29 oktober—4 november (Riksdagens protokoll 1964:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33

ANDRA KAMMAREN

29 oktober—4 november

1964

Debatter m. m.

Torgdagen den 29 oktober

Sid.

Meddelande ang. sammanträdestider.......................... 3

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. förbättrade möjligheter för kommunerna
att upptaga lån för anordnande av ålderdomshem .... 4

fru Eriksson i Stockholm ang. invaliditetsförmåner för viss handikappad
ungdom .......................................... 6

Meddelande om enkla frågor av:

herr Berglund ang. sjukersättning till svenskar som tjänstgör i

utlandet......r ...............

fru Forsling ang. förebyggande av att barn placeras i polisarrest lokaler

..........*«*«.........*...... • • ..................

herr Gustafsson i Borås ang. tillgodoräknande av valsedel trots

visst fel vid avlämnandet................ .................. 7

Tisdagen den 3 november

Svar på frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att öka anställnings s tryggheten

i vissa fall.....................................

herr Börjesson i Falköping ang. motverkande av brottsligt förfarande
med checkar .............................*..........

herr Gustafsson i Borås ang. tillgodoräknande av valsedel trots

visst fel vid avlämnandet.................................. 11

herr Carlsson i Huskvarna ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas

inverkan på inkomstprövade folkpensionsförmåner ............ 12

herr Berglund ang. sjukersättning till svenskar som tjänstgör i ut.
.. '' ____i........ 13

fru Forsling ang. förebyggande av att barn placeras i polisarrest lokaler

..................................................

1 —Andra kammarens protokoll 196b. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Interpellationer av:

herr Spångberg ang. den s. k. UnniansafYären............

lierr Enskog ang. anordnande av teknisk-medicinska kurser

Onsdagen den 4 november

Införande av kvinnlig tronföljd........................... 22

L tbyte i grundlagarna av ordet »Konungen» mot ordet »statschefen» 38
Undantagande av böcker och musikalier från förbudet mot bruttoprissättning
................................

Användningen av hundskattemedel ............................ 4(5

Interpellationer av:

herr Vigelsbo ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet

inom SJ:s styckegodstrafik ................................ 49

herr Rask ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom

SJ:s styckegodstrafik...................................... 4g

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. lättnader i fråga om vissa kostnader
för djurägare .................................... 54

herr Hedin ang. ratificering av överenskommelse om skyddsåtgärder
för laxbeståndet i Östersjön........................... -4

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 november

Val av ledamöter i särskilda utskottet...................

Val av suppleanter i särskilda utskottet .....................’

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. kontrollen över utlämnande
av sekretessbelagda handlingar inom försvaret
nr 23, om tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen å film in. in.

— nr 24, ang. införande av kvinnlig tronföljd..................

— nr 25, ang. utbyte i grundlagarna av ordet »Konungen» mot ordet

»statschefen»......................

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, om ändrad lydelse av 32 § 3
mom. och punkt 7 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
Andra lagutskottets utlåtande nr 55, ang. rätten till änkepension inom
ATP....................................

— nr 58, ang. märkningen av livsmedel..................

nr 59, om undantagande av böcker och musikalier från förbudet

mot bruttoprissättning.......................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 42, ang. användningen av
hundskattemedel ..........................

nr 43, om viss utredning rörande uthyrning av maskiner och redskap
...........................

41
41

Torsdagen den 29 oktober 19(34

Nr 33

Torsdagen den 29 oktober

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
oktober.

§ 2

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
av talmanskonferensen godkända
planer för dels kammarens sammanträden
under återstoden av höstsessionen,
dels behandlingen i kamrarna av utskottsutlåtanden
under höstsessionen.
Självfallet kan det sedermera befinnas
erforderligt att anordna ytterligare plena
eller att i vissa fall ändra tidpunkten
för sammanträdes början. Likaså torde
tidsförskjutningar komma att inträda
beträffande en del av de i planen upptagna
ärendena.

§ 3

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 542,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående av
tjugu ledamöter, tio från vardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Majrts proposition
nr 171, angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m., än även de
ytterligare framställningar, som av
Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner
kunde komma att göras i detta ämne

eller andra i omedelbart samband därmed
stående frågor;

och beslöt kammaren antaga berörda
in bjudan.

Ett protokollsutdrag i ärendet justerades
och avsändes till första kammaren.

§ 4

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren måtte besluta utse femton
suppleanter i det särskilda utskottet.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5

På hemställan av herr andre vice
talmannen, som förklarade sig hava om
tiden för valen samrått med första kammarens
talman, beslöt kammaren att vid
plenum onsdagen den 4 nästkommande
november företaga val av ledamöter och
suppleanter i det särskilda utskottet.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till det beslutade särskilda utskottet
propositionen nr 171, angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den
22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål;
samt

Nr 33

Torsdagen den 29 oktober 1964

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

177, angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område,
och

nr 178, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner in. m. åt domänverkets skogsarbetare.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 1036.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

iierr Antonsson, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
rekryteringen av psykiatrer,
herr von Friesen, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
projekteringen av de beslutade
rättspsykiatriska klinikerna,

herr Spångberg, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående försvarskostnadernas storlek
och samhällsekonomiska och sociala
verkningar,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående ökat statligt stöd åt
handikappidrotten,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående länsstyrelsernas bistånd
till kommunerna med expertis för
fritidsbebyggelseplaneringen, samt
herr Heckscher, till herr statsrådet
ocli chefen för handelsdepartementet
angående den ifrågasatta omläggningen
av den brittiska handelspolitiken.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

Interpellation ang. förbättrade möjlighe ter

för kommunerna att upptaga lån för

anordnande av åldersdomshem

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! När de gällande bestämmelserna
om statsbidrag till anordnande
av ålderdomshem fastställdes 1953
var avsikten, att staten skulle svara för
ungefär en tredjedel av byggnadskostnaderna.
Under tiden 1947—1951 var
statens kostnadsandel omkring 34 procent.
Men statens andel har minskat i
mycket betydande utsträckning och utgjorde
enligt uppgift i 1958 års skatteutjämningskommittés
i år avgivna betänkande
i genomsnitt endast 15 procent
för de nybyggda ålderdomshem, för vilka
bidrag fastställts under tiden den 1
juni 1960—31 maj 1961.

Bidragsunderlaget vid nybyggnad beräknas
enligt de 1953 fastställda bestämmelserna
efter 18 000 kronor för
varje vårdplats, som ålderdomshemmet
med normal beläggning beräknas rymma.
Vid om- och tillbyggnad bestämmes
bidragsunderlaget på grundval av de
verkliga kostnaderna, dock högst till
18 000 kronor per vårdplats. Procentsatsen
för statsbidraget bestämmes med
hänsyn till antalet skattekronor per invånare
i kommunen. Högsta statsbidragsprocenten
är fastställd till 50, som
skall gälla då antalet skattekronor per
invånare understiger 16. Lägsta bidragsprocenten
är 10, gällande då antalet
skattekronor per invånare är 30 och
däröver.

Byggnadskostnaderna vid nybyggnad
av ålderdomshem har ökat väsentligt
under tiden efter bidragsreglernas utformande.
Den genomsnittliga kostnaden
per vårdplats överstiger för närvarande
enligt uppgift av skatteutjämningskommittén
bidragsunderlaget med omkring
45 procent. Vidare har utvecklingen
medfört, att normalskatteunderlaget numera
väsentligt överstiger högsta skat -

nerna alt upptaga lån för

Interpellation ang. fiirhättrade miijlipheter fiir kommu

anordnande av ålderdomshem

tekrongränsen i bidragsskalan, 30 skattekronor
per invånare. Statsbidragsproeenlen
fiir kommun med normalskatteunderlag
bar alltså nedgått till minimum
eller 10 procent mot avsedda 33 å
34 procent.

Som ett exempel på den betydande
kostnadsförskjutningen till nackdel för
kommunerna kan nämnas den aktuella
ålderdomshemsbyggnationen i Falköping.
Kostnaderna för denna byggnad
beräknas till ca 3,(i milj. kronor eller
per vårdplats cirka 60 000 kronor. Men
statsbidraget skulle uppgå till sammanlagt
endast 108 000 kronor.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna i fråga om
ålderdomshemmen liksom på andra
områden har givetvis behandlats av
skatteutjämningskommittén. På grund
av regeringens direktiv kunde kommittén
emellertid inte lägga fram konkreta
förslag till ändringar beträffande de
speciella statsbidragen. Kommittén har
i stort sett måst lämna kostnadsfördelningsfrågan
olöst. Frågan om nya grunder
för statsbidragsgivningen beträffande
ålderdomshemmen har upptagits
i en motion, som skall behandlas av
höstriksdagen.

De väsentligt försämrade möjligheterna
till bidrag för byggande av ålderdomshem
har givetvis ökat kommunernas
behov av att upptaga lån för ändamålet.
Även i detta avseende möter kommunerna
stora svårigheter. Några särskilda
möjligheter att upptaga lån till
byggande av ålderdomshem, t. ex. från
statliga lånefonder, finns inte. Samma
lånerättsbestämmelser som i fråga om
andra kommunala lån gäller också i
detta fall. Det innebär, att kommunerna
i allmänhet har rätt att utan regeringens
medgivande upptaga lån för ifrågavarande
ändamål endast i den mån kommunens
samlade lånesunnna håller sig
under 5 procent av den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten i kommunen
enligt föregående års taxering. Stä -

der, som ej deltar i landsting, far underställningsfritt
låna 7 procent av den
beskattningsbara inkomsten. Därutöver
får kommunerna sålunda söka underställningslån.

Ktt underställningslån för byggande
av ålderdomshem får enligt den praxis,
som nu tillämpas, uppgå till högst 3;) 000
kronor per vårdplats. Amorteringstiden
är 25 år. När byggnadskostnaderna såsom
i det här nämnda fallet uppgår till
cirka (it) 000 kronor per vårdplats, måste
de lånemöjligheter, som nu står till
förfogande, anses otillräckliga.

Det synes mig angeläget att kommunerna
snarast beredes bättre möjligheter
och villkor för byggande och anordnande
av ålderdomshem. Bestämmelserna
angående statsbidragen måste ändras,
så att en rimlig kosnadsfördelning mellan
staten och kommunernas återställes.
Då man sannolikt måste räkna med att
en sådan reform efter misslyckandet i
den nyligen avslutade skatteutjämningsutredningen
inte kommer att genomföras
under den allra närmaste tiden,
framstår det nu som desto angelägnare,
att lånemöjligheterna förbättras. Olika
vägar bör härvid vara framkomliga. Närmast
till hands ligger kanske en ändring
av nuvarande praxis, så att underställningslån
kan få uppgå till högre belopp
än 35 000 kronor per vårdplats.
Amorteringstiden bör då samtidigt förlängas
till exempelvis 35 år. Det bör
också kunna övervägas att låta kommunerna
underställningsfritt upptaga lan
till byggande av ålderdomshem eller
att inrätta en särskild låneform för ändamålet.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet stiilla följande interpellation
:

Har regeringen för avsikt att skyndsamt
taga initiativ till förbättrade möjligheter
för kommunerna att upptaga
lån för anordnande av ålderdomshem?

Nr 33

Torsdagen den 29 oktober 1964

Interpellation ang. invaliditetsförmåner för viss handikappad ungdom

Om så är fallet, vilka åtgärder överväger
regeringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. invaliditetsförmåner
för viss handikappad ungdom

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Genom riksdagsbeslutet
om de obligatoriska socialförsäkringarna
har öppnats i princip samma möjligheter
till försäkringsskydd för personer
med fysiska och psykiska handikapp
som för övriga medborgare. Därtill
har fogats vissa bestämmelser om
speciella förmåner för handikappade.
Vad invaliditetsbedömningen beträffar
skall denna ske icke endast från medicinska
synpunkter utan även från sociala.
Avgöranden för förtidspensionen
blir den invalidiserades arbetsförmåga
och möjligheterna i olika situationer
att utnyttja densamma.

Prövningen av rätten till förtidspension
och andra invalidförmåner ligger
iios kommunala pensionsdelegationer
inom försäkringskassorna, vilka sorterar
under riksförsäkringsverket med överklagningsinstans
i försäkringsdomstolen.
Det ligger i sakens natur, att bedömningen
blir skiftande på olika håll
och att det blir en uppgift för den statliga
myndigheten att i möjligaste mån
få en likartad praxis. När det gällt att
fastslå vad som är en 50-procentig nedsättning
av arbetsförmågan och sålunda
kan berättiga till förtidspension har
beträffande en viss grupp ungdomar en
snäv och centralt styrd praxis utvecklats,
en praxis som haft stöd i domstolsutslag.
Tolkningen har i många
fall inneburit en försämring mot tidigare.
Om sjukbidrag tidigare utbetalats
bär för ungdomar som bor i sina hem
och genomgår utbildning detta bidrag
efter den nya lagens tillkomst bortfallit,

och någon förtidspension har icke trätt
i stället. Motiveringen har varit att »den
unges arbetsförmåga icke kan anses på
grund av sjukdom eller lyte, som avses
i 7 kaj). 1 om allmän försäkring, vara
nedsatt med minst hälften». Det kan
då ha gällt höggradigt invalidiserade
med rörelsesvårigheter eller direkta
sjukdomssymptom, för vilka hemmen
gör stora uppoffringar av både ekonomisk
och annan art, medan samtidigt
samhället besparas kostnader för dyrbar
institutionsvård på ålderdomshem,
ungdomsinternat och specialskolor. Med
det intresse som finns i alla partier i
riksdagen för de handikappades problem,
vågar man påstå, att lagens tilllämpning
för ungdomarna icke motsvarar
vad man avsåg då lagstiftningen antogs.

Med stöd av vad som anförts ber jag
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande interpellation: Har

statsrådet uppmärksammat att
handikappad ungdom under utbildning
och studier icke erhåller förtidspension
eller andra invaliditetsförmåner, om de
vistas i sina hem? Och har statsrådet
i så fall för avsikt att ta något initiativ
för att få en annan tillämpning av
de nuvarande bestämmelserna eller att
föreslå nya lagbestämmelser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motion angående
kontrollen över utlämnande av sekretessbelagda
handlingar inom försvaret.

nr 23, i anledning av motioner om
tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen
å film in. in.,

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående införande av kvinnlig tronföljd,
och

nr 25, i anledning av väckt motion
angående utbyte i grundlagarna av or -

Torsdagen (ten 29 oktober 1904

Nr 33

det »Konungen» mot ordet »statschefen»; bevillningsutskottets

betänkande nr
00, i anledning av Kungl. Maj ris proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och punkt 7 av
anvisningarna till 32 8 kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension inom
ATP,

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av livsmedel, och
nr 59, i anledning av väckt motion om
undantagande av böcker och niusikalier
från förbudet mot bruttoprissättning;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 42, i anledning av väckt motion angående
användningen av luindskattemedel,
och

nr 43, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande uthyrning
av maskiner och redskap.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 173, med förslag till förordning om
beskattning av ersättning vid övergången
till högertrafik, in. m.,

nr 176, angående handläggningen avfrågor
om lokala trafikföreskrifter
m. in.,

nr 179, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 och 20 §8 lagen
den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning,
nr 180, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober 1957
(nr 577) om prästval, samt

nr 181, angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Hiksdagens undra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
fr. o. in. den 2 t. o. in. den 7 november
för deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg.

Stockholm den 27 oktober 1964

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

8 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Berglund, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
sjukersättning till svenskar som
tjänstgör i utlandet,

fru Forsling, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
förebyggande av att barn placeras i
polisarrestlokaler, och

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående tillgodoräknande avvalsedel
trots visst fel vid avlämnandet.

8 15

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal, den 27
oktober 196''t.

I .skrivelse den 15 september 1964
hade stenografen hos andra kammaren
fil. lic. Rolf Lindborg, som beviljats
tjänstledighet för egna angelägenheter
(färdigställande av doktorsavhandling)
från och med den 16 april 1964 till och
med vårsessionens slut, anhållit om entledigande
från sin stenografbefattning.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Lindborg begärt entledigande, dels godkänna
att reservstenografen fru Ingrid

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Nilsson meddelats fortsatt förordnande
att från höstsessionens början till och
med den 31 oktober 1964 uppehålla
landborgs stenograftjänst och att fröken
Anita Hallberg likaledes meddelats fortsatt
förordnande att under samma tid
i succession uppehålla fru Nilssons reservstenografbefattning,
dels antaga fru
Ingrid Nilsson till stenograf hos kammaren
från och med den 1 november
1964, dels ock antaga fröken Anita Hall -

berg till reservstenograf från och med
samma dag.

In fidem

Sune K. Johansson
§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 3 november

KI. 15.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka
anställningstryggheten i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har framställt frågan, huruvida
statsministern anser behov föreligga
av lagstiftning eller andra åtgärder för
att trygga personers anställning i de
fall de önskar deltaga i politisk verksamhet.
Det har överlämnats till mig
att besvara frågan.

Det problem frågeställaren berör har
som bekant fått sin lösning när det gäller
riksdagsmannauppdrag genom bestämmelse
i riksdagsordningen, att riksdagsman
ej må förmenas att utöva sin
riksdagsmannabefattning. När det gäller
facklig verksamhet har en bestämmelse
av liknande slag upptagits i 1936
ars lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Det speciella förhållande som avses
med den väckta frågan synes enligt
hittills vunna erfarenheter inte ha medfört
sådana olägenheter att behov av

särskilda åtgärder för närvarande skulle
föreligga. Jag är därför inte beredd
att nu upptaga frågan om lagstiftning
eller annan åtgärd i ämnet.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Mot bakgrund av de vidsträckta frioch
rättigheter som medborgarna i vårt
land hr garanterade genom det demokratiska
styrelseskicket kanske min fråga
till statsministern, som justitieministern
nu besvarat, kan synas överflödig.
Men när det gäller deltagande i det politiska
samhällsarbetet uppkommer ändå
i vissa situationer — även om det är
ipera sällsynt t— konflikter mellan arbetsgivare
och arbetstagare, som i sina
mest långtgående konsekvenser lett till
att den anställde tvingats välja mellan
arbetet och politiken. En sådan konfliktsituation
kan bottna antingen i att
vederbörande arbetsgivare ogillar den
anställdes partitillhörighet eller i att
han inte vill lämna den ledighet som behövs
för fullgörandet av det politiska
engagemanget.

Tisdagen den 3 november 19(54

Nr 33

Svar på fråga ang. motverkande av brottsligt fiirfarande med checkar

.lag kan erkiinna att min fråga har
anknytning till ett aktuellt fält i samband
med höstens andrakammarval, där
det uppgavs att den anställde fiek välja
mellan arbetet och politiken. När
han sa valde politiken blev han slutligen
uppsagd från sin tjänst. — Upprinnelsen
till det hela var att den anställde
begärde några dagars ledighet
för att som ombud deltaga i centerns
partistämma i Uddevalla. Arbetsgivaren
vägrade att ge honom ledigt, och när
den anställde sedermera kandiderade i
höstens val följde uppsägning från
tjänsten.

Huruvida andra skäl än politiska härvidlag
spelat in känner jag inte till. Fallet
har emellertid behandlats i tidningarna,
och den anställde hävdar bestämt
att han blev uppsagd på grund av
sitt politiska engagemang.

Mot denna bakgrund frågar man sig
om ett sådant bär handlingssätt från
en arbetsgivares sida kan stå i överensstämmelse
med våra demokratiska
grundprinciper och med vår samhällsordning
i övrigt. .lag tycker att det är
ett allvarligt ingrepp i den personliga
friheten, om människor med vaket politiskt
intresse på detta sätt utestängs
från möjligheten att deltaga i det politiska
samhällsarbetet.

.lag tänker inte vidare gå in på fallet
som sådant, utan min fråga avser närmast
principerna — huruvida inte den
anställdes trygghet i sådana här fall
borde skyddas. På den punkten har jag
fått svar. Helt tillfredsställd med det
lämnade beskedet är jag inte. Justitieministern
säger att han inte är beredd
att nu upptaga frågan om lagstiftning
eller annan åtgärd i ämnet, och han
framhåller att de hittills vunna erfarenheterna
synes ge vid handen att det
speciella förhållande som avses med
min fråga inte medfört sådana olägenheter
att behov av särskilda åtgärder
för närvarande skulle föreligga. .lag
tycker för min del att det relaterade
fallet i och för sig är tillräckligt all -

varligt för att uppmärksamheten på området
skulle skärpas. Om förfarandet
får större omfattning tycker jag det
finns all anledning för justitieministern
att överväga om inte trygghet i detta
hänseende bör beredas anställda med
intresse för deltagande i politisk verksamhet.
Med utgångspunkt från proposition
nr 14 till årets riksdag, vari åberopas
bl. a. rekommendation från Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1963 angående
uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens
initiativ, vill jag ställa
den frågan till justitieministern, om
det i årets löneförhandlingar mellan
LO och Arbetsgivareföreningen sagts
något härvidlag eller om det över huvud
taget är aktuellt att inom avtalets
ram vidtaga åtgärder som skulle bereda
den anställde trygghet i dessa hänseenden.
Det gäller enligt min mening
en trygghetsfråga som man inte helt
kan bortse från.

Jag ber, herr talman, att än en gäng
få tacka justitieministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

ii 2

Svar på fråga ang. motverkande av

brottsligt förfarande med checkar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Som svar på fråga av
herr Börjesson i Falköping om jag avser
att genom skärpning av checklagen
eller på annat sätt effektivare söka motverka
brottsligt förfarande med checkar
får jag anföra följande.

Jag är medveten om att checkväsendefs
expansion under senare år har
fört med sig ett ökat antal checkmissbruk.
Förhållandet har bl. a. påpekats
i en nyligen avgiven framställning från
Svenska bankföreningen om ändring i
74 § checklagen. Jag är emellertid inte

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Svar pa fråga ang. motverkande av brottsligt förfarande med checkar

beredd att nu utlova något initiativ till
skärpta straffbestämmelser på området.
Frågan härom måste först beredas inom
justitiedepartementet.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min enkla fråga.

Min fråga var närmast föranledd av
de oroande underrättelser, vilka via
våra massmedia nått oss om det tilltagande
antal checkbedrägerier, som förekommit
speciellt under den senaste
tiden. Enligt uppgift från kriminalpolisen
i Stockholm ingav bankerna år 1960
93, 1961 153, 1962 469 och 1963 996
anmälningar om checkbedrägerier.
Fram till mitten av oktober i år var
motsvarande siffra uppe i över 1 000,
närmare bestämt 1 002. För Göteborgs
vidkommande kunde noteras, att antalet
anmälningar 1960 var 48 och 1963
109. Under innevarande år utgjorde antalet
anmälda fall under tiden 1/1—31/8
icke mindre iin 192.

Några siffror beträffande landet i övrigt
kan ännu icke erhållas. En dylik
statistik beräknas kunna erhållas frän
och med nästa år. Även om man icke
statistiskt kan bevisa det, finns det säkerligen
ingen anledning att betvivla
att antalet checkbedrägerier under de
senaste åren ökat högst väsentligt i landet
i dess helhet.

I Stockholm och Göteborg har polisen
fått väsentligt ökade arbetsuppgifter
på grund av stegringen av antalet
checkbedrägerier. Sålunda är i Stockholm
tio personer och i Göteborg tre
personer ständigt sysselsatta med utredningar
av checkbedrägeribrott. Det
synes motiverat att få en viss förstärkning
av polisens personella resurser,
inte minst med tanke på den senaste tidens
ökning av antalet checkbedrägerier.

Det bör ligga i myndigheternas och i
allmänhetens intresse att checkrörelsen
får en i alla avseenden sund utveckling.
Man har rätt att kräva att
brottsligt förfarande med checkar —
däribland också avsiktligt utställande
av check utan täckning — skall föranleda
straffrättslig reaktion.

Vår nuvarande checklag daterar sin
tillkomst till år 1932. Om man ser på
checkrörelsens utveckling i vårt land
sedan denna tidpunkt finner man, att
antalet checkkonton ökat mycket kraftigt
speciellt under de senaste åren.
Antalet eheckkonton utgjorde år 1932
138 000. Antalet checkkonton i affärsbankerna
uppgick år 1950 till 180 176
och motsvarande siffra för år 1963 var
713 525. Inom jordbrukskasserörelsen
är antalet checkkonton nu uppe i över
150 000. Om man tar med de övriga
banker och kreditinrättningar som bedriver
checkrörelse, kommer man säkert
upp i över 900 000 konton.

Det synes med tanke på checkrörelsens
snabba utveckling motiverat, att
man i tillämpliga delar ser över checklagen,
främst checklagens 74 §, som
hl. a. innehåller straffbestämmelser för
fall dä någon till annans förfång utställt
check utan täckning. En skärpning av
gällande checklag i syfte att motverka
brottsligt förtärande med checkar bör
bli föremål för allvarligt övervägande
från våra myndigheters sida.

Det går aldrig att komma ifrån det
ansvar som åvilar vederbörande banker
och kreditinrättningar att noga se till
att checkhäftena utlämnas till personer
vilka är kända för redbarhet och
skötsamhet. Jag är medveten om att det
inte alltid är så lätt att gardera sig mot
att mindre skötsamma individer får ett
checkhäfte i sin hand, men man måste
alltid hålla i minnet att vederbörande,
när han får ett checkhäfte, också har
erhållit ett förtroende från bankens
sida, vilket icke får missbrukas.

Beträffande legitimation vill jag
framhålla att det är önskvärt att kravet

Tisdagen den 3 november 1 9(1 I

Nr 33

Svar på fråga ang. tillgodoräknande

på en sådan upprätthålles i största möjliga
utsträckning, .lag bär därmed inte
sagt, att det skall krävas obligatorisk
legitimation vid checkinlösen, men det
skadar sannerligen inte att man i ännu
större utsträckning än vad som nu görs
avkräver legitimation av de kunder, som
icke är av bankpersonalen kända.

Herr talman! Checken är ett bra och
bekvämt betalningsmedel, men det gäller
att se till att allmänhetens förtroende
för checken icke rubbas. De alltmer
tilltagande checkbedrägerierna
ökar sannerligen inte checkens anseende
i allmänhetens ögon.

.lag ber än en gång att få tacka för
svaret på min enkla fråga. Jag hoppas
att jag får tolka svaret så, att statsrådet
är villig att eventuellt överväga åtgärder
i syfte att ändra ohecklagen, inte
minst med tanke på den skrivelse som
inlämnats av Svenska bankföreningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tillgodoräknande av
valsedel trots visst fel vid avlämnandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig om jag är beredd att
medverka till att, dä två eller flera icke
likalvdande valsedlar med samma partibeteckning
finns i ett valkuvert, ifrågavarande
parti tillgodoräknas en röst.
Jag bär uppfattat frågan såsom syftande
på det fall, att två eller flera valsedlar,
avseende samma val, bär inlagts
i ett valkuvert och valsedlarna under
indentisk partibeteckning upptager olika
kandidatuppsättningar.

Till svar får jag meddela följande.
Gällande system för andrakammarval
och kommunala val är frånsett ett speciellt
undantagsfall utformat efter personvalsprincipen.
Systemet bygger allt -

av valsedel trots visst fel vid avlämnandet

så på tanken, att man röstar på person
och icke enbart på parti. Detta framträder
icke minst i situationer, dä man
icke av väljarens valhandling kan utläsa,
vilka valbara personer han röstar
på, vare sig detta beror på att han har
avgivit två eller flera valsedlar avseende
samma val men med olika personuppsättning
eller på att valsedeln
icke upptager några personer alls eller
icke några valbara personer. I samtliga
dessa fall blir valsedeln eller valsedlarna
i enlighet med personvalsprincipen
ogiltiga och tillgodoräknas alltsa
icke det parti, som har angivits därpå.
Sä sent som i våras har riksdagen vid
behandling av motioner om sådan ändring
av valsystemet, att valsedel utan
valbart namn skulle få tillgodoräknas
vederbörande parti, med godkännande
av ett enhälligt utlåtande (nr 9) av
konstitutionsutskottet bl. a. uttalat, att
önskemålet att nedbringa antalet ogiltigförklarade
valsedlar icke kan vara
tillräcklig grund att uppge en för vallagstiftningen
så viktig princip som att
valet skall avse person och icke blott
parti. Om denna riksdagens inställning
skall följas, låter det sig svårligen göra
att vidtaga den reform, som frågeställaren
har åsyftat.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga.

Man får naturligtvis alltid räkna med
att vid varje val en hel del valsedlar
måste kasseras. Det finns folk, som på
valdagen låter ett nagot missriktat
skämtlvnne blomma ut och kverulanter
som låter sin bitterhets galla flöda. Genomgår
de senare pa detta sätt ett inre
renhetens bad, så är ju även för dem
valdagen till stort gagn.

Men det finns också folk som av idel
välvilja vill göra sitt yttersta för att
stärka det parti de gillar. Till dem hör

12 Nr 33 Tisdagen den 3 november 1964

Svar på fråga ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas inverkan på inkomstprövade
folkpensionsförmåner

just de människor som lägger flera
valsedlar i kuvertet. De gör det inte i
illvilja utan i bästa välvilja, även om
det är okunnighet som gör att deras röster
måste kasseras. Nu kan man naturligtvis
säga: Begriper de inte bättre så
får de väl stå sitt kast, men jag tycker
att det är litet cyniskt att resonera så.
Det är beklagligt att kunnigheten i rösträttens
fundamenta är så ringa, men
man får ju ta folk som de är och göra
sitt bästa för att öka kunnigheten.

Enligt uppgifter från länsstyrelserna
har sammanlagt 7 292 valkuvert vid
årets val ogillats, antingen därför att de
innehållit två icke likalvdande valsedlar
eller därför att de innehållit mer
än två valsedlar. Motsvarande siffra
vid extravalet 1958 var 2 664, och vid
valet 1960 var siffran 3 668. Det är alltså
en oupphörlig stegring. Av årets kassationer
berodde inte mindre än cirka
6 000 på att kuverten innehöll två icke
likalvdande valsedlar. I min egen valkrets,
Södra Älvsborgs, kasserades 221
valkuvert av denna anledning. I Stockholm
var motsvarande siffra 1 174.

Jag har ingen patentlösning när det
gäller denna fråga. Men skulle man inte
kunna tänka sig, att det då ett kuvert
innehåller två eller flera icke likalyda
n d e valsedlar verkställdes lottdragning
på länsstyrelsen? Arbetet härmed
måste betraktas som en bagatell. Någon
orättvisa kan det inte bli fråga om, eftersom
man får utgå ifrån att det för
väljaren är egalt vem som blir våld —
han ville framför allt främja partiet.

Kanske kunde man även tänka sig att
nederst på valsedeln trycka orden:
»Obs! Bara en valsedel i kuvertet!» Det
sista väljaren då såg innan han klistrade
igen kuvertet var denna maning. Eu
sådant sats kan ju inte betecknas som
märkning, och inget parti gagnas mer
än något annat. Det motbjudande skulle
väl ligga i det misstroende som visas
väljarkåren, men när det nu är så att
6 000 röster går förlorade, får man väl

försöka avhjälpa denna sak på de vägar
som är framkomliga.

Jag tror att det bör ligga inom räckhåll
att finna en rimlig lösning. Jag
tror mig kunna utläsa ur statsrådets
svar, att han inte är riktigt tillfredsställd
med den tingens ordning som nu
gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade
folkpensionsförmåner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat, om jag vill medverka
till sådan ändring i gällande regler
om förmögenhets inverkan vid inkomstprövningen
av folkpensionsförmåner,
att de inkomstprövade förmånerna
inte minskas på grund av de höjda
taxeringsvärden som kan väntas i
samband med nästa års fastighetstaxering.

Jag vill meddela, att Kungl. Maj:t den
9 oktober 1964 uppdragit åt riksförsäkringsverket
att utreda huruvida fastighetstaxeringen
motiverar jämkning
i gällande bestämmelser rörande inkomstprövningen
samt att framlägga
de förslag, vartill utredningen kan ge
anledning.

Riksförsäkringsverkets förslag kommer
att prövas i vanlig ordning.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min enkla
fråga och konstaterar att Kungl.
Maj :t redan uppdragit åt riksförsäkringsverket
att utreda frågan.

Tisdagen den 3 november 1904

Nr 33

Svar på fråga ang. sjukersättning

•lag skulle tro att de behovsprövade
förmånerna är känsliga för sådana
upptaxeringar som det talats om och
att många kommer att gå miste om en
hel del av de inkomstprövadc förmånerna,
såsom hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg. Att få fastighetstaxeringen
höjd är ju ett sätt att bli förmögen
utan att ha så stor glädje av det.

.lag tycker då att det är intressant att
höra, att socialministern redan vidtagit
denna åtgärd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. sjukersättning till
svenskar som tjänstgör i utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har
ställt följande fråga till mig:

Är statsrådet villig att medverka till
att de svenskar som tjänstgör i utlandet
får möjlighet att erlägga sjukförsäkringsavgift
under utlandsvistelsen sa
att de vid sjukdomsfall kan erhålla
sjukersättning i vanlig ordning antingen
de vårdas i utlandet eller måste avbryta
sin tjänst för att vårdas i hemlandet? Svenska

medborgare, som är bosatta
i Sverige, bär rätt att från den allmänna
sjukförsäkringen få ersättning för
sjukvård, vare sig vårdbehovet uppkommit
i Sverige eller utomlands. Ersättning
för sjukvård, som meddelats
utanför Sverige, utgår dock endast om
vårdbehovet uppkommit utomlands.

Vid tillämpningen av sjukförsäkringsbestämmelserna
anses, att en svensk
medborgare, som lämnat riket utan att
anmäla utvandring eller på annat sätt
tydligt ådagalägga sin avsikt att stadigvarande
bosätta sig utomlands, är bosatt
i Sverige intill ett är efter avresan
från riket.

till svenskar som tjänstgör i utlandet

Svenska medborgare, som icke är bosatta
i Sverige, har rätt till ersättning
från sjukförsäkringen för sjukvård, som
meddelats i Sverige, under förutsättning
att vårdbehovet uppkommit här i landet.

I fall då vårdbehovet uppkommit
utom Sverige kan utomlands bosatta
svenska medborgare erhålla sjukhusvård
på allmän sal mot s. k. inomlänsavgift,
dvs. ö kr. om dagen. Vård mot
denna avgift erhålles på sjukhus inom
det sjukvårdsområde, där patienten var
bosatt, innan han lämnade landet.
Inomlänstaxan tillämpas endast under
förutsättning att patienten inte i bosättningslandet
kan få tillfredsställande
sjukhusvård, som ersiittes av det landets
socialförsäkring.

Rätt till sjukpenning föreligger endast
för den som är bosatt i Sverige.

Jag anser inte att förhållandena påkallar
någon omprövning beträffande
utlandssvenskarnas ställning inom sjukförsäkringen.
Möjlighet att försäkra sig
hos allmän försäkringskassa genom frivilliga
avgifter bör inte införas för
utomlands bosatta personer.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det svar jag fatt. Det
stärker mig ytterligare i min uppfattning,
att det förekommer en viss diskriminering
av utlandssvenskarna.

Bakgrunden till min fråga är ett
konkret fall. En av våra missionärer
inom örebromissionen, en kvinnlig
missionär, fick helt plötsligt en mycket
svår sjukdom. Läkaren i Centralafrikanska
republiken, där hon tjänstgjorde,
rekommenderade henne att omedelbart
resa hem för att genomgå en
operation.

Hon är skriven i Linköping och blev
därför intagen på regionsjukhuset i
Linköping. När hon skulle undersöka
sina möjligheter att få sjukersättning

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Svar pa fråga ang. sjukersättning till svenskar som tjänstgör i utlandet

och sjukvårdsbidrag, meddelade försäkringskassan,
att hon efter de år hon
varit ute var avförd ur registret och att
hon därför inte kunde komma i fråga
för sådan ersättning.

Jag frågar om det är riktigt att behandla
en utlandssvensk på det sättet.
Hade hon varit kvar i Sverige, skulle
hon givetvis ha fått sina medborgerliga
rättigheter, men därför att hon varit
utlandsarbetare, kunde hon inte få
det.

Vi värdesätter ju våra utlandsarbetare
på ett alldeles särskilt sätt för de stora
insatser de gör i u-länderna, men
det är beklagligt att de skall diskrimineras
på detta sätt när de råkar ut för
en sådan här olycka som denna missionär
gjorde. Det var därför jag ställde
frågan, om socialministern inte skulle
vilja medverka till en ändring av dessa
förhållanden. Det skulle väl enklast
kunna ske på det sättet, att sjukförsäkringsavgiften
i vanlig ordning påfördes
debetsedeln och presenterades för arbetsgivaren.
Det ligger i arbetsgivarens
intresse på ett alldeles särskilt sätt att
övervaka detta. Han kunde då betala
in avgiften och sedan dra av den på
vederbörandes lön.

•lag är medveten om att utlandsarbetarna
inte betalar skatt i Sverige
utan i det land där de arbetar. Denna
ordning har man för att undvika dubbelbeskattning
och det krångel som
därmed uppstår.

Sjukförsäkringsavgiften skall givetvis
betalas. Men kunde man inte, herr socialminister,
ordna det så att våra utlandsarbetare
kommer i åtnjutande av
sjukförsäkringsförmånerna och slipper
dessa osäkra förhållanden?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Berglund tog upp
ett enskilt fall gällande en missionär.
Självklart kan jag endast svara beträffande
de bestämmelser som gäller generellt.
På några punkter vill jag dock

ytterligare utveckla de synpunkter jag
anförde i mitt svar.

Det fall som herr Berglund nämnde
gällde en kvinna, som uppenbarligen
insjuknat under vistelsen utomlands.
Om vederbörande fortfarande är att
betrakta som bosatt i Sverige, utgår ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen,
oavsett om vården meddelas
utomlands eller här hemma. Om vederbörande
inte är bosatt i Sverige, kunde
hon få sjukvård i det gamla hemlänet
för 5 kronor om dagen, vilket är en betydande
förmån med tanke på att 95
procent av kostnaderna betalas över
landstingsskatten, som vederbörande
slipper erlägga. Utan förmåner blir vederbörande
endast i det fall då han eller
hon dels bar utflyttat från Sverige,
dels också får sjukvård utomlands. Att
betala 5 kronor om dagen för vård på
utländska sjukhus, d. v. s. samma belopp
som i allmänhet tillämpas här hemma,
vore att bygga upp en stor apparat för
att nå en ganska obetydlig effekt. Inte
heller kan man gärna tänka sig att läkarvårdskvitto
etc. skickas till Sverige
frän olika länder i världen för att vi i
vår tur sedan skall sända ut exempelvis
några tior i återbäring från försäkringskassorna
till personer i främmande
länder.

Jag kommer så, herr talman, över till
sjukpenningen. Beträffande denna måste
sägas att det skulle vara svårt, ja
mycket svårt, att undvara något kontrollsystem
angående personer, vilka
är bosatta utomlands och blir sjuka där.
Beskickningar och konsulat kan inte
gärna engageras som sjukkontrollanter.
Inkomstkontrollen skulle också bli
besvärlig att upprätthålla.

Jag har här inte gått in på frågan om
avgifter, men det är uppenbart att det
skulle bereda åtskilligt arbete att inkassera
avgifter från svenskar bosatta i
andra länder. Att gå längre än vi redan
har gjort — jag upprepar detta, herr
talman! — anser jag inte lämpligt av
praktiska skäl. Herr Berglund har an -

Tisdagen den 3 november 1904

Nr 33

Svar på fråga ang. förebyggande av

fört ett exempel, .lag bär svarat genom
att hänvisa till de bestämmelser som
för närvarande råder och vilka jag tror
i mycket stor utsträckning kan anses
vara tillfredsställande.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Att avgöra om vederbörande
är att betrakta som bosatt i
Sverige eller inte är ett kvistigt problem
när det gäller utlandsarbetare.

•lag skulle föreställa mig att denna missionär
inte har begärt utvandringstillständ
eller bosatt sig i utlandet därför
att hon under eu treårsperiod skulle
tjänstgöra där ute. Hon är fortfarande
skriven i Sverige och borde därför ha
medborgerliga rättigheter. Inkasseringen
av avgifterna kunde mycket lätt ske
genom arbetsgivaren, och sjukkontrollen
kunde också ske den vägen. Det
behöver inte föranleda några svårigheter.
.lag skulle emellertid vilja, att socialministern
ytterligare begrundar dessa
saker för att se vad som kan göras.

•lag tror att det gäller en behjärtansvärd
sak.

Jag skulle på rak arm kunna föreställa
mig att vi bär cirka 1 000—1 500
missionärer, som är utsända av olika
missionssällskap i Sverige till olika länder.
Det är klart att sjukdomsfall kan
inträffa. En del av dessa sjukdomsfall
kan behandlas på våra sjukhus där ute,
men det finns också sjukdomar som i
likhet med just detta fall måste behandlas
i Sverige. De som råkar ut för sådana
sjukdomar borde vara jämställda
med svenska medborgare över huvud
taget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förebyggande av att
barn placeras i polisarrestlokaler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG, som yttrade:

att barn placeras i polisarrestlokaler

Herr talman! Fru Forsling har frågat
mig, om jag avser att vidta någon
åtgärd för att förebygga att barnavårdsnämnderna
tvingas utnyttja polisarrestlokaler
för placering av barn, som blir
föremål för åtgärder enligt barnavårdslagen.

Förvaring i polisarrest av underåriga,
som omhändertagits av barnavårdsnämnd,
är enligt barnavårdslagen medgiven,
om den omhändertagne på grund
av sitt uppträdande eller levnadssätt
är farlig för allmän ordning eller säkerhet.
Förvaring i polisarrest är en nödfallsutväg,
som endast får utnyttjas, om
annan placeringsmöjlighet inte står till
buds. Det normala bör vara, att den
underärige intages på barnhem eller
eljest av barnavårdsnämnden själv oinhändertages
på sådant sätt, att nämnden
kan ha honom under betryggande
uppsikt. Endast om det på grund av
tidsskäl eller praktiska svårigheter är
omöjligt att ordna en sådan placering,
får förvaring i polisarrest förekomma.
Denna förvaring skall emellertid omedelbart
upphöra, när annan placering
kan ordnas. I sådana fall, där intagning
i anstalt av mer sluten typ än barnhem
visar sig nödvändig, kan den underårige
relativt snabbt överföras till
sluten avdelning vid en ungdomsvårdsskola.
Antalet platser vid sådana avdelningar
har ökat betydligt under senare
år. Några svårigheter att ta emot
utredningsfall på ungdomsvårdsskolorna
föreligger i regel inte.

Vidare anförde:

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! .lag tackar statsrådet
Aspling för svaret på min enkla fråga.

Svaret kan onekligen uppfattas som
ganska lugnande. Jag vet fuller val att
det med den utveckling ungdomskriminaliteten
tagit, ja, låt mig säga med den
utveckling som barnkriminaliteten tagit,
eftersom det ofta rör sig om trettontill
femtonåriga brottslingar, är svårt

Nr 33

Tisdagen den 3 november 19(54

Svar på fråga ang. förebyggande av att barn

för barnavårdsnämnderna att snabbt
finna lösningar och placeringsmöjligheter.
Här borde kunna skapas ännu
bättre resurser, t. ex. utredningshem,
som behövs just för ungdomar i åldersgrupperna
under femton år.

Den nya barnavårdslagen ger barnavårdsnämnderna
bättre möjligheter att
ingripa och omhänderta ungdomar för
utredning enligt 30 §. Men hur skall
barnavårdsnämnderna kunna fullfölja
sina åligganden utan möjligheter till
adekvat placering i många fall?

Barnavårdsnämnden i Karlstad tvingades
för en tid sedan att anlita en utdömd
arrestlokal för en pojke i fjortonarsaldern.
Barnavårdsnämndens ordförande
ansåg — helt riktigt — att
brottskedjan på något sätt måste brytas.

Men landstingets barnhem kunde inte
anses uppfylla fordringarna på tillräcklig
bevakning. Pojken måste nämligen
hållas inlåst — till hjälp naturligtvis
hade för honom själv och för omgivningen.
I detta fall fanns tydligen varken
utredningshem eller ungdomsvårdsskola
att tillgå.

Av svaret framgår att det i allmänhet
går att placera ungdomar för utredning
på mottagningsavdelningarna vid våra
ungdomsvårdsskolor. Därför får jag väl
ge mig på den punkten. Men ibland
kan det tydligen ändå finnas placeringssvårigheter,
såsom fallet var med
karlstadsyngligen. Eftersom vi trots alla
diskussioner om åtgärder för ungdomsbrottslighetens
stävjande inte lyckats få
brottskurvan att vika av neråt, vet vi att
problemet inte kommer att bli lättare
utan tvärtom svårare att bemästra. Det
kommer kanske att krävas ännu flera
åtgärder på detta område.

■lag vill än en gång uttala ett tack för
svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Forslings inlägg
föranleder mig att göra några korta
kommentarer. Jag vill sålunda gärna

placeras i polisarrestlokaler

komplettera vad jag redan framhållit i
mitt frågesvar om det nuvarande läget
vid ungdomsvårdsskolorna.

Antalet platser på slutna avdelningar
var den 1 januari 1959 65. För närvarande
är antalet platser 185. Antalet
platser har alltså blivit tre gånger större
på fem år.

Antalet ansökningar om intagning på
ungdomsvårdsskolor av s. k. utredningsfall
under tiden 1 januari—31 oktober
1964 var för pojkar 225. Av dessa
var det endast en som inte omedelbart
kunde placeras. I fråga om flickor var
det 41 fall, av vilka 4 icke omedelbart
kunde placeras.

Enligt uppgift placeras utredningsfallen
omgående. Ansökan göres i brev
eller i telegram till socialstyrelsen. Besked
lämnas ofta per telegram och i regel
samma dag som ansökan inkommer.
Placeringen sker i regel också omedelbart.

Fru Forsling refererade ett fall frän
Karlstad, och jag förstod att det närmast
var det fallet som föranledde fru
Forsling att ställa sin enkla fråga till
mig. Jag vill därför gärna lämna några
uppgifter beträffande det fallet och utgår
från att det är samma fall som behandlats
i bl. a. en del tidningsartiklar.

Det var alltså fråga om en yngling
som hade blivit omhändertagen pa
grund av brott som han begått. Han
hade den 24 oktober rymt frän föräldrahemmet
efter att ha gjort sig skyldig
till bilstöld. Ansökan om plats på ungdomsvårdsskola
gjordes hos socialstyrelsen
den 26 oktober. Vid behandlingen
av ansökan saknades vissa handlingar,
såsom vårdnadsliavares samtycke,
prästbevis och läkarintyg. Ansökan
bordlädes ocli barnavårdsnämnden
underrättades per telefon.

Följande dag, den 27 oktober, inkom
prästbevis och beslöts omgående
om ynglingens intagning för observation
på Östra Spångs skolhem. Barnavårdsnämnden
underrättades telegrafiskt
härom. Ynglingen överfördes ge -

Tisdagen den 3 november 1964

Nr 33

Svar på fråga ang. förebyggande av

nast till skolhemmet. Han anlände dit
den 28 oktober på förmiddagen, d. v. s.
knappt två dygn efter det att socialstyrelsen
fått kännedom om ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
oktober.

§ 8

Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 28 nästlidne oktober — den
11 innevarande november.

Herr Björkänge beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

att barn placeras i polisarrestlokaler

till bevillningsutskottet propositionen
nr 173, med förslag till förordning om
beskattning av ersättning vid övergången
till högertrafik, in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 176, angående handläggningen
av frågor om lokala trafikföreskrifter
m. in.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 179, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 och 20 §§ lagen den
13 juni 1919 (nr 293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 180, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober
1957 (nr 577) om prästval; samt

till statsutskottet propositionen nr
181, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 2—6
november för att i Strasbourg sammanträda
med Europarådets rådgivande församling.

Stockholm den 30 oktober 1964

Gunnar Heckscher

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i utrikesresa med
Europarörelsens .svenska råd anhaller
jag om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 2—6 november 1964.

Stockholm den 29 oktober 1964

Folke Björkman

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 10

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22—25,
bevillningsutskottets betänkande nr 60,
andra lagutskottets utlåtanden nr 55, 58
och 59 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 42 och 43.

§ 12

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förbättrade möjligheter
för kommunerna att upptaga lån
för anordnande av ålderdomshem, och
fru Eriksson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående invaliditetsförmåner
för viss handikappad ungdom.

Kammaren biföll dessa framställningar.

och hänvisade därvid
2 — Andra kammarens protokoll 1964-, Nr 33

Nr 83

Tisdagen den 3 november 1964

§ 13

Interpellation ang. den s. k. Unmansaffären Ordet

lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den s. k. Unmansaffären
har vid olika tillfällen påtalats i
riksdagen och i tidningspressen. Från
början gällde frågan Unmans förmögenhet
och förmyndarförvaltning. År
1929 hade Unman en förmögenhet på
934 262 kr. Enligt av rådman Eundquist
lämnade uppgifter skulle Unman den 3
mars 1932 ha skulder på 400 000 kr.
utöver tillgångarna. Någon fullständig
redovisning lämnades inte.

Unman anförde klagomål hos förmyndarkammaren,
emedan förmyndaren
började realisera hans tillhörigheter
trots att Unman ansåg sig ha betydande
förmögenhet. För utredningar
och framställning till myndigheter erhöll
han hjälp av f. kriminalöverkonstapeln
Torsten Dahnberg, sedermera
även av advokaten Björn Dalström. Då
Unman och Dahnberg riktade misstankar
mot förmyndaren blev båda förklarade
sinnessjuka och införpassades på
sinnessjukhus med stöd av mycket besynnerliga
sjukintyg. Båda utskrevs
från sinnesjukhuset samma dag, den 1
maj 1936. Den 23 juli 1936 anhöll Dahnberg
och Dalström hos justitieministern
om utredning och påtalade särskilt
kriminalpolisens utredning. De
hänvisades då till JK, dock utan att nå
något positivt resultat.

På grund av fortsatta framställningar
från Unmanssidan anmodade justitieministern
den 7 sept. 1937 justitiekanslersämbetet
att avgiva yttrande rörande
förvaltningen av Unmans egendom
in. in. Resultatet av denna utredning
godkändes ej av Unmansparten,
som under tiden företog utredningar i
saken samt gjorde förnyade framställningar
om allsidig utredning. Den 8
mars 1938 förordnade rådhusrätten att
advokaten Dalström skulle intagas på
psykiatriska sjukhuset i Stockholm, vil -

ket beslut fastställdes av högsta domstolen
den 24 nov. 1938. Dalström förklarades
fullt frisk och fri från sinnessjukdom
men blev av domstolen avstängd
från att vidare i rådhusrätten
föra andras talan.

Genom att Unman anlitat Dahnberg
och Dalström blev han av allmänna
åklagaren stämd som anstiftare till de
av hans medhjälpare gjorda angivelserna
samt dömd att betala Eundquist
skadestånd.

Under tiden hade både JO (Rudcwall),
JK (Alsén) och RÅ (Heuman)
kopplats in på fallet och i sina ställningstaganden
avgivit yttranden till
förmån för förmyndaren och mot Unman.
Under årens lopp bär många
framställningar ingivits till justitieministrarna
samt till JK och JO. Även
tidningspressen har ägnat denna rättsaffär
stor uppmärksamhet och har i
regel krävt ingående undersökningar.
Tidningen Arbetarens ansvarige utgivare
Sastamoinen dömdes 1949 till två
månaders fängelse samt att till rådman
Eundquist betala ett skadestånd pa
5 000 kronor.

År 1948 togs frågan upp i konstitutionsutskottet,
vilket resulterade i en
reservationsanmärkning från fyra ledamöter
representerande socialdemokraterna,
folkpartiet och bondeförbundet.
En motion i andra kammaren 1949
om utredning avslogs. Någon månad
därefter hade bankombudsmannen Birger
Cornell uppspårat ett bedrägerifall
mot fru Marianne Unman och i anledning
härav ingivit en anmälan till justitieministern
samt förmått fru Unman att
inge en anmälan till polisen. Nu rullades
en annan sida av Unmanaffären
upp. Lundquist dömdes för falsk angivelse
samt bedrägeri under synnerligen
försvårande omständigheter mot Marianne
Unman. För dessa samt flera
andra liknande brott dömdes Eundquist
slutligen till tre års straffarbete och avsättning
från sin tjänst.

I detta sammanhang uppdrog justitieminister
Zetterberg åt stadsfiskalen Len -

Tisdagen den 3 november 1964

Nr 33

1!)

nart Eliasson att utreda frågan om förvaltningen
av den Un manska förmögenheten.
Eliasson har avskrivit ärendet
med motivering att pa grund av den
langa tid som förflutit — 30 är — sedan
de aktuella händelserna utspelades det
måste anses mycket svårt att nu leda
det hela i bevis. Kostnaderna för eu
process skulle även komma upp till
mycket stora belopp, och brotten torde
vara preskriberade och ej nu leda till
någon påföljd. Eliasson föreslår med
motivering av dessa omständigheter att
Unman kan beredas symbolisk rätt genom
att tilldelas en ersättning av 50 000
kronor.

Unmans nuvarande förmyndare, ombudsmannen
Lindström, har i yttrande
ogillat avskrivningen men ansett att,
om denna beslutas, Unman skulle i ersättning
tilldelas 100 000 kronor.

Jag skall i detta sammanhang inte gå
in på vilken metod soin bör tillämpas
eller vilka ersättningar som bör utgå.
Det väsentliga är att denna för vårt
land rätt enastående och beryktade kriminalhistoria
på något sätt klaras upp,
så att icke blott Gustaf Unman utan
även övriga personer, som arbetat för
att få denna sak utredd på ett för rättsväsendet
och rättskänslan anständigt
sätt och i detta sammanhang fällts till
böter och orättmätiga skadeersättningar
samt spärrats in i fängelse eller sinnessjukhus,
rehabiliteras.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
interpellation:

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
i syfte att ge rehabilitation åt Gustaf
Unman och åt de personer som av
rättsväsendet pålagts böter eller andra
utgifter eller införpassats i fängelse och
sinnessjukhus, därför att de arbetat på
att Unmansfrågorna skulle få en för
rättssamhället och rättskänslan tillfredsställande
lösning?

Denna anhållan bordlädes.

S 14

Interpellation ang. anordnande av teknisk-medicinska
kurser

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Den tekniska utrustningen
vid våra sjukhus blir för varje
år alltmera omfattande och alltmera
komplicerad. Utvecklingen går mycket
snabbt, vilket man fick understruket
vid den internationella kommunaltekniska
utställningen »Sjukvård och Hälsa»,
som hölls i Göteborg den 10—18
oktober 1964. Avsikten med utställningen
var bl. a. att visa den snabba
utvecklingen inom medicinen och den
medicinska tekniken. Utställarna lade
fram sina lösningar av aktuella problem
med nya eller förbättrade metoder
och med en rad nya mer eller
mindre invecklade tekniska apparater,
som, om de införes i sjukvården, medför
en förbättring av verksamheten och
en rationalisering av arbetet.

De tekniskt invecklade apparaterna
kommer att finnas inte endast på t. ex.
röntgenavdelningarna utan också på
vårdavdelningarna, där vi kan räkna
med att man mera allmänt kommer att
gå in för TV-övervakning av t. ex. nyopererade
i förening med annan apparatur
för fjärrkontroll av exempelvis
hjärtverksamheten. På operationsavdelningarna
kommer vi att få TV-förbindelse
med röntgenavdelningarna, på laboratorierna
kommer vi att få ökad
användning för automatiska laboratorieapparater,
kanske i kombination med
datamaskiner, redovisningstekniken på
kontoren kommer att mekaniseras, köken
kommer att bli utrustade med alltmer
komplicerade köksmaskiner, kanske
i förening med elektronugnar på
avdelningsköken — för att nämna några
exempel. En ökad rationaliseringsverksamhet
kommer att igångsättas
bl. a. medförande en lämpligare organisation
av arbetet på avdelningar och
i kök syftande till exempelvis förbätt -

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Interpellation ang. anordnande av teknisk-medicinska kurser

rad och förbilligad matdistribution och
ökad tid för patientvårdande uppgifter.

För att sköta den utrustning som
kommer att finnas på ett modernt sjukhus
— det kan jämföras med en storindustri
med laboratorier, projekteringsavdelningar,
verkstäder och kontor
— krävs en mycket kunnig personal.
Det räcker inte med läkare och
sköterskor, som skall använda apparaterna,
det behövs också personal, som
skall svara för att apparaterna hålls i
driftsdugligt skick. Tyvärr saknas det
i dag en speciell kurs för sjukhustekniker
avsedd att ge en någorlunda god
inblick i framför allt skötandet av den
snabbt ökande mycket invecklade elektroniska
utrustningen.

För att ge en ungefärlig bild av storleken
på t. ex. röntgenutrustningen vid
ett lasarett kan nämnas att man grovt
räknar med att den kostar ungefär 10
procent av totala utgifterna för hela
anläggningen. Om ett centrallasarett
kostar exempelvis 100 miljoner kronor
skulle röntgenutrustningen ensam svara
för omkring 10 miljoner. Det är alltså
rent ekonomiskt mycket angeläget
att apparaterna fungerar, men det är
ännu viktigare ur patientsynpunkt att
de fungerar.

Vid Chalmers tekniska högskola startar
man i november en översiktskurs i
medicin för att ge civilingenjörer, intresserade
av forsknings- och utvecklingsarbeten
inom den medicinska tekniken,
en orientering i anatomi och fysiologi
samt diagnostik, med särskild
betoning på tekniska hjälpmedel vid
diagnostiken. Denna kurs beräknas pågå
till i maj 1965 med 4 timmar per
vecka. Kursen iir alltså avsedd för civilingenjörer,
som tänker forska inom
det berörda området. Med ledning av
de goda resultat man redan nu nått
vid institutionen för tillämpad elektronik
vid Chalmers tekniska högskola,
där man under några år bedrivit forskning
speciellt med tanke på teknisk utrustning
för medicinsk användning, kan

man förvänta att den nämnda kursen
i sinom tid kommer att medföra nya
resultat, som, da de införts vid våra
sjukhus, kommer att ytterligare -förbättra
vår sjukvård.

De resultat som forskarna kommer
fram till måste via vår industri införas
vid våra sjukhus. För att detta skall
kunna ske måste vi ha konstruktörer
vid industrierna, vilka förstår vad forskarna
avser, och vi måste ha driftspersonal
vid våra sjukhus, som kan taga
hand om och sköta anläggningarna.
Härför behövs såväl gymnasieingenjörer
som institutingenjörer och tekniker som
genomgått fackskolor. Tyvärr räcker
det inte med den utbildning de får i de
nuvarande skolorna. De måste antingen
få specialutbildning efter avslutad normal
skolgång eller också måste de få
genomgå en ny teknisk-medicinsk linje,
som skulle kunna byggas in i våra tekniska
skolor.

I anledning av vad jag anfört får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
det anordnas teknisk-medicinska kurser
antingen inbyggda i våra tekniska
skolor som särskild linje eller som
speciella kurser för sådana som redan
genomgått skolorna — för att utbilda
ingenjörer och tekniker för konstruktion
och drift av den tekniska apparaturen
vid våra sjukhus?

Denna anhållan bordlädes.

ii lö

tillkännagavs, att följande Kungl.
Majrts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 ii lagen om fri rättegång,
m. in., och

nr 182, angående godkännande av
överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

§ 16

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit framställning
angående bestämmelser rörande
tjänstgöringstraktamenten till JO:s
och MO:s ställföreträdare.

§ 17

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr

1037, av herr Persson i Heden m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område.

Denna motion bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 november

Kl. 14.00

§ 1

Jämlikt kammarens den 29 nästlidnc
oktober fattade beslut skulle val nu förrättas
av ledamöter och suppleanter i
särskilda utskottet. Ordet lämnades därvid
på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn å
så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

siiniuk iti./i- ''»fci-c.v?'', t jHjad.-t.rid-j;: i

Den av herr förste vice talmannen
för val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

Ekendahl, fru

Arvidson

Källstad

Karlsson, fröken

Lundkvist

Wahlund

Johansson i Trollhättan
Blidfors

Larsson i Umeå
Nordstrandh.

Sedan herr talmannen uppläst denna
lista och den av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till ledamöter
i särskilda utskottet.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
ledamöterna i särskilda utskottet.

Den av herr förste vice falmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Svanberg
Carlstein
Nelander
Kristensson, fru
Lewén-Eliasson, fru
Larsson i Hedenäset
Gustafsson i Uddevalla
Eskcl

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

Forsling, fru

Nordgren

Franzén

Nilsson i Tvärålund
Johansson i Simrishamn
Westberg
Heckscher.

Herr talmannen uppläste nu denna lista,
vilken kammaren godkände; och förklarades
de personer, vilkas namn uppförts
å listan, utsedda till suppleanter
för ledamöterna i särskilda utskottet.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri rättegång,
m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr
182, angående godkännande av överenskommelse
rörande provisoriska arrangemang
för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem.

8 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från delegerade
för riksdagens verk angående bestämmelser
rörande tjänstgöringstraktamenten
till JO:s och MO:s ställföreträdare.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1037.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Spångberg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående den s. k. Unmansaffären, och

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
anordnande av teknisk-medicinska
kurser.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motion angående
kontrollen över utlämnande av sekretessbelagda
handlingar inom försvaret,
och

nr 23, i anledning av motioner om
tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen
å film in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Införande av kvinnlig tronföljd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta
motioner angående införande av kvinnlig
tronföljd.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft nedanstående
vid innevarande års riksdags
vårsession väckta, till utskottet
hänvisade motioner, vilkas behandling
uppskjutits till höstsessionen, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 57 i
första kammaren av fru Hamrin-Thorell
in. fl. och nr 75 i andra kammaren av
herr Nyberg ni. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att statschefsämbetet
i Sverige skall kunna innehas
av man eller kvinna, dock att nu
aktuell succession i fråga om kronprinsen
inte bör brytas, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till
grundlagsändringar härom i samband
med den kommande författningsreformen»; 2)

de likalydande motionerna nr 390
i första kammaren av herr Virgin in. fl.
och nr 467 i andra kammaren av herr

Onsdagen den 4 november 1904

Nr 33

Heckscher in. fl., i vilka hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
och förslag beträffande de grundlagsändringar
som erfordras dels för att
kvinnlig tronföljd skall kunna genomföras
senast i samband med den förestående
författningsreformen, dels för att
i övrigt genomföra de förslag», som upptagits
i motionerna, avseende möjlighet
för kvinna att vara regent samt
ordförande i tillförordnad regering;
samt

3) motionen nr 803 i första kammaren
av herrar Enarsson och Per Petersson.
vilken väcktes i anslutning till Kungl.
Maj:ts proposition nr 140 med förslag
till vissa grundlagsändringar och vari
hemställts, att riksdagen måtte i samband
med behandlingen av denna proposition
bifalla den i motionerna under
2) ovan gjorda hemställan.

Utskottet hemställde, att

1) motionerna I: 57 och II: 75; samt

2) motionerna I: 390 och II: 467 samt
1:803 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson, Hernelius och Kållqvist,
fröken Stenberg samt herrar Braconier,
Svenungsson, Wahlund och VVetlén,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:57 och 11:75, 1:390 och
II: 467 samt I: 803, besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående sådana
grundlagsändringar, som erfordrades
för att bereda kvinnliga medlemmar av
konungahuset arvsrätt till tronen, dock
utan brytande av nu gällande succession,
samt behörighet att vara regent
och ordförande i tillförordnad regering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det föreliggande utlå -

Införande av kvinnlig tronföljd

tandet från konstitutionsutskottet har
redan kommit en hel del buller åstad.
Vi kan i dagens tidningar läsa att ett
av våra politiska ungdomsförbund har
gjort ett uttalande med den innebörden,
att om vi skulle besluta i enlighet med
reservanternas förslag skulle vi stärka
monarkien. Man utvecklar detta bl. a. på
så sätt att om den Bernadotteska dynastien
i en framtid skulle slockna på
manslinjen, skulle den tidpunkt kunna
uppskjutas då vi skulle haft tillfälle
att träffa ett val mellan eu eventuell ny
dynasti eller republik. Jag medger att
man, om man ser saken formellt, kan
resonera på det sättet. Om man ser saken
praktiskt måste man emellertid
konstatera, att om vi får republik i
detta land kommer det med all säkerhet
att bli innan den Bernadotteska dynastien
slocknar på manslinjen.

Från det republikanska hållet finns
det emellertid andra som för en nära
nog motsatt argumentering. De säger:
»Vi vill ha republik. Vi ser inte någon
möjlighet att införa den nu, men vi
räknar med införandet av republik i
en relativt snar framtid. Ur den synpunkten
är det ganska onödigt att nu
ändra bestämmelserna om huruvida det
skall vara en kvinna eller en man som
är statschef. Det är onödigt, det saknar
betydelse.»

Jag hör till dem som anser att monarkien
är fast förankrad i vårt land. I
det sammanhanget tänker jag bl. a. på
att socialdemokraterna mycket länge
haft kravet på republik på sitt program
och att socialdemokraterna i detta hänseende
har åsiktsfränder inom andra
partier. Trots detta har socialdemokraterna
icke genomdrivit republikkravet.
Jag går ut ifrån att vi kommer att behålla
monarkien. Då uppkommer en fråga
som är mycket viktigare än spörsmålet
om vi skall ha monarki eller republik,
nämligen frågan hur denna vår
monarki skall se ut. Min ståndpunkt
därvidlag kan uttryckas i några få ord:
Jag vill ha en kung, men jag vill inte ha
en kung med personlig makt.

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

Hithörande frågor har varit uppe till
behandling i författningsutredningen
och den har framlagt sina förslag i ämnet.
Utredningen har kartlagt området
och kunnat konstatera, att när kungen
t. ex. fungerar som ordförande i kungakonseljen
eller som ordförande i utrikesnämnden
innebär det ingen maktställning
för honom. Man har kritiserat
författningsutredningen för dess förslag
i fråga om hur kungen skulle
fungera vid ett regeringsskifte och sagt
att detta förslag ger utrymme för en
personlig kungamakt. Jag har tidigare
här i kammaren, nämligen i våras, sagt
— och jag uprepar det nu — att om
man kan anföra några konkreta skäl
för att förslaget skulle ha den innebörden,
så är jag villig att medverka till
att eliminera allt av det som förslaget
kan inrymma av personlig maktställning
för kungen. Detsamma gäller då
kungen enligt författningsutredningens
förslag agerar, när en statsminister begär
riksdagsupplösning. I det fallet skulle
man för övrigt kunna följa en linje
som jag reservationsvis angivit i författningsutredningen,
nämligen att man
helt enkelt avskaffar upplösningsinstitutet.
Det sista är emellertid en fråga
som ligger utanför debatten i dag.

Vad kungen skulle ha att göra är
enligt min mening att fullgöra rent ceremoniella
och representativa uppgifter.
Därutöver skulle han fungera i sammanhang
där det är till fördel att en
person utanför partipolitiken handlägger
frågorna, men det skulle skapas
regler som garanterar att kungen i sådana
sammanhang fungerar enhart som
en expeditionsinstans.

Ser man denna fråga mot den bakgrund
jag här angivit, kan jag inte se
något skäl för att man skulle ha könsstreck
i fråga om statschefen. Jag kanske
skall tillägga att spörsmålet i själva
verket har relativt litet att göra med
frågan om monarki contra republik. Jag
vet att om vi skulle införa republikanskt
statsskick i vårt land skulle det i det

manssamhälle som vi lever i säkerligen
bli en man som blev president, men jag
skulle vilja se den som skulle vilja föreslå
att vi i vår grundlag skulle införa
bestämmelsen att det måste vara en
man som blir president.

Jag nöjer mig med det sagda och
yrkar bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Vi har ju bär i landet
ända sedan 1810 haft s. k. agnatisk tronföljd
som utesluter kvinnor från arvsrätt
till tronen.

Frågan om den kvinnliga tronföljden
togs senast upp genom en motion i
denna kammare 1952, men då ansåg
riksdagen att saken borde övervägas i
ett vidare sammanhang. Sedan dess har
ingenting hänt. Författningsutredningen
har heller inte berört spörsmålet,
men tre ledamöter har i ett särskilt yttrande
uttalat sig för kvinnlig tronföljd.

De som motionerat i frågan vid denna
riksdag och vi reservanter i konstitutionsutskottet
anser, att det kan vara
på tiden att vi får en utredning. Det
finns inget rimligt skäl för att en kvinna
inte skulle kunna anförtros de funktioner
som konstitutionellt tillkommer
statschefen. Exempel från andra
länder visar detta. Utomlands kan man
också hämta mönster för en lösning av
frågan. Naturligast och riktigast förefaller
det vara att bygga på ren primogenitur,
så att äldre syskon kommer i
fråga framför yngre oavsett kön.

I vissa tidningar och i en del officiella
uttalanden har, som redan antytts
av herr Wahlund, gjorts gällande, att
riksdagen i dag skulle ta upp en debatt
om monarkiens vara eller inte vara.
Även om säkert den övervägande delen
av .svenska folket föredrar monarki
framför republik, är det inte den frågan
vi diskuterar i dag. I dag gäller det
enbart detaljfrågan om kvinnlig tronföljd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Onsdagen den 4 november 19(54

Nr 33

full till den reservation soin iir fogad
till konstitutionsutskottets utlåtande nr
24.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Som framgår av utskottutlåtandet
står mitt namn först på
en av de föreliggande motionerna angående
kvinnlig tronföljd. Det har föranlett
en del stimulerande om också inte
enbart välvillig uppmärksamhet på
vissa håll. Jag har inte för avsikt att
bär ta upp och bemöta vad som sagts
och skrivits om den saken. Jag skall
bara göra några kommentarer till motionerna
och utskottsutlåtandet.

Först och främst vill jag, såsom även
gjorts av tidigare talare, understryka att
de föreliggande motionerna inte innebär
något principiellt ställningstagande
till frågan om monarki eller republik.
Det kan vara nödvändigt att
framhålla detta, eftersom man på sina
håll har velat i motionerna tolka in ett
vidare syfte än de egentligen har. Visserligen
skulle jag — det vill jag gärna
medge — i likhet med många andra
och säkerligen även åtskilliga, som anser
sig vara republikanskt sinnade, rösta
för fortsatt monarki om den frågan
blev aktuell, men det är som sagt inte
fallet just nu. Vad som har varit och är
avgörande för mig är den uppfattningen
att det bör skapas likställdhet mellan
man och kvinna även när det gäller
statschefsämbetet. Det råder, såsom här
också tidigare påpekats, inget tvivel
om att en sådan likställdhet skulle vara
för handen, om vårt land vore republik,
och enligt min mening finns
det inte någon principiellt sett stark anledning
att ha en annan ordning inom
en monarki. Den omständigheten att
det för monarkiens del rör sig om en
arvsrätt som är begränsad till en viss
familj spelar ingen avgörande roll ur
denna principiella synpunkt.

Jag vill också erinra om att kvinnlig
tronföljd tillämpas i flera andra länder
med monarkistiskt statsskick, t. ex. i

Införande av kvinnlig tronföljd

Danmark, England, Holland och Grekland.
1 Danmark infördes kvinnlig
tronföljd så sent som år 1953. Jag kan
inte finna något skiil varför vi i Sverige
skulle ha eu mindre liberal syn
på dessa ting än som är lället i de
nämnda länderna. Egentligen borde
det vara tvärtom, sä vidsynta och reformvänliga
som vi svenskar i allmänhet
anser oss vara.

Jag skulle förstå dem som tvekar på
den här punkten, om det vore så att vi
stod inför omedelbar reform då det
gäller monarki eller republik, men det
gör vi inte. Sannolikheten talar för —
jag vill instämma i vad herr Wahlund
sagt i det avseendet — att vi kommer
att behålla och slå vakt om det nuvarande
styrelseskicket. Inget politiskt
parti eller ens någon del av ett parti
aktualiserar i dag frågan om en övergång
till republik —- i varje fall inte
före ett politiskt val. Man iakttar i stället
en anmärkningsvärd återhållsamhet
därvidlag. Man vet att en överväldigande
majoritet av svenska folket önskar
att vårt land skall fortsätta att vara
ett kungadöme. Att man under sådana
förhållanden avvisar en reform av successionsordningen
som rör rätten till
kronan — en reform som jag utan
tvekan betecknar som liberal och framstegsvänlig
-— är svårt att förstå.

Det har ställts frågan, varför tanken
på en sådan reform har förts fram just
nu. Är inte reformen egentligen alldeles
onödig? Svaret är lätt att ge. Om
inte alltför många hinder staplas i vägen,
kommer vi under de närmaste
åren att genomföra en omfattande författningsrevision.
I det sammanhanget
bör också frågan om tronföljden tas
upp. Om så inte sker, blir författningsreformen
en halvmcsyr, och detta bör
vi försöka undvika.

Vad utskottsutlåtandet beträffar måste
jag tolka majoritetens hållning sä,
att den icke absolut avvisar motionerna.
Man menar att frågan bör »betraktas»
— tyvärr står det inte »beak -

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

tas», vilket jag skulle ha funnit mera
tillfredsställande — »i ett vidare sammanhang».
Även om majoritetens förslag
går igenom, kan det sålunda hända,
att ämnet tas upp vid en kommande
författningsreform. Men reservanternas
hållning är ju mera positiv, framför
allt därigenom att man vill utreda
frågan om vilka grundlagsändringar
som behövs för att införa kvinnlig tronföljd.

Under sådana omständigheter är det
självklart att även jag yrkar bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Ilyltander
(fp).

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Herr Wahlund erinrade
om ett uttalande av ett ungdomsförbund
som hade publicerats i pressen
och där man framförde den uppfattningen
att ett bifall till motionerna
skulle betyda ett stärkande av monarkien.
Detta uttalande är naturligtvis
alldeles riktigt, och herr Wahlund bestred
ju inte heller den saken.

Det måste vara fråga om ett minnesfel
när herr Svenungsson säger att då
det gäller statsformen har det inte sedan
år 1952 förekommit någonting i
motionsväg här i riksdagen. Även efter
1952 har det väckts republikmotioner,
vilka avslagits av riksdagen med ungefär
samma motivering som den av herr
Svenungsson åberopade motionen. Men
det förhållandet spelar ju inte någon
roll i detta sammanhang.

Konstitutionsutskottet liksom författningsutredningen
har egentligen vägrat
att ta upp dessa frågor till behandling.
Det är ju någonting helt annat än
att — som man i vissa sammanhang
har sökt göra gällande — författningsutredningen
skulle ha gått in för ett
bifall till vad motionärerna åsyftar.
Detta är ingalunda fallet. Det är ändå
en viss skillnad mellan att inte ta upp
en sak till behandling och att uttala
sig till förmån för den. När det gäller

frågan om statsformen har enligt min
mening varken författningsutredningen
eller konstitutionsutskottet gett uttryck
åt någon mening om ett fortbestånd av
monarkien.

Att konstitutionsutskottets skrivning
är litet vag beror naturligtvis på att
detta utlåtande är skrivet med tanke
på att det skulle kunna omfatta samtliga
utskottets ledamöter. Sedan blev det
en reservation i alla fall, men det ger
ingen större styrka åt konstitutionsutskottets
skrivning i den meningen att
det skulle ha understrukit det berättigade
i motionerna.

Reservanterna och motionärerna siktar
här på ett mycket stort tidsavstånd,
såvitt jag förstår. Det hela är ju inte
alls upplagt som någon dagsaktuell fråga,
och då behövs i varje fall inte någon
brådska. Det står mycket tydligt i utlåtandet
att den nuvarande successionen
inte skall brytas, och det betyder
att lillprinsen skall tillträda tronen
utan någon som helst hänsyn till sina
systrar i första taget. Sedan skall väl
detta fortsätta, eftersom successionsordningen,
i händelse den nuvarande
arvingen skulle bli kung, inte upphör i
och med att han slutar att regera av ett
eller annat skäl. Om han kan följa
sina fäders lyckliga exempel och får
leva i nittio år, skjuts avgörandet åtminstone
sjuttiofem år fram i tiden.
Då kan det inte vara någon brådska med
att syssla med denna sak i dag. Jag
anser att motionärerna och reservanterna
mycket klart har slagit fast att
det förhåller sig på detta sätt genom
att anföra att nu gällande successionsordning
icke skall brytas.

Herr Nyberg har nyss här sagt, att
majoriteten av svenska folket vill ha
monarkien kvar. Därom var herr Nyberg
alldeles förvissad. Vad vet herr
Nyberg och vi övriga om den saken?
Den har aldrig blivit riktigt prövad. I
den män man har tagit fram den någon
gång, har man tänkt på den nuvarande
kungen och menat att det inte

Onsdagen den I november 1964

Nr 33

rinns någon anledning att byta. Jag
tycker att vi har begått ett mycket
stort misstag, herr Nyberg, då historien
själv har visat en utväg att införa republik
utan några egentliga svårigheter.
Särskilt under en tid när det alldeles
exceptionellt lyckliga förhållandet
råder att vi har en monark som
äger alla människors anseende, vilket
sannerligen inte alltid har varit fallet,
tror jag att det skulle ha varit möjligt
att ordna denna sak på ett sådant sätt
att man kanske till och med kunde ha
fått monarken med sig, gärna som president.
Ingen hade väl haft någonting
att invända mot det. Jag skulle tro att
ingen i värt land skulle ha varit mera
lämpad att bli president än just den
nuvarande kungen. Men vi är för sent
ute nu, det är jag medveten om. Vi har
dock inte varit så få som har motionerat
i detta avseende tidigare och visat
hur man skulle ha kunnat klara frågan
på ett riktigt sätt.

Har för övrigt inte vissa herr Nyberg
ganska närstående organisationer
inom hans egen partikrets uttalat sig
för republik, och har inte två av hans
partikamrater i konstitutionsutskottet
gått med på dess hemställan om avslag
på herr Nybergs, herr Heckschers och
andra motioner? Så ligger det till.

Vad mitt eget parti beträffar tror jag
inte det är många som har den uppfattningen
att monarkien skall bestå i
framtiden, vilka växlingar som än sker.
Om så vore, skulle partiet inte ha haft
införandet av republik inskrivet i sitt
program i över 50 år. Visserligen kan
man säga att det inte har gjorts någonting
åt saken under hela den tiden,
men det är en sak för sig. De djärva
påståenden som gjorts att majoriteten
vill ha monarkien kvar är helt ogrundade.

Från något håll har man t. o. in. sagt
att författningsutredningens skrivning
ger en antydan om att monarkien skall
bestå, men det är nu en alldeles felaktig
tolkning. I varje fall har jag med stor

Införande av kvinnlig tronföljd

tillfredsställelse noterat att man inte
räknar med monarkiens bestånd utan
snarare med möjligheten att i framtiden
införa republik. Det sägs mycket tydligt
i författningsutredningen. Man har
nämligen där räknat med att kungaätten
kan utslockna på den manliga sidan,
och då kommer frågan om införande
av republik omedelbart upp. Vad
utredningen sagt innebär inte att monarkien
skall bestå, utan skrivningen
tyder tvärtom på att man räknar med
att republik i framtiden kan komma
att införas i vårt land. Utredningen har
också tydligt sagt ifrån att man inte
vill binda riksdagen, för den händelse
kungaätten skulle utslockna. I den mån
frågan om statsskicket över huvud taget
berörts har föreslagits att bestämmelsen
att riksdagen skall välja nytt
kungahus, om den nuvarande kungaätten
utslocknar, skall utgå ur grundlagen.
Utredningen vill i den situationen
ge riksdagen möjligheter att välja mellan
republik och monarki.

Här är det inte fråga om demokrati
utan om raka motsatsen. Ty vad är demokrati?
Är det demokrati att för evärdeliga
tider ge vissa noggrant kringgärdade
privilegier åt en viss familj? Nej.
Det är inte demokrati ens om hela
svenska folket önskar en sådan ordning.
Ty givetvis är det själva tillståndet som
skall betecknas som demokrati eller
som något annat. Även om hela folket
uttalar sig för införande av diktatur, så
är det ju ändå en diktatur. Det är företeelsen
i sig själv som skall betecknas
med sitt rätta namn, inte vad som kan
anses om den. Och att i framtiden ge
privilegier åt en enda familj, som vi har
gjort i snart 160 år, där enligt arvsreglerna
bara en enda person kan komma
i fråga — en person om vilken man 100
år i förväg inte vet någonting — är då
sannerligen inte demokrati! Det är så
antidemokratiskt som det någonsin kan
vara och så långt skilt från folkstyret,
som ju demokratien är ett uttryck för,
som man någonsin kan komma.

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

Vi är val fullt ense om att grundlagens
bestämmelser om tillsättande av
olika befattningar, vilka det vara må,
skall följas och tjänsterna tillsättas efter
förtjänst och skicklighet, inte efter
börd. Men i detta fall har vi ett undantag.
Här tas inga som helst hänsyn till
förtjänst och skicklighet utan uteslutande
efter börd. Är det demokrati? Är
det jämlikhet mellan svenska män och
kvinnor i överensstämmelse med de
regler som vi anser bör gälla för tillsättande
av alla tjänster?

Ur dessa synpunkter skall man också
se befattningen som statschef. Här
har man nu helt bortsett från utvecklingen
i vårt land under den tid vi har
haft monarki. Det är ju ingalunda säkert
att vi bara får bra och kloka
kungar. Ibland får vi en bra kung. Vi
har en sådan för närvarande. Och jag
känner en stor glädje över att få vara
med och diskutera denna fråga nu, för
sista gången här i riksdagen, när vi
har en kung som tål vid att granskas.
Då kan vi diskutera utan risk att komma
för nära sådant som kan strida mot
bestämmelsen att Konungen skall hållas
i helgd, han är oansvarig för sina gärningar
och kan inte straffas för dem.
Det är ett lyckligt förhållande att vi i
dag kan diskutera dessa frågor under
sådana förutsättningar, ty då bortfaller
de personliga aspekterna och vi kan debattera
om principerna.

Det kan väl inte framföras några argument
för att en sådan arvsregel skall
bestå, och det har inte gjorts. Inte heller
har, som jag nyss sade, historien
visat att den varit lycklig. Vi har haft
bra kungar, men vi har också haft
kungar som måst avsättas, kungar som
varit med om att lönnmörda bröder,
kungar med rent ruskiga meritlistor,
som sannerligen inte visar att detta är
någonting som svenska folket bör slå
vakt om för kommande tider.

Någon princip om jämlikhet mellan
svenska män ocli kvinnor är detta verkligen
inte. Finns det någon i denna kammare
som för något annat ämbete skul -

le vilja försvara principen om arvsrätt
från far till son — till en befattning som
kommunalordförande, landshövding,
statsminister eller vad det vara må?
Varför skall kungahuset, denna familj,
ha detta speciella privilegium som varit
så olyckligt många gånger för vårt
land?

Vi skulle kunna börja med Gustav
Vasa och se hur det varit ända in i våra
dagar. Jag skulle med åberopande
av fakta få det ena klubbslaget efter
det andra och bli fråntagen ordet och
inte mer få yttra mig i denna debatt.
Det vore helt efter de regler vi egentligen
har. Men det vore inte därför att
jag uttalat mig på ett oriktigt sätt utan
därför att kungen skall hållas i helgd
— man får inte granska hans gärning.

Arvsrätten måste naturligtvis medföra
svårigheter och tråkigheter, såsom
har skett i vårt land under gångna
tider. Arvsrätten till ett högt ämbete
förutsätter ju generationsväxlingar, och
det är alldeles omöjligt att tänka sig
att det i alla tider, med de mutationer
man får räkna med, blir den lämpligaste
som kommer i fråga, om arvsrätten
förstärkes.

Den som söker efter material har
mycket att hämta om han läser i historien
om kungarna, vad som skett med
dem och vad de gjort. Det finns ett sådant
överflöd på material att man mycket
väl kan ta ståndpunkt. Om man
granskar detta material, herrar
Wahlund, Nyberg och Svenungsson,
kan jag inte förstå att man kommer
fram till att vi här har bevis för att
man bör förstärka kungamakten även
för framtiden. Man inför inte jämlikhet
mellan svenska män och kvinnor
genom att efter stränga bördsregler utsträcka
privilegiet att få inneha chefsposten
till eu enda kvinna eller en enda
man i en exklusiv överklassfamilj.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr .lrvidson
(s).

Onsdagen den 4 november 1901

Nr 33

Herr SVENUNGSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill göra ett förtydligande.
Det är alldeles riktigt som
herr Spångberg säger, att frågan om
statsskicket har varit uppe till behandling
vid flera tillfällen här i kammaren
i anledning av motioner. Däremot
kan jag inte erinra mig att frågan
om kvinnlig tronföljd har behandlats
sedan 1952.

Jag skall inte falla för frestelsen att
förlänga debatten med att fortsätta
principdiskussionen om monarki eller
republik, och jag unnar gärna herr
Spångberg att hålla ännu ett anförande
om detta sitt eget speciella ämne.

Emellertid finner jag det egendomligt
när han säger att även om majoriteten
av det svenska folket i en parlamentarisk
demokratisk ordning skulle
uttala sig för monarki, skulle det ändå
inte vara demokratiskt. Det har jag
svårt för att fatta.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
alla de synpunkter som herr Spångberg
här drog upp — det är ju helt enkelt
omöjligt. Jag vill emellertid framhålla,
att enligt min mening har vår demokratiska
ordning här i landet inte på
något sätt lidit av att vi bär ett monarkistiskt
styrelseskick. Jag tror tvärtom
att det givit en viss stadga åt vårt
land och dess utveckling.

De motioner som här föreligger syftar
för övrigt, såvitt jag förstår, till en
demokratisering på detta område, och
därför tycker jag att herr Spångberg
inte skulle ha någonting att invända.

Vidare kunde herr Spångberg inte
förstå att jag vågade säga, att vi här i
landet säkerligen har eu majoritet för
vårt monarkistiska styrelseskick. Ja,
jag har dragit denna slutsats av det förhållandet,
att man inte med någon
större kraft framför krav på republik
i vårt land. Om det förelåg en majoritet
för att införa republik skulle med

Införande av kvinnlig tronföljd

säkerhet också detta krav föras fram
med en helt annan styrka än vad som
för närvarande görs.

Sedan vill jag rikta en fråga till herr
Spångberg. Han har själv talat något
om hur det gick till i konstitutionsutskottet,
och han sade att han gått med
på majoritetens skrivning för att möjliggöra
att hela utskottet enades om detta
utlåtande. Ja, det verkar nästan så
även när man läser vad utskottet har
skrivit. Min fråga till herr Spångberg
är: Innebär godkännande från kammarmajoritetens
sida av utskottsmajoritetens
skrivning att man avböjt frågan om
utredning beträffande kvinnlig tronföljd?
Jag har tolkat saken så, att frågan
även om majoriteten vinner inte har
fallit utan kan tas upp i en kommande
författningsreform. Jag skulle vilja veta
om herr Spångberg kan verifiera riktigheten
av detta konstaterande.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag kan instämma i en
hel del av vad herr Spångberg sade
och detta befriar mig också från att ta
upp en del frågor. Men jag ställde mig
också fundersam till en del av vad han
sade, t. ex. hans förklaring att utskottsutlåtandet
var en kompromissprodukt.
Jag undrar hur utskottets utlåtande
skulle ha sett ut därest inte — om jag
förstår herr Spångberg rätt — de borgerliga
hade lurat konstitutionsutskottets
majoritet genom att inge denna
uppfattningen, att man skulle kunna
enas om en gemensam skrivning. Det
hade verkligen varit ganska intressant
att få veta detta. Men det kanske herr
Spångberg eller någon annan bland
konstitutionsutskottets majoritet kan
upplysa riksdagen om.

Ja, herr talman, bakom alla dessa invecklade
termer såsom agnatisk och
lineal tronföljd och primogenitur ligger
alltså det enkla förhållandet att våra
prinsessor skall ha samma rätt till
tronen som de svenska prinsarna. Detta
tillfredsställer tydligen våra liberala

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

och konservativa krav på kvinnans likställighet,
kanske öven bland dem som
röstat emot lagen om kvinnliga präster.

En av reservanterna har förklarat att
han i monarkien bara ser en representativ
och ceremoniell funktion och att
det måhända behövs en partilös för att
klara vissa situationer. Den förre högerledaren
definierade för en del år
sedan sin uppfattning om vad man
skall ha monarkien till. Han ansåg att
den uteslutande skulle ha en representativ
funktion.

Nå, har man monarki skall man naturligtvis
begränsa dess funktioner till
det minsta möjliga. Men om man begränsar
dessa så att monarkien blir
överflödig och kommer att te sig som
en ren abnormitet, kan man undra vad
man skall ha en sådan institution till.

Det har redan av herr Spångberg påpekats
hur inkonsekventa motionerna
är och detta gäller väl även för reservationen,
i vilken det yrkas att man
skall utestänga de nuvarande prinsessorna
från arvsrätten, som skall disponeras
av den yngste i familjen, nämligen
den nuvarande kronprinsen. Det
är inte .särskilt konsekvent att ställa åtminstone
prinsessan Christina utanför
arvsrätten när man nu skall kämpa för
könens likaberättigande även på detta
område.

Sedan motionen väcktes liar två av
prinsessorna passat på att beröva sig
varje möjlighet att komma i åtnjutande
av den förmån, som motionärerna skulle
vilja tillförsäkra dem. Om detta
gjorts i förskräckelse över eller i misstanken
om att motionärerna eventuellt
skulle bli tagna på allvar kan de bara
själva svara på. Jag tycker i alla händelser
att de handlat fullständigt riktigt.
Kanske är motionärerna rädda för
att den sista av prinsessorna också
skulle handla på samma sätt, därest de
skulle ha varit konsekventa när de utformade
sitt förslag.

Nå, detta har inte så mycket med
logik att göra. Bakom allt slingrande

härvidlag ligger självfallet en strävan
att stärka monarkien. Att vi kommer
att rösta för utskottets yrkande — men
naturligtvis inte för motiveringen eller
kanske snarare bristen på motivering
— beror följaktligen på att vi inte vill
stärka monarkien och förlänga dess liv.
Vi vill inte att vårt land skall vara det
kanske sista landet i världen som har
kvar monarkien.

Det är inte många stater som har behållit
monarkien. Om jag minns rätt är
det sju stater i Europa som har den
kvar. Det stora flertalet har övergått till
republik. Och vad finns det utanför
Europa? Ja, där finns monarkien kvar
i någon liten oljestat, i Jordanien, Iran.
Thailand och kanske i någon ytterligare
stat.

Det blir allt besvärligare för dem
som pretenderar på att bli kung i vårt
land att i fortsättningen över huvud
taget finna en gemål, som motsvarar
den svenska författningens krav. Monarkien
är alltså en sedan länge otidsenlig
institution, en feodal kvarleva
som står i skriande motsättning till
idén om ett demokratiskt samhälle och
till det moderna Sverige över huvud
taget.

Vi är absolut anhängare av att kvinnorna
skall ha samma rättigheter som
männen, och jag kan instämma med
den talare som menade, att när det blir
republik här i Sverige skulle ingen våga
föreslå att presidentskapet skulle monopoliseras
för män. Det är emellertid en
annan sak. Vi har inte republik nu,
men vi har en fallfärdig institution,
som vi inte vill förlänga livet på utan
som vi hoppas kunna avveckla under
så civiliserade och humana former som
möjligt. Då passar det ju inte med
några sådana här konstlade åtgärder
för att förlänga livet på institutionen.

Herr talman! Just därför att vi inte
vill förlänga monarkiens liv eller »modernisera»
monarkien på detta sätt,
när dess orimlighet börjar stå kiar för
allt flera människor, och just därför att

Onsdagen den I november 1904

Nr 33

majoriteten av det svenska folket har
röstat på partier, som är för den republikanska
statsformen, sä tycker vi
att det finns iinnu mindre anledning
att ta de väckta motionerna på allvar.
Med den motiveringen kommer vi för
vår del att rösta för utskottets yrkande.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Det bjuder mig alltid
emot att ingripa i eu debatt och upprepa
redan framförda argument, och därför
skall jag fatta mig kort.

Jag ser i denna fråga inte ett ställningstagande
rörande vårt statsskick.
Men för den som alltid hållit på principen
om lika rätt för kvinnor och män
till all utbildning och lika rätt till alla
yrken och ämbeten, så framstår det som
en logisk kullerbytta att i dag rösta
tvärtemot en princip som man alltid
hävdat och trott på. Jag kan därför inte
rösta med utskottet.

För mig framstår emellertid också
reservanternas förslag som en logisk
kullerbytta, då de inte önskar få principen
om kvinnans jämlikhet tillämpad
nu utan någon gång i en avlägsen framtid.
Därför vill jag inte heller rösta med
reservanterna, utan jag kommer att avstå
vid voteringen.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s).

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Diskussionen rörande
utskottsbehandlingen av motionerna om
införande av kvinnlig tronföljd inleddes
här i kammaren med ett par deklarationer,
att man inte alls åsyftade att
ställa frågan om monarki eller republik
under debatt. Trots detta har man ju
gjort en mycket prononcerad bekännelse
till den statsform vi sedan urminnes
tider har haft bär i landet. Herr
Spångbergs inlägg utgjorde i viss mån
en motvikt mot dessa resonemang. Han
försvarade sin för kammarens ledamöter
välbekanta principiellt republikanska
uppfattning, och han försvarade den

Införande av kvinnlig tronföljd

med stor frenesi. Tillåt mig för min del,
herr talman, att i debatten representera
vad jag skulle vilja kalla, utan att bli
missförstådd, eu tredje ståndpunkt.

Jag har ända sedan ungdomsåren —
och jag står nu här som en ganska gammal
liberal — omfattat principen om
det republikanska styrelseskicket. Det
är någonting som jag aldrig gjort någon
hemlighet av, och jag har inte haft
anledning att modifiera denna min rent
principiella uppfattning. Å andra sidan
måste jag säga att det funnits mycket
få skäl för mig att sälla mig till herr
Spångberg och de övriga vad jag skulle
vilja kalla kämpande republikanerna i
vårt samhälle. Skälen att inte göra det
har varit flera.

Jag är övertygad om att de första talarna
i debatten har rätt då de säger att
det finns en övervägande folkmening
för bibehållande av det nuvarande statsskicket.
Ett annat skäl kan vara att jag
tycker att det finns så många samhällsfrågor
av vikt som ännu är olösta, alt
vi bör ta ställning till dem innan vi ger
oss in i en strid om statsformen.

Då jag gått att granska de föreliggande
motionerna inför utskottsbehandlingen
-— dels en partimotion från högerhåll,
dels en motion av enskilda folkpartister
— har jag emellertid från de
sakliga utgångspunkter som vi i allmänhet
brukar inta, när det gäller att
behandla motioner, kommit till resultatet
att motionerna inte kan bifallas.
Högerns partimotion -— den är ju undertecknad
av högerns förtroenderåd —
företer en hel rad säregna drag. Den
måste ha betraktats såsom mycket viktig
av partiets ledning, då man vidtog
den uppseendeväckande åtgärden i våras
att reservera sig mot det uppskovsmemorial
som utskottet avlämnade.
Det är något som ytterligt sällan förekommer.
Vi var inom utskottet synnerligen
arbetstvngda, som alla vet, under
våren. Vi hade inte bara Wennerströmaffären
— vi hade också Kungl. Maj:ts
proposition nr 140 med en hel rad

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

grundlagsändringar och vi hade den ordinarie
dechargen. I princip ansåg vi
att vi under våren inte skulle behandla
annat än de frågor som det var nödvändigt
att fatta beslut om, t. ex. grundlagsförslag
som skulle antagas såsom
vilande. Enligt praxis bör ju sådana
förslag behandlas av riksdagen före
andrakammarval. Här gäller det emellertid
en motion med skrivelseförslag,
och den kunde mycket väl vänta till
hösten. Varför allt detta rabalder rörande
behandlingen av frågan? Någon
har sagt mig att det berodde på att
man ville ha en plattform vid den kommande
valrörelsen och att man antog
att frågan om kvinnlig tronföljd skulle
kunna utgöra en sådan plattform. Jag
känner självfallet ingen förvåning över
att högermotionärerna har uttalat en
mycket stark bekännelse till det monarkiska
systemet. Det skulle i själva
verket varit överraskande om de inte
hade gjort det. Tv trots alla skinnömsningar
skall väl högern ändå ha något
kvar av det som gammalt och fornt varit
haver.

Mera överraskande var, som en talare
redan tidigare har påpekat, att motionärerna
föreföll raskt vilja införa den
kvinnliga tronföljden och samtidigt vägra
den unge man som herr Spångberg
fortfarande envisas med att kalla för
Lillprinsen tillträde till tronen. Det tycker
jag var litet vårdslöst gjort av motionärerna.
Reservanterna inom utskottet
har varit betydligt försiktigare, liksom
den enskilda folkpartimotionen som
hävdat jämlikhetskravet. Det är naturligtvis
en bestickande ståndpunkt att det
bör råda jämlikhet mellan kvinnor och
män på olika områden när det gäller
statliga ämbeten. Det är en grundsats
som jag själv omfattar mycket energiskt,
men jag undrar om det inte finns andra
områden av samhällslivet där det är
betydligt angelägnare att genomföra jämlikheten
än just här. Är det någon egentlig
jämlikhetsprincip att av en rad tronpretendenter
i den aktuella situatio -

nen fyra unga damer och en ung man —
ta ut just den äldste? Det är därför jag
inte riktigt kan förstå fru RenströmIngenäs’
ståndpunkt. Jag tycker inte att
man kan dra några paralleller med den
demokratiska ordningen i andra sammanhang.

Om vi nu skulle ha bifallit dessa motioner
så skulle det såvitt jag förstår ha
lett till en omskrivning av den av våra
grundlagar som kallas successionsordningen.
Den omfattar fem sidor i den
malmgrenska editionen. Den är som vi
alla vet skriven på mycket ålderdomligt
språk som är typiskt för sin tid,
början av 1800-talet. Av dessa fem sidor
upptas nära två av en mycket pompös
ingress och en avslutning av samma typ
som i regeringsformen, vår äldsta
grundlag. Denna ingress, som är väl
värd att läsa, innehåller bl. a. en rad
besvärjelser innebärande att Konung
Karl XIII inte måtte avlida så snart.
Det undandrar sig mitt bedömande —
kanske herr Svenungsson kan lämna
bättre besked på den punkten —- huruvida
detta hade avsedd effekt.

Successionsordningen upptar nio
punkter. Om man skulle förändra dem i
den riktning som motionärerna här anser
måste man såvitt jag förstår skriva
om hela successionsordningen från början
till slut. Praktiskt taget varenda paragraf
beröres. Vi skulle med andra
ord försättas i samma situation som
1948 då vi fick förslag om en helt ny
grundlag, nämligen eu ny tryckfrihetsförordning.

Vad hade detta i sin tur inneburit?
Hade inte just ett sådant förslag till ny
grundlag i själva verket lett till att hela
frågan om monarki eller republik hade
aktualiserats — jag tror att en mycket
stor del av kammarens ledamöter
inte vill ta en strid om den frågan.
Hade vi fått ett sådant grundlagsförslag
skulle det inte ha kunnat undvikas att
precisera ståndpunkterna för och emot
det monarkiska systemet. Om man skulle
dra de yttersta konsekvenserna av hö -

Onsdagen den I november 1964

Nr 33

germotionen skulle denna därför leda
(ill eu situation som man inte heller
på liögerhåll skulle anse önskvärd.

Jag nämnde, herr talman, i början av
mitt anförande att man förfor ganska
egendomligt när det gällde att fatta ett
beslut beträffande högermotionen —
och märk väl bara beträffande denna
— i våras. Måhända — jag känner inte
till det närmare — låg det bakom denna
tankegång eu uppfattning om att den
stora allmänheten skulle vara särskilt
intresserad av denna fråga, inte frågan
om styrelseformen som sådan utan frågan
om kvinnlig tronföljd. Människor
tänker i allmänhet inte så mycket i
abstarkta principer utan tänker på den
föreliggande situationen. I denna situation
har vi fyra unga, behagliga, begåvade,
representativa damer, som enligt
vad den kolorerade veckopressen och
många dagstidningar försäkrar oss har
valt sin egen väg när det gällt att utköra
sin make. Har inte det varit ett ganska
naturligt utslag av det valfrihetens samhälle
som vi litet var vill vara förespråkare
för? Hur skulle det ha varit om
dessa arma flickor varit arvingar till
tronen? Då skulle de enligt de hävdvunna
regler som existerar inom denna
uråldriga institution varit hänvisade till
att välja inom ett mycket begränsat sortiment
av pretendenter som så småningom
kanske blir prinsgemåler. Då
kunde man väl inte säga att kärleken
skulle ha kommit till sin rätt. Det är,
herr talman, som ett uttryck för denna
kärlek som står över alla partigränser
som jag också skulle vilja säga någonting,
och den aktuella situationen har
i någon mån bestämt också mitt ställningstagande.

I motsats till vad vissa motionärer har
antagit tror jag inte alls att den stora
allmänheten har .särskild sympati för
införande av kvinnlig tronföljd. Det är
därför jag som rent personlig deklaration
vill säga att det är bäst att hålla
denna fråga öppen. Vi gagnar själva saken
bäst på det sättet.

Införande av kvinnlig tronföljd

.lag finner, herr talman, alt de övervägande
sakskälen talar för bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s) och herr Aclamsson
(s).

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr von Friesen antar
att taktiska spekulationer ligger bakom
högerns partimotion. Jag vill absolut
bestrida att så är fallet. Vad beträffar
monarkien har högerpartiet haft en
konsekvent inställning genom alla år,
och denna har delats av alla partiets
medlemmar. Jag har för min del trott
att folkpartiets majoritet också slöt upp
kring monarkien. Efter vad herr von
Friesen nu har sagt börjar jag känna
mig tveksam. Det var ett intressant men
också oroande besked.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte alls att
herr Svenungsson skall känna sig så
förskräckligt orolig. Folkpartiet klarar
sig hans bön förutan. Vad beträffar högerns
syfte med denna motion så åberopar
jag till stöd för min uppfattning
helt enkelt den ovanliga procedur som
tillgreps i konstitutionsutskottet och såvitt
jag förstå inte kunde ha annat syfte
än att föra ut frågan i valrörelsen. Om
den inte hade det ändamålet, herr Svenungsson,
vad hade den över huvud taget
för syfte?

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet omedelbart
efter herr Nyberg och avsåg då
närmast en replik men blev missförstådd
av talmannen, och missförståndet
kunde inte rättas till då eu annan talare
kom emellan.

Herr Nyberg frågade mig om jag
anser att en kommande författningsutredning
inte skulle kunna ta upp frågan
om kvinnlig tronföljd, vilken inställning
jag själv hade till den saken

3 — Andra kammarens protokoll I96rt. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

och om jag delade utskottets uppfattning.
Utskottet har inte uttalat sig i
saken. Det bästa svaret — eftersom utskottet
har en så kort motivering i
själva utlåtandet — är kanske att hänvisa
till vad författningsberedningen
skrev i sitt betänkande (SOU 17: 1963).
Jag skall bara peka på några satser som
klargör att utredningen ville ställa den
frågan öppen för framtiden. Utredningen
framhåller, att det inte är lämpligt
att riksdagens handlingsfrihet i den
angivna situationen från början är beskuren.
Det är därför man inte gjort
något uttalande om vad som skall ske
om 75 år. Författningsutredningen säger
vidare att det inte låter sig bedöma
hur riksdagen skulle handla i det läge
som skulle uppkomma om kungahuset
skulle utslockna. Med hänsyn härtill
föreslås en sådan utformning av grundlagsbestämmelserna
att det framtida
ställningstagandet inte föregripes, d.v. s.
att det står riksdagen fritt att genomföra
en författningsreform som inför
republik när frågan blir aktuell.

Ungefär på detta sätt kan jag uttala
mig, samtidigt som jag naturligtvis förklarar
min egen uppfattning vara hundraprocentigt
för republiken. Men jag
kommer ju inte att vara med när dessa
saker kan komma att beslutas i riksdagen.

Jag vill inte polemisera mot herr von
Friesen. Men jag är inte säker på att
herr von Friesens antagande, att majoriteten
av svenska folket skulle vara
för monarki, är riktigt. Resultatet blir
nog beroende av hur frågan om monarki
contra republik formuleras. Skulle
frågan om införande av republik ställas
i dag, skulle man nog i allmänhet när
det gäller monarkien tänka på den nuvarande
kungen — och kanske även på
kronprinsen som alltsedan han blev
född har glorifierats i tidningarna och
betecknats som fantastiskt underbar.
Han har tydligen också — om nu tidningarna
talar sanning, vilket de inte
alltid gör — visat sig vara en väldig

vildbasare då han var med om något
äventyr i södern.

Att kronprinsen uppträder som ynglingar
i allmänhet och avreagerar sig
och även i övrigt uppför sig som en
normal människa, som alla känner genom
veckotidningarna, kan tala för att
han är lämplig som statschef.

Men om man ställer frågan så här
till svenska folket: Skulle ni vilja ha
republik eller monarki, om det nuvarande
kungahuset skulle utslockna? tror
jag att majoriteten — även om jag är
väl medveten om hur tidningarna skulle
uppmobiliseras — skulle uttala sig
för republik.

Det skulle kanske vara värdefullt om
man försökte att få till stånd en objektiv
undersökning i detta fall utan att
blanda in det nuvarande kungahuset
eller andra ovidkommande ting.

Om man tänker sig en situation, där
Sverige skulle utse en statschef eller
ett nytt kungahus, föreställer jag mig
att denna riksdag inte gärna skulle
vilja vara med om att ta in en prins
från utlandet — där det ju för övrigt
sannerligen inte finns så mycket att
välja mellan i prinsväg och där det blir
ännu mindre att välja på i framtiden.

Jag tror att majoriteten under sådana
förhållanden skulle uttala sig för
republik.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag frågade herr Spångberg
hur man skulle tolka utskottsmajoritetens
utlåtande. Avvisar utskottsmajoriteten
tanken på kvinnlig tronföljd
i en kommande författningsreform
eller gör man det inte?

Herr Spångberg svarar med att hänvisa
till de reflexioner som gjorts av
författningsutredningen. Men vad han
har sagt rör närmast frågan om möjligheterna
att i framtiden införa republik.
Han lämnar alltså frågan öppen.

Även om utskottsmajoritetens förslag
går igenom här i kammaren har man
enligt min mening ändå inte avvisat

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

tanken på att införa kvinnlig tronföljd.
Men eftersom synpunkterna är klarast
utformade i reservationen, är det givet
att jag fortfarande håller fast vid mitt
yrkande om bifall till denna.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! På basis av den överläggning
som ägt rum i utskottet anser
jag att utskottets motivering innebär ett
avvisande av förslaget om kvinnlig tronföljd.

Herr SVENSSON i Ljungskilc (fp):

Herr talman! I anslutning till det meningsutbyte
som förekommit mellan
herrar Spångberg och Svenungsson skulle
jag vilja göra det inpasset —• och jag
ställer mig då närmast på herr Spångbergs
sida — att demokrati väl ändå
måste vara någonting objektivt och inte
något som lämnar utrymme för ett tyckande
litet hur som helst.

Ifall hela svenska folket vid en röstning
skulle tycka att denna sal är fyrkantig,
kan jag inte förstå att salen bleve
fyrkantig för det utan den vore fortfarande
åttakantig. Det är väl likadant
ined principer över huvud taget. Skall
de göra skäl för namnet måste de inrymma
någonting objektivt, som man
inte kan »tycka bort».

Det är meningslöst att hålla på att
bevisa att den ärftliga monarkien inte
är demokratisk. Det finns väl egentligen
inte heller någon som påstår det. Men
svenska folket har sin demokratiska rätt
att i sin författning inrymma ett odemokratiskt
moment, såsom nu är fallet;
det går i varje fall inte att förhindra
detta. Genom den historiska utvecklingen
och det dagspolitiska läget är ett
sådant odemokratiskt moment för handen.

Men vad jag tycker vore ett så att
säga demokratiskt minimum, om man
skall ha krav i detta sammanhang, är
att svenska folket skulle ha möjlighet
att i klart legala och demokratiska former
ändra sitt statsskick om och när det

Införande av kvinnlig tronföljd

har lust att göra det. År det egentligen
någon som vill bestrida att det från
demokratisk synpunkt vore riktigt att
man här i landet kunde ändra systemet
beträffande statschef utan en statsomvälvning? Men

den gällande successionsordningen
förhindrar de svenska statsmakterna
att i laga former ändra den,
eftersom den nuvarande kungaätten har
vetorätt på grund av en överenskommelse
som träffades för mer än 150 år sedan.
Hur detta över huvud taget skall
kunna ordnas vet jag inte; den saken
får statsvetarna grubbla över. Men alldeles
klart är det att om händelseutvecklingen
skulle bli sådan att successionsordningen
brytes, då har svenska
folket möjlighet att i vanlig demokratisk
ordning bestämma hur det vill ha
det i fortsättningen. Även om man inte
vill släppa monarkien, skulle man kanske
på något sätt kunna skapa de former
som ger den svenska demokratien
legala möjligheter att besluta så som
den efter moget övervägande finner
för gott.

Vad händer nu ifall dessa motioner
bifalles? Jo, man skjuter möjligheten
ännu längre fram i tiden att under fria
demokratiska former pröva denna del
av statsskicket. För min del tycker jag
att detta är det väsentligaste skälet mot
en utsträckning av arvsrätten till den
kvinnliga sidan. Sedan kan man komma
och tala om hur demokratiskt det
är att män och kvinnor behandlas lika
och därmed införa den i och för sig
riktiga principen i detta sammanhang.
Men vad tjänar det till att försöka ympa
in ett stycke demokrati i en odemokratisk
grundprincip som inte kan demokratiseras
över huvud taget. Jag tror
att damerna och herrarna överanstränger
sig när de försöker att göra detta.

Någon har här sagt att den svenska
demokratien fungerar bra med kungadöme.
Det gör den naturligtvis för tillfället
och i de flesta fall. Så länge kungen
inte fungerar alls fungerar demo -

3— Andra kammarens protokoll 196b. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Införande av kvinnlig tronföljd

kratien bra. Men hur går det om kungen
börjar att fungera? En av de bittraste
upplevelser som jag varit med om
under de 24 år jag tillhört riksdagen
var det beslut som år 1941 fattades om
Division Engelbrecht. Att detta beslut
påverkades av ett kungligt abdikationshot
är inte vederlagt — observera mitt
försiktiga uttalande att det inte är vederlagt.
Att det var ett republikanskt
parti som »trillade av pinn» för ett
kungligt abdikationsliot gjorde inte saken
bättre.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Herr von Friesen frågade
varför detta spörsmål har tagits
upp. Svaret är lätt att ge. Vi anser att
det är en väl motiverad reform. År
1952 motionerade, som vi tidigare har
hört under debatten, herr Håstad och
fru Gärde Widemar om kvinnlig tronföljd.
Sedan dess har 12 är förflutit.

När nu inte heller författningsutredningen
tog upp denna sak, tyckte vi att
det kunde vara på tiden att ta upp den.
Det är inte enbart högerpartiet, herr
von Friesen, som tycker att reformen
är väl motiverad. Vi har också en folkpartimotion
med herr Nyberg som första
namn, och han har här i kammaren
argumenterat väl för saken. I utskottet
har också centerpartiet gått på samma
linje. Det är alltså inte fråga om någon
högerspecialitet, herr von Friesen!

Herr PALM (h):

Herr talman! Bara några ord till herr
von Friesen med anledning av hans
fråga. Han efterlyste anledningen till
brådskan med högerpartiets motion i
denna sak. Det fanns en motsvarande
brådska när det gällde att forcera fram
en höjning av tronföljarens ålder. Bortsett
från att det kunde finnas motiv för
den höjningen — ja, kanske flera motiv
— var det helt klart att det bland
åtskilliga av dem som forcerade fram
just denna reform fanns en tanke, vilken
också gavs uttryck i skrift på skil -

da häll, att man därigenom möjligen
kunde få ett »interregnum», under vilket
man skulle kunna vänja opinionen
vid införandet av republik.

Med tanke på att sådana beräkningar
kunde ligga bakom forcerandet av en
reform i just den delen, kunde det också
finnas skäl att i samma grad forcera
en reform, som innebar införandet av
kvinnlig tronföljd. Detta var ett av motiven
för att det ansågs angeläget att
just då väcka motionen. Det finns ju
andra sakligt starka motiveringar för
motionen, som herr Svenungsson har
belyst. Jag vill med dessa ord betona
att det faktiskt fanns ett motiv för
»brådskan» just då.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker fortfarande
att man på högerhåll har mycket svårt
att klargöra sin attityd i våras, då man
inte ville ha uppskov med denna fråga,
som ju enbart gällde en utredning —
en utredning som väl måste ta flera år.
Jämförelsen med tronföljarens ålder är
alldeles ohållbar. Den togs upp i en
proposition från Kungl. Maj:t som vi
måste anta — eller förkasta, det kunde
vi självfallet ha gjort — men vi måste
fatta beslut i den frågan i våras, ty det
var en grundlagsfråga. Hade man inte
tagit upp frågan då, hade det varit meningslöst,
eftersom det fordras beslut
av två riksdagar, mellan vilka val till
andra kammaren har ägt rum.

Till herr Svenungsson vill jag säga
att jag tror att det finns majoritet för
monarkiens bevarande. Det har jag inte
bestritt, utan det är jag övertygad om
att det finns. Jag har deklarerat min
ståndpunkt därvidlag, men jag tycker
fortfarande inte, att den frågan har
så mycket att göra med frågan om införande
av kvinnlig tronföljd.

I synnerhet har jag svårt att förstå
att man på högerhåll, där man till
exempel har motsatt sig kvinnliga präster,
är så väldigt radikal när det gäller
införande av kvinnlig tronföljd.

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

llerr PALM (Ii) kort genmäle:

Herr talman! Det skall bli ett mycket
kort genmäle. Jag vill påpeka för herr
von Friesen att även om det gäller eu
utredning, så rör det sig i biiggc fallen
om grundlagsfrågor.

I slutet av sitt anförande blandade
herr von Friesen in högerpartiets inställning
till kvinnliga präster. Mig vcterligt
har det inte på det politiska planet
lagts fram förslag i den frågan!
Meningarna är delade på kyrkligt håll
och skär väl igenom partierna och den
bör inte rimligen tas upp i detta sammanhang.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Man har ju i förväg
undrat, huruvida det skulle göras något
försök att spela upp den här debatten
som om den gällde ett val mellan monarki
och republik. Med undantag för
herr Spångberg har emellertid ingen
av de föregående talarna fallit för den
frestelsen, utan de har, såvitt jag förstått,
hållit sig till det föreliggande ämnet,
som är mycket mer begränsat. Herr
von Friesen framhöll nyss — med rätta
— just det förhållandet.

Till min stora förvåning framträdde
emellertid herr Svenungsson plötsligt
och hänvisade till herr von Frieseus
yttrande — som var ett yttrande i
vilket han framförde sin personliga
mening — och sade att nu började man
tvivla på var majoriteten för republik
finns i folkpartiet. Jag är säker
på att alla kammarens ledamöter är
fullt på det klara med att ingenting
som har sagts i denna kammare i dag,
vare sig av dem som talat för majoriteten
eller för reservanterna, lämnar
material för någon bedömning om var
i det ena eller andra partiet som majoriteten
finns för monarki eller republik.
Vad herr Svenungsson försökte
göra var alltså att på ett mycket överraskande
sätt -—- jag hade inte väntat
mig något sådant av lionom — föra
hort debatten från dagens överlägg -

införande av kvinnlig tronföljd

ningsämnen och sprida något slags allmänna
föreställningar, för vilka han
inte hade någon som helst täckning i
debatten.

Om det skulle vara så, att herr Svenungsson
är orolig för folkpartiet, så kan
jag tala om för honom att när vi gjorde
upp vårt nya partiprogram, framfördes
det inte ens förslag från något håll om
att där skulle stå något om införande
av republik. Detta betyder inte att det
inte råder delade meningar i frågan
inom vårt parti liksom i andra, men
det säger i alla fall en hel del om inställningen
inom partiet.

Jag tycker att det över huvud taget
skulle vara en fördel om man i en fråga
som denna inte tillät sig sådana utsvävningar
utan grund, som de herr
Svenungsson nu försökte sig på.

I övrigt skall jag bara säga att jag
för min del utan någon som helst tvekan
kommer att stödja reservationen.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Redan i mitt första anförande
slog jag fast detta, att vi i
dag inte behandlar frågan om monarki
contra republik utan endast delfrågan
om kvinnlig tronföljd.

För övrigt är jag enbart tacksam för
herr Ohlins deklaration.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wahlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Utbyte i grundlagarna av ordet »Konungen» mot ordet »statschefen»

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Torsten Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Walilund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 75 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Utbyte i grundlagarna av ordet

»Konungen» mot ordet »statschefen»

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
angående utbyte i grundlagarna
av ordet »Konungen» mot ordet »statschefen».

I en vid 1963 års riksdag i andra
kammaren väckt motion nr 361 av herr
Spångberg in. fl. hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta att hos regeringen
anhålla om förslag syftande till att ämbetsbeteckningen
Konungen i grundlagarna
utbytes mot beteckningen statschefen».

Behandlingen av motionen, vilken
hänvisats till konstitutionsutskottet, hade
uppskjutits till innevarande höstsession
av 1964 år.s riksdag.

Utskottet hemställde, att motionen
11:361 från år 1963 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Spångberg, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka förevarande motion 11:361
från år 1963.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Efter den debatt som
har förts föreställer jag mig att det
kan bli en mycket kort överläggning i
den här frågan, som delvis sammanfaller
med vad vi nyss har överlagt om.

Utlåtandet gäller, som herrarna och
damerna ser, en motion som väcktes
vid 1963 års riksdag —- alltså för snart
två år sedan — vari hemställdes »att
riksdagen måtte besluta att hos regeringen
anhålla om förslag syftande till
att ämbetsbeteckningen Konungen i
grundlagarna utbytes mot beteckningen
statschefen».

Motionen har, förutom av mig, undertecknats
av herr Stellan Arvidson
och fröken Viola Sandell. Den syftar
främst till att, om riksdagen någon
gång skulle komma på idén att i enlighet
med den republikanska uppfattning
som omfattas av riksdagens majoritet
införa republikanskt statsskick, så skulle
detta kunna gå för sig utan någon ytterligare
omskrivning av grundlagen,
där ordet »Konungen» är infört i så
många olika sammanhang. En övergång
till republik skulle betyda att en mängd
paragrafer i grundlagarna finge skrivas
om, även om ämbetsutövningen
skulle bli densamma för presidenten
i denna republik som för konungen i
vår nuvarande monarki.

Ordet »statschef» är sålunda en praktisk
benämning, som inte heller innebär
något ingrepp i den nuvarande
statsformen utan passar lika bra för
olika statsformer — republik såväl som
monarki — och som även lämpar sig
vare sig vi har kvinnlig eller manlig
statschef. Man behöver i detta sammanhang
sålunda inte alls gå in på frågan
om statsformen, utan här gäller det en
benämning som är praktisk, som kan
användas redan nu och som icke berör
statsformen över huvud taget. Detta
bör man ha klart för sig, menar jag.

Onsdagen den -1 november 1904

Nr 33

Utbyte i grundlagarna av ordet »Konungen» mot ordet »statschefen»

Om man vill fä (ill stånd eu ändring av
statsformen i framtiden, så underlättas
alltså denna ändring genom den omskrivning
i grundlagarna, vilket inte
blir fallet med bibehållande av beteckningen
»Konungen».

För all del, jag vet att det inte är så
många som tycker att man bör ändra
på detta uttryckssätt, men jag måste
säga, att om man anser att eu princip
är riktig, så för man ju fram den, jag
höll på att säga även om det görs i demonstrationssyfte
för en riktig sak.

Jag menar inte att man skall demonstrera
för något annat än en mera
praktisk benämning. Ur den synpunkten
bar jag svårt att förstå att de som
nyss så ivrigt talade för kvinnlig tronföljd
inte i utskottet har kunnat gå med
på en ändring av denna ämbetstitel, som
ändå kommer att utredas i sammanhang,
som de som motionerat om och
de som talat för kvinnlig tronföljd anser
vara riktiga. Man kan nämligen inte
gärna utgå från att en kvinnlig tronföljare
skall kallas för kung, lika litet
som man kan anse att en president
skall kallas för kung. Ordet konung
har ju en alldeles speciell klang och
förekommer även i religiösa sammanhang.
Man skulle t. ex. inte kunna kalla
Jesus för drottning. Om någon gjorde
det skulle det väl anses vara ett hån.
Däremot talar man i det sammanhanget
ofta om Konungen, som då är något
annat än beteckningen för ett ämbete.

Jag skulle tro att denna fråga kommer
att diskuteras en gång, om man
skall tänka sig en kvinnlig statschef
som ur andra synpunkter kanske skulle
kunna kallas konung. Ordet konung vore
dock illa valt i det sammanhanget,
ålan bör skilja på orden konung och
drottning, och jag anser att det är lika
galet att tala om en drottning under
ämbetstiteln konung som om man skulle
säga drottning Gustaf VI Adolf.

Jag vill dock gärna medge att mina
synpunkter har beaktats i större utsträckning
än jag kanske hade väntat
mig då jag väckte motionen i frågan.

Ordet statschef har nämligen kommit
till användning i flera fall i författningsutredningens
betänkande. I sitt
förslag till ny regeringsform har författningsutredningen
i 1 kap. 3 § föreslagit
ett stadgande enligt vilket »Konungen
är rikets statschef».

Ilär har alltså ordet statschef använts.
Statschef är den riktiga beteckningen
för den ämbetsutövning som
nu upprätthålles av Konungen.

Jag vill påpeka att utskottet inte har
något att invända i sak mot motionens
förslag. Det heter i utskottsutlåtandct:
»En sådan ändring av de nuvarande
grundlagarnas ordalag, som förordas i
lorevarande motion, skulle beröra regeringsformens
hela system och konstruktion.
Med hänsyn härtill kan en
övergång till andra uttryckssätt, som
bättre än de nuvarande anknyter till
statslivets realiteter, endast övervägas
i samband med en allmän författningsrevision.
» Jag har ingenting att invända
mot den skrivningen. Jag kan instämma
i varje ord som där säges. Det
är eu fullt riktig beskrivning av förutsättningarna.

Vi har ju tänkt oss att det skall bli
en ganska genomgripande författningsrevision
i framtiden, och vi får väl se
hur det går med författningsutredningens
förslag. En författningsrevision med
grundlagar som motsvarar uppfattningen
i dagens samhälle föreligger icke
ännu. Jag har alltså ingen anledning att
polemisera mot utskottets skrivning.

Jag har avlämnat en reservation där
det sägs att jag ansett att utskottet bort
tillstyrka förevarande motion. Jag föreslog
i utskottet att motionen skulle tillstyrkas,
och det blev omröstning om
det yrkande jag sålunda ställde i utskottet.
Jag vill nämna det, därför att
reservationen kanske kan misstydas och
ge det intrycket att jag inte skulle ha
ställt ett dylikt yrkande i konstitutionsutskottet.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Utbyte i grundlagarna av ordet »Konungen» mot ordet »statschefen»

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Kammarens behandling
av denna fråga blir ju enklare
genom att herr Spångberg ställt yrkande
om bifall inte till sin reservation
utan till motionen.

Den fråga det här gäller berör ännu
mindre än den förra frågan problemet
om monarki contra republik. Som herr
Spångberg också sade gäller det här en
rent praktisk fråga. Jag kan i långa
stycken ge herr Spångberg rätt i hans
argumentering. Han konstaterar att beteckningen
»Konungen» inte är tidsenlig.
På den punkten kan jag reservationslöst
instämma med honom. Jag
kan också instämma med herr Spångberg,
när han säger att våra grundlagar,
enkannerligen regeringsformen,
inte har en klar terminologi.

I 1809 års regeringsform används begreppet
»Konungen» i två bemärkelser.
Där talas om »Konungen» i betydelsen
Konungen personligen, men det
talas även om Konungen som riksstyrelsens
utövare och som företrädare
för den högsta statsmakten, vare sig
Konungen personligen medverkar eller
inte. Det användes exempelvis i samband
med konseljen, där Konungen
personligen medverkar, och det användes
även vad beträffar högsta domstolen,
där så icke är fallet.

Begreppet »Kungl. Maj:t» förekommer
inte i regeringsformen annat än i
rubriken. Författningsutredningen vill
avskaffa denna beteckning. Begreppet
»Majestät» är ju om möjligt ännu mindre
tidsenligt än beteckningen »Konungen».

Författningsutredningen har föreslagit
att med beteckningen »Konungen»
skall avses Konungen personligen. Beteckningen
skall alltså inte användas
i fråga om någon annan person eller
något kollektiv.

Herr Spångberg var ju också, efter
vad jag kunde förstå, tillfredsställd
med författningsutredningens förslag.
Såvitt jag kommer ihåg har författ -

ningsutredningen inte fått någon kritik
i det sammanhang, det här gäller. Jag
tror alltså att herr Spångberg med tillförsikt
kan se fram emot vad som händer.
Dessutom var han ju tillfredsställd
med utskottets motivering som han nyss
läste upp.

Utskottet menar att, då författningsreformen
nu är förestående — det är
min personliga förhoppning att den är
snart förestående — är det rimligt att
dessa frågor då övervägs.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 361;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplöstes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:361.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

S 10

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad

Onsdagen den I november 1904

Nr 33

Undantagande av böcker och musikalier från förbudet mot bruttoprissättning

lydelse av 32 § 3 inom. och punkt 7 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension inom
ATP, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av livsmedel.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 11

Undantagande av böcker och musikalier
från förbudet mot bruttoprissättning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckt motion
om undantagande av böcker och musikalier
från förbudet mot bruttoprissättning.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 529, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Waclitmeister hemställt »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville hemställa om sådan ändring i lagen
den 25 september 1953 om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, att böcker och musikalier
undantagas från lagens tillämpning,
alternativt att i 4 § samma lag tilllades
bestämmelse av innebörd, att där
berört tillstånd skulle meddelas för perioder
om 10 år i taget».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:529, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Rinyaby, som ansett att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:529, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om sådan
ändring av 4 § lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet att där berörda till -

stånd beträffande böcker och musikalier
skulle meddelas för perioder om tio
år, samt

15. att motionen, i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanten
hemställt under A., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (li):

Herr talman! Det tryckta ordet har i
vår lagstiftning sedan länge haft en
särställning, och det är därför helt naturligt
att man redan vid införandet
av 1953 års lag om konkurrensbegränsning
gjorde ett undantag för böcker
och musikalier. Detta undantag fick
formen av en dispens, som utgick den
31 december 1962. Sedan dess har dispensen
tills vidare förlängts i avvaktan
på ytterligare utredning av frågan. Det
innebär att för bokhandelns del råder
för närvarande ett osäkerlietstillstånd,
närmast liknande det avtalslösa läge som
ibland förekommer på arbetsmarknaden.
Säkerligen är inte detta tillstånd
stimulerande för investeringsviljan inom
bokhandeln.

Det var kulturella skäl som gjorde att
bokhandeln undantogs frän lagen om
konkurrensbegränsning, och det är av
kulturella skäl fortfarande lika viktigt,
att bokhandeln på det ena eller andra
sättet får förbli utanför denna lagstiftning.
En utväg vore att ett sådant undantag
inskrevs i lagtexten, såsom har
skett på många andra håll, nu senast i
Holland där man nyligen införde en lag
motsvarande vår lag om konkurrensbegränsning.
En annan utväg, som jag
har anvisat såsom ett alternativt yrkande
i min motion, är fortsatt dispensgivning
som omfattar icke alltför korta
perioder — jag har föreslagit 10-årsperioder.
Man skulle kunna tänka sig
en tredje utväg: en dispensgivning tills
vidare intill dess förhållandena väsentligen
ändrat sig.

I mitt yrkande om en dispensgivning

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Undantagande av böcker och musikalier

för tio år varje gång har utskottet instämt,
men därefter liar man — med
den säregna logik som härskar här i
huset — avstyrkt bifall till motionen.
Nu förutsätter utskottet för all del att
näringsfrihetsrådet skall beakta de svårigheter
som är förknippade med alltför
korta dispensperioder, och det är ju
alltid något att vara tacksam för. Men
de väsentliga olägenheterna med dispensgivningen
kvarstår dock. Bokhandeln
har hela tiden över sig hotet att
dispens kan vägras, med allt vad detta
innebär av revolution för hela vårt bokhandelsväsende.

Det kan också ifrågasättas, om näringsfrihetsrådet
är rätt forum för en
kulturangelägenhet. Det är dock inte
någon ekonomisk fråga utan en kulturfråga
det här gäller. Kulturella skäl var
som sagt avgörande för att bokhandeln
en gång i tiden fick dispens från lagen
om konkurrensbegränsning. Därtill
kommer att sammansättningen av näringsfrihetsrådet
har anpassats med
tanke på rådets rent ekonomiska uppgifter.
Men det är en mycket avsevärd
skillnad mellan konservburkar och böcker
även då det gäller handeln med dessa
ting — det förefaller som om man
inte hade riktigt kommit underfund
med den saken.

Ett kommissionssystem, sadant som
kännetecknar vår svenska bokförsäljning,
innebär att varje fullsorterad bokhandel
erhåller praktiskt taget all nyutkommande
litteratur, som man är
skyldig ta emot och saluföra. Systemet
med fasta bruttopriser, som är en förutsättning
härför, betyder sålunda bl. a.
att förlagen bekostar en god del av bokhandlarnas
lagerhållning. Om vi skulle
slopa bruttoprissystemet eller göra det
värdelöst genom alltför många uppmjukningar,
kan kommissionssystemet
inte upprätthållas. Då kan man inte
längre tvinga bokhandlarna att ta emot
alla kommissionssändningar, eftersom
bruttopriserna inte bara är en kompensation
för de dryga kostnader som det

från förbudet mot bruttoprissättning

stora sortimentet medför, utan också
en förutsättning för att bokhandeln skall
vara villig att hålla detta stora sortiment.

Jag vill ingalunda påstå att ingenting
skulle kunna ändras inom någon enda
del av vårt bokhandelsväsende. Men vi
måste ha klart för oss att ordningen
med en s. k. fri bokhandel, helt utan
varje form av konkurrensbegränsning,
utan ensamrätt och nyetableringskontroll,
utan fasta bruttopriser, skulle fa
till resultat att andra återförsäljare utökade
sitt sortiment med bestsellers,
vilket skulle medföra minskad lönsamhet
och minskat försäljningsunderlag
för den ordinarie bokhandeln. Även
bokhandeln måste då göra en sådan anpassning
att man ur sitt sortiment tar
bort de mindre lönsamma böckerna, och
ofta är det de kulturellt mycket värdefulla
böckerna som på detta sätt försvinner.
Förlagen får givetvis lov att
följa efter då det giiller utgivningspolitiken.
Det är lätt att inse vad detta
skulle betyda för det tryckta ordet och
hela vår kultur. Vad som än kan sägas
om bestsellers, exempelvis Mykles böcker
och andra, inte är de något mer
framstående bidrag till vår kultur.

Bruttoprissystemet har givetvis även
nackdelar, men man måste väga dem
mot nackdelarna av att ta bort detta
system. Jag tycker inte att utskottet har
i någon större utsträckning gjort detta
i sitt utlåtande. Däremot har man i reciten
citerat den mycket omfattande
och sakkunniga utredning som professor
Ulf af Trolle tidigare företagit och
där han på ett ur vetenskaplig synpunkt
föredömligt objektivt sätt kommer
till det resultatet, att bruttoprissystemet
nog måste bibehållas. Samma
uppfattning har författarna. Det förhållandet
att bokhandlarna ur sortimentet
plockar bort svårsålda böcker kommer
att betyda att förlagen drar sig för att
utge sådana böcker. Det innebär i sin
tur att inånga debuterande författare
som skriver böcker av mer hårdsmält

Onsdagen den I november 1964

Nr 33

Undantagande av böcker och musikalier från förbudet mot bruttoprissättning

slag -— om uttrycket tillätes — får besvärligt
att finna förläggare. Sveriges
författareförening har också därför påyrkat
att det nuvarande systemet skall
bibehållas.

Om vi inte beviljar dispens för tillräckligt
lång tid, blir det som en rubrik
i Stockholms-Tidningcn för ett par år
sedan sade: Utan bruttopris ingen Lagerkvist.
Jag skulle kunna citera LOredaktören
Gösta Svensson i samma tidning,
jag skulle kunna citera tidskriften
Perspektiv, jag skulle kunna citera
Värmlands Folkblads artikel »Böcker
och Potatis», jag skulle kunna citera
vad en man sotn heter Ragnar Edenman
— numera ecklesiastikminister — sade
i 1948 års bokutredning om vår bokhandels
goda organisation, men jag skall
inte ta upp tiden med detta.

Jag skulle önska att den flitiga reseverksamhet,
som våra utskott ägnar sig
åt, för andra lagutskottets del hade kunnat
utsträckas till Frankrike, och att
man stannat där tillräckligt lång tid för
att börja längta efter böcker av landets
egen produktion. Frankrike har jag valt
som resmål därför att där tillämpas det
system utan fasta bruttopriser som man
vill införa i vår bokhandel.

Eftersom jag räknar mig till de ganska
stora bokkonsumenterna och dessutom
har bott i Frankrike relativt lång
tid, tror jag mig kunna jämföra förhållandena
där rätt bra med våra. Det
första som slår en när man kommer
in i en fransk bokhandel är det ytterligt
torftiga sortimentet. Dessutom är
bokhandlarna i största utsträckning förlagsbundna.
Man får titta efter utanpå
bokhandeln vilket förlags böcker den
för. 1 en bokhandel som har skylten
NRF — d. v. s. Nouvelle Révue Francaise
— är det inte lönt att försöka få
tag i böcker som utgivits av Hachette.
Lika litet lönar det sig att gå in i en
bokhandel med skylten Gollection
Bleue och begära en bok från Gallimard.
Om bokhandlaren över huvud
taget vill skaffa dessa böcker, gör han

det med sur uppsyn och debiterar portokostnader
som är ganska kraftiga. Det
vore inte alls till fördel om vi här
skulle få ett system motsvarande detta.

En följd av bruttoprissystemets avskaffande
som damer och herrar riksdagsledamöter
skulle komma underfund
med ganska snart, när ni fyller
50, 60, 70, 80 eller 90 ar och får 27 böcker
i praktband om er hembygd, är att
ni inte kan byta de 26 exemplaren av
denna bok. Som det nu är behåller man
ett exemplar, om man inte bär boken
förut, och går sedan till bokhandeln,
där man får en massa trevliga böcker
för de andra. En bokgåva är med dagens
system liktydig exempelvis med
en check, men det blir inte så utan
bruttopris. Möjligen kan jag då få byta
boken i den affär där jag köpt den. I
Frankrike går det inte alls, det vet jag
av egen erfarenhet.

Detta är några praktiska detaljer,
som vi nog också bör tänka på. För övrigt
är det inte bara fråga om 50- och
60-årspresenter utan också om alla julklappar.
En mycket stor del, kanske de
flesta av de böcker som går genom vår
bokhandel i dag köps till julen. Denna
enorma ansvällning inte bara av utgivningen
utan också av försäljningen av
böcker vid jultiden tyder på att man
köper böcker för att ge bort dem. Om
den som bor i Ystad måste fara till
Haparanda för att byta en bok som han
fått i dubbla exemplar vore det rätt besvärligt,
och det skulle löna sig ganska
dåligt. Då vore det bättre att behålla
det system vi har.

Såvitt jag förstår ligger en omistlig
del av vår tryckfrihet inte bara i friheten
att lämna alster till tryck utan
också i att allmänheten har rätt att få
tillgång till ungefär vilken litteratur
som helst i vår bokhandel. Det vore ett
steg tillbaka att rasera denna bokhandel,
som är välkänd i hela världen tack
vare det system vi nu har.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen av herr Ringabv.

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Undantagande av böcker och musikalier

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I sitt anförande framhöll
herr Wachtmeister att det är önskvärt
att det nuvarande systemet för
försäljning av böcker och musikalier
få behållas. Det är precis vad andra
lagutskottet har föreslagit. Vi bär inte
ifrågasatt att den dispens som bokhandeln
hittills har fått från lagen om förbud
mot bruttopris skall upphöra. Utskottet
utgår ifrån att dispens skall
meddelas även i fortsättningen.

I den reservation som herr Wachtmeister
yrkade bifall till föreslås att
dispens skall meddelas för tio år i taget
och att alltså denna tid skall skrivas
in i lagen. Vi har inte ansett detta vara
lämpligt utan menar att näringsfrihetsrådet,
som för närvarande har till uppgift
att meddela dispensen, liksom hittills
kan bestämma tidsintervallerna.

Vi har också den uppfattningen, att
bruttoprissystemet även när det gäller
försäljning av böcker och musikalier
har vissa nackdelar och att det därför
är nödvändigt att man i samband
med att dispens beviljas prövar villkoren
och företar de uppmjukningar och
ändringar av bestämmelserna som kan
vara önskvärda och påkallade. I detta
avseende är också reservanten överens
med utskottsmajoriteten.

Det som skiljer reservant och utskott
åt är endast att reservanten har strukit
de sista meningarna i utskottsutlåtandet
och — som jag nyss anförde — velat
föra in bestämmelse om att dispens
skall ges för tio år i taget. Reservanten
är alltså överens med utskottsmajoriteten
om att bruttoprissystemet har nackdelar
och att det är nödvändigt med en
översyn och eventuellt eu uppmjukning
i samband med att ny dispens prövas.

Det är således inga större skiljaktigheter
mellan utskottsmajoritetens och
reservantens uppfattningar. Jag ber,
herr talman, att med detta få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

från förbudet mot bruttoprissättning

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag är överens med herr
Wachtmeister i det mesta av vad han
sade om den svenska bokhandelns höga
kvalitet; den skiljer sig fördelaktigt
från de flesta andra länders när det
gäller förmåga att förse hela landet,
minsta småorter, med god litteratur och
allsidig produktion av böcker. Jag bär
samma betänkligheter som han mot att
här hårdra en princip och utgå från
att bruttoprissystemet skulle tillämpas
även på denna gren av affärsverksamheten.

Emellertid har jag inte kunnat se att
herr Wachtmeisters motion och hans
förslag om att dispensen skulle utsträckas
till att gälla en längre tid, skiljer
sig från det ståndpunktstagande som utskottet
har kommit till. Jag kan helt
instämma i den relativt korta reservationen
sånär som på den sista meningen,
och jag har uppfattat utskottet sfi,
att det har samma uppskattning som
herr Wachtmeister av den nuvarande
bokhandeln och att man ingalunda vill
ha ett system som skulle rasera de fördelar
vi nu har. Jag vill i alla fall deklarera
detta när jag nu kommer att
rösta med utskottet, eftersom jag inte
ser reservationens lösning som vare sig
den enda vägen eller en säker väg att
rädda de fördelar som den nuvarande
bokhandeln ger.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall bara här anmäla
att jag är en stor vän av näringsfriheten
och en varm anhängare av denna
lag som förbjuder bruttopriser i
praktiskt taget alla former. Hittills har
erfarenheten av avskaffandet av bruttopriserna
visat att vi konsumenter haft
mycket stora fördelar av att denna frivilliga
privata reglering försvunnit.

Jag är också övertygad om att när
det gäller böcker — och på andra områden
där man säljer olika kulturella
varor — kan man införa anordningar

Onsdagen den 4 november 1964 Nr 33 45

Undantagande av böcker och musikalier från förbudet mot bruttoprissättning

som tillgodoser dessa konsumentbehov
även om man avskaffar bruttopriserna.

Hela frågan är för närvarande under
övervägande i näringsfrihetsrådet, och
det finns ingen anledning att från riksdagens
sida här göra några som helst
uttalanden och deklarationer i den ena
eller andra riktningen. Jag tror det är
viktigt att näringsfrihetsrådet i lugn
och ro får behandla denna fråga, eftersom
den är så pass väsentlig, att vi har
all anledning att avvakta vad näringsfrihetsrådet
kan komma till.

Herr RINGABY (li):

Herr talman! Även om näringsfrihetsrådet
vill arbeta i lugn och ro, vill också
bokhandeln i lugn och ro förbereda
de rationaliseringar som otvivelaktigt
behövs. Det är just till detta, fru Eriksson
i Stockholm, som de tio åren skall
användas.

Det finns andra vägar, som professor
af Trolle visat på. Detta är inte den
enda möjligheten, men det är en av
möjligheterna.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag vill säga att jag är
litet misstrogen mot näringsfrihetsrådet.
Uppriktigt sagt har jag ingen aning
om vilka som sitter med där, men rådets
ledamöter sitter där i varje fall i
egenskap av ekonomer, inte i egenskap
av bokläsare. Jag tycker också det är
betecknande att man inte vid infordrande
av yttranden i denna fråga har
tillfrågat en så viktig instans som Sveriges
allmänna biblioteksförening. Den
om någon borde ha tillfrågats.

Det som skiljer oss här kanske är att
jag tycker att vi borde avlasta näringsfrihetsrådet
ansvaret att besluta i en
ren kulturfråga. Det ansvaret skall i
stället riksdagen ta på sig genom att bestämma
hur vi vill ha det. Låt näringsfrihetsrådet
syssla med potatis och konservburkar,
inte med böcker!

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I anledning av herr
Ringabys anförande vill jag bara säga,
att enligt vad som upplystes vid utskottsbehandlingen
har näringsfrihetsrådet
för avsikt att avgöra frågan om
dispens innan årets slut.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att den nuvarande lagstiftningen
ju inte utesluter möjligheten att ge dispens
även för längre tid än tio år, om
så befinnes lämpligt.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag tror att herr Wachtmeister
har missuppfattat denna fråga.
Här gäller det i första hand en distributionsform
för en vara som heter böcker
och som är av många olika slag.
Alla böcker är inte kulturvaror.

Om riksdagen alldeles speciellt vill
slå vakt om kulturen och de kulturella
aktiviteterna —- vilket jag hoppas att
riksdagen vill — så finns det många
andra vägar att gå än att upprätthålla
en distributionsform som i många avseenden,
även för konsumenterna, är
förbunden med nackdelar. Och det är
dessa nackdelar som måste vägas mot
fördelarna.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Nej, här är det ingalunda
bara fråga om distributionsformen
utan också om lagerhållningen, ja,
förlagens hela utgivningspolitik är beroende
av denna fråga. Och det är också
fråga om hänsyn till den bokköpande
allmänheten.

Det är ett ytterligt omfattande komplex
av olika utredningar som här skulle
behöva göras, och om en enda utredning
skulle syssla med hela problemet,
blev den säkert inte färdig inom överskådlig
tid. Att fastställa hur ersättningen
skall utgå till förlagen för att de
publicerat böcker som inte blir sålda,
och hur man skall ersätta bokhandlarna

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Användningen av hundskattemedel

för att de ligger inne med enorma lager
av sådana böcker, tror jag blir oerhört
svårt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 37 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Användningen av hundskattemedel

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av
väckt motion angående användningen
av hundskattemedel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Hunden är människans
äldsta och bästa vän. Känns uttrycket
igen? Men bereder människan alltid
denna sin vän sådana möjligheter som
skulle vara påkallade av detta vänskapsförhållande? Samhället

har gjort hunden till ett
skatteobjekt, vilket tidigare var föranlett
av nödvändigheten att begränsa antalet
löslöpande okynneshundar. Förr
användes dock hundskattemedlen till
sociala åtgärder, för vilka medel då
fanns disponibla endast i mycket ringa
utsträckning, vanligtvis till kläder åt
fattiga barn. Numera hålles hundarna
under betydligt bättre kontroll, och att
hundar löper lösa under icke tillåten
tid är väl i många fall endast missöden.

Inkomsterna från hundskatten ingår
numera i kommunernas kassor utan angivande
av särskilda ändamål. Stadsförbundet
anför att hundskattemedel användes
för att bestrida kostnader för
sanitära ändamål, men på många håll
—- även på orter där hundskatten är
hög — kan stora brister därvidlag konstateras.
Hundägarna har ofta ingen annan
plats att rasta hunden på än trottoarer,
parker och gator, vilket är till
men för trafikanter och lekande barn.
Häromdagen såg jag dock i en tidning
att man i en stad funderade på att ordna
med hundtoaletter.

Det ökade intresset för friluftsliv ■— i
sig självt lovvärt — kräver även större
insatser av samhället då det gäller naturvården.

Jakthunden ser jag som en nyttohund
med hänsyn till de stora värden som
årligen tillföres folkhushållet genom
jakt, och hundägarna skulle säkert se
med betydligt större förståelse på uttagandet
av hundskatt, om medlen åtminstone
till någon del gick till natur-,
vilt- och jaktvård. Även djursjukhusen
tycker jag borde vara berättigade att
få pengar från hundskattemedlcn. Det
har ju varit svårt att få medel till djursjukhus,
och vi kan också konstatera
att djursjukhusen är för få.

Onsdagen den 4 november 19(54

Nr 33

Det finns många önskemål när det
gäller hunden. Jag har fått i min hand
en liten skrift — den är tydligen utskickad
som gruppkorsband till hushållen
i Sundbyberg. I denna pläderar
man för att det skall ordnas rastgård
för hundar någonstans i staden, och
man anger t. o. in. en plats som skulle
vara lämplig för ändamålet. Man framför
emellertid också som sin mening,
att stadsfullmäktigledamöter av alla
partier borde motionera om att en viss
procentuell andel av de årligen influtna
hundskattemedlen skulle anslås till den
fond som Svenska kennelklubben nyligen
instiftat för främjande av veterinärmedicinsk
forskning om våra hundar
och deras sjukdomar.

Många äldre och ensamma människor
liar vidare hunden som sällskap och
skydd. För ensamma och ensligt boende
är hunden ovärderlig. Dessa äldre
och ensamboende kan förutsättas i
många fall behöva stöd för att hålla
hund i stället för att få betala en extra
skatt.

Stadsförbundets uppgift att hundskatten
behövs för att betala kostnaden
för registrering och uppbörd synes mig
innebära en betydande överdrift. Hundskattens
varierande storlek förefaller
också anmärkningsvärd. Det anges i den
skrift jag nämnde, att när man beslöt
att införa hundskatt i början av detta
århundrade, så uppgick den till en femma
och det ingick i bestämmelserna att
hundskatten skulle användas till något
socialt ändamål — som jag nämnt gick
den vanligen till fattiga barn. Två grannar,
som bor i skilda kommuner, kan få
betala så varierande belopp som t. ex.
25 och 75 kronor i hundskatt. På hundarna
behöver det inte vara någon skillnad,
vare sig i fråga om ras, storlek
eller färg, och de hålls under lika omsorgsfull
vårdnad.

Men allt vad jag här nämnt och allt
vad som i övrigt anförts i ärendet rubbar
inte utskottets principfasta hållning,
att ingenting får ändras i vad som

Användningen av hundskattemedel

nu gäller. Den stora skillnaden i skatteuttag
anser utskottet tydligen vara något
som är i fullt demokratisk ordning,
och specialdcstinationer av skattemedel
får inte ske. Men man glömmer att det
skulle kunna finnas andra, smidiga former
som kommunerna kunde rekommenderas
använda för att ge hundägarna
tillfälle att vårda sina hundar utan
förfång för andra människor. Som jag
framhållit kan det också finnas behov
av att ge vissa människor ett handtag
när det gäller att hålla hund.

Trots utskottets tämligen negativa inställning
till frågan tror jag för min del
att problemet hunden tvingar fram en
positiv lösning, som gör att hundägaren
får större tillfredsställelse av den hundskatt
han betalar. Jag har försökt fästa
uppmärksamheten på något av vad som
behöver och kan göras. För denna gång
har jag emellertid, herr talman, inget
yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo och Persson i Heden (båda
ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom motionären
herr Elmwall inte hade något yrkande
är det kanske inte så stor anledning att
bemöta hans åsikter utöver vad vi gjort
i utskottsutlåtandet.

I sitt anförande uppehöll sig herr
Elmwall mer vid hundarnas toalettfråga
än vi gjort i utskottet. Vi har över
huvud taget inte behandlat problemet
hunden på annat sätt än att vi hävdat,
att man inte för att befria jakthunden
från skatt — det var ju närmast jakthunden
man ansåg det angeläget att undantaga
från beskattning —• kan åsidosätta
två principer som vi förklarat oss
vara anhängare av. Jag syftar på principen
att kommunerna själva skall bestämma
över kommunalskattemedlen
och principen att skattemedel inte skall
specialdestineras. Det är dessa två principer
utskottet hållit fast vid, och några
principer rörande renhållningen när

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Användningen av hundskattemedel

det gäller hundar har vi inte uttalat oss
om. Inte heller har vi gått in på frågan
vilken betydelse hunden kan ha för
ensamma människor eller för människor
med jakt som intresse.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Vad motionen syftade
till var just att man skulle kunna diskutera
sig fram till en fördelaktig användning
av hundskattemedlen, som
kunde motivera en hundskatt. Jag har
inte enbart anfört jakthundarna i detta
sammanhang. Jag har även anfört
många andra fall, där hunden kan anses
vara till nytta och jag har, fru
Eriksson i Stockholm, påvisat behovet
av djursjukhus, vilket icke är tillgodosett.
Jag tycker, herr talman, att utskottet
skulle ha kunnat visa en något
mera positiv inställning till dessa frågor,
då det är fråga om en speciell skatt
som det inte finns motsvarighet till på
så många andra områden.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag tillhör dem, som i
utskottet har stött yrkandet om avslag
på motionen. Jag har inte kunnat undvika
en känsla av att det ligger något i
vad motionärerna framhållit, men problemet
är inte så enkelt. Motionärerna
har föreslagit att en del av hundskatten
skall gå till naturvårds- eller viltvårdsändamål,
och detta vore ganska enkelt
att genomföra om alla hundar vore jakthundar.
Men det finns inte bara sådana
hundar. Det finns stora hundar, såsom
schäfrar, Grand Danois och Greyhounds,
som förorenar och ställer till
ganska mycket besvär i städer och tätorter,
och det finns å andra sidan små
knähundar, vilka sällan kommer utanför
lägenhetsdörren och vilka man kan
sköta helt och hållet inomhus.

Om man skulle vara riktigt rättvis,
skulle man naturligtvis ha en gradering
av hundskatten mellan alla dessa olika

hundraser, men det är svårt att genomföra
och man kan inte göra det på det
sätt som motionären har tänkt sig. Om
man skall använda hundskatten till exempelvis
viltvårdsändamål, kan detta
endast ske i de kommuner där det finns
jaktmarker och där det förekommer
jakt. I städer och tätorter finge man då
försöka finna några andra ändamål att
låta skatten gå till.

Om man skulle genomföra en förändring
av reglerna för hundskatten, måste
detta nog göras på annat sätt än genom
den enkla uppläggning som föreslås i
motionen.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Motionärerna har även
angett möjligheter att i tätorter utnyttja
hundskattemedlen på ett sätt som
skulle gagna både hundägarna och hundarna.
I den lilla broschyr som jag
har i min hand anges det ytterligare
önskemål.

Herr Börjesson i Glömminge sade att
man i motionen kommit med en alltför
enkel uppläggning. Ja, det är väl onödigt
att yrka på något mera invecklat
system i en motion i en fråga av
detta slag. Om man ser på denna fråga
över hela fältet finner man, att den är
ganska stor, och man tycker därför att
den skulle ha kunnat behandlas något
annorlunda i utskottet. Man hänger sig
fast vid principer. Ja, men hur långt
kommer man här i världen om man
gör det?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
väckta motioner om viss utredning rörande
uthyrning av maskiner och redskap.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den I november 1904 Nr 33

av det s. k. knutpunktssystemet inom SJ:s stycke -

Jnterpellation ang. tillämpningen
godstrafik

§ 14

Interpellation ang. tillämpningen av det
s. k. knutpunktssystemet inom SJ :s
styckegodstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:
Herr talman! Statens järnvägar, som
svarar för den större delen av styckegodstrafiken
i landet, har vidtagit vissa
organisatoriska åtgärder för att anpassa
verksamheten till de nya förhållandena.
Från och med den 1 juli
i år tillämpas sålunda ett s. k. knutpunktssystem.
Detta innebär att direkta
järnvägsvagnar skall frakta godset mellan
ett begränsat antal knutpunktsstationer
samt vissa andra stationer med
tillräckligt godsunderlag. Beträffande
övriga stationer uppsamlas godset till
respektive sprides frän knutpunkten i
fråga med lastbil eller järnvägsvagn.
Syftet med omorganisationen har varit
att minska lianteringsarbete och vagnåtgång
och därigenom sänka trafikföretagets
kostnader. Man skulle samtidigt
söka förbättra servicen genom bl. a.
snabbare transporter.

Vissa erfarenheter av det nya systemet
synes ge vid handen, att det sistnämnda
syftet hittills inte förverkligats
på avsett sätt. Samstämmiga erfarenheter
talar för att godsförmedlingen fördröjts
och att servicen försämrats även
i andra avseenden. Det har inte kunnat
utrönas hur pass allmänt förekommande
dessa erfarenheter är.

Det finns således inte anledning att
generellt dra slutsatsen att det nya systemet
inte kan fungera tillfredsställande.
De negativa erfarenheter som gjorts
kan måhända betecknas som svårigheter
i inledningsskedet, vilka kan övervinnas
inom en nära framtid. Det finns
dock anledning att ingående följa utvecklingen
och att ständigt vara beredd
till omdispositioner och förbättringar.
Av speciellt intresse i detta samman -

hang är det samarbete med enskilda företag
som förutsattes vid riksdagens behandling
av frågan. Särskilt inom områden
där godsunderlaget är relativt
begränsat torde ett samarbete med enskilda
företag som utför periodiska
transporter inom näringslivet kunna
vara lönande. En okonventionell syn
härvidlag borde kunna skapa förutsättningar
för snabbare transporter och eu
förbättrad service i övrigt till företag
och hushåll.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Vill herr statsrådet redogöra för de
erfarenheter som hittills vunnits av det
s. k. knutpunktssystemet inom SJ:s styckegodstrafik? I

vilken omfattning har transporter
utförda av enskilda företag utnyttjats
inom knutpunktssyslemets ram?

Vilka åtgärder kan vidtagas för att
knutpunktssystemet skall kunna fungera
mera tillfredsställande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. tillämpningen av det

s. k. knutpunktssystemet inom SJ:s
styckegodstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Herr RASK (s), som yttrade:

Herr talman! I början av juli månad
i år genomfördes inom SJ en ändrad
transportorganisation för fraktstyckegods.
Man började då tillämpa systemet
med knutpunktstrafik, vilket innebär
att de 32 regioner, som SJ indelat landet
i, har var sin huvudstation (knutpunkt)
där regionens avgående gods
samlas in för att lastas i styckegodsvagnar,
som destineras till andra knutpunkter.

Detta system får väl sättas i samband

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Interpellation ang. tillämpningen av det s.

godstrafik

med det reformprogram för statens järnvägar,
som inleddes den 1 juli och som
etappvis skall fullföljas under de närmaste
åren. Det är med andra ord en
rationaliseringsåtgärd, som sättes i samband
med de nya riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken, vilka antogs av riksdagen
i slutet av 1963. För att denna
rationalisering skall mötas av förståelse
och positivt intresse från allmänhetens
sida måste man givetvis undvika
att resultatet blir försämrad service
för kunderna.

Tyvärr synes erfarenheterna av det
nya systemet under den tid det nu varit
i funktion inte vara enbart goda. Det
har nämligen inträffat försämringar av
godssändningar i jämförelse med tidigare
transportsätt, åtminstone i vissa
delar av landet, något som för SJ:s kunder
inneburit avsevärda väntetider och
därmed tidsförskjutningar i gjorda leveransåtaganden.
Som ett exempel på
detta vill jag anföra en fraktgodssändning
från Jönköping till Yaggeryd. Enligt
tidigare befordringssätt tar denna
transport en dag. Nu tar den 6 dagar,
och i stället för 35 km fraktas godset
162 km. Det transporteras från Jönköping
till Nässjö, från Nässjö förbi Yaggeryd
till Värnamo och sedan tillbaka
från Värnamo till Yaggeryd. Härtill bör
läggas att bandelen Jönköping—Vaggeryd
trafikeras med ett godståg i vardera
riktningen dagligen. Rättvisligen bör
framhållas att godssändningar direkt
mellan de olika knutpunktsstationerna
möjligen sker snabbare genom det nya
systemet, men våra industrier, företag
och SJ:s kunder är icke koncentrerade
enbart till de knutpunktsstationer, som
efter den 1 juli existerar inom SJ:s
järnvägsnät.

Jag vill understryka att detta exempel
är avsett att belysa vilka konsekvenser
det nya systemet under vissa förhållanden
medför. Enligt vad jag erfarit kan
liknande exempel anföras från andra
bansträckor. Det har uppgivits att gods -

k. knutpunktssystemet inom SJ:s styckesändningar
från platser i Småland till
Malmö tagit ända upp till 14 dagar och
till Norrland 3 veckor. Under sådana
förhållanden har man anledning att fråga
sig, hur det skall gå när julbrådskan
sätter in. Frågan är om inte centraliseringen
i en del fall drivits så långt, att
den motverkar sina egna syften.

Många industrier -—- och det gäller
kanske i särskilt hög grad småindustrierna,
som sänder en stor del av sina
varor just såsom styckegods — är beroende
av någorlunda snabba godstranssporter
även för fraktgodssändningar
och måste fördenskull överväga andra
transportsätt om inte SJ kan hålla den
service, som tidigare erbjudits och
fungerat tillfredsställande. Därför vill
jag med stöd av det anförda anhålla
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att
SJ :s knutpunktstrafik orsakar förseningar
i vissa fall?

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder
som eliminerar förseningar och
förbättrar nu rådande förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående ordinariesättning av
vissa tjänster i riksgäldskontoret och
vid riksdagens ekonomibyrå.

§ 17

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
1038, av herr Palm, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171, angående
reformering av de gymnasiala
skolorna in. in.

Denna motion bordlädes.

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående lättnader i fråga
om vissa kostnader för djurägare, och
herr Hedin, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angåen -

de ratificering av överenskommelse om
skyddsåtgärder för laxbeståndet i Östersjön.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.44.

In fidem

Sune K. Johansson