29 november—3 december (Riksdagens protokoll 1952:30)

PROTOKOLL

19 5 2

FORSTA KAMMAREN

Nr 30

29 november—3 december.

Debatter m. m.

Onsdagen den 3 december^ Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Bergh om begränsning av statens gäldränteavdrag...... 5

av herr Weiland ang. avdragsrätt för amortering av studieskulder
m. m................................................. 7

av herr Persson, Helmer, om fastställande av ny sjukkassetaxa . . 10

Svar på fråga av herr öhman ang. byggnadstillstånd för gymnastiklokal
vid samrealskolan i Gubbängen ........................ 11

Svar på interpellation av herr Cassel ang. utbetalningen av vetearealbidrag
................................................ 12

Statsbidraget till enskild väghållning............................ 16

Ny kustradiostation på sydkusten .............................. 22

Användande för vägändamål av sten från odlad jord m. m....... 24

Statsbidraget till städernas väg- och gatuhållning m. m............. 25

Byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken ................ 30

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m............... 34

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 3 december.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. upprättande av en europeisk
bctalningsunion ............................................

Statsutskottets utlåtande nr 215, ang. kostnaderna för svenska fältsjukhuset
i Korea ..........................................

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 216, ang. den kvinnliga arbetskraftens
utnyttjande inom det totala försvaret ........................ 15

—■ nr 217, ang. uppförande av centralblock vid lasarettet i Lund . . 15

— nr 218, ang. statsbidraget till enskild väghållning ............ 16

— nr 219, ang. en ny kustradiostation på sydkusten .............. 22

— nr 220, ang'', användande för vägändamål av sten från odlad jord

m. m..................................................... 24

—■ nr 221, ang. statsbidraget till städernas väg- och gatuhållning . . 25

— nr 222, ang. samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens

län ...................................................... 30

— nr 223, ang. byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken . 30

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. förslag till lag om påföljd
för brott av underårig m. m................................. 34

Lördagen den 29 november 1952.

Nr 30.

Lördagen den 29 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Fru Lindström anmälde, att hon den
27 i denna månad åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 22 och
den 25 innevarande månad.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 253,
angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och hänvisad till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av tilläggsprotokoll nr 3
till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea jämte i
ämnet väckt motion;

nr 21G, i anledning av väckta motioner
om den kvinnliga arbetskraftens rationella
utnyttjande inom det totala försvaret; nr

217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen
avser uppförande av centralblock
vid lasarettet i Lund;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 219, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
behovet av en ny kustradiostation
på sydkusten;

nr 220, i anledning av väckt motion
om användande för vägändamål av sten,
som undanröjes från odlad eller odlingsbar
jord;

nr 221, i anledning av väckt motion
angående vissa frågor om statsbidrag till
väg- och gatuhållning i städer och stadsliknande
samhällen;

nr 222, i anledning av väckta motioner
om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län; och
nr 223, i anledning av väckt motion
om byggande av en järnväg Luleå—
Karlsborgsverken; samt

första lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig,
m. m.

Anmäldes och bordlädes eu av herr
Jansson, Erik, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 537, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 251, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30.

Tisdagen den 2 december 1952.

Tisdagen den 2 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376) m. m.; samt
nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlöningsförhål -

landena för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Jansson, Erik, m. fl.
väckta motionen, nr 537, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 251, angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 11, statsutskottets
utlåtanden nr 215—223 och första
lagutskottets utlåtande nr 31.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 2 december
1952.

Till justitiedepartementet hade den
29 november 1952 från länsstyrelsen i
Västernorrlands län inkommit fullmakt
för hemmansägaren C. U. Olsén, Kyrktåsjö,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Här skulle antecknas, att herr Olsén
utsetts att inträda såsom ledamot av
kammaren i stället för herr Edin, vilken
avlidit.

Herr Olsén infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Om begränsning av statens gäldränteavdrag.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Berghs inter -

pellation om begränsning av statens gäldränteavdrag,
erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Ragnar Bergh — under hänvisning
till att ett av 1944 års skattesakkunniga
avgivet förslag rörande statens rätt
till avdrag för gäldränta vid den kommunala
beskattningen överlämnats till
1950 års skattelagssakkunniga för ytterligare
utredning — till mig framställt
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att låta
påskynda ifrågavarande utredning, så
att förslag till en begränsning av statens
gäldränteavdrag kan föreläggas 1953 års
riksdag?

I anledning härav får jag anföra följande.

Som framgår av interpellationen har
det betänkande, i vilket 1944 års skattesakkunniga
föreslagit ändrade bestämmelser
i fråga om statens avdrag för
gäldränta vid den kommunala taxeringen,
överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga.
Tanken därmed var att skattelagssakkunniga
skulle närmare undersöka
det framlagda förslagets lämplighet
i belysning av den kritik, som förslaget
mötte under remissbehandlingen;
vidare skulle prövas om, efter det förslaget
framlades år 1945, ändrade förhållanden
inträtt som borde föranleda
jämkningar i detsamma. 1950 års skattelagssakkunniga
har som bekant till
främsta uppgift att överse skattelagstiftningen
i syfte att förenkla beskattningsreglerna
och därmed underlätta arbetet
för taxeringsorganisationen och uppbördsorganisationen.

Skattelagssakkunniga är f. n. sysselsatta
med att utarbeta vissa förslag avseende
fastighetsbeskattningen. Om dessa
genomföres kommer sannolikt de bestämmelser,
som reglerar fördelningen
mellan olika kommuner av inkomst av
vissa rörelser, att ändras. Bland annat
gäller detta fördelningen av inkomst av

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Om begränsning av statens gäldränteavdrag.

kraftverksrörelse. De nu åsyftade förslagen
torde komma att framläggas av
de sakkunniga inom den närmaste tiden.
Då 1944 års skattesakkunnigas förslag
om begränsning av statens ränteavdrag
framför allt är av betydelse beträffande
inkomst av statens kraftverksrörelse,
torde det icke vara lämpligt att
upptaga frågan om ränteavdraget förrän
ett eventuellt förslag till ändring av reglerna
om fördelning av inkomst mellan
kommuner närmare prövats.

Enligt vad jag inhämtat torde 1950
års skattelagssakkunniga komma att behandla
bl. a. reglerna om statens gäldränteavdrag
sedan deras nu pågående
undersökningar avslutats. Huruvida
översynen hinner slutföras å sådan tid
att proposition i ämnet kan föreläggas
1953 års riksdag kan ännu icke bedömas.

Herr BERGH: Jag ber att få tacka finansministern
för det erhållna svaret.
Jag tolkar det så, att det inte är säkert
att en proposition i ämnet kan föreläggas
nästa års riksdag, men att det är
möjligt och att, för den händelse propositionen
inte kommer till 1953 års
riksdag, man har att vänta den inte så
långt därefter.

Tillåt mig säga, att det finns en liten
extra omständighet, som skulle göra det
ganska intressant om denna sak kunde
rättas till nästa år, nämligen att då firar
denna fråga vad riksdagsbehandlingen
beträffar sitt kvartssekeljiubileum. Det
var nämligen 1928 års riksdag som, såvitt
jag kunnat se, första gången påtalade
den rätt egendomliga ordning som
gäller i fråga om vattenfallsstyrelsens
kommunala inkomsttaxering.

Det förhåller sig som bekant på det
sättet, att vattenfallsstyrelsen vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt får
göra avdrag för gäldränta, men att denna
beräknas på hela det investerade
kapitalet, trots att de vinster, som har
levererats in till statsverket, överstiger
räntan. Någon amortering förekommer
sålunda inte, och följaktligen växer undan
för undan det belopp som gäld -

räntan beräknas på. Enligt ett yttrande
från bevillningsutskottet 1951 var denna
delvis fingerade skuld år 1950 ungefär
930 miljoner kronor, och beloppet
har ju sedan dess uppenbarligen växt
ganska kraftigt.

Detta betyder först och främst, att den
ekonomiska verksamhet som vattenfallsstyrelsen
bedriver favoriseras i skattehänseende
framför enskild företagsamhet,
ty om ett enskilt företag amorterar
sin skuld, taxeras ju avkastningen av
det egna kapitalet till kommunal inkomstskatt.
Ifall det nu skall vara en
tävlan mellan enskild och statlig företagsamhet,
bör den väl ske med åtminstone
i skattehänseende lika villkor. Det
var det ena som 1928 års riksdag uttalade.

Den andra effekten är att den kommun,
där denna statliga företagsamhet
är förlagd, får lida för detta system.
Hade det funnits en enskild företagsamhet
av motsvarande omfattning i den
kommunen, skulle denna varit gynnsammare
ställd i skattehänseende än
när staten bedriver denna företagsamhet.
Vad staten alltså genom dessa bestämmelser
kommer ifrån, får de andra
kommunmedlemmarna faktiskt betala.
Det var det andra som 1928 års riksdag
uttalade. Man begärde av dessa skäl en
utredning som skulle syfta till en rättelse.

Utredningen verkställdes också, och
de sakkunniga, som utsågs för ändamålet
år 1929, framlade sitt förslag 1931.
Men sedan hände ingenting på flera år,
och frågan överlämnades sedermera till
1936 års kommunala skatteberedning.
Därefter hände ingenting förrän då frågan
överlämnades till 1944 års skattesakkunniga,
som kom med ett förslag
1945, vilket skulle åvägabringa en viss
rättelse.

Efter 1945 hände återigen ingenting
förrän år 1948, då förhållandet påtalades
av norrlandskommittén.

Det förslag, som 1944 års skattesakkunniga
framlade, tog herr Velander och
jag upp i en motion 1951. När bevillningsutskottet
yttrade sig över denna
motion uttalades, att det var en accep -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Ang. avdragsrätt för amortering av studieskulder m. m.

tabel lösning som liade presenterats. Man
tyckte, liksom 1928 års riksdag, att förhållandena
borde rättas till, men menade
att det först borde göras ytterligare undersökningar.
Och så vilar ärendet fortfarande.

Då det nu alltså är snart 25 år sedan
riksdagen begärde ett förslag från Kungl.
Maj :t till rättelse i denna fråga, anser
jag det vara på tiden att någonting göres.
Detta är ju en fråga som inte minst
berör de norrländska länen, i vilka vattenfallsstyrelsen
har sina största och
flesta anläggningar. De norrländska kommuner,
i vilka vattenfallsstyrelsen driver
denna verksamhet och som får lida
för den påtalade bristen i skattelagstiftningen,
är i övrigt så skattetyngda, att
det är ett skäligt önskemål att de inte
skall få en extra skattetunga genom att
staten, för att tala rakt på sak, inte fullgör
sina skyldigheter på samma sätt som
andra företag får göra det.

Jag vill alltså uttrycka den förhoppningen
att ett förslag kommer så fort
det någonsin är möjligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. avdragsrätt för amortering av
studieskulder m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som meddelat att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Weilands interpellation
om ändrade regler angående den skatterättsliga
behandlingen av periodiskt understöd
m. m. och studiekostnader, och
nu yttrade: Herr talman! I en med första
kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Weiland till mig
framställt följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att till
nästkommande riksdag framlägga proposition
om ändrade regler angående
den skatterättsliga behandlingen av periodiskt
understöd m. m. och studiekostnader,
varom innevarande riksdag hemställde
i skrivelse till Kungl. Maj:t vid
vårsessionen?

I anledning härav får jag anföra följande.

Som framgår av bevillningsutskottets
betänkande nr 16 i år var de förslag till
bestämmelser om periodiskt understöd
och avdrag för studiekostnader, som
framlagts i två av 1944 års allmänna
skattekommittés betänkanden, i våras
föremål för överväganden inom finansdepartementet.
Det befanns emellertid
därvid, att en ytterligare översyn av förslagen
borde ske innan man tog slutlig
ståndpunkt till de däri berörda frågorna.
I anledning härav har Kungl. Maj:t den
20 juni i år överlämnat förslagen till
1950 års skattelagssakkunniga för att
överses ur de synpunkter skattelagssakkunniga
har att beakta. Skattelagssakkunniga,
som under innevarande år varit
sysselsatta med bl. a. vissa frågor
rörande fastighetsbeskattningen, har
ännu icke kunnat påbörja denna översyn.
Förslagen avseende fastighetsbeskattningen
torde komma att framläggas
inom den närmaste tiden. Med hänsyn
till planen för skattelagssakkunnigas arbete
är det knappast troligt att översynen
av de föreslagna bestämmelserna
om periodiskt understöd och avdrag för
studiekostnader kommer att ske omedelbart
efter det skattelagssakkunnigas
nu pågående undersökningar slutförts.
I varje fall torde det vara uteslutet att
översynen hinner ske å sådan tid att
förslag i berörda ämnen kan föreläggas
1953 års riksdag.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag ber
att vördsamt få tacka herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet för det
svar jag i dag erhållit på min interpellation,
om herr statsrådet hade för avsikt
att till nästkommande års riksdag
framlägga proposition om ändrade regler
angående den skatterättsliga behandling
av periodiskt understöd m. in. och
studiekostnader, varom innevarande års
riksdag hemställde i skrivelse till Kungl.
Maj:t vid vårsessionen. Men jag skall redan
från början erkänna, att jag och
många med mig skulle känt oss ännu
tacksammare om herr statsrådet ansett

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. avdragsrätt för amortering av studieskulder m. m.

sig kunna besvara min fråga med ett obetingat
ja.

Riksdagen hemställde till Kungl. Maj:t
i enlighet med bevillningsutskottets förslag
att om möjligt till nästkommande
års riksdag framlägga proposition i ärendet.
Nu har departementschefen ansett
detta vara omöjligt med hänsyn till planen
för de skattesakkunnigas arbete.

De som närmast beröres av denna fråga
har nog en smula svårt att fatta, att
det skulle vara så omöjligt att göra något
åt saken under nästa år som herr
statsrådet framhåller i slutet av sitt svar.
Den meningen synes också bevillningsutskottet
hysa, vilket framgår av dess
motivering för sitt utlåtande till riksdagen
över de i ämnet väckta motionerna.
Bevillningsutskottet framhåller däri
bl. a., att om möjligheterna till en mera
generell lösning av frågan om den skatterättsliga
behandlingen av studiekostnader
för närvarande icke anses vara
för handen, vill bevillningsutskottet förorda
det av kommittén anvisade tillvägagångssättet
att successivt försöka utvidga
tillämpningsområdet.

Till vad jag här förut anfört vill jag
foga några allmänna synpunkter. Enligt
nu gällande lagstiftning äger den skattskyldige
rätt att i sin självdeklaration
göra avdrag för periodiskt understöd,
dock att avdrag icke må ske för vad
som utgått till annans undervisning eller
uppfostran.

Ett exempel på hur detta kan komma
att verka må här anföras. Antag att den
skattskyldige har en pojke, som tagit
realexamen eller studentexamen och sedan
vill fortsätta studierna vid ett gymnasium
eller universitet och därför skickas
till en stad där det finns möjligheter
till dessa fortsatta studier. Antag vidare
att pojkens inackordering med mat,
husrum, kläder, fickpenningar och dylikt
går till 3 000 kronor om året och
att utgifterna för studierna — terminsavgifter,
böcker, skriv- och ritmateriel
m. m. — går till 500 kronor om året. När
dä pojkens fader upprättar sin självdeklaration,
drar han under »allmänna avdrag»
av 3 000 kronor såsom periodiskt
understöd men icke de 500 kronorna, ef -

tersom dessa såvitt han själv kan finna
är vad som utgått till »annans undervisning».
Efter en tid får han anmärkning
pa deklarationen från taxeringsnämnden
som skriver att han inte får dra av ett
enda öre av de 3 000 kronorna. Och det
tjänar ingenting till att klaga hos vederbörande
högre myndigheter, ty de säger
detsamma och uttrycker sig t. ex. så: »Då
sonen under taxeringsåret varit studerande,
får underhållsbidraget därför
hänföras till hans undervisning och hans
uppfostran och får sålunda enligt kommunalskattelagen
20 § icke avdragas.»
Enligt taxeringsmyndigheterna får sålunda
fadern eller modern inte avdraga något
av de 3 500 kronor som sonens utbildning
kostar per år.

Men antag i stället att pojken är en
odåga, som inte tar sig något nyttigt arbete
före, och att fadern i alla fall underhåller
honom med 3 000 kronor, fastän
han alltså varken studerar eller tänker
göra det. Då får den, som lämnar
honom detta underhåll, i sin självdeklaration
dra av dessa 3 000 kronor, och
det godkännes av taxeringsmyndigheterna.
Kan detta anses vara rätt? Ja, enligt
lagens bokstav, sägs det.

Måste man inte finna att en lag, som
leder till sådana konsekvenser, är orimlig
och strider mot både sunt förnuft
och rättsmedvetandet? Den lägger ju hinder
av ekonomisk art i vägen för barnens
utbildning, och särskilt gäller detta
obemedlade och mindre bemedlade studiebegåvade
ungdomars möjligheter att
skaffa sig den utbildning som de skulle
önska och genom vilken de skulle sättas
i stånd att bättre gagna samhället. Nu
gällande bestämmelser innebär en klasslagstiftning,
genom vilken folk med små
inkomster får betydligt svårare än förmöget
folk att kosta på sina barn studier.
Det är inte meningen att alla skall
studera, nej, visst inte, men det är inte
heller rimligt att lagen lägger ekonomiska
hinder i vägen för en begåvad arbetarpojke
eller -flicka som vill studera vidare
och vars föräldrar vill hjälpa så
långt de kan för att barnen inte skall behöva
dras med studieskulder. Det är välbekant
att det är en alltför låg procent

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Ang. avdragsriitt för amortering av studieskuldcr m. m.

studerande vid våra högskolor och universitet
som kommer från arbetarhemmen,
och att detta förhållande till stor
del har ekonomiska orsaker torde ingen
vilja bestrida. Är det för övrigt någon
som anser det rimligt med en skattelagstiftning,
som genom en undantagsbestämmelse
försvårar för föräldrarna att
hjälpa sina barn till en god utbildning?
Och är det rimligt med en skattelagstiftning
som straffbeskattar dem som har
tvingats låna upp medel för sin utbildning? Ett

skäl till att en rättelse behövs nu
är också att studieskulderna genomsnittligt
tenderar att öka av allmänt kända
orsaker.

Även om svaret på min interpellation
ej var så positivt som jag skulle ha önskat
vågar jag kanske till sist ändå uttala
den förhoppningen att såväl finansministern
som ecklesiastikministern
skall iinna det vara ett intresse att så
snart som möjligt radera ut den här påtalade
fläcken ur vår skattelagstiftning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har inte tagit till orda för att försvara
våra skattelagars innehåll på denna
punkt. Jag har så mycket mindre anledning
att göra det som de regler, som
herr Weiland här talat om, är till och
med så gamla att de kom till innan
jag började syssla med skattefrågor, således
för mer än 30 år sedan. Men jag
kan inte låta bli att göra några reflexioner
i anslutning till herr Weilands tal
om klasslagstiftning.

Det föreföll som om herr Weiland menade
att de nuvarande bestämmelserna
är till den obemedlades skada och till
den bemedlades nytta. I verkligheten
förhåller det sig alldeles tvärtom. Det är
ju så, att den obemedlade måste studera
på skuld, och räntekostnaden är alltid
avdragsgill. Den obemedlade, som studerar
på skuld, drabbas sålunda inte
av detta institut. Den mera bemedlade
däremot, som har det så väl ställt att
han kan ge sina barn eu högre utbildning
utan någon skuldsättning, skulle ju
ha en oerhörd nytta av att herr Wei -

lands förslag genomfördes, ty han fick
då dra av sina utgifter för det studerande
barnet i sin deklaration, under det
att den studerande fick tillgodogöra sig
ortsavdrag och dessutom fick en mycket
lägre skatteprogression. Ju mer bemedlad
fadern är, desto större nytta
har han följaktligen av en lagändring
sådan den har Weiland här åsyftar.

Men jag vill understryka att jag inte
anser detta i och för sig vara något
skäl för att man inte skall göra en förändring.
Jag har lika väl som herr
Weiland klart för mig att de nuvarande
reglerna i många fall leder till sådana
groteska motsättningar som de herr Weiland
här har påpekat. Därför inser jag
mycket väl att det är lämpligt att göra
en förändring. Men det framgick väl ändå
klart även av herr Weilands anförande
här att hela frågan hänger samman
med de periodiska understöden som
är ett mycket trassligt kapitel i skattelagarna.
Detta är ett problem, som icke
löses i en handvändning utan som väl
tål ett ordentligt övervägande.

Herr WEILAND: Herr talman! Det är
alldeles riktigt att sådana förhållanden
kan förekomma som här skisserades av
finansministern. Men om jag nu ser efter
hur det kan gestalta sig i verkliga livet,
så kan jag anföra ännu ett exempel.

En grovarbetare har flera barn, och
något av dem var synnerligen intresserat
av att fortsätta sina studier. Föräldrarna
fann det först alldeles omöjligt att
ordna den saken, men så hittade modern
på att hon skulle ta städningsarbete
för att kunna bidra till utgifterna.
Far och mor hjälptes åt så gott de kunde
för att ge pojken möjlighet att gå
i skola, och de gjorde det också häpnadsväckande
bra, ty det var en familj
som lärt sig att spara enligt finansminister
Thorssons recept, som jag varit i
tillfälle att höra här en gång för åtskilliga
år sedan. Pojken lyckades också
komma fram till eu examen utan att ha
några nämnvärda skulder. Men denne
grovarbetare och hans maka fick inte
göra några som helst avdrag för vad de
lagt ut för sin pojke.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Om fastställande av ny sjukkassetaxa.

Jag bara frågar: Kan det anses vara
rimligt?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om fastställande av ny sjukkassetaxa.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Helmer Perssons interpellation
om fastställande av en ny sjukkassetaxa,
fick nu ordet och anförde: Herr talman!
Herr Helmer Persson har frågat mig om
den tidpunkt, då ny taxa för beräkning
av ersättning för läkarvård enligt sjukkasseförordningen
kommer att fastställas
och huruvida jag anser, att den nya
taxan måste utformas så att åtminstone
det ursprungliga värdet i den nu gällande
taxan återställes.

Till svar härå får jag anföra följande.

En erkänd sjukkassa skall enligt sjukkasseförordningen
utge ersättning med
2/3 av en medlems utgifter för läkarvård
vid sjukdom, dock högst 2/3 av det
belopp, vartill utgifterna bort uppgå enligt
en av Konungen fastställd taxa, den
s. k. sjukkassetaxan. Taxans uppgift är
således att maximera sjukkassas ersättning
till medlemmen. Däremot reglerar
taxan inte läkarens arvode. Däruti skiljer
sig sjukkassetaxan från povinsialläkartaxan,
den av interpellanten berörda
lasarettsläkartaxan och vissa andra
taxor, vilka binder läkaren i deras arvodessättning.

Provinsialläkartaxans arvodesbelopp
understiger i genomsnitt inte oväsentligt
sjukkassetaxans arvoden. Då vård
meddelas av provinsialläkare blir därför
den del av utgiften, som sjukkassan
ersätter, i regel 2/3 eller 66 2/3 %.
Detsamma är givetvis förhållandet i
alla de fall, då utgiften för läkarvården
inte överstiger i taxan angivet belopp. I
de fall åter, då utgifterna överstiger
taxebeloppet, blir återbäringsprocenten
lägre. Detta är ofta fallet då arvodet bestämts
av lasarettsläkartaxan, som delvis
upptager högre arvoden än sjukkassetaxan,
och då inte taxebundna läkare
anlitas.

Av vad jag nu sagt framgår, att återbäringsprocenten
varierar. Den är högre
inom områden, där förhållandevis stor
del av läkarvården ombesörjes av provinsialläkare,
lägre inom andra områden,
särskilt i städerna. Jag kan nämna,
att för hela riket återbäringsprocenten
i genomsnitt var 56,7 år 1949, det senaste
år för vilket pensionsstyrelsen uträknat
sådan siffra. För närvarande torde
återbäringsprocenten vara ännu något
lägre.

Jag finner i likhet med interpellanten
att detta förhållande inte är tillfredsställande.
En ny sjukkassetaxa har
också förberetts. Av min redogörelse
torde framgå, att i all synnerhet provinsialläkartaxan
och sjukkassetaxan
har ett intimt samband. Det är därför
av vikt, att dessa båda taxor är utformade
efter likartade principer. Medicinalstyrelsen
har i slutet av förra året
till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till
ny provinsialläkartaxa, uppgjord efter
en ny princip, den s. k. grupptaxeprincipen.
Denna princip innebär, att samtliga
en läkares åtgärder vid ett konsultationstillfälle
inklusive utskrivning av
läkemedel räknas som en enhet i ersättningshänseende.
Rörande detta förslag
har förhandlingar förts mellan civildepartementet
och Sveriges läkarförbund.
Någon överenskommelse med förbundet
har emellertid hittills icke varit
möjlig att träffa.

Kungl. Maj:t har med anledning av
vad vid dessa förhandlingar förekommit
i november 1952 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och pensionsstyrelsen att
skyndsamt utreda frågan om vilka betryggande
kontrollåtgärder som påkallas,
därest provinsialläkar- och sjukkassetaxorna
ersättes med taxor av
grupptaxetyp. Det synes sannolikt, att
denna fråga kan lösas inom sådan tid,
att en ny provinsialläkartaxa kan träda
i kraft den 1 juli 1953. Det är min avsikt
att arbetet med den nya sjukkassetaxan
skall bedrivas i sådan takt, att även denna
taxa kan få giltighet från samma tidpunkt.

Med anledning av interpellantens
andra fråga vill jag uttala, att sjukkas -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Ang. byggnadstillstånd för gymnastiklokal vid samrealskolan i Gubbangen.

setaxan i möjlig mån bör utformas så
att sjukkassemedlemmarna får avsedd
hjälp Herr

PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få tacka socialministern
för det svar, som jag erhållit på
min interpellation, och samtidigt uttala
min tillfredsställelse med svarets positiva
innehåll.

Av svaret framgår för det första, att
den nya sjukkassetaxan kommer att bli
klar till den 1 juli 1953, och för det
andra, att löftet kommer att infrias om
att det ursprungliga värdet av densamma
skall återställas. Jag förstår väl att
vissa svårigheter har varit för handen.
Dock tror jag inte att de bär varit av
den arten, att de helt kan förklara dröjsmålet
med att få fram den nya sjukkassetaxan.
Att enighet inte har kunnat
uppnås beträffande provinsialläkartaxan
kan ju inte heller vara ett fullgott skäl
till det stora dröjsmålet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. byggnadstillstånd för gymnastiklokal
vid samrealskolan i Gubbangen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Öhman till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »Med vilken
motivering har regeringen avslagit
framställningen om byggnadstillstånd för
byggandet av gymnastiklokal i samband
med uppförandet av samrealskolan i
Gubbangen inom Stockholms stad?»

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för.avsikt att vid
detta sammanträde besvara jämväl nämnda
fråga, erhöll ånyo ordet och yttrade:
Herr talman! Herr öhman har frågat
mig med vilken motivering regeringen
avslagit framställningen om byggnadstillstånd
för byggandet av gymnastiklokal
i samband med uppförande av samrealskolan
i Gubbangen inom Stockholms
stad.

Inom ramen för det tillgängliga utrymmet
för byggnadsverksamheten har
bostäderna men även andra objekt av
hög angelägenhetsgrad placerats med
förtur. Kvoterna inom ett flertal områden
av tillståndsbudgeten har emellertid
i förhållande till de stora behov som
anmälts måst bliva begränsade. Så är
fallet även beträffande skolbvggnadsverksamheten.
Härigenom har en angelägenhetsgradering
måst göras på så sätt,
att byggnadstillstånd i första hand meddelas
för uppförande av klassrumsbyggnader
o. d. Byggnadstillstånd har däremot
i allmänhet ej kunnat lämnas för
gymnastiksalar, vilka ansetts ha en förhållandevis
lägre angelägenhetsgrad.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag ber
att få uttala mitt tack till socialministern
för svaret på min fråga. Till svaret
vill jag emellertid göra ett par kommentarer.

Det är ju för alla bekant att bristen
på gymnastiklokaler inte gäller enbart
den skola, som jag frågat om, utan den
gäller ganska allmänt. Jag har emellertid
tagit upp denna skola i min interpellation,
därför att jag fann att motiveringen
för att där bygga en gymnastiklokal
var synnerligen stark. Det förhåller
sig så att folkskoledirektionen i
Stockholm har gjort flera mycket energiska
framställningar om tillstånd att
få bygga gymnastiklokaler. I september
1951 vände sig direktionen i en skrivelse
till regeringen och skildrade läget
här i Stockholm. Direktionen erinrade
om att den senast uppförda skolan i
Stockholm, som var försedd med gymnastiklokal,
togs i bruk år 1943. Sedan
dess har ju åtskilliga skolor byggts, och
nu finns det icke mindre än 33 folkskolor
och 7 högre skolor som helt saknar
gymnastiksalar. Det innebär att över
40 procent av alla barn i folkskolorna
här i Stockholm inte har tillgång till
vanlig gymnastiksal. I sin skrivelse säger
folkskoledirektionen, att det är »beklämmande
att tusentals ungdomar i Sveriges
huvudstad lämnar .skolan utan alt
någon gång under sin skoltid ha fått

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. utbetalningen av vetearealbidrag,
erfara, hur det är att gymnastisera i
en ordinär svensk gymnastiklokal».

Denna framställning från folkskoledirektionen
i september 1951, som fick
stöd av samtliga partier i Stockholms
stadsfullmäktige, resulterade så småningom
i en skrivelse från skolöverstyrelsen
i juli 1952, vari styrelsen hemställde att
få besked om vid vilka skolor behovet
av gymnastiksalar var mest trängande.
Folkskoledirektionen nämnde då fyra
skolor, men hemställde att i första hand
få bygga gymnastiklokal vid Gubbängens
samrealskola. Motiveringen var, såsom
jag inledningsvis sade, mycket stark.
I det område, som denna skola skall
betjäna, bor 30 000 personer, varav inte
mindre än 12 000 är under 16 år. Därtill
kommer att i detta område, som
även omfattar Hökarängen, saknas praktiskt
taget helt och hållet samlingslokaler
och hobbylokaler. Därför skulle en
gymnastiklokal vid Gubbängens samrealskola
inte bara bli till nytta för läroverkets
elever utan även kunna bereda
traktens ungdom tillfälle till ordnad och
meningsfylld fritidssysselsättning.

Det såg en tid ut som om frågan skulle
kunna lösas. Vid stadsfullmäktiges
sammanträde den 15 september i år
meddelade kulturborgarrådet, att skolöverstyrelsen
tillstyrkt byggnation. Sedan
har — enligt uppgifter i tidningspressen
— även arbetsmarknadsstyrelsen
och ecklesiastikdepartementet tillstyrkt
att man skulle få bygga. Men sedan
kom regeringen med ett bleklagt
nej, och vi har i dag fått höra motiveringen,
som innebär att byggandet av
gymnastiklokaler har en mindre angelägenhetsgrad
än annan byggnadsverksamhet.

Det är ju klart att bostäder och klassrumsbyggnader
måste gå i första hand.
Men de benhårda restriktioner, som
praktiserats i 10 år i fråga om gymnastiklokaler,
borde väl ändå kunna mjukas
upp. Stockholm, som inte fått bygga
en enda gymnastiklokal sedan 1942,
har nu begärt att få bygga en, trots att
det behövs ett 40-tal, och det tycker jag
att regeringen hade kunnat gå med på.
Medel finns för ändamålet. Byggnadsma -

terial och arbetskraft finns också. Enbart
inom murarfackföreningen i Stockholm
går nu nära 300 medlemmar arbetslösa.
I dagarna rapporteras att den
sammanlagda arbetslöshetssiffran inom
Stockholms byggnadsarbctarkår uppgår
till över 1 200. Det finns alltså ledig
arbetskraft, och det finns byggnadsmaterial,
men regeringen avslår ändå en så
välmotiverad framställning, som det här
gäller.

Det är högst beklagligt att regeringen
under dessa förhållanden säger nej och
desavuerar ecklesiastikdepartementet
och underkänner den ståndpunkt, som
tagits av arbetsmarknadsstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Jag hoppas att regeringen
tar saken under förnyad prövning
och att frågan inom kort får en
positiv lösning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utbetalningen av vetearealbidrag.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Cassels interpellation angående
utbetalningen av vetearealbidrag,
och nu anförde: Herr talman! I en med
första kammarens tillstånd väckt interpellation
har herr Cassel frågat mig,
om jag kan lämna uppgift om den tidpunkt,
inom vilken jordbrukarna kan
väntas erhålla sina vetearealbidrag.

Innan jag lämnar den begärda uppgiften,
vill jag nämna några ord om tillvägagångssättet
vid beräkningen och utbetalningen
av dessa bidrag.

Till grund för beräkningen av bidragen
ligger de deklarationer, som jordbrukarna
avgav till 1951 års jordbruksräkning
i samband med fastighetstaxeringen
samma år. Deklarationerna detaljgranskas
av statistiska centralbyrån
och utlånas därifrån länsvis till jordbruksnämnden,
som med ledning av
dessa gör upp förteckningar över de bidragsberättigade.
Turordningen mellan

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

de olika länen för utbetalningen av bidragen
beror på i vilken ordning materialet
ställes till förfogande från centralbyråns
sida.

De förteckningar, som göres upp
inom jordbruksnämnden, översändes till
hushållningssällskapens gillesombud i
de olika kommunerna för granskning.
Det är klart, att denna åtgärd fördröjer
utbetalningen, men erfarenheten har
visat, att det är nödvändigt med en sådan
kontroll för att undvika felaktigheter.
Efter gillesombudens granskning rättas
inom nämnden de eventuella oriktigheterna
i förteckningarna. Därefter skickas
förteckningarna till postverket, som
skriver ut utbetalningskorten å bidragsbeloppen.

Då det givetvis är ett allmänt intresse,
att bidragen utbetalas så snabbt som
möjligt, har jag vid upprepade tillfällen
hos jordbruksnämnden gjort mig underrättad
om hur arbetet fortskridit. På ett
tidigt stadium höll man inom nämnden
för troligt, att utbetalningarna skulle
vara fullgjorda tidigare i höst. Det visade
sig emellertid, att arbetet var vidlyftigare
och åtskilligt mera tidsödande än
man från början tänkt sig. Redan i juni
månad anställdes extra personal för
uppgiften, och fastän det varit svårt att
få kompetent folk till ett så tillfälligt
arbete, har personalstyrkan därefter utökats
väsentligt.

Hittills har sammanlagt utbetalats
omkring 32 miljoner kronor, fördelade
på cirka 90 000 poster.

Situationen för dagen är i övrigt följande.

Utbetalningarna är — möjligen med
ett eller annat undantag — fullgjorda
såvitt nämnden angår i fråga om Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Västmanlands och
Skaraborgs län.

Flertalet jordbrukare i Jönköpings och
Kristianstads län har också fått sina bidrag.
Återstående utbetalningar i dessa
båda län kommer att fullgöras inom
kort.

Granskningsarbetet är i huvudsak utfört
beträffande Kalmar län och utbe -

Ang. utbetalningen av vetearealbidrag,
talningarna i detta län kommer att äga
rum i mitten av innevarande månad.

Granskningen pågår just nu av det
material, som rör Hallands, Värmlands
och Gävleborgs län. Utbetalningen av bidragen
till jordbrukarna i dessa län beräknas
komma att medhinnas denna månad.

Därefter återstår Blekinge, Älvsborgs,
Örebro och Kopparbergs län samt de
fyra nordligaste länen. Med undantag
för Älvsborgs och Örebro län förekommer
i dessa relativt ringa veteodling.
Jordbruksnämnden räknar därför med
att åtminstone huvuddelen av jordbrukarna
i dessa län skall få sina bidrag
vid eller kort efter årsskiftet.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för det klarläggande
svar, som jag här har erhållit. Till
det svaret vill jag bara i korthet knyta
några reflexioner.

Det finns ett gammalt ordspråk, som
heter: »Snar hjälp är dubbel hjälp.» Den
hjälp, som de jordbrukare som råkade i
svårigheter på grund av svartrosten förra
året har fått, liar emellertid inte varit
en snar hjälp. Skadorna inträffade någon
gång i augusti 1951, och ännu i december
1952, sexton månader efteråt,
finns det en hel rad veteodlare, som ännu
inte fått sina statistiska uppgifter om
veteodlingen och därpå grundade skadeståndsanspråk
prövade ens i jordbruksnämnden.
Av svaret utläser jag att åtta
län, frånsett de fyra nordligaste, ännu
inte blivit färdiggranskade i jordbruksnämncien.
Härtill kommer att beträffande
de län, som i svaret redovisas såsom
färdiga, såvitt jordbruksnämnden angår,
det inte är säkert att lantbrukarna ännu
hunnit få sina pengar, ty det återstår ju
en etapp, sedan granskningen i jordbruksnämnden
är klar, nämligen utsändandet
genom posten av pengarna. Det
pågår just nu, men alltså inte ens i dessa
län är saken ännu helt klar.

Alla lantbrukare är mycket tacksamma
för den hjälp som de får, men det
finns många av dem — kanske är det

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. utbetalningen av vetearealbidrag.
de flesta — som sitter i sådana villkor,
att de har svårt att vänta på hjälpen.
Särskilt svårt är det för många jordbrukare,
som drabbades av svartrosten 1951
och som i år, när de hoppades kunna
reparera sina affärer, fick skörden förstörd
av det dåliga vädret.

Jag begriper mycket väl att detta har
varit en gigantisk uppgift och att det
varit mycket svårt att klara utbetalningarna
till ett så utomordentligt stort antal
odlare på kort tid. Jag vill därför
inte komma med något klander för att
utbetalningarna dragit ut på tiden, men
jag tycker att det är angeläget att statsmakterna
drar lärdom av vad som förekommit
och för framtiden finner ut en
ny teknik när det gäller att ersätta skördeskador,
som kan komma. Riktpunkten
bör vara att ersättningen skall komma
den skadelidande jordbrukaren till handa
om inte förr så åtminstone våren efter
den felslagna skörd, som skall ersättas.
På våren och framåt sommaren,
innan några inkomster från den nya
skörden ännu hunnit strömma in men
då utsäde, gödning, arbetskraft och annat
skall betalas, har lantbrukarna regelmässigt
svårt att klara sin likviditet.
Den svårigheten blir naturligtvis ännu
större efter ett år, när skörden har slagit
fel. Särskilt för de nyetablerade lantbrukarna,
som ännu inte hunnit skrapa
ihop något kapital, kan det, om de råkar
ut för svåra skördeskador och sedan får
vänta länge och väl på ersättning, bli
en ohållbar situation.

Herr talman! Jag inledde vad jag här
sagt med ett gammalt ordspråk. Jag skall
nu inte fortsätta längre, men jag vill också
sluta med ett gammalt ordspråk: »Medan
gräset växer dör kon.» Det kan bli
aktuellt i detta sammanhang.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag är övertygad om att herr Cassel själv
förstår, att han gör sig skyldig till en
liten överdrift, när han påstår att vetearealbidragen
borde ha kunnat utbetalas
mycket tidigare. Herr Cassel sade, att
skadorna uppkom i augusti 1951 och att
jordbrukarna ännu i november 1952 inte
har erhållit hjälp.

Jag beklagar att det icke har varit
möjligt att ännu utbetala alla dessa bidrag.
Man måste dock hålla i minnet, att
beslutet om vetearealbidrag träffades
först i maj månad 1952. Först efter denna
tidpunkt har jordbruksnämnden alltså
kunnat börja sitt arbete med att göra
upp erforderliga förteckningar över bidragsberättigade
jordbrukare. Därtill
kommer att det inträffat en del komplikationer
under arbetets gång. Man har
ju gått efter uppgifterna i 1951 års deklarationer
till fastighetstaxeringen och
trodde till en början att uppgifterna där
skulle stämma överens med de i verkligheten
odlade arealerna. Det har emellertid
visat sig nödvändigt att mycket noga
kontrollera uppgifterna, vilket medfört
dröjsmål.

Herr Cassel citerade ordspråket att
»medan gräset växer, dör kon». Även jag
är medveten om sanningen i det ordspråket.
Därför tillskapades också på
hösten 1951 en möjlighet för de jordbrukare,
som var värst utsatta på grund
av svartrostens härjningar, att få snabb
hjälp via lån för skördeskador. Med denna
anordning ville man snabbt hjälpa de
jordbrukare som drabbats särskilt hårt.
Jag måste dock konstatera, att denna
möjlighet att lånevägen få snabb hjälp
inte utnyttjats i nämnvärd utsträckning.

Jag är fullt på det klara med att vi,
om vi ännu en gång — vilket jag hoppas
inte skall bli fallet — kommer att
behöva ge jordbrukarna en sådan här
hjälp, då måste söka finna en väg som
möjliggör snabbare utbetalning av bidragen.
Jag tror dock att man, som även
herr (''.assel sade, inte alltför mycket får
klandra myndigheterna för att bidragen
nu i en del fall dröjt, ty det beror på
atl det tillkommit en del omständigheter
som man från början inte kunde förutse
och som försvårat arbetet med dessa bidrag.
Arbetet är dock nu i huvudsak färdigt,
och det är givetvis min livliga förhoppning,
att bidragen skall komma
jordbrukarna till del så fort som möjligt.

Jag förstår till fullo att många jordbrukare
haft stora svårigheter att käinpå
med, och innevarande års skördeskador
har naturligtvis inte förbättrat de -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

ras ekonomiska läge. Det är därför angeläget
att de få sina vetearealbidrag så
snabbt som möjligt. Det är också min
livliga förhoppning, att bidragen skall
kunna utanordnas inom den angivna
tidsramen.

Herr KRÖGEL: Herr talman! Jag vill
bara rikta en fråga till herr statsrådet.

Herr statsrådet nämnde i sin redogörelse,
att en del län har fått dessa
bidrag utbetalade, medan ansökningarna
från en annan grupp av län för
närvarande är föremål för undersöksökning,
vilket innebär att bidragen där
kan väntas inom viss tid. Men sedan
finns det ju en tredje grupp, som inte
alls omnämndes i interpellationssvaret.
Jordbrukarna i denna sista kategori
måste alltjämt vara osäkra om när deras
bidrag kan komma att utbetalas. I
denna sistnämnda grupp ingår, såvitt jag
uppfattade saken rätt, Örebro län.

Det vore angenämt för mig såsom representant
för Örebro län att när jag
kommer hem efter veckoarbetet i riksdagen
kunna omtala för lantbrukarna
där hemma, vad som förtalts från statsrådsbänken
om när mina ortsbor kunna
vänta sina bidrag. Jag vore mycket tacksam,
om herr statsrådet ville besvara
denna fråga.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Som svar på herr Kriigels fråga vill jag
än en gång läsa upp slutet av mitt interpellationsvar.
Det lyder: »Därefter återstår
Blekinge, Älvsborgs, Örebro och
Kopparbergs län samt de fyra nordligaste
länen. Med undantag för Älvsborgs
och Örebro län förekommer i dessa relativt
ringa veteodling. Jordbruksnämnden
räknar därför med att åtminstone
huvuddelen av jordbrukarna i dessa län
skall få sina bidrag vid eller kort efter
årsskiftet.»

Örebro län ingår alltså i denna grupp,
där jordbrukarna skall få sina bidrag
senast omkring årsskiftet.

Jag beklagar att den myndighet, statistiska
centralbyrån, som skött detaljgranskningen
och utlånat handlingarna
till jordbruksnämnden tagit Örebro län

Ang. utbetalningen av vetearealbidrag,
sist vilket säkerligen inte skett av någon
som helst avoghet mot örebroarna. Jag
är övertygad om att man uppskattar
Örebro läns jordbrukare lika mycket
som andra läns.

Jag beklagar som sagt att dessa bidrag
ännu inte hunnit sändas ut, och
jag hoppas att herr Kriigel och jordbrukarna
i Örebro län skall bli glada
över om de komrne att få bidragen som
en juklapp.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill
inte ingripa i denna debatt på annat sätt
än att jag vill framhålla önskvärdheten
av att det system som tidigare inaugurerats
att vi får interpellationssvaren
hektograferade och framlagda på bänkarna
före sessionens början även i fortsättningen
kommer att praktiseras.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen
den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet på det
svenska fältsjukhuset i Korea jämte i
ämnet väckt motion;

nr 216, i anledning av väckta motioner
om den kvinnliga arbetskraftens rationella
utnyttjande inom det totala försvaret;
och

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen
avser uppförande av centralblock
vid lasarettet i Lund.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. statsbidraget till enskild väghållning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 221, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 31 mars 1952, berett riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av ett av föredragande statsrådet
tillstyrkt förslag till vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning.

Beträffande underhållsbidragets storlek
hade i den kungl. propositionen icke
förutsatts någon ändring i annan mån
än att viss uppmjukning skulle ske av
villkoret för beviljande av bidrag utöver
60 procent av den uppskattade underhållskostnaden.
Bidrag med 75 procent
av beräknade kostnader skulle sålunda
kunna utgå, när synnerliga skäl
därtill vore, medan enligt nuvarande bestämmelser
detta finge ske endast i undantagsfall,
där väghållningen kunde anses
vara i särskilt hög grad betungande
för väghållarna.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta i anslutning till årets
statsverksproposition, den ena inom första
kammaren av herr Pålsson m. fl. (I:
188) och den andra inom andra kammaren
av herr Jansson i Aspeboda m. fl.
(11:273), i vilka hemställts dels att bidrag
till underhåll av enskild väg, liksom
till i propositionen avsedd maskinanskaffnig
m. in. härför, måtte kunna
medgivas med upp till 75 procent av
kostnaderna, dels ock att sådana bidrag
måtte kunna utgå även då de avsåge väg,
som betjänade mindre än tre fastigheter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 221, i

skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört;

II. att motionerna I: 188 och II: 273, i
vad de avsåge villkoren för statsbidrag
till underhåll av enskild väg, icke måtte
bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 188 och II: 273, i
vad de avsåge statsbidrag till underhåll
av enskild väg som betjänade mindre än
tre fastigheter, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 188 och II: 273, i
vad de avsåge statsbidrag till inköp av
för underhåll av vissa enskilda vägar avsedda
större redskap, icke måtte bifallas
av riksdagen.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I de båda likalydande motionerna
I: 188 och 11: 273, vilka väckts i anslutning
till årets statsverksproposition men
vilka utskottet funnit sig böra behandla
i förevarande sammanhang, har framlagts
förslag om sådan ändring i bidragsbestämmelserna,
att underhållsbidrag
med upp till 75 procent av kostnaderna
mera regelmässigt kunde beviljas. Utskottet
vill icke bestrida, att en höjning
av bidragsprocenten ur många synpunkter
framstår såsom önskvärd. Den i det
föregående lämnade redogörelsen ger
emellertid vid handen, att Kungl. Maj:ts
förslag just åsyftar en uppmjukning av
bestämmelserna på denna punkt. I avvaktan
på resultatet härav finner utskottet
det icke lämpligt att någon ytterligare
förändring i bidragsvillkoren vidtages.
Utskottet förutsätter dock att de nya bestämmelserna
tillämpas på sådant sätt att
syftet med desamma, nämligen att bereda
de enskilda väghållarna en mera påtaglig
ekonomisk lättnad, verkligen uppnås.
»

Reservationer hade anförts

1) av herrar Näsgård, Pålsson, Svensson
i Grönvik, Åkerström och Johansson
i Mysinge, vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av motionerna
I: 188 och II: 273 i vad de avsåge vill -

Onsdagen den 3 december 1953.

Nr 30.

Ang. statsbidraget till enskild väghållning.

koren för statsbidrag till underhåll av
enskild väg, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad reservanterna anfört;

2) av herrar Karl Andersson, Näsström,
Sundelin, Bergh och Gustafsson i
Skellefteå, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

1 det av herr Näsgård m. fl. föreslagna
yttrandet hade de båda sista meningarna
i det nyss återgivna stycket avfattats
sålunda:

»I avvaktan på resultatet härav finner
utskottet det icke lämpligt att någon annan
förändring i bidragsvillkoren nu
vidtages än att orden »synnerliga skäl»
i vederbörande bidragsförfattning ersättas
med orden »särskilda skäl», vilket
torde kunna bereda de bidragsbeviljande
myndigheterna ett något större mått av
handlingsfrihet. Utskottet förutsätter därvid
att de nya bestämmelserna tillämpas
på sådant sätt att syftet med desamma,
nämligen att bereda de enskilda väghållarna
en mera påtaglig ekonomisk lättnad,
verkligen uppnås.»

Herr PÅLSSON: Herr talman! Då jag
jämte en del andra ledamöter av utskottet
avgivit den med 1) betecknade reservationen
till det föreliggande utlåtandet,
har jag funnit det nödvändigt att
ta till orda. Jag gör det så mycket hellre
som jag också är motionär i ärendet.

Jag skall först som sist tacksamt och
gärna erkänna de förbättringar som innefattas
i såväl den kungl. propositionen
som utskottsutlåtandet. Den största vinningen
ligger väl i att möjlighet till bidrag
lämnats öppen även för fastigheter,
som är till antalet mindre iin tre och
som har behov av utfartsväg. En annan
fördel är, att man har gjort en ordentlig
uppsortering av begreppen när det
gäller vägarnas benämning.

Om jag sedan övergår till motionens
syften, vill jag säga att dessa endels bär
blivit tillgodosedda och endels lämnats
obeaktade.

Den obeaktade delen gäller framför
allt och väsentligen bidragsprocenten till
underhållet. Vi har i motionen, med
hänsyn till de enskilda vägarnas stora
betydelse, ifrågasatt om inte 75 procent

2 Första kammarens protokoll 1952. Nr ,''10.

vore en ganska berättigad norm för underhållsbidraget.
Jag vill motivera detta
så, att våra byvägar i dag har en helt
annan betydelse för trafiken än för kanske
25—30 år sedan, då det närmast
gällde för vederbörande fastigheters innehavare
att ha en väg av sådan beskaffenhet,
att de kunde ta sig ut med häst
och vagn. I dag är läget ett annat. Ett
allmänt vägväsende kommer aldrig till
sin fulla rätt, om det inte i sina finaste
förgreningar löper ut i de små byvägarna
och utfartsvägarna. Dessa små vägar
är i verkligheten källådrorna för
den tunga landsvägstrafiken. Det är
mycket angeläget att dessa små vägar
får en standard, som gör det möjligt
enkannerligen för våra moderna lastfordon
att ta fulla lass redan vid vägarnas
begynnelsepunkt. Därmed nyttiggör man
både vagnarnas trafikkapacitet och den
till vagnarna bundna mänskliga arbetskraften.
Det spelar mindre roll, om vägarnas
beskaffenhet möjliggör körning
med hög eller medelhög hastighet, det
väsentliga är att vägen tillåter att man
tar fulla lass.

Håller man delta i minnet, tycker jag
nog att man måste medge att en bidragsnorm
av 75 procent är starkt motiverad.

Utskottet har inte ansett sig kunna
gå på den linjen, och vi motionärer har
resignerat. Vi är ju inte okänsliga för
de förbättringar som skett och som jag
tidigare berört.

Men vi har ändå varit några ledamöter
inom utskottet som ansett, att man
borde kunna gå till en något större uppmjukning
i fråga om bidragsgivningen.
Jag och flera med mig betraktar varje
steg som värdefullt, som ökar möjligheterna
att ge bidrag till den enskilda
väghållningen.

För närvarande gäller som bekant, att
bidragsprocenten är högst 60. Den kan
»i undantagsfall», som det heter, sättas
högre. Utskottet har i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag gjort den ändringen,
att bidragsprocenten skall kunna höjas
till 75 när »synnerliga skäl» därtill
äro. Nu menar jag för min del —- och
jag skulle tro att åtskilliga med mig har
den uppfattningen — att »synnerliga

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. statsbidraget till enskild väghållning.

skäl» inte kan åberopas annat än i undantagsfall.
Och då är man tillbaka vid
den gamla bestämmelsen, att högre bidragsprocent
skulle kunna tillämpas »i
undantagsfall».

Vi reservanter har därför velat byta
ut orden »synnerliga skäl» mot »särskilda
skäl», som vi menar skulle ge den bidragsbeviljande
myndigheten ett större
mått av frihet att lämna ett något högre
bidrag.

Jag förstår att man möjligen kan göra
den invändningen, att det är svagt att
inte statsutskottet kunnat skriva ihop sig
när skiljaktigheten inte är större. Det
har emellertid inte visat sig möjligt att
nå enighet, och vi som står för reservationen
är mycket angelägna om att få
till stånd detta utbyte av ord. Jag medger
att saken till synes inte är stor, men
jag tror att den kan ha rätt avsevärd
vikt för de enskilda väghållare som det
här gäller.

Både utskottsförslaget och reservationen
syftar ju till att de nya bestämmelserna
skall bereda de enskilda väghållarna
en mera påtaglig ekonomisk
lättnad. Vi reservanter tror att möjligheterna
att bereda lättnad blir väsentligt
större, om länsstyrelserna till rättesnöre
vid prövningen har »särskilda skäl» i
stället för »synnerliga skäl». Den senare
normen lär, såvitt jag begriper, inte
nämnvärt kunnat rubba den tidigare rådande
bedömningsgrunden om högre anslag
»i undantagsfall».

För egen del tycker jag inte att man
behöver hysa farhågor mot att lämna
länsstyrelserna denna något större
handlingsfrihet. Jag vill i det sammanhanget
erinra om vad som säges i propositionen
nr 250 angående förstärkning
av väganslagen: »Efter den decentralisering
som genomförts för väg- och
brobyggnadsverksamheten äger vägförvaltningarna
att i stort sett utan annan
begränsning än den som följer av storleken
av disponibla anslagsmedel och
arbetskraftsresurser självständigt igångsätta
och bedriva i gällande flerårsplaner
upptagna arbeten.»

Jag vill uttrycka min glädje över detta
uttalande, som just nu är aktuellt och

betydelsefullt. Men när man ger vägförvaltningarna
denna frihet förefaller det
mig som om man inte behöver hysa det
ringaste spår av farhågor för att lämna
länsstyrelserna möjlighet till en något
friare bedömning när det gäller underhållsbidragen
till de enskilda vägarna.

I sammanhanget skulle jag faktiskt
också kunna erinra om en annan passus
i samma proposition som gäller det s. k.
15-miljonersanslaget för användning då
sysselsättningsproblem och arbetsmarknadspolitiska
skäl så kräver. Om ett enskilt
eller kommunalt vägföretag fyller
de villkor som man ur sysselsättningssynpunkt
bör ställa på det skall statsbidrag
enligt propositionen kunna utgå
även från detta 15-miljonersanslag.

Jag skall inte för ögonblicket uppta
tiden längre. Jag tycker att det sagda
utgör fullgoda skäl för ett bifall till den
med 1) betecknade reservationen av
herr Näsgård och mig m. fl. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Frågan
om ökat statsbidrag till den enskilda
väghållningen är mycket omfattande
och även betydelsefull för hela
vårt lands näringsliv.

Jag vill gärna instämma med den
föregående talaren att byvägarna numera
har fått en helt annan betydelse
för den allmänna samfärdseln än de
tidigare hade. Det måste därför vara angeläget,
att dessa byvägar får en sådan
standard att de kan bära den tyngre motorfordonstrafiken.
Som den föregående
talaren redan påpekat har emellertid genom
den föreliggande propositionen en
del väsentliga lättnader åstadkommits
när det gäller hjälp till de enskilda väghållarna
såväl i fråga om nyanläggning
och förbättring av vägar som i fråga om
underhållet.

Vad som väsentligen skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna är, såsom
den föregående talaren framhållit, om
man skall ge bidrag upp till 75 procent
när »synnerliga skäl» föreligger eller —
som reservanterna vill ha det —■ när

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Ang. statsbidraget till enskild väghållning.

»särskilda skäl» föreligger. Jag skall inte
ingå på någon diskussion om vad dessa
två olika uttryck i praktiken kan
komma att innebära. Vi har i utskottet
tillmätt utskottets skrivning på den
punkten en betydligt mera avgörande
vikt än vad som ligger i de olika uttrycken.

Utskottet säger ju i sitt utlåtande på
s. 13, att utskottet dock förutsätter att
»de nya bestämmelserna tillämpas på
sådant sätt att syftet med desamma,
nämligen att bereda de enskilda väghållarna
en mera påtaglig ekonomisk lättnad,
verkligen uppnås».

Med denna skrivning förefaller det
som om även motionärerna borde ha
kunnat vara tämligen tillfredsställda, eftersom
utskottet här klart sagt ifrån till
länsstyrelserna, att tolkningen av denna
föreskrift om »synnerliga skäl» skall ske
på sådant sätt, att det verkligen blir en
lättnad för de enskilda väghållarna. Det
hade naturligtvis ur olika synpunkter
varit tacknämligt, om man nu med en
gång kunnat ta ytterligare ett steg och
sagt, att man höjer den normala bidragsprocenten
från 60 procent till 75 procent
för samtliga enskilda vägar. Vi har
emellertid inom utskottet inte vågat oss
på att i detta sammanhang gå så långt.

Jag vill erinra om att redan den uppmjukning
av bestämmelserna, som här
har föreslagits, kommer att innebära vissa
ekonomiska konsekvenser för statsverket.
Dessa bidrag till enskilda väghållare
anvisas ju under sjätte huvudtiteln
i form av reservationsanslag, som
alltså inte får överskridas utan riksdagens
medgivande. Anslaget utgör för
innevarande budgetår 9 miljoner kronor,
att avräknas mot automobilskattemedel.

Jag tror därför, herr talman, att frågan
om i vilken utsträckning staten kan
komma att lämna ökade bidrag till de
enskilda väghållarna nog mera blir eu
fråga om ökade anslag än om utformningen
av föreskrifterna i avseende på
bidragsbestämmelserna. Man kan aldrig
komma ifrån att ju flera vägar som erhåller
det högre bidraget, desto mindre
blir möjligheterna att ge bidrag till and -

ra enskilda väghållare. Det måste alltså
bli ett mindre antal väghållare, när nu
anslaget är begränsat, som kan komma
i åtnjutande av bidrag, därest man går
in för det högre procenttalet.

Det framgår av propositionen att de
utredande organen har liesiterat inför
den tanke, som det väl ursprungligen
var avsikten att fullfölja, nämligen att
i detta sammanhang åstadkomma en inventering
av de enskilda vägarna i vårt
land och behovet av statsbidrag till dessa
vägar. Man har funnit att detta problem
är av en sådan omfattning, att
det varit omöjligt att få någon som helst
uppfattning om vad det i detta avseende
kan röra sig om.

Vi vet därför i dag inte vilka konsekvenser
ett bifall till propositionen får,
och vi vet ännu mindre vilka konsekvenser
det skulle få, om vi skulle gå
ännu längre. Jag tror därför att försiktigheten
bjuder, att vi på detta område
tar ett steg i taget och avvaktar hur de
nya bestämmelserna kommer att verka.
När vi vunnit någon erfarenhet kan vi
ju återkomma och se om det finns möjligheter
att sträcka sig längre.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det är att
hoppas att i anledning av det föreliggande
utskottsutlåtandet ökat stöd skall
kunna ges till de enskilda vägarna. Det
är nämligen en av de bästa åtgärder,
som kan vidtagas för vissa områden i
landet, att det ges ökade möjligheter till
väganläggningar och till vägunderhåll.

.lag begärde ordet, när jag hörde uttalandet
om skiljaktigheterna i uttrycken
»synnerliga skäl» och »särskilda
skäl». Jag är angelägen att betona, att
jag för min del inte ser någon nämnvärd
skillnad i dessa uttryck. Jag blev
emellertid rädd för att om påståendet
att det faktiskt skulle vara en stor skillnad
mellan dessa båda uttryck skulle stå
oemotsagt, skulle vi därmed kauske bli
alltför bundna vid tolkningen av en ny
förordning.

Jag vill för min del framhålla alt myn -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. statsbidraget till enskild väghållning,
digheterna i detta fall inte bör vara alltför
hårt bundna utan att de bör kunna
laga efter läglighet. Och för min del inlägger
jag som sagt inte någon nämnvärd
skillnad i dessa uttryck. Vad som
är väsentligt i utskottets uttalande är,
vilket också herr Hesselbom nyss tryckte
på, att utskottet förutsätter att »de
nya bestämmelserna tillämpas på ett sådant
sätt att syftet med desamma, nämligen
att bereda de enskilda väghållarna
en mera påtaglig ekonomisk lättnad,
verkligen uppnås».

Avgörande för hur man skall nå denna
effekt och åstadkomma den hjälp,
som åsyftas, är att tillräckliga anslag beviljas.
Vad man nu har att brottas med
ute i länen när det gäller att stödja den
enskilda väghållningen, det är anslagens
otillräcklighet. Anslagen har lyckligtvis
ökat undan för undan, men ännu har
man inte på långt när så mycket pengar,
som man skulle vilja lämna till de
enskilda väghållarna. Jag har vid studiet
av dessa förhållanden kommit till den
uppfattningen, att det knappast finns
några medel varmed man kan hjälpa en
bygd så effektivt som just genom ökade
vägansiag. Man kan genom att bidra till
anordnande av nya vägar, där en avfolkning
har börjat och där förhållandena
är ganska besvärliga, med mycket
ringa medel nå en mycket stor effekt —
mycket större än med en hel del andra
åtgärder, som står till förfogande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
vill gärna såsom reservant understryka
vad herr Domö nyss har sagt, nämligen
att det inte är så stor skillnad mellan uttrycken
i utskottsutlåtandet och reservationen,
och jag hoppas att länsstyrelserna,
även om utskottets utlåtande antages
oförändrat, inte känner sig alltför
bundna utan tolkar dessa uttryck ungefär
såsom herr Domö nyss gjorde.

Reservationen, som vill gå litet längre
i sin motivering, får betraktas såsom ett
uttryck för den utomordentliga vikt vi
lägger vid att de enskilda väghållarna
skall få största möjliga bidrag. Därvidlag
tror jag att vi har en mycket allmän
opinion bakom oss.

Sedan vill jag, för att det inte skall
bli något missförstånd, erkänna att propositionen
utgör en avsevärd förbättring,
eftersom dess förslag innebär en
betydande utvidgning av tillämpningsområdet
för bestämmelserna om underhållsbidrag.
Vägväsendet bär ju blivit
föremål för upprustning under det sista
året när det gäller övriga anslag, och det
är inte för tidigt att även detta område
uppmärksammas. Jag hoppas att regeringen
fortsätter på den inslagna vägen.

Jag kan också helt instämma i den
motivering, som föredragande statsrådet
i ett annat avseende har anfört och som
refereras på s. 9 i utskottsutlåtandet.
Föredraganden säger där, att de i författningsförslaget
angivna orden »stor
allmänhet», »bebyggelse» o. s. v. enligt
hans mening bör anses äga tillämpning
på den bofasta befolkningen. Det har
många gånger sagts att det finns byar i
Norrland, som inte har kunnat fortleva,
därför att de inte kunnat klara sina vägfrågor.
Först när dessa byar har blivit
turistorter har de fått riktiga vägar! Det
är en skam för Sveriges statsmakter, om
sådant sker, och jag hoppas att denna
proposition måtte betyda, att en dylik
utveckling motverkas.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är en viktig sak att
de myndigheter, som har att verkställa
ett beslut, vet hur de skall tyda motiveringen
för den bestämmelse som skall
tillämpas. Nu har reservanternas talesmän
anfört att deras reservation endast
innebär, att de skulle vilja ha en något
välvilligare motivering, men samtidigt
uttalade herr Näsgård, som står såsom
första namn under reservationen, att han
var belåten med herr Domös sätt att tyda
de olika formuleringarna.

Jag kan inte finna annat än att reservanterna
sålunda har nått sitt syfte,
nämligen att här få en tydning av utskottets
utlåtande, som faktiskt överensstämmer
med reservationens syfte, och

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

detta så mycket mera som det inte kommit
någon gensaga från utskottets talesmän.

Jag instämmer själv i herr Domös anförande
och anser således att man bör
kunna tyda de olika uttrycken på det
sätt som han gjorde. Jag förmodar därför,
att när herr Näsgård alltjämt yrkade
bifall till reservationen var det med ett
instämmande i herr Domös tydning men
dock såsom en sista åtgärd för att hävda,
att reservanterna med kraft understryker
att myndigheterna bör tyda formuleringen
så välvilligt, som reservanterna
här har avsett.

1 och med vad jag nu sagt har jag
icke något yrkande, herr talman.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Det är
inte mycket att tillägga, men ett avsnitt
i herr Hesselboms anförande tycker jag
dock inte bör stå alldeles oemotsagt,
nämligen vad herr Hesselbom sade om
anslagets storlek. Han framhöll att anslaget
inte får överskridas, och han menade
att resultatet av en välvilligare bidragsgivning
endast skulle leda till att
ett mindre antal företag skulle komma
att få bidrag.

Det är klart att man kan resonera så,
om man tror att vad som just nu utgår
innebär en absolut gräns för detta anslag.
Men om det är fråga om ett angeläget
ändamål får man väl ändå tänka
sig möjligheten att ett anslag kan höjas,
och så även i detta fall. Jag har velat
bemöta herr Hesselboms uttalande
med denna erinran.

Sedan vill jag, herr talman, tacksamt
notera den välvilliga tolkning, som herr
Domö och herr von Heland lagt in i den
formulering, som vi här har talat om.
Det är ju tacknämligt att det har sagts
här i kammaren. Jag har för mig att det
blir en viss skillnad på de båda formuleringarna,
helt och hållet heroende på
vilka som skall tolka dem. Då är det ju
synnerligen bra, att det i debatten har
sagts så pass mycket från länsstyrelsernas
sida. -—- Jag sökte i mitt första anförande
betona att bägge linjerna oaktat
skiljaktighet i uttryckssättet ändock syf -

Ang. statsbidraget till enskild väghållning,
tade till att giva de enskilda väghållarna
ett bättre ekonomiskt stöd, men att reservationen
ger ett något större mått av
handlingsfrihet för de prövande och beviljande
myndigheterna, d. v. s. länsstyrelserna.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
hegärt ordet för att anmäla, att jag i
statsutskottet röstat med dem, som ville
byta ut orden »synnerliga skäl» mot orden
»särskilda skäl» på grund av den
lilla nyansskillnad, som härigenom uppstår,
men att jag icke ansett mig kunna
ställa mig på deras sida, som här inför
kammaren ville fullfölja den striden.

Jag ansåg mig få rätt i mina farhågor
om risken av ett sådant fullföljande,
när herr Pålsson hade sitt första inlägg.
Jag var rädd för att en strid om den
verkligt exakta innebörden av de båda
uttrycken »synnerliga» å ena sidan och
»särskilda» å andra sidan skulle kunna
föranleda en mera restriktiv tolkning av
tillämpningen av de nya statsbidragsvillkoren
än man egentligen hade avsett.
Nu har emellertid reservanternas
talesman, herr Pålsson, i sitt senaste inlägg
anslutit sig till den linje i fråga om
tolkningen, som både herr Domö och
herr andre vice talmannen givit uttryck
åt. När så är fallet, har denna diskussion
om ordens innebörd — som jag
befarade skulle kunna bli till skada för
oss, som vill hjälpa de väghållare det här
är fråga om — i stället givit till slutresultat,
att inte bara tillämpningsområdet
har utvidgats utan också att man
skall ha en mera generös bedömning än
tidigare då det gäller storleken av procentsatserna
för bidragen. De farhågor
jag hyste kan alltså numera få anses
undanröjda. Det förefaller mig således,
som om diskussionen givit ganska tydliga
besked om hur vi anser att tillämpningen
bör vara.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Med
anledning av herr Pålssons andra anförande
anser jag mig böra säga ytterligare
några ord.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Om en ny kustradiostation på sydkusten.

När jag påpekade att de bidrag det
här gäller erhölls ur ett reservationsanslag
var det för att poängtera, att frågan
om ökat bidrag till enskilda väghållare
nog mera är att betrakta som en anslagsfråga
än som en fråga om ett utbyte av
ett eller annat ord i den författning, som
skall reglera anslagets användande.

Jag vill i det fallet hänvisa till vad
herr Domö anförde — han kunde med
sin större erfarenhet på detta område
just understryka, att det var bristen på
medel som var det mest avgörande när
det gällde att kunna hjälpa de enskilda
väghållarna. Jag kan inte komma ifrån,
herr talman, att med den ökade konkurrens
i fråga om användandet för olika
ändamål av automobilskattemedlen, som
vi nog måste räkna med i framtiden,
när det blir större möjligheter att bygga
och underhålla vägar, det samtidigt blir
mindre eller i varje fall begränsade möjligheter
att finansiera denna utökade
verksamhet. Vi måste därför hålla i minnet
att det till syvende og sidst blir en
fråga om riksdagens möjligheter att ställa
erforderliga medel till förfogande.

Det var detta jag ville klargöra, och
jag hyser den förhoppningen, att det
skall bli möjligt för riksdagen att nästa
år även öka på reservationsanslaget för
bidrag till underhåll av enskilda vägar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
ett godkännande av den av herr Näsgård
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om en ny kustradiostation på sydkusten.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
nr 219, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
behovet av en ny kustradiostation
på sydkusten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Björnberg och Arrhén (I: 240) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Bästekille (II: 313), hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte fästa uppmärksamheten
på behovet av en ny kustradiostation
på sydkusten och hemställa, att
Kungl. Maj:t ville låta förbereda planerna
för en sådan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 240 och II: 313 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I utskottets utlåtande har
redovisats telegrafstyrelsens yttrande,
och däri framhåller telegrafstyrelsen
bl. a. följande: »Olycksfrekvensen vid
Sandhammaren och svårigheterna för
nödställda fartyg att snabbt komma i
förbindelse med en kustradiostation är
en säkerhetsfråga, som måste lösas i
samband med sjöräddningstjänsten, vilken
för sydkusten har sin central i
Karlskrona radio, tillhörig marinen.
Det torde ankomma på chefen för marinen
att yttra sig över de åtgärder, som
lämpligen kunna vidtagas i detta hänseende.
»

Samtidigt framhåller utskottet i sin
första mening, att av telegrafstyrelsens
i ärendet avgivna remissyttrande framgår,
att något behov av en ny kustradiostation
på sydkusten knappast kan
anses föreligga.

Herr talman! Jag förmodar att denna
fråga behandlats av statsutskottets fjärde
avdelning. Jag är sålunda inte säker
på att första avdelningen har undersökt
frågan. Men det är ofta på det sättet, att
frågor kommer upp här i riksdagen, som
berör flera myndigheter, och detta är
här fallet. Den passus, som jag började
med att läsa upp ur telegrafstyrelsens
yttrande, rör nämligen inte fjärde avdelningen
utan första avdelningen, eftersom
det är en militär fråga. Jag är
alltså inte säker på att utskottet förvis -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

sat sig om att inte marinchefen har
önskemål beträffande Karlskrona radiostation.

Nu vet jag att det finns ett äskande
om att få till stånd en ombyggnad av
denna radiostation, och detta önskemål
har fortifikationsförvaltningen anmält i
sina anslagsäskanden för budgetåret
1953/54. Det är emellertid beklagligt att
anspråken när det gäller den militära
sektorn är så stora, att det måste göras
inskränkningar i de förslag, som regeringen
framlägger, och då har överbefälhavaren
att prioritera nr militär synpunkt
de förslag, som han anser vara
de mest nödvändiga. Jag tror att det
finns anledning för första avdelningen
i statsutskottet att årligen följa denna
prövning när det gäller prioriteten av
försvarsanslagen. Ofta äir det på det
sättet, att de militära äskandena även i
viss utsträckning berör civila önskemål.
Här har vi ett sådant fall beträffande
radiostationen i Karlskrona. Jag har
alltså den uppfattningen att denna fråga
inte får bedömas enbart ur militär
synpunkt, utan här föreligger det ett
tydligt bevis för att den måste bedömas
även ur civil synpunkt. Om anlagsbeviljandet
endast bedömes ur rent militär
synpunkt, kan det nämligen komma att
skära sig.

Jag vet att det finns flera frågor där
det ligger till på samma sätt. Jag kan ta
som exempel frågan om varvet i Karlskrona,
som är ett närliggande fall och
som också berör mycket viktiga civila
frågor. Men när det gäller iståndsättandet
och underhållet av varvet i Karlskrona
kommer det säkerligen an på vad
överbefälhavaren anser sig kunna prioritera,
och han kanske anser att helt
andra ändamål bör prioriteras ur rent
militär synpunkt. Jag har haft anledning
att diskutera dessa frågor med
överbefälhavaren ur rent militär synpunkt,
där jag inte är riktigt säker på
att vi är helt överens, men dessa frågor
bör enligt mitt förmenande bedömas
även ur civil synpunkt.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att påpeka dessa saker, då vi
här fått ett så tydligt bevis för hur ofta

Om en ny kustradiostation på sydkusten,
det kan vara på det sättet, att ett bedömande
av en fråga ur civil synpunkt
kan vara beroende av även det militära
ställningstagandet.

Jag hemställer alltså, att statsutskottets
första avdelning måtte följa detta
ärende, när nästa års proposition i ämnet
kommer på riksdagens bord.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Utskottet
har här haft att ta ställning till
en motion, som syftar till uppförandet
av en ny kustradiostation på sydkusten.
När telegrafstyrelsen förklarat att något
behov av en ny kustradiostation på sydkusten
inte föreligger, har vi i utskottet
inte kunnat komma till något annat yrkande
än att motionen inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Vi har
inte haft vare sig anledning eller ens
möjlighet att ingå på en prövning av
den av herr von Heland nu aktualiserade
frågan om en förbättring av marinens
radiostation i Karlskrona.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
andre vice talmannen citerade ett yttrande
från telegrafstyrelsen. Herr von
Heland borde ha citerat telegrafstyrelsen
på ett annat ställe, nämligen nederst
på första sidan, där det gäller frågan
om Blekinge radio. Telegrafstyrelsen säger
bl. a. följande: »Telegrafstyrelsen har
emellertid för avsikt att så snart materiel
kan erhållas utöka sändareffekten
hos Blekinge radio, vilken för närvarande
är relativt låg, varigenom fartygen
skulle kunna bättre mottaga denna
station.»

Där har alltså ett av de önskemål,
som herr von Heland talade om, såvitt
jag förstår, blivit tillgodosett. Jag tror
således inte att man behöver blanda
in första avdelningen i ett fall som det
förevarande. En annan sak är däremot
om sjöräddningstjänsten.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag vill endast påpeka, att

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Om användande för vägändamål av sten
telegrafstyrelsens yttrande bygger på att
allting är bra inom den marina radiostationen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om användande för vägändamål av sten
från odlad jord m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 220, i anledning av väckt motion
om användande för vägändamål av
sten, som undanröjes från odlad eller
odlingsbar jord.

I en inom första kammaren av herr
Alfred Nilsson väckt motion (1:257)
hade hemställts, att riksdagen ville uttala
sig för en utredning genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens försorg
om möjligheten av att för vägändamål
använda sten, som undanröjdes från odlad
eller odlingsbar jord.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 257 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Statsutskottet har i detta ärende
skrivit ganska välvilligt, men det skulle
ha varit önskvärt om skrivningen hade
fått en mera positiv inriktning.

För några år sedan interpellerade jag
kommunikationsministern och frågade,
om det inte fanns någon möjlighet att
uppnå ett samarbete med vägförvaltningarna
på det sättet, att dessa köpte upp
sådan skärvad sten, som erhölls vid uppröjning
av åkerjorden. Jag fick den
gången av kommunikationsministern till
svar, att jordbrukarna fick uppta förhandlingar
med vägförvaltningarna, men
att han inte ansåg att man kunde ålägga
dem att uppköpa denna sten på grund
av att detta i viss mån skulle kunna
anses som subventioner till jordbrukarna.

När statsutskottet här har hänvisat till
att man skall försöka få till stånd ett

från odlad jord in. m.
samarbete med vägförvaltningarna för
att få avsättning för den skärvade stenen,
vill jag säga att det på den punkten
nog inte finns så stora möjligheter.
Man har i stället från vägförvaltningarnas
sida gått in för att förvärva rätt att
bryta sten i berg och där sätta upp maskiner
och krossa den sten, som behövs
för vägarna. Man räknar emellertid inte
med de stora kostnader som föranleds
av de långa körsträckor, som det med
en sådan ordning ofta blir. Det händer
att bilarna får köra flera mil för att
hämta stenen. Om vägförvaltningarna i
stället av jordbrukarna köpte sten, som
ligger skärvad utmed vägarna, skulle säkerligen
det högre priset för denna sten
utjämnas tack vare de lägre transportkostnaderna.
Det är självklart, att kostnaderna
för skärvning av sten ute på åkrarna
blir större än kostnaderna, då
man spränger i berg och krossar stenen
där. Om man räknar med övriga omkostnader
tror jag emellertid att det hela
jämnar ut sig, om man tar stenen från
åkrarna.

Jag tror också att det är anledning
att i detta sammanhang tänka på den
arbetslöshet som börjar uppstå i kommunerna.
Under 1930-talet hade vi möjlighet
att anställa en hel del av de arbetslösa
vid vägarbeten tack vare att
vägkassorna köpte den upplagda stenen.
Nu tror jag inte en enda jordbrukare begär
att få ersättning annat än för skärvningen
av stenen. De kommer nog inte
att begära att få någon betalning för
att de kör stenen till lagringsplatsen
utmed vägarna och för att de ställer dessa
lagringsplatser till förfogande. Om
vägförvaltningarna håller på sin uppfattning,
att de inte skall betala mera
för denna sten än vad det kostar att
spränga i berg, kommer man fram till
den slutsatsen, att det är omöjligt för
jordbrukarna att konkurrera.

Det skulle säkerligen vara av mycket
stort intresse att få veta, vilka transportkostnader
vägförvaltningarna har. Skulle
man få kännedom om det, skulle man
nog finna att det vore billigare att köpa
stenen från jordbrukarna.

Jag tror också att det skulle vara

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Ang. statsbidraget
lämpligt att vägförvaltningarna i större
utsträckning utlämnade stenkrossningsarbetena
på entreprenad. Jag tror att
det skulle innebära en vinst för hela
det svenska samhället, ty det finns många
maskinstationer o. d. som vintertid gärna
skulle åtaga sig ett sådant arbete.
Jag tror också att man på det sättet
skulle nå ett bättre resultat än vägförvaltningarna
gör när de bedriver arbetet
i egen regi.

Jag skall inte, herr talman, yrka bifall
till motionen, då vi har motionären
här i kammaren. Det vore nog också
lönlöst att göra det, när statsutskottet
enhälligt avstyrkt motionen. Jag vill bara
säga, att jag tror att det skulle ha
varit lyckligare, om statsutskottet varit
mera positivt inställt och givit vägförvaltningarna
direktiv att rätta sig efter.
Med utskottets vaga skrivning tror jag
inte att det finns någon möjlighet att
komma till rätta med förhållandena på
denna punkt.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag kan instämma i det mesta av
vad den föregående talaren anförde. Som
motionär hade jag naturligtvis gärna
sett, att utskottet varit ännu mera positivt.
Anledningen till att jag emellertid
i statsutskottet inte gick emot fjärde avdelningen
var att jag likväl fann, att
man var ganska välvilligt inställd. Utskottet
anför nämligen: »Utskottet finner
för sin del syftet med förevarande
motion väl värt att beakta icke minst
ur naturskyddssynpunkt», och i fortsättningen
skriver utskottet att vägförvaltningarna,
där så befinnes ekonomiskt
försvarbart, bör välvilligt pröva de
framställningar om avyttring av sten
som må göras av vederbörande markägare.

•lag yttrade dock i statsutskottet, att
man kanske hade lov att tvivla på huruvida
vägförvaltningarna komme att tillräckligt
tillgodose de önskemål, som jag
hade framställt i motionen, och jag förbehöll
mig att i så fall få återkomma.

till städernas väg- och gatuhållning m. m.

Det händer alltsomoftast att det ligger
uppskärvad sten vid sidan av en väg,
som ombyggs, men att vägförvaltningen
inte köper den stenen. Man kör i stället
sten från ett berg, som ligger långt därifrån,
och så får stenhögen ligga där
och skräpa till förfång för markägaren
och utan nytta för någon. Inte minst ur
naturskyddssynpunkt är detta tråkigt.

lag vågar emellertid hoppas att vägförvaltningarna
ändå skall ta någon hänsyn
till statsutskottets här föreliggande
uttalande. Det gör att jag känner mig
rätt nöjd. Jag hyser då samma förhoppning
som herr Elofsson, att vägförvaltningarna
måtte beakta detta spörsmål på
ett helt annat sätt än tidigare.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Ang. statsbidraget till städernas väg- och
gatuhållning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 221, i anledning av väckt motion
angående vissa frågor om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i städer
och stadsliknande samhällen.

I en inom första kammaren av herr
Edvin Thun väckt motion (I: 256) hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa dels om
utredning, där städer och stadsliknande
samhällen vore väghållare, huruvida nu
gällande uppfattning av begreppet »för
biltrafiken viktiga gator och vägar»
finge anses vara rättvisande med hänsyn
tagen till det ökade motorfordonsheståndet,
dels om utredning med avseende
på ändrade bestämmelser, där städer
ocli stadsliknande samhällen vore
väghållare, för erhållande av retroaktivt
statsbidrag för gatu- och vägarbeten,
som funnes upptagna i godkänd
femårsplan men som på grund av speciella
omständigheter ansetts nödvändi -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. statsbidraget till städernas väg- och
ga att utföra, innan statsbidrag härför
kunnat erhållas, dels ock om utredning
av möjligheten, oberoende av om väghållningsåtagande
förelåge, att inordna
vissa allmänna parkeringsplatser under
de statsbidragsbestämmelser, som nu
gällde med avseende å för biltrafiken
viktiga vägar och gator.

Utskottet, som inhämtat yttranden
över motionen från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt svenska stadsförbundet,
hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Med hänsyn till motorfordonstrafikens
starka utveckling under senare år
med därav föranledda ökade kostnader
för väg- och gatuhållningen i städer
och stadsliknande samhällen, som äro
väghållare, finner utskottet i likhet med
motionären och de i ärendet hörda remissorganen
starka skäl tala för att en
utredning verkställes rörande tolkningen
och tillämpningen av det i gällande
statsbidragsförordning förekommande
uttrycket »allmän väg eller gata, som är
för biltrafiken viktig». Jämväl frågan
om vissa allmänna parkeringsplatsers
ställning i statsbidragshänseende synes
vara förtjänt att närmare undersökas.
Däremot kan utskottet icke ansluta sig
till motionärens uppfattning angående
lämpligheten av utsträckt retroaktivitet
med avseende på statsbidragsgivningen.

Utöver de synpunkter som liärutinnan
anförts av remissinstanserna vill utskottet
erinra om att på förevarande område
redan nu föreligger en stark eftersläpning,
vilken medför betydande administrativa
olägenheter.

Såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande framgår, har styrelsen
nyligen föreslagit tillkallande av
särskilda sakkunniga för utredning av
frågan om ändrade bestämmelser rörande
statsbidrag till städernas väg- och
gatuhållning. Genom beslut den 14 mars
1952 har Kungl. Maj:t förklarat, att detta
förslag framdeles skall tagas under
omprövning. Därest en sådan utredning
igångsättes, vilket utskottet finner befogat,
torde av densamma till behandling
böra upptagas de av motionären aktua -

gatuhållning m. m.

liserade spörsmålen i av utskottet tillstyrkt
omfattning. De ekonomiska konsekvenserna
av ett genomförande av de
förslag som utredningen må framlägga
torde jämväl böra närmare belysas.

Under åberopande härav får utskottet
hemställa, att riksdagen må, med anledning
av motionen 1:256, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om åtgärder i av utskottet
angivet syfte.»

Reservation hade avgivits av herr Edvin
Thun, som dock ej antytt sin mening.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman!
Det kanske kan anses omotiverat att jag
som motionär i denna fråga begär ordet,
när utskottet i väsentliga delar uttalat
sig positivt och förordar utredning
av de i motionen berörda frågorna. Jag
skall emellertid med några ord beröra
en fråga, där utskottet inte har anslutit
sig till den uppfattning, som jag uttalat
i motionen. Den rör lämpligheten av utsträckt
retroaktivitet med avseende på
statsbidragsgivningen för gatu- och vägarbeten.
Utskottet erinrar därvidlag om
att på förevarande område föreligger en
stark eftersläpning, som gör att det inte
är lämpligt att vidta någon förändring.

Syftet med mitt förslag var att bereda
städerna större möjligheter till planläggning
på längre sikt av arbeten på genomfartsleder,
som enligt nu gällande
bestämmelser berättigar till statsbidrag.
För dessa arbeten utgår bidraget för
närvarande till de städer, som är väghållare,
med 95 procent av kostnaderna.
Med hänvisning till att man tidigare under
1930-talet har kunnat konstatera, att
den då rådande större friheten för väghållarna
att starta sådana arbeten, som
berättigar till statsbidrag, skapat rätt
stora administrativa problem, bär utskottet
inte ansett sig vilja förorda en
utredning av frågan.

Jag tycker trots de argument, som anförts,
att frågan är värd ett beaktande
med hänsyn till att den ur beredskapssynpunkt
har ett stort intresse. Skulle
man ge städerna, som för närvarande är

Onsdagen den 3 december 1953.

Nr 30.

Ang. statsbidraget till städernas väg- och gatuhållning m. m.

väghållare, större möjligheter att planlägga
verksamheten under en längre tid
än som nu är fallet — nu är tiden nämligen
endast två år — skulle det också
bli möjligt att vid en eventuell arbetslöshetskris
ha större tillgång till arbetsobjekt
inom de städer som det här gäller.
När tiden nu är begränsad till två
år, är det alldeles klart att städerna inte
kan ha intresse av att planlägga arbetena
för en längre tid, vilket utan tvivel skulle
vara erforderligt för att erhålla en sådan
beredskap som jag nu har talat om.
En sådan planläggning skulle givetvis
medföra betydande utgifter för städerna
utan att de har klart för sig, om de kommer
att få täckning för utgifterna genom
statsbidrag.

För närvarande är förhållandena sådana
att åtskilliga av våra svenska städer,
som för närvarande är väghållare,
på grund av den press, som befolkningen
utövar på de beslutande kommunala
organen, tvingas att igångsätta arbeten
utan att få skäliga statsbidrag. Jag skulle
kunna peka på åtskilliga sådana fall, där
det på grund av de snäva bestämmelserna
inte har varit möjligt att få ersättning
ens för absolut nödvändiga arbeten.

■lag förstår att det med hänsyn till utskottets
bestämda uttalande för närvarande
inte är möjligt att tänka sig någon
ny utredning på denna punkt. Jag vill
emellertid ändå såsom min övertygelse
framhålla att det trots de nackdelar, som
man på grund av de friare bestämmelserna
under 1930-talet kunde konstatera,
borde vara möjligt att skapa ett system
som skulle medge städerna större frihet
atl inom en vidare ram planera de arbeten,
som berättigar till statsbidrag.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det föreliggande
utskottsutlåtandet berör en
fråga med rätt många problem, och det
är naturligtvis mycket önskligt att den
utredning, som utskottet föreslår, kommer
till stånd. Jag tror emellertid inte
att man kan komma till rätta med de
nackdelar som herr Thun sist berörde
genom att gå fram på den av honom anvisade
vägen med retroaktiva statsbidrag.

Man får nog i stället söka andra utvägar
för att komma till rätta med de nuvarande
bristerna.

Det är nog så, herr talman, att med
de bestämmelser och anordningar, som
vi nu har, är väghållningen inom städer
och intill städer i många fall mycket
bristfällig. Det sammanhänger med att på
städerna har kommit att läggas nya pålagor
genom inkorporeringar och genom
den nya kommunsammanslagningen,
varigenom många städer fått sitt område
mycket förstorat. De skall hålla de viktigaste
vägarna där, och det är de inte
alltid vuxna. Jag tror att man måste se
sanningen i vitögat och säga, att de inte
har tillräckliga resurser, att de ibland
inte har tillräcklig teknisk expertis till
sitt förfogande och framför allt inte har
den maskinpark som erfordras för att
hålla de genomfartsvägar och vägar
utanför de egentliga samhällena, som
jag närmast syftar på, i tillfredsställande
skick. Detta gäller i huvudsak de
mindre städerna. Därför tror jag att den
utredning, som här skall göras beträffande
förhållandena i städerna och om
vilket slags gator och vägar som skall
kunna bli berättigade till statsbidrag, bör
ta upp hela spörsmålet så att det rent av
överväges, om inte tillfarts- och genomfartsvägar,
som nu hålles av städerna,
skall ingå i den allmänna väghållningen.
Skillnaden blir ju den, att städerna
nu får 95 procent i ersättning, men om
vägarna övertoges av den allmänna väghållningen,
skulle full ersättning utgå
för dessa gator och vägar.

Jag skall inte ge mig närmare in på
vilka konsekvenser detta kan medföra,
men ur rationaliseringssynpunkt och i
fråga om önskvärdheten att få vägarna
kring städerna i ett skick, som vore någorlunda
jämställt med andra vägars
längre utanför städerna, så behöver här
göras andra överväganden än de här
ifrågasatta. Särskilt de små städerna med
stora områden bar nu en alltför stor belastning
genom sin stora väghållningsskyldighet.
Jag vill då föra fram den tanken,
att man tar upp detta spörsmål till
grundligare övervägande än vad det nu
bär varit tal om. Tag som exempel frå -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Ang. statsbidraget till städernas väg- och
gan om anordnandet av förbivägar kring
eller nya genomfartsvägar genom städerna.
Sådana frågor blir ibland liggande
mycket länge. Man kanske har
gjort i ordning vägar, som går fram
emot städerna, men så ligger där ett område
i vägen till förfång för trafiken
därför att man inte är på det klara med
hur det skall bli ordnat. Jag vill inte beskylla
vare sig städer eller andra för att
eftersätta sina skyldigheter, men jag vågar
konstatera, att förhållandena inte är
bra sådana de nu är, och jag tycker att
det bör sägas vid detta tillfälle.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman!
Jag kanske kan få omnämna i fråga om
pågående vägarbeten, liggande inom städernas
planlagda område där städerna
alltså har ansvaret för väghållningen,
att det för närvarande finns åtskilliga
städer, som ligger ute med betydande belopp
i förskotteringar på grund av att
statsmedlen inte räcker till. Det är ett
konstaterande, som man kanske får göra
med beklagande — det är nämligen
fråga om städer, som har en ganska hårt
pressad ekonomi. Det är inte så att det
skett någon eftersläpning i arbetena från
dessa städers sida, utan det är bristen
på statsbidrag som skapar vissa risker
för att dessa arbeten eventuellt skall avbrytas.
Jag har själv erfarenhet av dessa
problem, och det är just därför jag
nämner detta. Jag skulle nog tro att
det hade varit lämpligt att riksdagen innevarande
höst hade anvisat vissa medel
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att denna skulle ha haft möjlighet
att på ett bättre sätt än som nu sker
kunna reglera en del sådana ekonomiska
detaljer. Det är ingenting att göra
åt den saken nu, men jag har ändå
velat beröra den. Jag försvarar inte städerna,
i den mån de, som herr Domö
säger, har syndat beträffande sina skyldigheter
att hålla vägarna i tillfredsställande
skick, men jag vill framhålla att
de nuvarande förhållandena och bl. a.
vad jag senast berört utgör en kraftig
broms i deras arbete. Det har nog t. o.
m. från en del städers sida ifrågasatts

gatuhållning in. m.

att sloppa arbetena, när del inte finns
möjlighet att få ut det statsbidrag, som
skäligen borde utgå.

I övrigt är det som herr Domö sagt
så, att frågan som sådan är av mycket
stor betydelse och att den bör prövas
mycket ingående på det område, som
här speciellt framhållits.

Herr DOMÖ: Herr talman! I mitt yttrande
nyss får inte inläggas något allmänt
klander emot städerna. Jag är alldeles
för väl insatt i städernas vägförhållanden
för att vilja rikta en sådan
anklagelse mot dem. Men jag har konstaterat
att särskilt efter den stora kommunförändring,
som nu har skett, enligt
vilken städerna plötsligt fått sig stora
områden anvisade där de skall ordna
med väghållningen, är det, med de resurser
städerna har, inte möjligt att
ordna väghållningen på ett i allo fullgott
sätt. Det är just den springande
punkten. Då ligger det nära till hands
att söka en lösning efter den linjen att
städernas väghållningsskyldighet överföres
på det allmänna när det gäller viktiga
genomfartsleder. På det sättet finge
man en anordning, som åstadkomme
samtidig planering och sammanhängande
utbyggnad av genomfartsleder, varigenom
flaskhalsar vid städerna undgås.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
är den förste att vilja instämma i uttalandet,
att det råder mycket stora brister
speciellt i fråga om genomfartsvägarna
i åtskilliga av våra städer och framför
allt i våra mindre städer. Jag har
i min egen landsända mången gång kunnat
konstatera, hurusom mindre samhällen,
där vägdistriktet är väghållare, har
det betydligt bättre ordnat med gator
och genomfartsleder än vad städerna
har kunnat åstadkomma, därför att de
senare måst vänta på statsbidrag innan
de haft möjlighet att sätta i gång arbetena.
Det torde därför inte bland oss,
som har deltagit i denna debatt, råda
några delade meningar om att det vore

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Ang. statsbidraget till städernas väg- och gatuhållning m. m.

önskvärt, att en upprustning kunde
åstadkommas när det gäller just städernas
bidragsberättigade gator och vägar
och speciellt deras genomfartsleder. Men
jag tror inte, att det problemet kan lösas
efter de riktlinjer, som herr Thun
här angivit i sin motion, nämligen att
man skulle få igångsätta arbeten i förskott
och sedan få statsbidrag i efterskott.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
påpekat, vilka konsekvenser detta ledde
till när det gällde de olika vägdistrikten
under trettiotalet, och man kan dra
fram åtskilliga andra exempel, inte minst
när det gäller frågan om bidrag till vatten-
och avloppsledningar. Om man går
in för ett system, enligt vilket arbetena
först utförs och man sedan ställer sig i
ko för att få statsbidrag, råkar man
snart in i absolut ohållbara förhållanden,
som kan leda till att de anslag, som
står till förfogande, inte ens räcker till
för att klara upp kostnaden för redan
utförda arbeten, och detta stoppar upp
hela utvecklingen.

Jag tror därför att vi bör försöka komma
fram efter helt andra linjer för att
kunna lösa detta problem än de av motionären
anvisade. Det kan diskuteras,
huruvida man inte borde övergå till
längre perioder än den tvåårsperiod,
som det nu arbetas med, för att därigenom
få till stånd en bättre planläggning.

Vad slutligen beträffar önskemålet att
i en situation av lokal arbetslöshet kunna
igångsätta arbeten även på städernas
gator och vägar, kommer den möjligheten
att öppnas genom det förslag till
förstärkning av vissa viiganslag, som
riksdagen kommer att få ta ställning
till under niista vecka. Det förslaget går
just ut på att det skall anvisas medel,
som myndigheterna kan använda till
praktiskt taget vilket ändamål som helst,
både för att bygga enskilda vägar, för
att bygga gator och vägar i städerna
och för andra vägarbeten. Det önskemål
i detta avseende, som herr Thun framförde,
kommer diirför i viss mån att
bli tillgodosett.

•lag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman!
Till herr Domö vill jag säga, att det redan
finns möjligheter för städer som är
väghållare att träffa uppgörelse med vägdistrikt
om sådana vägar, som har direkt
anslutning till vägdistriktens områden
och som ligger utanför de stadsplanelagda
områdena för att få in dessa
vägar under distrikten, vilka då kan utföra
arbetena. Jag har själv varit med
om att diskutera fram en sådan sak för
inte så länge sedan, och det visade sig
inte möta några större svårigheter.

Herr Hesselbom sade, att det i och
med ett riksdagsbeslut nästa vecka skulle
beredas möjlighet för vederbörande
vägmvndigheter att ställa erforderliga
medel till förfogande för att klara av
—- efter vad jag förstod — de förskotteringar,
som jag här har talat om. Det
ligger faktiskt så till att de medel, som
anvisas för bl. a. detta ändamål, inte
torde komma att räcka till, om de skall
tjäna även de andra ändamål, som de
är avsedda för. De undersökningar som
jag har gjort har klarlagt detta, och städerna
kan alltså inte räkna med att få
ut sina statsbidrag fullt ut under nuvarande
förhållanden.

Vad sedan beträffar frågan om att utsträcka
de nuvarande tvåårsplanerna
och gå över till fyra eller fem år, så ligger
det, som jag tidigare sade, mycket
i den tanken just ur beredskapssynpunkt.
Då städerna har tvåårsplaner och
får sig anvisade statsmedel till vissa arbeten,
så lägger man in dessa arbeten i
sina beräkningar på sådant sätt, att det
med den ordinarie arbetskraft som står
till förfogande skall vara möjligt att utföra
dem inom den avsedda tiden. Men
sedan kommer det kanske ett meddelande
från länsarbetsnämnden, att staden
måste vidtaga vissa åtgärder för att
möta en befarad arbetslöshet, och då är
det närmast vägarbeten och sådant som
faller i tankarna. Om man då har förberett
det hela enligt nu gällande förutsättningar
blir det inte möjligt att med
tämligen kort varsel siitta i gång sådana
arbeten. Man kan då endast svara, att
man för två år har planerat ordinarie
arbeten med den arbetsstvrka och de

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Om byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

maskiner som staden har till sitt förfogande,
och alltså kan man inte i en hast
bereda det arbete för motverkande av
arbetslöshet som anses vara av behovet
påkallat. Detta skulle däremot vara möjligt,
om planeringen omspände en längre
tid, förslagsvis fyra eller fem år.
Då hade man vissa möjligheter utöver
de två års arbeten som vanligen ingår
i den ordinarie planen. Jag har ansett
att detta är av mycket stor betydelse;
det kanske är en av de viktigaste frågorna
här.

Jag tror att den diskussion som förts
ändå i någon mån kan bidraga till att
man på nytt prövar denna sida av saken,
trots att utskottet icke uttalat sig positivt,
och jag är glad över herr Hesselboms
yttrande här, att det kanske skulle
vara skäligt att tänka sig en förlängning
av tvåårsperioden.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Herr
Thun tycks ha missförstått mitt yttrande.
Jag syftade på det anslag, som Kungl.
Maj:t efter äskande av arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit att riksdagen
skulle bevilja till vissa vägarbeten och
som skulle kunna disponeras speciellt
för att sätta i gång vägarbeten, då man
kan utnyttja friställd arbetskraft. Detta
anslag kan ju inte användas för utbetalande
av retroaktiv ersättning för redan
utförda arbeten.

När det gäller frågan om en förlängning
av nu gällande tvåårsperiod i avseende
på gatu- och vägarbeten i städerna
vill jag understrycka att jag i det
sammanhanget använde ordet »kanske».
Jag vågar i dag inte ha någon bestämd
uppfattning om huruvida den vägen är
framkomlig eller inte.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 222, i anledning
av väckta motioner om förbättring av
samfärdselförbindelserna i viss del av

Norrbottens län, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om byggande av en järnväg Luleå—
Karlsborgsverken.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 223, i anledning av väckt motion
om byggande av en järnväg Luleå
—Karlsborgsverken.

I en inom första kammaren av herr
Helmer Persson väckt motion (I: 338)
hade föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till innevarande års riksdag att
senast år 1953 påbörja byggandet av
järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen 1:338 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Det problem som jag ställt i denna
motion, nämligen att bygga järnväg
till norra kustbygden i Norrbotten, har
det ju kannstöpts om i riksdagen i sammanlagt
35 år, men hittills har ansträngningarna
inte givit åsyftat resultat.
Man har mött ett benhårt motstånd
dels från järnvägsstyrelsen, dels från
riksdagsmajoriteten, och naturligtvis
också från de privata kapitalintressegrupperna.
1917 begynte i järnvägsstyrelsen
en utredning angående en bana
från Morjärv till Kalix. Denna utredning
blev färdig 1921, och i den sade
man bl. a., att »banans betydelse för
traktens talrika befolkning vore så stor,
att banan förr eller senare måste komma
till stånd». Ja, 35 år har gått sedan
dess. Under praktiskt taget alla dessa
år har kommunerna i Norrbottens kustland
haft väldiga problem för att ordna
med sysselsättning åt sin befolkning.
Dessa sysselsättningsproblem har även
under alla dessa högkonjunkturår funnits
för kommunerna i Norrbottens norra
kustland, och de har skärpts nu i
samband med de vikande konjunkturerna.
Någon bana har emellertid inte

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Om byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

byggts. Fortfarande lyser den med sin
frånvaro, och fortfarande låter kungl.
järnvägsstyrelsen sin nådes sol lysa över
de hårt prövade kommunerna i Norrbottens
kustbygd genom att ställa sig
helt negativ till kustbaneprojektet Luleå—Kalix.

Om jag inte är fel underrättad, började
första utredningen angående järnvägen
Luleå—Kalix 1919 och slutfördes
1922. Flerfaldiga gånger har frågan om
att bygga denna järnväg behandlats i
riksdagen, och vad har resultatet blivit?
Det har blivit avslag och nya utredningar.
1946 hemställde Norrlandskommittén
om en ny utredning. Järnvägsstyrelsen
började denna utredning
1947, och efter mycket lång tid — fem
år — kom så resultatet. Man säger där,
att banan inte blir räntabel och att
kungl. järnvägsstyrelsen inte förordar
att bygga denna järnväg. Efter 35 års
utredande och kannstöpande intar alltså
järnvägsstyrelsen samma attityd: banan
bär sig inte ekonomiskt — följaktligen
bygger vi ingen bana. Härtill vill
jag säga: Visst är det betydelsefullt ocli
bra, om det kapital som nedläggs i en
järnväg förräntar sig, men principiellt
är väl inte frågan om förräntningen den
avgörande i detta fall. Det avgörande
här är om järnvägen lägger grunden till
näringslivets utveckling, och beträffande
denna kustjärnväg ligger saken just
till på det sättet; det kan inte ens järnvägsstyrelsen
komma ifrån. Denna kustbana
kommer att få en avgörande betydelse
för näringslivets utveckling i
Nederkalix, Töre, Råneå och Nederluleå
socknar, men järnvägsstyrelsen vill inte
dra konsekvenserna av detta. I stället
låter den en av sina försvarsadvokater
säga i en radiodiskussion om kustbaneprojektet,
att om det blir billigare att
flytta folk från exempelvis Råneå till
Luleå än att flytta industrierna till Råneå,
så varför inte? Så säger denna
talesman för järnvägsstyrelsen! Drar
man ut de allra yttersta konsekvenserna
ur detta cyniska resonemang, som jag
här har refererat, så kan man mycket väl
komma till följande: Flytta hela Norrbottens
befolkning ner till de industri -

rika länen, så slipper vi ha en massa
bråk bland annat i den svenska riksdagen!
Men jag frågar: Varifrån skulle
då statens järnvägar hämta sin vinst?
Är det kanske inte på det sättet, att
cirka 90 procent av statens järnvägars
vinst kommer från malmbanan i Norrbotten?
Är det inte på det sättet, att
statens järnvägars affärer vore rena
rama eländet, om inte Norrbotten och
malmbanan existerade? Enbart detta
enkla påpekande är ägnat att underminera
grunden för den av järnvägsstyrelsen
intagna positionen.

Jag vill understryka, att t. o. m. järnvägsstyrelsen,
som i 35 år har satt krokben
för lösningen av detta problem, nu
tydligen har fått en vink om att det i
längden inte är politiskt ändamålsenligt
att utan vidare helt operera efter
gamla negativa linjer, och därför säger
järnvägsstyrelsen i sin nu framlagda
utredning, att den inte har någonting
emot att kustjärnvägen Luleå—Kalix
kommer till stånd, om bara de statliga
myndigheterna åtar sig att svara
för en eventuell driftsförlust. Jag måste
till det säga, att det finns både humor
och allvar i detta järnvägsstyrelsens sista
bud. Humorn kan man spåra i detta:
statens järnvägars vinst hämtas ifrån
malmbanan i Norrbotten, men bygger
man en banstump som går med förlust,
får någon annan betala den. Allvaret
ligger däri, att järnvägsstyrelsens sista
»generösa» anbud blottar den kända attityden
mot kolonien Norrbotten.

Nåja, vem som skall betala en eventuell
driftsförlust är väl en sekundär
fråga. Väsentligt är, att järnvägsstyrelsen
i den framlagda utredningen faktiskt
lämnat en dörr öppen, och nu återstår
att se, om regeringen snabbt kommer
med ett initiativ. I 35 år bar de
berörda områdena i Norrbotten väntat
på sin järnväg. Låt det nu bli eu levande
realitet och inget fuskverk, inga
halvmesyrer, som projektet med banan
Morjärv—Karlsborgsverken! Detta är
ingen bön, det vill jag understryka, från
folket i Norrbotten; det kommer utan
tvivel att medföra politiska konsekvenser
för dem som i framtiden fortsätter

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Om byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

att streta emot realiserandet av detta
kustbaneprojekt.

Herr BERGH: Herr talman! Jag begärde
ordet för att på en punkt instämma
i vad motionären nyss har sagt, men
också för att beklaga att motionären på
det sätt som skett har bragt denna fråga
inför riksdagen.

Det är riktigt som han framhöll att
det finns starka önskemål i Norrbottens
län om en järnvägsförbindelse mellan
Kalix och Luleå, liksom det längre ner
i Norrland finns starka önskemål om en
järnvägsförbindelse mellan Köpmanholmen
och Umeå och liksom det slutligen
också finns önskemål att dessa bägge
bandelar en gång skall kunna knytas
samman till en fortsättning av ostkustbanan.

Det är också riktigt att frågan om en
järnvägsförbindelse mellan Kalix och
Luleå fått ökad aktualitet sedan Statens
skogindustriers anläggningar vid Karlsborgsverken
har utvecklats som de har
gjort. Bland annat har där ju på sista
tiden tillkommit ett pappersbruk. Vidare
har frågan om järnvägsförbindelsen
aktualiserats genom tillkomsten av Norrbottens
järnverk. För att detta järnverk
skall bli det incitament till ökad ekonomisk
företagsamhet i Norrbotten som vi
bar hoppats är det nog ganska angeläget
att landsbygden däromkring får sådana
kommunikationsleder, att en spridning
utåt från Luleå av företagsamheten blir
ekonomiskt möjlig. Så långt är enligt
mitt sätt att se resonemangen riktiga.

Men vad man däremot, så vitt jag förstår,
måste beklaga, är att denna i och
för sig viktiga fråga bringas inför riksdagen
på det sätt som motionären har
valt.

Genom lokala initiativ har en utredning
gjorts om järnvägsförbindelse Kalix—Luleå.
Järnvägsstyrelsen fick sedan
i uppdrag att yttra sig över den utredningen.
Medan järnvägsstyrelsen höll på
med att utarbeta sitt yttrande väcktes
motionen, som innebär en hemställan
till Kungl. Maj:t att ett förslag skall
framläggas till innevarande års riksdag

om att en järnväg skall byggas med början
1953. Detta var alltså innan utredningsmaterialet
förelåg.

Behandlingen av denna motion har
skjutits upp till höstriksdagen, och nu
föreligger järnvägsstyrelsens yttrande,
tyvärr avstyrkande. Men därmed är ju
inte frågan slutgiltigt utredd. Järnvägsstyrelsens
yttrande och dess kompletterande
utredning bör övervägas och bedömas
också från andra synpunkter än
dem som järnvägsstyrelsen har anlagt.
Innan ett förslag om denna järnvägsförbindelse
över huvud taget bör föreläggas
riksdagen måste väl ändå ett sådant
utredningsmaterial föreligga att den
riksdag som inbjudes att besluta kan väga
skälen för och emot och ha det erforderliga
underlaget för sakens bedömande.
Motionären har väl ändå suttit i
riksdagen så pass länge att han vet att
det är så det går till och måste gå till.

Den motion som herr Persson har
väckt kan helt enkelt icke bifallas i år
av det skälet att förutsättningar i fråga
om utredningsmaterial icke föreligger.
Jag beklagar att utredningen fördröjts
på det sättet men det är ett faktum att
så är.

Jag är inte främmande för tanken att
eftersom denna motion väcktes under
vårriksdagen och vi då hade att motse
ett andrakammarval på hösten, har motionären
gärna velat framstå såsom den
som mer än andra -—- i varje fall i vårt
län -— har velat befrämja tillkomsten av
denna kommunikationsled. Jag tar för
givet att det redan nu bör vara klart att
om detta har varit motionärens syfte vid
sidan om hans odisputabla positiva intresse
för saken så är det syftet tämligen
förfelat. Man skulle snarare kunna säga,
att motionären i varje fall har riskerat
att sprida ett visst löjets skimmer över
de allvarliga önskemål som vi har i
Norrbotten på den här punkten därigenom
att han bar framlagt en motion som
absolut icke kan bifallas så som ärendet
nu ligger till.

Eftersom det som sagt är ett allmänt
önskemål att den här frågan löses, vill
jag sluta med att uttala den förhoppningen,
att trots vad som nu har förevarit

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Om byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

denna kammare skall ägna frågan en
välvillig prövning, när den dagen kommer
då ett förslag presenteras för kammaren
i det skick som det måste presenteras
i för att kunna tas på allvar.

I detta anförande instämde herr Grym.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
är alldeles övertygad om att både herr
talmannen och kammarens övriga ledamöter
är tacksamma om jag avstår från
att ingå på något närmare bemötande av
det anförande som herr Persson här höll.
•lag har att å utskottets vägnar framställa
det yrkande som för oss ter sig
naturligt, nämligen om bifall till statsutskottets
hemställan. Jag vill emellertid
därutöver bara säga, närmast i anslutning
till det anförande som herr
Bergh höll, att då frågan nu redan ligger
hos Ivungl. Maj:t, där alltså möjligheter
finns att bedöma ärendet ur alla
de olika synpunkter varur det förtjänar
att bedömas, så föreligger det givetvis
ingen som helst anledning för riksdagen
att nu skriva till Kungl. Maj:t på
det sätt som hade tänkts i motionen,
även om man hade räknat med att framställningen
skulle kunna göras till 1953
års riksdag i stället för till 1952 års, vilket
givetvis är alldeles uteslutet.

Herr Perssons anförande var bemängt
med så många ovederliäftigheter att jag
inte skall uppta någon tid med att bemöta
det. När herr Bergh här sade att
motionären genom sin motion hade
ådragit sig och kanske saken ett visst
löje, är det naturligtvis riktigt. Man kan
ge precis samma omdöme om det anförande
sam hölls bär. Jag kan kanske
bara få erinra om herr Perssons uttalande
att statens järnvägar skulle vara
»rena rama eländet», ifall SJ inte hade
de norrländska järnvägslinjerna att leva
på. Jag tror att detta är tillräckligt
belysande för hans anförande. Jag nöjer
mig med detta.

Jag yrkar bifall till statsutskottetshemställan.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Herr Lundqvist nöjer sig med atl

3 Första kammarens protokoll 1952. Nr 30.

i korthet säga att vad jag yttrade var
ovederhäftigt. Till det vill jag replikera
att den allmänna inställningen i Norrbotten
är att järnvägsstyrelsens utredning
är i högsta grad ovederhäftig. Vi
kan alltså vara kvitt i fråga om ovederhäftigheten.

Herr Bergh beklagar det sätt på vilket
jag har ställt frågan här och faller tillbaka
på det gamla kända knepet att
hänvisa till att man skall vänta till dess
pågående utredningar är klara. Han sade
vidare att motionen väl skulle vara
en framstöt från min sida med tanke på
valet. Det är inte på det sättet, men jag
vil! erinra herr Bergh om att under valkampanjen
var bl. a. högermännen i Kalix
med om att mobilisera kommunalnämnden
för en framställning att man
skulle få börja terrasseringsarbetena
omedelbart för denna bana — innan utredningen
var klar och innan något beslut
fanns om att börja bygga banan.
Jag måste säga herr Bergh att i det fallet
var högermännen i Kalix inne på samma
väg. Jag tror att den framstöten från
Kalix bidrog till att få litet fart på järnvägsstyrelsens
utredning. Man kan inte
komma ifrån att motionen också satte
fart på järnvägsstyrelsen så att dess utredning
kom fram. Frågan har aktualiserats
i Norrbotten, järnvägsstyrelsen har
måst diskutera den i radio, och järnvägsstyrelsen
— jag poängterar det —
har lämnat en dörr på glänt. Det framgår
ju av den utredning som är förelagd.
Därför tror jag att frågan inom en
inte alltför långt avlägsen framtid kommre
att få en positiv lösning. Jag tror
att såväl den framstöt som gjorts i Kalix
som också min motion har medverkat
till detta.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
inget annat genmäle att ge herr Persson
än att jag vill konstatera att hans
sista inlägg liksom det första nog talar
för sig självt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av
underårig m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om påföljd för
brott av underårig, m. m.

Genom en den 9 april 1952 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 223, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den

19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av
åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den

20 december 1946 (nr 862) med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av
underårig;

4) lag angående ändrad lydelse av
46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).

I propositionen hade föreslagits, att
den som vore under 18 år icke skulle
få dömas till fängelse, straffarbete eller
förvaring, om det icke förelåge särskilda
skäl. Dessutom hade föreslagits en
bestämmelse, enligt vilken domstol i
stället för att döma underårig till straff
för brott skulle kunna överlämna åt barnavårdsnämnd
att omhändertaga den
underårige för skyddsuppfostran. I
jämförelse med nu gällande bestämmelser
innebar detta stadgande den ändringen,
att sådant överlämnande skulle
ske utan samband med villkorlig dom.
Vidare hade föreslagits bestämmelser i
syfte att påskynda behandlingen av mål
och ärenden angående brott av den som
ej fyllt 18 år. De föreslagna bestämmelserna
voro avsedda att träda i kraft den
1 juli 1953.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen —- med förklaring, att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i de genom propositionen fram -

lagda lagförslagen — måtte för sin del
antaga nämnda förslag med de ändringarna,
att första stycket i slutstadgandet
i förslaget till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig
samt slutstadgandena i övriga tre lagförslag
erhölle följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den dag Konungen
förordnar.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Lodenius, Cassel, Hermansson,
Lindberg och Svensson i Stenkyrka,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 223 med förslag till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig
m. m.;

2) av herr Branting, fru SjöströmBengtsson
och fru Wallentheim, vilka
ansett, att utskottets motivering bort i
viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Branting.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! När det gäller samhällets kamp
mot brottslighet står frågan om ungdomsbrottsligheten,
som vi här i dag skall
behandla, i förgrunden. Den gör det av
flera skäl, först av en sorglig orsak. Det
förhåller sig så att brottsligheten så att
säga går allt lägre ner i åldersklasserna.
Det är en utveckling, som man har kunnat
konstatera både här i Sverige och
utomlands och som förmodligen sammanhänger
med samhällsutvecklingen i
stort, att allt yngre och yngre människor
gör sig skyldiga till brott. Brottslighetens
tyngdpunkt förlägges till yngre
kategorier. Därmed blir det ju också
mera betydelsefullt vad man gör för att
motverka brottsligheten hos de unga.

Men denna i och för sig sorgliga utveckling
har också en positiv sida. Unga
människor är ju mycket mera påverkbara
än äldre, inte bara påverkbara i
dålig riktning utan också i god. En ung
människa är mycket mera plastisk än

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

en äldre. Det finns mycket större förhoppningar
att man, om man använder
de rätta metoderna, skall kunna få ett
gott resultat, när man behandlar yngre
människor, och bättre ju yngre de är.
Man bör ju också komma ihåg — till
och med beträffande de fall, då prognosen
är ogynnsam — att de som det här
är fråga om skall, mänskligt att döma,
leva länge, kanske många årtionden, i
samhället. Det är ju ingen som tänker
sig att spärra in de här ungdomarna för
all framtid. Det är därför av oerhörd
vikt, om de skall leva kvar i samhället
i årtionden som goda medborgare, som
återfallsbrottslingar eller som någonting
mitt emellan.

På grund av den stora betydelse, som
dessa frågor om samhällets kamp mot
ungdomsbrottsligheten alltså har, är det
naturligt, att de åtgärder som har vidtagits
under de sista åren i rätt stor utsträckning
har inriktat sig just på de
unga lagöverträdarna. Vi har, såsom är
kammaren bekant, någonting som vi
kallar Iångtidsprogrammet för en fullständig
omläggning av hela vårt fängelseväsende.
Den genomförs i tre etapper,
och den första av dessa avser just anstalter
för det unga klientelet i fängelserna.
Denna etapp innehåller flera olika
ting, men jag kan illustrera den bäst
genom att nämna ordet Roxtuna. Kammaren
känner väl till vad det innebär.
Just nu pågår som bekant bygget på
roxtunaanstalten. Den har visserligen
blivit dyr, men jag tror att vi vågar säga,
att den kommer att bli en av de bäst utrustade
anstalterna i världen för behandling
av de unga som det gäller. Det
är ungdomar i åldern 18—21 år som har
blivit svårt missanpassade och gjort sig
skyldiga till allvarliga lagöverträdelser
och som man inte kan ha på helt öppen
anstalt.

Vad det nu gäller att diskutera är frågan
om åtgärder mot ett yngre klientel.
Ungdomsanstalten på Roxtuna är som
sagt avsedd för ungdomar i åldern 18—
21 år. Här är det fråga om hur samhället
skall ingripa, när de som är ännu
yngre gör sig skyldiga till så svåra lagöverträdelser,
att man inte kan utan vi -

dare hantera dem med barnavårdsnämndens
sedvanliga medel. Den övre gränsen
är alltså 18 år, och den undre gränsen
är 15 — under den kan ingen dömas
till straff.

Jag vill redan nu påpeka, att i andra
länder är det inte vanligt, att så unga
människor sätts i fängelse. Det gäller
alltså här pojkar som är 15, 16 och 17
år gamla. Jag skulle vilja säga, att det
är fråga om barn. Visserligen har de
barn som det här gäller ett allvarligt
syndaregister bakom sig, de är svårt urspårade
och allvarligt missanpassade,
men de är i alla fall barn. Detta visar
nämligen deras missanpassning. Den innebär
inte alls någon större mognad;
det förhåller sig tvärtom. Undersökningar
angående detta klientel har utvisat,
att dessa människor mycket ofta, nästan
regelmässigt, kännetecknas av en
känslomässig efterblivenhet och omognad.

En expert på dessa frågor, byråchefen
Torsten Eriksson, har gjort en intressant
undersökning av en grupp inom
detta allra yngsta fångvårdsklientel —
undersökningen gjordes just för detta
ändamål. Det gällde tjugu pojkar, som
hade blivit dömda till fängelse. Jag skall
inte gå igenom alla de intressanta uppgifter
som man fick fram till och med
ur deta lilla material. Jag skall bara
be att få citera ett par meningar. Det
står i utredningen om dessa tjugu unga
fängelsekunder, att den väsentligaste
faktorn i den allmänna ungdomsbrottsligheten,
mindervärdiga familje- och
uppväxtförhållanden, är markant framträdande
även i den fåtaliga grupp det
här gäller. Sexton av de tjugu undersökta
hade haft ofullständiga eller stympade
hem, hade flyttats mellan fosterhem
eller vårdats på barnhem. Endast
fyra hade under sin uppväxttid bott hos
sina båda riktiga föräldrar, och i två av
de senare fallen hade det förekommit
påtagligt ogynnsamma omständigheter i
familjemiljön. Det var alltså bara två av
de undersökta som kunde sägas ha levat
under någorlunda normala uppväxtförhållanden.

Så ser detta klientel ut, sådan barndom

Xr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

liar de haft, så är de beskaffade. Då är
frågan: Vad skall man göra med dem?
Hur skall samhället ta hand om dem?
Skall de behandlas inom fångvårdens
ram eller inom socialvårdens? Detta är
i stor utsträckning en lämplighetsfråga.
Vad vill man ha för resultat, och vilken
är den lämpligaste metoden att komma
dit?

Det kan väl genast vara klart, att vanliga
fängelser självfallet är olämpliga.
Det tror jag alla är ense om. Men så har
vi Roxtuna, som jag nyss nämnde några
ord om. Där får vi inom kort, hoppas
jag, en mycket förnämlig anstalt för
unga lagöverträdare, som är några år
äldre. Skulle man kunna sätta också
dessa där? Det är ett litet klientel det
gäller; det skulle inte behövas någon
stor utbyggnad av Roxtuna. Jag vill i
alla fall säga att det vore ytterst olämpligt.
Det är mycket stor skillnad i utveckling
mellan en femtonåring och eu
tjuguåring, och jag tror det vore synnerligen
olyckligt att blanda ihop det klientel
det här gäller — de allra yngsta —
med närmast äldre brottsklientel av den
typ det är fråga om just på Roxtuna,
nämligen sådana som ytterligare under
några år har allvarligt brutit mot samhällets
lagar och varit mycket svåra att
anpassa till en laglydig verksamhet. Jag
tror att det skulle förstöra de yngsta i
mycket hög grad.

Om det inte går, kan man kanske fråga
sig: Kan då inte fångvården göra en
egen anstalt, ett särskilt Roxtuna för
dessa? Det faller nog helt enkelt på att
det gudskelov är så få som det här gäller.
Det antal, 20—30 stycken, som domstolarna
under de senaste åren har sett
sig nödsakade — jag tror de gör det
rätt ogärna — att döma till fängelse, är
litet i jämförelse med ungdomsfängelseklientelet,
som utgör 150—200 stycken,
om man räknar med alla. Det finns där
helt andra möjligheter till en differentiering,
och det är mycket viktigt när
det gäller att försöka göra folk av dessa
unga lagöverträdare. Man får inte
därför att de kanske har gjort sig skyldiga
till ungefär samma slags brott säga,
att de är likadana och skall tas i en

klump och behandlas på samma sätt.
Det är säkert fel. Jag vill livligt instämma
i vad både utskottets majoritet och
reservanterna har framhållit. Dessa unga
människor är själsligt sett olikartade.
De är mycket heterogena, och därav följer
att de också behöver differentieras.
Detta ger ett kraftigt, rent praktiskt
lämplighetsskäl till förmån för propositionen
och utskottets förslag, som ju
innebär att man inte skall sätta dem i
fängelse utan i ungdomsvården, i socialvården.
Där finns nämligen helt andra
differentieringsmöjliglieter.

Av vad jag nyss sade framgår nog, att
man knappast har någon differentieringsmöjlighet
alls inom fångvården.
Ungdomsvårdsskolorna däremot har redan
omkring 900 platser, fördelade på
en rad olika skolor och olika typer av
skolor, och det är meningen att detta
platsantal skall utökas ytterligare. Där
finns skolor för högt begåvade och skolor
för underbegåvade, där finns skolor
för olika slags utbildning. Som exempel
kan jag bara nämna ett uppslag, som
just nu är påtänkt: en skola vid Gullmarsfjorden
för blivande sjömän. Ger
man de skolor, som skall ta emot dessa
ungdomar, vad som behövs härför, har
man ofantligt mycket större möjligheter
att rent praktiskt komma till rätta
med beliandlingsproblemet.

Om man alltså — och det kanske inte
heller reservanterna själva går emot —
menar att det rent praktiskt sett skulle
vara bäst att placera dessa unga lagöverträdare
inom socialvården, har jag förstått
reservanternas mening så, att man
inte kan gå på denna linje, den linje
som vore bäst för att resocialisera de
unga, därför att det finns andra skäl
som talar emot, nämligen allmänpreventionen,
behovet av samhällsskydd.
Då får samhället, menar man väl alltså,
offra dessa unga människor för att kunna
freda sig. I reservationen står det uttryckligen
att samhällsskyddet har fått
träda i bakgrunden genom reformer av
det slag, som det nu är fråga om, och
vissa andra reformer som genomförts på
senare år. Detta anser jag inte vara riktigt.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig in. m.

Det förhåller sig inte så, att någon
över huvud taget vill lädera samhällsskyddet,
alla är ense om behovet av att
skydda samhället. Meningsskiljaktigheterna
gäller vilken väg som är lämplig
för att nå detta mål. Av vad jag förut
sagt har nog ganska tydligt framgått att
jag för min del tror att det just ur samhällsskyddets
synpunkt är önskvärt att
man påverkar dessa unga människor,
som i alla fall länge skall leva i vårt
samhälle, på det bästa sätt som är möjligt
genom en långvarig behandling på
olika differentierade skolor, inte genom
att sätta dem i fängelse.

Härtill kommer en annan, särskild
omständighet som är av stor vikt när
det gäller att bedöma lagstiftningens allmänpreventiva
verkan, alltså det intryck
som reaktionen gör på allmänheten och
framför allt på andra unga, eller med
andra ord i vilken grad samhällets ingripande
verkar avskräckande och moralbildande.
Det har inte alltid tillräckligt
observerats, vilken vikt dessa lagöverträdare
själva fäster vid längden av
den tid under vilken de blir omhändertagna
av samhället. Det finns sedan
mycket länge i strafflagen en bestämmelse
att, när det gäller personer under
18 år — alltså just det klientel som
här är i fråga — kan domstolen utmäta
lägre straff än enligt den vanliga straffskalan.
Gärningsmannens ungdom är således
en omständighet som kan medföra
att man går nedåt på straffskalan. Det
är säkert en riktig tanke, och den tilllämpas
också sedan många år tillbaka
av domstolarna. Härav följer att strafftiderna
i allmänhet inte blir så långa.
Om man gör ett överslag av strafftiderna
i de fall som redovisas i byråchefen
Erikssons utredning finner man att —
trots alt det här gäller unga människor,
som gjort sig skyldiga till upprepade
och grova lagöverträdelser — strafftiden
i genomsnitt dock ligger så pass
lågt som vid omkring åtta månaders
fängelse och sex, sju månaders straffarbete.
För omhändertagande i ungdomsvårdsskolor
däremot är tiden i regel
minst ett år. Detta, hur lång tid en lagöverträdare
blir omhändertagen, är nå -

got soin har mycket stor betydelse allmänpreventivt
sett just när det gäller
de ungas egna reaktioner. Man skall inte
tro att de unga människor som det bär
gäller att påverka — eventuellt skrämma
eller avskräcka med hårda straff —
hellre skulle vilja ha eu lång tids skolmässig
behandling än en kortare tids
hård vistelse på ett fängelse. Det förhåller
sig ofta alldeles tvärtom. Det händer
då och då att den som har fått en villkorlig
dom — det är ju den nuvarande
formen, vilken skulle ändras — under
förutsättning att han skall överföras till
cn sådan skola, överklagar denna dom
och att å andra sidan den, som har blivit
dömd till en kortare tids fängelse eller
straffarbete, förklarar sig nöjd därmed,
medan åklagarmakten i det fallet
går vidare och yrkar att vederbörande i
stället skall få den riktiga, adekvata behandlingen
på en ungdomsvårdsskola.

Denna omständighet bland andra gör
att frågan om allmänpreventionen inte
har den innebörd som många kanske
föreställer sig. Det förhåller sig till på
köpet så, att de mest förhärdade bland
dessa unga inte alls uppfattar detta, att
de skall sättas i skola, som någonting
känslomässigt behagligt och trevligt. De
vill visa sig kaxiga och tycker inte om
att sättas på skolbänken igen. Fängelse
däremot kan på sätt och vis vara en fjäder
i hatten för medlemmarna i de ungdomliga
gangsterligorna. Jag tror därför
att man alldeles misstar sig på de ungas
egna reaktioner, när man med utgångspunkt
från vår mera allmänt medborgerliga
bedömning hävdar att ett fängelsestraff
är en kraftigare samhällsreaktion.

Utskottet har ju i allt väsentligt följt
propositionens förslag. Det föreligger endast
en avvikelse i fråga om en detalj. I
propositionen föreslås att den nya lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 juli
nästa år. Utskottet har med hänsyn till
behovet av utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna
velat lägga i Kungl. Maj ds hand
att bestämma om (lagen för ikraftträdandet.
Det kanske kunde vara något att
säga om det, men jag skall åtminstone
tills vidare inte uppehålla mig vid den

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

frågan. Jag tror och hoppas att utbyggnaden
av skolorna skall kunna genomföras
i sådan takt att det i praktiken inte
skall behöva uppkomma någon större
försening med ikraftträdandet. Jag vill
understryka intresset av att lagstiftningen
träder i kraft så snart som möjligt.
För vart och ett av dessa barn som sätts
i fängelse uppstår mycket stora framtida
risker. Jag vill betona vad jag har sagt
i propositionen, nämligen att man av en
sådan åtgärd inte kan vänta sig annat än
en utveckling till återfallsbrottslighet,
til! framtida skada för samhället och
den laglydige medborgaren, för att inte
tala om den unge brottslingen själv.

Reservanterna åsyftar, om jag har förstått
dem rätt, i princip ungefär detsamma
som propositionen, men menar att
det reder sig genom praxis: domstolarna
har ju hittills varit mycket restriktiva
eftersom endast en 20, 30 pojkar varje år
har dömts till fängelsestraff. Jag vill
emellertid framhålla att det av flera skäl
inte är lämpligt att även framdeles bara
skjuta över den saken till domstolarna.

Med nuvarande lagstiftning måste ju
domstolarna gå vägen över villkorlig
dom. Domstolen har enligt nuvarande
lagstiftning, som reservanterna vill bibehålla,
ingen möjlighet att säga att denna
unga lagöverträdare skall placeras på
en ungdomsvårdsskola, utan den måste
ge honom villkorlig dom. Detta är
olämpligt redan av det skälet att det
framstår — åtminstone brukar det ofta
i den allmänna debatten utmyntas så; de
unga själva vet nog vad det gäller —
som om det inte blev någon reaktion
alls. Vederbörande fick bara villkorlig
dom, och man föreställer sig att han fick
löpa. Men i själva verket togs lian om
hand kanske för ett eller flera års behandling.

Vidare står det i lagen om villkorlig
dom att om den brottslige tidigare har
gjort sig skyldig till lagöverträdelse, får
villkorlig dom användas endast när det
föreligger alldeles särskilda skäl. Det är
detta som domstolarna har begagnat sig
av. Och de har nog, för att nå det goda
resultatet, tänjt ut den lagtexten nästan

til! bristningsgränsen. Jag har hört domare
beklaga sig över detta och säga att
de råkat i ett svårt dilemma: de tyckte
att det vore alldeles fel att sätta en sådan
ung människa i fängelse, men enligt lagen
om villkorlig dom borde de egentligen
göra det. Vill man nå det syfte som
jag tycker mig förstå att också reservanterna
talar för, bör man alltså vara beredd
att jämka lagstiftningen med hänsyn
därtill.

Det förslag som här föreligger, avser
ju inte endast att ge domstolarna den
bäst avpassade lagtexten, utan vad det
gäller är också ett principavgörande,
och ett mycket betydelsefullt sådant. Det
avgörande, som riksdagen i dag står inför,
är om den vill slå fast den principen
alt det är olämpligt att sätta barn i fängelse.

Herr LODENIUS: Herr talman! Vid en
hastig blick på det föreliggande utskottsutlåtandet
kan man kanske få den uppfattningen,
att meningarna inom första
lagutskottet gått synnerligen starkt isär
beträffande i den kungl. propositionen
framlagda lagförslag och lagändringar.
Vid ett närmare studium av utskottets
uttalanden och av den till utskottet fogade
med 1) betecknade reservationen
tror jag att man skall finna, att enighet
råder på väsentliga punkter. Sålunda
framgår av reservationen att även reservanterna
-—• liksom utskottsmajoriteten
— ansluter sig till departementschefens
principståndpunkt, att ungdom i åldern
under 18 år, som begått brott och därför
behöver intagas på anstalt, skall
omhändertagas inom socialvården och
ej erhålla frihetsstraff. Departementschefen
har i detta sammanhang anfört,
att han lämnar öppet om det i den slutliga
utformningen och tillämpningen av
denna princip kan visa sig ändamålsenligt
att göra undantag för vissa extrema
och sällsynta fall. Han tillägger emellertid
att principen dock borde äga tilllämpning
beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten
av allvarligare beskaffenhet.

Som jag nämnde ansluter sig reservanterna
till denna principståndpunkt.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 39.

Lagförslag

Det råder alltså inom utskottet inga delade
meningar om att det övervägande
flertalet ungdomar under 18 år, som begått
brott, skall tagas om hand inom socialvården
för skyddsuppfostran, och
detta vill jag, herr talman, understryka.

Efter vad jag kunde förstå har justitieministern
fattat reservanterna alldeles
rätt när det gäller denna principståndpunkt.

Där meningarna möjligen går något
isär är beträffande de s. k. extrema och
sällsynta fallen, vilket torde vara liktydigt
med vad som i det framlagda lagförslagets
2 § åsyftas med uttrycket
»särskilda skäl». Men även i detta avseende
synes inte föreligga några allvarligare
meningsskiljaktigheter i vad
avser det provisoriska lagförslaget. Departementschefen
har — för övrigt i
motsats till kommittéerna — icke närmare
angivit vad som skall förstås med
»särskilda skäl» i vidare mån än att
enligt hans mening frihetsstraff bör tillgripas
endast i sällsynta undantagsfall,
och att det får ankomma på domstolarna
att med ledning av stadgandet och
efter fri prövning av samtliga omständigheter
i det särskilda fallet bestämma
samhällsreaktionen. Utskottsmajoriteten
framhåller i anslutning till detta
uttalande bland annat, att det i vissa
fall kan bli nödvändigt att omhändertaga
den unge brottslingen inom fångvården,
därför att det visat sig omöjligt
att komma till rätta med honom
inom socialvården.

I reservationen framföres vissa allmänna
synpunkter, där man kanske mera
än i propositionen och i utskottets
utlåtande framhåller samhällsskyddets
krav och i anslutning därtill menar, att
den mildring av samhällets reaktion
gentemot unga lagöverträdare, som ägt
rum, säkerligen i långa stycken är välmotiverad,
men att man å andra sidan
inte bör gå alltför långt i mildrande
riktning. Vi ifrågasätter också i reservationen,
huruvida icke vissa skäl talar
för att det mest svårbehandlade klientelet
bör tagas om hand av fångvården
i stället för av socialvården och om
inte ett sådant förfarande i det långa

om påföljd för brott av underårig m. m.
loppet även skulle vara bäst för socialvården
och för dess ungdomsvårdsskolor.

Självfallet kan olika meningar härom
göra sig gällande. Reservanterna förfäktar
här en något annan mening än
departementschefen och utskottsmajoriteten
givit uttryck åt. För min del har
emellertid dessa allmänna synpunkter
inte varit utslagsgivande vid mitt ställningstagande
till propositionens förslag
till lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig, som rubriken
lyder. Reservanternas yrkande om
avslag på propositionen sammanhänger
mera med nyssnämnda lagförslags 1 §,
fast andra orsaker, som jag snart skall
komma till, i varje fall för min del mera
påverkat det slutliga ställningstagandet
till det provisoriska lagförslaget.

Enligt nämnda 1 § må rätten, när tilltalad
är i sådan ålder att skyddsuppfostran
kan förekomma och han övertygas
om brott, som kan medföra fängelse eller
straffarbete, i stället för att döma till
straff lör brottet överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärder för
hans omhändertagande för skyddsuppfostrau.
Barnavårdsnämnden skall dock
först höras av domstolen. Jag tror mig
bäst belysa de befarade verkningarna av
detta stadgande genom att citera ett uttalande
av lagrådet.

Lagrådet säger om denna bestämmelse
följande, referat på s. 27 i utskottets
utlåtande: »Det är att märka att den
domstol, som handlägger målet, icke såsom
när fråga är exempelvis om ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering
har att ådöma påföljden, d. v. s.
i förevarande fall skyddsuppfostran,
ulan domstolens befogenhet är inskränkt
till att överlämna åt barnavårdsnämnden
alt vidtaga åtgärd för den unge brottslingens
omhändertagande för skyddsuppfostran.
Om domstol, efter rättegång där
alia som saken rör ha att yttra sig och
hänsyn tages till alla på frågan inverkande
omständigheter, finner den lämpligaste
reaktionsformen vara den unges
intagande i ungdomsvårdsskola och därför
överlämnar åt barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärd för hans omhänderta -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagforslag om påföljd för brott av underårig m. m.

gande för skyddsuppfostran, borde garantier
finnas för att domen också blir
verkställd på sätt domstolen avsett. Sådana
garantier saknas emellertid. Nämnden
har full frihet att överlämna vederbörande
till enskild vård i stället för
alt, såsom domstolen tänkt sig, låta intaga
honom i ungdomsvårdsskola. Det
torde icke ens föreligga något formellt
hinder för nämnden att underlåta att
besluta om skyddsuppfostran. Det är sålunda
en mycket grannlaga uppgift, som
lägges i nämndens hand. Tvekan kan i
inånga fall råda, huruvida nämnden är
mäktig att fylla denna uppgift. Ur allmänpreventiv
synpunkt hör i allt fall
krävas, att i lag uppställas garantier för
att den av domstolen till nämnden överlämnade
unge lagöverträdaren blir intagen
i ungdomsvårdsskola och får stanna
där under en icke alltför kort tid.
Bestämmelse härom skulle lämpligen
kunna införas i barnavårdslagen.»

I flera remissvar har framförts liknande
synpunkter, och för egen del måste
jag säga att jag har mycket svårt att förlika
mig med tanken, att domstolen i här
föreliggande fall endast skall ha att överlämna
till barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärd utan att ha någon garanti för att
de åtgärder domstolen åsyftat verkligen
blir genomförda.

Det bör uppmärksammas, att ett sådant
överlämnande till barnavårdsnämnd
skall — enligt det föreliggande
lagförslaget — ske utan samband med
villkorlig dom, varigenom domstolen
även förlorar de möjligheter till ingripande,
som en villkorlig dom enligt gällande
lag innebär. Detta medför — såsom
lagrådet påpekar — att domstolen
förlorar den nu föreliggande möjligheten
att meddela föreskrift att den dömde
hör söka fullgöra honom åliggande skyldighet
att gälda ersättning för skada,
som uppkommit genom brottet.

Som framhålles i reservationen kan
det väl ej heller vara så lämpligt att nu
i en provisorisk lag överföra vidgade befogenheter
till barnavårdsnämnderna, innan
man vet hur dessa nämnder i framtiden
skall vara organiserade.

Vad som emellertid för mig, och jag

skulle tro jämväl för mina medreservanter,
varit avgörande för vårt ställningstagande,
när vi tillåtit oss att hemställa
om avslag på den kungliga propositionen,
är att vi inte kan finna att något
inträffat, som nu påkallar en provisorisk
lagstiftning på detta område. Som framgår
av propositionen anmälde riksåklagaren
i skrivelse den 24 september 1951
bland annat, att de senaste åren ett stigande
antal unga lagöverträdare i åldern
15—17 år dömts till ovillkorligt frihetsstraff,
och att han därför velat bringa
det aktuella läget av den kriminalpolitiska
behandlingen av brottslig ungdom
i denna åldersgrupp till Kungl. Maj ds
kännedom. Riksåklagaren uttalar i denna
skrivelse en stark oro inför den kommande
utvecklingen och framhåller i anslutning
därtill angelägenheten av att
snara åtgärder vidtages för att hindra
att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna
kommer att överföras till
fångvården. Han nämner i detta sammanhang
en del möjligheter att förebygga
den befarade utvecklingen, vilka jag
dock icke skall upptaga tiden med att
närmare beröra.

Riksåklagarens farhågor grundade sig,
så vitt jag förstår, till väsentlig del på
den statistik, som finnes införd på s. 63
i propositionen och som avser antalet
ungdomar i åldern 15—17 år, vilka under
åren 1945—1950 börjat undergå
straffarbete eller fängelse. Av den fylligare
statistik, som utskottet redovisar på
s. 38 i sitt utlåtande, framgår, som utskottet
också påpekar, att antalet domar
å ovillkorligt frihetsstraff steg betydligt
i och med att tvångsuppfostran avskaffades
år 1947. Den variation — säger
utskottet — som därefter förekommit,
är däremot icke av beskaffenhet att
därav i och för sig kan dragas den slutsatsen,
att domstolarna visat ökad benägenhet
att döma till ovillkorligt frihetsstraff,
utan siffrorna för år 1951 och hittills
tillgängliga uppgifter för 1952 talar
snarast för en utveckling i motsatt riktning.
När så är förhållandet har väl, såvitt
jag förstår, det starkaste motivet för
den provisoriska lagstiftningen bortfallit.

Onsdagen den 3 december 1932.

Nr 30.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig nt. m.

Om sålunda det starkaste eller i varje
fall ett av de starkaste skälen för den
provisoriska lagstiftningen fallit bort,
synes det mig också finnas starka skäl,
som talar emot att nu gå in för en provisorisk
lagstiftning på detta område.

För det första är det så, att tre statliga
utredningar sysslar med frågor som
intimt berör det provisoriska lagförslaget.
Strafflagberedningen arbetar på en
revision av det straffrättsliga reaktionssystemet,
och beredningen bär på senare
tid främst ägnat uppmärksamhet åt
reaktionssystemet för unga lagöverträdare.
Ungdomsvårdsskoleutredningen
sysslar med ungdomsvårdsskoleorganisationens
framtida gestaltning, bland
annat syftande till en utbyggnad av denna
organisation för att öka resurserna
att omhändertaga de mera svårbehandlade
fallen. Barnavårdskommittén slutligen
har bland annat till uppgift alt
verkställa en översyn av barnavårdslagens
bestämmelser om samhällsingripande
i fråga om barn och ungdom
samt om barnavårdsnämndernas organisation.
Dessa kommittéer torde inom
en ganska snar framtid komma att framlägga
sina slutliga förslag. Under sådana
förhållanden är det väl knappast
vanligt, att riksdagen anlager en provisorisk
lag utan mycket tungt vägande
skäl, och sådana skäl kan, så vitt jag
förstår, inte anses föreligga i detta
fall.

För det andra är ju alla överens om
att socialvården måste utbyggas och omorganiseras
enligt vad man kallar den
lilla gruppens princip, och socialstyrelsen
har kraftigt understrukit att även
en specialanstalt måste inrättas för det
mest svårskötta klientelet, innan socialvården
är i stånd att omhändertaga hela
det klientel varom här är fråga. Utskottet
har ju också kraftigt understrukit
dessa förhållanden och som en följd
därav icke ansett sig kunna ansluta sig
till propositionens förslag att lagen
skulle träda i kraft den 1 juli 1953 utan
— under uttalande av att utskottet anser
det nödvändigt att erforderliga resurser
tillskapas, innan den föreslagna lagstiftningen
sättes i kraft — föreslagit att la -

gen träder i kraft den dag Konungen
förordnar.

När det alltså synes förhålla sig så,
att något berättigat klander mot domstolarnas
domspraxis beträffande de
unga lagöverträdarna knappast kan anses
föreligga, när vidare socialvården
ännu saknar erforderliga resurser för
omhändertagande av det mest svårbeliandlade
klientelet och när slutligen
utredningar pågår på ifrågavarande
lagstiftningsområde, har jag svårt att
förstå att en provisorisk lagstiftning sådan
som den föreslagna nu är lämplig
att genomföra. Som bekant har även
lagrådet avstyrkt lagförslaget.

Yad beträffar övriga lagändringar
som föreslås i propositionen, har vi reservanter
intet att erinra emot dessa.
Tvärtom måste det exempelvis anses
mycket angeläget, att mål mot underåriga
behandlas så skyndsamt som möjligt.
Då de olika lagförslagen emellertid griper
in i och står i samband med varandra,
har vi reservanter, jämväl med hänsyn
till det pågående utredningsarbetet,
ansett oss icke böra förorda bifall till
någon av de föreslagna lagändringarna,
när vi hemställer om avslag på förslaget
till lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig.

Då jag, herr talman, vet att de andra
reservanterna också vill säga något i
denna debatt, skall jag nöja mig med
vad jag sagt och endast be att få yrka
bifall till den reservation, betecknad
med 1), som är fogad till utskottets utlåtande.

Fru WALLENTHEIM: Herr talman!
Vårt land är inte det enda där en stegrad
ungdomsbrottslighet inger bekymmer.
I många andra länder med skilda
levnadsförhållanden och olika reaktionssätt
möter samma problem. Där pågår
samma, ofta hetsiga debatt om vilka behandlingsformer
och metoder som är de
lämpligaste för att förebygga brott,
trygga eu allmän rättssäkerhet och pressa
upp den procentuella andelen av de
tillrättaförda unga lagöverträdarna.

Vi räknar i vår rättsuppfattning och

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

vår svenska rättstillämpning oss till godo,
att vi är känsliga för de orsakssammanhang’,
som utlöser brott. Att understryka
den saken inför dagens avgörande
tycker jag är motiverat. Ungdomen
av i dag har växt upp samtidigt som en
legaliserad brutalisering övergått och
övergår Europa. Vi har sedan länge och
alltjämt bara att registrera hur utan
protest och dom allehanda övergrepp
gent emot den personliga integriteten
och äganderätten ägt rum och iscensättes.
Vad som hänt och sker förmedlas
med intensiv verkan via pressen, radion,
filmen, inte minst till ungdomen. En
stegrad brottslighet även bland ungdom
liar erfarenhetsmässigt alltid följt på
krig och krisartade förvecklingar mellan
och inom folk. De destruktiva inflytelserna
i tiden måste en vuxen generation
göras ansvarig för. I den mån man
framhåller straffets rättmätighet, när det
gäller ungdomens brottshandlingar, tycker
jag att vi har anledning besinna om
inte här finns ett sammanhang, som kan
utgöra skäl till eftertanke.

Ytterligare en sak. Familjen i våra
dagar befinner sig i en svår dilemma.
Alla har vi nog den känslan och erfarenheten,
att familjehemmets möjligheter
att ge ungdomarna rotfäste och vägledning
är oändligt mycket svårare och
vanskligare i våra dagar än tidigare. Det
är svårare helt enkelt därför att andra,
snabbt växlande, mycket mer komplicerade
sammanlevnadsförhållande inträtt
i familjen, på arbetsplatsen, under fritiden
i samhället. Ungdomen är också på
ett helt annat sätt än förr föremål för
cn uppskruvad, ofta kommersiellt hänsynslös
propaganda, som appellerar till
cn hämningslös konkurrensdrift och till
ett ganska vanligt ha-begär. Ungdomen
av i dag är utsatt för en psykisk press,
som den nog i allmänhet varken konstitutionellt
eller miljömässigt stoppar för.
Denna oerhörda omvandling av samhällsförhållandena
och de många nya
påfrestningar, som ungdomarna utsatts
för, bör, synes det mig, vid någon begrundan
dämpa ropen efter hårdhandskarna
mot de unga brottslingarna, rop
som höjs från dem, som fått växa upp

under betydligt lugnare och mera idylliska
förhållanden.

Departementschefen framhåller den
stora betydelsen även i brottsförebyggande
syfte av samhällets åtgöranden i
olika sammanhang och på skilda områden.
Detta uttalande vill man med värme
och all kraft understryka. Insyn i
de miljöförhållanden, som många av de
ungdomar, vilka vi nu diskuterar, växt
upp i, gör, att man alldeles särskilt enträget
skulle vilja påyrka krafttag, dels
för att effektivare bekämpa det tilltagande
spritmissbrukets förödande inverkningar
i fråga om barns och ungdomars
livsutsikter, dels för att snarast
och överallt bygga ut och stödja den
psykiska barna- och ungdomsvården.
All sakkunskap leder fram till slutsatsen,
att tillräckliga resurser, insatta i
barnets tidiga ålder för att komma till
rätta med dess beteenderubbningar och
de bakomliggande orsakerna till den begynnande
missanpassningen, är ansträngningar
och pengar som ger bättre
resultat, större ränta, än när det gäller
de väldiga belopp, som vi nu tvingas
disponera i kampen mot ungdomskriminaliteten.

Vi har ungdomar från goda hem och
med de bästa och lämpligaste föräldrar,
som misslyckas, men det är ingen överdrift
att påstå, att de allra flesta lagöverträdarna
har haft, såsom departementschefen
just antydde, djupt olyckliga
arvsbetingelser och sorgliga, för att inte
säga genombedrövliga miljöförhållanden.

Reservanterna på avsiagslinjen säger,
att den viktigaste förebyggande effekten
skulle nås, om man fick föräldrar och
målsmän att anstränga sig mera för att
ge ungdomarna ett verkligt hem, en fostran
till samliällslojalitet. Ja, ingen kan
gärna ha en annan mening, och alla stimulerande
åtgärder i den vägen hälsas
med glädje. Men bortser inte reservanterna
från det faktum, att många av föräldrarna
och fostrarna av dessa ungdomar
saknar fullständigt både insikt och
förmåga härvidlag? Dessa fostrare är
själva produkter av olyckliga arvs- och
miljöfaktorer, av en förvänd uppfost -

Onsdagen den 3 december i952.

Nr 30.

Lagförslag

rån eller av en helt utebliven fostran.
Det är en illusion att tro att man skall
kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
genom att sätta in hela
sin kraft enbart på att nå en förbättrad
föräldrainsikt. Det är enligt min mening
också orättfärdigt att gent emot
de ungdomar, som hämtat sitt handlingsmönster
från en kanske kriminell, alkoholiserad
eller eljest socialt mindervärdig
miljö och som hunsats eller aldrig
haft någon människa som brytt sig om
dem, tillämpa den hårda vedergällningens
princip, som inneslutes i det ovillkorliga
frihetsstraffet.

Respekt för den medborgerliga rättssäkerheten
är ett axiom. Att ungdom
som visat grov vanart, att yngre eller
äldre som begått brott måste drabbas av
påföljd, därom är alla ense. Målsättningen
för samhällsreaktionen måste alltid
vara att genom påföljder åvägabringa
ett tillrättaförande. I sak är man också
ense om detta. Men när det gäller bedömandet
av framgångsutsikterna inom
social- respektive kriminalvården, går
det en skarp skiljelinje mellan de båda
reservantgrupperna och en mera diffus
mellan den grupp som jag företräder
och utskottsmajoriteten.

Beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten,
när lagöverträdarna är i
åldern 15—18, men brottet är av allvarlig
beskaffenhet, har alla inom utskottet
anslutit sig till departementschefens
ståndpunkt och rekommenderar
riksdagen att göra det önskade principuttalandet,
att de som felat skall omhändertas
inom socialvården. Det är i fråga
om vad man skall göra med de sällsynta,
extrema fallen, som meningarna
i-år isär. Utskottets uttalande, att ovillkorligt
frihetsstraff inte bör ges företräde
framför behandling på ungdomsvårdsskola
enbart av allmänpreventiva
hänsyn, har, såvitt jag har sett, inte föranlett
någon reservanternas erinran.
Herr Lodenius in. fl. menar, att kravet
pa rimlig, allmän trygghet motiverar ett
behandlingssätt, som i möjligaste mån
avhåller den tilltalade från att begå nya
brott, och den tryggheten skulle man
vinna hiittre inom kriminalvården. Nu

om påföljd för brott av underårig m. m.
är det ju så att folk rymmer även från
våra fängelser. Någon säker garanti har
vi alltså inte heller där. Enligt min mening
vederliigges också uppfattningen
om denna som man tror större trygghet
mot nya brott genom ådömande av frihetsstraff
av den utredning, som byråchefen
Torsten Eriksson svarar för. Där
redovisas en hög återfallsprocent. För
tidigare ungdomsvårdsskoleelever är
den 90. Jag vill för min del inte acceptera
som en större vinst en ökad allmän
trygghet, begränsad till den tid då vederbörande
sitter inne. Det är icke en
rimlig målsättning. Det ligger en resignation
i detta, och jag kan inte tycka
annat än att ur allmän rättsskyddssynpunkt
hårdliandskad metodik är en kortsiktig
lösning. Den höga återfallsprocenten
av tidigare ungdomsvårdsskoleelever,
menar reservanterna, visar att inte
heller socialvården lyckats med nu tillgängliga
resurser. Just detta sista har
föranlett utskottet till en kraftig skrivning,
accepterad också av reservanterna,
att genomförandet av principlinjen
kräver kraftigt ökade, snabbt insatta
möjligheter till större differentiering och
intensivbehandling enligt den lilla gruppens
princip. Att utskottet funnit denna
förutsättning alldeles avgörande framgår
också av att utskottet, som inte tror
att det är praktiskt möjligt att genomföra
upprustningen till den 1 juli 1953, i
motsats till departementschefen förordar
lagens ikraftträdande till tid, som
Konungen bestämmer. När man lyssnat
till departementschefen är man övertygad
om att ikraftträdandet kommer att
ske så fort som detta någonsin är möjligt.

Även när socialvården, såsom man
tänkt sig, erhåller de ökade resurserna,
hyser reservanterna misstro mot dess
möjligheter att komma till rätta med de
svåraste ungdomarna. Jag hyser för min
del inte samma misströstan. Cirka 50
procent fullt återanpassande och 25 procent,
som trasslar sig fram men utan att
begå brott, är med nuvarande resurser
resultatet av ungdomsvårdsskolornas
verksamhet, .lag tycker för min del inte
att det resultatet är så dåligt. Men det

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

är betydelsefullt att arbetet inom detta
svåra område möts av gärna kritik, men
inte av en oberättigad kritik, och att
man försöker komma till rätta med den
utbredda begreppsförvirring, som råder,
och göra klart för alla människor att
intagande på en ungdomsvårdsskola är
ett frihetsberövande under ofta lång tid.
Det är en påföljd, som den unge själv
ofta skulle vilja utbyta mot ett kortare,
tidsbestämt fängelsestraff -—- en sak som
vi naturligtvis inte kan ta hänsyn till
utan som måste bedömas utifrån vad
som kan anses bäst och lämpligast med
hänsyn till vederbörandes återanpassning.
Det är visserligen sant att klientelet
på ungdomsvårdsskolorna blivit sämre.
Detta beror delvis på att man nu mer
än förr — och med framgång ■— prövar
andra vägar att hjälpa ungdomarna till
rätta. Anstaltsvård, placering på ungdomsvårdsskolor
tillgrips som sista utvägar.

Just klientelets försämring gör det, enligt
reservanternas mening, nödvändigt
att vården blir av annan art än på ungdomsvårdsskolorna,
att karaktären av
straff accentueras, att disciplinen upprätthålles
och att en så beskaffad vård
bör ske inom kriminalvården. Jag vet
mycket väl, att reservanterna vill ge
också fångvården bättre lokala och personella
resurser liksom större utrymme
för uppfostran och utbildning för att
den bättre skall kunna lösa uppgiften.
Men även om fångvården tillföres de
tänkta ökade resurserna, är jag för min
del övertygad om att det kommer att ta
åratal innan fångvården kan frigöra sig
i arbets- och behandlingssätt från förvarings-
och vedergällningsinställningen.
Många blir, om vi går den vägen, säkerligen
de unga brottslingar som kommer
att utvecklas till obotliga fängelsekunder
under tiden. Jag kan icke dela
den uppfattningen, att det, under antagande
av likvärdiga resurser, är en
lämplighetsfråga om omhändertagandet
sker inom socialvården eller kriminalvården.
Påföljden kan ju icke isolerad
tillfredsställa samhällets krav utan är
ett medel till återinpassning och förberedelse
till livet utanför murarna. För

att underlätta slussning ut i arbets- och
samhällslivet har namnet »skyddshem»
ersatts med »yrkesskola» inom ungdomsvården.
Det måste efter utskrivningen
för den unge vara en vida större
belastning att ha varit föremål för fångvårdens
åtgärder än socialvårdens, när
det gäller att få de önskvärda, stödjande
personliga relationerna och den försörjning
som är A och O, om vederbörande
skall lyckas. Allmänhetens och
kamraternas reaktion gentemot den utskrivne
brottslingen är inte sällan känslokall,
beskäftigt ihålig och direkt nedbrytande.
En folkopinion som direkt
motarbetar samhällets strävanden och
ambitioner och naturligtvis även alla
laglydiga medborgares innersta önskan
kan ofta och lätt nog piskas fram av en
press, som inget annat ärende har i
sammanhanget än att öka sina försäljningsupplagor.
När en kvällstidning i
sitt reportage om de pistolskjutande
ungdomarna nyligen skrev: »Nitton åringen

hade ett ansikte som osminkat
kunde ha kommit till bruk i vilken
gangsterfilm som helst», tycker jag att
det är ett upprörande och ansvarslöst
sensationsskriveri, som ganska naturligt
måste ha förstärkt pojkens hatinställda
asocialitet.

Den framförda synpunkten, att om
man låter också de svåraste fallen gå till
ungdomsvårdsskolorna, skulle detta leda
till att hela ungdomsvårdsskolklientelet
allmänt uppfattas som brottsligt
och sålunda lända alla där intagna till
uppenbar skada, kan jag icke dela. Redan
nu finns på dessa skolor en hel del
ungdomar som skulle falla in under reservanternas
uppräkning av vilka som
skulle hänföras till de sällsynta och
extrema fallen. Man har inte, efter vad
jag inhämtat, någon erfarenhet som ger
belägg för reservanternas påstående.
Tvärtom har skolorna flerstädes en
stor goodwill bland befolkningen, men
man vill ha större insyn och vidgad
kontakt med omvärlden. Med en insiktsfull
och energisk personal har det inte
heller visat sig särskilt svårt att vid arbetsplacering
få förståelse för att ungdomarna
bör bedömas var och en efter

Onsdagen den 3 december 1953.

Nr 30.

Lagförslag

sitt förhållande och sina förutsättningar,
när de skall ut, och inte efter vad
som hänt tidigare. Man förstår mestadels
också, att ungdomar, även om de
en eller flera gånger misslyckats, måste
få en ny chans.

Det förtjänar för övrigt att poängteras,
att gränsen mellan sämre och bättre
klientel är ganska flytande. Det är visst
inte alltid så, att de svåraste brottslingarna
är de mest svårhanterliga eller
mindre utsiktslösa än andra.

Rent samhällsekonomiskt måste tanken
att inom fångvården skapa en ny
och arbetsduglig organisation för omhändertagande
av det lilla fåtal ungdomsbrottslingar
i 15—18-årsåldern —
som det här gäller — te sig betänklig,
när vi redan har en i det stora hela väl
fungerande skol- och eftervårdsorganisation.
Man har inom socialvården vida
större erfarenheter om den pubertetskänsliga
ungdomens attityder och reaktioner,
vida större erfarenheter av den
behandling som i det enskilda fallet kan
leda till förbättring.

Jag har hört vissa uttalanden inför
dagens avgörande att ungdomsvårdsskolorna
skulle vara för bra, för fria, för
påkostat anordnade. Vi har här att göra
med ungdomar som under den hårt
kantiga, aggressivt aktiva ytan är ömkligt
tomhänta, kontaktsökande och som
befinner sig på olika utvecklingsstadier.
Hela inriktningen av arbetet inom
ungdomsvårdsskolorna är att ge ungdomarna
det hem och den trivselkänsla
som de inte fått i sin naturliga omgivning
eller som kommit bort under åkandet
från det ena fosterhemmet eller
barnhemmet till det andra. Jag har svårt
att se logiken i att man vänder sig mot
att på det sättet på ungdomsvårdsskolorna
försöka bygga upp den önskade
stadgan och livsdugligheten om man
samtidigt hävdar satsen att vi endast genom
flera goda och riktiga hem kan
hoppas på ett bättre sakernas tillstånd.

Min tro på att socialvården är bättre
ägnad än fångvården att tillrättaföra
unga brottslingar i åldern 15—18 år, inin
oförmåga att acceptera att en så ung
människa kan betraktas som ett hopp -

om påföljd för brott av underårig m. m.
löst fall gör, att jag för återförande av
15—18-åriga brottslingar till kriminalvården
icke vill godta som särskilda
skäl annat än att socialvårdens resurser
i det enskilda fallet befunnits otillräckliga.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den av fru Sjöström-Bengtsson,
herr Branting och undertecknad avgivna
reservationen i denna punkt och i
övriga delar om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det
torde stå klart för alla, att vi här har
ett mycket beklämmande och allvarligt
spörsmål oss förelagt för behandling.
Den omständigheten, som har anförts
här tidigare, att både strafflagberedningen,
ungdomsvårdsskolutredningen
och barnavårdskommittén brottas med
samma problem, vittnar ju också om att
hela detta spörsmål är av mycket allvarlig
karaktär. De båda reservantgruppernas
talesmän har här framfört sina
synpunkter på problemet, och jag skall
nu tillåta mig att något utveckla utskottets
syn på saken.

Det gäller då först den nya princip
som skall komma till uttryck och som
fastslås i lagens 2 §, där det heter: »Den
som ej fyllt aderton år må icke dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring,
om ej särskilda skäl äro därtill.» Departementschefen
har ansett det önskvärt
att riksdagen får uttala sin uppfattning
om denna princip. Utskottet
har, såsom framgår av utlåtandet s.
40, för sin del anslutit sig till principen
och förordar att den skall komma till
praktisk tillämpning.

I anslutning till denna huvudprincip
i 2 § föreslås i 1 S att den nya ordningen
skall verkställas på det sättet,
att domstol i stället för att döma underårig
till straff skall kunna överlämna åt
barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för
den unges omhändertagande för skyddsuppfostran.
Sådant ingripande skall till
skillnad mot vad som nu gäller kunna
ske utan samband med villkorlig dom.

Här uppställer sig nu tvennc spörs -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

mål i fråga om de nya bestämmelsernas
tillämpning. Det har från något håll
framkastats en undran, huruvida barnavårdsnämnderna
verkligen är skickade
att överta den nya uppgift som de här
påläggs. Å andra sidan har det, såsom
framgår av utskottets utlåtande, starkt
ifrågasatts, huruvida socialvården har
tillräckliga resurser för att ta emot det
klientel som det här gäller.

Vad först gäller barnavårdsnämnderna,
är det uppenbart, att den nya ordningen
kommer att ställa särskilda krav
på dem. Gjorda undersökningar har
emellertid givit vid handen, att de unga
brottslingar, som det här är fråga om,
i allmänhet förekommer i de större
städerna, och där har, såvitt man kan
bedöma, barnavårdsnämnderna väl kvalificerade
krafter till sitt förfogande.
Jag tror därför inte att man på den
punkten behöver hysa någon större oro.

Vad sedan gäller socialvårdens resurser,
har utskottet ansett detta vara ett
mycket allvarligt spörsmål. Vid de undersökningar
som gjorts har man inte
kunnat finna att socialvårdens resurser
är tillräckliga. Utskottet har därför gått
på den linjen, att bestämmandet av tidpunkten
för den nya lagens ikraftträdande
bör få ankomma på Kungl. Maj:ts
prövning. Utskottet önskar alltså, att
man först skall ha tillgång till nödiga
resurser för att ta hand om detta klientel,
innan lagen sätts i kraft. Med de
sorgliga erfarenheter som vi ha av 1947
års beslut om upphävande av tvångsuppfostran
och hur man då saknade resurser
och möjligheter att fullgöra vad
detta beslut innebar har utskottet icke
velat förorda att den nya lagen skall
träda i kraft förrän erforderliga resurser
finns tillgängliga. Det är bättre att
påskynda skapandet av dessa resurser
och vänta till dess att de verkligen finns
än att sätta i kraft en lagstiftning som
sedan inte kan förverkligas. Då kan hela
syftet redan från första början bli
förfuskat. En utbyggnad förordas sålunda,
som gör det möjligt att på här ifrågavarande
klientel tillämpa den s. k. lilla
gruppens princip. Om riksdagen nu
ger sin anslutning till själva principen,

kan nödiga förberedelser vidtagas för
utbyggnad av socialvårdens resurser så
att lagen snarast möjligt kan träda i
kraft. Det är utskottets mening att, såsom
också departementschefen framhållit,
den nya lagen må träda i kraft
snarast möjligt.

Utskottets ledamöter har delat upp
sig i tre olika grupper. Såsom herr Lodenius
framhöll, är skillnaden kanske
inte så stor. Det är dock den skillnaden,
att den ena gruppen reservanter
vill helt avslå Kungl. Maj:ts förslag.
Man kanske kan tolka principståndpunkten
på det sättet, att en grupp reservanter
tycker att utskottet har varit
för milt i sitt skrivsätt, medan den andra
gruppen tycker att utskottet har varit
för strängt. Jag tycker nog för min
del att utskottet i sin skrivning gått en
lämplig medelväg. Den uppfattning, som
kommit till uttryck i utskottets utlåtande,
har säkerligen också täckning
bland den stora allmänheten. Det finns
naturligtvis människor som reagerar
mycket starkt mot ungdomsbrottsligheten
och som önskar att de unga lagöverträdarna
skall klämmas till hårt. Det är
dock min bestämda uppfattning att en
dylik metod icke är en framkomlig väg.
Det gäller här för samhället att skapa
möjligheter för att tilirättaföra dessa
unga element.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Det är
med den största uppmärksamhet som utskottet
gått att studera den föreliggande
propositionen. Utskottet har nämligen
haft fullt klart för sig, hur djupt oroande
det samhällsproblem är som det här
gäller att försöka komma till rätta med.
Vi vet alla, att ungdomsbrottsligheten
är stadd i tilltagande och att även mycket
unga människor nu ofta gör sig
skyldiga till verkligt grova brott. Det
förhåller sig precis så som departementschefen
här har sagt, att brottsligheten
tränger ned till allt lägre åldersgrupper.
Vi läser ganska ofta i våra tidningar
om utslag av förvildning och bru -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag

talitet, som man inte hade trott vara
möjliga i vårt land.

Orsakerna till den stegrade ungdomsbrottsligheten
är naturligtvis många, och
jag tror att fru Wallentheim har skildrat
dem ganska väl i det varmhjärtade
och kloka anförande som vi nyss fick
höra. Klart är också, att hela problemet
är i högsta grad komplicerat. Vi
reservanter vill inte stiga fram och avkunna
några moraliska förkastelsedomar
över de pojkar, som har råkat på
avvägar. Den nu verkställda undersökningen
visar otvetydigt, att dessa pojkar
haft orimligt dåliga uppväxtmiljöer,
att de inte haft några hem alls eller att
hemmen varit dåliga och att deras arvsanlag
varit sådana, att de kanske predisponerar
dem till brott.

Det är emellertid nödvändigt och angeläget
att man försöker reda ut för
sig, vad som från det allmännas sida
kan göras för att förhindra den olycka,
som denna brottslighet innebär. När vi
reservanter satt oss att fundera över det
spörsmålet, har vi inte kunnat undgå
att ställa oss frågan, om den samhälleliga
reaktionen mot brottsligheten över
huvud taget under de senaste åren varit
den riktiga. Det kan tänkas att några
eller många av de åtgärder i mildrande
riktning, som genomförts, har fått en
effekt som man inte alls väntat sig och
som varit högst olycklig. Följden har
nämligen kanske blivit att de ungdomar,
som det här gäller, fått för sig att de
ostraffat kan leva ut sina hämningar
och att de får härja i samhället ungefär
hur de vill. Jag tror, herr talman,
att vi nu måste tänka över hela frågan
och att vi bör vara litet försiktiga, innan
vi tar ännu ett steg i mildrande riktning.
De unga, som står så att säga på
gränsen till kriminaliteten eller som
just börjat vandra brottets väg, måste
dock få klart för sig, att samhället visserligen
i många fall är förlåtande och
milt och att man kanske kan göra både
den ena och den andra lagöverträdelsen
utan påföljd, men alt det ändå finns en
gräns som icke får överskridas.

Det är inte humanitet i djupare mening,
om samhället genom sin mildhet

om påföljd för brott av underårig m. m.
inbjuder den unge till lagöverträdelser
och sedan kommer honom att fixeras i
kriminalitet, därför att han märker att
ingenting särskilt händer.

Med vad jag nu sagt, har jag inte på
något sätt velat bryta en lans mot den
mildrade kriminalpolitiken över huvud
taget. Det är inte min avsikt att här påkalla
en allmän skärpning av reaktionsformerna.
Mycket i den mildrade kriminalpolitiken
är enligt min mening riktigt
och rätt, och jag har djup respekt
för det arbete som utföres särskilt inom
våra ungdomsvårdsskolor. Jag tror på
dessa, även om jag inte kan tro att det
är möjligt för en ungdomsvårdsskola -—
hur väl den än är utrustad och hur bra
personal den än må ha — att lyckas
hundraprocentigt med sin uppgift.

Det kan, herr talman, ha sitt givna
intresse att något närmare se på förhistorien
till det förslag till provisorisk
lagstiftning, som nu lagts fram på riksdagens
bord.

Vi har, som redan sagts, tre kungl.
kommittéer — strafflagberedningen, barnavårdskommittén
och ungdomsvårdskommittén
— som sedan flera år håller
på att grundligt genomarbeta de många
frågor, som har intimt samband med
det problem vi i dag skall knäcka.
Strafflagberedningen väntas vara färdig
redan nästa år med sitt betänkande angående
åtgärder mot unga lagöverträdare.

Medan nu arbetet i dessa tre kungl.
kommittéer pågår som bäst, slår riksåklagaren
alarm genom sin skrivelse till
Konungen av den 24 september 1951.
Han tycker sig ha upptäckt, att domstolarna
på ett oroande sätt övergått, från
att hänvisa ungdomar under 18 år till
barnavårdsnämnderna för skvddsuppfostran,
till att ådöma dem fängelse eller
straffarbete. För att möta denna tendens
påyrkar riksåklagaren att åtgärder
måtte vidtagas.

Kammarens ärade ledamöter torde av
utskottets utlåtande ha fått klart för sig,
att riksåklagarens farhågor var ogrundade.
Hans informationer byggde på en
beklaglig sammanblandning av tvenne
siffersericr. Vad som i hans statistik såg

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

ut att vara en stark stegring av antalet
ådömda frihetsstraff, visade sig snarare
innebära en utveckling i motsatt riktning
— åtminstone gäller det åren 1951
och 1952.

Det är över huvud taget inte här fråga
om något stort klientel. Antalet till fängelse
eller straffarbete under åren 1949
—1951 dömda ungdomar är sammanlagt
inte större än 81, och de flesta har vid
domen legat ganska nära 18-årsgränsen
och i många fall överskridit den, innan
straffet börjat verkställas.

Riksåklagarens skrivelse skickades på
remiss till de tre nyss nämnda kommittéerna,
och de enade sig — med undantag
av en ledamot, professor Agge, som
motiverade en skiljaktig mening — om
ett gemensamt yttrande, där de starkt
underströk riksåklagarens uppfattning
och samlade sig kring parollen, att fängelsestraffet
borde avskaffas för ungdomar
under 18 år. Domstolarna borde genom
en ny lagstiftning hindras att annat
än i undantagsfall döma till ovillkorligt
frihetsstraff. De tre kommittéerna
hade, när detta yttrande avgavs, uppenbarligen
ingen vetskap om att riksåklagarens
siffermateriel inte var hållbart,
liksom naturligtvis riksåklagaren
själv inte hade haft det.

Efter det att kommittéernas yttrande
avgivits, framlade byråchefen Torsten
Eriksson en ingående undersökning av
det yngsta ungdomsklientelet. Han undersökte
och beskrev mycket noga i eu
bok, som utkommit av trycket, de 20
pojkar som vid ett givet tillfälle, den
15 november 1951, satt i fängelser av
olika slag och som då domen fälldes var
under 18 år. Undersökningen ger, såvitt
jag förstår, klart vid handen, att dessa
pojkar var ganska väl kvalificerade för
ovillkorliga straff. Jag bortser därvid
ingalunda från att deras uppväxtförhållanden
och arvsanlag kan ha varit sådana,
att de snart sagt egentligen inte
kunde hjälpa att de begått brott, men
de var djupt belastade med kriminalitet,
och man hade vid flera tillfällen sökt
föra dem till rätta på ungdomsvårdsskolorna.

Hovrättsassessorn Sara Falk har un -

dersökt de 81 ungdomar, som dömts under
åren 1949—1951. Inte mindre än 32
av dessa ungdomar visar sig ha varit
på ungdomsvårdsskolorna i så många
omgångar, att skolorna sagt ifrån, att de
inte ville ha dem tillbaka, därför att det
inte finns utsiker att göra någonting vidare
för dem.

Kommittéerna hade inte sett byråchefen
Erikssons och såvitt jag vet inte heller
Sara Falks utredning, och det är därför
naturdigt att de inte kunde ha en
alldeles klar föreställning om det klientel
soin blivit dömt till urbota straff.

Den 2 april 1952 gick propositionen i
detta ämne till lagrådet, som fick sex dagar
på sig för att avge yttrande. Denna
tid är anmärkningsvärt kort, när det gäller
att tränga in i ett så komplicerat ämne
som detta. Lagrådet yttrade i sitt utlåtande
av den 8 april att det — såvitt
den korta tiden kunnat medge en ordentlig
granskning — kommit till klarhet om
att Kungl. Maj:ts proposition i ärendet
inte borde bli lag.

Nu vill departementschefen till en början,
att riksdagen i dag skall uttala sig
för principen, att den typiska ungdomsbrottsligheten
av allvarlig beskaffenhet
skall behandlas inom socialvården och
inte inom fångvården. Den principen är
vi alla ense om — även reservanterna.
Men för att en princip skall framstå klar
och skarp, är det nödvändigt att man
också får veta någonting om undantagen.
Departementschefen gör undantag
för extrema och sällsynta fall, men han
lämnar ingen antydan om vad som skall
inläggas i de orden. Reservanterna har
åtminstone sökt exemplifiera de undantag,
som måste göras från huvudprincipen.
Vi har då talat om de pojkar, som
vandrar från ungdomsvårdsskola till
ungdomsvårdsskola och som bara rymmer
och fortsätter att begå nya brott,
alltså pojkar som ungdomsvårdsskolorna
inte längre har någon hand med. Vi
har också talat om de pojkar, som begått
mycket svåra brott, t. ex. rånmord, och
som vi inte tycker hör hemma tillsammans
med det hyggligare klientelet på
ungdomsvårdsskolorna. Och slutligen har
vi talat om en rätt stor grupp pojkar,

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

som inte alls är vanartade och därför
inte hör hemma på ungdomsvårdsskolorna
men som råkat begå något brott,
som det ur laglydnadens synpunkt är av
speciellt intresse att reagera mot; ett typiskt
sådant brott är rattfylleri, som det
ligger rätt nära till hands för dessa pojkar
att begå.

Alla dessa grupper —- de omfattar
sammanlagt säkert inte särskilt många
individer —- behöver ett kraftigare ingripande
från samhällets sida än det
vanliga klientelet. Vi har i vår reservation
sagt, att de behöver ett straff. Men
fru Wallentheim missförstår oss fullständigt,
om hon i detta lägger in, att straffet
skall ha karaktär av vedergällning.
Det är inte vår mening. Straffet skall
vara en allvarlig reaktion, men den skall
inrymma både fostran och utbildning.

Den fråga som nu skall knäckas är:
Var skall dessa särfall behandlas? Skall
del ske inom socialvården eller inom
fångvården?

Vi kan utgå från att varken socialeller
fångvården i dag har resurser att
ta emot dem. Vilketdera man än väljer,
är det dock nödvändigt att skapa en speciell
institution åt dem, en liten anstalt,
där man kan tillämpa den lilla gruppens
princip. Vi tänker oss ingalunda att man
skall sätta dessa pojkar i våra vanliga
cellfängelser eller kronohäkten tillsammans
med gamla förhärdade brottslingar.
Vi vill inte heller blanda ihop dem
med det något äldre klientelet inom ungdomsfängelserna,
utan vi önskar som
sagt att en speciell anstalt för dem skapas.
Och vi anser att den anstalten i
princip kan göras lika välutrustad, antingen
man hänför den till social- eller
till fångvården.

Fru Wallentheim föreställer sig, att
det skall ta lång tid för fångvårdens
personal att frigöra sig från vedergällnings-
och förvaringssynpunkten. Nu
har vi ju fångvårdsstyrelsens chef närvarande,
och han får väl svara på den
saken. Jag har emellertid svårt att tänka
mig att man inte inom fångvården skall
kunna få fram den ringa personal som
fordras för att ta hand om ett klientel
på 20 å 30 pojkar.

4 Första kammarens protokoll 1952. Nr 30.

Reservanterna har inte tagit någon
definitiv ställning till frågan om huruvida
fångvården eller socialvården i
detta fall skall föredragas, men vi har
pekat på några skäl, som talar till förmån
för att man väljer fångvården.

Det första av dessa skäl är, som jag
redan sagt, att dessa pojkar bör ha ett
straff, och jag vill inte gärna att detta
straff skall exekveras inom ungdomsvårdsskolorna.
Det är, såsom också fru
Wallentheim säger, riktigt att dessa skolor
skall ha någonting av karaktären av
hem. Det är många pojkar där, vilka
inte haft något hem, och dessa pojkar
kan nu få en miljö, där de har det någorlunda
trivsamt, men då skall man inte
göra ungdomsvårdsskolorna till något
slags korrektionsanstalter. Vi skall heller
inte få folk i allmänhet att tro, att de
pojkar, som vistas där, är speciellt kriminellt
belastade.

Det är också ganska besvärligt och
svårt för ungdomsvårdsskolorna att ha
detta klientel. Vi har ju redan sett att de
i stor utsträckning har betackat sig för
att få tillbaka dessa pojkar, som det här
gäller, därför att de visserligen kanske
inte är så utvecklade men ändå har en
stark förmåga att bli ledare av ligor och
att fördärva det uppbyggande arbete,
som görs inom ungdomsvårdsskolorna.

Ungdomsvårdsskolornas ledning och
personal behöver det stödet i sin mycket
svåra gärning att kunna peka på för
de unga, att om de inte sköter sig och tar
till vara de möjligheter till fostran och
utbildning, som finns inom skolorna,
utan fortsätter att begå brott, kan det
hända att de får en strängare vårdform.

Slutligen får vi inte glömma skyddet
för de lojala medborgarna. De har rätt
att fordra den tryggheten, att de intensivt
kriminella element, som det här gäller,
verkligen hålls efter och att de hålls
inom lås och bom, så att de inte får tillfälle
att ställa till skada, åtminstone under
någon kortare tid framåt.

Omhändertagandet för skyddsuppfostran
bör inte få samma karaktiir som utdömandet
av ett straff. Omhändertagande
för skyddsuppfostran är en åtgärd,
som barnavårdsnämnden får lov att vid -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

ta under alla möjliga omständigheter.
Bland annat får man ju omhänderta barn
för skyddsuppfostran, vilka själva inte
har gjort det ringaste ont men som vanvårdats
i sitt hem. Då är det inte lämpligt
ur barnavårdsnämndernas synpunkt
att allmänheten får den föreställningen
att omhändertagandet för skyddsuppfostran
får samma innebörd som ådömande
av straff.

Huvudprincipen i den föreslagna lagen
står intagen i 2 § i lagen med vissa
bestämmelser om påföljd för brott
av minderårig. Det står där att den, som
inte fyllt 18 år, icke bör dömas till
fängelse, straffarbete eller förvaring, om
ej särskilda skäl äro därtill. Men varför
skall nu detta skrivas in i en provisorisk
lag? Vi vet att riksåklagaren hade
misstagit sig och att domstolarna icke i
oträngt mål har tillgripit frihetsstraffen.
Finns det då någon som helst anledning
att ge domstolarna den admonition, som
en sådan lagstiftning skulle innebära?
I sak kommer den inte att ändra deras
inställning ett uns, eftersom de redan
tillämpar lagen, som om den vore skriven
på det föreslagna sättet. Denna lagstiftningsåtgärd
är enligt vår mening
inte nödvändig, och den är minst av
allt så brådskande, att den bör ske i en
provisorisk lag. Situationen är ingalunda
sådan, att inte riksdagen kan hålla
på sin gamla beprövade regel att utreda
först och lagstifta sedan, och inte tvärtom.
Såsom jag redan nämnt, väntas
strafflagberedningen bli färdig redan
nästa år.

I 1 § samma lag sägs det, alt en domstol,
när den hänvisar en ung brottsling
till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran,
inte längre skall göra detta och
samtidigt döma vederbörande till villkorlig
dom.

Jag kan inte finna att detta stadgande
är välbetänkt. Det innebär att domstolarna
skjuts åt sidan. Domstolen konstaterar
bara att vederbörande har begått
ett brott, men domstolen får inte taga
någon befattning med hans tillrättaförande.
När domstolen dömer, kan den
inte vara säker på att den unga förbrytaren
verkligen blir omhändertagen på

en sluten avdelning för någon rimlig
tid. Det kan nämligen inträffa att barnavårdsnämnden,
även om den har tillstyrkt
en sådan behandling, ändrar sig
och i stället sätter vederbörande pojke
i familjevård. Det kan också hända att
barnavårdsnämnden gör ansökan till
skolbyråchefen hos socialstyrelsen, som
har att bestämma om placeringen på
ungdomsvårdsskolorna. Men skolbyråchefen
kanske säger att det inte finns
plats för pojken på någon ungdomsvårdsskola
och i varje fall inte på någon
skola med sluten avdelning — det
finns i dag bara en sådan, nämligen
Långanäs. Det kan också hända att skolbyråchefen
säger, att den här pojken
över huvud taget inte är lämplig att ha
på en ungdomsvårdsskola. Sedan kan det
också inträffa, vilket det också har gjort,
att vederbörande, sedan han blivit sakerförklarad
av domstolen och överlämnad
till barnavårdsnämnd samt intagen
på en ungdomsvårdsskola, efter någon
tid, kanske några få dagar, blir utskriven
igen och omhändertagen i familjevård.
Sedan är han ute igen i sin kriminella
verksamhet och kommer ihop
med den liga, som han förut tillhörde.

Om allt detta vet domstolen ingenting,
när den skall ta ställning till fallet. Ligger
det då inte nära till hands att domstolen
säger sig, att hellre än att ta ansvaret
för att denna pojke fortsätter att
härja vilt i samhället till skada för sig
och alla andra och ger sig på lojala medborgares
egendom eller personliga integritet,
måste vi sätta in honom i en
fångvårdsanstalt, tv eljest vet vi inte
vart han tar vägen? Att då släppa den
lilla hållhake på honom, som den villkorliga
domen dock till sist innebär,
kan inte vara klokt, och det kan i olyckliga
fall leda till flera och inte färre
ovillkorliga frihetsstraff.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat instämma med herr Lodenius i yrkandet
om avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
vet inte, hur länge kammaren är benä -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Öl

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m m.

gen att diskutera denna fråga. Det är
klart att vi kan tala både länge och
mycket om det föreliggande ämnet, så
mycket mera som nästan allting flyter
när det gäller denna s. k. ungdomsbrottslighet
och ingen kan anvisa några
fullt tillfredsställande anordningar för
att komma till rätta med svårigheterna.
Jag har begärt ordet för att göra några
påpekanden av saklig innebörd.

Jag vill till en början vända mig mot
herr Cassel. När han liksom herr Lodenius
vill bevara sitt sociala ansikte genom
att betona med vilken entusiasm
han ansluter sig till själva principen att
inte barnen skall in i fängelserna, men
sedan i alla fall kommer till det slutet,
att han går emot ett lagfästande av denna
princip nu, är det en svag ståndpunkt.
Då tror man inte att denna princip
omfattas med någon vidare uppriktighet,
och i varje fall förefaller det mig
som om herr Cassel, när han ideligen
betonar att det härvidlag inte är någon
brådska, inte ser för sig bilden av dessa
unga grabbar i fängelserna. Det är en
dyster bild, herr Cassel, och jag tycker
att det är brådskande att få till stånd
en ändring.

Den nuvarande lagstiftningen liksom
triumferade och kulminerade år 1951,
när man kom till några sådana där särskilda
fall, som herr Cassel har talat om
och som synes så skenbart oförbätterliga
att högsta domstolen klämde till
med att döma tre stycken pojkar till
fleråriga straffarbetsstraff. Här tänkte
alltså domstolen, att det skulle bli annat
av. Man skulle inte utdöma några
korta frihetsstraff, inte tillgripa vård i
några undomsvårdsskolor, utan man
skulle ta till ordentliga straff, som verkligen
skulle medföra rättelse.

Det är en ytterligt instruktiv historia
att något närmare se efter, hur det gick
för dessa pojkar, som dömdes till långvariga
frihetsstraff. När en av dessa pojkar
hade avtjänat en viss del av straffet
och skött sig vid i fängelset, blev han
frigiven. Han fick alltså eu avkodning
av strafftiden efter att ha suttit inne en
längre tid, ett par år eller så. Det första
denna pojke tog sig för, när han hade

undergått detta stränga straff, var att
begå en stöld. Så förbättrande och avskräckande
hade straffet verkat för honom!
Fortsättningen är emellertid mycket
intressant. På grund av maskineriets
långsamhet dröjde det 8 å 9 månader,
innan han kom inför rätta för denna
nybegångna stöld. Man fann då att han
under dessa 9 månader hade skött sig
alldeles utmärkt, arbetat ordentligt på
sitt jobb och över huvud taget icke givit
anledning till några som helst anmärkningar.
Då stod åklagaren, domstolen,
barnavårdsmvndigheterna och alla
andra myndigheter här i Stockholm,
där detta skedde, inför frågan vad man
skall göra med den här pojken. Här
hade man alltså en riktig bov, som
högsta domstolen på sin tid hade ansett
borde få ett strängt frihetsstraff. Man
kom enhälligt till det resultatet, att det
var fullkomligt meningslöst, ja, till och
med skadligt att ge honom ännu ett frihetsstraff,
och man enades om att tillstyrka
sociala åtgärder. Han intogs följaktligen
på en ungdomsvårdsskola, där
han således i alla fall hamnade, sedan
man försökt den stränga vägen.

Jag har tillåtit mig undersöka, hur
det egentligen var ställt med den där
pojken sedan han genomgått sitt långa
frihetsstraff. Från sakkunnigt håll fick
jag höra att han verkade osäker och
nervös, och det var i det tillståndet,
som han, så snart han kom ut från fängelset,
begick sitt nya brott. Men sedan
började han omsider komma i ordning,
började att arbeta och kom så småningom
till en tillräcklig inre stabilitet för
att kunna föra en hygglig medborgares
liv.

Här talas så mycket om ungdomsbrottslighet
och om unga lagöverträdare,
och justitieministern talade också
nyss om hur brottsligheten hörjar
sträcka sig nedåt i åldersklasserna. Detta
framhållcs av än den ene, än den
andre, så att man slutligen tror att det
verkligen förhåller sig på det sättet.
Men jag hör till dem, som iir litet skeptiska
på den punkten, åtminstone när
det gäller Sverige. .lag vill inte ifrågasätta
annat än att de krigförande län -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

derna haft ohyggliga problem när det
gäller ungdomen, men jag undrar, om
det är alldeles riktigt när man här talar
så mycket om en stigande ungdomsbrottslighet.

Först och främst vill jag erinra damerna
och herrarna om att vi själva,
regering och riksdag •— om man får
uttrycka sig på det sättet— har ett visst
medansvar i den statistiska utveckling
som nu lägges till grund för uppfattningen
om ungdomsbrottsligheten — då
vi nämligen för inte så länge sedan förändrade
strafflagen, i det att vi skrev
om bestämmelserna angående »olovligt
brukande» på så sätt, att den som tog
ett motorfordon skulle bestraffas, som
om han hade begått olovligt tillgrepp.
Sedan gjordes det ytterligare en reform
i strafflagen, i det att man så att säga
subtiliserade dessa straffrättsliga begrepp,
på det sättet, att man införde ett
brott som kallades »egenmäktigt förfarande»
— det var inte fråga om egenmäktigt
förfarande i den gamla betydelsen,
utan ett nytt egenmäktigt förfarande,
och speciellt s. k. »grovt egenmäktigt
förfarande». Det är nämligen det
brott, som anses ha blivit begånget av
den, som hugger en motorcykel eller bil
på vägen, och detta bestraffas på exakt
samma sätt som vanlig stöld. Förr i
världen betraktades detta såsom ett
brott, på vilket i alla fall kunde följa böter,
men genom denna kringgående rörelse,
som vi nu gjort, har vi i praktiken
kommit fram till att dessa handlingar
bestraffas på samma sätt som stöld.

Vad händer då dessa åklystna ungdomar?
Jo, de åker in i straffregistret och
figurerar där såsom dömda för grovt
brott och levererar material till dem,
som med statistikens hjälp vill voja sig
över den tilltagande ungdomsbrottsligheten.
Vi bör ha i minnet, att det här
inte i vanliga fall är fråga om ett
tillägnelsebrott i vanlig mening, alltså
inte ett brott för ekonomisk vinning.
När vi talar om ungdomsbrottslighet
gäller det naturligtvis också andra handlingar
än billån, men dessa senare står
onekligen i förgrunden.

Det finns också andra omständigheter

— och jag skall strax komma till dem

— som gör, att man nog bör vara försiktig,
när det gäller att skaffa sig säkra
uppfattningar om den tilltagande
ungdomsbrottsligheten. Vi har t. ex. den
lagändring vi vidtog häromåret, när vi
plötsligt kriminaliserade en mängd försöksbrott.
Det är klart att i och med
detta blir fler brott begångna, enligt
statistiken, och på det sättet får man
den uppfattningen att brottsligheten stiger.

Jag instämmer verkligen till fullo i
fru Wallentheims uppläggning av saken,
nämligen att det är vår skyldighet att se
ungdomsbrottsligheten mot den sociala
bakgrunden. Det är inte så märkvärdigt,
när man tänker på saken, att människobarn,
som befinner sig i det mest kraftfulla,
det mest vitala, det mest ohämmade,
det mest okritiska och mest fantasibehärskade
utvecklingsstadiet, ibland
liksom råkar slå ned de ribbor, som lagarna
ställer upp, när de skall börja sin
.sociala häcklöpning. Det vore väl snarare
ganska ohyggligt, om det inte
fanns vad man i många fall kan kalla
för unga trotsare. Det är ju ofta på det
sättet, att här kanske gäller en smula
efterblivna, en smula naiva pojkar, men
i varje fall pojkar med en starkt utvecklad
känsla för frihet och rättvisa, som i
något sammanhang tycker sig ha blivit
orättvist behandlade av ödet. Man får
ha förståelse för detta; i sinom tid kommer
nog vederbörande över trotsåldern.

Hur har de ärade reservanterna emellertid
lagt upp denna fråga? De börjar
sin reservation med en dyster skildring
av ungdomens stigande fördärv. Det heter
i reservationen: »Ungdomsbrottsligheten
har under senare år visat en starkt
stigande tendens både i så måtto att antalet
lagöverträdelser av ungdomar blivit
allt talrikare och i det avseendet att
de begångna brotten blivit av allt grövre
art.» Denna s. k. utveckling finner
naturligtvis reservanterna oroande. De
tillägger för övrigt — jag vet inte på vilken
statistik de därvidlag stöder sig —
att dessa ungdomar har en vana att rota
ihop sig i ligor och begå brott. Det är
klart, att reservanterna, när de yrkar

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag

avslag på hela det föreliggande lagkomplexet
och inte vill lagfästa huvudprincipen,
målar det hela i mörkt. Men
de ärade reservanterna får ju betänka,
att de, som nu vill gå fram på den sociala
uppfostringsvägen i stället för på
fängelsevägen, inte är mindre lojala
medborgare för det; de vill också leva
i fred för dessa unga lagbrytare. Reservanterna
talar om att allmänheten
kanske kommer att reagera ifall samhället
— som det heter i reservationen —
försummar sin skyldighet att skänka de
lojala medborgarna trygghet. Jag tror
att allmänheten mycket väl förstår, att
någon fullständig trygghet mot förbrytare
inte står att få och att tryggheten
i varje fall blir större genom att man
försöker tillrättaföra de yngsta kategorierna
av lagöverträdare genom att de
sättes i mångåriga och delvis slutna
skolor, än genom att man sätter dem i
fängelse och nästan med säkerhet förvandlar
dem till återfallsförbrytare. Jag
tror för övrigt att allmänheten redan nu
har reagerat mot vad man har upptäckt
genom vad som nu har förekommit,
nämligen att man vid visitation av våra
gamla och — förlåt uttrycket — »lusiga»
fängelser där kan hitta ett tjugu- eller
trettiotal 17-åringar och dylika. Man behöver
bara se en sådan bleknosing i en
cell, och jag kan försäkra att detta
glömmer inte en människa som har något
hjärta i bröstet. Denna ordning är
inte vårt samhälle värdig. Jag tycker
att det är brådskande att någonting här
göres.

Jag vågar också påstå att ett fullt klarläggande
utredningsunderlag för reservanternas
tes om den stigande ungdomsbrottsligheten
icke existerar. Därvidlag
vill jag, utöver vad jag nyss har sagt angående
vissa förändringar i strafflagen,
stryka under en del omständigheter. Den
statistik, som man nu laborerar med, är
icke någon polisstatistik utan en domstolsstatistik.
Den hänför sig alltså ej till
begångna brott, utan till lagförda brott.
Det är klart att de begångna brottens antal
är mycket större än antalet brott som
slutligen kommer inför domstol. I statistiken
är med andra ord bara sådana fall

om påföljd för brott av underårig m. m.
medtagna, där polisen har fått tag på
brottslingarna. Jag skulle tro alt exempelvis
inbrottstjuvar i 25-, 30-årsåldern
med en viss erfarenhet i sin bransch
oftare klarar sig bättre än 17-årspojkar,
som tagit sig dylikt före, kanske för
första gången.

Statistiken kan också vara missledande
ur en annan synpunkt, så som den
här begagnas. Vi ser i själva verket en
viss stegring i brottsligheten, men, mina
damer och herrar, detta gäller inte bara
do yngsta åldersgrupperna, utan ända
upp till 30-årsåldern —- vad det nu kan
bero på. Skall vi nu grubbla över vad
statistiken kan lära oss, bör vi naturligtvis
också observera det förhållandet,
att brottsmålsstatistiken efter
förra kriget visade en påfallande stegring
— inte under nödåren, utan alldeles
tvärtom under några år av utpräglad
högkonjunktur som följde efter förra
kriget. Det är alltså inte på det sättet,
som man skulle kunna tro, att brottsligheten
ökar i tider av nöd, utan det förhäller
sig alldeles tvärtom så, att den
ökar under utpräglade högkonjunkturer.
Nu kanske de ärade reservanterna kan
känna sig lugnare, när de tänker på att
högkonjunkturen är i vikande och att det
kanske inte finns skäl att i fortsättningen
förvänta sig så pass höga brottmålssiffror
som förelegat under de sista åren.

Reservanterna påstår också ganska
frankt, att de av ungdom begångna brotten
blivit av allt grövre art. Detta förefaller
mig missledande och ganska
ostyrkl. Reservanterna har tydligen haft
för avsikt att skrämma oss en smula.
När de talar om de lojala medborgarnas
rätt till personlig integritet och kravet
på samhällsskydd mot angrepp på sin
personliga integritet, antyder de att det
finns några som vill göra de lojala medborgarna
personligen illa. Och när de
senare skall tala om hur de tänker sig de
s. k. extrema och sällsynta fall, där frihetsstraff
kan ifrågasättas, vill de precisera
dessa fall till tre olika grupper.
Den första gruppen utgöres av de oförbätterliga,
och den andra gruppen av —
hör och häpna —• rånmördare och dylika
och den tredje gruppen av sådana, för

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

vilka eljest skyddsuppfostran är olämp -

Om man jämför detta reservanternas
skrivsätt med det inledande påståendet,
att ungdomsbrottslingarna börjar begå
brott av allt grövre art, får man verkligen
ett ganska dystert intryck av tillståndet
i vårt land. Ungdomar i allt
större ligor rotar ihop sig för att begå
allt grövre brott, ända upp till rånmord!
Det är väl högst missledande —• så ser
ir.te vårt samhälle ut! Med grövre brott
enligt de statistiska siffror, som man här
rört sig med, avses helt enkelt, såvitt jag
förstått, brott på vilka kan följa frihetsstraff
— straffarbete och fängelse, och så
som vi har reformerat strafflagen de
sista åren finns det mycket få brott, på
vilka det inte kan följa straffarbete eller
fängelse.

Det finns en polisstatistik, som visserligen
är ofullbordad men som går litet
mera i detalj. Den visar, om jag har förstått
den rätt, att när det gäller grövre
brott har det icke skett en stegring av
misshandel och andra våldsbrott o. d„
utan det är de s. k. olovliga tillgreppen
och därmed jämställda brott som ökat.
Våldsbrotten har snarare minskat.

Att man i våra dagar en masse placerar
bilar och motorcyklar utan tillsyn
på vägarna, är en ny företeelse, som har
skapat särskilda problem och fått sina
konsekvenser. Det är klart att för 50 år
sedan behövde man inte befara, att ifall
några ungdomar fick se en plog eller en
liarv stående ute på en åker, de skulle
tillgripa den och köra i väg med den,
utan det är dessa motorfordon, som har
vållat svårigheterna. Men jag är för min
del inte benägen att se det såsom en
inre utveckling till det sämre av ungdomarnas
karaktär, när de faller offer för
denna egendomliga tendens, som jag
som advokat ofta har sett träda i funktion
och som tycks vara betingad av
omedvetna sexuella drifter, vilka gör sig
gällande i pubertetsålder — en begärelse
alt vilja fara i väg med en väldig fart!

Man kan också ytterligare understryka
den allmänna mentala atmosfär, som
råder: tidningarnas sensationsskriverier
om allehanda brott, biografernas bilder

av gangsters, äktenskapens upplösning
o. s. v. — det skulle vara intressant att
få en statistik på skilsmässobarnens utveckling
i kriminellt hänseende. Det är
många element i allt detta som gör att
man inte bara utan vidare kan vända
sig mot ungdomen. Vi vet också —- det
betonas ofta i andra sammanhang — vilken
skriande brist det är på samlingslokaler
och klubbhus och på organisationer,
som har resurser att ta hand om
ungdomarna på deras fritid. Vi behöver,
mina damer och herrar, säkerligen rusta
upp socialvården, inte bara denna vård
i speciell mening utan generellt och i
stora drag.

Det klingar emellertid på något sätt
bekant, när nu den grupp — som naturligtvis
värjer sig mot att kallas reaktionärer
— synes vilja tänka sig nya fängelser
och kanske, när vi kommer till ett
annat område, nya kaserner. Det låter
på ett egendomligt sätt bekant, när tankegångarna
slutligen utmynnar i dylika
önskemål.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
till utskottets utlåtande foga ett särskilt
yttrande, vari jag har velat fästa uppmärksamheten
på ett förhållande, som jag
skulle tro var för de flesta av oss i utskottet
en överraskning och en chock. I
ungdomsvårdsskolorna, som nog kan
vara mycket bra på sitt sätt, men som
givetvis brottas med en hel del svårigheter
och har många ungdomar att behandla,
finns en mängd srnåbarn, 9-åringar, 10-åringar och 11-åringar! Vad
bär de där att göra? När jag har frågat
det, svarar man att »de är svåra
och man har ingenstans att lämna dem».
»De tuttar på», heter det. Det har hänt,
att de satt en brinnande tändsticka i
torrt gräs, och för resten kan det ju hända
att småbarn leker med eld på ett
mycket allmänfarlig! sätt. Men det kan
inte berättiga till detta arrangemang, att
småbarnen sätts i ungdomsvårdsskolorna
med äldre ungdom, och jag vill uttrycka
den förhoppningen, att när socialvården
får litet mera medel, den också skall försöka
ordna det bättre för dessa allra
yngsta.

Jag har emellertid också velat påpeka

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr SO.

Lagförslag

detta från denna s. k. tribun, första
kammarens talarstol, i en svag förhoppning
om att kanske några varmhjärtade
och kloka kvinnor i detta land kommer
underfund med den här påpekade
situationen. Det är ju på det sättet, att
ingenting kan ersätta ett gott hem för
små barn. Ingenting kan ersätta den
trygghet de känner, när de vistas hos
någon som de förstår tycker om dem.
Ett sådant hem ger naturligtvis barnet
någonting som en inrättning aldrig
kan ge. Jag har därför velat tala om
för de goda och moderliga kvinnor, som
finns i landet, att de kanske har en
möjlighet att ta sig an de allra yngsta
och kanske de allra olyckligaste av barnen
i ungdomsvårdsskolorna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall till
den av mig, fru Sjöström-Bengtsson och
fru Wallentheim avgivna reservationen
och i övrigt att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
vill börja med att uppta till granskning
några uppgifter, som lämnades av herr
Branting i hans nyss avslutade anförande.
Jag gör det med en viss tveksamhet,
ty det kan hända att jag missförstod
honom. Såvitt jag förstår, sökte
emellertid herr Branting, när han talade
om tre ungdomar som dömts av
högsta domstolen, beskriva deras öden
efter domen. Han talade om att de hade
blivit dömda till tidsbestämda frihetsstraff
och alltså omhändertagna av fångvården.
Eftersom jag trodde att det skulle
komma upp en hel del aktuella saker
till diskussion i denna debatt, har jag
försett mig med ett litet curriculum för
en var av dessa tre.

Herr Branting nämnde, att en, som
han syftade på, hade fått två års straffarbete.
Det faktiska förhållandet är
emellertid att ingen av de tre fick mer
än fängelse i ett år och två månader. Det
var vad herr Brantings skyddsling fick.

Jag kan hålla med om att ett frihetsberövande
på ett år och två månaders
fängelse är, som herr Brangting uttryckte
det, ett strängt straff, men när man

om påföljd för brott av underårig m. m.
talar om ett strängt straff, tänker man
väl närmast på verkställighetens natur.
Verkställigheten tedde sig för de här tre
pojkarna på följande sätt. En av dem —
han var inte häktad — fick från första
dagen komma till en öppen koloni. Där
stannade han, till dess han i maj eller
juni i år blev fakultativt villkorligt frigiven.
Han skötte sig utmärkt hela tiden.
Nästa pojke var häktad och vistades
först i fyra och en halv månader på
en sluten anstalt, huvudsakligen avsedd
för ungdomar, och fördes därefter över
till en koloni, där han skötte sig utmärkt
och blev fakultativt villkorligt frigiven i
mars 1952. Den tredje slutligen var också
häktad. Han vistades på sluten anstalt
i omkring fyra månader och fördes
därefter över till koloni, där han skötte
sig utmärkt och fick fakultativ villkorlig
frigivning i april 1952. Ingen enda
av dessa avtjänade längre tid än 10 månader.

När herr Branting säger, att han har
kommit i kontakt med en av dem, som
blivit lagförd och dömd, måste detta ha
hänt i höst. Innan jag gick hit, gjorde
jag en sista undersökning om dessa tre,
och ingen av dem var då anmäld till
straffregistret —- det måste ha förekommit
i så fall under de allra senaste dagarna.
Jag ser att herr Branting vitsordar
detta.

Jag vill inte säga någonting elakt mot
min vän Georg Branting, men jag menar
att det är önskvärt, om man med
någon svalhet kan se på dessa frågor
och akta sig för att bli alltför upptänd
av affekter — jag tänker inte på herr
Branting, men jag tänker på en del andra
uttalanden, som har gjorts i detta
sammanhang.

Jag övergår så till en annan sak, som
herr Branting drog fram i sitt anförande,
nämligen frågan om brottslighetens
ökning. Då vill jag först säga, att vi inte
har någon kriminalstatistik av senare
datum än 1948. I den mån jag kan uttala
mig om brottslighetens ökning, stödar
jag mig på de observationer, som
kan göras i fångvårdsstyrelsen beträffande
anstaltsklientelet och beträffande
dem, som blir villkorligt dömda. Utan

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

tvivel förhåller det sig på det sättet, att
vi för närvarande lever i en tid av stark
brottsfrekvens. Det avspeglar sig i det
faktum, att fångantalet har ökat med 50
procent på ungefär fyra år. Vi är nu
uppe i en medelbeläggning på närmare
3 000, medan vi för 4—6 år sedan var
nere vid 2 000. Den villkorliga domen
utvisar också en ökad frekvens, men inte
i samma proportion som den, man
iakttar beträffande dem, som kommer
in på anstalt.

Här är emellertid en observation av
rätt stort intresse att göra. Vi har upplevat
två toppar i kriminaliteten tidigare
i vår tid, en under det första världskriget
och en under det andra. I båda
fallen föranleddes denna ökade kriminalitet
av att en mängd nybegynnare
satte i gång och begick brott för första
gången. Så var det 1918, och så var det
åren 1943 och 1944.

Den ökning, som vi nu upplever och
som kommer mycket nära den ökning,
vi hade 1943 och 1944 — åtminstone
enligt vad vi kan bedöma av fångbeläggningen
-— har annan karaktär. Det
är i mindre grad frågan om förut oförvitliga
människor, som begått brott, men
däremot har recidivismen bland de
straffade tilltagit starkt.

Jag vill vidare säga -— och detta i anslutning
till herr Brantings anförande,
men också med en viss reservation mot
vad däri sades —• att oss förefaller det,
som om ökningen är mindre för 18—21-åringarna, men att den är kraftigare
beträffande dem, som är över 21 år. Hur
det förhåller sig beträffande 15—17-åringarna, vet vi faktiskt mindre om,
därför att denna grupp är svårare att
statistiskt komma åt än någon annan.
Bilden grumlas nämligen av det faktum,
att barnavårdsnämnderna kan ingripa
emot en lagöverträdare även utan
att polis eller i varje fall åklagare kopplas
på, och då blir de aldrig registrerade;
åtalseftergiften bidrar också till att
grumla bilden. Jag är alltså inte säker
på att kriminaliteten bland 15—17-åringarna ökat, men den totala brottsfrekvensen
är hög.

När herr Branting sedan talade om att

polisstatistiken, som jag uppfattade det,
skulle vara överlägsen domstolsstatistiken,
ber jag där få sätta ett frågetecken.
Jag kanske har missuppfattat honom,
men om jag inte gjort det, vill
jag påpeka, att polisstatistiken visst är
nödvändig, men den ger en mycket litet
finslipad bild av hur det verkligen
förhåller sig med brottsligheten. Den är,
som någon sagt, snarare en verksamhetsberättelse,
som redovisar, hur det är
ställt hos polisen och vad den har att
göra.

Jag är ense med herr Branting om att
den ökade brottsfrekvensen kan härröra
av en förändrad lagstiftning, särskilt
när det gäller förmögenhetsbrotten.
Jag vet, att herr Branting redan vid
den tid, då dessa kapitel i strafflagen
skulle upphöjas till lag, uttalade vissa
varningar och det låg sannolikt något
i det talet.

En annan faktor, som bidrar till att
öka antalet på anstalterna intagna, är,
att vi i större utsträckning här i landet
har börjat använda tidsobestämda straff.
Det betyder att vederbörande får sitta
inne längre än han skulle göra, om han
hade ett tidsbestämt straff. Det är en
utveckling, som jag ser på med mycken
oro, en utveckling som ofta vållar onödiga
komplikationer och åtminstone i
flertalet fall inte ger vad man kanske
vid lagens tillblivelse hade väntat sig.

Nu är jag framme vid den punkt, där
jag inte är ense med herr Branting. Det
är frågan om brottsligheten till sin kvalitet
har blivit svårare. Ja, efter min mening,
säkerligen. På ett ställe i propositionen
påpekas, att 94 procent av dem,
som är intagna på ungdomsvårdsskolor,
skulle ha gjort sig skyldiga till egendomsbrott.
I den mån man tror sig därigenom
publicera en nyhet, så begår man
ett misstag. Egendomsbrotten är de dominerande
inom kriminaliteten och har
så varit i alla tider. Antalet av dem på
ungdomsvårdsskolor, som har förgripit
sig på egendom, är detsamma nu som
förr, relativt sett.

Jag gick för säkerhets skull till det
mest omfattande undersökningsmaterial
vi har, nämligen en utredning från år

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag

1920 om skyddshemsväsendet. Den visade,
att vi 1914 hade 94,9 c/o egendomsförbrvtare
på skyddshem, medan vi nu
har, enligt propositionen, 94 %. Det är
alltså ingen nyhet. Nyheten är, och här
stöder jag mig på vissa minnesbilder för
30 år sedan, att de, som nu kommer in
på ungdomsvårdsskolor, ofta har gjort
sig skyldiga till sådana lagöverträdelser
att vad deras föregångare gjorde för 30
år sedan ter sig som en västanfläkt.
Detta sammanhänger med att Sverige på
den tiden ännu var ett fattigt land, där
det fanns mindre att stjäla, och att Sverige
numera blivit ett förmöget land,
där det finns mera att stjäla. Det sammanhänger
också med att den, som nu
vill begå brott, har fått en hel arsenal
av redskap att röra sig med; han har
sprängämnen att tillgå på ett annat sätt
än man hade förr, han har kommunikationsmedel
på ett annat sätt än förr
och han har bilar. Det är just tillkomsten
av bilarna och därmed tillgreppen
av bilar, som har gjort att frågan särskilt
om reaktionerna mot 15—17-åringarna
har blivit så aktuell.

När man nu ser hur vi för 20 å 30 år
sedan ingrep emot lagöverträdare i dessa
låga åldrar med sky''ddsuppfostran
och tvångsuppfostran förefaller dessa
åtgärder i många fall onödigt hårdhänta.
I dag skulle man utan tvekan ha
satt många av dem under barnavårdens
övervakning eller gett dem villkorlig
dom i stället för anstaltsvård.

Jag har påpekat det tidigare men det
är en viktig sak att framhålla för kammaren,
att det nuvarande läget är bekymmersamt,
med det starkt ökade
fångantalet, 3 000, på ett anstaltsbestånd,
som under hyggliga villkor och enligt
de principer, som en gång fastlades
1940, skulle hysa 2 000. Jag anser den
enda räddningen ur denna situation vara
att man ger ordentligt med pengar
för att utbygga den öppna kolonivården
inom fångvården och vidare — nu kommer
jag till herr Lodenius'' reservation
— att man förstärker tillämpningsorganen
för den villkorliga domen, så att
denna villkorliga dom kan anlitas, så
långt det någonsin iir möjligt.

om påföljd för brott av underårig m. m.

Det finns i herr Lodenius’ reservation
några uttalanden, som inte får betecknas
på något sätt såsom fientliga mot
den villkorliga domen, men en viss betänksamhet
lyser igenom. Man menar,
att den villkorliga domen ibland tillämpas
på fall, där den inte borde tillämpas.
Det är riktigt, ty misstag kan inte
undvikas. Men reservanten menar också,
att det är farligt att använda villkorlig
dom för förstagångare så pass regelbundet
som skett, tv potentiella förstagångslagöverträdare
får därigenom den
uppfattningen, att en gång kan man stjäla
utan risk. Den invändningen, att den,
som begår det första brottet, i regel räknar
med villkorlig dom, är lika gammal
som institutet självt. Så bar det alltid
sagts om villkorlig dom. I tider av ökad
brottslighet har man därför ibland tillgripit
den åtgärden att inskränka tilllämpningen
av villkorlig dom, i hopp att
därigenom finna ett botemedel mot den
ökade brottsligheten. Man lär ha gjort
så i England åren 1949 och 1950. Men
enligt de senaste rapporterna från England
har man återgått till en tillämpning
av villkorlig-doms-institutet i samma
generösa utsträckning som tidigare;
England är moderlandet för den villkorliga
domen. Det beror säkert på att domaren
känner det motbjudande att inte
ge villkorlig dom åt den, som borde få
det, att avstå från att ge villkorlig dom
bara, därför att man genom att nypa till
lagöverträdaren extra hårt skulle skrämma
några andra, så att de bleve försiktigare.
— Jag ser, att herr Cassel skakar
på huvudet. Jag menar inte, att herr
Cassel tänker så. Men för att undvika
varje missförstånd har jag velat redovisa
denna uppfattning, som till exempel
kan finnas utanför riksdagen.

Man talar i detta sammanhang om att
straffet bar en avskräckande verkan,
vilket den villkorliga domen inte skulle
ha. Detta tal om straffets avskräckande
verkan bör litet närmare analyseras.
Man har stirrat sig blind på en enda
sak, nämligen straffverkställigheten, det
finns emellertid en hel rad av andra
obehag och lidanden, som kan ha ett återhållande
inflytande. Det är först och

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

främst den oro en människa känner, när
hon begått ett brott men ännu inte blivit
upptäckt, en oro, som åtminstone
när det gäller känsliga själar ter sig
som ett fullständigt inferno. Sedan kommer
den offentliga rättegången och den
eventuella publiciteten. Under rättegången
är det vidare oro för liur det hela
skall sluta och vad resultatet skall bli
av domstolens prövning. Särskilt för sådana,
som är häktade, är detta en utomordentligt
påfrestande historia. Det är
därför inte fråga om annat än att även
med den villkorliga domen är förenade
vissa avskräckande moment.

Men jag vill komma tillbaka till vad
som för mig är det väsentliga. Vi skall
göra den villkorliga domen sådan i tilllämpningen,
att den verkligen kan bevara
förtroendet. Den är ett av de yppersta
rättsmedel vi bär för att komma
till rätta med bland annat förstagångsförbrvtare.
Jag tror att de, som funderar
på att fingra på den villkorliga domen
— jag räknar inte reservanterna
dit, men jag säger detta till en större
publik — kanske överskattar anstaltsbehandlingen.
Den, som under lång tid
varit verksam vid anstalter, har nog
lagt åsido alla överdrivna förväntningar
på dess resultat. Det var under 1920-talet, som man inbillade sig att man
genom att bura in folk på anstalt skulle
kunna bota dem för deras brottsliga böjelser
och stöpa om dem. De förhoppningarna
har inte uppfyllts. Anstalten
är ett nödvändigt ont, som i vissa fall
måste användas, men så långt vi kan
undvika anstaltsvård skall vi göra det.
Vi skall göra det även därför att anstaltsvården
är så oerhört dyrbar. Jag har
gjort en utredning, som visar, att om vi
helt toge bort den villkorliga domen,
skulle detta leda till en ökning av fångvårdens
ordinära årsutgifter med omkring
5 miljoner kronor, men dessutom
skulle vi behöva bygga anstalter med
1 000 nya platser, och det kostar ju mycket
pengar.

När man i slutet av 1930-talet skrev
ihop en ny lagstiftning om villkorlig
dom, gjorde man upp en tioårsstatistik
beträffande dem som under åren 1922—

1925 hade dömts villkorligt. Det visade
sig då, att av dessa hade bland dem,
som var över 21 år, 11 procent återfallit
i brott på 10 år. Av dem, som var under
21 år, hade 21,5 procent återfallit.
Det är vackra siffror. Nu har jag med
anledning av den stimulans, som jag
fick av reservanternas särskilda uttalande,
låtit göra upp en liknande statistik
för senare år; den presenterar inte
så vackra tal. Den visar en försämring,
och detta är fullt naturligt med hänsyn
till den allmänna klimatförsämring som
inträtt på detta område. Jag skall först
hålla mig till 15—17-åringarna, som är
aktuella i detta sammanhang. Av dem,
som dömdes 1944, hade efter sju år 23,i
procent återfallit i brott. Av dem, som
dömdes 1945, hade efter sex år 28,i procent
återfallit. Av dem, som dömdes
1948, hade efter tre år 45,6 procent återfallit
i brott. Då säger den som hör detta:
»Det är ju en fruktansvärd statistik,
att 45 procent av dessa ungdomar mellan
15 och 17 år, som dömdes villkorligt,
har återfallit inom tre år.» Till detta
vill jag säga, att vi har gjort en uppdelning
mellan dem som genom villkorlig
dom kommit på skyddshem och dem
som efter villkorlig dom fått vara ute i
frihet. Det visar sig då, att av dem som
dömdes 1948 och kom till skyddshem
har 67,3 procent återfallit i brott under
tre år. Genom den lagstiftning som i
dag är föremål för behandling i denna
kammare kommer den villkorliga domen
att frikopplas från överlämnandet
till skyddsuppfostran. Detta är i och för
sig riktigt, ty det är en falsk beteckning
att tala om villkorlig dom, när man
sätter in en människa på anstalt. Detta
frikopplande är värdefullt även ur den
synpunkten, att den villkorliga domens
utfall inte kommer att dragas ned, på
sätt som här skett, genom dessa skenbart
villkorliga domar.

Jag kan nämna som ett biresultat av
denna undersökning, att siffrorna för
18—21-åringarna är gynnsammare. 1944
dömdes 687 stycken, och av dem återföll
22,9 procent inom sju år. 1945 dömdes
557, och av dem hade 21,4 procent
återfallit inom sex år. Av dem som döm -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag

des 1948 hade 29 procent återfallit efter
tre år.

Man skall inte hårdraga sådana
siffror; statistik kan läsas på många olika
sätt. Det finns en statistik, som har
spelat en roll i denna debatt, nämligen
den statistik som publicerades bland
Sveriges offentliga utredningar och som
avsåg det yngsta fångvårdsklientelet. Det
var en statistik över GG ungdomar, som
dömdes före fyllda 18 år och kom in i
straffanstalter. Det visade sig att återfallsprocenten
bland dem var 75. Det
står till och med i denna statistik, att
om man tar bort de 11, som dömdes för
brott under militärtjänst, skulle återfallsprocenten
stiga till 85. Man kan ju
fråga, varför man skall ta bort dem som
skött sig något så när. Det finns väl ingen
anledning; i varje fall är det väl statistiskt
inte tillåtet att göra så. Tvärtom,
om det är några stycken som visat
bättre uppförande än de andra — det
var visst 9 av dem som skött sig — och
man samtidigt konstaterar att de haft
kortare straff än de andra, kunde den,
som är ute på jakt efter bestraffningens
resultat, säga sig, att det kanhända är
den korta strafftiden som har gjort att
de skött sig bättre. Den statistik, som
publicerats i den nämnda utredningen,
är i detta sammanhang egentligen utan
värde och talar bara om för oss, att den
som får att göra med ett svårt belastat
klientel från skyddshemsverksamheten
har att räkna med låga förbättringssiffror.
Det är kanske inte uteslutet, att när
ungdomsvårdsskoleorganisationen nu
skall ta hand om en del av dessa ungdomar,
man även där trots nya och moderna
principer, får till sin besvikelse
uppleva, att dessa metoder inte har
effekt i den omfattning som man hade
väntat. Jag är emellertid angelägen att
omedelbart framhålla, att de människor,
som vi har att göra med, ändå, även de,
har en inneboende kraft till läkedom,
som gör att man kan vänta att de så
småningom skall komma på bättre tankar.
Man skall aldrig ge upp. Man skall
aldrig publicera etl sådant slagord som
det jag såg i eu tidning: »Fn gång fånge,
alltid fånge!» Det är ju rena tramset,

om påföljd för brott av underårig m. m.

det är opedagogiskt och olämpligt. Även
för de mest förkomna människor skall
man framhålla att varenda människa
har möjlighet till en framtid. Det händer
ju, att den som har varit djupt nere i
botten, till följd av någon särskild upplevelse
—• giftermål, en bra anställning,
ett plötsligt inflytande av en ny krets
av människor eller av en enda människa
—- reser sig. Det hör till de saker som
endast delvis kan förklaras — det finns
så många olika anledningar där bakom
— men man skall aldrig ge upp.

Om jag nu från min utgångspunkt
skulle försöka säga någonting om vad
jag tror att man skulle kunna göra inom
ungdomsvårdsskoleorganisationen för att
komma till rätta med dessa besvärliga
ungdomar, är jag fullt överens med utskottet
om nödvändigheten av att skaffa
erforderliga resurser i form av fastare
avdelningar, men jag tror också att
det är möjligt att i vissa fall lösa dessa
frågor även på annat sätt. Fångvården
har, därtill driven av det nödläge, i vilket
vi befinner oss, placerat vissa av de
minderåriga pojkarna på kolonier. De
tre, som jag talade om i början, hade
helt eller tidvis varit placerade på kolonier;
de fann sig väl och rymde inte.
Det är ju möjligt, menar jag, att det
bland dessa pojkar finns en del robusta
typer, som egentligen inte trivs med de
fina och väl utrustade ungdomsvårdsskolorna
utan rymmer från dem men
som, om de får vara tillsammans i små
grupper med möjlighet till kraftigt arbete,
vägarbete eller något sådant, där
de tjänar ordentligt med pengar, skulle
tycka alt de befunne sig i en miljö som
bättre svarade mot deras tycken. Om vi
skall komma till rätta med detta ungdomsvårdsproblem,
vilket inte är löst
i vårt land, kan det hända att vi måste
kosta på oss att försöka få så små anstalter
som möjligt när det gäller ungdom.
Materialet är så dyrbart, att man
icke bör dra sig för de ökade kostnader
som därigenom skulle uppkomma.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja påpeka en annan sak — den är
självklar, men det kan inte upprepas för
ofta: det är i hög grad angeläget, att vi

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

upprustar den psykiska barnavården,
så att den kan ingripa på ett tidigt stadium
och verkligen ge råd åt föräldrarna,
hur de skall kunna komma till rätta
med sina ostyriga eller annorlunda funtade
ungdomar, så att anstaltsvård på
ett senare stadium kan undvikas.

Sedan kommer jag till frågan om garantierna.
Vad har domstolen för garantier
för att dess intentioner blir utförda
av barnavårdsnämnden? Jag skall ta
ett praktiskt fall, som ställer hela denna
fråga i klar belysning.

En domstol beslöt efter tillstyrkan av
barnavårdsnämnden i en sydsvensk stad,
att en pojke som blivit åtalad skulle
omhändertas för skvddsuppfostran. Detta
skedde i januari 1952. Barnavårdsnämnden
beslöt skyddsuppfostran några
dagar senare, och beslutet fastställdes
av länsstyrelsen i februari. Så skrev
man till skolbyrån i socialstyrelsen och
bad att få plats för pojken, men då började
motigheterna. Byrån svarade, att
pojken var 20 år, och ungdomsvårdsskolorna
var i huvudsak avsedda för 15
—17-åringar. Pojken var alltså för gammal,
sa man, och dessutom enligt byrån
aktivt kriminell. Man hade ingen
plats för honom och avvisade definitivt
barnavårdsnämndens begäran. Byrån
menade vidare, att pojken borde ha
dömts till ungdomsfängelse. Men domen
hade ju vunnit laga kraft; det fanns ingen
möjlighet att ändra på den. Pojken
fick arbete i sin hemstad, och barnavårdsnämnden
sade: »Vi kan ingenting
göra, när vi inte får plats för honom.
Domstolen har sagt att han hänvisas till
skyddsuppfostran, men beslutet kan inte
genomföras.»

Så bröt maj månad in och därmed
kom pojken i värnplikt. Han befinner
sig, efter vad jag vet, fortfarande i värnplikten.
Någon gång i somras skrev barnavårdsnämnden
till Kungl. Maj:t och
begärde direktiv hur man skulle göra
med denne pojke. »Vi får ingen plats
för honom, och vi vill fullfölja det beslut
som domstolen fattat», framhöll
nämnden. Jag vet inte, om Kungl. Maj:t
ännu beslutat sig. Jag har i varje fall
inte hört något om det, och pojken

svävar fortfarande mellan himmel och
jord med en villkorlig dom på sig och
därtill ett skyddsuppfostringsbeslut som
inte kan verkställas, därför att en administrativ
myndighet säger nej.

Fångvårdsstyrelsen fick ärendet på remiss.
Vi lät höra efter på det regemente
där pojken finns hur han skötte sig.
Kompanichefen svarade: »Han sköter

sig utmärkt; det vore synd, om han
skulle bli intagen på anstalt, han är intresserad
och hygglig.» I vårt svar till
Kungl. Maj:t framförde vi förslaget, att
pojken skulle villkorligt utskrivas från
den skyddsuppfostran som han aldrig
undergått. Man kan nämligen inte hålla
på i längden och göra livet svårt för
en människa genom att inte kunna ge
klart besked om vad det egentligen skall
bli av henne.

Sådana fall kan dyka upp även i fortsättningen.
Här skall slås fast, att om
ett dylikt fall överlämnas till barnavårdsnämnd,
om denna beslutar omhändertagande
och beslutet blir fastställt
av länsstyrelse, så får man inte,
bara därför att vederbörande bedömes
som alltför kriminell, säga: »Den vill vi
inte ta emot.» Inte heller får man hänvisa
till åldern. Platsbristen kan göra att man
blir tvungen att säga: »Vi kan inte ta
emot honom på två månader» ■—• men
då är det fråga om ett uppskov. Att ge
ett definitivt avslag i ett sådant fall står
inte i överensstämmelse med barnavårdslagen.

Sådana fall kan komma upp på nytt,
ty saken är inte klar vare sig beträffande
18—21-åringar eller beträffande
15—17-åringar. Så mycket bör sägas,
att om respekten för domstolarna skall
bestå — och därom bör vi väl alla vara
angelägna — så får man se till, att man
utför det beslut som domstolarna i samråd
med barnavårdsnämnderna och efter
särskild förundersökning liar funnit
mest lämpligt.

Jag är glad åt att departementschefen
inte har bundit domstolarna så, att dessa
skulle kunna besluta om skyddsuppfostran
endast i de fall, då barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse tillstyrkt. När
man ser vad som försiggår i vissa andra

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

demokratiska länder, där man undergräver
domstolarnas självständighet genom
att mer och mer göra dem beroende
av administrativa myndigheter, så
framstår det som särskilt nödvändigt att
slå vakt om deras rätt till fri prövning.

Framgången för denna lag beror delvis
på om man kan få till stånd ett hyggligt
samarbete mellan domstolarna och
de barnavårdande myndigheterna. Detta
skall inte förstås så, att domstolarna
skall lägga sig i detaljer, t. ex. på vilken
anstalt de dömda skall behandlas,
men så, att domstolarna och barnaråda
om vilken behandlingsform som i
vårdsmyndigheterna skall kunna samdet
föreliggande fallet kan vara den
lämpligaste. Detta beror i mycket stor
utsträckning på resurserna.

Riksåklagaren betonade delta i den
skrivelse i september i fjol, vilken rullade
upp hela detta problem. Han yttrade,
att om inom ungdomsvårdsorganisationen
bara finns nio slutna platser,
kan det vara förklarligt, om domstolen i
de fall, där rymningsrisken är påtaglig,
icke kan nöjas med behandling av dessa
lagöverträdare på ungdomsvårdsskola.
Han framhöll också sin betänksamhet
över att elever, som via en villkorlig
dom kommit till ungdomsvårdsskola,
ibland släpptes ut alltför tidigt. Jag vill
understryka dessa synpunkter och återigen
påpeka, att om man inte kan få
till stånd anordningar inom ungdomsvårdsskolorganisationen
vilka ger något
så när betryggande förutsättningar för
att behandla dessa elever, så kommer
detta troligen att återverka på domstolarnas
ställningstagande. Jag upprepar,
att jag tror det vore förståndigt, om man
liksom i vissa andra länder försökte
komma till tals med domstolarna. De är
inte omöjliga. Våra domare av i dag har
ju lagt ned mycket intresse på fortsatt
utbildning för att verkligen sätta sig in
i vilka praktiska resurser som det svenska
samhället har för att ta hand om lagöverträdarna.

I detta sammanhang skulle jag vilja
dra fram ett annat fal, som också kan
komma att dyka upp. Fn pojke omhändertogs
1951 för skyddsuppfostran. Un -

der vistelsen på skyddshemmet fick han
åtminstone en gång åtalseftergift för
grov stöld och billån. Ett par månader
senare blev han sakerförklarad och fick
villkorlig dom för grov stöld samt hänvisades
på nytt till skyddsuppfostran.
Sedan gjorde han sig skyldig till nya
brott och dömdes till ett års fängelse
för bl. a. grov stöld. Han började avtjäna
straffet den 8 juni i år. Vi hade
honom på sluten anstalt i tre veckor och
förde sedan över honom till en koloni.
Dit kom han den 30 juni. Men under tiden
hade man från åklagarsidan fört
målet upp till hovrätten och påpekat att
det gällde en 17-åring som principiellt
icke borde vara på fångvårdsanstalt.
Åklagaren yrkade, att ynglingen skulle
överlämnas till skyddsuppfostran. Hovrätten
gick med på detta. Ynglingen
hade kommit på koloni den 30 juni, och
där skötte han sig väl de få dagar han
var där. Den 11 juli kom hovrättens utslag,
och den 12 juli fördes han över till
ungdomsvårdsskola. Han intogs där, efter
vad jag tror mig veta, på sluten avdelning.
Från denna rymde han efter 6
dagar och begick en mångfald olika
brott, bl. a. lån av bilar och motorcyklar.
Han blev fast, dömdes på nytt och
fick nu ett år och två månaders fängelse.
Man avstod på åklagarsidan från
att överklaga, och efter mitt sätt att se
var detta riktigt. Det innebär inte att jag
ger något försteg åt fångvårdskolonierna,
men jag vill bara ha sagt, att man får
akta sig för att riva och slita i dessa
unga liv. Fn gång kom han på koloni,
och där skötte han sig bra. Så kom han
på skyddshem, och därifrån rymde han
efter några få dagar. Nu dömdes han
igen, till ett år och två månaders fängelse,
och nu är han på samma koloni
som förut. Han har varit där sedan den
2 september i år, d. v. s. i tre månader,
och han har hittills inte rymt eller burit
sig illa åt.

Principer är bra, men en extrem tilllämpning
skall man akta sig för. Skulle
det under en övergångstid, innan denna
lag kan träda i kraft, uppkomma ett
eller annat nytt sådant här fall, så vill
jag be åklagaren noga övertänka, innan

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

han begär ändring av reaktionen, för så
vitt nämligen den unga människan kunnat
placeras på fångvårdskoloni och finner
sig till rätta där.

Jag finner det alldeles riktigt att
första lagutskottet icke har velat att
denna lag skulle träda i kraft den 1 juli
1953. Detta stämmer precis med vad
som sades under förarbetena. Resurser
måste finnas, innan lagen sätts i kraft,
annars blir det spegelfäkteri. Att man
dröjer är till nytta för alla parter. Det
vore farligt, om man rusade på utan att
äga resurserna.

Jag har sagt förut och säger fortfarande:
Vi har icke kommit till rätta med
våra ungdomsvårdsproblem. Jag tror att
vi har det svårare än i många andra länder.
Det kan bero på klyftan mellan generationerna
— svårigheterna för den
äldre generationen att tala till den yngre.
Det förefaller ibland som det funnes
misstroende från den yngre generationens
sida mot de äldre. Allt detta är belyst
rätt roligt och rätt träffsäkert i LoJohanssons
bok om Ålderdomssverige.
Jag tror också att svårigheterna här i
vårt land beror på att man ibland har
uttalat sig om ungdomens ofog och oarter
på ett sätt som om man gillade dem.
Det har sagts i allmänna diskussioner
att något sådant som billån skulle ingå
som ett normalt led i utvecklingen -— ja,
det har kanske inte sagts så, men det
kan tolkas så. Detta är befängt. Billån
kan visst förklaras, men vi skall göra
allt vad vi kan för att hålla dem tillbaka.
De innebär ju en fara både för den
körandes eget liv och för andra människors
liv. Det har också sagts att rymningarna
inte är så mycket att fästa sig
vid, därför att de liksom skulle höra till
anstaltslivet. Då vill jag säga att rymningarna
är en allvarlig sak. Jag talar
där i eget ärende. Rymningarna sprider
sig som en smitta och bidrar till att göra
allmänheten avog emot mildrande reformer
i kriminalvården. Om rymningarna
griper omkring sig, kan de äventyra
betydande ideella värden.

Det finns många saker att ta upp i
detta sammanhang, men jag skall sluta
nu —. Även om denna lagstiftning, som

tillkom i rätt stor hast, på vissa punkter
kan inbjuda till kritik, så ansluter jag
mig principiellt till tanken att man skall
få bort 15—17-åringarna ur fängelserna.
Detta är antagligen bara en första etapp
på vägen. Den kommer troligen, i den
mån resurserna inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
utvecklas, att följas
av ett nytt steg. Jag tror emellertid,
att det är synnerligen viktigt att
man på barnavårdshåll förstår att lägga
dessa saker till rätta, så att man, om jag
så får uttrycka mig, vinner domstolarnas
förtroende. Man måste förstå att
domstolarna står inför ett utomordentligt
svårt val när det gäller att få fram
den rätta reaktionsformen för en ung
människa.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BRANTING (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara tacka herr Göransson
för att lian korrigerat några uppgifter,
som jag lämnade angående längden
och arten av det frihetsstraff som högsta
domstolen 1951 hade ådömt tre ynglingar.
Det väsentliga i saken var emellertid givetvis
icke detta, utan det var den fortsättning
som jag tillät mig berätta och
som ännu inte hade kommit till herr Göranssons
kännedom —• varför han nära
nog ifrågasatte riktigheten därav. Det
gladde mig mycket att av hr Göransson
höra att dessa ynglingar under fängelsetiden
hade behandlats på ett humant sätt
och huvudsakligen vistats på kolonier.
Jag vill säga herr Göransson, att jag har
uppgiften beträffande sinnestillståndet
hos en av dessa unga män efter kolonivistelsen,
nämligen att han var nervös
och orolig, från fullt vederhäftigt håll.

För övrigt gladde det mig också att
höra, att herr Göransson bekräftade min
uppfattning, att man icke på den tillgängliga
statistiken kan bygga några
säkra slutsatser beträffande ökningen
av ungdomsbrottsligheten, även om herr
Göransson kanske inte hade samma uppfattning
som jag när det gällde brottens
grovhet.

Jag vill, medan jag har ordet, herr

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag

talman, på förekommen anledning passa
på att stryka under vad herr Göransson
yttrade om lagens ikraftträdande.
När utskottet i detta ärende har ändrat
Kungl. Maj :ts förslag angående viss dag
för ikraftträdandet, var detta givetvis
icke i någon avsikt att skjuta saken på
framtiden, utan utskottet har den uppfattningen,
att det är önskvärt, att
Kungl. Maj :t här måtte handlägga saken
så att lagen kan träda i kraft snarast
möjligt.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag skall börja med att tala något
om den statistik som herr Göransson
har förelagt oss. Det lät ju inte precis
uppmuntrande, när han sade, att av de
villkorligt dömda som har varit intagna
på ungdomsskolor är det 67 procent
återfall. Men jag har mig bekant, att
bland de åldersgrupper som vi nu sysslar
med är det en stor grupp — kanske
den största — som har fått åtalseftergift,
och om man räknar med denna grupp
kanske statistiken blir något bättre. Jag
hoppas åtminstone det.

Det har sagts många kloka ord i denna
debatt och jag skulle egentligen inte ha
behövt begära ordet, men det är ett par
detaljer i herrar Cassels och Lodenius’
reservation, som jag ville säga några ord
om. Även om det är en detalj, tycker
jag ändå att den är ganska betydelsefull.

På s. 49 i reservationen förs ett resonemang
om disciplinsvårigheterna på ungdomsskolorna.
Det heter där: »För att
det uppfostrande arbetet inom ungdomsvårdsskolorna
skall kunna fortgå någorlunda
störningsfritt är det nödvändigt
att de som verka mest upplösande på
disciplinen och som begått nya brott,
kunna skiljas från skolan och erhålla en
strängare behandling på annat håll.»

Jag är alls inte säker på att det är just
de som begått brott och alltså fått en
villkorlig dom, som är de mest disciplinupplösande.
Vid ett besök på Sundbo
ungdomsvårdsskola framställdes en direkt
fråga till rektorn där, om det i stort
sett fanns någon betydande skillnad mel -

om påföljd för brott av underårig m. m.
lan dem som kommit dit medelst en
villkorlig dom och dem som kommit dit
av andra orsaker, exempelvis grov vanart.
Hans svar gav vid handen, att det
inte finns någon sådan skillnad. Det
finns bland båda dessa kategorier såväl
ytterst svårbehandlade som sådana vilka
det är relativt lätt att komma till rätta
med.

Vidare säger reservanterna i sitt utlåtande,
att man för de extrema och sällsynta
fallen har att välja mellan socialvård
och fångvård. Hur man väljer beror
naturligtvis på vad man avser med
samhällsreaktionen i sådana fall. Har
man den inställningen, att straffet skall
stå i direkt relation till brottet, då är
kanske fångvården det ur samhällssynpunkt
riktigaste. Men anlägger man den
synpunkt som fru Wallentheim på ett så
utomordentligt sätt utvecklade i sitt anförande,
nämligen att det viktigaste är
att man här sätter till alla klutar för att
återinpassa den unge lagöverträdaren i
samhället, då håller jag före, att ett relativt
kortvarigt frihetsstraff inte ger utrymme
för den långvariga behandling
som den unge behöver för att kunna tillrättaföras.
Den behandling som jag och
många med mig anser vara nödvändig
skall omfatta en relativt lång — eller
kanske någon gång kortare — tids individuell
påverkan av den unge, genom
vilken påverkan man så att säga kan ge
honom råg i ryggen, så att han kan stå
emot frestelser när han kommer ut i
livet. Denna upppfostran skall naturligtvis
i mycket hög grad gå ut på att göra
honom arbetsduglig, att vänja honom
vid ett ordnat arbete. Om detta framstår
som det förnämsta målet för våra strävanden,
är jag ganska övertygad om att
socialvården redan har och i framtiden
kommer att få än bättre personella och
lokala resurser för att nå därhän.

Mot denna bakgrund har man svårt
att förstå resonemanget i reservationen
av herrar (''.assel m. fl., när det sägs, att
den vårdform som här kan komma ifråga
måste ha karaktären av straff.

Sedan, herr talman, vill jag säga några
ord om den ändring i utskottets motivering
som vi reservanter har yrkat

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1953.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

på. I 2 § av den föreslagna lagen heter
det, såsom påpekats förut i dag: »Den
som ej fyllt aderton är må icke dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring,
om ej särskilda skäl äro därtill.»

Det är de här omnämnda »särskilda
skälen» som vållat oss reservanter en
del bekymmer. Utskottet liksom departementschefen
hävdar, att det endast i
undantagsfall skall förekomma frihetsstraff.
Utskottet fortsätter emellertid sitt
resonemang och säger: »Emellertid lärer
det enligt utskottets mening icke
kunna undgås, att det vid vissa fall av
upprepad, svårartad brottslighet icke
finnes möjlighet att komma till rätta
med vederbörande inom socialvården,
även om denna blir försedd med de bättre
resurser som nu planeras.»

Man frågar sig då: Har man större möjligheter
att komma till rätta med dem
inom fångvården? Jag bär svårt att tro
det. Vi reservanter vill i motsats till utskottet
framhålla, att brottets art eller
grovhet inte får vara avgörande för om
frihetsstraff skall tillgripas eller inte.
Jag är mycket glad åt att flera talare här
i dag, inte minst departementschefen,
har framhållit att det är fråga om barn.
Ty 15- och 16-åringar är barn, och 17-åringar är i varje fall inte fullvuxna,
även om de har begått ett grovt brott eller
någon mycket kvalificerad vanart. De
har ännu inte funnit sin livsstil och är
faktiskt ganska påverkningsbara till både
gott och ont. Vi kan kanske många
gånger, när vi läser tidningarna, tycka
att dessa ungdomar och deras handlingar
inte bara är brottsliga utan kanske
till och med omänskliga och avskyvärda.
Men om vi ser till dessa ungdomars
medfödda egenskaper — såsom har poängterats
så många gånger här i dag —
och den utveckling som gjort dem till
vad de är, skulle vi säkert med mildare
ögon se på deras brottslighet, även om
den kan kallas grov. Och är det ändå
inte, såsom fru Wallentheim framhållit,
litet för tidigt att anse barn under 18
år som hopplösa fall? Jag vägrar att gå
med på en sådan tankegång.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som föresvävat oss när vi begärt en änd -

ring av utskottets motivering. Vi vill,
såsom jag har sagt förut, inte att brottets
art eller grovhet skall vara avgörande,
utan vi vill att det enda »särskilda skäl»,
som skall få förekomma, bör vara att
socialvården saknar resurser att ta hand
om den unge.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till det yrkande som
redan ställts av fru Wallentheim, således
bifall till utskottets förslag med den ändring
av motiveringen som är föreslagen
i reservation nr 2.

Herr HERLITZ: Herr talman ! Varje
gång vi diskuterar brottslighet och asocialitet
står vi inför det förhållandet, att
det är två fundamentalt olika tankegångar
och betraktelsesätt som bryter
sig — och måste bryta sig —- mot varandra.
Här står å ena sidan strävandet
att reagera mot asocialiteten och brottsligheten
med alla de medel som vår moderna
kunskap kan erbjuda oss —• all
vår psykologi, all vår medicinska kunskap,
all vår insikt i miljöförhållandens
och arvsförhållandens betydelse o. s. v.
— för att förbättra den som har kommit
på avvägar. Men å andra sidan har vi
också den gamla idén att, mycket enkelt
uttryckt, en människa skall svara för
små egna gärningar. Har hon begått en
gärning, som icke kan tolereras med
hänsyn till människornas samliv, då
skall hon först och främst utsättas för
samhällets bestämda ogillande, och vidare
skall hon drabbas av påföljder som
slår i proportion till svårigheten av den
gärning hon har gjort sig skyldig till.

Nu vet jag mer än väl, att man inte
kan finna en lösning enbart efter den
ena eller den andra av dessa linjer. Det
gäller här ett oerhört invecklat problemkomplex.
Men låt oss i alla fall se den
sanningen i ögonen, att vi på den första
av de vägar som vi har vandrat har upplevt
mycket av besvikelser efter högt
spända förväntningar. Herr Göransson
antydde detta med några ord om »1920-talets drömmar» i detta hänseende. Det
är väl så att vi börjat få förståelse för
med vilka väldiga svårigheter det är
förenat att gå fram på denna väg.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr SO.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig in. m.

I och med att man gör den iakttagelsen
frågar man sig allvarligt, även om
det till äventyrs i herr Brantings ögon
ler sig som nattsvart reaktion och som
ett uttryck för kärlek till fängelser och
kaserner: Är vi inte hänvisade till att ha
den andra vägen för ögonen? Är det inte
på det sättet, att det till syvende og sidst
hör till samhällets ofrånkomliga villkor
att inför medborgarna upprätthålla kravet
på sammanhang mellan gärningar
och påföljder?

Ingen är mer än jag medveten om att
samhället kan göra detta allenast på ett
ytterst ofullkomligt vis. Allenast den gudomliga
rättvisan kan här träffa det riktiga;
vi famlar och trevar och tar ofta
orätta steg. Vi kan inte mäta hjärtana,
vi kan inte alltid utmäta reaktionerna
efter måttet av vederbörandes skuld. Men
trots allt detta frågar jag mig: Hör det
inte till samhällslivets ofrånkomliga villkor
att göra fullt allvar av satsen, att
människorna skall ställas inför tanken
på vad deras konkreta gärningar för med
s i ° *?

Jag tror att denna synpunkt väl förtjänar
att tas i betraktande, även då man
bedömer ungdomsbrottsligheten. Det som
hör till livets villkor och det som skall
möta ungdomarna på ett senare stadium
av livets väg bör kanske i någon mån
aktualiseras för dem redan tidigare.

Jag vill inte av vad jag nu sagt dra
några vittgående slutsatser. Jag vill uttala,
att det för mig är en öppen fråga,
vilka siags påföljder av brottslighet som
är de rationellaste. Jag uttalar intet omdöme
i frågan om barnavårdens respektive
fångvårdens resurser och möjligheter
i det hänseendet. Men jag skulle vilja
göra tre anmärkningar rörande de åtgärder
i syfte att inskärpa eu konkret
brottslig gärnings farlighet och konsekvenser,
som nu föreslås i utlåtandet.

För det första, vilket förut sagts under
debatten, må det nu så vara, att t. ex.
uppfostran på eu ungdomssvårdsskola
kan te sig för ungdomarna som en lika
otrevlig påföljd som fängelse. Ja, men
bär har vi den mycket tänkvärda omständigheten,
att vi inte alls skapat någon
mekanism som åstadkommer koo 5

Första kammarens protokoll 1952. Nr SO.

peration mellan domstolen och barnavårdsmyndigheterna.
Man har alltså
ingen garanti för att det blir gjort, som
domstolen avser.

För det andra skulle jag vilja säga, att
det för mig förefaller som mycket stötande,
att den påföljd, som en ungdom
tänks ådra sig, är omhändertagande av
barnavårdsnämnden, alltså ingenting annal
än den påföljd som han ådrar sig genom
busaktighet och asocialitet i allmänhet.
Det är inget plus som kommer
till för att han har företagit en bestämd
gärning, som samhället måste betrakta
som brottslig. Medvetandet om att en
bestämd gärning drar en bestämd påföljd
med sig faller alltså bort i detta
sammanhang.

För det tredje lägger jag till det som
jag har så svårt att förstå i detta sammanhang,
nämligen att det inte längre
skall gå till såsom nu, att det fällts en
villkorlig dom, genom vilken någon förklaras
hava förskyllt det och del straffet.
Eu sådan dom utgör det klara uttrycket
för samhällets ogillande av gärningen;
nu skulle det tvärtom bli så att
processen löper ut i ett resultat, som jag
tycker är rakt emot vad man kunde önska,
nämligen att domstolen beslutar att
inte vidta någon åtgärd över huvud
taget. Domstolen förklarar honom saker,
det är riktigt, men det fälls ingen dom
— den villkorliga domen kommer alltså
inte atc hänga över honom med allt det
allvar som den innebär.

Från dessa utgångspunkter, herr talman,
är det rätt naturligt, att jag — med
allt erkännande av att skiljaktigheterna
kanske inte är så synnerligen stora mellan
utskott och reservanter — för min
del ansluter mig till reservanternas avslagslinje.

Herr MOGÅItD: Herr talman! .lag skall
inte följa den föregående ärade talaren
med någon rättsfilosofisk utläggning,
som enligt hans uttalande ganska mycket
kommer att gränsa till den gamla
vedergällningsteorien, när det gäller
straff. Jag tror att man tar fel, då man
ständigt och jämt framhåller att det

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

enda straff, som nu samhället en gång
förfogar över när det gäller att lagfora
dem som begår rättsstridiga handlingar,
är fängelse. Ett fängelsestraff är lika litet
det viktigaste i strafftillämpningen,
som över huvud taget fängelse kan vara,
när det gäller att komma till rätta med
lagöverträdare.

Jag skall emellertid bara be att få fästa
uppmärksamhet vid de administrativa
konsekvenserna för kommunernas
del av denna provisoriska lagstiftning.
Dessa konsekvenser kommer att gälla de
stora städerna, Stockholm i synnerhet.
Över hälften av alla ungdomsbrott begås
ju i våra tre största städer, och ytterligare
en tredjedel begås i andra städer.
Det är alltså ingalunda ett problem som
gäller alla kommuner lika, utan problemet
är i första rummet en de stora städernas
angelägenhet. Även om man kan
tilltro staten allehanda duktiga ting, när
det gäller att organisera vår socialvård,
har staten dock på detta område hittills
inte visat lika stor ekonomisk beredvillighet
som juridisk initiativkraft. Det
kommer alltså troligtvis alltjämt att bli
kommunerna som får bära huvudparten
av de besvär och de kostnader, som denna
nya art av korrektion för med sig.

Då måste man fråga vad kommunerna
kan få för klarhet redan nu om hur konsekvenserna
blir för dem. Det har redan
påtalats, att remisstiden varit mycket
kort. Den har inte heller möjliggjort för
de kommunala myndigheterna att så
klart och tydligt tillkännage sin uppfattning
i denna sak, som de väl egentligen
skulle velat göra.

Jag måste för Stockholms del, eftersom
nu Stockholm ändå blir den kommun
som får bära huvudparten av konsekvenserna
av lagändringen, säga, att
man där efter vad jag kunnat förnimma,
inom de barnavårdande myndigheterna
är mycket tacksam och glad för att denna
lagändring kommer till stånd, och
att man också är beredd att göra vad på
staden ankommer för att se till att lagens
verkan blir god.

Men det är uppenbart att staten också
bör ta hänsyn till kommunernas önskemål
härvidlag. En anmärkning har ju

redan tidigare gjorts och upptagits av
justitieministern i propositionsredogörelsen.
Det gäller de två veckornas utredningstid,
när en ung lagöverträdare
lagföres. Man har från olika håll påpekat
att två veckors undersökningstid är
alldeles för litet. Det kan envar förstå,
om man bara tänker på vad en barnavårdsnämnd
av Stockholms barnavårdsnämnds
storlek har att besörja. Det är
en oändlighet av ärenden som kommer
till barnavårdsnämnden. Bara i fjol behandlade
den inte mindre än 119 nya
fall av skyddsuppfostran och över 3 000
fall för omhändertagande för samhällsvård.
Barnavårdsmannaskapens antal är
11 000, så det tarvas en administrativ
apparat som redan är synnerligen omfattande
och drar stora utgifter.

Man förstår också därav att, därest
nu lagens bestämmelser om bara två veckors
utredningstid skall tillämpas, staden
omedelbart måste träda i författning
om anställandet av ytterligare arbetskrafter.
För närvarande har barnavårdsnämnden
på sin utredningsavdelning
33 assistenter, 3 förste assistenter
och 1 byråinspektör och dessutom 10
eller 12 skrivbiträden. Med den utveckling
som nu kan ifrågasättas torde dessa
tjänstebefattningars antal behöva ökas
högst avsevärt.

Jag förstår att man kan invända: men
det är ju inte många fall det här gäller.
Det kanske inte är mer än 10 eller 20
unga lagöverträdare per år, som nu
kommer att flyttas från eventuell fängelsebehandling
till socialvården.

Ja, det kan vara sant, men även i
varje enskilt fall är två veckor för en
undersökning för kort tid. Den tid som
hittills åtgått har visserligen varit för
lång, och det har riksåklagaren påpekat.
Den har kunnat uppgå ända till ett år.
Jag tror dock att den under senare tid
nedbragts till sju månader, vilket även
det kan tyckas vara en mycket lång utredningstid
när det gäller en sådan domstolsangelägenhet.
Dock är det under
denna utredningstid en mängd ting som
måste utföras. Det är inte bara att registrera
namn och data av olika slag,
utan det krävs en mängd realundersök -

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag

ningar. Där tror jag i synnerhet läkarundersökningen
är av betydelse och
måste tillmätas ett stort tidsutrymme för
att den över huvud taget skall bli vederhäftig.

Under utredningstiden skall också i
viss mån ges en kurativ behandling som
är av vikt och betydelse. Jag menar
därför att det är alldeles ogörligt, om
man vill få en verkligt tillförlitlig utredning,
att denna skall kunna komma
till stånd inom 14 dagar, efter det att
ärendet hänvisats till barnavårdsnämnden.

En annan konsekvens, som jag inte
sett omnämnd här i utlåtandet, är att de
pojkar och flickor i åldern 15—18 år,
som hittills kunnat få villkorlig dom,
inte längre får dylik dom, utan omedelbart
anförtros socialvårdsmyndigheterna
till skyddsuppfostran. De tillsyningsmän
som fångvården hittills tillsatt
för denna grupp av villkorligt dömda,
skall nu ersättas av personal tillsatt
av de kommunala organen. Det är också
mycket viktigt att få dugliga och vederhäftiga
befattningshavare för dessa
uppgifter.

Även om kommunerna, i varje fall de
tre största i riket, nu har sagt sig hälsa
den nya lagstiftningens tillkomst med
tillfredsställelse, tror jag alltså att man
icke får förbise att staten bör ge dem
någon ersättning. När lösdriveriklientelet
i åldern 18—21 år överfördes från
polisen till ungdoms- och barnavårdsmyndigheterna,
lämnade staten ersättning
för det arbete som kommunerna
övertog från staten. Jag tycker att en
liknande princip borde följas när det
gäller överförandet av ifrågavarande
klientel från fångvården till den kommunala
socialvården.

Till slut vill jag också anföra att det
i var och en av landets tre största kommuner
tarvas en avsevärd utbyggnad av
olika anstalter och anordningar för att
verkligen kunna fylla de krav som denna
nya lagstiftning ställer. Särskilt inrättandet
av de övervakningsliem, som
det här talas om och som det är angeläget
att få till stånd ju förr dess hellre,
bör anförtros åt barnavårds- och ung -

om påföljd för brott av underårig m. m.
domsmyndigheterna i de olika kommunerna.
Även en del ytterligare uppgifter
får förutsättas komma att åvila kommunerna.

Jag vill därför redan nu påpeka att
man vid den blivande utredningen om
den lämpliga tidpunkten för ikraftträdandet
av den i dag beslutade lagen bör
ta hänsyn till de rimliga krav som kommunerna
framställa när det gäller att
genomföra denna mycket viktiga och
betydelsefulla reform.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten med många
ord. Det var emellertid ett uttalande av
herr Branting som jag tyckte var något
insinuant och som jag inte vill skall
få stå alldeles oemotsagt.

Herr Branting sade — det var närmast
till herr Cassel och mig han vände
sig till — att vi sökt »bevara vårt sociala
ansikte» genom att ansluta oss till
departementschefens principståndpunkt,
men han tyckte, om jag fattade honom
rätt, att det var ett ganska svagt försök,
eftersom vi inte kunnat gå med
på att lagfästa denna principståndpunkt.
Jag har faktiskt sett saken på det
sättet att man borde uttala sig för principståndpunkten
bl. a. därför att socialvården
därigenom skulle få möjlighet
till en upprustning, så att den erhöll de
resurser som erfordras. Vad beträffar
antagandet av lagförslaget har jag tidigare
sökt klargöra hur jag ser på den
saken. Jag tycker att detta i dagens läge
inte är lika viktigt. Jag anser att det är
bättre att man väntar med det tills man
kan bedöma hela problemkomplexet på
en gång, d. v. s. sedan de nu sittande
kungl. kommittéerna blivit färdiga med
sina utredningar, vilket jag hoppas sker
inom en snar framtid.

Vi har väl för övrigt här i riksdagen
också en viss erfarenhet av att det inte
alltid är så lyckligt att lagfästa principståndpunkter
utan att samtidigt ha resurser
att omsätta dem i praktiken.

I övrigt tycker jag att herr Göransson
mycket bra tillrättaläde en hel del
av vad herr Branting sade. Bland annat
noterade jag med tacksamhet lians ut -

Nr 30.

Onsdagen den 3 december 1952.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

talande beträffande domstolarna, vilket
jag tycker är mycket viktigt i detta sammanhang.

Jag skall inte gå in på flera detaljer,
herr talman, utan ber endast att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr CASSEL: Herr talman! Fru Sjöström-Bengtsson
sade ett sant ord när
hon nyss uttalade att hon inte ville vara
med om att ge upp hoppet om så unga
människor som det här är fråga om.
Det instämmer jag helt i, och därför har
jag också reagerat mot den passus i departementschefens
uttalande som lyder:
»Att döma en så ung person till ovillkorligt
frihetsstraff innebär att samhället
ger upp hoppet om att kunna bryta
hans utveckling till återfallsförbrytare
och uppfostra honom till en laglydig
medborgare.»

Så kan jag absolut inte se saken. Straffet
är ju inte till uteslutande för samhällets
skull, utan även för den unge förbrytarens
egen skull. Man hoppas genom
straffet kunna ge honom en tankeställare
som i bästa fall kan bli utgångspunkten
för en ny start.

Fru Sjöström-Bengtsson synes mig ha
något missuppfattat vad straffet är. Hon
tycks föreställa sig att straff bara är en
vedergällning som skall utmätas efter
måttet av skuld. Då glömmer hon bort
straffets fostrande innebörd, att straffet
i sin verkställighet också skall vara förenat
med möjligheter till uppfostran
och till utbildning. Det är i den andan
som straffen numera verkställes på våra
fångvårdsanstalter. Det är därför inte
så förfärligt inhumant, som kanske
många av kammarens ärade ledamöter
har fått för sig, när vi reservanter anser
att det omhändertagande, som dessa
unga förbrytare kan behöva, kan verkställas
lika väl inom fångvården som
inom socialvården.

Slutligen vill jag säga till fru Sjöström-Bengtsson
och fru Wallentheim att
jag finner det naturligt och riktigt att
de anlägger moderliga och humanitära
synpunkter. Men man får inte ett ögonblick
glömma bort att det klientel som
vi här talar om inte alls består av van -

liga hyggliga pojkar vilka som helst,
som kanske i fyllan och villan eller förledda
av äldre kamrater en eller annan
gång råkat göra sig skyldiga till en bilstöld
eller någon annan inte så förfärligt
grov lagöverträdelse. Det är inte
dem jag talar om, utan jag talar om det
verkligt svåra klientelet, om dem som
trots sin ungdom redan har utvecklat
sig till veritabla vaneförbrytare. När det
gäller de pojkarna tror jag att vi inte får
vara allt för mjuka i nyporna. Samhället
måste visa att det vill skydda sig självt
för deras framfart.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Lodenius m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lodenius begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lodenius m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagil
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 3 december 1952.

Nr 30.

Lagförslag om påföljd för brott av underårig m. m.

Då emellertid herr Cassel begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 31.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att motiveringen skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den
av herr Branting m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på godkännande
av utskottets yttrande vara med
övervägande ja besvarad.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

538, av herr Magnusson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt, m. in.; samt

nr 539, av herr Ohlon m. fl., i samma
ämne.

Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.