29 november—3 december (Riksdagens protokoll 1952:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 30

29 november—3 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Nilsson i Bästekille ang. avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet.................. 6

Herr Vigelsbo om upphävande av riksdagens beslut angående

skogsvinststeriliseringen................................ 8

Herr Hansson i Skediga ang. beredande av möjlighet för jordbrukare
att fullgöra sina repetitionsövningar under tidsperioder, då

brådskande jordbruksarbete icke pågår.................... 11

Herr Kvling ang. förhandlingsrätt åt arbetstagarförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer .................. 15

Herr Dickson ang. upphandlingen av materiel för civilförsvaret . . 18

Fröken Höjer ang. framläggande för 1953 års riksdag av principförslag
om utbildning av sjukvårdsbiträden och hemsjukvårdarinnor
.............................................. 21

Herr Dickson ang. undervisningen i ämnet hemkunskap med hushållsgöromål.
......................................... 24

Onsdagen den 3 december.

Svar på interpellation av herr Braconier ang. framläggande av fakta
rörande svensk utrikes- och handelspolitik under andra världskriget 32
Svar på fråga av herr Dickson ang. redogörelse för skälen till Kungl.
Maj:ts avslag på en framställning om anställande av en svensk

präst vid Svenska fältsjukhuset i Korea...................... 38

Svar på interpellation av herr Löfroth ang. redogörelse för frågan om
utsträckning av bestämmelserna rörande skyddsområdet för Bodens

fästning till bl. a. Luleå stad och trakten däromkring, m. m..... 40

- Andra kammarens protokoll 1952. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Svar på fråga av herr Åqvist ang. av 1950 års riksdag begärd översyn

av aktiebolagslagen...................................... 42

Svar på interpellationer av:

Herr Sjölin ang. vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktie bolaget.

............................................. 43

Herr Christenson i Malmö ang. redogörelse för de förhandlingar,
som förts med utländska myndigheter rörande Öresunds- och

kontinentaltrafiken, m. m............................... 49

Svar på frågor av:

Herr Nilsson i Bästekille ang. beredande av möjlighet för länsarbetsnämnderna
att utbetala svårighetstillägg till sockerbetsupptagare 55
Herr Widén ang. anordnande av försöksundervisning i ämnet samhällskunskap
i gymnasiets högsta ringar .................. 56

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll under 1953 års riksdag
.................................................. 59

Förvaltningen av pastoratens boställsskogar.................... 65

Byte av vissa markområden i Västernorrlands län .............. 69

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner . . 71

Fältsjukhuset i Korea...................................... 78

Den kvinnliga arbetskraften inom det totala försvaret............ 79

Grunderna för statsbidrag till enskild väghållning .............. 82

Påföljd för brott av underårig .............................. 86

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 3 december.

Bankoutskotlets utlåtande nr 34, ang. tryckta debattprotokoll under

1953 års riksdag........................................ 59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. förvaltningen av pastoratens

boställsskogar ........................................ 65

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50, ang. sammanslagning av hushållningssällskap
och lantbruksnämnd ........................ 69

— nr 51, ang. byte av markområden i Västernorrlands län........ 69

— nr 52, ang. organisation av exporten av jordbruksprodukter .... 71

— nr 53, ang. komplettering av fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom framdragande av kraftledningar 71

— nr 54, ang. försäljning av statens jordbruksdomäner .......... 71

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen
om europeisk betalningsunion ................ 78

Statsutskottets utlåtande nr 215, ang. fältsjukhuset i Korea ........ 78

Innehåll.

Nr 30.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 216, ang. den kvinnliga arbetskraftens

rationella utnyttjande inom det totala försvaret.............. 79

— nr 217, ang. centralblock vid lasarettet i Lund .............. 82

— nr 218, ang. ändringar rörande statsbidrag till enskild väghållning 82

— nr 219, ang. ny kustradiostation på sydkusten .............. 86

— nr 220, ang. användande för vägändamål av sten, som undanröjes

från odlad eller odlingsbar jord .......................... 86

— nr 221, ang. statsbidrag till väg- och gatuhållning i städer och

stadsliknande samhällen ................................ 86

— nr 222, ang. förbättring av samfärdselförbindelserna i viss del av

Norrbottens län ...................................... 86

— nr 223, ang. järnväg Luleå—Karlsborgsverken .............. 86

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. förslag till lag med vissa

bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m......... 86

Lördagen den 29 november 1952.

Nr 30.

Lördagen den 29 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående uppsägning av Sveriges
medlemskap i Unesco.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Mårtensson
i Smedstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet i anledning
av den förlust av vissa ekonomiska
förmåner, som uppstått för förrådsvaktmästare,
vilka överförts från
civilmilitär till civil stat.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Kyling vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående åstadkommande
av enhetlig praxis i fråga om
tillsättning av tjänster, som uppflyttats
i högre lönegrad.

Kammaren biföll denna anhållan.

S 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 11, i

anledning av Kungl. Maj ds proposition
om godkännande av tilläggsprotokoll
nr 3 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av
en europeisk betalningsunion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea jämte i
ämnet väckt motion;

nr 216, i anledning av väckta motioner
om den kvinnliga arbetskraftens
rationella utnyttjande inom det totala
försvaret;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen
avser uppförande av centralblock
vid lasarettet i Lund;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 219, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Majd
rörande behovet av en ny kustradiostation
på sydkusten;

nr 220, i anledning av väckt motiorf
om användande för vägändamål av
sten, som undanröjes från odlad eller
odlingsbar jord;

nr 221, i anledning av väckt motion
angående vissa frågor om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 222, i anledning av väckta motioner
om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens
län; och

nr 223, i anledning av väckt motion
om byggande av en järnväg Luleå—-Karlsborgsverken; samt

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. avdrag vid taxering för värdeminskning av driftbyggnad

å jordbruksfastighet.

första lagutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av
underårig, m. in.

§ 6.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 253, angående utlämnande av

stödlån till jordbrukare, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Rritth.

Tisdagen den 2 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25
och den 26 nästlidna november.

§ 2.

Svar på interpellation ang. avdrag vid
taxering för värdeminskning av driftbyggnad
å jordbruksfastighet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Nilsson i Bästekille — under hänvisning
till att 1951 års riksdag anhållit om
skyndsam utredning rörande frågan om
avdrag vid inkomsttaxering för värdeminskning
av driftbyggnader å jordbruksfastighet
— till mig framställt
följande frågor:

1) Har herr statsrådet låtit igångsätta
utredning rörande frågan om avdrag
vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
på grundval av sådan utredning förelägga
1953 års riksdag förslag om änd -

rade avdragsbestämmelser i förevarande
avseende?

I anledning härav får jag anföra
följande.

Vid 1951 års höstriksdag antogs i
samband med lagstiftningen om taxering
av jordbruk enligt bokföringsmässiga
grunder ändrade bestämmelser
om avdrag för värdeminskning å
jordbrukets och skogsbrukets driftbyggnader.
Dessa nya bestämmelser
skall äga tillämpning från och med den
1 januari 1953. Bestämmelserna innebär
i korthet att avdrag för värdeminskning
å dylik byggnad skall medgivas
med viss procent av byggnadens
värde, varmed i första hand skall förstås
anskaffningskostnaden. Om denna
ej kan utredas — vilket torde vara
fallet med flertalet äldre byggnader
— skall såsom byggnads värde anses
2/3 av det under beskattningsåret gällande
taxerade jordbruksvärdet, minskat
med däri ingående skogsmarksvärde,
i den mån detta överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde
å mera betydande naturatillgångar och
särskilda förmåner.

Även om anskaffningskostnaden å
det förefintliga byggnadsbeståndet icke

Tisdagen den 2 december 1952. Nr 30.

Svar på interpellation ang. avdrag vid taxering för värdeminskning av driftbyggnad

å jordbruksfastighet.

kan visas, äger skattskyldig möjlighet
att övergå till att vid beräkning av
avdrag för värdeminskning å ny-, tilleller
ombyggnad tillämpa kostnaden
därför såsom avskrivningsunderlag.
För byggnadsbeståndet vid övergången
bestämmes i dylikt fall avskrivningsunderlaget
schablonmässigt till -l3 av
det taxerade jordbruksvärdet på sätt
nyss sagts.

De år 1951 antagna bestämmelserna
i detta ämne träder som nyss nämnts
i kraft den 1 januari 1953. Särskilt
med hänsyn till att vi i år haft en allmän
fastighetstaxering — varvid enligt
en preliminär uppskattning det
taxerade jordbruksvärdet höjts med i
genomsnitt cirka 50 procent — har
jag ansett det önskvärt att man avvaktar
en viss tids erfarenhet av tilllämpningen
av de nya bestämmelserna,
innan man bestämmer sig för att igångsätta
en utredning på detta område.

Ytterligare ett skäl att dröja med ett
ståndpunktstagande i utredningsfrågan
är att avskrivningsreglerna beträffande
förvärvskällan rörelse f. n. är under
omprövning. Den i våras tillsatta företagsbeskattningskommittén
torde under
sitt utredningsarbete komma in på frågor
som har samband med det ämne
som behandlas i interpellationen. Den
principiella lösning av frågan om värdeminskning
å byggnad i rörelse, vartill
denna kommitté kan komma, torde
bli av betydelse också för bedömande
av motsvarande spörsmål för jordbruket.

Jag har sålunda icke för avsikt att
inom den närmaste tiden föreslå igångsättande
av någon sådan utredning
som interpellanten åsyftar. Frågan
kommer emellertid att följas med uppmärksamhet
inom finansdepartementet,
och så snart erforderligt material föreligger
kommer den att tagas upp till
förnyat övervägande.

Hiirpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag ber att få framföra mitt tack
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
för att han har svarat
på frågan, men jag kan inte dölja att
jag måste uttala ett beklagande av att
denna utredning, som riksdagen på
utskottets förslag i fjol begärde, inte
kan komma i gång. Det står dock klart
utsagt i bevillningsutskottets betänkande
nr 63: »Utskottet anser sig därför
i nuvarande läge böra tillstyrka ett
genomförande av propositionsförslaget
oförändrat men samtidigt föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
rörande frågan om avdrag vid taxering
för värdeminskning av driftbyggnad
å jordbruksfastighet». Detta blev
riksdagens beslut, och jag beklagar
som sagt att denna utredning inte kan
komma i gång.

I statsrådets svar talas det om att vi
har fått en femtioprocentig höjning av
taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter,
och det skulle medföra en viss
höjning av dessa värdeminskningsavdrag.
Ja, att fastigheterna skulle stiga
i värde visste vi i beredningsnämnderna
redan vid denna tidpunkt i fjol, så
det är ingenting nytt.

Sedan hänvisar statsrådet också till
att avskrivningsreglerna för rörelse för
närvarande är under omprövning, och
detta skulle utgöra ytterligare ett skäl
att dröja med ståndpunktstagandet.
Den i våras tillsatta företagsbeskattningskommittén
torde nämligen, säger
statsrådet, under sitt utredningsarbete
komma in på frågor som har samband
med det ämne som behandlas i interpellationen.

Jag ifrågasätter om det inte skulle
vara lämpligt att sätta i gång den utredning
vi här talar om och låta dessa
två utredningar under sitt arbete korrespondera
med varandra, så att de
kan komma fram till ett tillfredsställande
resultat.

Nr 30.

Svar på interpellation om upphävande

steriliseringen.

Alla de ledamöter av kammaren som
någon gång har sysslat med praktiskt
taxeringsarbete vet, att värdeminskningsavdragen
för driftbyggnader är
en av de starkaste irritationskällorna
vid taxering. Själv tillhör jag dem som
har att syssla med dessa saker och
kan försäkra statsrådet, att deklaranterna
och jag många gånger har haft
delade meningar. Jag måste påpeka att
de icke kan få högre avdrag än 1 procent
på det taxerade jordbruksvärdet,
medan de i många fall inte kan nöja
sig med det utan vill ha avdrag med
1 procent av brandförsäkringsvärdet.
Motiveringen kan man inte jäva, tv
de säger att värdeminskningsavdraget
i många fall inte svarar mot byggnadskostnaderna
för nya hus.

Det är inte så mycket att göra åt
denna sak kan jag förstå. Statsrådet
har tydligt och klart sagt ifrån, att
han inte har för avsikt att inom den
närmaste tiden föreslå ytterligare åtgärder
men att han skall följa frågan
med uppmärksamhet. Det sista får man
väl ta som ett halvt löfte att någonting
skall bli gjort. Jag skulle emellertid
vilja vädja till statsrådet att inte dröja
alltför länge utan försöka föra fram
denna fråga och få den avgjord i positiv
riktning så fort som ske kan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation om upphävande
av riksdagens beslut angående skogsvinststeriliseringen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Vigelsbo — under framhållande
bland annat att höstens dåliga skördeförhållanden
medfört, att många jordbrukare
befinner sig i ett svårartat eko -

2 december 1952.

av riksdagens beslut angående skogsvinst nomiskt

läge och på grund härav får
avsevärda svårigheter att insätta medel
på investeringskonto för skog —
till mig framställt följande fråga:

Har statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande, och kan
det förväntas att statsrådet med anledning
härav förelägger höstriksdagen
förslag om upphävande av förra höstriksdagens
beslut angående skogsvinststeriliseringen? I

anledning härav vill jag först erinra
om att Konungen enligt gällande
bestämmelser äger, om ändrade konjunkturförhållanden
föranleder därtill,
förordna att å investeringskonto
innestående medel helt eller delvis skall
återbetalas. Under samma förutsättning
äger Konungen jämväl förordna
att för viss tid skyldighet att göra insättning
å investeringskonto icke skall
föreligga. Konungen har sålunda redan
riksdagens bemyndigande att vid ändrade
konjunkturförhållanden sätta lagstiftningen
om investeringskonto ur
kraft.

Enligt min mening kan skadorna på
årets skörd icke motivera ett generellt
upphävande av skyldigheten att göra
insättning på investeringskonto för
skog. Många insättningsskyldiga idkar
endast skogsbruk, och deras ekonomi
har sålunda icke försämrats av skördeskadorna.
Vidare ger föreliggande uppgifter
vid handen att skadornas omfattning
är mycket olika i olika delar
av landet. Även inom samma område
har de enskilda jordbrukarna drabbats
mycket olika. Däremot torde det icke
finnas anledning att vidhålla kravet
på insättningsskyldighet för de grupper
av jordbrukare, som på grund av
felslagen skörd är i behov av ekonomiskt
bistånd av staten. I en i dagarna
framlagd proposition har föreslagits,
att stödlån skall kunna utlämnas till
jordbrukare, som drabbats av skördeskador.
Såsom i propositionen omnämnts
har jag för avsikt att föreslå

Tisdagen den 2 december 1952. Nr 30.

Svar på interpellation om upphävande av riksdagens beslut angående skogsvinst
steriliseringen.

Kungl. Maj:t att medgiva dispens från
insättningsskyldighet för sådana jordbrukare,
vilka ingivit ansökan om stödlån
och enligt lantbruksnämndens beprövande
är i behov av ekonomisk
hjälp.

Jag kan i detta sammanhang nämna
att vissa organisationer gjort framställning
hos Kungl. Maj:t om upphävande
av skyldigheten att göra insättning å
investeringskonto för skog. Som stöd
för framställningarna har åberopats
prisnedgången på skogsprodukter.
Kungl. Maj:t har ännu icke tagit ställning
till dessa framställningar. Jag vill
dock som min uppfattning uttala att
det prisfall, som ägt rum innevarande
höst, icke kan utgöra tillräcklig anledning
att upphäva insättningsskyldigheten
för de skogslikvider, som uppburits
under 1952. Dessa likvider hänför sig
nämligen i stor utsträckning till tiden
före det nu inträffade prisfallet. Däremot
torde det finnas anledning ompröva,
huruvida den obligatoriska insättningsskyldigheten
bör bibehållas
för år 1953. Alla faktorer för frågans
bedö lande föreligger emellertid icke
ännu. Jag avser att i början på nästa
år up, taga detta spörsmål till närmare
övervägande.

Härefter anförde:

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
skall be att till finansministern få framföra
mitt tack för svaret, och i motsats
till den föregående interpellanten
skall jag bc att få tacka också för innehållet.

Framställandet av interpellationen
bottnar ingalunda i en ändrad uppfattning
från min sida angående lämpligheten
av de beslutade spärrkontoavsättningarna.
Sådant som läget var vid beslutets
tillkomst måste man alltjämt
notera lämpligheten och riktigheten av
detsamma. Men läget på skogsmarknaden
har sedan dess avsevärt förändrats.

Priserna visar vid innevarande avverkningssäsongs
början tendenser i kraftigt
vikande riktning. Spärrkontoavsättningens
mening var att hindra en alltför
kraftig nyinvestering.

Med de höga skogspriser som under
några veckor noterades kan man inte
förneka, att risk förelåg för en då icke
önskvärd ansvällning av investeringsvolymen.
De höga priserna blev emellertid
av mycket kort varaktighet, och
i år förefaller de i fråga om de virkessortiment,
som över huvud taget går i
handeln, att återfalla i ett med hänsyn
till de allmänna förhållandena normalt
prisläge.

Detta var ett skäl som enligt mitt förmenande
borde kunnat vara anledning
till en omprövning av det i fjol fattade
beslutet. Statsrådet lovar nu att ompröva
frågan om den obligatoriska insättningsskyldigheten
för 1953. Jag tackar
för detta löfte och utgår med hänsyn
till prisutvecklingen på virkesmarknaden
ifrån att Kungl. Maj:t för 1953
upphäver nämnda bestämmelse.

När jag framfört önskemålet om hela
spärrkontoavsättningens upphävande
hade jag tänkt mig detta i ett större
samhällsekonomiskt sammanhang. Den
skördeförstörelse som innevarande år
inträffat torde till sitt sammanlagda
ekonomiska värde vara betydligt större
än det belopp man räknar med att spärra
genom skogsvinststerilisering. Detta
skulle i så fall innebära att förlusterna
på årets skörd blir som investeringshämmande
faktor så pass kraftiga, att
man även utan spärrkontoavsättning
har att räkna med en kraftig nedgång.
Rapporter från olika handelsområden
ger också vid handen, att detta antagande
varit riktigt. Jag ber sålunda att
få uttala en förhoppning om en snar
avveckling av dessa spärrkontoavsättningar,
vilka i dagens läge förefaller
föga av behovet påkallade.

.lag ber ännu en gång att få lacka
för del erhållna svaret.

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation om upphävande av riksdagens beslut angående skogsvinststeriliseringen.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Det var en sak i herr finansministerns
svar som i någon mån gladde mig. Om
jag fattade svaret rätt, nämnde herr statsrådet
att herr statsrådet eventuellt var
beredd att ta under övervägande, huruvida
icke denna förordning om avsättningar
till investeringskonto för
skog kunde upphävas för år 1953. Jag
kom i detta sammanhang att tänka på
att redan när denna förordning i fjol
höst behandlades här i riksdagen, så
förelåg det ifrån det håll som jag företräder
ett förslag om att dessa avsättningar
på investeringskonto för skog
skulle bli av frivillig natur. Det ligger
faktiskt så till, att om kammaren vid
detta tillfälle hade lyssnat till högerförslaget,
så skulle inte den interpellation,
som herr Vigelsbo här har fört
fram, behövt komma till. Det hade nämligen
då blivit så, att de jordbrukare,
som har blivit utsatta för skördeskador
och därigenom kommit i likviditetssvårigheter,
inte hade behövt insätta
medel på spärrkonto, medan däremot
de jordbrukare, som inte drabbats av
skördeskadorna, hade haft möjligheter
att göra en insättning och därmed företagit
ett sparande. Därmed hade syftet
med förordningen vunnits, nämligen
att man skulle undandraga marknaden
en viss köpkraft. Nu kan man visserligen
fråga: Hur inånga hade gjort sådana
insättningar, om det hade varit
frivilligt? Ja, jag tror att det hade kommit
att ske en hel del sådana insättningar
i alla fall, särskilt av dem, som hade
haft stora inkomster, och det är ju
just dessa som man avser skola göra insättningar.
Hade förslaget fått den utformning,
som vi föreslog, att beloppen
skulle taxeras till beskattning först
när de uttagits ur spärrkontot hade vi
också löst det problem, som många år
har varit föremål för diskussion, nämligen
att åstadkomma något slags investeringsfonder
för skog.

Herr talman, jag har bara velat passa

på att framföra dessa synpunkter med
anledning av förevarande interpellation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Detta
egenberöm från högerpartiets sida, som
herr Nilsson här har framfört, föranleder
mig att säga ett par ting.

För det första är det kanske inte så
väldigt många som helt litar på högerpartiets
profetiska förmåga. Det finns
nämligen ingen människa, som kan helt
förutspå, hur utvecklingen kommer att
gå. Och om högerpartiet nu kan anse
sig ha fått rätt, så är det inte genom
egen förtjänst utan på grund av krafter,
över vilka vi människor föga har
makt.

Det andra jag skulle vilja säga är,
att man skall inte inbilla sig att högerns
ståndpunkt när dessa spärrkonton beslöts
berodde på någon uppfattning om
vart konjunkturen skulle leda, utan den
var ju ett led i högerns ekonomiska
politik — som är en annan än den som
regeringen för — och där ju grundtonen
är den, att den knapphet på pengar,
som väl ändå alla partier har eftersträvat,
skulle åstadkommas genom en ränteförändring
och icke genom åtgärder
av detta slag.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Även om herr statsrådet inte anser att
vi inom högern rår för att det har blivit
så som vi förutsade hösten 1951
tycker jag ändå att herr statsrådet borde
kunna ta hänsyn till våra uttalanden
när det gäller insättningarna för år
1953.

Jag vill även ha sagt att det inte enbart
är en högre makt, som har varit
anledningen till att det har blivit mycket
betungande för vissa personer att
fullgöra insättningarna på investeringskonto.
Även om vi inte hade fått dessa
naturkatastrofer som vi haft i höst hade
likviditetssvårigheter för många per -

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för jordbrukare att fullgöra sina
repetitionsövningar under tidsperioder, då brådskande jordbruksarbete icke pågår.

soner ändå uppstått på grund av kreditrestriktionerna,
och en frivilligt utformad
insättning hade säkerligen hälsats
med stor glädje av dessa personer.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! För att
det inte nu skall bli tillfälle för högern
att längre fram komma med ett nytt
egenberöm vill jag bara ha konstaterat
att jag har förklarat mig vilja uppmärksamma
dessa förhållanden för år 1953
och att jag har gjort detta innan herr
Nilsson begärde ordet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. beredande av
möjlighet för jordbrukare att fullgöra
sina repetitionsövningar under tidsperioder,
då brådskande jordbruksarbete icke
pågår.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Hanssons i Skediga interpellation angående
beredande av möjlighet för
jordbrukare att fullgöra sina repetitionsövningar
under tidsperioder, då
brådskande jordbruksarbete icke pågår.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Torsten
Nilsson lämnade nu endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Hansson i Skediga
har i en interpellation frågat mig,
om det kan förväntas att vid inkallelser
till repetitionsövningar jordbrukare,
som är helt beroende av sin insats vid
jordbrukets sånings- och skördetider,
icke inkallas just under dessa tidsperioder
utan beredes tillfälle att fullgöra

sin övning under tider då arbetet inom
jordbruket inte är så betungande.

Jag skall först säga några ord om systemet
i princip för repetitionsövningarnas
anordnande inom armén. Tidigare
skedde inkallelsen till dessa övningar
åldersklassvis. Den åldersklass den
värnpliktige tillhörde var alltså bestämmande
för vilket år han, tillsammans
med övriga värnpliktiga tillhörande
samma åldersklass, inkallades för att
fullgöra de olika repetitionsövningarna.
Värnpliktiga som var krigsplacerade
vid ett och samma krigsförband kom således
att fullgöra sina repetitionsövningar
tillsammans endast om de tillhörde
samma åldersklass. Då krigsförbanden
av olika skäl icke kunde sammansättas
så att alla inom ett förband
tillhörde samma åldersklass utan måste
inrymma värnpliktiga tillhörande olika
åldersklasser, blev resultatet, att krigsförbanden
aldrig kunde övas som förband.
Detta var en avsevärd nackdel.
För att råda bot för denna olägenhet
övergick man för några år sedan till krigsförbandsvis
ordnade repetitionsövningar,
vilket i princip innebär att krigsförbanden
numera inkallas i sin helhet.
Såväl befäl som meniga ingående i samma
förband inkallas således samtidigt,
varigenom förbanden under repetitionsövningsmånaden
kan sammansvetsas
till stridsdugliga enheter. Var och en
blir övad just i sin krigsbefattning och
tillsammans med de kamrater med vilka
han skall uppträda i krig.

Av naturliga skäl kan jordbrukarna
icke sammanföras till särskilda förband
utan måste ingå i de olika förbanden
med hänsyn till utbildning och
lämplighet. Med anledning härav kan
icke heller några särskilda inkallelsetider
anordnas för jordbrukarna, utan
dessa måste inkallas samtidigt med övriga
värnpliktiga tillhörande samma
förband.

Ärligen inkallas enligt dessa principer
omkring 100 000 man vid armén till

12 Nr 30. Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för jordbrukare att fullgöra sina
repetitionsövningar under tidsperioder, då brådskande jordbruksarbete icke pågår.

repetitionsövningar. Med hänsyn till
den begränsade befälstillgången och
tillgången till utbildningsanordningar,
såsom skjutbanor och skjutfält, samt
tillgängligt förläggningsutrymme vore
det fördelaktigt om denna utbildning
kunde förläggas så att den icke sammanföll
med tiden för första tjänstgöring.
Med hänsyn till första tjänstgöringens
längd och inpassning till tiden
kan detta önskemål endast tillgodoses
under en kortare period på våren. Det
går emellertid icke att under denna tid
samtidigt bedriva repetitionsövningar
med hela årsgruppen, varför en uppdelning
på två omgångar har blivit
ofrånkomlig.

I huvudsak anordnas repetitionsövningarna
därför såsom en våromgång
och en höstomgång, varvid huvuddelen
av de värnpliktiga inkallas till höstomgången.
De av höstens repetitionsövningar
berörda förhanden inkallas härvid
samtidigt för att möjliggöra samövningar
i större förhand (fälttjänstövningar).
Till våromgången inkallas huvudsakligen
lokalförsvarsförband. Då
en del av dessa har speciella uppgifter,
som icke kräver samövning med andra
förband, kan i viss utsträckning en
uppdelning av våromgången ske. Så avses
bli fallet även under nästa år. Vid
bestämmande av tidpunkten för vårresp.
höstomgången tages stor hänsyn
till den civila arbetsmarknaden och
främst då till jordbruket. Olika militära
synpunkter måste emellertid också
beaktas, varför arbetsmarknadssynpunkterna
icke helt kan bli de bestämmande.
Jag skall här redogöra för de
avsedda tiderna för nästa års repetitionsövningar
och de synpunkter som
legat till grund för dessa.

Som jag tidigare framhållit hör repetitionsövningarnas
våromgång inpassas
i det uppehåll, som uppkommer mellan
tidpunkten ■ för utryckning från första
tjänstgöring för en åldersklass och inryckningen
för nästa. Bland de faktorer

som påverkar valet av in- och utryckningstider
för första tjänstgöringen kan
framhållas, att första tjänstgöringen
bör förläggas så att under de första månaderna
gynnsamma ljus- och väderleksförhållanden
erhålles för den grundläggande
enskilda utbildningen samt att
under den sista månaden, då fältmässiga
övningar av större omfattning anordnas,
risk för ogynnsamt väder med
tjällossning och därmed sammanhängande
risker för stora markskador i görligaste
mån undvikes. Med hänsyn härtill
bör tjänstgöringen börja på våren
och icke avslutas senare än i mitten av
mars. En något tidigare utryckning
skulle vara önskvärd men skulle medföra
en så tidig inryckning, att betydande
svårigheter skulle uppkomma för
bl. a. ett stort antal studerande. Även ur
utbildningssynpunkt kan en tidig inryckning
bli ogynnsam, främst för förhanden
i Norrland. Innevarande utbildningsår
har det icke varit möjligt att
efter den i våras beslutade förlängningen
av första tjänstgöringen helt anpassa
tidpunkten för utryckningen efter dessa
principer. I vår sker därför utryckningen
från första tjänstgöringen den 27
mars. Nästa års åldersklass rycker sedan
in den 18 maj med utryckning den
19 mars 1954.

Uppehållet, då regementena är fria
från värnpliktiga fullgörande första
tjänstgöring, kommer alltså instundande
vår att infalla mellan den 28 mars
och 17 maj. Av tidigare anförda skäl
är det önskvärt att förlägga repetitionsövningarnas
våromgång till denna tid.
För huvuddelen av landet har det visat
sig möjligt att inplacera repetitionsövningarna
under ifrågavarande uppehåll
utan allvarligare olägenheter för jordbruket.
Vårbruket kan här som regel
äga rum under maj månad, och repetitionsövningarnas
våromgång förlägges
dessförinnan, den 31 mars—30 april.
Arbetsmarknadsstyrelsen har med full
förståelse för de militära synpunkterna

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för jordbrukare att fullgöra sina
repetitionsövningar under tidsperioder, då brådskande jordbruksarbete icke pågår.

förklarat den avsedda tiden för huvuddelen
av landet såsom lämplig.

Inom södra Sverige utföres emellertid
vårbruket betydligt tidigare, och
det blir därför nödvändigt att där förlägga
repetitionsövningarna till en tid
då vårbruket såvitt möjligt hunnit avslutas.
Med hänsyn härtill avses truppförbanden
inom huvuddelen av I. militärområdet
samt 110 (Halland) skola
anordna sina repetitionsövningar under
tiden den 15 april—16 maj. Arbetsmarknadsstyrelsen
har uttalat farhågor
för att vårbruket i Skåne och Halland
under ogynnsamma väderleksförhållanden
icke hinner avslutas före den
avsedda tidpunkten för repetitionsövningarnas
påbörjande i dessa delar av
landet. Ur jordbrukssynpunkt skulle
därför en senareläggning av denna tidpunkt
till den 27 april vara lämplig.

Såsom jag tidigare framhållit är det
emellertid ur utbildningssynpunkt (befälsläget,
utbildningsanordningar, förläggningsmöjligheter
m. in.) synnerligen
olägligt att repetitionsövningarna
pågår efter den 10 maj, enär inryckning
till första tjänstgöring äger rum den 18
maj. Härtill kommer att del ur psykologisk
synpunkt är av stor betydelse, att
de värnpliktiga som inrycker till sin
första tjänstgöring redan från första
början får ett positivt intryck av de
militära förhållandena och icke utsättes
för talrika befälsbyten och omflyttningar
mellan olika förläggningar. Detta
kommer oundvikligen att bli förhållandet,
om repetitionsövningsförbandens
utbildning icke avslutas före den 18
maj. Att märka i detta sammanhang är
också att våromgången kräver förhållandevis
mycket aktivt instruktionsbefiil
med hänsyn till att våromgången i
regel omfattar sådana förband, där ett
stort behov av omskolning med nya vapen
föreligger.

Av de värnpliktiga, som tillhör våromgången
1953 inom I. militärområdet
och I 16, är ca 1 90(1 sysselsatta i jord -

bruksarbete. Ungefär en tredjedel av
hela styrkan, vilken ingår i speciella
förband, beräknas kunna inkallas redan
under februari och mars. Då en stor
procent av dessa värnpliktiga utgöres
av jordbrukare, beräknas endast omkring
1 500 jordbrukare behöva inkallas
under den eventuellt ogynnsamma
tiden den 15 april—10 maj. I synnerligen
ömmande fall kan anstånd med
tjänstgöringen beviljas. Så skedde innevarande
vår, då ett ganska stort antal
värnpliktiga av olika skäl beviljades
anstånd från våromgångens repetitionsövningar
inom I. militärområdet och
110. Huvuddelen av dessa utgjordes av
jordbrukare, vilka med hänsyn till den
ca 3 veckor försenade våren ansågs
nödvändiga för vårbruket. Det är helt
naturligt att antalet beviljade anstånd
icke får bli alltför omfattande i förhållande
till antalet inkallade, då syftemålet
med de förbandsvisa repetitionsövningarna
härigenom skulle bli förfelat.

Vid bedömandet av arbetskraftssituationen
för jordbruket under repetitionsövningarna
måste slutligen beaktas att
de jordbrukare, som fullgjort första
tjänstgöring, helt nyligen har ryckt ut
och att den nya åldersklassen ännu ej
påbörjat sin tjänstgöring.

Höstomgångens repetitionsövningar
krigsförbandsvis avses under 1953 att
förläggas till tiden den 9 september—
10 oktober för samtliga förband inom

I.—VI. militärområdena. Inom VII. militärområdet
(Gotland) kommer ingen
höstomgång att inkallas.

Liksom för våromgången har såväl
utbildningssynpunkt som arbetsmarknadssynpunkter
legat till grund för den
för övningarna avsedda tiden. Då syftemålet
med övningarna bl. a. är utbildning
i större förband och samövning
mellan olika truppslag och vapenslag,
är det ur utbildningssynpunkt nödvändigt,
att övningarna förlägges till sådan
tidpunkt, att dessa övningar ger
största möjliga behållning. Hö- och strå -

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. beredande av
repetitionsövningar under tidsperioder,

skörden bör således i stort vara avslutad
så att förbanden någorlunda fritt
kan röra sig i terrängen under övningarna.
Härvidlag överensstämmer således
de militära synpunkterna med jordbrukets.
Ur jordbrukets synpunkt vore
det emellertid helt förklarligt önskvärt,
att övningarna förlädes så sent på hösten,
att stråskörden i sin helhet med
säkerhet vore bärgad. Tyvärr kan emellertid
ett sådant önskemål icke tillgodoses.
För att övningarna skall ge största
möjliga behållning fordras nämligen
även gynnsamma klimatiska förhållanden.
Höstens regnperiod bör således
icke ha börjat då denna dels gör såväl
terräng som vägar svårframkomliga,
dels rent psykologiskt inverkar på truppens
prestationer. Härtill kommer att
väg- och markskador blir avsevärt
större under och efter regnperioden än
under torr väderlek. Även om den avsedda
tiden för nästa års höstomgång
(9/9—10/10) för vissa delar av landet
kan anses vara i tidigaste laget med
tanke på eventuellt ogynnsam väderlek
för skörden, så torde tiden dock i stort
tillgodose såväl militära synpunkter
som jordbrukets.

Att samtidigt bedriva utbildning med
inneliggande åldersklass och repetitionsövningsförband
innebär — särskilt
med nuvarande befälsläge med talrika
underbefälsvakanser och vid vissa
truppslag även betydande vakanser i
fråga om subalternofficerare — en hård
belastning för utbildningsorganisationen.
För att över huvud taget möjliggöra
denna utbildning måste särskilda
åtgärder vidtagas som t. ex. att befäl
tillfälligt kommenderas ut från skolor,
staber och förvaltningar, varjämte övningsuppehållet
för rekrytåldersklassen
i regel förlägges till det mest befälskrävande
skedet av repetitionsövningen.
Härigenom kan alltså befäl frigöras
för sistnämnda utbildning. En dylik
omdisponering av befälet kan dock
endast tillgripas en kortare tid, annars

möjlighet för jordbrukare att fullgöra sina
då brådskande jordbruksarbete icke pågår.

uppkommer allvarliga återverkningar
för vederbörandes ordinarie arbetsuppgifter.

Erfarenheterna från 1951 — då vi av
beredskapsskäl tvingades att sprida ut
repetitionsövningarna under en längre
period — visar att det ur utbildningssynpunkt
är ogynnsamt att under en
längre tid driva första tjänstgöring och
repetitionsövningar parallellt. Systemet
med i huvudsak två omgångar, en höstoch
en våromgång, är det som ur utbildningssynpunkt
är mest rationellt.
Jag kan därför med hänsyn till kravet
på en effektiv första tjänstgöring icke
förorda en utspridning av repetitionsövningarna
utöver vad som nu sker.

Efter min nu gjorda redogörelse angående
principerna för de förbandsvisa
repetitionsövningarna och synpunkterna
på dessas förläggande under året
skulle jag som svar på interpellantens
fråga sammanfattningsvis vilja säga:

1. Särskilda inkallelsetider kan inte
ordnas för värnpliktiga sysselsatta i
jordbruket, utan dessa måste inkallas
samtidigt med övriga värnpliktiga.

2. De för nästa års repetitionsövningar
avsedda tiderna är uppgjorda med
hänsyn tagen till såväl militära synpunkter
som arbetsmarknadssynpunkter
och då främst jordbrukets.

3. De avsedda tiderna kommer i stort
att tillgodose jordbrukets önskemål under
förutsättning att året blir normalt
ur vårbrukets och skördens synpunkt.

Härefter anförde

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för det svar jag
har erhållit.

Jag skall inte bär yttra mig om de
skäl som herr statsrådet har anfört för
inkallelsetiderna och samövningarna.

Herr statsrådet har i sitt svar anfört,
att man försöker anpassa inkallelserna
efter jordbrukets arbetsförhållanden i

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. förhandlingsrätt åt arbetstagarförening med avseende å

till denna anslutna pensionärer.

olika trakter, och detta är ju tacknämligt
ur jordbrukarnas synpunkt, liksom
att anstånd beviljas jordbrukare i ömmande
fall. Jag tror att detta är både
nödvändigt och klokt.

En jordbrukare som är inkallad under
sådd- eller skördetid vet hur väl
han behövs hemma för detta arbete och
har detta ständigt i tankarna. Detta är
säkert tryckande för honom och hindrar
honom i utövandet av de viktiga
övningarna. Därför tror jag, att om det
inte kunde beviljas ledighet under hela
inkallelsetiden så vore det för den inkallade
nyttigt att få ledigt åtminstone
någon vecka för att kunna deltaga i
den viktiga sådden eller skörden, vilket
ju är en stor ekonomisk fråga för
den enskilde.

Jag skulle här vilja till herr statsrådet
framföra önskemålet, att kortare
ledighet under inkallelsetiden kunde
ställas i utsikt och att inkallelsen trots
denna ledighet finge anses fullgjord.

Ett uppskov innebär ju att inkallelsen
är ogjord, och varje år har sina bekymmer.
Bäst vore om tjänstgöringen
kunde förläggas till den minst bråda
tiden, men det finns ju, som herr statsrådet
anförde, andra moment som inte
kan förbises.

Jag vill än en gång tacka för svaret
och hoppas att uppskov ges i särskilt
ömmande fall utan alltför stora besvär
för den inkallade och att ledighet kan
beviljas de inkallade jordbrukarna en
kortare tid under deras tjänstgöring.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. förhandlingsrätt
åt arbetstagarförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade: Herr

talman! Herr Kyling har frågat mig
huruvida jag har för avsikt att låta
igångsätta en skyndsam utredning i syfte
att bereda förhandlingsrätt åt arbetstagarförening
med avseende å till denna
anslutna pensionärer och att på grundval
härav förelägga 1953 års riksdag
förslag i ärendet.

Som svar härå får jag anföra följande.

För arbetstagare i allmänhet regleras
f. n. förhandlingsrätten genom 1936
års lag om förenings- och förhandlingsrätt.
Den lagen gäller emellertid inte
beträffande sådana arbetstagare i statens
eller kommunernas tjänst, som är
underkastade ämbetsansvar. För dessa
befattningshavare gäller i stället i förhandlingshänseende
särskilda bestämmelser,
intagna för statstjänstemännens
del i kungörelse den 4 juni 1937 angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän
och för kommunaltjänstemännens
del i lag 17 maj 1940 om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän. Såsom
känt är föreligger mellan den förhandlingsrätt,
som reglerats genom 1936 års
lag, å ena sidan, samt den förhandlingsrätt
som tillkommer stats- och kommunaltjänstemän
med ämbetsansvar, å
den andra, en djupgående skillnad av
principiell natur, i det att förhandlingsrätten
enligt 1936 års lag förutsättes
regelmässigt skola leda fram till
kollektivavtal eller någon annan rättsligt
bindande överenskommelse mellan
parterna, medan beträffande stats- och
kommunaltjänstemännen arbetsgivarparten
förutsattes äga ensidigt bestämma
villkoren.

Riksdagens av interpellanten åberopade
hemställan i skrivelsen nr 150 år
1945 avser en utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor
angående personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren redan upphört
när förhandling begäres. Den påyrkade
utredningen omfattar således ej blott
personer, som en gång varit i tjänst

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. förhandlingsrätt åt arbetstagarförening med avseende å

till denna anslutna pensionärer.

hos enskilda arbetsgivare, utan även
pensionerade statliga och kommunala
befattningshavare.

Sedan genom tillsättandet av 1948
års förhandlingsrättskommitté frågan
om en vidgad förhandlingsrätt för statsoch
kommunalanställda tjänstemän tagits
upp, ansågs det naturligt att ifrågavarande
riksdagsskrivelse överlämnades
till kommittén för att beaktas vid
dess utredningar. Med hänsyn till att
under kommitténs arbete själva förhandlingsrättsbegreppet
generellt betraktat
kunde tänkas komma i stöpsleven
syntes det vidare lämpligt att för
den privata sektorn av arbetsmarknaden
ställa sig avvaktande till problemet
om förhandlingsrätt för pensionerade
arbetstagare.

Resultatet av förhandlingsrättskommitténs
utredningar föreligger i det betänkande,
som kommittén avlämnade
den 31 december förra året. I detta betänkande
föreslås att stats- och kommunaltjänstemän
skall få samma förhandlingsrätt
som andra anställda. 1937
års kungörelse om förhandlingsrätt för
statstjänstemän och 1940 års kommunala
förhandlingsrättslag föreslås alltså
bli upphävda; enligt kommitténs
förslag skall i stället 1936 års allmänna
förenings- och förhandlingsrättslag bli
tillämplig för stats- och kommunaltjänstemännen.

Remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs
betänkande befinner
sig i dagarna i sitt slutskede. Kommittén
har visserligen, av skäl som interpellanten
återgivit, inte ansett sig
kunna komma med något förslag till
lösning av frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt. Det synes emellertid
som om vid remissbehandlingen av
kommittéförslaget skulle kunna framkomma
synpunkter av betydelse även
för denna fråga, liksom problemets lösning
kan komma att påverkas av de
överväganden i övrigt, vartil kommitténs
förslag ger anledning. Under dessa

förhållanden synes det mig kunna starkt
ifrågasättas om det är tillrådligt att nu
igångsätta en särskild utredning om
pensionerade arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta
spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén
även torde ha funnit —
onekligen är ett ganska besvärligt juridiskt
problem, som hänför sig till den
kollektiva arbetsrättens mest centrala
delar. Förhandlingsrätten enligt 1936
års lag har således f. n. samma omfång
som möjligheten att sluta kollektivavtal,
varför kollektivavtalsbegreppet, sådant
det är utformat i lagen om kollektivavtal,
torde komma att påverkas av den
ifrågavarande utredningen. Enligt gällande
lag är vidare föreningsrätten inte
reglerad i vidare mån än som ansetts
behövligt för att trygga förhandlingsrätten;
och föreningsrättsskvddet är
knutet till ett anställningsförhållande.
Även föreningsrättens innehåll synes
därför kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt
att det ej föreligger skäl för att även
pensionerade arbetstagares berättigade
intressen i förevarande hänseende uppmärksammas.

Härpå anförde

Herr KYLING: Herr talman! När förhandlingsrättslagen
kom till 1936 hälsades
den med mycket stor tillfredsställelse
från arbetstagarsidan. Ganska
snart uppstod emellertid viss tveksamhet
huruvida även pensionärerna skulle
inbegripas i lagen och man skulle få
rätt att förhandla även för dem. Så
småningom skickades just denna fråga
för tolkning, och då kom man till det
resultatet, att någon förhandlingsrätt
icke förelåg för dessa pensionärer. Men
socialstyrelsen ville för sin del vid denna
tidpunkt uttrycka det så, att man
uttalade sig för att de statliga och kommunala
myndigheterna icke skulle un -

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. förhandlingsrätt åt arbetstagarförening med avseende a

till denna anslutna pensionärer.

dandraga sig att på begäran överlägga
med tjänstemannaorganisationerna om
redan pensionerade tjänstemäns förmåner.
Denna tolkning gavs någon gång i
början på 1940-talet. Emellertid blev
det inte mer av detta förrän en motion
väcktes i riksdagen av herr Fagerholm
år 1945. I denna motion finns
bl. a. en del synpunkter på pensionärernas
förhållanden, som är mycket aktuellare
i dag än de var vid den tidpunkten.
Motionären säger nämligen i
sin motion, att det för pensionärerna
ofta föreligger ett lika starkt skyddsbehov
som för de befattningshavare, som
är i aktiv tjänst. Den vedertagna uppfattningen
om pensionsrätten måste
nämligen nu anses vara, att pensionstagaren
i första hand skall tillförsäkras
existensmöjlighet på ålderns dagar och
icke enbart ett visst en gång för alla
fixerat årligt belopp. Med utgångspunkt
härifrån är det naturligt, säger
motionären, att utgående pensioner
skall justeras med hänsyn till förändringar
i penningvärdet. Så har också i
stor utsträckning skett under nu rådande
dyrtid. Så sades det, herr talman,
1945.

Jag tror att detta yttrande är betydligt
aktuellare i dag, och man får se det
mot en allvarligare bakgrund än man
gjorde 1945. Det är nämligen helt enkelt
så, att vi har en hel del pensionärer,
som lever i ren misär. Jag kan nämna,
att det i allmänhet är så ordnat, att de
som har pensionsrätt har denna tillerkänd
på G0 procent av sin nettolön. Men
om man jämför dem som tidigare har
gått in i pensionsåldern med dem som
varit kvar i aktiv tjänst tills nu och får
60 procent på nettolönen, visar det sig,
att de förra i dag i vissa fall inte har
mer än 35 å 36 procent av den nuvarande
nettolönen. De har alltså samtidigt
som priserna stegrats enormt fått
ligga kvar i viss utsträckning — jag säger
i viss utsträckning — i ett sådant
läge, att vissa pensionärer i dag lever
2 — Andra kammarens protokoll 1952. Ni

under existensminimum. Det är då enligt
min uppfattning ganska nödvändigt
att man får förhandlingsrätt och får
ta upp detta problem i överläggningar
med arbetsgivarna för att försöka bättra
på vad som här brister.

Riksdagen fann också 1945 ett stort
intresse för denna sak och beslutade i
maj månad enligt förslag av andra lagutskottet,
att en skrivelse skulle avgå
till Kungl. Maj:t, med begäran att
Kungl. Maj:t skulle sätta i gång en
förutsättningslös utredning i frågan. Det
är nu åtta år sedan riksdagen skrev till
Kungl. Maj:t, och man frågar sig om vi
skall få fira 10-årsjubileum innan denna
utredning sättes i gång. Nu har visserligen
den förutvarande socialministern
skickat denna riksdagens skrivelse med
begäran om utredning till 1948 års förhandlingsrättssakkunniga.
Det är ganska
intressant att se hur denna skrivelse
har blivit behandlad av de sakkunniga.
Förhandlingsrättssakkunniga
säger nämligen, att de för sin del anser
det otänkbart att komma med ett förslag
till lösning av frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt enbart för det
statliga och kommunala området. Kommittén
har emellertid icke erhållit sådana
direktiv och icke heller sådan
sammansättning, att kommittén anser
sig kunna ta upp frågorna till undersökning
även för den privata arbetsmarknaden.
Vid sådant förhållande
nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten
för pensionärer åt sidan men
uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen
sin stora förhoppning om
att denna möjlighet ändå skall ges pensionärerna.

Jag anser, herr talman, att man inte
kan leva bara på löften och vackra ord
från myndigheter och utredningar,
utan här behöver det verkligen göras
något.

När jag ställde denna fråga, om vi
kunde få en särskild utredning, hoppades
jag få ett svar som bättre skulle

:w.

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av materiel för civilförsvaret.

täcka detta förhållande än vad det svar
gör som herr statsrådet har avgivit i
dag. Det är nämligen så att herr statsrådets
svar kan uttolkas på flera sätt,
beroende på hur man läser det. Med
bästa välvilja i tolkningen finner jag att
statsrådet ändå tänker någon gång effektuera
riksdagsbeslutet, tv statsrådet
säger, att det nu inte är lämpligt att
sätta i gång utredningen. Lägger jag
tonvikten på ordet »nu» måste det komma
någonting efteråt, och frågan är då,
när den dagen kommer då denna fråga
förelägges riksdagen. Det är verkligen
av behovet starkt påkallat att frågan
blir löst inom den närmaste tiden.

Nu säger statsrådet — och det håller
jag för troligt -— att remissinstanserna
som nu håller på att avlämna sina yttranden
över 1948 års sakkunnigas förslag
har tagit upp dessa problem. Det
visar enligt min uppfattning det glädjande
förhållandet, att remissinstanserna
verkligen har insett behovet av att
en utredning kommer till stånd, och
jag hoppas att remissvaren skall bli så
positiva, att statsrådet finner anledning
att snarast möjligt sätta i gång denna
utredning.

Jag vill, herr talman, på det allra
varmaste vädja till socialministern att
göra slag i saken och effektuera riksdagens
beslut av år 1945 genom att
sätta i gång denna utredning. Det kommer
att bli till stor båtnad för olika
parter, inte minst för pensionärerna i
den svåra ställning vari de nu befinner
sig — jag tänker mest på pensionärer
inom den privata sektorn — om denna
grupp av människor får förhandlingsrätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. upphandlingen
av materiel för civilförsvaret.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr

talman! I en interpellation har herr
Dickson frågat mig, om jag anser, att
vid upphandling av materiel för civilförsvaret
endast principen om lägsta
offererade pris bör vara avgörande vid
valet av leverantör. Om jag icke anser
detta, är jag då beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att tillverkningen av ett
antal av civilförsvarsstyrelsen beställda
luftskyddslampor förlägges till Sverige?

I motiveringen till sina frågor redogör
interpellanten för ett i civilförsvarsstyrelsen
handlagt upphandlingsärende,
rörande vilket följande fakta
må nämnas.

Genom annonser i Tidning för leveranser
till staten och i dagspressen
den 8 juli i år infordrade styrelsen
anbud på cirka 200 000 ficklampor i
två utföranden enligt av styrelsen fastställda
typer. Vid anbudstidens utgång
hade 20 anbudsgivare inkommit med
offerter, av vilka några var alternativa.
Lägsta anbudet på den av styrelsen
önskade lamptypen avgavs av en handels-
och ingenjörsfirma i Göteborg på
tillhopa 553 100 kronor. De av firman
offererade lamporna skulle tillverkas
av en fabrik i Hongkong. Näst lägsta
anbudet avgavs av ett företag i Eskilstuna
och slutade på 656 220 kronor.
Genom beslut den 30 september 1952
godtog styrelsen det av göteborgsfirman
avgivna anbudet. Hela leveransen
skall vara slutförd efter 6 månader.

Herr Dickson anför i sin interpellation,
att det i och för sig är affärsmässigt
fullt riktigt att antaga det
lägsta anbudet men att man i det aktuella
fallet kan lägga även andra synpunkter
på valet av leverantör. Han
hyser tydligen bl. a. vissa farhågor för
att kvaliteten på den kinesiska firmans
produkter icke skulle hålla måttet samt
att svårigheter skulle föreligga vid
kontroll av tillverkningen. Vidare åberopar
interpellanten i huvudsak arbetsmarknads-,
skatte- och beredskapssynpunkter
såsom skäl för att

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av materiel för civilförsvaret.

beställningen i detta fall i stället bör
placeras hos en svensk firma.

Såsom svar på herr Dicksons fråga
om jag anser, att endast principen om
lägsta offererade pris bör vara avgörande
vid valet av leverantör, kan jag
svara med att hänvisa till 1952 års
upphandlingskungörelse. Där stadgas
i 15 §:

»Av de anbud, som komma i fråga,
skall det anbud antagas, vilket med beaktande
av samtliga omständigheter är
att anse såsom för staten förmånligast.
Den omständigheten, att ett anbud
innefattar det lägsta priset, må sålunda
i och för sig icke vara avgörande
för anbudets antagande.»

I förarbetena till upphandlingskungörelsen
nämnes såsom exempel på
vad som sålunda skall beaktas bl. a.
leveranstiden, godsets kvalitet, blivande
driftkostnader, underhållskostnader
etc. Jag tar för givet, att civilförsvarsstyrelsen
vid sin prövning av de olika
anbuden tagit hänsyn till sådana omständigheter.
Styrelsen har i anledning
av interpellationen meddelat mig, att
man genom beskrivning, konstruktionsritningar
och avtalshandlingar preciserat
de krav, som styrelsen med hänsyn
till utförande och kvalitet ställer på
lamporna, samt att göteborgsfirman förbundit
sig att leverera lamporna i enlighet
med vad styrelsen angivit. Leveranskontroll
skall ske i sedvanlig ordning
i Sverige. Någon kontroll i Kina
kommer således från styrelsens sida ej
att äga rum och anses ej heller i och för
sig behövlig. Innan levererade lampor
godkänts, betalas ej fakturorna. Någon
anledning anta, att kommande leveranser
av lampor på grund av kvalitetsbrister
ej skulle godkännas anser styrelsen
icke finnas, helst som erfarenheterna
från andra av samma tillverkare
här i landet förda lamptyper enligt styrelsens
mening är goda. Styrelsen säger
sig icke ha någon anledning anta att
den av firman utfästa leveranstiden ej
skall kunna hållas.

Vad beträffar den andra frågan —
huruvida jag vill vidtaga sådana åtgärder,
att tillverkningen av ficklamporna
förlägges till Sverige -— vill jag
påpeka, att vederbörande upphandlingsmyndighet
i princip helt självständigt
prövar och avgör, vilket anbud
som skall anses vara för staten
förmånligast i den mening som enligt
vad ovan nämnts upphandlingsförordningens
förarbeten anger. Det avtal,
som slutits mellan civilförsvarsstyrelsen
och göteborgsfirman om leverans
av ficklamporna, kan icke rubbas genom
något ingripande från regeringens
sida. Jag anser mig därför sakna anledning
att i sak pröva, vilket anbud
styrelsen borde antagit, och kan alltså
besvara herr Dicksons andra fråga
med nej.

Utöver detta vill jag tillägga, att man
knappast kan begära, att en myndighet
för sitt speciella verks vidkommande
skall i ett så pass rutinbetonat upphandlingsärende
som detta även överväga,
vilka skatteekonomiska och sysselsättningspolitiska
konsekvenser som
kan följa av att en beställning placeras
hos en utländsk leverantör. Vilka åtgärder
som kan behöva vidtagas från
det allmännas sida för att bemästra
sysselsättningssvårigheter måste bedömas
i annan ordning och av andra
instanser. Jag kan emellertid försäkra
att regeringen följer den frågan med
stor uppmärksamhet.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr inrikesministern för
det utförliga svaret på min interpellation.

Det har nu förflutit ganska lång tid,
sedan min interpellation framställdes.
Beställningen av dessa artiklar lär väl
effektueras i sin ordning och allt sålunda
gå bra. Det är ju en sak som

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. upphandlingen av materiel för civilförsvaret.

hos alla parter är ägnad att väcka
tillfredsställelse.

Såsom finansministern för en stund
sedan sade, kan man inte se in i framtiden,
och det gör, att man i vissa fall
får taga det säkra för det osäkra. Det
var egentligen detta som föresvävade
mig när jag tog upp denna fråga. Det
rör sig här om en åtminstone halvt
militär fråga. Just när det gäller militära
frågor, särskilt beredskapsfrågor,
har man som regel sökt gardera
sig mot överraskningar genom att, som
jag nyss nämnde, ta det säkra för det
osäkra. I händelse av en avspärrning
kan man bli helt och hållet utan dessa
artiklar. Nu är ju våra svenska industrimän
duktiga och kan klara besvärliga
situationer, men det tar alltid
sin tid att sätta i gång en nytillverkning
och lägga upp nya verktyg.
Det är inte heller säkert, att alla är så
intresserade av att göra det, om de
inte kommer i åtanke i första hand.

Jag vill betona, att man också måste
se på kostnadsfrågan, vilket statsrådet
med full rätt har understrukit. Jag
tror, att denna uppliandlingsförordning
är lyckligt och riktigt utformad, då
den fastslår, att man visserligen i princip
skall ta det billigaste anbudet men
att man kan få ta hänsyn till även
andra omständigheter. Det är just dessa
andra omständigheter, som också figurerar
i interpellationen, nämligen att
då svenska firmor levererar en vara,
så bereder det arbete åt svenska armar
och ger inkomster åt svenska medborgare.
Inte heller den saken är alldeles
oväsentlig. Vidare uppbär staten skatter
såväl av företagen som av deras
anställda. Den nu ifrågavarande beställningen
skulle under en arbetslöshetsperiod
ha kunnat bereda arbete
under ett halvt år åt ett femtiotal arbetare.
Statsrådet säger kanske, att
detta är hypotetiska saker, som inte
är aktuella. Det visste man emellertid
inte vid tidpunkten för detta avtals
ingående. Jag undrar, om man ändå

inte borde förvänta sig att staten och
dess olika organ, som lyder under regeringen,
även tar hänsyn till dessa
utanför det egentliga ämbetsområdet
liggande förhållanden, såsom arbetsmarknads-
och skattesynpunkter. Staten
har ju inte varit så blyg i andra
avseenden. Det hade t. ex. kanske varit
lyckligast om riksbanken i något
mindre utsträckning varit föremål för
direktiv. Man tycker, att regeringen
även i sådana fall som de nu påtalade
kunde ha framhållit de önskemål som
för oss alla är av intresse och vikt, nämligen
att livet på den svenska arbetsmarknaden
flyter jämnt och utan besvärligheter
samt, framför allt, att beredskapssynpunkten
kommer i första
hand, så att man inte står utan den
materiel, man så väl behöver, om ett
krisläge skulle inträffa.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
förstår mycket väl herr Dicksons synpunkt
att man när det gäller försvaret
och därmed jämförliga ändamål inte
helt bör lita till leveranser från utlandet.
Men vi får komma ihåg att i det
fall som herr Dickson här tagit upp var
leveranstiden mycket kort — leveransen
skulle vara slutförd inom loppet av
sex månader.

I anslutning till de allmänna reflexioner
som herr Dickson gjorde i slutet
av sitt anförande vill jag erinra om att
vi ju har gått in för en allmän liberalisering
av handeln. Vi är intresserade
av att sälja våra egna varor, och vi behöver
exportera en hel del av dem,
men för att kunna göra detta är vi naturligtvis
nödsakade att själva köpa varor
från andra länder. Jag är emellertid
i likhet med interpellanten fullt på
det klara med att i vissa besvärliga lägen
kan man bli tvungen att göra avsteg
från dessa liberaliseringstendenser.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

§ 7.

Svar på interpellation ang. framläggande
för 1953 års riksdag av principförslag
om utbildning av sjukvårdsbiträden och
hemsjuk vårdarinnor.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har fröken
Gerda Höjer frågat mig, om jag ämnar
för 1953 års riksdag framlägga principförslag
om utbildning av sjukvårdsbiträden
och hemsjukvårdarinnor.

Svaret på interpellationen, vilken
framställdes vid vårriksdagen, har på
interpellantens egen begäran uppskjutits.
Jag ber nu att få anföra följande.

I fråga om utbildning av sjukvårdsbiträden
vill jag erinra om att 1946 års
kommitté för sjuksköterskeutbildningen
i sitt första betänkande uttryckligen
framhållit, att sjukhusens huvudmän
bör ha full frihet att pröva olika system
och på det sättet söka sig fram till
lämpliga former för denna s. k. grundutbildning.
Möjligheterna för sjukhusen
att giva sådan utbildning är nämligen
synnerligen växlande. Man kan därför
knappast lägga upp ett standardprogram
för hur den bör organiseras och
genomföras. Kommittén har därför också
begränsat sig till att dra upp några
riktlinjer för hur frågan enligt dess
mening bör lösas. I yttrandena över
betänkandet har förslaget om grundutbildning
i allmänhet biträtts. Ehuru en
sådan utbildning måste anses vara ett
angeläget önskemål, är jag av den åsikten,
att en lagstadgad utbildningsplikt,
för vars genomförande riksdagens medverkan
sålunda skulle erfordras, knappast
är vare sig lämplig eller önskvärd.
Detta har också framhållits i vissa remissyttranden
och synes heller icke
ha förutsatts av kommittén.

Enligt vad jag inhämtat har åtminstone
något landsting försöksvis anordnat
viss grundutbildning, ocli inom
Stockholms stad bedrives sedan några
år tillbaka regelbundet sådan utbild -

ning av nyanställda biträden genom
särskilda 3-veckorskurser. Det är angeläget
att detta sker även på andra håll.
Frågan om anordnande av sådan utbildning
är f. n. föremål för övervägande
inom Svenska landstingsförbundet.
För statens del blir frågan närmast
aktuell vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet. Rekryteringssvårigheter,
som åtminstone för karolinska
sjukhusets del i hög grad beror på bristande
tillgång på bostäder, har hittills
gjort det omöjligt att samla de nyanställda
biträdena till gemensamma kurser.
Enligt vad jag inhämtat har emellertid
inom samarbetsnämnderna vid
nämnda båda sjukhus tillsatts en särskild
kommitté för utredning om bl. a.
grundutbildning för biträden vid dessa
sjukhus. Någon tidpunkt för ett kommande
förslag i ämnet kan dock icke
nu avgivas. F. n. har på försök vid vardera
sjukhuset avdelats en särskild sköterska
med speciell uppgift att ta hand
om och instruera nyanställda biträden
i olika hänseenden. Försöket har visat
sig slå väl ut.

Beträffande frågan om utbildning av
hemsjukvårdarinnor vill jag bekräfta att
medicinalstyrelsen i slutet av år 1949
framlagt förslag med vissa riktlinjer
för en sådan utbildning. Sedan förslaget
remissbehandlats har Kungl. Maj:t genom
beslut den 26 oktober 1951 uppdragit
åt medicinalstyrelsen att — med
beaktande av vid ärendets remissbehandling
framförda synpunkter samt
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
— inkomma med närmare utformat
förslag jämte kostnadsberäkningar
för anordnande av en kurs för
försöksutbildning av s. k. hemsjuksköterskor.
Ärendet är f. n. under utredning
i medicinalstyrelsen, och styrelsens
förslag kan möjligen komma att
avgivas under innevarande år. Innan
jag vet vad förslaget kommer att innebära,
kan jag givetvis inte yttra mig om
huruvida det kan komma att föranleda
någon proposition till nästa års riksdag.

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. framläggande för 1953 års riksdag av principförslag om
utbildning av sjukvårdsbiträden och hemsjukvårdarinnor.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig lia besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag får
tacka statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar som här
lämnats på den interpellation som jag
framställde i våras. Jag föredrog, såsom
statsrådet nämnde, ett svar vid höstriksdagen,
då jag bibringades den uppfattningen
att detta svar skulle kunna
bli något fylligare än det som skulle
ha avgivits vid vårriksdagen. Jag var
nämligen mycket intresserad av att få
ett fylligt svar på den fråga som jag
riktat till statsrådet, men något sådant
har nu i alla fall inte kommit.

Det i dag lämnade svaret visar faran
av att citera satser ryckta ur sitt sammanhang.
På s. 84 i det betänkande
som avgivits av 1946 års kommitté för
sjuksköterskeutbildningen återfinnes
den av statsrådet anförda satsen om att
»möjligheterna för sjukhusen att giva
sådan utbildning» — d. v. s. utbildning
för sjukvårdsbiträden —- »är nämligen
synnerligen växlande». Statsrådet fortsätter
med att säga: »Man kan därför
knappast lägga upp ett standardprogram
för hur den bör organiseras och
genomföras.»

Kommittén däremot fortsätter på följande
sätt: »Detta är ej heller nödvändigt,
utan huvudsaken är, att garantier
skapas för att sjukvårdsbiträden erhålla
en praktisk och teoretisk instruktion av
i huvudsak den omfattning som nedan
säges. Sjukhusens huvudmän böra i enlighet
härmed ha full frihet att pröva
olika system och på det sättet söka sig
fram till lämpliga former. I det följande
uppdragas emellertid några riktlinjer,
efter vilka förevarande frågor
enligt vår mening lämpligen böra lösas.
» I fortsättningen talar sedan kommittén
om hur den anser att detta
skall gå till vid mindre sjukhus och vid
stora sjukhus.

Det är ganska ordentliga riktlinjer
som på detta sätt uppdrages och som
gör att man inte alls behöver vara i
tvivelsmål om hur kommittén tänkt sig
att det hela skulle ordnas.

Det är roligt att höra, att herr statsrådet
finner utbildningen vara ett angeläget
önskemål. En lagstadgad utbildningsplikt
finner statsrådet däremot
varken lämplig eller önskvärd, och en
sådan synes heller inte ha ifrågasatts av
kommittén. Vad menar då kommittén
med att garantier bör skapas?

Herr talman! Jag har tagit upp denna
fråga för att jag gärna vill veta, vad
som av statsmakterna gjorts i detta angelägna
ärende. Vad har gjorts för att
skapa garantier för att utbildningen till
sjukvårdsbiträden säkerställes på angivet
sätt? Från departementets sida
har, såvitt jag kan finna, intet skett.
Betänkandet avlämnades den 31 december
1947 —- alltså för i det närmaste
fem år sedan. Betänkandet har därefter
varit ute på remiss, och förslaget till
grundutbildning har i allmänhet biträtts.

Initiativet till detta angelägna önskemål
har därefter lämnats åt huvudmännen
för statliga inrättningar — de
kommunala sjukhusen och landstingssjukhusen
— som hade att ta upp eller
negligera det. Herr statsrådet har meddelat,
att för statens del frågan närmast
är aktuell för karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet. Detta kan jag gå
med på om härmed menas lokalt. Annars
är ju frågan för statens del synnerligen
högaktuell å samtliga truppförband
och garnisonssjukhus. Här har
också en del initiativ tagits såsom i
Norrbotten, där en instruktionsskötersketjänst
nyligen inrättats med uppgift
att ordna grundkurser för sjukvårdsbiträden
och med tjänstgöring under fyra
månader i statens tjänst och resten av
tiden i landstingets tjänst. Personalsköterskan
på karolinska sjukhuset skall
provisoriskt försöka avdela viss tid till

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. framläggande för 1953 års riksdag av principförslag om
utbildning av sjukvårdsbiträden och hemsjukvårdarinnor.

denna undervisning. Hur detta kommer
att gå vet man ej ännu. Någon ersättning
för en regelrätt upplagd kurs menar
man dock inte att detta skall vara.
Det är ett försök att göra något inom
ett område, där behovet av undervisning
är trängande. Varför har ej bostadsfrågan
kunnat ordnas under dessa
fem år, om det bara är på detta område
svårigheterna har legat?

Fortsätter man granskningen av vad
som här hänt finner man, att Göteborgs
stad målmedvetet arbetat på frågans
lösning sedan 1948. Där har man i det
närmaste lyckats få i gång den av kommittén
föreslagna utbildningen. På stadens
största sanatorium har sålunda
två tredjedelar av sjukvårdsbiträdena
denna utbildning. Jag går inte närmare
in på vad som här skett, eftersom jag
antar att riksdagens ledamöter är
mest intresserade av att se frågan i
dess helhet.

Statsrådet anförde de initiativ, som
tagits i Stockholm. Ja, där har något
hänt, men kursernas uppläggning är
betydligt enklare än de av kommittén
föreslagna. Man har skurit ned den
teoretiska undervisningen samt katastrofalt
minskat den handledda praktiken
—- en vecka mot föreslagna tre
månader. I övrigt ämnar jag inte gå
närmare in på dessa kurser.

Åtminstone något landsting —■ jag
citerar herr statsrådet — har försöksvis
anordnat grundutbildning, och Svenska
landstingsförbundet utreder nu frågan
— en fråga, som kom fram för fem år
sedan. Jag nämner detta för att något
visa, hur alla de som haft intresse för
frågan inte förmått att få fram några
enhetliga riktlinjer på detta område.

Herr statsrådet menar, att frågan om
krav på utbildning för sjukvårdsbiträden
efter enhetliga riktlinjer inte skulle
vara ett problem, där initiativ bör tagas
av statsmakterna eller dess organ, medicinalstyrelsen.
Man kan förtroendefullt
lämna åt sjukvårdens utövare att

ordna denna utbildningsfråga. Vad
sjukvårdspersonalen beträffar räcker
det med de kvalifikationer, som centralt
fastställts för läkare och sjuksköterskor.
För övriga har huvudmännen
alt ensamma bestämma vilken utbildning
som behövs. För min del kan jag
inte biträda denna herr statsrådets uppfattning.
Jag finner denna fråga vara
av sådan betydelse för landets hälsooch
sjukvård,, att principförslag härom
bör fastställas av riksdagen.

Sjukvårdens dilemma behöver jag ej
ge mig in på. Alla medborgare i vårt
land väcks med jämna mellanrum av
nödropen från sjukhusen. Ropen gäller
framför allt behov av den mer eller
mindre kunniga personalen. Av vikt är
att detta inses innan man somnar in på
nytt under sneglande mot det antal
människor, som industri m. m. skall
kunna avstå åt sjukvården under den
närmaste tiden. Lika väl som skolor och
andra officiella institutioner behöver
personal —- tjänstemän med skilda kvalifikationer,
vilkas normer uppgöres av
statsmakterna — så har hälso- och
sjukvården ett trängande behov av att
riktlinjerna för denna personals utbildning
fastställes centralt. Jag beklagar
att statsrådet funnit det uttryckliga
uttalandet av 1946 års kommitté för
sjuksköterskeutbildningen om behov av
garantier för att lämplig utbildning för
sjukvårdsbiträden kommer till stånd
icke vara värt beaktande, trots att majoriteten
av denna personal fem år efter
betänkandets avgivande är i avsaknad
av den för deras arbetsuppgifter nödvändiga
utbildningen.

Frågan om utbildning av hemsjukvårdarinnor
inkom till departementet
1949. Remissbehandlingen räckte till
oktober 1951, då det uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att inkomma med förslag.
Även denna fråga är av stor betydelse
för alla de hem, som på grund av nuvarande
platsbrist på sjukhusen och
på grund av diskussionen om utbygg -

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. undervisningen i ämnet hemkunskap med hushålls''

göromål.

nåd av den öppna vården, en diskussion
som skjuter nybyggnadsfrågan åt
sidan, måste vårda sina sjuka i hemmen
utan möjlighet att erhålla hjälp av
personal med nämnvärda kvalifikationer
för uppgiften.

Herr talman! Jag efterlyser även här
det aktiva intresse, som fortare skulle
bringa frågan till sin lösning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Beträffande
utbildningen av sjukvårdsbiträden
vill jag stryka under vad jag
har sagt i interpellationssvaret, nämligen
att jag inte tror att det är så förfärligt
mycket att vinna med en lagstadgad
utbildningsplikt för landstingen
och städerna. Jag tror att man med ett
visst förtroende får utgå ifrån att huvudmännen
för sjukvården finner det
angeläget att se till att biträdena får
erforderlig utbildning. I fråga om utbildningens
beskaffenhet bör naturligtvis
utredningens synpunkter kunna vara
vägledande.

Jag tror att man kan hysa detta förtroende
för de olika huvudmännen, därför
att man på sina håll, åtminstone på ett
håll inom landstingen samt i Stockholms
stad, är i färd med att ge en sådan
utbildning. Vidare är Landstingsförbundet
inställt på att försöka komma
fram till ett resultat i frågan.

Vad sedan den andra saken om hemsjukvårdarinnor
beträffar vill jag också
stryka under något av vad redan svaret
anger, nämligen att medicinalstyrelsen
har fått i uppdrag att utreda frågan.
Uppdraget lämnades omkring en
månad efter det jag hade tillträtt departementschefsbefattningen.
Jag utgår
ifrån att medicinalstyrelsen i det ärendet
liksom i andra handlar med all den
skyndsamhet som är möjlig.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag tror
att jag tillräckligt framhållit vad som
ligger bakom min iver, nämligen att

det på dessa fem år klart har visat sig
att huvudmännen inte kunnat på egen
hand åstadkomma en sådan utbildning,
som av kommittén föreslagits. Det innebär
inte att det varit omöjligt att få
fram en sådan utbildning — långt därifrån
— men det finns mycket som
måste beaktas, som den enskilde huvudmannen
inte kan göra. Det är därför
jag menar att om utbildningen skall bli
av det värde, som vi behöver för vår
sjukvård, bör direktiven till denna utbildning,
som också enligt statsrådets
mening bör ske i enlighet med kommitténs
förslag, komma från myndigheterna.

Vad sedan beträffar att medicinalstyrelsen
med all skyndsamhet skall
bedriva utredningen om hemsjukvårdarinnor,
hör ju medicinalstyrelsen till
de statliga organ, som i brist på arbetskraft
många gånger inte hinner göra utredningarna
så fort som ur hälso- och
sjukvårdssynpunkt vore önskvärt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

i 8.

Svar på interpellation ang. undervisningen
i ämnet hemkunskap med
hushållsgöromål.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Dickson till mig ställt
följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat
de resultat som nåtts i ämnet hemkunskap
med hushållsgöromål genom att
påbörja undervisningen i 4:e klassen i
stället för i 7:e klassen?

2) Är det statsrådets avsikt att föreslå
sådana ändringar i gällande bestämmelser
att dessa resultat allmänt kan
komma landets skolungdom till godo?

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. undervisningen

göromål.

3) När kan i så fall detta förväntas
ske?

Som svar härpå vill jag framhålla
följande.

Enligt av skolöverstyrelsen fastställda
tim- och kursplaner för försöksverksamheten
vid enhetsskola kan undervisning
i hemkunskap förekomma från
och med klass 4. En studieplan, som
innehåller anvisningar även för denna
undervisning på mellanstadiet, finns
utarbetad.

Undervisning i hemkunskap påbörjas
inte bara i Björkhagens folkskola
i klass 4 utan också i andra försöksskolor.
Denna undervisning i hemkunskap
på mellanstadiet är således ett led
i den allmänna försöksverksamheten.

Där denna försöksverksamhet i hemkunskap
pågår har, som väntat var,
konstaterats, att barnens intresse är
mycket stort och att de lätt lär sig
enklare »red dig själv»-sysslor.

På landsbygden är det emellertid
svårt att ordna denna undervisning på
mellanstadiet annat än i begränsad utsträckning.
Skolkökslokaler finns i regel
endast vid centralskolorna, och där
undervisas blott en del av eleverna på
mellanstadiet. Om inte en lärarinna i
hushållsgöromål är bosatt på orten, kan
även lärarinnefrågan vara svår att ordna.
Ett mycket stort antal av landsbygdens
lärarinnor för som bekant en ambulerande
tillvaro och reser från den
ena fortsättningsskolekursen till den
andra. Undervisningen på mellanstadiet
bör vidare inte koncentreras till alltför
kort period.

Ännu har inte några av de barn,
som erhållit undervisning i hemkunskap
på mellanstadiet, hunnit fullfölja
sin skolgång, och det totala undervisningsrcsultatet
kan därför ännu inte
överblickas. Även om undervisningen
synes ge goda resultat, är det dock
knappast motiverat att låta denna del
av försöksverksamheten redan nu leda

Nr 30.

i ämnet hemkunskap med hushålls till

speciella bestämmelser och anordningar.

Enligt ett alternativ i kursfördelningen
i 1919 års undervisningsplan för
rikets folkskolor kan undervisning i
hushållsgöromål, det vill säga hemkunskap,
förekomma redan från och med
klass 6. Skolöverstyrelsen har möjlighet
att medge hushållsundervisning redan
i denna klass, men hittills har endast
ett mindre antal skoldistrikt utnyttjat
denna möjlighet.

Slutligen vill jag tillägga, att inom
skolöverstyrelsen arbetar från och med
i våras en kommitté för omarbetning av
nu gällande undervisningsplan för folkskolorna.
Arbetet är emellertid ej slutfört,
och jag kan därför icke nu ange,
i vilken utsträckning undervisning i
hemkunskap kommer att föreslås.

Vidare anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
måste nog säga att det aktstycke, som
ecklesiastikministern nu föredragit och
för vilket jag tackar honom, har berett
mig en betydande missräkning.
Endast den omständigheten att jag vet,
att han under den senaste tiden har varit
utrikes i viktiga och som jag hoppas
angenäma ärenden, vilket också har
gjort att jag vågar tro att det inte är
han själv som författat denna skrift,
gör att jag kan bibehålla den veneration
för honom som jag hittills har
hyst.

Jag har alltmer kommit till den övertygelsen,
att vad som nu behandlas är
en mycket betydelsefull fråga, en central
fråga beträffande skolans uppgift
i samhället, där alltså skolans fostrande
gärning är särskilt betonad. Med hemmens
nuvarande organisation är det av
den största vikt att denna fostran, som
förut sköttes av hemmen, sätts in så
tidigt som möjligt i skolan. Det är just
detta som denna försöksverksamhet har
tagit sikte på. .lag lyckönskar den eller
dem, som först kom på denna idé. Det

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. undervisningen i ämnet hemkunskap med hushålls göromål.

sägs också i svaret, att som var att
vänta har den givit uppmuntrande resultat.

Sedan skriver man emellertid, att
ingen av de elever, som fått denna undervisning,
har ännu hunnit att sluta
skolan. Man kan sålunda inte bedöma
undervisningsresultatet. Är det säkert
att det är vid slutet av skolgången, som
man. skall kunna ta ställning till vad resultatet
har blivit? Kan man inte med
lika stort fog säga, att det är bäst vi
väntar tills litet längre fram för att se,
om eleverna blivit undervisningsråd eller
ecklesiastikministrar av den här undervisningen,
innan man vågar taga
riktig ställning till hur man skall göra?

Konsekvensen är sålunda: ingen åtgärd.
Det finns emellertid ett enda litet
ord i svaret, som ger ett visst hopp, och
det är ordet »knappast», som står på
andra sidan. Det står: »...är det dock
knappast motiverat att låta denna del
av försöksverksamheten redan nu leda
till speciella bestämmelser och anordningar».
Jag hoppas verkligen att detta
»knappast» kommer att stå för statsrådet
i hans drömmar på natten och så
småningom förvandlas till ett annat
svenskt ord, som betecknar en mera
positiv inställning.

Nu är detta således ett försök. Men
man kan inte betrakta det isolerat utan
måste fråga sig: Är det bra som det är
nu med denna sak? Såvitt jag har hört
och förstått är det på intet sätt tillfredsställande
som det nu är. Det som man
sålunda väljer att fortsätta med år efter
år, ända tills de oskäliga barnen har
slutat skolan, i stället för att lägga undervisningen
i enlighet med denna så
lovande försöksverksamhet, medför efter
vad erfarenheten visat att undervisningen
i många fall är rent bortkastad.
Det lär vara så, att i realskolan är detta
slags undervisning obligatorisk även för
pojkar, och det har berättats mig att det
gång på gång händer att unga lärarinnor,
som skall in för att meddela denna

undervisning, står utanför dörren och
gråter vid tanken på vad de skall få
uppleva, när de råkar ut för dessa halvvuxna
pojkars fantasi och verksamhetslust.
Det är ju en ganska känd sak att
pojkar, när de blir litet äldre, avskyr
allt vad som kan betraktas som flickgöromål,
och skall de nu gå i köket och
pyssla med dessa saker utan att ha intresse
för det, kanske undervisningen
till och med motverkar det goda syftet.

Undervisningen i hithörande ämnen
har såvitt jag förstår pågått efter samma
system ända sedan förra världskriget.
Det har dock hänt ett och annat i
samhället sedan dess, som bort motivera
en omprövning. Omprövningen har
ju också mycket riktigt skett i fråga om
försöksverksamheten, och det är för
att man skall dra konsekvenserna av de
erfarenheter vilkas förträfflighet så allmänt
omvittnats, som jag nu har fört
detta ämne på tal.

Vad jag verkligen hoppas är att statsrådet
inte anser att det är riktigt som
det är nu. Detta med pojkarna, som
jag nämnt om, borde inte få fortgå en
enda termin längre, när man ser hur
det hela verkar. När det är så, att denna
försöksverksamhet i detta avseende
som här påtalats, nämligen att både
pojkar och flickor på ett tidigare stadium
får syssla med dessa göromål, har
visat så utomordentligt positiva resultat,
begriper jag inte, att inte ecklesiastikministern
skyndar att ändra på saken
i stället för att låta det bli vid det
gamla. Jag återkommer till att vad man
vill i denna försöksverksamhet, det är
barnens fostran; det är inte så mycket
att plugga i dem kunskaper, utan det
är att ge dem en injektion redan från
början av de element, som fordras för
att göra dem till goda och hänsynsfulla
människor, att lära dem hövlighet och
uppmärksamhet. Som biprodukt kommer
då aktningen för de husliga göromålen,
vilka, som vi alla vet, har kommit
i en smula misskredit på senare år.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. undervisningen

göromål.

■lag skulle också vilja tillägga, att det
är av den största betydelse, att den
erfarenhet som har samlats i samband
med denna försöksverksamhet också
tillvaratages.

Jag slutar, herr talman, mitt anförande
med att ännu en gång uttrycka den
förhoppningen, att här görs någonting
så snart som möjligt och att de vunna
erfarenheterna snarast möjligt omplanteras
i verkligheten, så att så många
som möjligt av våra barn får del av
detta nya och så få som möjligt skall
behöva dras med det gamla, icke lyckade
systemet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Dickson och jag har kanske inte
så olika grundsyn på dessa saker, men
herr Dickson, som är en sant konservativ
man, borde ju kunna låta vårt vanliga
system för reformer verka även
på detta område. I varje fall vågar inte
jag som ecklesiastikminister här springa
i förväg framför de utredningar som
kan behövas, framför allt därför att jag
vet, att de tekniska resurserna på området
ingalunda är så tillräckliga som
man skulle önska sig.

Det föreföll mig som om herr Dickson
inte riktigt visste vilket slag av
skola det var som man här borde angripa
och reformera. Vi har ju infört
denna mera omfattande hemkunskap i
vår nioåriga försöksskola, som emellertid,
såsom jag också har påpekat i interpellationssvaret,
ännu inte har hunnit
fram till slutet i något enda försöksdistrikt.
Då kan det väl i alla fall
vara i överensstämmelse med en gammal
god regel, att man ser på hela resultatet
av denna försöksverksamhet,
innan man drar alltför vittgående slutsatser.

Sedan är det som bekant på det sättet,
att vi sätter in nya försöksdistrikt
undan för undan. Även om vi har sett
några få skolor gå igenom hela pro -

Nr 30.

i ämnet hemkunskap med hushålls grammet,

så brukar vi ju inte vilja dra
alltför vittgående slutsatser av det.
Tvärtom tror jag det är många av herr
Dicksons meningsfränder, kanske allesammans,
som i vår skolreformverksamhet
i dagens läge fäster en mycket
stor vikt vid att vi får ganska god tid
på oss att låta denna försöksverksamhet
visa vad den går för.

Nu är det väl emellertid inte för försöksskolornas
skull herr Dickson har
framställt sin interpellation, utan det
förefaller ju vara både realskolornas
och folkskolornas sätt att arbeta, som
han finner inte vara fullt lyckat på
detta område. Därifrån och till att omedelbart
anbefalla reformer nu är emellertid
ett mycket långt steg. När jag
har pekat på att det föreligger svårigheter
att ordna det på landsbygden, så
vill jag i alla fall tillägga, att även städerna
nog kommer att få väldigt svårt
att skaffa fram både de lokaler och de
lärarinnor, som skulle behövas för att
med ens helt kunna genomföra denna
verksamhet i våra skolor. Skulle städerna
lyckas dra till sig de behövliga
lärarinnekrafterna, så blir det ju ännu
mindre tillgång på sådana lärarinnor
på landsbygden för den undervisning
som man där skall bedriva.

Det är sålunda ganska omöjligt att
för närvarande tänka sig att mera allmänt
genomföra detta. Kommer därtill,
såsom jag har pekat på i slutet av
mitt interpellationssvar, att skolöverstyrelsen
har börjat en omarbetning av
undervisningsplanen i folkskolorna och
att vi vet vilken ämnesträngsel det råder
vid våra olika skolor och därför
inte kan göra mera betydande ändringar
utan en ordentlig utredning, så
måste vi väl i alla fall ge skolöverstyrelsen
litet tid på sig att utarbeta sitt
förslag. När ett sådant förslag föreligger,
får vi givetvis ta ställning till detsamma.
.lag kan emellertid inte tänka
mig — även om man kan vara intresserad
av saken — att det skulle gagna

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. undervisningen i ämnet hemkunskap med hushålls göromål.

att anbefalla en mycket stor utökning
av denna verksamhet utan att ha genomträngt
vad som kan vara möjligt
därvidlag.

Fröken AGER: Herr talman! Jag kan
i stora delar instämma i vad herr
Dickson här framhållit, utom vad det
gäller att bryta ut försöksverksamheten.
Därvidlag håller jag med herr
statsrådet att det inte torde vara lämpligt
att göra det.

De lärarinnor, som undervisar i
hemkunskap vid försöksskolorna, kan
säkert vittna om att detta ämne har en
mycket stor uppgift att fylla. Det ger
barnen goda arbetsvanor o. s. v. Barnen
har också vid denna undervisning
möjlighet att röra sig fritt, de får arbeta
mera manuellt än annars, och de
behöver inte sitta stilla under lektionerna.
Över huvud taget är lokalerna
vid undervisningen i hemkunskap mera
lika hemmen, och därför trivs barnen
med denna undervisning.

Vi måste också tänka på att hemmen
nu är helt annorlunda än förr. En hel
del av den fostran, som mödrarna
förut gav barnen, måste nu skolan
meddela, och det kan man göra vid
undervisningen i hemkunskap. Jag tror
också att undervisningen i detta ämne
skulle kunna läggas på en helt annan
bog, när man kommer upp i sjunde
eller åttonde klasserna, om den då
vore underbryggad med några timmar
i fjärde, femte eller sjätte klasserna
oller vilket resultat man nu kommer
fram till under försöksverksamheten.
Vidare tror jag att man med denna
undervisning kan lägga en god grund
till barnens yrkesval senare. Det vore
mycket egendomligt om man inte skulle
kunna påverka ungdomarna att sedan
fortsätta med en yrkesutbildning på de
praktiska områdena.

Jag förstår som sagt att man inte kan
bryta ut denna verksamhet ur den övriga
försöksverksamheten, men vore

det inte möjligt att utvidga den? Som
statsrådet här framhöll har ju kommunerna
möjlighet att påbörja undervisningen
i hemkunskap i sjätte klassen.
Det är emellertid den olämpligaste
åldern, då barnen är trötta och befinner
sig i en övergångsperiod — i
avgångsklassen till realskolan — och
då de är i pubertetsåldern. Det är mycket
bättre att gå ned till fjärde eller
femte klassen, kanske allra helst till
fjärde. En hel del av det arbete, som
barnen annars tycker är tråkigt, blir
då roligt. Det blir mera allvar än lek
i undervisningen då.

Statsrådet sade att 1919 års undervisningsplaner
håller på att omarbetas
i skolöverstyrelsen, och jag vill varmt
vädja till statsrådet att ge vederbörande
kommitté i uppdrag att ta upp och
ventilera denna fråga för att se om det
inte är möjligt att förlägga undervisningen
i hemkunskap till ett vidare
område utanför försöksdistrikten, med
bibehållet statsbidrag. Jag vet att det
finns många kommuner som i dag vill
ha undervisning i hemkunskap ■—- och
som också har det — men de får inga
statsbidrag till det. Så är bland annat
fallet i Uppsala. Där har vi sådan undervisning,
men kommunen får själv
betala den.

Men, herr statsråd, det finns en annan
sak i samband med denna fråga,
som går att genomföra, nämligen att
göra ämnet hemkunskap likställt med
övriga ämnen i försöksverksamheten.
Så har t. ex. lärare i övriga undervisningsämnen
möjlighet att anordna lärarkonferenser,
vilket lärarkrafterna i
hemkunskap icke har, eftersom det
inte finns något anslag för den saken.
Jag hoppas att herr statsrådet till kommande
riksdag framlägger förslag om
att medel ställes till förfogande för
lärarna i hemkunskap för detta ändamål,
så att de kan samlas till sådana
konferenser.

Förra året beslöt vi här i riksdagen

Tisdagen den 2 december 1952. Nr 30.

Svar på interpellation ang. undervisningen i ämnet hemkunskap med hushålls -

göromål.

att folkskole- och småskoleseminariernas
rektorer skulle ha möjlighet att
resa ut i försöksdistrikten och komma
i kontakt med undervisningen, men
den gången blev rektorerna vid handarbets-
och skolköksseminarier undantagna.
Varför blev de det? Bör inte
också de ha möjligheter att resa ut
och komma i kontakt med denna försöksverksamhet? Det

är också en annan sak, som
påtalats många gånger i samband med
inrättandet av försöksroteln i skolöverstyrelsen,
nämligen att det borde tillsättas
en särskild konsulent för undervisningen
i hemkunskap. Man vet nämligen
ute i landet över huvudtaget inte
vad som göres på detta område. Allt
som göres måste samordnas på en
hand, och det vore mycket önskvärt
om så skedde. Jag vill även här varmt
vädja till herr statsrådet om att ta upp
denna fråga, så att vi får en särskild
konsulent i skolöverstyrelsen härför.
Den nuvarande bemanningen på skolöverstyrelsen
är en förste och en andre
konsulent för hemkunskap, som också
skall ha hand om skolbespisningen ute
i skolorna. Den bemanningen räcker
inte till. Hela ämnet hemkunskap blir
lidande på det.

Jag tror att hemkunskap är ett ämne,
som är väl värt att man tar hänsyn
till och beaktar, ty jag tror att hemkunskapen
kan höja värdet av det
praktiska arbetet i skolorna och vara
värdefullt för familjerna över huvud
taget.

I detta anförande instämde fröken
Elmén och fröken Wetterström.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag kan
i stora delar instämma i vad fröken
Ager här framhållit i sitt utmärkta
anförande. Särskilt skulle jag vilja understryka
vad fröken Ager sade om
att ämnet hemkunskap bör jämställas
med övriga ämnen i skolorna och inte

betraktas som någon sorts biämne utan
egentlig betydelse.

Vidare betonar jag vad jag framhöll
i mitt tidigare anförande, nämligen att
jag tror att ämnet har en mycket central
plats och stor betydelse i skolans
arbete, om det lägges på det rätta
sättet. Jag tycker att det väsentliga bör
vara att ämnet flyttas ned från sjunde
till fjärde klassen — och att detta
skulle behöva möta så stora svårigheter,
kan jag inte begripa. Detta är inte
ett utslag av någon bristande konservatism,
som herr statsrådet talade om,
utan det är, herr statsråd, om jag får
lov att säga det själv, bara sunt förnuft.
Har man funnit att någonting är bra,
så skall man göra det, och om någonting
inte är bra, så skall man låta bli
det.

Jag får hoppas —• och jag tror det
finns grund för den förhoppningen —
att statsrådet dock med stort intresse
kommer att följa dessa frågor, och att
ämnet hemkunskap i det allmänna
medvetandet genom statsrådets stöd
skall få den plats i skolundervisningen
som det verkligen förtjänar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Med anledning av det nyss sagda vill
jag bara framhålla, att vi ju tänker
oss att de praktiska ämnena skall få
en bättre ställning i vår nya skola och
då inte minst detta ämne. Men därifrån
och till att vara färdig med allmänna
bestämmelser för skolväsendet
i dess helhet nu utan att avvakta försöksverksamhetens
vidare gång och
utan att närmare leda i bevis vad man
över huvud taget kan göra omedelbart,
är ju steget väldigt långt.

Herr DICKSON: Herr talman! Skulle
man kunna få en antydan om vad herr
statsrådet anser om den tid, som behövs
för att försöksverksamheten skulle
ge något utslag? Den har dock hållit på
i tre år nu, men detta tycks inte alls

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Svar på interpellation ang. undervisningen i ämnet hemkunskap med hushålls göromål.

vara tillräcklig tid för att ge statsrådet
en fingervisning i denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Ja, därvidlag tror jag nog i alla fall, att
herr Dickson begär mera av mig än
som är möjligt. Om jag uppfattat interpellationen
rätt gäller den ju frågan om
en ändring av gällande bestämmelser,
som allmänt skulle komma landets skolungdom
till godo; det är sålunda folkskolan
det är fråga om. Jag skulle då
vilja fråga: Vilket eller vilka ämnen
skall vi inskränka på för att sätta in
detta ämne, vilka lokaler skall vi ha för
detta ändamål, vilka lärarinnor skall vi
behöva och har vi sådana? Jag tror inte
att herr Dickson kan ge något bestämt
svar härpå, ja, jag tror inte ens att fröken
Ager med sin obestridliga sakkunskap
på detta område kan ge ett bestämt
svar. Även om fröken Ager och
jag är överens om att det bör kunna
göras mera för ämnet hemkunskap, är
vi faktiskt inte färdiga att ge allmänna
bestämmelser i dagens läge för en utvidgning
härvidlag.

Herr DICKSON: Herr talman! Om herr
statsrådet sätter fart på skolöverstyrelsen
och riktigt säger ifrån — herr statsrådet
skrattar åt detta, men skulle det
vara något särskilt svårt att göra det —
då tror jag man skulle kunna få fram
ett praktiskt resultat ganska snart. Man
behöver ju inte ha allting färdigt på en
gång utan kan ta det så småningom.

I de skolor på landet där det inte går
eller där det inte är lämpligt får man
vänta litet. Meningen med min interpellation
är, som herr statsrådet mycket
väl förstår, att framhålla att detta
är en bra sak, och att om en sak är bra
bör barnen få den så fort som möjligt
och på de platser där det är möjligt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Lika väl som det tar tid att utreda saker
och ting, lika väl tar det tid att

framskapa de resurser som kommer att
behövas. Jag skrattade inte åt herr
Dicksons anförande därför att det skulle
vara omöjligt att få en sådan utredning
gjord. Det går att få denna utredning
gjord relativt snabbt, men däremot drar
jag starkt i tvivelsmål om det är möjligt
att få ett aldrig så gott förslag i
en större utsträckning genomfört i
praktiken med det allra snaraste. Därvidlag
skjuter jag fram både lokal- och
lärarbristen, som vi säkert känner lika
bra till allesammans.

Fröken AGER: Herr talman! Jag instämmer
med herr statsrådet i att det
är otänkbart att utvidga denna verksamhet
efter allmänna regler i någon
större utsträckning utanför försöksdistrikten.
Men jag håller fortfarande fast
vid att jag tror att det är möjligt för
statsrådet att utvidga verksamheten till
kommuner, som nu inte har statsbidrag.
Denna undervisning behöver inte ligga
i skolkök o. d.; den kan ligga i vanliga
klassrum. Givetvis är detta inte något
ideal, men i stället för att ämnet skall
strykas från schemat kan man mycket
väl lägga det i vanliga klassrum. Däremot
möter det givetvis större besvär
att skaffa lärarinnor, men det beror på
den lönesättning som sker från riksdagens
sida. Så länge vi inte har fått
någon bättre lönesättning kan vi över
huvud taget inte få någon rättelse till
stånd på detta område.

Herr DICKSON: Herr talman! Nu tror
jag att vi börjar förstå varandra, ecklesiastikministern
och jag. I det senaste
anförandet kände jag igen honom då
han sade ungefär så här, att det är
omöjligt att kunna i någon större utsträckning
omedelbart genomföra denna
undervisning. Det begär jag inte heller,
men när herr statsrådet säger detta
tycker jag att det tyder på att han i alla
fall vill göra vad han kan för att få igenom
det hela så snart som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 2 december 1952.

Nr 30.

§ 9-

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 253, angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare.

§ 10.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 11, statsutskottets
utlåtanden nr 215—223 och
första lagutskottets utlåtande nr 31.

§ 11.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 2 december 1952.

Till justitiedepartementet hade den
28 november 1952 från länsstyrelsen i
Östergötlands län inkommit fullmakt
för fru Britta Holmström, Linköping,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för fru Britta
Holmström, Linköping, att inträda som
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari 1953 efter herr Bergstrand.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376) m. m.; och

nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.

§ 13.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en
motion, nr 705, av herr Lundberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 253, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare.

Denna motion bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Onsdagen den 3 december.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. framläggande
av fakta rörande svensk utrikes- och
handelspolitik under andra världskriget.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har med
kammarens tillstånd till mig ställt frågan
om jag överväger åtgärder att i
lämplig form möjliggöra att fakta framlägges
om svensk utrikes- och handelspolitik
under det andra världskriget i
syfte att tillförsäkra svensk forskning
och allmänhet vederhäftiga upplysningar
och för att tillrättalägga möjligen
förekommande missvisande utländska
framställningar.

Interpellationen berör en fråga, som
redan tidigare varit föremål för diskussion
i kammaren, nämligen 1946 i
samband med remissdebatten och i en
interpellation av herr Ståhl. Krav ställdes
då på en ökad publiceringsverksamhet
från regeringens sida avseende
det andra världskrigets historia. Kraven
gällde såväl sammanhängande redogörelser
för Sveriges utrikespolitik
under krigsåren som aktpublikationer
från samma tid. Redan då framhöll jag
som min bestämda uppfattning — och
jag har inte senare haft anledning att
revidera den — att officiell historieskrivning
är ett oting, varmed regeringen
icke bör ta befattning. Inte heller
kan det vara av speciellt intresse
för det svenska folket att få en värdesättning
av den förda politiken av en
enskild person, som handlar på UD:s
uppdrag och — kan det åtminstone
alltid påstås — under dess kontroll.
Den moderna historievetenskapen har
visat och visar dagligen, hur svårt det

är att nå en objektiv bedömning av en
förgången tids händelser -—• det må
gälla medeltid eller 1800-tal —• och
först en längre tids vetenskapliga diskussioner
med inlägg från representanter
för skilda uppfattningar kan föra
historieforskningen nära sanningen om
vad som verkligen har skett i det som
har synts ske. Hur mycket vanskligare
skall det då icke vara för en eller ett
par historiker att på uppdrag nå fram
till en objektiv bedömning av utrikespolitiken
under den svåra tid, som vi
själva bär upplevat men på vilken vi
ännu inte kan anlägga historiska perspektiv
och där vi kanske ofta är
känslomässigt engagerade. Det blir den
fria forskningens sak att allteftersom
akterna blir tillgängliga beskriva den
svenska utrikespolitiken. 1600-talets
statsledningar använde sig av rikshistoriografer;
vår tids demokratiska samhälle
har ingen användning för sådana.

Frågan blir till en början i stället, i
vad mån vi kan lämna historikerna och
andra intresserade tillgång till våra arkiv.
Enklaste sättet att lösa frågan hade
givetvis varit att utan vidare öppna
alla arkiv, men här hindras ju den fria
tillgången av grundlagsbestämmelser
och lagbestämmelser om sekretess för
handlingar, som rör Sveriges förhållande
till främmande makt. Den väg,
som står regeringen till buds och också
som bekant i stor utsträckning har använts,
är att frige handlingar efter
prövning från fall till fall. Regeringens
uppgift är enligt min mening alltså icke
att låta författa historia utan att själv
framlägga akter och, där så kan ske,
medge enskilda forskare tillgång till
dem. Det händer i själva verket icke
sällan, att personer med allvarliga vetenskapliga
syften får bifall till sina
framställningar att få tillgång till eljest

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. framläggande av fakta rörande svensk utrikes- och

handelspolitik under andra världskriget.

sekreta handlingar i UD:s arkiv, därest
dessa framställningar är väl motiverade.
Varje år beviljas forskningsansökningar,
och departementsarkivets forskarrum
står sällan tomt. F. n. arbetar
som bekant flera icke officiellt engagerade
historiker med material ur UD:s
arkiv från senare tid. Jag avser främst
det med enskilda medel bekostade arbete
om den svenska utrikespolitikens
historia fram till krigsutbrottet 1939,
som f. n. är under utarbetande. En del
om första världskriget, skriven av professor
Torsten Gihl, har ju redan utkommit
och framkallat ett livligt meningsutbyte.
En annan del om tiden
1920—1939 håller på att utarbetas av
professor Erik Lönnroth. Det är icke
sant, när det som helt nyligen skett i
en tidningsledare (SDS 1952 25/11)
påstås, att forskare, som haft en annan
mening än Gihl, icke fått tillgång till
av honom utnyttjade handlingar i UD
av det skälet, att arkiven icke är offentliga.
Tillstånd åt en blivande recensent
av Gilils bok har nyligen givits
att se icke bara de handlingar, som
Gihl fått ta del av, utan även alla andra
handlingar, som kan stå i samband
med ämnet. Det är även felaktigt
att påstå, som också skett, att personer,
som deltagit i utrikespolitiken under
t. ex. det andra världskriget, icke
skulle kunna publicera sina upplevelser
förrän efter 50 år. Under senare
år har ju flera diplomater utgivit sina
minnen. Lagbestämmelserna gäller aktmaterialet,
inte den eventuella författarens
egna minnen. Var och en som
inträder i utrikesförvaltningen får dock
naturligtvis anse sig bunden av en viss
diskretion. Det synes därför givet, att
han i sina eventuella memoarer icke
bör publicera sina minnen i frågor som
berör relationerna till andra länder
utan att under hand beröra saken med
den ansvariga utrikcslcdn ingen. Vill
han dessutom publicera sekretessbelagda
akter i sina memoarer, kan han lik3
— Andra kammarens protokoll 1952. ?

som andra forskare begära tillstånd
härtill av Kungl. Maj:t.

Frågan om att flytta sekretessgränsen
till vissa bestämda årtal har diskuterats,
men de flesta skälen har talat för
att t. v. behålla de nuvarande bestämmelserna
om en automatiskt glidande
gräns och att i stället generöst bevilja
forsknings- och publiceringstillstånd, i
synnerhet i fråga om det äldre materialet
inom femtioårsgränsen.

Jag vill i sammanhanget framhålla,
att jag givit utrikesdepartementets arkivchef
i uppdrag att vid vården av
departementets arkiv i samband med
ordnings- och förteckningsarbeten på
allt sätt beakta historieforskningens
krav. Ett betydande material från tyska
arkiv har samlats under senare år
—- det gäller särskilt Auswärtiges Amts
arkiv — och delvis redan ställts till
forskningens förfogande. I departementets
arkiv har också samlats såväl enskilda
diplomatarkiv som diplomatmemoarer
i manuskript, och denna utväg
att åt den kommande historieforskningen
rädda ett viktigt källmaterial kommer
att prövas i så stor utsträckning
som möjligt.

Jag behöver väl knappast erinra om
de aktsamlingar, som utrikesdepartementet
tid efter annan publicerat till
allmänhetens upplysning. Sedan det
andra världskrigets slut har som bekant
utgivits dokumentsamlingar rörande
bl. a. förbindelserna mellan chefen
för lantförsvarets kommandoexpedition
och tyske militärattachén i Stockholm
1939—1945 (1940), transiteringsfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål
april—juni och juni—december
1940 (1947), förspelet till det tyska
angreppet på Danmark och Norge den
9 april 1940 (1947), frågor i samband
med norska regeringens vistelse utanför
Norge 1940—1943 (1948), diverse utrikesfrågor
1950—1951 (1952) samt helt
nyligen nedskjutningen av de två .svenska
flygplanen över Östersjön i juni
r 30.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. framläggande av fakta rörande svensk utrikes- och

handelspolitik under andra världskriget.

1952 för att endast nämna några av de
viktigare publikationerna. För sådana
aktstycken har för övrigt två serier
upplagts, den ena omfattande periodiska
publikationer, den andra omfattande
monografier. Genom de periodiska
redogörelserna för t. ex. FN:s generalförsamlings
och Europarådets möten
har ju den utrikespolitiskt intresserade
allmänheten tillfälle att bekvämt följa
viktiga sidor av storpolitiken och Sveriges
roll i denna. Jag anser mig sålunda
redan ha visat mitt intresse för
att snarast möjligt till allmänhetens
upplysning publicera sådant som kan
och bör offentliggöras på ett tidigt stadium.

Aktpublikationerna om permittenttrafiken
under det senaste kriget omfattar
flera hundra sidor och behandlar
ändå bara ett visst skede av denna trafik.
Detta bör vara en tankeställare för
dem som till äventyrs tror, att man
skall kunna på förhand täcka hela det
utrikespolitiska fältet under t. ex. andra
världskriget med aktpublikationer
och förutse vad som kan komma att
tid efter annan aktualiseras i utländska
publikationer eller i utländsk press.
Utrikesdepartementet får helt naturligt
i regel nöja sig med att kommentera,
beriktiga eller dementera de mer eller
mindre sanningsenliga påståenden om
svensk utrikespolitik, som då och då
publiceras i utlandet. Där så anses behövligt,
har den vetenskapligt utbildade
personalen i departementets arkiv
fått verkställa mera omfattande utredningar.
Det väsentliga är dock i detta
sammanhang, att brännande frågor redan
fått sin belysning på ett tidigt stadium
genom aktpublikationer, så långt
detta varit av praktiska eller andra
skäl möjligt. Det är på denna väg vi
bör vandra också i fortsättningen. Huruvida
utrikesdepartementet skall efter
utländskt mönster utge större historiska
aktpublikationer rörande bl. a. det
andra världskriget är en fråga om myc -

ken tid och mycket pengar, som kommer
att övervägas men som jag inte nu
är beredd att taga ställning till.

Om jag sammanfattar de synpunkter
jag nu framlagt vågar jag påstå, att under
senare år från utrikesledningens
sida mycket har gjorts för att lämna
svensk forskning och allmänhet vederhäftiga
upplysningar om svensk utrikespolitik
och för att tillrättalägga
missvisande utländska framställningar.

I den mån nya initiativ tages av forskare
eller memoarförfattare kommer de
från utrikesledningens sida att bedömas
i en positiv anda.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra mitt vördsamma
tack för hans svar på min interpellation
och för att svaret har kommit så
snabbt. I väsentliga ting kan jag vara
överens med honom. Men detta är ju en
avvägningsfråga, som man kan se ur
annorlunda perspektiv än hans, och jag
skall försöka att utveckla några av mina
synpunkter.

Jag anser liksom hans excellens utrikesministern
att vår demokrati icke
har någon användning för rikshistoriografer.
Officiell historieskrivning är
som regel ett otyg. Det har vi erfarenheter
av från vårt eget land liksom från
andra länder. Även den regering som
strävar efter att ge en i mesta möjliga
grad objektiv upplysning frestas lätt att
direkt eller indirekt försvara sin politik.
Då hans excellens utrikesministern
i sitt svar kom in på 1946 års debatt i
dessa stycken, kan det erinras om att
åtskilligt hänt sedan dess. Då framhölls
det i debatten, icke minst från hans
excellens utrikesministerns sida, att vi
måste ta hänsyn till andra staters berättigade
intressen. Det sades då, att vi
låg i spetsen i fråga om publicerandet
av akter från det andra världskriget.
Detta var riktigt då. Men gäller de or -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. framläggande av fakta rörande svensk utrikes- och

handelspolitik under andra världskriget.

den även i dag? Vad har man inte fått
läsa i utländska publikationer även om
förhållanden som avser vårt eget land?
Även de som stått i händelsernas centrum
har icke tvekat att publicera de
mest ömtåliga ting. Det kan vara onödigt
att här närmare beröra Winston
Churchills fascinerande memoarer, som
avhandlar även svenska förhållanden.
Engelsmännen är i färd med att publicera
ett mycket stort verk om det andra
världskriget. En av detta verks volymer
belyser ganska ingående krigsårens
förhandlingar med främmande makter,
bland annat Sverige. I USA har man
delvis gått ännu längre. Mycket ömtåliga
delar av Förenta staternas utrikespolitik
har berörts i olika memoarer. Jag
kan erinra om de av Harry Hopkins utgivna
papperen och många andra publikationer.
En rad utländska diplomater
har berört sin verksamhet i Sverige,
och andra har också sysslat med
svensk politik. Delvis torde de framställningar
som i dessa arbeten ges vara
missvisande och ge en alltför negativ
bild av svensk regeringspolitik under
det andra världskriget.

En framstående svensk diplomat och
f. d. statsråd betonade nyligen, att det
är ett anmärkningsvärt förhållande, att
vi inte har några publicerade minnesanteckningar
och memoarer från det
första världskriget av någon person i
mera ansvarig ställning. Inte heller har
vi några sådana framställningar när det
gäller det andra världskriget. Det kan
i detta sammanhang erinras om professor
Gihls bekanta och omdiskuterade
framställning från det första världskriget,
som inte kom ut förrän 1951. Vi
har inom de närmaste åren att motse
en på utrikesdepartementets arkiv baserad
översikt rörande mellankrigsårens
politik. Men så vitt jag vet kommer man
inte att gå längre än till 1939. Det senaste
världskriget kommer icke att bli
behandlat. Något löfte att så sker har i
varje fall icke givits i hans excellens

utrikesministerns svar i dag. Det säges
i detta svar: »Huruvida utrikesdepartementet
skall efter utländskt mönster
utge större historiska aktpublikationer
rörande bl. a. det andra världskriget är
en fråga om mycken tid och mycket
pengar.» Hans excellens är icke beredd
att nu ta ställning till huruvida så skall
ske.

Det kan naturligtvis sägas, att en
gång får vi kanske hättre råd och att
man kan se händelserna från vidare
perspektiv, när man inte har dem så
nära inpå sig. Men det är ju ett faktum,
att många av de personer, som skulle
kunnat ge upplysningar, då är borta.
Jag tror att det av flera skäl vore ytterst
viktigt om man på detta område
finge nya publikationer. Det är inte här
tal om någon historieskrivning. Jag är
väl medveten om att i nästan all historieskrivning
ligger värdeomdömen. Vi
ser ständigt omvärderingar företagas
av de handlande personerna. Någon historieskrivning,
som med något slags
naturvetenskaplig exakthet skulle kunna
fånga in det historiska skeendet i fasta
och oomtvistade värderingar existerar
inte och kommer aldrig att kunna existera.
Ty i varje värdeomdöme ligger
ett subjektivt moment, och varje historieskrivning
kan endast i helhetsbilden
ta med vissa fakta. Den diskussion, som
ännu förs om första världskrigets orsaker,
ger vid handen, att all mänsklig
bedömning är utsatt för stora subjektiva
felkällor.

Jag medger gärna, att hans excellens
i sitt svar erkänner hur vanskligt det
är för de officiella historiograferna att
komma med en objektiv analys. Jag tror
att varje historieskrivning är bunden
av sin tid. Tron på någon historiens
domstol, vars domar för evigt accepteras,
är en illusion. Men vad man kan få
fram objektivt är det material och de
akter, som har funnits. Och om man
inte gör en sådan undersökning nu, vad
kommer då att inträffa? Vi torde under

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. framläggande av fakta rörande svensk utrikes- och

handelspolitik under andra världskriget.

tiden komma att få flera utländska redogörelser
för förhållanden, som direkt
berör Sverige. Om vi icke lämnar egna
skildringar, är vi sålunda hänvisade till
de utländska publikationerna. Det kan
knappast vara tillfredsställande. Från
många håll — och hans excellens utrikesministern
vet det kanske bättre än
någon annan — har understrukits angelägenheten
av att så sker. F. d. utrikesminister
Gunther betonade nyligen att
det vore värdefullt om bl. a. den villfarelsen
kunde fås ur världen, att den
svenska regeringen under det andra
världskriget skulle som arbetshypotes
haft att Tyskland skulle segra till slut.

Förvisso går det icke att rekonstruera
t. ex. Sveriges utrikespolitik från
det andra världskriget på grund av endast
de skrivna dokumenten i utrikesdepartementets
arkiv. Telefon och flyg
liar gjort att rapporter lämnats muntligt
i större utsträckning än tillförne.
Många delegater och förhandlare har
icke haft några skrivna instruktioner
alls. I vissa länder har man haft en särskild
observatör, som tjänstgjort i utrikesdepartementet
med uppgift att anteckna
det viktigaste av de muntliga
diskussionerna. Det lär också från
svenskt diplomatiskt håll ha föreslagits
att så skulle skett i vårt land. Men om
jag är rätt underrättad, har inte så blivit
fallet.

Professor Sture Bolin har i en festskrift
till statsminister Erlanders 50-årsdag framhållit bristerna i det samtidsliistoriska
materialet. När han arbetade
med vitböckerna 1946 och 1949
blev han förbluffad och förfärad över
bristerna i de officiella akterna. Detta
nödvändiggör enligt min uppfattning
djupplöjningar i det officiella materialet
men också undersökningar av alla
andra uppgifter, som går att få. Betydelsefullt
är att rädda privata minnesanteckningar.
Författandet av memoarer
från de initierade skulle vara värdefullt.
Herr utrikesministern kan säga,

att han hindrar ingen att skriva memoarer.
Men de nuvarande sekretessbestämmelserna
stimulerar icke till detta
Ambassadör Hägglöf skrev i en artikel
i Svenska Dagbladet nyligen följande:
»Den enkla sanningen är, att ingen som
deltagit i utrikesärendenas handläggning
liar rätt att redogöra för sina upplevelser
förrän 50 år senare. Svenska
memoarer och minnesanteckningar från
andra världskriget kunna komma ut i
bokfloden på hösten 1990 men icke
nu.» Det är kanske alltför kategoriskt
uttryckt, inte minst om man läser hans
excellens utrikesministerns svar i dag.
Fn uppluckring av sekretessbestämmelserna
kan ske genom Kungl. Maj:ts medgivande,
men faktum är att sekretessen
verkar hindrande på författandet. Memoarförfattarna
vet inte om deras skrifter
kommer att publiceras om ett eller
tio eller femtio år; femtioårsregeln har
kommit att tas som ett givet faktum.
Regeringens vilja att bevilja undantag
från sekretessbestämmelserna har väl
trots allt icke närmare prövats och ger
väl knappast någon ledning. Hans excellens
utrikesministern säger visserligen
att man »generöst» kan bevilja forsknings-
och publiceringstillstånd i synnerhet
i fråga om det äldre materialet.
Men hur det blir med det nyare vet
ingen, ty det är klart att man där inte
kan ge något generellt förhandslöfte.
Men jag har den bestämda uppfattningen
att många, som annars skulle ha
skrivit memoarer, drar sig för detta på
grund av femtioårsregeln. Jag tror att
man har ganska goda vittnesbörd
härom.

Än en gång bör det understrykas att
det måste framstå som egendomligt att
en svensk allmänhet först genom utländska
publikationer får reda på vissa
ting, t. ex. när den amerikanske ambassadören
Griffith i en nyligen utgiven
bok skildrar hurusom han år 1944 hotade
med bombning av Sverige. Uppgifterna
må vara hur ovederhäftiga och

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. framläggande av fakta rörande svensk utrikes- och

handelspolitik under andra världskriget.

sensationella som helst, men det är
klart att de kan ge upphov till ryktessmideri,
som inte kan vara gagneligt
för svenska intressen, om de inte kan
bemötas med svenska beriktiganden
och publikationer i den mån det finns
sådana.

Det synes vara en angelägen uppgift
att sätta igång en svensk historieskrivning
rörande utrikespolitiken. Väntar
man, kommer man aldrig att få fast det
icke skrivmässiga material som behövs
för komplettering av de officiella akterna.
Enligt min mening vore det önskvärt
om en forskningskommitté tillsattes
för samling av sådant studiematerial,
som annars skulle gå förlorat för
framtiden. Man bör inte hemlighålla
mer material än som är absolut nödvändigt.
Det är av utomordentlig vikt att
man får till stånd studier av Sveriges
erfarenheter från det andra världskriget.
En av våra ambassadörer har nyligen
uttryckt det så, att det föreligger
en skyldighet mot det svenska folket i
detta avseende. Kunde hans excellens
utrikesministern bidraga till en grundlig
inventering av aktmaterialet vore
mycket vunnet. Allt vad som rimligen
kan göras för att berika våra kunskaper
om svensk utrikespolitik bör göras. Det
är inte bara ett forskningsintresse att
få fram sanningen, utan det gäller också
att lära av de gjorda erfarenheterna,
för statsmakterna lika väl som för
andra.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena IJNDÉN: Herr talman!
Jag trodde att jag hade gjort klart i mitt
interpellationssvar att det är ett misstag,
denna uppgift att författare av memoarer
från det sista världskriget
skulle behöva vänta i femtio år för att
få publicera dem. Jag sade ju tydligt
och klart i mitt svar att det inte finns
sekretessbestämmelser annat än för akter,
ocli i den mån vederbörande skriver
sina minnen iir de alltså inte bund -

na av dessa bestämmelser, även om det
är naturligt att diplomater sätter sig i
förbindelse med utrikesledningen ifall
de publicerar sina minnen från de allra
senaste åren.

Det är alltså ett misstag, detta citat
att en memoarförfattare skulle behöva
vänta i femtio år på publicering av
sin bok. Ambassadör Hägglöfs uppgifter
i det avseendet är oriktiga.

Jag har vidare påpekat i mitt svar,
att det dock har givits ut en hel rad
akter från det sista världskriget. När
man tror, att man genom att publicera
befintliga akter skulle kunna få klarhet
beträffande allt som kommer fram
i utländsk litteratur eller utländska
publikationer om den eller den episoden
i svensk utrikespolitik, är detta
också ett misstag. När det gällt mera
sensationella uppgifter har vi alltid
försökt efterforska grunden till dem
och klargöra sammanhanget, och det
har därvid i flera fall visat sig att vi
inte har några papper som belyser frågan.
Det finns inte så mycket av skriftliga
dokument som täcker hela händelseförloppet,
och därför har man nog
en överdriven föreställning om vad
som kan klarläggas genom publicering
av dessa akter.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att än en gång få tacka hans excellens
utrikesministern för hans svar.
Det är ju faktiskt så, att memoarförfattarna,
inte minst diplomaterna, har den
uppfattningen att ingenting kan få publiceras
tidigare än år 1990. Det citat
som jag anförde var från en av våra
mest framstående diplomater, och han
uttryckte sig kategoriskt på ett sätt
som nog är missvisande. Jag tror att
det svar hans excellens här har givit
i viss mån har reducerat sekretessbestämmelsernas
betydelse.

När hans excellens utrikesministern säger
att inga akter i världen i förväg kan
tillrättalägga alla missförstånd, vill jag

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på fråga ang. redogörelse för skälen till Kungl. Maj:ts avslag på en framställ
ning om anställande av en svensk präst vid Svenska fältsjukhuset i Korea.

erinra om det faktum att man i andra
länder har funnit anledning att publicera
dessa akter. Det var riktigt när
utrikesministern i 1946 års debatt klart
sade ifrån att Sverige då låg i spetsen
i fråga om publicerandet av akter och
att vi då måste ta hänsyn till utländska
staters intressen. Men detta gäller ju
inte nu. Den argumentering som år
1946 fördes fram mot publicering av
svenska akter kan inte gälla, när man
i utländska stater publicerar material,
som berör utomordentligt centrala problem
rörande svenska utrikespolitiska
förhållanden. Man frågar sig då, om
det inte skulle gagna en svensk historieskrivning,
att vi bland annat såsom
motvikt mot dessa utländska publikationer
finge publicera svenskt material.

Inga dokument, aldrig så utförliga,
kan helt belysa vissa ställningstaganden
eller redogöra för svensk utrikespolitik,
och icke minst ur den synpunkten
är det betydelsefullt om det publiceras
memoarer från dem som har varit med
om besluten. Om det är så som det
har framhållits av svenska diplomater,
att förhandlarna i vissa fall inte hade
några som helst skriftliga instruktioner,
är det uppenbart, att om man inte
får fram deras syn på förhållandena
nu, så kan inte gärna en eftervärld
lyckas att rekonstruera de motiv som
låg till grund för den svenska utrikespolitiken.
När f. d. utrikesminister Giinther
som sin uppfattning säger att det
är angeläget att få bort den villfarelsen,
att den svenska regeringen skulle
ha handlat utifrån den förutsättningen
att Tyskland skulle segra, är det ett uttryck
för en framstående svensk f. d.
regeringsledamots syn på dessa förhållanden
—- ett uttalande som icke kan
negligeras.

Om man inte får till stånd memoarer,
står man nog inför den situation
som professor Sture Bolin i festskriften
till statsministern i anledning av dennes
femtioårsdag tecknat, då han har

uttalat att han i själva verket blev förfärad
över hur litet man visste i de
centrala frågorna, hur litet man kan
få fram ur de officiella akterna. Skulle
man inte nu inom rimlig tid få fram
publikationer, tror jag att det inte blir
möjligt för en kommande forskning
ge en klargörande framställning av vad
som hänt. Då får man i stor utsträckning
gå till ett utländskt material, som
jag tror delvis är missvisande och ger
en felaktig syn på den svenska utrikespolitiken
under det andra världskriget.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. redogörelse för skälen
till Kungl. Maj:ts avslag på en framställning
om anställande av en svensk präst

vid Svenska fältsjukhuset i Korea.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Dickson har
frågat chefen för ecklesiastikdepartementet
angående skälen till regeringens
avslag på den i våras från Svenska
fältsjukhuset i Korea gjorda framställningen
om att en svensk präst måtte
få knytas till sjukhuset.

Eftersom beslutet fattades på min
föredragning ankommer det lämpligen
på mig att besvara frågan.

I de statsmedel som ställts till förfogande
för sjukhusets verksamhet ingår
visserligen smärre belopp för personalens
omvårdnad och förströelse,
men medlen är dock i första hand avsedda
för den sjukvårdande verksamheten
och vad därmed mera direkt
sammanhänger. Jag anser inte att
Kungl. Maj:t bör taga medlen i anspråk
för några mera kostnadskrävande anordningar
som inte direkt berör denna
verksamhet och i vart fall inte för att
för annat än sådan verksamhet permanent
öka personalorganisationen.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på fråga ang. redogörelse för skälen

ning om anställande av en svensk präst

Kostnaderna för en präst vid sjukhuset
enligt framställningen skulle ha
uppgått till drygt 4 000 kronor för månad.
Det anser jag vara för höga kostnader
för en personal som uppgår till
högst 170 personer.

Vidare anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag

hade naturligt nog riktat denna fråga
till ecklesiastikministern. Jag ser att
han är här, och jag noterar såsom en
naturlig sak att han också åtminstone
lyssnar på detta.

Vi har en trupp svenskar, som deltar
under besvärliga förhållanden ute i Korea
såsom ett bidrag till den strid som
pågår där, och det har gjorts en framställning
från deras sida om att en präst
skulle få knytas till denna organisation.
Detta har, som försvarsministern här
påpekade, inte vunnit regeringens bifall.
Jag tror att man här stöter på en
rätt stor principiell fråga. Jag förstår
att många ser på kostnaden och säger
sig, att detta drar så mycket pengar och
det är inte värt pengarna. Det är emellertid
märkvärdigt att se hur under
pressande förhållanden, sådana som
det här är fråga om, folk som man annars
inte skulle vänta ha så stora religiösa
eller andliga intressen, söker sig
till de möjligheter som finns för att få
det stöd de tycka de behöva i detta avseende.
Jag har själv under finska vinterkriget
sett hur detta verkade. Det
var sannerligen inte alltid så blödiga
och veka naturer där, det var ganska
hårdföra och robusta naturer, men jag
kan försäkra försvarsministern, att när
det var gudstjänst i Torneå eller i Kemi
under förberedelserna medan kriget
ännu pågick, var det ingen som uteblev.
Det var ganska märkvärdigt att se
dessa gossar, hur de hade ett behov av
just den saken. Därtill kommer också
en lämplig prästmans andra uppgifter
rent privat i det mera personliga umgänget.
Jag tror att detta har en utom -

till Kungl. Maj:ts avslag på en framställvid
Svenska fältsjukhuset i Korea.

ordentligt stor betydelse, och jag finner
det beklagligt att regeringen har
sett så krasst på saken och inte beviljat
dessa våra svenska medborgare där ute
den förmån, som de har begärt.

Försvarsministern sade, att man hade
ett litet anslag till förströelse och vad
mer det nu var, men något anslag för
övrigt stod inte till förfogande.

Nu har ju saken i viss mån lösts på
privat väg genom Röda korset. Svenskarna
där ute har fått sin präst, som de
har bett om, men jag tycker det är felaktigt
att Röda korset, så belastat som
det är i övrigt på alla möjliga områden,
där dess pengar behövs, skall behöva
träda emellan, då det enligt min uppfattning
oavvisligen är statens och det
svenska samhällets i dess helhet angelägenhet
att sörja för denna sak.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Även jag har, herr Dickson,
gjort erfarenheter från det finska
kriget och från andra krigsskådeplatser,
som jag har besökt under framfarna
år. Jag skall inte bestrida vad
herr Dickson här anförde, att människor,
som i allmänhet under fredliga
förhållanden ställer sig relativt likgiltiga
till religionen, reagerar på ett annat
sätt inför de påfrestningar som de
under ett krig utsättes för.

Det är emellertid i detta fall fråga
om en avvägning, vid vilkens bedömande
jag låtit de praktiska skälen
fälla utslaget. För det första står 2 500
kronor till chefsläkarens förfogande för
personalvårdande verksamhet vid detta
förband i Korea. För det andra skall vi
komma ihåg att det i allmänhet är utvalt
folk man sänder dit. För det tredje
stannar de i regel inte där ute mer än
fyra månader, varefter de återvänder
hem. Därtill kommer att man vid de
gudstjänster, som man har haft, har
kunnat använda därför lämplig personal
vid förbandet, ocli slutligen har

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. redogörelse för frågan om utsträckning av bestämmelserna
rörande skyddsområdet för Bodens fästning till bl. a. Luleå stad och trakten
däromkring, m. rn.

man kunnat besöka andra gudstjänster
och anlita präster vid andra förband.
Då har jag sagt mig, att det i alla fall
ur en utgift på 50 000 kronor. Herr
Dickson kan tycka att det är krasst,
och det kan jag ju i viss mån medge.
Men herr Dickson och hans meningsfränder
påpekar i andra sammanhang
för oss hur nödvändigt det är att spara.
Jag kan försäkra att vi på många punkter
gör försök till besparingar, och det
har skett även i detta fall. Därför har
jag nu en gång den uppfattningen, att
eftersom det är utvalt folk, eftersom
man har möjlighet att besöka gudstjänster
utan att man har en egen präst
därute, eftersom man utsättes för påfrestningarna
i regel endast under fyra
månader och sedan återvänder hem,
så är det i alla fall en utgift som man
bör ta hänsyn till och som jag i varje
fall velat inbespara vid bedömningen
av denna sak.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
tycker att försvarsministerns senaste
anförande i mycket högre grad än själva
svaret på frågan ger en rättvis bild av
vad som har skett. Jag är glad över vad
han här sade, över den klara motivering,
som han hade för sitt ställningstagande.

Jag vet att försvarsministern är tyngd
av ansvaret att fördela de pengar, som
han kan avpressa finansministern, och
det må därför vara naturligt att han i
första hand ser på denna sak såsom
han har gjort. Såsom han nu har beskrivit
saken är det också möjligt att
vad som har skett innebär ett gränsfall
och att behovet i viss mån kan ha ansetts
vara täckt ändå. Jag är glad att
försvarsministern har tagit dessa hänsyn,
som han här räknade upp, och
gjort dessa överväganden. Det visar att
han inte har betraktat saken som en
bagatell utan sett vad som möjligen
kunde vara att göra och i varje fall

konstaterat, att de praktiska synpunkterna
i vissa avseenden redan var tillgodosedda.
Jag tackar därför särskilt
för det sista inlägget från försvarsministerns
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för frågan om utsträckning av bestämmelserna
rörande skyddsområdet för
Bodens fästning till bl. a. Luleå stad och
trakten däromkring, m. m.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! I en interpellation har herr
Löfroth frågat mig om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för frågan
om Bodens skyddsområdes utsträckande
till bl. a. Luleå stad och trakten
däromkring samt om avsikten är att
helt förbjuda området för utlänningar
eller om vissa dispensmöjligheter kommer
att föreligga, såsom t. ex. för utlänningar
som redan har uppehållstillstånd
i området och för turisttrafiken.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

För Bodens fästning har sedan många
år tillbaka funnits ett skyddsområde.
Med hänsyn till att nya befästningar
tillkommit har detta skyddsområde i
år utsträckts till kusten och delar av
skärgården därutanför. Skyddsområdet
omfattar därför numera också Luleå
stad.

Enligt bestämmelserna om skyddsområde
må utlänning icke bosätta sig
inom skyddsområde utan Kungl. Maj:ts
tillstånd.

Utlänning får icke heller tillfälligt
vistas inom skyddsområde annat än på
särskilda villkor.

Sålunda kan vederbörande militäre
chef medge utlänning rätt att vistas in -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. redogörelsen för frågan om utsträckning av bestämmelserna
rörande skyddsområdet för Bodens fästning till bl. a. Luleå stad och trakten
däromkring, m. m.

om skyddsområde högst 90 dagar i
följd. Tillstånd att vistas där längre
tid än 90 dagar meddelas av Konungen.

Den militäre chefen kan även i särskilda
fall medge svenska medborgare
och företag rätt att, utan särskilt tillstånd
i varje fall, mottaga utlänning
som gäst, varje gång under högst 72
timmar.

Enligt bestämmande av den militäre
chefen kan vidare utses en eller flera
platser, där utlänning utan särskilt tillstånd
får tillfälligt vistas, varje gång
som regel högst 24 timmar men stundom
upp till 72 timmar. I vad gäller Bodens
skyddsområde kommer t. ex. Luleå stad,
Gammelstads kyrkoplats samt Kallax
flygfält och — liksom tidigare — ett
område i anslutning till Bodens järnvägsstation
att utgöra sådana vistelseplatser.

Genom särskilda bestämmelser fastställes
också vilka vägar inom skyddsområdet
som utan särskilt tillstånd får
användas av utlänning. Enligt dessa bestämmelser
får utlänning bl. a. begagna
rikshuvudväg nr 13 samt länshuvudvägarna
Älvsbyn—Boden (nr 356) och
Luleå—Boden—Edefors (nr 381).

I de fall då särskilt tillstånd erfordras
för utlännings vistelse i skyddsområdet
tages vid prövning av ansökan härom
bl. a. hänsyn till vad som kan vara
känt om utlänningen och till arten av
de skäl som åberopas i ärendet. Då såsom
skäl åberopas exempelvis arbetsanställning
där arbetet på grund av sin
speciella karaktär icke kan utföras av
svensk arbetskraft eller om brist på
svensk arbetskraft föreligger, torde vistelsetillstånd
komma att medges i de
flesta fall. Likaså bör vistelsetillstånd
kunna påräknas för nästan alla som
redan tidigare har arbetsanställning inom
det nytillkomna området.

Sammanfattningsvis kan sägas, att en
viss återhållsamhet med beviljande av
nya vistelsetillstånd inom skyddsområ -

den måste iakttagas. Å andra sidan torde
av vad jag här anfört framgå att det
ingalunda är avsikten att helt förbjuda
Bodenområdet för utlänningar och att
det ges flerfaldiga möjligheter till dispens.
Det bör även påpekas att turisttrafiken
— i den mån den avser färd
genom skyddsområdet utan onödiga uppehåll
— knappast kommer att beröras
av de nya bestämmelserna.

Självfallet måste vid skyddsområdets
utsträckande uppkomma vissa olägenheter.
Jag tror emellertid att dessa i
stort sett kommer att vara av övergående
natur och att det skall visa sig
möjligt att — utan att åsidosätta rimliga
militära säkerhetskrav — på ett smidigt
sätt lösa de problem som uppstår i fråga
om bl. a. anställande av utländsk arbetskraft.
Erfarenheterna från exempelvis
skyddsområdet för Blekinge kustartilleriförsvar
— i vilket bl. a. Karlskrona
ingår — torde bestyrka vad jag nu sagt.

Med detta, herr talman, tror jag mig
ha besvarat herr Löfroths båda frågor.

Härpå anförde

Herr LÖFROTH: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet för det erhållna
svaret på interpellationen. Svaret kommer
säkerligen också att skingra en hel
del farhågor, som uppstått inom det
nya skyddsområdet, när Bodens skyddsområde
så väsentligt utvidgas att det
också omfattar Luleå stad och trakten
däromkring.

Jag tror dock, och många med mig
har den uppfattningen, att denna utvidgning
av skyddsområdet var tämligen
onödig. Visserligen gör de nya bestämmelserna
det svårare för utlänningar att
uppehålla sig och vistas inom det nya
skyddsområdet. Men jag tror att vad de
militära myndigheterna har velat nå
med denna utvidgning, nämligen att på
ett bättre och effektivare sätt kunna
hindra spionaget mot vårt land, inte

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på fråga ang. av 1950 års

vinnes genom detta, ty den spionageverksamhet,
som vi har fått bevittna under
det senaste årtiondet, har som bekant
inte utförts av utlänningar utan
den har tyvärr utförts av svenskar, även
om verksamheten dirigerats av utlänningar
utom skyddsområdet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. av 1950 års riksdag

begärd översyn av aktiebolagslagen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Herr Åqvist har frågat
mig, när jag ämnar föranstalta om den
översyn av bl. a. gällande lag om aktiebolag,
varom 1950 års riksdag har anhållit
i skrivelse till Kungl. Maj:t.

Jag vill till en början erinra om att
första lagutskottet i det utlåtande, som
låg till grund för riksdagsskrivelsen,
framhöll att det inte kunde anses nödvändigt
att ingå i bedömande av den
tidpunkt, då utredningen borde igångsättas.
Utskottet tilläde, att det kunde
förutsättas att Kungl. Maj :t skulle förordna
därom vid lämplig tidpunkt.

I anledning av riksdagsskrivelsen blev
frågan om en översyn av aktiebolagslagen
i förenklande syfte förberedelsevis
diskuterad redan vid det möte med
delegerade för nordiskt samarbete, som
ägde rum i maj 1950.

Sedan det svenska justitiedepartementet
i oktober 1950 gjort vissa förfrågningar
hos övriga nordiska länder, befanns
det att förutsättningar för ett allmännare
nordiskt samarbete i detta
ämne ej var för handen åtminstone inte
tills vidare. Att något slutligt initiativ
i ämnet ännu inte har tagits är emellertid
främst beroende på att många andra
trängande utredningsuppgifter har åvilat
justitiedepartementet, uppgifter som

riksdag begärd översyn av aktiebolagslagen.

hårt ansträngt vårt kommittéanslag. Det
har tyvärr visat sig omöjligt att ännu
så länge tillgodose en råd välmotiverade
reformkrav, däribland flera sådana som
framförts i riksdagen, trots att det pågått
en ganska intensiv lagstiftningsverksamhet
under de senaste åren. Det
är likväl min förhoppning att inom den
närmaste tiden kunna tillkalla en utredningsman
för en åtminstone preliminär
undersökning av frågan om en
översyn av aktiebolagslagen.

Härefter anförde

Herr ÅQVIST: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för det lämnade
svaret.

Det är alldeles riktigt att riksdagen
icke utlät sig angående tidpunkten för
utredningen, men man kan väl förutsätta
att första lagutskottet och riksdagen
inte därmed har menat att den
skulle få dröja hur länge som helst.
Om jag minns rätt var frågan sammankopplad
med frågan om lagen om ekonomiska
föreningar, och den lagen har
ju antagits för några år sedan, så att
det samband som man gärna vill se
mellan revisionen av aktiebolagslagen
och antagandet av lagen om ekonomiska
föreningar har i någon mån brutits.

Det hade givetvis varit lämpligt om
man på detta område hade kunnat få
till stånd ett nordiskt samarbete, men
jag är inte okunnig om att där finns
svårigheter som kanske inte är så lätta
att övervinna. Emellertid hoppas jag
att statsrådet skall få tillfälle att inom
det svenska området ta upp denna fråga.
Jag tror det skulle vara till största
nytta för näringslivet om en revision
och en förenkling i vissa avseenden
kunde genomföras.

Kommer vi därhän att vi får en utredning
till stånd, är ju syftet med min
fråga uppnått, och då är jag tacksam
även för det materiella innehållet i det
svar som har lämnats.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

§ 5.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Sjölins
interpellation angående vissa spörsmål
rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Sjölin har bett mig
lämna en redogörelse för omständigheterna
kring Svenska skifferoljeaktiebolagets
vägran att låta Skattebetalarnas
förening ta del av vissa uppgifter
rörande i första hand bolagets ekonomiska
förhållanden. Vidare har interpellanten
hemställt om en allmän orientering
rörande samma bolags utveckling,
ställd mot bakgrunden av de
prognoser, som uppgjordes av 1948 års
kvarntorpsutredning.

Med anledning av den första frågan
vill jag erinra, att skifferoljebolaget,
lika litet som andra statliga eller privata
aktiebolag, är juridiskt skyldigt att
till utomstående enskilda personer eller
sammanslutningar lämna andra
upplysningar om sin förvaltning än
dem, som enligt aktiebolagslagen skall
meddelas i bolagets offentliga årsredovisning.
Om upplysningar önskas av
enskild utomstående, ankommer det
på bolaget, d. v. s. verkställande direktören
eller styrelsen, att efter eget bedömande
avgöra, om upplysningarna
skall lämnas. Enligt aktiebolagslagen
och förarbetena till denna lag får styrelsen
icke ens till enskild aktieägare
och då givetvis långt mindre till någon
helt utomstående lämna upplysningar,
som innebär att bolagets affärshemligheter
uppges eller konkurrerande
intressen främjas eller som eljest

skulle vara menliga för bolaget. I det
föreliggande fallet har en representant
för Skattebetalarnas förening anhållit
att med biträde av en utomstående tekniker
under loppet av ett antal dagar
på bolagets kontor få hjälp med att
tränga fram till en uppfattning om bolagets
ekonomi. Det är naturligtvis
svårt att säkert bedöma, i vad mån en
sådan undersökning i detalj kommit
att gälla för bolaget menliga upplysningar.
Dock förefaller det föga sannolika,
att föreningens mycket ovanliga
begäran kunnat bifallas utan att risker
av detta slag uppstått. Hur än därmed
förhåller sig, har bolaget uppenbarligen
haft stöd i lag, då man vägrat sin medverkan
till föreningens plan.

Generellt vill jag tillfoga att allmänhetens
befogade anspråk på insyn i de
industriella och kommersiella företagen
givetvis bör tillgodoses så långt
det är möjligt utan att det länder företagen
till men. Statsmakterna har lagstiftningsvägen
sökt sörja för att sådana
anspråk tillgodoses, så bl. a. i nya
aktiebolagslagen, som i denna del ändrats
så sent som 1950. När det gäller
insynsmöjligheter har någon skillnad
icke gjorts mellan statliga bolag och
privata företag. Med hänsyn till allmänhetens
naturliga intresse för de
statliga bolagen anser jag dock, att
dessa bör lägga sig vinn om att, i den
form lagen anvisar, d. v. s. i årsredovisningen
och därtill hörande styrelseberättelse,
lämna så utförliga informationer
som möjligt om sin verksamhet.
Även i övrigt bör de statliga bolagen
så långt det ur bolagets synpunkt
kan anses försvarligt lämna upplysningar
om verksamheten; var gränsen
här skall dragas låter sig dock
svårligen generellt fastslå.

Med anledning av interpellantens
andra fråga vill jag först i korthet erinra
om innebörden av kvarntorpsutredningens
förslag och statsmakternas
därav föranledda beslut rörande skifferoljebolagets
verksamhet.

Kvarntorpsutredningen fann det ur
beredskapssynpunkt förmånligast för

44 Nr 30. Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

staten att skifferoljebolagets verksamhet
fortsattes och att bolagets anläggningar
i viss omfattning utbyggdes. Utredningen
framlade ett utbyggnadsprogram,
innefattande ombyggnad av tre
av bolagets ugnar för ökad produktion,
utökning av svavelverken och vissa
andra anläggningar samt uppförande
av en anläggning för framställning av
gasol. Riksdagen godkände utredningens
förslag och anvisade år 1949, 1950
och 1952 medel till utbyggnaden samt
vissa kompletterande arbeten och anskaffningar.

Utbyggnaden av skifferoljebolagets
anläggningar har sedan fortskridit i
skyndsam takt. Gasolanläggningen och
en av ugnarna blev i huvudsak färdiga
år 1950. Ytterligare en ugn färdigställdes
i början av innevarande år och
den tredje ugnen under sistlidna oktober
månad. Även de övriga anläggningarna
är i stort sett färdiga. Enligt
kvarntorpsutredningens beräkning
skulle hela utbyggnadsprogrammet vara
genomfört till den 1 juli 1953. Det har
sålunda lyckats bolaget att fullborda utbyggnaden
på drygt ett halvt år kortare
tid än vad utredningen ansåg sig
kunna räkna med.

Enligt kvarntorpsutredningen skulle
i ugnarna efter ombyggnaden kunna
omsättas omkring två och en halv
gånger så mycket skiffer per tidsenhet
som tidigare. Utbytet av olika produkter
per ton skiffer skulle därvid
bli oförändrat, vilket alltså innebär att
det totala produktionsresultatet skulle
öka i samma grad som skifferomsättningen.
Såvitt kan bedömas av de rapporter
jag erhållit från bolaget står
sig utredningens beräkningar i stort
sett vad angår omsättningen av skiffer
samt produktionen av olja, svavel
och gasol. Utbytet av ånga, som också
framställes i ugnarna, har visat sig bli
väsentligt högre än vad utredningen
räknade med.

När det gäller att bedöma resultatet
av skifferoljebolagets verksamhet i dess

helhet, måste hänsyn tagas till ett flertal
faktorer, som gör en jämförelse med
kvarntorpsutredningens kalkyler svår
eller omöjlig att genomföra. Forceringen
av utbyggnaden har medfört, att
driften den senast förflutna tiden icke
kunnat upprätthållas i den omfattning
som kvarntorpsutredningen räknade
med. Vidare har priserna på såväl bolagets
driftförnödenheter som produkter
samt löneläget undergått betydande
förändringar.

För att likväl, så långt det nu är möjligt,
söka ge en föreställning om hur
bolagets senaste driftresultat förhåller
sig till kvarntorpsutredningens prognoser,
vill jag nämna, att driftöverskottet
före avskrivningar för räkenskapsåren
1950/51 och 1951/52 uppgick
till drygt 260 000 respektive 830 000
kronor. Motsvarande av kvarntorpsutredningen
beräknade överskott för samma
perioder är 340 000 respektive
740 000 kronor. Med de reservationer
beträffande jämförelsens hållbarhet,
som jag nyss gjorde, anser jag mig
med stöd av dessa siffror och vad jag
nyss anförde om ugnsdriften icke ha
anledning antaga att bolagets faktiska
utveckling kommer att förlöpa ogynnsammare
än vad kvarntorpsutredningen
förutsett. När aktuellt material beträffande
driftresultatet under innevarande
räkenskapsår kan erhållas, blir
det förmodligen möjligt att göra en något
säkrare bedömning av bolagets
framtidsutsikter.

Härpå anförde

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt förbindliga
tack för svaret.

För alla dem som är intresserade av
verksamheten vid Kvarntorp har det
varit en obehaglig överraskning att ledningen
för Svenska skifferoljeaktiebolaget
har avslagit en framställning från
Skattebetalarnas förening att få ta del
av förhållandena vid bolaget. En så -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

dan inställning kunde inte undgå att
väcka uppmärksamhet.

Det är som bekant numera inte alls
ovanligt att olika företag genom pressens
hjälp ger en viss publicitet åt sin
verksamhet. Därigenom skapas för företaget
en goodwill, som helt säkert
kan ha sin betydelse. När det gäller ett
statligt företag synes det vara än naturligare
att man skulle vara angelägen
om allmänhetens förtroende. Genom
den avvisande hållning som
kvarntorpsledningen intog kan man i
stället befara att misstroende uppkommer,
och det vore verkligen mycket beklagligt.

Av det svar handelsministern ger på
min interpellation finner man, att avslaget
helt och hållet grundats på formella
skäl, för att inte säga rent byråkratiska.
Med hänvisning till aktiebolagslagen
meddelas, att det inte föreligger
någon juridisk skyldighet att
lämna upplysningar om bolaget — det
är väl heller inte någon som har trott
det. Det säges »att styrelsen inte ens
till enskild aktieägare får lämna upplysning
som innebär att bolagets affärshemligheter
uppges eller att konkurrerande
intressen främjas eller som eljest
skulle vara menlig för bolaget».
Det är självklart att ingen invändning
kan göras mot att företag söker förebygga
att deras intressen på något sätt
äventyras. Men var det verkligen någon
risk för det i detta fall? Förefaller
inte i stället argumenteringen vara en
gengångare från äldre tider? Tidigare
var det nämligen inte ovanligt att industriledningarna
var mycket ovilliga
att låta utomstående komma in till anläggningarna.
Man ville undvika att en
presumtiv konkurrent fick inblick i
konstruktioner och metoder. Numera
är dock attityden mera välvillig, och
det reses knappast längre något hinder
ens för konkurrenter att studera fabriksanläggningar.
Den forna isoleringen
har eftertriitts av öppet samarbete
inom många branscher. Min erfarenhet

är att detta samarbete varit välgörande
för en sund teknisk utveckling. Jag har
inte någon direkt egen erfarenhet av
kvarntorpsledningens inställning i detta
hänseende, men jag har hört uppgivas
att det allmänna intrycket skulle
vara att vederbörande i skifferoljebolaget
tyvärr varit alltför återhållsamma
när det gällt att låta tekniker och andra
ta del av verksamheten. Svaret i
dag synes mig också ge belägg härför,
även om det närmast avser andra ting.

Det måste beklagas att man inte vill
vara mera öppen. Det skulle kanske
kunna stimulera andra utanför det statliga
bolaget att sätta i gång försök med
skiffrarna. Det är nämligen inte hundraprocentigt
säkert att kvarntorpsmetoderna
i det långa loppet är de bästa.
Det anses t. ex. att kvarntorpsmetoderna
icke skulle lämpa sig för drift i
verkligt stor skala. På grund av karaktären
av svavelförekomsten i avgaserna
skulle nämligen gasskadorna på omgivningarna
bli alltför besvärande om ett
skifferverk byggdes väsentligt större
än det nuvarande.

För min del kan jag inte förstå varför
skifferoljebolaget skulle vilja mörklägga
sina förhållanden. Man kan naturligtvis
tänka sig att bolaget skulle
vilja begränsa möjligheterna till insyn
med hänsyn till eventuella utsikter att
sälja processmetoder till utlandet. Det
borde väl i så fall inte vara omöjligt
att i speciella fall tillämpa viss begränsning
eller göra vissa förbehåll
vid delgivning av resultat. Helt säkert
skulle alla som kunde komma i fråga
för dylika förtroenden respektera en
sådan önskan.

Erfarenheterna från Amerika beträffande
insyn visar en betydligt mera
liberal åskådning. I staden Riffle i
Colorado driver amerikanska staten en
försöksanläggning för skifferoljeframställning.
Man för där icke bara en öppen
politik, utan man inbjuder till och
med de olika oljeföretagens tekniker
att på platsen följa försöken ocli drift -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

körningen. Dessutom publiceras mera
regelbundet försöksresultat och även
ekonomiska kalkyler, allt i det tydligt
målmedvetna syftet att få privatindustrien
intresserad av att söka nyttiggöra
eljeskiffrarna. Detta system synes mig
föredömligt.

Kvarntorp är dessutom — man kan
nästan säga tyvärr — i den belägenheten
att det ej behöver räkna med någon
konkurrens. Det finns ju inte några
andra svenska företag i branschen. Allt
tal om att oljebolagets driftförhållanden
måste hållas konfidentiella mot
konkurrenter saknar därför aktualitet.
Dessutom måste det vara en stor fördel
för landet att allt fler intresserar sig
för de svenska skiffrarna, då utsikterna
till ökad bränsleutvinning därigenom
måste ljusna.

För min del tror jag att skifferoljebolaget
gör ett gott arbete, men det är
inte riktigt och inte lyckligt att ett
forsknings- och utvecklingsarbete av
det omfattande slag som våra skiffrar
bjuder på monopoliseras i ett företag.
Skulle det på grund av omständigheterna
trots allt bli fallet, borde det vara
självklart med en fullt öppen politik
som ger möjlighet till tekniskt samarbete
på alla håll där någon expertis kan
finnas för att nyttiggöra kunskaper och
samordna resurser.

Men det finns också en rent politisk
aspekt på denna fråga. Förkämparna
för statsdrift har alltid framhållit, att
fördelen med dylik drift skulle vara att
den ger möjlighet till verklig insyn i
företagens skötsel. Man måste emellertid
konstatera att denna teori inte på
något håll och i något fall omsatts i
praktiken. Jag behöver bara erinra om
att inte ens riksdagens revisorer har befogenhet
att underkasta de statsägda bolagens
förvaltning någon granskning.
Det finns dock företeelser i statsägda
bolags verksamhet som mycket väl
skulle motivera en granskning av ett
utomstående representativt organ.

Eller vad skall man t. ex. säga om ett

statligt bolag som konkurrerar med privata
företag på arbetsmarknaden och
därvid erbjuder så exceptionellt låga
priser att de, enligt uppgift, vid eu analys
visar sig täcka endast material- och
arbetskostnader? Ingenting blir alltså
över för omkostnaderna, än mindre för
den vinst som skulle möjliggöra företagets
vidare utveckling.

När det gäller ett företag som skifferoljebolaget
i Kvarntorp, där staten
under ett tiotal år investerat omkring
120 miljoner kronor skattemedel, synes
det inte omotiverat, om en organisation
som tagit till uppgift att bevaka
skattebetalarnas intressen finge söka
bilda sig en mening om hur detta stora
belopp förvaltats. Genom handelsministerns
interpellationssvar har emellertid
klarlagts att det inte föreligger
någon skillnad mellan statsägda och
privata bolag när det gäller insyn; insynsmöjligheten
bestämmes uteslutande
genom aktiebolagslagen. Från
dessa utgångspunkter kan sålunda inte
hämtas någon motivering för statsdrift.
Detta tillåter jag mig konstatera litet
utanför ämnet. Det innebär enligt min
mening en värdefull vinning av handelsministerns
meddelande.

Vad så frågan om bolagets utveckling
efter kvarntorpsutredningen beträffar
vill jag uttrycka min tillfredsställelse
med att utbyggnaden av skifferoljeverket
kunnat slutföras redan i
år. Därigenom kan den utvidgade kapaciteten
utnyttjas ett halvt år tidigare
än som planerats.

Handelsministern erinrar om kvarntorpsutredningens
prognos att i ugnarna
efter ombyggnaden skulle kunna omsättas
omkring två och en halv gånger
så mycket skiffer per tidsenhet som
tidigare. Utbytet av olika produkter per
ton skiffer skulle därvid bli oförändrat.
Det är naturligt att man inte kan
vänta att en produktionsökning genast
skall uppnås. Men det förefaller nog
som om skifferomsättningen inte ökat
i nämnvärd grad. Åren närmast före

Onsdagen den 3 december 1952. Nr 30.

vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Svar på interpellation ang.

kvarntorpsutredningen omsattes cirka
1 miljon ton per år. För åren 1950—51
är omsättningssiffran i medeltal omkring
20 procent högre.

I detta sammanhang kanske det kan
vara tillåtet att erinra om den av kvarntorpsutredningen
uttalade förhoppningen
att problemet om skifferstybbens utnyttjande
skulle lösas. Så vitt man kan
avläsa av produktionsrapporterna väntar
detta problem alltjämt på sin lösning.
I utredningen uppgavs skifferstybben
till cirka 15 procent. Medeltalet
för de tre åren 1949—51 är i själva
verket än högre, nämligen 22 procent.
Kunde man finna en metod att utnyttja
skifferstybben skulle man ha gjort en
värdefull insats.

Vid en undersökning av hur produktionssiffrorna
ställer sig finner man att
avvikelserna från utredningens prognoser
i allmänhet inte är större än att de
kan anses falla inom rimlig felmarginal.
Utredningens prognossiffror avser budgetår.
De aktuella produktionssiffrorna
avser däremot kalenderår. Vid jämförelsen
har jag räknat med att budgetårets
siffror fördelar sig lika på halvåren.
För att utjämna tillfälliga olikheter
har jag jämfört prognossiffrorna
med medeltalen för produktionsåren
1949—51. Min jämförelse gäller försäljningen
av produkter enligt den statistik
som redovisas av kommerskollegium.
Resultatet av jämförelsen är att bensinförsäljningen
har blivit 8 procent
mindre än beräknat. Brännoljeförsäljningen
har gett cirka en procent bättre
utbyte än som förutsatts, medan svavel
gett 7 procent mindre utbyte och gasol
9 procent mindre. Kalkproduktionen
synes ha blivit väsentligt mindre än beräknat
eller 27 procent mindre. Värdet
av försålda produkter har understigit
prognossiffrorna med endast 6 procent.

Med intresse noteras handelsministerns
uppgift att driftöverskottet före
avskrivningen för de två senaste räkenskapsåren
ganska exakt motsvarar det
av kvarntorpsutredningen beräknade

överskottet, nämligen ungefär 1 miljon
kronor tillsammans.

Till slut vill jag framhålla att det är
min livliga övertygelse att våra oljeskiffrar
har en mycket stor betydelse
för landets bränsleförsörjning i framtiden.
Det är därför med stort intresse
jag noterar att enligt handelsministerns
mening skifferoljebolagets utveckling
inte kommer att förlöpa ogynnsammare
än vad kvarntorpsutredningen
förutsatt.

Det är också enligt min mening synnerligen
angeläget att forsknings- och
utvecklingsarbetet i fråga om oljeskiffrarna
på allt sätt effektivt främjas. Därvid
synes det mig mycket lämpligt att
den statsunderstödda försöksverksamheten
bedrives på ett sådant sätt att den
kan stimulera även andra forskare till
positiva insatser. Alla experter, forskare
och tekniker bör samverka för att
det inom en inte alltför avlägsen framtid
skall bli möjligt att få i gång en verklig
stordrift på detta område.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Sjölin beklagade att kvarntorpsbolaget
inte lämnade möjlighet till insyn
i sin verksamhet. Detta är, sade
herr Sjölin, alldeles särskilt beklagligt
med hänsyn till att det är allmänna
medel som har investerats i bolaget.
Jag vill emellertid erinra kammaren om
att den framställning om insyn, som
herr Sjölin här talat om, hade formen
av en hemställan om att få vidtaga en
undersökning av ekonomiska och tekniska
fakta rörande skifferoljeverket.
Man begärde att få ta med sig en teknisk
och eu ekonomsk expert vid de
besök som i detta syfte skulle göras.
Verkställande direktören i bolaget tog
kontakt med bolagets revisorer, varav
en är auktoriserad revisor. Revisorerna
hänvisade i sin tur till styrelsen, och
styrelsen beslöt enhälligt — jag vill
särskilt trycka på att styrelsen, vars
sammansättning måhända herr Sjölin

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande Svenska skifferoljeaktiebolaget.

känner till, var enhällig — göra det uttalandet
att man med hänsyn till bolagets
affärs- och driftförhållanden
inte ansåg sig böra tillåta denna undersökning.
Undersökningen skulle bl. a.
verkställas av en tekniker, som äger
en av de uppfinningar bolaget använder
i sin drift, men det är ju inte bara
denne uppfinnares metoder som bolaget
använder, utan även andra. Detta kanske
ger en antydan om de besvärligheter
och komplikationer som kan uppstå
genom en sådan framstöt som Skattebetalarnas
förening här gjort.

Jag är livligt övertygad om att det
skulle vara mycket lätt att dra paralleller
mellan detta och vad som förekommer
inom enskilda företag, om det utifrån
göres en propå om att få ta del av
tekniska och andra förhållanden inom
företaget. Jag tror knappast att vederbörande
ansvariga företagsledning utan
vidare skulle upplåta företaget för en
sådan undersökning.

Det går alltså inte att driva den tesen
att det här är fråga om en alldeles
oskyldig undersökning men att kvarntorpsbolagets
ledning på grund av bristande
vilja och intresse inte har tillåtit
någon insyn i företaget. I verkligheten
har ju skifferoljebolaget ett mycket
stort antal besökande både från Sverige
och utlandet, och jag har nog en
känsla av att man inom bolaget, så
långt det är förenligt med bolagets intressen,
som ju bolagsstyrelsen i första
hand har att bevaka, försöker att tillmötesgå
olika önskemål om att få studera
anläggningarna.

Herr Sjölin säger nu att det alltså
inte är någon fördel med att ha statliga
företag, då det inte blir bättre insyn i
dessa företag utan företagen i själva
verket är stängda för granskning. Jag
vill erinra om att de flesta affärsdrivande
verken ju har revisorer som har
till skyldighet att företaga en granskning
av verksamheten.

Det har väl åtminstone hittills varit
så, herr Sjölin, att det inte funnits någ -

ra privata företag som velat ta på sig
uppgiften att bryta skiffer och därigenom
skapa det värde ur beredskapssynpunkt
-som kvarntorpsanläggningen representerar.
Jag har i varje fall inte
hört talas om att några privata företag
uppträtt som intressenter i detta sammanhang,
men det är kanske inte uteslutet
att man kommer att göra det i
framtiden, när staten väl har utfört
pionjärarbetet. Det är emellertid en annan
sak.

Jag betraktar alltså kvarntorpsbolaget
som ett företag vilket vi bör vara
angelägna om att bevara med hänsyn
till det beredskapsvärde företaget har.
Men framför allt bör vi naturligtvis
söka förbättra de metoder, som där
kommer till användning, så att verksamheten
kan ge en någorlunda tillfredsställande
avkastning. Om så inte
kan ske, får väl en del av kostnaderna
föras på beredskapens konto, och dessa
kostnader kanske inte behöver anses
som alltför stora med hänsyn till den
trygghet ur beredskapssynpunkt som
kvarntorpsanläggningen ger.

I anledning av vad herr Sjölin sade
om utfallet av bolagets verksamhet, när
det gäller olika produkter, vill jag erinra
om att den statistik som herr Sjölin
använder knappast ger någon riktig
ledning med tanke på att verket för
närvarande är föremål för ombyggnad.
Det uppkommer sålunda gång efter annan
avbrott i ugnsdriften, och först när
hela ombyggnaden slutförts kan vi hoppas
på att få se ett någorlunda tillfredsställande
resultat av verksamheten.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
tillägga, att jag ingalunda genom att använda
dessa siffror om produktionsresultatet
velat förringa kvarntorpsanläggningens
värde. Jag har tvärtom anfört,
att dessa avvikelser ligger inom
en rimlig felmarginal. Jag är väl medveten
om att svårigheter har uppkommit
genom ombyggnaden och att man
kan hoppas på att resultaten skall bli

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med ut

ländska myndigheter rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

bättre och bättre. Det har emellertid
just varit meningen med min interpellation
att få klarlagt vilka förhoppningar
man kan knyta till Kvarntorpsanläggningens
möjligheter att för framtiden
trygga vår bränsleförsörjning. Jag
nämnde, att avslaget på Skattebetalarnas
förenings framställning skulle kunna
dra i tvivelsmål kvarntorpsanläggningens
möjligheter att på ett rätt sätt
fullgöra sin uppgift. Jag tror, att vi kan
vara ense om att det viktigaste är, att
forskningsarbetet blir väl genomfört
och att alla forskare, som är intresserade
av att hjälpa till med denna uppgift,
får insyn i bolagets anläggningar
för att på sitt håll kunna åstadkomma
ett gott resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för de förhandlingar, som förts med utländska
myndigheter rörande Öresundsoch
kontinentaltrafiken, m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara
herr Christensons i Malmö interpellation
angående redogörelse för de förhandlingar,
som förts med utländska
myndigheter rörande Öresunds- och
kontinentaltrafiken, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i
svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Christenson i Malmö ställt följande
frågor till mig.

1. Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för de förhandlingar,
4 — Andra kammarens protokoll 1952.

som förts med utländska myndigheter
angående Öresunds- och kontinentaltrafiken
och vilka nya initiativ man ämnar
vidta från svensk sida på detta
område?

2. Är herr statsrådet beredd att ta
ett förhandlingsinitiativ med de danska
myndigheterna om insättande av
svenskt tonnage på leden Hälsingborg—•
Helsingör?

Som svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Beträffande öresundstrafiken yttrar
interpellanten bland annat, att sedan
frågan därom var på tal i riksdagen
1949 några nämnvärda åtgärder icke
vidtagits, trots att trafiken alltmera
ökat. I anslutning till en del uppgifter
om trafikutvecklingen mellan 1938 och
1951 antyder interpellanten vidare, att
fartygskapaciteten på öresundslederna
förbättrats med endast omkring 20 procent.
Dessa påståenden ger emellertid
en helt missvisande bild av de åtgärder,
som vidtagits för att underlätta trafiken
på dessa fartygsleder. Jag vill
bl. a. erinra om att insättandet av den
år 1945 levererade motorfärjan Malmöhus
innebar ett tillskott av passagerareutrymme
på färjleden till Köpenhamn
med ca 30 procent. Vidare har det av
de danska och svenska statsbanorna
ägda Öresundsbolaget, som tidigare
hade fem fartyg till sitt förfogande å
leden Malmö—Köpenhamn, från 1950
utökat sitt tonnage med ytterligare ett
fartyg för omkring 1 050 passagerare,
vilket sattes i trafik under våren 1951.
På tågfärjeleden Malmö—Köpenhamn
har också den förändringen vidtagits
att en tidigare tvåspårig reservfärja
fr. o. m. vintern 1949—1950 utbytts mot
en trespårig färja, varigenom en ökning
av passagerarkapaciteten med 300
platser uppnåtts. Slutligen bär under
åren 1949—1952 de på färjleden Hälsingborg—Helsingör
insatta tre danska
färjorna ombyggts, varigenom vunnits
både ökat antal passagerarplatser och
Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med ut ländska

myndigheter rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

större bilkapacitet. Det kan nämnas, att
två av färjorna efter ombyggnaden per
tur kan överföra 90 bilar mot tidigare
40 bilar.

Fartygskapaciteten på öresundslinjerna
liar sålunda väsentligt ökats under
efterkrigstiden. Även om detta i
och för sig spelar en betydande roll, är
det emellertid uppenbart, att man vid
bedömandet av linjernas transportkapacitet
även måste ta hänsyn till hur
fartygsmaterielen utnyttjas. I det hänseendet
vill jag erinra om att antalet
turer mellan åren 1949 och 1951 ökat
med över 30 procent. Enbart på hälsingborgsleden
uppgår ökningen till 40
procent. Gör man i likhet med interpellanten
jämförelser med förkrigstiden
finner man, att de båda färjeledernas
faktiska kapacitet för sommartrafiken
nu i förhållande till 1938 visar en
tredubbling i fråga om järnvägsvagnar
och motorfordon och en fördubbling i
fråga om antalet passagerare.

Till följd av ökningen i transportkapaciteten
var det under åren 1949 till
1951 trots en synnerligen betydande ökning
av motorfordons- och godsvagnstransporterna
möjligt att utan allvarliga
svårigheter bemästra trafiken. Under
sommarmånaderna 1952 inträdde
emellertid en försämring. På grund av
bl. a. passtvångets upphävande och den
extra trafiken med anledning av olympiaden
ökade antalet resande på färjeoch
fartygslederna under juli och augusti
med nära 60 procent i jämförelse
med samma tid föregående år. Antalet
motorfordon steg under juli med 28
procent. Till de svårigheter, som uppstod,
bidrog de omdispositioner, som
blev nödvändiga på grund av branden
i april på en av färjorna. Olägenheterna
drabbade främst godsvagnstrafiken, för
vilken väntetiden under juli och augusti
uppgick till mellan fyra och sex
dagar. Även motortrafiken berördes och
väntetiderna har vid vissa tider kun -

nat uppgå till uppskattningsvis tre
timmar.

Vad speciellt beträffar fartygsledcn
Hälsingborg—Helsingör, har det hittills
med befintliga färjelägen i Hälsingborg
inte ansetts möjligt att insätta mer än
tre färjor i trafiken. Sedan Hälsingborgs
stad efter långvariga förhandlingar med
representanter för statens järnvägar beslutat
att iordningställa ett nytt tågfärjeläge,
har de danska statsbanorna,
som här avtalsenligt ensamma ombesörja
fäirjetrafiken, förklarat sig beredda
att nästa sommar insätta en fjärde
färja. Preliminärt har också dryftats,
att, om övrig färjetrafik så medger, under
sommaren förstärka köpenhamnsleden
med en av trellehorgsfärjorna,
främst för transport av godsvagnar och
motorfordon.

l)å det därtill, såvitt nu kan bedömas,
icke finns anledning antaga, att sådana
samtidigt inträffande exceptionella förhållanden
som bidragit till trafikstörningen
under den gångna sommaren
skall inträda varje år, anser jag, att man
för nästa år bör kunna räkna med en
relativt friktionsfri trafik. De särskilda
svårigheter i öresundstrafiken, som
uppkom under förra sommaren, kan
inte motivera, att man även från svenskt
håll insätter tonnage på leden Hälsingborg—Helsingör
och här bygger upp en
färjeorganisation enbart för topptrafik
och reservbehov, samtidigt som de
danska statsbanorna alltjämt svarar för
den huvudsakliga trafiken.

Beträffande kontinenttrafiken vill jag
tillägga följande.

Överenskommelsen om sassnitztrafiken
sades i sommar upp från tysk sida,
och samtidigt inbjöds de svenska järnvägsmvndigheterna
till förhandlingar
om en anknytning av färjetrafiken till
Warnemunde i stället för Sassnitz. Den
14—20 augusti 1952 ägde dessa förhandlingar
rum i Berlin mellan representanter
för statens järnvägar och vederbörande
östtyska järnvägsmyndigheter,

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med ut ländska

myndigheter rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

varvid avtal träffades om överflyttning
av sassnitztrafiken till Warnemiinde.
Överflyttningen är visserligen oläglig
ur statens järnvägars synpunkt, framför
allt därför att färjesträckan utökats
från 109 till 109 km, men omsorgen om
den trafik, som tidigare gått fram över
sassnitzrouten, och ett tillbörligt hänsynstagande
till de trafikanter, som utnyttjade
denna färjeled, gjorde det nödvändigt
att acceptera de östtyska myndigheternas
erbjudande att tills vidare
leda denna trafik, som huvudsakligen
avser gods, över Trelleborg—Warneinunde.

Under september månad 1952, närmare
bestämt den 11—13, fördes förhandlingar
i Stockholm med de polska
statsjiirnvägarna om färjetrafiken mellan
Trelleborg och Odraport. Med en
del mindre justeringar förlängdes därvid
gällande avtal. Statens järnvägar utverkade
dock, alt tidtabellen för den
personförande tågfärjan förbättrades,
så att den hittills förekommande långa
liggetiden i Odraport förkortades till
omkring 3 timmar, varigenom kostnaden
för denna trafik kunde nedbringas.
Även denna färjeleds upprätthållande,
som drar ganska stora kostnader för
SJ, har ansetts vara av ett betydande
intresse för det svenska näringslivet.

Såsom interpellanten nämner, är det
statens järnvägars avsikt att på försök
under nästa sommar anordna en fartygsförbindclse
för resande och motorfordon
mellan Trelleborg och Travemiinde.
Förbindelsen är avsedd att upprätthållas
med fyra dubbelturer i veckan,
och den ena av trelleborgsfärjorna
utrustas särskilt för denna trafik. Försöket
igångsattes dels emedan eu av
trelleborgsfärjorna beräknas kunna
helt frigöras för annan trafik under
sommaren, dels för att få erfarenhet av
en direkt om än ej så snabb förbindelse
med Västtyskland från Sverige för resande
och bilar. Godsvagnar kan ej
framföras, enär fiirjclägc saknas på

tyska sidan. Ehuru sjöresan blir relativt
lång — 9 timmar 40 minuter — erbjuder
förbindelsen den fördelen, att antalet
omstigningar minskas och gränspassagerna
blir färre. Samtidigt avlastas
örcsundstrafiken något.

Frågan om direkt förbindelse Trelleborg—Grossenbrodc
har också dryftats
och undersökts sedan lång tid tillbaka,
men denna fråga har t. v. fått anstå.
Det har nämligen visat sig dels att man
för att få till stånd en nöjaktig tidtabell
på denna led med anslutningar till
de internationella expresstågen måste
ha mer snabbgående färjor, än dem vi
nu disponerar, dels att även godstrafik
transit Östtyskland kunnat betjänas
över den kortare leden till Sassnitz och
nu kan betjänas över den likaledes kortare
leden till Warnemiinde.

Härefter anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag ber att få tacka lierr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag skall inte närmare gå in på trafikstatistiken.
När man statistiskt skall
jämföra fartvgskapaciteten och färjetrafiken
på Öresund före kriget, vill
jag erinra om att trafiken på denna
led då var relativt låg, eftersom den
huvudsakliga kontinentaltrafiken från
Sverige gick över Trelleborg—Sassnitz.
Att trafikkapaciteten över Öresund nu
är otillräcklig, är alla berörda parter
överens om, det må gälla företrädare
för näringslivet och turistlivet eller motorfolket.
Kapaciteten ligger avsevärt
under resandefrekvensen och transportbehovet.

Detta problem kan icke lösas på annat
sätt än genom en ökning av tonnaget.
I riksdagen har denna fråga vid
flera tillfällen bragts på tal. Med hänsyn
till trafikens utveckling är det beklagligt,
att herr statsrådet satte ned
det av SJ begärda investeringsbeloppet

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med ut

ländska myndigheter rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

till en ny tågfärja från 5 miljoner kronor
till 1 miljon kronor. Med en miljon,
ett anslag som riksdagen också
beviljade, kan inga nämnvärda planeringar
företas. Eller förhåller det sig
så, att herr statsrådet eventuellt ämnar
förelägga riksdagen en ny proposition
i ärendet? Enligt SJ:s mening skulle
den nya tågfärjan i första hand sättas
in på trelleborgslederna, men den
skulle även fungera som reservfärja för
»Malmöhus» på leden Malmö—Köpenhamn.
I detta sammanhang vill jag
nämna, att det väckte stor uppmärksamhet,
att SJ sålde den gamla färjan
»Malmö» i och med att »Malmöhus»
sattes in. I sjöfartskretsar ansåg man,
att en reparation och modernisering av
den gamla färjan utan alltför stora kostnader
kunnat ge trafikleden en reservfärja
och nödvändig förstärkning.

Det har vid flera tillfällen från
svensk sida gjorts framställning om att
svenska fartyg också borde sättas in
på trafiken Hälsingborg—Helsingör.
Herr statsrådet anser, att det inte är
motiverat att bygga upp en ny färjorganisation
enbart för topptrafiken,
men denna topptrafik sträcker sig ju
numera över åtskilliga månader. I min
interpellation efterlyste jag nya förhandlingar
med de danska myndigheterna.
I ett dylikt sammanhang borde
hela färjtrafiken tas upp. Danskarna
har ju som bekant mycket starkt engagerat
sig på sjöfartsområdet. De danska
statsbanorna har emellertid inte på ett
tillfredsställande sätt kunnat upprätthålla
trafiken på leden Hälsingborg—
Helsingör. Det är också gammalt tonnage,
som har ställts till trafikledens
förfogande. Sedan danskarna nu också
startat en sjöfartsled Gedser—Grossenbrode,
har de fått monopol på den
kontinentala genomfartstrafiken. Hur
förhåller det sig med det svensk-danska
samarbetet på denna led? De svenska
järnvägsmyndigheterna i Hälsingborg
har för närvarande inte mycket att sä -

ga till om vare sig det är fråga om tidtabell
m. in. på leden Hälsingborg—
Helsingör eller när det t. ex. gäller medförandet
av bilar på extra färjturer.
Från svensk sida har gjorts ett försök
att starta en fartygslinje, men detta har
rönt motstånd i Helsingör, vars hamn
äges av danska staten. De nu trafikerade
färjlägena får inte användas av
den privata linjen, som i stället hänvisats
till andra färjplatser, vilka ej
lämpar sig för ändamålet.

I interpellationssvaret nämnes, att
en fjärde dansk färja skall sättas in i
trafiken, men när så skett finns ingen
reservfärja längre tillgänglig. Jag antydde
i min interpellation, att en överbelastad
trafikled alltid är utsatt för
mycket stora olycksrisker. Vad persontrafiken
beträffar har man utan hänsynstagande
till det för färjorna fastställda
maximiantalet passagerare fyllt
färjorna med så mycket folk, att
passagerarna stått som packade sillar,
utan sittplatser och möjlighet
att komma under tak. Hur det skulle
ha gått om en olycka inträffat till
sjöss, t. ex. en eldsvåda liksom den
som hände »Kärnan», eller en påsegling,
törs man inte tänka på. Det har
också uttalats från sakkunnigt håll, att
det med den nuvarande trafiken förr
eller senare kommer att uppstå trafikkaos,
om inte nya färjor sättes in.

Genom den järnvägspolitik, som förts
från svensk sida, har vårt land alltmera
kommit på efterkälken och i högsta
grad blivit beroende av danskarna.
Denna utveckling måste starkt beklagas.
Hur litet vi gjort, visas bäst av
att man i Danmark varje år utökat antalet
järnvägsvagnar avsedda för kontinenttrafik,
medan vi står och stampar
på samma fläck.

I interpellationssvaret framhålles,
att en ny fartygsled upprättats mellan
Trelleborg och Travemiinde med fyra
dubbelturer per vecka under tre sommarmånader
nästa år. För att möta

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med ut -

ländska myndigheter rörande Öresunds

konkurrensen måste moderna, snabbgående
färjor sättas in. Det tonnage
som skall trafikera denna led är emellertid
föråldrat. Härtill kommer, att
det alltid är svårt att reklamera upp
en provisorisk förbindelse. Utvecklingen
blir också beroende av den prispolitik
SJ ämnar föra. Skall man exempelvis
hålla proportionsvis samma
fraktsatser för bilar som på leden
Malmö—Köpenhamn, torde inte många
bilister komma att använda den nya
leden. Det blir säkert svårt för SJ att
hävda sig i konkurrensen med danskarna,
då trafikleden Gedser—Grossenbrode
kommer att göra fyra dubbelturer
per dygn mot de fyra svenska dubbelturerna
per vecka. Allt kommer här
att bero på de taxor och den service
SJ ämnar hålla, om det skall bli möjligt
att dra åtminstone någon del av
den svenska kontinentaltrafiken, vilken
nästa år kan beräknas bli betydligt större
än i år, över på de svenska trafiklederna.

Under de år som gått efter kriget har
man på svensk sida i stor utsträckning
kört i de gamla hjulspåren utan att ta
några nämnvärda nya initiativ till anpassning
och utbyggnad av trafiken på
lederna över Öresund och södra Östersjön.
Det ökade handelsutbytet med
kontinenten, särskilt Västtyskland, den
alltmera tilltagande turistströmmen och
den ökade transporten av motorfordon
över dessa leder kräver onekligen krafttag
från svensk sida, om vi skall följa
med i utvecklingen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag har ju i mitt svar
sagt, att det i somras uppstod en ansträngd
situation framför allt i trafiken
mellan Hälsingborg och Helsingör. Jag
skulle emellertid vilja varna för att
göra några generaliseringar av detta
förhållande, då vi diskuterar, vilka
åtgärder man eventuellt bör vidtaga för

och kontinentaltrafiken, m. m.

att få trafiken att flyta lättare vid vissa
helger under sommaren. Det uppstår
då naturligt nog en topptrafik, som
visar sig svår att bemästra. Men att
Sverige av detta skäl skulle ställa färjor
till förfogande under de sommarmånader,
då trafikstockningar brukar
uppstå på lördagar och söndagar, på en
trafikled för vilka danskarna svarar
och vilken de hittills enligt min mening
skött utmärkt, tror jag är alldeles orimligt.
Det kan i varje fall inte vara ekonomiskt
vettigt att göra på det sättet.
En sådan politik skulle jag icke kunna
tillråda.

Vad så gäller den planerade tågfärjan
kan jag icke inse, att det är beklagligt
att vi minskade anslaget till denna.
Hade färjbygget kommit snabbare i
gång -—- vid en tidpunkt då ännu sassnitzleden
stod öppen -—- då är jag säker
på att den blivit felplanerad med
hänsyn till de förändringar i östersjötrafiken
och kontinentaltrafiken, som
senare inträffat. Man är nu inom SJ
på det klara med att man behöver en
färja av en annan typ än den man
tänkte sig för ett par år sedan. Jag
menar således att detta uppskov ingalunda
är beklagligt. Tvärtom, i den
situation vi nu kommit tror jag att det
ur alla synpunkter är bra att vi väntat.

Jag kan sedan inte hålla med herr
Christenson i Malmö när han säger, att
Sverige håller på att komma på efterkälken
i fråga om kontinentaltrafiken.
Det är visserligen sant att vi fått göra
omställningar med hänsyn till de politiska
förändringarna i Östersjön. Herr
Christenson menar väl dock inte att
Sverige med sitt geografiska läge, vilket
är helt annorlunda än Danmarks,
i alla lägen skall upprätthålla långtgående
färjförbindelser över Östersjön?
Det ligger i sakens natur, att Danmark
med sitt läge har åtskilligt lättare att
upprätta nya förbindelser och kan planera
för framtiden på ett helt annat
sätt än Sverige. Att detta är ett problem

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de förhandlingar, som förts med ut

ländska myndigheter rörande Öresunds- och kontinentaltrafiken, m. m.

för oss, det erkänner jag. Jag tror dock
inte att man skall beteckna vår situation
på det sättet, att vi kommit på
efterkälken och att man på annat håll
utvecklar en bättre kontinentaltrafik än
vad vi gör. Jag menar alltså att herr
Christenson starkt överdriver när han
här framför sådana åsikter. Det finns
över huvud taget ingen anledning att
tänka på det sättet. Det gäller här att
göra det bästa möjliga av en för oss ny
situation, och jag menar att de myndigheter,
som nu svarar för denna trafik,
även gör detta.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! För min del tror jag att en
aktiv sjöfartspolitik från svensk sida
skulle bidraga till att i hög grad underlätta
det för oss, t. ex. när det gäller
att i internationella sammanhang upprätta
tidtabeller m. in. Jag tror att ingenting
annat kan väga tyngre i vågskålen.
Ett sådant förhållande kan inte ernås på
annat sätt än att vi utvidgar våra sjöfartsförbindelser.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att sedan jag framställt denna interpellation
här i kammaren har KAK i en
skrivelse till kommunikationsdepartementet
påyrkat, att inte mindre än tre
nya färjor borde sättas in på linjen
Hälsingborg-Helsingör. För någon tid
sedan uttalade major Burnett, som är
chef för Hälsingborgs och nordvästra
Skånes turisttrafikförening, att man för
de närmaste åren borde sätta in sammanlagt
fem stycken färjor. KAK och
turistföreningen i Hälsingborg är ju
auktoriteter på det berörda området,
och dessa organisationer är även språkrör
för den resande allmänheten.

Till slut tycker jag att herr statsrådet
Andersson uttryckte sig väl optimistiskt
när han sade, att de danska statsbanorna
sköter denna trafik utmärkt. Det är
väl emellertid inte så, herr statsrådet,
att danskarna har monopol på denna
linje för evinnerlig tid?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill bara meddela
herr Christenson i Malmö, att vi inte
har någon anledning att frångå den
uppgörelse mellan Sverige och Danmark
som finns, att Sverige skall tillhandahålla
färjmaterielen vid leden
Malmö—Köpenhamn och danskarna vid
leden Hälsingborg—Helsingör. Danskarna
håller på att ytterligare förstärka
sin kapacitet vid linjen Hälsingborg—
Helsingör. Jag vidhåller, att det ur
svensk synpunkt vore ett ekonomiskt
vanvett, om vi skulle bygga färjor för
att en eller två månader på året ställa
dem till förfogande under några lördagar
och söndagar. Ett statligt affärsföretag
som SJ kan inte handla så ekonomiskt
vanvettigt, och ett sådant företag
kan i varje fall inte få mitt stöd.
Jag menar, att Danmark även i fortsättningen
skall stärka sin kapacitet på
detta område, och självklart skall det
vara ständiga kontakter mellan de svenska
och danska myndigheterna i dessa
frågor.

Jag vidhåller att denna trafik gått
utomordentligt bra, om man tänker på
den fantastiska ökning som inträffat.
De lördagar och söndagar under förra
sommaren då ett stopp inträffade tillhör
sådana händelser, som vi måste
räkna med. Sådant kan inträffa även
i fortsättningen, eftersom trafiken håller
på att svälla. Man kan inte förneka
att danskarna har förstärkt kapaciteten
och satt in flera turer. Därigenom har
man, trots denna väldiga anhopning,
faktiskt lyckats med att hyggligt klara
av denna trafik. Det är min bestämda
mening att det kommer att gå bättre
nästa sommar än det gått förliden sommar.
Eftersom både de danska och de
svenska järnvägsmyndigheterna har
samma mening i dessa frågor anser jag,
att man får ge sig till tåls och se vad
som i fortsättningen kommer att in -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet för länsarbetsnämnderna att utbetala
svårighetstillägg till sockerbetsupptagare.

träffa vad det gäller våra förbindelser
över Sundet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet
för länsarbetsnämnderna att utbetala
svårighetstillägg till sockerbetsupptagare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet NORUP, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill medverka
till att ge länsarbetsnämnderna möjlighet
att utöver ackordslön utbetala ett
särskilt svårighetstillägg till betupptagarna
med tanke på de stora svårigheter,
som uppstått för tillvaratagandet
av sockerbetsskörden.

Jag förutsätter, att frågan framställts
med tanke på försörjningssituationen
och att det ifrågasatta svårighetstilllägget
därför icke avses skola utgå retroaktivt
utan såsom ett stimulanstillägg
blott gälla den ännu icke bärgade delen
av sockerbetsskörden.

Från denna utgångspunkt kan jag till
en början upplysa, att skördesituationen
under hösten varit föremål för ständigt
växande uppmärksamhet från myndigheternas
sida. I den mån situationen
försämrades stod det klart, att särskilda
åtgärder måste vidtagas för att i möjligaste
mån rädda den hotade skörden.

Såsom en första åtgärd bemyndigades
chefen för armén i oktober 1952 att bevilja
värnpliktiga inom I militärområdet

— med undantag för vissa förband

— ävensom inom VII militärområdet
tjänstledighet en dag utöver den vanliga
tjänstledigheten för arbete i jordbruket
i den omfattning och-vid sådan
tidpunkt, varom närmare överenskommelse
kunde träffas med vederbörande
länsarbetsnämnd. Denna extra tjänst -

ledighet var avsedd att uttagas i samband
med lördags- och söndagspermission,
varigenom en sammanhängande
ledighet kunde erhållas.

Den fortgående försämringen av väderleken
föranledde emellertid, att man
såvitt angår betskörden i början av november
tog upp till diskussion frågan,
om man genom särskild ersättning utöver
avtalslönen eller på annat sätt
skulle lämna sådana garantier för betupptagarnas
inkomster, att intresset för
en fortsatt betupptagning skulle bibehållas
trots de svåra skördeförhållandena.
Arbetsmarknadsstyrelsen diskuterade
frågan med Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och lantarbetsgivareföreningen,
men dessa ansåg sig icke kunna
biträda en sådan åtgärd. Det har dock
uppgivits, att man på något håll givit
betupp tagarna viss kompensation för de
svåra väderleksförhållandena genom
att verkställa ackordsuträkningen på
ett något större plantantal än det verkliga.

Då utvägen med generell tilläggsersättning
sålunda icke var framkomlig,
vidtogs från myndigheternas sida en
annan åtgärd för att sörja för betupptagningen.
Genom generalorder den 22
november bereddes möjlighet för värnpliktig
liksom även för fast anställd
militär personal att få tjänstledighet i
högst sex dagar under tiden den 24 november—den
6 december för att taga
upp betor. Enligt inkomna uppgifter
har närmare 3 000 man begagnat sig av
denna möjlighet, nämligen — i avrundat
tal — 1 250 man i Skåne, 300 i Blekinge,
750 i Östergötland och 620 på Gotland.
Även om de flesta av dessa är ovana
vid sådant arbete, är det dock en icke
ringa arbetsstyrka, som på så sätt
ställts till förfogande. Det är emellertid
ännu för tidigt att yttra sig om resultatet
av deras insats. Den förhållandevis
stränga kyla, som rått under de senaste
dagarna, har givetvis inverkat ytterst
oförmånligt och torde i vissa trakter ha

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på fråga ang. anordnande av försöksundervisning i ämnet samhällskunskap i

gymnasiets högsta ringar.

omöjliggjort arbete på fälten. Från myndigheternas
sida följes därför utvecklingen
med uppmärksamhet, och för min
del är jag beredd att föreslå de ytterligare
åtgärder, som kan visa sig möjliga,
för att bärga den återstående betskörden.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Nilssons fråga.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet
Norup för hans svar på min enkla fråga.

Herr statsrådet förutsätter att frågan
framställts med tanke på försörjningssituationen,
och det är alldeles rätt. Jag
anser nämligen att denna fråga är minst
lika viktig när man ser den ur konsumenternas
synpunkt som ur betodlarnas.

Jag har sett så mycket av denna betupptagning
i höst att jag ansåg, att det
vore synnerligen väl befogat att man
kunde ge dessa människor som efter
den 15 november gått och plockat upp
betor i vatten och snö, en extra ersättning.
Jag tror att vi utan överdrift kan
säga att det betalas ut pengar till ändamål,
som är mindre behjärtansvärda än
de pengar, som borde betalas till dessa
människor, som sliter därute på betfälten
och — man kan gott säga — sätter
sin hälsa på spel.

Jag är givetvis tacksam för att man,
som herr statsrådet säger, försökt även
andra vägar när det gällt denna hjälp.
Man har försökt få ut militär på betfälten.
Att sedan inte detta — åtminstone
inte första gången — gav avsett resultat
kan varken herr statsrådet eller någon
annan hjälpa. Väderleken blev ju sådan
den gången, att några betor helt enkelt
inte kunde tas upp. Den andra gången
det gavs hjälp från militär personal
gick det något lättare. Nu har vi emellertid
återigen fått otjänlig väderlek
nere i Skåne. Tyvärr måste vi konstatera,
att de sista betorna nog inte kom -

mer att kunna levereras till sockerbruken.
De får tas upp någon gång i vår
och användas till foder.

Att ackordslönerna inte stått sig under
den sista tiden, det vet vi alla.
Ingen har fått någon betupptagare enligt
gällande avtal, och jag vill inte på något
sätt klandra betupptagarna för detta.
Jag förstår dem alltför väl, ty, som jag
sagt en gång förut, det är inte roligt att
gå ut i vatten och snösörja och ta upp
betor.

Sedan kan man också ställa sig den
frågan, hur det kommer att gå med betodlingen
till nästa år. Av många betodlare
har jag redan fått det svaret, att
skall man dragas med sådana svårigheter
som varit detta år — då man även
många gånger rönt föga förståelse —
då är det lika bra att sluta upp med
denna odling.

Jag är tacksam för att statsrådet i
slutet på sitt interpellationssvar säger,
att han med uppmärksamhet följer denna
fråga. Jag tror dock att det är för
sent att i år göra något mer åt denna
sak. Sedan kommer det att visa sig om
det i framtiden blir någon minskning av
betodlingen och vilka konsekvenser som
kan följa därav.

Jag kan inte komma ifrån den uppfattningen,
att det hade varit en klok
åtgärd om myndigheterna i detta land
givit de människor, som arbetat därute
på betfälten, ett extra tillägg. Denna
uppmuntran hade de, som arbetar i folkhushållningens
tjänst, varit väl värda.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på fråga ang. anordnande av försöksundervisning
i ämnet samhällskunskap
i gymnasiets högsta ringar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Widén har frågat

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Svar på fråga ang. anordnande av försöksundervisning i ämnet samhällskunskap i

gymnasiets högsta ringar.

mig, när den försöksundervisning i
ämnet samhällskunskap i gymnasiets
båda högsta ringar, varom skolöverstyrelsen
hemställde i skrivelse den 20
december 1948 och som dåvarande departementschefen
utlovade i interpellationssvar
den 23 maj 1949, kommer
att anordnas.

Liksom dåvarande departementschefen
är jag av den uppfattningen,
att samhällskunskapen bör beredas en
starkare ställning i skolan än vad
som nu är fallet. Jag delar ävenledes
den i nämnda interpellationssvar
framförda meningen, att försöksundervisning
i ämnet samhällskunskap
på gymnasiet lämpligen bör ske i anslutning
till den allmänna försöksverksamheten.
Denna fråga bör emellertid
icke aktualiseras just nu, eftersom skolöverstyrelsen
inom kort kommer att
till ecklesiastikdepartementet överlämna
sitt förslag till provisorisk gymnasiereform,
innebärande bland annat en
förstärkt ställning för samhällsläran
på den nya allmänna linjen. Jag väntar
vidare förslag från skolöverstyrelsen
om inrättande av särskilda försöksgymnasier.
Sedan ställning tagits till
dessa bägge förslag, kan behovet av
ytterligare försöksundervisning i ämnet
samhällslära bättre överblickas.

Vidare anförde:

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret
på min fråga. Jag vill också med tillfredsställelse
konstatera att statsrådet
har deklarerat sitt allmänna intresse
för undervisningen i samhällslära och
att han anser att en starkare ställning
i våra skolor skall beredas samhällskunskapen.

Jag måste samtidigt beklaga att den
försöksverksamhet, som skolöverstyrelsen
föreslog redan 1948 och som
dåvarande ecklesiastikministern 1949 i
det interpellationssvar som jag då fick
förklarade sig vara mycket intresserad

av, fortfarande inte kommit i gång.
Man måste nog vara förvånad över att
det arbetas så långsamt ibland. Det är
något som har väckt allmän förvåning,
och det är lättförklarligt.

Svaret i dag på min fråga innebär
också ett ytterligare uppskov. Som skäl
härför anför statsrådet att den provisoriska
gymnasiereformen och förslaget
om försöksgymnasium, som antagligen
väntas till nästa års riksdag, ger
samhällsläran en annan och förstärkt
ställning mot vad den för närvarande
har. Men, herr statsråd, är detta några
verkliga skäl för att man inte redan
har sökt eller snarast söker få i gång
den försöksverksamhet som det här är
fråga om? Det kräves, såvitt jag kan
förstå, ingen vidlyftig administrativ
apparat för det hela, det kräves inga
stora kostnader, och det bör enligt min
mening också snabbt kunna ge en vägledning
för den framtida undervisningen
i ämnet. Jag tror att det även skulle
få rätt stor betydelse för just dem, som
herr statsrådet talar om, nämligen för
de försöksgymnasier som nu planeras.

Finns det inte, herr statsråd, även
fara för att detta delproblem kommer
att försvinna i alla de problem som
alldeles säkert kommer att uppstå i
samband med de försöksgymnasier som
kommer att sättas i gång och den försöksverksamhet
som för övrigt pågår
i vårt land? Faran härför finns utan
tvekan. Det vore beklagligt med ett ytterligare
uppskov med denna försöksverksamhet,
som borde få rätt stor
betydelse för den allmänna försöksverksamheten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag vill erinra den ärade interpellanten
om att det som han stöder sig på
är ju saker och ting som var aktuella
1948 och 1949. Sedan dess har ju 1950
års riksdagsbeslut fattats, och en omfattande
försöksverksamhet med anled -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Svar på fråga ang. anordnande av försöksundervisning i ämnet samhällskunskap i

gymnasiets högsta ringar.

ning därav påbörjats. Det måste ju ändå
sägas, att vi inte i ecklesiastikdepartementet
kan anse det föreligga
riktigt samma förhållande före som efter
det att beslut om denna försöksverksamhet
har fattats.

Jag vill, herr talman, dessutom tilllägga,
att vad jag i mitt interpellationssvar
erinrade om beträffande en provisorisk
gymnasiereform var att vi ju
i fjol höst hade den uppfattningen, att
denna försöksverksamhet skulle påbörjas
redan i höst. Men utredningen inom
skolöverstyrelsen har ju dragit ut
på tiden väsentligt mer än beräknat,
varför vi i ecklesiastikdepartementet
inte ens den dag som i dag är har
fått in detta förslag. Därtill kommer,
som jag också påpekade i svaret, att
skolöverstyrelsen håller på att utarbeta
förslag till särskilda försöksgymnasier.
När vi nu vet, att samhällsläran
i båda fallen kommer att speciellt uppmärksammans,
både i försöksgymnasierna
och på den nya allmänna linje
som kommer att införas i våra gymnasier,
är det ganska svårt att utarbeta
och låta sätta i verket en tredje plan,
innan vi har sett hur de båda här
nämnda ser ut och ännu mindre innan
de har börjat att fungera.

Jag tror att den ärade interpellanten
får ge sig till tåls, ty samhällsläran blir
inte förbisedd i de nu under planläggande
varande försöksgymnasierna och
provisoriska gymnasierna.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag har
en känsla av att man på den här punkten
har kommit in i en felaktig tågordning.
Av skolöverstyrelsens förslag
1948 och även av det interpellationssvar
som jag fick 1949 fick jag en
känsla av att dåvarande ecklesiastikministern
ville att denna fråga skulle
behandlas mycket snabbt. Han talade
om att det skulle komma förslag om
försöksverksamhet vid följande års
riksdag, alltså 1950, och menade att
denna fråga skulle tas upp på försök

på ett tidigare stadium än den allmänna
försöksverksamheten i vad gäller
omorganisationen och gymnasiereformen.

Denna försöksverksamhet, som huvudsakligen
omfattar gymnasiets två
högsta ringar, skulle ha kunnat igångsättas
tidigare, före den allmänna försöksverksamhet
som nu planeras. Om
man börjar med den, tror jag att man
kommer i rätt ordning. Förslaget innebär
ju att man inom förslagsvis sex
gymnasier skulle börja med denna försöksverksamhet
som givetvis skulle bli
vägledande för den andra försöksverksamhet
som herr statsrådet här talar
om.

Samtidigt måste man säga att denna
försöksverksamhet inte torde ha inneburit
någon större arbetsbörda varken
för skolöverstyrelsen eller för ecklesiastikdepartementet
utan borde ha varit
lätt att organisera. Jag kan inte
finna annat än att detta hade varit den
rätta tågordningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är möjligt att man kan se saken så
som interpellanten gör, om förhållandena
nu hade varit som för ett par år
sedan, men när ingenting blev gjort
omedelbart, som interpellanten erinrade
om, är det nu utomordentligt svårt
att föra fram en sådan sak vid sidan
om det övriga.

Den ärade interpellanten har också
litet missuppfattat de löften som är
givna. Fullt så omedelbart förestående
som han har ansett det, har man tydligen
inte ifrån dåvarande departementschefens
sida sett saken. Jag skall be att
få erinra om — jag har det med mig
här — det interpellationssvar som då
avgavs. I slutklämmen säger dåvarande
statsrådet Weijne: »Då jag emellertid
är positivt intresserad av förslaget, är
jag villig att medverka till att den föreslagna
försöksverksamheten vid ett senare
tillfälle kommer till stånd. Detta

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll under 1953 ars riksdag.

bör lämpligen enligt min mening ske i
anslutning till den försöksverksamhet
i övrigt på skolväsendets område, som
av skolkommissionen förordats och som
jag hoppas riksdagen nästa år skall bli
i tillfälle att taga ställning till.»

Det har sålunda inte varit dåvarande
departementschefens mening att denna
försöksverksamhet skulle sättas i gång
fristående från allt det övriga. När nu
så mycket har satts i gång efter 1950
års skolbeslut, har man tydligen funnit
att det inte varit möjligt att göra detta
såsom en fristående del av försöksverksamheten.

Det kan tänkas att det i dagens läge
hade varit lyckligt om det hade varit
möjligt att genomföra detta då, men jag
är säker på att det fanns vägande skäl
för att inte göra det. Jag vet speciellt
hurusom skolöverstyrelsens försöksavdelning
har fått lov att växa fram så
småningom. Den har varit ganska angelägen
om att inte åtaga sig större och
mera differentierade uppgifter än vad
den har resurser att ro i land med.

Jag kan inte klandra någon för att
denna försöksverksamhet inte blev
igångsatt omedelbart. Men märk väl,
herr Widén, det var inte utlovat att
den skulle igångsättas omedelbart! Med
de överväganden, som vi sedan har haft
att göra, har det inte funnits några som
helst möjligheter att genomföra denna
försöksverksamhet såsom en fullt fristående
angelägenhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9-

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
den på kammarens bord
vilande motionen nr 705 av herr Landberg.

§ 10.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll
under 1953 års riksdag.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av fullmäktiges i

riksgäldskontoret framställning om
fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll
under 1953 års riksdag.

I skrivelse till bankoutskottet den 16
oktober 1952 hade fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt, att bankoutskottet
måtte föreslå riksdagen att dels
uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga försöksanordningar
för utgivning jämväl
under 1953 års riksdag av tryckta debattprotokoll,
dels ock, under förutsättning
av bifall härtill, bemyndiga
fullmäktige att för ifrågavarande ändamål
taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
150 000 kronor av vederbörande
under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m. uppförda förslagsanslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställning,
måtte

1) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga
försöksanordningar för utgivning jämväl
under 1953 års riksdag av tryckta
debattprotokoll;

2) under förutsättning av bifall till
utskottets hemställan under 1) bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
för ifrågavarande ändamål taga i anspråk
ett belopp av förslagsvis 150 000
kronor av vederbörande under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.
uppförda förslagsanslag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Här
liar bankoutskottet föreslagit att riksdagen
skall bevilja 150 000 kronor för
nästkommande budgetår för att göra
ytterligare försök med snabbprotokoll.
Jag vill för min del säga att jag tycker
det knappast finns anledning att vidare
göra sådana försök. Jag tycker nog att

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll under 1953 års riksdag.

man redan nu borde vara på det klara
med att systemet med snabbprotokoll
inte är av sådant värde att man bör
slösa mera pengar på detsamma.

När man gick in för att få till stånd
snabbprotokoll hade man ju helt andra
tankar om detsamma än man har fått
nu, sedan det har prövats snart ett år.
Man hade väntat sig litet mera intresse
från tidningarna för fylligare redogörelser
för riksdagsdebatterna.

En av orsakerna till att vi ville ha
dessa snabbprotokoll var ju, att vi ville
väcka mera intresse för det politiska
livet, men såvitt jag har kunnat finna,
har det inte blivit den ringaste frukt
av detta. Tidningarna är lika knapphändiga
med referat om riksdagsdebatterna
som de varit innan snabbprotokollen
kom till. Det var helt annorlunda den
första tiden jag var här i riksdagen. Då
var det ganska fylliga riksdagsreferat
i tidningarna, och det var synnerligen
tacknämligt och bra. Enligt min mening
vore det önskvärt, att tidningarna på ett
helt annat sätt än som skett på sista
tiden redogjorde för vad som behandlas
i riksdagen. Jag tycker mig märka
varje gång vi har plenum här, att det
sitter någon från TT på läktaren. Nog
kunde vederbörande väl uppfånga åtskilligt,
så att det bleve något referat
av debatten. När tryckfriheten och tidningarna
debatteras här i riksdagen
märker man, att pennorna är i gång på
TT:s läktare. Jag skulle önska, att man
försökte få med lite mera även då andra
frågor behandlas.

När man gick in för dessa snabbprotokoll,
trodde man, att de skulle bli färdiga
dagen efter eller åtminstone två
dagar efter debatten. Det har emellertid
visat sig, särskilt här i andra kammaren,
att det blir eftersläpningar två å
tre dagar, för att inte tala om att det på
vårkanten, såsom man också redogör
för i riksgäldsfullmäktiges framställning,
har dröjt till och med tio dagar,
innan snabbprotokollet har kommit ut
i tryck.

Jag har svårt att förstå vad det då
kan vara för mening i att man nu skall
slösa bort ytterligare 150 000 kronor på
dessa snabbprotokoll, som man klarar
sig mycket bra förutan. Jag tycker att
det vore mycket bättre, om man kunde
inrikta sig på att få till stånd litet snabbare
behandling av de ordinarie protokollen.
Riksgäldsfullmäktige säger ju
också, att de vill så småningom försöka
att inrikta sig på att få till stånd en
förkortning av utgivningstiden i fråga
om dessa protokoll. Jag tror det vore
den rätta vägen att försöka reformera
denna sak, om man gjorde det.

Man har ju trott, att tidningarna och
politiska organisationer skulle intressera
sig för att prenumerera på dessa
protokoll, men de siffror om den saken,
som lämnas i detta betänkande, är
ganska nedslående. Trots att vi har
bortåt 300 tidningar här i landet, är det
bara 77 stycken, som har prenumererat
på första kammarens protokoll, och
endast 86 stycken, som har prenumererat
på andra kammarens protokoll, inalles
är det ca 450 olika institutioner
som har prenumererat. Det visar ju inte
något nämnvärt intresse på olika håll
för denna sak. Jag har därför den uppfattningen,
att dessa 150 000 kronor kan
utan någon nämnvärd skada sparas.
Detta belopp är ju ändå bortåt 5 procent
av riksdagens årliga kostnader, och
det är alltså inte några småsaker det
gäller. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka, att denna framställning från
riksgäldsfullmäktige om ett anslag på
150 000 kronor måtte avslås.

Herr SEVERIN: Herr talman! När ett
nytt system börjar tillämpas, så har man
ju alltid anledning att frukta, att det
inte omedelbart arbetar lika smort som
ett gammalt invant system. Det är givet,
att man hade samma anledning att anta,
att snabbprotokollen, då man började
med dessa, inte omedelbart skulle kunna
expedieras så flott, som det teoretiskt
sett var möjligt, och det har ju

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll under 1953 års riksdag.

inte heller lyckats beroende på många
olika omständigheter. Men att på grund
härav efter ett års försöksverksamhet
omedelbart vara färdig med att avfärda
varje försök att lämna den intresserade
delen av allmänheten möjlighet att något
noggrannare än tidigare få reda på
vad som har yttrats i riksdagen, tycker
jag ändå måste anses vara litet förhastat.

Nu har herr Rubbestad uppenbarligen
misstolkat motiven för utgivandet
av snabbprotokoll. Han menade att tidningarna
därigenom skulle kunna lämna
utförligare referat av riksdagsdebatten.
Det var egentligen inte det verkliga
motivet. Referat utsändes ju av TT i två
versioner, en något mera omfattande
och en kortare. Den mera omfattande
versionen är i regel så ingående, att
man näppeligen kan vänta, att tidningarna
skall ha plats för längre referat.
Snabbprotokollet skulle däremot vara
av värde för den efterdebatt, som alltid
pågår i dagspressen och där ofta missförstånd
gör sig gällande om vad den
ene eller andre riksdagsmannen har
yttrat i debatten. Vad han faktiskt yttrat
har ju en utomstående aldrig kunnat
få veta förrän efter 14 dagar, då det
definitiva protokollet förelegat.

Nu har ju snabbprotokollen så till
vida misslyckats, att de inte kommer
ut så tidigt som man hade väntat, och
under maj månad, då riksdagsarbetet
forceras, har det dröjt mycket länge,
ända upp till 10 dagar, beroende på
tryckerisvårigheter. Men det kan ju
hända, att tryckerisvårigheterna kommer
att lätta, och det finns också anledning
anta, att efter inte alltför lång
tid nya tekniska anordningar skall kunna
vidtas vid tryckerierna, soin möjliggör
snabbprotokollens snabbare framställning.

Under sådana omständigheter förefaller
det mig som sagt förhastat att omedelbart
efter ett års försök avvisa fortsatta
försök. Bankoutskottet har därför
ansett sig böra föreslå riksdagen att un -

der ytterligare ett år, alltså 1953, fortsätta
med försöken. Då 1953 års försök
är avslutat, har vi anledning att verkligen
uppta frågan, huruvida snabbprotokollen
skall permanentas eller om vi
skall upphöra med dem. Man får hoppas
att 1953 skall ge bättre erfarenheter
av snabbprotokollen än vad fallet var
1952.

Kanske skulle jag utöver detta också
nämna, att det är ganska svårt att bedöma
vilken betydelse det har för att
få allmänheten underrättad om vad som
sagts i viktiga frågor, att vissa tidningar
prenumererat på snabbprotokollen.
Herr Rubbestad uppskattade antalet
tidningar i landet till alltför
många. Antalet tidningar av dagspresskaraktär
är inte 300 utan 240. Det
kanske inte spelar så stor roll, men om
man talar om att totalupplagan av tidningarna
i landet är 3 miljoner, och
att de tidningar som har prenumererat
på snabbprotokollen har den ojämförligt
största delen av denna totalupplaga,
så förstår man, att den allmänhet,
som kan ta del av frågornas behandling
här i riksdagen, är väsentligt större
än vad man skulle kunna komma fram
till genom att bara göra en enkel fördelning
och anta, att alla tidningar har
lika stor upplaga, vilket inte är fallet.

Herr talman! På grund av vad bankoutskottet
anfört och på grund av vad
jag här yttrat yrkar jag bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad herr
Severin sade, men jag kan inte underlåta
att påtala ett påstående, som herr
Rubbestad gjorde i sitt anförande, nämligen
att TT i sina referat skulle visa
partiskhet genom att ge för stort utrymme
åt vissa frågor. Jag tror inte att
någon pressman har den uppfattningen,
att TT vill bedriva mannamån. Det kan
för övrigt vara svårt för TT:s riksdagsreferenter
att höra anförandena. Tidi -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll under 1953 års riksdag.

gare i dag har jag suttit och lyssnat på
ett par interpellationsdebatter och försökt
att höra, men knappast kunnat upplatta
ett enda ord. Jag skulle vilja se.
hur den referent är beskaffad, som, om
han inte får höra ett enda ord, ändå
kan göra ett riktigt referat. Vi, som satt
nära talarstolen hade utomordentligt
svårt att höra vissa ord. Jag kan inte
säga att TT har visat partiskhet.

Enligt min mening visar däremot vissa
tidningar en nonchalans mot den svenska
riksdagen. Detta kan bero på förhållanden
som har inträffat under senare
år i fråga om pressens organisation.
Den kan delvis bero på att man i
större utsträckning än förr i ledare tar
upp vissa frågor, och delvis på grund av
minskat utrymme. Jag kan ge herr Rubbestad
rätt i att den svenska pressen
utåt inte alltid ger en objektiv bild av
den svenska riksdagen. Snabbprotokollen
är sannerligen inte till enbart för
pressen. En ledarskribent, som bär tillgång
till snabbprotokollen, kan inte göra
ett oriktigt referat av en riksdagsman,
som yttrat sig i en debatt, ty då kan
riksdagsmannen alltid säga, att referenten
kan läsa snabbprotokollen. Annorlunda
var det tidigare, när riksdagsprotokollen
kom ut kanske tre veckor
efter en debatt.

Det måste vara ett intresse för den
svenska riksdagen och för den svenska
demokratien, att pressen får ökade möjligheter
att ge en objektiv bild av den
svenska riksdagen. Det är inte bara ett
pressens intresse utan också folkrepresentationens,
även om jag kan förstå
herr Rubbestad ur vissa synpunkter,
därför att det kan ha inträffat att han
kunnat få felaktiga referat. Snabbprotokoll
bär funnits i en rad andra parlament.
Man har haft dem i det engelska
parlamentet i decennier, där man ju
hyser den största aktning för parlamentets
förhandlingar och där man i pressen
i många fall har utförliga referat.
Det är av värde, att man slår vakt om
den svenska riksdagens möjligheter att

snabbt få fram vad som sägs i kamrarna.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
var just det sista som herr Braconier
sade som jag åsyftade, när jag klandrade
TT för att den var litet för »lätt»,
om jag så får säga, alltså gav litet för
litet material när det gäller riksdagens
debatter. Vad jag klandrar är, att det i
tidningarna kommer in för litet från
riksdagsdebatterna. Jag har inte sagt,
att TT var partisk eller på något sätt
gynnade den ena eller andra synpunkten.
Jag bara sade, att när det gäller att
ge tidningarna referat av riksdagsdebatter
som avser tidningarna, så blir dessa
referat rätt fylliga. Det får vi väl ändå.
herr Braconier, erkänna att så är fallet.
Åtminstone har jag lagt märke till det.

Vad beträffar frågan om att snabbprotokollen
skulle ha medfört någon
förbättring i tidningarnas sätt att skriva,
så vill jag säga, att jag åtminstone inte
lagt märke till någon sådan förbättring.
Jag har tittat i åtskilliga tidningar och
inte kunnat finna någon förbättring i
detta avseende, sedan snabbprotokollen
kommit till. Vi får ju de ordinarie protokollen
så där en 14 dagar efter sammanträdena,
och när vi då vet, att
snabbprotokollen under vissa brådskande
veckor av vårsessionen kommer
först 10 dagar efter debatten, så vill jag
säga, att det väl inte är så mycket att
hurra för, om det blir fyra dagar förr
eller senare, allraminst om man betänker
att de ordinarie protokollen ju
är fullt justerade. Man skall ju ha rätt
att justera även det som kommer in i
snabbprotokoll, men det har ofta inträffat,
att man inte får justera på kvällarna,
därför att stenograferna inte har
hunnit bli färdiga. Då går utskriften i
tryck ojusterad, och det är inte lämpligt,
tycker jag. Inte minst ur den synpunkten
är det förkastligt med detta
system. Jag tror, som sagt, att för tidningarna
bör det kunna gå att skriva
objektivt även utan snabbprotokoll, åt -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll under 1953 års riksdag.

minstone för de redaktörer, som har säte
och stämma här i denna kammare.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Vi kan vara överens om
att det måste underlätta för pressen,
inte minst för ledarskribenterna, att bedöma
vad som bär sagts i riksdagen, om
man har tillgång till snabbprotokoll.

Då det som jag nämnde kan vara
mycket svårt att höra i kammaren även
för den som intensivt lyssnar — det kan
bero på felaktighet i högtalaranordningen,
som det kanske varit i dag —
borde det även för riksdagen vara angeläget
att protokollet så snart som
möjligt blir tillgängligt.

I själva verket är det ofta så, att vi
får snabbprotokollet nästan dagen efter
det debatten ägt rum. Det kan ha sin
betydelse för vederbörande riksdagsman
att han kan säga till en tidning,
som givit en missvisande framställning:
Var så god och se i snabbprotokollet
vad jag har sagt!

Man stärker folkstyrelsen om man låter
allmänheten så mycket som möjligt
få kännedom om riksdagens arbete.
Protokollet skall inte bara läsas av oss
utan det skall också bedömas av pressen
och en intresserad allmänhet.

Jag medger gärna, herr Rubbestad,
att man kan diskutera olika tidningars
sätt att referera riksdagsdebatterna, men
det finns ju dock tidningar som försöker
att ge ett relativt stort utrymme
åt riksdagens förhandlingar. Herr Rubbestad
känner säkert till sådana tidningar.
Dessa strävar efter att göra den
.svenska riksdagen rättvisa. Men det
finns också en allmänhet, som är intresserad
av riksdagens arbete. Det var ett
interpellationssvar för ett år sedan, där
snabbprotokollet utsåldes omedelbart efter
det att det utkommit. Det gällde,
om jag inte minns fel, herr Kollbergs
interpellation angående textilvarorna.
Då var det så många intresserade som
ville ha reda på vad som sagts i riksdagen
och köpte dessa protokoll.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara i största korthet
rätta en missuppfattning, som herr Rubbestad
gjorde sig skyldig till.

Herr Rubbestad bedömer TT:s referentprestationer
uppenbarligen efter
vad han läser i tidningarna, men det är
inte alldeles riktigt att göra så. Jag
måste här i min egenskap av tidigare
styrelseledamot i TT ta byrån i försvar.
Det är i grund och botten så, att TT:s
referat av riksdagens debatter i den utförligare
versionen som TT lämnar inte
är så kortfattade att man har anledning
att klaga därpå. Såvitt jag har kunnat bedöma
görs också dessa referat alltid med
den största objektivitet. Däremot är det
inte säkert att tidningarna tar in detta referat.
Tidningarna kan göra strykningar
i referatet därför att de inte har plats
för alltsammans, och då kan man kanske
klaga på objektiviteten ibland. Det
är så ofta förekommande att det nästan
kan anses tillhöra de godkända spelreglerna.
att varje partis tidningar ger
företräde åt sitt partis talare, medan
däremot de andra stryks ned, om de
över huvud taget omnämnes. Men det
är inte TT:s fel utan tidningarnas.

Jag ville bara med detta ha sagt, att
anklagelserna skall riktas åt rött håll,
om man anser sig ha anledning att anmärka
på tidningarnas riksdagsreferat.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Med undantag för herr Rubbestad har
det endast varit pressmän, som deltagit
i diskussionen. Tillåt därför en lekman
att säga några ord.

Det är ett allmänt intresse, att svenska
folket får veta så mycket som möjligt
om riksdagen. Det torde vi vara
överens om. Förr kunde man i huvudstadstidningarna
alltid mycket noggrant
följa med, vad som hände här i riksdagen,
men vi vet alla att år efter år
har det spaltutrymme, som huvudstadstidningarna
offrar på riksdagen, krympt
mer och mer, och när det gäller efter -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll

middagstidningarna är det snart sagt
obefintligt. Man gör sina reflexioner
när t. ex. i går en tidning offrat både
kliché- och spaltutrymme på ett par
barn angående en historia, som helst
borde ha tigits ihjäl och inte offentliggjorts
på detta sätt. Men sådana saker
som händer och sker i riksdagen, frågor
som har allmänt intresse från landets
ena ända till den andra, tigs alldeles
ihjäl.

Ofta är det så, att vill man i vissa
frågor ha ett utförligare referat, får
man söka sig till vissa landsortstidningar,
vad det nu kan bero på. De är
i många fall mycket utförliga, inte bara
då det gäller inlägg av representanter
från deras eget län utan också när det
gäller frågor av allmänt intresse.

När nu denna utveckling skett — om
den beror på pappersbristen eller på
bristande intresse från ledningen av
stockholmstidningarna, kan jag inte
yttra mig om — så har dessa debattprotokoll
naturligtvis en mycket större
betydelse än vad de tidigare har haft.
Visserligen är de siffror som herr Rubbestad
omnämnde angående antalet prenumeranter
nedslående, men det är ju
i år första året, som dessa snabbprotokoll
utkommit. Får de fortsätta och
det blir mera känt, att man kan prenumerera
på dem, tror jag intresset blir
större. För övrigt, har det gjorts någon
propaganda för att få protokollen mera
kända? Det tror jag inte. Blir de bara
mera kända, kommer nog fler och fler
att prenumerera på dem. Naturligtvis
blir det i alla fall ingen affär för riksgäldskontoret,
men som sagt, allt som
kan göras för att få svenska folket i
bättre kontakt med vad som händer
och sker i riksdagen, anser jag vi bör
stödja.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
bankoutskottets förslag.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
kan egentligen instämma i och bekräfta

under 1953 års riksdag.

vad herr Severin nyss anförde gentemot
herr Rubbestad rörande TT:s behandling
av riksdagsreferaten.

Jag har som tidningsman en mer än
30-årig erfarenhet av denna sak, och
jag kan inför kammaren bekräfta, att
vad utförlighet och opartiskhet beträffar
står TT:s riksdagsreferat, det skulle
jag vilja säga, över allt beröm.

Det förhåller sig i själva verket så,
att vi på tidningsredaktionerna även
i landsorten gång efter annan får förfrågningar
från TT, om vi önskar någon
annan behandling av det allmänna
nyhetsmaterialet, inklusive riksdagsreferaten,
än den som TT förser tidningarna
med. Jag har själv varit med
och svarat mer än en gång på dessa
förfrågningar, och bland annat har jag
liksom många andra redaktörer framhållit
att det är önskvärt, att vi får
något kortare versioner av riksdagsreferaten.
Det har gjort att numera, som
herr Severin antydde, lämnar TT i regel
två versioner från riksdagen till
samtliga tidningar i landet, en längre,
som i regel är alltför utförlig för några
tidningar att kunna ta in — men man
har ju frihet att behandla materialet
som man vill —- och en kortare. Jag
tror det är angeläget att herr Rubbestads
uttalande inte får stå oemotsagt,
att TT skulle på något styvmoderligt
sätt behandla riksdagsreferaten. Det
gör inte TT.

Vad sedan beträffar snabbprotokollen
vill jag även där instämma i vad
bankoutskottets ordförande och senast
herr Fröderberg anfört, att man bör
fortsätta och experimentera med dessa
protokoll ett tag till innan man är färdig
att fälla dom över dem. Visserligen
tror jag inte för min del att dessa
snabbprotokoll kommer att bli som jag
vill minnas herr Edberg på göteborgsbänken
trodde, när vi första gången behandlade
denna fråga här i riksdagen,
något slags best seller i fråga om
svensk politisk litteratur. Det gör de
nog inte. Men jag tror i alla fall att

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

snabbprotokollen har sin betydelsefulla
uppgift att fylla.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Hallbergs och herr Severins anföranden
ger klart till känna, att man får
lägga ansvaret på tidningarna och att
alltså TT urskuldas. Det är inte lätt
för en lekman att ha kännedom om
alla detaljer i detta avseende. Men jag
vill då säga till dessa tidningsredaktörer
i anslutning till vad herr Fröderberg
och även andra i denna debatt
sagt, att det är ett synnerligen stort
intresse att det blir bättre och fylligare
referat från riksdagsförhandlingarna
och att vi önskar och hoppas att tidningsredaktörerna
bekvämar sig till att
referera riksdagsarbetet på ett bättre
sätt i fortsättningen än hittills. Skulle
det bli fallet, har denna debatt haft
mycket stor betydelse. En förändring
till det bättre kommer att hälsas med
glädje av folket i bygderna, som vill
att det politiska livet skall få mera
fläkt över sig än nu, när tidningarna
helt och hållet utelämnar rätt viktiga
debatter i riksdagen. Det är att negligera
riksdagen. Den kommer därigenom
på ett lägre plan än vad den
egentligen behövde komma, om bara
tidningarna hade vett att tala om litet
mera vad som sker i riksdagen. Jag
hemställer därför till alla redaktörer
att sköta sig på ett bättre sätt än hittills
i detta hänseende.

Herr DICKSON: Herr talman! Man
må kunna säga vad som helst om tidningarna
och kritisera dem, men jag
tycker att i rättvisans namn bör inte
beskyllningen emot dem stå oemotsagd,
då det insinueras att herr Itubbestad
fått för liten publicitet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
förlåter gärna att herr Dickson nu begärde
ordet. Han behöver också ha litet
publicitet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ IT

Förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckt motion
angående förvaltningen av pastoratens
boställsskogar.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Tredje lagutskottet har i sitt
utlåtande nr 32 hemställt, att motion
nr 145 i andra kammaren ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Då
jag är en av motionärerna må det ändock
tillåtas mig att göra några reflexioner
i anledning av det resultat,
till vilket utskottet har kommit. Vare
det långt ifrån mig att påstå, att ut -

5 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

skottet tagit för lättvindigt på den fråga
som berörts i motionen. Det är tvärtom,
får jag säga. Utskottet har infordrat
yttranden från ett flertal håll, och dessutom
har lämnats rum för föredragning
från pastoratsförbundet. Man
skulle efter allt detta vågat hoppas,
att utskottet skulle ha kunnat prestera
något mera positivt.

Själva anledningen att medverka till
denna motions tillkomst har för mig
varit Västerås stiftsnämnds beslut av
den 11 oktober 1951 att sammanföra
inte mindre än 13 pastorat i Dalarna
till skogsbiträdesdistrikt. Över detta beslut
har klagan anförts av sex pastorat
med negativt resultat. Motionärerna
har begärt utredning om vilken uppfattning
som skall anses ha varit lagstiftarnas
mening av år 1932 med de
avvikelser som skedde år 1942. Utvecklingen
har med raska steg gått i riktning
mot en enligt motionärernas uppfattning
icke önskvärd byråkratisering
av hithörande frågor.

Nu säger de stiftsnämnder, som avgivit
remissvar till utskottet, att det
delvis är ansvaret för kyrkofonden
som lett till deras ståndpunktstagande
i frågan. Enligt dessa stiftsnämnders
uttalanden skulle det icke vara möjligt
att i pastoraten uppbringa kvalificerade
krafter för att biträda vid skogens
skötsel. Styrelsen för Svenska pastoratens
riksförbund däremot och en ledamot
av stiftsnämnden i Uppsala har
ansett, att en utredning i enlighet med
motionen skulle vara erforderlig. Pastoratsförbundet
förklarar t. o. m., att
de delade meningarna i dessa frågor
liar varit den direkta anledningen till
bildandet av pastoratsförbundet. Således
kan man av detta uttalande dra
den slutsatsen, att det inte är så helt
beställt med utvecklingen.

Motionärerna anser att det är en
olycka med alltför stark och onödig
byråkratisering på alla områden. Man
skall inte ta till större våld än nöden
kräver, och det har visat sig att man

kommer längst med hänsyn och tolerans
vid lösandet av tidens frågor. Alla
politiska partier förklarar, att de är
motståndare till byråkratisering och
centraldirigering i vårt samhälle. Men
hur har det gått med realiserandet av
denna programpunkt? Det kan i detta
sammanhang erinras om vad den framlidne
ledamoten av denna kammare
herr Olovson i Västerås yttrade i debatten
om fiskeristyrelsens förläggning,
om den skulle bli i Stockholm
eller Göteborg. »Jordmånen för byråkraterna
är alltför god i Stockholm»,
sade han. Denna goda jordmån börjar
dessvärre bli märkbar även utanför
Stockholms hank och stör, vilket är
det betänkliga. Om man i detta sammanhang
utesluter Stockholm och ser
efter hur förhållandena är i länen och
kommunerna, finner man att en alltför
stor stab av befattningshavare är sysselsatt
med skrivbordsarbete. Man har
hela travar av resolutioner och blanketter,
och det tar den mesta tiden att
plocka med detta krams i onödan. Alltför
noggranna och detaljerade föreskrifter
åstadkommer ofta en minskad
effektivitet. Ofta kommer bristen på
förtroende från överordnade organs
sida till synes gentemot underordnade
och åstadkommer misstämning, som
verkar i hög grad hämmande på allt
framåtskridande. För den lägre myndigheten
innebär det ofta mindre arbete
att själv besluta än att utarbeta
eu framställning till högre instans.

Jag tänker på vårt skogliga biträdesdistrikt
i södra Dalarna, som kommer
att omfatta 13 pastorat. Det är bra att
ta till på en gång. Mannen där måste
disponera över en stark organisation
med kassörer och biträden på sin expedition,
då han ju själv måste vara
ute på resor i sitt alltför stora distrikt.
Om han skall egenhändigt sköta expeditionen,
försummar han helt naturligt
sin egentliga uppgift — skogsvården.
Allt skall naturligtvis ske på pastoratens
bekostnad och kommer att bli

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

onödigt dyrt. Att jägmästarna i Garpenbergs
revir och vid skogshögskolans
avdelning där med ens skulle lia
blivit odugliga liksom skogvaktarna
vid Bjurfors’ skogsskola, vilka ofta anlitats
som skogliga biträden av närliggande
pastorat, är svårt för pastoraten
att fatta. Man styrkes i uppfattningen,
att det måste vara andra intressen
som har fått vara avgörande
härvidlag än intresset för skogens rätta
skötsel. Pastoraten anser att den vidtagna
åtgärden är för brysk och brutal,
och missmod och olust gör sig alltmer
gällande ute i periferien.

Det förefaller emellertid glädjande
och kommer att bli en anledning till
hoppfullhet, att företrädarna för en
decentraliserad förvaltningsapparat har
sin bäste förespråkare i Hans Majestät
Konungen. Han har vid trontillträdet
och i flera sammanhang senare fällt
uttalanden, som ger stöd för denna
uppfattning. Sålunda har han vid inspektionen
av en hemvärnskurs nyligen
fällt yttrandet: »Låt er aldrig byråkratiseras,
låt i stället det sunda
bondförståndet tala, då skall ni säkert
klara uppgiften.» Jag skulle vilja rekommendera
ledamöterna av tredje
lagutskottet att passa på då Ivan Oljelunds
skådespel Karl XI någon gång
kommer att uppföras å våra teatrar,
att där studera hur ett för långt drivet
adelsvälde skall tyglas. Uppgiften är
stor och realiserandet förefaller i dagens
situation vara avlägsen; man kommer
att tänka på den engelska strofen:
»It’s a long way to Tipperary, it’s a
Iong way to go.»

Herr talman! Jag liar inget yrkande.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Herr
Pettersson i Ersbacken påstod i sitt
anförande, att utskottet tagit lättvindigt
på denna fråga, men det var då
absolut ingen sanning. Utskottet har
mycket noga genomdiskuterat frågan,
vägt de olika synpunkterna mot varandra
och då kommit till den bestäm -

da uppfattningen, att det för närvarande
ingenting är att göra åt denna
sak; det finns inte tillräcklig anledning
att göra något åt den. Detta system
är ju tämligen nytt, och det håller
på att utbildas så småningom just
nu, och under sådana förhållanden kan
man väl inte begära en utredning i frågan
förrän man får se, hur systemet
kommer att verka eller hur det kommer
att te sig i tillämpningen. Herr
Pettersson i Ersbacken sade, att det
härvidlag i mycket hög grad var fråga
om en byråkratisering. Detta är visst
inte meningen. Han sade också, att det
sunda bondförnuftet här skall tala, men
det sunda bondförnuftet räcker inte
alltid till för att sköta de stora och
värdefulla skogarna, utan det måste
experter till.

För övrigt måste vi komma ihåg vad
det här egentligen gäller, nämligen en
skogsvård på lång sikt och vad för
skog det är fråga om. Ja, det är fråga
om boställskogarna, de ecklesiastika
skogarna, och det virkeskapital de representerar
är ett av de värdefullaste
vi har här i landet. De fordrar en omsorgsfull
och kunnig omvårdnad. Det
gäller också att få till stånd en enhetlig
skogsvård på längre sikt. En sådan kan
vi inte gärna få, om det skall gå till så
som hittills praktiserats, nämligen att
man i många pastorat byter skogsbiträde
gång efter annan eller anlitar pensionerade
skogvaktare eller folk, som
snart får en annan och bättre anställning.

Det grundläggande momentet är ju
detta att skogens vård skall baseras på
längre sikt. Även andra saker kunna
skötas bättre på detta sätt, nämligen
skogskultur, röjning och dikning in. m.
Sådana arbeten kan samordnas genom
alt flera pastorat samarbetar genom
ett biträde. Härigenom vinner man ett
mera effektivt och billigare arbete. Det
bör också ligga en garanti för att skogen
blir skött på elt mera intresserat
sätt däruti att skogsbitriidena erhåller

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

fast anställning med rätt till pension
och deras löneförmåner kommer i nivå
med andra anställdas inom samma yrkesområde.
Genom distriktens utökning
erhåller också biträdena ingående
kännedom om de ecklesiastika skogarna,
vilket måste vara värdefullt när
det gäller att ta ut olika sortiment till
försäljning. Stiftsjägmästarna har ju
det slutliga ansvaret för pastoratskogarnas
skötsel, och det torde vara omöjligt
för dessa stiftsjägmästare att ha
uppsikt över ett skogsbiträde i varje
pastorat på ett tillförlitligt och nöjaktigt
sätt. Men om de har några få
under sig, blir det större garanti för
att det hela skall bli skött på ett enhetligt
och för det ekonomiska resultatet
tillfredsställande sätt.

Vad sedan gäller kostnaderna vill
jag bara anföra ett par siffror. Det är
beräknat att i Linköpings stift skulle
den nya anordningen kosta per kubikmeter
virke på rot 1: 12 kr., en ökning
alltså i förhållande till det gamla systemet
med ett skogsbiträde i varje pastorat
om 23 öre per kubikmeter. Det
anses att den lilla merkostnaden mer
än väl betalas genom den mera ändamålsenliga
anordning det här är fråga
om. Per hektar skogsmark har kostnaden
beräknats till 3: 28 kr. och ökningen
till 86 öre. Det framhålles också
med skärpa av stiftsnämnden i Linköping,
att det här inte alls är fråga om
att man skulle ta sikte på en byråkratisering
av förvaltningsapparaten.
Pastoraten skall ha samma rättighet
som hittills; det är något alldeles självklart.
Sälja skogen skall man och
sälja olika virkessortiment, men detta
efter anvisning av dessa mera kvalificerade
skogsbiträden, som det nu är
meningen skall så småningom anställas
litet överallt i stiften.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Ersbacken
(kort genmäle): Herr talman! Jag blev

förvånad när herr Stjärne sade, att jag
klandrat tredje lagutskottet för att ha
tagit lättvindigt på detta spörsmål. Det
förhåller sig ju alldeles tvärtom, vilket
flera kamrater här har påpekat för mig.
Skulle fortsättningen av vad herr Stjärne
sade vara lika vederhäftig, ger jag
inte mycket för hela hans anförande.

Vi har ju dock tillgång till den sakkunskap,
som representeras av jägmästarna
vid skogshögskolans avdelning i
Garpenberg och de skogliga biträden,
som tagas från Bjurfors skogsskola.
Detta är vad jag sagt, och det är härvidlag
fråga om sakkunskap nog.

Jag menar också, att det distrikt, som
det nu närmast gäller, blir för stort.
Det är 15 mil långt, och de skogliga
biträdenas resor kommer att ta alltför
mycken tid. Vederbörande kommer
aldrig att få tid med skogens skötsel,
som dock är det väsentliga i hans uppgifter.
Det har ju också visat sig, att
kostnaderna för en sådan här centraliserad
apparat är alldeles för stora, ja,
flera gånger större än vad vi betalar nu.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill bara säga några få ord i den sak
det här är fråga om.

Det är klart att det syfte motionen
har är berättigat, låt vara att man
kanske inte kan vara med om motionens
kläm. Syftet med motionen är
ju att på ett effektivt sätt försöka få
pastoratens berättigade intressen tillgodosedda
i fråga om förvaltningen av
den kyrkliga skogen.

Herr Stjärne vill göra gällande, att
detta sker lämpligast genom dessa stiftsjägmästare
och deras anställda. Det är
jag inte alldeles säker på är fallet överallt.
Det har visat sig att det åtminstone
i vissa fall gått att erhålla större vinning
med de skogsbiträden de olika
pastoraten haft än som nu blir genom
dessa nya bestämmelser. Det är just
tillämpningen av föreskrifterna man i
viss grad kan reagera emot. Tillämpningen
är olika i olika stift. I vissa

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Byte av vissa markområden i Västernorrlands län.

stift har man ordnat det liela på ett
förnuftigt sätt i samråd med pastoratet,
och därvidlag är ingen erinran att göra.
Men i andra stift går det till på ett helt
annat sätt. Där är det tjänstemän som
både bestämmer vad som skall avverkas
och som också säljer virket. Detta
kan enligt mitt förmenande inte vara
riktigt.

.lag tycker att tredje lagutskottet har
nedlagt mycket arbete på denna fråga,
och det är många uttalanden i utskottets
utlåtande som jag sätter värde på,
speciellt då vad som säges om att man
bör försöka få bort den spänning, som
nu finns mellan vissa pastorat och
stiftsjägmästarna. Detta är också syftet
med det yttrande, som avgivits av Pastoratens
riksförbund. Även där vill
man skapa ett bättre samarbete mellan
stiftsnämnderna och pastoraten. Jag
vill därför stryka under vad som framhålles
i utskottets utlåtande, nämligen
att man förväntar att det skall bli ett
bättre samförstånd mellan dessa två
organ. Sker detta, så tror jag att hela
frågan inte är större, än att dessa saker
kommer att ordna sig.

Jag instämmer också med utskottet,
när man framhåller, att utskottet förväntar
att ecklesiastikministern skall
ha sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga. Ecklesiastikminstern har nämligen
berört den i ett interpellationssvar
här i riksdagen för en tid sedan. Om så
sker, tror jag att vi kan hysa gott hopp
om utvecklingen av denna fråga, så att
pastoratens berättigade intresse kommer
till sin rätt.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Herr
Pettersson i Ersbacken påstår, att de
skogsbiträden, som nu blir anställda i
de stora distrikten, icke får tid att se
till skogen och utföra det arbete som
där är dem ålagt. Jag vill då fråga: Hur
skall de tillfälliga skogsbiträdena få

mera tid till det? De har ju också en
annan anställning att sköta och har
skogsvården endast som en bisyssla.
Det är ju meningen, att skogsbiträdena
i de stora distrikten skall ägna sig helt
åt arbetet med skogen, och de kan därför
sköta den nästan som om det vore
deras egen. Det blir då ett helt annat
intresse för uppgiften, än om de har
arbetet där som en bisyssla. Den saken
är så självklar, att den bör stå i öppen
dag för alla, tycker jag.

Vad sedan beträffar tillämpningen i
praktiken kan det ju hända, att det har
skurit sig litet och att det uppstått en
del friktioner mellan stiftsnämnderna
och pastoraten, men det är väl alltid
så, när man sätter i gång med något
nytt. Det är trögt före i portgången,
men när man väl kommit i gång, går
det bättre. De anordningar som nu
skall genomföras är säkerligen mycket
sakligt och väl grundade.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att fru Holmström intagit sin plats
i kammaren.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 50, med anledning av väckta
motioner angående sammanslagning av
hushållningssällskap och lantbruksnämnd
till ett organ.

Utskottets hemställan bifölls.

§ U.

Byte av vissa markområden i Västernorrlands
län.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 51, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in., såvitt
avser ett byte av markområden i Väs -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Hyte av vissa markområden i Västernorrlands län.

ternorrlands län, jämte i ämnet väckt
motion.

I en till riksdagen den 8 februari
1952 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 88, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att,
såvitt nu vore i fråga, ett byte av markområden
skulle ägk rum i den utsträckning
och på de villkor, som funnes angivna
i ett mellan å ena sidan domänstyrelsen
samt å andra sidan Mo och
Domsjö Aktiebolag ävensom Gideå och
Husums Aktiebolag den 11 januari
1951 ingånget bytesavtal med däri genom
tilläggsavtal av den 18 december
1951 gjorda ändringar.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 515, av herr Jacobson i
Vilhelmina, vari hemställts om avslag
å Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionen
II: 515, medgiva, att ett byte av
markområden mellan å ena sidan kronan
och å andra sidan Mo och Domsjö
Aktiebolag samt Gideå och Husums
Aktiebolag finge äga rum i den utsträckning
och på de villkor, som funnes
angivna i förberörda den 11 januari
1951 dagtecknade bytesavtal med
däri genom tilläggsavtal av den 18 december
samma år gjorda ändringar.

Reservation hade avgivits av herr
Jacobson i Vilhelmina, som ansett att
utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts
förslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Innan jordbruksutskottet under

vårriksdagen behandlade här föreliggande
proposition, uppvaktades utskottet
av en deputation från den bygd,
som närmast berörs av denna fråga,
nämligen Anundsjö socken, och därvid
gjorde man gällande, att det ifrågasatta
bytet mellan staten och de norrländska
trävarubolagen Mo och Domsjö aktiebolag
samt Gideå och Husums aktiebolag
skulle bli till statens nackdel. I
nämnda uppvaktning deltog bl. a. en
av domänverkets tjänstemän med tjänstgöring
inom Anundsjö revir, från vilket
bl. a. en del kronoparker skulle utbrytas.
Denne tjänsteman gjorde gällande, att
bestockningen på domänverkets kronoparker
var synnerligen god, under det
att en del av bolagets marker var kalavverkade.

Vidare hade jag själv dessförinnan
mottagit en skrivelse från Sveriges kronotorpare-
och kolonistförbunds avdelning
i Anundsjö, vari man gick emot
det föreslagna bytet, och dessutom hade
jag fått en skrivelse från Bredbyns arbetarkommun,
som också uttalade sig
emot detta bytesförslag.

Jordbruksutskottet fann sedan denna
fråga vara så betydelsefull och svår att
ta ståndpunkt till, att utskottet beslöt att
uppskjuta ärendet till höstsessionen och
att under tiden göra en resa till ort
och ställe för att närmare studera förhållandena.
De sista dagarna i oktober
månad besökte en delegation på fem
personer från jordbruksutskottet ifrågavarande
områden. Under delegationens
resa hölls bl. a. ett sammanträde, vid
vilket representanter för domänverket
fick tillfälle att framlägga domänverkets
synpunkter på förslaget. De framhöll då
framför allt den fördel, som detta byte
skulle ha ur arronderingssynpunkt. Beträffande
det bättre skogsbeståndet på
kronans mark framhöll man, att detta
hade värderats av statens skogsforskningsinstitut
och att värdet härav skulle
inlevereras till kronan. Genom en sådan
anordning ansåg man att bytesområdena
hade gjorts likvärdiga.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

När denna fråga sedan togs upp på
nytt till behandling i jordbruksutskottet,
tillstyrkte delegationens majoritet Kungl.
Maj ds proposition. Sjiilv anmälde jag
emellertid en avvikande mening, och
jag har i dag ingen anledning att frångå
min tidigare intagna ståndpunkt,
enär jag fortfarande hyser den uppfattningen,
att detta byte icke borde
komma till stånd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Herr Jacobson i Vilhelmina gör
i sin motion, 11:515, gällande — och han
vidhåller sin uppfattning nu — att det
föreslagna bytet skulle vara ofördelaktigt
för kronan och att bolagen i stället
skulle gynnas. Dessutom framhåller
herr Jacobson att bytet skulle inverka
ogynnsamt öven för kronotorparna och
på deras arbetsmöjligheter.

Jag var inte med i den delegation,
som reste upp och studerade förhållandena
närmare, men åtminstone delegationens
majoritet kom ju till klarhet om
att de påståenden som gjorts i motionen
icke var riktiga. Delegationen förmenade
tvärtom, att detta byte var av sådan
beskaffenhet, att det mycket väl
kunde tillstyrkas. Kronan skulle då
vinna en betydande förbättring genom
att en arrondering av kronoparkerna
skulle erhållas; vad beträffar de olika
markernas värden, mätta mot varandra,
så ansågs de ungefär jämbördiga. Med
stöd av dessa upplysningar från den delegation
som besökt platserna har jordbruksutskottet
— med undantag av herr
Jacobson i Vilhelmina — tillstyrkt bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag såväl
därå som å Kungl. Maj ds förslag i äm -

net; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 52, med anledning av väckta motioner
angående organisation av exporten
av jordbruksprodukter; och

nr 53, med anledning av väckta motioner
angående komplettering av sådana
fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Motioner om en successiv försäljning av
statens jordbruksdomäner.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 54, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande en
successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

I två inom riksdagen väckta, till
jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 317 av
herrar Bengtson och Eliasson samt II:
421 av herr Larsson i Luttra m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag om en successiv
försäljning av statens jordbruksdomäner,
syftande till en avveckling av den
statliga verksamheten på detta område
med beaktande av de synpunkter, som
anförts i motionerna.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:317 och 11:421 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hade i sin motivering bl. a.
gjort följande uttalande:

»Enligt utskottets mening synes det
emellertid icke möjligt att i dagens
läge med någon större grad av säkerhet
bedöma, i vilken utsträckning krom)-

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

egendomar framdeles kunna erfordras
för statliga eller av staten främjade
ändamål. Med hänsyn härtill anser utskottet
icke önskvärt, att jordbruksdomänerna
avyttras i andra fall än då
särskilda skäl tala därför.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Tjällgren utan angivet
yrkande; samt

2) av herrar Bror Nilsson, Ebbe
Ohlsson, Hseggblom och Boman i Stafsund,
vilka ansett att utskottets ovan
återgivna uttalande bort ha följande
lydelse:

»Enligt utskottets mening bör avyttringen
av kronoegendomar, särskilt såvitt
gäller de mindre egendomarna utan
central belägenhet, ytterligare forceras.
De under en följd av år redovisade förlusterna
av statens jordbruksdomäner
skulle på detta sätt kunna nedbringas
och antalet självägande jordbrukare
ökas. Härigenom skulle främjas en utveckling,
som måste anses önskvärd
ur det allmännas synpunkt.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Det brukar allt som oftast sägas
från denna plats att det inte är någon
ny fråga som vi behandlar. Nu lär det
vara så att klagomål över kronogodsens
dåliga avkastning redan framfördes på
Gustav Vasas tid. Detta är följaktligen
inte någon ny fråga.

Denna motion har närmast föranletts
av statsrevisorernas uttalande beträffande
avkastningen av statens jordbruksdomäner;
man har funnit att dessa är
förlustbringande för staten. I motionen
har vi ifrågasatt huruvida en ekonomisk
verksamhet av den art det här är
fråga om över huvud taget är lämplig
för statlig drift. Det gäller här ett stort
antal mindre företag, utspridda över
hela landet. Jag tror att man är överens
om att det knappast är lämpligt för staten
att arrendera ut diverseaffärer, bilverkstäder
eller dylikt, och man måste

nog säga att utarrenderingen av mindre
och medelstora jordbruk kan hänföras
till ungefär samma kategori.

Dessa domäner utgöres till största
delen av gamla löneboställen, och man
kan väl säga att när de inte längre
användes för sitt ursprungliga ändamål,
eftersom naturaavlöningen är avskaffad,
kunde det vara på tiden att staten
också avvecklade dessa gårdar. Den tekniska
utvecklingen på jordbrukets område
har gjort att den form för upplåtelse
som det här är fråga om, permanent
utarrendering, blir alltmer hinderlig
och olämplig. Man kan inte så
anpassa driften efter förhållandena som
brukaren önskar, därför att arrendekontrakten
lägger hinder i vägen.

Även de fasta anläggningarna på fastigheten
lägger hinder i vägen härför,
och detta medverkar i sin tur till att
staten aldrig kan påräkna bästa möjliga
ekonomiska utbyte av dessa fastigheter.
Man måste alltså anse att det är en föråldrad
metod att behålla dessa jordbruk
för permanent utarrendering. över huvud
taget är det väl så, att man blir
allt mer och mer på det klara med att
de som brukar jorden också bör äga
jorden. Och man kan nog säga att den
tekniska utvecklingen på detta område
har gjort detta ännu mera angeläget än
det varit tidigare.

Jag har redan sagt att de speciella
förhållandena på detta område gör att
avkastningen för statens vidkommande
måste bli ganska låg. Jag tror för min
del inte att det skulle vara lyckligt om
staten vidtoge en kraftig höjning av
arrendebeloppen, och det är statsrevisorerna
också på det klara med. De säger
— såsom vi också har påpekat i motionen
■— att »flera skäl tala för att statens
jordbruksarrenden inte bör fastställas
till marknadens toppläge. Måttligt tilltagna
arrendebelopp äro ägnade att underlätta
för arrendatorerna att vidmakthålla
byggnadsbeståndet och hålla jorden
i god hävd.»

Jag tror det är alldeles riktigt på -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

pekat. Skulle man har göra något som
innebure att man tog ut större arrenden,
riskerar man att få arrendatorer av
en annan typ — om jag så får uttrycka
mig -— som bara tar dessa arrenden som
en nödfallsutväg och sitter kvar några
år tills de får möjlighet att köpa sig
något eget. Därmed blir inte omsorgen
om fastigheterna på dessa gårdar på
långa vägar densamma som nu.

Vi har ifrågasatt att man borde sälja
dessa gårdar i större utsträckning än
som nu sker och att man kanske borde
avveckla denna verksamhet för statens
vidkommande. Vi menar att om man
kunde göra så, skulle man därmed också
kunna för statens del spara in vissa
administrationskostnader.

Utskottet har inte velat vara med om
motionärernas linje. Man har sagt att
man inte vill det därför att det synes
»icke möjligt att i dagens läge med någon
större grad av säkerhet bedöma, i
vilken utsträckning kronoegendomar
framdeles kunna erfordras för statliga
eller av staten främjade ändamål».

Nu är det ju så, som statsrevisorerna
har påpekat, att med nuvarande lagstiftning
finns det knappast några svårigheter
för staten att för dessa ändamål
— för jordbruksrationalisering, för
tomtändamål, för skolor och anstalter
och vad det kan vara — förvärva fastigheter.
Och att hålla på fastigheterna enbart
av den anledningen, att det kan
yppa sig något sådant ändamål i framtiden,
finner vi inte vara ändamålsenligt.

Domänstyrelsen har gjort en utredning
med anledning av statsrevisorernas
påpekanden och har konstaterat, att det
finns 558 gårdar upp till 00 hektar, av
vilka flertalet är lämpliga att säljas och
som också bör säljas för jordbruksändamål.
Därutöver finns åtskilliga fastigheter
som är lämpliga att sälja till andra
ändamål, tomtmark med mera sådant.
Vi anser att den utredning som domänstyrelsen
företagit styrker oss i vår me -

ning, att man här kan genomföra en
viss forcering av försäljningarna.

Man kan av utskottets skrivning få
den uppfattningen, att utskottet skulle
vara mera restriktivt inställt till en försäljning
i ökad omfattning än domänstyrelsen.
Det har emellertid från utskottets
sida sagts i första kammaren att så får
man inte tolka utskottet, utan att utskottet
ansluter sig till den åsikt som domänstyrelsen
har givit uttryck åt. Därmed
skulle vi nog kunna säga att frågan
fallit framåt och att vi kan ha anledning
att emotse en ökad försäljning av dessa
fastigheter.

Jag tror det finns all anledning att
stryka under att det är betydelsefullt
att så sker, framför allt beträffande de
mindre fastigheterna under G0 hektar,
bl. a. därför att det är angeläget att
brukaren får ökade möjligheter att disponera
jordbruket efter sina önskemål.

I motionen har vi gjort ett uttalande
med förslag om borttagande av den nuvarande
bestämmelsen, att köpeskillingarna
för försålda domäner skall läggas
till domänstyrelsens markfond för inköp
av skogsmark eller för skogsbörd lämplig
mark. På den punkten vill utskottet
inte heller vara med på någon ändring.
Staten har dock redan 18,5 procent av
skogsmarksarealen här i landet. Visserligen
kan man säga att det inte spelar
någon större roll om man till detta
lägger en summa som, även om man
sålde alla domänerna, inte bleve särskilt
stor. Men vi menar att man inte endast
skall vara inriktad på detta, utan då
staten nu har så stora investeringar
även på andra håll, i kraftverksbyggen
och annat, så kunde man överväga, om
det kanske inte vore lika lämpligt att
använda pengarna även för andra ändamål.

Jag sade, herr talman, att frågan torde
ha fallit framåt, även om utskottet inte
kunnat ansluta sig till motionen. Vi motionärer
tycker dock att det hade varit
mer i överensstämmelse med bl. a. domänstyrelsens
uttalande, om utskottet

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

hade gått på en linje något närmare
den ståndpunkt som reservanterna, herr
Bror Nilsson m. fl., intagit. Jag skall
därför, herr talman, be att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Då jag är en av reservanterna vid
detta utskottsutlåtande är det ett par
synpunkter utöver dem, som av utskottet
och av reservanterna framhållits, som
jag skulle vilja nämna.

Jag har haft tillfälle att vara med vid
de resor jordbruksutskottet gjort, varvid
vi besökt många av de kronoegendomar,
som under vårriksdagen och
även i fjol fick köpas av arrendatorerna,
sedan riksdagen bifallit deras framställningar.
Jag tänker nu närmast på de
kronoegendomar — vi har många sådana
i vårt land — där både bostadshusen
och ekonomibyggnaderna är mycket
dåliga. Med hänsyn härtill då i
nuvarande prisläge särskilt de ekonomibyggnader,
som staten uppfört de senare
åren, blivit synnerligen dyra synes
en arrendator, som finge köpa
gården, ha möjlighet att förbilliga byggnadskostnaderna.
Han behövde kanske
inte, såsom fallet är med staten, tilllämpa
samma rätt höga standard vid
denna byggnation.

Av denna anledning anser jag, såsom
vi också framhållit i reservationen, att
beträffande de gårdar som inte är så
centralt belägna borde en försäljning
kunna forceras, i synnerhet då det är
fråga om dåliga byggnader som kostar
staten stora pengar. Jag kan nämna att
vi i vårt län exempelvis har ett lantbruk
på 140 tunnland åker; jag känner
till gården och har varit där flera
gånger, ehuru inte sedan den nya bebyggelsen
gjordes. Kostnaderna för uppförande
av ett ekonomihus där gick på
mellan 275 000 och 280 000 kronor. Med
hänsyn till dylika förhållanden anser
jag det vore klokt, om riksdagen följde
vad vi i reservationen har rekommenderat,
nämligen att de gårdar, som inte

ligger centralt och där det endast medför
ökade utgifter för staten att ha dem
kvar, säljes till arrendatorerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Bror Nilsson
m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jordbruksutskottets majoritet
har i förevarande fråga inte kunnat ansluta
sig till reservanternas förslag, som
avser att en skrivelse skall avges till
Kungl. Maj:t med begäran att kronans
jordegendomar skall försäljas i forcerad
takt och att de pengar, som flyter
in vid dessa försäljningar, inte som nu
skall användas uteslutande till inköp av
skog och skogsbärande mark för domänstyrelsens
räkning utan även kunna
användas av staten för andra investeringar.

Beträffande de av domänstyrelsen
förvaltade egendomarna gjorde riksdagen
1942 ett principuttalande av den
innebörden att kronan borde, oavsett
om det kunde anses innebära en ur avkastningssynpunkt
förmånlig placering
eller inte, alltjämt vara ägare av och
inneha kronoegendomar. I fråga om
försäljningen gjorde riksdagen vid
samma tillfälle det uttalandet, att den
ansåg att det fanns skäl att härvidlag
iakttaga viss återhållsamhet.

Sedan dess har ett betydande antal
kronoegendomar försålts efter beslut
av riksdagen. Då domänstyrelsen förordar
försäljning av en egendom går det
ju till på det sättet, att av de godemän,
som är utsedda för detta ändamål, verkställes
en värdering under domänintendentens
ledning. Godemännen yttrar
sig inte bara över priset utan även över
huruvida egendomen enligt deras mening
bör försäljas eller inte. Man prövar
alltså dessa försäljningar från fall
till fall. Jordbruksutskottet har under
de senaste årtiondena endast i undantagsfall
gått på en annan linje än
Kungl. Maj:t, och riksdagen har i regel
följt jordbruksutskottet.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Motioner om en successiv försäljning'' av statens jordbruksdomäner.

Det har redan erinrats om det uttalande,
som statsrevisorerna gjorde 1951
angående domänstyrelsens verksamhet
då det gäller jordegendomar. När man
granskar detta yttrande närmare visar
det sig, att statsrevisorerna inte har
klandrat den takt, i vilken denna sker.

Det har redan av motionärerna erinrats
att domänstyrelsen själv gjorde en
utredning 1951 angående sina jordbruksfastigheter,
vilken visade att det
då fanns 558 jordbruksfastigheter med
en åkerareal av högst 60 hektar. Enligt
styrelsens mening förelåg skäl för att
flertalet av dessa skulle försäljas. Utskottet
anser att frågan huruvida kronoegendomarna
skall försäljas eller
inte bör prövas från fall till fall. Försäljning
skall inte ske för så vitt det
inte kan anföras särskilda skäl härför.
Det ankommer då på riksdagen att slutgiltigt
pröva, huruvida skäl föreligger
att försälja en egendom eller inte. Det
allmännas behov av jordbruk i framtiden
kan inte överblickas i dagens läge,
och vi får väl ändå från riksdagens
sida ha klart för oss, att om man nu
säljer och kanske realiserar statens kronoegendomar,
så har staten därmed
gjort sig av med de möjligheter som den
hittills haft att tillgodose det behov,
som det allmänna över huvud taget har
av dessa fastigheter. Det är alltså för
kommande generationer som man är
beredd att realisera värden, som man
kanske en gång kommer att behöva.

Det har talats här om det dåliga resultatet
av denna verksamhet rent ekonomiskt.
Man bör dock komma ihåg
att underhållet av byggnaderna tidigare
under ganska lång tid varit mycket eftersatt.
Den upprustning, som nu sker
och måste ske från domänstyrelsens
sida av dessa gårdar i fråga om byggnader
och annat, blir givetvis i dagens
läge ganska dyrbar. Om det emellertid
vid beräkningen av det ekonomiska resultatet
skulle tagas hänsyn till de ökade
värden som egendomarna genom förbättringarna
erhåller, så skulle säker -

ligen bokslutet över verksamheten sådant
det kommer fram i räkenskaperna
bli avsevärt annorlunda.

De medel, som domänstyrelsen erhåller
genom försäljningen av kronoegendomar,
skall ju, som det redan antytts,
enligt nu gällande bestämmelser användas
för inköp av skog eller skogbärande
mark. På den punkten har man varken
från utskottets eller reservanternas sida
gått med på någon ändring efter motionärernas
förslag. Det skulle väl vara
alltför lättvindigt, om man från riksdagens
sida med anledning av en motion
som denna gjorde en ändring i en
så viktig principfråga som det här
gäller.

När en kronoegendom skall försäljas
måste den ju förses med skog. Den
måste förses med husbehovsskog och i
vissa fall även med stödskog. Denna
skogstilldelning måste man ta från skog
på statens domäner, och på det sättet
minskar ju dessa domäners skogsinnehav.
Egendomarna försäljs i regel till
arrendatorerna, och dessa har hemhudsrätt.
Därvid sker värderingen inte
efter de priser, som för dagen kan erhållas
på öppna marknaden, utan till
ett lägre pris. Detta gäller både skogsmarken
och åkerjorden och vad som i
övrigt hör till egendomen.

Det är ingen som riktat någon anmärkning
mot att man förfar på det
sättet då det gäller att värdera egendomar,
som skall försäljas till arrendatorcr,
och allra minst skulle jag vilja göra
det. Men från det allmännas sida bör
man ha klart för sig att om man försäljer
kronoegendomar och försäljningen
sker på det sätt som nu i regel sker,
så säljer man statsegendom till billigt
pris. De pengar som man erhåller i
gottgörelse skall sedan användas för att
köpa in skog och skogsmark i öppna
marknaden till det högre pris, som kronan
där givetvis får betala. Man bör i
detta sammanhang även något tänka på
statens intressen då det gäller dessa
ting.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

Kronans egendomar är i regel utarrenderade
på mycket gynnsamma villkor.
Om en arrendator sköter sitt arrende
blir han ju optionsberättigad och bär
alltså rätt till förnyat arrende, när arrendetiden
har gått ut. Jag anser därför
inte motionärernas påstående motiverat,
när de säger att arrendatorerna
inte kan bruka jorden och vidtaga de
förbättringar, som de skulle vilja och
kunna göra, på grund av att de sitter
osäkert. Denna osäkerhet finns i regel
inte, ty kronoarrendatorerna brukar ju
sitta kvar från den ena arrendeperioden
till den andra, ofta under hela den tid
de över huvud taget är jordbrukare. De
bär alltså en tryggad besittningsrätt till
egendomarna.

Ur jordbruksbefolkningens synpunkt
torde del vara av värde att ett antal arrendegårdar
med goda villkor och med
så tryggad besittningsrätt som nu är
fallet står till förfogande för de ungdomar,
som vill starta men som kanske
inte har tillräckliga resurser för att genom
inköp skaffa sig egna ställen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till idskottets förslag.

Herr ANTBY: Herr talman! Herr

Larsson i Luttra fällde ett yttrande,
som jag skall be att helt få instämma i.
Han sade: »Den som skall bruka jorden
bör också äga den.»

Det är väl någonting som man måste
stryka under, och jag tror att vi har
all anledning att med tacksamhet notera,
att så i stort sett är förhållandet
här i vårt land. När jag, oaktat jag
har den uppfattningen, inte kunnat ansluta
mig till motionärernas yrkande,
så är det därför att jag tror, att det ändock
kan vara till nytta för den jordbrukande
befolkningen att det finns ett
och annat arrendeställe att tillgå för
unga människor med begränsade kapitaltillgångar,
som vill starta inom jordbruksnäringen.

Därtill kommer att det för tillfället
pågår en statlig utredning som har att

behandla frågor rörande jordbrukets
rationalisering. Det kan, synes det mig,
även med hänsyn härtill vara opåkallat
att i det läget forcera försäljningen av
jordbruksegendomar.

Jag skall med anledning av dessa i
korthet framförda synpunkter be att få
uttala min anslutning till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Utskottets talesman har här sagt
att man inte kan tillgodose det allmännas
intressen om man inte realiserar
egendomarna. Redan statsrevisorerna
har ju emellertid sagt att detta spelar
mycket liten roll numera med den lagstiftning
vi har när det gäller möjligheterna
till åtkomst av fastigheter som
man behöver för allmänna ändamål,
och jag tror att det ligger ganska mycket
i detta.

Herr Andersson i Tungelsta säger att
det skulle vara lättvindigt att så här
på en vanlig motion genomföra en förändring
av de nuvarande bestämmelserna
beträffande dispositionen av köpeskillingarna,
och det är självfallet
riktigt. Men vad motionärerna har begärt
är ju en utredning, en översyn av
bestämmelserna, och det är ju någonting
helt annat. Statskontoret har ju
vidare sagt, att om detta skulle bli aktuellt
förväntar man att domänstyrelsen
kommer med ett förslag.

Både herr Andersson i Tungelsta och
herr Antby har varit inne på att det är
angeläget ur jordbrukarnas synpunkt
att det finns tillgång till arrendegårdar,
och det är alldeles riktigt. Men det
finns ju numera, i den utsträckning jag
tror att det kan vara behövligt, arrendemöjligheter
på den privata marknaden,
om jag så får säga.

Vidare är det väl så, att de som sitter
på domänerna är den modellen av jordbrukare
som precis lika gärna skulle
kunna äga jordbruk. Behovet av arrendejordbruk
finns ju framför allt för
dem som vid starten tycker att det blir

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Motioner om en successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

dyrt att sätta sig i skuld både för lösöret
och fastigheten. När det har fått
gå några år och vederbörande har
blivit litet varm i kläderna försöker
han köpa ett jordbruk. Så går det däremot
inte till beträffande kronodomänerna,
utan där sitter arrendatorn kvar
på gården kanske inte bara i första
generationen, utan ibland i andra och
tredje också. Dessa domäner fyller alltså
inte den uppgiften att tillgodose behovet
av arrendejordbruk exempelvis i
starten för unga jordbrukare.

Jag tror inte att det finns så stora
motsättningar mellan utskottet, motionärerna
och reservanterna, utan vi kan
väl vara överens om att det är angeläget
att man i största möjliga utsträckning
arbetar efter den linjen, att man
gör så många jordbrukare som möjligt
till självägande, i synnerhet som det ju
numera här finns mycket litet av motsättningar
mellan det allmännas och
de enskildas intressen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Motionären sade nu att det väl
inte skulle vara så oriktigt av kammaren
att bifalla reservationen, eftersom
detta vad markfonden beträffar
inte skulle innebära någonting annat
än en utredning i anledning av motionen.
Men det är väl ändå så, att om
riksdagen beslutar en utredning av en
viss sak skall den också vilja att den
saken skall genomföras. Annars finns
det ju inte någon anledning att företaga
en utredning.

Jag vill för min del — och jag tror
att utskottsmajoriteten är av samma
mening — säga att det inte finns någon
sådan önskan om förändring i grunderna
för dispositionen av markfonden.

Motionären anför att arrendatorerna
sitter kvar på arrendeställena till och
med den ena generationen efter den
andra och att det därför inte blir några
arrenden lediga för de yngre jordbrukare
som vill arrendera ett ställe. Men
detta står ju i strid mot vad herr Hans -

son i Luttra sade i sitt förra anförande,
där han yttrade att arrendatorerna sitter
så osäkert att de inte kan vidta de
åtgärder som de skulle vilja göra för
att göra jordbruket så givande som möjligt.
Båda dessa ting kan ju inte gärna
vara riktiga, och jag bär den meningen,
att även om arrendatorerna har en
tryggad besittningsrätt och sitter kvar
den ena perioden efter den andra blir
det ju dock en generationsväxling då
och då. Det är ju inte alltid arrendatorerna
har barn eller mågar som övertar
kronoställena, och då blir det möjligt
för andra att få ett bra arrende.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag beklagar att herr Andersson
i Tungelsta inte har lyssnat tillräckligt
uppmärksamt till vad jag har sagt. Jag
har inte påstått att de nuvarande arrendatorerna
känner sig sitta osäkert
på sina arrenden, ty det förhåller sig
inte på det sättet, men jag har sagt
att man här har att välja mellan att antingen
arrendera ut statens domäner på
hyggliga villkor, vilket staten förlorar
på, eller höja arrendena och få en annan
typ av arrendatorer, som alltså inte
sitter i många år utan som tar det här
som en nödfallsutväg och som därigenom
inte heller har samma omsorg om
fastigheterna. Även om staten i det senare
fallet förtjänar litet mer på arrendena
så är det mycket troligt att
staten förlorar på att fastigheterna minskar
i värde på grund av att arrendatorerna
inte har samma omsorg om
fastigheterna. Det är vad jag har sagt
i mitt första anförande.

Överläggningen var härmed slutad.
Ilerr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i den
av herr Bror Nilsson in. fl. avgivna
reservationen; och fattade kammaren

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Fältsjukhuset i Korea.

beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

§ 17.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av tilläggsprotokoll
nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Fältsjukhuset i Korea.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det svenska
fältsjukhuset i Korea jämte i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 243 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 17 oktober 1952,
föreslagit riksdagen att till Svenska
fältsjukhuset i Korea å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1952/53
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm
in. fl. väckt motion (II: 675) hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 243 om ytterligare anslag
till det svenska fältsjukhuset i
Korea.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 675,
till Svenska fältsjukhuset i Korea å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1952/53 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs.
Därvid yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Det
är inte främst av ekonomiska skäl som
vi har motsatt oss anslag till koreaambulansen,
men även i ekonomiskt
hänseende måste anslag av denna typ
inge mycket starka betänkligheter. Vi
har också i motionen anfört en rad
exempel på hur regeringen och riksdagen
av ekonomiska skäl har ansett
sig böra slopa eller försämra redan beslutade
socialreformer o. s. v. samtidigt
som man i och med den nu föreliggande
propositionen har föreslagit sammanlagt
23 miljoner kronor till koreaambulansen
på tre år.

Utöver de exempel som har anförts i
motionen på en sådan enligt vår mening
dålig avvägning mellan olika behov
skulle jag nu vilja anföra ett par
exempel av mera provinsiell karaktär,
ett par fall där jag själv har varit engagerad
tillsammans med massor av
andra norrbottningar.

Vi har i Norrbotten massor av exempel
på hur vi har fått avstå från nödvändiga
anordningar bland annat på
sjukvårdens område under hänvisning
till statsmakternas svårigheter att skaffa
pengar för sådana ändamål, även under
den tid när man som sagt har anslagit
respektive föreslagit sammanlagt
23 miljoner kronor till koreaambulansen.
På enahanda sätt ligger det till i
fråga om en hel massa andra åtgärder
som har föreslagits till fromma framför
allt för den nordligaste landsdelen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om de upprepade debatter jag har haft
med ledamöter av statsutskottet om ett
mycket viktigt vägprojekt där uppe. Utskottets
ledamöter har inte alls velat
bestrida att mina och andra norrbottningars
synpunkter rörande vägens vikt
är riktiga, men de har med darr på
stämman frågat om vi verkligen anser
det rimligt att staten skall satsa så stora
belopp på sådana saker. I detta fall
rörde det sig enligt kostnadsberäkning
om fyra miljoner kronor, men det har
uppenbarligen inte funnits sådana be -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Den kvinnliga arbetskraften inom det totala försvaret.

tänkligheter för utskottet nu och tidigare
när man för det ändamål som vi
nu behandlar förordar mångfaldigt större
belopp, för ett ändamål som för
övrigt inte har det minsta att göra med
svenska förhållanden; det gäller här
att lämna bidrag till de amerikanska
krigskostnaderna.

Så skulle jag vilja nämna ytterligare
ett par exempel på vilken sorts avvägning
som sker inom statsutskottet och
andra statsorgan när det gäller användningen
av skattebetalarnas pengar. Just
nu är frågan om en kustjärnväg aktuell
i Norrbotten. Det ärendet förekommer
för övrigt även på dagens föredragningslista,
fast det av formella skäl inte
kan bli något avgörande. I den frågan
har norrbottningarnas framställningar
under mycket lång tid mött hårdnackat
motstånd, framför allt under förebärande
av ekonomiska skäl. Och ändå är
det ju så, som alla vet, att man redan
skulle ha varit långt på väg med förverkligandet
av denna fråga, som norrbottningarna
tillmäter en nästan avgörande
betydelse för länets näringsliv,
om man för den järnvägen hade använt
de 23 miljoner kronor som man nu har
satsat på koreakriget.

Även om det sålunda också av ekonomiska
skäl kan riktas mycket allvarliga
anmärkningar mot ett sådant här
sätt att använda skattebetalarnas pengar,
är det som sagt inte främst av den anledningen
som vi motsätter oss anslagen
till koreaambulansen, utan vi har
främst politiska och principiella bevekelsegrunder.
Vi vill att vårt land
skall föra en strikt alliansfri politik,
men regeringen och riksdagen har engagerat
vårt land i ett krig mot det
koreanska folket. Som bekant var det
inte meningen att det skulle stanna vid
bara ambulansen. Meningen var att ambulansen
bara skulle vara början till
den svenska krigshjälpen åt amerikanerna.
Planerna på att skicka svenska
värnpliktiga var ju sålunda mycket
långt avancerade, och att det inte har

blivit något av med den saken, hänger
närmast samman med den mycket starka
opinion som det svenska folket har
visat gentemot dessa planer. Ju starkare
en sådan opinion blir, inte bara i vårt
land utan i alla länder, och ju mer man
begränsar hjälpen åt den amerikanska
krigsmakten, ju snabbare kan det bli
ett slut på detta ohyggliga krig. Det är
därför som vi vill att Sverige skall dra
tillbaka sin ambulans under förklaring
att alla främmande trupper bör dras
tillbaka från Korea.

Därför yrkar vi avslag på Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 19.

Den kvinnliga arbetskraften inom det
totala försvaret.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 216, i anledning av väckta motioner
om den kvinnliga arbetskraftens rationella
utnyttjande inom det totala
försvaret.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag är tacksam för utskottets erkännande
av att de frågor, som har
berörts i motionen, är av betydelse och
värda uppmärksamhet ifrån statsmakternas
sida och även för den fylliga
redovisning, som lämnats över vad som
skett på det här området, även om jag
kanske skulle ha önskat ett mera erkännsamt
uttalande av utskottet, att det
vid den tidpunkt då motionen avläm -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Den kvinnliga arbetskraften inom det totala försvaret.

nades i alla fall fanns starka skäl som
talade för den begärda utredningen.
I januari månad i år hade nämligen
praktiskt taget ingenting skett av de
åtgärder som nu vidtagits eller som är
under utformning.

Vad civilförsvaret beträffar har alltså,
säges det i utskottsutlåtandet, nya
anvisningar utarbetats inom civilförsvarsstyrelsen
för inskrivning av personal
i civilförsvaret. Dessa anvisningar
har visserligen inte utkommit ännu.
De är efter vad jag har inhämtat under
omarbetning, men de kommer alltså så
småningom.

Vidare säges det i utskottsutlåtandet,
att frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst
vid deltagande i central
civilförsvarsutbildning, alltså när det
gäller sådan utbildning som måste ske
på arbetstid, har underställts Kungl.
Maj:ts prövning. Jag vill då uttala den
förhoppningen, att den ännu inte lösta
frågan om ersättning till hemarbetande
husmödrar, som deltar i sådan här
utbildning, skall bli löst på ett tillfredsställande
sätt.

I ett interpellationssvar i våras i
riksdagen meddelade inrikesministern,
att civilförsvarsstvrelsen i motsats till
riksräkcnskapsverket anser, att hushållsarbetande
kvinna bör vara berättigad
till viss ersättning för de extra
utgifter hon får vidkännas när hon är
borta på en civilförsvarskurs. Styrelsen
skulle därvid enligt vad inrikesministern
sade ha tänkt sig något slags
schablonmässigt belopp på förslagsvis
tre kronor om dagen. Herr talman, det
förefaller som om civilförsvarsstyrelsen
därvidlag har bedömt ersättningens
tilltänkta storlek i ovetskap om nuvarande
arbetsmarknadspriser, när man
betänker, att man åtminstone här i
Stockholm får betala ända till tre kronor
i timmen för hemhjälp. Måtte därför
Kungl. Maj:t ha en annan och med
verkliga förhållandet mera överensstämmande
uppfattning om prisnivån
1952. Jag menar naturligtvis inte, att

det i detta fall skall vara fråga om
några vittgående ersättningskrav, men
det är väl ändå ganska orimligt att
tänka sig, att den husmor, som av intresse
deltar i en kurs av detta slag,
skall behöva vidkännas direkta, ofrånkomliga
utgifter.

När det gäller det militära försvaret
hänvisar utskottet till en den 30 maj
i år utfärdad lag, som stadgar skyldighet
för civilförsvarspliktiga att
tjänstgöra vid krigsmakten i sådan
tjänst, som inte är förenad med egentliga
stridsuppgifter. Det är, förmodar
jag, att betrakta som en utvidgning av
civilförsvarsplikten, och även denna
lag har som sagt tillkommit i år.

Också på det ekonomiska försvarets
område har det hänt en del. Riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
har sålunda lagt ut krigsproduktionsbesked,
och omfattande planläggningsarbeten
pågår enligt vad utskottet antyder.
Reservarbetskraften säges vara
föremål för särskild uppmärksamhet.
Utan att jag direkt vet vad som menas
med detta — särskild uppmärksamhet
— så hoppas jag att frågan skall bli
tillfredsställande löst. Det förefaller
mig också i detta sammanhang vara
viktigt, att man inte förbiser ersättningsfrågan.
För närvarande är det
nämligen så, när det gäller den ekonomiska
delen av försvaret, att det
finns inga bestämmelser om ersättning
vare sig under utbildningstiden eller
under den tid, då det är tänkt att vederbörande
skall tas i tjänst.

Även de anvisningar, som nu finns
till ledning för rekrytering av frivillig
kvinnlig personal till det militära, ekonomiska
och psykologiska försvaret
liksom till civilförsvaret, har tillkommit
i år.

Ytterligare två förslag ifrån överbefälhavaren
är för närvarande, säges
det i utlåtandet, föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. Det är förslaget till
frivilligkungörelse och förslaget angående
förmåner med mera för frivillig

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Den kvinnliga arbetskraften inom det totala försvaret.

personal inom krigsmakten under
fredsförhållanden. Mycket beror väl på
hur denna frivilliga kungörelse kommer
att tillämpas. Den avser ju bl. a.
att få till stånd en lämplig fördelning
av de frivilliga mellan de olika delarna
inom totalförsvaret. Men det finns givetvis
hopp om att kungörelsen skall
kunna fylla de krav som vår motion i
huvudsakliga delar har ställt.

Med glädje och tillfredsställelse liar
jag alltså fått bekräftat, att en hel del
under senaste tiden rört sig på det
här området. Vad som enligt utskottets
redovisning har skett under 1952 bestyrker
för mig att fullgoda skäl i januari
månad fanns att, som skedde i
motionen, begära en utredning.

Jag har givetvis, herr talman, intet
yrkande utan uttalar endast den förhoppningen
att samtliga åtgärder på
de skilda områden som berör kvinnorna
inom försvaret skall lända till sådan
samordning som är nödvändig för
att effektivt kunna utnyttja den kvinnliga
arbetskraften och att sådana anvisningar
är att vänta, att full klarhet
kan skapas och svar skall kunna ges
på en mängd frågor som ännu inte
tillfredsställande har kunnat besvaras.

Med intresse kommer säkerligen vårt
lands kvinnor att följa de åtgärder,
som från olika myndigheters sida nu
vidtages. Måtte resultatet bli gott och
ge kvinnorna de garantier som de inte
annat än vad jag kan se har rätt att
begära för att de helhjärtat skall kunna
göra sin insats till vårt lands försvar.

Herr WARD: Herr talman! Eftersom
fröken Wetterström inte har framfört
något yrkande kan det ju sägas att det
saknas anledning för mig att ta till
orda i denna fråga. Med anledning av
den uppläggning som fröken Wetterström
gav sitt anförande vill jag emellertid
göra en liten anmärkning.

Vi har faktiskt tidigare liksom nu i
utskottet, i varje fall i dess första avdelning,
haft den föreställningen, att
0 - - Andra kammarens protokoll Ut.VJ.

en utredning omfattande hela detta fält
inte kan vara till någon som helst nytta
och att motionens uppläggning sålunda
måste anses vara felaktig. Det är nyttigare
om de speciella myndigheter,
som sysslat med dessa ting, fortfarande
får behandla dem och framlägga sina
förslag, och det är ju, såsom framgår av
statsutskottets utlåtande liksom nyss av
fröken Wetterströms anförande, klart
att ett mycket intensivt och omfattande
planeringsarbete pågår på detta område.
Jag antecknar med tillfredsställelse,
att fröken Wetterström är nöjd
med de upplysningar, som statsutskottet
härvidlag har kunnat lämna. Jag
skulle emellertid till komplettering av
vad statsutskottet har framhållit här
vilja nämna, att utskottet inte fått något
skriftligt utlåtande av arbetsmarknadsstyrelsen
till komplettering av de
utlåtanden, som avgivits av överbefälhavaren,
nämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och civilförsvarsstyrelsen.
Men vi har på avdelningen haft
föredragning av en av de ledande krafterna
inom arbetsmarknadsstyrelsen,
och man har på det hållet vitsordat
att det hör liksom på övriga områden
pågår ett mycket intensivt planläggningsarbete,
vilket har kommit så långt,
att man kan anse det vara i det närmaste
slutfört utom beträffande en enda
sektor.

Det är en samstämmig mening inom
dessa myndigheter, som nu praktiskt
arbetar med dessa ting, att man inte
är betjänt av en allmän utredning, där
kanhända åtskilligt skulle komma att
drunkna, i varje fall inte draga till sig
den uppmärksamhet i praktiskt hänseende,
som man nu kan få fram. Jag
kan som ett exempel därpå nämna vad
arbetsmarknadsstyrelsen skriver. Jag
kan inte redogöra för allting därför
att det är en del som inte lämpar sig
för offentligheten ännu. Den skriver
på slutet av sitt yttrande, att den i
motionen föreslagna utredningen måste
bli så vidlyftig och uppta så många
Nr AO.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

■Grunderna för statsbidrag till enskild väghållning.

olika verksamhetsområden, att den
måste ta avsevärd tid och personal i
anspråk. Sannolikt kommer resultatet
av en sådan mammututredning, säger
arbetsmarknadsstyrelsen vidare, att bli
ett digert betänkande, som kommer att
efter en omfattande remissbehandling
läggas ad acta.

Vi liar alltså, fröken Wetterström,
inom utskottet denna gång och i fjol
handlagt saken ur praktiska synpunkter
i syfte att vinna så betryggande resultat
som möjligt, och vi tycks ju
vara överens om att statsutskottet därvid
har förfarit alldeles riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag vill endast be att få säga till
den ärade ordföranden i statsutskottets
första avdelning, att det var inte alls
min avsikt — den missuppfattningen
tror jag inte mitt anförande kan ge anledning
till — att kritisera att en utredning
inte kommer till stånd. Jag försäkrar
herr Ward, att från motionärernas
sida är det precis likgiltigt om alla
dessa initiativ, som nu är tagna, tages
från specialmyndigheternas sida eller
om det sker på grundval av en utredning.
Huvudsaken är att hela det här
stora problemkomplexet blir angripet
på ett tillfredsställande och nöjaktigt
sätt. Jag har tidigare understrukit, och
jag gör det ännu en gång, att jag betygat
min glädje över att det (veks vara
en hel del i görningen på detta område.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen
avser uppförande av centralblock
vid lasarettet i Lund.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 21.

Grunderna för statsbidrag till enskild
väghållning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 221 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 31 mars
1952, berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av ett av
föredragande statsrådet tillstyrkt förslag
till vissa ändringar i gällande bestämmelser
rörande statsbidrag till enskild
väghållning.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Pälsson m. fl. (I:
188) och den andra inom andra kammaren
av herr Jansson i Aspeboda
in. fl. (11:273), i vilka hemställts dels
att bidrag till underhåll av enskild väg,
liksom till i propositionen avsedd
maskinanskaffning m. m. härför, måtte
kunna medgivas med upp till 75 procent
av kostnaderna, dels ock att sådana
bidrag måtte kunna utgå även då
de avsåge väg, som betjänade mindre
än tre fastigheter.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 221,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört;

II. att motionerna 1:188 och 11:273,
i vad de avsåge villkoren för statsbidrag
till underhåll av enskild väg, icke
måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 188 och II: 273,
i vad de avsåge statsbidrag till under -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Grunderna för statsbidrag'' till enskild väghållning.

håll av enskild väg som betjänade
mindre än tre fastigheter, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 188 och 11:273,
i vad de avsåge statsbidrag till inköp
av för underhåll av vissa enskilda vägar
avsedda större redskap, icke måtte
bifallas av riksdagen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Näsgård, Pålsson, Svensson
i Grönvik, Åkerström och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottet
i punkten II bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av motionerna
1:188 och 11:273, i vad de
avsåge villkoren för statsbidrag till
underhåll av enskild väg, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

2) av herrar Karl Andersson, Näsström,
Sundelin, Bergh och Gustafsson
i Skellefteå, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman!

Kammarens ledamöter har redan observerat,
att här föreligger en reservation
från herr Näsgård m. fl. I det här föreliggande
utlåtandet redovisas ju Kungl.
Maj:ts proposition nr 221, som innebär
att man föreslår viss samordning av
statsbidragsbestämmelserna när det gäller
såväl byggande som underhåll av
enskild väg. Vi har varit eniga i avdelningen
och utskottet när det gäller byggandet,
men när det gäller utformningen
av bestämmelserna för bidrag till underhåll
i vissa fall har vi inte kunnat
vara överens.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall det
högre bidragsbeloppet, nämligen 75
procent, kunna utgå när det föreligger
»synnerliga skäl». Vi har som reservanter
sagt, att ur väghållarnas synpunkt
är formuleringen »särskilda skäl»
bättre. Vi vet också att tillämpningsmyndigheterna
är fullt på det klara med
skillnaden mellan dessa uttryckssätt.
•lag bär tidigare sagl i statsutskottet,

att jag skulle tänka mig att detta betyder
en utgiftsökning för statskassan på
bortåt 200 000 kronor, ett belopp som
närmar sig vad vi för en stund sedan
hörde a*t snabbprotokollen kostar. Jag
vet att det finns många fall där det är
mycket starkt motiverat att man från
tillämpningsmyndigheternas sida har en
formulering att tillgå, som ger dem
större möjligheter att lämna detta högre
bidrag, nämligen 75 procent. Jag känner
till att det finns rätt många fall.
Kanske de flesta finns i Norrland, men
det förekommer även i andra delar av
vårt land.

Utskottet har ju för övrigt för sin del
inte heller ansett att allt vad som bjuds
i denna proposition är fullt tillfredsställande
ur de enskilda väghållarnas
synpunkt. Vi läser på sidan 13 efter
att man påvisat att denna innebär vissa
förbättringar: »Samtidigt måste emellertid
konstateras, att frågan rörande
den omfattning i vilken staten skäligen
bör bidraga till kostnaderna för den
enskilda väghållningen icke därmed
kan anses ha blivit löst.» Således framgår
ju, att även utskottet synes dela
den uppfattningen, att man måste gå
vidare i hänsynstagande till dessa enskilda
väghållare. Vi reservanter har
dragit, som vi tycker, de enda riktiga
slutsatserna av en dylik uppfattning
och som sagt påyrkat, att man i den
förordning, som skall ligga till grund
för bidragens utanordnande byter ut
orden »synnerliga skäl» mot »särskilda
skäl».

Med att i övrigt hänvisa till vad som
anförs i den reservation, som jag har
åberopat, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Som herr Åkerström här erinrade
om har vi inom utskottet blivit eniga i
allt väsentligt, i fråga om byggnadsbidrag
fullständigt eniga. Skiljaktigheten
avser villkoren för utfående av underhållsbidrag
med större belopp.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Grunderna för statsbidrag till enskild väghållning.

Reservationen anknyter till föreliggande
motioner i anslutning till propositionen.
I dessa motioner bär framställts
yrkande att underhållsbidrag
med det högre beloppet skulle kunna
mera regelmässigt beviljas. Som herr
Åkerström här har relaterat, har reservanterna
inte gått på den linjen, men
de har velat förorda en uppmjukning
av de villkor, som i propositionen föreslagits
för det högre bidragsbeloppet.
Det heter i propositionen, som också
herr Åkerström nämnde, att detta högre
bidrag kan utgå »när synnerliga skäl
äro därtill». Men i reservationen vill
man ha detta utbytt emot formuleringen
»särskilda skäl».

Jag vill, herr talman, betona, att vi i
utskottet är fullständigt ense om att det
ur många synpunkter är önskvärt att
en höjning av bidragsprocenten över
huvud taget kan ske. Nu har i propositionen
föreslagits en uppmjukning av
nu gällande bestämmelser, och vi har
resonerat så, att det kan vara klokt
att här avvakta utvecklingen och iaktta
hur dessa nya bestämmelser verkar.

I propositionen har föredragande
statsrådet gjort några reflexioner, som
jag tycker kan vara av värde att här
erinra om. Han omnämner de utredande
myndigheternas liksom remissmyndigheternas
olika inställning när
det gäller själva underhållsbidragets
storlek, och säger statsrådet i fortsättningen:
»För egen del vill jag i denna
fråga ansluta mig till den uppfattningen
att de begränsade anslagsmedel, som
kan ställas till förfogande, i första hand
bör utnyttjas för att utsträcka det statliga
stödet till så många som möjligt
av dem som för närvarande själva helt
får bära kostnaderna för sina vägförbindelser
med yttervärlden.» Jag tycker,
herr talman, att detta uttalande är
väsentligt och bör observeras. Statsrådet
ansluter sig till förslaget om höjning
i vissa fall på de anförda skälen
men säger i fortsättningen, att man även
med denna bestämmelse om »synner -

liga skäl» bör iaktta en viss försiktighet.
Det är nog så, att ingen i dagens
läge kan överblicka, vilken omfattning
denna utvidgning kommer att få beträffande
statsbidragsverksamheten på
detta område och vilka konsekvenser i
fråga om ökade krav på väganslag den
kommer att leda till.

Jag har tidigare här i kammaren
betonat den i det väsentliga enhälliga
uppfattning, som utskottet företräder.
Jag tycker att denna uppfattning också
har fått mycket klart och otvetydigt
uttryck i en formulering, som är gemensam
för både utskottet och reservanterna,
nämligen när vi säger: »Utskottet
förutsätter dock att de nya bestämmelserna
tillämpas på sådant sätt
att syftet med desamma, nämligen att
bereda de enskilda väghållarna en
mera påtaglig ekonomisk lättnad, verkligen
uppnås.» Jag vill, herr talman,
understryka detta uttalande och yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! När
utskottsavdelningens ärade ordförande
citerar Kungl. Maj :t vill jag uppfatta
honom på det sättet, att inte heller han
är riktigt nöjd med den utmärkta sparsamhet
som han här förordar. Jag skulle
till det vilja lägga, att statsrådets resonemang
om att man här skall eftersträva
att ge hjälp åt så många som möjligt
inte är alldeles tillämpligt på frågan om
bidrag till underhållet. Jag utgår ifrån
det förhållandet, att riksdagen faktiskt
sedan flera år tillbaka sagt ifrån, att
alla som uppfyller vissa angivna fordringar
skall få detta fixerade bidrag till
underhåll. Sålunda får man från statsmakternas
sida vara beredd att fylla på
det anslaget i den omfattning som betingas
av att det undan för undan kommer
fler och fler och visar upp att de
fyller fordringarna. Jag tycker, och jag
har alltid uppfattat det så, att vi i detta
avseende faktiskt är bundna.

Avdelningens ordförande, herr Malmborg,
förde vidare på tal frågan om var

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Grunderna för statsbidrag till enskild väghållning.

detta skall sluta. .lag vill uppfatta honom
på det sättet, att lian vill erinra om
att vi inte vet vad som skulle bli följden,
om vi tar den formulering som reservanterna
har föreslagit. Jag har själv försökt
ange vad jag tror att det skulle
komma att leda till, nämligen en kostnadsökning
på bortåt ett par hundratusen
kronor per år. Därav följer att
om vi på grund av andra omständigheter
inte kan klara anskaffningen av
medel för att fullgöra våra utfästelser,
så är jag för egen del fullt beredd att
säga, att vi nödgas ta ut ytterligare medel
av bilismen. Vi får ju senare en proposition,
som på tilläggsstat ger tillsammantaget
156 miljoner kronor, och då
krymper ju den vid vårriksdagen av en
del motionärer särskilt uppmärksammade
behållningen i automobilskattemedelsfonden
på nästan 270 miljoner kronor
rätt avsevärt. Fortsätter vi på detta
sätt, pekar det väl i den riktningen, att
vi nödgas allvarligt överväga möjligheten
att få in mera pengar till automobilskattemedelsfonden
eller vägväsendet
över huvud taget via bilismen.

Skulle reservanternas förslag få dylika
konsekvenser, hör jag alltså till
dem som är beredda att ta dessa. Om
utskottet menar allvar med den skrivning,
som jag citerade i mitt förra anförande,
anser jag, att man bör ta konsekvenserna
på det sättet, att man i
bidragsbestämmelserna tar in den formulering,
som vi reservanter förordat.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Åkerström har i vissa sammanhang
en benägenhet att vilja tillspetsa
situationen. T syfte att få möjlighet
härtill i detta fall säger han, att jag
frågat: Var skall detta sluta? .lag har,
herr talman, inte använt denna dramatiska
tillspetsning, .lag gjorde bara ett
stillsamt påpekande, att man inte fullständigt
kan överblicka utvecklingen,
då man inte känner till vilken omfattning
denna utbyggnad får. Nu säger
herr Åkerström mycket kategoriskt, att

vi redan bundit oss när det gäller förutsättningarna
för att bidrag skall utgå
och att man följaktligen får dra den
slutsatsen, att medel skall anskaffas. Jag
har sagt förut, herr talman, att vi är
fullt ense om att behoven är stora och
att vi skall försöka i möjligaste mån
tillgodose dem. Men man kan inte blunda
för att vi här åtminstone i viss utsträckning,
för att använda ett mera
dramatiskt uttryck, lever under knapphetens
kalla stjärna och får rätta oss
därefter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den av herr Näsgård
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 218, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den av herr
Näsgård in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 123 ja och

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

63 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 219, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj :t
rörande behovet av en ny kustradiostation
på sydkusten;

nr 220, i anledning av väckt motion
om användande för vägändamål av
sten, som undanröjes från odlad eller
odlingsbar jord;

nr 221, i anledning av väckt motion
angående vissa frågor om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 222, i anledning av väckta motioner
om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens
län; och

nr 223, i anledning av väckt motion
om byggande av en järnväg Luleå—
Karlsborgsverken.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 23.

Påföljd för brott av underårig.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om påföljd för
brott av underårig, m. m.

Genom en den 9 april 1952 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 223, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) Lag med vissa bestämmelser om
påföljd för brott av underårig;

2) Lag angående ändring i lagen den

19 maj 1944 (nr 215) om eftergift axåtal
mot vissa underåriga;

3) Lag angående ändring i lagen den

20 december 1946 (nr 862) med vissa
bestämmelser om mål rörande brott
av underårig;

4) Lag angående ändrad lydelse av
46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag).

Propositionen innebar, att den som
vore under 18 år icke skulle få dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring,
om det icke förelåge särskilda skäl.
Domstol skulle i stället för att döma
underårig till straff för brott kunna
överlämna åt barnavårdsnämnd att omhändertaga
den underårige för skyddsuppfostran.
I propositionen föreslogos
vidare bestämmelser i syfte att påskynda
behandlingen av mål och ärenden
angående brott av den som ej fyllt
18 år. De i propositionen föreslagna
bestämmelserna voro avsedda att träda
i kraft den 1 juli 1953.

Utskottet hemställde, att riksdagen
—- med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i de genom
propositionen framlagda lagförslagen
— måtte för sin del antaga nämnda
förslag med de ändringarna, att första
stycket i slutstadgandet i förslaget till
lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig samt slutstadgandena
i övriga tre lagförslag erliölle
följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Lodemus, Cassel, Hermansson,
Lindberg och Svensson i
Stenkyrka, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 223 med förslag till lag med

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig m. in.;

2) av herr Branting, fru SjöströmBengtsson
och fru Wallentheim, vilka
ansett, att viss del av utskottets motivering
bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herr Branting.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LINDBERG: Herr talman! Tillsammans
med en del andra ledamöter
av första lagutskottet har jag avgivit
en reservation till utskottets föreliggande
utlåtande nr 31 och anhåller att
nu närmare få motivera anledningen
till att jag finns bland reservanterna.

Då jag läste de handlingar, som legat
till grund för detta utlåtande, bibringades
jag en stark känsla av att staten
står tämligen maktlös inför den oavbrutet
stegrade ungdomsbrottsligheten.
Det är emellertid inte bara ungdomsbrottsligheten
som ökar. Brottsligheten
över huvud taget ökar i sådan omfattning,
att förvaringsanstalter av skilda
slag blir otillräckliga. Fängelser och
förvaringsanstalter är överfyllda av till
frihetsstraff dömda. Man frågar sig
onekligen, hur det skall vara möjligt
att stävja denna oroande utveckling
och hur det skall bli möjligt för samhället
att ta hand om alla lagöverträdare
i fortsättningen, om utvecklingen
fortsätter på nu inslagen väg.

Bland samhällets laglydiga befolkning
sprider sig allt mer och mer den
uppfattningen, att den moderna fångvården
och den milda strafflagstiftningen
i allmänhet är den egentliga orsaken
till den ökade brottsligheten såväl
bland ungdom som bland äldre.
Onekligen förefaller denna uppfattning
vara riktig. Respekten för rättsväsendet
och rättsvården synes vara i sjunkande
i samma grad som humaniseringen
fortskrider. Det skulle vara glädjande

Påföljd för brott av underårig.

om det kunde ledas i bevis att denna
uppfattning är felaktig.

Orsakerna till nuvarande tillstånd
kan emellertid vara flera, och det är
inte så enkelt, kanske inte ens möjligt,
att peka ut någon orsak, som ensam intar
en dominerande ställning. En bidragande
orsak torde vara att söka i
det förhållandet, att så många ungdomar
lämnas att ta vård om sig själva.
De moderna uppfostringsmetoderna har
spritt sig till föräldrahemmen, där man
alltmer börjar låta barnen uppföra sig
och göra som de vill. Men det är inte
endast i utan också utanför hemmen
de skall få göra som de vill. När en
sådan uppfostran fortsätter upp till
mogenhetsåldern, kan knappast annat
vara att vänta än att ungdomarna fortfarande
tror sig äga rätt att göra som
de häst behagar. De blir högst förvånade,
om andra hyser och förkunnar en
annan mening. Om de gjort sig skyldiga
till brott, blir de högst överraskade,
om samhällets organ ingriper.
För några dagar sedan var det exempelvis
några ynglingar, som burit sig
synnerligen drumligt åt. De blev högst
förvånade, när domaren dömde dem
till böter. De hade säkerligen väntat sig
villkorlig dom eller ingen dom alls. De
kunde med andra ord inte förstå, att
de handlat oriktigt. Av detta kan man
dra den slutsatsen, att ungdomarna
själva ofta inte .inser, att de begått
någon olovlig handling, utan att de har
vant sig vid att göra som de vill. De
har inte något begrepp om att detta i
vissa fall kan leda fram till brottsliga
handlingar. Sålunda kan man fråga
sig, om det alltid är ungdomarna som
skall straffas. Äger man inte rätt att
fordra att de, som har barnens uppfostran
om hand, också har skyldighet
att fostra dem så att de lär sig veta att
skilja mellan rätt och orätt och att
uppträda som det anstår ungdom. Den
humanitet, man tror sig tillämpa, övergår
därför ofta till inhumanitet både
mot ungdomen och mot andra männi -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

skor. Detta förhållande kommer kanske
att upptäckas för sent, men när denna
upptäckt äntligen blir gjord, är man
måhända beredd att återgå till en alltför
sträng uppfostran, vilket skulle
vara olyckligt. En uppfostran som leder
till att ungdomarna får klart för
sig, att de inte äger rätt att göra som
det faller dem in, behöver inte vara
inhuman. Att lära sig lyda behöver
icke nödvändigtvis vara en plåga.

Samhället har vidare självt, åtminstone
till en del, skuld i rådande förhållanden,
vilken måhända framträder
på flera områden. Ett område, där samhället
nog får påtaga sig skulden, är de
senare årens starka agitation för att
gifta kvinnor skall delta i förvärvsarbete.
Man har sökt förmå kvinnor, som
har barn och hem att sköta, att offra
någon tid på förvärvsarbete. Det har
drivits en stark agitation för att förmå
dessa kvinnor till deltidsarbete inom
industrien. För att underlätta detta har
man organiserat, ehuru i otillräcklig
omfattning, barnkrubbor och barndaghem,
dit mödrarna skulle kunna lämna
sina barn, medan de själva var i förvärvsarbete.
En del industrier har
också själva inrättat barnkrubbor,
dit vid industrien arbetande husmödrar
kan lämna sina barn. Eftersom
dessa anstalter varit otillräckliga,
har många husmödrar lämnat sina
barn att passa sig själva, medan
de deltager i förvärvsarbete. En del
har drivits härtill av tvång, andra
på grund av propaganda och den
lockelse som ligger i bättre inkomster
för familjens räkning.

De vidtagna åtgärderna har kostat
samhället mycket pengar. Man kan nu
fråga sig om resultatet motsvarat förväntningarna.
Man torde kunna räkna
med att det blivit billigare för samhället
att lämna husmödrarna de pengar,
som det kostat samhället att ordna
med tillsyn av barnen och som husmödrarna
nu fått erlägga en del av. På
det sättet hade det varit möjligt för

mödrarna att själva fostra sina barn,
och samhället borde ha kunnat kräva
att deras uppfostran verkligen blivit
uppfostrande. Samhället hade säkerligen
haft större behållning av en målmedveten
propaganda för en riktig
uppfostran av barn och ungdom, en
propaganda som säkerligen ställt sig
billigare än någon av de övriga åtgärderna
för en senkommen och till sina
verkningar föga effektiv uppfostran i
anstalter av skilda slag. Den förebyggande
vården måste vara den mest
effektiva. Den vård, som träder till, då
olyckorna redan drabbat ungdomen,
måste alltid vara mindre effektiv; därom
vittnar de många återfallen i brott.

Vad nu sagts har inte ensamt utgjort
anledning till att jag yrkat avslag
på Kungl. Maj :ts proposition i detta
ämne. Orsakerna härtill är flera. I första
hand har jag fått en stark känsla av
att den nu föreliggande lagändringen
tillkommit emedan tre instanser dömt
tvenne ynglingar till fängelsestraff.
Man har ansett detta vara en så markerad
orättfärdighet mot de ynglingar,
som gjort sig skyldiga till flera lagöverträdelser,
att en lagändring vore
omedelbart påkallad. Det förefaller,
som om den högsta rättsvårdsmyndigheten
råkat ut för en panikstämning,
som nu resulterat i en kunglig proposition,
innehållande vissa lagändringar,
varav en ger en vink till domstolarna
att inte döma yngligar under 18 år »till
fängelse, straffarbete eller förvaring,
om ej särskilda skäl äro därtill». Avsikten
med denna lagändring är den,
att socialvården i större omfattning än
hittills skall kunna ta hand om dessa
ungdomar. Socialvården skulle med
andra ord omhändertaga även det mest
svårhanterliga klientelet. Härtill har de
sociala myndigheterna nu icke några
resurser. Sådana resurser skulle tillskapas
genom att man byggde anstalter
av sluten karaktär, anstalter som
skall kunna låsas och där rummen
skall låsas. Fönstren skall förses med

Onsdagen den 3 december 1952.

Xr 30.

sådant glas, som inte utan vidare går
att slå sönder. De skall dock icke vara
gallerförsedda, och själva anstalten får
icke vara inhägnad. Härigenom har
man trott sig kunna åstadkomma något
annat än de fängelser fångvården har.
Härmed må nu vara hur som helst. Ett
faktum är, att socialvården inte har
tillräckliga resurser. Man frågar sig då
vad den nu föreslagna, provisoriska
lagen tjänar för syfte. Genom den vidgas
fältet för de administrativa frihetsberövandena,
ett utvidgande som är
högst betänkligt och föga önskvärt.

Av handlingarna får man vidare veta
att det pågår utredning dels om en
förbättrad socialvård, vilken skulle
medföra större möjligheter att omhändertaga
svåranpassad ungdom, dels om
lagändringar, som senare skall ersätta
den nu föreslagna provisoriska lagen.
Härav kan man således draga den slutsatsen,
att antagandet av den föreslagna
lagen skulle — förutom att detta
antagande skulle innehålla en admonition
till domstolarna — ha den effekten,
att riksdagen om ett år eller så
skulle vara tvingad anslå de miljoner,
som erfordras för upprustningen av
ungdomsvårdsskolor och anskaffandet
av slutna anstalter, vilka senare —
trots motsatta förklaringar — får karaktären
av fängelser. Men det kan väl
ändock icke vara så, att nödvändig
upprustning av anstalter för ungdom
icke skulle lämnas, om riksdagen nu
avslår den föreliggande propositionen.
I så fall kan ju riksdagen icke heller
godtaga utskottsmajoritetens förslag,
enär denna majoritet vill skjuta på
ikraftträdandet tills resurserna finns.

Eftersom antagandet av föreliggande
lagförslag skulle innebära ett förhandsmedgivande
till en utbyggnad i fem
etapper av socialvårdens resurser, anhåller
jag att få säga ett par ord om
ett av de s. k. upprustningsförslagen.
Enligt detta förslag skall del inrättas
en sjömansskola för ynglingar som söker
sig till sjömansyrket. Det förefaller

Påföljd för brott av underårig.

emellertid som om de angivna planerna
skulle ha bra litet med verkligheten
att skaffa. Sjömansyrket skulle, säges
det i utredningens betänkande, väl
passa ungdomsvårdsskoleeleverna, då
arbetet ger en viss spänning, medför
växlande arbetsuppgifter och skapar
känsla av gemensamhet och samhörighet.
Man medger dock att en viss gallring
av eleverna måste ske, så att de
mest lämpliga, de som har förutsättningar
för sjömansyrket tillrådes att
gå till sjöss. Utbildningen skulle ta
sikte på att ge eleverna större möjligheter
att hävda sig i yrket. Man har
också diskuterat denna fråga med representanter
för Sjöfolksförbundet och
för Sveriges redareförenings undersöknings-
och bestraffningsnämnd, vilka
förklarat sig intresserade.

För att kunna åstadkomma en riktig
utbildning skall skolan, som skall ligga
vid Gullmarsfjorden, anskaffa en använd
fiskebåt. Vidare skall skolan utrustas
med verkstäder och ett varv för
småbåtar, som skall kunna mottagas
för reparation o. s. v. I detta sammanhang
måste man emellertid ställa den
frågan, hur verksamheten vid ett sådant
varv kan medföra någon utbildning
som har någon egentlig betydelse
för sjömansyrket. Såvitt jag vet, användes
numera inte i utsjöfarten några
träfartyg, och följaktligen har väl inte
dessa ynglingar någon nytta av att
lära sig en del träarbeten på de småfartyg,
som skulle mottagas på det varv
som det här är fråga om.

Vidare anföres beträffande utbildningen
att eleverna skall lära sig segla,
vilket givetvis är en lovvärd sysselsättning
i och för sig. Skolan skall också
utföra bogseringar, och man får förmoda
att den mindre, begagnade fiskebåten
skall användas som bogserbåt,
enär det icke föreslagits inköp av bogserfartyg.

Enligt utredningens mening skall den
utbildning, som på detta sätt lämnas,
medföra att ynglingarna skulle kunna

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

undgå hån från befäl och arbetskamrater
genom att de är förtrogna med
yrket redan vid anställningens början.
Man framhåller att det förhållandet att
ungdomsvårdsskoleelever rymt från
fartyg, där de lyckats bli anställda,
skulle bero på bristande förkunskaper
i yrket.

Ingenting kan vara att säga om att
ungdomar erhåller förhandsutbildning
för sjömansyrket. Många ynglingar,
som gått till sjöss, har emellertid just
erhållit sådan utbildning som här delvis
föreslås. Maritim ungdom erhåller
sedan länge tillbaka sådan utbildning.
Sjöscouter utbildas också genom handhavandet
av smärre farkoster i framför
allt segling men även i rodd. De får
lära sig utföra vissa enklare sjömansarbeten,
de får lära sig navigation, segling
efter kompass och sjökort, de fårlära
sig bordläggningsreglementet och
en hel del annat som har med sjömansyrket
att skaffa. Det förekommer således
här i vårt samhälle en ganska
omfattande utbildning av ungdomar,
som sedan söker sig till flottan och
handelssjöfarten, men ingen har kommit
på idén att kalla denna utbildning
för sjömansskola. Detta hindrar givetvis
icke att utbildningen kan vara lika
värdefull för det. Men man har vägrat
godkänna denna utbildning såsom betydelsefull
för sjöfarten, och man har
såväl från redarhåll som från annat
håll vägrat densamma anslag. Det har
ju också här inom landet förekommit
utbildning i små segelfartyg, vilken utbildning
icke erhållit något stöd och
som därför måst upphöra. Det hela har
ansetts för kostbart och har lämnat för
litet utbyte i förhållande till kostnaderna.
Man blir därför en smula förvånad
när en liknande utbildning vid
ungdomsvårdsskola nu på en gång blir
upphöjd till rang och värdighet av en
erkänt fullgod sjömansutbildning.

När det påstås att ynglingar hånas
därför att de icke kan yrket, frågar
man sig i vilket sammanhang detta kon -

staterande har gjorts. Det är väl ändå
inte meningen att Sverige skulle kunna
förhandsutbilda all ungdom som söker
sig till sjöss eller att all ungdom rymmer
därför att de hånats av befäl eller
kamrater då de som nybörjare varit
fumliga i yrket. Under senare tid har
ju sjömansyrket haft en omsättning på
cirka 10 000 personer årligen, och det
skulle alltså bli fråga om skrämmande
sådana rymningssiffror, enär majoriteten
av dessa 10 000 utgöres av ungdomar
som första gången gått till sjöss.
Risken är också stor för att hån kommer
att riktas mot dem, som undergått
sjömansutbildning vid ungdomsvårdsskola
men som ändock icke behärskar
yrket. De kanske även kommer att hånas
för att de varit intagna på ungdomsvårdsskola.

Något skall emellertid ungdomarna
på ungdomsvårdsskolan sysselsättas
med, och då kan givetvis en utbildning
av den karaktär det här gäller vara
lika god som någon annan utbildning.
Men utbildningen kommer, om det skall
vara någon mening med densamma, att
bli mycket kostbar ocb penningkrävande.
Vill man offra de pengar som
behövs för att åstadkomma en ordentlig
förutbildning, är det dock ingenting
att säga om saken. Man bör bara inte
ställa för stora förhoppningar på att
det sker en verklig utbildning av sjömän
vid den tilltänkta ungdomsvårdsskolan.

I reservationen finns angivna en rad
synpunkter på frågan om den föreslagna
lagstiftningen, varför jag kan inskränka
mig till att med hänvisning
härtill och till vad jag nu anfört yrka
bifall till den reservation, som fogats
till utskottets utlåtande och som betecknats
med nr 1.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Såsom framgår av propositionen var

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

det närmast ett uppseendeväckande fall,
som föranledde riksåklagarens behjärtade
initiativ att föreslå en lagändring.
Den föregående ärade talaren har emellertid
fel, om han tror, att detta var en
ren tillfällighet i den meningen, att
initiativet inte hade någon djupare
grund än den mera tillfälliga omständighet,
som detta fall utgjorde. I själva
verket förhåller det sig så, att i de
ständigt pågående övervägandena om
samhällets skyddsåtgärder mot brottsligheten
och om samhällets möjligheter
att inskrida mot lagöverträdare intager
frågan om åtgärder mot ungdomskriminaliteten
sedan länge tillbaka den
centrala platsen. Detta är inte så märkvärdigt,
utan det beror på flera omständigheter.
Först en sorglig sådan.
Statistiken visar, att i Sverige liksom
i nästan alla andra länder brottsligheten
förskjuter sig till allt yngre och
yngre årsklasser. Det är förmodligen
beroende på samhällsutvecklingen och
en mängd förhållanden, som man inte
kan göra så mycket åt. Det är emellertid
så mycket angelägnare att sätta in
motåtgärder på de områden, där man
har möjligheter att inskrida. Det är ju i
och för sig förskräckligt, att unga människor
i allt större utsträckning begår
allvarliga lagöverträdelser och inte kan
inordna sig i vårt samhälle. Det är så
mycket mera sorgligt som de, om de
får in den vanan, kanske under ett långt
liv kommer att utgöra ett hot mot samhället
och en olycka för sig själva. Men
det finns en annan och en mera positiv
sida som gör, att det är just ungdomskriminaliteten
som man skall inrikta
sig emot. Unga människor är ju
mycket lättare att påverka inte bara i
dålig utan också i god riktning. När det
är unga eller som i detta fall mycket
unga människor det gäller, kan man
också i svårartade fall ha större förhoppningar,
om man verkligen gör något
ordentligt och rationellt, att nå
positiva resultat. Man skall också med
tanke på de fall. då prognosen är ogvnn -

Påföljd för brott av underårig.

sam, komma ihåg det, som jag nyss antydde,
nämligen att det här är fråga
om unga människor som i flertalet fall
lever kvar i samhället i många år, kanske
under många årtionden. Vad man än
gör med dem, blir det ett relativt kortvarigt
inskridande — ingen har tänkt
sig något annat — och sedan kommer
de ut och skall leva länge bland andra
medborgare. Hurudana är de då?

Dessa omständigheter, både de negativa
och positiva, har gjort, såsom jag
inledningsvis sade, att frågan om motåtgärder
mot ungdomsbrottsligheten sedan
flera år tillbaka står i centrum för
intresset bland dem som tagit upp
kampen mot brottsligheten. Kammaren
erinrar sig säkerligen namnet Roxtuna.
Det är en anstalt för ungdomar av det
mest missanpassade slaget i åldern 18
till 21 år. Bygget är nu i gång, och jag
hoppas att det inte skall dröja så länge,
innan anläggningen kan tas i bruk.
Den har blivit dyr, men jag tror, att
det är mycket väl använda pengar. Den
kommer förmodligen att bli jämförbar
med de allra främsta anstalter av detta
slag, som över huvud taget finns i världen.
Vi kommer härigenom att få ett
utomordentligt instrument för att behandla
svårt missanpassade ungdomar.
Men dessa befinner sig, såsom jag sade,
i åldern 18—21 år. Det är fråga om sådana
som blivit dömda till ungdomsfängelse
och som tagits om hand inom
fångvården, låt vara på de särskilda
anstalter som där finns för ändamålet.
Dessa anstalter är Roxtuna, som kommer
att få en mer eller mindre sluten
karaktär och där svårare fall Skall placeras,
vidare den redan befintliga anstalten
Skenäs, som är avsedd för mindre
svåra fall, och därutöver ett par
mindre anstalter.

Här är det däremot fråga om vad
samhället skall göra för de allra yngsta
av dem, som man måste ta hand
om på grund av mer svårartad kriminalitet.
Den övre åldersgränsen för denna
grupp är 18 år, den undre sammanfal -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

ler med gränsen för straffbarhet över
huvud taget, alltså 15 år, och jag vill
redan nu påpeka att i andra länder är
det ovanligt att så unga människor
sätts i fängelse. Det gäller alltså pojkar
— den kvinnliga kriminaliteten i
denna ålder är så liten att den egentligen
inte vållar några bekymmer —
som är 15, 16 och 17 år gamla. Det är
med andra ord fråga om barn. Man kan
visserligen, såsom ibland har skett,
säga att det inte är så mycket bevänt
med barnsligheten, då dessa ungdomar
har gjort sig skyldiga till allvarliga och
oftast upprepade överträdelser av samhällets
normer. Men inte förty vill jag
bestämt hävda, att man bör se på dessa
ungdomar ur den aspekten att de är
barn. De är visserligen svårt urspårade
och allvarligt missanpassade, men
man tar mycket fel om man tror att
detta är ett tecken på någon större
mognad. Det förhåller sig i stället tvärtom.
Som alla kännare av detta klientel
vet, är det typiskt för dessa unga människor
att de utmärkes av en känslomässig
efterblivenhet och omognad. Det
är detta som är karakteristiskt för dem
och som i viss mån är avgörande för
deras oförmåga att anpassa sig i samhället.

Det finns emellertid för denna grupp
ett annat karakteristikum förutom det
grundläggande att det verkligen är
fråga om barn. Detta andra karakteristikum
sammanhänger med frågan om
vilka förutsättningar dessa barn har
haft här i livet och varifrån de kommer.
En av våra främsta experter på
dessa ting, byråchefen Torsten Eriksson,
har just i samband med den fråga
vi nu diskuterar gjort en undersökning
ur dessa synpunkter av det yngsta klientel
som vid en viss tidpunkt satt i
fängelse. Det var vid det tillfället fråga
om 20 pojkar. Det var alltså sådana
ungdomar, beträffande vilka domstolarna
hade funnit att det var så illa
bevänt med dem, fast de var så unga,

att man måste sätta dem i fängelse. Det
är just dessa svåraste fall det här gäller.

Hur har dessa 20 pojkar haft det under
sin korta tidigare levnad? Jag skall
citera några meningar ur byråchefen
Erikssons undersökning: »Den väsentligaste
faktorn i all ungdomsbrottslighet,
mindervärdiga familje- och uppväxtförhållanden,
är markant framträdande
även i den fåtaliga grupp det här
gäller. Sexton av de undersökta har
haft ofullständiga eller stympade hem,
flyttats mellan fosterhem eller vårdats
på barnhem. Endast fyra har under
hela sin uppväxt bott hos sina båda
riktiga föräldrar. Hos två av dessa senare
fall har dock förekommit påtagligt
ogynnsamma omständigheter i hemmiljön.
Högst två av de undersökta kan
alltså ha haft s. k. ''normala’ uppväxtförhållanden.
»

Det förhåller sig alltså så, att till och
med beträffande ett så litet material,
som det här gällde att undersöka, vet
man att nästan ingen hade haft en vanlig
normal ungdom med litet hygglighet
och omvårdnad. Det tycker jag skall
vara en liten tankeställare för alla dem,
som lätt ropar på kraftåtgärder och
hårda tag och talar om dalt med förbrytare
o. d. Jag har gjort samma erfarenhet
under mitt sysslande med
brottmål i olika sammanhang. Det är
påfallande hur den tidigaste ungdomen
och barndomen hos dem, som det har
gått illa för i livet, har varit djupt
olycklig. Det har inte varit så, att de
har fått för litet stryk; de har fått för
litet av kärlek och omvårdnad, utbildning
och undervisning. De har varit
sämre ställda än vanliga barn. Så ser
det klientel ut, som vi skall bestämma
om hur det skall tas om hand.

Frågeställningen är: Vad skall man
göra av dem, dessa som i den ålder det
här gäller har gjort sig skyldiga till
upprepade och allvarliga lagöverträdelser?
Jag skulle vilja säga att man inte
behöver så mycket gå in på teoretiska
frågeställningar. Man kommer ganska

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

långt genom att helt enkelt fråga sig:
Vad är praktiskt lämpligt? Vilka resurser
skall man kunna tänka sig att anordna?
Den förnämsta frågeställning
det här gäller är: Skall sådana resurser
ordnas inom fångvårdens eller socialvårdens
ram?

Till att börja med kan man väl slå
fast att vanliga fängelser är uppenbart
olämpliga. Jag tror inte att jag behöver
spilla flera ord på den saken, tv det är
nog alla ense om.

Men då kunde man kanske tänka på
Roxtuna, som jag nyss berörde, den
nya och som jag jag tror mycket moderna
och mycket effektiva anstalt, som
vi hoppas få för den ungdom som är
litet äldre. Kanske skulle man kunna
sätta dit också det lilla klientel, som det
här är fråga om. Det gäller ju bara att
ta dem, som nu dömes till fängelse, omkring
20 å 30 stycken om året. Det
skulle inte behövas så förfärligt stor
utbyggnad av Roxtuna för att ta emot
även dem.

Jag är emellertid övertygad om att
det skulle vara ett svårt fel att göra på
det sättet. Det är en mycket stor utvecklingsmässig
skillnad mellan låt oss
säga en 15—16-åring och en 19—20-åring. När man också betänker att de
litet äldre ungdomar, som sitter på Roxtuna,
är genomsnittligt mera avancerade
i brott och lagöverträdelser än de
pojkar det här gäller, skulle det nog
vara att riktigt förstöra dem att sätta
dem tillsammans just med dem, som är
litet äldre och som de kommer att se
upp till.

Om detta alltså inte låter sig göra,
skulle man då inte kunna inom fångvårdens
ram, ty det är ju det som reservanterna
tycker skulle vara så förmånligt,
skapa en egen anstalt, bygga ett
Roxtuna åt detta klientel för sig? Ja,
tanken stupar nog redan på det förhållandet
att de gudskelov är så få, som jag
sade, endast omkring 20 å 30 stycken.
Det är nog ganska vanskligt att ordna
något särskilt för dem.

Påföljd för brott av underårig.

Jämför man dessa med dem som undergår
ungdomsfängelse finner man,
att de senare är nästan tio gånger så
många, mellan 150 och 200 stycken.
Ungdomsvårdsskolornas klientel inom
socialvården omfattar mer än 900 stycken.
Man har alltså där helt andra tal
att röra sig med. Det betyder rent praktiskt
sett oerhört mycket, tv det är nämligen
förutsättningen för att man skall
kunna göra en differentiering.

Om behovet härav behöver jag bara
hänvisa till vad både utskottsmajoriteten
och reservanterna har framhållit.
Klientelet ser kanske ytligt sett ut
som om det vore enhetligt, tv dessa ungdomar
har mest gjort en massa tillgrepp
av bilar och därmed sammanhängande
inbrottsstölder och dylika
typförseelser. Men detta betyder inte
att de är psykologiskt sett likartade.
Tvärtom är det, som framhållits i utskottsutlåtandet,
ett mycket heterogent
material. De är mycket olika till sin beskaffenhet,
och därav följer att de
måste behandlas olika. De måste differentieras.
Det är just det som ungdomsvårdsskolorna
kan göra och redan gör
med sitt stora klientel. De har nu omkring
900 platser, och det är tänkt att
antalet skall utökas. Det finns en hel
rad olika skolor, som i viss mån just
är uppbyggda på olika slags klientel,
för begåvade, för underutvecklade, för
s. k. psykopater och för sådana som har
varit svårhanterliga på anstalt o. s. v.
Där finns en rik möjlighet till en differentiering.

Att utöka denna stora anstaltsflora
med de relativt små anordningar, som
behövs för att ta emot ytterligare 20 å
30 stycken, men gör det med differentiering,
är alldeles uppenbart rent anstaltsmässigt
det mest praktiska.

Därtill kommer ju att de tjänstemän
och lärare, som arbetar i ungdomsvårdsskolorna,
på ett helt annat sätt än
fångvårdens tjänstemän är specialister
just på mycket unga människor. Hela
deras verksamhet går ut på att försöka

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

hjälpa till rätta missanpassad pubertetsungdom
med dess svåra problem.
Det är ingen principiell skillnad ifall
dessa 20 å 30 kanske är litet färre än
de övriga. De behöver samma slags
hjälp, hjälp av samma sakkunskap, och
denna finns i ungdomsvårdsskolorna
men inte inom fångvården.

När jag har läst reservationen har
jag fått ett intryck av att reservanterna
egentligen inte har så mycket att säga
om detta resonemang. Jag har fått det
intrycket — om jag har fel blir jag väl
rättad — att de egentligen menar att
ur sådana praktiska behandlingssynpunkter
skulle ungdomsvårdsskolorna
vara att föredra framför fängelse. Men
de menar att andra skäl, det som juristerna
kalla allmänprevention, d. v. s.
hänsynen till andra människor och till
allmän laglydnad kräver, att man trots
allt inte väljer den för dessa ungdomar
bästa behandlingen. Det verkar som om
reservanterna liksom menar att man
måste offra dessa unga människor för
samhällsskyddets skull.

NTu är jag emellertid ganska övertygad
om att man inte behöver ställas inför
denna ganska hemska frågeställning.
När reservanterna säger att samhällsskyddet
har fått träda i bakgrunden
både i denna proposition och i
andra åtgärder, som har inspirerats av
de mera moderna och humant betonade
tankarna om brottets bekämpande, så
kan jag inte dela den uppfattningen.
•lag vill säga att alla väl är ense om att
man måste skydda samhället. Det är
också den tankegången som ligger bakom
propositionen och som jag tror delas
också av utskottets majoritet, ehuru
jag inte har någon rätt att tala på dess
vägnar. Meningsskiljaktigheterna rör sig
om vilka vägar som är lämpligast för
att åstadkomma åsyftat resultat. Jag
skall då peka på en omständighet, som
är av särskilt stor betydelse när det
gäller att bedöma hur ett ingripande,
att man på ett visst sätt tar hand om
en lagöverträdare, verkar allmänpreven -

tivt, alltså hur straffet verkar på andra,
på allmänheten och i första rummet
hur det verkar på andra ungdomar. Det
är det, som det här är fråga om.

I strafflagen stadgas sedan länge att
då den som är under 18 år dömes till
straff — det är ju dem det bär gäller
- - skall domstolen beakta denna hans
ungdom, så att ett lindrigare straff kan
utdömas än som annars skulle ha varit
fallet. Det är en gammal lagregel, som
är så självklar att jag inte närmare behöver
motivera densamma. Den följs
också av domstolarna. Resultatet därav
är att när domstolarna ser sig nödsakade,
såsom de uppfattar situationen,
att döma också mycket unga människor
till fängelse eller straffarbete, blir det
i regel jämförelsevis kortvariga straff
också för ganska svåra och upprepade
lagöverträdelser. I enlighet med lagens
bud och sin egen uppfattning har domstolarna
tydligen menat, att så unga
människor kan inte sättas i fängelse
mycket långa tider. Fastän det finns
några fall, mycket svåra, då flera års
straffarbete har utdömts också för mycket
unga människor — vilket naturligtvis
påverkar statistiken — är genomsnittet
för dessa unga lagöverträdares
straff även för rätt svåra brott så pass
kort, att de genomsnittligt sett inte sitter
inne längre än omkring fem månader
vid fängelsestraff och sex å sju månader
när det är fråga om straffarbete.

Härmed skall man jämföra den tid
som åtgår på ungdomsvårdsskolorna.
Där får de i regel sitta minst ett år.
Därtill kommer att tiden där är obestämd,
medan man på förhand kan räkna
ut, oberoende av hur man sköter sig,
vilken dag man slipper ut ur fängelset.
Ungdomsvårdsskolorna har det pedagogiska
greppet, att sköter man sig
bättre kommer man fortare därifrån.

Hur uppfattar nu de unga denna
skillnad? Ja, det vet man på grund av
det rätt kuriösa förhållandet, att det
inte så sällan händer att när en sådan
ung människa blir dömd t. ex. till ett

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

halvt års straffarbete, förklarar hon sig
nöjd därmed, medan åklagaren däremot
tar upp målet till högre instans för att
få dom till ungdomsvårdsskola, där de
kan få sitta ett eller två år. Dessutom
är det inte alls omöjligt att de här unga
äventyrarna uppfattar det som något
mera otrevligt att bli satta i skola, fastän
man här rör sig på ett plan där det är
svårare att slå fast fakta, nämligen på
det psykologiska. De är ju stora och
framstående gangsters i sina egna ögon,
varför en fängelsevistelse kanske i viss
mån kan bli en fjäder i hatten, när de
efter några korta månader kommer ut
till sina kumpaner, .lag tror alltså att
det är fel när man säger, att man här
går ifrån den i och för sig riktiga behandlingen
och offrar dessa ungdomar
därför att det behövs för att andra skall
lära sig och skrämmas. Jag tror inte
att de reagerar på det sättet.

Sedan skall man komma ihåg något
som jag förut berört och som man alltid
måste tänka på i detta sammanhang.
Vad händer, när dessa ungdomar kommer
ut från ett fängelse efter några
månader? Det vet man ju också genom
utredningar, som är verkställda och som
visar en skrämmande återfallsstatistik.
Nästan alla som i dessa unga år tagits
in på sådana fängelser återfaller inom
kort till grova brott. Man frågar sig då
om detta straff verkligen varit ett samhällsskydd.
Har det varit ett skydd för
de oförvitliga medborgarna när man
satt in dessa unga människor i fängelse?
Ja, kanske, men det skyddet räckte inte
längre än ett halvår, och sedan blev
faran så mycket större.

Utskottet har tillstyrkt den kungl.
propositionen i alla delar utom i fråga
om tidpunkten för den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Enligt propositionen
skulle lagstiftningen träda i kraft den
1 juli 1953. Utskottet har i stället föreslagit,
att lagen skulle träda i kraft den
(lag Kungl. Maj:t förordnar. Motivet
bakom detta förslag är, att det dessförinnan
skulle bli bättre lid till utbygg -

Påföljd för brott av underårig.

nåd av ungdomsvårdsskolorna. Jag är
också av den meningen, att en sådan
utbyggnad är angelägen. Kanske är det
i själva verket inte så stor skillnad mellan
utskottets förslag och propositionen.
Jag skulle bara vilja säga att man måste
betänka, att det är en allvarlig sak som
händer för varje pojke, som under övergångstiden
kommer i fängelse. Även om
utskottets linje segrar på denna punkt
hoppas jag fördenskull, att det inte skall
behöva dröja så länge förrän man fått
en sådan upprustning, att man kan låta
lagen träda i kraft.

Reservanterna säger, att de i princip
åsyftar ungefär detsamma som propositionen.
De menar att man inte behöver
någon lagändring, eftersom saken klarar
sig genom domstolarnas praxis. Jag menar
emellertid, att även principavgörandet
är utomordentligt viktigt. Detta
framgår nog av vad jag förut sagt. När
reservanterna säger att det nog reder
sig i praktiken är det inte heller så säkert.
Man kan nog inte bara hålla sig
till praxis. En domstol kan för närvarande
inte avkunna en dom, som direkt
går ut på att en ung människa skall
placeras på en ungdomsvårdsskola. Med
nuvarande lagstiftning måste domstolen
tillämpa omvägen att ge villkorlig dom.
Möjligen kan man säga att detta är en
teknisk omväg, som inte spelar någon
större roll, och jag tror inte att den har
någon större betydelse för det klientel,
som det här är fråga om. Det kommer
rätt handgripligt underfund med vad
det i själva verket är fråga om. Det får
allmänheten emellertid inte klart för
sig. Jag menar att det är av stor betydelse
hur allmänheten reagerar i förhållande
till domstolarna. Den dömande
verksamheten måste uppbäras av allmänhetens
förtroende. Man får alltför
lätt den felaktiga uppfattningen att den
här pojken, som varit invecklad i så
många olagligheter, bara fick villkorlig
dom. Man får den orätta föreställningen,
att det sedan inte händer honom någonting.
Detta är inte bra.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

Ännu värre är det med en annan sak,
som rör det rent tekniska i den nuvarande
anordningen. Det är sant, att
domstolarna åtminstone i regel har gått
mycket långt när det gällt att ge villkorlig
dom i syfte att föra över dessa
pojkar till ungdomsvårdsskolorna i
stället för till fängelserna. Detta bär
man gjort i den riktiga föreställningen,
att det är så en ung människa skall hanteras.
Domstolarna har emellertid därvid
nödgats tänja lagen längre än som
egentligen är riktigt lämpligt. Dessa
pojkar har ju i många fall tidigare
gjort sig skyldiga till liknande förseelser
eller brott och förut fått villkorlig
dom med eller utan intagning på ungdomsvårdsskola.
Enligt lagen om villkorlig
dom skall det, om en sådan dom
tidigare meddelats inom viss tid, finnas
alldeles särskilda skäl för att man
ånyo skall kunna ge villkorlig dom.
Denna lagregel är naturligtvis skriven
för det äldre klientelet, där den villkorliga
domen i själva verket innebär
en ganska liten reaktion. Formellt gäller
emellertid denna lag även för dessa
fall. Jag har hört domare som sagt, att
de genom lagens nuvarande avfattning
har ställts inför valet att antingen ge
en reaktion mot den unge lagöverträdaren,
vilket de själva beklagar, eller
tänja ut lagen litet längre än man egentligen
tycker vara riktigt. De har i
många fall valt det materiellt riktiga i
stället för det formellt. Jag tycker att
det är bra. Nu är det emellertid inte
domarna utan vi här i riksdagen, som
har ansvaret för att lagen skall få ett
sådant innehåll, att det svarar mot vad
man verkligen avser.

Efter dessa mera tekniska anmärkningar
vill jag till slut sammanfattningsvis
återvända till att framhålla,
att det här framför allt gäller ett viktigt
principavgörande. Jag vill hänvisa
till vad som sagts i propositionen. En
jämförelsevis kortvarig isolering med
enbart straffande syfte kan inte väntas
medföra någonting annat än en utveck -

ling till återfallsbrottslighet — till
framtida skada för samhället, för den
laglydige medborgaren och naturligtvis
inte minst för brottslingen själv.
Det är nu fråga om ett betydelsefullt
principavgörande; det är fråga om huruvida
riksdagen vill slå fast den principen,
att det är olämpligt att sätta
barn i fängelse.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr RYLANDER: Herr talman! Justitieministern
har här lämnat en utförlig
redogörelse för hur han ser på saken
— en syn, som i allt väsentligt överensstämmer
med utskottsmajoritetens.

För majoriteten har det stått som
ganska självklart, att utskottet borde
ansluta sig till den av departementschefen
intagna principståndpunkten,
att ungdom i åldern 15 till 18 år, som
begått brott och därför behöver intagas
på anstalt, skall omhändertagas inom
socialvården och inte erhålla frihetsstraff.
Utskottet har liksom departementschefen
därvid lämnat öppet, om
det vid den slutliga utformningen och
tillämpningen av principen skall visa
sig ändamålsenligt att göra undantag
för vissa extrema och sällsynta fall.
Självfallet är det lyckligt att man, medan
den frågan utredes, i denna provisoriska
lagstiftning inte binder sig helt
och hållet utan ger domstolarna möjlighet
att i det hänseendet döma så, som
synes dem bäst.

Departementschefen har här så utförligt
talat om dessa ungdomar, att
jag bara helt kort skall tala om dem
från min kanske något trängre synpunkt
i egenskap av domare. Det är
så riktigt som justitieministern sagt,
att dessa ungdomar ännu inte hunnit
likt långt i utvecklingen som normala
ungdomar i samma ålder. Ännu vanligare
är att många av dem — och detta
gav justitieministern exempel på -— ur
social synpunkt inte nått samma ut -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

veckling som andra ungdomar i samma
ålder. De har inte haft samma start
som andra. De har inte haft samma
möjligheter att så att säga utan att det
egentligen märks uppfostras till ett socialt
levnadssätt. Det förefaller vara en
mycket snedvriden behandling om man
mer eller mindre direkt skulle införpassa
dessa ungdomar i fängelse —
ungdomar, som kommer från dåliga eller
ofullständiga hem eller vad det nu
kan vara som vållat deras olycka och
som gjort sig skyldiga till en eller annan,
måhända ganska graverande, förseelse.
Det förefaller, som om samhället
därmed redan från början gav upp
hoppet om dem. I stället bör ju samhället
— lika väl som man ägnar stora
ansträngningar åt att bibringa utbildning
åt de barn, som inte är så lyckligt
utrustade å huvudets vägnar —
föranstalta om en intensiv och efter de
.särskilda förhållandena lämpad utbildning
för dessa människor, så att de blir
skickade att leva i vårt samhälle.

Jag vill inte säga något ont om fångvården,
men jag tror att den för detta
syfte lämpar sig alldeles särskilt illa,
speciellt om man betänker, hur litet
detta klientel är — något som också
justitieministern framhöll —■ och hur
heterogent det är sammansatt. Om vi
skulle anordna en, som vi anser, lämplig
utbildning inom fångvården, så
vore denna lösning inte lycklig. Jag
tror över huvud taget inte att det går.
Även om vi skulle kunna det, står det
nog klart för envar, att det skulle bli
ofantligt mycket kostsammare och mera
tungrott att för detta lilla och heterogena
klientel anordna anstalter, som
verkligen skulle motsvara sitt syfte,
samtidigt som man inom socialvården
upprätthåller ett vittutgrenat anstaltsväscn
för vanartiga ungdomar i samma
ålder och för barn under 15 år, som
gjort sig skyldiga till handlingar som,
om de vore över 15 år, skulle stämplas
som kriminella. Sedan är det både
visst och sant att dessa anstalter för
7 — Andni kammarens protokoll 1952.

Påföljd för brott av underårig.

närvarande inte är så utrustade, som
vi skulle önska. Det är kanske den viktigaste
grunden till denna proposition
att man verkligen vill göra klart vilka
ungdomar som skola göras till föremål
för ungdomsvårdsskolornas behandling,
tv hur skulle man eljest
kunna dimensionera dessa anstalter så
att de räckte för behovet!

Nu kan man säga, att det inte rör
sig om mera än omkring 20 platser
och att det inte är mer än att man mycket
väl kan låta saken bero tills strafflagberedningen
fattat sitt beslut om
hur det definitivt skall gå med den
straffrättsliga behandlingen av ungdomar
i den här åldern. Men 20 platser
är ganska dyrbara platser, när det gäller
att anordna dem, särskilt som en
mycket stor del av dessa platser är
platser på specialanstalter. Det är minsann
inte så lätt att få pengar ens till
socialvård, att man kan på det sättet
kosta på sig att ställa platser till förfogande,
som måhända inte behövs, därför
att de som skulle ha dem kanske
kommer att vandra en helt annan väg.
till fängelserna.

Hela utskottet synes ha varit ense om
denna princip, låt vara att en viss nyansskillnad
märks och att fängelse så
att säga skymtar i bakgrunden hos de
reservanter, som enat sig om reservation
nr 1.

Det är också så, att här föreslås en
provisorisk lagstiftning. Riksdagen brukar
vara mycket litet benägen för provisoriska
lagstiftningar, och jag får ju
säga att när det i utskottet blir tal om
provisorisk lagstiftning liksom undrar
man: Är detta nödvändigt? Det kan
man naturligtvis undra även här.
Strafflagberedningen beräknas komma
redan nästa år med ett förslag rörande
de tonåringar, som det är fråga om
här. Vi vet emellertid att det tar tid
att genomföra ett sådant förslag. Det
skall gå ut på remiss, det skall stötas
och blötas och man vet inte när proposition
kommer. Men det är väl inte
Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig''.

heller det värsta. Det är ju också så,
att för närvarande sitter en utredning,
som skall närmare klarlägga ungdomsskoleväsendets
organisation, och för
denna utredning måste det vara av yttersta
vikt att snart nog få klart för
sig, om den skall räkna med dessa 20
eller 25 ganska durkdrivna ungdomar
eller inte. Om den inte skall räkna
med dem, måste någon annan göra det,
men i det avseendet är det rätt nedslående,
därför att fångvårdsutredningen
inte vill veta av dem. Man måste alltså
hitta på något annat.

För min och utskottsmajoritetens del
har det synts alldeles klart, att vägen
över ungdomsvårdsskolorna är den riktiga
och att man alltså bör dimensionera
ungdomsvårdsskoleväsendet så,
att det blir kapabelt att ta emot allesammans,
även om en eller annan kommer
att gå en annan väg. Utskottet har
både här och där i sitt utlåtande strukit
under vikten av att den utbyggnad,
som är erforderlig härför och för bekämpandet
av platsbristen över huvud
taget inom ungdomsskoleväsendet, verkligen
kommer till stånd med det snaraste.

Man kan nog också säga, att departementschefen
har rätt när han framhåller,
att det måste vara ett önskemål
att den här ifrågavarande principen
även av andra skäl blir klart uttalad i
lag. Vi behöver bara gå till det allmänt
kända faktum, att folk i alla samhällsklasser
ofta säger att man numera daltar
med ungdomen, för att förstå att
det bör vara klara och tydliga verba
på detta område. Nu kan man få höra
att domstolen dömde så och så, det
blev bara villkorligt och ingenting annat.
Än mindre lyckligt är detta därför
att den villkorliga domen i sin nuvarande
gestalning är av så vitt skilda
slag. Den kan vara praktiskt taget ingenting'',
ingen övervakning, ett domfällande
som kanske inte väcker någon
uppmärksanjhet, och så vandrar vederbörande
ut, och sköter han sig blir

det ingenting mera. Men den kan också
vara förbunden med nog så besvärliga
villkor, hl. a. att vederbörande skall
omhändertagas för skyddsuppfostran.

Det har ju också förekommit fall —
utan att jag går in på några vissa
domar — där man angivit domskäl
som tyder på en inställning, som inte
är (Un som utskottet har velat få till
stånd, en inställning som mera anlägger
allmänpreventiva synpunkter och
som låter ana att man anser att det
endast är genom ovillkorligt ådömt frihetsstraff,
som allmänpreventioncn
eller låt mig hellre tala om påföljdens
fjärrverkan på andra kan göra sig gällande.
Det är enligt utskottets mening
inte fallet, utan även ett omhändertagande
till skyddsuppfostran kan säkerligen
få en sådan verkan.

Här har också föreslagits utbrytande
ur den villkorliga domen av överlämnande
till skyddsuppfostran. Emot
detta har lagrådet anfört att det medför
den olägenheten att domstolen, sedan
den beslutat att överlämna brottslingen
till barnavårdsnämnden, förlorar
all kontroll över honom och de
möjligheter till ingripande, som villkorlig
dom enligt gällande lag innebär.
Det är naturligtvis sant. När domstolen
har överlämnat vederbörande till
skyddsuppfostran, har domstolen talat
slut. Det blir inte mera något ingripande
från domstolens sida efter den nu
föreslagna lagen. Men vi får inte bortse
ifrån att det inte bara är domstolen
som sitter här och kontrollerar. I
själva verket är den kontrollen nog i
vissa hänseenden ganska bristfällig, beroende
på att kriminalvården i frihet
inte bar fått de resurser, som den behöver
för att arbeta med full effektivitet.
Om en person överlämnas för
skyddsuppfostran, får man utgå ifrån
att de socialvårdande organen kommer
att handha denna uppgift under sitt
ansvar och att ingen därför lämnas
utan tillsyn. Jag har ingen anledning
tro annat än att barnavårdsnämnderna

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

och övervakande sociala organ hittills
i görligaste mån har gjort detta, men
man måste besinna att deras resurser
varit begränsade. Det är utskottets förhoppning
att en utbyggnad skall ske
även i detta hänseende. En utredning
är sysselsatt med att överväga ändrade
bestämmelser även om barnavårdsnämndernas
organisation, och bara
tillkomsten av storkommunerna har
naturligtvis betytt mycket härvidlag.

Lagrådet har vidare anfört, att den
villkorliga domen på den dömde själv
utövar en påtryckande verkan, vars
betydelse man inte bör underskatta.
Den omständigheten att vederbörande
åtalas, får stå inför rätta och en dom
avkunnas över honom har betydelse.
Det är nog att ganska mycket överskatta
den villkorliga domen. Vi skall
besinna, att åtskilliga av dessa är dömda
villkorligt redan en gång tidigare.
Måhända gjorde den första villkorliga
domen något intryck på dem, men inte
tror jag att de sedan blir så förfärligt
skrämda, när samma slags villkorliga
domar uttalas gång på gång över dem,
möjligen då förbundna med villkoret
att de skall omhändertagas för skyddsuppfostran.
Jag tror inte, att det har
någon betydelse i detta hänseende.
Dessutom är många av dem så beskaffade,
att de över huvud taget varken
innan de begått de brottsliga handlingarna
eller efteråt tänker på påföljden.
De är unga och glada och tänker
inte på vad som skall komma, och
de tar med godan ro vad som kommer.

Praktiskt sett har emellertid detta
utbrytande ur den villkorliga domen
och överlämnande till skyddsuppfostran
en mycket stor betydelse. Det är
verkligen inte vidare trevligt att sitta
i domstol och säga, att det finns skälig
anledning tro att vederbörande skall
låta sig rätta utan undergående av
straff. Det är kanske sant på sätt och
vis, men vi menar att de skall undergå
en påföljd, som kanske är mera ingripande
än straffet, i varje fall till tiden,

Påföljd för brott av underårig.

och att det föreligger synnerliga skäl
att inte t. ex. förklara en tidigare villkorlig
dom förverkad, för att nu inte
tala om den rent praktiska olägenhet,
som uppkommer genom att domstolen
fortsättningsvis måste upprätthålla en
slags kontroll över den villkorligt dömde
samtidigt som denne sitter inne på
en ungdomsvårdsskola och där står
under kontroll av socialvårdande organ.
Det finge ju då ordnas på så sätt,
att man till övervakare utsåge den person
som har hand om den dömde inom
ungdomsvårdsskoleväsendet. Men detta
är en dubblering som är både tyngande
och onödig. Utskottet har därför ansett
att man utan vidare kan godkänna
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I fråga om eftergift av åtal innebär
ju ändringen bara en jämkning i ordalagen
och rubbar inte lagens principer.
Att det är önskvärt med större snabbhet
på detta område är vi alla överens
om, varför jag inte behöver beröra den
saken.

Departementschefen har ju sagt, att
han kan ansluta sig till att lagen får
träda i kraft först då Kungl. Maj:t så
förordnar. Att utskottsmajoriteten har
velat föreslå den ändringen beror på
att utskottet för sin del är mycket angeläget
om att det inte skall bli något
misslyckande, att folk över huvud taget
inte skall få anledning tala om ett misslyckande
på grund av det steg som man
nu tar. Att anledning till detta föreligger
finner man också av att socialstyrelsen
i sitt yttrande med skärpa
framhållit, att det är oundgängligen
nödvändigt att ytterligare tre ungdomsvårdsskolor
omorganiseras enligt
»den lilla gruppens princip» och att
en specialanstalt för det mest svårskötta
klientelet inrättas. Om lagen skulle
träda i kraft innan dessa upprustningar
skett, föreligger risk för att socialvården
måste säga nej i åtskilliga fall;
man kan inte ta hand om ungdomarna
i fråga. .lag vill själv tillägga, att man
naturligtvis också löper den risken att

100

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

man inom socialvården frestas att inte
säga nej utan ta även fall som sedan
visar sig omöjliga, och det skulle kunna
få olyckliga konsekvenser för socialvården.
Dessa ungdomar skulle kanske
rymma och begå nya brott, och så
skulle man genast vara färdig att säga:
»Se där, vad var det vi sade, det gick
inte». Och så skulle man vara beredd
att utdöma hela denna viktiga reform.

Utskottet har inte sagt precis vad
det är som skall göras för att öka socialvårdens
resurser, innan denna lagstiftning
träder i kraft. Det överlämnas
åt Kungl. Maj:t, men utskottet menar
naturligtvis att man skall göra något
ganska väsentligt, innan lagstiftningen
träder i kraft. Man skall inte låta sig
nöja med att t. ex. bara låta färdigbygga
den av riksdagen i våras beslutade
specialanstalten vid Sundbo
och därmed tro att det är klart. I själva
verket tror jag inte det spelar så stor
roll när lagstiftningen träder i kraft.
Oavsett när lagstiftningen träder i kraft,
kommer det att bli erforderlig publicitet
omkring detta lagstiftningsärende.
I domstolar och inom socialvårdsmyndigheter
kommer man att få klart för
sig statsmakternas inställning, och i
görligaste mån kommer man att rätta
sig därefter. Som domare vill jag säga
att jag tror det skulle vara med mycket
tungt hjärta, som man efter behandlingen
i riksdagen av denna lagstiftning
skulle behöva sända någon i fängelse,
men det är ju möjligt att det
måste ske i något enstaka fall.

Herr Lindberg sade, att det förelåg
ett förliandsmedgivande till en upprustning
av socialvården i fem etapper.
Han sade det inte rent ut, men det
verkade som om han menade att det
nog är bäst att man aktar sig för detta.
Så är nu inte fallet. Vi säger bara att
vi vill införa en lagstiftning, som är
så och så beskaffad, och att härför
krävs en upprustning, men hur denna
upprustning kommer att te sig blir en
senare fråga, och det får man alltså

gå in på när en proposition om beviljande
av medel för detta ändamål lägges
på riksdagens bord.

Av samma anledning vill jag inte alls
gå in på vad herr Lindberg här sade
om sjömansskolan. Herr Lindberg är
ju sjöman hela dagen och hela året.
och det skulle vara oklokt av mig att
över huvud taget dryfta några sjömansspörsmål
med honom, i synnerhet som
jag själv är mycket litet sjöman. Men
det är inte heller rätta tillfället att göra
det nu. Det skall ske samtidigt som man
begär pengar för den sjömansskola,
herr Lindberg talade om. Då kan herr
Lindberg lämpligen komma med sina
erinringar.

Att såsom reservanterna, som samlat
sig omkring reservationen nr 1, bara
uttalar sig för principen men yrkar avslag
på lagförslagen, anser jag inte
lämna det bistånd, som nu är erforderligt
för att få medel för denna upprustning
av socialvården.

Vad beträffar reservationen nr 2
måste jag tillstå, att jag för min del
inte kunnat fatta logiken i den, men
den skall väl innebära ett inskränkande
av domstolarnas möjligheter i detta
avseende. Nu förstår jag egentligen inte
riktigt det heller. Enligt reservanternas
mening skall som särskilt skäl endast
godtagas att socialvårdens resurser i
det enskilda fallet befunnits otillräckliga.
Men vem är det som skall bedöma
detta? Ja, det blir ju domstolen, och
då är vi ju där igen. Det är ju domstolen
själv som bestämmer, ifall den
tycker att socialvården har tillräckliga
resurser eller inte i det särskilda fallet.
Det är alltså ingen större mening
med denna reservation.

.lag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tog nu ånyo ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Som justitieministern och nu

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

101

sist utskottets ordförande framhållit är
ju huvudsyftet med det lagförslag, som
kammaren nu har att diskutera, att få
den principen fastslagen, att ungdom
under 18 år, som begått brott och därför
behöver tas om hand på anstalt, i
regel skall omhändertagas av socialvården.
Huvudregeln återfinnes i 2 § av
den föreslagna lagen med vissa bestämmelser
angående påföljd för brott av
underårig. Enligt denna paragraf må
den som icke fyllt aderton år icke dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring,
om »ej särskilda skäl därtill
äro». Någon närmare precisering av
vilka dessa särskilda skäl är har departementschefen
icke ansett sig kunna
göra. Det torde också vara omöjligt att
i en lag exakt precisera vilket klientel
som skall kunna trots det generella förbudet
dömas till fängelse, straffarbete
eller förvaring. Enligt departementschefens
mening bör endast i sällsynta undantagsfall
dylika domar komma till
användning. Genom sitt ställningstagande
har departementschefen lämnat den
frågan öppen, om vid den slutliga utformningen
av principen om att ungdom
under 18 år som begått brott skall
överlämnas till socialvården undantag
skall göras för vissa extrema och sällsynta
fall.

Såväl utskottets majoritet som de reservanter,
som undertecknat reservationen
nr 1 av herr Lodenius in. fl., är
ense om den principståndpunkten, att
ungdomsbrottslighet av allvarligare beskaffenhet
skall bli föremål för socialvårdens
behandling. Däremot går meningarna
isär i fråga om behandlingen
av vissa särskilt extrema fall av brottslighet.
Utskottsmajoritetcn menar att
socialvården hör ta hand även om dessa
brottslingar medan reservanterna menar,
alt vissa skiil talar för att fångvården
bör ta band om dem. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna är
ense om att det ytterst är en lämplighetsfråga
om fångvården eller socialvården
skall gripa in. Det förefaller

Påföljd för brott av underårig.

som om också justitieministern att
döma av hans nyss hållna anförande
hyser samma mening. Utskottsmajoriteten
understryker särskilt vikten av att
dessa unga lagöverträdare under anstaltsvistelsen
blir föremål för åtgärder
i uppfostrande syfte för att föra dem
till rätta och möjliggöra en anpassning
till ett normalt samhällsliv efter anstaltsvistelsen.
Reservanterna är ense
med utskottsmajoritetcn om värdet av
cn dylik fostran, men i fråga om det
särskilt besvärliga och hårdföra klientelet
— alltså undantagsfallen — menar
reservanterna att samhällets reaktion
mot brottet icke bör mildras i alltför
hög grad. En alltför mild reaktion innebär
ingalunda en åtgärd av humanitet
ens mot den brottslige själv. Samhället
måste också ställa rimliga krav på att
lagöverträdare skall behandlas på ett
sådant sätt, att nya brott från deras
sida så vitt möjligt förebygges. Samhället
måste ha skyldighet att se till,
att lojala medborgare får leva i fred
och slippa angrepp på sin personliga
integritet och sin egendom.

Reservanterna anser i fråga om det
klientel som måste hänföras till undantagsfallen,
att den vård de kommer i åtnjutande
av under anstaltsvistelsen bör
få karaktär av straff, men att man fördenskull
inte får förbise eller försumma
vederbörandes uppfostran och utbildning.
Uppfattningen att vården bör få
karaktär av straff bygger reservanterna
därpå, att det måste göras klart för de
ungdomar det här gäller, att samhället
visserligen visar och hör visa ett
stort tålamod med unga och omogna
människor men att tålamodet har eu
gräns, och när detta sättes på alltför
hårt prov av ungdomarna, måste de
drabbas av allvarliga påföljder.

Eftersom vården i de nämnda fallen
bör få karaktär av både straff och fostran,
bör ungdomarna icke komma till
ungdomsvårdsskolorna. Dessa skolor -jag vill särskilt understryka det såsom
reservanternas principiella inställning

102

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

— får nämligen inte tillåtas bli några
straff- eller disciplininrättningar. De
skall uppfostra sina elever, icke straffa
dem. Om de blev straffanstalter eller
bara fick skenet av att vara sådana,
skulle detta lätt kunna få olyckliga följder
för skolorna och låta dessa komma
i ett vanrykte, som allvarligt skulle försvåra
deras gagnande arbete med att
fostra ungdomar, som på ett eller annat
sätt råkat komma på glid och icke kan
anpassa sig efter ett normalt samhällsliv
utan särskild fostran i detta syfte.
Till ungdomsvårdsskolorna sändes ju
ungdomar, som omhändertagits av barnavårdsnämnderna
för skyddsuppfostran,
en helt social åtgärd, som inte har
något med straffreaktioner att göra. Det
är för övrigt inte alls säkert, att alla
ungdomar under 18 år, som begått
brott, uppfyller någon av de indikationer,
som fordras för att barnavårdsnämnderna
lagligen skall kunna ta
hand om dem för skyddsuppfostran. En
ung pojke, som exempelvis begått ett
enstaka rattfylleribrott, torde knappast
kunna tas om hand för skyddsuppfostran
enligt nu gällande barnavårdslag.

Vilket man än väljer, fångvården eller
socialvården, för omhändertagandet av
de särskilda undantagsfallen, så föreligger
faktiskt otillräckliga resurser för en
tillfredsställande vård. Ungdomsvårdsskoleorganisationcn
måste utbyggas,
ifall socialvården skall träda till, det
har understrukits från samtliga instanser.
Visserligen har riksdagen fattat
beslut om utbyggnad av Sundbo yrkesskola
enligt den »lilla gruppens» princip
för omhändertagandet av det besvärliga
klientelet, men flera skolor
måste ombyggas enligt samma princip
för att socialvården skall stå fullt rustad.
Ungdomsvårdsskoleutredningen har
i höst framlagt en plan för ungdomsvårdsskolornas
utbyggnad, men den
kan behandlas tidigast av nästa års
riksdag, och sedan dröjer det avsevärd
tid, innan ombyggnaden vid skolorna

blir färdig. Utskottsmajoriteten föreslår
fördenskull att lagen skall träda i kraft
först när Kungl. Maj:t så bestämmer.
Det kan i varje fall inte ske förrän socialvården
har tillräckliga resurser för
att ta emot alla de unga lagöverträdarna.
Fångvården saknar också resurser
för närvarande för att ta hand om
ungdomar, som bör beredas fostran
samtidigt som de avtjänar straff. Eftersom
vi reservanter anser, att fångvården
bör ta hand om de svårare fallen,
och den inte kan göra det för närvarande,
är detta ett av skälen till att vi
nu yrkar avslag på propositionen. Vårt
avslagsyrkande är således inte förestavat
av någon likgiltighet för de unga
lagöverträdarnas vård och fostran.

Även andra skäl talar enligt vår mening
för ett avslag på den ifrågavarande
lagen. Den är ju avsedd att få endast
provisorisk karaktär. Det frågekomplex
den behandlar skall slutgiltigt
regleras, när pågående utredningar
inom strafflagberedningen och barnavårdskommittén
slutförts. Strafflagberedningen
har att ta ställning till
frågan om straffmyndighetsåldern bör
höjas från nuvarande 15 år, t. ex.
till 18 år. Skulle beredningen föreslå
detta blir det barnavårdskommitténs
uppgift att föreslå en anpassning
av barnavårdslagstiftningen
efter denna höjning. Det uppställer
en del besvärliga och svårlösta
problem, som jag inte här kan ta upp
till diskussion. Jag vill emellertid uttala
den bestämda meningen, att våra
barnavårdsnämnder under inga förhållanden
bör organiseras till något slags
domstolar. Den nu sittande ungdomsvårdsskoleutredningen
har en ganska
svår uppgift, därför att den skall avge
förslag om hur ungdomsvårdsskoleorganisationen
skall vara beskaffad för
framtiden, men den vet inte vilka nya
klientel som kan komma att tillföras
skolorna, eftersom frågan om straffmyndiglietsåldern
är svävande. Den
torde emellertid, liksom departements -

Onsdagen den 3 december 1953.

Nr 30.

103

chefen i föreliggande proposition, arbeta
efter den förutsättningen, att det
stora flertalet ungdomar under 18 år,
som behöver komma i åtnjutande av
anstaltsvård, skall tillföras socialvården.

Vi reservanter menar således att det
hade varit bättre, om man avstått från
att provisoriskt lagstifta på det här
aktuella området, till dess att pågående
utredningar slutförts, så att man får
bättre sikt över hela fältet. Det förefaller
oss också som om det provisoriska
lagförslaget forcerats fram utan att man
fått tillräcklig tid att penetrera dess
olika detaljer. Det ursprungliga initiativet
till denna provisoriska lagstiftning
togs av riksåklagaren, som av föreliggande
statistik ansåg sig kunna dra
den slutsatsen, att domstolarna börjat
i högre grad än tidigare tillämpa bestämmelserna
om ovillkorliga frihetsstraff
för ungdomar under 18 år. Han
var också rädd för att denna praxis
skulle växa sig allt fastare och att alltså
antalet dylika domar skulle komma
att växa. Det siffermaterial, som både
utskottet och reservanterna presenterar,
ger emellertid knappast stöd för
riksåklagarens antaganden.

Vi reservanter har också fått det intrycket
att domstolarna icke dömt ungdomar
till ovillkorliga frihetsstraff annat
än i sådana fall, då annan korrektionsform
icke kunnat tillgripas, därför
att tillräckliga resurser saknas inom
socialvården. Det synes faktiskt vara
så, att den praxis som tillämpas är densamma
som riksåklagaren velat åstadkomma
genom den nya lagen. I stor utsträckning
skulle sannolikt samma klientel
som nu dömcs till ovillkorliga
frihetsstraff, behandlas på samma sätt
i framtiden, om lagen antages. Under
sådana förhållanden skulle man kunna
ifrågasätta värdet av en lagändring. Det
väsentliga för reservanterna har emellertid
varit att få hela frågan prövad
på nytt i ett sammanhang, då de nämnda
utredningarna presenterat sina förslag.
Först då kan riksdagen med en

Påföljd för brott av underårig.

högre grad av säkerhet i omdömet ta
ställning till dessa spörsmål.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 1).

Häruti instämde herr Andersson i
Dunker.

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Som
justitieministern sade är Sverige ett av
de få länder där straffmyndighetsåldern
är satt så låg som 15 år. Detta betyder
alltså, att i realiteten kan barn
på 15, 16 år dömas både till fängelse
och straffarbete. Även om det endast
skett i ganska få undantagsfall har det
dock skett, och det har skett därför att
hittills i vissa fall inte funnits annan
möjlighet att komma till rätta med dessa
unga brottslingar. Vi vet allesammans

— och det har påpekats också här i dag

— att ungdomsbrottsligheten stigit oroväckande.
Justitieministern påpekade
också att brottslingarnas ålder sjunkit
och att det blivit allt yngre och yngre
brottslingar, sedan lagen om villkorlig
dom trädde i kraft och efter det lagen
om tvångsuppfostran avskaffades 1947
och ungdomen i stället överlämnades
till skyddsuppfostran. Många anser att
ökningen i ungdomsbrottsligheten beror
på att samhället reagerat mildare
mot denna brottslighet, men jag tror
att det finns många andra och mycket
djupare orsaker till den stegrade ungdomsbrottsligheten.
Det är de upplösande
tendenserna som man kan iakttaga
i familjelivet, de splittrade hemmen,
de alkoholskadade hemmen, de
ökade skilsmässorna, den slappare moralen,
trångboddheten och bostadsbristen
som driver ut ungdomen på gatorna.
Det är eu alltmer pockande nöjesindustri,
som vänder sig till ungdomarna,
det är olämpliga och uppskakande
filmer och mången gång likadana
radiopjäser. Det är den dåliga
kolorerade veckopressen, och det är
sensationslystna tidningsartiklar och
sådant som man inte kan skydda sina

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

104

Påföljd för brott av underårig''.

barn mot. tv detta tränger in i hemmen.
Man talade förr om hemmets lugna vrå,
men den existerar knappast längre.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga några ord till herr Lindberg. Han
sade att det varit en agitation för att
gifta kvinnor i större utsträckning skulle
delta i förvärvsarbete, och han såg
i detta — såsom jag tror han menade
det — en av orsakerna till ungdomsbrottslighetens
ökning. Det är klart att
vi alla anser att det lyckligaste är att
mödrarna, medan barnen är små, kan
få vara hemma och ta hand om dem.
Det har emellertid faktiskt visat sig i
många fall, att barn från sådana hem,
där modern har förvärvsarbete, blivit
särskilt duktiga och ansvarsmedvetna
barn, som på ett särskilt sätt förstått
uppskatta arbetets välsignelse. Jag undrar
om herr Lindberg menade att man
generellt kan säga, att yrkesutbildade
kvinnor bör avstå från sitt yrkesarbete
och stanna hemma hos barnen. Jag
undrar om herr Lindberg kan bevisa,
att det är just barn till förvärvsarbetande
mödrar som mest befolkar våra
ungdomsvårdsskolor och fängelser. Det
vore mycket intressant om man kunde
få fram något sådant fall. I de fall jag
gått igenom har jag inte funnit att det
varit fråga om sådana hem där modern
har förvärvsarbete.

Jag tror att man kan säga, att ungdomen
i våra dagar är utsatt för oändligt
mycket större och hårdare frestelser
än den var förr. Under sådana förhållanden
tror jag inte heller att man
kan säga, att det är så underligt att
ungdomsbrottsligheten ökar. Jag ser
detta problem som ett av de allra allvarligaste
och svåraste vi över huvud
taget har att brottas med i vår tid, och
jag tror att det är mycket svårt att
komma till rätta därmed. Det är på föräldrarna,
målsmännen, skolorna, lärarna
och hemmen det hänger. Där intet
hem finns eller där barnen fått växa
upp i ett dåligt hem, måste samhället
träda till och ersätta hemmets fostran.

I svårare fall måste detta ske genom
skyddsuppfostran på ungdomsvårdsskolor,
men hittills har dessa skolors
resurser inte räckt till för att omhänderta
alla ungdomar under 18 år som
gjort sig skyldiga till brott. I särskilda,
svårare fall har man måst skicka dessa
ungdomar i fängelse. Kan man då säga
att fängelse och straffarbete är en
lämplig väg för att föra barn och ungdom
i pubertetsåldern in på bättre vägar?
Jag tror inte man kan säga det.
Har man haft med ungdomar i den åldern
att göra vet man, att de reagerar
med trots och hat om de utsättes för
olämplig och för hård och kärlekslös
behandling.

NTu säger man att detta gäller bara i
undantagsfall, men åren 1919—1951
dömdes i alla fall 81 ungdomar under
18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Av
dem hade nästan hälften förut varit intagna
på ungdomsvårdsskolor och till
slut inte kunnat tas om hand där längre,
då de ideligen rymt och begått nya
brott. Men detta beror på att dessa skolor
varit otillräckliga; de har inte kunnat
differentiera sitt klientel och har
inte kunnat förvara de svåraste fallen
på betryggande sätt. Det har också visat
sig att tendensen att döma till fängelse
faktiskt minskat under 1951 och
1952. RÅ har befarat att den tendensen
skulle öka och yppat oro för kommande
utveckling på detta område. I det
lagförslag vi nu behandlar läser man,
att ungdom i åldern 15—18 år inte
skulle kunna dömas till fängelse, straffarbete
eller förvaring om icke särskilda
skäl därtill föreligger. Det förslaget tror
jag inte man kan säga innebär något
som helst underkännande av domstolarna
eller domarna, tv jag tror inte att
det hittills dömts till ovillkorligt straff
annat än i sådana fall där ungdomsvårdsskolorna
inte kunnat eller ej varit
lämpade att ta emot unga brottslingar.
Men när man går igenom de ovillkorligt
dömda fallen och ser dem mot
bakgrunden, som också justitieminis -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

105

tern påpekade, av de dåliga hemmen
som ungdomarna vuxit upp i, och man
dessutom ser att dessa ungdomar ofta
är psykiskt undermåliga, att de iir efter
i utvecklingen, faktiskt barn som är
yngre än deras ålder anger, tror jag
man måste reagera mot att skicka sådana
barn i fängelse. Nu skall man alltså
i princip här inte kunna döma till
frihetsstraff, utan sådana unga brottslingar
skall tas om hand av socialvården.
Justitieministern har begärt att
riksdagen skall uttala sig om denna
principiella ståndpunkt, så att man sedan
kan utgå från den principen, när
man planerar de anstalter och resurser
man behöver.

Jag tror att de flesta av oss principiellt
är emot att barn och ungdom skickas
i fängelse. Jag tror vi kan stryka
under denna princip, men jag tror också
att vi först måste tillse att ordentliga
resurser finnas för att ta emot ungdomsbrottslingarna.
Det måste finnas
små slutna anstalter och avdelningar
på ungdomsvårdsskolorna med tillräcklig
särskilt väl utbildad och väl kvalificerad
personal, så att ungdomarna kan
tas om hand på ett lämpligt och betryggande
sätt och få lämplig vård och uppfostran
och återföras till ett hederligt
liv. Det är klart att detta kommer att
misslyckas i många fall, men jag tycker
att intet försök i den vägen bör
underlåtas för våra yngsta brottslingars
del. Kommer det sedan till återfall efter
18 års ålder, hamnar vederbörande
i ungdomsfängelserna, som är avsedda
för ungdom i åldern 18—21 år. Får vi
små slutna anstalter, som vi nu planerar
på våra ungdomsvårdsskolor, tror
jag också att man kan säga att de allmänpreventiva
kraven blir tillgodosedda.
Och finns det sedan ingen annan
möjlighet eller några tillräckliga resurser
att omhänderta de svåraste fallen,
lämnar ju lagen andra vägar öppna
genom orden »om ej särskilda skäl
föreligga».

Man har sagt att omhändertagandet

Påföljd för brott av underårig''.

på ungdomsvårdsskolor skulle verka
mindre avhållande på ungdomarna än
fängelsestraff. Men jag undrar — liksom
också justitieministern — om inte
många av de unga brottslingarna, om
de finge välja, hellre skulle ta ett kort
tidsbestämt straff i fängelse än en ettårig
eller mera långvarig skyddsuppfostran.
Det avgörande härvidlag är
väl ändå om man kan genom uppfostran
och påverkan under längre tid få
dessa ungdomar att bättra sig, »att bli
människor», som utskottets ordförande
uttryckte sig.

Man har också pekat på faran av att
i detta fall koppla bort domstolarna och
överlämna avgörandet till barnavårdsnämnderna.
Jag får säga att det kanske
var detta som från början, när jag
satte mig in i detta ämne, gjorde mig
mest tveksam. Men utskottet har ju
förutsatt att barnavårdsnämnderna skall
omorganiseras enligt förslag av barnavårdskommittén
och då, som vi hoppas,
bli lämpade att påta sig också
detta ansvar.

Majoriteten i utskottet har gått emot
propositionen i ett mycket viktigt avseende,
nämligen i fråga om tidpunkten
för lagens ikraftträdande. Justitieministern
sade att det var inte så stor
skillnad mellan förslagen och att det
var mycket allvarligt för varje ny ung
fånge som under tiden finge vänta. Men
jag skulle vilja fråga justitieministern,
vad han menar att man skall göra av
dem, om det inte finns resurser att ta
emot dem. Sakkunskapen säger ju att
dessa resurser finns ännu inte och kommer
inte att finnas till den 1 juli 1953.
Nu föreslår utskottet i stället lagens
ikraftträdande den dag Kungl. Maj:t
kan komma att bestämma, och därmed
är underförstått att det blir den dag,
då de nödvändiga resurserna finns.
Jag håller med justitieministern om att
vi skall hoppas att den dagen kommer
så snart som möjligt. Men att lagen inte
skall träda i kraft förrän de nödvän -

10G Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

diga resurserna finns, tycker jag är
nödvändigt att kraftigt understryka.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det skulle aldrig falla mig in att söka
bagatellisera det allvarliga problem, som
ungdomsbrottsligheten utgör. För var
och en, som pa ena eller andra sättet
har sysslat med denna fråga, framstår
den utan tvekan —- som fru Hellström
här underströk — som en av de allra
största vi möter i vårt samhälle av i
dag. De utredningar som på skilda områden
pågår: strafflagberedningen, barnavårdskommittén
och ungdomsvårdsskoleutredningen,
utgör ett kraftigt markerande
av detta förhållande. Jag delar
den uppfattning, som dessa kommittéer
givit uttryck åt och som såväl departementschefen
som utskottet ytterligare
understrukit, samt även utskottets ordförande
här i debatten anslutit sig till,
att, innan man kan gå till att i detalj
precisera hur samhällets ingripanden
skall göras, måste man ha klarat av
vissa grundläggande principer.

Att samhället skulle bygga sina åtgärder
på hämnd eller vedergällning är det
väl ingen som på allvar vill förorda. Att
den allmänpreventiva synpunkten icke
kan skjutas åt sidan, är väl å andra sidan
uppenbart. Men då är det angeläget
att i detta sammanhang få två saker understrukna.
För det första får det inte
vara några kortsiktiga preventiva åtgärder
man syftar till, där det gäller att för
ögonblicket komma bort från en besvärlig
situation. Det är nödvändigt att
se frågorna på litet längre sikt och söka
återföra dem, som har begått ett brott,
till lojalitet mot samhället.

Det är alltså enligt min mening i
främsta rummet icke fråga om en rad
negativa åtgärder, utan det är framför
allt fråga om ett positivt uppbyggande.

För det andra skall man inte bortse
från att även den, som har begått ett
brott, är en människa, som man har an -

svar för, en människa vars öde i fortsättningen
icke kan vara oss likgiltigt.
Jag har med stor uppmärksamhet läst
den reservation som avgivits av herr Lodenius
in. fl., och jag måste säga, att jag
tycker den är ett tvivlets och vankelmodets
aktstycke. Jag kan för all del
gärna medge, att man i långa stycken
där möter en positiv och mänsklig syn
på problemen, men det är ändå ett vacklande
i hela tankegången. Framför allt
tycker jag att det i slutklämmen kommer
fram en hård och avvisande uppfattning.

Herr Lindberg har här utförligt motiverat
reservationen. Jag har den djupaste
respekt för herr Lindberg personligen,
och jag kan förstå att han själv
—■ fostrad som han är i en hård livets
skola — med sin viljestyrka och sin karaktär
kan tycka att man ibland dömer
unga lagöverträdare för milt. Men jag
tror för min del att man får se problemen
mot bakgrunden av den värld, i
vilken vi lever. Vi får — om jag skall
våga använda orden i detta sammanhang
— verkligen visa litet mera barmhärtighet! Däremot

är jag mera förvånad över
att herr Lindberg i sitt anförande här
gick in på en rad detaljproblem rörande
den framtida utformningen av arbetet
vid våra ungdomsvårdsskolor, vilka
såvitt jag vet Kungl. Maj :t ännu icke tagit
någon slutlig ståndpunkt till och som
under alla förhållanden icke ligger på
riksdagens bord för omprövning.

Här har i upprepade anföranden
ställts frågan: Vad bottnar egentligen
ungdomsbrottsligheten i? Om man läser
reservation 1), får man den uppfattningen
att reservanterna menar, att
många unga människor skulle begå lagöverträdelser
enbart av trots och på
grund av bristande ansvarskänsla — eller
rent av bara för att retas med samhället.
För min del ser jag orsakerna
till brotten som en följd främst av en
helt utebliven eller en starkt försenad
själslig mognad och oförmåga till social

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

107

■anpassning till vårt samhälle av i dag
— där det inte rent av är fråga om direkt
själsliga rubbningar. Den kritiske
glömmer så förfärligt lätt att vårt samhälle
nu har blivit så oerhört komplicerat.
Det ställer så stora krav på anpassningsförmåga
och självdisciplin, att
många inte har vuxit sig in i detta. De
har varken haft tid eller möjligheter att
mogna för de krav vårt samhälle ställer.

Vi måste väl också säga, att vi här
befinner oss i ett övergångsskede, där
den tidigare till hem och familj och
omgivningen i övrigt knutna sociala
fostran icke kan ske på samma sätt som
förr och där vi ännu inte hunnit komma
fram till mera stabiliserade former.

Ungdomsbrottsligheten är i hög grad
ett storstadsproblem. Jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang tänka
på min egen ungdom. Jag växte upp i
ett fattigkvarter här i huvudstaden. Hur
lätt hade inte vi ungdomar att få rika
utlopp för vår verksamhetsiver och
äventyrslusta, när vi på smågatorna och
bakgårdarna hade praktiskt taget outtömliga
möjligheter! Vårt samhälle av
i dag är till det yttre i vissa avseenden
så välordnat, så städat, så stelt högtidligt,
att det känns som en isande kyla
från alla håll. Det är detta som gör ligabildningar
naturliga, driver verksamhetsbegäret
in på banor, som leder till
konflikter med rättsamhället — och
detta självfallet så mycket mera som
frestelserna nu har blivit mycket större
och det hela så mycket mera riskabelt.
Inte kan vägen här vara att ingripa mot
unga människor, som ännu är barn,
med straff och hämnd, utan ingripandena
måste väl gå ut på att försöka förstärka
den sociala bildningen, att åstadkomma
en anpassning till de krav vi
ställer i ett modernt samhälle. Det är
såvitt jag förstår inte ett fångvårdsproblcm
som här möter, det är inte ett problem
om straffverkställighet, utan det
är ett fostringsproblem, ett socialvårdsproblem!
Vi kan gärna tycka — och
jag har den uppfattningen — att vår

Påföljd för brott av underårig.

socialvård kanske inte på långt när
ännu är rustad för alla de uppgifter som
möter, men då gäller det ju att åstadkomma
en upprustning och att göra det,
sedan vi fått principen klar: att unga
människor inte skall skickas i fängelse.

Med utgångspunkt härifrån måste jag
säga att jag tycker det vore en konsekvens
av hela resonemanget, om man i
motiveringen för utskottets utlåtande
hade följt de tankegångar som återfinnes
i den av herr Branting m. fl. avgivna
reservationen.

I nära tolv år har jag varit ledamot
av en styrelse för en ungdomsvårdsskola,
och i mer än sex år har jag suttit
där som ordförande. Innan jag kom in
på detta arbetsfält — jag kan villigt erkänna
det — hade jag nog ofta svårt att
förstå de problem som möter på detta
område, och jag hade många gånger
svårt att fatta vad som låg bakom ungdomsbrottsligheten.
Man har nog lätt för
att bli moraliserande och sträng i sina
åsikter om hur man här bör handla.
Sedan jag emellertid fått tillfälle att
följa verksamheten litet närmare, fått
tillfälle att följa de människoöden det
här är fråga om, sett dessa människor
inte bara som namn och nummer utan
som levande, olyckliga människor, sett
de miljöer ur vilka dessa ungdomar
vuxit upp, sett de bevis på känslokyla
och hårdhet med vilken de inte sällan
behandlats, sett prov på den infantilitet
som aldrig givit någon möjlighet till
mognad, då — det tillstår jag öppet —
har jag fattats av kärlek till dessa människor,
gripits av en önskan att söka
hjälpa till, så att denna ungdom kan
växa sig in i samhällets sociala funktioner,
se till att den ungdomen så långt
det är möjligt beredes tillfälle till den
sociala mognad som tidigare förvägrats
den.

Problemet här kan inte fä vara ett
problem om att ingripa med straff. Det
måste vara ett problem att söka fostra
— och då självfallet i främsta rummet
genom förebyggande åtgärder.

108

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

Jag har också mer än en gång sagt
mig en annan sak, när jag följt dessa
ungdomars öden och kanske också tänkt
på mitt eget: Är det inte ofta en tillfällighet
som avgör, om vi hamnar på den
ena eller andra sidan om den gräns, som
lagen drar mellan lydiga och olydiga?
Nog kommer man väl i detta sammanhang
— åtminstone gör jag det — att
tänka på den Frödingska dikten om
den fattige munken från Skara:

»Den gode han är väl ej så god

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå

som själv han tror när kvalen slå.»

Kan det letas fram exempel på människor,
som inte blivit hjälpta eller förbättrade
— om jag får använda den termen
— genom ungdomsvårdsskolornas
åtgärder, så kan det väl också letas fram
exempel på att inte heller fängelsestraff
i det fallet kunnat uträtta någonting.
Under alla förhållanden kan man visa
upp exempel på ungdomar, som varit
på väg mot stabilisering och om vilka
arbetet i en ungdomsvårdsskola givit
hopp om att ett gott resultat skulle nås,
men vilka sedan ryckts bort från ungdomsvårdsskolan
till fängelset och där
knäckts och blivit notoriska brottslingar.
Det är deras öden, herr talman,
som ropar högt till oss alla att vi inte
får krossa människor i hägn av vedergällningskrav
eller rop på allmänpreventiva
åtgärder.

Många människor vill beteckna varje
form av humanisering av åtgärderna på
detta område som dalt. Jag hörde en
gång en av de på ungdomsvårdskoleverksamhetens
område mest verksamma
personerna hålla ett föredrag, i vilket
han berättade om ett livsöde från 1800-talets mitt. Det var en 14 års yngling,
som hade blivit dömd till tre års fästning
för stöld. Han satt inne på denna
fästning i 1% år, och därefter överflyttades
han till tvångsuppfostran på ett
av de skyddshem som då fanns. Där fick
han sitta de återstående IV2 åren. Han

kom ut som 17 års yngling och råkade
begå en ny stöld. Han stal en vante och
en näsduk. För det dömdes han till livstids
straffarbete, en dom som emellertid
efter 13 år förvandlades, så att han
släpptes fri.

Jag tror att vi alla ryser, då vi hör
den historien berättas. Kanske det är
många som i framtiden skulle reagera
på samma sätt inför att vi ännu 1952
från en del håll tvekade om att i princip
säga, att minderåriga lagöverträdare
skall överlämnas till socialvård och icke
till fängelse.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag utom
i fråga om motiveringen, där jag yrkar
bifall till reservationen nr 2) av herr
Branting in. fl.

Fri! ERIKSSON i Stockholm: Herr talman
! Efter herr Wallentheims varmhjärtade
anförande skulle man kanske
inte behöva säga någonting, men det är
svårt att låta herr Lindbergs litet väl
tvärsäkra och mycket ovederhäftiga anförande
stå helt oemotsagt, åtminstone
i den passus, där han talar mycket bestämt
om vilken stor roll som hemmen
med förvärvsarbetande mödrar spelar
för ungdomsbrottsligheten. Det gäller
det väl kvalificerade ungdomsbrottslingsklientel
på en tjugu, trettio ungdomar,
som berörts i debatten.

Herr Lindberg sade att vad man
nämnt om sjömansskolor var skildringar,
som mycket litet stämde med verkligheten.
Man kan nog säga detsamma
om de slutsatser han drog med utgångspunkt
från hemmen med förvärvsarbetande
mödrar. Jag undrar om herr Lindberg
skulle våga hålla samma anförande,
som han nyss höll här, t. ex. på Stockholms
fackliga centralorganisation eller
i Fackliga centralorganisationens kvinnokommitté
i Stockholm. Jag undrar
också — och då står det kanske klarare
för herr Lindberg att han borde
varit mera tveksam — hur han skulle
reagera om man mycket bestämt sade

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr SO.

109

att ungdomsbrottslingarna kommer från
sjömanshem och hävdade, att detta
skulle bero på att fäderna där inte är
så mycket hemma. Jag tror att det
skulle stå klart för herr Lindberg, att
man då generaliserade på ett mycket,
mycket olyckligt sätt.

Att ett bra hem är ett bättre moraliskt
stöd än både fängelse och ungdomsskolor
behöver man väl inte särskilt anföra.
Och när man är så övertygad om
att det utmärkta hemmet är ett stöd för
en bra moral, skulle man väl bli så
mycket mer ursäktande mot de stackars
ungdomar, som aldrig haft ett bra hem,
och inte lägga sten på börda genom att
vilja ha dem så hårt näpsta som möjligt.
Det är väl en överdrift om jag säger att
herr Lindberg vill ha dem så hårt näpsta
som möjligt, men han föredrar i alla
fall den hårdhet som ett fängelsestraff
innebär i jämförelse med intagning på
en ungdomsvårdsskola. Det kan väl inte
vara så att han skulle ha den närmast
nazistiska uppfattningen om straffet, att
man bör straffa de förvärvsarbetande
mödrarna genom att straffa deras söner
hårdare än söner, som uppfostrats i
hem, där modern uteslutande ägnat sig
åt familjen.

Det är intressant att se att det bland
reservanterna finns sådana som 1950
ville ha slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna.
Det gäller särskilt herr
Cassel. När man då på en del håll röstade
mot de slutna avdelningarna berodde
det ju på att man inte ville ha in
någonting av fängelsekaraktär i ungdomsvårdsskolebehandlingen.
Men det
fanns tydligen en hd del bland dem
som vid det tillfället röstade för att man
skulle ha slutna avdelningar — och det
var många som misstänkte att det var
alla — som gjorde det egentligen därför
att det var en hårdare åtgärd än ungdomsskolebehandling
med öppna avdelningar.
De är nu inte nöjda med att få
slutna avdelningar, utan när de i dag
bär möjlighet till detta, vill de i stället
ha fängelse.

Påföljd för brott av underårig.

Det är ju en ganska underlig start för
herr Cassel, när han skall komma in i
den folkvalda kammaren, att ändra uppfattning
på den punkten. Han sade nämligen
1950 att han absolut inte ville ha
något fängelsesystem för dessa ungdomar
och att man i princip på alla
sätt måste försöka hindra att en ung
man kommer i fängelse. Han menade då
att det gällde att komma ifrån fängelsestämpeln.

Vad har hänt sedan 1950 som har fått
herr Cassel att ändra sig? Det är ganska
häpnadsväckande när man i reservationen
nr 1), som jag tycker är omodern
i sättet att uttrycka sig — jag tycker
att den nästan skiljer sig från de reservationer
vi brukar ha här även när
det framföres reaktionära tankar —
tvärsäkert påstår att beträffande dessa
ungdomar mellan femton och aderton
år, som behöver ha sluten vård, måste
vården få karaktären av straff.

Vad menar man med »karaktären av
straff»? Menar man att vården skall ha
samma nedbrytande verkan som ett
fängelsestraff brukar ha, eller vad menar
man? Och var finner man belägg
för att man när det gäller de fall, som
är svårare att hantera och påverka, lyckas
bättre med fängelsestraff? Jag vet
inte att det är några undersökningar
gjorda som pekar dithän att man kan
påstå, att fängelsestraff hjälper bättre
här än t. ex. ungdomsvårdsskolebchandling.

Däremot finns det, fast det är inte
mycket att citera, undersökningar gjorda
i Amerika, där man är mer inställd
på att experimentera med folk och kan
undersöka dem litet mer än här, som
på ett statistiskt hållbart sätt talar om
att man lyckas bättre med en behandling
som liknar våra ungdomsvårdsskolor
än med fängelsebehandling. Och
här i Sverige har man, på ett mycket
litet klientel och under en mycket kort
tids observation, gjort en jämförelse
mellan ungdomar, som varit på Långanäs
och sådana som suttit i fängelse.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

Det är samma sorts ungdomar som kommer
till Långanäs och som kommer
i fängelse, så man kan inte säga att
det redan vid intagningen är en skillnad
i urvalet. Undersökningen av detta
lilla klientel visar, med alla reservationer
för att resultatet kan vara felaktigt,
mindre återfall för dem som gått på
Långanäs än dem som suttit i fängelse.
Hur kan man då så djärvt våga påstå
motsatsen, när man inte liar några bevis?
Det är en tro naturligtvis, men den
är ganska djärv att hävda när det gäller
så allvarliga ting.

Det är tyvärr så, att vi 1950 inte kunde
fatta något beslut om att införa slutna
avdelningar på ungdomsvårdsskolorna.
Hade vi kunnat göra detta, skulle
det väl i någon mån gjort det lättare
att i dag fatta ett beslut om att femton—
adertonåringarna inte skall komma i
fängelse. Nu får man göra det förbehållet,
att en sådan reform inte kan
genomföras förrän vi får slutna anstalter
inom ungdomsvårdsskolorna, men
om vi fattat en klarare ställning 1950,
hade det hela kanske kunnat realiseras
bättre i dag.

Jag vill, herr talman, instämma i utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som är framförd i reservationen
nr 2) av herr Branting in. fl.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
kanske först får säga att jag djärves
att ännu en gång samla litet mer ovederhäftigheter
över mig och skall återkomma
till fru Erikssons yttrande senare.

Statsrådet sade i sitt anförande gentemot
mig, när jag hade alluderat på
att det varit en panikstämning hos de
rättsvårdande myndigheterna, att detta
förslag var förberett sedan länge. Riksåklagarens
åtgärd kunde inte betraktas
som något särskilt ovanligt. Nu föll ju
inte orden precis som jag har sagt,
men de gick väl ut på ett och detsamma Jag

måste säga att när man läst riks -

åklagarens framställningar till Kungi.
Maj:t, så har man inte kunnat undgå
att få en känsla av att en viss panikstämning
gjorde sig gällande och att
det var en särskild brådska som måste
till för att föregå de utredningar, som
pågår rörande själva detta problem, utredningar
som jag förmodar kommer
med förslag, varom vi så småningom
alla kan enas.

När det är fråga om dessa ungdomar
under aderton år, så vet jag inte om
vare sig reservanterna eller utskottet
har uttalat någon särskild angelägenhet
om att de skulle dömas till tidsbestämda
straff, fängelsestraff e. d. Man har
emellertid resonerat som så, att eftersom
resurserna för socialvården för
närvarande inte finns, kan det vara
obefogat att antaga en lag, som inte
skulle kunna tillämpas när det gällde
att skicka en del av detta klientel till
ungdomsvårdsskolorna. Det är ju om
den frågan som striden egentligen står.
Hade det varit så, att man från justitiedepartementets
sida kommit fram
med förslag om enbart ett principuttalande
utan lagstiftningsförslag, så hade
utskottet säkerligen blivit enhälligt på
denna punkt. Jag tror således att vi
skall försöka begränsa detta problem
till vad det kan vara, och man skall väl
ändå inte på något håll inbilla sig, att
domstolarna inte skulle komma att
döma till tidsbestämda frihetsstraff i
fortsättningen, så länge inte socialvården
kan ta hand om dessa ungdomar.

Jag är fullkomligt överens med statsrådet
och andra om att man bör i möjligaste
mån undvika att döma ungdomar,
och jag går så långt t. o. m. att jag
säger, att man bör undvika att ta hand
om dem i ungdomsvårdsskolor eller
andra anstalter. Det bör i stället vara
en angelägenhet att sträva efter att ungdomarna
inte alls kommer under sådana
vårdformer. Jag har, och andra
med mig, i tidningspressen och kanske
också på andra håll blivit beskylld för
att vara reaktionär på denna punkt. Ja,

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

111

det må vara hänt. Om jag är reaktionär
på denna punkten betraktar jag mig
dock som mindre reaktionär än alla
dem som vill överantvarda ungdomarna
till icke tidsbestämda straff, till
sådana straff, där de inte vet när straffet
kan vara avtjänat. Jag betraktar
nämligen omhändertagandet i ungdomsvårdsskolor
som ett straff, låt vara att
det träder i stället för av domstol avkunnad
dom.

Den som har uppfunnit systemet med
icke tidsbestämda straff är säkerligen
mycket mera reaktionär till sin läggning
än vad jag kan vara. Jag anser
dessa straff vara ovärdiga ett samhälle,
och den plåga, som kommer av ovissheten
om när eller hur man skall
kunna komma ifrån en anstalt, måste
vara kolossalt stor och vida värre än
en dom till ett eller kanske ett och ett
halvt år på ungdomsfängelse. Trots
detta är jag som sagt ändå på det klara
med olämpligheten av att döma ungdomar
under 18 år till bestämt fängelsestraff.
Men det har ju också domstolarna
varit med den lagstiftning som
vi nu har. Man har inte dömt till tidsbestämt
straff annat än i sådana fall,
då ungdomarna i fråga gjort sig skyldiga
till en rad förseelser eller då socialvården
har förklarat sig icke kunna
ta hand om vederbörande. År det då
någon skada som har skett och blir det
någon ändring enligt det förslag som
här föreligger? Nej, det gör det säkerligen
inte så länge — fortfarande —
icke resurserna finns.

När jag med denna »tvärsäkerhet»
— som det påstås — har uttalat mig
om vissa saker, vidhåller jag att det
inte är lämpligt att husmödrarna lämnar
ifrån sig sina barn till barnhem
eller barnkrubbor. Den fostran de på
detta sätt får kan inte vara lämplig. De
skall fraktas mellan barnkrubban eller
barnhemmet och sitt hem eller fraktas
från hemmet till barnkrubban cn viss
tid på dagen och sedan kanske från
barnkrubban till någon annan instans

Påföljd för brott av underårig.

eller person, som är villig att ta hand
om ett barn några timmar. Sedan skall
barnen därifrån återföras till hemmet
för att sova under natten. För min del
uppträder jag gärna på Fackliga centrals
kvinnosektion och talar om detta,
såvida inte kvinnorna själva vet det
förut.

Nu är jag övertygad om att mödrarna
har klart för sig att detta system
icke är önskvärt eller bra. Ty skulle
det inte vara så, varför klagar man då
i högan sky över att socialvården i
vissa fall och barnavårdsnämnderna i
andra fall tar hand om eller vill ta
hand om dessa mödrars barn? Är det
bara skämt, alla dessa uttalanden som
görs, eller ligger det något allvarligt
bakom?

Fru Hellström ville ha bevis av mig
för att det just är barn från hem, där
husmödrarna är förvärvsarbetande,
som blir omhändertagna av socialvården.
Ja, jag kunde dra fram några bevis
för detta, men jag skall inte göra
det, därför att jag inte vill sätta några
särskilda familjer i skottgluggen. Jag
måste nämligen, om jag skall göra
detta, också dra fram ifrågavarande
fall, och därmed skulle samtidigt blottas,
vilka personer det är fråga om.
Fru Hellström har å sin sida lika litet
bevis för en del av sina påståenden,
och eftersom de flesta av dessa var
framförda i en s. k. tro-form bevisar
detta, att hon inte är säker på att uppgifterna
är riktiga.

Nej, jag förstår så väl varför kvinnorna
reagerar alldeles särskilt starkt
mot att jag ansåg det vara bättre, att
kvinnorna tar hand om sina barn än
att de går ut i förvärvsarbetet. Det är
därför att man har kämpat i många
och långa år för kvinnans jämställdhet
och kvinnans rätt att gå ut i förvärvslivet,
en rätt som jag tycker det är fullt
naturligt att de skall ha, inte bara på
ett utan på alla områden. Men det bör
också vara en samhälleligt gagnande
verksamhet om kvinnorna stannar hem -

112

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

nia, när så behövs, för att sköta om sin
familj och sina barn. Det är bättre att
de gör det än att man anställer en socialtjänsteman
som skall ha uppsikt
över två ungdomar intagna i en ungdomsvårdsskola.

Det är ur samhällets synpunkt bättre
att agitera för en annan uppfattning i
fråga om familjebildningen. Hela samhället,
det må vara det samhälle som vi
har här i Sverige eller det amerikanska,
som ju är åberopat, eller något annat,
bygger ju sin konstruktion just på familjen.
Varför skall man då inte bibehålla
denna konstruktion och inte försöka
upplösa den? Samhället kan
aldrig ersätta ett föräldrahem, det må
skaffa sig vilken ungdomsvårdsskola
det vill eller vilka anordningar som
helst på detta område. Därmed är naturligtvis
inte sagt att samhället i vissa
fall inte måste ingripa, när det är uppenbart
nödvändigt. Men låt det inte
gå för långt med dessa åtgärder, tv då
står samhället maktlöst inför de problem
som reser sig av och till!

Jag vet inte, slutligen, var fru Nancy
Eriksson har fått det ifrån att jag i mitt
uttalande skulle vara så synnerligen
ovederhäftig och tvärsäker. Vad jag
har anfört här ämnar jag stå för och
svara för. Det står naturligtvis fru
Eriksson fritt att bedöma det hur hon
vill, men jag tror att det vore skäl i
att spara omdömet tills man vid ett
lugnare tillfälle fått läsa igenom vad
protokollet anger rörande detta anförande.

Nu har det påståtts att man är tvungen
att anta den kungl. propositionen
just nu. Varför är man tvungen att göra
det, när inte möjligheterna att efterleva
den lagstiftning, som där är föreslagen,
finns? Jo, det är väl, som jag tidigare
sagt, därför att man här skall förbereda
de anslag som skall gå till socialvården
för uppbyggnad och upprustning
av anstalter av skilda slag. Om
inte det skulle vara fallet förstår jag
inte — även om jag nu är klent utrus -

tad på detta område — varför allt
detta skulle behöva ske nu. Meningen
måste väl ändå vara att dessa miljoner
kronor, som är äskade i utredningarna,
skall beviljas. Det må vara sant att
Kungl. Maj :t ännu inte har bestämt sig
för utformningen av de åtgärder som
kommittén har föreslagit, men vi vet
väl allesamman att om det skall bli någon
mening med det hela måste det säkerligen
lämnas ganska avsevärda anslag
till denna upprustning.

I och för sig har jag ingenting emot
detta; jag bara frågar mig, jag har gjort
det tidigare och gör så ännu: Vad är
det för skillnad på en sluten anstalt
inom socialvården och en sluten anstalt
inom fångvården? Då svarar man att
skillnaden är den, att socialvården är
utrustad med personal som begriper
sig på att sköta ungdomen. Det må vara
hänt att den är det, men skulle då inte
samma eller i varje fall ungefär samma
personalkategori behövas inom fångvården
för ungdomar mellan 18 och 21
år? Eller är de så särskilt kvalificerade,
att de inte behöver någon specialundervisning
för den händelse de
skulle komma in på anstalt?

Jag har för övrigt svårt att förstå
hela den här diskussionen om socialvården
contra fångvården. Jag tycker
att man skulle kunna hålla i sär dessa
två begrepp, tv det börjar verkligen få
en bismak av en kamp mellan fångvårdsorganen
och de socialvårdande
organen. Skulle inte dessa två myndigheter
kunna arbeta vid sidan av varandra
utan att behöva dra fram händelser
från den ena verksamheten som
försvar för åtgärder man ämnar vidta
inom den andra?

Statsrådet har åberopat byråchefen
Erikssons utredning angående ett tjugotal
ungdomar, där man konstaterar
— vilket jag inte har någon anledning
betvivla — att de flesta av detta tjugotal
ungdomar, som varit omhändertagna
hos fångvården, har återfallit i
brott. Även om detta är riktigt och

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30. 113

även om det vore en ännu större skara
som gjort det, är detta något som
helst bevis för att samma slags ungdomar
inom socialvården inte skulle ha
återfallit i brott? Nej, det är det inte.
Jag tycker det är ganska långsökt, och
jag förstår inte att justitiedepartementet
skall uppträda som talesman för
socialdepartementet i denna fråga, som
ytterst ändå är en anslagsfråga.

Jag måste till slut, herr talman, fråga:
Har vi verkligen råd att fortsätta på
dessa vägar för att nå önskvärda resultat?
Kan det inte vara på tiden att
försöka göra klart för sig, att vi måste
vidta andra åtgärder, dock icke i straffskärpande
syfte, för att nå ett tillfredsställande
resultat? Här har det sagts i
dag alt det är cirka 900 ungdomar som
är omhändertagna, och det är ett obetydligt
antal eller ytterligare ett tjugotal
som skulle behöva omhändertagas
av socialvården. Om man då beräknar
att dessa omkring tjugo, som ytterligare
behövde intagas, var och en och
per år kommer att kosta samhället omkring
20 000 eller 25 000 kronor, då
frågar man sig: Vart skall detta ta vägen
därest antalet ökar — vilket det
ändå har en förfärande tendens att
göra just nu?

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservation
nr 1).

Fru HELLSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindberg frågade
mig om jag kunde ge något bevis för
vad jag hade sagt. Herr Lindberg framkastade
ett påstående, och ett påstående
tarvar bevis. Jag efterlyste detta bevis.
Från min sida gjorde jag inte något
påstående, men jag var inte heller så
vag, som herr Lindberg sade, att jag
bara »trodde» någonting. Jag påpekade
att det många gånger visat sig att barn
från hem där mödrarna har förvärvsarbete
har blivit utomordentligt duktiga
och arbetsamma.

8 — Andra kammarens protokoll 1952.

Påföljd för brott av underårig.

Jag har faktiskt inte något direkt bevis
för detta, men jag vet att det förhåller
sig så och kan peka på en utredning
som gjorts om detta. Den har
visat att barn från hem, där mödrarna
har förvärvsarbete, i stor utsträckning
bär blivit duktiga och arbetsamma barn.
Jag har däremot inte något exempel på
att något av dessa barn, som vi haft att
behandla här i dag, kommit från ett sådant
hem. Jag vill bara vända mig mot
ett så löst utkastat påstående som herr
Lindberg gjorde om de förvärvsarbetande
mödrarna.

Jag tror inte alls det har så stor betydelse
om en mor arbetar utanför hemmet
eller inte, utan jag tror att det viktigaste
är moderns kvalifikation som
uppfostrare av sina barn. Kan hon på
den korta tid hon dock är hemma uppfostra
barnen till goda och rättänkande
människor, tror jag inte det gör så mycket
om hon vissa tider på dagen arbetar
utanför sitt hem. Jag tror inte heller
att de mödrar, som finns i hemmet
och sköter det hela dagarna, alltid visar
sig vara så utomordentligt goda
uppfostrare. Dessutom tycker jag att
ett sådant uttalande som herr Lindbergs
i detta sammanhang innebär ett underkännande
av faderns roll som uppfostrare.

Jag skulle också vilja fråga herr Lindberg
på vad sätt han menar att vi skall
tillrättaföra de unga brottslingarna. Han
vill inte förorda fängelsestraff, han vill
inte förorda ungdomsvårdsskolor, som
han anser vara ett verkligt straff. Vad
vill han att vi skall göra? Vi ser på
denna sak så att ungdomsvårdsskolan
skall uppfostra och möjligen kunna tillrättaföra
de personer som har gått
vilse. Här är det fråga om barn — det
kan inte nog starkt betonas. Barn bör
vara föremål för uppfostran av därtill
lämpade goda människor. Jag tror att
de får den bästa möjligheten till detta i
våra ungdomsvårdsskolor, om där finns
möjligheter, om där finns resurser, om
där finns goda handledare åt barnen.
Nr 30.

114 Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

Fru ERIKSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att herr
Lindberg har missuppfattat diskussionen.
Han tror att den rör barnkrubbor
och barnhem, som han uttrycker sig.
Det är inte det den rör, utan det är
hans påstående om att barn till förvärvsarbetande
mödrar i stor utsträckning
hör till detta lilla klientel av hårt
kvalificerade ungdomsbrottslingar som
vi reagerar emot. Vi anser nämligen
att man inte har några bevis för detta,
och vi tycker att det är något väl hårt
att säga detta, när man inte har några
bevis.

Jag undrar om herr Lindberg tänker
förbättra några hem genom att rösta
för att några ungdomar får fängelsestraff
i stället för intagning på ungdomsvårdsskola.
Är det ett sätt att förbättra
hemmen? Förut trodde jag att
herr Lindberg menade, att detta var
ett sätt att straffa mödrarna som råkar
ha arbete, men herr Lindbergs sista
anförande gick ut på att han ville förbättra
hemmen genom en sådan åtgärd.
Det är nog lika missriktat bägge
delarna.

Men herr Lindberg sade att han inte
är ängslig för att upprepa sina påståenden
här och att han är beredd att
stå för vad han har sagt. Då vill jag
fråga vilket av vad han har sagt som
han är beredd att stå för. Han säger
nämligen i reservationen en helt annan
sak än i diskussionen. Nu säger han,
att eftersom det inte finns sociala resurser
tycker han att det inte är någon
mening i att ändra lagen, men i reservationen
säger han att den vård som
bör komma i fråga måste ha karaktären
av ett straff, även om fördenskull
uppfostrings- och utbildningssynpunkter
inte får förbises. I reservationen
tycker han att det är mycket riktigt
att man straffar vederbörande, men
det har han liksom gått ifrån nu. Jag
är bara intresserad av vilket av dessa
två uttalanden han vill stå för, detta
att han vill vänta med att ändra lagen

tills vi har fått de sociala förutsättningarna
för att sätta den i verket eller
detta, att han under alla förhållanden
vill att vården för femton- till adertonåringarna
skall ha karaktären av ett
straff.

Herr Lindberg säger vidare att man
måste ha miljonerna fram och att det
därför vore bättre att vänta med en
lagändring, men man måste väl ändå
veta vad man skall lägga ned miljonerna
på, slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolor
eller nya fängelser.

Herr WALLENTIIEIM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindberg ville i sitt
senaste anförande göra gällande, att
här gällde det i grund och botten en
ekonomisk fråga, här skulle ett bifall
till utskottets förslag innebära att vi
band oss för betydande utgifter på
socialvårdens område. Jag vill nåpeka
att hela detta problem, om man följer
reservationens resonemang, inte kan
förenklas till att bara vara en fråga
om ekonomi. Reservanterna själva förutsätter
ju i sitt yttrande att det är
med utgångspunkt från att lika goda anstalter
och lika högt kvalificerad personal
skall ställas till förfogande för vården
av det svårbehandlade klientel det
här gäller som vissa skäl kan tala för att
fångvården anlitas för den uppgiften.
Det måste alltså bli fråga om en upprustning
av fångvården såväl i fråga
om byggnader som i fråga om personal
och det ena med det andra, och det
kostar väl pengar det också. Det kanske
i grund och botten kostar mera pengar;
det visar väl inte minst denna diskussion
och det förslag vi hade vid
föregående riksdag om roxtunaanstalten.

Herr Lindberg försökte också i sitt
inlägg föra fram att han i grund och
botten representerade en humanitär
linje. Jag vill påpeka att det i reservationen
klart och tydligt står: »Den
vård som här bör komma i fråga» —
alltså inom fångvården — »måste, av

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30. 115

skäl som nedan skola angivas, få karaktären
av ett straff, även om för den
skull uppfostrings- och utbildningssynpunkter
icke få förbises.» Alltså, uppfostrings-
och utbildningssynpunkter
skall, uttalas det, inte förbises. De är
dock en bisak. Det är straffet som enligt
reservationen är det väsentliga. Det
står vidare i reservationen, att vården
måste bli av annan art än den som lämnas
vid ungdomsvårdsskolorna, och i
fortsättningen heter det att de som kommer
till dessa ungdomsvårdsanstalter
inom fångvården måste erhålla en
strängare behandling än de får på annat
håll. Jag tycker att detta andas tillräckligt
mycket av otäcka tankegångar
om vedergällning och hämnd.

Herr LINDBERG: Herr talman! Först
och främst skulle jag vilja säga till herr
Wallentheim, att han kanske inte har
observerat att reservationen är en motivering
för avslag på den kungl. propositionen.
Om det inte är observerat, så
kanske det kan bli det nu.

Vad beträffar frågan om vad jag vill
stå för, som fru Eriksson var inne på,
har jag ämnat stå för allt vad jag har
sagt, både det som jag har understrukit
i reservationen och det som jag har
anfört muntligen bär i dag. Om det
kan vara någon tröst, så ta gärna det
med på vägen för resonemanget om
hela den uppfostrande betydelsen för
barnen. Är det ingen mening med att
de uppfostras i hemmen, får väl samhället
ta hand om dem allesammans,
incn det önskar ju inte kvinnorna.

Min fråga, varför man, när en barnavårdsnämnd
lar hand om ett barn, ropar
så högt för att det inte skall få
behållas av föräldrarna, har man inte
svarat på„ och den vill man inte svara
på. Jag har också sagt att jag inte är
motståndare till att kvinnorna har förvärvsarbete,
men jag har sagt att det
är nyttigare i vissa fall, både ur deras
egna och ur samhällets synpunkter, att
de tar hand om barn och hem.

Påföljd för brott av underårig.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Orsaken till att jag begärde ordet
var att jag kände mig mycket överraskad
av den debatt som uppstått i den
här frågan. Det är många år sedan riksdagen
principiellt gick in för att vngre
lagöverträdare skulle tas om hand av
socialvården. 1947 upphävdes en lag
om tvångsuppfostran. Genom det nya
laginstitutet tog man hand om de svårhanterliga
yngre brottslingarna, som då
fanns på Bona. Vi skrev i riksdagen
1947: Dessa ungdomar skall inte till
fångvården, de skall till socialvården,
och dit kan vi överföra dem via den
villkorliga domen. Men riksdagen glömde
liksom också Kungl. Maj:t vid detta
tillfälle, att vi inte hade lokaliteter för
den slutna vården av denna ungdom.
Och av den anledningen har domstolarna
i några fall varit tvingade att
döma till ovillkorliga fängelsestraff. Det
är allt.

Varför diskuterar vi då i dag frågan:
Skall det vara fångvård eller skall det
vara socialvård för dessa ungdomar?
Det skall vara socialvård — det har
riksdagen förut sagt, och det kommer
väl riksdagen att ytterligare bekräfta i
dag. Men varför bara tala om anstaltsvård
för dessa ungdomar? Den här lagen
säger, att man skall överlämna ungdomarna
till socialvården för skyddsuppfostran,
vilket ju också sker genom
att utdöma villkorlig dom. Behåller vi
alltjämt samma begrepp om skyddsuppfostran,
som vi nu har, så innebär
det att domstolen menar, att vi kan
utackordera vederbörande brottsling i
ett enskilt hem, skaffa honom arbete
och ställa honom under övervakning.
Men i svårartade fall är avsikten givetvis
att antaltsvård skall tillgripas. Jag
delar i viss mån herr Lindbergs uppfattning,
att vi inte får göra anstaltsvården
till ett så heligt instrument, att
man menar att den är det rätta under
alla förhållanden när det gäller att
åstadkomma reaktionsmöjligheter mot
brottslig ungdom.

116 Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Påföljd för brott av underårig.

Jag har i strafflagberedningen och i
första lagutskottet biträtt Kungl. Maj:ts
förslag på den här punkten, ehuru jag
mycket väl vet att vi kan till socialvården
överföra brottslig ungdom utan
denna lagstiftning. Men jag har gjort
det därför att jag liksom alla andra
som har följt med denna fråga anser,
att det är lite konstigt att vara tvungen
att använda den villkorliga domen för
att till socialvården överlämna behandlingen
av de unga brottslingarna. Det
blir en mycket smidigare och mindre
stötande lagstiftning om vi tar denna
lag såsom den är utformad nu.

För mig är det hugget som stucket
om den träder i kraft nu omedelbart
eller om vi ställer den på framtiden.
Jag har emellertid i strafflagberedningen
biträtt förslaget om att den skall
träda i kraft den dag Kungl. Maj:t föreslår,
och i första lagutskottet har jag
biträtt förslaget, att vi skall sätta den
i kraft när resurserna inom socialvården
blir sådana att vi kan få alla med.
Under tiden medan vi väntar har vi
fortfarande kvar resurserna att via den
villkorliga domen skicka över yngre
lagöverträdare till socialvården, och
därmed har vi ju inte försämrat möjligheterna
att förverkliga 1947 års program
att socialvården skall ta hand
om dessa ungdomar.

Jag tror att dessa yngre lagöverträdare
så småningom kommer att nästan
helt försvinna från domstolarna. Om vi
nämligen får åtalseftergiften utformad
så som lagförslaget säger, blir det bara
i ytterst få fall som domstolarna får
ta hand om dessa och då väl närmast
för att domstolarna skall få tillfälle att
konstatera att brottslighet föreligger. I
motsatt fall, alltså då det redan är klart
att brottslighet föreligger, torde man
genom åtalseftergift utan att anlita
domstolarna kunna föra över dessa
ungdomar till socialvården. Men för
den ungdom som kommer under domstols
prövning vore det orimligt att
ifrågasätta, när man säger att endast

särskilda skäl skall få föranleda utdömande
av ovillkorligt frihetsstraff, att
endast den omständigheten, att socialvården
inte har tillräckliga anstalter,
skulle förhindra domstolarna att pröva
en annan rcaktionsform än socialvården.

Det kan finnas fall där det vore en
olycka för socialvården själv att få
eu ungdom överförd till sina anstalter,
och om domstolen genom en vidare tilllämpning
av begreppet »särskilda skäl»
skulle förhindra det, så hade ju ingen
olycka skett. Tvärtom, en stor vinst
skulle ha gjorts med att man har det
vidgade begreppet för dessa särskilda
skäl. Jag har också på denna punkt i
strafflagberedningen varit inställd på
samma begränsning som föreslås i reservationen
nr 2, men i första lagutskottet
biträdde jag utskottsmajoritetens
förslag. Det är rimligt, det håller längre.
Vi skall inte så helt hänge oss åt
att socialvården frälser alla själar. Det
skulle kanske vara lyckligt om domstolen
finge pröva huruvida en del ändå
inte skulle få vandra en annan väg.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
om bifall till första lagutskottets förslag
med ett bestämt avslagsyrkande på
reservationen nr 2.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skall inte i onödan förlänga debatten.
Jag vill bara göra ett par påpekanden i
anledning av herr Lindbergs uttalanden
i dag.

Jag finner att hans uppfattning i stor
utsträckning tycks bygga på att han
inte har skilt mellan sociala åtgärder
och straff. Han likställer intagande på
en ungdomsvårdsskola med intagande i
fängelse och menar att skillnaden egentligen
är den, att i det förra fallet straffet
är tidsobestämt. Om man inte har
klart för sig denna väsensskillnad mellan
sociala åtgärder och straff, det straff
som ju avser att tillfoga brottslingen ett
lidande, då kommer man in på diskus -

Nr 30. 117

Onsdagen den 3 december 1952.

sionsinlägg som är främmande för själva
ämnet.

Med anledning av att jag själv som
offentlig försvarare bär haft att göra
med många ungdomsbrottslingar skulle
jag vilja påpeka att det ingalunda är så,
att de finner ett kortare frihetsstraff
vara mera avskräckande än ett intagande
på en ungdomsvårdsskola. Det har
ju också herr Lindberg själv delvis medgivit
i det att han nyss har förklarat, att
beträffande ungdomsvårdsskolorna har
vi att göra med ett tidsobestämt straff.
Det är inte ett straff i egentlig mening,
ty det är tidsobestämt, och detta kan
medföra att ungdomarna lättare fördrar
ett kortare frihetsstraff. Det vet jag själv,
då detta ofta har varit fallet när man
har diskuterat saken med ungdomsbrottslingar.

Tanken kan föras vidare på det sättet,
att om man vill ha en verkligt generalpreventiv
åtgärd genom straff, då
måste man gå vad jag skulle vilja kalla
den engelska vägen och utdöma mycket
hårdare straff än vi gör här i Sverige.
Då skulle vi rubba hela vårt straffsystem
och ta bort bestämmelsen, att
det skall vara mildare straff för ungdomar
under 18 år o. s. v. Vill vi gå
den vägen, kan vi försöka pröva verkan
av sådana generalpreventiva åtgärder,
men vi vill inte det — och det är
väl ingen som vill det — kan vi bara gå
den väg som anvisas av Kungl. Maj:t
och utskottet, nämligen att för ungdomens
tillrättaförande använda ungdomsvårdsskolorna
och sociala åtgärder över
huvud taget. Det finns ingen annan väg
att välja på, om man inte vill ha de
orimligt hårda straffen, som kommer
att verka nedbrytande på ungdomarna.

I detta anförande instämde fröken
Vinge.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till ut -

Påföljd för brott av underårig.

skottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Lodenius m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Lodenius in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen framställde härefter
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av samma motivering med
den ändring däri, som föreslagits i den
av herr Branting in. fl. avgivna reservationen;
och godkände kammaren utskottets
motivering.

§ 24.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman
Ragnar Huss till följd av öronsjukdom
tills vidare är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet.

Malmö den 2 dec. 1952.

Nils Lundgren.

118 Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Riksdagens Kansli, Stockholm

Riksdagsman C. P. Olsson, Mellerud,
sjuk tills vidare. Blodbrist. Intygar

Lasarettsläkare Albert Grönberg.

Kammaren beviljade herrar Huss
och Olsson i Mellerud ledighet tills
vidare från riksdagsgöromålen, herr
Huss från och med den 2 december
och herr Olsson från och med innevarande
dag.

§ 25.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungi.
Maj ds proposition, nr 252, med förslag
till förordning angående upphävande

av förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt,
m. m., nämligen:

nr 706 av herr Ohlin in. fl. samt

nr 707 av herrar Nilsson i Svalöv
och Ilagårcl.

Dessa motioner hänvisades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.