29 maj—22 juniDebatter m. m.Måndagen den 29 maj fm (Riksdagens protokoll 1961:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

ANDRA KAMMAREN

29 maj—22 juni
Debatter m. m.
Måndagen den 29 maj fm.

Den ekonomiska politiken m. in..................

Måndagen den 29 maj em.

Den ekonomiska politiken m. m. (Forts.).........

Tisdagen den 30 maj

1961

Std.

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning
på hästsporten och herr Spångberg ang. djurskyddsförhållandena

inom hästsporten.........................................

herr Sundelin ang. sysselsättningen inom skogsbruket..........

Svar på frågor av fru Kristensson ang. utnyttjandet av tillgängliga
vårdplatser vid sjukhusen och av herr Ohlin ang. åtgärder till
förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under instundande
sommar..........................................

Svar på interpellation av herr Brandt i Sätila ang. provinsialläkarnas

arbetsförhållanden, m. ......................................

Statsregleringen...............................................

Vårsessionens avslutning.......................................

131

143

158

170

173

175

Samtliga avgjorda ärenden
Måndagen den 29 maj em.

Statsutskottets memorial nr 144, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Statens dövskolor m. m.: Avlöningar

m. fl. anslag..........................................'' *''''''

Bankoutskottets utlåtande nr 29, om fortsatt giltighet av lagen angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, m. .........................

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 25

2 Nr 25

Innehåll

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, om ändrad lydelse av 39 § 3

mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen..................

nr 62, om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m......

nr 60, ang. beräkning av bevillningarna, m. m..................

Statsutskottets utlåtande nr 141, ang. komplettering av riksstatsförslaget
Bevillningsutskottets memorial nr 66, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden.............

Första lagutskottets utlåtande nr 45, om lagstiftning i syfte att möjliggöra
utnyttjande av byggnad på annans mark såsom säkerhet för
kredit.........................

nr 46, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om uppfinningar av betydelse för försvaret....................

— nr 47, ang. ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.............................

Andra lagutskottets memorial nr 52, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden..........................

Statsutskottets memorial nr 138, ang. uppskov med behandlingen av
vissa ärenden................

nr 142, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1960/61.
Andra lagutskottets memorial nr 53, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut om viss komplettering av barnmorskereglementet........

Jordbruksutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende. .........

Sid.

117

122

126

128

Tisdagen den 30 maj

Statsutskottets memorial nr 144, om anslag till Statens dövskolor

m. m.: Avlöningar in. fl. anslag (gemensam omröstning)......... 130

— nr 143, ang. statsregleringen................................. 173

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 3

Måndagen den 29 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 23 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Lundkvist, som vid kammarens sammanträde
den 17 innevarande maj med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogos i ett sammanhang

bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 62, i anledning av väckta motioner
om höjning av ortsavdragen vid beskattningen,
m. m., och

nr 60, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1961/62, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtande nr 141, i anledning
av motioner, väckta i anslutning
till Kungl. Maj :ts förslag angående

komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1961/62 in. in.

Bankoutskottets utlåtande nr 29

I en den 23 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 113, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås, att den särskilda
lagstiftningen om bankaktiebolags
kassareserv och lagstiftningen om
räntereglering, för vilka giltighetstiden
utgår den 30 juni 1961, skall erhålla
förlängd giltighet till och med den 30
juni 1962.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna 1:648 av herrar
Per-Olof Hanson och Hagberg och
II: 766 av herrar Magnusson i Borås och
Stenberg, i vilka föreslagits, att riksdagen
måtte avslå det i propositionen nr
113 framlagda förslaget om ytterligare
förlängning av ränteregleringslagen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj ;ts förevarande proposition i vad
den avsåge lagen om fortsatt giltighet

4 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv; samt

II. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 648 och II: 766 — måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
i vad den avsåge lagen angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
in. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
Boija, Hegnéll och Carlsson i Tibro,
vilka ansett att utskottet — med
uttalande av att utskottet på de av motionärerna
anförda skälen ej funnit sig
kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag om
förlängning av ränteregleringslagen —
bort under II. i dess yrkande hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 648 och II: 766 — måtte avslå
det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition
framlagda förslaget om ytterligare
förlängning av ränteregleringslagen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63

I en den 28 april 1961 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 160, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås i sparstimulerande
syfte en höjning med en tredjedel
av det skattefria bottenbeloppet för
inkomst av kapital samt av det s. k. försäkringsavdraget.

Det ovannämnda författningsförslaget
var av följande lydelse:

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

39 §.

(Föreslagen lydelse)

39 §.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 5

(Nuvarande lydelse)
summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 m o m. I hemortskommunen---

1 000 kronor.

Har skattskyldig ----eller under hållsbidraget.

Därest skattskyldig---nämnda

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, för dem båda gemensamt till ett
belopp av minst 300 kronor. Härjämte
skall gälla, att nu avsett avdrag ej må
för skattskyldig åtnjutas till högre belopp
än 300 kronor; dock att, om skattskyldig
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, ifrågavarande avdrag för dem
båda gemensamt må åtnjutas med högst
600 kronor. Avdrag med högst 600 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande barn
under 16 år.

Den ekonomiska politiken m. m.

(Föreslagen lydelse)
summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 g.

2 in o m. I hemortskommunen---

1 000 kronor.

Har skattskyldig---eller under hållsbidraget.

Därest skattskyldig---nämnda

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, för dem båda gemensamt till ett
belopp av minst 300 kronor. Härjämte
skall gälla, att nu avsett avdrag ej må
för skattskyldig åtnjutas till högre belopp
än 400 kronor; dock att, om skattskyldig
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, ifrågavarande avdrag för dem
båda gemensamt må åtnjutas med högst
800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande barn
under 16 år.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1961 eller tidigare år.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 673
av herr Bengtson m.fl. och 11:811 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till innevarande
års höstriksdag rörande stimulans av
det personliga sparandet i vad avsåge

a) premiering av det personliga nysparandet
av reell karaktär,

b) premiering av sparande å särskilt
sparkonto i hank eller annan penninginrättning,
samt

c) inrättande av allmänt utjämningskonto
i bank eller annan penninginrättning i

enlighet med vad i motionerna anförts; B)

de likalydande motionerna 1:674
av herr Ewerlöf m.fl. och 11:813 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga följande

6 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

Förslag

till

Lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370)

Härigenom förordnas att 39 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla följande
ändrade lydelse.

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda
beloppet av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna, utöver avdrag för
dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 400 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med den andra maken,
må nu avsett avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 800 kronor. I
den mån intäkten utgör avkastning av
aktier eller andelar i ekonomisk förening
må det extra avdraget ökas med
200 kronor eller, om den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med den andra maken,
med 400 kronor. I intet fall må dock
skattskyldig åtnjuta extra avdrag med
högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan
av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

Vad i föregående stycke stadgas angående
gift skattskyldig skall äga motsvarande
tillämpning å skattskyldig,
som under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande
barn under 16 år.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.

C) de likalydande motionerna 1:675
av herr Källqvist m. fl. och II: 808 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till årets höstsession om åtgärder
i syfte att stimulera det enskilda
sparandet i enlighet med den av ledamöterna
Antonsson, Brundin och Danmans
avgivna reservationen till utredningen
om sparstimulerande åtgärder
(SOU 1961:2) innefattande
dels skattepremiering för medel som
insättes å särskilda sparkonton i bank
eller därmed jämförlig inrättning,
dels allmänt utjämningskonto enligt i
reservationen angivna riktlinjer;

D) de likalydande motionerna 1:677
av herr Lundström m. fl. och 11:810
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte — med godtagande
av den i propositionen föreslagna höjningen
av försäkringsavdr agets maximibelopp
— besluta sådan ändring, att
avgiften till den allmänna sjukförsäkringen
skulle få avdragas för sig såsom
eu särskild avdragspost, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext;

E) de likalydande motionerna 1:678
av herrar Ringaby och Ragnar Bergh
samt II: 809 av herrar Magnusson i
Borås och Nordgren, vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att till följande
paragrafer i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola fogas nya
moment av nedan angiven lydelse, nämligen
till 22 § ett moment betecknat 4,
till 25 § ett moment betecknat 4 samt
till 29 § ett nytt moment betecknat 5,
ävensom att till anvisningarna till 22 §
samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad
9, av den lydelse som nedan
sägs.

22 §.

4 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 21 § förmäles, äger, där
bruttointäkten överstiger sammanlagda

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 7

beloppet av de i 1 eller 3 mom. avsedda
kostnaderna, utöver avdrag för dessa
kostnader åtnjuta extra avdrag med 400
kronor. Har den skattskyldige under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 800 kronor. I intet fall må
dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag
med högre belopp än som svarar mot
skillnaden mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 eller 3 mom. avsedda
kostnaderna och ej heller med högre
belopp än som motsvarar 4 procent av
den skattskyldiges i jordbruket nedlagda
skattepliktiga förmögenhet. Extra avdrag
som här sägs må vidare, tillsammans
med förekommande extra avdrag
enligt 25 § 4 mom. och 29 § 5 mom., endast
åtnjutas i den mån avdrag enligt
39 § 3 mom. icke kunnat tillgodogöras
av den skattskyldige.

25 §.

4 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 24 § förmäles, äger, där
bruttointäkten överstiger sammanlagda
beloppet av de i 1 eller 3 mom. avsedda
kostnaderna, utöver avdrag för dessa
kostnader åtnjuta extra avdrag med 400
kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt åtnjutas
med 800 kronor. Vad angår inskränkning
i rätten att åtnjuta extra avdrag
som bär sagts sikola bestämmelserna
i 22 § 4 mom. och i punkt 9 av anvisningarna
till 22 § äga motsvarande
tillämpning.

29 §.

.5 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 28 § förmäles, äger, där bruttointäkten
överstiger sammanlagda beloppet
av de i 1 mom. avsedda kostnaderna,
utöver avdrag för dessa kostnader
åtnjuta extra avdrag med 400 kronor.
Har den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett avdrag

Den ekonomiska politiken m. m.

för dem båda gemensamt åtnjutas med
800 kronor. Vad angår inskränkning i
rätten att åtnjuta extra avdrag som här
sagts skola bestämmelserna i 22 § 4
mom. och i punkt 9 av anvisningarna
till 22 § äga motsvarande tillämpning.

Anvisningar
till
22 §.

9. Beräkningen av den skattskyldiges
i jordbruket nedlagda skattepliktiga
förmögenhet skall ske på grundval av
bestämmelserna i 2—5 §§ förordningen
om statlig förmögenhetsskatt.

Om extra avdrag enligt 22 § 4 inom.,
25 § 4 mom. eller 29 § 5 mom. samtidigt
må åtnjutas i två eller flera förvärvskällor
skall avdraget, med den inskränkning
varom i 22 § 4 mom. stadgas, fördelas
mellan förvärvskällorna i förhållande
till nettointäkten av förvärvskällorna
sådan denna skulle ha varit om
extra avdrag ej förekommit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock att äldre bestämmelser alltjämt
skola gälla vid 1962 års taxering
samt vid eftertaxering för 1962 och tidigare
år.

F) de likalydande motionerna I: 679
av herr Ringaby m. fl. och 11:812 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga det
till propositionen fogade förslaget till
ändring i kommunalskattelagen med den
ändring att 46 § 2 mom. erhölle följande
lydelse:

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —--

njuta avdrag:

1) för periodiskt---eller upp fostran; 2)

för dels---omyndiga barn;

3) för sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
som under beskattningsåret påförts
den skattskyldige;

8 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

4) för premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas av honom
själv eller, i förekommande fall, hans
make eller hans omyndiga barn, nämligen
kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olyckfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift
till sjukkassa för begravningshjälp,
som ej avses i 33 § och som ej utgör obligatorisk
försäkring enligt lagen om
allmän sjukförsäkring; samt

5) för belopp--— 1 000 kronor.

Har skattskyldig---eller under hållsbidraget.

Därest skattskyldig —--nämnda

tid.

Avdrag, som i 4) här ovan avses, må
ej för skattskyldig åtnjutas till högre
belopp än 400 kronor; dock att, om
skattskyldig under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, ifrågavarande avdrag för dem
båda gemensamt må åtnjutas med högst
800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande barn
under 16 år.

G) motionen 1:680 av herr Spetz,
vari yrkats avslag å propositionen nr
160.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:73
av herrar Ragnar Bergh och Ringaby
samt II: 88 av herr Magnusson i Borås
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga av motionärerna framlagt
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) de likalydande motionerna 1:258
av fru Segerstedt Wiberg in. fl. och

11:208 av fru Gunne m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett
genom dessa motioner framlagt förslag
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) de likalydande motionerna 1:351
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:409 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
intagna förslag till

I) förordning om bostadssparande,

II) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370),

III) förordning om utbildningssparande; 4)

de likalydande motionerna 1:475
av herr Lundström in. fl. och 11:552
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i ifrågavarande skatteförfattningar,
att det s. k. omkostnadsavdraget
skulle uppföras med i deklarationen
redovisat belopp, dock lägst 100 kr.,
och att med bibehållande av nuvarande
maximisummor försäkringsavdraget
finge utnyttjas till det belopp som motsvarades
av erlagda premier samt att
avrundning av den beskattningsbara inkomsten
skulle ske nedåt till jämna tiotal
kronor;

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; 5)

de likalydande motionerna I: 74 av
herrar Eric Carlsson och Sandin samt
II: 85 av herr Fcilldin, samt

6) de likalydande motionerna 1:487
av herr Sveningsson m. fl. och 11:549
av herr Xilsson i Svalöv m. fl.

I de under 5) och 6) upptagna motionerna
hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga av motionärerna framlagt
förslag till ändrad lydelse av 22 § 1
mom., 29 § 1 mom. samt punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till Kungi.

Nr 25 9

Måndagen den 29 mai 1961 fm.

Maj:ts förevarande proposition nr 160
och med avslag å motionen 1: 680 av
herr Spetz, måtte för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom.
och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B. att följande motioner, nämligen

1 a) de likalydande motionerna I: 73
av herrar Ragnar Bergh och Ringaby
samt 11:88 av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:678
av herrar Ringaby och Ragnar Bergh
samt II: 809 av herrar Magnusson i
Borås och Nordgren,

2 a) de likalydande motionerna I: 674
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 813 av
herr Hjalmarson m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:258
av fru Segerstedt Wiberg m. fl. och
11:208 av fru Gunne m. fl.,

c) de likalydande motionerna I: 351
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:409 av
herr Hjalmarson in. fl., såvitt motionerna
avsåge ändring i kommunalskattelagen,

3) de likalydande motionerna 1:351
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 409 av
herr Hjalmarson in. fl., såvitt motionerna
avsåge bostadssparande och utbildningssparande,

4 a) de likalydande motionerna I: 673
av herr Bengtson m. fl. och II: 811 av
herr Hedlund in. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:675
av herr Källqvist m. fl. och II: 808 avherr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,

5 a) de likalydande motionerna I: 679
av herr Ringaby m. fl. och II: 812 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:677
av herr Lundström in. fl. och II: 810
av lierr Ohlin in. fl.,

c) de likalydande motionerna 1: 475
av herr Lundström in. fl. och II: 552 av
herr Ohlin in. fl., såvitt motionerna avsåge
det s. k. försäkringsavdraget,

6 a) de likalydande motionerna I: 74

Den ekonomiska politiken m. m.

av herrar Eric Carlsson och Suudin
samt II: 85 av herr Fälldin,

b) de likalydande motionerna 1:487
av herr Sveningsson m. fl. och 11:549
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., ävensom 7)

de likalydande motionerna 1:475
av herr Lundström m. fl. och II: 552 av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna avsåge
omkostnadsavdrag och beskattningsbara
belopp,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Även om den ifrågasatta åtgärden kan
vara ägnad att främja sparandet synes
dock den sparfrämjande effekten av förslaget
böra bedömas såsom tämligen
ringa. Till stöd för motionsyrkandet har
emellertid inte i främsta rummet åberopats
dess inverkan på sparandet, utan
att en vidgad rätt att åtnjuta spara vdraget
skulle medföra större rättvisa mellan
olika kategorier inkomsttagare. Enligt
gällande regler får sparavdraget åtnjutas
av samtliga inkomsttagare, som
har behållen inkomst av kapital, sålunda
även av dem som har huvudinkomst
av rörelse, jordbruk eller annan fastighet.
Ingenting tyder på att kategorien
företagare genomsnittligt sett skulle utnyttja
avdraget i mindre omfattning än
t. ex. löntagare. Självfallet kan vid bedömande
av det berättigade i föreliggande
yrkande utskottet inte underlåta
att ta hänsyn till det kända förhållandet,
att beskattningsreglerna i fråga om
inkomst av rörelse och jordbruk medger
rörelseidkare resp. jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning vidsträckta
möjligheter till konsolidering genom
vinstreglerande dispositioner, soin innebär
uppskov med inkomstbeskattningen
av intäkter i verksamheten. De
skattemässiga fördelar, som dylika beskattningsregler
innebär, torde vara av -

10 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

sevärt större än de, som sparavdraget
erbjuder. Utskottet finner sig i betraktande
av angivna förhållanden icke kunna
dela den uppfattningen, att den yrkade
lagstiftningsåtgärden uppbäres av
ett rättvisekrav. Utskottet avstyrker med
hänvisning till det anförda motionerna
I: 73 och II: 88 samt I: 678 och II: 809.

Reservationer hade avgivits

I) av herr Spetz, vilken — med hänvisning
till innehållet i motionen I: 680
— ansett att utskottet under punkten A)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
1:680 måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 160.

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande s. k.
aktiesparande hemställt under punkten

A),

att riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna 1:351 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 409 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge
ändring i kommunalskattelagen,
samt de likalydande motionerna 1:674
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:813 av
herr Hjalmarson m. fl. — måtte för sin
del antaga den i sistnämnda två motioner
föreslagna lydelse av 39 § 3
mom. första stycket kommunalskattelagen.

III) av herrar Söderquist, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Kollberg, Nilsson
i Svalöv, Gustafson i Göteborg och Magnusson
i Borås, vilka beträffande frågan
om att bryta ut den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
ur det allmänna försäkringsavdraget
att avdragas för sig

dels ansett att utskottets yttrande i
viss del bort ha annan, av reservanterna
angiven lydelse,
dels ock under punkten A) hemställt,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1: 677 av herr
Lundström m. fl. och II: 810 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
1:679 av herr Ringaby m. fl.

och II: 812 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. måtte antaga den lydelse av 46 §
2 mom. kommunalskattelagen, som föreslagits
i sistnämnda två motioner.

IV) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande sparavdrag
för jordbrukare m. fl. under
punkten B 1) hemställt,

att riksdagen — i anledning av de inbördes
likalydande motionerna I: 73
av herrar Ragnar Bergh och Ringaby
samt II: 88 av herr Magnusson i Borås
m. fl. ävensom I: 678 av herrar Ringaby
och Ragnar Bergh samt II: 809 av
herrar Magnusson i Borås och Nordgren
— måtte för sin del antaga det vid
sistnämnda två motioner fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

V) av herrar Söderquist, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Kollberg, Nilsson
i Svalöv, Gustafson i Göteborg och Magnusson
i Borås, vilka beträffande sparavdrag
för ofullständiga familjer

dels anfört följande:

»I de likalydande motionerna 1:258
av fru Segerstedt Wiberg m. fl. och
II: 208 av fru Gunne m. fl. har hemställts,
att det enligt 39 § 3 mom. utgående
s. k. kapitalavdraget vad angår ogift
och därmed jämförlig skattskyldig med
minderåriga barn skall medgivas med
samma belopp som för äkta makar. Samma
yrkande bär ställts i motionerna
I: 674 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 813
av herr Hjalmarson m. fl. Motionärerna
åberopar bl. a. det förhållandet att i
fråga om försäkringsavdraget samma
högsta avdragsbelopp tillämpas för ensam
skattskyldig med minderåriga barn
som för äkta makar. Vi biträder yrkandet
i nämnda motioner.»

dels ock ansett att utskottet med bifall
till förenämnda motioner bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga
det i motionerna I: 674 och II: 813 framlagda
förslaget till lag angående ändring
av kommunalskattelagen den 28 septem -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

ber 1928 (nr 370), såvitt gällde 39 § 3
mom. andra stycket.

VI) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande amorteringssparande
hemställt under punkten
B 2 c),

att riksdagen —• i anledning av de
likalydande motionerna 1:351 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 409 av herr Hjalmarson
m. fl. — måtte för sin del antaga
följande

Förslag

till

lag angående ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att till 46 §
kommunalsikattelagen den 28 september
1928 skall fogas ett nytt moment, betecknat
5 mom., av nedanstående lydelse.

46 §.

5 mom. Har skattskvldig, som är ägare
av annan fastighet, inrättad till bostad
åt en familj jämte personliga tjänare
(enfamiljsfastighet) eller två familjer
jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
eller som innehar lägenhet med
bostadsrätt, under beskattningsåret
verkställt amortering av skuld å sådan
fastighet eller sådan lägenhet till ett belopp
överstigande 1,5 procent av fastighetens
taxeringsvärde eller, beträffande
bostadsrättslägenhet, den del av fastighetens
taxeringsvärde som belöper
å lägenheten, må lian i hemortskommunen
åtnjuta avdrag för överstigande
amortering, dock högst med ett belopp
av 700 kronor — jämte i förekommande
fall 200 kronor för ettvart hemmavarande
barn under 16 år — och endast i
den mån den sammanlagda amorteringen
icke motsvaras av en minskning under
beskattningsåret av den skattskyldiges
eller dennes makes sammanlagda,
hos banker och andra penninginrättningar
innestående medel.

(So vidare anvisningarna.)

Den ekonomiska politiken m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock att äldre bestämmelser skola
gälla i fråga om 1962 års taxering samt
i fråga om eftertaxering för år 1962
eller tidigare år.

VII) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka beträffande bostadssparande
och utbildningssparande
hemställt under punkten B 3),

att riksdagen måtte — i anledning av
de likalydande motionerna 1:351 avherr
Ewerlöf m. fl. och II: 409 av herr
Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna avsåge
bostadssparande och utbildningssparande
— antaga de vid motionerna
fogade förslagen till

1) förordning om bostadssparande

2) förordning om utbildningssparande.

VIII) av herrar Söderquist, Sundin,
Kollberg, Vigelsbo och Gustafson i Göteborg,
vilka beträffande skattepremiering
av sparande

dels ansett att utskottets yttrande i
viss del bort ha annan, i denna reservation
angiven lydelse,

dels ock under punkten B 4) hemställt,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:675 av herr Källqvist
m. fl. och II: 808 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. samt i anledning
av de likalydande motionerna I: 673 av
herr Bengtson in. fl. och II: 811 av herr
Hedlund m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
årets höstsession om åtgärder i syfte att
stimulera det enskilda sparandet i enlighet
med den av ledamöterna Antonsson,
Brundin och Danmans avgivna reservationen
till utredningen om sparstimulerande
åtgärder (SOU 1961: 2) innefattande dels

skattepremiering för medel som
insattes å särskilda sparkonton i bank
eller därmed jämförlig inrättning,
dels allmänt utjämningskonto enligt
i reservationen angivna riktlinjer.

12 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

IX) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka beträffande
justering au de s. k. schablonavdragen dels

— under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:475 av herr Lundström m. fl. och
11:552 av herr Ohlin m. fl. — ansett
att utskottet bort tillstyrka de i motionerna
framställda yrkandena;

dels ock under punkten B 7) hemställt,
att riksdagen i anledning av
nämnda motioner måtte

a) för sin del antaga genom reservationen
framlagt

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

b) antaga genom reservationen framlagt Förslag till förordning

angående ändrad lydelse av
0 § 2—4 mom. förordningen den 26 juli
19)7 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

c) antaga genom reservationen framlagt -

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
8 § förordningen den 26 juli 19)7 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt,

lagt

antaga genom reservationen framFörslag -

till

förordning angående ändrad lydelse av
) § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

X) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka

1. beträffande sparavdrag för jordbrukare
m. fl.

ansett, att ovan intagna del av utskottets
yttrande bort erhålla följande lydelse: -

»Till stöd för motionsyrkandet har
inte i främsta rummet åberopats dess
inverkan på sparandet, utan att en vidgad
rätt att åtnjuta sparavdraget skulle
medföra ökad rättvisa mellan olika kategorier
inkomsttagare. Frågan gäller
således en avvägning i beskattningen
mellan olika skattskyldiga. Utskottet är
för sin del inte övertygat om att den av
motionärerna förordade metoden härvidlag
är den lämpligaste. Allmänna
skatteberedningen har till uppgift att
överse beskattningen i hela dess vidd
och kommer således att uppmärksamma
även de inkomstslag som här är i
fråga, nämligen inkomst av rörelse,
jordbruksfastighet och annan fastighet.
Utskottet förutsätter att den av motionärerna
berörda avvägningsfrågan beaktas
i ett dylikt sammanhang och anser
sig härigenom ha besvarat förevarande
motioner.»

2. beträffande åtgärder för stimulerande
av sparande

dels ansett att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla annan, av dessa
reservanter angiven lydelse,

dels ock hemställt under punkten
B 4 a),

att riksdagen — med bifall till yrkandet
i motionerna I: 673 av herr Bengtson
m. fl. och 11:811 av herr Hedlund
m. fl. i förevarande del — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till innevarande års höstriksdag rörande
stimulans av det personliga sparandet
i vad avsåge premiering av det
personliga nysparandet av reell karaktär,
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

3. beträffande avdrag för sjuk- och
olycksfallsförsäkring avseende jordbrukare
m. fl.

dels ansett att utskottets yttrande i
viss del bort ha annat, i denna reservation
angivet innehåll,

dels ock under punkten B 6) hemställt,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 74 av herrar
Eric Carlsson och Sundin samt II: 85

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 13

av herr Fälldin ävensom de likalydande
motionerna I: 487 av herr Sveningsson
m. fl. och 11:549 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1

mom., 29 § 1 mom. samt punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet
må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader,
såsom lön och underhåll åt arbetspersonal,
som uteslutande eller huvudsakligen
använts för jordbruket eller
dess binäringar; anskaffning av levande
eller döda inventarier till ersättning
för avyttrade, utrangerade eller genom
olycksfall eller kreaturssjukdom
förlorade; reparation och underhåll av
byggnader, stängsel, diken och inventarier;
inköp av utsäde, foder, gödselmedel
och dylikt; kostnader för skogs
vård och underhåll, såsom förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning
med mera dylikt, ävensom,
då fråga är om skogsavverkning, kostnader
för virkets huggning, tillredning,
utdrivning, flottning med mera; sjukoch
olycksfallsförsäkring av icke obligatoriskt
slag avseende ägaren eller brukaren
av fastigheten, försäkring av arbetspersonal,
byggnader, skog, gröda,
förråd och inventarier, som ej äro att
hänföra till personlig lösegendom, med
mera sådant;

värdeminskning, som---tillhö rande

fördelningsledningar.

Har skog---tidigare medgivits.

Har växande---av upplåtelsen.

Den ekonomiska politiken m. m.

Hemmavarande barn, —---tillhö ra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening---nämn da

gottgörelse.

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten---

jämförlig verksamhet;

premier för sjuk- och olycksfallsförsäkring
av icke obligatoriskt slag avseende
rörelseidkaren;

speciella för---tillhörande för delningsledningar.

Har skattskyldig---oavskrivna

värde.

Anvisningar
till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader,
för vilka avdrag enligt denna paragraf
ej medgives, räknas bland annat
premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar
och andra sammanslutningar, i vilka
den skattskyldige är medlem. Att i vissa
speciella fall avdrag dock får göras
för dylika premier och avgifter, framgår
av stadgandena i 22 § 1 mom., 25 §
1 mom., 29 § 1 mom., 33 § och 46 § 2
mom.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

XI) av herr Spetz, utan angivet yrkande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande vid riksdagens början
väckta, av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen A)

de likalydande motionerna 1:72
av herr Ragnar Bergh och II: 87 av herr
Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av skatteförfattningarna
att de statliga och kommunala ortsav -

14 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

dragen höjdes med 200 kr. för ensamstående
och med 400 kr. för gifta och
därmed jämställda, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderliga författningsändringar; B)

de likalydande motionerna I: 141
av herr Arvidson och 11:168 av herr
Regnéll m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, efter
företagen utredning, för 1962 års riksdag
framlägga förslag om en indexreglering
av dels ortsavdragen, dels inkomstskatteskalornas
skiktintervaller;

C) de likalydande motionerna 1:347
av herr Boheman m. fl. och 11:408 av
herr Rydén m. fl., vari hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta höja
ortsavdragen vid den statliga inkomstskatten
med 500 kr. för gift skattskyldig
liksom för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande minderårigt
barn och med 250 kr. för övriga, ensamstående
skattskyldiga att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1962; samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig ändring i
gällande författning;

D) de likalydande motionerna 1:348
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:411 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att allmänna
skatteberedningen skulle få i uppdrag
att, med beaktande av vad i motionerna
anförts, så snart ske kunde framlägga
förslag om barnavdrag vid beskattningen; E)

de likalydande motionerna 1:462
av herr Bengtson m.fl. och 11:543 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utarbetande och framläggande
av plan för skattesänkning genom
successiv höjning av de skattefria
ortsavdragen upp till, räknat efter gift
inkomsttagare i ortsgrupp V, 5 000 kr.
i enlighet med motiveringen;

F) de likalydande motionerna I: 470

av herr Jonasson och II: 547 av herr
Magnusson i Jönköping m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning vid pågående skatteöversyn
av frågan om återställande av de
skattefria ortsavdragen till det realvärde,
som avdragen hade efter den senaste
beloppsjusteringen, så ock av möjligheterna
att genom indexreglering för
framtiden garantera upprätthållande av
ortsavdragens realvärde, samt om framläggande
snarast möjligt av de förslag,
som prövningen kunde föranleda; ävensom G)

motionen II: 546 av fru Kristensson
och fröken 1 Vetterström, vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta

1) att för ensamstående skattskyldig,
som fyllt 67 år, liksom för gifta skattskyldiga,
som sammanlevde och som
båda fyllt 67 år, ortsavdraget skulle
fördubblas och

2) att för gifta skattskyldiga, som
sammanlevde och av vilka den ene inaken
fyllt 67 år, ortsavdraget skulle höjas
med det för ensamstående i samma ortsgrupp
gällande ortsavdraget; samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
i anledning av propositionen nr 150
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 669
av herr Bengtson m.fl. och 11:801 av
herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära

att en plan måtte utarbetas och framläggas
för innevarande års höstriksdag
angående skattesänkning genom successiv
höjning av de skattefria ortsavdragen
upp till, räknat efter ortsgrupp V,

5 000 kronor för makar och 2 500 kronor
för ensamstående i enlighet med
vad i motionerna anförts; samt

att en plan måtte framläggas till årets

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 15

höstriksdag angående kompensation till
kommunerna för skattebortfall, som föranleddes
av den förordade höjningen
av ortsavdragen, i enlighet med vad i
motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna I: 670
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:802 av
herr Hjalmarson m.fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte

a) antaga genom motionerna framlagt
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 48 och 65 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t, efter därom företagen
utredning, måtte med beaktande
av vad i motionerna anförts förelägga
1962 års riksdag förslag rörande
en väsentlig överflyttning från primärkommuner
och landsting till staten av
kostnader, vilka helt berodde av statliga
beslut och över vilkas storlek kommunerna
alltså ej kunde råda;

III) de likalydande motionerna I: 676
av herr Lundström m. fl. och II: 804 av
herr Ohlin m. fl. vari hemställts, att
riksdagen måtte

dels besluta att som ett led i en lindring
av inkomstskatten göra en första
höjning av ortsavdragen vid statlig och
kommunal inkomstskatt med 500 kronor
för gift skattskyldig liksom för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
minderårigt barn och med 250
kronor för övriga, ensamstående skattskyldiga
att gälla fr. o.m. den 1 januari
1962, därvid bevillningsutskottet förutsatts
skola utarbeta förslag till erforderlig
författningsändring;

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att skatteberedningen i samband
med behandlingen av ortsavdragsfrågan
måtte utarbeta förslag till särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer, som
kunde göra smärre inkomster vid sidan
av folkpensionen i ökad utsträckning
skattefria,

ävensom uttala att kommunerna skulle
kompenseras för det genom ortsavdragshöjningen
minskade skatteunder -

Den ekonomiska politiken m. m.

laget genom att kommunernas kostnader
för invalidpensionerna inom folkpensioneringen
övertoges av staten och
att, i avvaktan härpå, kommunerna
övergångsvis skulle av statsmedel erhålla
kompensation för inkomstbortfallet,
samt hemställa att förslag i sistnämnda
avseende snarast förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde,

beträffande lagstiftning rörande generell
höjning av ortsavdragen

1 a) att de likalydande motionerna
I: 72 av herr Ragnar Bergh och II: 87
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

b) att de likalydande motionerna

I: 347 av herr Boheman m. fl. och II: 408
av herr Rydén m. fl.,

c) att de likalydande motionerna

I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802
av herr Hjalmarson m. fl., samt

d) att de likalydande motionerna

1:676 av herr Lundström m. fl. och

11:804 av herr Ohlin m. fl.,

sistnämnda båda motionspar i vad
däri yrkats höjning av ortsavdragen
med 250 kr. för ensamstående och 500
kr. för gifta,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande lagstiftning rörande höjning
av ortsavdragen för folkpensionärer 2

a) att de likalydande motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802
av herr Hjalmarson m. fl., i vad motionerna
avsåge förevarande fråga, samt

b) att motionen 11:546 av fru Kristensson
och fröken Wetterström,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande utredning rörande generell
höjning av ortsavdragen

3 a) att de likalydande motionerna
1:470 av herr Jonasson och 11:547 av
herr Magnusson i Jönköping in. fl., i vad
däri yrkats utredning av frågan om
återställande av ortsavdragens realvärde,

16 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

b) att de likalydande motionerna
1: 462 av herr Bengtson m. fl. och II: 543
av herr Hedlund m. fl., samt

c) att de likalydande motionerna
I: 669 av herr Bengtson m. fl. och II: 801
av herr Hedlund m. fl.,

sistnämnda båda motionspar i vad
de avsåge frågan om en plan för successiv
höjning av ortsavdragen,

måtte, i den mån de inte kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

beträffande utredning rörande särskilt
bottenavdrag för folkpensionärer

4) att de likalydande motionerna
1:676 av herr Lundström m. fl. och
11:804 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande utredning rörande kompensationsåtgärder
till kommunerna för
skatteunderlagsbortfall i anledning av
ortsavdragshöjning

5 a) att de likalydande motionerna
1:669 av herr Bengtson m. fl. och
II: 801 av herr Hedlund m. fl.,

b) att de likalydande motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802
av herr Hjalmarson m. fl., samt

c) att de likalydande motionerna
1:676 av herr Lundström m. fl. och
II: 804 av herr Ohlin m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

beträffande indexrcglering av ortsavdrag
och skatteskalor

6 a) att de likalydande motionerna
1:141 av herr Arvidson och 11:168 av
herr Begnéll m. fl., samt

b) att de likalydande motionerna
1:470 av herr Jonasson och 11:547 av
herr Magnusson i Jönköping m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

beträffande utredning rörande barnavdrag 7)

att de likalydande motionerna
I: 348 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 411
av herr Hjalmarson in. fl.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka ansett att utskottet under punkterna
1), 2), 5), 6) och 7) bort hemställa
följande:

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 670 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
m. fl. samt I: 676 av herr Lundström
in. fl. och II: 804 av herr Ohlin
in. fl., samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga, ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I: 72 av
herr Ragnar Bergh och II: 87 av herr
Magnusson i Borås m. fl. samt 1:347
av herr Boheman m. fl. och 11:408 av
herr Rydén m. fl., måtte antaga följande Förslag till lag

angående ändrad Igdelse av 48 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---

nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I 3 860 kronor, i ortsgrupp
II 4 020 kronor, i ortsgrupp III 4 180
kronor, i ortsgrupp IV 4 340 kronor och
i ortsgrupp V 4 500 kronor.

Gift skattskyldig---stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 17

tredje stycket sägs (ensamstående) äger
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 930 kronor, i ortsgrupp II 2 010 kronor,
i ortsgrupp III 2 090 kronor, i ortsgrupp
IV 2 170 kronor och i ortsgrupp
V 2 250 kronor.

Har skattskyldig---tiotal kro nor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962, dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1962 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

2) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:670 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
m. fl., i vad motionerna avsåge
förevarande fråga, samt i anledning av
motionen II: 546 av fru Kristensson och
fröken Wetterström, måtte antaga

dels följande

Förslag

till

lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives samt att i nämnda
lag skall införas en ny paragraf, benämnd
48 a §, av nedan angiven lydelse.

48 a §.

Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke
gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret
och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om
folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan
pensionär. Denne äger att å den i hemortskommunen
taxerade inkomsten åtnjuta
kommunalt ortsavdrag på sätt nedan
sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
2 — Andra kammarens protokoll

Den ekonomiska politiken m. m.

med andra maken, åtnjuter, därest endast
en av makarna är pensionär som
i första stycket sagts, kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I 5 400 kronor, i ortsgrupp
Il 5 500 kronor, i ortsgrupp III 5 600
kronor, i ortsgrupp IV 5 700 kronor och
i ortsgrupp V 5 800 kronor.

Därest sammanlevande makar båda är
pensionärer enligt ovan, åtnjutes kommunalt
ortsavdrag med 7 000 kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft
hemmavarande barn under 16 år, likaledes
åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med 7 000 kronor.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 3 500 kronor.

Bestämmelser om ortsavdrag enligt
48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar avse
jämväl avdrag enligt 48 a §.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig är ålders-
eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke,
liksom ock frågan om barns ålder, skall
bedömas efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn.

I fråga---följande beskattnings året.

De för---make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för---haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

1961. Nr 25

18 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

dels ock följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av S §
och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 8 § och 10 §
1 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §.

Skattskyldig fysisk ----1 mom.

kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 inom., 48 a § samt
49 § kommunalskattelagen stadgas angående
kommunalt ortsavdrag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---—

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra eller
tredje stycket kommunalskattelagen eller
48 a § andra, tredje eller fjärde stycket
samma lag och som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgör grundbeloppet:

när den---beskattningsbara in komsten; när

den---65 % av återstoden.

För annan---65 % av återsto den.

Ändå att---- denna inkomstdel.

Med familjestiftelse----ekono miska

intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1962 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1962 eller tidigare
år.

5) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:670 av herr

Lwerlöf m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
in. fl. och i anledning av de likalydande
motionerna 1:669 av herr
Bengtson m. fl. och II: 801 av herr Hedlund
m. fl. samt 1:676 av herr Lundström
m. fl. och II: 804 av herr Ohlin
in. fl., samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t, efter därom företagen utredning,
måtte med beaktande av vad i förstnämnda
motionspar anförts förelägga
1962 års riksdag förslag rörande en väsentlig
överflyttning från primärkommuner
och landsting till staten av kostnader,
vilka helt berodde av statliga beslut
och över vilkas storlek kommunerna
alltså ej kunde råda;

6) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:141 av herr
Arvidson och 11:168 av herr Regnéll
m. fl. samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:470 av herr Jonasson
och II: 547 av herr Magnusson i Jönköping
in. fl., sistnämnda motioner i vad
de avsåge förevarande fråga, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte, efter företagen
utredning, för 1962 års riksdag framlägga
förslag om en indexreglering av
dels ortsavdragen, dels inkomstskatteskalornas
skiktintervaller;

7) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:348 av herr
Lwerlöf m. fl. och II: 411 av herr Hjalmarson
m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att allmänna
skatteberedningen skulle få i uppdrag
att, med beaktande av vad i motionerna
anförts, så snart ske kunde framlägga
förslag om barnavdrag vid beskattningen.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka
beträffande lagstiftning rörande generell
höjning av ortsavdragen ansett att
utskottet under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:676 av herr
Lundström m. fl. och II: 804 av herr

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 19

Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 802 av herr Hjalmarson m. fl. — båda
motionsparen såvitt avsåge lagstiftning
om generell höjning av ortsavdragen
— och i anledning av de likalydande
motionerna I: 72 av herr Ragnar Bergh
och 11:87 av herr Magnusson i Borås
in. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 347 av herr Boheman m. fl. och
11:408 av herr Rydén m. fl., måtte antaga
följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 48 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk----

nedan sägs.

Gift skattskyldig---- stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller
tredje stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 930 kronor, i ortsgrupp II 2 010 kronor,
i ortsgrupp III 2 090 kronor, i ortsgrupp
IV 2 170 kronor och i ortsgrupp
V 2 250 kronor.

Har skattskyldig —--tiotal kro nor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962

Den ekonomiska politiken m. m.

års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

III) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett att utskottets hemställan
under punkten 3) bort ha följande lydelse: beträffande

utredning rörande generell
höjning av ortsavdragen

3) att riksdagen, med bifall till motionerna
1:669 av herr Bengtson m. fl.
och II: 801 av herr Hedlund m. fl. samt
i anledning av motionerna I: 462 av herr
Bengtson m. fl. och II: 543 av herr Hedlund
m. fl., ävensom motionerna 1:470
av herr Jonasson och II: 547 av herr
Magnusson i Jönköping m. fl., samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att en
plan måtte utarbetas och framläggas för
innevarande års höstriksdag angående
successiv höjning av de skattefria ortsavdragen
upp till, räknat efter ortsgrupp
V, 5 000 kronor för makar och 2 500 kronor
för ensamstående, i samband med
plan angående kompensation till kommunerna
för skattebortfall, som föranledes
av ifrågavarande ortsavdragshöjning,
och plan i princip angående
successivt återställande av realvärdet
av de till kommunerna utgående statsbidragen,
syftande till sänkning av kommunalskatterna
och en effektiv kommunalskatteutjämning.

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Sundin,
Kollberg, Vigelsbo och Gustafson
i Göteborg, vilka beträffande utredning
rörande särskilt bottenavdrag för folkpensionärer
ansett att utskottet, åberopande
innehållet i de likalydande motionerna
I: 676 av herr Lundström m. fl.
och II: 804 av herr Ohlin m. fl. i vad
avsåge förevarande fråga, bort under
punkten 4) hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:676 av herr
Lundström m. fl. och II: 804 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge förevarande
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

20 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

anhålla om skyndsam utredning och
förslag angående särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer, som kunde
göra smärre inkomster vid sidan om
folkpensionen i ökad utsträckning skattefria.

V) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka
beträffande utredning rörande kompensationsåtgärder
till kommunerna för
skatteunderlagsbortfall i anledning av
ortsavdragshöjning, med åberopande av
innehållet i de likalvdande motionerna
1:676 av herr Lundström m. fl. och
II: 804 av herr Ohlin in. fl., ansett att
utskottet under punkten 5) bort hemställa,

5 a) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:676 av herr
Lundström m. fl. och 11:804 av herr
Ohlin m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att kommunerna skulle kompenseras
för det genom ortsavdragshöjningen
minskade skatteunderlaget genom
att kommunernas kostnader för invalidpensionerna
inom folkpensioneringen
övertoges av staten och att, i avvaktan
härpå, kommunerna övergångsvis
skulle av statsmedel erhålla kompensation
för inkomstbortfallet, samt
hemställa att förslag i sistnämnda avseende
snarast förelädes riksdagen, samt
b) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:669 av
herr Bengtson m. fl. och II: 801 av herr
Hedlund m. fl., samt

de likalydande motionerna 1:670 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 802 av herr
Hjalmarson m. fl.,

måtte, i den mån de icke i förevarande
del kunde anses besvarade med vad
utskottet under 5 a) hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

VI) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett att utskottets hemställan
under punkten 6) bort ha följande lydelse: -

beträffande indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalor

6) att riksdagen, med bifall till motionerna
1:470 av herr Jonasson och
11:547 av herr Magnusson i Jönköping
m. fl., såvitt nu är i fråga, samt i anledning
av motionerna 1:141 av herr Arvidson
och II: 168 av herr Regnéll m. fl.,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om prövning av möjligheterna att
genom indexreglering garantera upprätthållande
av ortsavdragens realvärde
i enlighet med vad utskottet i det
föregående anfört.

VII) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, utan angivna
yrkanden, i fråga om utskottets
hemställan

dels under punkten 6) beträffande
indexreglering av ortsavdrag och skatteskalor,

dels ock under punkten 7) beträffande
utredning rörande barnavdrag.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1961/62 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1961 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1961: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1961/62 jämte därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen
hade därvid anmält riksräkenskapsverkets
skrivelse den 9 december
1960 med inkomstberäkning för
nämnda budgetår.

I en den 28 april 1961 dagtecknad proposition
nr 150 angående komplettering

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 21

av riksstatsförslaget för budgetåret
1961/62, m. m. hade Kungl. Maj:t bl. a.
föreslagit riksdagen att besluta att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1961/62
med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet upptagit följande
yrkanden i de i anledning av propositionen
nr 150 väckta motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802
av herr Hjalmarson m. fl., nämligen

1) att riksdagen måtte antaga följande Förslag till förordning

rörande skatterabatt vid påförande
av statlig inkomstskatt på
grundval av 1962 års taxering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Fysisk person, som på grund av taxering
1962 påföres statlig inkomstskatt,
skall åtnjuta skatterabatt i enlighet med
vad nedan sägs.

2 §.

Skatterabatten skall utgöra tio procent
av den statliga inkomstskatt, som
påföres den skattskyldige enligt debetsedel
å slutlig skatt enligt 1962 års
taxering, därvid iakttages att skatterabatten
vid öretal över femtio avrundas
uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till helt krontal.

3 §.

Skatterabatten tillgodoföres den skattskyldige
i samband med utfärdande av
debetsedel å slutlig skatt enligt 1962
års taxering i form av ett fordringsbevis
å staten, skatteanvisning, upptagande
skatterabattens belopp.

4 §.

Skatteanvisning som i 3 § sagts må

Den ekonomiska politiken m. m.

användas till gäldande av preliminär
skatt och kvarstående skatt vid de uppbördsterminer
som infaller i mars och
maj 1963 med hälften av skatterabattens
belopp å vardera uppbördsterminen.
Där inbetalning av skatt ombesörjes av
arbetsgivare för anställds räkning, skall
anställd, som önskar tillgodogöra sig
skatterabatten på nu nämnt sätt, till arbetsgivaren
överlämna skatteanvisningen.
Skatterabatten skall i sådant fall
fördelas med lika belopp å de avlöningstillfällen
som inträffar under de
fyra första månaderna 1963.

5 §.

Skatteanvisning, som ej använts till
inbetalning av skatt, förfaller till betalning
den 1 januari 1968. Sådan anvisning
löper med en årlig ränta av 5 procent,
räknat från den 1 januari 1963.
Räntan tillgodoföres den skattskyldige
då skatteanvisningen inlöses. Denna
ränteinkomst är fri från statlig och kommunal
inkomstskatt.

6 §.

Skatteanvisning må ej annat än genom
arv eller testamente övergå till annan
person.

7 §.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare
föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

2) att riksdagen måtte uttala, att enligt
dess mening allmänna skatteberedningen
borde inrikta sitt arbete på att
skyndsamt lägga fram förslag till nytt
skattesystem, innebärande en proportionell
beskattning av inkomster — räknat
för gifta — upp till åtminstone
20 000 å 30 000 kronor och en väsentligt
sänkt progrcssivitct för inkomster därutöver.

22 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 352
av herr Ewerlöf m.fl. och 11:410 av
herr Hjalmarson m.fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala, att — enligt dess mening
-— allmänna skatteberedningen
borde, då fråga bleve om konstruktion
av nya skatteskalor beträffande fysiska
personer, arbeta med den förutsättningen
att dels puckeln i mellanskikten eliminerades,
dels gränsen för tudelningsprincipens
tillämpningsområde väsentligt
höjdes, dels ock skattelättnader av
betydelse gåves i de lägre inkomstskikten; 2)

de likalydande motionerna I: 359
av herrar öhman och Helmer Persson
samt 11:414 av herrar Holmberg och
Johansson i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställde om en sådan precisering av
direktiven till de sakkunniga för allmän
översyn av skattesystemet,

att gift inkomsttagare med upp till
9 000 kr. i årsinkomst befriades från
statsskatt och alla inkomsttagare upp
till 25 000 kr. om året finge skattesänkning
i enlighet med de skatteskalor som
anförts i motion nr 430 i första kammaren
vid 1960 års riksdag,

att förmögenhetsbeskattningen höjdes
till genomsnittligen 2 procent,

att det infördes beskattning av kursstegringsvinster,

att bolagens förmögenheter beskattades
och att företagsbeskattningen i
övrigt effektiviserades för att motverka
skattefusk, samt

att inkomster av oförtjänt markvärdestegring
indroges till stat och kommun;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:476
av herr Lundström m. fl. och II: 568 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

I. begära att den nyligen tillsatta
kommittén för översyn av skattesystemet
skulle vid sin prövning av den indirekta
beskattningen — utan att vara
bunden vid nuvarande omsättningsskatt
— väga mot varandra olika former därav
inom ramen för ett sänkt totalt skattetryck
och med en sänkning av den
direkta beskattningen som riktpunkt,
samt

II. förorda att man därvid beaktade
behovet av lättnader i den hårda beskattningen
av inkomstökningar och
extrainkomster i syfte att främja sparandet
och att göra det mera lönande
att arbeta.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majtts förevarande proposition,
nr 150, i vad propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, besluta att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1961/62 med
100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:352
av hem Ewerlöf m.fl. och 11:410 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:359
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt 11:414 av herrar Holmberg och
Johansson i Stockholm,

3) de likalydande motionerna 1:476
av herr Lundström in. fl. och II: 568 avherr
Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:670
av herr Ewerlöf m.fl. och 11:802 av
hem Hjalmarson m. fl., i vad desamma
behandlades i detta betänkande,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; C)

att bevillningarna för budgetåret
1961/62 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,

Måndagen den 29 mai 1961 fm.

Nr 25 23

Xilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka på anförda skäl ansett att utskottet
under punkterna B 1) och 4) bort
hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:352 av herr
Éwerlöf m. fl. och II: 410 av herr Hjalmarson
m. fl. samt med bifall till de
likalydande motionerna 1:670 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motionspar
i vad detsamma behandlats i detta betänkande,
måtte

a) antaga det i sistnämnda motionspar
intagna förslaget till förordning rörande
skatterabatt vid påförande av
statlig inkomstskatt på grundval av 1962
års taxering; ävensom

b) uttala, att enligt dess mening allmänna
skatteberedningen borde inrikta
sitt arbete på att skyndsamt lägga fram
förslag till nytt skattesystem, innebärande
en proportionell beskattning av
inkomster — räknat för gifta — upp till
åtminstone 20 000 å 30 000 kronor och
en väsentligt sänkt progressivitet för inkomster
därutöver.

II) av herrar Spetz, Söderquist,
Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett att utskottets yttrande bort i
vissa delar ha annan, i denna reservation
angiven lydelse, samt att utskottet
bort under punkten B 3) hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:476 av herr
Lundström m. fl. och 11:568 av herr
Ohlin m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj: t

1. begära alt den nyligen tillsatta
kommittén för översyn av skattesystemet
skulle vid sin prövning av den indirekta
beskattningen — utan att vara
bunden vid nuvarande omsättningsskatt
— väga mot varandra olika former därav
inom ramen för ett sänkt totalt skattetryck
och med eu sänkning av den
direkta beskattningen som riktpunkt,
samt

2. förorda att man därvid beaktade
behovet av lättnader i den hårda be -

Den ekonomiska politiken m. m.

skattningen av inkomstökningar och
extrainkomster i syfte att främja sparandet
och att göra det mera lönande
att arbeta.

Statsutskottets utlåtande nr 141

I anslutning till Kungl.Maj :ts i propositionen
nr 150 framlagda förslag angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62 in. m. hade i motionerna
1:681 och 11:803 — under
åberopande av innehållet i de båda likalydande
motionerna I: 670 och II: 802
— hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ett belopp av 450 miljoner
kronor skulle avsättas till en särskild
fond samt att motsvarande belopp skulle
av statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken.

Med förmälan, att motionärernas förevarande
hemställan vore ett följdyrkande
till vissa i de båda likalydande
motionerna I: 670 och II: 802 framställda
yrkanden samt att bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 60 avstyrkt bifall
till sistnämnda båda motioner, hemställde
statsutskottet,

att motionerna I: 681 och II: 803 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Staxäng
och Xilsson i Göingegården, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
— under förutsättning av bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 60 fogade reservationen I) avherr
Ilagberg m. fl. i vad avsåge förslag
till förordning rörande skatterabatt —
måtte, med bifall till motionerna I: 681
och II: 803, besluta att ett belopp av 450
miljoner kronor skulle avsättas till en
särskild fond samt att motsvarande belopp
skulle av statskontoret överföras
till ett särskilt konto i riksbanken.

Yad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Till den s. k. kompletteringspropositionen,
som i år har nr

24 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

150, har väckts ett antal motioner, vilka
remitterats till bevillningsutskottet.
Dessutom har ett stort antal motioner,
som avlämnats vid riksdagens början,
behandlats av bevillningsutskottet i anslutning
till kompletteringspropositionen
och den vid samma tillfälle avgivna
propositionen 160 rörande försäkringsoch
kapitalavdragen. Propositionerna
och motionerna har av bevillningsutskottet
upptagits i tre olika betänkanden,
nr 60, 62 och 63. Jag skall endast
uppehålla mig vid vad som behandlas
i de två förstnämnda betänkandena
och jag berör dem närmast såsom
ett betänkande.

Enligt kompletteringspropositionen
beräknas inkomsterna på driftbudgeten
under budgetåret 1961/62 till 17 086 miljoner
kronor, alltså något mer än 17
miljarder. Detta innebär en ökning med
inte mindre än 25 procent sedan budgetåret
1959/60. ökningen beror till
mycket stor del på den oerhörda skatteskärpning
som omsättningsskattens
genomförande medförde. Naturligtvis
beror ökningen också på ett ökat skatteunderlag,
en ökning som till stor del
uppkommit genom kompensationer för
penningvärdets fall och på träffade
överenskommelser i anslutning till
ATP:s genomförande. De ökade löner
som tjänstemän och andra har fått i
anslutning till ATP:s införande har till
mycket stor del hamnat i finansministerns
statliga kassaskrin. Vår starka
progression i beskattningen för fysiska
personer ökar också starkt statens inkomster,
när kompensationer ges för
penningvärdeförsämring.

Statens ökade inkomster, som sedan
någon månad tillbaka varit kända för
allmänheten, ingav som naturligt är
den stora massan av människor det hoppet
att en större skattelättnad nu äntligen
skulle kunna komma till stånd.
Besvikelsen blev därför stor när finansministern
i kompletteringspropositionen
tillkännagav, att så inte blev fallet.
Finansministern kom inte med

andra skattelättnader än vad som blir
en följd av förslaget om en viss höjning
av försäkrings- och kapitalavdragen, en
skattelättnad som totalt endast rör sig
om 58 miljoner kronor.

På många håll väcker det naturligtvis
också en viss förvåning att den samlade
oppositionen inte heller lägger fram
förslag om en omedelbar större direkt
skattesänkning. Såsom jag har fattat saken
är det endast högerpartiet och folkpartiet
som utöver regeringens förslag
i dag föreslår en skattelättnad, som direkt
skulle ge sig till känna i minskad
källskatt efter den 1 januari 1962. Centerpartiet
har i stort anslutit sig till den
socialdemokratiska linjen att skatten
totalt ej skall sänkas genom dagens beslut
i skattefrågan. Jag återkommer senare
i mitt anförande till detta centerpartiets
ställningstagande liksom jag
återkommer till vad högerpartiets och
folkpartiets gemensamma förslag innebär
jämte högerpartiets ställningstagande
till en ytterligare skattesänkning, som
visserligen berör 1961 års inkomster
men som ej kommer skattebetalarna till
godo förrän efter den 1 januari 1963.

När högerpartiet tagit ställning till
den aktuella skattesänkning, som kan
komma i fråga, har partiet naturligt utgått
från det allmänna ekonomiska läget.
Vi har därvid inte kunnat undgå att
märka, att riskerna för en isolerad inhemsk
inflation är betydande. Anledningarna
härtill är många. Den främsta
anledningen synes mig dock vara regeringens
allmänna utgiftspolitik. Denna
måste, som från högerpartiets sida så
många gånger framhållits, helt läggas
om. Såväl vid årets riksdag som vid
tidigare riksdagar har från högerpartiets
sida lagts fram konkreta förslag
till besparingar, som skulle i väsentlig
grad begränsat statens utgifter Dessa
våra sparförslag inom den offentliga
sektorn, tillsammans med våra förslag
om uppmuntrande av det privata sparandet
och därmed begränsning även
av den privata konsumtionen, skulle i

Nr 25 25

Måndagen den 29 mai 1961 fm.

hög grad ha dämpat det överslag i samhällsekonomien,
som nu hotar.

Regering och riksdag har ej velat
godta våra förslag, och därför är situationen
i dag sådan den är. I detta läge,
och med en hårdnande internationell
priskonkurrens, ställes därför väsentliga
krav på en aktiv och med generella
medel verkande konjunkturpolitik. Ju
längre tid som går utan att stabiliserande
åtgärder vidtas, dess större vikt måste
läggas vid nödvändigheten att stärka
kostnadsinedvetandet i enskild och offentlig
verksamhet. Av betydelse är därvid
en snabb och smidig penning- och
kreditpolitik, som förenar kravet på
samhällsekonomisk effektivitet med den
grad av restriktivitet, som kan vara
konjunkturpolitiskt lämplig.

Som balanserande faktor på kapitalmarknaden
torde detaljreglerandet ha
spelat ut sin roll. I anslutning härtill
och med de anspråk, som både små och
stora företag inom såväl jordbruk som
industri, hantverk och handel ställer
på kapital, är det i dag av oerhört stor
betydelse, att sparbenägenheten i samhället
stärkes och att viljan till ett planerat
och långsiktigt personligt sparande
på allt sätt underbygges. Högerpartiets
initiativ och förslag på denna
punkt kommer senare att behandlas av
herr Magnusson i Borås. Jag skall därför
inte närmare gå in på dessa sparproblem.

Som jag redan antytt, är det ekonomiska
läget nu sådant, att om man enbart
kunde begränsa sig till att se på
detta skulle skatten väsentligt kunna
sänkas. Den konjunkturpolitiska bedömningen
gör emellertid, att man får gå
fram med försiktighet. Att man dock
redan nu kan vidta vissa skattesänkningar,
anser vi inom högerpartiet som
både riskfritt och som ett krav, som de
svenska medborgarna har rätt att ställa.
Från vårt partis sida kan vi dessutom
med skärpa framföra skattesänkningskrav
med hänvisning till den utgiftspolitik,
som vi fört och som vi vill föra.

Den ekonomiska politiken m. m.

På utskottsplanet har högerpartiet
haft kontakt med de andra borgerliga
partierna för att söka finna en gemensam
lösning på någon skattesänkningsdetalj.
Högerpartiet och folkpartiet har
därvid enats om att redan från och med
den 1 januari 1962 föreslå en höjning av
såväl det statliga som det kommunala
ortsavdraget med 500 kronor för gift
och 250 kronor för ensamstående skattskyldig
i samtliga tre ortsgrupper, vilket
skulle ge en total skattelättnad på
omkring 345 miljoner kronor — detta
alltså utöver de 58 miljoner kronor,
som regeringen och centerpartiet redan
nu är ense om att ge det svenska folket.

Att vi har valt lika belopp för höjningen
av ortsavdragen, oavsett ortsgrupp,
är, åtminstone sett från högerpartiets
synvinkel, ett utslag för att vi
så småningom vill komma över till ett
i stort enhetligt ortsavdrag, oberoende
av bostadsorten. Genom att nu höja
ortsavdragen med lika belopp i samtliga
ortsgrupper minskar vi spännvidden
mellan grupperna, vilket är ett
steg på vägen mot lika ortsavdrag.

Orsakerna till att vi från högerpartiets
sida som ett första steg på skattesänkningens
väg föreslår att man skall
gå fram via en höjning av ortsavdragen
är flera. Först och främst har den

inträffade penningvärdeförsämringen
medfört att de ortsavdrag, som fastställdes
vid 1957 års riksdag, förlorat en del
av sitt realvärde. Denna förlust uppgår
till 200 å 300 kronor för ensamstående
och 400 å 500 kronor för familjeförsörjare.
Fn automatisk skatteskärpning
har alltså ägt rum vad beträffar både
den statliga och den kommunala beskattningen,
en automatisk skatteskärpning
som inte var avsedd, då 1957 åis
riksdag fattade sitt beslut. Ortsavdragen
representerar en förhållandevis större
del av inkomsten ju lägre denna är, varför
skatteskärpningen drabbar de lägre
inkomsttagarna förhållandevis hårdast.
Framför allt vid kommunalbeskattningen,
där skatten är proportionell, har det

26 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fin.

Den ekonomiska politiken m. m.

försämrade realvärdet i fråga om ortsavdragen
medfört en förskjutning av
skattebördan från de högre till de lägre
inkomsttagarna. Detta kan inte vara
riktigt. Enbart denna omständighet motiverar
en höjning av ortsavdraget.

Det finns emellertid andra förhållanden
som motiverar att den första skattesänkningen
sätts in via ortsavdragens
höjd. Jag tänker därvid bl. a. på omsättningsskattens
införande som särskilt
hårt drabbat inkomster vilka saknar
egentlig skattekraft.

Den av högerpartiet och folkpartiet
gemensamt föreslagna höjningen av
ortsavdragen skulle ge skattebetalarna
en total skattelättnad på omkring 345
miljoner kronor under 1962. Av detta
belopp kommer 180 miljoner kronor
på kommunalskatten och landstingsskatten
och 165 miljoner kronor på den
statliga skatten.

En höjning av de kommunala ortsavdragen
kommer naturligtvis att medföra
en viss sänkning av skatteunderlaget
för kommunerna. Därigenom kan
kommunerna bli tvingade att i någon
mån höja utdebiteringen. Jag vill betona
att höjningen av de kommunala ortsavdragen
visserligen medför ett inkomstbortfall
för kommunerna men däremot
inte någon utgiftsstegring. Det inkomstbortfall
som orsakats av det
minskade skatteunderlaget skulle naturligtvis,
som jag nvss sade, vid oförändrade
utgifter för kommunerna få
till följd en viss utdebiteringshöjning
per skattekrona. I och för sig skulle detta
endast medföra att fördelningen av
den kommunala skattebördan mellan
olika skattebetalare återställdes till vad
den blev vid 1957 års beslut om de kommunala
ortsavdragen. Vissa andra orsaker
har dock medfört att de kommunala
skatterna ytterligare ökat kraftigt, bl. a.
det förhållandet att vissa statsbidrag
som utgår till kommunerna urholkats
till sitt värde.

För att utdebiteringen i kommunerna
och landstingen i samband med en höj -

ning av ortsavdragen inte åter skall behöva
höjas har vi från högerpartiets sida
i motionerna 1:670 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
in. fl. föreslagit att kommunerna skall
få ersättning av staten för det inkomstbortfall
som det kan bli fråga om. I motionerna
hemställer vi om omedelbar
utredning, så att förslag kan föreläggas
1962 års riksdag om en överflyttning avvissa
kostnader från kommunerna till
staten. En höjning av ortsavdragen från
och med den 1 januari 1962 kommer
nämligen inte att beröra kommunernas
och landstingens inkomster förrän från
och med den 1 januari 1964. Beslut om
överflyttning av kostnader bör dock
fattas på ett så tidigt stadium som möjligt,
så att kommunerna och landstingen
kan planlägga sina stater på lämpligt
sätt i förhållande till den kompensation
som de erhåller.

Rent principiellt anser vi från högerpartiets
sida, att om staten ålägger kommunerna
att göra vissa utgifter och i
realiteten betager kommunerna alla
möjligheter att påverka vare sig den
samlade utgiftens storlek eller de villkor,
under vilka den skall göras, är det
i verkligheten fråga om en statsutgift.
Den bör därför i princip överföras till
staten. Genom att så nu ej är fallet, utan
i stället staten beslutar samt kommuner
och landsting betalar, står kommunerna
ofta inför svåra ekonomiska påfrestningar.
Dessa påfrestningar bär också,
som jag redan sagt, orsakats av att penningvärdeförsämringen
och statsbidragens
konstruktion medfört kostnadsövervältringar
från staten till kommuner
och landsting.

Utan att närmare precisera vilka utgifter
som bör överflyttas på staten har
vi från högerpartiets sida som en första
inledning förslagsvis framfört kommunernas
utgifter för invalidpensioneringen
och den kvarstående kommunala andelen
av folkskollärarlönerna. Totalt
sett torde dessa utgifter nu belasta kommunerna
med omkring 200 miljoner

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25

kronor om Vet. Beloppet växer emellertid,
inte minst i samband med att invalidpensionerna
omvandlas till förtidspensioner.
Även andra utgifter kan
tänkas komma in i bilden, när utredningen
kommer i gång. Jag skall dock
inte ta upp tiden med att nämna fler exempel
på sådana utgifter — åtminstone
inte vid detta tillfälle.

Glädjande nog har finansministern i
kompletteringspropositionen uttalat sig
positivt för en höjning av ortsavdraget.
Att finansministern tagit upp problemet
torde väl få ses mot bakgrunden av att
de borgerliga partierna tog upp denna
sak i motioner redan vid årets början.
Glädjande är det också, att utskottet —
och i detta sammanhang menar jag med
utskottet de socialdemokratiska ledamöterna
— instämt i önskemålet om en
höjning av ortsavdraget. Likaså synes
utskottet förorda, att kommunerna på
något sätt bör kompenseras för det inkomstbortfall,
som de förorsakas genom
att det kommunala ortsavdraget höjes.
Detta är också glädjande. Men sedan,
herr talman, är det slut med glädjen,
fröjden och enigheten. Ltskottet
d. v. s. i detta sammanhang ledamöterna
från socialdemokratiska partiet och
centerpartiet — vill inte vara med om
att redan i dag besluta om ortsavdragets
höjning med 500 kronor respektive 250
kronor. Socialdemokraterna vill skjuta
på frågan till tidigast 1962 års riksdag
och centerpartisterna till tidigast årets
höstriksdag. Både socialdemokrater och
centerpartister har uttryckt detta, som
jag angivit till »tidigast», med orden
»såvitt möjligt». I dessa ord ligger väl
närmast, att båda dessa partier tänkt
skjuta saken framför sig ännu längre än
till hösten respektive 1962. Eller hur,
herr Vigelsbo och herr Brand t i Aspabruk?
Jag vore tacksam för ett svar från
er båda.

Socialdemokraterna och centerpartisterna
vill alltså skjuta på frågan om
höjningen av ortsavdraget. Men vad
värre är: varken socialdemokraterna

Den ekonomiska politiken m. m.

eller centerpartisterna vill att höjningen
av ortsavdraget skall ta formen av en
skattelättnad, i detta fall på cirka 350
miljoner kronor, utan att kompenserande
åtgärder skall vidtagas i skattesystemet.
Detta har finansministern också
sagt i propositionen. Finansministern
säger klart och tydligt att, med hänvisning
till framlagda krav på en höjning
av ortsavdraget, detta inte kan komma
till stånd utan kompenserande åtgärder
i skattesystemet i övrigt för att få samhällsekonomisk
täckning. Detta betyder
väl, att omsättningsskatten skall höjas i
och med att vi får en skattelättnad genom
att ortsavdraget höjes? Eller är det
inte så? Att socialdemokraterna uttalar
sig härför, förvånar mig kanske inte så
mycket, men att centerpartiet gör det
förvånar mig så mycket mera.

Anser verkligen centerpartiet, herr
Vigelsbo, att den direkta skatten inte
kan sänkas utan att den indirekta skatten
samtidigt höjes? Om så är fallet, vad
ligger då i centerpartiets tidigare tal
om att skatten skall och bör sänkas?
Har den så gott som fullständiga sammanskrivning
som skett i utskottet mellan
socialdemokraterna och centerpartiet
lett till att centerpartiet kommit in
på samma tankebanor som under tiden
1951—1957?

Som jag tidigare påpekat urholkar
penningvärdeförsämringen realvärdet
av ortsavdragen och skärper den progressiva
beskattningen. För att komma
från de orättvisor som därigenom uppstår
har i motionerna I: 141 av herr Arvidson
och II: 168 av herr Regnéll m. fl.
föreslagits en utredning rörande indexreglering
av ortsavdragen och inkomstskatteskalornas
skiktintervaller. Vi högerledamöter
i utskottet anser att en sådan
indexreglering är värd att pröva,
varför vi i reservation tillstyrkt bifall
till motionerna.

Vi har även tillstyrkt det förslag rörande
en förbättring av folkpensionärernas
fasta ortsavdrag som framförts i
motionerna I: 670 av herr Ewerlöf m. fl.

28 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

och II: 802 av herr Hjalmarson in. fl. Vi
liar förordat den föreslagna höjningen
såsom en delreform av folkpensionärernas
beskattning. Att vi här föreslagit
lika ortsavdrag i samtliga ortsgrupper
får återigen bl. a. ses som en strävan
från högerpartiets sida att få i stort sett
samma ortsavdrag över hela landet.

Hur viktigt det är att folkpensionärernas
beskattning uppmärksammas
framgår tydligt inte minst av de motioner
som jag här har omnämnt. Jag skall,
herr talman, inte ta upp tiden med att
referera dessa eller konuna med ytterligare
motiv för vårt förslag utan ber
endast att i detta sammanhang få hänvisa
till de två motionspar som jag åberopat.

Jag vill även, herr talman, med ett
par ord beröra högerpartiets förslag om
skatterabatt. Som jag redan en gång
framhållit skulle, om man enbart ser på
det statsfinansiella läget för dagen,
skatterna nu kunna sänkas ganska väsentligt.
Detta skulle framför allt vara
fallet, om riksdagen följt högerpartiets
ekonomiska politik och dess budgetförslag.
Utöver den sänkning av skatterna
som skulle komma till stånd, om ortsavdragen
höjdes i enlighet med högerpartiets
och folkpartiets förslag, skulle
uttagningsprocenten kunna sänkas med
omkring tio procent. Den konjunkturpolitiska
bedömningen gör emellertid
försiktighet nödvändig, varför högerpartiet
inte direkt velat föreslå eu uttagningsprocent
av 90 utan tillstyrkt bifall
till Kungi. Maj:ts förslag om en uttagning
med 100 procent.

Inom högerpartiet anser vi dock att
för hög skatt uttagits på 1961 års inkomster
och att den på något sätt bör
återföras till de skattskyldiga som en
skattelättnad. I anslutning härtill menar
vi att under budgetåret 1961/62 på spärrat
konto i riksbanken bör insättas ett
belopp av storleksordningen 450 miljoner
kronor för de skattskyldigas räkning.
Medlen, som alltså principiellt sett
tillhör de skattskyldiga, kan lämpligen

frigöras vid årsskiftet 1962—1963 i form
av en skatterabatt å den under år 1961
inbetalade för höga skatten. Vi har därför
föreslagit att en skatterabatt, uppgående
till 10 procent av den statliga
inkomstskatt som upptas på den slutskattesedel
som fysisk skattskyldig får
på hösten år 1962, skall utgå. Vi har
tänkt oss att varje skattskyldig erhåller
en skatteanvisning, lämpligen som en
talong på slutskattesedeln. Denna gäller
till det belopp den upptar som likvid
för inbetalning av källskatt under de
fyra första månaderna år 1963. Skulle
den alltså uppta ett belopp av 1 000 kronor,
skall den tagas i användning vid
betalandet av källskatt år 1963 med 250
kronor under var och en av de fyra
första månaderna.

Skulle någon inte önska utnyttja
skatteanvisningen för skatteinbetalning
utan i stället vilja behålla den, bör anvisningen
få karaktär av statsobligation
med fem års löptid, räknat från den 1
januari 1963. Ränta på denna obligation
bör utgå efter fem procent. I sparfrämjande
syfte bör denna ränta vara skattefri.
Om inkomstutvecklingen under budgetåret
1962/63 om något år kan bedömas
bli sådan att nytt överskott uppstår
i budgeten, kan beslut om ny skatterabatt
fattas vid nästa års riksdag.

Förslaget om insättning på ett konto
i riksbanken, herr talman, är ingenting
nytt. Det är ungefär vad som tillämpas
för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
när de får insätta pengar till
investeringsfonderna. Det förslag som
av högerpartiet sålunda framlagts rörande
denna skatterabatt, synes mig ge
rättvisa åt medborgarna. De blir därigenom
inte för högt beskattade, men på
samma gång tillvaratar förslaget intresset
vad det gäller att hålla inflationstendenserna
tillbaka.

Herr talman! Vad som i övrigt behandlas
av utskottet i betänkandena nr
60 och 62 och som är grundat på förslag
från högerpartiet kommer att beröras
av herrar von Sydow och Björkman. Jag

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 29

ber därför till sist att få yrka bifall till
reservation nr I) av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet nr 60 och likaledes till
reservation nr 1) av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet nr 62.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Det är intressant att jag
kan börja detta anförande med att
konstatera att samtliga partier i ett avseende
är överens när det gäller skattepolitiken.
Vi anser nämligen alla att det
nuvarande skattesystemet varken är rationellt
eller rättvist och att det därför
bör ändras. Det är intressant för en
ledamot av folkpartiet, som år efter år
varit med om att peka på det nuvarande
skattesystemets brister, att nu kunna
konstatera att alla är överens om att
en ändring av systemet måste ske.

Som herr Nilsson i Svalöv påpekade
är det inte minst inflationen som har
snedvridit beskattningen. Irots de skattesänkningar
som riksdagen då och då
med långa mellanrum beslutat, bär inflationen
faktiskt ökat skattetrycket.
Man ser detta tydligast på förändringarna
av marginalskatten.

En gift skattskyldig utan barn som
nu förtjänar 10 000 kronor får på varje
ny hundralapp han förtjänar betala 26
kronor i direkt skatt. För den som 1948
hade motsvarande realinkomst var den
skatten 21 kronor på varje ny hundralapp.
Den som har 14 000 kronor i inkomst
får betala 30 kronor i skatt på
varje ny hundralapp han förtjänar mot
25 kronor år 1948, och för den som nu
har 20 000 kronor i inkomst gäller att
han på varje ny hundralapp måste betala
37 kronor i skatt mot 28 kronor år
1948. Detta tycker jag är bevis nog för
att inflationen bär snedvridit hela beskattningen.
Detta drabbar inte minst
inkomsttagarna i mellangrupperna. Till
denna skatt kommer också omsättningsskatten
och all annan indirekt beskattn''n8- Detta

är anledningen till att vi frän

Den ekonomiska politiken m. m.

folkpartiets sida i den skatteberedning,
som är tillsatt, kommer att arbeta för
att få ett skattesystem som gör att det
lönar sig att arbeta och lönar sig att
spara. Skatteberedningen har ju fått
mycket vida direktiv, men det finns ett
par saker som beredningen inte får röra
vid, nämligen omsättningsskatten
och energiskatten. I bevillningsutskottets
betänkande nr 60 yrkar vi från folkpartiet
på att riksdagen skall dels hos
Kungl. Maj :t begära att skatteberedningen
vid sin prövning av den indirekta
beskattningen, utan att vara bunden vid
nuvarande omsättningsskatt, skall väga
mot varandra olika former därav inom
ramen för ett sänkt totalt skattetryck
och med en sänkning av den direkta
beskattningen som riktpunkt, dels förorda
att man därvid beaktar behovet
av lättnader i den hårda beskattningen
av inkomstökningar och extrainkomster
i syfte att främja sparandet och göra
det mer lönande att arbeta.

Ett skatteprogram som skall nå detta
syfte måste innehålla bl. a. följande
komponenter. För det första måste det
innehålla en höjning av ortsavdragen,
d. v. s. en höjning av det skattefria bottenavdraget.
Detta är en skattesänkning
som kommer alla inkomsttagare till del.
Det blir en relativt sett större skattesänkning
för de lägre inkomsttagarna.

För det andra bör ett sådant skatteprogram
innehålla en höjning av den
gräns intill vilken proportionell beskattning
gäller. Med andra ord: marginalskatteökningarna
skall tas bort för
alla vanliga inkomster.

En tredje komponent som skall ingå
i ett sådant skatteprogram är rättvisare
familjebeskattning.

För det fjärde är det nödvändigt att
beskattningen får en sådan utformning
att den stimulerar till ökat frivilligt
sparande. Ju mera de enskilda medborgarna
sparar, desto lägre skatter kan
nämligen staten bestämma. Vi har som
alla vet ett överskott i budgeten för
nästa år. Vi tar in ungefär 800 miljoner

30 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

kronor mera än som går åt för de löpande
utgifterna. Vad är motiveringen
för att ta ut så mycket mera i skatt än
som behövs för de löpande utgifterna?
Jo, man säger att skulle man sänka
skatterna med detta belopp, så skulle
folk genast köpa för dessa pengar och
inte spara någonting av dem. Det skulle
öka efterfrågan och vi finge inflation.
Men om man vore säker på att medborgarna
sparade en stor del av detta belopp,
kunde man ulan risk för inflation
sänka skatterna. Därför är det så
i en högkonjunktur att ju mera medborgarna
sparar, desto lägre kan skatterna
vara.

Vad beträffar den långsiktiga skattepolitiken
finns det motioner från högerhåll
om indexreglering av ortsavdragen
och inkomstskatteskalornas skiktintervaller.
Vi bär från folkpartiets sida
framhållit att vi tycker detta är en fråga
som skatteberedningen ändå måste
ta upp till behandling. Därför finns det
enligt vår mening ingen anledning att
göra särskild framställning i detta hänseende.

Det föreligger också en motion om
utredning av frågan om barnavdrag.
.lag får för min del säga att också frågan
om barnavdrag nödvändigtvis kommer
upp när skatteberedningen behandlar
familjebeskattningen. Som jag
ser det finns det inte möjligheter att
lösa frågan om barnavdrag isolerat.
Därför finns heller inte någon anledning
alt göra en särskild framställning
till Kungl. Maj :t på detta område.

Herr talman! Vi är överens om att
skattesystemet bör ändras. Vi är också
överens om att det inte är nödvändigt
att avvakta slutresultatet av skatteberedningens
arbete, innan man gör några
delreformer. En sådan delreform,
som det är ytterst angeläget att företa
genast, är en höjning av de skattefria
bottenbeloppen såväl vid den statliga
som vid den kommunala beskattningen.
Finansministern säger i kompletteringspropositionen,
att detta är en av

de mest angelägna skattereformerna,
och han hoppas få saken utredd under
nästa år. Det har på vissa håll inom de
led som brukar stöda finansministern
förmärkts en viss opposition mot denna
tanke att nu inleda skattereformerna
med att höja de skattefria bottenbeloppen.
Det är därför intressant att
kunna konstatera att utskottsmajoriteten
inte bara understryker finansministerns
yttrande på denna punkt utan
också tycks vara angelägen om att påskynda
denna reform. Finansministern
sade i kompletteringspropositionen att
han förutsatte att frågan skulle kunna
utredas under loppet av följande år, under
det att utskottet nu önskar att om
möjligt få ett förslag, tydligen remissbehandlat
och klart, redan vid nästa
års riksdag.

Om det nu är en så angelägen reform
att höja de skattefria bottenbeloppen,
varför skall man då inte kunna fatta
ett beslut om detta omedelbart? Finansministern
menar att man inte kan göra
denna skattesänkning utan att samtidigt
höja någon annan skatt. Finansministern
har ingenting emot att stoppa en
femma i ena fickan på medborgarna
bara han får ta en femma, och helst
litet mera ur den andra fickan. Får
han inte det tycks han inte vara benägen
att göra några skattesänkningar.
Man förstår inte riktigt när man skall
kunna få skattesänkningar under herr
Strängs regim. Om det är goda tider,
kan vi inte sänka skatterna, säger han,
ty då blir det inflation, och blir tiderna
sämre, behövs pengarna för statens
utgifter. Det är intressant att se att utskottet
i alla fall inte tycks ha skrivit
fast sig så hårt i denna sak som finansministern
har gjort i sin proposition.

Vi anser från folkpartiets sida att man
redan nu kan börja företa en reform i
detta hänseende, och därför har vi föreslagit
en höjning av dessa skattefria
bottenbelopp med 500 kronor för gifta
och 250 kronor för ogifta som en första
etapp. Vi är givetvis mycket tillfreds -

Nr 25 31

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

ställda över att högerpartiet har anslutit
sig till detta förslag.

Centerpartiet har, som herr Nilsson
i Svalöv nämnde, däremot inte velat gå
med på förslaget. Centerpartiet har i
stället hegärt en plan till höstriksdagen
för en successiv höjning med upp till
1 000 kronor respektive 500 kronor.
Egentligen tror jag inte det finns så
stora meningsskiljaktigheter mellan oss
och centerpartiet vad beträffar önskan
att få en successiv höjning. Vi har inte
på något sätt gjort gällande att 500 kronor
skulle vara slutsteget, utan det är
bara ett första steg. Vi räknar med att
man skall fortsätta med att höja ortsavdragen.
Det som vi inte är säkra pa
är om man skall stanna vid 1 000 kronor.
Det är möjligt att det kan vara
motiverat att låta den successiva höjningen
sträcka sig ännu högre. Vi har
därför inte nu anslutit oss till denna
absolut fixa målsättning att höja avdragen
med 1 000 kronor för gifta och 500
kronor för ogifta. Vi tycker att det är
bättre att nu begära en höjning med
500 respektive 250 kronor och sedan
gå vidare så snart omständigheterna
medger det.

Som herr Nilsson i Svalöv sade är
det rimligt, att kommunerna kompenseras
för inkomstbortfallet i följd av
en höjning av de kommunala ortsavdragen.
Jag kan i mycket halla med
herr Nilsson i Svalöv beträffande höjningen
av ortsavdraget, men på en
punkt är vi inte riktigt överens. Vi är
överens att det är naturligt, att staten
bör avlyfta en del av de utgifter som
nu vilar på kommunerna och som staten
i själva verket bestämmer över. Vi
på vårt håll vill dock gå ett steg längre.
Det är inte säkert att denna avlastning
kan göras omedelbart. Det kanske
kan bli en period emellan. Därför föreslår
vi — till skillnad från högerpartiet
— att kommunerna skall ha ett kontant
statsbidrag till dess man fått ett fast
beslut om denna överflyttning av utgifterna
från kommunerna till staten.

Den ekonomiska politiken m. m.

Detta ingår i det förslag vi här lägger
fram.

Statsfinansiellt sett är dessa skattereformer
inte något problem. För kommande
budgetår betyder den reform
som vi föreslår ett bortfall på den statliga
inkomstskatten på 50 miljoner kronor.
Men, herr talman, räknar man för
ett helt budgetår ut vad det kostar att
kompensera kommunerna kommer man
upp i en summa av 345 miljoner kronor.
Detta kommer inte att slå igenom
på nästa budgetår — alltså det budgetår
vi nu diskuterar — där vi har ett
överskott på cirka 800 miljoner kronor.

Folkpartiet har föreslagit en förstärkning
av budgeten genom besparingar
och inkomstförstärkningar på netto 230
miljoner kronor. Vi har också lagt fram
andra förslag som minskar lånebehovet.
Vi kan därför tryggt säga att överbalanseringen
även ur konjunkturpolitisk
synpunkt blir fullt betryggande enligt
vårt förslag.

Herr Nilsson i Svalöv talade om folkpensionärernas
svårigheter och jag kan
instämma med vad han sade. Om en
folkpensionär bara har inkomst genom
folkpensionen och inte några väsentliga
inkomster därutöver betalar han i praktiken
ingen som helst skatt. Får han
däremot extra inkomster på några tusen
kronor drabbas han hårt. Dels riskerar
han, när han kommer över vissa
gränser, att förlora en del av det kommunala
bostadstillägget, dels får han
eller hon inte längre möjlighet att tillgodoräkna
sig det extra avdraget för
nedsatt skatteförmåga och får således
en marginalskatt som blir mycket hård.
Vi har därför tyckt att det vore rimligt
att man skyndsamt utreder denna
fråga och till riksdagen lägger fram
förslag om särskilda hottenavdrag för
folkpensionärer med smärre biinkomster.

Här skiljer vi oss från högerpartiet.
Högern vill höja det skattefria bottenavdraget
för alla folkpensionärer, både
för dem som äger en miljon kro -

32 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

nor och för dem som ej har någonting
alls, för dem som har en inkomst på
80 000 kronor och för dem som har en
inkomst på 8 000 kronor. Vi tycker inte
att det är motiverat att på detta sätt
generellt höja ortsavdraget, en höjning
som inträder vid 67 års ålder. Vi tycker
i stället att det är rimligt att konstruera
ett skattefritt bottenavdrag så
att detta får den effekten att folkpensionärer,
som har smärre extra inkomster
vid sidan av folkpensionen,
skall slippa betala skatt.

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
uppehöll sig ganska länge vid högerns
skatterabatt och redogjorde för systemet.
Detta innebär ju att man betalar
sin skatt i vanlig ordning men vid
årsskiftet 1962/63 får en anvisning, som
motsvarar 10 procent av den statliga
skatten. Med hjälp av denna skall man
betala källskatt. Utnyttjar man den inte
på det viset, skall anvisningen automatiskt
förvandlas till en femårig, femprocentig
statsobligation. Det är inte
alldeles säkert att man kan få ut dessa
pengar 1962/63. Det står i högerförslaget
,och herr Nilsson betonar det
uttryckligen, att man »lämpligen» kan
få ut dem. Jag antar att det är beroende
på konjunkturläget i det ögonblicket.
Detta förslag var inte aktuellt vid
de kontakter vi hade mellan partierna
och det har inte heller varit föremål
för någon egentlig realdiskussion i utskottet.

För vår del har vi velat koncentrera
oss på höjningen av de skattefria bottenbeloppen.
Vi är för övrigt inte övertygade
om att konstruktionen av högerförslaget
är den lämpligaste.

Herr talman! Till sist vill jag ta upp
bevillningsutskottets betänkande nr 63,
som huvudsakligen berör åtgärder för
att stimulera det frivilliga sparandet.
Finansministern föreslår här en höjning
av försäkringsavdraget samt avdraget
för inkomst av kapital. Vi har
ingenting att invända mot det. Vi har
emellertid föreslagit att avgifterna till

sjukförsäkringen — där har vi samma
inställning som högern — skall brytas
ut ur försäkringsavdraget och redovisas
på en särskild rad. Där skall
man kunna dra av sjukförsäkringsavgiften
till dess fulla belopp. Jag tror
att detta vore en bra reform. Vi väntar
att det skall ske en höjning av ersättningen
från sjukförsäkringen, vilket
kommer att medföra höjda avgifter.
Det kommer antagligen förslag om att
företagarna skall få bättre förmåner i
sjukförsäkringen vilket givetvis också
kommer att medföra — i den mån de
begagnar sig av möjligheten — högre
avgifter. Därför är det lämpligt att redan
nu sätta denna avgift på en särskild
rad — på samma sätt som folkpensionsavgiften
— och låta vederbörande
dra av den fulla kostnaden.
Det löser också det problem som herr
Nilsson i Svalöv var inne på, nämligen
den orättvisa som förelegat mellan
olika kategorier företagare. Det sägs
ibland att avvägningen mellan företagare
och löntagare är orättvis, när det
gäller den skattemässiga behandlingen
av sjukförsäkringsavgifterna, men jag
tycker inte det är rätt att påstå det.
Beskattningsförhållandena är så olika
för företagare och löntagare att det inte
går att göra sådana jämförelser.

Däremot finns det en orättvisa mellan
sådana företagare som driver sin
rörelse i form av enskild firma eller
handelsbolag och sådana som driver
rörelsen i aktiebolagsform. Där var direktörerna
i aktiebolagen gynnade. Genom
den nu föreslagna konstruktionen
löses även det problemet och rättvisa
skipas. Förslag om denna ändring har
framkommit från många olika håll, och
jag tycker därför det är lämpligt att
genomföra den reformen nu. Det skulle
också ha det goda med sig att större
utrymme gives för frivilliga försäkringar
inom ramen för försäkringsavdraget,
vilket vi föreslår skall vara
detsamma som i finansministerns förslag.

Nr 25 33

Måndagen den 29 mai 1961 fm.

Vidare har vi här att göra med en
motion, i vilken yrkas att ofullständiga
familjer — d. v. s. familjer där en
av föräldrarna saknas — skall ha rätt
att göra samma avdrag för inkomst av
kapital som tillkommer familjer där
båda föräldrarna finns i hemmet. Den
regeln gäller redan beträffande försäkringsavdrag,
och vi tycker det är lämpligt
att den skall gälla även i detta fall.

Sedan har vi också från folkpartiets
sida föreslagit vissa förenklingar i
schablonavdragen. Vi anser att man kan
ta bort det schablonavdrag som finns
för försäkringar och som innebär att
man kan göra avdrag vare sig man har
försäkring eller inte. Vi har också föreslagit
vissa andra förenklingar. Utskottet
skriver att det inte är säkert
att det är någon förenkling, men det
måste nog bero på att utsokttet inte har
tagit del av taxeringsmyndigheternas
erfarenheter i det fallet. Det är nämligen
ovedersägligt att åtgärden skulle
innebära en förenkling och en rationalisering
av skattesystemet.

Vad sedan gäller de sparstimulerande
åtgärderna föreligger det en rad olika
yrkanden. Där har vi koncentrerat
oss på skattepremiering för medel som
insättes på särskilt sparkonto och pa
upprättande av allmänna utjämningskonton,
och vi begär dar att förslag
framlägges till höstriksdagen. Arbetet
på att komma fram till cn sparvänlig
skattepolitik måste fortsätta, men för
dagen är vi från folkpartiet inte beredda
att stödja de andra förslag som
framlagts. Vi anser att de bör ytterligare
utredas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II) i bevillningsutskottets
betänkande nr (SO, reservationerna
nr II), IV) och V) i bevillningsutskottets
betänkande nr G2 samt
till reservationerna nr III), V), VIII)
och IX) i bevillningsutskottets betänkande
nr 63.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det har riktats en hel
del frågor till mig, och i den mån jag
är mannen att besvara dem skall jag
göra det litet senare.

Vi har i dag att ta ställning till skattefrågorna,
och alla tycks vara ense
om att skatterna är för höga. Det har
man emellertid ansett i alla tider. Den
diskussionen fördes redan så långt tillbaka
i tiden som när jag var pojke.
Även då talade man om de höga skatterna,
fastän de var mycket blygsamma
i förhållande till de skatter vi har
i dag. Att skatterna har stigit sammanhänger
givetvis med hela utvecklingen
på det ekonomiska området och på de
ökade krav medborgarna ställer på service
från samhällets sida.

Men låt oss tänka oss att vi nu inför
riksdagens avslutning gör en djupdykning
i årets rekordstora motionsflod
och beräknar vilka skatter vi skulle
fått, om alla motionerna hade bifallits.
Vi har väl ibland tyckt det vara
hårt att inte få en motion bifallen, men
gör man en summering av vad det skulle
ha inneburit, om alla motioner om
utgiftsökningar och skattelindringar
blivit bifallna, så hade vi säkerligen
kunnat konstatera att vi legat ännu
sämre till än vi i dag gör. Försvaret,
socialvården, undervisningsväsendet,
sjukvården samt bostads- och vägbyggandet
kräver ständigt växande belopp.

Alla synes med skäl kunna göra anspråk
på att vara svältfödda. De kräver
ständigt ökade anslag för verksamhetens
normala funktion.

Då intet av här nämnda områden kan
anses vara självförsörjande, måste nya
skattemedel undan för undan anvisas
för att denna utveckling skall kunna
betalas. Undra sedan på att skatten stiger,
helst som det också synes föreligga
betydande svårigheter att anpassa och
begränsa denna utveckling med hänsyn
till vad soin står till buds i form av ökat
realvärdeskapande.

.3 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr 25

34 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

På vårt håll är vi av den uppfattningen,
att en mera realistisk avvägning
av vad man från tid till annan kan
kosta på sig borde göras för att vi därmed
skulle kunna hålla skattetrycket
under bättre kontroll — detta sagt också
med adress till regeringsbänken och
utredningsbyråkratien i kanslihuset.

Stora grupper inom samhället bär
lyckats genom fortlöpande lönehöjningar
säkra sin ställning. Att dessa lönehöjningar
också kan indexmässigt värdesäkras
innebär för dessa grupper en
trygghetsställning av betydande värde
mot bakgrunden av den kostnadsstegrande
och inflationistiska utveckling
som alltjämt pågår.

Men det finns dock alltjämt stora
grupper med låg inkomst, grupper vilka
enligt mitt förmenande alltjämt saknar
denna trygghet. För låglönegrupper
och pensionärer har alltid kommunalskatterna
varit de mest betungande utgifterna,
den dominerande posten på
skattsedeln. För dessa grupper har tidigare
införts s. k. ortsavdrag, och från
och med 1958 är de kommunala och de
statliga ortsavdragen lika stora. Trots
en fortgående penningvärdeförsämring
har ortsavdragen bibehållits oförändrade
sedan 1953 med undantag för den
enligt andra grunder motiverade höjningen
av de kommunala ortsavdragen
1958.

Den långa tid, som förflutit sedan
den senaste justeringen av ortsavdragen
ägde rum, innebär följaktligen att de
små inkomsttagarnas ställning kraftigt
försämrats. Därom synes nu lyckligtvis
alla vara överens. Överens synes man
också vara om att både de statliga och
de kommunala ortsavdragen nu måste
bli föremål för en ordentlig höjning.

Nyanserna i de framförda förslagen
synes inte så mycket vara knutna till
höjningarnas storlek som till tidpunkten
då de skall börja tillämpas och till
frågan om kompensation för kommunerna.
Inom centerpartiet har vi ansett
att man redan nu måste ha en viss mål -

sättning när det gäller den höjning man
skall eftersträva. Vi har ansett att såväl
de statliga som de kommunala ortsavdragen
etappvis bör höjas till 2 500 kronor
för ogifta och 5 000 för äkta makar.
Den första etappen bör kunna fastställas
till 500 kronor för äkta makar och
250 kronor för ensamstående. Vi förväntar
att regeringen till höstriksdagen
har en plan klar härför, så att reformen
så snart som möjligt skall kunna träda
i kraft och möjligen kunna tillämpas
redan vid nästa års taxering.

På visst håll har man sagt i fråga om
våra anspråk i detta avseende, att man
skall avvakta den pågående skatteberedningens
förslag i ärendet. Det är alldeles
uppenbart att det kan ligga någonting
i det påståendet. Men enligt
vad vi har oss bekant har man gång på
gång under de senaste åren brutit ut
vissa viktiga detaljer ur ett utredningskomplex,
förelagt dem för riksdagen
och beslutat utan att avvakta utredningens
resultat i dess helhet. Vi anser
på vårt håll att denna reform är av sådan
angelägenhetsgrad att den så snart
som möjligt skall genomföras.

När man från högerns sida talar om
att vi gemensamt med socialdemokraterna
inte vill vara med om en skattesänkning,
är det resonemanget felaktigt.
Vi har nämligen inte begränsat oss
endast till den statliga skatten, utan vi
har sett på det totala skattetrycket. Om
man gör det, kommer situationen kanhända,
herr Nilsson i Svalöv, att bli något
annorlunda. Vi kan nämligen inte
komma ifrån att kommunalskatten, som
jag tidigare sagt, är den mest betungande.
Vid en omedelbart företagen höjning
av ortsavdragen till 500 kronor för
äkta makar och 250 kronor för ogifta,
som vi alla är överens om, kommer
kommunerna att drabbas av ytterligare
inkomstbortfall. För att likväl en lindring
av det kommunala skattetrycket
skall kunna åstadkommas, är det nödvändigt
att staten ersätter det uppkomna
inkomstbortfallet. Nödvändigt är

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 35

också att staten återställer värdet av de
en gång för olika ändamål beviljade
bidragen.

På grund av penningvärdeförsämringen
bär hela grunden för den ursprungliga
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun blivit helt förryckt.
Jag ber att få lämna en redovisning,
på basis av uppgifter från vederbörande
kommunala organisationer,
över den utveckling som ägt rum här.
Landskommunerna har på grund av det
i genomsnitt mindre skatteunderlaget
dubbelt så höga kostnader per skattekrona
för det obligatoriska skolväsendet
som stadskommunerna. Genom bidragsreglernas
konstruktion har statsbidragets
skatteutjämnande verkan
dessutom i viss mån gått förlorad på
så sätt att landskommunerna fått sina
bidrag sänkta. Den bidragssänkning
som skett jämfört med år 1948 beräknas
medföra årliga kommunala utgiftsökningar
på i genomsnitt 65 miljoner
kronor för åren 1957—1959.

För skolmåltiderna har statsbidragen
sänkts från 70 procent 1948 till 15 procent
1960.

För skolbyggnader beslöts 1945 att
kostnaderna skulle fördelas lika på stat
och kommun. Nu är emellertid statsbidraget
nere i 37 procent, innebärande
en årlig utgiftsökning för kommunerna
med cirka 40 miljoner kronor.

Kommunernas andel i folkpensionskostnaderna
har kraftigt ökat — deras
utgifter härför var 1948 79 miljoner
kronor eller 37,3 procent av de totala
kostnaderna. År 1959 hade kommunernas
kostnader stigit till 367 miljoner
kronor eller 55,6 procent av totalkostnaderna.
Till detta kan också läggas
den orättvisa med vilken den kommunala
andelen av dessa kostnader drabbar
kommunerna: under det att vissa
kommuner betalar endast 0,25 per skattekrona
får andra betala 3,20 per skattekrona.

För närvarande utgår 45 miljoner
kronor i statsbidrag till vatten- och av -

Den ekonomiska politiken m. m.

loppsledningar. På grund av den långa
väntetiden för dessa statsbidrag — i regel
6—7 år — beräknas omkring en
tredjedel av bidragen åtgå till räntekostnader.

Samma är förhållandet på landstingssidan.
Statsbidragen till anstalterna
för vård av kroniskt sjuka motsvarade
1927 cirka 33 procent av driftskostnaderna,
medan de i dag utgör endast
6 å 7 procent. Medan statsbidraget
sedan 1927 bibehållits vid 1:50 per
vårddag har driftskostnaderna under
tiden 1946—1958 ökat från 8 till 25: 90
per vårddag.

För epidemisjukvården, där statsbidraget
alltfort utgår med 2 kronor per
vårddag, har driftskostnaderna under
tiden 1946—1958 ökat från 13:50 till
52: 30 per vårddag.

Till folktandvården utgår sedan 1950
ett oförändrat statsbidrag med 16 kronor
per fullständigt behandlat barn,
medan kostnaderna även där ökat väsentligt.

Denna utveckling bär, herr talman,
medfört att kommunernas och landstingens
utgiftsökningar blivit onormalt
stora, med ty åtföljande kommunala
skattestegringar. Att dessa onormalt stora
skattestegringar i hög grad drabbat
de mindre inkomsttagarna torde ligga
i öppen dag. Det är följaktligen mycket
angeläget att den nya ortsavdragsreformen
fortast möjligt genomföres och
att kommunerna tillförsäkras full kompensation
för det härigenom uppkomna
inkomstbortfallet samt att statsbidragen
till kommunerna, i den mån vissa
kostnadskrävande kommunala uppgifter
inte i sin helhet övertages av staten,
återställes till sitt ursprungliga värde.

Nu kan visserligen anföras, att detta
för statens vidkommande blir en mycket
kostnadskrävande operation. Men
jag utgår från att alla de reformer som
beslutats här i riksdagen, där kommunerna
mer eller mindre engagerats ekonomiskt,
många gånger utan att kommunerna
själva haft något att säga till

36 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

om, varit avsedda att från statens sida
hederligen honoreras. Att så inte skett
kan kanske, om man skall döma med
allt det överseende som är möjligt, betraktas
som olycksfall i arbetet. Vi förväntar
således den begärda ortsavdragsplanen
till höstriksdagen, så att det kan
bli en lindring av den hårda belastning
som kommunerna och kommunalskattebetalarna
nu är utsatta för.

När herr Nilsson i Svalöv påstår att
vi i centerpartiet inte vill höja ortsavdragen
för att få skattesänkning måste
jag konstatera, att herr Nilsson läser
dåligt innantill. I utskottsutlåtandet står
det, att om budgetsituationen skulle bli
otillfredsställande måste givetvis kompenserande
åtgärder vidtagas. Detta är
ju så självklart att inte ens herr Nilsson
i Svalöv borde kunna bestrida det eller
ha en annan uppfattning. Det gäller att
se till att budgetsituationen inte blir
otillfredsställande — och det tänker vi
söka göra genom besparingar, även om
vi inte kan tillämpa högerns recept.

Herr Nilsson behöver nog inte befara
några nya tankebanor i det förhållandet
att vi nu resonerar med socialdemokraterna
i utskottet. Det är väl inte
märkvärdigare att vi gjort det i denna
fråga än att högern och socialdemokraterna
kan gå på samma linje i fråga om
utlandshjälpen — eller att högern och
socialdemokraterna går emot våra förslag
om förbättrade folkpensioner och
förbättrad kreditförsörjning för småföretagarna.

Det har visserligen undvikits i denna
diskussion, men i övrigt har det talats
om den rödgröna front som skulle vara
på väg att återuppstå. Var man fått
detta ifrån vet jag inte, herr Nilsson
nämnde det inte när han var inne på
detta kapitel. Det har emellertid stått
att läsa om den i högerns och i folkpartiets
tidningar, och det har stått i
Dagens Nyheter om den rödgröna fronten
samma dag som man utnämnde Per
Edvin Sköld till ordförande i jord -

bruksutskottet. Enligt vad jag kan se i
förteckningen över kammarens ledamöter
är han inte ordförande i jordbruksutskottet.
Hur det förhåller sig i verkligheten
känner jag inte till. Jag menar
att dessa uppgifter samma dag i Dagens
Nyheter är lika vederhäftiga båda
två. Bakgrunden till detta försök att
färgsätta ett eventuellt samarbete mellan
oss och socialdemokraterna är att
vi en gång sammanträffade med bevillningsutskottets
ärade ordförande — för
vilken vi hyser mycket varma sympatier
som människa, även om vi inte i
alla frågor delar hans åsikter — och
talade med honom 15 minuter.

En högertidning har in extenso återgivit
följande avsnitt ur ett föredrag av
en mycket framstående högerman:

»Däremot lyckades man nå ur borgerlig
synpunkt efterlängtat resultat i
fråga om småbrukarstödet genom en
''ohelig allians’ mellan de borgerliga och
kommunisterna.» Slutmeningen lyder:
»Detta visar vad som kan åstadkommas,
när de borgerliga partierna är överens.»

Om man skall färgsätta fronter i riksdagen,
hur skall en sådan front färgsättas?
Den får väl betecknas inte som
rödgrön utan som i hög grad ultraviolett.
Vi har från centerpartiets sida i
varje fall inte försökt åstadkomma någon
rödgrön front, och utskottsutlåtandet
torde också ge vid handen att så
inte är fallet.

Med ovan angivna motivering hemställer
jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservation III) av herr Sundin
och mig i bevillningsutskottets betänkande
nr 62, liksom också till den med
VI) betecknade reservationen i samma
utlåtande.

Frågan rörande särskilt bottenavdrag
för folkpensionärer anser vi inom centerpartiet
också ha mycket stor aktualitet
och snarast böra utredas. På den
punkten, herr talman, ber jag få yrka
bifall till den med IV) betecknade re*
servationen av herr Spetz m. fl.

Nr 25 37

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är inte den som
söker strid med något'' av de borgerliga
partierna — snarare tvärtom. Men
jag måste ändå säga några ord till herr
Vigelsbo, och det skall jag försöka göra
i hovsam form.

Herr Vigelsbo framhöll att centerpartiet
ville ha en reform på ortsavdragets
område så snart som möjligt.
Det betvivlar jag inte, men varför inte
i så fall sluta upp kring högerpartiet
och folkpartiet i dag — då skulle
vi ha ganska stora möjligheter att redan
nu i dag kunna fatta ett positivt
beslut om en höjning av ortsavdragen.

Herr Vigelsbo sade att man skall se
på det totala skattetrycket när man diskuterar
denna sak. Av hans sätt att
framföra detta fick jag närmast den
uppfattningen att högerpartiet och folkpartiet
inte skulle ha tagit hänsyn till
det totala skattetrycket. Herr Vigelsbo
underströk att det var kommunalskatterna
som var det stora problemet. Just
detta har både högern och folkpartiet
starkt tryckt på såväl i sina motioner
som i sina reservationer. Av de
345 miljoner kronor i skattelättnader
som vi yrkar utöver vad regeringen
och utskottet för övrigt föreslår, kommer
180 miljoner kronor på kommunalskatterna
och 165 miljoner kronor
på den statliga skatten.

Jag har den uppfattningen, att när
man talar om det totala skattetrycket
skall man ta in i bilden å ena sidan
den direkta skatten, som består av
stats- och kommunalskatt, och å andra
sidan den indirekta skatten. Vad den
indirekta skatten beträffar är det omsättningsskatten
som väger tyngst, och
finansministern har klart sagt i propositionen,
att det inte kan bli tal om
någon total skattelättnad: sänker man
de direkta skatterna måste de indirekta
skatterna höjas. Utskottsmajoriteten,
till vilken centerpartiet anslutit sig, har

Den ekonomiska politiken m. m.

visserligen mjukat upp denna skrivning
något men högst oväsentligt.

Herr Vigelsbo anhöll att vi inte skall
tala om någon koalition, därför att vissa
överenskommelser träffas. Nej, herr
Vigelsbo, det skall vi inte göra, men
jag anser att vi i första hand skall söka
få till stånd borgerliga uppgörelser.
Det går inte att komma ifrån att
det påståendet givits spridning i hela
centerpartipressen, att det var högerpartiet
som inte ville träffa en överenskommelse
om ett gemensamt uppträdande
i ortsavdragsfrågan — märk
att det rörde denna sak — och att detta
berodde därpå att högern inte ville
ge kompensation för det skattebortfall
som orsakas kommunerna genom höjning
av de skattefria ortsavdragen. Det
stod senast i en ledare i Skånska Dagbladet
i lördags. Jag skulle vara mycket
glad om herr Vigelsbo ville vara
så ärlig att han säger att det som står
i denna ledare på den punkten är oriktigt.
Vid de förhandlingar som fördes
mellan utskottets representanter för högern,
folkpartiet och centerpartiet fanns
på listan en punkt — som herr Vigelsbo
väl vet — som rörde kompensation
åt kommunerna. Såväl högerpartiet som
folkpartiet instämde omedelbart i detta
förslag. Förslaget rörde i första hand
invalidpensionerna. Även andra saker
nämndes.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi fick en uppmaning
av herr Nilsson i Svalöv att sluta upp
kring högerpartiet för att klara ortsavdragen.
Det är roligt att se den frontförändring
som ägt rum inom högerpartiet
nu. När vi tidigare diskuterade
regleringen av ortsavdragen och ersättningen
till kommunerna för skattebortfallet,
så vill jag minnas att högerpartiet
gick emot dessa förslag. Det har
högern gjort också i motioner vid flera
tillfällen. Högerpartiet har velat om inte
helt avslå denna ersättning så dock

38 Nr 25 Måndagen den

Den ekonomiska politiken m. m.

kraftigt begränsa den. När det gäller
den ersättning som kommunerna nödvändigtvis
måste ha för att kunna klara
sina finanser tror jag alltså inte att
vi har så mycket att vinna på en uppslutning
kring högern.

Jag vill också uttala min förvåning
över att högern i så hög grad skjuter
in sig på centerpartiet. Har ni inte
tänkt vänta tills socialdemokraterna
kommer? Vi skulle ju inte slåss inbördes.
Det var ju meningen att försöka
få vad man kallar en borgerlig front,
även om den spricker på flera punkter.
Häromdagen var det ju en felröstning,
men i Dagens Nyheter stod det
dagen därpå att den ende som röstade
rätt var den som röstade fel.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fick inget svar av
herr Vigelsbo på min fråga, om inte
vi från högerpartiets sida vid förhandlingarna
ville vara med om att kommunerna
skulle kompenseras för det
skattebortfall som uppkommer genom
en höjning av ortsavdragen. Vi gav till
och med konkreta exempel på hur det
skulle ske. Herr Vigelsbo svängde sig
genom att tala om den »snö som föll
i fjol». Det skall man inte göra. Det är
dagens betänkande vi skall diskutera
och jag hoppas Vigelsbo återkommer.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Såväl statsfinansiellt
som samhällsekonomiskt har vi hittills
haft en särskilt gynnsam utveckling
med god sysselsättning, högsta produktionsökning
sedan 1950-talet och en
livlig investeringsverksamhet. Vi har
haft en rekordartad utrikeshandel samt
en kraftig stegring av den privata konsumtionen.
Vi kan konstatera att hela
vårt näringsliv befunnit sig i en väldig
expansion. Trots denna uppåtgående
konjunktur har vi haft praktiskt taget
stabila priser. Denna utveckling har
givetvis också återspeglats i statsfinan -

29 maj 1961 fm.

sernas utveckling. Den har varit gynnsammare
än väntat. Därtill har naturligtvis
i ganska betydande grad också
omsättningsskatten bidragit, vilket man
bör lägga märke till.

Statsinkomsterna beräknas för innevarande
år bli cirka 900 miljoner kronor
större än vad det beräknades i riksstaten,
medan utgifterna glädjande nog
blivit lägre än beräknat, varigenom ett
inte oväsentligt budgetöverskott kan noteras
på driftsbudgeten. På totalbudgeten
är det ett överskott som begränsar
sig till något över 200 miljoner
kronor för innevarande år och till cirka
460 miljoner kronor för nästa budgetår.
Statens upplåning blir därigenom
mindre än vi är vana vid. Man
får faktiskt gå ett tiotal år tillbaka i
tiden för att finna en lika gynnsam
budgetbalans.

När detta konstateras får man inte
glömma bort att omsättningsskatten som
sagt har spelat en stor roll. Den beräknas
inbringa nära 1,5 miljard kronor.
Utan den skulle ju överskottet inte
ens vara värt att nämna. Därtill
kommer de väldiga inkomststegringar
som beskurits av den progressiva beskattningen.
Hade detta inte skett och
hade vi inte haft omsättningsskatten,
vilken också den beskurit en med hänsyn
till nationalproduktens ökning alltför
hög inkomststegring, så skulle vi
naturligtvis ha haft en prisstegring i
stället, som skapat motsvarande balans
i samhället. Jag bortser då ingalunda
från de övriga åtgärder som regeringen
vidtagit för att söka hålla en samhällsekonomisk
balans.

Lika gynnsam är inte prognosen för
budgetåret efter nästa. De redovisade
siffrorna visar att anspråken på statskassan
kommer att växa ständigt. För
budgetåret 1962/63 kan vi förutse en
utgiftsökning på mellan 1 och 1,5 miljard
kronor. Det överskott vi kan räkna
med under nuvarande och nästa budgetår
på driftbudgeten kommer snabbt
att smälta samman.

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 39

Det råder väl också samstämmighet
om att vi just nu befinner oss i en period
med ansträngt konjunkturläge. Investeringsbehoven
och investeringsviljan
tenderar att spränga våra materiella
och personella resurser. Därom råder
inget tvivel. Prisnivån visar redan en
dragning uppåt. Revalveringen av den
tyska marken och den holländska gulden
har medfört en viss stegring av importpriserna.
Även den med all säkerhet
relativt starka stegringen av löneoch
inkomstnivån inom landet kommer
att påverka prisnivån.

Bevillningsutskottet finner nu, med
anledning av dessa omständigheter, att
departementschefens bedömning av såväl
det aktuella konjunkturläget som
det statsfinansiella långtidsperspektivet
måste leda till en restriktivitet i budgetpolitiken
och att det bör eftersträvas,
att statsutgifterna — jag vill betona
det — i så hög grad som möjligt
kan finansieras med verkliga inkomster
i stället för med lån. Utskottet tillstyrker
att de i propositionen uppdragna
riktlinjerna för finanspolitiken följes.

När departementschefen sålunda uttalar
att det ur samhällsekonomisk synpunkt
— alltså inte ur budgetsynpunkt
— inte finns utrymme för någon skattesänkning
och att den sänkning av skatten
som genom ortsavdragens höjning
förordas måste kompenseras genom åtgärder
i skattesystemet i övrigt, är detta
också utskottets bestämda mening. Det
går inte att bedöma möjligheterna för
skattesänkning enbart genom att stirra
på driftbudgetens överskott.

Det är allmänt erkänt numera att skatter
och andra statsinkomster har två
syften, dels att ge täckning för utgifterna
och dels ett samhällsekonomiskt syfte,
nämligen att vara köpkraftsindragande
för att kunna bekämpa inflation och
depression. I dagens läge är inflationsfaran
stor. Man får inte ta risker som
leder oss in i en period med sjunkande
penningvärde och inflationens alla andra
infernaliska konsekvenser. Det finns

Den ekonomiska politiken m. m.

ett köpkraftsgap även nu i nationalbudgeten
och detta kommer säkert att växa
med ständig risk att vi hamnar i en
inflation som vi inte kan behärska. Om
den saken tycks alla vara ense. Högern
medger klart och tydligt — och det har
också understrukits av herr Nilsson i
Svalöv — att risken för en isolerad inhemsk
inflation är betydande. Högern
anser sig därför inte kunna föreslå skattelättnader
utan att samtidigt yrka på
inskränkningar av statsutgifterna. Det
sker efter känt mönster som kommer att
drabba de mindre inkomsttagarna i vårt
land ganska hårt.

Då emellertid högerns alternativ är
ogenomförbart — det existerar ju inte
i verkligheten utan endast på papperet
— så är också hela deras yrkande om
skattelättnader inte värt mera än det
papper det är skrivet på, om de vill genomföra
skattelättnader — som de säger
— med bibehållen samhällsekonomisk
balans.

Även folkpartiet understryker att
skattesänkningar i form av höjda ortsavdrag
— jag skall återkomma till det
senare — måste bedömas med hänsyn
till budgetmässiga —■ det är väl detsamma
som statsfinansiella och allmänekonomiska
förutsättningar. Folkpartiet
fortsätter med att säga, att överbalansering
av driftbudgeten bör eftersträvas
för nästa budgetår, alltså skattelättnader
för budgetåret 1963/64. Den skattelättnaden
bör till huvudsaklig del täckas
av besparingar eller andra åtgärder
till budgetens förstärkning säger
folkpartiet. Det har som bekant föreslagits
sådana, men riksdagen har inte
bifallit dem. Följaktligen har inte heller
folkpartiet täckning för sitt yrkande
i detta avseende, om det samtidigt
skall vidhålla sitt krav om att detta
inte får påverka den nuvarande spänningen
i samhällsekonomien.

Folkpartiet yrkar också på slopande
av schablonavdragen. Det betyder helt
enkelt att man vältrar över skattebördor
på de mindre inkomsttagarna. Des -

40 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

sa drabbas hårdast av den åtgärden.
Centerpartiet står på utskottets sida.

När det gäller uttagningsprocenten
kommer samtliga partier fram till, att
de inte kan yrka på någon sänkning
av den direkta skattens uttagningsprocent.
Herr Nilsson i Svalöv betonade
uttryckligen att detta skett därför att
man inte ville äventyra samhällsekonomien.

Det är ganska intressant att studera
alla dessa olika yrkanden från oppositionens
sida och deras diskussion om
»rödgrön front» o. s. v. Man får närmast
ett intryck av att oppositionen är
ganska färglös. Alla vill de måla med
sin egen palett och det tycks vara uteslutande
grå färger. Man avslöjar ytterligare
sin oförmåga att skapa ett bärande
alternativ till socialdemokratiens
politik.

Högern har kommit med ett hemligt
vapen som de trodde skulle chockera.
Jag vet inte i vilken mån det har chockerat
de övriga partierna. Deras
»bomb» gäller rabatt på skatt. Det förslaget
är i princip ingenting annat än
ett tvångssparande. De anser att skatten
skulle kunna sänkas. De pengar,
som skattebetalaren rår om eller åtminstone
borde rå om enligt högerns mening,
skulle denne inte få ut förrän vid
årsskiftet 1962/63. Till dess skulle
pengarna stå inne på spärrat konto i
riksbanken. Under tiden erhölle då
skattebetalaren 5 procents ränta på
dem.

Denna skatterabatt skulle kosta cirka
450 miljoner kronor. Det betyder,
att staten för att klara den summan
nästa budgetår måste fondera ytterligare
450 miljoner kronor. Att högern
föreslår detta system av skattelättnad
är, som jag sade, ett ytterligare bevis
för att högern medger att det i dagens
samhällsekonomiska situation inte finns
utrymme för en skattesänkning — eller
med andra ord en »förstärkning av
köpkraften». Men med hänsyn till att
situationen inte blir ljusare när detta

belopp skall utbetalas, anser sig bevillningsutskottet
från de synpunkter det
har lagt till grund för sitt bedömande
inte kunna tillstyrka förslaget. Det har,
såvitt jag förstår, inte heller andra partier
ansett sig kunna göra.

Jag går härefter över till ortsavdragen.
Här råder i princip enighet om
att de statliga och kommunala ortsavdragen
snarast bör höjas. Men buden
skiljer sig i fråga om tiden och i
viss mån också i fråga om storleken.
Högern och folkpartiet föreslår 250 respektive
500 kronor från och med nästa
år -— alltså inte för årets inkomster
— medan centerpartiet vill ha förslag
redan vid höstriksdagen. Det skulle,
såvitt jag förstår, gälla årets inkomster,
d. v. s. nästa års taxering. Centerpartiet
föreslår därjämte en plan för
en successiv höjning upp till plus 500
respektive 1 000 kronor, men till att
börja med nöjer sig partiet med samma
bud som övriga partier.

Utskottet understryker att en höjning
av ortsavdragen är en av de mest angelägna
reformerna på den direkta beskattningens
område, inte minst med
hänsyn till att en sådan höjning i särskild
grad lättar skatten för de mindre
inkomsttagarna. Men så säger man,
vilket herr Nilsson i Svalöv anmärker
på, att denna förändring »såvitt möjligt»
skall ske vid nästa års riksdag. Nu
spelar det säkerligen inte någon som
helst roll vad riksdagen beslutar beträffande
den saken, ty det finns inga
praktiska möjligheter för regeringen
att tidigare lägga fram förslag. Skatteberedningen
och regeringen måste
överväga vilket alternativ som skall
komma i fråga. Några praktiska möjligheter
att få igenom ett förslag i enlighet
med centerpartiets yrkande finns
inte, utan man måste avvakta en närmare
utredning — hur nu denna än
skall ske. Om budgetsituationen blir
otillfredsställande genom en sådan höjning,
som ändå skulle kosta 165 miljoner
kronor för staten och cirka 180

Nr 25 41

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

miljoner för kommunerna måste, understryker
utskottet, kompenserande åtgärder
beträffande skattesystemet vidtagas.

Man måste också beakta budgetperspektivet
på lång sikt. Detta är utskottets
mening. Omskrivet i enklare ordalag
betyder det helt enkelt att utskottet
ställer sig tvivlande inför om det
kommer att finnas något utrymme för
en sådan sänkning av skatten eller en
höjning av ortsavdragen, om man tar
hänsyn inte endast till budgetens balansering
utan också till samhällsekonomien
i stort. Om vi beslutar en höjning
av ortsavdragen, något som vi alla
i princip är ense om — enigheten gäller
i stort sett även storleken — menar
utskottet att andra åtgärder i likhet
med vad finansministern understrukit
måste vidtagas.

Då säger man: Är det fråga om en
höjning av omsättningsskatten eller vad
är det som utskottet avser? Ja, utskottet
har underlåtit att skriva något bindande
på den punkten. Man får se vad
som kan bli det lämpligaste. Utskottet
understryker också klart att en höjning
av ortsavdragen inte torde kunna
genomföras utan att konsekvenserna
för kommunerna uppmärksammas
och att de i olika sammanhang framförda
förslagen om kompensation åt
kommunerna bör prövas. Men utskottet
tar ingen ställning till yrkandena
om överflyttning av utgifter från kommunerna
till staten.

Vi har här enligt min mening en ganska
vital fråga som kräver särskild uppmärksamhet.
Personligen — jag vill inte
säga att jag talar å utskottets vägnar
härvidlag — vill jag kraftigt understryka
nödvändigheten av att man undersöker
möjligheterna att överflytta sådana
uppgifter som framförts i de olika motionerna.
Jag kan i långa stycken vara
med om exempelvis vad högern skriver
i sin motion, och jag kan även vara
med om vad andra har sagt. Utgifterna
för landstingen och kommunerna ten -

Den ekonomiska politiken m. m.

derar stadigt att stiga och kommunalskatterna
kanske kan komma att bli oss
övermäktiga. De tenderar att öka ytterligare.
De har faktiskt ökat med 50 procent
under de senaste tio åren, och det
är ju de mindre inkomsttagarna som
drabbas hårdast av kommunalskatten.
Jag hälsar därför detta nyvaknade intresse
från högerns sida att hjälpa kommunerna
med den allra största tillfredsställelse,
ty det är som herr Vigelsbo
nvss sade att högern i detta fall framfört
yrkanden som gjort att alla andra
partier har fått strida mot högern för
att inte riksdagen skulle beskära ersättningen
till kommunerna.

Det är vad som faktiskt har skett. Om
högerns förslag hade genomförts, hade
vi fått en ännu större höjning av kommunalskatten.
Högern kan alltså inte
påta sig någon ära i detta fall eller
klandra andra partier som herr Nilsson
i Svalöv underförstått tycktes vilja göra
när han säger att andra partier inte är
intresserade av någon snar höjning av
ortsavdragen. Om jag förstår det hela
riktigt går högern nu den rakt motsatta
vägen och talar i motionerna om att
överflytta utgifter från kommunerna
till staten. Som jag sade tidigare finner
jag det sympatiskt och hälsar med tillfredsställelse
att man har ändrat sig på
den punkten.

När alla understryker att höjningen
av ortsavdragen främst hjälper de mindre
inkomsttagarna, är detta väl i stort
sett riktigt, men jag skulle nog vilja
säga att man inte får glömma bort att
det finns många som inte blir ett dugg
hjälpta av denna åtgärd, eftersom många
har inkomster som inte når upp till nuvarande
skattegräns. Därtill kommer att
de största inkomsttagarna genom denna
höjning av ortsavdragen får den största
skattelättnaden och den största hjälpen
så länge vi har nuvarande progressivitet.
Man kan naturligtvis alltid diskutera
om detta är riktigt.

När herr Gustafson i Göteborg talar
om marginalskattens verkningar och

42 Nr 25

Måndagen den

Den ekonomiska politiken m. m.

säger att skattesystemet nu är otillfredsställande,
irrationellt, har en utformning
som inte är önskvärd och medför
konsekvenser som inte är bra, är väl
detta påstående riktigt. Det är därför
som finansministern har tillsatt skatteberedningen,
som förutsättningslöst
skall undersöka allt detta. Vad den inte
skall göra är att politiskt ta ställning.
Men om man diskuterar marginalskatt
och progressivitet har ju dessa — det
kan jag gärna understryka — den nackdelen,
att alla avdrag, både avdraget
för kommunalskatt liksom avdraget för
socialförsäkringsavgifter eller vad det
nu kan vara, den verkan, att de största
inkomsttagarna får den största skattelättnaden.
Man kan också säga att de
får betala den lägsta försäkringsavgiften.
Detta är en konsekvens som man
inte skall glömma bort när man diskuterar
marginalskatten.

När herr Gustafson i Göteborg talar
om marginalskattens verkningar med så
och så många procent om man tar en
inkomst av den och den storleken,
skulle jag vilja erinra om att vi har
dock — man måste säga det för att få
fram frågans rätta relation till andra —
under de gångna åren höjt ortsavdragen
ganska väsentligt. Vi har i stället
för ortsavdrag för barn infört barnbidragen.
Om jag exempelvis tar år 1949,
så hade en tvåbarnsfamilj i ortsgrupp 3
med 10 000 kronor i inkomst ett totalt
ortsavdrag för man, hustru och två barn
på 1 170 kronor — om jag inte minns
fel — nien nu har familjen ett ortsavdrag
på 3 650 kronor plus barnbidrag
på 900 kronor, vilket gör 4 550 kronor.
Det är en väsentlig höjning av ortsavdraget.
Därtill kommer barnbidragen.
Det betyder en skatteutveckling av helt
annan karaktär än den man får fram
om man bara tar hänsyn till skatteskalorna.
Det rubbar emellertid ingenting
i resonemanget om marginalskatten —
jag erkänner gärna detta — på en merinkomst.
Det är ju uppenbart.

Men, herr talman, med hänsyn till

29 maj 1961 fm.

dessa omständigheter och till att kompensationsfrågan
beträffande kommunerna
ännu icke har lösts, hade det åtminstone
enligt min mening — jag vill
gärna säga detta uppriktigt och klart —
varit mest tillfredsställande om skatteberedningen
hade kunnat lösa frågan
om progressiviteten i skattesystemet och
alla andra ting som beredningen skall
överväga innan något beslut fattas i
ortsavdragsfrågan. Då detta nu inte är
praktiskt genomförbart, finns inte någon
annan möjlighet, om man vill nå
fram till ett snabbt resultat, än att besluta
om den föreslagna höjningen av
ortsavdragen.

Jag vill här å utskottets vägnar också
beröra frågan om indexreglering av de
ortsavdrag vi här talar om. Visst vore
det i och för sig av stort värde, om man
kunde förebygga förskjutningar i
skattebelastningen mellan olika kategorier
av skattskyldiga på grund av penningvärdeförsämringen.
Bevillningsutskottet
underströk detta också 1956, då
liknande yrkanden framfördes. Men nu
har vi ändå ett källskattesystem. Om vi
vill ha detta kvar, möter så stora praktiska
svårigheter att lösa frågan om indexreglerade
ortsavdrag att man måste
avstå ifrån det. Grunderna för källskatten
måste fastställas i så god tid
före beskattningsåret och källskattetabellerna,
att de hinner tryckas och distribueras,
och det skulle som sagt bryta
sönder hela systemet, om man på denna
punkt skulle bifalla motionärernas yrkande.

Jag skall inte säga mer om detta. Utskottet
avstyrker därför förslaget. De
särskilda avdragen för folkpensionärer
vill utskottet heller inte tillstyrka. Utöver
ortsavdragen kan skattskyldig enligt
bestämmelserna beviljas särskilt avdrag
på upp till 3 000 kronor på grund
av väsentligt nedsatt skatteförmåga, som
det heter. Om en skattskyldig huvudsakligen
har inkomst av folkpension,
skall han enligt författningen i regel
räknas till dem som har väsentligt ned -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 43

satt skatteförmåga och är alltså berättigad
till detta extra avdrag på upp till
3 000 kronor. Det innebär att en folkpensionär
som för sin försörjning är
helt beroende av folkpensionen får, om
inga andra särskilda omständigheter föreligger,
så stort avdrag att han inte får
någon skatt. Har han därjämte andra
inkomster blir det beskattning efter särskilda
regler enligt gällande bestämmelser.
Ett bifall till motionerna skulle
betyda en avvikelse från syftet med nuvarande
bestämmelser, och därför avstyrker
utskottet förslagen i denna del.

Om barnavdraget vid beskattningen
behöver man väl inte orda mer. Det har
diskuterats så många år och i så många
omgångar att ytterligare diskussion torde
vara alldeles överflödig. Utskottet
anser att det inte finns någon anledning
att ha två olika typer av beskattning av
familjerna — det skulle komplicera
skattesystemet — och avstyrker därför
förslagen även i denna del.

Jag skall, herr talman, sluta nu. Det
vore kanske mycket mera att säga, men
herr Kristenson i Göteborg kommer att
beröra ytterligare en del spörsmål i
detta sammanhang, varför jag nöjer mig
med det anförda och yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag i dess betänkanden
nr 60 och 62.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gav i mitt anförande
exempel på hur kraftigt marginalskatten
har stigit trots de skattesänkningar
riksdagen beslutat, hur inflationen
automatiskt skärpt skattetrycket
mer än riksdagen har lättat det. Herr
Brandt i Aspabrulc gjorde vissa försök
att resonera bort detta men slutade med
att säga att de siffror jag angivit givetvis
var riktiga, och det är de också.

Beträffande ortsavdragen använde
herr Brandt viss tid till att tala om att
en höjning av dessa skulle gynna de
högre inkomsttagarna. Jag kanske får

Den ekonomiska politiken m. m.

fästa uppmärksamheten på det utskottsbetänkande,
som herr Brandt försvarade.
Där säger utskottet att det anser att
ortsavdragsreformen är en av de mest
angelägna, inte minst med hänsyn till
att densamma är ägnad att i särskilt hög
grad lätta skattetrycket för mindre inkomsttagare.
Hur detta går till kan man
för övrigt se av en tabell som är bifogad
den motion vi väckt. Beträffande
ortsavdragen vill vi för övrigt fästa
uppmärksamheten på att vi i folkpartiet
klart sagt ifrån att det måste bli
kompensation till kommunerna. Om
man inte under den närmaste tiden kan
göra den överflyttning från staten till
kommunerna som vi önskar, skall kommunerna
i avvaktan på denna reform ha
kontant statsbidrag.

Vad beträffar schablonavdraget sade
herr Brandt att vårt förslag skulle
innebära en övervältring på de lägre
inkomsttagarna. Först och främst vill
jag påminna om att vi icke från folkpartiets
sida vill göra någon ändring
vad beträffar schablonavdraget för löntagare
på 100 kronor. Vidare ges större
möjlighet till avdrag för försäkringspremier
genom vårt förslag. Vi vill ta
bort det avdrag för försäkringspremier
som man får vare sig man har betalt
några sådana eller inte. Detta avdrag
tycker vi i likhet med många myndigheter
är ganska orimligt.

Här sägs att detta förslags genomförande
skulle medföra en särskild belastning
för folkpensionärerna. Den som
inte har annan inkomst än folkpensionen
betalar emellertid ingen skatt alls.
Förslaget drabbar således inte dem. Vad
beträffar folkpensionärer som har inkomster
vid sidan om folkpensionen löser
man inte deras problem genom att
ge dem 150 kronors avdrag för försäkringspremier
som de inte har erlagt. Då
skall man som vi föreslagit införa ett
ökat skattefritt bottenavdrag för sådana
folkpensionärer och då kan man inte
stanna vid så små summor.

Vad beträffar barnavdragen måste gi -

44 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

vetvis skatteberedningen ta upp frågan
om dessa vid sina överläggningar.

Med herr Brandts bevisning beträffande
skatterna går det aldrig att sänka
skatten i detta land. Det går inte i goda
tider och inte heller i dåliga tider. För
folkpartiets skattesänkningsförslag finns
det en god samhällsekonomisk täckning.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle :

Herr talman! Herr Brandt konstaterade
inledningsvis att han skulle bemöta
de borgerliga partierna var för sig.
I enlighet därmed bemötte han dels högerpartiet
och dels folkpartiet, men i
fråga om centerpartiet sade han att det
står på utskottets sida och därför inte
behövde bemötas. För högerns vidkommande
gjorde han gällande att högern
inte kan genomföra de skattelättnader
den föreslagit, ty då blir det överslag
i samhällsekonomien.

Jag skall fatta mig kort på denna
punkt och bara säga, att det blir det
inte, om man utgår från högerpartiets
politik och de sparförslag som vi under
årets riksdag framlagt. Då kan vi mycket
väl genomföra våra skattelättnadsförslag
utan risk för överslag i ekonomien.

Herr Brandt sade att skatterabatten
innebär ett tvångssparande. Jag skulle
tro att herr Brandt närmast tagit fasta
på att denna skatterabatt kan, om man
sä vill, omvandlas till en statsobligation
på fem år. Jag vill emellertid betona
att det är frivilligt huruvida pengarna
skall stå kvar i fem år eller ej. Börjar
man utnyttja skatterabatten redan i januari
1963 blir det inte något tvångssparande,
som är större än vad investeringsfonderna
som vi nu har innebär.

Jag har tidigare i dag frågat herr
Brandt vad utskottet syftade till med
orden att kompenserande åtgärder måste
vidtagas i skattesystemet, om ortsavdraget
skall höjas. Herr Brandt gick
förbi denna min fråga och sade, att det
får utredningen klara upp. Detta vill jag

tolka så, att det inte behöver bli högre
omsättningsskatt. Men om kompenserande
åtgärder ändå skall införas i skattesystemet
och det inte blir högre omsättningsskatt,
ja, i så fall syftar väl utskottet
till antingen en höjning av uttagningsprocenten
eller ännu högre
marginalskatter. På den punkten har utskottet
inte lämnat någon förklaring.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kan ju verka som
eu motsägelse när jag säger, att ortsavdragens
höjning verkar på det sätt
som jag tidigare har framhållit. Men
jag sade — jag har anteckningen här —
att när alla understryker, att ortsavdragshöjningen
främst hjälper de mindre
inkomsttagarna, är detta väl i stort
sett riktigt. Men man får inte glömma
bort, att många inte blir ett dugg hjälpta
med en sådan åtgärd. Detta är väl
alldeles obestridligt när det gäller personer,
vilkas inkomst inte når upp till
skattegränsen. Som en annan konsekvens
pekade jag samtidigt på att för personer,
som har den högsta progressionen, alltså
65 procent, betyder reformen 325
kronor i skattelättnad, medan den som
har 11 procent eller 25 procent får så
mycket lägre vinst av ortsavdragshöjningen.
Det var detta jag syftade på.

Herr Gustafson i Göteborg kan väl inte
bestrida, att schablonavdragets slopande
drabbar just de mindre inkomsttagarna?
På den punkten ger jag mig
aldrig.

Jag skulle vilja fråga: Kan man verkligen
lita på att högern och folkpartiet
vill ta ett riktigt krafttag för att kompensera
kommunerna, så att vi kan undgå
skattehöjningar om ortsavdragshöjningen
genomföres?

Vidare säger herr Gustafson i Göteborg,
att »enligt herr Brandts resonemang
kan man aldrig sänka skatten».
Det beror helt på den samhällsekonomiska
utvecklingen. Jag vill understryka
att näst krig är inflation det värsta

Nr 25 45

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

som kan drabba en nation. Det kan
ingen förneka. Vi befinner oss faktiskt
nu i en situation, där alla slåss om alla
materiella och personella resurser, och
vi kan komma in i ett läge, som vi inte
kan behärska, med inflation som följd.
Vem kritiseras då? Jo, regeringen, som
inte kan hålla stånd mot trycket. Är det
i den situationen klokast att förstärka
köpkraften genom skattesänkning, med
resultat att vi får prisstegringar, som
slukar hela skattesänkningsbeloppet och
mera till? Det är inte säkert att den,
som yrkar på skattelättnader i en situation
då sådana kan få till följd en prisstegring
som drabbar mångdubbelt mei
än skattelättnader, är mest människovänlig
och hjälper folkpensionärer, små
inkomsttagare m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Brandt sade
om det självklara faktum, att de som
inte betalar skatt inte kan få någon
skattesänkning, kan jag hålla med om
Men det är väl inte relevant i denna
situation.

Beträffande schablonavdraget sade
herr Brandt, att »där ger jag mig
aldrig», och då är det ingen idé att argumentera
på den punkten. Det är tydligen
omöjligt för herr Brandt att ta
intryck av argument från annat håll.

Herr Brandt frågade även, om man
kunde lita på att folkpartiet och högern
verkligen kommer att ge kommunerna
kompensation för inkomstbortfallet i
samband med de höjda ortsavdragen.
Har inte herr Brandt läst våra motioner
och reservationer, och har inte herr
Brandt lyssnat till vad jag har sagt i
mitt anförande? Jag kan endast svara
för folkpartiet, och jag vill upprepa vad
vi har sagt tidigare. Vi har klart uttalat,
att om man inte skulle hinna bli
klar med överlyftningen av utgifter från
kommunerna till staten, vill vi att kommunerna
skall ha kontant statsbidrag

Den ekonomiska politiken m. m.

under mellantiden. Klarare kan det
knappast uttryckas.

Jag kan hålla med herr Brandt när
han säger, att näst krig är inflation det
värsta som kan drabba ett land. Från
oppositionens sida är vi tillfredsställda
med att regeringen nu till skillnad mot
i början på 1950-talet fått klart för sig
den fara, som inflationen utgör. Men det
är ett misstag att tro, herr Brandt, att
man lämpligast hejdar inflationen enbart
med skattehöjningar. Så enkelt är
inte problemet. Herr Brandt säger vidare,
att om det nu för innevarande
budgetår blir 1 000 miljoner kronor
större skatteinkomster än vad man tidigare
har räknat med, får vi inte röra
någonting därav, ty då kan det bli inflation.

Så enkla argumenteringar kan man
inte klara sig med. Vi har från folkpartiets
sida sagt, att läget är sådant, att
vi behöver en överbalanserad driftbudget.
Vi har inte gjort några överbud
när det gäller skattesänkningar. Vi har
koncentrerat oss på denna ortsavdragsreform
och har inte velat gå längie.
Varför? Jo, därför att den samhällsekonomiska
situationen är sådan, att man
måste vara försiktig. Men det innebär
inte att man skall säga nej till skattesänkningar.
Med herr Brandts argumentering
kan man försvara vilket skattetryck
som helst. Vi är inte villiga att
spela med i den melodien.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger, att det inte är så enkelt att
bekämpa inflationen som att bara höja
skatterna. Det är jag fullt på det klara
med. Men om det redan finns ett köpkraftsöverskott
och man förstärker det,
måste väl herr Gustafson medge att en
sådan åtgärd ökar inflationsfaran?

Vidare säger herr Gustafson, att »det
är bra att regeringen och socialdemokraterna
nu insett, att det är fara för

46 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

inflation; det är vi i oppositionen som
har varnat för den». Men förhåller det
sig inte på det sättet, att det är vi som
har kämpat mot inflationen genom att
vidtaga åtgärder för att minska inflationsfaran? Det

har alltid varit populärt på er
sida att tala om vilket krångel socialdemokraterna
ställer till med. Detta
krångel har många gånger bestått av
åtgärder som vidtagits just för att klara
den samhällsekonomiska balansen.

Jag har roat mig med att skriva upp
de motioner som ledamöter från oppositionen
har väckt vid denna riksdag.
Skulle alla dessa ha bifallits, hade vi
inte haft ett korvöre i statskassan. Det
förekommer yrkanden om skattesänkningar
för alla möjliga kategorier utom
för löntagarna. Dem har man totalt
glömt bort. De skulle få bära följderna
av ett avskaffande av omsättningsskatten
på investeringsvaror, livsmedel och
andra ting. Man vill ta bort skatten på
både det ena och det andra området
och ge lättnader både här och där. Jag
skall inte trötta kammaren med att räkna
upp allt. Jag konstaterar bara att det
är tur att det finns en majoritet i riksdagen
som inte faller för alla dessa försök
att göra sig populär ute i bygderna;
annars skulle vi helt enkelt inte klara situationen.

Nej, herr Gustafson i Göteborg, det
lär aldrig gå att bevisa att det skulle
vara oppositionen som har varnat för
inflationsfaran i vårt land, medan regeringen
har drivit en annan politik.
Det har skett en avvägning mellan
olika krav — det har jag framhållit tidigare
— men en sådan politik är svår
när exempelvis centerpartisterna vill
ha mera pengar till vägarna, folkpartiet
mera till bostadsbyggandet och högern
mera till industrien. Frågan är:
Var skall man placera pengarna och
med de resurser som finns skapa samhällsekonomisk
balans? Den avvägning
som skett genom den socialdemokratiska
politiken är så hygglig att vi — nära

nog för första gången i världshistorien
— har kunnat stabilisera prisnivån
under en högkonjunktur.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det var rätt intressant
att lyssna till herr Brandts senaste inlägg,
där vi bl. a. fick reda på att näst
krig är inflation en av de värsta olyckor
som kan drabba en nation. Ja, socialdemokratien
här i landet har nu
suttit vid makten ungefär 25 år, och
herr Brandt vet hur penningvärdet under
den tiden har försämrats. Det är
mycket värdefullt att från socialdemokratiskt
håll äntligen ha fått ett erkännande
av vad det inneburit för
svenska folket att under ett kvartssekel
hålla sig med en socialdemokratisk
majoritet.

På socialdemokratiskt håll anser man
att kampen mot inflationen måste ha
formen av skattehöjningar och nya sådana.
Enligt herr Brandt skulle högerpartiet
och de andra borgerliga partierna,
som vill ha skattesänkningar,
aldrig föreslå några sänkningar som är
till fördel för löntagarna. Som ett exempel
nämnde han omsättningsskatten.
Men även löntagarna här i landet köper
väl livsmedel, herr Brandt.

Den enorma ökning av statens skatteinkomster
som under den senaste tiden
ägt rum visar tydligt de mycket
hårda verkningarna av vårt progressiva
skattesystem, som gör att marginalskatterna
numera får en mycket kraftig
effekt även när det gäller s. k. vanliga
arbetsinkomster. Den senaste inflationistiska
utvecklingen på lönemarknaden
har fört upp allt flera medborgare
i inkomstklasser, där marginalskatterna
får svåra verkningar. Statens
anspråk på en stor andel av löneökningarna
är vid det här laget en
verklighet för praktiskt taget alla inkomsttagare.

Kravet på skattesänkningar har till
sist blivit finansministern övermäktigt
och föranlett honom att tillsätta en

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 47

skatteutredning. Vi inom högerpartiet
har ju under hela 50-talet pekat på
de orimligt stora, automatiska skattehöjningar
som sker genom att det allmänna
inkomstlaget lyftes upp, vilket
har medfört mycket besvärliga återverkningar
ur beskattningssynpunkt för
inkomsttagarna.

Ett förverkligande av skatteutredningens
eventuella förslag kommer
emellertid att ligga ganska långt fram
i tiden. Samtidigt är det redan uppenbart
att staten i fortsättningen kommer
att få mycket stora budgetöverskott.
Under sådana förhållanden är det angeläget
att man ser till att dessa budgetöverskott
icke utgör en alltför stor
frestelse till ökad offentlig konsumtion
med åtföljande krav på subventioner.
Det är därför som högerpartiet bl. a.
har krävt att en del av budgetöverskottet
skall återbetalas till skattebetalarna
i form av en skatterabatt.

Hårdnande internationell konkurrens
nödvändiggör en effektivisering av vårt
näringsliv. Inom både jordbruk, industri,
hantverk och handel behövs det moderna
maskiner och redskap för att
arbetsresultaten skall kunna förbättras
så mycket som möjligt. Förutsättningen
härför är att man kan spara eu del
för dessa investeringar. Våra små och
stora företag måste konsolideras och
sättas i stånd att bedriva en effektiv
verksamhet.

Det är angeläget med ett sparande
som inte endast står till finansministerns
förfogande, utan som också innebär
att näringslivet får en chans att
tillgodose sina berättigade anspråk på
kapital. Vid en fri kapitalmarknad lär
icke staten kunna dirigera vilka företag
som skall få låna. Under de senaste
åren har emellertid den socialdemokratiska
politiken gått ut på att
man skall försöka hindra det företagssparande
som har visat sig vara till så
stort värde för produktionsutvecklingen.

Inom högerpartiet har vi den upp -

Den ekonomiska politiken m. m.

fattningen att alla möjligheter måste
tillvaratas för att ge människorna chansen
att spara för framtiden. Det måste
komma till stånd ett ökat enskilt sparande,
som också kan skänka den enskilda
individen större oberoende och
frihet för framtiden.

Såväl intresset som möjligheterna att
spara är givetvis olika. Vi har från
högerpartiets sida framlagt en del förslag
i syfte att skapa förutsättningar
för att så många människor som möjligt
skall kunna delta i sparandet och
jag skall, herr talman, ta mig friheten
att motivera dessa olika förslag
som återfinnes i våra reservationer till
bevillningsutskottets betänkande nr 63.

Dessa reservationer bygger i huvudsak
på motioner som väcktes redan vid
riksdagens början. Yrkandena har emellertid
något ändrats med anledning av
proposition nr ICO med förslag till
höjning av försäkrings- och kapitalavdragen.
Efter alla år av motionerande
från vår sida i denna riktning hälsar
vi givetvis dessa förslag med tillfredsställelse,
låt vara att det har gått så
lång tid att de nu föreslagna höjningarna
i stort sett icke motsvarar mer
än penningvärdeförsämringen.

Vad beträffar försäkringsavdraget har
vi i reservation III föreslagit, att avgifterna
för den obligatoriska sjukförsäkringen
utbrytes och får avdragas
såsom en särskild post i inkomstdeklarationen.
Härigenom kommer försäkringsavdragen
på 400 respektive 800
kronor att i sin helhet stå till förfogande
för att stimulera det enskilda
frivilliga försäkringssparande!, vilket
varit deras ursprungliga uppgift. Med
en sådan åtgärd skulle man också åstadkomma
en rättelse av det mycket orättvisa
förhållandet, att egna företagare
för närvarande får själva betala hela
avgiften för sin sjuk- och olycksfallsförsäkring,
medan löntagarna får en
del av denna försäkring erlagd av arbetsgivaren.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringsavgiften
gör på detta sätt ett

48 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

större intrång i det skattefria försäkringsavdraget
för företagare och jordbrukare
än för andra grupper.

Det förslag som här ligger på bordet
innebär att schablonavdragen för
försäkringar skulle försvinna. De folkpensionärer
— för att ta ett exempel
— som inte har några försäkringspremier
att betala går därmed förlustiga
avdraget. Vi har emellertid från högerpartiet
— som herr Nilsson i Svalöv
har framhållit — föreslagit en höjning
av ortsavdraget för folkpensionärerna
med 1 500 kronor, varigenom de får
kompensation.

Kapitalavdraget kan icke alltid utnyttjas
av vissa enskilda företagare såsom
hantverkare, handlande, verkstadsägare,
jordbrukare, fastighetsägare
m. fl., beroende på att det kapital som
de äger finns nedlagt i deras rörelse.
Ett icke oväsentligt sparande äger också
där rum. Förutsättningen för att de
skall kunna utnyttja avdraget är att de
gjort sitt företag till aktiebolag. Den utdelning
som bolaget gör måste emellertid
vara beskattad. Om vederbörande
själv äger bolaget, gör han därmed
icke någon vinst. Här föreligger en
uppenbar orättvisa, som kan rättas till
på sätt som föreslagits i min motion.
Den inkomst som ägaren förskaffar sig
på sin rörelse eller sin fastighet beräknas
då att till 4 procent å det i rörelsen
nedlagda kapitalet ha uppkommit
genom inkomst av kapital.

Från rättvisesynpunkt måste det också
vara tillåtet för de s. k. ofullständiga
familjerna att få göra samma kapitalavdrag
som de fullständiga. Man kan
inte underlåta att finna det litet egendomligt
att när t. ex. hustrun lämnas
ensam samhället genast kommer och
kräver mera i skatt å det kapital som
hon och hennes man sparat ihop för
att säkerställa familjen i händelse något
skulle inträffa. När nu detta inträffar
och t. ex. mannen avlider kräver
samhället omedelbart ökade skatteuttag
från familjen. Detta problem har

tagits upp i motion nr 208 av fru Gunne
in. fl. och fullföljts i reservation
nr V). Jag skall inte närmare gå in
på den saken, då jag vet att fru Gunne
kommer att närmare motivera sin
motion.

Sedan länge har vi i högerpartiet
sett såsom ett led i en egendomsägande
demokrati att kapitalet kan spridas till
så inånga människor som möjligt. Det
är också angeläget att så mycket som
möjligt av sparkapitalet göres till riskvilligt
kapital i näringslivet. Vi har
därför ansett att man för den som har
ett mindre kapital i aktier kan tänka
sig en skattefrihet på avkastningen härav
intill 200 kronor för ogifta och 400
kronor för gifta. Vi återkommer även
i år med en sådan motion, och den har
fullföljts i reservation nr II).

Vi har i år liksom tidigare tagit upp
förslag om olika former av målsparande.
Sålunda har vi bl. a. föreslagit att
under en sexårsperiod skall å särskilt
bostadskonto få insättas av ensamstående
högst 6 000 och av äkta makar högst
12 000 kronor. De insatta medlen skall
användas för förvärv av eget hem eller
andel i bostadsrättsförening. Hinder
möter icke att fastigheten är uppförd
å jordbruksfastighet. Skulle medlen
tagas ut från banken och användas
till annat ändamål än det avsedda,
blir de givetvis föremål för beskattning.
Vi föreslår även att den som redan
har eget hem men gör större amorteringar
än som kan anses normalt får
göra avdrag härför intill 700 kronor
per år. Såsom normal amortering har
vi angivit 1 Va procent. Då sådana amorteringar
görs av dem som har hemmavarande
barn under 16 år skall detta
maximum höjas med 200 kronor för
varje barn.

Vissa personer kanske inte finner det
lämpligt att använda sina besparingar
för de av mig nu nämnda motiven.
Många vill t. ex. ge sina barn en god
uppfostran och då kan det vara lämpligt
att man börjar spara härför re -

Nr 25 49

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

dan när barnen är små. Vi har därför
föreslagit att avdrag i deklarationen
skall få ske för ett belopp av högst
1 200 kronor om året, om pengarna
sätts in på ett s. k. utbildningskonto.
Detta utbildningskonto skall vara upprättat
innan barnet fyller 12 år.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
II), III), IV), V), VI) och
VII) i bevillningsutskottets betänkande
nr 63.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Nordgren (h).

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Herr Vigelsbo uttryckte
för en stund sedan sin glädje över
att riksdagen inte bifaller alla motioner
som väcks. Jag föreställer mig den
glädje som herr Vigelsbo kände häromdagen
då den lilla olyckshändelsen
inträffade i första kammaren, ty det
är väl inte bara andra partiers motioner
som skall avslås utan också motioner
som står centerpartiet nära. Jag
vågar väl inte dra slutsatsen att herr
Vigelsbo hade ett litet finger med i den
olyckshändelsen.

Det är mycket, herr talman, som är
motsägelsefullt i vårt samhälle och det
är mycket som är motsägelsefullt i
partipolitiken. Just nu går tre borgerliga
partier plus det kommunistiska till
storms mot regeringen i det vällovliga
syftet att söka övertyga denna regering
om lämpligheten av att sänka våra skatteutgifter.
Målsättningen tycks sålunda,
ytligt betraktad, vara likartad för de
nämnda partierna, men ack, så olika utgångsläget
ändå är — ja, inte bara utgångsläget
utan jämväl målsättningen.

Här gäller som alltid annars regeln
att det som sker är inte det som synes
ske, utan det som verkligen sker. Ingen
kan övertyga mig om annat än att de
borgerliga partiernas skattesänknings -

Den ekonomiska politiken m. m.

kampanj inte är baserad på någon uppriktig
önskan att sänka skatten för de
små inkomsttagarna i samhället utan
helt enkelt utgör ett led i deras allmänna
politiska kampanj mot regeringen,
mot socialdemokratien och därmed
också mot kommunisterna och hela den
svenska arbetarrörelsen.

Att de borgerliga partierna inte lyckats
ena sig om ett skattesänkningsprogram
— alltså kring en verklig skattesänkning
— bekräftar egentligen vad
jag nu har sagt. Svårigheterna att ena
sig uttrycker inte bara de borgerliga
partiernas egna partitaktiska spekulationer
utan också rädslan att om de
enigt lade fram ett sådant förslag —
alltså ett verkligt skattesänkningsförslag
— så skulle kommunisterna i riksdagen,
stödja detsamma och därmed
säkra dess genomförande.

Herr Nilsson i Svalöv lockade ju på
sitt sätt centerpartiet över till folkpartiet
och högern. Han sade att om dessa
partier enades, skapades det möjligheter
för ett positivt beslut här i
riksdagen. Det beror väl åtminstone en
aning på oss. Ty det är väl så, herr
Nilsson i Svalöv, som räven sade, att
rönnbären är sura. Det är möjligt att
kommunisterna skulle ha stött de borgerliga
partierna därest ett allvarligt
menat skattesänkningsförslag skulle ha
lagts fram, men det är långt ifrån säkert.
De borgerliga partiernas målsättning
är som sagt inte en allmän skattesänkning,
utan hela syftemålet med de
borgerliga partiernas framstöt på detta
område är att komma åt regeringen.
Målsättningen är inte en allmän skattesänkning,
utan målsättningen och hela
syftemålet med de borgerliga partiernas
framstöt på detta område är att
komma åt regeringen. Denna min tankegång
bekräftas av de borgerliga partiernas
ståndpunktstagande i fråga om
exempelvis omsättningsskatten.

Nu har vi mera klarhet i denna fråga.
När vi kommunister vid årets riksdag
föreslog att omsen skulle tas bort

Andra kammarens protokoll 1961. Nr 25

50 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. ra.

på livsmedlen — det var ett delkrav
— då blev vi i stort sett ensamma. Några
förslag från borgerligt håll att slopa
omsättningsskatten behöver ingen befara
skall läggas fram på riksdagens
bord. På denna punkt är det borgerliga
lurendrejeriet helt avslöjat. Nu är det
de borgerliga partierna som tillsammans
med regeringen slår vakt kring
denna orättvisa beskattning. Tankens
giganter, som den borgerliga samlingen
gör anspråk på att förfoga över, öser
ur sin visdoms ocean. Är det inte minst
sagt märkligt, att varje gång de vill
konstruera en reform på skattepolitikens
område, så blir det reformer som
sänker skatten mindre för de små och
mera för de stora inkomsttagarna.
Skulle det verkligen inte vara möjligt
att någon gång få se ett förslag från
denna sida till en skattereform, som
betydde att man sänkte skatten mera
för de små inkomsttagarna och mindre
för de stora inkomsttagarna? Ja, mina
damer och herrar i den borgerliga samlingen,
det är en märklig ensidighet
som ådagaläggs på den kanten.

Med denna erinran vill jag ha sagt,
att även om det i dag till synes är så
att de tre borgerliga partierna och det
kommunistiska partiet önskar en skattesänkning,
är det i verkligheten endast
kommunisterna som ärligt och
uppriktigt kämpar för denna målsättning.
Regeringens roll i detta sammanhang
anser jag långt ifrån vacker. Den
spelar — hittills — med framgång på
de borgerliga partiernas splittring. Men
denna position kan den bara bevara
medelst en ständig eftergiftspolitik.
Som exempel kan anföras, att medan
den borgerliga regeringen i England
infört en bolagsskatt på drygt 53 procent,
sänkte riksdagsmajoriteten här
hemma, på regeringens förslag, bolagsskatten
till 40 procent.

När de verkligt generösa skatte- och
avskrivningsreglerna för bolagen —
detta är herr Strängs formulering —
leder till en väldig anhopning av ka -

pital, som i de privata bolagens händer
kan utgöra en fara för samhällsekonomien,
så inrättas speciella investeringsfonder
i riksbanken, för vilka
staten ställer sig som garant och försäkrar
dessa privatbolag en utdelning
på genomsnittligt 8 procent — en icke
föraktlig utdelning på överskottskapitalet
och en säker penningplacering!

Vilka är det då som kan utnyttja dessa
förmånliga penningplaceringar? Enligt
statistiska centralbyrån är det inte
småföretagarna som förtjänar de grova
pengarna. Om jag tar bruttovinsten
i procent av bruttointäkterna visar det
sig att för samtliga industrigrenar ligger
företagen med mellan 20—50 arbetare
på 4,7 procent. För företag med
över 1 000 arbetare ligger bruttovinsten
på 14,3 procent. Konstruktionen i regeringens
s. k. antiinflationistiska åtgärder
gynnar sålunda de stora företagen
medan den missgynnar de små
företagen. Att det finns pengar hos dessa
storföretagare visar den uppställning
som återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, där vi får veta att det år
1959 fanns cirka 1,5 miljard kronor på
dylika fonder, och mera kommer i år.

Andra ensidiga åtgärder som i huvudsak
främjar kapitalinnehavare eller
folk som har råd att spara på bank
är det s. k. premiesparandet, ökad avdragsrätt
för inkomster å kapital, ökad
avskrivningsrätt för försäkringsavgifter
etc. Jag är naturligtvis inte motståndare
till att framför allt småsparare uppmuntras
och inte heller till att mindre
kapitalinnehavare får en riktig utdelning
på sitt kapital. Men jag frågar mig:
Var finns de åtgärder som gynnar de
verkligt små inkomsttagarna — folk
ined 10—12 000 kronor i årsinkomster?
Vad gör man för att hjälpa dessa? Vi
har här i landet cirka 150 000 barnfamiljer
som uppbär bostadsrabatter.
Det är familjer, vilkas inkomster inte
räcker att betala den egna hyran utan
som tvingas ta emot statsbidrag för att
kunna bo människovärdigt. Vad gör

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 51

man för dessa familjer? Finns det några
förslag som sänker deras skatter?

Skattetrycket för små och medelstora
inkomsttagare börjar bli outhärdligt.
Den borgerliga propagandan utnyttjar
detta med raffinerad demagogi och vinner
faktiskt ett visst gehör bland arbetarväljarna.
Ett samhälle i utveckling
måste naturligtvis räkna med ökade utgifter
för såväl sociala som kulturella
ändamål. Nya inkomstkällor måste därför
till, samtidigt som utgifterna för
uppenbart improduktiva ändamål måste
sättas på sparlåga.

Skattepolitikens utformning bär därför
blivit en huvudfråga. Enbart det
faktum att det sedan 1950 utfärdats
över 120 skatteförfattningar, att 14 utredningar
lämnat förslag som ännu ej
föranlett lagstiftning och att i januari
månad 1961 inte mindre än 15 skatteutredningar
är i verksamhet visar att
en grundlig översyn av hela skattesystemet
är ofrånkomligt.

Den nya skatteutformning som måste
komma måste emellertid också till sitt
innehåll vara demokratisk. Det innebär
att en långt större del av statsinkomsterna
måste tas direkt från produktionen,
och att den statliga verksamheten
på produktionens område utvidgas
för att därmed skapa nya inkomstkällor
för statskassan.

Nödvändigheten härav visar riksräkenskapsverkets
redovisning, att av
1 293 bolag med ett aktiekapital på
minst en miljon kronor redovisade 179
miljonbolag vid den senaste taxeringen
ingen taxerad inkomst. Den nuvarande
formen för bolagsbeskattningen ger
alltför stora möjligheter för bolagsstyrelserna
att godtyckligt redovisa vilken
vinst de vill och att av skattepolitiska
skäl undanhålla från beskattning väldiga
belopp, som sedan vanliga inkomsttagare
tvingas att betala.

Andra reformer, som enligt vår mening
måste till, är systemet med socialavgifter.
Enbart folkpensionsavgifterna
för innevarande år beräknas uppgå

Den ekonomiska politiken m. m.

till 1 090 000 kronor och för nästa år
till 1 140 000 kronor. Det är ett elementärt
rättvisekrav att folkpensionerna
och även sjukförsäkringen helt finansieras
utan särskilda avgifter, d. v. s.
på samma sätt som övriga sociala reformer.

I direktiven till de sakkunniga för
»omprövning av skattesystemet i dess
helhet» rekommenderas fortsatt övergång
till indirekt beskattning. Vi anser
dessa utredningsdirektiv helt otillfredsställande
ur de mindre inkomsttagarnas
synpunkt. De innebär nämligen att ännu
tyngre skattebördor kommer att läggas
på dem som har den minsta bärkraften
för att lätta skattetrycket för dem som
har den största bärkraften.

Vi vidhåller vårt förslag från 1960
års riksdag om en sänkning av den direkta
skatten i enlighet med den skatteskala
som vi då anförde i vår motion
nr 430 i första kammaren.

Den innebär i korthet, att gift inkomsttagare
med upp till 9 000 kronor i
årsinkomst helt befrias från statlig inkomstskatt.
Därefter föreslår vi en sänkning
i glidande skala upp till årsinkomster
på 25 000 kronor.

Vårt förslag till skattesänkning kostar
sammanlagt omkring 700 miljoner kronor.
Vi har emellertid samtidigt anvisat
vägar till nya inkomster för statskassan.
Bland annat föreslår vi att förmögenhetsbeskattningen
höjs med genomsnittligen
2 procent, att det införes
beskattning av kursstegringsvinster,
att bolagens förmögenheter beskattas
och att företagsbeskattningen i övrigt effektiviseras
för att motverka skattefusk
samt att inkomster av oförtjänt markvärdestegring
indrages till stat och kommun.

Våra förslag är väl genomtänkta. Skalan
på vårt förslag till skattesänkningar
har kontrollerats av skatteexpertis och
är fullt genomförbar. Med hänsyn till de
grupper som kommer i åtnjutande av
vårt förslag till skattesänkningar uppstår
ingen fara för någon inflationistisk

52 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

utveckling — de tillhör i stort sett låglönegrupperna
och dessa hotar inte den
samhällsekonomiska balansen.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till motionen nr 359 i första kammaren
och nr 414 i andra kammaren.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det var ursprungligen
inte min avsikt att stanna inför det polemiska
avsnittet i denna debatt. Polemiken
har ju förts i huvudsak utanför
riksdagens väggar den senaste tiden.
Men herr Nilssons i Svalöv anförande
bar ett så omisskännligt drag av släktskap
med den debatten, att jag ser mig
nödsakad att nu säga ett par ord. Jag
syftar på det avsnitt i hans anförande,
som gällde kritiken mot centerpartiet.

Det är väl ändå ganska märkligt att
herr Nilsson i Svalöv nu ådagalägger ett
så klart intresse för kommunernas finanser
och ömmar så varmt för dessa.
Det är inte många dagar sedan vi här
i kammaren hade att behandla förslaget
om statsbidrag till skolmåltider, där
det inom parentes sagt föreligger en
eftersläpning på cirka 40 miljoner kronor.
Yi hade från centerpartiet krävt
att denna eftersläpning skulle kompenseras,
och riksdagen har för övrigt gjort
en beställning två år i rad och sagt samma
sak, nämligen att man borde tillgodose
kommunerna i detta fall.

Det var, herr Nilsson i Svalöv, inte
bara så att högern den gången var emot
att man skulle återställa realvärdet,
utan högern var också emot att man
över huvud taget skulle låta det nuvarande
lilla bidraget utgå till kommunerna
på detta område. Jag skulle ur högerns
partimotioner kunna nämna en
hel rad andra förslag, som innebär att
man minskar statsbidragen till kommunerna.

Eftersom jag ändå kommer in på dessa
frågor, som herr Nilsson i Svalöv
sysslade med, kan jag gärna beröra något
av den offentliga debatt som på sista
tiden har förts beträffande partiernas

inbördes relationer i de skattefrågor vi
just nu diskuterar. Man har anklagat
centerpartiet för att ha spräckt samverkan
mellan de demokratiska oppositionspartierna
i fråga om ortsavdragsreformen.
Man har också sagt att det
förts intensiva förhandlingar mellan
centerpartiet och regeringspartiet och
man har till och med antytt att man nu
har en ny koalition på lut.

Hur är då verklighetsbilden? Vad
som förevarit är att det förts vissa samtal
mellan företrädarna för högern, folkpartiet
och centerpartiet kring dessa
ting. När det stod klart att högern icke
ville frångå sitt förslag — jag vill nästan
säga sitt kufiska förslag — om den
s. k. skatterabatten på 450 miljoner kronor,
ansåg både centerpartiet och folkpartiet
att det inte fanns förutsättningar
för ett gemensamt uppträdande. Jag
skall nu inte kritisera högern för att
den lagt fram detta förslag; det må
vara högerns ensak. Men jag föreställer
mig att den dåvarande finansministern
herr Sköld skulle ha blivit mycket till
freds när han på sin tid lade fram vad
som betecknades som ett förslag om
tvångssparande, om högern den gången
hade intagit samma attityd som i detta
förslag.

Vi har inte heller kunnat acceptera
högerns avrustningsprogram sådant det
också presenterats i högerns partimotion
i dessa ting. Det gäller en summa
på mellan 400 och 500 miljoner. Eftersom
högern menar att dessa två belopp,
alltså skatterabatten, som skall spärras
på ett särskilt konto i riksbanken, och
vad sparförslaget ger, tar ut varandra,
har vi inte kunnat vara med på en sådan
uppgörelse. Vi accepterar inte något
som vi gärna kan kalla ett avrustningsprogram.

Jag vill tillägga att centerpartiet vill
ha statsfinansiellt utrymme för vissa
andra reformer, nämligen reformer på
det kommunalekonomiska området. Vi
får nästa år en höjning av folkpensionerna.
Vi har därvidlag tidigare häv -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 53

dat — och kommer väl att göra det
även i fortsättningen — att man bör gå
ett steg längre. Vi får även frågan om
den mycket kostnadskrävande invalidpensioneringen.
Detta är ytterligare skäl
för att vi inte har kunnat acceptera
högerns statsfinansiella linje som den
nu har förelegat.

I det läget måste jag fråga mig vad
det är som spräckt förhandlingarna.
Jag tror det var ganska stor enighet
mellan folkpartiet och centern om att
man inte kunde gå med på högerns krav
i detta fall.

Får jag sedan, herr talman, säga ett
par ord om vad som förevarit mellan
regeringspartiet och centerpartiets ledamöter
i bevillningsutskottet. Som jag
har uppfattat saken visade det sig vid
behandlingen av vår partimotion, att socialdemokraterna
hade ganska stor sympati
för denna. De socialdemokratiska
utskottsledamöterna tog kontakt med
centerpartiets ledamöter. Det visade sig
att man kunde komma överens i långa
stycken, om ortsavdragsreformen i
princip och även om kommunkompensationen,
men man kunde inte enas om
tidpunkten för genomförandet. Så fick
den saken förfalla. Någonting annat har
såvitt jag vet inte förekommit vid denna
debatt, som har blåsts upp alldeles för
mycket. Det har alltså inte träffats någon
uppgörelse, herr Nilsson i Svalöv.
Men ändå anklagar man centerpartiet
precis som om en uppgörelse skulle ha
skett. Jag avvaktar med intresse om någon
från högern eller folkpartiet ville
stå upp här och förklara att detta inte
är en riktig redogörelse för vad som
förevarit.

För mig ter det sig även ganska märkligt
att vissa liberala pressorgan har
instämt i denna kritik. Det är märkligt
därför att herr Ohlin i remissdebatten
lanserade något som betecknades som
en ny giv. Konklusionen av herr Ohlins
anförande var den, att nu stod vi inför
ett tidsläge och ett parlamentariskt läge,
där man kunde tänka sig, och att det

Den ekonomiska politiken m. m.

rent av var önskvärt att ett eller två av
opositionspartierna försökte samarbeta
med regeringen i sådana sakfrågor där
enighet kunde vinnas. Det betecknades
som en betydelsefull avspänningssignal
i fråga om regeringens och oppositionens
relationer. Stora delar av den
liberala pressen betecknade detta som
ett befriande grepp i svensk politik. På
sina håll uppfattade man det t. o. m.
som en signal till återupplivande av den
klassiska vänstersamverkan mellan liberaler
och socialdemokrater, låt vara enbart
på riksdagsplanet.

Men hurudant är då läget i just denna
fråga, om vi tänker på herr Ohlins
allmänna förutsättningar, för vårt politiska
handlande? Enligt min åsikt har vi
här en typisk sakfråga utan alltför
starkt politiskt sprängstoff, där ansträngningar
borde kunnat göras av
såväl socialdemokratien som centern
och folkpartiet för att träffa en uppgörelse
om en trepartisamverkan. Det borde
ha legat i linje med herr Ohlins nya
giv. Så har emellertid inte skett. I stället
har man gått den motsatta vägen och
anklagat centerpartiet för att någon
uppgörelse inte kommit till stånd. Jag
har svårt att se sambandet mellan
proklamationerna och handlandet i detta
fall.

Jag skall här inte kritisera pressen.
Jag är på det klara med att dess uppgift
bl. a. är att kritiskt granska politikernas
handlande. Den fria opinionsbildningen
är ett av våra största värden.
Men när man ser vad som skett i
denna fråga, tycker jag man kan tilllåta
sig den reflexionen att med frihet
följer ansvar. Jag frågar mig då, om det
är försvarligt att vi, i den mycket sansade
parlamentariska atmosfär som i
dag råder, misstänkliggör varje rådslag
mellan de demokratiska partierna. Jag
har tyckt mig märka, att om en företrädare
för socialdemokratien samtalar
med en representant för centerpartiet
och detta upptäckes av någon från de
andra oppositionspartierna, så kommer

54 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

det genast i pressen en uppgift om att nu
är en ny koalition på väg. Så är det ju
alls inte. Den saken är inte aktuell. För
det första behöver socialdemokratien
inte något stöd parlamentariskt eller siffermässigt,
och för det andra har vi på
vårt håll inte något intresse av en koalition,
eftersom vi på väsentliga punkter
inte kan följa den socialdemokratiska
politiken. Detta har också framgått
under vårriksdagen.

Nej, denna opinionsbildning tjänar
inget annat syfte än att vidmakthålla en
negativ misstänksamhet mellan partierna,
som gör vår demokrati mindre
funktionsduglig. Herr Nilsson i Svalöv
uttryckte det så att vi hade kvar våra
tankebanor från 1951. Jag skall emellertid
inte kommentera den saken. Men sedan
sade herr Nilsson i Svalöv också
att finansministern i kompletteringspropositionen
har anfört att ortsavdragsreformen
inte kan genomföras med mindre
än vi samtidigt vidtager kompletterande
åtgärder i skattesystemet, vilket
centerpartiet skulle ha accepterat. Detta
är fel, och det vet herr Nilsson i Svalöv.
Han gjorde ett riktigt referat av vad finansministern
skrivit i kompletteringspropositionen,
men det är inte detsamma
som vad utskottet sagt. Utskottet ställer
inte som villkor att skatterna höjes
på andra områden, därför att vi genomför
ortsavdragsreformen. I stället skriver
utskottet att om den statsfinansiella
situationen till följd av denna mycket
kostnadskrävande reform gör det nödvändigt
att justera skatterna på andra
områden, så får man tänka på det. Men
det är ingen bindning. Framför allt är
det inte någon bidning vid herr Strängs
tankegångar i kompletteringspropositionen.

Det skulle sedan också vara frestande
att dröja något inför den bild av den
statsfinansiella och konjunkturpolitiska
situation sådan den tecknas i kompletteringspropositionen.

Jag skall nu inte göra detta. Men så
mycket kan väl ändå sägas, att den all -

männa varuskattens införande markant
förstärkte de statsfinansiella resurserna,
vartill även bidrog en ungefär samtidigt
inträffande och alltfort pågående
allmän högkonjunktur. Bilden av det
statsfinansiella läget är därför i dag
ljusare än på mycket länge. Den konjunkturpolitiska
bilden ger — det har
understrukits tidigare — dock anledning
till en viss försiktighet. Alltför
djupa tag får inte tas för att sänka
skatterna. Men när den budget, som
löper ut om ungefär en månad, sannolikt
visar ett överskott på betydligt mer
än en miljard är det väl naturligt, att
både oppositionen och regeringen frågar:
Är det möjligt att i avvaktan på
skatteberedningens allmänna översyn
och dess förslag till omläggning av vårt
framtida skattesystem genomföra delreformer
inom skattepolitiken, och vilka
reformer är i så fall angelägnast?
Man har då stannat inför ortsavdragsreformen.

Min personliga åsikt avviker i någon
mån, åtminstone i nyanser, från den
allmänna politiska opinionen när det
gäller angelägenhetsgraderingen av de
skattereformer som kan bli aktuella såsom
delreformer. Inte så att jag är obenägen
att medverka till en ortsavdragsreform.
Jag är väl medveten om att
ortsavdragens ursprungliga och alltjämt
gällande syfte är att utgöra ett
skattefritt existensminimum. Jag är
också klar över att penningvärdeutvecklingen
gör det fullt befogat att höja
ortsavdragen, så att de återfår sitt skattepolitiska
realvärde. Men enligt min
åsikt har reformer på kommunalskattens
område — utöver kompensationen
för ortsavdragen — minst lika hög angelägenhetsgrad.
Jag vill inte att vi
skall tappa bort kommunalskatteproblemet,
när vi bedömer den allmänna
statsfinansiella situationen så, att vissa
reformer kan genomföras.

Herr talman! Jag vet att man riskerar
att uppfattas som sockenpolitiker
med ganska begränsade perspektiv, om

Nr 25 55

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

man skjuter den koinmunalskattepolitiska
situationen i förgrunden. Men en
sådan uppfattning är när det gäller
dessa frågor i grunden felaktig. Detta
är ett område med mycket vittgående
samhälleliga och även idémässiga framtidsperspektiv.
Det gäller ju helt enkelt,
om ett stort antal medborgare på grund
av differenserna i skatteunderlag skall
betala det dubbla eller mångdubbla för
vissa primära samhällsnyttigheter såsom
skola, åldringsvård och pensioner i
jämförelse med andra medborgare.

En av statsminister Erlanders främsta
appeller inför valet 1960 gick ut på
att vi skall söka skapa ett solidaritetssamhälle
på alla områden. I långa stycken
har vi redan gjort det. Vi vet alla,
att vår sociallagstiftning bär mycket
stark prägel av dessa solidaritetstankar.
Men jag frågar kammarens ärade
ledamöter: Hurudan blir bilden, om
man tillämpar principen om solidaritetssamhället
på det kommunalekonomiska
området? Jo, den blir sådan, att
man måste säga sig, att här har vi det
mest angelägna området för reformer i
solidaritetens anda.

Det kommunala skatteunderlaget varierar
i stort mellan 20 och 80 skattekronor
per invånare. Utdebiteringen
varierar i stort sett mellan 10 och 20
kronor. På grund av penningvärdeförsämringen
har bidragskvoten från staten
för vissa uppgifter sänkts mycket
starkt, om vi tar exempelvis år 1948
som utgångspunkt. I fråga om skolbyggnader
har den sänkts från 50 till 37
procent, i fråga om skolmåltider från
70 ända ned till 15 procent och i fråga
om de pensionsförmåner,till vilka kommunerna
bidrar, från 03 till 44 procent.
För vatten- och avloppsanläggningar,
som är så angelägna i en lång rad kommuner,
har det skett en sänkning från
50 till 17 procent. Detta innebär, att
om man lägger samman kommunernas
kostnader för exempelvis obligatoriskt
skolväsende, folkpensioner och ålderdomshem,
så kan utdebiteringen varle -

Den ekonomiska politiken m. m.

ra från 1: 50 kronor per skattekrona i
en kommun till 6 kronor i en annan
kommun. För enbart folkpensionskostnaderna
kan utdebiteringen variera
från cirka 20 öre till över 3 kronor.
Kostnaderna bara på detta område har
ökat från 79 miljoner 1948 till nära 400
miljoner i dagens läge.

Jag såg nyligen i pressen, att representanter
för Norrland vid en uppvaktning
för statsministern påpekat, att en
skogsarbetare i Norrland, som tjänar
6 000 kronor, via kommunalskatten får
betala lika mycket i bidrag till folkpensionskostnaderna
som en person i
exempelvis vissa trakter i södra Sverige
med 60 000 kronors årsinkomst.
Detta är en ordning som inte kan få
fortsätta. Vi måste söka skapa likvärdiga
ekonomiska förutsättningar för
kommunerna att driva en expansiv och
framåtsvftande politik.

Nu säger man, att detta problem löser

vi med kommunindelningsreformen.
Men det är just denna syn som är fel.
Den bästa belysningen härav får man
genom att titta på skattekraften i mycket
stora regionala områden. Inom så
stora regioner som landstingsområdena
varierar skatteunderlaget från cirka 60
kronor per invånare till 26 kronor per
invånare — den sista siffran avser Gotlands
läns landsting. Det går alltså inte
att komma till rätta med problemet den
vägen.

Om jag skulle göra en personlig angelägenhetsgradering
anser jag att den
viktigaste reformen är att återställa
värdet av statens bidrag till kommunerna
för olika uppgifter. Därnäst kommer
strävandena att skapa en ordentlig
kommunal skatteutjämning, som eliminerar
olikheterna i skattekraft. I tredje
rummet kommer ortsavdragsreformen.

För att inga missförstånd skall uppstå
vill jag mycket start understryka,
att jag kan acceptera en ordning, där
reformarbetet på dessa tre områden
bedrivs parallellt, 1 synnerhet som re -

56 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

formerna hänger mycket nära samman
i tekniskt avseende.

I fråga om skatteutjämningen har
centerpartiet framfört ett intressant
uppslag, vilket jag hoppas kommer att
övervägas närmare. Vi har sagt, att man
bör överväga att införa ett grundbidrag,
utformat så, att kommunerna via
staten får tillskjutet ett visst skatteunderlag,
ett visst antal skattekronor, och
att statens bidrag skulle utgå på detta
efter en viss maximerad utdebitering i
procent, exempelvis på den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen.

Jag avslutar detta avsnitt med att uttala
den förhoppningen, att reformarbetet
under de närmaste åren kommer
att inriktas på dessa områden, ty det är
här vi har de stora problemen i vår
allmänt erkända strävan att skapa ett
solidaritetssamhälle.

Jag borde, herr talman, sluta bär.
Men eftersom jag har suttit med i den
Eckerbergska utredningen om sparstimulerande
åtgärder, — vilken nu behandlas
i föreliggande proposition —
om höjning av kapitalavdraget och av
försäkringsavdraget, skall jag tillåta
mig ett par kortfattade reflexioner.

Incitamentet för enskilt sparande har
obestridligen försämrats allt eftersom
vi byggt ut våra sociala trygghetsanordningar.
Men det är nog fortfarande
väsentligt, att vi har en stor enskild
kapitalbildning, ett enskilt sparande.
Det enskilda sparandet innebär uppskjuten
konsumtion, vilket i sin tur betyder,
att man via den uppskjutna konsumtionen
kan tillgodose angelägna investeringsbehov.
Vidare minskar det
övertrycket i statsfinanserna och den
allmänna ekonomien och innebär trots
allt alltfort en trygghetsgaranti för medborgarna.

Jag vet väl att det finns kretsar, där
man anser att sparandet skall ske på
kollektiv väg, på institutionell väg, men
jag är för min del klar över att det enskilda
sparandet bör stimuleras, även
om det kostar staten en del pengar. Vi

är tre reservanter i den Eckerbergska
utredningen, som anser att utredningsmajoritetens
förslag är alltför begränsade.
Vi har i endräkt framlagt två förslag.
Det första avser ett långsiktigt
banksparande, vilket skulle premieras
genom skatteavdrag, men jag stryker
under att det gäller ett proportionellt
och inte ett progressivt skatteavdrag.
Vårt andra förslag avser ett utjämningskonto,
som egentligen innebär att man
inför en begränsad öppen resultatutjämning
för människor med ojämna inkomster.
På dessa punkter var reservanterna
från högern, centern och folkpartierna
ense.

Men nu har det märkliga inträffat,
att högern har desavuerat sitt ungdomsförbunds
ordförande, som var ledamot
av utredningen och gått fram med sina
gamla sparmotioner. Visserligen har
högern måhända haft svårare att acceptera
den kompromiss som vi åstadkom,
d. v. s. att premien för sparandet skulle
vara proportionell och icke progressiv,
vilket jag för min del höll mycket hårt
på. Jag anser dock att även denna detalj
bör hållas i minnet när man talar
om att samverkan i olika sammanhang
spräckes.

I min reservation har jag sagt, att om
man skall stimulera det enskilda sparandet,
skall man inte bryta ut vissa
former av målsparande, exempelvis bostadssparande
och utbildningssparande,
och göra dem till föremål för stimulans,
tv dels kan man härigenom
minska lusten till sparande i andra former,
dels blir självklart den positiva
samhällsekonomiska effekten mindre,
om sparstimulansen begränsas till vissa
delar av det frivilliga sparandet. Jag
har sålunda menat, att man borde
åstadkomma ett brett »folksparande»,
där alla former av nysparande premieras
— oavsett målet för sparandet och
oavsett formen för sparandet. Man bör
inte ställa vissa folkgrupper eller vissa
former av sparande utanför.

Jag har i reservationen skisserat ett

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 57

system där varje form av reellt nysparande
— exempelvis amorteringssparande
som utgör en tredjedel av det
personliga sparandet, sparande i obligationer,
aktier och andelar i ekonomiska
föreningar, investeringar i rörelse,
jordbruk eller annan fastighet —
skulle stimuleras med en proportionell
premie i form av avdrag på slutskatten.
Man skulle kunna experimentera och se,
om det inte vore möjligt att ge denna
premie ett konjunkturpolitiskt syfte genom
att göra den variabel. Jag har
nämnt siffrorna 7—12 procent. Under
en högkonjunktur, då det är särskilt angeläget
att stimulera sparandet, skulle
man alltså ha en högre premie och i en
vikande konjunktur, då man vill stimulera
konsumtionen, skulle premien sättas
lägre.

Det har invänts att det inte skulle gå
att kontrollera vad som är nysparande
om man tar med så många sparformer.
Jag trodde också det till en början, men
när dessa saker bearbetades närmare
visade det sig, att man genom en s. k.
kontant sammanställning, som skattemyndigheterna
redan nu använder för
att mäta förmögenhetsförändringar hos
enskilda, mycket väl skulle kunna tillgodose
önskemålet om kontroll på detta
område.

Man har vidare sagt, att det inte går
att införa en skattepremiering därför
att man aldrig kan bedöma hur mycket
sparande som skulle ha ägt rum utan en
sådan premiering. Detta är herr Spetz
inne på i sin motion och reservation.
Men denna invändning drabbar ju inte
bara skattepremierat sparande. Den gäller
alla sparstimulerande åtgärder —
ungdomens lönsparande, det planerade
allmänna lönsparandet, bostadssparandet,
och den gäller de ting vi i dag diskuterar:
de höjda försäkringsavdragen
och avdragen på inkomst av kapital.
Man kan aldrig få reda på vilken sparvolym
som skulle ha kommit till stånd
utan några sparstimulerande åtgärder.

Herr talman! Man frestas gärna när

Den ekonomiska politiken m. m.

man suttit med i en utredning att uppta
tiden alltför länge. Det kanske jag redan
har gjort. Jag skall sluta med att
yrka bifall till reservationen från centerpartiet
till bevillningsutskottets utlåtande
nr 63.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta, Börjesson i Falköping
och Wahrendorff (samtliga ep).

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Antonsson började
med att kritisera högern genom att säga,
att dess förslag att kommunerna skulle
kompenseras för skattebortfallet i och
med höjningen av ortsavdragen nog inte
var så helhjärtat menat. För att visa
detta tog herr Antonsson som exempel
skolmåltiderna, som vi behandlade
häromdagen och framhöll att högern då
gick emot kompensation. Ja, herr talman,
vi gick emot det, men vår principiella
inställning är som jag redan sagt
förut i dag den, att vad staten beslutar
om skall staten betala. Det är de därav
berörda utgifterna som vi först vill befria
kommunerna ifrån. Skolmåltiderna
beslutar kommunerna själva om, och
därför står kostnaderna för dem inte
först på listan över det som vi vill ha
överflyttat till staten.

När herr Antonsson gör gällande att
högern anslutit sig till centerpartiets
ståndpunkt i fråga om kommunernas
kompensation, så får man nästan den
uppfattningen, att centerpartiet, om
inte springer ifrån sin gamla ståndpunkt
så dock vill uppskjuta ett beslut
som står denna deras gamla ståndpunkt
nära när nu högerpartiet förordar kompensation
till kommunerna.

Herr Antonsson tog så upp den kontakt
som de borgerliga utskottsledamöterna
haft i ortsavdragsfrågan, och han
gjorde detta med utgångspunkt från vad
som stått i pressen. Detta borde emellertid
herr Antonsson ha aktat sig för.
Herr Vigelsbo har redan erkänt att vad

58 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1981 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

som stod i Skånska Dagbladet i lördags,
att högern spräckte uppgörelsen genom
att ej vilja ge kommunerna kompensation,
var felaktigt. Herr Antonsson sade
nu att överenskommelsen misslyckades
på grund av högerns förslag om skatterabatt.
Men herr Gustafson i Göteborg
har redan i dag omtalat, att detta förslag
inte var uppe vid kontakten. Detta
herr Gustafsons uttalande är riktigt.
Följaktligen har pressen även här lämnat
en felaktig uppgift.

Centerpartiets förhandlingar med socialdemokraterna
vet jag ingenting om
mer än vad som kan utläsas ur utskottets
betänkande. Socialdemokraterna
och centerpartiet är ense om allt utom
en sak, nämligen tidpunkten för ett beslut
om höjning av ortsavdragen. Studerar
man emellertid betänkandet noggrant,
så finner man att de i praktiken
är ense också där, ty centerpartiets förslag
om beslut vid höstriksdagen kan
inte påverka källskatten under 1962, eftersom
källskattetabeller och dylikt redan
är i ordning när riksdagen fattar
sitt beslut.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Antonsson gav här
ett referat av vad som hände vid de
kontakter som de tre oppositionspartiernas
ledamöter i bevillningsutskottet
hade med varandra. Han gav också ett
referat av vad som förekommit i bevillningsutskottet.
Nu är herr Antonssons
förutsättningar att ge ett sådant referat
inte de allra bästa, eftersom herr Antonsson
inte deltog i överläggningarna
och inte heller i bevillningsutskottets
sammanträde. Det är därför ganska naturligt,
att den skildring herr Antonsson
gav inte på alla punkter är rättvisande.

Jag har ingen anledning att gå in på
vad som förekom vid dessa överläggningar.
Låt mig bara säga, att när vi
från folkpartiets sida tog initiativet till
överläggningarna, så var det därför att

vi ansåg, att det inte skulle behöva förekomma
några skiljetecken mellan oppositionspartierna
på denna punkt utan
att det borde finnas förutsättningar för
ett samarbete. Men jag konstaterar, att
resultatet blev att centerpartiet inte
samarbetade med någon.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Nilsson i Svalöv, att jag inte kan bedöma
hur helhjärtat högerns intresse
för kommunerna är. Vad jag framhöll
var, att det intresset är ganska nymornat.
Jag tog som exempel de frågor vi
tidigare under vårriksdagen behandlat.
Nu säger herr Nilsson i Svalöv, att jag
härvid inte borde ha tagit med frågan
om skolmåltiderna. Han myntade tesen,
att högern anser att när staten beslutar,
så skall staten också betala. Jag tycker
nog att skolmåltiderna är ett dåligt exempel
på den tesen. I en rad andra frågor,
där beslutanderätten är fördelad
på i stort sett samma vis mellan staten
och kommunerna, har högern yrkat
nedskärning av anslagen. I fråga om
anslagen till bidrag till driften av folkskolor
har högern yrkat nedskärning
med 19 miljoner. På anslaget till bidrag
till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet yrkar högern nedskärning
med 5 miljoner kronor i år
och 12 miljoner nästa år, och i fråga
om anslaget till bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa yrkesskolor yrkar man
nedskärning med 2 resp. 4 miljoner kronor.

Jag vet inte om herr Vigelsbo erkänt,
att Skånska Dagbladet haft fel i någon
ledare. Jag har inte följt med Skånska
Dagbladets alla ledare. Vad jag påstod
var — och det skulle vara intressant att
se om herr Gustafson i Göteborg kan
motsäga det — att vi inte kunde enas
därför att högern höll på sin skatterabatt
och menade att den uppvägdes av
det besparingsprogram som högern tidigare
lagt fram. Eftersom inte något av

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 59

mellanpartierna varit med om detta
program, kunde de inte heller acceptera
skatterabatten.

När herr Gustafson i Göteborg gör ett
försök att underkänna min redovisning
utan att presentera några sakskäl —han
gör bara antydningar — vill jag ställa
frågan: År mitt referat av vad som förekommit
oriktigt?

Herr Gustafson i Göteborg säger, att
man ansåg att det fanns förutsättningar
för ett gemensamt uppträdande från de
demokratiska partiernas sida. Om vi nu
skall kivas om denna fråga, som jag
inte tycker är mycket att kivas om i
vårt lugna parlamentariska läge, vill jag
fråga direkt: Menar herr Gustafson i
Göteborg, att den största skulden till att
dessa förhandlingar sprack vilar på
centerpartiet?

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! I fråga om förhandlingarna
mellan de borgerliga partierna i
ortsavdragsfrågan vill jag än en gång
säga, att skatterabatten aldrig var uppe
vid dessa förhandlingar.

Jag vill börja, där herr Gustafson i
Göteborg slutade i sin förra replik.
Han sade, att centerpartiet förhandlade
åt båda hållen men att det inte blev
något resultat. Varför? Det visste han
inte! Nej, ingen vet. Men jag tror att
gårdagens deklaration från centerpartiets
förtroenderåd ger förklaringen, ty
där heter det att förtroenderådet för
centerpartiets riksdagsgrupp vill »framhålla
att partiet i fortsättningen liksom
hittills utan att fråga andra partier om
lov kommer att träffa sina avgöranden
i enlighet med vad som vid varje tillfälle
kan bedömas som mest förnuftigt
och gagneligt för samhället». Jag
tyder detta så, att centerpartiet vill stå
alldeles fritt. Jag vill betona att det
här inte är fråga om att »be om lov»,
utan här gäller det en borgerlig samverkan,
där man både tar och ger.

Den ekenemiska politiken m. m.

Från centerpartiets sida har man
klandrat mig för att jag talat om tankebanorna
från 1951 och därmed skulle
ha sagt att det var detsamma som
koalition. Nej, det är inte detsamma
som koalition. Men att tankebanorna
är desamma som då och betyder
viss släktskap med socialdemokratiska
tankegångar ser vi bl. a. av bankoutskottets
utlåtande i dag i räntefrågan.
Vi såg det i bevillningsutskottets betänkande
i lagervärderingsfrågan, och
vi såg det i konstitutionsutskottets memorial
rörande Operakällaren etc. Att
följa samma tankebanor är en sak; att
gå i koalition är en annan!

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske skall rätta
till det här. Det är nog riktigt som
herr Nilsson i Svalöv säger, att när vi
satt och resonerade om ett enhetligt
uppträdande i denna fråga, så talade
vi inte om skatterabatten. Men vi hade
en känsla av att det var någonting
som högern satt och tjuvhöll på. Högern
kom på det sättet att bromsa upp
dessa förhandlingar, och det var av
den anledningen som de sprack. Herr
Nilsson i Svalöv har tidigare sagt, att
man räknade med att begära en sänkning
av uttagningsprocenten men skatterabatterna
hade man aldrig talat om.
Men vi visste att det fanns någonting
i bakfickan, och därför var vi rätt försiktiga
i vårt uppträdande.

När jag nu har ordet vill jag bemöta
en sak som herr Brandt i Aspabruk
sade. Han framhöll, att i den stora motionsflod
som presenterats av de borgerliga
hade de genomgånde glömt bort
löntagarna. Det har däremot inte finansministern
gjort i sin långtidsprognos.
över hur lång tid denna sträcker
sig vet jag inte. 3,5 procent i årlig
höjning skall statstjänstemännen ha

_ sedan får den samhällsekonomiska

utvecklingen bli vilken som helst. Jag
tycker alt det nr farligt att utställa så -

60 Nr 25

Måndagen den

Den ekonomiska politiken m. m.

dana växlar, när finansministern å andra
sidan har sagt, att han hyser en viss
tveksamhet om hur utvecklingen kommer
att te sig inom långtidsprognosens
ram.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Antonsson frågar
varför vi skall kivas i denna sak. Det
har vi ingen anledning att göra. Anledningen
till att jag kände mig uppkallad
i denna debatt var att herr Antonsson
gav ett felaktigt referat av vad
som hade förekommit vid överläggningarna.
Sedan inbjöd han representanter
för folkpartiet och högerpartiet
att verifiera detta.

För att nu ta ett exempel har det visat
sig att den skatterabatt, som enligt
herr Antonsson spelade en så avgörande
roll vid dessa överläggningar, över
huvud taget inte nämndes. Det är bara
ett exempel, herr Antonsson, på att det
tyvärr inte var ett helt tillfredsställande
referat från dessa överläggningar
som lämnades. Någon anledning att kivas
om detta har vi inte på något sätt,
utan vi har bara velat beklaga, att centerpartiet
inte fann det möjligt att samarbeta
med något av oppositionspartierna.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Nilsson i Svalöv
vill jag säga, att det nog inte tjänar
någonting till att försöka med det gamla
tricket att påstå att centerpartiet har
förhandlat åt båda hållen samtidigt.
Det var ju så, att man först samtalade
inom den demokratiska oppositionen.
Sedan togs, såsom jag bär uppfattat saken,
kontakter ifrån bevillningsutskottets
socialdemokratiska ledamöter, eftersom
de hyste sympatier för grunddragen
i vår motion. Då är det väl fel
att påstå, att vi har förhandlat åt båda
hållen samtidigt.

Inom parentes sagt vill jag säga, att
vi inte är ledsna; snarare är vi glada åt

29 maj 1961 fm.

om vi kan få de mera väsentliga grundtankarna
i vår partimotion bifallna i
ett utlåtande, som socialdemokraterna
har skrivit under.

Sedan sade herr Nilsson i Svalöv, att
det dokument som sändes ut från centerpartiets
förtroenderåd avslöjar vår
position. Ja, vad står det då i detta dokument?
Jo, man säger att vi i fortsättningen
liksom hittills inte kommer att
fråga andra partier om lov att träffa
avgöranden i enlighet med vad vi vid
varje tillfälle bedömer som mest förnuftigt
och gagneligt för samhället.
Skulle inte också högern vara beredd
att skriva på ett uttalande, enligt vilket
man menar att man får stå ensam, om
man har en annan åsikt än andra partier
om vad som är förnuftigt och gagneligt
för samhället? I ett sådant fall
behöver man väl inte gå och fråga andra
partier om lov att ha en åsikt, om
det är sfi, att man vid förhandlingar
inte har kunnat komma överens.

Herr Gustafson i Göteborg antydde
fortfarande, att jag hade presterat felaktigheter
i min presentation av högerns
förslag om denna sak — jag är
ledsen över att debatten stannat vid
dessa replikskiften — men han har
inte kunnat prestera något annat än att
skatterabatten inte nämndes. Men det
var väl ändå så, att man visste om att
högern skulle komma med någon form
av allmän skattesänkning. Man antydde
det också från högerhåll vid dessa tillfällen.
Från de andra mittpartiernas
sida hade man då klart för sig, att man
inte kunde åstadkomma en uppgörelse.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag skall i huvudsak
uppehålla mig vid bevillningsutskottets
betänkande nr 63. Efter den broderliga
träta, som förekommit inom de tre borgerliga
partierna, får man väl lyckönska
till resultatet av förra årets val och till
att det inte blev dessa tre partier som
fick väljarmajoritet; de beskyller varandra
för tjuv- och rackarspel och för

Nr 25 61

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

att inte vara ordhålliga mot varandra.
Det hade inte varit några värdiga representanter
i spetsen för det politiska
livet.

I fråga om ortsavdragsreformen förklarar
både högern och folkpartiet, att
de menar allvar med sitt tal om kompensation
till kommunerna för skattebortfallet.
Efter den förra ortsavdragsreformen
om ersättning till kommunerna
motionerade högern under många
år om att denna ersättning skulle försvinna.
Därvidlag rönte högern ett
starkt motstånd från vårt parti, från
centerpartiet och från folkpartiet. Vid
förra årets riksdag avgavs emellertid
motioner från folkpartihåll, vilka väsentligt
skulle ha försämrat ersättningen
till kommunerna i enlighet med den
tidigare reformen. Det är att hoppas,
att de nu angivna löftena från högeroch
folkpartihåll skall visa sig vara av
bättre kvalitet än tidigare.

Vad beträffar betänkandet nr 63 där
man behandlar sparavdrag och försäkringsavdrag,
är vi alla överens om att
ett så stort sparande som möjligt bör
förekomma. Detta krävs också, om vi
vill att vårt land skall kunna hävda sig
i den internationella konkurrensen, som
blir allt hårdare. Vi har oerhört stora
egna behov i vårt land. Vi önskar fler
bostäder, vägar, sjukhus, skolor, industrier
etc.

Av vårt nuvarande sparande är 50
procent personligt sparande. Trots påståenden
från många håll att vår socialpolitik
skulle medföra att det personliga
sparandet sjunker, har det under
många år stigit. Resten av sparandet
sker hos företagen, hos staten och hos
kommunerna. Det sparande som sker i
företagen bidrar i stor utsträckning till
att självfinansiera företagens investeringar.
Nu kräver oppositionen att man
skall genomföra nya förslag till förbättring
av sparmöjligheterna. Sparandet
skall premieras. Är vi då så säkra pa
att det är just premieringen av sparandet,
som är den mest bidragande orsa -

Den ekonomiska politiken m. m.

ken till att det personliga sparandet
stiger? Det kan väl vara helt andra orsaker
— lusten att skaffa sig konsumtionsvaror
med längre varaktighet eller
andra ting som människor önskar sig.

När det gäller utredningens förslag
— den utredning som herr Antonsson
talade om — om ett allmänt lönesparande,
så är finansministern enligt sitt
uttalande i proposition 160 positivt inställd
till att detta förslag i någon form
skall genomföras och kan vi vänta ett
förslag om ett lönesparande på riksdagens
bord till hösten.

I fråga om det ökade bostadssparande,
som både högern och alla andra har
talat och motionerat om, så är de allra
flesta överens om — det gäller både
inom utredningen och remissinstanserna
i sina yttranden över utredningens
förslag — att denna fråga bör lösas i
samband med bostadspolitiken och icke
i skattesammanhang.

Utredningen har ingående diskuterat
ett system med skatteminskning som
premiering av nysparande. Den har
konstaterat, att det inte går att skilja
det nysparande som premieringen ger
upphov till från annat sparande. Därför
måste allt redovisat årligt sparande
premieras. Hur herr Antonsson än försöker
att konstruera olika lösningar för
att undgå detta, kommer man inte ifrån,
att de kommer att innebära ett oerhört
merarbete för taxeringsnämnderna och
alla övriga som skall kontrollera detta.
Premierna kommer inte enbart att kunna
ges till den som har gjort det verkliga
nvsparandet, utan de kommer att
få ges till alla dem som i någon form
visar upp ett sparande under året, även
om det skett genom överföring från något
annat konto, t. ex. från föräldrar
till barn. Detta kommer naturligtvis att
öka kostnaderna långt utöver vad reservanterna
har tänkt sig. Att premiera
någon form av visst .sparande eller sparande
för något visst ändamål var ju
också herr Antonsson på det klara med
inte går. Högern har dock här en av -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

62 Nr 25

Den ekonomiska politiken m. m.

vikande mening och håller före, att ett
sådant premieringsändamål skulle kunna
införas. Det blir säkerligen svårt.
Varför skall vissa ändamål som man
sparar till premieras, medan däremot
annat sparande icke kommer att erhålla
samma premiering?

Regeringens nu föreslagna åtgärd att
höja det skattefria beloppet för ränteinkomst
på kapital från 300 kronor för
ogift till 400 kronor och för gifta från
600 kronor till 800 kronor betyder, att
en ogift kan ha en förmögenhet på
8 500 kronor och gifta på 17 000 kronor
utan att behöva betala skatt på avkastningen.
Att på detta sätt höja det skattefria
avdraget bör vara en god stimulans
till sparande.

I en reservation har framförts förslag
om att sparavdraget skall utsträckas
till att gälla även fysiska personer
som har inkomst av rörelse, jordbruk
eller annan fastighet, och att avdraget
skall vara en efter 4 procent ränta beräknad
avkastning av det egna kapital
som den skattskyldige har nedlagt i förvärvskällan.
Till stöd för detta vrkande
har framhållits den större rättvisa mellan
olika kategorier inkomsttagare som
detta skulle leda till. Regeln är beträffande
denna fråga den, att sparavdraget
får utnyttjas av samtliga inkomsttagare
som har behållen inkomst av
kapital, alltså även av dem som har inkomst
av rörelse, jordbruk eller annan
fastighet. Inga uppgifter tyder på att
dessa personer skulle utnyttja detta avdrag
i mindre omfattning än vad andra
inkomsttagare gör. Vid avgörandet måste
det naturligtvis också tillmätas stor
betydelse, att beskattningsreglerna för
dem som har bokföringsmässig redovisning
ger rörelseidkare och jordbrukare
stora möjligheter att genom vinstreglerande
åtgärder få uppskov med beskattningen
av intäkterna. Det uppstår härigenom
skattemässiga fördelar som är
avsevärt större än sparavdraget kan erbjuda.

När det gäller tanken att införa sam -

ma sparavdrag för ogift med hemmavarande
barn som för gift har utskottsmajoriteten
framhållit, att ogift försörjare
och varje dennes barn är var
för sig berättigad till sparavdrag med
det lägre beloppet. Någon samtaxering
sker ju icke av föräldrars och barns
inkomster. Det finns därför inget som
helst skäl att ge försörjaren dubbelt
sparavdrag i en sådan situation.

Den ökade skattefriheten för inkomst
av kapital kompletteras också med ett
höjt försäkringsavdrag. Detsamma föreslås
höjt för gifta och ensamstående
med barn från 600 till 800 kronor och
för annan skattskyldig från 300 till
400 kronor.

Dessa två förslag, försäkringsavdragets
och sparavdragets höjning, innebär
ett skattebortfall för staten med 33
miljoner kronor och för kommunerna
med 25 miljoner kronor. Drygt hälften
beräknas bero på försäkringsavdragets
höjning.

Nu kan man naturligtvis uttala tvivel
på det berättigade i att genomföra
denna höjning. Det blir i stor utsträckning
enbart inkomsttagare med relativt
stora inkomster som kan tillgodogöra
sig denna skattesänkning. Att genomföra
en sådan skattesänkning som kommer
de stora inkomsttagarna till del kan
verka litet olustigt.

I motioner och även reservationsvis
har framförts förslag om att försäkringsavdragets
schablonregel borde slopas.
Endast det verkligt erlagda premiebeloppet
skulle få avdragas till ett högsta
belopp av nu föreslagen höjd. Om detta
genomföres, så leder det till skattehöjningar
för alla de skattskyldiga som
har låga inkomster och därför har små
eller kanske inga försäkringskostnader.
En stor grupp, som skulle drabbas av
denna skattehöjning som folkpartiet föreslår,
är pensionärerna och inkomsttagare
med mycket låga inkomster. Inte
heller skulle denna reform leda till ett
förenklat taxeringsarbete som det påstås.

Nr 25 63

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Det har också framförts önskemål om
en reform så att företagare blir likställda
med löntagare i fråga om sjukförsäkringsavdrag.
Företagarna borde på rörelsebilagan
få göra avdrag för de avgifter
som motsvarar arbetsgivaravgiften
för löntagare. Någon större orättvisa
kan det för närvarande inte existera
på detta område, eftersom en företagare,
som tecknar en frivillig tilläggsförsäkring,
härvid får ett ganska stort
statsbidrag. Det uppgår till nästan lika
stort belopp som han skulle få i skatteminskning,
därest premien vore avdragsgill
vid taxeringen. Därför har
man för närvarande ingen anledning att
göra denna förändring.

Vidare vill man ha sjukförsäkringsavdraget
på en särskild rad på deklarationsblanketten,
så att sjukförsäkringsavgiften
i princip blir lika avdragsgill
som pensionsavgiften. Härtill är bara
att säga, att när sjukförsäkringen genomfördes
1955, så höjdes det dåvarande
försäkringsavdraget från 200 och 400
kronor till respektive 300 och 600 kronor
för att utrymmet för övriga försäkringar
utöver den obligatoriska sjukförsäkringen
skulle bibehållas. Det finns
alltså ingen anledning att göra någon
förändring på denna punkt, eftersom
sjukförsäkringsavdraget beaktats redan
vid 1955 års reform.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag
i dess utlåtande nr 63.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort

genmäle:

Herr talman! Jag skall bara göra ett
par påpekanden till herr Kristensons
i Göteborg anförande.

Med anledning av hans uttalande om
de avdrag, som företagarna skulle ha
rätt att göra för det kapital som är investerat
inom jordbruk eller annat företag,
skall jag bara be att få påpeka
att situationen är ju den, att om vederbörande
har t. ex. 20 000 kronor innes
tå ende på bank, så har han rätt att

Den ekonomiska politiken m. m.

göra kapitalavdraget, men om han tar
ut pengarna från banken och köper en
gård eller ett företag så går han förlustig
avdraget. Nu säger herr Kristenson,
att det är inte så farligt eftersom företagaren
har möjlighet att vidta vinstreglerande
åtgärder. Ja, men, herr Kristenson,
det är ju något helt annat. Avskrivningar
och vinstreglerande åtgärder
medför endast en uppskjuten beskattning
och är inte jämförbart med
detta kapitalavdrag.

Vad sedan beträffar de företagare som
får betala premier för sina olycksfallsförsäkringar
är herr Kristenson tydligen
medveten om att här föreligger en
orättvisa gentemot företagarna. Han säger
emellertid att det inte är så farligt,
ty samtidigt med att företagaren tar en
frivillig försäkring får han statsbidrag.
Ja, visst får han det. Men det är inte
säreget för företagarna att de får stats
bidrag, utan statsbidrag utgår för sjukförsäkringarna
för alla medborgare i
detta samhälle. Orättvisan mot företagarna
rättas alltså inte till därmed.

Likadant är det beträffande kapitalavdraget
för de ofullständiga familjerna.
Om den saken sade herr Kristenson,
att det inte finns någon anledning till
ändring här, därför att någon samtaxering
ej sker av föräldrars och barns inkomster.
Situationen är dock den, att
sedan en person exempelvis avlidit kan
nuvarande ordning leda till en högre beskattning.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Magnusson i Borås, att om en egen företagare
eller en jordbrukare har lagt
ned 20 000 kronor i sin rörelse har han
därmed större möjligheter att skattevägen
få en — skall vi kalla det — återbäring
genom att han kan göra vinstreglerande
dispositioner, då bör han
inte därför få större skattesänkning än
den löntagare, som har 20 000 kronor
och enbart kan utnyttja sparavdraget

64 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

när det är fråga om inkomst på kapital
som är insatt på bank.

Vidare förhåller det väl sig inte riktigt
på det sättet, herr Magnusson, att
det utgår statsbidrag på arbetsgivardelen
av sjukförsäkringen? En löntagare,
som har 14 000 kronor om året, betalar
i egenavgift 109 kronor. Hans arbetsgivare
betalar 134 kronor 62 öre. Det
sistnämnda beloppet vill ni skall medges
som avdrag. En företagare med
motsvarande inkomst i åldern 40—49 år
betalar i egenavgift 229 kronor, alltså
120 kronor mer än löntagaren. Det är
alltså för det beloppet som han skulle
kunna få skattesänkning. Men han har
ett statsbidrag, som uppgår till 39 kronor
31 öre. Om de egna företagarna vill
gå med på att inte erhålla statsbidrag
för att hålle nere sina egenavgifter för
frivilligförsäkringen, kan man naturligtvis
tänka sig att överväga att införa
regler, som tillåter dem att i stället göra
motsvarande avdrag vid taxeringen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Man kan väl säga, att vi
i dag bevittnar sista fasen i herr Strängs
drama — ja han kan väl åstadkomma
fler dramer, men jag tänker nu på det
som han startade på våren 1959, när
han utmålade vilka mångmiljardlån vi
skulle tvingas till, om inte omsättningsskatten
infördes. 4 200 miljoner kronor
skulle vi behöva låna detta budgetår
19G0/61, som nu snart är till ända. Och
vad blev resultatet? Jo, en upplåning på
200 miljoner kronor räknar man med
nu, men den kanske blir mindre och
kanske ingen alls. Även om man drar
ifrån vad omsättningsskatten netto har
inbringat, skiljer sig resultatet med ungefär
3 miljarder kronor från den bild,
som herr Sträng reste omkring och målade
för Sveriges folk sommaren 1959.
Driftbudgeten visar ett kassaöverskott,
som man beräknar till mer än 1 400 miljoner
kronor.

Låt mig emellertid inte strö ännu
mera salt i herr Strängs väl alltjämt blö -

dande sår, utan låt mig beröra den
andra fasen i dramat. Herr Sträng och
hans partivänner hade under valkampanjen
fräckheten — jag kan inte använda
något annat ord — att försöka
ge svenska folket intrycket, att om folkpartiets
finanspolitiska linjer följdes,
skulle budgeten bli underbalanserad. Vi
fick då och då se några siffror, enligt
vilka 500 miljoner kronor skulle fattas
i driftbudgeten för oss. Jag såg t. o. m.
i en cirkulärartikel i Norrländska Socialdemokraten,
att det skulle fattas
1 500 miljoner kronor i driftbudgeten
med folkpartiets uppläggning.

Sådant nonsens var det som regeringspartiet
förde fram under valkampanjen.
Sanningen är ju den, att det är
fullt klart att med de förslag som folkpartiet
framförde skulle driftbudgeten
detta år förete ett mycket stort överskott,
ja, frågan är om man inte kan
säga det största överskott, som vi någonsin
har haft här i landet. Herr Sträng
har älskat att emellanåt använda uttrycket
»otillständigt» om saker som framförts
från andra partiers sida. Jag undrar
om vi inte kan vara överens om,
även finansministern och jag, att den
kampanj som i fjol fördes mot folkpartiets
finanspolitik förtjänar betecknas
med detta hans eget adjektiv.

Jag skulle dessutom vilja fråga finansministern,
om han fortfarande vidhåller,
att den av regeringen föreslagna
brännoljeskatten, som riksdagen avvisade,
var ett klokt förslag som riksdagen
borde ha bifallit.

Från vår sida har hela tiden en försiktig
politik hävdats, och vi gör det
även för budgetåret 1961/62 och följande
budgetår. Jag vill gärna understryka,
att jag tror att finansministern, trots
de många misslyckade prognoserna, i
ett avseende har rätt: man får räkna
med att budgeten under åren närmast
efter 1961/62 kommer att vara mindre
stark än under 1961/62. Man får ta hänsyn
härtill, vilket vi också har gjort i
våra förslag. Men jag skyndar mig att

Nr 25 65

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken nt. m.

tillägga, att jag tror att herr Strängs bedömning
av budgetåret 1961/62 och det
därefter följande underskattar storleken
av den löne- och inkomststegring,
som är sannolik från och med början av
1962 och att därför de siffror, som vi
kommer att möta, blir högre än de som
herr Sträng tentativt rör sig med.

En sådan framtidsbedömning, som
jag här har presenterat, föranleder en
viss försiktighet i fråga om skattesänkningsförslag.
Det föranleder dock givetvis
inte att alla sådana reformer bör
uppskjutas. Herr Gustafson i Göteborg
har utförligt redogjort för vad vi tänker
oss omedelbart avseende ortsavdragen
och för de närmaste åren i andra
avseenden. Jag kan därför nöja mig med
att endast göra en uppräkning.

För det första bör ortsavdragen höjas
med 500 resp. 250 kronor, och kompensation
ges åt kommunerna. För det andra
bör den gräns, där staten börjar skärpa
inkomstskatten genom att göra den
progressiv, lyftas väsentligt över nuvarande
belopp på cirka 7 000 kronor för
ensamstående och 14 000 kronor för
makar. Den statliga skatten bör vara
proportionell för det stora flertalet
skattebetalare. För det tredje — jag
nämner det mera i förbigående — anser
jag fortfarande att frågan om lindrigare
skatt på inkomstökning och extrainkomster
bör tas upp till mycket allvarlig
prövning.

För det fjärde bör inte folkpensionärer,
som har en måttlig inkomst vid
sidan om folkpensionen, av den anledningen
beskattas. Man bör kunna finna
en konstruktion som gör sådana smärre
inkomster skattefria och dämpar den
mycket höga marginalbeskattning, som
folkpensionärerna för närvarande möter
när deras extrainkomster går över
den gräns som skattemyndigheterna
satt upp för skattefrihet. Där sker en
avtrappning som i realiteten betyder en
mycket hög marginalskatt. Man måste
göra något åt den saken.

För det femte är det klart att försäk -

ringsavdrag, som tillkommit för att
uppmuntra folk till försäkring, inte bör
innefatta avgifter för obligatoriska försäkringar.
Dem kan man inte uppmuntra
folk till. Alltså bör den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften läggas utanför
de avdrag som finansministern själv föreslår.
Herr Kristenson i Göteborg talade
om dessa försäkringsavdrag och
gjorde gällande att det på något sätt
vore orättvist, inte minst mot folkpensionärerna,
om man beviljade lättnad
för dem som har högre försäkringar.
Detta skulle drabba alla andra skattebetalare,
även folkpensionärerna. Jag
måste uttrycka en viss förvåning över
herr Kristensons i Göteborg resonemang.
Om en reform kostar en tusendel
av den statliga inkomstbeskattningen
för fysiska personer, torde väl den
höjning av en folkpensionärs statsskatt,
som därigenom kan uppkomma, i de
flesta fall röra sig om väsentligt mindre
än en krona. Vill herr Kristenson och
hans vänner tänka på folkpensionärerna,
borde de ha accepterat det från folkpartiet
framförda förslaget om lindrigare
beskattning av folkpensionärer, tv
det gäller inte bråkdelar av en krona
— kanske 10—20 öre — utan naturligtvis
väsentligt större belopp.

Frågan om förvärvsavdrag för gift
kvinnas inkomst av eget arbete anser vi
vara en stor rättvisefråga. Från socialdemokratiskt
håll för man en kampanj,
som går ut på att vi inte har någon sambeskattning
här i landet för det alldeles
överväldigande antalet kvinnor med
egen inkomst, och nämner siffror som
skall visa att bara en eller annan procent
får någon skattehöjning genom
sambeskattningen. Det är ett mycket
vilseledande tal, ty man utelämnar alla
hänsyn till kostnader för inkomstens
förvärvande och låtsas helt enkelt att
det inte finns någon grund för ökat förvärvsavdrag.
Sedan säger man: »Ni får
inte någon högre skatt om ni gifter er.»
Om makans inkomst genom eget arbete
medför kostnader för inkomstens för -

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 25

66 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

värvande, borde hon rätteligen ha avdrag
för dessa. Hon bör inte betala skatt
för något annat än den verkliga nettoinkomsten.
Tar man skälig hänsyn till
detta förhållande, kommer man inte alls
fram till socialdemokraternas siffror.
De utgår från att vederbörande åtnjuter
förvärvsavdrag av nuvarande omfattning,
men vi vet alla att dessa inte
på något sätt kompenserar för kostnader
för inkomstens förvärvande. Vad vi
i folkpartiet hävdar är ingenting annat
än att man skall ta till riktpunkt att gift
kvinna som alla andra skall betala för
nettoinkomsten med avdrag för rimliga
kostnader för inkomstens förvärvande.
Man får inte anta att sådana kostnader
praktiskt taget inte förekommer eller
bara rör sig om småbelopp.

Beträffande omsättningsskatten och
energibeskattningen skulle jag gärna
vilja göra en kort kommentar. Vår inställning
finns antydd i reservationen.
Alla vet att vi har varit och är emot en
omsättningsskatt som läggs ovanpå alla
andra skatter och används som ett sätt
att höja det totala skattetrycket. Vi är
för en sänkning av den direka beskattningen
och önskar en fördomsfri prövning
av olika slags indirekt beskattning
inom ramen för ett sänkt totalt skattetryck.

Den nuvarande omsättningsskatten är
för närvarande föremål för så mycket
onyanserat beröm att jag inte kan avstå
från en liten kommentar. Denna
skatt utgår ju på industriens förbrukningsartiklar
och investeringar i betydande
utsträckning. Den kan ibland
övervältras på andra, ibland inte. Skatten
uttas alltså inte alls efter någon enhetlig
norm utan är i vissa fall en konsumtionsbeskattning
och i andra en företagsbeskattning.
Belastningen blir
följaktligen såväl för konsumenter som
för företagare mycket ojämn och beroende
av rent tillfälliga omständigheter.

Vår export belastas av att exportvarorna
inte är fria från vare sig varuskatt
eller energiskatt. Importen belas -

tas däremot inte i motsvarande grad.
Kan detta vara en rationell konstruktion?
Omlägges inte varuskatten till en
ren konsumtionsskatt eller till en annan
neutral skatt, måste man ifrågasätta
nödvändigheten av en eventuell restitutionsrätt
vid export eller något slags
utjämningsskatt vid import enligt mönster
från flera håll i Västeuropa. Sådant
är emellertid tekniskt mycket komplicerat
att genomföra och det är omöjligt
att exakt fastställa grunderna för vare
sig restitution eller utjämningsskatt. Jag
vilt inte här ta ställning till dessa betydelsefulla
och svårlösta spörsmål utan
bara påpeka att regeringen hittills helt
gått förbi dem.

En höjning av omsättningsskatten —-det talas ju om att regeringen överväger
en sådan — skulle skärpa olägenheterna
av den nuvarande konstruktionen.
Då får också frågan om samordning
av punktskatterna, vilken alla i
princip är ense om bör ske, ökad betydelse.

Det råder en mycket oklar praxis i
fråga om gränsdragningen för varuskattens
tillämpningsområde. Jag skall
be att få ta ett konkret exempel. Regeringsrätten
har i ett fall förklarat, att
kokiller, som tillverkas vid järnbruken
av eget järn för egen användning, skall
varubeskattas, trots att de ju under produktionsprocessen
slås sönder och materialet
sedan användes på nytt i densamma.
Det är alltså inte fråga om att
sälja dem, men ändå skall de varubeskattas,
och detta trots att de till upp
emot 50 procent utgöres av råvara. Man
beskattar här alltså i verkligheten ett
uttag av råvara. Den s. k. fjortondagarsregeln
möter det tydligen stora svårigheter
att tillämpa i praktiken.

Till bristerna i det nuvarande skattesystemet
får man väl också räkna den
väldiga administrativa apparat, som erfordras
— det är ett par hundra tusen
människor som måste ägna sig åt uppbörd
av skatten.

Jag har velat dra fram allt detta, herr

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 67

talman, för att klargöra att finansministern
inte har funnit någon idealisk
skatt och att det inte kan vara rimligt
att begränsa skatteutredningens arbete.
Det är tvärtom motiverat att ta upp frågan
om olika slag av indirekt beskattning
till fördomsfri prövning. Jag skulle
vilja be finansministern att ompröva de
direktiv han har givit skatteutredningen
och vilka utan tillräcklig motivering
inskränker dennas handlingsfrihet.

Vad jag sagt här om omsättningsskatten
gäller i viss mån även energiskatten,
som tar in ungefär 575 miljoner
kronor. Jag tror att dessa två skatter
delvis måste ses som ett gemensamt problem.
De berör nämligen vår konkurrenskraft
gentemot utlandet. Anser herr
finansministern, att vår konkurrenskraft
på världsmarknaden är så stark
att vi kan fortsätta att lägga ökade
skatter på produktion och företagsamhet
och därtill skatter som drabbar exporten
hårdare än importen? Om han
inte anser det måste det i varje fall få
konsekvenser då det gäller hans planer
på en höjning av omsättningsskatten
nästa vår.

Hur bedömer finansministern över
huvud taget utsikterna såvitt avser
kostnadsutvecklingen här i landet?
Finns det risk för en kostnadsinflation
i Sverige, herr finansminister? Vi hör
så mycket talas om den samhällsekonomiska
balansen och detta med all rätt,
men det skulle vara intressant att också
få höra något om hur finansministern
bedömer risken för en skärpning
av den pågående kostnadsinflation, som
i icke ringa mån är resultatet av hans
egen skattepolitik.

Näringslivets konkurrensförmåga påverkas
också av företagens möjligheter
till eget sparande. Därvidlag kommer
förmodligen en försämring att inträda.
Investeringsfonderna räcker såvitt jag
kan förstå inte till för att möjliggöra ett
önskvärt företagssparande. Vi har tidigare
understrukit önskvärdheten av att
ATP-fonderna användes på ett sådant

Den ekonomiska politiken m. m.

sätt, att företagens finansieringsmöjligheter
kan förbättras. Jag tror för min
del att det förhållandet, att företagen
kan disponera vissa belopp genom sparande
eller genom automatisk rätt till
återlåning hos fonderna har stor betydelse,
därför att det underlättar en
snabb rationalisering t. ex. genom anskaffning
av moderna maskiner. Det är
tidsmomontet som är så betydelsefullt.

Jag skall ta ett konkret exempel. För
några år sedan besökte jag ett svenskt
företag, som efter kriget genomgått en
mycket gynnsam utveckling och upparbetat
en betydelsefull export av delvis
nya varor. De visade på en maskinanläggning
som hade kostat ett par miljoner
kronor i inköp från utlandet och
förklarade att de till en början — det
var under valutarestriktionernas dagar
— hade fått nej på sin ansökan om att
få importera denna maskin. De hade
emellertid lagt ned ett maximum av
energi för att övertyga myndigheterna
om att det inte gjorde detsamma om de
fick importera maskinen genast eller litet
längre fram, och de hade verkligen
lyckats bryta igenom det motstånd som
eljest mötte därvidlag. De hade sparat
pengar i företaget så att de kunde köpa
anläggningen med egna medel. Företagschefen
sade till mig att den omständigheten,
att företaget på det sättet, tack
vare att egna medel fanns till förfogande,
kunde skaffa maskinen genast i
stället för att förhandla om att få låna,
gjorde att företaget kom före konkurrenterna
i Europa och lyckades få ett övertag
inom stora delar av den europeiska
marknaden. Det är detta tidsmoment
som är så betydelsefullt och som gör att
man inte kan hänvisa till att företagen
så småningom ju kan få låna på annat
håll. Den egna kapitaltillgången är ofta
en förutsättning för att företaget skall
kunna rationalisera och expandera i
tid.

Det är av sådana skäl, herr talman, som
vi inom folkpartiet fortsätter att driva
kravet på en sparfrämjande skattepoli -

68 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken n. m.

tik, såsom herr Gustafson i Göteborg nyligen
framhöll. Det gäller beskattningen
både av enskilda personer och av företag.

Jag vill gärna tillägga att när jag talar
om sparfrämjande skattepolitik menar
jag en sådan insatt i ett större sammanhang,
en sparfrämjande politik över
huvud taget här i landet. Inte minst
bör man då tänka på att bostadspolitiken
bör göras sådan att de, som är villiga
att spara väsentliga delar av kostnaderna
för en ny bostad, kan få en
bostad snabbare än vad som eljest är
möjligt, så att det föreligger ett konkret
val mellan att spara och få bostad snart
eller att använda pengarna till annat
och få en bostad längre fram. Man måste
konkret visa att det lönar sig att spara.

På tal om bostadsbyggandet vill jag
tillägga att jag inte är så pessimistisk
som man på regeringsbänken har visat
sig vara då vi nämnt denna ökning av
bostadsbyggandet till 80 000 lägenheter.
Jag anser tvärtom att denna ökning till
80 000 på fem år måste betraktas som
ett minimiprogram. Det innebär ju i
själva verket bara att man skall öka
med 2 000 lägenheter per år, d. v. s.
ungefär 3 procent om året. Detta betyder
i stort sett att en oförändrad andel
av våra produktiva krafter skall användas
till bostadsproduktion. Skulle verkligen
någon enda medlem i denna kammare
vilja föreslå att vi skall minska
den andel av de produktiva krafterna
som används till bostadsbyggande? Varom
inte, bör man redan av detta skäl
öka bostadsbyggandet till angiven omfattning.
Om man dessutom kan genom
ökning av sparandet bereda utrymme
för en ökning av den energi som sätts
in på bostadsbyggandet, bör detta kunna
ökas i snabbare takt än angivits.

De i går och i dag publicerade siffrorna
över de växande bostadsköerna
i en del större städer visar väl hur angeläget
det är att här göres allt vad som
göras kan.

Jag vill också hänvisa till behovet av

flera skolbyggnader, delvis av den enklare
och mindre kostsamma typ som vi
tidigare bär hävdat och fortsätter att
hävda såsom lämplig i nuvarande läge.

Jag skall inte förlänga denna debatt
ytterligare utan sluta med att ange att
den försiktighet, som folkpartiets skattesänkningsprogram
och skattereformprogram
är uttryck för, nu torde vara
uppenbar för alla. Ovederhäftigheten i
den socialdemokratiska kritik som
framförts mot oss i tidigare sammanhang,
där man beskyllt oss för motsatsen,
torde vid detta laget vara uppenbar.
Vi vill ha sunda statsfinanser och
en sund samhällsekonomi, men vi hävdar
bestämt att en skattepolitik, som
gör det mera lönande att arbeta och att
spara, är överlägsen den som vi har här
i landet för närvarande och som bär
Gunnar Strängs signatur. Att denna
skattepolitik måste reformeras, det har
för övrigt sent omsider erkänts även
från regeringspartiets sida. Redan detta
är ett stort framsteg jämfört med alla
tidigare förnekanden av att vår kritik
skulle vara berättigad. Jag vill slå
fast detta att vi alla är överens om att
en radikal revision av den svenska skattepolitiken
är nödvändig. Det borde
inte råda mer än en mennig om att huvudriktlinjen
för reformerna bör vara
att lägga grunden för en snabbare ökning
av produktionen, vilket kommer
alla folkgrupper i detta land till godo
i form av ökat välstånd.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Bankernas utlåning har
ökat. Den bär från april förra året till
april i år ökat med 7,7 procent. Samtidigt
har produktionen ökat med 7 å 8
procent, exporten med 13, importen
med 17 och lönenivån med någonting
sådant som 10 procent. Intensivare
ekonomisk verksamhet kräver mer rörelsemedel,
i synnerhet om aktivitetsökningen
i betydande utsträckning tar
sig den formen att nya företag, inte
minst små och medelstora, söker sig ut

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 69

på de stora marknaderna. Man kan inte
på en och samma gång föra vidlyftiga
resonemang om vidgade exportkreditgarantier
och vara upprörd över att
kreditinstituten finansierar exportkrediter.

Bankernas utlåning skulle ha ökat för
mycket. Kreditprövningen skulle inte
ha varit tillräckligt hård. I regel är det
andra toner vi brukar få höra. Konkurrens
mellan bankerna skulle alltså
ha drivit fram ett risktagande av icke
önskvärt slag. Det är möjligt. Men konkurrensen
är nödvändig och blir mer
och mer betydelsefull i en expanderande
ekonomi.

Kreditinstituten skulle inte ha lämnat
investeringskrediter. De hade framför
allt bort begränsa tidigare lämnade
fleråriga kreditramar. Detta låter sig
lätt sägas, men det är lättare att säga
tulipanaros än att göra den. Förra året
gav riksdagsmajoriteten Statens skogsindustrier
en kreditram. Har den begränsats?
Nej! Den har genom beslut vid
detta års riksdag fullföljts med 20 miljoner.
Bankerna hade inte bort lämna
nya investeringskrediter. I princip är
tanken riktig i nuvarande konjunkturläge,
men det finns ingen princip, som
är så riktig att den omedelbart och helt
låter sig tillämpas i sammanhang av
detta slag. I viss mån måste man laga
efter läglighet. Å andra sidan får man
innerligt hoppas, att bankerna inte beviljat
investeringskredit av det slag riksdagsmajoriteten
gjorde häromdagen
med motiveringen att man inte kunde
vara alldeles säker på att företaget i
fråga skulle gå omkull.

Den ökade bankutlåningen återspeglar
i mycket betydande grad det ökade
behov av rörelsekrediter som en växande
omsättning, högre löner, högre skatter
och kundernas krav på leveranskrediter
skapar i alla företag, inte minst
i de små.

Banken kan säga nej. Visst kan den
det. Men vad gör företagsledningen då?
Får den tillräckligt lång tid på sig, kan

Den ekonomiska politiken m. m.

den anpassa sig efter det krympande
kreditutrymmet, men ett drakoniskt besked
med omedelbar verkan ger bara
två alternativ: att inskränka driften och
permittera anställda eller att söka reda
på den grå marknad som finns utan att
man riktigt vet var den finns. Biksbanksledningen
har ju genom sin straffräntesats
varit vänlig nog att ange nio
procent som norm för den som måste
skaffa likvida medel utöver det normala.
För några dagar sedan konfronterades
riksdagen med ett företag i akuta
och brännande likviditetssvårigheter.
SAS fick sina miljoner och fick dem
före den 1 juli. Protester från riksbanken
har inte avhörts.

Man skärper alltså inte kreditpolitiken
över en natt. Man gör det ej heller
efter några stela och tvära regler. Kreditpolitik
är i sällsynt hög grad politik
där man kommer överens om målsättningen,
skapar förutsättningarna för ett
gott och förtroendefullt samarbete med
alla parter och i all den mån det är
möjligt röjer undan hindren för dem i
deras arbete. Med repressalier kan man
inte förmå kreditinstituten att göra det
omöjliga möjligt. Demonstrationer ger
sällan resultat — numera inte ens maktdemonstrationer.
Det har man insett i
den internationella politiken. Det är hög
tid att man gör det också i inrikespolitiken.

Det naturliga skulle ha varit att ge
signal till skärpt återhållsamhet medelst
en diskontohöjning. Då hade man
haft chans att undvika den värsta form
för räntestegring som finns — ränteglidningen.
Denna utväg står emellertid
knappast öppen. Riksbanken har —
under trycket av de försuttna tillfällenas
ekonomiska politik —• tvingats låsa
den svenska räntan vid en nivå, som i
och för sig är hög men blivit än högre
genom att de ledande industriländerna
sett sig i stånd att successivt sänka sina
räntor. De har därmed skapat förväntningar
om sjunkande nivå.

Sedan 1957, då den rörliga räntans

70 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

politik proklamerades i vårt land, har
den normerande diskontosatsen ändrats
två gånger. I maj 1958 genomfördes en
sänkning, i januari 1960 återfördes diskontot
till högräntenivå igen. Under
samma tid har tyskarna justerat sin officiella
ränta tio gånger, britterna likaledes
tio och den amerikanska centralbanken
tolv gånger. Från sommaren
1960, då man i alla dessa tre typiska industriländer
noterade höga diskonton
för att stärka greppet om utvecklingen,
har nivån undan för undan drivits ned

— i Tyskland från fem till tre procent, i
USA från fyra till tre och i Storbritannien,
där nödvändigheten att skydda
pundet som världsvaluta ställer särskilda
krav, från sex till fem procent. Det
har alltså visat sig omöjligt att här hos
oss föra en i modern bemärkelse rörlig
räntepolitik med dess snabba och följsamma
nyanser. Det har visat sig omöjligt
att föra räntepolitik på en nivå, som
vid en internationell jämförelse kan betraktas
som konkurrenskraftig. Det saknas
anledning — jag stryker under det

— att rikta kritiken mot riksbanken.
Den måste arbeta under de förutsättningar
som andra och då i första hand
regeringen skapar.

Varje gång vi välsignats med en ny
skattepålaga har den motiverats med
»konjunkturskäl». Varje gång har det
hetat: »Genom att ta denna pålaga

minskar vi statens behov att låna; därigenom
lägger vi grunden för en verklig
lågräntepolitik.» Ingen orkar längre
räkna hur många gånger den utfästelsen
gjorts. Det räcker med att konstatera
att — i praktiken — leder högskattepolitik
till högräntepolitik. De två är socialdemokratiska
tvillingar, vilket årets,
för att inte säga de sista dagarnas, händelser
på ett nästan groteskt sätt belyser.
En inkomstström, vars storlek ingen
kunnat förutse, har reducerat statens
upplåningsbehov under löpande
budgetåret med 85 procent av det ursprungligen
beräknade. Efter den socialdemokratiska
konstens alla regler

skulle detta — om allt vore riktigt och
naturligt balanserat — ge utrymme för
en räntesänkning. Ingen vågar tala om
den. Det enda som skulle kunna övervägas
är en räntehöjning. Den är omöjlig.
Därför får man — hur man än skyller
ifrån sig — ta risken av en okontrollerad
och okontrollerbar ränteglidning.
Detta säger en del om den politik,
som förts och förs.

Tre omständigheter betingar det läge,
som fått växa fram:

1) Sönderstyckandet av kredit- och
kapitalmarknaden i tre bitar; en med
absolut företrädesrätt, den statliga, en
med hög förtursrätt, bostadssektorn,
och en som får det som blir över, kommunernas
och näringslivets. Det väsentliga
är inte hur man skär sönder en
marknad, utan att man gör det, att man
mixtrar med en mekanism, där funktionsdugligheten
hos varje del hänger
på att varje annan del kan och får
fungera.

2) Stegringstakten i de offentliga utgifterna.
Endast med penningpolitikens
alla bromsar ständigt hårt åtdragna låter
den sig förenas med en skenbart
lugn utveckling. Bromsbanden slits och
ju mer slitna de blir, desto hårdare
måste bromsarna dras åt. Hastigheten
i utgiftsstegringarna, som är politiskt
bestämd, konfronterar oavbrutet de politiskt
bestämmande med nödvändigheten
att genom olika ingrepp hålla
det övertryck tillbaka, som deras egen
politik skapar. Grytan hotar ständigt att
koka över, och då man inte vill minska
på elden under den, tvingas man till
den ena konstlade avledningsmanövern
efter den andra. Den höga utgiftstakten
betingar de höga skatterna, som i sin
tur betingar de höga räntorna. Cirkeln
är sluten och rörelsefriheten slut.

3) Det kan väl talas om skattelättnader,
men offentliga utgifter, som växer
snabbare än inkomsterna i samhället,
fogar in varje enskild skattesänkning i
en höjning av det sammanlagda skattetrycket.
Det tar sin tid, men till slut

Nr 25 71

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

upptäcker människorna, att skatten nästa
år alltid är högre än i år. De planerar
med den utgångspunkten och därmed
är utvecklingen bunden. En allmän omsättningsskatt
premierar sparandet, heter
det. Den drabbar konsumtionen,
men inte de medel människor sätter undan
för framtiden. När den enda eventualitet
man kan räkna med är stigande
omsättningsskatt, blir effekten den motsatta.
Att köpa i dag kostar fyra procent.
Att köpa i övermorgon kostar mer,
förmodligen åtskilligt mer än fyra procent.

Kreditrestriktiviteten, herr talman,
måste gälla över hela fältet. Den får varken
göra halt inför bostadsproduktionen
eller inför de investeringar, som
man ger företräde genom att kalla dem
basinvesteringar. Skall inte kreditprövningen
behöva göras outhärdligt hård,
skall behovet av rörelsemedel kunna
tillgodoses. Skall inte små och stora
exportföretag tvingas att avstå från
kunder som kräver kredit, måste alla
kreditanspråk få vägas och prövas mot
varandra på lika betingelser.

Vi måste angripa de häftiga likviditetstopparnas
problem. Till stor del rör
det sig om företeelser av utrikeshandelsnatur,
åt vilka vi ingenting kan göra
eller i varje fall endast mycket litet,
men det finns andra områden, där något
kan göras. Vårt skattesystem är en
faktor i bilden; en annan är den väldiga
anhopningen av utgifter under årets
sista månader. Vi måste bestämma oss
för och planera för en stegringstakt i de
offentliga utgifterna, som inte föder och
vidmakthåller ett oavbrutet inflationstryck.
Med offentliga utgifter menar vi
såväl statliga som kommunala, och med
statliga utgifter avser vi också dem
som kommunerna svarar för men vilkas
villkor och belopp helt bestämms
av staten.

Det finns två vägar att gå. Antingen
kommer vi överens om att begränsa de
sammanlagda offentliga kraven, så att
staten kan minska sina anspråk på kom -

Den ekonomiska politiken m. m.

munerna. För den linjen har vi inte
lyckats vinna gehör. Då återstår bara
den andra utvägen, att successivt till
staten överföra de utgifter, som nu
redovisas som kommunala men som är
statliga. På så sätt skapar vi en riktig
kostnadsredovisning. Vi skapar reella
förutsättningar för kommunal självstyrelse
och för en god kommunal hushållning.
Det gör man däremot inte med generella
subventioner till kommunerna.

Det klagas över standardkonkurrens
mellan kommunerna. Det är regering
och riksdag som startat den konkurrensen.
Det är i icke ringa grad expansiva
»experter», mantalsskrivna i
statliga verk och myndigheter, som
håller den vid liv.

Det är nödvändigt att vi lär oss se
på de offentliga utgifterna inte bara
som kostnader utan som fasta kostnader,
och ingenting är mer ödesdigert
för ett företags rörelsefrihet än för
snabbt stigande fasta kostnader. Det
vet varje småföretagare i vårt land. Ju
friare förbindelserna över gränserna
blir, desto tydligare framstår ett folkhushåll
som vårt just som ett företag —
ett medelstort företag i hård konkurrens
med andra företag av alla storlekar.

Socialdemokraterna planerar för
skattehöjningar, vi i högerpartiet för
skattesänkningar. Där går skiljelinjen
och den är oöverstiglig — av det enkla
skälet att den går tillbaka på skiljaktigheter
i de grundläggande värderingarna.
För oss är den spridda personliga
äganderätten ett mål. För oss är
den enskildes rätt och plikt att själv
hushålla grunden för all hushållning.
När det blir uppenbart att en överbeskattning
skett och sker, är det därför
självklart för oss att det här rör sig
om pengar som skall återbetalas till
medborgarna så snart ske kan.

Årets budgetöverskott kan inte frigöras
på en gång. Den förda politiken
gör ett uppskov nödvändigt. Visst kan
man, om man är särskilt förtjust i

72 Nr 25

Måndagen den

Den ekonomiska politiken m. m.

ordet, kalla detta ett tvångssparande,
men då skall man medge att regeringen
t. ex. år efter år tvingar skattebetalarna
i kommunerna till ett högst omfattande
tvångssparande. Det väsentliga
är emellertid att det bara finns två
alternativ för medborgarna: att definitivt
avstå från vad de har betalt för
mycket i skatt till staten, att göra
tvångssparandet evigt, eller att få pengarna
tillbaka efter en övergångstid, vilken
skall användas för att skydda pengarnas
värde.

Att det totala skattetrycket kan sänkas
allteftersom inkomsterna i samhället
stiger, är inte bara önskvärt. Det är
nödvändigt, så nödvändigt att hela utgiftsplaneringen
måste göras från den
utgångspunkten. Det är nödvändigt för
att skydda penningvärdet. Det är nödvändigt
för att få fram en rättvis familjebeskattning
och för att vi radikalt
skall kunna angripa det samhällsonda
som de höga marginalskatterna redan
är och alltmer blir. Rätt till husrannsakan,
ett vimmel av taxeringskontrollanter
och skärpta straff ger ingen varaktig
lösning på de svårigheter ett allt
vanligare skattetänkande skapar. Man
kan hindra människor att vara ohederliga
men inte tvinga dem att vara hederliga.

I en starkt expanderande ekonomi

— en ekonomi av det slag vi måste ha
för att inte sacka efter i utvecklingen

— är höga marginalskatter ingenting
annat än utslag av ett föråldrat sätt att
tänka. \i behöver fler och fler människor
med kvalificerad praktisk eller
teoretisk utbildning. Vi behöver fler
och fler som är beredda att ta ansvar.
Man skall inte tro att man löser detta
problem genom att ge människor gratisutbildning.
Det är en fråga om ersättning
för arbetsinsatser — den ersättning
man får behålla själv. Att höja
lönerna räcker inte. Vi måste sänka
skatterna.

Avundsjuk småsnålhet lönar sig aldrig.
Att neka människor med ansvars -

29 maj 1961 fm.

fyllda arbetsuppgifter rimliga skattelättnader
därför att inte alla, i kronor
räknat, kan få samma skattelättnader
är dålig ekonomi. Det är att upphöja
kortsyntheten till princip. Det är orimligt
att ha ett system, där såväl i enskild
som offentlig verksamhet lönerna
mer och mer måste sättas med hänsyn
till skatterna för de medarbetare man
vill förvärva. Det finns inga bärande
skäl för en skatt som växer snabbare
än inkomsten inom de vanliga arbetsförtjänsternas
ram.

För några år sedan angav finansministern
den vanliga familjeinkomsten
till 14 000 å 15 000 kronor. Den ligger i
dag säkert någonstans mellan 15 000
och 20 000 kronor. Ju större kraven på
medarbetarna i enskild och allmän
tjänst blir, desto vanligare blir arbetsförtjänster
mellan 20 000 å 30 000 kronor.
Den sortens inkomster bör beskattas
med en proportionell skatt och
ingenting därutöver. Vi når inte målet
på en dag, men om vi lägger in detta
mål i en beslutsam planering för ett
sammanlagt lägre skattetryck, då når
vi det.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I dag om någonsin har
väl finansministern anledning att vara
belåten med statsinkomsterna. I finansplanen
för 1960 räknade han med drygt
15 miljarder kronor, vilket redan det
var en ökning från föregående riksstat
med 2,3 miljarder. Därav kom, som vi
vet, 1,4 miljard på den nya omsättningsskatten
och 900 miljoner på övriga inkomsttitlar.
I kompletteringspropositionen
nu har statens inkomster beräknats
till 16,4 miljarder kronor, och för nästa
budgetår räknar man med en inkomstsumma
på cirka 17 miljarder kronor.

Jag tror man kan säga att utvecklingen
bekräftar att den skattehöjning
som omsättningsskattens genomförande
innebar ur statsfinansiell synpunkt •—
och det var väl från denna utgångspunkt
den motiverades — såvitt man

Nr 25 73

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

kan se av händelseutvecklingen efteråt
inte var påkallad. När jag säger »ur
statsfinansiell synpunkt» är jag angelägen
framhålla, att inkomstförstärkningen
numera behövs för att hindra
inflation.

Det är med tillfredsställelse vi ser
att finansministern i kompletteringspropositionen
har tagit fasta på det
många gånger framförda uppslaget om
en långtidsprognos för statens inkomster
och utgifter. Från vårt håll har vi
vid upprepade tillfällen anmält intresse
för den saken. Vi finner nämligen
att en sådan prognos är en grundläggande
förutsättning för att staten skall
kunna rätta munnen efter matsäcken,
d. v. s. se till att inkomster och utgifter
går ihop.

De brännande problemen i dag knyter
sig till den samhällsekonomiska situationen.
Priserna har visserligen hittills
visat tämligen god stabilitet. Men
vi kan inte bortse från att det i samhällsekonomien
finns ett betydande efterfrågeöverskott
som utgör ett allvarligt
hot mot stabiliseringssträvandena.
En mycket väsentlig anledning härtill
är naturligtvis att svenska folket har
beviljat sig inkomststegringar på inte
mindre än 10 procent. I det läget skall
det stå klart att vi måste visa återhållsamhet
även med investeringarna. För
min del tror jag faktiskt inte att det
finns anledning till en hårdare kritik
mot riksbankens beslut om en begränsning
av affärsbankernas lånerätt — det
är ju nödvändigt med restriktivitet.
Detta har också Bankföreningen givit
uttryck åt i ett uttalande, som enligt
meddelande i pressen lär vara enhälligt.
Där heter det: »Det aktuella konjunkturläget
innefattar uppenbara risker
för en överexpansion av efterfrågan
inom såväl investerings- som konsumtionssektorn.
I ett sådant läge är
det av största vikt att bankernas kreditgivning
hålls tillbaka så att potentiella
inflationstendenser inte underblåses
av en ökning av kreditvolymen.

Den ekonomiska politiken m. m.

Bankerna är medvetna om dessa risker
och om vikten av medverkan från deras
sida till den nödvändiga konjunkturstabiliseringen.
»

Det är ord som i fråga om klarhet
inte lämnar något övrigt att önska, och
det skulle klä oss från samtliga partier
i riksdagen om vi försökte stödja sådana
här strävanden, försökte hjälpa till
att på det sättet göra denna tråkiga situation
så kortvarig som möjligt. Ju
enigare uppslutning som kan åstadkommas
kring en sådan här åtgärd, desto
effektivare bör den bli. Att åtstramningen
i första hand skall rikta sig mot
konsumtionskrediterna behöver jag väl
knappast stryka under. Bankerna har
ju också förklarat sig villiga att medverka
härvidlag.

Vad inkomstutvecklingen beträffar
vore det en oskattbar fördel, om vi
kunde finna någon form för inkomsthöjningarnas
bestämmande som innebär
att inte en del av inkomsthöjningarna
äts upp av höjda priser och blir
luft. Jag vet att detta är en from önskan
i dag, ingenting mer. Men detta
problem kommer nog att omsider kräva
sin lösning på ett eller annat sätt.
Det blir de stora organisationerna på
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
som tillsammans måste ta upp problemet
och försöka ordna så, att man i
inkomsthöjning får ut vad som är möjligt
men icke går därutöver — med påföljd
att en del av den nominella ökningen
blir en chimär.

Naturligtvis kan man ha olika meningar
om vilka medel som kan behöva
tillgripas för att förhindra en penningvärdeförsämring.
Vi hörde nyss
herr Hjalmarson rekommendera sin
metod — tyvärr är jag inte i tillfälle
att stödja honom här. Han propagerade
för en diskontohöjning som ett medel
— om jag fattade honom rätt; har
jag fattat honom fel hoppas jag att han
talar om det för mig. Om jag alltså fattade
herr Hjalmarson rätt menade han
att en diskontohöjning skulle ha varit

74 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

påkallad i stället för den åtgärd som
vi nu diskuterar d. v. s. kreditåtstramningen.
Skulle jag ha misstagit mig på
innebörden i vad herr Hjalmarson sade,
skulle ingen bli gladare än jag. Vi får
väl se om jag får anledning att vara
glad eller inte.

Den restriktivitet som straffräntan
medför innebär som bekant följande.
Bankerna har rätt att hos riksbanken
låna pengar mot samma ränta som tidigare
d. v. s. efter 5 procent respektice
6 procent upp till 50 procent av
sitt eget kapital. Först när de vill låna
mer än som svarar mot 50 procent av
det egna kapitalet blir det fråga om
straffränta. Det måste anses vara en
mycket blygsam andel av bankernas utlåningsvolym
som nu drabbas av den
högre räntan. För min del tror jag ingalunda
att detta får tillåtas slå igenom
på något sätt i utlåningsräntorna. Vi
vet att marginalen mellan inlåningsräntan
och utlåningsräntan under de
senare åren vid två tillfällen har ökats.
Den marginalen bör till någon del komma
till användning här, och den kommer
väl till pass, när det gäller att undgå
höjning av utlåningsräntan till följd
av straffavgiften på den blygsamma anpart
av utlåningsvolvmen som det är
fråga om.

Jag är ense med dem som har sagt
att om det är fråga om restriktivitet vid
investeringar, bör restriktiviteten gälla
över hela fältet, alltså även den prioriterade
sektorn innefattande statens utgifter
— och jag måste säga även bostäderna.
På senare tid har regeringen
hållit tillbaka statliga investeringar, det
skall vi inte förneka, men därmed är
inte sagt att inte ytterligare återhållsamhet
är nödvändig.

I fråga om bostäderna vill jag understryka
att vi inom centerpartiet liksom
andra naturligtvis vill att det skall byggas
så många bostäder som över huvud
taget är möjligt med hänsyn till tillgängliga
resurser i form av arbetskraft,
material och kapital. Men vi är också

på det klara med att om man måste
strama åt en del av sektorn, t. ex. den
som gäller investeringar, får man inte
vara ensidig. De människor, som skall
bo i de nya lägenheterna, måste också
ha bästa möjliga garanti för en utkomst
som sätter dem i stånd att betala
sina hyror, även i en situation då
konjunkturen kan komma att vara något
mer åtstramad än den är nu.

Det efterfrågeöverskott som finns på
konsumtionssidan aktualiserar ytterligare
frågan om åtgärder för att främja
det personliga sparandet. Försök hittills
— det må rättvisligen medges även
från håll där man hårt driver på för
att få till stånd ytterligare åtgärder —
bär inte givit alltför markanta resultat.
Det iir en sak. Resultat har det i
någon mån blivit, och vi för pröva oss
fram vidare, variera metoderna något
och försöka nå det mål vi strävar efter,
nämligen en ökning av det frivilliga
sparandet. Herr Antonsson har här
tidigare redogjort för centerpartiets inställning
till den frågan, och jag har
därför ingen anledning att närmare gå
in på det spörsmålet.

Man tycks över lag ställa stora förväntningar
på framtiden. Man går ut
ifrån att det skall bli en fortgående inkomstökning
och standardhöjning. Även
om man måste ha klart för sig att det
kan bli växlingar också i framtiden —
något av växling mellan magra och feta
år — är det väl ändå anledning att utgå
ifrån en fortgående höjning under förutsättning
att vi själva arbetar efter
bästa förmåga och förstånd för att åstadkomma
eu sådan standardhöjning. Vi
måste skapa förutsättningarna.

1960-talet har inte utan fog redan karakteriserats
som ett utbildningens decennium
men också som det decennium
då det är nödvändigare än någonsin att
lösa kapitalproblemen för att uppnå de
mål som ligger inom räckhåll. Det är
många önskemål av grundläggande arl
för framtiden som väntar. Man kar
peka på angelägenheten av utbyggnad

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 75

och upprustning på utbildningens, på
vårdresursernas, på vägarnas och kommunikationernas,
på kraftförsörjningens
område, o. s. v. Detta gäller den offentliga
sidan. Inom den privata sektorn
har vi stora behov av rationaliseringar
och investeringar, av förbättringar
och konsolidering av skilda slag
för att kunna möta den nya och säkert
hårdare konkurrensen i de friare marknadernas
tecken. Sparandet och kapitalbildningen
är härvidlag av grundläggande
betydelse. Vi måste faktiskt i
någon mån kunna avstå av dagens möjligheter
till förmån för byggandet för
morgondagen. Man måste överlag försöka
ådagalägga sparsamhet och återhållsamhet.
Annars är det fara värt att
vi försämrar grunden för framtiden.
Förmår vi inte hålla takten i investerings-
och förbättringsverksamheten
utan mera betydande inflationspåspädningar
kan vårt relativa välstånd börja
utvisa stagnationstendenser i förhållande
till omvärlden.

Jag tycker nog att finansministern
har tagit väl lätt på uppslagen till sparstimulerande
åtgärder. Jag har ingenting
emot det som föreslås i propositionen
i ämnet. Tvärtom. Höjningen av kapitalavdragen
och försäkringsavdragen
utgör ju i likhet med den ortsavdragshöjning
som begärts bl. a. av centerpartiet
något av en anpassningsåtgärd. Men
jag tycker mig ändå sakna det personliga
engagemang som finansministern
annars brukar kunna lägga i dagen när
det gäller att genomföra saker och ting.
Det är faktiskt som om han sin plikt
likmätigt lagt fram propositionen och
tillagt orden: »Det där kanske vi kan
fundera på någon gång längre fram,
när det blir tillfälle till det.»

Det finns en hel del i sparfrämjandeutredningen
att fundera på. Det tror jag
det finns också i reservationerna. Dessa
innehåller ju förslag som syftar till
sparstimulerande åtgärder över hela fältet.
Det särskilda sparkontot och utjämningskontot
är så utformade, att en -

Den ekonomiska politiken m. m.

var banksparare skall kunna välja den
form som passar honom bäst. Utjämningskontot
innebär uppskjutande av
beskattningen, men dessa presumtiva
skattemedel drar med sig många andra
pengar in i banker och kreditinrättningar
i övrigt. Den konsumtionsåterhållande
effekten blir alltså enligt vår
mening större än om dessa skattemedel
används för en överbalansering av budgeten.
Detta är mycket väsentligt. Just
detta att dessa pengar drar med sig
andra pengar in på bankinrättningarna
gör dem värdefullare än motsvarande
summor använda för att överbalansera
budgeten.

Jag hemställer att finansministern tar
sig en ny funderare på dessa spörsmål.

Det skattetryck vi fick med omsättningsskatten
är en alltför hård belastning.
Även om vi får ha klart för oss
att vi i framtiden måste lägga ökade
uppgifter på samhället i vissa avseenden
— kostnadskrävande uppgifter i
fråga om t. ex. utbildningen, kraftförsörjningen,
vägupprustningen och tillgodoseendet
av eftersatta grupper ■—•
måste vi inrikta strävandena på att möjliggöra
en sänkning av skattetrycket.
Nu är ju hela detta skattesystem under
utredning, och någon större reform bör
ju inte genomföras förrän det arbetet
blir färdigt. Men vissa delreformer bör
kunna beslutas. Det statsfinansiella läget
är sådant att det — om nödvändig
sparsamhet iakttages -— bör tillåta en
skattesänkning. Det avgörande för frågan
nu måste emellertid vara den konjunkturpolitiska
bedömningen. Jag kan
inte komma ifrån att konjunktursituationen
inbjuder till försiktighet, en inte
så liten försiktighet heller. Det är bl. a.
därför som vi i centerpartiet vill att
frågan om en skattesänkning inte skall
avgöras nu utan tas upp vid höstriksdagen,
då vi bör ha möjligheter att säkrare
bedöma konjunktursituationen för
det kommande året.

Jag hörde berättas att en av de socialdemokratiska
utskottsledamöterna

76 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

hade fattat vår motion så, att vi var beredda
att införa en höjning av ortsavdraget
med hela 1 000 kronor från den
1 januari. Ja, det är riktigt, om läget
när vi kommer fram till den dagen är
sådant, att en dylik höjning är försvarbar.
Är den inte försvarbar, får det vara
ett tag. Då väntar vi tills vi anser att
det är rådligt att göra en höjning. Men
jag vill som sagt på en gång säga att
om det skulle ha blivit någon förändring
i konjunkturläget i höst, så att
man vågar ta 1 000 kronor i ökning
utan risk för inflation, så ar vi beredda
att förorda det från 1962. Lika säkert
är också att om läget är sådant att det
inte är försvarbart att göra en sådan
höjning, så kommer vi inte att göra det.
Sedan må de andra partierna göra som
de vill, och de må rikta vilket klander
de vill mot oss för att vi inte följer
med. Det bekymrar oss föga. Vi försöker
handla efter bästa förstånd.

Jag skall inte yttra mig om högerns
skatterabattförslag. De där pengarna
skulle ju enligt förslaget utbetalas någon
gång 1963. Likheten med tvångssparande
har andra talat om, och den
saken lägger jag mig inte i nu. Jag tänker
bara i detta sammanhang göra en
reflexion. Naturligtvis är motiveringen
från högerns sida den, när man vill
ställa undan pengarna, att man i dag
inte vågar släppa ut dem. Men vet någon
att man vägar det bättre 1963? Kan inte
inflationssituationen vara etter värre
då? Det kan visa sig ännu mera oförsvarligt
att då utbetala pengarna. Skall
man då ta tillbaka löftet eller skall man
låta det basa? Såvitt jag kan förstå
finns det bara de sakerna att välja på
i ett sådant läge. Någon gyllene medelväg
finns inte. Det finns över huvud
taget ingen medelväg i en sådan situation.

Nej, spar med förslagen om skattesänkning
tills vi ser klart att vi har
möjligheter, och tag då till en rejäl lättnad
på en gång! Tag till 1 000 kronor
i höjning av ortsavdragen! Låt oss göra

det redan i höst om det går. Går det
inte, så får vi spara och hoppas att
svenska folket föredrar detta dröjsmål
framför den situation som skulle uppstå
om vi släpper ut en del pengar,
ökar statens lånebehov, tvingar ut staten
i konkurrens med näringslivet, försvårar
näringslivets möjligheter att få
pengar, riskerar en höjning av räntan,
båda dessa saker i sin tur förande med
sig ett försämrat konkurrensläge på utlandsmarknaden.
Var och en har sina
motiv och sina skäl för sina ställningstaganden.
Vi har dessa skäl. Vi tror att
de är riktiga. Andra tror kanske på
sina. Det må de göra.

Vad skall det bli för slags skattelättnader?
Vi har en statlig utredning som
gör en avvägning bland annat mellan
direkt och indirekt beskattning. För vår
del skulle vi nog se saken så, att det nu
bör vara någon form av lättnad av den
direkta beskattningen. På det ganska
vida fältet finns det inte så litet att
välja på. Naturligtvis kan man sänka
uttagningsprocenten vid den statliga beskattningen.
Vi för vår del avvisar en
sådan tanke. Införandet av omsättningsskatt
och höjningen av en del socialförsäkringsavgifter
har ju haft tungändan
i de lägre inkomstskikten. En
sänkning av uttagningsprocenten kan
därför inte vara riktig. Den ger en mycket
blygsam skattelättnad för mindre
och medelstora inkomsttagare. En annan
väg är att genomföra en skattelättnad
genom att konstruera om skatteskalorna.
Det kan finnas skäl även för
en sådan åtgärd. Men det är något som
vi tror att man bör vänta med i avvaktan
på skatteutredningens förslag.

Skall man nå en rimlig fördelning
av skattelättnaderna bör man därför
bl. a. gå ortsavdragshöjningens väg. De
statliga ortsavdragen skulle behöva höjas
med över 1 000 kronor för gifta och
hälften för ogifta för att deras realvärde
skall återställas. Även de kommunala
ortsavdragens värde har gröpts ur.
Vi vill som mål för ortsavdragshöjning -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 77

en ha skattefritt 5 000 kronor vid både
statlig och kommunal beskattning oavsett
bostadsort, med avståndstillägg för
de norra delarna av landet.

Om det för kommunernas del blir
nödvändigt att på grund av skatteunderlagsbortfallet
höja utdebiteringsprocenten
så måste det till en kompensation.
Den skall bestämmas på samma gång.
Kommunerna skall veta vad de har att
rätta sig efter. Höjer man ortsavdragen
så skall man samtidigt lova kommunerna
att de får så och så mycket i kompensation.

I skatteresonemangen utelämnar man
ofta den kommunala beskattningen. Man
talar om den statliga skatten som om
den vore den tyngsta för det stora flertalet.
Så är det ju inte alls. För inkomsttagare
upp till 25 000 kronor —
och det är de flesta, 75 eller 80 procent
— är kommunalskatten och landstingsskatten
tillsammans tyngre än statsskatten.
Man talar om saken som om det
vore bara statsskatten det gällde.

Eftersom den primära kommunalskatten
och landstingsskatten tillsammans
för de flesta människor är tyngre
än den statliga, måste åtgärderna sättas
in där. Vi skall komma ihåg att den
kommunala utdebiteringen har stigit
med i genomsnitt 50 procent, från cirka
10 kronor till 15 kronor, under 1950-talet. Orsakerna härtill är till avsevärd
del att kommunerna och landstingen
har fått nya uppgifter av staten och att
direkta kostnadsövervältringar från
stat till kommun har ägt rum. .lag kan
som exempel nämna att statsbidragskvoten
i fråga om skolbyggnader har
sänkts från 50 till 37 procent, och i fråga
om folkpensionskostnader, till vilka
kommunerna bidrar, från 63 till 44 procent.
Statens medverkan vid finansieringen
av skolmåltiderna har sjunkit
från 70 till 15 procent — det är en bra
bit, även om det finns de i riksdagen
som tycker att det inte räcker till.

Kostnadsövervältringarna känns givetvis
tyngst för de skattesvaga kommu -

Den ekonomiska politiken m. m.

nerna. Som uttryck härför kan nämnas
att skolkostnaderna per skattekrona varierar
mellan en krona och sex kronor
och i fråga om folkpensionskostnaderna
mellan 20 öre per skattekrona och 3: 20.
Inte minst med tanke på konsekvensen
av övervältringarna är det angeläget att
statsbidragens realvärde återställes så
fort ske kan. Det är åtgärder som tilllika
med ortsavdragens höjning måste
ställas i förgrunden. Man måste vidtaga
dem när den samhällsekonomiska situationen
så medger. Men samhällsekonomien
är nu inte sådan att det går för
sig.

Orsakerna till kostnadsskillnaderna
per skattekrona ligger främst i olikheterna
i skatteunderlag. De sämst ställda
kommunerna har ungefär 20 skattekronor
per invånare, och de bäst ställda
har ungefär 80 per invånare. Denna
skillnad innebär, att de bäst ställda har
fyra gånger så stort skatteunderlag som
de svagast ställda.

En mycket stor del av de kommunala
utgifterna är givna. Ungefär 75 procent
är bestämda i lagar och författningar,
som vi har utfärdat här. Följden av
detta blir mycket stora skillnader i
skatten för medborgare i samma inkomstläge.
En 10 000-kronorsinkomsttagare
i en kommun med 20 kronors utdebitering
betalar 650 kronor mer i skatt
än motsvarande inkomsttagare i en
kommun med 10 kronors utdebitering.
För en inkomsttagare med 24 000 kronor
är motsvarande skillnad 1 800 kronor.
Detta gäller gifta inkomsttagare.
För ogifta inkomsttagare är skillnaden
faktiskt ännu större. Om inte detta är
en skatteorättvisa, då vet jag inte när
man över huvud taget skall tala om
orättvis beskattning, i all synnerhet om
man också beaktar att just där skattetrycket
är som allra hårdast, där är de
förmåner man lyckats åstadkomma med
denna skatt väsentligt mindre betydande
än de förmåner man kan få fram i
andra kommuner med stort skatteunderlag
och med låg utdebitering. Det är

78 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

klart att det inte går att få fram någon
millimeterrättvisa, och det är inte någon
som har tänkt sig en sådan ordning.
Det går inte att åstadkomma att
medelutdebiteringen 14: 98 skall bli gällande
överallt, men så här stora skillnader
kan man inte tolerera. Här måste
en effektiv utjämning komma till stånd.

För vår del skulle vi tro att man kan
ha anledning att överväga ett system
som innebär, att staten garanterar kommunerna
ett visst skatteunderlag på de
skattekronor som ligger mellan det faktiska
skatteunderlaget och det garanterade
skatteunderlaget. Staten kommer
kanske att tillskjuta 60—75 procent av
den genomsnittliga kommunala utdebiteringen.
Tekniskt kan man gå till väga
på olika sätt och naturligtvis också välja
andra nivåer.

Jag har med detta velat ge ett exempel
på vår tankegång i denna fråga.
Lägg märke till att med en sådan konstruktion
behåller man det kommunala
incitamentet till sparsamhet. En form
där man eliminerar detta incitament är
inte försvarbar, utan man måste se till
att incitamentet blir kvar även efter en
sådan reform. Det är sålunda ett incitament
både till sparsamhet och till en
förbättring av det egna kommunala
skatteunderlaget. Gör man en sådan reform,
bör man effektivt kunna skära
ned antalet bidragsformer från stat till
kommun. I dag tror jag att det finns
50 olika former. Genomför man en sådan
radikal reform, bör man kunna
komma ned till några få, kanske inte
större antal än att man kan räkna dem
på ena handens fingrar. Jag hoppas att
det, av vad jag redan sagt, har framgått
att ortsavdragshöjningen och statsanslagens
höjande i syfte att återställa
realvärdet hänger ganska nära ihop.
Kompensation till kommunerna för ortsavdragshöjningen,
återställandet av
statsbidragens realvärde och införandet
av detta grundbidrag till kommunerna,
som jag nyss skisserade upp, kan
genomföras lättast, om de planeras i

ett sammanhang. När jag säger planeras
betyder det naturligtvis att allt inte
skall genomföras på en gång. Det
blir för dyrt. Man får göra upp en plan
hur man tänker sig genomförandet —
i mån av vad man har råd till och om
det är lägligt. Dessa reformer möjliggör
en betydande lättnad av kommunalskatten.

Jag vill inte heller nu gradera det
ena eller det andra ur angelägenhetssynpunkt.
Vad vi hemställer till regeringen
om, herr statsminister, är ett utarbetande
av en plan, syftande till att
ordna upp dessa saker, ett höjande av
ortsavdragen, kompensation till kommunerna
i samband därmed, återställande
av statsanslagens realvärde till
kommunerna och gärna i det sammanhanget
ett planerande av en effektiv
skatteutjämning i enlighet med de linjer
som jag nyss gav uttryck för. Naturligtvis
är vi tacksamma ju förr en
sådan plan kan finnas tillgänglig. Ingen
kan ju riktigt spå i konjunkturer. Det
kan komma en åtstramning fortare än
någon anar. Det saknas inte helt tecken
på den saken. Då väger de samhällsekonomiska
synpunkterna, som jag lagt
så stor vikt vid i dag, inte tungt i vågskålen.
Man kommer kanske då att helt
bortse från dem.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det riktiga nu skulle ha
varit en diskontohöjning. Vi borde ha
drivit en politik, som hade kunnat ge
oss möjligheter till den. Men det har
vi inte gjort, herr Hedlund. Vår ränta
har låsts på en för hög nivå. inte minst
vid en internationell jämförelse. Därför
kan vi icke tillgripa diskontohöjningen
just nu. Den höga räntenivån är
främst ett resultat av den kredit- och
finanspolitik vi har fört under en följd
av år här i landet. Ränteregleringsla -

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 79

gen, kreditprioriteringen, s. k. frivilliga
överenskommelser och bibehållandet
av en onödigt hård valutareglering har
medverkat till att driva räntenivån i
höjden.

Föreställningen att man med än den
ena, än den andra skatten skulle kunna
lätta trycket för kommuner och näringsliv
har visat sig falsk. Vi har icke
förordat denna politik, vi har rekommenderat
andra vägar. Om nu herr
Hedlund själv skulle vilja ta en del av
sina tidigare ställningstaganden på detta
område under omprövning skulle det
vara en vinning. Med den goodwill som
herr Hedlund tydligen åtnjuter i kanslihuset,
skulle vi kanske med gemensamma
ansträngningar kunna skapa förståelse
för en politik som så småningom
gjorde det möjligt för oss att genomsnittligt
sett kunna röra oss på en
något lägre räntenivå. Förutsättning för
det skapar man inte genom att bara
tala om den som ett önskemål. Man
måste driva en politik som gör önskemålet
genomförbart.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarsons senaste
anförande innebär tydligen, att
om vi i dag hade haft en något lägre
ränta skulle det ha varit möjligt att
höja den. Var det så? Jag skulle vilja
fråga herr Hjalmarson varför han inte
under åtstramningsperioden 1959 föreslog
sänkning, när vi från centerpartiets
sida — det fanns andra här i kammaren
och jag tror att herr Geijer i
första kammaren var inne på samma
tankegång — ville ha sänkt ränta i det
åtstramningsläge som var för att komma
ned på en lägre nivå? Det är möjligt
att herr Hjalmarson tänkte så, men
inte tillräckligt högt för att vi skulle
kunna uppfatta det.

Herr Hjalmarson var inne på en del
förslag som skulle kunna genomföras
med hjälp från kanslihuset. Det trodde
han skulle gå mycket bra. Men, herr

Den ekonomiska politiken m. m.

Hjalmarson, vi skall väl inte ha Sam
Nilsson med då?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror att det är alldeles
tillräckligt om herr Hedlund följer
med mig! Då skall vi nog kunna
övertyga finansministern om att han
skall driva en kredit- och finanspolitik
huvudsakligen av den typ som vi
sedan länge har förordat. Det är en
politik som ligger mycket nära de riktlinjer
som man har tillämpat runtom
i de stora industriländerna, där man
har lyckats komma fram till den lägre
och rimligare räntenivå som både
herr Hedlund och jag finner eftersträvansvärd.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag antar att fler än
jag gång på gång har hört samarbetsinviter
från högerhåll. Vi hörde nyss
hur ett sådant samarbete skall gå till.
Herr Hjalmarson och jag skulle följas
åt till kanslihuset för att där förorda
den politik som högern vill föra. Behöver
jag säga mer till kammaren?

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord. När vi nu håller på med
den allra sista diskussionen vid denna
riksdag, vill jag konstatera, att de stora
nyheterna inte har kommit från regeringens
sida. Det stora som har skett
är väl splittringen av den borgerliga
fronten och de borgerliga partiernas
kapitulation i omsättningsskattefrågan
och — kanske med ett reserverat undantag
för herr Hedlunds parti — i
fråga om tjänstepensionen. Jag noterar
också att den största motsättningen
mellan regeringspartiet och det kommunistiska
partiet har gällt den ekonomiska
politiken — i synnerhet ränteoch
skattepolitiken — och militariseringspolitiken.

80 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. tn.

Vad beträffar den ekonomiska politiken
anser jag mig kunna dra den slutsatsen
av denna riksdag, att det råder i
stort sett samförstånd mellan regeringspartiet
och de borgerliga partierna. Det
var nära att denna ekonomiska debatt
hade fått som ett ackompanjemang ett
bullrande sammanbrott för den s. k.
EFTA-organisationen. Nu blir det väl
det ekonomiska tema som höstriksdagen
eller nästa års riksdag slutgiltigt
kommer att röra sig om.

Det fanns ett försonande drag i detta
försök att skapa ett slags internationell
organisation vad beträffar handelspolitiken,
nämligen det löfte om tullsänkningar
som skulle raliseras. Jag noterar
i dag att genomförda tullsänkningar på
20 procent inte på något sätt har avspeglats
i priser eller i den allmänna
prisnivån. Staterna har alltså avstått
från bestämda tullinkomster, men var
har dessa tullinkomster hamnat? De
har inte kommit konsumenterna till godo.
De har uppenbarligen hamnat i fickorna
på de stora monopolen, och det
är väl detta drag i den ekonomiska utvecklingen
och den ekonomiska politiken
som kommer att karakterisera de
närmaste årens utveckling.

Därför är det ju ett faktum att inflationen
fortsätter. Tempot är något avsaktat,
men själva processen försiggår
och den befordras av en improduktiv
upprustning, av indirekta skatter och
av högräntepolitiken. Miljarder byter
ägare. Småspararna, som det talas så
mycket om, de som har sparat litet
pengar på sparbanksböcker och särskilt
de som köpt livförsäkringar och
andra försäkringar är de som blir dragna
vid näsan av denna inflation.

Jag skulle här vilja notera att regeringen
själv konstaterat att högräntevapnet
inte längre är ett vapen för att,
som det heter, styra eller påverka konjunkturerna.
Därmed har väl den sista
skansen fallit i det konventionella försvaret
för den högräntepolitik som
förts. Varför då fortsätta med denna

högräntepolitik? Varför inte försöka
inrikta krafterna på att få ned de höga
räntorna?

Den fråga som dominerar denna ekonomiska
debatt i resignationens tecken
är ju skattepolitiken. Alla vill ha låga
skatter, men alla menar inte detsamma
med vad de säger om låga skatter. För
närvarande får enligt skatteutredningens
material en familj med 10 000 kronors
årsinkomst betala 35 procent, alltså
3 500 kronor av dessa 10 000 kronor,
för att klara direkta och indirekta skatter
samt de sociala avgifterna. Den familj
som har 20 000 kronors inkomst
— det skulle vara förfärligt många att
döma av den tidigare debatten, men så
många är det i alla fall inte som här
har gjorts gällande — får betala 8 000
kronor, alltså 40 procent i direkta och
indirekta skatter jämte folkpensionsoch
sjukförsäkringsavgifter. Det är ju
sådana förhållanden som gör att skatterna
upptar människornas tankar och
att det snart inte går att tala om någonting
i politiken, som inte återförs till de
höga skatterna. Regeringen bär erkänt
detta och försökt komma ifrån det s. k.
skattetänkandet. Men är det inte på det
sättet, att de åtgärder som vidtagits hittills
i dessa frågor överflyttar skattetänkandet
från de stora och mellanstora
inkomsttagarna till de små inkomsttagarna? Jag

har räknat ut vad den budget,
som vi i kväll skall besluta om, innebär
om inkomsterna fördelas på direkta
och indirekta skatter. Räknar jag med
sociala avgifter till indirekta skatter —
jag anser nämligen, att de i princip
verkar på samma sätt som de indirekta
skatterna — utgör de direkta skatterna
45 procent och de indirekta 55 procent
av skatteinkomsterna. Den utredning,
som nu har arbetat, sägs ha fått direktiv,
som innebär en uppfordran att ytterligare
skärpa det indirekta skattetrycket
i syfte att därigenom åstadkomma
vissa lättnader i de direkta skatterna.
Regeringen har i sin proposition

Nr 25 81

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

också gjort ett uttalande till förmån för
att man skyndsamt skulle bryta ut ur
sammanhanget och utreda frågan om
de höjda ortsavdragen.

Av föreslagna lättnader i fråga om
de direkta skatterna är en höjning av
ortsavdraget det kanske rättvisaste för
de små inkomsttagarna. Men skall jag
ställa denna reform i paritet med frågan
om de sociala avgifterna, anser jag
för min del det mera befogat att genomföra
en lättnad i beskattningen på
de sociala avgifternas område. För närvarande
behöver personer med 4 000
kronor i inkomst inte betala skatt. Men
i sociala avgifter får de betala 230 kronor.
Äkta makar med 8 000 kronor i
inkomst får betala 310 kronor i statlig
skatt och 459 kronor i sociala avgifter.
De som har 12 000 kronor — och det
är kanske den viktigaste kategorien —-får betala 630 kronor i ortsgrupp 3 i
statlig skatt men 631 kronor i socialavgifter.

Dessa siffror säger mig, att det är de
sociala avgifterna som är mest prekära.
Där är sänkningar mest befogade. Jag
skulle vilja rikta den uppmaningen till
den frånvarande regeringen — som
dock får reda på vad som sägs här i
alla fall — att den innan löftet om en
höjning av ortsavdragen infrias tar upp
till prövning, huruvida inte de sociala
avgifterna bör erhålla företrädesrätt.
För vår del skulle vi hellre stödja regeringen,
om den lägger fram ett förslag
i den riktningen, än stödja förslaget
om en höjning av ortsavdraget. Därmed
vill jag inte säga, att jag anser det
oskäligt eller oriktigt att höja ortsavdragen,
men om man skall ta hänsyn
till de sämst ställda här i landet, måste
de sociala avgifterna komma före en
ortsavdragshöjning.

Jag vill även erinra om att i den motion,
som har framförts från kommunistiskt
håll, bär tanken på ortsavdragen
utvecklats på ett helt annat sätt.
Vi vill nämligen ha en omflyttning av
skattetrycket. Vi har därför föreslagit

en skärpning av bolagsskatterna och
förmögenhetsskatterna för att möjliggöra
en sänkning av de direkta skatterna
enligt en skala som innebär, att
makar med upp till 9 000 kronor i inkomst
blir skattebefriade till staten och
att viss skattelättnad erbjudes ända upp
till 25 000 kronors inkomst. Vårt förslag
innebär en helt annan princip för
skattelättnader, och när herr Ohlin på
folkpartiets vägnar utlovade en fördomsfri
prövning av olika former för
framtida beskattning, undrar jag, om
inte i varje fall den stora massan av
folkpartiets väljare anser att det är på
den vägen som en rimlig lösning av
skattefrågan skulle kunna ske.

Vårt förslag innebär inte en minskning
av statens inkomster. Det skulle
ge staten samma inkomster som den
för närvarande har. Därmed har jag
inte sagt, att jag anser det skäligt att
man, såsom för närvarande sker, under
två år tar ut 2,5 miljarder kronor mer i
skatter än som åtgår för driftutgifterna.
Denna överbalansering är det bästa beviset
på hur grundlös den motivering
var, på vilken regeringen byggde förslaget
till omsättningsskatt. Denna motivering
har som bekant för länge sedan
övergivits, och nu använder man
sig av en helt annan motivering. Men
inte heller den är riktig, ty man kan
inte säga, att en ökning av konsumtionen
med låt mig säga 1,5 miljard
kronor skulle skapa ett inflationstryck
i en situation då konsumtionsvarorna
finns i överflöd. Det är nämligen inte
på konsumtionen utan på investeringssektorn
som det allvarliga inflationstrycket
kommer.

Herr talman! Herr Nilsson har redan
yrkat bifall till den kommunistiska motionen
i frågan. Jag instämmer i detta
yrkande och vill till slut bara meddela
att vi vid de omröstningar som
skall äga rum kommer att stödja regeringsförslaget
mot de borgerliga alternativen,
även om vi kan medge att det
i något fall kan åberopas vissa skäl

G — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 25

82 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Den ekonomiska politiken m. m.

också för dessa. Det grundläggande för
vårt ståndpunktstagande är det löfte
som givits av regeringen och dess representanter
i bevillningsutskottet att
redan vid nästa års riksdag komma med
åtgärder. Vi försöker härmed också
påverka dessa utlovade åtgärder så att
de sätts in på de punkter där de är
mest angelägna.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Riksdagen debatterar i
dag den kanske allra viktigaste uppgift
som vi har, nämligen utövandet av den
beskattningsrätt för att inte säga beskattningsskyldighet
gent emot det
svenska folket som är oss ålagd. När vi
för denna debatt har vi förmånen av
att göra vår bedömning mot bakgrunden
av prognoser, beräkningar och konstateranden
som är bilagda kompletteringspropositionen
i form av konjunkturbedömningar.
Det finns ingen anledning
att rikta någon anmärkning mot
dessa. Tvärtom skulle jag vilja ge en
komplimang för den noggrannhet och
omsorg med vilken alla dessa kalkyler är
gjorda, så långt det nu står i mänsklig
makt att göra slika beräkningar.

Jag har bara en enda randanteckning
att göra, och det är på det ställe
i kompletteringspropositionen där finansministern
citerar riksräkenskapsverket
och säger att vi under år 1961
torde kunna förvänta i allt väsentligt
samma stegring av bolagsinkomsterna
som vi hade år 1960. Som jag tror mig
ha nämnt en gång tidigare här i kammaren
torde detta dock icke bli fallet.
Vi har som alla vet fått omkostnadsfördyringar
under år 1961 som vi på
grund av det allmänna konjunkturläget
— den mängdkonjunktur vi lever i —
icke kan ta tillbaka genom att höja våra

i de ordalag riksräkenskapsverket har
valt.

Jag har emellertid inte antecknat mig
på talarlistan för att tala om den saken,
och jag uppträder heller inte som
talare här för att återigen resonera om
företagsbeskattningen, ty den betraktar
jag såsom en vid denna riksdag avdömd
sak. Det enda jag kan säga är att Orsa
kompani alldeles bestämt lovar att komma
igen till företagsbeskattningen vid
nästkommande riksdag.

Jag har velat ta till orda, herr talman,
med anledning av den punkt i
högerreservationerna som speciellt rör
progressiviteten i beskattningen av fysiska
personer. Där hemställs om ett uttalande
av riksdagen i en riktning som
jag inte här närmare behöver redogöra
för. Jag har begärt ordet just i detta avsnitt
därför att den progressiva statsbeskattningen
för fysiska personer i
allra högsta grad berör näringslivet;
med näringslivet menar jag i detta sammanhang
inte bara stor- och småindustri,
hantverk och handel utan också
jordbruk, i den mån de använder utomstående,
betald arbetskraft. Det råder
nämligen ingen tvekan om riktigheten
av vad som sägs i motionerna och även
i reservationerna från högerhåll, nämligen
att progressiviteten är starkt löneuppdrivande.
Var och en som är i arbetsgivarställning
och har att handskas
med lönefrågor vet mycket väl att så
fort det blir tal om lönehöjning räknar
samtliga grupper av anställda numera

öppet utsagt eller icke men i varje
fall kallt — med hur mycket de får behålla
efter skatt och framställer sina
krav och önskemål därefter. Följden
blir hårt uppdrivna löner. Hur skall vi
möta denna utveckling? Vi kan inte
göra det på annat sätt än genom den
rationalisering och de investeringar som
det talas om i nästan vartannat anfö -

priser. Det antagande som finansministern
åberopar från riksräkenskapsverket
lär därför icke hålla streck, åtminstone
inte i den omfattning som ligger

rande i denna kammare.

De kostnader som den nuvarande progressiva
skalan således medför är en
bidragande orsak till att vi måste öka

Måndagen den 29 maj 1961 fm.

Nr 25 83

takten på våra investeringar, och vad en
sådan hets på investeringsfronten för
med sig har vi alla sett, inte minst i
dessa sista dagar. Just med hänsyn till
den påtagliga risk för rubbningar i vår
samhällsbalans som en högt uppdriven
investeringstakt obestridligen medför är
det uppenbart riktigt att kräva att progressivitetsskalorna
skall väsentligt ändras.
Naturligtvis kan man diskutera på
vilket sätt denna ändring skall ske. Högerpartiet
har i sin motion angivit en
väg. Folkpartiet har också ägnat denna
fråga stor uppmärksamhet. Något måste
i varje fall ske och, herr talman, det
ligger fara i dröjsmål.

Någon talare sade tidigare i dag att
de tre borgerliga partierna gärna vill
agera såsom tankens giganter. Vi inom
industrien gör inte anspråk på någon
sådan hedersbenämning, men vi har
kanske förvärvat någon liten erfarenhet
av att studera vinst- och förlusträkningar
och balansräkningar och framför allt
av att bedöma risker i kapitalhänseende.
När man i dag fått del av aktiebolaget
Sveriges vinst- och förlusträkning
med åtföljande prognoser för de
närmaste åren kan man inte finna något
mera riskfritt än verkligt betydande
skattenedskärningar. Naturligtvis
hälsar vi med glädje det initiativ finansministern
själv tagit i fråga om kapitalavkastning
och försäkringsavgifter. Om
jag minns rätt innebär detta emellertid
bara en skattebesparing på några och 50
miljoner kronor, vilken ligger helt och
hållet inom en vanlig felräkningsmarginal.
Effekten härav är bara en liten
vindkåre, som på intet sätt är tillräcklig
för att råda bot på det våldsamma
utslag progressivitetsskalorna numera
ger efter alla lönehöjningar och inte
minst i fråga om sambeskattning på förvärvsarbetande
gifta kvinnor och därmed
sammanhängande frågor.

Vad som framför allt behövs, ärade
ledamöter av andra kammaren, är en
vilja att verkställa skattesänkningar av
någorlunda betydenhet. Förutsättning -

Den ekonomiska politiken m. m.

arna och möjligheterna finns, men finns
viljan? Den frågan tycker jag man har
rätt att ställa.

Så sent som i gär hittade jag ett litet
tidningsurklipp, avseende förhållandena
i ett land, som under vår generation
gått igenom två förödande världskrig
och som särskilt efter det sista gått igenom
en synnerligen långsam och plågsam
återhämtningsprocess, ett land som
ingalunda kan hänföras till kategorien
u-länderna. Jag syftar på England. I
notisen, som härstammar från tillförlitlig
engelsk källa, meddelas följande. En
engelsk familj med två barn och en årsinkomst
motsvarande 8 600 kronor betalade
för tio år sedan, alltså år 1951, 525
kronor i direkt skatt; i dag betalar den
ingen skatt alls. En familj med två barn
och en årsinkomst av 11 500 kronor betalade
1951 1 365 kronor i skatt; i dag
betalar den 300 kronor. För tio år sedan
hade England en labourregering. Vilken
färg regeringen har i dag förbjuder
mig min blygsamhet att tala om.

Herr talman! Mot bakgrunden av de
särskilda erfarenheter alla vi som är
i arbetsgivares ställning inom industri,
hantverk, handel eller jordbruk har, vill
jag yrka bifall till de högerreservationer
som är framställda i detta ärende. Jag
kan inte finna dem annat än vettiga ur
affärsmässiga och samhälleliga synpunkter.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen i detta ärende
till det sammanträde, som enligt utfärdad
kallelse komme att taga sin början
kl. 19.30 innevarande dag.

§ 4

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 144, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1961/62 till
Statens dövskolor in. m.: Avlöningar

m. fl. anslag.

84 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 29 maj

Kl. 19.30

§ 1

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 144, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1961/62 till Statens dövskolor
m. m.: Avlöningar m. fl. anslag.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende frågan i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden i morgon.

§ 2 .

Den ekonomiska politiken m. m.

(Forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, bevillningsutskottets betänkanden
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och

46 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner, nr 62, i anledning
av väckta motioner om höjning av ortsavdragen
vid beskattningen, m. m., och
nr 60, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1961/62, m. m„
jämte i ämnet väckta motioner, samt
statsutskottets utlåtande nr 141, i anledning
av motioner, väckta i anslutning
till Kungl. Maj :ts förslag angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1961/62 m. m., nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid, jämlikt
förut gjord anteckning, ordet till

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp), som anförde:

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 141 behandlas tvenne högermotioner,
väckta i anslutning till Kungl.
Maj :ts förslag angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1961/62. Ifrågavarande motioner innesluter
ett följdyrkande till vissa i de
båda likalydande motionerna I: 670 och
II: 802 framställda yrkanden, vilka motioner
remitterats till bevillningsutskottet.
Den till statsutskottets utlåtande fogade
reservationen anknyter till följdyrkandet.

I reservationen erinrar man om att reservation
om bifall till grundmotionerna
föreligger i bevillningsutskottets betänkande
nr 60, och under förutsättning av
riksdagens bifall till denna reservation
yrkas nu bifall till följdyrkandet. Utskottets
avslagsyrkande bygger på förutsättningen,
att bevillningsutskottets

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 85

betänkande nr 60 vinner riksdagens bifall,
vilket senare måste anses vara en
ovedersäglig realitet.

Under hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Under förmiddagens debatt
gled utskottets talesman, herr
Brandt i Aspabruk, hastigt över vårt
förslag om återinförande av barnavdragen
i beskattningen. Det fanns enligt
herr Brandt ingen anledning att orda
mer om detta, eftersom vi redan diskuterat
frågan i så många år. Och visst
har den diskuterats många gånger, men
det är i och för sig inget skäl att avfärda
den. Tvärtom! Den är fortfarande
lika aktuell, även om vi är ensamma om
att föra fram den i år. Herr Brandt inskränkte
sig till att åberopa, att utskottet
ansett det vara föga rationellt
att ha två olika system vid sidan av varandra
för att beakta barnfamiljernas särskilda
förhållanden. Det skulle komplicera
skattesystemet.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen
att vårt system är det enda rationella
och att andra länders kombinerade
system är irrationella. Mig veterligt
är Sverige det enda land, som vid
beskattningen icke tar hänsyn till förekomsten
av barn. England exempelvis
har ett kombinerat system med differentiering
efter antal barn och barnens ålder
då det gäller såväl barnbidragen
som barnavdragen. Där har man inte
funderat på att avskaffa barnavdragen
vid beskattningen. Inte ens era partivänner
i England, herr Brandt, har
framfört denna idé. För engelsmännen
är det uppenbarligen någonting självklart
att man tar hänsyn till försörjningskostnaderna
vid utformningen av
beskattningen.

Vårt eget skattesystem bygger på skattcförmågeprincipen.
Alt den skall gälla

Den ekonomiska politiken m. m.

även framgent, framgår av direktiven
till skatteberedningen. Innebörden är
att två personer med samma skatteförmåga
skall betala samma skatt. Ingen
kan rimligen bestrida att en barnfamilj
har sämre skatteförmåga än en ensamstående
och en barnlös familj i samma
inkomstläge. Ortsavdragen är ett uttryck
för denna skatteförmågeprincip:
att från beskattningen bör undantas den
del av inkomsten som icke har någon
skattekraft. Ortsavdragen är nu dubbelt
så stora för gifta som för ensamstående.
Här har sålunda en avvägning gjorts.
Men varför skall denna inskränka sig till
en avvägning enbart mellan gifta och ensamstående
och ingen hänsyn tas till om
det finns barn eller intet i familjen?

Genom ändringen 1947 sattes skatteförmågeprincipen
ur spel då det gäller
barnfamiljerna. Med den utveckling vi
haft sedan dess — med starkt stigande
inkomster och penningvärdeförsämring
— hade ett bibehållande av avdragsrätten
i dag varit till större gagn för det
övervägande antalet barnfamiljer. Avdragen
var 1947 icke så obetydliga som
det ofta görs gällande. I ortsgrupp V var
de 930 kronor för vart och ett av de
två första barnen och 1 410 från och
med tredje barnet. Hade de följt med i
höjningen av ortsavdragen — och det är
högst sannolikt att de skulle ha gjort
det om de funnits kvar — skulle de i dag
ha utgjort omkring 1 600 kronor för de
två första barnen och cirka 2 500 kronor
för tredje och följande barn. I ortsgruppen
III och IV skulle de ha varit
något lägre. Skulle barnavdragen ha
samma realvärde som när de infördes
1938 kommer man upp till inte mindre
än cirka 2 200 kronor för de två första
och 3 300 kronor för varje följande barn
i ortsgrupp IV. Med den oerhört hårda
marginalskatt vi nu har skulle skattelättnaden
för barnfamiljerna ha varit
högst väsentlig.

Som jag tidigare nämnde har bevillningsutskottets
majoritet glidit förbi
frågan med endast några ord. Utskottet

86 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

har icke ens åberopat den sittande skatteberedningen.
Enligt direktiven skall
den pröva »en ändrad avvägning av den
direkta beskattningen mellan barnfamiljer
och ensamstående och ett ökat
hänsynstagande till försörjningsbördan».
I fråga om familjebeskattningen
heter det i direktiven att det bör prövas,
»huruvida den nuvarande fördelningen
av skattebördan mellan barnfamiljer
och övriga är riktigt avvägd».

De citat jag här anfört har i en tidigare
debatt vid årets riksdag åberopats
från regeringsbänken. Tror majoriteten
inom utskottet att man inom skatteberedningen
kommer förbi frågan om
barnavdragen, om man skall följa direktiven?
Vilka andra vägar finns det
att gå? Är det några som är för oss
vanliga dödliga förborgade?

Vi har inom högerpartiet ansett att
riksdagen skulle hemställa, att skatteberedningen
skulle få i uppdrag att så
snart ske kan framlägga förslag om
barnavdragens återinförande. Det är en
angelägen och rättvis reform för att
lätta skattebördan på barnfamiljerna.

Tidigare har det, när vi fört fram
detta krav, hävdats, att barnavdragen
skulle gynna de större inkomsttagarna.
Det var ett huvudargument redan 1947
när avdragen avskaffades. Det argumentet
är icke sakligt grundat. Barnavdragen
fyller samma funktion som ortsavdragen.
Även dessa senare är självfallet
till större fördel för högre inkomsttagare
om man endast ser till skattebeloppet
i kronor. Men relativt medför
ortsavdragen största fördelen för de
lägre inkomsttagarna. Det har vi nu fått
belägg på i finansministerns kompletteringsproposition
och i bevillningsutskottets
betänkande nr 62.

I kompletteringspropositionen framhåller
finansministern att en höjning av
ortsavdragen är en av de mest angelägna
skattereformerna. Jag har svårt att
tro att finansministern skulle betrakta
en reform, som mest är till fördel för
de högre inkomsttagarna, som den an -

gelägnaste. I bevillningsutskottets betänkande
säges det klart ut att denna reform
är en av de mest angelägna inom
den direkta beskattningens område, inte
minst med hänsyn till att densamma är
ägnad att i särskild grad lätta skattetrycket
för de mindre inkomsttagarna.
Här gäller samma antagande som jag
gjorde i fråga om finansminstern. Det är
bra att detta nu blivit sagt av bevillningsutskottet.

För egen del skulle jag vilja tillägga
att vi i dag även behandlar en höjning
av försäkringsavdragen, och förra året
höjde vi ju förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna. Båda dessa
former av avdrag liksom alla andra
avdrag innebär en större skattesänkning
i kronor räknat för högre inkomsttagare
än för lägre. Det är en konsekvens
av det progressiva skattesystemet
och ingenting annat.

I fråga om progressiviteten skulle jag
vilja komma med ett par ord utöver
vad herr von Sydow tidigare i dag anförde.
Jag behöver inte orda mycket om
vilka skadeverkningar denna våldsamma
progressivitet för närvarande har i
många avseenden. Det förvånar mig,
att finansministern inte nämnt något
därom i kompletteringspropositionen.
Det är annars ett ämne som finansministern
tagit upp vid flera tillfällen under
vårens lopp. Skall det tolkas som
att ortsavdragshöjningen fått högsta
prioritet och en ändring i progressiviteten
skjutits undan till ett avlägset
fjärran? Jag hoppas att så icke är fallet.

Det är just den drastiska marginalskatten
som föder skattetänkandet och
skattetalet i alla sammanhang där två
människor är församlade. Vi har kommit
in i ett ohållbart system när man vid
lönesättningen måste ta särskild hänsyn
till marginalskatten. Vi har föreslagit,
att riksdagen skall uttala sig för att skatteberedningen
bör inrikta sitt arbete på
att skyndsamt lägga fram förslag till nytt
skattesystem med proportionell beskattning
upp till åtminstone 20 000 å 30 000

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 87

kronor för gifta och att progressiviteten
för inkomster därutöver skall sänkas
väsentligt. Med en proportionell inkomstskatt
kan man kombinera en progressivskatt
på vilken man inte tillämpar
den rörliga uttagningsproceduren.
Den synes för övrigt vara fixerad vid
100 lika säkert som i granit. Rörligheten
har blivit en fiktion.

Vi vet intet i dag om hur länge skatteberedningen
kommer att arbeta. Herr
Strängs propåer om att ortsavdragshöjningen
skulle ha prioritet synes ha stött
på patrull inom utredningen. I likhet
med herr von Sydow vill jag framhålla,
att det är fara i dröjsmål med en ändring
av progressiviteten. Skadeverkningarna
går på djupet och åstadkommer
en röta, som det kommer att bli
svårt att skära bort.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de reservationer som
högerledamöterna i bevillningsutskottet
avgivit i de punkter jag här behandlat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kanske inledningsvis
skall bekänna att det är litet påfrestande
att komma så här på sladden
och nu försöka redovisa budgeten
och vår syn på samhällsekonomien och
skattepolitiken. Detta får delvis skyllas
på de litet besvärliga arbetsformer
som vi har i det här huset, och jag
skall mot min vana i de ekonomiska
debatterna söka fatta mig så kort som
möjligt. Jag förutsätter att riksdagen
sätter pris på detta i denna avslutningsstund.
Det är kanske ändå på sin plats
efter dagens replikskiften att regeringen
får tillfälle att redovisa sin syn på det
ekonomiska läget litet mera allmänt.

I första hand ställs man naturligtvis
inför frågan: Står vi i dag inför ett
inflationshot? Det är ju det konjunkturpolitiska
perspektivet som bildar
bakgrunden till allt vad finansministern
har skrivit i sin komplctterings -

Den ekonomiska politiken m. m.

proposition och som är försvaret för
den restriktivitet, som regeringen visat
inför inviterna till omedelbara beslut
om skattesänkning.

Jag skulle vilja svara på frågan om
vi står inför ett inflationshot helt enkelt
så, att inflationen naturligtvis kan
bli en realitet, om vi offrar på lättsinnets
altare genom att fatta omedelbara
beslut om skattesänkningar, som av
naturliga skäl visserligen inte kan sättas
i kraft förrän i varje fall om något
halvår,

(Herr Ohlin: Kostnadsinflationer!)
eller om övriga lättnader i registret av
olika balansbevarande åtgärder som vi
nu tillämpar. Fullt så kortfattad skall
jag inte bli, herr Ohlin, att jag bara
skall svara på herr Ohlins fråga och
sedan gå ned och sätta mig; man får
nog ha litet tålamod också.

Vi får, förmenar jag, driva en hård
penningpolitik med en klar inriktning
på likviditetsbegränsning och en stark
finanspolitik med inriktning på minsta
möjliga statsupplåning, en aktiv arbetsmarknadspolitik
med allt som ligger i
detta begrepp, en pacificering av företagens
starka likviditet, allt i investeringsbegränsande
syfte. Det är därför
vi också presenterar riksdagen förslaget
om avsättning till nya investeringsfonder.
Vi har träffat överenskommelse
med företagen om investeringsbegränsningar.
Våra försök att avläsa det praktiska
resultatet härav ger vid handen,
att man kanske vågar säga att vi har
en investering som ligger 100 miljoner
lägre på den privata sektorn än vad
den skulle ha gjort, om icke överenskommelsen
mellan regeringen och Industriförbundet
träffats. Jag kan vidare
hänvisa till alla de åtgärder i säsongutjämnande
syfte, där även kommuner,
landsting och städer är inkopplade.

Jag förmenar, att om vi följer detta
program fast och målmedvetet, har vi
goda chanser att klara den samhällsekonomiska
balans, som i vår alltmer

88 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ekonomiskt integrerade tid framstår
som så absolut nödvändig.

Jag kanske också med några ord skulle
motivera denna attityd av relativ
optimism och förtröstan. Vi har visserligen
en ytterligt ansträngd arbetsmarknad,
men vi har hittills icke iakttagit
de desorganisationsfenomen, som vi var
tvingade att iaktta tidigare under 1950-talet, när vi hade arbetslöshets- och
sysselsättningssiffror som var ungefär
desamma som dagens.

Vår produktionsutveckling är fortfarande
glädjande stark. Industriproduktionen
ligger 6 å 7 procent högre för
den del av 1961, som kan statistiskt avläsas,
än för motsvarande del för ett år
sedan. Det är klart, att om vi kan hålla
den takten under 1961 har vi en mycket
verksam buffert, som balanserar
ökad efterfrågan och köpkraft. Vårt sparande
håller vi på en hög nivå — överraskande
hög vågar jag säga. Vår bytesbalans
utvecklas något bättre än vi
räknade med i januari månad. Vår valutareserv
är faktiskt högre än tidigare
under 1950-talet.

Vi har inte kunnat hålla en absolut
prisstabilitet — ingen kan gärna begära
det mot bakgrunden av de kraftiga
inkomststegringar och åtföljande prisjusteringar
till jordbruket, som genomförts
framför allt under det senaste
halvåret.

Nu skall den svenska ekonomien naturligtvis
ses i sammanhang med den
internationella ekonomiska utvecklingen.
Jag kan kanske därvidlag redan nu
delvis gå herr Ohlin till mötes och säga
någonting om mina synpunkter på
den kostnadsstegring — eller kostnadsinflationsrisk
— som han talade om i
sitt inlägg.

Jag har -— men jag är kanske inte så
teoretiskt bevandrad i dessa frågor —
ibland frågat mig om det finns någon
distinkt skillnad mellan begreppen kostnadsinflation
och efterfrågeinflation.
Skillnaden finns i den ekonomiska debatten,
det är jag väl medveten om. Jag

tror emellertid att det i praktiken är
mycket svårt att skilja på dessa båda
begrepp — det är egentligen två sidor
av samma mynt. Men om herr Ohlin
med sin fråga vill ha en redovisning
för hur vi bedömer våra chanser att
klara oss i den internationella konkurrensen
för den tid vi nu närmast försöker
överblicka, kan man väl hänvisa
till att bytesbalansens utveckling inte
varit negativ utan snarare bättre än
vad vi räknat med. Vidare finner vi,
om vi ser oss omkring ute i världen,
att alla våra konkurrentländer torde vara
i samma situation som vi. En del av
de stora konkurrentländerna har en
svårare situation än vi med hänsyn till
att de redan har fått ta kostnadsstegringar
i form av allmänna lönehöjningar,
som har legat på både 10 och 12
procent. Vid sidan om detta har de en
så pass intensiv konjunktur att löneglidningsfenomenet
sannerligen inte är
något okänt faktum där heller.

Vi har dessutom den fördelen — om
vi nu egoistiskt skall se detta konkurrensmässigt
— att vi i varje fall under
1961 varit befriade från den oro på
arbetsmarknaden, som i många länder
resulterar i både små och stora konflikter
och störningar i ekonomien och
väl i själva verket är någonting av en
ekonomisk blödarsjuka för nationen.

Slutsatsen av detta skulle följaktligen
bli, att jag tror att vi har goda chanser
att bibehålla stabiliteten — jag skall
använda uttrycket den relativa stabiliteten.
Vi skall kunna fortsätta med
produktionsökningen. Jag räknar med
att vi skall ha en god och full sysselsättning
och konkurrensmässig slagkraft.

Men det är alldeles uppenbart att dessa
chanser inte får spelas bort. Ett av
villkoren härför är en stark budget,
praktiskt taget totalbalanserad, som den
har varit för det nu snart tilländalupna
året, och en relativt lindrig upplåning
för kommande år.

Det är klart att en sådan stark bud -

Nr 25 89

Måndagen den 29 maj 1961 em.

get alltid frestar. Men om vi diskuterar
de budgetalternativ som presenterats,
så blir det en mycket teoretisk debatt,
eftersom riksdagen under de senaste
veckorna har avslagit praktiskt
taget alla de oppositionens förslag, som
är integrerande delar av de skuggbudgeter
som presenterats vid sidan av regeringens
budget. Enkelt uttryckt kan
man därför säga, att vad vi i dag diskuterar
är det omedelbara beslutet om
en försämring av budgeten som blir
följden av de höjda ortsavdrag vilka
utgör den aktuella realistiska politiken.
Men även om man diskuterar utifrån
skuggbudgetsynpunkterna, så är de försök
till försämringar. Jag kan precisera
om det behövs, men jag har lovat
att inte inveckla mig i onödigt sifferkineseri.

Vad jag emellertid har inregistrerat
med ovanligt stor tillfredsställelse är vad
som står i utskottsutlåtandena och reservationerna
i år. Där har vi även
från oppositionspartierna en accept på
att konjunkturpolitik och budgetpolitik
är två sidor av samma mynt. Här brukar
annars våra kontroverser vara betydligt
mera markerade och avståndet
väsentligt mera påtagligt än i år.

Riksdagen har ansvaret för att finanspolitiken
inte försvagas, vilket skulle
innebära hårdare ingripanden på
penningpolitikens område. Jag såg av
ett TT-meddelande att herr Hjalmarson
hade gjort vissa reflexioner kring
denna gamla enkla sanning, och han
är antagligen beredd att komma tillbaka
till det temat. Jag skall därför inte
utveckla det vidare.

Jag tror att skruvarna i ränte- och
kreditpolitiken i dag ar så hårt åtdragna,
att vi inte lämpligen bör gå
hårdare fram där. Vägen blir oframkomlig,
om man lättar på finanspolitiken.
Det kan vara riktigt ibland att
tala om en totalbalanserad budget. Tidigare
har det varit en förkättrad finanspolitik
att säga att vi behöver ett
väsentligt överskott på driftbudgeten

Den ekonomiska politiken m. m.

vid dessa tillfällen. Jag har under de
gångna åren fått lida mycken smälek
för min uppfattning i det stycket. Nu
tror jag emellertid man får börja revidera
sina uppfattningar på den punkten,
eftersom finanspolitiken börjar
återvinna en del av erkännandet i konjunkturpolitiken.

Detta är väl en naturlig följd av den
alltmer vanliga principen att arbeta
med relativt hög ränta och hårda kreditåtstramningar,
vilket gjort att man
kommit underfund med att inte heller
det är en särskilt angenäm medicin. En
stark finanspolitik mottages därför med
större beskedlighet nu — kanske t. o. m.
måttlig entusiasm — därför att en alltför
hård penningpolitik har ytterst påtagliga
verkningar. Det har man kommit
underfund med på allra sista tiden.

I budgeten har redovisats ett upplåningsbehov
på omkring 450 miljoner
kronor för budgetåret 1961/62. Det behovet
är baserat på folkhushållets prognosticerade
inkomststegringar, såsom
man nu vågar bedöma dem. Jag lyssnade
till en liten del av herr Ohlins anförande,
där han ansåg att vi gjort en
alltför försiktig beräkning av framför
allt det sista budgethalvåret, d. v. s. för
tiden januari t. o. m. juni 1962. Jag
kan dock trösta herr Ohlin med att vi
har gjort jämförande beräkningar. Vi
har räknat med en inkomsthöjning på
3,5 procent och med en inkomststegring
på 7 å 8 procent för hela budgetåret.
Saldot har blivit praktiskt taget
lika i båda fallen, därför att det med
en högre inkomst också följer en väsentlig
ökning av de statliga utgifterna på
framför allt statstjänarnas lönesida.
Skillnaden är därför inte särskilt påtaglig.

Vi har här heller inte tagit med någon
täckning för ofrånkomliga merkostnader
på grund av ökade invalidpensioner och
förbättrad moderskapsförsäkring samt
för tilläggsstater, som vi erfarenhetsmässigt
vet kostar 200 ä 300 miljoner
kronor om året. Inte heller har vi räknat

90 Nr 25

Måndagen den

Den ekonomiska politiken m. m.

med hjälpen till u-länderna, i vilken
fråga vi för några dagar sedan var ense
om att under budgetåret 1962/63 ta kraftigare
tag än vad vi vågat göra under
1961/62. Vi har också och inte minst
att räkna med den andra standardhöjningen
till folkpensionärerna.

Om vi sålunda ser litet längre fram
i tiden än bara till budgetåret 1961/62,
så är det framför allt ett parti här i
kammaren som mycket energiskt och
envetet har drivit kraven på en prognos,
som sträcker sig längre än till
det närmaste budgetåret, nämligen centerpartiet.
Vi har också försökt att prestera
en sådan prognos i kompletteringspropositionen
och har i år till
skillnad mot tidigare år inte bara redovisat
önskemålen utan också försökt
göra cn grov budgetbehandling. Vi har
så att säga diskonterat höstarbetet för
att därmed kunna ge intryck av och
uttryck för cn mera realistisk slutsats
för det budgetår som kommer efter
1961/62. Skulle man rätta sig efter dessa
prognoser, så skulle vi för det budgetår
som kommer efter 1961/62 åter vara
tvungna att diskutera ett statligt upplåningsbehov
på låt mig säga 1 miljard
kronor. Det har varit en ganska normal
upplåning under 1950-talet. Den har
kanske varit i överkant, men vill man se
det hela litet längre än till bara det närmaste
perspektivet, så bör dessa svnpunkter
inte glömmas.

Jag skulle vilja summera ihop det
sagda så att finanspolitiken inte kan
försvagas, om vi skall kunna ta vårt
ansvar för balansen i samhällsekonomien
i dagens läge. Det är således den
konjunkiturpolitiska och samhällsekonomiska
motiveringen. Men den motiveringen
stödjes och kompletteras av
en budgetpolitisk motivering, om vi
betraktar läget på längre sikt än enbart
för budgetåren 1961 och 1962. Det är
från dessa utgångspunkter jag sagt mig
att man får bedöma även skattepolitiken.

Nu har ortsavdragen stått i debattens

29 maj 1961 em.

centrum, och önskvärdheten av en höjning
av dem får väl betraktas som en
önskan som omfattas av en praktiskt
taget enhällig riksdag. I vissa mera
omogna förslag vid riksdagens början
— jag syftar på de motioner från höger
och folkparti som visserligen inte var
undertecknade av våra värderade partiledare
men av så pass prominenta riksdagsledamöter,
att de får anses ha auktorisation
från partiledningens sida —
tog man upp frågan om ortsavdragen.
Det är rätt intressant att i efterhand
konstatera, vilken uppfattning höger
och folkparti hade på denna punkt för
ett par månader sedan. När jag säger
höger och folkparti förutsätter jag att
man inom dessa partier tillämpar samma
praktiska arbetsmetodik som vi gör
inom vart parti: viktiga frågor underställs
förtroenderådet och partiledningen,
innan de släpps fram. Skulle man
ha en lättsinnigare form för motionerande
i de övriga partierna bör motionerna
kanske rubriceras som Tage Magnussons
motion, för att nu ta det första
namnet, eller Ebbe Rydéns motion i
stället för som högerns, respektive folkpartiets
motion. Men det är som sagt
rätt intressant att se, hur man betraktade
problemet om ortsavdragen vid
början av riksdagen. Så länge jag inte
blir dementerad säger jag för enkelhetens
skull högermotionen och folkpartimotionen.

I högermotioneu slogs fast att man
väl skulle kunna tänka sig en höjning
av ortsavdraget i både den statliga och
den kommunala beskattningen. Men
man sade också ifrån, efter viss argumentering: »Av

detta följer att en ortsavdragshöjning
i och för sig icke motiverar
krav på bidrag från statens sida för att
neutralisera eller modifiera utdebiteringshöjningen.
Med hänsyn till att den
avdragshöjning vi förordat är relativt
blygsam» — det rör sig här om 200
respektive 400 kronor — »och därför
inte kan ge upphov till någon synner -

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 91

ligen stor utdebiteringshöjning, anser
vi inte heller andra skäl tala för en sådan
kompensation till kommunerna.»

I den från folkpartiet emanerande
motionen uttrycker man sig på ett annat
sätt. Där inskränkte man sig till att
föreslå en delreform, så att ortsavdragens
höjning begränsades till att avse
endast en höjning av avdragen i den
statliga beskattningen. Man argumenterade
på följande sätt: »Att ortsavdragen
nu formellt är lika stora i den statliga
och kommunala inkomstbeskattningen
anser vi inte få utgöra hinder för en
höjning av de statliga ortsavdragen, när
detta av andra skäl i och för sig framstår
som en väl motiverad reform.»

Jag läste dessa motioner med stort
intresse; men jag gjorde den reflexionen
att uppläggningen inte kan vara riktig.
Vi har företagit en radikal höjning
av de kommunala ortsavdragen senast
1957, och det var en relativt given uppfattning
då, att en kompensation till
kommunerna finge ordnas på ett eller
annat sätt. Sedan hör det till historien,
att man från både högerpartiet
och folkpartiet under de senaste åren
och intill de sista av dessa dagar lagt
fram motioner och besparingsförslag
som inneburit, att staten skulle spara på
sina bidrag till kommunerna.

När vi nu emellertid läser de motioner
och reservationer som slutgiltigt läggs
på riksdagens bord i denna intressanta
fråga finner vi att min uppfattning —
som hittills hävdats och som jag gissar
även i fortsättningen kommer att konsekvent
hävdas av centerpartiet — fått
anhängare på både höger- och folkpartihåll.
De nu av partiledarna signerade
motionerna ger nämligen klart uttryck
för uppfattningen att det arrangemang
med höjda ortsavdrag i den statliga och
kommunala beskattningen, som man nu
bestämt sig för, gör det nödvändigt att
på ett eller annat sätt ta hänsyn till det
skattebortfall som kommunerna råkar
ut för. Man har diskuterat möjligheten
att kompensera kommunerna genom att

Den ekonomiska politiken m. m.

på staten föra över vissa utgifter som
för närvarande belastar kommunerna.

I denna fråga, som tidigare varit så
kontroversiell, har vi alltså nu i princip
blivit eniga. Och därest centerpartiets
ledare herr Gunnar Hedlund är
inne vill jag komplimentera honom för
den framgång han haft i förhandlingarna
med folkpartiets och högerns ledare,
när han fått dem att acceptera
den ståndpunkt som nu intas. Det är
ett framsteg som gör, att vi kanske inte
behöver tvista så mycket mera om
denna fråga i fortsättningen.

Det är klart att det finns andra angelägna
skattereformer än en höjning av
ortsavdragen. Regeringen har i sin redovisning
till riksdagen sagt, att frågan
om ortsavdragen är en av de angelägna
reformerna. Men vi är inte beredda att
i dagens läge presentera en katalog
över en revision av skattelagstiftningen.

Jag håller gärna med herr Ohlin om
att en angelägen reform — och detta är
också ett svar på herr Björkmans senaste
inlägg — är en hyfsning av progressionen
och marginalskatten framför
allt i de inkomstlägen, där nu en stor
del av svenska folket befinner sig och
kommer att befinna sig under de närmaste
åren.

Det finns andra synpunkter på detta
problem, nämligen de som rör de s. k.
försäkringsavgifterna. Kunde vi bara
komma till rätta med dem, skulle vi
åstadkomma en radikal reform i skatteförenklingens
intresse. Vi skulle kunna
befria hundratusentals människor från
att sitta och deklarera, det vore onekligen
ett mycket stort framsteg.

Det där är saker och ting, som jag menar
att vi skall fundera på. Vi kan väl
inte vänta — det har jag utgått ifrån —
fyra eller fem år, vilket är den tid som
den stora skatteutredningen säkerligen
får ta på sig för att genomlysa och behandla
hela det komplex som är den
förelagt. Det har ju inte företagits någon
egentlig skatteöversyn i vårt land sedan
slutet av 1920-talet.

92 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Vi kan väl, som sagt, inte vänta på
den stora utredningen, utan här blir det
fråga om att preliminärt göra en provisorisk
lösning. Jag har inte sagt att denna
uteslutande skall inskränka sig till
ortsavdragen, den kan omfatta även
annat. Men just med denna principiella
uppfattning har jag inte kunnat acceptera
som en realistisk utgångspunkt att
en sådan beställning skall vara effektuerad
till höstriksdagen. Det tar nog
längre tid att se över dessa frågor.

Nu hoppas jag emellertid, att riksdagen
inom en icke alltför avlägsen
framtid ändå skall få chansen att konkret
debattera dessa frågor, som vi i dag
diskuterar mera hypotetiskt och abstrakt.

I inläggen i denna kammare och även
i medkammaren har ett argument upprepats
som inte har särdeles mycket
av jungfrulig fräschör över sig. Man
har frågat: Om inte finansministern vill
vara med på att sänka skatterna nu när
budgeten ser ut som den gör, när skall
man då sänka skatterna? Finansministern
vill ju inte vara med på skattesänkningar
vare sig i högkonjunktur
eller lågkonjunktur. Han vill inte diskutera
skattesänkning, vare sig budgeten
är stark eller svag.

Låt mig i all stillsamhet erinra om att
vi under de senaste decennierna — låt
oss säga sedan krigstiden slut — gradvis
har förbättrat värt samhälle år efter
år. Vi gör det drägligare för de gamla
och de sjuka, och vi tar solidariskt ansvar
på ett helt annat sätt än tidigare
för arbete och sysselsättning under de
konjunkturer när det behövs, och vi
betalar solidariskt vad det kostar. Vi
satsar väldiga belopp på att ge den
nya generationen undervisning och utbildning,
och vi bygger ut de sektorer,
vilka i olika sammanhang betjänar medborgarna.
Det är det gamla samhället
präglat av torftighet och otrygghet som
nu ersätts med ett annat och nytt samhälle,
vilket denna kammare och medkammaren
i sitt dagliga bestyr lägger

bit för bit till för att göra bättre och
bättre. Det betyder högre standard, bättre
chanser. Allt detta är väl jämförbart
med en skattesänkning, värdemässigt,
om man vill se problemet som jag tycker
att man skall se det hela.

Kan vi åstadkomma detta utan egentliga
skattehöjningar, kan vi genomföra
detta samhällsbygge, denna välståndsstegring,
denna marsch mot ett rikare
liv utan skattehöjningar, då är det
detsamma som skattesänkning. Jag menar
att alternativen skall ställas ungefär
så här: att stoppa utvecklingen och
sänka skatterna, eventuellt rasera bara
för att skattesänkningen skall ha prioritet;
eller att utveckla samhället vidare
och kunna göra det utan ytterligare
skattehöjningar, vilket har varit min
kanske något optimistiska prognos.

Det har blivit något av ett monotont
och på grund av den ofullständiga
redovisningen halvt tal, vilket jag
sammanfattande skulle vilja beteckna
som ett tal om skattesänkning till varje
pris. Men det är det priset som bör
och skall redovisas, och om priset är
att vi sviker riksdagens löften, slår dövörat
till för ofrånkomliga behov, vägrar
att se vad framtiden kräver och vad
god medborgaranda kräver, blir priset
kanhända så högt att folkflertalet inte
vill acceptera det.

Herr talman! Jag hade tyvärr — som
jag sade inledningsvis — inte möjlighet
att från statsrådsbänken avlyssna
alla de värdefulla nyanser som jag vet
traditionellt förekommer i mina värderade
oppositionsledares inlägg. Jag har
fått nöja mig med en bristfällig redovisning
från ett TT-referat, men jag vill
kommentera det i allra största korthet.

I detta TT-referat sägs det att vi nu bevittnar
sista fasen av det drama, som
herr Sträng startade våren 1959 — det
är herr Ohlin som talar. Referatet fortsätter:
Finansministern utmålade då det
mångmiljonlånebeliov som skulle bli
aktuellt utan omsättningsskatt. Det talades
om 4 200 miljoner — resultatet

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 93

blev 200 miljoner. Här står nu finansministern
i all sin skröplighet som räknemästare,
menar herr Ohlin. Skall man
vara korrekt, herr Ohlin, bör man också
omtala att i de diskussioner vi förde
både på våren 1959 och hösten 1959,
gjorde finansministern sig till tolk inte
för summan 4 200 miljoner utan för
summan 3 000 miljoner. Summan 4 200
är ett referat som jag gjorde av den
s. k. besparingsutredningens sammanställning
av petitaframställningen, men
i det protokoll, som jag faktiskt tagit
med mig, som fördes vid våra partiledardiskussioner,
är summan 1 000 miljoner
lägre. Är man ute i en viss mission,
nämligen att beskriva regeringens
skrala räknekonst, så spelar kanske en
miljard till eller från inte så stor roll.
Jag skall inte uppehålla mig vi3 den
lilla bagatellen.

Men så fortsätter herr Ohlin med att
säga att socialdemokratien hade fräckheten
att vid sin kampanj under fjolåret
och tidigare tala om att det fattades
500 miljoner i folkpartiets budget. Om
herr Ohlin sätter sig ned och tittar på
vårt officiella valmaterial och, om det
finns något kvar, ett TT-referat av vad
jag sade — det är ju jag som sitter på
de anklagades bänk — skall han finna
att jag sagt, att folkpartiets budget var
500 miljoner klenare än regeringens,
och det vidhåller jag än i dag.

Herr Ohlin tog till ganska starka ord.
Han talade om fräckhet och om nonsens.
Det är klart att så här i riksdagens
slutskede kan vem som helst bli litet
trött, alldeles särskilt om man suttit
här i huset både dag och natt och inte
ens får igenom det enda lilla förslag där
man med svett och möda inom oppositionen
blivit enig och sedan dessutom
misslyckats i dessa avgörande förhandlingar.
Men snälla Bertil Ohlin, inte
skall väl ilskan gå ut över mig för det!
Nu är jag inte långsint, och jag hoppas
att vi skall vara goda vänner igen
när lierr Ohlin sovit ett par nätter i

Den ekonomiska politiken m. m.

lugn och ro; herr Ohlin är ju liksom jag
bekant för att ha god nattsömn.

Vad som är det väsentliga är ju hur
vi bedömde läget på hösten 1959. Vi
bedömde det så med de prognoser —
säg gärna bristfälliga — som vi hade
till vårt förfogande, att om ingenting
oförutsett skulle inträffa, skulle det bli
nödvändigt med en statlig upplåning
på 3 miljarder. Detta ansåg regeringen
inte att vi orkade med. Därför framlades
förslaget om omsättningsskatten.
Vi tänkte: Kan vi pressa ned upplåningen
till 2 miljarder så är det visserligen
ett äventyr för sig, men läget blir
bättre. Men vi trodde inte på hösten
1959 att vi skulle få den starka konjunkturuppgång
som vi avläser 1960
och 1961, och vi hade ännu på ögats
näthinna den relativt försiktiga och
dämpade konjunkturen under 1957 och
1958. Det var vår bedömning. Från den
bedömningen lanserades förslaget om
en omsättningsskatt.

När vi diskuterade omsättningsskatten
i den svenska riksdagen på hösten 1959
bedömde både högern, folkpartiet,
centerpartiet och kommunisterna prognoserna
likartat med regeringen. Det
skulle vara en oförskämdhet från min
sida om jag gjorde gällande att ni obesett
bara svalde vad regeringen presenterade.
Ni har naturligtvis alldeles egna
och självständiga uppfattningar om hur
den ekonomiska utvecklingen skall gå
och hur stort behovet av förstärkningar
av budgeten skulle bli. Från dessa era
egna självständiga bedömningar kom
ni fram till ungefär samma resultat som
regeringen. Ni presenterade alternativa
budgeter, som jag faktiskt bara för att
friska upp minnet har tagit med mig.
Jag skall bara nämna slutsummorna.

Ni ville inte vara med om att förstärka
budgeten med en omsättningsskatt,
men ni var beredda att förstärka
den med andra direkta punktskatter
och genom vissa förslag till besparingar.
Slutresultatet av detta blev att högern
skulle förstärka budgeten inte med

94 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

netto 1 000 miljoner utan med netto
1 500 miljoner. Herr Hjalmarscn skall
respekteras för detta djärva och friska
tag. Herr Ohlin kom i sitt förslag fram
till 975 miljoner. Han ansåg att budgeten
behötvde en förstärkning som
var 25 miljoner mindre än vad regeringens
omsättningsskatt gav.

Visst är 25 miljoner pengar, det må
en finansminister gärna omvittna. Men
dessa belopp är ändå inte tillräckligt
stora för att så att säga representera
skillnaden mellan den som räknar rätt
och den som, för att använda herr
Ohlins ord, har svenskt rekord i skral
räknekonst. Centerpartiet presenterade
ett förslag som låg på mellan 875 och
900 miljoner, och det kommunistiska
partiet var lika antiinflationsenergiskt
som högern; dess förslag slutade på
1 405 miljoner.

Har man detta klart för sig och vill
lägga ihop att ett och ett är två och två
och två är fyra, så förstår jag inte hela
denna diskussion som man framför allt
odlar inom folkpartiet med er — jag
har en gång använt uttrycket — de politiska
prognosernas vaxholmsgubbe
Waldemar Svensson i spetsen. Jag begriper
inte den argumentation ni för.
Om ni själva ansåg från egna bedömningar
att läget var lika allvarligt som
regeringen ansåg från sina bedömningar
och presenterade alternativa förslag,
som innebar samma förstärkning av
statsfinanserna, så är det väl litet enögt
att bara tala om att felräkningarna finns
på ett håll?

Men herr Ohlin ägnade sig också litet
åt allvarliga ting. Han tog upp frågan
om omsättningsskatten och sade,
att den utgår på industriens förbrukningsvaror
och nyinvesteringar, trots
att den rätteligen borde — om jag fattade
honom rätt •— utgå på konsumtionen.
Exportvarorna är nu befriade från
oms, står det i detta TT-referat. Det är
riktigt så till vida som — för att ta
herr Ohlins exempel — dessa kokiller
är omsbelagda av olika skäl, som jag

närmare kan redovisa; jag har t. o. m.
skaffat en promemoria från riksskattenämnden
om dessa kokiller, ty frågan
var i säck innan den kom i påse. Det
är riktigt att exporten är beskattad, så
till vida som omsättningsskatten är så
konstruerad, att vissa element i det som
går på export är omsbelagda.

Men var finns då i dag den värsta
inflationsrisken? Den finns i varje fall
inte ännu på konsumtionssidan, utan
den torde finnas på investeringssidan
och då framför allt i industriens väldiga
investeringsambitioner. Ekonomer
av facket har vid flera tillfällen talat
om, att finansministern är alldeles för
beskedlig när det gäller att rikta svärdet
mot industriens investeringar. I detta
läge skulle de behöva klämmas åt bra
mycket kraftigare än vad som skett.
Omsättningsskatten faller med två
tredjedelar på konsumtionen och med
en tredjedel på investeringarna. Den
tredjedelen har inte reducerat industriens
investeringsambitioner. De som
anser sig kunna dessa frågor menar att
det fortfarande är på det hållet som
vi har den största inflationsrisken.

Jag kan hålla med herr Ohlin om en
sak. På andra håll i Europa har man
tvingats göra undantag för omsättningsskatten
på vissa råvaror som ingår i
industriell tillverkning, och man lämnar
även restitution vid export av varan.
Men det är litet annorlunda om
man har en omsättningsskatt på 12 procent
än om man har en omsättningsskatt
på 4,2 procent. Så länge omsättningsskatten
är av denna förhållande-,
vis ringa omfattning, har jag avvisat
alla krav på undantag. Det fina med
vår omsättningsskatt är ju, att den är så
fri från undantag.

Herr Ohlin ställde en fråga: Vidhåller
finansministern än i dag att det var
nödvändigt med den extra höjning av
energiskatten, som vi inte fick igenom,
eftersom vi upplevde denna originella
allians mellan de tre borgerliga partierna
och kommunisterna vid omröst -

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 95

ningen på denna punkt. Jag skulle vilja
svara herr Ohlin, att om dessa 225
miljoner i dag låge i budgeten, skulle
både herr Ohlin och jag vara säkrare
för den inflationsrisk, som vi alla har
talat om och som faktiskt är en realitet.
Om dessa 225 miljoner kronor låge i
budgeten, vore det tänkbart, att det hade
kunnat medföra en något försiktigare
användning av den andra halvan
av inflationens motmedel. Det är det
enda svar, jag anser mig kunna ge.

Bostadsbyggandet kan mycket väl,
säger herr Ohlin, öka i den takt som
folkpartiet förordar. Målsättningen är
80 000 lägenheter inom, om jag minns
rätt, en femårsperiod. Jag tog upp den
frågan i remissdebatten i januari. Jag
sade då, och jag upprepar det nu, att om
vi har arbetskraft och kapital i sådan
utsträckning, att vi utan inflationsrisk
kan öka våra ansträngningar på bostadsområdet,
är det ingen i regeringen eller
i mitt parti som har någonting emot att
följa med på 80 000 lägenheter, ty behovet
är dokumenterat.

Men jag har nyss i medkammaren
haft en debatt med herr Ewerlöf, som
kraftigt vände sig mot att de kreditrestriktioner
som nu iscensättes inte
går ut över bostadsbyggandet, utan —
som han uttryckte det -— ensidigt träffar
den industriella sektorn. Jag vill
på denna punkt inte polemisera mot
herr Ohlin utan snarast mot högerpartiet,
eftersom jag utgår från att herr
Ewerlöf här företrädde en officiell partiåskådning.

1961 kommer vi att bygga 70 000 lägenheter,
och samma antal byggde vi
under 1960. De industriella investeringarna
inklusive reparation och underhåll
ökar med 11 procent 1961 i förhållande
till 1900. De industriella investeringarna
exklusive reparation och underhåll
ökar 15 procent i förhållande
till fjolåret. Det är en skillnad som ger
ett helt annat utgångsläge. Ser man det
hela i ett längre perspektiv bakifrån
har ju ändå bostadsbyggandet under

Den ekonomiska politiken m. m.

utvecklingens gång fått nöja sig med en
lägre procentuell andel av vår totala investeringskvot
än industrien.

Jag nöjer mig med denna lilla siffermässiga
exemplifiering. Jag skall inte
utbreda mig på den punkten. Jag har
tyvärr redan tagit alltför mycket av
kammarens tid i anspråk. Jag ber om
ursäkt för det men ni har ju en lång
och vilsam sommar framför er, ärade
kammarledamöter, och detta är sista
gången denna session ni behöver lyssna
till mig. Jag behöver således inte vidare
utveckla denna fråga om bostadsbyggandets
behov med hänsyn till den
strukturförändring, som vi har att motse
på det industriella området och byggnadsområdet
och där industrien inte
kan expandera om den inte har någonstans
att placera sina anställda.

Herr Hjalmarson har hållit ett anförande,
som jag har läst igenom tre
gånger i dess TT-utskrift. På grund av
en dålig fattningsförmåga hos mig eller
hos TT:s referenter har jag inte kunnat
få ett riktigt grepp på problemet. Herr
Hjalmarson hör, att jag inte i något avseende
skyller på honom!

I detta referat heter det: »Det naturliga
skulle ha varit att ge signal till
skärpt återhållsamhet med en diskontohöjning»
— i stället för en kreditåtstramning,
om jag fattat saken rätt. Jag
tror att herr Hjalmarson är ganska ensam
om den uppfattningen. Denna nya
kreditåtstramning och denna straffränta
i riksbanken — jag tror att herr Hedlund
har berört dessa saker tidigare —
är inte ekonomiskt sett en sådan fruktansvärd
tunga för bankerna, som man
kanske kan föreställa sig. Det är under
relativt korta perioder, som bankerna
lånar pengar till denna straffränta. Det
blir knappast något, som försämrar de
i och för sig goda årsresultat, som våra
affärsbanker under senare år traditionellt
har kunnat redovisa. Jag förmenar,
och jag delar där herr Hedlunds
uppfattning, att åtgärden med en maximering
av upplåningen i riksbanken och

96 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

straffränta på överskjutande belopp inte
ger något som helst underlag för en räntehöjning
eller diskontohöjning i bankernas
utlåningsverksamhet.

Sedan fortsätter herr Hjalinarson —
jag använder mig nu av litet lösryckta
citat på de punkter, där jag har lyckats
förstå honom: »Varje gång har det hetat:
Genom att ta denna pålaga minskar
vi statens behov att låna; därigenom
lägger vi grunden för en verklig lågräntepolitik.
Ingen orkar längre räkna hur
många gånger den utfästelsen gjorts.
Det räcker med att konstatera att — i
praktiken — leder högskattepolitik till
högräntepolitik.»

Ja, är det alldeles omöjligt att dra den
enkla slutsatsen, att vi ibland här i landet
får en sådan tillspetsad konjunktur,
att det är nödvändigt med både högskattepolitik
och högräntepolitik för att kunna
klara den samhällsekonomiska balansen?
För mig är det ganska naturligt,
och jag tror att herr Hjalmarson kan
ge mig rätt på den punkten.

Herr Hjalmarson summerar därefter
och säger: Det finns tre omständigheter,
som betingar det läge som fått växa
fram. Det är sönderstyckandet av kredit-
och kapitalmarknaden i tre bitar:
den statliga bostadssektorns med hög
förtursrätt och kommunernas och näringslivets,
som får vad som blir över.
Ja, skulle jag vara kinkig, skulle jag
påpeka, att det förefaller mig som om
det bara vore fråga om två bitar: en bit
som har förtursrätt och en som inte har
det. Men vi skall inte märka ord när vi
diskuterar. Om vi emellertid ser saken
i stort, har jag nyss argumenterat om bostadspolitiken,
och herr Hjalmarson kan
inte vederlägga mig när det gäller mitt
påstående, att bostadsinvesteringarna
ligger stilla 1961, medan framför allt
industriinvesteringarna och även kommuninvesteringarna
har ökat i förhållande
till i fjol. De statliga investeringarna
ligger lägre under det kommande
budgetåret än under det snart gångna.
Här finns alltså ett klart uttryck för våra

försök att balansera konjunkturen genom
att pressa de sektorer vi behärskar
för att ge utrymme åt de fria sektorernas
expansion. Jag vill också ställa den
enkla frågan: Hur skulle kammarens
värderade ledamöter reagera, om alla
de beslut, som efter moget övervägande
och långvarig diskussion har genomförts
här i kammaren, inte skulle effektueras?
Delar inte riksdagen den uppfattningen
med mig, att om riksdagen
har fattat beslut, är det regeringens
skyldighet att effektuera dem?

Herr Hjalmarson kommer sedan som
en andra punkt in på de offentliga utgifterna
och säger, att dessa växer snabbare
än inkomsterna i samhället. Efter
detta beklagande slutar herr Hjalmarson
överraskande nog med att framhålla
— fortfarande enligt TT-referat —
att det återstår bara att successivt till
staten överföra de utgifter, som nu redovisas
som kommunala men som i själva
verket är statliga. Ja, kammarens ledamöter
får själva sätta »bindestreck»
emellan de där båda uppfattningarna.
Jag är inte mannen att göra det.

Då det gäller herr Hedlunds anförande
vill jag bara erinra om en enda synpunkt
i detsamma. Herr Hedlund säger
att sparandet är av grundläggande betydelse
och att finansministern tycks ha
tagit för lätt på förslagen till sparstimulerande
åtgärder.

Det är onekligen på det sättet, att om
man närmare granskar sparandets utveckling
i vårt land kommer man ganska
överraskande fram till att sparandet har
utvecklats progressivt. Jag har blivit
glatt överraskad, när jag har avläst statistiken
på detta område. Den är en verifikation
på att svenska folket för varje
år som går blir allt bättre sparare. Vi
har använt ett gammalt uttryck när det
gäller de totala investeringarna och deras
andel av nationalprodukten — jag
är medveten om, och herr Ohlin och
jag har diskuterat det många gånger, att
det är en siffra som kan ställas under
debatt — men »trenden» i utvecklingen

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 97

ger ändå en ganska god bild av vad som
händer. Denna trend visar, att siffran
26,3 procent från förkrigstiden 1938—
1939 i dag är nära 34 procent eller exakt
33,8 procent. Det är den högsta siffra
som vi någonsin har redovisat. Man har
statistiskt försökt visa hur sparandet
per capita utvecklats i vårt land och
har kommit fram till att det på 1950-talet i runt tal har fördubblats. På 10
år har svenska folket per capita lärt sig
att öka sitt sparande till det dubbla. Det
är en fin utveckling, menar jag. Kan denna
sparverksamhet fortsätta tillsammans
med viss annan institutionell sparverksamhet
— ATP och våra försök att stimulera
försäkringssparande! genom det
förslag som riksdagen i dag har att ta
ställning till — kanske vi vågar säga,
att till och med 1960-talet med dess
för alla uppenbara behov och krav på
rikliga kapitaltillgångar kan betraktas
med en viss försiktig optimism.

Ja, herr talman, med detta har jag
lämnat en redovisning för regeringens
syn på det ekonomiska problemet och
skattefrågorna.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har
framfört sina gratulationer till centerpartiets
ordförande. Han är tyvärr förhindrad
att vara med, och därför ber jag
å hans vägnar få framföra ett tack för
dessa gratulationer i anledning av den
framgång som vi har haft då det gäller
att vinna högern och folkpartiet för den
ortsavdragsreform som vi önskat.

Men jag måste säga, herr finansminister,
att det är många som har gratulerat
oss tidigare. De har gratulerat oss
därför att vi har lyckats vinna också
den socialdemokratiska majoriteten i
bevillningsutskottet och till och med
lyckats påverka herr finansministern.
Vi har fått gratulationer för detta också,
och jag ber att få framföra ett tack till
dem som gjort det och som eventuellt
finns här i kammaren.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, det gick som det brukar
gå med finansminister Sträng: hans
reaktion till kostnadsinflationen är densamma
som den vanliga reaktionen när
man tar en varm tegelsten. Han tar den
ett ögonblick, så släpper han den och
vågar inte vidare syssla med den. Frågan
om huruvida man kan tänka sig att ha
en någorlunda stabil prisnivå, när man
har skattehöjningar, lönestegringar och
andra inkomststegringar på 8—10 procent
om året vågar han inte diskutera.
Han uttalar en förhoppning om att det
skall gå likadant i andra länder, men
risken för kostnadsinflation går han
förbi.

Beträffande herr Strängs totalbalans
kan man säga, att han har ett olyckligt
förhållande till den saken. När han
föreslår totalbalans, blir det något helt
annat, d. v. s. väldiga underskott i densamma.
När herr Sträng slutar tala om
totalbalans, då uppnås — mirabile dictu
— nästan total balans just det året. Ja,
detta beror som alla vet på att budgeten
svänger med konjunkturerna. Det är
dessutom uttryck för ett finanspolitiskt
tillvägagångssätt, som har gammal hävd
i den svenska finanspolitiken och som
står i absolut motsättning till herr
Strängs hävdande av totalbalanseringsprincipen.

Herr Sträng talade här åtskilligt om
enskilda folkparti- och högermotioner
som lämnades i januari och dessa partiers
senare intagna ståndpunkt. Jag
är litet överraskad över det. Herr Sträng
själv sade i statsverkspropositionen i
januari ingenting alls om t. ex. sina
båda skattesänkningar, höjningen av
försäkringsavdraget och höjningen av
avdraget för kapitalinkomster. Men på
våren hade han kommit till insikt om
det. Ändå intresserar han sig för att det
inte var exakt samma innehåll i en enskild
motion i januari som i en partimotion
några månader senare. Däremot
intresserade sig herr Sträng inte för att
herr Hedlund — inte i januari utan den

7_Andra kammarens protokoll 1961. Nr 25

98 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

16 maj — undertecknade en motion,
vari föreslogs en höjning av ortsavdraget
med 500 kronor såsom ett första steg,
under det att herr Hedlund den 29 maj
i år, d. v. s. i dag, kommit till insikt
om att man när man skall vidtaga en förändring
borde ta ett stort steg, innebärande
en höjning av ortsavdraget med
1 000 kronor. Det är ändå bara 13 dagar
för denna åsiktsförskjutning. Men
herr Sträng har som alla vet vida mindre
iakttagelseförmåga när det gäller herr
Hedlund än när det gäller övriga oppositionsledare.

Beträffande kommunerna, herr finansminister,
har folkpartiet aldrig föreslagit
något som innebär ökade bördor.

Herr Sträng försvarar sig nu med att
folkpartiets förslag var 500 miljoner
kronor klenare än regeringens budgetförslag.
Det är för det första alldeles
felaktigt och för det andra vill
herr finansministern väl ändå inte bestrida,
att hela den socialdemokratiska
kampanjen i fjol gick ut på att ge det
intrycket, att folkpartiets förslag ledde
till underbalans. Jag vet väl att herr
Sträng själv använde försiktigare formuleringar,
men hela det intryck ni
försökte suggerera fram var, att folkpartiet
rörde sig med en underbalanserad
budget. Det finns många socialdemokratiska
tidningar att åberopa därvidlag.

Finansminstern säger nu, att vi hösten
1959 ville förstärka budgeten med ungefär
lika mycket som han ville och att vi
alltså bedömde situationen ungefär som
han. Men detta är ju en alldeles tokig
historieskrivning. För det första minns
ju ändå finansministern, hur jag redan
på våren 1959 och sedan även på
hösten samma år emfatiskt bestred hans
prognos rörande driftbudgetens utveckling,
när vi diskuterade den frågan.
För det andra kan man väl inte påstå,
att vår budgetpolitik var 500 miljoner
kronor svagare än regeringens, om man
nästa ögonblick påstår, att det endast

var 25 miljoner som skilde. För det
tredje har vi så många gånger fått höra
vilken svag finanspolitik vi förslår, och
regeringen har gått emot våra skatteförslag.
Men nu säger herr Sträng: »Ja,
det var ju bara 25 miljoner som skilde.»
Det är, herr finansminister, verkligen
ett senkommet erkännande. Jag är tacksam
för den förändring, som Er bedömning
har undergått. Jag skulle vilja säga
att den nästan är för stor. Därmed tar
Ni i varje fall avstånd från allt vid Ni
själv och andra talare i regeringspartiet
har påstått om vår finanspolitik.

Finansministern glömde bl. a. bort,
att vi föreslog en del skattesänkningar
och att vi motsatte oss höjningen av
energibeskattningen och oljebeskattningen
med 225 miljoner kronor. Får en
finansminister, när han gör jämförelser
och försöker övertyga om att han tecknar
en riktig bild, glömma bort en sådan
siffra som 225 miljoner kronor? Vi har
nu hört honom säga, att det var berättigat
att höja skatten med ytterligare 225
miljoner kronor. I dagens läge anser
herr Sträng, att det skulle varit önskvärt
med en ytterligare skattehöjning
på 225 miljoner kronor. Det är ett talande
yttrande, herr finansminister!

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har blivit döpt till
de politiska prognosernas vaxholmsgubbe.
Därom är endast att säga, att vad
herr Sträng sätter för etikett på mig
påverkar inte ett dugg hans balansräkningar
och felräkningar. Det är väl ändå
ofrånkomligt, att under hela sommaren
1959 — söndag efter söndag i två, tre
månader — var herr Sträng ute och talade
om hurudant det statsfinansiella läget
var och konstaterade, att det förelåg
ett lånebehov för det då löpande budgetåret
på cirka 3 000 miljoner kronor
och för nästa budgetår på cirka 4 000
miljoner kronor. Enligt de papper, som
vi fick se när vi träffades i kanslihuset,
slutade lånebehovet på 4 250 miljoner

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 99

kronor — 35 miljoner mera än vad som
stod i besparingskommitténs betänkande.
När vi försökte få finansministern att
moderera denna siffra med hänsyn till
att till grund för densamma låg ett råmaterial,
som man aldrig brukar använda,
smet finansministern undan och
vägrade att lämna några andra siffror
än dessa, som svävade i luften. Det
lär inte gå att komma ifrån det.

Jag har tidigare relaterat vad som då
hände och även fått min relation godkänd
av finansministern. När finansministern
nu talar om att det finns ett protokoll
från dessa kanslihusförhandlingar,
vilket vi som var med inte har sett,
kan inte heller detta påverka saken.

Jag har vidare tillåtit mig konstatera,
att i denna lånesiffra låg ungefär 1 000
miljoner som var en ren luftpost, därför
att finansministern hade tagit med
petitamaterialet utan någon väsentlig
bearbetning. Sedan försvann den luftposten,
och inkomstprognoserna blev
bättre. Och så har siffran för lånebehovet
sjunkit undan för undan för att nu
vara nere i 230 miljoner kronor, .lag
skulle för min del knappast tro, att det
blir någon upplåning alls det här året.

Jag skulle nog herr talman, vilja säga
ytterligare ett par saker till finansministern,
men jag har begärt ordet senare,
varför jag far återkomma.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har fått riksdagsstenografernas
återgivande av mitt inlägg
här i förmiddags. Jag tillåter mig
att citera direkt ur det:

»Det naturliga skulle ha varit att ge
signal till skärpt återhållsamhet medelst
en diskontohöjning. Då hade man haft
chans att undvika den värsta form för
räntestegring som finns — ränteglidningen.
Denna utväg står emellertid
knappast öppen. Riksbanken har — under
trycket av de försuttna tillfällenas
ekonomiska politik — tvingats låsa
(len svenska räntan vid en nivå, som i
och för sig är hög men blivit än högre

Den ekonomiska politiken m. m.

genom att de ledande industriländerna
sett sig i stånd att successivt sänka sina
räntor. De har därmed skapat förväntningar
om sjunkande nivå.» Därför kan
man inte tillgripa diskontohöjningen
i nuvarande läge.

Ibland får vi här i landet en så tillspetsad
konjunktur, att vi måste föra
både en högskattepolitik och en högräntepolitik,
säger finansministern. Vad
vi har fått här i landet är en permanent
högskattepolitik och en permanent högräntepolitik
oavsett konjunkturerna,
herr Sträng!

Vi säger även i vår partimotion i maj,
att en höjning av ortsavdragen, som i
och för sig inte innebär annat än ett
återställande av realvärdet från 1957,
inte motiverar någon kompensation.
Men det finns å andra sidan ingen anledning
att kommunerna skall betala
utgifter som de inte får bestämma över.
Det kan ju vara lämpligt att flytta över
sådana kostnader just i samband med
en ortsavdragshöjning. Det finns, herr
Sträng, ingen principiell skillnad mellan
Tage Magnussons motion i januari och
vår partimotion i maj.

För att »arbeta vidare», för att citera
herr Sträng, är skattesänkningen den
effektivaste vägen just nu. Medborgarnas
behov inom den privata sektorn väger
lika tungt som de behov herr Sträng
redovisat. Vi vill alla ha vägar, skolor,
sjukhus o. s. v., men vi vill också ha
flera egnahem, bättre underhåll av bostadsfastigheterna
samt fortsatta investeringar
i industri, handel och hantverk.
Allt detta är inte mindre viktigt än de
ting finansministern presenterar. Skillnaden
mellan herr Sträng och oss ligger
däri, att vi önskar att avvägningen
mellan behoven inom den offentliga
sektorn och inom den enskilda sektorn
skall ske med utnyttjande av en effektivt
fungerande kapitalmarknad, där säkerhet
och lönsamhet principiellt fäller
utslaget.

Våra förslag till höjda ortsavdrag,
inbegripet de särskilda höjningarna för

100 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

pensionärerna, motvägs i sin helhet av
besparingar i statsbudgeten. Dessa besparingar
täcker både inkomstbortfallet
för staten och de kostnader staten skulle
ta på sig för att minska skattebördan i
kommunerna. Vårt budgetalternativ är
minst lika starkt som herr Strängs.

Även jag har läst ett tidningsreferat,
ett referat över vad herr Sträng sade
i första kammaren, där han gjorde gällande,
att vi med vårt skatterabattförslag
presenterar en försvagning av budgeten.
Låt mig bara erinra om följande.
I januari månad räknade finansministern
med ett budgetöverskott på 200
miljoner kronor för nästa år. De kalkyler
över statsutgifternas utveckling
för de närmaste åren, som man räknar
med i dag, var i allt väsentligt kända
redan i januari. Det har med andra ord
inte tillkommit något egentligt nytt på
utgiftssidan; det nya är inkomsttillskottet.
Finansministern har aldrig räknat
med att detta inkomsttillskott skulle
behövas för att klara den framtida utgiftssidan,
och det behövs inte heller.

Så har vi till sist, herr talman, talet
om hänsyn till konjunkturen, svepskälet,
som blivit standard i den socialdemokratiska
argumentationen mot varje
skattelättnad. Ett löfte om skatterabatt
från och med årsskiftet efter nästa skulle
ha en mycket gynnsam inverkan
på löneförhandlingarna. Det borde regeringen
vara särskilt glad över, såsom
den fyllt upp lönemarknaden med explosivt
stoff de senaste åren.

Vidare har regeringen ett och ett
halvt år på sig för att förbereda ett återställande
till medborgarna av vad som
tagits ut för mycket i skatt. Det är fullt
tillräckligt. Om regeringen vill göra
en anpassning neråt på utgiftssidan av
konjunkturpolitiska skäl, kan den också
göra det, precis som herr Sträng gjort
under det nu löpande budgetåret. Att
anslag blivit beviljade innebär nämligen
icke något tvång att omedelbart använda
dessa anslag. Det är här, herr talman,
liksom i alla andra sammanhang viljan

det kommer an på. Det är viljan att
åstadkomma utrymme för en rejäl skattelättnad
som saknas hos den sittande
regeringen.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag sympatiserar i viss
mån med de tankegångar som herr Waldemar
Svensson gav uttryck för, när
han beskrev budgetläget för ett par år
sedan och talade om de siffror som presenterades
då. Med hänsyn till inkomster
och utgifter i statsbudgeten tror jag
att den inkomstförstärkning som då
kom till stånd inte var erforderlig. Men
i dagens situation har vi en annan sak
att ta hänsyn till, nämligen det samhällsekonomiska
läget. Om man tar
hänsyn till det, är det fullt befogat med
hela den överbalansering vi har. Jag
förstår absolut inte herr Hjalmarsons
inställning i detta sammanhang. Varje
ytterligare krona, som staten måste
låna upp på marknaden, undandras näringslivet,
och jag skulle tro att herr
Hjalmarson liksom jag är intresserad
av att hjälpa detta näringsliv så långt
det över huvud taget är möjligt.

Finansministern lär ha sagt någonting
om sparandet här för en stund sedan —
tyvärr var jag frånvarande då — som
skulle innebära att vi har ett mycket
stort sparande. Det personliga sparandet
har ökat undan för undan, och det
skulle utgöra en anledning till att underlåta
att engagera sig hårt i sparfrämjande
åtgärder. Med anledning därav vill
jag säga, att ett ytterligare sparande
måste, trots den stegring vi fått, dock
vara av mycket stort värde. Hade vi haft
ett ytterligare sparande, kan det hända
att man inte behövt vidtaga de kreditrestriktioner
som under de senaste dagarna
satts in.

Herr Strängs anförande andades —
har man berättat mig — en viss tillfredsställelse
över att centerpartiet haft
en realistisk syn på det samhällsekonomiska
läget. Om uppgiften är riktig tackar
jag för omdömet, och jag vill i detta

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 101

sammanhang bara utlala den förhoppningen,
att vi när det samhällsekonomiska
läget så medger skall kunna tillsammans
ta det krafttag för att åstadkomma
en höjning av ortsavdragen och ett
återställande av realvärdet på statsanslagen
till kommunerna, som centerpartiledamöterna
och socialdemokraterna
i utskottet i stort sett tycks vara
överens om.

Slutligen ett par ord till herr Ohlin.
Han tyckte inte om att jag skulle ha
kommit lindrigt undan i herr Strängs
anförande. För min del skulle jag inte
på något sätt finna illa vara, om herr
Ohlin skulle komma mycket lindrigt undan
när herr Sträng talar. Däremot skulle
jag kanske bli litet ledsen, om jag
tyckte att herr Ohlin hade blivit alltför
illa åtgången, men det finns det ju inte
någon anledning till.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herrar Ohlin och Waldemar
Svensson i Ljungskile gör gällande,
att herr Sträng räknat fel på 4,2
miljarder när han föreslog införande
av omsättningsskatten. Jag tycker att vi
skulle kunna ta herr Sträng på orden
när han i dag säger att det »bara» var
3,2 miljarder. Men i varje fall är ju 3,2
miljarder mer än vad omsättningsskatten
har gett under dessa år, och herr
Sträng skulle alltså i dag ha erkänt, att
omsättningsskatten var fullständigt onödig
och att han drev panikpropaganda
och vilseledde både riksdagen
och det svenska folket beträffande statens
behov av medel för att på det sättet
få igenom omsättningsskatten.

Nu vet jag att herr Sträng kommer
att säga: Det är inflationen som saken
gällt. I sitt anförande ville han också
göra gällande, att om inte kommunisterna
förhindrat genomförandet av den
extra bensinskatten, som skulle ha gett
en halv miljard kronor de här båda
åren, skulle han ha känt sig mycket
mindre orolig för inflationen; man
skulle ha varit mycket tryggare, om

Den ekonomiska politiken m. m.

man haft den där halva miljarden. Käre
herr Sträng, tror ni verkligen på
detta?

I år är det 20-årsjubileum sedan man
första gången på allvar började tala om
inflationsfaran — det skedde väl år
1941. Under den tiden har det gått sämre
än som förutspåddes i en revy: »Om
du spar en tia i dag får du tillbaka en
femma i morgon». Det har framlagts
många olika recept, bl. a. indirekta skatter,
men inflationen har frodats och utvecklats
oberoende av alla sådana åtgärder.
Och nu försöker herr Sträng
inbilla sig, att om han hade fått den
halva miljarden på bensinskatten, hade
han kunnat vara lugn för inflationen.
Vi tror det inte.

Det var emellertid inte för att vara
elak som jag begärde ordet, utan därför
att jag ville upprepa en fråga som
jag har ställt till regeringen. När regeringen
säger — och det skall vi ha
all möjlig aktning för — att det är nödvändigt
att försöka höja ortsavdragen
kanske med 500 eller 1 000 kronor för
en familj, så frågar jag: Skulle inte regeringen
vilja vara vänlig att före framläggandet
av detta förslag överväga, om
det inte vore bättre för den vanliga
människan att man i stället sänkte de
sociala avgifterna?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Nu har det väl ordentligt
tackats från centerpartiets sida när
både ordinarie och ställföreträdande
gruppledaren har framfört sin tacksamhet.
Herr Vigelsbo talar också om att
han från olika håll har fått gratulationer
för uppgörelsen med socialdemokraterna
i bevillningsutskottet. Ja, det
kan han väl vara värd. Jag har i min tur
gratulerat herr Hedlund för att han vid
de förhandlingar, som föregått uppgörelsen,
liar fått herr Hjalmarson och
herr Ohlin att se litet annorlunda på
kommunproblemet. Men man är ju alltid
nyfiken och näsvis. Törs jag fråga

102 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

herr Vigelsbo: Har herr Ohlin och herr
Hjalmarson också varit framme och gratulerat?
Det är emellertid kanske att gå
litet för långt i eftergift till herr Hedlund,
och jag skall därför inte säga att
jag misstänker att så är fallet.

Herr Ohlin tog i sitt inlägg upp frågan
om vad som hade skett tidigare och
sade: »Det är väl inte så märkvärdigt,
om vi inom folkpartiet har ändrat oss
från riksdagens början och fram till maj
månad. Det har ju också finansministern
gjort. Han sade ingenting om försäkrings-
och kapitalavdragen när han
i januari månad lade statsverkspropositionen
på bordet.» Det finns en mycket
banal förklaring härtill. Remissförfarandet
och övriga förberedelser för
sparpropositionen var inte avslutade
vid det tillfället. Först när den saken
var avklarad under vårmånaderna kunde
ju regeringen göra sina bedömningar
och komma med sina förslag på denna
punkt.

Herr Ohlin tar upp den gamla frågan
om siffermaterialet bakom våra förhandlingar
och säger: »Emfatiskt bestred
jag finansministerns beräkningar.
» Sedan frågar herr Ohlin: »Om det
nu bara skilde 25 miljoner kronor mellan
regeringsförslaget och folkpartiförslaget,
hur kan då folkpartiförslaget
vara 500 miljoner kronor klenare?» Det
finns faktiskt en förklaring till det också,
hur underligt det än låter. Officiellt
skilde det 25 miljoner kronor mellan regeringsförslaget
och folkpartiförslaget.
Det var detta officiella förslag som herr
Ohlin bland annat bar ut i valrörelsen,
när han gjorde gällande att hans budget
var lika stark som regeringens. Det
måste logiskt bygga på en bedömning
av inkomster och annat som liknade regeringens,
eftersom skillnaden var så
liten. När vi sedermera satte herr Ohlins
förslag under lupp och skalade bort alla
de luftposter och felräkningar som där
förelåg visade det sig, att den reella
skillnaden var 500 miljoner kronor —
men det är en annan historia, som en

gång Rudyard Kipling lär ha sagt, och
den har ingenting att göra med det officiella
förslaget, som var resultatet av
herr Ohlins bedömningar av räkenskapsmaterialet.

Även herr Waldemar Svensson kommer
tillbaka till dessa beräkningar. Jag
kan villigt erkänna, att jag inte har tagit
upp dem tidigare, även om jag
många gånger skulle ha haft anledning.
Att jag nu faktiskt besvärar kammaren
med denna debatt beror på att ni folkpartister
aldrig tappar lusten att diskutera
detta siffermaterial och den s. k.
felräkningen på 4 miljarder kronor. Någon
gång kan till och med ett så änglalikt
tålamod som det jag bär inombords
ta slut, och då vill jag diskutera
denna fråga offentligt.

Jag skall hänvisa till det protokoll
som fördes. Det börjar med en redovisning
på fyra sidor från finansministern
av vad vi räknade med som automatiska
höjningar i budgeten och vad som var
petitaframställningar samt en inkomstberäkning
som vi då betraktade som
realistisk. Den låg på 6 procent. Det är
från dessa utgångspunkter — jag säger
det klart och tydligt — som vi redovisade
ett upplåningsbehov av 4 miljarder
kronor. Jag läser nu mitt inlägg innantill
från protokollet: »Det måste till
en oerhört hård budgetgranskning.
Trots detta torde slutsiffran snarare bli
högre än lägre än de tre miljarderna.»
Det är emellertid måttstocken för mina
bedömningar. Jag säger vidare, att tre
av besparingsutredningens ledamöter
sitter här vid bordet, och de känner till
hur svårt det är. Jag fortsätter: »En
statlig upplåning på 3 000 miljoner
framstår mot denna bakgrund som
orimlig; vi måste ha en inkomstförstärkning.
» Den inkomstförstärkningen
tog från regeringens sida formen av en
omsättningsskatt.

Nu båtar det föga att vaska den byken
så mycket längre. Jag har fått tillfälle
att säga detta, och det har varit nödvändigt,
ty jag tror att jag därmed kanske

Nr 25 103

Måndagen den 29 maj 1961 em.

kan tvinga mina värderade opponenter
i folkpartiet att välja ett annat tema för
sina söndagsföredrag år 1961.

Vad är det väsentliga på denna
punkt? Jo, att vi i dag har en budget
med omsättningsskatt, vilken budget är
sådan som den här har redovisats och
som intet av oppositionspartierna på
allvar vågar attackera och försämra
med hänsyn till spänningen i det allmänna
ekonomiska läget.

Herr Hjalmarson säger: »Vi önskar
en annan avvägning.» Vi har diskuterat
detta många gånger, och det blir
bara en repetition om jag fortsätter. Så
påpekar herr Hjalmarson: »Våra förslag
innebär icke att vi försämrar regeringens
budget. De motvägs av besparingar
på andra områden.» Hur många
gånger skall jag behöva upprepa, att
dessa besparingar är avvisade av riksdagens
båda kamrar under de senaste
veckorna? Om herr Hjalmarson och
hans partivänner avstår från att rösta
för sin egen reservation försämrar han
icke budgeten, men om han som läget
är i dag röstar för reservationen och
mot all förmodan skulle få riksdagen
med sig försämrar han budgeten; det
kommer man aldrig ifrån.

Slutligen kanske jag för herr Hagberg
kan tala om, att när vi skall diskutera
den eventuella preliminära och tillfälliga
skattereform som jag hoppas att vi
skall kunna presentera för riksdagen,
kommer väl även den av honom anförda
synpunkten med vid bedömningen. Jag
vågar dock självfallet inte i dag uttala
mig om hur förslaget kommer att se ut.
När det däremot gäller herr Hagbergs
räkneexperiment är jag faktiskt frestad

— ta nu inte illa upp, herr Hagberg

— att använda det gamla uttrycket:
»Var äter man en så god middag?»

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig konstatera mycket
kort: vår bedömning av det statsfinansiella
läget och utsikterna på vå -

Den ekonomiska politiken m. m.

ren och hösten 1959 var en helt annan
än finansministerns. Han har inte kunnat
eller vågat bestrida detta trots alla
kringgående rörelser. Våra förslag skulle
ha lett till ett mycket stort överskott i
budgeten under detta budgetår, 1960/61,
som var det år för vilket herr Sträng då
absolut underkände våra förslag. Den
kritik, som herr Sträng och hans vänner
då riktade mot våra förslag, har erfarenheten
visat vara grundlös.

Herr Sträng brukar tala — jag såg ett
stenografiskt referat för kort tid sedan

_ som om omsättningsskatten hade

netto tillfört statskassan 1 000 miljoner
kronor och som om oppositionens alternativ
hade varit att bara säga nej till
omsättningsskatten, utan att ha något
annat i dess ställe. Han har brukat fråga:
Om vi inte hade haft omsättningsskatten,
hur hade vi då varit ställda i
detta konjunkturläge? I dag erkänner
emellertid finansministern, att oppositionspartierna
hade alternativ till omsättningsskatten,
alternativ som han till
och med beskriver delvis i ganska optimistiska
ordalag.

Herr talman! Partiledarförhandlingar
brukar vi på goda grunder inte närmare
kommentera. För sådana slutna förhandlingar
brukar väl inga partier närmare
redogöra. Men får jag bara lov att säga
en sak därom, när finansministern nu
upprepar, att det enda resultatet av mödosamma
förhandlingar var att vi kom
överens om småbrukarhjälpen: Småbrukarhjälpen
berördes såvitt jag minns
inte alls vid partiledarförhandlingarna.
Den saken överlämnades till andra diskussioner.
Däremot kan jag tala om för
finansministern, att när vi började var
intresset för höjda ortsavdrag mycket
mera olika än vad det är i dag. Jag kan
på sätt och vis beklaga att det inte blev
ett ännu mera likartat intresse för höjda
ortsavdrag, men ett närmande har ändå
skett. Andra exempel skulle kunna anges
på områden där förhandlingarna
haft verkan, men detta tänker jag inte
gc mig in på i dag.

104 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Till sist herr talman: herr Sträng
talade som vanligt om den originella
alliansen mellan oppositionen och kommunisterna
som fällde brännoljebeskattningen.
Det betraktas alltså fortfarande
på regeringsbänken som alldeles naturligt,
att kommunisterna röstar med regeringspartiet,
som de ofta gör, men när
kommunisterna någon gång röstar med
en samlad opposition är detta någonting
mycket egendomligt och originellt.
Detta talesätt är verkligen mycket överraskande
och lika avslöjande.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Om den här goda middagen
som herr Sträng talar om skulle
bestå i att han hindrade inflationen med
hjälp av dessa syndapengar som kommer
in genom omsättningsskatten, så
har han ju i alla fall inte lyckats bjuda
oss på den. När han därför i sitt tidigare
anförande talade om den halva miljard
som bensinskatten skulle ha givit såsom
någonting som verkligen kunde
trygga den där goda middagen, skulle
jag vilja säga: Tänk om det hade varit
så enkelt att klara inflationen! Då hade
vi säkert också varit beredda att ge honom
den där halva miljarden. Så många
miljarder som de svenska livförsäkringsköparna
och småspararna har förlorat
pa inflationen, hade det verkligen varit
värt en sådan insats för att slippa
den. Men ingen tror på att det hade varit
möjligt, inte heller herr Sträng.

Sedan skulle jag beträffande hans svar
på min propå bara vilja säga, att jag
väntar inte mer av regeringen i dag än
den förklaring som herr Sträng gav,
att man skall överväga spörsmålet om
inte frågan om försäkringsavgifterna
bör tas med vid bedömningen när förslag
framlägges i syfte att i någon liten
mån lätta det tunga skattetrycket.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det statliga lånebehovet
ökar inte enligt vårt alternativ, herr
Hedlund. Tvärtom. Läs i handlingarna!

Våra sparförslag, säger finansministern,
är avvisade av riksdagen. Ja, det
är de, herr Sträng, men inga utgifter
blir definitiva förrän riksstaten har antagits.
Det är genom riksstatens framläggande
och genom framläggande av
de olika alternativen till denna som vi
får den samlade redovisning för de olika
partiernas inställning, som vi här
har att ta ställning till i kammaren. Jag
skulle vilja fråga, om jag nu får begagna
det uttryck som en annan talare
använde bär nyss: Käre herr Sträng,
hur många gånger skall men egentligen
behöva påminna om detta? Jag är för
min del i likhet med herr Sträng en
optimist av naturen. Jag tror att så
småningom skall väl också finansministern
acceptera den moderna uppfattningen
på detta område, men, herr talman,
det skall villigt medges att det tar
tid. Varför? Jo, herr talman, därför att
det finns nog ingen av kvinna född i
denna värld, som är så rasande konservativ
som ett socialdemokratiskt statsråd.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet förstås inte om
jag skall säga käre herr Hjalmarson!

Herr Hjalmarson säger att det statliga
lånebehovet inte skulle öka, om
riksdagen antog hans förslag och att
jag kan läsa om detta i handlingarna.
Jag tror säkert att det står i handlingarna
att utgifterna inte skulle öka, men
lika säkert är också, att om man minskar
statens inkomster, så måste statens
upplåningsbehov öka. Det förhållandet
lär inte ens herr Hjalmarson kunna
trolla bort.

Efter alla dessa gratulationer skulle
det väl inte vara så mycket att säga annat
än bara tack. Jag skall dock något
mera utförligt omtala, att vi anser oss
kunna vara belåtna med att centerpartiets
grundsyn på kommunernas ekonomi
på ganska kort tid tycks ha slagit
igenom fullständigt. Det är inte så länge
sedan vi hade motioner uppe här i

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 105

riksdagen från både högern och folkpartiet,
som gick ut på att man med anledning
av den förra dyrortshöjningen
skulle minska statens stöd till kommunerna.
Det var rätt stora belopp man
på detta sätt skulle undandraga kommunerna.
Detta skedde så sent som i
fjol och även år 1959.

Nu vill jag bara hoppas, att denna
förändrade grundsyn på kommunernas
ställning, som sammanhänger med att
kommunalskatten är den tyngsta bördan
för 80 procent av landets befolkning,
håller i sig, så att vi tillsammans
kan höja ortsavdragen och som kompensation
till kommunerna för detta
återställa realvärdet av statsanslagen
till kommunerna. Då skulle jag tacka!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fann i herr Ohlins
inlägg något av irritation över att jag
vid olika tillfällen talat om att omsättningsskatten
är ett nödvändigt medel
för att i dagens läge på ett något så när
rimligt och hyfsat sätt kunna prestera
en stabil finanspolitik. Herr Ohlin tycker
inte om detta. Godtar herr Ohlin
inte omsättningsskatten, skulle han väl
emellertid också — om han inte vill
försämra finanspolitiken — vara tvungen
att fiffa upp sitt gamla förslag från
1959, som skulle ge ungefär samma intäkter
som omsättningsskatten. Det räcker
inte med det förslag, som presenterats
i år, eftersom herr Ohlin ju i dagens
läge accepterar omsättningsskatten
som en naturlig inkomstkälla på
budgeten.

Slutligen vill jag säga till herr Hjalmarson,
när han säger att utgifterna
inte ännu är definitivt låsta, att jag fick
den uppfattningen, att herr Hjalmarson
menade att talmannen först måste slå
klubban i bordet för det utlåtande, som
vi i dag behandlar, för att avgörandet
skulle vara slutgiltigt. När herr Hjalmarson
verkligen den förhoppningen,
att riksdagen nu i det allra sista avslut -

Den ekonomiska politiken m. m.

ningsskedet skulle vara beredd att riva
upp alla de beslut, som har fattats
med så stora majoriteter under de sista
veckorna? Det är, herr talman, klädsamt
med blåa ögon, men hur blåa som
helst får de inte vara!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte svara på
herr Strängs sista inlägg, eftersom jag
har fått ordet för att ge en liten replik
till herr Hedlund. Denne talade om att
även folkpartiet tidigare velat vältra
över kostnader på kommunerna. Det är
ett misstag, herr Hedlund. Vårt förslag,
som innebar en minskning av det statliga
bidraget till kommunerna med anledning
av den förra höjningen av ortsavdragen,
innefattade dessutom borttagande
av vissa schablonavdrag, vilket
skulle öka kommunernas skatteinkomster,
och även borttagande av omsättningsskatten.
För kommunerna skulle
den positiva verkan av dessa båda förslag
ha övervägt den negativa verkan
av det minskade statsbidraget.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det som herr Ohlin sade
var rätt!

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Häromdagen fick vi se
ett program i televisionen, som handlade
om det svenska samhället såsom
det uppfattas av utländska ögon. Det
var ett program som gav gott betyg åt
den svenska välfärdsstaten med den
sociala och ekonomiska politik, som
har bedrivits bär under de senaste decennierna.

Nu står vi inför nya problem som
gäller framtidens ekonomiska politik.

I den proposition vi har framför oss
i dag, nr 150, går finansministern in på
dessa framtidsfrågor. Ett ställe i propositionen
har särskilt intresserat mig, nämligen
den punkt i vilken finansministern
tar upp behovet av »ytterligare

106 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

koncentration av arbetskraften till de
mest produktiva användningsområdena»
inom näringslivet. Det som Kungl.
Maj:t där berör i sin proposition är således
en ytterligare omflyttning av arbetskraften
inom det svenska näringslivet.
Det är en omflyttning som dock
förestår antingen vi vill det eller inte.
Frågan är emellertid vilken politik vi
skall bedriva i det sammanhanget. Vi
vill ha en omflyttning, framgår det av
propositionen, för att därigenom få
över arbetskraft till de produktiva användningsområdena.
Därigenom får vi
fram en ökad produktion. Genom den
ökade produktionen får vi mera varor
att fördela bland människorna och en
möjlighet för konsumenterna att leva
på en högre nivå.

Men det är inte enbart den sidan av
saken som är intressant. Det finns
många yrkesgrupper och stora delgrupper
inom ännu fler yrkesområden, som
hör till låglönegrupperna här i landet.
Det är människor som lever på näringslivets
skuggsida och som bör få större
möjligheter än hittills att komma över
till dess solsida. Det finns inom samhället
stora inkomstolikheter, som inte har
någonting med skillnader i prestation
eller arbetsinsats att göra.

Vi kanske kan säga att detta är en av
de saker som arbetsmarknadens parter
på vanligt sätt får avgöra i sina
förhandlingar. Så är det emellertid inte.
Kungl. Maj:t tar själv upp problemet
i sin proposition. Vill vi snabbt
ha fram lösningar på detta område, vill
vi fort förverkliga standardförbättringarna
för människorna, vill vi att den
omflyttning Kungl. Maj:t talar om i propositionen
skall ske i för människorna
så smärtfria former som möjligt får vi
räkna med att samhället måste engagera
sig i dessa näringslivets frågor under
de närmaste decennierna.

Det gäller för oss att försöka få över
människorna till bättre betalda yrken
från de låglöneyrken där de kanske
sitter fast. Så länge det var fråga om

arbetslöshet, som vi ville utväxla mot
full sysselsättning, var problemet i och
för sig kanske enklare än det problem
vi har framför oss i dag. Det problem
vi nu har är att under full sysselsättning
försöka slussa över människorna
till dessa bättre betalda yrkesområden.

Det är svåra problem som propositionen
tar upp. Det är svårigheter för
löntagarna att flytta inom en bransch
på grund av geografiska förhållanden.
Att finna en ny bostad åt familjen är
inte så lätt; det är inte lätt att sälja det
egna hemmet på den gamla platsen. Det
är svårigheter för löntagarna att flytta
även därför att yrkesutbildningen inte
alltid passar på det nya arbetet. Det
hjälper inte alla gånger att löntagarna
skulle kunna få betydliga löneförbättringar,
om de flyttade över från sitt
låglöneområde till bättre betalt område.
Det finns stora lönedifferenser — för
att ta ett exempel, mellan två stora industrier:
textilindustrien ligger kanske
3 000 kronor lägre än metallindustrien
inom samma dyrortsgrupp — men ändå
flyttar inte människorna hastigt
över till de bättre betalande industrierna.
I viss mån beror det på skillnaden
i arbetets art, men det är inte hela förklaringen.
Vad som fattas är emellertid
ofta en möjlighet för specialträning,
under några veckor åtminstone, för att
vederbörande skall få chansen att komma
över till de bättre betalda arbetena.
Jag tror att det är därvidlag samhället
behöver engagera sig i större grad än
hittills.

Det har visat sig att industrien varit
villig att hjälpa till på detta område i
betydande mån. Ibland har det gällt utländsk
arbetskraft. På fem å sex veckor
har man kunnat träna greker, som aldrig
förut stått vid en maskin, så att de
kunnat hamna i en högkvalificerad
svensk metallindustri. Dessa fem—sex
veckor har inte bara inneburit undervisning
i vad vederbörande behövt kunna
inom metallområdet utan också undervisning
i svenska språket.

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 107

Det finns tydligen möjlighet att med
några få veckors träning få människor
in på högre betalda yrken. Dessa möjligheter
kan industrien delvis tillgodose,
men samhället kan också komma in
i bilden. Arbetsmarknadsstyrelsen är
inne på detta område men i alltför begränsad
omfattning. Den inriktar sig
framför allt med sina kurser på att
hjälpa dem som är arbetslösa och dem
som arbetar inom företag där de håller
på att bli arbetslösa.

Jag skulle önska att Kungl. Maj:t med
sin proposition, där det talas om »ytterligare
koncentration av arbetskraften
till de mest produktiva användningsområdena»,
ville se till att vi i framtiden
får en ännu aktivare politik från
arbetsmarknadsstyrelsen. Denna skulle
nämligen kunna sätta i gång kurser på
sådana orter, som är utpräglade låglöneområden,
och ge dem som arbetar
där möjlighet att lära sig ett nytt yrke,
så att andra industrier kunde komma
till dessa orter, industrier som kanske
är mera framtidsbetonade än låglöneindustrien.

Det är svåra frågor. Arbetsgivarna har
sina intressen, företagsägarna har sina
speciella intressen inom en sådan tillbakagående
bransch som kanske en låglönegrupp
arbetar i. Det lokala samhället
har sina svårigheter, och staten har
sina i samband med dessa omflyttningar
propositionen nämner. Det som måste
förestå här är tydligen ett samarbete
i högre grad mellan staten och näringslivet,
i vilket också de anställda får möjlighet
att delta genom sina organisationer.
Det behövs ett trepartssamarbete
på detta område för att denna koncentration
av arbetskraft i avsikt att förbättra
levnadsförhållandena skall kunna
ske så smidigt som möjligt och utan
onödigt dröjsmål.

När vi har en period av full sysselsättning
är det inte något »fel» att det
fattas arbetskraft. Det skall fattas arbetskraft
i det svenska näringslivet, det
bör nämligen vara tomt i botten: det

Den ekonomiska politiken m. m.

skall inte finnas människor till de allra
lägst betalda arbetena, sådana som man
för några tiotal år sedan ännu hade gott
om arbetskraft till. Där skall vara tomt
på folk nu. Vi har ingen anledning att så
att säga fylla på i botten, även om man
från utländska ambassader vänder sig
till oss och ber att vi skall ta hand om
deras arbetslösa. Vi skall inte utföra
kuliarbete och inte ha folk till det i
detta land, även om det kan finnas människor
som skulle vilja ha sådana jobb.
Vi vill med standardstegringen få bort
låglönegrupperna, inte konservera dem
genom ökad tillströmning av arbetare.
Allt arbete i samhället skall gå ut på
att lyfta upp och förbättra, inte fylla
på i botten. Det bär emellertid ofta
funnits en strävan att ta in billig arbetskraft.
För omkring 50 år sedan tog
man in galizier för att lönerna var »för
höga» i det svenska lantbruket.

Låt oss ta in folk som kan göra en positiv
insats och hjälpa oss med den omflyttning
som Kungl. Maj:t skisserat i
propositionen, men låt oss driva en sådan
politik att vi inte konserverar den
nuvarande strukturen och upprätthåller
näringsgrenar som inte har någon framtid
eller där man inte är villig att betala
sina anställda tillfredsställande löner.
Den arbetskraft vi har skall användas
till de mest produktiva arbetsuppgifterna
och till de bäst betalda yrkena.
Vi skall inte på grund av falsk solidaritet
företagen emellan fördröja avfolkningen
från låglöneindustrierna utan
istället hjälpa till att ge höglöneområdena
den arbetskraft de efterfrågar.

Det är en mycket viktig sak som propositionen
berört. Det gäller att ge de
effektiva industrierna arbetskraft och
att ge människorna en högre standard.
Det är en sak, som är värd att ägna betydande
uppmärksamhet under de närmaste
årtiondena, såväl från statens som
från löntagarnas och företagarnas sida.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

108 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! För ett år sedan tillsattes
en skattekommitté på 30 å 35 herrar,
som skulle göra en översyn av vårt skattesystem
och även se över företagsbeskattningen.
Man väntar att den kommittén
skall ta mycket lång tid på sig.
Det hörde vi av finansministern. Han
var därför inte främmande för att nu
göra en del reformer. En av de delreformer,
som då tycks ha fallit alla partier
på läppen utan stora förberedelser, är
tydligen ortsavdragsreformen. Den
oroar mig inte i och för sig, tv har vi
ett ortsavdrag, är det självklart att det
inte behöver vara fixerat för eviga tider.
Och har vi godtagit motiveringen
för detsamma en gång, så är det inte
egendomligt om man försöker höja avdraget.
Men det som oroar mig är att
reformen plötsligt skall stå i förtur
framför alla andra skattelättnader.

Det är också ett par uttryck i utskottsmajoritetens
motivering som verkar
rätt svårsmälta. På sidan 16 i bevillningsutskottets
betänkande nr 62 påstår
utskottet att en höjning av ortsavdragen,
både de statliga och de kommunala,
är en av de mest angelägna reformerna
inom den direkta beskattningens
område. Där står även att en sådan
reform i särskild grad gynnar de mindre
inkomsttagarna. Intet av dessa påståenden
kan vara riktigt, och det förvånar
mig att utskottsmajoriteten har
känt sig tvingad att skriva dessa meningar
i betänkandet.

Den skatt som i dag trycker de små
inkomsttagarna hårdast är, som herr
Hedlund och herr Hagberg redan framhållit,
ingalunda statsskatten, utan det
är andra delar av skattebördan som är
tyngst för mindre inkomsttagare, nämligen
avgifterna för sjukförsäkring och
pension samt kommunalskatten. Det är
de stora posterna och den tunga ändan
för de låga inkomstgrupperna, som herr
Hedlund sade.

Jag vill ta ett exempel som nyligen
varit publicerat i dagspressen. En fa -

milj i dyrortsgrupp 3 med 8 000 kronors
inkomst har en statsskatt på 310 kronor
och betalar 459 kronor i försäkringsavgifter
samt 540 kronor i kommunalskatt.
För en familj med 12 000 kronors inkomst
är statsskatten 630 kronor, avgifterna
631 kronor och kommunalskatten
1 125 kronor. För en familj med 20 000
kronors inkomst är statsskatten 1 770
kronor, avgifterna 842 och kommunalskatten
2 295 kronor.

Avgifterna för försäkringar samt kommunalskatten
är sålunda de dominerande
utgifterna för relativt små inkomsttagare.
Om man vill lätta deras bördor,
måste det därför ligga närmare till att
gå på andra skattelättnader än att sänka
statsskatten.

Vi förde detta resonemang, när vi började
genomföra höjningarna av de kommunala
ortsavdragen, vilka sades skola
bli en lättnad för de lägre inkomsttagarna.
Det var ett resonemang som ingen
då bestred riktigheten av, och det kan
därför inte heller vara fel i dag, när vi
står i begrepp att genomföra en skattelättnad.
En höjning av ortsavdraget
kommer inte att betyda mycket för de
lägre inkomsttagarna. Det blir vid
12 000 kronors årsinkomst en sänkning
med ungefär en femtilapp jämte ungefär
75 kronor i sänkt kommunalskatt.
En sänkning kan alltså inte vara särskilt
motiverad ur de små inkomsttagarnas
synpunkt.

Däremot får den som har 40 000 kronor
ett par hundra kronors skattelättnad.
Då skall man inte säga att höjningen
av ortsavdragen bäst tjänar de
små inkomsttagarna. Om man särskilt
vill tillgodose dem som har det sämst
ställt och om man vill anslå 300 å 400
miljoner kronor härför i minskat skatteuttag,
så finns det helt andra möjligheter.
Det är också alldeles riktigt som
utskottet säger att en så kostnadskrävande
reform måste genomföras under
beaktande av budgetperspektivet på
lång sikt.

Det sägs också att konsekvenserna för

Nr 25 109

Måndagen den 29 maj 1961 em.

kommunerna bör uppmärksammas. Men
det hade varit riktigt att tillägga, att det
också bör uppmärksammas, vilka konsekvenser
en dylik skattereform får för
barnfamiljerna. Dessa har inte nämnts
som förtursberättigade, något som jag
är förvånad över. Såsom undertecknare
står i alla fall herr Hedlund, vilken har
ett skott på sitt träd i herr Wahlund,
som brukar tala om barnfamiljerna. Han
finns inte med i diskussionen i dag, och
det har från centerpartihåll inte nämnts
ett ord om att barnfamiljerna står särskilt
illa till.

Varken högern eller folkpartiet vill
heller sätta barnfamiljerna i förtur,
ehuru högern har ett förslag, där det talas
om större ortsavdrag för barnfamiljerna.

Hur står det då till för barnfamiljerna?
Jo, deras skatteförmåga är synnerligen
dålig i jämförelse med skatteförmågan
hos dem som inga barn har.
Skatteförmågan är inte beroende endast
av inkomsten utan även av försörjningsbördan.
En familj, som inte har barn,
eller en ensamstående har helt andra
möjligheter att klara sig på en 10 000-kronors lön än den som har ett par
barn. I stället för att jämna ut den ekonomiska
skillnaden mellan familjer med
barn och familjer utan barn håller vi
på att göra klyftan mellan dessa kategorier
större. Vi står helt enkelt inför
risken att proletarisera familjer med
barn — det är inte för stora ord.

Jag kan inte förstå att man blundar
för barnfamiljernas läge. Den sjunkande
nativiteten bevisar ju att människorna
räknar ekonomiskt i dessa stycken. Familjerna
blir allt yngre och befinner sig
alltså bland dem som har de lägsta inkomsterna
och de minsta möjligheterna
att klara sig.

Om man använder de 300—400 miljoner,
som nämnts i de borgerligas motioner
med förslag till ortsavdragsreform,
för barnfamiljerna, vore det möjligt
att ge dessa 50 procents höjning av
barnbidraget. Skulle man bestämma sig

Den ekonomiska politiken m. m.

för herr Hedlunds modell och ta en
tusenlapp till ortsavdragsliöjning för en
familj, kunde man komma upp till fördubblat
barnbidrag, om pengarna i stället
användes för barnfamiljerna.

Jag undrar om någon vågar hävda, att
en femtiolapp egentligen kan ändra det
ekonomiska läget för en 12 000-kronorsfamilj.
Skulle den inte vara mer betjänt
av att andra familjer med 12 000 kronors
inkomst, som hade fler barn, finge
en väsentlig förbättring genom att deras
barnbidrag höjdes ordentligt, än av
att nu se att de högre inkomsttagarna
får en i varje fall relativt stor skattelättnad.
Är det inte lättare för de lägre
inkomsttagarna att se barnfamiljerna få
en slant än att se endast högre inkomsttagare
vinna på en reform? Avunden är
nog inte så stor mellan barnlösa och
folk med barn som man tycks tro i politiska
kretsar. Det verkar som om det
funnes en rädsla för att gynna barnfamiljerna,
som om man vore rädd att
förlora röster på det. Jag kan inte tyda
detta på något annat sätt.

Här har man framhållit att kommunerna
måste ha ersättning, att vi måste
jämna ut puckeln i skatteskalorna, och
man har angivit en rad andra föränd
ringar på beskattningsområdet, men
man har icke nämnt ett ord om att barnfamiljerna
ekonomiskt är sämst ställda
just nu. Jag kan inte förstå att detta
bara skulle bero på att man glömt det,
utan det måste bero på att man helt enkelt
inte vill inse hur barnfamiljerna
har det ekonomiskt och inte räknar med
det som en politisk vinst att förbättra
deras ekonomiska situation.

Barnbidraget tillkom en gång som ersättning
för något som vi kan kalla
ortsavdrag för barn. Då vi skall besluta

__inte i dag men av allt att döma om

några år — att höja ortsavdragen, vore
det därför riktigt att återställa värdet
av barnbidraget, vilket som jag nyss
nämnde från början var avsett som ersättning
för de slopade ortsavdragen för
barn. Vi kan inte diskutera en höjning

110 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

av ortsavdragen utan att samtidigt räkna
med en justering av barnbidraget —
inte en justering på en femtilapp, en sådan
där liten slant som man droppar
ned bara för att ha gjort något — utan
en justering som verkligen ger barnfamiljerna
bättre ekonomi och får dem att
känna att vi försöker lätta skattebördan
för dem. Detta är ingenting som vi behöver
ta ställning till i dag, men jag anser
det nödvändigt att det är nämnt
bland alla de framtidsprojekt för att
lindra skatterna som hela dagen har
förts fram från både borgerligt och socialdemokratiskt
håll utan att ett ord
har nämnts för barnfamiljerna.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Det är tre problem som
jag skulle vilja beröra i korthet, så här
mot slutet av debatten. Om det första
kan jag fatta mig mycket kort, ty det har
utförligt behandlats av herr Björkman,
och jag vill bara säga att jag till alla
delar instämmer i vad han yttrade i
fråga om en rättvis beskattning av barnfamiljerna.

Samtidigt är det mig emellertid ett alldeles
speciellt nöje att kunna uttrycka
min sympati för väsentliga delar av det
anförande som fru Nancy Eriksson just
bär hållit. Jag är övertygad om att vi
båda delar en viss allvarsam syn på
vårt lands befolkningsfråga och på de
ekonomiska åtgärdernas roll när det
gäller att stärka barnfamiljernas allmänna
ställning i vårt samhälle. Men på
grund av våra olika politiska åsikter är
det alldeles uppenbart att de vägar vi
anvisar blir något olika.

Den andra frågan, som jag skulle vilja
ta upp här, utgörs av ett av de problem
som berördes i högerpartiets motion
II: 801. Där är man inne på tankegångar
om en gynnsammare beskattning av folkpensionärernas
extrainkomster. Det föreligger
enligt min uppfattning mycket
starka skäl till en reform i denna riktning,
skäl som jag funnit i det arbete
jag sysslar med i kommunala samman -

hang. Vi har där alltmer kommit att inse
hur viktigt det är för åldringarnas hälsotillstånd
och livsglädje att de äger
en lämplig sysselsättning. Det är lyckligast
om de kan få fortsätta att arbeta
med förtjänst så länge krafterna står
bi. För dem själva och för samhället
betyder detta ett uppskjutande av vårdbehovet.
Det vore utan tvekan en investering
som skulle ge goda resultat,
om man på det sätt som föreslagits i
högermotionen stimulerade åldringarna
till en arbetsinsats.

Det andra skälet är att våra friska
pensionärer är en reserv av arbetskraft,
som i vissa lägen, inte minst för närvarande,
kan utgöra en betydelsefull insats
t. ex. inom vårdområdet, där bristen på
personal oroar oss alla så allvarligt. Den
arbetskraftsreserven skulle aktiveras genom
medvetandet om att en något högre
inkomst än folkpensionen plus det nuvarande
ortsavdraget inte omedelbart
skulle drabbas av beskattning.

Den tredje frågan är fortsättningen av
en följetong, som jag tillsammans med en
annan av kammarens ledamöter skrivit
in i kammarens protokoll, när frågan
tidigare debatteras om de ensamstående
familjeförsörjarnas rätt till högre kapitalavdrag.
För dagen skall jag endast
göra några konstateranden.

På utredningsplanet, genom proposition
nr 160 och genom bevillningsutskottets
ställningstagande har en förnyad
uppslutning skett kring kapitalavdraget
såsom en sparfrämjande faktor.
Detta vill jag understryka, eftersom jag
tidigare tyckt mig finna en viss tveksamhet
på den punkten.

Under några år har jag och några
medintresserade försökt vinna gehör för
förslaget att ge de ensamma familjeförsörjarna
samma rätt till sparavdrag vid
inkomst av kapital som de äger beträffande
försäkringspremier. Man har invänt
att det är ytterst få som skulle beröras
av reformen. Invändningen står
sig knappast inför den som ser frågan
ur rättvisesynpunkt. Om det nu rörde

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 111

sig om en reform som vore till förfång
för flertalet kunde invändningen diskuteras
ur lämplighetssynpunkt, men förändringen
är så obetydlig med hänsyn
till skattebortfallet att det närmast är
genant att höra talas om de få det gäller.

Den andra huvudinvändningen går ut
på att de ofullständiga familjerna klarar
sig genom att insätta kapital i barnens
namn och att var och en då kan utnyttja
det enkla avdraget. Detta antyds
av utskottet med följande uppseendeväckande
sats: »Någon samtaxering sker
icke av föräldrars och barns inkomster.»
Detta vet jag verkligen — d. v. s. jag
erkänner att man generellt kan uttrycka
sig på det sättet — men nu hör det
onekligen till sammanhanget, att detta
inte är någon speciell favör för de ensamma
familjeförsörjarna, utan den råkar
vara gemensam för alla familjetyper.
Och man kan rimligen inte vifta
bort en olikhet genom att erinra om
något som är gemensamt.

Nu existerar emellertid fall, där rörelser
och jordbruk fortbestår som oskiftade
dödsbon. Det kan också finnas
förhållanden som gör att den återstående
familjeförsörjaren föredrar att ha besparingarna
placerade i eget namn, även
om de avses för barnen. Det är här det
dubbla kapitalavdraget skulle ha sin
stora betydelse. Det finns ingen anledning
att principiellt betrakta detta avdrag
annorlunda än försäkringsavdraget.

Till sist, herr talman, vill jag bara anmäla
att det inte förbigått mig att centerpartiets
utskottsrepresentantcr, som
tidigare har stött detta förslag och vilkas
talesman i kammaren tidigare givit
förslaget sitt förord, i år inte är med
på reservationen till förmån för förslaget.
Anledningen till denna händelse
är för mig höljd i dunkel, och jag skall
inte för ögonblicket forska närmare efter
den.

Jag ber att få instämma i de yrkanden
som framställts om bifall till rcsrvation
nr V i bevillningsutskottets betänkande
nr 63.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr MAGNUSSON i Jönköping (ep):

Herr talman! Jag har varit med om
att väcka motionen nr II: 547, vari hemställes
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning vid pågående skatteöversyn
av frågan om återställande av de
skattefria ortsavdragen till det realvärde,
som avdragen hade efter den senaste
beloppsjusteringen, så ock av möjligheterna
att genom indexreglering för
framtiden garantera upprätthållande av
ortsavdragens realvärde, samt om framläggande
snarast möjligt av de förslag,
som prövningen kan föranleda».

Vid samtliga de tillfällen, då riksdagen
beslutat om ändringar av de skattefria
ortsavdragen, har avsikten varit
att ortsavdragen skulle motsvara en minimelevnadskostnad
och alltså vara
skattefria. Men den fortgående penningvärdeförsämringen
har ju undan för
undan minskat ortsavdragens reella
värde.

Här har alltså i stället en ökning
skett av skattetrycket utan att vederbörande
fått någon som helst realinkomstökning.
Vi anser därför att starka skäl
talar för att åtgärder vidtas för att, för
det första, ortsavdragens realvärde återföres
till sitt ursprungliga värde och
för det andra, att de indexregleras.

Att detta krav är rättvist har utskottet
vid sin behandling av motionen inte
velat direkt bestrida, men det anser sig
ändå inte kunna tillstyrka det. Därför
står ju orättvisan kvar även för framtiden.
Utskottet är positivt till tankegången
men menar att den utformning
vårt källskattesystem har omöjliggör reformens
genomförande. Jag tror inte
att det rent skattetekniska problemet
skulle vara omöjligt att lösa. Helt säkert
har i vårt land svårare problem än
detta lösts. Ortsavdraget är det sista avdraget
på den taxerade inkomsten. Om
man drar av 4 000 kronor eller 4 100
för att få fram den beskattningsbara
inkomsten kan väl gå på ett ut. Om sedan
källskattesystemet möjligen skulle

112 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

göra att vederbörande skattebetalare får
vänta något på den återbäring som en
indexreglering skulle ge betyder mindre.
Huvudsaken är väl att vederbörande
får den skattelindring som han är berättigad
till på grund av den penningvärdeförsämring
som har skett. När
man på andra områden kan genomföra
en indexreglering för att motverka penningsvärdeförstöringen,
så borde man
väl åtminstone kunna undersöka om det
inte vore möjligt även när det gäller
det skattefria ortsavdraget.

Med denna motivering vill jag, herr
talman, yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 62 fogade
reservationen av herrar Sundin
och Vigelsbo.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! I sin sista replik till mig
tidigare här i debatten tycktes finansministern
vilja säga, att han egentligen
inte brytt sig om att tidigare svara på
kritiken av de prognoser man diskuterade
hösten 1959. Men i dag hade han
kommit så långt, att han tyckte att det
var bäst att liksom vinka undan det där
som ju egentligen hade varit någonting
i marginalen som väsentligen var felaktigt.

Den vändning debatten tog från finansministerns
sida gör att jag måste
be att få läsa in några saker i protokollet.
Jag börjar med vad som hände den
25 maj i fjol, alltså i den debatt om
budgetregleringen som motsvarar dagens
debatt. Jag sade där att jag för säkerhets
skull ville läsa in i protokollet
de slutsatser som besparingsutredningen
hade kommit till och som litet uppfriskade
framlades för oss av kanslihuset.
Nu ber jag, herr talman, att få läsa
in det stycket också i årets protokoll:
»Av sammanställningen framgår att
myndigheternas äskanden för budgetåret
1960/61 (inkl. vissa av kommittéer

och utredningar framlagda förslag som
nu är färdigberedda) på driftbudgeten
överstiger de i besparingsutredningens
prognosmaterial beräknade egentliga
statsutgifterna med 400 miljoner, medan
äskandena på kapitalbudgeten understiger
besparingsutredningens siffror med
75 miljoner kronor. Om man räknar
med samma antagande beträffande inkomster,
statsskuldräntor och bostadsavskrivningar
som besparingsutredningen
och gör samma schablonmässiga
tillägg för höjda löner m. m. skulle ett
bifall till myndigheternas äskanden resultera
i ett driftbudgetunderskott på
ca 2 700 miljoner kronor samt ett totalbudgetunderskott
och därmed behov av
ny upplåning på ca 4 600 miljoner kronor.
Därest emellertid inkomsterna i
enlighet med en förnyad preliminär inkomstberäkning
uppräknas med ca 500
miljoner kronor och några bostadsavskrivningar
inte heller under budgetåret
1960/61 anses erforderliga skulle
ett bifall till myndigheternas äskanden

— med tillägg för en marginal av ca
100 miljoner kronor för ytterligare tillläggsstater
utöver löner — resultera i
ett driftbudgetunderskott på ca 2 200
miljoner och ett totalbudgetunderskott
på ca 4 250 miljoner kronor.»

Jag erinrade vidare om att finansministern
för egen del höll sig anspråkslöst
i skymundan och att »det fanns inte
någon som helst chans att få statsrådet
att säga någonting vid sidan av dessa
siffror». På detta svarade herr Sträng

— och det var ett rätt intressant svar,
när man ser det mot bakgrunden av vad
herr Sträng sagt i dag: »Utgångsmaterialet
för våra diskussioner var de bedömningar
över budgetutfallet, som besparingsutredningen
hade sammanställt,
och vidare — som herr Svensson
i Ljungskile helt riktigt har anfört ■—
petitaframställningarna från statliga
verk och myndigheter. Herr Svenssons
påpekande, att finansministern inte i
det läget kunde prestera något annat
material än besparingsutredningens

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 113

prognoser och verkens petitaframställningar,
är fullt korrekt. Jag kan dock
inte inse, att det skulle kunna utgöra
något underlag för en anmärkning mot
finansministern, att han inte före budgetarbetets
början var beredd att uttala
sig om dess resultat. Arbetet går
inte till på det sättet, att man redan under
hösten gör några bestämningar av
den kommande budgetens utformning.»

Herr Strängs i dag åberopade protokoll
säger något annat. Det ger upplysningar
om något som inte fanns, enligt
herr Strängs egen utsago i fjol.

I min replik yttrade jag: »Jag vill
först konstatera att finansministern inte
hade någonting att anmärka på av mig
relaterade fakta, och därmed kan väl
framställningen av eventuella läsare av
protokollet anses bevittnad och godkänd.
» Litet längre fram säger jag: »Finansministern
åberopade vidare besparingsutredningens
bedömningar, men
tar jag inte alldeles fel säger besparingsutredningen
mycket eftertryckligt, att
den icke bedömt detta material. Utredningen
hade fått det från herr Strängs
departement och satt in det i en tabell
utan att ta ståndpunkt till detsamma.»

Till detta säger finansministern: »Om
herr Svensson studerat detta material
så noga som man skulle ha anledning
begära, då han nu diskuterar det, vet
han också att myndigheternas siffror
granskats av fackdepartementen och
sedan sammanställts för besparingsutredningens
behov. Några andra siffror
har vi inte att arbeta med. Alla dessa
siffror är prognoser, och skall man
prognosticera för en tidsperiod som
ligger 18 eller 24 månader framåt i tiden,
i en konjunktur som växlar från
typisk nedgång till typisk uppgång, är
dessa siffror naturligtvis behäftade med
alla de svagheter man måste reservera
sig för. Herr Svensson sade själv i sitt
första anförande att det var inte bara
finansministern, som använt dessa siffror
i den offentliga debatten, utan också
en lång rad ekonomer.»

Den ekonomiska politiken m. m.

Här återkommer alltså finansministern
i det ena inlägget efter det andra
och konstaterar, att det inte finns några
andra siffror än dessa. Det var alltså jag
som i den debatten pekade på att siffrorna
inte var bearbetade, medan herr
Sträng konstaterade att de verkligen
var i viss mån bearbetade av fackdepartementen.

Med anledning av detta påstående
från finansministerns sida läste jag en
av de reservationer som besparingsutredningen
själv anfört. Besparingsutredningen
sade nämligen så bär: »Det
bör dock ånyo understrykas, att dessa
siffror framräknats på grundval av
mycket schablonmässiga antaganden
och att någon budgetprövning av de redovisade
utgiftsbehoven inte gjorts
inom de olika departementen.» Jag tilllade:
»Det är med detta råmaterial som
Sveriges finansminister drev en kampanj
under hela sommaren och hösten
för att hamra in i svenska folket siffror
som inte hade någon relevans.»

Detta från debatten i fjol. Jag kan
inte förstå att det på något sätt går att
få herr Strängs utsagor i fjol att stämma
med finansministerns sätt att lägga upp
saken i dag.

Så skall jag, herr talman, be att få
gå tillbaka till proposition nr 162 på
hösten 1959, då finansministern presenterade
omsättningsskatten. Han börjar
där med att relatera besparingsutredningens
förslag och säger att enligt
detta totalbudgetens underskott skulle
sjunka från 4,2 miljarder 1960/61 till 3,9
miljarder 1961/62 för att därefter ligga
kvar på denna nivå. Den siffra han här
tar till utgångspunkt för sitt resonemang
är alltså 4,2 miljarder. Sedan går
finansministern in på en viss bedömning
av detta material längre ned på
s. 52 i proposition nr 162. Finansministern
pekar där på att det är inte oväsentligt
högre anslagskrav än vad som
redovisats i besparingsutredningens material.
På vissa punkter hade det visat
sig, att utredningens prognos under -

8 — Andra kammarens protokoll 19G1. Nr 25

114 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

skattat helt ofrånkomliga utgifter för
budgetåret 1960/61. Det finns alltså, säger
finansministern, skäl att varna för
tron, att det av utredningen angivna totala
utgiftsbeloppet för 1960/61 ganska
lätt skulle kunna skäras ned väsentligt.
Jag skall inte här anföra ytterligare
citat.

När man läser detta, måste man onekligen
få intrycket, att det är ovisst om
och i så fall hur mycket man kan komma
under besparingsutredningens utgiftsprognos.
I det sammanhanget vill
jag framhålla — något som jag tidigare
har gjort i kanslihuset och senare även
i riksdagen — att under de fyrtio år,
som jag har lyssnat på den politiska debatten
här i landet, kan jag inte erinra
mig något annat tillfälle, då man har
fört in petitaskrivelsernas hopsummerade
belopp i en allvarlig statsfinansiell
debatt.

Det finns naturligtvis inte någon anledning
att klandra finansministern för
att han inte har kunnat förutse styrkan
i den nuvarande högkonjunkturen —
det har ingen av oss kunnat. Vad man
kunde säga på hösten 1959 var, att man
hade ett råmaterial i utgiftsprognosen,
vilket aldrig borde ha framlagts i obearbetat
skick. Det fanns vidare prognoser
med olika alternativ beträffande de
fortsatta inkomsterna. Finansministern
valde enligt vårt förmenande det mest
försiktiga alternativet. Med hänsyn till
att konjunkturen redan hade börjat att
gå uppåt, skulle han väl ha kunnat vara
mer optimistisk. I själva verket beräknade
finansministern inkomststegringarna
under de två budgetåren 1958/59
och 1960/61 till 900 miljoner kronor.
De har blivit 2 700 miljoner kronor,
d. v. s. cirka 1 700 miljoner kronor
mer än beräknat, om jag undantar omsättningsskatten.
Det är en lika stor inkomstökning
som det belopp finansministern
beräknade att få in brutto på
omsättningsskatten jämte den förolyckade
energiskatten. Sedan har, som jag
förut sade, högkonjunkturen blivit kraf -

tigare än någon vågat räkna med, och
det finns inte någon anledning att
klandra finansministern för att han inte
kunde förutse det.

Nu föreligger åter en regleringsproposition.
Siffrorna i densamma bär
kommenterats här i dag. Jag skall bara
citera en enda mening ur denna proposition,
vilken återfinns på s. 16, därför
att jag tycker att det är värdefullt
att få den till protokollet. Finansministern
talar där om utsikterna framöver
och säger: »Kraven för de närmast

framförliggande åren är sålunda alltid
avsevärt större än vad som efter budgetgranskning
blir förverkligat.» Det
var vad vi sade på hösten 1959 och vad
finansministern då inte ville kommentera.
Jag konstaterar att denna sak nu
även ingår i finansministerns egna resonemang.

Omsättningsskatten, högkonjunkturen
och därmed sammanhängande förhållanden
har lett till ett våldsamt inkomstflöde
i statens kassor. Detta inkomstflöde
har väl aldrig någonsin varit
så stort som just denna månad, ty
staten får denna månad in åtskilligt
över 3 000 miljoner kronor. Det är inte
alls underligt, att det är ont om pengar
i bankerna, när skatteleveranserna på
kort tid har denna väldiga volym och
det följaktligen inte finns något som
helst lånebehov. Det torde bli — det säger
jag inte som någon replik till finansministern
utan snarare som en liten
upplysning till herr Hjalmarson och
hans meningsfränder — i maj månad
i år ett nettoöverskott i statskassan på
1 500 å 1 800 miljoner kronor. Det är
ju något ganska fantastiskt.

Nu skall man inte bygga på månadsbokslut
eller på sådana bär lösryckta
notiser. Man skall inte göra så, som herr
Hjalmarson gjorde på våren 1958, då
han räknade ut hur mycket statsskulden
steg, medan finansministern talade. Jag
kommer inte ihåg vilket belopp han
kom fram till, men skulle man med utgångspunkt
från maj månad i år forma

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 115

en liknande »rolighet*, skulle man kunna
säga att statsskulden minskas med
2 å 2,5 miljoner kronor i timmen. Sedan
kan var och en räkna ut hur mycket
rikare vi blir, medan han talar. Jag
tror emellertid att detta inkomstflöde
leder till att det knappast uppstår något
lånebehov alls för statens del under
detta budgetår, som är slut den 30 juni.
Hur det verkligen blir får vi se, när
bokslutssiffrorna föreligger.

Jag hade inte alls tänkt att tala här
i dag och behandla denna sak, om inte
finansministern hade begärt att få »resning
i målet». Men eftersom han själv
beställde en repetitionskurs, tyckte jag
att jag fick vara hygglig och gå honom
till mötes.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det har i debatten i dag
sagts att den och den har kommit lindrigt
undan. Vi som är medlemmar av
bankoutskottet skulle kunna säga detsamma
för vår del. Vi bär haft litet av
frimåndag. Det är partiledarna och
statsrådet Sträng som har fört debatten
kring räntenivån, bankutlåning och
annat som hör till bankoutskottets arbetsområden.

Finansministern förklarade för en
stund sedan, att han med alldeles ovanlig
tillfredsställelse hade tagit del av
utskottsutlåtandena i fråga om finansoch
penningpolitiken. Som borgerlig
medlem av bankoutskottet vill jag gärna
kvittera vänligheten med att säga
att vi på den borgerliga kanten av utskottet
naturligtvis är glada över att
riksbanken i större utsträckning än tidigare
har slagit in på den linje som
den politiska oppositionen har rekommenderat.

Dessa frågor kommenterade bankoutskottet
redan i sitt utlåtande nr 7,
daterat så tidigt som den 7 mars. I dag
är det bankoutskottets utlåtande nr 29,
som är ett av de utlåtanden som ligger
till grund för debatten. Det berör två

Den ekonomiska politiken m. m.

lagförslag, dels om kassareservbestämmelserna
för affärsbankerna, dels om
förlängning av ränteregleringslagen.

I fråga om kassareservbestämmelserna
har vi inom utskottet enats om att
respektera den kompromiss som vi träffade
i fjol. Från oppositionshåll gör
vi det i medvetandet om att den kompromissen
i praktiken innebar en icke
oväsentlig framgång för vår uppfattning.
När vi dessutom vetat, att hela
frågan snart nog kommer att aktualiseras
genom en proposition, som framlägges
i anledning av kreditmarknadsutredningens
betänkande, bär vi ansett
oss kunna godta status quo tills vidare.

Annorlunda ställer det sig beträffande
ränteregleringslagen. Inom högern
och folkpartiet anser vi att den lagen
nu mindre än någonsin fyller någon
uppgift och att den följaktligen bör
mönstras ut. Tråkigt nog går centerpartiet
på den socialistiska linjen, precis
som när herr Hedlund för en stund
sedan applåderade riksbankens nya
9-procents giv.

När ränteregleringslagen debatterades
för några år sedan tillät jag mig —
om jag minns rätt — att säga att den
årliga förlängningen av ränteregleringslagen
litet påminner om hur vissa husmödrar
varje vår plockar fram gamla
kläder ur malpåsen, konstaterar att de
inte fyller någon nyttig uppgift och så
stoppar in dem i malpåsen igen. Finansministern
har i ett nyligen aktuellt
sammanhang visat att han inte är anhängare
av otidsenlig kostymering. Man
skulle önska att han visade samma civilkurage
i riksdagen som i rikssalen.
Det är nämligen här också fråga om en
nog så otidsenlig kostymering. Redan
när den skräddades för tio år sedan
förklarade lagrådet, att ränteregleringslagen
var olämpligt utformad. Sedan
dess har det alltså gått tio år. Finansministern
har haft sin ränteregleringslag
undanhängd, och under tiden har
han i sin egen verksamhet börjat tilllämpa
räntor bra nära upp till tvåsiffri -

116 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ga procenttal. Härvidlag har lagen alltså
inte haft någon som helst betydelse.

Sedan säger man att lagen har kommit
att tjäna som underlag för riksbankens
strävanden att förhandlingsvägen
nå inflytande över utvecklingen på kreditmarknaden.
Det är då att märka, att
riksbanken nu manövrerar med andra
medel än för tio år sedan. Investeringsfonder,
statsupplåning på marknaden,
friare emissionsmöjligheter för obligationer
— sådant kräver ingen ränteregleringslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Ewerlöf
m. fl., som är fogad till bankoutskottets
utlåtande nr 29.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag känner mig inte
som herr Regnéll förbigången å bankoutskottets
vägnar, därför att de frågor
som vi sysslar med i bankoutskottet har
blivit utförligt diskuterade hela dagen.
Vi har faktiskt detta år i bankoutskottet
kunnat glädja oss åt mycket stor
enighet i de ekonomiska frågor vi haft
att behandla. Vi hade ett enigt dechargebetänkande,
och nu är vi eniga om
kassareserven och skiljer oss endast i
fråga om de motioner som folkpartiet
och högern har lagt fram beträffande
ränteregleringslagen.

Jag delar emellertid inte herr Regnélls
uppfattning och kan inte godta
den beskrivning han har lämnat här i
kammaren. Men alla de skäl som han
anfört har tidigare bemötts, varför jag
endast skall med några korta ord beröra
vad herr Regnéll talade om.

Man får inte glömma att ränteregleringslagen
lika väl som kassareservbestämmelserna
är fullmaktslagar som inte
avses bli tillämpade, om det inte blir
absolut nödvändigt. Herr Regnéll säger
att lagen inte har någon som helst
betydelse. Då kan jag inte förstå hur
den kan vara så farlig ur herr Regnélls
synpunkt. Emellertid tror vi att den
kan vara av ganska väsentlig betydelse

för att kunna hålla ifrågavarande områden
under kontroll. Jag skulle också
vilja säga att den har en direkt betydelse
för den emissionskontroll som det
nu finns en överenskommelse om mellan
bankerna och riksbanken.

Det är alldeles uppenbart att centralbanken
måste ha de möjligheter att
driva en bestämd penningpolitik, som
måste anpassas efter det ekonomiska
program som riksdagen fastställt. Jag
tror därför, herr talman, att det fortfarande
finns goda skäl att låta denna
fullmaktslag gälla.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 141 finns en reservation med
hemställan om bifall till motionerna
1:681 och 11:803, vilka innebär att ett
belopp på 450 miljoner kronor skall avsättas
till en särskild fond samt att
motsvarande belopp skall av statskontoret
överföras till ett särskilt konto i
riksbanken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation av fröken
Andersson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Bankoutskottets utlåtande nr 29

Mom, I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 117

bankoutskottets hemställan i mom. II)
i utskottets utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ewerlöf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
141 ja och 71 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63

Herr TALMANNEN yttrade:

Först ställes propositioner beträffande
det i utskottets hemställan under
punkten A) avsedda lagförslaget, varvid
varje stadgande, i fråga om vilket under
överläggningen framställts annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
upptages särskilt och proposition
därefter gives på rubrik, ingress och
ikraftträdandebestämmelser. I anslutning
till det i reservationen III) av herr
Söderquist m. fl. beträffande 46 § 2
inom. kommunalskattelagen framställda
yrkandet om utbrytande av den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften ur
det allmänna försäkringsavdraget upptages
det i reservationen X) av herrar
Sundin och Vigelsbo under 3) framställda
yrkandet om ändring av 22 § 1
inom., 29 § 1 inom. samt punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen.
Sistnämnda yrkande avser avdrag

Den ekonomiska politiken m. m.

under respektive förvärvskälla för sjukoch
olycksfallsförsäkring avseende
jordbrukare m. fl. och bär i reservationen
anknutits till punkten B 6) i utskottets
hemställan. Med avseende på
utskottets hemställan under punkten B)
i övrigt upptages först de moment, i
fråga om vilka framställts annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Slutligen ställes proposition på utskottets
hemställan i övrigt under punkterna
A) och B).

Punkten A) (förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2
mom. kommunalskattelagen) och punkten
B 6) (förslag till lag om ändrad lydelse
av 22 § 1 mom., 29 § 1 mom. samt
punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen) 39

§ 3 mom. första stycket (aktiesparande) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 63, såvitt
avser 39 § 3 mom. första stycket
kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
IT) av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

118 Nr 25

Måndagen den 29 maj 19G1 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 154 ja och 36 nej, varjämte
27 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

39 § 3 mom. andra stycket (sparavdrag
för ofullständiga familjer)

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att det har uppstått ett tekniskt missöde
beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 63. Centerpartiledamöterna
står inte, som avsikten varit, som
medreservanter på reservationen V) av
herr Söderquist in. fl. Yi kommer vid
voteringen följaktligen att stödja den
reservationen.

Vidare anfördes ej.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förslag, innebärande
avslag å det genom reservationen
V) framlagda förslaget om tillfogande
av ett andra stycke till 39 § 3
mom., dels ock på bifall till reservationen
V); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 63,
såvitt avser 39 § 3 mom. andra stycket
kommunalskattelagen, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
V) av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 104 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

46 § 2 mom. (utbrytande av den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften ur
det allmänna försäkringsavdraget) samt

22 § i mom., 29 § 1 mom. och punkt
1 av anvisningarna till 20 § (avdrag för
sjuk- och olycksfallsförsäkring avseende
jordbrukare m. fl.)

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen III) av herr Söderquist
m. fl.; samt 3:o) bifall till det i
reservationen X) av herrar Sundin och
Vigelsbo under 3) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Vigelsbo
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 119

angående punkterna A) och B 6) i bevillningsutskottets
betänkande nr 63,
såvitt avser avdrag för sjukförsäkringsavgift
m. m., antager det förslag, som
innefattas i reservationen III) av herr
Söderquist m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det i reservationen X) av herrar
Sundin och Vigelsbo under 3) framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 78 ja och 46 nej, varjämte 94
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
A) och B 6) i utskottets betänkande
nr 63, såvitt avser avdrag för sjukförsäkringsavgift
m. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herr Södercpiist in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Den ekonomiska politiken m. m.

ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 112
ja och 104 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Rubrik, ingress och ikraftträdandebestämmelser Utskottets

hemställan bifölls.

Punkten Bl) (sparavdrag för jordbrukare
m. fl.)

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen
IV); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 1) i utskottets betänkande nr 63,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, hav kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
IV) av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,

120 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja^propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 152 ja och 38 nej, varjämte
28 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av utskottets
ifrågavarande motivering med
den ändring däri, som föreslagits under
1) i reservationen X); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering beträffande
punkten B 1) i utskottets betänkande
nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits under 1)
i reservationen X) av herrar Sundin
och Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

avgåvos 118 ja och 62 nej, varjämte 38
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Punkten B 2 c) (amorteringssparande) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VI); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 2 c) i utskottets betänkande nr
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
VI) av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 3) (bostadssparande och
utbildningssparande)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VII); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid

Nr 25 121

Måndagen den 29 maj 1961 em.

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 3) i utskottets betänkande nr 63,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
VII) av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 158 ja och 34 nej, varjämte
26 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B k), såvitt avser skattepremiering
av sparande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VIII); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets betänkande nr 63,
såvitt avser skattepremiering av sparande,
röstar

Den ekonomiska politiken m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
VIII) av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 105 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B i), såvitt avser stimulerande
av sparande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
X) under 2) framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets betänkande nr 63,
såvitt avser stimulerande av sparande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen X) av herrar Sund in
och Vigelsbo under 2) framställda yrkandet.

122 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 39 nej, varjämte 56 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 7) (justering av de s. k.
schablonavdragen )

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen IX); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 7) i utskottets betänkande nr 63,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
IX) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan under punkterna
A) och B) i övrigt

Bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62

Punkten 1) Lagstiftning rörande generell
höjning av ortsavdragen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationerna
I) i förevarande del och II); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de vid betänkandet fogade reservationerna
I) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del och II) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 73 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 25 123

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Punkten 2) Lagstiftning rörande höjning
av ortsavdragen för folkpensionärer Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) i förevarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 36 nej,
varjämte 35 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3) Utredning rörande generell
höjning av ortsavdragen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkan -

Den ekonomiska politiken m. m.

det fogade reservationen III); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 36 nej, varjämte 64
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten ''t) Utredning rörande särskilt
bottenavdrag för folkpensionärer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen IV); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

124 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
IV) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 104 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5) Utredning rörande kompensationsåtgärder
till kommunerna för
skatteunderlagsbortfall i anledning av
ortsavdragshöjning

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen I) av herr Hagberg
in. fl. i förevarande del; samt 3:o) bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
V) av herr Spetz m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr

Gustafson i Göteborg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 5) i bevillningsutskottets
hemställan i utskottets betänkande nr
62 antager det förslag, som innefattas
i reservationen I) av herr Hagberg
m. fl. i förevarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen V) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 40 ja och 43
nej, varjämte 135 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
5) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
V) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 125

ter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
132 ja och 74 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 6) Indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalor

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen I) av herr Hagberg
m. fl. i förevarande del; samt 3:o) bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
VI) av herrar Sundin och
Vigelsbo; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Vigelsbo votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 6) i bevillningsutskottets
hemställan i utskottets betänkande nr
62 antager det förslag, som innefattas
i reservationen I) av herr Hagberg
in. fl. i förevarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Den ekonomiska politiken m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen VI) av herrar Sundin
och Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 37 ja och
51 nej, varjämte 130 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
6) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
VI) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 68
nej, varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

126 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 7) Utredning rörande barnavdrag Herr

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
7) i utskottets betänkande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 155 ja och 34 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60

Punkten A)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B 1) och B 4), såvitt avser
förslag till förordning rörande skatterabatt Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B 1) och B 4) i utskottets betänkande
nr 60, såvitt avser förslag till
förordning rörande skatterabatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 179 ja och 34 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 1) och B 4), såvitt avser
förslag till nytt skattesystem, samt punkten
B 2)

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 127

2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen I)
av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:359 samt 11:414; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Hagberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkterna B 1) och B 4) i nu
förevarande del samt punkten B 2) i
bevillningsutskottets betänkande nr 60
antager det förslag, som innefattas i reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit motionerna I: 359 och II: 414.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
48 ja och 26 nej, varjämte 143 av

Den ekonomiska politiken m. m.

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i dess
betänkande nr 60 under punkterna B 1)
och B 4), såvitt avser förslag till nytt
skattesystem, samt punkten B 2), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen I) av herr Hagberg
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 153 ja och
34 nej, varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 3)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav

128 Nr 25

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 3) i utskottets betänkande nr 60,
röstar

Ja|

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 72 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C)

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 141

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets memorial nr 66,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning i syfte att möjliggöra
utnyttjande av byggnad på annans mark
såsom säkerhet för kredit,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt;

andra lagutskottets memorial nr 52,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; samt
statsutskottets memorial:
nr 138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och
nr 142, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1960/61.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 53, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckt motion
om viss komplettering av barnmorskereglementet.

§ 5

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat
ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 70, med förslag till lag
om församlingsstyrelse m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner;

Måndagen den 29 maj 1961 em.

Nr 25 129

från statsutskottet:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn
med komplicerad utvecklingshämning
m. m.;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av läkare och tandläkare m. m.;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anslag
för budgetåret 1961/62 till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m., dels ock åtgärder
för avskrivning av vissa studielån
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
åt tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m.;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1961/62;

nr 333, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62; och

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1961/62
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

från bevillningsutskottet:
nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
arvsskatt;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; och
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning;
samt
från jordbruksutskottet:
nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning rörande anslag till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande särskilda åtgärder
för det norrländska jordbruket och
skogsbruket, m. m. jämte i ärendena
väckta motioner.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.47.

In fidem

Sune K. Johansson

9 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 25

130 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Tisdagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 144
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

A. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 92 och II: 117, såvitt nu
är i fråga, besluta att skolhemmet å Mogård
skall från och med budgetåret
1961/62 överflyttas till Charlottendals
skolhem i Gnesta;

B. att motionerna I: 92 och II: 117, i
vad de avse uppdrag åt skolöverstyrelsen
att tills vidare låta driva Charlottendals
skolhem med nuvarande vårdform,
icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

C. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 92 och II: 117, såvitt nu
är i fråga,

dels godkänna följande avlöningsstat
för statens dövskolor m. m., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 2 007 200

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis 106 600

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 2 315 100

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 1 114 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 86100

Summa kronor 5 629 000

dels ock till Statens dövskolor m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 629 000 kronor;

D. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 92 och II: 117, såvitt nu
är i fråga, till Statens dövskolor m.m.:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 909 000 kronor;

E. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 92 och II: 117, såvitt nu
är i fråga, till Byggnadsarbeten vid statens
dövskolor m. m. för budgetåret
1961/62 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 2 487 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat,

A. att, med bifall till motionerna I: 92
och II: 117, såvitt nu är i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag, att skolhemmet å
Mogård skall från och med budgetåret
1961/62 överflyttas till Charlottendals
skolhem i Gnesta;

B. att, med bifall till motionerna I: 92
och II: 117, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj:t hemställa om uppdrag åt
skolöverstyrelsen att tills vidare låta
driva Charlottendals skolhem med nuvarande
vårdform;

C. att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 92 och II: 117, såvitt nu är i fråga,

dels godkänna följande avlöningsstat
för statens dövskolor m. m., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62:

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 131

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . 2 007 200

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis. . 106 600

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 2 415 100

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 1 114 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 86100

Summa kronor 5 729 000

dels ock till Statens dövskolor m.m.:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 729 000 kronor;

D. att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:92 och
II: 117, såvitt nu är i fråga, till Statens
dövskolor m.m.: Omkostnader för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 984 000 kronor;

E. att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:92 och
II: 117, såvitt nu är i fråga, till Byggnadsarbeten
vid statens dövskolor m. m.
för budgetåret 1961/62 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 2 273 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 98 Ja och 117 Nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 72 Ja och 69 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kam -

marens röster

eller ........ 98 Ja och 117 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 170 Ja och 186 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollen för den 24 innevarande
maj.

§ 3

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens
tillämpning på hästsporten
och ang. djurskyddsförhållandena
inom hästsporten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Gustafsson i Borås frågat
mig, om jag anser att det med hänsyn
till vad som skett inom hästsporten
de senaste åren är uppenbart, att djurskyddslagen
och strafflagens bestämmelser
om djurplågeri bör tillämpas
också i samband med hästsport. Vidare
har herr Gustafsson frågat, om jag anser
att djurskyddsförhållandena inom
hästsporten är tillfredsställande. Slutligen
har herr Gustafsson, för den händelse
båda dessa frågor skulle besvaras
nekande, frågat vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att ordna bevakning av
träning och tävling med syfte att förhindra
misshandel och överansträngning
av hästarna.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Strafflagen innehåller i 11 kap. 13 §
bestämmelse om straff för djurplågeri.
Enligt detta lagrum skall den som genom
misshandel, överansträngning, vanvård
eller annorlcdes utsätter djur för

132 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

otillbörligt lidande dömas för djurplågeri
till böter eller fängelse. Vid sidan
härav finns vissa andra bestämmelser
som syftar till att bereda djur skydd
mot lidande. De grundläggande av dessa
bestämmelser är upptagna i lagen
den 19 maj 1944 om djurskydd. Denna
lag innehåller dels allmänna föreskrifter
om vården och behandlingen av
djur och dels särskilda regler om förevisning
av djur, om kastrering, kupering
och vissa andra ingrepp samt om
levande djurs användning för vetenskapligt
ändamål.

Tillsyn över djurens vård och behandling
skall enligt 1944 års lag utövas av
hälsovårdsnämnden i orten. Nämnden
skall för detta ändamål utse en eller
flera tillsynsmän. Vid tillsynen skall
länsveterinären och distrikts- eller
stadsveterinären medverka. Länsstyrelsen
har att vaka över att tillsynen behörigen
fullgöres, och högsta tillsynen tillkommer
veterinärstyrelsen.

Den lagstiftning som jag här har omnämnt
är givetvis tillämplig även i
fråga om djurskyddet i samband med
hästsporttävlingar. Vederbörande tillsynsorgan
skall vaka över att djuren
inte utsättes för otillbörligt lidande vid
dessa tävlingar, och åklagarmyndigheten
har att väcka åtal för djurplågeri,
om anledning därtill förekommer. På
interpellantens första fråga kan jag alltså
svara, att djurskyddslagens och
strafflagens bestämmelser om djurplågeri
kan tillämpas vid hästsporttävlingar.

Vad angår de aktuella förhållandena
inom hästsporten kommer jordbruksministern
att i sitt interpellationssvar till
herr Spångberg beröra vissa av de störtningar
som ägt rum och redogöra för
hur tillsynen över hästsporttävlingarna
är ordnad. Jag tillåter mig att hänvisa
till jordbruksministerns redogörelse.

Med anledning av den sista frågan i
herr Gustafssons interpellation vill jag
nämna, att inom justitiedepartementet

för närvarande pågår en utredning genom
särskild sakkunnig rörande reformering
av lagstiftningen om djurskydd.
Ett betänkande i ämnet är nu under
tryckning. Detta betänkande kommer att
avse vissa ändringar i och tillägg till
gällande bestämmelser om djurplågeri,
om användning av djur för vetenskapligt
ändamål m. m. samt om handhavandet
av husdjur och andra djur som hålles
i fångenskap. Hästsporttävlingarna kommer
inte att särskilt beröras i betänkandet.
Utredningsmannen avser emellertid
att härefter upptaga vissa speciella frågor,
och bland dessa ingår frågan om
djurskyddet inom hästsporten.

Härefter erhöll

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Spångberg frågat mig,
om jag uppmärksammat att djurplågeri
ofta förekommer vid utövande av hästsport,
vilket på kort tid medfört överansträngning
och dödsstörtning av flera
hästar, samt om jag är beredd att
medverka till åtgärder i syfte att effektivt
stävja dylikt djurplågeri.

I anledning av interpellantens fråga
har jag genom veterinärstyrelsen införskaffat
vissa uppgifter om antalet löpningar
och dödsfall i samband med
dessa vid trav- och galoppbanorna i
landet.

Vad då först gäller travbanorna inträffade
under 1960 två dödsfall i samband
med starter. Hjärtmuskelskada
uppges ha varit dödsorsaken i båda
fallen. I det ena misstänkes hjärtskadan
ha varit sekundär till en latent
tarminfektion. Det andra fallet är mer
ofullständigt utrett. Totala antalet individuella
starter på travbanor var förra
året omkring 55 000. — Under innevarande
år har intill den 19 maj skett
cirka 17 000 individuella starter på

Tisdagen den 30 maj 1901

Nr 25

133

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

landets travbanor. Två hästar har dött.
Det ena fallet inträffade i samband med
kollision. I det andra fallet var den direkta
dödsorsaken en hjärtmuskelskada.
Bakteriologiskt påvisades infektion
och histologiskt en respirationskatarr.
Hästen var i höstas hårt angripen av den
sannolikt virusbetingade, smittsamma
hosta, som då härjade framför allt i stallarna
vid våra tävlingsbanor.

Vad sedan beträffar galoppbanorna
skedde år 1960 något mer än 3 000 individuella
starter. Fyra hästar avlivades
eller dog i samband med dessa. Det ena
av dessa fyra fall var det som inträffade
den 16 oktober på Täby och där
dopning konstaterades ha förekommit.
Den direkta dödsorsaken var hjärtmuskelskada.
I de tre övriga fallen avlivades
hästarna på grund av benbrott, kotbensbrott
och i ett fall relativt lindriga
sårskador. — Under år 1961 har intill
den 19 maj skett omkring 600 individuella
starter. Ett dödsfall inträffade den
7 maj på Täbybanan med en hjärtmuskelskada
som direkt dödsorsak. Vidare
påvisades i det fallet svalgkatarr och infektion.
I ett annat fall skadades en häst
och måste avlivas, sedan den skenat
mot ett staket.

I fråga om dödsstörtningar på travoch
galoppbanor före år 1960 har vissa
ungefärliga uppgifter kunnat erhållas.
Beträffande galoppbanorna torde frekvensen
sålunda ha hållit sig omkring i
genomsnitt ett dödsfall per år. För travbanornas
del är motsvarande siffra förmodligen
något lägre.

Såsom framgår av det nu anförda intar
fallen av hjärtdöd en framskjuten
plats i olycksstatistiken för den senaste
tiden. Det kan därför vara av intresse
att göra en jämförelse med antalet hjärtskadefall
hos andra hästar iin tävlingshästar
för ett år som 1960. Ett något så
när tillfredsställande jämförelsematerial
erbjuder Skandinaviska kreatursförsäkringsbolagets
uppgifter om försäkringsfall
bland lantbruks- och skogs -

hästar, där ersättning utgått på grund
av hjärtskada. Dessa fall var procentuellt
3,5 å 4 gånger fler än fallen av
hjärtdöd vid travtävlingar men något
färre än hjärtskadefallen vid galopptävlingar.
Beträffande skogshästar uppges,
att frekvensen av akuta hjärtlidanden
är avsevärt högre än för samtliga övriga
grupper.

Frekvensen av dödsfall vid hästtävlingar
i Sverige betecknas också av veterinärstyrelsen
som mycket låg i fråga
om travtävling och som låg i fråga om
galopp. Frekvensen av hjärtdöd betecknas
som än lägre.

Det finns inte belägg för att vid ifrågavarande
tävlingar inträffade dödsfall
berott på att hästarna utsatts för onormal
ansträngning och ännu mindre för
att djurplågeri varit orsaken. Flertalet
dödsfall torde orsakas av olyckshändelser,
som föranleder avlivning. Där hjärtdöd
inträffat synes hästarna, såvitt hittills
kunnat visas, på grund av genomgångna
eller latenta infektioner ha erhållit
sådana skador på hjärtat, att deras
förmåga att uthärda ansträngning
varit mindre än andra hästars och alltså
mindre än normalt. Det har hittills inte
framkommit några omständigheter, som
tyder på att dessa förhållanden varit
kända när hästarna startats. Det rör sig
också om sjukdomstillstånd, som är
mycket svåra att upptäcka och diagnostisera
även för veterinär.

Varje tävlingsledning inom såväl trav
som galopp är ålagd utse vissa funktionärer,
som är skyldiga att ingripa bl. a.
mot överträdelser av djurskyddsbestämmelscrna.
Banveterinären följer sålunda
loppen och besiktigar hästarna före och
efter löpningarna. Beglementena tilllåter
ej annat än »lätt drivning» av hästarna
och förseelser häremot bestraffas.
Särskilda bankontrollanter ser också
till att missbruk av spö ej förekommer.
Sjuka hästar får ej starta, och banveterinären
äger därvid föreslå startförbud.
Om veterinärens förslag ej föl -

134 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

jes av ledningen riskerar denna anmälan
för djurplågeri.

Slutligen vill jag gärna understryka,
att det här i regel rör sig om mycket
dyrbara hästar, som efter en framgångsrik
tävlingssejour har ett stort avelsvärde.
Det torde vara få djur som får
en så omsorgsfull skötsel, utfodring och
träning som dessa, och deras värde i
förhållande till prissummorna i löpningarna
är så stort, att ingen gärna
riskerar överansträngning och dödsstörtningar.

Såsom framgår av det nu anförda
har jag från närmast ansvarigt myndighetshåll
inte fått något belägg för att sådana
misförhållanden, som de åsyftade,
verkligen råder eller misstänkes råda
på våra tävlingsbanor. Veterinärstyrelsen
har emellertid meddelat, att styrelsen
med uppmärksamhet följer bl. a.
frågan om banveterinärernas ställning
och befogenheter och att styrelsen avser
att, om så erfordras, till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag i ämnet. Såsom
framgår av justitieministerns interpellationssvar
till herr Gustafsson i Borås
pågår också inom justitiedepartementet
en särskild sakkunnigutredning rörande
reformering av lagstiftningen om
djurskydd.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.
Svaret andas full förståelse
för syftet med min interpellation, men
jag vill likväl knyta några reflexioner
till svaret.

Justitieministern anser att djurskyddslagen
väl kan tillämpas i samband
med hästsporttävlingarna, men vad
jag är lika intresserad av är, huruvida
och i vad mån detta sker. Företas det
alltid polisundersökning med vittnesförhör
i samband med dödsstörtningar

och när hästar skadas under tävling?
Mig synes att så alltid bör ske, varvid
banveterinären och även ryttare och arrangörer
samt vittnen bör höras om omständigheterna.
Jag kan inte underlåta
att säga, att man ibland får en obehaglig
känsla av att i den mån inte en
formlig anmälan till polisen sker, så
blir ingen undersökning utförd. Man
nöjer sig med eventuella uttalanden av
banveterinären utan att alltid pröva
andra möjligheter att få fram alla fakta
i saken.

Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
med justitieministerns meddelande
om en reformering av djurskyddslagen
i allmänhet. Jag utgår från att
den nya lagen kommer att gå i en humanare
riktning och tar upp de berättigade
önskemål som djurskyddsföreningar
har framfört.

Utredningsmannen säges senare skola
uppta hästsporten till behandling. I
samband därmed skulle jag vilja rikta
en fråga till justitieministern: Har man
anledning anta, att utredningsmannen
också kommer att behandla frågan om
kontroll under träningen inom hästsporten?
Förekommer nu över huvud
taget någon organiserad övervakning av
träningen? Finns det inte anledning att
befara, att misshandel under träning lätt
kan förekomma utan att djurplågaren
löper någon större risk att bli upptäckt?
Jag vet att en och annan blir
avslöjad och stämplad som djurplågare
och även blir avförd, men hur ofta sker
det?

Jag känner en person som en gång för
några år sedan försökte att hos Svenska
travsportens centralförbund, som jag
förmodar är högsta instans härvidlag,
få reda på hur många anmälningar för
djurplågeri som inkommit under de senaste
fem åren och i hur många fall förbundet
avstängt vederbörande från deltagande
i tävlingar samt vidare hur
kontrollen vid tävling och träning var
ordnad av hästsportorganisationen. Det

Nr 25

135

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

kom intet svar. Kan det månne bero på
att vederbörande inte ville avslöja den
förmodligen obefintliga eller ringa kontroll
som utövas vid träning? Jag har
nog en känsla av att såväl länsstyrelser
som veterinärstyrelsen gärna skulle
ägna denna sak en ivrigare tillsyn än
vad som sker.

Den andra frågan i min interpellation
har besvarats av statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, och jag
ber att även få tacka honom för svaret.
Jag tycker dock att detta är mindre tillfredsställande,
enär det synes ge vid
handen att allt är nära nog bra. Så är
det nog inte. Naturligtvis kan man alltid
tvista om vad som enligt strafflagens
§ It inkluderas i orden »otillbörligt lidande»
liksom vad man menar med
onormal ansträngning, djurplågeri,
missförhållanden eller missbruk av spö.

Genom diskussionen i pressen har
man fått veta att en kusk eller jockey
kan straffas om han missbrukar piskan.
Om han slår sin häst en tredje gång
utan att de två första slagen gjort någon
märkbar nytta så straffas han ovillkorligen.
Det får inte förekomma något
»meningslöst» användande av piskan.
Man får också veta att travet har sin
domstol som avgör om piskan nyttjas
alltför flitigt eller hårt... De språkliga
glidningarna synes mig ge rum för vad
åtminstone jag vill kalla djurplågeri. En
del hästar, säger Bo Reuterskiöld, måste
väckas med ett eller annat rapp. Det är
ju ett rätt intressant meddelande.

Jag skulle vilja fråga jordbruksminister
Netzén, om inte piskande av häst i
träning eller i tävling måste betecknas
som djurplågeri? Är inte orden att
»väcka» hästen milt i överkant?

Det är även en annan sak som i detta
sammanhang kommer in i bilden. Ryttare
och kusk försvarar sig med att
säga: Vi spelar bara teater. Vi slår inte
alls så som det ser ut. Vi slår på skalmen
eller i luften. Vi vet t. ex. att vår häst
inte orkar mera, men vad skall publi -

ken —• d. v. s. i första hand gäller det
väl spelarna — säga, om kusken sitter
sysslolös. Därför svänger kusken vilt
med piskan och grimaserar för att folk
skall tro att han gör allt för att söka
vinna. Ja, det är ju en sjusärdeles låtsaslek.
I Täbyfallet får man även veta, att
ryttaren fått order att rida Dame Fortune
försiktigt eller ta det lugnt; hästen
skulle prövas i sitt första häcklopp. För
totalisatorspelarna är ju detta en ytterst
intressant upplysning.

Nej, ser man närmare på saken kommer
man nog inte ifrån, att inom hästsporten
förekommer saker och ting som
är rätt komprometterande för sportens
utövare. 1956 upprördes hela svenska
folket ■— eller nästan hela ■— av djurplågeriet
vid »hästolympiaden» i Stockholm,
och det förklarades i pressen, »att
nu fick det äntligen vara nog». Men det
var svenska hästexperter som på uppdrag
av Sveriges olympiska kommitté,
förmodar jag, och efter uppdrag av den
internationella ordnat de sorgliga proven
vid »fälttävlingen», där ganska kusliga
tilldragelser utspelades. Visserligen
fanns det en »hårding» som påstod att
hästarna tyckte om att få stryk, och en
svensk överste yttrade —■ enligt Expressen
— de avslöjande orden: »Jag
såg aldrig en häst piskas mer än vad
som är vanligt.» Hur gick det då 1960
vid hästolympiaden i samband med
olympiska spelen i Rom? Det blev precis
som förut. Eventuella protester underkändes.
Fälttävlingarna gick — såvitt
man förstår — precis som förut och
med svenskt deltagande. Med resultat
att det enligt pressens skildringar var
uppenbart djurplågeri. Därom vittnade
även bilderna i tidningarna. Svenska
hästar och ryttare deltog både 1956 och
1960.

Jag kommer tillbaka till min förra
fråga: Hur tillgick det när de svenska
deltagarna tränade sina hästar före dessa
tävlingar? Vilken kontroll förekom
då? Anser jordbruksministern att också

136 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

dylika träningar och tävlingar, där hästar
tvingas att forcera de svåraste hinder,
ibland placerade vid vattengravar,
faller inom ramen för en human behandling?
Anser justitieministern att
hästar som deltar i hinderritter — för
att uppehålla mig vid denna tävlingsform
— inte utsättes för »otillbörligt lidande»
och att djuren enligt lag om
djurskydd § 2 behandlas väl och såvitt
möjligt skyddas mot lidande? Den häst
som störtade i Täby lär ha haft 10 hinder
att passera. Man måste nog säga
med berättigande, att man här kan tala
om föga eller ingen respekt för djurskyddslagens
verkliga mening. Mig synes,
att vad som inträffat inom hästsporten
är ägnat att inge en allt större
misstro mot denna sport.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Jag finner av svaret, att
vi nog har olika syn på hästsport. Vi
kanske också ser litet olika på vad som
är djurplågeri. Jag utläser det ur det
något svävande svaret på min fråga,
om jordbruksministern vill medverka
till åtgärder att effektivt motverka sådana
händelser som nu har utspelats
på trav- och galoppbanorna.

Hästsportens folk ser på ett sätt på
detta problem — det märker man, om
man talar med dem — och djurskyddets
folk på ett annat sätt. Personligen tycker
jag att vi skulle kunna se det på
samma sätt vare sig vi är hästsportfolk
eller är speciellt djurskvddsintresserade
eller är vanliga människor. När hästsportens
folk säger att de inte anser att
det är djurplågeri, att hästar stupar
och dödsstörtar på trav- och galoppbanor,
så tror jag att de menar det. De
har den uppfattningen, och då lär det
tyvärr inte kunna bli någon enhetlig
syn på frågan, ty folk anser nog i allmänhet,
att då man kör en häst så att
den stupar, så är det djurplågeri.

På vägen hit träffade jag en f. d.
riksdagsman, en gammal kollega här,
som var jordbrukare. Jag frågade honom,
om han hade hästar och om han
ansåg att det var djurplågeri om en häst
stupade i arbetet. Det är klart, sade
han. Jag frågade om han ansåg, att det
var samma sak, om en häst stupade vid
en travtävling. Han kunde inte se någon
skillnad. Jag har inte träffat någon
jordbrukare som haft hästar för
nvttoändamål, som inte har haft den
uppfattningen. Att jag själv delar den
uppfattningen torde framgå av min interpellation.

Det finns några intressanta uppgifter
i jordbruksministerns svar, som jag inte
är alldeles säker på att han har dragit
riktiga konsekvenser av. Det framgår
nämligen av svaret, att antalet olycksfall
och dödsstörtningar på trav- och
galoppbanor har ökat betydligt. Tidigare
har det, vilket framgår av justitieministerns
redogörelse, i genomsnitt inträffat
omkring ett dödsfall per år på
galoppbanor och något mindre än ett
på travbanor. Då jag den 9 maj framställde
interpellationen, hade fem hästar
avlidit i samband med tävlingar sedan
den 16 oktober i fjol. Sedan den 11 maj
har ytterligare tre hästar störtat, och
därav har en avlidit. Således har sex
hästar dött på galopp- och travbanor
under en tid av sju månader. Obduktionen
av hästarna har visat, att två
har dödsstörtat på grund av hjärtförlamning,
två på grund av hjärtslag och
två till följd av olycksfall, allt detta under
pågående tävlingar. I något ytterligare
fall har ryttare ådragit sig svåra
skador.

Jag måste säga, att dessa störtningar
måste betecknas som rätt uppseendeväckande,
och jag anser dem vara djurplågeri
vad hästarna beträffar. Det är klart
att ingen misshandlar en häst på det
sättet att han slår den, sparkar den eller
utövar våld mot den på sätt som kan
anses vara avsiktlig misshandel. Det

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 137

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

behöver man sannerligen inte göra med
en häst som är hetblodig, energisk och
temperamentsfull — den jagar upp sig
själv. Den behöver bara se en piska, sedan
den smakat piskan en gång, för att
den skall drivas fram i panik. Alla som
haft med hästar att göra vet att hästens
natur är sådan. En häst som fått smaka
piskan blir vad travfolket kallar »uppmuntrad»,
när den får se piskan. Det
är sannerligen ingen glädje i den »uppmuntran»,
utan det är rädsla för piskan
som driver på hästen. Hästen anser inte
piskningen vara en smekning, vilket en
del av travfolket har gjort gällande.
Smek en häst och den blir lugn; visa
den piskan, sedan den piskats en gång,
och den grips av panik — det är skillnaden! Den

som väntar på att få se en häst
på travbanan piskad på ett sådant sätt,
att det kan anses vara misshandel, får
nog vänta förgäves på åtal, eftersom
piskning i viss utsträckning anses vara
normalt. Det är i det avseendet det måste
bli en ändring.

Jag har nog — och många med mig

— ansett att hästsportens folk själva
borde vidta åtgärder för att förhindra
att sådana händelser inträffar. Jag vill
minnas att någon av de ledande inom
hästsporten också har sagt, att hästarnas
dödsstörtningar kväljer honom. Men
i regel har hästsportorganisationerna
bortförklarat vad som skett eller försvarat
det såsom något fullt normalt.
Man har framhållit att det inträffat ännu
fler olyckor i andra länder, och man
har bland annat åberopat Tyskland,
Frankrike och England. Det är väl detta
veterinärstyrelsen syftar på när den säger
— enligt svaret på interpcllationen

— att frekvensen av dödsfall vid hästtävlingar
är låg i Sverige. Ja, beklagligtvis
är den högre i en del andra länder,
men jag tycker sannerligen inte att det
utgör något försvar för vad som sker
här.

Åberopa England som exempel kan

man göra i många avseenden, men det
är sannerligen inte något föredöme när
det gäller hästsporten. Vill man ha
exempel på verkligt råa hästtävlingar,
kan man finna dem just i England. Jag
kan nämna hinderlöpningen Grand National,
där i regel bara en liten del av
de deltagande hästarna kommer i mål.
De flesta havererar mer eller mindre
svårt under loppet — vid höga hinder
o. d. — och detta anses av många såsom
normalt. England har nog en del
att lära oss om störtningarnas orsaker
och om hur djurplågeri kan utövas,
men det är ingenting för oss att ta efter.
När jag har kommit att nämna den
engelska hästsporten är jag angelägen
att tillägga, att det engelska djurskyddet
har bedrivit en energisk kampanj för
humanare metoder och även haft en del
framgångar, som medfört en viss modifiering
av hindrens svårighetsgrad.

Den jämförelse som jordbruksministern
gör mellan antalet ersättningar från
Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
för hjärtskada hos lantbruks- och
skogshästar å ena sidan och fall av
hjärtdöd vid trav- och galopptävlingar
å andra sidan kan vara hur missvisande
som helst. Antalet fall är naturligtvis
fullt riktigt, men jag begriper inte hur
man kan göra sådana jämförelser. Möjligen
beror det på brådskan inför riksdagens
slut. Kanske jordbruksministern
är överens med mig om att det i ena
fallet ändå är fråga om hjärtskada och
i det andra om dödsfall under lopp. Det
är en väsentlig skillnad. För att jämförelsen
skall bli riktig måste den gälla
hur många hästar som avlidit under arbete
i jordbruk och skogskörning. Man
får alltså tala om jämförbara saker:
dödsstörtningar på banor å ena sidan
och dödsstörtningar i arbetet å andra
sidan. Det går inte att ställa dödsfall
mot sjukdomsfall. Detta är emellertid
av underordnad betydelse i sammanhanget.

Det finns också en rent juridisk skill -

138 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

nåd mellan en tävlingshäst och en arbetshäst.
En lantbrukare som driver på
sin häst så att den dödsstörtar i arbetet
blir åtalad eller skulle bli det, om det
funnes vittnen. Då en tävlingshäst störtar
inför tusentals vittnen säger tävlingsfolket,
att händelsen är normal och
att hästen inte var riktigt kry. Han
hade en infektion, fastän man inte upptäckte
den förrän man obducerade honom.
Förut verkade hästen frisk. Vad
är det nu för resonemang?

När det gäller den juridiska sidan
skulle jag också vilja fråga: Har det
någonsin förekommit åtal vid hård ridning
under tävling? Jag vet inte bestämt,
men jag ställer frågan. Jag har
riktat samma fråga till andra, men ingen
känner till något sådant fall. Säger inte
det också en del? Man får väl hoppas att
det har varit något åtal. Det skulle vara
intressant att få något sådant redovisat
och inte minst att få veta vad som har
skett i samband med det.

Jordbruksministern anför att även veterinärstyrelsen
anser, att hästarna inte
utsatts för onormal ansträngning och
att djurplågeri inte varit orsaken till
dödsstörtningarna. Jag vet inte vad som
menas med djurplågeri i detta sammanhang.
På nytt upprepar jag att en häst
som en gång smakat piskan ordentligt —
en varmblodig temperamentsfull häst
som ju tävlingshästar ofta är — bara
behöver se piskan igen för att falla i
en panik som i och för sig är djurplågeri.

Jag är naturligtvis ense med jordbruksministern
om att dessa hästar är
dyrbara och fördenskull erhåller god
vård i övrigt. Det kan falla utanför
denna debatt, och jag har heller aldrig
fört in saken i detta sammanhang. Det
är helt klart, att en sådan dyrbar häst,
som man ämnar tjäna in tiotusentals
och åter tiotusentals kronor på och till
sist använda som avelshäst därför att
han kommit en hästlängd eller ett halvt
hästhuvud före någon annan i tävlingar,

betraktar man som en mycket värdefull
tillgång. Mot denna vård har jag
inga anmärkningar att göra. Det är vid
tävlingarna och eventuellt vid träningen
som hästarna överansträngs. Jag vet
inte om några hästar har stupat under
träning. Blir kanske tävlingen hårdare
än träningen? Det skulle också vara intressant
att undersöka.

Hästsportorganisationerna — och de
får stöd av veterinärstyrelsen — kallar
förhållandet vid tävlingar med dödsstörtningar
normalt, och visst kan det
vara så från tävlingsorganisationernas
synpunkter, men hur är det från den
ihjälridna hästens? Var det kanske normalt
för denne också att stupa när han
blev överansträngd? Så cyniska är väl
inga av oss, att vi påstår att det är normalt
för hästen. Jag tror inte att man
riktigt har tänkt igenom problemet, när
man kallar detta normalt.

Egentligen är väl inställningen till
djuren och naturen ett etiskt problem.
Hästen i sig själv är ju rättslös. Han
kan behandlas väl, han kan behandlas
illa. Hästar blir utsatta för bådadera.
Jag skulle tro, med den vetskap jag har
om jordbruksministerns syn på naturen
och djuren, att hans ståndpunkt är närmare
min än vad som framgår av hans
svar i dag. Därför hoppas vi på jordbruksministerns
medverkan i framtiden
trots att det har svävats på målet i interpellationssvaret.

Det måste när det gäller kontrollen
nog införas skärpta bestämmelser. Tränarna
borde exempelvis vara förpliktade
att lämna regelbundna rapporter
till banveterinären över hästarnas hälsotillstånd.
Det framgår ju av svaret,
att man före tävlingarna inte har upptäckt
att hästarna varit sjuka. Det blir
nog för hastiga rutinundersökningar,
ungefär som när en läkare rutinundersöker
beväringar innan de skall ut på
hårda strapatser, men det är den skillnaden,
att en beväring kan tala för sig.
Det kan ju inte hästen. Det blir för stor

Nr 25 139

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom

arbetsbörda för en veterinär att kanske
på mycket kort tid själv undersöka ett
femtiotal hästar före en tävlingsdag.

Jag har inhämtat djurskyddsföreningens
synpunkter på denna fråga. Där ser
man både juridiskt och prakiskt på problemet.
Inte minst praktiskt. Frågan är
väl för oss alla vad man kan göra för
att genom rent praktiska åtgärder förebygga
olyckor på tävlingsbanor. Här
borde djurskyddets folk ha hästtävlingarnas
folk med sig, och man borde gemensamt
kunna komma till ett resultat
i samarbete med veterinärstyrelsen och
med stöd av jordbruksdepartementet.

Jag fick en sammanfattning från
Svenska allmänna djurskyddsföreningen
om hur den ser på saken. Jag skall
tillåta mig att i korthet anföra några
synpunkter.

Djurskyddsföreningen säger, att för
att få alla tänkbara olycksorsaker ordentligt
utredda krävs i första hand
forskning. Föreningen avser att föreslå
Svenska galoppsportens centralförbund
och Svenska travsportens centralförbund
att ställa anslag till förfogande
för dylik forskning. Föreningen är
villig att själv satsa 10 000 kronor för
detta ändamål och anser det vara självklart,
att de båda andra organisationerna,
som ju tar in vinsterna på tävlingarna,
vardera satsar samma belopp,
och att även den tredje part, som tjänar
pengar på detta — staten, som
också har auktoritet — ställer ett belopp
till förfogande.

Djurskyddsföreningen har tagit kontakt
i frågan med veterinärstyrelsen,
som givit djurskyddsföreningen löfte
om förslag till hur forskningen bör bedrivas.
Den bör givetvis ta sikte på att
finna snabbare och säkrare metoder att
upptäcka och behandla de infektioner
och andra rubbningar, som hästar drabbas
av och som framkallar hjärtbesvär
under löpningarna. Man bör vidare söka
finna säkrare metoder att fastställa,
om hästarna är tillräckligt tränade för

hästsporten

att tillåtas starta i hårda lopp, och eventuellt
också föreslå nya träningsmetoder,
som minskar riskerna för kollaps.

Djurskyddsföreningen skulle ju helst
se, att kapplöpningarna upphörde, men
anser att detta för närvarande av många
skäl är omöjligt. Föreningen har därför
valt att på bästa sätt söka bidraga till
att minska olycksfrekvensen under tävlingarna.

Jag vill fråga jordbruksministern, om
vi inte skulle kunna vara eniga åtminstone
på den punkten, att det är ett
humanitärt intresse som staten bör
lämna sitt stöd.

Den föreslagna forskningen, säger
djurskyddsföreningen, är givetvis inte
den enda åtgärd som kan och bör vidtagas
för att ernå förbättrade förhållanden.
Rent praktiska åtgärder är också
av nöden. Som exempel nämner föreningen
förändrade bestämmelser för
att förhindra kollision mellan ekipage
vid travtävlingar, slopande av sista häcken
i hinderloppen på galoppbanorna
m.m. Det kan i detta sammanhang nämnas,
säger föreningen, att mer än tre fjärdedelar
av alla störtningar på galoppbanorna
sker under hinderlopp och att
nästan alla äger rum vid någon av de
både sista häckarna, företrädesvis den
sista häcken. Hästarna orkar helt enkelt
inte ta hindren.

Jag tillåter mig nu att fråga jordbruksministern,
om han inte vill ge ett
något mera bestämt löfte till medverkan
i strävandena att förbättra förhållandena.

Jag slutar mitt anförande med en
önskan om att en utredning måtte komma
till stånd, som tar sikte på rent
praktiska åtgärder för att förhindra
olyckor vid hästtävlingar, och att denna
utredning kommer till stånd snarast
möjligt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Utan att gå in på alla de

140 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

detaljer i och för sig värdefulla och
riktiga, som senast herr Spångberg bär
fört på tal, är jag angelägen om att
komplettera mitt interpellationssvar för
att det inte skall kvarstå några missuppfattningar
i fråga om min rent principiella
inställning.

Herr Spångberg utgår ifrån att vi har
olika syn på denna fråga. Jag medger
att i varje fall i fråga om nyanserna är
våra ståndpunkter något olika, men det
är självklart — det trodde jag inte behövde
sägas — att det inte är bara herr
Spångberg och herr Gustafsson i Borås
som känt sig upprörda över de upprepade
dödsstörtningar, som noga har preciserats
i svaret. Jag är helt övertygad
om att många i denna kammare, en vidsträckt
opinion och inte minst många
av hästsportens egna företrädare har
känt minst samma upprördhet över vad
som inträffat.

Men frågan gällde herr Spångbergs
kategoriska påstående, att vad som
skett i dessa fall var djurplågeri. Jag
är lika litet som herr Spångberg i stånd
att bedöma denna fråga ur hästarnas
synpunkt. Vi är båda hänvisade till att
förlita oss till dem som innehar den
största möjliga sakkunskap på detta
område, och det måste sägas vara den
veterinära sakkunskapen. Mitt svar
bygger — jag redovisade det mycket
utförligt — helt på de uppgifter som
kunnat mobiliseras från tillgänglig sakkunskap.

Jag kan hoppa över mellanpartiet
och anknyta till den sista delen av herr
Spångbergs anförande. Självfallet vill
jag ställa mig positiv till strävandena
att stimulera den forskning och de
praktiska ansträngningar, som kan
bringa mera klarhet i dessa ting och
öka det humanitära skyddet i de fall
då det är mer eller mindre tydligt att
detta inte är alldeles tillfredsställande.

Herr Spångberg frågade mellertid —
med utgångspunkt från sin, som jag menar,
felaktiga slutsats, att vi vet att det

är djurplågeri som har lett till de inträffade
olyckorna — om jag inte ville
medverka till att stävja detta djurplågeri.
Jag kan inte svara på frågan när
den ställs på det viset, alldenstund jag
inte anser det vara klart bevisat, att det
är djurplågeri som har förorsakat dessa
olycksfall vid trav- och galoppbanor.
Jag nöjer mig med att säga, att jag är
ense med herr Spångberg om att det
kan finnas anledning att skärpa den
tillsyn som här är i fråga. Av mitt interpellationssvar
framgick, att tjänstgörande
banveterinär vid trav- och galopptävling
i vårt land har rätt att föreslå
startförbud när han misstänker att
vederbörande hästs kondition inte är
tillräckligt god. Men banveterinärens
förslag är för närvarande inte utslagsgivande.
Tävlingsledningen kan sätta
sig över banveterinärens förslag men
riskerar då anmälan om djurplågeri.
Det är möjligt att det finns skäl och att
det kan motiveras med de argument,
som herr Spångberg anförde, att låta
överse dessa bestämmelser och ändra
dem därhän, att banveterinärernas bedömning
blir definitivt utslagsgivande.
Jag är emellertid inte i stånd att på rak
arm avgöra vilka ändringar som i så
fall lämpligen bör göras och vilken förstorad
uppsättning av banveterinärer
som då skulle behövas.

Så långt är jag alltså ense med de frågande,
att jag anser att vad som kan göras
är angeläget att göra. Men att utan
vidare — och med utgångspunkt från,
det måste jag nog säga, ganska lekmannamässiga
bedömningar — vara helsäker
om att det är djurplågeri som i
varje enskilt fall lett till dessa olyckliga
resultat, tror jag är att dra alltför snabba
slutsatser.

Sedan undrade herr Spångberg, om
det ändå inte framgick så tydligt som
det kunde begäras av mitt svar, att antalet
dödsstörtningar under senare år
har ökat. Jag tror att man kan utläsa
detta ur det siffermaterial som svaret

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25

141

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hastsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom

innehåller. Jag är angelägen om att ge
en så fyllig bild som möjligt av vad
tillgänglig sakkunskap kan meddela i
ämnet och tillägger därför, att en mycket
framstående forskare på det veterinärmedicinska
området har i anslutning
till denna interpellation antytt en
ytterligare bidragande orsak till just
den serie av olyckor som vi kunnat
iakttaga i år. Han utgår då ifrån ett material,
som insamlats vid undersökningar
av bland annat våra djurbesättningar
på olika håll i riket, rörande innevarande
vinters och vårs dåliga foder.
Han nämner att till följd av fjolårets
besvärliga skördeförhållanden, varvid
fodret i många fall blivit skadat i olika
avseenden, har det i vinter och i vår
inom stora delar av landet sannolikt
varit ovanligt stor sjuklighet och dödlighet
bland såväl nötkreatur som svin.

I synnerhet är det, tillägger han, leveroch
hjärtsjukdomar, som torde kunna
sättas i samband med fjolårets dåliga
foder. Det har företagits en speciell undersökning
bl. a. av vederbörande
forskaravdelning vid veterinärhögskolan
avseende en hästhälsokontroll bland
skogshästar i Dalarna. Av den undersökningen
har framkommit att mögelskadad
havre och mögelskadat hö varit
orsak till att skogshästarna inte kunnat
hållas vid normalt hull under den
gångna vintern. Det förklaras vidare
att många hästar varit hängiga, haft dålig
aptit och visat fodersmältningsrubbningar.
Därigenom har också hästarnas
prestationsförmåga blivit väsentligt
nedsatt.

Vederbörande vetenskapsman — som
åberopat denna undersökning —- tilllägger,
att man inte kan veta om samma
förhållanden kan ha samband med
den dåliga kondition, som redovisats i
de fall, där de påtalade olyckorna förekommit.
Han uttalar för egen räkning,
att det kanske kan invändas att det foder,
som sporthöstarna fått och får, är
speciellt utvalt och av bästa kvalitet.

hästsporten

Det kan, fortsätter han, ofta vara fallet
men inte alltid. Ett höparti kan nämligen
se ganska bra ut, men om man
klyver höstjälkarna ser man ofta mögelangrepp.

Jag skall inte fortsätta med att läsa
upp de i och för sig intressanta detaljerna
i denna undersökning utan bara
redovisa den konklusion, som vetenskapsmannen
gör. Han håller inte för
alldeles osannolikt att orsakerna till att
dödsstörtningar på trav- och galoppbanorna
varit flera än under tidigare
år kan ha samband med fjolårets dåliga
foderskörd.

Herr talman! Jag skall kanske be att
få anlägga en synpunkt på de frågor,
som herr Gustafsson i Borås tog upp.
Enligt herr Gustafssons mening var det
nog att använda ett i överkant milt ord,
när man talar om att man använder
piska för att »väcka» hästarna. Någon
kan kanske därav dra den slutsatsen, att
jag använt ordet »väcka». Jag förmodar
dock att herr Gustafsson avser att någon
annan använt ordet, och därför är
jag angelägen att nämna, att på denna
punkt måste nog enligt min mening en
ytterligare synpunkt komma in i bilden,
tv även hästsportens utövare, tränare
m. fl., måste ju tillerkännas möjlighet
att få presenterad en så rättvis
bild som möjligt för riksdagsopinionen.
Jag vill här citera de uppgifter jag fått
om vad man menar med användning av
piska. Jag är inte i stånd att bedöma
varken hur hårt eller hur milt ett slag
får vara för att falla på den ena eller
andra sidan av gränsen för djurplågeri
eller för att enligt reglementet gälla
som s. k. »lätt drivning». Det finns
kontrollanter —• förutom banveterinären
— vid kurvor, hinder o. s. v., vilka
tillser att användande av piska sker på
sätt som avsetts och i enlighet med reglementets
föreskrifter. Jag behöver nog
inte tillägga mer på denna punkt. Det
viktigaste är kanske, att jag nu får påräkna
herrar Spångbergs och Gustafs -

142 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellationer ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

och ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten

sons förståelse, när jag försöker redovisa
de skäl, som hästsportens utövare
kan åberopa, nämligen att om ambitionen
är att man skall leda hästen fram
till det resultat, som en tävling avser,
så är det ju ur den synpunkten fullständigt
orimligt att hårddriva en häst som
kommer ur balans. Varenda tävlingserfaren
hästman vet i detta sammanhang,
att det någonstans finns en gräns. Jag
vill inte göra gällande, att den gränsen
inte överträdes, utan jag vill bara redovisa,
att enligt den sakkunskap, som
jag själv inte besitter, kan en hårddrivnin
i här berört hänseende tjäna ändamål,
som inte överensstämmer med den
ambition vederbörande kusk eller ryttare
har att vinnlägga sig om. Jag låter
detta svar och dessa uppfattningar stå
för vederbörandes räkning. Jag erkänner
oförbehållsamt, att jag i dessa stycken
inte besitter den sakkunskap, som
skulle kunna vara önskvärd för en bedömning.
Jag håller vidare med herr
Spångberg om att vi ju inte har möjligheter
att direkt tillfråga dem, som
är offer i det ena eller andra avseendet.

Vidare vill jag helt kort kommentera
ett par frågor, som herr Spångberg
ställde. Han frågade om det förekommit
att åtal för djurplågeri har väckts
i samband med de tävlingar som gått av
stapeln. Jag kan emellertid inte på rak
arm svara på den saken, men jag känner
inte till något sådant fall — vilket
dock inte utesluter att det kan ha förekommit.

Men när frågan nu ställts om vad som
menas med djurplågeri, är jag böjd att
hålla med herr Spångberg om att det
främst kanske är ett etiskt problem liksom
inställningen till hela denna fråga.
Men vår nuvarande djurskyddslagstiftning
— den må vara bristfällig eller
inte — ligger som justitieministern har
sagt i stöpsleven. Och om man i något
fall går hårt fram, så får väl den saken
i fortsättningen som nu avgöras av
domstolen.

Slutligen frågade herr Spångberg om
det inte bör ligga i det allmännas intresse
— herr Spångberg använde uttrycket
statens intresse — att humanitärt
och kanske även ekonomiskt stödja
den forskningsverksamhet som framför
allt Allmänna djurskyddsföreningen
anser vara önskvärd. På den punkten
vill jag svara ett obetingat ja. Jag är ense
med herr Spångberg och herr Gustafsson
i Borås om att allt vad som kan göras
också bör göras för att eliminera anledningarna
till den upprördhet vi alla
känt inför vad som hänt på tävlingsbanorna,
så att händelserna inte upprepas
i fortsättningen.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för de kompletterande
upplysningar och redogörelser
han här lämnat. Det framgår visserligen
att vi har något olika uppfattningar om
huruvida dessa dödsstörtningar är djurplågeri
eller inte, jag skall inte fortsätta
den diskussionen.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över jordbruksministerns positiva uttalande
när det gäller forskning på detta
område. Det gör att vi kan hoppas
att dessa ting blir utredda på ett sätt
som tjänar både djurskyddet och en
humanare hästsport.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är angelägen om att
påpeka, att varken herr Spångberg eller
jag har någon lust att framställa oss som
frommare eller mera djurskyddsvänliga
än många andra. Men efter att ha
läst pressreferaten och följt resonemangen
om dessa ting har jag svårt att förstå
att man på sätt som skett har kunnat
knäsätta ett visst djurplågeri, som upprör
oss alla, vilket jordbruksministern
också mycket riktigt framhöll.

Det tycks under alla förhållanden vara
kutym att bruka piskan. Jag har sett
i pressen att sakkunniga på detta område
har förklarat, att om man slår sin

Nr 25 143

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

häst en tredje gång, sedan de två första
slagen inte gjort någon märkbar nytta,
så måste detta betraktas som djurplågeri.
Vidare får något meningslöst användande
av piska inte förekomma.
Men jag antar att om man använder piska
för att få en häst att springa fortare,
så låter man väl inte pisksnärten bara
glida över hästryggen, utan hästen får
väl i alla fall känna av vad det gäller.
Jag kan därför inte förstå annat än ett
flitigt användande av piska måste betraktas
som djurplågeri. Där tror jag
att man ofta går onödigt hårt fram.
Gränsen för djurplågeri tangeras nog
bra mycket tidigare. Och detta rimmar
dåligt mot vad som står i 2 § i djurskyddslagen:
»Djur skall behandlas väl
och såvitt möjligt skyddas mot lidande.»

Man kommer nog inte ifrån att vederbörande
går litet över gränsen i det
fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. sysselsättningen
inom skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd bär herr Sundelin frågat mig

1) om jag är beredd att i det allmännas
intresse medverka till att det inom
skogsnäringen genomföres rationaliseringar
av sådan art, att nuvarande arbetsförhållanden
förbättras,

2) om jag är beredd att medverka till
att det från det allmännas sida vidtages
åtgärder, som snarast möjligt leder fram
till jämn och trygg sysselsättning för
skogsarbetarkåren.

I anledning härav vill jag först understryka
att den expansion som för
närvarande äger rum inom den svenska
skogsindustrien ställer stora krav på
vårt lands skogsbruk. Å ena sidan ford -

ras att skogsbruket kan tillhandahålla
råvara i sådan omfattning och till sådana
priser att skogsindustrien kan hävda
sig i konkurrensen på världsmarknaden.

Å andra sidan måste skogsbruket bedrivas
så att det är konkurrensmässigt
gentemot andra näringsgrenar såväl beträffande
kapital som arbetskraft.

Vårt skogsbruk genomgår just nu en
genomgripande omdaning som ökar näringens
produktivitet. Häri medverkar
staten i väsentlig mån genom bland annat
forskning och utvecklingsarbete, utbildning,
yrkesundervisning och rehabiliteringsverksamhet,
utbyggnad av
skogsvägnätet, storleksrationalisering
och arronderingsförbättringar av skogsfastigheter
samt åtgärder för samverkan
mellan enskilda skogsägare. Ej
minst de delar av rationaliseringsprocessen
som har samband med skogsbrukets
arbetsmarknad är föremål för statsmakternas
uppmärksamhet.

Sett från skogsarbetarnas synvinkel
har rationaliseringen redan gett betydande
vinster i form av underlättat arbete
genom nya maskinella metoder.
Som exempel må nämnas motorsågens
nära nog 100-procentiga användning,
maskinbarkningens frammarsch och
den maskinella lastningens övertagande
av ett mycket tungt arbetsmoment.
Skogsarbetarnas arbetsförhållanden har
också förbättrats genom det ökade vägbyggandet,
varigenom resorna mellan
bostad och arbetsplats underlättats. I
den mån kojförläggningar förekommer
har deras standard i allmänhet höjts
högst avsevärt. I sammanhanget kan
nämnas att enbart domänverket under
1950-talet lagt ner cirka 50 miljoner kronor
på skogsförläggningar.

I rationaliseringsarbetet måste emellertid
ofta en avvägning ske mellan rationaliseringssträvandena
och ansvaret
för sysselsättningsmöjligheterna i bygden.
Särskilt i övre Norrland är detta
fallet, där det inom betydande områden
finnes ett avsevärt arbetskraftsöverskott.
Inom sådana områden tvingas skogs -

144 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

bruket till tillfälliga kompromisser med
mera kortsiktiga intressen.

Den årliga rationaliseringseffekten
inom skogsbruket — för exempelvis domänverket
beräknad till något mer än
3 procent — framstår dock som relativt
blygsam. Det är nämligen uppenbart
att stora svårigheter föreligger att
rationalisera avverknings- och skogsvårdsarbeten,
som på grund av skogsskötselns
krav måste utspridas över stora
skogsarealer och i betydande utsträckning
omfattar gallringsingrepp.
Att rationaliseringsarbetet i alla former
behöver fullföljas med kraft är emellertid
uppenbart. För min del finner jag
det vara av stor vikt att rationaliseringssträvandena
liksom hittills starkt främjas
genom det allmännas åtgärder.

Vad gäller interpellantens andra fråga
vill jag efter samråd med chefen för
socialdepartementet anföra följande.

Ansvaret för många av de frågor som
berör skogsarbetsmarknaden ligger helt
naturligt på skogsägarna själva och på
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.
Det krävs dock en intim samverkan
mellan de offentliga organen på
skogsbrukets och arbetsmarknadens
områden samt företrädarna för skogsägar-
och partintressena.

Behovet av anställda i statsskogarna
väntas enligt en undersökning som domänstyrelsen
företagit komma att under
1960-talet sjunka med totalt sett
omkring 30 procent, främst beroende på
att antalet fast anställda skogsarbetare
ökar och att arbetarkåren utbildas bättre.
Även den fortsatta förenklingen och
mekaniseringen av arbetsprocesserna
förutsättes komma att bidraga till nämnda
utveckling. På grundval av beräkningarna
rörande det framtida dagsverksbehovet
och med hänsyn till den
lokala arbetskraftssituationen utformas
inom domänverket för varje revir en
plan som vägledning för arbetskraftspolitiken.
Syftet med denna planering
är dels att försäkra sig om arbetskraft
i sådan omfattning att varje revirs nor -

mala behov därav täckes, dels att medverka
till att arbetskraften stationeras
på orter som är lämpliga ur allmän lokaliseringssynpunkt,
dels att skapa
trygghet för arbetskraften, dels att höja
arbetskraftens kvalitet samt dels att
söka åstadkomma en någorlunda jämn
åldersfördelning på arbetsstyrkan. De av
domänstyrelsen föreskrivna riktlinjerna
för fastanställningens omfattning innebär,
att 56—80 procent av det beräknade
dagsverksbehovet mot slutet av
1960-talet kommer att utföras av fast
anställda skogsarbetare.

Inom det enskilda storskogsbruket är
arbetskraftsförhållandena likartade med
dem som råder på domänverkets område.
För att tillgodose behovet av den
yrkesskickliga arbetskraft som erfordras
inom det rationellt bedrivna, mekaniserade
skogsbruket fastanställer sålunda
skogsbolagen och andra större
skogsföretag skogsarbetare i alltmer
ökad omfattning.

Inom bondeskogsbruket har rationaliseringsarbetet
hittills inte kunnat bedrivas
i samma relativt höga takt som
inom storskogsbruket. Orsakerna därtill
är flera, och en av de viktigaste torde
vara att söka i det förhållandet att
effektiv maskinanvändning och tillämpandet
av arbetskraftsbesparande arbetsmetoder
förutsätter stora samlade
arbetsytor. För att det mindre skogsbruket
skall kunna tillgodogöra sig de
vinster som följer med driftrationaliseringen
erfordras därför förbättrade
arronderingsförhållanden och ökad samverkan
mellan skogsägarna. Genom insatser
från skogsägarnas sida och under
medverkan av det allmänna pågår
för närvarande organiserandet av en
alltmer omfattande samverkan mellan
enskilda skogsägare. Härigenom torde
det bli möjligt att även inom det mindre
skogsbruket i ökad utsträckning fastanställa
skogsarbetare. Bl. a. den verksamhet
för att ordna s. k. samverkanområden
som nu bedrivs med stöd av
anslaget till åtgärder för ökad skogs -

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 145

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

produktion i Norrland m. m. leder till
förbättrade anställningsförhållanden för
de norrländska skogsarbetarna. Såväl
arbetsmarknadsorganen som de skogliga
myndigheterna är aktivt verksamma
för att, bland annat genom utbildning,
åstadkomma ytterligare steg i riktning
mot en jämn och trygg sysselsättning
för skogsarbetarkåren.

Som framgår av det sagda bedrives
från det allmännas sida en intensiv
verksamhet med de syften herr Sundelin
berört. Avsikten är att den verksamheten
skall fortsätta.

Vidare anförde:

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för interpellationssvaret.
Trots att det dröjde så
länge är jag tacksam att jag nu fått det.
Jag beklagar bara att det dragit så långt
ut på tiden, att jag nu inte är riktigt
klar över hur jag skall gå in på denna
fråga. Men, herr talman, jag gör det på
det sättet att jag förklarar, att den yttersta
anledningen till interpellationen
ligger i de otillfredsställande förhållanden
som alltjämt råder inom skogsindustrien
och vilka inte synes kunna
förbättras på det sätt, som är absolut
nödvändigt för att skogsnäringen skall
kunna utvecklas och ge den avkastning
samhället skäligen kan fordra.

Problemen är inte lättbemästrade.
Samtidigt som tusentals skogsarbetare
går utan arbete och känner sig på något
sätt överflödiga, har skogsindustriens
ledande män ropat efter och i
vissa fall importerat utländsk arbetskraft.
Den allmänna otryggheten i anställningen
och den dåliga betalningen
är de närmaste orsakerna till att de
yngre skogsarbetarna söker sig till andra
arbetsområden. Kvar blir alltså den
äldre och mer eller mindre slitna arbetskraften.
Frågan är: Finns det möj -

ligheter att skapa stabilare, jämnare och
överskådligare arbetsförhållanden inom
skogsbruket?

Det framhållas ofta att skogen inte kan
sysselsätta all den arbetskraft som inom
de närmaste åren blir tillgänglig i
Norrland.

Ä andra sidan talas det om vilken betydande
utökning av arbetskraften som
kommer att behövas för att på lång sikt
kunna öka uttagen i skogarna. Det är
inte ovanligt att sådana motsägande
uppgifter lämnas av företrädare för
samma skogsägare. Såvitt jag förstår har
ingen skogsarbetsgivare med någon
grad av bestämdhet uppgivit hur många
arbetare vederbörande skulle kunna
fast anställa för kontinuerligt arbete.
Bolpgen synes fortfarande utgå ifrån
att arbetskraften skall finnas eller anskaffas
när de anser sig behöva den.
Men den tiden, herr talman, är nog
förbi nu, och det kan nog vara välbetänkt
att omedelbart vidta åtgärder för
att för framtiden säkra arbetskraftsbehovet
på detta område.

Personligen tror jag att en genomgripande
rationalisering — vilken för
övrigt inte bara skall bestå i motorisering
och mekanisering utan även i
omsorgsfull och långsiktig planering —
kommer att skapa goda förutsättningar
för att ge arbetskraften jämförelsevis
goda inkomster och tryggad anställning.
Jag tror också att rationaliseringarna
och den utbyggnad av industrien, som
pågår, tillsammans kommer att skapa
förutsättningar för en betydande utökning
av skogsvården och därmed på
längre sikt ett större uttag ur skogarna.

Som jag redan anfört, är det ingen
lätt uppgift att klara av berörda förhållanden.
Det vet jag mycket väl, eftersom
jag som kommunalman i en skogskommun
ständigt får kontakt med problemen
och med dem som drabbats av
de otillfredsställande förhållandena.
Men frågan gäller nu om de olika ägarna
till skogarna är tillräckligt intresserade
att medverka och villiga att verk -

10 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr 25

146 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

ligen göra allt som kan göras för att så
långt möjligt skapa bättre och tryggare
förhållanden för de berörda människorna.
Det är i syfte att få dessa betydelsefulla
frågor belysta som jag har
besvärat statsrådet med den interpellation,
vilken jag nu erhållit svar på.

Jag vill här citera några rader ur
tidskriften Affärsvärlden — det gäller
Iggesundsbolaget. Under rubriken »Arbetsstyrkan
sjunker» står att läsa följande:
»Vid bedömning av bolagets rörelseresultat
kan man inte bortse från
verkningarna av det omfattande rationaliseringsarbete,
som bedrivs i både
skogar och fabriker. Vid praktiskt taget
oförändrad produktion har antalet
i fabrikerna sysselsatta nedgått med
närmare 100-talet i förhållande till 1957
och i skogarna med inte mindre än
närmare 500 man eller över 27 % — avverkningarna
var dock senaste året
18 % lägre än jämförelseåret. Det sagda
förklarar att de totala lönekostnaderna
för dessa två grupper trots kontinuerliga
lönehöjningar har sjunkit med 6
mkr eller ca 15 %.»

I interpellationssvaret framhålles att
rationaliseringen redan gett betydande
vinster genom nya maskinella metoder
— här nämner statsrådet motorsågen,
maskinbarkningen och den maskinella
lastningen. Herr talman! Jag vitsordar
att dessa åtgärder har gett betydande
vinster, men vinsterna har inte fördelats
rättvist mellan skogsägarna och arbetarna.
Beträffande motorsågen har arbetarna
själva kostat på den. Det rör
sig om en investering på mellan 1 000
och 1 500 kronor, vilket belopp rimligen
borde ha ställts till förfogande av arbetsgivarna.
Någon ekonomisk förbättring
synes inte ha tillkommit arbetarna.
Maskinbarkningen har däremot i huvudsak
bekostats av arbetsgivarna men
har i och för sig inte heller givit skogsarbetarna
någon högre betalning. Den
maskinella lastningen har blivit en
hjälp vid motortransporterna.

Rationaliseringsåtgärderna har såle -

des medfört betydande vinster, vilka
enligt min mening inte kommit skogsarbetarna
till del i skälig utsträckning.
Fördelen för skogsarbetarna ligger däri
att arbetet som sådant blivit lättsammare,
och ur den synpunkten har rationaliseringen
alltså haft stor betydelse
även för arbetarna. Får jag, herr talman,
i det sammanhanget hänvisa till
citatet ur »Affärsvärlden».

Statsrådet framhåller i början av sitt
svar rörande den första frågan, att det
för skogsbruket gäller att tillhandahålla
råvaran åt skogsindustrien i erforderlig
omfattning och till sådana priser, att
skogsindustrien kan hävda sig i konkurrensen
på världsmarknaden. Å andra
sidan framhåller statsrådet att skogsbruket
måste vara konkurrensmässigt
gentemot andra näringsgrenar beträffande
både kapital och arbetskraft.

Det är riktiga synpunkter, men såvitt
jag förstår är det bara industrien man
gått till mötes. Skogsindustrien över huvud
taget har haft en god ekonomisk
utveckling under femtiotalet — enorma
investeringar har gjorts för utbyggnader
och förbättringar. Av olika publikationer
har kunnat utläsas att investeringarna
i mycket stor utsträckning
skett av vinstkapital. Uppgifterna om
skogsbrukets ekonomi har däremot visat
på dåliga resultat — ja, resultatet
har faktiskt framställts som så dåligt,
att det inte skulle vara möjligt att betala
skäligt för arbetet i skogen. Den
som följt utvecklingen på nära håll vet
att så inte är fallet. För de många stora
skogsbolag, som själva äger skogsindustrier
och som till mycket stor del tillgodoser
dessa med egna skogsuttag, är
det en bokföringsfråga, hur vinsterna
skall fördelas mellan skogsbruket och
industrien.

I den del svaret avser första frågan
är jag nöjd.

Statsrådet slutar med att framhålla
att rationaliseringsarbetet bör fullföljas
med all kraft och att det starkt främjas
genom det allmännas åtgärder. Jag är

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 147

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

inte riktigt säker på vad »det allmännas
åtgärder» betyder, men jag tolkar det
så, att statsrådet kommer att med särskilt
intresse följa frågan i fortsättningen.

När det gäller den andra frågeställningen
framhåller statsrådet att förhållandena
allmänt kommer att leda till
en betydande arbetskraftsminskning —
för domänverkets del med omkring 30
procent. Vidare framgår att man inom
domänverket för varje revir utarbetar
en plan som vägledning för arbetskraftspolitiken,
och det beräknas att i
slutet av 60-talet 56—80 procent av
skogsarbetarna skall vara fast anställda.
Statsrådet uppger vidare att det enskilda
skogsbrukets förhållanden är likartade.

Herr talman! Om man räknar med att
arbetskraftsbehovet skall minska med
30 procent — vilket jag inte vill förneka
att det kan komma att göra — och
att 56—80 procent av skogsarbetarna
om 9—10 år skall vara fast anställda,
vill jag fråga, hur stor den fasta arbetarkåren
är i dag. De anförda siffrorna ger
mig anledning ifrågasätta, om skogsindustrien
över huvud taget gjort något
åt vare sig fastanställningen eller annat
som varit ägnat att förbättra skogsarbetarnas
trygghetsförhållanden under de
senaste åren. På ett område har — det
vill jag medge — en del skogsbolag medverkat,
och det gäller bostadsfrågan för
skogsarbetarna, både arbetsförläggningarna
och de ordinarie bostäderna. Men
i fråga om tryggheten i arbetet har tydligen
ingenting hänt. Under åren 1959
och 1960 utbetalades ur a-kassan 7,2
miljoner kronor till 32 000 arbetslösa
skogsarbetare. Det motsvarar en halv
miljon arbetsdagar. Beloppet fördelades
på 5 miljoner från staten och 2,2 miljoner
i avgifter från skogsarbetarna
själva. Kan det vara rimligt att man under
eu högkonjunktur, även om det
finns många problem ute i skogskommunerna,
skall behöva betala sådana
fantastiska summor på grund av för -

summade möjligheter att ge arbetarna
sysselsättning?

I arbetsmarknadsstyrelsens tidskrift
Arbetsmarknaden för januari månad i
år heter det på tal om domänverket
bl. a.: »Syftet med domänverkets arbetskraftspolitik
kan sammanfattningsvis
sägas vara, att under beaktande av
såväl kostnaden för olika alternativ som
även det sociala ansvaret

1) försäkra sig om arbetskraft i sådan
omfattning, att revirens normala arbetskraftsbehov
täckes;

2) skapa trygghet för arbetskraften
genom goda och jämna förtjänstmöjligheter
i den utsträckning det är möjligt;

Det står alltså »i den utsträckning det
är möjligt»! Jag frågar om det inte alltid
är möjligt i skogsnäringen att ge
människorna den sysselsättning de
verkligen behöver för en ordentlig levnadsstandard.
Det kan inte vara rimligt
att, såsom under de senaste åren, skogsarbetarna
i många fall skall leva på
svältgränsen och inte från den ena dagen
till den andra eller från den ena
arbetsveckan till den andra veta, om de
har arbete.

Det är utifrån dessa utgångspunkter
jag anser att dessa problem är så stora.

Under många år har vi endast hört
allmänna talesätt när det gällt skogsbruket.
Utredningar och prognoser har
gjorts, sammanträden och konferenser
har hållits på löpande band och arbetarna
har gång efter annan fått uppgifter
om att förhållandena snart skulle
vara tillfredsställande. Det har sagts att
tryggheten och anställningsförhållandena
skulle bli jämförbara med andra arbetargruppers.
Men, herr talman, förhållandena
för skogsbrukets arbetstagare
har knappast tidigare varit så lösliga
och ohållbara som nu. Det är ingen
överdrift att påstå att ingen annan arbetsgivarkategori
har uppträtt med en
sådan nonchalans och oförståelse mot
sina arbetare.

148 Nr 25 Tisdagen den 30 maj 1961

Svar pa interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

Herr talman! Jag vill också med några
ord beröra frågan om de fast anställdas
problem. Allmänt på arbetsmarknaden
menar man att när en arbetare är
fast anställd har han också arbete hela
året. Detta är inte fallet beträffande
skogsarbetarna. Det har både inom enskilda
skogsbolag och domänverket inträffat
att de s. k. fast anställda med en
kortare tids varsel fått besked om att de
inte längre kan beredas arbete. När vederbörande
har frågat hur länge de får
vänta, har svaret blivit att man inte vet
det. Vanliga motiveringar är: »Vi har
fyllt avverkningsprogrammet» och »Vi
har inte planerat för hur vi skall driva
arbetet i fortsättningen». De underordnade
som lämnar sådana besked uppger
ofta att förvaltaren eller jägmästaren
inte vet hur lång tid det kan ta innan
ytterligare arbeten kan komma i gång.

Det är väl uppenbart att en arbetsgivare
vid ett sådant beroendeförhållande
hos arbetskraften inte uppträder
på det sättet om han vill bidra till att
skapa tryggare, för att inte säga mänskligare
förhållanden. Jag vill med detta
ha sagt att den form av fast anställning
som hittills varit bruklig inte kommer
att ge den trygghet i anställningen som
på lång sikt är erforderlig för att skogsarbetarna
skall stanna kvar i skogsarbetet.

Slutligen säger statsrådet: »Såväl arbetsmarknadsorganen
som de skogliga
myndigheterna är aktivt verksamma för
att, bland annat genom utbildning
åstadkomma ytterligare steg i riktning
mot en jämn och trygg sysselsättning
för skogsarbetarkåren.» Herr talman!
Det är riktigt att utbildningsfrågorna på
skogens område fått en tacknämlig utveckling
och omfattning, men detta beror
huvudsakligen på statlig medverkan
via skogsvårdsstyrelserna och kommunerna.
Jag skulle vilja fråga statsrådet
vilka som avses ingå i arbetsmarknadsorganen
på det skogliga området och
på vilka andra områden än utbildningens
dessa är »aktivt verksamma» för att

åstadkomma en jämn och trygg sysselsättning.

Som slutsvar på andra frågan hänvisar
statsrådet till vad han anfört och
förklarar avsikten vara att den från det
allmännas sida intensiva verksamheten
skall fortsätta. Att döma av detta svar
anser statsrådet att ingenting behöver
göras utöver vad som hittills har skett.
Detta gör mig bekymrad. Jag har framhållit
och vill ytterligare understryka
att om inte effektivare åtgärder vidtas
kommer en dag skogsindustriens råvaruförsörjning
att bli allvarligt hotad.
Även om hela Norden blir ett gemensamt
arbetsområde och den hittills
praktiserade metoden att locka över arbetskraft
från Finland eller andra näraliggande
länder tillämpas kommer inte
skogsbruket att vara tillgodosett. Det
kan i stället för det av statsrådet omtalade
förhållandet i slutet av 1960-talet
bli så att statsmakterna får börja vidta
åtgärder i andra riktningen. Vill man
att landsbygdskommunerna i Norrland
skall få det ännu sämre än de redan bär
det, då bör skogsägarna uppträda på
samma sätt som de hittills har gjort.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat ge uttryck för den allvarliga oro
som råder ute i skogskommunerna och
ber att ännu en gång få tacka för svaret.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det är en för hela vårt
land och näringsliv mycket betydelsefull
fråga som herr Sundelin aktualiserat
och som fått sin belysning i det svar
jordbruksministern lämnat. Jag skall
komplettera det med några synpunkter.

Det är verkligen beklagligt att det ännu
inte finns en utförlig, genomarbetad
och realistisk prognos beträffande behovet
av och den framtida tillgången på
skogsarbetare. I dag offrar vi ganska
mycket pengar och kvalificerad arbetskraft
på att göra prognoser vad gäller
den intellektuella arbetskraften, men
fråga är om inte skogsarbetarna, som
är en av de viktigaste manuellt arbetan -

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25

149

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

de grupperna, borde komma i förtur
när det gäller en utredning av detta slag.
Antagligen underskattar skogsarbetsgivarna
de framtida svårigheterna att rekrytera
arbetskraft. Det visar sig nämligen
att den yngre arbetskraften i blott
ringa och sannolikt i alltför liten utsträckning
väljer skogsarbetet som sitt
framtida yrke. Helt säkert skulle de nuvarande
skogsägarna och skogsarbetsgivarna
kunna minska de framtida utgifterna
för avverkning och skogsvård, om
man redan i dag gjorde yrket tillräckligt
attraktivt. Om man nämligen inte
gör det tillräckligt attraktivt i dag utan
litar för mycket på de framtida mekaniseringsmöjligheterna,
så begår man av
allt att döma ett misstag, ty den manuellt
arbetande arbetskraften är oundgängligen
nödvändig i skogsarbetet mer
än annorstädes inom vårt näringsliv.
Min uppfattning är den att en förutsättningslös
utredning, verkställd av parterna
på arbetsmarknaden och med målsättning
att säkerställa rekryteringen av
yngre arbetskraft, är på sin plats.

Ytterligare en fråga förtjänar att belysas.
Många av den medelålders och
äldre arbetskraften i skogen dras ju i
dag med olika kroppsliga besvär som
gör det svårare för dem att klara sina
uppgifter. Det är framför allt ryggarna
som inte håller på många skogsarbetare.
Lyckligtvis har den arbetsfysiologiska
och den medicinska forskningen
givit oss nya medel för att minska besvären
och göra det möjligt för skadad
arbetskraft, ofta äldre, att hålla på längre
i skogen till nytta för sig själv och
oss alla. Under senare tid har några
större skogsbolag men framför allt arbetsmarknadsmyndigheterna
tagit initiativ
till fortbildnings- och rehabiliteringskurser,
där skogsarbetare med
ryggbesvär och andra fysiska krämpor
kan lära sig en ny arbetsmetodik och
lindra sina besvär och sålunda hålla på
längre i skogen. Jag behöver väl inte
här understryka betydelsen för oss alla
av att de kan fortsätta sitt arbete i sko -

gen och slippa ta andra försörjningsmöjligheter
eller pensionssystemen i anspråk.
Dessa kurser ledes av utbildade
läkare, och sjukgymnaster finns tillgängliga.
De som går på kurserna får
all den vård som man i dag kan lämna.

Men, herr talman, det finns nu bara
några få kurser. Endast några tiotal
skogsarbetare har fått denna möjlighet.
Men problemet är så stort att det behövs
kurser för tusentals medelålders och
äldre skogsarbetare. Denna rehabiliteringsverksamhet
är i allra högsta grad
produktiv, ty den innebär att man försöker
investera just i människan, i den
människa som eljest inte skulle kunna
få en produktiv användning. Jag vill
passa på tillfället att framhålla angelägenheten
av att sådana kurser i framtiden
startas i mycket stor skala och att
alla berörda parter lägger ned tillräckligt
med pengar och resurser för att
kurserna skall komma till stånd. Om
skogsnäringen skall få tillräcklig hjälp
för framtiden så måste man sålunda i
lika mån satsa på den yngre arbetskraften
som på den medelålders och äldre
arbetskraft som redan finns i skogen.
Jag är övertygad om att jordbruksministern
inte kommer att förtröttas i sina
ansträngningar att på olika sätt hjälpa
skogsnäringen så att denna viktiga närings
behov av arbetskraft blir tillgodosett.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! I gårdagens ekonomiska
debatt yttrade herr Hagnell, att vi bör
eftersträva att flytta de anställda från
låglöneyrkena till de arbetsområden där
de kan få en hygglig inkomst. Detta är
naturligtvis riktigt. Samhället hjälper
också till med omskolningsverksamhet,
med flyttningsbidrag och på andra sätt
härvidlag. På litet längre sikt tror jag
i alla fall inte att några ytterligare åtgärder
i den riktningen behövs. Flyttningen
sker med en fart som för oss,
som bor mitt i de bygder som avfolkas,
iir tillräckligt hög som den är för när -

150 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

varande. Den medför svåra konsekvenser
på olika områden. Alla de arbetsområden
som har en låg lönesättning är
inte heller sådana som vi utan vidare
kan undvara. Det har väl framgått av
den diskussion som hittills förts, framför
allt av vad herr Sundelin sade.
Skogsarbetet är i hög grad ett låglöneyrke.
Det är fördenskull inte betydelselöst
att det finns människor som ägnar
sig åt det. Vi är alla övertygade om
att det är nödvändigt att det finns folk
som skaffar fram råvaran till en av våra
förnämsta exportindustrier.

Var man skall finna lösningen på problemet
vill jag inte yttra mig om, men
jag är säker på att det från det allmännas
sida inte bara gäller att flytta
folk från låglöneområdena utan det
gäller också att vidta positiva åtgärder
för att förvandla låglöneyrkena till
hyggligt betalda yrken. Man kan säga
att detta är organisationernas, arbetsgivarnas
och arbetarnas sak. Men det
är en för enkel slutsats. Även staten och
kommunerna har ansvar och bör göra
vad de kan.

I all min okunnighet bedömer jag saken
så att enda vägen att nå dessa hyggliga
inkomster är att få en ökad maskinell
rationalisering. I en tid då man
använder maskiner för mycket lätta
manuella arbetsmoment på andra håll,
går alltjämt människor i snön och drar
ihop timmer. Det verkar som om det
här vore en brist i forskningen på det
mekaniska området. Det gäller också
att försöka få fram arbetslag som arbetar
på gemensamma ackord med en garanterad
minimilön som på alla andra
yrkesområden. Vad samhället skall göra
åt detta kan jag inte säga. Jag tror att
jordbruksministern genom domänstyrelsen
och socialministern genom arbetsmarknadsstyrelsen
har möjlighet att stimulera
till en ökad försöksverksamhet.
Sker inte detta, utan skogsarbetet fortsätter
att vara ett låglöneyrke, så kommer,
med den hastiga ekonomiska utveckling
vi nu har framför oss, männi -

skorna att lämna detta yrke. Vi har redan
nu en ganska hög medelålder där.
Jag är liksom interpellanten övertygad
att om 10 år kommer vårt största och
allvarligaste bekymmer att vara, hur vi
skall få fram den arbetskraft som behövs
för att skaffa råvaran ur skogen.
Då är det väl ändå bättre att vi på alla
sätt anstränger oss litet tidigare för att
finna en lösning på frågan.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! I likhet med de föregående
talarna tycker jag, att denna interpellation
har trängt in på ett utomordentligt
viktigt område, som vi måste
säga oss är alltför litet uppmärksammat
i sina detaljer.

Det förefaller emellertid som om man,
när man diskuterar dessa problem, har
en benägenhet att alltför ensidigt se dem
ur norrlandssynpunkt. Det är alldeles
uppenbart, att Norrland väger mycket
tungt när det gäller vår skogsindustris
råvaruförsörjning, men vi får inte glömma
att i fråga om den årliga fastkubikavverkningen
är södra Sverige faktiskt
uppe i Norrlands kvantiteter. För rätt
lång tid framåt är det mycket som talar
för att södra Sverige, med en gränsdragning
strax norr om Dalälven, kommer
att väga väl så tungt som Norrland. Det
blir fördenskull anledning att i de undersökningar
som startas på detta område
också ta hänsyn till de förhållanden
som råder i det sydsvenska området,
när det gäller att tillgodose skogsindustriens
råvarubehov.

Jag skulle vilja föreslå jordbruksministern
att han fullständigade direktiven
för 1960 års jordbruksutredning därhän,
att denna utredning — kanske med viss
komplettering av expertis — finge i
uppdrag att också utreda den arbetsinsats
som görs av Sydsveriges och Nordsveriges
jordbruk då det gäller skogsindustriens
råvaruförsörjning.

Nu tycker kanske någon att det inte
finns anledning att här blanda in jordbruket,
men det finns det. Om vi upp -

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 151

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

skattningsvis antar att ungefär 42 miljoner
skogskubikmeter avverkas per år
i våra skogar, är det faktiskt så att 25
miljoner av dessa kommer från bondeskog.
Bakom dessa ligger bondearbetskraft.
Det blir alltså en cirka 60-procentig
andel av den totala årsavverkningen,
som i första hand är beroende
av den arbetskraft som jordbruket för
närvarande erbjuder. Det är siffror av
en storleksordning som inte helt kan
förbises, om man skall undersöka skogsindustriens
tillgängliga arbetskraft för
dess råvaruförsörjning. Jag tror också
att man kan påstå att det framför allt
är småbruket som står för detta arbetskraftstillskott.
Därför inordnas också
småbruket i ett betydligt mer kvalificerat
sammanhang, när dess samhällsfunktion
skall bedömas, än man gör när man
bara bedömer det ur livsmedelsproduktionens
synpunkt.

Låt mig sedan tillfoga ytterligare en
synpunkt. När vi talar om att en rationalisering
skall genomföras inom skogsbruket,
brukar vi ofta säga att skogsarbetarna
skall bli tätortsbor, att de
skall forslas till arbetsplatserna och
hem därifrån med diverse fordon eller
att de skall använda egna bilar för samma
ändamål, om resorna avtalsmässigt
går att klara.

Jag råkar ha erfarenhet av detta, även
om den inte är så stor. Jag har gjort
den iakttagelsen att ett flertal skogsarbetare,
som har denna boendeform,
övergår till annat arbete när chans erbjudes.
Detta är en mycket vanlig företeelse,
och det är sannolikt att mycket
väsentliga förbättringar i skogsarbetarnas
arbetsförhållanden påkallas, om det
skall bli en lösning på detta problem.
Däremot har det också omvittnats att
liästägande småbrukare, bosatta i orter
med glesbygdskaraktär, åtminstone för
närvarande utgör en för skogsindustrien
omistlig tillgång, och det torde bli så
även i fortsättningen. Här är det alltså
inte fråga om några alternativa lösningar,
utan det måste bli ett bådc-och.

Framför allt skall vi innerligt hoppas,
att möjliga åtgärder på detta område
inte blir liggande på is och att man inte
bara avvaktar vad som komma skall,
utan här måste genom det allmännas
försorg — kurserna är visserligen vällovliga
— ett betydligt mer konkretiserat
arbetsprogram till för att vi skall få
klarhet i fråga om ett område, som snart
nog pockar på åtgärder.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det är väl närmast oförsynt
att när klockan är 5 minuter i 12
på denna riksdagssession begära ordet,
men det är inte utan att jag har känt
mig direkt uppmanad, särskilt av herr
Sundel-ins anförande.

Eftersom jag råkar vara den ende här
närvarande skogsarbetsgivaren — åtminstone
i bolagsform — känner jag
mig nödsakad att säga åtminstone några
ord om vad som har anförts ifrån
detta podium.

När man lyssnade till herr Sundelin,
fick man nästan den uppfattningen, att
våra skogsindustriföretag här i landet
visade nonchalans och oförstående emot
skogsarbetarna och inte gjorde någonting
för att förbättra förhållandena. De
vore över huvud taget inte intresserade
av detta och gjorde heller ingenting för
att få till stånd fasta anställningar. Om
de hade fast anställda arbetare i skogen,
kunde de inte alltid ge dem arbete året
runt o. s. v.

Herr Kellgren ställde frågan: Vad gör
vi för att göra skogsarbetaryrket attraktivt?
Det sades också av någon här i
kammaren att vi skogsarbetsgivare i
stället för att använda svenska skogsarbetare
skulle locka arbetskraft från Finland.

Jag vill knyta an till den sista frågan
först. Varför har vi använt finsk
arbetskraft? Jo, därför att vi inte har
kunnat få svensk arbetskraft. Det är
denna brist på arbetskraft i skogarna,
som i dag har varit grundtonen i inläggen
från denna talarstol, och det är

152 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

onekligen ett mycket allvarligt problem,
åtminstone när vi lever i en konjunkturutveckling
sådan som den nuvarande.

Det är klart att förhållandena kan
vara litet olika i så att säga olika socknar.
Jag kan inte uttala mig om annat
än vad jag har direkt erfarenhet av,
alltså de skogar som Holmens bruk administrerar
och sköter. Yårt största skogskomplex
liger för övrigt just i Jämtland.
Men jag har tillräcklig kännedom också
om vad våra grannbolag har för sig i
detta avseende, och denna kännedom
ger mig anledning att med mycket stor
bestämdhet tillbakavisa åtskilligt av vad
herr Sundelin här har anfört.

Vad har vi gjort för att förbättra förhållandena?
Jo, vi har byggt hundratals
mil skogsvägar — ofta under mycket
ogynnsamma skatteförhållanden, som
kammarens ledamöter känner till — för
att möjliggöra för skogsarbetarna att så
mycket som möjligt slippa ifrån kojförläggningar
och i stället kunna bo hemma.
Vi har byggt och satsat mycket
pengar på föreningshus ute i skogsbyarna.
Vi har byggt moderna bostäder och
över huvud taget vidtagit en mängd
åtgärder just för att göra yrket attraktivt.
Vi har inte minst försökt att intressera
ungdomen för en bättre utbildning
på området och även, som vi här
hörde, att hjälpa de äldre, som är ur
stånd att längre fysiskt orka med arbetet,
att få arbetsuppgifter av sådant slag,
som de kan klara.

Jag säger inte detta för att på något
sätt vilja skryta. Jag är fullt medveten
om att det ännu finns mycket som brister
och att vi har ett stort problem att
brottas med. Men jag har ändå ansett det
vara på sin plats att också föra skogsarbetsgivarnas
talan ett ögonblick här i
kammaren och tillbakavisa åtminstone
vad som här har sagts om nonchalans
och oförstående. De fast anställda skogsarbetare,
som finns i det företag som
jag är chef för, har en många gånger
uttalad försäkran om att ha arbete hos
oss varenda dag på året, om de bara vill

arbeta. Det passar inte alltid skogsarbetarna
att arbeta varje dag. Det är
ingenting att säga om det, eftersom det
är ett ansträngande arbete de utför. Men
tryggheten i anställningen för fast anställda
skogsarbetare är faktiskt många
gånger större än vad den är för industriarbetarna.
En fabriksidkare, som till
slut blir utan order, kan inte köra sin
fabrik längre och kan då komma att stå
inför den nödtvungna och sorgliga uppgiften
att permittera arbetskraft. Men
innan den som har egen skog har kommit
i den situationen, skall det allt ha
blivit oändligt mycket mera försämrade
konjunkturförhållanden. En skogsarbetare
har alltså en mycket större trygghet
i anställningen än en fabriksarbetare.
Jag har påpekat det många gånger
och man har erkänt det riktiga i denna
uppfattning.

Det finnes emellertid fortfarande mycket
att göra, den saken är klar. Jag vill
att kammarens ledamöter skall vara
medvetna om att vi inom skogsindustrien
har vår uppmärksamhet riktad på
dessa problem och har sysslat med dem
hart när varenda dag.

På ett område vill jag göra ett medgivande
och erkänna att förhållandena
inte är riktigt bra. Det gäller löneformen
för en skogsarbetare. Jag tror
emellertid att vi tillsammans med Skogsoch
flottningsarbetarförbundet skall
kunna finna en lösning i detta fall. Frågan
är för närvarande under diskussion
och utreds för att man skall söka komma
fram till en mera tillfredsställande
löneform än den som nu allmänt tilllämpas.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det ligger något av
paradox i denna fråga. Samtidigt som
man talar om brist på arbetskraft i
skogen, finns det områden, där det
mest brännande problemet är att bereda
skogsarbetarna sysselsättning. Jag
tror att skogsarbetet har råkat i en kris.
Skogsarbetarna är på sätt och vis fort -

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25

153

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

farande kvar i en tidsålder, då de inte
hade samma rätt att begära arbete som
anställda inom exempelvis industrien
över huvud taget utan fick betrakta
varje dag, som de fick arbete, som något
av en nåd. Skogsarbetaren skulle
alltid vara tillstädes, när han behövdes,
men han hade inte rättighet att kräva
varaktighet i anställningen.

Jag tror att det finns anledning för
flera parter att besinna, att vi nu har
kommit in i en ny tid. I exempelvis
det län, som jag företräder här i riksdagen,
har det förekommit att man en
vinter har sysselsatt 15 000 arbetare i
skogen, medan behovet den påföljande
vintern bär varit 9 000. Det blir ett
överskott på 6 000. Dessa 6 000 har fått
vara till hands när de har behövts, men
när det inte bär funnits sysselsättning,
har det inte varit någon annan än samhället
som har ägnat uppmärksamhet åt
deras försörjningsproblem. Det är också
betecknande att exempelvis herr
Brandt i Sätila gjorde gällande, att det
framför allt är samhället, som måste
agera på detta område.

Samhället har gjort aktningsvärda
försök att lösa detta problem. Men det
är i alla fall ännu till stor del olöst,
vilket denna debatt har visat. Jag skulle
från denna plats gärna vilja ge ett
erkännande via jordbruksministern till
domänverket för det sätt på vilket detta
verk har angripit dessa frågor på
många håll. Det bär faktiskt förekommit
att en fattig bygd, kanske den fattigaste
i en kommun, bär blivit den
mest välbärgade genom att domänverket
berett arbetarna sysselsättning i
skogen. Domänverket har också enligt
min mening varit mån om att lägga sociala
synpunkter på sysselsättningen
under arbetslöshetstider.

Herr Jonsson i Strömsund var enligt
min mening inne på rätt väg, när han
berörde detta kapitel. Han sade att
skogsarbetet är ett låglönearbete. Kan
man bara få skogsarbete dels mera lönande,
dels mera attraktivt genom de

reformer han snuddade vid, så tror jag
att den brist man nu talar om inte
skulle vara så överhängande som man
gör gällande att den är på många håll.

Jag har begärt ordet för att beröra en
enligt min mening utomordentligt viktig
sak, nämligen de överåriga skogsarbetarna.
När en människa blivit över
50 år, är han i regel förbrukad som
skogsarbetare. I bygder där underlaget
för näringslivet är mycket snävt finns
inte möjligheter att bereda dessa uttjänta
skogsarbetare sysselsättning inom
andra arbetsområden. De blir beredskapsarbetare
fastän de enligt min mening
inte borde vara det. Detta är en
allvarlig brist. Jag vet att vi inte kan
lösa detta problem inom ramen för
denna debatt, men jag har ändå velat
peka på denna sak.

Herr Kellgren var inne på de bristande
prognoserna. Jag tror att det är
utomordentligt svårt att göra hållbara
prognoser på detta område. Jag vill inte
avstyrka ett försök, men efterfrågan
på skogsarbetare fluktuerar så att det
torde vara utomordentligt svårt att göra
en någorlunda realistisk och hållbar
framtidsprognos. Jag tror att det bär
brustit åtskilligt i planläggningen hos
dem som talat mest om brist på skogsarbetare.
Man har uppskjutit igångsättningen
av avverkningarna till långt fram
på hösten, mycket längre än vad som
varit motiverat, och man vill ha så kort
avverkningssäsong som möjligt. Det leder
till att skogsarbetarna blir sysslolösa
tidigt på våren, varför de tjänar så
litet att de söker sig till andra områden.

I Norrbotten bär man gjort upp en
Norrbottensplan, i vilken har medverkat
enskilda och offentliga intressenter.
Tack vare den har man kunnat sätta i
gång en effektivisering av verksamheten
även på det skogliga området. Man
har byggt skogsbilvägar och när man
har gjort det, har man också direkt
ökat utrymmet för skogsvården i en utsträckning
som vi inte ens för några år
sedan hade trott vara möjlig. Därmed

154 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

har man skapat nya sysselsättningstillfällen.

Vad beträffar boendeplatsen, som
herr Brandt i Sätila var inne på, vill jag
inte förneka att det kan ligga någonting
i det han sade, nämligen att om
en skogsarbetare kommer till en stor
tätort, så vill han gärna söka sig till ett
annat verksamhetsområde. Därmed faller
man också tillbaka på att skogsarbetet
inte kan konkurrera med andra
sysselsättningar i fråga om lönsamhet.
Jag vill dock för att det inte skall uppstå
missförstånd framhålla, att möjligheten
att det för skogsarbetarna skapas
helt andra sociala villkor än tidigare
nog är ett viktigt problem också
ur allmän synpunkt. Om skogsbygderna
blir utsatta för en befolkningsuttunning
i samma takt som hittills kommer
nämligen de överbefolkade glesbygderna
att bli något av en renbetesmark.
Jag tror inte det blir möjligt att uppehålla
den kommunala verksamheten,
om antalet skattebetalare sjunker alltmer
genom att den unga arbetskraften
flyttar ut och vi bara får folkpensionärer
kvar. Då kan inte socknarna existera.
Redan nu är utgifterna för utbildning
och fostran av ungdomen oproportionerligt
höga inom dessa områden.

Även om denna debatt kommit att
äga rum i riksdagens sista timme, har
den ändå haft stor betydelse. Man har
fått möjlighet att ventilera betydelsefulla
frågor inte bara för skogsbruket,
skogsarbetarna och arbetsmarknaden
utan också för skogskommunerna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Får jag anknyta till vad
herr Lassinantti sade sist. Jag tror också
att det har varit av betydelse, ehuru
det skett först i denna sena timme av
vårriksdagen, att just denna fråga kommit
under debatt. Kanske är det inte
minst viktigt att det väl i själva verket
har framstått som en enstämmig uppfattning
bland dem som hittills deltagit

i debatten hur starkt det behov tränger
på som är berört i interpellationen.
Det gäller att skapa förutsättningar för
så jämn och framför allt trygg sysselsättning
som möjligt för en grupp av i
skogsindustrien sysselsatta, som utan
tvekan har varit och i många stycken
fortfarande är vanlottad ur de flesta
synpunkter, jämfört med andra grupper
inom samma gren av det svenska
näringslivet.

Men jag gissar att det efter vad som
har sagts här är alldeles överflödigt att
närmare utveckla de omständigheter,
som ligger till grund för uppdelningen.
Jag tycker dock att det är begripligt,
när framför allt skogsarbetarkårens egna
målsmän understryker, att de tycker
att tiden mognar fram emot att man
äntligen uppnår en tillfredsställande
lösning för tillgodoseende av trygghets-,
boende- och ersättningsfrågorna.

Jag skall inte förlänga debatten så
mycket mera. Jag vill endast påpeka
ett par saker. Jag missuppfattade måhända
herr Sundelin, när han ställde
kompletteringsfrågan: Vilka myndigheter,
skogliga och andra, åsyftas i interpellationssvaret
när det gäller att bevaka
dessa frågor? Enklast kan därvid
hänvisas till vad herr Kellgren anförde
om hur arbetsmarknadsorganen är och
varit verksamma på detta område på ett
sätt som kanske aldrig tidigare i modern
tid. Detta gäller samtliga skogliga
myndigheter, både de lokala skogsvårdsstyrelserna
och skogsstyrelsen. De
allmänna insatserna har främst gällt
den skogliga yrkesutbildningen och rehabiliteringsverksamheten.

I anknytning till de synpunkter, som
framfördes av herr Jonsson i Strömsund,
vill jag instämma i att när det
gäller rationaliseringsdriven får man
inte förbise, att det viktiga för rationaliseringsverksamheten
vid sidan av
den maskinella utrustningen, såsom motorsågar,
barkningsmaskiner m. m., torde
vara vägbyggandet. För att få fram
de virkestillgångar som finns behövs i

Nr 25 155

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

samma mån de allmänna vägarna och
skogsbygdsvägarna, ja, skogsvägnätet
över huvud taget. Jag tror att man i
rättvisans namn skall säga, att under de
senaste åren har, inte minst i Norrland,
utvecklingen på det området haft en
närmast explosionsartad karaktär. Tiotals
miljoner av de beredskapsmedel,
som tagits i anspråk, har satts in just
på sådana långsiktiga investeringsåtgärder,
som bl. a. skogsvägbyggandet
representerar.

På den punkten är jag angelägen att
betyga, att herr von Sydow givetvis har
rätt när han erinrar om att storskogsbruket
liksom domänverket härvidlag
har sörjt för ganska betydande insatser.
Herr von Sydow snuddade vid att det
skattemässigt har inneburit vissa svårigheter.
Jag skall inte närmare gå in på
den frågan. Jag vill endast tillfoga, att
det ändå har funnits möjlighet att ur
investeringsfonder erhålla medel för att
tillgodose de ur skogsbolagens synpunkt
primära intressena.

Herr von Sydow sade vidare att »vi
har sörjt för bättre vägar, för att skogsarbetarna
skall komma lättare till och
från sina arbeten». Det primära syftet,
vilket inte förringar värdet av vägbyggandet,
har emellertid varit dels att
tillgodose arbetskraftsbehovet och dels
att sörja för ett tillgodoseende av råvarubehovet
för skogsindustrien.

Jag medger att interpellationssvaret
är otillfredsställande, trots att det var
osedvanligt långt — fyra sidor är kanske
i mesta laget för ett interpellationssvar.
Vad som borde ha varit med i
bilden hade varit en fullständigare och
fullödigare detaljbeskrivning av de olika
grenar av verksamheten, inom vilka
staten kan understödja den önskvärda
utvecklingen på detta område. Jag skall
inte fördjupa mig häri vid detta tillfälle.
Jag vill endast erinra om att riksdagen
för ett par dagar sedan fick på
sitt bord en ganska diger proposition
med förslag till upprustning och organisation
av forskningen samt av den

högre undervisningen på det skogliga
området. Däri ingår också frågan om
att på bättre sätt tillgodose behovet av
en modern arbetslära i den skogliga
utbildningen. Jag vill hänvisa till att
för närvarande närmast på löpande
band skapas institutioner för den skogliga
yrkesutbildningen. Det är betecknande
att Tärendö skogsbruksskola i
Norrbotten, som invigdes härförleden,
var den första kompletta, välutrustade
skogliga yrkesinstitutionen i den delen
av landet, där ändå skogen betyder så
mycket. Nästa måndag invigs en annan
skogsbruksskola, kombinerad med en
institution för rehabiliteringsverksamhet
av det slag, som har efterlysts på
olika håll. Jag har velat komplettera
det redan sagda med att lämna också
dessa uppgifter, för att bilden skall bli
något fullständigare.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr von Sydow, att när jag tagit upp
denna fråga har jag inte gjort det endast
ur skogsarbetarens synpunkt. Jag
har framför allt tagit upp den ur samhällets
synpunkt. Alla de resonemang,
som har förts i denna fråga — både vid
detta tillfälle och på andra håll — har
överensstämt med de aspekter som jag
har försökt lägga på frågan i interpellationen
och som också har kommit fram
i statsrådets svar. Låt mig få citera, vad
en framstående skogsman har sagt:
»Skogsarbetarens inkomst är praktiskt
taget helt beroende av hans yrkesskicklighet,
varför yrket som sådant kan sägas
kräva mer gedigen yrkesutbildning
än de flesta andra yrken.» Det är alldeles
självklart, att yrkesutbildningen är
och förblir en mycket stor fråga på detta
område.

De insatser som gjorts av statsmakterna
kommer — det har också understrukits
av statsrådet — såvitt jag förstår,

156 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

att medverka till att skogsarbetarkåren
blir en yrkesskicklig arbetarkår. Men det
räcker inte med att ha en yrkesskicklig
skogsarbetarkår, om skogsbolagen planerar
arbetena för dåligt. Jag tar inte
tillbaka ett ord, när jag säger att det
finns arbetsgivare i det här landet som
har behandlat sina skogsarbetare med
nonchalans och förakt. Jag har därmed
inte sagt att herr von Sydows bolag
har gjort det, ty det känner jag till väldigt
litet om, och jag är glad åt att herr
von Sydow personligen intagit den
ståndpunkten som han gjort, när han
sagt att de skogsarbetare som vill arbeta
åt hans bolag får arbeta varje dag,
om de så önskar. Det hälsar jag, herr
talman, med tillfredsställelse, och jag
hoppas att de andra skogsägarna —
även domänverket — skall följa den parollen.

Jag har tidigare sagt att den typ av
fast anställning som förekommer i vårt
land — i varje fall i Norrland — ger jag
inte många ören för. Ett kontrakt som
ger en skogsarbetare möjlighet att arbeta
150 dagar, för att sedan klara sig bäst
han kan under den övriga delen av
året, är inte mycket värt. Det gör ingen
skillnad, om det finns möjlighet att arbeta
200 dagar, eftersom dagpenningen

— eller betalningen över huvud taget

— till skogsarbetare är av den storleken
att man måste arbeta varje dag — och
ännu litet mera, höll jag på att säga, —
för att över huvud taget kunna föra en
något så när rimlig tillvaro i samhället.

Sedan sade herr von Sydow att bolagen
har gjort mycket, och det underströks
också av statsrådet. Jag har sagt
i mitt första anförande att det har gjorts
en hel del, framför allt på bostadsområdet.
Jag har sagt att förbättringar har
skett i skogsarbetarförläggningarna, att
det har skapats bättre förutsättningar
för arbetarna att få egna hem, att bolagen
har bidragit till att så att säga ordna
skogsarbetarbyar och att något också
har gjorts på det sociala området. Men,

herr talman, det är inte tillräckligt. Får
jag fråga direkt: Anser herr von Sydow
att den svenska skogsnäringen har
gjort tillräckligt för att ge skogsarbetarna
den trygghet som de skäligen bör
ha, och har bolagen gjort tillräckligt
för att kunna vara säkra på att de kan
få den arbetskraft de behöver för framtiden?
Den som har verkat tidigare som
skogsarbetare och fortfarande verkar
som kommunalman i en skogsarbetarkommun,
där man dagligen får brottas
med alla de problem som har förts
fram av herr Kellgren och herr Jonsson
i Strömsund, vet att det som gjorts
inte är tillräckligt, vilket en del vill göra
gällande.

Jag skall inte gå in på frågan om den
finska arbetskraften; det tar alltför lång
tid.

Herr von Sydow säger att han tror att
den här saken skall skogsägarna kunna
klara tillsammans med Skogs- och flottningsarbetareförbundet.
Jag vet inte vad
han då åsyftar. Om han åsyftar att få
hjälp med att ordna en bättre ekonomisk
ställning för skogsarbetarna, då är
jag helt på det klara med att Skogsoch
flottningsarbetareförbundet medverkar.
Jag tror också att förbundet
kommer att medverka till att försöka
lösa övriga problem och, såvitt jag förstår,
så långt det kan ankomma på ett
fackligt förbund bidraga till att skogsarbetaren
blir förtrogen med sitt arbete
och trivs med det. Men, herr talman,
om man skall lyckas att få förbundet
med på detta, får man också från skogsindustriens
sida visa litet större förståelse
för problemen än man hittills
har gjort.

Får jag citera några rader här, som
jag förmodar att skogsvårdschefen
Andrén i Mo och Domsjö har anfört —
jag känner igen uttalandet sedan tidigare
— där det heter:

»Allvarliga ansträngningar måste göras
för att ge arbetstagarna möjlighet till
helårsanställning och jämn förtjänst.
Endast därigenom kan förutsättningar

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 157

Svar på interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

skapas för att uppbygga en kår av utvalda,
yrkesskickliga fasta skogsarbetare.

Detta måste av ren självbevarelsedrift
vara en av skogsbrukets och skogsindustriens
angelägnaste uppgifter särskilt
nu, när det ännu finnes en relativt
stor åldersgrupp på 10—20 år.

Industrier och tätorter har under de
senaste åren sugit åt sig en mycket stor
del av ungdomen. Tar inte skogsbruket
vara på sin chans just nu under medverkan
från skogsindustrien, torde inte
skadan kunna repareras inom överskådlig
framtid. Flykten från landsbygden
och den ständigt skeende förgubbningen
är redan ett faktum.»

Det är alltså inte fråga om att skogsindustriens
företrädare inte är på det
klara med vad som bör göras. Får jag
också säga till statsrådet att det här har
man pratat om åtminstone i 10 år, och
om en verkligt effektiv framställning
har det talats under de senaste 5—6
åren, men det är mycket litet som har
verkställts. Jag hoppas att man nu skall
ta sig an den här uppgiften bättre än
tidigare.

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att statsrådet i sitt senaste anförande
medgav att interpellationssvaret även
om det var långt dock kanske saknade
en mera utförlig förklaring på vissa
områden. Därmed har jag fått klart för
mig att statsrådet är medveten om denna
situation och att det kan förväntas
att statsmakterna på ett ännu effektivare
sätt vill medverka till de åtgärder
som jag varit inne på.

Det är riktigt att man under de senaste
åren framför allt i Norrland har
byggt ut vägnätet i mycket stor utsträckning.
Även härvidlag har staten visat
sig vara föredömlig, i varje fall i Norrland.
Det kanske hör samman med att
staten äger en mycket stor del av skogarna
där. Jag vill också understryka att
vägbyggnaderna har varit till utomordentligt
stor fördel inte bara för skogsbruket
som sådant utan även för skogsarbetarna.
Den omständigheten skall

inte förringas, men en sådan insats är
också det minsta som kan begäras. Om
inte den hade gjorts är jag verkligen
tveksam om huruvida man över huvud
taget hade haft någon skogsarbetare
kvar ute i skogsområdena.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Bara några ord med anledning
av herr von Sydows anförande!
Det är alldeles riktigt att skogsindustrien
och skogsbolagen har gjort oerhört
mycket under hela efterkrigstiden
för att bättra förhållandena för skogsarbetarna
och näringen i dess helhet.
Man kan emellertid inte förbise två
fakta.

För det första skall dessa åtgärder
ses mot bakgrunden av de mörka förhållanden
som har rått för arbetskraften
inom skogsnäringen fram till 1920-och 1930-talen. Om man tar i betraktande
de missförhållanden som måste
avhjälpas, framstår de åtgärder som
vidtagits såsom mera nödvändiga än eljest.

För det andra måste man beakta att
den yngre arbetskraften trots dessa åtgärder
sviker skogen. Det är mycket
svårt att i dag få ungdomarna att i tillräcklig
omfattning ägna sig åt skogsarbetet
som yrke.

Framför allt är det emellertid lönefrågan
som jag ett ögonblick vill peka
på. De bästa skogsarbetarna står på
ungefär samma lönenivå som järnbruksarbetarna
och metallarbetarna. Genomsnittet
ligger emellertid icke oväsentligt
under vad industriarbetarna i medeltal
förtjänar. Detta är otillfredsställande,
ty om skogsnäringen skall kunna
behålla sin arbetskraft samtidigt som
arbetet blir allt lättare på andra områden,
måste lönerna avsevärt höjas. Jag
skulle tro att konkurrensen om arbetskraften
för framtiden blir sådan att man
borde ha som målsättning att skogsarbetarna
genomsnittligt sett bör ha en
årsinkomst som ligger 25 procent högre
än industriarbetarnas.

158 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Jag upprepar ännu en
gång, herr Sundelin, att vi skogsarbetsgivare
gärna erkänner att vi ännu
icke har gjort tillräckligt för att tackla
det stora problem som här erbjuder sig.
Jag hoppas dock att jag har kunnat ge
någon liten bild för kammaren av att
vi ändå inser vilka svårigheter vi möter.
Dessa bottnar också till icke ringa
del i det ofantligt stora problem som
heter flykten från landsbygden. Det gör
det hela inte lättare.

Jag avser icke att här ingå i några
löneförhandlingar med min vän herr
Kellgren. Det räcker tiden absolut inte
till för, och kammaren är inte heller
rätt forum för sådant.

När jag talade om att vi är beredda
att studera löneformerna och drog in
Skogs- och flottningsarbetareförbundet
i sammanhanget menade jag bara att vi
inom industrien är vana vid att tillsammans
med våra anställdas organisationer
försöka komma fram till vettiga
och goda lösningar som gagnar båda
parter. Det är vår avsikt även i detta
fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga
vårdplatser vid sjukhusen och
ang. åtgärder till förebyggande av att
sjukhusavdelningar måste stängas under
instundande sommar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Kristensson har i enkel
fråga bett mig lämna en redogörelse
för de inskränkningar i vårdmöjligheterna
vid våra sjukhus, som för närvarande
föreligger till följd av att avdelningar
vid sjukhusen är stängda eller ej

öppnade. Fru Kristensson har därjämte
frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att tillgängliga vårdplatser snarast
skall kunna utnyttjas. Vidare har
herr Ohlin frågat om vilka åtgärder regeringen
vidtagit eller planerat för att
såvitt möjligt förebygga att sjukhusavdelningar
måste stängas under instundande
sommar till följd av bristande
tillgång på sjuksköterskor.

Vad gäller föreliggande inskränkningar
i vårdmöjligheterna vid sjukhusen
har jag låtit inhämta uppgifter från
huvudmännen om det aktuella läget.
Därav framgår att den 10 april 1961
fanns vid 49 av 317 kroppssjukvårdsanstalter
sammanlagt 91 stängda avdelningar.
Vårdplatsantalet vid sistnämnda
avdelningar var 2 258, vilket motsvarar
3,7 procent av totalantalet vårdplatser
vid berörda sjukvårdsanstalter. Det
största antalet outnyttjade vårdplatser
förelåg vid undervisningssjukhusen och
utgjorde där 8,5 procent av totalantalet
platser.

I förhållande till motsvarande tidpunkt
föregående år är läget i stort sett
oförändrat. Också planerna på sommarstängning
uppges vara ungefär desamma
som föregående år, även om några
enstaka sjukhus anser sig behöva stänga
avdelningar i större utsträckning än tidigare.
Några allvarligare inskränkningar
i vårdmöjligheterna anses dock icke
behöva befaras. Efterfrågan på vårdplatser
är ju under denna tid regelmässigt
betydligt mindre än under övriga
delar av året.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om medicinalstyrelsens rekommendation
att avdelningarna varje år till förebyggande
av sjukhusinfektioner bör
stängas under två veckor, ett förfaringssätt
som tillämpats redan tidigare. Vidare
måste regelmässigt ett visst antal
avdelningar stängas varje sommar för
utförande av erforderliga reparationsarbeten
m. m.

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 159

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

Svårigheterna att i full utsträckning
hålla sjukhusens vårdavdelningar öppna
sammanhänger som bekant till stor
del med personalbrist. När det gäller
sjuksköterskebristen och möjligheterna
att häva denna vill jag hänvisa till vad
jag anförde i det interpellationssvar i
ämnet som jag lämnade i denna kammare
den 20 april föregående år. Jag
vill härutöver tillägga att alla åtgärder
vidtages för att öka resurserna för sjuksköterskeutbildningen.
Antalet elevplatser
vid sjuksköterskeskolorna, som enligt
tidigare beräkningar skulle uppgå
till omkring 1 700 under innevarande
år, uppgick redan i april i år i själva
verket till i det närmaste 2 000 och beräknas
inom kort kunna utökas ytterligare
till inemot 2 300. För att möjliggöra
denna ökning av utbildningskapaciteten
har, såsom framgår av statsverkspropositionen,
den i statlig regi
bedrivna utbildningen av lärare för
sjuksköterskeskolorna väsentligt ökat i
omfattning. Vidare vill jag framhålla
att Kungl. Maj:t helt nyligen beslutat
låta utreda frågan om en ny statlig
sjuksköterskeskola, framför allt för att
tillgodose undervisningssjukhusens behov
av sjuksköterskor. Det är angeläget
att även övriga huvudmän undersöker
möjligheterna att ytterligare utöka utbildningskapaciteten.

I storstäderna föreligger också vissa
personalsvårigheter beträffande biträdespersonal.
Den i år träffade förhandlingsuppgörelsen
angående lönegradsplaceringen
för denna personal, som
medfört en höjning av lönesättningen,
torde emellertid komma att medverka
till en förbättrad rekrytering.

Jag vill i sammanhanget erinra om att
grundutbildning för sjukvårdsbiträden
numera ingår i den av samhället organiserade
yrkesutbildningen. Även beträffande
denna kategori har utbildningskapaciteten
byggts ut högst avsevärt.
Vidare har åtgärder vidtagits för

att inordna utbildningen också av undersköterskor
inom den allmänna yrkesutbildningens
ram. Jag vill vidare
framhålla att frågan om sjuksköterskornas
och undersköterskornas arbetsuppgifter
för närvarande är föremål för en
särskild utredning, som inom kort väntas
avlämna sitt betänkande.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga,
ett svar som jag tycker andas en viss
tillfredsställelse. Statsrådet säger att läget
är i stort sett oförändrat, om man
jämför med hur det var förra året vid
samma tid, även om några sjukhusavdelningar
måste stängas i större utsträckning
än vad som tidigare har varit
fallet. Jag skulle vilja fråga om inte
detta är att ta för lätt på problemet.

Det krisläge som verkade särskilt
markant förra året tycks bli permanent
och dessutom med en klar tendens till
försämring. Statsrådet säger att medicinalstyrelsen
rekommenderar att avdelningarna
stängs varje år en viss tid
för att förebygga sjukhusinfektioner.
Dessutom måste de stängas för att man
skall få tillfälle att utföra erforderliga
reparationsarbeten. Statsrådet säger
ingenting om vädring. Annars brukar ju
det höra till det man åberopar som motivering
för stängda avdelningar.

Låt mig bara konstatera, att på de
sjukhusinrättningar, där man klarat
personalbehovet, där stänger man inte
några avdelningar för att förebygga
sjukhusinfektioner eller för att reparera.
Jag är helt överens med statsrådet
om att orsaken till den svåra situationen
på våra sjukhus är personalbristen. Jag
saknar i statsrådets svar statistik över
den utveckling som har ägt rum under
senare tid på detta område. Även om det
kanske inte är kutym att man i en en -

160 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

kel fråga kommer med några längre utläggningar
skall jag helt kort redovisa
uppgifter som jag har fått om utvecklingen
på personalfronten. Det gäller
den slutna vården.

I fråga om sjuksköterskor var läget i
april förra året det, att inte mindre än
6,4 procent av antalet tjänster var totalvakanta,
d. v. s. inte alls hade några
ersättare. Den siffran har för motsvarande
tid i år stigit till 7,9 procent. I
fråga om barnmorskor var siffran förra
året 3,9 procent. I år är den 3,5 procent,
således en förbättring. Jag vill samtidigt
säga, att den förbättringen är helt
beroende på att barnmorskorna i den
öppna vården tvångskommenderas in i
den slutna vården för att undvika att
avdelningar stängs. För sjukgymnasterna
var siffran 7,3 procent förra året
mot inte mindre än 12,7 i år. Jag tror
dock inte att bristen på dem har orsakat
att man måste stänga vårdavdelningar.
Jag vill emellertid understryka
deras betydelse för patienternas snabba
tillfrisknande och rehabilitering, vilket
kan innebära väsentligt kortare
vårdtider. Vad beträffar kuratorerna
var siffran 1,6 förra året respektive 2,8
i år, för laboratriserna 6,7 i år mot 4,2
i fjol.

Statsrådet hänvisade till sitt interpellationssvar
förra året här i kammaren
om sjuksköterskebristen. Statsrådet
nämnde där många lovvärda initiativ,
vilka kunde ge intryck av att situationen
skulle utveckla sig till det bättre.
Man skulle införa större antal deltidstjänster.
På landstingssidan finns av
19 400 tjänster bara drygt 600 deltidstjänster.
Reservkåren som man hyste så
stora förhoppningar till har bara lockat
ett tiotal av 5 000 å 6 000 icke verksamma
sjuksköterskor i aktiv ålder. När
det gäller förslaget att överföra vissa
arbetsuppgifter från sjuksköterskor på
undersköterskor sade statsrådet, att vi
kunde vänta förslag redan förra året

om en sådan omläggning av utbildningen.

Av statsrådets svar i dag framgår, att
förslaget kan vara att vänta inom kort.
Det är ju tacknämligt. Vad beträffar ersättningen
till de pensionerade befattningshavarna
hade civilministern den
frågan under omprövning. Det blev en
viss förbättring men inte tillräcklig för
att locka de pensionerade tillbaka till
yrkesarbete. De förslag inrikesministern
förra året framlade för att avhjälpa
personalbristen har tyvärr inte lett
till önskat resultat. Jag vill ändå inte
ta det till intäkt för att rikta någon anklagelse
mot inrikesministern på denna
punkt, där jag helt och hållet inser att
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
gör allt vad på honom rimligen
kan ankomma för att lösa de svårbemästrade
problem som vi har på detta
serviceområde. Det är faktiskt vår
skattepolitik som gör att det blir så
svårt att rekrytera människor till ifrågavarande
arbetsområden. Därtill kommer
att arbetets karaktär av skiftarbete
verkar hämmande i synnerhet på den
gifta kvinnliga arbetskraften.

Den förhandlingsöverenskommelse
som träffades förra året om sjuksköterskelönerna
resulterade i en icke oväsentlig
uppflyttning i lönehänseende för
vissa tjänster. En avdelningssköterska i
ortsgrupp 4 fick en lönehöjning på
2 820 kronor per år, en, som man kan
tycka, icke föraktlig lönehöjning. Men,
herr talman, marginalskatten på den lönehöjningen
är inte mindre än 1 032
kronor om hon är ogift, d. v. s. 36,6 procent.
Vore hon gift med en man som
hade en inkomst på 35 000 kronor fick
hon betala över 50 procent i marginalskatt
av denna inkomstökning.

Förhandlingsverksamheten i ett land
med så kraftigt progressiv beskattning
som vårt blir ganska egendomlig. Båda
parter vid förhandlingsbordet arbetar
intensivt dag och natt för att skapa ett

Nr 25 161

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

rimligt avtal, men arbetsgivarsidan finner
att de generösa bild man tycker sig
ge just inte resulterar i den bättre tillgång
på arbetskraft man eftersträvar,
och arbetstagarparten finner, att de löneökningar
man lyckas åstadkomma
inte innebär stort annat än en form av
ökad prestige för de grupper man representerar.
Den part som drar största
fördelen av förliandlingsöverenskommelsen
— nämligen finansministern —
är inte närvarande vid förhandlingarna.
Ändå blir det alltid han som tar
hem de största vinsterna av de hårda
duster vi har vid förhandlingsbordet.

Det var intressant att höra herr Sundelin
i den föregående debatten tala om
skogsarbetet. Han menade att det inte
hade gjorts tillräckligt för att locka arbetstagarna
att stå kvar i yrket. Hur
ställer sig herr Sundelin om vi applicerar
detta hans uttalande på sjukvårdsområdet? Låt

mig sluta med att säga att det
finns pengar till sjukhusbyggen som sedan
inte fullt kan utnyttjas, det finns
pengar till att utbilda människor som
sedan inte tycker det är förenligt med
sina intressen att vara verksamma i sitt
yrke, men det finns tydligen aldrig
pengar till en skattesänkning, inte så
länge socialdemokraterna sitter i regeringsställning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Uppgifter som har förekommit
i pressen tyder på att situationen
kommande sommar kan bli ganska
otillfredsställande genom stängningen
av ett icke ringa antal sjukvårdsavdelningar.
Jag kanske får ange vad som nyligen
meddelades om att man på länslasarettet
i Kristianstad stänger 5 av 22
avdelningar. Situationen bar där försämrats
jämfört med förra året. På Mörby
lasarett ter sig läget ännu mörkare.
Det finns stor risk för att två av de tre
avdelningarna måste stängas i sommar.
11 — Andra kammarens protokoll 1961.

I Falun lever man ur hand i mun nar
det gäller sjukhuspersonal. Redan nu är
40 tjänster vakanta. I Umeå är läget
särskilt bekymmersamt. 6 sjuksköterskor
fattas på röntgenavdelningen, och
en barnavdelning har helt stängt på
grund av personalbrist. Av 196 sjukskötersketjänster
är 11 procent helt vakanta.

Fru Kristensson har redan påpekat
att vakanser utan vikarier här i landet
under senare år har förekommit till ett
antal av 600—700, och det är klart att
denna brist ökar trycket under semestertiden.
Om jag från utgångspunkten av
min fråga reser spörsmålet vad inrikesministern
nu har att säga om särskilda
åtgärder för att minska riskerna
för en mycket beklaglig stängning av
avdelningar under sommaren, så måste
jag konstatera att han beträffande denna
sak hade mycket litet att säga.

Låt mig, herr talman, bara göra en
mycket kort kommentar som syftar inte
bara på denna sommar utan kanske
minst lika mycket på nästa, på sjukvårdens
»sommarproblem» om jag så
får uttrycka mig, som naturligtvis inte
klart kan skiljas från den allmänna
bristsituationens problem men som har
vissa speciella drag.

För det första måste man gå längre
än hittills för att göra det attraktivt för
pensionerade sjuksköterskor att tjänstgöra.
Den förbättring av deras lönevillkor,
som bar genomförts och som för
dem som befinner sig i yngre pensionsåldern
är mycket ringa, den tror jag
inte räcker.

Man måste också eftertrakta att göra
sjukhusarbetet mera attraktivt för gifta
sjuksköterskor, som nu inte är aktiva
eller är det endast i ringa utsträckning.
Även i det fallet kommer ersättningsfrågan
in.

Jag skulle vilja fråga inrikesministern:
Är det verkligen riktigt som det
bar stått i tidningarna att en sjuksköNr
25

162 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svfr ,?å fräg.or aag- utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

terska som tar extra arbete i vissa fall
då det gäller vissa tjänster, skulle kunna
erbjudas lägre ersättning för tillfälligt
arbete än en person som tar extra
arbete vid Stockholms Spårvägar? Om
detta skulle vara riktigt vittnar det inte
om tillbörlig uppskattning av det sjukvårdande
arbetet. I fjol angavs exempel
som visade att ersättning för tillfälligt
sjukvårdsarbete efter avdrag av
skatt inte skulle räckt för anställning
av eu person som hemhjälp under samma
antal timmar.

Det är klart att frågan om tillräcklig
ersättning sammanhänger både med lönesättningen
och med beskattningsreglerna.
Jag tänker då särskilt på förvärvsavdraget.
Genom att öka detta och
genom att konstruera avdragsbestämmelserna
på litet annat sätt skulle man
kunna göra det väsentligt mera lönande
för t. ex. pensionerade eller gifta sjuksköterskor
att tjänstgöra under längre
tid än för närvarande.

Frågan om mera attraktiva arbetsförhållanden
för t. ex. gifta eller pensionerade
som tar tillfällig anställning, är naturligtvis
viktig. Jag har med tillfredsställelse
sett att en del sjukhus annonserar
att de nu kan bereda korttidsarbete
och förlägga arbetstiden på ett sätt som
passar för vederbörande. De vill låta
resonera med sig om hur man skall
ordna arbetet på ett för båda parter tillfredsställande
sätt. Ett sådant obyråkratiskt
grepp är verkligen glädjande,
och jag hoppas att inrikesministern för
sin del stöder alla tendenser i den riktningen.
Skulle våra sjukhus slå in på en
sådan politik mera målmedvetet, måste
man säga att de ställer sig minst lika
förstående som man på många håll gör
inom det enskilda näringslivet till korttidsarbetets
problem.

Det är emellertid tyvärr klart, att om
man har en bristsituation i fråga om arbetskraft,
blir arbetet mera betungande
för dem som ändå arbetar inom sjuk -

vården, och det verkar ju avskräckande
för dem som eventuellt skulle vilja ta
arbete en tid. Därför tror jag att man
inte kan komma till någon verklig lösning
förrän man fått ett större grepp på
hela frågan.

Givetvis bör man, herr talman, inte
glömma, vilket inrikesministern inte
heller gör, frågan om undersköterskorna
och biträdespersonalen. Det börjar
bli en bristsituation även när det gäller
biträdespersonalen, i varje fall i vissa
städer. Jag läste en intervju rörande
åldringsvården, och jag måste säga att
den gav mig ett intryck av att det arbete
som utföres här — inte bara av
den mera utbildade personalen utan
även av biträdespersonalen — är av en
utomordentlig betydelse och förutsätter
mycket av både omdöme och psykologisk
insikt och även en viss idealistisk
inställning. Det är därför rimligt att
man från samhällets sida i tillbörlig
grad uppskattar detta och gör det även
i ekonomiskt avseende.

Herr talman! Det är klart att om man
vill diskutera problemet om ökad tillgång
på arbetskraft på längre sikt, kommer
lönepolitiken ännu mera bestämt
in i bilden. Jag, som är anhängare av
liberal samhällsåskådning, anser att
man skall använda även lönepolitiken
för att stimulera människor att utbilda
sig för och åtaga sig sådant arbete, som
ur allmänna synpunkter är viktigt och
där det föreligger bristsituation. Vi har
här ett sådant område. Jag anser att vad
man än kan säga om förvärvsavdragen
statistiskt, skulle en ökning av dem ha
mycket ringa betydelse rent ekonomiskt,
men den skulle ha betydelse psykologiskt,
ty den skulle uppfattas som
en gärd av rättvisa.

Fru Kristensson gjorde en enligt mitt
sätt att se litet för skarp skillnad mellan
finansministern och inrikesministern.
Jag uppfattar inrikesministern
som medlem av regeringen. Men om in -

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 163

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

rikesministern står upp här och förklarar
att han gjort allt vad han kunnat
för att påverka finansministern att höja
förvärvsavdragen men det ändå inte
lyckats, skall även jag ansluta mig till
fru Kristenssons omdöme på denna
punkt. Som det nu är vill jag för min
del bara säga, att jag tror att det vore
anledning för inrikesministern att ta
upp frågan om sjukvårdens sommarproblem
litet mer utförligt och energiskt
än vad man kan se av det svar jag fått
här i dag. Jag hoppas gärna att svaret
är ofullständigt och inte motsvarar inrikesministerns
hela tänkande på detta
område.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det var ju så att herr
Ohlin lämnade in sin fråga så sent som
i torsdags. Det hade inte hindrat att vi
kunnat utarbeta ett väsentligt längre
svar, det är alldeles riktigt. Jag tog mig
friheten att hänvisa till den debatt vi
förde i fjol och till det svar vi då lämnade.
Detta svar tecknade bakgrunden
till den problematik, som vi kommit in
i och som ju konstitueras av främst en
växande efterfrågan på sjukvård. Efterfrågan
har ökat i en takt och omfattning,
som väl ingen av oss kunde förutse
under 40-talet eller början på 50-talet
men som har sitt givna samband med
den standardutveckling över huvud taget
som förekommit i vårt land och den
sjukförsäkring vi har genomfört.

Jag redovisade, att då det gäller anpassningen
till denna ökade efterfrågan
inriktar sig huvudmännen på att framför
allt bygga ut sjukvårdsanstaltcrna.
Vi hade som underlag för bedömningen
av personaltillgången arbetskraftsutredningens
1954/55 lämnade betänkande.
Arbetskraftsutredningen sade, att vi
hade en så stor utbildningskapacitet då
det gällde sjuksköterskor att vi skulle
få balans mellan tillgång och efterfrå -

gan på sjuksköterskor 1960 och att vi
1965 skulle få fler sjuksköterskor än vi
kunde sysselsätta.

Jag sade i fjol att våra undersökningar
visade att detta inte stämde. Det inträffade
någonting; sjuksköterskorna
gifte sig i en helt annan omfattning än
tidigare och lämnade i mycket stor utsträckning
arbetet, framför allt under
den tid då de hade barn att vårda. Vi
konstaterade att inte mindre än 740
sjuksköterskor på grund av giftermål
lämnade arbetet under 1959. Jag sade
då, att vad vi måste göra är naturligtvis
att acceptera denna utveckling, anpassa
oss till den och inrätta deltidstjänster,
lägga om arbetstidsscheman,
erbjuda sjuksköterskor arbete delvis
när de själva ansåg sig kunna ta arbete.
Jag gläder mig över att herr Ohlin inte
bara läst tidningarnas oroande rapporter
om de svårigheter vi kan få i sommar
utan också hunnit med att ta del
av den verksamhet soin bedrivs från
huvudmännens sida för att man här
verkligen skall kunna gå sjuksköterskorna
till mötes. Vi måste alltså från
huvudmännens sida försöka förmå de
sjuksköterskor vi utbildar att stå kvar
i arbetet. Det får ske på olika vägar.
Jag erkänner att det här är ett problem
om löner. Men när vi diskuterar löner,
bedöms de ju med hänsyn till tillgång
och efterfrågan, och huvudmännen
måste rätta sig efter dessa förhållanden.
Den lyftning som företogs i fjol innebar
en genomsnittlig höjning med 13
procent. Det tycker vi inte var så dåligt
jämfört med de 5 å 6 procenten för
andra tjänstemannagrupper. Sjuksköterskorna
fick alltså då en relativt större
höjning.

Vi har också gjort deltidstjänsterna
pensionsberättigade. Vi kan givetvis
även diskutera skatterna, speciellt sambeskattningsfrågorna,
och vi tog ju ett
steg på den vägen i fjol. Herr Ohlin erbjöd
mig sin välsignelse, om jag kunde

164 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

säga att jag hade gjort vad på mig ankommit
för att påverka finansministern
i det fallet. Men herr Ohlin vet lika bra
som jag att så går det inte till. Jag delar
ansvaret med de övriga i regeringen.
Genom den reform som gjordes i fjol
har vi försökt att gå ett stycke på väg
för att lätta skattebördorna. Men om vi
som ett exempel tar en manlig inkomsttagare
med 25 000 kronor i årslön vars
hustru har en inkomst mellan 12 000—
15 000 kronor, så spelar sambeskattningen
inte någon roll för dem.

Nu vet jag lika väl som fru Kristensson
att många av våra sjuksköterskor
gifter sig med män i högre inkomstklass.
Fru Kristensson tog 35 000 kronors
årsinkomst som mall, och frågan
är då om vi har möjligheter att åstadkomma
en reform, som tillfredsställer
hustrun till en sådan inkomsttagare.

Jag vill där ta ett exempel. För någon
tid sedan ringde en redaktör upp en
av våra landstingsmän och sade att
landstinget gör alldeles för litet för att
förmå de gifta sjuksköterskorna att stå
kvar i arbetet. Det vet jag, sade redaktören,
ty jag är gift med en sjuksköterska.
Då svarade landstingsmannen —
vilket jag tycker var bra:

»Det var utmärkt. Då kanske redaktören
kan tala om hur hög lönelyftningen
skall vara för att förmå er hustru att
gå tillbaka till arbetet igen.»

»Ja, då får ni allt höja lönen till det
dubbla», svarade redaktören.

Jag tror att många resonerar på det
sättet. Det är inte alltid som lönen är
det största problemet. För många unga
gifta sjuksköterskor är det säkerligen
viktigare att vi kan ta hand om deras
barn under den tid de är i tjänst, vare
sig det är fråga om heltids- eller deltidsarbete.
Där har man också från sjukhusens
sida vidtagit utomordentliga anordningar.
I Lund har man t. ex. vidtalat
andra gifta kvinnor att i sina hem
ta hand om tre eller fyra barn under

den tid vederbörande sjuksköterskor är
i arbete. Och i Linköping prövar man
en annan form för samma verksamhet,
nämligen barndaghem i direkt anslutning
till lasarettet. Där kan sjuksköterskorna
utan kostnader lämna in barnen
för tillsyn under den tid de själva
arbetar. Det är dessa vägar vi måste gå
fram på. Huvudmännen måste acceptera
och i allt högre grad än nu anpassa
sig efter utvecklingen.

Sedan vill jag också komplettera mitt
korta svar litet och friska upp statistiken
med ytterligare några färska uppgifter.
Under diskussionen om dessa
ting i fjol gav jag uttryck för en viss
optimism när det gällde åtgärderna att
stimulera de gifta sjuksköterskorna att
stanna kvar i eller gå tillbaka till arbetet.
Mot den bakgrunden vill jag nu
framhålla att det också gäller att utbilda
fler sjuksköterskor. Vi måste utbilda
ungefär dubbelt så många sjuksköterskor
som antalet sjukskötersketjänster.
Gör vi det, så kan vi nog hålla
den balans som behövs, även om något
tusental sjuksköterskor varje år föredrar
att inte åta sig ens deltidsarbete.

Medicinalstyrelsen förklarade 1957 att
utbildningskapaciteten var tillräcklig,
men trots detta har vi försökt att öka
den så starkt som möjligt. Vi utbildade
1957 ungefär 1 500 sjuksköterskor. I år
utbildar vi 2 000. Och nästa år är vi
uppe i 2 300. Denna ökning innebär,
framhöll jag i fjol, att vi bör ha möjligheter
att nå ett nettotillskott på cirka
1 000 sjuksköterskor i aktiv tjänst, även
sedan en stor del av de gifta sjuksköterskorna
har lämnat sitt arbete för
längre eller kortare tid, avgått med pension
eller försvunnit av andra omständigheter.
Det är också detta jag velat
ha som målsättning.

I fjol ökade emellertid avgången av
gifta sjuksköterskor med inte mindre än
300. Då lämnade över 1 000 sjuksköterskor
sitt arbete för att gifta sig. Utbild -

Tisdagen den 30 maj 19G1

Nr 25 165

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

ningskapaciteten bör som sagt vara så
stor att vi ändå får ett nytillskott.

En del sjuksköterskor återvänder också
till arbetet efter tre, fyra eller fem
års hemmavaro och barntillsyn. I fjol
kom inte mindre än 750 sjuksköterskor
tillbaka i arbetet igen. Därför fick vi då
ett nettotillskott på 998 sjuksköterskor.
Samtidigt skall vi komma ihåg att kursomläggningen
under 1958/59 verkade så
att vi i fjol fick ett färre antal examinerade
sjuksköterskor, nämligen 1 444.
I år räknar vi med cirka 1 800 nyutexaminerade
sjuksköterskor.

Om vi kan bibehålla en utbildningskapacitet
som ger oss ett årligt nettotillskott
på ungefär 1 000 sjuksköterskor,
så anser jag att vi har möjligheter att
inom relativt kort tid nå balans i tillgång
och efterfrågan. Jag hade den förhoppningen
i fjol, och jag har inte någon
anledning att nu frångå den uppfattningen,
ty det tar tre och ett halvt
år att utbilda en sjuksköterska.

Alla de ansträngningar vi gjort under
tiden 1959—1961 ger rimligtvis inte
mera påtagbara resultat förrän efter
tre år, 1962—1963. Det är därför, herr
Ohlin, som jag säger att det långsiktiga
arbete vi nu är inne i skall undanröja
besvärligheterna med sommarstängningen.

Det är klart att vi är helt överens om
det otillfredsställande i att det inte går
att driva hälso- och sjukvårdsverksamheten
i den önskvärda omfattningen.
Men jag har haft att bedöma, vilka åtgärder
som skall vidtagas mot bakgrunden
av möjligheterna att upprätthålla
en tillfredsställande vård och under alla
omständigheter en vård, som ger dem
som av akuta och andra besvär måste
ha sjukvård, möjlighet att få hjälp. Det
är bedömningsgrunden.

Den situation, vi hade i fjol sommar
visade att några allvarliga inskränkningar,
som kunde betecknas som katastrofala
för de sjukvårdsbehövande, inte

inträffade. Då har vi undersökt: Hur
skall situationen bedömas för innevarande
sommar?

Fru Kristensson säger att jag tagit
alldeles för lätt på detta och att det
finns en klar tendens till försämring.
Fru Kristensson yttrar sig förmodligen
med utgångspunkt från vakanssiffrorna,
inte med utgångspunkt från den reella
situationen. Men vakanssiffrorna måste
ändå ses mot bakgrunden av det väsentligt
ökade antalet tjänster som huvudmännen
måste inrätta med hänsyn
till anpassningen till arbetstidens förkortning
o. s. v.

Jag har i mitt svar sagt: »Några allvarligare
inskränkningar i vårdmöjligheterna
anses dock icke behöva befaras.
» Detta påstående gör jag på grundval
av den undersökning medicinalstyrelsen
verkställt efter kontakten med
huvudmännen. Det hindrar inte att något
större svårigheter kommer att uppstå
på vissa platser — framför allt i
Lund och övriga Skåne liksom i Stockholm,
inte minst med hänsyn till karolinska
sjukhusets belägenhet. Men när
herr Ohlin nämner även Umeå i detta
sammanhang, förmodar jag att han måste
bygga på någon tidningsuppgift. Jag
var i Umeå under lördagen och söndagen
och frågade då, hurudan situationen
var. Jag fick svaret att situationen är
väsentligt bättre i år än i fjol och att
man i Umeå inte anser sig ha några
svårigheter. Däremot har man vissa
svårigheter i Skellefteå. Att den barnavdelning
— barn-psykiatriska avdelningen
— är stängd, som herr Ohlin
talar om, beror på att man ligger i förhandlingar
med läkarna om lönerna.
Att ta detta som intäkt för påståenden
om sjuksköterskebristen och de svårigheter
som där uppkommer kan inte vara
rimligt.

Herr talman! .lag har velat komplettera
mitt svar med dessa uppgifter,
och jag skulle naturligtvis kunna gå

166 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

längre. Jag framhöll i fjol att vi undersökte
möjligheterna att få en reservsjuksköterskekår,
som skulle kunna sättas
in på bestämda uppgifter. Medicinalstyrelsen
föreslog att vi skulle betala
dem som var beredda att förbinda
sig till tjänstgöring under två månader
om året 2 400 kronor jämte vissa traktamenten.
När förslaget kom till departementet
sade vi: Kanske vi t. o. m. skall
öka denna summa? Vi bestämde oss för
att erbjuda 3 000 kronor åt den gifta
sjuksköterska som förband sig att med
sitt namn stå på en förteckning och
vara beredd att under två månader om
året gå i tjänst. Under tjänstgöringstiden
skulle hon, om hon tjänstgjorde på
samma plats där hon bodde, få ett traktamente
på 10 kronor och om hon
tjänstgjorde på annan ort ett traktamente
på 17 kronor per dag. De 3 000
skulle utbetalas med 750 kronor i kvartalet.

Vi lämnade detta erbjudande till 500
gifta sjuksköterskor. Men resultatet blev
mycket negativt — endast tio anmälde
sig.

Då frågar jag mig, om det är den
ekonomiska sidan som är avgörande.
Svaret måste enligt min mening bli, att
så är inte förhållandet, utan skälet är
att sjuksköterskorna vill ha sin fritid
tillsammans med männen, vilket i och
för sig är rimligt. Många sjuksköterskor
slutar under sommaren, om det förklaras
att de då inte kan få sin semester
på grund av att den och den avdelningen
måste hållas i gång. De vet att de
kan få arbete igen när de önskar.

Jag skall inte moralisera eller vädja
till ansvarskänslan hos våra sjuksköterskor,
men nog hoppas man att sjuksköterskorna
något tänker på det ansvar
som ändå följer med den utbildning de
genomgått. Den tre och ett halvt år
långa utbildningstiden är självfallet ansträngande,
då eleverna deltar i arbetet,
men förmånerna får kanske ändå sägas

vara bland de bästa som förekommer
vid någon utbildning: fri kost och logi
under hela utbildningstiden, vare sig
utbildningen är praktisk eller teoretisk,
och dessutom 150 kronor i månaden
under hela utbildningstiden. Detta måste
också tas med i bilden när man diskuterar
lönerna och gör jämförelser
med andra grupper.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag tycker att huvudmännen, som svarat
för förhandlingarna, sökt åstadkomma
en lyftning för våra sjuksköterskor i
fjolårets lönerörelse, som vi ansåg vara
relativt tillfredsställande. Det är klart,
att när man kommer in i nästa års lönerörelse
måste man bedöma frågan med
hänsyn till möjligheterna att få vederbörande
ut i arbetet. Statens mera långsiktiga
program går framför allt ut på
att klara utbildningen genom att få
fram instruktionssköterskor. Vi har
också sökt medverka till förbättringar
genom att inrätta sjukskötterskeskolor
i Hälsingborg och Malmö för att komma
till rätta med problemen i Lund och i
Skåne över huvud taget.Likaså har en
ny sjuksköterskeskola startats i Uppsala
och utredning pågår om ytterligare en
sjuksköterskeskola i Stockholm. Vi är
ständigt i beredskap och har för avsikt
att under juni månad hålla en överläggning
med huvudmännen för att diskutera
de mera snabbt verkande åtgärder
som är nödvändiga för att få en sjukvård
av sådan omfattning, att det inte
uppstår några olägenheter för dem som
nödvändigtvis måste ha tillgång till
sjukvård.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
göra några observationer. Inrikesministern
ursäktar i viss mån antalet vakanser
utan vikarier — 600, 700, 800
— med att säga att vi har byggt sjukhus
i så stor skala. Men detta kan väl
ändå inte anföras som någon ursäkt.

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 167

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

Ty bygger man sjukhus är det väl meningen
att man skall ha personal så att
de kan användas.

Får jag beträffande utbildningsmöjligheterna
erinra statsrådet om att sjuksköterskeskolornas
kapacitet under sex
års tid, från 1951 till 1957, praktiskt
taget inte ökat — det rör sig om en ytterst
obetydlig ökning. 1951 var årskapaciteten
1 500. Den siffra på 2 300 som
statsrådet nämnde är därför en glädjande
förbättring i förhållande till fjolårsprognosen.
I motsats till statsrådet
tror jag dock inte att 50 procents ökning
där kommer att vara tillräcklig
framöver. Vi får räkna med kortare arbetstid,
vi får räkna med att sjukvårdsbehovet
fortsätter att stiga i ganska
snabb takt. Jag vill för min del hemställa
till statsrådet att expansionen måtte
fortsättas och att man inte skall tro,
som statsrådet sade, att det som hittills
gjorts kommer att räcka för att återställa
balansen efter relativt kort tid.

Beträffande lönepolitiken nämnde
statsrådet något om att huvudmännen
måste ta hänsyn till tillgång och efterfrågan.
Men den fråga vi nu diskuterar
kan nog sägas vara ett ovanligt
klart exempel på att man icke tagit
hänsyn till tillgång och efterfrågan —
vakanser utan vikarier vittnar om det.

Beträffande förvärvsavdraget vill jag
bara hänvisa till att jag i denna kammare
i går tillät mig påpeka att de uppgifter
rörande sambeskattningen, som
från socialdemokratiskt håll framfördes,
inte är rättvisande, tv statistiken
bygger på antagandet att förvärvsavdraget
är tillräckligt stort för att ge vederbörande
ersättning för de kostnader
i form av fördyrat hemarbete etc. som
är förenade med arbete utanför hemmet
i större utsträckning. Om hänsyn
tages till de kostnader som är förenade
med inkomstens förvärvande, kan denna
statistik icke åberopas. Det är först
sedan förvärvsavdraget blivit tillräck -

ligt stort som man kan göra statistik
rörande sambeskattningens verkan.

I fråga om tillfälliga åtgärder bör
framhållas att t. ex. pensionerade sjuksköterskor
i åldern 60—63 år får mycket
ringa uppmuntran för att de åtar
sig arbete. De kan gå till enskild tjänst
och få full lön utöver sin pension. Men
stannar de i offentlig tjänst får de icke
mycket mer än normallön, d. v. s. deras
ersättning utgörs endast av skillnaden
mellan vanlig lön och pension.
Därtill kommer ett ytterst obetydligt
tillägg som stiger något med åldern.
Skulle det verkligen vara orimligt att
under de närmaste årens krissituation
ta hänsyn till sommarproblemet och
försöka uppmuntra de pensionerade genom
att ge dem litet högre ersättning
för vad de uträttar och inte säga att
ni har ju pensionen. Detta är givetvis
en förhandlingsfråga, det är jag fullt
på det klara med. Jag har bara velat
ange en synpunkt på något som vore
möjligt att åstadkomma.

Statsrådet försökte ursäkta sitt svar
med att han fick frågan i torsdags och
att det bara har gått fem dagar sedan
dess. Ack, herr statsråd, jag trodde inte
att min lilla fråga skulle kräva någon
utredning från statsrådets sida. Jag
trodde att statsrådet sysslade så mycket
med det bekymmersamma läge som
här förelåg, att statsrådet även med
kortare tids varsel skulle kunna ge ett
mera utförligt svar. Jag vill här tillägga
att ett något mer utförligt svar lämnades
i statsrådets senare anförande.
■lag kan dock inte säga att jag är helt
tillfredsställd med statsrådets betraktelsesätt,
vilket fortfarande liksom i
fjol förefaller att vara en aning optimistiskt.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Är det samhällsekonomiskt
försvarbart att gå in på en sådan
linje som inrikesministern här förordar

168 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

och tidigare har förordat, nämligen att
utbilda dubbelt så många befattningshavare
som man kan räkna med kommer
att behövas? Jag tycker inte det.
Man måste väl i stället försöka komma
till roten med det onda — anledningarna
till att befattningshavarna inte
kvarstannar i yrket. Dessa anledningar
tycker jag att inrikesministern här i
sitt svar har kringgått.

De som fått utbildning i ett yrke
känner val lust och längtan att få utöva
detta yrke, men man gör det inte
till vilket pris som helst. Inrikesministern
talar om att sjuksköterskorna gifter
sig med för högt avlönade män och
att det inte hjälper vilka löner man än
bjuder dem, ty de kan ändå inte stanna
kvar i yrket. Jag tror att detta är
fel, det är nog inte sambeskattningen
som är det i och för sig stora problemet
— det var sambeskattningen inrikesministern
talade om — utan det är
progressiviteten i beskattningen. Men
om det problemet sade inrikesministern
inte ett ord. Och detta problem
har inte i något avseende kommit närmare
sin lösning genom att ortsavdragen
skall höjas. Också förvärvsavdragen
spelar in här, men inte heller den
frågan har inrikesministern berört.

Nej, vi måste driva en annan skattepolitik
så att vi kan utbilda lagom
många människor för de olika yrkena.

Vi har ju tyvärr inte heller ohämmad
tillgång på arbetskraft utan är
tvungna att hushålla med den som är
tillgänglig. Skall man då utan hänsyn
till arbetskraftsbehovet i stort stirra
sig blind på ett enda område och säga
att vi där skall utbilda dubbelt så
många som kan beredas plats? Och vad
kommer det att få för verkningar på
andra områden? Vi diskuterade häromdagen
tillgången på lärare och kunde
konstatera att det inte heller på det
området finns tillnärmelsevis så många
som behövs.

Det finns såvitt jag vet ännu inte en
enda pensionsreglerad deltidstjänst på
sjukvårdsområdet. Vi har en författning
som gör det möjligt att genomföra
detta men överenskommelse har
ännu ej träffats med huvudmännen om
pensionsreglerade deltidstjänster.

Herr talman! Under gårdagens skattedebatt
sade finansministern att det
kanske var väsentligare att vi i samhället
fick ett rikare liv och en välståndsstegring
än att sänka skatterna.
Finansministern ansåg åtminstone att
detta var de flesta människors uppfattning
här i landet. Är det ett uttryck
för ett rikare liv och en välståndsstegring
att få en mängd nya förnämligt inredda
sjukhusbyggnader som sedan till
stor del står tomma? Är det ett uttryck
för ett rikare liv och en välståndsstegring
att åstadkomma en så stor utbildningskapacitet
att vi kan utbilda människor
som sedan inte blir kvar i arbetet?
Nej, herr talman, jag fruktar att
vi här i landet kommer att drabbas —
och kanske redan gjort det i viss utsträckning
— av en ny folksjukdom,
som jag skulle vilja kalla arbetsolust.
Jag tror mig känna till medicinen mot
den folksjukdomen. Jag behöver dock
inte nämna den här.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
folksjukdomar, men när jag lyssnar
till fru Kristensson undrar jag om vi
inte håller på att få ytterligare en folksjukdom,
nämligen skattekverulansen.
Det hade väl varit lämpligare om fru
Kristensson hade tagit upp frågan om
skatterna i går. Jag har sagt att det i
denna problematik är riktigt att också
ta hänsyn till beskattningen. Vi gör det
också, nämligen bl. a. när det gäller
sambeskattningen.

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 169

Svar på frågor ang. utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser vid sjukhusen och ang.

åtgärder till förebyggande av att sjukhusavdelningar måste stängas under in stundande

sommar

Fru Kristensson säger att det gäller
att få fram sådana löner och en sådan
beskattning, att de kvinnor som vill vara
borta från sina hem kan anställa en
annan i sitt ställe i hemmen. Men om
man skall bedöma denna sak med hänsyn
till arbetskraftssituationen totalt
sett så måste väl fru Kristensson medge,
att om de gifta sjuksköterskorna
skall kunna arbeta och få andra i sitt
ställe i hemmen, gäller det att åstadkomma
möjligheter till kollektiv tillsyn
av barnen. Jag menade att vi i en
helt annan omfattning än vi tidigare
varit beredda till får acceptera denna
kollektiva omvårdnad och tillsyn av
barnen när mammorna arbetar.

Naturligtvis kan man säga att jag
borde ha lämnat ett väsentligt vidlyftigare
svar på herr Ohlins fråga även
om jag fick den så sent som i torsdags.
Men det var ju en enkel fråga, och på
enkla frågor skall med hänsyn till deras
karaktär om möjligt ett kort svar
lämnas. Jag försökte bygga ut mitt resonemang
i bemötandet.

Jag kan inte få någon annan uppfattning
av vad herr Ohlin sagt än att han
inte är lika optimistisk beträffande möjligheterna
att övervinna dessa problem
med den utbildningskapacitet på 2 300
som vi kommit upp till. Herr Ohlin och
jag är överens på en punkt, nämligen
att man måste utbilda allt fler sjuksköterskor.
Fru Kristensson delar inte
denna uppfattning utan menar att man
måste gå helt andra vägar.

Det är nödvändigt att vi accepterar
att de gifta kvinnorna önskar deltidsoch
halvtidstjänster. Därför måste vi utbilda
så många sjuksköterskor att vi
kan bereda praktiskt taget alla deltidstjänster.
Detta är den målsättning vi
inriktar oss på. Om det är tillräckligt
med 2 300 eller inte vågar jag inte säga.
Jag säger att om vi kan utbilda så
många att vi får garantier för ett tillskott
av 1 000 sjuksköterskor per år, så

tror jag att vi kan klara situationen.
Om giftermålsfrekvensen ökar får vi
också försöka öka utbildningen.

Vi måste också anpassa oss med hänsyn
till beskattningen. Det enda steget är
väl inte taget i och med den reform
som genomfördes i fjol. Skatteberedningen
diskuterar också progressiviteten.
Vi kan väl lugna oss och se vad den
kommer till för resultat. Men de skatter
vi tar in svarar mot de utgifter vi
har bestämt oss för. Vi kan inte bara
sänka våra inkomster. Vi måste göra
avvägningar av vilka utgifter vi kan
pressa ned. Skall vi pressa ned utgifterna
för utbildning, inte bara av sjuksköterskor
utan också inom andra områden?
Jag tror att fru Kristensson har
klart för sig att detta är en avvägningsfråga.
Man kan inte bara ta ut en grupp
och säga att vi skall underlätta för den
både när det gäller löner och skatter.
Vi måste ta hänsyn till samhället i stort.

Vi är inne på ytterligare en väg för
att så snabbt som möjligt komma till
rätta med bristsituationen, nämligen att
flytta från sjuksköterskorna en del även
medicinska uppgifter till en undersköterskekår.
Jag är ledsen att behöva
konstatera att den sittande utredningen
om detta, som jag hade hoppats skulle
vara klar nu, inte är det. Men jag har
en garanti i att herr talmannen, ordföranden,
sagt att utredningen i sommar
lägger sista handen vid sitt arbete. Det
kan då finnas förutsättningar att få i
gång denna verksamhet, som jag tillmäter
mycket stor betydelse. Sjukvårdsbiträdena
skall efter en grundutbildning
på ett år och möjligen en vidareutbildning
på ytterligare ett år kunna
bli undersköterskor. Då får vi en rekrytering
på bred bas. Dessa undersköterskor
skulle också erbjudas möjlighet
att utbilda sig till sjuksköterskor. Men
inte minst genom en omfördelning av
arbetsuppgifterna bör vi kunna finna
en väg som snabbt leder till (let resul -

170 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. provinsialläkarnas arbetsförhållanden, m. m.

tat som vi alla är överens om att vi
måste nå, nämligen att få i gång verksamheten
på alla de sjukhusavdelningar
vi bygger. Det är ju alldeles otillfredsställande
alt det som vi bygger
inte blir utnyttjat.

När arbetskraftsutredningen 1955 bedömde
läget så att vi skulle ha balans
1960 och överskott på arbetskraft 1965
och medicinalstyrelsen på grund av
denna bedömning vägrade att inrätta
nya sjuksköterskeskolor 1957 och 1958,
så är det ytterst beklagligt, men jag är
inte beredd att ta emot kritik för det.
Även om herr Ohlin har kunnat konstatera
att vi under åren 1956 och 1957
inte ökade utbildningskapaciteten, bör
han väl i rättvisans namn ändå erkänna
att vi 1959—1962 ökar utbildningskapaciteten
med 800 platser. Detta bör
ge oss förutsättningar för att inom några
år kunna få bort dessa brister.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. provinsialläkarnas
arbetsförhållanden, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Brandt i Sätila har i en
interpellation frågat mig, när det kan
förväntas att öHS-kommitténs år 1958
avlämnade betänkande och en skrivelse
från Läkarförbundet från år 1956 i vad
avser provinsialläkarkårens arbetsförhållanden
m. m. kommer att bli föremål
för behandling från inrikesdepartementets
sida och när berört departement
kommer att tillmötesgå Läkarförbundets
upprepade framställningar om
revision av provinsialläkartaxan.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket — den s. k. ÖHSkommittén
— avgav sitt betänkande an -

gående hälsovård och öppen sjukvård i
landstingsområdena våren 1958. Betänkandet
blev föremål för en omfattande
remissbehandling. Efter remisstidens utgång
hösten 1958 påbörjades omedelbart
departementsberedningen av förslagen i
form av remissammanställning och vissa
specialutredningar. Ställningstagandena
försvårades och fördröjdes av att
Sveriges läkarförbund och Svenska provinsialläkarföreningen
ställt sig negativa
till kommitténs förslag om att huvudmannaskapet
för provinsialläkarna
skulle föras över från staten till landstingen.
Att tvångsvis genomdriva en huvudmannaskapsreform
ansåg jag inte
böra övervägas. Då emellertid en ändring
av huvudmannaskapet enligt min
mening skulle få avgörande betydelse
för möjligheterna att effektivt genomföra
en upprustning av provinsialläkarväsendet
och nå en förbättring av
provinsialläkarnas arbetsförhållanden,
kallade jag redan våren 1959 representanter
för läkarorganisationerna och
kommunförbunden till överläggningar
inom inrikesdepartementet i syfte att
överbrygga motsättningarna och bereda
väg för en reformering av tjänsteläkarorganisationen.
Dessa överläggningar
pågick sedan med kortare och längre
avbrott i över ett år. Sommaren 1960
hade diskussionerna förts så långt, att
Läkarförbundets och Svenska landstingsförbundets
förhandlingsdelegationer
samtyckte till att upptaga direkta
förhandlingar om villkoren för en huvudmannaskapsändring.
Förhandlingarna,
vid vilka även staten var representerad,
inleddes i oktober förra året men
har legat nere sedan februari i år, efter
det från läkarsidan förklarats, att förutsättningar
för en överenskommelse inte
förelåg.

Ett viktigt led i överläggningarna med
Läkarförbundet har gällt frågan om en
revision av den nuvarande provinsialläkartaxan,
som fastställdes 1953. Medicinalstyrelsen
inkom redan i december
1958 med ett förslag om att provinsial -

Tisdagen den 30 maj 1901

Nr 25 171

Svar på interpellation ang. provinsialläkarnas arbetsförhållanden, m. m.

läkarna skulle få övergå till den s. k.
sjukkassetaxan, vilket skulle innebära
en ökning av deras taxeinkomster med
bortåt 50 procent. För egen del har jag
ansett det ofrånkomligt, att frågan om
en så betydande inkomstlyftning för läkarna
behandlas i sammanhang med de
många övriga frågor, som påverkar deras
inkomst- och arbetsförhållanden vid
en upprustning och reformering av provinsialläkarväsendet.
Detta har jag uttryckligen
framhållit för läkarna vid de
förda överläggningarna, samtidigt som
jag givit klart uttryck för min positiva
inställning till en taxerevision i sådant
sammanhang. Från regeringens sida har
man därför vägrat att upptaga isolerade
förhandlingar om provinsialläkartaxan.
Detta ledde till att Läkarförbundet
— sedan förhandlingarna med
Landstingsförbundet avbrutits — nyligen
förklarade provinsialläkartjänsterna
i blockad. Med tillfredsställelse kan
jag emellertid nu konstatera, att blockaden
sedermera hävts och att civilministern
helt nyligen träffat överenskommelse
med företrädare för Saco och Läkarförbundet
om att överläggningar om
provinsialläkartaxan, provinsialläkarnas
övriga anställnings- och avlöningsförhållanden
samt om de särskilda
spörsmål, som sammanhänger med ett
ändrat huvudmannaskap för läkarna,
skall upptas under första hälften av
juni. Vid dessa överläggningar kommer
civilministern och jag samt bl. a. företrädare
för Landstingsförbundet att delta
på arbetsgivarsidan. Det är därför
min förhoppning, att hela det problemkomplex
som jag berört i mitt interpellationssvar
nu står inför sin snara
lösning.

Vidare anförde

Herr URAN DT i Siitila (ep):

Herr talman! .lag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Svarets sista del ger

oss anledning hoppas, att det mycket
tråkiga läge som provinsialläkarfrågan
befunnit sig i kan komma att ändras till
det bättre inom en snar framtid. Det
finns all anledning att uttala sin mycket
stora tillfredsställelse över detta, i
all synnerhet med tanke på vad som under
den senaste tiden har förevarit inom
provinsialläkarorganisationen.

År 1958 — senare siffror har jag tyvärr
inte tillgång till -— fanns bland totalt
002 provinsialläkardistrikt vakanser
i vanlig mening inom 106. Det innebär
att det fanns tjänsteförrättande personal
inom distrikten. I 94 distrikt
fanns sålunda vikarier, men i vissa fall
har vikariaten måst ordnas genom att
provinsialläkare fått dubblera sina ordinarie
distrikt för att upprätthålla en
tjänst även i ett angränsande distrikt,
där befattningshavare saknas.

26 svenska medicine licentiater och
15 utländska läkare med behörighet att
utöva läkaryrket engagerades och därutöver
18 svenska medicine kandidater
samt till sist 35 utländska läkare utan
behörighet att utöva läkaryrket. Denna
vikariesituation är uppenbart otillfredsställande
och ger anledning till oro.

När vi diskuterar provinsialläkarproblemet
är det landsbygdens hälso- och
sjukvårdssituation som berörs. Helt naturligt
ger den otillräckliga tillgången
på kvalificerade provinsialläkare oss
landsbygdsbor anledning till undran,
och vi kan inte heller frigöra oss från
en känsla av att starka skäl föreligger
att befara att om inte snabbt verkande
åtgärder vidtages situationen än mer
kommer att försämras. Det är inte heller
något att förvåna sig över att eu
ung medicinare betydligt starkare frestas
av en karriär inom sjukhusvården
än av ett arbete inom den öppna vården.
Sjukhusarbetet ger möjligheter till
vetenskapligt arbete och det tillfredsställer
en ung medicinares ambitioner.
Han kan i detta arbete också utnyttja
alla de tekniska resurser ett modernt
sjukhus förfogar över. Han har också

172

Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Svar på interpellation ang. provinsialläkarnas arbetsförhållanden, m. m.

kvalificerad sjuksköterskehjälp vid sina
konsultationer och delvis i arbetet i
övrigt. Han är inte heller medicinskt
isolerad, utan han kan diskutera sina
problem med äldre och erfarnare kolleger.
Till sist kan sägas att han har
mycket stora möjligheter att specialisera
sig inom sitt arbetsområde och senare
vinna fördelar såsom specialist.

Provinsialläkarens situation är en
helt annan. Han har inte utan att han
själv betalar därför tillgång till sköterskehjälp
i sin mottagning. En hel del
provinsialläkare anser sig inte kunna
prestera denna betalning, och då får
deras hustrur biträda. De får själva anskaffa
sin tekniska utrustning. Någon
gång kanske kommunerna anskaffar viss
tung utrustning, men i huvudsak får
provinsialläkarna själva stå för utrustningskostnaderna.

Han har en ytterst pressande tjänstgöring
med täta jourtjänster, ofta i
dubblerade distrikt och han måste under
arbetsveckan räkna med nattjänstgöring,
helt okontrollerad i många fall,
vid sidan om mottagningen och sjukhusresor
under dagtid. Han har en bundenhet
i sitt arbete som de allra flesta
arbetstagare finner oacceptabel. Lägg
till sist därtill att hans årsinkomst enligt
gjorda undersökningar genomsnittligt
är lägre än lasarettsunderläkarens.
Man förstår då att provinsialläkarens
kall inte utövar någon större lockelse
på de unga medicinarna. Som vi alla
inser är risken för en fortgående försämring
av provinsialläkarkårens rekrytering
under dessa omständigheter
uppenbar.

På grund av interpellationssvarets utformning
och omständigheter i övrigt
som tillkommit sedan interpellationen
lämnades anser jag mig inte i detta
sammanhang böra ta upp någon diskussion
om provinsialläkarnas taxeförhållanden;
förnyade förhandlingar om
taxorna skall ju tas upp. En detalj i interpellationssvaret
som just berör
taxorna måste jag emellertid ta upp till

debatt. I sitt svar framhåller statsrådet
att medicinalstyrelsen i skrivelse av år
1958 för provinsialläkarna föreslagit
den s. k. sjukkassetaxan, som skulle ge
läkarna en inkomstökning av taxeinkomster
med bortåt 50 procent. I den
åberopade skrivelsen, som är daterad
den 13 december 1958 beskriver man
emellertid konsekvenserna av en taxehöjning
något annorlunda än vad statsrådet
gör. Man framhåller att provinsialläkartaxan
ger 50 procent av den
taxeinkomst som lasarettsläkarna för
närvarande har. En upplyftning av provinsialläkartaxan
till sjukkassetaxa,
som i stort sett tillämpats för lasarettsläkarna
skulle innebära en genomsnittlig
årslöneökning av 14 000 kronor.

Det är väl den siffran som statsrådet
avser när han i sitt svar säger: »För
egen del har jag ansett det ofrånkomligt,
att frågan om en så betydande inkomstlyftning
för läkarna behandlas i
sammanhang med de många övriga frågor,
som påverkar deras inkomst- och
arbetsförhållanden vid en upprustning
och reformering av provinsialläkarväsendet.
Detta har jag uttryckligen framhållit
för läkarna vid de förda överläggningarna,
samtidigt som jag har givit
klart uttryck för min positiva inställning
till en taxerevision i sådant
sammanhang.»

Om man läser vidare i medicinalstyrelsens
skrivelse, kommer man emellertid
fram till att det inte är fråga om dessa
14 000 kronor utan att medicinalstyrelsens
förslag går ut på något helt
annat. Om jag har läst rätt, blir det slutliga
resultatet av en taxehöjning genomsnittligt
4 000 kronors ökning. Därmed
uppnår medicinalstyrelsen det eftersträvade
målet att åvägabringa paritet
mellan provinsialläkarna och underläkarna
vid lasaretten. Anledningarna till
att 14 000 kronors-siffran reducerats så
starkt är dels att man förutsätter, att
provinsialläkarna själva skall svara för
viss avlöning till biträden och dels att
man dessutom förutsätter, att provinsial -

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25

173

läkarna också skall utge ersättning till
kommunerna för viss tyngre och av kommunerna
anskaffad utrustning. Dessa
kostnader beräknar man till sammanlagt
10 000 kronor. Av de 14 000 kronorna
blir det alltså kvar 4 000 kronor. Jag
tycker att medicinalstyrelsens förslag
under sådana omständigheter inte borde
avskräcka statsrådet från att medverka
till upptagandet av separata förhandlingar
även om taxeinkomster för
provinsialläkarna.

Det förefaller att döma av interpellationssvaret
som om inrikesministern
förutsätter, att även frågorna om huvudmannaskap
och förändringar av provinsialläkarorganisationen
i dess helhet
skall tas upp i samband med taxerevisionen.
Inledningsvis motiverar inrikesministern
detta med att inkomsthöjningen
enligt hans mening är alltför stor
för att bli föremål för separata förhandlingar.
I det fallet har jag litet svårt att
följa statsrådets tankegång, i all synnerhet
som vi vet att man på läkarsidan
betraktar — och i skrivelse till inrikesministern
även har informerat om detta
— förhandlingarna mellan Landstingsförbundet
och provinsialläkarorganisationen
samt Läkarförbundet såsom brutna
i det skede, som i interpellationssvaret
åberopas, alltså februari månad.

Tar man nu på nytt itu med att föra
förhandlingar om frågan i hela dess
vidd, kan frågans lösning komma att
ytterligare fördröjas. Jag vet inte heller
hur pass stort positivt intresse landstingen
har för att överta även provinsialläkarorganisationen
och de kostnader
som det för med sig. Men jag tror i
varje fall att separata taxeförhandlingar
kan rekommenderas, därest det
på nytt skulle uppstå allvarliga förseningar
på grund av att vederbörande
framhärdar i att vilja diskutera frågan
i hela dess vidd.

Statsrådet uttalar på de sista raderna
i interpellationssvaret, att det är hans
förhoppning att hela det problemkomplex,
som är berört i intcrpellationen,

Utgifter å driftbudgeten

nu står inför sin snara lösning. Yi får
hoppas att, även om inte hela komplexet
med en gång kan lösas, de mest angelägna
detaljerna i detsamma det oaktat
skall kunna få eu nöjaktig lösning. Dit
hör nog i första hand taxefrågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 143, angående statsregleringen för
budgetåret 1961/62.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Punkten li

Utgifter å driftbudgeten

Sedan punkten föredragits anförde

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Med anledning av utgången
av den i dag företagna gemensamma
voteringen får jag yrka att det
under förevarande punkt å tredje raden
angivna beloppet om 15 914 100 000
kronor utbytes mot 15 914 275 000 kronor
samt det å femte raden angivna beloppet
om 7 785 000 kronor utbytes mot
7 960 000 kronor.

Vidare får jag hemställa, att det tredje
stycket erhåller följande ändrade lydelse:
»Då inkomsterna enligt vad ovan
under punkten 13 :o) angivits uppgår
till 17 083 062 000 kronor, uppstår ett
beräknad överskott å statsregleringen
av SIS 7S7 000 kronor.»

Vidare yttrades ej.

Vad herr förste vice talmannen Malmborg
hemställt bifölls, varefter punkten
lades till handlingarna.

174 Nr 25

Tisdagen den 30 maj 1961

Inkomster å kapitalbudgeten — Utgifter å kapitalbudgeten — Riksstat

Punkten 15

Inkomster å kapitalbudgeten

Sedan punkten föredragits anförde

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag hemställer att det
under förevarande punkt å sid. 9 under
»III. Statens allmänna fastighetsfond»
angivna beloppet om 154 270 000 kronor
utbytes mot 154 056 000 kronor, att den
nederst å samma sida angivna summan
om 2 579 858 000 kronor utbytes mot
2 579 644 000 kronor, att det å sid. 10
under »Förslag till investeringsplan för
budgetåret 1961/62» vid »III. Statens
allmänna fastighetsfond» angivna beloppet
om 53 557 000 kronor utbytes mot
53 343 000 kronor, att de å sid. 11 i
samma uppställning angivna summorna
om 1 499 917 000 och 1 439 843 000
kronor utbytes mot 1 499 703 000 respektive
1 439 629 000 kronor samt att i det
stycke på sid. 11 som börjar med »Av
den lämnade redogörelsen framgår»
det å tredje raden angivna beloppet om
2 579 858 000 kronor utbytes mot
2 579 644 000 kronor, den å sjätte och
sjunde raderna angivna subtraktionen
(2 579 858 000 — 1 079 941 000 =)

1 499 917 000 kronor utbytes mot
(2 579 644 000 — 1 079 941 000 =)

1 499 703 000 kronor och det å nionde
raden samt i utskottets hemställan angivna
beloppet om 1 439 843 000 kronor
utbytes mot 1 439 629 000 kronor.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls med de
ändringar, som föreslagits av herr förste
vice talmannen Malmborg.

Punkten 16

Utgifter å kapitalbudgeten

Sedan punkten föredragits anförde

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag hemställer, att det

å tredje raden angivna beloppet om
1 439 843 000 kronor utbytes mot
1 439 629 000 kronor, att det å femte raden
angivna beloppet om 2 579 858 000
kronor utbytes mot 2 579 644 000 kronor
samt det å sjätte raden om
5 260 000 kronor utbytes mot 5 046 000
kronor.

Vidare yttrades ej.

Vad herr förste vice talmannen Malmborg
hemställt bifölls, varefter punkten
lades till handlingarna.

Punkten 17

Riksstat

Sedan punkten föredragits anförde

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
måtte besluta att — sedan riksstat
för budgetåret 1961/62 av den lydelse,
som framgår av utskottets förslag
med däri av kammaren beslutade ändringar
blivit upprättad — densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter
må till Kungl. Maj :t överlämnas.

Vidare yttrades ej.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1961/62 till statens blindskolor och dövskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

348, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1960/61;

nr 349, angående statsregleringen för
budgetåret 1961/62; och

nr 350, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1961/62.

Tisdagen den 30 maj 1961

Nr 25 175

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

351, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1961/62, m. m.;
och

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
från bankoutskottet:
nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; från

första lagutskottet:
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål,
m. m.;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket;

nr 337, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning i syfte att möjliggöra
utnyttjande av byggnad på annans
mark såsom säkerhet för kredit;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; samt

Vårsessionens avslutning

från tredje lagutskottet:

nr 340, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i den för Kopparbergs
län gällande särlagstiftningen
på fastighetsrättens område; och

nr 341, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till nya
författningsbestämmelser rörande tillverkning
av och handel med fodermedel
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

§ 10

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
måndagen den 16 oktober, då kammaren
sammanträder klockan 14.00.
Kallelse kommer att ske på sedvanligt
sätt genom annonsering och tillkännagivande
i radio.

Ärade kammarledamöter! Vårsessionens
arbete är med detta plenum avslutat.
Vi kan med tillfredsställelse konstatera,
att vi trots anhopningen av ärenden
i slutskedet lyckats på ett hedersamt
sätt genomföra våra arbetsuppgifter.
Jag ber att till kammarens ledamöter
få framföra ett tack för det stora
intresse som visats och för de insatser
som gjorts i arbetet. Till vice talmännen
framför jag ett tack för stor beredvillighet
och mycken hjälp i arbetet under
vårsessionen. Jag riktar också ett
särskilt tack till vår sekreterare — jag
vet att jag kan göra det å hela kammarens
vägnar — för det förnämliga sätt
på vilket han har skött sina uppgifter.

Till sist vill jag, ärade kammarledamöter,
uttrycka en förhoppning att sommarferierna
skall ge oss alla möjligheter
att njuta av vår härliga nordiska
sommar och därigenom samla nya krafter
för vårt kommande arbete.

176 Nr 25

Torsdagen den 22 juni 1961

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 10 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 i riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av kammarens protokoll för den 25,
26 och 27 nästlidne maj komme att denna
dag kl. 12.00 försiggå i kammarens
konferensrum; och tillstädeskommo
därvid följande ledamöter:

herr Svensson i Stenkyra och
herr Zetterberg.

Ovannämnda protokoll samt protokollet
för detta sammanträde upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 22 juni

Kl. 19.30

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats
vid sammanträde den 10 innevarande
juni, komme att denna dag kl. 19.30 för -

siggå i kammarens konferensrum; och
tillstädeskom därvid herr Zetterberg.

Protokollen för den 29 och den 30
nästlidne maj samt för detta sammanträde
upplästes för justering och blevo av
herr Zetterberg godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SI
104916