3—16 juliDebatter m. m (Riksdagens protokoll 1958:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr B 3

3—16 juli
Debatter m. m.

Torsdagen den 3 juli Sid.

Interpellation av herr Edström ang. bättre säkerhetsåtgärder vid

distribution och användande av koncentrerade giftämnen i växtskyddet,
m. m............................................. 3

Tisdagen den 15 juli
Svar på interpellationer:

av herr Olofsson, Uno, om ändrade regler för beskattning av

skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser ........ 13

av herr Johansson, Anders, ang. personalbristen vid allmänna

sjukvårdsinrättningar .................................... 14

av herr Olofsson, Uno, ang. samebefolkningens fortsatta utövning
av renskötseln, m. m....................................... 21

Onsdagen den 16 juli

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd:

Viss medelsanvisning till anskaffning av flygmateriel m. m.....24

Förordnande av revisor i stadshypotekskassan och bostadskredit kassan

.................................................. 30

Förfaringssättet vid beslut om införande av sockerskatt ........ 32

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten .... 33
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande under nionde huvudtiteln
...................................................... 34

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 36

Ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan ...... 85

Bidrag från landstingen till vård av militära patienter å karolinska

sjukhuset .................................................. 86

Statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor .................... 87

Lagförslag om ympning mot smittkoppor........................ 93

Vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag ...... 96

Vissa ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m........... 98

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen don 16 juli

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1, ang. granskning av de i

statsrådet förda protokoll .................................. 24

Statsutskottets utlåtande nr B 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) .............................. 33

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 3

Nr B 3

Innehåll

Statsutskottets utlåtande nr B 15, om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten ............................ 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 3, om ändrad ordning för vissa

anslags uppförande under nionde huvudtiteln ................ 34

Statsutskottets memorial nr B 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartemenet) ................................ 35

— nr B 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln (försvarsdepartementet)
.............................................. 35

— nr B 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter.................. 35

— nr B 16, ang. underskottet för luftfartsfonden ................ 35

— utlåtande nr B 17, ang. stat för riksgäldsfonden .............. 35

— memorial nr B 18, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond 35

— nr B 19, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 35

— nr B 20, ang. utgifter å kapitalbudgeten: justitiedepartementet. . 35

— nr B 21, ang. utgifter å kapitalbudgeten: utrikesdepartementet . . 35

— nr B 23, ang. utgifter å kapitalbudgeten: finansdepartementet 35

— nr B 24, ang. utgifter å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet
.................................................... 35

— nr B 25, ang. utgifter å kapitalbudgeten: handelsdepartementet 35

— nr B 27, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 35

— utlåtande nr B 28, ang. utgifter å tilläggsstat III: socialdepartementet
.................................................... 35

— nr B 29, ang. utgifter å tilläggsstat III: kommunikationsdepartementet
.................................................... 35

— nr B 30, ang. utgifter å tilläggsstat III: handelsdepartementet . . 35

— nr B 31, ang. utgifter å tilläggsstat III: avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.......................................... 35

— nr B 32, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m. 35

— nr B 33, ang. förflyttning av Söderbygdens vattendomstol...... 35

— nr B 34, om riksdagens revisorers berättelse angående granskning
av statsverket m. m................................... 36

— nr B 35, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 36

— nr B 36, ang. godkännande av vissa avtal om förvärv och överlåtelse
av fastigheter m. m................................... 36

— nr B 37, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 36
Första lagutskottets utlåtande nr B 2, ang. ändrad lydelse av 11 §

religionsfrihetslagen ........................................ 85

— nr B 3, ang. ratifikation av konvention om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet ...................................... 86

— nr B 6, ang. ändring i lagen om tillsyn över stiftelser ........ 86

Andra lagutskottets utlåtande nr B 2, ang. landstingens vårdbidrag

till karolinska sjukhuset .................................... 86

— nr B 3, om viss ändring av förordningen om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor .................................. 87

— nr B 4, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m. 92

— nr B 5, ang. förslag till lag om ympning mot smittkoppor...... 93

— nr B 6, ang. ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag
m. m................................................. 96

— nr B 7, om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m. 98
Jordbruksutskottets utlåtande nr B 1, ang. under nionde huvudtiteln

gjorda framställningar ...................................... 99

— nr B 2, ang. anslag till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden 99

Torsdagen den 3 juli 1958 fm.

Nr B 3

Torsdagen den 3 juli förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
juni.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 98, av herr Elmgren m. fl., och
nr B 99, av herr Bergh, Ragnar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr B 100, av herr Larsson, Sigfrid, m.

fl-,

nr B 101, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
nr B 102, av herr Andersson, Axel Johannes,

nr B 103, av herr Dahl m. fl.,
nr B 104, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl.

nr B 105, av herr Svensson, Rikard,
nr B 106, av herr Elof sson, Gustaf,
nr B 107, av herr Andersson, Torsten,
och herr Andersson, Alvar,

nr B 108, av herrar Åkesson och Franzén,

nr B 109, av herr Lindahl m. fl.,
nr B 110, av herr Lindahl m. fl.,
nr B 111, av herr Wolgast och herr
Berg, Gunnar,

nr B 112, av herr Larsson, Lars, samt
nr B 113, av fru Nilsson och herr Johansson,
Robert.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr B 114, av herr Petersson, Bertil,
m. fl.,

nr B 115, av herr Elof sson, Gustaf,
nr B 116, av herr Lindahl m. fl.,
nr B 117, av herr Ohlsson, Ebbe,
m. fl.,

nr 118, av herr Möller och herr Berg,
Gunnar,

nr B 119, av herr Birke,
nr B 120, av herrar Birke och Boman,
samt

nr B 121, av herr Kronstrand m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr B 122, av herr
Persson, Helmer, m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

B 123, av herr Persson, Helmer, och
herr Norling,

nr B 124, av herr Sveningsson,
nr B 125, av herr Sveningsson, och
nr B 126, av herr Osvald.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr B 127, av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl.,

nr B 128, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
och

nr B 129, av herr Nilsson, Yngve.

Interpellation ang. bättre säkerhetsåtgärder
vid distribution och användande av
koncentrerade giftämnen i växtskyddet
m. m.

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Nyligen har i Wollsjö
i Skåne en tvåårig flicka fått sätta livet
till på grund av förgiftning med det farliga
växtgiftet parathion. Detta gift utgöres
av en vätska och användes för
besprutning av växter. I koncentrerad
form, såsom den säljes i aluminiumbehållare,
är denna vätska mycket hälso -

4 Nr B 3 Torsdagen den 3 juli 1958 fm.

Interpellation ang. bättre säkerhetsåtgärder vid distribution och användande av

koncentrerade giftämnen i växtskyddet
farlig. Ett par droppar på huden kan
förorsaka döden.

Flera olyckor har tidigare inträffat
— jag tillåter mig hänvisa till diskussionen
i första kammaren den 29 maj
1957 i anslutning till herr Huss’ fråga
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i detta ärende ■— och
med hänsyn till de erfarenheter man
gjort om detta gifts farlighet synes det
mig förvånande, att det fortfarande tillhandahålles
allmänheten utan säkerhetsåtgärder.
För ett flertal långt oskyldigare
apotekspreparat kräves läkarrecept,
även om det gäller mycket små
doser. Nervgasgiftet parathion kan man
däremot köpa i 25-litcrsdunkar utan
någon som helst kontroll. De skyndsamma
åtgärder som herr statsrådets företrädare
utlovade den 29 maj 1957, har
ännu ej vidtagits.

Det finns även andra giftämnen av
lika stor farlighet, som användes i jordbruk
och trädgårdsskötsel som växtskyddsmedel
och där kontrollen är lika
ringa.

I anslutning till detta och särskilt
med anledning av det senast inträffade
barndödsfallet i Wollsjö anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet övervägt eller ämnar
herr statsrådet överväga behovet
av bättre säkerhetsåtgärder vid distribution
och användande av koncentrerade
giftämnen i växtskyddet?

Vill herr statsrådet medverka i klarläggande
av i vad mån dessa gifter kan
verka hälsovådligt ej blott direkt på
människor och djur utan även indirekt
via inverkan på grödorna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
talmannen avlämnade motioner:

m. m.

nr B 130, av fru Wallentheim m. fl.,
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret;

nr B 131, av herr Petersson, Bertil, m.
fl., om vissa åtgärder för åstadkommande
av en broförbindelse mellan Öland
och fastlandet;

nr B 132, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
rörande trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar; nr

B 133, av herr Edström m. fl., angående
fullföljandet av visst forskningsarbete
rörande tobakens skadeverkningar; nr

B 134, av herr Thun och fru Wallentheim,
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret
1958/59;

nr B 135, av herrar Källqvist och
Sanne, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsreglering för
statsanställda m. m.;

nr B 136, av herr Slinne, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för statsanställda
m. m.;

nr B 137, av herr Andersson, Torsten,
angående omarbetning av gällande bestämmelser
beträffande tjänste- och familjepensionsförmåner
för tjänstemän,
som avgått ur statens tjänst;

nr B 138, av herrar Osvald och Hellebladh,
angående upprättandet av en fältstation
på Öland för terrestrisk ekologisk
forskning;

nr B 139, av herr Ewerlöf m. fl., om
åtgärder i syfte att begränsa de offentliga
utgifterna och deras stegringstendens; nr

B 140, av herr Anderson, Carl Albert,
och herr Siegbahn, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 141, av herr Siegbahn och herr
Anderson, Carl Albert, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
ny tulltaxa, m. m.;

nr B 142, av herr Larsson, Nils Theodor,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa,
m. m.;

nr B 143 av herr Lundström och fru

Torsdagen den 3 juli 1958 em.

Nr B 3

Gärde Widemar om viss avkortning av
skatt i syfte att undvika retroaktiv skyldighet
för utländska medborgare att erlägga
vissa folkpensionsavgifter;

nr B 144, av herr Nilsson, Yngve, m.
fl., angående varuskatt å glass;

nr B 145, av herr Eskilsson m. fl.,
om åtgärder för firandet av 150-årsminnet
av 1809 års regeringsforms tillkomst;

nr B 146, av herr Andersson, Torsten,
och herr Larsson, Sigfrid, angående den
framtida utformningen av närings- och
bebyggelsestrukturen i landet;

nr B 147, av herr Lodenius m. fl., rörande
undersökning av finans- och kreditpolitikens
inverkan under senare tid
på småföretagsamheten, m. m.;

nr B 148, av herr Jonasson m. fl., om
ändring i 64 § 2 mom. livsmedelsstadgan
rörande gräddglass och glass;

nr B 149, av herr Lundström m. fl.,
om viss utredning rörande återkommande
säkerhetsbesiktning av bilar;

nr B 150, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.;

nr B 151, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.;

nr B 152, av herr Ewerlöf m. fl., om
vissa ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.; samt

nr B 153, av herr Eskilsson m. fl., angående
omprövning av och förslag till
nya bestämmelser rörande prissättningssystemet
för jordbruket.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 10.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 3 juli eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och
lades på bordet:

nr B 154, av herr Sundin, om viss
sänkning av rösträttsåldern, m. m.;

nr B 155, av herr O hlon m. fl., om utredning
och förslag rörande införande
i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning
grundläggande principer;

nr B 156, av herr Sundin m. fl., om
påskyndande av lokaliseringsutredningens
arbete, såvitt avser den centrala militära
förvaltningen;

nr B 157, av herr Bengtson m. fl., angående
vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsörjningen m. m.;

nr B 158, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till
Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisa -

tionen och till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen;

nr B 159, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till driftbidrag
till statens järnvägar;

nr B 160, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att
medgiva uppskov med förändring till
lägre skolform;

nr B 161, av herrar Edström och Lundström,
om ökat anslag till trafiksäkerhetsforskning; nr

B 162, av fru Gärde Widemar och
fru Hamrin-Thorell, om förslag till ett
genomförande etappvis av likalönsprincipen
i det statliga avlöningssystemet;

nr B 163, av herr Bengtson m. fl., om
utredning rörande frihet för statsanställda
att välja, om hela arbetsersättningen
skall utgå som kontantlön eller om en
del skall innehållas för pensionering;
nr B 164, av herr Bengtson m. fl., i

Nr 3 B

Torsdagen den 3 juli 1958 em.

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsreglering för statsanställda
m. m.;

nr B 165, av herr Sundin, angående
anslag till skogsförbättrande åtgärder för
budgetåret 1958/59;

nr B 166, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., angående anslag för nybyggnadsverksamhet
vid jordbrukets yrkesskolor;

nr B 167, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökning av det högsta belopp intill
vilket staten må åtaga sig betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit; nr

B 168, av herr Bengtson m. fl., om
uppflyttning från den 1 januari 1959 av
de orter, som nu hänföras till dyrortsgrupp
II, till dyrortsgrupp III;

nr B 169, av herr Ewerlöf m. fl., om
försäljning till privatpersoner dels av aktier
i AB Statens skogsindustrier, dels
ock av statens stamaktier i LKAB;

nr B 170, av herr Ewerlöf m. fl., om
avskaffande av ortsgrupperingen inom
beskattningen, m. m.;

nr B 171, av herr Ohlon m. fl., om en
plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område;

nr B 172, av herr Ewerlöf m. fl., om
vissa åtgärder till främjande av bostads-,
egnahems- och aktiesparande;

nr B 173, av herr Ewerlöf m. fl., om
avskaffande av sockerskatten fr. o. m.
den 1 januari 1959;

nr B 174, av herr Bengtson m. fl., om
slopande av ortsgrupperingen vid beskattningen,
m. m.;

nr B 175, av herr Aastrup m. fl., om
sänkning av bolagsskatten;

nr B 176, av fru Hamrin-Thorell och
fru Gärde Widemar, om viss inriktning
av pågående översyn rörande förvärvsavdraget
för gift kvinna i beskattningen;

nr B 177, av herr Svärd och herr Hanson,
Per-Olof, om, förslag till 1959 års
riksdag angående vissa ändrade regler
för avskrivning å fartyg vid beskattningen; nr

B 178, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om utredning och förslag till 1959
års riksdag angående sänkning av motorfordonsskatten
för den tyngre biltrafiken; -

nr B 179, av herr Wolgast m. fl., om
utredning rörande de problem, som sammanhänger
med Sveriges ställning gentemot
det planerade västeuropeiska frihandelsområdet; nr

B 180, av herr Siegbahn, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 181, av herr Ohlon m. fl., om vissa
riktlinjer för den ekonomiska politiken
m. m.;

nr B 182, av herr Ohlon m. fl., om utredning
angående värdesäkring av vissa
former av långsiktigt sparande;

nr B 183, av herr Bengtson m. fl., om
utredning angående främjande av långsiktigt
sparande och angående värdesäkring
av sparande;

nr B 184, av herr Lindblom m. fl., om
åtgärder för att främja sparande och kapitalbildning; nr

B 185, av herr Lindblom m. fl., om
avvecklingen av byggnadsregleringen,
m. m.;

nr B 186, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om vissa åtgärder för främjande
av småföretagsamheten;

nr B 187, av fru Gärde Widemar och
herr Lindblom, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation m. m.;

nr B 188, av herr Hanson, Per-Olof,
om bättre skydd för den enskilde mot
offentlighet av menliga uppgifter i personundersökning
i brottmål;

nr B 189, av herr Bengtson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m.;

nr B 190, av herr Bengtson m. fl., om
översyn av jordbrukets inkomstförhållanden
och förslag till återställande av
inkomstlikställigheten mellan jordbrukarna
och vissa industriarbetargrupper;

nr B 191, av herr Bengtson, angående
Tobaksmonopolets offentliga reklam,
m. m.;

nr B 192, av herr Hanson, Per-Olof,
och herr Ollén, om åtgärder för att bemästra
den ökande belastningen på de
rättsvårdande myndigheterna;

nr B 193, av herr Nilsson, Yngve, m.
fl., om förslag till vissa åtgärder för ung -

Tisdagen den 8 juli 1958

Nr B 3

domsbrottslighetens bekämpande; samt
nr B 194, av herr Ewerlöf m. fl., om
avveckling av kvarstående regleringar
och ransoneringar på kapital- och kreditmarknaden,
m. m,

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 19.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 8 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till närslutna läkarintyg
hemställes vördsamt om ledighet från
riksdagsarbetet den tid intyget anger.

Kristianstad den 4 juli 1958

Nils Elowsson

Härmed meddelas, att riksdagsman
Nils Elowsson, Kristianstad, den 3 juli
1958 intagits å medicinska kliniken, Centrallasarettet,
Kristianstad, under diagnosen
Pleuropneumonia dx, och att det kan
beräknas, att riksdagsman Elowsson ej
kan deltaga i riksdagsarbetet under
minst en månad, räknat från nämnda
datum.

Kristianstad den 4 juli 1958

Bengt Lundh
Leg. läkare,
avd.läkare vid med.
kliniken, Centrallasarettet,
Kristianstad

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr TJndén för tiden den
7—den 21 i denna månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr B 130, av fru Wallentheim m. fl;
nr B 131, av herr Petersson, Bertil,
m. fl., och

nr B 132, av herr Berg, Gunnar, m. fl.

Föredrogs och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet motionen nr B
133, av herr Edström m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr B 134, av herr Thun och fru Wallentheim,

nr B 135, av herrar Källqvist och Slinne,

nr B 136, av herr Sunne,
nr B 137, av herr Andersson, Torsten,
nr B 138, av herrar Osvald och Hellebladh,
samt

nr B 139, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr B 140, av herr Anderson, Carl Albert,
och herr Siegbahn,

nr B 141, av herr Siegbahn och herr
Anderson, Carl Albert,

nr B 142, av herr Larsson, Nils Theodor,

nr B 143, av herr Lundström och fru
Gärde Widemar, samt

nr B 144, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

8 1

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 145, av herr Eskilsson m. fl.,
nr B 146, av herr Andersson, Torsten,
och herr Larsson, Sigfrid, samt
nr B 147, av herr Lodenius m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr B 148, av herr Jonasson m. fl.,
nr B 149, av herr Lundström m. fl.,
nr B 150, av herr Alexanderson m. fl.,
nr B 151, av herr Pålsson m. fl., och
nr B 152, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr B 153, av
herr Eskilsson m. fl.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner: nr

B 154, av herr Sundin, och
nr B 155, av herr Ohlon m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 156, av herr Sundin m. fl.,
nr B 157, av herr Bengtson m. fl.,
nr B 158, av herr Ohlon m. fl.,
nr B 159, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.,

nr B 160, av herr Carlsson, Eric,
m. fl.,

nr B 161, av herrar Edström och
Lundström,

nr B 162, av fru Gärde Widemar och
fru Hamrin-Thorell,

nr B 163, av herr Bengtson m. fl.,
nr B 164, av herr Bengtson m. fl.,
nr B 165, av herr Sundin,
nr B 166, av herr Andersson, Torsten,
m. fl.,

nr B 167, av herr Ohlon m. fl.,
nr B 168, av herr Bengtson m. fl.,
och

nr B 169, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 170, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 171, av herr Ohlon m. fl., och
nr B 172, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr B 173, av
herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 174, av herr Bengtson m. fl.,
nr B 175, av herr Aastrup m. fl.,
nr B 176, av fru Hamrin-Thorell och
fru Gärde Widemar,

nr B 177, av herr Svärd och herr
Hanson, Per-Olof, samt

nr B 178, av herr Andersson, Torsten,
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr B 179, av herr
Wolgast m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr B 180, av
herr Siegbahn.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 181, av herr Ohlon m. fl.,
nr B 182, av herr Ohlon m. fl.,
nr B 183'', av herr Bengtson m. fl.,
och

nr B 184, av herr Lindblom m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr B 185, av
herr Lindblom m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr B 186, av herr Andersson,
Torsten, m. fl.

Tisdagen den 8 juli 1958

Nr B 3

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

B 187, av fru Gärde Widemar och
herr Lindblom, samt

nr B 188, av herr Hanson, Per-Olof.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 189, av herr Bengtson m. fl., och
nr B 190, av herr Bengtson m. fl.

Föredrogos och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet nedannämnda
motioner:

nr B 191, av herr Bengtson,
nr B 192, av herr Hanson, Per-Olof,
och herr Ollén, samt

nr B 193, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr B 194, av herr
Ewerlöf m. fl.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr B 40,
angående svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr B 195, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Arvidson, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ökning av
det högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit;

nr B 196, av herr Bengtson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m.;

nr B 197, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m.;

nr B 198, av herr Gustafsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på grund av
situationen på smörmarknaden, m. m.;

nr B 199, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m.;

nr B 200, av herr Karlsson, Fritiof, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på grund
av situationen på smörmarknaden, m. m.;

nr B 201, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m.; och
nr B 202, av herr Persson, Helmer, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder på grund
av situationen på smörmarknaden, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 3

Fredagen den 11 juli 1958

Fredagen den 11 juli

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 3 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lundström för tiden den
10—den 18 juli samt herr Bengtson för
tiden den 15—den 18 i samma månad,
den sistnämnde för deltagande såsom
ombud vid internationell konferens i
Haag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr B
40, angående svensk medverkan i FN:s
observationsgrupp i Libanon.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr B 195, av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Arvidson.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 196, av herr Bengtson m. fl.,
nr B 197, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 198, av herr Gustafsson m. fl.,
nr B 199, av herr Hansson, Nils, m.

fl nr

B 200, av herr Karlsson, Fritiof,
m. fl.,

nr B 201, av herr Ohlsson, Ebbe, m.
fl., och

nr B 202, av herr Persson, Helmer,
m. fl.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om pension till änkefru Nanny
Ingvall, född Rundgren.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr B
1, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna;

nr B 3, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

B 4, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

B 13, angående anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter;

nr B 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten;

nr B 16, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1958/59 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr B 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framlagda
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59;

nr B 18, angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;

nr B 19, angående stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1958/59;

nr B 20, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

B 21, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 23, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad

Fredagen den 11 juli 1958

Nr B 3

avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

B 24, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr B 25, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

B 27, angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/
59;

nr B 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

B 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr B 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr B 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol;

nr B 34, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr B 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken;

nr B 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om förvärv och överlåtelse av
fastigheter m. m.; samt

nr B 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budget -

året 1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680), m. m.;

nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av konvention
om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet; samt

nr B 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr
116) om tillsyn över stiftelser;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
dels ock i ämnet väckt
motion;

nr B 3, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; nr

B 4, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr B 5, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ympning mot smittkoppor, dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr B 6, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag
m. m.; samt

nr B 7, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar;
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;
samt

nr B 3, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, såvitt avser
nionde huvudtiteln.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdag-en den 15 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr B 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr B 17, för herr Bickard Sandler att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 18, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 19, för herr Sven Ohlon att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 20, för fru Anna Sjöström-Bengtsson
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 21, för herr Ivar Persson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 22, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 23, för herr Knut Ewerlöf att vara
medlem, i Nordiska rådet;

nr B 24, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 25, för herr Edgar Sjödahl att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr B 26, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr B 28, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr B 29, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr B 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 31, för fröken Ebon Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 33, för herr Ossian Sehlstedt att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 34, för herr Olov Rylander att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 35, för herr Sigfrid Jonsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 36, för herr Martin Skoglund att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 37, för herr John Ericsson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 38, för fru Ragnhild Sandström
att vara medlem, i Nordiska rådet;

nr B 39, för fru Sigrid Ekendahl att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 40, för herr Anders Pettersson
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 42, för herr Gunnar Helén att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr B 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Om ändrade regler för beskattning av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser -

nr B 44, för lierr Jean Braconier att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 45, för herr Sven Mellqvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 46, för herr Folke Nihlfors att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och

nr B 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

Om ändrade regler för beskattning av

skogsinkomster i samband med vissa
markupplåtelser

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Uno Olofssons
interpellation om ändrade regler
för beskattning av skogsinkomster i samband
med vissa markupplåtelser, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Uno Olofsson framställt
vissa frågor angående ett av skattelagssakkunniga
strax före årsskiftet avlämnat
förslag på skogsbeskattningens område.
Förslaget går bl. a. ut på att beskattningen
av skogsinkomster i samband
med att mark upplåtes med nyttjanderätt
för vattenkraftsändamål och
liknande inte skall bli hårdare än om
skogsuttagen skett i samband med upplåtelse
av marken. Herr Olofsson har frågat
mig, om jag vill framlägga ett sådant
förslag för riksdagen och om detta förslag
kan väntas i sådan tid att riksdagen
kan fatta beslut i frågan under höstsessionen.

Till svar kan jag meddela, att skattelagssakkunnigas
förslag har remissbehandlats
under våren och håller på att
beredas inom finansdepartementet.

Skattelagssakkunnigas förslag omfattar
ett flertal komplicerade frågor på
skogsbeskattningens område. Den av
herr Olofsson upptagna frågan utgör alltså
endast en del av ett större problem -

komplex, där de tekniska svårigheterna
för en tillfredsställande lösning är betydande.
Det är emellertid min förhoppning,
att vi skall kunna nå fram till ett
ställningstagande i sådan tid att en
eventuell proposition kan framläggas i
början av vårriksdagen 1959. När herr
Olofsson frågat om en proposition kan
väntas redan till hösten, torde detta baseras
på ett önskemål att de ändrade bestämmelserna
skall kunna tillämpas vid
1959 års taxering. Jag vill med anledning
härav tillägga, att ett beslut, som
fattas av riksdagen i början av nästa år,
torde kunna göras tillämpligt redan på
samma års taxering.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet vill jag
framföra mitt tack för interpellationens
besvarande. Jag har ju också anledning
att vara tacksam, eftersom svaret väl i
stort sett måste betraktas som ganska
positivt.

Frågan har ju diskuterats och ventilerats
från olika synpunkter i många
år såväl inom taxeringskretsar som
även här i riksdagen. Jag delar statsrådets
uppfattning att frågan är svårbemästrad.
Det är ofta så med skattefrågor,
men att denna fråga skall behöva sammanblandas
med alltför många hithörande
spörsmål, så att frågans lösande
äventyras, är kanske inte så trevligt för
de människor som väntar på en lösning.
Det är ju så, att allteftersom kraftverksbyggena
forceras, kommer mark att tas
i anspråk från fler och fler. Vi bör tänka
på att även om kraftledningsgatorna
inte är mer än 60 meter breda, så kommer
det, då de i Norrland kan sträcka
sig hundratals mil, att bli fråga om. ganska
stora arealer. Att frågan också är
svårbemästrad, beror kanske i stor utsträckning
därpå, att det här inte gäller
en direkt upplåtelse, utan bara servitutsrätt
för obestämd framtid. När vi ändå
vet vilka kostnader och investeringar

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

som såväl staten som enskilda nedlägger
på dessa företag, torde det stå klart för
oss alla, att den mark, som här tas i anspråk,
är förlorad för ägaren för oöverskådlig
framtid. Han bör därför givetvis
rättvisligen jämställas med markägare
vid vanlig försäljning eller expropriation.

I förhoppning om att det tidsschema,
som finansministern här uppskisserade,
i stort sett kan hållas och att denna fråga
kan lösas inom rimlig tid, ber jag än
en gång att få tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar Ordet

lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Anders Johanssons interpellation
angående personalbristen vid allmänna
sjukvårdsinrättningar, och nu yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Anders Johansson i Kråkered,
har frågat mig, vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga utöver de nu förekommande
i syfte att inom den närmaste tiden
råda bot för den befintliga sjuksköterske-
och övriga personalbristen vid
våra allmänna sjukvårdsinrättningar.

Som svar vill jag anföra följande.

Den starka utvecklingen av sjukvårdens
alla grenar har medfört, att behovet
av sjukvårdspersonal för olika uppgifter
blivit allt större. Såsom interpellanten
påpekat har den sista tiden särskilt
bristen på sjuksköterskor aktualiserats,
och jag kommer därför i det följande
att huvudsakligen uppehålla mig
vid detta problem.

Jag vill då först helt allmänt framhålla,
att tillgången på sjuksköterskor är en
mycket väsentlig faktor vid sjukvårdsplaneringen
över huvud taget. Detta har
påpekats i olika sammanhang och senast
av kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket i dess i mars avläm -

nade betänkande om hälsovård och öppen
sjukvård i landstingsområdena. Där
framhålls bl. a. att mer sjukvårdspersonal
behövs för att befintliga platser skall
kunna utnyttjas bättre och att därigenom
framtida ytterligare ökning av investeringsbehoven
på sjukvårdens område
skall kunna begränsas. Utredningen
underströk, att en god tillgång på sjuksköterskor
är en av förutsättningarna för
att dyrbara och knappa materiella vårdresurser
skall kunna bli effektivt utnyttjade
och för att den likaledes dyrbara
och knappa läkararbetskraften skall kunna
i önskvärd utsträckning befrias från
sådana göromål, som inte nödvändigtvis
behöver utföras av läkare. Jag kan helt
instämma i dessa uttalanden och vill redan
här deklarera, att jag på allt sätt ämnar
verka för bättre förhållanden på detta
område.

Hur är då läget i fråga om tillgången
på sjuksköterskor?

Det finns totalt cirka 27 000, som erhållit
sjuksköterskeutbildning. Omkring
8 000 av dessa är emellertid inte i aktiv
tjänst, de flesta på grund av ingångna
giftermål. En del är pensionerade. Avgången
från den aktiva kåren har emellertid
sjunkit från 6,7 procent år 1947
till drygt 4 procent under år 1957.

Under den senaste tioårsperioden har
antalet sjuksköterskor i aktiv tjänst ökat
med inte mindre än 75 procent och uppgår
nu till mer än 19 000. Av dessa är
emellertid inte mindre än 42,8 procent
gifta och en del av dessa torde inte vara
i tjänst hela året. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att enligt de beräkningar,
som gjorts av 1949 års arbetskraftsutredning,
det år 1965 skulle komma
att behövas cirka 21 000 sjuksköterskor.
Mycket talar emellertid för att denna
siffra är för låg och den nyssnämnda
sjukvårdskommittén anser att så är fallet.
Antalet synes för övrigt med nuvarande
utbildningskapacitet vara uppnått
inom en mycket snar framtid.

I syfte att diskutera vilka möjligheter
som kunde finnas att komma till rätta
med de svårigheter, som yppat sig på
sjuksköterskefronten, kallade jag i maj
månad i år till konferenser i inrikesde -

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

partementet representanter för medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen
och sjukvårdens huvudmän samt Svensk
sjuksköterskeförening. Det konstaterades
vid överläggningarna, att sjuksköterskebristen
främst gör sig gällande sommartid,
när de flesta sköterskorna har semester.
Det har då visat sig svårt att få vikarier
på alla tjänster. Till en viss grad
ansågs det emellertid naturligt, att en
del avdelningar hålles stängda på sommaren
med hänsyn till den lägre sjukligheten
då. Vidare underströks att läget
i år inte torde vara väsentligt sämre än
tidigare år. På en del orter råder brist
året om, men totalt synes antalet vakanser
utan vikarier inte vara så stort.

Vid konferenserna diskuterades om
man inte borde öka den nuvarande utbildningskapaciteten.
Det finns f. n. 27
sjuksköterskeskolor och det antal sköterskor,
som varje år utbildas, har stigit
kraftigt. Sålunda utexaminerades under
år 1957 omkring 1 450 sjuksköterskor.
Motsvarande siffror för åren 1952—1956
var resp. 1 100, 1 240, 1 300, 1 370 och
1 500. Om hänsyn tages till både det antal
sköterskor, som under år 1957 avgått,
och det antal, som efter bortovaro
återgått i aktiv tjänst, blir nettotillskottet
för detta år omkring 1 200. Ytterligare
två sjuksköterskeskolor planeras nu,
den ena för Stockholms län — den blir
färdig inom kort — ocli den andra i
Malmö stad. Härigenom kommer utbildningskapaciteten
att höjas ytterligare,
och sannolikt kommer de nya sköterskorna
även att tillföras just de områden,
där bristen hittills varit mest kännbar.

Intresset för utbildning till sjuksköterska
är mycket stort. Till de 1 599 utbildningsplatser,
som finns f. n., inkom
1957 4 272 ansökningar. Även om hälften
av dessa gällde två eller flera skolor,
återstår i alla fall inemot 3 000 unga flickor
som. sökande till dessa 1 599 utbildningsplatser.

Man var vid konferenserna ense om
att det antal sjuksköterskor, som genom
de hittillsvarande och planerade skolorna
skulle komma att nyutbildas, i och för
sig borde vara tillräckligt för att täcka
behovet. En lösning av problemet an -

sågs därför i första hand böra sökas
därigenom att man försöker få de gifta
sköterskorna att stanna kvar i tjänst.
För att stimulera dem härtill hävdades
att i större utsträckning än hittills borde
inrättas deltidstjänster. Med denna
möjlighet är emellertid förknippade frågor
om pensions- och semesterrätt, frågor
som för den statliga sektorns del i
huvudsak redan är lösta. Även frågan
om arbetstidens förläggning synes för
både heltids- och deltidstjänstgörande
vara av stor betydelse. Samtliga dessa
frågor torde nu komma att tagas upp vid
förhandlingar mellan personalorganisationen
och sjukvårdens huvudmän, och
jag har goda förhoppningar om att ett
tillfredsställande resultat härvid skall
kunna uppnås.

Vid konferenserna berördes i övrigt
även vissa andra frågor, som dock torde
hänga ihop med den förvärvsarbetande
gifta kvinnans problem i stort, såsom för
storstadens del avståndet till arbetsplatsen
samt möjligheterna att ordna med
tillsyn över barnen m. m. Hit hör även
sambeskattningsfrågorna, som ju är föremål
för en särskild utredning.

Som en ytterligare möjlighet att underlätta
anskaffandet av vikarier på vakanta
skötersketjänster diskuterades vid
överläggningarna inrättandet av en särskild
reservkår av sjuksköterskor, som
skulle kunna åtaga sig att tjänstgöra viss
tid varje år. Denna fråga är under övervägande
i inrikesdepartementet men torde
förutsätta viss utredning, innan den
kan slutligt prövas.

I fråga om sjukvårdspersonal i övrigt
vill jag tillägga, att tillgången på sjukvårdsbiträden
i stort sett synes vara tillfredsställande.
Beträffande läkarbristen
anser jag denna fråga alltför vidlyftig för
att upptagas i detta sammanhang. Jag
vill emellertid upplysa om att Kungl.
Maj:t den 30 juni i år beslutat vidtaga åtgärder
för att möjliggöra överförandet
till Sverige av 50 österrikiska läkare till
fullföljd av en på grundval av beslut av
1950 års riksdag träffad överenskommelse.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få rikta ett
tack till inrikesministern för det svar
han här har lämnat på min interpellation.
Jag finner svarets innehåll vara
särdeles positivt, vilket jag även förutsett
med kännedom om det intresse, som
herr statsrådet tidigare utvecklat och
alltjämt utvecklar när det gäller att lösa
våra sjukvårdsproblem.

Det är med särskild tillfredsställelse
som jag tar del av uppgiften om den pågående
ökningen av utbildningen av
sjuksköterskor och meddelandet om att
ytterligare tvenne sjuksköterskeskolor
kommer att inrättas under den närmaste
tiden. Vi får emellertid i detta sammanhang
inte bortse från att sjukvården
år från år behöver fler och fler sjuksköterskor
på grund av pågående stora
utbyggnader, och därtill kommer den
förut omtalade äktenskapsfrekvensen
bland sjuksköterskorna. Denna senare
tycks ibland vara rent av rekordartad,
och jag kan som exempel nämna att vid
en av våra sjuksköterskeskolor var helt
nyligen mer än hälften av eleverna förlovade
innan kursen avslutades. Flertalet
av dessa är förmodligen inom något
år inte längre att räkna med för den aktiva
sjukvården. Detta är på sätt och vis
att beklaga med tanke på deras utbildning
just för detta ändamål.

Även om statsrådet trots detta tror att
vi inom en nära framtid skall kunna
fylla det normala behovet av sjuksköterskor,
så har man ändå alltid under
vissa tider på året — och inte minst
under semestertider som dessa — ett
mycket stort behov av deltidsarbetande
reserver. Det är detta behov som vi särskilt
måste inrikta oss på att fylla, och
det är här som sjuksköterskornas deltidsarbete
på alldeles särskilt sätt kommer
in i bilden. Men deltidsarbetet lockar
som bekant inte, och man kan fråga,
varför det inte så gör.

Inrikesministern nämnde i svaret något
om sambeskattningen, och av den av
honom redovisade statistiken framgick
det att denna inte skulle vara något
större hinder. Det är möjligt att så är
fallet när det gäller de ordinarie skö -

terskorna. Det råder dock ingen tvekan
om att densamma utgör ett hinder när
det är fråga om att förmå de avgångna
sköterskorna till ett fortsatt deltidsarbete.
Om en gift sådan sjuksköterska
lägger sin inkomst i toppen på mannens
inkomst, så tar givetvis skatten sin dryga
del av hennes förtjänst. Är hon därjämte
i den situationen, att hon under
sin bortovaro måste anlita ett hembiträde
eller en barnsköterska i hemmet, ja,
då kan det hända att hon rent av kan
få betala eller lägga till för nöjet att få
deltidsarbete. Och sådant, det förstår vi,
stimulerar förvisso inte.

Jag skulle vilja vädja till inrikesministern
att inom regeringen utnyttja sitt
inflytande i sådan riktning, att vi till en
kommande riksdag kan motse förslag
från regeringshåll om sambeskattningens
avskaffande. Det inkomstbortfall för
statskassan, som härigenom skulle bli
följden, skulle förvisso i hög grad kompenseras
genom nya skatteobjekt i
mängd, tack vare ökade insatser inte
minst från kvinnligt håll. Men det väsentligaste
vore dock att vi härigenom
inte bara skulle lösa arbetskraftsproblemet
vid sjukhusen utan även få en önskvärd
rekrytering på lärarfronten liksom
annorstädes.

Man bör givetvis också undersöka vilka
andra vägar som kan beträdas när
det gäller att rekrytera sjuksköterskepersonalen.
Sjuksköterskorna själva har
nyligen på sin kongress diskuterat en
sådan sak som pensionsunderlag även
för deltidsarbeten, och likaså har en ytterligare
rationalisering av arbets- och
anställningsförhållandena förts fram i
sammanhanget. Jag skall inte här gå in
på i vilken mån dessa projekt är realiserbara
eller inte. Men det synes mig
nödvändigt att de i varje fall blir föremål
för en undersökning.

Kort efter det att jag hade framställt
min interpellation till inrikesministern
fick jag ett brev från en person som frågade,
om det »inte fanns någon i riksdagen
som vågade väcka ett förslag om
kvinnlig värnplikt, när nu regeringen
inte vågar gorå det». Han skrev bl. a.
att nu, då kvinnorna har fått i det när -

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

maste samma medborgerliga rättigheter
som männen, så är det inte för mycket
begärt att kvinnorna också skall på något
sätt svara för det inre försvaret.
Männen svarar för det yttre försvaret,
och kvinnorna bör genom en allmän
samhällstjänst svara för det inre, skrev
han. Jag vet inte, om ett sådant förslag
kan vara realiserbart eller inte, och ännu
mindre vet jag, hur det skulle komma
att accepteras av våra tiders kvinnor.

Men jag kan tala om att jag i min ungdom,
kanske i oförstånd, en gång skrev
en tidningsartikel, där jag var inne på
samma tanke som denna. Jag menade att
t. ex. ett års kvinnlig samhällstjänst,
uppdelad på, låt oss säga vissa månaders
sjukvårdsarbete och barnavård
samt vissa månaders teoretiskt och praktiskt
hushållsarbete, skulle bli en värdefull
utbildning för livet, i varje fall för
många flickor som nu förs direkt från
skolan eller konfirmationen till fabriken
och sedan aldrig får någon utbildning
av detta nödvändiga slag. Samtidigt
därmed skulle man lösa arbetskraftsproblemet
vid många av våra allmänna
inrättningar, trodde jag.

Den där tidningsartikeln resulterade
emellertid i att jag fick ett brev från en
kvinna i framskjuten ledarställning, vari
hon ordentligt skällde ut mig för att jag
vågade fora fram en dylik tanke. »Den
saken», sade hon, »skall ni karlar inte
lägga er i, ty den klarar vi kvinnor själva.
» Sedan dess har jag heller aldrig vågat
att befatta mig med det problemet.
Men alldenstund den omnämnde skribenten
på nytt kastat fram tanken skulle
det onekligen vara rätt intressant att höra,
hur våra dagars kvinnor ser på detta
problem.

Men för att återgå till själva sjuksliöterskeproblemet
så är det högst angeläget
att vi i fortsättningen inte skall nödgas
bevittna att man måste utrymma
sjukhussalar och sända hem patienterna
på grund av brist på personal. Detta är
en dålig reklam, synes det mig, för vår
organisation på sjukvårdsfronten, och
den står heller inte i rimlig överensstämmelse
med de uppoffringar och kostna 2

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

der som vi årligen nedlägger för att allt
bättre betjäna de sjuka.

Nu litar jag emellertid fullt och fast
på inrikesministerns aktivitet och intresse
även i fortsättningen. Jag gör det
på samma gång som jag ånyo tackar honom
för svaret.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill i likhet med interpellanten
tacka inrikesministern för
det positiva svar han givit på interpellationen.
Framför allt gläder det mig att
inrikesministern förespeglade att utbildningskapaciteten
på våra sjuksköterskeskolor
skulle utökas. Det är nämligen
där kärnpunkten ligger. Jag har dock
svårt att dela inrikesministerns optimism
beträffande framtiden på denna
punkt.

Vi måste konstatera att sjuksköterskebristen
för närvarande är sjukvårdens
besvärligaste problem. Den håller på att
bli nästan lika svårartad som tandläkarbristen
en gång var för folktandvårdens
utbyggande. Liksom då bygger vi nu moderna
lokaler, som sedan får stå tomma
under kortare eller längre tid, därför att
vi inte kan skaffa tillräckligt med examinerad
personal. Se t. ex. på thoraxkliniken
vid karolinska sjukhuset. Där
står sedan månader tillbaka avdelningar
tömma, ty det finns inga sjuksköterskor.
Det är likadant som det var för tio år
sedan beträffande folktandvårdsklinikerna.

Helt naturligt blir det de mest krävande
och tungskötla platserna som blir
svårast att besätta. I detta avseende har
vi två kategorier, som för närvarande
är uttalat svåra att besätta. Den ena är
kronikervården med dess svårskötta och
tungskötta klientel. Den andra är undervisningssj
ukhusen, som har ett mycket
krävande och svårskött klientel och
vars karaktär av undervisningsanstalter
gör sjuksköterskornas arbete ytterligare
besvärligt, med talrika ronder och växlande
chefer, ofta många på en gång.

Det är också på dessa områden som vi
finner den största bristen på sjuksköterskor.
Båda är ytterst känsliga och

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

viktiga områden inom sjukvården. Kronikervården
är i stort mindre väl utbyggd
än sjukvårdens övriga delar.
Stängda platser på sådana vårdavdelningar
skapar ofta prekära situationer
inte bara för de sjuka utan även för de
sjukas anhöriga. Vi har exempel på detta
överallt i landet, inte minst i Stockholm.
Undervisningssjukhusen är säte
för den mest specialiserade sjukvården,
som. i allmänhet inte kan givas på andra
håll. Där samlas de mest svårdiagnosticerbara
och svårbehandlade fallen,
och där blir behovet av sjukvård ofta
särskilt trängande. Jag tänker exempelvis
på thorax- och neurokirurgiska sjukdomsfall.

Min speciella erfarenhet på detta område
har jag från sjukvårdsstyrelsen i
Malmöhus läns landsting, där jag suttit
under mer än ett årtionde, och jag vet
hur mycket besvär vi har just på dessa
punkter. Vi har ytterst svårt att skaffa
tillräckligt antal sköterskor till våra kronikerhem
samt till Lunds lasarett, vårt
undervisningssjukhus. Vid det sistnämnda
lasarettet har av denna orsak under
de sista tre åren i genomsnitt så många
vårdavdelningar måst stå stängda, att
det motsvarar årsbeläggningen på ett
s. k. normallasarett med omkring 150
vårdsplatser. Detta är slöseri med vårdplatser
av den mest dyrbara och mest
välrustade art. Skall det behöva vara så?
Liknande förhållanden har vi även vid
andra undervisningssjukhus, kanske inte
fullt så uttalade.

Att förhållandena vid Lunds lasarett
varit särskilt svåra sammanhänger med
det förhållandet att vi för hela Malmöhus
läns landsting samt städerna Malmö
och Hälsingborg har blott en enda sjuksköterskeskola
i Lund, vars kapacitet är
alldeles otillräcklig. Under många år
har planerats en ny skola i Malmö, men
det har ännu inte blivit av. Jag har en
känsla av att det kommer att ta många
år innan den kommer till stånd. Man har
inte någon vidare sprätt — om jag får
använda det uttrycket — på handläggningen
av ärendet. Saken har högst obetydligt
avancerat under sista året. Det är
nämligen så, att i Malmö ej föreligger

alldeles samma bristsituation som i
Lund beträffande sjuksköterskor, mest
beroende på sociologiska förhållanden.

Jag delar inte statsrådets uppfattning
att sjuksköterskebristen kunde vara avhjälpt
på ett par år, om de nämnda tvenne
skolorna skulle komma till stånd. .lag
är övertygad om att ytterligare minst en
skola behövs, och fråga är om inte även
statens sjuksköterskeskola behövde utbyggas.

Det är en annan sak som jag vill understryka
i detta sammanhang. I modern
sjukvård finns så många olika kategorier
av sjukvårdspersonal. Det är inte
bara sjuksköterskorna som är läkarnas
närmaste medhjälpare utan även sjukgymnaster,
arbetsterapeuter, sysselsättningsterapeuter
och en lång rad likställda
kategorier. I denna personalgrupps
utbildning brister det för närvarande i
hög grad — även beträffande sjukgymnasterna
trots den nya reformen av deras
utbildning — i fråga om den grundläggande
utbildningen i praktisk sjukvård
jämfört med flertalet andra länder.
Orsaken till att vi icke kan ge dessa kategorier
denna grundläggande och mycket
viktiga utbildning är att det inte har
funnits platser för dem vid våra sjuksköterskeskolor.
Det är där de bör få
denna grundläggande skolning. Det är
därför nödvändigt att sjuksköterskeskolornas
kapacitet även utvidgas för ett
ökat antal elever under de första årens
grundläggande del av utbildningen med
hänsyn till dessa andra kategorier. Vi
måste rationalisera utbildningen av våra
arbetsterapeuter, sysselsättningsterapeuter,
med flera, så att de blir mera
kunniga och lämpade för sina arbetsuppgifter.

Jag understryker därför behovet av
ökad kapacitet på våra sjuksköterskeskolor.
Jag vet att vår inrikesminister är
varmt intresserad av dessa frågor, och
jag är övertygad om att han söker göra
allt vad göras kan, men jag vill ändå ge
eftertryck åt hur brännande detta behov
är just nu i vårt land. Jag vill också betona
att vi inte bör töva för länge. Även
om vi får ny skola, har vi därmed inte
nya sköterskor. Det tar ytterligare tre år

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

innan de är färdiga. Skyndsam behandling
av frågan är därför av synnerlig
vikt för vårt samhälle.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill också uttrycka
den glädje jag erfor, när jag hörde inrikesministerns
positiva svar, men det
var ju inte annat att vänta, med det stora
intresse han har för vår svenska sjukvård.
Frågan har emellertid så pass
många aspekter, att jag tillåter mig ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
en liten stund.

Jag delar helt uppfattningen, att en
väsentlig orsak till svårigheterna sammanhänger
med att så många sjuksköterskor
gifter sig mycket snart efter examen
och sedan helt eller delvis lämnar
sitt yrke. Jag är också av den övertygelsen,
att det gäller att ordna förhållandena
så, att så många som möjligt av de
sjuksköterskor, som blir gifta, i någon
mån —• man kan kanske säga i största
möjliga mån — har kontakten kvar med
sitt yrke. Under de första åren de är
gifta är det helt naturligt och även ur
samhällets synpunkt önskvärt, att de ägnar
familjen och barnen så mycken tid
som möjligt, men det är också ett önskemål,
att de inte helt släpper kontakten
med sitt yrke, att de i möjligaste mån
följer med utvecklingen inom yrket, så
att de längre fram, när familjen inte
längre har behov av allt det arbete som
de vill utföra, skall kunna återgå i sitt
arbete, inte som nybörjare, utan som
goda, fullvärdiga och erfarna arbetskrafter.

Den frågan kan lösas på många olika
sätt. Om inrättandet av en särskild reservkår
av sjuksköterskor, som skulle
kunna åtaga sig att tjänstgöra viss tid
varje år, så som omnämnes i statsrådets
svar, löser problemet, särskilt under semestertiden,
är väl ovisst; men liur som
helst, den gifta sköterskan kan ta ett vikariat
om en eller två månader en eller
två gånger om året, och det är också
tänkbart att hon tar en halvtidstjänst eller
annan deltidstjänst eller att hon tar

tjänst i tillfälliga sysslor, extra övervakning
o. s. v.

En första förutsättning är, att sambeskattningsfrågan
ordnas på ett vettigt
sätt. Det är nämnt förut, men jag vill ytterligare
understryka detta. Alldeles särskilt
viktigt är det, att kostnaden för den
hjälp som skall sköta om familjen, medan
husmodern är borta på sitt yrkesarbete,
får dras av enligt regler, som är
vida generösare än de nuvarande. När
det gäller denna yrkeskategori måste
man ha i minnet, att det för närvarande
är mycket viktigare för samhället än
för dem själva att de ägnar sig åt sitt
yrkesarbete. Det är att hoppas, att den
kommitté, som nu arbetar med frågan
om sambeskattningen, skall bli färdig
inom rimlig tid, och att den kommer
med ett vettigt, ett acceptabelt, ja, jag
skulle vilja säga ett arbetsstimulerande
förslag. Jag har fullständigt drastiska
exempel på hur det nuvarande systemet
verkar men skall inte trötta med att anföra
dem. Det är för oss alla väl kända
förhållanden. Jag vill också peka på det
sätt, på vilket Stockholms läns landsting
i viss begränsad omfattning kunnat ordna
denna fråga, ett exempel som jag tycker
manar till efterföljd.

Halvtids- och deltidstjänster är bra inom,
vissa delar av sjukhusvården, mindre
bra inom andra. Det är ofta som man
finner, att en gift sjuksköterska inte vill
ha en sådan tjänst, där det krävs jourtjänstgöring
nattetid och jourtjänstgöring
lördagar och söndagar. De tiderna
vill den gifta sköterskan vara tillsammans
med sin familj, och det får man väl
inte förtänka henne. Men om all vaktjänst
och all tjänstgöring omkring veckosluten
skall läggas på de ordinarie heltidsanställda
ogifta, kan det lätt uppstå
friktioner, som inte alltid är så enkla
att avveckla.

Även ur andra synpunkter kan halvtidstjänster
på vårdavdelningar medföra
vissa bekymmer. Det är alldeles klart att
man kan sätta in halvtidstjänster för att
avverka mera tillfälliga ökade arbetsbelastningar,
men alltför många halvtidstjänster
på vårdavdelningar kan äventyra
den kontinuitet i sjukvårdsarbetet,

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Ang. personalbristen vid allmänna sjukvårdsinrättningar

som är nödvändig för ett gott resultat.
Redan när den i och för sig nödvändiga
arbetstidsregleringen för sjuksköterskor
genomfördes, kunde vissa olägenheter i
detta avseende förmärkas. Patienterna
sade: »Varje gång jag vill tala med sjuksköterskan,
är det en annan»; och läkaren
måste konstatera att den nödvändiga
rapporteringen, för vilken det ju behövs
en avsevärd mängd arbetstid — större
ju oftare den måste ske — understundom
kunde klicka. Alltför många halvtidstjänster
kan sålunda inte lämpligen anordnas
på sjukhusens vårdavdelningar.

I stort sett kan man kanske ändå säga
att det hankar sig fram rätt bra under
största delen av året. Det är emellertid
under sommarmånaderna, under semestermånaderna,
som en del av sjukavdelningarna
måste stängas. Ofta kombineras
detta med översyn och reparation av avdelningarna,
och stängningen tjänar då
två syften. Det har visserligen sagts att
man aldrig skall behöva stänga en
hel avdelning för vädring och reparation;
man skall nöja sig med att stänga
en sjuksal i sänder. Många särskilt äldre
vårdavdelningar är dock så konstruerade,
att man måste stänga praktiskt
taget hela avdelningen för att kunna
genomföra en ordentlig översyn. På
sommaren är sjukligheten ofta mindre;
man undviker att välja denna tid för vård
av sådana åkommor, där man kan välja
tidpunkten för behandling, och sjukvården
klarar sig på så sätt någorlunda bra
ändå.

Genom att på detta sätt stänga några
sjukavdelningar under sommarmånaderna
klarar man semesterfrågan för en del
av personalen. Genom att snåla in på en
del tjänster klarar man en del •— men
observera, detta måste betyda att en del
uppgifter, som kanske får betraktas som
mindre överhängande, får skjutas över
till en senare tid eller kanske måste försummas.
Men dessa åtgärder löser inte
alla problemen.

Semesterlagen säger i 12 §, att arbetsgivaren
äger bestämma, när semestern
skall utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren
icke annat begär, såvitt möjligt
förläggas till sommartid. Ju större

kadern av sjuksköterskor blir, desto
större reserv är nödvändig, om alla skall
kunna få semester under sommarmånaderna.
Egentligen skulle det behövas ett
överskott på en tredjedel av de arbetande
för att fylla behovet. Inte minst luden
synpunkten är statsrådets omnämnande
av de nya utbildningsmöjligheterna
av stor betydelse.

Ett bidrag till lösningen av problemet
är givetvis att göra propaganda för att
man tar åtminstone en del av semestern
vintertid. Det är många som njuter bra
av och väl tillgodogör sig en skidsemester
under senvintern. Att på annat sätt
söka förhindra de anställda att få sommarsemester
lönar sig dåligt, ty då blir
trivseln dålig, och då flyttar de hellre
till ett annat ställe med bättre möjligheter.

Juli månad är den svåraste, och då
sviker också många av de gifta sjuksköterskorna.
Så länge den väsentliga delen
av arbetsmarknaden helt och hållet lägger
ned verksamheten under tre veckors
tid i juli — jag tänker på byggnadsfacken,
på många industrier och på många
andra områden — får man räkna med
att många av våra gifta sjuksköterskor
vill fira semestern på landet tillsammans
med sina män och sina familjer. Ger
man dem inte ledigt, slutar de. Genom
sambeskattningsreglerna är deras inkomst
av arbetet så liten, att den knappast
spelar någon roll för dem, och situationen
är på deras arbetsmarknad
sådan, att de, om de så önskar, alltid kan
få en tjänst när de kommer tillbaka.

Så länge man anser att vi har en så
god standard, att vi kan inställa verksamheten
inom stora delar av vår arbetsmarknad
under en stor del av sommaren,
så länge får vi också räkna med
svårigheter att under denna tid fylla
personalkadrarna även inom sjukvården.

Personalchefen på det sjukhus, där
jag arbetar, menar att vi även inom sjukvården
får räkna med att lägga ned vad
som inte hör till den direkta akuta vården
under semestertiden. Jag ser det
inte riktigt så, men jag tror att det är
angeläget att göra sjuksköterskearbetet

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Ang. samebefolkningens fortsatta utövning av renskötseln, m. m.

även ur ekonomisk synpunkt så lockande
och vinstgivande för de gifta sjuksköterskorna,
att det för många av dem
kan bli ett verkligt tänkbart alternativ
till en sommarledighet långt borta från
sjukhusets hank och stör.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. samebefolkningens fortsatta utövning
av renskötseln, m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Uno Olofssons interpellation
angående samebefolkningens fortsatta
utövning av renskötseln, m. m.,
fick nu ordet och anförde:

Herr talmani Med första kammarens
tillstånd har herr Olofsson frågat statsministern,
om denne är villig att medverka
till att frågor rörande samebefolkningens
fortsatta utövning av renskötseln
och denna befolknings levnadsförhållanden
i övrigt blir föremål för en
allsidig utredning i syfte att komma till
rätta med de för befolkningen aktuella
närings- och trygghetsproblemen.

Ifrågavarande interpellation har av
statsministern överlämnats till mig för
besvarande. Vid utformandet av den del
av svaret, som avser spörsmålet angående
samernas yrkesutbildning har jag
samrått med chefen för ecklesiastikdepartementet.

I interpellationen anföres, att de aktuella
sameproblemen kan ses ur två
aspekter, varav den ena avser frågan,
hur man skall förbättra levnadsbetingelserna
för de nomadiserande samerna,
och den andra frågan om vilka åtgärder,
som skall vidtagas för att underlätta
för de samer, som så önskar, att övergå
till andra näringsgrenar än renskötseln.

Levnadsbetingelserna för den del av
samebefolkningen som nomadiserar —
inemot 3 000 personer — är givetvis på
ett avgörande sätt beroende av utvecklingen
i skilda hänseenden inom renskötseln.
Denna näringsgren företer lik -

som de flesta andra i vårt samhälle icke
obetydliga förändringar under de senaste
årtiondena, bland annat har i stor
utsträckning skett en omställning från
intensiv till extensiv drift. De inträffade
förändringarna har följts med uppmärksamhet
av statsmakterna, varjämte ett
flertal åtgärder har vidtagits för att
främja berörda näring och dess utövare.
Ur den med riksdagens medverkan inrättade
statens lappfond har under senare
år årligen utgått cirka en halv miljon
kronor till renskötselns stödjande.
Av nu pågående utredningar rörande
renskötseln har i interpellationen
nämnts renutredningen. Denna har enligt
sina direktiv att bland annat undersöka
möjligheterna att skapa en bättre
ordning i fråga om. renprodukternas tillvaratagande
och avsättning. Vid sidan
av en undersökning om möjligheterna
att förbättra de nuvarande slaktmetoderna
samt att förlänga slakttid och försäljningssäsong
har som en huvuduppgift
för utredningen angivits, att den bör
pröva förutsättningarna för att genom
en ekonomisk föreningsrörelse eller på
annat sätt nå fram till ett mera rationellt
utnyttjande av renskötselns möjligheter.
Utredningen har utöver nu anförda
spörsmål att taga upp till behandling
även andra faktorer av den art, att de
kan inverka på renskötselns lönsamhet.

Även 1955 års renmärkeskommitté utreder
en för renskötseln betydelsefull
fråga. Kommittén väntas inom den närmaste
tiden komma att framlägga förslag
angående tidsenligare föreskrifter
rörande renmärkningen och därmed
sammanhängande spörsmål i syfte att
åstadkomma en bättre ordning i äganderättsförhållandena
inom renskötseln. Vidare
har i maj detta år tillkallats en särskild
utredningsman för att verkställa
utredning rörande forskningen å renskötselns
område och därmed sammanhängande
frågor.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
att Kungl. Maj:t i beslut den 24 januari
detta år angående reglering av vattenavrinningen
ur Kultsjön i Vilhelmina socken
såsom villkor för detta regleringsföretag
bland annat föreskrivit att sökan -

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Ang. samebefolkningens fortsatta utövning av renskötseln, m. m.

dena skall inom viss kortare tid, efter
det verkställbart tillstånd till reglering
föreligger, till statskontoret inbetala ett
större belopp, varav 300 000 kronor enligt
beslut av Kungl. Maj:t skall disponeras
för diverse åtgärder till fromma för
renskötseln inom området samt till motverkande
av regleringsföretagets hindersamma
inverkan på näringen i fråga
m. m.

Vad angår den i interpellationen berörda
sammanblandningen av norska
och svenska renar vill jag framhålla, att
det icke torde vara möjligt att helt undgå
en sådan sammanblandning utan att
mycket stora kostnader lägges ned på
att uppföra renstängsel längs riksgränsen.
Spörsmålet, som avhandlas i gällande
renbeteskonvention med Norge, var
föremål för överläggningar vid den senaste
förlängningen av konventionen år
1950. Det bör givetvis medtagas bland de
ämnen som skall diskuteras vid nästkommande
överläggningar rörande sagda
konvention.

Beträffande bostadsfrågans ordnande
för de nomadiserande samerna torde jag
få hänvisa till vad chefen för socialdepartementet
anfört i sitt den 15 april i
år i andra kammaren avgivna svar på
en av fru Jäderberg i detta ärende framställd
interpellation.

Bland åtgärderna för att underlätta
för samerna att övergå från renskötseln
till andra näringsfång har i interpellationen
särskilt pekats på yrkesutbildningen.
Denna kan avse dels vuxna samer,
som önskar lämna sitt gamla yrke,
dels uppväxande sameungdom, som önskar
erhålla utbildning för annan yrkesverksamhet
än renskötsel. Vad den första
kategorien beträffar må framhållas,
att något behov av särskild omskolningsverksamhet
för fjällsamer icke hittills
anmälts till överstyrelsen för yrkesutbildning.
I fråga om den andra kategorien
kan först framhållas, att de yrkesutbildningsmöjligheter,
som står den
norrländska ungdomen till buds, också
är öppna för samerna. Naturligtvis kan
de senare sägas i praktiken ha sämre utbildningsmöjligheter
på grund av sina
bosättningsförhållanden, vilket dock

knappast gäller i sådana fall, där yrkesutbildningsanstalt
är förenad med internat,
såsom vid vissa centrala verkstadsskolor.
Dessa förhållanden och samernas
fåtalighet — omkring 400 elever
vid de 10 nomadskolorna — gör det
dock närmast uteslutet att särskild yrkesutbildning
ordnas för dessa barn, i
den mån det inte är fråga om utbildning
i renskötsel.

1957 års nomadskoleutredning kan
sägas ha i uppdrag att föreslå åtgärder,
vilka ger samebarnen samma möjligheter
som andra att välja utbildningsväg,
genom att åt dem bereda 9-årig obligatorisk
undervisning.

Såsom framgår av vad jag nu anfört,
pågår en betydande utredningsverksamhet
rörande renskötseln och dess utövare.
I avvaktan på resultatet av dessa utredningar
samt nomadskoleutredningen
bör enligt min mening icke igångsättas
någon ny, vittomspännande utredning,
som skall behandla bland annat samma
ämnen som de nyss nämnda utredningarna.
Detta kunde för övrigt åstadkomma
en försening av det i och för sig angelägna
utredningsarbete som nu pågår.
Jag avser emellertid att även i fortsättningen
med uppmärksamhet följa samernas
och renskötselns problem i olika avseenden.
Såsom skedde i samband med
det förut nämnda beslutet angående regleringsföretaget
i Kultsjön avser jag att
även framgent söka verka för att samernas
berättigade intressen i möjligaste
mån tillvaratages vid avgörandet av
ärenden rörande vattenregleringar o. d.

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat herr Olofssons interpellation.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet ber jag
att få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Det är inte alls min mening att här i
dag till någon närmare diskussion uppta
alla de spörsmål som berörs såväl i
min interpellation som i statsrådets
svar. Det räcker med att konstatera att
problemen är många och ofta svårbemästrade.

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Ang. samebefolkningen!

Det är känt för många, även bland samerna,
att det pågår ett antal utredningar,
och jag delar nog statsrådets uppfattning,
att man inte genom någon ny stor
utredning nu skall föregripa de pågående.
Vad som är viktigast i detta sammanhang
är att de pågående utredningarna
slutföres och att någonting blir uträttat,
så att de resultat, som utredningarna
kan ge, leder till åtgärder från statsmakternas
sida.

Det är ju så med oss svenskar, att vi
oftast betraktar samerna såsom en kuriositet,
en turistattraktion, utan att riktigt
vilja förstå att samerna är människor,
som har sina berättigade anspråk
på den nation, där de råkar leva och bo.
Allteftersom vi nu på grund av samhällets
behov av de råvaror och naturtillgångar
som finns i Norrland — särskilt
då vattenkraften — nödgas ta i anspråk
delar av den orörda vildmark, som historiskt
länge har varit samernas egen,
så bör det också vara vår skyldighet och
vårt intresse att, så långt det står i vår
makt, mildra de ingrepp som vi måste
göra i samebefolkningens levnadsförhållanden.

Det är inte underligt att det råder en
viss oro bland samerna när man ändå
vet, hurusom vår natur uppe i Norrland
har ändrats på de sista årtiondena. Frågan
är speciellt känslig, därför att samerna
ju ändock tillhör en annan ras
och talar ett annat språk än vi själva
gör. Vi råkar ju här i vårt land ha den
stora förmånen att tillhöra ett enhetligt
folk såväl i fråga om ras som språk, och
vi talar ofta stora ord om andra länder,
som har undertryckta minoriteter. Det
bör också vara vår skyldighet att se till,
att denna lilla befolkningsgrupp, som
samerna utgör, omhuldas på bästa sätt.
Det behöver inte vålla oss stora bekym -

fortsatta utövning av renskötseln, m. m.
mer eller medföra stora utgifter, utan
huvudsaken är att vi rätt förstår samernas
problem.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om pension till
änkefru Nanny Ingvall, född Rundgren.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr B 1,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr B 1, B 3, B 4, B 13, B 15—B 21, B 23—
B 25 och B 27—B 37, första lagutskottets
utlåtanden nr B 2, B 3 och B 6, andra
lagutskottets utlåtanden nr B 2—B 7
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
B 1—B 3.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr B 15 skulle uppföras
närmast efter samma utskotts utlåtande
nr B 1 samt att jordbruksutskottets utlåtande
nr B 3 skulle sättas omedelbart efter
dessa båda ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Onsdagen den 16 juli

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får med stöd av bifogade
läkarintyg vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under den
tid, som finnes angiven i läkarintyget.

Nöttja den 14 juli 1958

Fritiof Karlsson

Riksdagsman Fritiof Karlsson från
Nöttja, som lider av inflammation i höger
stortå, är på grund härav oförmögen
att inställa sig i riksdagen under 14 dagar
från dato intygas härmed.

Ljungby den 14 juli 1958

Elis Lindgren
lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr B 1 angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på därom
hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 10 januari 1957 till
och med den 9 januari 1958 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjord
framställning överlämnats utdrag av det
över finansärenden den 7 februari 1958
förda protokoll i vad det avsåg avlåtande
av proposition nr 50 till innevarande
års A-riksdag.

Utskottets nu föreliggande memorial
var indelat i två särskilda, med A och B
betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och av övriga handlingar, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
granskningen ej heller givit utskottet anledning
till anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av statsrådet.

Vid punktvis skedd föredragning av
förevarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade dels tre
särskilda, med I—III betecknade reservationer,
innefattande avslagna yrkanden
om anmälan enligt § 107 regeringsformen,
dels ock två reservationer avseende
avslagna yrkanden angående omförmälan.

Herr talmannen anförde, att därest
några yttranden komme att föranledas
av de vid memorialet fogade reservationerna,
han ville framhålla som ett önskemål,
att dessa yttranden anknötes till
reservationerna gruppvis, så att varje
reservation diskuterades särskilt för sig
och, sedan den slutbehandlats, icke vidare
återupptoges i den fortsatta debatten.

Ang. viss medelsanvisning till anskaffning
av flygmateriel m. m.

Enligt en med I betecknad reservation
hade herrar Otlén, Källqvist, von
Friesen, Braconier och Hammar ansett,
att utskottet bort göra anmälan jämlikt
§107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Nilsson,
med anledning av att Kungl. Maj:t enligt

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. viss medelsanvisning till anskaffning av flygmateriel m. m.

statsrådsprotokollet över försvarsärenden
den 8 mars 1957 fattat beslut — utan
att riksdagen underrättats — om tagande
i anspråk av visst reservationsanslag till
anskaffning av flygmateriel m. m.

Härom anförde nu:

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Frågan om det ökade behovet
av betalningsmedel för inköp av
flygmateriel liar vid olika tillfällen,
främst i remissdebatten i januari, debatterats
i andra kammaren. Från regeringshåll
har därvid gjorts försök att skjuta
skulden på flygförvaltningen. Sent omsider
har emellertid genom en kommuniké
från statsministern klarlagts, att flygförvaltningen
ej kan lastas för något i saken.
Nu i dechargedebatten är tiden inne
att diskutera regeringens ansvar i frågan.

Det torde därvid först finnas anledning
att dröja vid några grundlagsstadganden,
som har betydelse i sammanhanget. Enligt
§ 57 regeringsformen utövas ju beskattningsrätten
av riksdagen allena. 76 §
regeringsformen stadgar, att Kungl. Maj :t
ej utan riksdagens samtycke får göra
gäld. Vidare skall riksdagen enligt 62 § i
samma lag besluta om hur störa summor
som skall anslås till särskilda huvudtitlar
och anslag. För att riksdagen skall kunna
få möjlighet att bedöma statens läge och
fullgöra de skyldigheter, den ålägges av
grundlagarna, skall Konungen enligt § 58
regeringsformen »årligen för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess
delar, till inkomster och utgifter, fordringar
och skulder». Det är ju för övrigt
alldeles självklart, att den som har att
bevilja anslag också måste ha överblick
över den ekonomiska situationen, och
det ligger i sakens natur, att väsentliga
ändringar i budgeten efter statsverkspropositionens
framläggande måste redovisas
för riksdagen.

Det har också i viss mån varit den sist
anförda synpunkten, som har spelat in,
när det nuvarande anslagssystemet för
anskaffning av flygmateriel infördes. Genom
att beställningar måste utläggas
lång tid innan leverans skedde och betalning
skulle äga rum, blev systemet
med årliga anslag oöverskådligt och

opraktiskt. Man övergick därför 1948 till
s. k. rullande sjuårsplaner. Det innebär,
att man varje år bestämmer en plan för
materielanskaffning för de närmaste sju
åren. På grundval av denna plan beräknar
man sedan dels hur mycket betalningar,
som skall utläggas under budgetåret,
och dels hur mycket betalningsmedel,
som erfordras under samma tid.
Riksdagen lämnar sålunda ett beställningsbemyndigande
och fastställer ett
betalningsanslag. Varje år förskjutes planen
ett år framåt i tiden och modifieras
efter omständigheterna. Om ändringar i
planen yttrade departementschefen vid
systemets tillkomst: »Den sålunda fastställda
planen bör varje år förskjutas ett
år framåt, så att varje år fastställes en
plan att gälla för de närmast därpå följande
sju budgetåren. Därvid kunna på
grund av förskjutningar i leveranser,
ändrat prisläge, organisationsförändringar
o. d. vissa ändringar behöva företagas
även i de delar den nya planen till tiden
sammanfaller med den närmast föregående.
Även under löpande budgetår kunna
ändringar i planen visa sig erforderliga
på grund av ändrade förutsättningar
beträffande konstruktioner, leveransmöjligheter
m. m.»

De principer, som sålunda uppdrogs,
har också följts. Vid icke mindre än tre
tillfällen under den tid, det nya systemet
varit i kraft, har det inträffat, att
ändringar under löpande budgetår medfört
särskida yrkanden till riksdagen. På
grund av att flygplan levererades i snabbare
takt än beräknat begärdes således
1950 45 miljoner kronor extra. Prisstegringar
medförde, att man 1951 begärde
32 miljoner kronor utöver vad som beräknats.
Då priserna samma år steg ytterligare,
fick man senare begära 55 miljoner
kronor därutöver. Alla dessa äskanden
har bifallits av riksdagen. Det
använda systemet innebär, att man låtit
betalningsanslagen följa beställningsbemyndigandena,
ej tvärtom.

Det ökade behovet av betalningsmedel,
som det är fråga om i det nu aktuella
fallet, rör främst budgetåret 1956/
57. Det bör därför nämnas, att riksdagen
för detta budgetår i vanlig ordning läm -

Nr B 3

Onsdagen den 10 juli 1958

Ang. viss medelsanvisning till anskaffning av flygmateriel ni. in.

nade beställningsbemyndigande för 640
miljoner kronor och anvisade betalningsanslag
på 475 miljoner kronor. Under
löpande budgetår •— närmare bestämt
den 18 februari 1957 — inkom så
flygförvaltningen — i enlighet med tidigare
redovisad praxis — med tilläggsäskanden.
Dessa hade sin grund i prisförändringar
och förskjutningar i leveranser
och avsåg 80 miljoner kronor. Här
är att märka, att det inte var fråga om
några nya utgifter utan om kostnader,
som redan uppkommit inom ramen av de
beställningshemyndiganden, som riksdagen
lämnat.

I detta läge fann sig regeringen föranlåten
bryta tidigare praxis och uppmana
flygförvaltningen att försöka skaffa
krediter. Underhandlingar upptogs
också med in- och utländska leverantörer
om betalningsanstånd och förskjutning
av leveranser. Dessa underhandlingar
lyckades också, och endast ett
mindre, reserverat belopp behövde tagas
i anspråk. Det rörde sig om 9 200 000
kronor. Regeringen behövde således ej
vända sig till riksdagen med begäran om
ytterligare medel. Det bör påpekas, att
god tid för en dylik hänvändelse fanns.
Kungl. Maj:t fattade beslut den 8 mars.

Skulden var dock inte borta härigenom,
och — vad värre var -— den fortsatte
att öka. Flygförvaltningen hade redan
i sin skrivelse i februari förutskickat
ytterligare ökning, och sådan
ägde också rum. Dessutom utsatte man
sig genom den erhållna krediten för risk
för ränteutgifter •— statskontoret räknade
i sitt yttrande över flygförvaltningens
framställning med 0,5 miljoner kronor.
Nu blev det slutligen — av någon anledning
—■ inga ränteutgifter, men man räknade
hela tiden med att sådana skulle
uppstå. Så gjorde t. ex. försvarsministern
fortfarande i januari i år enligt uttalande
i remissdebatten. Och hade ränteutgifter
uppkommit, skulle därigenom
Kungl. Maj:t ha iklätt sig ny gäld utan
riksdagens hörande, något som enligt
76 § regeringsformen icke är tillåtet.

Hela tiden hölls riksdagen ovetande
om skulden, som fortsatte att öka. Visserligen
lär saken ha förts på tal vid en fö -

redragning inför statsutskottets första
avdelning den 5 mars, men därmed är ju
inte riksdagen underrättad. Inte ens under
höstriksdagen nämndes ett ord om
det ökade behovet av betalningsmedel.
Först i statsverkspropositionen till detta
års A-riksdag meddelades saken. Då
hade behovet av ytterligare betalningsmedel
stigit till 180 miljoner kronor,
som inte heller vid detta tillfälle kunde
täckas.

Vad som förekommit är alltså att riksdagen
i det närmaste ett år hållits ovetande
om en skuld på mellan 80 och 180
miljoner kronor. Det är ju här fråga om
avsevärda belopp. Som jämförelse kan
nämnas, att samma budgetår inställdes
repetitionsövningarna, varigenom 70
miljoner kronor sparades. Om man vetat
om den störa skuldbelastningen är det
kanske inte otroligt, att vissa av riksdagens
ledamöter tagit annan ställning till
anslagsfrågor än vad de nu gjorde.

Nu uppgav försvarsministern under
remissdebatten att anledningen till
dröjsmålet var att man ville undersöka,
om kostnaderna kunde nedskäras påföljande
budgetår. Men en sådan förhoppning
— som för övrigt icke infriades
— gör ju inte skulden mindre.

Det vore mycket olyckligt, om en
praxis av det slag, som regeringen i detta
ärende tillämpat, skulle vinna insteg.
Det finns all anledning att understryka,
att riksdagen bör hållas underrättad om
större förskjutningar i budgeten. Regeringsformen
bygger uppenbarligen på
förutsättningen att så skall ske.

Professor Nils Herlitz, en aktad tidigare
ledamot av denna kammare och av
konstitutionsutskottet, avslutar sitt stora
arbete Riksdagens finansmakt, som
ingår i samlingsverket Sveriges riksdag,
med orden: »Väl utövar regeringen ett
betydande faktiskt inflytande över riksdagens
ledamöter, åtminstone inom dess
eget parti. Men den föreställningen har
aldrig på allvar vunnit insteg, att herraväldet
över regeringsmakten skulle kunna
överflödiggöra den självständiga, på
eget omdöme beroende omprövning av
skatte- och anslagsfrågor, som regeringsformen
anförtrott åt Sveriges riksdag.»

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. viss medelsanvisning till anskaffning av flygmateriel m. m.

Det finns, herr talman, enligt min mening
all anledning att stryka under detta
uttalande och därvid ge uttryck åt
den förhoppningen, att vad som här
skett icke skall upprepas. Riksdagens
samtliga partier har i lika mån intresse
av att slå vakt kring sin av grundlagen
givna maktställning på detta område.
Det gäller här en icke blott för riksdagen
själv utan för hela vår demokrati
och den politiska maktbalansen högst
väsentlig princip, nämligen den öppna
redovisningen från regeringens sida och
den självständiga prövningen från riksdagens
sida beträffande rikets finanser
och allt vad diirtill hör.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Gentemot de principer,
som herr Ollén här har angivit, nämligen
att riksdagen bör slå vakt om sin
i grundlagen givna ställning och noggrant
pröva anslagsbehov och förskjutningar
i budgeten, finns givetvis ingenting
att invända. Detta är, såsom herr Ollén
säger, säkerligen en mening som delas
av representanterna för alla partier.

Efter den mycket utförliga redogörelse,
som herr Ollén här lämnat, behöver
jag kanske inte ingå så mycket i sak på
den fråga det här gäller, men jag vill i
alla fall peka på ett par saker i själva
reservationen, som har gjort att utskottet
inte velat biträda anmärkningen.

Kammarens ärade ledamöter torde observera,
att alla reservationer vid detta
memorial är så konstruerade, att de börjar
med en ganska lång redogörelse för
fakta, som är hämtad totaliter eller i utdrag
från utskottspromemorior och slutar
med några rader som utgör den
egentliga reservationen och alltså innehåller
omdömen. I slutet av den ifrågavarande
reservationen sägs det ju, att
ett antal ledamöter av statsutskottets
första avdelning kände till den sak det
här gäller. Jag vill då påpeka för kammarens
ärade ledamöter vad som står i
början av reservationen, där det redogöres
för det system, som riksdagen år 1948
antog. Där talas om den anskaffningsplan,
som skall läggas fram, och om att

»planen bör delgivas riksdagens vederbörande
utskott». Det har således utvecklats
den praxis att vederbörande utskott
har fått kännedom om förändringar i
planen, och därmed har man ansett att
riksdagen fått kännedom om dem.

Orsaken till att utskottsmajoriteten
inte velat gå med på någon anmärkning
är således det förhållandet, att statsutskottet
känt till vad som förevarit, men
i princip håller jag med herr Ollén om
att största möjliga offentlighet alltid bör
givas åt redovisningen av dylika ting.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i mitt svar på
herr Elmgrens försvar för regeringens
åtgärder fatta mig mycket kort.

Att sätta likhetstecken mellan en underordnad
myndighets omnämnande av
anslagsöverskridanden till en utskottsavdeining
och en redovisning av regeringen
inför riksdagen av samma sak
går väl ändå inte. Vart skulle det egentligen
bära hän med riksdagens självständiga
prövningsrätt i finansfrågor,
om en praxis av detta slag skulle börja
vinna insteg? Enligt min uppfattning
är själva försvaret för regeringens åtgärd,
sådant vi hört det av herr Elmgren
i dag, om möjligt mer betänkligt än själva
regeringsförfarandet. Det lämnar dörren
på glänt för en praxis, som för vår
grundlag synes fullständigt främmande.

Den nuvarande försvarsministern lämnade
ju också i andra kammarens remissdebatt
en annan förklaring, som inte
heller den var hållbar, men i varje fall
principiellt vida mer ofarlig än den herr
Elmgren i dag presterat. Försvarsministern
ifrågasatte .en sådan nedskärning
av flygvapnet, att överskridanden av anslaget
icke skulle behöva ske. Även om
detta var en orealistisk bedömning, var
den enligt min mening principiellt mera
ofarlig än det försvar för åtgärderna,
som har lämnats här i dag.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall be att få påminna
herr Ollén om att jag tog mitt

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. viss medelsanvisning till anskaffning av flygmateriel m. m.

försvar ur den reservation, som herr 01-lén själv skrivit under. Sedan har det
också upplysts i utskottet, att informationer
lämnats till första avdelningen
från annat håll än flygförvaltningen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Man kan ju verkligen
fråga sig i detta fall, om det kan vara
tillräckligt att meddela en utskottsavdelning
en sådan här sak. Dessutom ger
ju alla handlingar i målet vid handen,
att de upplysningar, som lämnades utskottsavdelningen,
var ganska vaga till
sin karaktär. I varje fall om man läser
protokollen från remissdebatten i januari,
där dessa frågor diskuterades ganska
ingående mellan de närmast inblandade,
får man närmast den uppfattningen,
att flygvapenchefen vid föredragning
inför statsutskottets avdelning hade
sagt, att det blir överskridanden på dessa
flvgleveransanslag. Däremot har man
inte någon uppfattning om huruvida han
antydde några belopp eller dylikt.

Frånsett hur det förhöll sig med den
saken, måste det väl ändå vara obestridligt
korrektare ur konstitutionella synpunkter
att regeringen, så fort man hade
fått klarhet om dessa mycket betydande
överskridanden, hade gått till riksdagen
på vanligt sätt och begärt tilläggsanslag
— det gällde ju i första stöten inte
mindre än 70 å 80 miljoner kronor •—
för att därigenom underrätta riksdagen
hur det förhöll sig. I stället gick man
en annan väg, nämligen att utverka krediter
från leverantörerna, en i och för
sig möjlig men egendomlig manipulation.
Man får inte heller någon klarhet
om huruvida avdelningen underrättades
om detta tillvägagångssätt. I vilket fall
som helst var denna sak av en sådan
omfattning, att den givet borde ha förts
till riksdagen.

Jag kan inte se att det har framförts
ett enda godtagbart skäl, varför man inte
skulle ha följt praxis i detta fall och
fört det hela till riksdagen genom en
begäran om tilläggsanslag.

Det hela framstår så mycket märkligare,
tycker jag, när man erinrar sig det

för vårt parlamentariska system egendomliga
uppträdande som statsministern
hade i andra kammarens remissdebatt,
där han riktade hårda angrepp mot
flygvapenchefen och flygförvaltningen
för att man inte hade hållit regeringen
underrättad. Epilogen på detta utspelades
ju senare i pressen — för all del inför
öppen ridå — genom en mycket hård
motattack från flygvapenchefens sida,
och det slutade ju med att statsministern
måste medge att flygförvaltningen inte
hade förfarit oriktigt, inte hade gjort sig
skyldig till några försummelser; det kan
var och en läsa.

Jag kan därför inte finna annat än att
denna anmärkning är ovanligt väl befogad.
Förfarandet i detta fall från regeringens
sida är klart inkonstitutionellt.

Detta ger mig anledning, herr talman,
att säga några få ord mera i princip om
dechargegranskningen, som jag finner i
sin nuvarande form vara ganska vilsegången.
Jag är övertygad om att våra
grundlagsskrivande förfäder skulle vända
sig i sin grav, om de fick kännedom
om hur riksdagen numera förvaltar den
granskningsmakt, som den har genom
konstitutionsutskottets genomgång av
statsrådsprotokollen. Det är ju så att vi
har fått en alltmera markerad ambition
från den eller de meningsriktningar i
riksdagen, som under vårt parlamentariska
system utgör regeringens underlag,
att motsätta sig varje som helst anmälan
eller anmärkning som riktas mot regeringen.
Det anser jag vara en ambition,
som inte är ägnad att öka respekten för
dechargearbetet och den granskande
uppgift som riksdagen därvidlag har
gentemot regeringsmakten. Tänk efter,
ärade kammarledamöter, när man kan
konstatera att majoriteten nästan utan
undantag år efter år finner regeringens
tiotusentals ämbetsåtgärder i alla möjliga
riktningar alldeles fläckfria, ja, vitare
än snö, då begriper var och en att
detta mera beror på försummelser från
riksdagsmajoritetens sida att fullgöra sin
uppgift i grundlagens anda än på regeringsmaktens
gränslösa förträfflighet.

Ett annat sätt att uttrycka saken vore
väl att säga, att de nuvarande förhållan -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. viss medelsanvisning till anskaffning av flygmateriel m. m.

dena är ett tecken på riksdagens minskade
inflytande — herr Ollén var inne
på den saken ■— och den bristande självkänsla
som den visar i förhållande till
regeringsmakten. Det är därför, herr
talman, verkligen på tiden, att författningsutredningen
tar sig en dust med
problemet, hur man skall kunna finna
nya former för folkrepresentationens
kontroll över regeringsmaktens utövning.
Vi kan väl vara överens om att de gamla
formerna i alltför hög grad har förlorat
sin effekt i en ny tid, som efter hand
har givit våra grundlagars bokstav ett
nytt innehåll genom en förändrad praxis
och andra omständigheter. Jag kan inte
hjälpa, att jag tycker att riksdagen själv
bär det väsentliga ansvaret för att dess
granskningsuppgifter numera inte längre
kan fullföljas i de gamla formerna.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Med anledning av det
principiella uttalande, som herr Per-Olof
Hanson har gjort, skall jag be att få säga
några ord.

Det är alldeles riktigt, att granskningsförfarandet
har så att säga politiserats
under tidens lopp, men i herr Hansons
version blir det så, att det här finns ett
svart får, nämligen utskottsmajoriteten,
och så finns det en liten avdelning av
klarsynta och rättrådiga människor, som
för sanningens talan. Men inte skall herr
Hanson ta konstitutionsutskottets betänkande
i år som utgångspunkt för ett sådant
resonemang, ty om kammarens ärade
ledamöter vill studera antalet av dem,
som biträtt anmärkningarna, finner de
på flera punkter att endast två eller tre
av konstitutionsutskottets tjugo ledamöter
har biträtt anmärkningen och att på
sin höjd fem eller sex har gjort det i
några fall. Det är alltså inte bara regeringspartiets
representanter, som här
har agerat som stödtrupp för regeringen,
utan även medlemmar av oppositionen
har biträtt deras mening.

Jag kan hålla med herr Hanson om att
vi behöver nya former för dechargegranskningen,
och jag förväntar också,
att den sittande författningsutredningen

skall föreslå mera tidsenliga bestämmelser
i detta fall, men jag tycker inte att
man som herr Hanson gör skall försöka
måla den ena parten alldeles svart och
låta den andra parten framträda alldeles
vit.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Min avsikt var inte att
måla i svart eller vitt, utan jag ville ta
upp frågan om den praxis som här utbrett
sig. Dechargegranskningen har löpt
i bestämda spår — det kommer vi inte
ifrån, och det har även herr Elmgren
medgivit — och jag tog till utgångspunkt
ett fall, som jag ansåg vara så klart, att
det inte hade blivit någon katastrof, om
utskottet hade medgivit, att det riktiga
hade varit, att man hos riksdagen begärt
ett tilläggsanslag, i stället för att
göra dessa konstiga piruetter.

Är det inte konstigt att mellan 40 000
och 50 000 regeringsärenden per år praktiskt
taget går fria från anmärkning?
Jag vet inte vilket år det var, som en
majoritetsanmärkning sist gjordes mot
regeringen —- det är möjligt att det skedde
någon gång under koalitionsregeringens
tid, när kärleken inte alltid var så
varm. Detta är, anser jag, ett tecken på
att hela systemet har urholkats och att
man därför måste komma fram till andra
former. På den punkten kan vi väl i alla
fall vara överens, även om vi inte här
i dag kan vinna någon enighet om det
berättigade i den ena eller andra anmärkningen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det förekommer i alla
fall majoritetsanmärkningar även på senare
tid. Härom året gjorde utskottsmajoriteten
en anmärkning, och år 1945
gjordes mot herr Ohlin en anmärkning,
som också vann majoritet inom utskottet.
Vi skall därför inte säga, att det inte
förekommer några anmärkningar.

Men i sak, herr Hanson, är vi naturligtvis
ense om att författningsutredningen
bör se till, att det blir nya former
för granskningen.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Som jag antydde i mitt
förra anförande, gjordes härom året en
anmärkning, och om jag inte minns alldeles
fel var det herr Persson i Skabersjö,
som råkade ut för den. Det var tydligen
en sådan situation under koalitionsregeringens
tid, att man tyckte att
herr Persson kunde tillrättavisas •— han
ser ju inte ledsen ut för det. Under samlingsregeringens
tid inträffade någonting
liknande. Jag menar att dechargegranskningen
i sådana situationer har helt andra
möjligheter att göra sig gällande, ty
då är man inte på samma olycksaliga
sätt som nu är fallet bunden, vilket medfört,
som jag sade, att regeringsmaktens
utövare framställs som vitare än snö.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det var inte alls några
politiska skäl som herr Hanson tror, som
härom året föranledde anmärkningen,
utan det var att en majoritet inom utskottet
fann, att vissa formella fel hade
begåtts. Minoriteten däremot ansåg statsrådets
handlingssätt riktigt.

Jag skall säga herr Hanson, att anledningen
till att en sådan mängd regeringsärenden
ej blir föremål för mera
ingående granskning är att ärendena
är så många, att ledamöterna inte hinner
sätta sig in i dem alla. Och så finns det
i alla fall så pass mycken skicklighet,
juridisk och administrativ, samlad inom
kanslihuset, att man förstår att använda
de vedertagna formerna. Då och då förekommer
dock ett rent administrativt
misstag, och då har också utskottet liksom
härom året gjort anmärkning.

Sedan hade detta en egendomlig effekt,
som var alldeles oanad för utskottets
ledamöter. Hade vi vetat att några
tidningar skulle avsätta vederbörande
statsråd dagen efter det att anmärkningen
gjorts, hade vi knappast gjort en anmärkning
på detta sätt utan valt en annan
form; vi trodde att allmänheten och
tidningarna hade uppfattat dechargegranskningen
på samma sätt som vi själva
och inte rent bokstavligt efter § 107
i regeringsformen.

Ang. förordnande av revisor i stadshypo tekskassan

och bostadskreditkassan

Enligt en med II betecknad reservation
hade herrar Per-Olof Hanson, von
Friesen och Hammar ansett, att utskottet
bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, på grund av
Kungl. Maj:ts enligt protokoll över finansärenden
den 27 juni 1957 omförmälda
beslut, varigenom byråchefen Folke
Baarsen ej erhöll förnyat förordnande
som revisor i stadshypotekskassan och
bostadskreditkassan.

I denna fråga yttrade nu

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Denna punkt på programmet
gäller något så ovanligt som
en alltför energisk revisor. Det vanliga
här i landet är att man får läsa i tidningar
om att både det ena och andra
händer, därför att revisorerna är snälla
och hyggliga som de flesta andra, och
att det ibland händer, att de inte fullgör
sina skyldigheter på långa vägar. Då kan
det hända tråkiga saker. Här är det tvärtom.
Här gäller det en alltför bråkig och
energisk revisor, som av Kungl. Maj :t
av detta skäl inte fått förlängt förordnande
att vara revisor i stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan.

Skall man ta ställning till det berättigade
i att rikta någon kritik mot statsrådet,
får man gå ett steg tillbaka och
fråga sig, om de åtgärder i ämbetet, som
revisorn här vidtagit, har kunnat visas
vara någorlunda befogade. Det är klart
att man efter tidsföljden för vad som
skett inte kan bortse från att det föreligger
ett visst samband mellan de anmärkningar,
som revisor Baarsen riktat,
och det förhållandet att han inte fått
förlängt förordnande. Man kan säga att
även om inte alla handlingar ligger på
bordet, så kan man inte vifta bort revisor
Baarsens anmärkningar.

Jag skall bara kort repetera dem. Den
första gäller fastighetsaffären. Det är alldeles
uppenbart av handlingarna, att det
rådde mycket delade meningar om huruvida
stadshypotekskassan över huvud

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. förordnande av revisor i
taget hade rätt att köpa den fastighet det
gällde för placering av reservfondsmedel.
Det framgår på sid. 8 i konstitutionsutskottets
memorial, att olika instanser
hade olika meningar härom. Det
hela slutade med att statsrådet tillsatte
en utredning för att klargöra hur det låg
till med den saken. Den andra omständigheten,
som sammanhänger med fastighetsaffären,
gäller att köpet formellt inte
skett efter ett styrelsebeslut utan klarades
av innan ett formellt styrelsebeslut
fattats. Vidare kan man konstatera, att
hypotekskassans direktör hade ett personligt
intresse av att saken fördes i
hamn. Han fick både bostad och garage
genom det köpet.

Den andra huvudpunkt, som Baarsen
drog upp, gällde bristande säkerhet för
obligationer. Det tycker jag är en mer
tvivelaktig anmärkning. Jag kan gärna
göra det medgivandet, att den kanske är
oberättigad, ty det rör sig här om tidsgränser,
som det av olika skäl kan vara
svårt att få ett grepp om.

Däremot är nog den tredje anmärkningen,
som gäller den inbördes upplåningen
mellan kassorna, allvarligare.
När saken påtalades, förhöll det sig otvivelaktigt
så, att upplåningen inte var
grundad på gällande föreskrifter. Efter
utredning har saken sedermera rättats
till, och A-riksdagen i år har fattat ett
beslut, som i viss mån gör det möjligt
att tillåta ifrågavarande överförande av
likviditetsöverskott mellan stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan. Jag
understryker alltså, att anmärkningen,
när den framfördes, var i sin ordning.
Jag vill inte göra gällande, att det här
rör sig om en i och för sig särskilt allvarlig
historia. Det fanns skäl som talade
för att man borde handla på sätt som
skedde, men formellt riktigt var det inte.

Vidare har revisor Baarsen påpekat
en del jävsförhållanden. Jag håller med
om att åtgärderna möjligen kan formellt
försvaras, men vi kan nog också vara
överens om att de i sak inte är riktigt
tillfredsställande.

Det är ganska svårt att uppfatta den
omständigheten att Baarsen inte fått förnyat
förordnande annat än som en prick -

stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
ning. Man menar att han gått för långt
och att han arbetat för energiskt, och
jag vill inte bestrida, att det också ligger
något i den kritiken. Men det framstår
som anmärkningsvärt, att en sådan åtgärd
vidtagits av det ansvariga statsrådet
just på begäran från den part, mot vilken
Baarsen riktat revisionsanmärkningar.
Som kammarens ledamöter kan se,
slutar ju reservationen på denna punkt
med ett ganska modest uttalande om att
man i sådana här sammanhang måste
vara försiktig. Det var olämpligt att inte
ge Baarsen förnyat förordnande. Den
omständigheten, att det här gällde ett
revisorsförordnande, hade bort mana till
stark försiktighet. Även av Kungl. Maj:t
förordnade revisorer är i behov av särskilt
stöd i sin verksamhet, och det är
oundgängligen nödvändigt att giva dem
en självständig ställning mot dem de är
satta att kontrollera. Jag utgår från att
kammaren inte tvekar om det nödvändiga
i att revisorer står fria och får allt
det stöd de behöver i sin många gånger
besvärliga uppgift.

Nu är det så att alla utredningar i detta
ärende inte är slutförda. Vi väntar
fortfarande på JO:s utredning och att
det skall föreligga beslut i ena eller andra
riktningen av åklagarmyndigheten i
Stockholm om vissa förhållanden inom
stadshypotekskassan. Jag kan trots detta
inte finna annat än att den reservationsanmärkning
som här framförts är väl
motiverad.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Hanson började
med att säga, att det här gällde en revisor
som var för energisk. Jag vill då bara
påpeka, att det här finns fyra revisorer,
av vilka tre tillstyrkt ansvarsfrihet och
en inte velat göra det. Ombudsstämman
har sedan enhälligt medgett ansvarsfrihet.

Herr Hanson säger att alla handlingar
ännu inte ligger på bordet. Just detta är
ett skäl till att utskottet helst sett, att
man tagit upp denna fråga i laga ordning.
Det är fråga om den av herr Hanson
omnämnda utredningen av justitie -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. förfaringssättet vid beslut om införande av sockerskatt

ombudsmannen, som man snart väntar
få se publicerad och som kommer att
belysa förhållandena. Det är vidare en
av herr Hanson icke nämnd utredning
av justitiekanslersämbetet, som man väntar
på, och det är slutligen en tredje
utredning, som herr Hanson nämnde.
Utskottets överväldigande majoritet har
tyckt att man borde vänta till dess man
såg papperen på bordet. Vad Kungl.
Maj:t har gjort är ju ingenting annat än
att så att säga ställa platsen vakant i
avvaktan på utredningarna. Det är väl
ganska naturligt att göra på det sättet,
när det tydligen har uppstått en konflikt
i dessa kassor, vilken måste lösas på något
sätt. Kungl. Maj :t måste väl ha något
ansvar för att lösa den, men då måste
väl rimligen Kungl. Maj :t ha alla papperen
på bordet, innan det slutgiltiga beslutet
fattas.

Ang. förfaringssättet vid beslut om införande
av sockerskatt

Enligt en reservation avseende avslaget
yrkande angående omförmälan hade
herrar Ollen, Sveningsson, Kållqvist,
Magnusson i Tumhult, von Friesen, Braconier
och Hammar ansett, att utskottet
bort för riksdagen omförmäla vad reservanterna
anfört rörande tillvägagångssättet
i samband med det enligt statsrådsprotokollet
över finansärenden den
7 februari 1958 fattade beslutet att framlägga
förslag till riksdagen om införande
av skatt å socker.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! När det gäller det sätt
varpå sockerskatten infördes i början av
februari månad i år med 20 öre per kg
socker, har jag anslutit mig till den vid
behandlingen av detta ärende fogade reservationen
med yrkande på omförmälan.
Orsaken till denna reservation är det
sätt varpå den nya sockerskatten infördes.
Denna indirekta skatt tillämpades
och togs ut av allmänheten under tiden
den 5—11 februari, således under en
veckas tid, utan att riksdagen fattat be -

slut om att skatten skulle uttagas. Efter
vad som framkommit vid konstitutionsutskottets
behandling av denna fråga gav
man från finansdepartementet order till
generaltullstyrelsen, att denna skatt skulle
uttagas från och med den 5 februari,
och vi vet ju att sockerpriset den dagen
steg med 20 öre per kg.

Vi reservanter som önskat denna omförmälan
är väl medvetna om den överenskommelse
som i denna fråga träffats
mellan partiledarna, och vi är även medvetna
om att en betydande risk för
hamstring av socker förelegat, om man
väntat med verkställigheten av detta partiledarbeslut,
så att ett antal dagar hade
gått och allmänheten haft kännedom om
att sockerpriset skulle stiga med 20 öre
per kg. Man har emellertid tidigare när
det gällt liknande beslut gjort en snabbbehandling
på så sätt att efter en lördagskväll
och en söndagsnatt beslutet
kunnat fattas i riksdagen tidigt på måndagsförmiddagen.
Visst har kritik riktats
även mot sådan snabbehandling av
ärenden, men här hade funnits en möjlighet
att få fram ett beslut på mycket
kortare tid än en hel vecka. Och det
hade varit bättre, det måste man anse,
ifall denna sockerskatt ovillkorligen
skulle införas, att det hade skett genom
en snabbehandling och att man på det
sättet hade hållit sig inom det tillåtnas
gränser och inom vad grundlagen föreskriver.
Det kan inte vara oriktigt att
man även i en sådan här situation respekterar
de bestämmelser som skall tilllämpas.
Det förhållandet att partiledaröverläggningar
förekommit och att man
på det sättet i riksdagen säkerställt en
majoritet för förslaget, ändrar icke det
förhållandet, att man måste respektera
vad i regeringsformens § 73 föreskrives,
att »inga pålagor utan riksdagens samtycke
må påbjudas».

I den pressdebatt som förekommit omkring
denna fråga har man hävdat den
uppfattningen från finansdepartementet,
att om icke riksdagen godkänt förslaget,
hade aldrig någon skatt blivit uttagen.
Men innan man visste detta hade allmänheten,
konsumenterna, en hel vecka fått
betala denna skatt, och hur man skulle

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

ha förfarit med dessa skattepengar, om
propositionen om sockerskatten blivit
avslagen, har man inte talat om.

Ansvaret i denna fråga måste vila på
regeringen och inte på de partiledare
utanför regeringen, som på ett tidigare
stadium varit med om att tillstyrka att
denna sockerskatt skulle uttagas.

Det var, herr talman, bara dessa synpunkter
jag ville anföra.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningsson medgav,
att det i detta fall träffats en överenskommelse
mellan partiledarna och att
det fanns en betydande risk för hamstring
av socker, om inte någon omedelbar
åtgärd vidtogs. Här kan man dra en
parallell med en annan fråga, som vi nyss
diskuterat. Det förelåg i båda fallen överenskommelser
mellan partierna. Konstitutionsutskottets
dechargegranskning i
gamla former har i alla fall den nyttan
med sig, att man kan få tillfälle att i
efterhand vädra sitt missnöje inför ett
annat forum.

Vad man här huvudsakligen har kritiserat
är telegrammet från tullbehandlingsbyrån.
Men jag vill påpeka, att här
gällde det dock en deposition. Pengarna
fanns, och om riksdagen inte hade beslutat
skatten, skulle de ha återbetalats till
dem som betalat in dem. Någon pålaga
i vanlig mening kan det ju då inte vara.

Slutligen vill jag till belysning av det
i och för sig mycket lovliga rättfärdighetsnit
som visas här, nämna, att hela
frågan är rätt teoretisk. Jag erkänner,
att den omständigheten att ett direktiv
utfärdades är det väsentliga, men jag
vill inte undanhålla kammarens ledamöter
det meddelandet, att det mig veterlig!
inte förekom tullbehandling av något
sockerparti under de dagar som herr
Sveningsson omnämnde.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställning rörande egentliga

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

statsutgifter för budgetåret 1958/59 under
första huvudtiteln, avseende anslagen
till kungl. hov- och slottsstaterna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 85) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 98), hade hemställts, att
riksdagen måtte såvitt angick huvudtitlarna
II—VIII och X—XII dels godkänna
i motionerna förordad överflyttning av
medel från sak- och bidragsanslag till
extra utgiftsanslag, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 20 procent
eller ca 15,5 miljoner kronor, dels
ock besluta att Kungl. Maj :t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
under åberopande av vad utskottet
anfört i sitt utlåtande nr 28 till
innevarande års förra riksdag hemställt,
att motionerna I: B 85 och II: B 98 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herr Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Heckscher, vilka
ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Under åberopande av vad som anförts
i den vid utskottets utlåtande nr 28
vid årets förra riksdag fogade reservationen
nr 1) hemställer utskottet, att
riksdagen må, med bifall till motionerna
I: B 85 och II: B 98,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bi -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande under nionde huvudtiteln

dragsanslag till extra utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknas medgiva en
total minskning av medelsbehovet med
omkring 20 procent eller ca 15,5 miljoner
kronor,

2) besluta att Kungl. Maj:t vid budgetårets
slut skall till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret.
»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den här frågan liksom
så många andra diskuterades ju i denna
kammare för bara några månader sedan.
Jag anser att det vore att göra sommarriksdagen
verkligt meningslös, om man
på varje punkt skulle upprepa de synpunkter
som tidigare har kommit fram.

Med hänsyn till detta, herr talman, ber
jag endast att få yrka bifall till den vid
utlåtandet B 15 fogade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande
under nionde huvudtiteln

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta
motioner om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten såvitt
avser nionde huvudtiteln.

I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nämligen I: B 97 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: B 129 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att

riksdagen måtte såvitt angick IX. huvudtiteln
dels godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sakoch
bidragsanslag till extra utgiftsanslag,
vilken överflyttning beräknades
medgiva en total minskning av medelsbehovet
med omkring 20 procent eller
ca 2,5 miljoner kronor, dels ock besluta
att Kungl. Majkt vid budgetårets slut
skulle till riksdagen lämna en redovisning
för de extra utgiftsmedlens användning
under det förflutna budgetåret.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet erinrat om vad som anförts i
dess utlåtande nr 5 till årets förra riksdag
och hemställt, att motionerna I: B 97
och II: B 129 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och Eliasson i Moholm,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
och hemställan bort hava följande lydelse: »Under

åberopande av vad som anförts
i den vid utskottets utlåtande nr 5
vid årets förra riksdag fogade reservationen
hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till motionerna I: B 97
och II: B 129,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknas medgiva en
total minskning av medelsbehovet med
omkring 20 procent eller ca 2,5 miljoner
kronor;

2) besluta att Kungl. Maj:t vid budgetårets
slut skall till riksdagen lämna
en redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna
budgetåret.»

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande under nionde huvudtiteln

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
statutskottets memorial:

nr B 3, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 4, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 13, angående anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter;
och

nr B 16, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1958/59 av underskottet
för luftfartsfonden.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B framlagda förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1958/59, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial:

nr B 18, angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;

nr B 19, angående stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1958/59;

nr B 20, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

B 21, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad

propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 23, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

B 24, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr B 25, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr B 27, angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/59.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

B 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr B 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och

nr B 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nr B 34, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Punkterna 1 och 2
Lades till handlingarna.

Punkterna 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9 och 10
Lades till handlingarna.

Punkten 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12—14
Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—19
Lades till handlingarna.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21 och 22
Lades till handlingarna.

Punkten 23

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 24—27
Lades till handlingarna.

Punkten 28

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29

Lades till handlingarna.

Punkterna 30 och 31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 32—- 34
Lades till handlingarna.

Punkten 35

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 36 och 37
Lades till handlingarna.

Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 39

Lades till handlingarna.
Punkten 40

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 41

Lades till handlingarna.
Punkten 42

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 43—45
Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken;
samt

nr B 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om förvärv och överlåtelse av
fastigheter m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen B 1 hade Kungl. Maj :t
under femte huvudtiteln, punkt 3, under

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 6 juni 1958, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till främjande av
bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att under budgetåret
1958/59 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 15 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1958/59 anvisa

a) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 150 000 000 kronor;

b) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor;

c) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

d) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor;

e) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska frågor
ett reservationsanslag av 25 000 kronor;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 10 tjänster såsom
kontorsbiträde i Ao 5;

VI. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1958/59;

VII. för budgetåret 1958/59 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 4 502 700 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 673 500 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 072 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 603 000
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
B 1 under kapitalbudgeten (Bi -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
laga 27, punkterna 2—4), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6 juni
1958, föreslagit riksdagen att

I. medgiva, att under budgetåret 1958/
59

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 700 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 130 000 000 kronor; II.

för budgetåret 1958/59 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 600 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 100 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd till
Räntefria lån till bostadsbyggande ett
investeringsanslag av 180 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen från

första kammaren:

I: B 21 av herrar Lindblom och Kronstrand,

I: B 106 av herr Gustaf Elof sson,

I: B 48 av herr Sveningsson,

I: B 105 av herr Rikard Svensson,

I: B 20 av herr O hlon m. fl.,

I: B 157 av herr Bengtson m. fl.,

I:B 45 av herr Spetz samt
I: B 73 av herr Ewerlöf m. fl., ävensom från

andra kammaren:

II: B 21 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

II: B 50 av herr Magnusson i Borås,

II: B 105 av herr Hansson i Skegrie,
II: B 139 av herr Persson i Växjö,

II: B 104 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

II: B 20 av herr Ohlin m. fl.,

II: B 138 av herr Hedlund m. fl.,

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: B 103 av herr Hjalmarson m. fl.
samt

II: B 53 av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile.

I de likalydande motionerna I: B 21
(av herrar Lindblom och Kronstrand)
och II: B 21 (av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1) att tertiärlånets övre gräns för fastigheter,
som påbörjats efter den 1 juli
1958 skulle sänkas till 97 procent för
företagsformer som nu finge låna upp
till 100 procent samt till 92 procent för
kooperativa företag som nu finge låna
upp till 95 procent;

2) att ränteeftergifterna för bottenlån
skulle ersättas med ett schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

3) att räntan på tertiär- och egnahemslån
ovanför bottenkrediterna för hus,
som belånades efter den 1 juli 1958, skulle
höjas från 4 till 5 procent och att
bostadsstödets omfattning i övrigt skulle
regleras genom schablonbidraget; samt

4) att vid försäljning rätt skulle medges
köparen att återlåna den del av egnahems-
eller tertiärlånet som amorterats
utöver vad som föreskrivits i lånevillkoren.

I motionen I: B 106 (av herr Gustaf
Elofsson) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om åtgärder i syfte att snarast möjligt
fullfölja avvecklingen av de generella
subventionerna till bostadsproduktionen.

I de likalydande motionerna I: B 48
(av herr Sveningsson) och II: B 50 (av
herr Magnusson i Borås) hade hemställts,
att alla s. k. allmännyttiga bostadsföretag
skulle vara underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

I motionen II: B 105 (av herr Hansson
i Skegrie) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om snar utredning och förslag i
vad mån staten genom direktiv vid lämnande
av ekonomiskt stöd åt bostadsproduktionen
kunde främja småhusbyggnationen
och huruvida och i vilken form

ett samarbete kommunerna emellan vore
nödvändigt för att dessa gemensamt skulle
kunna bereda bostadssökande bostad
på det för den enskilde mest lämpliga
sättet.

I de likalydande motionerna I: B 105
(av herr Rikard Svensson) och II: B 139
(av herr Persson i Yäxjö) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
bidragsgivningen till pensionärsbostäderna
från och med den 1 januari 1959
skulle överföras till kommunerna efter
mönster av vad som gällde för familj ebostadsbidragen.

I de likalydande motionerna I: B 20
(av herr Ohlon m. fl.) och II: B 20 (av
herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen måtte

1. uttala, att minst 65 000 lägenheter
borde igångsättas under nästa budgetår;

2. besluta, att ränta på de tertiär- och
egnahemslån, som utbetalades efter den
1 juli 1958, skulle vara obunden samt
att övergång till 30 års amorteringstid
på tertiärlån skulle ske från samma tidpunkt; 3.

besluta, att ortsdifferentierade tillläggslån
inte skulle utgå för hus som påbörjades
från 1 juli 1958;

4. besluta, att den räntefria stående delen
av egnahemslån skulle inkomstprövas
på sätt i motionerna angavs för egnahem
som igångsattes efter den 1 januari
1959;

5. besluta, att ränteeftergifter för bottenlån
från och med nästa budgetår skulle
ersättas med löpande schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer.

I de likalydande motionerna I: B 157
(av herr Bengtson m. fl.) och II: B 138
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

I. besluta, att som inkomstgräns för erhållande
av förbättringslån, som helt eller
delvis utgjorde räntefritt, stående lån,
från den 1 juli 1958 skulle gälla, att sökandens
eller, om denne var gift, makarnas
sammanlagda beskattningsbara inkomst,
jämlikt förordningen om stallig
inkomstskatt vid den senaste taxeringen
icke överstigit 6 000 kronor;

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II. besluta, att statliga tertiärlån från
den 1 juli 1958 icke skulle beviljas till
den del av byggnadskostnaderna, som
belöpte på kommersiella lokaler;

III. medgiva, att under budgetåret
1958/59 dels preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 675 000 000 kronor, varav
390 000 000 kronor finge disponeras
för byggande av 18 000 bostadslägenheter
i egnahemsbelånade fastigheter, dels
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria lån
till bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 130 000 000 kronor,
varav 78 000 000 kronor finge disponeras
för egnahemslånegivningen;

IV. besluta, att den av staten garanterade
räntan för primär- och sekundärlån
från den 1 juli 1958 skulle höjas med
0,5 procent; samt

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa dels

att frågan om långivning vid förvärv
av äldre egnahem ytterligare måtte
prövas i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels att Kungl. Maj:t — därest en allmän
räntesänkning icke genomfördes —
till nästa års riksdag måtte framlägga
förslag om sådan höjning av räntan för
tertiär- och egnahemslånen, att anpassning
skedde till statens egen upplåningsränta,

dels att Kungl. Maj:t snarast måtte
framlägga förslag om övergång till kreditgarantisystem
i enlighet med vad i
motionerna anförts,

dels ock att Kungl. Maj :t måtte pröva
vidtagande av sådana åtgärder, att bebyggelsen
på landsbygden främjades på
sätt som avsågs med i motionerna nämnda
uttalande av 1953 års riksdag, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de författningsändringar,
som motionerna föranledde.

I de likalydande motionerna I: B 45
(av herr Spetz) och II: B 53 (av herrar
Johansson i öckerö och Svensson i
Ljungskile) hade föreslagits, att riksda -

gen måtte dels besluta att en försöksverksamhet
med statliga lån till förvärv
av äldre egnahem snarast skulle påbörjas
med den begränsning som angivits i
motionerna, dels ock bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda de ändringar i författningarna
rörande lån och bidrag till bostadsegnahem
som erfordrades.

I de likalydande motionerna I: B 73
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: B 103
(av herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 september 1958
skulle ersättas av ett kreditgarantisystem; 2)

att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse 587:1948) skulle upphöra
att utgå fr. o. m. den 1 september
1958;

3) att den räntefria stående delen av
egnahemslån och av förbättringslån
skulle fastställas till 3 000 kronor;

4) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas i
andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst och endast i den mån köpeskillingen
överstigit senast åsatt taxeringsvärde
samt i intet fall, om det räntefria
stående lånet innehafts mer än tio
år;

5) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

6) att räntegaranti, som utgavs fr. o.
m. den 1 september 1959, skulle grundas
på en räntesats av 4,5 °7o;

7) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en plan för slutlig avveckling
av räntegarantien i första hand beträffande
nya bostadslån;

8) att egnahemslån och förbättringslån
samt tertiärlån som låg mellan 70
och 85 % av belåningsvärdet skulle fr. o.
m. den 1 september 1958 förräntas efter
en räntesats av 5 %;

9) att tertiärlån överstigande 85 % av
belåningsvärdet skulle fr. o. m. den 1
september 1958 förräntas efter en räntesats
av 6 %;

10) alt familjebostadsbidrag skulle ut -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gå till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret;

11) att minst en av revisorerna i fråga
om s. k. allmännyttigt bostadsföretag,
som inte var aktiebolag, skulle vara auktoriserad
revisor, därest företaget förvaltade
minst 500 bostadslägenheter;

12) att preliminära beslut icke skulle
meddelas angående lån från Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1958/59;

13) att till Lånefonden för bostadsbyggande
skulle anvisas ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor;

B. att, om förslaget under A. 1) ovan
icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, som utlämnades tidigast
den 1 september 1958, skulle beviljas upp
till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, och upp
till 97 % för s. k. allmännyttiga företag
mot kommunal borgen och upp till 92 %
för kooperativa och enskilda företag mot
borgen av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka samt, till den del de översteg 85 %
av belåningsvärdet, amorteras på 25 år;

2) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 % skulle
uttagas i samband med lånets utbetalande; C.

1) att medgiva, att preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från
anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 60 000 000 kronor;

2) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 162 000 000 kronor;

3) att för budgetåret 1958/59 anvisa å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån ett
förslagsanslag av 140 000 000 kronor;

4) att å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån till
bostadsbyggande anvisa ett investeringsanslag
av 115 000 000 kronor; samt

D. att i övrigt beakta vad i motsvarande
motioner vid årets förra riksdag anförts.

I motionen II: B 10b (av herr Johansson
i Stockholm m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte

avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändrade
bestämmelser för subvention till byggande
av pensionärshem och pensionärsbostäder
och samtidigt utsträcka bidragsrätten
till lägenheter, byggda före
den 1 juli 1946, om de fyllde standardkraven,

avslå Kungl. Maj:ts förslag till ändrade
lånevillkor för förbättringslån m. m.
och hemställa till Kungl. Maj :t att återställa
de tidigare egnahemsvillkoren
samt

medgiva, att under budgetåret 1958/59

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 140 000 000 kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor,

dels för budgetåret 1958/59 anvisa

till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor,

till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor,

till Lånefonden för bostadsbyggande
680 000 000 kronor,

å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
190 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte

I. beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, I: B 157
och II: B 138 samt II: B 104, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: B 73 och II:
B 103 samt I: B 157 och II: B 138, samt

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

liga motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

III. beträffande främjande av småhusbyggnationen
med avslag å motionerna
II: B 105 samt I: B 157 och II: B 138,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört; IV.

beträffande avveckling av de generella
subventionerna med avslag å motionen
I: B 106 godkänna vad utskottet
anfört;

V. beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på
allmännyttiga bostadsföretag med avslag
å motionerna I: B 48 och II: B 50 godkänna
vad utskottet anfört;

VI. beträffande förenkling och utvidgning
av statens stöd till pensionärsbostäder
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: B
104, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

VII. beträffande överförande av bidragsgivningen
till pensionärsbostäder
till kommunerna med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: B 105 och II: B 139 godkänna
vad utskottet anfört;

VIII. beträffande omprövning av bestämmelserna
angående förbättringslån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionen II: B 104, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IX. beträffande räntesatsen för förbättringslån
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:B
73 och II: B 103, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

X. beträffande den räntefria stående
delen av förbättringslån med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: B 73 och II: B 103, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XI. beträffande grunder för behovsprövning
av förbättringslån med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 157 och II: B 138,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XII. beträffande statligt lån till förvärv

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
av bostadshus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: B 45 och II: B 53 samt I: B
157 och II: B 138, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIII. beträffande revision av kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I:B 73 och
II: B 103, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIV. avslå i motionerna I:B 73 och
II: B 103 framställt yrkande om slopande
av 33 § tertiärlånekungörelsen;

XV. beträffande ortsdifferentierade
tilläggslån med avslag å motionerna I: B
20 och II: B 20 samt I: B 73 och II: B
103, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande räntesatsen för tertiärlån
med avslag å motionerna I: B 21
och II: B 21, I: B 73 och II: B 103, I:B
157 och II: B 138, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVII. beträffande övergång till obunden
ränta för tertiärlån samt till 30 års
amorteringstid med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XVIII, beträffande tertiärlånets övre
gräns med avslag å motionerna I: B 21
och II: B 21, I: B 73 och II: B 103, I:B
157 och II: B 138, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XIX. avslå i motionen II: B 104 framställt
yrkande om återgång till tidigare
gällande egnahemslånevillkor;

XX. beträffande den räntefria stående
delen av egnahemslån med avslag å motionerna
I:B 20 och II: B 20 samt I: B
73 och II: B 103, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XXI. beträffande räntesatsen för egnahemslån
med avslag å motionerna I: B 21
och II: B 21, I: B 73 och II: B 103, I: B
157 och II: B 138, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXII. beträffande bestämmelser om
ränteeftergift med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, I: B 21 och II: B 21,
I: B 73 och II: B 103, I: B 157 och II: B
138, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXIII. avslå i motionerna I: B 21 och
II: B 21 framställt yrkande beträffande
rätt att återlåna del av egnahemslån eller
tertiärlån;

XXIV. beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
med avslag å motionerna
I: B 73 och II: B 103, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XXV. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I.—XXIV.,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar:

XXVI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: B
73 och II: B 103, såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
150 000 000 kronor;

XXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
B 73 och II: B 103, såvitt nu vore i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret 1958/
59 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 150 000 000 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen II:
B 104, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: B
104, såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
under budgetåret 1958/59 beslut om bidrag
till inrättande av pensionärshem
finge meddelas intill ett belopp av
15 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: B
104, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag

till inrättande av pensionärshem för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 8 000 000
kronor;

XXXI. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
B 157 och II: B 138 samt I: B 73 och II:
B 103, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1958/59 preliminära beslut angående lån,
som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 700 000 000 kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: B 73 och II: B 103 samt II: B 104,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1958/59 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 600 000 000 kronor;

XXXIV. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1958/59 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: B 157 och II: B 138, I:B 73 och
II: B 103 samt II: B 104, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
under budgetåret 1958/59 preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 130 000 000 kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: B 73 och II: B 103 samt II: B 104,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1958/59 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 180 000 000 kronor;

XXXVII. avslå i motionerna I:B 73
och II: B 103 framställt yrkande om uttagande
av en särskild låneavgift;

XXXVIII. godkänna under punkten in -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förd avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

XXXIX. bemyndiga Kungl. Maj :t att å
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 10 tjänster
såsom kontorsbiträde i Ao 5;

XXXX. godkänna under denna punkt
införd avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr.

0. m. budgetåret 1958/59;

XXXXI. under femte huvudtiteln för
budgetåret 1958/59 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 4 502 700 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 673 500 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 072 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 603 000
kronor;

XXXXII. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit under punkterna

1. —XXXXI. särskilt berörda, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek och inriktning i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: B 20, II: B 20,
I: B 157 och II: B 138 samt II: B 104,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar Persson,
Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets

storlek och inriktning i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna II: B 104, I: B 20 och II: B
20 ävensom med bifall till motionerna
I: B 157 och II: B 138, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: B 157
och II: B 138 ävensom med avslag å motionen
II: B 104 samt med bifall till motionerna
I: B 20 och II: B 20, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

2) beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: B 157 och II: B 138 ävensom med bifall
till motionerna I: B 73 och II: B 103,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Ivar Persson, Jacobsson och
Rubbestad, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

motionerna I:B 73 och II: B 103 ävensom
med bifall till motionerna I:B 157
och II: B 138, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

3) beträffande främjande av småhusbvggnationen a)

av herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Ivar Persson, Jacobsson och
Rubbestad, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
främjande av småhusbyggnationen
med bifall till motionerna II: B 105
samt I: B 157 och II: B 138, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
främjande av småhusbyggnationen i anledning
av motionerna I:B 157 och II:
B 138 samt med avslag å motionen II: B
105, förstnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande avveckling av de generella
subventionerna

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

c) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte beträffande avveckling av de
generella subventionerna med bifall till
motionen I: B 106 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka beträffande tillämpning av
upphandlingskungörelsens bestämmelser
på allmännyttiga bostadsföretag ansett,
att utskottets yttrande i denna fråga bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under V
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga
bostadsföretag med bifall till motionerna
I: B 48 och II: B 50 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka beträffande räntesatsen för
förbättringslån ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under IX
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för förbättringslån i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: B 73 och
II: B 103, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

7) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka beträffande den räntefria
stående delen av förbättringslån ansett,
att utskottets yttrande i denna del bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under X
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
den räntefria stående delen av förbättringslån
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

I: B 73 och II: B 103, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

8) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka beträffande grunder för behovsprövning
av förbättringslån ansett,
att utskottets yttrande i angivna del bort
hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XI hemställa, att riksdagen måtte
beträffande grunder för behovsprövning
av förbättringslån i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: B 157 och II: B 138, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 9)

av herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Ivar Persson, Jacobsson och
Rubbestad, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge, vilka beträffande
statligt lån till förvärv av bostadshus
ansett, att utskottets yttrande i denna
fråga bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XII hemställa, att
riksdagen måtte beträffande statligt lån
till förvärv av bostadshus med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna I: B 45 och II: B 53 ävensom
med bifall till motionerna I: B 157
och II: B 138, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

10) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
li Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande 33 § tertiärlånekungörelsen
ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XIV
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
33 § tertiärlånekungörelsen i anledning
av motionerna I: B 73 och II B 103,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11) beträffande ortsdifferentierade
tilläggslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XV
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
ortsdifferentierade tilläggslån med
bifall till motionerna I: B 73 och II: B
103 samt med avslag å motionerna I: B
20 och II: B 20, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XV hemställa, att riksdagen måtte
beträffande orstdifferentierade tilläggslån
med bifall till motionerna I: B 20
och II: B 20 samt med avslag å motionerna
I: B 73 och II: B 103, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

12) beträffande räntesatsen för tertiärlån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
i angivna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XVI hemställa,
att riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för tertiärlån med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103 ävensom med
avslag å motionerna I: B 21 och II: B 21
samt I: B 157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade,

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samt att utskottet bort under XVI hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för tertiärlån med bifall till
motionerna I: B 157 och II: B 138 ävensom
med avslag å motionerna I: B 21
och II: B 21 samt I: B 73 och II: B 103,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansatt,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XVI hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatsen för
tertiärlån i anledning av motionerna I:
B 21 och II: B 21 ävensom med avslag å
motionerna I: B 73 och II: B 103 samt
I: B 157 och II: B 138, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

13) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XVII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande övergång till obunden
ränta för tertiärlån samt till 30 års amorteringstid
i anledning av motionerna I:
B 20 och II: B 20, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

14) beträffande tertiärlånets övre
gräns

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XVIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
tertiärlånets övre gräns i anledning av
motionerna I: B 21 och II: B 21 samt
med avslag å motionerna I: B 157 och
II: B 138 ävensom med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103, samtliga

motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under XVIII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tertiärlånets övre
gräns i anledning av motionerna I: B 73
och II: B 103 samt med avslag å motionerna
I: B 157 och II: B 138 ävensom
med bifall till motionerna I: B 21 och
II: B 21, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; c)

av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
XVIII hemställa, att riksdagen måtte
beträffande tertiärlånets övre gräns med
bifall till motionerna I: B 157 och II:
B 138 ävensom med avslag å motionerna
I: B 21 och II: B 21 samt I: B 73 och II:
B 103, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

15) beträffande den räntefria stående
delen av egnahemslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XX hemställa, att riksdagen
måtte beträffande den räntefria stående
delen av egnahemslån med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103 samt med
avslag å motionerna I: B 20 och II: B 20,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka an -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

sett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XX hemställa, att riksdagen måtte
beträffande den räntefria stående delen
av egnahemslån i anledning av motionerna
I: B 20 och II: B 20 samt med avslag
å motionerna I: B 73 och II: B 103,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

16) beträffande räntesatsen för egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XXI hemställa,
att riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för egnahemslån med bifall till
motionerna I: B 73 och II: B 103 ävensom
med avslag å motionerna I: B 21 och
II: B 21, I: B 157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XXI hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för egnahemslån med bifall
till motionerna I: B 157 och II: B 138
ävensom med avslag å motionerna I: B
21 och II: B 21, I: B 73 och II: B 103,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXI hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatsen för egnahemslån
i anledning av motionerna
I: B 21 och II: B 21 ävensom med avslag

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
å motionerna I: B 73 och II: B 103, I: B
157 och II: B 138, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

17) beträffande bestämmelser om ränteeftergift a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXII hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelser
om ränteeftergift med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103 samt med
avslag å motionerna I: B 20 och II: B 20,
I: B 21 och II: B 21, I: B 157 och II:
B 138, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XXII hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelser
om ränteeftergift med bifall till
motionerna I: B 157 och II: B 138 samt
med avslag å motionerna I: B 20 och II:
B 20, I: B 21 och II: B 21, I: B 73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; c)

av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXII hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bestämmelser om ränteeftergift
med bifall till motionerna I: B 20
och II: B 20, I:B21 och II: B 21 samt
med avslag å motionerna I:B73 och
II: B 103, I: B 157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

18) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge, vilka
beträffande rätt att återlåna del av egnahemslån
eller tertiärlån ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort
hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXIII hemställa, att riksdagen måtte
bifalla i motionerna I:B21 och II: B 21
framställt yrkande beträffande rätt att
återlåna del av egnahemslån eller tertiärlån; 19)

av herrar Ohlon, Sundelin, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge,
vilka beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XXIV hemställa, att riksdagen måtte beträffande
villkoren för familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna I:B73
och II: B 103, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

20) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 17 a) betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXVI hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: B
73 och II: B 103, såvitt nu vore i fråga,
till Ivapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
140 000 000 kronor;

21) av herrar Ohlon, Sundelin, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 19) betecknade reservationen

ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XXVII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I:B73 och
II: B 103, såvitt nu vore i fråga, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 155 000 000 kronor;

22) beträffande preliminära beslut
angående lån som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XXXII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande preliminära
beslut om lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I:B157 och II: B 138 ävensom
med bifall till motionerna I:B73
och II: B103, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XXXII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I:B73 och
II: B 103 ävensom med bifall till motionerna
I:B157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1958/59 preliminära
beslut angående lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
675 000 000 kronor, varav 390 000 000
kronor finge disponeras för belåning av
egnahem;

23) beträffande preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget
till räntefria lån till bostadsbyggande,

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka under förutsättning av
bifall till den med 22 a betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXV hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna II: B 104,
I: B 157 och II: B 138 ävensom med bifall
till motionerna I: B 73 och II: B 103,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1958/59
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 60 000 000 kronor;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i
Skegrie, vilka under förutsättning av
bifall till den med 22 b betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXV hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna II: B 104,
I: B 73 och II: B 103 ävensom med bifall
till motionerna I:B157 och 11:138,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1958/59
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 130 000 000 kronor,
varav 78 000 000 kronor finge
disponeras för egnahemslångivningen;

24) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka under förutsättning av
bifall till de med 2 a, 11a och 15 a betecknade
reservationerna ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXXIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: B
104 ävensom med bifall till motionerna
I:B73 och II: B 103, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1958/59 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor;

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

25) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka under förutsättning av
bifall till den med 24 betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXYI hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :s förslag samt
med avslag å motionen II: B 104 ävensom
med bifall till motionerna I:B73
och II: B 103, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1958/59
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 115 000 000
kronor;

26) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande uttagande
av en särskild låneavgift ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXXVII hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I:B73 och
II: B103 framställt yrkande om uttagande
av särskild låneavgift.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det är utan tvivel en
stor och betydelsefull fråga att se till att
människorna har goda bostäder att bo i.
Man kan också säga att denna fråga har
kommit att spela en allt större roll genom
den fortgående urbaniseringen, som
medfört att det kanske på många håll
på landsbygden finns bostäder, som inte
är tagna i anspråk, under det att bostadsbristen
i städerna och särskilt i de
största städerna är skrämmande stor.

Bostadsfrågan har varit aktuell många
år här i riksdagen. Den nuvarande regeringen,
som ju har fört befälet här länge
och väl, har vid många tidigare tillfällen
både genom sina egna medlemmar och
genom personer som har att sköta om
verkställandet av de av statsmakterna
beslutade åtgärderna gjort uttalanden,
som gått ut på att bostadsbristen för
längesedan skulle vara avskaffad. Så är
ju inte alls fallet. Inte nog med att bostadsbristen
snarare har ökat i de största
städerna, utan därtill kommer också

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att kostnaderna vid bostadsbyggandet
stigit mycket och stigit mer än de genomsnittliga
prishöjningarna och levnadskostnaderna
här i landet.

Man har svårt att värja sig för tanken,
att den typ av bostadspolitik som har
förts här i landet har bidragit härtill.
Det sätt på vilket bostadspolitiken har
skötts de senaste 17, 18 åren har medfört
en för stor schablonisering. Den har,
allteftersom nya hus kommit till, inneburit
ett successivt överförande av bostadsbeståndet
i det allmännas ägo, antingen
direkt eller indirekt, och det har
blivit en centraldirigering som har
åstadkommit att det inte finns tillräcklig
variation, som skulle svara mot olika
önskemål hos de enskilda människor som
skall bo i husen. Det finns många människor
som hellre vill lägga sina inkomster
på annat än en förstklassig bostad;
människor som visserligen vill ha någonstans
att bo men som inte som många
andra fäster den största vikten vid en
del finesser och kvalitetssaker utan som
gärna skulle nöjt sig med en billigare
bostad och sedan kunnat använda sina
inkomster till annat.

Orsaken till att det har blivit en sådan
schablonisering är i stor utsträckning
den, att det allmännas dirigering och
ingripanden gjort, att den enskilda företagsamheten
inte har fått vara med i tillräcklig
omfattning utan missgynnats och
misskrediterats. Utformningen av bostadssubventioner
och annat har också
medfört, att det inte har funnits ett tillräckligt
stort intresse för att förbilliga
byggandet. I den mån det blivit dyrare,
har man genom statliga åtgärder fått så
stor täckning för det, att intresset för
att ordentligt se över hela bostadsbyggandets
kostnadssida mer eller mindre
har avtrubbats.

Även om bostadsförsörjningen är en
mycket viktig, för att inte säga överskuggande
fråga, så får den dock inte
ses bara ur sin egen synpunkt. Den är
nämligen så kapitalkrävande, att man
måste se den i sitt sammanhang med
den allmänna ekonomiska politik som
förs i landet. Den måste ses i samband
med andra behov, andra krav på kapital -

marknaden och mot bakgrund av det
sammanlagda sparandet.

Jag är ganska förvissad om att ifall
det fanns en större variation och en
bättre avstämning mot andra saker, och
om sparandet hade mera luft under vingarna
här i landet, skulle man kunna uppnå
en större bostadsproduktion vid ett
givet sparande. Det är inte alldeles säkert
att man alltid bör ge bostadsförsörjningen
en absolut prioritet framför
andra ting. Det kan gå så långt att det
kapital, som bostadsbyggandet tar i anspråk
vid ett sparande som är otillräckligt,
i alltför hög grad inkräktar på andra
investeringar, de investeringar som
skall producera varor som kan säljas
och med vilka vi kan skaffa valutor för
att klara vår import och vår handelsbalans.
Det har väl också ibland kunnat
sägas, att bostadsbyggandet har tagit ett
sådant grepp i det sammanlagda sparandet,
att andra investeringar har blivit
lidande, inte minst inom näringslivets
område. Då kan det komma surt efter,
och tecken på detta börjar redan visa
sig.

För att återgå till själva bostadsförsörjningsfrågan,
så menar vi som i en
partimotion från högerpartiet fört fram
vissa förslag, i år liksom med relativt
få variationer under många år förut, att
hela regleringsverksamheten på detta
område snarast möjligt bör avskaffas.
Det allmänna bör inte i så stor utsträckning
som sker svara för produktionen
av bostäder.

Jag förstår så väl varför det varje år
blir så många reservationer i denna fråga
i statsutskottet. På den tid då jag satt
där fanns det kanske ännu flera reservationer,
men i vissa avseenden har vi
väl närmat oss varandra, och därför är
antalet reservationer, även om det alltjämt
är stort, mindre än tidigare. Jag
förstår emellertid varför det måste bli
så här. Här finns liksom två olika skolor
representerade. Den socialdemokratiska
linjen innebär ett medvetet överförande
av denna stora del av landets samlade
tillgångar i allmän ägo, under det att vi
som har en annan åskådning menar att
bostadsbyggandet i större utsträckning

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

än som nu skett under så många år
ånyo bör skötas om av den enskilda
företagsamheten, som på så många andra
områden har visat sig kunna fylla människornas
konsumtionsbehov. Bostadsbyggandet
har blivit så reglerat och så
inpressat under allmän regim, att de
möjligheter från enskilt håll, som dock
finns och som visat sig finnas på alla
andra områden, inte har kunnat komma
till sin rätt.

Jag förstår att den form av socialisering,
som den förda bostadspolitiken
faktiskt innebär, i sig själv har ett egenvärde
för den som har en socialdemokratisk
ideologi. När man har denna
ideologi, förlåter man kanske många
svagheter som har framträtt, bl. a. den
att man trots otaliga löften inte har lyckats
åstadkomma att bostäder i tillräcklig
mängd byggs, i varje fall inte i de
flesta städer och allra minst i de största
städerna. Fram till den tid, då den nya
bostadsgiven började, i början av andra
världskriget, klarade dock det enskilda
näringslivet på ett utmärkt sätt hela bostadsbyggandet,
och vi har inte, förrän
nu på allra senaste tiden kommit upp i
samma antal färdigställda lägenheter per
år som vi fick åren 1938 och 1939. Detta
ger en antydan om att det enskilda näringslivet,
om man skulle ge det större
chanser och inte favoriserade de allmännyttiga
företagen och kommunerna på
dess bekostnad, säkerligen skulle visa sig
kunna bemästra denna sak bra.

Jag skall nu i enlighet med herr talmannens
anvisningar ta upp alla de saker
som förekommer i den partimotion
från högern, vilken har legat till grund
för reservationer till utlåtandet. Jag skall
ta upp frågorna i tur och ordning, men
jag skall, herr talman, inte fördjupa mig
i dem alltför mycket, eftersom de flesta
av dem är så ventilerade här under tidigare
år att jag i stor utsträckning kan
nöja mig med att antyda dem.

De generella statliga subventionerna
bör enligt vår mening successivt avskaffas.
Här föreligger faktiskt en ganska
allmän borgerlig enighet, men när högern
lägger fram konkreta förslag och
anger den takt, i vilken de generella

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
subventionerna skall avvecklas, så är
folkpartiet och centerpartiet inte beredda
att dra konsekvenserna av sin allmänna
inställning, utan föredrar att i
sina reservationer röra sig med allmänna
talesätt. Vi menar nog att tiden är
inne att gå från ord till handling i denna
sak. De generella statliga subventionerna
har nämligen många skadeverkningar.
Dessa subventioner är, såsom jag
tidigare har antytt, ett led i vad som
motverkar produktionens förbilligande.
Vidare snedvrider dessa subventioner
kostnadsbedömningen vid allmänhetens
konsumtionsval. Folk vet inte vilken hyra
de egentligen betalar, eftersom en
del av hyran går direkt till hyresvärden
medan den andra delen kommer på
skattsedeln. Därigenom försvåras människornas
val, det hela blir grumligt och
man har inte möjlighet till ett sådant
konsumtionsval, som säkerligen skulle
bidra till att bostadsbristen inte under
alltför lång tid skulle förbli så svår som
den faktiskt nu är.

De generella subventionerna höjer vidare
skattetrycket. Det är betydande
summor som det här rör sig om, och ett
så högt skattetryck som vi nu sedan lång
tid tillbaka har att bära är inte nyttigt
för landet, vare sig för dess invånare eller
för dess konkurrenskraft gentemot
utlandet. Det utgör en mycket stor belastning
i jämförelse med de länder som
inte har detta höga skattetryck.

Vi menar vidare, att vi nu bör ta steget
att komma ifrån den direkta statliga
utlåningen. Det finns knappast någon anledning
till att staten skall ha ett stort
besvär med att låna upp väldiga summor
— miljardbelopp — för att sedan låna ut
dem igen. Det går lika bra att ordna så,
att staten genom ett kreditgarantisystem
kan se till att bostadsbyggandet får sina
lån direkt ifrån de kreditgivande institutionerna
— sparbanker, hypoteksinrättningar
och försäkringsbolag, ibland också
affärsbanker, d. v. s. alla de typer av
kreditinstitutioner som vi har och som
släpper till pengarna till den statliga
upplåningen, vilken sedan går vidare till
dem som bygger husen. Det nuvarande
systemet innnebär därför en onödig och

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fördyrande omgång. Även finansministern
börjar — om jag inte fattat honom
fel — komma fram till den åsikten,
att det system jag här har skisserat nog
skulle vara fullt användbart. Vi har undersökt
detta så länge, att vi redan är
fullt på det klara med att det kommer
att kunna fungera och att detta kan ske
ganska omedelbart, om man bara sätter
i gång på ett förståndigt sätt. Därför har
vi nu framfört ett direkt förslag om denna
sak, under det att några andra reservanter
mera talar om den såsom ett önskemål
någon gång i en framtid. Det behöver
vi inte vänta på, menar vi, utan
det går att omsätta planerna i praktiken
ganska snabbt.

Som ett led i bostadsförsörjningen bör
man också se till att det sparande som
särskilt inriktar sig på bostadsförsörjningen
gynnas. Den frågan förekommer
inte i detta utlåtande, men jag hoppas
herr talmannen inte liar någonting emot
att jag i detta sammanhang säger, att det
i den allmänna bostadspolitiken även bör
ingå en organiserad verksamhet för att
uppmuntra och gynna i allra största allmänhet
det sparande, som är inriktat på
bostadsförsörjningen. Där har vi framfört
flera konkreta och lätt tillämpbara
förslag, som man inte skall glömma bort
då man talar om den proposition och
det utlåtande som nu föreligger för kammaren.

Det är också så, att bostadssparandet
bör kunna arrangeras på sådant sätt, att
de som verkligen gör något för sin egen
bostadsförsörjning ges förtursrätt inom
kommunerna, i den mån dessa ännu sysslar
med denna sak. Jag är förvissad om
att sådana arrangemang i förvånansvärt
hög grad skulle uppmuntra människornas
inneboende vilja att sätta av pengar
för sin framtida bostadsförsörjning.

I det fallet finns också några andra
saker, som bör iakttagas. Det är att för
egnahem, som kommit till genom statlig
förmedling och genom statligt stöd, bör
man inte hålla så benhårt på återbetalningen
av den räntefria stående delen,
om de säljes till ett pris, som är aldrig
så litet högre än det som gällt vid byggandet.
Vi menar, att om man håller sig

inom rimliga gränser, exempelvis det
sist åsätta taxeringsvärdet, bör man utan
påföljd få sälja sitt hus. Detta skulle
gynna den rörlighet, som ändå måste
finnas i ett land för att näringslivet skall
kunna föra en sund tillvaro. Likaså menar
vi, att om en egnahemsbyggare haft
ett sådant lån i tio år, bör han kunna
vara säker på att han får disponera det
och alltså kunna sälja huset utan att bli
föremål för granskning efter så lång tid.
Detsamma bör gälla för bostadsrätterna
i bostadsrättshus.

Med den regleringsverksamhet, som är
rådande här i landet, bär det visat sig,
att underhållet i många hus är betydligt
eftersatt. Det är väl inte någon god
ekonomi, att hyressättningen är sådan,
att inte hyresvärdarna med bästa vilja i
världen kan svara för det underhåll som
måste ske. Förr i världen var det inte
på det sättet — i varje fall inte i den utsträckningen.
Då gjordes det väldigt
mycket av gamla hus, och omfattande
ombyggnader förekom. Det finns till och
med siffror på den saken som visar, att
cirka 40 procent av nytillskottet av byggnader
under åren 1921—1945 härrörde
från ombyggnader och moderniserade
äldre lägenheter. I dagens Sverige är inte
den siffran mer än 15 procent.

Här föreligger nog i viss mån en misshushållning,
som också drivits fram av
den bostadspolitik, som i allmänhet blivit
lanserad.

Vi menar, att människor bör stimuleras
till att göra en egen insats och anser,
att den egna sparinsatsen vid ett
byggnadsföretag nu är för låg. Det finns
inte tillräcklig anledning för byggaren
att delta i det sparande, som ändock
måste till. Den egna insatsen bör enligt
vår mening vara åtminstone 15 procent.
Däremot har vi sagt, att man övergångsvis
kan tänka sig att stanna vid 97 procent
i lån till de allmännyttiga och kommunala
företag, som nu får 100 procent.
För dem, som nu får 95 procent, bör en
sänkning ske till 92 procent. Sedan kan
man ha kvar de 85 procenten för de enskilda.
Men tanken är att man skall gå
emot större jämställdhet, så att även de
s. k. allmännyttiga och kooperativa före -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

tagen får samma villkor som de enskilda.

Vi föreslår också, att amorteringarna
skall ske snabbare för den del av lånet,
som ligger över de 85 procenten. Det anser
vi vara sunt och riktigt, och det
skulle verka gynnsamt över huvud taget.

Det är stora pengar, som det här är
fråga om. Det rör sig om 485 miljoner i
generella subventioner, som enligt vår
mening får en inte acceptabel inverkan
på hela statsbudgeten. Vi måste komma
fram till en begränsning av statsutgifterna.
Det är ett av skälen — men inte det
enda — till de förslag, som vi nu fort
fram i fråga om minskning av de generella
subventionerna och en höjning av
räntesatserna för de lån, som- ges direkt
o. s. v. Förslagen går ut på både att uppmuntra
och gynna sparinsatserna och att
låta det enskilda näringslivet ta hand
om mer av bostadsbyggandet. Vi skall se
till, att inte hela vårt näringsliv blir utarmat
på kapital. Vi skall också observera,
att själva statsbudgeten i och för
sig är en inflationsfara av verkligt dominerande
mått just nu i Sverige.

De förslag, som vi för fram, kommer
att medföra betydande möjligheter att
sanera statsbudgeten. Även om man inte
omedelbart låter dem ta sig uttryck
i annat än skattesänkningar på mindre
avsnitt, kommer de att ha en mycket
välgörande inverkan på vårt penningvärde.
Om vi inte vidtar några åtgärder,
kommer det att bli en fortsättning
på inflationen, som är till landets stora
skada. Det förhåller sig ju också på det
sättet att den driftbudget, som nu ligger
framför oss, är underbalanserad med i
realiteten någonting sådant som en halv
miljard kronor. Man kan inte acceptera
en sådan sak utan att därigenom med
öppna ögon låta utvecklingen fortsätta i
ogynnsam riktning såväl när det gäller
vår handelsbalans som vårt penningvärde
och vår konkurrenskraft.

Ett annat led i de besparingar, som vi
föreslår på bostadsområdet, är att de
ortsdifferenterade tilläggslånen skall
upphöra. Egentligen har alla tidigare varit
ense om detta, det är bara så förfärligt
svårt att få saken att bli av. Redan

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
1951 års bostadsutredning föreslog att
dessa tilläggslån skulle avvecklas, och vi
menar att så nu måste ske på en gång.
Det kan nämligen knappast vara riktigt
att godtyckligt utvalda kommuner skall
få subventioner som inte har något direkt
sammanhang med vare sig dyrortsgruppering
eller hyressättningen i de
olika orterna och städerna, utan är någonting
som hänger med av bara farten
sedan lång tid tillbaka. Vi tycker att det
är orätt att skattebetalarna skall satsa 50
miljoner kronor om året på någonting
som verkar så pass godtyckligt och som
är så föga rationellt som de ortsdifferentierade
tilläggslånen.

Vi menar vidare att den räntefria stående
delen av egnahemslånen bör sänkas
från de föreslagna 4 000 kronorna till
3 000 kronor. Beloppet har ju tidigare
varit vida högre. Vårt förslag innebär naturligtvis
en viss olägenhet för egnahemsägarna,
men mot detta står en hel
del andra av våra förslag, som är fördelaktiga
för egnahemsägarna, t. ex. den
större säkerhet att få behålla tilläggslånen
ograverade, som jag nyss antydde,
och även förslaget om avdragsrätt vid
inkomsttaxering för ett belopp av 700
kronor om året under en femårsperiod
för dem, som sparar till ett eget hem,
liksom för amorteringar av egnahemslån
utöver minimum. Genom dessa föreslagna
åtgärder skulle en mycket betydande
del av egnahemsägarna bli fullt i stånd
att stå ut med en sänkning av den räntefria
stående delen av egnahemslånen.

Jag kommer sedan till frågan om räntesubventionerna.
För den händelse riksdagen
skulle avslå vårt förslag om att
övergå till räntegarantisystemet, har vi
föreslagit att man inte bör fortsätta med
den här Ebberöds-bank-mässiga utlåningen
med förlust, utan då skall man
anpassa räntesatsen för de pengar, som
staten lånar ut, efter den som. gäller för
de pengar som staten lånar upp. För det
första bör räntegarantierna för bottenlånen,
som det här i första hand
gäller, inte gälla längre än tio år.
Man bör inte förstärka hyresnivåskillnaderna
genom att låta dem gälla
längre tid. De hus, som byggts ti -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

digare, var betydligt billigare, men det
finns ingen anledning att i oändlighet
bibehålla de tidigare lämnade räntegarantierna.
Vi föreslår också att den garanterade
räntan skall höjas med ungefär
en procent och att en plan skall göras
upp för en slutlig avveckling av räntegarantien.
Vidare föreslår vi att räntan
på de statliga förbättringslånen skall höjas
från 4 till 5 procent. Vi vill ju ha det
på det sättet att tertiärlån, som ligger
över 85 procent av belåningsvärdet,
skall förräntas efter en räntesats av 6
procent. Marknadsräntan ligger i själva
verket vida högre, och det gäller här
mycket stora belopp som staten har subventionerat
och som får tas ut på skattesedlarna.

Vidare omfattar våra förslag en del
mindre saker som jag här snabbt skall
räkna upp.

Vi förmenar att upphandlingskungörelsen
bör tillämpas på de allmännyttiga
bostadsföretagen, så att inte vissa företag
favoriseras på ett sätt som är oekonomiskt.

Vidare föreslår vi att statens garantier
för s. k. oförvållade förluster enligt 33 §
tertiärlånekungörelsen skall upphöra.
Enligt denna paragraf garanterar staten
fyra femtedelar av sådana förluster. När
nu hyressättningen för ifrågavarande
hus är fri och hyresregleringslagen upphävd
när det gäller dem, tycker vi att
denna garanti bör tas bort.

Däremot vill vi ha en förbättring för
vissa kategorier. Vi anser att familj ebostadsbidragen
skall kunna utgå för hus,
som är av tillräcklig standard oavsett
produktionsåret, om sådant bidrag verkligen
befinnes vara riktigt och nödvändigt.
Slutligen har vi föreslagit att man
vid lånens utbetalande skulle ta upp en
halv procents avgift för att täcka en del
av kostnaderna för hanteringen.

Detta är, herr talman, bara en allmän
beskrivning av våra olika förslag. Sedan
får jag be de ärade kammarledamöterna
att noga följa med i de reservationer,
som finns fogade till utskottsutlåtandet,
så framgår väl resten där.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna nr 1 a, 2 a, 4 a,

5, C, 7, 10, 11 a, 12 a, 14 a, 15 a, 16 a,
17 a, 19, 20, 21, 22 a, 23 a, 24, 25 och 26.

Sedan vill jag meddela, att jag för min
del kommer att begära votering endast
på vissa av punkterna, nämligen de som
antingen rör mycket pengar eller har
principiell betydelse. Däremot kommer
jag, av hänsyn till herr talmannen och
kammarens ledamöter, inte att begära
votering på en mängd andra punkter,
som annars i sig själva kunde vara värda
det. Skulle det gå så, att vi på vissa
punkter inte kan vinna bifall till våra
förslag och det blir fråga om kontrapropositionsvoteringar,
så kommer vi att på
en del av dessa punkter rösta med de
reservationer, som vi anser komma närmast
vår uppfattning, även om vi inte
vill svara för varje mening som står i
dessa reservationer.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Till det föreliggande utskottsutlåtandet
har fogats ett flertal reservationer,
där vi intar en i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag avvikande
ståndpunkt. Vid läsningen av utskottsutlåtandet
och reservationerna kan man
dock inte gärna undgå att lägga märke
till, att motsättningarna i denna ytterst
betydelsefulla fråga har i någon mån
mildrats, ett förhållande som det finns
anledning att notera med tillfredsställelse.

Av propositionen framgår att bostadsbyggandet
under det senaste året varit
betydande och att antalet påbörjade lägenheter
beräknas uppgå till omkring
65 000. Igångsättningen kommer sålunda
av allt att döma under budgetåret 1957/
58 att uppgå till den av oss tidigare angivna
siffran 62 000 lägenheter. För kommande
år beräknar departementschefen
en igångsättning av minst lika stor omfattning.
Vi för vår del vidhåller vår tidigare
ståndpunkt, att en igångsättningav
65 000 lägenheter under budgetåret
1958/59 är en målsättning som man bör
sträva efter att förverkliga, lika väl som
vi anser att man bör inrikta sig på en
fortsatt hög bostadsproduktion under ett
antal år framöver. En av grundförutsätt -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

ningarna för att ett sådant program
skall kunna genomföras anser vi också
alltjämt vara, att ett effektivt bostadssparande
främjas och att sparande och kapitalbildning
över huvud taget stimuleras.

Man har anledning uttala sin tillfredsställelse
över det uppsving som skett beträffande
bostadsbyggandet, samtidigt
som det kan vara anledning erinra om
att det program för bostadsbyggandet,
som vi tidigare presenterat, uppenbarligen
inte varit så orealistiskt som man
på sina håll velat göra gällande.

Vi vidhåller sålunda beträffande punkten
I i utskottets utlåtande våra motionsvis
framförda yrkanden rörande bostadsbyggandets
storlek och inriktning.

Under punkten II, som rör frågan om
införande av ett kreditgarantisystem för
finansiering av bostadsbyggandet, har vi
i en reservation jämte representanter för
centerpartiet yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer att förslag
om övergång till ett sådant system
snarast framlägges. Vi har observerat att
departementschefen ej är främmande föl
tanken att övergå till ett kreditgarantisystem,
men vi anser nog att frågan med
det snaraste bör bli föremål för en allvarlig
prövning; alltså inte i en oviss,
avlägsen framtid, som den föregående talaren
ville göra gällande. Därav följer att
vi givetvis inte anser oss kunna biträda
högerns förslag om en omedelbar övergång
till detta finansieringssystem.

Frågan om förhållandet mellan egnahem
och flerfamiljshus har tidigare varit
föremål för mycken diskussion. Numera
synes man på de flesta håll vara överens
om att egnahems- och småhusbebyggelsen
är att föredraga som bostadsform,
framför allt ur barnfamiljernas synpunkt.
Det torde också få anses ostridigt,
med hänsyn till bilismens och kommunikationsmedlens
utveckling, att människorna
blir mer och mer oberoende av
bostadens belägenhet i förhållande till
arbetsplatsen. Man torde med tämligen
stor sannolikhet kunna förutse, att denna
utveckling kommer att fortsätta. Det förefaller
därför realistiskt att bedöma utvecklingen
så, att småhusbebyggelsen i

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fortsättningen måste få en större andel
av den totala bostadsproduktionen. Den
ambition man ibland tycker sig spåra i
mindre städer och samhällen, att man
åtminstone skall ha ett eller flera höghus
som ett slags värdemätare på sin sociala
standard, markerar en utveckling som
kanske inte förtjänar allt för stor uppmuntran.
Det kan tänkas att denna form
av bostadsbebyggelse i framtiden kommer
att kvarstå som monument över en
utveckling på bostadsproduktionens område,
vilken ur trivselsynpunkt, familjebildnings-
och andra synpunkter visat
sig mindre välbetänkt.

I detta sammanhang må än en gång
understrykas, vad riksdagen tidigare vid
flera tillfällen uttalat, att bebyggelsen
på landsbygden ej bör förhindras eller
försvåras genom en alltför rigorös tilllämpning
av bestämmelserna om bebyggelsens
lokalisering. Det finns anledning
erinra om att förhållandena på detta
område ej är fullt tillfredsställande,
trots riksdagens klart uttalade anvisningar.
Denna anmärkning riktar sig
inte enbart till de långivande organen
utan också — och kanske i lika hög
grad — mot de lokaliserings- och planmyndigheter
som har att avgöra frågor
om tomtavstyckning o. dyl. Vi har i denna
fråga, som behandlas i punkt 3 i utskottsutlåtandet,
reservationsvis velat
fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på
dessa synpunkter.

Vi har även ansett oss böra biträda
de yrkanden som framställts motionsvis
att statliga lån bör kunna utgå i viss begränsad
utsträckning för att underlätta
förvärv av redan befintliga bostäder och
egnahem. Denna fråga har ju speciellt
aktualitet beträffande Bohusläns kustområden,
men problemet är betydelsefullt
även på många andra håll, särskilt
på orter med stagnerande befolkningsunderlag,
där behovet av att tillskapa
ytterligare bostäder ej är särskilt framträdande
men där människor ändå av
skilda anledningar måste slå sig ned och
kvarbo och där det är angeläget att det
redan befintliga bostadsbeståndet utnyttjas.
Med de kreditrestriktioner som
under lång tid varit gällande har dock

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

möjligheten för den som är i huvudsak
obemedlad att förvärva ett sådant egnahem
varit så gott som stängd.

Beträffande de ortsdifferentierade tillläggslånen
uttalade bostadspolitiska utredningen,
att det inte förelåg några
starkare skäl att bibehålla denna kapitalsubvention
till flerfamiljshus. I 1957
års proposition i bostadsfrågan anslöt
sig dåvarande socialministern till detta
principiella resonemang. Då väl de flesta
av oss är överens om att subventionerna
till bostadsbyggandet bör successivt
avvecklas, anser vi att beslut om att
de ortsgraverade tilläggslånen skall upphöra
bör fattas av innevarande års riksdag.

Beträffande räntan på bostadslånen
finner vi det angeläget att räntesatsen
är avvägd så att det inte ställer sig fördelaktig
för låntagaren att avstå från
att göra större amorteringar än vad som
föreskrivits, även om han har möjlighet
att göra det, samtidigt som det måste
anses angeläget att dessa amorteringar
blir så lockande som möjligt för låntagaren.

Med utgångspunkt från detta resonemang
föreslår vi att tertiärlånets ränta
liöjes till 5 procent för hus som belånas
efter den 1 september 1958. Det stöd som
nu utgår i form av nedsatt ränta bör i
fortsättningen utgå i form av ett tillägg
till det schablonbidrag, som vi i annat
sammanhang föreslår skall ersätta ränteeftergifterna
på bottenlånen. Genom en
sådan anordning bevaras den liyressänkande
effekten medan intresset för
överamortering på lånen stimuleras. Detta
förslag överensstämmer även med de
synpunkter som byggnadslåneutredningen
anfört i sitt betänkande. Vi anser likaledes
att förra riksdagens beslut om
övergång till obunden ränta med 30-årig
amorteringstid skall gälla för lån som
utlämnas efter den 1 september 1958.

I likhet med bostadspolitiska utredningen
anser vi en revision av de övre
belåningsgränser som nu tillämpas motiverad
med hänsyn till önskvärdheten
av att begränsa anspråken på statliga
lånemedel och underlätta kreditgivningen
till fler objekt. Vi föreslår därför en

sänkning av tertiärlånets övre gräns till
97 procent av belåningsvärdet för företagsformer
som nu får låna 100 procent
samt till 92 procent för kooperativa företag
med kommunal kontroll. De nya
lånegränserna föreslår vi skall tillämpas
för företag som påbörjas efter den 1
september 1958.

Jag har tidigare framhållit att vi i
stort sett torde vara överens om principen
att subventionerna till bostadsbyggandet
så småningom skall avvecklas.
Därav måste ju också följa att vi i stort
sett är eniga om principen att var och
en skall själv svara för sina bostadskostnader.
Vi finner det fullt naturligt
om denna princip i första hand tillämpas
på de grupper av lånesökande som
har relativt god ekonomi och goda inkomstförhållanden.
Vi föreslår därför att
den räntefria stående delen av egnahemslånen
inkomstprövas efter den 1
september 1958 enligt i vår motion närmare
angivna riktlinjer.

Jag har i det föregående berört angelägenheten
av att låntagare stimuleras
till extra amorteringar å bostadslånen.
Ett återhållande moment i det sammanhanget
inträder otvivelaktigt vid det förhållandet
att låntagaren av en eller annan
anledning blir nödsakad att avyttra
sin fastighet. Det är ju nämligen
ett känt förhållande att en fastighet blir
mera svårsåld ju mera lånen nedamorterats.
Om lånevillkoren utformas så att
den del av lånet som amorterats utöver
lånevillkoren finge återlånas av köparen
vid försäljning, under förutsättning
att fastigheten är i gott skick, skulle ett
hinder för extra amorteringar avlägsnas.

Beträffande familjebostadsbidraget intar
vi samma ståndpunkt, som den föregående
talaren nyss har redovisat. Vi biträder
den meningen, att familjebostadsbidrag
skall kunna utgå till alla ur standardsynpunkt
godtagbara lägenheter
oavsett produktionsåret. De nuvarande
bestämmelserna innebär i detta avseende
orättvisor och irritationsanledningar,
som den bostadssökande allmänheten
torde ha mycket liten förståelse för.

Jag framhöll inledningsvis, att bostadsbyggandet
visar en betydande om -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

fattning under de senaste åren. Det måste
bedömas som en i hög grad angelägen
uppgift, att bostadsproduktionen om
möjligt kan ökas. Situationen på bostadsmarknaden
visar vältaligt riskerna
för en fortsatt eftersläpning på detta betydelsefulla
område.

Jag har, herr talman, i största korthet
redovisat en del av våra yrkanden och
förslag, och jag tillåter mig hysa den
meningen, att om dessa förslag vinner
riksdagens bifall, skall det också visa
sig möjligt att utvidga byggandets volym
inom den föreslagna anslagsramen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga de reservationer, som i
anslutning till detta utskottsutlåtande avgivits
av herr Ohlon m. fl.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Den proposition och det
utskottsutlåtande, som är föremål för
diskussion, tillhör något av det mest invecklade
vi har att handskas med i riksdagen.
Det berör ett område, som kanske
är det viktigaste över huvud taget för
oss människor, nämligen frågan om hur
vi skall ordna våra bostadsförhållanden.
Det gäller något av det mest primära i
den mänskliga tillvaron, och det är i
och för sig glädjande, att det i väsentliga
delar råder enighet inom riksdagen
i dessa frågor.

Men hela komplexet är så vittfamnande
och så invecklat, att det inte på något
sätt är underligt om det finns åtskilliga,
som på olika avsnitt kan hysa avvikande
meningar. Det har också kommit
till synes i en råd motioner, som sedan
har föranlett reservationer i betydande
utsträckning inom utskottet —
däremot har, såvitt jag läst utskottsutlåtandet
riktigt, inte något som helst
yrkande från motionärernas sida vunnit
anslutning från utskottsmajoriteten.

Från centerpartiets sida accepterar vi
den ram för bostadsbyggandet, som propositionen
förutsätter, men vi anser att
den bör fördelas något annorlunda på
hyreslägenheter och egnahem till egnahemmens
förmån. Vi har den uppfattningen,
att byggandet av egnahem är

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
mycket viktigt ur många synpunkter.
Det befrämjar människors sparande — må
vara att sparandet är förenat med viss
tvångsmässighet, men de nödtvungna
amorteringarna på egnahemslånen är i
alla fall en mycket sympatisk form av
tvångssparande. Egnahemsmiljön ger
också den lyckligaste bostadsformen.
Det är bara beklagligt, att vi på många
håll i vårt land har så höga tomtkostnader,
eller över huvud taget saknar tillgång
på mark, att man inte kan bygga
egnahem till rimliga kostnader. Jag hade
tillfälle att se exempel på detta när
jag under några få månader tillhörde
bostadsstyrelsen. Det fanns kommuner
här i Stockholmsregionen, som skulle
köpa in mark och där råmarken i själva
verket betingade ett mycket billigt pris
— jag vill minnas 75 öre eller 1 krona
kvadratmetern. Men sedan kom tomtmarken
i själva verket att kosta 15—16
kronor. Exploateringskostnaderna blir
mycket höga. Anläggande av vägar,
framdragande av vatten och avlopp etc.
drar sådana kostnader, att det i själva
verket inte skulle spela någon nämnvärd
roll för tomtkostnaderna, om man fått
råmarken alldeles gratis.

Detta är ett ganska underligt förhållande.
Jag vågar inte ange orsakerna till
det, men man kan göra den reflexionen
att det ändå måste vara någonting galet,
då på det sättet egnahemsbyggandet i
stor utsträckning omöjliggöres eller man
inom dessa områden måste ställa speciella
krav på att få väsentligt större lån
än inom andra områden i landet.

I samband med resonemanget om egnahemsbyggandet
och dess betydelse vill
jag också påpeka den framstöt, som vi
i centerpartiet har gjort när vi reservationsvis
förenat oss med folkpartiet om
att man speciellt skall försöka åstadkomma
lättnader för egnahemsbyggandet
på landsbygden. Det gäller måhända
inte i första hand en direkt bostadspolitisk
fråga utan kanske mer ett lantmäteritekniskt
spörsmål. Det är onekligen
på det sättet, att man ibland blir en
smula förvånad över att myndigheterna
vägrar avstyckning av tomter, som väl
skulle lämpa sig för bebyggelse, och så -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
lunda faktiskt hindrar den bebyggelse

som människorna på orten önskar. Riksdagen
har här gjort uttalanden, som
emellertid föga synes ha efterlevts vid
den praktiska tillämpningen.

Den kanske väsentligaste fråga, som
vi här diskuterar, gäller om staten skall
fortsätta med att lämna ut lån i väsentlig
utsträckning eller om man kan övergå
till ett kreditgarantisystem. Som vi
nu har det ställt får staten i själva verket
låna upp de pengar, som den i sin
tur sedan lånar ut för bostadsbyggande.
Detta måste innebära att kreditmarknaden
i och för sig inte får bättre
möjligheter att tillgodose bostadsbyggandet
med det nuvarande arrangemanget
än vid en övergång till ett kreditgarantisystem.
Så länge staten direkt med
skattemedel kunde ställa till förfogande
en väsentlig del av de pengar, som
staten beviljade till bostadsbyggandet,
låg det hela naturligtvis annorlunda till;
man kunde hålla tillbaka konsumtionen
i viss mån och man dämpade därigenom
följaktligen inflationstrycket något. Det
gav också möjligheter att ställa pengar
till förfogande utanför den egentliga
kreditmarknaden. Sådana möjligheter
finns det näppeligen nu, när staten är
den verkligt stora låntagaren.

Det förefaller, som om det i princip
råder enighet om att vi bör övergå till
ett kreditgarantisystem, men man är
från regeringens och regeringspartiets
sida rädd för att göra det redan nu. Vi
vill för vår del inte heller göra det nu.
Högern deklarerar, att det skall göras
omedelbart, men vi anser att man genom
en utredning snarast möjligt bör
undersöka de former, under vilka vi
skulle kunna övergå till detta system. Vi
tror att detta system skulle vara till
gagn, att därmed det administrativa förfarandet
skulle kunna förenklas åtskilligt
och att också andra fördelar härigenom
skulle kunna vinnas.

Samtidigt anmäler sig också här frågan
om de statliga subventionerna,
d. v. s. om de direkta generella subventionerna
skall ha den omfattning som de
för närvarande har. Den höjda räntan
på senare tid har varit en bidragande

orsak till att anspråken blivit av den
stora omfattning som nu är fallet. Det
är klart att vi rimligtvis inte kan hålla
på att betala en så väsentlig del av bostadskostnaderna
över skattsedeln. Statens
finanser är så pass ansträngda, att
att vi inte kan fortsätta att med skattemedel
finansiera en stor del av de direkta
bostadskostnaderna genom att hålla
räntan nere. Vi har också infört skatt
på värmen i husen, nämligen energiskatt
för eldningsolja och koks, och vi
har elskatten. Detta innebär ingenting
annat än att vi tar tillbaka en del av de
pengar, som ges ut för att sänka bostadskostnaderna.
Det skulle inte förvåna mig
om det i nuvarande statsfinansiella läge
skulle bli aktuellt att ytterligare höja
energiskatten, och då blir förhållandet
ännu mera barockt.

Den nyss tillsatta besparingsutredningen
bör verkligen tränga in i dessa
saker och undersöka, om det inte finns
möjligheter till besparingar. Jag, som
bor på Västkusten, har inte kunnat undgå
att lägga märke till den enorma turistström
som i semestermånaden juli
väller fram där — det är klart att människorna
vill ha det skönt nere i Tylösand,
Skreastrand, Varberg o. s. v. Man
kan då lägga märke till att vid nära
nog varje sommarstuga och varje tält
står det en bil som är ny eller i varje
fall inte så värst gammal. Detta vittnar
om ett välstånd, som. i och för sig är
glädjande. Men man måste också ställa
sig frågan: Är det möjligt att det är bostadssubventionerna
som givit människorna
större möjligheter att skaffa dessa
bilar? Är det också möjligen bostadssubventionerna,
som i väsentlig mån underlättat
för människorna att skaffa sig
televisionsapparater i den utsträckning
vi nu får bevittna?

Jag skulle tro att så är förhållandet.
Då är det i själva verket på det sättet,
att subventionerna inte användes till bostäder,
utan till bilar och televisionsapparater,
även om detta sker genom en
omgång så att de inte framstår som direkta
subventioner. Om någon här i huset
skulle komma på den idén att i en
motion föreslå, att människorna skulle

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

få subventioner för att skaffa sig en televisionsapparat
eller en bil för helt och
hållet privat bruk, skulle jag tro att en
sådan motion skulle ha alla chanser att
bli avstyrkt av ett enhälligt utskott.

När det gäller avskaffandet av de generella
subventionerna har vi inte velat
gå så långt som högern och fixera den
räntesats, som vi anser bör tillämpas. Vi
anser dock att staten rimligen inte bör
låna ut pengar till lägre ränta än staten
själv kan låna upp pengar för. Är det så
— och det hoppas vi — att den allmänna
räntenivån snart kommer att sjunka
till en mer rimlig nivå, så är det klart
att också anspråken på subventioner
minskar, och då skulle man genom måttliga
höjningar på de räntor, som bostadsbyggarna
har att betala, kunna uppnå
jämvikt mellan dessa räntor och statens
upplåningsräntor.

Vi inom centerpartiet har i våra till
utskottsutlåtandet fogade reservationer
inte bara gått in för besparingar. Vi har
också på någon punkt velat sträcka oss
litet längre än socialministern och utskottsmajoriteten.
Det gäller framför allt
förbättringslånen. De är ju behovsprövade
och rör sig om ett relativt litet belopp
— jag vill minnas att 22 miljoner
kronor anges i propositionen. Förbättringslånen
är utan tvekan till betydande
gagn, särskilt för äldre människor. Dessa
kan rusta upp sina bostäder, så att de
kan bo kvar där litet längre än annars.
De behöver då inte ställa anspråk på det
allmänna vare sig i fråga om vård på ålderdomshem
eller i fråga om vård på
kronikerhem så tidigt som de annars
kanske behövt göra. Förbättringslånen
ger möjligheter för dem att skapa hyggliga
bostäder, som kan användas under
en ganska lång tid framåt. Men för att
få någon del av förbättringslånen i form
av kapitalsubvention får vederbörande
inte ha en beskattningsbar inkomst som
överstiger 5 000 kronor. Det är ett inkomststreck
som varit oförändrat sedan
år 1952. Vi för vår del menar, att man
skulle kunna höja denna gräns något,
dels med hänsyn till penningvärdets fall,
dels med hänsyn till att det skett en viss
lönelyftning. Denna senare skulle visser -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
ligen i och för sig ha gett människorna
ökade möjligheter att själva klara förbättringen
av bostäderna, men man stöter
ju mycket ofta på sådana situationer,
där människor i små omständigheter —-utan att höra till åldringsgruppen — behöver
ett handtag för att kunna rusta
upp bostaden. Denna är kanske inte
värd att kosta på en sådan upprustning,
som ett ombyggnadslån avser att möjliggöra,
men en upprustning genom förbättringslån
kan vara lämplig. Men då
möter man inkomststrecket. Vi rör oss
där just i det inkomstskikt som är vanligt
för lågavlönade arbetare, ägare av
mindre jordbruk o. s. v. Jag har för min
del många gånger vid den praktiska tilllämpningen
ute i bygderna konstaterat,
att det låga inkomststrecket är en direkt
olägenhet. Man skulle i någon mån kunna
rätta till detta genom att höja inkomstgränsen
till 6 000 kronor.

Utskottet besvarar motionen i denna
fråga endast med hänvisning till att riksdagen
förra året hade att ta ställning till
familjebostadsbidragen och inkomststrecken
i samband därmed. Nu har dessa
saker inte något direkt samband med
varandra, och jag har därför litet svårt
att förstå motiveringen. Men om man
accepterar sambandet, skulle 6 000-kronorsstrecket
vara det riktiga. Det är
nämligen just upp till 6 000 kronors inkomst,
som familjebostadsbidrag utgår
med fullt belopp för tvåbarnsfamilj.

Vi har också varit inne på att man
borde öppna möjlighet för statsbelåning
även av äldre egnahem. Vi medger att
svårigheterna är betydande, men man
ser ofta rätt underliga förhållanden. Såsom
det varit under de sista åren visar
det sig ju i själva verket att om en person
kan köpa ett hus, i gott skick och
väl utrustat, för 20 000 kronor, ställer
det sig i alla fall förmånligare att bygga
ett nytt egethem för en kostnad av 45 000
—48 000 kronor. Detta kan nämligen
statsbelånas, och ränteskillnaden är så
väsentlig, att årskostnaderna i själva
verket är lägre för det nybyggda egnahemmet
än för den äldre fastigheten. Det
är något skevt i detta. Vi har velat få en
översyn över denna fråga, och jag tror

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att det skulle vara klokt att göra en sådan.

Yi har vidare föreslagit en besparing,
som vi är ensamma om i utskottet och i
riksdagen. Vi har inte velat gå med på
statliga lån till kommersiella lokaler.
Sådana lokaler kan ju inrymmas i flerfamiljshus,
och statslån kan erhållas
även för den del som avser de kommersiella
lokalerna. Räntan är visserligen
högre för dem än för bostadsdelen, men
vi anser att det över huvud taget skulle
vara onödigt att lämna statliga lån för
sådana ändamål. I dylika fall bör man
redan nu kunna gå den vanliga lånevägen
till de ordinarie kreditinrättningarna.

Sedan vill jag tillfoga ett par reflexioner
med anledning av herr Mannerskantz’
anförande. Han målade nära nog
hin på väggen genom att mana fram socialiseringsspöket
i samband med favoriseringen
av de allmännyttiga bostadsföretagen.
Där vill vi för vår del inte
vara med. Väl finns det socialiseringshot
på åtskilliga områden i vårt samhälle,
men man får inte ta fram socialiseringsspöket
i onödan. Det gör man enligt
min uppfattning, om man tar bort
de allmännytiga bostadsföretagens förmåner.
Åtminstone när det gäller de flesta
mindre orter anser jag att privata byggare
inte skulle anmäla sig i erforderlig
utsträckning, även om lånevillkoren
skulle vara exakt lika för dem. Då måste
samhället träda in. Det finns många
olika former för bostadsbyggande, där
samhället är engagerat, helt eller delvis.
Jag tror att denna anordning på det hela
taget fungerat tämligen hyggligt. På detta
avsnitt vill vi för vår del inte anmäla
någon särmening jämfört med vad som
föreslås i propositionen.

Herr Mannerskantz gjorde vidare den
reflexionen, att vi från centerpartiet och
folkpartiet bara rörde oss med allmänna
talesätt i stor utsträckning, medan högern
kom med verkligt konkreta förslag,
som skulle kunna träda i kraft omedelbart.
Det är vi medvetna om. Men det
gäller här ett avsnitt som är så ömtåligt,
att man får gå fram med varsamhet. Vi
menar visserligen att man inte kan fort -

sätta på det sätt som man nu gör — man
måste ta bort åtskilliga utväxter, man
måste hyfsa åtskilliga saker inom bostadspolitiken,
men man får göra det
med en viss varsamhet för att inte skapa
sådana motsättningar mellan olika folkgrupper
som skulle vara till betydande
skada. Det gäller ju dock en så väsentlig
del av vårt samhällsliv att det inte finns
någon anledning att här gå för hårt fram.
Vi anser att våra yrkanden är tämligen
försiktiga. Vi har inriktat oss på de avsnitt
och de punkter, där vi menar att
man utan att åstadkomma alltför stor
ändring bör kunna hyfsa detta stora
problem.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till följande reservationer:
1 b, 3 a, 4 c, 8, 9, 12 b, 14 c, 16 b, 17 b,
22 b och 23 b.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Även om bostadsbyggandet
under år 1957 ökade till det högsta
antal bostäder som byggts sedan 1947, så
har eftersläpningen under tioårsperioden
varit så stor att bostadsbristen blivit
större med varje år som gått. De bostadslösas
antal i bostadsköerna har växt
varje år, särskilt i de stora städerna. Sålunda
var det 58 920 bostadslösa bland
104 050 bostadssökande i Stockholm och
18 007 av 48 537 sökande i Göteborg under
år 1957. Väntetiderna i bostadsköerna
har också förlängts, från en beräknad
väntetid av tre år och nio månader
1954 till fem år och sju månader under
1957.

Det otillräckliga bostadsbyggandet under
den senaste tioårsperioden har man
försökt bortförklara med olika motiveringar,
såsom brist på material, brist på
arbetskraft m. m. Numera finnes ingen
materialbrist, och arbetslöshet råder
bland byggnadsarbetarna. Ingenting hindrar
därför nu att bostadsbyggandet ökar
till det av bostadsstyrelsen och långtidsutredningen
föreslagna programmet ■—
en nybyggnad av 65 000 lägenheter per
år. Detta bör fastslås som ett minimiprogram.

För löntagare med begränsade inkoms -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

ter har bostadsläget försämrats under senare
år, för det första på grund av del
höga ränteläget, som gjort att hyrorna
stigit i höjden, och för det andra på
grund av den nedrustning som 1955 års
bostadspolitiska utredning föreslog på
grundval av förre socialministerns direktiv
och som var en eftergift åt såväl högerns
som folkpartiets bostadspolitik.
Nedrustningen har sedan genomförts
etappvis, såsom räntehöjning å tertiärlån
och egnahemslån, förkortad amorteringstid,
lägre ränteersättning vid räntegaranti
och andra statliga åtgärder som starkt
bidragit till de nuvarande höga bostadskostnaderna.

Högern, folkpartiet och centerpartiet
har nu föreslagit nya krafttag för att
skära ned statens medverkan. Man har
visserligen inte kunnat enas helt, men
alla vägar som förordas av dessa partier
bär till samma mål, nämligen att
man skall ha högre räntor och avveckla
bostadssubventionerna m. m. Resultatet
blir ännu högre hyror. Redan nu kan
många inte anta erbjudanden om lägenheter,
då deras lön inte räcker för att
betala de höga hyrorna. Nybyggda lägenheter
hyrs ut för årshyror på 2 376
kronor för en tvårumslägenhet på 45
kvadratmeter och 3 600 kronor för en
liknande lägenhet på 68 kvadratmeter. I
insatslägenheter är insatsen för att erhålla
bostadsrätt i regel så hög, att endast
folk med tillgång till ganska stora
kapitalbelopp kan erhålla sådana bostäder,
medan bostadslösa, även om bostadsbehovet
är av det mest trängande slag,
får avstå från dylika bostäder i avsaknad
av kapital. Här opererar olika företag,
som utbjuder bostadsrätt mot höga
kapitalinsatser och höga hyror, i många
fall så höga att inte ens kapitalägande
bostadssökande vågar satsa pengar på
dylika projekt.

I Göteborg har således allmännyttiga
bostadsföretag måst övertaga dessa privata
bostadsföreningars bostadsbyggande
för att bostadsbyggandet skulle kunna
fullföljas och husen färdigställas samt uthyras.

Även i årets proposition föreslås åtgärder
som innebär försämringar jäm -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fört med tidigare lånebestämmelser. En
sådan åtgärd utgör enligt vår mening
den ändring av lånebestämmelserna som
föreslås beträffande lån och bidrag till
pensionärshem och det årliga bidraget
per kvadratmeter för pensionärsbostäder
i flerfamiljshus. Skälet för denna omläggning
redovisas i den bostadspolitiska
utredningen, som förordat den omläggning
som föreslås i propositionen.

Utredningen anser, att med löpande
bidrag till sådana hem och lägenheter
det här är fråga om skulle det bli lättare
att anpassa dessa bidrag till det
stödbehov, som anses föreligga vid framtida
höjning av folkpensionen, än vad
fallet är med fast bidrag. Detta kan inte
tolkas på annat sätt än att vid höjda
folkpensioner kommer det löpande bostadsbidraget
att minska, och detta minskade
statliga bidrag skall sedan ersättas
med avdrag på folkpensionen. Förslagets
innebörd är således den, att staten ger
med ena handen och tar igen med den
andra. Det löpande bidraget skall således
tjäna syftet att vara en regulator av folkpensionärernas
levnadsstandard. För vår
del kan vi inte godkänna det tillvägagångssättet
att ta tillbaka redan beslutade
höjningar av folkpensionerna.

Ett antal remissinstanser har också ansett
att några beslut om ändrade bestämmelser
inte nu bör fattas. Den fasta subventioneringen
stimulerar mera till uppförande
av pensionärshem än en omläggning
till tertiär- och tilläggslån. Differentieringen
av bidraget efter kommunernas
ekonomiska bärkraft innebär vidare,
att man minskar det statliga bidraget
och överför dessa utgifter på den
kommunala beskattningen, vilket för
kommunernas del gör att intresset minskar
ännu mer för att uppföra pensionärshem.
Vi yrkar därför avslag på dessa
ändrade subventionsbestämmelser.

Vårt avslagsyrkande gäller således de
ändrade bidragsbestämmelserna och inte
den utvidgning av bidragsrätten som utskottet
förordar. Själva föreslår vi att
bidragsrätten ytterligare utvidgas till att
omfatta bostäder som byggts tidigare än
den 1 juli 1946, om dessa bostäder fyller
standardkraven.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Under rubriken förbättringslån m. m.
har avsevärda försämringar av nuvarande
bestämmelser föreslagits i propositionen.
Räntan höjes med en procent från
tre till fyra procent, varjämte de räntefria
lånen sänkes från 8 000 till 4 000
kronor. Detta innebär visserligen att lånebestämmelserna
blir likartade med lånebestämmelserna
för nybyggnad av egna
hem, där dessa försämringar genomförts
tidigare. Vi har därför yrkat avslag
på de här föreslagna bestämmelserna,
liksom vi tidigare har gjort när
det gällde de försämrade lånebestämmelserna
för byggande av egna hem.

Enligt vår uppfattning borde riksdagen
i stället besluta att återinföra de lånevillkor
som var gällande, innan räntehöjningen
på egnahemslånen och den
minskade ränteeftergiften genomfördes.
Då vi har den uppfattningen att bostadsbyggandet
bör ökas, har vi också föreslagit
ökade anslag härtill.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag därför att under punkt 1 i utskottets
utlåtande få hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen II: B 104
skulle uttala sig för ett minimiprogram
för bostadsbyggandet av 65 000 lägenheter
per år. Under punkterna 6, 8, 19, 28,
29, 30, 33, 35 och 36 ber jag att få yrka
bifall till motionen i andra kammaren
B 104.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Ingen vill väl förneka
att de åtgärder som vidtagits för bostadsbyggandet
varit till mycket stort gagn.
Samhällets utveckling har tett sig gynnsam
på så sätt, att bostäder ser drägligare
ut nu än de gjorde för 20 år sedan.
Detta får dock inte medföra att man anser
att allting är bra som det är, så att
någon ändring av ett eller annat slag inte
kan åstadkommas.

Beträffande de generella subventionerna
tycker jag för min del att det ändå
borde finnas möjligheter att införa behovsprövning.
De som inte har möjligheter
att skaffa sig en bostad utan statlig
hjälp, bör ha sådan. När man sysslat lite
grand med låneärenden, stöter man ofta

på lånesökande, som har mycket stor
inkomst och som många gånger har ett
stort kapital placerat i bank eller andra
inrättningar. Men detta utnyttjar de inte.
De anser att de där får en förmånligränta
på sitt sparkapital. De lånar i stället
pengar av staten för att få en billigare
ränta, för att få räntesubventioner och
för att i sinom tid få lån efterskänkta.

Sådana fall gör att man ställer sig
mycket tveksam till om detta skall få
fortsätta. Jag vill bara hänvisa till den
bostadspolitiska utredningen. Den har
ju också påpekat att det behöver vidtagas
åtgärder för att åstadkomma en mera
modern subventionering av bostadsbyggandet
i framtiden.

Jag kommer mycket väl ihåg att vi här
i riksdagen, när vi debatterade vilka
åtgärder som skulle vidtagas för att avhjälpa
bostadsbristen, kom till den slutsatsen
att vi måste vidtaga sådana åtgärder,
att då man låg efter i lönekompensation
skulle staten träda emellan
och hjälpa till. Det var nog riktigt den
gången, men sedan dess har den eftersläpning,
som då var rådande, rättats
till, men de åtgärder man vidtog står
kvar trots att man har rättat till eftersläpningen.
Därför är tiden säkerligen
nu inne att i större utsträckning försöka
införa behovsprövning än nu är förhållandet.

Här talas mycket om stor bostadsbrist.
Jag vill inte förneka att vi har en sådan,
men varför är man så rädd för att redovisa
vad det är för några som står i bostadsköerna?
Jag anser att det vore av
behovet påkallat, att socialministern här
gav en redovisning för den saken. I mycket
stor utsträckning består nog köerna
av ungdomar, som inte är familjeförsörjare
men som har en god inkomst och
önskar sig en egen bostad med ett eller
två rum och kök. Självklart kan man
inte säga annat än att sådana önskemål
är berättigade, men jag tycker i alla fall
att man först skulle ge bostäder åt sådana,
som är gifta och har familjer och
verkligen behöver en ordentlig bostad.

I den stad jag tillhör har jag ibland
gjort förfrågan om hur det är med bostadsköerna
där, och därvid har jag fått

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

bekräftat, att det i mycket stor utsträckning
är ogifta människor som söker bostad,
inte på grund av att de skall gifta
sig, utan mera därför att deras inkomst
är tillräcklig för att de själva skall kunna
hyra bostad i stället för att vara inneboende.

När dessa olika spörsmål nu diskuteras,
sägs ofta, att vi måste spara och att
skatterna måste minskas. Det är självklart
att något måste göras i den riktningen,
men varför inte då sätta in sparandet
på en punkt, där man verkligen
kan åstadkomma en besparing? Vi ger
nu generella subventioner på i runt tal
485 miljoner kronor. Om man i stället
hade behovsprövade subventioner, kanske
socialministern skulle slippa undan
med halva beloppet. Med dessa ord vill
jag dock inte ha sagt annat än att de,
som behöver hjälp och inte har möjlighet
att skaffa sig en bostad för egna medel,
skall ha rätt till den statliga hjälpen;
men jag anser att de som jag nyss
nämnde, som har inkomster på tjugu,
trettio tusen och därutöver samt därtill
många gånger ansenliga kapital i bankinrättningar
och annorstädes, inte skulle
behöva belasta statsverket. De kunde
gå ut i den fria marknaden, lika väl som
alla inom det fria näringslivet får göra
det. Det finns i vårt land många småföretagare,
småbrukare och andra, som är
mycket hårt skuldbelastade, men dessa
får inte några räntesubventioner, trots
att det säkerligen vore lika mycket eller
mera av behovet påkallat att dessa finge
en lättnad.

Riksbankschefen har sagt, att vi måste
hålla vår nuvarande höga räntenivå
för att få in tillräckligt med pengar för
bostadsbyggandet. Men här har i dag
talats om att en räntesänkning är nära
förestående. Jag får säga, att den borde
varit nära förestående för länge sedan,
om man jämför med de räntesatser andra
länder har. Om man sänkte ränteläget
till vad som är normalt på andra håll,
sluppe man ifrån en avsevärd del av de
subventioner som utgår, och då behövde
man inte befara att få den anmärkningen
på sig, att här subventioneras alla
som skall ha bostäder, medan alla and -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ra, som sitter lika hårt, får klara sig
själva.

Jag tror hela näringslivet skulle vara
mycket tacksamt, om ränteläget här i
vårt land reglerades så, att det stod i
rimligt förhållande till andra länders
ränteläge.

Herr Norling talade här om att man
försöker trolla bort en hel del av de förmåner,
som de bostadsbyggande har haft.
Jag tror inte att så är förhållandet. Det
är inte någon som vill trolla bort någonting,
men jag tror det skulle vara lyckligt
om vi kunde gå över till ett statligt
kreditgarantisystem, där staten tog på
sig garantien för lånets fullgörande, men
där den lånesökande finge gå ut i den
fria marknaden och skaffa behövligt kapital.
Detta skulle säkert bespara statsmakterna
åtskilligt med pengar. Nu lånar
man, som här förut sagts, tusentals
miljoner för att kunna finansiera bostadsbyggandet,
och dessa pengar lånas
upp till en högre ränta än man sedan
tar, när man lånar ut dem. Det låg mycket
i vad herr Mannerskantz sade om att
det hela liknar Ebberöds bank i det man
tänker att bara vi får bra omsättning,
kan vi vidta vilka åtgärder som helst.
Jag tror att man inte bör gå den vägen,
utan att man i stället bör begränsa sig,
bland annat genom att ta upp behövsprövningsprincipen
till nytt övervägande.
Vi har begärt att man skulle utreda
den frågan. Jag har en motion, nr B 106,
där jag hemställer att Kungl. Maj :t skall
pröva hela frågan om ett garantisystem.
Detta kanske kunde leda till en hel del
besparingar, som kanske kunde vara till
stor nytta för statsmakterna. Jag anser
alltså att en avveckling av de generella
bostadssubventionerna bör ske efter en
utredning och att denna utredning bör
sättas i gång fortast möjligt. Jag vill än
en gång poängtera att de, som behöver
hjälp, också bör få sådan men att de,
som själva kan klara sin bostadsfråga,
också bör få göra det.

Nu skriver man i statsutskottets utlåtande
att en övergång till ett system med
behovsprövning skulle medföra ökade
hyreskostnader. Jag kan inte förstå att
det skall behöva bli nämnvärt höjda

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kostnader om man avvecklar de generella
subventionerna, under förutsättning
att man håller en normal ränta. Jag tror
inte att hyreskostnaderna skulle ökas i
större utsträckning än att man med anlitande
av behovsprövning kan låta folk
bära de kostnader som. vidlåder boendet.

Och varför är man så motsträvig mot
bostadsbyggandet ute på landet? Varför
skall man dra in människorna till städer
och samhällen i stora flockar? Om en
människa vill bygga sig en bostad ute på
landet, en lantbrukare som vill bygga
en bostad på den egendom han har brukat
i många år eller annars någon som
vill bygga en bostad utanför samhällena,
så säger lantmätarna nej till avstyckning
av tomt med den motiveringen att
det skulle vara risk för att det uppstår en
tätbebyggelse. Om vederbörande har möjlighet
att själv skaffa det kapital som
behövs, kan han givetvis bygga sin bostad
ändå utan statsgaranti eller statssubventioner,
men man bör väl ändå inte
ha bostadsbyggandet så kringgärdat
av förordningar.

Här talar man om att man vill ha en
levande landsbygd, ett gott förhållande
mellan stad och land, och att man vill se
till, att landsbygdens folk inte skall få det
sämre än andra, men när det gäller att
vidta åtgärder för att bevara denna levande
landsbygd, för att få egnahem och
byggnader ute på landsbygden, då säger
man: »Nej, det här går inte; vi måste akta
oss, ty om vi börjar med att stycka av
en tomt här så kan det bli fler.» Så resonerar
man, oavsett att man kanske
många gånger med bestämdhet vet att
det inte kommer att bli någon mera bebyggelse.
Man säger att vederbörande
måste flytta ner i ett samhälle, där det
finns vatten och avlopp och där allting
är ordnat. Det är självklart att frågan om
vatten och avlopp kan vara av mycket
stor betydelse och många gånger kan
vara svår att lösa, men för enstaka byggnader
ute på landsbygden går det mycket
lätt att ordna både vatten och avloppsledningar
utan att komma i konflikt
med vattenlagen och ställa till med
föroreningar, detta under förutsättning
att man vidtar sådana åtgärder som man

har möjlighet till genom de uppfinningar
som nu är gjorda. Det är därför som man
många gånger reagerar mot att folk inte
skall få bygga en bostad på landet, utan
tvingas in i ett samhälle eller en stad. .lag
tror att en utredning om den sociala
byggnadsverksamheten borde komma till
stånd fortast möjligt, och jag har inte i
min motion på något sätt föreslagit att
man skall vidta några åtgärder, innan
man har gjort denna utredning och fått
klart för sig under vilka omständigheter
och på vilka grunder man skulle kunna
lägga om systemet, men det tycks, som
om intresset för en sådan utredning
skulle vara mycket litet. Statsutskottet
tycks inte på något sätt vilja gå med på
en sådan omprövning eller översyn, utan
utskottet anser att allting är mycket bra
som det är, och det kan man naturligtvis
säga, men om man inte vill ompröva
dessa saker, som rör de allra största utgifterna,
så skall man inte komma och
tala om att man skall spara och att man
skall försöka få bättre förhållanden till
stånd. Huruvida man har möjlighet att
spara i någon större omfattning, är svårt
att säga, men en utredning får ju utvisa,
om man åtminstone inte skulle kunna
bringa ner utgifterna i rätt stor skala, så
att man därigenom skulle kunna bidraga
till att statskassan finge bättre möjligheter
att få debet och kredit att gå ihop.

Jag har bara velat påpeka att här föreligger
ett starkt behov av en omprövning
av hela systemet. Det är detta jag har
åsyftat med min motion, herr talman,
och jag skall sluta med att instämma i
det yrkande som herr Alvar Andersson
ställde i sitt anförande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tror att herr talmannen
har all förståelse för — och att han
därvidlag har kammaren med sig i sin
bedömning — att jag inte ger mig in på
någon längre utläggning om de allmänna
riktlinjerna, någon principiell deklaration
beträffande den grund utskottsmajoriteten
står på. Det är ju inte brukligt
att man, om man skall bjuda på något
gott, bjuder på härtappning först och

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

originaltappning sedan. Vi har ju herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
här, och han brukar gå upp i debatten
om denna fråga. Då får vi originaltappning,
eller slottstappning är väl
den riktiga benämningen på den dryck
som han serverar, och jag behöver därför
inte fresta tålamodet med någon utläggning.
Jag skall för den skull bara
beröra några av de synpunkter som talesmännen
för reservanterna här har dragit
upp.

Jag delar helt herr Mannerskantz’
åsikt, att det är två skolor som står mot
varandra, där skiljelinjen är klar i bostadsfrågan.
Herr Mannerskantz representerar
den ena skolan, vi socialdemokrater
den andra, och mellan oss pendlar
folkpartiet och centerpartiet. Även högern
har förmodligen sina svaga ögonblick;
inte ens de vågar ju låta detta gå
vind för våg utan söker statlig lots i en
del av bostadsfrågan. Någon borgerlig
samling kan inte herr Mannerskantz registrera
i denna fråga. Hur han än pusslar
ihop detta, skall han inte finna en
enda punkt, vare sig beträffande motivering
eller yrkande, där det råder någon
borgerlig samling. Folkpartiet har
— jag höll på att säga naturligt nog •—
ibland gått med högern och ibland med
centerpartiet. Högern har inte lyckats
få med centerpartiet på någon gemensam
plattform. Det har inte, som herr
Mannerskantz sade, blivit något av den
borgerliga samlingen.

Det finns inget nytt i bostadsfrågan
som har föranlett någon oenighet, och
det är en av anledningarna till att jag
inte behöver fördjupa mig alltför mycket
i den. Dock ett par noteringar till
herr Mannerskantz!

Han hävdar alltjämt, att den statliga
bostadspolitiken och de regleringar den
har som sitt instrument har betytt ett
fördyrande av bostadsbyggandet, att
byggnadskostnaderna har stigit mer än
de hade behövt och rusat i väg snabbare
än andra kostnader i samhället. I en
bostadsdebatt för ett par år sedan tog
jag exempel från de olika index, som
registrerar kostnadsutvecklingen i samhället,
d. v. s. byggnadskostnadsindex

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B ,

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
beträffande bostäderna, även om detta
index inte ger fullt korrekt utslag. Jag
tog även partiprisindex, som kanske är
sämre, men ändå det enda vi har som
registrerar kostnadsökningen beträffande
andra varor som brukas till andra investeringar.
Tendensen var klar: byggnadsverksamheten
är inte den som stigit
mest i fråga om kostnaderna, och bostäderna
är den del av byggnadsverksamheten,
där kostnadsstegringen varit
minst. Det som herr Mannerskantz säger
är alltså osant — motsatsen är det
riktiga.

Alla vill vi emellertid hålla med om
att det är dyrt att bo i nya hus. Men så
är det inte, när man kommer till den
kalla ekonomiska verkligheten. Även en
del av mina partivänner är i hög grad
medskyldiga, när det gäller den vanliga
valsen om de höga hyrorna och de höga
byggnadskostnaderna. Byggnadskostnaderna
liar hållits på mattan tack vare
statens ingripanden. På få områden har
vi en så effektiv priskontroll som just
när det gäller byggnadsbranschen, där
det genom de statliga lånen sker en kostnadsgranskning
av ovanligt slag. Jag behöver
inte till herr Mannerskantz säga,
att jag då inte tänker på de subventioner
som ger utslag på hyrorna och som
består av att staten lämnar ränteeftergifter
och billiga topplån, utan jag tänker
på de faktiska byggnadskostnaderna.
Där är inte utvecklingen den som herr
Mannerskantz — ofta i gott sällskap —
gärna vill predika. Det är svårt att hävda
dessa synpunkter. Man betraktas nästan
som tokig när man säger det, men
forskar man i det finner man att verkligheten
är sådan, men oftast passar del
bättre att tala om motsatsen.

Herr Mannerskantz påstår att det var
mycket bättre förr, då de enskilda fick
klara detta själva. Före senaste kriget
skulle det ha byggts flera bostäder än
nu. Det är heller inte sant. 1939, det år
då vi hade den högsta nivån, byggdes
59 000 lägenheter, och det sista år vi kan
mäta, 1957, var vi uppe i 64 000. Vi vet
också åt t lägenheterna är avsevärt mycket
bättre och större nu. Räknar vi det i
rumsenheter, får vi för 1939 siffran

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

180 000 och för 1957 siffran 230 000
rumsenheter. Hur man än mäter och väger,
var det alltså inte mer under den
tid då det rådde full frihet på marknaden.
De statliga åtgärderna har alltså
inte medverkat till att minska bostadsbyggandet
på det sätt som herr Mannerskantz
vill låta påskina.

Högern kräver ju, att kreditgarantisystemet
skall införas så gott som omedelbart.
Härvidlag vill jag från min egen
utgångspunkt och utifrån det resonemang
som fördes i utskottet deklarera,
att varken jag eller mina utskottskolleger
hyser några principiella betänkligheter
mot att införa ett kreditgarantisystem.
Det är ingen principfråga utan en
praktisk fråga: kan bankvärlden, försäkringsvärlden
och andra, som skall stå
för penningmarknaden, klara bostadskrediterna,
så får de göra det. Topplånen
tror vi emellertid inte att de hade
kunnat klara och helt kan klara i dag.
När Kungl. Maj:t säger sig vilja pröva
detta system för vissa delar av bostadsbyggandet,
har vi ingen erinran, men
utskottet har tillagt gentemot Kungl.
Maj:t, att det förutsätter att det inte får
innebära någon skadeverkan på bostadsbyggandets
omfattning eller några svårigheter
att lösa kreditfrågorna. På den
punkten är vi inte överens med herr
Mannerskantz. Han vill att affärsbankerna
skall avgöra omfattningen, arten
och lokaliseringen av bostadsbyggandet
i landet. Vi anser inte att bostadsbyggandet
skall ställa sig i kön jämte andra,
mer lukrativa investeringar, som bostadsbyggandet
skulle få konkurrera
med, om vi inte hade den statliga belåning
som vi nu har.

Egnahem skall få säljas även med små
vinster. Ja, det är rätt lustigt, och jag vet
inte, om jag skall fördjupa mig i den
problemställningen. Men det betyder en
genom statens medverkan subventionerad
spekulation på bostadsområdet. Det
är följder, som är rätt säregna. Man vänder
sig mot att staten vidtar åtgärder för
att ordna bostadsförsörjningen, men man
vill ha statsbidrag för att kunna klara
en spekulation på bostadsmarknaden.

Det är ett lappkast, som väl tillkommit
i någon valrörelse.

Beträffande lånegränserna för de allmännyttiga
företagen är det en kär fråga
för högern att diskutera. Det var ett
stridsämne redan från början och kommer
att förbli ett sådant, så länge det
finns allmännyttiga företag.

Felet med den argumentation, som förekommit
i den frågan, är att man inte
anmärker på att staten och det svenska
samhället lånar ut till enskilda företagare
i så stor utsträckning som sker. Det
är där vi har ett särmärke gentemot andra
länder. Genom att staten beviljar lån
upp till 85 procent av byggnadskostnaderna
hjälper staten enskilda företagare
att äga bostadsfastigheter. Staten hjälper
dem till en kraftig kapitalbildning, som
de kan ha nytta och glädje av i framtiden.
Mig veterligt finns det ingen annan
näringsgren, som åtnjuter ett så kraftigt
statligt stöd. Och så säger man att de allmännyttiga
företagen skall ställas på
samma plan som de enskilda! Man har
inte varit fullt så lustig att man sagt, att
de enskilda skulle ha 100 procent, ty
någon insats måste ju dessa företag göra
för att vara enskilda.

När staten beviljar lån upp till 100
procent, sker det därför, att staten gör
samma uppskattning av kreditvärdigheten
som enskilda banker. Staten anser
nämligen, att kommunerna är likvida
och har en sådan ställning att staten
med trygghet kan låna upp till 100 procent
till en bostadsfastighet, där kommunen
är huvudman och ägare av företaget.
Det föreligger ingen risk i det fallet.
Men de enskilda bankerna anser inte,
att de kan låna så mycket till enskilda
företagare, i varje fall inte till vem
som helst, och därför har sådana företag
inte fått låna upp till 100 procent på den
enskilda marknaden. Staten gör samma
värdering som bankerna, och det kan ju
inte vara felaktigt. Innan staten började
låna ut medel till de enskilda företagen,
kunde dessa inte i bankerna få låna upp
till 85 procent; 60 till 70 procent var väl
normala gränser för belåning av bostadsfastigheter.
Men den där visan skall val

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dras, och vi får nog räkna med att det
skall fortsätta länge. I det fallet har
folkpartiet också varit med. Jag återkommer
till det längre fram.

Beträffande de ortsdifferentierade tillläggslånen
kan väl de tas som intäkt fölen
deklaration från min sida. Vi har tidigare
ifrån utskottets sida sagt, att vi
inte blint tror på att vi för all framtid behöver
ha kvar alla typer av generella
subventioner till bostadsbyggande. Vad
riksdagen sagt — jag tror det var 1956
— är att det är viktigt, att staten garanterar
en fast ränta, så att man kan få
byggare, som vågar binda sig för ett
byggande, så att det inte, även om räntan
kastar hastigt uppåt någon gång, kommer
att bli stopp i byggandet. Denna sak är
viktig för den långsiktiga planering,
som är nödvändig för fastighetsförvaltningen.
Nivån av räntesubventionen är
inte fastlåst och är inte heller helig. I
övriga ting har vi sagt, att avvecklingen
bör ske i den takt, som utvecklingen ger
möjlighet till. Vi vill inte medverka till
brådstörtade åtgärder och kraftiga hyresstegringar,
men det har förekommit
successiva avvecklingar. Beträffande de
ortsdifferentierade tilläggslånen kan
herr Mannerskantz finna, att vi i utskottet
utan fingervisning från Kungl. Maj :ts
proposition gjort en markering av att vi
kanske tycker det är på tiden att titta på
de lånen. Det borde kanske ha varit anledning
för herr Mannerskantz att inte
reservera sig på den punkten. Det hade
varit roligt att nå enighet på någon
punkt av denna typ.

Jag tycker inte att vi behöver ta upp
någon strid i denna sak i princip. Takten
kan man alltid tvista om, men jag
tror att det här är en subventionsform,
som har överlevt sig själv.

Herr Jacobsson berörde bostadsbyggandets
omfattning och önskade, att vi
skulle spika fast ett program för framtiden
och att vi skulle ha en högre bostadsbyggnationsvolym
än den regeringen
och utskottet stannat för. Men han anvisar
inte resurserna för det utan anger
vägar, som inte är realistiska. Han säger,
att man kan räkna med att det skul -

le bli mera pengar över, om man kunde
göra en inbesparing genom att ändra
lånegränserna för allmännyttiga företag
och dessutom bygga mindre i allmännyttiga
företags regi — precis som om det
var andra än kommunerna som bestämde
det — och mera kooperativt och enskilt.
Då skulle man få tillgång till mera
statsmedel, därför att de allmännyttiga
företagen får låna till 30 procent av sina
kostnader av statsmedel, de kooperativa
25 procent och enskilda 15 procent. Då
skulle alltså pengarna räcka till fler lägenheter.

Det är ett matematiskt riktigt resonemang,
det kan ingen förneka. Men byggnadskostnaderna
är inte klara i och med
det, utan det gäller att få pengar till bottenlånen
— de 70 procenten •— som är
den dominerande kostnaden. Var får
man de pengarna ifrån?

Det har varit en klar tendens till lättnader
på detta område. Vad som hände
förra sommaren, hur irriterande det än
kunde vara, fick faktiskt vissa verkningar
i den riktningen. Sedan har andra
ting spelat in i sammanhanget och gjort
att avlyftningarna inte är så kärva nu,
även om vi inte har ett idealtillstånd.
Enbart en ändring av låneformerna ger
dock inte något utrymme för en automatisk
ökning av dessa avlyftningar.

Nej, skall det komma mer pengar från
den privata penningmarknaden, måste
det bli en annan avkastning på fastigheterna,
och då måste alltså hyrorna höjas.
Det måste bli mer lönsamt att placera
sina pengar i fastigheter. Om folkpartiets
förslag skulle förverkligas,
d. v. s. bostadsbyggandet skulle öka efter
de angivna vägarna, måste det förutsätta
avsevärt högre hyror. Men då
skulle det kanske inte heller råda samma
bostadsbrist som i dag, eftersom denna
givetvis delvis sammanhänger med
hyresnivån och den ekonomi som de har
som efterfrågar lägenheter.

En detalj, som herr Jacobsson berörde,
gäller frågan om amortering av de
statliga bostadslånen. Den extra amortering,
som gjorts utöver den från början
fastställda, skulle av en köpare kun -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na få återlånas vid försäljning. Det möter
ju inte alls några hinder att man gör
en sådan amortering på bottenlånet, det
har bostadsstyrelsen vid flera tillfällen
medgivit och hjälpt till med. I några fall
har sådan amortering också skett av den
statliga delen varvid en justering av inteckningarna
sedan skett. Men allt sådant
skapar ju bara krångel, och något
större intresse för saken har hittills inte
redovisats av bostadsbyggarna.

Folkpartiet har ju föreslagit höjd tertiärlåneränta
och ändrade bestämmelser
om ränteeftergift, om jag inte minns fel,
men samtidigt föreslagit att ett schablonbidrag
utbetalas. Härigenom skulle de,
som önskar en högre ränta på bostadslånen,
bli nöjda, och dessutom skulle de,
som vill att hyrorna skall bevaras vid
nuvarande nivå, bli nöjda. Staten tar en
procent mer på sina lån, samtidigt som
den kompenserar låntagarna härför genom
att utge ett schablonbidrag. Det är
en karusell, som det är litet svårt att
förstå meningen med, men partiet har
väl så många intressen att tillgodose.

Herr Alvar Andersson var inne på ett
par betydelsefulla frågor. Han talade
bl. a. om lokaliseringen på landsbygden
av egnahem, vilket kanske snarare är,
som han sa, en lantmäterifråga än en
bostadsfråga. Vi har haft upprepade diskussioner
om frågan, var bebyggelse
med egnahem skall tillåtas på landsbygden,
och regeringen har ju 1953 avgivit
en deklaration som har följts. Det visar
sig att ytterst få fall har fullföljts upp
till Kungl. Maj:t besvärsvägen. År 1957
förekom bara sju sådana ärenden. I fyra
av dem fick den som besvärat sig rätt,
i de båda övriga avslogs besvären. Utskottet
har funnit den av regeringen tilllämpade
principen riktig, nämligen att
de lånebeviljande organen endast skall
pröva kreditvärdighetsfrågan och inte
anlägga andra synpunkter. Har de hälsovårdande
och byggnadslagstiftningsövervakande
instanserna på orten och i
länet sagt sin mening, är det inte de lånebeviljande
organens uppgift att lägga
sig i den bedömningen ännu en gång
och med stöd av sådana skäl hindra en

byggnation. Denna ordning tycker vi är
vettig och praktisk.

Sedan bör vi nog inte ta så mycket på
allvar högerns och andras förslag att en
annan kreditvärdering bör ske på landsbygden
än i städerna. Den saken är ju
alldeles självklar. Det finns väl ingen
som menar att det bör tillämpas samma
kreditvärdering i städerna som på landsbygden.
Men det resonemang, som från
det hållet förs på den här punkten, skall
väl utnyttjas i andra sammanhang.

Det vore intressant att få en precisering
av vad centerpartiet avser med den
statliga upplåningsränta som skulle gälla
som riktpunkt för bostadslånen. Räntan
varierar ju efter olika typer av lån
och efter olika tidpunkter. Menar förslagsställarna
att man bör räkna ut en
medelränta efter något system? Skall
räntan gälla för de pengar, som upplånas
för de speciella husen, eller skall det
ske en utjämning däremellan med vissa
intervaller? Det råder här en beklaglig
oklarhet, men det spelar kanske inte så
stor roll.

En gammal tvistefråga, som varit uppe
ett par gånger och som utskottet tidigare
införskaffat rätt många yttranden om,
gäller, om staten skall engagera sig i köp
av gamla hus. Det finns en riktpunkt för
bostadspolitiken, och det är att man bör
medverka till att skapa fler bostäder.
Det gör man inte på den vägen. Om ortsbefolkningen
i Bohuslän tar så mycket
betalt för sina hus att ortsbefolkningen
inte liar råd att betala dessa priser, är
det inte riktigt att staten medverkar till
att klara upp det problemet. Att öppna
bank för att nybelåna gamla fastigheter
tycker jag inte låter lockande, men därvidlag
går de s. k. antisocialisterna på en
annan linje än jag och mina meningsfränder
hur underligt det än låter.

Centerpartiet yrkar i en av de reservationer,
som är fogade till utlåtandet,
att egnahemsbyggandets omfattning skall
öka med 2 000 egnahem under det kommande
budgetåret och att denna ökning
skall ske på bekostnad av flerfamiljshusen.
Det är en väsentlig fråga. Men jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet på

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att om riksdagen biföll den reservationen,
skulle det leda till, inte att det blev
2 000 flerfamiljslägenheter mindre, utan

5 000 flerfamiljslägenheter mindre, beroende
på att egnahemmen tar i anspråk
så mycket mer pengar av statsmedel än
flerfamiljshusen. Det skulle alltså innebära
att om ett eget hem byggdes i varje
delkommun på landsbygden, skulle
min hemstad Göteborg inte få bygga ett
enda flerfamiljshus, och ändå skulle därutöver
1 000 lägenheter i sådana hus omintetgöras
i andra delar av landet. Yrkandet
i motionen innebär som sagt en
minskning av antalet lägenheter i flerfamiljshus
med 5 000.

Det kan ju finnas anledning att säga
mera i denna fråga, men jag kommer
inte att nu ta upp någon större debatt
med hänsyn till det tynande och sparsamma
intresse som hyses för denna
form av bostadsdebatt här i riksdagen
och som jag skall erkänna är rätt oformlig,
där vi blandar samman allt i en pott,
så att det är rätt hopplöst att hålla ihop
det hela.

Jag vill sluta med en annan fråga, som
inte sammanhänger med att jag skall försvara
utskottet, då jag nu ser att socialministern
är inne i kammaren. Jag är
rätt nyfiken att höra vilka åtgärder han
tänker vidtaga beträffande det s. k. lånetaket.
De lånegränser, som nu gäller, infördes
den 1 januari 1956. Det har alltså
passerat två och ett halvt år sedan de
genomfördes. 1956 och 1957 års riksdagar
uttalade att om kostnadsutvecklingen
och andra skäl gav anledning därtill borde
Kungl. Maj:t ompröva lånetaket. Man
förutsatte att det skulle kunna ske en
redovisning av erfarenheterna. Samma
sak säger vi i år, och i år är vi inom
utskottet eniga på den punkten, vilket
man får hälsa med en viss tillfredsställelse.
Det heter att en anpassning bör
ske, om erfarenheterna kan ge anledning
därtill.

Nu har bostadsstyrelsen för utskottet
redovisat att den 1 april 1958 endast beträffande
6 400 lägenheter i flerfamiljshus
slutlig låneansökan hade inkommit;

6 400 lägenheter på två och ett halv års
tid är en oerhört låg siffra. Det har väl

hänt litet under maj och juni och de
sista veckorna, men inte är det av så
avgörande betydelse som man skulle
kunna hoppas och tro. Jag vet i varje
fall att för någon månad sedan hade
ingen större byggherre i Göteborg och
Stockholm skickat in slutlig låneansökan,
där husen uppförts efter de nya lånereglerna.
Några mindre företagare i Stockholm
har gjort det, men sådan var ställningen
för någon månad sedan. Det kan
ju ha sina orsaker. Jag vill inte ge någon
speciell förklaring på denna punkt,
men man kan ju fundera över att så lång
tid har förflutit men att byggherrarna
ändå inte är färdiga med sina lånehandlingar.

Nu har enligt vad som upplysts på avdelningen
statsrådet givit bostadsstyrelsen
besked om att den skall pröva om
lånetaket. Enligt vad vi kunde förstå gäller
det närmast förenklingsfrågor, baserade
på den Älmebyska utredningen.
Oavsett vad som kan komma fram på
grund av den större och bättre erfarenhet,
som bostadsstyrelsen kan komma att
vinna från lånehandlingarna, undrar jag
ändå, om det material, som bostadsstyrelsen
kommer att få, blir rättvisande
och ett utslag för de faktiska kostnaderna
i byggeriet. Vi vet — ja, vi kanske
inte vet, men vi tror — att lånetaket baserade
sig på byggnadskostnaderna den
1 januari 1955; Älmebys utredning angav
det såsom en riktpunkt. Från den dagen
och fram till i dag har byggnadskostnaderna,
om man går efter byggnadskostnadsindex,
stigit med cirka 10 procent,
och om man räknar med en viss
rationalisering, som inte index tar hänsyn
till, skulle kostnadsökningen ligga
någonstans mellan 5 och 10 procent. Det
borde vara anledning nog att justera lånetaket.

Jag är nyfiken att få höra statsrådets
synpunkter på denna fråga, och jag vet
att byggnadsföretag av alla kategorier i
landet också är nyfikna på det svar som
statsrådet kan ge på denna fråga.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är bara ett litet avsnitt
av herr Bergmans anförande som
jag vill bemöta.

Herr Bergman talade om att centerpartiets
motion vad gäller fördelningen
av bostadsbyggandet på egnahem och
flerfamiljshus skulle betyda, att om vi
bygger 2 000 flera egnahem, måste vi
minska flerfamiljshusen med 5 000 lägenheter.
Det är ju i och för sig riktigt, om
man håller sig enbart till statslånen, därför
att de utgår per lägenhet med en
Större del till egnahem än till flerfamiljshusen.
Men om vi räknar med att lägenheterna
i flerfamiljshusen skall vara familjebostäder,
något så när likvärdiga
med lägenheterna i egnahemmen, blir ju
skillnaden i kostnaderna inte nämnvärt
stor. Vi rör oss därvidlag på ungefär
samma plan vad hela byggnadskostnaden
beträffar. Det är bara fråga om en
fördelning mellan statslån och annan belåning.

I annat sammanhang — det gällde
folkpartiets framstöt om att det skulle
finnas utrymme för att bygga ytterligare
3 000 lägenheter — påpekade herr Bergman
att det inte fanns kreditutrymme
härför. Det hänger ju ihop det hela, och
då blir i själva verket inte anspråken
nämnvärt större, om man bygger egnahem
i stället för flerfamiljslägenhetcr
som familjebostäder, om vi ser på hela
kreditbehovet.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Centerpartiets förslag innebär
att man av statsmedel skulle bygga
2 000 egnahem mer och så mycket mindre
i pengar räknat beträffande flerfamiljshus.
Det är just av statsmedel som
egnahemmen tar i anspråk över 20 000
kronor per egnahem —- det kan vara
21 000 å 23 000 kronor, ty det varierar ju.
Däremot tar flerfamiljshusen av statsmedel
i anspråk vara 9 000 å 9 500 kronor
per lägenhet. Jag är alldeles på det klara
med att ur samhällsekonomisk synpunkt
är det inte så stor skillnad. Det föreligger
en skillnad, men den är inte så stor. Ge -

nom att man får fram mindre, statsbelånade
flerfamiljshus betyder det emellertid
en sänkning av bostadsbyggandet i
städerna, därför att andra vill inte bygga
i städerna.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag gjorde några små
anteckningar, medan herr Bergman talade.
Jag såg, hur han myste av inre tillfredsställelse,
när han gjorde påståendet
att det inte fanns någon borgerlig
samling i bostadsfrågan — jag förmodar
att han för sig själv tilläde: liksom inte
heller i en mängd andra frågor.

Egentligen är det väl i alla fall riktigare
som jag sade, att här finns en allmän
borgerlig åskådning i bostadsfrågan,
och jag är alldeles övertygad om att
det inte skulle vara så svårt att samordna
uppfattningarna. Om platserna i
kanslihuset bleve lediga, kan herr
Bergman vara alldeles säker på att regeringsförslag
skulle framkomma, som
det inte vore några särskilda svårigheter
att presentera för riksdagen. Och om
läget skulle vara sådant, att socialdemokraterna
inte befann sig i regeringsställning
och dessutom kommunisterna hade
så många ledamöter i kamrarna, att de
kunde besätta någon plats t. ex. i statsutskottet,
så är jag ganska säker på att
det skulle komma att föreligga rätt
många reservationer från socialdemokratiskt
håll och att kommunisterna skulle
ha sina reservationer. Det vet säkert
herrarna, som varit med tillräckligt
länge här i huset, att läget skulle komma
att bli sådant. I grund och botten
är det inte heller så märkvärdigt. Gamle
Schlieffen sade: »Getrennt marschieren
und gemeinsam schlagen», och den
maximen tillämpas nog rätt mycket också
på det politiska området.

Jag liar inte yttrat någonting, som kan
berättiga herr Bergman att säga, att jag
skulle ha talat osant, när jag anger att
byggnadsindex stigit mer än levnadskostnadsindex.
Det var vad jag sade. Jag
yttrade inte att det hade stigit mest av
allt. Jag tror att det finns några index
som har stigit mer, men att levnadskost -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

nadsindex — som jag tror att jag nämnde
— ligger på en lägre siffra än byggnadsindex,
det vill jag fortfarande hävda.
Emellertid liar jag inte vågat gå ut
i biblioteket för att belägga den uppgiften
— under tiden kunde ju herr Bergman
ha sagt något annat, som jag borde
sitta här och lyssna på.

Så frågar herr Bergman: Kan verkligen
bankvärlden och kreditgivarna klara
bostadsbyggandets försörjning med
lånemedel? Det blir väl inte mer pengar
som kan tas från kapitalmarknaden,
därför att staten är den som lånar upp.
Möjligen blir det litet mindre äkta pengar
som staten lånar upp, om den arbetar
med skattkammarväxlar och har alla
möjliga sådana underligheter för sig,
medan de vanliga kreditgivarna får
skaffa kapital på, jag hade så när sagt,
ärliga vägar. Jag tror för min del att
detta land inte skulle fara illa av en
ändrad ordning. Då skulle det bli ådagalagt,
vilken verklig kreditmarknad vi
har i detta land, och sedan finge naturligtvis
anspråken rätta sig efter de verkliga
kreditmöjligheter som står till förfogande.
Nu suges ju kreditmöjligheterna
upp från både hypoteksföreningar,
sparbanker, försäkringsbolag, affärsbanker
och andra, och de vill ju ha sina
pengar utlånade. Om det bara inte föreligger
något direkt hinder från riksbankens
sida, blir kreditgivarnas pengar
säkert utlånade. Jag skulle kunna tänka
mig att bankerna inte vill ha högre
likviditet än som är normalt för deras
allmänna rörelse, och därför är det mycket
möjligt att de skulle låna ut mer än
de nu faktiskt gör. Mitt svar på herr
Bergmans fråga, om bankvärlden kan
klara detta, är alltså »ja.»

Jag har ytterst svårt att förstå talet
att det skulle vara spekulation, därest en
egnahemsägare, som är anställd t. ex. i
Göteborg och vill flytta till Kalmar eller
någon annan stad och i samband därmed
måste lämna sitt egnahem i Göteborg,
säljer det till någon annan som kanske
skall efterträda honom eller i varje fall
flytta till Göteborg, fastän säljaren fått
egnahemslån på den räntefria stående
delen. Kan han inte sälja egnahemmet

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
utan att bli av med den räntefria stående
delen, så låser ju det läget. Där har
vi föreslagit det korrektivet, att om säljaren
bara inte får ut mer än som motsvarar
det senast åsätta taxeringsvärdet,
skall det inte anses vara dekapiterande
för honom. Jag tycker att det korrektivet
är fullt tillräckligt, eftersom säljaren
inte får större köpmöjligheter i sin hand
än han tidigare haft. Om penningvärdeförsämringen
har fortgått och taxeringsnämnden
diskonterar den genom att höja
egnahemmets taxeringsvärde är det
väl inte mer än rimligt att säljaren får
så mycket pengar att han kan skaffa sig
en likvärdig bostad efter flyttningen
från Göteborg till Kalmar. Det kommer
ju faktiskt att kosta så mycket, när han
skall skaffa sig ny lägenhet. Jag tycker
att det är logik i detta, och därför anhåller
jag hövligast, att herr Bergman
ville ta tillbaka den där lilla beskyllningen
för att vi gynnar spekulanter.

Herr Bergman säger att de enskilda
egentligen får större hjälp genom att de
i bostadsbyggandet kan erhålla statslån
upp till 85 procent än de får inom andra
branscher, och det vill jag inte bestrida.
Det vore ju för galet, om staten
skulle lämna ut lån på motsvarande sätt
också till allt möjligt annat. Att staten
ordnat lånemöjligheter inom bostadsbyggnadsbranschen
beror ju på att denna
är så utomordentligt kapitalkrävande
på lång sikt, att man inte snabbt kan bli
självförsörjande med kapital och inte
heller snabbt kan amortera lånen. Det
kan ju aldrig begäras att amorteringar
på bostäder skulle ske lika snabbt som
t. ex. när det gäller en fabriksanläggning.
Men det är väl ostridigt, att de allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagen
har en betydligt gynnsammare
ställning än de enskilda företagarna när
det gäller statslån. Den saken har vi påtalat
alltsedan mitten av 1940-talet, och
så länge det förhållandet består, får givetvis
utskottsmajoriteten finna sig i att
det påtalas. Man har ju ett sätt att slippa
ifrån att det påtalas, nämligen att ändra
själva förhållandet, och det tycker
jag är bästa sättet.

När det gäller tilläggslånen är herr

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Bergman tydligen ense med oss om att
de bör avvecklas, och då är ju frågan
närmast, hur snabbt man skall gripa in.
Herr Andersson talade om att vi skall
gå varsamt fram, men nu har man ju
iakttagit den där varsamheten under
kanske sju eller åtta år och sagt ungefär
samma sak flera gånger de senaste
åren. Jag tycker därför att det nästan
börjar bli litet för mycket av talande
utan handling.

När herr Bergman säger att man måste
ha kvar räntegarantierna och att detta
även gäller de generella räntesubventionerna,
vill jag invända, att man ändå
har möjligheten att låta en stor procent
av lånen vara placerade som bundna lån.
I sådana fall blir man ju okänsligare, om
ränteläget ändrar sig. Då är det kanske
bara en mindre del av lånen, som ligger
högt, som blir berörda, och det påverkar
hela hyressättningen i så mycket mindre
utsträckning. Man har möjligheten att
lägga även de bundna lånen ganska
högt. Detta tycker jag att man ofta har
missförstått och misstolkat, när man talar
om hur ränteändringar påverkar hyrorna.
I den mån det finns bundna lån,
påverkas hyrorna inte alls. Det är samma
sak som när det gäller jordbruksnäringen,
där man har hvpotekslån som
kanske är bundna på 40 år. Den, som
har ett sådant lån, kan vid en ränteändring
säga som tiggaren, när hunden bet
honom i träbenet, att det angick honom
inte. Jag tycker att dagsräntans betydelse
för de långsiktiga bostadskrediterna
är uppdimensionerad, och det gäller alltså
också för hyrornas del.

Herr talman! Det var bara några randanmärkningar
som jag nu gjort. Jag har
inte blivit övertygad om att jag haft fel
i mina yrkanden.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med hänsyn till vad herr
Mannerskantz slutade sitt anförande
med, vill jag påpeka, att herr Mannerskantz
påminner om med hyresgäströrelsen
lierad riksdagsman i »nästa» kammare
som fått på huden av fastighetsägarna,
som klagar över räntans betydelse
för hyrorna och som ansett sig be -

höva kompensation för tidigare räntestegringar.
Vore det så, som herr Mannerskantz
nu gjorde gällande, tror jag
inte att det skulle råda iså många stridigheter
om hyressättningen mellan fastighetsägarna
och hyresgästföreningarna.

Herr Mannerskantz talade om att de
kommunala företagen intog en så gynnsam
ställning. Men vilken ställning skall
man då ge dessa företag? Skall man jämställa
dem med de byggmästare, som titt
och tätt går i konkurs, med dem som får
betala höga materialpriser på grund av
svag likviditet? Med vilka skall de vara
jämställda? Det finns en flora av olika
byggmästare. Skall man plocka ut några
och försöka göra ett medeltal och på
den vägen försöka få till stånd en likvärdig
räntenivå? På denna punkt har
jag liksom tidigare inte fått något besked.

Jag kan inte tillmötesgå herr Mannerskantz’
önskan om att taga tillbaka min
lilla lustighet om statsunderstödsspekulation
i egnahem, och det är jag ledsen
för. Men det förhåller sig inte på det
sättet, som herr Mannerskantz gör gällande.
Jag kanske dock inte skulle ha
sagt att herr Mannerskantz, beträffande
kostnadsutvecklingen, talade osanning.
Han ljög inte uppenbart, men han gav
en bild som lämnade intryck av att han
inte talade sanning. Där har inte herr
Mannerskantz bett om moderation i mitt
yttrande. Det görs dock som kompensation.

Sedan påstod herr Mannerskantz, att
bankerna kunde låna ut pengar, bara de
fick vara i fred. Men nu förhåller det sig
så, att högern ständigt gör gällande, att
bostadsbyggandet får prioritet på lånemarknaden.
Varför får bostadsbyggandet
prioritet? Jo, därför att den enskilda
bankverksamheten inte har intresse av
att finansiera bostadsbyggandet i så hög
grad som vi anser vara nödvändigt. Man
vill i stället ha ett mindre byggande med
högre hyror, och det vill inte vi. Det
saknas alltså sakligt underlag för att beskriva
situationen så, att bankerna vill
låna pengar till bostadsbyggandet men
inte får skaffa pengar härtill för riksbanken.
Det är inte där skon klämmer.

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

Herr Mannerskantz sade att jag njöt
av att det inte fanns någon borgerlig
samling i riksdagen. Det är väl förståeligt,
att det är en mycket stor njutning
för socialdemokraterna att kunna registrera
det.

Herr Mannerskantz yttrade slutligen,
att om platserna i kanslihuset vore lediga,
så skulle man få se på annat. Ja, men
de har varit lediga i höstas, det var bara
det att det inte fanns några sökande som
passade för byte.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i striden mellan herr Mannerskantz och
herr Bergman om förutsättningarna för
en borgerlig samling i denna fråga. Jag
vill bara konstatera som jag gjorde i mitt
tidigare anförande, att motsättningarna
i denna fråga uppenbarligen har mildrats.
Om man jämför utskottets skrivning
med de reservationer, som föreligger på
en hel del punkter, kan man nog säga
att det mer gäller nyansskillnader än
verkligt reella motsättningar, även om
det givetvis finns klara motsättningar på
vissa väsentliga punkter. Jag vill också
säga, att om man jämför utskottsmajoritetens
skrivningar i denna fråga år efter
år, skall man nog kunna finna ganska
betydande glidningar, som väl i viss mån
kan sägas innebära närmanden till de
ståndpunkter som man intagit på det
andra hållet. Jag kan inte se annat än
att situationen i denna fråga är den, att
man så småningom kommer att närma
sig varandras ståndpunkter, och det
medför att det kommer att bli lika svårt
att i denna fråga som i så många andra
uppehålla några klara politiska gränslinjer.

I fråga om den övre gränsen för tertiärlånen
gör herr Bergman gällande, att
det kommer att visa sig praktiskt taget
omöjligt att genomföra de förslag som vi
här har lagt fram. Jag vill då säga, att
vi i så fall är i gott sällskap med bostadspolitiska
utredningen, som också
rekommenderar en inskränkning av lånegränserna
på sätt vi här föreslagit.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Bergman medger att det är matematiskt
riktigt att man kan nå det resultat
vi syftar till under de förutsättningar
vi här räknar med. Han medger också
att det har skett vissa lättnader på
detta område, som har medfört att man
inte haft samma svårigheter beträffande
bottenlånen. Jag förmodar väl, att
också herr Bergman hör till dem, som
hoppas på en gynnsam utveckling på kapitalmarknaden,
och att vi på detta område
skall få det bättre och bättre. Vi
kan därför för vår del inte inse, att förutsättningarna
är så orealistiska, som
man från utskottsmajoritetens sida vill
göra gällande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tycker att det är
bättre att hålla mer än man lovar, särskilt
i sådana här ansvarsfyllda sammanhang,
och inte bara lova att bygga
så och så mycket för framtiden. Vi har
byggt mer än vad vi har lovat, och jag
tycker att det är bättre än att göra tvärtom.
Visst är det så, herr Jacobsson, att
vi socialdemokrater har glidit år från år
i bostadsfrågan, och det beror på att
strukturen i samhället är annorlunda nu
än förr. Inkomstmöjligheterna och tryggheten
i sysselsättningen har nu givit underlag
för en annan efterfrågan än som
gällde tidigare. Vi har glidit med samhällsutvecklingen,
och därför kan man,
om man läser utskottsutlåtandet, säga att
vi socialdemokrater har glidit, men vi
glider med båda fotterna åt samma håll.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har egentligen ingen
anledning att blanda mig i denna stillsamma
diskussion, som har ägt rum i bostadsfrågan
i dag och som måhända inte
ger det intryck, som man får, när man
läser utskottets betänkande och till detta
fogade reservationer, nämligen att här
rådde mycket skarpa motsättningar som
måhända kunde ge anledning till mycket
ingående debatter även i fortsättningen.

Jag tror mig kunna instämma med

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

herr Jacobsson, när han säger att motsättningarna
i själva verket inte är så
starka som de nu kan tyda på. Likaväl
kan jag instämma med herr Bergman när
han påpekar att det är samhället självt,
samhällsstrukturen och dess förändringar
som åstadkommit att motsättningarna
inte har den skärpa som de tidigare hade,
något som präglat utvecklingen inom
det svenska folkhemmet inom så många
andra områden.

Anledningen till att jag tar till orda är
emellertid först och främst att jag blivit
direkt apostroferad av herr Bergman,
som ville ha besked på ett visst avsnitt
inom bostadspolitiken, och kanske också
att jag skulle vilja slå fast vissa ting just
med utgångspunkt från den samstämmighet
i uppfattningar, som i varje fall på
en rad områden när det gäller bostadspolitiken
har kommit till uttryck under
denna debatt. Det är klart att bristerna
och ofullkomligheterna när det gäller
bostadsbyggandet och när det gäller bostadsfrågan
över huvud taget fortfarande
är högst påtagliga. Men vi bör inte glömma,
att denna bostadspolitik faktiskt innebär,
att vi har byggt eller kommer att
bygga ungefär 65 000 lägenheter under
detta år och att i dessa 65 000 moderna,
relativt rymliga lägenheter flyttar in omkring
200 000 personer —• 200 000 personer
är ungefär lika många som de som
bor i Malmö stad — och att kunna göra
så många människor belåtna eller i varje
fall mer belåtna på så kort tid, måste ha
ett visst värde. Dessa 200 000 människor
har ju tidigare bott någonstans. De lämnar
alltså bostadsutrymme efter sig, när
de flyttar, vilket innebär att ytterligare
ett stort antal människor får sina bostadsförhållanden
förbättrade. Man kan
kanske t. o. m. våga gissa att den ökade
tillfredsställelsen genom ett års bostadsbyggande
på den nuvarande nivån direkt
omfattar lika många människor som bor
i Göteborgs stad.

Om vi ser tillbaka på 1940- och 1950-talen, finner vi att vi under denna tid
byggt ungefär 800 000 moderna lägenheter.
Det innebär att ungefär en tredjedel
av hela vår befolkning på denna relativt
korta tid har fått flytta in i bostä -

der som fyller krav på modernitet och
som också fyller det kravet, att människor
med normala inkomster kan ha
råd att bo i dessa bostäder. Jag har bara
velat göra denna korta summering för att
vi skall ha klart för oss vad som i själva
verket har uträttats under denna relativt
korta tidrymd.

Jag vill ytterligare ha sagt, att detta
bostadsbyggande säkerligen inte hade
kunnat ske utan statens mycket aktiva
medverkan — om sedan herr Mannerskantz
vill kalla detta socialism, så gärna
för mig! Om detta innebär socialism,
tror jag att socialismen omfattas av ett
mycket större antal människor än herr
Mannerskantz måhända kan föreställa
sig — socialismen omfattas i så fall av
människor som i varje fall inte själva
anser sig vara socialister. Detta bara som
en kommentar till vad som sagts!

Nu vill jag bara säga några ord med
anledning av den fråga, som herr Bergman
direkt ställde till mig. Han frågade
beträffande belåningsvärdena och påpekade,
att de bestämmelser om högsta belåningsvärden,
som vi för närvarande
har, infördes så sent som i januari 1956.
De har alltså, som han också påpekade,
hittills bara gällt två och ett halvt år.
Detta är en förhållandevis kort tidrymd.
Vi vet också att erfarenheterna, trots de
påståenden som nyss gjordes av herr
Bergman, kanske inte är helt entydiga.
Vi vet att det finns sådana, som bygger
under de fastställda värdena, det finns
andra som klarar sig så där nätt och
jämnt och det finns också sådana som
har betydande överkostnader. Detta är
kanske naturligt. Förutsättningarna är
olika på skilda håll och för olika objekt.
Belåningsvärdena har emellertid tillkommit
för att man skall få en nödvändig
press på kostnaderna. Det syftet kan vi
enligt mitt förmenande inte uppge. Men
värdena skall också vara rimliga. Detta
gäller både om den allmänna nivån för
byggnadskostnaderna som värdena fixerar
och om bestämmelsernas detaljer. De
nuvarande bestämmelserna har säkert
sina brister. Jag vet att det har framförts
klagomål från andra håll än dem herr
Bergman representerar, och det ankom -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

mer då enligt mitt förmenande närmast
på bostadsstyrelsen att följa utvecklingen
och föreslå de ändringar i bestämmelserna
som denna kan ge anledning till.
Styrelsen har anmält att den ännu inte
har tillräcklig erfarenhet för att ompröva
bestämmelserna. Regeringen har emellertid
uppdragit åt styrelsen att verkställa
en allmän översyn av alla de föreskrifter
som finns beträffande de statliga bostadslånen,
och i det sammanhanget bör
belåningsvärdena omprövas. Jag är övertygad
om att en omprövning kommer att
göras så snart detta är praktiskt möjligt.
Det skall i varje fall jag medverka till.
Att däremot i förväg uttala sig om huruvida
det resultat som bostadsstyrelsen
kommer till kan vara rättvisande eller
inte, vill i varje fall jag inte göra i dag.
.lag säger bara att vi får ta ståndpunkt
till den saken när resultatet av bostadsstyrelsens
undersökningar föreligger.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast vänligt
och försynt reagera mot den sista delen
av socialministerns påstående rörande
vad jag sagt om socialisering av bostadspolitiken.
Han räknade upp att det i år
kommer att byggas 65 000 lägenheter av
god kvalitet och att det har byggts ungefär
800 000 lägenheter sedan denna bostadspolitiska
giv kom till. Detta är väl
riktigt, men 1939 byggdes det — och det
är en sak som jag glömde att säga till
herr Bergman — ungefär 59 000 lägenheter.
Yad jag sade i början när jag stod
i talarstolen var endast att det är först
de sista två åren, som man har kommit
upp till det antal lägenheter man byggde
strax före andra världskriget.

Jag vill opponera mig mot den slutsats
som socialministern sedan ville dra.
Han säger att det säkerligen inte hade
varit möjligt för det enskilda näringslivet
att bygga så mycket lägenheter som
har skett i denna statliga och kommunala
regien. På vilket sätt kan herr statsrådet
bevisa detta? Före 1940 var de enskilda
byggmästarfirmorna och andra
som byggde väl med, och de byggde
fullt tillräckligt för att fylla det behov

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
som då anmäldes. Sedan har ju den tekniska
utvecklingen fortsatt på detta område
såväl som överallt i alla andra
branscher, och överallt annars har det
enskilda näringslivet varit väl med i utvecklingen,
i varje fall om man jämför
med andra länder och med vad staten
har kunnat åstadkomma. Det finns ingen
anledning att tro, att inte de enskilda
krafterna hade kunnat även på bostadsbyggandets
område fylla sin uppgift på
samma sätt som de gjorde före andra
världskriget och som de har gjort på alla
andra områden.

Jag påstod i mitt inledningsanförande
att det däremot finns skäl att tro, att det
enskilda initiativet skulle ha kunnat tillgodose
behoven här likaväl som överallt
annars, ja, kanske till och med på
bättre sätt hade kunnat tillgodose behovet
av bostäder. Herr socialministerns
påstående, att detta behov säkerligen inte
hade kunnat tillgodoses lika bra genom
enskilda, vill jag här bestrida.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Vad jag påpekade när
det gällde herr Mannerskantz’ tidigare
anförande var, att han satte etiketten socialism
på den verksamhet som har tagit
sig uttryck i det mycket betydande
bostadsbyggande som har ägt rum i vårt
land efter kriget och som har inneburit
en väldig omflyttning av människor från
lägenheter med en i jämförelse med nuvarande
lägenheter låg standard till de
enligt vårt förmenande hälsosamma och
goda bostäder som nu kan ställas till deras
förfogande. Men så säger herr Mannerskantz,
att detta hade kunnat åstadkommas
utan statens ingripande. Det är
ett påstående som herr Mannerskantz
kan göra. Det visar sig emellertid —
man må kalla det för socialism eller inte
— att i praktiken intet land i världen
har kunnat genomföra ett bostadsbyggande,
utan att staten aktivt har ingripit
för att understödja detta.

Det faktum att det byggdes 59 000 lägenheter
år 1939 — ett enda år, som
man nu kan anföra — utgör i och för
sig intet bevis för att ett byggande av

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

denna omfattning senare hade kommit
till stånd utan samhällets ingripande.
Såsom jag sade är det ett enstaka år,
som man nu håller fram. Det visar sig
att det privata initiativet sviktade både
före 1939 och efter 1939 när det gällde
att skaffa ett tillräckligt stort antal lägenheter.
Inte ens med statens starka
stöd åt bostadsbyggandet har vi kunnat
avarbeta de betydande bostadsköerna.
De finns kvar fortfarande och de ger
mig anledning att inte känna mig till
freds ens med det mycket omfattande
bostadsbyggandet för närvarande.

Därtill är det en sak som herr Mannerskantz
inte skall bortse från när han
gör jämförelser mellan 1939 och 1957.
År 1939 var det fråga om 180 000 rumsenheter.
De skall jämföras med de
230 000 rumsenheter som den senaste
räkningen visar. Dessutom skall vi göra
vissa jämförelser beträffande bostadsstandarden
i de lägenheter som byggdes
1939 och i dem som nu byggs med statens
hjälp. Då finner vi, att det s. k. socialistiska
byggandet blir ännu fördelaktigare
i jämförelse med det privata,
som herr Mannerskantz håller på.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har inte bestritt, att
det har gjorts många goda saker med
statligt bistånd, och jag är övertygad om
att sådan hjälp behövs i olika avseenden.
Det framgår också av reservationerna
att vi i många avseenden accepterar
statligt bistånd, även om vi inte accepterar
allt som föreslås. Men framför allt
är vi på det klara med att mycket av det
som en gång haft en viss betydelse inte
längre har det. Det minskade privata bostadsbyggandet
i början av 1940-talet
sammanhänger med att många olika slag
av verksamhet paralyserades när andra
världskriget bröt ut. Man kan därför inte
rimligen begära att bostadsbyggandet
skulle ha full omfattning exempelvis
1940 och 1941, utan det måste ju bli en
eftersläpning. Resurserna i landet måste
då användas för en mängd andra ändamål;
arbetskraften var till stor del sysselsatt
i försvaret o. s. v. Att det enskilda

näringslivet sviktade den gången när det
gällde bostadsbyggandet berodde alltså
på förhållanden som inte längre består.

Jag vill, herr talman, slutligen säga att
varken herr statsrådet eller jag kan bevisa,
hur bostadsbyggandet skulle ha
fungerat utan de anordningar som funnits
under 1940-talet och 1950-talet. Det
vill jag gärna medge. Jag vänder mig
bara mot herr statsrådets påstående, att
bostadsbyggandet med säkerhet inte hade
kunnat bli så stort utan nuvarande
statliga åtgärder.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle bifalla den med 1 a betecknade
reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; 3:o) att reservationen 1 b
av herr Ivar Johansson m. fl. skulle bifallas;
4:o) att kammaren skulle bifalla
reservationen 1 c av herr Ohlon m. fl.;
samt 5:o), av herr Norling, att riksdagen
i anledning av motionen II: B 104
skulle uttala sig för ett minimiprogram
för bostadsbyggandet av 65 000 lägenheter
per år.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärda votering,
i anledning varav lierr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen 1
c av herr Ohlon m. fl.

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

Herr Andersson, Alvar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de under 2,
3 och 5 här ovan angivna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen
1 b av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr Mannerskantz begärde likväl votering
jämväl om innehållet av denna
kontraproposition, på grund varav, och
sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till reservationen 1 a av herr
Ragnar Bergh m. fl., uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i statsutskottets
utlåtande nr B 37 antager bifall
till reservationen 1 b av herr Ivar
Johansson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall
till reservationen 1 a av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i
statsutskottets utlåtande nr B 37 antager

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
bifall till reservationen 1 c av herr Ohlon
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
1 b av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 26;

Nej — 31.

Därjämte hade 82 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 1 b
av herr Ivar Johansson m. fl.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 24.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avsende på punkten II, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla den
med 2 a betecknade reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.; samt 3:o) att
reservationen 2 b av herr Ohlon m. fl.
skulle bifallas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till reservationen
2 b av herr Ohlon m. fl.
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 2 b
av herr Ohlon m. fl.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat, och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 60.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till reserva -

tionen 3 a av herr Ohlon m. fl.; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 3 a
av herr Ohlon m. fl.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 60.

Rörande punkten IV, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 4 a av
herr Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i reservationen 4 b av
herr Ohlon m. fl.; samt 4:o) att reservationen
4 c av herr Ivar Johansson
m. fl. skulle bifallas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
4 b av herr Ohlon m. fl., uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
IY, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 4 b av
herr Ohlon m. fl.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 43.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjordes i enlighet med de angående
punkten V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till reservationen 5 av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten VI förekomna yrkandena propositioner,
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionen II:
B 104 i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VII hemställt.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten VIII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionen
II: B 104 i nu ifrågavarande del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de med avseende
på vardera punkterna IX och X
framställda yrkandena propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de av herr Ragnar
Bergh m. fl. beträffande respektive
punkt avgivna reservationerna; och förklarades
propositionerna på bifall till
utskottets hemställanden vara med övervägande
ja besvarade.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten XI förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på bifall till reservationen
8 av herr Ivar Johansson
m. fl.; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Alvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 8
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej — 22.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten XII
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till reservationen 9
av herr Ohlon m. fl.; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 9
av herr Ohlon m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkten XIII hemställt.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten XIV förekomna yrkandena propositioner,
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10 av herr Ragnar Bergh m. fl.;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten XV, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla reservationen
11 a av herr Ragnar Bergh m.
fl.; samt 3:o) att reservationen 11 b av
herr Ohlon m. fl. skulle bifallas.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till reservationen
11b av herr Ohlon m. fl.
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 11b
av herr Ohlon m. fl.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten XVI, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle
bifalla reservationen 12 a av herr
Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) att reservationen
12 b av herr Ivar Johansson m.
fl. skulle bifallas; samt 4:o) att kammaren
skulle bifalla reservationen 12 c av
herr Ohlon m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen 12 c av
herr Ohlon m. fl.

Herr Andersson, Alvar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de under 2 och
3 bär ovan upptagna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i
den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen
12 b av herr Ivar Johansson
m. fl.

C Första kammarens protokoll 1958. Nr B 3

Herr Mannerskantz begärde likväl votering
jämväl om innehållet i denna
kontraproposition, på grund varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den andra förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XVI i
statsutskottets utlåtande nr B 37 antager
bifall till reservationen 12 b av herr Ivar
Johansson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
reservationen 12 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XVI i
statsutskottets utlåtande nr B 37 antager
bifall till reservationen 12 c av herr
Ohlon m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
reservationen 12 b av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes häref -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ter votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 34;

Nej — 36.

Därjämte hade 68 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XVI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 12 b
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 38.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten XVII framställda
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på bifall
till reservationen 13 av herr Ohlon m.fl.;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XVII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 13
av herr Ohlon m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om punkten XVIII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
att kammaren skulle bifalla reservationen
14 a av herr Ragnar Bergh m. fl.;
3:o) att reservationen 14 b av herr
Ohlon m. fl. skulle bifallas; samt 4:o)
att kammaren skulle bifalla reservationen
14 c av herr Ivar Johansson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alvar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de under 2 och
4 här ovan upptagna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgiv -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Anslag till

na svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen
14 c av herr Ivar Johansson m. fl.

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XVIII i
statsutskottets utlåtande nr B 37 antager
bifall till reservationen 14 c av herr Ivar
Johansson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
reservationen 14 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 32.

Därjämte hade 80 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XVIII
i statsutskottets utlåtande nr B 37 antager
bifall till reservationen 14 b av herr
Ohlon m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
14 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej —- 34.

Därjämte hade 77 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XVIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen 14 a
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom, uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 18.

Därjämte hade 42 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten XIX förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hemställan samt vidare på bifall till motionen
II: B 104 i nu ifrågavarande del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande punkten XX, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
reservationen 15 a av herr Ragnar
Bergh m. fl.; samt 3:o) att reservationen
15 b av herr Ohlon m. fl. skulle bifallas.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten XXI, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla reservationen
16 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.; 3:o) att reservationen 16 b av
herr Ivar Johansson m. fl. skulle bifallas;
4:o) att kammaren skulle bifalla reservationen
16 c av herr Ohlon m. fl.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten XXII, anförde nu
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla reservationen
17 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.; 3:o) att reservationen 17 b av
herr Ivar Johansson m. fl. skulle bifallas;
samt 4:o) att kammaren skulle bifalla
reservationen 17 c av herr Ohlon
m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontra -

proposition därvid antagits bifall till reservationen
17 c av herr Ohlon m. fl.
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XXII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, bifalles reservationen
17 c av herr Ohlon m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten XXIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till reservationen 18 av herr Ohlon
m. fl.; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Härpå gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten XXIV framkomna
yrkandena propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till reservationen 19 av herr Ohlon
m. fl.; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 37 punkten
XXIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen
19 av herr Ohlon m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XXV—
XXVII hemställt.

Sedermera gjordes beträffande var
och en av punkterna XXVIII—XXX enligt
förekomna yrkanden propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: B
104, såvitt anginge den i respektive
punkt avsedda frågan; och förklarades
propositionerna på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande ja
besvarade.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkten XXXI hemställt.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten XXXII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
reservationen 22 b av herr Ivar Johansson
m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna XXXIII
—XXXVI hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de med avseende
på punkten XXXVII framställda
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till reservationen 26 av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
XXXVIII—XXXXII hemställt.

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde
ur svenska kyrkan

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfri -

hetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680),
m. m.

I anledning av väckta motioner antog
1958 års A-riksdag på hemställan av
första lagutskottet (utlåtande nr 13) för
sin del ett förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 § religionsfrihetslagen den
26 oktober 1951 (nr 680).

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition, nr
B 25, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade förslaget oförändrat på nytt
förelagts riksdagen till antagande, och i
samband härmed hade i propositionen
anmälts, att det av årets förra riksdag
antagna förslaget vore jämlikt § 87 regeringsformen
att anse som förfallet, enär
kyrkomötets samtycke till detsamma ej
hunnit inhämtas.

Förslaget innebar, att anmälan om utträde
ur svenska kyrkan skulle få ske —
utom såsom enligt gällande lag vid personligt
besök hos vederbörande pastor
— enskilt i egenhändigt undertecknad,
av två personer bevittnad handling.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition, nr B 25 — måtte antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av
11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober
1951 (nr 680).

Reservation hade avgivits av herr Arvidson,
fru Boman och herr Fröding,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att förevarande
proposition, nr B 25, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr ARYIDSON (h):

Herr talman! Jag skall kort och gott
be att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr AHLKYIST (s):

Herr talman! Då herr Arvidson fattade
sig så kort, kan jag nöja mig med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. bidrag från landstingen till vård av

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr B 3, i anledning av Kungi, Maj :ts
proposition rörande ratifikation av konvention
om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet; och

nr B 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr
116) om tillsyn över stiftelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. bidrag från landstingen till vård av
militära patienter å karolinska sjukhuset

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
dels ock i ämnet väckt
motion.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad
proposition, nr B 15, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen infört
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 30 juni
1937 (nr 655) angående bidrag från
landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.

militära patienter å karolinska sjukhuset

I propositionen hade föreslagits att i
samband med avvecklingen av garnisonssjukvården
i Stockholm den skyldighet
som åvilade landsting och städer
utanför landsting att utge bidrag till
vård av patienter på karolinska sjukhuset
skulle utsträckas till att omfatta jämväl
militära patienter.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ytterligare ändring
böra ske i förordningen den 30 juni 1937
(nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för
vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet — måtte för sin
del med avslag å motionen II: B 76, av
herr Holmberg, såvitt däri yrkats avslag
å propositionen, antaga det i propositionen
framlagda förslaget med de
ändringar i rubriken, ingressen, 1 § och
övergångsbestämmelserna som under
punkten angivits; samt

B. att motionen II: B 76, av herr Holmberg,
i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, som dock ej antytt sin
mening.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I detta utlåtande har jag
antecknat en blank reservation, och detta
huvudsakligast av den anledningen, att
jag ville understryka vad utskottet har
sagt om att dess förslag inte får tagas
till intäkt för att landstingen för framtiden
skall påläggas uppgifter, som medför
utgifter, på det sätt som innefattas i
förslaget. Detta grundar sig på en uppgörelse
mellan Stockholms stad och Stockholms
läns landsting å ena sidan och staten
å andra sidan. I samband med överlåtandet
av garnisonssjukhuset i Stockholm
har träffats en överenskommelse
om att militärpatienter från Stockholms
stad och Stockholms län, som vårdas på

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

karolinska sjukhuset, skall vårdas på stadens
och landstingets bekostnad. Nu har
till detta knutits motsvarande åläggande
för alla andra landsting, som har motsvarande
patienter. Jag har för min del
tyckt, att det hade kunnat räcka med att
åläggandet inskränkt sig till dem som
träffat uppgörelsen och ernått fördelen
av att komma i åtnjutande av garnisonssjukhusets
lokaler men att andra landsting
hade fått bibehålla den nuvarande
ordningen.

Med hänsyn till den enighet i övrigt
som förelegat inom utskottet, och då jag
inte fått någon resonans för mitt yrkande
om avslag på den del av propositionen,
som rör det sista tillägget i 2 §,
punkten d, har jag emellertid inte velat
framställa något yrkande på denna
punkt, utan jag har endast velat uttala
missnöje med detta sätt att ordna uppgörelser,
som belastar landstingen.

I detta ögonblick har jag alltså, herr
talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr B
70 i första kammaren av herr Sveningsson
samt nr B 78 i andra kammaren av
herr Magnusson i Borås och fröken Wetterström.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till ändrad lydelse
av bilaga till förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor; och

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte företaga en översyn av statsbidragsbestämmelserna
vad anginge medlem
i arbetslöshetskassa som åtnjöte
tjänste- eller folkpension.

Det i punkten 1 framlagda förslaget
avsåg en ändring av reglerna för utbetalande
av s. k. dagbjälpsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande motioner, I: B 70
och II: B 78, i vad däri föreslagits ändrad
lydelse av bilaga till förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

B. att motionerna I:B 70 och II: B 78,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. vid utskottets hemställan under A

av herrar Mannerskantz och Lothigius,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte med bifall i hithörande del
till motionerna I:B 70 och II: B 78 antaga
i reservationen infört förslag till
ändrad lydelse av bilaga till förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; II.

vid utskottets hemställan under B

av herrar Mannerskantz och Lothigius,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte med bifall i hithörande del till
motionerna I: B 70 och II: B 78 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte företaga en översyn av
statsbidragsbestämmelserna vad anginge
medlem i erkänd arbetslöshetskassa som
åtnjöte tjänste- eller folkpension.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I detta utlåtande återfinnes
en reservation av mig och herr
Lothigius, som stöder en motion, vilken
går ut på att minska statens utgifter för
arbetslöshetskassorna, enkannerligen att
sätta ned statsbidragen till daghjälp. Vi
har nämligen lagt märke till att statsbidragen
fördelar sig mycket olika inom
olika arbetslöshetskassor. Vissa arbetslöshetskassor
belastar statsbidragen i mycket
högre grad än andra, nämligen de
tre kassor som återfinns under byggnads-
och anläggningsverksambet: byggnadsarbetarnas,
murarnas och målarnas
kassor. Dessa har tagit i anspråk en mycket
betydande del av det totala statsbidraget.
Det är fråga om säsongbetonade
branscher, och det är väl allmänt bekant
att lönesättningen där är sådan, att
den- till stor del kan neutralisera att dessa
branscher är mera säsongbetonade än
några andra. Av hela grundstatsbidraget
på nära 23 miljoner kronor gick 10,5
miljoner eller 46 procent till de tre kassorna
inom byggnadsbranschen. Dit gick
också 52 procent av familjetilläggen, tillsammans
7,8 miljoner kronor. De tre
kassorna inom byggnadsbranschen hade
emellertid bara 13 procent av hela antalet
medlemmar i samtliga kassor. Dessa
siffror visar, att det här föreligger en
snedvridning.

Vi har funderat på hur man skulle
kunna rätta till detta. Uppgiften är inte
lätt, men vi har kommit fram till att
föreslå statsbidragsskalor för de erkända
arbetslöshetskassorna som, om man hade
tillämpat dem förra året, skulle ha verkat
på det sättet vid bibehållande av
samma daghjälpsbelopp överallt, att avgifterna
från medlemmarna höjts ytterst
obetydligt inom de allra flesta kassorna,
medan däremot kassorna just för byggnadsarbetare,
murare och målare hade
fått höja sina medlemsavgifter med mellan
en krona och två kronor i veckan.
Vi har funnit, att en sådan höjning inte
kan vara besvärande för dessa kassors
medlemmar och att det är rimligt att
man inom dessa branscher följer upp
sina kostnader bättre än nu är fallet, så
att statsbidragen där kan minskas. Vi

skulle också kunna tänka oss, att man
därigenom ökar utsikterna till att man
inom dessa tre kassor vidtar ytterligare
åtgärder utöver dem, som man onekligen
redan beslutat genom att sätta en
maximigräns för daghjälpsbidrag under
vintermånaderna. Det vore ju tänkbart,
att detta kunde utvecklas ytterligare något
i dessa branscher, där medlemmarna
dock har det ganska väl ställt i jämförelse
med flertalet andra branschers
arbetare. Samtidigt kan man då inbespara
en icke föraktlig summa till statsverket,
och på det sättet blir det hela
mera rättvist fördelat mellan olika branschers
arbetare.

Man har sagt att det i sådana tider
som de nuvarande, då arbetstillgången
börjar bli en smula osäker och den fulla
sysselsättningen kanske i någon mån
klickar, skulle vara oriktigt att röra
vid arbetslöshetskassorna. Gentemot detta
skulle jag vilja göra den erinringen,
att om det blir större arbetslöshet kan
den saken inte rättas till via arbetslöshetskassorna,
och detta har inte heller
någonsin varit tanken, utan avsikten har
varit att kassorna skulle fånga upp mindre
stötar, kortare perioder av arbetslöshet
o. s. v., men inte de stora påkänningarna.
De måste avhjälpas med helt
andra åtgärder — genom att staten antingen
själv igångsätter eller stimulerar
igångsättande av arbeten just för detta
ändamål, något som också har skett. På
tilläggsstat II och III har stora belopp
anslagits för att sätta i gång arbeten.

Vi menar alltså att sådana förhållanden
inte kan tas till intäkt för någon
kritik av att man i någon mån försöker
begränsa statens utgifter just på dessa
områden, och jag ber nu, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
jag har avgivit till detta utskottsutlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! När arbetslöshetskassorna
fick sin nuvarande utformning speciellt
med hänsyn till statsbidraget var
det med ett konstaterande av att kon -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

tantunderstöd vid arbetslöshet säkerligen
fick den största effekten, om den
kunde ordnas genom arbetslöshetskassorna,
där medlemmarna själva fick bidraga
till kostnaderna för arbetslöshetsunderstöden
och dessutom i mycket stor
utsträckning hade möjligheter att hjälpa
till med kontrollen över att inga andra
än de, som verkligen var arbetslösa,
uppbar understöd. Framför allt vid jämförelse
mellan den s. k. kontantunderstödsverksamheten,
som ju uteslutande
sker med allmänna medel, och arbetslöshetskassorna
har man konstaterat, att
det måste vara en fördel, om så många
som möjligt kunde anslutas till arbetslöshetskassorna
och på den vägen få
understöd under i varje fall en övergående
arbetslöshetsperiod.

Nu har vi haft en ganska ringa arbetslöshet,
framför allt inom industriförbunden,
och utbetalningarna från dessa förbund
har varit ganska låga. Med hänsyn
härtill måste det bli så, att byggnadsarbetarförbunden,
som ju regelmässigt har
viss arbetslöshet, måste ta en proportionsvis
större del av statsbidraget i anspråk,
eftersom de har en större understödsutbetalning.
Det har inte ansetts
möjligt att klara de s. k. säsongarbetslöshetsproblemen
för dessa förbund på
annat sätt än genom att införa mycket
restriktiva bestämmelser i fråga om understödsutbetalning
under den tid, då
flertalet arbetslösa konstateras. Det har
exempelvis medfört att under perioden
1 december—31 mars, då stor arbetslöshet
alltid råder inom byggnadsfackförbunden,
har arbetslöshetsunderstödsutbetalningarna
inskränkts till högst 56
dagar, men faktiskt har de egentliga
byggnadsarbetarna haft endast 30 understödsdagar
under denna tid, murarna 36
och målarna upp till 42. Detta till trots
är understödsutbetalningarna inom dessa
tre byggnadsarbetarförbund mycket
störa, och detta medför naturligtvis, att
om man uteslutande begränsar jämförelsen
till vad byggnadsfackförbunden
och industriförbunden tar i anspråk av
statsbidraget, så blir relationen mycket
ogynnsam. Men om vi skulle komma i en
sådan situation, att även industriarbe -

tarna i stor utsträckning blir arbetslösa,
så kommer relationen visserligen att bli
bättre men understödsutbetalningarna
kommer totalt att bli ofantligt mycket
större. Jag tror följaktligen inte, att man
kan bygga ett yrkande om justeringar
av statsbidraget uteslutande på nuvarande
arbetslöshetsfördelning mellan industriarbetare
och byggnadsarbetare.

Veekoavgifterna varierar från 25 öre
upp till 3 kronor i veckan — 3 kronor
är den högsta avgift, som för närvarande
betalas, och den erläggs av murarna.
Byggnadsarbetarna betalar mellan 2 och
3 kronor i veckan till sina arbetslöshetskassor.
I genomsnitt betalar byggnadsarbetarna
2,02 kronor, målarna 2,46 kronor
och murarna alltså 3 kronor. De
lägsta avgifterna erläggs av industritjänstemännen,
som inte betalar mer än
25 öre i veckan, och därnäst kommer de
handelsanställda, som betalar 51 öre.

Det är klart att man kan spara pengar,
om man ändrar statsbidragsreglerna på
det sätt som föreslagits i motionen och
som innebär att vid en arbetslöshet på
upp till 20 dagar blir statsbidraget inte
mer än hälften av vad den nuvarande
bidragsformen ger. Det är också klart
att man kan resonera som herr Mannerskantz,
att under nuvarande sysselsättningsperiod
borde flertalet ha möjlighet
att betala något högre avgifter. Men det
är väl ändå att göra ett avsteg från det
konstaterande, som gjordes under en annan
period av riksdagen, nämligen att
man bör effektivisera arbetslöshetskassornas
möjlighet att betala ut understöd
genom att begränsa avgifterna och genom
att uppbygga statsbidraget på det
sättet, att statsbidraget är mycket ringa,
om understödsutbetalandet rör sig om
ett mindre antal dagar, men stiger mycket
hastigt upp till 75 procent av de totala
understödsutbetalningarna, om det
genomsnittliga antalet understödsdagar
uppgår till 35.

Herr talman! Jag finner inte att motionens
yrkande är starkt i sak. Det bygger
i stor utsträckning på felaktiga förutsättningar,
när man försöker göra en
jämförelse mellan vad byggnadsarbetarna
och industriförbunden tar i anspråk

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

av statsbidraget. Jag hemställer därför
om bifall till utskottets hemställan i denna
del.

Herr Mannerskantz glömde bort att tala
om att det fanns två reservationer i
detta utlåtande. Den ena avser statsbidragsbestämmelserna,
den andra avser
arbetslöshetsunderstöd till den, som uppbär
tjänstepension eller folkpension. Jag
vill endast i detta sammanhang understryka,
att även i detta avseende har vidtagits
restriktiva åtgärder för att minska
understödsutbetalningarna, i synnerhet
för dem som uppbär folkpension.
Det är inte så värst många av dem, som
är försäkrade i arbetslöshetskassor, som
har förmånen av tjänstepension, och det
rör sig därför huvudsakligen om sådana
som uppbär folkpension. För dem är
understödet minskat till hälften av det
antal dagar, som eljest är medgivet,
nämligen 78 dagar i stället för sedvanliga
156 dagar. Har vederbörande åtnjutit
understöd för en sådan period av 78
dagar, har han skyldighet att betala in
ett visst antal avgifter till arbetslöshetskassan
för att få ytterligare understöd
under nästkommande kalenderår. Jag
har inte hört att denna bestämmelse varit
särskilt besvärlig eller medfört särskilt
störa kostnader, och jag anser därför
att det bör anstå med en revision av
de nuvarande bestämmelserna intill dess
att vi får en mera allmän pensionering
än som för närvarande gäller.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan även under punkten
B.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Att jag inte särskilt omnämnde
den andra reservationen, berodde
på att den så att säga är en bisats,
som togs med, när vi ändå gjorde en aktion
i fråga om arbetslöshetskassorna.
Jag tror ändå inte att man får bagatellisera
denna fråga, och av utskottets egen
skrivning framgår också, att man anser
att det på denna punkt måste göras mera.
Vi har begärt att frågan skall särskilt
undersökas, så att inte det sättes i system,
att personer i pensionsåldern un -

der ett helt år kan uppbära arbetslöshetsdaghjälp.
I detta avseende borde ytterligare
restriktioner införas. Vi har
emellertid inte lagt fram något förslag
om hur det skall ordnas, utan bara hemställt,
att spörsmålet skulle utredas.

Med anledning av vad utskottets mycket
ärade ordförande här sagt vill jag
påstå att det med en så ringa höjning av
veckoavgifterna som med mellan 1 och
2 kronor för de tre branscher det här
gäller inte lär vara någon risk för ett
sådant utträde ur arbetslöshetskassorna,
att man behöver räkna med att föreskrifterna
om kontantunderstödsverksamheten
skall behöva tråda i kraft. Jag
är annars ense med honom om att en sådan
höjning kan medföra ogynnsamma
verkningar, men jag bedömer den risken
såsom synnerligen ringa — så ringa att
vi bör ta den.

Här finns ett annat förhållande, som
socialministern gjort mig uppmärksam
på, och det är att det för närvarande
finns för många permanenta byggnadsarbetare.
Vid ett tillfälle, då jag försökt
att få byggnadstillstånd för vissa byggnadsarbeten
på närmast mitt eget landstings
byggnader, har man, trots att det
har stämplats mycket i de orter det här
varit fråga om, hänvisat till att arbetarna
skall omskolas till andra yrken, eftersom
byggnadstekniken utvecklats så, att
andra metoder användes, som t. ex. inte
kräver så många murare som förr och
kanske inte heller så många snickare
eller så många målare —- andra materialier
och andra förfaringssätt. Detta
innebär att vår byggnadsarbetarkår
även vid ett ökat byggande måhända är
för stor. Jag anser då, att åtgärder bör
vidtagas så att man inte i onödan förlänger
den anpassningsperiod, som väl
ändå är erforderlig.

Slutligen vill jag säga några ord om en
sak som jag tidigare inte ansett mig behöva
nämna, men det står en del därom
i de remissutlåtanden, som finns refererade.
Det gäller frågan om den fondbildning,
som sker inom arbetslöshetskassorna
och som är mycket stor. Vid det
senaste årsskiftet var fonderna 290,7 miljoner
kronor och därav belöper när det

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

gäller de tre aktuella förbunden 5,6 miljoner
kronor på murarna, 7,9 på målarna
och 32,5 på byggnadsarbetarna.
I remissutlåtandena sägs att det fortfarande
krävs en ökad fondbildning, eftersom
det inte finns någon försäkringsmässig
täckning för de risker som man
kan löpa. Jag vill säga att med det fördelningssystem,
som diskuterades i samband
med frågan om tilläggspensionerna
behövs det egentligen inte några fonder
annat än för att likviditetsmässigt kunna
utjämna utbetalningsbehoven vid vissa
tillfällen. Jag tror faktiskt att det är onödigt
att man hopar alltför stora fonder.
Om ett tillmötesgående av det förslag,
som här är framlagt, skulle medföra att
fondbildningen inte fortgår i lika snabb
takt, anser jag att någon större olycka
inte skett därmed.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Med anledning av det
som herr Mannerskantz här sist berörde
vill jag säga, att det vore väl underligt,
om arbetslöshetskassorna under en 20-årig fullsysselsättningsperiod icke skulle
ha samlat fonder. Avgifterna är ju beräknade
med hänsyn till arbetslöshetsriskerna
under en längre period, och eftersom
vi haft full sysselsättning under två
decennier är det ganska naturligt att det
samlats pengar. Men om det skulle bli en
aldrig så liten ökning av arbetslösheten
inom framför allt de förbund, som har
små avgifter, är det ingen svårighet att
räkna ut, att 25 öre eller 50 öre i avgifter
inte täcker kostnaderna för en arbetslöshet,
som blir av en mera betydande
omfattning. Och till och med en arbetslöshet
som inte är större än uppåt 10
procent ställer betydande anspråk på
arbetslöshetskassorna.

Det måste väl vara ekonomiskt förnuftigt
att ta ut avgifterna när alla har sysselsättning
och inte vänta med det tills
en större eller mindre del av medlemmarna
är arbetslösa. Det skulle bli alltför
betungande om man inte tillämpade
en sådan avgiftspolitik, att man tog ut
avgifter under den goda tiden för att se -

dermera när förhållandena blir något
sämre kunna lita till samlade fonder för
att bestrida den del av utbetalningen av
arbetslöshetsunderstöd, som skall täckas
av medlemsavgifterna. Fonderna har
inte samlats med hjälp av statsbidrag, ty
statsbidragen utgår uteslutande med
hänsyn till understödsutbetalning under
året. Ingen del av statsbidraget går följaktligen
till fondbildning.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Det var herr Mannerskantz’
sista inlägg som gav mig anledning
begära ordet. Han berörde här
bland annat frågan om att byggnadsarbetarkåren
skulle vara för stor. Jag är
den förste att understryka detta, och att
det förhållandet helt naturligt har bidragit
till den höga utbetalningen av arbetslöshetsersättning
från byggfackens
kassor jämfört med de andra är ju också
givet. Herr Mannerskantz säger, att
det finns anledning att mycket snabbt
ordna så att detta överskott på arbetskraft
elimineras. Det vill jag också understryka,
och jag vill passa på att erinra
om att vi från byggnadsfackförbundens
sida vid flera tillfällen framfört
krav grundade på utarbetade förslag till
en annan rekryteringsordning för att på
det sättet minska tillströmningen av
byggnadsarbetare som inte kan beredas
sysselsättning, vare sig nu eller i framtiden.
Jag räknar med att enbart i Byggnadsarbetarförbundet
med cirka 135 000
medlemmar är överskottet av sådana,
som inte kan beredas sysselsättning, ungefär
10 000. Vill herr Mannerskantz
medverka till att få en lösning av det
problemet så är jag mycket tacksam. Jag
tror att herr Mannerskantz i stället för
att föra sin kritik här i riksdagen — där
den väl närmast skulle drabba byggnadsarbetarkåren
— bör adressera den
till Svenska arbetsgivareföreningen, som
mycket bestämt har motsatt sig en förnuftigare
ordning och velat bibehålla
det system som nu gäller — en planlös
onödig rekrytering —■ och som helt naturligt
kommer att utsätta kassorna för
en ytterligare påfrestning.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Beträffande den i motionerna, utlåtandet
och reservationen berörda frågan
om avgifterna kontra fondbildningen
vill jag påminna om att det ju finns
en tillsynsmyndighet, och den har vid
flera tillfällen fäst vår uppmärksamhet
på att fondmedlen är för små i förhållande
till kassans storlek. Byggnadsarbetarförbundets
kassa har för närvarande
32 miljoner kronor i fonder, och
man har sagt att den bör ha 80 miljoner.
Detta har medfört att vi bestämt
oss för att från den 1 januari nästa år
höja avgifterna från nuvarande 2:15 till
2: 75 och samtidigt öka ersättningen
från 16:50 till 18 kronor per dag. Vi
räknar med att genom denna avgiftshöjning
kunna öka fondbildningen med
mellan tre och fyra miljoner per år.

Jag tror således att den kritik, som har
riktats såväl i motioner som i reservationen
direkt emot byggnadsarbetarna
och deras kassa samt dem som sköter
kassan, är felaktig. Kassans styrelse har
handlat i fullt samförstånd med tillsynsmyndigheten.

Vad sedan gäller byggnadsarbetarnas
löner jämförda med andra gruppers tror
jag att man har generaliserat rätt kraftigt.
Det går inte att bygga en jämförelse
enbart på någon enstaka toppförtjänst,
vare sig man tar tim- eller årsförtjänst.
Jag vill erinra om att 25 å 30
procent av grupperna trä- och grovarbetare
ligger med en genomsnittlig årsarbetstid
under 1 500 timmar. Det förklarar
kanske delvis de uppfattningar som
har legat till grund för motionen och för
reservationen. Men uppfattningarna är
felaktiga.

Jag har, herr talman, med detta velat
göra en komplettering till vad som är
anfört i utskottets utlåtande och av utskottets
föredragande, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av de förslag, som innefattades i de av

herrar Mannerskantz och Lothigius vid
utlåtandet avgivna reservationerna; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 3, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som
innefattas i de av herrar Mannerskantz
och Lothigius vid utlåtandet avgivna
reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axel, begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 14.

Därjämte både 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr B 4, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Lagförslag om ympning mot smittkoppor

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 5, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ympning mot smittkoppor,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad
proposition, nr B 14, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ympning mot
smittkoppor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
innebar bland annat, att barnvaccineringen
liksom hittills skulle vara
obligatorisk, men en väsentlig uppmjukning
hade skett i fråga om möjligheterna
att erhålla befrielse från ympningsplikten.
önskade någon, som hyste allvarliga
betänkligheter mot ympning, att
barn under hans vårdnad skulle befrias
från ympningsplikten kunde, även om
medicinska skäl ej förelåge, befrielse erhållas.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet behandlat de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna nr B 12 i första kammaren
av herr Edström och nr B 8 i andra
kammaren av herr von Friesen m. fl. I
motionerna, vilka voro av samma innehåll
som de vid årets förra riksdag väckta
motionerna I: 397 och II: 503, hade
hemställts, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj :ts proposition i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om ny utredning
syftande till ett införande av i princip
frivillig barnvaccinering mot smittkoppor
jämte i övrigt förslag till de
skyddsåtgärder som kunde anses motiverade.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna I: B 12 och II: B 8, såvitt
anginge fråga om förslag till lag om
ympning mot smittkoppor — bifalla förevarande
proposition, nr B 14;

B. att motionerna I: B 12 och II: B 8,

i vad mån de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Höjer ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna I: B 12
och II: B 8, såvitt anginge fråga om förslag
till lag om ympning mot smittkoppor,
avslå förevarande proposition, nr
B 14;

B. med bifall till motionerna I: B 12
och II: B 8, i vad mån de icke besvarats
genom vad utskottet hemställt under A,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
ny utredning syftande till ett införande
av i princip frivillig barnvaccination
mot smittkoppor jämte i övrigt förslag
till de skyddsåtgärder som kunde anses
motiverade.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Då det gäller hälsovård
och sjukvård bör åtgärder grunda sig på
övertygelse och förtroende och inte på
tvång, detta inte bara ur ideologisk synpunkt,
utan därför att vårt folks mentalitet
nu en gång är sådan att man når
betydligt bättre resultat den förra vägen.
Därför har den obligatoriska barnvaccineringen
alltid för mig framstått som
en styggelse, motverkande sitt eget syfte.

I Kungl. Maj :ts proposition B 14 med
förslag till ny lag om ympning mot
smittkoppor föreslås emellertid ett bibehållande
av ympningsplikten. Som skäl
anföres, att frivillig ympning kan befaras
sänka ympningsfrekvensen därhän
att grundimmuniteten hos befolkningen
till den grad skulle minskas, att den inte
längre lämnade erforderligt epidemiskydd.

Denna uppfattning är knappast riktig.
Hittillsvarande erfarenheter från frivillig
ympning mot t. ex. tuberkulos, polio,
stelkramp, difteri och kikhosta är ju goda.
Den frivilliga BCG-ympningen mot
tuberkulos i spädbarnsåldern är praktiskt
taget hundraprocentig. Det procentuella
deltagandet i dessa ympningar

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Lagförslag om ympning mot smittkoppor
har ofta varit större än i smittkoppsvaccinationen.
Det är rätt förklarligt,
därför att en tvångsympning medför opposition
och överdrivna rykten om skadlighet.
Man frågar sig, varför bibehållande
av tvångsympning mot en enda
sjukdom skall vara nödvändigt, när frivilliglinjen
i övrigt är accepterad.

I äldre tider med bristande folkupplysning
i hithörande frågor kunde
tvångsympning ha mer berättigande.
Man må dock erinra sig, att frekvensen
smittkoppor i England, som aldrig någonsin
haft ympningstvång, men genom
sin vidsträckta handel och sjöfart haft
särskilt uttalad risk för smitta, aldrig
varit genomsnittligt högre än i Frankrike,
där man infört ympningstvång bland
de första länderna i världen. Man bör
även tänka på att det enda land där
smittkoppor fortfarande härjar som svår
epidemi, nämligen Indien, haft tvångsvaccination
ända sedan 1880. Hygienens
roll vid sidan av vaccinationen i epidemibekämpandet
av smittkoppor får därför
inte underskattas. I nuvarande läge,
när folkupplysningen är god och epidemier
och åtgärder snabbt kan bekantgöras
genom i radio och TV, bör i sådana
länder som de nordiska med vår goda
hygien ett vaccinationstvång vara onödigt.

Jag tvivlar även på att den nu föreslagna
lagen kommer att medföra högre
ympningsfrekvens än en frivillig linje.
Den betydande uppmjukningen av bestämmelserna
om befrielse av icke medicinska
skäl kommer sannolikt att tillsammans
med tvångets psykologiska effekt
medverka till sådan sänkning av
ympningsfrekvensen i spädbarnsåldern
att den blir lägre än vid frivilligt genomförd
ympning, förenad med lämplig
folkupplysning.

Vid lagstiftning tillämpade de gamla
romarna alltid regeln: fortiter in re,
suaviter in modo, d. v. s. stark i sak,
mild i form, och denna lagregel har hittills
mest varit gällande även i vårt
land. Vi finner tyvärr här knäsatt den
motsatta principen: stark i form, svag i
sak, vilket väl knappast lär locka kommande
lagstiftare som vishetsregel.

Vad har man vunnit? En lag för lagens
egen skull, fortsatt motvilja, olust
och opposition, som -— när det vid en
hotande epidemi verkligen gäller — kan
bli deletär. Vi får ej glömma, att ympning
mot smittkoppor blott medför fullgott
skydd i några få år — enligt vissa
auktoriteter i omkring tre år, enligt
andra möjligen upp mot fem år — och
att man, där större infektionsrisker förefinnes,
som t. ex. i Korea, anser det nödvändigt
att revaccinera all personal varje
halvår. Tillfredsställande ympningsskydd
har för närvarande endast 10 procent
av Sveriges befolkning.

Att jag under dessa omständigheter inte
reserverat mig för avslag beror på
tvenne faktorer. Dels har jag tagit fasta
på departementschefens uttalande, att
något vaccinationstvång ej bör upprätthållas
på detta område längre än som
oundgängligen är nödvändigt. Han har
sålunda här anlagt samma synpunkt på
saken som med skärpa framhållits såväl
av de medicinska fakulteterna som av
Sveriges Läkarförbund. Jag är övertygad
om att han icke kommer att dröja onödigt
länge med att ge nya signaler, och
utskottet har kraftigt understrukit detsamma.
Dels och främst innehåller den
föreslagna lagen flera förbättringar gentemot
den nu gällande. Dessa skulle inte
bli genomförda om detta lagförslag förkastades,
och man vet då ej säkert när
nästa förslag kommer.

Detta är motiveringen till att jag, ehuru
övertygad tvångsvaccinationsmotståndare,
anser mig — om än med tvekan ■—
kunna tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det finns egentligen inte
någon större anledning att ta till orda
när herr Edström inte bar framställt något
yrkande, men i herr Edströms framställning
fanns vissa saker, som inte är
fullt korrekta, och jag finner det därför
angeläget att tala om hur det är på de
punkterna.

Herr Edström säger t. ex., att det aldrig
varit någon tvångsvaccination i Eng -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

land. Det är inte riktigt. År 1853 infördes
tvångsvaccination, men åren 1897
och 1907 infördes samvetsklausuler, vilka
har fört med sig att vaccinationsfrekvensen
blivit ganska låg i England.

Sedan säger herr Edström, att det i
Indien har varit tvångsvaccination sedan
1880. Detta är riktigt så till vida
som att genom den indiska vaccinationslagen
av år 1880 infördes tvångsvaccinering
av barn i städer, militärsamhällen
och vissa distrikt i bl. a. de förenade
provinserna och vissa andra områden.
Det var alltså en mycket ofullständig
vaccinering, som genomfördes på den tiden.
Jag kan tala om att förhållandena
alltjämt är sådana i Indien, att det finns
mycket stora distrikt — praktiskt taget
hela landsorten och även på vissa håll i
städerna — där det saknas möjligheter
att genomföra en barnvaccination.

Trots detta kan man sä^a, att vaccinationen
är genomförd i så stor utsträckning,
att smittkoppssjukdomen har gått
väsentligt tillbaka. De epidemier som bar
rått i år har huvdsakligen haft sin lokalisation
i Pakistan. Litet har kommit in
i Indien i trakten av Calcutta, men det
har inte varit så mycket.

De uppgifter, som jag nu lämnat, har
jag för någon tid sedan fått på indiska
legationen här i Stockholm.

Det är över huvud taget ganska intressant
att få vara med om en debatt i vaccinationsfrågor.
Detta har tidigare varit
en sak, som haft en alldeles ovanlig förmåga
att sätta sinnena i brand här i riksdagen.
Nu går debatten alldeles lugnt till
väga. Det beror på att det är så många
som har konstaterat, att vaccination har
man nytta av och måste man också ha
för en hel massa saker, t. ex. om man
skall resa utomlands. Men det beror naturligtvis
också på att de, som har talat
för vaccinationen, måste säga sig att det
nu inte längre finns samma starka motiv
som tidigare för att behålla en tvångsvaccination.

De som i likhet med propositionen säger,
att det alltjämt skall behövas en vaccination
i barnaåldern, en vaccination
som bör vara så omfattande som möjligt
och därför lämpligen i alla fall bör

Lagförslag om ympning mot smittkoppor

vara tvångsmässig, stöder sig på det förhållandet,
att en förstagångsvaccinering
vid späd ålder, helst före två år, ger
mindre omedelbara besvär och innebär
mindre risk än en förstagångsvaccinering
vid högre ålder. En revaccinering
vid högre ålder ger som regel väsentligt
mindre besvär än en förstagångsvaccinering
vid samma tid. När det i alla
fall är så många människor som behöver
vaccineras i vuxen ålder — t. ex.
alla som har de yrken som står omtalade
i propositionen, alla som skall resa
utomlands, exempelvis till Amerika
o. s. v. — förefaller det vara naturligt
att det är lämpligast för dem om de blivit
vaccinerade som barn.

Denna lag innehåller, som herr Edström
sade, en mycket vidsträckt samvetsklausul.
Man behöver bara få ett intyg
om att man har resonerat med en
viss läkare om saken, och sedan skall
hälsovårdsnämnden meddela befrielse.
Men detta innebär i alla fall att det fordras
ett initiativ av föräldrarna till barnen
för att dessa inte skall bli vaccinerade.
Bygger man det hela på frivillig
grund, behövs snarare ett initiativ från
föräldrarna för att barnen skall bli vaccinerade.
Skillnaden är inte så stor, men
den finns där ändå, och för mig är det
ganska naturligt att stödja propositionen,
alltså utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill endast replikera,
när herr Kaijer säger, att jag far med
vilseledande uppgifter så till vida att
vaccinationen i England inte alltid skulle
ha varit frivillig. Det är riktigt, att det
på adertonlnindratalet fanns en tid, då
den inte var frivillig, men vi räknar väl
inte med den tid, då den nuvarande befolkningen
inte var född, åtminstone den
största delen av den. Tvångsvaccineringen
var aldrig genomförd i egentlig mening
i England. Det är fortfarande ett
lågt procenttal, som där vaccineras, men
det är dock ett högre procenttal än i ett
land som Irland, som visserligen har obligatorisk
vaccinering men där det finns
mycket fria samvetsklausuler.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

Jag hävdar fortfarande den uppfattningen,
att tvångsvaccinering icke är någon
garanti för att få det bästa immunitetsskyddet.

Vad Indien beträffar medgav ju herr
Kaijser också att tvångsvaccinering i lag
där förefunnits sedan 1880. Det beror
helt enkelt, som jag nämnde, på hygieniska
och samhälleliga förhållanden, att
vaccination där praktiskt icke kunnat genomföras
i samma utsträckning som i ett
europiskt land.

De uppgifter herr Kaijser fått från legationen
stämmer väl ändå inte riktigt
bra med de uppgifter som står i propositionen
angående världshälsoorganisationens
uppgifter, som vi i första hand
måste ta hänsyn till. Av dessa framgår
att 80 procent av alla sjukdomsfall och
80 procent av alla dödsfall i världen i
smittkoppor under sista år finns just i
Indien.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Efter den vidlyftiga diskussion
som förts mellan läkarna ber jag
att få hemställa om bifall till den av fröken
Höjer i andra kammaren avgivna reservationen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill endast säga att
den engelska lag, som gjorde vaccinationen
helt frivillig, härstammar från 1948,
men jag vill gärna erkänna att de samhällsklausuler
som fanns — den första
tillkom 1897 och den andra 1907 — var
mycket vidsträckta.

Beträffande mycket stora områden av
Indien har det tidigare inte förelegat något
vaccinationstvång, men vaccination
skall numera på direktiv från centralregeringen
i mån av möjlighet så småningom
genomföras även inom dessa områden.

Slutligen vill jag säga det, som jag
glömde bort i mitt förra anförande, nämligen
att världshälsoorganisationen, som

nu har satt i gång en intensiv kampanj
för att såvitt möjligt utrota smittkopporna,
har dels 1955 och dels även i år
uttalat den förhoppningen, att de stater
som har tvångsmässig vaccination inte
skall släppa på dessa bestämmelser förrän
kampanjen mot smittkopporna är
över. Detta tycker jag också är ett starkt
motiv för ett bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare därpå, att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan antaga
det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. vissa ändringar i bestämmelserna om
allmänna barnbidrag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 6, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner nr B
94 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr B 125 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) lag om ändring av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag den 26 juli 1947;
samt

2) lag om ändring i lagen den 26 juli
1947 om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn.

De i motionerna framlagda lagförslagen
avsågo ett slopande av det allmänna
barnbidraget till äldsta barnet i var -

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Ang. vissa ändringar
je familj och en differentiering av barnbidragen
beträffande övriga barn. Sålunda
hade bidraget föreslagits utgå med
400 kronor för år till andra barnet, med
500 kronor till tredje barnet och med
600 kronor för varje ytterligare barn.
Beträffande första barnet i s. k. ofullständiga
familjer hade föreslagits införande
av ett icke behovsprövat särskilt
barnbidrag om 400 kronor per år för
barn soin enligt de föreslagna reglerna
icke skulle bliva berättigat till allmänt
barnbidrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: B 94
och II: B 125, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka under åberopande av motiveringen
i den av dem vid utskottets utlåtande nr
7 vid 1958 års A-riksdag fogade reservationen
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: B 94 och II: B 125,
måtte för sin del antaga de i reservationen
intagna lagförslagen.

Herr MANNERSKANTZ (h) :

Herr talman! Detta utlåtande rör en
ändring i barnbidragsbestämmelserna.
Saken var utförligt behandlad i våras,
alltså i förra riksdagen, och den reservation
som här nu föreligger är exakt
densamma som den som då förelåg. Det
är väl riktigast att inte här upprepa vad
som då sades, och jag ber med hänsyn
till detta att endast få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven vid detta
utskottsutlåtande.

För att inte nu herr Axel Svensson eller
någon annan skall lägga sig i det här,
kommer jag att begära votering, vilket
jag annars inte hade tänkt göra.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Från utskottets sida har
vi inget emot att acceptera herr Manner 7

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 3

bestämmelserna om allmänna barnbidrag
skantz eget konstaterande, att motionen
har mera formell karaktär än reell innebörd.
Den behandlades av vårriksdagen,
där den avslogs, men har nu av formella
skäl förnyats, eftersom statsverkspropositionen
inte var fastställd och man
måste ha något underlag för att diskutera
de besparingar, som skulle ha kunnat
vidtagas, om motionen hade bifallits.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz och
herr Svensson, Axel, begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958

Om vissa ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —117;

Nej — 14.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa ändringar i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 7, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i lagen om
allmän sjukförsäkring, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr B
152 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr B 241 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

2) lag angående ändrad lydelse av 11
§ lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring; och

3) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den 4
juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I : B 152 och
II: B 241, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka under åberopande av motiveringen
i den vid utskottets utlåtande nr 9 vid
1958 års A-riksdag fogade reservationen
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner, I: B 152 och II: B 241,
för sin del antaga de i reservationen intagna
författningsförslagen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Detta utlåtande har
samma karaktär som det förra; frågan
behandlades redan i våras. Den motion
som föreligger är också densamma som
den vårriksdagen behandlade, med den
skillnaden att den är kompletterad med
erforderliga förslag till ändringar av författningstexten.
Reservationen upptar
dessa författningstexter. Det hela rör sig
dels om förlängning av karenstiden för
sjukförsäkringen från tre till sju dagar,
dels borttagande av karenstiden vid
olycksfallsförsäkringen och dels höjning
av karensbeloppet för fria läkemedel
från tre till fem kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som herr Mannerskantz
sade, är denna motion av samma karaktär
som den vi nyss behandlade. Jag
tycker att den bör behandlas på samma
sätt som den.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 16 juli 1958

Nr B 3

Om vissa ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

\inner Nej, antages det förslag, som mentariska gruppens arbete i Rio de Jainnefattas
i den vid utlåtandet avgivna neiro.
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar;
och

nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Svenson för tiden från den
19 innevarande månad till sommarsessionens
slut för deltagande i interparla -

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar vice
talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter, som
blivit utsedda att jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kammaren,
den 15 juli 1958.

På därom gjord ansökning beviljade
herrar deputerade förste stenografen hos
kammaren Albert Lundman tjänstledighet
på grund av sjukdom så länge han
vore av sådan sjukdom förhindrad att
uppehålla sin befattning hos kammaren.
Till vikarier antogos för Lundman stenografen
hos kammaren Erik Hedelius
samt för Hedelius i hans egenskap av
stenograf reservstenografen Ingvar Olsson.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw