29 november—6 december (Riksdagens protokoll 1963:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

FÖRSTA KAMMAREN

1963

29 november—6 december

Debatter m. m.

Fredagen den 29 november Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Virgin ang. avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet .................................. 5

av fröken Nordström om invaliditetstillägg i vissa fall........ 7

Tisdagen den 3 december

Svar på interpellationer:

av herr Sundin ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om

raskonflikten i Sydafrikanska republiken ................ 13

av herr Nyman om postgymnasial utbildning av icke traditionell
akademisk art...................................... 31

Svar på fråga av herr Isacson ang. filmcensuren................ 33

Onsdagen den 4 december

Svar på interpellationer:

av herr Lundström ang. åtgärder för att bredda trafikunder -

laget för inrikesflyget .................................. 40

av herr Petersson, Erik Filip, ang. säkerhetsanordningar vid
transport och förvaring av värdepost .................... 55

Avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom
EFTA, m. m. .......................................... 56

Tidpunkten för repetitionsövningarna ........................ 80

Om främjande av vuxenutbildningen .......................... 83

Ungdomsinstruktörer i kommunerna.......................... 84

Yrkesskolväsendets anpassning till grundskolan................ 90

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

Trafikförhållandena inom vissa delar av Värmland och Dalarna 91
Fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna 96

Om underlättande av importen från utvecklingsländerna ...... 103

Om obligatoriskt civiläktenskap .............................. 106

Om begränsning av konkurrensklausuler i anställningsavtal .... 115
Inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m. 118
Den s. k. förföljningsrätten vid jakt .......................... 138

Fredagen den 6 december

Svar på interpellationer:

av herr Adolfsson ang. driften vid Oskarshamns varv........ 153

av herr Geijer, Lennart, ang. ersättning för uppfinning av befattningshavare
i statlig tjänst .......................... 158

av herr Kaijser ang. missbruk av fosterskadande läkemedel i
syfte att erhålla abort .................................. 161

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 december

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, om godkännande av ändringar i
konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen
in. m................................... 56

— nr 10, om godkännande av avtal med Danmark angående sam handeln

med jordbruksprodukter inom den Europeiska frihandelssammanslutningen
m. m............................... 56

Statsutskottets utlåtande nr 185, ang. tidpunkten för repetitionsövningarna
................................................ 80

— nr 186, om en av integrationen i Europa betingad översyn av

juristutbildningen ........................................ 83

— nr 187, om främjande av vuxenutbildningen.................. 83

—- nr 188, ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna............ 84

— nr 189, ang. yrkesskolväsendets anpassning till grundskolan

m. m................................................... 90

— nr 190, om statsbidrag till rektorslöner vid kommunala gymnasier
.................................................. 91

— nr 191, om en upplysningskampanj rörande alkoholbrukets speciella
risker för ungdom.................................. 91

— nr 192, ang. de statliga myndigheternas prövning av skolbygg nadsärenden

m. m....................................... 91

— nr 193, ang. anslag till fideikommissnämnden................ 91

— nr 194, om ersättning till föräldrar för vården av vissa foster skadade

barn ............................................ 91

Innehåll

Nr 35

Sid.

— nr 195, om utbyggnad av industrihälsovården .............. 91

— nr 196, om utnyttjande av frivilliga krafter i social verksamhet,
m. m................................................. 91

—- nr 197, ang. de s. k. hemmadöttrarnas problem................ 91

— nr 198, om ett samordnat organ för trafiksäkerhetsuppgifter m. m.

samt en fastare organisation av statens trafiksäkerhetsråd . . 91

— nr 199, om utredning rörande trafikförhållandena inom vissa

delar av Värmland och Dalarna............................ 91

— nr 200, ang. utvecklingen av järnvägstrafiken inom stockholmsområdet
................................................ 96

— nr 201, ang. vissa avdrag från arvoden och pensioner till reservpersonal
vid krigsmakten.............................. 96

— nr 202, om höjning av sjukpensionen för vissa statsanställda 96

— nr 203, ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och

kommunerna ............................................ 96

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. skattefrihet för viss ersättning
till Karlskronavarvet aktiebolag och Svenska reproduktionsaktiebolaget
...................................... 103

— nr 61, ang. ändring i tulltaxan, m. m......................... 103

Bankoutskottets utlåtande nr 29, ang. riksdagsledamöternas bostadsfråga
.............................................. 105

Första lagutskottets utlåtande nr 44, ang. barnavårdsmannainstitutionen
..................................................

— nr 45, om obligatoriskt civiläktenskap .................... 106

— nr 46, om viss ändring av 96 § lagen om ekonomiska föreningar 113

— nr 47, om ämbetsansvar vid kommunal och statlig verksamhet

i bolags-, stiftelse- eller föreningsform.................... 113

nr 48, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus...................... 113

Andra lagutskottets utlåtande nr 74, om begränsning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal .......................... 115

— nr 75, ang. ändring i övergångsbestämmelserna till sjukvårdslagen
.................................................... H7

— nr 76, ang. ytterligare tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen
om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol

å importen av tobaksvaror ................................ 117

—■ nr 77, ang. ändring i utlänningslagen........................ H7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. förslag till allmänna riktlinjer
för en malminventering i Norrbottens län och till lag om
inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län . . 118

— nr 39, ang. ändring i lagen om rätt till jakt ................ 138

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. försäljning av viss kronan
tillhörig mark, m. m................................. J52

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om utredning rörande
konkurrensförhållandena inom byggnadsbranschen .... 152

— nr 39, ang. den statliga näringspolitiken i Norrbotten........ 152:

— nr 40, om en för cykeltrafik bättre anpassad planering av gator

och vägar........................................... 25<>

Fredagen den 29 november 1963

Nr 35

Fredagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
364, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om avveckling av fideikommiss
m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Spanien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Spanien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående kontrollen
av charkuterivaror och om varudeklarationsplikt
i fråga om livsmedel.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
utlämningsfördrag mellan Sverige samt
Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland; samt

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel om ömsesidig
utlämning för brott.

Ang. avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Virgins
interpellation angående avvecklingen
av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Virgin har mot
bakgrunden av riksdagens principbeslut
år 1961, att de s. k. socialförsäkringsbolagen
inte skall äga meddela försäkring
enligt yrkesskadeförsäkringslagen
efter utgången av 1965, ställt följande
fråga.

»Vill statsrådet meddela vid vilken
senaste tidpunkt de bestämmelser, som
är erforderliga i samband med socialförsäkringsbolagens
avveckling, kan
förväntas vara i laga ordning fastställda?» I

interpellationen göres gällande att
socialförsäkringsbolagen måste fortsätta
att driva sin verksamhet till dess
särskilda avvecklingsregler fastställts.
Så är inte fallet. Lagarna om försäkringsrörelse
och om yrkesskadeförsäkring
innehåller regler som gör det möj -

Nr 35

Fredagen den 29 november 1963

Ang. avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens verksamhet

ligt för ett sådant bolag att överlåta sitt
försäkringsbestånd till riksförsäkringsverket
och träda i likvidation.

Fråga om yrkesskadeförsäkringens
framtid utreds av yrkesskadeutredningen.
I denna ingår som ledamot en representant
för socialförsäkringsbolagen.
Dessa har alltså möjlighet att hålla sig
nära underrättade om utredningens arbete.
Jag har inte erhållit några uppgifter
från utredningen om att bolagen
skulle anse sin nuvarande situation
svår. Det är ännu för tidigt att ange
vid vilken tidpunkt lagstiftningsåtgärder
kan vidtagas på grundval av yrkesskadeutredningens
arbete.

Herr VIRGIN (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Statsrådet säger i detta svar att det
inte alls är på det sättet, att socialförsäkringsbolagen
måste driva sin verksamhet
ända fram till den tidpunkt, då
avvecklingsregler kan vara fastställda.
Formellt är naturligtvis detta riktigt,
men i praktiken är saken inte fullt så
enkel. Jag kan bara erinra om att de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
har hand om ungefär hälften av den
totala yrkesskadeförsäkringens volym
och riksförsäkringsverket den återstående
hälften. Det vore opraktiskt för att
inte säga orimligt att till riksförsäkringsverket
överlåta denna försäkringsvolym
och att alltså fördubbla verkets
yrkesskadeförsäkring i en situation, då
hela frågan om försäkringsformen håller
på att utredas med sikte på att den
starkt skall förändras, möjligen avvecklas.

Vidare är väl de regler om likvidation,
som intagits i försäkringslagen,
närmast tillkomna för att skapa möjligheter
för ett bolag, som har råkat i ekonomiska
svårigheter, att avveckla sin
rörelse, som då omhändertas av likvidatorer.
Här gäller det nu en avveckling
som är framtvingad, och det är

uppenbart, att det då behövs särskilda
regler. Att så är förhållandet, framgår
inte minst av att riksdagen har beslutat
att saken skall utredas och att departementschefen
själv i direktiven till yrkesskadeutredningen
skrivit: »De olika
problem som avvecklingen av de privata
bolagens och försäkringsrådets verksamhet
ger upphov till måste självfallet
tas upp till granskning under utredningsarbetet.
» Av interpellationssvaret
att döma verkar det nästan, som om
statsrådet ansåg att en sådan utredning
skulle vara överflödig. Jag tror dock
att jag har täckning för mitt uttryck i
interpellationen, att bolagen i praktiken
måste fortsätta att driva sin verksamhet,
till dess att avvecklingsreglerna
fastställts.

Om jag är rätt informerad är det för
övrigt så att bolagen gärna vill fortsätta
sin verksamhet med de arbetsuppgifter,
som kan komma att kvarstå sedan
försäkringsverksamheten som sådan
för dem bringats att upphöra. Det
torde inte finnas någon anledning att
förmena bolagen rätt till detta.

Socialministern anför vidare i interpellationssvaret
att socialförsäkringsbolagen
har en representant i utredningen
och därför kan hålla sig nära underrättade
om utredningens arbete. Jag
trodde att det var praxis att en utredningsman
inte lämnar några uppgifter
från en pågående utredning. Men alldeles
bortsett härifrån är det inte detta
saken gäller. Bolagen lär inte kunna
planlägga sin framtida verksamhet efter
uttalanden av en enskild utredningsman
och inte heller efter vad som föreslås
av en utredning. Bolagen måste
invänta beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Innan sådana beslut fattats, har
alltså bolagen föga vägledning för sin
framtid.

Det sades tidigare att utredningen
skulle föreligga färdig mot slutet av år
1963. Nu har det i pressen och på annat
sätt meddelats, att betänkandet
knappast kan föreligga förrän någon
gång i mitten av år 1964. Det är i själva

Fredagen den 29 november 1963

Nr 35

verket den uppgiften som är orsaken
till min interpellation, ty den måste,
menar jag, innebära att riksdagsbeslut
knappast kan föreligga förrän 1965. I
så fall uppstår den ytterst otillfredsställande
situationen att bolagen endast får
några månader på sig till dess att försäkringsverksamheten
måste upphöra.

Jag tycker det är beklagligt att socialministern
inte har ansett sig kunna eller
vilja svara på den fråga jag ställde
i interpellationen. Hänsynen till de goda
insatser, som socialförsäkringsbolagen
gjort i samhället, till dess delägare
och till dess personal borde ha motiverat
ett försök att åtminstone ställa eu
prognos.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Virgins inlägg vill jag säga att jag inte
har någon anledning att ta upp någon
principdebatt i detta ämne med hänsyn
till att vi redan har själva principbeslutet
bakom oss -— det fattade riksdagen
år 1961.

Men jag vill göra ett tillägg. Enligt de
uppgifter jag har inhämtat tar man
inom yrkesskadeförsäkringsutredningen
hänsyn till bolagens speciella problem
vid planeringen av den avveckling
av deras verksamhet som ju så småningom
skall ske. Jag tycker att den oro
jag kunde spåra i herr Virgins inlägg
egentligen inte är befogad. Vi har att
avvakta resultatet av utredningen, och
jag föreställer mig att det däri kommer
att finnas angivna förslag och riktlinjer
även beträffande denna fråga.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag betvivlar inte alls
socialministerns uppgift att det inom
utredningen skall tas hänsyn till socialförsäkringsbolagens
speciella problem
— det skulle väl bara fattas annat för
resten! Men statsrådet måste väl ändå
förstå att bolagen känner sig oroade,
när de inte kan räkna med att få klara

Om invaliditetstillägg i vissa fall

besked om reglerna för sin avveckling
förrän några månader innan avvecklingen
skall påbörjas. Det är ett otillfredsställande
förhållande och jag tycker
det är ett skolexempel på vart det
leder, när man som här skett fattar ett
principbeslut om ett förslag som inte
är grundat på någon utredning och inte
heller varit föremål för remissbehandling.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om invaliditetstillägg i vissa fall

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
även fröken Nordströms interpellation
om invaliditetstillägg i vissa fall,
och nu yttrade:

Herr talman! Fröken Nordström har
frågat, om jag vill medverka till sådan
ändring av 9 kap. 2 § andra stycket lagen
om allmän försäkring, att en handikappad
person kan få invaliditetstillägg,
då han på grund av studier med
yrkesinriktning och annan yrkesutbildning
inte utför förvärvsarbete.

Enligt det åberopade lagrummet kan
invaliditetstillägg — för närvarande
1 200 kronor per år — utgå till partiell
förtidspension, om den försäkrade utför
förvärvsarbete men på grund av
höggradig nedsättning i kroppsorgans
funktion är i behov av avsevärd fortlöpande
hjälp av annan person eller får
vidkännas betydande merutgifter för
färdmedel eller andra hjälpmedel för
att kunna utföra arbetet. Det är att
märka att invaliditetstillägg på de angivna
grunderna inte kan utgå till hel
förtidspension. Mot invaliditetstillägg
i nu angivna fall svarar invaliditetsersättning
om 2 000 kronor per år, därest
den försäkrade inte alls åtnjuter pension
enligt lagen om allmän försäkring.

Invaliditetstillägg för förvärvsarbetande
förtidspensionärer liksom invali -

Nr 35

Fredagen den 29 november 1963

Om invaliditetstillägg i vissa fall
ditetsersättningen infördes som en nyhet
i den från ingången av 1963 gällande
lagen om allmän försäkring. Bakgrunden
till förmånerna var att det
med det invaliditetsbegrepp, som begagnas
inom den allmänna försäkringen,
kan inträffa att en försäkrad trots synnerligen
betydande medicinska defekter
har sådan arbetsförmåga och arbetsinkomst
att han inte är berättigad till
förtidspension eller får endast partiell
sådan pension. Inkomstens storlek kan
bero på att den försäkrade besitter en
osedvanligt stor arbetsvilja. Mången
gång möjliggöres förvärvsarbetet tack
vare bistånd av andra i en eller annan
form eller genom anlitande av särskilda
hjälpmedel. För att stimulera till förvärvsarbete
i sådana fall infördes de
ifrågavarande förmånerna.

De erfarenheter, som föreligger rörande
tillämpningen av de berörda bestämmelserna,
är ännu alltför ringa för
att man med ledning därav nu skall
kunna bedöma frågan om en utvidgning
av bestämmelsernas tillämpningsområde.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för socialdepartementet herr statsrådet
Aspling för svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag framställde
interpellationen var att jag i den pensionsdelegation
i Stockholm där jag är
suppleant träffade på just det fall som
jag har återgivit i interpellationen,
nämligen den högskolestuderande unge
mannen som fullt lagriktigt fick sin ansökan
om invaliditetstillägg avslagen. Vi
har i samma delegation haft ytterligare
ett liknande fall som jag har varit med
om att behandla — det är möjligt att
det dessutom har förekommit andra
fall vid sammanträden då jag inte varit
närvarande.

Bägge dessa ungdomar — både den
högskolestuderande unge mannen, den
sistnämnda en 20-årig gymnasist — ha -

de det gemensamt att de led av svåra
följder av polio. De var begåvade och
energiska, båda kunde begagna invalidbil,
och bägge hade sådana ekonomiska
hemförhållanden, att driftkostnaderna
för invalidbilen och andra fördyringar
som var betingade av handikappet kändes
hårt betungande för dem. Ingen av
dem var dock så svårt invalidiserad att
försäkringslagens 9 kap. 2 § andra stycke,
som talar om ett avsevärt behov av
annans hjälp, var tillämpligt. Till detta
kommer att den ene pojkens enda syskon
också var kroniskt sjuk, vilket naturligtvis
blev en extra belastning för
den familjen.

Statsrådet säger i interpellationssvaret
ungefär detsamma som jag i interpellationen,
fast i andra ordalag, nämligen
att ifrågavarande förmåner, d. v. s.
invaliditetsersättning och i förekommande
fall invaliditetstillägg infördes
för att stimulera till förvärvsarbete. Det
finns dock enligt mitt förmenande lika
tungt vägande skäl att stimulera ungdomar
och andra handikappade till reguljära
studier och yrkesutbildning. För
utbildningen måste ju eleven i regel
förflytta sig till en annan lokal, och vederbörande
handikappad får följaktligen
lika stora merutgifter jämfört med
en frisk studerande som en förvärvsarbetande
handikappad har i förhållande
till en frisk förvärvsarbetande.

Jag förstår väl, att statsrådet inte kan
till realbehandling ta upp ändringsförslag
till den nya socialförsäkringslagen,
som kommer styckevis på detta sätt,
utan att de måste tas upp i större sammanhang.
Jag hoppas emellertid att
denna interpellation, som jag var så ivrig
att framställa i god tid, kommer under
ögonen på pågående eller nära förestående
utredningar, även om statsrådet
inte har lovat detta i svaret. Jag
förstår och vet också av svar som statsrådet
givit förr, när jag tagit upp näraliggande
spörsmål, att statsrådet måste
få en samlad överblick och erfarenhet
av de ekonomiska konsekvenserna av
utvidgningar av tillämpningsområdena.

Fredagen den 29 november 1963

Nr 35

Men andra fundamentala erfarenheter
sitter vi inne med. Vi vet att handikappade
människor ofta är fattiga, och vi
vet att handikapp medför omkostnader,
både stora utgifter och småutgifter, som
man inte så noga tänker på, och som
tillsammans mycket ofta överstiger de
belopp som invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
nu uppgår till. Den
uppfattningen delar nog statsrådet och
jag, att vi som är friska eller att vi, så
länge vi är friska, åtminstone ekonomiskt
måste vara solidariska med de
handikappade. Därför har jag gott hopp
om att denna kategori av handikappade,
nämligen de studerande, som såvitt
jag vet kom bort i utredningen och propositionen,
som vi som hade motionsrätt
också missade, och som vi i andra
lagutskottet, om jag minns rätt, inte
heller diskuterade, nu kommer att tas
med när socialförsäkringsfrågorna går
in på andra varvet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
ännu en gång få tacka statsrådet för
svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill instämma i
mycket av vad fröken Nordström sade.
Först och främst håller jag med om att
vi har en mycket kort erfarenhet av
de nya bestämmelserna — de har inte
varit i kraft ens ett år. Att det här också
är fråga om svåra gränsdragningsproblem
tror jag att fröken Nordström
är villig att instämma i. De nuvarande
reglerna är avsevärt förmånligare än de
tidigare, och det är klart att man i denna
fråga, liksom i så många andra frågor
som berör socialförsäkringarna, vill
samla erfarenheter och se hur reformerna
praktiskt verkar, innan man ger
sig in på förändringar.

Jag vill även instämma i vad fröken
Nordström sade om att det här också
är en fråga av just den karaktären, att
det är orimligt för ett statsråd att utan
vidare stiga upp och ha bestämda meningar
om hur paragrafer av detta slag

Om invaliditetstillägg i vissa fall
eventuellt bör förändras. Det är utan
tvivel en motionsfråga och därmed en
fråga som på sedvanligt sätt bör behandlas
genom utredning och remissförfarande,
så att man kan få den allsidigt
belyst.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr statsråd! Jag är
också medveten om att detta egenligen
är ett motionsämne, men som jag nyss
sade: jag var ivrig att snarast väcka frågan,
och under nuvarande omständigheter
var detta min enda möjlighet att
ta upp den.

Jag hade inga önskemål om att statsrådet
skulle komma med ett färdigt lagförslag.
Jag har bara frågat, om statsrådet
vill medverka till sådan ändring,
och jag hoppas nu på statsrådets positiva
inställning den dag denna fråga
kan komma att tas upp.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:fs
proposition angående godkännande för
Sveriges del av ändringar i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen
m. m.; samt

nr 10, i anledning dels av Kungl.
Maj:ts proposition om godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark angående
samhandeln med jordbruksprodukter
inom den Europeiska frihandelssammanslutningen
m. m.( dels ock
av motion väckt i anslutning till propositionen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 185, i anledning av väckta motioner
angående tidpunkten för repetitionsövningarna; nr

186, i anledning av väckt motion
om en av ^integrationen i Europa betingad
översyn av juristutbildningen;

It Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

Nr 35

Fredagen den 29 november 1963

nr 187, i anledning av väckta motioner
om främjande av vuxenutbildningen; nr

188, i anledning av väckta motioner
angående ungdomsinstruktörer i
kommunerna;

nr 189, i anledning av väckta motioner
angående yrkesskolväsendets anpassning
till grundskolan m. m.;

nr 190, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till rektorslöner
vid kommunala gymnasier;

nr 191, i anledning av väckta motioner
om en upplysningskampanj rörande
alkoholbrukets speciella risker för
ungdom;

nr 192, i anledning av väckta motioner
angående de statliga myndigheternas
prövning av skolbyggnadsärenden
m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till fideikommissnämnden;

nr 194, i anledning av väckt motion
om anslag till ersättning till föräldrar
för vården av vissa fosterskadade barn;

nr 195, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av industrihälsovården; nr

196, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av frivilliga krafter
i social verksamhet, m. in.;

nr 497, i anledning av väckt motion
angående de s. k. hemmadöttrarnas
problem;

nr 198, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av
trafiksäkerheten, i vad motionerna avser
utredning av frågan om ett samordnat
organ för trafiksäkerhetsuppgifter
m. m. samt en fastare organisation av
statens trafiksäkerhetsråd;

nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande trafikförhållandena
(inom vissa delar av Värmland
och Dalarna;

nr 200, i anledning av väckta motioner
angående utvecklingen av järnvägstrafiken
inom stockholmsområdet;

nr 201, i anledning av väckt motion
angående vissa avdrag från arvoden

och pensioner till reservpersonal vid
krigsmakten;

nr 202, i anledning av väckta motioner
om höjning av sjukpensionen för
vissa statsanställda; samt

nr 203, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av skolkostnaderna
mellan staten och kommunerna; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för viss ersättning till
Karlskronavarvet aktiebolag och Svenska
reproduktionsaktiebolaget, jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av framställning av fullmäktige
i riksgäldskontoret angående riksdagsledamöternas
bostadsfråga;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av väckt motion
angående barnavårdsmannainstitutionen; nr

45, i anledning av väckta motioner
om obligatoriskt civiläktenskap;

nr 46, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 96 § lagen om ekonomiska
föreningar;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om ämbetsansvar vid kommunal
och statlig verksamhet i bolags-, stiftelse-
eller föreningsform; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Mai ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 74, i anledning av väckta motioner
om begränsning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

Fredagen den 29 november 1963

Nr 35

ändring i övergångsbestämmelserna till
sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr
242);

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare tillägg
å de livräntor som utgå enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347) om
vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror;
samt

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193);

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering
i Norrbottens län och till lag om
inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274), om rätt till jakt, dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss kronan
tillhörig mark, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande konkurrensförhållandena
inom byggnadsbranschen; nr

39, i anledning av väckta motioner
angående den statliga näringspolitiken
i Norrbotten; samt

nr 40, i anledning av väckta motioner
om en för cykeltrafik bättre anpassad
planering av gator och vägar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.31.

In fidem

Fritz (tf Petersens

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Tisdagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN yttrade: Jag ber
att få lämna ett meddelande angående
plenum fredagen den 6 dennes. I planen
för höstsessionen har upptagits arbetsplenum
kl. 11.00. Detta plenum utgår. I
stället hålles bordläggningsplenum på
fredag kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidne november.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För att på offentligt uppdrag i min
egenskap av ordförande i EFTA:s ministerråd
besöka Bern och Geneve får
jag härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
3/12—den 6/12 1963.

Stockholm den 29 november 1963.

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens första kammare

Härmed intygas att riksdagsmannen
Hjalmar Nyström, född den 15/1 1908,
från Järnvägsgatan 33, Kiruna, intogs
å Norrtälje lasaretts medicinska avdelning
den 27/11 1963 på grund av en
svår hjärt-lungsjukdom. Riksdagsman
Nyström är nu på bättringsvägen men
beräknas vara arbetsoförmögen tills vidare
och är av överläkaren, dr Ahlberg,
rådd att vila helt från riksdagsarbete,
varför man kan räkna med sjukskriv -

ning minst året ut, dvs. minst till och
med den 31/12.

Länslasarettet, Norrtälje, den 2/12
1963.

Stig Nyberg
underläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Nyström för den tid, varunder
han på grund av sjukdom vore
oförmögen till arbete.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

350, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 32
och 84 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, in. m.;

nr 362, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet
under krigsförhållanden,
m. m.; och

nr 363, till fullmäktige i riksbanken i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 20 december 1957 (nr 684)
om betalningsväsendet under krigsförhållanden,
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av vissa delar
av övningsflygplatsen i Kalix;

nr 369, i anledning av väckta motioner
om ändrade övergångsbestämmelser
för mariningenjörskadetter;

nr 370, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av militära m. fl.

Tisdagen den 3 december 1963 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

verkstäder för civil yrkesskolutbildning; nr

371, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna om
pensionsålder för statlig befattningshavare;
och

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 373, till Konungen i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande en rationell användning
av avfallsämnen och angående användning
av rötslam som gödsel- och
jordförbättringsmedel.

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen
om raskonflikten i Sydafrikanska
republiken

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sundins
interpellation angående den år
1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten
i Sydafrikanska republiken,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har till mig
riktat vissa frågor, som avser regeringens
inställning till frågan om apartheidpolitiken
i Sydafrika. Jag anser det riktigt
att i anledning härav lämna kammaren
en allmän framställning av regeringens
synpunker på frågan och att i
samband därmed besvara de ställda frågorna.

Det finns i Sverige en spontan och
stark opinion som fördömer apartheidpolitiken
i Sydafrika. Ibland ställs frågan
varför vår reaktion just mot denna
form av orättvisa i ett avlägset land blivit
så särskilt stark. Det finns ju många
andra fall av förtryck och missförhållanden
i världen, sägs det. Vad är det

som gör att apartheid-politiken orsakar
så starkt intresse och föranleder så
stark indignation? Skälet förefaller mig
vara att här inte är fråga om en orättvisa,
som fortbestår därför att de styrande
inte har tillräcklig makt eller tillräckliga
resurser för att komma till rätta
med det onda. Här gäller det i stället
en orättvisa som skapats och medvetet
bibehålies av de styrande själva som en
väsentlig del av hela det politiska och
sociala systemet. Detta system innebär
att människor förödmjukas och berövas
elementära mänskliga rättigheter genom
en uttrycklig viljeakt från myndigheternas
sida. Majoriteten av ett lands befolkning
behandlas systematiskt av de
styrande som andra klassens medborgare.

Frågan om rasdiskrimineringen i
Sydafrika har sedan många år varit föremål
för behandling i Förenta Nationerna.
Frågan kom först upp genom att
klagomål framställdes av Indien och
Pakistan mot att emigranter från dessa
länder och deras efterkommande utsattes
för en diskriminerande behandling
från myndigheternas sida. På senare
år har diskussionen i allt högre grad så
småningom nästan uteslutande kommit
att gälla behandlingen av den svarta och
blandade befolkningen. Denna utgör inemot
80 procent och den vita befolkningen
omkring 20 procent av Sydafrikas totala
invånarantal på omkring 16 miljoner.

Det var i och för sig inte självklart,
att Förenta Nationerna skulle engagera
sig i denna fråga. FN får inte vidtaga
några åtgärder i frågor som väsentligen
rör medlemsstaternas inre förhållanden.
Undantag från denna regel gäller enligt
stadgan bara i fall av internationella situationer
av typen angrepp eller hot
mot freden. Emellertid har man ansett,
att den systematiska kränkning av de
mänskliga rättigheterna, varom här är
fråga, måste kunna tas upp i en organisation,
där alla medlemsstaterna uttryckligen
förpliktat sig att främja re -

14 Nr 35 Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

spekten för just dessa rättigheter. Organisationen
är otvivelaktigt behörig inte
bara att debattera frågan utan också att
enligt sin stadga vidtaga olika konkreta
åtgärder i syfte att hävda principerna
av humanitet och jämlikhet.

Den linje, som vi från svensk sida har
följt i frågan under många år, går i första
hand ut på att genom kritik och fördömanden
av raspolitiken stödja den
opinion som vill förmå nationalistregeringen
att slå in på en ny kurs. Vi har
betecknat apartheid-politiken som stridande
mot FN-stadgan och mot förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
och dessutom som en klart orealistisk
linje i en värld, där folken kräver sin
rätt både i form av nationell oavhängighet
och i form av frihet och jämlikhet
för individerna. Vi har också ansett, att
när Sydafrikas regering vägrat att ta
någon som helst hänsyn till den världsopinion,
som kommer till uttryck i FN,
det finns anledning att skärpa tonen och
att inventera de möjligheter som stadgan
erbjuder till en mera verksam påverkan.
Vi har alltid hävdat, att en sådan
påverkan för att inte motverka sitt
eget syfte måste ha utsikter att bli effektiv
och vidare att den måste klart ligga
inom gränserna för vad stadgan tillåter.

Herr talman! När det gäller effektiviteten
vill vi med andra ord inte ha ett
upprepande av vad som hände på 30-talet, då Nationernas Förbund gjorde ett
halvhjärtat försök till ingripande i Etiopien-krisen
och som enda resultat fick
inregistrera en minskning av sin egen
prestige. Vi vill med andra ord att
världsorganisationen inte skall förlora
sina möjligheter att positivt påverka utvecklingen.
Det slags åtgärder som i
Sydafrikas fall skulle vara verkligt
kännbara förutsätter medverkan från
vissa ledande handelsnationer. Annars
riskerar de att förbli ett hot på papperet.
Men nu har det varit ett faktum att
dessa nationer av olika skäl inte vill
medverka till mera omfattande sanktioner
i FN. De fördömer apartheid-politi -

ken, men de anser inte att just denna
form av inre förtryck till skillnad från
orättvisor i andra länder är ett aktuellt
hot mot den internationella freden. De
finner alltså inte att FN har rättighet att
gripa till sanktioner. Men många av dem
tvekar helt säkert även av politiska skäl
att företa så drastiska och till sina konsekvenser
så oöverskådliga aktioner.
Tydligen har de bl. a. fäst sig vid att en
bojkott av Sydafrika som avser exempelvis
olja måste övervakas genom ett
ingripande kontrollsystem omfattande
en militär sjöfartsblockad utanför Sydafrikas
kuster. De vill inte medverka till
aktioner, som riskerar att leda till krigshandlingar.

Från svensk sida har vi ansett det naturligt,
att säkerhetsrådet i första hand
borde ta sig an frågan om sanktioner.
Det ingår just i rådets behörighet att
pröva, om en situation utgör ett hot mot
freden och vilka tvångsåtgärder som
kan föranledas därav. Genom en behandling
i rådet vinner man också klarhet
i fråga om utsikterna till att eventuella
åtgärder skall bli verkligt effektiva.
I rådet sitter ju de ledande handelsnationerna.

Även om allmän anslutning inte vinns
i FN för långtgående sanktioner, betyder
detta inte att diskussionerna och
besluten i FN är utan betydelse för utvecklingen
i Sydafrika. Den opinion
som kommer till så starkt uttryck i FN
utgör ett politiskt stöd åt den undertryckta
befolkningen i dess kamp för
jämlikhet. Det tvingar också den vita
befolkningen, både regering och opposition,
att försvara och förklara sina
ståndpunkter. Den moraliska isoleringen
har blivit allt kännbarare, och inom
vissa kretsar tycks man vara på väg mot
någon form av omprövning av de hittillsvarande
positionerna. Det opinionstryck
som FN kan utöva bör alltså upprätthållas
och såvitt möjligt ökas. Samtidigt
får man naturligtvis vara på sin
vakt så att detta uttryck inte får en utformning
som motverkar sitt eget syfte

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den ar 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

ocli stärker i stället för att bryta den
mentalitet av intolerans och rädsla, som
utgör apartheid-politikens emotionella
bakgrund.

De olika överväganden som jag nu angivit
utgjorde bakgrunden till den
svenska hållningen vid behandlingen av
den resolution som antogs av generalförsamlingen
förra hösten. Vi var beredda
att rösta för de flesta punkterna i
denna resolution. Vi ville att församlingen
i kraftiga ordalag skulle fördöma
apartheid-politiken och kritisera den
sydafrikanska regeringens likgiltighet
för FN-besluten och dess medvetna politik
att ytterligare skärpa diskriminationen
mot den svarta befolkningen. Vi
ville också, att församlingen skulle tillsätta
en kommitté för att följa frågan
mellan församlingsmötena. I själva verket
hade vi önskat att mandatet för denna
kommitté skulle bli mera vidsträckt
och mera preciserat än vad som faktiskt
beslöts. Vi hade velat ge kommittén i
uppdrag att undersöka, hur medlemsstaterna
skulle ställa sig till genomförandet
av olika slag av påtryckningsåtgärder
och vilka sådana åtgärder som är
möjliga enligt FN-stadgan. På så sätt
skulle man ha skapat en realistisk
grundval för de vidare diskussionerna i
både församlingen och rådet.

Tyvärr fick vi inte möjlighet att vid
voteringen ge klart uttryck åt våra
åsikter, eftersom resolutionen röstades
igenom i sin helhet utan delomröstningar
på de enskilda punkterna. Vi tvangs
att avstå eftersom vi inte ansåg att Sverige
borde bindas till genomförande av
de drastiska sanktionsåtgärder som ingick
i resolutionen. Hade Sverige röstat
för denna punkt, skulle vi därmed ha
utfäst oss att omedelbart bryta de diplomatiska
förbindelserna med Sydafrika,
att stänga svenska hamnar för alla sydafrikanska
fartyg, att införa särskild
lagstiftning för att förhindra svenska
fartyg att anlöpa sydafrikanska hamnar
och att utfärda förbud mot all import
från och export till Sydafrika.

publiken

Herr talman! Jag finner det angeläget
understryka att de statliga åtgärder, som
skulle aktualiseras i fall av anslutning
till ett sanktionsbeslut i FN, noga måste
skiljas från den bojkott, som många organisationer
och enskilda utövar mot
inköp av sydafrikanska varor. Man kan
hysa full förståelse för en sådan bojkott
och dela de känslor som driver fram
den utan att fördenskull begära ett så
radikalt ingrepp i den svenska handelspolitiken,
som en av statsmakterna beslutad
blockad av all handel med Sydafrika
skulle innebära. Det kan nämnas,
att exporten från Sverige till Sydafrika
uppgår til! ett värde av drygt 130 miljoner
kronor, huvudsakligen verkstadsprodukter,
papp och papper.

Jag vill i detta sammanhang med några
ord beröra den fråga som herr Sundin
ställt i sin interpellation och som
avser möjligheten för svenska medborgare
att delta i bojkottåtgärder utan att
bryta sina förpliktelser enligt kollektivavtal
till vilka de är anslutna. Som bekant
gäller för närvarande, att arbetstagarna
ålagt sig en rätt omfattande
fredsplikt och alltså inte utan vidare
kan inställa arbetet under hänvisning
till sin ideella inställning. Den allmänna
utvecklingen går också snarast i riktning
mot att i arbetsfredens intresse bekräfta
och utvidga denna fredsplikt.
Skulle man genom lagstiftning i stället
inskränka fredsplilden och öppna möjlighet
för arbetsinställelser som avser
att uttrycka en politisk opinion, riskerade
man att införa ett nytt element,
vilket kunde verka störande på arbetsmarknaden.
Jag tror alltså inte att de
problem av samvetskaraktär som här
onekligen kan uppkomma kan lösas lagstiftningsvägen.

Jag har redan nämnt, att den kommitté
som tillsattes av församlingen till
vårt beklagande inte fick det slags mandat
som det vi önskat. Däremot har en
debatt faktiskt kommit till stånd i säkerhetsrådet.
Den första fasen av denna
debatt ägde rum i augusti i år. Den vi -

16 Nr 35 Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

sade, att USA kunde acceptera en uppmaning
till medlemsstaterna att upphöra
med all export till Sydafrika av
vapen, ammunition och militärfordon.
Denna punkt föranledde däremot Storbritannien
att lägga ned sin röst. Från
brittisk sida ville man inte gå längre
än att inställa export av vapen som kan
komma till användning i de inre uppgörelserna.
Anmärkningsvärt var, att
afroasiatiska medlemmarna av rådet,
med stöd av de afrikanska utrikesministrar
som sänts till New York från
konferensen i Addis Abeba, accepterade
resolutionen i rådet trots att denna inte
innehöll någonting om konkreta tvångsåtgärder
mot Sydafrika utom punkten
om vapenembargot. De insisterade inte
heller på att beskriva läget i Sydafrika
som ett hot mot freden, vilket juridiskt
sett skulle ha inneburit att man öppnade
dörren för sanktioner från FN:s sida.
De nöjde sig med en mindre förbindande
formulering för att beskriva läget.
Denna hållning innebär naturligtvis
inte, att de afroasiatiska länderna uppgivit
tanken på en handels- och sjöfartsbojkott,
men de drev alltså i säkerhetsrådet
inte saken till sin spets, kan
man säga.

I anledning av rådsresolutionen har
generalsekreteraren avgivit en rapport,
och frågan är just i dagarna föremål
för förnyad debatt i rådet. Utgången
emotses med stort intresse. Det vill förefalla,
som om rådsmedlemmarna skulle
komma att enas om en uppmaning till
medlemsstaterna att hindra export till
Sydafrika av icke blott krigsmateriel i
egentlig mening utan även av maskiner
och materiel till den sydafrikanska
rustningsindustrien. För vår del kan väl
sägas, att Sverige, i enlighet med vår
allmänna inställning, kan väntas vara
berett stödja de åtgärder som rådet kan
föreslå medlemsstaterna till vidtagande.

Säkerhetsrådet och hittills även församlingen
har nästan uteslutande behandlat
Sydafrikafrågan med utgångspunkten
att påtryckningar på sydafri -

kanska regeringen faktiskt kan leda till
det resultat, som alla önskar, alltså en
förändring i den vita minoritetens inställning
och ett avskaffande av apartheid-politiken.
Det är naturligt, att särskilt
de afrikanska länderna kraftigt
driver på i denna riktning. Men på
många håll, även bland dessa länder,
har man uppenbarligen en känsla av att
frågan på något längre sikt riskerar att
råka in i en återvändsgränd om FN inskränker
sig till att anta resolutionen
med fördömanden och förslag om påtryckningar.

Herr talman! Mot bakgrunden härav
var det som de nordiska länderna vid
utrikesministermötet i Stockholm i september
på danskt initiativ beslöt att
sondera möjligheterna för en mera positiv,
kompletterande linje i FN:s Sydafrikapolitik.
För att beskriva detta
initiativ kanske jag får återge några ord
ur mitt anförande i FN:s generaldebatt:

»Vi måste vara varse att det inte räcker
att prata och att anta resolutioner.
Vi måste på ett realistiskt sätt överväga,
vilka ytterligare åtgärder från FN:s sida
som kan leda till det resultat vi alla har
i tankarna, d. v. s. undanröjande av
apartheid och etablerandet av ett sant
demokratiskt samhälle med lika rättigheter
för alla medborgare utan hänsyn
till ras. Vi bör se fram emot det ögonblick
som måste komma då en förändring
i sådan riktning äger rum. Vi bör
noga studera de politiska och mänskliga
problem som oundvikligen uppkommer
i samband med denna förändring.
Vi bör diskutera den roll som FN kan
få att spela när det gäller att göra förändringen
lugn och fredlig. Vi bör försöka
ge råd beträffande den praktiska
tillämpningen av principerna för jämlikhet
och demokrati i ett samhälle med
flera raser. Utgående ifrån de erfarenheter
som vi fått i andra afrikanska länder
med liknande problem bör vi söka
utröna vilka garantier som kan ges för
att skydda alla individers och alla gruppers
liv, medborgerliga rättigheter och

Tisdagen den 3 december 1963 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

legitima intressen. Parad med gradvis
ökat tryck kunde en sådan positiv
handlingslinje betyda att man undvek
katastrof och gav impulser till en ny
och mera hoppfull utveckling.

Den speciella Sydafrikakommittén
har såsom ogrundad tillbakavisat åsikten
att valet i Sydafrika står mellan vit
dominans och den vita befolkningsgruppens
undergång. Jag delar helt specialkommitténs
åsikt. Jag skulle vilja
tillägga att våra ansträngningar borde
gå ut på att klargöra felaktigheten i
denna tes. Såsom den danske utrikesministern
föreslog i sitt tal häromdagen
borde vi på ett sätt som kan förstås av
alla individer och alla grupper i Sydafrika
försöka bevisa, att det finns en
verklig möjlighet till en lycklig och rik
framtid för alla. Den ström som går mot
frihet och likställighet kan inte vändas.
Försök att stoppa den är fåfänga och
leder till kaos och olycka.»

Under de vidare kontakterna mellan
de nordiska länderna har uppslaget något
närmare konkretiserats utan att fördenskull
någon avsikt föreligger från
vår sida att framlägga något eget resolutionsförslag.
Vad vi skulle kunna tänka
oss vore att generalförsamlingen
ånyo uppmanade säkerhetsrådet att vidtaga
påtryckningsåtgärder som kunde
vinna en så allmän anslutning att de
blev verkligt effektiva. Vidare borde det
vara möjligt att utforma en deklaration
som klart anger målet för FN :s ansträngningar,
något som hittills inte
gjorts. Det yttersta målet bör vara ett
äkta demokratiskt samhälle med lika
rättigheter för alla medborgare. FN
skulle också kunna förklara sig berett
att under en övergångsperiod bidra till
upprätthållande av lag och ordning och
till skyddande av liv och medborgerliga
rättigheter. Slutligen kunde det vara
av värde om generalsekreteraren tillsatte
en expertgrupp med uppgift att
studera de alternativa möjligheterna och
utvecklingsfaserna i Sydafrika och att
planlägga den roll som FN kan få spela

i de olika fallen. Vilka dessa möjligheter
kan vara är självfallet svårt att säga
något närmare om, innan en sådan utredning
kommit till stånd.

Om de tankar, som sålunda framlagts
från nordisk sida kommer att konkretiseras
i resolutionsform, beror i stor utsträckning
på de afrikanska ländernas
inställning. Dessa länder har ännu inte
tillkännagivit sina avsikter på denna
punkt men det förtjänar noteras, att de
mottagit det nordiska uppslaget med intresse
och respekt, liksom för övrigt
också flera andra stater, däribland Förenta
staterna, Indien och Japan. Man
ser i detta initiativ ett uttryck för de
nordiska ländernas engagemang i saken
och deras vilja att lämna ett konstruktivt
bidrag. Det är också möjligt, att
uppslaget kommer att återspeglas i den
resolution, som den nu pågående debatten
i säkerhetsrådet avses leda fram till.

Från svensk sida kommer vi att fortsätta
våra ansträngningar att medverka
till sådana beslut från FN:s sida som
kan få praktisk betydelse när det gäller
att underlätta den fredliga övergången
till ett nytt politiskt och socialt system
i Sydafrika byggt på demokrati och
jämlikhet. De ledande i Sydafrika måste
få känna trycket av en praktiskt taget
enhällig världsopinion. De måste förmås
till insikten, att räddningen för
dem själva och deras land ligger i en
beslutsam kursändring och i ett konstruktivt
samarbete med FN.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till utrikesministern
få framföra ett tack för det
svar han lämnat på min interpellation.
I denna framhöll jag, att rasdiskrimination
och förtryck förekommer på olika
håll i världen, men att man inte på
något annat håll än i Sydafrika bygger
ett samhällssystem på en rasåtskillnad
och på förtryck av vissa raser, ett
samhällsskick som dessutom upprätthålles
med våldsmetoder. På andra håll

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den ar 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

publiken

i världen söker de ansvariga i stället
komma till rätta med sådana problem.
Det är detta som gör förhållandena i
Sydafrika så anmärkningsvärda. På
den punkten råder samstämmighet mellan
den interpellation som jag lämnat
och det svar som jag fått av hans excellens
utrikesministern.

I fråga om FN:s roll och möjligheter
har utrikesministern särskilt understrukit
två ting, dels att det i första
hand bör ankomma på säkerhetsrådet
att pröva sanktionsåtgärderna, dels att
sanktionsåtgärder bör omfattas av så
många FN-medlemmar, att man inte
riskerar ett sådant misslyckande som
Nationernas Förbund upplevde på sin
tid.

Till detta vill jag säga att man i säkerhetsrådet
torde stöta på minst
lika stora svårigheter att få tillräcklig
uppslutning som i församlingen, ty i
rådet är ju de stora staterna företrädda,
som av vissa politiska skäl inte
vill vara med om några mera långt gående
sanktionsåtgärder. Det måste också
konstateras, att FN:s hittills ojämförligt
största engagemang av intervenerande
karaktär tillkommit efter en
rekommendation av generalförsamlingen.
Jag tänker då på Korea. Såvitt jag
vet råder det i FN inga delade meningar
om att den metoden bör kunna tillgripas
i vissa lägen.

Fjolårets sydafrikanska resolution
antogs ju av en stor majoritet av medlemsstaterna
i generalförsamlingen.
Det kan knappast stärka FN:s anseende
och prestige, om Sverige och övriga
skandinaviska länder avvisar varje tanke
på de sanktionsåtgärder, som församlingen
rekommenderar, och avvisar
dem under hänvisning till att vissa
större stater inte är benägna att medverka.
Det behövs en psykologisk
press på regimen i Sydafrika, men jag
tror också att den kan behövas gentemot
kallsinniga medlemmar i säkerhetsrådet
i syfte att förmå dem till en
mera resolut hållning. I det samman -

hanget borde s. k. obundna stater, som
de skandinaviska länderna, kunna spela
en viss roll.

Utrikesministern framhöll att det
kunde vara vissa politiska skäl, som
gjort att vissa stater ställt sig avvisande
till olika sanktioner. Låt mig då
konstatera, att utrikesministern i sitt
svar inte åberopade annat än politiska
skäl för den svenska regeringens motsvarande
avvisande hållning. Visst får
man tillmäta även en knapp procent av
vår export en viss betydelse, men, herr
talman, är det ändå inte futtigt för välståndslandet
Sverige att framhålla detta
i jämförelse med de oerhörda förhållanden,
som de färgade i Sydafrika
för närvarande upplever? Jag hade faktiskt
inte väntat mig något sådant i det
interpellationssvar som jag alldeles
nyss fått.

I interpellationen har jag efterlyst
motiven för regeringens avvisande hållning
beträffande var och en av de
sanktionspunkter som resolutionen omfattar.
Jag har gjort det främst av hänsyn
till folkrättsliga skäl. Det finns ju
en internationell rätt och praxis, som
bör följas i olika sammanhang. Det
skulle vara värdefullt att få en redovisning
för vad man t. ex. från svensk
sida bör iaktta i internationellt rättsligt
hänseende, om man går in för
sanktionsåtgärder av det slag som resolutionen
omfattar. I vad mån är vi
bundna av löpande handelsavtal? Vad
bör iakttas för att spärra svenska hamnar
för sydafrikanska fartyg o. s. v.?

En sådan redovisning, Ers excellens,
skulle mottas med större respekt än de
skäl som utrikesministern här åberopar.
Det skulle också kunna ses som
en förberedelse till konkreta åtgärder
och ingå i den psykologiska press som
tycks behövas.

Herr talman! Herr utrikesministern
citerade här sitt tal i FN, i vilket framhölls,
att det inte räcker att tala och
anta resolutioner. Ja, herr utrikesminister,
det är nog så riktigt, men för

Tisdagen den 3 december 1963 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

min del har jag den uppfattningen, att
dessa ord med fördel skulle kunna sägas
också här hemma.

För min del har jag inte kunnat finna
att regeringen gjort någon ansats i
syfte att komma fram till något konkret,
t. ex. i linje med FN :s resolution
i fjol. Av dagens tidningar har framgått
att det finns hopp om att säkerhetsrådet
kommer fram till ett ställningstagande
som innebär att vapenleveranserna
till Sydafrika skall upphöra.
Utrikesministern har i interpellationssvaret
framhållit att Sverige i händelse
detta blir fallet kommer att efterleva
ett sådant beslut. Ja, fattas bara
annat! Men jag vill erinra om att utrikesministern
i en TV-intervju tidigare
i höst har sagt ifrån att det från
svensk sida för närvarande icke förekommer
några som helst dylika leveranser.
Om nu säkerhetsrådet skulle
komma fram till detta, så betyder det
väl ingenting annat än ett understrykande
av vad utrikesministern sade i
den nämnda intervjun att man ej heller
i fortsättningen skall skicka vapen
till Sydafrika. Man får ha mycket måttliga
anspråk om detta skall betecknas
som någon större ansträngning från
svensk sida för de förtryckta folkens
sak.

I ett avseende har regeringen uppenbarligen
gett uttryck för en viss aktivitet,
nämligen då det gäller att sedan
den nuvarande regimen upphört säkerställa
fredliga förhållanden och likvärdiga
medborgerliga rättigheter för de
vita i Sydafrika. Om detta har det i
svensk press och annorstädes sagts, att
regeringen tydligen helst talar om något
annat än de nu rådande missförhållandena
och förtrycket. Min reaktion
på denna punkt är ungefär densamma.

Visst har det betydelse vad som händer
i samband med en förändring till
det bättre i de nuvarande förhållandena,
men man kan inte bortse från att
regeringen här gått händelserna i för -

väg på ett sätt som inte kan medföra
annat än missförstånd. Det torde också
utrikesministern ha blivit varse när
han fick en viss föga smickrande inbjudan
häromsistens. Jag hoppas livligt
att man under FN-sessionens lopp
skall lyckas rätta till den snedvridning
och missuppfattning, som här uppstått
till följd av bl. a. den svenska regeringens
handlande, och att det hela skall
vändas till något mera positivt. Om det
inte sker, finns det risk att vårt land
avhänder sig varje möjlighet att i den
internationella opinionen i denna fråga
verka på ett positivt sätt, som skulle
vara till förmån för de förtryckta i
Sydafrika.

I fråga om den bojkottaktion som de
svenska ungdomsorganisationerna bedriver
här hemma uttalar utrikesministern
»förståelse». För min del vill
jag direkt bejaka och tillstyrka denna
aktion. Jag tycker att det är hedersamt
för svensk ungdom att den med de medel
som står till buds uttalar sin reaktion
och sin avsky inför de våldsmetoder,
det förtryck och det åsidosättande
av elementära mänskliga rättigheter
som tillämpas i Sydafrika.

Jag har i interpellationen tagit upp
frågan om de svenska arbetare, som velat
reagera på liknande sätt och delta
i bojkotten genom att vägra lossning
av fartyg med sydafrikansk last. De har
varit villiga att uppge den arbetsförtjänst
som skulle ha kommit dem till
del, men det visade sig att avtalsrättsliga
hinder förelåg och att det skulle
ha blivit en laga påföljd om bojkotten
hade fortsatt.

Utrikesministern ställer sig direkt
avvisande till min fråga, om regeringen
är villig att pröva möjligheterna att
ge rätt till legal aktion i sådana här
fall. Motiveringen är arbetsfreden och
den alltmer vidgade fredsplikten på arbetsmarknaden,
som inte skulle få rubbas,
och det skulle den enligt utrikesministern
göra om man ginge in på
frågor av samvetskaraktär.

20 Nr 35 Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

Låt mig till detta säga, att det inte
rör sig om frågor av samvetskaraktär
så där i allra största allmänhet, utan
att det gäller klart dokumenterade, systematiskt
upplagda och ständigt pågående
grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna, sådana som dessa
formulerats i FN:s i dagarna femtonåriga
förklaring. Yi anammar dessa
principer som enskilda och som nation.
Nationen är enligt utrikesministerns
svar här förhindrad att göra något
konkret. Men är det därför givet
att den också är förhindrad att pröva
möjligheten att avlägsna legala hinder
som i vissa fall kan finnas för medborgarna
att konkret uttrycka sin reaktion? Utrikesministern

vill inte pröva
möjligheten till lagändringar i detta avseende.
För min del anser jag att det
borde finnas en dylik möjlighet. Om
den inte finns, är i stort sett alla vägar
stängda. Finns det inte någon möjlighet
för en opartisk myndighet inom arbetsmarknaden
att pröva de kriterier,
som skall gälla för att arbetstagarna
skall tillerkännas rätt att i enlighet
med sitt samvetes bud vägra delta i
vissa arbeten? Om en sådan möjlighet
inte finns, torde svårigheterna att få
till stånd en lösning mellan arbetsmarknadens
parter vara fullständigt
uppenbara.

I det nu nämnda fallet synes mig kriterierna
fullständigt klara. Men det är
ju inte givet att de skulle vara lika klara
i andra sammanhang. Härvid åsyftar
jag att det finns situationer, där den
enskildes rätt till reaktion, till att följa
de höga principer, som gäller för
oss både som medborgare och som nation,
måste sättas före en i och för sig
önskvärd samhällsnyttig arbetsfred.
Man kan också, herr talman, tillägga
att det kanske är bättre att ge sig in på
att pröva möjligheterna att medge en
legal rätt till arbetsnedläggelse än att ta
riskerna av s. k. vilda strejker, som
ju onekligen har förekommit.

Herr talman! Med beklagande av att
regeringen inte vill pröva här berörda
möjligheter ber jag underdånigst att än
en gång få säga ett tack till utrikesministern
för det svar, som han här har
lämnat på interpellationen.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Efter det nyanserade
svar, som hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena har lämnat
på herr Sundins interpellation, har jag
bara några korta kommentarer att göra.

Jag tror för min del, att herr Sundin
ser på detta utomordentligt komplicerade
och svårlösta problem alltför enkelt.
Vi är väl alla besjälade av samma
indignation, samma upprördhet över
det sätt, på vilket apartheid-politiken
tillämpas i Sydafrika. Vi känner väl det
också på något vis otillfredsställande
att det, hittills åtminstone, har varit så
litet som har kunnat göras från omvärlden
för att hjälpa till med att rätta
till dessa missförhållanden.

Det är såvitt jag förstår egentligen
två ting, som jag skulle ha ett behov
av att en smula mer belysa i anslutning
till det svar, som utrikesministern
har lämnat. Det första spörsmålet gäller
den rent rättsliga aspekten. Förenta
Nationernas stadgar förutser ekonomiska
blockadsanktioner endast för
det fall att det föreligger ett uppenbart
hot mot freden. Detta sanktionsförfarande
är enligt stadgan icke berättigat
för att upprätthålla konventionen om
de mänskliga rättigheterna. Det är ju
mycket svårt att försöka fastställa att
förtrycket av den svarta majoriteten i
Sydafrika verkligen kan betraktas som
ett större hot mot freden än en rad
andra kränkningar av mänskliga rättigheter
i andra länder. Som exempel
härpå kan nämnas Berlinmuren eller
den i Ghana nyligen införda lagstiftningen,
som medger häktning eller
fängslande i obegränsad utsträckning
utan rättegång.

Tisdagen den 3 december 1963 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

Om man nu inte kan föreskriva
sanktioner av den omfattande art, som
här avses, i kraft av stadgan, måste
man ju komma ihåg, att om man ändå
skulle företa sådana, utan att ha stöd
av stadgan, skulle förfarandet mycket
väl kunna åberopas i andra fall, varvid
det för Sveriges vidkommande
skulle kunna bli utomordentligt obehagligt
att ha medverkat till att skapa
eif precedensfall. Sanktioner skulle ju
kunna komma till användning som ett
led i det kalla kriget, där vi som en
alliansfri stat inte skulle vilja delta
eller känna oss bundna av.

Den andra frågan gäller naturligtvis
effektiviteten av sanktioner eller
tvångsåtgärder över huvud taget. Jag
vill redan från början säga, att det synes
mig vara alldeles uppenbart att
Förenta Nationerna äger rätt att debattera
och även besluta om påtryckningsåtgärder,
om vilka man kan enas frivilligt,
för att förmå Sydafrika att
ändra sin politik. Ett led i härvid
framkomna strävanden har varit den
resolution som antagits om att man inte
skulle exportera vapen till Sydafrika.
Jag vill här rätta till en detalj i
herr Sundins anförande. Det var jag,
som på regeringens vägnar för två eller
tre år sedan förklarade, att Sverige
inte exporterade vapen till Sydafrika
och inte heller hade för avsikt
att göra det.

Det är klart att åtgärder av nu
nämnd art kan vidtas, men när man
kommer till frågan om effektiviteten,
finner man att det är alldeles självklart
att utan ett deltagande från de
stora handelsnationerna, som svarar
för den övervägande delen av exporten
och importen till Sydafrika, skulle en
anslutning från svensk sida bara bli ett
slag i luften. Vi brukar ju inte ansluta
oss till uttalanden av denna art utan
att vara beredda att fullfölja dem till
fullo. Vad skulle det i dagens läge medföra
för effekt, om vi på egen hand
företog en fullständig blockad mot Syd -

afrika, i vilken de stora handelsnationerna
inte deltar? Det skulle endast
innebära att vår andel i Sydafrikas export
och import överflyttades på något
annat land. Blockaden skulle inte
skada Sydafrika i någon nämnvärd utsträckning.
För övrigt måste sanktioner,
om de skall få någon effekt, åtföljas
av en marinblockad, d. v. s. av
krigsåtgärder.

Det är väl också på det sättet, att
man — och det är kanske någonting
som vi här förbiser — för att nå ett
resultat i Sydafrikafrågan på något
sätt måste komma närmare till tals
med den vita minoriteten i Sydafrika,
och det är detta som de svenska —
ännu så länge vaga — strävandena genom
en kommitté, som skulle undersöka
dessa möjligheter, syftar till. Vi
får inte glömma, att den mentala attityd
som den sydafrikanska minoriteten
intar är en realitet att räkna med.
Personligen är jag inte alls säker på
att genomförandet av ett sådant här
sanktionssystem, som leker de afroasiatiska
staterna i hågen, skulle medföra
det önskade resultatet. Den sydafrikanska
vita befolkningen är nu helt
övertygad om att ifall det genomfördes
full demokratisk ordning, så skulle den
svarta majoriteten vidta sådana åtgärder,
att den vita minoriteten inte längre
kunde leva sitt liv i Sydafrika. Den
vita befolkningen har en känsla av —
riktig eller oriktig — att det är den
som skapat välståndet i landet och att
det i Sydafrika, när den kom dit,
egentligen inte fanns någon större del
av den svarta befolkning som nu finns
inom Sydafrikas gränser.

Detta är naturligtvis en för oss alldeles
främmande uppfattning, men den
finns där och vi måste räkna med den.
Jag tror därför inte att det finns några
stora möjligheter att ett sådant här
sanktionsförfarande i själva verket
skall medföra det resultat, som man
från så många håll önskar. Vi måste
emellertid försöka att så småningom nå

22 Nr 35 Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

detta resultat genom påtryckningar av
moralisk art, genom att försöka komma
ordentligt till tals med den sydafrikanska
vita befolkningen, bland vilken
det finns en hel del personer, som
önskar en förändring, men som nu
sammansvetsas med regeringspartiet på
grund av de erfarenheter de kunnat
iaktta i Algeriet och i flera andra stater
och också på grund av det hot, som
uttalats från en del afrikanska stater
om att med vapenmakt söka förändra
förhållandena. Först genom en systematisk
bearbetning på detta sätt kan
man väl så småningom komma fram till
ett bättre sakernas tillstånd. Det kanske
kan i framtiden bli så, att det sker en
viss uppdelning av Sydafrikanska republiken;
kanske i två stater •— en med
vit majoritet och en med svart majoritet
-— vad vet jag? Det finns olika
möjligheter i det avseendet, men vi får
inte låsa oss fast vid den övertygelsen
att ett fullständigt avbrytande av all
handel och all samlevnad med Sydafrika
-—■ en isolering av Sydafrika —
och ett bringande till förtvivlan av den
vita befolkningen i Sydafrika verkligen
skall kunna leda fram till det mål,
som är gemensamt för oss alla.

Det var bara dessa små kommentarer
jag skulle vilja göra till interpellationssvaret
och till herr Sundins anförande.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord understyrka vad herr Boheman
här sagt och även vad utrikesministern
anfört.

De problem det här gäller är ganska
invecklade och i sanning inte så lätta
att lösa. Som representant för en näring
— sjöfartsnäringen — som i hög
grad har kommit i kontakt med dessa
problem och dessa svårigheter vill jag
säga, att ett eventuellt sanktionsförfarande
skulle i stor utsträckning drabba
den svenska sjöfartsnäringen. Det torde

väl vara allmänt bekant att vår sjöfartsnäring
i dag till två tredjedelar
får söka sin utkomst på världshaven
långt borta från det egna landet. En av
dessa marknader, som under årens lopp
upparbetats, är just marknaden med
frakt till och från Sydafrika med malmer,
olja och annat som detta land såväl
importerar som exporterar.

Även de direkta linjerna, som under
inånga år har arbetat upp en trafik
mellan Sydafrika och Skandinavien,
har gjort detta under mycket stora svårigheter.
Vi har under åren fått känna
på vanskligheterna i form av vissa
svårigheter att få fartygen lossade,
kanske inte så mycket i vårt eget land
som desto mer i våra grannländer,
men genom ett diplomatiskt förfaringssätt
har det lyckats att lösa dessa
problem så att det för tillfället inte råder
några som helst svårigheter att lossa
de sydafrikanska varorna.

Det skulle vara ett slag i luften att
försvåra den direkta importen och exporten
till Sydafrika. Vi är väl på det
klara med att denna import med störssta
förtjusning skulle tas om hand av
tyskar och holländare och över Hamburg
respektive Rotterdam. Alla vet att
det blir svårt nog ändå för svenskarna
att hävda sig den dagen vi får landsvägsförbindelse
mellan Hälsingborg
och Helsingör. Då kommer en stor del
av denna värdefulla trafik att gå via
kontinenten.

Jag har erfarenhet från många delar
av världen av hur stor skillnaden är
mellan politiskt önsketänkande och
handelspolitiska realiteter. Folk, som
säger sig ha fullständigt omöjligt att
komma överens i någon politisk form,
handlar dock med varandra, oberoende
av vilken uppfattning de har i politiskt
avseende. Det bästa exemplet på
hur litet hänsyn det tas till de politiska
aspekterna är, att intet land i
Afrika, med undantag av Sierra Leone
och Senegal, tvekar att handla med
Sydafrika. När Ghana, som nyss nämn -

Tisdagen den 3 december 1963 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

des i debatten, fann att vissa inköp
kunde göras billigare och fördelaktigare
i Sydafrika, hade inte heller Ghana
några betänkligheter mot att köpa där.

Problemen är inte så enkla att lösa.
Som utrikesministern säger bör vi med
vår utomordentligt känsliga ställning
både inom handeln och sjöfarten ta
det med viss försiktighet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tvivlar inte på att
herr Sundins indignation mot apartheid-politiken
är uppriktig och äkta.
Den delas av alla i den demokratiska
världen, i den moderna västerländska
civilisationen, eftersom denna politik
strider emot de grundläggande principerna
för vårt tänkande och emot de
mänskliga rättigheterna.

Men i all denna indignation skall
man inte bortse ifrån, att man om möjligt
bör driva en sådan politik, att man
kan uppnå praktiska resultat. Ifrån
nordisk sida bär vi försökt följa denna
maxim.

Principiellt har vi, som jag nämnde
i mitt interpellationssvar, alltid ifrån
svensk sida hyst betänkligheter mot att
sanktionsvägen, genom FN, öva påtryckningar,
när det gäller den inre
politiken i ett land. Det kan i och för
sig vara förklarligt att vi har denna
ståndpunkt alldenstund risken kan finnas,
att om man inte håller fast vid
denna allmänna princip kan man ledas
in inom Förenta Nationerna i ett
handlande som ur många synpunkter
skulle vara betänkligt.

När det gäller apartheid-politiken i
Sydafrika har vi ifrån nordisk sida
sagt oss, att det gäller att försöka driva
en politik, där vi så långt som möjligt
kan få de avgörande handelspartnerna
med Sydafrika med oss. I annat
fall blir alla resolutioner och uttalanden
slag i luften. Om vi följer
denna linje och inte bara ansluter oss

publiken

till uttalanden om att tillgripa sanktioner,
då har vi större möjligheter att få
förståelse för våra synpunkter hos stater
sådana som Förenta staterna och
England.

Jag nämnde siffran 130 miljoner såsom
den export vi har till Sydafrika.
Därmed ville jag bara påvisa, herr Sundin,
hur betydelselös den är i relation
till motsvarande siffror för de länder
som har ett avgörande inflytande
på detta område. Jag kan nämna, att
Storbritannien exporterar för 2 280
miljoner och importerar för 1 783 miljoner
från Sydafrika. Förenta staternas
siffror är 1 242 resp. 565 miljoner.

Detta utesluter naturligtvis inte att
man av moraliska skäl —- som jag själv
gör — kan hörsamma den uppmaningtill
bojkott som har utfärdats av Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd.
Den aktionen kan man i och för
sig ha förståelse för, och jag kan i all
underdånighet påpeka för herr Sundin,
att om exempelvis Skogsägarnas
exportförsäljningsbolag vill inställa sin
export till Sydafrika, så står det dem
fritt att göra så utifrån deras moraliska
betänkligheter i sammanhanget. Men
praktiskt kommer det inte att ha någon
som helst betydelse, lika litet som
det får någon betydelse ifall vi som
stat skulle inställa vår export till Sydafrika,
därest vi inte kan få ett allmänt
deltagande i en dylik aktion.

Det är riktigt som här har framhållits
tidigare att Sverige sedan lång tid
tillbaka har genomfört ett exportförbud
av vapen. Vad som rekommenderades
av säkerhetsrådet i fjol innebar
sålunda inte att vi påtog oss någonting
nytt i detta avseende. Men som ett
resultat av den politik som har förts av
de nordiska länderna är det möjligt att
säkerhetsrådet kommer att utvidga den
förteckning av varor som man uppmanat
staterna att icke exportera till Sydafrika.
Enligt de resolutionsutkast som
nu föreligger och som man allvarligt
diskuterar i säkerhetsrådet och som

Tisdagen den 3 december 1963

24 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

publiken

antagligen vinner anslutning ifrån inte
endast de afrikanska staterna utan
också ifrån Förenta staterna och kanske
även andra av Sydafrikas betydande
handelspartner så uppmanar
man alla stater att genast upphöra med
försäljning och skeppning inte bara av
vapen, materiel och militärfordon utan
även av utrustning för tillverkning och
underhåll av vapen och ammunition till
Sydafrika.

Varför vinner detta förslag anslutning?
Jo, därför att man tar hänsyn till
den realistiska syn som de nordiska
staterna har haft i Sydafrikafrågan,
och man vill på grund av denna realistiska
syn gå de nordiska staterna till
mötes. Vidare är det möjligt att man
kommer att anmoda generalsekreteraren
att tillsätta en mindre rapportgrupp
av erkända experter för att under
hans uppsikt undersöka metoder
för lösande av den nuvarande situationen
i Sydafrika genom en helt fredlig
och i god ordning genomförd tillämpning
av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla territoriets
invånare som helhet utan avseende
på ras, färg eller trosbekännelse
och för att överväga vilken roll FN
må kunna spela för att uppnå detta
syfte.

Det var något av dessa tankegångar
som framfördes av den svenske delegaten
herr Boheman i fjol i det särskilda
politiska utskottet men som den gången
inte fick anslutning hos Förenta Nationerna.
I år ser det ut som om man
verkligen kommer att ta upp detta förslag
inom säkerhetsrådet. Då kan vi
inkassera ytterligare en framgång.

Nu försöker herr Sundin att ytterligare
underbygga den missuppfattning
som enligt mitt förmenande har
uppstått i en del av svensk press om
mottagandet av denna nordiska aktion
i Förenta Nationerna. Det beror helt
och hållet på hur man tolkar denna aktion.
Herr Sundin citerade vissa svenska
tidningar och förklarade att han an -

slöt sig till desamma. Ja, herr Sundin
kan gärna få ha denna mening men
jag skulle kunna räkna upp ett stort
antal asiatiska och afrikanska stater
som har uttalat sig berömmande om det
nordiska initiativet. Varför gör man
detta? Jo, därför att man tydligen är
närmare händelsernas centrum än man
har varit i den svenska pressen, och
man är också närmare händelsernas
centrum än vad herr Sundin har varit.
Därför ser man med andra ögon
på den nordiska aktionen än vad herr
Sundin har gjort.

Beträffande arbetslagstiftningen och
frågan om arbetsfreden så tycker jag
att det är en angelägenhet som i första
hand berör arbetsmarknadens parter.
Detta att man skall kunna nedlägga arbetet
av politiska motiv kan öppna
oöverskådliga perspektiv, och jag vågar
inte yttra mig om hur en sådan
lagstiftning skall se ut och till vilka
konsekvenser den kan leda. Man bör
därför tänka sig för mer än en gång
innan man slår in på en dylik väg.

Jag har, herr talman, med dessa få
anmärkningar endast velat understryka
hur angelägen regeringen är, om att vi
skall uppnå praktiska resultat för att
komma till rätta med den apartheid-politik
som förs av Sydafrikas regering.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev smickrad i
början av excellensens andra anförande
här därför att han sade, att den indignation,
som jag känner, känner också
han och många med oss, kanske hela
svenska folket. Men när man kommer
över till vilka konkreta åtgärder,
som bör vidtagas i detta sammanhang,
då säger utrikesministern, att »herr
Sundin inte förstår den här frågan».

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag inte förstår den här frågan. Jag
har försökt sätta mig in i den mycket
ordentligt under den sista tiden, och
jag har förundrat mig en hel del över

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

vad som har skett. Mitt oförstånd kan
vara stort, men det delas i så fall av en
så framstående personlighet som LOordföranden
Geijer. Då syftar jag till
det uttalande som han gjorde i TV-programmet
i Sydafrikafrågan. Jag skulle
tro att om han hade varit närvarande
här i kammaren skulle han, att döma
av den utskrift som jag har här av TVdiskussionen,
till alla delar instämt i
min uppfattning.

Låt mig härtill lägga några ord. Jag
riktar mig då kanske inte främst till
hans excellens utan mera till herr Boheman
som säger att man vid åstadkommandet
av en ny regim i Sydafrika
även måste ta nödig hänsyn till den
vita befolkningens intressen. I mitt
första anförande har jag med all tydlighet
även understrukit nödvändigheten
härav. Låt mig, herr talman, citera
vad LO:s ordförande, herr Geijer,
säger i denna fråga: »Ja, tidningarna
har kritiserat de idéer som regeringen
tillsammans med de övriga nordiska
regeringarna nu har presenterat i FN,
att man vill klara ut hur det skall bli
den dag Sydafrikaregimen har ändrats.
Vi tycker nog det är angelägnare att
tala om hur man skall kunna ändra regimen.
Vi skulle nog vilja ha ett mera
realistiskt resonemang på den basen
och därefter tala om förändringarna
längre fram.» Den uppfattningen delar
jag också till fullo.

När herr Gorthon sedan kommer in
på de rent materiella spörsmålen, är
jag för min personliga del beredd att
förklara att om det skulle bli långtgående
sanktioner så skall förlusterna icke
bäras enbart av enskilda företag,
utan det problemet måste lösas på ett
annat sätt. För mig är inte det väsentligaste
vår export till Sydafrika, som
ju bara uppgår till en procent av hela
vår export. Det är här inte fråga om
de maskiner som ASEA och andra företag
här hemma har monterat upp där
nere, utan för mig är det väsentligaste
de mänskliga fri- och rättigheterna.

publiken

Mot den bakgrunden får vi se på de
materiella problemen och realistiskt
bedöma vilka åtgärder vi kan genomföra.

Sedan, herr talman, vill jag direkt
fråga hans excellens, om han tror att
arbetsmarknadens parter över huvud
taget kan lösa ett sådant problem som
detta, ifall det inte finns någon form
av lagstiftning som klart stadgar hur
det skall vara.

Herr talman! Allra sist i denna replik
på sex minuter vill jag än en gäng
kort anknyta till vad som sades i TVintervjun
— jag nämner inget namn
på vederbörande, då han inte är ledamot
av denna kammare; det var ett uttalande
som fälldes av en framstående
industriman. Enligt det skriftliga referatet
yttrade han beträffande Sydafrika,
att Sydafrika är civilisationens
förnämsta utpost i Afrika. Ja, herr talman,
är det civilisation att bära sig åt
på det sättet mot 80 procent av befolkningen,
som jag här tidigare har nämnt,
då vill inte jag tillhöra den civilisationen! -

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara några få anmärkningar
i marginalen till vad som hittills
har sagts med anledning av interpellationssvaret
!

För min del tycker jag att den allmänna
tendensen i herr utrikesministerns
svar är tilltalande. Jag kan i mycket
ansluta mig till vad han sade, men
det finns naturligtvis också en del uttalanden
i interpellationssvaret som
man kan sätta ett frågetecken för.

Utrikesministern uttalade strax i början
som förklaring på den starka reaktionen
mot Sydafrikas raspolitik: »Här
gäller det i stället en orättvisa som skapats
och medvetet bibehålies av de styrande
själva som en väsentlig del av
hela det politiska och sociala systemet.
Detta system innebär att människor
förödmjukas och berövas elementära

Tisdagen den 3 december 1963

26 Nr 35

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

mänskliga rättigheter genom en uttrycklig
viljeakt från myndigheternas
sida.»

Detta är enligt min uppfattning en
alldeles riktig skildring av vad som
sker i Sydafrika, men precis samma
beskrivning skulle kunna användas om
regimer på närmare håll. Detta är kanske
inte en fullt lyckad förklaring till
att just Sydafrikaproblemet har upprört
den svenska opinionen så mycket
— och med så stor rätt, enligt min mening.

Det är naturligtvis riktigt som sagts
här med hänvisning till FN-stadgan,
att man enligt den inte får lägga sig i
enskilda nationers inre förhållanden.
Detta är ju en återhållande faktor i
detta sammanhang. Det bör då emellertid
sägas att detta stadgande numera
förefaller att ha undergått en viss inre
upplösning under senare tid. Detta
gäller inte bara Sydafrika, utan det
gäller också andra stater. Jag kan erinra
om att innebörden av denna bestämmelse
i FN-stadgan diskuterades ingående
när Algerietproblemet var aktuellt.
På tal om Sydafrika kan man verkligen
fråga sig, om den argumentationen
att det här skulle gälla inre förhållanden
verkligen är tillämplig. Man kan
nog anföra goda skäl för den uppfattningen
att förhållandena i Sydafrika,
apartheid-politiken och all den uppladdning
som där sker innebär att vi
riskerar krigiska förvecklingar även
mellan nationerna.

Yilka åtgärder kan man då vidta för
att påverka Sydafrika? Det problemet
behandlas ganska utförligt här. Jag
skall gärna medge att jag tycker det
nordiska förslag som nu har lagts fram
i FN är ett försök att komma ett stycke
vidare.

På sid. 8 i interpellationssvaret säger
utrikesministern om de åtgärder
som FN kan vidta: »Det yttersta målet
bör vara ett äkta demokratiskt samhälle
med lika rättigheter för alla medborgare.
FN skulle också kunna för -

klara sig berett att under en övergångsperiod
bidra till upprätthållande av lag
och ordning och till skyddande av liv
och medborgerliga rättigheter.» Ja, jag
vet att denna passus ingår som en del
i motiveringen för vad man har föreslagit
från skandinaviskt håll, och jag
tycker i och för sig att det är riktigt,
men vi skall ha klart för oss att det här
kan bli fråga om mycket långtgående
åtaganden, såvitt jag förstår. Kommer
det verkligen därhän, så skulle jag
kunna tänka mig att det kommer att
krävas väl så stora insatser när det en
gång bränner till, som den insats FN
har blivit tvungen att göra i Kongo.
Jag säger därför inte att man skulle
avstå från att göra en sådan insats,
men jag tycker vi bör ha klart för oss
storleksordningen av den insats det här
kan bli fråga om.

Om jag i det sammanhanget får sätta
ett frågetecken, vill jag anknyta till
ett annat uttalande som utrikesministern
har gjort i interpellationssvaret.
Jag syftar på vad som där sägs om att
FN inte bör ge sig in på någon aktion
förrän man är säker på att den kan
genomföras till the bitter end, eller the
happy end, om jag så får säga. Jag delar
helt utrikesministerns uppfattning
»när det gäller att underlätta den
fredliga övergången till ett nytt politiskt
och socialt system i Sydafrika,
byggt på demokrati och jämlikhet. De
ledande i Sydafrika måste få känna
trycket av en praktiskt taget enhällig
världspolitik.» Det är riktigt, och jag
ber att få understryka detta. Frågan
är bara hur detta tryck skall manifesteras.
Sanktioner är möjliga och förmodligen
också nödvändiga. Jag har
den uppfattningen att det nordiska
initiativet i FN kan öppna en väg framåt.
Däremot ser jag det som en orimlighet
att på det sätt som herr Gorthon
gjorde varna för ekonomiska sanktioner
med hänvisning till att dessa skulle
komma att medföra ekonomiska förluster
för enskilda. Med hela min va -

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

Ang. den är 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

relse reagerar jag mot ett sådant synsätt
i detta sammanhang, nämligen att
på detta sätt koppla ihop en strid om
mänskliga rättigheter med frågan om
ekonomiska förluster för enskilda. Sådana
förluster får väl ändå regleras på
något sätt.

Vad man måste kräva när man talar
om sanktioner är att man inte ger sig
in på dem förrän man har ett någorlunda
tillräckligt underlag för att tro
att de kommer att visa sig effektiva.
Om alla börjar att spontant och hjärtligt
springa om varandra, kan man inte
åstadkomma något resultat, utan situationen
blir bara allt värre.

Den svenska ungdomens protester i
Sydafrikafrågan anser jag vara mycket
berättigade och förståeliga. Jag ser
dem som ett värdefullt inslag i den
opinionsbildning som är nödvändig i
denna fråga. De bidrar starkt till att
hålla medvetandet vaket, och det är
såvitt jag förstår en första och grundläggande
förutsättning för att man
skall kunna bringa fram konstruktiva
lösningar. Jag ser den svenska ungdomens
protester såsom ett värdefullt
och kanske också nödvändigt bidrag
för att motverka likgiltigheten för denna
sak och som ett medel att väcka den
svenska och kanske även annan opinion
för betydelsen av att dessa problem
angrips på ett målmedvetet och
kraftfullt sätt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Vad herr Hanson påpekade
i senare delen av sitt anförande
kan jag till alla delar instämma i. Det
gäller både vad han sade beträffande
de ekonomiska åtaganden som svenska
medborgare kan göra för att i en viss
given situation understödja en politik
som åstadkommer jämlikhet och en helt
annan ordning än den som för närvarande
finns i Sydafrika.

Jag vill också ge mitt erkännande
åt den aktion som har igångsatts av den

publiken

politiskt medvetna svenska ungdomen,
ja, även av andra delar av svensk ungdom.
Det är ett uttryck för en indignation
och eu idealitet som jag till alla
delar kan ge min anslutning till.

Sedan vill jag till herr Sundin säga
att jag inte har gjort gällande att han
inte skulle förstå denna fråga. Jag skulle
snarare vilja formulera det så, att han
inte vill förstå den. Han måste vara lika
medveten som jag om att en praktisk
politik, en sådan politik som han tilllämpar
inrikespolitiskt, bör syfta till att
uppnå resultat. Om vi bara gav vår anslutning
till resolutionsförslag som vi
visste aldrig i praktiken skulle kunna
leda till några egentliga resultat, så
skulle vi minska vårt inflytande på de
nationer som verkligen kan uträtta någonting
i den här frågan. Om vi skulle
ha anslutit oss eller bara röstat för de
sanktionsförslag som har framlagts, är
jag övertygad om att den norska representanten
i säkerhetsrådet inte haft möjligheter
att få England, Amerika och
kanske också en del afrikanska stater
med på den linje som eventuellt säkerhetsrådet
nu kommer att följa. Det är
därför som jag kan säga att när herr
Sundin under åberopande av vad någon
annan uttalade säger att man inte bara
skall tänka på den rädsla och den fruktan
som den vita rasen hyser i Sydafrika
för vad som kan inträffa den dag, då
jämlikhetsprincipen genomföres där,
utan det är vida mera angeläget hur
man skall ändra regimen, så är detta
precis det som vi tänker på. Det är ju
detta som ligger till grund för svenska
regeringens och de övriga nordiska regeringarnas
handlande.

Vad har man framtvingat genom det
nordiska initiativet? Jo, att diskussionen
i FN på allvar har börjat röra sig
om vad som skall ske när en jämlikhetsordning
blivit genomförd. Och det är
just detta som har framkallat en så våldsam
reaktion från den sydafrikanska regeringen.
Dess inbjudan till de nordiska
utrikesministrarna — vilken herr

28 Nr 35 Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

Sundin också misstolkade — var ett
motdrag mot de nordiska regeringarnas
initiativ. Det väckte starkt misshag hos
Verwoerd-regeringen och genom sin inbjudan
att besöka Sydafrika sökte man
få ett tillfälle att gå till personliga attacker
mot de nordiska utrikesministrarna.
Inrikespolitiskt i Sydfrika utnyttjades
saken, men på ett helt annat
sätt än herr Sundin nyss uttolkade det.
Jag skall erkänna att herr Sundins yttrande
i någon mån bedrövade mig, eftersom
jag fattade det som en medveten
misstolkning av de nordiska utrikesledningarnas
initiativ.

Sedan kan jag väl säga att jag tvivlar
på att man skall kunna vidtaga bojkottaktioner
exempelvis mot fartyg lastade
med sydafrikanska produkter utan att
tillgripa lagstiftningsåtgärder. Jag tror
inte att det går. Men jag skulle gärna
vilja höra vad arbetsmarknadens parter
hade att säga om vi här i landet gav oss
in på en lagstiftning som öppnade möjlighet
att tillgripa bojkott, strejk eller
andra åtgärder med politisk utgångspunkt
för sitt handlande. Här öppnar
sig så vittgående och oöverskådliga perspektiv
att jag inte gärna vill ta ståndpunkt
för eller gå in för en sådan åtgärd.

Gentemot herr Sundin vill jag slutligen
säga, att när han fördömer den sydafrikanska
apartheid-politiken kan han
inte göra det i skarpare ordalag än både
den svenska regeringen och FN
redan har gjort. På den punkten har
man verkligen inte skrätt orden. Därför
kan jag också helt instämma i herr
Sundins allmänna indignation beträffande
apartheid-politiken. Denna politik
strider ju mot allt vad den moderna
civilisationen fotar sitt handlande på,
och därför kan omdömet bara bli ett
beträffande den sydafrikanska apartheid-politiken.

Herr Hanson citerade förklaringen i
interpellationssvaret: »Detta system innebär
att människor förödmjukas och
berövas elementära mänskliga rättighe -

ter genom en uttrycklig viljeakt från
myndigheternas sida. Majoriteten av ett
lands befolkning behandlas systematiskt
av de styrande som andra klassens medborgare»
och sade, att denna beskrivning
kan tillämpas även på andra regimer.
Jag medger det — även om förhållandena
i Sydafrika är särartade —
och detta är en av anledningarna till
att jag finner det ytterst tveksamt om
FN skall genom åtgärder utifrån blanda
sig i inrikespolitiska förhållanden —
man vet inte var detta kan sluta.

Herr Hanson sade också att apartheid-politiken
kan komma att utgöra en
risk för freden på grund av den allmänna
uppladdning denna politik förorsakar
i Sydafrika, och det kan jag
underskriva. Men därför har också
svenska regeringen ständigt varit angelägen
att framhålla, att denna fråga hör
hemma i säkerhetsrådet. Det är säkerhetsrådet
som skall avgöra huruvida
förhållandena i denna del av världen är
sådana att de kan antas utgöra ett hot
mot freden; i det fallet kan vissa sanktionsåtgärder
tillgripas enligt FN-stadgan.

Sedan är jag medveten om att FN kan
ställas inför mycket stora uppgifter vid
en övergång från apartheid-samhället
till jämlikhetssamhället, därest FN, som
man eventuellt tänkt sig, skulle gå i god
för att övergången skall genomföras i
fredliga former. Herr Hanson framhöll
att FN:s och därmed våra egna insatser
när det gäller Kongo varit betydande
och trodde att det kunde bli fråga
om ännu mycket mera långtgående insatser
när det gäller Sydafrika. Han
hänvisade till mitt yttrande, att FN
inte bör göra större utfästelser än som
kan praktiskt genomföras. Jag är den
förste att erkänna att FN här kan komma
att ställas inför en mycket svårbemästrad
uppgift. Men icke förty anser
vi, att man i god tid skall undersöka
vari dessa insatser kan komma att bestå
och hur de eventuellt skall kunna genomföras.

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den ar 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska re -

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! I denna kammare är det
ju ganska onödigt att understryka att
vi alla delar indignationen över den
sydafrikanska regeringens politik och
att vi hyser medkänsla med offren för
denna politik. Men det vi här diskuterar,
herr talman, är vad vi konkret skall
göra, och jag vill några ögonblick uppehålla
mig vid den del av herr Sundins
anförande där han hemställde om att
regeringen måtte avlägsna legala hinder
för medborgarna att ge uttryck åt sin
reaktion. Jag tror uppriktigt sagt att
herr Sundin inte har tänkt igenom
konsekvenserna av denna sin begäran
— han kan inte ha dragit ut tankelinjerna
i fråga om de områden som här
kan komma i fråga.

När det gäller en varublockad är det
ju inte bara fråga om lastning och lossning.
Banktjänsteman, försäkringstjänstemän,
exportörer, importörer och en
rad andra är med i sådana sammanhang.
En möjlighet till undantag från
gällande arbetsrätt kan självfallet inte
bara gälla Sydafrika utan måste också
gälla andra stater i fråga om vilka samvetets
röst får komma till uttryck. Säkert
känner många arbetstagare i detta
land indignation över en del ting som
förekommit i diktaturstaterna utan att
vi därför är beredda att skapa särskilda
klausuler i arbetsrätten för att möjliggöra
för dessa att ge uttryck åt sin
indignation och de tankar som de säkert
hyser. Det kan här också bli fråga
om annat än en varublockad, nämligen
åsikter, och om man på detta sätt skulle
ändra arbetsrätten, kan det få ganska
vittgående konsekvenser. \ri har här i
riksdagen gäster från Sveriges RadioTV,
och jag utgår från att många av
dem inte alltid helt delar de åsikter
som framföres i kammaren. Kanske
man ibland känner starka samvetsbetänkligheter
mot dessa åsikter, men
skulle deras arbetsavtal eller arbetsrätten
i stort möjliggöra för dem att avstå
från att vidarebefordra sådana åsik -

publiken

ter genom direktsändningar? Jag bara
ställer frågan för att belysa konsekvenserna
av herr Sundins begäran.

Nu säger kanske herr Sundin att hans
anspråk i detta fall grundar sig på det
faktum att de mänskliga rättigheterna
kränks i Sydafrika och att det i sådana
sammanhang är fråga om en särställning.

Jag vill då till herr Sundin säga att
till de mänskliga rättigheterna hör bl. a.
åsikts- och tryckfrihet, och jag kan försäkra
herr Sundin att i flertalet av jordens
stater så kränks dessa mänskliga
rättigheter i det avseendet inom flertalet
av världens stater och för större delen
av befolkningen, utan att vi därför
överväger att ändra arbetsrätten i förhållande
till dessa stater eller att tilllämpa
sanktioner.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet närmast med anledning av herr
utrikesministerns uttalande att enligt
hans uppfattning vissa missuppfattningar
hade förekommit i svensk press rörande
innebörden av det nordiska initiativet.
Jag vet inte vilka missuppfattningar
han syftar på. Såvitt jag har läst
tidningarna har allmänt uttalats gillande
av att man för första gången sökt få
fram en diskussion kring framtidsproblemen
i samband med Sydafrika. Man
har uppskattat detta initiativ. Däremot
har man påpekat att det rått en smula
oklarhet beträffande vissa punkter i
detta nordiska initiativ och att det skett
vissa ändringar under förberedelsestadiet
på åtminstone tre viktiga punkter.
Dessa anmärkningar har gjorts inte bara
i svensk utan också i dansk och i
norsk press, vilket utrikesministern är
medveten om.

Till sist vill jag bara understryka en
sak i utrikesministerns deklaration.
Han framhåller att åtgärderna i syfte
att påverka Sydafrika måste klart ligga
inom gränserna för vad stadgan tillåter.
Jag tror att det är utomordentligt viktigt
att vi har detta för ögonen, och
jag tycker nog att herr Sundin och i

30 Nr 35 Tisdagen den 3 december 1963

Ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om raskonflikten i Sydafrikanska republiken -

någon mån även herr Hanson for en
smula lösligt fram på den punkten. Inom
parentes vill jag säga till herr Sundin
att Korea-aktionen inte tillkom på
grund av beslut i generalförsamlingen
utan på grund av beslut i säkerhetsrådet,
alltså i överensstämmelse med stadgan.

Jag tror att en liten stat har all anledning
att värna om stadgan och att
tillse att dess bestämmelser noga iakttages.
Först därmed kan stadgan bli
effektiv och göras till ett effektivt instrument
i fredens och i fredsbevarande
syfte.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill till såväl hans
excellens utrikesministern som till den
siste ärade talaren säga att vad jag här
framhållit de facto inte innebär någonting
annat än att regeringen skulle undersöka
de av mig påtalade möjligheterna,
så att man — för den händelse
det skulle bli fråga om sanktioner -—•
hade gjort förberedelser för att kunna
genomföra vissa åtgärder. Jag ställde
dessutom frågan, hur det förhåller sig
med rådande arbetsavtal o. s. v. Jag
finner det helt naturligt, när man har
hans excellens utrikesministern så nära,
att man får lära sig litet om det man
inte vet. Det är ju här fråga om väsentliga
ting. Man skall inte enbart kunna
säga att så kan bli förhållandet, utan
man bör desslikes undersöka vilka möjligheter
vi har. En sådan undersökning,
sedd i de stora sammanhangen, skulle
ha haft en större verkan rent påtryckningsmässigt
än det förhållandet att
man lade ned sin röst när frågan var
uppe i generalförsamlingen. Man skall
väl inte pröva bara en väg utan flera
om man vill nå det resultat, varom vi
alla i detta sammanhang är eniga.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag är i stort sett förekommen
av utrikesministern. Det var

närmast ett uttalande av herr Sundin
som jag ville beröra.

Herr Sundin säger att det är alldeles
felaktigt att tala om hur man skulle göra
sedan regimen i Sydafrika förändrats;
vad man skall inrikta sig på är att få
en regimförändring till stånd. Det innebär,
såvitt jag kan begripa, att herr
Sundin inte alls har förstått vart det
nordiska initiativet syftar i sin innersta
tankegång. För att kunna få till
stånd en förändring av den sydafrikanska
regimens inriktning måste man
se framåt och se vad man skall göra om
detta land lossar på sin apartheid-politik.
Detta är således ett medel för att
få en annan inriktning till stånd. Så
har jag uppfattat tankegången bakom
det nordiska initiativet. Jag vill tillägga
att det kanske finns mycket liten
utsikt att detta kommer att leda till ett
lyckligt resultat, men det är i alla fall
ett försök att föra in någonting annat
i Sydafrika-debatten än bara ett sterilt
sanktionstänkande som för närvarande
icke är realiserbart.

Herr HANSON, PER-OLOF, (ep):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Hernelius. Jag trodde att jag bara
gjorde ett enkelt konstaterande av faktum,
när jag sade att FN-stadgans begrepp
»inre angelägenheter» är ett begrepp
som har mjukats upp högst väsentligt
och uppenbarligen genomgår
något slags upplösningsprocess. Om
herr Hernelius anser att jag var löslig
i mitt resonemang härvidlag, kan det
endast bero på att herr Hernelius förnekar
vad jag anser att Sydafrika-konflikten
kan innebära, nämligen ett allvarligt
hot mot världsfreden.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Om herr Hanson trodde
att han bara sagt detta, får jag hänvisa
honom till protokollet.

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

Om postgymnasial utbildning av icke traditionell akademisk art

Jag vill erinra om att i FN-stadgan
föreskrivs uttryckligen att det skall vara
fråga om ett uppenbart hot mot freden
för att sanktioner skall vidtagas.

Herr HANSON, PER-OLOF, (ep):

Herr talman! Distinktionerna blir allt
finare och finare. Då hävdar jag härmed
att det är ett uppenbart hot mot
världsfreden.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till det senaste herr
Boheman anförde vill jag kort och gott
säga att det styrkte mig i uppfattningen
att herr Boheman har mycket större
känsla för de 20 procenten vita än de
80 procenten svarta i Sydafrika.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Efter herr Hansons senaste
anmärkning har jag anledning att
vidmakthålla mitt uttalande att herr
Hansons tolkning av FN-stadgan var lös lig Herr

BOHEMAN (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Sundins senaste inlägg vill jag bara säga
att det här inte är fråga om känsla
för den ena eller den andra gruppen,
utan det är fråga om vad man skulle
kunna göra för att åstadkomma en ändring
av regimen i Sydafrika. Och en
ändring skulle väl ändå vara till förmån
för de svarta, herr Sundin?

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om postgymnasial utbildning av icke
traditionell akademisk art

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nymans interpellation
om postgymnasial utbildning av

icke traditionell akademisk art, och nu
yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har i en
interpellation frågat, om jag avser att
inom en snar framtid vidtaga åtgärder
i syfte att minska trycket på icke spärrade
fakulteter genom att stimulera utbyggnad
av sådan utbildning efter studentexamen
av icke traditionell art, som
åsyftas i prognos- och planeringsgruppens
inom ecklesiastikdepartementet
promemoria av december 1962 om fortsatt
utbyggnad av det högre utbildningsväsendet.

Promemorian behandlas i propositionen
nr 172 till 1963 års riksdag angående
riktlinjer för fortsatt utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet
in. m. Där framhålles bl. a., att det uppenbarligen
föreligger ett behov av en
samordnad kraftinsats från statens och
de icke-statliga huvudmännens sida för
att höja den icke-akademiska postgymnasiala
utbildningssektorns kvalitet och
därmed dess attraktionskraft samt för
att öka dess kapacitet. Skäl har ansetts
föreligga att i någon form institutionalisera
en sådan samordningsmekanism,
lämpligen genom en för ändamålet bildad
samordningsgrupp. Denna borde
med fördel, åtminstone under några år
framåt, också verka som ett utredningsorgan
med uppgift att ta initiativ och
framlägga konkreta förslag i syfte att
den viktiga del av handlingsprogrammet
på den högre utbildningens område,
som en utbyggnad av den ifrågavarande
utbildningssektorn utgör, verkligen
skall fullföljas.

I propositionen nr 172 har jag tillstyrkt,
att en sådan samordningsgrupp
bildas. Därest riksdagen godkänner de
i propositionen förordade riktlinjerna
kommer jag så snart som möjligt att
föranstalta om tillsättande därav.

Jag är självfallet medveten om de svårigheter
som föreligger att åstadkomma
en minskning av trycket på de icke
spärrade fakulteterna. Som jag utvecklat
i propositionen nr 172 måste en rad
åtgärder vidtas i syfte att på kortare

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Om postgymnasial utbildning av icke traditionell akademisk art

och längre sikt åstadkomma en balanserad
expansion av det högre utbildningsväsendet.
Det finns inte anledning
att nu ta upp detta stora problemkomplex
till behandling, eftersom kammaren
inom kort har att ta ställning till
de i propositionen framlagda förslagen.
Jag vill blott avslutningsvis framhålla
att det är min förhoppning att vi bl. a.
genom samordningsgruppen skall lyckas
att få till stånd åtgärder som på relativt
kort tid verksamt kan bidraga till
att minska trycket på de spärrade fakulteterna.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för
interpellationssvaret.

FN-resolutionen om raskonflikten
i Sydafrikanska republiken verkar ju
betydligt mer intressant som interpellationsämne
är detta om åtgärder för
att stimulera en utbyggnad av ickeakademiska
postgymnasiala utbildningssektorer,
men det utesluter inte
att det senare ämnet kan vara en viktig
fråga och ett problemkomplex, som
behöver lösas med en rad åtgärder.
Jag respekterar herr statsrådets mening
att vi inte här skall ta upp detta
problemkomplex till behandling, eftersom
det kommer igen i proposition
nr 172, men tillåt mig dock endast att
ge en kort bakgrund till min interpellation.

Bakgrunden till min interpellation
är det ökade trycket på de icke spärrade
fakulteterna och den snedbelastning
på den akademiska utbildningen
som därigenom uppstår. Dels befaras
att den stora tillströmningen av studerande
till främst de humanistiska fakulteterna
kommer att skapa stora svårigheter
för den akademiska undervisningen
i fråga, dels kan det framöver
bli svårare att sysselsätta humanister
i för dem lämpliga uppgifter med
hänsyn till deras utbildning. Nu kan

det däremot invändas att humaniora
i och för sig inte behöver vara en belastning
och att det går att komplettera
utbildningen efteråt. Jag är själv
ett exempel därpå och vet att det går,
men det är inte alltid rationellt när
frågan nu gäller en balanserad expansion
av det högre utbildningsväsendet.

När man läser utlåtandena från de
många remissinstanser som har fått uttala
sig om tendensen på akademikernas
arbetsmarknad fram till mitten av
1970-talet, vilket redovisas i proposition
nr 172, och dessutom talar med
ansvariga universitetsmän, får man den
uppfattningen, dels att hela detta problemkomplex
är mycket svårbedömbart
eftersom frågan hänger samman
med så många faktorer, såsom arbetsmarknadens
utveckling, svårigheterna
att göra tillförlitliga prognoser, utbildningsväsendets
utformning o. s. v., dels
att det är nödvändigt att genomföra
skyndsamma åtgärder.

Enighet tycks nu råda om att största
möjliga ansträngningar bör göras i
syfte att skapa med universitets- och
högskolestudier konkurrenskraftiga alternativ.
Ecklesiastikministern har också
tagit upp P-gruppens förslag om
tillsättande av en samordningsgrupp av
statliga och andra intressenter för en
utökning av den icke-akademiska och
postgymnasiala utbildningen och har
lovat att återkomma med förslag därom
enligt proposition nr 172. En sådan
samordning och översyn och ett sådant
skapande av eventuella nya utbildningsmöjligheter
brukar ta relativt lång
tid i anspråk. Redan nu finns fler
studenter registrerade vid nämnda fakulteter
än vad P-gruppen har beräknat
vid 1970-talets början, och antalet
kan befaras öka. Vad som hittills bär
gjorts för att skapa nya utbildningsvägar
för humanister vid sidan av och
integrerat med akademiska fakulteter
som avlastning kan väl endast bedömas
som en ringa början. Behov föreligger
därför, såsom ecklesiastikministern
har framhållit, av en kraftinsats

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

från statens och de icke statliga huvudmännens
sida.

Från remissinstanserna har framförts
en mängd synpunkter på utbildningsvägarna.
Jag skulle vilja komplettera
förslagen med några från näringslivet,
t. ex. utbildning av administrativ
personal på mellanstadiet, befattningar
för planerare, organisatörer och
programmerare för EDB-maskiner
o. s. v. Det finns säkerligen många fler
uppslag att hämta från näringslivet för
en samordningsgrupp. Jag tror emellertid
att inte alla utbildningsvägar
bör vara permanenta. En för kraftig
utvidgning och förstärkning av sådana
postgymnasiala utbildningsvägar
av icke-akademisk karaktär kan
motverka andra utbildningsformer,
t. ex. fackskolelinjerna.

Jag har, herr statsråd, med interpellationen
endast velat framhålla att
det tydligen inte finns någon tid att
förlora för att försöka förverkliga Pgruppens
förslag om att en samordnad
kraftinsats behövs för att bygga ut och
förstärka den nu diskuterade utbildningssektorn,
och herr statsrådet har
i interpellationssvaret utlovat att därest
riksdagen godkänner de i propositionen
förordade riktlinjerna skall så
snart som möjligt en samordningsgrupp
bildas, som skall få till stånd åtgärder,
vilka på relativt kort tid kan verksamt
bidraga till att minska trycket på de
spärrade fakulteterna. Detta är herr
statsrådets förhoppning och även interpellantens.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. filmcensuren

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Isacson till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
statsrådet, mot bakgrunden av den dis 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

Ang. filmcensuren
kussion som förts om filmen ''Tystnaden’,
meddela kammaren efter vilka
principer filmcensuren arbetar, när det
gäller moraliskt stötande moment i
konstnärlig film?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
efter vilka principer filmcensuren
arbetar, när det gäller moraliskt stötande
moment i konstnärlig film.

I förordningen 1959: 348 med bestämmelser
om biografföreställningar m. m.
finnes i 3 § angivna de normer efter
vilka biografbyrån såsom censurmyndighet
har att förbjuda offentlig visning
av film. När det gäller visningar för
vuxna talas där om film eller delar av
film, som finnes strida mot allmän lag,
vara till men för försvaret eller rikets
säkerhet, vara olämpliga med hänsyn
till rikets förhållande till främmande
makt eller som kan verka förråande eller
skadligt upphetsande eller förleda
till brott.

Av naturliga skäl är det i de flesta
fall de sist nämnda kriterierna som
läggs till grund för censurmyndighetens
ingripande och som föranleder intresse
från allmänhetens sida.

Av det sagda framgår att det inte i
och för sig är fråga om censur mot
film som av den ena eller andra opinionsgruppen
uppfattas som moraliskt
stötande. Sedan är det en annan sak att
de ingrepp, som görs på grundval av
biografförordningens anvisningar om
vad som är brottsligt, brottsförledande
eller ur mentalhygienisk synpunkt betänkligt,
ofta drabbar sådana filmavsnitt,
som av många också skulle uppfattas
som moraliskt stötande. Men det
är angeläget att man har denna distinktion
klar för sig och att det alltså inte
finns någon statligt anordnad moralcensur
och smakcensur här i landet.

Härmed torde herr Isacsons fråga

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Ang. filmcensuren

vara besvarad men jag vill gärna med
anledning av den diskussion, som på
sista tiden förekommit i pressen om
censuren och som gett eko även här i
riksdagen, tillfoga några synpunkter på
problemet.

Även om biografförordningen innehåller
mycket allmänna regler, som i
och för sig skulle kunna leda till en
väsentligt strängare tillämpning, framgår
det klart av förarbetena till förordningen
och av den praxis, som sedan
länge sanktionerats av statsmakterna,
att avsikten med censuren inte är att
inskränka det fria ordet och inte heller
att kringskära filmkonstens uttrycksmöjligheter.
Utgångspunkten i
vårt samhälle är ju att undvika censur,
och det måste vara vår principiella
målsättning även på filmens område.

När man nu på filmens område ändå
bibehåller viss censur så är det betingat
av de speciella egenskaperna hos detta
medium och av den oklarhet som alltjämt
råder beträffande filmens påverkan
på olika kategorier av åskådare.

Den censur som nu förekommer kan
karakteriseras som ett socialt motiverat
skydd för vissa medborgargrupper
och samhällsintressen. Vid utövandet av
detta skydd gör man så långt man kan
en avvägning och tar hänsyn även till
det samhällsintresse det innebär att ge
frihet för åsiktsbildning och frihet för
allt konstnärligt skapande. Man kan ha
delade meningar om nödvändigheten av
denna skyddsmekanism på filmens område.
Men just den omständigheten att
meningarna är så delade och står med
sådan skärpa mot varandra ger skäl
både för att tills vidare bibehålla institutionen
och att successivt ompröva förutsättningarna
för dess verksamhet.

Av biografförordningens text framgår
att de nämnda kriterierna bör tilllämpas
med hänsyn till det sätt varpå
händelser skildras och det sammanhang
vari de förekommer i filmerna.
Censorerna har här med rätta sett en
anvisning om att det finns anledning
att iaktta större varsamhet i fråga om

censurerande ingrepp när det gäller
konstnärliga filmer än när det gäller
filmer med renodlat sensationella syften.
Denna anvisning har förstärkts genom
en ändring i instruktionen för statens
biografbyrå av den 31 maj 1963
som innebär att censurmyndigheten
ålagts att inhämta filmgranskningsrådets
yttrande i varje fall där det gäller
censurerande ingrepp i film av betydande
konstnärligt värde.

Filmgranskningsrådet har därvid till
uppgift att som framhölls vid dess inrättande
1954 »ge allmänna opinionen
en viss insyn i censurens verksamhet
och samtidigt också censurens utövare
värdefulla kontakter med representativa
företrädare för samma opinion».

Genom detta organ har censorerna
stöd när det gäller att bilda sig uppfattning
om olika filmers konstnärliga
kvaliteter liksom om hur opinionen utvecklas
både bland lekmän och sakkunskap
beträffande bedömningen av filmers
sociala och psykologiska verkningar.

I fråga om dessa verkningar saknar
vi ännu tillräcklig kunskap för våra
ställningstaganden och det finns därför
all anledning att stimulera till forskning
på detta område. Det förefaller
som om fackmännen i varje fall hyste
större farhågor för negativ påverkan
när det gäller skildringar av våld och
brutalitet på film än t. ex. när det gäller
skildringar av människors erotiska
liv. Det är väl en anledning till att censuren
varit mer benägen att liberalisera
sin bedömning successivt på det senare
området.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Filmen »Tystnaden» har
ju vållat mycken debatt, och det har
också förts rätt mycken diskussion
kring filmcensurens arbetsprinciper
med hänsyn till denna film.

Jag skall be att till statsrådet Edenman
få framföra ett tack för det utförliga
svar han lämnat. Jag vet att min

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

formulering av interpellationen kan ge
anledning till kritik, men jag formulerade
den så i förhoppningen att kunna
locka statsrådet till en mera principiell
deklaration om hur han ser på
dessa problem. Jag har fått ett sådant
svar, och jag är tacksam för det. Men
jag måste säga att svaret som sådant
ger klart belägg för den tveksamhet, de
stora frågetecken som också statsrådet
Edenman ställer inför problemet om
filmcensuren.

Man kan fråga: Varför har jag över
huvud taget ställt denna fråga? Ja, jag
skall lämna bakgrunden till det. När
man är förälder till barn just i dessa
år, 15—16—17—18 kanske man intresserar
sig mera för dessa problem än
man gör när man inte är det.

Mina pojkar i åldern 15—18 år — de
är tre stycken — sade: »Vi ska se den
filmen.» »Ja», sade jag, »men då ska vi
se den tillsammans, mor och jag och
ni, så får vi diskutera den sedan.» Vi
gick alltså och såg filmen tillsammans.

Jag vet att man kan reagera mycket
olika inför en film, det är helt naturligt.
Det beror på så många förhållanden
och så många faktorer. Hur vi reagerade
på denna film skall jag återkomma
till. Men det är någonting i detta
resonemang om filmcensuren som är av
väsentlig betydelse och som jag först
skulle vilja säga några ord om. I instruktionen
för statens biografbyrå sägs
att biografbyrån kan vägra godkänna
viss film eller del av film, bland annat
om filmens förevisande på grund av
det sätt varpå händelserna skildras och
det sammanhang vari de förekommer
kan verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott.

Om nu filmcensuren konstaterar att
det finns tveksamhet i detta avseende
och att man bör klippa eller skulle
vilja klippa, då skall man inkalla filmgranskningsrådet,
som skall delge censuren
sina synpunkter på detta problem.
Det gäller alltså filmer som är
föremål för diskussion om klippning.
Men i biografbyråns instruktion sägs

Ang. filmcensuren
att särskild hänsyn skall tas till film
»vilken vunnit erkännande såsom film
av betydande konstnärligt värde eller
som uppenbarligen kan antagas vinna
sådant erkännande».

Det är alltså en formulering som är
mycket flytande. I detta fall har man
inte inkallat filmgranskningsrådet.
Filmcensorerna ansåg att de på egen
hand kunde avgöra att det var en film
av högt konstnärligt värde och att det
inte fanns någon anledning att göra
någon som helst klippning. Men författningen
säger också att chefen för
statens biografbyrå skall se till att enhetlighet
och följdriktighet får komma
till sin rätt när det gäller bedömningen
av filmerna. Man frågar sig här verkligen
om detta har skett. Granskningen
skedde emellertid vid en tidpunkt då
chefen för statens biografbyrå hade semester.
Det var en tillförordnad chef
vid det tillfället, och han ansåg för sin
del att det var odiskutabelt att denna
film hade ett så högt värde att det inte
fanns anledning att klippa i den, och
i ett senare uttalande nämnde han något
om att eftersom herr Bergman hade
fått bli chef för Dramatiska teatern intog
han en sådan ställning att det närmast
skulle vara förmätet att klippa i
ett konstverk som han hade åstadkommit.

Chefen för biografbyrån har efteråt
sagt att det för hans del kunnat bli fråga
om klippning av vissa avsnitt. I det
fallet skulle alltså filmgranskningsrådet
ha inkallats. Nu har filmgranskningsrådet
fått säga sin mening efteråt på
grund av en JO-anmälan, som föranlett
JO att begära att få in filmgranskningsrådets
synpunkter. Det är mycket intressant
att få ta del av filmgranskningsrådets
skrivning i detta fall. Rådet är
inte enhälligt. Det finns en reservant,
pastor Dahmén, och denne säger att det
i filmen finns »i synnerhet för ungdomar
förråande scener som bort klippas
och kunnat klippas utan att vare sig
handling eller konstnärliga värden berörts
därav».

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Ang. filmcensuren

Men filmgranskningsrådet säger också
något om att man är tveksam, mycket
tveksam, och frågande. Man säger
bland annat att man är tveksam särskilt
när det gäller den mentalhygieniskt
inriktade bedömningen. Rådet säger:
»Huruvida åldersgrupperna 15—
18 år i detta avseende intager en särställning
torde enligt rådets uppfattning
kräva vetenskapliga undersökningar».
Från sina lekmannamässiga utgångspunkter
anser sig rådet inte ha
anledning att förkasta filmen eller förorda
strykningar, och dess ordförande,
riksdagsman Svante Lundkvist, säger i
en intervju i Svenska Dagbladet att om
de aktuella tonåringarna, som enligt bestämmelserna
tillåts se denna film, har
någon särställning härvidlag kan väl
ingen med bestämdhet uttala sig om.
Det råder alltså en mycket typisk tvehågsenhet
här, det finns mycket stora
frågetecken i denna debatt.

Jag tror att detta är ett problem som
man så lätt bortser från. Nu har ett
par filmrecensenter som sett denna film
sagt att det är en enastående konstnärlig
skapelse och att den bör sos av alla
människor. Filmrecensenterna har utnämnt
sig själva till den intellektuella
eliten, till representanter för det mogna
förståndet och den stora klokheten.
Men de har aldrig satt sig in i hur människor
i pubertetsåldern, ungdomar
mellan 15 och 18 år, reagerar inför detta
verk, vilken negativ inverkan det
kan ha på dessa ungdomar. Att göra detta
hör väl till filmcensurens väsentliga
uppgifter, inte att förbjuda filmer eller
göra beskärningar för mogna människor,
för filmrecensenter, för herrar
statsråd och sådana. Jag tror inte att
de påverkas i negativ riktning av att
se filmen. Men det finns andra som påverkas,
och det är dem som vi skall ta
hänsyn till.

Nu säger ecklesiastikministern i sitt
svar att han önskar att debatten skall
stimulera till forskning på detta område.
Jag hoppas, herr Edenman, att det
kommer att ta sig konkreta uttryck på

något sätt från ecklesiastikdepartementets
sida. Hur stimulerar herr Edenman
till forskning? Det är ju han som har
de ekonomiska nycklarna till en sådan
forskning. Jag hoppas att hans uttalande
kommer att avsätta spår i nästa års
budget under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel.

Jag vill återkomma till att man i diskussionen
liksom har höjt filmen till
skyarna och ansett den vara bärare av
höga moraliska värden och det mogna
vett som i varje fall vissa människor
anser sig ha, och den som inte erkänner
filmens storhet blir lätt betraktad som
efterbliven. Även med risk för att bli
betraktad som efterbliven vågar jag
hävda en annan uppfattning. Jag har
läst en artikel i tidskriften Perspektiv
som jag tycker säger rätt mycket i detta
sammanhang. Artikeln är författad av
redaktör Lillenior Holmberg. Hon skriver:
»Direktör Erik Skoglund — censurchefen
— medger, att om man satte
ihop de känsliga isolerade scenerna till
en kortfilm, då kunde det bli pornografi.
Men det är ju just så som en
vanlig betraktare i praktiken gör. Den
mystiska konstnärliga ''handlingen’ och
ramen, som inte ordentligt tycks kunna
uppfattas ens av expertisen, går honom
förbi och han sitter bara och väntar på
nästa och nästa otäcka scen, som förespeglats
honom i reklam och recensioner.
Han klipper själv ihop en pornografisk
kortfilm åt sig.»

Jag kom att tänka på detta när jag
gick ut ifrån biografen. Framför mig
gick en okänd yngling som tuggade
tuggummi. Han sade: »Vad tråkigt tjafs,
innan man kom till det där som man
har betalat för att få se. Jag höll nästan
på att somna.» Jag tror att detta yttrande
säger mycket om hur man ser på
denna film och hur man reagerar inför
den.

Jag kan dra paralleller med liknande
filmer av herr Bergman. De har inte
blivit någon publikframgång, men när
man lägger in sexualscener och pornografi
i det hela, blir det en publikfram -

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

gång utan like. Vi frågar oss bara: Gör
man rätt emot denna ungdom som befinner
sig i en känslig ålder och står
frågande inför en rad av dessa problem
när man släpper ut denna film
och säger att den är någonting enastående?
Jag tänker på läraren som aldrig
vågar undervisa i sexuallära. Han kommer
inte längre än till bin, ståndare
och pistiller och pollenkorn. Men han
säger till sina elever: »Gå och se ''Tystnaden’,
den är fantastisk.» Vad skall dessa
ungdomar tro? Jag frågar mig det. De
måste reagera och tro att det är så vuxna
människor upplever sexuallivet, att
det är så man skall se på det. Detta har
ju fått sin sanktion av de stora och klorka
och visa.

Som förälder reagerar jag mycket
starkt inför denna diskussion. Jag tycker
att här visas en beklämmande flathet,
en flathet utan like, och det är därför
som jag har velat ta upp de där frågorna.
»Tystnaden» är i alla fall en
film som i många avseenden visar perversitet
och onormalt beteende på ett
sätt som jag tycker tyder på sjuklig ruskighet,
och jag skulle bara hoppas att
det som ecklesiastikministern här talar
om, nämligen forskning på detta område,
skall ge anledning till någonting
konkret. Det behövs alldeles säkert en
undersökning där också läkarna kopplas
in, inte bara psykologerna. Frågan
är då efter vilka principer filmcensuren
skall arbeta. Kan man med utgångspunkt
från kravet på enhetlighet i bedömningen
verkligen göra de beskärningar
som kan behövas? De nya instruktionerna
ger en känsla av att de
mer värnar om filmproducenterna än
om något annat.

Vi skall inte tala om moral i detta
sammanhang. Moral kan man diskutera
från så många olika utgångspunkter,
och moralfrågan hör inte samman med
riksdagsdiskussionen i detta ämne.

Jag har dock en känsla av att samhället
har ett ansvar som vi inte kan
komma ifrån. Enligt min mening måste
man på något sätt koppla ihop frågan

Ang. filmcensuren
om ungdomens negativa beteenden i
många sammanhang också med filmer
av visst slag. Det finns nog ett samband
här, som vi ofta förnekar. Vi gör gällande
att filmen inte har någon negativ
inverkan, men, herr Edenman, hur ofta
talar vi inte i undervisningssammanhang
om hur de uppbyggande krafterna
inverkar positivt på ungdomen. Det
är nog mycket lättare att påverka ungdomen
negativt än att påverka den positivt,
i synnerhet när det gäller ungdomar
som inte har ett riktigt hem, ungdomar
som aldrig har fått möjlighet att
diskutera de frågor det här gäller. Jag
tror däremot inte att sådana filmer har
en negativ inverkan på ungdomar som
har ordnade hemförhållanden eller har
föräldrar som de kan tala med. Det
finns dock många föräldrar som är lika
rädda att tala om dessa ting som den
där biologiläraren, som aldrig kom
längre än till biet och pollenkornen
o. s. v.

Jag har velat säga detta, som jag tycker
är väsentligt. Ansvarsfrågan kommer
vi inte ifrån. Jag vill vidare dra
en parallell med tryckfrihetsförordningen
kap. 7 § 4. Där står att en skrift
anses som straffbar framställning, om
den innefattar förfarande som sårar
tukt och sedlighet. Det finns ingen konsekvens
mellan tryckfrihetsförordningen
och filmcensuren. Jag undrar om
man inte måste tänka om i detta avseende
och skapa någon annan form, som
medför att man lägger ansvaret på filmproducenterna
i en annan utsträckning
än som nu sker. Nu gäller det att få
hela filmen genom filmcensuren. År
man tillräckligt »stor konstnär», får
man igenom hela filmen. Det gäller att
inte falla i farstun, och sedan är det
bara att håva in pengarna.

Filmcensuren har diskuterats också
i Norge. Där har man preliminärt bestämt
sig för att klippa bort 30 meter
av den film som här åsyftas, vilket
motsvarar två minuters speltid. Där har
man alltså ett något annat synsätt än vi
har.

Nr 35

Tisdagen den 3 december 1963

Ang. filmcensuren

Sett ur filmproducentens synpunkt är
det här inte fråga om lämplighet och
moral utan det är fråga om pengar »i
den heliga konstens namn». Jag kan inte
säga annat än att jag tycker att detta
i hög grad är en gycklarnas afton.

Till slut skulle jag vilja trycka på vad
jag anser vara väsenligt. Det är den
tveksamhet som vi möter inför dessa
problem. De frågetecken, som också interpellationssvaret
sätter, borde ge anledning
till ett omedelbart initiativ att
sätta i gång en verklig vetenskaplig
forskning på detta område.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Isacson har alldeles
rätt i att det i mitt interpellationssvar
finns många uttryck för tveksamhet,
ty det gäller här en besvärlig fråga.
Min utgångspunkt är dock den motsatta
i förhållande till herr Isacsons.
Jag är inte alls anhängare av censuren.
Jag skulle helst se att filmcensuren kunde
avskaffas. Med hänsyn till den allmänna
osäkerhet som råder på detta
område har jag i mitt svar försökt motivera
varför jag anser att vi av praktiska
skäl i nuvarande läge ändå måste
ha censuren kvar.

Herr Isacsons inlägg skulle självfallet
kunna ge upphov till en mycket lång
debatt. Jag vill bara, herr talman, säga,
att om herr Isacson ansåg att man borde
diskutera spörsmålet från moralsynpunkter,
skulle jag kunna förstå honom.
Det finns så många olika moraliska värdenormer,
som då skulle kunna användas
som utgångspunkt för att utdöma
en film som »Tystnaden». Nu ansåg herr
Isacson inte att man borde föra en sådan
diskussion, utan han kom in på
ämnen som smak, allmänt omdöme,
konst och pornografi. Det är ju ganska
hopplöst, herr Isacson, att försöka avgöra
vad som är konst och vad som är
pornografi. Mycket av det inom litteratur,
måleri och skulptur som mänskligheten
i dag betraktar som sina finaste
kulturella och gemensamma ägode -

lar kan naturligtvis i vissa delar också
sägas vara pornografiskt. Hur många
tavlor, om man skulle komma på den
barocka idén att se dem ur pornografisynpunkt,
skulle då inte falla under en
sådan fördömelse? Därför går det inte,
herr Isacson, att med utgångspunkt från
sådana saker som smak och konst genomföra
en censur. Det är omöjligt.

Det finns en fast utgångspunkt, som vi
kan hålla oss till. Det är de olika regler,
som censuren här har att gå efter.
Skadligt upphetsande, t. ex.

»Tystnaden» skall jag inte diskutera
här. Den har inte kommit under min
prövning. Jag har bara en uppfattning
om den som privatperson. Herr Isacson,
man behöver inte gå omkring och
tycka om filmen! Det är nästan lika
många som har fördömt filmen, som de
som har höjt den till skyarna, för att
använda herr Isacsons eget uttryck.
Detta belyser vårt dilemma. Vi vill inte
ha en moralcensur. Det vill inte herr
Isacson. Inte heller skall vi ha någon
smakcensur, ty då kommer vi in i en
återvändsgränd.

Censuren har i detta fall handlat rätt.
Den har utgått från den förordning
som gäller. Den har inte ansett att filmen
verkar förråande, skadligt upphetsande
eller förledande till brott. Det är
de kriterier som man har att gå efter.

Herr Isacson kan måhända invända
att eftersom jag är principiell anhängare
av att censuren borde avskaffas, varför
tar jag då inte ett resolut grepp från
min front för att medverka härtill? Jag
har försökt förklara detta i den sista
delen av mitt svar. Vi vet tyvärr ganska
litet. Vi vet inte vad våldsscener har
för inverkan på unga människor, inte
ens när det gäller barn. Det är många
läkare och psykologer som gör gällande
att barns reaktioner inför våld är så
egendomliga. Vad vuxna ser som de
värsta grymheter går barn ofta helt förbi,
medan helt andra ting är upprörande
för dem: djurplågeri, jättescener där
man mördar i massvis, fruktansvärda
förstörelser, alla katastrofer, som vi kan

Tisdagen den 3 december 1963

Nr 35

sitta hemma och se på. Det har alldeles
säkert en svårare verkan än små enskilda
ting. Kan man forska i detta ämne?
Det kan man verkligen, herr Isacson.
Vi har stora anslag på den medicinska,
psykologiska och sociologiska
sidan. Finns det forskare? Det borde
det finnas, alldenstund det finns så oerhört
gripbara och aktuella problemställningar.
Det har också sagts mig att filminstitutet,
som är ganska rikligt försett
med pengar, kommer att ta upp frågan
om forskning om filmens och massmedias
möjligheter till påverkan.

Det är således, herr Isacson, den osäkerhet
som jag nu berört som medför
att jag i dag inte vill rekommendera
att vi kastar loss från den censur vi
har trots min principiella inställning.
Vad jag däremot inte kan acceptera är
en censur, som söker motivera sig själv
med att påstå sig vara smakcensur, moralcensur
eller konstcensur.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag har inte sagt att
jag skulle vara någon anhängare av en
skärpt filmcensur. Jag har emellertid
velat göra klart för mig efter vilka principer
en filmcensur bör arbeta. Det verkar
som om det för närvarande inte
funnes några riktiga principer, ty man
har tydligen här gett en frihet i så stor
utsträckning som man praktiskt taget
kan nå på ett visst område. För min
del ser jag liberalt på filmcensuren, men
jag har en otäck känsla av att filmproducenten
på ett omoraliskt sätt har utnyttjat
denna filmcensurens liberala
principer,'' och vad vi då skall döma
efter, bör vi diskutera.

Jag sade, att jag inte trodde att vi
kunde diskutera frågan om moral, eftersom
vi får göra det ifrån så olika utgångspunkter.
Det är så svårt att komma
till en gemensam nämnare. Jag utgick
ifrån vad som stod i instruktionen,
nämligen att film som kan verka förråande
eller upphetsande skall förbju -

Ang. filmcensuren
das. Jag menar att det här har skett
en bedömning ifrån en äldre människas
synpunkt men att man glömt bort
dessa ungdomar i de känsliga åren. Jag
menar att det vore bättre att i detta
fall vara litet mera restriktiv än att vara
liberal.

Konst och moral och allt detta har
jag inte velat diskutera, ty det är ohållbart
att diskutera frågan om censur
ifrån dessa utgångspunkter. Men jag
har velat diskutera denna fråga med
tanke på den direkt negativa inverkan
det hela kan ha på vissa människor. Jag
har velat diskutera det, eftersom jag
anser att vi måste veta mycket mer om
dessa saker för att över huvud taget få
en annan ordning till stånd. Det måste
finnas ett ansvarsmedvetande som kan
kopplas in i det avseendet, ty det är inte
alldeles likgiltigt för samhället hur
sådana här frågor löses framöver. Det
gäller för samhället att göra vad det kan
för att de negativa och nedbrytande
krafterna, som är många, inte skall bli
alltför starka, och det anser jag vara en
väsentlig fråga i detta sammanhang.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 9 och 10,
statsutskottets utlåtanden nr 185—203,
bevillningsutskottets betänkanden nr
55 och 61, bankoutskottets utlåtande nr
29, första lagutskottets utlåtanden nr
44—48, andra lagutskottets utlåtanden
nr 74—77, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 38 och 39, jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 38—40.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Onsdagen den 4 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Då jag som delegat i Europarådet
skall deltaga i överläggningar inom rådets
sociala kommitté och flyktingkommitté
i Paris den 10 och 12 december,
anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet
den 10—den 13 december
1963.

Stockholm den 4 december 1963.

Lisa Mattson

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget
för inrikesflyget

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation angående
åtgärder för att bredda trafikunderlaget
för inrikesflyget, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig dels om jag planerar några
åtgärder för att stimulera en breddning
av trafikunderlaget för inrikesflyget
och göra det möjligt för flera medborgare
att utnyttja flygkommunikationerna,
dels om jag vill i avvaktan på
slutförandet av utredningen om luftfartsverkets
ekonomiska målsättning
och kostnadsansvar upphäva den på
inrikesflyget nu utgående passageraravgiften,
dels om jag avser att genom
någon annan åtgärd underlätta för inrikesflyget
att snabbt förbättra det nuvarande
läget i fråga om passagerarutvecklingen.

En av grundprinciperna för trafikpolitiken
i vårt land är att varje trafikmedel
skall bära sina kostnader.
För luftfartens del betyder det, att även
de kostnader, som staten åsamkas för
flygplatser och markorganisation i övrigt,
i princip bör bäras av flygtrafikanterna.
Staten tar ut ersättning för
dessa kostnader i form av olika avgifter
såsom landningsavgifter, belysningsavgifter
och passageraravgifter
m. m.

Hittills har luftfarten inte burit sina
kostnader. Betydande subventioner av
statliga skattemedel har utgått via underskottet
på luftfartsfonden. Under
åren 1937—1945 och 1949—1955 utgick
dessutom direkta understöd till inrikesflygets
uppbyggnad genom ett särskilt
anslag på riksstaten. Trots den senaste
höjningen av passageraravgiften är det
reella underskottet på luftfartsfonden
f. n. av storleken 25 miljoner kronor
per år. Detta innebär en skattesubvention
av mer än 20 kronor på varje turoch
returbiljett. Dessutom utgår icke
oväsentliga direkta och indirekta kommunala
understöd.

Den bild som jag här tecknat ger
enligt min mening vid handen, att ett
upphävande av passageraravgiften •—
vilket lierr Lundström ifrågasatt —- inte
kan anses förenlig med en trafikpolitik,
som syftar till att främja en
konkurrens mellan olika trafikmedel
på sunda ekonomiska villkor. Dessutom
skulle skattesubventionen öka till storleken
40 kronor för varje tur och returresa,
ett perspektiv som kanske ter
sig tilltalande för flygresenären men
ej för skattebetalaren.

Det är ovedersägligt att en avmattning
i passagerarfrekvensen på inrikesflyget
har skett i år. Rörande orsakerna
härtill har en debatt förts i pressen
och jag finner ej anledning att gå

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 41

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

närmare in på denna fråga i detta
sammanhang. Jag vill nöja mig med att
konstatera, att eu höjning med 5 kronor
per enkel resa icke rimligen kan i
någon mera väsentlig utsträckning ha
haft en avskräckande verkan. De sista
månaderna har situationen för inrikesflyget
för övrigt stabiliserats.

Interpellantens deklarationer om
önskvärdheten av en fortsatt utveckling
av inrikesflyget till ett mera allmänt
kommunikationsmedel kan jag
instämma i. Jag vill dock framhålla en
faktor som man ofta förbiser när det
talas om att inom kort göra flyget tillgängligt
för alla medborgare. Kostnaderna
för transporter i luften är på
grund av elementära förhållanden generellt
sett högre än kostnaderna för
transporter på marken. Priset för flygtransporter
kommer därför vid en tilllämpning
av kostnadsansvarigheten
sannolikt alltid att förbli högre än priset
för markbundna transporter. Flygets
konkurrenskraft ligger huvudsakligen
i tidsvinsten på längre sträckor.
Med en stigande levnadsstandard kommer
successivt allt flera människor att
få råd att betala det högre priset och
utnyttja den tidsvinst som flyget ger.

Problemen rörande den framtida utvecklingen
av inrikesflyget ingår i det
frågekomplex som 1963 års luftfartsutredning
under landshövding Thure
Anderssons ordförandeskap behandlar.
Dessutom är frågan om Linjeflygs framtida
status föremål för utredning och
förhandlingar i särskild ordning. Några
åtgärder beträffande inrikesflyget
vid sidan av dessa utredningar och
förhandlingar är för närvarande ej aktuella.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Lundströms
interpellation.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till kommunikationsministern
ber jag att få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.

Det är väl lika gott att jag först som
sist säger, att jag samtidigt måste uttala
ett beklagande av att detta svar icke innehåller
någon enda positiv synpunkt
på det problem som jag dragit upp. Jag
skulle möjligen kunna göra undantag
för statsrådets förhoppning att levnadsstandarden
skall stiga så mycket att allt
fler därigenom skall få råd att använda
det dyra flyget, men som stimulans och
uttryck för en kommunikationsministers
naturliga strävan att underlätta och
understödja utvecklingen av det modernaste
kommunikationsmedel vi har i
landet förefaller mig den förhoppningen
inte vara mycket att komma med.

Min interpellation innehöll två olika
avsnitt, dels frågan om kommunikationsministern
ansåg sig kunna göra någonting
för att hjälpa inrikesflyget ur
de akuta svårigheter som det senaste
halvårets nedgång i passagerarfrekvensen
har utgjort, dels frågan om några
åtgärder planerades för att på längre
sikt bredda trafikunderlaget. Svaret på
båda frågorna måste tolkas som ett nej;
det finns ingenting att göra.

Vad den akuta situationen beträffar
anser kommunikationsministern att
ingenting behöver göras, eftersom situationen
under de senaste månaderna
skulle ha stabiliserats. Därtill tror han
att höjningen av passageraravgiften
med fem kronor per enkelresa — eller
jag kanske bör säga tio kronor per tur
och retur-resa, eftersom det begreppet
återkommer på ett par ställen i statsrådets
svar —• inte skulle ha någon väsentlig
betydelse för passagerarbortfallet.

Tillåt mig då fråga statsrådet, hur det
kan komma sig att nedgången så exakt
satte in just när prishöjningen skedde.
Prishöjningen blev som bekant inte
bara tio kronor för tur- och returresa
utan av olika skäl fjorton kronor. Under
hela vintern hade inrikesflyget uppvisat
en stigande passagerarfrekvens,
och så var också i mycket hög grad fallet
under de första tre månaderna i år.
April uppvisade däremot en nedgång i

2f Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

42 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

så måtto att passagerarfrekvensen endast
blev i stort sett lika som under
motsvarande månad föregående år, och
alla därefter följande månader, med undantag
för september, har åtminstone
för Linjeflygs vidkommande enligt gjorda
redovisningar uppvisat en passagerarfrekvens
som har varit lägre än fjolårets
— i september var den ungefär
lika stor. När man beaktar, att det normalt
räknats med en ökning av passagerarfrekvensen
på tio procent, betyder
detta att bortfallet är avsevärt större
än vad som framgår genom en jämförelse
med föregående års siffror. I förhållande
till kalkylerna och till budgeten
är den väsentlig.

Vad SAS beträffar har jag i min interpellation
påpekat, att företaget har
haft möjlighet att i viss mån kompensera
bortfallet av passagerare på stamlinjerna
genom andra åtgärder, men såvitt
jag vet råder där alltjämt problem,
i varje fall på de linjer där konkurrensen
är stark, och det är ju på dessa linjer
som prishöjningen har haft största
betydelsen.

Statsrådets uppfattning att passageraravgiftens
höjning inte haft någon väsentlig
betydelse för passagerarbortfallet
motsägs även av det förhållandet, att
nedgången var vetenskapligt förutsedd.
En högt kvalificerad vetenskapsman
utanför flyget, professor Björkman vid
tekniska högskolan, gjorde i början av
detta år en utredning om priselasticiteten
inom svenskt inrikesflyg och
grundade den på beprövade analysmetoder.
Han kom till den slutsatsen, att
om man hade fortsatt flyga i år med
samma priser som i fjol, skulle stegringen
i passagerarfrekvensen ha varit
mellan 16 och 20 procent. Men nu måste
flygföretagen öka biljettpriset med fem
procent redan på grund av stegrade allmänna
omkostnader, och professor
Björkman räknade med att ökningen i
passagerarfrekvensen i förhållande till
fjolåret då skulle stanna vid 10 procent.
Skulle man därtill lägga höjningen av
passageraravgiften, räknade han med

en nedgång i förhållande till föregående
år på 2 till 8 procent, olika för olika linjer.
Enda felet med denna utredning
var, att utslaget när höjningen av passageraravgiften
skedde blev större än
vad professor Björkman hade räknat
med.

I fråga om passageraravgiftens direkta
betydelse för nedgången i trafiken
anser jag mig därför ha goda skäl för en
annan uppfattning än statsrådet. Även
om avgiftshöjningen bara var den droppe
som kom bägaren att rinna över, var
den dock ödesdiger för flygföretagens
utveckling och för passagerarna, alltså
för samfärdseln över huvud taget.

Det lär väl inte vara någon obekant
— det har ju stått i tidningarna — att
man ute i landet är mycket orolig över
inrikesflygets utveckling under senare
tid. Ett av uttrycken för detta var den
uppvaktning som gjordes för statsministern
häromdagen av representanter för
flygklubbarna från Kiruna till Sundsvall.
När det nu pågår en utredning om
vilka utgifter som rätteligen skall belasta
luftfartsfonden och vad som skall betalas
av inrikesflyget och av utrikesflyget
jämte en mängd andra för flyget viktiga
frågor, hade det förefallit mig naturligt
att man åtminstone provisoriskt
kunde ta bort den avgift som tydligen
på ett avgörande sätt har åstadkommit
det här akuta bortfallet, som dragit med
sig svårigheter i form av indragning av
turer eller sammankoppling av olika
flyglinjer och en allmän försämring av
kommunikationerna.

Jag måste beklaga den kallsinnighet
som kommunikationsministern visar.
Jag tror att den försvårar och försenar
en utveckling av de kommunikationer
som våra flyglinjer utgör.

I fråga om planerna på en breddning
av trafikunderlaget för svenskt inrikesflyg
på längre sikt hänvisade statsrådet
till pågående utredning. Även om jag
hade väntat mig någonting ditåt, hade
jag ändå trott att kommunikationsministern
skulle ha haft någonting positivt
att säga, något uppmuntringens ord,

Onsdagen den 4 december 19(53 fm.

Nr 35

Ang. åtgärder för att
kanske inte minst till de kommunalmän
landet runt som oroas av utvecklingen.
Man har ju på kommunalt håll och på
landstingshåll satsat avsevärda belopp
på investeringar i flygfält, och man har
lämnat garantier för passagerarfrekvensen,
alltsammans för att förbättra kommunikationsförhållandena
och de näringsekonomiska
förhållandena på de
orter som det varit fråga om.

Ett uttryck härför gavs vid den uppvaktning
för statsministern, som jag
nyss nämnde, där de uppvaktande erinrade
om att kommunerna på flygplatserna
i Norrland investerat inemot 20
miljoner kronor och dessutom utbetalar
vissa andra bidrag under ett begränsat
antal år. Det har gällt ganska betydande
belopp, för vissa kommuner
mycket betydande belopp.

Sedan uppvaktningen konstaterat detta,
säger den i den skrivelse som har
avlämnats till statsministern följande:
»De kommunala förtroendemän som
gått in för lokala bidrag har också i
många fall fått mottaga kritik för sin
villighet att medverka till byggandet av
flygfält, vilket kan anses vara en statlig
angelägenhet. Dessa förtroendemän anser
sig ha kommit i en besvärlig situation
när flyget icke blivit tillgängligt
för allmänheten utan förbehållet ett fåtal
genom sina höga biljettpriser. Mot
dessa priser har icke minst industri och
handel reagerat.»

Statsrådet säger emellertid ingenting
om utvecklingen framöver. Han ger ingen
förhoppning om att priserna skall
bli billigare. Han konstaterar bara att
flyget alltid kommer att vara dyrt, att
varje trafikmedel skall bära sina kostnader
och att flyget ju alltjämt subventioneras.

Låt mig i förbifarten säga att detta
tal om att alla trafikmedel skall bära
sina kostnader ju är en sanning med
stor modifikation. Jag vet inte hur statsrådet
har gjort sina beräkningar när
han redovisar dessa subventioner i sitt
svar, men låt mig fråga: Det kan väl
inte vara så att de högre kostnaderna

bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

för utrikesflyget också slås ut på inrikesflygets
passagerare? Den väldiga anläggningen
på Arlanda, som har kostat
mycket pengar, skall väl ändå inte gå in
i kalkylen när man talar om hur mycket
inrikesflyget subventioneras?

Jag är högst förvånad över uppgiften
att luftfartsfondens underskott för närvarande
reellt är 25 miljoner kronor —
jag vet inte vad som menas med »reellt»
— ty enligt de papper jag haft att hålla
mig till — således statsverkspropositionen
— utgör enligt statsrådets egen
beräkning för innevarande budgetår
underskottet 12,3 miljoner kronor. Om
den subventionering som statsrådet anger
—-10 kronor per enkel resa — skulle
avse bara inrikesflygets passagerare,
alltså 650 000 om året, betyder det
att mer än hälften av underskottet skulle
belasta inrikesflyget, vilket jag tycker
är en mycket underlig beräkning. Alla
utredningar har dock visat att utrikesflyget
drar de förhållandevis största
kostnaderna. Om, som statsrådet angav
underskottet på luftfartsfonden skulle
ha fördubblats sedan statsverkspropositionen
framlades, är det säkert fler än
jag som skulle vilja veta hur det har
kunnat ske och på vilket sätt och varför
det har skett.

Det är alldeles klart — jag har sagt
det i min interpellation och jag vill ytterligare
understryka det här — att man
på olika håll i landet, inte minst med
hänsyn till de långa avstånden i vårt
land och de lokaliseringsspörsmål som
alltmer aktualiseras i fråga om näringspolitiken,
liar ansett sig ha anledning att
satsa på flyget som ett verksamt medel
för att en plats skall kunna bli föremål
för ^lokalisering av näringsföretag och
för att man skall uppnå goda kulturella
och näringspolitiska förhållanden.

I den inlaga till statsministern som
jag nyss åberopade heter det: »Det har
dock ifrågasatts om flyget i fortsättningen
får avsedd betydelse i detta hänseende,
om den ifrågavarande taxepolitiken
fortsätter.» Det är nog en ganska
allmän reflexion, att detta är ett allvar -

44 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

ligt problem för vår samfärdsel, där
man inte bara kan säga att utredningar,
som kan pågå i åratal, skall hindra även
stimulerande initiativ från statsmakternas
sida. Jag tror därför att det blir
nödvändigt att så småningom åstadkomma
någon ändring i förhållandena. Hur
det skall ske, kan jag inte säga. Jag har
anvisat en väg för den akuta situationen,
och den har statsrådet ansett icke
användbar. Jag skulle än en gång vilja
fråga: Finns det inga andra vägar, och
finns det ingenting positivt att säga alla
dem som är oroliga?

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Lundströms inlägg
ger mig anledning till några kommentarer.

Han upprepar här den beskyllning
som riktats mot mig vid otaliga tillfällen
det senaste året, att jag skulle
vara inrikesflygets fiende nr 1. Jag vill
bara säga att det svenska inrikesflyget
dock har byggts upp under de senaste
fem åren, då jag burit ansvaret för
kommunikationsdepartementet. Jag har
till och med varit så angelägen att medverka
till byggandet av flygplatser, att
vi medgivit sådana företag även i fall
där vi redan på förhand haft föraningar
om att man under en avsevärd tid
skulle få svårigheter att klara företaget
men där kommunalmän och industrimän
envetet velat svara för merparten
av kostnaderna; jag syftar på
flygfältet i Rommehed.

Herr Lundström säger att jag inte
hade några tröstens ord att ge honom.
Ja, han var ju helt inriktad på att jag
skulle stiga fram här och förklara att
vi är beredda att dispensera från passageraravgiften
under den tid landshövding
Thure Andersson behöver för
att fullgöra sin uppgift att utreda och
framlägga förslag om luftfartsverkets
ekonomi. Jag förmodar att det var ett
sådant tröstens ord herr Lundström
kände sig i andligt behov av att få.

Låt mig då erinra om att riksdagen

nyligen har prövat frågan om passageraravgiften
och utan votering avslagit
dels hösten 1962 en motion av herr
Lundström i första kammaren, dels våren
1963 en motion av herr Bohman i
andra kammaren. Den svenska riksdagen
har alltså själv konstaterat att en
sådan möjlighet till dispens från passageraravgiften
inte fanns. Och herr
Lundström var lika urarva då som i
dag — han ställde inte något yrkande
om bifall till sin egen motion. Kammarens
ledamöter förstår säkert hur
besvärligt det måste vara, när inte ens
en motionär yrkar bifall till sitt förslag
i frågan.

I detta sammanhang är det intressant
konstatera att man inte i Norge
och Danmark kan förmärka någon
minskning i passagerarfrekvensen efter
den 1 april i år, då passageraravgiften
infördes. I Danmark sköts ju inrikesflyget
av SAS, i Norge av Braathen
och SAS.

Jag sade i mitt svar att passageraravgiften
inte kan i någon mera väsentlig
grad ha bidragit till att driva
ned passagerarantalet i inrikesflyget.
Den kan vara eu av flera samverkande
faktorer; den möjligheten skulle det
aldrig falla mig in att bestrida, men
det norska exemplet tyder på att passageraravgiften
dock inte spelar den
roll som herr Lundström vill låta påskina.

Man bör kanske också nämna att Linjeflyg
och SAS visavi inrikestrafiken
i Sverige har två gånger höjt sina avgifter
under 1963, medan Norge och
Danmark bara fått en höjning. Den 1
januari 19o5 höjde Linjeflyg och SAS
flygavgifterna med 5 procent, men någon
sådan höjning företogs inte vare
sig i Norge eller i Danmark. Den 1
april 1963 höjdes flygavgifterna i både
Norge, Danmark och Sverige med hänvisning
till passageraravgiften, som ju
satte in den dagen. Jag tror att man
bör fånga in även den saken i sammanhanget
och inte göra uppgiften alltför
enkel för sig själv.

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 45

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

Säkerligen har, som jag sade, flera
orsaker samverkat till nedgången i passagerarantalet.
En anledning kan vara
att inrikestrafiken har bantat ner sina
turer. Under januari, februari och
mars ökades antalet turer med 310, 242
och 118 jämfört med samma månader
året innan, men i april minskades antalet
turer med 69, i maj med 300, i
juni med 500, i juli med 382, i augusti
med 401 och i september med 248. Kan
inte också det minskade antalet turer
ha medverkat till minskningen i antalet
passagerare? I september månad var
antalet minskade turer 248. Trots detta
fick man en liten höjning av passagerarantalet.
Det var det jag syftade på,
när jag sade att läget i fråga om inrikesflyget
har blivit stabilare än tidigare.

Det kanske också finns en tredje orsak,
om man nu skall bena upp orsakssammanhanget.
Det är möjligt att det
sätt, på vilket debatten om inrikesflyget
och passageraravgifterna har förts,
kan ha haft en negativ inverkan på
passagerarantalet. Det är väl ändå så,
kammarledamöter, att om man upprepade
gånger talar om för folk runt om
i landet hur dyrt det är att flyga och
att staten använder flyget som mjölkko
samt att en orimlig höjning av flygpriserna
har skett, är det inte så underligt
om eu del människor börjar tro
att det kanske är så; att det alltså är
sin egen sådd man skördar. Jag tror
att även detta är något man har anledning
att fundera på i detta sammanhang.

Herr Lundström gjorde en stor sak
av mitt påpekande om den skattesubvention
som utgår för varje flygpassagerare.
Jag skall be att få utveckla
denna synpunkt litet närmare, med anledning
av den kritik som herr Lundström
riktade. Mitt påstående att skattesubventionen
efter passageraravgiftens
sista höjning uppgår till mer än
20 kronor på varje tur och retur-resa
bygger på en färsk uppgift från luftfartsstyrelsen.
Därifrån har nämligen

uttalats, att den statliga subventionen
per inrikes flygresenär år 1962—1963
utgjorde cirka 15 kronor och för år
1963—1964 kan beräknas sjunka till
cirka 11 kronor. 11 kronor för en enkel
resa ger 22 kronor för en tur och
retur-resa, ty två gånger 11 är alltjämt
22.

Givetvis finns det en del kostnadsfördelningsproblem
att lösa, innan man
får fram en siffra av denna karaktär.
Luftfartens markorganisation är gemensam
för inrikes- och utrikesflyg,
för linje- och charterflyg, för yrkesmässigt
flyg och privat flyg o. s. v. En
stor del av kostnaderna kan urskiljas
som odiskutabla särkostnader för den
ena eller den andra trafikgrenen, t. ex.
Arlanda för utrikesflyget och rena inrikesflygplatser
för inrikesflyget. En
del kostnader kvarstår ändå som gemensamma
för de olika trafikslagen,
och man kan alltid diskutera vilken
fördelningsnyckel som skall användas.

Klart är emellertid att inrikesflyget,
som redovisar större såväl landningsfrekvens
som passagerarantal än utrikesflyget,
bör belastas med en viss andel
av de gemensamma kostnaderna vid
jämförelser av detta slag. Luftfartsstyrelsens
uppgift bygger på de fördelningsprinciper
som skandinaviska
flygtaxekommittén linjerade upp. I remissyttranden
över kommitténs betänkande
godtogs i allmänhet dess fördelningsprinciper,
vilka ansågs leda fram
till ett ungefärligt mått på storleken av
självkostnaden för de olika trafikgrenarna.
Detta gör att jag alltjämt anser
att man bör hålla fast vid siffran
20 kronor, som ger en måhända ungefärlig
men säkerligen ganska riktig
uppfattning om storleken av skattesubventionen
på inrikes tur och retur-resor
med flyg.

Även om herr Lundström inte skulle
hålla med mig om detta, lär han väl
ändå inte kunna bestrida, att om man
tar bort passageraravgiften, som är 20
kronor per tur och retur-resa -— eller
som herr Lundström räknade 28 kro -

46 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

nor —• så ökar skattesubventionen, i
mitt fall med ytterligare 20 kronor och
i herr Lundströms fall med ytterligare
28 kronor för varje sådan resa.

Herr Lundström påpekade att den
siffra som jag hade angivit i interpellationssvaret
om underskottet på luftfartsfonden
inte var synkroniserad
med siffran i statsverkspropositionen.
Ja, det är riktigt. Det har emellertid
sin förklaring däri, att i denna siffra
är inte räntekostnaden upptagen liksom
inte heller kostnader för personalens
pensionering med reella belopp.
Det är alltså förklaringen till den skillnad
som herr Lundström konstaterade.

När herr Lundström efter sin kritik
av mitt svar själv skulle pressa sig till
ett alternativ, kunde han inte åstadkomma
någonting annat än att man
skulle så att säga dispensera från passageraravgift
under den tid som landshövding
Anderssons utredning pågår.
Ja, det får ekonomiska konsekvenser
på budgeten, det skall vi vara klara
över, och vi skall också vara klara över
att en sådan dispens står i strid med
det godkännande av dessa avgifter som
riksdagen har givit så sent som våren
1963, då alla de uppgifter som herr
Lundström har lekt med här i dag var
tillgängliga och då riksdagens godkännande
lämnades utan någon votering i
frågan. För övrigt är överenskommelsen
om passageraravgiften en internordisk
överenskommelse. Men bortsett
från allt detta skulle resultatet av den
Lundströmska given innebära en ökad
skattesubvention.

Låt mig, herr talman, till sist konstatera
att herr Lundström ju är fasligt
nära min linje, när jag säger att vi
inte kan vidta den här åtgärden, på det
sättet nämligen att herr Lundström
själv ingenting har att ge mer än att
man möjligen skulle kunna rekommendera
en dispens. Denna dispens har
herr Lundström upptäckt under de
sommarmånader som gått, ty i våras
fanns inte den tankegången hos honom.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Hade vi som arbetade
för att få fram flygfält i Norrland vetat
vad vi i dag vet, hade vi säkerligen inte
varit lika ivriga som vi var den gången.
Det var ju ändå på det sättet, att när
flertalet av de norrländska flygfälten
kom till, så var det inte staten som
byggde dem. Staten bidrog till byggandet
av flygfälten med 20 procent, resten
satsade kommunerna och landstingen.
Men vi gjorde den uppoffringen därför
att vi trodde på flygets framtid, och vi
trodde på att flyget hade en utomordentlig
betydelse för Norrland. De gånger
när kommunikationsministern damp
ned, höll jag på att säga, på de här nybyggda
flygfälten för att inviga dem och
det flaggades och det var hur högtidligt
som helst, hälsades kommunikationsministerns
invigningstal med ungefär samma
jubel som när man tog emot järnvägen
i Vilda Västern. Men kommunikationsministern
har undergått en sällsam
förändring sedan den tiden då han invigningstalade.
Han har kommit in i ett
underligt tänkande som vi aldrig trodde
skulle vara möjligt.

Här säger kommunikationsministern
att en femma till på flygbiljetten kan
inte spela någon större roll. Nej, det är
klart, men när femma läggs till femma
och ytterligare en femma kommer till,
då får det en väsentlig inverkan på flygpriset.
Herr Skoglund säger — tydligen
förebrående mot Linjeflyg och SAS —
att flygbolagen i Sverige har höjt priserna
två gånger, medan man i Danmark
och Norge nöjt sig med att höja
dem en gång, men det beror väl ändå
på den växelverkan som kommunikationsministern
själv har satt i gång. Om
man åker fyra personer i en bil, kostar
det inte mycket mer än om man åker
en eller två, herr kommunikationsminister!
Jag tror att landstinget i Västerbottens
län, där kommunikationsministern
länge har suttit som ordförande i förvaltningsutskottet,
tillämpar den principen,
att om man använder egen bil vid

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. åtgärder för att
färd till landstingets sammankomster,
får man en viss ersättning per kilometer,
som ökas med fem öre, skulle jag
tro, om man har en passagerare med.
Det är på samma sätt med flyget. Det
kostar inte mycket mer om ett flygplan
flyger fullsatt än om det flyger med
bara halva antalet platser besatta, och
det är klart att med den här prissättningen
som kommunikationsministern
har medverkat till så flyger planen alltmer
sällan fullsatta, utan det är många
stolar som står gapande tomma.

Herr Skoglund förklarade för oss nyligen
att två gånger elva är fortfarande
tjugotvå. Ja, jag skulle också vilja påstå
att om man får 20 kronor från 100 passagerare
så ger det lika mycket som om
man får 40 kronor från 50 passagerare.
Slutsiffran, om man utför en enkel multiplikation,
blir precis densamma. Hur
som helst måste det leda till att det blir
dyrt att flyga.

Kommunikationsministern menar —
och det var väl en förebråelse riktad
mot tidningarna — att allt detta skrivandet
om att det blir så dyrt att flyga
och att staten använder flyget som
mjölkko skulle ha varit anledningen till
att folk har avskräckts från att använda
flyget. Menar verkligen kommunikationsministern
att man skall bedriva reklamen
på det sättet, att man i stället
skall göra gällande att ju dyrare biljetterna
blir desto billigare blir det att
flyga? Det skulle vi anse som en osund
reklammetod som inte är tillåten enligt
de regler som tidningarna uppställer fölen
sund reklam.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill inte beskylla
statsrådet Skoglund för att vara flygets
fiende nr 1. Jag vet inte vem som kan
vara flygets fiende nr 1. På sin höjd
medger jag att jag sagt att han är en
passiv kommunikationsminister när det
gäller utvecklingen av inrikesflyget. Jag
hade önskat att han fortsatt det initiativ
som togs när man började uppbyggnaden.

bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

När de förhandlingar som pågår åberopas
för att man inte skall ta några
initiativ eller ge några löften eller avlyfta
några tillfälliga avgifter, tycker jag
icke att den motiveringen är hållbar.
När man t. ex. åberopar förhandlingarna
om Linjeflygs status, vill jag invända
att det väl inte är frågan om vem
som äger Linjeflyg som skall avgöra huruvida
inrikesflyget skall stimuleras eller
inte, utan det beror väl på huruvida
utvecklingen av inrikesflyget är av värde
eller inte. Det är väl av värde oavsett
om det är SAS eller det nuvarande
bolaget som äger Linjeflyg.

Jag kan verkligen inte erinra mig att
jag i år — som kommunikationsministern
påstod — väckt någon motion rörande
flygavgifterna. Däremot väckte
jag i fjol en motion om tillsättandet av
den utredning som nu pågår, och då beklagade
jag att man redan hade beslutat
den företagna höjningen, men jag hoppades
att den inte skulle få alltför svåra
verkningar. Om jag hade väckt en
motion i denna fråga i år och den avgjorts
i våras, så kunde jag anmärka att
man ju vid den tiden inte visste vilka
verkningar som dessa avgifter skulle
komma att få. Kännedomen om verkningarna
kom ju inte till offentligheten
förrän i augusti. Först när flygbolagen
hade resultatet för andra kvartalet färdigt,
såg man hur utvecklingen hade varit,
och då slog tidningarna larm. Men
i våras visste man inte något om den
saken.

När statsrådet åberopar situationen i
Norge och Danmark må det konstateras
att i Norge föreligger speciella förhållanden
på grund av de kommunikationssvårigheter
som man har på många ställen
och där flyget alltså är utomordentligt
viktigt, ungefär som flyget till Gotland
för oss. Där är alltså förhållandena
annorlunda. Beträffande Danmark är
inrikesflyget relativt litet. Men när man
åberopar grannländerna, varför då inte
också åberopa Finland, vars flygplatsavgifter
ju är avsevärt lägre än de svenska
på jämförbara flygplatser. Om jag

48 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

jämför t. ex. Helsingfors och Bromma
så är ju det statliga uttaget för landnings-
och genomströmningsavgiftcr och
allt vad det heter avsevärt lägre, och
flygtaxorna också avsevärt lägre i Finland
än i Sverige. Jag tror därför att
man inte kan nöja sig med att åberopa
endast Norge och Danmark som bevis
för hur bra det är här. Det är nog tvärtom
så att kostnadsutvecklingen i Sverige
för inrikesflygets del varit mycket
ogynnsam.

När statsrådet hoppas att levnadsstandardens
ökning skall ge underlag för
flera att utnyttja det dyra flyget, så vill
jag framhålla att levnadsstandarden får
lov att stiga utomordentligt, om den
skall följa med en kostnadsutveckling
som i fortsättningen blir likadan som
den varit hittills. När inrikesflygbolaget
Linjeflyg startades 1957, utgjorde kostnaden
för begagnande av flygplatserna
8,5 procent av bolagets bruttointäkter.
I år beräknas de uppgå till 23 procent,
en relativ kostnadsstegring om 170 procent
under de få år som företaget existerat.
Även om jag är väl medveten om
att statistik kan utnyttjas på olika sätt
och att man alltså inte skall fästa alltför
stort avseende vid procenttalet i och
för sig, så är det väl ändå klart att denna
hårda avgiftsbelastning kraftigt måste
ha påverkat biljettaxorna, ocli givetvis
har utslaget mest kommit på korta
flygsträckor. Lönsamheten undergrävs,
och nedläggning av linjer och turer kan
bli följden. Däremot tror jag inte att
man kan dra den slutsats som statsrådet
drar, nämligen att nedläggningen av
flygturer har förorsakat den låga passagerarfrekvensen.
Nedläggningen har
ju varit en följd av nedgången i passagerarantalet,
vilket gjort att det inte varit
lönsamt att fortsätta med dessa turer.

Sedan tar statsrådet också upp den
historia som jag har sett i tidningarna,
att den offentliga debatten och flygbolagen
själva skulle ha varit orsaken till
att passagerarbortfallet varit så stort.
Jag vill erinra om vad jag nyss sade,

nämligen att någon avsevärd offentlig
debatt i denna fråga började först i
augusti. Det var då som tidningarna slog
larm om de siffror som redovisats för
de senaste månaderna. Men då hade passagerarbortfallet
redan pågått i fyra
månader. Inte kan den offentliga debatten
ha varit orsaken till det som skedde
i april och fortsatte i accelererat
tempo i maj, juni och juli.

När jag såg statsrådets uppgifter i en
tidning för en tid sedan, undersökte jag
om det förekommit någon debatt tidigare.
Jag har inte kunnat finna någon
debatt av nämnvärd betydelse och allra
minst några uttalanden från flygbolagens
sida. Debatten kom först när
tidningarna började intervjua dem i
augusti och september.

Beträffande den subvention på 20
kronor som säges utgå på varje tur
och retur-resa har jag fått klart för mig
att här föreligger en uppgift från luftfartsverket.
Jag konstaterar att statsrådets
egen redogörelse visar att exaktheten
i verkets beräkningar är ytterst
tvivelaktig och oklar. Jag förmodar att
det hör till flygutredningens uppgifter
att försöka skapa klarhet härvidlag, så
att man kan få en riktig belastning på
olika sorters flyg, inrikesflyg och utrikesflyg,
inte bara när det gäller investeringar
i flygplatser och förräntningen
därav utan också när det gäller andra
kostnader.

Om man tar hort subventionerna, så
ökar naturligtvis underskottet. Det håller
jag verkligen med om, herr statsråd!
Men jag menar att man får väga
fördelar och nackdelar. Bortfallet, som
för ögonblicket är en nackdel, kan i
längden betyda ett tillskott. Om de akuta
svårigheterna på grund av denna avgift
blir så stora att man måste lägga
ned en del flygturer, kan detta verka
allvarligt på längre sikt.

Jag har förordat att avgifterna skall
tas bort i avvaktan på det resultat som
utredningen skall ge. Utredningen skall
ju klara ut hur mycket man rätteligen
skall betala. Men därtill förefaller det

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 49

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

mig vara ganska klart att om man stimulerar
inrikesflyget till en ytterligare
utveckling och lyckas bredda trafikunderlaget,
så tillförs ju luftfartsverket
ökade intäkter, utan att det behöver
ske någon procentuell höjning av avgiften.
Om man får flera passagerare
och mera trafik, får man också större
inkomster. Att säga att avskaffandet av
avgifterna har endast negativa verkningar
tror jag därför är felaktigt. Där
har jag en annan uppfattning än statsrådet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
gjorde ju en liten historieskrivning
här, som jag kanske ändå skall
korrigera på en punkt. Han sade att
staten inte bidrog med några pengar
alls. Men det var ju så att en tredjedel
av kostnaderna täcktes av arbetsmarknadsmedel,
och såvitt jag vet är det
statsmedel. Om herr Andersson har en
annan mening, kanske han vill presentera
den.

Sedan tar herr Andersson liksom
delvis också herr Lundström upp mitt
försök att utreda att det finns flera orsaker
Som kan ha medverkat till nedgången
av passagerartrafiken. Jag har
sagt att det är möjligt för att inte säga
troligt att passageraravgiften kan vara
en av dessa orsaker; men jag tycker att
man skall försöka ge en redovisning
över hela fältet ocli inte vara så ensidig
som herrarna är och bara konstatera
att orsaken är passageraravgiften
och ingenting annat. Den avgift på 5
procent som Linjeflyg och SAS började
ta ut i Sverige resonerar man inte
om, den vill man inte få in i orsakssammanhanget
liksom inte heller nedgången
i turerna.

Jag har inte riktat någon förebråelse
mot vare sig SAS eller Linjeflyg,
när jag talat om att de höjde sina priser
två gånger i Sverige. Jag trodde
emellertid att det kunde vara värdefullt
för kammarens ledamöter att få

veta den omständigheten, och jag vill
betrakta den som en av orsakerna till
den nedgång i passagerarfrekvensen
inom inrikesflyget som har ägt rum i
vårt land, men inte i Norge.

Herr Lundström säger att jag liksom
försöker överföra ansvaret för denna
nedgång på tidningarna, som här bedrivit
en viss upplysningsverksamhet.
Han säger, att debatten satt i gång först
nu på sensommaren när höstlöven börjat
falla. Nej, det är alldeles felaktigt,
herr Lundström. Jag inbjuder nu herr
Lundström högtidligen till kommunikationsdepartementets
klipparkiv för att
ta del av alla pressklippen i denna fråga.
Här i riksdagen aktualiserades frågan
i början av januari 1963 under den
ordinarie motionstiden, då man ställde
yrkanden om att denna avgift skulle
tas bort. Herr Lundström kan således
inte här göra gällande, att denna diskussion
har liksom flammat upp nu.

När jag sade att folk har resonerat
om att det är så dyrt att flyga, har jag
därmed bara velat framhålla, att om en
sak säges tillräckligt många gånger, är
det väl ganska troligt — och när det
gäller en som stått i en kateder inte
bara troligt utan även känt — att det
hela går hem. Det var så jag menade
att man skulle förstå det av mig anförda
exemplet, och jag menade att
detta kunde sammanföras med de olika
orsaker, som har medverkat till denna
utveckling.

Herr Lundström gjorde sig lustig
över vad jag sade, nämligen att man
kunde motse en höjning av antalet
flygpassagerare i den mån som levnadsstandarden
ökade. Observera, att
vad jag ville säga var att kostnaderna
för flyget på grund av de elementära
förhållandena alltid kommer att bli
större än kostnaderna för de transporter,
som är markbundna — landsvägsburna
eller spårburna! Jag tror inte att
någon i denna kammare kan bestrida
att det är och förblir på det sättet. Vi
får alltid räkna med att kostnaderna
för flygtransporter kommer att ligga

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

högre än kostnaderna för samma
transportsträcka på järnväg eller på
landsväg. Det var ju detta som mitt exempel
syftade till och inte till någonting
annat. Jag är angelägen om att
korrigera den uttolkning som herr
Lundström försökte göra.

Herr Lundström säger i sitt andra
inlägg att jag i frågan om inrikesflyget
är en mycket passiv kommunikationsminister.
Vad är det då jag gör?
Jo, jag håller på riksdagens uttalade
mening. Riksdagen har haft att pröva
denna fråga så sent som i år i samband
med en motion, som väcktes av
herr Bohman i andra kammaren och av
herr Ringaby i första kammaren, i vilken
hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t i
avvaktan på slutförandet av pågående
och beslutade utredningar rörande
luftfartsverkets ekonomi in. m. måtte
ompröva de statliga avgifterna för vissa
mindre bärkraftiga inrikes flyglinjer.
I statsutskottets utlåtande står följande:
»Enligt utskottets mening bör
strävan vara att luftfartsverkets intäkter
— i likhet med statens affärsdrivande
verksamhet över huvud — i princip
bör täcka kostnaderna för de anordningar
och tjänster verket tillhandahåller
flygföretag och andra.» Detta
är alltså vad utskottet kunnat konstatera.

Utskottet säger vidare: »Ett avsteg
från denna grundprincip har emellertid
ansetts motiverat i det civila flygets
uppbyggnadsskede, vilket bl. a. tagit
sig uttryck i de betydande underskott
som årligen redovisats för luftfartsfonden.
Utskottet vill i sammanhanget
vidare erinra om att i direktiven
till utredningen rörande luftfartsverkets
framtida ställning, vilken numera
tillsatts »— det är alltså den utredning
som landshövding Andersson
leder — »anförts att principen om full
kostnadstäckning inte innebär att man
bör kräva att en flygplats måste bära
sig de första åren» — herr Axel Johannes
Andersson har ju haft sin flyg -

plats i tre år — »utan bedömningen bör
i princip avse en lämpligt avvägd längre
tidsperiod.»

Vi subventionerar ju fortfarande, och
jag har ju angivit den summa det här
gäller. Vad vi gör i Kungl. Maj ds kansli
är alltså att vi följer dessa rekommendationer.
Utskottet fortsätter på
följande sätt: »Då såvitt utskottet kan
finna luftfartsverkets avgifter» — observera:
luftfartsverkets avgifter! —
»fastställes under hänsynstagande till
flygets ringa bärkraft i ett uppbyggande
skede kan utskottet ej tillstyrka
motionerna» — alltså de motioner som
väckts i denna fråga.

Det fanns ingen reservation mot denna
utskottets skrivning, och riksdagen
godkände alltså skrivningen utan att
någon ställde något yrkande. Är det då
inte — efter den redovisning jag gjort
— klarlagt, att vad vi här gör är i
överensstämmelse med den rekommendation,
som riksdagen har givit Kungl.
Maj:t? Om herr Lundström då vill kalla
den, som så att säga effektuerar riksdagens
beslut, passiv, får det vara hans
sak.

Herr Andersson talar ju för norrlandsflyget,
d. v. s. för flyget i de stora
avståndens land. Jag tror inte på talet
om att den tia som kommunerna och
industrien får betala avskräcker från
att använda flyget. Både kommunalmännen
och industriens folk i Norrland
vill vinna tid. Vad man har sagt
är att resorna till och besöken i Stockholm
måste planeras så, att de blir företagsekonomiskt
riktiga. Jag tycker
nog, att herr Andersson borde vara den
siste, som strök flagg på linjeskeppet.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Statsrådet Skoglund
meddelade här, att om man upprepar
en sak tillräckligt många gånger, så
blir den trodd. Nu skulle pressen ha
upprepat så många gånger att det är
alltför dyrt att flyga, att folk tror det

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

och därför inte flyger utan flyr flygplatserna.

Jag har hört herr Skoglund också
upprepa samma sak många gånger —
han gjorde det även i sitt första anförande
— nämligen att det svenska inrikesflyget
har byggts upp av regering
och riksdag. Jag tog mig därför friheten
att påpeka, att det norrländska flyget
inte har byggts upp av regering
och riksdag utan till 80 procent av
kommuner och landsting. Jag meddelade
redan i mitt förra anförande att
20 procent kom från annat håll.

Herr Skoglund hänvisade vidare till
ett utskottsutlåtande, där utskottet har
uttalat att utskottet finner det rimligt
att staten under en uppbyggnadsperiod
skall bidra till täckande av kostnaderna.
I samband härmed tilläde
herr Skoglund: »herr Andersson har
ju haft en flygplats i tre år». Ja, när
vi själva fick bygga detta flygfält, träffade
vi en uppgörelse om att vi också
skulle svara för de årliga kostnaderna
inte under tre år, herr kommunikationsminister,
utan under åtskilliga år
framöver med ganska väsentliga belopp.
Då betraktade man således tre
år som en alldeles för kort uppbyggnadstid
och ansåg att det behövdes åtskilliga
år för uppbyggnaden. Dessa
passageraravgifter har nu kommit till
undan för undan under uppbyggnadsperioden
och har därigenom gjort det
besvärligare för flyget att utveckla sig.

Man fick det intrycket, att kommunikationsministern
närmast ville få till
stånd en millimeterrättvisa mellan olika
kommunikationsmedel. Jag frågar
mig då om biljetterna är differentierade
med hänsyn till de olika flygfälten.
Några flygfält har ju fått mycket
stora bidrag till uppbyggnaden. De har
fått mycket fina anordningar, som är
dyrbara att underhålla. Andra flygplatser,
som kommunerna praktiskt taget
själva fått bygga upp, har försetts
med en ganska enkel utrustning, som
inte är så dyr att underhålla. Mig veterligt
betalar emellertid passagerarna

samma avgift vare sig flygfälten är utrustade
eller har tillkommit på det ena
eller andra sättet.

Herr Lundström använde i sitt första
anförande ett ganska egendomligt uttryck.
Han yttrade att det var »flygklubbar»,
som hade uppvaktat statsministern
— inte kommunikationsministern
— för att försöka få någon ordning
på det norrländska flyget. Det var
emellertid inte några representanter
för flygklubbar utan representanter
för flygplatskommittéerna i Norrland.
Dessa kommittéer består huvudsakligast
av drätselkammarordförande och
kommunalnämndsordförande. Det är
dessa män, som insett att man inte kan
fortsätta att driva den linje som kommunikationsministern
följer, om vi
skall kunna driva flyget i Norrland.

Till sist vill jag erinra om, herr talman,
att herr Skoglund yttrade att
flygpriset alltid kommer att förbli högre
än priset för marktransporter. Jag
är övertygad om att så länge herr Skoglund
får bedriva sin nuvarande politik
kommer flygpriserna alltid att förbli
högre än marktransportpriserna, trots
att detta inte är nödvändigt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för inbjudan,
som jag skall efterkomma så fort jag
kan.

Jag vill återigen ta upp frågan om behandlingen
i våras av en motion från
högern eller kanske från flera partier —
i varje fall var jag inte med. Vid behandlingen
avgavs ingen reservation
och framställdes inget yrkande om bifall,
har det sagts, och då vill jag än en
gång understryka, att man vid den tiden
inte visste hur höjningen av passageraravgiften
verkade. När vi väl fått klart
för oss att den verkar på ett rent prohibitivt
sätt, tycker jag inte det är så
märkvärdigt om man begagnar de möjligheter
som finns att undersöka om det
inte kan vara förmånligt att justera den.

52 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

Under första halvåret förekom, såvitt
jag vet, inte någon egentlig debatt om
dessa priser — det blev visst inte heller
någon debatt i riksdagen i samband
med motionen. Men eftersom kommunikationsministern
fortsätter med att bagatellisera
passageraravgiftens inflytande
vill jag erinra om att SAS’ talesman
offentligen i tidningarna i augusti eller
september meddelade att passagerarantalet
i januari, februari och mars för
SAS’ vidkommande på stamlinjerna
hade ökat med 10 procent, men att från
och med avgiftshöjningen den 1 april
började vandringen bakåt. SAS’ talesman
var helt av den uppfattningen att
det var den avgiftshöjningen som hade
utlöst detta resultat.

Professor Björkman vid tekniska högskolan
hade ju tidigare, efter sin undersökning
om priselasticiteten i inrikesflyget,
förutspått en sådan utgång
om denna avgift skulle läggas på.

Jag tycker därför att jag inte heller
står alldeles ensam bland sakkunnigt
folk när det gäller att avgöra vad som
var den direkta orsaken till den svåra
nedgång som har skett i passagerarfrekvensen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Om herr Andersson
skall hli tillfredsställd är det väl angeläget
att jag presenterar hela procedurfrågan
vid tillkomsten av flygfältet i
Örnsköldsvik. Herr Andersson sade att
staten inte gjort någonting alls och att
flygfältet tillkommit trots staten. I mitt
genmäle till detta sade jag att en tredjedel
av kostnaderna — och den siffran
håller jag på — bestreds av arbetsmarknadsmedel.
Dessa pengar är fortfarande
statsmedel. Visst gjorde man utomordentliga
insatser ifrån ortens sida, men
inte kan man komma och säga att staten
ingenting gjort. Vi gav detta bidrag,
och vi täcker fortfarande underskottet
på örnsköldsviks flygfält.

Men får jag ställa en liten fråga, herr
Andersson: Tror herr Andersson att

detta flygfält i Örnsköldsvik hade kommit
till om inte staten hade satsat denna
tredjedel av kostnaderna som togs av
arbetsmarknadsmedel? Får jag be om
ett svar på den frågan. Den är mycket
intressant för den förda och fortsatta
debatten.

Herr Andersson säger att om herr
Skoglund får fortsätta som kommunikationsminister
och missköta inrikesflyget,
kommer naturligtvis passagerarantalet
att gå ned. Men vad är det jag gör,
herr Andersson? Jag följer herr Anderssons
egen rekommendation — såvitt jag
förstår är nämligen herr Andersson
röstberättigad i första kammaren och
hade kunnat begära votering och ge ett
från statsutskottet avvikande votum i
passageraravgiftsfrågan. Det har herr
Andersson inte gjort. Det är först nu
herr Andersson fått mål i mun.

Herr Lundström spelar samma skiva
som förut. Han säger att kommunikationsministern
försöker bagatellisera
passageraravgiftens roll i detta sammanhang.
Jag har inte förnekat att passageraravgiften
kan ha medverkat till en
nedgång i trafiken. Ingen av kammarens
ledamöter kan väl ha undgått att
lägga märke till det, men för säkerhets
skull upprepar jag det än en gång. Men
jag har ansträngt mig att få herrar Andersson
och Lundström att säga att det
också finns andra orsaker än passageraravgiften
som bidragit till denna nedgång.
Detta vill herrarna inte erkänna,
och varför? Jo, ett sådant erkännande
skulle inte tjäna det syfte vari herrarna
är engagerade.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag har
svårt för att uttrycka mig när jag äntligen
får mål i mun, som herr Skoglund
nyss sade, men jag är övertygad om att
jag i mitt första anförande sade att kommunerna
och landstinget byggde flygfält
till 80 procent, och då måste väl de
återstående 20 procenten kommit från

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. åtgärder för att
annat håll. Nu säger lierr Skoglund att
en tredjedel kom av arbetsmarknadsmedel;
alltså har staten bidragit. Ja, det
är klart att man kan räkna på litet olika
sätt. Men om man tar med i bilden att
det också ålåg kommunerna att tillhandahålla
fri mark, så tror jag att min
beräkning blir riktigare än hans då jag
säger, att bidraget inte var en tredjedel
utan en femtedel, alltså 20 procent.

Jag kan villigt erkänna, herr Skoglund,
att det även kan finnas andra saker
som inverkar menligt på flygtrafiken.
På »herr Anderssons flygfält», som
herr Skoglund var vänlig nog att kalla
flygfältet i Örnsköldsvik, har vi haft litet
besvärligheter på grund av den dåliga
utrustning som kommunikationsministern
har försett detta flygfält med.
På herr Skoglunds flygfält, alltså flygfältet
i Umeå, är däremot utrustningen
förstklassig, vilket bl. a. visat sig däri
att under september månad ingen enda
flygtur behövt inställas där på grund
av dimma eller andra förhållanden, medan
inte mindre än 29 flygturer måst
inställas på flygfältet i Örnsköldsvik under
samma tid. Även sådana saker inverkar
ju på passagerarfrekvensen. Hur
roligt det än vore att komma till herr
Skoglunds hemort och min födelsestad
Umeå så tycker jag ändå inte att det är
så roligt när jag flyger från Stockholm
till Örnsköldsvik att hamna i Umeå och
vara tvungen att åka bil därifrån, och
därför flyger jag kanske mindre än jag
skulle göra om vi hade en ordentlig utrustning
på örnsköldsviks flygfält.

Vidare undrade herr Skoglund om
jag trodde att vi skulle ha fått något
flygfält i Örnsköldsvik om inte den där
tredjedelen — eller femtedelen, som jag
har påstått — från staten hade kommit
till. Nej, men det är väl ändå på det
sättet, att man måste räkna med att staten
håller sin hand över detta flygfält
liksom staten håller sin hand över flygfält
på andra ställen. Det hade väl varit
egendomligt om vi skulle ha byggt ett
eget flygfält och sedan anslutit oss till
denna organisation. Rent ekonomiskt

bredda trafikunderlaget för inrikesflyget
hade det kanske inte spelat någon större
roll om vi hade betalat 80 procent eller
100 procent.

När herr Skoglund säger — jag upprepar
det •— att det svenska inrikesflyget
har byggts upp av en regering och
riksdag, är det eu fjäder som herr
Skoglund vill sätta i sin egen liatt, men
det är sannerligen ingen plym, utan det
är bara en hönsfjäder!

Herr statsrådet SKOGLUND:

Fjäderfäskötseln brukar ju inte herr
Andersson ägna sig åt, ty dessa fåglar
finns inte i de fjällsjöar där han har
sitt sommarnöje.

Herr Andersson försökte rädda sig
genom att säga att jag hade förklarat
att det var staten som hade byggt detta
flygfält. Det har jag inte sagt, utan
jag svarade herr Andersson, när han
påstod att det var orten som hade gjort
det, att staten ändå hjälpt till med en
tredjedel. Därmed har jag väl sagt att
två tredjedelar kommit från annat håll.

Vidare kom herr Andersson in på regulariteten
på örnsköldsviks flygfält.
Jag är medveten om den saken, och
därför har vi sedan ett par månader
satsat pengar för att förstärka belysningen
och för att göra andra anordningar
som skulle kunna öka regulariteten.
All flygsakkunskap trodde nämligen
att Örnsköldsvik skulle bli det
bästa flygfältet av de tre, som invigdes
på samma dag, nämligen Örnsköldsvik,
Umeå och Skellefteå, därför att det låg
så pass högt och så pass långt från
kusten, att man inte skulle bli hindrad
av dimma. Dimman hindrar heller inte
flygtrafiken, men höjden över havet
gör att lågtgående moln sveper in och
täcker flygplatsen — det är detta som
gör det svårt att landa i sådana lägen.
Detta har lett till att vi nu sätter till
pengar för att få en upprustning till
stånd.

Men, herr Andersson: Visar inte detta
en sak, nämligen att vi behöver
pengar för att kunna förbättra flygfäl -

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget för inrikesflyget

tet? Vi har ju byggt flygfält på löpande
band under dessa fem år, och pengarna
har inte räckt till att ge alla samma
standard. Det är detta vi nu får lov
att ägna oss åt, men det kan vi inte
göra med underskott, utan för att kunna
göra en sådan investering behöver
vi medel —- liksom vid alla andra investeringar,
herr Andersson.

Sedan upptäckte herr Andersson att
jag bor i Umeå. Nå, det är väl inte så
märkvärdigt, det har jag gjort sedan
1927, men herr Andersson påpekade
samtidigt att flygfältet i Umeå är mycket
finare än i Örnsköldsvik och Skellefteå.
Låt mig i anledning av detta
säga följande.

Luftfartsstyrelsen har gjort upp om
alternativa flygfält för inrikes- och även
utrikestrafiken, om den skulle komma i
svårigheter. Nordgående plan skall alltså
kunna landa på alternativa flygfält.
Sundsvall är ett sådant fält, som därför
har samma utrustning som Umeå, med
ILS bl. a. Där har vi de senaste åren
lagt ner ytterligare medel för att förlänga
banan. Nästa alternativa fält är
Umeå, som också är tekniskt utrustat
för att kunna ta emot flyget, om väderlekssituationen
och andra omständigheter
tvingar därtill. Nästa är Kallax,
som också har en modern teknisk utrustning,
och slutsteget hos oss är Kiruna.
Vi har här alltså så att säga byggt
upp en stege för att öka trafiksäkerheten
i luften för flyget. Jag anser också
att den investering som vi här har gjort
på luftfartsstyrelsens rekommendation
är riktig.

Sedan vill jag inte tugga om vad jag
redan har sagt till herr Lundström —
han hade ju litet svårt att förnya sig i
andra halvlek, om det uttrycket tillåts.
Jag vill bara slå fast att vad jag velat
göra är att försöka visa att det finns
fler än en orsak till passagerarbortfallet
inom inrikesflyget i vårt land under
dessa månader. Jag har velat klargöra
detta faktum för att kammarens ledamöter
och andra som genom tidningar
eller på annat sätt tar del av denna

debatt ändå skall få en så riktig och
rättvisande bild av situationen som det
över huvud taget är möjligt att teckna.
Det borde ligga även i herr Lundströms
intresse att det här presenteras en riktig
bild av situationen.

Herr Andersson erkände också på
slutet att det nog också fanns andra
orsaker till utvecklingen. Det skulle
vara värdefullt om även herr Lundström
ville konstatera att det, när allt
kommer omkring, ändå finns andra orsaker
än vad han hittills har uppehållit
sig vid.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få kvittera
kommunikationsministerns inbjudan
till mig genom att inbjuda honom att
ta del av min interpellation. Där sade
jag: »Ehuru sannolikt flera faktorer i
samverkan föranlett passagerarbortfallet
tyder dock det kraftiga utslaget just
vid passageraravgiftens fördubbling på
att detta blivit droppen som kommit
bägaren att rinna över.» I mitt första
anförande i dag sade jag att även om
detta endast var droppen som kommit
bägaren att rinna över, anser jag att
den verkan som denna droppe fått är
så allvarlig att man borde vidta åtgärder.
Jag har alltså icke velat göra gällande
att passageraravgiftens höjning
var den enda orsaken, men den var den
väsentliga och utslagsgivande orsaken
till det passagerarbortfall som inträffade
just när avgiftshöjningen genomfördes.
Det är på den punkten som min
uppfattning och kommunikationsministerns
skiljer sig. Han menar att passageraravgiften
haft en viss betydelse
men, som det står i svaret, ingen väsentlig
betydelse.

Till sist vill jag, herr talman, säga,
att jag inte haft för avsikt att här ta
upp en principiell debatt om hur investeringarna
i flygfält och annat skall
finansieras. Det kommer att ges tillfälle
härtill framöver. Dels har vi ju en
utredning i gång, och dels kommer vis -

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 55

Ang. säkerhetsanordningar vid transport och förvaring av värdepost

sa andra frågor så småningom upp, då
det kan finnas anledning att också gå
in på detta problem, särskilt mot bakgrunden
av flygets och järnvägarnas
konkurrensförhållanden. Järnvägarna
får redan nu subventioner och kommer
att få ännu mer subventioner för
att kunna uppehålla viss trafik som inte
är lönande. Problemet om subventioner
till olika trafikmedel kommer vi
nog att få diskutera både en och flera
gånger.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. säkerhetsanordningar vid transport
och förvaring av värdepost

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Erik Filip
Peterssons interpellation angående
säkerhetsanordningar vid transport och
förvaring av värdepost, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
har frågat mig om jag anser nuvarande
anordningar i fråga om transport
och förvaring av värdepost tillfredsställande
i fråga om säkerhet och personalens
skydd och om så inte är fallet
vilka åtgärder jag avser vidta.

För att ge en mera allmän bakgrund
till det problem, som interpellanten tagit
upp, vill jag nämna, att postverket
har ca 3 700 fasta postanstalter och
fullgör flera miljoner värdetransporter
årligen. Under tioårsperioden 1953—
1962 har de verkliga förlusterna till
följd av tillgrepp vid värdetransporter
uppgått till ca 12 000 kronor per år.

Jag har inhämtat att det på senare
tid ökade antalet s. k. postkupper föranlett,
att postverkets ledning ägnar
stor uppmärksamhet åt denna fråga.
För att förbättra säkerheten utfärdar
styrelsen nya eller skärpta säkerhetsbestämmelser
i den mån brister upptäcks
på någon punkt. I början av året,

efter en postkupp i Malmö, påminde
styrelsen i cirkulär till samtliga postanstalter
om vikten av att vaksamhet
iakttas vid all utväxling av post. Dessutom
gjordes en översyn av säkerhetsbestämmelserna.
Under de senaste månaderna
har ytterligare säkerhetsåtgärder
genomförts och planerats, delvis i
samråd med polismyndigheterna.
Skärpta bestämmelser beträffande värdetransporter
har utfärdats.

Bland de olika praktiska åtgärderna
vill jag nämna, att fordon utrustade
med vissa larm- och säkerhetsanordningar
används på försök. En successiv
utbyggnad av larmskyddet vid postanstalterna
pågår, liksom en upprustning
av skyddet vid kassaplatserna. Dubbelbemanning
av värdetransportbilarna
prövas på vissa håll. Vidare har,
där så befunnits möjligt, polisbevakning
av värdetransporterna vidtagits.

Med hänsyn till vad jag här anfört
anser jag några särskilda åtgärder från
min sida f. n. icke påkallade. Jag kommer
emellertid att med uppmärksamhet
följa den av interpellanten aktualiserade
frågan.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
det svar jag har fått på min interpellation.
Det var mycket värdefullt att få
kännedom om den aktivitet som postverket
äntligen har påbörjat för att
söka förhindra s. k. postkupper. Man
får uttala förhoppningen att den måtte
leda till resultat.

Den fråga som jag har tagit upp bör
ses mot bakgrunden av att vi har en
mycket oroväckande ökning av brottsligheten
i allmänhet, och såsom statsrådet
framhållit har även poststöldernas
antal ökat under senare år. Risk för
att denna utveckling skall fortsätta
torde också finnas.

Denna nya situation måste, menar
jag, mötas med förebyggande åtgärder

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

på olika sätt av betydligt större omfattning
än vad som hittills bär skett.
Ökad säkerhet och bevakning är härvidlag
nödvändiga. Det gäller i allmänhet,
men man har väl rätt att ställa det
kravet på statliga myndigheter och
verk att de går före med gott exempel
och visar vägen, som sedan kan följas
av andra.

Det finns ett ordspråk som säger att
tillfället gör tjuven, och man kan nog
fråga sig om inte unga personer genom
det system som tillämpas inom posten
liksom på andra områden har kommit
i en för dem svår frestelse. Som exempel
kan jag nämna att värdepostförsändelserna
är så tydligt märkta, att säckarna
påtagligt väcker uppseende om
sitt innehåll och därigenom kan inbjuda
till stöld.

I fråga om den kupp som nyligen företogs
i Nässjö har den polis som hade
hand om utredningen sagt följande för
en tidning: »Att Handelsbankens försändelse
med inneliggande 90 000 kronor
åkte med vid Lundvalls snabbrazzia
bland ass-försändelserna var inte
särskilt märkligt, trots att den bara var
assurerad för 1 000 kronor. Den formligen
luktade pengar, bestod av en linnepåse
med stort sigill och var märkt
med Handelsbankens emblem.»

Den utbyggnad av larmskyddet vid
postanstalterna som statsrådet omnämner
bör skyndsamt komma till stånd,
likaså dubbelbemanningen vid transporter
med öppna fordon. När såsom
nu sker värdepostförsändelser transporteras
på öppna truckar, där bara
en person är med och som står framtill
på trucken, kan man inte tala om
någon egentlig bevakning. Hälsingborgsfallet
förra veckan, där man inte
kunnat klara upp, hur en säck med
30 000 kronor försvunnit, påminner
också om att själva kontrollsystemet
bör överses. I det fallet var det anmärkningsvärt
att saken enligt tidningsuppgifter
inte anmäldes för polisen
förrän dagen efteråt.

Även om jag inte direkt omnämnde

det i interpellationer vill jag begagna
tillfället att framföra önskemål om att
man gör en undersökning för att om
möjligt komma till rätta med de många
bedrägerierna med postanvisningar o.
d. Alla åtgärder medför givetvis kostnader,
men kan man hindra en tilltagande
brottslighet, så är det väl värt
priset. Förlusterna genom postkupper
är inte endast de pengar som går förlorade
utan ännu mer skadan av att
unga personer kommer in på brottets
bana.

Eftersom statsrådet lovat att med
uppmärksamhet följa frågan, vågar jag
hoppas att även andra åtgärder än de
i svaret omnämnda kommer att vidtas,
därest det blir nödvändigt.

Jag ber att ännu en gång få tacka
för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande för Sveriges del av ändringar
i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln
med jordbruksprodukter inom EFTA,
m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning dels av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark
angående samhandeln med jordbruksprodukter
inom den Europeiska
frihandelssammanslutningen m. m., dels
ock av motion väckt i anslutning till
propositionen.

Genom en den 11 oktober 1963 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 178, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagda utdrag av

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA m m

statsrådsprotokollen över jordbruksärenden
för den 22 maj och den 11 oktober
1963, föreslagit, att riksdagen
skulle godkänna ett avtal mellan Sverige
och Danmark om samhandeln med
jordbruksprodukter inom EFTA samt
en till avtalet fogad skriftväxling ävensom
att riksdagen skulle godkänna utbetalning
av ett visst belopp till Svenska
sockerfabriks aktiebolaget.

Till utrikesutskottet hade även överlämnats
en av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl. väckt motion, nr I: 795, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå i propositionen
nr 178 framlagt förslag om
svenskt-danskt jordbruksavtal;

att riksdagen likaledes måtte avslå i
samma proposition framlagt förslag om
subvention till Svenska sockerfabriks
aktiebolaget för import av danska sockerbetor;
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära förslag till 1964 års
riksdag om avskaffande av den särskilda
sockerskatten i vart fall i fråga
om av svenska råvaror producerat socker.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
dels godkänna avtalet mellan Danmark
och Sverige angående samhandeln
med jordbruksprodukter inom
Europeiska frihandelssammanslutningen
jämte därtill hörande skriftväxling,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att till
Danmark överföra de årliga belopp,
som förutsattes enligt avtalet, att utgå
ur medel, som influtit som regleringsavgift
och accis å fettvaror m. in.,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
till Svenska sockerfabriks aktiebolaget
i anledning av den mellan bolaget och
danska betodlare träffade överenskommelsen
utbetala högst 500 000 kronor,
att utgå ur medel, som influtit som reg -

leringsavgift och accis å fettvaror
m. m.;

B. att motionen 1:795, i vad avsåge
avslagsyrkande å propositionen, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Utskottet hade i sitt yttrande anfört
bland annat, att motionen I: 795, i vad
gällde avslag å i propositionen framlagda
förslag, icke kunde av utskottet tillstyrkas
samt att motionen i övrigt ej
föranledde något utskottets yttrande.

Reservation hade anmälts av herrar
Wahlund och Ivar Johansson, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, FERDINAND (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att yttra mig angående Kungl.
Maj:ts proposition i ärendet, men jag
skulle först vilja göra några reflexioner
mera med anledning av utskottets
behandling av detta ärende. Jag vill
konstatera att utrikesutskottet har en
praxis när det gäller att behandla stora
och viktiga frågor, vilken kanske
skulle möta stark kritik om den förekom
i andra utskott. Vederbörande torde
ha att lära även av beredningsutskottet.
När man avfärdar en stor och
viktig central fråga som denna på några
rader med en hänvisning till vad
man tyckte för några år sedan angående
jordbrukspolitiken och utan ett
ord om en så viktig sak som folkförsörjningens
betydelse för vår utrikespolitiska
situation, vilken dock borde
ha ett visst intresse även för utrikesutskottet,
väcker nog detta en smula häpnad.

Det förekommer ibland här i riksdagen
att motioner som avhandlar en
viss fråga blir remitterade till ett utskott,
som finner att frågan delvis faller
utanför dess område. I sådana fall
är det vanligt att utskottet tar kontakt
med annat utskott och ser till att ärendet
genom att överlämnas beträffande
viss del blir behandlat i detta utskott.
Det förekommer däremot inte såvitt jag

58 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, in. m.

vet, utan är en nyskapelse på det konstitutionella
området, som möjligen
varslar om vad som komma skall, att
ett utskott helt enkelt nonchalerar en
av kammaren remitterad motion. Jag
är mycket överraskad över att sådant
kan hända.

Sakliga skäl hade möjligen motiverat
att propositionen nr 178 remitterats till
jordbruksutskottet eller eventuellt till
sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott.
De skäl som föranlett att propositionen
nr 88 angående sänkta industritullar
inom EFTA hänvisats till
utrikesutskottet och icke till bevillningsutskottet
synes emellertid ha medfört
att propositionen med det högre
numret — 178 —- så att säga häktats
på nr 188 samt hamnat tillsammans
med denna i utrikesutskottet. Att jag
fäst uppmärksamheten på dessa förhållanden
sammanhänger, såsom jag har
berört, med den utformning betänkandena
har fått.

Jag säger icke detta som någon kritik
av utskottsbehandlingen. Den var
måhända mera sakligt ingående än vad
som av betänkandet synes framgå. Därom
vet jag emellertid ingenting — jag
har talat om utskottsutlåtandet.

I denna kammare har i anledning
av propositionen nr 178 väckts en motion,
i vilken starka betänkligheter
kommit till uttryck. I medkammaren
har tvivlen bragts till uttryck i form
av en interpellation angående innebörden
i propositionens förslag. Det är ett
hårt omdöme. För egen del har jag
varit generösare. Mig förefaller förslagen
inte omöjliga att begripa, men det
har framstått som betydligt svårare att
gilla åtskilligt av det som där sägs.

Först skulle jag vilja beröra det s. k.
danska avtalet. Det har emellanåt gjorts
gällande att detta blott skulle syfta till
att fylla tillfälliga luckor i den svenska
produktionen. Naturligtvis kan man säga
att då kan vi lika gärna — eller till
och med hellre — från Danmark hämta
dessa erforderliga tillskott av nötkött,
kalvkött, hästkött och köttkonser -

ver, fläsk- och fläskkonserver, korv,
även konserverad, ätbara djurdelar,
matpotatis — med undantag av nyskördad
potatis under tiden 6/6—5/7 -—
smör, ost, mjölkkonserver, ägg och äggprodukter
— med undantag av äggalbumin
— samt kött av fjäderfä. Man
kan hämta dessa lika väl från Danmark
som från något annat håll. Det
behöver kanske inte ens motiveras
med att man så gör med hänsyn till
den allbekanta nordiska försystringen.

Likaså har det sagts att när den
svenska betodlingen nedgått så som
skett — från år 1954 cirka 60 000 hektar
till innevarande år 40 000 hektar —
så behövs en viss betimport. Redan
detta är kanske inte alldeles odiskutabelt.
Det kan tänkas andra utvägar.

Beträffande betorna ligger den reflexionen
nära att det är en smula idiotiskt
att importera betor i stället för
socker, då betorna är fem gånger tyngre.
Till betimporten vill jag återkomma.
Beträffande önskelistan i det danska
avtalet är det odiskutabelt att även
mindre import vid tillfälliga brister
får en oförmånlig inverkan på jordbrukets
avsättningsmöjligheter och
prisnivå i vissa situationer, med hänsyn
till att prisnivån ofta ligger lågt
i förhållande till prisbestämmelsernas
bas och tak. En ungefär hundraprocentig
mättnad av marknaden kan ha sin
pristryckande effekt. Dessutom söker
sig ett konsumtionsbehov som icke finner
lämplig tillfredsställelse inom ett
visst varusortiment naturligt över till
ett närliggande. Även i fråga om detta
påverkas jordbrukets avsättningsmöjligheter
av avtalet. Men detta är mindre
defekter. Klagomål från jordbrukets
sida på den punkten gäller väsentligen
att den danska exporten hit — låt vara
indirekt — gynnas av svenska penningsubventioner,
lägst 20 miljoner
kronor.

Här sägs i propositionens förslag till
svenskt-danskt jordbruksavtal, punkt 3,
att med hänsyn till det svenska importregleringssystemet
— vilket som be -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

kant ingår i det gällande jordbruksavtalet
— det inte finns möjlighet för
danskarna, på grund av de avtalade
importavgifterna, att tillgodogöra sig
vad man kallar importhandelns prisnivå.
Detta innebär att man inte får
att göra med en oskyddad svensk marknad
för jordbrukets produkter, som ju
skulle skyddas genom dessa bestämmelser.
Med hänsyn härtill skall enligt
propositionen årligen ett visst belopp
tillföras Danmark. Erfarenheten visar
emellertid att danskarna med hittills
gällande belopp, lägst 10 miljoner kronor,
inte tycks ha fått nog, och man
fixerar då i avtalet ett grundbelopp till
Danmark — en grundskatt om man så
vill uttrycka sig — på minst 20 miljoner
kronor. Det förhöjda minimibeloppet
innebär under förutsättning av
oförändrad dansk export hit väsentligt
högre belopp, en subvention utöver
hittills med nära hundra procent. Men
detta är ett minimibelopp. Avtalet säger
härutöver att beloppet skall kunna
jämkas om »endera regeringen» •—
tyvärr är jag nödsakad läsa: den danska
regeringen — så begär. Därvid skall
hänsyn tagas inte bara till den danska
exportens storlek och storleken av det
svenska jordbrukets avtalsenliga importskydd;
skatten till Danmark, subventionen
till det danska jordbruket,
skall också beräknas med hänsyn till
det inom EFTA uppnådda stadiet i fråga
om tullavveckling för industrivaror.
Vad detta innebär framgår av propositionen
nr 188, som här behandlats
nyss före propositionen nr 178 och bifallits.
Där säges att EFTA beslutat att
de kvarstående industritullarna -— det
är huvudsakligen sådana det gäller —
skall sänkas med 10 procent den 31 december
vart och ett av åren 1963, 1964
och 1965 samt med 20 procent 1966.
Här har sålunda förutsatts att för varje
år som det svenska jordbrukets avtal
med staten gäller skall överläggning
kunna ifrågakomma om ytterligare
belopp att utbetalas till Danmark
för att kompensera det danska jord -

bruket och dess export för ett skydd,
som är det svenska jordbruket avtalsenligt
tillförsäkrat.

Men kärnpunkten — den långsiktiga
målsättningen i detta avtal, det som
jag väsentligen vänder mig emot — är
avtalets punkt 1. Däri säges att den
svenska regeringen förklarar, d. v. s.
utlovar, att den svenska jordbrukspolitiken
ej syftar till någon ökning av
den totala svenska jordbruksproduktionen
och att man kan räkna med att
den blivande produktions- och konsumtionsutvecklingen
skall ge möjlighet för
de danska producenterna att bevara
och på vissa områden utvidga sin marknad
i Sverige och därigenom få andel
i en ökning av förbrukningen i Sverige
av ifrågavarande produkter. Här ges
besked om att vi för Sveriges del kan
räkna med en ökad konsumtion av
jordbruksprodukter. Detta har väl sammanhang
med inkomst- och befolkningsutvecklingen.
Men Sveriges regering
utfäster sig att likväl inte åsyfta
någon ökning av den totala svenska
jordbruksproduktionen. En ökning av
konsumtionen förutsättes, men den
skall fyllas genom import, och därvid
skall Danmark i möjlig mån gynnas.

Man kan ur jordbrukarnas synpunkt
känna indignation inför en sådan diskriminering
av svenskt jordbruk. Avgörande
betydelse för hela vårt land,
för vår politiska handlingsfrihet och
för den därpå grundade svenska fredsoch
neutralitetspolitiken har det förhållandet,
att man här gör ett avsteg
från den grundval som en nationell
folkförsörjningspolitik i detta sammanhang
innebär. Jag ber att på denna
punkt få återge ett uttalande som gjordes
vid tillkomsten av 1947 års jordbruksbeslut
av dåvarande jordbruksministern
— under kriget försvarsministern
— Per Edvin Sköld. Han yttrar i
proposition 75 år 1947: »Vad jordbruket
betytt för vårt land såväl under det
förra som under det senaste världskriget
kan ej mätas med pengar. Utan att
man därmed underskattar de på sitt

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

sätt lika betydelsefulla insatser som
gjorts av övriga grenar av näringslivet
torde det vad särskilt den senaste avspärrningsperioden
angår vara befogat
att uttala att det förhållandet att vår
livsmedelsförsörjning kunnat uppehållas
i stort sett medelst egen produktion
otvivelaktigt varit en av huvudorsakerna
till att landet kunnat hållas
utanför de internationella förvecklingarna.
—---- Det torde vidare vara

nödvändigt att man av heredskapsskäl
under normala förhållanden uppehåller
en produktion av den storlek som
erfordras för tryggandet av landets försörjning
vid en avspärrningssituation.»

Jag understryker att det inte är så att
produktionen kan lätt ökas i en avspärrningssituation.
Arbetskraft tas då
i anspråk för andra uppgifter, import
av kraftfoder, konstgödsel etc. försvåras.
Under sådana förhållanden är det
vanskligt att uppehålla en produktion
av den omfattning som tidigare funnits,
och det lär inte vara möjligt att
utöka produktionen. Att vi skall försvara
vårt lands frihet och vårt politiska
oberoende med stöd av en livsmedelsförsörjning
som till stor del bygger
på konserver eller andra lager torde
knappast vara en tanke som i längden
kan inge någon nämnvärd trygghet,
bortsett från att ur folkförsörjningssynpunkt
färskvarorna ofta nog
är en nödvändighet för folkhälsan.

Man räknar med en konsumtionsökning
i vårt land, och det förefaller realistiskt,
men avsvärjer sig till ett annat
lands förmån möjligheterna att tillgodose
behovet inom landet. Man inser
värdet av en klar neutralitetspolitik
men eftersträvar att ekonomiskt —
till och med försörjningsekonomiskt —
binda vårt land i förhållande till utlandet.
I belysning härav framstår andra
olägenheter eller oklarheter i propositionen
såsom mindre betydelsefulla.

De båda regeringarna har överenskommit
om gemensamma framstötar
för att eliminera befintligt skydd för

trädgårdsnäringen, trots att denna näring
får ökad betydelse för vårt land
om i ett avspärrningsläge den stora importen
på detta område bortfaller. Såsom
jag tidigare framhållit är konsumtionsbehovet
en faktor som, om den inte
kan tillgodoses på det sätt som i
första hand är avsett, gärna söker mättnad
i närliggande form. Under sådana
förhållanden spelar givetvis trädgårdsnäringen
en betydande roll då. Ett studium
av importstatistiken när det gäller
frukt och trädgårdsprodukter samt
dithörande konserver visar att en skälig
omtanke om svensk trädgårdsodling
är motiverad.

Det danska avtalet räknar också —
låt vara i diffusa former — med vad
man kallar ett ömsesidigt hänsynstagande
till båda ländernas exportintressen.
Om vi utgår från det danska jordbrukets
dominerande betydelse för
dansk export, medan den svenska jordbruksexporten
är både relativt sett liten
och dessutom delvis av växlande
slag, blir frågan, huruvida denna samordning
egentligen ur svensk synpunkt
kan framstå såsom särskilt eftersträvansvärd.

Så vill jag återkomma till betproblemet
och vårt lands sockerförsörjning.
Klart är att nedgången i fråga om betarealen
ökar importbehovet. Det är särskilt
de besvärliga och kostsamma sommararbetena
som bidragit till att betarealen
minskat.

Nu är det ju så att de av danskarna
avsedda importavgifterna inte utgår på
sockerbetor. Likafullt avses i propositionen
att subventionera betimport från
Danmark. Vad man särskilt måste reagera
mot är propositionens tal om att
de båda regeringarna skall inrikta sina
ansträngningar på att åstadkomma ett
långsiktigt avtal om sådan subventionerad
betimport. Vad menas med »långsiktigt»,
när jordbruksdepartementet
och utrikesutskottet går in för långsiktighet?
Här går de mest olikartade rykten
om femårsavtal — inte sexårsavtal,
lustigt nog — tvåårsavtal och t. o. in.

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med

mindre. För vanliga — av den högre
politiken och diplomatien obesmittade
— människor betyder långsiktigt nog
ändå en ganska avsevärd period. Om
man skriver som här, lär man ha skrivit
fast sig för någonting i den stilen,
och det går inte att kommentera bort.
Betyder det något annat, hade det varit
utskottets uppgift att ge besked om
den saken.

Vi vet att svensk forskning på fröodlingens
och maskinteknikens område
arbetar energiskt för att komma till resultat
som kan reducera kostnaderna
för betproduktionen särskilt vad gäller
sommararbetena. Motionärerna har från
den svenska betodlarorganisationen inhämtat
att betodlarna för sin del är inställda
på att i möjligaste mån öka betarealen.

Så var det subventionen för import
av danska sockerbetor. Det kan tyckas
att det är till fördel för folkförsörjningen
att det viktiga näringsmedlet
socker icke onödigt fördyras, och ur
den synpunkten kan man kanske se förstående
på detta. Men det utgår sedan
gammalt — då sockret räknades som
njutningsmedel och nästan som lyx -—
en särskild skatt på socker med 20 öre
per kilo. I en tid som finansministern
finner mogen att avskaffa skatten på
det utländska kaffet, framstår ett avskaffande
av sockerskatten som bra
mycket vettigare än att subventionera
import av sockerbetor.

Herr talman! Jag ber att i anslutning
till motionen nr 795 få yrka att riksdagen
måtte avslå i proposition 178 framlagt
förslag om svensk-danskt jordbruksavtal
samt att riksdagen likaledes
måtte avslå i samma proposition framlagt
förslag om subvention till Svenska
sockerfabriks aktiebolaget för import av
danska sockerbetor och till sist att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära förslag till 1964 års riksdag om
avskaffande av den särskilda sockerskatten.

jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.
Herr ISACSON (h):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
finns två blanka reservationer, avgivna
av två centerpartister. Det är inte
med anledning av de blanka reservationerna
jag har begärt ordet, utan det är
med anledning av den debatt som förts
kring det svensk-danska avtalet sedan
detta publicerades. Jag tror att det är
ganska viktigt att man vid det här tillfället
klarar ut en del begrepp om detta
svensk-danska avtal.

Jag skall då först be att få säga att jag
i likhet med herr Ferdinand Nilsson
reagerar ganska starkt mot formuleringen
i punkt 1. Jag förstår inte varför man
skall skriva på det viset. I klartext säger
man att man utgår ifrån att den
svenska jordbrukspolitiken är sådan att
den kommer att innebära att vi får en
minskad produktion inom landet men
samtidigt ett ökat konsumtionsutrymme,
och danskarna få då möjlighet att öka
sin export av livsmedel till Sverige. Jag
tycker inte att man skulle behöva skriva
någonting sådant, ty vad vet vi om
den framtida svenska jordbruksproduktionen?
Vi har under många år haft en
konstant jordbruksproduktion här i landet.
Någon liten ökning har skett, men
den är mycket obetydlig. Samtidigt har
vi emellertid en förskjutning i konsumtionsvalet.
Konsumtionen av mera dyrbara
livsmedel ökar.

Totalt sett har vi alltså en ganska balanserad
produktion här i Sverige, men
om vi är medvetna om att det svenska
jordbruket dock har latenta möjligheter
att öka produktionen, bör det finnas en
chans att begagna denna möjlighet. Vi
har i dag i tidningarna läst om en expertutredning
som har framlagt sitt betänkande.
Betänkandet finns nu i tryck,
och det visar att om vi verkligen skulle
använda optimal mängd av produktionsmedel
i det svenska jordbruket,
skulle produktionen ökas icke obetydligt.
Jag vet att det tar mycket lång tid
innan vi kan komma dithän. Det sker
samtidigt en successiv nedläggning av
jordar. Man har inom lantbruksstyrel -

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. nu

sen räknat fram en prognos på att vi
drar bort 800 000 hektar jord under tiden
fram till 1975, men det är inte alls
säkert att vi fördenskull får en balanserad
produktion, utan det är möjligt att
vi kan få en ökad produktion. Det är
också möjligt att de 800 000 hektaren
inte kommer att bli skogsmark utan att
vi i stället får en köttproduktion på en
betydande del därav. Det tror jag inte
är en orimlig tanke, och då har vi kanske
den situationen att vi klarar konsumtionsutrymmet
ganska väl själva.
Därför skall vi inte inge danskarna alltför
stora förhoppningar i detta avseende.
Vi skall dock vara medvetna om att
Danmark först och främst är ett jordbruksproducerande
land. Hälften av
dess export består av livsmedelsprodukter.
Om vi hade fört samma jordbrukspolitik
som danskarna, hade vi befunnit
oss i en annan situation än nu. Danmarks
stora export av animala livsmedel
baseras till ungefär 40 procent på
importerat kraftfoder. Om vi gjorde på
samma sätt, skulle vi också få en mycket
stor export, men den skulle bara
bli till besvär. Vi gör det inte, ty vi är
rädda för överproduktion och för en
export som skulle verka pristryckande.
Vi vill ha klart för oss själva och även
göra klart för danskarna att vi inte har
en stor produktion av livsmedel som baseras
på stora mängder av importerat
kraftfoder. Vi skall — menar man — bara
skära ner produktionen och ge danskarna
ytterligare utrymme för export
till oss. Det synsätt som kommer fram i
skrivningen under punkt 1 bör inte
utan vidare accepteras, vilket bör vara
klart både för danskarna och oss själva.
Jag skulle alltså, herr talman, velat
ha en annan formulering i detta avseende.

En annan fråga gäller importen och
exporten av livsmedelsprodukter över
huvud taget. Vi importerar för närvarande
dock ganska litet jordbruksprodukter.
Siffran för import av renodlade
jordbruksprodukter höll sig t. ex. under
år 1962 vid 688 miljoner kronor. Sam -

tidigt exporterade vi jordbruksprodukter
för 493 miljoner kronor. Importöverskottet
var således 195 miljoner kronor.
Detta importöverskott motsvarar i
kronor räknat exakt vad vi importerar
i form av kraftfoder.

Sockerbetsimporten är intressant
speciellt för de skånska och halländska
odlarna. Jag har fått en siffra i
dag som visar att den danska exporten
av sockerbetor till Sverige, för
närvarande är 51 700 ton, vilket motsvarar
1 800 hektar odlad jord. Det
är alltså vad danskarna har exporterat
till oss i år. Denna import skulle
motsvara en sockervolym av omkring
11 miljoner kilo socker. Vi är inte
självförsörjande när det gäller socker.
I fjol importerade vi totalt 130 miljoner
kilo råsocker från olika länder,
bl. a. från Kuba. Den danska exporten
i betraktande av att vi har en
svensk sockerbetsodling på 48 000
hektar, är alltså ganska blygsam. Vi
vet att svenska sockerbetsodlingen är
mycket betydelsefull för de jordbruk
i södra Sverige som kan bedriva sådan.
Tillgången på arbetskraft är emellertid
ett problem. Det är dock inte
otänkbart att det snart kan skapas
tekniska möjligheter att t. ex. genom
enkornsfröet komma ifrån praktiskt
taget hela den manuella gallringen.
Därigenom blir det kanske också möjligt
att utöka den svenska sockerbetsodlingen,
och vi skulle då på nytt
kunna bli självförsörjande med socker.

Detta gör att man anser att det inte
skall utlovas eller utfästas någonting
på detta område, som vi kanske inte
på längre sikt kan hålla eller som i
varje fall kommer att skapa problem
för den svenska jordbruksproduktionen,
helt enkelt därför att den redan
har så många problem och så många
frågetecken som måste klaras upp.

Vi vet, som jag sade inledningsvis,
inte riktigt varthän det bär. Det arbetas
intensivt på olika håll för att kunna
möjliggöra för det svenska jordbruket
att utnyttja tekniken för att

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

skapa en bättre jordbruksproduktion.
Det är inte helt uteslutet att vi i stället
för en minskad produktion rent
av kommer att kunna få en ökad sådan.

Jag vill emellertid också säga några
vänliga ord om detta avtal. Jag
tycker det är mycket bra att man enligt
punkt 5 skall försöka få en koordinering
av växtskyddslagstiftningen.
Det är också positivt att det under
punkt 6 talas om att man skall arbeta
på att undvika export av jordbruksvaror
från ettdera landet, vilken kan
skada ett annat lands intressen. Jag
tror att ett enhälligt uppträdande i
detta avseende kommer att vara av
stor betydelse för samtliga parter.

Under punkt 8 står att det skall tillsättas
ett utskott bestående av representanter
för de båda regeringarna
med uppgift att följa detta avtal och
utvecklingen på jordbruksområdet
samt dryfta de speciella problem som
kan uppstå i samband härmed.

Jag tror det hela kommer att lösas
mycket smidigt, om dessa representanter
är på det klara med de problem
som jordbruket i de båda länderna har
att brottas med. Men är jordbruksministern
benägen att i detta utskott också
låta representanter för det svenska
jordbruket ingå?

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Min avsikt är inte att
gå in på handläggningen av propositionen
och motionen, vilken jag i likhet
med herr Ferdinand Nilsson dock
finner något förbryllande ur konstitutionell
synpunkt. Nej, min avsikt, herr
talman, är bara att uttrycka min tillfredsställelse
över att vi denna gång
får det svensk-danska avtalet redovisat.
Det föregående avtalet, som slöts i
Kungälv, sönderföll som bekant i en
öppen del och en hemlig del. Den
hemliga delen var till den grad hemlig
att den var okänd icke bara för riksdagen,
vilket ju kan hända, utan även

för utrikesutskottet och uppenbarligen
även för regeringen. Inte ens konstitutionsutskottet
lär ha kunnat finna något
papper i denna sak. Nu har en
ändring skett, och jag vill, herr talman,
uttrycka min tillfredsställelse
över detta.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Att kammarens ledamöter
i stor utsträckning har lämnat
salen beror kanske på att herr Ferdinand
Nilsson mycket minutiöst och
noggrant räknade upp en mängd danska
delikatesser, så att ledamöterna
blev hungriga och gick till lunch.

Jag har begärt ordet bara för att
redovisa ett par synpunkter i denna
fråga. Man har rätt att bli litet oroad
av import när man är producent av
en vara, men jag skulle vilja så att säga
återställa balansen i denna debatt.
Jordbruket är väl inte ensamt att känna
oro för en import. Jag bor som bekant
i en stad där man tillverkar mycket
skor. Skoimporten är ju fri i vårt
land, och därför har skofabrikanterna
mycket besvär av importen av skor,
billiga italienska skor. På det sättet
slår man ihjäl de inhemska producenterna
av skor och rent av tvingar dem
att flytta tillverkningen utomlands.
Vissa har problem också med den fria
arbetsmarknaden i Norden. Det råder
tidvis sysselsättningssvårigheter i Norrland,
men vi har praktiskt taget fri
import av arbetskraft i Norden. Det
kan medföra besvär för många människor
också.

Jag tycker att vi skall ha klart för
oss att jordbrukarna inte är ensamma
om att ha besvär av importen.

Man har kunnat konstatera en mindre
ökning av importen av jordbruksprodukter.
I Jordbruksekonomiska
Meddelanden redovisas att livsmedelsimporten
1962 hade ett värde av 1 880
miljoner kronor, och det heter att detta
innebär en ökning med nio procent
i jämförelse med 1961. Jag blev för -

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

bryllad över denna uppgift ty i kommer
skollegiums rapport står det att
importen 1961 var 1 935 miljoner kronor.
Det skulle alltså ha skett en minskning
av importen 1962 i jämförelse
med 1961. Jag har emellertid i dag kollat
dessa siffror med jordbruksnämnden
och funnit att dessa siffror bygger
på olika redovisningsgrunder och
att det i verkligheten skett en ökning
av importen från 1961 till 1962 med
ungefär nio procent. Det är klart att
vi producenter ur jordbrukssynpunkt
ser lite allvarligt på en alltför stor
import.

Som herr Isacson påpekar förhåller
det sig emellertid på det sättet att vi
svenskar hållit tillbaka vår produktion
i jämförelse med Europa i övrigt. Jag
skulle bara vilja citera vad ministrarna
vid OECD-mötet i Paris för ett par
år sedan kom överens om. De utsände
nämligen en gemensam kommuniké
där de säger: »Lösandet av inhemska
jordbruksproblem får inte äventyra
den internationella handeln med jordbruksprodukter.
Av denna anledning
bör medlemsnationerna formulera sin
jordbrukspolitik så att både internationella
handelssynpunkter och inhemska
hänsynstaganden kan förenas.»

Vi har alltså från svensk sida följt
denna rekommendation och hållit tillbaka
vår produktion, medan man i
Europa i övrigt har ökat produktionen
med 35 procent under några år.
Sverige har inte bidragit till detta.
OECD-konferensen säger vidare: »Jordbruksproducerande
länder bör med
hänsyn till sitt internationella ansvar
på handelsområdet undvika att stimulera
oekonomisk produktion som äventyrar
utvecklingen av den internationella
handeln med jordbruksprodukter.
»

Jag tycker att detta kan vara ett observandum
för oss alla att inte stimulera
oekonomisk jordbruksproduktion.
Dessa frågor var ju under debatt bär
i riksdagen i våras, när det gällde stödet
till ofullständiga jordbruk. Då häv -

dade vi att man inte skulle i fortsättningen
hålla på med det stödet, men
herr Ferdinand Nilsson ville gärna gå
på den linjen. Som bekant hade centerpartiet
en stämma endast några veckor
efter denna debatt, och där uttalade
herr Hedlund klart att vi måste hålla
tillbaka produktionen genom att inte
stödja det ofullständiga, alltså oekonomiska
jordbruket.

Jag har bara velat nämna detta som
ett litet observandum. I övrigt kan jag
instämma i vad herr Isacson här sagt.
Det är kanske litet onödigt att tala om
en ökande konsumtion i Sverige av
danska varor. Men detta uttalande är
kanske inte så bindande. Man får hoppas
att jordbruksministern håller ögonen
på detta förhållande och att problemet
ändå skall kunna lösas tillfredsställande
i framtiden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till mina goda vänner
herr Isacson och herr Ringaby vill jag
säga att jag lyssnade till deras anföranden
och fäste mig särskilt vid vad de
sade — eller inte sade •— på slutet. Det
erinrar säkert herr Ringaby om en annan
jordbruksdebatt, då det fanns särskilda
yttranden som inte orkade fram
till några yrkanden. Var det inte så
herr Ringaby uttryckte saken? Jag tror
att det var ett berättigat yttrande. Nu
säger herr Ringaby att jag skulle ha
gått in för oekonomisk jordbruksproduktion.
Jag vill inte vidkännas en sådan
inställning. Vad jag har velat gå in
för är ett tryggande av svensk folkförsörjning,
att vi inte skall överlåta till
främmande makt att svara för den ökade
konsumtion, som alla förutser på
grund av befolkningsutvecklingen och
på grund av inkomstutvecklingen, utan
att vi skall kunna få detta behov tillgodosett
genom egen produktion.

Herr Isacson gjorde ett mycket bestämt
och klart uttalande angående
punkt 1 i avtalet. Det är detta som är

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln
det grundläggande här. Jag har samma
uppfattning som herr Isacson, och
därför, herr Isacson, har jag icke kunnat
godkänna avtalet.

Jag hörde inte vad herr Ringaby
tyckte på den punkten. Han var mera
road av att bolla med litet siffror, men
jag har den övertygelsen att det är på
denna punkt man får känna efter hur
det förhåller sig. Menar man allvar, eller
har man bara »ett särskilt yttrande»? -

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ta upp en
siffra här. Herr Ringaby anförde att
vi har en livsmedelsimport av 1 880
miljoner kronor. Men när man diskuterar
detta skall man skilja mellan import
av livsmedel och import av egentliga
jordbruksprodukter. Annars skapas
det lätt förvirring i debatten, eftersom
vi importerar fisk och frukt och
mycket annat som vi inte kan producera
inom landet. Vad som är av intresse
i detta sammanhang, när vi diskuterar
det dansk-svenska avtalet, är
begreppet egentliga jordbruksprodukter.
Det var därför som jag anförde
siffran 688 miljoner kronor för importen
och 493 miljoner kronor för exporten.
När det gäller exporten och
importen av egentliga jordbruksprodukter
har det inte skett någon större
ändring under de sista åren. Siffrorna
har gått upp och ner, men importen
har hållit sig omkring 700 miljoner
kronor. Däremot har den totala importen
av livsmedel ökat något, såsom
herr Ringaby sade.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Emot det nu föreliggande
avtalet mellan Danmark och
Sverige har jag inte någon anmärkning
att framställa. Jag tycker att det är riktigt
att de nordiska länderna hjälper
varandra i svåra situationer. Men jag
skulle vilja knyta några reflexioner till

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr

ed jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.
detta avtal, bl. a. den reflexionen att
jag menar, att en sådan lösning, som
man här har beslutat sig för, måste
betraktas som en halvmesyr.

I de nordiska länderna och i EFTAländerna
skulle vi alla kunna utnyttja
våra resurser på ett långt mera effektivt
sätt, om vi använde dem för att
hjälpa de svältande folken ute i världen.
På senare tid har ju framkommit
förslag i den riktningen, bl. a. i Förenta
Nationerna. Jag vet att det också
särskilt i Storbritannien under senare
år talats mycket om detta. I ett uttalande
framhöll labourpartiets ledare
för någon tid sedan mycket bestämt att
man inom EFTA borde eftersträva att
använda överskotten i EFTA-länderna
för att hjälpa de nödlidande folken och
att man därigenom också skulle kunna
undvika de svårigheter som man nu
faktiskt ställer till för varandra genom
att man har överskott som man på ett
eller annat sätt skall försöka placera.
Jag menar att man skulle kunna använda
överskotten effektivare och utnyttja
resurserna bättre, när vi vet att
så många människor i världen har
brist på livsmedel. Jag skulle därför
vilja uttala den förhoppningen, att om
så vore möjligt Sverige kunde ta upp
denna fråga inom EFTA, så att EFTA
kunde göra en gemensam ansträngning
för att utnyttja överskotten i det syfte,
som jag här har talat om.

Eftersom frågan om socker och sockerskatten
särskilt blivit behandlad
här, skulle jag gärna vilja säga några
ord också därom.

Förbrukningen av socker här i Sverige
har under senare tid gått tillbaka.
Så är fallet särskilt i Skåne, där det
förekommer mycket livlig trafik mellan
de skånska och de danska städerna.
Många svenskar köper socker i Danmark,
bl. a. därför att sockret är billigare
där. Men skillnaden mellan det
svenska och det danska sockerpriset
utgöres till väsentlig del av den svenska
sockerskatten och omsättningsskatten.
Jag tror att de s. k. reseuppköpen

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

i Danmark och Norge skulle bli betydligt
mindre, om man slopade skattebelastningen
på ett så viktigt livsmedel
som socker.

Enligt de siffror, som jag fick i början
av detta år, kan man säga att om
punktskatten på 20 öre tas bort, skulle
handelsmarginalen gå ned med 5 öre
och omsättningsskatten gå ned med 2
öre. För konsumenterna skulle då priset
på strösocker gå ned med 27 öre
från 142 öre till 115 öre, och det skulle
ha till följd en ökad konsumtion. Jag
tror också att det vid många tillfällen
skulle vara till fördel med en ökad förbrukning
av socker. Jag menar därför
att det skulle vara riktigt, om vi här i
Sverige tog bort sockerskatten och därmed
sänkte vårt pris på socker.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till det av herr Ferdinand Nilsson
framställda yrkandet.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det har i denna debatt
anmälts bekymmer för vissa delar
av vårt näringsliv — det är inte bara
på jordbrukssidan utan även på andra
områden som det förekommer. Jag
skulle bara vilja tillägga, att även andra
delar av vårt näringsliv får bekymmer
den dag, då vi får en anslutning
till EEC ■— något som inte minst den
talare önskat som påpekade bekymren.
Dessutom kommer ju en sådan anslutning
också att medföra politiska konsekvenser,
om vilka vi i dag vet ganska
litet.

Jag har sökt att bilda mig en uppfattning
om vilka politiska konsekvenser
det danska jordbruksavtal, som
här diskuteras, kan medföra och vad
avtalet innebär ur utrikespolitiska och
försvarspolitiska aspekter. Jag har gett
min anslutning till den motion, för vilken
herr Ferdinand Nilsson står som
huvudmotionär. Vi har i vårt land valt
att föra en alliansfri neutralitetspolitik.
Vi är numera ense därom praktiskt
taget över hela fältet, även om det emel -

lanåt skett en del avvikelser. Förutsättningen
för vår alliansfria neutralitetspolitik
är dels att vi har ett starkt militärt
försvar, dels att vi har tillräcklig
folkförsörjningsberedskap, d. v. s. att
det sker en tillräcklig produktion av
livsmedel, och dels att vi har en personlig
beredskap, att vi har den andliga
motståndskraft som erfordras under
påfrestningar. För en fullgod folkförsörjningsberedskap
fordras — som
det ter sig för oss i dag — en tillräcklig
jordbruksproduktion, fördelad över
hela landet. Man har emellanåt med
tanke på de atomsprängningar, som
förekommit uppe i Ishavet, uttalat bekymmer
över nedfallet av radioaktivt
stoff i norra delen av vårt land. Detta
nedfall kan mycket väl åstadkomma
olägenheter också för det område av
vårt land som kallas »Sveriges kornbod»
— det är inga större svårigheter
att radiakbelägga även den delen av
vårt land.

Det föreligger nu här ett avtal som
kommer att göra oss beroende av
dansk jordbruksproduktion i framtiden.
Det har här i debatten anförts att
man förutsätter att vi inte skall öka
vår jordbruksproduktion. Det innebär,
såvitt jag förstår, två risker för oss:
dels kommer detta att minska vår självförsörjningsgrad,
dels kommer det att
göra oss beroende av ett land som tillhör
Atlantpakten, d. v. s. Nato. Detta
måste väl ur vår synpunkt vara ganska
betänkligt. Det gäller inte här enbart
ett jordbruksproblem, utan det är en
hela svenska folkets angelägenhet hur
vi skall handla med tanke på att vi kan
bli hänvisade uteslutande till oss själva.
I ett sådant fall blir det mindre ett
jordbruksproblem än ett problem för
övriga människor här i landet när det
gäller att klara vår folkförsörjning.

Det brukar ibland sägas att det föreligger
ett överskott av livsmedel i vårt
land. Det är riktigt att det förhåller sig
på det sättet, men jag har nog en känsla
av att vi bör akta oss för att låta stundens
bekymmer ta över de vidare och

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

större perspektiven. Jag tror att det
kan finnas anledning att se detta problem
globalt och se det även från andra
utgångspunkter.

Den nuvarande internationella situationen
på livsmedelsförsörjningens
område kan ju betecknas som en kombination
av överbefolkning och undernäring.
Fortsätter den nuvarande befolkningsökningen
i världen, räknar
man med att produktionen av livsmedlen
måste fördubblas fram till 1980.
Herr Osvald var ju inne på dessa problem
och anförde en del synpunkter
som är värda att beaktas.

Jag såg för en tid sedan att en hög
militär hållit ett föredrag, där han
bl. a. sagt att det största hot mot freden
som i dag finns i världen är världshungern.
Det är skäl att beakta den
synpunkten. Jag frågar mig, om det
kan vara riktigt från dessa utgångspunkter
att »skrota ned» ungefär 25
procent av det svenska jordbruket. Vi
vet att det är 1 000 miljoner människor
i världen som svälter och att det är
800 miljoner människor som har otillräcklig
näringstillförsel.

Det kan inte hjälpas, herr talman,
att det är en förunderlig värld vi lever
i. Här skickar man upp astronauter,
som kan åka jorden runt på 88
minuter, och man är i Förenta staterna
beredd att satsa 150 miljarder
kronor i tävlan om att få den första
astronauten till månen. Nog är det
egendomligt, att det i en sådan situation
inte kan finnas vägar eller möjligheter
att avhjälpa världssvälten och lösa
transportproblemen länderna emellan.
Vi brukar här i kammaren ibland
diskutera u-hjälpen, och det är angeläget
att vi gör det också. Det finns anledning
att fråga oss, om vi inte här
skulle kunna bidra till att avhjälpa
världssvälten. Det skulle innebära att
vi därmed skulle kunna få utrymme för
en större jordbruksproduktion i vårt
land och att vi skulle kunna trygga vår
beredskap på ett bättre sätt än vi för
närvarande gör.

Det är, herr talman, en väsentlig del
av vårt försvar att se om vårt hus också
på detta område.

I detta anförande instämde herrar
Svanström (ep) och Jonasson (ep).

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett uttalande
av herr Eric Carlsson som uppkallade
mig. Han yttrade att de problem, som
jag talade om när det gäller importen,
skulle bli betydligt svårare om vi skulle
komma med i EEC. Detta uttalande
är enligt min mening ganska märkligt.
Just det förhållandet att Danmark,
England och även Sverige står utanför
EEC medför ju att vi har dessa nu aktuella
problem. Danmark kan ju inte få
avsättning för sitt livsmedelsöverskott
i Tyskland på grund av tullmuren mellan
EEC och EFTA och måste därför
försöka placera en hel del av sitt överskott
på jordbruksprodukter i vårt
land. Det är alltså just därför att vi
inte är med i stormarknaden som vi
har problem.

Jag kan även hänvisa till vad som
står i den av Industriförbundet och
kommerskollegium utgivna översikten
»Svensk industri och Europamarknaden».
Där säger man, att det kan noteras,
att ingen branschgrupp efter avvägning
av för- och nackdelar för den
egna branschen tagit ståndpunkt mot
en anslutning till stormarknaden. Särskilt
positiv är verkstadsindustrien samt
skogsindustrien, där herr Hedlund ju
är starkt engagerad. Det förhåller sig
således tvärtemot vad herr Eric Carlsson
här gjorde gällande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ringaby försöker
att i någon mån avgränsa detta
problem. Jag sade att det blir svåra
omställningsproblem för vårt näringsliv
sett som en helhet. Det är givet att
vissa delar av vår exportindustri skulle

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

få fördelar av en anslutning till stormarknaden,
men det finns också stora
delar av vårt näringsliv, som arbetar
på den inhemska marknaden och som
säkerligen skulle få mycket stora bekymmer.
Jag skall inte väga för eller
emot utan skall bara konstatera att det
inte bara blir skogsindustrien, som får
bekymmer, utan att dessa kommer att
spridas över hela fältet.

Jag konstaterade också, herr talman,
att en anslutning för med sig politiska
konsekvenser, som är svåröverskådliga.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Det är väl i sin ordning
att även utrikesutskottet får ett ord med
i denna diskussion. Av den alldeles
övervägande delen av diskussionen får
man ju intrycket att det här gäller ett
utlåtande från jordbruksutskottet.

Att riksdagens bägge kamrar har remitterat
den nu behandlade propositionen
till utrikesutskottet har naturligen
sin grund däruti, att det dansk-svenska
avtalet är en direkt förutsättning för
den totala EFTA-uppgörelsen. Det är ur
denna synvinkel som utrikesutskottet
har haft att behandla frågan. Vad vi
har haft att fråga oss är om det dansksvenska
avtalet innehåller sådana farligheter,
att man med hänsyn till dem
bör riva upp den allmänna EFTA-uppgörelsen
och hänvisa hela frågan till
nya förhandlingar.

Vi har inte funnit sådana farligheter
föreligga. Vi har ingalunda känt oss
övertygade av motionärens framställning,
enligt vilken ett bifall till detta
avtal skulle vara till förfång för vår allmänna
utrikespolitiska linje. Vi har naturligtvis
skaffat oss upplysningar från
jordbruksdepartementet, och dessa upplysningar
har inte varit av den beskaffenheten
att de har kunnat föranleda
utskottet att yrka avslag på propositionen.
I detta avseende kan ju kammaren
få upplysningar från en mer kompetent
källa än den jag representerar.

Vad jag särskilt vill fästa kammarens
uppmärksamhet på — vilket förefaller

ha undgått såväl motionären som alla
debattörer -— är att kammaren vid behandlingen
av utrikesutskottets föregående
utlåtande nr 9 alldeles nyss har
godkänt den totala EFTA-uppgörelsen.
Detta skedde utan ett ords debatt. När
det gäller en av de integrerande förutsättningarna
för denna totala uppgörelse
kommer man nu och framkallar en
diskussion. Vad den skall tjäna till vet
jag inte. Jag tror inte heller, att någon
av debattörerna har tänkt sig in i vilket
läge som skulle uppkomma om man efter
att ha godkänt den totala EFTA-uppgörelsen
skulle fatta ett beslut, som står
i strid mot denna uppgörelse.

Dessutom vill jag påpeka att det är
för andra gången som riksdagen nu har
godkänt principerna för en sådan uppgörelse,
däri inberäknat ett avtal med
Danmark av den innebörd som det här
är fråga om. Regeringen begärde nämligen
under vårriksdagen bemyndigande
av riksdagen att få träffa en sådan uppgörelse,
och detta bemyndigande lämnades
av riksdagens bägge kamrar utan
att — såvitt jag kan erinra mig — det
då var fråga om dessa »farligheter». Regeringen
behövde emellertid inte använda
sig av detta bemyndigande, och
detta är anledningen till att frågan har
kommit tillbaka. Utrikesutskottet förutsatte
då, och riksdagen godkände det,
att om bemyndigandet inte bleve utnyttjat,
så borde frågan ånyo framföras inför
riksdagen. Det är vad som bär skett,
och riksdagens bägge kamrar har i dag
på morgonen — i varje fall denna kammare
— utan någon som helst debatt
godkänt den totala uppgörelsen. Jag
hemställer att man nu också tar konsekvenserna
av detta beslut i form av ett
bifall till den föreliggande propositionen.

Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag behöver inte göra
utskottets ärade ordförande uppmärk -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

sam på det förhållandet, att här föreligger
en proposition för riksdagens behandling.
Vi har alltså rätt och skyldighet
att ta ställning till den; den är avgiven,
icke såsom en detalj i den andra
propositionen, utan såsom ett särskilt
yrkande.

Jag undrar vad det är för en demokratisk
ordning som skulle tvinga människor
att, därför att de bifallit en proposition,
också bifalla en annan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Då jag kanske är den
ende betodlaren här i kammaren, som
hitintills har deltagit i denna debatt,
skall jag be att få säga några ord.

Anledningen till att man i vårt land
inte har fått den areal för sockerbetsodling,
som näringslivet och svenska
folket önskar, är ju att vi inte har någon
möjlighet att skaffa fram den arbetskraft
som behövs fram på vårsidan,
när sockerbetorna skall göras i ordning.
Vi vet alla hur besvärligt det är att
skaffa folk inom alla läger och inte
minst när det gäller ett sådant arbete
som rengöring och gallring av sockerbetor.
Det händer mycket ofta att folk
åtar sig att svara för detta arbete, men
så blir det kanske som i våras, när det
blev ett besvärligt regnväder. Då meddelade
arbetarna bara, att de inte ville
fortsätta detta arbete längre. I ett sådant
läge hade vi ingen möjlighet att
skaffa arbetskraft från något annat håll,
utan en mängd betor måste köras upp
och kunde aldrig iordningställas. Den
för sockerbetor avsedda arealen fick i
stället användas för annat ändamål.

Det är detta som är anledningen till
att man nu importerar sockerbetor från
Danmark. Förr om åren har vi fått
danska jordbruksarbetare, som rest över
Sundet för att åtaga sig rengöringen av
sockerbetor. Jag såg i en tidning i våras,
att man uppmanade dem som brukat
resa över till Sverige och åtaga sig
sådant rengöringsarbete av sockerbetor
att upphöra med detta. I stället skulle

man försöka få svenskarna att importera
sockerbetor från Danmark. På så
sätt skulle motsvarande mängd sockerbetor
odlas i Danmark och förtjänsten
komma danskarna till godo.

Jag vill inte ta upp någon diskussion
om denna motions behandling är riktig
— den är i alla fall kommen så
långt, att den är föremål för kammarens
behandling nu, och då skall vi naturligtvis
behandla den. Jag kan dock
inte underlåta att säga att det väcker en
viss undran ute i bygderna, särskilt där
sockerbetor odlas, varför man skall behöva
till ett visst land återbära den importavgift
man erlägger. Detta har man
redan tidigare vid flera tillfällen förundrat
sig över, men det är ju inte utrikesutskottet
som har behandlat den
frågan, utan den har uppkommit vid behandlingen
av övriga jordbruksfrågor.
Jag måste säga att det väcker förundran
att så sker mellan vårt land och Danmark
i fråga om jordbruksprodukter.

Det är självklart att om vi hade kunnat
åtaga oss att odla sockerbetor på
50 000 hektar, så hade vi gärna gjort
det; då hade vi inte minskat sockerbetsodlingen.
Men eftersom man inte har
någon garanti för att få tillräckligt med
arbetskraft för denna odling kan man
inte gärna sätta en stor areal för att sedan
när tiden är inne för rengöring —
som måste ske på ungefär fjorton dagar;
på den tiden måste allt vara undanstökat
— finna att man plötsligt inte
har något folk utan måste plöja upp
hela arealen i stället. Det är detta som
vi inte tycker är så trevligt.

Jag skall inte här dra upp allt gammalt
som har förekommit i denna sak,
men en del av oss som sitter i denna
kammare kommer väl ihåg att vi under
kriget blev ålagda att odla sockerbetor.
Den gången ordnade också regeringen
så, att vi fick tillräckligt med arbetskraft.
Nu är det ju inte på det sättet,
utan nu går regeringen en annan väg.
Det är detta, som jag förut har sagt, som
har väckt en viss uppmärksamhet.

Jag kan bara helt kort tala om vilka

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1903 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

risker som en jordbrukare tar med en
sådan odling. Vi har ännu mycket sockerbetor
kvar i jorden. Jag måste ge en
eloge till våra regementen där nere för
att de ställt sina bandtraktorer till jordbrukets
förfogande, så att man skulle
kunna komma ut på fälten och försöka
få iväg betorna till bruken, som annars
i dessa dagar stannar — det ena efter
det andra. Det är i dag inte alltid så
gynnsamt att vara sockerbetsodlare.
Men det är i alla fall en näring där vi
inte, som på många andra håll, har
överproduktion. Därför behöver man
nog upprätthålla den såvitt det är möjligt.

Jag vill inte här gå in på någon diskussion
huruvida man gjort för stora
eftergifter till Danmark. Nog tycker jag
dock att det hade varit trevligare om
man kunnat åstadkomma en uppgörelse
utan att behöva tillgripa dessa åtgärder.
Det är väl den stora uppgörelsen, som
föranlett att man måst ta vissa eftergifter.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja säga, att det kanske vore skäl
i att slopa den sockerskatt som tas ut.
Detta skulle kanske hjälpa till att förbättra
läget, så att man kunde odla den
mängd betor inom landet som behövdes
för vår egen förbrukning.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill först uttala
min tillfredsställelse över att utskottet
så enhälligt har givit sin anslutning
till godkännande av det träffade
avtalet.

En stor del av debatten här i dag
har kommit att kretsa kring avtalets
inledande deklaration, som gäller den
svenska jordbrukspolitikens inriktning
och marknadsförutsättningarna i vårt
land. Saken har framställts så, som om
vi här har fallit undan för ett danskt
intresse vid förhandlingarna. Det är
för mig angeläget att slå fast att denna
uppfattning är fullständigt felaktig.
Det syfte vi har, att försöka begränsa

den svenska jordbruksproduktionen, är
någonting som sker i eget intresse och
är resultat av en självständig bedömning.
Denna strävan har ju kommit
till uttryck långt innan vi kom in
på att inleda ett samarbete av denna
typ med danskarna.

Låt mig erinra om att redan 1942 års
jordbrukskommitté, som under krig
och avspärrning satt och diskuterade
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
tog upp frågan om
produktionens omfattning. Den kommittén
kom med förslaget att vi skulle
undvika att få produktionsöverskott i
vårt land, och den uttalade som ett
önskemål, att den svenska produktionen
skulle sikta enbart till att nå en
90-procentig försörjning. Vi skulle således
sedan länge känt behovet av ett
utrymme för import av livsmedel utifrån.

När detta förslag diskuterades i riksdagen
1947, då man drog upp riktlinjerna
för vår moderna jordbrukspolitik,
ville dock inte riksdagen göra någon
sådan precisering. Riksdagen uttalade
däremot, att det var ytterst angeläget
att man höll dessa problem under
observation och såg till att det ständigt
förelåg ett utrymme för import.
Man skulle akta sig för att driva upp
den svenska produktionen på ett sådant
sätt att man fick avsättningssvårigheter.
Detta är i jordbrukets eget
intresse, sade man. En överproduktion
kommer att verka tryckande på priserna
inom landet och skapa svårigheter
för det svenska jordbruket.

Jag har velat erinra om detta, eftersom
det är tankar, som ligger långt
tillbaka i tiden, men som också är bärande
för det nu gällande avtalet. Jag
skulle gärna vilja tillägga, att denna
svenska målsättning för jordbrukspolitiken
hade andra länder svårt för att
uppskatta. De som under de följande
åren hade tillfälle att delta i arbetet
i internationella organisationer kunde
omvittna, att andra ofta såg skeptiskt
på denna målsättning för svenskt jord -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

bruk. Men jag kan gärna också omvittna,
att det under senare år är många
andra länder, som börjat ta upp dessa
problem utifrån samma utgångspunkter
som vi har gjort. Då vi för ett år sedan
inom OECD träffades i Paris till
jordbruksministeröverläggning, väckte
den svenska rapporten, som just beskrev
utvecklingen av den svenska
jordbrukspolitiken och våra riktpunkter,
stort intresse. Man kan nog säga,
att det finns åtskilliga uttryck för att
människor i dag kommer till Sverige
för att studera hur vi försöker bemästra
de problem, som anmäler sig i de
utvecklade länderna, där man med en
mycket liten insats av arbetskraft och
med hjälp av maskiner och andra ting
når upp till en jordbruksproduktion
som är större än vad man tidigare
riiknat med.

I dag är alltså läget annorlunda. Vi
möter en ökad förståelse, och jag tror
att fler kommer att följa efter oss och
ta upp dessa frågor, som är mycket väsentliga
om man skall kunna lösa jordbrukets
ekonomiska problem. Vi har
ju i år fått vittnesbörd om den väldiga
överproduktionen t. ex. i Frankrike
och i Tyskland, där en del jordbruksprodukter
och brädgårdsprodukter
slumpades ut till priser som ingalunda
gav täckning för produktionskostnaden.
Jag tror att man i sådana situationer
får ökad förståelse just för överskottsproblemet.

Hurdant är läget i dag? Just när vi
diskuterar detta avtal befinner vi oss
i en unik situation. Danmark har inte
någon nämnvärd export till oss i dag
- vi har till och med stängt av importen
av kött och fläsk från Danmark
på grund av att det förekommer muloch
klövsjuka där, men det har inte
vållat några bekymmer för danskarna,
eftersom de vinner avsättning för sina
produkter på andra marknader. Ett
faktum är att även Danmark i dag har
brist på jordbruksprodukter och såvitt
jag förstår vissa svårigheter att uppfylla
sina avtal.

Här i Sverige råder också det unika
förhållandet, att vi i dag inte har några
som helst avsättningsproblem. Jag
kan undanta nötkött, som vi har vissa
lager av, dock inte av oroande storlek.
Vi har kunnat sälja smör till mycket
fördelaktiga priser ute i Europa.
För en sådan produkt som kalvkött
ligger priset i dag här i Sverige långt
över den övre prisgränsen i avtalet,
och priserna är högt uppskruvade också
i andra länder. Smör betalas i dag
mycket bättre än någon gång under
sexårsavtalets löptid, och det ligger i
dag, om jag erinrar mig rätt, endast
30 öre under den övre prisgränsen.
När vi förhandlade i våras låg smörpriset
vid nedre prisgränsen i avtalet.

Det finns alltså inte några avsättningsproblem
i dag. Det är väl sannolikt
att detta är ett temporärt förhållande,
men jag har ändå velat notera
som en i och för sig glädjande företeelse
att man nu har kunnat nå fram
till en, som jag tror, behövlig prisförbättring
när det gäller en del av de
svenska jordbruksprodukterna.

Vad det här betyder kan jag ge ett
exempel på. Jag hade för några dagar
sedan tillfälle att besöka en jordbrukare.
Vi satte oss ned och kalkylerade
vad den förbättring av leveranspriset
på mjölk med fyra, fem öre som har
skett under det senaste året betytt för
honom. Vi fann att den betydde en inkomstförstärkning
för honom på mellan
4 000 och 5 000 kronor, så nog har det
som nu har inträffat rätt stor betydelse
för jordbrukarna.

Men låg mig också stryka under att
dagens situation ger belägg för att den
linje vi har valt, att ha produktionsvotymen
under observation och icke
åstadkomma en produktion som vållar
oss avsättningssvårigheter, har varit
riktig, åtminstone ur jordbrukets
synpunkt.

I den här diskussionen bär särskilt
herr Isacson försökt se problemet på
längre sikt, och han har varit oroad
över att vi har ett sådant här avtal,

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln
när vi inte vet någonting om vilka
produktionsresultat vi kan uppnå i
framtiden i vårt land.

Jag är inte lika benägen som herr
Isacson att se detta avtal med Danmark
såsom någonting som blir bestående
för all framtid. Jag menar att
detta är en temporär uppgörelse, som
har träffats för att vi inom EFTA skall
kunna gå vidare när det gäller att avveckla
industritullarna och över huvud
taget åstadkomma en liberalisering av
handeln inom EFTA. Men vi siktar
längre. Vi vill åstadkomma en sammansmältning
av handelsblocken i
Europa och en friare handel över hela
världen. Jag hoppas för min del att det
skall bli möjligt, även om det föreligger
svårigheter för dagen, att så småningom
nå fram till en liberalisering
av handeln världen över. I ett sådant
framtida läge finns det enligt vad jag
kan förstå ingen särskild anledning
afl vi skall ha kvar ett avtal med Danmark,
om man har funnit andra lösningar.

Jag vill betona, såsom utrikesutskottets
ordförande redan framhållit, att
detta avtal får ses som en uppgörelse
inom ramen för den totala uppgörelse
som har ingåtts för att EFTA skall
kunna ta ett steg vidare. Därför tycker
jag nog, herr Isacson, att man inte bör
ta detta avtal som en förevändning för
att känna sig oroad inför framtiden.
Om vi realistiskt försöker bedöma
framtiden kan vi väl vara överens om
att den sannolikt inte kommer att innebära
ökade möjligheter för vårt
land att exportera jordbruksprodukter.
Efter hand som andra länder ökar sin
produktionskapacitet och genomför mekanisering
och produktionsförbättrande
åtgärder av olika slag kommer även
dessa länder att öka sin jordbruksproduktion.
Det kommer att innebära att
våra förutsättningar, såvitt jag kan se,
snarast kommer att bli sämre att kunna
gå ut på marknaden i Europa och avsätta
svenska jordbruksprodukter.

Herr Eric Carlsson talade om möj -

med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.
ligheten att skicka livsmedel till uländerna.
Jag tror för min del att vi
bör göra rent hus med den föreställningen
att man kan tänka sig en framtid,
under vilken de högt utvecklade
industriländerna skulle producera livsmedel
och skicka dem till utvecklingsländerna.
Vi kan säkerligen inte gå sådana
genvägar när det gäller att höja
levnadsstandarden i u-länderna. Vi
måste i stället inrikta oss på att ge
dessa länder själva förutsättningar att
kunna öka sin jordbruksproduktion.
Det kan vi göra genom att ställa expertis
till deras förfogande och genom
att hjälpa dem med pengar för att sätta
i gång bl. a. forsknings- och utvecklingsarbete.

Det vore ur många synpunkter felaktigt
att utgå ifrån att det här skulle
kunna bli fråga om en hjälp som tar
sig uttryck i sändandet av livsmedel.
Livsmedelssändningar kan naturligtvis
komma i fråga som en temporär åtgärd,
en aktion som tillgrips för att
lindra nöden för ögonblicket. Det kan
dock, såvitt jag förstår, icke vara en
väg att gå när det gäller att ge ett bestående
stöd åt utvecklingsländerna.

Jag vet, herr talman, inte hur många
gånger jag har haft anledning att med
herr Ferdinand Nilsson diskutera det
svensk-danska jordbruksavtalet. Jag
förutsätter att det i dag kanske blir
sista gången i denna omgång. Jag konstaterar
med ledsnad att herr Nilsson
inte på någon punkt tycks vilja frångå
sin som jag tycker på en rad missuppfattningar
baserade mycket negativa
inställning till det svensk-danska samarbetsavtalet
på detta område.

Utrikesutskottets ordförande har redan
erinrat om riksdagens handläggning
av denna fråga, varför jag kanske
inte har anledning att närmare ingå på
den sidan av saken. Jag vill dock erinra
herr Nilsson om att han själv varit
med här i kammaren och beslutat att
remittera propositionen till utrikesutskottet.
Herr Nilsson borde väl vid det
tillfället ha givit till känna, att han an -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

såg att propositionen skulle behandlas
inför annat forum. Nu får vi gemensamt
ta ansvaret för att frågan har
handlagts av utrikesutskottet. Jag finner
det naturligt att ärendet behandlats
där. Detta avtal har undertecknats mellan
den svenske och danske utrikesministern.
Det är ett ärende liknande alla
andra, som handläggs av utrikesdepartementet,
och det skall självfallet också
behandlas av utrikesutskottet här i
riksdagen.

Herr Ferdinand Nilsson tolkar avtalet
på sitt eget speciella sätt. Han säger
att när det står »endera parten»
nödgas han läsa det som »danska regeringen».
Det är väl bara herr Nilsson
själv som har behov av att läsa avtalet
på det sättet. I vanliga fall får man
utgå ifrån att det är avsett att läsas som
det står på papperet. Det finns ingen
anledning att misstänkliggöra detta avtal
genom sådana antydningar som herr
Ferdinand Nilsson har gjort.

Redan inledningsvis i mitt anförande
bemötte jag de invändningar som
herr Ferdinand Nilsson har gjort mot
själva ingressen i avtalet. Jag har därför
inte någon anledning att nu återkomma
till den saken. När det gäller
avtalet om sockerbetsodlingen har
kanske diskussionen här redan i viss
mån nyanserat uppfattningarna. Visst
kan hem Ferdinand Nilsson ha rätt att
mena att ett avtal på tre, fyra eller fem
år inte är något långtidsavtal. Man
kan naturligtvis tvista härom. Jag tror
inte att man vare sig från svensk eller
dansk sida har något intresse av att
teckna ett sådant här avtal på längre
tid. Herr Nilsson ser saken mycket ensidigt.
Även de danska odlarna har
naturligtvis anledning att fundera över
om de skall skriva under en långsiktig
förbindelse om leveransskyldighet till
Sverige för sina sockerbetor. Hade
man, herr Nilsson, i våras när vi satt
och diskuterade dessa frågor kunnat
förutse den prisutveckling, som skulle
följa i fråga om socker under sommaren
och hösten, så tvivlar jag på att

3f Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

man från dansk sida velat skriva på
en förpliktelse att förse oss med sockerbetor
till en kvantitet som motsvarar,
som herr Isacson sade, ungefär en
odling på 1 800 hektar. Prisutvecklingen
har nämligen varit sådan, att det
varit möjligt att ta ut nästan vad som
helst för sockerbetor, inte bara för råsocker
utan också för färdigt socker,
under de senaste månaderna.

Därför bör vi inte se på denna sak
så som herr Nilsson gör. Här blir det
fråga om att finna en avvägning, där
olika intressen måste beaktas. Jag är
för min del alldeles övertygad om att
man från dansk sida inte kommer att
ställa anspråk på att göra detta avtal
mera långsiktigt än vad jag här antytt.

Vidare säger herr Elofsson i ett inlägg,
att det väcker mycken irritation
att man skall återbära medel till Danmark.
Varför? Jo, därför att det råder
oklarhet om varifrån dessa pengar
kommer. Jag vill gärna passa på tillfället
att framhålla att denna ersättning
till Danmark, som man kan säga
utgör en restitution av införselavgifter,
tas ur fettregleringsfonden. Detta gäller
också den kompensation, som ges
det svenska sockerbolaget för att möjliggöra
import från Danmark. Bolaget
får därigenom ersättning för den merkostnad
som det åsamkas för att hämta
sockerbetor från Danmark. Medlen
tas från en kassa, som i annat fall skulle
gå in till statsverket. Det är inga
jordbrukspengar, utan sådana medel
som framkommer genom att vi betalar
ett högre pris på margarin än vad vi eljest
skulle göra. Det är konsumenterna,
även jordbrukarna i den mån de
konsumerar margarin, som medverkar
till att bygga upp dessa tillgångar, men
de skall, som sagt var, gå in i statskassan.
Ur den synpunkten är de att
betrakta som vilka andra medel som
helst, som anvisas över statsbudgeten,
och därför finns det absolut inte, herr
Elofsson, någon anledning att jordbrukarna
skall känna sig förtretade över
den återbäring som sker. Den är av

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

samma karaktär som när vi beslutar att
anvisa medel för andra ting i vårt samhälle,
d. v. s. medlen tas ur de gemensamma
tillgångarna.

Till sist skulle jag ytterligare vilja
bemöta herr Carlsson. Han menar att
det var nödvändigt att vi har en större
jordbruksproduktion i vårt land än
som strängt taget är nödvändigt. Det
motiverade han med de risker som kan
uppstå av olika slag, exempelvis radioaktivt
utfall, och som skulle kunna göra
att en del av den svenska åkerarealen
inte blir produktionsduglig. Ja, skulle
vi räkna med ett så olyckligt förhållande,
då kommer vi i samma läge som
andra länder. Vi har den väsentliga delen
av vår jordbruksproduktion i södra
och mellersta Sverige. Skulle vi
drabbas av sådana olyckor skulle också
ett land som Danmark sannolikt få känning
av detta.

Det är emellertid ett perspektiv som,
om man skulle fundera över det, skulle
leda alltför långt, och jag tror inte
att det är någon mening att vid bedömningen
av detta avtal dra upp ett sådant
perspektiv som herr Carlsson gör
här i dag. Det kan knappast bidraga
till att konkretisera den debatt som vi
för. Därför tror jag inte att dessa argument
kan tillmätas nämnvärd betydelse
när vi skall ta ställning till detta
avtal mellan vårt land och Danmark i
fråga om jordbruksprodukter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern beklagade
att jag var så obildbar att jag
inte, trots våra upprepade diskussioner,
hade ändrat uppfattning. Jag skulle
kunna skicka komplimangen tillbaka!

Det är väl ändå att missförstå den irritation,
som kompensationen för importavgifterna
har väckt, när man tolkar
den såsom enbart ett missförstånd.
Åh nej, det är inte på det viset! Det är
i stället så, för att citera jordbruksministern
—• och man skall ju citera auktoriteter
— att det enda skydd mot im -

porten som jordbruket har utgörs av
importavgifterna.

I avtalet sägs det, att då dessa importavgifter
förhindrar det danska jordbruket
att tillgodogöra sig importlandets
prisnivå —- det är alltså den skyddade
marknad som avtalsenligt är det
svenska jordbruket tillförsäkrad — så
skall, så länge detta hinder föreligger,
betalas så och så mycket. Det är detta
som väcker irritation, således att man
anslår svenska pengar för att eliminera
det skydd, som här föreligger, genom
att indirekt tillföra det danska jordbruket
dessa pengar. Var de till sist hamnar
är väl ändå inte riktigt utrett; hur
nära de kommer de importerade produkterna
har jag inte sett någonting
om.

Jag har velat fastslå detta, och jag
tycker att det är rätt naturligt att man
säger sig, att det inte skall vara nödvändigt
att på detta sätt eliminera skyddet.
Det är inte uppbyggligt att detta kopplas
ihop med frågan om att när industrien
genom EFTA-avtalet tillförsäkras
ökade förmåner, så skall man då
ta under övervägande om inte också
subventionen av svenska pengar till det
danska jordbruket borde ökas.

Jordbruksministern säger vidare, att
den omständigheten, att danskarna för
närvarande inte exporterar till oss, inte
har berett dem några bekymmer. Nej,
tacka för det! Ty enligt det här förslaget
får de ju så att säga grundskatten
garanterad; de får de 20 miljonerna antingen
de exporterar hit eller inte. Den
saken är alldeles klar, och jag förstår
att danskarna i den situationen för
ögonblicket kan vara ganska förnöjsamma.

På en punkt är det litet svårt att diskutera
med jordbruksministern. Han
tycker att man skall se detta avtal som
det är skrivet och inte läsa in någonting
annat så som jag skulle ha gjort. Detta
syftar på att jag talat om att det behövs
överläggningar mellan regeringarna angående
exporten av jordbruksprodukter,
så skulle man läsa danska.

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln

Ja, jag motiverade detta med att danskarnas
jordbruksexport, om jag inte
missminner mig, utgör 54 procent, medan
den svenska visst ligger på 4 procent.
Under sådana förhållanden trodde
jag att det inte var en obehörig insinuation
att säga, att det var framför allt
danskarna som hade intresse av den
saken. Därvidlag skall jag enligt jordbruksministern
hålla mig till ordalydelsen.
När det däremot talas om ett långsiktigt
betavtal får jag inte hålla mig till
ordalydelsen, ty det kan vara hur kort
eller långt som helst. Under sådana förhållanden
blir det litet besvärligt att
diskutera.

Om jag sedan går till kärnpunkten,
vill jag konstatera att det som gör oss
bekymmer inte är dagens mer eller
mindre goda läge, utan de långsiktiga
bedömandena. Herr jordbruksministern
konstaterade att herr Isacson hade påpekat
den saken. Jordbruksministern
kunde ha hittat samma tanke redan i
motionen också, om han hade läst den.
Vi har där ganska hårt understrukit att
det är de långsiktiga perspektiven som
bereder särskilda bekymmer.

Låt oss emellertid slå fast, att det är
en sak att som det nyss sades resonera
om att man inte skall ha en överproduktion.
En annan sak är att säga som i
punkten 1 i detta avtal, nämligen att
från svensk sida har förklarats, att den
svenska jordbrukspolitiken ej syftar till
någon ökning av den totala jordbruksproduktionen
och att man kan räkna
med att den blivande produktions- och
konsumtionsutvecklingen skall ge möjlighet
för de danska producenterna att
bevara och på vissa omåden utvidga
sin marknad och därigenom få en ökning
i Sverige av ifrågavarande produkter.
Det är en stor skillnad på att slåss
med överproduktionsproblem för att
vinna avsättning av svenska produkter
och att säga att vi har klart för oss —
naturligtvis på grund av befolkningsutvecklingen
och på grund av industriutvecklingen
här i landet —- att vi kan
räkna med på lång sikt en ökad kon -

med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

sumtion. Det är denna ökade konsumtion
inom landet, som detta avtal vill
förbehålla åt danskarna och det har
inte med överproduktionsproblemet att
göra.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr jordbruksministern
har tydligen ganska grundligt lyckats
missförstå vad jag sade om användningen
av det livsmedelsöverskott som
finns i de västliga länderna. Jag anknöt
klart och tydligt till Förenta Nationernas
program, »Development through
food», med andra ord att det överskott,
som man för tillfället har i vissa länder,
skall användas för att sätta i gång utvecklingen
i de underutvecklade länderna
därför att folk som svälter inte kan
klara det arbete som behövs för att
komma i gång med en tillräckligt stor
livsmedelsproduktion.

Givetvis skall man i framtiden räkna
med att dessa länder, där man för
närvarande har ett underskott på livsmedel,
skall kunna producera sina livsmedel
själva. Det kan vi inte göra åt
dem här i de västliga länderna, därför
att jag tror att när det en gång kommer
dithän, att dessa numera svältande folk
producerar tillräckligt med livsmedel
själva, så har vi fått en så stark folkökning,
inte bara i de nu underutvecklade
länderna utan i alla andra länder,
att vi sannolikt icke kommer att få några
överskott att avsätta.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern ansåg
att jag hade gett mig ut på för vida
fält då jag tog upp en diskussion om
vår försvarsberedskap och såg detta
som en helhet. Får jag på den punkten
bara säga, att dagens värld ju har vidgats
och att vi nog har anledning att
försöka se olika frågor i deras större
sammanhang.

Sedan säger jordbruksministern att

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

vi inte kan öka avsättningen av jordbruksprodukter
till de underutvecklade
länderna — där skall man satsa på hjälp
till självhjälp. Jag kan på den punkten
instämma i vad herr Osvald har sagt;
jag tror att det finns ett utrymme även
för hjälp.

Men låt mig också peka på vad dr
Bonow, president i Internationella kooperativa
alliansen, sade i sitt hälsningsanförande
vid alliansens senaste kongress,
återgivet helt nyligen i tidningen
Vi under rubriken »Världens svält och
vårt ansvar». Där redovisas en rad åtgärder
mot världshungern, och jag ber
att få citera bara ett avsnitt: »Förteckningen
på nyttiga rekommendationer
som har avgivits är mycket lång och
imponerande. Det har varit en uppsjö
på goda råd och vettiga förslag men,
tyvärr, alldeles för lite av däremot svarande
handlingar. På medborgarna i de
industriellt utvecklade delarna av världen
vilar ett mycket stort och tungt ansvar.
Det vore en ren dumhet att tro,
att vi kan fortsätta att förbättra vår
levnadsstandard som hittills och lämna
folken i de mindre utvecklade områdena
åt deras öde. I så fall skulle världen
säkerligen, som professor Myrdal sade i
sitt anförande inför Internationella livsmedelskongressen,
’vara på väg mot en
ekonomisk och politisk omstörtning,
trots att ingen kunde förutse den exakta
beskaffenheten av det som sedan
skulle inträffa’.»

Det är kanske obehagligt att påminnas
om dessa saker, men det är nog så
nödvändigt att vi inte heller glömmer
bort det globala perspektivet på en fråga
som denna. Regeringen brukar berömma
sig av att den vill göra insatser
för u-hjälpen — detta är ett område där
det finns utrymme för oss allesammans
att hjälpas åt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har massor av uppgifter i huvudet
och kan så många data, att resultatet

av det hela skulle bli gott om han bara
sammanställde alla sina uppgifter på
ett riktigt sätt. Men det är detta herr
Nilsson inte gör.

Han konstaterar exempelvis — och
det är riktigt — att hälften av Danmarks
export består av jordbruksprodukter;
då borde han också kunna
konstatera, att det måste vara ett vitalt
intresse för Danmark att vid en samverkan
med andra länder få något utbyte
som avser Danmarks marknadssituation.
För oss, som väsentligen exporterar
industriprodukter, är det naturligtvis
mycket tillfredsställande att
tullmurarna för industrivaror raseras
— lika angeläget måste det ju vara för
danskarna att hindren för en internationell
handel med jordbruksprodukter
kan på något sätt reduceras, eftersom
jordbruksprodukterna är deras
starka kort, det för dem väsentliga. Jag
kan alltså mycket väl förstå att danskarna
har intresse av att förhandla
med övriga medlemmar inom EFTA på
det sätt som har skett; och jag vill
tillägga att vi knappast borde ha anledning
att uppfatta våra relativt små
eftergifter — om vi skall kalla det så
—• vid förhandlingarna såsom någonting
för oss oroande.

Sedan är det riktigt — jag konstaterade
det också — att Danmark för närvarande
kan vinna avsättning för sina
jordbruksprodukter på andra marknader.
Men hade vi inte just nu haft det
stopp som sammanhänger med mul- och
klövsjukan i Danmark, så är jag alldeles
övertygad om att vi i vanlig ordning
hade fått in en del danska produkter;
inte minst nu inför julen hade
det säkert varit ett intresse för många
människor att kunna köpa just de
danska produkterna. Konsumenterna
skall väl normalt ha valmöjligheter också
i det avseendet, om de är beredda
att betala vad dessa danska produkter
kostar och gärna vill köpa dem.

Herr Nilsson kom tillbaka till frågan
om detta är ett långtidsavtal eller inte.
På den punkten kan meningarna vara

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

delade. Jag undrar om inte herr Nilsson
själv har betecknat vårt interna
sexårsavtal som ett långtidsavtal. Men
detta avtal på fem år skulle inte få
betecknas som ett långtidsavtal. Det är
ju en strid om ord, och jag vill inte
göra anspråk på att herr Nilsson skall
dela min uppfattning; det hela blir ytterst
alltid en bedömningsfråga. Det
finns inga objektiva kriterier på vilken
tid som skall anses vara lång respektive
kort. Den striden bör vi kanske därför
avblåsa och låta var och en stanna
kvar i sin uppfattning.

Herr Osvald menade att jag missförstått
honom. Jag hade kanske inte närmast
honom i åtanke, men jag uttryckte
mig tydligen så att mitt yttrande
dock kom att kollidera med hans uppfattningar.

Jag har nog haft den uppfattningen
att herr Osvald ibland resonerat om
dessa frågor och möjligheterna till avsättning
till u-länderna på ett sådant
sätt, att det i varje fall kan ha givit
jordbrukarna den föreställningen att
det skulle vara möjligt att i nuläget
driva upp produktionen och få avsättning
för den. Jag har av ett referat av
herr Osvalds framträdande fått den
uppfattningen att han ibland har framställt
saken på det sättet. Om så inte
är fallet beklagar jag att det har uppstått
en missuppfattning, men jag är i
så fall inte ensam om detta.

Jag skulle egentligen kunna instämma
med herr Carlsson — eller jag
kanske skulle säga herr Bonow — i
det uttalande han gjorde. Det framgick
dock inte, såvitt jag kunde finna, att han
på något sätt syftade på det svenskdanska
jordbruksavtalet. Det föreföll
mig som om han inte alls haft det i
åtanke.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad
jordbruksministern anförde, vill jag
först bara säga, att jag är mycket kon -

siliantare än han tror. Jag tycker också
att fem år är en lång tid för ett avtal.
Här har emellertid bollats med begreppen
»fem år» och »längre tid» och
»två år» och »kortare tid». I mitt tidigare
anförande ville jag ha en smula
reda i begreppen på den punkten. På
fem år kan det nämligen hända ganska
mycket i fråga om forskningsarbeten
och de undersökningar man gör för att
skapa en vettigare ordning med sommararbetena
för betorna. Det kan vara
skadligt att binda sig att för längre
tid importera och subventionera dessa
danska betor. Det var bara detta som
det gällde.

Jordbruksministern sade till sist något
om att han tyckte att man väl borde
kunna förstå de danska synpunkterna.
Ja, det gör jag visst! Men jag tycker
att Sveriges riksdag och Sveriges
jordbruksminister väl borde förstå
dem, men inte företräda dem!

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi får tydligen försöka
klara upp det där missförståndet!

Det är alldeles riktigt, att jag menar
att vi i nuläget skulle kunna öka den
svenska jordbruksproduktionen, under
förutsättning att vi verkligen använder
överskottet på det sätt jag nyss antydde.
I en något mer avlägsen framtid
har vi säkert så mycket folk på jordens
yta, att även om vi har en väsentligt
större produktion inom Sveriges
jordbruk än för närvarande, så
kommer livsmedlen att gå åt. Den saken
tror jag är alldeles säker. De överskott,
som finns för närvarande, är i
själva verket bara en droppe i havet
i jämförelse med det enorma behov
som föreligger.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Denna diskussion har
blivit en fråga om vad som anses vara
kort eller lång tid eller vilka begrepp
man skall använda när det gäller
tidsfaktorn. Jag tycker att debatten
på denna punkt har varit klargörande.

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom EFTA, m. m.

Jordbruksministern har sagt, att vad
som står i punkt 1 måste ses som en
kortsiktig historia, en temporär sak,
som inte har någon betydelse på längre
sikt.

Får jag tolka det på det viset, att
denna formulering inte alls har någon
betydelse. Jordbrukarna skall alltså
inte känna sig oroliga. Man frågar sig
då, varför detta alls skall stå med i avtalet.

Det är väl ändock just detta, som
ingett en viss oro bland jordbrukarna.
Det var också det som gjorde att jag
begärde ordet för att reagera mot denna
formulering. Jag har icke yrkat avslag
på avtalet som sådant, men jag
vill inte att formuleringen skall vara
utformad på ett sätt som inger olust
och oro och som liksom gör att vi drar
på oss en tvångströja. Någon sådan har
vi inte anledning att dra på oss inför
den utvecklingsfas som kan väntas
komma.

Med den tolkningen, herr talman, är
jag mycket nöjd över att ha fått en
diskussion kring detta problem.

Jag fick en känsla av att jordbruksministern
menade att den nuvarande
gynnsamma prisutvecklingen skulle bero
på den jordbrukspolitik, som vi fick
fastspikad år 1947. Jag tror att vi med
en något annan jordbrukspolitik ändå
skulle ha haft samma internationella
utveckling beträffande jordbruksprodukterna.

Vi växlar med att vara optimister
och pessimister — vi var pessimister
i början av året, men i dag är vi optimister,
vilket är lyckligt. Vi kan i dag
bara se hur vi säljer våra produkter
—■ vi har t. ex. fått en marknad i Italien
för en hel del livsmedel, som vi
inte hade väntat oss. Vi vet ingenting
om den framtida utvecklingen, men vi
är ändå glada över att vi nu har möjligheter
att kunna utnyttja en exportmarknad
och exportera produkter till
priser som vi tycker är, i varje fall
mätt med mått från januari, ganska
gynnsamma.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte försöka
förlänga debatten. Om herr Isacson vill
tolka vad jag sagt och sätta in det i
dess rätta sammanhang, kan vi alltså
vara överens. Jag ser detta som en
kortsiktig historia, eftersom mitt längre
perspektiv siktar till ett vidare samarbete
och till en liberalare handel i
Europa och världen över.

Om vi hade basat på med jordbruksproduktionen
är det kanske möjligt, att
vi skulle kunna avsätta mera just i dag.
Men, herr Isacson, nog kan vi vara
överens om att våra förutsättningar att
under den gångna perioden av sexårsavtalet
försöka närma oss det uppställda
inkomstmålet, skulle ha varit ännu
sämre än det varit under denna tid.

Till herr Osvald vill jag säga, att
jag nog tycker att han borde arbeta i
ett annat tempo. Det gäller väl först
att försäkra sig om att det finns avsättningsmöjligheter
för jordbruksprodukterna
innan vi uppmanar till att driva
upp produktionen. En debatt om den
saken har vi anledning att ta först. Jag
vill göra gällande att det inte är så
självklart att det skulle uppstå enighet
om att vi i första hand skall sälja våra
jordbruksprodukter ute i världen. Låt
mig ta ett exempel!

Jag vet att det har funnits stort intresse
av att bli av med torrmjölk -—•
vi har haft för mycket sådan här i
landet, och vi har diskuterat om vi
inte skulle kunna skicka ut en del partier.
Emellertid har vi upptäckt, att om
vi har ett visst antal miljoner kronor
till förfogande för detta ändamål, kan
vi köpa dubbelt så mycket torrmjölk i
Amerika för dessa pengar som om vi
skulle ta den vara vi har här hemma.
Om vi har ett intresse av att ge så effektivt
stöd som möjligt, skall vi väl
vara generösa och använda pengarna
på det bästa sättet!

Detta gör att det säkerligen är värt
åtskilliga överväganden innan man slår
in på den linjen, att vi skall hålla i
gång en jordbruksproduktion för att vi

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. avtal med Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter inom Ek TA, m. m.

skall dela ut gåvor i världen. Det finns
grupper bär i landet som säger: All
right: Vi skall vara ined om en generös
handling, men låt den få så stor effekt
som möjligt!

Herr Osvald borde nog först, menar
jag, ha klarat ut förutsättningarna fölen
ökad avsättning, innan han börjar
predika för en ökad produktion inom
landet.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Här är det ju inte fråga
om att få fram ökad avsättning, om
man med avsättning avser försäljning,
utan det är fråga om en hjälpverksamhet
för att få i gång ett utvecklingsarbete
i dessa underutvecklade länder.

Det finns stora möjligheter härtill,
såsom bl. a. framgår av FN:s program
— det finns flera olika sådana program,
som allesammans är inriktade på
att hjälpa genom att ställa föda till förfogandfe.
Och om den verksamheten får
en sådan storlek, som skulle behövas,
skulle vi faktiskt inte ha några möjligheter
att köpa t. ex. i Amerika, utan
amerikanarna skulle själva kunna använda
allt vad de har.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
lägga mig i den här debatten, men eftersom
det har varit en ganska intensiv
jordbruksdebatt, tycker jag nog att
man behöver konstatera visa saker.

Jag skulle vilja ansluta mig till vad
som har sagts om att det är fel att så
här utan vidare uttala att man för framtiden
behöver ha viss import av jordbruksprodukter.
1960 års jordbruksutredning
har ju gått in för att verkligen
penetrera de här frågorna, och då
tycker jag nog att man inte skall uttala
sig sä kategoriskt som man gjort
på den här punkten i propositionen i
avvaktan på vad utredningen kommer
att säga i fråga om en klarläggning av
vilka möjligheter vi har.

Herr Holmqvist tog ett räkneexempel,
som jag nog tycker innehöll andra
tongångar än vi hört förut. Vi har
ju hört att mindre jordbrukare inte
skulle ha någon större nytta av exempelvis
en höjning av mjölkpriset.
Här gav han ett ärligt erkännande, som
jag tycker var värdefullt. Han sade att
en mindre jordbrukare på det sättet
har fått en inkomstförstärkning på
4 000 å 5 000 kronor. Om man räknar
baklänges, måste det innebära att vederbörande
har producerat 100 000 kilo
mjölk, och då är det väl för övrigt
inte fråga om en så särskilt liten jordbrukare.

I sammanhanget vill jag konstatera,
att det är en inkomstförstärkning jordbrukaren
får på det sättet, men penningvärdets
försämring och kostnadsökningen
inom olika områden har väl
ändå lett till att också utgiftssidan har
ökat, kanske minst lika mycket. Jag vill
gärna tillrättalägga just detta.

Sedan fäste jag mig vid ett yttrande
som jordbruksministern gjorde. Han
sade att det är konsumenterna som betalar
de 20 miljoner som det här rör
sig om. Jag trodde att vi vid våra diskussioner
här i riksdagen har gjort
klart för varandra, att det inte är konsumenterna
som betalar och att det väl
heller inte är jordbrukarna som betalar.
Avgifterna byggs ju upp inom
ett system som innefattar hela regleringssystemet,
och därför är det nog
enklast att vi kommer fram till att det
är detta systems pengar som det rör
sig om.

Till sist vill jag ha sagt och det måste
stå klart att för svenskt jordbruk måste
en ökad livsmedelsimport tynga den
svenska marknaden och försämra avsättningsmöjligheterna.
Vad jag har
glatt mig åt är jordbruksministerns yttrande,
att om det visar sig att det här
avtalet inte är nödvändigt och att det
inte fyller sin uppgift i framtiden, så
är man redo att avskaffa det, och det
vill jag ta fasta på.

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. tidpunkten för repetitionsövningarna

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
beträffande förevarande utlåtande
samt motionen 1:795 komme att framställas
först särskilt i vad gällde Kungl.
Maj:ts proposition nr 178 samt därefter
särskilt i fråga om motionen, såvitt avsåge
sockerskatten.

Rörande Kungl. Maj :ts proposition nr
178 gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 795, såvitt
däri yrkats avslag å propositionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Beträffande motionen 1: 795, såvitt
avsåge sockerskatten, gjorde herr förste
vice talmannen propositioner, dels
på bifall till motionen i denna del med
av herr Nilsson, Ferdinand, under
överläggningen gjord ändring, innebärande
att i motionsyrkandet orden »i
vart fall i fråga om av svenska råvaror
producerat socker» utginge, dels ock på
avslag å motionen, såvitt nu vore i fråga;
och förklarade herr förste vice
talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår motionen 1:795, såvitt
avser sockerskatten, med av herr
Ferdinand Nilsson under överläggningen
gjord ändring, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen, såvitt
nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 33.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. tidpunkten för repetitionsövningarna Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta
motioner angående tidpunkten för repetitionsövningarna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (I: 397) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Börjesson
i Glömminge och Wahrendorff (II:
473), hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådana åtgärder, t. ex. efter överläggning
med jordbrukets topporganisationer,
att repetitionsövningarna till
tiden bättre kunde anpassas till jordbrukets
förhållanden i skilda delar av
landet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:397 och 11:473
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Carlsson, Eric, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med hänvisning till
min vid statsutskottets utlåtande nr
185 fogade reservation skall jag be att
få framlägga ett par synpunkter. Inkallelser
till repetitionsövningarna har
dels en beredskapsuppgift att fylla för
vårt land, dels skall de ge tillfälle till
samövningar mellan olika förband,
dels också ge övning och vidareutbildning
åt den enskilde. Dessa inkallelser
som i regel sker med 6 års intervaller
innebär i många fall stora olägenheter
för den enskilde som tas bort
ur sitt vanliga förvärvsarbete. Som
framhålles i herr Jonassons in. fl. motion
drabbas företagarna inom jordbruket
hårt, främst när inkallelser sker
under vegetationsperioden.

Som riksdagsman möter man ofta
dessa bekymmer genom alla dem som
önskar intyg om nödvändigheten av
uppskov och förläggandet till senhöst
och vintertid med fullgörandet av repetitionsövning.

Uppskov brukar i regel beviljas av
vederbörande chefer. Dock har i en de!
fall hänvändelse måst göras till Kungl.
Maj:t — alltså försvarsministern — när
vederbörande myndigheter legat på
ärendena utan att ge besked. Vill man
skapa förståelse för försvaret och nödvändigheten
av repetitionsövningar
måste man lämna besked i tid före inkallelsedatum
samt ta all möjlig hänsyn
till den enskildes situation och ofnständigheter.
Jag tror att ingen drar
sig undan att fullgöra den ålagda repetitionsövningen,
men det måste till
god vilja från den andra partens sida
och att man även i största utsträckning
tillgodoser de inkallades önskan om
lämplig tid.

Myndigheterna får inte försätta den
enskilda människan i en sådan situation
att hon känner sig utlämnad på
nåd och onåd. En och annan förbandschef
behöver också erinras om vad
som säges i detta utlåtande. Utskottet
understryker att det »delar motionärernas
uppfattning att den föreliggan -

Ang. tidpunkten för repetitionsövningarna

de frågan är av största betydelse för
jordbruksnäringen» och att det »vill
understryka överbefälhavarens uttalande
om angelägenheten av att anpassningen
av repetitionsövningarna efter
jordbruksnäringens och särskilt den
enskilde jordbrukarens förhållanden
förbättrats i all den ytterligare utsträckning,
som det är möjligt med
hänsyn till andra viktiga militära och
civila faktorer».

Den positiva skrivning som utskottet
här gjort liksom vad överbefälhavaren
sagt om att hänsyn särskilt skall
tagas till den enskilde jordbrukarens
förhållanden i all den utsträckning det
är möjligt hälsas med tillfredsställelse.

Tyvärr sker det nämligen att hänsyn
inte tas till den enskildes situation.
Det torde vara mig tillåtet att med ett
enda exempel belysa detta. En värnpliktig
jordbrukare, ensambrukare,
född 1918, blev inkallad under tiden 12
september—13 oktober 1962. Han anhöll
om och beviljades av Kungl. Maj:t
uppskov med fullgörande av repetitionsövning.
I sin ansökan framhöll
han att han önskade vintertjänstgöring.
Döm emellertid om mannens
förvåning när han år 1963 blev inkallad
samma tid på året igen, nämligen
från den 11 september—12 oktober.
På förfrågan svarade man på regementet
att ett misstag skett men att
det bara var att skriva en ny ansökan.
Så skedde med ny begäran om vintertjänstgöring,
varpå nytt uppskov beviljades.
Nu är samme man ånyo inkallad,
denna gång under tid när vårbruket
skall ske. Ny förfrågan. Mannen
får svaret: Ni får skriva ny ansökan
med nya intyg. Ny ovisshet blir
följden. Nog tycker man att denne
värnpliktige som inte är specialutbildad
borde kunna få fullgöra sin tjänst
under vintertid, när enligt uppgift dock
en hel del inkallelser sker under vintertid
till T 3 i Sollefteå, som det här
gäller.

Jag hoppas emellertid herr talman
att vad utskottet och överbefälhavaren

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. tidpunkten för repetitionsövningarna
här sagt också skall bli bekantgjort på
vederbörande förband och lända till
efterrättelse. Till slut, herr talman,
knytes i utskottets utlåtande vissa förhoppningar
till 1960 års värnpliktsutredning,
varifrån signalerats kortare
repetitionsövningar och kortare intervaller
mellan inkallelserna. Jag har
tidigare här i kammaren uttalat mig
för kortare och mera effektiva repetitionsövningar,
och jag avvaktar med
stort intresse det förslag som 1960 års
värnpliktsutredning skall komma med.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag har velat anföra dessa synpunkter
med hänsyn till den för många
enskilda viktiga fråga som det här
gäller.

Häri instämde herr Jonasson (ep).

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Vi är här i huset vana
vid att det hänvisas till pågående utredning.
Att så också sker i denna fråga
är helt naturligt, då värnpliktsutredningen
räknar med att om inga olyckor
inträffar framlägga förslag till ett reformerat
värnpliktssystem om ett halvår.
Det är med anledning därav som
jag har dristat mig att begära ordet,
men jag lovar att inte fresta kamraternas
tålamod så hårt som många talare
tidigare gjort här i dag, varför det vad
det på mig ankommer inte skall dröja
alltför länge förrän vi kommer fram till
dagens egentliga överläggningsärenden,
de där utformad reservation föreligger.

Även om det är stimulerande för utredningsmän
att förväntningar knytes
till deras arbete, måste i detta fall anmälas
att i varje fall inte kontrollmöjligheterna,
som utskottet förmodar,
kommer att påverkas av värnpliktsutredningens
kommande förslag. Det är
en egen intern utredning, som överbefälhavaren
i detta avseende har i tankarna
i sitt yttrande.

Den glädje som jordbruket kan få av
det förslag som värnpliktsutredningen
arbetar med ligger nog inte på repeti -

tionsövnings- utan på grundutbildningssidan
och kan mera komma sådden än
skörden till nytta. Utredningen umgås
nämligen med planer att för den största
gruppen av värnpliktiga föreslå en förkortning
som medger inryckning senare
under sommaren. Vissa arrangemang
kan om allt går i lås ge samma effekt
även för andra. På repetitionsövningssidan
blir väl läget dock i stort sett och
sammantaget status quo.

Det är en mycket viktig sak i samband
med vårt försvar som motionärerna
helt har bortsett ifrån, utskottet
nämnt i förbigående och överbefälhavaren
ägnat några få rader, nämligen kravet
på ständigt tillgänglig beredskapsstyrka.
Om första tjänstgöringen förkortas,
ökas den tid som måste beredskapstäckas
av repetitionsövningsförband. I
gengäld blir utspridningsmöjligheterna
då större. Genom övergång till kortare
men flera repetitionsövningar blir möjligheten
till överflyttning till annat förband
med repetitionsövning under
gynnsammare tid samma år större. Detta
innebär dock en nackdel både för
förbandet som blir stört därav och för
den lokalrekryterade värnpliktige, som
får rycka in till avlägsnare förband, vilket
ger mindre möjlighet att komma
hem och se till sin ordinarie verksamhet
under den tid han är inkallad.

Man får räkna med att de militära
myndigheterna efter förkortning av repetitionsövningarna
blir restriktivare
med att bevilja anstånd. Detta balanseras
ur civil synpunkt av att väl de flesta
lättare kan vara borta från sitt vanliga
arbete en kortare period än en
längre. Att även en mycket kort bortavaro
under otjänlig tid kan bli katastrofal
för en ensamjordbrukare, som inte
kan skaffa tillfällig arbetskraft, medges.

Det sagda är inte avsett som sidovördnad
mot utskottet eller som polemik
mot motionärerna. När värnpliktsutredningen
dock har åberopats, har
jag ansett det omotiverat att undanhålla
intressenterna hur mycket — eller om
den formuleringen föredras — hur litet

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

den aktuella frågan kan komma att påverkas
av utredningens förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 186, i anledning
av väckt motion om en av integrationen
i Europa betingad översyn av juristutbildningen,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om främjande av vuxenutbildningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av väckta motioner
om främjande av vuxenutbildningen.

Till behandling hade utskottet förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (1:119) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (II: 151), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte framhålla det ur rättvisesynpunkt
angelägna i att en bättre organiserad
och understödd vuxenutbildning
komme till stånd samt att riksdagen
i anledning härav måtte anhålla om
en brett upplagd undersökning angående
vuxenutbildningens organisation
och behov, varvid särskilt möjligheterna
att erhålla ekonomiskt bistånd till
utbildning, som erbjöde speciell yrkeskompetens
respektive formella examina,
borde uppmärksammas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 119 och 11:151
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 187 i anledning av de väckta
motionerna 1:119 och 11:151 om

Om främjande av vuxenutbildningen
främjande av vuxenutbildning framhållit,
att vuxenutbildningen i dagens samhälle
är av stor vikt. Jag skulle vilja
tillägga, att vuxenutbildningen kommer
att bli av än större vikt med hänsyn till
samhällsutvecklingen.

De vuxna i förvärvslivet har hitintills
i stor utsträckning fått klara sin fortbildning
själva, även om det kan pekas
på mycket som talar för motsatsen, t. ex.
bildningsorganisationernas, korrespondensinstitutens,
arbetsmarknadsorganisationernas
och samhällets egna insatser.
Utvecklingen kräver av de vuxna
fortbildning och omskolning. Om vi hitintills
i allmänhet har kunnat klara oss
med utbildning i ett yrke, kommer de
unga i dag troligen i större utsträckning
att få uppleva att de under sitt arbetsliv
som vuxna får lära ett nytt yrke
med hänsyn till arbetslivets utveckling
och omstrukturering.

Fortbildning för specialister kräver i
dag och än mer i framtiden ökad tid.
Man talar redan om att specialister behöver
för sin fortbildning — för att
hänga med i utvecklingen — cirka en
månad per år av studier. Vad kommer
icke detta att medföra för krav på vårt
framtida utbildningsväsende! Detta har
också skolmyndigheterna beaktat.

Ecklesiastikministern framhåller i
sina direktiv till yrkesskoleutredningen
att inga skarpa gränser inom utbildningsväsendet
bör dragas för framtiden
mellan primärutbildning för ungdom,
omskolning och fortbildning av vuxna.
Målsättningen är ett integrerat skolsystem.
Skolsystemet behöver vara dynamiskt
så till vida att det lätt och
snabbt skall kunna anpassas efter samhällsutvecklingen,
yrkesvärldens föränderlighet,
arbetsmarknadens krav etc.
Det är också därför som vuxenutbildningen
kommer in i bilden och blir än
mer betydelsefull i framtiden.

I motionerna har vi motionärer velat
framhålla, att vuxenutbildningen icke
bara är av stor ekonomisk betydelse för
samhället utan också en rättvisefråga
för individen. Samhället har med hän -

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna
syn till effektivitetskravet inom näringsliv
och förvaltning icke råd att försumma
de redan yrkesverksammas fortbildning.
Samhället får icke heller underlåta
att ge de vuxna möjligheter till
att utveckla sig och i någon mån tillgodogöra
sig den utbildning som de i
dag är villiga att ge ungdomen.

Genom sakkunnig prövning av de
synpunkter på vuxenutbildningen, som
framförts i motionerna och i de utredningar
som omnämns i utlåtandet, hoppas
vi motionärer få förbättrade möjligheter
för vuxna till utbildning på såväl
allmänna som målinriktade utbildningsvägar.

Herr talman! Jag har intet eget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av väckta motioner
angående ungdomsinstruktörer i
kommunerna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sundin och Jonasson (I: 487) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Gustavsson i Alvesta och Fälldin
(11:579), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
måtte verkställas rörande möjligheterna
att skapa en landsomfattande organisation
av idrottsinstruktörer i kommunerna
i anknytning till grundskolan
samt om lämpliga former för utbildning
av sådana instruktörer i enlighet
med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:487 och II: 579 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 487 och II: 579,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av möjligheterna att skapa
en organisation av idrottsinstruktörer i
kommunerna samt av de lämpliga formerna
för utbildning av sådana instruktörer.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I den ständigt aktuella
debatten om våra ungdomars intresseinriktning
påpekas det ofta så här:
»Ge oss möjligheter att aktivt sysselsätta
ungdomen med antingen idrott, hobby
eller någon form av föreningsverksamhet,
och ni skall finna att många
av dagens problem med ungdomen och
dess fritid kommer att försvinna!»

Idrotten är en av de rörelser, vilka
har ett mycket gott inflytande på våra
ungdomar. Dess möjlighet som uppfostrare
i detta ords bästa betydelse
är också känd. Många lärare och
idrottsledare kan också i dag helt säkert
omvittna, hur just idrotten varit
källan till kontakt med en viss kategori
elever även när det gäller skolarbetet
— och jag menar givetvis en gynnsam
kontakt. Alla, som sysslat med
ungdomsverksamhet — det kan vara på
vilket område som helst; det må vara
inom föreningar av olika slag eller
inom skolornas verksamhetsområde —
gör emellertid ständigt samma erfarenhet:
bristen på ledarkrafter är tyvärr
mycket stor. Ledarfrågan är även
en mycket väsentlig fråga. Alla kan
samstämmigt säga: »Visst går det att
samla ungdomen till ett positivt och
aktivt fritidsintresse — om det bara
funnes ledare.» Jag vet att det har
gjorts en del för att ungdomsledarfrågan
skall kunna lösas. Dessa åtgärder
är dock främst baserade på tillfällig -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

hetskurser. De, som på dessa relativt
korta kurser får en skolning som ungdomsledare,
försvinner i regel efter en
ganska kort tid av olika skäl — och
dessa skäl behöver jag inte gå in på i
denna debatt.

Förslaget om idrottsinstruktörer kan,
herr talman, ute i kommunerna förmodas
få en större varaktighet helt
enkelt till följd av att man har tillgång
till toppidrottsmän, såväl nu aktiva
sådana som före detta aktiva.
Dessa är nästan utan undantag de
ungas självklara idoler och skulle säkerligen
tack vare sitt stora kunnande
bli goda idrottsledare.

Med stor glädje har vi i utskottet
också kunnat konstatera de positiva
remissvar, som avgetts i frågan av olika
myndigheter och institutioner. Får
jag här ta mig friheten att citera vad
skolöverstyrelsen yttrar. Överstyrelsen
anför bl. a.: »För ungdomens fritidsverksamhet
inom idrotten synes
det emellertid vara av stor betydelse
att den tillföres utbildade ledare, till
vilka, som motionärerna antyder, dagens
ungdomar ser upp till såsom föredömen.
Med den ökade fritid, som är
att förutse även för skolungdomen genom
införande av femdagarsvecka,
följer sannolikt större behov av ungdomsledare.
Med ovan anförda reservation
vad den obligatoriska gymnastik-
och idrottsundervisningen i skolan
beträffar vill överstyrelsen tillstyrka
motionärernas hemställan om en
utredning om lämpliga former för utbildning
av idrottsinstruktörer samt
möjligheterna att inom kommunerna
skapa befattningar för sådana.»

Sveriges riksidrottsförbund är positivt
i sitt yttrande, Landskommunernas
förbund likaså. Förbunden vill för sin
del tillstyrka en utredning av frågan.
Det senare förbundet pekar på den begynnande
kommunala verksamheten
på idrottens vittomfattande område.

Kommuner inom flera län får nu
tillgång till goda, ja förnäma idrottsanläggningar.
Inom skånelänen, som

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna
jag självfallet bäst känner till, uppföres
under de närmaste åren ett flertal
idrottshallar. I somras kunde likaledes
några simbassänger och badanläggningar
tas i bruk. Allt detta talar
för att efterfrågan på ledarkrafter och
instruktörer kommer att öka. Detta
konstateras även av Landskommunernas
förbund, som på grund av denna
efterfrågan anser det välbetänkt att en
utredning kommer till stånd.

Jag måste säga, herr talman, att man
därför blir litet förvånad, när utskottsmajoriteten
tror sig finna en avslagsmotivering
i skolöverstyrelsens yttrande,
där det anföres att gymnastik- och
idrottsundervisningen i skolan bör ske
under ledning av för undervisningen
utbildade lärare. Häremot har vi reservanter
givetvis intet att invända, men
vi är övertygade om att dessa lärare
inte räcker till för att tillgodose det
intresse, som i dag finns hos ungdomen
för ett mer aktivt idrottande.
Därför tillstyrker också, som sagt,
skolöverstyrelsen motionärernas förslag.

Den verksamhet, som motionärerna
har tänkt sig, skulle i huvudsak byggas
upp kommunvis och ges en viss anknytning
till skolväsendet. Reservanterna
instämmer häri och understryker
för sin del att ordinarie gymnastikundervisning
m. m. bör åvila befattningshavare
inom skolan så långt
det är möjligt. För den verksamhet
som nu är i fråga synes emellertid enligt
reservanterna en viss anknytning
till skolväsendet ändamålsenlig.

Vi menar alltså, som jag tidigare har
framhållit, att en god verksamhet kan
tillgodoses via idrottsorganisationerna.
Emellertid bör även samhället, stat och
kommun, mer aktivt engagera sig i ekonomiskt
hänseende. Varje ungdoms
uppfostran kostar stora pengar. Vilken
summa som är den riktiga vet jag
inte riktigt, men häromdagen hörde
jag att upp till 17-årsåldern kostar
uppfostran och utbildning av varje
ungdom omkring 40 000 kronor. Det

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna

vore att väl förvalta denna investering,
om man hjälper ungdomen till
ett mer aktivt intresse för en sådan
fritidssysselsättning som idrotten. Härför
behövs emellertid, herr talman, ledare.

Jag ber härmed att få yrka bifall till
den föreliggande reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Motionerna behandlar
onekligen ett angeläget problem. Alla
är överens om idrottsrörelsens stora
värde med hänsyn till bl. a. dess ungdomsvårdande
verksamhet. Vad det nu
gäller är att få fram idrottsinstruktörer,
som kan ta hand om ungdomen runt
om i vårt land. Som Riksidrottsförbundet
framhåller är det nödvändigt att
kommunerna härvidlag engagerar sig.
Intresset härför har säkerligen ökat till
följd av dels en växande allmän förståelse
för det aktuella problemet och dels
bildandet av allt större kommuner med
därmed följande ökade kommunala resurser.

Även jag noterar, att samtliga remissinstanser
tydligen har en positiv inställning
till motionärernas syfte. Utskottet
har också gjort en positiv skrivning.
Man inskränker sig dock till att avslutningsvis
uttala en förhoppning om att
det påbörjade samarbetet mellan de
kommunala idrottsstyrelserna och Riksidrottsförbundet
skall kunna fortsätta
och utbyggas.

Reservanterna vill däremot ha till
stånd en utredning och framhåller bland
annat att deras önskan härvidlag tillstyrkts
av såväl skolöverstyrelsen som
Riksidrottsförbundet. Då frågan om utbildning
av idrottsinstruktörer och ungdomsledare
onekligen är ett aktuellt
problem, vars lösning är angelägen, bör
en utredning enligt min mening vara
värdefull.

Herr talman! Jag ber att i all korthet
i likhet med den föregående talaren få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Man har tydligen i det
föregående resonemanget alldeles glömt
bort vad motionerna gick ut på. De avsåg
att skapa en landsomfattande organisation
av idrottsinstruktörer i kommunerna
i anknytning till grundskolan
samt att få fram lämpliga former för utbildning
av sådana instruktörer i enlighet
med motionernas syften. Man vill
alltså skapa en ny landsomfattande organisation.

Det är rätt egendomligt av herr
Schött att underkänna den organisation
vi redan har, Riksidrottsförbundet. Det
kan ändå inte vara möjligt att vi skall
vara med om att skapa en ny landsomfattande
organisation vid sidan av
Riksidrottsförbundet för att klara denna
uppgift. Vidare säger man klart och
tydligt ifrån att detta skall ske i anknytning
till grundskolan, men skolöverstyrelsen
säger där att det inte kan
bli tal om detta. Den undervisning som
skall ske i skolan skall skötas av gymnastikdirektörer,
alltså av utbildat folk
som också har pedagogisk erfarenhet.
Där har sålunda motionärerna inte något
som helst medhåll av skolöverstyrelsen.
Däremot menar skolsöverstyrelsen
att det är bra om man vid sidan
av detta kan få kommunerna att ta på
sig att anställa idrottsinstruktörer. Den
saken är emellertid redan i gång inom
Riksidrottsförbundet, så det kan inte
vara någon nyhet. Det gäller väl att försöka
stimulera kommunerna i största
möjliga utsträckning.

Motionärerna och en del av reservanterna
har hänvisat till att stjärnidrottsmännen
är krafter som man bör ta vara
på. Nu förhåller det sig väl i verkligheten
på det sättet, att de toppidrottsmän,
som blir ungdomsidoler som

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

man talar om, är så eftersökta på olika
håll att de får mycket väl avlönade
platser. Jag tror att det skulle bli oerhört
svårt för kommunerna att konkurrera
för att få sådana krafter till
sitt förfogande. Många av dem startar
för övrigt då och då egna företag inom
idrottsbranschen och andra branscher,
så att dessa personer finns sannerligen
inte att plocka bland buskarna.

En annan sak som man tydligen alldeles
glömt bort är hur en toppidrottsman
exempelvis inom fotboll skall kunna
tjänstgöra som idrottsinstruktör inom
något annat område än fotboll. Det
är väl inte bara fotboll man skall bedriva
i kommunerna utan alla slag av
idrott, skridskoåkning, skidåkning, löpning
och allt vad det är fråga om. Dessa
toppidrottsmän har en mycket ensidig
inriktning. De vet kanske allt inom
sitt eget fack men bra litet inom
andra fack. Nu var det väl meningen
att man skulle ge dem en snabbutbildning,
så att de skulle kunna lära sig
också något inom andra områden, men
det tror jag blir både besvärligt och
dyrbart.

Jag tror att alla andra inom utskottet
är överens med herr Schött om
idrottens stora betydelse, men skall
man göra någonting på detta område,
bör man väl närmast satsa på Riksidrottsförbundet.
Om herrarna vill vara
med om att ge ett betydligt större anslag
till Riksidrottsförbundet så att det
bleve möjligt att utvidga denna verksamhet,
skulle jag gärna, och jag tror
många med mig, vara med om att tillstyrka
ett sådant förslag, men till det
nu föreliggande förslaget, som jag för
min del anser vara orimligt, kan i varje
fall inte jag ansluta mig.

I detta anförande instämde herr Källquist
(fp).

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det ligger mycket i herr
Anderssons anförande här. Jag är f. ö.
fullt medveten om att en del av stjärn -

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna
idrottsmännen inte är speciellt lämpade
för en instruktörsuppgift. Jag har
för min del på intet sätt bundit mig vid
detaljerna i motionen — jag har inte
yrkat bifall till den — men vad som
står klart är att det råder mycket stor
brist på idrottsinstruktörer. Därför
skulle jag gärna se att en utredning blir
vidare och kommer att omfatta hela
problemet: möjligheterna att få fram
lämpliga idrottsinstruktörer. Riksidrottsförbundet
finner denna fråga ytterligt
angelägen, vilket också framgår
av förbundets yttrande. Jag har för min
del velat yrka bifall till reservationen,
vilken hemställer om en utredning.

Till slut noterar jag med glädje och
tillfredsställelse det stora positiva intresse
som herr Andersson tydligen har
för de här frågorna. Det finns anledning
att tro att Riksidrottsförbundet på
något sätt återkommer beträffande instruktörsproblemet,
hur nu dagens ärende
än utfaller.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
talar i avskräckande ordalag
om en ny stor riksomfattande organisation,
och han tar fram skolöverstyrelsens
yttrande, liksom man har gjort i
utskottsmajoritetens utlåtande. Då vill
jag än en gång påpeka för utskottsmajoriteten,
att skolöverstyrelsen vid sidan
av sitt påpekande om den obligatoriska
gymnastik- och idrottsundervisningen
— som alltså sker på det
vanliga sättet •—- också menar att det
behövs en idrottsundervisning jämsides
med den som sker under lektionstimmarna.
Det är väl ingen hemlighet för
någon här, att vi från skolans sida är
mycket intresserade av att kunna ge
våra elever en fortsatt utbildning, t. ex.
simundervisning på sommaren, idrottsundervisning
och allt detta.

Jag är givetvis glad över Riksidrottsförbundets
positiva ställningstagande,
liksom jag är glad över det positiva
ställningstagandet från skolöverstyrel -

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna
sen. När det gäller Riksidrottsförbundet
är jag också glad för det positiva
intresse för instruktörutbildningen som
herr Schötts anförande i denna kammare
ger uttryck åt, liksom enligt vad
det berättats mig herr Allards i andra
kammaren. Men att vara så negativt inställd
som hem Axel Johannes Andersson
i sitt anförande visade sig vara, liksom
även utskottsmajoriteten, det rimmar
dåligt med de positiva uttalandena
som remisserna avspeglar. Skall man
tala och handla på det sättet, då har
man inte något riktigt positivt intresse
för ungdomens idrotts- och fritidssysselsättning.

Skulle vi inte här kunna vara överens
om att det i dagens läge är mycket
viktigt att räcka en hjälpande hand åt
denna ungdomsfostran? Det kan vara
mycket väl använda pengar, och jag
tror att det är en mycket god insats
och en mycket bättre användning än
den vi kan tvingas till för en annan
uppfostran, när vi måst konstatera att
någon av ungdomen kommit på fel spår.

I det senare fallet får vi bekosta mycket
dyrbarare saker än en utbildning
av ungdomsinstruktörer. Därför är jag
faktiskt förvånad över att man kan
resa ett motstånd mot detta.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag protesterar bestämt
mot påståendet att jag skulle vara negativt
inställd till idrottsverksamlieten
och till idrottsinstruktörerna. Vad jag
har vänt mig emot är det sätt, på vilket
motionärerna och reservanterna anser
att man skall skaffa fram dessa instruktörer.
Jag menar helt enkelt, att
när vi redan har en landsomfattande
organisation, Riksidrottsförbundet, då
skall vi utnyttja den organisationen och
se till att den får tillräckliga medel för
att bedriva den delen av sitt arbete
i större utsträckning än vad som varit
möjligt hittills. Man har inte nämnt bär,
att det också står i yttrandet från Riks -

idrottsförbundet, att förbundet sedan
ett antal år tillbaka hjälpt många kommuner
i landet med förmedling av s. k.
kommuninstruktörer. Man är alltså redan
inne på denna verksamhet. Man
pekar på att man har skaffat kommunerna
siminstruktörer och en del annat,
och när alltså Riksidrottsförbundet redan
har hand om denna verksamhet,
varför skall vi då skapa en ny organisation?
Det är detta jag protesterar
emot, och egentligen ingenting annat.

Jag tror att det skulle gå fortare om
herr Larsson och alla här i kammaren
vid vårriksdagen röstade för att Riksidrottsförbundet
fick ett rundligt tilltaget
belopp för att öka sin verksamhet
på detta område. Då skulle behovet av
idrottsinstruktörer fyllas fortare än enligt
reservanternas förslag.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga måste jag beklaga herr Anderssons
negativa inställning. Den är väl
klart angiven i hans första yttrande.
Det gäller väl ändå här ungdomens
fostran, och vi måste därvid söka oss
fram på olika vägar för att få ungdomen
in på sunda banor. En förebyggande
verksamhet är i många fall mer effektiv,
och man kommer längre på den
vägen med mindre kostnader än om
man måste vidta åtgärder senare.

Om vi nu i denna motion eventuellt
har uttryckt oss hårt och anvisat vägar
som inte på alla punkter är genomförbara,
borde väl ändå en utredning kunna
komma till stånd. En utredning skall
ju inte ha sitt resultat fastspikat från
början. Det har väl ingen begärt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara säg till
herr Axel Johannes Andersson, att Riksidrottsförbundet
tydligen både i sitt remissvar
och genom här närvarande representanter
har uttalat sitt positiva

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

intresse för motionens förslag om utredning
i detta ärende. Om sedan herr
Axel Johannes Andersson här målar
upp en avskräckande bild av en landsomfattande
organisation, vill jag säga
att det må vara utredningens sak att
föreslå den närmare utformningen. Vi
skall väl inte binda utredningen.

Jag förutsätter också att detta skall
vara en sak som når ut till alla kommuner.
Ingen kommun bör vara undantagen.
Men även detta är någonting som
utredningen får klara.

Jag vidhåller att herr Axel Johannes
Anderssons inställning faktiskt är negativ,
i varje fall mer negativ än det
framgår när han talar om att Riksidrottsförbundet
skall kunna ta hand
om verksamheten. Jag tycker nämligen
det verkar som om Riksidrottsförbundet
har en annan uppfattning — man
vill ha en annan hjälp på detta område
än man hittills har fått.

Att denna fråga kommer igen, om den
faller nu, är jag alldeles övertygad om.
Det skulle inte förvåna mig om den,
såsom har hänt någon gång tidigare,
till och med kommer tillbaka i form av
en proposition.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag vet inte om herr Jonasson
lyssnade på mig eller satt och
tänkte på någonting annat medan jag
talade, eftersom han kunde yttra sig
på detta sätt. Jag håller emellertid fast
vid att den väg som jag förordar måste
snabbare leda till det resultat som både
herr Larsson och jag önskar. Jag vill
nämligen — jag vet inte om det blir
mot Riksidrottsförbundets önskan — ge
Riksidro-ttsförbundet mera medel för
att utöka en verksamhet som förbundet
redan bedriver. Det måste väl gå fortare
om vårriksdagen kan fatta ett beslut
—- vi tänker oss att Riksidrottsförbundet
och motionärerna är verksamma
vid vårriksdagen -— än om man
skall göra den utredning som herrar

Ang. ungdomsinstruktörer i kommunerna

Larsson och Jonasson talar för. Med
kännedom om vilken tid utredningar
tar tror jag inte den kan vara klar så
att det kan bli något förslag till nästa
års riksdag, och då har herrarna försuttit
ett år. Följer ni min linje, vinner
ni ett år då det gäller att få fram
idrottsinstruktörer. Därför tycker jag
att den väg utskottet har anvisat är mer
positiv, även om herr Jonasson inte
uppfattar saken så, än den väg som
reservanterna och i all synnerhet motionärerna
föreslår.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag får alltså fatta herr
Anderssons uttalande så, att hans och
utskottets linje är att riksdagen skall
ställa medel till förfogande i vår. I så
fall är jag mycket tacksam, men jag
tillåter mig betvivla att den tolkningen
är riktig.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Jonasson att jag talar å mina egna —
och som jag är övertygad om även på
folkpartiets — vägnar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

90 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. yrkesskolväsendets anpassning till grundskolan

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 188, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

ja _ 100;

Nej — 29.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Ang. yrkesskolväsendets anpassning till
grundskolan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av väckta motioner
angående yrkesskolväsendets anpassning
till grundskolan m. m.

Till behandling hade utskottet förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (I: 412) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (11:585), i vilka föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
a) hemställa om utredning rörande statsbidrag
till yrkeskonsulenter knutna till
branschorganisationer, yrkesförbund eller
arbetsmarknadens yrkesråd, b)

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta
riktlinjer för hjälpklasselevernas
anpassade yrkesutbildning, innefattande
bland annat statligt stöd till primärkommunerna,
c) hemställa om snabb
och allsidig utredning av yrkesskolväsendets
anpassning till grundskolan
och till utbildningsväsendet i stort, dels
ock i övrigt beakta i motionerna framförda
synpunkter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 412 och II: 585, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det har hänt mycket inom
utbildningsområdet sedan motionerna
I: 412 och II: 585 om yrkesskolväsendets
anpassning till grundskolan väcktes.
Deras innehåll kan därför kanske
i dag verka något passé. Gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen
har framlagt sina betänkanden. En utredning
om yrkesutbildningens uppgifter,
innehåll och organisation av särskilt
kallade sakkunniga har beslutats.

Statsutskottet har i utlåtandet nr 189
förutsatt, att de enligt utskottets mening
betydelsefulla spörsmål på yrkesutbildningens
område som aktualiserats i motionerna
kan förutsättas bli föremål för
sakkunnigas prövning. .lag har själv
kunnat konstatera vid studium av direktiven
till yrkesskolsakkunniga, att de
flesta av motionärernas spörsmål kan
komma att behandlas med undantag av
min gamla käpphäst om hjälpklasselevernas
anpassade utbildning, som jag
hoppas icke skall betraktas som en för
liten fråga att tas upp i sammanhanget.
Särskilt har jag glatt mig åt den vikt
herr statsrådet tillmätt näringslivets
roll i utbildningsväsendet, t. ex. då det
gäller inskolningen i yrket, specialiseringen
och över huvud taget utbildningens
anpassning till produktionslivets
krav och vad som är rationellt och
ekonomiskt i fråga om fördelningen

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 91

Ang. trafikförhållandena inom vissa delar av Värmland och Dalarna

mellan näringsliv och samhälle av ansvaret
för yrkesutbildningen.

Mångas förhoppning är att yrkesskolan
skall få de former som gör att risken
för att yrkesskolan kommer att sättas
i efterhand då det gäller de övriga
gymnasiala skolformerna skall elimineras.

Herr talman! Jag har inget eget yrkande.
Jag har endast velat foga till motionerna
ett ord på vägen, som jag hoppats
går fram till omnämnda utredningar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

190, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till rektorslöner vid
kommunala gymnasier;

nr 191, i anledning av väckta motioner
om en upplysningskampanj rörande
alkoholbrukets speciella risker för
ungdom;

nr 192, i anledning av väckta motioner
angående de statliga myndigheternas
prövning av skolbyggnadsärenden
m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till fideikommissnämnden;

nr 194, i anledning av väckt motion om
anslag till ersättning till föräldrar för
vården av vissa fosterskadade barn;

nr 195, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av industrihälsovården; nr

196, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av frivilliga krafter
i social verksamhet, m. m.;

nr 197, i anledning av väckt motion
angående de s. k. hemmadöttrarnas problem;
och

nr 198, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av
trafiksäkerheten, i vad motionerna avser
utredning av frågan om ett sam -

ordnat organ för trafiksäkerhetsuppgifter
m. m. samt en fastare organisation
av statens trafiksäkerhetsråd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. trafikförhållandena inom vissa
delar av Värmland och Dalarna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande trafikförhållandena
inom vissa delar av Värmland
och Dalarna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl. (I: 146) och den
andra inom andra kammaren av herr
Persson i Tandö m. fl. (11:177), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam opartisk utredning beträffande
trafikförhållandena inom de av
järnvägslinjerna Lesjöfors—Vansbro—■
Mora samt Vansbro—Särna berörda områdena.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:146 och 11:177
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts, utom av
andra,

1) av herr Einar Persson, utan angiven
mening;

2) av herr Eric Carlsson, likaledes
utan angiven mening.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! »Icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd» har ju varit tongången
i flera av de utskottsutlåtanden
som nu behandlats. Man får kanske litet
stilla och försiktigt kommentera:
intet nytt under solen —- motionsslakten
pågår planenligt. Ändock ville vi, som
är motionärer i denna fråga, stanna en
stund inför dessa flerpartimotioner -—

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. trafikförhållandena inom vissa delar
inte mindre än 21 ledamöter från bägge
kamrarna har tillsammans undertecknat
de två motionerna, nr 146 i denna kammare
och nr 177 i medkammaren.

Vi begär där en utredning av trafikförhållandena
i anledning av den diskussion
som uppstått beträffande nedläggningen
av järnvägslinjerna Särna—-Vansbro och delen Mora—Vansbro—Lesjöfors
av Inlandsbanan. Frågan har ju
uppkommit genom att statens järnvägar
signalerat indragningsplaner på grund
av dålig lönsamhet när det gäller dessa
bandelar. Givetvis har detta vållat berättigad
oro och bekymmer i de berörda
områdena, men på flera håll även
principiell debatt om planerna på nedläggning
av banor i olika delar av landet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har
visserligen konstaterat att oron för vårt
vidkommande är stillad genom de överläggningar
som signalerats och nu skall
äga rum mellan representanter för kommunerna
och för järnvägsstyrelsen. Jag
tror likväl att detta knappast är en riktig
bedömning av läget. Oron finns
kvar, och den har ökat sedan våra motioner
blivit avstyrkta. Många har nog
också frågat sig — jag har mött sådana
personer: Hur kan konungens befallningshavande
främja länets utveckling
när han inte har större intresse av dessa
frågor än att han kan tillstyrka att
motionerna inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd? Det finns de som
har undrat om konungens befallningshavande
skall företräda Kungl. Maj:t
och ämbetsverken eller om han skall företräda
länets intressen och söka i
största möjliga utsträckning främja
dem. Man kan nog inte helt värja sig
för intrycket att sådana frågeställningar
är befogade; man förstår att frågorna
ställs.

Men går nu dessa järnvägar så dåligt
ihop som det sägs? Är det inte en målmedveten
strävan från SJ:s sida att göra
dem oekonomiska genom att dirigera
gods och trafik åt annat håll? Man
frågar sig vidare vad SJ har gjort för

av Värmland och Dalarna
att öka trafiken på dessa banor. Jag är
medveten om att sådana frågor har en
allvarlig innebörd, men de är befogade
mot bakgrunden av en allmänt rådande
uppfattning inom kommunerna i de berörda
bygderna i Värmland och Dalarna.

Här finns landets sydligaste fjällområden,
livligt frekventerade av turister.
Det är kort väg dit från Mellansverige.
Sälenfjällen ligger ju inte alltför långt
norrut, och med goda järnvägsförbindelser
ligger de ännu bättre till. För turistnäringens
del är det också ett önskemål
att ha dessa goda förbindelser,
eftersom de nuvarande landsvägarna inte
klarar trafiktopparna — vi har flera
år fått uppleva att det blivit kaos på
vägarna framför allt under påsktrafiken.

Efter järnvägen Vansbro—Särna ligger
den svenska skinnindustriens centrum
— 70 procent av denna industri
är ju lokaliserad till Malung. Hur skall
en sådan industri kunna hävda sig utan
järnvägsförbindelse? Vi har också andra
företag som för sina transporter är
helt beroende av järnvägsförbindelser
och som i dag har spår byggda till sina
anläggningar.

SJ överlämnade i maj till oss riksdagsledamöter
ett exemplar av Transportjournalen.
Där talades om värdet av
järnvägsspår till industrier m. fl. företag.
Man måste fråga sig: Gäller inte det
resonemanget för Västerdalarna och de
berörda områdena i Värmland?

Här finns vidare stora skogsområden,
varifrån virkestransporterna till industrierna
i Värmland rimligen borde gå
efter Inlandsbanan. Kan det var ekonomiskt
försvarbart att förlänga transportvägarna
med totalt 13 mil för att
få lägga ned sträckan Vansbro—Lesjöfors
på Inlandsbanan?

Vid Inlandsbanan ligger ett samhälle,
Sågen, där Äppelbo kommun under de
senaste åren med hjälp av statsbidrag
har investerat 750 000 kronor. Skall nu
denna ort bli utan järnvägsförbindelse?

Utredningen om en aktiv lokalise -

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. trafikförhållandena inom vissa

ringspolitik har ju nyligen framlagt sitt
betänkande. Där framhålles betydelsen
av goda kommunikationer. Skall då ett
statligt organ lägga ned bandelar utan
att avvakta vad som kan bli resultatet
av denna utredning? Meningen är väl
ändå inte att man bara skall tala på
konferenser etc. om den aktiva lokaliseringspolitiken
men att detta tal inte
skall ha någon reell grund. Vi som är
beroende av goda kommunikationer i
våra bygder anser att inte minst järnvägsförbindelserna
är underlaget för att
man över huvud taget skall kunna
åstadkomma en aktiv lokaliseringspolitik.
Dessa frågor måste enligt vår mening
ses i ett sammanhang.

Inlandsbanan slutar i Kristinehamn,
den hamnstad vid Vänern där man i
går hade en konferens om Vänerkanalen
och förbindelserna med Västerhavet.
För de berörda områdena är det
självfallet av vikt att de också har järnvägsförbindelser
till hamnarna vid Vänern.

Ytterligare en frågeställning kommer
bär in i bilden. Det räcker inte
bara med att redovisa den förlust som
statens järnvägar visar upp, utan man
måste också fråga sig, hur det verkar
rent samhällsekonomiskt när en järnväg
lägges ned. Inlandsbanan betecknades
en gång som en kulturbana, en
pulsåder genom inlandet. Det är här
fråga om en bygd med stora skogsarealer,
med en på sina håll växande
industri och med orter där insatser erfordras
för en aktiv näringspolitik. En
järnvägsnedläggning skulle där säkerligen
vålla stora svårigheter både för
samhället och för de enskilda människorna.

1958 års B-riksdag uttalade att innan
nedläggningar av järnvägar finge
ske skulle ordentliga näringspolitiska
utredningar företagas. Länsstyrelsen i
Värmlands län har uttalat att näringsgeografiska
utredningar erfordras. Man
måste också belysa vilka nackdelar och
vådor som en järnvägsnedläggning
medför.

delar av Värmland och Dalarna
Här signaleras nu en utredning med
kommunal medverkan. Vi tror att den
utredningen skall kunna ge anvisningar
om åtgärder till förstärkning av
trafikunderlaget, och det finns säkerligen
också uppslag att ta vara på. Det
finns, herr talman, anledning för herrar
rationaliseringsexperter inom statens
järnvägar att stanna upp ett ögonblick
och att söka tillägna sig de synpunkter
som praktiskt järnvägsfolk
och praktiska kommunalmän har att
anföra i fråga om lösningen av järnvägsproblemen
i här berörda områden.
Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan delvis instämma
i vad herr Eric Carlsson nyss anförde,
men eftersom jag tillhör reservanterna
och är en av undertecknarna
av motionen i denna kammare vill jag
anföra några synpunkter.

Det är ju förklarligt att nedläggandet
av en järnväg väcker stark oro i de
bygder som blir berörda av nedläggningen,
och så är också fallet när det
gäller ifrågavarande järnvägslinjer.
Det är här fråga om nedläggning av ett
stort antal järnvägar. Jag skall inte
upprepa vad som är skrivet i motionen,
eftersom varje ledamot av kammaren
har möjlighet att läsa vad som
där anföres, och inte heller skall jag
upprepa vad de båda länsstyrelserna
framhåller i sina yttranden. Man kan
dock inte komma ifrån att även länsstyrelsen
i Kopparbergs län är rätt positiv
i sin skrivning, även om den slutar
med ett avslagsyrkande. Den säger
nämligen: »Mot bakgrunden härav synes
motionärernas förslag om en särskild
utredning fullt förståeligt.» Det
är från den synpunkten kanske litet
svårt att förstå den slutsats länsstyrelsen
kommer fram till. Länsstyrelsen i
Värmlands län har haft full förståelse
för motionerna och har alltså tillstyrkt
en utredning.

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. trafikförhållandena inom vissa delar av Värmland och Dalarna

Jag för min del har kanske inte så
svårt att förstå järnvägsstyrelsens inställning
i dessa frågor, om man ser
saken enbart ur rent ekonomiska synpunkter,
men detta är ju inte bara en
rent ekonomisk fråga utan också en
stor social fråga som bör bedömas —
såsom utskottet framhåller — ur sociala,
kulturella och näringspolitiska
aspekter.

Utskottet har uttalat sig i en liknande
fråga vid 1958 års riksdag, då utskottet
gjorde ett som jag tycker rätt
positivt uttalande i fråga om de trafiksvaga
linjerna. Jag vill här bara
hänvisa till vad utskottet då anförde i
sitt utlåtande, men jag är rädd för att
de synpunkter, som utskottet den
gången anförde inte kommer att beaktas.
Det vore högst tacknämligt, om
man kunde lita på att det verkligen
blir som utskottet vid detta tillfälle
ansåg att det borde bli. Utskottet upprepar
också i det utlåtande som nu
behandlas vad utskottet sade vid 1958
års B-riksdag och vilket jag vill understryka.

Vad som i hög grad har bidragit till
att skapa denna starka opinion bland
befolkningen i de bygder som blir berörda
av en järnvägsnedläggning är
just att man inte är säker på hur den
ersättningstrafik som skall komma i
stället för järnvägstrafiken kommer att
se ut. Vi som har varit med om den
här saken tidigare vet ju att den busstrafik
som övertar järnvägens uppgifter
inte blir lika bra som järnvägstrafiken.
Framför allt gäller detta styckegods-
och persontrafiken.

Det blir betydligt dyrare att skicka
styckegods, sedan järnvägstrafiken blivit
indragen och man alltså måste anlita
både järnväg och buss, ty det finns
ingen genomgående taxeberäkning. Det
är just avsaknaden av genomgående
taxeberäkning som gör att transporten
blir så kolossalt mycket dyrare. Vid
eu järnvägskonferens som hölls förra
veckan i Falun anfördes mycket drastiska
exempel på hur detta verkar. En

talare nämnde att frakten för en så liten
sak som en ask magnecyltabletter
kostar åtskilligt mycket mer än själva
inköpspriset för tablettasken. Till stor
del beror detta på att det inte finns
eu genomgående taxeberäkning.

Det är ju väldigt svårt att förstå att
det skall behöva bli så mycket dyrare
när man övergår från järnvägs- till
bussförbindelse. Bussförbindelsen är
ju bra mycket billigare än järnvägsförbindelsen,
och då tycker man att det
skulle vara fullständigt onödigt att ytterligare
fördyra styckegodsfrakterna.
Det har också lett dithän, vilket jag
framhållit en gång förut från denna
talarstol, nämligen i 1962 års remissdebatt,
att många företagare och handelsidkare
nu föredrar att varor
skickas per post i stället för med järnväg
och buss. Detta ställer sig betydligt
billigare, eftersom postverket har
er. genomgående taxeberäkning.

Jag skulle kunna säga ännu ett par
saker i detta sammanhang, och det
gäller framför allt folkpensionärerna.
Alla vet vi ju att folkpensionärerna
vissa tider kan utnyttja en särskild rabatt
när de reser på järnväg, men så
fort de övergår till buss gäller inte
längre denna rabatt. Jag tycker att det
borde finnas samma förmåner åtminstone
på busslinjer som ansluter till en
järnvägsförbindelse. Samma förhållande
är det i fråga om elever som går i
högre skolor. De har förmånen av billigare
veckoslutsbiljetter på järnvägen.
I fråga om bussförbindelser finns inte
den förmånen. Man måste därför säga
att glesbygdens folk i detta hänseende
är missgynnat i allra högsta grad och
orättvist behandlat.

Det skulle vara ytterligare mycket
mer att framhålla i denna fråga, men
jag skall inte uppehålla mig längre vid
detta, eftersom jag vet att det kommer
andra talare efter mig som har synpunkter
att framföra på den här frågan.
Jag vill i alla fall uttrycka den
förhoppningen att vederbörande myndigheter
kan ta tillbörlig hänsyn till

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. trafikförhållandena inom vissa delar av Värmland och Dalarna

de synpunkter som framförts här i
kammaren och av motionärerna.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill först gärna instämma
i vad föregående talare sagt
om de olägenheter som skulle uppstå för
berörda bygder i Dalarna och Värmland
vid en nedläggning av järnvägstrafiken
på linjerna Lesjöfors—Vansbro
—Mora och Vansbro—Särna.

Jag har förståelse för att statens
järnvägar måste anlägga lönsamhetssynpunkter
på sin verksamhet, vilket
ibland gör det nödvändigt att skära
bort förlustbringande trafik, men nedläggandet
av järnvägstrafik har andra
än rent företagsekonomiska konsekvenser.
En sådan operation kan både ur
samhällsekonomisk, social och kulturell
synpunkt bli rätt smärtsam för de
bygder som järnvägen betjänar.

I det fall som vi nu behandlar i denna
kammare kommer järnvägsnedläggandet
att betyda sämre trafikmöjligheter
för ett turistområde som är i
stark utveckling, en utveckling som
kräver utbyggnad i stället för reducering
av kommunikationsmöjligheterna.
Nordvästra Dalarnas fjällvärld bjuder
på stora möjligheter till friluftsliv,
rekreation och avkoppling inte endast
för Dalarnas befolkning utan för hela
vårt folk och även för turister från
andra länder. Initiativ har redan tagits
såväl från länsmyndigheter som från
kommuner för en planmässig utbyggnad
av turistnäringen i denna del av
vårt land. Nya hotellanläggningar, nya
sportstugeområden och av bebyggelse
orörda strövområden ingår i planeringen.
Turistnäringen är redan av
stor betydelse för kommunerna i detta
område. Dess betydelse kommer att
tillta såväl för dem, som har sin utkomst
av denna näring liksom för alla
dem som i allt större skaror vill ta till
vara de rika möjligheter till rekreation
som finns uppe i dessa områden.

Det synes mig vara fel att inför en
sådan utveckling reducera de resemöjligheter
som redan finns uppe i detta
område. Herr Eric Carlsson har redan
påpekat den trängsel som råder på
dalavägarna under påskhelgen, under
skollov och under andra säsonger då
turister söker sig upp till dalafjällen.

Järnvägsnedläggandet kommer även
att betyda sämre förbindelser för betydande
industrier i t. ex. Malung.
Malung är ju centrum för skinnindustrien
i vårt land. Det är en för landet
och för länet betydelsefull verksamhet.
Nedskärningen av järnvägsförbindelserna
försvårar denna industris
avsättningsmöjligheter. Detsamma
kan också sägas om industrien i t. ex.
Lesjöfors. Det är av intresse för industrierna
att i varje fall godstrafiken
upprätthålles på dessa bandelar.

Nedläggningen kommer även att ha
andra konsekvenser, bl. a. sämre förbindelsemöjligheter
för befolkningen
till sjukhus, skolor o. s. v.

Mot statens järnvägars företagsekonomiska
skäl för ett nedläggande av
trafiken på dessa bandelar kan således
kommunerna resa viktiga argument för
ett bibehållande av driften. Det är då
av mycket stor betydelse att kommunernas
synpunkter får komma till
tals i debatten samt att man tar största
möjliga hänsyn till desamma. Detta
framhålles även i utskottsutlåtandet.
Utskottet erinrar om ett uttalande vid
1958 års B-riksdag, där utskottet framhöll
»att frågor om nedläggning av
trafiksvaga bandelar icke borde ses
enbart ur rent järnvägsekonomiska synpunkter
utan också måste bedömas ur
sociala, kulturella och näringspolitiska
aspekter. Om en nedläggning bedömdes
som ofrånkomlig, måste tillses
att trafikförsörjningen likväl ordnades
på ett tillfredsställande sätt. Med
hänsyn till den djupt ingripande åtgärd
en järnvägsnedläggning dock innebure
för därav berörda bygder borde
den sålunda inte komma till stånd
utan tungt vägande skäl.» Jag vill i det

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna

sammanhanget också ansluta mig till
vad herr Einar Persson har sagt beträffande
de kommunikationsmedel som
skall ersätta järnvägarna, nämligen att
de måste få en både ur standardsynpunkt
och ur kostnadssynpunkt för befolkningen
gynnsam utveckling och
gynnsam utformning.

Jag vill också, herr talman, i detta
sammanhang understryka det angelägna
i att vägarna i dessa områden som
nu hotas av järnvägsnedläggelse rustas
upp och hålles i gott skick. Jag vet att
vägarna i västra och norra Dalarna har
undergått en betydande förbättring
under de senaste åren. Det finns dock
fortfarande sträckor som inte är färdiga
och dessutom sträckor som bör
byggas om och förbättras.

Representanter för järnvägsstyrelsen
har nyligen haft överläggningar
med berörda parter i de två länen och
med kommunerna och samtidigt inbjudit
representanter för kommunerna
att deltaga i den fortsatta utredningen
av ärendet. Enligt länsstyrelsens
remissyttrande skall en sammankomst
hållas vid ett senare tillfälle
för att lämna kommunerna möjlighet
till samråd med järnvägsstyrelsen före
det slutliga avgörandet.

Därigenom finner jag, herr talman,
att den motion under vilken även jag
står med mitt namn, uppnått sitt syfte.
Jag har därför inget yrkande men hoppas
ännu en gång att man tar största
hänsyn till de berörda kommunerna och
att man vid en eventuell nedläggelse
gör allt för att skapa en så gynnsam situation
som möjligt i framtiden.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Nästa vecka får vi en
diskussion i båda kamrarna om hela
det problemkomplex som ingår i vår
trafikpolitik i anledning av propositionen
nr 191, som vi har behandlat i ett
sammansatt utskott. Problemen rör
även många andra landsdelar, som har
precis samma bekymmer som de här

berörda. Jag finner därför ingen anledning
att nu ingå i någon diskussion eller
polemik mot de talare som har varit
uppe. Jag inregistrerar med tillfredsställelse
att man har uttryckt sin belåtenhet
med utskottets utlåtande, vilket
ju varit fallet med några talare som
uppträtt i denna talarstol.

Jag slutar med att yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

200, i anledning av väckta motioner
angående utvecklingen av järnvägstrafiken
inom stockholmsområdet;

nr 201, i anledning av väckt motion
angående vissa avdrag från arvoden
och pensioner till reservpersonal vid
krigsmakten; samt

nr 202, i anledning av väckta motioner
om höjning av sjukpensionen för
vissa statsanställda.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fördelningen av skolkostnaderna
mellan staten och kommunerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 203, i anledning av väckta
motioner angående fördelningen av
skolkostnaderna mellan staten och kommunerna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (I: 400) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m.fl. (11:483), hade
hemställts, att riksdagen för sin del
måtte besluta maximera kommunernas
utgifter för det obligatoriska skolväsendet
till 2 kronor per skattekrona
och besluta, att överskjutande kostnader
skulle finansieras via statsbudgeten.

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

Ang. fördelningen av skolko

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
(I: 484) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Larsson i Luttra
och Nilsson i Tvärålund (11:582), anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag avseende en rättvis
fördelning av skolkostnaderna mellan
stat och kommun, varvid kostnader avhängiga
av statsmakternas målsättning
om likvärdiga utbildningsmöjligheter åt
alla unga, av statliga beslut och bestämmelser
skulle betalas av staten, medan
kommunerna skulle svara för kostnaderna
i den män de berodde av kommunernas
självständiga beslutanderätt.

Därjämte hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Adolfsson (I: 510)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hagberg och Holmberg (II:
624), såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle understryka, att i motionerna
framfört förslag, att de huvudsakliga
skolkostnaderna skulle överföras
från kommunerna till staten, skulle
beaktas av den arbetande skatteutredningen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna 1:400 och 11:483
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna 1:484 och 11:582
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna I: 510 och II: 624, i
vad de avsåge överförande av skolkostnaderna
från kommunerna till staten,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Vi kommunistiska motionärer
är inte riktigt till freds med
statsutskottets hänvisning till pågående
utredningar, och av detta skäl ber jag

4 Första hammarens protokoll 1963. Nr

naderna mellan staten och kommunerna
att få anföra några synpunkter på frågan
om skolkostnadernas fördelning
mellan kommunerna och staten.

Först vill jag dock säga att det inte
behövs någon självövervinnelse för att
instämma i utskottets konstaterande att
frågan om skolkostnadernas bestridande
endast utgör en del av spörsmålet
om kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna. På många områden
har kommunernas andel av kostnaderna
för allmänna angelägenheter i betydande
grad ökat under de senare
åren. I en del fall har ju staten genom
en utspekulerad bidragskonstruktion
lyckats helt och hållet befria sig från
ekonomisk medverkan och sålunda
överlåtit åt kommunerna att dra hela
lasset, vilket i vissa städer och andra
kommuner även omfattat skolmåltidskostnaderna.
Så mycket större orsak är
det att inte i det oändliga dröja med
åtgärder för att grundligt revidera det
nuvarande systemet för finansiering av
skolkostnaderna. Statsutskottet tycks ju
också, om man skall döma efter dess
formuleringar, vara på det klara med
frågans stora betydelse — utskottet anger
dock icke av vilka skäl frågan har
stor betydelse •— men hänvisar till skatteutjämningskommitténs
väntade arbetsresultat.

Men att vänta och vänta blir ju lite
trist i längden. Vår ena motion i detta
ämne — I: 400 och II: 483 — går ut på
att åtgärder skall vidtagas nu i avvaktan
på en ännu mera genomgripande
reformering på finansieringsområdet än
vi föreslagit i vår motion. Vi anser att
skolundervisningen måste betraktas som
en statlig uppgift och att staten således
horde svara för kostnaderna, och vi har

1 andra sammanhang hävdat att detta
borde genomföras successivt. Men här
har vi alltså ett annat förslag i avvaktan
på att något sådant skulle kunna
åstadkommas, nämligen en maximering
av kommunernas skolkostnadsbidrag till

2 kronor per skattekrona. Det är detta
vi föreslår intill dess frågan lösts i hela
sin vidd.

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna

Ett par av motiven för detta ståndpunktstagande
får jag kanske lov att
anföra. Det första motivet är att undanröja
orättvisan mot kommunerna i det
nuvarande finansieringssystemet, en
orättvisa som kanske får sin illustration
i det förhållandet att skolkostnaderna
kan variera i kommunerna mellan en
krona och sex kronor per skattekrona.
Det är självklart att det finns anledning
att söka undanröja en sådan orättvisa.

Det andra motivet är att man skall åt
de unga söka säkra en någorlunda likvärdig
skolstandard, oberoende av var
de bor, och det är inte minst den frågan
vi ägnar stor uppmärksamhet i vår
motion. Det har sagts att man inte kan
vara nog försiktig vid valet av föräldrar,
men försiktighet är tydligen av nöden
också vid valet av födelseort. Vilken
kommun en pojke eller flicka råkat
födas i kan bli bestämmande för hur
pass kvalificerad grundskoleutbildning
som kommer att erbjudas. Den kan bli
beroende av om pojken eller flickan låtit
sig födas i en kommun med många
skattekronor eller i en med få skattekronor.
Ett system av det slag som vi
föreslagit skulle kunna medverka till
att sådana omständigheter undanröjdes.

Det är mycket det gäller nu i grundskolefrågorna
och i undervisningens
frågor i allmänhet och därmed också i
frågan om yrkesundervisningen. Ett
förverkligande av riksdagens grundskolebeslut
kommer med nuvarande finansieringssystem
att kosta kommunerna
flera hundra miljoner kronor mera än
nu. Det är fara värt att många kommuner
inte klarar det beting som riksdagen
har ålagt dem att klara. Det kan
naturligtvis på sina håll saknas vilja
att på det lokala planet skapa den starkt
förbättrade skolorganisation som riksdagsbeslutet
anger. Men mestadels är
det väl fråga om den s. k. orken, den
ekonomiska orken. Särskilt gäller detta
givetvis kommuner vilkas ekonomiska
bärkraft har försvagats genom de stora
befolkningsomflyttningar som sedan

länge förekommer i vårt land. Pojkar
och flickor bör tydligen akta sig för
att låta sig födas i sådana kommuner,
ty konsekvensen blir att deras grundskoleutbildning
blir sämre än i vissa
andra kommuner. En av detta decenniums
stora uppgifter bör bli att i fullt
mått och gärna något därutöver förverkliga
d. v. s. levandegöra riksdagens
beslut om den nya grundskolan, och
därom föreföll man ju vara enig när
riksdagen behandlade den saken.

I vilken utsträckning riksdagens anvisningar
beträffande tillvägagångssätt
och målsättning i denna fråga kommer
att följas ute i kommunerna beror inte
enbart på viljan lokalt ■— eller till äventyrs
den bristande vilja man kan ha —
utan i särskilt hög grad på den ekonomiska
bärkraft som respektive kommuner
äger.

Vi anser således frågan vara ett spörsmål
om huruvida det som riksdagen har
beslutat beträffande en mera avancerad
grundskoleutbildning än den som vi hittills
haft i verklig mening kan levandegöras.
Det är därför vi fäster så stor
vikt vid att kommunernas andel av
skolkostnaderna så snabbt som möjligt
och så radikalt som möjligt skall nedbringas
för att sedan i huvudsak bortfalla.
Det är därför, herr talman, som
vi anser att vi inte kan frångå det yrkande
vi ställt i våra motioner.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 400 i denna kammare och 483
i andra kammaren respektive motionen
510 i denna kammare och 624 i medkammaren.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I samband med kommunreformen
fördes från centerpartiets
sida på tal nödvändigheten av en ändrad
fördelning mellan stat och kommun.
Man ville ha dessa frågor uppklarade
för att, sedan kommunernas
uppgifter klarlagts, få så mycket rimligare
och sakligare grunder för att bestämma
hur stor eller hur liten en

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 99

Ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna

kommun skulle kunna vara. Det blev
inte så. Vi har emellertid fått ett resultat
så till vida som beslut har fattats beträffande
polisväsendet. Där har staten
tagit på sig en utgift eller kommer successivt
att ta på sig en utgift som är
så klart statlig att den rimligen bör bäras
av staten. Det är dock en statens
elementära uppgift att svara för lag och
ordning i landet.

Den stora tanke som uppbär grundskolereformen
uttryckes i ett av 1950
års riksdag gjort och år 1957 understruket
uttalande som avser att den obligatoriska
barna- och ungdomsundervisningen
skall sammanhållas i ett sammangjutet
organiskt skolsystem där varje
uppväxande individ, oberoende av
bostadsort och föräldrarnas sociala och
ekonomiska ställning i en på bästa sätt
tillrättalagd studiegång får där så påkallas
med det allmännas stöd den utbildning
för vilken hans begåvning,
krafter och anlag gör honom lämpad.

Ett på enhetsskolans principer byggt
skolsystem borde, säges i ifrågavarande
riksdagsuttalande, framstå som en åt
alla håll öppen demokratisk medborgarskola
där de uppväxande kan erhålla
utbildning efter sina gåvor och förutsättningar
utan att sorteras upp efter
yttre startpunkter i livet.

Bland dessa yttre startpunkter ingår
som en faktor enligt gällande bestämmelser
också den kommun inom vars
ram den obligatoriska skolan har att
arbeta. Det säger sig självt att inte heller
denna kommuns större eller mindre
resurser skall få påverka den angivna
klara och storvulna målsättningen. Det
borde vara uppenbart att det härvidlag
är fråga om en rikspolitisk målsättning
att ge en lika möjlighet åt alla. Därmed
skulle illa rimma om kommunerna
hade möjlighet att var och en föra sin
egen skolpolitik utifrån olika perspektiv
efter vars och ens råd och lägenhet.
Så är ju inte heller fallet. Den
statliga målsättningen står fast, staten
beslutar om kursplaner och lärare samt
mycket annat. Från Landskommunernas

förbunds sida har i upprepade framställningar
betonats att kommunerna
får mindre och mindre att säga till om
när det gäller skolan. Det statliga inflytandet
sträcker sig i realiteten långt
utöver den formella beslutanderätten.
Det kan vara fråga om investeringsoch
kreditkontroll, statlig inverkan på
skolväsendets lokalisering, statliga beslut
om skolornas standard, om ritningar
o. s. v.

När det talas exempelvis om att kommunerna
måste ha möjlighet att samordna
de miljöskapande åtgärderna ■—-och det är ju modernt att tala om dem
— kan det vara värt att erinra sig hur
litet kommunerna kan inverka på sådana
ting som skolornas belägenhet och
skolbebyggelse. Detta har inte sagts för
att enbart kritisera. År den obligatoriska
undervisningen väsentligen en
riksangelägenhet, så innebär det att
man bör ha ett fast statligt grepp om
denna. Men mot denna bakgrund framstår
de stora kommunala kostnaderna
för något som staten bestämmer såsom
iögonenfallande — och detta ur flera
synpunkter.

I motionen har vi anfört siffror från
1961 beträffande just kommunernas nettokostnader.
Siffrorna är behäftade
med svagheter, och numera finns något
bättre material. De ger dock en viss
belysning av problemets storleksgrad,
och jag anför det här, därför att när
jag kommer till utskottets utlåtande finner
jag ett något lättvindigt handskande
med den sidan av saken.

De s. k. folkskolekostnaderna anges
i motionen med beloppet 518 miljoner
kronor, vartill kommer kommunernas
förvaltningskostnader. Landskommunernas
förvaltningskostnader anges —
i den mån de särskilt bokförs — till 8,2
miljoner kronor och deras övriga kostnader
för folkskolan till 260 miljoner
kronor. Det kommunala skatteunderlaget
är ojämnt fördelat, och som regel
torde gälla att ju lägre skatteunderlaget
är desto större måste skolkostnadernas
andel därav vara om den lika

100 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna

skolstandarden, den likvärdiga undervisningen
och den lika möjligheten till
utbildning Skall förverkligas i enlighet
med skolprogrammets målsättning.
Faktum är att i många landskommuner
— exempelvis min hemkommun —■ utgör
skolkostnaderna den stora posten,
ofta 40 procent av utdebiteringen.

De siffror jag nyss anförde skulle för
landskommunerna ge en genomsnittlig
skolkostnad av kronor 3: 54 per skattekrona
av en likaledes genomsnittlig total
utdebitering i dessa kommuner av
kronor 10: 63.

Låt oss slå fast att det inte föreligger
någon rimlig proportion mellan kommunernas
kostnader för skolväsendet
och deras möjlighet att påverka kostnadernas
omfattning. I motionerna I:
484 och II: 582 har därför begärts en
utredning för att få fram ett förslag
om en rättvis fördelning av skolkostnaderna
mellan stat och kommun. Detaljerna
kräver avväggning, men detta
får bli utredningens sak. En omfördelning
av skolkostnaderna innebär ingalunda
att inte staten skall kunna anlita
kommunernas hjälp vid skolväsendets
handhavande i kanske ungefär samma
omfattning som nu, om det visar sig
lämpligt. Den nuvarande orimliga fördelningen
— att staten bestämmer men
kommunerna betalar — måste emellertid
bort, så att samma fasta ekonomiska
grund lägges för den lika rätten till
skolning och utbildning oavsett i vilken
kommun de unga råkar vara bosatta.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
203 anfört en fullständigt ohållbar
grund för att skjuta från sig detta rättvisekrav.
Utskottet hänvisar till ett tidigare
åberopande av det pågående arbetet
inom 1958 års skatteutjämningskominitté.
Det kan förtjäna fastslås — och
jag vet inte för vilken gång -— att det
här inte är fråga om skatteutjämning
mellan kommuner utan om en sakligt
riktig fördelning av kostnader, så att
den som bestämmer hur stora utgifterna
skall vara också får bära ansvaret

för sitt beslut. Det måste bli slut på
metoden att staten beslutar men kommunerna
bara nödsakas att betala vad
staten avser med sina beslut.

Utskottet hänvisar nu till att man
bör avvakta det snart slutförda arbetet
inom skatteutjämningskommittén och
det resultat av arbetet som då kan föreligga.
Man kan fråga sig om detta resonemang
kan tas på allvar. Vi vet att
utredningen i våras fick tilläggsdirektiv.
Därvid angavs dels vissa arbetsuppgifter
som skulle lösas, dels också
en kostnadsram inom vilken utredningen
har att hålla sig. I direktiven sägs
att de åtgärder som kommittén kan
komma att föreslå bör vara så avvägda
att de i kostnadshänseende håller sig
inom ramen för i årets statsverksproposition
upptagna anslag till skatteersättning''
till kommunerna och landstingen
i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer
samt till bidrag till
skattetyngda kommuner, utgörande tillsammans
omkring 750 miljoner. Inom
denna kostnadsram bör, heter det vidare,
kommittén framlägga förslag till
ett allmänt skatteutjämningsbidrag och
till ändrad fördelning av folkpensionskostnaderna
mellan staten och kommunerna
samt till de förändringar som
kan befinnas lämpliga beträffande speciella
primärkommunala statsbidrag.
Genom att skatteersättningen i anledning
av 1957 års ortsavdragsreform successivt
minskas under tiden till och
med år 1965, kan den sålunda angivna
medelsramen beräknas med omkring
100 miljoner kronor överstiga nyssnämnda
anslag vid den tidpunkt då
nuvarande bestämmelser om skatteersättning
utlöper.

Det behövs ingen speciell siarförmåga
eller någon röntgenblick in i det
fördolda för att ur dessa siffror läsa
ut att med dessa åtgärder kan kommunernas
avräkning med staten av de
många övervältringarna och återställandet
av de urholkade statsbidragen
inte tillgodoses. För att skaffa någon
rätsida på skolkostnadsfrågan blir det

Onsdagen den 4 december 1963 fm. Nr 35 101

Ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna

uppenbarligen inte en smula kvar. Man
kan alltså inte, som jag tidigare sade,
ta på allvar talet om att man bör vänta
på 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete, ty kommittén har inte fått
resurser i tillräcklig omfattning för att
kunna gripa sig an med denna fråga.
Därför är det fullkomligt otänkbart att
vänta på detta arbete. Man måste sålunda
räkna med att behöva sätta i
gång ett nytt utredningsarbete för att
komma fram till en rimligare och riktigare
grund för genomförandet av den
stora skolreformen. I anledning härav
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 484 och II: 582.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon sakdebatt i detta sammanhang.
Jag vill bara påminna om att likartade
motioner behandlades i riksdagen
förra året. Då hänvisade utskottet till
skatteutjämningskommitténs arbete och
ansåg att man borde invänta dess resultat.
Riksdagen beslöt då i enlighet
med utskottets förslag. Huruvida herr
Ferdinand Nilssons resonemang, att
skatteutjämningskommittén inte har
med denna sak att göra, är riktigt, undandrar
sig mitt bedömande. Utskottet
säger dock att man bör avvakta resultatet
av skatteutjämningskommitténs
arbete för att angripa den väckta frågan
ur då föreliggande utgångspunkter.
Vi har alltså inte alls sagt att skatteutjämningskommittén
skall lösa hela
frågan om fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommuner.

.lag kan till mycket stora delar instämma
i de båda föregående talarnas
synpunkter, och jag vill mycket starkt
betona att detta är en synnerligen viktig
fråga. Ju mer vi studerar den, desto
mer får vi klart för oss att här måste
vidtas åtgärder, gärna i den riktning
herr Ferdinand Nilsson nu senast var
inne på.

Herr Adolfsson sade att man inte
kunde vänta i det oändliga — och det

är inte heller vår tanke att man skall
behöva göra det, eftersom skatteutjämningskommitténs
arbete ju förväntas
vara klart vid årsskiftet. Då får vi
angripa frågan ur vidare synpunkter
än när det gäller speciellt skolkostnaderna,
som de föregående talarna närmast
uppehållit sig vid, ty i åtminstone
ett par av motionerna sträcker man
sig längre än till enbart spörsmålet
om skolkostnaderna. Detta innebär att
vi som sagt måste vänta på utredningens
resultat för att kunna bedöma frågan,
som är av en mycket genomgripande
natur, ur en vidare synvinkel
— något som alla utan vidare förstår.

Jag vill här hänvisa till det resonemang
som utskottet anfört, och jag
kan instämma med de föregående talarna
och säga att också jag hoppas
att frågan snarast möjligt kommer att
bringas till sin lösning. Jag kan även
beträffande den speciella fråga som
herr Ferdinand Nilsson och även herr
Adolfsson närmast var inne på påminna
om att två av kommunförbunden
helt nyligen inlämnat en framställning
till Kungl. Maj :t angående viss justering
av bidraget till skolväsendet, eftersom
det — vilket vi också konstaterat
i avdelningen — har blivit en belastning
för kommunerna just beträffande
skolkostnaderna utöver vad man
kanske hade väntat sig.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Fröken Andersson sade
att hon inte tänkte ta upp någon
sakdebatt i detta sammanhang. Jag
förstår det, eftersom hon företräder utskottet
och utskottet inte gör det •—
jag tycker därför att hennes tanke är
logisk och klar och att det inte är någonting
att invända däremot.

Vad jag velat slå fast är att det har
inträffat någonting nytt sedan utskottet
förra gången hänvisade till 1958 års

102 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ang. fördelningen av skolkostnaderna mellan staten och kommunerna

skatteutjämningskommitté, och det är
att utredningen har fått en ekonomisk
ram, som den skall hålla sig inom och
som den är bunden av. Den har dessutom
fått vissa uppgifter, och det behövs
inte, som jag sade, någon skarp
blick för att upptäcka att det vill till
att utredningen skall klara dessa uppgifter
inom den ram som angivits. Att
dessutom vänta på att man därutöver
på grundval av detta utredningsarbete
skall kunna få fram resurser som skall
kunna vara av någon betydelse i detta
sammanhang, är orimligt. Jag skulle
våga det påståendet att det heller aldrig
kan vara fråga om att inom den
utredningen ta upp frågan om skolkostnaderna,
eftersom detta är ett problem
av en helt annan storleksordning.
Det är så jag har bedömt det hela, och
jag menar därför att vi nu befinner
oss i ett annat läge. Vi har inte längre
efter dessa direktiv anledning att vänta
oss något resultat av den utredningen
när det gäller skolkostnaderna.
På andra områden kan den föra till
goda och värdefulla resultat, men resurserna
räcker inte till för frågan om
skolkostnaderna. Varför skall vi då låtsas
vänta på ett utredningsresultat på
denna punkt? Varför inte säga i den situationen,
att det nu kan vara tid att ta
itu med detta problem, som dock är
väsentligt och grundläggande för genomförandet
av grundskolans program
med dess likvärdighetskrav och med
dess lika start för alla? Då bör också
staten, när den anger målsättningen,
svara för resurserna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock bifall
till motionerna I: 400 och 11:483.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 484 och II: 582; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 203, punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 484
och II: 582.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 16.

Därjämte hade >2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjordes enligt de avseende
punkten 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskot -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35 103

Om underlättande av importen från utvecklingsländerna

tets hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 510 och II: 624, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om skattefrihet
för viss ersättning till Karlskronavarvet
aktiebolag och Svenska reproduktionsaktiebolaget,
jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om underlättande av importen från
utvecklingsländerna

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475), in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 18 oktober 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 187, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

2) förordning om ändrad lydelse av
5 § 1 mom. och 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391);

3) förordning angående upphävande
av förordningen den 22 december
1939 (nr 877) om skatt å kaffe; samt

4) förordning angående ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 27 maj
1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker.

I propositionen hade förslagits slopande
av den särskilda skatten på kaffe
och upphävande av tullen på te.

Ändringar i tullagstiftningen hade vidare
föreslagits bland annat i anslutning
till förhandlingar inom EFTA och
med anledning av ny läkemedelslagstiftning.
Slutligen innehöll propositionen
förslag till en mindre ändring i
malt- och läskedryckslagstiftningen i
syfte att undvika dubbelbeskattning avimporterat
Öl m. m.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid vårsessionen av innevarande års
riksdag väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:51,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
II: 56, av herr Hagberg m. fl., ävensom

2) motionen 11:430, av herr Christenson
i Malmö.

I motionerna I: 51 och II: 56 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att
avskaffa eller i vart fall drastiskt reducera
tullar och andra handelshinder,
som försvårade de s. k. u-ländernas export
av varor till Sverige.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 187 och i anledning av motionen II:
430, av herr Christenson i Malmö —
måtte antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

2) förordning om ändrad lydelse av
5 § 1 mom. och 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391);

3) förordning angående upphävande
av förordningen den 22 december 1939
(nr !877) om skatt å kaffe; samt

4) förordning angående ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 27 maj
1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker;

104 Nr 35 Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Om underlättande av importen från utvecklingsländerna

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:51,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
II: 56, av herr Hagberg m. fl., ävensom

2) motionen 11:430, av herr Christenson
i Malmö,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Christenson i Malmö.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I detta ärende har vi
väckt motionerna nr 51 i denna kammare
och 56 i andra kammaren, i vilka
vi föreslagit en skyndsam utredning för
att avskaffa eller i varje fall kraftigt
reducera de tullar, punktskatter och
eventuellt andra hinder som finns för
de s. k. u-ländernas export till Sverige.
Utskottet säger sig nu inte vilja gå
med på den saken men föreslår i överensstämmelse
med regeringspropositionen
att man här tar ett steg på vägen
genom att avskaffa kaffeskatten och tullarna
på te. Orsaken till att vi ansåg
en sådan utredning angelägen var det
förhållandet att de senaste årens utveckling
av handeln, framför allt u-ländernas
export till Sverige, inte visat någon
stigande tendens utan snarare en
tillbakagående tendens. Därtill kommer
att tullinkomsterna på importen från
u-länderna ger den svenska statskassan
ungefär lika mycket som vad man anslår
som hjälp till u-länderna, och det
är inte så särskilt smickrande för ett
land med den ekonomiska status som
Sverige har.

De steg som nu tas på vägen mot att
avlägsna vissa hinder är ganska små.
Det rör sig väl om ett inkomstbortfall
i fråga om kaffeskatt och tullar på te
om cirka 30 miljoner kronor. De stora
importvarorna, jag tänker närmast på
kakao, är inte med i detta sammanhang,
och tullarna kommer givetvis att
utgå även under nästkommande år för

såvitt riksdagen inte kommer till ett
annat beslut under vårriksdagen och
genomför det mycket snabbt.

Det är endast några veckor tills vårsessionen
öppnas, och vi får väl återkomma
till detta. Det hade varit fördelaktigt
om det legat en utredning om
effekten av sådana förslag på bordet
vid realbehandlingen. Vi tycker emellertid
att man snarast möjligt bör försöka
avlägsna det stora gap som finns
mellan deklarationerna och det framsagda
intresset för hjälp åt u-länderna
och de praktiska handlingarna.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till motionsparet 1: 51 och 11:56.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är klart att man
kan diskutera dessa frågor i olika sammanhang.
Jag konstaterar nu att herr
Lager erkänner att vad som föreslagits
här är ett steg i rätt riktning. Men han
hakar fast vid statens inkomster av tullar
och skatter å ena sidan och statens
anslag å den andra. Vad utskottet säger
här innebär att vi hyser en förhoppning
att man genom internationella
överenskommelser skall kunna åstadkomma
en stabilisering av i första hand
priserna på de varor vi importerar från
u-länderna. Jag vill erinra herr Lager
om att vi är med om det s. k. kaffeavtalet,
som är någonting ganska unikt
ur internationell synpunkt sett: man
skapar en organisation för att garantera
en viss prisnivå och hindra att priserna
på vissa varor faller. Det är möjligt att
man kan gå vidare på den vägen.

När alltså herr Lager talar om att vi
fått in så och så många miljoner i tullar,
bör herr Lager också teckna sig till
minnes att vi har ökat konsumtionen
av en av de viktigaste varor som u-länderna
exporterar, nämligen kaffe, med
inte mindre än 35 procent sedan år
1959. Vi har absolut konsumtionsrekord
i fråga om kaffe, det tror jag mig kunna
fastslå. Vår konsumtion är inte mindre
än 66 000 ton per år, medan den

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35 105

Om underlättande av importen från utvecklingsländerna

strax efter krigets slut låg mellan 45 000
och 49 000 ton. Det är klart att om vår
konsumtion ökar på detta sätt, stiger
samtidigt tullintäkterna, men på samma
gång stiger också våra utgifter för dessa
varor.

Jag hör till dem som vill livligt förorda
att regeringen söker med alla till
buds stående medel främja den trend
som nu finns att åstadkomma multilaterala
förhandlingar för att få till stånd
ett bättre utgångsläge för u-ländernas
export.

Jag vill tillägga att när Sverige nu
tar steget att avskaffa sin låga kaffeskatt
—• jag betonar låga —■ hade det
varit av stort intresse för alla dem som
vill främja u-ländernas export om även
de länder som tar in miljarder i kaffeskatter
hade varit med. Så är det tyvärr
inte. Vi hyser alltså en förhoppning
att även dessa länder skall inse
att kaffe är ett olämpligt skatteobjekt,
och utskottet knyter den förhoppningen
till de förhandlingar som förestår, att
de skall leda fram till ett hyggligt resultat.

Jag vill med detta tillbakavisa herr
Lagers insinuation att vi bara deklarerar
sympatier men inte vidtar några åtgärder.
Ur jämförbara synpunkter har
Sverige gått längre i detta avseende än
de flesta andra länder gjort.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill till herr Ericsson
endast säga att jag inte påstått att
det råder full oöverstämmelse mellan
deklarationer och praktiska handlingar.
Jag har sagt att det är ett alltför stort
gap mellan deklarationer och handlingar
för att man skall kunna vara nöjd.

Jag tror nog också att man genom internationella
förhandlingar kan komma
fram till resultat, men sådana förhandlingar
har en viss benägenhet att draga
ut på tiden, och ju fler som är med
desto drygare är det att komma fram

till en samlande lösning av de problem
som står på dagordningen. Jag menade
att man borde undersöka om man inte
kunde komma fram snabbare i riktning
mot en ökad hjälp i form av ett avlägsnande
av vissa hinder för handeln.

Sedan noterar jag — jag vet inte om
jag skall säga att det gläder mig — att
Sverige behåller sin gamla rangplats
som en av världens största kaffekonsumenter.
Jag tror inte att det egentligen
har med den sak som vi här diskuterar
att göra. Att summorna för inköp av
kaffe stiger när konsumtionen ökar är
självklart, om det inte sker ett alltför
våldsamt prisfall, men tullen utgår ju
oförändrad på den kvantitet som importeras.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten B 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1: 51 och 11:56; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B 2 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av framställning av fullmäktige i riksgäldskontoret
angående riksdagsledamöternas
bostadsfråga, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 44, i an -

4f Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

106 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Om obligatoriskt civiläktenskap
ledning av väckt motion angående barnavårdsmannainstitutionen,
bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om obligatoriskt civiläktenskap

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av väckta
motioner om obligatoriskt civiläktenskap.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 161 i första kammaren av herr
Geijer, Lennart, m. fl. samt nr 191 i
andra kammaren av fröken Bergegren
in. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta hemställa till Kungl.
Maj:t, att frågan om hur ett obligatoriskt
civiläktenskap skulle utformas
skyndsamt måtte utredas samt att förslag
till erforderliga lagändringar därefter
måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att förevarande
motioner, 1:161 och II: 191, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat fäst uppmärksamheten på att
1958 års utredning kyrka—stat komme
att upptaga ett flertal spörsmål, som
rörde kyrkans och kyrkliga organs befattning
med civila förvaltningsuppgifter,
såsom frågor rörande vigsel, lysningsförfarandet
och folkbokföringen.
I samband därmed komme utredningen,
enligt vad den uppgåve, att även beröra
frågan om obligatoriskt civiläktenskap.
Enligt utskottets uppfattning borde
de delresultat och det material, som
utredningen sålunda kunde komma att
redovisa, vara tillgängligt innan slutlig
ställning toges till frågan om särskild
utredning rörande obligatoriskt civiläktenskap
borde komma till stånd.

Reservation hade avgivits av fröken
Mattson, fröken Bergegren och herr

Martinsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade.

I den av reservanterna förordade
motiveringen hade anförts bland annat
följande:

»Mot förslaget om utredning kan måhända
invändas att en sådan icke f. n.
bör ske, därför att detta problem i viss
mån även kommer att tas upp av 1958
års utredning kyrka—stat. Som motionärerna
framhållit torde dock avsevärd
tid förflyta innan utredningen kan
vara färdig med sitt omfattande uppdrag,
och det kunde därför synas angeläget
satt detta specialproblem togs upp
till granskning i en särskild utredning.
Då emellertid 1963 års kyrkomöte antagit
ett förslag till ändring av giftermålsbalken
i syfte att i någon mån eliminera
vissa konfliktproblem i samband
med prästs vigselskyldighet, synes
det utskottet som om man först borde
avvakta vad detta förslag kommer att
leda till. Härefter torde förutsättningar
föreligga att taga ställning till huruvida
särskild utredning rörande den i motionerna
upptagna frågan bör komma
till stånd.»

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! När man jämför utskottsutlåtandet
med den reservation
som jag, fröken Bergegren och herr
Martinsson i medkammaren har avgivit
till utlåtandet, kan det förefalla vara en
synnerligen ringa skillnad. Jag tror
därför att det är viktigt att för kammarens
ledamöter peka på att det finns
en mening i själva utlåtandet som på
ett enkelt sätt anger vari skillnaden består.
Utskottet säger ungefär mitt på
sid. 15, att övergång till ett system med
obligatoriskt civiläktenskap för dagen
ej framstår som ett problem vilket är i
behov av en snar lösning. Vi reservanter
hyser däremot den uppfattningen
att denna fråga verkligen behöver lösas,
och det med det snaraste.

Bakgrunden till att reservationen har

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35 107

avfattats på det sätt som bär skett ligger
i den utveckling som har ägt rum
sedan motionerna avlämnades under
motionstiden vid början av detta års
riksdag. I motionerna hemställes att
riksdagen måtte besluta att frågan om
hur ett obligatoriskt civiläktenskap skall
utformas skyndsamt utreds samt att
förslag till erforderliga lagändringar
därefter föreläggs riksdagen.

Utgångspunkten för fröken Bergegren
i andra kammaren och herr Lennart
Geijer i denna kammare var de samvetskonflikter
som en del präster råkat
i när de haft att förrätta kyrklig vigsel.
I motionerna framhålles att man redan
nu borde kunna vidta en åtgärd som åtminstone
i många fall skulle kunna befria
de ifrågavarande prästerna från deras
samvetsbetänkligheter, nämligen att
besluta att alla äktenskap skall ingås
genom borgerlig vigsel, såsom förekommer
i andra länder. För dem som har
behov därav skulle det givetvis finnas
full frihet att genom en särskild ceremoni
inom den kyrka eller det religiösa
samfund man tillhör bekräfta det ingångna
äktenskapet, säger motionärerna.

Sedan dess har kyrkomötet tagit ställning
till frågan, och vi har också fått
ett förslag som hovrättspresidenten
Kjellin har lagt fram. Utskottet har i
sitt utlåtande framhållit att man icke
bör ta ställning till frågan, förrän 1958
års utredning om kyrka och stat har blivit
färdig med sitt arbete. Vi reservanter
anser att man icke på något sätt kan
ta hänsyn till denna utredning, som arbetar
mycket långsamt och kommer att
avge en hel rad delbetänkanden. Visserligen
kommer de också att beröra
dessa ämnesområden, men de kommer
icke att innehålla något som helst konkret
förslag. Vad vi reservanter däremot
anser oss behöva ta ställning till är det
förändrade läge som hela frågan har
kommit i genom kyrkomötets ställningstagande
och genom det förslag som hovrättspresident
Kjellin har lagt fram. Ännu
vet man inte vad som kommer att

Om obligatoriskt civiläktenskap
bli resultatet, och därför anser vi att
man bör avvakta vad förslaget kommer
att leda till. När man väl har fått se det
kan man ta ställning till om det behövs
en särskild utredning rörande den fråga
som har upptagits i motionerna. Det
vill med andra ord säga att vi vill återkomma
snarast möjligt, om så anses
nödvändigt, medan utskottet i sitt utlåtande
säger att detta inte är något
problem som är i behov av en snar lösning.

Med denna korta förklaring till reservationens
innehåll och reservationens
yrkande om avslag på förevarande motioner
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtande nr 45 fogade
reservationen.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Denna fråga är betydelsefull
och kan väl knappast diskuteras
utan att sättas i sitt historiska sammanhang.

Jag tillåter mig därför erinra om att
äktenskapet en gång i tiden var en ättens
eller släktens angelägenhet. De ord
vi använder, giftermål och bröllop, erinrar
om de olika ceremonier som förekom
i forna tider när äktenskap ingicks.
Att ett äktenskap skulle ingås
genom kyrkans välsignelse var en sen
företeelse, som först efter det att kristendomen
hade fått utbredning i Sverige
blev något obligatoriskt. Kyrkan
ställde länge krav på att få vara med
vid äktenskaps ingående, ja, gjorde rent
av gällande att ett äktenskap inte var
ett riktigt äktenskap förrän prästen välsignat
det. Men de gamla sederna satt
segt i. Bönderna värjde sig flera hundra
år mot prästerskapets inblandning i
släktens angelägenheter. Först så sent
som i 1734 års lag blev kyrklig vigsel
den normala formen för ingående av
äktenskap. Det är emellertid värt att
notera att även i 1734 års lag erkändes
vissa icke vigselfästa äktenskap, de s. k.
ofullkomnade äktenskapen. Men ännu
var äktenskapet främst släktens angelägenhet.

108 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Om obligatoriskt civiläktenskap

I våra dagar däremot bär släktens betydelse
försvagats. Många uppgifter som
förr låg på släkten ligger i dag på samhället.
Äktenskapet är i dag ett av staten
reglerat avtal om samlevnad. Utskottet
hade visserligen uttryckt saken
så, att »äktenskapet från rättslig synpunkt
är att anse som ett rent borgerligt
förhållande». Jag har ingenting
emot ordet borgerligt i och för sig, men
jag vet inte varför det speciellt skulle
vara något borgerligt i ett äktenskap.
Att äktenskapet medför en mångfald
rättsliga konsekvenser framgår av våra
giftermåls- och föräldrabalkar.

Samtidigt som alltså samhället på
många områden har fått träda i släktens
ställe har kyrkans betydelse blivit
allt mindre. Allt flera svenska medborgare
har frigjort sig från den föreställningsvärld
som statskyrkan företräder.
Även om de formella utträdena ur statskyrkan
inte är så talrika har många
människor reellt sett övergett kyrkan.

Att man ändå håller fast vid kyrklig
vigsel kan då verka paradoxalt, över
90 procent av alla vigslar är ju kyrkliga.
Vad beror detta på? Jag bortser då
från de fall då personer av religiös
övertygelse önskar kyrklig vigsel, vilket
man givetvis måste respektera. Utskottet
har pekat på att det finns orsaker
till att många människor som inte har
religiös övertygelse ändå vill ha kyrklig
vigsel. Det som enligt min mening
kanske är mest betydelsefullt är att kyrkan
kan bjuda på en festlig ram kring
vigselakten. Många har ondgjort sig
över detta och betonat att man inte
skall fästa så stor vikt vid den yttre
formen. Jag finner i och för sig inget
ont i att man gör det. Ingåendet av äktenskap
är ju en av de viktigaste handlingarna
i en människas liv och bör omges
av en värdig och festlig ram. Men
sannolikt fäster de flesta av de blivande
makarna föga vikt vid den rituella
innebörden i en kyrklig vigselakt. Man
är främmande för den. Att så är fallet
ser man på de kontroverser som uppstår
när prästen av samvetsskäl med

hänvisning till kyrkans lära vägrar att
viga. Särskilt har ju sådana kontroverser
gällt vigsel av frånskilda. Det står
i Matteus 5: 32 att den som tager en
frånskild kvinna till hustru, han begår
äktenskapsbrott. Denna lära torde vara
svårbegriplig för den största delen av
svenska folket. Å andra sidan håller vi
på samvetsfrihet och måste i princip
respektera en präst som tror på denna
lära och därför vägrar att viga frånskilda.

I en situation sådan den var när den
motion som vi nu behandlar skrevs
framstod det som det enda riktiga att
man avlyfte vigseltvånget från prästerna
och gjorde äktenskaps ingående till
vad det är, nämligen en samhällelig
angelägenhet. Sedan motionen väcktes
har, som fröken Mattson påpekade, det
s. k. Kjellinska förslaget tillkommit.
Vigselskyldigheten skulle enligt det förslaget
lyftas bort från den enskilde
prästen och läggas på den prästerliga
organisationen. Enligt min mening är
detta förslag att betrakta som ett lappverk,
såsom också har gjorts gällande
i den offentliga debatten. Möjligen kan
det rädda en del prästerliga samveten,
men det löser inte själva huvudfrågan.
Ett genomförande av förslaget kan
dessutom för många innebära en offentlig
schavottering, när ärendet skall
vandra från kyrkoherden till kontraktsprosten,
från kontraktsprosten till biskopen
och kanske i en del fall slutligen
till regeringen, för att man skall
kunna få en kyrklig vigselförrättare.

Det förefaller därför som om den riktiga
lösningen alltjämt skulle vara att
obligatoriskt civiläktenskap infördes.
Men en förutsättning för detta torde vara,
att den civila vigseln kan liksom
den kyrkliga erhålla en festlig ram. I
det avseendet får man med tillfredsställelse
notera de positiva uttalanden som
utskottet gjort. Det hade emellertid varit
ännu bättre, om utskottet som konsekvens
av sitt starka betonande av att
det civila äktenskapet måste ges en värdig
ram också hade tillstyrkt motio -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

109

nen. Ty hur skall man annars kunna
inom rimlig tid förverkliga de önskemål
utskottet här uttalar?

Den nu existerande s. k. borgerliga
vigseln tillkom så lång tillbaka i tiden
som 1880 och utformades ursprungligen
som en sorts nödäktenskap, fastän
den längre fram erhöll samma ställning
som kyrklig vigsel. Den nuvarande
borgerliga vigseln har därigenom
fått en deklasserande klang. Och man
kan förstå att många unga blivande makar
finner det trist att gå till landsfiskalskontoret
eller rådhuset för att bli
vigda, platser som de flesta bara kommer
i kontakt med när det gäller att
stånda till ansvar för några tråkigheter.

Man kunde kanske inte begära mer
av den lagstiftande församlingen 1880,
men det har nu gått mer än 80 år sedan
dess, och i dagens läge är det enligt
min mening en skyldighet för samhället
att sörja för värdiga lokaler och
en tillfredsställande ram kring den civila
vigseln.

Att värdiga lokaler har sin betydelse
kan man se på de orter där försök
gjorts att tillgodose önskemålen. I
Stockholm har ganska mycket skett i
den vägen, och en civil vigsel i Stockholms
rådhus kan vara lika vacker och
värdig som en kyrklig vigsel. Man kan
också av statistiken se vad det betyder
— civil vigsel är nämligen dubbelt så
vanlig i Stockholm som i hela landet.
Jag citerar här några siffror som redovisats
i sammanhanget: under åren 1942
—1956 var i genomsnitt 12,8 procent
av alla vigslar i Stockholm borgerliga,
för åren 1956—1961 var siffran 13 procent
och för år 1962 var den 11 procent.

Herr talman! Jag hade kanske helst
velat yrka bifall till motionen med begäran
om en utredning. De tre reservanterna
har en mycket försiktig skrivning,
som dock är positiv från min utgångspunkt,
och jag väljer av den anledningen
för min del att yrka bifall

Om obligatoriskt civiläktenskap
till den av fröken Mattson m. fl. avgivna
reservationen.

I herr Lennart Geijers anförande instämde
herr Palm (s) och fru Wallentheim
(s).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är
så pass hårfin — som var och en kan
konstatera vid en noggrann genomläsning
— att det för mig på intet sätt skulle
innebära någon samvetsfråga att i
dag övergå till reservanterna, men det
ämnar jag inte göra eftersom jag har
biträtt utskottsutlåtandet med, såvitt jag
förstår, nästan exakt samma sakliga
motivering som reservanterna åberopar.

Skillnaden ligger närmast i att man
hänger upp sitt avstyrkande av de aktuella
motionerna på hänvisningar till
olika dokument. IJtskottsmajoriteten avvaktar
ett utredningsarbete som nu lär
föreligga i korrektur inom utredningen
kyrka—stat, medan reservanterna
vill avvakta det praktiska utfallet av den
Kjellinska lagen om prästerskapets, jag
höll på att säga, kollektiva skyldighet
att förrätta vigsel.

Om jag fattade fröken Mattson rätt,
försökte hon övertyga kammaren om att
det förelåg en annan skillnad, så till
vida att reservanterna skulle vara anhängare
av att frågan snabbare kommer
tillbaka för sakavgörande. Men så
förhåller det sig ju inte — utskottsmajoriteten
och reservanterna är i stället
eniga så långt, att de förklarar att saken
som den ligger inte pockar på någon
snar lösning i och för sig. Reservanterna
har i sina motiv en något annan
skrivning än utskottet men kommer
sedan till samma kläm.

Herr Geijer angav såsom en av orsakerna
till att kyrkliga vigslar är i så
stark majoritet, att kyrkan kan erbjuda
en festligare ram kring akten. Detta är
säkert en förklaring, men den bär inte
särskilt långt om man tittar på det fö -

Ilo Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Om obligatoriskt civiläktenskap
religgande materialet. Här i Stockholm
förekom under det senaste året ungefär
11 procent borgerliga vigslar — däri
ingår då andragångsvigslar och sådant
— medan procenttalet är lägre i landsorten,
och det anses att detta skulle
vara ett bevis för den uppfattning man
vill göra gällande.

Emellertid har man här i Stockholm
alla möjligheter att i rådhuset göra en
festlig inramning, och jag tror inte att
man försummar någonting härvidlag. I
Stockholm händer det inte att man, som
någon påstod att han gjort en gång,
skall behöva drabbas av ödet att komma
med sin brud till landsfiskalens kontor
och vara tvungen att sitta i en otrevlig
korridor medan landsfiskalen förhör
en lönnbrännare. Det var säkerligen
inte alls roligt för paret som skulle
gifta sig att behöva vänta på att
landsfiskalen skulle bli färdig med förhöret.
Det intressanta ur denna synpunkt
kanske är, att på senare år har
procentandelen borgerliga vigslar i
Stockholm minskat, medan procentandelen
kyrkliga vigslar har ökat. Jag tror
därför att man får ta det resonemang,
som herr Geijer förde, med en smula
försiktighet.

Vad som talar för en utredning med
sikte på obligatoriskt civiläktenskap är
att det förefaller som om de principiella
skälen går i den riktningen, eftersom
äktenskapet såsom en medborgerlig
institution har en civil karaktär;
man kan då säga, att det inte är en sak
som behöver kopplas samman med frågan
om religionsformer och religionsutövning.
Mot detta principiella resonemang
står det som jag tycker trots
allt ganska vägande praktiska skälet,
att man för den händelse de principiella
skälen skall bli avgörande skall ålägga
cirka 40 000 brudpar om året här i landet
att viga sig två gånger. Jag utgår
ifrån att det skulle bli följden, om man
vid sidan av den borgerliga vigseln skulle
ha en kyrklig akt. Det kan sägas vara
en överloppsgärning, så mycket mer
som här råder en faktisk valfrihet och

bör råda en faktisk valfrihet. Ur den
synpunkten anser jag att det är viktigt
att man ser till att det inte blir en så
påver omrainning för borgerlig vigsel,
som det otvivelaktigt är på sina håll i
landet, men det är en sak som jag inte
skall gå ytterligare in på.

Som det nu ligger till återkommer saken
säkert till riksdagen, och då får vi
väl ta upp resonemanget när vi har ett
mera omfattande bedömningsmaterial
till vårt förfogande. Vad som sakligt sett
skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna
i dag är väl ingenting annat
än att vi väntar på något olika bedömningsmaterial.
Det som enar oss, är ju
att vi inom båda grupperna väntar på
mera bedömningsmaterial innan vi anser
oss böra ta ställning till själva sakfrågan.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Efter herr Per-Olof
Hansons anförande kunde jag ha avstått.
Det var dock en detalj i fröken
Mattsons anförande som jag inte observerade
att herr Hanson tog upp och
som jag därför vill beröra.

Det framgick av fröken Mattsons anförande
att utskottsmajoritet och reservanter
är eniga när det gäller att
avstyrka bifall till de väckta motionerna
och att meningsskiljaktigheten,
om det finns någon sådan, inskränker
sig till ett enda stycke i utskottets motivering.
Fröken Mattson sade, att meningsskiljaktigheten
ligger däri att utskottsmajoriteten
i sin skrivning säger,
att »obligatoriskt civiläktenskap för dagen
ej framstår isom ett problem, vilket
är i behov av en snar lösning». Man
bör emellertid läsa denna lilla sats mot
den bakgrunden, att utskottsmajoriteten
hänvisar till att utredningen kyrka
—stat kommer att ta upp ett flertal
spörsmål som rör kyrkans och kyrkliga
organs befattning med civila förvaltningsuppgifter
och därvid även
kommer att beröra frågan om obligatoriskt
civiläktenskap samt att ut -

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

111

skottsmajoriteten hänvisar till att familj
erättskommittén också sysslar med
frågor som berör civiläktenskap.

Utskottssmajoriteten anser att man
bör avvakta dessa utredningar innan
en detaljutredning om obligatoriskt civiläktenskap
igångsattes.

Reservanterna säger i sin motivering,
att utredningen kyrka—stat kommer
att ta avsevärd tid och därför inte bör
avvaktas. Man ser emellertid då bort
ifrån att det vid ärendets behandling
i utskottet upplystes att det detaljbetänkande,
som majoriteten hänvisar
till, kommer att avlämnas inom en nära
framtid samt att familjerättskommittén
kommer att avlämna sitt betänkande
redan i början av nästa år.
Enligt utskottsmajoritetens mening
kommer det alltså inte att förflyta någon
avsevärd tid innan de förutsättningar
är för handen, som utskottsmajoriteten
har ansett borde vara redovisade,
innan man sätter igång en
detaljutredning på detta område. Därmed
skulle jag vilja säga, att meningsskiljaktigheten
mellan reservanter och
utskottsmajoritet är obefintlig.

Herr Geijers deklaration har jag personligen
praktiskt taget ingenting att
invända mot. Men hans synpunkter tillgodoses
lika mycket — eller skall vi
säga lika litet — om kammaren antar
utskottsmajoritetens eller reservanternas
motivering.

Eftersom jag här icke kan utläsa
några meningsskiljaktigheter, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Utöver de synpunkter
som herr Ahlkvist har framfört, och
som jag Instämmer i, vill jag bara säga,
att jag tycker att den omständigheten
att vissa präster av samvetsnöd inte
vill viga vissa personer inte är skäl nog
för införande av obligatoriskt civiläktenskap,
detta av två anledningar.
För det första går det bra att ta en
annan präst. Det är det mest praktiska.

Om obligatoriskt civiläktenskap
För det andra skulle det, om obligatoriskt
civiläktenskap infördes, inte finnas
någonting som hindrar att kontrahenterna,
sedan de undanstökat detta,
vill gå till en präst och vigas också i
kyrkan, och då kan de ställas inför
precis samma problem, nämligen att
möta en vägrande präst, vilket måste
vara lika obehagligt. Slutligen en sak
till, som jag tycker bör väga rätt tungt.
För närvarande använder sig i runt tal
90 procent av kyrklig vigsel. Varför
skall man åsamka dessa besväret att
uppsöka landsfiskalen eller borgmästaren? Jag

yrkar bifall till utskottets förslag.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag tycker att man i
sammanhanget bör framhålla de skillnader,
som dock föreligger mellan reservationen
och utskottets förslag. Herr
Hanson uppgav att det föreligger i korrektur
någonting som utskottet säger
sig avvakta från 1958 års utredning
kyrka—stat. Såvitt jag har mig bekant
handlar detta delbetänkande, som
finns i korrektur, ingalunda om det
här problemet. Det framgår också
ganska tydligt av utskottets skrivning,
där det heter att denna utredning kommer
att taga upp ett flertal spörsmål
och, enligt vad utredningen uppger,
även kommer att beröra frågan om
obligatoriskt civiläktenskap. Det är med
andra ord ett ställningstagande som ligger
väldigt långt in i framtiden. Detta
är en av skillnaderna mellan reservationen
och utskottsutlåtandet.

En annan skillnad är, att utskottet
icke tar ställning till huruvida det skall
ske någon utredning eller inte. Utskottet
säger att man skall ta ställning till
detta senare, medan vi i vår skrivning
uttryckligen säger att det bör vara
önskvärt med en utredning om civiläktenskap.

Vad beträffar de kommentarer som
har gjorts till statistiken angående
kyrklig och borgerlig vigsel kan till -

112

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Om obligatoriskt civiläktenskap

fogas, att det är ju ganska självfallet,
att så länge inte de båda vigselformerna
är likställda kommer de kyrkliga
vigslarna att överväga i antal. Den
nackdel som föreligger i och med att
man icke under hela sommarhalvåret
kan vigas civilrättsligt en lördag och
aldrig någonsin en söndag har ju som
en fullt naturlig konsekvens fått till resultat
att de kyrkliga vigslarna hitintills
dominerat i vår äktenskapsstatistik.
Jag tycker att detta är ganska tydligt,
särskilt i den statistik som Stockholm
kan uppvisa i sammanhanget.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Hänvisningen till det
delbetänkande från utredningen kyrka—
stat, som utskottsmajoriteten åberopade,
beror ju på att en framstående ledamot
som tillhör fröken Mattsons eget
parti och som sitter i denna utredning
har upplyst oss om att detta delbetänkande
snart är att vänta, och att det
kommer att innehålla väsentliga upplysningar
för bedömning av sakfrågan.
Det är väl då rimligt, att man tar någon
hänsyn till det.

Jag håller helt med fröken Mattson
om att ifall det skall vara valfrihet, så
skall det vara en praktisk valfrihet så
till vida, att det skall vara möjligt att få
också borgerlig vigsel under lördagar
och söndagar. Det är självklart, att det
skall vara på detta sätt. Detta är emellertid
ett helt annat problem än det vi
i dag diskuterar. Det skulle ju kunna
tänkas, att även om man inför obligatoriskt
civiläktenskap så skulle rådmän
och landsfiskaler ändå vilja ha lördagar
och söndagar lediga. Det är dock
en helt annan fråga, som vi inte alls
behöver dra in i detta sammanhang —
det är bara att konstatera, att kyrkan
har en bättre serviceanda än det borgerliga
samhället i detta avseende, och
det bör i så fall tala till kyrkans favör.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag vill nämna, att jag
till den ledamot av kommittén, som

Per-Olof Hanson nyss åberopade, ställde
frågan, huruvida det delbetänkande
som föreligger i korrektur omfattar just
detta avsnitt, och jag fick frågan bejakad.
Jag vet inte var fröken Mattson
har fått sina uppgifter om att korrekturet
inte skulle beröra dessa ting.

Fröken Mattson säger att en av skillnaderna
här är att reservanterna anser,
att en utredning bör igångsättas.
Till detta vill jag endast säga, att första
lagutskottet aldrig tar någon förhandsståndpunkt
till en fråga när det åberopar
handlingar som det först vill
läsa.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Jag vill gärna erkänna,
att jag i likhet med herr Ahlkvist vid
första genomläsningen tyckte, att skillnaden
inte var så stor mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas skrivning,
och detta skulle väl ha föranlett
mig som motionär att yrka bifall till
motionen. Men när jag närmare läser
igenom reservationen måste jag ju ändå
säga mig, att utvägen ju i alla fall lämnas
öppen att på nytt ta upp frågan
när man tagit ställning till det Kjellinska
förslaget. Visserligen menar jag
inte att det i och för sig är avgörande
för frågans vidare behandling, huruvida
det slår väl ut eller ej, men för mig
innebär den sista meningen i reservationen
i alla fall, att man kan vänta sig
en snabbare lösning av frågan än med
majoritetens förslag. Det står nämligen:
»Härefter torde förutsättningar föreligga
att taga ställning till huruvida särskild
utredning rörande den i motionerna
upptagna frågan bör komma till
stånd.» Här föreligger dock en saklig
skillnad mot vad majoriteten anfört.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Nr 35

113

samt därefter särskilt rörande motiveringen.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet hemställt.

Vidkommande motiveringen gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma oförändrad
samt vidare därpå att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets motivering oförändrad,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
första lagutskottets utlåtande nr 45
oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 28.

Därjämte hade It ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om obligatoriskt civiläktenskap

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 96 § lagen om ekonomiska
föreningar;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om ämbetsansvar vid kommunal och
statlig verksamhet i bolags-, stiftelseeller
föreningsform; samt
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN:

Jag vill beträffande kammarens sammanträden
i fortsättningen erinra om
följande.

Arbetsplenum fredagen den 6 december
har inställts och ersatts med bordläggningsplenum
kl. 14.00.

Tisdagen den 10 hålles arbetsplenum
utan kvällsplenum.

Onsdagen den 11 hålles likaså arbetsplenum.

Det är nu vidare klart, att arbetsplenum
— till följd av tryckeritekniska
svårigheter — måste hållas torsdagen
den 12.

Huruvida plenum blir erforderligt
fredagen den 13 i anledning av skiljaktiga
beslut mellan kamrarna kan ej
nu sägas.

Jag kan slutligen beträffande 1964
års riksdag meddela, att första dag för
vårsessionens remissdebatt fastställts
till onsdagen den 22 januari.

114

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 fm.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, för tiden
den 9—den 12 innevarande månad
för deltagande i kommittésammanträden
inom Europarådet i Paris och Haag.

Midare beviljades herr Johansson,
Knut, ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden från den 10 december till och
med höstsessionens slut för att deltaga
i Byggnadsinternationalens sammanträden
i Aten och Ankara.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 361, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utbildning av
lantbruksjournalister.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475), m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
378, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1963/64 till fideikommissnämnden.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av ändringar i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen, m.
in.; samt

nr 381, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts proposition om godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark angående
samhandeln med jordbruksprodukter
inom den Europeiska frihandelssammanslutningen
m. m., dels ock
av motion väckt i anslutning till propositionen.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

115

Onsdagen den 4 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Om begränsning av konkurrensklasuler
i anställningsavtal

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 74, i anledning av väckta
motioner om begränsning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 279 i första kammaren av herr Geijer,
Lennart, och fröken Hamnar k samt
nr 323 i andra kammaren av herr Carbell
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att hemställa till Kungl. Maj:t
om utredning rörande åtgärder för begränsning
av konkurrensklausuler i
anställningsavtal, varvid särskilt borde
undersökas möjligheten att göra 1953
års lagstiftning om motverkan av konkurrensbegränsning
tillämplig.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 279 och II: 323, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att problemen i fråga om användning
av konkurrensklausuler i anställningsavtal
måtte förutsättningslöst utredas;
samt

B. att motionerna, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag är ledamot av en
statlig utredning — utredningen om illojal
konkurrens —- som bl. a. sysslar
med de problem som ligger i botten på
den fråga som behandlas i utskottsutlåtandet,
nämligen problemet om skyddet
för näringslivets företagshemligheter.
I vår utredning ser vi visserligen
detta problem ur en annan synvinkel
än den motionärerna och utskottet anlägger.
Yi har närmast att bedöma vad
som är stridande mot god affärssed,
vad som är ojust eller inte i förhållande
till konkurrenterna, varvid även den
roll, som de anställda spelar i sammanhanget,
kommer med i bilden. Jag kan
inte underlåta att med några ord kommentera
utskottsutlåtandet, och detta
framför allt av den anledningen att det
inte med full tydlighet framgår av utlåtandet,
om utskottet verkligen har
klart för sig att frågan om företagsliemligheterna
ingår som ett mycket väsentligt
avsnitt i det stora problemkomplex
som vi behandlar — för övrigt i samarbete
med kommittéer i övriga nordiska
länder.

Det är enligt min mening betydelsefullt
att denna fråga och dess behandling
i nordiskt samarbete observeras.
Det är nödvändigt att de nordiska länderna
kommer på en enhetlig linje i sin
lagstiftning på näringslivets område efter
hand som vi får en gemensam nordisk
marknad. Den kommer genom
EFTA.

Det måste också tillses, att det inte
blir någon kollision mellan den av utskottet
begärda utredningen och utredningen
om illojal konkurrens. Det skulle
enligt min mening vara olämpligt att
sammanföra de båda utredningarna om
sådant skulle ifrågasättas. Vi i vår ut -

116

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Om begränsning av konkurrensklausuler

redning skulle säkert inte hälsa med
tillfredsställelse att nödgas konfronteras
med och taga ställning till de ofta
kontroversiella problem, som arbetsmarknadens
parter har sinsemellan.

Systemet med konkurrensklausuler i
anställningskontrakt har uppenbarligen
inte någon större omfattning. De är nog
närmast på avskrivning, men det finns
vissa industrigrenar, där man anser sig
behöva dem. Konkurrensklausulerna
har ur industriens synpunkt emellanåt
vissa praktiska fördelar. De innebär en
viss automatik och är inte förenade med
några större bevissvårigheter. De utgör
ofta en integrerande del av ett anställningskontrakt,
och parterna vet vad de
har att rätta sig efter. Jag kan emellertid
å andra sidan förstå de principiella
invändningar som riktas mot klausulerna
som sådana. De innebär otvivelaktigt
en viss begränsning i de anställdas
rörelsefrihet. Arbetstagarna hindras
därigenom emellanåt att fritt utnyttja
sin speciella yrkesutbildning och yrkeserfarenhet.
Man kan i varje fall göra
gällande detta. Emellertid måste man
komma ihåg, att vederbörande merendels
åtnjuter viss lön under den tid han
är bunden av en konkurrensklausul och
inte får ta annan anställning. Det förhåller
sig inte alltid så, men ofta.

Jag har för min personliga del aldrig
varit så särskilt entusiastisk över konkurrensklausulerna,
trots att de har sitt
praktiska värde. Genom sin utformning
är de i viss mån missvisande så till vida
att de mera inriktar uppmärksamheten
på inskränkningarna i arbetstagarnas
möjligheter att söka ny anställning efter
anställningstidens slut och mindre
ser till det egentliga skyddsföremålet,
företagshemligheten. Inom utredningen
om illojal konkurrens anlägger vi kanske
mer finess i betraktelsesättet när
det gäller dessa ting. Vi talar inte gärna
om konkurrensklausuler utan hellre
om diskretionsklausuler, d. v. s. klausuler
som hindrar vederbörande från
att yppa vad han vet vara en företagshemlighet.
Det är något helt annat. Det

i anställningsavtal

hindrar icke nyanställning i ett konkurrerande
företag, i varje fall icke i princip.

Det finns andra vägar att vandra när
det är fråga om att skapa ett legalt
skydd för företagshemligheter. Man kan
sålunda — utan att binda de anställdas
frihet att ta annan anställning — stadga
straffsanktioner för sådant som kan
betraktas som stöld av företagshemlighet,
t. ex. en sådan hemlighet som utgör
resultatet av teknisk forskning, eller för
fabriksspionage och dylikt.

Jag skall inte närmare gå in på de
rekvisit som här kan uppställas. Jag vill
endast starkt understryka utskottets uttalande,
att åtskilliga företag har ett berättigat
intresse av att deras företagshemligheter
inte utlämnas till konkurrenter
genom de anställdas förvållande.
Det gäller även förfarande efter anställningstidens
slut. I många industrier
nedlägges miljoner och åter miljoner
kronor på teknisk forskning i den forskningens
tidsålder i vilken vi nu befinner
oss. Man betalar miljoner för att få
licenser som ger rätt att utbyta tekniska
erfarenheter, s. k. know how. För
produktivitetsutvecklingen i vårt land
och för vårt lands internationella konkurrenskraft
är det viktigt att lagstiftaren
ger företagsamheten det effektiva
skydd som den behöver för de investeringar
som göres i forskning.

Jag tror att det skulle vara otänkbart
att helt förbjuda användningen av konkurrensklausuler.
Det torde under alla
förhållanden även i framtiden kunna
föreligga situationer, där företagen inte
kan undvara att binda i varje fall ett
begränsat antal av sina arbetstagare,
forskare och andra, med konkurrensklausuler
av en eller annan typ för att
skydda sina yrkeshemligheter. Jag tror
inte heller att utskottet har tänkt sig,
att man skall förbjuda någonting sådant.

Huruvida 38 § avtalslagen ger ett
otillräckligt skydd för arbetstagarna,
kan jag inte bedöma. Jag skall inte, herr
talman, motsätta mig den begärda utredningen.
Men när frågan om konkur -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

117

Om begränsning av

rensklausulerna nu skall göras till föremål
för utredning, måste det självklara
villkoret vara att utredningen blir förutsättningslös.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Då utskottets ordförande
av konstitutionella skäl inte kan
vara närvarande i kammaren, får jag
ta till orda i den fråga som nu behandlas.

Anledningen till utskottets utlåtande
är ju en motion, som bland andra
väckts av herr Lennart Geijer och som
väl närmast berör det problem det här
gäller inom tjänstemannagrupperna. Vi
har ju alltid hållit på principen, att arbetsmarknaden
själv skall kunna lösa
sådana problem som det här är tal om.
Det har funnits en överenskommelse
mellan TCO och Svenska arbetsgivareföreningen,
men det har förts förhandlingar
om en ny överenskommelse, och
man har inte kunnat komma överens
om innehållet i en sådan överenskommelse.
Av den anledningen har det nu
yrkats på en förutsättningslös utredning.

Det är riktigt som herr Jacobsson säger,
att utskottet är fullt på det klara
med att det förekommer sådana ting
inom näringslivets olika delar som måste
på ett eller annat sätt hemligstämplas.
Utskottet har emellertid närmast i
tankarna, att denna förutsättningslösa
utredning närmare skulle granska, i vilken
utsträckning sådana här yrkeshemligheter
har blivit utspridda till alltför
många anställda. Inom den kemiska
industrien förekommer naturligtvis
många yrkeshemligheter, men det finns
naturligtvis många ting som tillverkas
inom den kemiska industrien men som
inte behöver hemligstämplas. Nu får de
som är anställda i de olika företagen
skriva på ett papper, som går ut på att
de skall bevara dessa yrkeshemligheter
och att de är bundna två år efter det

konkurrensklausuler i anställningsavtal
att de lämnat anställningen. De kan alltså
inte ta anställning i ett likartat företag
under den tiden. Det är klart att
det kan vara fråga om mycket kvalificerad
arbetskraft och att det kan föreligga
behov av denna kvalificerade arbetskraft
på annat håll. Samtidigt hindrar
man den enskilde att förbättra sina
ekonomiska villkor genom att byta anställning.

Utskottet har skrivit på ett sådant
sätt, att — vilket framgår vid en finläsning
av utlåtandet •— möjligheter bör
föreligga att öppna nya förhandlingar
mellan parterna som ett första steg. I
den mån man inte lyckas klara problemen
på detta sätt, kan ju regeringen
överväga, huruvida denna utredning
skall tillsättas för att närmare penetrera
dessa invecklade spörsmål.

Herr Jacobsson har inte ställt något
yrkande. Jag ber att i varje fall få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelserna till
sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr
242);

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 4 december 1963 em.

118 Nr 35

Ang. inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till allmänna riktlinjer för en malminventering
i Norrbottens län och till lag
om inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 april 1963 dagtecknad
proposition, nr 164, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna i statsrådsprotokollet
för den 5 april 1963 angivna riktlinjer
för en malminventering i Norrbottens
län,

dels antaga i propositionen infört
förslag till lag om inskränkning i rätten
till inmutning inom Norrbottens län.

I propositionen hade presenterats
allmänna riktlinjer för en systematisk
inventering avseende järnmalm och
andra mineral inom Norrbottens län.
Inventeringen hade föreslagits omfatta
såväl regionalprospektering främst inom
de norra och västra delarna av länets
inland med undantag av fjällregionen
som även lokalprospektering med
inriktning främst på vissa viktigare
fyndigheter. Inventeringsarbetena, som
kostnadsberäknats till sammanlagt omkring
40 miljoner kronor, hade föreslagits
skola utföras av Sveriges geologiska
undersökning under åren 1963
—1972. Den närmare utformningen av
inventeringsprogrammet avsåges skola
ske successivt i anslutning till de årligen
återkommande anslagsprövningarna.

Vidare hade i propositionen förordats,
att den i gruvlagen föreskrivna
fria inmutningsrätten skulle inskränkas
inom Norrbottens län för tiden fram
till och med år 1972. Enligt lagförslaget

skulle inmutningsrätt under denna tid
icke få beviljas annan än kronan inom
Norrbottens län, med mindre inmutningssökanden
fått dispens av Kungl.
Maj:t. Sådan dispens skulle kunna avse
antingen särskild mineralfyndighet
eller fyndigheter i allmänhet eller av
visst slag inom ett bestämt område.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen dels

i första kammaren nr 778, av
herr Carlsson, Eric, in. fl., samt i andra
kammaren nr 942, av herr Tobé m. fl.,

dels i första kammaren nr 779, av
herr Petersson, Per, och herr Isacson,
samt i andra kammaren nr 941, av herrar
Magnusson i Borås och Regnéll,
ävensom

dels i första kammaren nr 789, av
herr Jacobsson, Per, samt i andra kammaren
nr 954, av herr Broberg.

I de likalydande motionerna I: 778
och II: 942 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
164 måtte

1. godkänna i motionerna angivna riktlinjer
beträffande den i propositionen
föreslagna malminventeringen samt

2. avslå den del av propositionen,
som avsåge förslag till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens
län.

I de likalydande motionerna 1:779
och II: 941 hade anhållits, att riksdagen
måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att

1) den i proposition nr 164 föreslagna
malmletningen i Norrbottens län genom
Sveriges geologiska undersöknings
försorg främst borde koncentreras till
kända lämpliga undersökningsobjekt,
särskilt på de uteslutande för statens
räkning avsatta statsgruvefälten; och

2) vid en kommande översyn av gruvlagen,
gruvindustrien och erforderlig

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

119

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

gruvrättslig expertis borde bli representerade
i utredningen; samt

B. avslå förslaget i propositionen till
lag om inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län.

I de likalydande motionerna I: 789
och II: 954 hade föreslagits, att riksdagen,
därest den vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 164 fattade
beslut med propositionen som underlag,
skulle

A. besluta, att retroaktiv tillämpning
av lagen om inskränkning i rätten till
inmutning inom Norrbottens län ej
skulle ske samt

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad som i
motionerna anförts om liberal dispensgivning
från lagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. 1) att riksdagen måtte med avslag
å motionerna I: 778 och II: 942 samt I:
779 och II: 941, i vad därigenom yrkats
ändring i de föreslagna allmänna riktlinjerna
för en malminventering i Norrbottens
län, godkänna det genom förevarande
proposition, nr 164, i nämnt
hänseende framlagda förslaget; samt

2) att motionerna I: 778 och 11:942,
i den mån de i övrigt i hithörande delar
icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 778 och II: 942 samt

2) I: 779 och II: 941,

såvitt i motionerna yrkats avslag å det
genom förevarande proposition, nr 164,
framlagda förslaget till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens
län;

C. 1) att riksdagen måtte med avslag
å motionerna I: 789 och II: 954, i vad
därigenom yrkats ändring i det fram -

lagda lagförslaget, antaga förslaget;
samt

2) att motionerna 1:789 och 11:954
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 779 och II: 941, i
vad anginge sammansättningen av blivande
utredning för översyn av gruvlagstiftningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande punkt B i utskottets
hemställan, av herrar Alexanderson,
Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson,
Nyberg, Grebäck, Tobé och Wennerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte bifalla följande motioner, nämligen 1)

I: 778 och II: 942 samt

2) I: 779 och II: 941,

såvitt i motionerna yrkats avslag å det
genom förevarande proposition, nr 164,
framlagda förslaget till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom
Norrbottens län;

II. beträffande punkt Cl i utskottets
hemställan, av herrar Alexanderson,
Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson,
Nyberg, Grebäck, Tobé och Wennerfors,
vilka i händelse riksdagen icke bifölle
reservationen under I. ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:789 och 11:954,
i vad därigenom yrkats ändring i det
framlagda lagförslaget, för sin del antaga
förslaget med den ändring, att
övergångsbestämmelserna erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! De frågor som behandlas
i föreliggande utlåtande ingår som
ett led i de åtgärder, som av statsmak -

120

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

terna planeras och vidtas till stöd för
näringslivet i Norrbotten. De nu aktuella
förslagen grundar sig på en särskild
utredning rörande inventering av Norrbottens
naturtillgångar. De förslag som
riksdagen nu har att ta ställning till avser
två artskilda men i viss mån sammanhängande
frågor. Den ena gäller
riktlinjer för en allmän inventering
av malmtillgångarna inom vissa delar
av Norrbottens län, som skall företagas
genom statlig myndighet, statens geologiska
undersökning. Avsikten är att på
detta projekt satsa 40 miljoner kronor
fördelade på 10 år. Det är sålunda närmast
en anslagsfråga, och det avser
fullföljande av en verksamhet som redan
pågår. I denna del finns det i utskottet
inte några skiljaktiga meningar.
Allmän enighet föreligger om att inventeringen
är motiverad både ur ekonomisk
synpunkt med hänsyn till utsikterna
att finna malmtillgångar, som
möjliggör att man kan få igen de nedlagda
kostnaderna, och med hänsyn till
att resultaten på längre sikt bör kunna
vara till förmån för näringslivet och
därmed arbetstillgången och över huvud
taget levnadsförhållandena för befolkningen
inom länet. Man bör dock i
detta sammanhang understryka att det
är fråga om åtgärder, som först på längre
sikt kan ge resultat av någon större
betydelse, och att gruvbrytning på platser,
där erforderliga transportmöjligheter
inte redan finns inom nära räckhåll,
kräver mycket stora kapital och
därför också måste förutsätta stora och
ur brytningssynpunkt gynnsamma fyndigheter.

Beträffande uppläggningen av inventeringen
har i motioner uttalats önskemål
om en del jämkningar. Dessa önskemål
har i viss mån tillgodosetts vid
utskottets skrivning, och någon reservation
har därför inte anmälts på denna
punkt.

Den andra frågan gäller ett lagförslag
rörande inskränkning i rätten till inmutning
i Norrbottens län. Förslaget innebär
att man under den tioårsperiod,

då malminventeringen skulle pågå,
frångår det system med fri inmutningsrätt,
som gäller enligt gruvlagen. Inmutning
skulle sålunda under denna tid
inte få ske inom länet utan Kungl.
Maj:ts tillstånd.

Inom gruvrätten har, i den mån jordägare
inte tillerkänts rätt till fyndigheter
på sin mark, sedan lång tid tillbaka
både i Sverige och i främmande
länder tillämpats två principiellt skilda
system: inmutningssystemet och koncessionssystemet.
Med inmutningssystemet
avser man att stimulera enskilda
företag och personer att söka efter brytvärda
fyndigheter genom att man tillerkänner
upptäckaren en rätt att med
vissa inskränkningar tillgodgöra sig fyndigheten.
Då koncessionssystemet tilllämpas,
förbehåller sig staten att närmare
reglera av vem och på vilka villkor
en mineralfyndighet får tillgodogöras.

I Sverige har man såvitt avser de ur
gruvnäringens synpunkt viktiga mineralen
kommit till att inmutningssystemet
är mest ägnat att stimulera till sådan
verksamhet, prospektering, som
syftar till att upptäcka och bearbeta nya
mineralfyndigheter. Vår allmänna gruvlag,
antagen år 1938, vilar därför på den
principen. Med stöd av den lagstiftningen
och äldre lagar av principiellt samma
innehåll har enskilda personer och
företag under många år drivit en omfattande
prospekteringsverksamhet. Numera
spelar de enskilda malmletarna
inte så stor roll, medan däremot en del
industriföretag satsat mycket stora kapital
på sådan verksamhet. Även staten
har för egen räkning bedrivit en omfattande
prospekteringsverksamhet, särskilt
inom de båda nordligaste länen.
Dels genom egna inmutningar på statens
gruvfält, dels genom den staten enligt
gruvlagen tillkommande kronoandelen
intar staten redan under nuvarande
förhållanden en dominerande
ställning inom gruvnäringen i dessa län.

Det förslag som nu framlagts ändrar
radikalt förutsättningarna för den pro -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

121

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

spekteringsverksamhet som bedrivits av
enskilda företagare inom Norrbottens
län. Det gäller främst tre större industriföretag
i Norrland och Mellansverige
som är beroende av råvarutillgångar av
sådant här slag för sin verksamhet på
längre sikt. De har av denna orsak ansett
sig böra investera stora belopp i
malmletningar. Enligt uppgift har ett
av dessa företag, Bolidenbolaget, ensamt
i sådant här avseende investerat ett belopp
av samma storlek som den här föreslagna
statliga malminventeringen beräknas
kosta. I vilken mån denna verksamhet
kan beräknas fortsätta beror
helt på hur dispensgivningen enligt den
nu föreslagna lagen kommer att handhas.
Även om det utsagts att dispenser
skall ges med liberalitet är det knappast
troligt att enskilda företag under
så ovissa förutsättningar anser sig kunna
fortsätta verksamheten i den omfattning
som eljest skulle ha skett. Det
måste anses innebära en betydande
obillighet mot dessa företag, som med
stöd av gällande lag satsar på en samhällsgagnande
verksamhet att plötsligt
utan förvarning bli ställda inför en
helt ny situation, som innebär att materiel
som anskaffats och personal som
engagerats för detta ändamål inte kan
användas på det sätt som varit avsett.
Ännu viktigare är emellertid att man
härigenom utan närmare utredning för
vårt ur gruvsynpunkt viktigaste län
plötsligt överger den princip som hittills
ansetts vara den ur samhällets synpunkt
mest gagneliga. Visserligen har
justitieministern nu efter propositionens
avlämnande tillsatt en utredning
för allmän översyn av gruvlagen. I detta
sammanhang skall även frågan om
övergång från inmutnings- till koncessionssystemet
övervägas, men detta kan
inte i och för sig vara ett skäl för att
under utredningstiden provisoriskt
övergå till ett koncessionsliknande system.
Det väsentligaste syftet för båda
systemen är ju att verka för att brytvärda
mineraltillgångar upptäckes och
tillgodogöres, och detta syfte gagnas sä -

kerligen minst av allt genom att man
planlöst hoppar från det ena systemet
till det andra.

Detta om de mera principiella synpunkterna
på de båda gruvrättsliga systemen.
Bakom förslaget ligger enligt
propositionen även vissa praktiska överväganden
som ansetts motivera förslaget
om en provisorisk ändring. I detta
avseende har emellertid endast anförts
att det nuvarande systemet kan leda till
en splittring som försvårar fyndigheternas
tillgodogörande. Det påpekas att
olika inmutare kan få rätt till närliggande
fyndigheter eller till delar av
samma fyndighet på sådant sätt att en
effektiv brytning försvåras eller omöjliggöres.
Detta kan teoretiskt sett vara
riktigt, men man har inte kunnat peka
på ett enda fall där sådana förhållanden
i praktiken förhindrat en eljest motiverad
brytning. Splittringen har såvitt
visats alltid kunnat undanröjas genom
överlåtelser, samgående eller dylikt.
Såväl utredningen som departementschefen
bär också bara talat om att
sådana olägenheter kan tänkas uppkomma
i framtiden. En sådan motivering
för ett ur principiella synpunkter så
litet underbyggt förslag kan jag och
mina medreservanter inte godtaga.

För denna bedömning har vi även
starkt stöd i remissutlåtandena. Förslaget
avstyrkes sålunda förutom av gruvnäringens
organisationer även av länsstyrelsen
i Västerbottens län, kommerskollegium,
hovrätten för övre Norrland
och samtliga bergmästarämbeten, sålunda
bl. a. de mest sakkunniga statliga
myndigheterna. Tillstyrkande svar har
lämnats endast av länsstyrelserna i
Norrbottens och Västmanlands län samt
Gruvindustriarbetarförbundet, varjämje
LKAB och kammarkollegiet med vissa
reservationer uttalat sig i positiv riktning.
I remissvaren har särskilt påtalats
att förslaget utarbetats utan medverkan
av vare sig gruvrättslig expertis
eller representanter för gruvnäringen.

Vidare är lagrådets yttrande i frågan
värt särskilt beaktande. En av lagrådets

122

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

ledamöter, justitierådet Digman, som
är vår främste expert på gruvrättens
område, har direkt avstyrkt förslaget.
De övriga har anfört att den förebragta
utredningen inte kan anses ha styrkt att
behov av den ifrågasatta lagstiftningen
verkligen föreligger. De har emellertid
under framhållande av att de saknar
möjligheter att självständigt bedöma förefintligheten
av ett sådant behov inte
velat motsätta sig förslagets genomförande.
Det bör kanske anmärkas att
lagrådet hade en enda dag till sitt förfogande
för granskning av lagförslaget.
Det kom nämligen lagrådet till handa
den 18 april, och dess utlåtande är dagtecknat
den 19 april, samma dag som
propositionen. Det må tjäna till belysning
av vilken brådska som rådde när
denna proposition framlades.

Av anförda skäl har vi reservanter,
som representerar halva utskottet men
förlorat vid lottdragningen, motsatt oss
förslagets genomförande och yrkar avslag
på propositionen. Detta är innebörden
av reservation I.

Om lagen ändock skulle vinna riksdagens
bifall, finns det en detaljfråga som
bör ytterligare beröras. Det gäller övergångsbestämmelserna
i lagförslaget, som
innebär att lagen får tillbakaverkande
kraft inte blott så att ansökningar, gjorda
efter propositionsdagen, skall efter
lagens antagande behandlas enligt de
nya reglerna, utan t. o. m. så att före
lagens ikraftträdande av vederbörande
bergmästare beviljade inmutningar
skall, om ansökningen gjorts efter nämnda
dag, bli föremål för särskild dispensprövning
och eventuellt förklaras
ogiltiga. Denna form av retroaktivitet
innebär sålunda ogiltigförklaring av
beslut som med stöd av gällande lag
fattats av offentlig myndighet. Något
dylikt har veterligen inte förekommit
tidigare och bör inte godtas. Bland annat
måste en sådan lagstiftning i princip
försvaga den auktoritet som bör tillkomma
i laga ordning fattade beslut av
offentlig myndighet.

På denna punkt har även lagrådets

samtliga ledamöter avstyrkt förslaget
och hemställt att lagen skall tillämpas
bara beträffande inmutningar som beviljats
efter lagens ikraftträdande och
grundar sig på ansökan efter den 19
april.

Det bör i detta sammanhang anmärkas,
att man nu bättre än vid propositionens
avgivande kan överblicka situationen
och att enligt de upplysningar
som inhämtats i samband med utskottsbehandlingen
bara två inmutningar beviljats
på grund av ansökan från enskilt
företag efter den 19 april. Endast den
ena avser järnmalm, som ju är det som
avses med den här inventeringen i första
hand, och båda torde avse områden
som inte är aktuella för SGU:s inventeringar.
Ytterligare några sådana ansökningar
föreligger, som ännu inte är behandlade,
och de torde heller knappast
hinna behandlas före lagens ikraftträdande,
möjligen med undantag för en
ansökning avseende blymalm i Arjeplog.
Denna är tydligen även den utan
något nämnvärt intresse i detta sammanhang.

Förslaget om retroaktivitet har sålunda
utövat sin verkan i avsedd riktning
och föranlett att några spekulativa inmutningsansökningar
inte gjorts. Den
ifrågavarande bestämmelsen fyller därför
inte något behov. Jag hade avsett att
här uttala en vädjan till justitieministern,
att han i detta läge ville förklara
sig inte ha något att erinra mot att övergångsbestämmelserna
får den av lagrådet
föreslagna utformningen. .Tåg utgår
nämligen från att han delar min uppfattning,
att man av principiella skäl i
möjligaste mån bör undvika retroaktiva
bestämmelser av den här karaktären.
Då justitieministern inte är här närvarande,
får jag i stället rikta denna vädjan
till kammarens ledamöter.

Med åberopande av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservation I samt, om detta yrkande
inte skulle vinna bifall, till reservation
II.

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

123

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

I detta anförande instämde herrar
Georg Carlsson (ep), Ebbe Ohlsson (h)
och Per Petersson (h).

Under herr Alexandersons anförande
hade herr talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
kommit i den för det utskottet ovanliga
situationen att med lottens hjälp få en
majoritet. Så långt jag minns tillbaka
har man i det utskottet kunna skriva
samman sig ganska väl, men denna gång
har det inte funnits några möjligheter
härtill. De som med lottens avgörande
blev minoritet har gjort detta ärende
till en ideologisk fråga. Jag tycker nog
i stället att detta om något är en praktisk
fråga, nämligen hur man på bästa
sätt skall kunna ta till vara våra naturtillgångar
och ge sysselsättning och
utkomst åt de människor som bor i
Norrbotten.

Det brukar ju talas om att de borgerliga
partierna har svårt att ena sig. I
denna fråga har de kunnat ena sig därför
att man gått samman om en negativ
ståndpunkt. Man har enat sig om att
försöka förhindra ett rationellt utnyttjande
av de naturtillgångar som vi har
i norr.

Den resa som tredje lagutskottet i september
månad gjorde upp till Norrbotten
gav starkt belägg för att det endast
i stordriftens form finns förutsättningar
för en rationell gruvdrift där
uppe. Det är praktiskt taget endast
LKAB och möjligen ytterligare något
bolag som har en chans att kunna bedriva
gruvbrytning så att den ger ett
gott resultat. Om man betänker att bara
de investeringar, som har gjorts i den
under byggnad varande järnvägslinjen
mellan Kiruna och Svappavaara, där
man skall bryta ett nytt gruvfält, går på
40 miljoner kronor, torde det klart
framgå att det inte finns förutsättning -

ar för annat än mycket kapitalstarka
intressenter att klara gruvbrytning där
uppe. Jag kan tillägga att innan brytning
av ett enda ton malm kan ske i
Leveäniemi-gruvan vid Svappavaara
måste man investera sammanlagt 300
miljoner kronor. Detta visar väl vilka
stora kapital som krävs för gruvdrift
i Norrbotten.

Det är emellertid inte bara fråga om
gruvdriften som sådan, utan det gäller
också befraktningen. LKAB har en stor
malmhamn i Narvik, rationellt byggd
och bra på alla sätt. Där har man inte
bara LKAB-malm, utan man tar också
emot malm från ett annat bolag. Det
innebär visserligen att man utnyttjar
gemensamma anläggningar, men i fråga
om rationalisering skulle det självfallet
vara bäst om man bara hade ett enda
storföretag som kunde sälja malmen och
använda de lagringsmöjligheter som
finns.

För sysselsättningen i Norrbotten är
gruvindustrien utan tvekan av största
betydelse. Skogsarbetarnas antal minskar
på grund av att folket i skogen rationaliseras
bort. Statens investeringar
i Norrbottens järnverk och Statens
skogsindustrier har möjliggjort att vi
kunnat behålla en del av denna landsändas
folk. Hur skulle det i dag ha sett
ut i Norrbotten, om vi inte hade gjort
dessa stora samhälleliga investeringar?
Man behöver bara ställa den frågan för
att var och en skall förstå att den samhälleliga
insats som här gjorts haft en
avgörande betydelse för denna landsändas
utveckling.

I den högermotion som föreligger yrkas
att staten egentligen endast bör
koncentrera sin malmletning »till kända
lämpliga undersökningsobjekt, särskilt
på de för statens räkning avsatta statsgruvefälten».
Endast den som sitter vid
ett skrivbord i en ombonad och skyddad
miljö långt från Norrbotten och
dess sysselsättningssvårigheter kan sätta
en sådan sak på pränt.

Det förslag som justitieministern
framlagt innebär ett försök att åstad -

124

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

komma rationellare undersökningsmöjligheter
och metoder att göra malmletning
i Norrbotten mer ändamålsenlig.
Om man utgår från att malmbrytningen
i norr skall vara så effektiv som
möjligt och att den endast skall ske i
form av stordrift, då måste man också
använda de metoder som här anvisas.

Vår gruvlagstiftning med inmutningsrätten
är gammal, ja, jag skulle vilja
säga att den är alltför ålderstigen. Den
har varit i bruk i ungefär 200 år, och
även om den kom till under idylliska
förhållanden, så är den naturligtvis inte
rationell i dag. Därför hälsar jag med
tillfredsställelse justitieministerns beslut
om en översyn av gruvlagen och
hoppas att utredningen skall ge ett resultat
i den riktningen, att vi får en
modernare gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län,
som är en av remissinstanserna, uttalar
i sitt svar att det är troligt att de svårigheter
som gruvnäringen i Mellansverige
befinner sig i sammanhänger
med de gruvrättsliga förhållanden som
råder där, och att det är angeläget för
att förhindra att någon liknande situation
uppstår i Norrbotten, att man får
en annan och bättre ordning där.

I fråga om själva inventeringsproceduren
är utskottet enigt. Departementschefens
förslag om inventeringsprogram
för norrbottensmalmen, som består
av regionalprospektering och lokalprospektering,
skall genomföras under
den närmaste tioårsperioden och
kosta i runt tal 40 miljoner kronor.

Utskottet understryker för sin del att
malmexploateringen har en avgörande
betydelse för Norrbottens och dess
folks framtid. Vi måste få ökade kunskaper
om förhållandena. De undersökningar
som har gjorts hittills har inte
skapat tillräcklig klarhet. Utskottet är
enigt om justitieministerns principförslag,
att Sveriges geologiska undersökning
skall verkställa den föreslagna inventeringen.
Självfallet skall man så
långt det är möjligt ta hänsyn till de
redan gjorda undersökningarna, men

man måste hela tiden hålla i minnet att
förbättrade undersökningsmetoder kan
ge nya utslag.

Men om man alltså är enig beträffande
de allmänna riktlinjerna, så uppstår
oenighet så fort man kommer in på
själva lagförslaget. Vi som tillhör den
halva av utskottet som med lottens
hjälp har blivit majoritet hävdar följande.

För det första måste man förhindra
en splittring av rätten till de brytvärda
malmerna i Norrbotten. Det har också
starkt understrukits i den utredning
som väl i praktiken har beställts av
länsstyrelsen i Norrbotten och som ingår
i Norrbottensplanen och som har
utförts av sådana som känner förhållandena
och är lämpade för uppdraget,
även om det inte varit gruvexpertis
från den privata sidan med.

För det andra bör de möjligheter till
en utvidgning av länets gruvindustri,
som genom inventeringsarbetet kan
komma att erbjudas, inte äventyras genom
enskilda spekulativa förvärv av
inmutningsrätter.

För det tredje är det angeläget att
kronan genom successiv inmutning
skyddar de genom inventeringen gjorda
fyndigheterna, så att dessa utnyttjas
i rationell gruvdrift i stor skala.

Den temporära inskränkning i inmutningsrätten
som förordas av departementschefen
tillstyrks av utskottet.
Denna inskränkning avser självfallet
inte att hindra de svenska järn- och
stålverkens legitima strävanden att täcka
sitt behov av malm. Den avser i stället
att söka åstadkomma en samordning
som gör gruvdriften som sådan effektivare.
Att de svenska järnverken skall
ha den malm som de behöver är så
självklart, att det inte behöver skrivas
in i något utskottsutlåtande. Vi skall
självfallet se till att stålverken och järnverken
får de råvaror som behövs, men
dessutom skall vi också ta vara på de
möjligheter som finns att exportera
malm och därigenom få in valuta till
landet. Att det är ett samhällsintresse,

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

125

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

såsom det har sagts i några motioner,
att de svenska företagens behov skall
täckas, anser jag som sagt så självklart
att det inte behöver ytterligare understrykas,
men det finns ju möjlighet att
tillgodose de intressena också genom
en koncessionslagstiftning. Det är ju
inte bara så att vi har inmutningsrätten
när det gäller mineralfyndigheter. När
det gäller exempelvis stenkolen finns
koncessionsrätten redan inskriven i vår
lagstiftning, och vad är det som hindrar
att man går samma väg när det gäller
malmfyndigheterna i Norrbotten?

Herr Alexanderson, som talat för minoriteten
inom utskottet, säger att de
åtgärder som föreslås inte kan ge några
omedelbara resultat utan att man
först på längre sikt kan vänta några
påtagliga resultat. Ja, det är hur självfallet
som helst, därför att den malminventering
och de undersökningar som
görs kan givetvis inte åstadkomma att
man omedelbart kan bryta malmen. Jag
vill emellertid understryka att det ju
inte bara är en dagsfråga utan i ännu
högre grad en framtidsfråga att vi har
vetskap om var våra fyndigheter finns.
Därigenom kan vi också göra brytningen
rationell.

Herr Alexanderson säger vidare att
exempelvis Bolidenbolaget har gjort
stora investeringar i Norrbotten när det
gäller malmletningen, och det är inte tu
tal om annat, men ingenting hindrar
ju att de fyndigheter som bolaget redan
har, utnyttjas. När det gäller Bolidenbolaget
är det, såvitt jag förstår, inte
heller fråga om att bolaget skulle börja
bryta järnmalm utan att bolaget skulle
ta till vara den kopparmalm som kan
finnas i Norrbotten, och det har självfallet
ingen någonting emot. Att bolaget
har satsat mycket pengar är naturligtvis
riktigt, men man har också fått ut
någonting av de investeringar som har
gjorts. Det har följaktligen inte bara
varit en investering som kommit på utgiftssidan,
utan bolaget har fått åtskilliga
frukter därav i form av ökade inkomster.

Herr Alexanderson tog också upp frågan
om remissinstansernas yttranden.
Det är klart att det finns en del remissinstanser
som stödjer reservationsIinjen,
men man skall alltid hålla i
minnet att remissvar skrivs av människor
med vissa uppfattningar och
åskådningar. Därför skall man naturligtvis
se remissvaren ur synpunkten
av vilka som har undertecknat dem.
Gör man det, blir man kanske inte
riktigt lika imponerad av den lista
som herr Alexanderson på reservanternas
vägnar redovisade.

Vad sedan beträffar lagrådets yttrande
får man väl säga, att de som sitter
i lagrådet inte heller är några ofelbara
människor, utan även de gör bedömningar.
Jag skulle vilja understryka
att lagrådets uppgift borde vara att
granska ett sådant här förslag när det
gäller lagstiftningen och inte att göra
något slags politiska eller samhällsekonomiska
värderingar. Om lagrådet endast
hade hållit sig till lagstiftningsfrågan,
skulle jag kanske ha haft större
förståelse för dess yttrande.

Sedan bara ett par ord om retroaktiviteten.
Jag kan medge att denna form
inte är någonting som vi brukar begagna
oss av i den svenska lagstiftningen,
men den redovisning, som herr
Alexanderson lämnade i slutet av sitt
anförande, där han meddelade att endast
ett par företag kommit in med ansökningar
och fått dem beviljade, visar
ju att den retroaktivitet, som föreslogs
av justitieministern, i praktiken har
fyllt sin uppgift. Därför skulle man
mycket väl kunna tänka sig att ha gått
på avslag på den linjen. Till herr Alexanderson
skulle jag vilja säga, att vi
hade nog inte varit ovilliga att ta upp
ett kompromissförslag från dem som
hamnat på minoritetssidan, som skulle
innebära att vi gärna avstår från
retroaktiviteten, om ni vill tillmötesgå
oss när det gäller lagstiftningsfrågan.
Om man hade visat den inställningen,
är jag övertygad om att vi kanske inte
hade behövt att föra den debatt som

126 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

vi nu i kväll för men som jag nu tror
är nödvändig därför att frågan behöver
belysas.

Jag vill till sist kraftigt understryka
att vi hela tiden har haft för ögonen att
här åstadkommes en lagstiftning, som
gör det möjligt att på bästa sätt utnyttja
de naturtillgångar vi har, så att de
kommer hela folkhushållet och naturligtvis
inte minst Norrbottens befolkning
till godo.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Hjorth (s).

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har gjort denna fråga till en ideologisk
motsättning, och det gör att jag är medveten
om att det inte lönar sig mycket
att argumentera; utgången är väl ändå
given. Jag skall inte heller så mycket
gå in på de allmänna synpunkterna,
men jag vill framhålla att som vi ser saken,
talar de praktiska synpunkterna för
vår ståndpunkt. Vi har mycket svårt
att förstå vilka praktiska motiv som ligger
bakom förslaget, och herr Göran
Karlsson har inte heller kunnat påvisa
något enda fall, där den nuvarande
lagstiftningen har lett till olägenheter.

Herr Göran Karlsson menade att reservanternas
förslag var avsett att förhindra
utnyttjandet av naturtillgångarna
i Norrbotten. Det är ingalunda fallet.
Han har tydligen inte fattat den
argumentering som vi här har fört. Saken
är den att man sedan gammalt har
kommit till det resultatet, att det nuvarande
systemet är mest ägnat att
åstadkomma ett samhällsgagnande utnyttjande
av dessa naturtillgångar.

Herr Karlsson talade om stordriften
som den allena saliggörande. Jag vet
inte om han var med vid besöket i den
enda privata gruvan som fanns i dessa
trakter, Tuolluvaara-gruvan. Detta
gruvbolag är ändå ett företag av relativt
liten storleksordning, men vi som

var intresserade av saken fick ju ändå
veta att dess effektivitet i varje fall
ligger någonstans mitt emellan effektiviteten
för Malmbergets och Kirunavaaras
gruvor, som båda är avsevärt
mycket större.

Herr Göran Karlsson åberopade för
lagstiftningen att staten genom successiva
inmutningar skulle kunna skydda
de fyndigheter som upptäcks genom
malmletningen, men det är ju just vad
som för närvarande göres, och det kan,
såvitt jag förstår, lika väl göras med
nuvarande lagstiftning. Vi menar att
man från statsmakternas sida borde
ha försökt inleda ett effektivt samarbete
med den privata företagsamheten på
malmletningsområdet, där man kanske
kunde ha delat områdena mellan de
statliga och de enskilda företagen. Det
har de enskilda företagen sagt sig vara
villiga att träffa överenskommelse om,
men några förhandlingar från den statliga
sidan har inte tagits upp om den
saken.

Vad beträffar de enskilda investeringarna
i malmletning från t. ex. Bolidenbolaget,
så säger herr Göran Karlsson
att man fått igen vad man satsat. Ja, det
är inte fråga om den saken — vad jag
påpekar är bara, att de enskilda företagen
är villiga att satsa stora kapital
för att åstadkomma vad vi alla önskar,
nämligen en utveckling av näringslivet
i Norrbotten; och då är det väl inte påkallat
att införa en lagstiftning som försvårar
den uppgiften för dem.

När det gäller retroaktiviteten är herr
Göran Karlsson nu ense med mig om att
den inte behövs. Men jag måste säga att
det inte kan bli fråga om en kompromiss
mellan lagstiftningen som helhet
och retroaktiviteten; detta är inkommensurabla
storheter. Jag vill medge att
retroaktiviteten, i den del vi här diskuterar
det problemet, inte har så stor
praktisk betydelse, men saken har en
principiell betydelse, som kan bilda
prejudikat på andra områden. Då det
gäller lagstiftningen blir ju mera reella
synpunkter avgörande, och en kompro -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

127

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

miss av antytt slag kan därför inte godtagas.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte jag som
gjort frågan till ideologisk, utan jag
sade att minoriteten i utskottet har
byggt upp en ideologisk motsättning i
stället för att se frågan praktiskt, hur
vi bäst skall kunna ta till vara de fyndigheter
som finns där uppe i norr.

Herr Alexanderson säger att jag inte
har fattat problemen, men jag tror att
jag mycket väl har förstått vad de innebär,
och jag är fullt övertygad om
att därest man utnyttjar de möjligheter
som den nya lagen kommer att ge —
naturligtvis hoppas jag att denna kammare
skall följa medkammarens exempel
och bifalla lagförslaget •— så kan
staten undersöka fyndigheterna och
kartlägga var de finns. De måste vara
mera rationellt att få detta arbete samlat
på en hand i stället för att splittra
det på två händer, som herr Alexanderson
önskar. Sedan kan ju koncessioner
beviljas, och då blir det möjligt för de
privata bolagen att koncentrera sig på
att bryta den malm som kan finnas under
Norrbottens yta i stället för att också
leta efter den. Jag tycker att detta
är en ur praktisk synpunkt vettig och
fördelaktig lösning. Och vi skall inte
bortse från att hela saken har ytterst
stor betydelse för Norrbottens framtid.

Herr Alexanderson tog Tuolluvaaragruvan
som ett bevis för att även ett
enskilt företag kan bryta malm effektivt.
Ja, jag ifrågasätter inte alls effektiviteten
när det gäller Tuolluvaara,
men den gruvan ligger några kilometer
från LKAB:s, herr Alexanderson, och
jag finner det inte alls uteslutet att effektiviteten
skulle kunna vara ännu
bättre om även Tuolluvaara tillhörde
den stora gruvdriften, både när det gäller
malmskeppningen och i andra avseenden.
Enligt min mening styrker inte
detta exempel minoritetens uppfatt -

ning, utan ger snarare stöd för den uppfattning
jag hävdar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! I slutet av sitt anförande
kom herr Göran Karlsson in på rena
socialiseringstankar. Jag hade hoppats
att vi inte skulle behöva ta upp
en sådan diskussion här. Frågan gäller
ju inte hur man lämpligast skall ordna
driften vid befintliga gruvor utan
huruvida flera sysselsättningstillfällen
kan skapas om man på detta område
låter även enskild företagsamhet konkurrera
med staten på lika villkor.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Min avsikt var inte att
föra några socialiseringsresonemang,
men eftersom herr Alexanderson anförde
som ett argument att Tuolluvaaragruvan
skulle vara välskött -— något
som jag inte har ifrågasatt ■—• ville jag
framhålla att det kanske hade varit
ännu bättre om även denna gruva tillhört
den större enheten. Jag har ingen
socialiseringsaspekt på Tuolluvaaragruvan
utan tror att den mycket väl kan
få vara kvar som den är.

Men vi skall inte göra saken större
än den är, och jag kan inte komma
ifrån att vad det här gäller är en praktisk
fråga om hur man på bästa sätt
skall tillvarata dessa naturtillgångar i
norr. Jag är också övertygad om att
herr Alexanderson och hans medreservanter
med litet god vilja kunde ha
kommit in på den linjen; men det är väl
så att vissa intressenter under vårriksdagen
drev upp en agitation i denna
fråga, som nu har utmynnat i de tankegångar
reservanterna för fram.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Utöver vad som redan
sagts av utskottets ärade företrädare

128

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

herr Göran Karlsson vill jag från lokal
horisont göra några smärre reflexioner
med anledning av debatten i dag.

Ur norrbottnisk synpunkt är det mycket
angeläget att utskottets förslag bifalles
här i kammaren lika väl som tidigare
i medkammaren. Men frågan har
ju också rikskaraktär. Det kan nämligen
inte vara likgiltigt för samhället,
hur man på lång sikt hushållar med
våra naturtillgångar. Här fordras en
långt gående planmässighet inte bara i
fråga om gruvbrytningen utan också
när det gäller undersökningen av malmreserverna,
så att vi i framtiden kan
hävda vår ställning som betydande
malmexportör och om möjligt expandera
ytterligare på världsmarknaden.

Norrbotten är utan gensägelse vår rikaste
landsända i fråga om naturtillgångar.
Malmen utgör en kraftig ryggrad
i näringslivet. Malm och skogsprodukter
från Norrbotten svarar för ungefär
12 procent av rikets totala export,
trots att länet endast har 3,5 procent
av rikets folkmängd. Länet har emellertid
en arbetslöshet som brukar variera
mellan 10 och 25 procent av rikets totala
arbetslöshet. Denna arbetslöshet
kostar staten betydande belopp varje
år. Det är nämligen så, att även om det
enskilda näringslivet friställer arbetskraft,
t. ex. genom rationaliseringar av
driften vid företagen, så är det samhället
som av sociala skäl får försöka ge
arbete åt dem som friställs. Jag kritiserar
inte denna problemställning utan
nämner detta enbart för att påvisa ett
faktiskt sakförhållande.

I Norrbottens län har staten fått söka
bygga upp ersättningsindustrier, när enskilda
har upphört med sin verksamhet.
Det mest bekanta exemplet är träförädlingsindustrien,
som de enskilda
lade ned i mitten på 1920-talet. Det är
därför vi har fått bygga upp den statliga
skogsindustrien. Man kunde helt
enkelt inte tillåta att hela landsändan
blev ekonomiskt ruinerad. Ett annat exempel
är Norrbottens järnverk, som har
ersatt ett i Luleå nedlagt järnverk, vil -

ket hade byggts så sent som i början av
detta århundrade.

När det gällde Tornedalens och Överkalixbygdens
försörjningsmöjligheter,
tog riksdagen initiativet till en undersökning
som förra året underställdes
riksdagen för godkännande.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
min exemplifiering av statens insatser
i övre Norrland. Drivkraften har
undantagslöst varit statens ansvar för
sina medborgares välfärd. Från högerhåll
har det ofta framhållits, inte minst
från Norrbottensbänken i denna kammare,
att staten har så stora ägarintressen
i Norrbotten att detta rättfärdigar
en högermans stöd åt statlig företagsamhet.
Från vårt håll har vi kunnat
acceptera detta resonemang. Staten
äger sedan gammalt skogar och vattenfall
i Norrbotten, och tack vare amiral
Lindmans framsynthet som statsminister
i seklets början fick samhället
äganderätten till Norrbottensmalmerna.
Herr Lindman ansåg att malmerna utgjorde
inget mindre än en nationalrikedom
som borde ägas av samhället.
Det är klart att denna äganderätt ålägger
staten ett stort ansvar i fråga om
naturtillgångarnas utnyttjande.

I fråga om statens engagemang i näringslivet
har man på borgerligt håll i
Norrbotten ofta klandrat staten för att
den skulle göra för litet och vara alltför
försiktig i sina åtgöranden. Särskilt
markant kom denna kritik till uttryck,
när regeringen vid fjolårets riksdag presenterade
Tornedalspropositionen. För
någon vecka sedan talade jag med en
småföretagare i Norrbotten — han ansåg
sig vara en god högerman — och
han ansåg att det blir ingen ordning
med småföretagens kapitalförsörjning
förrän staten med ett djärvt grepp löser
den frågan.

Så är det i Norrbotten. Fn hård nödvändighet
har lärt högermän och andra
norrbottningar att vi måste i hög
grad lita på statens förmåga, om något
skall ske i Norrbotten. Vid en stor norrlandskonferens
i Luleå för ett par må -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

129

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

nader sedan deklarerade en av landets
mest kända företagsledare att mandelpotatisen
och turisten är de enda realistiska
hörnstenarna för norrländsk
expansion. Mot denna bakgrund måste
jag uttala min beundran för herr Per
Peterssons starka tro på det enskilda
näringslivets vilja och förmåga att öppna
nya gruvor i Norrbotten. Han har
ju i sin motion nr 779 i den här kammaren
gått emot både malmutredningens
och regeringens förslag.

Nästa höst öppnas en ny gruva i
Norrbotten, nämligen Svappavaara. Förberedelsearbetena
har då pågått i fyra
år och dragit en kostnad, enligt vad
herr Karlsson nämnde nyss, på nära
300 miljoner kronor. Därtill kommer
en järnväg som drar en kostnad av 40
å 50 miljoner kronor. Vad samhället
skall investera i bostäder, vägar och
allmänna inrättningar ligger helt utanför
de kostnader som jag här har
nämnt.

En nybörjare på gruvbrytningen måste
dessutom ha en malmhamn. Vad en
sådan kostar känner vi till. I Luleå
byggs en sådan för en kostnad av mellan
150 och 200 miljoner kronor. Utan
en hamn som kan ta emot det största
tonnaget kan man inte vara malmexportör.

Herr talman! Jag har omnämnt dessa
ting för att påvisa att öppnandet av eu
gruva nu för tiden kräver flera hundra
miljoner kronor i investeringar. För att
göra brytningen lönande måste man ha
stordrift. Norrbottens järnverk försökte
sig på smådrift i Mertainens gruva, men
den malmen blev dyr och verket har
numera övergått till att köpa även denna
del av sin råvara.

Det verkar här som om en gruva kunde
öppnas närapå när som helst och av
vem som helst. När vi har en storföretagare
som LKAB i Norrbotten, torde
det vara klokt att anse att det företaget
bör svara för järnmalmsbrytningens expansion
i Norrbotten. Något annat betraktar
jag som en utopi.

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

LKAB har under de senaste åren lagt
ned stora summor på undersökningen
av nya malmer. Denna verksamhet, som
till vissa delar skett i samarbete med
statens geologiska undersökning, har
varit framgångsrik. Jag tror det är fullt
befogat att uttala ett erkännande till
LKAB, då det låtit utdelningen till aktieägarna
bli litet mindre och i stället
låtit malmundersökningarna få så mycket
mer. Just i detta hänseende har det
statliga bolaget visat sin styrka.

När jag studerat kartan över inmutningarna
har jag kommit till den uppfattningen,
att om LKAB stängs genom
att andra får göra inmutningar runt
LKAB:s utmål, lägger man en hämsko
på näringslivets utveckling inom järngruvefälten.
Det är detta vi skall förhindra
i dag genom att anta utskottets
förslag. Skulle någon annan än LKAB
framlägga en plan på att öppna en gruva
i Norrbotten, kommer vederbörande
säkert att få sin önskan villfaren genom
de dispensmöjligheter som inryms i lagförslaget.

Vi i Norrbotten anser det nödvändigt,
att prospekteringsarbetet inom järngruvefälten
intensifieras, så att gruvbrytningen
kan expandera och ge sysselsättning
bland annat åt dem som friställs
i våra skogar för närvarande. Om
reservationen på denna punkt antas, är
jag rädd att en död hand läggs på gruvbrytningens
expansion i Norrbotten.

I sitt yttrande har länsstyrelsen i Västerbottens
län berört Bolidens gruvbolags
verksamhet i Norrbotten. Herr talman,
låt mig säga, att vi i Norrbotten
betraktar Bolidenbolaget som en naturlig
exploatör av blymalmerna i Laisvall.
Bolidenbolagets möjligheter att
utvidga verksamheten skall inte på något
sätt förhindras. Jag tror emellertid
inte, att detta bolag någonsin har tänkt
börja bryta järnmalm inom de områden
där LKAB nu har sin verksamhet.

Enligt min uppfattning kan vi anta
utskottets förslag utan att någons rättmätiga
intressen träds för när. Ett av -

130

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.
slag på utskottets förslag skulle där- större möjligheter för enskilda företag
emot göra framtiden mycket oviss för att också försöka få fram mer malm,
järnmalmsbrytningen i Norrbotten. mera malmbrytning och större syssel Det

är därför, herr talman, jag yrkar sättning för Norrbottens folk.
bifall till utskottets hemställan. Jag yrkar bifall till reservationerna.

Herr PETERSSON, PER, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hedström var vänlig
nog att åberopa min ringhet när det
gäller frågan om malminventering och
malmprospektering i Norrbotten. Jag
vill då först säga, att det är klart att
jag är intresserad av att man söker finna
mer malm i Norrbotten. Vad jag har
vänt mig mot är bara det att man gör
denna prospektering långsiktig och enbart
långsiktig. Detta har tydligen också
utskottet för sin del funnit, och menar
att det finns skäl till att man bör
försöka åstadkomma en snabbare ökning
av sysselsättningen i Norrbotten
än vad eu långsiktig prospektering
möjliggör. På sid. 38 i utlåtandet säger
man följande: »Det nu sagda utesluter
självfallet icke att det av sysselsättningspolitiska
skäl kan visa sig påkallat
att i större utsträckning än som
från början avsetts inrikta inventeringsarbetet
på lokalprospektering.»

Jag tycker också att man från utskottsmajoritetens
sida bör medge att
bland dem som gått mot inmutningsförbudet
finns många remissorgan med
stor kunskap i denna fråga: kommerskollegium,
hovrätten för övre Norrland,
länsstyrelsen i Västerbottens län
och bergmästarämbetena samt hela det
enskilda näringslivet. Man skall nog
inte vara så säker på att det gagnar
Norrbotten att anta en speciallag, som
gör att de enskilda företagarna, i varje
fall efter vad de själva säger, känner
sig mindre välkomna eller önskvärda i
Norrbotten. Jag tror för min del att en
sådan lag är till avgjort förfång för
Norrbotten. När vi vet att vi redan
med de kända fyndigheterna har järnmalm
i länet för minst 200 års brytning,
tycker jag att man skulle kunna bereda

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Petersson säger
att man har kända malmfyndigheter
för brytning 200 år framåt är det naturligtvis
en tröst för honom, men det
är väl ändå så, att man inte känner alla
fyndigheter i Norrland, och den undersökning
som skall göras måste ju tjäna
det syftet att dels finna flera fyndigheter
och dels också få fram sådana
fyndigheter som kan ge mera i utbyte
än de som redan finns. Man skall inte
vara så belåten, att man inte kan iaktta
att detta ändå siktar framåt och för
Norrland och hela landet kan vara av
synnerligen stor betydelse.

Det föreliggande förslaget innebär
inte något hinder för att även enskilda
skall få möjligheter att bryta malm. Det
är bara det att man samordnar och gör
malmletningen enhetlig. Jag har svårt
att förstå, att en norrbottning, oavsett
vilken färg han har, kan gå emot ett
förslag, som är så pass väl underbyggt
som det som justitieministern framlagt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! För Göran Karlsson,
som har sagt att reservanterna har
gjort denna fråga till en ideologisk fråga,
skall jag tillåta mig att läsa upp ett
referat ur tidningen Arbetet av den 18
april 1938, enligt vilket Göran Karlssons
partikamrat Per Edvin Sköld lär
ha sagt följande i ett tal: »Talaren ville
erinra om att en mängd av de förslag
som framkomma bära socialistisk prägel
även om detta icke direkt affischeras.
Gruvlagen exempelvis är ett bevis
härpå. Så genomföres socialismen stegvis
utan att man tänker därpå.»

Efter detta skall jag be att få åter -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

131

Ang. inskränkning i rätten till
föra diskussionen till det sakliga planet.

Det har varit med en viss undran som
jag tagit del av detta utlåtande. Jag har
frågat mig varför denna sak har behandlats
i tredje lagutskottet, och jag
har känt en ännu större undran över
att propositionen kommer från justitiedepartementet.
Ett tag trodde jag att den
kom från handelsdepartementet, vilket
jag för min del skulle ha funnit riktigare.
Det här är ju inte en formaljuridisk
fråga, åtminstone inte enligt min
mening, utan det är en ekonomisk fråga.
Här ser vi kanske att det är en brist
i vårt utskottsväsen, att vi inte här i
riksdagen har ett ekonomiskt utskott.

Redan på sid. 1 i lagutskottets utlåtande,
i lagförslagets 3 §, sägs det att
utmål må »anvisas inmutaren allenast
om inom det inmutade området finnes
fyndighet, innehållande mineral av det
slag tillståndet avser i sådan myckenhet
att fyndigheten sannolikt kan med
avseende på detta mineral göras till föremål
för gruvdrift». Meningen är väl
här att det skall stå att den kan »ekonomiskt
göras till föremål för gruvdrift».
Det finns inget hinder för gruvdrift
på mineral som är ekonomiskt icke
lönsam.

Men vem är det som skall avgöra om
gruvdrift är ekonomiskt möjlig? Jo, i
4 § säges att bergmästaren skall insända
utlåtandet till länsstyrelsen och att
detta skall vidarebefordras till Konungen.
Jag undrar inte på att herrar bergmästare
har tackat nej till detta erbjudande.
Vem avgör då i andra hand?
Skal! det vara justitieministern? Med
all respekt för justitieministern som en
högt kvalificerad jurist frågar jag mig:
Var finns i den här bilden företagaren
och ekonomen?

Gruvdrifts ekonomiska möjligheter är
framför allt bestämda av salupriserna
på malm. I första hand är gruvdrifts
ekonomiska möjligheter en prisfråga,
ställd i relation till graden av metallhalt,
malmens godartade egenskaper,
bergart, brytningskostnader etc. Fyn -

inmutning inom Norrbottens län, m. m.
digheter finns det gott om i hela vårt
land, prisvärda fyndigheter däremot är
ytterligt sällsynta.

Vem är det nu som skall bedöma priser
och prisutveckling? Kungl. Maj:t.
Frejdigheten är imponerande, men om
omdömet skall jag avstå från att uttala
någon mening.

Jag skall belysa detta med att erinra
om fallet Statsgruvor. I våras var företaget
likvidationsmässigt, och staten
fick gå emellan. Statsgruvor bryter som
känt är järn- och sulfidmalmer. Statsgruvors
ledning satsade cirka 18 miljoner
kronor i form av investering på
järnmalm. I dag ligger priserna på exportjärnmalm
8 procent lägre än i fjol
och ännu mycket lägre än när investeringen
kalkylerades. På sulfidmalmsgruvorna
i Nyberget och på andra platser
satsade man däremot inte. De bar,
om ock med möda, upp företaget och
hindrade att en katastrof inträffade. I
fjol höst låg zinkmetallpriserna i cirka
63 pund per ton och blyet i 50 pund
per ton. I dag ligger zinkpriset i 90
pund per ton och blypriset i 72 pund
per ton. Det är en prisstegring på nära
50 procent. I dag kan Statsgruvor på
sina sulfidmalmgruvor, som med svagt
liv t. o. m. kunde överleva fjolårshösten,
inte undgå att tjäna pengar när prisstegringen
nästan som ett rent netto
tillfaller företaget.

Järnmalm finns nog men är värdelös
med nuvarande priser, och på den malmen
satsade Statsgruvors ledning. Sulfidmalmen,
som man inte gjorde något
åt, är i dag förmodligen företagets räddning.
Varför? Jo, på grund av prisutvecklingen.
Vem förutsåg då denna prisutveckling?
Statsgruvors ledning? Nej.
Kungl. Maj:t? Nej. Sveriges riksdag?
Nej. Och ändå är prisutvecklingen den
väsentliga och alltigenom avgörande
faktorn i sammanhanget och en faktor
som praktiskt taget helt och hållet bestäms
utan att vi förmår påverka den
det ringaste —- prisutvecklingen bestäms
nämligen av världsmarknaden.

Den tankegång på vilken detta lag -

132 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

förslag bygger är — för att uttrycka det
litet öppenhjärtigt ■— orealistisk.

Vilken är nu motiveringen till lagändringsförslaget?
Herr Alexanderson
bar redan pekat på det väsentliga i detta
sammanhang, nämligen ägosplittringen.
Jag instämmer i vad herr Alexanderson
säger men vill därtill foga ytterligare
några synpunkter.

Med en hänvisning till förhållandena
på de mellansvenska gruvfälten görs
gällande att en föregiven ägosplittring
skulle vara hindersam för en rationell
brytningsplanering eller gruvbrytning,
och därav dras slutsatsen att det i Norrbotten
skulle kunna bli på samma sätt,
därför att det gjorts många inmutningar
där. Min fråga är: Hur vet den i
propositionen och utskottsutlåtandet
redovisade meningsriktningen att gruvbrytningen
inte är rationellt bedriven
och inte heller kommit till stånd i lönande
omfattning på grund av föregiven
ägosplittring? Gruvföreningen, som
företräder yrkesfolket, bestrider detta
och säger sig icke känna till något fall
i vare sig Mellansverige eller Norrland
där så kunde vara förhållandet. Utredningen
har inte heller pekat på ett enda
konkret exempel till stöd för sin mening.
Gruvföreningen har tillåtit sig att
bland annat med hänvisning till detta
löst framkastade påstående fälla det
bitska omdömet att utredningen har
»bristande insikt om gruvnäringen».
Omdömet förefaller inte helt omotiverat.

Är det inte ägosplittring i Norrbotten,
så beror det på tidigare brytningsförbud
där, och detta är närmast att beklaga
för norrbottningarnas egen del.
Hade det varit ägosplittring där, hade
det varit flera företag och troligen också
en mera omfattande gruvhantering,
flera arbetstillfällen och rikligare försörjning.
Men att den föregivna ägosplittringen
varit skadlig för de mellansvenska
gruvfälten betvivlar jag.
Malmförekomsterna ligger spridda som
de gör på grund av att de geologiska
formationerna är sådana som de är,

och på den råvarubasen har svensk
bergshantering, kvalitetsstålindustri och
verkstadsindustri byggts upp. Det kan
inte bevisas att den skulle ha blivit
bättre om där varit färre ägare och mer
koncentration i gruvhanteringen. Man
må beklaga att Vår Herre inte kände till
strukturrationaliseringens begrepp när
han placerade ut malmförekomsterna i
Bergslagerna. Men min tro är att han
inte är benägen att placera om dem nu.
Att försöka ersätta den nuvarande vertikala
integrationen i denna näring med
en horisontell — därtill har motiv inte
förebragts.

Vad som gör detta ärende både så
viktigt och för den meningsriktning jag
företräder så olustigt är att i praktiken
ett koncessionssystem införes i Norrbotten,
kanhända som inkörsport till ett
hela landet omfattande koncessionssystem.
En utredning härom har redan
bemyndigats och direktiven är i sin
helhet avtryckta i utskottsutlåtandet.
Även om där redovisas möjligheten av
inmutningssystemets vidhållande är det
dock koncessionssystemet som benägenheten
lutar åt. Tidigare talare har
ju också gett uttryck åt den uppfattningen.

Det är där ett argument jag vill beröra,
nämligen att man skulle ha koncessionssystem
i andra länder och att
integrationen skulle nödvändiggöra dess
införande här. Det är väl närmast förhållandet
till EEC som spelar in. Frågan
är känslig, och dess betydelse får
inte underskattas. Det är emellertid angeläget
att man i de två problemkomplex
som här är förborgade inte använder
det ena som motiv för att tvinga
fram en viss lösning av det andra.

Anledningen till att det finns två
gruvrättsliga system är att söka i de
geologiska förutsättningarna. På kontinenten
är malmförekomsterna nästan
uteslutande av sedimentär art. Där kan
ett koncessionssystem vara användbart
därför att prospektering och exploatering
är enklare. Nya gruvupptäckter är
där också relativt sällsvnta. I vårt land

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

133

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, in. m.

har vi tagit hänsyn till avlagringsbergarterna
och infört koncessionsförfarande
för t. ex. kolförekomster. Däremot
gäller för de flesta övriga mineral i vårt
land att de ingår i ernptiva, hårda
bergarter och ''att de är på helt annat
sätt svårupptäckta och svåråtkomliga.
Här har vi i likhet med på andra håll
i världen och under andra tidsepoker
använt inmutningssystemet som det enda
möjliga. Därvidlag har ingenting väsentligt
nytt inträffat i fråga om prospekterings-
och exploateringsmetoder.
I varje fall är vi inte överlägsna andra
länder i dessa hänseenden.

För den protektionistiska synpunkten
har jag förståelse, och att integrationen
kan ge upphov till problem härvidlag
bestrides icke. Dessa är dock enligt
min mening inte av den arten eller
storleksordningen att hela vårt gruvrättsliga
system behöver omläggas. Det
bör finnas andra vägar att gå för att
nå de syften det här kan vara fråga
om.

Herr talman, jag ber att med detta få
yrka bifall till reservationerna.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Debatten i denna fråga
har nu pågått så länge att jag tror att
det inte finns någon anledning för mig
att försöka komma med någon ingående
analys av hela frågekomplexet. Jag
skall bara be att få ta upp några spörsmål
som dock kan ha sitt intresse.

Det utlåtande som det här gäller är
uppdelat i två avdelningar. Det avser
två förslag, men det är två frågor som
intimt sammanhänger med varandra,
och de syftar till samma sak. Man kan
inte bestämma sig för det ena och säga
nej till det andra. De hänger ihop. Trots
detta har det märkliga inträffat att hela
utskottet tillstyrkt det ena förslaget.,
medan i den andra frågan utskottet har
delat upp sig i två lika delar. Båda dessa
sammanhängande förslag tar sikte på
de särskilda svårigheter som föreligger
när det gäller att i Norrbotten skapa ett
livskraftigt näringsliv.

På kammarens bord ligger just i dag
ytterligare ett utskottsutlåtande som
gäller näringspolitiken i Norrbotten.
Det är allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39. I detta har ett enhälligt
utskott framhållit att en avsevärd aktivitet
utvecklats under de senaste åren,
bl. a. för att åstadkomma den kartläggning
av behov och möjligheter och den
planering som utskottet betraktar som
en ofrånkomlig förutsättning för hållfasta,
effektiva lösningar av problemen
på längre sikt. I det sammanhanget pekar
beredningsutskottet just på den utredning,
malmutredningen för Norrbotten,
som har utrett de frågor och
framlagt de förslag som avhandlas i
tredje lagutskottets utlåtande.

Som jag nyss nämnde har tredje lagutskottet
enhälligt tillstyrkt det ena av
dessa förslag, nämligen det som gäller
malminventeringen. När vi kommer till
den andra delen av frågekomplexet,
alltså den del som avser förslaget till
lag om inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län, tycks
man inte kunna vara enig längre än
att man har kunnat konstatera, att det
förefinnes en viss splittring av rätten
till norrbottensmalmerna. Det förefaller
vara på det sättet, att en del av inmutningsverksamheten
har begränsats
till områden bredvid andras äldre fyndigheter.
Detta har medfört svårigheter,
inte bara rent praktiskt utan också ur
exploateringssynpunkt, och det försvårar
och förhindrar en önskvärd stordrift.
Om vi nu i enlighet med den del
av förslaget som är enhälligt tillstyrkt
från statens sida startar en brett upplagd
malminvestering, riskerar vi alt
splittringstendenerna ökar. Förslagen
sammanhänger med varandra. Det andra
förslaget har tillkommit för att förhindra
en »huggsexa» på Norrbottens
malmtillgångar.

I detta sammanhang bör vi kanske
också tänka något på den utredning,
som i dagarna har tillkallats för en
genomgripande översyn av hela det
gruvrättsliga regelsystemet. Den utred -

134

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning

ningen skall enligt sina direktiv ta upp
den viktiga frågan om en övergång från
det nuvarande inmutningssystemet till
ett koncessionssystem. Det är inte meningen
att här föregripa utredningens
ställningstagande genom det förslag
som framlagts i propositionen, även om
jag personligen inte kan underlåta att
säga att skälen för införande av ett
koncessionssystem enligt min mening
är tungt vägande. Men skulle vi, när
denna nya utredning är färdig, anse oss
böra införa koncessionssystemet också
för de malmer det nu gäller, kanske vi
vid den tidpunkten skulle finna att i
det viktigaste gruvområdet i vårt land
har under tiden med det nuvarande
systemet gruvindustrin redan fått en
felaktigt inriktad struktur och en
olämplig arrondering. Redan i syfte att
förebygga en sådan utveckling är den
i propositionen föreslagna och av utskottet
tillstyrkta lagstiftningen nödvändig.

Herr talman! Jag skall efter dessa mera
allmänna reflexioner gå in på en del
spörsmål som tagits upp här i debatten.
Herr Åkerlund försökte ironisera
över att propositionen var framlagd genom
justitiedepartementets försorg och
inte genom handelsdepartementets försorg.
Men det är förvisso inte någon
»formaljuridisk» fråga det här gäller.
Tänk, herr Åkerlund, så skönt det vore,
om vi i justitiedepartementet bara hade
hand om »formaljuridiska frågor»
—• då skulle jag och mina medarbetare
inte behöva arbeta 15—16 timmar om
dygnet. Vi har sannerligen andra frågor
än »formaljuridiska» frågor att behandla.
Lagstiftningsarbetet är i huvudsak
koncentrerat till justitiedepartementet,
även om sedan tillämpningen
av dessa lagar sköts av vederbörande
fackdepartement. Det är ett system som
vi haft sedan länge, som har fungerat
mycket bra och som minsann andra länder
är avundsjuka över. Jag kan lugna
herr Åkerlund med att jag inte kommer
att betrakta mig som någon större
ekonomisk expert, även om jag under

inom Norrbottens län, m. in.

ett antal år varit av riksdagen vald ordförande
i riksgäldsfullmäktige, och därför
skulle anse mig lämpad att handlägga
de ärenden som här kan uppkomma.
Jag kommer att med fullt förtroende
överlämna dem till handelsdepartementet.

Herr Åkerlund var också lite grand
bekymrad över att han — jag får väl
fatta det så — ansåg sig vara benägen
att tro att Gud inte skulle vara villig att
nu omplacera våra berg och malmer.
Ja, det är herr Åkerlunds egen personliga
sak »Tron kan försätta berg», heter
det.

Herr Alexanderson sade att lagrådet
bara fått en enda dag på sig att granska
denna viktiga icke »formaljuridiska»
fråga. Ja, det är sant formellt sett. Lagrådsremissen
är dagtecknad den 4 april
men kom lagrådet till handa den 18
april. Lagrådet avgav sitt utlåtande den
19 april. Men när lagrådet fick remissen
den 18 april var det den tryckta
remissen. Jag kan försäkra herr Alexanderson
att lagrådet redan den 5 april
hade remissen i stencil, men sådant redovisas
inte i finare protokoll.

Herr Alexanderson har till slut undrat
om inte jag just nu i den situation
vi befinner oss i skulle kunna medverka
till att övergångsbestämmelserna utformades
i enlighet med lagrådets förslag.
Det hade jag kanske kunnat göra på ett
betydligt tidigare stadium, herr Alexanderson.
Men att i detta läge, när frågan
ställts på sin spets och de olika ståndpunkterna
någon tid varit offentliggjorda,
kompromissa på den punkten, skulle
verka demoraliserande för framtida
lagstiftning.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga ytterligare
några ord i anledning av vad
justitieministern nyss anförde.

Den grundläggande tankegången i
justitieministerns anförande var att de
båda delarna av propositionen är oskilj -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

135

Ang. inskränkning i rätten till
aktiga. Jag skulle emellertid vilja poängtera,
vilket också framhållits i utskottets
utlåtande, att för budgetåret
1962/63 anslogs till SGU 2 miljoner kronor
för malmletning i allmänhet och
1,5 miljon kronor för malminventering
i Norrbotten utan att det då gjordes
gällande att detta förutsatte en särskild
lagstiftning. I innevarande års
budget har anslagits ytterligare 2,9 miljoner
kronor till järnmalmsinventeringen
i Norrbotten, även detta utan något
sådant påstående.

Därjämte skall kanske poängteras att
Sveriges geologiska undersökning i sitt
remissyttrande över malmutredningens
betänkande anfört att det kan ifrågasättas
huruvida det behövs en lagstiftning
av detta slag. Detta bedömande har
sålunda gjorts av den myndighet som
har hand om prospekteringen. Kommerskollegium,
som handhar statens affärsverksamhet
på detta område, har
också avstyrkt lagstiftningen. Jag frågar
mig varifrån man har fått den sakkunniga
bedömning, enligt vilken denna
lagstiftning är en förutsättning för
att man med fördel skall kunna genomföra
malminventeringen.

Herr statsrådet talade vidare om beredningsutskottets
utlåtande, som också
ligger på riksdagens bord. Jag skulle
av den anledningen bara vilja påpeka
att utskottet däri bl. a. uttalat sin anslutning
till ett önskemål, uttalat av
Gruvindustriarbetareförbundet, om att
staten och enskilda företag finge konkurrera
på lika villkor inom Norrbottenområdet.
Den nu föreslagna lagstiftningen
går enligt min mening inte i en
sådan riktning.

Vad sedan lagrådet beträffar var det
ju glädjande att höra att lagrådet fått
mer tid på sig att granska lagförslaget
än jag förmodade. Jag skulle dock vilja
bli övertygad om att det var precis
samma förslag som förelädes lagrådet
den 18 april och den 5 april. Ibland
händer det nog att förslag under en sådan
mellantid undergår vissa förändringar.

inmutning inom Norrbottens län, m. m.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Bara ett par reflexioner
med anledning av herr Åkerlunds
föreläsning.

Jag tar först upp den ideologiska sidan.
Herr Åkerlund citerade ett uttalande
som Per Edvin Sköld gjort i Arbetet
ar 1938. Jag har inget att erinra mot
citatet och sätter mycket stort värde
på Per Edvin Skölds kunnighet i både
ideologiska och ekonomiska frågor.
Han kan kanske i det sistnämnda hänseendet
mäta sig med herr Åkerlund
själv. Jag vill emellertid tillägga att det
fanns en högerman som inte torde vara
alldeles obekant och som herr Edström
nyss citerade, nämligen Arvid Lindman.
Denne ansåg att samhället borde
äga Norrbottengruvorna. Men han var
kanske en mindre kvalificerad bedömare
än herr Åkerlund!

Talet om att det skulle vara bättre för
Norrbotten om samhället inte ägde gruvorna
där är enligt min mening i stil
med den yviga förkunnelsen som påstås
vara saklig — den saklighet som
presterats kan jag emellertid inte ge
mycket för. Vad har, herr Åkerlund,
hindrat enskilda företagare att investera
i och bedriva rörelsen i Norrbotten?
Varför har staten måst satsa pengar på
järnverket och skogsindustrierna? Jo,
därför att de enskilda inte har velat
göra det. Ingenting har hindrat eller
kommer att hindra de enskilda i fortsättningen.
I det aktuella området låter
man, om lagförslaget genomföres, staten
ta ansvaret för undersökningarna, och
sedan kan de privata företagarna få
möjlighet att koncessionsvis driva
gruvdrift. Nog finns det möjlighet, herr
Åkerlund, att göra en insats för Norrbottens
näringsliv och för de människor
som bor där uppe, om det finns
intresse härför, men jag är inte så säker
på att detta intresse i verkligheten
är så stort som det visades nyss från
denna kammares talarstol.

Herr Åkerlund tog upp frågan om vilket
utskott som bort handlägga denna
fråga. Det är klart att vi försöker att

136

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. inskränkning i rätten till inmutning

så sakligt som möjligt bedöma frågorna.
Det finns folk med ekonomisk kunnighet
även i tredje lagutskottet. Jag
vill bara göra den enda stillsamma reflexionen
med anledning av herr Åkerlunds
anförande, att det kanske trots
allt är tur att herr Åkerlund inte är ledamot
av tredje lagutskottet.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
åberopade, liksom herr Hedström, i detta
sammanhang Arvid Lindman. .Tåg är
angelägen att framhålla att Arvid Lindman
gjort ett uttalande av det slag som
här har omnämnts, men å andra sidan
tvingade Arvid Lindman på den lid då
han hade en maktställning i Sveriges
regering och riksdag inte fram en socialisering
av lapplandsgruvorna, utan
dessa förblev i enskild hälftenägo och
under enskild skötsel.

Till herr Karlsson vill jag också säga
att i Norrbotten har dock gruvnäringen
byggts upp genom enskild verksamhet,
och vad staten har gjort är att den har
trängt in och övertagit en del av det
ägande som det enskilda hade och också
övertagit skötseln. Ännu har tiden
inte gått så långt att vi fått tillfälle att
sakligt granska resultatet av detta övertagande.

Även till herr Kling vill jag säga ett
par ord. Vad herr Kling sade i början
av sitt anförande att detta är två saker
som hänger ihop är, såvitt jag kan förstå,
ett påstående, men herr Kling har
inte bragt i bevis att det skulle vara en
nödvändighet att häkta ihop dessa frågor.
Herr Alexanderson är ju, såvitt jag
förstår, som jurist väl i stånd att bedöma
möjligheterna att separera dessa
båda saker.

Vidare säger herr Kling — jag utgår
ifrån att jag kan ta det mera från den
skämtsamma sidan — att jag har sagt
att dessa ekonomiska frågor inte borde
behandlas i justitiedepartementet. Jag
har sagt att jag har förväntat mig att
denna speciella fråga skulle komma via

inom Norrbottens län, m. m.

handelsdepartementet. Gruvnäringen arbetar
intimt tillsammans med kommerskollegium,
och kommerskollegium är ju
underställt handelsdepartementet.

Herr Kling diskuterade med mig sina
kvalifikationer som ekonomisk expert,
och herr Kling säger att herr Kling inte
fordrar alt jag skall betrakta herr Kling
som ekonomisk expert. Ja, herr Kling,
i detta fall gör jag det inte heller. Riksgälden
utbildar mig veterligt inga gruvdirektörer.
När herr Kling slutar med
att säga rörande utspridandet av malmlinserna
i Bergslagen, att tron kan försätta
berg, så vill jag svara: Månntro
det, herr Kling!

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Först ett litet svar till
herr Alexanderson. Han undrade om
det förslag som i stencil hade lämnats
lagrådet var detsamma som sedermera
protokollfördes tryckt. Ja, såvitt jag
minns. Det är många lagförslag som
vandrar genom mina händer under året,
men såvitt jag minns var det så — och
jag har för ett ögonblick sedan försäkrat
mig hos föredraganden i lagrådet
att jag minns rätt.

Jag tror att herr Åkerlund missuppfattade
mig när han trodde att jag försökte
jämföra mig som ekonomisk expert
med herr Åkerlund. Vad jag menade
och syftade till var bara att jag
ville försäkra herr Åkerlund att jag
ingalunda betraktade mig som någon
ekonomisk expert, i varje fall inte som
någon gruvekonomisk expert. Men vi
har faktiskt den centrala lagstiftningen
samlad i justitiedepartementet, så vi får
där efter vår ringa förmåga sätta oss
in i frågor som gäller praktiskt taget
allt som kan hända en människa från
dopet till begravningen och mycket mera
därtill.

Det är inte så underligt om gruvlagstiftningen
går genom justitiedepartementet,
trots att kommerskollegium hör
under handelsdepartementet. Det har
aldrig av någon människa i detta land

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

137

Ang. inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, m. m.

ifrågasatts att patentlagstiftningen skulle
gå genom något annat departement
än justitiedepartementet, oaktat patentverket
lyder under handelsdepartementet,
och vi kan hitta på massor av sådana
exempel. Riksdagen skall snart —
om allting går som jag hoppas — få ett
förslag om stora delar av sjölagen. Sjöfartsstyrelsen
hör numera under kommunikationsdepartementet,
men icke
förty tänker jag faktiskt sätta mitt namn
på den propositionen, om jag lever och
har hälsan.

Vad herr Åkerlunds båda anföranden
i övrigt beträffar tror jag att man
kan karakterisera honom och dem med
med en liten historia, som jag hörde
häromdagen och som gäller en av våra
berömda nordiska författare. Han hade
skrivit ett av sina stora och svåra verk,
och efter några dagar tog han fram
det, läste igenom det, skakade på huvudet
och sade: Dette begriper bare Gud
og jeg. Efter några månader tog han
åter fram det, skakade ånyo på huvudet
och sade: Dette begriper bare Gud.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Efter denna replikväxling
om lagrådet vill jag bara göra en
liten reflexion. Jag tittade i min almanacka
och fann att den 5 april var den
dag då riksdagen slutade före påsk och
den 18 april dagen efter det riksdagen
återupptagit sitt arbete. Men lagrådet
arbetar kanske även under mellantiden.

Herr statsrådet KLING:

Det stämmer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

6 Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej —50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten C 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr

138 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten C 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 53.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna C 2 och
D hemställt.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 maj 1963 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.

I fråga om bildande av jaktvårdsområde
hade i propositionen föreslagits
lättnader beträffande kraven på områdets
omfattning och på kvalificerad majoritet
bland fastighetsägarna. Ett enklare
förfarande skulle tillskapas för
ändringar av jaktvårdsområdes omfattning
och av grunderna för jaktvården.
Länsstyrelserna skulle få befogenhet att
ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter,
som väsentligen saknade betydelse
för jaktvården på området.

Den s. k. förföljningsrätten, d. v. s.
en rätt att i vissa fall tillägna sig villebråd
på annans jaktområde, skulle avskaffas.
Däremot skulle skyldigheten
kvarstå för den, som sårat villebråd, att
av djurskyddsskäl vidtaga erforderliga
åtgärder för djurets uppspårande och
dödande oavsett jakträtten till marken.

Jakträttsinnehavares rätt att i vissa
fall döda annans katt skulle göras beroende
av polisens tillstånd, såvitt rörde
områden med stadsplan eller byggnadsplan.

För att söka utrota vildkaninen skulle
länsstyrelse kunna förordna om jakt genom
särskilt utsedda jägare. Kungl.
Maj:t hade föreslagits få befogenhet att
beträffande visst område tillåta envar
att fånga vildkanin.

Härjämte hade berörts frågor rörande
ansvarighetsförsäkring för jägare eller
annat jaktskadeskydd samt rörande
utplantering av vilt.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

de likalydande motionerna nr 782 i
första kammaren av herr Jonasson och
nr 947 i andra kammaren av herr Larsson
i Norderön m. fl,

de likalydande motionerna nr 787 i
första kammaren av herr Arvidson samt
nr 949 i andra kammaren av herrar Hedin
och Hamilton,

de likalydande motionerna nr 788 i
första kammaren av herr Wikner m. fl.
och nr 951 i andra kammaren av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,

motionen nr 946 i andra kammaren
av herr Wachtmeister,

motionen nr 950 i andra kammaren
av herrar Holmberg och Nilsson i Gävle,
motionen nr 952 i andra kammaren
av herr Levin ävensom

motionen nr 953 i andra kammaren
likaledes av herr Levin.

I motionerna 1:782 och 11:947 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) avslå propositionen nr 136 i de
delar, som avsåge jaktvårdsområden
och jakträttens utövande å fastigheter,
som saknade jaktlig betydelse, i enlighet
med vad i motionerna anförts, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte söka påskynda
pågående utredningsarbete, så att
förslag till ändrad jaktlagstiftning kunde
framläggas snarast möjligt.

I motionerna 1:788 och 11:951 hade
anhållits, att riksdagen i samband med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att förslag om en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare,
i huvudsak utformad på sätt försäkringsinspektionen
föreslagit, skulle
föreläggas nästa års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 950, vari yrkats avslag å propositionen; B.

att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

Nr 35 139

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt

1) 1: 782 och II: 947,

2) I: 787 och II: 949 och

3) 11:946,

måtte — med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna II: 952 och
11:953 icke kunnat helt bifalla det genom
förevarande proposition nr 136
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt
till jakt — för sin del antaga förslaget
med den av utskottet föreslagna ändringen,
att dels ingressen samt 23 §,
31 § 1 mom. och 33 § erhölle i utlåtandet
angivna lydelse, dels ock att 16 §
kvarstode i sin nu gällande lydelse;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 788 och II: 951 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om jaktskadeskydd ånyo måtte
upptagas till övervägande.

De av utskottet föreslagna ändringarna
i lagen om rätt till jakt inneburo,
att den s. k. förföljningsrätten skulle
bibehållas samt att rätten enligt 23 §
jaktlagen att döda annans katt skulle
göras beroende av polisens tillstånd,
såvitt rörde tätbebyggt område.

Reservation hade avgivits, beträffande
punkt B, såvitt avsåge förföljningsrätten,
av herrar Alexanderson, Wachtmeister
och Mattsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:782 och 11:947,

2) 1:787 och 11:949,

3) II: 946 och

4) 11:953,

måtte —- med förklaring att riksdagen
i anledning av motionen 11:952 icke
kunnat helt bifalla det genom förevarande
proposition nr 136 framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 3 juni 1938 om rätt till jakt —
för sin del antaga förslaget med den
ändringen, att 23 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

140

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt

Reservanternas förslag till ändrad lydelse
av 23 § jaktlagen överensstämde
med vad utskottet förordat beträffande
detta stadgande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas frågor om ändring i
jaktlagen, som framlagts i proposition
nr 136. Det är fråga om ändringar i
olika detaljer, förberedda genom utlåtanden
av 1949 års jaktutredning. Det
är bara på en punkt, beträffande den
s. k. förföljningsrätten, som delade
meningar föreligger i utskottet.

Vid utskottsbehandlingen tilldrog sig
även en annan fråga, den s. k. kattparagrafen,
stor uppmärksamhet, men sedan
man i utskottet kompromissvis
enats om en viss jämkning i så att säga
kattvänlig riktning, hoppas jag att
denna fråga för avsevärd tid framåt
kan avföras ur debatten.

Vad beträffar förföljningsrätten är
läget följande. Enligt 16 § i nu gällande
jaktlag är den som under idkande av
lovlig jakt sårar villebråd så att det
faller å annans jaktområde inom 100
meter från gränsen av den jagandes
jaktområde berättigad att tillvarataga
och behålla villebrådet. I vissa fall, när
det gäller s. k. högvilt, har den jagande
skyldighet att underrätta jakträttsinnehavaren
och får bortföra villebrådet
endast i närvaro av två ojäviga
vittnen.

Önskemål om borttagande av denna
speciella utvidgning av jakträtten har
framförts vid skilda tillfällen. Bl. a.
väcktes vid 1960 års riksdag en motion
härom. Tredje lagutskottet hemställde,
utan att fatta ståndpunkt till frågan,
att motionerna skulle överlämnas till
jaktutredningen. Detta blev även riksdagens
beslut.

Jaktutredningen har därefter behandlat
frågan och framlagt förslag om
att förföljningsrätten skall upphävas.
Detta förslag ingår nu i propositionen.

Det visade sig vid utredningen att det
från jaktvårdshåll förelåg ett allmänt

önskemål om förföljningsrättens avskaffande.
Övervägandena har därför
framför allt gällt på vad sätt man skulle
kunna tillgodose det i och för sig
belijärtansvärda syftet med bestämmelsen,
nämligen att skadskjutet villebråd
uppspåras och dödas så att det
icke förorsakas onödigt lidande.

Tredje lagutskottet har emellertid
nu i anslutning till en motion av herrar
Holmberg och Nilsson i Gävle samt
herr Levin hemställt om avslag på propositionen
i denna del. Tre reservanter,
alla från borgerliga partier, tillstyrker
propositionen. Detta må tas
som ett bevis på att frågan ligger vid
sidan av partipolitiken. Det kan vidare
anmärkas, att röstfördelningen vid omröstningen
i utskottet var jämnare än
vad reservanternas antal antyder, nämligen
9 mot 7.

Jag skall härefter angiva de skäl som
åberopats för ett slopande respektive
bibehållande av förföljningsrätten.

Departementschefen har sammanfattat
skälen för propositionsförslaget sålunda: »Förföljningsrätten

har under årens
lopp befunnits medföra olägenheter i
olika hänseenden. Den har visat sig
uppamma s. k. rågångsskytte, en jaktform
som innebär stora risker för såväl
vådaskott mot människor som skadskjutning
av villebråd. Svårigheter att
uppfylla de föreskrivna formaliteterna
har vidare givit upphov till onödiga
stridigheter rågrannar emellan. I skydd
av förföljningsrätten torde ha idkats en
hel del i realiteten olovlig jakt. Förföljningsrätten
är också ägnad att uppmuntra
till jakt på fastighet som till
följd av ringa areal är olämplig som
jaktområde.»

I herr Levins motion säges att det
främsta motivet för att avskaffa förföljningsrätten
tycks vara att man menat
att den favoriserar de mindre jordägarna
på de störres bekostnad. Denna
favör kan »med fog anses utgöra en
liten kompensation för den skada och
det intrång, som ägare av mindre går -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

141

dar får finna sig i genom att det vilda,
som uppehåller sig på större egendomar,
i betydande utsträckning betar på
smågårdars åkerfält och gärden».

Utskottsmajoriteten ansluter sig till
denna synpunkt och åberopar vidare,
liksom motionen, djurskyddssynpunkter.

I fråga om den sistnämnda synpunkten
är det anledning att erinra om vad
departementschefen anfört. Han säger:
»Det har ifrågasatts huruvida rättsordningen
efter slopande av förföljningsrätten
ger tillräckligt skydd mot att
skadskjutet vilt åsamkas lidande. Härvidlag
må först erinras om att förföljningsrätten
är en rätt att tillägna sig
villebråd i vissa fall. Oberoende av
denna rätt torde av allmänna rättsgrundsatser
följa att envar, som råkat
skada vilt djur, har rätt att uppspåra
och döda djuret, om så erfordras för
att bespara detta oskäligt lidande. Den,
som sårat djur vid jakt, har enligt 1 §
andra stycket jaktstadgan t. o. m. skyldighet
att vidta erforderliga åtgärder
för djurets uppspårande och dödande.
Enligt min mening finns det inte anledning
anta annat än att denna skyldighet
gäller oberoende av jakträtten
på marken. En annan sak är att dödat
villebråd givetvis tillfaller jakträttsinnehavaren.
»

Detta är sålunda under förutsättning
att förföljningsrätten upphäves.

Förslaget om förföljningsrättens avskaffande
har tillstyrkts av nära nog
samtliga remissinstanser. Viss tveksamhet,
som yppats ur djurskyddssynpunkt,
torde ha undanröjts genom den utformning
förslaget fått i propositionen.
Särskilt bör beaktas att förslaget tillstyrkts
av Djurskyddsföreningarnas
riksförbund.

För egen del har jag vid min bedömning
av frågan tagit intryck av den
mycket enhetliga bedömningen på sakkunnigt
håll och särskilt fäst mig vid
följande synpunkter.

Att bedöma rätten till förföljning
som kompensation för skador, föror -

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
sakade av det vilda, förefaller mig att
vara en fullkomligt irrelevant synpunkt.
Förföljningsrätten har inte tillkommit
av det skälet och bör därför inte heller
bibehållas av ett sådant skäl. För övrigt
kan ju förföljningsrätten utövas i båda
riktningar, och härigenom kan i många
fall förföljningsrätten innebära ett väsentligt
intrång på en mindre jaktmark,
t. ex. ett skogsskifte av den smala typ
som är vanlig på många håll i mellersta
och norra Sverige. Det förefaller som
om stämningen för förföljningsrättens
bibehållande också vore koncentrerad
till södra delarna av landet.

Vissa andra ändringar i jaktlagen,
som nu är i fråga och om vilka enighet
råder, har till syfte att främja bildande
av jaktvårdsområden, som är av
stor betydelse för en god jaktvård. Jag
tror att ett slopande av förföljningsrätten
skulle innebära ett ytterligare
incitament i denna riktning.

Vad beträffar djurskyddssynpunkten
är det kanske riktigt att ett slopande
av förföljningsrätten skulle minska
intresset för den jagande att uppspåra
och döda skadskjutet villebråd. Å andra
sidan föreligger även efter ändringens
genomförande en uttrycklig
skyldighet att göra detta. Och vidare
torde upphävandet av förföljningsrätten
komma att avsevärt minska risken
av att skadskjutning inträffar, eftersom
det chansartade »rågångsskyttet»
då bättre kan motarbetas. Med hänsyn
härtill och då ändringen tillstyrkts av
djurskyddsorganisationerna kan denna
synpunkt icke gärna åberopas mot
förslaget. Härtill kommer en, såvitt jag
har uppfattat det, mycket allmän opinion
från jaktvårds- och jägarhåll.

Under åberopande av det anförda
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, som innebär bifall
till den kungl. propositionen på denna
punkt.

Häri instämde herr Hansson, Nils,
(fp).

142

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt

Herr WIKNER (s):

Herr talman! I anledning av de likalydande
motionerna nr 951 i andra
kammaren och nr 788 i denna kammare,
som jag och flera med mig har avlämnat,
ber jag att få säga några ord.
Det hör ju till god ton att alltid först
tacka utskottet då en motion blivit välvilligt
behandlad. Jag skall be att få göra
detta, men jag vill även tillägga några
ord.

Frågan om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägarna är ingen ny
fråga. Den har tidigare behandlats flera
gånger i riksdagen, och jag har själv
svårt att förstå att den inte har blivit
löst. Det finns de som säger att detta
inte är någon stor fråga, men jag vill
nämna att det finns tusentals jägare som
inte har någon försäkring, och i och
med det är den mycket angelägen.

Förslag om en försäkring för jägarna
har för flera år sedan framförts av
representanter för majoriteten bland
landets jägare, och detta bör man heller
inte blunda för. Då en kollektiv ansvarighetsförsäkring
tillika ställer sig
mycket billig — man har nämnt en avgift
om 1: 50 och ända ner till 50 öre
för varje jägare —• torde försäkringsfrågan
även ur den synpunkten vara
värd att beakta.

Allesamman vet vi att skottlossning
är en mycket farlig hantering, och de
tragedier som ibland uppstått vid jakt
har nog upprört många av kammarens
ledamöter och lärt oss förstå nödvändigheten
av jaktskyddet. Det går inte
att enbart lita till frivilliga försäkringar.
Här liksom på andra områden måste
man få till stånd ett obligatoriskt
skydd, och alla jägare måste solidariskt
stå bakom detta.

Personligen skulle jag nog ha känt
mig mera till freds om man redan nu
kunnat besluta i denna viktiga fråga i
stället för att skicka motionen till jaktutredningen
för ytterligare utredning,
detta med tanke på jaktutredningens
långsamma arbetstakt. Försäkringsin -

spektionen har tillstyrkt och lämnat ett
förslag i den här frågan som innebär
kollektiv ansvarighetsförsäkring. Det är
enligt mitt bedömande ett mycket bra
förslag, och det är också detta som vi
motionärer för fram.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att jaktutredningen sätter fart
på sitt arbete, så att denna fråga om
kollektiv obligatorisk ansvarighetsförsäkring
kommer till en snar lösning. I
och med detta skall jag be att i denna
fråga få ansluta mig till utskottets förslag.

Då det gäller propositionens behandling
av förföljningsrätten skulle det efter
herr Alexandersons anförande faktiskt
inte vara mycket att tillägga, men
jag tyckter ändå att jag bör understryka
vissa saker.

Herr Alexanderson har nämnt vad ett
borttagande av 16 § 1 mom. innebär,
och jag skall inte upprepa vad han sade.
Det väsentliga här är ju att man måste
skaffa fram två ojäviga vittnen, innan
man får bortföra djuret, för att inte
komma i delo med rättvisan. Vidare
står där: »Försummar den jagande något
härav, varde ansedd såsom den där
olovligt jagat å annans jaktområde».

Jag har själv varit med om detta och
vet vilken omständlig procedur som
skall iakttas, som många gånger givit
anledning till misstankar och osämja
mellan jaktgrannar, inte minst mellan
små markägare. Jag vågar påstå att man
knappast någon gång är så nogräknad
som under älgjakten. Förföljningsrätten
har tillkommit för att bespara djuren
onödigt lidande och inte för att någon
skulle få rätt till större jaktareal. Det
finns de som har påstått för mig, att
om man tar bort förföljningsrätten, så
hjälper man de stora markägarna. En
sådan argumentering måste vara fullständigt
felaktig. Det är inte detta som
vi resonerar om i dag — det är en fråga
som vi får återkomma till när jaktutredningen
kommer med sitt slutgiltiga
förslag. Jag kan försäkra kamma -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

143

ren, att jag står helt på de små markägarnas
sida då det gäller rätten att
jaga.

Utskottet har sagt, att om man tar
bort förföljningsrätten, kommer djurskyddssynpunkten
att åsidosättas. Är
det verkligen på detta vis? Svaret måste
bli nej. Här har vi att gå etter jaktstadgans
1 §, och jaktlagens 16 § 2 mom.
som finns kvar såsom också har omvittnats
av herr Alexanderson. Jag skall
be att få upprepa vad det står: »Har
någon vid lovlig jakt sårat älg, hjort
eller rådjur och har djuret tagit sin tillflykt
till annans jaktområde, vare den
jagande pliktig att därom skyndsamt
underrätta jakträttsinnehavaren eller
den som innehar marken eller någon av
deras folk.» Då säger man sig ju att
om jägaren ömmar för djuret och dess
lidande i det ena fallet så borde man
ha rätt att fordra samma sak också i
andra fallet. Även om förföljningsrätten
försvinner torde de flesta som vill
räkna sig till de riktiga jägarna göra allt
för att underrätta angränsande jaktlag
när ett djur blivit skadeskjutet, detta i
syfte att djuret inte skall behöva utsättas
för onödigt långt lidande.

Jag ber också att få nämna vad som
redan omvittnats här, att Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté,
Svenska djurskyddsföreningen och Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund
har tillstyrkt förslaget om borttagande
av förföljningsrätten. Att landets
förnämsta djurskyddsexperter gått
på den linjen måste innebära en god
garanti för att även djurskyddssynpunkterna
blivit tillgodosedda.

Personligen är jag övertygad om att
det under älgjakten i vårt land vanliga
passandet i rågångar medför många skadeskjutningar
som inte skulle förekomma
därest inte rågångsskytten tog chansen
att skjuta i medvetande om att älgen
tillfaller honom om den stupar inom
hundrameterszonen. När man från djurskyddshåll
anser det önskvärt att den
zonen bibehålies, måste väl detta bero
på att man förbisett jägarnas lagstadga -

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
de skyldighet att underrätta ägaren av
angränsande mark eller jakträttsinnehavaren
så snart en älg skadeskjutits
och gått in på grannmarker.

Trots förföljningsrätten har vi gränsdiskussioner
— många gånger uppstår
tvist om vem som äger en älg när den
fallit 99 meter, 100 meter eller 101 meter
från rågången. Om rågången finge
utgöra gräns behövde man inte skipa
rätten att erhålla älgen med hjälp av
polis och måttband. Vidare är det alltid
förenat med en viss risk att beträda
grannens jaktmark och söka efter
fallet vilt. Och är man ensam kan det
många gånger vara svårt att bevisa eller
få jaktkamraterna att gå med på
det verkliga förhållandet. Bestämmelsen
om förföljningsrätt intill 100 meter
leder årligen till flera polisutredningar
och säkert även en del åtal mot i och
för sig oförvitliga medborgare som inte
lyckats bevisa att deras jakt varit lovlig.
Det är beklagligt att vi skall ha en
sådan ordning.

Jag tror att ett bifall till propositionen
i denna fråga kommer att medföra
en humanare jaktutövning och bättre
viltvård därigenom att jägarna tvingas
i första hand uppfylla kravet i 1 § jaktstadgan,
att jakt ej må bedrivas så att
villebrådet tillfogas onödigt lidande.
Viljan till samarbete över jaktgränserna
torde också bli en helt annan om
hundrametersregeln slopas, detta till
båtnad inte minst för villebrådet. Man
får alltså av djurskyddsskäl hoppas att
den s. k. förföljningsrätten avskaffas.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag; då det gäller
förföljningsrätten hemställer jag om
bifall till reservationen, vilket är detsamma
som bifall till propositionen i
denna del.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kunde för min del
ha begränsat mig till att instämma med
de båda föregående talarna, herr Alexanderson
och herr Wikner, då jag inte

144

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
har för avsikt att framställa något annat
yrkande än de redan ställt. Men det
är inte så ofta jakt och jaktvårdsfrågor
diskuteras här i kammaren, och när
ändå många människor ute i bygderna
är intresserade av dessa frågor kan det
måhända ur den synpunkten vara lilllåtet
att säga ytterligare något, fastän
timmen har blivit sen efter en lång debattdag.

Delade meningar råder ofta när det
gäller jakt- och jaktvårdsfrågor, och
tredje lagutskottets utlåtande med förslag
till vissa ändringar i jaktlagen vittnar
om detta förhållande. Allt som rör
jakt och jaktvård är i många fall ett
känsligt kapitel, och i verkligheten är
det nog så att händelser på jaktens område
tyvärr lätt kan vålla mer strid och
kiv än någonting annat ute i bygderna
— det finns uttalanden även i den föreliggande
propositionen som vittnar om
detta.

I stort sett vill jag med tillfredsställelse
hälsa jordbruksministerns förslag,
men det är betydligt svårare att
vara med om de ändringar i den kungl.
propositionen som tredje lagutskottet
nu föreslår.

För varje år som går och allteftersom
människornas fritid ökar blir det allt
fler och fler som vill ha tillgång till den
rekreation, till det nöje som den jaktintresserade
finner i att komma ut i
skog och mark som jägare. Det är därför
av stort värde att jakt och jakträtt
så väl som möjligt regleras i lag och
författning.

Med stor tillfredsställelse måste konstateras
att jordbruksministern nu fastslår
vad som alltid gällt, att jakträtten
också för framtiden skall vara en del
av äganderätten till marken. Om det
skall vara en njutning och förnöjelse
för alla, både jägare och inte jägare, att
det finns en talrik och värdefull villebrådsstam
i markerna, måste säkert den
principen tillämpas att jakträtten skall
vara en del av äganderätten till marken.

De resultat som uppnåtts genom bildande
av jaktvårdsområden och bety -

delsen därav har också strukits under
i detta förslag. Efter de uttalanden som
här gjorts finns det anledning att dra
den slutsatsen och att ha den förhoppningen,
att jaktvårdsområdena också
framdeles får utgöra den organisationsform
som skall svara för j aktvårdsarbetet.
Därigenom kan också ske en reglering
beträffande avskjutningen i markerna.

Däremot har jag alltid varit tveksam
om huruvida det skall vara nödvändigt
att bestämmelserna om bildandet av
jaktvårdsområden skall ha karaktären
av tvångslag. Det har nämligen visat
sig, såsom också redovisas i propositionen,
att de flesta jaktvårdsområdena
har kunnat bildas efter eniga beslut,
utan något tvångsförfarande. Jag tror
alltjämt att det hade varit lyckligt om
man här satsat mer på frihet och frivillighet.

Nu gällande bestämmelser innehåller
som bekant att en femtedel av delägarna
i ett j aktvårdsområde, efter laga förrättning,
har att finna sig i det beslut
som fattas av fyra femtedelar av delägarna
när det gäller anslutning till
ett sådant område. Den motivering som
här användes för att som det heter
mildra majoritetskravet anser jag vara
mycket svår att dela. Jag åsyftar departementschefens
uttalande om att detta
krav på fyra femtedelars majoritet
kan ha varit motiverat då områdesinstitutionen
var jämförelsevis oprövad
men att tiden nu är inne att tillämpa en
högre grad av tvång. Efter de uttalanden
som gjorts om betydelsen av denna
organisationsform för jaktvårdsarbetet
kunde uppfattningen om det tvång som
här skall tillämpas ha varit bättre motiverad,
om förslaget gått i rakt motsatt
riktning.

Jag har för min del ganska svårt att
tro att vad som här föreslås av departementschefen
och som godtages av utskottet
i form av ett tvångsförfarande i
verkligheten gagnar jaktvårdsarbetet.
Ännu mindre anser jag att det förslag,
som jaktutredningen lagt fram och som

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

145

innebär att majoritetskravet skulle mildras
till två tredjedelar, skulle ha gagnat
jaktvårdsarbetet. Då innebär ändå utskottets
förslag om tre fjärdedels majoritet
en förbättring.

När det gäller den mycket omdiskuterade
förföljningsrätten har, såsom här
redan har sagts, en ovanlig händelse
inträffat. Utskottets majoritet avstyrker
Kungl. Maj:ts förslag, och tre ledamöter
från den borgerliga sidan tillstyrker i
reservation Kungl. Maj:ts förslag, en situation
som sannerligen inte inträffar
så ofta i riksdagsarbetet eller vid utskottsbehandlingen
av en fråga. Herr
Alexanderson har redan sagt att det är
ett bevis för att detta inte är någon politisk
fråga.

Jaktutredningen har varit enig om att
de bestämmelser som innebär att en jägare
på grannens mark skall få avliva
och tillvarataga fallet villebråd inom en
gräns av 100 meter skall upphöra att
gälla och att rågång skall utgöra gräns
även för rätten att tillvarataga fallet
eller skadeskjutet villebråd.

En mycket stark majoritet bland remissinstanserna
tillstyrker förslaget,
och Kungl. Maj :t finner ett borttagande
av förföljningsrätten inom 100 meter
vara riktigt, men utskottets majoritet
vidhåller gällande bestämmelser. Om
det på denna punkt är svårt att förstå
utskottets ställningstagande, så är det
ännu svårare att förstå den motivering
utskottet använder, då utskottet gör följande
uttalande: »Sålunda förorsakas
många markägare och särskilt de som
har mindre jordbruk gränsande till stora
skogsegendomar ofta skada av betande
djur, för vilken förlust de i viss mån
kan få gottgörelse genom förföljningsrätten.
»

Den förföljningsrätt som utskottet föreslår
kan inte ses som något rättvisekrav
gentemot mindre markägare och
att här, såsom skett i en motion, tala
om någon favör för de mindre markägarna
genom förföljningsrättens tilllämpning
är oriktigt. Stora skogsmarker,
som gränsar intill en småbrukares

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
marker, utgör många gånger ett viltreservat
för de små markägarna, som
de har nytta av.

Om man håller fast vid den principen,
som ändå är den allra viktigaste,
att jakträtten utgör en del av äganderätten
till marken, är Kungl. Maj :ts förslag
om förföljningsrätten mera riktigt
än utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I anledning av denna
proposition har jag och herr Erik Larsson
m. fl. i andra kammaren väckt två
likalydande motioner, som är betecknade
med nr 782 i denna kammare och
947 i andra kammaren. I motionerna
har vi yrkat, att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 136 i de delar som
avser jaktvårdsområden och jakträttens
utövande å fastigheter som saknar jaktlig
betydelse samt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte söka påskynda pågående
utredningsarbete så att förslag
till ändrad jaktlagstiftning kan framläggas
snarast möjligt.

För bildande av jaktvårdsområde
skall enligt gällande bestämmelser, såsom
här redan har sagts, fordras fyra
femtedelars majoritet eller 80 procent
av markägarna, som också skall inneha
samma andel av marken i fråga.

Nu föreslås en sänkning av detta tal
till tre fjärdedelar, och det innebär ju
ett starkare tvång, som det också har
sagts här. Jag kan för min del ändå inte
förstå varför denna ändring skulle vara
nödvändig i det här läget, speciellt med
tanke på den yttre rationalisering som
sker och den sammanläggning av fastigheter
som sker även på skogens område.
Vad som gör det hela än mera
besynnerligt är att när ett jaktvårdsområde
väl har bildats kan medlemmarna
med enkel majoritet besluta om stadgar,
som kan få mycket varierande utformning,
och då är det ju inte så sä -

6f Första kammarens protokoll 1963. Nr 35

146

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt

kert att samma stora majoritet som förut
längre föreligger för vad man egentligen
vill i de frågor som berör jaktvårdsområdet.

I ett interpellationssvar i denna kammare
till herr Ferdinand Nilsson har
jordbruksministern för kort tid sedan
meddelat, att jaktvårdsutredningen
snart skulle vara klar med sitt arbete och
att förslag kanske skulle kunna framläggas
redan nästa år. Då kan man ju
fråga sig, om det var nödvändigt att
komma med detta ändringsförslag redan
nu. Man kan ju tycka att det mesta
har fungerat rätt bra hitintills.

Jag skall med hänsyn till dessa förhållanden
be att få yrka bifall till de
yrkanden som ställts i motionerna nr
I: 782 och II: 947.

Låt mig vidare som en parentes få
säga, att man i det här sammanhanget
allra mest skulle ha önskat en snar förbättring
av älgskadeersättningarna. Älgskadorna
inger verkliga bekymmer för
många jordbrukare, som får sina skördar
förstörda, men på den punkten
finns inget ändringsförslag vid det här
tillfället.

Beträffande förföljningsrättens borttagande
tror jag för min del att det blir
en försämring för de mindre markägarna.
Det är väl ostridigt, eftersom
alla i utskottet är ense därom, såväl reservanterna
som utskottsmajoriteten. I
reservationen heter det så här: »Bifalles
propositionen, inskärpes hos jägarna
skyldigheten att -— utan sidoblickar
på rätten att tillägna sig villebråd —
i första hand tillgodose djurskyddssynpunkten.
Den stora vinst ur dessa synpunkter,
som ett bifall till propositionen
innebär, måste väga mycket mer än
den favör för vissa innehavare av små
fastigheter, som förföljningsrätten innebär.
» Det tycker jag säger tillräckligt.

Beträffande djurskyddet ser det ut
som om såväl de olika uppfattningarna
i utskottet som de olika remissinstanserna
skulle ha anfört ungefär lika starka
argument för båda synpunkterna.
Det är väl ändå ostridigt att det blir

en försämring för de mindre markägarna,
och med anledning härav ber jag
för min del att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag i detta avseende.

I detta anförande instämde herr
Svedberg, Lage, (s) och herr Gustafsson,
Nils-Eric, (ep).

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! Som tredje lagutskottets
ordförande herr Alexanderson anförde,
har utskottet varit enigt på
samtliga punkter med undantag av propositionens
förslag om upphävande av
16 § i jaktlagen, och det skall gärna
medges, att den s. k. förföljningsrättens
vara eller icke vara i jaktlagen kan diskuteras.
För övrigt framhålls det till
och med av utredningen, att skäl kan
åberopas såväl för som emot stadgandet
i 16 §, första momentet.

Reservanterna har för sin del ansett
sig ha funnit att den starkaste motiveringen
talar för ett upphävande av förföljningsrätten,
medan däremot tredje
lagutskottets majoritet anser att det saknas
tillräckliga skäl för ett upphävande
av denna rätt. Utskottet åberopar
som skäl för sitt ställningstagande ■—
jag tror att det var herr Jonasson som
här anförde liknande synpunkter — att
det faktiskt är på det sättet att många
markägare, särskilt de som har mindre
jordbruk gränsande intill stora skogsegendomar,
åsamkas betydande skada
på växande gröda av skogens vilt. Det
är klart att detta medför förargelse och
irritation, och skulle dessa markägare
inte kunna komma i åtnjutande av det
vilt, som faller alldeles utanför gränsen,
så måste det uppstå en uppenbar
orättvisa genom upphävandet av förföljningsrätten.

Ett annat skäl som också talar för bibehållandet
av förföljningsrätten är ju
djurskyddssynpunkterna. Visserligen
skall enligt propositionens förslag den
jagande uppsöka och överlämna det
villebråd, som eventuellt blir skadat,

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

147

men envar förstår nog, att får inte den
jagande själv behålla villebrådet, kan
han inte stimuleras i någon högre grad
till att söka efter ett eventuellt skadeskjutet
djur. Beträffande djurskyddssynpunkterna
medger utredningen, att
denna risk uppstår vid ett borttagande
av förföljningsrätten. I vissa remissyttranden
framhålles t. o. in., att utredningen
eftersatt djurskyddssynpunkten
till förmån för speciella jägarintressen.

Av det sagda framgår, att starka skäl
talar för ett bibehållande av 16 § 1
mom., och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Som utskottets talesman
här sagt är det klart, att det kan
anföras skäl både för och emot, men
när alla instanser som här har skett tillstyrkt
förslaget om förföljningsrättens
borttagande tycker man, att detta ändå
bör väga rätt tungt. Det uttalande som
vi här fått höra, nämligen att betydande
skada göres på växande gröda av det
storvilt som kommer från de större
markerna, tror jag inte är riktigt. Jag
har personlig erfarenhet härav. Jag och
några andra småbrukare har våra marker
intill ett stort bolagsområde. Vi har
under årens lopp inte gjort den erfarenheten
att grödan blivit förstörd av djur
som kommit från det hållet, men vi har
alltid betraktat denna stora bolagsmark
som ett viltreservat, och det har alltid
varit gott om villebråd även på de små
markerna.

Djurskyddssynpunkterna tror jag inte
heller talar för ett bibehållande av
den nuvarande bestämmelsen, ty det
torde inte på något sätt vara bevisat att
det efter förföljningsrättens borttagande
och tillkomsten av en ny bestämmelse,
vilket herr Wikner också påpekade,
blir flera sårade villebråd som går in
över rågångsgränsen. Jag håller för tro -

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
ligt, att man ganska säkert kan räkna
med att det inte skjuts så många skott,
som inte har så stor chans att träffa,
som vad nu är fallet. Om förföljningsrätten
försvinner kommer jägarna i fortsättningen
att hålla inne med många
skott, som nu lossas, och det skulle vara
värdefullt även från djurskyddssynpunkt.

Herr KRISTIANSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är väl ändå så herr
Sveningsson, att det vilt som finns i de
stora skogarna måste söka sin föda någonstans,
och den finns inte i skogen
utan på de inägor, som ligger utanför
skogsegendomarna. Det är väl ändå
ganska allmänt känt, att i all synnerhet
storvilt åsamkar avsevärda skador på
växande gröda.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I fråga om förföljningsrätten
skulle man kunna säga att den
situationen föreligger, att både utskottets
majoritet och reservanterna menar,
att de med sina respektive förslag bäst
främjar en god jaktvård. Man skulle
också kunna säga, att båda anför djurskyddsmotiv
som stöd för sina åsikter.
Det är ju i och för sig glädjande, att
båda parterna vill uppnå samma mål.

Nu är jag faktiskt inte jägare och har
inte själv någon erfarenhet av dessa
problem, men jag har haft tillfälle att
diskutera denna fråga med många jaktvårdare,
och jag skulle i detta sammanhang
bara vilja anföra vad l:e länsjaktvårdaren
i Södermanlands län framhåller.
Han säger bl. a., att ett bifall till
propositionen skulle underlätta arbetet
för humanare jaktutövning och bättre
viltvård därigenom att jägarna tvingas
att i första hand uppfylla kravet i jaktstadgans
första paragraf, att jakt ej må
bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt
lidande. Han säger vidare, att så
länge förföljningsrätten existerar överskuggas
djurskyddsintresset alltför ofta

148

Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
av intresset att tillägna sig bytet. Inte
minst av djurskyddsskäl bör man därför
hysa en förhoppning om att den
s. k. förföljelserätten avskaffas.

Detta är ett uttalande av en person
med stor erfarenhet, och jag tror att de
flesta som verkligen har stor erfarenhet
av detta problem instämmer i att förföljningsrätten
har medfört alltför
många nackdelar och alltför många olägenheter
av skilda slag och att den därför
bör slopas.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har först anledning
att uttrycka min tillfredsställelse över
att tredje lagutskottet har bifallit denna
proposition i väsentliga delar. Det
blir möjligt för oss exempelvis att driva
en effektivare jakt på vildkanin på Gotland
och komma till rätta med den plåga
som vildkaninerna där utgör. Det
blir möjligt för oss att bilda, bibehålla
och utveckla jaktvårdsområden under
bättre förutsättningar än hittills. Jag
vill också tillägga, att det blir möjligt
att realisera det länge uttalade önskemålet
om att ge ett bättre skydd åt
tamkatten genom de bestämmelser som
utskottet för sin del nu har anslutit sig
till.

Det finns emellertid några punkter
där utskottet har intagit en annan ställning
än vad som är förutsatt i propositionen.
Jag vill här först erinra om att
detta gäller ett uttalande i kattparagrafen.
Där har vi i propositionen anknutit
anmälningsskyldigheten till stadsplanelagt
område. Utskottet har nu ändrat
till att det i stället skall bli tättbebyggt
område.

Vad som föresvävat propositionsskrivaren
är att vi skulle få klara och entydiga
bestämmelser i överensstämmelse
med vad som gäller för ordningsstadgande
i övrigt. Därför har man inte
rört sig med begreppet »tättbebyggt område».
Det kan uppkomma tvist om vad

som är att betrakta som tättbebyggt område.
Det känner vi till från trafikområdet.
Det kan uppstå tvist om en trafikant
har iakttagit den uppmärksamhet
som skall iakttas inom ett tättbebyggt
område. År detta ett tättbebyggt
område eller ej, har man ibland frågat
sig. Vi övervägde möjligheten att anknyta
till »tättbebyggt område», men
bestämde oss för ett begrepp som är litet
mera snävt men klarare. Jag skall
emellertid inte göra någon stor sak av
att utskottet har ändrat detta på ett sådant
sätt, att det blir en vidare tillämpning
än vad som var förutsatt i propositionen.

När det gäller utskottets behandling
av förföljningsrätten är det däremot em
ligt min mening ett långt mera allvarligt
avsteg som göres från propositionen.
Det förtjänar nämligen att uppmärksammas,
att förföljningsrätten —-som den något oegentligt kallas — är
ett undantag från huvudregeln att fallvilt
skall tillfalla den som innehar jakträtten
där det sårade djuret fallit. Inom
ett område av 100 meter från den egna
jaktgränsen har en jägare enligt detta
undantag viss rätt till villebråd, som
faller där, om det har sårats inom det
egna jaktområdet. Men det är faktiskt
så, att om djuret skulle stanna upp eller
stå stilla inom denna 100-metersgräns,
har man inte rätt att tillämpa bestämmelsen
om förföljningsrätten. Den förfaller,
ty den består endast i att jägaren
har rätt att gå in och hämta ett villebråd
som skjutits och som fallit inom
100-metersgränsen. Detta gäller också
för de större vilda djuren. Om de skadskjutits
kan de gå vidare över 100-metersgränsen,
och då har man inte möjlighet
att åberopa denna bestämmelse.
Enligt en bestämmelse, som inte står i
jaktlagen utan i jaktstadgan, har en jagande
som sårat villebråd skyldighet
att vidta erforderliga åtgärder för att
spåra upp och döda djuret.

Under åtskilliga år har det på grund
av olika uttalanden ansetts att den sistnämnda
skyldigheten inte gäller utan -

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

149

för jägarens eget jaktområde, eftersom
jakträtten — och för högvilt även underrättelseplikten
— finns inskriven i
jaktlagen. Det har t. o. m. hävdats att
en jägare inte ens skall ha rätt att i
djurvänligt syfte spåra sårat djur in på
annans jaktmark. Man har mot denna
bakgrund frågat sig, vad som händer
beträffande sårade djur om förföljningsrätten
slopas.

Under propositionsarbetet befanns
det nödvändigt att närmare analysera
problemet om jägarens rättigheter och
skyldigheter i djurskyddshänseende.
Jag vill gärna säga att mina medarbetare
nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete
för att söka belysa dessa problem.
Det befanns därvid vara en mångårig
felsyn på frågan, som kommit att dominera
tänkesättet: ingen främmande jägare
på min mark, även om det så är av
djurvänliga skäl! Ett par rättsfall och
ett departementschefsuttalande år 1950
visade emellertid att detta tänkesätt är
oriktigt. Rättsfallen och uttalandet har
dock icke uppmärksammats på jägarhåll
och inte heller i lagkommentaren
som utkom 1956. I propositionen uttalas
därför att jaktstadgans bestämmelse
om jägarens skyldighet att spåra och
döda sårat villebråd gäller oberoende
av jakträtten till marken.

Lagrådet har efter granskning av uttalandet
i propositionen yttrat, att det
är uppenbart att den som påträffar sårat
villebråd äger döda djuret om så
erfordras för att bespara djuret oskäligt
lidande, att det också måste anses föreligga
en befogenhet att i det syftet förfölja
eller uppspåra ett sårat djur och
att befogenheten i dessa hänseenden vilar
på allmänna rättsgrundsatser. Denna
befogenhet kommer enligt lagrådet
att aktualiseras vid förföljningsrättens
upphävande. Det är således risk för att
dessa klargörande uttalanden i propositionen
och lagrådets utlåtande inte
vinner gehör hos jägarna, om förföljningsrätten
finnes kvar och allt synes
bli vid den gamla ordningen. Det har
nämligen i utskottets utlåtande inte

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
klart uttalats, hur utskottet ställer sig
till departementschefens och lagrådets
mening i denna fråga. Det måste, menar
jag, ur djurskyddssynpunkt betecknas
som mycket beklagligt att ärendet
kommit i detta läge.

Utskottet tar nu upp ett tidigare icke
framfört skäl för förföljningsrättens bevarande;
det har redan erinrats om
denna sak. Det skulle enligt utskottet
vara av betydelse för ägare av småfastigheter
att på angränsande stora fastigheters
marker få åtnjuta förföljningsrätten
som någon sorts gottgörelse för
de skador som det vilda kan åsamka.

Jag måste säga, att det är ett betraktelsesätt
som är fullständigt främmande
i sådana sammanhang som detta. En sak
är att det vilda kan orsaka skador på
växande gröda och andra skador, och
när det gäller älgarnas härjningar är
denna fråga reglerad. Det finns möjlighet
att ur älgskadefonden ge ersättning
till markägare som blivit lidande på
grund av att älgar gått in på deras marker
och ställt till förfång. Men skulle
man nu acceptera det resonemang, som
tredje lagutskottet för, skulle man vid
bedömningen av sådana ärenden säga
sig: Nu har vi kommit i ett annat läge,
nu har riksdagen uttalat att förföljningsrätten
är en viss form av gottgörelse
för sådana skador. Då skulle man
föra in det som ett nytt moment och
kanske dra av litet från det belopp, som
man eljest skulle ge som gottgörelse för
uppkomna skador av detta slag. Jag tror
att exemplet visar, att det är orimligt
att resonera på det sätt som skett i den
motion som fört utskottet fram till detta
ställningstagande.

Jag tycker att det är mycket märkligt
med detta kompensationstänkande.
Det är felaktigt också därför att det kan
mycket väl hända, att det blir den lilla
fastighetsägaren som blir lidande. Det
kan mycket väl vara den som har de
stora jaktmarkerna som utnyttjar bestämmelsen
och komma in 100 meter
på den lille markägarens område. Den
skadelidande drabbas på detta sätt av

150 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
en dubbel orätt. Han utsätter sig för
skadan och får ta svedan av förföljningsrätten.
Hela resonemanget anser
jag vara ohållbart.

Herr talman! Jag skall till sist också
ta upp en annan fråga, där utskottet
kanske har varit snävare i sin bedömning
och t. o. m. varit helt avvisande.
Det är frågan om försäkringen —- den
har också tagits upp här av herr Wikner.
Jag tror att man i allmänhet har
överdrivit värdet av en sådan obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare.
Utvecklingen har enligt min mening
gått i den riktningen att vi har löst åtskilliga
sociala trygghetsfrågor. Tillkomsten
av ATP o. s. v. har gjort att
människor, som oförskyllt råkar i nödläge,
kan få viss trygghet genom sådana
anordningar. Jag vågar säga, att en ansvarighetsförsäkring
för jägare inte ger
någon hundraprocentig säkerhet, därför
att förutsättningen för att det skall utbetalas
någonting är att skadan inte har
vållats av våda. Den som har skadat
någon annan skall ha uppträtt oförsiktigt,
han skall ha underlåtit att iaktta
normal försiktighet, han skall med andra
ord ha uppfört sig drulligt på ett
eller annat sätt. I sådana fall uppkommer
det läget, att det ges ersättning för
skadan. Men det kan hända, att ett förlupet
skott i ett jaktlag kan ställa till
skada. Man kan inte klara ut vilken av
skyttarna som är ansvarig, och då förfaller
möjligheten att utkräva någonting
via en sådan ansvarighetsförsäkring. Det
kan också hända att man vid prövning
av ett sådant fall finner, att man kan
härleda att skadan kommer från en viss
skytt, men om denne inte har haft anledning
att förmoda, att det skulle finnas
någon människa där i skogen, är
han måhända icke vållande på sådant
sätt att han blir ersättningsskyldig. För
den som lidit skadan blir dock saken
lika allvarlig som om skadan hade inträffat
under andra förutsättningar.

Det är således ett begränsat skydd
som kan åstadkommas på detta sätt, och
eftersom det finns rätt mycket av pri -

vata försäkringar har jag ställt mig frågan:
Skall det vara nödvändigt att av
jägarna kräva ut en större avgift för
detta skydd? Jag har funnit att det förelåg
allt mindre anledning att åstadkomma
en sådan lösning, men efter utskottets
enhälliga uttalande på denna
punkt måste jag erkänna, att det blir
nödvändigt för oss att söka en lösning
på detta problem. Utskottet har emellertid
inte skrivit, att frågan skall lämnas
till jaktutredningen, och vi har därför
också möjlighet att pröva den i någon
annan form.

Med detta, herr talman, har jag anfört
de synpunkter som jag ville ha med i
denna debatt.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Jag får lov att erkänna
att denna fråga tekniskt inte hör till de
allra mest djuplodande som vi diskuterar
i kammaren, men man tvingas ju
ibland att ta ställning även till sådana
enklare saker.

Vad som har förvånat mig litet är vad
professor Osvald var inne på, nämligen
att utskottsmajoriteten skulle kunna använda
reservanternas motivering nästan
oförändrad för sina synpunkter. Är
det någon som tror att rågångarna inte
finns kvar trots att man tar bort förföljningsrätten?
De finns ju kvar i alla
fall. Det sägs i reservationen att man
skulle komma ifrån en del rågångsskytte.
Jag tror inte alls att en liten jordbrukare,
även om han behöver en köttbit
i grytan, går ut och försöker pricka
ett djur på sitt område.

Man säger också att det blir oerhört
många slumpskott i sådana gränstrakter.
Det förefaller mig vara sagt av någon
som inte själv är jägare. Vill jag
själv ha djuret och vet jag att det är
ganska nära gränsen till en annan egendom,
skjuter jag inte, om jag inte är helt
övertygad om att djuret stannar kvar
inom mitt område.

Jag tror att hela denna jaktvård skulle
kunna ordnas på ett mera rationellt sätt,

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Nr 35

151

om vi verkligen kunde få fram en sådan
tvångssituation som kritiserats i
vissa fall, således att man finge färre
gränser och man finge jaga gemensamt.
Men så länge vi har kvar de små jaktområdena
och man har rätt att jaga
bara inom dem, tror jag att man inte
minst ur djurskyddssynpunkt bör ha
kvar förföljningsrätten tills vidare. Det
är väl i alla fall odiskutabelt, att man,
om man har skadskjutit ett djur och
man känner till lagen — det är kanske
inte alla som är så noga med att följa
lagens bestämmelser — bör förfölja
djuret in på det andra området och avliva
det. Om man inom hundrametersgränsen
får ta vara på köttet efter villebrådet,
borde detta vara en stimulans
att fortsätta sökandet.

Till dess att det kan bildas större jaktvårdsområden,
där alla jakträttsinnehavare
kan få vara med oavsett gränserna,
tror jag alltså att det är lika klokt
att ha förföljningsrätten kvar, inte minst
ur djurskyddssynpunkt.

Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Med anledning av vad
den senaste talaren här anfört vill jag
säga att det när det gäller hundrametersgränsen
inte finns någon rågång. Då
måste man gå fram med måttband för
att få reda på gränsen. Men i skogen
finns ju rågången upphuggen och spettad
— det är skillnaden.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt såvitt avsåge

Ang. den s. k. förföljningsrätten vid jakt
motionerna I: 782 och II: 947 samt därefter
särskilt rörande punkten B i övrigt.

Beträffande punkten B, såvitt avsåge
motionerna I: 782 och II: 947, gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt, innebärande bifall
även till reservationen i denna del,
samt vidare på bifall till nämnda motioner;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten B i övrigt gjorde
herr talmannen propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39,
punkten B, utom såvitt avser motionerna
1:782 och 11:947, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

152 Nr 35

Onsdagen den 4 december 1963 em.

Ja — 15;

Nej — 88.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av viss kronan tillhörig mark,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande konkurrensförhållandena
inom byggnadsbranschen;

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående den statliga näringspolitiken
i Norrbotten; samt

nr 40, i anledning av väckta motioner
om en för cykeltrafik bättre anpassad
planering av gator och vägar.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 383, i anledning av väckta motioner
om begränsning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

ändring i övergångsbestämmelserna till
sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr
242);

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare tillägg
å de livräntor som utgå enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347) om
vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror;
och

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 387, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 389, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering
i Norrbottens län och till lag om
inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 6 december 1963

Nr 35

153

Fredagen den 6 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne november.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 390, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 96 § lagen om
ekonomiska föreningar; och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Ang. driften vid Oskarshamns varv

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Adolfssons interpellation angående driften
vid Oskarshamns varv, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Adolfsson har i en
interpellation frågat mig dels om information
kan lämnas om de fortsatta planerna
beträffande driften vid Oskarshamns
varv, dels om regeringen övervägt
åtgärder för att säkra varvets fortbestånd,
dels vilka statliga åtgärder som
kan komma att aktualiseras på grund
av driftsinskränkningarna vid varvet.

Oskarshamns varv aktiebolag har i
juni 1963 lämnat besked att verksamheten
vid varvet kommer att upphöra i
oktober nästa år och att arbetarna kommer
att successivt friställas. Beslutet
härom får ses mot bakgrund av de bety -

dande svårigheter, som särskilt de
mindre och medelstora företagen inom
varvsindustrien står inför.

Beträffande de åtgärder, som från det
allmännas sida aktualiserats genom
driftinskränkningarna vid Oskarshamnsvarvet,
vill jag erinra om den utförliga
redogörelse, som i maj i år lämnades
av chefen för socialdepartementet
i svar på en interpellation i andra
kammaren. Därav framgick att de med
avvecklingen sammanhängande problemen
behandlas i nära samråd mellan
företaget, länsarbetsnämnden i Kalmar
län, myndigheterna i Oskarshamns
stad och de anställdas organisationer.
En rad åtgärder har också vidtagits för
att placera och omskola den friställda
arbetskraften och för att skapa alternativa
sysselsättningsmöjligheter på orten.

Redan vid tidpunkten för nämnda interpellationssvar
hade vidtagna åtgärder
givit resultat, och sedan dess har arbetet
med kraft drivits vidare. Som en
komplettering till den tidigare lämnade
redogörelsen vill jag nämna, att ansträngningarna
att tillföra staden ny industriell
verksamhet haft till resultat,
att sex nya företag etablerat sig där eller
beslutat att göra så. Dessutom har
fyra i staden redan etablerade företag
utvidgat sin verksamhet. Sammanlagt
väntas på detta sätt 400 å 500 nya arbetstillfällen
tillkomma under tiden
fram till slutet av nästa år. Under 1965
kan man räkna med en ytterligare lika
stor utökning av sysselsättningen.

Sedan september i fjol har omkring
500 man slutat sin anställning vid varvet.
Så gott som samtliga har fått annat
arbete. För närvarande uppgår antalet
anställda vid varvet till ca 850
man, varav 650 är arbetare. Vad angår
dessa senare kommer ca 100 att beredas
fortsatt sysselsättning i mekaniskt
verkstadsarbete. För återstående 550

154 Nr 35

Fredagen den 6 december 1963

Ang. driften vid Oskarshamns varv
arbetare har en tidsplan uppgjorts, innebärande
successiv friställning under
tiden maj till oktober 1964. Med hänsyn
bl. a. till de nya arbetstillfällen som
väntas i Oskarshamn synes goda förutsättningar
finnas för att dessa skall kunna
beredas fortsatt arbete på hemorten.
Energiska ansträngningar göres också
för att underlätta omplaceringen genom
utbildning och omskolning. För att öka
förutsättningarna för en smidig omställning
har vidare förberedande åtgärder
vidtagits för att lägga ut statliga stödbeställningar
vid varvet. Därmed påräknar
man att, om så skulle erfordras, få
en något längre avvecklingstid.

Med tanke på de resultat som redan
uppnåtts och de insatser som fortsättningsvis
kommer att göras finns det enligt
min mening all anledning räkna
med att problemen skall kunna lösas på
ett för både samhället och de enskilda
arbetstagarna tillfredsställande sätt.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för det svar han lämnat på min
interpellation och för de sakupplysningar
beträffande utvecklingen som redovisas
i svaret.

För att emellertid få rätt perspektiv
på händelseförloppet vill jag ändå erinra
om att det var den 5 april som jag
framställde min interpellation. Det har
alltså gått åtta månader sedan dess. Det
är givet att en hel del inträffat under
den tiden, åtskilligt gott men tyvärr också
inte så litet ont. Efter att ha studerat
den här frågan på ort och ställe i Oskarshamn
och länet ansåg jag mig ha
skäl för misstankar att Jungnerkoncernen
hade för avsikt att lägga ned Oskarshamns
varv. Att denna farhåga var
sakligt grundad anser jag bekräftat genom
ett meddelande som lämnats från
koncernens sida. Det förekom ingen aktivitet
från bolagets sida för att varvet
skulle få vind i seglen och för att öka
dess produktionskapacitet; arbetare avskedades,
andra anmodades att söka annan
sysselsättning och många tvingades

att ge sig i väg från varvet och från sin
hemort. Det var under dessa omständigheter
klart att man måste ställa sig
frågande inför vad som höll på att ske.

Trots tidsbristen vill jag erinra om
ytterligare två saker. Vid den tidpunkt
då jag framställde min interpellation
förekom offentliga uttalanden, i vilka
man ensidigt bara talade om rörlighetsfrämjande
åtgärder inom det svenska
näringslivet. Detta begrepp innebär att
folk mer eller mindre tvångsmässigt
skall bli något slags hoppjerkor och att
privata profitintressen sålunda skall bli
bestämmande för industrilokaliseringen.
Sedan dess har debatten i dessa frågor
nyanserats ganska mycket, men vid
den tidpunkten fanns det anledning befara
att det enda man ville göra var att
få de anställda att ge sig i väg.

Vidare förhåller det sig så — något
som statsrådet känner till minst lika
bra som jag —- att näringsutvecklingen
och befolkningsutvecklingen i Kalmar
län och för all del också i Kronobergs
län är allt annat än tillfredsställande.
Detta gäller den sydligare delen av ostkusten
över huvud taget. Oskarshamnsvarvet
utgjorde den enda egentliga storindustrien
i Kalmar län vid denna tidpunkt.
Där fanns då betydligt över 1 500
personer anställda. Man har svårt att
förstå varför sydöstkustregionen skall
tillåtas att i viss mån tyna bort, medan
andra landsdelar, bl. a. den där jag bor,
formligen storknar av den industriella
och kommersiella expansion som där
förekommer och man där inte hinner
med att tillgodose de sociala angelägenheter
som borde uppmärksammas i samband
med en sådan expansion. Jag finner
detta så mycket mer orimligt som
det kan förmodas att det kommer att
uppstå mycket betydande handelsstråk
österut och detta alldeles särskilt, får
man hoppas, sedan Sovjetunionens oljeledning
till östersjökusten inom kort tid
fullbordats och nya möjligheter sålunda
öppnar sig inte bara för oljeimporten
utan också för anläggande av oljeindustrier
i denna del av vårt land.

Fredagen den 6 december 1963

Nr 35

155

För att försöka något komprimera
mitt anförande vill jag erinra om att
vad jag siktade till med min interpellation
var dels en diskussion om metoderna
för att säkra en fortsatt varvsdrift,
dels åtgärder i andra avseenden
som kunde vidtagas för att åt Kalmar
län säkra ett rikare och mera differentierat
näringsliv än det som nu finns
där. Fortfarande har jag uppfattningen
att de stora investeringarna i Oskarshamns
varv borde utnyttjas för en fortsatt
varvsdrift och att den rika Jungnerkoncernen
har handlat uteslutande av
kortsiktiga profitintressen när den systematiskt
har kört varvet så långt ner i
botten som faktiskt är fallet.

Jag behöver naturligtvis inte verifiera
statsrådets upplysningar om vad som
hänt i Oskarshamn sedan i våras när
jag framlämnade min interpellation, ty
de uppgifterna kan vi ju ta för kontanta.
Jag har för övrigt själv under hand hållit
mig å jour med vad som har inträffat
där och vet att statsrådets redogörelse
är helt korrekt, bl. a. beträffande åtgärder
som vidtagits från stadens myndigheters
sida.

Jag kan inte annat än uttrycka glädje
över de industrialiseringsåtgärder som
vidtagits och som statsrådet redovisat
i svaret och även min glädje över att
det faktiskt fram på vårkanten och sommaren
blev litet »väsen» i de här frågorna,
men jag är inte så förmäten att
jag tror att det är min interpellation
som har åstadkommit detta under —
det sammanföll emellertid i tiden, det
vill jag konstatera; sedan kan var och
en dra sin slutsats bäst han vill beträffande
detta förhållande.

Jag kanske får tillägga för det första
att det som statsrådet redovisat har kostat
Oskarshamns stad mycket pengar i
form av investeringar, för det andra att
stadens och länets näringsproblem inte
är lösta i och med det som nu skett och
för det tredje att många varvsarbetare
ställts i en svår situation genom att de
nödgats lämna inte blott sin arbetsplats
utan också sin stad. För det fjärde tyc -

Ang. driften vid Oskarshamns varv
ker jag att det helt enkelt är skandalöst
att de 10 miljoner kronor som investerats
i varvet skall i så betydande grad
komma att gå till spillo.

Nu riktar jag naturligtvis inga förebråelser
mot statsrådet, ty jag vet att
han är starkt intresserad av sådana frågor
och därmed också av Kalmar läns
näringsproblem. Jag kan endast uttrycka
förhoppningen att han även i fortsättningen
håller ett öga på vad som
håller på att ske där, ty det är ju, som
jag nyss antydde, inte bara gott som inträffar
där, utan det är också en hel del
som är av ondo.

Jag är alltså tillfredsställd — jag är
under alla omständigheter inte missnöjd
— med statsrådets svar i allmänhet,
men på en punkt gav det inget direkt
besked. Jag vet inte om statsrådet
har tid att komplettera svaret i ett avseende
med att tala om huruvida staten
tänker göra någonting för att säkra en
fortsatt varvsdrift i ena eller andra formen,
eventuellt genom förstatligande
och inte bara genom de statliga stödbeställningar
i syfte att förlänga avvecklingsperioden,
som har redovisats i interpellationssvaret.
Jag proponerar inte
på att få ett direkt svar, men jag vill
understryka att jag naturligtvis vore
glad om jag kunde få ett svar på frågan,
huruvida statsmakterna under inga
som helst förhållanden vill ingripa för
att säkra en fortsatt varvsdrift och i så
fall vilka bevekelsegrunder man kan ha
för att inte företa ett sådant enligt min
mening mycket angeläget ingripande.

Med detta upprepar jag mitt tack för
det svar som statsrådet har lämnat.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Man skall väl glädja sig
över det lilla man kan här i tillvaron,
och jag vill inte förmena herr Adolfsson
att känna glädje och tillfredsställelse
över den aktivitet som utvecklats
i anslutning till varvsnedläggelsen i Oskarshamn
och över att den tidsmässigt
sammanfaller med hans interpellation.

156

Nr 35

Fredagen den 6 december 1963

Ang. driften vid Oskarshamns varv
Att det inte är interpellationen som har
föranlett denna aktivitet är vi väl överens
om, men om herr Adolfsson vill
känna glädje över det, skall jag inte alls
missunna honom detta.

Den fråga som han vill ta upp skulle
kunna ge anledning till en vidlyftig debatt.
Frågan gäller ju om vi vill rädda
varvet och driften vid varvet eller inte.
Jag vill bara erinra om att när frågan
om att nedlägga varvet blev aktuell, befann
sig den stora varvsindustrien i vårt
land i ett mycket besvärligt läge; jag
kan säga att den genomgick en kris. Vi
kommer ihåg situationen vid Uddevallavarvet.
Det var nödvändigt att staten ingrep,
och detta ingripande tog sig uttryck
i att man efter förhandlingar
åstadkom samarbete mellan Eriksbergsvarvet
och Uddevallavarvet med betydande
insatser av kreditmedel från samhällets
sida.

Varför kunde man detta? Ja, dels
fanns det naturligtvis hos det stora
Eriksbergsvarvet en vilja och ett intresse
att medverka, dels kunde väl Uddevallavarvet
från statens sida bedömas
som ett rationellt och väl utvecklat varv,
varför det i samarbete med göteborgsindustrien
kunde bli ett viktigt komplement.

Vilka förutsättningar hos varvsindustrien
är det då som ligger till grund
för att varvsindustrien kunnat komma
fram till det betydligt bättre läge som
den i dag befinner sig i? Det är naturligtvis
att vi här i landet har utmärkta
varv, rationella, effektiva sådana, vilka
är mycket konkurrenskraftiga i det stora
internationella sammanhanget.

I denna utveckling, som måste betraktas
som något av en strukturrationalisering,
kan det inte undvikas att en
del mindre varv stryker med och försvinner.
Frågan är då om det skall vara
en statens och samhällets uppgift att
träda in och rädda eu del av de varv,
som inte själva har förutsättningar att
klara sig i denna process. Det är ett
utomordentligt viktigt spörsmål. Vi vill
nog i huvudsak lägga rent ekonomiska

och företagsmässiga synpunkter på frågan.
Det kan inte vara en riktig social
politik att under alla omständigheter
rädda hotade industrier. Däremot kan
det vara nödvändigt från sociala och
andra synpunkter att medverka till en
industrialisering och lokalisering för
att rädda sysselsättningsmöjligheterna
på en ort för den arbetskraft som redan
finns där och som kanske blir friställd
genom att ett företag måste nedlägga
driften.

Därmed kommer jag också över till
den uppgift som vi såg som viktig i
anslutning till de problem som följde i
varvskrisens spår. Vi måste nämligen
då ställa oss frågan, om det var möjligt
att från samhällets sida ingripa aktivt.
Den närmaste uppgiften blev då, närmast
för arbetsmarknadsstyrelsen, att
föra en aktiv politik i syfte att söka tillvarata
de resurser som fanns vid varvet,
d. v. s. maskiner, lokaler och annan
utrustning, för att få till stånd en så
god användning som möjligt av dessa
tillgängliga resurser, även om de därmed
kom att användas för en annan
produktion än den för vilken de ursprungligen
tillskapats.

Den andra uppgiften var att undersöka
om man kunde flytta dit andra företag,
som kunde överta den friställda
arbetskraften och därmed trygga den
sociala och humanitära insatsen, d. v. s.
rädda orten och bygden. Vi kom snabbt
fram till den bedömningen att det var
nödvändigt att ordna så att detta sistnämnda
åstadkoms. Det är den insatsen
som jag här redovisat och som hittills
gått bra. Det har faktiskt gått så bra
att jag vågar säga att all den arbetskraft,
som är friställd vid Oskarshamnsvarvet,
kommer att i huvudsak kunna
beredas annan sysselsättning i Oskarshamn.
Då anser vi också att man från
samhällets sida har gjort vad som är
nödvändigt för att klara de samhälleliga
problemen, bygdens problem.

Jag är övertygad om att vi alla är
ense om nödvändigheten att i någon
mån söka hindra den befolkningsom -

Fredagen den 6 december 1963

Nr 35

157

flyttning som annars måste ske från en
utpräglad industriort, dit för övrigt också
den friställda arbetskraften från jordbruk
och skogsbruk söker sig. Om vi i
detta fall inte hade ingripit, skulle resultatet
ha blivit att dessa friställda arbetare
inom jord- och skogsbruk plus
industriens arbetare och tjänstemän
hade måst flytta ur länet. Därigenom
skulle en mycket problematisk situation
ha uppstått. Jag tror att arbetsmarknadsstyrelsen,
som i Oskarshamnsfallet
snabbt ingrep och tillsammans med
varvsledningen bildade en aktionskommitté
så snart man fått det slutgiltiga
beskedet från varvsledningens sida om
tidpunkten för avvecklingen, har gjort
en utomordentligt värdefull insats. Detsamma
gäller länsarbetsdirektören i
Kalmar, som i huvudsak lett verksamheten.
Den moderna arbetsmarknadspolitiken
ställdes här inför något av ett
mandomsprov, om jag får använda det
uttrycket, som man — om det hela nu
går på det sätt som det tycks göra —
verkligen klarat på ett utomordentligt
förtjänstfullt sätt.

Jag vill gärna tillägga att Kalmar stad
och dess myndigheter har varit mycket
verksamma och aktiva. Inom Kalmar
stads myndigheter har många kommunalmän
gjort betydande personliga insatser
och nedlagt mycket arbete, varjämte
staden fått göra ekonomiska insatser
parallellt med de ekonomiska åtaganden
som gjorts från arbetsmarknadsstyrelsens,
d. v. s. statens sida. I dag
har man nog anledning att känna sig
rätt tillfredsställd över dessa insatser,
både personliga och ekonomiska, som
man gjort från stadens sida för att klara
upp detta problem.

Jag tror inte, herr Adolfsson, att vi
skall driva den tesen, att vi under alla
omständigheter skall se det som en
förstahandsuppgift att rädda varvet till
de arbetsuppgifter som det ursprungligen
tillskapats för. Vi skall naturligtvis
i stället söka tillvarata de ekonomiska
resurser som, som jag nyss sade, finns
i fabrikslokaler, maskiner etc., för att

Ang. driften vid Oskarshamns varv

de skall komma till en så god användning
som möjligt. Om arbetsmarknadsstyrelsens
planer i samverkan med olika
företag kan fullföljas, varom man är
mycket optimistisk, spolieras i Oskarshamn
inte de miljonvärden, om vilka
herr Adolfsson talat, utan de kommer
till användning, änskönt för andra uppgifter.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tror verkligen inte
att det är min interpellation som åstadkommit
det under eller utlöst det mandomsprov
som statsrådet nu talade om.
Det underströk jag även i mitt förra
anförande. Att det blev så mycket rörelse
i denna fråga strax efter det interpellationen
framlagts och blivit föremål
för offentlig debatt bl. a. i pressen
i Kalmar län och annorstädes, visar
emellertid att jag verkligen inte var ute
i ogjort väder, när jag framställde denna
interpellation. Jag är villig att applådera
och verifiera länsmyndigheternas
och stadens myndigheters mandomsprov
och vill i sammanhanget icke
att stadens drätselkammare skall bli
glömd, ty även därifrån har mycket
gjorts.

Också i en annan fråga, som är mycket
väsentlig och principiell, har jag
animerat till en debatt, och detta ledde
till att statsrådet nu gav ett svar. Tyvärr
finns det väl inte möjlighet för oss att
fördjupa oss i den alltför mycket. Frågan
om det kan vara statens uppgift att
rädda ekonomiskt svaga varv, ber jag
ändå få ägna någon minuts intresse. Det
kan vara statens och samhällets uppgift
att göra det, beroende på diverse omständigheter,
icke bara på det sociala
och lokala planet som statsrådet här redovisade,
utan också, i förekommande
fall, på det samhällsekonomiska. Det
sistnämnda anser jag har stor betydelse
när det gäller frågan om sydostkustens
industrialisering och ekonomiska uppryckning
över huvud taget. Jag vill upprepa
min åsikt, att vad man än har

158

Nr 35

Fredagen den 6 december 1963

Ang. ersättning för uppfinning av befattningshavare i statlig tjänst

gjort i Oskarshamns stad, har detta inte
tillräcklig återverkan i länet, och att
varvsrörelsen bör bibehållas. Den behövs
både för staden, för länet och för
sydostkusten som helhet.

Statsrådet framhöll de svårigheter
varvet har haft att brottas med. Jag vill
i detta sammanhang hävda, att de komplikationer
som förekommit visat sig
vara mycket temporära. Storvarven
brottas nu med problemet att skaffa tillräckligt
stor arbetskraft för att kunna
ta emot beställningar inom den tidrymd
de har till sitt förfogande. Det är
alldeles självklart att sådana icke rationella
och inte heller särdeles stora varv
som Oskarshamnsvarvet kan få brottas
med problem av annan art än de stora
varven. Efter någon upprustning och
rationalisering skulle dock ett varv som
det i Oskarshamn kunna ta hand om
t. ex. reparenter och vissa statliga beställningar.

Vidare kommer här frågan inom vår
handelspolitik på längre sikt. I den ingår
också fartygsbeställningar från utlandet,
från Sovjetunionen. Det betyder
att handelspolitiken influerar på frågan
om förhållandena på ostkusten. Många
av de beställningar som Sovjetunionen
gör och som oavbrutet stegras i antal
och omfång är naturligtvis sådana, som
ett varv som Oskarshamnsvarvet inte
kan ta, men i Sovjetunionens förnyelseprogram
ingår också mindre fartyg av
olika slag, bl. a. fartyg för fiskeriindustrien.
Nog tycker man att det borde
finnas utsikter att behålla Oskarshamnsvarvet,
om det upprustas och särskilt
om handeln kunde genomföras på utbytesbasis,
d. v. s. att man mot levererade
fartyg kunde erhålla sovjetisk olja, när
oljeledningarna blir klara. Den oljan
är som bekant billigare än den som säljs
här i landet.

Jag vågar inte gå in längre på detta
ämne, men vill ändå till slut erinra om
begreppet utvecklingsländerna. Åtskilliga
av dessa har ett stort behov av att
utveckla sin sjöfart men saknar egna
resurser för att skapa en fartygsflotta.

Här borde Sverige kunna ge ett stöd genom
att ta i anspråk alltför litet utnyttjade
varv. Jag måste i detta sammanhang
också anse att det är en kortsiktig
syn som får bli bestämmande, när
man tillåter att Oskarshamnsvarvet nu
lägges ned. Jag hävdar fortfarande att
just detta varv borde finnas kvar, men i
övrigt är jag redo att salutera alla åtgärder
som statsrådet här har redovisat.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ersättning för uppfinning av
befattningshavare i statlig tjänst

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lennart Geijers interpellation
angående ersättning för
uppfinning av befattningshavare i statlig
tjänst, och nu yttrade:

Herr talman! I en till chefen för handelsdepartementet
riktad interpellation
har herr Lennart Geijer frågat

1) om departementschefen anser att
den statliga uppfinnarnämndens utlåtanden
bör vara vägledande vid träffande
av uppgörelser om ersättning för
arbetstagares uppfinningar på det statliga
området,

2) om departementschefen i sådant
fall vill vidta åtgärder för att de statliga
myndigheterna skall respektera
nämndens utlåtanden, samt

3) om departementschefen vill vidta
åtgärder för att hos de statliga myndigheterna
inskärpa vikten av att uppgörelse
om ersättning till uppfinnare träffas
utan onödigt dröjsmål.

Sedan interpellationen överlämnats
till mig för besvarande får jag anföi''a
följande.

Arbetsgivares rätt till arbetstagares
uppfinningar regleras i en lag av 1949.
Bland de frågor som lagen behandlar
märks arbetstagares rätt till ersättning i

Fredagen den 6 december 1963

Nr 35

159

Ang. ersättning för uppfinning av befattningshavare i statlig tjänst

de fall arbetsgivaren kan förvärva rätt
till uppfinningen. I första hand bör tvister
mellan de båda parterna om sådan
ersättning lösas genom överenskommelser
dem emellan. Om det inte kan ske,
står rättsordningens sedvanliga medel
för att lösa tvister till buds. Det innebär
att parterna kan vända sig till domstol
eller anlita skiljemannaförfarande.

För att underlätta för parterna att
göra upp sitt mellanhavande och för
att förebygga att tvister om arbetstagares
uppfinningar dras under domstols
prövning har inrättats en statens nämnd
för arbetstagares uppfinningar. Den är
så sammansatt att den kan ge sakkunnig
vägledning i dessa frågor. Nämnden
är inte en specialdomstol. I samband
med dess tillkomst uttalades särskilt att
dess utlåtanden inte får bindande verkan.
Härmed har dess arbetssätt ett
visst samband. Utlåtande kan inhämtas
av endera parten. Om nämnden finner
erforderligt skall den bereda parterna
tillfälle att skriftligen eller muntligen
yttra sig inför nämnden. Det är möjligt
för parterna att på förhand sluta
överenskommelse att följa nämndens utlåtande.
I sådant fall är givetvis utlåtandet
inte bara vägledande utan även helt
bindande.

Bestämmelserna om arbetstagares uppfinningar
och om nämnden gäller lika
för statliga myndigheter och enskilda
såsom arbetsgivare. Det kan därför inte
göras gällande att statliga myndigheter
såsom arbetsgivare är hårdare bundna
av den statliga nämndens utlåtanden
än privata arbetsgivare.

Det ligger i sakens natur och är också
avsett att nämndens utlåtanden till följd
av dess sakkunskap i allmänhet blir
vägledande. I speciella fall kan det dock
tänkas att en part anser sig inte kunna
godta utlåtandet, och det inte bara därför
att ett föreslaget ersättningsbelopp
är högre eller lägre än vad parten vill
gå med på. Särskilt när det gäller statligt
anställda uppfinnare kan sådana
situationer uppstå. Sålunda kan exempelvis
uppfinnaren vara ämbetsman

med skydighet att medverka i avgöranden
som är av betydelse för uppfinningens
exploatering och därmed för
dess värde. Det kan då vara önskvärt
att statsmyndigheten-arbetsgivaren försöker
undanröja en sådan jävsituation.
Myndigheten kan därvid nödgas göra
avsteg från nämndens rekommendation.

Vidare kan, så som förfarandet hos
nämnden är utformat, inträffa att dess
utlåtande ger ärendet en annan inriktning
eller väsentligt andra ekonomiska
proportioner än ena parten haft anledning
räkna med. I sådana särskilda fall
kan nämndens utlåtande inte alltid få
vara sista ordet i den meningen att parten
betages möjlighet att göra ytterligare
utredning.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
de två första i interpellationen
ställda frågorna. Till svar på den tredje
frågan vill jag anföra följande.

När det gäller ekonomiska tvister i
allmänhet, som parterna inte förmår
lösa själva, ställer samhället domstolsorganisationen
till förfogande. Det är
en känd sak att tvisters avgörande domstolsvägen
ibland tar lång tid. Uppfinnare,
som är anställda, har fått förmånen
att äga tillgång till den av allmänna
medel bekostade nämnden. Jag anser
det självfallet angeläget att båda parterna,
således även statliga myndigheter
såsom arbetsgivare, förser nämnden
med allt tillgängligt utredningsmaterial
och för nämnden framlägger alla på
ärendet inverkande omständigheter.
Härigenom blir det lättare att komma
till uppgörelse på grundval av nämndens
utlåtande så att onödigt dröjsmål
undviks. I sådana särskilda undantagsfall,
där ytterligare utredning behövs,
skall givetvis skyndsamhet iakttas. Detta
följer för övrigt redan av att statsmyndighet
är skyldig tillse att statsverket
inte åsamkas onödig räntekostnad.
För uppfinnaren kan olägenheterna av
ett dröjsmål minskas genom att till honom
utbetalas ostridig del av den omtvistade
ersättningen.

160

Nr 35

Fredagen den 6 december 1963

Ang. ersättning för uppfinning av befattningshavare i statlig tjänst

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för inrikesdepartementet för svaret.
Beträffande de två första frågorna som
jag ställt vill jag framhålla, att när en
anställd uppfinnare förhandlar med
sin arbetsgivare om ersättning för sin
uppfinning, befinner han sig i ett underläge.
Om han inte kan acceptera den
ersättning arbetsgivaren bjuder, kan
han begära utlåtande från den statliga
nämnden, men vill inte arbetsgivaren
godta nämndens utlåtande, måste uppfinnaren
gå till domstol, vilket, som
herr statsrådet påpekar, tar lång tid
och dessutom kan bli synnerligen kostsamt.
Det är därför betydelsefullt både
för arbetsgivaren och arbetstagaren att
den statliga nämnden har en sådan
ställning, att dess utlåtanden i största
möjliga utsträckning kan bli normerande.

Nämnden har uppbyggts med arbetsdomstolen
som modell, och det är väl
sörjt för att såväl opartisk juridisk och
teknisk sakkunskap som företrädare för
arbetsgivar- och arbetstagarintressen
har säte i nämnden. Det har därför
väckt oro bland de statsanställda uppfinnarna,
att de statliga myndigheterna
gång på gång inte ansett sig behöva respektera
nämndens utlåtande. Mot denna
bakgrund tror jag att de statsanställda
uppfinnarna med tillfredsställelse
noterar herr statsrådets uttalande,
att det ligger i sakens natur och är avsett,
att nämndens utlåtanden till följd
av nämndens sakkunskap i allmänhet
blir vägledande.

Att båda parterna inte alltid vill följa
nämndens utlåtanden är, som herr statsrådet
framhöll, också naturligt. Själv
ser jag saken på följande sätt. Om uppfattningarna
inom nämnden är delade,
så att bakom ett utlåtande står fem eller
fyra av de sju ledamöterna, kan ju den
som är missnöjd ta chansen att en domstol
skulle följa minoriteten i nämnden
och därför inte vilja acceptera utlåtandet.
Ja, till och med om endast eu ledamot
reserverar sig kan man förstå, att

den missnöjda parten kommer i en sådan
situation. Antag att den ledamot
som utsetts av regeringen att representera
de statliga arbetsgivarintressena reserverar
sig! Även då kan det vara en
anledning för en statlig myndighet att
överväga, om man skall följa nämndens
rekommendationer. Men om nämnden
är enhällig, om inte bara de tre
opartiska ledamöterna och de båda arbetsgivarledamöterna
står bakom ett utlåtande,
är det då inte optimistiskt i
överkant att tro, att en domstol skulle
gå en annan väg?

I det fall som närmast föranlett denna
interpellation var nämndens utlåtande
enhälligt, och det förefaller i en sådan
situation knappast rimligt att den statliga
myndigheten skall låta tiden gå och
göra interna utredningar, som inte bara
är tidsödande utan dessutom inte heller
kan leda till något för arbetstagarsidan
auktoritativt utlåtande. Jag skall emellertid
inte fördjupa mig så mycket i detta
speciella fall, som inte tillhör herr
statsrådets departement.

Jag skall ta upp ytterligare en punkt
som gäller de två första frågorna. Jag
syftar på den speciella situation som
gäller ämbetsmannaansvaret och som
är av mycket stor principiell betydelse.
Det sägs i interpellationssvaret, att
det finns uppfinnare med ämbetsmannaansvar
»med skyldighet att medverka
i avgöranden som är av betydelse för
uppfinningens exploatering och därmed
för dess värde». Detta har betecknats
som en jävsituation. Jag citerar: »Myndigheten
kan därvid nödgas göra avsteg
från nämndens rekommendation.»

Herr statsrådet har här refererat en
motivering, som myndigheten i det berörda
fallet framfört med stöd av sin
interne rådgivare. Jag nödgas för min
del framhålla att jag anser, att man med
en sådan tolkning grundligt har huggit
i sten.

I 1949 års lag om rätten till arbetstagares
uppfinningar behandlas alla
uppfinnare lika, de må vara stats- eller
privatanställda. Uppfinnaren har rätt

Fredagen den 6 december 1963

Nr 35

161

Ang. missbruk av fosterskadande läkemedel i syfte att erhålla abort

till skälig ersättning som skall fastställas
efter uppfinningens värde, omfattningen
av den rätt arbetsgivaren tar och
den betydelse anställningen må ha haft
för uppfinningens tillkomst. Det finns
ingenstans sagt att den statliga nämnden
eller domstol skall ta hänsyn till
uppfinnarens möjligheter att inverka
på uppfinningens exploatering. Den saken
har ingen som helst betydelse för
frågan om ersättningens storlek. Det
skulle för övrigt vara orimligt med en
sådan bestämmelse. Den skulle ju diskriminera
en stor del av de uppfinnare,
som just har sådana befattningar
att de kan öva inflytande på uppfinningens
exploatering.

Om lagen till äventyrs vore sådan,
att man skulle ta sådan hänsyn, skulle
enligt min uppfattning resonemanget
leda till rakt motsatt resultat, nämligen
att man skulle ta större hänsyn till privatanställda
uppfinnare än till statsanställda.
Vid en jämförelse mellan en
uppfinnare i statlig tjänst och en uppfinnare
i privat tjänst med samma tjänsteställning
innebär just ämbetsmannaansvaret
för den statligt anställde, att
han löper risk för åtal för tjänstefel,
om han låter privata vinstintressen influera
på frågan om man skall använda
hans uppfinning eller till äventyrs
någon annan metod som är billigare eller
bättre. Den privatanställde löper inte
någon sådan risk. Detta visar att myndigheten
vid ett sådant resonemang
ställt saken på huvudet. Skulle för övrigt
den statliga nämnden med den sakkunskap
den besitter just i dessa frågor
—- med JO som ordförande -— ha förbisett
betydelsen av en jävsfråga av denna
art?

Jag vill citera ett stycke ur nämndens
utlåtande i det aktuella fallet, där det
heter: »Även med beaktande av vad nu
sagts dels rörande den väsentliga betydelse,
som G:s anställning haft för tillkomsten
av uppfinningen, och dels angående
den påtagliga fördel det måste
ha inneburit för G. att hans uppfinning
tidigt kommit till praktisk tillämpning

hos styrelsen, varigenom dess värde blivit
klart dokumenterat, finner nämnden
det icke kunna vara föremål för tvekan
att G. bör erhålla en ansenlig ersättning
av styrelsen för den rätt till uppfinningen
som styrelsen övertagit.»

Dessutom vill jag framhålla att uppfinnaren
i fråga endast i ringa grad har
möjlighet att inverka på beslut rörande
användningen av hans uppfinning. Därmed
vill jag lämna den delen av interpellationssvaret.

Beträffande svaret på den tredje frågan
noterar jag med stor tillfredsställelse
herr statsrådets uttalande. Det är
ytterst värdefullt att betydelsen av
skyndsamhet framhålles liksom betydelsen
av att nämnden förses med allt
tillgängligt utredningsmaterial så att
onödigt dröjsmål undvikes. Jag är övertygad
om att detta uttalande kommer
att åberopas i åtskilliga fall. Det är ytterst
påfrestande för en uppfinnare att
behöva vänta i åratal på att komma till
en uppgörelse. Det är ju en allmän regel
att när man utfört ett arbete eller
en prestation så skall man också få betalt.
Det är därför särskilt värdefullt att
herr statsrådet påpekat att om den statliga
myndigheten inte betalar i rätt tid,
kan den riskera att få betala räntekostnader,
och räntan vid dröjsmål uppgår
till 6 procent. Jag hoppas att detta skall
vara en tankeställare för de myndigheter
som blir berörda av saken.

Med detta ber jag än en gång att få
tacka herr statsrådet för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. missbruk av fosterskadande läkemedel
i syfte att erhålla abort

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Kaijsers interpellation angående
missbruk av fosterskadande läkemedel
i syfte att erhålla abort, fick nu
ordet och anförde:

162

Nr 35

Fredagen den 6 december 1963

Ang. missbruk av fosterskadande läkemedel i syfte att erhalla abort

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om jag är beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att missbruk av fosterskadande
läkemedel i syfte att erhålla abort
med tillämpning av den s. k. femte indikationen
kan motverkas.

Till svar på herr Kaijsers interpellation
vill jag anföra följande.

Herr Kaijser har antytt, att det efter
den i våras genomförda ändringen i
abortlagstiftningen skulle ha förekommit,
att gravida kvinnor har intagit fosterskadande
läkemedel i syfte att kunna
åberopa risken för fosterskador som
motiv för legal abort. I sin interpellation
har herr Kaijser ifrågasatt, om inte
intagande av medel i syfte att åstadkomma
skador på fostret måste betraktas
som en brottslig gärning.

För att få en uppfattning om i vilken
omfattning gravida kvinnor har åberopat
förtäring av fosterskadande läkemedel
som grund för ansökan om abort
har jag vänt mig till medicinalstyrelsen.
De siffror jag har erhållit därifrån har
synts mig vara av ett visst intresse.

Innevarande år har blott fem s. k.
neurosedynfall handlagts inom styrelsen,
därav två efter tillkomsten av den
s. k. »femte indikationen». I två fall —
därav ett efter årets lagändring — avslogs
ansökan, i ett fall var indikationen
medicinsk och i ett fjärde fall medicinsk-social.
I ett enda fall tillämpades
den »femte indikationen». Där rörde
det sig om en kvinna, som hade fått
vad hon trodde vara sömntabletter av
en grannfru. Senare fick hon veta, att
det var neurosedyntabletter hon hade
fått. Abort beviljades, sedan fosterskador
hade konstaterats genom röntgenundersökning.

Till denna redogörelse vill jag ytterligare
nämna, att enligt uppgift endast
en enda gång meddelande har inkommit
till medicinalstyrelsen om att den abortsökande
kvinnan hade tagit läkemedel
i syfte att erhålla abort till följd av risk
för fosterskada. Detta hände under år
1962, alltså före lagändringen.

Det torde vara riktigt, att gällande

strafflagsbestämmelser ej medger något
ingripande mot en kvinna, som genom
att äta neurosedyn försöker skaffa sig
legal abort. Även om ett sådant förfarande
förefaller oss i hög grad moraliskt
förkastligt, måste jag ifrågasätta
om det är en riktig utväg att inskrida
med kriminalisering för att motverka
sådana handlingar.

Mot bakgrunden av de erfarenheter
som medicinalstyrelsen hittills har gjort
beträffande tillämpningen av den ändrade
abortlagstiftningen — det gäller
som sagt ett enda fall — finns det enligt
min mening inte heller anledning att
vidtaga några andra åtgärder.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framföra mitt tack för det svar
som han har lämnat mig. Det huvudsakliga
värdet i det svaret ligger i den redogörelse
som lämnas för frekvensen
av abortfall som haft samband med
neurosedynmedikation. Som väl är
tycks sådana fall vara fåtaliga — jag
måste erkänna att de är färre än vad
jag hade trott, även om jag måhända
kan hysa en liten smula skepsis gentemot
siffrorna. Huruvida t. ex. de två
fall som jag omnämnde i mitt anförande
i debatten i våras och som meddelats
mig av en kollega vid en kvinnoklinik i
södra Sverige är med i den av medicinalstyrelsen
lämnade statistiken, vet jag
inte. Det framgick av den redogörelse
som han lämnade mig, att i båda dessa
fall indikation för avbrytande av havandeskapet
syntes föreligga av andra
skäl, och det är kanske inte alldeles säkert
att den eventuella neurosedynmedikation
som förekommit ens omnämnts i
vederbörande handlingar. Därmed må
vara hur som helst; i alla fall är antalet
mycket ringa.

Statsrådet omnämner också att det
bara är i ett fall som meddelande inkommit
till medicinalstyrelsen om att
den abortsökande kvinnan tagit läke -

Fredagen den 6 december 1963

Nr 35

163

Ang. missbruk av fosterskadande läkemedel i syfte att erhålla abort

medel i direkt syfte att erhålla abort på
grund av risk för fosterskada. Statsrådet
anser det synbarligen vara i hög
grad moraliskt förkastligt att söka skaffa
sig legal abort genom att äta neurosedyn,
och i det vill jag helt instämma.
Han ifrågasätter, om det är en riktig utväg
att inskrida med kriminalisering
för att motverka sådana handlingar. Jag
tycker inte heller att det är en tilltalande
åtgärd att kriminalisera ett handlingssätt
inom ett område, där tendensen
under årtionden gått emot en mildring
av bedömningen och en lindring
av straffet. Jag har därför också i interpellationen
frågat, om inte samhället
bör vidtaga åtgärder i någon form
för att motverka sådana handlingar.
Ibland kan det bli nödvändigt att göra
straffbestämmelser, även om det inte är
så sympatiskt, och det är om det är
fråga om ett allmänt missbruk som måste
stävjas. Jag kan hålla med om att den
utveckling som hittills ägt rum inom
det här området och såsom den redovisats
av medicinalstyrelsen och av statsrådet
inte för närvarande synes ge anledning
att vidta några lagstiftningsåtgärder.

Statsrådet anser vidare att det inte
heller är nödvändigt att vidta några
andra åtgärder på grundval av den hittills
iakttagna utvecklingen. Det är inte
så lätt, såvitt jag kan förstå, att vidta
några andra åtgärder. Den viktigaste
åtgärden är ju att förbjuda försäljning
av läkemedel som kan medföra fosterskador,
och det har man gjort här i landet
i den mån som det är möjligt. Huruvida
man kan skaffa sig sådana läkemedel
från utlandet, vet jag inte, men
det har sagts i olika sammanhang att
så kan ske. Det kan också tänkas att
det kan komma nya preparat av en helt
annan typ och med en helt annan uppgift,
t. ex. cytotoxica, som kan användas
och som kan vara nyttiga vid svulstbehandling,
då man i själva verket gentemot
svulsten vill utnyttja just en sådan
effekt som skulle kunna skada ett foster.
Kommer sådana preparat i markna -

den — naturligtvis receptbelagda men
i alla fall tillgängliga — kan problemet
komma tillbaka igen.

Frågan har också en annan aspekt.
Det kanske inte blir så att havandeskapet
avbryts. Det kanske fortsätter ända
till slutet. Det kan finnas flera skäl till
det, och det behöver inte alls bero på
den omständigheten att en myndighet
som skall avgöra ärendet ställt sig avvisande.
Det kan finnas flera olika anledningar
till att något avbrytande av
havandeskapet inte kommer till stånd.
Så föds ett skadat barn. Då kan man
fråga sig: Föreligger inte då en sådan
handling som avses i strafflagens 14
kap. 18 § — »Har någon givit annan
gift eller dylikt för att honom skada.
..»? Handlingen har riktats mot
fostret under ett mycket tidigt stadium
av dess utveckling, men följderna drabbar
ju det barn som blir fött. Jag tycker
inte att det här problemet kan avfärdas
alldeles utan vidare. Jag tycker
att det åtminstone kan bli föremål för
en diskussion.

Statsrådets uppfattning att inga åtgärder
behövs nu, då hittills endast ett
fall varit aktuellt, innebär, såvitt jag
kan förstå, att statsrådet ämnar följa
utvecklingen. Händer intet vidare, är
allt väl, men om utvecklingen blir en
annan än den som jag lika väl som
statsrådet hoppas på, då innebär motiveringen
tydligen att statsrådet i så fall
är beredd att undersöka möjligheterna
att vidta åtgärder i någon form. Jag
hoppas alltså att jag kan vara förvissad
om att statsrådet med uppmärksamhet
fortsätter att följa utvecklingen inom
detta område och att statsrådet kommer
att vidta de åtgärder som kan komma
att behövas.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror att herr Kaijser
försöker att ur mitt svar utläsa mer än
vad det innehåller. Det är alldeles givet
att om det uppträder missbruk i en eller
annan form, så åligger det mig att

164

Nr 35

Fredagen den 6 december 1963

Ang. missbruk av fosterskadande läkemedel i syfte att erhalla abort

titta på det. Jag tror dock att herr
Kaijser i slutet av sitt anförande lade in
litet mera i mitt svar än det i själva
verket innehåller.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag anser mig i huvudsak
tillfredsställd om statsrådet verkligen
följer utvecklingen och ser om det
behöver vidtas några åtgärder i anledning
av vad den kommer att visa.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
dels med förslag till ändring i lagen den
28 juni 1962 (nr 371) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer
m. m. dels ock angående
godkännande av protokoll rörande privilegier
och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning;

konstitutionsutskottets memorial nr
16, angående handläggningen av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida;

sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, med anledning
av väckta motioner angående reglering
i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden;

statsutskottets utlåtanden:

nr 204, i anledning av väckta motioner
om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet
m. m.;

nr 205, i anledning av väckta motioner
om underlättande av mindre och
medelstora företags avsättning på den
internationella marknaden;

nr 206, i anledning av väckta motioner
angående rehabiliteringsverksamheten; nr

207, i anledning av väckta motioner
om undervisning i ämnet familjekunskap
m. m.;

nr 208, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande de utlandssvenska
barnens skolgång m. m.;

nr 209, i anledning av väckta motioner
om samverkan mellan utredningar
som behandlar gymnasiets och fackskolornas
problem; samt

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

30, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m.;

nr 31, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

nr 32, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksbanken angående
reservation av tomt för en ny riksbanksbyggnad,
m. m.; samt

nr 33, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie tjänster
vid riksdagens ekonomibyrå;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagstiftningen rörande
förmynderskapsförvaltningen;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett ekonomiskt
förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring; -

Fredagen den 6

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), 14 :o),
15 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om biskopsval,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 78, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952
(nr 530); ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

december 1963 Nr 35 165

angående stenkolsfyndigheter m. m.,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnaderna för grupplivförsäkring för
präster och kyrkomusiker, m. m.; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw