29 november—2 december (Riksdagens protokoll 1966:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

ANDRA KAMMAREN

1966

29 november—2 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 november

Sid.

Interpellationer av:

herr Persson i Heden ang. bestämmelserna om bostadsbidrag för ensamstående
vid den första värnpliktstjänstgöringen............ 5

fru Eriksson i Stockholm ang. statlig upplysningsverksamhet som

bekostas med enskilda gåvomedel........................... 6

herr Kellgren ang. principerna för statsverkets mottagande av enskilda
gåvomedel.......................................... 7

herr Henningsson ang. formerna för beslut om förändringar beträffande
Sveriges Radios programverksamhet............... 7

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. förbättrad sjukvårdsersättning

för pensionärer............................................ 8

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson ang. ordningen för täckande av utgifter för krigsmakten
.................................................. 9

fru Lindberg ang. information om ändringar i lagen om allmän försäkring
.................................................. 9

herr Wikner ang. skydd för partibeteckning vid landstings- och

kommunalfullmäktigeval................................... 9

herr Andersson i Storfors ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
med anledning av arrendelagsutredningens förslag..... 9

Onsdagen den 30 november

Ersättning för skada genom tandbehandling.......

Järnvägspolitiken m. m.........................

1 —Andra kammarens protokoll 1966. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Rätten till avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid

tjänsteresor i enskild tjänst m. m.............................. 41

Åtgärder för att hindra skatteflykt.............................. 47

Internationella skattefrågor.................................... 54

Meddelande ang. plena......................................... 52

Ändrade grunder för bankernas kreditbedömning.................. 63

Ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål....................... 64

Effektivisering av rättsvården.................................. 66

Sabbatsår................................................ 7g

En ny jaktorganisation........................................ g2

Interpellationer av:

fru Torbrink ang. ett enhetligt formulär för hyreskontrakt, m. m. 98
fröken Ljungberg ang. yttrande- och tryckfrihetens gränser för olika

sorters media............................................. 99

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg ang. utbetalningen av stipendier och studielån..... 100

herr Elmstedt ang. aviserad översyn av bestämmelserna om avgifter
i samband med examina och prövningar................ 100

herr Arvidson ang. förfaringssättet vid intagning till gymnasiet 100
fru Ryding ang. SIDA:s stipendieringsprinciper för utländska studenter.
.................................................. 100

herr Björk i Göteborg ang. åtgärder mot störande av mötesfrid 100

herr Boo ang. viss utsträckning av SJ:s studeranderabatt........ 100

herr Hector ang. beställningar hos svenska företag föranledda av
annat lands krigsdeltagande................................ 100

Torsdagen den 1 december

Svar på frågor av:

herr Johansson i Växjö ang. den militära tolkningen efter motorfordon.
.................................................. 101

herr Enskog ang. sammansättningen av lösnings- och rengöringsmedel
som användes vid statens anläggningar............... 102

herr Nilsson i Bästekille ang. ekonomisk hjälp till vissa ålfiskare . 104

herr Hamrin i Kalmar ang. utnyttjandet av medel för bildande av

naturreservat enligt naturvårdslagen......................... 106

Svar på interpellation av herr Wiklund i Stockholm ang. ökade biståndsinsatser
åt flyktingar i Afrika........................... 109

Interpellation av herr Nihlfors ang. skatteuttaget på retroaktiva löneutbetalningar.
.............................................. 113

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wiklund i Härnösand ang. åtgärder mot svartabörsförsäljning
av lägenheter............................................. H5

Innehåll

Nr 35

Sid.

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. fördelningen av hästar på olika

behov inom totalförsvaret.................................. H5

herr Holmberg ang. åtgärder till förebyggande av att vissa pensionärer
påföres kvarskatt.................................... 115

herr Börjesson i Falköping ang. skatteåterbäringen till vissa finländska
arbetstagare i Sverige.................................. 115

herr Nordstrandh ang. förfaringssättet vid intagning till gymnasiet 115

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 30 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation......................................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 144, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation......................................... 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. redogörelse från Nordiska

rådets fjortonde session..................................... 10

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation................................... 10

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation................................... 10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 55, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation................................... 10

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling antagit vid
sitt sjuttonde ordinäre möte................................. 11

— nr 10, ang. godkännande av ändringar i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen, m. m. 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, om ändrad lydelse av 13 § förordningen
angående tullrestitution, m. m..................... 11

Statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse ang. verkställd granskning av statsverket............ H

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, i anledning av riksdagens
revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket

m. ...................................................... 11

Andra lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning av § 37 i riksdagens

revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket. .. 11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av viss paragraf i riksdagens
revisorers berättelse över den av dem verkställda granskningen
av statsverket....................................... 11

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, m. m. 11
Statsutskottets utlåtande nr 145, om ersättning för skada genom tandbehandling
................................................ 11

— nr 146, ang. järnvägspolitiken m. m........................... 14

— nr 147, om utredning angående folkrörelsernas arkiv............ 41

— nr 148, om kontinuerlig mikrofilmning av svensk dagspress..... 41

Nr 35

Innehåll

Sid.

nr 149, ang. inspektion och inventering av statliga myndigheters
bibliotek...................................... 41

nr 150, ang. inrättande av interna abonnentväxlar vid statens anläggningar.
................................................ 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i enskild
tjänst m. m........................................ 44

nr 55, om ändring i kommunalskattelagen, m. m. (åtgärder för att
hindra skatteflykt)......................................... 47

nr 54, om ändring i kommunalskattelagen, m. m. (internationella
skattefrågor)........................................ g4

nr 56, ang. godkännande av avtal med Filippinerna för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.......................... 62

— nr 58, ang. beskattningen av kostnadsersättning till riksdagsledamot
...................................................... 62

— nr 61, ang. godkännande av tilläggsavtal till avtalet med Spanien
för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande skatter

på inkomst och förmögenhet ................................ 62

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. förbudet mot pantsättning av

aktier i vissa bolag......................................... 63

— nr 49, ang. ändrade grunder för bankernas kreditbedömning..... 63

Första lagutskottets utlåtande nr 40, om ökad rättssäkerhet för barn i

vårdnadsmål.............................................. 64

— nr 41, om effektivisering av rättsvården...................... 66

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, om sabbatsår................. 78

— nr 75, ang. ändring i lagen om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna, m. m................................... 92

— nr 76, ang. ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen om arbetstidens begränsning,
m. m............................................ 92

nr 77, om ändrad lydelse av 12 § och 13 § 1 mom. sjöarbetstidslagen 92

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. kvalitetsbestämmelserna vid

inlösen av brödsäd......................................... 92

nr 17, om utredning angående anläggningar för konsttorkning av
vallfoder............................................... g2

— nr 20, om en ny jaktorganisation............................ 92

— nr 21, ang. Sveriges självförsörjning med livsmedel............ 98

— nr 22, ang. veterinärstyrelsens handläggning av frågor om ersättning
enligt epizootilagen.................................... 98

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57, om vården av och lämpliga
sysselsättningar för handikappade........................ 98

— nr 58, om trafikproblemen i större tätorter.................... 98

Tisdagen den 29 november 1966

Nr 35

Tisdagen den 29 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 22
och den 23 innevarande november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 162, med förslag
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 8—10, statsutskottets
utlåtanden nr 143—150, bevillningsutskottets
betänkanden nr 50,
51, 53—58 och 61, bankoutskottets utlåtanden
nr 48 och 49, första lagutskottets
utlåtanden nr 40—42, andra
lagutskottets utlåtanden nr 57, 58, 73
och 75—77, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 52 och 55, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 16, 17, 20—22 och 25
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 57 och 58.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Svensson i Kungälv, till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående den svenska ståndpunkten
till den senaste FN-resolutionen
om Sydrhodesia, samt

herr Hedlund, till hans excellens herr
statsministern angående besparings- och
rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 144, bevillningsutskottets
betänkande nr 50, första
lagutskottets utlåtande nr 42, andra lagutskottets
utlåtande nr 57 och tredje
lagutskottets utlåtande nr 55 i nu nämnd
ordning närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr 8, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 57 närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr 10, dels
bevillningsutskottets betänkande nr 53,
andra lagutskottets utlåtande nr 58,
tredje lagutskottets utlåtande nr 52 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 25 i
angiven ordning närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 143, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 55 närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 51.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Interpellation ang. bestämmelserna om
bostadsbidrag för ensamstående vid den
första värnpliktstjänstgöringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

6 Nr 35 Tisdagen den 29 november 1966

Interpellation ang. statlig upplysningsverksamhet som bekostas med enskilda gåvo
medel

Herr talman! Enligt familjebidragsförordningen
kan under ensamståendes
första militära utbildning utgå bidrag
för den värnpliktiges bostadskostnad,
dock under vissa förutsättningar. I dylika
fall skall alltid tillsynsmyndigheten
inom försvarets civilförvaltning lämna
sitt medgivande. Ansökningar om dessa
bostadsbidrag behandlas synnerligen
restriktivt. Av anvisningar till familjebidragsförfattningarna
att döma kan
bostadsbidrag för ensamstående värnpliktigs
bostad utgå vid två olika tillfällen.

I det första fallet är det fråga om
bostad, som den värnpliktige innehar
vid tjänstgöringens början och som
han med betydande ekonomisk olägenhet
skulle nödgas avstå, om han icke
erhölle bostadsbidrag. Det andra fallet
avser bostadsbidrag för att trygga den
värnpliktiges tillgång till bostad vid
utryckningen.

Dessa tillämpningsbestämmelser har
vid upprepade tillfällen tolkats mycket
olika av kommunala myndigheter å ena
sidan samt av tillsynsmyndigheten å
den andra. Försvarets tillsynsmyndighet
har nämligen vid upprepade tillfällen
avslagit ansökningar om bostadsbidrag,
trots att ifrågavarande föreskrifter
skulle kunnat tillämpas. Detta
har medfört betydande svårigheter för
de kommunala myndigheterna. Den allvarligaste
svårigheten har dock drabbat
den sökande värnpliktige, som efter
fullföljd utbildning stått utan bostad
och därmed också utan möjlighet att
återgå till sitt forna arbete.

Den synnerligen restriktiva behandlingen
och möjligheterna till olika tolkningar
av bestämmelserna torde kunna
motivera en översyn av tillämpningsföreskrifterna,
så att generösare tolkning
möjliggörs.

Med stöd av det anförda liemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
ställa följande fråga:

Är statsrådet villig att ompröva bestämmelserna
om bostadsbidrag för ensamstående
vid den första värnpliktstjänstgöringen
i syfte att skapa en generösare
behandling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. statlig upplysningsverksamhet
som bekostas med enskilda
gåvomedel

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Försvarets högsta ledning
har använt en för svensk statsförvaltning
helt främmande metod att
sprida upplysning om sin verksamhet.
Enligt vad som i pressen relaterats har
medel ställts till förfogande för överbefälhavaren
från företrädare för den
privata industrien, som bland annat
även har leveranser till försvaret.

I en enkel fråga till försvarsministern
i fjol angående överbefälhavarens uttalande
i kärnvapenfrågan påtalade jag
den styrka, med vilken ÖB:s mening
spreds bland annat via egna presskonferenser,
som gavs i norr och söder, i
öst och väst i vårt långa land. Den intensiva
upplysningsverksamheten kunde
innebära risk för missförstånd eftersom
den kunde uppfattas som uttryck
för vad de politiskt ansvariga, regering
och riksdag, menade i frågan.

Sedan det nu blivit känt, att privata
medel underlättat PR-verksamheten är
det av stort allmänt intresse att få klargjort
vad som utförts för dessa medel
och till vilka upplysningen riktats. Av
intresse är självklart också att få veta,
om de skänkta medlen varit skattefria
såsom avdragsgilla i en affärsverksamhet.

Med stöd av det ovan anförda ber
jag att få interpellera statsrådet och

Tisdagen den 29 november 1966 Nr 35 7

Interpellation ang. principerna för statsverkets mottagande av enskilda gåvomedel
Interpellation ang. formerna för beslut om förändringar beträffande Sveriges Radios

programverksamhet

chefen för försvarsdepartementet om en
redogörelse kan lämnas riksdagen för
sådan upplysningsverksamhet, som bedrivits
med privata medel, skänkta till
en särskild fond, likaså om meddelande
kan lämnas om bland vilka kategorier
sådan upplysning anses böra spridas
och slutligen om sådana medel befrias
från skatt såsom avdrag i privat verksamhet.

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. principerna för statsverkets
mottagande av enskilda gåvomedel Ordet

lämnades på begäran till

Herr KELLGREN (s), som yttrade:

Herr talman! På ett berättigat sätt
har de penningmedel som från enskilt
håll ställts till ÖB:s förfogande i syfte
att främja krigsmaktens intressen i allmänhet,
bl. a. genom viss representation,
väckt stor offentlig uppmärksamhet.
Det rör sig inte endast om betydande
penningbelopp — över 100 000
kronor sedan 1961 — som utan offentlig
insyn kunnat disponeras av ÖB och
chefen för försvarsstaben, utan också
om viktiga principfrågor beträffande
lämpligheten av att enskilda på sätt
som här skett bereds tillfälle påverka
publicitet och information på ett så
centralt och viktigt område som försvaret.

JK ifrågasätter i sin utredning om
inte frågan om medlens mottagande
bort underställas regeringens prövning.
JK uttalar vidare att det borde vara
klart att statsverket inte alltid bör utan
vidare ta emot erbjudna gåvo- och donationsmedel.
Vilka omständigheter
som är att beakta vid prövningen av
frågan, om sådana medel lämpligen
bör tas emot för statsverkets räkning,
är däremot vanskligt att generellt ange,

påpekar JK, och lämnar vidare den
upplysningen att gällande bestämmelser
lämnar föga ledning för myndigheternas
bedömande av lämplighetsfrågan.
JK har även för ÖB uttalat att det med
fog kan hysas tvekan om det principiellt
lämpliga i att ÖB och försvarsstabschefen
förfogar över från enskilt
håll skänkta medel. JK har för egen
del den uppfattningen att gåvorna inte
bort tas emot. ÖB har upplyst om att de
båda fonderna kommer att avvecklas.

Under hänvisning till ovanstående
anhåller jag till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få
rikta följande fråga:

Kommer bestämmelser och regler att
från regeringens sida utfärdas som klarlägger
när och under vilka villkor statsverket
får mottaga enskilda gåvomedel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. formerna för beslut
om förändringar beträffande Sveriges
Radios programverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENNINGSSON (s), som yttrade: Herr

talman! I anledning av Sveriges
Radios beslut om förändringar beträffande
programverksamheten i avsikt att
renodla innehållet på de olika kanalerna
för radions program 1, 2 och 3
har ett vitt utbrett missnöje kommit till
uttryck.

Man ställer sig frågande inför ändamålet
att placera de delar av programverksamheten,
som i speciell grad intresserar
våra pensionärer, till kanal 3
då många av dessa endast har möjlighet
att avlyssna program 1.

Det har framkastats tanken att det
skulle vara kommersiella intressen som
skulle ha utövat inflytande på omläggningen.
En och annan känner sig styrkt

8 Nr 35 Tisdagen den 29 november 1966

Interpellation ang. förbättrad sjukvårdsersättning för pensionärer

i denna misstanke därigenom att man i
ett program i radion uppmanats att
man som anhörig till pensionär genom
omläggningen fått ett värdefullt tips om
att det vore lämpligt med en ny radioapparat
till julklapp.

Man ifrågasätter också om den besparing
som eventuellt kan uppstå för
Sveriges Radio kan vara motiverad med
tanke på de mångdubbelt större utgifter
som kommer att drabba kanske
hundratusentals pensionärer. Därtill
kan det förutses att betydande kostnader
kommer att krävas för omläggning
av radioanläggningarna på våra sjukhus
och vårdanstalter om de där intagna
skall beredas valmöjligheter bland
de olika programmen. På grund av allmänhetens
bristande kännedom om beslutsfunktionernas
placering i dessa frågor
angripes regering och riksdag för
denna, som man säger, omotiverade
omläggning utan hänsyn till lyssnarna.
Det måste därför anses angeläget att
den kritik som sålunda kommit till uttryck,
på grund av bristande kännedom
om verkliga förhållandet, blir belyst
och förklarad. En redogörelse för omläggningens
verkliga orsaker är därför
i hög grad motiverad.

Med hänvisning till vad ovan anförts
ber jag att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser statsrådet att beslutsfunktionerna
är på ett tillfredsställande sätt
förankrade i nu gällande regler, då en
för hela folket så betydelsefull förändring
kan ske utan vare sig regeringens
eller riksdagens hörande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. förbättrad sjukvårdsersättning
för pensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Till folkpensionärernas
sjukförsäkringsförmåner hör dels ersättning
för kostnader för medicin, dels
fri sjukhusvård.

Bestämmelserna om ersättning för
sjukhusvård innebär att en folkpensionär
vid sjukdom efter 67 års ålder erhåller
fri vård under 180 dagar. För
andra åldersklasser förekommer ingen
begränsning i tidshänseende. Folkpensionärerna
är således missgynnade så
till vida att de, sedan de 180 dagarna
gått, själva får svara för sina vårdkostnader.

Detta förhållande har uppmärksammats
i riksdagen vid ett flertal tillfällen
alltsedan de nuvarande bestämmelserna
kom till 1959. Frågan ligger sedan
1964 under behandling i 1961 års
sjukförsäkringsutredning.

I år har flertalet svenskar fått förbättrade
sjukförsäkringsförmåner. Karensbestämmelserna
har blivit förmånligare
och — vilket icke minst gynnar
högre inkomsttagare — sjukpenningen
har höjts. Reformen, som träder i kraft
vid årsskiftet 1966/67, beräknas kosta
hela 770 miljoner kronor. Pensionärernas
mindre gynnsamma ställning inom
sjukförsäkringen kvarstår emellertid.

Mot denna bakgrund är det angeläget
att sjukförsäkringsutredningen uppmanas
att utan onödigt dröjsmål framlägga
förslag om förbättrade sjukvårdsförmåner
för pensionärerna.

Under åberopande av ovanstående
motivering anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet påskynda behandlingen
i 1961 års sjukförsäkringsutredning
av frågan om förbättrad sjukvårdsersättning
för pensionärerna, så
att förslag om en uppmjukning av den
nuvarande begränsningen av förmånerna
till 180 dagar snarast kan föreläggas
riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 29 november 1966

Nr 35

§ 11

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 332, i anledning
av väckta motioner om krediter till s. k.
familj eskogsbruk.

§ 12

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 151, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), motionerna:

nr 975, av herr Björkman m. fl.,

nr 976, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
och

nr 977, av herr Sjöholm m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, om vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark, motionen nr
978, av herr Tobé m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, med förslag till radioansvarighetslag,
motionerna:

nr 979, av herrar Björkman och Nordgren,
samt

nr 980, av fru Gärde Widemar och
herr Hamrin i Jönköping; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1
och 2 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om
vad som är fast egendom, m. m., motionen
nr 981, av herr Regnéll m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
30 november—1 december 1966 på
grund av resa till Köpenhamn.
Stockholm den 29 november 1966
Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
ordningen för täckande av utgifter
för krigsmakten,

fru Lindberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
information om ändringar i lagen
om allmän försäkring,

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
skydd för partibeteckning vid
landstings- och kommunalfullmäktigeval,
samt

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tidpunkten för avlämnande
av proposition med anledning
av arrendelagsutredningens förslag.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem

Sune K. Johansson

1* —Andra kammarens protokoll 1966. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Onsdagen den 30 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 975—977;

till jordbruksutskottet motionen nr
978; och

till lagutskott motionerna nr 979—
981.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående bestämmelserna om
bostadsbidrag för ensamstående vid den
första värnpliktstjänstgöringen,
fru Eriksson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående statlig upplysningsverksamhet
som bekostas med enskilda
gåvomedel,

herr Kellgren, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
principerna för statsverkets
mottagande av enskilda gåvomedel,
herr Henningsson, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående formerna för beslut om
förändringar beträffande Sveriges Radios
programverksamhet, och
herr Jönsson i Ingemarsgården, till

herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående förbättrad sjukvårdsersättning
för pensionärer.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
50, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med redogörelse från Nordiska
rådets fjortonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning härtill väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 57,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ersättning för skada genom tandbehandling

vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet;
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt sjuttonde
ordinarie möte, och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ändringar i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, m. m.; samt
statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning
av riksdagens år 1965 församlade
revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket, i
vad berättelsen hänvisats till statsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkanden
hemställt.

§ 5

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av riksdagens
år 1965 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning
av statsverket m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.
Punkterna 1, 2, 3 a), 4 och 5
Lades till handlingarna.

Punkten 3 b

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets utlåtande nr
58, i anledning av § 37 i riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse

angående verkställd granskning av
statsverket.

§ 7

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av viss paragraf
i riksdagens revisorers berättelse
över den år 1965 av dem verkställda
granskningen av statsverket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av riksdagens år 1965 församlade
revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
m. in., såvitt berättelsen hänvisats till
jordbruksutskottet.

§ 9

Ersättning för skada genom tandbehandling Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av väckt motion om
ersättning för skada genom tandbehandling.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Förra våren skildrade
flera svenska tidningar ett människoöde,
som säkert upprörde de flesta av
oss.

Det var en kvinna som för då tio år
sedan hade gått till sin tandläkare för
att låta dra ut en tand och få en guldbrygga
inopererad. Den första operationen,
som kostade henne omkring 900
kronor, misslyckades. Hon fick göra en
ny, som kostade närmare 1 000 kronor.
Inte heller den operationen lyckades.
En annan tandläkare, som hon därefter
besökte, ansåg att de gjorda operationerna
varit helt felaktigt utförda. Han gjor -

12 Nr 35 Onsdagen den 30 november 1966

Ersättning för skada genom tandbehandling

de frenetiska försök att rätta till det hela
men tvingades till slut ge upp.

Upprepade andra försök att göra någonting
misslyckades likaså. Då de rötter
som bryggorna byggts på skulle
dras ut, trasades käkbenet sönder. Kvinnan
förlorade de flesta av sina tänder.
Hon kan nu sedan flera år tillbaka inte
äta annat än flytande föda. Hon drabbas
av yrsel och huvudvärk och ganska
naturligt även av svår depression.
Hon kan inte längre arbeta. Den affärsrörelse
som hon skött i många år får
förfalla. Hon tvingas leva på pengar
från sjukkassan och på det sparade kapital
hon har kvar sedan mer än 10 000
kronor gått åt till den tandbehandling
som hon på — kan det tyckas — goda
grunder vill skylla allt sitt lidande på.
Av en framgångsrik affärskvinna har
blivit ett människovrak med ett långt
fysiskt och psykiskt lidande bakom sig
och kanske utan mycket annat att se
fram mot än fortsatta lidanden.

Denna kvinna är inte ensam om sitt
öde. Sedan det blev känt att saken skulle
tas upp här i riksdagen har en hel rad
människor med samma problem hört av
sig. Det ena människoödet efter det
andra har passerat revy. Människor som
varit friska och vitala har efter tandbehandlingar,
som de själva trodde var
rutinoperationer, drabbats av lidanden
som i de flesta fall lett till total invaliditet.

I all vettig mening är dessa människor
sjuka, invalidiserade. För en lekman
tycks det också rimligt att de tandbehandlingar
de genomgått måste ha
haft någonting att göra med deras tillstånd
— kanske varit helt avgörande.
Detta förnekas inte heller av den expertis
som undersökt fallen. Men eftersom
det inte kan bevisas att de tandläkare
som utfört behandlingarna gjort sig
skyldiga till några operationstekniska
fel, så kan något skadestånd inte utdömas
och patienterna inte få någon ersättning.
Ibland kan den korta preskriptionstiden
för sådana här fall — två år

— göra att ett fall över huvud taget inte
blir prövat av medicinalstyrelsens disciplinnämnd.

Jag varken kan eller vill ta upp frågan
om disciplinnämnden i dessa fall
har handlat korrekt eller inte. Ingenting
tyder på att disciplinnämnden
skulle ha gjort några fel, men mycket
talar för — om man ser saken mindre
ur juridisk synpunkt och mera från rent
förnuftiga, mänskliga utgångspunkter —
att de lagregler, enligt vilka disciplinnämnden
handlat i dessa fall, måste
vara felaktiga.

Det finns flera allvarliga nackdelar
med de nuvarande ansvarsreglerna. I
tandvårdsfallen kan den korta preskriptionstiden
vara ett problem. Symtomen
på att en skada inträtt kommer ofta
ganska sent efter den utförda behandlingen.
Undersökningen av vad som inträffat
tar tid. Och när disciplinnämnden
i sinom tid skall pröva ärendet har
kanske tvåårsfristen gått ut.

En annan oformlighet ur rättssynpunkt
är att det är den skadelidande
som har bevisbördan. Detta gäller såväl
inom tandvården som inom den allmänna
sjukvården. Det är klart att patienten
enligt denna princip kommer i underläge.
Han eller hon måste först och
främst — ofta i ett psykiskt mycket nedgånget
tillstånd — ha kraft att göra en
anmälan. Denna anmälan måste göras i
god tid före preskriptionstidens utgång.
Och det är patienten som skall bevisa
att det är läkaren eller tandläkaren som
gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Den tredje och kanske viktigaste svagheten
är att det är nödvändigt att konstatera
att fel eller försummelse begåtts
av läkare eller tandläkare för att ersättning
skall kunna utgå. Den som kan
visa att en läkare eller en tandläkare
gjort sig skyldig till fel får ersättning,
den som inte kan det blir utan. Om patienten
de facto drabbas av en kanske
obotlig skada, om han eller hon — som
i det tandvårdsfall jag refererade —

Onsdagen den 30 november 1966 Nr 35 13

Ersättning för skada genom tandbehandling

mist all sin arbetsförmåga, ja även om
ett ingrepp lett till döden, så spelar detta
ingen roll. Har operationen — som
det heter i lagtexten — utförts lege artis
och medicinalstyrelsens disciplinnämnd
inte kan beslå läkaren med fel kan skadan
vara hur klart påvisbar och hur
allvarlig som helst ur medicinsk synpunkt,
ur juridisk synpunkt existerar
den över huvud taget inte. Detta kan
knappast vara ett rimligt förhållande i
ett rättssamhälle, där lagstiftningen i övrigt
går ut på att skydda den svagare
parten.

Medicinalstyrelsen har själv också insett
att den nuvarande situationen är
otillfredsställande. I ett remissvar 1959
med anledning av ett utredningsförslag
om skadestånd i offentlig tjänst har styrelsen
föreslagit att patienter som tillfogats
skador i samband med sjukhusbehandling
borde få ersättning alldeles
oavsett om personal inom sjukhuset
kunde anses ha varit vållande. Styrelsen
ansluter sig i detta avseende till de
principer som dragits upp av rättsprofessorn
Ivar Strahl när han i flera utredningsarbeten
under 1950- och 1960-talen har hävdat att man inom skadeståndsrätten
bör införa s. k. strikt ansvar
för vissa slag av skador.

För min del tycker jag att man inom
den medicinska vården borde införa
sådana regler om skadestånd. Men de
bör då givetvis inte begränsas till läkare
och tandläkare i offentlig tjänst, utan
även omfatta de privatpraktiserande. I
annat fall uppstår en ny godtycklig
gränsdragning mellan dem som kan få
hjälp och dem som inte kan få det. Ett
sådant system, där man alltså kan nöja
sig med att konstatera om en skada har
inträffat och betala ersättning med hänsyn
härtill, skulle ha fördelar för både
patienter och läkare eller annan personal
inom tand- och sjukvård. Patienten
kan i ett sådant fall vända sig till medicinalstyrelsen
i syfte att få hjälp, inte
för att få sin läkare eller tandläkare
fälld för vårdslöshet. Det behöver alltså

inte uppstå någon konflikt mellan patienten
och hans läkare. Patienten kan
kanske få hjälp av sin läkare för att
positivt utröna vari skadan består och
på det viset få hjälp att hävda kravet på
ersättning. Bedömningen blir också med
ett sådant system mer inriktad på det
föreliggande behovet hos den lidande
patienten och mindre på skuldfrågan.

När sedan medicinalstyrelsen tar itu
med disciplinfrågorna — och det är alldeles
klart att i fall där man kan misstänka
att det föreligger någon form av
försumlighet måste disciplinfrågan diskuteras
och prövas — blir det en process
som patienten kan hållas helt utanför.

Lagstiftningsarbete pågår sedan ganska
länge på detta område. Försök görs
att få till stånd enhetliga regler för de
nordiska länderna. Frågan har vid flera
tillfällen varit uppe i Nordiska rådet,
där bl. a. ledamoten av den här kammaren
fru Gärde Widemar framfört flera
förslag om att den typ av strikt ansvar
jag här talat om bör införas. Och då
inte bara inom det medicinska området
utan även i andra fall, där av olika skäl
de nuvarande lagreglerna inte är tillfredsställande
ur de skadelidandes synpunkt,
t. ex. när det gäller skador som
vållats av barn. Det är ju ganska meningslöst
att försöka bedöma ansvarigheten
hos ett barn.

Jag tror inte att det finns någon anledning
att tro att den utredning som
utskottet hänvisar till — den utredning
som pågår inom justitiedepartementet
— skulle leda fram till förslag som löser
de problem jag tagit upp i denna motion;
frågan om hur .skadestånd skall
kunna utgå även när en skadevållande
inte kan fällas till ansvar för fel eller
försummelse. Såvitt jag har kunnat förstå
innebär detta utredningsarbete —
utredningen tillsattes i somras efter det
att min motion hade väckts — en fortsättning
på den av f. d. justitierådet Walin
ledda s. k. skadeståndskommitténs
arbete. Där tar man ju klart avstånd

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. in.

ifrån tanken på att införa s. k. strikt
ansvar.

Det är trots allt glädjande att utskottet
ansett att saken behöver utredas.
Motionen är alltså inte avstyrkt, och
jag har därför inte något yrkande.

Det har sagts att en proposition i detta
ärende kan väntas under nästa år.
I så fall blir det ett utmärkt tillfälle
att ta upp denna fråga på nytt.

Givetvis är detta inte någon tröst för
de människor, för vilkas skull jag väckte
denna motion. En av de drabbade fick
när hon, sedan alla andra möjligheter
uttömts, vände sig till regeringen för
att få någon rättelse detta besked:
»Kungl. Maj :t finner framställningen ej
föranleda vidare åtgärd.» Det besked
som riksdagen ger i dag kommer att bli
ungefär lika uppmuntrande.

Vi har ganska lätt här i landet att
skapa stora sociala reformer som ger
trygghet för de många, och det är bra
att vi kan göra det. Det är bara synd att
det skall vara så svårt att få till stånd de
mycket mindre genomgripande reformer
i vårt lagstiftningsarbete som skulle
hindra att små grupper i samhället —
som de jag har talat om nu — eller enskilda
individer kommer i kläm, människor
som lider nöd trots den allmänna
välfärden, som känner otrygghet trots
den allmänna rättstryggheten.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Järnvägspolitiken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
146, i anledning av väckta motioner
angående järnvägspolitiken m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Kristiansson och Nils-Eric Gustafsson
(1:446) och den andra inom
andra kammaren av herrar Gomér och
Vigelsbo (11:537), hade hemställts att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t an -

hålla om skyndsam översyn av järnvägspolitiken
och särskilt frågan om
järnvägsnedläggningarna med hänsyn
till de sociala och näringspolitiska krav
som järnvägspolitiken borde tillgodose.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkesson m. fl. (1:458)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. (11:552), hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära förslag till en allsirlig
kartläggning av de trafikmässiga, ekonomiska,
sociala och lokaliseringspolitiska
aspekterna på den 1963 beslutade
statliga trafikpolitiken mot bakgrunden
av de senaste årens snabba strukturförvandling
av den kollektiva trafiken.

Slutligen hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (I: 452)
och den andra inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. (II: 533), hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala dels att planeringsråden
och landstingen måtte utgöra
remissinstanser beträffande järnvägsnedläggningar
inom dessa myndigheters
områden enligt i motionerna
uppdragna riktlinjer, dels att en redogörelse
för hur kostnaderna för den
s. k. kollektivbiljetten fördelade sig på
olika bandelar samt för vilka bandelar
som vore avsedda att nedläggas under
året årligen måtte införas i statsverkspropositionen.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:446 och 11:537
samt 1: 458 och II: 552 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:452 och 11:533
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande motionerna 1:446 och
II: 537 samt I: 458 och II: 552 av herrar
Ivar Johansson, Harry Carlsson, Nils
Theodor Larsson, Nyman, Karl-Erik

Onsdagen den 30

Eriksson, Ståhl och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:446 och 11:537 samt
I: 458 och II: 552, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande en skyndsam översyn
av järnvägspolitiken, särskilt frågan om
järnvägsnedläggningarna, samt rörande
behovet av en allsidig kartläggning av
de trafikmässiga, ekonomiska, sociala
och lokaliseringspolitiska aspekterna på
den år 1963 beslutade statliga trafikpolitiken; 2)

beträffande motionerna 1:452 och
II: 533 av herrar Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Nils Theodor Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Ståhl och Eliasson
i Sundborn, fröken Elmén samt herr
Gustafsson i Kårby, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:452 och 11:533, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala dels att
planeringsråden och landstingen måtte
utgöra remissinstanser beträffande järnvägsnedläggningar
inom dessa myndigheters
områden, dels att en redogörelse
för hur kostnaderna för den s. k. kollektivbiljetten
fördelade sig på olika
bandclar samt för vilka bandelar som
vore avsedda att nedläggas under året
årligen måtte införas i statsverkspropositionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Redan det förhållandet
att det utan någon proposition i ämnet
har väckts tre motionspar i denna
fråga om glesbygderna och järnvägarna
visar hur pass aktuellt och brännande
hela detta problem är. Detta gäller
inte bara i skogsbygderna, utan även
nere i Skåne, i östra Götaland, i Småland
och Västergötland, ja, hela vägen

november 1966 Nr 35 ***

Järnvägspolitiken m. m.

norrut har man känning av det.

Jag vill ganska eftertryckligt betona
att det, när man här diskuterar järnvägspolitiken,
ingalunda förhåller sig
så, som det antyddes i något av remissutlåtandena,
att man skulle anklaga
järnvägsstyrelsen för att medvetet försämra
trafiken i avsikt att ha detta
som förevändning för att lägga ned
järnvägarna. Jag tillbakavisar bestämt
att någon som helst sådan uppfattning
skulle vidlåda motionerna, och därvidlag
vågar jag tala för samtliga motioner,
eftersom jag under utskottsarbetet haft
tillfälle att ganska grundligt syssla med
denna fråga. Över huvud taget är jag
tacksam för att fjärde avdelningen i
statsutskottet inte har motsatt sig det
omfattande remissförfarande och den
ingående behandling som detta ärende
har underkastats.

Problemet är dock, som sagt, mycket
brännande, och därför är det nödvändigt
att det på något sätt blir genomdiskuterat.
Naturligtvis kan man, som
LO har gjort i ett remissvar, hävda att
strukturförändringen kan mötas på i
princip två olika sätt: antingen genom
att man försöker bromsa förändringen
och avskära de sektorer i samhället
som berörs därav från dess verkningar
eller genom att man försöker påskynda
och underlätta anpassningen till de nya
förhållandena. Den första metoden leder
till en uppbromsad framstegstakt
och så småningom till ekonomisk stagnation
och tillbakagång, den senare till
en påskyndad ekonomisk expansion
och snabbare stegring av levnadsstandarden.

Yttrandet ger en god bild av det
tänkesätt som ligger bakom. Det är klarare
och mer komprimerat än vad man
i allmänhet är van vid i dessa debatter.
Men det måste nog tyvärr sägas att
problematiken i verkligheten inte är så
enkel. Man behöver bara kasta en blick
på hur det ter sig, herr talman, i storstäderna
och i praktiskt taget alla tätorter,
i varje fall i de expanderande

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

tätorterna. De problem som uppstår
genom glesbygdernas snabba avfolkning
blir icke mindre i städerna och
tätorterna än i den berörda glesbygden.
Jag kan som exempel — det gäller
inte bara mitt eget län — peka på
fördelningen av bostadskvoterna i dessa
orter. Aldrig förr har man, såvitt jag
vet, i länsbostadsnämnderna haft så
stora bekymmer för hur kvoterna skulle
fördelas som man haft i år när de
över lag varit för knappa, helt enkelt
därför att samhället icke har tillräckliga
resurser att sörja för tillräckligt
med bostäder och bostadsbyggande.
Denna uppgift — för att inte säga belastning
— som samhället nu har tagit
på sig blir sa mycket allvarligare
och svårare just på grund av den accelererade
utflyttningen från glesbygds1''113;
Den uppfattningen är företrädd
på många håll. Nog skulle man även på
dessa håll kunna fråga sig: Vore det
inte bättre för både glesbygden och
tätorterna att försöka dämpa takten i
själva omflyttningen, förbättra kommunikationerna,
försöka få människorna
att bo kvar i sina bostäder, även om
dessa ligger några mil från den tätort
där de har arbete, än att de partout
skall packa ihop sig i denna tätort?
Skulle inte utvecklingen därigenom bli
betydligt lugnare och bättre för både
tätorten och glesbygden?

Det ar den frågan jag tror måste ställas
på nytt men annorlunda formulerad
än den hittillsvarit. Det är här, herr
talman, kommunikationerna kommer in
ibilden. Det är här som även statens
järnvägar skall spela sin roll.

Om man tittar litet närmare på dessa
problem — det ter sig väl olika på
olika håll i landet, men man får generalisera
utifrån de erfarenheter man
personligen har — är det tyvärr i hög
grad så, att SJ-politiken för närvarande
är inriktad på den långa, snabba och
ur den synpunkten effektiva och även
mer inkomstbringande trafiken, i förs -

ta rummet godstrafiken, i andra rummet
persontrafiken. Vi har emellertid
växande grupper av människor, i varje
fall i områdena kring de större städerna,
som sugs in till städerna av bättre
försörjningsmöjligheter och som man
omöjligen kan bereda bostäder åt där
och som man därför måste söka hjälpa,
så att de kan bo kvar i sina hemorter
och pendla mellan bostaden och arbetsplatsen.

För detta krävs en järnvägstrafik
och en landsvägstrafik av annan typ än
den som nu i allmänhet förekommer.
Vi måste ha bättre och snabbare tåg för
att kunna ta upp konkurensen med den
individuella persontransporten per bil.
Om man föredrar att lyfta över transporterna
till landsvägsbussar, måste
man ha godtagbara bussar, både i fråga
om hastighet och punktlighet. En sådan
busstrafik måste också anpassas
efter de tider då trafikanterna behöver
färdas. I samtliga dessa fall lämnar förhållandena
mycket övrigt att önska.

Jag skulle vilja hänvisa till vad åtskilliga
riksdagsmän hade tillfälle att
se under en amerikaresa i fjol. Samhället
på flera håll där byggde upp en kollektivtrafik,
som var så komfortabel
och så anpassad efter resenärernas behov,
att den med framgång kunde ta
upp konkurrensen med från-dörr-tilldörr-fortskaffningsmedlen,
framför allt
bilarna. Erfarenheterna av denna kollektiva
trafik var mycket goda. Det
finns liknande exempel på närmare
håll. Jag skulle tro att Holland är det
land som från början bäst lyckats planera
och utveckla sina kollektiva trafikmedel
på ett sådant sätt, att dessa
kan konkurrera med de individuella
trafikmedlen. I detta sammanhang skulle
jag vilja understryka en synpunkt
som brukar anföras vid diskussioner
om 1963 års principbeslut rörande den
statliga trafikpolitiken. För innebörden
av detta beslut redogör nu utskottsmajoriteten
på följande sätt:

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

»De konkurrenshämmande regleringarna
på transportmarknaden skall i
möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren
skall i princip svara för sina kostnader,
och även i övrigt skall förutsättningar
skapas för en konkurrens på
lika villkor, vilket bedömes vara av betydelse
för att nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av trafiken
mellan de olika trafikgrenarna. Målet
för trafikpolitiken skall vara att för
landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta
möjliga kostnader.»

Till detta kan jag helt ansluta mig.
Jag anser dock, att det allmänna, som
driver olika slag av kollektivtrafik, inte
på samma sätt som enskilda företag
kan anlägga rent företagsekonomiska
och affärsmässiga bedömningar på sin
verksamhet. I detta avseende undrar
jag om vi inte är på väg in i ett oriktigt
eller åtminstone diskutabelt tänkande,
och jag tror att vi härvidlag
tvingas att tänka om. Jag fick i min
hand för en tid sedan ett remissyttrande
från statskontoret angående luftfartsverkets
finansiering. Jag har själv
inte varit med om att skriva detta yttrande
och är därför helt opartisk när
jag anför vad statskontoret skriver om
den principiella skillnaden i detta avseende
mellan ett allmänägt och ett privatägt
företag. För att klargöra dessa
viktiga tankegångar tillåter jag mig att
ganska utförligt citera vad statskontoret
skriver:

»Ett privatägt företags primära målsättning
kan sägas vara att maximera
sin totala vinst under den tidsperiod
som företaget kan överblicka. Inom
den privata företagssektorn tänkes
marknaden ge ett sådant utslag beträffande
fördelningen av kapital mellan
företagen, att den marginella kapitalförräntningen
blir lika stor inom
samtliga användningsområden. En förräntning
som ligger under den genomsnittliga
nivån skulle således leda till

Järnvägspolitiken ni. m.

en överföring av resurser från sådana
användningsområden med låg förräntr
ning till områden som erbjuder en högre
avkastning på det insatta kapitalet.

I jämförelse med enskild företagsverksamhet
är den statliga verksamhetens
målsättning i regel mer komplicerad.
Förräntningen av kapitalet är
här inte ett framgångskriterium utan
en kostnadspost. Verksamhetens primära
målsättning är i stället given myndigheterna
utifrån i allmänna, icke
mätbara termer. Dess effektivitet måste
därmed bedömas efter förhållandet mellan
graden av måluppfyllelse och insatta
resurser. Måluppfyllelsen behöver
därvid inte alltid vara av ekonomiskt
mätbar natur.

Prisbildningen ställer sig också olika
i enskild och statlig företagsverksamhet.
Det pris ett privat företag kan åsätta
sina produkter och tjänster får huvudsakligen
betraktas som utifrån givet på
grund av att företaget befinner sig i ett
konkurrensförhållande. Myndigheten
har däremot oftast monopol på sin
verksamhet och kan då själv sätta sina
priser. I detta ligger en möjlighet att
åstadkomma en inkomstöverföring från
konsumenter till producent som kan
ge en resultatförbättring. Motsvarande
risk för inkomstöverföring inom den
privata sektorn hålls tillbaka av konkurrensen
där denna fungerar och eljest
genom monopolövervakning.

Inte heller är kostnadsbegreppet detsamma
i alla verksamhetsformer. Det
privata företaget behöver endast beakta
de kostnader som olika handlingar
kan ge upphov till för det egna företaget.
Den statliga myndigheten måste
ofta i sina kalkyler ta hänsyn även till
kostnader som kan drabba det allmänna
i övrigt.

Ytterligare faktorer som bestämmer
skillnaden mellan statliga och privata
företag vad gäller förutsättningarna för
ekonomiskt handlande är t. ex. skattesystemet
och dess utformning, olikheter

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

i likviditetskrav, olikheter i planeringsförfarandet
med hänsyn till möjligheterna
till inkomstutjämning mellan olika
år m. fl.

Sammanfattningsvis kan något förenklat
sägas, att man i den privata företagsverksamheten
strävar efter högsta
möjliga vinst, medan man i offentlig
verksamhet har att välja det handlingsalternativ
som inom ramen för den uppställda
målsättningen ger lägsta möjliga
samhällskostnad.»

SJ :s politik kan givetvis utformas
på olika sätt. SJ kan föra en rent affärsmässig,
på vinst och avskrivningar inriktad
ekonomisk politik. Man behöver
då — jag säger inte att SJ för en sådan
politik utan jag tar detta företag som
exempel för att illustrera situationen •—•
inte tänka på konsekvenserna för samhällsekonomien,
t. ex. när det gäller
väghållning och bilinköp som drar stora
kostnader. Man behöver inte ta hänsyn
till kravet på kommunikationer av annat
slag i stället för de nedlagda bandelarna,
och man behöver inte heller ta
hänsyn till att nedläggningar medför
att samhällets resurser ytterligare tas
i anspråk på alla möjliga och omöjliga
områden. Men ett samhälleligt företag
kan och får enligt den doktrin, som
jag här citerat ur statskontorets remisssvar
och som jag tycker att det finns
tungt vägande skäl för, inte föra sin
politik utifrån sådan riktlinjer utan
måste, som statskontoret skriver, ta hänsyn
till samhällets totala kostnad för de
åtgärder företaget vidtar.

Syftet med motionerna är inte att få
förslagen bifallna här i dag utan att
rikta uppmärksamheten på denna mycket
allvarliga problematik. Om staten
skall hålla sina utfästelser och innan
nedläggningarna av bandelar sker ersätta
dem med nya, fullgoda landsvägar
och om staten dessutom skall ta konsekvenserna
i fråga om bostadsförsörjning
och liknande, är det självklart att
man måste göra en mycket mer nyanserad
bedömning av frågorna och att

problematiken blir mycket mer svårbedömd
än om man anlägger strikt företagsekonomiska
synpunkter på problemen,
vilket alltför ofta skett och sker.

Det är just till en förnyad debatt
kring dessa frågor som motionerna siktar.
Men därtill kommer naturligtvis att
enskilda människor ute i dessa bygder
mycket allvarligt berörs av den omstrukturering
som trafikomläggningarna
för närvarande i hög grad bidrar till.
Det är inte så lätt att bryta upp och
flytta från en bygd där man levat och
där man kanske skulle haft möjlighet
att bo kvar, om kommunikationerna
hade varit tillfredsställande, och slå sig
ned i ett samhälle där man inte trivs.
Det måste med en annan intensitet och
ett annat allvar än tidigare diskuteras,
huruvida denna utveckling är nödvändig
eller nyttig. Jag tror absolut inte
att man skall motarbeta en lokalisering
när den på detta sätt finner naturliga
vägar. Men redan det förhållandet att
vi nu satsar miljoner och åter miljoner
på en aktiv lokaliseringspolitik visar
att vi själva är tveksamma, huruvida
vi inte skall göra medvetna korrigeringar
av trenden när det gäller en s. k.
naturlig utveckling. 1 varje fall måste vi
fråga oss om vi inte genom att satsa på
glesbygdstrafik kan ordna samhället så
att vi för relativt blygsamma kostnader
kan spara in mycket större kostnader
i de stora och även de mindre tätorterna.

Jag bor själv i en medelstor stad, och
vi märker där vilka oerhörda offer
som trafiklederna och därmed sammanhängande
anläggningar kräver av gamla
fina samhällen. Vi är, herr talman, liksom
på väg att låta trafiken och trängseln
terrorisera oss. I stället för att vi
borde behärska trafiken är denna nu på
väg att få makt över oss. Hela detta
problem behöver studeras med förnyat
intresse, större vidsyn och inräkning
av många fler faktorer i bilden än som
hittills har skett, då man — i varje fall
på ledande håll — ansett att denna täm -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

ligen enkla schematiska utveckling efter
vissa givna regler är den riktiga.
För att få i gång en diskussion på denna
punkt har dessa motioner blivit
väckta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de båda reservationerna, eftersom
de återspeglar innehållet i de i utskottets
utlåtande behandlade motionerna.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Lönsboda (fp).

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
hålla med herr Ståhl i hans framställning.
De föreliggande motionerna tyder
på att det råder en rätt betydande
oro i stora delar av vårt land inför
verkningarna av 1963 års trafikbeslut.
Jag är övertygad om att denna oro kommer
att öka i den mån allt flera bygder
får erfarenhet av järnvägsnedläggningarnas
verkningar.

Även om man hjälp ligt kan komplettera
vägnätet så att det lämpar sig för
busstrafik, uppstår ändå betydande förändringar
för medborgarna i berörda
bygder i fråga om deras försörjning
med kollektiva trafikmedel. Jag lever
och verkar i en bygd som har »avlövats»
på järnvägar och jag vet därför
någonting om de problem som då
uppkommer.

När järnvägarna läggs ned uppstår
stora svårigheter. Först och främst därigenom
att det är nästan omöjligt att
få styckegods- och paketgodstrafiken att
fungera. Efter järnvägsnedläggelsen får
man i regel inga fasta punkter för trafiken.
De gamla stationshusen ersättes
inte med uppsamlingsplatser där paketgods
och annat kan lämnas in och där
passagerarna kan vänta på bussarna -—
åtminstone iir det så i det område som
jag närmast känner till. De paket som
skickas med bussarna kastas därför
i landsvägsdikena, och det är närmast
en tillfällighet om man får tag på dem.

Järnvägspolitiken m. m.

Man måste veta med vilken buss det
paket som man väntar kommer.

Vidare får trafikanterna vidkännas
en sänkt standard. Tidigare har de
kunnat vänta på tågen i stationshusen,
men nu får de samlas vid en pinne vid
vägkanten, på vilken finns en anslagstavla
med uppgift om när bussen eventuellt
skall gå. När man reser på vägarna
under vintrar och höstar och ser
människorna som står och väntar på
bussarna blir man ganska bekymrad.
Det är svårförståeligt att välfärdssamhället
skall erbjuda medborgarna så
skilda förutsättningar på kommunikationernas
område. De som står vid
vägarna och väntar på bussarna är människor
som inte har bilar eller som
är i den åldern att de inte kan ta körkort.
Det är också barn som skall till
skolan. Man blir ytterligt beklämd när
man ser hur de fryser och far illa. Detta
är en mycket låg standard.

Dessa synpunkter kan naturligtvis
inte beaktas när man talar om kostnader
och kostnadstäckning. Men man bör
beakta dem när man talar om den större
eller mindre hastigheten i nedläggningstakten
för järnvägarna. Det är kanske
svårt för ämbetsverken att inse detta
när de yttrar sig över motioner som
har väckts i riksdagen och vilka är
sprungna ur erfarenheter av verkningarna.
Ämbetsverkens yttranden över de
föreliggande motionerna är korrekta
och till alla delar oklanderliga ur de
synpunkter som verken har att beakta.

Även LO har yttrat sig över motionerna.
I.O:s yttrande liknar i hög grad ett
ämbetsverks yttrande. Det märks att de
personer i denna stora och mäktiga organisation
som har skrivit yttrandet har
föga kontakt med de människor i landet
som själva vet hur åtgärderna verkar.
Det finns uttalanden och vändningar
som är ganska märkliga.

Jag har observerat att statens järnvägars
yttrande icke är avgivet av dess
styrelse, i vilken lekmännen är representerade.
Det sitter i denna styrelse

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

lekmän som också tillhör den här kammaren,
och det vore av intresse att
höra, om det verkligen finns en bestämmelse
i reglementet för SJ eller direktionen,
att när det gäller yttranden över
motioner som berör järnvägsföretagets
allmänpolitik skall inte ledamöterna i
styrelsen yttra sig utan då skall detta
överlåtas åt direktionen. Särskilt när de
ämbetsverk, i vilkas styrelser riksdagen
tillsätter lekmannarepresentanter, skall
yttra sig över motioner som berör företagens
allmänpolitik, borde väl lekmannarepresentanterna
ha en uppgift att
fylla. De skulle kunna tillföra vederbörande
direktion synpunkter av värde för
att bedöma verkets samlade insatser i
samhället.

När det gäller frågan huruvida förberedelser
för en nedläggning kan påverka
företagets ekonomi är det nog ett
allmänt intryck att nedgångstakten i
trafikintensiteten accelererar när en
handel blir föremål för s. k. räkning.
Folk tar numera för givet att en järnvägslinje,
vilken man — som det heter
— börjat räkna på, är dödsdömd. Man
lär ha börjat räkna på en bredspårig
järnvägslinje mellan Linköping och
Hultsfred i Östergötland, längs vilken
det ligger betydande samhällen och industrianläggningar.
Jag skulle vid detta
tillfälle vilja hälsa till dem som handhar
denna uppgift att inte räkna alltför ivrigt,
eftersom en nedläggning skulle
leda till stora svårigheter för bygdens
allmänna ekonomiska status.

Järnvägsnedläggningarna måste vidare
uppföljas med större anslag till vägupprustningar.
Jag vet inte i vad mån
man i den kommande statsverkspropositionen
ämnar anvisa ökade tillskott
till vägupprustningarna, men jag har en
allmän känsla av att man även härvidlag
måste iaktta restriktivitet. Detta pekar
också på att man inte bör alltför
mycket driva på nedläggningstakten.

Men om nedläggningstakten inte ytterligare
bör påskyndas, uppstår naturligtvis
frågan — och jag är övertygad

om att den kommer att ställas i dag —
om man är beredd att ge statens järnvägar
möjligheter att under längre tid
än företaget kanske hittills tänkt sig
trafikera icke lönsamma bandelar.

Svaret härpå måste bli att i den mån
kommunikationsförsörjningen i ifrågavarande
bygder inom rimlig tid framöver
icke kan uppehållas på annat sätt
än genom järnvägen måste vi här i riksdagen
vara beredda att understödja
järnvägsföretagets krav på medel för att
kunna bedriva trafiken.

En sådan inställning innebär dock
att järnvägsföretaget bör försöka att genomföra
rationaliseringar också på de
banor, som anses vara mindre lönsamma.
Det finns nämligen möjligheter att
rationalisera utan att som första alternativ
tillgripa nedläggning. Att säga att
man kan inte göra något annat än att
lägga ned driften är ett ganska enkelt
resonemang. Det finns förutsättningar,
såsom kanske också kommer att påvisas
under denna debatt, att genomföra en
positiv rationalisering av järnvägsverksamheten
på de s. k. trafiksvaga bandelarna.

Jag har vidare, herr talman, den meningen
att dessa frågor när de kommer
upp på länsplanet normalt bör remitteras
för behandling i landstingens planeringsråd.
Landshövdingarna har som
bekant möjlighet att — som det heter
— höra planeringsråden. Jag tror emellertid
att det vore av ganska stort intresse
att planeringsråden normalt finge
behandla dessa frågor, som har mycket
stor betydelse för de bygder de berör.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna nr 1 och
2 av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
ta upp ett uttalande av herr Ståhl i inledningen
av hans anförande, nämligen
hans uttalande som var riktat mot ett
remissutlåtande — jag förmodar att han.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

syftar på Landsorganisationens — där
man skulle ha gjort gällande att motionärerna
har beskyllt SJ för att medvetet
försämra servicen för att därigenom få
skäl för en nedläggning. Nu menade
herr Ståhl att det finns inget stöd i motionerna
för ett sådant påstående från
remissinstansens sida. Jo, herr Ståhl,
det gör det verkligen. Jag skall inskränka
mig till att läsa upp två meningar ur
motionen 11:537, och jag överlåter åt
ledamöterna själva att dra slutsatsen:
»Känt är att järnvägsstyrelsen t. ex. företar
en hel del försämringar i sin service,
t. ex. genom indragning av tåg, indragning
av betjäningen på stationerna
m. fl. åtgärder som minskar gods- och
resandefrekvensen. En på så sätt minskad
omsättning kan sedan utgöra motiv
för en nedläggning av bandelen.» Så
långt motionen.

Eftersom reservationerna till utskottsutlåtande!,
som herr Ståhl och herr Gustafsson
i Kårby här yrkat bifall till, aktualiserar
ett — bara ett — avsnitt av
den statliga trafikpolitiken, nämligen
järnvägspolitiken, kan det finnas skäl
att erinra om den nyorientering av trafikpolitiken
över huvud taget som riksdagen
stannade för 1963. Vi var ju den
gången för tre år sedan här i kammaren
fullständigt överens om grunddragen i
fråga om den nya trafikpolitiken.

Målsättningen för denna var att åstadkomma
en tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar till
lägsta möjliga kostnad. Det skulle ske
genom skapandet av ett mera konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden.
De konkurrenshämmande
regleringar som nu finns skulle i möjligaste
mån avvecklas. Varje trafikgren
skulle i princip svara för sina kostnader,
och i övrigt skulle förutsättningar
skapas för en konkurrens på lika villkor
i syfte att nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av trafiken mellan de
olika trafikmedlen. I den mån det inte
gick att förena kravet på kostnadstäckning
med kravet på en rimlig trafikscr -

Järnvägspolitiken m. m.

vice för en viss bygd skulle ersättning
utbetalas av allmänna medel.

Men, herr talman, vi var också överens
om något därutöver. Vi var överens
om att anta propositionens förslag
om ett handlingsprogram, varigenom de
olika reformåtgärderna skulle samordnas
och genomföras i tre etapper med
början den 1 juli 1964 respektive 1966
och sedan med riktpunkten den 1 juli
1968. Vi var dessutom överens om att
understryka värdet av att verkningarna
av dessa reformåtgärder skulle följas av
en särskild delegation med representanter
bl. a. för transportutövare och transportkonsumenter.
Det är denna som antagit
namnet trafikpolitiska delegationen
och vars avstyrkande yttrande finns
återgivet i utskottsutlåtandet.

Första etappen är nu genomförd, andra
etappen är under genomförande sedan
den 1 juli i år efter det att — och
jag vill stryka under det — riksdagen
för ett år sedan enhälligt fattade beslut
om genomförandet av andra etappen.
Då förelåg också en redogörelse från
denna delegation vari gavs uttryck för
positiva erfarenheter som vunnits under
studier på fältet, innan förslag fattades
för genomförandet av andra etappen.

Men, herr talman, ingen erinran gjordes
då i det här sammanhanget av dagens
motionärer och reservanter. Nu
begär däremot reservanterna bl. a. en
skyndsam översyn av järnvägspolitiken,
särskilt frågan om järnvägsnedläggningarna.
Vidare önskar de få till stånd
en allsidig kartläggning av aspekterna
på den beslutade trafikpolitiken och
framhåller att i avvaktan på resultatet
av denna översyn största återhållsamhet
bör iakttagas beträffande beslut om nya
järnvägsnedläggningar.

Vad först översynen av järnvägspolitiken
beträffar finns det anledning att
erinra om, jag skulle vilja säga den synkronisering
av reformen rörande järnvägar
och landsvägar som etapperna innebär.
En liberalisering på det ena om -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

rådet motsvaras ju av liberaliseringar
på det andra. Nu vill reservanterna uppenbarligen
låta verkställa en översyn
på ett av områdena trots att båda hör
så intimt samman. Enligt mitt sätt att
se skulle vi löpa stor risk att systemet
snedvrides, om översynen sätts in bara
på ett av områdena.

Nu betonar reservanterna, och jag är
angelägen om att framhålla detta, att
den ifrågasatta översynen särskilt gäller
järnvägsnedläggningarna. Låt mig
påpeka att 1963 års beslut för SJ:s del
innebar en fortsatt koncentration av
verksamheten genom nedläggning av
trafiksvaga järnvägslinjer. Sammansatta
utskottet framhöll, att nedläggningar
av dylika linjer var en naturlig anpassning
till de förändrade förhållanden
som inträtt på transportmarknaden till
följd av bilismens expansion. Redan tidigare
hade riksdagen uttalat, att vissa
inskränkningar i järnvägstrafiken utgjorde
ett led i en av den allmänna utvecklingen
framtvingad omdaningsprocess,
vars förhindrande eller uppskjutande
riksdagen inte var beredd att ta
de ekonomiska konsekvenserna av. 1963
sade utskottet, att frågan om ersättning
till SJ för driften av trafiksvaga bandelar
inte innebar någon ändrad inställning
till frågan om nedläggning av sådana.

Reservanternas krav på större återhållsamhet
står enligt min mening i
motsättning till riksdagens uttalande
den gången. Såvitt jag kan se betyder
det att reservanterna är beredda att
också ta de ekonomiska konsekvenserna.
Driftbidraget uppgår nu till över
200 miljoner kronor, vilket inte precis
är småpengar. Skulle driften på dessa
banor bibehållas måste man väl, som
LO framhåller i sitt yttrande, räkna med
starkt stigande kostnader för kollektivbiljetten
på grund av vikande trafikunderlag,
ökade löner och ytterst små
rationaliseringsmöjligheter.

Det är riktigt som reservanterna säger
och som herr Ståhl underströk i sitt

anförande, att nedläggningsfrågorna
inte skall bedömas enbart ur järnvägsekonomiska
synpunkter. Men den saken
slog riksdagen fast när vi år 1963 antog
den nya trafikpolitiken. Då betonade
man att sociala och näringspolitiska
synpunkter också borde beaktas. Dessutom
gjorde riksdagen det uttalandet
att aktiviteten på det trafikpolitiska
området borde samordnas med lokaliseringspolitiken
när det gällde att upprätthålla
önskvärd, olönsam järnvägsoch
landsvägstrafik.

Reservanterna har nu ifrågasatt om
så sker. Men om man studerar den redogörelse
för handläggningen av dylika
frågor som återfinns i trafikpolitiska
delegationens yttrande, framgår det hur
noggrann och omfattande nedläggningsproceduren
verkligen är. Olika instanser
på olika nivåer får komma till
tals, innan Kungl. Maj :t fattar beslut i
en nedläggningsfråga och anvisar medel
för vägupprustning, där så är påkallat,
samt ger anvisningar om ersättningstrafikens
ordnande.

Inom sammansatta stats- och tredje
lagutskottet 1963 hade vi denna fråga
uppe till grundlig behandling, och utskottet
uttalade då att förfarandet torde
innebära en garanti för en allsidig
prövning av ärendena. Reservanterna
har inte heller själva föreslagit någon
annan handläggningsgång — om jag
bortser från yrkandet att landstingen
och planeringsråden skall göras till
obligatoriska remissinstanser.

Vad planeringsråden beträffar är det
faktiskt så — det säger jag speciellt till
herr Gustafsson i Kårby — att råden i
dag är något mer än bara remissinstanser.
Och inte vill väl reservanterna
klassa ned planeringsråden så som
skulle bli följden av ett bifall till deras
yrkande. Planeringsråden är i dag rådgivande
organ inom länsstyrelserna vid
frågornas behandling, inte bara ett remissorgan.
Enligt gällande kungörelse
skall länsstyrelsen låta planeringsrådet
delta i behandlingen av samhällsplane -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

ringsärenden, när dessa är av allmän
betydelse eller av större vikt.

Låt mig slutligen erinra om att flertalet
remissinstanser har avstyrkt motionerna.
Det är egentligen bara RLF
som har tillstyrkt dem. Bland de remissinstanser
som avstyrkt återfinns
trafikpolitiska delegationen och järnvägsstyrelsen
men även Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen
samt Näringslivets trafikdelegation, bakom
vilken står näringslivets stora organisationer.
Jag tycker att detta säger
en hel del.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! En eller två gånger om
året får vi tydligen här i kammaren en
debatt om de trafikpolitiska spörsmålen,
och det är i och för sig inte alls
märkvärdigt. Jag har full förståelse för
de problem som kan uppkomma, framför
allt i glesbygderna, när kommunikationerna
ändras — man anser ofta
till det sämre. Det är ingen tvekan om
att många människor får det besvärligare,
och det är heller ingen tvekan om
att det för många kommuner och för
många företag i kommunerna uppstår
bekymmer och svårlösta problem.

Men jag tror inte att man löser de
problemen på det sätt som motionärerna
och reservanterna till detta statsutskottsutlåtande
har tänkt sig. Jag tror
att vi här möter förhållanden som mycket
intimt hänger samman med hela
glesbygdsproblematiken, med det sätt
varpå samhället måste angripa det väldiga
komplexet av frågor, ofta av bekymmersam
art både ekonomiskt och
socialt, som uppstår i våra glesbygder
när befolkningen tappas av, när de unga
och arbetsföra flyttar bort och det blir
kvar eu allt äldre befolkning.

Kommunikationsfrågan utgör bara en
del av de svårigheter som i den situationen
uppstår för enskilda, kommuner
och företag, och jag tror inte att man

Järnvägspolitiken m. m.

kan lösa den separat. Däremot är jag
övertygad om att glesbygdsproblematiken,
sådan den redan finns och sådan
den kommer att finnas i alltmer accentuerad
form under de närmaste åren, är
så stor och så viktig att man måste underkasta
den en sammanhållen utredning
och lägga fram positiva, konstruktiva
förslag för att åstadkomma bättre
lösningar och göra tillvaron drägligare
för de människor som blir kvar i glesbygderna.

Även om man alltså inte kan lösa problemen
genom att renodla den lilla del
av problematiken som kommunikationerna
utgör, kan det naturligtvis vara
intressant att diskutera kommunikationsfrågorna
separat, bl. a. från de utgångspunkter
som några talare här i
dag har angivit. Därvid skulle jag först
vilja säga att de enskilda människornas
beteendemönster då det gäller val av
kommunikationsmedel är ganska förbryllande
och långt ifrån alltid följer
förnuftsmässiga lagar och regler. Här
kommer bl. a. mycket av statustänkande
in på ett sätt som är tämligen förskräckande.
Herr Ståhl har vältaligt
skildrat vådorna och olägenheterna
därav inte bara för glesbygderna utan
också för tätorterna. Jag tror för min
del att möjligheterna att i varje fall för
närvarande påverka de enskilda människornas
val av kommunikationsmedel
för dagliga resor, nyttoresor och
olika förflyttningar är utomordentligt
begränsade. Det skulle löna sig att något
undersöka den saken för att liksom
komma åt problemet från roten och
inte bara mera ytligt.

När en järnväg läggs ned är det klart
att befolkningen där känner det som
om bygden blir nedklassad, och det
uppstår även svårigheter för människorna
att anpassa sig till de nya kommunikationsmedel
som tillkommer,
främst bussar. Jag tror att det är riktigt
när man säger att ersättningstrafiken
många gånger inte bär varit särskilt
lyckad. Bussar av otjänlig typ har satts

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

in, och på många håll har man säkert
anledning att vara missnöjd med den
bristande samordningen av taxorna för
järnväg och buss och även med hanteringen
av godset. Men jag vet att det
görs stora ansträngningar för att förbättra
ersättningstrafiken på landsväg.
Jag vet att ASG håller på att få fram
en ny, mindre busstyp — av Mercedes
fabrikat — med större komfort, en buss
i vilken man inte känner sig så där förtvivlat
ensam, utkastad och skramlande
som i bussarna av traditionell typ, när
de används ute på landet och det är
bara fyra, fem passagerare.

Jag vet också att det pågår utredningar
som snart kommer att vara färdiga
rörande en samordning av taxorna
för järnväg och buss, och jag vet
att man gör stora ansträngningar för
att söka finna metoder för en bättre
och varsammare godshantering, med
avisering av godsförsändelser från
godsterminalerna till mottagarna, så att
mottagarna kan passa bussarna. Man
strävar också efter att få fram engångsemballage
som skulle kunna läggas omkring
godset så att detta kan förvaras
även oskyddat för regn och väta, t. ex.
genom att godset stoppas in i en plastsäck.
Och jag är övertygad om att det
härvidlag blir förbättringar som gör ersättningstrafiken
med buss dräglig, för
att inte säga bekväm och bra.

Beträffande det som sagts av reservanternas
talesmän om SJ:s skötsel vill
jag bara — som jag gjort så många
gånger förr från denna talarstol —
konstatera att SJ sköts på det sätt som
statsmakterna har fattat beslut om.
Statsmakterna har uttalat att SJ skall
skötas enligt affärsmässiga principer,
och om ledningen inte skötte företaget
på detta sätt skulle den med skäl få
uppbära kritik inte minst från den
svenska riksdagen. De sociala, de samhällsekonomiska
och de lokaliseringspolitiska
bedömningar av järnvägsnedläggningar
som det — med all rätt —
talats så mycket om tillkommer det

icke SJ :s ledning att göra. Det är
Kungl. Maj :t i kommunikationsdepartementet
som har att göra dessa bedömningar.
Och om Kungl. Maj :t i kommunikationsdepartementet
finner att dessa
skäl är starkare än de affärsmässiga
skäl som SJ sin plikt likmätigt har redovisat
för Kungl. Maj :t, är det Kungl.
Maj :ts sak att bestämma att trafiken
skall upprätthållas på ifrågavarande
bana och inte läggas ned.

Jag försäkrar att det inte finns någon
som helst motvilja hos SJ mot att
under sådana förhållanden driva trafik
även på olönsamma bandelar — under
en enda förutsättning: att statsmakterna
betalar underskottet. Ingår detta i
kollektivbiljettens pris, så kommer tågen
att rulla även om de är tomma, ifall
Kungl. Maj :t anser att de skall göra det.

Herr Gustafsson i Kårby var förvånad
över att det yttrande — eller kanske
de yttranden — som SJ avgivit till
statsutskottet med anledning av de
väckta motionerna inte hade föredragits
i SJ:s lekmannastyrelse. Herr Gustafsson
menade, att när det gäller sådana
här frågor av allmänpolitisk natur,
skulle lekmännen möjligen kunna
tillföra ärendena något av värde. Herr
Gustafsson nämnde inte mitt namn, men
jag förstod att han avsåg att vända sig
till mig, och jag vill därför säga några
ord i frågan. Men innan jag gör det
måste jag ge uttryck för en stilla undran
varför inte herr Gustafsson frågat
sin rumskamrat här i Stockholm, ledamoten
av riksdagens första kammare
och tillika ledamoten av kungl. järnvägsstyrelsen
Torsten Andersson i
Brämhult, om saken. Ni delar ju rum
här i staden.

Hade det inte varit lämpligt att fråga
honom i första hand? Eftersom så
tydligen inte har skett skall jag svara
på frågan.

I »SJ:s förvaltningsorganisation»
finns under punkt 5 återgiven en arbetsordning
för styrelsen, där det uppräknas
vilka ärenden som skall behand -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

las av styrelsen. Efter en förteckning
med en del ärenden som bedöms ha stor
vikt och principiell betydelse står det:
»Andra ärenden som generaldirektören
hänskjuter till avgörande vid plenum,
t. ex. remisser till Kungl. Maj :t, innebärande
principiella ställningstaganden.»

Om det är så att generaldirektören,
tillika ordförande i styrelsen, bedömer
en sådan här motion innehålla ställningstaganden
av principiell natur, skall
alltså ärendet behandlas av styrelsen,
men om han inte anser detta vara fallet
skall yttrandet avges av direktionen. I
varje särskilt fall tillkommer det således
styrelsens ordförande att avgöra
hur en fråga skall behandlas.

Herr Gustafsson har inte riktat någon
kritik mot styrelsen eller generaldirektören
för sådana ställningstaganden, och
Jag ville inte kommentera detta utan
bara svara på hans fråga.

Låt mig till sist, herr talman, fråga,
låt vara retoriskt: Hur är det egentligen
med glesbygdsbefolkningens intresse
för och lojalitet mot sin järnväg innan
den dag kommer då det börjar glunkas
om att den eventuellt skall läggas ned?

Jag innefattar i denna fråga inte bara
de enskilda människornas intresse
och lojalitet. Det finns uppseendeväckande
exempel på liknöjdhet, negativism
och bristande vilja att utnyttja
järnvägen även för transporter som
borde vara typiska järnvägstransporter
inte bara hos enskilda människor utan
också hos företag och kommunala myndigheter
utefter järnvägslinjer som ännu
kanske inte kommit i farozonen men
närmar sig den. Jag skulle kunna ge en
rad exempel härpå, men jag skall inte
belasta kammarens protokoll och fresta
mina kamraters tålamod härmed. Jag
vill bara nämna att i herr Ståhls hemlän
finns det en järnväg — som både
herr Ståhl och jag varmt önskar skall
få vara kvar — vilken slutar i en kommun,
där de kommunala förtroendemännen
i ledande ställning berömmer
sig av att vara mycket flygsinnade. Det

Järnvägspolitiken m. m.

finns flygfält och privata flygplan som
kan chartras för flygningar vart som
helst inom Sverige. De kommunala myndighetspersonerna
— även förtroendemän
som kämpar hårt för att behålla
järnvägen — chartrar dessa flygplan
när de från denna kommun i norra
Värmland skall bege sig till Stockholm,
dit det går en järnväg med personbefordran.
Hur skall man kunna få förståelse
för krav att behålla sin järnväg,
när man själv flygledes kommer
till Stockholm och framför detta krav?
Det måste vara någon måtta på den
bristande lojaliteten mot det företag
vars intressen man säger sig vilja slå
vakt om.

Det finns som sagt många liknande
exempel. I min egen kommun uppförde
kommunen ett industrihus, som skulle
täckas med strängbetongbalkar med 18
meters spännvidd. Huset byggdes vid
ett industrispår och balkarna levererades
från en fabrik utanför Stockholm
som hade industrispår. Leveransen de
32 milen från Stockholm skedde emellertid
med lastbil på landsvägen, trots
att det var fråga om en utomordentligt
besvärlig transport, som hade lämpat
sig bättre än någon annan att ta på
järnväg.

När jag frågade varför man handlade
så oförståndigt svarade man att de kommunala
myndigheterna ansåg att det
skulle gå fortare att få dit materialet
med lastbil och därför hade beordrat
landsvägstransport, fastän företaget hade
ett avtal med SJ som gav nedsatta
fraktsatser och man alltså borde frakta
allt som gick att frakta på järnväg.

När myndigheterna ute i glesbygdskommunerna
bär sig åt på detta sätt
undergräver de själva möjligheten att
få behålla sin järnväg. Jag skulle vilja
ge människorna i glesbygder med banor
som är eller kan råka i farozonen genom
den ökade bilismen ett råd, som
jag tror är gott: Slå vakt om era järnvägar,
utnyttja dem och gör det innan
det blir för sent!

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få rätta en
felaktighet i herr Turessons framställning.
Visserligen har riksdagsmännen
det dåligt ställt, men inte så dåligt att
vi måste dela rum med någon annan.
Däremot delar jag våning med en ärad
ledamot av järnvägsstyrelsen.

Min fråga blev av herr Turesson besvarad
med att generaldirektören som
ordförande i järnvägsstyrelsen bestämmer
vilka ärenden som skall föredras i
styrelsen. Man bedömer alltså inte frågor
av den art som upptagits i motionerna
vara sådana att styrelsen bör yttra
sig. Om folkets representanter i riksdagen
har meningar om exempelvis hur
järnvägspolitiken handhas och bör
handhas betraktas detta inte som en
fråga av sådan karaktär att den skall
föredras i styrelsen. Å andra sidan förmodar
jag att problem om rälsspikning
och sådana viktigare ting tas upp där,
även om jag inte är säker på att styrelsen
har någon särskild kompetens på
detta område. Just i de aktuella fallen
borde man däremot kunna framlägga
synpunkter till belysning av ämnets
vikt och allvar.

Av järnvägsstyrelsens yttrande framgår
dock att styrelsen inte har något
emot — som det sägs — en uppföljning
av några järnvägsnedläggningar
för att se hur de har verkat i de områden
som järnvägen tidigare har betjänat.
Det överensstämmer ganska väl
med reservation nr 1 att man gör en
sådan översikt över följderna av järnvägsnedläggningar.

När direktionen har yttrat detta hoppas
jag att herr Turesson kan ta med
sig de orden till styrelsen och säga:
»Den delen av förslaget tycker vi bra
om; vi bör alltså göra en undersökning
inom ett visst område av vad dessa ingrepp
i kommunikationslivet har medfört
för näringslivet och för befolkningen.
»

Jag vill också erinra om vad jag fram -

höll förut, nämligen att man bör försöka
att även på de svaga bandelarna
gå in aktivt med rationalisering och inte
bara utnyttja det alternativ, som
tycks vara det som nu först och främst
praktiseras: att lägga ned dem.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! När man hör herr Turesson
här i kammaren diskutera järnvägspolitiken
— det bekräftas också i
dag —■ är man färdig att gratulera inte
herr Turesson men däremot SJ till att
ha fått en försvarare från Mora, alltså
från trakten ganska nära glesbygden, som
är så helfrälst även när han talar om
saker som han mycket litet känner till.

Beträffande Fryksdalsbanan, som herr
Turesson berörde, vill jag tala om för
kammaren att SJ har planer på att lägga
ned persontrafiken på den banan
trots att den förlust den medför är mycket
blygsam.

Herr Turesson anförde exempel på
att man anlitat charterflyg när man
skulle resa till Stockholm och uppvakta
myndigheter, bl. a. järnvägsstyrelsen,
för att böna om järnvägens fortsatta existens.
Då vill jag påminna herr Turesson
om att man inte kan offra hur mycket
tid som helst på sådana resor, vilket
man skulle göra om man vore till
den milda grad solidarisk med den av
herr Turesson så varmt omhuldade järnvägen,
att man inte ansåg sig böra använda
något annat trafikmedel. Människor
måste ha frihet och rättighet att
färdas på annat sätt än på järnväg.

Man får ju inte bara kräva lojalitet
av svenska folket mot SJ därför att det
kallas svenska folkets järnväg. Man har
också rätt att ställa krav på SJ såsom
ett serviceföretag och inte bara såsom
ett affärsföretag. Herr Turesson sade i
sitt tidigare anförande, att SJ-ledningen
inte har någon anledning att bedöma
sociala och andra verkningar av nedläggningar.
Nej, det har den inte, men
den har anledning att bedöma frågan i
vad mån den verkligen tjänstgör som

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

ett serviceföretag, när den nu praktiskt
taget har fått monopolställning inom sitt
avsnitt.

De förbättringar som SJ nu enligt
herr Turessons uppgift planerar kommer
alldeles för sent. Det är mycket
begärt av en vanlig människa med normalt
sinne för komfort att hålla till godo
med att åka i de stinkande rälsbussar
och de ofta mycket lågklassiga bussar
som används i persontrafiken. Här
behövs det verkligen en ömsesidig vilja
till samspel. Ställer man krav på trafikanterna,
har man också rätt att ställa
krav på järnvägsföretaget.

Får jag sedan bara rikta några ord
till herr Blidfors. Vi var nog ense om
ganska mycket. Vår meningsskiljaktighet
var väl närmast en fråga om nyansering.
Jag tycker uppriktigt sagt att
man lägger alltför snäva företagsekonomiska
synpunkter på detta problem.

Till slut vill jag upprepa: Läs vad
som sägs i den motion, som jag inte har
underskrivit. Där finns ingen antydan
om att det skulle vara fråga om medvetna
försämringar i syfte att få motiv
för nedläggningar. Däremot görs det
försämringar av affärsekonomiska skäl,
och sedan följer nedläggningar.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Gustafsson i Kårby i fråga om vilka
ärenden som kommer till styrelsens
behandling uttalade sig på ett sätt som
gav vid handen, att han antingen inte
hade uppfattat vad jag sade eller misstolkade
det. Jag sade att det i arbetsordningen
under punkt 5 finns uppräknat
en hel rad ärenden som styrelsen
har att behandla. Sist under den
punkten — när jag läste upp det avsnittet
pratade herr Gustafsson emellertid
med andra ledamöter i kammaren,
och jag fick lov att påkalla hans
uppmärksamhet — står det: Dessutom
förekommer andra ärenden som generaldirektören
hänskjuter till avgörande
i plenum, t. ex. remisser till Kungl.

Järnvägspolitiken m. m.

Maj :t innebärande principiella ställningstaganden.

Det är alltså inte särskilt väl valt att
börja tala om rälsspikning i det sammanhanget.
Det gäller en hel rad betydelsefulla
ärenden plus den grupp av
frågor beträffande vilka styrelsens ordförande
har att avgöra om de skall dras
i plenum eller inte.

Jag har litet svårt att förstå att herr
Ståhl i dag på nytt utnämnde mig till
en sådan där »onyanserad» vapendragare
för SJ-företaget. Herr Ståhl har
gjort det tidigare. I dag försökte jag
verkligen att uttrycka mig mycket nyanserat,
och jag tyckte att jag gav herr
Ståhl ganska mycket av erkännande då
det gällde förståelsen för glesbygdsproblematiken.
Men jag sade också att jag
inte tror att man kan se den del av glesbygdsproblematiken
som kommunikationerna
utgör som en isolerad företeelse.
Därför tycker jag nog att det
mesta herr Ståhl sade i sin replik låg
litet vid sidan av den debatt vi för i
dag; det var inte något svar på mitt tidigare
anförande. Men eftersom herr
Ståhl framhöll, att man bör komma
ihåg att SJ är ett serviceföretag och inte
bara ett affärsföretag, vill jag ändå till
sist tillägga, att visst är SJ ett serviceföretag,
men Kungl. Maj:t och en enhällig
riksdag har beslutat att detta serviceföretag
skall drivas efter affärsmässiga
principer.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill närmast komplettera
ett par saker som herr Gustafsson
i Kårby snuddade vid. Han uttryckte
liksom reservanterna önskemålet, att
vi skulle få en redovisning av verkningarna
av järnvägsnedläggelserna åtminstone
i några områden. Fn sådan
redovisning sker redan i viss utsträckning.
Huruvida detta är tillräckligt kan
vi diskutera, men jag vill erinra om att
den i mitt första anförande omnämnda
trafikpolitiska delegationen gör besök
ute i länen, då genom länsstyrelsens

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

försorg representanter för olika intressen
kallas till överläggningar rörande
verkningarna över hela fältet av den
nya trafikpolitiken. Det var på grundval
av vad som därvid framkommit som
vi i vår redogörelse till kommunikationsministern
förra året vågade skriva
att erfarenheterna har varit positiva.

Jag fick en känsla av att herr Gustafsson
menade att delegationens erfarenheter
inte kan bli tillräckligt omspännande
— och det var väl en liknande
uppfattning som herr Ståhl gav
uttryck för när han talade om glesbygdernas
problem. Det är kanske därför
på sin plats att erinra om den arbetsgrupp
för glesbygdsfrågorna, som under
statssekreterare Paulssons ledning
arbetar med glesbygdsfrågorna i stort
och som även studerar effekten för
glesbygderna av kommunikations- och
transportväsendets rationalisering.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Kungl. järnvägsstyrelsen
har med herr Blidfors’ välsignelse
fått sina framställningar försvarade här
i riksdagen.

Som både herr Blidfors och herr Turesson
framhållit beslutade 1963 års
riksdag enhälligt att anta det då föreliggande
utredningsförslaget, vilket bl. a.
innebar, som det hette, en nyorientering
i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden.
Jag har mycket svårt att
förstå vad man i detta sammanhang
menar med »konkurrensfrämjande målsättning»;
staten äger ju både bussarna
och järnvägen. Det har också visat sig
att priserna inte sjunkit. I den mån
några ändringar skett så har taxorna
ökats. Jag har mycket svårt att föreställa
mig att konkurrensfrämjande åtgärder
tar sig sådana uttryck. Men detta
har här försvarats av järnvägsstyrelsens
representant.

Det har också sagts att kravet, att ersättningstrafik
för den järnväg som
läggs ned skall ordnas på ett ur all -

männa synpunkter tillfredsställande
sätt, kommer att beaktas. Här kommer
man in på allmänekonomiska resonemang.
Det är alldeles klart — jag medger
det gärna — att det kan vara motiverat
att av ekonomiska skäl lägga ned
en järnväg. Men då är frågan hur man
skall ersätta den järnvägen med andra
framkomliga trafikvägar. I många fall
har man lagt ned järnvägen utan att
göra något åt de vägar som skulle ersätta
järnvägen, och under sådana förhållanden
kan det visserligen ur järnvägsstyrelsens
synpunkt vara ekonomiskt
riktigt att lägga ned järnvägen
men om det kan betraktas som samhällsekonomiskt
riktigt ställer jag i tvivelsmål.

Järnvägen mellan Sala och Gävle som
ligger i min hemtrakt är både nedlagd
och inte nedlagd; den skall bibehållas
av beredskapsskäl, har man sagt. Den
måste bibehållas också därför att statens
järnvägar har stora grustillgångar
efter järnvägen. Dessutom sker betydande
spannmålstransporter på grundval
av ett femårigt avtal som träffats
mellan centralföreningen och järnvägsstyrelsen.
Detta avtal utlöper den sista
december 1966, och följaktligen har
man ett nytt avtal att vänta den 1 januari
1967. I fråga om fraktsatserna
har man följt med i den allmänna stegringen
av satserna som ägt rum under
de sista fem åren, och nu befaras ytterligare
en höjning vid årsskiftet
1966/67, vilket kommer att göra det
omöjligt för centralföreningen — och
även för skogsägareföreningen, som tidigare
fraktat virke på järnvägen —
att använda järnvägen för sina transporter.
Man måste då flytta över transporterna
till landsväg trots att järnvägen
bibehålls och underhålls.

Det förefaller egendomligt att tala
om att det är av samhällsekonomiska
skäl som man handlar på det sättet att
slopa trafiken på ett håll och kasta
över den till ett annat. Det är möjligt
att resonemanget går ihop under för -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

utsättning att man lägger ned verksamheten
helt och inte underhåller bandelen
och samtidigt i stället förbättrar
vägarna på motsvarande sträcka, men
det har man i varje fall inte gjort då
man lade ned järnvägstrafiken på bandelen
mellan Gysinge och Sala — där
har man praktiskt taget inte gjort någonting
åt vägarna trots de löften som
gavs.

SJ säger sig ha resonerat med de
kommunala myndigheterna — och det
medger jag att man har gjort -— och
ortsintressena har fått komma till tals.
SJ:s representanter har varit mycket
vänliga och tillmötesgående när de resonerat
med de kommunala myndigheterna,
men det har inte blivit mer. De
kommunala myndigheterna har både i
länsstyrelsen och i kommunikationsdepartementet
erinrat om att inga förbättringar
av vägarna har skett, men
från vägmyndigheternas sida sägs det
då att det inte finns några pengar för
ändamålet.

Vid varje riksdag har vi fått propositioner
om järnvägsnedläggningar, och
i varje proposition har det hetat att vi
genom nedläggande av ifrågavarande
järnväg inbesparar så och så många
miljoner. Skulle dessa kalkyler ha hållit
streck, borde SJ:s ekonomiska balans
nu kunna upprätthållas. Det visar sig
emellertid att i samma mån som man
vidtar dessa besparingsåtgärder och
drar in ytterligare järnvägar stiger underskottet
i statsbanornas redovisning.
Det skulle vara intressant att veta hur
många järnvägar som över huvud taget
behöver dras in innan balans kan åstadkommas
i statsbanornas ekonomi. Jag
tror emellertid att det blir mycket
svårt att komma någonstans på denna
väg.

Genom de besparingsåtgärder som
vidtagits har man dragit in personal;
man har dragit in banvakter och stationskarlar,
och på det sättet har man
åtminstone rationaliserat i botten. Men
jag skulle vilja fråga vad som gjorts

Järnvägspolitiken m. m.

i toppen, där det säkerligen finns befattningar,
vilka rent lönemässigt motsvarar
åtminstone fem banvakter. Man
drar in järnvägspersonal i låglönegrupperna
och kanske har så även skett i
toppen. Det skulle vara intressant att av
herr Turesson få veta hur många direktörer
och sektionschefer som dragits
in. Detta är en sak som intresserar också
dem som på grund av indragningarna
blivit arbetslösa ute i bygderna.

Vi har i våra motioner framhållit att
denna fråga borde ses över. Även herr
Turesson, som representerar järnvägsstyrelsen,
antyder att det kunde vara av
intresse att göra det. Jag kan utan risk
framhålla mina synpunkter, eftersom
jag ligger ensam på mitt rum och inte
är påverkad av någon rumskamrat. Eftersom
även herr Turesson tydligen
menar att det kanske skulle kunna ordnas
på ett annat sätt, anser väl även han
att denna fråga borde ses över. Följaktligen
har vi enligt mitt förmenande ett
starkt belägg för de framställningar
som gjorts i reservationerna 1 och 2, till
vilka jag yrkar bifall.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Den debatt som har
förts här har återspeglat den oro som
många känner för konsekvenserna av
1963 års beslut. Som motionär vill jag
ytterligare belysa denna fråga. Först
vill jag emellertid säga till herr Turesson,
som framhöll att många förbättringar
är att vänta inom SJ — bekvämare
bussar, snabbare godstransporter,
färre godsskador — att det är naturligtvis
bra. Vi får bara hoppas att dessa
förbättringar inte dröjer så länge, att
allmänheten redan har tröttnat på att
använda sig av SJ:s tjänster.

Herr Turesson undrade vidare hur
det är med intresset för den egna järnvägsbanan
ute i bygderna. Man måste väl
ändå, herr Turesson, fordra en ömsesidig
lojalitet. Många kommuner har
ordnat sina skoltransporter med järnvägslinjer.
I ett fall har man på järnväg

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

transporterat över 300 barn till en skola.
Den järnvägen skall nu läggas ned och
i stället får man sätta in mer än tio
bussar för att klara den transporten,
som skall gå på mycket dåliga vägar
och tar betydligt längre tid i anspråk
än hittills. Det hjälper sålunda inte alltid
om kommunalmännen verkligen visar
intresse för järnvägen långt innan
nedläggningstanken blivit aktuell.

Motion 533 i denna kammare tillkom
sedan jag tagit del av kommunikationsministerns
uppfattning sådan den kom
till uttryck i årets statsverksproposition,
nämligen att »nedläggningstakten för
järnvägarna väsentligen måste ökas».
Jag beklagar att statsutskottets majoritet
delar den uppfattningen. Detta är så
mycket mera beklagligt som enligt min
mening en ny samhällssyn växt fram sedan
riksdagen 1963 fattade sitt beslut:
den aktiva lokaliseringspolitiken har
kommit in i bilden. Enligt beslutet 1963
skulle målsättningen för den statliga
trafikpolitiken vara att »för landets
olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga
kostnader». Om den målsättningen råder
väl ingen diskussion, men väl om
huruvida målsättningen kan uppfyllas
med den nuvarande höga nedläggningstakten
i förhållande till den ändrade
situation som inträtt genom den statliga
lokaliseringspolitikens syftemål.
Problemets räckvidd får man en ganska
bra uppfattning om när SJ meddelar
att man under budgetåret 1965/66 framlagt
förslag om att trafiken på bandelar
om sammanlagt 488 kilometer helt
eller delvis skulle överföras till landsväg
och att man på hela nätet nedlade
278 och avbemannade 130 järnvägsanhalter.
Sedan 1959 har 69 banor om tillsammans
2 800 kilometer nedlagts.

Eftersom denna nedläggning gjorts
med ekonomisk motivering skulle man
kanske kunnat vänta sig att det ekonomiska
utfallet för SJ hade varit bättre
än det nu uppkomna, där man under
föregående budgetår endast kunde för -

ränta 60 procent av statskapitalet. Enligt
min mening är det i och för sig en
ganska naturlig följd av de vidtagna åtgärderna,
därför att även om man begränsar
de ekonomiskt olönsamma bandelarna
till ett minimum skapar man
nämligen på det större nätet ett sämre
underlag allt eftersom de artära bandelarna
avskiljes.

Man kan enligt min uppfattning inte
hävda självbärighetsprincipen såsom
varande det enda riktmärke som man
har att ta hänsyn till. I stället gäller det
att finna en lösning som ger den samhällsekonomiskt
lägsta kostnaden, och
då kan man inte begränsa sig till ett
enbart järnvägsekonomiskt program.
Kalkylen bör då för att stämma kompletteras
med beräkningar över konsekvenserna
för befolkning och näringsliv
i de berörda bygderna.

Hur förändrade förhållandena kan bli
framgår av en undersökning, som genomförts
vid Västerviks centrallasarett
rörande patienternas färdsätt vid besök
på de olika poliklinikerna. Undersökningen
aktualiserades genom SJ:s förslag
att nedlägga den smalspåriga järnvägslinjen
Västervik—Hultsfred. Undersökningen
ägde rum i två etapper, dels
under en sommarmånad, dels under en
vintermånad.

Vid intervjuerna med patienterna
framkom beträffande sommarmånaden
att 45 procent färdades med tåg, 45 procent
med bil och 10 procent med buss.
För vintermånaden blev siffrorna något
högre för tågresenärerna med en motsvarande
minskning på bilsidan.

När den planerade nedläggningen av
ifrågavarande järnvägslinje genomförs
kommer huvuddelen av dessa tågresenärer
att vara hänvisade till busstransport,
vilket innebär att det med nu förefintliga
vägförbindelser för det stora
flertalet inte bara blir en lång och tröttsam
resa utan därtill, att denna knappast
blir genomförbar på en och samma
dag.

Jag är ingen förespråkare för de smal -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

spåriga järnvägarnas framtid, men jag
menar att man, om en sådan förbindelse
som den nu existerande läggs ned,
också måste kräva att det i stället erbjuds
goda vägförbindelser.

Hur järnvägsnedläggelserna inverkar
på näringslivet i övrigt är svårare att
direkt fastställa. Men för att fortfarande
hålla mig till Kalmar län som är ett utflyttningsområde,
mest markant i norra
länsdelen, kan jag nämna att det förutom,
att den smalspåriga järnvägen
Västervik—Hultsfred nu skall försvinna
även enligt uppgift har uttalats, att den
bredspåriga järnvägslinjen Linköping—
Hultsfred skall drivas med »minsta möjliga
kostnader» medan fortsättningen
av denna handel, Hultsfred—Oskarshamn,
torde vara aktuell för utredning.

Att en järnväg skall drivas med minsta
möjliga kostnader tycker jag är ganska
självklart, men eftersom det i detta
fall speciellt har understrukits frågar
man sig vad som menas härmed. Innebär
det driftinskränkningar med åtföljande
serviceförsämring och på längre
sikt en nedläggning?

I de bygder genom vilka denna järnvägslinje
passerar ligger i dag ett flertal
livskraftiga industriorter — t. ex. Vimmerby,
Storebro och Hultsfred, för att
nu nämna några. Hur kommer dessa
orters framtida expansion att påverkas
av en nedläggning?

För min egen del gör jag den bedömningen,
att den kommer att påverkas i
negativ riktning. Följdfrågan måste då
rimligen bli, hur stora samhällsekonomiska
investeringar som gjorts i dessa
samhällen men som nu inte kommer
att kunna utnyttjas. Särskilt intressant
är frågan om SJ i tillbörlig grad tar
hänsyn till de lokaliseringspolitiska
perspektiven.

Jag har själv insyn i en företagskoneern,
som har planerat en totalinvestering
på ca 100 miljoner kronor i såväl
nylokaliserade industrier som utbyggnader
av redan befintliga industrianläggningar,
belägna vid denna järnväg,

Järnvägspolitiken m. m.

vilket skulle ge arbetsmöjligheter till
många människor i dessa avfolknings
bygder. Men nu måste man i det pågå
ende planeringsarbetet för dessa indu
striobjekt självfallet även ta med denna
nya, tidigare okända aspekt. Hur denna
faktor slutligt kommer att inverka vill
jag inte uttala mig om.

När det privata näringslivet nu är
berett att satsa pengar i bygder, där
statligt lokaliseringsstöd saknas, borde
man rimligen kunna begära att statens
eget kommunikation verk i varje fall
skulle göra en positiv insats — även
om denna skulle innebära en belastning
för det statliga trafikföretaget — vilken
sedd i sitt rätta sammanhang skulle betyda
en samhällsekonomisk vinst.

Även om jag här har tagit upp exempel
från mitt eget hemlän, är jag övertygad
om att förhållandena är ganska
likartade i övriga delar av landet. Jag
förmodar att många av kammarens ledamöter
upplever det som sker ute i
bygderna i form av trafikförsämringar
såsom något för det egna länet negativt.
I de allra flesta fall nöjer vi oss
väl med en järnvägens svanesång, i en
stämning av uppgivenhet inför en utveckling
som vi tror inte får bromsas.
Man måste ju vara »rationaliseringsvänlig»,
detta förfärliga ord, som nu tyvärr
många gånger innebär ett Sesam, öppna
dig, även om det rationella som man
åstadkommit med rationaliseringen för
många människor innebär en försämring.

I det sammanhanget ställer jag frågan:
Kan SJ drivas som ett affärsdrivande
verk med krav på egen ekonomisk
bärighet med som följd därav en
långt driven rationalisering utan att
den trafikapparaten försämras och den
fastslagna målsättningen om en tillfredsställande
trafikförsörjning av landets
olika delar äventyras? Min mening
är att servicen försämras och att målsättningen
icke uppnås. Därför är jag
för min del beredd att acceptera en
lägre avvecklingstakt och en högre

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

kostnad för den s. k. kollektivbiljetten
i en framtid, vilket också enligt min
mening skall ses som en samhällets solidaritetsförklaring
för de människor som
fortfarande bor kvar och kommer att
bo kvar i de berörda bygderna. Men
det är då viktigt att riksdagen icke avhänder
sig sin möjlighet att själv göra
dessa bedömanden. En redovisning till
riksdagen varje år för planerade åtgärder
är därför enligt min mening en
nödvändig åtgärd, liksom att länets
planeringsråd och dess landsting obligatoriskt
bör vara första remissinstanser,
innan SJ vidtar de nu vedertagna
undersökningarna om inskränkningar
i driften.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
skall behöva ägna mig åt pedagogisk
verksamhet, men herr Vigelsbo avslöjade
en del bristande kunskaper. För det
första sade han att vi ju i riksdagen
får motta den ena propositionen efter
den andra om nedläggning av järnvägar.
Det får vi inte alls, den saken
bestämmer nämligen Kungl. Maj:t. Vi
har aldrig haft att här i riksdagen behandla
något ärende om nedläggning
av någon bestämd bana.

För det andra sade herr Vigelsbo att
man för varje nedläggning säger, att
förlusten för SJ skall minska med så
eller så mycket, en halv miljon eller
en miljon o. s. v., men trots det ökar
SJ:s underskott år från år, och »kollektivbiljettens»
pris minskar inte på
det sätt som herr Vigelsbo önskat. Det
förhåller sig så, men det beror på en
företeelse här i samhället som jag trodde
att herr Vigelsbo hade uppmärksammat,
inte minst efter beslutet förra
onsdagen här om våra egna arvoden,
nämligen att lönerna stiger i detta samhälle.
Lönerna stiger kolossalt mycket,
och SJ är ett företag där 70 procent

av driftkostnaden utgörs av löner. En
mycket stor del av arbetskraften hos
SJ tillhör utpräglade s. k. låglönegrupper,
beträffande vilka vi alla har ansett
att det är ett solidaritetskrav, att de
skall lyftas upp i lönehänseende. Även
om jag inte deltar i någon facklig verksamhet
vare sig för min egen del eller
för andras, har jag alltid haft en mycket
bestämd känsla av att det är nödvändigt
att vid avtalsrörelserna mycket
kraftigt höja dessa människors löner,
därför att det är ett mycket otacksamt
arbete som vi eljest inte kommer att få
utfört. Det har skett, inte minst i årets
avtalsrörelse. Det ökar den totala kostnaden
så mycket mer än kostnadsminskningen
genom nedläggningarna,
att det ändå blir ovannämnda resultat.
Jag tycker detta är så självklart, att
det nästan är litet genant att behöva
stå och undervisa om det från riksdagens
talarstol, men påståendet får inte
stå oemotsagt.

Herr Vigelsbo ondgjorde sig över att
det finns så många direktörer i SJ och
sade att de har fem gånger så mycket
betalt som varje banvakt. Jaja, det är
ett företag med 53 000 anställda, och
det är klart att det behövs ledning. Om
jag inte tar fel har herr Vigelsbo en
ganska intim kännedom om verksamhet
inom den ekonomiska rörelse som herr
Vigelsbo som jordbrukare står nära.
Jag skulle vilja fråga herr Vigelsbo:
Har inte ni också ganska många direktörer,
och skulle ni vilja ersätta en direktör
i Slakteriförbundet med fem gubbar
av vilka var och en har en femtedel
av hans lön?

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket mindre
lierad med Slakteriförbundet än herr
Turesson med SJ, så i det här fallet
får väl herr Turesson vända sig till
någon högre instans.

Herr Turesson sade att driftkostnaderna
för järnvägarna stiger, men fraktsatserna
har ju höjts och järnvägar har

Onsdagen den 30 november 1900

Nr 35

nedlagts. Trots detta får man inte rörelsen
att gå med vinst utan det uppstår
allt större underskott. Jag tycker att
denna utveckling är förvånansvärd.

Jag skall inte fortsätta denna diskussion,
men vill fråga herr Turesson om
en sak i hans egenskap av ledamot i
järnvägsstyrelsen. När nu en järnväg
läggs ned eller överges och omgivningen
— järnvägsbank, diken och annat
— lämnas vind för våg, frågar jag mig:
Vem har järnvägsstyrelsen räknat med
skall ta hand om detta? Då vi kör på
våra åkrar längs med järnvägen stöter
vi på avrostad tråd och stolpar som
fallit ned på åkern. Trådarna trasslar
in sig i skördetröskor, harvar och annat
som vi kör med. Jag har frågat
ortens järnvägsmyndigheter om jag fick
ta bort det där. De kunde inte svara
därför att saken måste avgöras centralt.
Nu frågar jag representanten för kungl.
järnvägsstyrelsen, om jag kan ta bor!
tråden själv utan att det kostar SJ
något eller om detta betraktas som egenmäktigt
förfarande, så att jag sätts
fast efteråt? Det här är en fråga som
jag skulle vilja ha svar på, ty jag har
några dagar ledigt under jul och df
tänkte jag ordna den här saken on
det går.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo tog upp
vissa förhållanden i Västmanlands län,
och jag vill bara tala om för honom
att vi inom den trafikpolitiska delegationen
inte har glömt bort Västmanland.
Vi besökte länsstyrelsen i Västerås

1 måndags — det må räcka att säga så
mycket.

Herr talman! Det var inte på grund
av förhållandena i Västmanlands län
som jag begärde ordet utan närmast
med anledning av att herr Dahlgren
förde näringslivets kostnader till följd
av nedläggningarna på tal. Jag vill framhålla
att näringslivets trafikdelegation
ingår i SJ :s samarbetsdelegation i ned 2

— Andra kammarens protokoll 1960. N

Järnvägspolitiken m. m.

läggningsfrågor. Trafikdelegationen har
avstyrkt dessa motioner och den borde
väl om någon vara lyhörd då det gäller
synpunkter på näringslivets kostnader.
Får jag erinra om vilka som ingår i
Näringslivets trafikdelegation som avstyrkt.
Jag tror det kan vara nyttigt att
påpeka det. Där bakom står KF, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Handelskamrarnas nämnd,
Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund. Det är
dessa organisationers ståndpunkt som
genom näringslivets trafikdelegation
har utmynnat i ett avstyrkande av bifall
till motionerna.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr måste jag ännu
en gång korrigera herr Vigelsbo. Han
talade om företagets ständigt ökande
underskott. Så är det inte alls. Förra
året gick företaget med vinst och förräntade
statskapitalet helt och fullt. Och
ändå blev det några miljoner över att
leverera in till statskassan. I år har förräntningskravet
inte kunnat upprätthållas
till mer än 60 procent. Vad detta
beror på kan man ju tvista om, men en
väsentligt bidragande orsak är den vikande
konjunkturen och framför allt
den minskande vagnslasttrafiken. Jag
tycker inte att man opåtalt då skall kunna
stå här och tala om ett ständigt ökande
underskott. Det är alldeles fel, herr
Vigelsbo!

Om en bana läggs ned och rälsen rives
upp, är det ett intresse både för
företaget och berörda markägare att
marken återgår till de fastigheter från
vilka den en gång har exproprierats,
och det skall naturligtvis ske med all
den snabbhet som är möjlig.

Vad sedan den rostiga tråden beträffar
är viil detta inte den lämpligaste
platsen att svara på den frågan. Det
får väl herr Vigelsbo fråga vederbörande
lokala järnvägsbefäl om.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort, eftersom detta problemkomplex
har blivit utomordentligt väl belyst
under den debatt vi här har fått
följa. Men då frågan har alldeles speciellt
intresse för stödområdena vill jag
ändå säga några ord.

Det finns ett ofrånkomligt sammanhang
mellan lokalisering och kommunikationer.
Vill man genom eu aktiv lokaliseringspolitik
bygga upp en centralort,
måste man också se till att den sida
av samhällets verksamhet som svarar
för kommunikationerna inte sätter käppar
i hjulet utan i stället stöttar upp
lokaliseringspolitiken. Detta är så självklart
att det inte borde behöva sägas.
Men tyvärr kan man inte sällan konstatera,
att behovet av samverkan på detta
område inte uppmärksammas i önskvärd
utsträckning. Detta gäller både i
fråga om landsvägar och järnvägar.

Trafikpolitiska delegationen framhåller
att aktivitet på det trafikpolitiska
området bör samordnas med lokaliseringspolitiken,
bl. a. när det gäller att
upprätthålla från lokaliseringssynpunkt
önskvärd, olönsam järnvägs- och landsvägstrafik.
Den synpunkten tycker jag
inte har blivit nöjaktigt hävdad av delegationen.
För egen del vill jag understryka
betydelsen av att detta kommer
till uttryck i delegationens arbete.

Riksförbundet Landsbygdens folk
hävdar för sin del den meningen, att
staten som ägare till järnvägsnätet har
huvudansvaret för att landets olika delar
erhåller fullgoda kommunikationer,
och jag anser det angeläget att staten
inte undandrar sig det ansvaret. Visst
skall statens ansvariga myndigheter lägga
affärsmässiga synpunkter på dessa
frågor, det har riksdagen beslutat, men
det innebär ingalunda att myndigheterna
kan dra sig undan det ansvar man
påtagit sig.

Jag citerar än en gång RLF:s yttrande:
»Statens järnvägar kan alltså inte
enbart betraktas som ett affärsföretag

utan måste vid sidan härav fungera som
ett hjälpmedel för staten att upprätthålla
en god transportförsörjning i alla
delar av landet.» Detta måste enligt
RLF :s och min mening vara ett väsentligt
led i en aktiv lokaliseringspolitik.
Det är inte endast trafikekonomiska
fakta som skall bestämma över en järnvägsförbindelses
vara eller inte vara.
Jag vill i sammanhanget kraftigt understryka
att detta inte endast gäller när
det är fråga om nedläggning av en järnväg
utan också när det är fråga om större
förändringar av trafiken. Indragning
av viktiga tågförbindelser eller omläggning
av godstrafiken kan få ytterst allvarliga
verkningar för en ort och en
bygd. Också när sådana förändringar
är aktuella bör det ske en bedömning
i ett större sammanhang.

De sociala och näringspolitiska aspekterna
måste beaktas vid utformandet av
trafikpolitiken. Det är utomordentligt
angeläget att frågor som gäller eventuella
järnvägsnedläggningar och eventuella
större förändringar på trafikområdet
noga följs och att all möjlig hänsyn
tas till de verkningar som nedläggningen
kan få för näringslivet inom
det område som berörs och för de människor
som där har sin utkomst.

Herr talman! Jag anser att det är viktigt
att frågor av detta slag ses i ett
större sammanhang och att de organ
som har att svara för en helhetssyn på
hithörande frågor får tillfälle att komma
till tals innan de slutgiltiga avgörandena
träffas. De i motionerna framförda
yrkandena att planeringsråden
och landstingen görs till remissinstanser
i fråga om järnvägsnedläggningar
vill jag därför ansluta mig till. Även jag
yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
1 och 2.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! I dag och åtskilliga gånger
tidigare har flera talare sökt utmåla
ledningen för SJ som den största pådrivaren
när det gäller järnvägsnedlägg -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

ningar. Det kan råda delade meningar
om detta. Från andra håll har man skildrat
utvecklingen under de senaste 10 å
15 åren i fråga om gods- och persontrafiken,
och ingen vill väl förneka att här
har skett synnerligen stora förändringar.

Jag själv bor i en landsända där jordbrukarna
— sedan hur länge kan jag
inte säga, och det spelar ingen roll i
sammanhanget — i mycket stor utsträckning
odlar fabrikspotatis och sockerbetor.
För bara 10—15 år sedan fraktades
dessa jordbruksprodukter i stor
omfattning till stärkelsefabrikerna och
brännerierna av SJ.

Men hur är det i dag? Jo, nu fraktas
potatisen med lastbilar till de olika industriföretagen.
Och jag tror inte det är
statens järnvägar som animerat odlarna
att flytta över sina transporter till landsvägstrafiken,
utan det är väl odlarna
själva som bestämt bytet. — Detsamma
gäller transporterna av sockerbetor till
sockerbruken —■ dessa skedde tidigare i
mycket stor utsträckning per järnväg
men går i dag med lastbil.

Vi har glädjande nog till södra delen
av landet fått tvenne massaindustrier.
Hur mycket av transporterna till dessa
går per järnväg? Ja, man behöver sannerligen
inte färdas många kilometer på
E 15 eller anslutande vägar till Mörrum
och Nymölla, där dessa två industrier
ligger, förrän man kan konstatera att
transporterna både dag och natt av det
virke, som skall förädlas, går per lastbil.

När jag hört herrar Gustafsson i Kårby
och Dahlgren m.fl. tala i dag och när
jag läst yttrandet från RLF har jag undrat
om det inte finns betydligt effektivare
framgångslinjer i detta fall än att motionera
här i riksdagen. Ty det är helt
naturligt att det är producenterna som
bestämmer hur produkterna skall fraktas
till den ena eller andra fabriken.

Även beträffande persontrafiken har
ju skett och sker väsentliga förändringar.
Det märker vi inte minst i fråga om
vad vi kallar offentliga parkcringsplat -

Järnvägspolitiken m. m.

ser. Jag för min del har helt andra erfarenheter
härvidlag än dem som tidigare
redovisats, exempelvis från sjukhusområden.
Vi kan också ta del av en
svällande ström av insändare och klagomål
i annan form med anledning av
att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser,
så att man kan ställa ifråh
sig bilen under besök på sjukhus.

Från att ha åkt tåg och landsvägsbuss
har vi nu i mycket stor utsträckning
gått över till att färdas med privatbil,
och det är nog inte lätt att dirigera en
ändring därvidlag. Det är mot bakgrund
av denna utveckling som vi inom
utskottsmajoriteten uttalat att LO:s ytrande
ger en riktig karakteristik av utvecklingen
på området.

Under senare tid har vi ju ofta fått
höra att det skall bli en ny regering
1968. De som i tal och skrift hävdat detta
har haft en stark trängtan efter att det
skulle bli en borgerlig regering. Hur
förhållandena därvidlag kommer att utveckla
sig får väljarna avgöra.

Men jag gjorde en liten reflexion under
det meningsutbyte som herrar Ståhl
och Gustafsson i Kårby hade med herr
Turesson.

Man ställer sig utan tvekan frågan:
Skulle en sådan regering kunna klara
kommunikationsfrågorna med enbart en
kommunikationsminister? Jag skulle tro
att mittenpartierna behöver en och högern
en. Om det skulle bli på det sättet
att vi fick en annan regering, skulle
denna vidtaga åtgärder för att dirigera
och styra person- och godstrafiken i
fortsättningen eller skulle det bli som
det är för närvarande, d.v.s. att den enskilde
individen själv bestämmer hur
resor och transporter skall ordnas? Jag
medger gärna att utvecklingen skapar
besvärliga problem för vissa befolkningsgrupper.
Man får naturligtvis följa
utvecklingen —■ en rad samhällsorgan
sysslar också med hithörande problem.
Jag tror det påstående som gjorts att
det är synnerligen svårt att påverka den
enskilde individens resvanor är riktigt

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

och att samhället därvidlag har ytterst
små möjligheter.

Vad till sist gäller yrkandena som
framförts om att landstingen och planeringsråden
skalle bli remissinstanser
tror jag att så redan är fallet i praktiken.
Det skulle vara ganska egendomligt —
om en sådan fråga uppkommer inom ett
län — ifall inte länstyrelsen skulle kontakta
både landstinget och planeringsrådet.
Om länsstyrelsen till äventyrs icke
skulle göra det har både landstinget och
planeringsrådet ändå möjligheter att
verka i dessa avseenden.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
och jag tror att både motionärerna
och reservanterna skulle ha möjligheter
att påverka sina organisationer på
andra områden för att nå sina syften.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
tecknade här en bild av utvecklingen
i fråga om transporterna — en
utveckling från användandet av järnvägar
till lastbilar. Ingen kan väl påstå
att SJ skulle ha möjligheter att ombesörja
alla transporter. Med den utveckling
vi har på lastbilstrafikens område är
det väl inte någon som tänkt att vi kan
vrida klockan tillbaka, om jag får använda
det uttrycket. Det är så många
faktorer som inverkar vid valet av transportsätt:
avstånden, arten av varor som
skall fraktas osv.

Herr Karlsson ställde sedan också frågan
om man i fortsättningen tänkt sig att
samhället skall dirigera trafiken eller
om den enskilde själv skulle få bestämma.
Jag ställer frågan till herr Karlsson:
Vilket val har den enskilde företagaren
i en situation där järnvägen lägges
ned men någon ordentlig väg inte
finns i stället?

Herr Turesson anförde ett exempel i
sitt anförande. Han talade om en transport,
där man hade ansett att det tog
för lång tid på järnväg och i stället hade

valt landsvägstrafik. Det exemplet var
kanske ganska signifikativt för hur
många företagare i dag får resonera.

Herr Turesson uppmanade folk att
slå vakt om järnvägarna och utnyttja
dem, men, herr Turesson, måste man
inte också ställa det kravet att SJ bjuder
en tillfredsställande service, om företagarna
skall kunna använda järnvägarna
i olika situationer?

Jag vill ta ett exempel från mitt eget
län på hur knutpunktstrafiken i dag verkar.
Herr Turesson kanske känner till
att Alvesta är en ganska stor järnvägsknut.
I och med knutpunktstrafikens införande
inträdde emellertid det förhållandet
att om exempelvis en företagare
i Alvesta vill skicka fraktgods till Hjortsberga
som ligger bara 8 kilometer västerut,
måste följande tågordning tillämpas:
Vederbörande fraktgods skall inlämnas
i godsmagasinet i Alvesta före kl. 16.
Sedan går det per bil till Växjö, två mil
i östlig riktning. Där lastas det om för
att sedan gå ca 75 kilometer på järnväg
förbi Alvesta och Hjortsberga till
Värnamo. Där lastas det åter över på
lastbil för att gå från Värnamo tillbaka
till Hjortsberga, en sträcka på ungefär
47 kilometer. Om företagaren inte lämnar
in detta fraktgods före kl. 16 på fredagen,
ligger det kvar till måndagen för att
kanske komma till Hjortsberga på tisdagen.

Tror herr Turesson att företagarna
med sådan service har möjlighet att utnyttja
SJ? Jag tror inte det. Skall SJ
kunna konkurrera, gäller det nog att ta
hänsyn också till glesbygdernas folk och
företagare. Man kan inte avfärda detta
exempel så lätt som herr Turesson försöker
här i debatten med att vi inte
bara får tänka på kommunikationerna
och deras funktion och att problemet
inte får ses isolerat. Hur vill då herr
Turesson lösa detta problem? Det skulle
vara mycket intressant att få höra. SJ:s
funktion är väl i alla fall väsentlig i detta
sammanhang, och då kan vi inte komma
ifrån de sociala aspekterna.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Det har ofta påståtts att det skall bli
ordentliga ersättningsvägar innan järnvägarna
tas bort, men det löftet har inte
uppfyllts. Vi har inte heller fått den ersättningstrafik
som vi har rätt att fordra.

Inte sällan har det här i kammaren
sagts att detta är ett ämne som inte hör
under riksdagen utan som skall avgöras
av SJ. Därför vill jag ställa en fråga direkt
till herr Turesson, som representerar
kungl. järnvägsstyrelsen. Folkpensionärer
kan i dag åka billigare på järnväg
med sitt 67-kort. Den gång järnvägen
försvinner och en buss sätts in i stället
finns inte denna möjlighet. Det blir
alltså en väsentligt försämrad service.
Överväger kungl. järnvägsstyrelsen att
snarast åstadkomma förbättringar för
att undvika sådana serviceförsämringar
som det nu har blivit?

På ett par ställen i utskottsutlåtandet
framhålls att det är allmänheten som
har svikit järnvägen. Gentemot det vill
jag erinra om att man nog i många fall
skulle utnyttja järnvägarna för både
persontrafik och godstransporter, om SJ
bjöde den service som är nödvändig för
att man skall kunna göra det.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Här är ju principen den
att järnvägsmyndigheterna, när det blir
fråga om att en järnvägsdel skall läggas
ned, skall ta kontakt med både länets
myndigheter och med kommunala institutioner
för överläggningar, innan
nedläggelsen verkställs. Principen är
också den att vägnätet, innan järnvägsdelen
läggs ned, skall rustas upp och
kommunikationerna ordnas på annat
sätt.

Jag skulle också kunna ta ett exempel
från min egen hemort, där en järnvägsdel
lades ned. Under den tid banan
fanns — den var av mycket dålig kvalitet
—• tog det en och en halv timme
att färdas ifrågavarande sträcka. Nu

Järnvägspolitiken m. m.

tar det med landsvägsbuss ungefär 20
minuter, tv vägnätet blev upprustat.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det har sagts här att vi
får en trafikekonomisk debatt ett par
gånger om året — och det är minsann
inte så märkvärdigt. Det nuvarande
systemet är inte bra, det innebär stora
problem. Debatterna kommer säkerligen
att bli allt allvarligare på denna
punkt så länge vi fortsätter med det
system vi har.

Jag har begärt ordet för att i någon
mån belysa vilka konsekvenserna blir
när en järnvägsdel läggs ned. Jag bor
nämligen på en plats som drabbats av
en sådan nedläggning. Regeringen gav
för ett par år sedan NKIJ tillstånd att
dra in persontrafiken från Karlstad till
Hagfors, och man fick bussturer i stället.
Men de långa bussresorna är besvärliga
för passagerarna. Framför allt blir
servicen mycket sämre än tidigare. Väntsalar
finns inte i samma utsträckning
som på järnvägens tid. Det är många
som lider av att åka buss. Busstrafiken
kan alltså inte helt ersätta järnvägstrafiken.
Frågorna om toaletter m. m. är
inte heller lösta. Resultatet är alltså
försämrad service.

Jag har träffat många människor som
vid sjukdomsfall o. d. trots små inkomster
helt enkelt blivit tvungna att åka
taxi från Ekshärad till Karlstad därför
att de inte tål att åka buss. Sådana faktorer
tar emellertid sjukkassan inte hänsyn
till och de får därför inte ersättning
för sådana resekostnader.

Följden av järnvägsnedläggelserna
blir under sådana förhållanden lägre
resandefrekvens och därmed färre antal
bussturer, och hela utvecklingen går
hakåt.

Nu har herr Turesson sagt att man
inom järnvägsstyrelsen och även på
andra håll försöker få fram bättre bussar
m. m. Det är för all del bra, men
man skall också komma ihåg ordspråket:
»Medan gräset växer dör kon.»

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken m. m.

Det är flera järn vägsdelar som är i
farozonen. Det har här t. ex. talats om
Fryksdalsbanan. Det skulle bli en oerhört
stor försämring för bygderna däromkring,
där det ändå bor så många
människor och där näringslivet är så
rikt, därest persontrafiken lades ned
på denna sträcka. Man får i detta sammanhang
inte enbart se på frågan järnvägspolitiskt,
utan man måste också ta
hänsyn till andra synpunkter.

Det har också ryktats att sträckan
Filipstad—Kristinehamn skulle läggas
ned, och det skulle naturligtvis innebära
motsvarande försämring för den bygden.

Nu säger järnvägsstyrelsen att vi måste
se det hela ekonomiskt, och det har
också riksdagen sagt ifrån. Men vi har
väl nu fått allt större erfarenheter, och
dessa visar att man inte kan se denna
fråga enbart ur företagsekonomiska synpunkter
utan att betydligt större hänsyn
måste tas även till andra synpunkter.
Järnvägsnedläggelserna medför stora
kostnader för de enskilda människorna
i dessa bygder som ofta tvingas åka
taxi långa sträckor. Lokaliseringspolitiska,
sociala och ekonomiska aspekter
måste komma med i bedömningen. Betraktar
man problemet i dess helhet
skall man säkert finna att det är mer rationellt
både för samhället och för den
enskilde att bibehålla järnvägstrafiken
i större utsträckning än som nu är fallet.

En annan sak som bör observeras i
detta sammanhang är att man nu börjar
friställa persontrafiken från frakttrafiken.
Om man emellertid tar bort persontrafiken
på en viss bana, så medför det
enligt min uppfattning också en försämring
för frakttrafiken.

Nu tror jag inte att man i alltför stor
utsträckning skall lägga skulden för vad
som sker på järnvägsstyrelsen. Enligt
riksdagens direktiv skall järnvägsstyrelsen
driva sin verksamhet efter affärsmässiga
principer. Det är på den
punkten som reservanterna vill ha en

omprövning. Personligen är jag helt
övertygad i min uppfattning, att vi bör
ta en ökad kostnad över budgeten. Ser
man saken på lång sikt och tar man hänsyn
även till andra aspekter än de rent
företagsekonomiska, på kort sikt, är jag
övertygad om att det blir rationellare
och därmed även billigare för staten
och framför allt för de enskilda individerna,
om man i större utsträckning
än hittills försöker bibehålla järnvägstrafiken.
Det skulle bli en nationalekonomisk
vinning.

Jag skulle också vilja tillägga, att
landstingen, som ju har en parlamentarisk
representation, är de lämpliga remissorganen
på länsplanet i detta fall.

Vi måste som jag ser det få en snar
ändring till stånd, och det är då naturligt
att jag yrkar bifall till de båda reservationer
som fogats till utskottets utlåtande.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först på herr
Gustavssons i Alvesta direkta fråga få
svara, att utredningen om 67-kortets användning
pågår och att resultatet så
småningom kommer att delges riksdagen.

Herr Jonassons anförande var enligt
mitt sätt att se mycket klokt. Jag är
övertygad om att vi, när vi om ett par
dagar får snabbprotokollet från denna
debatt, skall finna att de sista två tredjedelarna
av herr Jonassons anförande
och mitt första anförande i långa stycken
innehåller inte bara samma tankegångar
utan även praktiskt taget samma
ord. Det var verkligen roligt att lyssna
till ett så nyanserat och så förståndigt
resonerande anförande av en talesman
för reservanterna. Att herr Jonasson
och jag likväl kommer till olika resultat
beträffande vårt ställningstagande
vid voteringen är en annan sak. Det
beror på att jag inte vill se denna fråga
som en isolerad företeelse, utan jag vill
se den i ett större sammanhang.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Under slutet av 1950-talet men framför allt under 1960-talet
förekom i detta land mycket omfattande
nedläggningar av järnvägstrafiken
—- många järnvägslinjer nedlades helt
eller delvis. I flertalet fall var det den
i liög grad olönsamma persontrafiken
som försvann, medan godstrafiken upprätthölls.
Vid varje tillfälle då man
skulle företa en nedskärning av trafiken
togs kontakt med representanter
för kommunen, med representanter för
näringslivet och med alla de myndigheter
och institutioner som på något sätt
var berörda — dessa samtal har man
resonerat om tidigare här i dag. I de
flesta — för att inte säga alla — fall
kom man så småningom överens om hur
nedläggningsbeslutet skulle utformas.
Jag kan nämna att jag under min tid i
kommunikationsdepartementet aldrig
fick något protestbrev med anledning
av en nedläggning; däremot inträffade
det att representanter från en kommun
eller för ett företag kom upp på departementet
och bad att vi skulle göra en
eller annan justering av beslutet, vilket
vi många gånger gick med på, eftersom
vi fann att de synpunkter de framförde
inte blivit tillräckligt beaktade vid vår
första bedömning.

Jag har sagt många gånger och jag
vill gärna upprepa det, att när man
skall lägga ned en järnväg så måste de
människor som berörs av beslutet veta
vad det är de får i stället. Där kommer
också vägbyggandet in i bilden.
Jag vill i detta sammanhang gärna, med
anledning av ett inlägg av herr Gustavsson
i Alvesta, säga att man aldrig gjort
det till en allmän princip att vägen
eller vägarna skulle vara färdiga, innan
järnvägstrafiken lades ned. Endast i
få fall ansågs detta vara rimligt, och då
skrevs det också in i beslutet såsom en
särskild bestämmelse.

1964 ansåg sig riksdagen vara mogen
för att i detalj dra upp riktlinjerna för
en modern trafikpolitik på basis av det

Järnvägspolitiken m. m.

resultat som 1953 års trafikutredning
hade kommit till och med hänsyn till
alla de remissyttranden som förelåg
och i vilka mycket skarp kritik hade
riktats mot förslaget som sådant. Men
man lyckades lägga ett förslag på riksdagens
bord, vilket, om jag minns rätt,
bifölls av en enhällig riksdag. I detta
förslag hade man inskrivit principerna
för hur trafikpolitiken skulle föras: varje
trafikgren, alltså även SJ:s trafik,
skall vara självbärande. Att SJ sedan
fick ett speciellt bidrag betingades av
trafikekonomiska skäl; man nyttiggjorde
en under en viss del av året eljest
outnyttjad kapacitet — det var i det
sammanhanget som det s. k. 67-kortet
blev aktuellt. Men detta var alltså trafikpolitiskt
och inte socialpolitiskt motiverat.

Det var också i det sammanhanget
som den av herr Gustavsson i Alvesta
omnämnda knutpunktstrafiken infördes
i resonemanget och i realiteten. Jag
medger att de exempel som herr Gustavsson
anfört i dag och som herr Vigelsbo
anförde några gånger i en interpellationsdebatt
med mig när jag ryktade
värvet i departementet kan verka
mycket bestickande. På kort avstånd
ser detta system underligt ut, och det
kanske också förefaller att vara underligt,
men om herr Gustavsson är generös
och granskar hela fältet i stort så
kommer han att finna att knutpunktstrafiken
för landets trafikanter, framför
allt för näringslivets folk, i stort
är av utomordentlig betydelse.

Man skall inte betygsätta ett system
genom att fästa uppmärksamheten på
några undantagsfall, tv då gör man sig
skyldig till en felaktig bedömning av
beslutets resultat.

Visst kan det, herr talman, såsom
någon sade, vara värdefullt med en trafikpolitisk
debatt varje år, men borde
man inte låta SJ få litet tid på sig att
utforma trafiken och inte begära att
allt skall klaffa på en gång? Riksdagen
fattade sitt beslut under höstsessionen

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Järnvägspolitiken in. m.

1964, men det dröjde ju en tid innan
SJ satte vagnarna i trafik.

Man är därför en aning för tidigt
ute med framförandet av dessa resonemang
utan att samtidigt kunna komma
med några konkreta exempel. Man säger
bara att detta och detta är fel. Observera
att resultatet av 1953 års utredning
först 1964 presenterades för riksdagen!
Jag vet inte hur pass komplicerad
YB-utredningen är, varför jag kanske
bör göra ett undantag för denna,
men jag tror inte att det svenska folket
någon gång har läst en utredning,
som varit mera kontroversiell än 1953
års utredning. Därför drog det också
ut på tiden, innan man kunde få denna
så utformad, att man kunde få näringslivet
med alla de kontakter man
där hade, konsumenterna av både person-
och godstrafik och sedan också
en enhällig riksdag med på att detta
var just det grepp man borde ta.

Mot denna bakgrund tror jag inte att
man skall begära att efter endast två år
allt skall gå helt smidigt. Man skall inte
göra undantagen till huvudfall, en kritik
skall innebära något konstruktivt.
Jag tror att herrarna behöver något
längre tid än knappa två år för att kunna
åstadkomma detta.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag har inte hävdat att
vi kan bibehålla alla våra järnvägar.
Jag är medveten om att en hel del av
dem måste försvinna och får ersättas
av annan trafik. Herr Skoglund sade
emellertid att det aldrig har skrivits
in som princip att vägarna skall vara
färdiga innan en järnväg läggs ned.
Det må så vara, men jag anser att det
måste vara ett rimligt krav att ersättningstrafiken
är ordnad och vägsystemet
är upprustat innan en järnväg
läggs ned. I annat fall råkar de berörda
bygderna in i en mycket svår situation.

Herr Skoglund ansåg vidare att dessa
frågor är för tidigt väckta med tanke
på att det inte är så länge sedan

som vi fattade beslut om och drog upp
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.
Man kan dra upp riktlinjer och
göra upp fina ritningar som verkar
vara mycket bra när man ser dem i
tryck. Det är emellertid bara att konstatera
att ritningarna inte alltid stämmer
med verkligheten. Det uppstår problem
i olika delar av landet.

Herr Skoglund ansåg att det exempel
som jag nämnde beträffande knutpunktstrafiken
var en isolerad företeelse
och att knutpunktstrafiken varit till
stort gagn för trafiken. Jag tror att
mitt exempel inte pekade på en isolerad
företeelse, utan att sådana exempel
kan tagas från många platser. I stora
delar av Småland träffar man på
de problem som jag nämnde. De har
medfört att företagare har måst övergå
till att använda andra trafikmedel,
nämligen lastbilar, emedan SJ inte tidsmässigt
kunnat konkurrera med lastbilarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 146, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Onsdagen den 30 november 1966 Nr 35

Rätten till avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i

enskild tjänst m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
122 ja och 76 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herr Ivar Johansson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredning angående folkrörelsernas
arkiv,

nr 148, i anledning av väckta motioner
om kontinuerlig mikrofilmning av
svensk dagspress,

nr 149, i anledning av väckt motion
angående inspektion och inventering av
statliga myndigheters bibliotek, samt

nr 150, i anledning av väckt motion
angående inrättande av interna abonnentväxlar
vid statens anläggningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Rätten till avdrag vid beskattningen för
ökade levnadskostnader vid tjänsteresor
i enskild tjänst m. in.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av väckta
2* — Andra kammarens

motioner angående rätten till avdrag
vid beskattningen för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor i enskild
tjänst m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 498
av herr Bengtson m. fl. och 11:651 av
herr Svensson i Vä m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:518
av herr Lundström och II: 640 av herr
Nihlfors m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av
gällande anvisningar till kommunalskattelagen
att avdrag för extra levnadsomkostnader
i samband med korttidsförrättning,
som varat mer än en dag,
medgåves för den faktiska tid förrättningen
varat och inte efter antalet övernattningar,
ävensom att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498
av herr Bengtson m. fl. och II: 651 av
herr Svensson i Vä in. fl. angående rätten
till avdrag vid beskattningen för
traktamenten m. in., samt

2) de likalydande motionerna 1:518
av herr Lundström och 11:640 av herr
Nihlfors m. fl. angående rätten till avdrag
vid beskattningen vid tjänsteresa
i enskild tjänst,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Lundström, Enarsson, Ottosson,
Magnusson i Borås och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Ölivall och
Börjesson i Falköping, vilka ansett, att
utskottet under punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna 1:518 av hem

protokoll 1966. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Rätten till avdrag vid beskattningen för

enskild tjänst m. m.

Lundström och II: 640 av herr Nihlfors
m. fl. — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag om sådan ändring
av gällande anvisningar till kommunalskattelagen
att avdrag för ökade levnadskostnader
i samband med korttidsförrättning,
som varat mer än en dag,
medgåves för den faktiska tid förrättningen
varat och inte efter antalet övernattningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det förekommer i en
del sammanhang ibland s. k. olycksfall
i arbetet, och jag tror att det är den
bästa beteckningen på vad som inträffade
här i riksdagen år 1963, när vissa
beslut i anslutning till löneskatteberedningens
förslag antogs. Sådant kan
drabba också oss på Helgeandsholmen.
Jag tycker det är viktigt att understryka
att det finns anledning vidtaga rättelse,
om någon av de regler som vi infört
inte riktigt blivit vad vi svftade
till.

När vi 1963 fattade beslut i fråga om
lönebeskattningen var det framför allt
två ting vi syftade till. Det ena var att
genomföra en förenkling och det andra
var att skapa likformighet i bestämmelserna
mellan de statligt anställda och
de icke statligt anställda. Hur verkade
då reglerna beträffande den fråga, som
nu står på dagordningen, nämligen avdragsrätt
för traktamenten i samband
med resor?

På den statliga sidan hade man möjlighet
att göra avdrag med exakt samma
belopp som man uppburit i traktamente.
Man behövde inte riskera att få
ett mindre avdrag än detta beviljat,
men man kunde heller inte göra ett
högre avdrag. Inom den enskilda sektorn
krävdes det däremot en direkt
redovisning av de havda kostnaderna,
vilket för den enskilde skattskyldige

ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i

medförde ett betungande arbete med
att spara kvitton på småposter av olika
slag för att säkert kunna få sitt avdrag
beviljat.

Denna komplikation ville man nu bespara
den enskilde, men så blev inte
fallet. Riksdagens beslut blev i stället
att de privatanställda vid resor får göra
avdrag enligt ett speciellt s. k. normalbelopp
av schablontyp. Detta av riksskattenämnden
särskilt fastställda normalbelopp
beräknas vid resor, som omfattar
både natt och dag, efter antalet
nätter.

Det betyder att de som har varit
borta en dag, en natt och ytterligare
en dag får göra avdrag med ett normalbelopp,
medan de som har varit
borta under en natt, en dag och ytterligare
en natt får göra avdrag med två
normalbelopp. Detta kan inte gärna slå
på ett rättvist sätt, och systemet har
också blivit föremål för en stark kritik.

Det var just likformighet med den
statliga sidan som man ville eftersträva
men som man inte fick på grund
av metoden att räkna antalet nätter.
Jag vill emellertid påstå att beslutet
nära nog fattades i tron att syftet i fråga
om likformighet var uppnått. Det
stod nämligen både i propositionen och
i bevillningsutskottets betänkande som
närmast en rubricering av vad man
syftade till, att normalbeloppen avses
anpassade till det högsta statliga traktamentet.
Då tänkte man måhända inte
på att just antalet normalbelopp skulle
uträknas på ovannämnda sätt.

Varför kan man då inte ändra på
dessa regler som slår på ett så otillfredsställande
sätt? Vad är man rädd
för? Till en del kan det naturligtvis
vara någonting så naturligt men alltid
i alla sammanhang så olyckligt som
prestige, men något sådant tror jag inte
vi bör slå vakt om ifrån riksdagens
sida.

Sedan har det också uttalats farhå -

Onsdagen den 30 november 1966 Nr 35

för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i

Rätten till avdrag vid beskattningen

enskild tjänst m. m.

gor för att enskilda arbetsgivare kanske
skulle komma att föra över lönebelopp
till att bli traktamenten. Det
skulle alltså kunna vara fråga om förtäckta
löneförmåner. Jag vill för det
första i anslutning till det säga att jag
tror att misstänksamheten mot både de
enskilda arbetsgivarna och dem som är
anställda hos enskilda arbetsgivare är
olycklig. Jag reagerar ständigt emot
den attityden mot den sidan.

Men för det andra skulle jag vilja
fråga: Lever de människor som får
traktamentsbelopp på den enskilda sidan
billigare än de som är statligt anställda?
Är det inte i båda fallen fråga
om samma kostnader? Vad vore då naturligare
än att det avdragsbelopp som
man medger i skattelagstiftningen också
vore detsamma för båda kategorierna?
Man litar på att de statliga traktamentena
är bestämda på ett sådant sätt
att de ungefärligen motsvarar de normalbelopp
för ökade levnadskostnader
som uppstår i samband med en resa.
Då är det också naturligt att helt applicera
dessa regler på den enskilda sektorn.

Finansministern sade i ett interpellationssvar
här förra året att det vore
olämpligt att göra en ändring av regler
som inte hunnit tillämpas i praktiken.
Bevillningsutskottets ordförande, herr
Ericsson i Kinna, sade också under
förra året i debatten i denna kammare,
när det restes krav motionsvägen på
att få en ändring till stånd, att om nuvarande
system leder till orättvisor bör
en översyn göras. Jag vet inte i vad
män bevillningsutskottets ordförande
nu har glömt bort detta sitt uttalande.
Det måste väl ändå vara helt klart att
det system som vi nu har leder till
orättvisor.

I reservationen redovisas ett statistiskt
material som är lämnat ifrån
TCO. Av det undersökningsmaterialet
framgår att vid förfrågan från TCO:s
sida om vilken typ av resor som är

vanligast vid företagen har svaret blivit
att vid 84 företag resor av typen
dag-natt-dag är vanligast förekommande,
medan endast vid nio företag detta
gäller om typen av resor natt-dag-natt.

Om det är en sådan bristande balans
mellan den ena och den andra typen
av resor kan man inte trösta sig med
att det i alla fall i stort sett har skett
en utjämning på så sätt att vad som förloras
den ena gången vinns den andra,
varför sluteffekten ändå blir ganska
god. Det är en dålig tröst — framför allt
för den enskilde som kanske främst berörs
av denna typ av resor, dag-nattdag.
En sådan person låter sig inte tröstas
med att det jämnar ut sig om hänsyn
tas till någon annan anställd på
något annat håll.

Utskottets socialdemokratiska majoritet
har bl. a. ansett att schablonavdraget
i normalfallen, som det heter, väl
torde täcka ökningen av levnadskostnaderna.
Vad som här är normalfall kan
man inte riktigt säga eftersom man,
som jag nyss nämnde, ibland går på den
ena linjen och ibland på den andra. Jag
tror emellertid att det är viktigt att hela
tiden se på vad som finns på den statliga
sidan, och det var ju den anknytningen
som önskades. Täcker det inte
i ena fallet gör det det inte heller i det
andra. Den ena kategorien har redan
denna avdragsrätt.

Den socialdemokratiska majoriteten
säger också att den skattskyldige alltid
själv kan yrka på avdrag, d. v. s. utskottsmajoriteten
går på den gamla linjen
att vederbörande får skaffa verifikationer
på allting. Det var emellertid just
detta krångel man ville komma bort
ifrån, och jag förutsätter också att det
i detta fall i någon mån eftersträvats
en minskning av krånglet för den enskilde
skattskyldige och inte bara för
skattemyndigheterna. Krånglet kommer
man inte ifrån om var och en på detta
sätt skall spara på småkvitton.

Utskottsmajoriteten framhåller vidare

44 Nr 35 Onsdagen den 30 november 1966

Rätten till avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i
enskild tjänst m. m.

att schablonreglerna har väsentliga fördelar
och vill t. o. m., som det heter, än
en gång understryka att dessa schablonavdrag
endast är avsedda att täcka
den ökning av levnadskostnaderna som
uppstår vid en resa — alltså underförstått
inte levnadskostnaden som sådan.
Det är exakt samma syfte med de statliga
traktamentena, och de förhandlingar
som ligger bakom dessa har grundat
sig på ett verkligt gediget siffermaterial
med avseende på de kostnader som uppstår
i sådana här sammanhang. Jag anser
att dessa kostnader är precis lika
stora för såväl den ena som den andra.

Bevillningsutskottets majoritet talar
också om att det för en ogift otvivelaktigt
blir reducerade kostnader. Personligen
reagerar jag mycket starkt mot
uppspaltningar mellan ogifta och gifta
i sådana här fall, men det är en sak för
sig. Om man nu anser att det finns en
skillnad gäller i så fall denna lika mycket
den statliga sidan, ty det finns ju
också ogifta statstjänstemän, och det
betyder att fördelen för deras del skulle
vara lika mycket större som för ogifta
enskilt anställda. Det är enligt min mening
saker som inte hör hit — i varje
fall inte om man vill bibehålla syftet
från år 1963, nämligen att verkligen
söka åstadkomma uniformitet mellan de
olika områdena.

Mycket stark kritik har framförts mot
de gällande reglerna, och jag tycker att
denna kritik verkligen är berättigad.
Personligen har jag mött många socialdemokratiska
anställda och företagare
som reagerar på samma sätt som reservanterna
och motionärerna, och jag
vågar påstå att t. o. m. finansministern
säkert har hört av enskildas berättigade
missnöjesyttringar. Jag tror att den enskilda
sektorns anställda anser att den
socialdemokratiska majoriteten sviker
dem om det inte kommer till stånd en
ändring på den här punkten. I annat
fall skulle de onekligen bli satta i strykklass
jämförda med de statligt anställ -

da. Om man framhärdar i den ståndpunkt
som utskottsmajoriteten intagit,
har de berörda onekligen rätt att anse
sig svikna av — och även besvikna på
—■ sina socialdemokratiska företrädare,
om dessa inte använder sig av tillfället
att nu åstadkomma en ändring.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Stefanson m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Nihlfors (fp).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
den vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationen, och jag har
gjort det därför att jag liksom fru Nettelbrandt
har den uppfattningen att det
borde vara en ganska enkel sak att skapa
full likställighet mellan de traktamentsersättningar
som utgår till statsanställda
och till de privat anställda.
Den schablon, som infördes för några
år sedan och som skulle åstadkomma
likställighet, har onekligen varit till fördel,
men den har haft den nackdelen
— som också fru Nettelbrandt påpekade
— att man för att erhålla helt traktamente
måste räkna med antalet övernattningar.

Sedan praxis blivit att lördag inte
längre är arbetsdag är det nu så att
handelsresandekåren reser ut på måndag
morgon och återkommer till sin bostadsort
på fredag kväll. Då har man
varit borta fyra nätter och fem dagar,
och då har man endast blivit berättigad
till fyra hela traktamenten. Det är riktigt
att man genom att använda den
konventionella metoden kan få göra avdrag
för alla kostnader man haft, och
det är också ett system som i mycket
stor utsträckning har måst tillämpas.

Speciellt för den stora gruppen handelsresande
är det av stort värde att
försöka klara ut dessa problem, och
såvitt jag förstår är det endast formella

Onsdagen den 30 november 1966 Nr 35

för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i

Rätten till avdrag vid beskattningen

enskild tjänst m. in.

skäl som gör att man inte kan använda
samma tillvägagångssätt. Det är främst
av denna orsak som vi reservanter ansett
en ändring böra göras.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan med undantag för de
frågor som berörts av reservanterna, där
jag yrkar bifall till reservationen av
herr Stefanson m. fl.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 51 som vi nu behandlar
har utskottet avstyrkt en rad motioner
avseende avdragsrätt för vissa kostnader
i samband med intäkternas förvärvande.
På en punkt har det dock avgivits
en reservation, nämligen beträffande
avdragsrätten för traktamenten som
den skattskyldige uppbär för tjiinsteuppdrag
på annan ort.

Jag skall här mycket kort motivera
utskottsmajoritetens ställningstagande.
Vi kan inte dela reservanternas uppfattning
att nu gällande schablonmetod
för avdrag för traktamentsersättning
har uppenbara olägenheter. Man kan naturligtvis
se olika på denna fråga, men
avdragsrätten är enligt utskottets mening
så generös att det inte nu finns skäl
till någon utvidgad avdragsrätt.

Vad vi här tvistar om är de bestämmelser
enligt vilka ett dygn med övernattning
skall utgöra grund för helt avdrag.
Reservanterna menar således att
många skattskyldiga, vilka måste företa
resor i tjänsten som börjar och slutar
på dagtid, skulle förlora på denna regel.

Härvidlag måste det föreligga något
misstag på reservanternas sida, eftersom
jag har fått det beskedet att en
tjänsteinnehavare får avdrag för hela
den summa han har fått i traktamente
från sin arbetsgivare, förutsatt att denna
summa inte för helt år går upp till
eller överstiger generaldirektörs traktamente
i det statliga traktamentsreglementet.
Det är således som helhet be -

traktat endast i de ytterst få fall då det
gäller en tjänsteinnehavare med motsvarande
generaldirektörs lön som gällande
regler kan vara mindre fördelaktiga.

Som vi har anfört i utskottets betänkande
kommer härtill att för en rätt
stor grupp arbetstagare en mycket generös
schablonmetod tillämpas. Arbetsgivarna
är nämligen inte deklarationsskyldiga
för de traktamenten som inte
överstiger 500 kronor per år. En tillläggsregel
säger dessutom att där antalet
förrättningsdagar för helt år räknat
inte är fler än 24 är det ingen begränsning
av summan. Det föreligger alltså
här inte uppgiftsskyldighet för arbetsgivaren,
och den tjänsteman som har
gjort resorna är inte heller skyldig att
ta upp beloppet som skattepliktig inkomst.

Reglerna är i sin helhet så generösa
att vi i utskottsmajoriteten inte tycker
att det finns några särskilda skäl att
biträda motionsyrkandet. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Engkvist sade att
det måste föreligga något misstag från
reservanternas sida. Jag beklagar, men
misstaget måste tydligen föreligga hos
herr Engkvist själv. Det fungerar inte
på det sätt som herr Engkvist här redogjort
för. Detta är ingalunda ett problem
endast för dem som står på generaldirektörsnivå
i lönehänseende, utan
jag vill påstå att det är ett problem för
samtliga. Bestämmelserna om normalbeloppen
fungerar så att man strikt räknar
antalet övernattningar.

De som hört av sig på denna punkt
till mig personligen och till andra har
ingalunda befunnit sig i generaldirektörsklass,
utan det har varit vanliga inkomsttagare
för vilka denna fråga verkligen
har betytt någonting.

4° Nr 35 Onsdagen den 30 november 1966

Rätten till avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i
enskild tjänst m. m.

Jag vill gärna återknyta till jämförelsen
mellan den privata och den statliga
sidan. När det här ges uttryck för misstanken
att man på den privata sidan på
något sätt skulle försöka skjuta över lönebelopp
till traktamentsavdelningen
för att befrias från skatt, gäller det sådana
fall där traktamentena redan förut
inte uppgår till de belopp som betalas
på den statliga sidan. Och jag förutsätter
att man inom civildepartementet,
när man tidigare förhandlat om
dessa belopp, varit synnerligen restriktiv
och inte velat medge några traktamentsbelopp
för kostnader som inte
varit möjliga att fixera. Det betyder
med andra ord att man när det gäller
de människor, som inte har fått traktamenten
motsvarande de verkliga ökningarna
av levnadskostnaderna, för
det första inte vill medverka till att det
blir en förskjutning åt traktamentssidan
på detta sätt och för det andra inte
vill medverka till att dessa personer
får den avdragsrätt som övriga erhållit.
Det tycker jag är en egendomlig inställning,
och jag tror att de som framför
allt drabbas ingalunda är några höginkomsttagare.

Beträffande de 500 kronorna och 24
eller 25 traktamenten sade herr Engkvist
att bestämmelserna är så generösa,
att det för närvarande inte finns
anledning att vidga avdragsrätten. Men
om man börjar i en annan ända och
räknar med utgångspunkt från 500 kronor
och normalbelopp på 66 kronor, så
kommer inte ens de korta resorna att
omfattas av regeln. Därför anser jag,
herr talman, att det inte alls går att avfärda
problemet med en hänvisning till
denna regel, som gäller dem som reser
ytterst litet.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag upprepar att man
får avdrag för det samlade belopp per

år, som man erhållit, upp till det tak
som motsvarar för generaldirektör utgående
traktamente.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102
ja och 99 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

§ 13

Åtgärder för att hindra skatteflykt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckt motion.

I en den 4 mars 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj d, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § 3 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

5) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen behandlas frågan vilka
åtgärder som bör vidtas beträffande
inkomst- och förmögenhetsskattelagstiftningen
för att hindra skatteflykt genom
kryphål i lagstiftningen. Någon särskild
bestämmelse mot skentransaktioner anses
inte nödvändig eftersom dessa i
praxis bedöms efter sin verkliga innebörd.
Mot andra skatteflyktsåtgärder behövs
däremot ingripande genom lagstiftning.
En allmän bestämmelse mot
skatteflykt, avsedd att tillämpas över
hela beskattningsområdet, anses dock

mindre lämplig. I överensstämmelse
med hittills tillämpade lagstiftningsprinciper
förordas att skatteflykt på begränsade
områden av lagstiftningen
omöjliggörs genom mer allmänt hållna
bestämmelser. I propositionen föreslås
en sådan bestämmelse för att hindra att
vinstmedel i aktiebolag och ekonomiska
föreningar, som tömts eller avses skola
tömmas på sina realtillgångar, obehörigen
undgår beskattning.

Ett annat förslag i propositionen gäller
beskattningen av oskiftat dödsbo
som har en inkomst överstigande 10 000
kr. taxerad inkomst eller en förmögenhet
överstigande 100 000 kr. skattepliktig
förmögenhet. Förslaget innebär att
sådant dödsbo under en avvecklingstid
av tre år efter dödsfallet skall betraktas
såsom särskilt skattesubjekt och taxeras
enligt hittillsvarande bestämmelser. Vid
taxering för senare år skall dödsboet
behandlas enligt de regler som gäller
för handelsbolag, vilket innebär att
boets inkomst och förmögenhet beskattas
hos dödsbodelägarna i förhållande
till deras andelar i boet. Möjlighet att
erhålla dispens från de nya reglerna
föreslås för särskilda fall.

I avsikt att stänga den lucka i skattelagstiftningen
som f. n. finns vid utskiftning
av t. ex. varulager från aktiebolag
förordas vidare att beskattningen
vid utskiftning av tillgång från aktiebolag
och ekonomiska föreningar regleras
författningsmässigt.

I propositionen behandlas också beskattningsreglerna
beträffande patent,
goodwill och liknande rättigheter. Det
föreslås att vad som gäller för inventarier
i rörelse skall tillämpas för dessa
rättigheter. I samband härmed förordas
att hyresrätt uttryckligen likställs med
goodwill i beskattningshänseende.

Propositionen grundar sig på skatteflyktskommitténs
förslag i betänkande
»Om åtgärder mot skatteflykt» (SOU
1963:52).

De nya bestämmelserna föreslås träda
i kraft den 1 januari 1967 och till -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Åtgärder för att hindra skatteflykt

lämpas fr. o. m. 1968 års taxering. Reglerna
rörande dödsbos behandling i beskattningshänseende
avses dock träda
i kraft ett år senare.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motionen
I: 747 av herrar Enarsson och
Holmberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga det vid propositionen nr
85 fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med det tillägg till
punkt 4. av anvisningarna till 53 § som
framginge av i motionen angiven lydelse.

Utskottet — som funnit viss ändring
böra företagas jämväl av 7 § förordningen
om statlig inkomstskatt men att
denna ändring borde vidtagas i samband
med behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 127, upptagen i
utskottets under nästföljande paragraf
redovisade betänkande nr 54 — hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 85 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med avslag på
motionen I: 747 av herrar Enarsson
och Holmberg — måtte antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § 3 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning angående ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623); samt

5) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

B) att motionen I: 747 av herrar
Enarsson och Holmberg måtte, i den
mån den icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Elofsson, Enarsson, Ottosson, Vigelsbo,
Söderström och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottet under punkterna
Al) och B) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen I: 747 av herrar Enarsson
och Holmberg antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen,
att punkt 4. av anvisningarna
till 53 § erhölle följande lydelse:

Anvisningar
till 53 §.

4. Att bestämmelserna — -— —
(= prop.)---av boet.

Förklaring enligt —--(=prop.)

---annan anledning. Sådan förklaring
må även meddelas när delägarna
i dödsboet äro efterlevande make
och ett eller flera omyndiga barn, i
förekommande fall jämte myndigt barn,
vilka driva jordbruk eller rörelse genom
sammanlevnad i oskiftat bo.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 85 ligger till grund för bevillningsutskottets
betänkande nr 55 som
nu behandlas. Förslaget innehåller åtgärder
som bör vidtagas beträffande
lagstiftningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
för att förhindra skatteflykt
genom kryphål i lagstiftningen.

Rent allmänt kan jag säga att ingen
i utskottet motsatt sig förslaget eller
skulle vilja yrka på att dylika åtgärder
icke vidtogs. Jag vill alltså kraftigt un -

Nr 35

Onsdagen den 30

derstryka att reservationen endast gäller
ett avsnitt av propositionen, nämligen
det som behandlar beskattningen
av oskiftat dödsbo med en inkomst
överstigande 10 000 kronor taxerad in
komst eller en förmögenhet överstigande
100 000 kronor skattepliktig förmögenhet.
Förslaget går i detta hänseende
ut på att ett sådant dödsbo under en
avvecklingstid av tre år efter dödsfallet
skall betraktas som ett särskilt skattesubjekt
och taxeras enligt nu gällande
bestämmelser. Vid taxering för senare
år skulle dödsboet behandlas enligt de
regler som gäller för handelsbolag, vilket
innebär att boets inkomst och förmögenhet
beskattas hos dödsbodelägarna
i förhållande till deras andelar i
boet. Det skall dock finnas möjlighet,
enligt förslaget, att erhålla dispens från
de nya reglerna för särskilda fall.

Den kommitté — skatteflyktskommittén
— vars utredning ligger till grund
för propositionen har bl. a. anfört i sitt
yttrande att under vissa förhållanden
kan det för de skattskyldiga vara förenat
med avsevärda fördelar i beskattningshänseende
att låta ett dödsbo fortleva
i stället för att skifta det. Vid skiftande
av dödsboet skulle delägarna själva
bli skattskyldiga för boets inkomster
och förmögenhet. Om delägarna har
betydande inkomster och förmögenhet
tidigare blir alltså skattebelastningen
vid den statliga beskattningen betydligt
större om boet skiftas. Detta beror på
skatteskalornas progressivitet. Av den
anledningen har skattebelastningen inte
så stor inverkan på den kommunala
beskattningen.

Kommittén yttrar på ett annat ställe
att orsaken till att dödsbon i så stor utsträckning
förblir oskiftade säkerligen
ofta är den att delägarna bor tillsammans,
t. ex. på en jordbruksgård som
den ena av två makar ursprungligen
drivit och den efterlevande maken
jämte makarnas barn fortsätter att bruka.
Ett annat skäl kan vara en önskan
att bibehålla en släktgård inom famil -

november 1966

Åtgärder för att hindra skatteflykt

jcn. Det kan även finnas testamentariska
förordnanden som gör det olämpligt
att skifta boet.

I samband med detta säger kommittén
att det kan tänkas att skattesynpunkter
inverkar på bedömningen men
att huvudsakligen andra omständigheter
torde vara avgörande då ett dödsbo
inte skiftas, eftersom skattebesparingen
oftast uppgår till relativt blygsamma
belopp.

Jag tror att denna slutsats är riktig,
herr talman. Så har säkerligen även
herrar Enarsson och Holmberg sett på
problemet, då de i anslutning till propositionen
väckt sin motion nr 747 i
första kammaren. I denna motion konstaterar
de: »Det kan ifragasättas om resultatet
av en lagstiftning med detta syfte
_ att skatt skall utgå med samma
belopp som skulle ha träffat delägarna
om dessa direkt beskattats blir likformigt
och rättvist. En ideell andel i
ett dödsbo har knappast samma värde
i den skattskyldiges hand som den egendom
till motsvarande värde han äger
ensam. Dispositionen över tillgångarna
såväl som avkastningen kan nämligen
vara i avsevärd grad beskuren. Särskilt
gäller detta om i boet finns omyndig
delägare; detta på grund av de krav som
naturligen måste ställas på förvaltning
av omyndigs egendom. Därest i sådana
fall dödsboformen medför viss skattelindring
för delägarna är detta knappast
oberättigat med hänsyn till nämnda
inskränkningar i dispositionsrätten.
»

Motionärerna drar ändå inte ut hela
konsekvensen av sitt resonemang. De
nöjer sig med att enbart föreslå att nuvarande
regler borde gälla då delägarna
är efterlevande make med omyndiga
barn, vilka i många fall fortsätter att
driva den avlidnes jordbruk eller rörelse
genom samlevnad i oskiftat dödsbo,
främst i syfte att hemmet skall bestå
i oförändrade former trots att den
ena maken har avlidit.

Såsom framgår av propositionen an -

Nr 35

Onsdagen den 30
Åtgärder för att hindra skatteflykt

ser ett flertal remissinstanser att dödsboet
är en god och smidig förvaltningsform,
särskilt då det bedriver näringsverksamhet.
Till dessa hör bl. a. hovrätten
för övre Norrland, som klart och
tydligt säger ifrån att det måste »anses
uteslutet att enbart av skatterättsliga
hänsyn omreglera dödsbonas allmänna
rättsställning».

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, handelskammaren
i Örebro län samt lantbruksnämnden
i Malmöhus län är inne
på samma tankegångar. Svenska bankföreningen
avstyrker förslaget om en
ändring av de nuvarande bestämmelserna.

Sveriges jordägarförbund understryker
att det finns fall där det är mycket
angeläget att boets tillgångar icke skiftas.
Därför borde de föreslagna reglerna
icke gälla för dödsbon som bedriver
näringsverksamhet av något slag.

Föreningen Sveriges häradshövdingar
avstyrker ändringen, liksom länsstyrelsen
i Kalmar län och lantbruksstyrelsen.
Därjämte är ett flertal remissinstanser
av olika kategorier mer eller
mindre kritiska mot det framlagda förslaget.

Jag har velat nämna dessa remissinstanser
för att det inte skall råda någon
som helst misstanke om att vi på
något sätt skulle vilja gynna vissa skattskyldiga
och låta dem slippa undan
sina plikter gentemot det allmänna.
Däremot vill vi gynna dessa familjer
som drabbats av dödsfall men som försöker
göra det bästa av en svår situation
och kämpa vidare. Hos denna kategori
av människor, vågar jag påstå,
existerar inte något skattetänkande och
inte heller någon önskan att undandra
sig sina skyldigheter. Jag tror att
det i stället på längre sikt är till fördel
för vårt samhälle att det finns människor
som inte bara följer minsta motståndets
lag och skiftar sina tillgångar
utan som har ansvar för sitt arv och
sin familj.

En annan fördel med det förslag som

november 1966

motionärerna lagt fram är också att
det, i och med att dispensen begränsas
till att gälla familjer med omyndiga
barn, aldrig kan uppstå någon tveksamhet
med tiden för dess giltighet. Detta
reglerar sig självt.

Med stöd av vad jag nu anfört ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Elofsson m. fl.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Även jag vill bestyrka
och betona att jag i stort sett är nöjd
med det förslag som nu har presenterats
inför kammaren. Jag har dock en
liten reservation att göra. Reservanterna
har hemställt om att dispens från
de nya bestämmelserna skulle kunna
medges då delägarna i ett dödsbo är
efterlevande make och omyndiga barn,
vilka driver jordbruk eller annan rörelse
efter avtal om sammanlevnad i
oskiftat bo.

Utskottet framhåller bl. a. att av de
undersökningar, som skatteflyktskommittén
gjort, framgår att dödsbon i
betydande omfattning bibehållits oskiftade
längre tid än som normalt erfordras
för dödsboavvecklingar och att reduktionsregeln
vid förmögenhetsbeskattning
i onormalt stor utsträckning
tillämpats på dödsboförmögenheter. Ett
sådant resultat av beskattningsreglerna
är självfallet inte tillfredsställande, vare
sig ur rättvisesynpunkt eller av praktiska
skäl. Men även om det under
vissa förhållanden kan vara ekonomiskt
fördelaktigt i beskattningshänseende
att bibehålla ett dödsbo oskiftat, är det
säkerligen icke alltid de ekonomiska
skälen som är avgörande för att ett
dödsbo icke skiftas. Många gånger beror
det på försumlighet — man låter
det helt enkelt inte bli av.

Som bankman har jag vid åtskilliga
tillfällen i samband med inteckningars
fastställande, avstyckningar, relaxationer

Onsdagen den 30

«tc. kommit i kontakt med gamla, t. o. in.
mycket gamla dödsbon. Ja, det finns
rent av dödsbon som härleder sig från
slutet av 1800-talet. Sådana gamla dödsbon
förorsakar mycket arbete och besvär
den gång det kan bli fråga om
exempelvis åtgärder, till vilka samtliga
dödsbodelägare skall giva sitt samtycke.
Om då vissa av dessa dödsbodelägare
är döda, måste man söka efter deras
arvingar o. s. v. När t. ex. en kraftledning
skall framdragas och medgivande
härtill erfordras från markägarna, blir
det genast krångel och besvär för förrättningsmännen,
om det bland mark
ägarna finns gamla dödsbon.

Det är ur många synpunkter önskvärt
att dödsbo avvecklas inom rimlig
tid efter dödsfallet. Även om den nr
föreslagna lagstiftningen icke medför
skyldighet att skifta dödsbo, kommer
den ändock att medföra att åtskilliga
dödsbon skiftas just på den grunden
att beskattningen av äldre dödsbon
skall ske enligt reglerna för handelsbolag.
Det är visserligen angeläget att
äldre dödsbon avvecklas, men det kan
under vissa förhållanden finnas skäl
som talar för bibehållandet av ett dödsbo
under en viss övergångstid, exempelvis
då delägare är efterlevande make
samt omyndiga och myndiga barn.

I många fall fortsätter den avlidnes
make och barn att driva den avlidnes
jordbruk eller rörelse genom sammanlevnad
i oskiftat bo. Syftet med denna
förvaltningsform är då i regel att hålla
samman hemmet och i möjligaste mån
ge barnen samma uppfostran och möjligheter
att under likartade förhållanden
gå ut i förvärvslivet.

Om boet beskattas enligt reglerna för
handelsbolag innebär detta, att avkastningen
och förmögenheten uppdelas på
delägarna och dessas andel sammanlägges
med eventuell annan inkomst
ocli förmögenhet. Någon av dödsbodelägarna
kan i en sådan situation begära
skiftning av dödsboet, varvid dödsboet
kan komma att skiftas på ett för vissa

november 1966 Nr 35 51

Åtgärder för att hindra skatteflykt

dödsbodelägare ogynnsamt sätt. En del
av dödsbodelägarna kan t. ex. vara
underåriga och har därför inte möjlighet
att överta exempelvis dödsboets
fastighet.

Det kan därför i de speciella fall som
åberopas i reservationen vara motiverat
att under en viss övergångstid medge
dispens från de nya bestämmelserna.
Säkerligen blir det ett ytterst begränsat
antal dödsbon som skulle komma att
utnyttja en sådan dispensmöjlighet, och
dispensen skulle endast gälla under en
mycket begränsad övergångstid. Ett bifall
till reservationen behöver därför
inte innebära att man konserverar gamla
dödsbon för avsevärd tid framåt.

Herr talman! Med stöd av vad jag
har anfört ber jag att få yrka bifall
till den av herr Elofsson m. fl. till
utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Även med risk för att
upprepa en del av vad som redan
anförts i denna debatt vill jag säga något
om innebörden av det förslag som
vi nu behandlar.

Propositionens förslag grundar sig på
skatteflyktskommitténs betänkande och
syftar till att förhindra vissa former av
skatteflykt och omotiverade skattelättnader
samt till att undanröja vissa inadvertenser
i lagstiftning och praxis.

Bevillningsutskottet tillstyrker enhälligt
propositionen med undantag för
förslaget om beskattning av oskiftat
dödsbo. I anslutning till propositionen
har det på denna punkt väckts en motion,
och i den reservation som fogats
till utskottets betänkande tillstyrks denna
motion.

Enligt de nuvarande bestämmelserna
sammanslås den avlidnes och dödsboets
inkomster det år som dödsfallet
inträffar. Dödsboet beskattas det året
såväl för sin inkomst som förmögenhet
vid beskattningsårets utgång. För dödsboet
tillämpas därvid samma regler som

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Åtgärder för att hindra skatteflykt

skulle ha gällt för den avlidne. Detta
innebär bl. a. att dödsboet är berättigat
till de allmänna avdrag och ortsavdrag
som skulle ha tillkommit den avlidne.
Beskattningsåret efter dödsfallsåret taxeras
dödsboet som juridisk person. Detta
betyder att dödsboet självt skattar
för sina inkomster och att den statliga
skatten tas ut efter samma progressiva
skala som gäller för fysiska personer.
Dödsbodelägarna går då fria från skatt
för den inkomst som de haft i form av
utdelning från dödsboet. Ortsavdrag
medges vanligtvis inte dödsbo för senare
år än dödsfallsåret.

Vad jag nu sagt gäller dödsbo efter
person som är bosatt i Sverige.

Med nuvarande bestämmelser är det
under vissa förhållanden för de skattskyldiga
förenat med avsevärda fördelar
i beskattningshänseende att låta
dödsboet vara oskiftat. Detta gäller exempelvis
sådana fall då delägarna själva
har stora inkomster och dessutom
beskattningsbar förmögenhet. Om man
i dessa fall upplöser dödsboet blir delägarna
själva skattskyldiga för boets
inkomster och förmögenhet. Den statliga
skatten blir då beroende på progressiviteten,
högre än om dödsboet
behålles oskiftat. Det gäller även förmögenhetsskatten;
i den mån delägarna
har beskattningsbar förmögenhet kan
den reduktionsregel som gäller beträffande
förmögenhetsskatten ge ett sådant
resultat.

Det är av denna anledning man i
propositionen föreslår att dödsbo efter
viss tid skall beskattas enligt reglerna
för handelsbolag: detta skall ske från
och med fjärde kvartalet efter vad jag
skulle vilja kalla dödsfallsåret. Varje
delägare i boet skall då skatta för den
del av boets inkomst och förmögenhet
som enligt lag och testamente belöper
på honom, om inte arvsavsägelse eller
överenskommelse om sammanlevnad i
oskiftat bo föranleder något annat. Detta
gäller dock endast för dödsbon med
över 100 000 kronor skattepliktig för -

mögenhet — lägg märke till att det
är fråga om skattepliktig förmögenhet
— eller högre till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst än 10 000 kronor. Alla
övriga dödsbon skall alltså beskattas
enligt nuvarande regler.

Riksskattenämnden skall i särskilda
fall kunna medge dispens från de nva
bestämmelserna. Bestämmelsen om
dispens är avsedd att tillämpas då alltför
stora svårigheter möter att skifta
ett bo, exempelvis på grund av en
testamentstvist som gör det oklart vilka
personer som är rätta dödsbodelägare.
Denna bestämmelse om dispens vill nu
reservanterna skall kunna tillämpas
även då delägarna i ett dödsbo är efterlämnad
make och omyndiga barn.

När man skall ta ställning till detta
förslag bör man hålla i minnet att den
föreslagna lagstiftningen vill komma åt
resultat av nuvarande beskattningsregler
som inte är tillfredsställande vare sig
ur rättvisesynpunkt eller av praktiska
skäl. Skatteflyktskommitténs undersökningar
visar nämligen att dödsbon i
betydande omfattning bibehålls oskiftade
längre tid än som normalt behövs
för dödsboavvecklingen och att reduktionsregeln
vid förmögenhetsbeskattningen
tillämpas i onormalt stor omfattning
på dödsboförmögenlieter. Med hänsyn
till att dödsbon inte är underkastade
dubbelbeskattning bör inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen, som
utskottet framhåller, i princip vara så
utformad att skatten i stort sett utgår
med samma belopp som skulle ha träffat
dödsbodelägarna därest dessa hade beskattats
direkt. Det är en sådan effekt
man uppnår, om de regler som gäller
för handelsbolag tillämpas på dödsbon.

Herr Söderström talade om remissinstanserna
och citerade dem som om
deras uttalanden skulle gälla precis den
fråga som motionen berör, trots att
remissyttrandena avser propositionen i
stort. Jag kan inte se att mer än en
enda remissinstans — och det har också
departementschefen understrukit —

Onsdagen den 30

hävdar att dispens normalt bör ges
dödsbon i vilka ingår delägare under
21 år.

Om man skulle ge dispens enligt reservanternas
förslag, d. v. s. för efterlämnad
maka och omyndiga barn, skulle
detta såsom departementschefen
framhåller och som även bevillningsutskottet
understryker uppenbarligen
helt strida mot själva grundtanken i den
föreslagna reformen och principerna
i förordningen om förmögenhetsskatt
och leda till att dödsbon konserverades
just av skatteflyktsskäl. Det är ju detta
man vill förhindra.

Jag skall inte beröra den svartmålning
som herr Börjesson i Falköping
här gjorde; vad han sade var ju bara
överdrifter.

Utskottet erinrar om att det redan
enligt nuvarande regler i vissa fall kan
vara förenat med fördelar i beskattningshänseende
att så snart som möjligt
skifta sådana dödsbon som avses i
reservationen. Det bör också understrykas,
att den föreslagna lagstiftningen
berör ett relativt begränsat antal
dödsbon och att det inte heller efter
de nya bestämmelserna i och för sig
föreligger någon skyldighet att skifta
boet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
begära ordet, men när herr Brandt påstod
att jag svartmålade alltför mycket,
vill jag säga att han tydligen inte lyssnade
på vad jag här anförde. Om herr
Brandt själv vill skaffa sig en uppfattning
om saken genom att kontakta
domsagor, liäradsskrivarkontor o. d.,
får lian nog reda på att de! finns ett
mycket stort antal gamla dödsbon, som
rimligen borde skiftas.

Jag får erkänna att jag från början
ställde mig mycket tveksam till huruvida
jag skulle ansluta mig till motion

november 1966 Nr 35 53

Åtgärder för att hindra skatteflykt

I: 747 och till den föreliggande reservationen,
eftersom de kunde tänkas strida
mot själva grundtanken i den föreslagna
reformen. Efter undersökningar och
överväganden har jag emellertid funnit
att så inte är fallet, och när speciella
förhållanden föreligger anser jag det
därför rimligt att, som reservanterna
föreslår, möjlighet finnes att ge särskild
dispens. Det är säkerligen inte många
dödsbon som det blir fråga om.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Brandt undrade
var jag hade läst remissyttrandena. Jag
har läst dem i den delen av propositionen
som behandlar dödsbon. Herr
Brandt nämnde också att till och med
lagtextförfattarna har tänkt sig ett dispensförfarande.
Man medger alltså att
det finns fall där ett sådant kan vara
berättigat.

Den grupp för vilken reservanterna
har talat uppstår inte genom en skatteteknisk
konstruktion — den uppstår
på grund av att en familjeförsörjare
avlider, varigenom familjemedlemmarna
försättes i en mycket brydsam situation.
Det är endast för den lilla gruppen
som vi har talat.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Söderström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 55, röstar

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Internationella skattefrågor
Js j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Söderström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 62
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 14

Internationella skattefrågor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 april 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 127, liade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förord -

ningen den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en komplettering
av bestämmelserna rörande det
skatterättsliga bosättningsbegreppet.
Förslaget innebär att en bevisbörderegel
införs för de fall då en här bosatt
svensk medborgare avreser från Sverige
och det inte från början är uppenbart
att det är fråga om definitiv utflyttning.
Den skattskyldige skall i så
fall anses fortfarande bosatt här i landet
intill tre år från avresan, om han
inte visar att han saknar från beskattningssynpunkt
väsentliga anknytningar
till Sverige. Efter treårstidens utgång
anses han bosatt i Sverige endast om
taxeringsmyndigheten kan visa att han
fortfarande har så starka band med
Sverige att han trots utflyttningen bör
anses ha sitt egentliga bo och hemvist
här. I anslutning härtill föreslås skattebefrielse
i Sverige för löneinkomster,
som i enskild tjänst förvärvas utomlands,
under förutsättning att anställningen
där varar minst ett år.

I propositionen föreslås vidare att
utomlands bosatta personer som uppbär
lön eller pension från svenska staten
eller svensk kommun samt pension
enligt lagen om allmän försäkring
skall vara skyldiga erlägga skatt i Sverige
för sådan inkomst.

Här bosatta utländska artister som
f. n. erlägger bevillningsavgift föreslås
betala inkomstskatt efter samma regler
som gäller för andra här bosatta.

För att motverka olägenheten av internationell
dubbelbeskattning i förhållande
till stat med vilken Sverige inte
slutit dubbelbeskattningsavtal föreslås
rätt för fysiska och juridiska personer
med hemvist i Sverige att från statlig
inkomstskatt avräkna utländsk statlig
skatt som erlagts för inkomst från
källa i sådan stat. I anslutning härtill
föreslås ändring av bestämmelserna om

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

avdrag för utländsk skatt såsom omkostnad.

Propositionen grundar sig på dubbelbeskattningssakkunnigas
förslag i betänkandet
»Internationella skattefrågor»
(SOU 1962: 59).

De nya bestämmelserna är avsedda
att träda i kraft den 1 januari 1967 och
bli tillämpliga på inkomster tillgängliga
för lyftning denna dag eller senare.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:761
av herrar Siindin och Ernulf samt
11:932 av herr Larsson i Umeå m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 127 hemställa om utredning
och förslag till åtgärder i syfte att genom
undanröjande av brister i skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar
i u-länderna, varvid bl. a. de
i motionerna påtalade förhållandena
borde beaktas; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:762
av herrar Åkerlund och Lundberg samt
II: 933 av herrar Nordgren och Regnéll,
vari hemställts, att riksdagen måtte

A) antaga det i proposition nr 127
framlagda förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar av
54 § samt punkt 1 av anvisningarna
till 53 § som framginge av i motionerna
angiven lydelse, innebärande bl. a. yrkande
om sådan ändring av ettårsregeln
att skattefrihet vid anställning
i enskild tjänst utomlands skulle inträda
så snart utlandsvistelsen varat
eller kunde antas komma att vara minst
ett år och icke — såsom i propositionens
lagtext föreslagits — först efter
mer än ett år;

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1967 års riksdag
i syfte att genom undanröjande av brister
i vår skattelagstiftning stimulera
investeringar i utvecklingsländerna.

Internationella skattefrågor

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 127 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 85,
behandlad av utskottet i dess under
nästföregående paragraf redovisade betänkande
nr 55, och de likalydande motionerna
I: 762 av herrar Åkerlund och
Lundberg samt 11:933 av herrar Nordgren
och Regnéll ävensom med avslag
på de likalydande motionerna 1:761
av herrar Sundin och Ernulf samt
11:932 av herr Larsson i Umeå m. fl.
— måtte antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringarna, att 54 § samt punkt
4 av anvisningarna till 38 § nämnda lag
erhölle i utskottets hemställan föreslagen
lydelse;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt med den ändringen,
att 7 § erhölle i utskottets hemställan
föreslagen lydelse;

3) förordning om ändring i förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:761
av herrar Sundin och Ernulf samt
11:932 av herr Larsson i Umeå m. fl.,
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:762
av herrar Åkerlund och Lundberg samt
11:933 av herrar Nordgren och Regnéll,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Enarsson, Skärman, Ottosson, Tistad,

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Internationella skattefrågor

Vigelsbo, Enskog, Lothigius, Öhvall och
Börjesson Falköping, vilka ansett att
utskottet under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:761 av herrar
Sundin och Ernulf samt II: 932 av herr
Larsson i Umeå m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 762 av herrar
Åkerlund och Lundberg samt 11:933
av herrar Nordgren och Regnéll, de två
sistnämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag till
åtgärder i syfte att genom undanröjande
av brister i skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i uländerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 54 behandlas i främsta
rummet tre förslag, som framlagts i
proposition nr 127. För det första föreslås
att en bevisbörderegel införs för de
fall då en här bosatt svensk medborgare
avreser från Sverige och det inte från
början är uppenbart att det är fråga
om definitiv avflyttning. För det andra
föreslås att utomlands bosatta personer
som uppbär lön eller pension från
svenska staten eller svensk kommun
samt pension enligt lagen om allmän
försäkring skall vara skyldiga erlägga
skatt i Sverige för sådan inkomst. För
det tredje föreslås att det för att motverka
olägenheten av internationell dubbelbeskattning
i förhållande till stat,
med vilken Sverige inte slutit dubbelbeskattningsavtal,
införes rätt för fysiska
och juridiska personer med hemvist
i Sverige att från statlig inkomstskatt
avräkna utländsk statlig skatt som
erlagts för inkomst från källa i sådan
stat.

Låt mig inledningsvis, herr talman,
deklarera att vi i utskottet varit eniga
om att icke tolerera skatteflykt. Sådana

bestämmelser bör införas att så långt
det är möjligt någon tvekan icke uppstår
beträffande det skatterättsliga bostadsbegreppet.
Utskottsmajoriteten har
i sin skrivning på ett väl avvägt sätt —-enligt min uppfattning mycket bättre
än i propositionen — argumenterat för
att det å ena sidan lagstiftningsvägen
skall skapas ett sådant skydd, som måste
finnas, mot skenbosättning i syfte att
undvika beskattning i Sverige och för
att det å andra sidan skall införas skattemässiga
regler som inte försvårar internationell
rörlighet på arbetsmarknaden.

Det kan självfallet, herr talman, diskuteras
om man inte borde ha varit tolerantare
och mera skulle ha sett till
betydelsen av det ökade internationella
samarbetet, även om man härigenom
inte hade lyckats täppa till alla de luckor
i lagstiftningen som kan finnas för
en skatteflykt. Men utskottsmajoritetens
betänkande är enligt vårt förmenande
i stort — jag vill understryka detta —■
acceptabelt.

Vad som däremot inte är acceptabelt
är avsnittet om avräkning av utländsk
skatt och därmed sammanhängande frågor.
Bakgrunden till motionerna och till
reservationen i detta stycke är ett utredningsyrkande
bl. a. med anledning
av att u-länder i eget intresse stimulerar
svenska investeringar i dessa länder.
Ett flertal av u-länderna efterskänker
eller reducerar skatten för utländska
företag för att dessa skall starta
en företagsverksamhet till gagn för landets
befolkning. Detta kan också vara
en stimulans för de svenska företagen
i synnerhet som det ofta är både osäkert
och riskabelt att göra sådana investeringar
i vissa av u-länderna.

Herr talman! Vilken uppfattning är
det nu som den socialdemokratiska majoriteten
i detta sammanhang vidhåller?
Jag vågar påstå att man medvetet snyltar
på respektive u-lands frikostighet
när man vill föra hem den efterskänkta
skatten, som är avsedd att stärka före -

Onsdagen den 30

tagens insats i u-landet. Någon tidning
uttrycker saken ungefär på följande
sätt: Skattestimulans för företagen blir
i själva verket en u-landsgåva till herr
Sträng.

Om ett dotterföretag får en frihet i
beskattningshänseende av ett u-land och
för hem vinsten, beskattas den alltså
här i Sverige, trots att vinstmedlen i ett
senare sammanhang eller kanske omedelbart
investeras i u-länderna.

Det talas mycket om att vi skall understödja
u-länderna. Här finns ett tillfälle
att i praktiken på ett acceptabelt
sätt göra detta. Det är ingen konsekvens
i den vilja som man annars visar att
satsa på u-länderna, när man inte vill
medge en sådan avräkning som motionärerna
föreslagit.

Vi vet också att ett flertal länder sedan
länge tillämpat ett liberalare system
än Sverige för att ge både u-länderna
och det egna landets företag en viss
stimulans. Vi vet också att det under
lång tid inte är möjligt att ingå något
dubbelbeskattningsavtal med mänga av
dessa u-länder; vi har ingenting att
vänta i det avseendet under lång tid
framöver.

Utskottet skriver på s. 28 i utlåtandet:
»Utskottet vill inte bestrida att gällande
dubbelbeskattning kan innebära
ett hinder, när Sverige skall lämna sitt
bidrag till uppbyggnadsarbetet i utvecklingsländerna.
Frånvaron av dubbelbeskattningsavtal
med ett stort antal utvecklingsländer
och svårigheten att
inom rimlig tid träffa sådana avtal kan
motivera att man genom interna lagstiftningsåtgärder
söker underlätta investeringar
och annan ekonomisk verksamhet
i dessa länder. Vissa skäl talar
därför enligt utskottets mening för motionärernas
förslag om en sådan utvidgning
av avräkningsrätten att — såsom
tillåts enligt vissa svenska dubbelbeskattningsavtal
med bl. a. u-länder —
avräkning får ske med hela den utländska
skatten oavsett om denna helt
eller delvis efterskänkts.»

november 1966 Nr 35 57

Internationella skattefrågor

Alla dessa synpunkter som utskottet
själv anför talar för att man borde
titta närmare på saken. Konsekvensen
borde därför ha varit att man hade biträtt
reservanternas begäran om en utredning
i detta sammanhang.

Jag yrkar, herr talman, bifall till bevillningsutskottets
förslag utom i den
del där reservanterna har en annan
uppfattning än utskottet. I den delen
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I den reservation som
är fogad till utskottets betänkande behandlas
enbart den föreliggande frågan
såvitt avser sådana u-länder med vilka
vi inte har dubbelbeskattningsavtal. Jag
har väckt en motion i denna kammare,
nr 932, som är likalydande med motionen
1:761 och där det påtalas att de
föreslagna bestämmelserna är alltför restriktiva.

De u-länder med vilka Sverige inte
har dubbelbeskattningsavtal och som
beviljar skattebefrielse har naturligtvis
vissa bärande skäl för att bevilja exempelvis
svenska företag denna befrielse,
nämligen att stimulera dem att investera
i u-landet. Man vill därigenom åstadkomma
bättre sysselsättning och bygga
upp den inhemska industrien. Olika sätt
används för att uppnå de önskade fördelarna;
för att snabbare kunna intressera
de utländska företagen att investera
utlovas bl. a. skattebefrielse under viss
tid eller vissa former.

U-länderna gör alltså en uppoffring.
Det finns ingen anledning för dem att
göra detta, om de inte samtidigt siktade
till vissa fördelar. Inställningen liknar
alltså den vi har här i Sverige. Vi vill
ju dels stödja u-länderna, dels hjälpa
dem att i sin tur göra en insats genom
att ge en stimulans till den industri som
eventuellt kan tänkas förläggas dit. Men
genom detta restriktiva betraktelsesätt
från svensk skattesynpunkt tar man
bort eu hel del av effekten. Om företaget
befrias från skatt i u-landet, drabbas det

Nr 35

Onsdagen den 30

Internationella skattefrågor

av full beskattning i Sverige. U-landets
uppoffring att avstå från skatteintäkter
har alltså visat sig vara fullständigt meningslös,
eftersom företaget får betala
denna skatt i moderlandet.

Vi stöder som sagt u-länderna på olika
sätt, genom direkta ekonomiska bidrag,
hjälp i fråga om utbildning och
andra insatser för att det skall uppstå
en inhemsk företagsamhet och för att
u-länderna på detta sätt skall lyckas
uppnå en högre levnadsstandard för
sina invånare. Det gäller framför allt
att söka skapa ett någorlunda fungerande
näringsliv. Jag tror att den värdefullaste
insatsen som vi kan göra för
u-länderna och den som ger det snabbaste
resultatet är att hjälpa dem att
bygga upp sitt eget näringsliv så att de
blir självförsörjande så fort som möjligt.
Och då bör man inte ha sådana restriktiva
skatteregler som det här är fråga
om. Visserligen kan sägas att det finns
möjligheter för företagen att få skatten
här hemma avskriven, och utskottet erinrar
också om den möjlighet som »Konungen
har att på ansökan av skattskyldig,
som blivit föremål för dubbelbeskattning,
förordna om efterskänkande
av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt».
Men utskottet påpekar
självt att »denna möjlighet till skatteeftergift
förutsätter emellertid att ''ömmande
omständigheter eller eljest synnerliga
skäl’ föreligger och torde utnyttjas
i mycket begränsad omfattning».

Jag föreställer mig att de svenska
företag som är intresserade av att investera
i u-länderna knappast tar denna
möjlighet så allvarligt. De vill veta vilka
direkta ekonomiska förutsättningar som
föreligger. U-landet erbjuder skattebefrielse,
men företagen skall också vid
uppgörandet av sina kalkyler ha klart
för sig att den av u-landet sålunda lämnade
förmånen icke återkommer som
en pålaga i Sverige när vinsterna hemförts.
Om det inte finns klara regler
härvidlag blir det svårt för u-landet att
uppnå önskad effekt av den lockelse

november 1966

som skattebefrielsen skulle utgöra. Vi
måste tydligt och bestämt säga ifrån, att
om u-landet gör sådana ekonomiska
uppoffringar skall vi vara beredda att
inte ta bort verkningarna av dem.

Motionärerna har föreslagit att denna
fråga skall undersökas, och i den reservation
som fogats till utskottets betänkande
yrkas att riksdagen »måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag till åtgärder i syfte
att genom undanröjande av brister i
skattelagstiftningen stimulera svenska
investeringar i u-länderna».

Jag tycker att detta är en så angelägen
sak att den inte kan förbigås. I den mån
Sverige inte har dubbelbeskattningsavtal
— och det kan förmodligen dröja
länge innan vi får sådana avtal med en
hel del u-länder — bör enligt reservanternas
mening regler mycket snabbt
fastställas vad det gäller skattebefrielse
för investeringar i u-länder. Jag har
mycket svårt att tänka mig att det kan
finnas något som helst motiv för att
genom den svenska skattelagstiftningen
försvåra för u-länder att bygga upp en
egen företagsamhet. Det rimmar mycket
illa med talet om att stödja u-länderna.
Här skall det inte endast vara fråga om
en ordets förkunnelse, utan vår vilja
måste också visa sig i praktisk verksamhet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Till utskottets betänkande
har fogats en reservation, i vilken
reservanterna hemställer om utredning
och förslag till åtgärder i syfte att genom
undanröjande av brister i skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar
i u-länderna.

Det synes ytterst angeläget att på olika
sätt försöka främja svenska investeringar
i dessa länder. U-länderna själva
söker stimulera till ökad industrialisering.
Vissa u-länder erbjuder utländska
investerare en tidsbegränsad skatteef -

Onsdagen den 30

tergift i samband med investeringar i
respektive länder. Jag kan som exempel
nämna att man i Zambia medger skattebefrielse
under två år till staten för nyetablerade
företag som är av betydelse
för landet, s. k. pionjärföretag, under
tre år om det investerade kapitalet är
större än 25 000 pund och under fem år
om kapitalet överstiger 50 000 pund.

I Indien lämnas skatterabatt i fem år
för tillverkningsindustrier, troligen både
redan etablerade och nya företag.

I Brasilien beviljas långtgående skattelättnader
till förmån för verksamhet i
industriellt utvecklade områden i norra
och nordöstra delarna av landet. Företag
som bedriver rörelse i Amazonområdet
och som i sin verksamhet använder
på platsen befintligt råmaterial är
helt befriade från skatt under fem år
eller, under vissa förutsättningar, upp
till tjugo år.

Jag har tagit dessa exempel för att
belysa att u-länderna verkligen gör allvarliga
insatser för att söka locka industrier
till sina länder. Och varför gör de
det? Jo, därför att de vill främja den
ekonomiska utvecklingen i det egna landet.
Det förefaller ganska troligt —-vilket också har framhållits i motion
11:932 — att den föreslagna utformningen
av skatteavräkningen för företag
i u-länderna kan tänkas motverka dessa
ansträngningar från u-ländernas sida.
Situationen är den, att om u-landet i
fråga inte medger någon skattelättnad,
sjunker den svenska skatten genom avräkning.
Om skattelättnad medges där
blir den svenska skatten i stället så mycket
högre. Denna omständighet har påtalats
av olika remissorgan, bl. a. Näringslivets
skattedelegation och Kooperativa
förbundet.

Det torde stå klart att Sverige inte
under den närmaste tiden kan räkna
med att sluta dubbelbeskattningsavtal
med alla berörda u-länder. Ett särskilt
avräkningsförfarande kan därför behöva
införas för att motverka de påtalade
ogynnsamma effekterna.

november 1966 Nr 35 59

Internationella skattefrågor

Starka skäl talar således enligt reservanternas
uppfattning för en utredning
i syfte att genom undanröjande av
brister i skattelagstiftningen stimulera
svenska investeringar i u-länderna. Därmed
bidrar vi till att hjälpa u-ländernas
folk till en bättre och drägligare tillvaro.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen av
herr Enarsson m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I vissa u-länder beviljas
som här redan framhållits, tidsbegränsad
skatteeftergift för stimulans av
investeringar. Motionärerna och reservanterna
vill att företagen i sådana fall
skall från svensk skatt få göra avdrag
för utländsk skatt i dess helhet, även
om den har helt eller delvis efterskänkts
av vederbörande land. Enligt propositionen
får sådan avräkning göras endast
för faktiskt erlagd skatt i utlandet.
Härvidlag skiljer sig alltså önskningarna.

Det är riktigt att om ett u-land, med
vilket Sverige inte har dubbelbeskattningsavtal,
inte medger någon skattelättnad
för ett svenskt företag, kommer
den verkligen erlagda skatten att avdragas
från den svenska. Om skattelättnad
medges, blir den svenska skatten
så mycket högre.

Eventuella skattelättnader i ett u-land
kommer på det sättet svenska staten
till godo, menar motionärerna och reservanterna.
Herr Lothigius gick så långt
att han sade att det här medvetet snyltas
på u-landet, och det är detta man
vill ha ändring på. Men det är inte så
enkelt som herr Lothigius vill göra gällande.
Det är inte fråga om något medvetet
snyltande, utan de föreslagna åtgärderna
syftar till någonting helt annat.

Reservanterna och motionärerna önskar
också att rätten till skatteavräkning
skall gälla även annat än statliga skat -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Internationella skattefrågor

ter. Man vill ha bort villkoret för rätt
till avdrag att det skall gälla skatt som
erlagts av den skattskyldige själv. Avräkning
får nämligen inte göras för utdelning
från ett utländskt dotterbolag
som erlagt skatt i utlandet.

Nu har riksdagen tidigare på de socialdemokratiska
reservanternas förslag
understrukit att dessa förhållanden skulle
bortfalla, om vårt land finge dubbelbeskattningsavtal
med u-län derna. Vi får
väl hoppas att sådana avtal kommer så
småningom, även om det, som man här
säger, nog tar tid. Jag tror dock, som
reservanterna alltså framhöll förra
gången och som riksdagen underströk,
att den angelägnaste åtgärden för att
hjälpa till med investeringar i u-länderna
är att vi skapar förutsättningar för
sådana dubbelbeskattningsavtal. I den
socialdemokratiska reservationen förra
året, vilken också antogs av riksdagen,
påpekades att det inte utan vidare är
klart att förekomsten av interna lagstiftningsåtgärder,
som medger skattefavörer
i olika former för investeringar
utomlands, alltid gör att investeringar
kommer u-landet till godo. Sådana regler
kan också användas för skatteflykt,
och det är dessa som man inte vill
främja. Det är nog, herr Lothigius, i
detta sammanhang man bör tala om att
en del snyltar på andra. Men därtill
kommer att bolagen redan med gällande
bestämmelser har avsevärda möjligheter
att finansiera investeringar utomlands
— som reservanterna framhöll förra
året — inte minst genom att svenska
moderföretag till dotterföretag utomlands
kan överföra vinstmedel som hänför
sig till moderföretagets rörelse utan
att denna vinst beskattas i Sverige.

Utskottet bestrider inte att gällande
dubbelbeskattning kan innebära ett hinder
för svenskt bidrag till uppbyggnadsarbetet
i utvecklingsländerna. Tidigare
talare har åberopat detta utskottets
uttalande. Utskottet skriver emellerid
att det av propositionen framgår
att avgränsningen av utländska skatte -

favörer erfarenhetsmässigt kräver ingående
undersökning av den utländska
skattelättnadens art och syfte. Man kan
inte utan vidare godtaga yrkanden om
skattelättnader för ett företag — grundliga
undersökningar måste ofta göras.
Införs nu generella och ensidigt verkande
åtgärder på detta område skulle
det kunna få konsekvenser i beskattningshänseende
som är svåra att överblicka.

Det är dessa omständigheter, herr talman,
som gör att utskottsmajoriteten
avstyrker motionerna och anser att vi
bör avvakta de nya reglernas tillämpning
i praktiken. Därmed har ju frågan
inte definitivt avsågats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tar kammarens tid
ytterligare i anspråk därför att jag tycker
att den fråga vi nu behandlar är
mycket viktig.

Herr Brandt säger att det behövs en
undersökning. Ja, det är just en sådan
som vi reservanter vill ha. Att avvakta
utvecklingen tycker vi inte är till fyllest,
utan vi anser att saken skall undersökas,
eftersom ett antal länder i Europa
och annorstädes redan tillämpar betydligt
liberalare system än vi. Jag kan
inte förstå varför vi i Sverige skall ha
hårdare bestämmelser än man har i ett
flertal andra länder.

Som exempel kan anföras Frankrike
och Nederländerna, där man har fullständig
skattebefrielse för vinster på
utländska filialer och dotterbolag. Även
i Belgien tillämpas ett liberalare system
än vårt liksom i Kanada och Förenta
staterna m. fl. länder. Som herr Börjesson
i Falköping nämnde gav flera utvecklingsländer
vissa skattelättnader
för företag som investerar i ifrågavarande
länder.

Mot denna bakgrund borde vara naturligt
att vi, som många gånger förhäver
oss och talar om nödvändigheten av

Onsdagen den 30

att skapa bättre betingelser för u-länderna,
verkligen tillämpar liberala metoder,
när vi bar möjligheter att vidtaga
praktiska åtgärder som också ger
vissa bestämda fördelar för svenskt näringsliv.
Det gäller att ta vara på den
favör som u-landet ger företaget och
inte indirekt straffa u-landet genom att
beskatta det svenska företaget därför att
u-landet ger en skattelättnad. Det är ett
orimligt system, och jag tycker inte att
vi kan vänta med att genomföra en ordentlig
undersökning på området. Det
kommer ändå att dröja, som jag tidigare
sagt, avsevärd tid innan vi kan få till
stånd dubbelbeskattningsavtal med
många av utvecklingsländerna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det är vissa saker vi
är ense om och vissa saker vi är oense
om, t. ex. risken för skatteflykt. Det
har tidigare sagts här att man måste se
till att skatteflykt inte kan ske. Därom
är vi fullt eniga allesamman. Jag vill
emellertid slå fast en sak, nämligen att
i de u-länder med vilka vi har dubbelbeskattningsavtal
har vi för närvarande
ett bättre läge än i de u-länder där vi
inte lyckats få dylika avtal. Det är obestridligt
att de länder med vilka vi inte
kunnat få till stånd dubbelbeskattningsavtal
förmodligen har den största nyttan
av ett stöd. Därför, herr talman, kan
jag inte finna det orimligt att man försöker
forcera denna fråga. Vi skall inte
bara vänta utan vi bör införa sådana
regler, att man inte hindrar investeringarna
just i dessa länder. Det är troligen
här fråga om de länder där det är mest
angeläget att investera och där man
inte kommit så långt att man hunnit gå
den diplomatiska vägen och få till stånd
de dubbelbeskattningsavtal vi skulle vilja
ha.

Därför, herr talman, vidhåller jag mitt
tidigare yrkande.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill försäkra herr

november 1966 Nr 35 61

Internationella skattefrågor

Brandt och övriga kammarledamöter,
att jag absolut inte vill stödja en ordning
som skulle möjliggöra skatteflykt.
Min uppfattning är närmast — och jag
tror att reservanterna delar den helt
— att vi bör hjälpa u-ländernas folk.
Jag tycker att det är både rimligt och
skäligt att begära en sådan utredning
som vi vill ha.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Tillåt mig, herr talman,
att med anledning av att man här räknat
upp länder med särskilt förmånliga
skattebestämmelser, säga att vi har dubbelbeskattningsavtal
med bl. a. Brasilien,
Filippinerna och Pakistan. Det är
inte vårt fel att vi inte har avtal med
alla länder. Vi är dock beredda att ingå
dubbelbeskattningsavtal med alla länder
och i den mån vi lyckas därmed — man
arbetar ju på det — försvinner detta
problem. Det finns ingen anledning att
i avvaktan på dessa avtal vidtaga åtgärder
som kan utnyttjas till skatteflykt.
Vi vill inte medverka därtill, men vi
är givetvis beredda fortsätta med att
bygga ut systemet med dubbelbeskattningsavtal.

Det kan inte vara riktigt att beteckna
nuvarande ordning som straffskatt på
de svenska företagen. Vad vi vill förhindra
— samtidigt som vi väntar och
arbetar på dubbelbeskattningsavtal—är
att det ges möjligheter till skatteflykt.

Herr LOTHIG1US (h):

Herr talman! De andra ärade reservanterna
har här talat om att man absolut
inte vill förorda ett system som ger
möjligheter till skatteflykt. Det är helt
i enlighet med min uppfattning, men
när det gäller ett system med så påvisbara
fördelar som det vi vill ha anser
jag att man skall forcera fram dess genomförande
i stället för att tala om möjligheter
till skatteflykt.

Sedan skulle jag vilja fråga herr
Brandt: När ratificerades dubbelbe -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Meddelande ang. plena

skattningsavtalet med Brasilien? Vad
jag vet är det inte gjort.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Enligt upplysningar jag
fått ratificerades det i går.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tackar herr Brandt
för upplysningen. Jag var en dag efter
i de uppgifter jag fått.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 54,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Enarsson m. fl.

gärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 95 ja och
84 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§15

Meddelande ang. plena

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt inhämtade uppgifter om bordläggning
av utskottsutlåtanden blir det
icke erforderligt att anordna arbetsplenum
torsdagen den 8 december. Jämte
frågestund och eventuella interpellationssvar
förekommer därför nämnda
dag endast bordläggning och andra
formella ärenden. Sammanträdet börjar
planenligt kl. 10.00.

Kammarens plenum fredagen den 9
december avses skola bli ett bordläggningsplenum
och kommer att taga sin
början kl. 14.00.

§16

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Filippinerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,

nr 58, angående beskattningen av
kostnadsersättning till riksdagsledamot,
och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig hand -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ändrade

räckning beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet; samt

bankoutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av motioner angående förbudet
mot pantsättning av aktier i vissa bolag.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 17

Ändrade grunder för bankernas kreditbedömning Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av motioner angående
ändrade grunder för bankernas kreditbedömning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kan förefalla litet
underligt att jag tar till orda i detta
ärende, då det inte har fogats någon
reservation till utskottets utlåtande och
då det är herr Wedén som är huvudmotionär
i denna kammare. Jag anser
emellertid att både frågan om kreditbedömningen
och frågan om banklagstiftningen
är utomordentligt betydelsefulla.
Motionärerna berör endast en begränsad
del av frågan om kreditbedömningen.
Själv anser jag att frågan om
ändrade grunder för kreditbedömningen
nu är mogen att tas upp i sin helhet.

Utskottet har i detta fall liksom så
ofta annars hänvisat till att en utredning
— kreditinstitututredningen — redan
arbetar med hithörande frågor.

Svenska sparbanksföreningen har ansett
det lämpligt att kreditinstitututredningen
får i uppdrag att ta upp även
dessa spörsmål. Sparbanksföreningen
noterar även att såväl banklagen som i
synnerhet sparbankslagen för närvarande
ger relativt små möjligheter att
tillgodose motionärernas önskemål.

grunder för bankernas kreditbedömning

Sparbanksföreningen framhåller emellertid,
att vid all bedömning av kreditvärdigheten
hänsyn självfallet tas till
såväl företagets materiella tillgångar
som företagsledningens kvalifikationer.

Jag kommer självfallet inte att ställa
något yrkande om bifall till motionen,
eftersom utskottet är enhälligt i sitt
ställningstagande. Men jag skulle vilja
vädja till regeringen att snarast möjligt
ta itu med arbetet för att få en ny banklag
till stånd och för att anpassa kreditbedömningen
till den situation som råder
i dagens samhälle.

Jag vill erinra om att vi i dag har en
högränta, som vi enligt min mening
helt enkelt inte kan fortsätta att ha. Den
höga räntan måste sänkas på ett eller
annat sätt. Dagens högränta motsvaras
på intet sätt av ett ökat risktagande från
kreditinstitutens sida, utan den motiveras
med dess konjunkturstyrande
uppgifter. Jag har tidigare framhållit
att det inte är möjligt att styra konjunkturen
med räntan utan att härvidlag
andra åtgärder måste tillgripas. Jag är
också medveten om att den nuvarande
banklagen och den praxis som bankinspektionen
tillämpar inte motsvarar
de krav som man har rätt att ställa på
en modern banklagstiftning och kreditbedömning.

Att jag nu, herr talman, riktar en
vädjan till regeringen att överse denna
lagstiftning beror på att jag har den
uppfattningen, att alla våra utredningar
arbetar i en sådan takt att det i regel
förhindrar en lämplig anpassning av
vår ekonomiska lagstiftning till dagens
samhälle. Och det finns anledning att
försöka lösa detta problem nu.

Låt mig också, herr talman, säga att
jag förväntar att de myndigheter som
har att bestämma räntan snarast möjligt
sänker den låt oss säga med ett par
procent; eu sådan åtgärd behöver inte
inverka på möjligheterna att göra den
kreditbedömning som föreslås i motionen.
Det iir ur samhällets synpunkt
nödvändigt att vi får någon ordning på

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål

räntepolitiken i vårt land. Så här kan
det inte fortsätta.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har velat säga detta i förhoppningen
att regeringen skall vidta åtgärder
för att över huvud taget försöka åstadkomma
en annan kreditbedömning och
för att se till att vi får en ny banklagstiftning
som passar i dag och inte i
gången tid.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckt motion
om ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Inte sällan refereras i
pressen ärenden där olika parter tvistar
om vem som skall ha vårdnaden om
ett barn. Det kan vara de naturliga
föräldrarna kontra fosterföräldrar eller
barnets fader kontra dess moder i
en skilsmässosituation. Sådana historier
blottar ofta beklämmande förhållanden,
där de vuxnas känslor och prestige dominerar
och hänsynstagandet till barnet
är minimalt. Av den stora mängd
vårdnadsärenden som handläggs är det
emellertid bara ett ringa antal som på
detta sätt får offentlig belysning —
lyckligtvis, skall man väl säga — men
dessa fall visar ändå de svårigheter vederbörande
myndigheter har att brottas
med vid avgörandet av ett barns framtid.
Det är ekonomiska, juridiska och
psykologiska faktorer man skall ta hänsyn
till. Avgörandet betyder ofta oerhört
mycket för de vuxna som berörs,
men för barnet är beslutet av helt av -

görande betydelse. Man skall ha barnets
bästa som rättesnöre, men vilka faktorer
skall man fästa avseende vid när
man fäller utslaget? År det den ekonomiska
tryggheten eller är det den känslomässiga
tryggheten som är viktigast,
och var finns denna senare att få för
barnet? Var den ekonomiska tryggheten
kan ges är lättare att dokumentera,
åtminstone kortsiktigt.

I den motion som nu behandlas har
fru Holmqvist och jag pläderat för en
utredning om åtgärder som kunde vidtas
för att stärka barnets ställning i
vårdnadsmål genom anlitande av barnpsykologisk
eller barnpsykiatrisk expertis.
Utskottet anser att något sådant
initiativ från riksdagens sida inte behövs.
Utskottet synes dock verifiera att
expertis behöver anlitas vid utredningar
och tycks, om jag uppfattat skrivningen
rätt, mena att så också sker i
tillräcklig grad. I varje fall vill man
inte följa yrkandet i motionen att garantera
föräldrar eller barnavårdsnämnd
rätt att få psykologisk eller
psykiatrisk expertis inkopplad.

Utskottet har visat intresse för sakfrågan.
Detta är bevisat, bl. a. genom
det omfattande remissförfarande som
utskottet har utnyttjat. Jag är tacksam
för detta, i synnerhet som det finns
många intressanta synpunkter i de olika
remissvaren. Jag skall tillåta mig att
plocka litet ur dessa svar.

Socialstyrelsen säger, att man för närvarande
gör vad som står i mänsklig
makt, men uppenbarligen tycker socialstyrelsen
ändå att man bör göra mera.
Socialstyrelsen anför t. o. m. att den
ekonomiska faktorn kan bli avgörande,
om man gör en utredning, eftersom
kostnaderna för expertutredningar skall
betalas av någondera parten. Socialstyrelsen
ifrågasätter om inte statsverket
borde stå för kostnaderna. Likaså
tar man upp tanken på att ge barnet
en god man att föra dess talan. Man
förlitar sig ändå på domstolarna, och
man förutsätter att dessa som man säger

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

skall tillgodogöra sig forskningsresultaten
på det barnpsykologiska fältet.
Jag vill inte på något sätt göra gällande
att domstolarna är likgiltiga för utvecklingen
härvidlag, men de har väl ändå
inte behövlig utbildning och direkt erfarenhet
av detta arbete.

Häradshövdingeföreningen säger för
övrigt i sitt svar bl. a. »att verklig specialutbildning
på det aktuella gebitet
icke är vare sig möjlig eller önskvärd
hos domare eller partsombud. Expertisen
bör införas i rättegången på annat
sätt, främst genom sakkunnigutlåtanden
och vittnesmål».

Till sist uppmärksammar socialstyrelsen
de fall där föräldrarna är överens
men där det de avtalar ändå kan
vara uppenbart stridande mot barnets
bästa och där JO rekommenderat domstolarna
att regelmässigt genom barnavårdsnämnd
undersöka om utredning
bör ske. Det är alltså en sak att lägga
märke till.

Jag vill påstå att medicinalstyrelsen
går långt i sin välvilja till yrkandet
i motionen. I dess remissvar heter det:
»För uppnående av den på längre sikt
för barnet bästa lösningen i en skilsmässosituation
är det ytterligt önskvärt
att domstolarna i de vårdnadsmål, som
kommer under deras handläggning, tillkallar
barnpsvkologisk och barnpsykiatrisk
expertis för bedömande av barnet
och dess hela situation. Även om det
i dagens läge råder brist på sådan
expertis torde de barnpsykiatriska lasarettsklinikerna
numera kunna lämna
erforderlig medverkan.»

Detta var en del av vad medicinalstyrelsen
har anfört.

Häradshövdingeföreningen säger, att
det redan nu görs utredningar, att det
inte finns resurser för flera utredningar
och att andra faktorer är viktiga. Ja.
visst är andra faktorer viktiga, men det
är just dessa andra faktorer som man
tidigare betonat så mycket, och nu vill
vi föra fram ytterligare eu.

Advokatsamfundet säger att dessa ut -

Ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål

redningar tar för lång tid. Det säger
även att begäran om utredning kan
vara »ur saklig synpunkt mer eller
mindre omotiverad och tillkommen närmast
i syfte att trakassera motparten
och fördröja avgörandet». Till detta
vill jag säga att det just i sådana spända
och känsloladdade situationer måste
vara mycket välgörande för saken och
barnet, om kontakt kan etableras med
folk, som inte bara har stor erfarenhet
av att möta labila personer och folk i
affekt utan också kan hjälpa dem igenom
en sådan situation. En utredning
med sådan expertis inkopplad kan faktiskt
samtidigt vara någonting av en
behandling. Tidsutdräkten är välmotiverad,
om man ser saken på det sättet.
Vi skall ha klart för oss att icke så få
patienter hos våra psykiatriker, både
vuxna, ungdom och barn, har en skilsmässosituation
i bakgrunden.

Varför har man förresten inte i detta
omfattande remissförfarande hört någon
psykologisk och psykiatrisk expertis
som remissmyndighet? Att för närvarande
ett mycket litet antal fall får
kontakt med experter under utredningens
gång och inför avgörandet i domstolarna
framgår av stockholmssiffrorna.
Ännu färre tycks dessa fall vara på
andra håll. Detta framgår av den reflexion
som göres i remissutlåtandet
från Stockholms barnavårdsnämnd där
man säger att det behövs kvalificerade
utredare i central position i länen för
att hjälpa barnavårdsnämnderna att bedöma,
om expertutredning behövs eller
ej. Det tyder på att man har ringa erfarenhet
av att ta i anspråk sådant biträde
vid sina utredningar.

Om endast eu part begär en sådan
utredning ställer sig stadsdomarföreningen
tveksam. Det är givetvis bättre
om det inte blir någon partsinlaga, men
i tvistiga fall behövs all expertis. Har
man erfarenhet t. ex. från en barnavårdsnämd
vet man hur beklämmande
partsinlagorna är. Det är beskyllningar
och motbeskyllningar, det är intyg från

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Effektivisering av rättsvården

släkt och grannar som inte alltid bär
vederhäftighetens prägel.

Av remissvaren framgår att juristerna
i stort sett tycker att förhållandena är
bra som de är och att allt fungerar väl.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Det tycks inte heller socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen göra av deras yttranden
att döma.

När nu resurserna ökar och insikten
om betydelsen av större allsidighet i
utredningarna likaså ökar utgår jag
från att frågan inte är slutligt avgjord
med det beslut som kommer att fattas
i dag.

I detta anförande instämde fru Thunvall
(s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§19

Effektivisering av rättsvården

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av väckta motioner
om effektivisering av rättsvården.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 565 i första
kammaren av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. samt nr 694 i andra kammaren av
herrar Svensson i Va och Gustafsson i
Stenkyrka. I motionerna, vilka var likalvdande,
hemställdes att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag om erforderliga
lagstiftningsåtgärder och resurser
för rättsvårdens effektiva upprätthållande.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 565 och II: 694, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson, Arvidson, Schött,
Svensson i Vä och Oskarson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:565 och 11:694, hos
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
under parlamentarisk medverkan rörande
åtgärder för att utan avkall på humanitetens
krav effektivisera rättsvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Redan vid denna riksdags
början väcktes den motion som
ligger till grund för här föreliggande
utlåtande. I denna motion liksom i den
vid utlåtandet fogade reservationen —
jag har för övrigt undertecknat både
motionen och reservationen — tas frågan
om en effektivisering av rättsvården
upp. Man föreslår en utredning rörande
åtgärder för att utan avkall på
humanitetens krav effektivisera rättsvården.

I motionen erinras om att brottsligheten
under de senaste 20 åren har visat
en ständig ökning, att uppklaringsprocenten
för brott är oroväckande låg
samt att strävandena att återinpassa
brottslingarna i samhället har rönt föga
framgång. När man av tillgänglig statistik
erfar att antalet anmälda brott
mot brottsbalken har ökat så att de nu
uppgår till mer än 390 000 om året, varav
hela 70 procent beräknas bli ouppklarade,
blir man allvarligt bekymrad.

Samtidigt kan man konstatera, att
statsmakterna ingalunda har suttit med
armarna i kors när det gällt att försöka
bemästra detta problem. De har sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad
på dessa förhållanden. På skilda områden
inom rättsvården har ett omfattande
arbete bedrivits, särskilt när det gäller
ungdomsbrottsligheten.

Möjligheterna till kriminalvård i frihet
har sålunda väsentligt ökats dels
på grund av brottsbalkens påföljdssystem,
dels på grund av de nya reglerna
om villkorlig frigivning. Verkningarna

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

av dessa och andra åtgärder kan man
ännu inte överblicka.

Under senaste tid har man emellertid
iakttagit en mindre minskning av
beläggningen vid fångvårdsanstalterna.
Huruvida man skall tolka detta som en
minskning av brottsligheten ställer jag
mig dock för min del ganska tveksam
inför. Man kanske med större rätt kan
beteckna läget så, att det endast är fråga
om en tillfällig avmattning i ökningen
av brottsligheten. En av orsakerna
till den minskade beläggningen vid
fångvårdsanstalterna är sannolikt den
ökade kriminalvården i frihet.

Det har också påpekats från det håll,
där man vill dra rätt stora växlar på
denna minskade beläggning av klientelet
vid fångvårdsanstalterna, att i all
synnerhet antalet bilstölder under den
senaste tiden avsevärt gått ned. Men det
är enligt min mening inte så säkert att
respekten för andras egendom har ökat
just när det gäller bilarna. Det finns
nämligen i dag en del faktorer som bidrar
till att denna art av brottslighet
har minskat.

Vi har i dag ganska effektiva rattlås,
som försvårar möjligheterna att stjäla
bilar. Man kan också konstatera att
många av de presumtiva billånania numera
har egen bil och alltså inte behöver
låna hela bilen utan i stället föredrar
att plocka ut reservdelar till sin
egen »kärra». Fastän jag inte har någon
statistik till hands tycker jag mig
ha ett intryck av att brottsligheten på
detta område ingalunda har avtagit.

En iakttagelse som också är ägnad
att inge oro är att de grövre våldsbrotten
har ökat. Det är kusligt att man
måste konstatera att hotet till liv och
lem på så sätt har ökat för den fredlige
samhällsmedborgaren. Ungdomsbrottsligheten
utgör utan tvekan det mest allvarliga
kriminalproblemet. Fostran i
hem och fostran i skola har givetvis en
mycket stor betydelse när det gäller att
påverka detta slag av brottslighet. Barnavårdsnämndernas
verksamhet är gi -

Effektivisering av rättsvården

vetvis också av mycket stor betydelse
i detta sammanhang, och ökade befogenheter
och resurser för barnavårdsnämnderna
framstår därför som synnerligen
önskvärda.

Ett annat av problemen inom rättsvårdens
område utgör återfallsbrottsligheten.
Man får ett bestämt intryck av
att återfallsbrottsligheten i stigande
grad svarar för den totala brottsligheten.
Detta förhållande gör det angeläget
att vi ägnar ökad uppmärksamhet åt
återfallsklientelet. Bland dessa människor
finns det många som till sin sinnesbeskaffenhet
avviker från det normala
utan att det dock finns förutsättningar
för att överlämna dessa olyckliga människor
till sluten psykiatrisk vård. Det
finns för dessa olyckliga människor
inga verksamma behandlingsmetoder.
Trots försök med såväl kriminalvård i
frihet som upprepad
återfaller många av dem gång på gång
i brott. Oftast är dessa brott av grov
beskaffenhet.

Såväl motionärerna som reservanterna
är fullt på det klara med att många
svårlösta problem uppkommer vid ett
försök att utan avkall på humanitetens
krav effektivisera rättsvården och skyddet
för samhällsmedborgarna till liv
och egendom.

Herr talman! När man läser utskottets
utlåtande, finner man, att utskottet
och reservanterna är ense så gott
som hela vägen ända fram till slutet, alltså
till kravet på en utredning. Utskottet
förutsätter å sin sida att Kungl. Maj :t
följer frågan och vidtar erforderliga åtgärder
och kan därför icke tillstyrka
kravet på eu utredning. Reservanterna
däremot anser i likhet med motionärerna
att en översyn av de olika utredningsförslag
som har framlagts under
de senaste årens arbete på ifrågavarande
områden vore önskvärd. Med hänsyn
till begränsningen i samhällets resurser
måste en viss prioritering ske mellan
olika i och för sig önskvärda och angelägna
åtgärder. Vi har i det fallet lik -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1900

Effektivisering av rättsvården

.som i så många andra inte ekonomisk
möjlighet att få allt det vi önskar. Även
nja uppslag bör i en utredning av den
art som vi har begärt kunna prövas.

Differensen mellan å ena sidan vad
överståthållarämbetet, länsstyrelserna
och rikspolisstyrelsen begärde i fråga
om ökat antal befattningshavare och å
andra sidan vad som föreslogs i statsverkspropositionen
och som bifölls av
riksdagen är så stor att man får intrycket
att det föreligger en skillnad i värderingarna
av hela problemläget. Reservanterna
menar att en utredning
skulle kunna komma fram till gemensamma
utgångspunkter som kunde läggas
till grund för problemets lösning.
Avslutningsvis framhåller vi, att utredningen
bör »kunna ge underlag åt förslag
till sådan förstärkning av barnavårdsnämnds-,
åklagar- och domstolsorganisationen,
som kan möjliggöra
snabbare handläggning av ärenden och
mål och därigenom för den brottslige
påtagligare och mera effektivt verkande
åtgärder», d. v. s. att en brottsling
kan få sin dom medan han ännu kommer
ihåg brottet.

Vi vill emellertid allra sist mycket
starkt understrjka att en sådan utredning
inte får föranleda försening av åtgärder
som redan nu framstår såsom
både klart erforderliga och mjrcket
brådskande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Låt mig först säga att
jag i stort kan instämma i allt vad herr
Svensson i Vä bär sagt, men tillåt mig
ändå att knyta vissa reflexioner till den
fråga vi här behandlar.

I vårt samhälle har vi bestämda
grundläggande värderingar om personlig
integritet, personligt ägande och
personlig trygghet, och dessa utgör
grundvalarna för de värden som vi alla
betraktar som omistliga. Om män -

niskorna inte går säkra till liv och
egendom och om samhället inte har
förmåga till insatser som tillfredsställer
medborgarnas krav härvidlag är läget
allvarligt. Vi har nog anledning att
fråga oss hur läget är i dag i vårt land.

Vi måste konstatera att brottsutvecklingen
är mycket oroande i Sverige.
Vi skall också erkänna att svårigheterna
att angripa dessa problem är mycket
stora. Jag vill framhålla, vilket jag
gjort tidigare i hithörande frågor, att
vi rör oss på osäker mark. De krafter
som konstituerar och utlöser brottslig
aktivitet vet vi finns, men varför dessa
krafter hos vissa människor är så starka
att de tar överhanden vet vi mycket
litet om. Inte heller har vi några säkra
tecken på hur straffrättsliga påföljder
inverkar på människors handlingsvanor.
Vi måste vara överens om att vi
alla är sökande i vår strävan att finna
vägar och medel att förebygga en
brottslig utveckling och att avbryta en
sådan där den har kommit till uttryck.

Vi har dock bestämda riktmärken att
gå efter i detta svåra arbete och om
dem finns det inte heller, såvitt jag
vet, några delade meningar. Strävan
och målet skall vara att söka återanpassa
i vårt samhälle, som laglydig och
samhällsnyttig medborgare, den som
blivit brottsligt belastad. Vi har också
höga och bestämda krav när det gäller
att slå vakt om humaniteten vid behandlingen
av brottslingar, både vid anstaltsvistelse
och vid kriminalvård i frihet.
Rättssamhället som sådant har också
en bestämd skyldighet att tillgodose
och så långt möjligt säkerställa de laglydiga
medborgarnas berättigade krav
på rättssäkerhet och trygghet till liv
och ägodelar. Detta är en primär uppgift
som vi aldrig får tappa ur sikte då
vi diskuterar de problem vi behandlar
i dag.

Utvecklingen på brottets område är
skrämmande. Framför allt är det två
tendenser som inger stor oro. Herr
Svensson i Va har nämnt om dem tidi -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

gare, ocli jag vill bär med några ord
ytterligare beröra dem. Den ena är att
brottsligheten tränger längre och längre
ned i åldrarna. Ungdomarnas andel
av totalsumman brott under 1960-talet
ligger på 42 å 43 procent. Observera
att detta gäller ungdomar mellan 15
och 21 år samt de registrerade brotten.
Går vi ännu längre ned i åldrarna,
till 14-årsåldern — som tyvärr är den
årsklass som är hårdast belastad —
finner vi att över 3 procent av dessa
ungdomar gör sig skyldiga till brottslig
handling.

Den andra allvarliga tendensen i utvecklingen
är att våldsbrotten — misshandel,
rån och mord — blir allt brutalare,
förutom att de ökar i antal. Under
perioden mars—oktober i år begicks
878 rån mot 783 under samma tid
föregående år. Detta är en ökning med
inte mindre än 12 procent. Även totalt
ökade antalet anmälda brott under angivna
tid i förhållande till 1965, nämligen
från 316 622 till 318 476, alltså en
ökning med 1 854.

Vad som dessutom är allvarligt ur
rättssäkerhetssynpunkt är att endast
cirka 30 procent av alla anmälda brott
blir uppklarade. Resten förblir olösta.
En brottsling har alltså enligt en sannolikhetsberäkning
— som han säkerligen
också gör — två tredjedels chans
att klara sig från upptäckt och därigenom
undgå påföljd för begången brottslig
gärning. Detta kan icke vara tillfredsställande.

Som tidigare sagts utgör ungdomsbrottsligheten
ett allvarligt problem.
Ett annat allvarligt inslag är att återfallsbrottsligheten
ökar i allt snabbare
takt i förhållande till förstagångsbrotten
och för varje år utgör en större procent
av det totala antalet brottsfall. Enligt
Statistisk årsbok 1965 ökade antalet
förstagångsbrottslingar, antecknade i
kriminalrcgistret och ådömda påföljd,
från 6 491 år 1954 till 9 765 år 1963.
Det är eu total ökning med 3 274 eller
51 procent.

Effektivisering av rättsvården

Men återfallsbrottslingarna, d. v. s.
sådana som tidigare varit dömda tre
eller flera gånger, ökade från 2 763 till
5 627, alltså en ökning med inte mindre
än 104 procent. Det är därför angeläget
att återfallsklientelet ägnas den allra
största uppmärksamhet, när vi söker
tillgodose allmänhetens rättssäkerhet.

Någon behandlingsmetod som visat
på verkliga förbättringar av detta svåra
klientel har ännu inte kommit fram.
Trots upprepade anstaltsvistelser och
kriminalvård i frihet har vi en alltför
hög återfallsprocent bland dessa människor,
vilkas sinnesbeskaffenhet -— såsom
tidigare nämnts — inte är av det
slag att de behöver tas om hand för
psykiatrisk vård. Om det förhåller sig
så att ett mindre antal hårt brottsbelastade
människor begår ett förhållandevis
stort antal brott, framför allt om
det dessutom är fråga om svåra brott,
t. ex. mord och misshandel, är det angeläget
att omhändertagandet av detta
klientel sker på sådant sättt att vi sä
långt detta är möjligt hindrar vederbörande
från fortsatt brottslig verksamhet.
Det är mot den bakgrunden som vi
reservanter i väntan på bättre behandlingsmetoder
för sådana kriminalfall
ifrågasätter om det inte iir nödvändigt
att omhänderta dessa karriärbrottslingar,
som jag vill kalla dem, med
hjälp av vårt existerande interneringsinstitut.
Detta innebär inte att vi gör
något avkall på humanitetens krav när
det gäller behandlingen av de omhändertagna
— det vill jag starkt understryka.
Vi vill här framhålla det angelägna
i att ett sådant omhändertagande
utformas så att den omhändertagne i så
hög grad som möjligt inom anstalten får
leva ett liv som är likt livet utanför
anstalten. Vidare bör åtgärder vidtas
för att återanpassningen i samhället
icke skall försvåras.

I detta sammanhang skall uppmärksammas
att det här inte är fråga om
något nytt i svensk kriminalvård. Vi
tar redan om hand brottslingar som

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Effektivisering av rättsvården

gjort sig skyldiga till grova brott. Yad
vi ifrågasätter är om vi inte lielt enkelt
är tvingade till en internering i större
omfattning än vad som nu sker. Att sedan
strävan allt fortfarande skall vara
att återinpassa den felande i vårt samhälle
är för mig och övriga reservanter
så naturligt att det knappast skulle behöva
framhållas. Yi anser dock att det
skall ske inom en ram där laglydiga
medborgares skydd till liv och egendom
i största möjliga utsträckning tillgodoses.

Herr talman! Den registrerade brottsligheten
har under 1950-talet och 1960-talet mer än fördubblats. Enligt min
mening är det orealistiskt att uppfatta
detta som ett statistiskt fenomen utan
verklighetsgrund, såsom i viss mån görs
på något håll. Man gör nog klokast i att
utgå från att ökningen av den registrerade
brottsligheten tyvärr motsvaras av
en reell ökning av den totala brottsligheten.

Vi anser att läget är så allvarligt
att vi inte kan nöja oss med att, som
utskottsmajoriteten har gjort, hänvisa
till pågående utredningar och ytterligare
erfarenheter av den nya brottsbalken.
Vi vill att en parlamentarisk
utredning skall granska lämpliga åtgärder
genom vilka man utan avkall på humanitetens
krav kan effektivisera rättsvården.
Den parlamentariska utredningen
skulle åstadkomma en översyn
av de olika utredningar som gjorts under
de senaste åren på dessa områden
och därvid även pröva nya uppslag. Vi
tror att man på så sätt skulle få ett samlat
grepp om detta stora och mycket
svåra problemkomplex.

■lag vill också påpeka att våra personella
och ekonomiska resurser är begränsade.
Behoven är mycket stora,
inte minst inom barnavårdsnämndernas
och polisens verksamhetsområden. Därför
tror vi att det är nödvändigt att vi
får en prioritering'' av de områden vi
i första hand vill satsa på och som vi
anser vara mest angelägna. Kraven är

så stora att det är svårt för att inte
säga omöjligt att helt tillgodose dem.
Vad vi åstundar är att få ett samlat
grepp på dessa problem.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det hör just inte till det
mest angenäma, men det måste likväl
sägas: Den svenska välfärdsstaten har
misslyckats när det gäller att skydda
medborgarna mot brott och övergrepp.
Helt kan väl detta aldrig lyckas, men
brotten har blivit så råa och så vanliga
att allmänhetens reaktion förefaller
mycket naturlig. Det vore nästan onaturligt
om den utebleve. Man känner
stark oro inför de tendenser till tilltagande
och allt brutalare brottslighet
som dagligen refereras i pressen. Det
har gått mycket långt när under eu
enda dag polismyndigheterna har att
diarieföra cirka t 000 inkomna utredningsfall
avseende brott mot brottsbalken.

Brottsligt beteende är något som angår
hela samhället —• inte bara skola,
kyrka, domstolar och sociala organ. En
brottsling behöver varken vår indignation
eller vår sentimentalitet. Han behöver
framför allt få kunskap om vem
han är och vad han gör —- varken mer
eller mindre. Samhällets reaktion måste
vara både fast och mänsklig, undfallenhet
hör till det sämsta i detta hänseende.

Får den brottslige uppfattningen åt!
kriminalitet på initialstadiet inte är så
farlig utan att det blir antingen åtalseftergift
eller villkorlig dom några gånger
— att det verkligen bränns först när
dessa korrektionsformer passerats — så
är vi i vår beprisade humanitet inne
på vanskliga vägar. Det får inte bli så
att humaniseringen av bestraffningen
och utvidgningen av kriminalvården i
frihet i praktiken leder till det man vill
motverka. Med skärpa måste sägas
ifrån, att det vore en helt missriktad

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

humanitet mot både begynnande och
utbildad kriminalitet, om den brottslige
bibringas uppfattningen att samhället
inte kan ge hederliga medborgare det
skydd detta samhälle skall ge.

Man behöver inte drunkna i statistik
för att bevisa den utveckling av brottsligheten
i vårt land som tidigare redovisats
här. Det räcker med att ställa
motsvarande siffor för exempelvis åren
1945 och 1964 mot varandra. Dessa siffror
talar sitt tydliga språk.

Från polishåll har under årens lopp
vid skilda tillfällen framhållits det allvarliga
i situationen — den har betecknats
som helt enkelt skrämmande.
Rikspolischefen sade i fjol att »tusentals
av polisen kända, för brott misstänkta
personer för närvarande går omkring
i ostörd frihet, därför att polisen
inte hinner med arbetet». Och rikspolischefen
frågar: »Kan ett rättssamhälle
som vårt acceptera att grova brott
preskriberas innan polisen hinner utreda
dem? Vad tjänar det då till med en
högt stående rättvisa i övrigt, med modern
lagstiftning och kvalificerade åklagare
och domare?»

Jag tror att rikspolischefens ord alltfort
är adekvata och måste då säga:
Det är riksdagen och främst regeringen
som har ansvaret för att polisen nu inte
besitter erforderliga resurser och likaså
ansvaret för att den laglydiga allmänhetens
rättslöshet blir värre och värre
medan de kriminella elementen kan
agera mera riskfritt. Så kan det inte få
fortsätta. En erforderlig förstärkning
av polisens resurser måste ske. Genom
ett aktivt fältarbete kan många brott
förhindras. Det gäller särskilt inbrott,
rån, misshandel, skadegörelse och inte
minst bilstölder.

Till rättssamhällets grundläggande
uppgifter hör ju att skydda medborgarna
till liv och egendom. Att detta skydd
håller på att tunnas ut vet vi alla. Personer
misshandlas — ofta sådana som
är helt skyddslösa — ofredas och vågar
knappt gå ut efter mörkrets inbrott

Effektivisering av rättsvården

inom vissa stadsdelar här i Stockholm,
inte åka spårvagn eller tunnelbana, säger
man på polishåll. Kan inte samhället
klara den rent polisiära uppgiften, så
råkar rättssäkerheten i allvarlig fara.
Är det vidare så att bristen på planmässig
forskning, kliniska studier och behandlingsundersökningar
hämmar utvecklingen
av en på vetenskapliga
forskningsresultat uppbyggd behandlingsverksamhet
på vitala vårdområden
— ja, då är det verkligen hög tid att avhjälpa
bristen.

I detta sammanhang kan man inte
låta bli att peka på brottens katastrofalt
låga uppklaringsprocent. År 1964 var
antalet brott mot brottsbalken 334 000
och i fjol 393 660. Det beräknas att 70—
SO procent av alla tillgrepp inte klaras
upp. Av alla bilstölder blir 90 procent
ouppklarade. Cykeltjuvarna tycks ha
gyllene tider just nu, tv bara en procent
åker fast, de andra åker cykel. Om lagen
på detta sätt sätts ur funktion, hur
tror man då att en mot kriminalitet
böjd ung människa skall få respekt för
lagen? När man från en stad i södra
Sverige mer som ett kuriosum redovisar
att unga människor ett år skjutit sönder
7 500 lampor i staden och att parkbänkar
förstörts till ett värde av 5 000
kronor, är dessa dumheter betydligt
allvarligare än vanligt pojkaktigt okynne
och bör behandlas därefter. Utskottet
och reservanterna skils inte i åsikten
om att den nuvarande brottsutvecklingen
är ägnad att inge allvarliga bekymmer.
Vi är eniga om att ett primärkrav
är att ordningen upprätthålles
och att medborgarnas skydd mot våld
och brott inte eftersättes.

Frågan är vad som med hänsyn till
dagens läge och skeende bör göras nu.

Låt mig säga här att det nu pågår en
stort upplagd undersökning om ungdomsbrottslighetens
orsaker. Där arbetar
för närvarande experter på kriminologi,
psykiatri, psykologi, sociologi
och .statistik. Vi har en utredning som
arbetar med frågan om varifrån ung -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Effektivisering av rättsvården

domsbrottslingarna kommer. Vidare
har betänkandet »Aktion mot ungdomsbrott»
remissbehandlats och man bearbetar
nu materialet i justitiedepartementet.

»Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna»
är ett annat betänkande
som nu behandlas i Kungl. Maj :ts
kansli.

Vi har dessutom SOU 1966: 43 som
bl. a. upptar frågan om hur man skall
bistå ungdom som löper fara att utvecklas
i asocial riktning.

Det finns något som heter »Samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten».
Detta organ skall följa
brottslighetsutvecklingen och resultaten
av de åtgärder som samhället vidtar
mot lagöverträdare.

Justitieombudsmannen har även hos
Kungl. Maj:t begärt en utredning om
hur man i största möjliga utsträckning
skall undanröja förefintliga orsaker till
rymningar från anstalter.

Herr talman! Jag har med hänsyn till
vad som pågår och som kan väntas bli
resultatet därav haft mycket svårt alt
se vad man faktiskt skulle kunna vinna
genom en ny utredning, tv det är om
detta sista som voteringen kommer att
stå. Det är möjligt att en ny utredning
under parlamentarisk medverkan kan
åstadkomma en hel del, men ingen väntar
väl av en sådan några blixtlösningar.
Ett sådant arbete kommer att ta lång
tid. Sedan skall en SOU avfattas, och
ärendet skall ut på remiss och komma
tillbaka till Kungl. Maj:t för slutgiltig
behandling där.

Regeringen bör ha stora möjligheter
att i statsverkspropositionen visa nya
grepp på hela denna allvarliga fråga.
Utredningsmaterial finns nära nog i
överflöd och det bör få bära frukt i
handling. Sker inte det, vidtar inte
Kungl. Maj:t erforderliga åtgärder för
att så långt det är möjligt bemästra denna
ytterligt allvarliga fråga, lär den väl
återkomma.

Jag har velat redovisa skälen till var -

för jag inte förordat eu utredning utan
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har redan betygat hur allvarligt första
lagutskottets majoritet ser på brottssituationens
utveckling under de senare
åren. Jag skall också tillbakavisa de
påståenden som har gjorts här om att
vi skulle ta nonchalant på detta problem.

Vad den växande brottsligheten beror
på vet vi inte. Däremot känner vi
kanske till att det är ett stort antal ungdomar
som framför allt bär skulden till
den ökade brottsfrekvensen. Därvidlag
kan vi bl. a. stödja oss på ett uttalande
av Knut Sveri, professor i kriminologi
i Stockholm, som säger att brottsökningen
i första hand har sin grund i
en stegring av antalet tonåringar som
förövat tillgreppsbrott och att man därför
bara kan åstadkomma ett förbättrat
kriminalitetstillstånd om man finner på
åtgärder som kan förebygga brottslighet
från 10—12-årsåldern uppåt. Man
bör alltså ägna dessa åldersgrupper en
speciell uppmärksamhet liksom ungdomarna
mellan 16 och 17 år, som inrymmer
det största såväl absoluta som relativa
antalet tillgreppsbrottslingar av alla
åldersklasser.

Det viktigaste kriminalvårdsproblemet
är onekligen ungdomsbrottsligheten.
Den har under en följd av år varit
föremål för ett intensivt utredningsarbete.
Herr Gustafsson redogjorde nyss
för de utredningar som pågår och delvis
har avslutats och som remissbehandlas
eller övervägs inom kanslihuset. Ytterligare
kan jag nämna att det finns ett
samarbetsorgan för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
som tillsattes år 1964
och som har till uppgift att fortlöpande
följa brottslighetsutvecklingen och resultaten
av de åtgärder som samhället
vidtar mot lagöverträdare.

Onsdagen den 30 november 1906

Nr 35

En hel del har alltså gjorts under de
senare åren. Jag tycker liksom herr Gustafsson
och utskottsmajoriteten att man,
innan man tillsätter ytterligare en utredning,
bör avvakta resultatet av det
utredningsarbete som pågår eller är föremål
för överväganden inom vederbörande
myndigheter.

Det har nämnts här att en av de viktigaste
förutsättningarna för att vi skall
komma till rätta med situationen är att
polisen får tillräckliga resurser; det är
både utskottsmajoriteten och reservanterna
ense om. Behovet av polisförstärkningar
har av rikspolisstyrelsen i petita
till löpande budgetår uppskattats till
ett så stort antal tjänster som 2 300.
Hur justitiedepartementet bedömde behovet
kanske vi inte vet, men i propositionen
till årets riksdag föreslogs en
uppräkning med endast 400 tjänster. Det
kan väl förmodas att det var på grund
av det statsfinansiella läget man inte
ansåg sig ha råd med flera tjänster.

Vad kan en parlamentarisk utredning
göra för att överbrygga motsättningen
mellan rikspolisstyrelsens behov av polisförstärkningar
och finansministerns
bedömningar av det finansiella läget?
Jag tror inte att vi kommer långt på den
punkten med en sådan. Behovet är klarlagt
och det fordras ingen utredning
för att klargöra det ytterligare. Vi får
i stället avvakta den utbyggnad av polisen
som planenligt skall ske och som
vi hoppas skall bli så stor som möjligt.
Det är i varje fall en fråga som ankommer
på statsutskottet att behandla då
den återkommer till riksdagen.

Den motion som det här gäller har
sänts ut på remiss, bl. a. till rikspolisstyrelsen.
Givetvis är styrelsen bekymrad
över situationen men uttalar att den
finner det helt opåkallat med eu ytterligare
utredning om polisväsendets organisation
och verksamhet.

Även om antalet brott alltjämt ökar,
kan man konstatera att brottslighetskurvan
inte iir lika brant som tidigare. Det
kanske kan vara fråga om en tillfällig

Effektivisering av rättsvården

avmattning, men det är dock en avmattning
som man med tillfredsställelse måste
notera.

Hur brottsligheten fördelar sig mellan
allvarligare och lindrigare brott framgick
ju av herr Oskarsons redogörelse.
Antalet rån har ökat med 12 procent —
en anmärkningsvärt hög siffra — men
å andra sidan har viss annan brottslighet
minskat, bl. a. biltillgreppen som ju
tidigare har oroat oss ganska mycket
här i riksdagen.

I motionen och reservationen för man
också ett resonemang om återfallsbrottsligheten,
och herr Oskarson föreslog
här en ökad användning av interneringsinstitutet.
Jag vill till det bara säga,
att domstolarna redan inom ramen för
gällande lagstiftning har möjlighet att
föreskriva internering i betydligt större
utsträckning än vad som för närvarande
sker och även att utsträcka tiderna för
internering längre än vad man nu enligt
praxis gör.

Det sägs här att man inte skall göra
avkall på humanitetens krav, och i reservationen
framhålls att det är angeläget
att utforma institutets internering
så, »att den omhändertagne får leva ett
liv som i så hög grad som möjligt liknar
livet utanför anstalten ...». Detta låter
faktiskt som en utopi med tanke på att
anstalter som skall lämpa sig för internering
måste vara i hög grad rvmningssäkra.
Humanitära synpunkter kan
knappast tillgodoses inom sådana anstalter.

Man får väl ändå tänka på att de
grova brotten utgör en obetydlig procent
av det stora antalet brott, som ju
håller sig omkring 390 000 om året, enligt
Statistisk årsbok. Det skulle röra
sig om 5 600 brott begångna av återfallsförbrytare.
Man får väl i någon mån
också se dessa siffror mot bakgrund
av de uppgifter som jag nyss lämnat,
nämligen att den stora ökningen av
brott var orsakad av en stigande ungdomsbrottslighet.
Man skall kanske därför
inte i första hand tillgripa sådana

3* — Andra hammarens protokoll 1066. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Effektivisering av rättsvården

åtgärder som uppenbarligen måste verka
inhumana, t. ex. att använda interneringsinstitutet
i större utsträckning än
vad man för närvarande gör.

Såsom framhålls av kriminalvårdsstyrelsen
i dess remissutlåtande, finns
det dessutom inget belägg för antagandet
att den humanisering av straffen,
som har genomförts under senare år,
skulle vara orsak till ökad brottslighet.
Det är rena gissningar man ger sig in
på, om man gör gällande något sådant.

Frågan om brott som begås av anstaltsrymlingar
är naturligtvis mycket
svår att bemästra, särskilt som man inte
riktigt har kunnat komma till rätta med
problemet rymningssäker anstalt. Det
kostas ju varje år på åtskilligt på ombyggnads-
och förstärkningsarbeten i
syfte att förhindra rymningar från anstalterna,
men ännu har man väl inte
lyckats komma fram till absolut rymningsfria
anstalter. Vi åstadkommer ju
år för år en förbättring av vårt fängelsebestånd
och tar därvid hänsyn till
rymningsriskerna.

Det har sagts att våra resurser är begränsade
och våra behov på detta område
stora. Allt detta kan jag hålla med
om. Jag tror emellertid att reservanterna
hyser en övertro på en parlamentarisk
utrednings möjligheter att lösa
dessa problem. Vi måste avvakta de pågående
utredningarna och resultatet av
de åtgärder som redan har vidtagits och
de åtgärder som förbereds. Utskottets
majoritet har inte ansett att det finns
någonting att vinna med en parlamentarisk
utredning, som skulle göra en
översyn av sittande och företagna utredningar.
Utskottsmajoriteten har därför
intagit en negativ hållning till motionsyrkandena.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Vi är tydligen överens
om det allvarliga läget vad gäller brottslighetens
utveckling, så den saken behö -

ver vi inte orda mer om. Fru Gärde Widemar
var orolig för ökningen av ungdomsbrottsligheten,
men jag fick den
uppfattningen att hon, när hon hänvisade
till professor Sveris undersökningar,
ville göra gällande att brottsligheten
inom andra åldersgrupper inte hade
ökat. Det är tyvärr just vad den gjort.
Jag kan inte underlåta att peka på ett
par siffror. Brottsligheten i åldersgruppen
21—24 år har från år 1954 ökat
från 600 fall per hundratusen till 904,
d. v. s. en ökning med 50 procent.
Brottsligheten i åldrarna upp till 29 år
liar ökat från 472 till 601. Ökningen
inom dessa åldersgrupper, som ofta inrymmer
de svåraste brottslingarna, är
alltså mycket allvarlig.

Det är visserligen riktigt som det har
sagts att det varit en viss avmattning i
brottsligheten. Men även 1959—1960
hade vi en sådan avmattning, men den
visade sig tyvärr vara mycket temporär
och den har inte på något sätt ändrat
utvecklingen i stort. Det är därför
farligt att tro att den nu iakttagna
minskningen skulle vara ett tecken på
en bestående avmattning i vår brottslighetsutveckling.

Fru Gärde Widemar säger, att förhållandena
inom en anstalt aldrig kan bli
desamma som ute i det vanliga livet. Det
är självklart att detta inte är möjligt.
Vad vi önskar är att man i största möjliga
utsträckning bör sträva efter att få
fram ett anstaltsliv som så mycket som
möjligt liknar livet utanför anstalten.
Men alla åtgärder vi vidtager måste vägas
mot våra skyldigheter att tillgodose
de laglydiga medborgarnas krav på
skydd och trygghet. Dessa skall kunna
röra sig fritt vare sig det är mörkt eller
ljust och vare sig de befinner sig i en
storstad eller ute på landsbygden. De
laglydiga medborgarna skall inte behöva
löpa risker därför att det finns människor
som begår brott efter brott —
statistiken över återfallsbrottsligheten
visar att den gruppen är mycket stor
—• går fritt omkring i samhället. Man

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

kan inte se så ensidigt på detta problem,
att man bara konstaterar att det är
omöjligt att få någon bättring till stånd
därför att det inte går att göra det lika
drägligt inom anstalten som ute i det
fria livet. Vi måste väga dessa avigsidor
mot vad vi vinner i form av ökad rättstrygghet
genom att få ett ökat omhändertagande
av återfallsförbrytare till
stånd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag åberopade professor
Sveri och sade att ökningen av ungdomsbrottsligheten
i första hand har
berott på en ökning av brottsligheten
hos de yngsta tonårsgrupperna och att
kurvan är mindre brant, d. v. s. att ökningen
är mindre, för övriga åldersgrupper.

Då det gäller strävandena att skapa
ett anstaltsliv som i möjligaste män påminner
om livet utanför anstalten måste
jag säga att min fantasi inte räcker
till för att jag skall kunna föreställa
mig hur en sådan anstalt skulle se ut.
Jag måste be herr Oskarson konkretisera
sina önskemål om en sådan anstalt,
som dessutom skall vara av den arten
att den tillgodoser kravet på att vederbörande
skall vara internerad på ett
rymningssäkert sätt.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! .lag vill inte ge mig på
att försöka beskriva hur en sådan anstalt
skulle se ut; det kan jag inte. Vi
har sagt att vi anser att livet på anstalten
i största möjlig utsträckning skall
likna livet utanför anstalten — längre
kan vi inte sträcka oss.

Herr talman! Låt mig sedan säga ett
par ord till herr Gustafsson i Borås.
Vi iir tydligen helt ense på praktiskt
taget alla punkter. Det enda som skiljer
oss åt är frågan om det är lämpligt att
företa en utredning eller inte. Jag tycker
alt just den uppräkning som herr Gustafsson
gjorde av olika utredningar som

Effektivisering av rättsvården

är sysselsatta på detta område talar för
att en samordning vore önskvärd för att,
som vi har sagt, om möjligt få ett samlat
grepp om hela detta svåra problemkomplex.
Denna uppräkning fullstiindigades
av fru Gärde Widemar, vilket
ytterligare, tycker jag, understryker behovet
av att någon verkligen samlar
ihop det material som finns för att ge
en helhetsbild om situationen på detta
område -—• vi är ju alla så angelägna
att komma till rätta med dessa problem.

Det är möjligt att en sådan utredning,
som herr Gustafsson säger, inte är det
allena saliggörande, men jag anser inte
att vi i dagens situation kan nöja oss
med att konstatera hurudant läget är
och sedan hänvisa till pågående utredningar,
utan vi måste visa aktivitet för
att komma till rätta med problemen. Det
har reservanterna ansett att vi bör göra,
och det är detta vi velat åstadkomma
genom det förslag som framförts i reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Oskarson inte kunde ge något konkret
exempel på hur en anstalt av det slag
som reservanterna talar om skulle se ut.
Jag föreslår därför att vi tills vidare
avskriver resonemangen om humanitet
i samband med internering.

Vi är överens om att detta är ett allvarligt
problem och att vi skall göra allt
som står i samhällets förmåga för att
avhjälpa problemen med den ökade
brottsligheten och öka möjligheterna
att klara upp begångna brott. Men vad
som skiljer oss åt är att utskottsmajoriteten
inte tror att vi kommer någon vart
med eu parlamentarisk utredning — de
resurser som står till samhällets förfogande
är redan inkopplade och vi
måste avvakta resultatet därav innan vi
företar oss något vidare.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Nr 35

Onsdagen den 30 november 19G6

Effektivisering av rättsvården

Herr talman! Det är riktigt att herr
Oskarson ocli jag har alldeles samma
uppfattning i sakfrågan. Det är bara
när det gäller utredningsproblemet som
vi har olika uppfattningar. Han har inte
genom sina senaste anföranden kunnat
övertyga mig om att det skulle vara nödvändigt
med en ny utredning. En utrednings
primäruppgift kan väl i alla
fall inte vara den att få ett samlat grepp
på det utredningsmaterial som nu ligger
i departementet. Det vore väl underligt
om inte departementet skulle kunna
klara av det utan att man tillsätter en
särskild utredning som skall samordna.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Utskottets ordförande
betonade i sitt första anförande att utskottet
ingalunda bär tagit lätt på denna
fråga, vilket jag gärna vill instämma
i. Man behöver inte nödvändigtvis ta
lätt på ett ärende därför att man avstyrker
ett motionsyrkande.

Om man gör sig besväret att ta del
av det utlåtande som föreligger, vilket
inte bör ta så lång tid, eftersom det
inte är så digert, finner man nog att
utskottet samlat ett ganska förkrossande
antal argument till stöd för sitt beslut
att inte tillstyrka motionens yrkande.
På s. 7 och 8 finner vi t. ex. en mycket
komprimerad redogörelse för den långa
rad av utredningar, som antingen redan
har verkställts och just nu resulterar
i åtgärder som vidtages, eller fortsatta
utredningar, vilka så småningom kommer
att leda till ytterligare effektiviserande
åtgärder på det administrativa
området och i brottsbekämpande syfte,
utredningar som framlagt betänkanden,
vilka nu antingen remissbehandlas eller
redan har remissbeliandlats och är
föremål för granskning i departementen,
och utredningar som inom kort
väntas komma att framlägga ytterligare
förslag.

Då drar man ganska klart den slutsatsen
att det inte främst är en ny parlamentarisk
utredning som här behövs,

utan att vi behöver få se resultaten av
allt det utredningsarbete som har pågått.
Man brukar ibland säga att om
man vill att ingenting skall ske tillsätter
man en kommitté. Det ligger väl
inte så mycket sanningshalt i detta påstående,
men i detta fall förefaller det
mig verkligen som om det skulle ligga
något däri, även om det naturligtvis
inte varit reservanternas uppsåt.

Om man ser på remissinstansernas
yttranden, finner man att det föreligger
ganska stor enighet om att en utredning
av detta slag inte behövs. Kriminalvårdsstyrelsen
och rikspolisstyrelsen
har klart avstyrkt, bl. a. med den motiveringen
att man nu behöver tid på sig
att se effekten av redan verkställda åtgärder
och för att kunna fortsätta med
pågående utredningsarbete. Riksåklagaren
har också ställt sig ytterligt tveksam
till behovet av en ny utredning.
Man får väl anta att dessa instanser,
inom vilka man verkligen sysslar med
dessa frågor på det praktiska planet,
är kompetenta att bedöma denna sak.

Jag har egentligen ganska svårt att
förstå varför motionärerna inte kunnat
vara till freds med det mycket positiva
utlåtande som utskottet har avgivit. Jag
har en känsla av att man alltför mycket
stirrat sig blind på en önskan att få en
ny utredning till stånd och att man
inte fattat innebörden av allt det positiva
som har skett och håller på att ske
på detta område. Som en röd tråd genom
hela vårt samhälles rättsvårds- och
kriminalvårdspolitik liksom i alla de
utredningar som nu är på gång eller har
avslutat sitt arbete går inte endast omsorgen
om att rättsvården skall tillgodoses
utan också att man skall ta
hänsyn till de humanitära kraven. När
nu reservanterna framhåller att utredningen
skall s\Tfta till att föreslå åtgärder,
som är helt förenliga med humanitetens
krav, är detta väl en så pass
självklar sak, att den knappast hade
behövt framhållas, åtminstone inte av
ansvariga politiker i denna kammare.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 196G

Det verkar nästan som en liten brasklapp
för att skydda sig mot misstankar
som ingen har slungat ut.

Jag är litet fundersam inför herr Oskarsons
reflexioner om hur man skall
förena omsorgen om humaniteten med
ett vidgat interneringsförfarande. Han
kan ändå inte annat än i allmänna
ordalag och i ett vackert önsketänkande
förklara hur man skall kunna förena
dessa två i och för sig ganska oförenliga
ting. Jag undrar, om herr Oskarson
verkligen har satt sig in i vilken allvarlig
sak det är att beröva en människa
friheten. Även om vi måste tillgodose
rättsvården i största möjliga utsträckning,
får detta aldrig ske på ett sätt
som vi inte kan försvara i en humanitär
stat.

Herr talman! Jag har faktiskt inte
något som helst behov av att inför kammaren
förklara varför jag inte anslutit
mig till reservationen. Jag tycker att
den av utskottet anförda argumenteringen
är tillräckligt stark för att klargöra,
att en utredning i enlighet med
reservanternas önskemål inte bara är
obehövlig utan även att den klart skulle
motverka de syften som motionärerna
avsett med sin motion.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Fröken Bergegrcn
ifrågasatte om jag verkligen hade gjort
klart för mig hur allvarligt det är att
beröva en människa friheten. Det har
jag försökt att göra och jag hoppas att
jag även har lyckats därmed. Men jag
har också gjort klart för mig hur allvarligt
det är med alla dessa brott som
begås, alla dessa rån och mord som
blir brutalare och grövre för varje år.
Även här har jag tagit hänsyn till humanitetens
krav. Det är nämligen vår
skyldighet att så långt det är oss möjligt
se till att medborgarna inte behöver
leva i skräck och oro utan att de
kan leva i ett lugnt och rättssäkcrt samhälle.

Effektivisering av rättsvården

Det är inte fråga om att ta till något
nytt eller drastiskt medel, vilket tydligen
föresvävar en del av kammarens
ledamöter, utan frågan gäller var gränsen
skall dragas. Är vi alldeles övertygade
om att gränsen för närvarande
är rätt dragen med hänsyn till kravet
på rättssäkerhet? När vi diskuterar humanitetens
krav får vi inte se problemet
ensidigt. Vår primära uppgift är
dock att skydda medborgarna och deras
egendom.

Vi har konstaterat hur svårt det är
att finna behandlingsmetoder som påverkar
brottslingarna i positiv riktning.
Ännu har vi inte funnit några
sådana metoder. Så länge vi inte har
gjort det är vi tvingade att välja de
vägar som över huvud taget står oss
till buds. Av den anledningen har vi
ansett att man kan diskutera en utökning
av interneringsinstitutet.

Fru Gärde Widemar ville avskriva
frågan om anstalten därför att jag inte
kunde beskriva hur en sådan skall se
ut. Jag hoppas att jag med vad jag nu
har sagt har klargjort hur jag ser på
de humanitära kraven. Jag anser alltså
att vi måste tillgodose dem gentemot
de laglydiga medborgarna i samhället
och inom ramen för medborgarnas
rättssäkerhet tillgodose dem gentemot
kriminalfallen. Längre kan vi inte
sträcka oss. Vi måste skydda samhället
-— det är vår primära uppgift.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Vä begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 41, röstar

Nr 35

Onsdagen den 30 november 19GG

Sabbatsår

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservation
av herr Ferdinand Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Vä begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 59 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Sabbatsår

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av väckta motioner
om sabbatsår.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
I: 14 av herr Dahlén in. fl. samt nr II: 29
av fru Nettelbrandt in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes ge enskilda individer
rätt att under livstiden åtnjuta längre
sammanhängande ledighet i form av
sabbatsår eller sabbatsledighet».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:14 och 11:29, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru

Hamrin-Tborell samt herrar Wiklund
och Ullsten, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 14 och II: 29 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förutsättningslös
utredning angående möjligheterna
att ge enskilda individer en längre
sammanhängande ledighet från det
ordinarie arbetet i form av s. k. sabbatsledighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! På det underfundiga
sätt som är hans eget lär Storm P. en
gång ha sagt, att det är svårt att göra
förutsägelser — särskilt om framtiden.
Om detta påstående äger någon riktighet,
gäller det att trots allt bedöma våra
reella möjligheter på längre sikt att —-företagsekonomiskt och nationalekonomiskt
— både mera allmänt pröva tanken
på eu sabbatsledighet och hur och
när denna tanke skulle kunna förverkligas.

Just därför anser vi motionärer och
reservanter att man grundligt borde utreda
denna fråga i alla dess aspekter,
innan man eventuellt skjuter den ifrån
sig. Det kan mycket väl hända att man
kommer till en annan uppfattning än
den rent negativa, om frågan på detta
sätt blir allsidigt belyst. Kanske det rent
av skall visa sig att det inte bara är ett
djärvt och lockande mål man uppställt
för sig utan att det också är ett både
samhällsekonomiskt rimligt och för
den enskilde nyttigt mål att uppnå, som
kanske även är möjligt att i en eller
annan form förverkliga.

Inte sällan är de frågor vi behandlar
här i riksdagen starkt begränsade i fråga
om perspektiven. Det gäller dagsproblemen
och plötsligt aktualiserade
svårigheter, som kräver tillfällighetslösningar
av olika slag, medan långtidsperspektiven
och de stora vyerna,
förmågan att se frågorna på något

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

längre sikt och i stort, alltför sällan
kommer till sin rätt och får ge ett positivt
utslag.

Jag vill till en början, herr talman,
betona att vi begärt eu förutsättningslös
utredning. Detta gäller både beträffande
frågan vilka arbetstagare som
förmånen av en sammanhängande ledighet
utöver eller till dels i stället för
semester skulle kunna omfatta och hur
en sådan förmån från ekonomiska synpunkter
skulle vara möjlig att införa.
För oss är det alltså inte fråga om att
söka favorisera vissa arbetstagarkategorier
genom att undersöka denna förmåns
förutsättningar och verkningar
med uteslutande av andra kategorier
och inte heller att i morgon dag driva
igenom sabbatsledighet t. ex. med hjälp
av lagstiftning. Vad vi alltså i stället
åsyftar är att få till stånd en utredning
om vilka konsekvenser som i olika hänseenden
en sådan tankes förverkligande
kan få och under vilka förutsättningar
den är möjlig eller —■ med tanke på det
moderna arbetslivets växande krav —
kanske rent av nödvändig att på längre
sikt på ett eller annat sätt förverkliga.

Att det här alltså rör sig om en framtidstanke
framgår av den debatt motionen
har föranlett. Den är för tidigt
väckt har man bl. a. sagt. iled ett sådant
yttrande avvisar man ju inte tanken
som sådan, och i remissyttrandena
skall man, efter vad jag kunnat finna,
förgäves leta efter något enda yttrande
som tydligt och övertygat går emot
själva idén. Vad man i stället vänder sig
emot iir utredningskravet och att detta
rests nu, som om vi alltså hade yrkat
på att sabbatsledighet skulle införas låt
oss säga fr. o. in. årsskiftet.

Det mest positiva yttrandet har arbetsmarknadsstyrelsen
avgivit. Styrelsen
säger att »med tanke på den inom
näringslivet högt uppdrivna arbetstakten
och de snabbt förändrade kraven
på arbetskraften synes behoven av omskolning
och vidareutbildning komma
att öka. Denna utbildning kan självfal -

Sabbatsår

let ske i olika former, varav inslag av
utbildning under en längre tids sammanhängande
ledighet är en.» Styrelsen
fortsätter: »Såsom motionärerna framhåller
kan många olika skäl anföras för
en större flexibilitet i såväl fördelningen
av arbetstiden under den aktiva tiden
som dennas längd. Styrelsen anser
att hithörande spörsmål förtjänar uppmärksamhet
vid diskussionen bl. a. av
utformningen av den allmänna försäkringen.
» Det resonemang, som arbetsmarknadsstyrelsen
här för överensstämmer
ganska väl med motionärernas
synsätt.

Jag vill gärna i detta sammanhang
tillägga att vi ju går in i vuxenutbildningens
samhälle, där många av olika
skäl under ungdomsåren inte fick den
utbildning de borde ha eller kanske då
inte ville skaffa sig och nu söker kompensation
genom en utbildning i äldre
år. Att sådan kompensation måste vara
önskvärd inte bara med tanke på den
egna tillfredsställelsen och behovet av
självförverkligande utan även ur samhällsekonomiens
och produktivitetens
synpunkt torde nog stå tämligen klart.
Skall emellertid vuxenutbildningen få
den bredd och det genomslag den sålunda
förtjänar, bör denna utbildningsform
också kunna främjas genom studier
under viss sammanhängande betald
ledighet från förvärvsarbete. Tanken
på vuxenutbildningen och idén
med sabbatsledighet passar väl in i varandra.

Remissyttrandena är mera positiva
än det vill synas. SACO är positiv mot
tanken på en sammanhängande ledighet
och har också tagit upp denna tanke
i årets avtalsrörelse. Av någon anledning
reagerar SACO mot att frågan skall
behandlas lagstiftningsvägen. Men det
är ju faktiskt så att motionärerna inte
har bundit sig i metodfrågan eller procedurfrågan
utan därvidlag har en förutsättningslös
inställning genom att diskutera
olika alternativ. SAGO:s positiva
inställning avspeglas också i det förhål -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Sabbatsår

landet att denna organisation medverkar
i den arbetsgrupp som enligt överenskommelse
för närvarande studerar
denna fråga utifrån det omfattande
övertidsarbete som pågår på vissa områden
inom statsförvaltningen.

Likaså är TCO, vars statstjänstemannasektion
också är företrädd i denna
arbetsgrupp, allmänt positivt i sin uppfattning
om den av motionärerna
väckta frågans betydelse. TCO anser
bl. a. »att frågan om möjligheter för arbetstagare
att under den aktiva tiden
erhålla en sådan längre sammanhängande
betald ledighet än semestern utgör
---är av stort intresse. Liksom

motionärerna anser TCO att frågan bör
prövas utifrån den utgångspunkten att
möjligheterna till sabbatsledighet i princip
inte bör begränsas till enbart vissa
yrkesgrupper. Det moderna arbetslivets
krav, personliga önskemål om längre
ledighet i studiesyfte eller av familjeskäl
utgör exempel på motiv som kan
tala för införande av sabbatsledighet.
En sådan ledighet kan i och för sig
konstrueras såsom omvandling av redan
gällande anställningsvillkor----

eller som förbättring av anställningsvillkoren
genom införande av en speciell
form av arbetstidsförkortning eller
semesterförlängning. Av vikt är att ett
system för sabbatsledighet ges ett sådant
innehåll att arbetskraftens rörlighet
mellan olika arbetsgivare inte hindras.
»

I fråga om kommunförbundens yttranden
bör noteras att två, eventuellt
Ire, ledamöter i Svenska stadsförbundets
styrelse har varit djärva nog att
mot majoritetens ståndpunkt tillstyrka
motionärernas utredningsyrkande.

Herr talman! I den allmänna debatten
om denna fråga har man framför allt
gjort följande tre invändningar. Man
säger att det från samhällsekonomisk,
företagsekonomisk och arbetsmarknadspolitisk
synpunkt inte är möjligt — och
alltså inte realistiskt — att ge efter för
tanken på införande av sabbatsledighet

och detta tydligen inte ens för fort-eller
utbildningsändamål. I något fall hänvisas
till att studieledighet med hel
eller viss del av lönen redan finns för
vissa statliga befattningshavare. Där
tillämpas alltså idén redan. För vår del
menar vi att det i dagens läge, av både
samhälls- och företagsekonomiska skäl,
säkerligen kan te sig orimligt med ytterligare
generella förmåner för arbetstagare
i form av betald ledighet, men
vi vet ju att bilden redan om några år
kan eller rent av måste ha radikalt
förändrats såväl beträffande arbetsförhållandena,
genom ökad rationalisering
ocli mekanisering av arbetsdriften, som
i fråga om produktiviteten.

Man kan i varje fall på längre sikt
inte utan vidare utesluta den ekonomiska
möjligheten av arbetstidsförkortning
utöver den som enligt överenskommelse
skall genomföras successivt
med början nästa år. Osäkerheten härom
måste dock vara stor och detta är
anledningen till att krafter med intresse
för förutseende och beredskap inför
eventualiteten av helt nya ekonomiska
miljömässiga produktionsvillkor tagit
upp detta utredningsyrkande om
hur man lämpligen skall tillvarata och
vårda sig om arbetskraften under
kanske radikalt nya villkor. Som arbetsmarknadsstyrelsen
betonat i sitt yttrande
är arbetstakten redan nu liögt uppdriven,
och därtill kommer att kraven
på arbetskraften snabbt förändras. Det
är allmänt känt att stressfenomen och
tristess på grund av monotona arbetsuppgifter
i de högt mekaniserade arbetsprocesserna
är ogynnsamma och
illavarslande företeelser, som eventuellt
kan leda till nedsatt arbetsförmåga och
ökad frekvens av sjukledighet, varvid
doktorns rekommendation ofta nog blir
att vederbörande behöver längre tids
vila eller mera omväxling i arbetet,
eventuellt genom omskolning till annat
yrke.

Risken för att man i de nya arbetsmiljöerna
ställer för stora krav på ar -

Onsdagen den 30 november 1906

Nr 35

betskraften och därmed utnyttjar den
på ett oekonomiskt sätt kan sålunda inte
alldeles uteslutas. Ur denna synpunkt
hade det varit bra om även hälsovardande
myndigheters yttranden över
motionerna hade inhämtats. Men också
den aspekten borde på ett bättre sätt än
genom remissyttranden studeras och
penetreras av den utredning som vi begärt.

Litet parentetiskt kan jag säga att det
är av intresse att konstatera, att när
Landsorganisationen vänder sig emot
motionärerna genom att påstå att dessa
skulle vilja se en ytterligare arbetstidsförkortning
av annat slag än sabbatsledighet
mera såsom en ekonomisk avvägningsfråga
och mindre som en hälsofråga,
så är den invändningen mot
motionärerna egentligen riktad mot socialministerns
direktiv till 1963 års arbetstidskommitté.
Däri heter det nämligen;
»Med de arbetsförhållanden som
nu råder i vårt land blir spörsmålet om
ytterligare arbetstidsförkortning generellt
sett mindre en fråga om vad som
är erforderligt och önskvärt ur hälsosynpunkt
än en ekonomisk avvägningsfråga.
»

Sabbatslediglieten ser vi sålunda
bl. a. som en arbetshygienisk fråga, som
ett spörsmål huruvida det inte innebär
så pass stora hälsorisker att medverka
i den högmekaniserade arbetsprocessen,
inom industriproduktion och kanske
även inom industriadministration,
att man borde överväga att införa möjlighet
till en omkoppling av arbetskraften
genom sammanhängande ledighet
och därigenom erbjuda en period
med helt annan sysselsättning än det
vanliga arbetet.

Man skulle för en utredning av denna
fråga nästan direkt kunna åberopa
socialministerns nvss citerade utredningsdirektiv
för att uppväga och bemöta
invändningen att vi skulle renodla
hälsosynpunkten och helt sakna
sinne för t. ex. de ekonomiska svårigheterna.
Vi menar att hälsosynpunkten

Sabbatsår

självfallet måste vägas mot sådana andra
synpunkter som socialministern har
anfört. Han går nämligen in på hela
frågan om de ekonomiska effekterna
av en ökad arbetstidsförkortning och
säger: »Vid övervägandena måste helt
naturligt avgörande vikt fästas vid den
väntade produktionsutvecklingen i landet.
Stor betydelse måste tillmätas de
återverkningar en arbetstidsförkortning
kan få för vårt lands näringsliv och i
vad mån konkurrenskraften på den
internationella marknaden påverkas.
Hänsyn måste också tagas till den inverkan
på samhällsekonomien som blir
en följd av redan beslutade reformer.»

Att det för många skulle uppstå fritidsproblem,
som Statstjänstemännens
riksförbund befarar, är väl en överdrift

__ om man nu inte menar att fritids anordningarna

ännu inte är utbyggda
tillräckligt för att ta emot ett ökat antal
lediga arbetstagare. Men detta är också
en sida av saken som bör omfattas av
en utredning. I vårt nutida samhälle
med den allmänna fritidsaktivitet och
initiativförmåga som väl dock präglar
merparten av medborgarna torde risken
för hälsovådlig sysslolöshet eller
passivitet vara tämligen ringa för att
inte säga obefintlig. Denna risksynpunkt,
som jag tycker är ganska långsökt,
har dock faktiskt och egendomligt
nog anförts som en seriös invändning
mot idén om en längre sammanhängande
ledighet.

Dessa ekonomiska — och kanske vi
också kan kalla dem arbetshygieniska
— invändningar och argument är dock
inte de i debatten oftast åberopade,
utan det är den närmast formella invändningen
att detta är en fråga att
lösa genom förhandling mellan arbetsmarknadens
parter, .lavisst, det vill
också vi som har motionerat starkt
understryka. Men enligt motionärernas
mening är frågan också sa komplicerad
och kan ha så långtgående verkningar,
att man för att avtalsvägen komma till
ett resultat, då det gäller att reglera

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Sabbatsår

denna form av arbetstidsförkortning,
behöver få frågan ingående belyst genom
anlitande av sakkunskap av olika
slag i en statlig utredning.

Det behövs uppenbarligen ett stabilt
utredningsmaterial att lägga till grund
för resonemang om eventuella avtal om
sådan ledighet. Redan att vi vill få
frågan prövad i princip för olika arbetstagarkategorier
med deras olika arbetsvillkor
visar komplikationen i frågeställningen
som vi dock inte anser bör
verka avskräckande, i varje fall inte då
det gäller ett utredningsyrkande. Att
utan en sådan bred genomgång av denna
problematik söka komma fram avtalsvägen
skulle säkerligen kunna leda
till ojämnheter och orättvisor mellan
skilda arbetsområden, vilket väl inte
några arbetstagarkategorier kan finna
tillfredsställande.

Det ena behöver alltså inte utesluta
det andra. Först mot bakgrunden av en
förutsättningslös och objektiv analys
avT problemen kan man föra meningsfulla
förhandlingar i den fråga vi här
aktualiserar.

Att denna fråga har framtiden för sig,
herr talman, är vi övertygade om. Många
andra frågor på arbetslivets områden
har till en början tett sig helt omöjliga
men senare kunnat lösas. Om även
denna fråga hör dit vill vi göra beroende
av resultatet av en utredning.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) :
Herr talman! Den här motionen har
som första namn i den här kammaren
fru Cecilia Nettelbrandt. När jag läste
den och funderade på dess innehåll kom
jag att tänka på en Frödingsdikt. Med
en förenklad travestering av den kom
jag fram till att den här motionen blir
någonting av »Cecilia du, så ska vi ha’t,
men var ska vi ta’t?»

Nu tvivlar jag inte på att det finns
ganska många, som om man ställer frågan
om de vill ha ett sabbatsår, gärna

skulle svara att det skulle vara mycket
trevligt att få det. Men jag tror också
att det stora flertalet skulle ställa sig
frågan: Hur skall vi egentligen kunna
utnyttja ledigheten och finns det möjligheter
för oss att ta ett sådant år?

Herr Wiklund sade i sitt anförande,
att vi måste ta upp långtidsperspektiven
och de stora vyerna, och så kom
han fram till det här ämnet. Jag går
gärna med på att sådana här frågor
kan diskuteras. Men jag undrar i alla
fall om inte i långtidsperspektivet ligger
frågor som är betydligt väsentligare
an just detta. Vi har frågan om rättvisa
åt många grupper här i samhället
som i dag, trots att vi har en lagstadgad
semester, inte kan utnyttja den på bästa
sätt ur rekreationssynpunkt, helt enkelt
därför att de inte har råd till det.
Jag tror att det finns många frågor att
lösa innan vi kommer fram till det här
spörsmålet.

Jag är mycket förvånad över de slutsatser
herr Wiklund kom fram till. I
reservationen heter det: »Motionärerna
anser att det bör övervägas att inordna
denna (reform) i socialförsäkringssystemet.
» Men man säger också att »det
kan inte komma i fråga att genom lagstiftning
pålägga företagen att utan vidare
bära en extra kostnad. Men frågan
om eventuella försäkringsavgifter
kan bli föremål för förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Det är
möjligt att vissa grupper av löntagare
är mera intresserade än andra av en
uppgörelse av detta slag och därmed
förenade uppoffringar för att få tillfälle
till en längre ledighet från sin
ordinarie sysselsättning.» Sannolikt är
det en mycket liten grupp som kan omfattas
av en dylik ledighet. Då ifrågasätter
jag om man kan inordna ett föreslaget
sabbatsår i det stora socialförsäkringssystemet.

Herr Wiklund talar sedan om vuxenutbildningen.
Menar herr Wiklund
verkligen alt man skall inordna vuxenutbildningen
i socialförsäkringssyste -

Onsdagen den 30 november 19C6

Nr 35

met, eftersom han kopplar ihop dessa
två frågor? Det kan väl i alla fall inte
vara meningen.

Jag tror att det finns betydligt viktigare
frågor att utreda för att komma
till rätta med de problem som man har
tagit upp som motiv för denna motion.
Jag vill anknyta till vad styrelserna för
Svenska landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet
säger i sitt yttrande: »Uppmärksamheten
bör enligt styrelsens mening
i första hand inriktas på att genom
en intensifierad forskning kartlägga
de stressframkallande faktorerna
och verkningarna av stress.» Jag tror
att det är mycket väsentligt att man går
den vägen för att komma till rätta med
de folkhälsoproblem som berörs i motionen
och reservationen.

Om det, som alla tydligen är överens
om, även motionärerna och reservanterna,
är en mycket liten grupp som
har möjlighet att ta ett sabbatsår, så
måste det väl, som utskottet har sagt,
vara den riktiga vägen att låta arbetsmarknadens
parter ta upp frågan. Inom
de organisationer där det kan finnas
intresse för denna fråga skulle man
verkligen kunna göra undersökningar
och kanske utarbeta förslag. Men jag
tror inte att man skall blanda in denna
sak i ett socialförsäkringssystem som
berör hela det svenska folket.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ju sagt att vi
inte har bundit oss för hur detta skall
gå till. Ett av alternativen är anslutning
till socialförsäkringen.

Inte heller har jag sagt att vi kan
lösa vuxen utbildningsfrågan genom detta
förslag. Vi har bara nämnt att i samband
med att vi går in i vuxenutbildningens
samhälle uppstår det ett ökat
behov av möjligheter till studier för
vuxna. Då måste det ändå spela en roll

Sabbatsår

om man kan få vad vissa statstjänstemän
redan har, nämligen möjlighet att
förkovra sig under betald ledighet för
att därmed kunna göra bättre insatser
i produktionen. Det måste väl ändå vara
riktigt att se dessa frågor tillsammans,
inte för att den ena skall lösas med den
andras hjälp — det har jag inte sagt.
Men att man aktualiserar frågan om sabbatsledighet
i ett samhälle som är under
utveckling till ett vuxenutbildningssamhälle
tycker jag är rimligt.

Herr Gustavsson i Alvesta resonerar
som om vi yrkade att förslaget skulle
genomföras i morgon dag. Jag sade i
mitt anförande — vid flera tillfällen,
tror jag — att det var fråga om att utreda
denna sak förutsättningslöst med
alla de olika möjligheter som kan erbjuda
sig och med alla de ekonomiska
konsekvenser som förslaget kommer att
innebära. Jag kan inte ens utesluta möjligheten
att det visar sig att förslaget
inte går att genomföra inom rimlig tid,
och då får vi naturligtvis låta bli att
göra detta förrän de nödvändiga förutsättningarna
är för handen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det framgår ju klart av
reservationen att motivet till förslaget
om sabbatsår är »det hårt uppskruvade
tempo som nutidsmänniskan lever i»
och de följder som kommer av stressen.
.lag har svårt att förstå att det är gångbart
att i det sammanhanget blanda
in vuxenutbildningen. Jag hoppas att
vi kan lösa frågan om vuxenutbildningen
på annat sätt, och man är väl i viss
män på väg att göra det.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
Gustavsson i Alvesta efter receptet på
hur vuxenutbildningen skall kunna ges
en sådan bredd och ett sådant format att
alla som inte i ungdomsåren har haft
tillfälle därtill får en chans att skaffa

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Sabbatsår

sig en utbildning som svarar mot deras
begåvning och förutsättningar. Ge oss
ett recept på hur detta skall gå till! Om
en sådan utbildning skall kunna bedrivas
på ett fullt tillfredsställande sätt
tvingas vederbörande nu normalt att
vissa perioder ta ledigt utan lön, med
allt vad detta innebär för den privata
ekonomien.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det torde ha företagits
en hel del utredningar beträffande
vuxenutbildningen och det torde också
så småningom komma en proposition i
saken, då vi alltså får tillfälle att diskutera
de recept som herr Wiklund i
Stockholm efterlyser. Men jag vidhåller
alltjämt att frågan om vuxenutbildningen
inte kan lösas bara genom att
man i detta sammanhang blandar in
frågan om ett sabbatsår.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! De frågor som tas upp i
motionen är ganska intressanta i och
för sig men de hör kanske — som andra
lagutskottet har kommit fram till -— inte
hemma i en utredning. Samma sak har
de remissinstanser ansett som utskottet
har frågat. Herr Wiklund i Stockholm
refererade här några av remissinstanserna,
ja kanske alla, och han sade att
ingen av dessa instanser egentligen går
emot idén. Nej, det är alldeles klart att
man måste skriva något vänligt i ett
remissvar och dä säger man att idén
med att människorna — det är väl här
bara fråga om löntagarna —- skall få en
förlängd ledighet är god i och för sig.
Dessa frågor borde dock lösas förhandlingsvägen,
vilket också de allra flesta
remissinstanser anser. En del remissinstanser
säger att dessa frågor redan
tagits upp. LO — som i detta fall får
anses representera de flesta löntagare i
vårt land som har längre arbetstid, kortare
semester, högre pensionsålder och
lägre löner än andra löntagare — har

också uttalat sig. Jag måste, herr talman,
få läsa in något av LO:s remisssvar
i protokollet, trots att det finns
i utskottsutlåtandet. Jag tycker dessa
saker är så väsentliga att jag också
gärna vill ha med dem i dagens protokoll
och jag citerar vad vi tagit med i
utskottsutlåtandet. LO säger, som herr
Wiklund mycket riktigt sade:

»LO delar motionärernas uppfattning
att arbetstidsfrågorna tillvunnit sig ökat
intresse. Dock synes den väsentligaste
frågan enligt LO:s bestämda uppfattning
vara förkortning av veckoarbetstiden
till 40 timmar för alla grupper på
arbetsmarknaden. De skillnader som nu
finns mellan olika grupper av anställda
kan inte accepteras utan måste enligt
LO:s mening utjämnas. Längre restider
till och från arbetsplatsen, i förening
med den långa arbetsdagen, har tvingat
fram kortare raster och måltidsuppehåll
för att bortovaron från hemmet inte
skall bli orimligt lång. Detta har skett
samtidigt som arbetsintensiteten ökat
och övriga krav på arbetstagare förstärkts.
»

LO fortsätter med att säga, att man
inte heller kan förorda ett omedelbart
införande av sabbatsår och jag kan
förresten här citera lika bra som att
tala fritt.

Motionärerna kallar det sabbatsår,
och då måste man väl räkna med att dehär
tänkt sig en ganska väl tilltagen
ledighet. LO säger: »Frågan om sabbatsår
måste enligt LO också ha en klar ekonomisk
innebörd för samhället och kan
inte enbart som motionärerna bedömer
det vara en fråga om periodisering av
de aktiva insatserna. I varje fall måste
detta gälla om reformeringen skall avse
hela svenska arbetsmarknaden.»

Herr Wiklund i Stockholm har faktiskt
flera gånger förklarat att detta är vad
som avses. Då måste man väl med herr
Gustavsson i Alvesta fråga: Vem skall
betala denna ledighet när halva svenska
folket tar sabbatsår? I varje fall har inte
LO:s medlemmar råd att ta ledigt utan

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

betalning. Därför är vi också angelägna
att få klart för oss, om det är meningen
att frågan — som det sägs i motionen
— skall göras till föremål för en
utredning som har socialförsäkringen i
sikte eller om den — som det föreslås
i reservationen, där man har gatt ifrån
yrkandet i motionen —- skall underkastas
en förutsättningslös utredning.

Ärade kammarledamöter! Detta är i
och för sig en viktig sak, även om jag
inte alls vill tillmäta motionen så stor
betydelse och inte heller har sett att
den har satt i gång debatten på ett sådant
sätt som herr Wiklund synes tycka.
De förhandlande organisationerna
på arbetsmarknaden anser att förslaget
borde bli föremål för överläggningar.
När man läser reservationen och finner
uttalanden om att »frågan om eventuella
försäkringsavgifter kan bli föremål för
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter» och att de olika personerna kan
ha skilda önskemål beträffande uttagande
av ledighet o. s. v. står det så
mycket klarare att detta, liksom grupplivförsäkringen,
är en typisk förhandlingsfråga.
Man kan kanske som stalarbetarna
i USA diskutera sig fram till
en längre semester vart femte år, men
det är i så fall ett resultat av överläggningar
mellan parterna för vilket man
också är beredd att ta de ekonomiska
konsekvenserna.

Är vi redo att ta det ansvar som ligger
i att vi — som meningen tycks vara
i motionen men inte i reservationen —
skall finansiera ett sabbatsår med försäkringspengar?
Jag tror inte att det är
en realistisk bedömning av frågan, även
om denna, som herr Wiklund säger, har
framtiden för sig. Det kan man ju påstå
om allt. Kära herr Wiklund, det kunde
jag ha sagt när vi inom arbetarrörelsen
började kämpa för kortare arbetstid
eller för åtta dagars semester. Men vi
har ingen anledning att slå oss för vårt
bröst och hävda att folk har fyra veckors
semester i dag tack vare att vi
började arbeta för det för trettio år se -

Sabbatsär

dan. På samma sätt tror jag inte, herr
Wiklund, att det är någon framgångslinje
att år 1985 eller 1990 förklara: »Tänk,
detta tog vi initiativ till år 1966. Se där,
vi visste väl att denna fråga hade framtiden
för sig!»

Nej, man bör enligt min mening snarare
fästa mycket stort avseende vid
den lektion som en av utskottsledamöterna
gav oss i utskottet om varifrån
begreppet sabbatsår egentligen kommer.

Vederbörande ledamot — det var herr
Edström — har också upprepat några
av de sakerna i dagens debatt i första
kammaren. Jag kan inte citera hans uttalande,
eftersom jag inte har några
anteckningar från den debatten, men
han talade om att begreppet sabbatsår
har kommit från den judiska staten. Där
var det inte fråga om en sabbatsledigliet
med betalning, utan det var fråga
om att vara ledig medan åkrarna tog
igen sig i väntan på nästa sådd. Men
det är ju inte det som motionärerna menar.
De menar kanske att de redan
förut favoriserade grupperna skall ha
rätt att bygga vidare på en förlängd semester,
medan de som har kämpat hårt
för sin semester — i dag fyra veckor
lång — skall vara med och betala denna
förbättring.

Vi kan inte se på frågan på detta sätt
i andra lagutskottet. Därför har vi i vårt
utlåtande uttalat att om »arbetsgivare
och arbetstagare skulle finna det önskvärt
och lämpligt att arbetstagare beredes
längre ledighet för fortbildning
eller för annat ändamål torde detta enligt
utskottets mening som hittills kunna
lösas genom överenskommelser». Med
hänsyn till detta och till att de flesta
remissinstanser har tagit avstånd från
motionärernas förslag yrkar utskottet
att förevarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag tänker yrka bifall
till utskottets hemställan, men innan jag
lämnar talarstolen, vill jag anföra några
ord om det av herr Wiklund i Stockholm
berörda problemet rörande vuxen -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Sabbatsår

utbildningen. Herr Wiklund resonerar
här ungefär på det sättet, att förslaget
i denna motion, som herr Wiklund tycker
är så briljant, till och med skall
kunna lösa frågan om vuxenutbildningen.
Herr Wiklund uppmanar oss: Tänk
på dem som tidigare inte har varit ute
på arbetsmarknaden. De skall ju genom
denna sabbatsledighet kunna få ersättning
för sin vuxenutbildning. Denna
tanke är väl ändå litet grumlig. Sabbatsåret
eller sabbatsledigheten skall ju
enligt motionerna och enligt reservationen
egentligen vara till för att göra
det möjligt för dem som står i hårt och
pressande arbete — det kan ju råda
olika uppfattningar om vad som är hårt
och pressande — att åtnjuta ledighet
för utbildning eller enbart för vila. Då
kan man väl inte plötsligt dra in hela
frågan om vuxenutbildningen och undra:
Hur vill herr Gustavsson i Alvesta
lösa frågan om vuxenutbildningen, om
ban inte går med på vårt förslag om
sabbatsår?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Till att börja med är
det uppenbart att fru Ekendahl och jag
är helt överens om att detta är en förhandlingsfråga,
men — som jag tidigare
sagt — det utesluter ju inte att
man gör saken till föremål för en utredning
med noggrann genomgång av
alla dess aspekter. Jag tycker att det
mycket väl går att förena uppfattningen
att det är en förhandlingsfråga med
förslaget om en utredning. 1963 års
arbetstidskommitté är nu i verksamhet.
\i finner det väl rätt naturligt att frågan
om arbetstiden blir föremål för förhandlingar,
men likväl har vi alltså
tillsatt en kommitté med uppgift att
inte bara framlägga förslag till förkortning
av arbetstiden utan också till den
ändring i lagstiftningen på området,
som kan erfordras. Ett utredningsyr -

kande behöver alltså inte utesluta att
man samtidigt betraktar spörsmålet som
eu förhandlingsfråga.

Jag skulle kunna anföra åtskilligt mer
i denna replik till fru Ekendahl, men
jag skall bara göra ett enda tillägg. Fru
Ekendahl säger att det har inträtt en
förändring i vår inställning vad gäller
motionsyrkandet å ena sidan och reservationen
å den andra. Jag vill då bara
återge vad som står i motionsyrkandet:
\i hemställer, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes . . .» Denna formulering
rymmer ju alla möjliga alternativ till
frågans prövning och lösning.

Vårt yrkande gäller alltså en förutsättningslös
utredning. Härvidlag finns
inte, enligt vad jag kan förstå, någon
skillnad mellan motionärernas yrkande
och reservanternas.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
säger att ingenting hindrar att
man både utreder och förhandlar. Jag
litar mer på vad arbetsmarknadens organisationer
har anfört än på herr Wiklunds
omdöme härvidlag. Arbetsmarknadsorganisationerna
har i sina yttranden
över motionen framhållit att de anser
detta vara en förhandlingsfråga. Under
sådana förhållanden är det väl ändå
litet förmätet att säga, att ingenting
hindrar att vi både utreder och förhandlar.
Jag tycker att man först bör
förhandla och se vilka möjligheter det
iinns att lösa frågan på den vägen. Om
förhandlarna inte lyckas klara allt detta,
då får man gå till den lagstiftande
församlingen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag har alltid hyst beundran
för fru Nettelbrandts frejdighet
och glada kamphumör. Denna beundran
har nu utvidgats till att omfatta

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

även ett mycket stort politiskt mod hos
fru Nettelbrandt. Onekligen är det mycket
modigt att i dagens läge kräva en
utredning om en längre sammanhängande
ledighet med full betalning, samtidigt
som vi importerar utländsk arbetskraft
i stora mängder och talar om
att kvinnorna som vår sista inhemska
arbetskraftsreserv måste ut på arbetsmarknaden.

Inte heller kan väl reservanternas
förslag, som i stort sett överensstämmer
med fru Xettelbrandts motionsyrkande,
tänkas förbättra det höga och besvärliga
kostnadsläge som vi dras med här
i landet.

Man behöver bara i stora drag rekapitulera
vad som hänt när det gäller
produktionskostnaderna sedan 1959 för
alt få en god bakgrund till reservanternas
och fru Nettelbrandts förslag om
en längre sammanhängande ledighet.
Sedan 1959 har vi fått en ATP-avgift
av 7,5 procent på alla löner över basbeloppet,
vi har fått eu obligatorisk
grupplivförsäkring, fyra veckors semester
med extra ersättning om man blir
sjuk bara en dag under dessa fyra
veckor, avgångsvederlag vid permitteringar,
höjd sjukförsäkringsavgift, energiskatt,
en 10-procentig omsättningsskatt,
kortare arbetstid som skall förkortas
ytterligare, en 70-procentig löneökning
som skall jämföras med en 30-procentig produktionsökning. Mot allt
detta skall ställas helt oförändrade exportpriser.
Därtill bör fogas slopandet
fr. o. in. 1967 av två och i praktiken
kanske alla tre karensdagarna vid sjukdom,
något som kommer att kosta näringslivet
över 700 miljoner kronor -—
bara i Stockholm kommer reformen enligt
sjukkassedirektören att medföra ett
bortfall av Va till 1,5 miljon arbetsdagar.

Denna utveckling har ställt alla kostnadskalkyler
på huvudet, och den har
tyngt vår ekonomi så kraftigt, att vi i
dag måste minska vår försvarskraft,
uppskjuta tandvårdsreformen och mycket
annat.

Sabbatsår

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag anser att fru Nettelbrandt
har stort politiskt mod när hon i dag
föreslår eu utredning om en längre
sammanhängande betald ledighet.

Ingen av remissinstanserna anser att
denna fråga bör utredas; de anser att
detta är en förhandlingsfråga. Endast
två reservanter i Stadsförbundet har —
högst tillfälligt, hoppas jag — lämnat
den ekonomiska verkligheten och tillstyrkt
fru Nettelbrandts motion.

Ibland talas det om extrem politik
i den allmänna debatten om borgerligt
samarbete, och det må kanske förlåtas
mig om jag inte kan se förslaget om
ett betalt sabbatsår som en bättre balsam
för vår lidande samhällsekonomi
än t. ex. en liten sänkning av marginalskatten.

En gång i en avlägsen framtid, herr
talman, kanske man ändå måste aktualisera
frågan om en längre sabbatsledighet
då och då, nändigen när utvecklingen
har fört fram till det fullkomliga
teknokratiska datamaskinsamhället.
Men vi är, tack och lov, inte där ännu.

Reservationen får alltså räknas till
våra futurala drömmar. I dagens situation
hör den inte hemma. Fru Nettelbrandt
talade tidigare i dag om olycksfall
i riksdagsarbetet. Jag vill helst se
detta förslag som ett sådant.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (h).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Till en början vill jag i
slort sett instämma i vad herr Wiklund
i Stockholm sade i sitt anförande, och
jag skall försöka att i så stor utsträckning
som möjligt förbigå de frågor som
han redan tagit upp. Men jag skulle vilja
knyta an till den blick in i framtiden
som herr Wiklund gjorde. Jag anser
nämligen att just den punkten är mycket
väsentlig i detta sammanhang; har
man infe förmåga alt se in i framtiden

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Sabbatsår

kan jag förstå att man målar upp sådana
skräckbilder som flera talare i
dag gjort. Den springande punkten här
är nämligen just detta att vi vill vara
ute i god tid med detta förslag.

Produktionsutvecklingen här i landet
har varit enorm, och den kommer att
fortsätta. Det finns en rad uttalanden
av långtidsutredningen och från andra
håll — jag skall inte citera dem här —
som öppnar fantastiska perspektiv. Det
som vi i dag betraktar som orealistiskt
kan redan inom något årtionde vara
självklart på samma sätt som knappast
någon vid sekelskiftet kunde förutse
den utveckling samhället skulle komma
att genomgå fram till i dag. Det är väl
något av det mest fascinerande med
vår tidsålder att utvecklingen går så
snabbt, att morgondagens möjligheter
på något sätt synes sakna gränser.

Det är mot denna bakgrund naturligt
att man får lust att i någon mån
vara visionär och inte fastna i de problem
som just för dagen pockar på en
lösning. Jag tror att vi i dag på alla
områden skulle haft en väldig nytta av
att den regering som suttit vid makten
i över 30 år haft större förmåga till visionärt
tänkande. Den bristande planeringen
på utbildningens och sjukvårdens
område, det bristande förutseendet när
det gäller trafikens utveckling o. s. v. är
företeelser som till stora delar är en
följd av att man i alltför liten utsträckning
haft förmåga att se in i framtiden
och att lita till utvecklingsmöjligheterna.

Vårt samhällsekonomiska läge ger i
dag inte utrymme för nya, kostnadskrävande
reformer — jag är den första att
vitsorda det. Men det är, som en del
reservanter redan påpekat, inte detta
frågan gäller. Det finns flera motiveringar
till det förslag som har skisserats
i motionen, bl. a. hälsosynpunkter
och effektivitetssynpunkter, men jag
skall inte närmare beröra dem; herr
Wiklund har delvis tagit upp dem. Det
viktiga är att man skaffar sig ett per -

spektiv på dessa problem, t. ex. på frågan
hur vi i framtiden skall ta ut den
arbetstidsförkortning som utan tvivel
kommer att genomföras.

Tanken på sabbatsår är inte ny. Sabbatsår
finns redan i flera länder, t. ex.
i Tsland, i Australien, England och Amerika.
Jag vill betona att det ingalunda
gäller enbart akademiker eller likställda
utan också — jag tror att det har nämnts
tidigare här i dag — i Amerika grupper
som metallarbetare, lägre tjänstemän av
olika slag, lärare och då ingalunda enhart
akademiska lärare o. s. v.

Vår motion avser också framför allt
vanliga människor. Det som kanske är
ett nytt grepp — i varje fall har jag
inte sett det någonstans förut — är tanken
på en möjlig sammankoppling mellan
en sabbatsledighet och det allmänna
försäkringssystemet. Här vill jag till
herr Ringaby säga att en sådan sammankoppling
ger den enskilde möjlighet
att själv vara med och betala på ett
annat sätt än när det enbart är fråga
om att ta ut ökade förmåner. Men det
går inte att lösa frågan på ett sätt på
ett område och på ett annat sätt på ett
annat område, utan någon form av samordning
av reglerna är nödvändig, även
om man sedan kan förhandla om vilken
lösning som passar bäst just för de olika
sektorerna. Huruvida en sådan väg
skulle vara framkomlig och t. o. m. rekommendabel
skulle just en utredning
kunna visa. Det behövs eventuellt en
viss lagstiftning om formerna, som det
sedan skulle kunna stå fritt att förhandla
om och fritt att utnyttja.

TCO som har stort intresse för frågan
om sabbatsår, vilket visas inte minst
av upprepade uttalanden från dess direktör
och även det yttrande som är
citerat här i utskottets utlåtande, har
betonat vikten av att ett sysem för sabbatsledighet
ges ett sådant innehåll att
arbetskraftens rörlighet mellan olika
arbetsgivare inte hindras. Just där kan
det finnas anledning för den lagstiftande
församlingen att överblicka frågan

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 35

och ange de yttre ramar, inom vilka man
har möjlighet att operera.

Jag skall inte i likhet med fru Ekendahl
ta upp tiden med att exempelvis
citera ett långt stycke ur TCO:s yttrande
som är mycket positivt till frågan
som sådan, eftersom detta i huvudsak
står intaget i utskottets utlåtande. Men
det finns anledning att stanna vid just
detta utlåtande liksom vid den positiva
skrivning som arbetsmarknadsstyrelsen
gjort i denna fråga — ett verk som regeringen
inte brukar vara alldeles främmande
för att lyssna till.

När man diskuterat denna fråga, slår
man i mycket stor utsträckning bara
in öppna dörrar. För det första gar man
emot en lagstiftning av frågan och man
vill i stället ha förhandlingar; många
håller på den linjen. Men någon lagstiftning
har inte begärts i motionen,
utan bara en utredning. Denna kan komma
att leda till att det på vissa punkter
blir nödvändigt med en lagstiftning,
om man vill få till stånd en lösning av
frågan. Men detta får då utredningen
visa.

För det andra går man emot förslaget
enbart därför att detta endast skulle avse
privilegierade eller, soin jag tror
fru Ekendahl sade, redan favoriserade
grupper; högre manschettyrken och
liknande uttryck har också använts.
Det är inte heller fråga om något sådant.
Tvärtom har det tryckts på att
systemet såvitt möjligt skulle inkludera
alla tänkbara grupper.

Man talar vidare om att förslaget inte
nu går att genomföra av samhällsekonomiska
skäl. Nej, det är inte heller
avsikten att det skall genomföras omedelbart.
Men om man gör en utredning
betyder det inte att man på samma
gång måste ha möjlighet att effektuera
ett eventuellt förslag. En utredning medför
väl inte i sig själv några samhällsekonomiska
verkningar? Inte heller
åstadkommer viil eu utredning, bara
för att den har tillsatts, förhandlingsstopp
eller dylikt?

Sabbatsår

Man framställer också saken så som
om det kan bli fråga om att tvinga på
näringslivet eller den anställde en längre
sammanhängande ledighet. Inte heller
detta är riktigt. Jag tror personligen
att det skulle vara mycket olyckligt,
om alla skulle ha rätt till sådan ledighet
oavsett om arbetsfunktionerna kan
fullgöras på ett tillfredsställande sätt
eller ej. I många situationer kan det
emellertid vara inte bara möjligt utan
även ur effektivitetssynpunkt ett arbetsgivarintresse
att medge en längre sammanhängande
ledighet.

1 LO:s yttrande — eftersom ett citat
redan är intaget i protokollet genom
fru Ekendahls försorg tillåter jag mig
att säga något om det — går man t. o. m.
så långt att man polemiserar mot regeringen
och låtsar som om man polemiserar
mot motionärerna. Visserligen
tycker jag att det är angenämt att någon
gång få höra LO polemisera mot
regeringen — det händer inte alltföi
ofta — men det vore klädsamt om man
talade om vem man polemiserar mot.
Det som man vänder sig emot är uttalanden
av statsrådet Aspling i direktiven
till arbetstidskoinmittén.

Jag delar herr Wiklunds uppfattning
att remissyttranden borde ha infordrats
även från medicinskt, psykologiskt
och arbetsmedicinskt håll. En hänvisning
till någon enstaka psykolog eller
en specialist på reumatikersjukdomar
är inte något underlag att bygga ett
ståndpunktstagande på. Det gäller dock
här arbetsmedicinska ställningstaganden
till sådant som är verkliga problem
för många grupper. Det skulle — det är
jag den första att vilja vitsorda — bli
förenat med verkliga svårigheter att för
eu del grupper realisera förslaget, och
det tycker jag är bekymmersamt. Men
samtidigt hoppas jag att ett rationellt
tänkande från t. ex. en samlad utredning
verkligen skulle medföra konstruktiva
lösningar. Det vore tämligen hopplöst,
om man verkligen trodde att vi i
dag har löst alla problem på alla om -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Sabbatsår

råden. Vi är ingalunda färdiga — det
finns mycket som på olika områden
kan föra utvecklingen framåt.

En prominent TCO-företrädare har
sagt att sabbatsår är en av hans gamla
käpphästar. Han har uttalat sig mycket
positivt om denna fråga i flera sammanhang.
Hans tänkande bedöms, antar
jag, såsom värdefullt även på socialdemokratiskt
håll, eftersom han i
går blev erbjuden att ingå som ledamot
i den socialdemokratiska regeringen.
Med hänsyn därtill är det kanske litet
egendomligt när man från det hållet
uttalar sig emot denna fråga på sätt som
man gjort i dag.

I första kammaren uppehöll sig talarna
även vid —- och någon har tagit upp
den tråden även i denna kammare —
förhållandena för 4 000 år sedan i ett
fjärran land. Det är intressant att man
på det sättet anlägger perspektiv inte
bara framåt utan även bakåt i tiden,
och det är värdigt vördade, icke längre
helt unga senatorer att göra detta. För
min del vill jag i sådana här frågor
hellre blicka framåt, både år och decennier,
än att gå tillbaka 4 000 år i
tiden och kanske låta förhållandena då
få bestämma över min syn på tingen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fru HamrinThorell
in. fl.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt höll
en liten föreläsning för oss om hur hon
med visionär bilck har sett på denna
fråga och anklagade i samma ögonblick
den sittande regeringen för att inte alls
ha varit visionär.

Det måste vara underbart att som
fru Nettelbrandt — om hon nu verkligen
tror på detta — befinna sig i situationen
att kunna säga sådana saker
utan att behöva ha ansvar för det. Tv
det är vad fru Nettelbrandt gör.

Jag är glad för att jag under de gångna
årtiondena fått vara med om att for -

ma den politik vi i dag för. Den har
formats av den socialdemokratiska regeringen,
av arbetarrörelsen, ingalunda
av folkpartiet som ofta varit nejsägare
när det gällt att skaffa ekonomiska möjligheter
för att genomföra enligt vår
bedömning viktiga frågor.

Fru Nettelbrandt handlar på samma
sätt i dag. Hon säger sig se visionärt
och framåtblickande i en ton som om
hon ensam i denna kammare hade en
sådan klarsyn. Ja, visst kan man uttala
önskemål och väcka motioner med
högtflygande förslag, men det gäller
ändå, fru Nettelbrandt, att även bedöma
om vi har råd och vilka saker som är
angelägna för dagen.

Vi som varit talesmän för utskottsmajoriteten
och som tycker oss stå på
en något så när realistisk grund har
försökt klargöra, att andra frågor kan
tänkas vara viktigare att genomföra
för arbetsmarknadens parter än detta
sabbatsår som — oavsett hur mycket
fru Nettelbrandt skämtar med sin partivän
i första kammaren — begreppet
sabbatsår ändå har sin upprinnelse för
fyra tusen år sedan.

Ni har inte med er framåtblickande,
visionära blick lyckats finna något annat
ord att använda än sabbatsår, och
det är också vad motionen syftar till.
Motionärerna begär en utredning om
ett »sabbatsår» och använder ingen annan
terminologi på denna punkt.

Fru Nettelbrandt anför vidare att
TCO och inte minst dess chef varit så
positiva i sina yttranden. Jag skall inte
alls bestrida detta, men när vi i andra
lagutskottet —- och det gäller vilket utskott
man än arbetar i — skall skrida
till beslut får vi ta ställning till vad remissinstanserna
i själva verket yrkar.
TCO avslutar sitt yttrande, såsom fru
Nettelbrandt mycket väl vet, med följande
uttalande: »De frågor beträffande
införande av sabbatsledighet» —■ och
det är ju detta vi diskuterar — »som
främst bör uppmärksammas är enligt
TCO:s mening av sådan karaktär att de

Onsdagen den 30 november 1906

Nr 35

i första hand bör prövas av arbetsmarknadens
parter.»

Kan man läsa in något annat än vad
som här uttalas i TCO:s yttrande, som
är undertecknat av TCO-chefen?

Avslutningsvis vill jag framhalla att
jag, om det bara gäller att ha en visionär
blick och att aldrig behöva ange
vad man tror är möjligt inom ramen
för våra ekonomiska resurser vid sidan
av andra angelägna uppgifter — herr
Ringaby pekade på några — skulle
kunna räkna upp många frågor, som
för de människor jag representerar är
oändligt mycket viktigare och angelägnare
än en utredning om sabbatsår.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Fru Ekendalil sade att
det kan finnas frågor som det för
många människor är mera angeläget
att få utredda än denna fråga. Detta är
just ett exempel på att slå in öppna
dörrar. Det gäller inte att ge frågan om
sabbatsår prioritet för dagen jämfört
med någon annan, utan bara att kartlägga
problematiken för att sedan kunna
ta ställning till vad som är det mest
angelägna.

Det är väl ändå något av ordets makt
över tanken, om man här talar om sabbatsår
och vill ge ordet samma innehåll
som för 4 000 år sedan. Hitta gärna
på — jag skulle med glädje se det —
ett annat ord än sabbatsår! Detta ord
är egentligen missvisande, vilket debatten
har visat, inte minst i första kammaren,
eftersom det ingalunda är fråga
om ledighet under just ett år, utan om
en längre ledighet, dock icke ett helt
är. Men nog kan man använda ordet
sabbatsår som en arbetsterm intill dess
det finns någon annan.

Det är riktigt att TCO uttalat sig på
det sätt som fru Ekendahl citerade,
men TCO säger, att frågan i första hand
bör lösas avtalsvägen. .lag har också,
det tror jag mig våga pasta, kanhända
större respekt än fru Ekendahl har haft
för att frågor skall lösas i första hand

Sabbatsår

avtalsvägen och icke lagstiftningsvägen.
Men det kan ändock ibland finnas
anledning att ha ett utredningsmaterial
som grund för sitt ställningstagande.

Till sist, herr talman: .lag är glad
över att icke dela ansvaret med regeringen
för kösamhället!

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag sade ju att det var
en bekväm situation fru Nettelbrandt
befinner sig i genom att kunna bara
kritisera och inte behöva ange vägarna.
Fru Nettelbrandt säger att det inte är
fråga om att för dagen ange vad detta
kommer att kosta. Jag skulle med anledning
därav vilja säga: Det är en typiskt
folkpartistisk inställning att man
skall göra utredningar som leder till
kostnader och sedan kritisera regeringen
för att man inte kan genomföra
dem, när man från början vet att vår
samhällsekonomi, hur mycket vi än försöker
att förbättra den, inte räcker till
att tillgodose alla krav som här förs
fram. Jag sade att jag skulle kunna peka
på frågor som är oändligt mycket viktigare
än t. o. in. ett sabbatsår — jag
använder fru Nettelbrandts ord sabbatsår.
Fru Nettelbrandt får själv hitta på
ett nytt ord, eftersom hon raljerar över
att herr Ekström vill ge det den karaktären.

Jag skulle kunna peka på t. ex. daghemsbyggandet,
som är mycket viktigare
för mängder av LO-medlemmar än
ens en tanke på sabbatsår — än mindre
en utredning som leder fram till genomförandet
av sabbatsår. LO-medlemmarna
har i detta fall minst lika visionär
blick som fru Nettelbrandt.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Klockan är mycket och
jag vill egentligen inte fortsätta denna
debatt. Låt mig bara tacka fru Ekendahl
för ad hon själv tar upp ett av de
många områden där brist på förutseende
hos den socialdemokratiska rege -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

En ny jaktorganisation

ringen är anledningen till att det nu
är så bedrövligt ställt. Daghemsområdet
är ett praktexempel på detta. Hade man
i fråga om daghem i tid tänkt på vad
som behövde göras, hade inte läget varit
sådant det är i dag. Många flera sådana
områden skulle kunna nämnas.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Nej, fru Nettelbrandt,
så lätt går det inte att klara sig undan.

I fråga om daghemmen har vi inte
förrän under de senaste åren fått någon
hjälp av fru Nettelbrandt och hennes
parti. Och detta med visionen har fm
Nettelbrandt lånat ur den socialdemokratiska
programskriften från 1964 års
kongress. Jag skulle också kunna gå så
långt att jag säger, att allt vad folkpartiet
påstår sig vilja göra för att åstadkomma
likställighet på arbetsmarknaden
mellan män och kvinnor har man
lånat från det socialdemokratiska partiet
och den fackliga rörelsen, som
varit förkämpar på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 19 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna, in. in.,
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m., och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § och 13 § 1 mom.
sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr
404); samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående kvalitetsbestämmelserna
vid inlösen av brödsäd, och

nr 17, i anledning av väckt motion
om utredning angående anläggningar
för konsttorkning av vallfoder.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 22

En ny jaktorganisalion

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om en ny jaktorganisation.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 334 av herr Helge
Karlsson m.fl. och II: 406 av herr Wikner
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att en ny jaktutredning, bestående
av representanter för de enskilda skogsägarna,
storskogsbruket, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund, tillsattes
för att skyndsamt utreda och
framlägga förslag till ny jaktorganisation
och därvid beakta de synpunkter
som i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1: 334 och
II: 406 utan bifall.

Reservation hade avgivits av herr Lokander,
som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:334 och 11:406, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att en ny
jaktutredning, bestående av representanter
för de enskilda skogsägarna, storskogsbruket,
Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund, tillsattes för att
skyndsamt utreda och framlägga förslag
till ny jaktorganisation och därvid beakta
de synpunkter som i motionerna
anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är glad för att jaktspörsmålen
har blivit ett så viktigt
ärende här i riksdagen, och jag hoppas
att skallet från jägarna inte kommer
att tystna förrän vi får en ny jaktorganisation
och en ny tingens ordning på
jaktens område.

Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande
nr 20 behandlat de likalydande
motionerna II: 406 — väckt av mig
själv och några kammarkamrater —

En ny jaktorganisation

samt 1:334 väckt av herr Helge Karlsson
m. fl. Vi hemställer i dessa motioner
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte »anhålla att en ny jaktutredning
bestående av representanter för
de enskilda skogsägarna, storskogsbruket,
Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund tillsätts för att skyndsamt
utreda och framlägga förslag till ny
jaktorganisation och därvid beakta de
synpunkter som i motionerna anförts».

Den jaktutredning som nu arbetar
består nästan uteslutande av medlemmar
i Svenska jägareförbundet. Jordbruksutskottet
har, sin vana troget, avstyrkt
bifall till motionerna. Till utskottets
utlåtande har emellertid avgivits
en reservation av herr Lokander i
första kammaren, och den ber jag att
få ansluta mig till.

I motionerna har vi utförligt motiverat
varför vi begär en ny jaktorganisation.
Det är inte så, som en talesman
för Svenska jägareförbundet uttryckte
det, att motionärerna har drivits av illvilja
mot jägareförbundet. Den saken
besannas ytterligare, när man läser
motionens kläm. Vi motionärer föreslår
där att även Svenska jägareförbundet
skall vara representerat i utredningen.

Om vi skall få en bättre tingens ordning
när det gäller jakten i vårt land,
bör den byggas upp på demokratisk
grund. Vi lever inte i feodalismens tidevarv.
Men om den jaktutredning som
nu arbetar med jaktfrågorna får sin
vilja genomförd med obligatoriskt reglerad
älg- och rådjursjakt — nästa steg
blir troligen att det skall gälla all jakt
—- så har vi fått jaktfeodalismen tillbaka
i vårt land. Har man bara tillräckligt
stora skogsmarker, så kan man få
tillstånd att jaga. Jägare med små marker
och de som saknar jaktmarker kommer
troligen då att bli utestängda.

Jägarnas riksförbund reagerar skarpt
mot detta. Vi ställer frågan: Är det dit
herrar jaktutredare vill komma? Då
kommer säkert tusentals jägare att sam -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

En ny jaktorganisation

las på Gärdet i Stockholm och demonstrera
sitt missnöje.

Man kanske inte får fordra mera av
en jaktutredning som arbetat sedan 1949.
Det är därför högst angeläget att vi får
en ny jaktutredning som kan följa upp
utvecklingen på jaktens område. Vi vill
ha en jaktutredning så sammansatt att
den tar tillbörlig hänsyn till både stora
och små markägare samt goda jägare
och jaktvårdare som saknar jaktmarker.
Det har inträffat något unikt i
denna fråga som inte förekommit när
det gäller motioners behandling. Svenska
jägareförbundets talesman har i en
tidningsartikel skarpt angripit motionen,
och han anser att den är tendentiös
och felaktig. Personligen fäster jag
inte någon större vikt vid detta. Statens
nalurvårdsnämnd har i sin tidskrift Naturvård
hänvisat till Jägarnas riksförbunds
tidskrift »Jakt och jägare» nr 3 i
år, s. 2—3, där vår motion behandlas.
De anser där i alla fall att den är värd
att både läsa och studera.

Jag anser också att en motion bör
behandlas objektivt utan förutfattade
meningar och utan misstankar. Vi anser
att jaktvårdsfondens medel också borde
ställas till statens naturvårdsnämnds
förfogande. Vi motionärer anser att
denna nämnd mera objektivt kan fördela
jaktvårdsmedlen. Av dessa medel
bör anslag utgå till alla jägarorganisationer
som på sitt program har satt som
mål att bedriva en god jakt- och viltvård.
Det kan inte vara riktigt som nu
sker att Svenska jägareförbundet och
dess länsavdelningar skall ha monopol
på jaktvårdsmedlen. Dessa medel tillkommer
genom inbetalning från alla
jägare, oavsett vilken jägarorganisation
de tillhör. Man borde kunna fordra att
här kunde ske en uppdelning i förhållande
till medlemsantalet. År det något
orimligt i detta? Det är endast solidaritet
och rättvisa vi fordrar. Det har
varit och bör alltjämt vara gällande åtminstone
för det parti jag tillhör.

Sedan vill jag än en gång — jag har

gjort det tidigare i denna kammare —-påminna kammarens ledamöter om att
det inte enbart är Svenska jägareförbundet
som bedriver jakt- och viltvård i
vårt land. Vi har bl. a. Jägarnas riksförbund
samt Landsbygdens jägare. Jag
vet att Jägarnas riksförbund finansierar
sin verksamhet genom medlemsavgifter
och frivilliga anslag och att
den ekonomiskt existerar under knapphetens
kalla stjärna medan det torde
vara ett motsatt förhållande med Svenska
jägareförbundet. Att jägareförbundet
och dess länsavdelningar skall ha monopol
på jaktvårdsmedlen är högst
orimligt i ett demokratiskt land. Det
är därför på tiden att de som vill ha
en mera demokratisk ordning inom jaktens
område tänker om.

Jag vill poängtera att jaktfrågan inte
är någon liten fråga, den berör flera
hundra tusen medborgare i vårt land.
Jag har personligen goda kontakter med
tusentals jägare, så jag vet faktiskt vad
jag talar om. Det har sagts att jakten
inte är någon politisk fråga och att
den bör stå över politiken. Men blir
små jägarorganisationer, jägare med
små marker och de jägare som saknar
jaktmarker utestängda från dels jaktvårdsmedel
och dels rätten att jaga, då
måste vi ha rätt att diskutera detta i
riksdagen. Då kommer säkert ställningstagandet
i dessa frågor att få politisk
betydelse även i framtiden — det kan
jag försäkra kammarens ledamöter.

Vi anser även att jaktvårdskonsulenterna
bör anställas och utbildas genom
statens naturvårdsnämnds försorg. Om
konsulenterna skall kunna fullgöra sin
uppgift som rådgivare i jaktfrågor bör
de ha samma offentliga anställningsform
som andra tjänstemän i allmän
förvaltning.

Det beror inte på någon avundsjuka
från motionärernas sida att vi vill att
jaktvårdskonsulenterna skall statsanställas.
Men det är tydligt att Svenska jägareförbundet
har stora fördelar av att
ha konsulenterna anställda hos sig —

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

det torde heller ingen kunna bestrida.
Det är orimligt att konsulenterna skall
tjäna endast en jägarorganisation. Men
står de i beroendeställning till denna
organisation har de heller inget val.
Är det något fel i att jaktvårdskonsulenterna
får samma oberoende ställning
som fiskerikonsulenterna? Det kan åtminstone
inte jag finna.

Vi föreslår även en omorganisation
av distriktsindelningen för jaktvårdskonsidenterna
samt ökat antal länsjaktvårdare.
Vi anser också att statens naturvårdsnämnd
och länen bör ha jaktråd
till sitt förfogande för rådgivning
i jaktärenden. Jaktråden bör vara sammansatta
av representanter för jägarorganisationerna
efter deras medlemsantal
samt representanter för de enskilda
skogsägarna, storskogsbruket och
Svenska naturskyddsföreningen. De
skall lämna naturvårdsnämnden förslag
och råd i frågor angående fördelning
av jaktvårdsmedel, jakt- och viltvårdsåtgärder,
jakt- och fridlysningstider
samt vara remissinstans. Det är angeläget
att jaktråd tillsättes för att man
skall få en mera objektiv bedömning
av jaktfrågorna. Att jaktråden ute i länen
får en stor uppgift att fylla när
det gäller jakt-, vilt- och naturvården
står utom allt tvivel.

Jag vill också omnämna att domänstyrelsen
i ett yttrande, daterat den 30
augusti i år, har föreslagit liknande organ,
s. k. länsälgnämnder, för länen med
ungefär samma sammansättning och
uppgifter. De skall fungera under den
tid då försöksverksamhet med reglerad
älgjakt bedrivs i eu del län.

Herr talman! Utskottet säger att riksdagen
1951 beslöt att uppdraga åt Svenska
jägareförbundet att omhänderha ledningen
av jaktvårdsarbetet. Anser utskottets
talesman att ett beslut som
fattats i en fråga för 15 år sedan skall
gälla allt framgent? Utskottet kan inte
vara omedvetet om att vi lever i en
expansiv och synnerligen föränderlig
värld, vilket bäst framgår av den stora

En ny jaktorganisation

revolution som ägt rum i fråga om
samhället och allmänhetens syn på naturfrågorna
de senaste åren.

Jag vill för kammarens ledamöter
understryka att jakten är en betydande
del av naturvården. Om riksdagen beslutar
att bifalla reservationen kan jag
inte finna annat än att det är till fördel
för naturvården, jakten och jägarorganisationerna.

Jag anser också att riksdagen nu fått
en utsökt möjlighet att få slut på striden
mellan jägarorganisationerna. En
objektiv utredning kan inte vara till
skada för någon jägarorganisation.
Skulle utredningen finna att det är bra
som det är med jaktfrågorna bör kritiken
tystna av sig själv.

1949 års jaktutredning har nu arbetat
i 17 år och avlämnat en del av sitt utredningsresultat.
Innehållet är ganska
magert.

Goethe säger i en vers de hör orden:
»Vad litet är icke det som fått svar.
Hur stort är ej det som står olöst kvar.
När tanken den svindlande stannat.»

Herr talman! Med detta ber jag att fa
yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon ingående debatt med herr Wikner
om denna fråga på grund av det
läge frågan faktiskt befinner sig i. Jag
vill emellertid tillbakavisa ett uttalande
som han gjorde, att en motion bör behandlas
objektivt och utan förutfattade
meningar. Jag kan försäkra herr Wikner
att hans motion har fått den behandling
den bör få. I den situation
som föreligger i dag kan en sådan behandling
inte leda till annat än den
gjort, nämligen till ett avstyrkande.

Jag grundar mitt påstående på det
förhållandet, att 1954 års riksdag hade
att behandla en motion med i stort sett
samma yrkande som den nu föreliggande
motionen. Den motion som förelädes
1954 års riksdag ville ha en utredning
om ett jaktråd. Riksdagen bi -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

En ny jaktorganisation

föll den gången utredningenskravet och
Kungl. Maj :t överlämnade utredningsuppdraget
till den sittande jaktutredningen.
Jaktutredningen har behandlat
detta yrkande och lagt fram förslag,
vilket skedde så sent som den 17
maj i år. Alltså var utredningen icke
slutförd när nu föreliggande motion
med begäran om ny utredning skrevs.
Det är väl ändå vanligt att man åtminstone
avvaktar en sittande utrednings
förslag, innan man begär ny utredning.
Jag antar att motionärerna i början av
detta år inte visste vad det förslag
skulle innebära som avgavs först den
17 maj samma år.

Nu har utredningsbetänkandet remissbehandlats,
och såvitt jag är rätt
underrättad kommer proposition att
framläggas vid nästa års riksdag. Då
har motionärerna möjligheter att motionera
i anledning av propositionen.
Ännu vet man inte vad den kommer
att innehålla, och jag anser att man bör
avvakta den. Det är mot denna bakgrund
jag måste säga att det finns dåligt
underlag för begäran om ny utredning.

Med hänsyn till ovan nämnda omständigheter,
herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det yttrande jag fällde
avsåg inte jordbruksutskottet utan
Svenska jägareförbundets talesman.
Svenska jägareförbundet bör inte föregripa
utskottet innan det har behandlat
motionen.

Den nu sittande utredningen har inte
heller den sammansättning som vi har
föreslagit. Bl. a. kan jag nämna att flertalet
av dem som deltar i 1949 års utredning
tillhör Svenska jägareförbundet.
Vi vill att också andra jägarorganisationer
skall vara representerade i en
utredning för att på det viset åstadkomma
en mera objektiv bedömning av
jaktfrågorna.

Jag har även skisserat på vilket sätt

1949 års utredning arbetar och bl. a.
nämnt de tidigare förslagen om en obligatoriskt
reglerad älgjakt, som inte är
någonting annat än en licensjakt. Man
skall ha ett visst antal hektar — ända
upp till 1 000 och 2 000 hektar har ifrågasatts
— för att få tillstånd att fälla
älg. Så vitt jag kan förstå innebär det
att denna utredning faktiskt arbetar
för att ställa små markägare och personer
som saknar mark utanför rätten
att över huvud taget delta i älgjakt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det verkar litet pretentiöst
att när man kräver en utredning
också nästan vilja bestämma hur den
skall vara sammansatt och utfärda direktiven
för den. Så brukar vi inte göra
här i riksdagen.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få läsa upp
vad vi säger i slutklämmen i vår motion,
nämligen att utredningen måtte
»beakta de synpunkter som i motionerna
anförts». Vi menar att dessa synpunkter
kan beaktas, men det är inte
spikat.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet, om jag inte tyckt att herr
Wikner begagnade uttrycket »demokratisk
ordning» i litet besynnerliga sammanhang
i sitt anförande.

Riksdagen har faktiskt år 1938 i demokratisk
ordning beslutat att Svenska
jägareförbundet på försök skulle vara
förvaltande myndighet i fråga om jaktvården.
Under försöksåren fram till år
1951 visade detta sig tydligen vara
lämpligt och riktigt, ty därefter beslöt
riksdagen i demokratisk ordning att
denna organisation skulle bli definitiv.
Dessutom har riksdagen i demokratisk
ordning beslutat att det i Svenska jägareförbundets
styrelse skall sitta en
medlem som utses av Kungl. Maj :t för

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 35

att kontrollera användningen av jaktvårdsmedlen.
Där skall finnas en av
Kungl. Maj:t utsedd förbundsordförande,
som är självskriven ledamot av förbundets
överstyrelse och av förbundsstyrelsen,
d. v. s. Svenska jägareförbundets
arbetsutskott. På samma sätt skall
ytterligare en ledamot av förbundets
överstyrelse samt en revisor i förbundet
tillsättas. På länsplanet skall en ledamot
av den regionala organisationens
styrelse utses av landstinget och en av
hushållningssällskapet. Jag finner för
min del att demokratien på olika sätt
är väl tillgodosedd i detta sammanhang.

Herr Hansson i Skegrie har redan
påpekat att 1949 års jaktvårdsutredning
har avgivit sitt betänkande i år. Det är
nu ute på remiss och behandlas i kanslihuset.
Ett av kapitlen i detta betänkande
handlar just om organisationen,
alltså den fråga som herr Wikner har
aktualiserat genom sin motion.

Det är emellertid inte nog med detta.
Jag kan också upplysa herr Wikner om
att de instanser som han vill ha representerade
i en ny utredning, nämligen
de enskilda skogsägarna, storskogsbruket,
Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund —- den organisation som
herr Wikner talar så varmt för — har
haft sina experter i 1949 års utredning.
Jag kan också upplysa herr Wikner om
att experten från Jägarnas riksförbund
— vilket väl ligger herr Wikners hjärta
närmast — var ordförande i förbundet
när det startades 1938. Han har varit
expert i jaktvårdsutredningen, som alltså
har avlämnat sitt betänkande. Vi får
väl avvakta vad remissinstanserna och
Kungl. Maj:t gör av detta betänkande,
innan vi sätter i gång en ny utredning.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! För utskottets talesmän
tycks huvudfrågan här vara hur utredningen
skall vara sammansatt. Den saken
är mycket viktig, men vi har som
4 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

En ny jaktorganisation

jag påpekat mycket annat att ta ställning
till, men detta har utskottsledamöterna
mycket litet berört.

De olika jägarorganisationerna, även
Jägarnas riksförbund, har stora möjligheter
att följa upp dessa jaktvårdsfrågor.
Vi har cirka 10 000 medlemmar.
Svenska jägareförbundet har cirka
75 000 ledamöter. De har omkring
90 000 till, men dessa är kollektivanslutna.
Därför räknar jag inte med dem
nu.

Vidare har ni väldigt svårt att förstå
att vi tycker att det är rätt och riktigt
att vi från Jägarnas riksförbund också
skulle få vara med.

Denna fråga torde väl återkomma.
Jag är visserligen medveten om ett nederlag
men erinrar mig vad Kennedy
yttrade då det gällde Kubakrisen: En
seger har många fäder, men ett nederlag
är i regel föräldralöst. Även om jag
lider ett nederlag, lovar jag att det skall
födas många barn som kommer att hålla
denna fråga aktuell.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wikner begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Lokander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres 35 -

98 Nr 35 Onsdagen den 30 november 1966

Interpellation ang. ett enhetligt formulär för hyreskontrakt, m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wikner begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 32 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23

Föredrogs vart för sig

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges självförsörjning
med livsmedel, och

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående veterinärstyrelsens handläggning
av frågor om ersättning enligt
epizootilagen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av väckta motioner
om vården av och lämpliga sysselsättningar
för handikappade, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
om trafikproblemen i större tätorter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 24

Interpellation ang. ett enhetligt formulär
för hyreskontrakt, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru TORBRINK (s), som yttrade:

Herr talman! För ytterst få människor
stod det klart att de senast föreslagna
hyreshöjningarna skulle göras på
grundhyran. I den redogörelse för hyresrådets
beslut som distribuerades via

TT talades det om att förslaget innefattade
höjningar av nu utgående procenttillägg
till grund- och maximihyror.
En tidning som försökt få begreppet
maximihyror uttytt lämnar förklaringen
att grund- och maximihyra egentligen
är samma sak. Många har emellertid
tolkat hyresrådets formulering så,
att maximihyror är detsamma som utgående
hyror. En fastighetsägardirektör
har gjort den tolkningen, att hyreshöjningarna
skall baseras på kallhyran,
som man får fram om man minskar
grund- eller maximihyran med ingående
normal fredsbränslekostnad.

Undersökningar har visat att ytterst
få människor känner till grundhyran
för sin lägenhet. Detta beror bl. a. på
utformningen av hyreskontraktet, som
i åtskilliga, kanske de flesta fall saknar
det lilla men så betydelsefulla ordet
»grundhyra». Eftersom i många kontraktsformulär
just ordet »grundhyra»
saknas — det talas rätt och slätt om
hyra — så är hyresgästen mer eller
mindre utlämnad, när det blir tal om
statligt reglerade hyreshöjningar. Hyresgästen
vet inte vad grundhyran för
hans lägenhet uppgår till, och han kan
av den anledningen inte kontrollera den
hyreshöjning han blir pålagd.

Det finns åtskilliga exempel på att
fastighetsägare i kontrakten skriver in
summan för utgående hyra, och det
finns också åtskilliga exempel på att av
regeringen beslutade procentuella hyreshöjningar
tas ut på den utgående
hyran och inte på grundhyran.

Det är ett rimligt krav, anser jag, att
en hyresgäst skall ha möjligheter att
kontrollera riktigheten i de ekonomiska
utlägg han blir ålagd.

Det vore också ett rimligt krav att
människor som hyr en lägenhet också
skall få ett hyreskontrakt. I eventuella
tredskofall bör hyresgästen få möjligheter
att lagligen kunna kräva ett hyreskontrakt.
Många fastighetsägare, speciellt
i storstäderna, utnyttjar bostads -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Interpellation ang. yttrande- och tryckfrihetens gränser för olika sorters media

situationen där på ett upprörande sätt
genom att enständigt vägra skriva kontrakt
på lägenheter de hyr ut. Hyresgästen
—• många av dem pensionärer
— befinner sig i dessa fall i en mycket
svår situation på grund av att han i
realiteten bara hyr lägenheten en månad
i taget och riskerar att bli uppsagd
med 14 dagars varsel.

I en tid av bostadsbrist gäller det att
skapa den lilla trygghet som går att
skapa för hyresgästerna.

Med stöd av de motiveringar som
finns i interpellationen ber jag att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd medverka till att
statens hyresråds meddelanden om hyreshöjningar
blir så utformade att de
kan vara begripliga för alla?

Är statsrådet vidare beredd medverka
till att vi får ett över hela landet enhetligt
formulär för hyreskontrakt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. yttrande- och tryckfrihetens
gränser för olika sorters
media

Ordet lämnades på begäran till

Fröken LJUNGBERG (h), som yttrade: Herr

talman! Den praktiska tillämpningen
av tryckfrihetslagen har vid
flera tillfällen debatterats i riksdagen.
Frågan om yttrande- och tryckfrihetens
gränser har också aktualiserats principiellt
i samband med förslaget till radioansvarighetslag.
I propositionen nr
156 s. 40 avvisar justitieministern den
i ett remissyttrande hävdade synpunkten,
att avgörandet beträffande radioansvarighetslag
borde uppskjutas i avbidan
på att hela frågan om yttrandefrihetens
gränser blir utredd. Därvid uttalar
justitieministern bl. a. följande:

»Detta är en synpunkt som jag inte kan
ansluta mig till. Jag kan inte finna några
bärande principiella skäl för att man,
som antyds i remissyttrandet, ev. skulle
ge yttrandefriheten ett annat innehåll
eller eu annan omfattning i radion än
i andra media.» Detta är ett klart formulerat,
principiellt ståndpunktstagande,
att medias art, funktion i samhället,
räckvidd och genomslagskraft är ovidkommande
vid bedömningen av frågan
om yttrandefrihetens innehåll och omfattning,
med andra ord dess gränser.

I direktiven för kommittén för lagstiftningen
om yttrande- och tryckfrihet,
vilka utfärdades den 15 oktober
1965, uttalar justitieministern, att den
översyn som utredningen skall verkställa
bör företas med utgångspunkt
från »en i princip obegränsad yttrande-
och tryckfrihet och från att de nutida
möjligheterna till spridning av
framställningar inom ramen för eljest
gällande lagbestämmelser i princip inte
begränsas. Dessa synpunkter synes böra
upprätthållas även till priset av att
anstötliga och smaklösa framställningar
kan komma att åtminstone temporärt
vinna ökad spridning.» Men sedan tilllägges
följande: »De begränsningar som
kan komma i fråga bör motiveras i
första hand av att den enskilde inte
utan sin egen aktiva medverkan skall
behöva ta del av sådana framställningar.
Jag tänker härvid på t. ex. framställningar
som sprids i radio och TV
eller genom offentligen burna plakat
eller på annat sätt, såsom genom reklambroschyrer,
påtvingas den enskilde.
Däremot bör hinder inte läggas för att
motsvarande framställning sprids på
sådant sätt att den enskilde själv måste
agera för att få ta del därav exempelvis
i pressen eller i bokform.»

Då man tar del av dessa båda uttalanden
från justitieministern, speciellt
vad jag i ovanstående citat tillåtit mig
att markera genom kursivering, förefaller
det som om justitieministern under

4* —Andra kammarens protokoll 1966. Nr 35

100 Nr 35 Onsdagen den 30 november 1906

Interpellation ang yttrande- och tryckfrihetens gränser för olika sorters media

det sistlidna året ändrat ståndpunkt i
en principiellt lika viktig som svårbedömbar
fråga. Det är därför ur allmän
synpunkt viktigt, och det är för fortsatt
utredningsarbete i tryckfrihetsfrågan av
grundläggande betydelse, att få ett klarläggande
av justitieministern, hur man
skall uppfatta hans uttalade inställning
till frågan om tryckfrihetens gränser för
olika sorters media.

Med stöd av vad jag anfört, anhåller
jag om andra kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1. Har statsrådet från tiden för utfärdandet
av direktiv för kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och
tryckfrihet till dess proposition rörande
radioansvarighetslag förelädes riksdagen
ändrat uppfattning i fråga om
yttrande- och tryckfrihetens gränser
för olika sorters media?

2. Om så icke är fallet, vill statsrådet
närmare redogöra för hur de ovan citerade,
från två olika tidpunkter hämtade
uttalandena bör tolkas?

3. Finns anledning att vänta en ändring
eller ett förtydligande av direktiven
för kommittén för lagstiftningen om
yttrande- och tryckfrihet vad beträffar
hänsynstagande till medias art vid bestämmandet
av gränserna för yttrandeoch
tryckfriheten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
333, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall
avstå allmänna arvsfondens rätt till arv.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Mrestberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbetalningen av stipendier
och studielån,

herr Elmstedt, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående aviserad översyn av bestämmelserna
om avgifter i samband
med examina och prövningar,

herr Arvi dson, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förfaringssättet vid intagning
till gymnasiet,

fru Ryding, till statsrådet fru Lindström
angående SIDA:s stipendieringsprinciper
för utländska studenter,

herr Björk i Göteborg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder mot störande
av mötesfrid,

herr Boo, till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
viss utsträckning av SJ:s studeranderabatt,
samt
herr Hector, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
beställningar hos svenska företag
föranledda av annat lands krigsdeltagande.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 1 december 1966

Nr 35

101

Torsdagen den 1 december

Kl. 16.30

§1

Svar på fråga ang. den militära tolkningen
efter motorfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
lierr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Växjö
har frågat mig om jag är beredd att vidta
åtgärder för att minska omfattningen
av den militära tolkningen efter motorfordon,
då den kan medföra men för de
värnpliktiga på grund av otjänlig väderlek
och på grund av den starkt ökande
trafiken och därmed ökande olycksfallsrisker.

Den moderna taktiken och stridstekniken
kräver stor rörlighet hos arméförbanden.
Tolkning efter motorfordon
är ett av medlen att åstadkomma denna
rörlighet vid flertalet av våra fältförband.
Det är därför nödvändigt att i
fred utbilda och öva personal i tolkning
så länge detta transportsätt behövs
för att de berörda förbanden skall
kunna lösa sina uppgifter i krig.

F. n. pågår inom armén försök med
s. k. personaltransportkärror, vilka är
avsedda att dras efter traktorer. Dessa
försök är ännu icke slutförda. En eventuell
anskaffning kan komma att bli
kostsam.

Speciella säkerhetsföreskrifter har
utfärdats för tolkning. En översyn och
skärpning av dessa säkerhetsföreskrifter
har skett så sent som under år 1965.
De synes uppfylla de krav man rimligen
kan ställa.

Med hänsyn härtill och i avvaktan
på vad pågående försök kan medföra

avser jag icke att nu vidta några särskilda
åtgärder för att begränsa den
militära tolkningen efter motorfordon.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Av svaret framgår att det är en del
på gång på detta område. Det var intressant
att höra talas om de pågående
försöken med s. k. personaltransportkärror.

Försvarsministern nämnde också att
det på detta område finns särskilda
säkerhetsbestämmelser, vilket jag känner
till. Jag vill erkänna att de är
rätt rigorösa, men jag tror ändå inte
att de är tillräckliga.

Min fråga har inte tillkommit med
anledning av någon under senare tid
inträffad händelse, varvid militär trupp
på grund av otjänlig väderlek under
tolkning utsatts för sådana påfrestningar
att men för de värnpliktigas
hälsa uppstått, ej heller med anledning
av att det under de senaste dagarna inträffat
olyckshändelser i samband med
tolkning efter motorfordon. Det föreligger
inte heller någon anmärkning
mot någon av försvarets tjänsteutövande
befattningshavare.

Anledningen till att jag tagit upp detta
spörsmål är att det under tidigare år
har förekommit exempel på att värnpliktiga,
som tolkat efter motorfordon,
utsatts för sådan påfrestning vid dålig
väderlek att deras hälsa har äventyrats.
Vidare känner jag till att svåra
olyckor har inträffat i samband med
kullkörning under tolkning.

Jag tycker också att det är på sin plats

102

Nr 35

Torsdagen den 1 december 19GG

Svar på fråga ang. sammansättningen av lösnings- och rengöringsmedel som användes
vid statens anläggningar

att spörsmålet om förflyttning av militär
trupp genom tolkning får sin belysning
i denna kammare av den anledningen
åt! det tidigare i denna församling
bar riktats frågor till försvarsministern
om risker som kan uppstå vid
annan militär trupptransport, t. ex. i
godsvagnar och på öppna lastbilsflak.

Jag är fullt övertygad om att tolkning
av militär trupp efter motorfordon,
såsom försvarsministern gör gällande
i svaret, rent förflvttningsmässigt
är tilltalande och att det är nödvändigt
att de värnpliktiga får utbildning
på detta område. Men jag vet också
att den ökade trafiken samtidigt höjer
olycksfallsrisken för tolkande trupp
liksom för de civila trafikanterna.

Jag har talat med befäl som uppgivit
att olustkänslor kommer över dem varje
gång de har ansvaret för en tolkande
trupps förflyttning på en starkt trafikerad
väg. Det förekommer i dag i stor
utsträckning cykeltolkning på exempelvis
våra riksvägar.

Såsom ett önskemål skulle jag vilja
ange att de värnpliktiga först får en
grundläggande utbildning i tolkning,
varvid de praktiska övningarna ej bör
utföras på allmän väg. Därefter bör
man vara mera återhållsam med exempelvis
cykeltolkning i samband med
andra övningar. Förflyttning längre
vägsträckor är ofta påkallad i samband
med militära övningar, men man bör
härvid så långt resurserna räcker anlita
bilar eller bussar. Det borde t. ex. inte
vara nödvändigt att använda cykeltolkning,
när militär trupp på morgonen
skall förflyttas från kasernen till regementets
skjutfält för att där ha skjutövningar
hela dagen, och sedan begagna
samma transportmedel hem till kasernen
igen. Varför skall man utsätta de
värnpliktiga för sådana riskmoment,
när huvudsyftet med en sådan övningsdag
måste vara skjutövningen? Dessa
förflyttningar borde i stället kunna göras
med andra transportmedel.

Jag tror, herr försvarsminister, att
vi i framtiden får vara mera återhållsamma
i fråga om tolkning efter motorfordon.
Vid otjänlig väderlek utsättes
de värnpliktiga för hälsorisker, och
framför allt medför den ökade civila
trafiken på vägarna större olycksfallsrisker
både för truppen och för den civila
trafiken.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka försvarsministern för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill endast göra ett
påpekande. Vi har tyvärr inte tillräckligt
med motorfordon för att ersätta
denna tolkning.

Härmed var överläggningen slutad.

§2

Svar på fråga ang. sammansättningen av
lösnings- och rengöringsmedel som användes
vid statens anläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Enskog har frågat
mig om jag anser att de lösnings- och
rengöringsmedel, som används eller
kommer att användas vid statens anläggningar,
t. ex. vid försvarets fabriksverks
tvätterier, har sådan sammansättning
att de inte ytterligare kommer
att försämra redan förut hårt ansträngda
vattenrecipienter.

De syntetiska tvättmedlen har kommit
till allt större användning inom
såväl hushållen som industrier och
tvätterier. Dessa tvättmedel består till
stor del av fosfater, som är besvärande
ur vattenvårdssynpunkt. När nya anläggningar
skall utföras görs därför av
statens vatteninspektion ingående undersökningar
i varje särskilt fall ro -

Torsdagen den 1 december 1966

Nr 35

103

Svar på fråga ang. sammansättningen av

des vid statens anläggningar

rande effekterna av utsläppen. Härvid
prövas bl. a. sammansättningen av de
tvättmedel, som avses komma att användas,
och hur de nya anläggningarna
kommer att belasta berörda recipienter.
Dessutom tas även hänsyn till om en
ny anläggning med effektivare reningsanordningar
kommer att ersätta flera
äldre anläggningar med sämre reningsanordningar.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Anledningen till min
fråga var oro över den snabba försämring
av vattnet i våra vattendrag och
sjöar som ägt rum under de senaste årtiondena.
Dessa vattendrag är de reservoarer
från vilka vi tar och kommer
att ta vårt dricksvatten. Det är också
där som åtminstone vi inlandsbor badar.
I dessa vatten släpper vi ut mer eller
mindre — ofta mindre -— renat avloppsvatten
som kommer från bostäder i städer
och samhällen och även från bostäder
på landsbygden. Vi släpper ut
föroreningar från industrierna och vi
göder dem med konstgödning som följer
med vattnet från åkrarna och skogarna,
som numera också börjat gödslas
med konstgödning.

Många frågar sig hur mycket vattendragen
egentligen tål. När vatteninspektionen
t. ex. godkände det planerade
tvätteriet i Eskilstuna frågade man sig
om det tagits hänsyn till hur hårt vattnet
i Mälaren, som är den sjö i vilken
detta avloppsvatten till sist hamnar, redan
tidigare är förstört. Tvättmedel i
den form som nu är vanligast är, som
statsrådet sade, svåra att bryta ned. De
fosfater som ingår däri verkar som gödningsmedel.
Tyvärr finns det gott om
gödningsmedel i många av våra vattendrag
redan tidigare.

Ser vi på Mälaren kan vi konstatera
att denna sjö är mycket grund. Dit
förs i stor mängd ett speciellt gödnings -

lösnings- och rengöringsmedel som använ medel,

och vi bar under den senaste
sommaren sett de svåra följderna. Gödningen
medför ökad igenslamning och
mer växtlighet i sjöarna. Vid sommarstugor
och på en del andra håll försöker
man ta bort denna växtlighet med
hjälp av kemiska preparat, och därigenom
förstörs vattnet på ett annat sätt.
Är vattnet redan mättat, som det är på
många håll, kan ett ytterligare tillskott,
även om det i och för sig inte är
så stort, vara för mycket för den recipienten.
Vi har inte råd att medvetet
försämra våra vatten ytterligare utan
bör i stället göra allt för att förbättra
dem, då de lämnar en av våra viktigaste
råvaror.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Enskog i önskemålet att vi skall
vara ytterst aktsamma när det gäller
att i våra vattendrag släppa ut kemiska
medel och annat, som kan medföra
hälsorisker in. in., och det är klart att
vi måste anstränga oss att få fram bättre
hjälpmedel i detta avseende.

Eftersom det i det föregående inlägget
pekades på just försvarets fabriksverk
vill jag framhålla, att det även
i det aktuella fallet har förfarits på
det sätt jag nämnt; man har alltså gjort
noggranna undersökningar i förväg.

Jag kan nämna att tvätteriet i Eskilstuna
avses få en kapacitet på 50 ton
tvätt per dygn, vilket innebär ett beräknat
totalutsläpp av fosfor på ett och
ett halvt kilo per dygn. Som jämförelse
kan nämnas att fosfortillförseln till det
höggradiga reningsverket i Eskilstuna
för närvarande uppgår till 200—250
kilo per dygn, om man räknar med en
folkmängd på 70 000 personer. Det är
således ett mycket blygsamt tillskott i
förhållande til! den stora mängd som
släpps ul. Samtidigt skall vi komma
ihåg att när det nya tvätteriet är färdigt
avvecklas fem tvätterier runt Mii -

104 Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp till vissa ålfiskare

laren. Deras sammanlagda tvättkapacitet
uppgår visserligen bara till 21 ton,
men vid dessa tvätterier har inte vattenvårdsfrågorna
kunnat beaktas på samma
sätt som vid den nya anläggningen.
Eftersom herr Enskog tog upp saken
har jag funnit det angeläget att verkligen
bevisa, att man i detta sammanhang
inte har försummat att tänka på
dessa viktiga frågor. Vi är båda överens
om att det är viktiga angelägenheter
som måste klaras.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för de kompletterande upplysningarna
att det gjorts så mycket.

Jag kan relatera en tidningsartikel
häromdagen där det skrivs om ett vattenintag
just i Mälaren. Vattnet pumpas
upp till bassänger där det grovrenas,
varefter det får gå igenom en grusås för
att sedan tas upp i källor innan det förs
ut i vattenledningarna. Vid den första
grovreningen i bassängerna för man tillbaka
»grädden» — om jag så får säga
— till Mälaren några hundra meter
längre bort. Det har visat sig att den
gödning som denna »grädde» utgör, vilken
alltså är bara mälarvatten fast en
del av vattnet är bortsilat, förorsakat
att det växt upp så mycket vattenväxter,
att ett helt sund mellan en stor ö och
fastlandet håller på att helt slammas
igen. Vattnet är alltså redan tidigare så
fett att ett ytterligare tillskott liitt innebär
en försämring.

Herr talman! Jag har bara velat göra
denna komplettering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp till
vissa ålfiskare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: -

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag i anledning av den
svåra skadegörelse, som den senaste
höststormen åstadkom på ålfiskarnas
redskap, vill medverka till ekonomisk
hjälp åt dem som drabbats av stora förluster.

Som svar på frågan vill jag erinra om
att den som vid utövning av yrkesmässigt
fiske förlorat eller fått fiskredskap
skadade kan ansöka om lån ur statens
fiskredskapslånefond. Den som behöver
ekonomiskt bistånd för att kunna fortsätta
med yrkesfiske kan få låna intill
75 procent av redskapens värde eller
högst 10 000 kronor. Låntagare kan, om
särskilda omständigheter föreligger, befrias
från att återbetala en del av lånet.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.

Statsrådet meddelar i svaret att det
finns vissa möjligheter att få lån, om
man har fått sina fiskredskap skadade
eller om man har förlorat dem, men att
det högsta lånebeloppet är 10 000 kronor.
Både statsrådet och jag vet dock
att 10 000 kronor inte räcker långt med
dagens penningvärde. De redskap som
det här gäller representerar helt andra
värden.

Den senaste svåra stormen — om jag
inte räknar med gårdagens — medförde
fruktansvärda skador på redskapen för
fiskarbefolkningen från Simrishamn
över Brantevik och ned till Skillinge.
För att förvissa mig om att jag inte var
ute i ogjort väder kontaktade jag ordföranden
i ålfiskareföreningen där nere
och intervjuade honom. Han sade att
förhållandena vore mycket svåra. Man
hade haft två dåliga år på varandra. Ålfångsterna
hade varit mycket små 1965
och inte mycket bättre i år. Och ovanpå
detta hade man sedan fått sina red -

Nr 35

105

Torsdagen den 1 december 1960

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp till vissa ålfiskare

skap skadade. Ett fiskelag hade fått vidkännas
skador för ungefär 100 000 kronor.

Naturligtvis kan man reparera en del,
men många redskap skadas så grundligt
att det bara blir trasor kvar. Och då går
det inte att laga dem. Redan i fjol råkade
man ut för vissa mindre skador,
men den gången fick man låna betydande
belopp. Det anser man sig inte kunna
i år. Det finns inga möjligheter att låna.
Detta tycker jag är sorgligt. Visserligen
gäller det här bara en liten yrkesgrupp,
men det är synd om dessa människor
som kämpar för sin näring. Först har de
haft otur två år i rad, och sedan har de
blivit utsatta för vädrets makter på
detta sätt. Självfallet kan inte vare sig
statsrådet eller jag göra något åt den
saken, men vi vet alla vad resultatet har
blivit.

Skulle vi ändå inte kunna försöka att
göra någonting i detta fall? Det sista
ordföranden i ålfiskareföreningen sade
till mig var: »Om detta fortsätter, har
vi ingen annan möjlighet än att lämna
vårt yrke och omskola oss.» Jag tycker
att det skulle vara synd. Om vi blir av
med den strävsamma fiskarbefolkningen
i dessa gamla fiskelägen, blir det ju
kvar samhällen som står nära nog bara
som minnesmärken från den tid då det
ännu fanns någonting att göra där.

Jag kan tänka mig att lånesuinman
10 000 kronor genom statsrådets försorg
höjdes väsentligt — eftersom vi ju båda
vet att man i dag inte kommer långt
med 10 000 kronor, när man skall köpa
sådana redskap som det här är fråga
om. Men jag är ännu mera intresserad
av en annan sak, som jag nu vill ställa
en direkt fråga till statsrådet Holmqvist
om: Skulle vi inte i vårt solidaritetens
samhälle, som vi så ofta och så vackert
talar om, kunna skapa något slags katastroffond,
tillgänglig för människor som
lider så stora förluster att hela deras
existens hotas? Det tror jag skulle vara
något att tänka på. Om statsrådet ville
medverka till detta, så skulle det vara eu

god gärning. Lån löser tyvärr inte problemen,
men en katastroffond skulle enligt
min uppfattning vara en verksam
hjälp åt dem som råkar i en sådan situation
som dessa människor gjort i år.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Nilsson i Bästekille om att de bestämmelser
för fiskredskapslånen, som jag
talade om, har tillkommit under riksdagens
medverkan. Därför är också maximibeloppet
10 000 kronor bundet, och
även om jag skulle finna att i och för
sig ömmande skäl föreligger står det
inte i min makt att göra någon ändring
på den punkten, utan vi får då ta upp
frågan i annan ordning.

Men jag vill erinra om att det kan
finnas möjligheter för någon av dessa
fiskare att återkomma i den mån han
inte utnyttjar de 10 000 kronorna fullt
ut. Jag är väl medveten om att en företagare
— fiskare eller annan — naturligtvis
alltid är betänksam mot att skuldsätta
sig i alltför hög grad. Men jag
skulle tro att det ändå finns förutsättningar
för dessa fiskare att ta vara på
de möjligheter som lånefonden bjuder.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill endast säga till
statsrådet Holmqvist att jag inte klandrat
honom för att beloppet i dag iir
högst 10 000 kronor. Men jag har ifrågasatt
om det inte är önskvärt att detta
belopp höjs ytterligare. Därvidlag kan
det väl motioneras i riksdagen, men jag
tror det skulle vara ännu bättre om
statsrådet genom en proposition ändrade
dessa bestämmelser. Vi är nog båda
överens — de som sitter här och lyssnar
också — om att 10 000 kronor inte räcker
i dag, även om det beloppet kanske
har räckt en gång.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på
frågan om inte statsrådet anser att det
skulle vara lämpligt att det genom statens
försorg bildas en katastroffond.

106 Nr 35 Torsdagen den 1 december 1906

Svar på fråga ang. utnyttjandet av medel för bildande av naturreservat enligt naturvårdslagen -

Det skulle i alla fall ge dessa människor,
som utan eget förvållande drabbats av
förluster, en helt annan framtidstro. Jag
skulle vara mycket tacksam om statsrådet
ville medverka till en sådan fond.
Det skulle glädja alla dessa människor
som sysslar med näringen, och jag skulle
också tycka att det vore mycket trevligt
att få hjälpa till att skapa litet bättre
framtidsmöjligheter för dessa människor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har en annan anslagspost
som kallas »Bidrag vid naturkatastrofer».
Jag har för min del ställt
frågan om man möjligen skulle kunna
tänka sig att detta anslag utnyttjas. Men
jag har fått det beskedet, som jag anser
vara riktigt, att anslaget inte kan användas
i detta fall, när man har satt ut redskap
i sjön. Det vållas visserligen skador
av att det blåser ovanligt hårt, men
det går alltså inte att anlita den möjligheten.

Jag antar att det vore en ganska komplicerad
fråga om vi skulle åstadkomma
någon form av anordningar som skulle
vara mera omfattande och ge ökad
trygghet vid dylika oförutsedda händelser.
Jag kan tyvärr inte, herr Nilsson i
Bästekille, med bästa vilja lova att tillmötesgå
denna framställning.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag kan förstå om statsrådet
Holmqvist är tveksam om sina
möjligheter. Men jag har den bestämda
uppfattningen att han i grund och botten
skulle hälsa med tillfredsställelse att
en sådan fond hade funnits, även om
det kan vara svårt att bilda den. Jag
undrar om vi inte, när vi kommer tillbaka
efter nyår till riksdagen, skulle
kunna ta ett personligt samtal och se
om vi inte på något sätt kunde nå en
bättre lösning av detta problem.

Jag tackar i alla fall för den välvilja

som jag anser har visats i dag, även om
möjligheterna till bättring inte har varit
särskilt stora.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. utnyttjandet av medel
för bildande av naturreservat enligt naturvårdslagen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat om jag anser att de medel,
som tilldelats ett flertal län för bildande
av naturreservat enligt naturvårdslagen
men icke kunnat utnyttjas på grund av
bristande planering, i stället bör användas
för det avsedda ändamålet inom
län, där planering och överenskommelser
träffats för bildande av naturreservat.

De medel, som herr Hamrin åsyftar,
torde avse anslagen till ersättningar till
markägare och till markförvärv för naturvårdsändamål.
Kungl. Maj:t beslutar
rörande ersättningar till markägare vad
avser belopp över 100 000 kronor och i
övrigt naturvårdsnämnden. Beträffande
ersättningar vid markförvärv för naturvårdsändamål
beslutar Kungl. Maj:t i
alla ärenden. Det sker sålunda ingen
fördelning på olika län, utan framställningarna
prövas från fall till fall.

Medelsanvisningen till de båda nämnda
anslagen har skett i sådan omfattning
att reservationer uppkommit som
skall kunna utnyttjas, när den pågående
omfattande planeringsaktiviteten mognar
ut i framställningar om anslag, och
då möjliggöra en fördelning som kommer
hela landet till godo. De län som
ligger främst i planeringen har i och
för sig alltid ett övertag i konkurrensen
om medelsanvisningen. Detta bör dock

107

Torsdagen den 1 december 196G Nr 35

medel för bildande av naturreservat enligt natur -

Svar på fråga ang. utnyttjandet av

vårdslagen

inte få leda till en snedvridning inom
landet av markförvärv för naturvårdsändamål
eller till att senare färdigplanerade
men angelägnare naturreservat
inte kommer till stånd på grund av medelsbrist.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
framställt min fråga är att jag anser att
länen och länsgränserna har ganska litet
att göra med insatserna för att bilda
naturreservat. Jag skall inte börja med
att anföra exempel från mitt eget län
utan vill försöka vara vidsynt. Jag kan
säga, att om vi gör insatser för att bevara
en del av vår fjällnatur, om vi vill
bevara en del av Stockholms skärgård
och om vi vill bevara något sörmländskt
landskap för framtiden såsom naturreservat,
så har det ganska litet att göra
med var detta naturreservat är beläget.
Det är ett riksintresse som vi tillvaratar
i alla de olika fallen.

Efter att ha redovisat dessa exempel
kan jag kanske få övergå till mitt eget
län. — Om vi gör en insats för att försöka
bevara en del av Stora Alvaret eller
en del av den vackra skärgård vi har i
Tjust och Misterhult eller en del av sjön
Hummeln — som är en mycket vacker
insjö — är det också ett riksintresse.

Jordbruksministern framhåller —
fullt riktigt — att det är Kungl. Maj:t
som fördelar dessa medel. Det är jag på
det klara med, även om jag kanske formulerade
min fråga något dunkelt. Men
därmed är ju inte sagt att inte Kungl.
Maj:t tar hänsyn till hur medlen fördelas
mellan de olika länen. Och då kommer
jag till nästa fråga.

Om man nu har kommit fram till en
planering — kanske t. o. in. fått till
stånd en överenskommelse med berörda
markägare — är det ganska betydelsefullt
att man relativt snabbt får åtgärderna
genomförda. Det hänger samman

med att vi tyvärr ännu inte kunnat införa
några regler för att stoppa den
oförtjänta markvärdestegringen. Statsrådet
Holmqvist vet lika bra som jag att
markvärdet stiger — det stiger från dag
till dag, från månad till månad, från år
till år. Det blir alltså dyrare och dyrare
att bilda dessa naturreservat.

Det är det ena. Det andra är att när
markägarna har träffat en överenskommelse
vill de gärna få den genomförd
relativt snabbt. Jag är fullt på det klara
med att man härvidlag måste ha en
prioritering mellan olika insatser. Jag
förstår att man måste väga riksintresset
då det gäller insatserna. Jag tolkar jordbruksministerns
svar som relativt gynnsamt
— frågan är självfallet ställd för
att vi om möjligt skall få mera medel
till naturreservat i Kalmar län, där vi
ligger väl framme med planeringen och
där vi träffat överenskommelser. Jag
hoppas alltså att vi skall kunna få mera
medel. Och jag understryker än en gång
att det är ett riksintresse att bilda dessa
naturreservat. Huruvida man kan säga
att det finns ett större riksintresse att
tillvarata på andra håll kan inte jag avgöra
— det får i så fall naturvårdsnämnden
eller Kungl. Maj:t försöka göra —
men jag hoppas att svaret innebär att
det icke är länsgränserna som avgör huruvida
medel skall satsas på naturreservat
eller inte.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om jag får göra en lätt
överdrift kanske vi — om jag skulle tillgodose
herr Hamrins önskemål — också
finge döpa om anslaget till »Nalurvårdsändamål
i Kalmar län». Detta skulle nästan
kunna motiveras med att belastningen
på anslaget till följd av framställningar
från Kalmar län redan nu
är mycket stor. Det är dock inget fel att
begära pengar, det är tvärtom mycket
bra, men jag vill betona att vi, när vi
anvisat medel till olika ändamål, från

108 Nr 35 Torsdagen den 1 december 1966

Svar på fråga ang. utnyttjandet av medel för bildande av naturreservat enligt naturvårdslagen -

början varit medvetna om att planeringen
skulle komma att taga en viss tid.
Herr Hamrin i Kalmar, som själv är yrkesman
— lantmätare — vet att vi har
mycket begränsade resurser ute i länen.
Det är inte bara fråga om viljan hos
länsstyrelser och andra, utan det är faktiskt
också fråga om att få tag i människor
som kan arbeta med dessa uppgifter.
Många faktorer kommer alltså in i
bilden, och vi måste iakttaga en viss försiktighet.
Vi får tänka på att anslagen
har tillkommit för att, som det sagts i
svaret, komma hela landet till godo.

Detta hindrar självfallet inte, herr
Hamrin, på något sätt att Kalmar län
skulle kunna få mer i framtiden. Om de
objekt som presenteras anses tillräckligt
meningsfulla kan pengar anvisas.
Det finns ju också andra tillvägagångssätt.
Uppgörelser som sammanhänger
med dessa ärenden behöver givetvis inte
göras på det sättet att pengarna måste
betalas ut samma år. Man har möjlighet
att vidtaga interimistiska åtgärder, lägga
byggförbud o. s. v., och kan då arbeta
mera långsiktigt, vilket har varit fallet
i vissa län. När man inte kunnat få fram
utredningar — och alltså erforderliga
medel omedelbart — har man på annat
sätt sett till att värdefulla områden inte
har blivit förödda bara genom en tids
väntan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag glömde faktiskt att
tacka statsrådet — inte för svaret, det
skall jag gärna göra också — men för
insatserna i Kalmar län. Visserligen är
det väl en lätt överdrift att säga att anslaget
bör byta namn och kallas »Anslag
till Kalmar län», men jag är fullt på det
klara med att Kalmar län fått en hel del
pengar.

Bakgrunden till min här framställda
fråga är att vi faktiskt för närvarande
har 400 000 turister på Öland varje år,
och hur många det är i Kalmar läns
skärgård kan jag inte säga. Dessa turis -

ter är alltså inte kalmar- eller kalmarlänsbor,
utan det är ett riksintresse att
naturvårdsfrågorna i dessa områden
ordnas på ett vettigt sätt.

Jag är fullt på det klara med att man
kan bedriva ett uppehållande försvar
genom att tillämpa 15 och 19 §§ i naturvårdslagen.
Oftast är det dock så att
detta inte främjar möjligheterna att senare
få till stånd ett naturreservat. Det
kan många gånger vara tvärtom, att det
är lättare att efter en planering gå direkt
på naturreservatet och en överenskommelse
med markägaren. En sådan
överenskommelse är inte heller alltid så
lätt att träffa. Men om man går den
andra vägen med vägrade dispenser och
kanske relativt blygsamma ersättningar,
om ens några -— kanske i stället flyttning
av den tilltänkta tomten o. s. v. -—
väcker det i regel opposition från markägaren.
Den överenskommelse som man
kanske från början hade kunnat genomföra
blir alltså svårare att få till stånd
efter detta uppehållande försvar.

Min slutsats är — och den anser jag
att jag fått bekräftad genom svaret från
jordbruksministern — att man inte binder
sig vid länen och vid länsgränserna
i dessa fall, utan ser det som ett riksintresse
att få fram naturreservat. Det är
då ganska självklart att man bör satsa
på de naturreservat som ligger väl till
ur planeringssynpunkt och på de län
där planeringen ligger före. Hur lång
tid den tar i andra fall, som kanske är
lika angelägna, vet vi så litet om, eftersom
vi har ont om arbetskraft och denna
planering alltid är tidskrävande.

Låt oss därför satsa på den planering
och de överenskommelser som finns, om
de bedöms som riktiga från riksintressets
synpunkt!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
november.

Torsdagen den 1 december 1966

Nr 35

109

§ 6

Svar på interpellation ang. ökade biståndsinsatser
åt flyktingar i Afrika

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig om regeringen har
sin uppmärksamhet riktad på det behov
av ökade biståndsinsatser för flyktingar
från Sydafrika, Sydvästafrika,
Rhodesia och de av Portugal behärskade
områdena i Afrika som kan komma
att snabbt aktualiseras på grund av den
växande oron i dessa länder. Han vill
också veta huruvida regeringen i beredskapssyfte
planlägger några svenska
insatser för dessa flyktingar. Som svar
på de båda frågorna vill jag erinra om
följande fakta:

Sverige har en särskild flyktingberedning,
utsedd av regeringen och finansierad
med statsmedel, för handläggning
av flyktingärenden i Afrika.
Denna kommitté bistår utrikesdepartementet
och indirekt regeringen med aktuella
rapporter och förslag i dylika
ärenden. Regeringen har därmed sin
uppmärksamhet kontinuerligt riktad på
de frågor som herr Wiklund specificerat
i sin interpellation.

Att de afrikanska flyktingarnas antal
successivt ökar är en iakttagelse som
alla kunnat göra. De svenska biståndsinsatserna
har anpassats därefter. FN:s
flyktingkommissarie har alltmer överflyttat
sin aktivitet från Europa till Afrika.
Tre särskilda flyktingprogram
har dessutom beslutats av FN för hjälp
åt flyktingar från Sydafrika, Sydvästafrika
och de portugisiska områdena.
Rehovet av koordination liar redan
gjort sig gällande. På svenskt initiativ
har de skandinaviska länderna överenskommit
om en gemensam framstöt i FN
för att åstadkomma en samordning eller
sammanslagning av dessa tre program,
som får en stor del av sina medel
just från de nordiska länderna.

Den svenska flyktingberedningen utreder
samtidigt hur de anslag, som
statsmakterna här ställer till förfogande,
skall utnyttjas så att de ger bästa
effekt. Sverige bidrar för närvarande
på bilateral väg genom SIDA till utbildning
av afrikanska flyktingar dels
genom stipendiering via SIDA, dels genom
understöd till olika institutioner i
flyktingarnas asylländer, bl. a. Zambia.
För att främja samma syfte lämnas även
bidrag till utbildningsanstalter i de nyblivna
självständiga staterna Botswana

— tidigare Becliuanaland —, Lesotho

— förutvarande Basutoland — och
Swaziland, vilket senare snart uppnår
oberoende. Till stipendiering har detta
budgetår avsatts 850 000 kronor och till
institutioner i Botswana, Lesotho och
Swaziland har i mars detta år anslagits
3,3 miljoner kronor.

Därutöver bidrar Sverige till den
multilaterala flyktinghjälpen via det
särskilda anslaget till Humanitärt bistånd
till flyktingar m. fl. Er detta utbetalas
i år till FN :s flyktingkommissarie
förutom det ordinarie bidraget på
200 000 dollar och ett extrabidrag på
50 000 dollar, alltså totalt omkring
1 300 000 kronor, vissa särskilda bidrag
för utbildning av afrikaner. De kanaliseras
av kommissarien till olika länder
-— Tanzania, Uganda, Kongo m. fl.

— efter direktiv från Sverige. Innevarande
budgetår har 700 000 kronor anvisats
till dessa ändamål. FN-fonden för
stöd åt apartheidpolitikens offer har
vidare mottagit 50 000 dollar, och via
andra kanaler har ett lika stort belopp
lämnats för samma ändamål. Slutligen
har FN:s utbildningsfond för sydafrikaner
fått 420 000 kronor. Tillsammans
med Danmark utgör Sverige huvudbidragsgivare
till denna fond.

Under innevarande budgetår uppgår
anslaget Humanitärt bistånd till flyktingar
in. fl. till 6,5 miljoner kronor.
Någon bestämd rågång föreligger inte
mellan användning för olika flyktingändamål
och andra humanitära ändamål.
Om ett krisläge inträffar på flyk -

110 Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

Svar pa interpellation ang. ökade biståndsinsatser åt flyktingar i Afrika

tingområdet, kan alltså alla tillgängliga
medel under nämnda anslag tagas i
anspråk för att lindra detta.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
har välvilligt förklarat sig önska
besvara min interpellation redan i tisdags.
Jag befann mig då enligt uppdrag
av Europarådets sociala kommission i
Bryssel för att delta i ett sammanträde
med styrelsen för Regional Conference
on International Voluntarv Service angående
åtgärder för att om möjligt utvidga
det fredskårsarbete i Afrika, som
bedrivs av frivilliga från ett flertal länder
i Västeuropa. Jag hade sålunda då
legitimt förhinder och vill nu tacka
statsrådet Lindström för att hennes
svar inte av denna anledning ytterligare
fördröjts utan lämnas här i kammaren
i dag. Jag tackar också för att svaret
är så utförligt och positivt.

Det förelåg tre orsaker till min interpellation
den 18 oktober, alla av den
arten att de kunde och alltfort kan ge
anledning till ökade flyktingströmmar
från södra delen av Afrika, främst Sydvästafrika.

Den första orsaken var den allmänna
och djupa besvikelsen över Haagdomstolens
utslag i juli i målet om Sydafrikas
förvaltning av mandatet över Sydvästafrika
och den utmanande segerstämning
som detta utslag framkallade
på regeringshåll i Sydafrika, trots att
domstolen i sitt utslag ju inte tog ställning
i sakfrågan om apartheidpolitiken
i Sydvästafrika. Det är naturligt att
sydafrikanska regeringens tolkning av
utslaget som ett moraliskt och politiskt
frikännande ger anledning till oro och
ökar intresset hos både sydafrikaner
och sydvästafrikaner att genom flykt
undkomma apartheidpolitiken.

Den andra orsaken är sydafrikanska
parlamentets beslut nu i höst att godkänna
en ny säkerhetslag i anknytning

till »The General Laws Amendment
Bill». Enligt uppgift kan en högre polisofficer
nu enligt denna lag hålla en
person häktad för förhör under fjorton
(lagar på blotta misstanken om brott
mot de s. k. säkerhetslagarna. Lagen
lär ha tillkommit på grund av växande
oro i Ovamboland i norra Sydvästafrika.
Som ett slags förutsättning för denna
lags tillkomst har den sydafrikanska
säkerhetslagstiftningen dessutom direkt
och med retroaktiv verkan utsträckts
till att gälla Sydvästafrika. Apartheidpolitikens
ofrånkomliga konsekvens i
form av en sådan lagstiftning har alltså
gjorts klart tillämplig även på Sydvästafrika.
Att dessa åtgärder måste skapa
stor risk för ökning av flyktingströmmen
torde vara uppenbart, särskilt som
den nye regeringschefen i Sydafrika
inte heller i övrigt visat några tecken
till moderation i sin inställning til] hithörande
problem. En ytterligare skärpning
av apartheidpolitiken vore inte
överraskande.

Den tredje omständigheten, som föranlett
mig att interpellera i denna fråga,
är innehållet i det tal FN:s flyktingkommissarie
höll inför Europarådets
rådgivande församling vid dess
session den 29 september i år. Vi som
åhörde detta tal tog starkt intryck av
den stora vikt flyktingkommissarien läde
vid flyktingsituationen i Afrika, vilken
han betecknade som nästan värre
än förhållandena i Asien. Trycket av
flyktingproblemet i Europa hade lättats,
i varje fall i vad det gäller flyktingkommissariens
uppgifter. Att det
verkligen är fråga om ett växande flyktingproblem
synes framgå av att det
beräknade antalet flyktingar i Afrika
enligt årets statsverksproposition uppgick
till 400 000, medan antalet nu enligt
vad FN:s flyktingkommissarie uppgav
i sitt tal uppgår till 700 000. Jag förstår
väl, om en del av skillnaden kan
sammanhänga med olika beräkningssätt,
men förmodligen är källan till uppgiften
400 000 densamma som till upp -

Nr 35

111

Torsdagen den 1 december 19GG
Svar på interpellation ang. ökade biståndsinsatser åt flyktingar i Afrika

giften om det no nästan fördubblade
antalet flyktingar. Jag antar att det här
också finns en hel del sekretessvallar,
bakom vilka kan dölja sig flyktingskaror
som är både okända och oräknade.
Jag skulle uppskatta om statsrådet
Lindström ville något kommentera uppgifterna
om den kvantitativa sidan av
flyktingproblemet i Afrika just nu.

Riskerna för okontrollerade urladdningar
på den afrikanska kontinenten
kan i det allmänt labila politiska läget
på denna kontinent nog i viss mån
förbindas med det växande antalet flyktingar.
Och de åtgärder för att klargöra
världsopinionens inställning till Sydafrika,
vilka vidtagits av FN, och nu senast
FN:s sydvästafrikapolitik torde inte
vara ägnade att minska flyktingströmmarna,
ehuru dessa åtgärder självfallet
inte har detta utan det rakt motsatta
syftet. Jag har inga uppgifter till
hands, men nog vore det i varje fall
naturligt, om oron och flyktingarnas
antal nu ökade, kanske inte främst som
ett resultat av FN:s generalförsamlings
beslut den 28 oktober att upphäva Sydafrikas
administration över Sydvästafrika
och att tillsätta en 14-nationskommitté
med uppgift att snabbt framlägga
förslag om hur S}’dvästa frika skall
administreras, utan som en följd av
premiärminister John Vorsters och
hans regerings reaktion på detta beslut.
Åtminstone omedelbart efter beslutet
ansågs det inte uteslutet med en regeringsdeklaration
i Pretoria att Sydvästafrika
skulle betraktas som en del av
den sydafrikanska unionen.

Klart är att flyktingproblemet på den
afrikanska kontinenten i stort också är
en avspegling av omvälvningar och militärkupper
i många afrikanska stater
liksom av OAU:s stora svårigheter att
nå enighet mellan medlemsländerna,
åter demonstrerade vid konferensen i
Addis Abeba i början av november i
år. De vita minoritetsregimerna i södra
Afrika och i Portugal triumferar och
kan säga sig, att deras rasdiskrimi -

neringspolitik är riktig och att utvecklingen
ger en bekräftelse av deras uppfattning
att afrikanerna inte kan styra
sig själva.

Både den allmänna politiska situationen
i Afrika och i viss mån även sydvästafrikaproblemet
gör det självfallet
svårare redan att administrera flyktinghjälp
i Afrika än t. ex. i Europa. Och
ändå måste vi ju ge sådan hjälp inte
bara i hittillsvarande omfattning utan
enligt min mening i ökad grad. Bara två
av de femton medlemsstaterna i OECDstaternas
u-hjiilpsorgan DAC kommer
längre ned på listan över den procentuella
andel av nationalinkomsten, som de
anslutna staterna lämnar till u-hjiilp i
stort. Vi ligger alltså illa till vid en
internationell jämförelse. Flyktinghjälp
i Afrika är eu av de många bottenlösa
hjälpbehoven i u-länderna, som vi kunde
satsa mera på.

Herr talman! I statsrådets svar ges i
och för sig värdefulla upplysningar om
vissa hittills gjorda hjälpinsatser och
om ett svenskt initiativ för bättre samordning
av flyktingkommissariatets
hjälpverksamhet i Afrika. Jag skulle
gärna vilja veta om denna framstöt
gjorts genom vår diplomatiska representation
i FN eller om den 30-mannakommitté,
som står vid flyktingkommissariens
sida för exekutiva och rådgivande
uppgifter och som tillsatts av
FN :s ekonomiska och sociala råd, därvid
spelat någon roll. Sverige är enligt
en rapport av flyktingkommissarien i
juli i år melem av denna kommitté. Vad
är för övrigt statsrådets allmänna uppfattning
om kommitténs lämplighet och
kapacitet ur beredskapssynpunkt?

Det är tillfredsställande att anslaget
Humanitärt bistånd till flyktingar m. in.
på 6,5 miljoner kronor utan bundenhet
i förväg till vissa ändamål kan användas
för att lindra ett plötsligt uppkommande
krisläge på flyktingområdet. Men
det förefaller av den lämnade redogörelsen
som om rätt betydande belopp
av det angivna totalanslaget numera var

112

Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

Svar på interpellation ang. ökade biståndsinsatser åt flyktingar i Afrika

disponerade, något som naturligtvis i
och för sig inte är annat än tacknämligt.

Alla tillgängliga medel under detta
anslag kan las i anspråk vid ett krisläge,
heter det i svaret. Vad innebär detta
för dagen i reda pengar? Det vore värdefullt
att få åtminstone en ungefärlig
uppgift om de medel som nu står till
förfogande för att täcka de behov som
här avses och som naturligtvis är gränslösa.
Jag förmodar att det under detta
anslag kan finnas också reservationer
från tidigare budgetår.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har inga invändningar
att göra mot herr Wiklunds bedömning
av flyktingsituationen i Afrika
och dess allvar. Vi är ju eniga om att vi
har att räkna med ett växande flyktingproblem.

Herr Wiklund ville att jag skulle uttala
mig om den siffra han nämnde
för att så att säga ange flyktingproblemets
kvantitet. Jag kan inte säga annat
än att det var den senaste siffra, som
utrikesdepartementet fått och som herr
Wiklund använde och att den tycks
spegla verkligheten.

Vi har, som herr Wiklund hörde och
som han också tog fasta på, planerat en
framstöt för att koordinera ansträngningarna
att hjälpa flyktingarna i Afrika.
Herr Wiklund ville veta vilka organ,
myndigheter eller kommittéer som
handlade den frågan. Det är inget av
dem han själv nämnde, utan det är vår
nu sittande FN-delegation, som i generalförsamlingen
—- vars session pågår
fram till jul —- tar upp denna fråga
i fjärde utskottet, förvaltarskapsutskottet.
Där handläggs de stora afrikafrågorna,
och vi fann det lämpligare att
ta upp saken där än i det sociala utskottet.
För dagen är det svårt att skissera
hur läget är. Det finns sympatier för
tanken på en koordination, men det råder
ännu delade meningar om frågan
huruvida FN :s generalsekreterare själv

centralt skall hålla i den eller om
flyktingkommissarien bör få ett särskilt
ansvar för de afrikanska flyktingarna.
Förhandlingarna om detta pågår,
och jag vet i denna stund inte om resolutionen
är framlagd — det händer
mycket under de sista dagarna av en
generalförsamlings session.

Till sist vill jag säga att jag inte kan
ge herr Wiklund något svar på frågan
bur mycket vi just för dagen har på vårt
»humanitära» konto; jag har inte bokföringen
med mig. Men det finns möjligheter
att göra överflyttningar mellan
olika anslagsposter för humanitära ändamål,
om katastrofer inträffar, och
därvid klämma fram en del pengar. Det
skedde t. ex. förra veckan då vi anslog 1
miljon kronor till översvämningsoffren
i Italien.

Med detta tror jag att jag har besvarat
de direkta frågor herr Wiklund
ställde.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag vill bara ställa
ytterligare en fråga beträffande den
30-mannakommitté som flyktingkommissarien
har till sin hjälp.

I den mån vi deltar i internationellt
arbete har vi kunnat erfara att många
kommittéer ser vackra och mycket representativa
ut på papperet medan de
i verkligheten spelar en mycket liten
roll. Det var därför jag gjorde der
lilla reflexionen kring denna kommitté
som verkar imponerande och betydelsefull,
att jag är tveksam huruvida der
spelar någon egentlig roll. Och det vai
till den reflexionen jag sedan anknöl
mitt beredskapsresonemang.

Jag vore tacksam om jag kunde få
veta hur det förhåller sig med denna
kommitté.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Eftersom jag förut
glömde att svara på den fråga som
herr Wiklund nu återkom till, vill jag

Nr 35

113

Torsdagen den 1 december 1906
Interpellation ang. skatteuttaget på retroaktiva löneutbetalningar

i allra största korthet säga att jag tycker
att FN:s flyktingkommitté är utomordentligt
värdefull. Sedan många år är
Sverige representerat i kommittén av
landshövding Erik Westerlind, som
lägger ned ett mycket stort intresse på
att där koordinera svenska hemmasynpunkter
med flyktingkommissariens
synpunkter. Jag har det intrycket att ett
mycket gott arbete uträttas i denna
kommitté.

Härmed var överläggningen slutad.

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Torbrink, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartmentet angående
ett enhetligt formulär för hyreskontrakt,
m. in., samt

fröken Ljungberg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
yttrande- och tryckfrihetens
gränser för olika sorters media.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Interpellation ang. skatteuttaget på
retroaktiva löneutbetalningar

Ordet lämnades på begäran till

Ilerr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt § 7 uppbördsförordningen
skall preliminär A-skatt erläggas
med 25 procent av inkomsten i
de fall, då inkomst av tjänst icke avser
bestämd tidsperiod eller icke uppbäres
vid regelbundet återkommande tillfällen.
Detta skatteuttag tillämpas i praktiken,
då löntagare efter en avtalsuppgörelse
med retroaktiv verkan uppbär
.särskilt lönetillägg, för så vitt löntagaren
inte själv begärt hos sin arbetsgivare
att högre skatteprocent skall

komma till användning.

Enär den senaste avtalsrörelsen inte
kunde slutföras förrän ovanligt sent under
året — för vissa grupper löntagare
har den ännu inte slutförts — har osedvanligt
stora retroaktiva lönebelopp utbetalts
eller kommer att utbetalas. Visserligen
har centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden i år publicerat
ett meddelande — kanske väl sent —
med anmaning att de löntagare, som
tidigare ej begärt förhöjt skatteavdrag
hos sin arbetsgivare, för att undvika
kvarskatt nästa år kunde begära högre
skatteavdrag på den lön, som de uppbär
under återstoden av innevarande
år. Det finns emellertid anledning att
förmoda, att den anmaningen inte uppmärksammats
i den utsträckning som
vore önskvärt. Den möjligheten återstår
dock att verkställa fyllnadsinbetalning
av skatt före utgången av april
månad nästa år.

Angiven procentsats fastställdes under
en tid, då den genomsnittliga marginalskatten
var betydligt lägre än nu.
Detta betyder att många löntagare, som
inte på eget initiativ begärt högre skatteuttag
eller som inte gör fyllnadsinbetalning
av skatt, kommer att betala
mindre preliminär skatt än som svarar
mot de belopp, som med hänsyn till nuvarande
höga marginalskatteprocent
bort erläggas. Följden blir en för många
opåräknad kvarskatt, som kan bli ekonomiskt
betungande att erlägga under
fyra månader nära två år senare.

För att så långt som möjligt eliminera
sådana svårigheter kan det t. ex. övervägas
att öka informationen till allmänheten
om möjligheten till och angelägenheten
av fyllnadsinbetalning av
preliminär skatt. I syfte att undvika
följderna av alltför låga preliminära
skatteuttag torde även kunna övervägas
att anpassa den i § 7 uppbördsförordningen
nämnda procentsatsen till en
mer realistisk nivå. Detta skulle också
stå i överensstämmelse med källskattesystemets
andemening, nämligen att

114

Nr 35

Torsdagen den 1 december 1906

Interpellation ang. skatteuttaget på retroaktiva löneutbetalninga

söka få den preliminära skattens storlek
så nära den slutliga skattens soin
möjligt.

Under åberopande av vad ovan anförts
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ställa följande
frågor:

1. Planerar herr statsrådet att vidtaga
åtgärder för att så långt som möjligt
undvika att årets retroaktiva löneutbetalningar
för med sig betydande
kvarskatter för många löntagare enär
det preliminära skatteuttaget på dylika
inkomster i allmänhet blir för lågt på
grund av gällande författningsbestämmelser? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att
föreslå riksdagen sådan ändring av den
nuvarande bestämmelsen i § 7 uppbördsförordningen,
att där nämnd skattesats
på 25 procent anpassas till en i
förhållande till den i och för sig beklagliga
utvecklingen av marginalskatterna
mer realistisk nivå?

Denna anhållan bordlädes.

§9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:
nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt sjuttonde
ordinarie möte; och

nr 350, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ändringar i konventionen angående
upprättadet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i
ämnet väckt motion;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Filippinerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; nr

341, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, in. m.;

nr 342, angående beskattningen av
kostnadsersättning till riksdagsledamot;
och

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet;

från andra lagutskottet:
nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård
av vissa psykiskt efterblivna, m. m.;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.; och

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § och 13 § 1 mom.
sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr
404); samt

från tredje lagutskottet:
nr 337, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse, såvitt avser § 3, över

Fredagen den 2 december 1966

Nr 35 115

den år 1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket.

§10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Wiklund i Härnösand, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot svartabörsförsäljning
av lägenheter,

herr Jönsson i Ingemarsgården, till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående fördelningen
av hästar på olika behov inom
totalförsvaret,

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet an -

gående åtgärder till förebyggande av att
vissa pensionärer påföres kvarskatt,

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående skatteåterbäringen
till vissa finländska arbetstagare i Sverige,
och

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förfaringssättet vid intagning
till gymnasiet.

§11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.28.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 2 december

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
982.

§ 2

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående skatteuttaget på retroaktiva
löneutbetalningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 a och 61 §§ kommunala
vallagen;

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
betänkande nr 3, med förslag
till vissa författningsändringar och bemyndiganden
avseende riksdagens personalorganisation,
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 153, i anledning av väckta motioner
om samordning av de civila och
militära trafikledningssystemen samt
om inrättande av en gemensam trafikledarskola
m. m.,

116 Nr 35

Fredagen den 2 december 1966

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m. jämte vissa lönegrupperingen berörande
motioner, och

nr 155, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av LKAB:s
huvudkontor;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 50, i anledning av motioner angående
beräkningen av avgifter till statsverket
för tjänster till allmänheten,
nr 51, i anledning av motion om överförande
i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion,
och
nr 52, i anledning av motioner angående
utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått
till statstjänst, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297),
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 74, i
anledning av väckt motion angående
föreningsrätten m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 56,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående trafikstopp och trafikför -

bud i samband med övergången till
högertrafik m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

lagutskottens memorial nr 1, angående
av lagutskotten antagen ändring i de
allmänna grunderna för ärendenas fördelning
mellan lagutskotten;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
rörande vissa naturvårdsfrågor m. m.,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till jordbruksutskottet,
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare, m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
om trafiksäkerhet, om ökad trafikundervisning,
om åtgärder för att
åstadkomma trafiksäkrare bilar och om
åtgärder för att öka efterfrågan på trafiksäkra
motorfordon.

§ 4

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit framställning
om anslag på tilläggsstat under
budgetåret 1966/67.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM SB
814881