29 oktober—4 november (Riksdagens protokoll 1964:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33

FÖRSTA KAMMAREN

1964

29 oktober—4 november

Debatter in. m.

Torsdagen den 29 oktober Sid.

Interpellation av herr Åkerlund ang. införandet av importavgifter
i Storbritannien, m. .................................... 4

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Wallmark ang. belysning å vägar .................. C

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kreditrestriktionerna samt
landstingens och primärkommunernas lånebehov ........ C

Tisdagen den 3 november

Svar på frågor:

av herr Hernelius ang. uppskov med inkallandet av FN:s ge -

neralförsamling ........................................ 7

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kreditrestriktionerna samt

landstingens och primärkommunernas lånebehov ........ 7

av herr Lundström om enhetliga bedömningsnormer vid AB

Svensk bilprovnings provningsanstalter .................. 9

av herr Wallmark ang. belysning å vägar .................. 12

av herr Holmberg ang. Svenska filminstitutets anordnande av

fester vid filmfestivalen i Venedig ...................... 15

av herr Källqvist ang. de s. k. konstnärsbelöningarna........ 17

Interpellationer:

av herr Petersson, Per, ang. konsekvenserna för den enskilda
sågverks- och träförädlingsindustrien i övre Norrland av do -

mänverkets försäljningspolitik .......................... 19

av herr Sveningsson ang. länspolisens trafikgrupper i Älvsborgs
län.............................................. 21

1 Första kammarens protokoll 196i. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Onsdagen den 4 november Sid.

Kvinnlig tronföljd .......................................... 23

Om undantagande av böcker och musikalier från förbudet mot
bruttoprissättning ........................................ 34

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 november

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet.......... 22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. kontrollen över utlämnande
av sekretessbelagda handlingar inom försvaret .... 23

— nr 23, om tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen å film m. m. 23

— nr 24, ang. införande av kvinnlig tronföljd ................ 23

— nr 25, ang. utbyte i grundlagarna av ordet »Konungen» mot

ordet »statschefen» ...................................... 34

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändrad lydelse av
32 § 3 mom. och punkt 7 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
.............................................. 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, ang. rätten till änkepension
inom ATP .............................................. 34

— nr 58, ang. märkningen av livsmedel...................... 34

— nr 59, om undantagande av böcker och musikalier från förbudet
mot bruttoprissättning.............................. 34

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 42, ang. användningen
av hundskattemedel ...................................... 37

— nr 43, om viss utredning rörande uthyrning av maskiner och

redskap ................................................ 37

Torsdagen den 29 oktober 1904

Nr 33

Torsdagen den 29 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Herr ÅKERLUND (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av tjugu ledamöter,
tio från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m., än även de ytterligare
framställningar, som av Kungl.
Maj:t eller i enskilda motioner kan
komma att göras i detta ämne eller andra
i omedelbart samband därmed stående
frågor; ävensom att andra kammaren
inbjudes att i detta beslut förena
sig med första kammaren.

Vad herr Åkerlund sålunda hemställt
bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
att på uppdrag av Europarörelsens
svenska råd deltaga i parlamentarikerresa
till Bonn, Bryssel och Luxemburg
beviljades herrar Hjorth och Dahlberg
för tiden den 31/10—den 7/11 samt
herrar Thorsten Larsson och Skärman
för tiden den 2/11—den 6/11.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden höstsessionen
1964, uppgjord på grundval
av uppgifter från utskotten. Därjämte

har utdelats en plan för första kammarens
plena under november och december
månader. Av planen framgår bl. a.
följande: Frågestunder hålles under

höstsessionen liksom under slutet av
vårsessionen i anslutning till bordläggningsplena
i kamrarna på tisdagarna
med början i andra kammaren kl. 15.00
och i första kammaren kl. 16.00. Den
sista frågestunden hålles dock i anslutning
till arbetsplenum tisdagen den 15
december och börjar därför kl. 10.00
i andra och kl. 11.00 i första kammaren.
Höstsessionens sista arbetsplenum
hålles, såvitt nu kan bedömas, onsdagen
den 16 december eller, om så erfordras
på grund av att kamrarna i något ärende
stannat vid skiljaktiga beslut, torsdagen
den 17 december.

Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 534, utvisande
att nämnda kammare förenat sig
med första kammaren i dess beslut om
tillsättande av ett särskilt utskott för behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, m. m.

Det nu föredragna protokollsutdraget
lades till handlingarna.

Ordet gavs till herr ÅKERLUND (h),
som anförde:

Herr talman! Jag ber att få hemställa
att första kammaren måtte besluta, att
antalet suppleanter i särskilda utskottet
skall för första kammarens del bestämmas
till femton.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Därefter yttrade herr talmannen, att
han, efter samråd med andra kammarens
talman, finge föreslå, att första
kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 4 nästkommande
månad företaga val av ledamöter

Nr 33

Torsdagen den 29 oktober 1964

Interpellation ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. m.

och suppleanter i det särskilda utskott, nr 181, angående försäljning av eu

kamrarna nu beslutit tillsätta. allmänna arvsfonden tillfallen fastighet.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen
den 22 april 1949 (nr 164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

177, angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område;
och

nr 178, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. in. åt domänverkets skogsarbetare.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 839.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

173, med förslag till förordning om
beskattning av ersättning vid övergången
till högertrafik, m. m.;

nr 176, angående handläggningen av
frågor om lokala trafikföreskrifter
m. in.;

nr 179, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 och 20 §§ lagen
den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning;

nr 180, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober 1957
(nr 577) om prästval; och

Interpellation ang. införandet av importavgifter
i Storbritannien, m. m.

Herr ÅKERLUND (h) erhöll pa begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den brittiska regeringens
åtgärd att införa importavgifter om
15 procent bär framkallat en ogynnsam
reaktion inom svenskt näringsliv för de
befarade återverkningarna på den svenska
exporten. Det har också väckt olust,
att den brittiska regeringen satt sig över
EFTA-avtalets regler. Inte heller har
samråd ägt rum med fördragets deltagare
före beslutet om importavgifternas
uttagande, utan helt unilateralt har fördraget
skjutits åt sidan. Då även tidigare
i andra sammanhang tendenser
kommit i dagen att negligera EFTAöverenskommelsen,
har det inte kunnat
undgås, att tilltron till allvaret i detta
avtal börjat rubbas. Även om förståelse
finnes i vårt land för brittiska valutaproblem,
kan det ifrågasättas, om lösningen
därav bäst gagnas av metoder
av så drastiskt slag. Många skäl talar
för att även andra åtgärder för att överbrygga
de brittiska valutasvårigheterna
kommer att erfordras och att härvidlag
ensidiga brittiska ingrepp inte är möjliga.

Den svenska regeringen har med rätta
gjort »allvarliga föreställningar» hos
den brittiska regeringen. Huruvida dessa
leder till önskat resultat kan inte nu
bedömas. Det är emellertid angeläget att
någon oklarhet inte blir rådande om
med vilket allvar svenskt näringsliv ser
på den uppkomna situationen. Huruvida
därvidlag unilaterala åtgärder från den
svenska statens sida kan ifrågakomma
till skydd för vår ekonomi är ett allmänt
intresse att få belyst. Antydningar
åt det hållet har i andra sammanhang,
där svenska exportintressen varit berörda,
förekommit. Även om åtgärder
av det slaget om möjligt bör undvikas

Torsdagen den 29 oktober 1964

Nr 33

Interpellation ang. införandet av importavgifter i Storbritannien, m. in.

inte minst för att förebygga allmänt
återfall i handelsrestriktioner och diskrimineringar,
har blotta framhävandet
av deras existens haft gynnsamma
verkningar.

Förhoppningar har uttryckts, att den
brittiska importavgiften skall komma
att bli av kort varaktighet. Huru därmed
än må bliva, är det nödvändigt för
svenska exportnäringar att söka finna
avsättning för sin produktion. De kan
därvid antagas bliva nödsakade att vända
sig till andra marknader, varvid
främst den gemensamma marknaden
kommer i fråga. Även i denna gör sig
emellertid protektionistiska tendenser
gällande gentemot utanförstående. Den
svenska statens stöd för att om möjligt
motverka dessa tendenser och underlätta
för svensk export att bearbeta den
gemensamma marknaden blir därför i
nuläget så mycket angelägnare.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de åtgärder den
svenska regeringen hittills vidtagit för
att för den brittiska regeringen klargöra
den ogynnsamma reaktionen i vårt
land av den unilaterala brittiska åtgärden
att införa importavgifter?

Vill herr statsrådet omtala, om unilaterala
åtgärder från svenska statens
sida övervägs för att effektivt tillvarataga
svenska ekonomiska intressen?

Vill herr statsrådet redogöra för de
åtgärder som regeringen kan tänkas
vidtaga för att på andra marknader
t. ex. den gemensamma marknaden underlätta
för svensk exportindustri att
finna avsättning för sina produkter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motion angående
kontrollen över utlämnande av
sekretessbelagda handlingar inom försvaret; nr

23, i anledning av motioner om
tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen
å film m. m.;

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående införande av kvinnlig tronföljd;
samt

nr 25, i anledning av väckt motion
angående utbyte i grundlagarna av ordet
»Konungen» mot ordet »statschefen»; bevillningsutskottets

betänkande nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och punkt 7 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension inom
ATP;

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av livsmedel;
samt

nr 59, i anledning av väckt motion om
undantagande av böcker och musikalier
från förbudet mot bruttoprissättning;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

42, i anledning av väckt motion
angående användningen av hundskattemedel;
samt

nr 43, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande uthyrning
av maskiner och redskap.

Nr 33

Torsdagen den 29 oktober 1964

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 29 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Wallmark (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är Statsrådet berett —
för att minska mörkerolyckorna på vägarna
— överväga sådana åtgärder, att
fullgod belysning anordnas i samband
med att nya viktiga vägar byggs?»;
samt

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
de svårigheter för landsting
och primärkommuner som skapas

av bristande överensstämmelse mellan
dem av statsmakternas anförtrodda uppgifter,
det därav vållade lånebehovet
och erhållna lånemedgivanden samt de
strängt begränsade resurser som på
grund av beslutade kreditrestriktioner
stå till förfogande? Kunna åtgärder från
regeringens sida i något avseende förväntas
för befordrande av en bättre
överensstämmelse mellan dessa faktorer?» -

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 16.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 3 november 1904

Nr 33

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Ang. uppskov med inkallandet av FN:s
generalförsamling

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Hernelius’ fråga
angående uppskov med inkallandet av
FN :s generalförsamling, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
23 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Hernelius har till
mig riktat en fråga, om inte uppskovet
med inkallandet av FN :s generalförsamling
kan få en viss prejudicerande verkan.

Till svar vill jag först hänvisa till att
det inte är första gången som generalförsamlingens
möte uppskjuts. Vid fyra
tidigare tillfällen, nämligen 1946,
1951, 1952 och 1956, har generalförsamlingens
majoritet, då den funnit
starka skäl för en sådan åtgärd, ansett
sig kunna skjuta på det ordinarie mötets
begynnelsedatum. Att uppskov beslutats
med årets generalförsamling
finner jag särskilt välmotiverat. De
skäl som förelegat är av sådan natur,
att jag inte ser någon nämnvärd risk
för ett icke önskvärt prejudikat. Som
bekant har också uppskovsbeslutet
stötts av ett mycket stort antal stater,
däribland alla de nordiska länderna.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! För svaret ber jag att
få tacka.

Det första uppskovet från normalt
september månad till november är det
inte så mycket att säga om. Uppskov
har, som utrikesministern påpekat, inträffat
tidigare, men naturligtvis kan
man ändå undra om ett val i en stor -

3 november

makt, låt vara den där FN har sitt högkvarter,
skall få påverka tiden för generalförsamlingens
möte. Något prejudikat
kan det dock inte gärna bli fråga
om. Eventuella regimskiften i t. ex. en
annan mäktig stormakt är som bekant
inte på samma sätt tidsinställda, vilket
ett färskt exempel visar.

Det andra uppskovet, från november
till december månad, är mera diskutabelt.
Det har sin grund i att FN står
inför ett svårt problem. Man har velat
vinna tid för en lösning. Det är där
risken för ett prejudikat kommer in —
det kan bli flera svårigheter för FN,
och då kan det ligga nära till hands att
söka samma lösning en gång till. Det
måste ändå vara en diskutabel metod
att söka verka för världsorganisationens
bästa genom att uppskjuta dess viktigaste
funktion, generalförsamlingen.

Uppskovet bör vara en engångsföreteelse,
och jag tillåter mig att tolka utrikesministerns
uttalande om att han
»inte ser någon nämnvärd risk för ett
icke önskvärt prejudikat» som ett bevis
för att han hyser samma mening.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. kreditrestriktionerna samt landstingens
och primärkommunernas lånebehov Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Ferdinand Nilssons
fråga angående kreditrestriktionerna
samt landstingens och primärkommunernas
lånebehov, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 29 oktober,
och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
i Kungsängen har ställt ett antal
frågor rörande de svårigheter som

8 Nr 33 Tisdagen den 3 november 1964

Ang. kreditrestriktionerna samt landstingens och primärkommunernas lånebehov

uppstår för landstingen och primärkommunerna
genom den begränsning
som tillgängliga kapitalmarknadsresurser
skapar för deras upplåningsmöjligheter.

De av herr Ferdinand Nilsson ställda
frågorna berör ytterst hela problemet
om fördelningen av kapitalmarknadens
resurser och den ekonomiska politikens
medel för uppehållandet av balans
i samhällsekonomien. Ämnet har en
sådan omfattning att det inte kan behandlas
i form av svar på enkel fråga.
Rätt forum för en debatt i berörda ämne
torde vara då riksdagen i större
sammanhang har den ekonomiska politikens
olika frågeställningar på dagordningen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! När jag kom ner från
första lagutskottet i dag vid ett-tiden
blev jag verkligen mycket tacksam när
jag såg, att jag redan då fått svar från
finansdepartementet på min fråga; i
vanliga fall brukar vi hitta det på bänken
när plenum börjar. Men jag måste
tillstå att min tacksamhet blev väsentligen
mindre då jag tog del av innehållet.

Det är möjligt att statsrådet har alldeles
rätt i att jag en smula missbrukat
frågeinstitutet, men jag undrar om
inte statsrådet i någon mån missförstått
mig också. Dels begärde jag inte
någon helt uttömmande analys, utan
jag nöjde mig med att begära, att vi i
något avseende skulle kunna få några
glimtar om vad som skulle kunna hända.
Därmed dimensionerar jag ju ner
saken en smula. Dels måste jag — när
statsrådet hänvisar mig till den där
stora ekonomiska debatten — säga, att
där kommer lilla jag alldeles att försvinna
vid sidan av statsmän av herr
Lundströms och herr Birger Anderssons
dignitet! Ur den synpunkten kan
det kanske ändå ha sitt skäl att ställa
en fråga på det sätt som här skett.

Just nu i höst- och statsförslagstider

har jag — lika litet som förmodligen
aila andra landstings- och kommunalmän
— kunnat undgå att se hur ohjälpligt
tillkrånglat det blivit med ålagda
lånebehov, med lånetillstånd i viss utsträckning
och med ännu mindre möjligheter
att låna pengar på grund av
kreditrestriktionerna. Vad jag hoppades
på var möjligen någon glad nyhet
om huruvida i något av dessa avseenden
initiativ eller förslag kunde komma,
som något förbättrade läget för
landsting och primärkommuner.

Besvikelsen över de av strama direktiv
beskurna förslagen från 1958 års
kommunalskatteutjämning har väl ock
bidragit till att frågan kom. För landstingens
del ger de — utöver förlusten
av nuvarande skatteersättningar —
ingenting när det gäller Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Malmöhus,
Västmanlands, Örebro, Kopparbergs
och Gävleborgs län. Endast i sex län
blir bidragen så pass stora att de överstiger
förlusten av skatteersiittningarna,
och det är ju inte så mycket till
kommunal skatteutjämning.

Beträffande kommunerna har vi
från vår sida åter och åter i motioner
pekat på det orimliga i att en riksangelägenhet
som grundskolan, som syftar
till likvärdighet efter rikssynpunkter,
skall belasta den primärkommunala
utdebiteringen med i genomsnitt
3:60 per skattekrona. I min kommun
blir det redan nu 40 procent av utdebiteringen.
Makten beträffande skolan
och skolutgifterna ligger däremot, som
sig bör, hos staten. Det innebär en garanti
för det enhetliga resultatet och
likvärdigheten, men det betyder också,
tycker vi, att det inte blir någon rationell
kostnadsfördelning.

I vår kommun — Upplands-Bro —
står vi inför en utbyggnad av grundskolan
enligt statsmakternas intentioner,
som kostar 9—10 miljoner kronor,
och det är inte lätt att låna upp pengarna.
Vi har att räkna med ett lånebehov
för 1965 av 9,5 miljoner kronor
och 1966 av 9,2 miljoner kronor. En an -

Tisdagen den 3 november 1964

Nr 33

Om enhetliga bedömningsnormer vid AB Svensk bilprovnings provningsanstalter

nan sak äir kravet på att vi skall bygga
»it en garnisonsort stor nog att bära ett
gymnasium på grund av Svea gardes utflyttning
— som vi inte bett om. Hur
skall det gå med sådana utbyggnadsoch
låneproblem? Det vet vi inte.

För Uppsala läns landsting är läget
också besvärligt. Under 1903 och 1904
har vi fått låna nära 38 miljoner kronor,
men vi har lånetillstånd, som vi
inte kunnat placera, för 24 miljoner
kronor.

Jag hoppas att statsrådet förstår att
sådant kan väcka bekymmer och att
man gärna hoppas på nya möjligheter
att klara sådana problem.

År 1961 väckte jag tillsammans med
herr Svensson i Va i andra kammaren
och ungefär 30-talet andra landsbygdsrepresentanter
en motion, syftande till
omfördelning av uppgifterna och kostnaderna
mellan stat, landsting och
kommuner. Jag skulle tro att just sådana
synpunkter är aktuella i dessa
dagar bland kommunfolket. I den landsända
jag närmast känner går tankarna
nu till sådana möjligheter. Man ville
ju gärna hoppas att finansministern
ville lyssna till sådana röster — de hör
dock till det s. k. kommunala sambandet
när det gäller rikspolitiken.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! lag tyckte nog att herr
Ferdinand Nilssons inlägg var en klar
dokumentation på hur svårt det är att
hålla en debatt i dessa frågor inom ramen
för vad som är avsett för en enkel
fråga och ett enkelt svar. Men jag
hälsar, som sagt, herr Ferdinand Nilsson
välkommen åter till en mera allmän
debatt om dessa frågor. Jag tror
nog att kammarens ledamöter är överens
med mig om att med de erfarenheter,
som vi har om herr Ferdinand
Nilsson, är det ingen som tror att han
skulle vara besjälad med en så utpräglad
blygsamhet, att han på något sätt
skulle komma bort i en sådan debatt
med hänsyn till andra prominenta fö -

reträdare för olika partier här i kammaren.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för de möjligheter som
lian ger mig och jag hoppas att det
inte skall dröja alltför länge innan vi
får tala mera om saken.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om enhetliga bedömningsnormer vid AB
Svensk bilprovnings provningsanstalter

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Lundströms
fråga om enhetliga bedömningsnormer
vid AB Svensk bilprovnings
provningsanstalter, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 16
oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig om jag ämnar vidtaga särskilda
åtgärder för att säkra att AB Svensk
bilprovnings olika provningsanstalter
kommer att tillämpa enhetliga bedömningsnormer.

Jag utgår ifrån att herr Lundström
med sin fråga i första hand avser de
bedömningsnormer, vilka kommer att
tillämpas vid den obligatoriska, periodiska
kontrollbesiktning av bilar som
skall införas fr. o. m. den 1 januari
1965. I detta avseende vill jag anföra
följande.

Jämlikt 55 § 7 mom. vägtrafikkungörelsen
åligger det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att meddela erforderliga
detaljföreskrifter om kontrollbesiktning.
Styrelsen har utarbetat detaljerade
normer för bedömningen av
olika bristfälligheter, som iaktages vid
kontrollbesiktning. Enbart för personbil
avser normerna bedömning av inemot
130 skilda fordonsdetaljer eller
motsvarande.

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Om enhetliga bedömningsnormer vid AB Svensk bilprovnings provningsanstalter

I besiktningsarbetet kommer AB
Svensk bilprovning att använda av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen godkända
besiktningsprotokoll för 30 olika huvudgrupper
av fordonsdetaljer. Eventuella
anmärkningar införes i protokollet
i enlighet med de av styrelsen
fastställda bedömningsnormerna.

För arbetet finnes även särskilda rutiner
som bolaget utarbetat med ledning
av normerna och protokollen. Rutinerna
har tillkommit i syfte att ytterligare
förenhetliga bedömningarna i
bolagets besiktningsverksamhet.

Vidare vill jag nämna att avsikten är
att bolagets olika anstalter i största möjliga
utsträckning skall vara försedda
med samma sorts tekniska utrustning,
vilket också är ett uttryck för strävandena
att åstadkomma likartade förutsättningar
för bedömningen.

Utbildningen av besiktningspersonalen
bedrives också med speciell hänsyn
till önskemålet att erhålla enhetlighet i
fråga om besiktningsarbetet.

Vidare kommer bolaget att genom
särskilda inspektörer kontinuerligt följa
arbetet på de olika stationerna. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen kommer
dessutom att utöva viss tillsyn över besiktningsverksamheten.

Slutligen vill jag, herr talman, erinra
om att en av anledningarna till att
bolaget börjat sin verksamhet med frivilliga
besiktningar i år varit att ge
personalen erforderlig träning i fråga
om bl. a. besiktningsgrunderna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Av
detta framgår att det finns utarbetade
vissa regler och normer för bedömningen,
och tydligen anser statsrådet
att detta räcker — i varje fall säger
han ingenting om att han anser några
särskilda åtgärder erforderliga.

Som framgår av min fråga har till
grund för den legat det kända fallet då
en och samma bil testades på åtta oli -

ka teststationer med olika resultat. Bilen
blev godkänd på fem och underkänd
på tre. Detta tycker jag klart visar
de svårigheter som kan komma att
inträffa i mycket större skala när den
obligatoriska besiktningen nästa år
träder i kraft.

Ur denna synpunkt har det, såsom
statsrådet också själv säger, varit av
värde att man under detta år kunnat
bedriva en frivillig provverksamhet.
Jag vill gärna tillägga, att jag anser att
det också var av stort värde att en enskild
tidning tog sig för att göra detta
experiment med teststationerna —- man
undrar om och när i annat fall det
problem, som genom experimentet sattes
under strålkastarljus, skulle ha observerats
i samma tillspetsade form.

Jag vet inte i vilken omfattning —-kanske statsrådet kan upplysa om det —
som den enhetliga bedömningen hittills
inte bara har befrämjats, utan även
kollats upp av trafiksäkerhetsarbetets
ledning här i landet. Det är nog bra
om det sker i framtiden, som statsrådet
säger i sitt svar, men det är nu,
under försökstiden, som det är alldeles
särskilt nödvändigt. Det skedda visar
nämligen tydligen att en enhetlig
bedömning av de eventuella fel som påträffas
är ofrånkomlig, och det är bedömningen
— inte maskinernas och
instrumentens utslag — som kommer
att sättas på hårda prov. De åtta testprotokoll
som föreligger från detta experiment
är resultatet av åtta olika bedömningar.
Studerar man protokollen,
finner man visserligen att i några fall
olika fel har påträffats hos bilen men
att det främst är i fråga om utvärderingen
av felen som det förekommit
skiljaktigheter.

Nu kan ju bedömningen var en personlig
omdömessak, men den får inte
vara det i sådan grad som i det aktualiserade
fallet. Det är därför jag anser
att den personliga träningen inte har
varit tillräcklig. Träning i utvärderingen
är så oändligt viktig.

När det nyssnämnda reportaget pub -

Tisdagen den 3 november 1964

Nr 33

Om enhetliga bedömningsnormer vid ÅR Svensk bilprovnings provningsanstalter

licerades och dessutom föranledde ett
uppmärksammat TV-program, kom
reaktionen att pendla mellan löje hos
somliga och ilska hos andra. Jag tycker
det är beklagligt. Jag hör till dem som
har hälsat tillkomsten av den obligatoriska
testningen med tillfredsställelse.
I vissa detaljer har jag kanske avvikande
mening om den framtida utformningen,
men jag tror att testningen
kommer att vara av stor betydelse för
trafiksäkerheten. Däremot är den inte
lika välkommen hos alla — många är
skeptiska emot denna besiktning. Eftersom
tanken är god är det desto angelägnare
att man inte redan från början
på goda grunder kan misstänka
bristande objektivitet.

Eftersom besiktningen är så betydelsefull
för trafiksäkerheten, hade jag varit
tacksam om jag kunnat få en förklaring,
som jag saknar i statsrådets svar,
att han — som ändå ytterst är ansvarig
för trafiksäkerhetsarbetet i landet
— skall uppmärksamt följa denna fråga
och inte dra sig för att vidta de åtgärder
som kan erfordras för att man
skall nå tillfredsställande resultat.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Lundström tydligen inte följde med i
mitt för en frågestund alltför långa
svar. På andra sidan i det stencilerade
svar, som herr Lundström har fått av
mig, har jag redogjort för det arbete
som man bedriver på olika sätt för att
få fram enhetliga normer och en enhetlig
bedömning.

Det finns ingen anledning för mig
att nu, innan den obligatoriska verksamheten
har kommit i gång, löpa i
väg och vidta speciella åtgärder, samtidigt
som vi är i färd med att bygga
upp bl. a. en kontrollverksamhet som
syftar till just det som både herr Lundström
och jag är så angelägna om,
nämligen att bedömningen skall bli så
enhetlig som det över huvud taget är
möjligt. Sedan måste vi ju i alla sam -

manhang vara medvetna om att den
mänskliga faktorn spelar in.

Jag undrar om respekten för och
tron på den verksamhet som Svensk
bilprovning skall utföra mår väl av att
man, redan innan den har kommit i
gång i obligatorisk form, riktar anmärkningar
emot den såsom herr Lundström
faktiskt har gjort.

Jag trodde det var onödigt att avsluta
mitt anförande med att säga, att
jag personligen kommer att följa upp
denna verksamhet. Om någonting har
varit och är angeläget för mig, så är det
trafiksäkerhetsarbetet. Antalet olycksfall
under oktober månad i år har givit
mig många bekymmer.

Sedan bör det kanske påpekas att
det ju kan ha inträffat fel hos bilen,
som har testats på åtta olika ställen,
under den färd som den har företagit
från Stockholm till Arvika, till Söderhamn,
till Västervik, till Oskarshamn,
till Hälsingborg, till Kalmar och till
Växjö. Det är ju inte alldeles otänkbart
att det under denna färd kan ha inträffat
något som givit de olika anstalterna
anledning att bedöma bilens tillstånd
på något olika sätt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill säga till herr
statsrådet att jag faktiskt inte bara har
hört svaret läsas upp, utan även själv
läst det i förväg. Jag är tacksam för att
jag fick det en liten stund i förväg så
att jag verkligen kunde sätta mig in i
det. Mina reflexioner har därför tillkommit
på grundval av innehållet i
statsrådets svar.

Jag har inte framfört dessa anmärkningar
av någon kritiklusta, utan anmärkningarna
har gjorts av den tidning
som företog detta experiment, och
den allmänhet som läst artikeln i fråga
och sett TV-programmet har gjort sina
kritiska reflexioner.

Man måste naturligtvis alltid räkna
med den mänskliga faktorn. Utrymmet
för den mänskliga faktorn får dock

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

inte nästa år vara så stort att det kan
bli skilda bedömningar i tre åttondelar
av fallen. Så olika bedömningar är
ju fullständigt orimligt.

Statsrådet säger i sitt senaste anförande,
att han trodde det var onödigt
påpeka att han personligen skall engagera
sig i denna sak. Jag betraktar
det uttalandet såsom det svar som jag
efterlyste. Statsrådet säger därmed att
det är självklart att han skall engagera
sig i saken. Det är jag tacksam för.

Nästa år skall Svensk bilprovning
utföra 800 000 säkerhetsinspektioner
förutom ett par hundratusen andra inspektioner
och testningar, och 700 man
skall syssla med detta på heltid. Därför
är det viktigt att man utnyttjar den
tid som återstår till dess, inte bara till
att utarbeta regler, rutiner och sådant
utan till att verkligen träna upp och
utbilda personalen så att utvärderingen
av olika fel blir så enhetlig som över
huvud är möjligt.

Den tidning som gjorde detta prov
med åtta testningar noterade, att utrustningen
vid alla teststationer är
densamma, alla instrument av samma
fabrikat, etc., varför utgångsläget för
en enhetlig bedömning av bilarna alltså
är detsamma. Men, tillägger tidningen,
ändå klickar det. »Det lilla papper
med noteringen ''godkänd’ som redan i
dag borde vara guld värd för oss bilägare,
är i praktiken värdelöst», skriver
tidningen.

Det är upprörande om sådana omdömen
och känslor skall kunna spridas
bland bilägarna. Missbelåtna människor
kommer det väl alltid att finnas. Vi
måste dock alla hjälpas åt att få till
stånd så goda förhållanden som möjligt.
I första hand är det kommunikationsministerns
uppgift att övervaka
att befogade anledningar till missnöje
i denna viktiga trafiksäkerhetsfråga i
all tänkbar omfattning undanröjes.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. belysning å vägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Wallmur
ks fråga angående belysning å vägar,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 29 oktober, och yttrade: Herr

talman! Herr Wallmark har
frågat mig om jag för att minska mörkerolyckorna
på vägarna är beredd
överväga sådana åtgärder att fullgod belysning
anordnas i samband med att
nya viktiga vägar byggs.

I direktiven till 1960 års vägsakkunniga
har jag uppdragit åt de sakkunniga
att utreda, i vilken omfattning
väghållningsskyldigheten skall inbegripa
skyldighet att anordna och vidmakthålla
vägbelysning. Jag har därvid
framhållit att reglerna i ämnet så
långt möjligt bör anknytas till vad som
faktiskt tillämpas, såvida annat icke
föranledes av hänsyn till trafiksäkerheten
eller annat vägande skäl.

De vägsakkunniga har låtit en särskild
arbetsgrupp närmare undersöka
vägbelysningsfrågan. Arbetsgruppen,
som i dagarna överlämnar sitt material
till vägsakkunniga, behandlar enligt
vad jag inhämtat bl. a. frågan vilka
krav som bör ställas på en fullgod
vägbelysning. Vägsakkunniga kommer
nu att taga ställning till arbetsgruppens
redovisning. När sedan vägsakkunniga
själva framlagt sina överväganden
och förslag blir det alltså anledning
att återkomma till denna inte
minst från trafiksäkerhetssynpunkt viktiga
fråga.

Herr WALLMARK (li) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att han svarat på min
fråga. Tacksamheten är kanske inte riktigt
lika stor när det gäller innehållet i
svaret.

Statsrådet nämnde i sitt föregående
svar att trafikolyckorna under oktober

Tisdagen den 3 november 19(31

Nr 33

manad har gett honom allvarliga bekymmer.
Tidningsrubrikerna talar ju
också sitt tydliga språk.

1YA har tillsatt en arbetsdelegation
som skall analysera frågan om vägbelysningen.
Denna delegation har studerat
tio olika utredningar, som gjorts i
länder runt om i världen. Av dessa undersökningar
har entydigt framgått,
att mörkerolyckorna kan minskas med
minst 30 procent därest vägbelysningen
blir fullgod. Även en undersökning
som gjorts här i landet har gett exakt
samma resultat. Man har då räknat
med att en lönsamhetsgräns skall finnas
vid 3 500 fordon per årsmedeldygn
på riksväg och det dubbla antalet på
motorväg. I dessa siffror ligger dock
icke hänsynstagande till de människoliv,
som går till spillo, och inte heller
till de lidanden, som orsakas av alla
olyckorna.

Såvitt jag förstår av kommunikationsministerns
svar har han till de
sakkunniga framfört, att man bör anknyta
till de regler som för närvarande
tillämpas såvida icke annat föranledes
av hänsyn till trafiksäkerheten. Det
skulle faktiskt kunna innebära att kommunikationsministern
egentligen anser
att det inte finns behov av vägbelysning,
om inte utredningen kan påvisa
att behov föreligger.

Jag såg en uppgift om att vi måste
sänka hastigheten till 40 kilometer i
timmen, om vi skall kunna köra med
tillbörlig säkerhet på vägarna under
mörker. Jag tror att det stämmer ganska
väl och att vi som är rätt flitiga
på vägarna kan hålla med om detta. Då
ställs man faktiskt inför problemet att
antingen anordna en fullgod vägbelysning
eller att minska hastigheten genom
regler som gör det omöjligt för
bilisterna att överskrida trafiksäkerhetsreglerna.

Jag tror inte att statsrådet är beredd
att införa en sådan hastighetsbegränsning
under mörkertid. Man frågar sig,
varför vi i så fall behövt vänta så länge
som vi har gjort. I det här fallet kan

Ang. belysning å vägar
man faktiskt säga att vi utreder ihjäl
— inte oss, utan andra. Det är nu på
femte året man sitter och diskuterar
denna fråga, och ännu har inte något
förslag kommit fram. Det tycks finnas
anledning hoppas att det så småningom
skall komma ett förslag, men jag
vill ställa den direkta frågan till statsrådet:
Kommer det att i statsverkspropositionen
stå någonting om denna
sak? Det är, som jag ser det, här inte
fråga om vägbelysning skall ordnas eller
inte utan uteslutande fråga om hur
den skall ordnas för att den skall bli
behaglig och tillfredsställande.

Kostnaderna för anordnande av vägbelysning
torde kunna uppskattas till
mellan 10 och 20 procent av kostnaderna
för anläggning av vägar. Jag har
för min del inte någon anledning betvivla
att bilisterna är beredda att ta
sin andel i dessa merkostnader för att
få till stånd en riktig vägbelysning.
Kan statsrådet utlova att vi i den kommande
statsverkspropositionen får se
ett förslag om ett principbeslut i denna
fråga?

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till det sista vill jag
säga, att utredningens betänkande ännu
inte har kommit, och vi brukar ju
ändå låta myndigheter yttra sig om saker
och ting som har varit föremål för
utredning innan vi lägger fram ett förslag.
Herr Wallmark menar tydligen att
vi nu skall springa ifrån den principen.
Riksdagen skall alltså inte ta någon hänsyn
till vad en utredning föreslår och
ännu mindre till vad remissmyndigheterna
har att säga. Det var i sanning
en ny princip, som herr Wallmark är
beredd att införa i kanslihus och i
riksdagshus.

Till vad herr Wallmark i övrigt anförde
vill jag säga, att det för närvarande
inte föreligger någon skyldighet
att anordna vägbelysning, men det
finns ett slags sedvanerätt som innebär
att kommuner, städer, köpingar

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Ang. belysning å vägar
och andra anordnar belysning långt
utanför tätorterna. När jag talar om
att man skall undersöka huruvida liknande
regler kan användas när det
gäller de allmänna vägarna är det alltså
ur den synpunkten jag menar att
prövningen av vägsakkunniga, som tillsattes
i september 1960, skulle äga rum.
Utredningen kommer tydligen också att
i princip gå fram med ett förslag om att
vägbelysning skall anordnas i en ökad
omfattning. De har tydligen läst direktiven
på ett rakt motsatt sätt mot vad
herr Wallmark har gjort.

Jag skall inte närmare gå in på den
här saken, men jag vet inte varifrån
herr Wallmark har fått uppgiften att
det skulle kosta 10 procent av vägbyggandet
att ordna vägbelysning. Det gäller
här ändå att dra fram kablar och
att sätta upp belysningsstolpar m. m.
— (Ja, ecklesiastikministern påpekar
nu för mig att herr Wallmark angav att
kostnaden rör sig om ca 15 procent,
och han är ju van vid undervisning
och pedagogik, så jag accepterar hans
bock i marginalen!) Om vi bygger vägar
för 560 miljoner kronor, betyder
det alltså att vi skulle behöva öka anslaget
med ungefär 15 procent.

Jag tror att man får lov att se litet
på dessa siffror innan man gör en sådan
beställning som herr Wallmark här
gjorde, utan att vare sig utredningens
förslag än mindre några remissutlåtanden
föreligger.

Jag är, herr Wallmark, mycket intresserad
av att åtgärder kan vidtagas
på detta område, men jag tycker nog
att vi skall gå den väg som vi brukar
gå i detta hus när vi tar ställning till
frågorna. Herr Wallmark har inte varit
så länge här, och det kan möjligen
vara anledningen till att han ställer förslag,
som innebär att man skall »köra
över».

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Vägsakkunniga har nu
arbetat fem år, och den speciella frå -

gan om vägbelysningen har rätt avgörande
betydelse vid tusentals trafikolyckor
varje år; man räknar ju med
att en dryg fjärdedel, nästan en tredjedel,
av de 17 000 trafikolyckorna inträffar
under mörker. Att de sakkunniga
suttit så länge utan att kommunikationsministern
sökt få fram ett förslag
om vägbelysningen vittnar inte,
som jag ser det, om ett verkligt aktivt
intresse för denna fråga.

De direktiv, som de sakkunniga
tycks ha fått, förefaller mig mycket
snäva. Den praxis som utbildats och
som innebär, att en rad kommuner ordnar
vägbelysning vid ut- och infarter
till tätorterna, känner jag väl till; vi
har gjort detta även i min hemkommun.
Men det är ju inte enbart den detaljen
vi diskuterar, utan frågan gäller vägarna
över huvud taget, alltså även våra
landsvägar. Och det var med tanke
på dem jag nämnde att 40 km egentligen
är maximihastighet om man vill
tillgodose trafiksäkerheten.

När det gäller kostnaderna nämnde
jag att de varierar mellan 10 och 20
procent. Den uppgiften finns i IVA:s
utredning, och jag trodde att den var
av så stort intresse att kommunikationsministern
hade studerat den; men
jag får kanske senare överlämna ett
exemplar av utredningen. Tendensen
förefaller så klar att det inte är mycket
att diskutera: vägbelysning har en mycket
märkbart sänkande effekt på antalet
olyckor. Med hänsyn därtill tycker
jag inte det finns anledning att hesitera
inför den merkostnad som anordnandet
av fullgod belysning på nya viktiga
vägar innebär. Om jag känner regeringen
rätt, kommer den ju att se till
att de pengarna i varje fall till huvudsaklig
del tas ut från bilisterna själva.
Och jag skulle tro att huvuddelen av
bilisterna är redo att ta på sig denna
merkostnad med hänsyn till den ökade
säkerhet vid mörkerkörning som belysningen
innebär.

Jag tror inte vi har anledning att
tvista om de ord som kan finnas i

Tisdagen den 3 november 1904

Nr 33

Ang. Svenska filminstitutets anordnande av fester vid filmfestivalen i Venedig

statsrådets svar. Kvar står alt vi måste
se till att det händer någonting mycket
snabbt; och framför allt bör det gälla
den som förklarar sig vara mest intresserad
av alla för att tillgodose säkerhetskraven.
Det torde inte heller vara
omöjligt att bryta ut detta avsnitt ur
vägsakkunnigas betänkande för att få
det speciellt snabbt behandlat — som
jag förut sade, gäller ju inte frågan om
vi skall ha vägbelysning utan hur den
skall ordnas.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen, kammarledamöter,
att jag nödgas på nytt
ta er tid och uppmärksamhet i anspråk,
men herr Wallmarks lilla glidande
insinuation om att tveksamhet
kunde råda, huruvida det över huvud
taget i direktiven fanns något mera bestämt
uttalande om att de sakkunniga
skulle utreda belysningsfrågorna, gör
faktiskt att jag vill till protokollet läsa
in det ifrågavarande stycket ur direktiven: »En

annan fråga gäller skyldighet för
väghållare att ordna vägbelysning. Den
växande trafiken har på senare tid
framtvingat anordnande av belysning
icke blott inom tätorterna — varest
utebelysning av ålder ansetts motiverad
bl. a. från trevnadssynpunkt och av
ordningsskäl — utan i viss omfattning
även annorstädes. Till undvikande av
fastigheter torde i väglagstiftningen
böra angivas i vilken omfattning väghållningsskyldigheten
skall inbegripa
skyldighet att anordna och vidmakthålla
vägbelysning. Härvid synes det
dock icke böra komma i fråga att i
större omfattning på det allmänna vägväsendet
överföra sådana kostnader
som hittills brukat bestridas på annat
sätt.»

De sakkunniga har alltså i direktiven
fått ett på detta sätt angivet uppdrag.
Nu skall jag inte uppträda som
försvarsadvokat för de sakkunniga -—•
de kan säkerligen svara för sig själva

—- men jag vill nämna att deras utredningsuppdrag
inte bara avser viigbelysningen
utan bl. a. också frågan
om statsbidrag till byggande och underhåll
av enskilda vägar. Deras förslag
i den senare frågan har föranlett
proposition till riksdagen för ett eller
två år sedan, innebärande höjning av
detta statsbidrag. Utredningen har alltså
haft att syssla med en rad frågor
och har levererat sina förslag i tur och
ordning. Jag vill än en gång upprepa,
att de sakkunniga själva troligen har
bedömt angelägenhetsgraden av de olika
frågor som direktiven innefattar,
och har herr Wallmark någon invändning
mot denna deras bedömning får
han väl föra sitt resonemang på ort
och ställe, där det passar att ta ett sådant
med dem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. Svenska filminstitutets anordnande
av fester vid filmfestivalen i Venedig

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Holmbergs
fråga angående Svenska filminstitutets
anordnande av fester vid filmfestivalen
i Venedig, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 27 oktober,
och anförde:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
om det ingår i Svenska filminstitutets
uppgifter att anordna fester av så
påkostat slag som skedde vid filmfestivalen
i Venedig i år.

Enligt avtal skall 5 procent av institutets
intäkter, för närvarande alltså
cirka 600 000 kronor, användas bl. a.
för att stödja svenskt deltagande vid
filmfestivaler och andra arrangemang.
Under det första verksamhetsåret har
institutet av naturliga skäl inte hunnit
utveckla denna sida av sin verksamhet
så mycket. Endast 36 000 kronor har
förbrukats för dessa ändamål.

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Ang. Svenska filminstitutets anordnande

Det svenska uppträdandet i Venedig
bestämdes i samråd med filmindustriens
representanter, vilkas synpunkter av
institutets styrelse givetvis tillmätes
stor vikt, när det gäller exportstödjande
insatser av detta slag. Svensk film
var på ett speciellt sätt representerad i
Venedig i år, vilket också hade till
följd mycket goda resultat vad beträffar
det kommersiella utbytet.

Ledningen för filminstitutet har meddelat
att den svenska mottagningen
kostade mindre än 30 kronor per person
och att den var blygsammare än
t. ex. Frankrikes, trots att Sverige denna
gång spelade en mer framträdande
roll genom extra arrangemang vid festivalen.
Den svenske beskickningschefcn
i Rom, som fungerade som värd vid
mottagningen, har också i en skrivelse
till utrikesdepartementet vitsordat att
den svenska mottagningen inte var mer
påkostad än vad som kan anses som
normalt i sådana sammanhang i Italien.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Denna fråga är så pass
enkel och svaret är så pass bristfälligt
och ofullständigt att vi väl skall kunna
hålla anförandena inom de av talmanskonferensen
stipulerade två—tre
minuterna.

Jag fick upplysning av statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
om att kuvertkostnaden nere i Venedig
var 30 kronor för champagne och smörgås.
Det är i och för sig en fullständigt
ointressant upplysning. Vad som däremot
är intressant är omfattningen av
den representation som Svenska filminstitutet
hade i Venedig sådan den avspeglats
i pressen och sådan den har beskrivits
av besökare som kommit därifrån.
Motsvarar denna omfattning verkligen
ett behov hos Svenska filminstitutet att
visa sig på det sätt som har skett? Det
hade därför varit intressant att få reda
på hur mycket denna representation kostade.
Hur mycket kostade det egentligen
att förhyra den största och finaste

av fester vid filmfestivalen i Venedig

festvåningen på det största och finaste
hotellet i Venedig för att hjuda 600 personer
på champagne och smörgås?

Denna fråga har nämligen en principiell
bakgrund. Vad det här är fråga
om är inte att man använder sådana
representationsmedel, som exempelvis
ett företag har, utan vad det här gäller
är ju att man använder på sätt och vis
allmänna medel. Eftersom nöjesskatten
avfördes från dagordningen och ersattes
av en avgift, måste man på sätt och
vis betrakta denna avgift som en skatt,
och därmed blir det också fråga om
allmänna medel.

Enligt den årsberättelse som Svenska
filminstitutet har avgivit för 1963—1964
är planerna för den framtida PR-verksamheten
inte i detalj utformade. Det
är klart att då filminstitutet på detta
sätt är i begynnelsen, blir man intresserad
av att veta om denna representation
i Venedig skall vara något slags
prototyp för den framtida representation
som Svenska filminstitutet planerar
i olika länder. Sådana här manifestationer
— jag använder samma uttryck
som Svenska filminstitutet självt
gör i sin broschyr — har man haft flera
stycken under det första året både
i Sverige och utlandet och man räknar
med sådana manifestationer även i
framtiden.

Kan det, herr talman, inte vara på
det sättet, att Svenska filminstitutet och
de ansvariga där plötsligt såg att man
hade 213 000 kronor kvar av PR-anslaget
för budgetåret 1963/1964 och att
man då lät sig förledas till ett överdåd
när det gäller representationen?

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är först oerhört
intressant att se att en högerman fortfarande
anser, att om man genomför
en skattesänkning här i landet, så är
de ökade inkomster som enskilda eller
företag därigenom får att betrakta som
allmänna medel. Det är någonting värt
att notera! Emellertid är det här inte

Tisdagen den 3 november 1904

Nr 33

fråga om allmänna medel, herr Holmberg,
utan om den svenska filmindustriens
medel. Staten har efterskänkt
denna skatt. Det är en skatteform i kulturfrämjande
syfte. Det träffades i stället
ett avtal, vari Svenska filminstitutet
och filmbranschen förpliktigade sig
att stödja svensk film på olika sätt.
Bl. a. skulle 5 procent av institutets intäkter
gå till olika PR-befrämjande åtgärder.

Det är felaktigt och väl åtminstone
eu ansats till insinuation, herr Holmberg'',
att här i kammaren göra gällande
att man tydligen har festat upp ett par
tre hundra tusen kronor. Jag noterade
i mitt svar, att institutet har 600 000
kronor till förfogande för allmän reklamverksamhet,
men att man hittills
över huvud taget på detta konto inte
gjort av med mer än 36 000 kronor.

För att sådana här debatter i fortsättningen
inte skall upprepas vill jag
bara säga till herr Holmberg, att någon
anledning för regeringen och riksdagen
att räkna antalet gäster och drycker
vid representationstillfällen av sådant
här slag anser jag inte föreligga.
•lag kommer inte att medverka till någon
sådan granskning.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Låt mig bara korrigera
ett misstag som herr ecklesiastikministern
uppenbarligen gjorde. Det har
inte gått åt 36 000 kronor hitintills för
PR-verksamheten, utan enligt årsredovisningen
har t. o. m. juli månad i år
förbrukats 36 000 kronor för representation.
Utgifterna i Venedig är alltså
över huvud taget inte inräknade.

Vidare förvånar det mig att ecklesiastikministern
är så uppbragt över att
jag anser, att det här på sätt och vis
är fråga om allmänna medel. Det var
dock så att nöjesskatten ersattes med
en särskild avgift som kommer Svenska
filminstitutet till godo. Tidigare betalade
varje biobesökare nöjesskatt på
biljetten, nu betalar man en särskild
2 Första kammarens protokoll 196i. Nr 33

Ang. de n. k. konstnärsbelöningarna

avgift, som förbrukas för ändamål, bestämda
av riksdagen enligt avtalet med
Svenska filminstitutet. Därför borde
även riksdagen, liksom ecklesiastikdepartementet
— för att inte tala om finansdepartementet
— ha ett visst intresse
för hur pengarna utnyttjas.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Holmberg anförde till sist vill jag
bara tillägga, att avtalet mellan staten
och filmbranschen är ett avtal, herr
Holmberg, som bara innebär att i fortsättningen
känner sig regeringen inte
ansvarig för filmproduktion, för kvalitetsbedömning
och för en hel del undervisningsverksamhet
vad beträffar
filmen. Avtalet innebär att filmbranschen
åtagit sig att frivilligt svara för
kostnaderna härvidlag. Den avgift man
nu tar in inbringar uppskattningsvis 12
miljoner kronor per år. Den största delen
av den summan går till kvalitetsbelöning,
en betydande del kommer att
gå till utbildningsverksamhet, en annan
del går till filmforskning, och den
lilla delen på fem procent skulle gå
till allmän reklamverksamhet och PRverksamhet.

Sedan det avtalet träffats, kan ju i
rimlighetens namn inte regeringen fortsätta
att kontrollera på vilket sätt filminstitutet
använder sina pengar. Några
pengar från statens sida för dessa ändamål,
såsom förstärkning av vad som
tas in avgiftsvägen, kommer ju aldrig
att utgå.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. de s. k. konstnärsbelöningarna

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Källqvists
fråga angående de s. k. konstnärsbelöningarna,
vilken fråga intagits i kam -

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Ang. de s. k. konstnärsbelöningarna

niarens protokoll för den 27 oktober,
och yttrade:

Herr talman! Herr Källqvist har frågat
om jag är villig att ompröva konstruktionen
av de s. k. konstnärsbelöningarna
och därvid beakta den kritik
och de synpunkter som framförts från
bl. a. flera konstnärsorganisationer.

Vid den debatt kring denna nya form
för kulturstöd som ägde rum i våras i
första kammaren och i vilken herr
Källqvist deltog med flera inlägg förklarade
jag att institutet, vilken den
slutliga konstruktionen än blev, tills vidare
måste ha karaktären av försöksverksamhet.
Jag gav också uttryck åt
den meningen att man, när man prövade
en helt ny linje, inte alldeles säkert
kunde komma rätt omedelbart
men att den saken vore lätt att korrigera
i fortsättningen.

Detta är också min mening i dag,
och den kritik som herr Källqvist berör
har stärkt mig i uppfattningen att
det kan finnas anledning överväga en
viss korrigering.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra mitt tack för det positiva
svaret. Det kanske kan krävas en
viss motivering till att jag har framställt
min fråga just nu, eftersom vi
diskuterade frågan under debatten här
i kammaren innan frågan avgjordes.

När utskottet behandlade frågan förekom
ju en viss kontakt med departementet,
men vi kunde då inte vinna
förståelse för de önskemål vi uttryckte.
Det gällde då alltså inte stödet som sådant,
utan själva utformningen. Sedan
beslutet fattats har dock kritik kommit
från dem som vi särskilt intresserar oss
för, nämligen konstnärerna själva och
deras organisationer. Där spar man ju
inte på orden — konstnärer vill ju gärna
uttrycka sig litet drastiskt, tv de har
ju ett särskilt temperament. De talar
om »billighet» och de talar om att de

»hamnat i en rävsax*. Jag vill inte yttra
mig om ordvalet, men man finner
att belöningarnas utformning varit
mindre lyckad.

Det är alldeles riktigt som statsrådet
säger att vid diskussionen här i riksdagen
betraktades införandet av dessa
belöningar som en försöksverksamhet,
och man fick också det beskedet att de
kunde komma att korrigeras. Därför är
jag tacksam över att statsrådet nu vid
det här tillfället har verifierat, att kritiken
är berättigad, och att han likaså
givit oss ett löfte att frågan kommer
att prövas så att det skall kunna ske
»en viss korrigering». Jag skulle vilja
säga att det behövs en korrigering av
mycket stora mått för att detta skall
komma på rätt bog.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas att jag snart nog skall få klargjort
på vilket sätt korrigeringen kommer
att äga rum. Jag tror att konstnärerna
också är angelägna att få besked
på den punkten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne oktober.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att landshövding Richard Sandler,
som för närvarande vårdas å Karolinska
sjukhuset, med.avd. 7, på grund av
sjukdom tills vidare är förhindrad att
deltaga i riksdagens arbete intygas.

Stockholm den 1/11 1964.

Hildegard Halling-Lindfeldt
leg. läkare, underläkare å med.avd. 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Sandler för den tid, det
i läkarintyget omförmälda hindret varade.

Tisdagen den 3 november 1964

Nr 33

Interpellation ang. konsekvenserna för den enskilda sågverks- och träförädlingsindustrien
i övre Norrland av domänverkets försäljningspolitik

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 8 till och med den 15
november 1964 för utlandsresa i tjänsten.

Stockholm den 3 november 1964.

Ulla Lindström

Till riksdagens första kammare

På grund av resa till Berlin får jag
härmed anhålla om tjänstledighet från
riksdagsarbetet från och med den 3
till och med den 5 november 1964.

Stockholm den 30 oktober 1964.

Gunnar Lange

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 10 november till och med den
20 november för att deltaga i fastighetstaxeringen,
allt enligt förordnande
av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Stockholm den 4 november 1964.

Carl U. Olsén

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 173, med förslag till förordning om
beskattning av ersättning vid övergången
till högertrafik, m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 176, angående handläggningen
av frågor om lokala trafikföreskrifter
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 och 20 §§

lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 180, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 oktober
1957 (nr 577) om prästval.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
181, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22—
25, bevillningsutskottets betänkande nr
60, andra lagutskottets utlåtanden nr
55, 58 och 59 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 42 och 43.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri rättegång,
m. m.; och

nr 182, angående godkännande av
överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
framställning angående bestämmelser
rörande tjänstgöringstraktamenten
till JO:s och MO:s ställföreträdare.

Interpellation ang. konsekvenserna för
den enskilda sågverks- och träförädlingsindustrien
i övre Norrland av domänverkets
försäljningspolitik

Herr PETERSSON, PER, (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Nr 33

Tisdagen den 3 november 1964

Interpellation ang. konsekvenserna för den enskilda sågverks- och träförädlingsindustrien
i övre Norrland av domänverkets försäljningspolitik

Herr talman! I skrivelser till olika
myndigheter har Träindustrins
branschorganisation och Svenska sågverksföreningars
riksförbund samt Arvidsjaurs
kommun m. fl. kommuner påtalat
den diskriminering av privata köpare
som domänstyrelsens försäljningspolitik
innebär. Man vänder sig i dessa
skrivelser framför allt mot styrelsens
beslut att inställa de för enskilda köpare
avsedda skogsauktionerna i Norrbotten
samt att kraftigt reducera utbudet
av rotposter och leveransvirke i Västerbotten.
Reduceringarnas storlek
framgår av följande tabell, som berör
domänverkets utbud av auktionsposter
— skog på rot — i övre Norrland:

1960 479 000

1961 429 000

1962 417 000

1963 360 000

1964 265 500

(in5 sk)

Verkningarna av denna kraftigt reducerade
försäljning anses bli betydande
för såväl sågverks- som träförädlingsindustrien.
Det torde också vara
ofrånkomligt, att de enskilda företagarnas
näringsutövning försvåras och
hindras. På längre sikt räknar man
med att konsekvenserna skall bil mycket
allvarliga för såväl företagen som
kommunerna.

De här berörda sågverken, som 1963
producerade 73 000 std virke eller betydligt
mer än ASSI:s sågverk inom samma
område och som sysselsätter ca
1 600 man, har till en tredjedel av sin
''råvaruförsäljning varit beroende av
domänverkets försäljningar. De utgör
också i många fall den enda eller den
huvudsakliga industrien inom sina kommuner.

I .skrivelse den 11 september 1964
från Träindustrins branschorganisation
och Svenska sågverksföreningars
riksförbund till ombudsmannaämbete!
för näringsfrilietsfrågor har ett fall,
där konsekvenserna är särskilt påtagliga,
närmare belysts. Det gäller Brö -

derna Lundberg i Akkavare, vilket företag
under 1963 låtit rita och kostnadsberäkna
ett småindustrikombinat i Arvidsjaurs
kommun. Basindustrien skulle
utgöras av en såg med en beräknad produktion
av 4 000 std. Därjämte skulle
snickerier och huselement tillverkas
och försäljas via egen entreprenadrörelse.
Ett genomförande av detta projekt,
som förordats av branschexpertis,
skulle fått betydande positiva verkningar
för såväl bygden som företaget. Genom
domänverkets vägran fick det nu
uppskjutas på obestämd tid, och dess
förverkligande är helt beroende av
statsmakternas ingripande. Kontakter
har tagits mellan företaget och inrikesdepartementet
med, får vi hoppas, positivt
resultat. Även om detta företag
nu skulle kunna räddas, utgör exemplet
ett påtagligt bevis för vilka konsekvenser
domänverkets politik kan få.

Mot bakgrunden av det allmänt omfattande
önskemålet att bygga ut industrien
i Norrland framstår domänverkets
försäljningspolitik minst sagt anmärkningsvärd.
Det bör i detta sammanhang
observeras, att den här berörda enskilda
industrien i stort sett kunnat utvecklas
utan statligt stöd. De enskilda företagen
begär inte heller nu något statligt
stöd, men de vänder sig emot en
försäljnings- och prispolitik, som diskriminerar
dem till förmån för ett med
dem konkurrerande statligt företag.

Angelägenheten av att den nuvarande
industrien i Norrland, framför allt då
kanske övre Norrland, tillåts konkurrera
på lika villkor med den statliga företagsamheten
måste anses vara den
första förutsättningen för en lokalisering
dit av nya enskilda företag. Det
rimmar också illa med lokaliseringsutredningens
förslag och med de rekommendationer,
som avgivits av statliga
myndigheter och enskilda organisationer
när det gäller företagsamheten
i Norrland, att ett statligt verk tilllåts
driva en mot enskild företagsamhet
riktad politik.

Tisdagen den 3 november 1904

Nr 33

Interpellation ang. länspolisens trafikgrupper i Alvsborgs lan

Med anledning av det anförda anliAller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att undanröja de konsekvenser,
som uppstått för den enskilda sågverks-
och träförädlingsindustrien i övre
Norrland till följd av domänverkets
nuvarande försäljningspolitik?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. länspolisens trafikgrupper
i Älvsborgs län

Ordet lämnades på begäran till herr
SVENINGSSON (h), som yttrade:

Herr talman! I Älvsborgs län kommer
efter den 1 januari 1965 att finnas 39
länstrafikpoliser, uppdelade i två länstrafikgrupper,
varav den ena gruppen,
bestående av 25 poliser, skall vara förlagd
i Vänersborg och den andra om
14 poliser skall vara förlagd i Borås.
De båda grupperna skall utföra sina
trafikövervakande uppgifter fristående
från varandra.

Genom den nya organisationen, som
ersätter den nuvarande statspolisorganisationen,
kommer antalet poliser stationerade
i Vänersborg att öka från 19
till 25 medan antalet i Borås minskas
från 16 till 14.

Avståndet mellan Borås och Vänersborg
är ca 10 mil. Genom att en väsentligt
större styrka förlägges till Vänersborg
än till Borås kommer gränsen
mellan de båda bevakningsområdena
att gå ca 20 km från Borås och 80 km
från Vänersborg. Med hänsyn till de
arbetsuppgifter — trafikövervakning —
länstrafikgrupperna skall ha kan det
inte anses praktiskt och rationellt med
denna uppdelning. Naturligare hade va -

rit att gränsen mellan de båda gruppernas
bevakningsområde hade gått ungefär
mitt emellan de båda städerna
och att polisstyrkan i respektive område
bestämts med hänsyn härtill.

När bevakning av vänersborgsgruppen
skall ske i den del av dess område,
som ligger mer än 50 km från Vänersborg,
måste med stor sannolikhet
poliserna övernatta utanför förläggningsorten,
vilket kommer att förorsaka
statsverket betydande kostnader.

Enligt min uppfattning talar sålunda
åtskilliga skäl för att boråsgrnppen får
ett ökat antal poliser och att gränsen
mellan de båda bevakningsområdena
revideras.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
gränsen mellan de båda bevakningsområdena
i Älvsborgs län revideras, om
inte förr så i samband med en utökning
av antalet vägtrafikpoliser i länet, därvid
i första hand »boråsgruppen» utökas? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jonasson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl
undertecknad motion, nr 840, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
177, angående viss fråga rörande prisregleringen
på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Onsdagen den 4 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Företogos val av tio ledamöter och
femton suppleanter i det särskilda utskott,
kamrarna beslutat tillsätta.

Beträffande dessa val begärdes ordet
av herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Sedan herr förste vice talmannen avlämnat
ifrågavarande listor, båda försedda
med partibeteckningen »Den gemensamma
listan», och desamma blivit
var tot sig av herr talmannen upplästa
och av ‘ kammaren godkända, befanns,
att följande personer, vilkas namn i här
angiven ordning upptagits å respektive
listor, utsetts till

ledamöter i särskilda utskottet:
herr Näsström
fru Myrdal
herr Källqvist
fröken Ljungberg
herr Larsson, Lars
» Pettersson, Georg
» Andersson, Torsten
» Wirmark
» Nyman
» Kaijser

suppleanter i särskilda utskottet:
herr Johansson, Tage
» Svensson, Rikard
» Widén
» Nilsson, Yngve
» Sörlin
» Jansson, Paul
» Carlsson, Eric

fru Carlqvist
herr Sörenson
» Wallmark
» Petersson, Bertil
» Augustsson
» Skärman
» Larsson, Thorsten
» Weibull

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lager för tiden den 11—
den 19 innevarande månad på grund av
ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han till följd
av hjärtutredning vore sjukskriven för
tiden till och med den 30 november.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri rättegång,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
182, angående godkännande av överenskommelse
rörande provisoriska arrangemang
för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade för
riksdagens verk inkommit framställning
angående bestämmelser rörande tjänstgöringstraktamenten
till JO:s och MO:s
ställföreträdare, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 840.

Onsdagen den 4 november 1904

Nr 33

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motion angående
kontrollen över utlämnande av sekretessbelagda
handlingar inom försvaret;
och

nr 23, i anledning av motioner om
tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen
å film m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. kvinnlig tronföljd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckta motioner angående införande av
kvinnlig tronföljd.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft nedanstående,
vid innevarande års riksdags
vårsession väckta, till utskottet hänvisade
motioner, vilkas behandling uppskjutits
till höstsessionen, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 57
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
in. fl. och nr 75 i andra kammaren
av herr Nyberg m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att statschefsämbetet
i Sverige skulle kunna innehavas
av man eller kvinna, dock att
nu aktuell succession i fråga om kronprinsen
icke borde brytas, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag
till grundlagsändringar härom i
samband med den kommande författningsreformen; 2)

de likalydande motionerna nr 390
i första kammaren av herr Virgin in. fl.
och nr 467 i andra kammaren av herr
Heckscher in. fl., i vilka anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
och förslag beträffande de grundlagsändringar
som erfordrades dels för att
kvinnlig tronföljd skulle kunna genomföras
senast i samband med den förestående
författningsreformen, dels för

Ang. kvinnlig tronföljd

att i övrigt genomföra de förslag, som
upptagits i motionerna, avseende möjlighet
för kvinna att vara regent samt
ordförande i tillförordnad regering;
samt

3) motionen nr 303 i första kammaren
av herrar Enarsson och Per Petersson.
vilken väckts i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 med
förslag till vissa grundlagsändringar
och vari föreslagits, att riksdagen i
samband med behandlingen av denna
proposition skulle bifalla den i motionerna
under 2) ovan gjorda hemställan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) motionerna 1:57 och 11:75; ävensom 2)

motionerna I: 390 och II: 467 samt
I: 803

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson, Hernelius och Kållqvist,
fröken Stenberg samt herrar Hraeonier,
Sveningsson, Wahlund och Wedén,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:57 och 11:75, 1:390 och II:
467 samt 1:803, besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag angående sådana grundlagsändringar,
som erfordrades för att
bereda kvinnliga medlemmar av konungahuset
arvsrätt till tronen, dock
utan brytande av nu gällande succession,
samt behörighet att vara regent
och ordförande i tillförordnad regering.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talmani I de i utskottsutlåtandet
omnämnda motionerna utvecklas
skälen för att även kvinnliga medlemmar
av konungahuset beredes arvsrätt
till tronen och kan ifrågakomma som
regent och ordförande i tillförordnad
regering. Dessa spörsmål har ju inte

Nr 33

Onsdagen den 4 november 19(i4

Ang. kvinnlig tronföljd
blivit föremål för författningsutredningens
behandling, och dårför bör enligt
reservanternas mening en utredning
komma till stånd rörande de
grundlagsändringar, som här kan ifrågakomma.
Jag tillåter mig, herr talman,
att yrka hifall till reservationen.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 i anledning avväckta
motioner angående införande avkvinnlig
tronföljd har vi reservanter
anfört, att utskottet borde ha hemställt
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående sådana grundlagsändringar,
som erfordras för att bereda
kvinnliga medlemmar av konungahuset
arvsrätt till tronen, dock utan brytande
av nu gällande succession, samt behörighet
att vara regent och ordförande
i tillförordnad regering.

Denna fråga är en gammal bekant
för de ledamöter som var med redan
år 1952. Då motionerades det i samma
ämne. Konstitutionsutskottet framhöll
i anledning härav, att det förtjänade
övervägas huruvida gällande grundlagsbud,
som utesluter kvinnlig tronföljd
etc., kunde anses tillfredsställande.
Konstitutionsutskottet ansåg att
spörsmålet borde prövas i ett vidare
sammanhang och förutsatte också, att
regeringen hade sin uppmärksamhet
riktad på berörda spörsmål och toge
de initiativ som kunde påfordras.

1952 års konstitutionsutskotts uttalande
om frågans prövning i ett vidare
sammanhang har emellertid ej tagits
upp. 1904 års konstitutionsutskott
förklarar nu tolv år senare, att frågan
fortfarande bör betraktas i ett vidare
sammanhang och hänvisar till författningsreformen.
Författningsutredningen
har emellertid i sin allmänna grundlagsrevision
ej tagit upp successionsordningen
till behandling med undantag
för några följdändringar. Just successionsordningen
såsom gällande

grundlag beröres dock närmast av frågan
om kvinnlig tronföljd. Visserligen
skriver 1904 års utskottsmajoritet, att
motionerna om tronföljden mycket nära
berör principfrågan om statsformen,
men frågan om statsformen hör väl
närmast samman med regeringsformen.
I § 1 gällande regeringsform står att
Sveriges rike skall styras av en konung
och vara ett arvrike med den arvsföljd,
som i fastställd successionsordning
stadgad är. I författningsutredningens
förslag till regeringsform fastslås
också i § 3 att Konungen är rikets
statschef och att tronföljden är fastställd
i successionsordningen. Enligt
författningsutredningens definition av
regeringsformens § 85 — som handlar
om grundlagarna — föreligger i Sverige
till skillnad från vad som är fallet i de
flesta andra länder ej endast ett författningsdokument
utan fyra gällande
grundlagar, av vilken 1810 års successionsordning
är en. Det framstår då
som helt följdriktigt att prövningen av
frågan om kvinnlig tronföljd, som enligt
1952 års konstitutionsutskotts utlåtande
borde beaktas i ett vidare sammanhang,
vid författningsutredningens
allmänna grundlagsrevision hade kunnat
tas upp i ett utomordentligt naturligt
sammanhang, något som även herrar
Dahlén, Hallén och Wahlund framhållit
i ett särskilt yttrande. Även herr
Munktell har inom utredningen uttalat
sig för införande av kvinnlig tronföljd.

Den utredning reservanterna begär
berör alltså sådan grundlagsändring
som kan betraktas som en principiell
tillämpning av de regler om fullt rättslig
likställighet mellan man och kvinna
som skall gälla i vårt land.

Det är inte min mening att här göra
någon tillbakablick eller historieskrivning.
Låt mig bara säga att Sveriges
riksdag sedan 1919 års grundlagsändring
beträffande kvinnornas likställighet
på det politiska området — jag
tänker på rösträtt och valbarhet o. s. v.
vid riksdagsval — i en rad ärenden bekant
sig till, hyllat, kanske man kan

Onsdagen (ten 4 november 1904

Nr 33

2f)

säga, just denna grundsats om likställighet
mellan man och kvinna, och den
rättigheten borde också kunna gälla
och i varje fall utredas när det gäller
frågan om kvinnlig tronföljd.

Det kan också rent allmänt påpekas
att det materiella underlaget för könsstrecken
i grundlagstexten försvunnit
sedan 1920. Eftersom inte endast män
kan utöva de grundlagsreglerade funktionerna,
har därav följande ändringar
i grundlagstexten också språkligt genomförts.
Regeringsformen § 4, som
gäller statsrådsbehörigheten, torde vara
den som tidigast blev föremål för
språklig revision. År 1921 ersattes ordet
»män» av »medborgare». 1949 vidtogs
motsvarande ändring i § 28, som
handlar om tillsättning av ämbeten och
tjänster, och samma år har i §§ 17, 18
och 27 ordet »män», respektive »man»,
bytts ut mot ordet »personer», respektive
»person» — det gäller behörighet
för justitieråd, regeringsråd och justitiekansler.
Den språkliga revisionen är
dock inte fullständigt genomförd än.

I regeringsformen finns alltså fastställd
principen om full likställighet
mellan man och kvinna i vad avser de
grundlagsreglerade ämbetena, men beträffande
successionsordningen är det
fortfarande aktuellt med 1200-talet och
östgötalagens ord: »Gånge hatt till och
huva ifrån». I detta sammanhang kan
det också påpekas att kvinnlig tronföljd
för närvarande finns i Danmark,
Nederländerna, Luxemburg, Storbritannien
och Grekland. I samtliga länder
går visserligen manlig tronarvinge före
kvinnlig, men kvinnliga medlemmar av
respektive kungahus är dock ej såsom i
det moderna Sverige helt avskurna från
möjligheten till statschefsämbetet.

Herr talman! Eftersom författningsutredningen
i sin allmänna grundlagsrevision
icke berört successionsordningen
och alltså icke tagit upp frågan
om kvinnlig tronföljd till utredning, ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24.

Ang. kvinnlig tronföljd

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det skulle kunna vara
nog så intressant att här ta upp en diskussion
kring de frågor, som fröken
Stenberg just nu har berört. När det
gäller spörsmålet om likställighet, kommer
man ju in på frågan om arvsrätten
till tronen skall innehas av en familj,
vilken ålder det kan gälla, om arvsrätten
skall bero på i vilken ordning vederbörande
blivit född o. s. v., men det
finns just nu inte någon anledning att
ta upp en sådan debatt. Denna fråga är
emellertid av det slaget att den hör samman
med vår författning, och vi vet ju
att författningsutredningen har framlagt
ett förslag som på några punkter
berör denna fråga. Detta förslag har
varit ute för yttrande, och vi vet att
det har anförts rätt skiftande uppfattningar
beträffande förslaget. Det är nu
föremål för överarbetning, och man bör
väl vänta med denna fråga till dess att
vi får den stora författningsfrågan löst.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till vad utskottet hemställt
i detta ärende.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den hittills förda debatten
ger inte stor anledning till några
kommentarer, men då föredragningslistan
inte är så lång i dag vid
detta första arbetsplenum, så kanske
några ord kan tillåtas utöver vad som
redan är sagt.

Jag tror att man kan säga, att detta
utskottsutlåtande om utredning och införande
av kvinnlig tronföljd är en historisk
händelse, inte när det gäller det
ärende som avhandlas i detta utskottsutlåtande
utan mera beträffande de former,
under vilka de motioner som här
är redovisade har behandlats. I utlåtandet
nr 24 från konstitutionsutskottet
är nämligen klart och tydligt utsagt,
att en motion som väcktes i anslutning
till Kungl. Maj :ts proposition nr 140,
grundlagspropositionen, har behandlats
först nu under höstriksdagen.

3 Första kammarens protokoll 196i. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Ang. kvinnlig tronföljd

Jag påtalade detta förhållande redan
när uppskovsmemorialet behandlades
de sista dagarna under vårriksdagen,
men det finns anledning att påtala detta
förhållande även nu. I detta fall har
en motion väckts med anledning av en
kunglig proposition, motionen blev remitterad
för utskottsbehandling och den
kungliga propositionen blev behandlad
vid vårriksdagen. Att motionen då
knuffades undan till höstriksdagen är
en arbetsordning så ovanlig, att jag
inte tror att den har förekommit vid
något tidigare tillfälle, i varje fall inte
som jag har kunnat konstatera. Här
finns det anledning till den förhoppningen,
att formen att på detta sätt behandla
motioner är eu engångsföreteelse
som aldrig mer kommer att inträffa.

Man skyllde i våras på tidsnöd, men
det kunde inte vara det verkliga förhållandet.
För min del anser jag att de
som i dag inte ens vill vara med om att
utreda frågan om kvinnlig tronföljd i
våras fruktade att frågan om införande
av republik, som inte har något direkt
men ett indirekt samband med
frågan om kvinnlig tronföljd, i någon
mån kunnat bli föremål för debatt i
valrörelsen, om motionerna blev behandlade
under vårriksdagen. Som valrörelsen
nu blev visade sig dessa farhågor
överdrivna och var det under
alla förhållanden. Säkert är att många
i onödan skrämmer upp sig för vad som
kommer att hända i en valrörelse.

Även om man räknar med herr
Spångberg i andra kammaren, så är
den skaran liten här i riksdagen, som
under rätt många år velat föra fram
förslag om en ändring av statsskicket
och ett avskaffande av monarkien, och
nog kan man antaga att det är lättare
och enklare att klara av sådana framstötar
här i riksdagen än på vissa partikongresser.
Ingen kan förneka att det
finns ett samband mellan dagens ärende
och ett intresse för fortsatt monarki
eller republik. De här i riksdagen
som innerst inne vill avskaffa monarkien
känner med sig klart och tydligt,

att kravet på republik inte är politiskt
matnyttigt, och därför vill man inte
aktualisera frågan. Bäst är, tycker man,
att den får vila i tysthet.

Vårt kungahus är populärt även sedan
de vackra prinsessorna en efter en
gift sig och flyttat bort från slottet.
En överväldigande majoritet av det
svenska folket har respekt och aktning
för kungahuset och vill ha en kung som
statschef, men skulle den situationen
uppstå en gång i framtiden, att riksdagen
enligt vår nu gällande författning
skulle välja en ny kung, kan lätt intresset
bli något helt annat. Om vi en gång
i framtiden inte skulle ha någon tronföljare,
skulle det svenska folket finna
detta djupt tragiskt. Vi som hyser sympatier
för att få kvinnlig tronföljd vill
med detta så långt som möjligt finna
en garanti för att den situationen, att
vi behöver välja ett nytt kungahus, inte
kommer att uppstå. Även om det inte
är så mycket av fest och ståt och gyllene
glans i det svenska kungahuset, är
det ändå så att en överväldigande majoritet
av det svenska folket vill ha
något att se upp till och beundra; folket
vill ha något av glans och högtid,
något utöver det vanliga grå vardagliga.

Ingen behöver tro att den stora veckopressen
och även dagspressen har
gjort en felbedömning av intresset hos
det svenska folket, när man på ett enastående
sätt utnyttjar allt som kan utnyttjas
av de kungligas tillvaro — helt
naturligt för att tidningarna skall bli
så säljbara som möjligt. Jag skulle inte
tro att det i den tidningspressen och
på de tidningsredaktioner jag åsyftar
sitter några särskilt stora kungavänner,
utan tidningspressens sätt att vara i
detta fall är mer än något annat en mätare
på svenska folkets intresse.

Införandet av kvinnlig tronföljd skapar,
som jag redan sagt, en större garanti
för att det i framtiden finns en
arvtagare till tronen än om arvsföljden
bara fungerar som nu på den manliga
sidan. Denna sak om lika arvsrätt till
kronan är så mycket mer angelägen se -

Onsdagen den 4 november 1904

Nr 33

dan denna så olyckliga händelse inträffade
i slutet på 1940-talet, då cn generation
hastigt försvann i den naturliga
arvsföljden.

I demokratiens och parlamentarismens
tjänst har vårt svenska kungahus
fungerat så bra, att det är svårt för dem
som på djupet har ett annat intresse
att uträtta någonting. Man vill dock ha
dörren på glänt, ja, man vill säkert ha
den rätt öppen för att hegagna ett tillfälle
som är lättare att utnyttja än den
situation vi har i dag. Detta är den ur
min synpunkt underliga orsaken till att
ett yrkande om utredning, som syftar
till kvinnlig tronföljd, inte har kunnat
bifallas av utskottets majoritet.

Även om skrivningen är annorlunda,
var motiveringen densamma när sista
dagen av vårriksdagen en vilande
grundlagsändring blev antagen. Jag
åsyftar förslaget att statschefens myndighetsålder
skall höjas från 21 till 25
år. Med stor sannolikhet kommer det
inte att vara någon tidsnöd när det förslaget
skall grundlagsenligt behandlas
för andra gången nästa år.

Man kan därför säga, att utskottsmajoritetens
mening bygger på en principiell
uppfattning och framför allt på
en spekulation för framtiden om ett
lämpligt tillfälle, då monarkin kan avskaffas.
Reservanternas uppfattning är
den rakt motsatta, och även om jag inte
varit med om utskottsbehandlingen nu
under höstriksdagen, ber även jag att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtande!
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att yttra mig i själva sakfrågan,
där jag återfinns bland reservanterna,
utan för att i någon mån klarlägga händelseförloppet
kring dessa motioners
behandling i konstitutionsutskottet. Jag
tycker att herr Sveningsson framställt
saken som om det funnes anledning att
rikta allvarliga erinringar mot utskottsmajoritetens
sätt att behandla denna
fråga.

Ang. kvinnlig tronföljd

Den 3 mars upptogs de två motionsparen
1:57 och 11:75 samt 1:390 och
II: 4G7 till behandling i konstitutionsutskottet.
Resultatet av behandlingen
blev bordläggning, och till denna bordläggning
fanns ingen reservation.

Den 16 april upptogs i utskottet till
behandling frågan om uppskov med
frågan om uppskov med ärendet. Det
förtjänar att erinras om arbetssituationen
i konstitutionsutskottet. Vi hade
den ordinarie dechargen, som visade
sig vara ganska omfattande, och vi hade
Wennerströmaffären. Resultatet av
uppskovsdebatten blev att man beslöt
hemställa om uppskov med praktiskt
taget alla motioner och framställningar
som låg på utskottets bord. Vid detta
tillfälle yrkade herr Sveningsson, att
frågan om kvinnlig tronföljd skulle behandlas.
Utskottet avstyrkte med hänsyn
till arbetssituationen, och till detta
fogade herr Sveningsson en reservation.

Den 21 april upptog utskottet åter
frågan till behandling och uppdrog åt
presidiet att upprätta ett detaljförslag
angående uppskov till höstsessionen,
som skulle kunna underställas talmanskonferensen.
Detta KU :s yttrande avsändes
den 23 april, alltså två dagar
senare, till talmanskonferensen, och den
28 april förelåg protokollsutdrag därifrån,
innehållande att uppskovsmemorialet
var godkänt. Det är att observera,
ärade kammarledamöter, att till det beslutet
fanns i talmanskonferensen ingen
reservation.

Den 28 april fick utskottet motionen
I: 803, som också är behandlad i detta
sammanhang, och den 5 maj behandlades
denna motion i KU. Det blev beslut
om uppskov till höstsessionen. Man
hade ju redan tidigare beslutat om
uppskov med de två motionsparen, och
man menade att man inte kunde behandla
en motion av samma innehåll
och låta de två andra ligga över. Herr
Sveningsson yrkade vid detta tillfälle
att motionen skulle behandlas, vilket avstyrktes
av utskottet.

Den 13 maj behandlade talmanskon -

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Ang. kvinnlig tronföljd
ferensen frågan om uppskov med motionen
803, och då godkändes uppskovsförslaget,
dock; med reservation
av herrar Virgin och Heckscher, som
yrkade att motionen skulle behandlas.

Den 14 maj anmäldes talmanskonferensens
godkännande i KU angående
uppskovet. Dagen därpå, den 15 maj,
justerades utskottets uppskovsmemorial,
och till detta fogades reservation av
herrar Sveningsson, Hubinette, Braconier
och Anners.

Härefter kom pingsthelgen, och det
fanns ingen möjlighet att få till stånd
någon tryckning av materialet. Man
skulle naturligtvis ha kunnat leverera
en stencil från utskottet, men det skulle
kanske väckt en rätt betydande uppmärksamhet.
Den 20 maj fick man
tryckningstillstånd. Den 22 maj bordlädes
uppskovsmemorialet första gången,
och det behandlades slutligen i
kamrarna den 26 maj.

Herr talman! Jag tror att man ur
denna redogörelse kan dra den slutsatsen,
att frågan behandlats så ordentligt
man kan begära med hänsyn till tidsutdräkten.
Det hade icke kunnat inrymmas
i utskottets ordinarie arbete
under våren att ta upp frågan till behandling.
Jag är ganska övertygad om
att om det hade kommit en reservation
i talmanskonferensen redan den 28
april, hade man kunnat påskynda behandlingen,
men det förelåg ingen reservation
då. Att det sedan upptäcktes,
att frågan innehöll någonting matnyttigt,
kan inte konstitutionsutskottet lastas
för.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
ställa den lilla frågan: Hur skulle det
över huvud taget varit möjligt, herr
Sveningsson, att bereda någon plats för
denna fråga i valdebatten — med hänsyn
till allt ATP?

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! När utskottets ärade vice
ordförande frågar, vilket utrymme

det skulle ha funnits i valdebatten för
en diskussion om tronföljden, kan jag
endast svara att det väl inte var jag
som var rädd för att saken skulle komma
upp där men att vi inte heller gjorde
någonting för att frågan skulle komma
upp.

Den historieskrivning som herr Torsten
Andersson ger med alla dessa data
månad för månad är säkert riktig. Om
ett uppskovsmemorial skall behandlas
vid en så sen tidpunkt i kammaren, att
kammaren måste bifalla det av tidsnöd,
är det dock, anser jag, en formell behandling
och ingenting annat. Det hade
i detta fall heller inte varit nödvändigt
att förfara på det sättet. Såsom jag
sade under debatten i våras hade det
nämligen uttalats, i varje fall av utskottets
sekretariat, att även om reservationen
i uppskovsmemorialet hade
blivit bifallen, så hade det inte varit
omöjligt att få till stånd en behandling
av motionerna. De var så välformulerade,
att det inte hade behövts någon
lång debatt eller krävts någon lång tid
för att få fram ett utskottsbetänkande.

Jag hade väntat mig att herr Torsten
Andersson skulle prestera ett bevis för
att man någon gång tidigare skjutit över
en motion till höstriksdagen, då propositionen
behandlats vid vårriksdagen,
såsom skett i detta fall. Jag väntade
förgäves på något sådant bevis.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Sveningsson skulle ha haft så stor glädje
av att få upp denna fråga i valrörelsen.
Jag överlämnar åt honom själv
att avgöra den saken.

Jag har fäst mig vid att fröken Stenberg
mycket strängt höll på att det är
en fråga om rättvisa åt kvinnorna att
inte på något håll ha kvar ett könsstreck
när demokratiseringen nu genomförts.
Herr Sveningsson anlade helt
andra synpunkter. Herr Sveningsson
talade om den fest och den glans, som
kungahuset skänker vårt land och om

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

monarkiens betydelse. Han är väl inte
ensam om den åsikten. Men herr Sveningsson
vill stärka monarkien och för
alltså in ett helt annat moment i debatten.
Det är också mycket svårt att i
motionen finna vad man egentligen vill,
och jag vet faktiskt inte riktigt vilken
åsikt motionärerna önskar föra fram,
fröken Stenbergs eller herr Sveningssons.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten har
alls inte talat om att den nuvarande
ordningen bör avskaffas. Det verkade
som om herr Sveningsson trodde det.
Vi har bara sagt att om man skall röra
vid successionsordningen, som är av
gammalt datum, är det så många frågor
som berörs, att det blir en stor ändring.
Frågan är inte så enkel och betydelselös
som fröken Stenberg gjorde gällande.
Jag har dock inte trott att detta
förhållande skulle understrykas så
kraftigt som herr Sveningsson här gjorde.

Utskottsmajoriteten har bara sagt att
frågan om en genomgripande författningsreform
är föremål för överläggningar.
Utskottet vill inte föregripa dessa
överläggningar. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det kan väl inte vara
oriktigt att två representanter för samma
parti något varierar sina synpunkter.
Jag tycker inte att vi borde få kritik
för det.

Sedan är det alldeles säkert att fru
Segerstedt Wiberg vid utskottsbehandlingen
har förstått att avsikten med
motionen var att stärka monarkien. Det
är därför som hon är på avslagslinjen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med
ytterligt stor förvåning detta påstående.
Sådana synpunkter har alls inte
framförts under utskottsbehandlingen.

Ang. kvinnlig tronföljd

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag är fullt överens
med herr Sveningsson oan att man hade
kunnat dra in frågan om republik
eller monarki i valrörelsen. Det förundrar
mig emellertid att herr Sveningsson
med sin stora veneration just
för monarkien vill använda den för
partipolitiska strider under en valrörelse.

Jag vill också göra en anmärkning
med anledning av fröken Stenbergs tal
här. Hon hänvisade till förhållandena
på 1200-talet, men det är dock ett faktum
att vi på 1200-talet valde våra
kungar. Det fanns då ingen tronföljdsordning
i den mening som det här är
fråga om.

För övrigt, herr talman, vill jag instämma
i utskottsmajoritetens utlåtande,
och härutöver vill jag knyta några
mycket kortfattade reflexioner dels till
utskottets utlåtande i dess helhet och
dels till motionerna.

Såsom här tidigare sagts i debatten
var frågan om kvinnlig tronföljd uppe
år 1952. Konstitutionsutskottet yrkade
då avslag på framställningen och framhöll
att ärendet borde omprövas i ett
vidare sammanhang. Det uttalandet tyder
på att en allmän grundlagsrevision
föresvävade utskottet. Man tänkte sig
tydligen att denna revision skulle omfatta
samtliga grundlager, successionsordningen
inbegripen.

År 1954 tillsattes som bekant av chefen
för justitidedepartementet en författningsutredning,
som utifrån en
samlad översyn av demokratiens funktionsproblem
skulle företa en modernisering
av vår författning. Successionsordningen
kom emellertid inte med.
Därmed omintetgjordes konstitutionsutskottets
eventuella förhoppning från
1952 denna gång, och i stället för en
samlad översyn av hela vår författning
har vi fått ett exempel på en nog så
splittrad översyn av en del av författningen,
men tre ledamöter av författningsutredningen
har tagit upp en av
oformligheterna i successionsordning -

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Ang. kvinnlig tronföljd
en, nämligen frågan om den kvinnliga
tronföljden, och här har motionerna
liksom häktats på.

Konstitutionsutskottet ger inte upp,
synes det, beträffande en revidering av
successionsordningen, ty efter tolv år
yrkar det ännu en gång avslag på en
delreformering. Som motiv härför kommer
med i bilden nödvändigheten av
en totalrevision av grundlagarna. Samtidigt
ger man den intressanta upplysningen,
att en genomgripande författningsreform
för närvarande är föremål
för överläggningar. Skall man tolka detta
dunkla uttalande så, att regeringskretsen,
vis av den nyss avslutade författningsutredningens
resultat, inser att
samtliga grundlagar behöver bli föremål
för en omfattande samtidig revidering,
om de skall kunna bringas till
överensstämmelse inbördes och med ett
demokratiskt tänkesätt?

Studerar man så successionsordningen,
som motionärerna vill ändra på i
ett enda avseende, nämligen i fråga om
dess kvinnodiskriminering, finner man
snart att denna inte är den enda eller
ens den mest framträdande oformligheten
i successionsordningen. Av successionsordningens
nio paragrafer innehåller
åtminstone sju paragrafer
framträdande oformligheter, orimligheter
och rena absurditeter. Av successionsordningens
nio paragrafer innehåller
inte mindre än fyra stycken —
nr 2, 3, 5 och 6 —- diskriminerande uttalanden
om kvinnorna. Tre av dessa,
nämligen 2, 3 och 6, berör kvinnorna
inom statschefens egen familj, och § 5
diskriminerar samtliga svenska kvinnor
som inte har utländsk medborgarrätt.
Och § 1 i successionsordningen är
förmodligen den mest antidemokratiska
lagbestämmelse som finns. Slutligen innehåller
§ 4 ett absurt, för att inte säga
abnormt kompetensvillkor som gäller
statschefen, nämligen att statschefen
skall vara av den rena evangeliska läran,
sådan som den, uti den oförändrade
Augsburgska bekännelsen samt

Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen
och förklarad är.

När man står inför ett så otidsenligt
aktstycke som successionsordningen
är, tjänar det sålunda ingenting till
att sätta en ny lapp på en gammal utsliten
klädnad, som har så många hål.
Klädnaden har tjänat ut efter mer än
150 års användning. Vi bör ha en lag
som i sin helhet ersätter den gamla,
en lag som gör det möjligt för varje
svensk man och kvinna att bli statschef
och som innehåller helt andra kompetensvillkor
än tro på orimligheterna i
den Augsburgska trosbekännelsen.

Herr NILSSON, FEKDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för slutorden i herr Kilsmos anförande,
ty de ger mig en utgångspunkt,
som jag annars haft litet svårt att finna,
för att på ett naturligt sätt anknyta
till den här debatten. Det är just därför
att jag inte ser saken som herr Kilsmo
som jag har begärt ordet. Jag menar
också att man skymmer bort det
hela genom gruff om hur det gick till
eller inte gick till i konstitutionsutskottet.
Man bortser från att vad saken i
grunden gäller är den svenska monarkiens
bevarande; hur stark eller hur
svag den tråd skall vara på vilken den
hänger. Jag menar att det är där problemet
sitter, och så har jag velat bedöma
saken.

Jag ser hur det går till i det stora
landet i väster. Jag vet hur det gick
till när det valdes president i vårt östra
grannland. Jag har sett hur statschefen
i ett annat land försvinner som
genom en fallucka. Jag är glad att vi i
Sverige inte har det på det viset, och
jag vill inte heller att vi skall komma
dithän. Det är den grunduppfattning
som jag har.

Den svenska monarkien har en så stor
betydelse som stabiliserande faktor för
bevarande av kontinuiteten i enlighet
med svensk statstradition, att jag an -

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

ser dess bevarande vara av elt mycket
stort och betydelsefullt värde.

Jag förstår de principiella demokraterna,
som menar att demokratien är så
att säga form. Jag för min del anser att
demokrati och folkfrihet är innehall,
och det är inte från monarkiens och
från kungamaktens sida som faror för
svensk folkfrihet hotar i nuvarande
läge. Det vill jag bestämt understryka.
Jag tror att det ligger någonting i att i
stället ett överutvecklat statsmaskineri
kan förkväva möjligheterna för enskilda
medborgare och möjligheterna för
ett demokratiskt styrelsesätt i anda och
sanning. Alltsamman kan hamna hos
fackmännen och i den byråkratiska
papperskvarnen. Jag erinrar om Carl
Ifvarssons ord innan han reste till den
första tvåkammarriksdagen, då han
skrev till en god vän följande: »Vi ser
som en uppgift att sönderbryta byråkratiens
rostiga svärd.» Han skulle ha
hissnat om han sett hur förvaltningssystemet
har växt ut, och han skulle säkerligen
också i likhet med andra företrädare
för svensk bondedemokrati ha
sagt sig att det är en uppgift för dem
som vill verklig folkfrihet att kontrollera
förvaltningen i detta land.

Jag hörde en gång år 1917 ren ett
föredrag av herr Fabian Månsson, såvitt
jag kan minnas, dåvarande ordföranden
i det vänstersocialistiska partiet,
som talade i Bollnäs. Han talade om
vad han kallade för bläckfisken, och
han pekade på hur svårt det var för
de män som riksdagen sände till regeringen
att hävda sin ställning.
»Bläckfisken slukar dem» föll orden,
och det ansåg han vara en stor fara.
Han kom också in på statschefskapet
och sade då — observera att detta var
år 1917, således tre år efter de svåra
striderna i den s. k. konstitutionella
konflikten år 1914 — följande ord: »Då
har jag hellre Gustav V till statschef än
Lindman, Edén, Branting, Z. Höglund
eller någon annan maktlysten . . .» och
så kom ett fabianskt kraftuttryck, som
jag inte vill berika kammarens proto -

Ang. kvinnlig tronföljd
koll med. Vi har dock här värden att ta
vara på, som vi är så vana att betrakta
som självklara, därför att svenskt statsliv
har bevarat dem i huvudsak oförändrade
sedan århundraden.

Man har talat om att det skall finnas
möjlighet för varje svensk man att
kunna bli statschef. Fabian Månsson
sade i sitt föredrag: »Landsorganisationen
är demokratiskt uppbyggd. Varenda
medlem kan bli ordförande i landsorganisationen.
Så är det i teorien, men
i verkligheten är det inte så, ty där
sitter partivännen den och den, och den
platsen blir nog inte ledig.»

Jag menar att det där är en väsentligen
formell synpunkt. Ärftligheten
spelar inte den roll man velat göra
gällande, och framför allt är det knappast
så mycket fråga om arv utan mera
fråga om att vissa personer i svenskt
statsliv uppfostras och utbildas att sättas
in i ställningen. De har att borta
från partistriderna och över motsättningarna
fullgöra betydande uppgifter,
inte minst representativa uppgifter,
men även andra uppgifter som kräver
erfarenhet på skilda områden, erfarenheter
som berikas med regeringsåren.
Statsråd växlar, men konungamakten
förbliver.

Jag yrkar bifall till reservationen.
Jag vet att det är fråga om ett utredningsyrkande,
och jag anser att detta
yrkande borde kunna beaktas. Jag utgår
från att man i detta sammanhang
som i andra förut i svenskt samhällsliv
uppfostrat männen för vissa uppgifter
och kvinnorna för vissa uppgifter.
Vi har således fått en könsuppdelning,
som bl. a. tagit sig det uttrycket
att kvinnor är ganska sällsynta i riksdagen.
Jag tror inte det beror så mycket
på illvilja från manliga väljare och
inte heller så mycket på att kvinnorna
i och för sig behöver vara olämpligare
för uppgiften, utan det beror helt enkelt
på att det inte är så många kvinnor som
utbildats därför. Samma förhållande
gäller kungahuset -—- de manliga ledamöternas
utbildning har skett på ett

Nr 33

Onsdagen den 4 november 1964

Ang. kvinnlig tronföljd
särskilt sätt, medan man inte tänkt sig
att de kvinnliga ledamöterna skulle
kunna få sådana statsuppgifter. Jag utgår,
herr talman, från att man på högsta
ort, för den händelse en sådan här
reform blir verklighet, kommer att ge
kungahusets kvinnliga ledamöter en sådan
uppfostran, att de får förutsättningar
att bli lika lämpliga som de
manliga att fylla uppgiften som svensk
statschef, ifall plikten skulle kalla.

Jag ber således att få yrka bifall till
reservationen.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nog måste väl demokratien
vara skäligen mager för herr
Ferdinand Nilsson, om det är monarkien
som för honom utgör dess väsentliga
innehåll.

Vi talar nu emellertid om successionsordningen
och inte om monarkien.
Det är två skilda saker, och man
frågar sig: Varför skulle inte vem som
helst kunna bli statschef? På det svarar
herr Ferdinand Nilsson att det krävs
utbildning. Men vad hindrar att vem
som helst skaffar sig samma utbildning
som den blivande statschefen nu får? I
ett demokratiskt samhälle bör väl utbildningsmöjligheterna
vara precis likadana
för alla, och därför tror jag att
den saken skulle kunna ordnas.

Herr Ferdinand Nilsson hänvisar
också till andra länder. Vilka människor
i Förenta staterna erhåller från
sin första skoltid en sådan utbildning
att de skulle passa till presidenter? Ingen
får en sådan utbildning — men de
som blivit valda till presidenter, har
klarat uppgiften ändå.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Känner herr Kilsmo
möjligen till en bok som publicerades i
USA för en del år sedan och som hette:
»Varför stora män aldrig blir presidenter»?
Den boken gick ut i en
mycket stor upplaga och mötte livligt

intresse, därför att den berörde ett centralt
problem. Men herr Kilsmo har
kanske inte tänkt på det.

För mig är emellertid den avgörande
punkten att demokrati och folkfrihet
har med realiteter att göra. Nu säger
herr Kilsmo: »Varför skulle inte människorna
kunna utbilda sig till att bli
lämpliga som statschefer?» Då hoppas
jag bara att antalet människor, som väljer
den framtida verksamhetsgrenen till
livsuppgift, inte blir alltför stort. Som
jag antydde, kan nämligen till slut bara
en i sänder bli statschef, och då är
det ju rätt förargligt för de andra. Jag
tror därför inte att det uppslaget är så
särskilt fruktbärande.

Såvitt jag kan fatta, ligger det till på
ett annat sätt inom en begränsad familj,
där ett fåtal personer kommer i fråga
för uppgiften som statschef. Där är det
mindre märkvärdigt om man sätter in
en utbildning just för den uppgiften.
Eller menar möjligen herr Kilsmo att
man redan i grundskolan skall börja
utbildningen för uppgiften, så att alla
kan få förutsättningar som statschef?
Jag tror inte det.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade inte tänkt att
vidare deltaga i debatten, men efter
herr Kilsmos båda inlägg och när debatten
fortsätter, vill jag säga ytterligare
ett par ord.

Låt mig klart och tydligt deklarera,
att vi inte från högerpartiet har väckt
någon motion om kvinnlig tronföljd
för att frågan skulle politiseras och användas
i valrörelsen. Men när vi väckte
motionen och den blev remitterad till
utskottsbehandling i samband med en
kungl. proposition, var det en rimlig
begäran att motionen också skulle bli
behandlad i det sammanhanget. Och
om jag då har en uppfattning beträffande
orsaken till att den inte blev det
— alltså en mycket ovanlig händelse —
tycker jag att jag har rättighet till det.

Onsdagen den 4 november 19(54

Nr 33

Såvitt jag förstår, bar man anledning
att bli förvånad när herr Kilsmo så totalt
dömer ut en del av vår författning,
våra grundlagar. Hur kan herr Kilsmo
förklara att vårt svenska samhälle faktiskt
har fungerat så bra med denna
enligt hans åsikt totalt odugliga författning? -

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Med hänsyn till herr
Sveningssons inlägg och de meningar
han företräder är jag tvungen att gå in
på vad vi har resonerat om i utskottet
och vad reservationen syftar till.

Vi diskuterar väl nu i alla fall inte
frågan om att införa republik och avskaffa
monarkin, utan vi talar ju om införandet
av kvinnlig tronföljd. Visserligen
finns ett sammanhang mellan de
båda sakerna, men styrelseformen här i
landet är dock monarki. Vi reservanter
avser bara att ett rättvisekrav skall
tillgodoses. Jag måste protestera mot
att man lägger in så mycket i reservationen
som herr Sveningsson gör. För
min del gör jag det inte — och det är
fara värt att man bleve tvungen att
frånträda reservationen, om man skulle
lägga in så mycket i den.

Från liberalt håll har vi alltid krävt
likställighet mellan man och kvinna,
och föreliggande motion från vårt håll
avser endast att åstadkomma denna
likställighet, varjämte vi begär en undersökning
av möjligheterna att få den
genomförd i samband med den stora
författningsreformen. Man har alltså all
anledning beklaga, att när nu debatten
har kommit in på helt andra saker såsom
byråkrati och dylikt — för att inte
tala om dagspress, veckopress och
vackra prinsessor — så har man kommit
vid sidan om ämnet.

Jag vill alltså med detta, herr talman,
yrka bifall till reservationen och
försöka att med några få ord klarlägga
vad vi som har skrivit på reservationen

Ang. kvinnlig tronföljd

har avsett, men även vad vi inte har
avsett, något som är minst lika viktigt.

Häri instämde herr Bengtson (ep).

Sedan överläggningen anetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hernelins begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —48.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

34 Nr 33 Onsdagen den 4 november 1964

Om undantagande av böcker och musikalier från förbudet

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av väckt motion angående utbyte
i grundlagarna av ordet »Konungen»
mot ordet »statschefen», bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. och
punkt 7 av anvisningarna till 32'' § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension inom
ATP; och

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av livsmedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om undantagande av böcker och musikaiier
från förbudet mot bruttoprissättning Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av väckt
motion om undantagande av böcker och
musikalier från förbudet mot bruttoprissättning.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 529, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Wachtmeister hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om sådan ändring i lagen
den 25 september 1953 om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, att böcker och musikalier
undantogos från lagens tillämpning,
alternativt att i 4 § samma lag tilllades
bestämmelse av innebörd, att där

mot bruttoprissättning
berört tillstånd skulle meddelas för perioder
om 10 år i taget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, 11:529, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Ringaby, som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:529, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan
ändring av 4 § lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, att där berörda tillstånd
beträffande böcker och musikalier
meddelades för perioder om tio år,
samt

B. att motionen, i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanten
hemställt under A., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När näringsfrihetsrådet
nu senast hade att taga ställning till
Svenska bokförläggareföreningens ansökan
om dispens från bruttoprisförbudet
beträffande böcker, infordrade
man ett utlåtande från professor af
Trolle, ur vilket utlåtande jag citerar
följande: »När man nu slutligen skall
fatta ett ofrånkomligt beslut i frågan,
måste man lämna fakta och något som
i bästa fall kan kallas för genomtänkta
bedömningar bakom sig för att göra
en helt subjektiv värdering.»

Jag tror att professor af Trolle har
helt rätt i detta. Ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor har också i sitt utlåtande
varit beredd att instämma i
slutsatsen i professor af Trolles utlåtande,
nämligen att man även i fortsättningen
skall ge dispens. Utskottets
majoritet är inne på samma linje. Det
är alltså inte en artskillnad utan sna -

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

musikalier från förbudet mot bruttoprissättning

Om undantagande av böcker och
rast en gradskillnad mellan utskottets
utlåtande och den reservation som finns
fogad till utlåtandet.

Anledningen till att herr Ringaby har
lämnat en reservation är att han vill
vara förvissad om att branschen får
tillräckligt långa dispenser för att erhålla
en sådan arbetsro, att den har
möjlighet att genomföra de rationaliseringar
som torde vara -möjliga. Även i
det fallet har af Trolle varit inne på
tanken att man bör förlänga dispensen
mot vad tidigare har varit fallet.

Det är alltså uteslutande för att ge
detta andrum eller rådrum åt branschen
som jag, herr talman, ber att få instämma
i det yrkande som har framförts av
herr Ringaby i hans reservation.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill i all korthet och
med hänvisning till utskottets uttalande
yrka bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 59.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att ge uttryck för min förvåning — och
i någon mån oro, kanske jag skulle säga
— över andra lagutskottets utlåtande.

Frågan gäller om bokhandeln skall
ha fortsatt dispens från den lagstiftning
med förbud mot bruttoprissättning
som i övrigt gäller för hela vårt näringsliv.
Denna dispens har bokhandeln
haft under tio år. Den har blivit
förlängd under senare tid och gäller nu
tills vidare, i väntan på att frågan skall
avgöras av näringsfrihetsrådet. Det pågick
i september i år en offentlig förhandling
i denna fråga, och näringsfrihetsrådet
avser att försöka få frågan
slutbehandlad före årets slut.

Som framgår av handlingarna har
näringsfrihetsombudsmannen framlagt
ett förslag till väsentliga inskränkningar
i den dispens som gäller för bokhandeln.
I den mycket livliga debatt, som

ägt rum under senaste tiden om prissättningen
på böcker och den starka
konkurrensbegränsning som råder inom
bokhandeln, har kraftiga röster
höjts för en sådan uppmjukning eller
rent av för att undantaget för böckerna
borde avvecklas.

Det hade väl varit rimligt att andra
lagutskottet antingen hade hållit frågan
öppen i väntan på näringsfrihetsrådets
prövning eller också mera gått in på
att diskutera sakfrågorna, som är mycket
betydelsefulla. I stället har utskottet
valt en mellanväg som är ganska otillfredsställande.

Att motionens förslag om en tioårig
dispens avstyrkts finner jag helt konsekvent.
Det skulle vara olyckligt annars.
Men utskottet har ändå gått så långt, att
man inte bara har sträckt ett finger
utan nästan en hel hand åt motionären.
Sedan man först varnande påpekat att
bruttoprissystemet är förenat med avsevärda
nackdelar, uttrycker man sig
på ett sätt som om man vore inne på
att bruttoprissystemet skulle bli bestående.
Om dispensen får fortsätta att
gälla, skall man åtminstone göra uppmjukningar,
säger utskottet. Därefter
går utskottet in på att diskutera dispensen
och säger förbluffande nog, att det
torde kunna förväntas att näringsfrihetsrådet
beaktar de olägenheter som
kan vara förenade med alltför korta
dispensperioder. Det tyder på att andra
lagutskottet tänker sig att fortsatt
dispens skall gälla, inte bara för en period
utan för fortsatta långvariga perioder.
Bokhandeln skulle alltså för
oöverskådligt lång tid ensam i hela det
svenska näringslivet få vara befriad
från den konkurrens som man i övrigt
försöker stimulera genom vår kartelllagstiftning.

Jag har med dessa ord velat uttala
min förvåning över detta, och jag beklagar
att andra lagutskottets utlåtande
har fått sådan utformning som den föreliggande.
Jag kan i detta läge inte
göra annat än att i en eventuell omröstning
nedlägga min röst.

36 Nr 33 Onsdagen den 4 november 1964

Om undantagande av böcker och musikalier från förbudet mot bruttoprissättningI
detta anförande instämde herr Palm

(s).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det kan finnas anledning
att sedan herr Möller nu har gripit
tillfället att göra ett inlägg i debatten
också något motivera utskottets
ställningstagande; jag ställde ju bara
yrkandet tidigare.

Får jag då först säga, att herr Möller
nog gjorde sig skyldig till att dra fram
alltför mycket negativt ur utskottsutlåtandet,
när han slutade citatet av utskottsutlåtandet
utan att ta hänsyn till
vad som följer i nästa mening, i vilken
utskottet slår fast att bruttoprissystemet
är »förenat med avsevärda nackdelar.
Om det skall kunna tillåtas beträffande
böcker och musikalier, synes det
nödvändigt att marknaden övervakas
effektivt och att de uppmjukningar föreskrives
som är möjliga utan att syftet
med bruttoprissättningen förfelas».

Denna sista mening bygger ju på det
yttrande som ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
har gjort till näringsfrihetsrådet,
vilket yttrande finns sammanfattat
på sidan 7 i utskottets utlåtande.
Jag förstår att det var detta herr
Möller åsyftade, och i så fall är vi överens
om att det kan vara viktigt att, om
det under det rådande förhållandet
skall ske en förlängning av dispensen,
bör det ske uppmjukningar av det slag
som ombudsmannen har föreslagit.

Att utskottet inte har gjort ett kategoriskt
uttalande hör ju samman med
att den tillfälliga förlängning av dispensen,
som nu gäller, väl skall avlösas
genom ett mera fast beslut av näringsfrihetsrådet.
Det har inte med anledning
av herr Wachtmeisters motion
funnits någon anledning att ta upp en
diskussion i den, såvitt jag förstår, vidare
utsträckning som herr Möller har
velat att utskottet skulle göra.

Herr talman! Med detta ber jag att
få upprepa mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Larsson gav en
mjukare och ur min synpunkt mer positiv
tolkning av utskottets utlåtande
än skrivningen annars kan inbjuda till.
Herr Larsson utgick från att det skall
ske uppmjukningar i dispensen. Däremot
kan man nu inte säga huruvida
ett fastare beslut skall kunna fastläggas.
Jag tror inte att ett sådant är aktuellt.
Blir det fortsatt dispens, blir den
för ett visst antal år. Det bör vara obetaget
för riksdagen att ändra lagen. Att
man skulle gå så långt att helt avveckla
dispensen nu har jag knappast föreställt
mig. Däremot är det en olycklig
tanke som utskottet antytt att man skulle
tänka sig att arbeta med långa och
upprepade dispenser i fortsättningen.
Det kan inte vara nödvändigt att just
för bokhandeln som enda näring i vårt
land helt och för lång framtid bannlysa
en friare ordning. Konkurrensen
bör även här kunna ges friare spelrum.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Efter herr Möllers senaste
inlägg vill jag säga, att man nog
ändå skall tolka andra lagutskottets utlåtande
beträffande uttrycket »alltför
korta dispensperioder» i relation till
motionens förslag om en tioårig dispenstid.
Vi har haft en fyraårig dispenstid
tidigare, men man har tvingats
till förlängning, emedan man inte kunnat
komma fram till ett slutligt ställningstagande.
Det ligger väl — med de
uppmjukningar i dispensreglerna som
vi har talat om -— i sakens natur att
om man vill åstadkomma en effektiv
rationalisering, så måste det utvecklas
under icke alltför korta perioder.

För min del vill jag säga att utskottets
utlåtande icke får tolkas som ett definitivt
ställningstagande för all framtid.
Jag tror att herr Möller och jag är
överens, efter replikväxlingen, på denna
punkt.

Onsdagen den 4 november 1964

Nr 33

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets i det nu
föredragna utlåtandet gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckt motion
angående användningen av hundskattemedel;
samt

nr 43, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande uthyrning
av maskiner och redskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående ordinariesättning
av vissa tjänster i riksgäldskontoret
och vid riksdagens ekonomibyrå.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jacobsson, Gösta, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad motion,
nr 841, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 171, angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw