28 november—3 december (Riksdagens protokoll 1958:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr R 1 3

28 november—3 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 december Sid.

Svar på fråga av herr Jonasson ang. övningar i avancerad flygning
på låg höjd ................................................ 4

Svar på interpellation av herr Nord om slopande av förmalningsavgiften
vid s. k. löneförmalning................................ 5

Onsdagen den 3 december

Av konstitutionsutskottet avslaget yrkande angående omförmälan . . 7

Om utbyggnad av hamnarna på Gotland.......................... 20

Ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m............. 21

Järnvägsdriften å Lelångenbanan .............................. 26

Försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i
LKAB ...................................................... 32

Utbyggnad av näringslivet i Norrbottens läns inland.............. 49

Vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m............. 54

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 december

Konstitutionsutskottets memorial nr B 7, ang. granskning av de i

statsrådet förda protokoll .................................. 7

— utlåtande nr B 8, om ändring i ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter ................................................ 19

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 13

Nr B 13

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr B 90, om utbyggnad av hamnarna på
Gotland .................................................. 20

— Nr B 91, ang. ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m. 21

—• nr B 92, ang. godkännande av avtal om försäljning av viss mark 26

— nr B 93, om ändring å sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—

Billingsfors ............................................... 26

—• nr B 94, ang. viss omläggning av atomenergiprogrammet........ 31

— nr B 95, om försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier och LKAB ........................ 32

— memorial nr B 96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut

ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn
av socialpolitiken ...................................... 49

Bankoutskottets utlåtande nr B 14, om utbyggnad av näringslivet i
Norrbottens läns inland .................................... 49

— nr B 15, om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.. . 54

— nr B 16, ang. rätt för generalpoststyrelsen att upptaga vissa tillfälliga
lån ................................................ 80

Fredagen den 28 november 1958

Nr B 13

Fredag-en den 28 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 117, till Konungen i anledning
av Kungl. Mai:ts proposition med förslag
till förordning om avskrivning å vissa
oljelagringsanläggningar, m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr B 7, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll; samt

nr B 8, i anledning av väckta motioner
om ändring i ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

B 90, i anledning av väckt motion
om utbyggnad av hamnarna på Gotland; nr

B 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr B 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark;

nr B 93, i anledning av väckt motion
om åtgärder för ändring av sträckning -

en av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors; nr

B 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omläggning av
atomenergiprogrammet;

nr B 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till privatpersoner
dels av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier och dels av statens stamaktier
i LKAB; samt

nr B 96, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående kompletterande
direktiv för utredningen om en allmän
översyn av socialpolitiken; ävensom

bankoutskottets utlåtanden:
nr B 14, i anledning av väckt motion
om utredning angående utbyggnad av
näringslivet inom kommunerna i Norrbottens
läns inland;

nr B 15, i anledning av väckta motioner
om vissa riktlinjer för den ekonomiska
politiken samt angående avvecklingen
av regleringar på kreditmarknaden
m. m.; samt

nr B 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfälliga lån
för postsparbankens och postgirots rörelse.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Tisdag-en den 2 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 25 och
den 26 nästlidne november.

Ang. övningar i avancerad flygning på låg
höjd

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Jonasson till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framställt följande fråga: »Anser
herr statsrådet det nödvändigt med
sådana riskfyllda övningar inom flygvapnet
i avancerad flygning i grupp på
låg höjd, vilka vid olyckor bl. a. den 10
september 1957 i Göteborg och senast
den 7 november i Uppsala krävt människoliv,
och anser herr statsrådet, att
sådana flygningar har en praktisk betydelse
för försvarsmaktens effektivitet,
som kan motivera dem?»

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag anser det nödvändigt med
sådana riskfyllda övningar inom flygvapnet
i avancerad flygning i grupp på
låg höjd, vilka vid olyckor bl. a. den 10
september 1957 i Göteborg och senast
den 7 november i år krävt människoliv,
och om jag anser att sådana flygningar
har praktisk betydelse för försvarets effektivitet.

Flygförarutbildningen inom flygvapnet
avser att ge den militäre flygföraren
sådana färdigheter, att han behärskar
sitt flygplan så att han med utsikt till
framgång kan uppträda i luften under
stridsmässiga förhållanden. För att tillgodose
de krav, som i krig måste ställas
på flygförbanden, måste utbildningen i
fred bl. a. omfatta flygning i förband av

varierande storlek. Flygföraren måste
därvid bibringas sådana färdigheter att
han vid förbandsflygning kan behärska
sitt flygplan i förhållande till övriga
plan inom förbandet i alla förekommande
manövrar under såväl normal flygning
som luftstrid. Sådana färdigheter
kan endast erhållas genom övning i både
formell och stridsmässig förbandsflygning
med successivt stegrad svårighetsgrad
fram till bl. a. avancerad flygning.

Vid vissa flottiljer uttages speciellt
lämpliga förare för att pröva lämpligheten
och användbarheten av olika
avancerade förbandsmanövrar. På
grundval av sådan prövning har ofta de
manövrar, som är bäst lämpade att ingå
i den normala förbandsutbildningen,
utvalts och utformats. Med hänsyn till
sina speciella kvalifikationer tages dessa
förare även i anspråk som lärare i
förbandsutbildningen. Förbandsenheter,
vari förare med speciell rutin och erfarenhet
av avancerad flygning ingår, är
avsedda som »föregångsförband» för
flygförarpersonalen och bidrager således
till att främja den nödvändiga förbandsutbildningen
och till att skapa en
hög stridsmässig standard hos flygförbanden.
Ifrågavarande förbandsenheter
har alltså tillkommit för andra ändamål
än medverkan i uppvisningsflygningar.
I sådana fall, där man velat framvisa
standarden och kvaliteten hos flygvapnets
förare och flygplan, har emellertid
dessa speciella förband även använts för
uppvisningar av olika slag. De övningsmoment,
som utförts under sådana uppvisningar,
har dessförinnan granskats
och godkänts ur flygsäkerhetssynpunkt.
Chefen för flygvapnet har utgivit detaljerade
bestämmelser och utbildningsanvisningar
för avancerad flygning i sluten
formering i uppvisningssyfte.

Jag vill till slut framhålla att -— även
om man inte kan dra någon klar gräns
mellan avancerade övningar, vilka måste
ingå som naturliga led i den rutin -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

Om slopande av förmalningsavgiften vid s. k. löneförmalning

mässiga utbildningen, och övningar som
främst tar sikte på uppvisningar — det
måste anses vara angeläget att en mycket
stark återhållsamhet iakttages beträffande
de mera uppvisningspräglade
övningarna. Enligt vad jag erfarit överväger
chefen för flygvapnet att utgiva
mera detaljerade anvisningar för avancerad
flygning i förband under den
grundläggande flygslagsutbildningen
ävensom utfärda vissa skärpta bestämmelser
avseende uppvisningsflygningar,
vilket synes mig välbetänkt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Jonassons fråga.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet vill
jag uttala ett tack för svaret på min enkla
fråga. Orsaken till att jag ställt denna
fråga är i huvudsak att finna i de olyckor,
som uppkommit vid övningar i
avancerad flygning i grupp på låg höjd.
Den ena olyckan inträffade vid Säve i
Göteborg den 10 sept. 1957, varvid fältflygaren
furir Curt Jonsson dödades.
Den andra olyckan inträffade rätt nyligen,
som vi väl känner till, i Uppsala,
där löjtnanterna Hagegård och Söderberg
omkom.

Om jag är rätt informerad, skall sådana
övningar ske på minst 500 meters
höjd, men enligt tidningsreferaten skulle
olyckan i Göteborg ha inträffat på mycket
låg höjd, jag tror att den skulle ha
varit bara 25 meter. Olyckan inträffade
i samband med övningar till Flygets
dag i Göteborg.

De ekonomiska förlusterna vid sådana
haverier är rätt betydande. En J 29 lär
kosta i runt tal 1 miljon kronor, och utbildningen
av en flygare torde kunna
uppskattas till 250 000 kronor. Dessa förluster
får dock bäras gemensamt av oss
alla, och även om de kostar pengar, har
detta ringa betydelse i förhållande till
de människoliv, som spilles och som ej
kan ersättas ekonomiskt. Det är mycket
tragiskt när familjebanden på detta sätt
brytes. De kan ej repareras, och det är
mycket svårt för de anhöriga att bära
detta.

Vad som skett kan dock ej göras
ogjort. Därför må det ej heller tyckas
underligt, om människorna som själva ej
aktivt deltar i dessa ting frågar sig, om
dessa övningar är nödvändiga och har
någon praktisk betydelse för försvarets
effektivitet. Vi får hoppas att liknande
olyckor ej kommer att inträffa i framtiden.

Jag förstår mycket väl de svårigheter,
som övningarna måste föra med sig. Därest
liknande övningar i framtiden visar
sig nödvändiga, bör de dock ske endast
under utomordentligt goda väderleksbetingelser
och ej på för låg höjd.

Jag tror att man kan förutsätta, att
militärerna gör allt som göras kan för
att förhindra olyckor, men jag anser att
Sveriges folk bör informeras om orsakerna
till de olycksfall, som har inträffat.
Härigenom tror jag att ett bättre
förtroende och en större förståelse skulle
uppstå mellan civilbefolkningen och
försvaret.

Till sist vill jag än en gång uttala ett
tack till försvarsministern, i synnerhet
för hans positiva inställning till de ytterligare
förbättringar i förebyggande
syfte som nu förutspås.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om slopande av förmalningsavgiften vid
s. k. löneförmalning

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Nords interpellation om slopande
av förmalningsavgiften vid s. k. löneförmalning,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Nord frågat mig, om
jag inför nästkommande avtal rörande
prissättningssystemet för jordbrukets
produkter vill medverka till åtgärder,
som innebär, att förmalningsavgift inte
uttages vid förmalning för odlarens eget
behov, s. k. löneförmalning.

I anledning härav får jag anföra, att
denna fråga hittills varit föremål för

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Om slopande av förmalningsavgiften vid s. k. löneförmalning

överväganden i samband med jordbruksprisförhandlingarna.
Så torde givetvis
även bli fallet vid de kommande förhandlingarna.
Någon anledning att från
min sida nu taga ställning till spörsmålet
finner jag icke föreligga.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag vill uttala mitt tack
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Den fråga som jag tagit upp i min interpellation
är inte ny — den har varit
uppe i riksdagen många gånger. Alltsedan
förmalningsavgiften infördes, har
det från det parti jag tillhör varje år
motionsvis framförts förslag om att förmalningsavgift
inte skulle upptagas för
brödsäd som för odlarens eget behov förmales
vid de s. k. bygdekvarnarna. Vi
har ansett att detta är orättvist. Detta
gäller framför allt småbrukarna som
nästan undantagslöst inte har någon
brödsäd för avsalu. Dock får dessa genom
denna avgift vara med om att stödja
dem, i regel stora jordbrukare, som
driver spannmålsodling uteslutande för
avsalu.

Nu tycker man kanske att detta inte
är någon större fråga, och det kan så
vara, men denna avgift fördyrar ändå
levnadskostnaderna för småbrukarna
och har åstadkommit mycken irritation
och stort missnöje. Detta har vi många
bevis på. Sålunda har det vid åtskilliga
tillfällen gjorts framställningar till såväl
regeringen som jordbruksnämnden
med krav på att förmalningsavgiften
skulle upphävas i det avseende som angivits
i min interpellation.

Jag vill erinra om den opinionsyttring
som kom till synes — jag tror det
var förra året — då en petition med
över 20 000 underskrifter överlämnades
till regeringen. I år talar särskilda för -

hållanden för att förmalningsavgiften inte
bör uttagas längre när det gäller förmalning
av brödsäd från eget jordbruk
till det egna hushållet.

Enligt nyligen fattade beslut här i
riksdagen skall ju för all försåld brödsäd
av 1958 års skörd i efterbetalning utges
4 kronor per deciton, vilket i realiteten
innebär ett partiellt slopande av
förmalningsavgiften. De jordbrukare
som endast odlar brödsäd för eget behov
får aldrig någon förmån i form av
gynnsamma exportpriser. En befrielse
från förmalningsavgiften är därför här
särskilt starkt motiverad.

Nu hänvisar statsrådet i sitt svar till
jordbruksprisförhandlingarna. Vid dessa
förhandlingar är ju aldrig småbruket
representerat och kan inte göra sina önskemål
gällande. Därför hade det varit
tacknämligt, om jordbruksministern i
detta fall tagit en mera bestämd ställning.

Svaret på min fråga var kort, och mitt
inlägg blir nästan lika kort.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr B 7 och
utlåtande nr B 8, statsutskottets utlåtanden
nr B 90—B 95 och memorial nr B
96 samt bankoutskottets utlåtanden nr
B 14—B 16.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren avlämnade skrivelse nr B
52, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.14.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Onsdagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
B 118, till Konungen i anledning av väckt
motion om översyn och utredning av
utrikesförvaltningens organisation.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Jansson, Axel, för tiden
från och med den 2 till och med den 16
innevarande månad på grund av ett inkommet,
nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han för hjärtutredning vårdades
å Sabbatsbergs sjukhus och vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr B
52, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr B 7, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 10 januari 1958
till och med den 17 juni 1958 i statsrådet
förda protokoll.

Utskottets nu föreliggande memorial
var indelat i två särskilda, med A och B
betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet
företagits, anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
granskningen ej heller givit utskottet anledning
till anmälan enligt § 107 rege -

ringsformen mot någon ledamot av statsrådet.

Vid punktvis skedd föredragning av
förevarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Av utskottet avslaget yrkande angående
omförmälan

Vid memorialet fanns fogad en reservation
av herrar Sveningsson, Lundström,
Per-Olof Hanson, Magnusson i
Tumhult, Braconier, Hammar och Anderson
i Sundsvall, vilka anfört:

»Konstitutionsutskottet behandlade tidigare
vid denna riksdag ett anmärkningsyrkande
mot statsrådet Sträng i anledning
av Kungl. Maj:ts beslut den 27
juni 1957, varigenom byråchefen Folke
Baarsen icke erhållit förnyat förordnande
som revisor i Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
m. m. Vid utskottets
handläggning av denna fråga lämnade
riksdagens justitieombudsman i utskottet
upplysningar beträffande en till honom
gjord anmälan mot kassornas styrelse.

Sedan i pressen antytts, att justitieombudsmannen
utsatts för otillbörlig påtryckning
från chefens för finansdepartementet
sida vid handläggningen av
ifrågavarande anmälan väcktes under
höstens dechargearbete — i syfte att
skapa klarhet -— ett preliminärt anmärkningsyrkande
mot statsrådet Sträng. Utskottets
ordförande vände sig då till denne
och erhöll den upplysningen, att
statssekreteraren i finansdepartementet
på uppdrag av honom hänvänt sig till
justitieombudsmannen och upplyst att
en utredning beträffande Baarsens förhållanden
avsåges skola ske i departementet,
varjämte statssekreteraren erbjudit
justitieombudsmannen att departementet
skulle övertaga den hos denne
pågående utredningen. I utskottet yrkades
då vid två tillfällen att justitieom -

8 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

budsmannen skulle inkallas för att lämna
upplysningar eftersom alla parter
borde höras. Båda gångerna avslog utskottets
majoritet detta yrkande.

Enligt vår mening hade det varit av
utomordentlig vikt att saken blivit
grundligt utredd. Vi finna det anmärkningsvärt
att utskottet förhindrat detta.
Det bör kraftigt understrykas, att en öppen
redovisning av omständigheterna i
alla fall, där rättssäkerheten satts i fråga,
är oundgängligen nödvändig.

Den utredning, som står till buds, är
sålunda bristfällig. Redan det som framkommit
genom ordförandens upplysningar
ger emellertid vid handen, att
den hänvändelse som skett icke varit av
sådan art att den kan anses lämplig med
hänsyn till den i förhållande till Kungl.
Maj:t helt fristående ställning, som justitieombudsmannen
bör äga. Vi ha därför
framställt yrkande om att utskottet
måtte för riksdagen omförmäla vad som
förevarit.»

Härom anförde nu

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Detta ärende, som gäller
ett decliargememorial som är ovanligt,
emedan det är så kort, har blivit föremål
för ett ganska stort offentligt intresse
inte bara på grund av vad som förevarit
i själva sakfrågan, utan också på grund
av det sätt, på vilket frågan har handlagts
inom konstitutionsutskottet. Det har
inte utan fog väckt en viss uppmärksamhet
att ett slags ljusets riddarvakt,
bestående av socialdemokrater och centerpartister,
i utskottet har ägnat sig åt
en mycket energisk mörkläggningsövning
i detta sammanhang och ådagalagt
en iver och ett intresse för att förhindra
utskottet att inhämta upplysningar, som
borde ha varit mera motiverat för ett
bättre syfte.

Nu föreligger ett nytt inlägg i debatten
för dagen genom den kommuniké, som
statssekreteraren i finansdepartementet
har tillställt pressen. Jag skall, herr talman,
inledningsvis uppehålla mig något
vid innehållet i kommunikén, som jag
finner i allt väsentligt bekräfta de för -

hållanden som vi har velat få klarlagda
inom utskottet. Jag skall då inte dölja, att
jag tycker att detta klarläggande borde
vi ha kunnat få fram inom utskottet, så
att icke en av dem som har haft med
ärendet att göra på ett helt annat plan
skulle behöva rycka ut för att ge sin
version av det hela.

Jag vill emellertid konstatera, att såvitt
jag förstår innehåller statssekreterarens
kommuniké en del upplysningar
som är ägnade att något vilseleda i fråga
om sakläget. Det heter t. ex. något onyanserat,
att Baarsen hade framfört anmärkningar
»som inte delades av hans
medrevisorer». Detta gäller i varje fall
icke över hela linjen, eftersom alla revisorerna,
såvitt jag vet, den 12 maj 1956
undertecknade en skrivelse till kassans
styrelse, vari man påtalade den s. k.
fastighetsaffären.

I annat sammanhang i statssekreterarens
kommuniké heter det, »att Baarsen
alltså samtidigt anhängiggjort ärendet
hos två instanser», d. v. s. hos finansdepartementet
och JO. Men inte heller
det påståendet kan väl vara riktigt. Såvitt
jag vet hade byråchefen Baarsen
redan i maj 1956 anmält en del förhållanden
inom stadshypotekskassan hos finansdepartementet.
Först ett år därefter
kom byråchefen Baarsens hemställan till
JO att granska dessa förhållanden.

Jag har velat dra fram detta för att
belysa, att det ingalunda varit i den
första vändan som finansdepartementet
funnit anledning att göra något i den
här saken. Tvärtom dröjde det ganska
länge innan man fann någon som helst
anledning att sätta fart på sig själv. Det
skedde uppenbarligen i samband med att
det ingavs en anmälan till JO-ämbetet i
denna fråga.

Jag skulle gärna ha velat överväga, om
inte denna kommuniké från statssekreteraren
i och för sig skulle vara skäl nog
för att begära en återremiss av hela frågan
till utskottet. Jag har inte hunnit
utreda den saken tillräckligt, eftersom
kommunikén offentliggjordes först i dag.
Jag vet således inte ännu, huruvida en
återremiss över huvud taget är möjlig
och hur den skulle gå till, men jag hop -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

pas att eventuellt kunna återkomma till
den frågan senare under debatten.

I själva sakfrågan ligger det ju så till,
att det fanns skäl att tro, att finansdepartementet
på ett obehörigt sätt gjort en
hänvändelse till JO i denna fråga. För
att få klarhet på den punkten togs saken
upp i konstitutionsutskottet vid höstens
dechargegranskning.

Nu kan man naturligtvis alltid fråga
sig, vilket också åtskilliga i utskottet
gjorde, om en telefonkontakt av denna
innebörd verkligen kan vara något att
göra affär av. Det var åtminstone några
ledamöter som tyckte, att när det inte
finns papper på en sak, skall man över
huvud taget inte bry sig om att bråka
om den. Jag anser emellertid, att denna
fråga är av den karaktären att den bör
underkastas dechargegranskning.

Det är enligt våra grundlagar av fundamental
betydelse, att man håller en skarp
och klar gräns mellan Kungl. Maj :t och
JK å ena sidan samt riksdagen och dess
ombudsmän å den andra sidan. Hur
skarp den gränsen enligt våra lagstiftare
är avsedd att vara, framgår kanske bl. a.
av att JK icke har någon möjlighet att
öva tillsyn över vad riksdagens ombudsmän
har för sig och att omvänt riksdagens
ombudsmän inte heller har möjlighet
att öva tillsyn över JK:s ämbetsutövning.
Det ligger i rättsstatens och
rättssäkerhetens intresse att denna gränslinje
icke suddas ut och blir oklar, vilket
jag tror skulle vara en mycket olycklig
och farlig utveckling.

Jag tror också att det finns anledning
— jag tar upp saken därför att den har
skymtat i pressen — att varna för s. k.
praktiska synpunkter i sådana här sammanhang.
Om man ger sig in på sådana
resonemang som att det är rimligt
och resonligt att inte göra samma
utredning på två håll etc., är man avgjort
inne på att sudda ut gränserna
mellan de olika balansstorheter — om
jag får kalla dem så — som vår författning
räknar med och måste räkna med
för att det hela skall fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Vad är det då i sak som har inträffat?
Nu vet vi det ganska väl. Statssekre -

teraren i finansdepartementet ringde en
dag på uppdrag av finansministern upp
justitieombudsmannen och meddelade,
att departementet hade för avsikt att
verkställa en utredning i frågan. Han
erbjöd justitieombudsmannen att departementet
skulle överta den hos denne
pågående utredningen. Denna version
av vad som har förevarit bestyrks helt
av statssekreterarens i dag publicerade
kommuniké.

Nu kan man naturligtvis fråga sig,
om det innebär någon påtryckning eller
eljest är otillbörligt att ringa upp och
föreslå att justitieombudsmannen skall
slippa ifrån ett dubbelarbete och att departementet
skall överta en utredning
som justitieombudsmannen har påbörjat
eller som i varje fall ligger hos denne.
Ja, det är väl likgiltigt vad man kallar
det. Avsikten var emellertid klar,
nämligen att meddela att departementschefen
ansåg att utredningen borde ligga
hos departementet och inte hos justitieombudsmannen.
Så här långt efteråt
kan man naturligtvis inte utreda
exakt under vilken form detta skedde,
men statssekreteraren skriver i sin kommuniké
i dag att han blev missförstådd;
das lässt tief blicken! Statssekreteraren
skriver: »På grund av det sätt varpå JO
omedelbart reagerade mot min förfrågan,
såsom han uppfattade densamma,
blev i fortsättningen av samtalet måhända
icke till fullo klarlagt, hur departementet
tänkt sig saken.» Tydligen
har justitieombudsmannen reagerat så,
att det inte blev möjligt för statssekreteraren
att riktigt lägga det hela till rätta,
som han hade tänkt sig att göra,
och man kan väl därför våga hypotesen,
att det blev ett rätt brått slut på
det samtalet, vilket enligt min mening
hedrar justitieombudsmannen.

Vår värderade överhet bör ju ändå
ha klart för sig att även små vinkar,
råd och anvisningar från högt uppsatta
personer med ett mångförgrenat inflytande
kan få ganska stora verkningar.
En sådan där meningsyttring är i hög
grad olämplig med hänsyn till den fristående
ställning som justitieombudsmannen
enligt vår författning skall ha,

10 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

och därför måste Kungl. Maj:t iaktta en
höggradig varsamhet med handlingar
och uttalanden i frågor som den nu aktuella.

Dessutom menar jag att erbjudandet
att överta utredningen måste ses mot
bakgrunden av vad som står inskrivet i
justitieombudsmannens instruktion. Där
heter det i första paragrafen, som väl
alla känner till, att justitieombudsmannen
är skyldig att avgöra ärenden, som
till honom överlämnas. Det är sålunda
inte möjligt för justitieombudsmannen
att avskriva ett ärende utan något avgörande.
Han får inte lägga ned en utredning
därför att ett departement ringer
till honom och vill överta hela saken.
Det är i och för sig anmärkningsvärt
att departementet anser sig kunna agera
så, eftersom departementet väl inte borde
sväva i okunnighet om vad som står
i justitieombudsmannens instruktion.

Men om det är uppseendeväckande
vad departementet har tagit sig för, tycker
jag det är lika uppseendeväckande
och anmärkningsvärt vad utskottet har
gjort sedan ärendet där togs upp. Här
finns det åtskilliga underligheter att notera.

Det hela började ju med ett preliminärt
anmärkningsyrkande mot statsrådet
och chefen för finansdepartementet
med begäran om att justitieombudsmannen
skulle inbjudas alt komma till utskottet
och förklara vad som verkligen
hade förevarit. Vad inträffade då? Jo,
till nästa sammanträde hade utskotlets
värderade ordförande skyndat sig, inte
till justitieombudsmannen, som man
skulle kunnat tro, utan till departementet
för att få klarhet. Han hamnade sålunda
ur riksdagens och utskottets synpunkt
på alldeles felaktig adress, och
att han där fick en version, som i stort
sett överensstämde med den, som statssekreterare
Westerlind har framlagt, visar
ju bara att man där inte ansåg att
det hela hade varit något särskilt anmärkningsvärt.

En liten detalj förtjänar ändå att räddas
undan glömskan. Departementet
skickade med utskottets ordförande en
hälsning, att det här inte var någon -

ting att bråka om, eftersom ärendet redan
vunnit decharge — påringningen
skedde redan år 1957 sade man. Att
fastställa när den ägde rum åtar jag mig
inte, men att tala om vad som hänt och
sedan förklara att det inte är någonting
att bråka om, eftersom man redan fått
decharge för det, tycker jag nog ligger
i överkant för vad man i ett departement
kan tillåta sig.

Sedermera togs saken upp i utskottet
vid olika tillfällen och diskuterades, det
skall gärna medges, ingående och rätt
animerat, och vid två tillfällen avslog
utskottsmajoriteten förslag om att justitieombudsmannen
skulle få tillfälle
att inför utskottet redogöra för vad som
hänt. Man kan fråga sig, varför utskottet
ville hindra en så naturlig sak som
att man försöker få klarhet i vad som
verkligen förekommit. Varför skulle
man stanna på halva vägen och nöja sig
med den version, som departementet
stod för? Det hade väl varit naturligt att
utskottet sagt sig, att nu har vi fått den
ena sidans syn på saken; nu skall utskottet
ha också den andra sidans. I
stället klippte utskottsmajoriteten -—-med ett par undantag, som under resans
lopp kom på bättre tankar — av
och beslöt sig för att hålla sig enbart till
den ena sidans version av händelseförloppet.
Är det ett rimligt sätt att fullfölja
utskottets granskande uppgift på
att sålunda nöja sig med information
endast från den ena sidan? Jag tycker
att det skulle ha varit någon rim och reson,
om utskottet vänt sig uteslutande
till justitieombudsmannen. Det förhåller
sig emellertid på det sättet att förslag
också framställdes — de avvisades lika
snabbt —■ om att utskottet skulle begära
föredragning i ärendet från både finansdepartementets
och justitieombudsmannens
sida.

Det förefaller mig vara ganska ovanligt
och ganska uppseendeväckande, att
konstitutionsutskottet på detta sätt vägrar
att skapa klarhet i ett dechargeärende.
Det krävs utomordentligt starka skäl
för de utskottsledamöters ställningstagande,
vilka har bidragit till att justitieombudsmannen
icke fick framträda i

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

utskottet. Men vilka skäl har de haft?
Jag tycker att det är angeläget att vi får
klarhet på den punkten. De ledamöter,
som röstat mot JO:s inkallande inför utskottet,
bör här säga ifrån, varför de
gjorde det. Jag är övertygad om att det
är många inte bara här i kammaren, som
med spänning avvaktar en deklaration
om de djupare liggande motiven till en
så pass märklig åtgärd.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag bara, herr talman, uttrycka den förhoppningen,
att det inträffade kommer
att bli en varning för alla det vederbör
och skall leda till bättring. Ty även om
det är så, att telefonen inte finns inskriven
i vår författning såsom ett författningsrättsligt
faktum, kommer vi inte
ifrån att den måste handhavas på ett
varsamt sätt — enligt min mening alldeles
särskilt varsamt därför att ett telefonsamtal
ju är liksom en skrift i sanden;
man kan inte efteråt få en riktigt
bestämd uppfattning om vad som har
förekommit. Däri skiljer sig ett telefonsamtal
ifrån offentliga handlingar, som
ju föreligger i skriftlig form.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Hanson sade att
utskottsmajoritetens uttalande innehöll
en hel del märkvärdigheter. Jag skall
inte närmare analysera reservationen,
men jag vill i alla fall framhålla att
den innehåller den märkvärdigheten, att
den utgör en anmärkning, riktad mot
utskottets majoritet och inte mot regeringen.
Det är ju en tämligen ovanlig
form av anmärkning från konstitutionsutskottets
sida.

Jag vill nu till denna kammare säga,
att jag av princip inte brukar vara med
om att berätta interiörer från vad som
skett inom ett utskott. Det har jag aldrig
gjort. Om jag nu tvingas göra det,
beror det på det sätt, på vilket reservationen
är formulerad, och därför att
jag anser det vara nödvändigt att här
ingå i svaromål.

Jag måste till att börja med uttrycka

mitt djupa beklagande över den utveckling,
som har skett på sista tiden och
som innebär att man kan få se referat
av den ena eller andra talarens yttranden
i ett utskott återgivna i pressen.
Detta har ingenting med den här debatten
att skaffa, men jag vill göra det
allmänna konstaterandet, att jag finner
det vara beklagligt att så stundom
sker.

I den föreliggande reservationen tar
man upp detaljer av utskottsarbetet genom
att säga, att man två gånger har begärt
att justitieombudsmannen skulle
höras, och båda gångerna har utskottets
majoritet avslagit det förslaget. Jag
anser mig ha rätt att ge en personlig
förklaring åtminstone på den punkten.

Kammarens ärade ledamöter torde erinra
sig, att justitieombudsmannen hade
varit i utskottet och att justitieombudsmannen
då hade avböjt att svara på en
fråga som där framställdes. Då begärdes
inte från reservanternas sida — vilket
hade varit naturligt — ajournering av
sammanträdet för att i det sammanhanget
närmare undersöka saken, utan
man lät det hela passera. Sedermera tog
man upp frågan på nytt och begärde att
JO skulle kallas. Jag motsatte mig vid
det tillfället att JO skulle kallas, och
detta av följande skäl.

Först och främst måste den som känner
justitieombudsmannen tycka att det
över huvud taget är underligt, att man
kan komma på den tanken att justitieombudsmannen
på något sätt skulle vara
mottaglig för påverkan. Jag tror nu
inte att reservanterna heller har kommit
på den tanken, men jag säger det
som en förklaring till att hela frågeställningen
föreföll mig så egendomlig.
Jag kan nämligen inte tänka mig någon
man, som skulle vara mindre mottaglig
för påverkan än riksdagens justitieombudsman.

Vidare fattade jag hans tidigare avböjande
att besvara en i utskottet framställd
fråga på det sättet, att justitieombudsmannen
menade att justitieombudsmannainstitutionen
i görligaste mån borde
hållas utanför de politiska frågorna

12 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

och personstriderna, och jag utgick därför
ifrån att han inte gärna ville komma
till utskottet igen. Då menade de,
som fattade majoritetsbeslutet första
gången, att man skulle respektera den
ståndpunkten — som man tyckte skulle
kunna delas av alla — att man i görligaste
mån skulle hålla JO-institutionen
utanför personliga och politiska strider.

Sedan kom ärendet upp en andra
gång, som herr Hanson mycket riktigt
sade, och i det fallet måste jag göra en
personlig bekännelse. När jag av vissa
tidningsrubriker såg vartåt det lutade
och att man skulle komma att använda
denna sak för politiskt misstänkliggörande,
tänkte jag för mig själv, att jag
inte skulle medverka till ett beslut i den
riktningen att JO skulle inkallas igen.
Men jag ville för min del inte förhindra
att så skedde. Därför förklarade jag i
utskottet, att jag skulle komma att nedlägga
min röst. Jag ville således inte
medverka till åtgärden, men jag ville
inte heller förhindra den.

Det är mycket möjligt, herr Hansson,
att utskottets beslut blivit ett annat,
om det inte då hade förklarats, att detta
var ett underligt lättfotat sätt att byta
ståndpunkt. Om man verkligen ville, att
JO skulle komma till utskottet, var det
med förlov sagt oskickligt att börja ironisera
över dem, som gett uttryck för
att de kunde vara mottagliga för motpartens
ståndpunkt. Det är klart att de
som hörde sådana yttranden stärktes
i sin uppfattning att vidhålla det fattade
beslutet. Om det därför nu skall skrivas
historia om denna sak, kommer
man inte ifrån herr Hanssons ansvar
för denna utveckling.

Vidare vill jag påpeka, att vad konstitutionsutskottet
har att syssla med
är inte statssekreterare Westerlind och
inte heller justitieombudsmannen, utan
det är statsrådet Sträng och frågan om
denne haft för avsikt att utöva någon
påtryckning eller inte. Det är min, och
jag är säker på också utskottsmajoritetens,
fasta förvissning att någon sådan
avsikt från statsrådet Strängs sida aldrig
förelegat.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det skulle vara ganska
mycket att säga, om man skulle »sprätta
upp» herr Elmgrens anförande och ge
det dess rätta bakgrund.

Skall det vara så svårt, herr Elmgren,
att skilja mellan att bli utsatt för en påtryckning
och att falla undan för en sådan?
Det finns inte någon enda ledamot
i utskottet som har gjort gällande, att
justitieombudsmannen skulle ha fallit
undan för en påtryckning. Vad som diskuterats
hela tiden är, huruvida han blivit
utsatt för en påtryckning, och det är
denna sak som vi försökte att få klarlagd
i utskottet men inte fick. Frågan
gäller alltså inte alls, huruvida justitieombudsmannen
har gjort sig skyldig till
något otillbörligt i detta fall eller om
han borde ha agerat på annat sätt. Vad
man skulle kunna säga är, att det hade
varit av intresse för utskottet att ha fått
ett klarare besked beträffande den lilla
detalj, som är allmänt känd från utskottets
förhandlingar i somras under dechargeöverläggningen,
då justitieombudsmannen
var inkallad men undvek
att svara på frågan om det varit någon
hänvändelse från finansdepartementets
sida. Det fick vi inte veta, men nu vet vi
ju i stort sett vad som har hänt.

Ett annat av de skäl, som herr Elmgren
försökte dra fram, var att justitieombudsmannen
skulle hållas utanför den
politiska striden. Vad är nu detta för
ett tal, herr Elmgren? Om man ber riksdagens
egen justitieombudsman, som vi
valt att framför allt vara vår rättsvårdare,
komma till utskottet för att, om
han är villig därtill, lämna en saklig redogörelse
för vad som förevarit i visst
bestämt ärende, är ju detta ingenting annat
än att begära en sakupplysning. Det
handlar på inget sätt om att dra in justitieombudsmannen
i den politiska striden
i annan mån än att en faktisk upplysning
skulle kunna visa sig farlig för
dem, som i något sammanhang har burit
sig dumt åt. Men skulle man ta sådana
hänsyn, göra sådana reverenser
hit och dit i samhället, var skulle vi då

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

hamna, herr Elmgren? Jag tror att vi
får skriva den argumentationen från
herr Elmgrens sida på tanklöshetens
konto. Herr Elmgren skulle nog inte vilja
vidhålla den, om han får tänka över
saken ytterligare.

Herr Elmgren har i någon mån räddat
sitt ansikte genom att förklara, att han
vid den andra omröstningen avstod från
att rösta. Det är nog så riktigt, och det
var ett steg i rätt riktning, men man
kan ju fråga sig, vad hans tillägg skulle
tjäna till.

Jag lär ha sagt något i utskottet, fick
jag veta här, som gjorde det komplett
omöjligt för de övriga ledamöterna från
herr Elmgrens parti och från centerpartiet
att svänga om på klacken. Det skulle
således nu vara mitt fel att justitieombudsmannen
inte blev inkallad •— detta
fastän jag var den förste som krävde att
så skulle ske och som krävt det hela tiden.
Så orimligt får man väl ändå inte
resonera, herr Elmgren, utan vi får låta
detta vara detta.

Jag beklagar att vi fortfarande saknar
justitieombudsmannens egen berättelse
och får nöja oss med de i och för sig
intressanta och värdefulla upplysningar,
som finansdepartementet står till tjänst
med men som ändå bara ger besked om
ena sidans syn på saken.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som herr Elmgren säger, att reservationen
inte bara innehåller en anmärkning
mot finansministerns åtgärd
utan att den innehåller två skilda och
i mitt tycke ganska allvarliga anmärkningar.
Den ena är att regeringen lagt
sig i JO-utredningen i en fråga, där
den själv på sätt och vis är inblandad.
Den andra sidan av saken är utskottets
åtgärd att hindra utredningen.

Efter den utförliga redogörelse av herr
Westerlind, som återges i dagens tidningar,
tycker jag att det är fullkomligt
klart, att det omstridda telefonsamtalet
är en synnerligen betänklig sak.
Medborgarna måste kunna känna en absolut
säkerhet och trygghet för att JO

fullt objektivt och självständigt skall
pröva och utreda ingivna klagomål. Att
så har skett i det här aktuella fallet bestrids
ju inte heller av någon, såvitt
jag vet. Reservationen till konstitutionsutskottets
anmälan innebär således inte
någon misstanke mot JO, och han behöver
inte heller på något sätt känna
sig kränkt för att denna fråga tagits
upp i utskottet.

Detta medborgarnas säkerhets- och
trygghetskrav förutsätter emellertid att
ingen utomstående myndighet — allra
minst regeringen, som har varit så pass
inblandad i den egentliga Baarsen-affären,
att saken varit föremål för en reservationsanmärkning
— skall lägga sig
i justitieombudsmannens utredningsarbete.
När så har skett i detta fall, vill
jag inte göra gällande att där bakom
legat ett medvetet syfte att påverka
justitieombudsmannens utredning, ehuru
det av dagens kommuniké framgår, att
denne uppfattat påringningen som ett
försök att få honom att avskriva klagomålen
utan utredning, som det ordagrant
står i kommunikén. Detta är naturligtvis
högst graverande, men telefonsamtalet
kan ju ha skett av obetänksamhet från
herr Strängs sida eller på grund av dåligt
omdöme. Det behöver inte bero på
direkt uppsåt. Men på det principiella
planet är saken så allvarlig, att det sannerligen
är väl befogat att detta slags
yttringar av regeringsutövningen bringas
till riksdagens kännedom.

Om möjligt ännu allvarligare är enligt
min mening utskottets åtgärd att hindra
utredning i frågan. Jag betraktar
detta förfaringssätt från majoritetens sida
i konstitutionsutskottet som ett direkt
undergrävande av en av det demokratiska
systemets viktigaste funktioner.
När folkrepresentationen blir så underdånig
för överheten, att den hindrar sitt
eget organ — som har till uppgift att
bevaka demokratiens rättigheter — att
undersöka påtalade missförhållanden, då
tycker jag det är på tiden att slå larm,
och det ordentligt ändå! Det verkar som
om konstitutionsutskottets majoritet inte
skulle ha förstått, hur viktigt det är att
ge akt på de makthavandes handlande

14 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

i sådana här och liknande fall. Frestelsen
kan ligga nära för en maktinnehavare
att uttala önskemål eller uppfattningar
om åtgärder som kan vara misshagliga,
och risken är ju inte alldeles
obefintlig för att en medborgarnas förtroendeman
kan visa sig lyhörd. Jag
upprepar ännu en gång, att jag anser,
att detta icke har varit fallet i föreliggande
ärende. Om man emellertid underlåter
att utreda saker som dessa, när
man kommer på dem, kan man en vacker
dag befinna sig i en situation, som
ligger ganska långt borta från det begrepp
om ett demokratiskt system som
vi hittills vant oss att uppfatta som naturligt.

Kanske kan man förstå de ledamöter
i konstitutionsutskottet, som i vått och
torrt litar på att deras partivänner i
regeringen alltid har rätt och alltid
handlar rätt. Men man kan inte förstå,
tycker jag, deras rädsla för att låta
konstitutionsutskottet göra erforderliga
utredningar, när sådant påyrkas — inte
minst när det påyrkas av en så betydande
minoritet i utskott 4 som det
här varit fråga om.

Jag tycker också att de skäl, som har
åberopats för att man inte skulle fråga
JO — det enda sätt att göra utredning
som var möjligt — är märkliga.
Konstitutionsutskottets presidium har
tydligen inte ansett att anmärkningen
skulle vara för sent framkommen, tv då
skulle man väl ha vägrat proposition
på denna fråga. Man har således godkänt
att anmärkningen kan göras, ehuru
den avser en åtgärd som vidtagits under
fjolåret och regeringen redan fått decharge
för de ärenden som enligt statsrådsprotokollen
då vidtagits. Jag anser
det viktigt, att det också slås fast att
den form av ministerstyre, som kan förekomma
genom telefonsamtal eller andra
icke skriftliga åtgärder, kan underställas
dechargegranskning, även om
dessa blir kända först efter det att regeringen
fått decharge för åtgärderna enligt
statsrådsprotokollen. Hur skulle det
annars bli, om en statsrådsledamot per
telefon eller på annat sätt muntligen beordrar
en sak, som långt ifrån är för -

enlig med rikets sannskyldiga nytta eller
som vederbörande icke varit lagligen
berättigad till, och denna sak blir
känd ett år efter det att den vanliga
dechargen beviljats? Skulle vederbörande
då vara fri från ansvar härför? Det
är ju en fullständig orimlighet.

Huvudskälet för att inom konstitutionsutskottet
inte utreda frågan bättre
har emellertid varit, att man inte ville
utsätta JO för den »kränkande behandling»
som det enligt utskottsmajoritetens
mening skulle ha inneburit att be honom
komma till utskottet och där omtala vad
som förevarit. Om den invändningen hade
framställts från något annat håll än
riksdagens konstitutionsutskott, skulle
man ha velat skratta åt den — nu har
man närmast skäl till motsatt reaktion.
Skulle riksdagens ombudsman verkligen
behöva vara så känslig, att inte ens riksdagen
själv, hans egen uppdragsgivare,
skulle kunna tillfråga honom om vad
som förekommit i ett visst ärende, som
konstitutionsutskottet har under behandling
•— ja, då måste det vara något fel i
systemet, som snarast bör rättas till genom
författningsutredningen. Tydligen
har emellertid JO själv i detta fall inte
känt sig mer kränkt än att han efter förfrågan
varit med om att öva inflytande
på utformningen av den presskommuniké
som i dag publicerats, och han har
sannerligen inte stuckit under stol med
hur han uppfattat telefonpåringningen
från kanslihuset. Jag skulle tro att han
kunnat tillkännage samma uppfattning,
om han tillfrågats av konstitutionsutskottet
i ett ärende utan samband med
den egentliga s. k. Baarsen-affären, som
ju i detta fall inte spelar någon roll —
jag betraktar nämligen denna fråga som
helt principiell och liggande på ett annat
plan än själva Baarsen-affären, vars
behandling inom konstitutionsutskottet
jag inte deltog i.

Jag beklagar vad som har förekommit,
och jag tror att det var riktigt att
saken fördes fram till riksdagens kamrar.
Det rör sig här om väsentliga värden,
som vi i riksdagen har all anledning
att slå vakt om, och när anmärkningsyrkanden
framställs på det sätt,

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 15

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

som här har skett, bör man inte underlåta
utredning eller vägra att tillfråga
berörda myndighetspersoner i saken.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig i anledning av
herr Lundströms anförande bara säga,
att jag inlägger en gensaga mot hans uttalande,
att regeringen skulle ha lagt sig
i JO-utredningen genom att ställa en fråga
om proceduren, när en person begärt
utredning hos två olika instanser.

Vad sedan beträffar herr Lundströms
yttrande om underdånighet mot överheten,
så vill jag återigen påminna om att
utskottsmajoritetens ställningstagande
bestämdes av hänsyn till justitieombudsmannen
och inte av hänsyn till regeringen.
Härtill kommer naturligtvis också
det faktum, att justitieombudsmannens
ämbetsberättelse överlämnas till
första lagutskottet och behandlas där;
man kunde alltså kanske befara någon
form av intressekonflikt.

Herr Lundström säger att utskottsmajoritcten
gärna kunde ha gått med på
att kalla JO en gång till. Jag vill då säga
till herr Lundström, att utskottet på
oppositionens begäran hade gått med på
att justitieombudsmannen skulle anmodas
infinna sig i utskottet och att han
även gjorde det. Herr Hanson var inte
närvarande den gången; jag tror knappast
att han tillhörde kammaren vid
det tillfället. Under sådana omständigheter
fick ett förnyat inkallande åtminstone
för utskottsmajoriteten en bismak
av förhör, något som inte kunde tilltala
dem som under många år i konstitutionsutskottet
hört herr Herlitz gång på
gång säga, att konstitutionsutskottet
måste komma ihåg att utskottet inte är
någon domstol.

Beträffande herr Hansons inlägg vill
jag bara på en punkt göra en kommentar.
Jag har aldrig sagt att herr Hansons
yttrande gjorde det komplett omöjligt
för utskottets majoritet att ändra
mening — så stor vikt tillmätes inte
hans yttranden; men det var naturligtvis
en bidragande orsak.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga, att
jag inte efter herr Westerlinds kommuniké
kan finna att det här var fråga om
något rutinsamtal, eller hur herr Elmgren
kallade det. I denna kommuniké
står nämligen ordagrant: »Det har därvid
visat sig, att JO av mina ord fick
den uppfattningen, att jag föreslog honom
att avskriva Baarsens klagomål
utan föregående utredning.» Kan det betraktas
som ett rutinsamtal, då begriper
jag inte vad som menas med rutinsamtal.
Det är uppenbart att JO inte heller
uppfattade telefonsamtalet på sådant
sätt. Nu säger herr Westerlind att JO:s
uppfattning inte överensstämde med
hans syfte med samtalet, och hans mening
var att klarlägga detta. Men ett sådant
klarläggande gavs det ju inget tillfälle
till.

Vad sedan beträffar den fråga, som
ställdes till justitieombudsmannen vid
behandlingen av det egentliga Baarsenmålet,
så tillhörde jag visserligen konstitutionsutskottet
då men var inte med
vid det tillfället. De redogörelser som
lämnats har emellertid givit mig den
uppfattningen, att dels framställdes frågan
i ett speciellt sammanhang och var
kanske inte tillräckligt omsorgsfullt formulerad,
dels och framför allt framställdes
den av en enskild ledamot. Det är
väl en betydande skillnad, om det är en
ledamot som frågar — och justitieombudsmannen
då svarar undvikande —
eller om konstitutionsutskottet som sådant
ber justitieombudsmannen komma
och tala om, hur det förhåller sig, därtill
i ett nytt sammanhang och gällande
en principfråga av stor betydelse.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Det är alldeles klart, att det har förelegat
ett missförstånd mellan statssekreterare
Westerlind och justitieombudsmannen,
men fördenskull behöver man
väl inte dra i tvivelsmål statssekreterarens
förklaring, att han har avsett att
vid ett samtal få klarhet om huruvida
justitieombudsmannen hade för avsikt
att själv göra en utredning eller om

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

utredningen skulle centraliseras till
Kungl. Maj :t. Det är att märka att statsrådet
Sträng, när han liade hört justitieombudsmannens
förklaring, omedelbart
fattade det beslutet, att man skulle avvakta
JO:s yttrande, innan man tog
ställning.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Först ett kort ord om den lilla händelsen
i konstitutionsutskottet i somras.
Vad det den gången gällde hade ju ett
ytterligt perifert intresse, därför att den
frågan var i och för sig av mycket begränsat
intresse för den s. k. Baarsenaffären
som sådan.

När man sedan hör herr Elmgren tala
om att det givetvis var av öm omvårdnad
om justitieombudsmannen, som man
inte kunde kalla in honom — han skulle
kanske känna sig något kränkt eller
illamående inför tanken på att komma
inför konstitutionsutskottet — och att
det således inte var omsorg om regeringen,
som var avgörande för utskottsmajoriteten,
så tillåter jag mig bara att
säga, att den synpunkten verkligen är
näpen. Vi utser väl inte en justitieombudsman,
som är så tunn i skinnet, att
han inte skulle orka med att åtminstone
säga nej till utskottet. Han hade inte
varit tvungen att komma, vi kunde inte
göra något annat än att inbjuda honom,
och ville lian inte komma, så kunde han
slippa.

Slutligen har herr Elmgren under åberopande
av professor Herlitz yttrat, att
konstitutionsutskottet inte är någon
domstol. Jag vill säga tack och lov för
det, ty då skulle det vara illa!

Vad sedan gäller frågan om det föreligger
ett missförstånd eller inte, så vill
jag säga, att det relevanta inte är vad
departementet anser, ty inte ringer väl
någon på departementet till justitieombudsmannen
i avsikt att utöva påtryckning.
Det avgörande är väl hur justitieombudsmannen
uppfattat saken. Att
samtalet haft den innebörden att justitieombudsmannen
enligt departementets
mening lämpligen borde överlämna ut -

redningen till departementet, är ju alldeles
klarlagt genom herr Westerlinds
kommuniké i dag. Jag tycker därför att
vi inte längre borde behöva laborera
med om det föreligger ett missförstånd
eller inte, utan vad man måste fastslå
är, att statsråden inte får använda telefonen
på sådant sätt, att det kan bli
missförstånd av denna art.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

När herr Elmgren åberopar herr
Strängs åtgärd att omedelbart avstå från
sin propå, vill jag bara fråga: Vad skulle
herr Sträng annars göra efter justitieombudsmannens
besked?

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Den fråga, som ställdes i somras, var
väl i alla fall inte mer perifer än att om
oppositionen inte hade varit så »näpen»,
hade den kunnat begära, att sammanträdet
ajournerades för närmare undersökning.

Det är väl ganska uppseendeväckande,
när herr Hanson säger att det väsentliga
är hur justitieombudsmannen
uppfattade saken och inte vad den frågande
hade avsett. Och •—■ om man nu
inte vill dra herr Westerlinds utsaga i
tvivelsmål — så säger ju herr Westerlind
i sin kommuniké, att justitieombudsmannen
meddelat, att han inte uppfattat
saken som en påtryckning.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Det är tydligt att denna debatt skall
gå till historien såsom en de stora ordens
och de stora gesternas. Jag måste
säga att det ur många synpunkter är ytterligt
beklagligt, att man på detta sätt
så totalt överdriver en sak som denna.
Det har nämligen exempelvis lett till att
en tidning här i landet anser sig kunna
rubricera en tvåspaltig artikel om reservanternas
uttalande till utskoltsutlåtandet
på följande sätt: »Sträng tvang JO
bryta Baarsen-utredningen.» Om man
anser sig kunna dra en sådan slutsats
av vad som hänt i denna fråga, menar

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

jag att man har kommit långt ifrån sanningen.

Både herr Hanson och herr Lundström
har här tutat högt i luren. De
har uppfordrat oss andra, som medverkat
i frågan, att stiga upp och vittna.
Jag var också med när frågan realbehandlades
i utskottet och deltog i röstningen
om JO:s inkallande. Även om
mitt namn icke står under utskottsutlåtandet.

Herr talman! .lag kanske kan påräkna
något vitsord i detta sammanhang, dels
därför att jag i motsats till de båda kritikerna
herrar Lundström och Hanson
var med även förra gången när Baarsenaffären
behandlades i utskottet, dels därför
att jag numera inte utgör någon del
av regeringsunderlaget.

Yad var det som hände vid dechargebehandlingen
i utskottet första gången,
Baarsen-affären var före? Jo, det förhöll
sig helt enkelt på det sättet, att med ledning
av vad som påståtts i en stockholmstidning
strax förut en av företrädarna
för den dåvarande oppositionen
ställde en direkt fråga till JO: Har det
förekommit någon påtryckning från departementet
i denna fråga? Vi, som var
närvarande vid utskottsbehandlingen —
åtminstone jag för min del och jag vet
även många andra av utskottets ledamöter
— fick det intrycket, att JO med
indignation undvek att ta ställning till
frågan. Och man kan väl inte få någon
annan uppfattning än att JO, när han
inte tog ställning till saken, sade sig:
Hur kan en sådan fråga över huvud taget
framställas i detta sammanhang?
Även den frågande, som den gången var
den aktive att driva denna sak, nöjde
sig med beskedet, och så var saken klar.

När nu frågan denna gång på nytt
dyker upp, säger herr Lundström att
han betraktar detta andra skede, som
nu är föremål för decharge, såsom en
fullständigt fristående fråga. Nej, herr
Lundström, det kan man inte göra, inte
ens då man som herr Lundström inte
var med om det första skedet. Man måste
se det hela i sitt sammanhang. Riksdagens
konstitutionsutskott har en gång
ställt frågan till JO: Har det förekommit

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 13

något otillbörligt på denna punkt? JO
har förbigått frågan, som jag säger, med
indignation. Det är egentligen någonting
oerhört att tänka sig, att JO i detta sammanhang
skulle ha givit sig in på något
resonemang i denna fråga. Då nöjer sig
inte konstitutionsutskottets minoritet
med detta, utan vill inkalla honom på
nytt. Det måste naturligtvis innebära ett
misstroendevotum mot JO. Det kan inte
vara någonting annat, eftersom det innebär
att konstitutionsutskottet inte
trodde på det besked utskottet fick från
JO. Det finns ingen annan förklaring
till det hela, och man kan inte se det på
annat sätt.

Eftersom det nu flitigt vittnats om
vad som förekommit inom utskottets fyra
väggar — inte minst i tidningspressen;
jag skall återkomma till det senare
— må det kanske sägas, att jag vid behandlingen
av frågan inom utskottet sade,
att det inte alls för mig skulle vara
märkligt, om JO i den situationen hade
anledning att ta sin ställning under omprövning,
då han kunde misstänka att
hans förtroende inom riksdagen och i
konstitutionsutskottet inte längre var
vad det borde vara. Herr Lundström har
understrukit vikten av att man bevarar
JO från varje misstanke. Ja visst, jag
skulle vilja säga att grunden för hela
JO-institutionen är, att man från allmänhetens
sida kan ha förtroende för JO såsom
den som står över och utanför varje
strid och vars ord och vars besked
man i varje situation har att taga för
gott. Jag har bedömt saken så att jag
ville från mina utgångspunkter inte
medverka till att detta förtroende sattes
i fara, och det skulle onekligen ha skett,
om vi vidtagit en sådan åtgärd som det
här gäller.

Herr Hanson säger, att det är näpet,
att JO skulle vara så ömskinnad. Jag
tycker, herr Hanson, att det är rätt näpet,
att man här i en debatt över huvud
taget kan säga någonting sådant, och
uttalandet får väl stå för herr Hansons
egen räkning.

Jag skulle, herr talman, vilja säga att
denna fråga här har fått alltför stora
proportioner. Det är ganska märkligt,

18 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

att i samma TT-telegram, som fick den
tidning jag nämnde att sätta den underliga
rubriken: »Sträng tvang JO bryta
Baarsen-utredningen», refereras byråchefen
Baarsens uppfattning om att inte
JO-utredningen kommit fram. Vidare erinras
om de påstötningar man gjort och
framhålles följande: »Trots detta har JO
ännu icke fattat något beslut i saken, och
detta ehuru JO den 8 juli 1958 inför det
samlade konstitutionsutskottet förklarat,
att »därest byråchefen Baarsen icke
hade gjort denna anmälan, så hade han
varit en försumlig revisor». Var har man
tagit detta citat ifrån? Mig veterligt föres
icke något diskussionsprotokoll inom
konstitutionsutskottet, och mig veterligt
har frågan aldrig framställts på
det sättet och inte heller så redovisats i
riksdagsprotokollet. Men man inger allmänheten
den föreställningen, att detta
uttalande måste vara officiellt, och jag
måste säga att jag bestämt och uttryckligt
reagerar mot att man på det sättet
försöker inge den offentliga opinionen
en uppfattning, som absolut icke är riktig.
Det är helt enkelt ett citat ur en
tidningsartikel någon gång tidigare, som
man på det sättet försöker göra officiellt.

Jag hoppas, herr talman, att min inställning
och min uppfattning i denna
fråga någorlunda har kunnat klargöras,
och att ställningstagandet, som gick ut
på att vi skulle avvisa förslaget om
inkallande av JO —■ och det var den
springande punkten i detta sammanhang
— måste betraktas såsom välbefogat.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag menade inte och har
inte några som helst förhoppningar om
att de enkla synpunkter, som jag tänkt
att anföra, enligt vad den närmast föregående
talaren herr Torsten Andersson
ansåg vara reservanternas avsikt, på något
särskilt sätt skall gå till historien.

När det vid sommarriksdagen gjordes
en minoritetsanmärkning mot att byråchefen
Baarsen blivit entledigad från sitt
uppdrag att vara revisor i Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och Svens -

ka bostadskreditkassan, var jag inte med
på den anmärkningen. Det var vissa omständigheter,
som gjorde att jag den
gången inte kunde dela reservanternas
uppfattning. Men då man nu på nytt tagit
upp ett litet avsnitt av denna fråga,
och främst när det gäller det sätt, varpå
denna fråga blivit behandlad i konstitutionsutskottet,
anser även jag det vara
berättigat med en omförmälan.

Vad herr Hanson och några andra av
konstitutionsutskottets ledamöter har velat
vinna klarhet i är, som det har sagts
i utskottet och här i dag i kammaren,
huruvida det är riktigt eller inte att det
har utövats påtryckningar från finansministerns
sida vid JO:s handläggning
av detta ärende. Jag tycker för min del
att sedan konstitutionsutskottets ordförande
och även någon annan ledamot
av utskottet redogjort för de samtal man
haft med finansministern och hans närmaste
i finansdepartementet, så ligger
saken till på ett annat sätt än då dessa
frågor behandlades vid sommarriksdagen.
Jag tycker att den argumentering
som här har förekommit från herr Elmgrens
sida — att vad man ville fråga om
i utskottet skulle man ha frågat om vid
JO:s besök i utskottet under sommarriksdagen
— är litet svag. Jag anser att
frågan genom vad som sedan dess har
inträffat har kommit i en ny situation.
Det är onödigt att här tala om något
misstroendevotum gentemot JO. När på
det sätt som skedde i utskottet den ena
sidan fick tillfälle att indirekt framföra
sina synpunkter, så borde även den andra,
som det har sagts i denna debatt, ha
fått samma möjligheter. Det borde ha
varit en självklar sak.

Efter den redogörelse som förekommer
i dagens tidningar och som det här
har talats så mycket om, där JO ändå
meddelar att det vid den tidpunkt som
man kallar för senvåren 1957 har förekommit
telefonsamtal, som han uppfattat
som ett förslag till ändrat ställningstagande,
så är reservanternas uppfattning,
som herr Hanson har sagt, så mycket
mer berättigad. Denna kommuniké
i dagens tidningar stämmer inte så bra
med vad majoritetens representanter

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 19

Av utskottet avslaget yrkande angående omförmälan

hävdade i utskottet. Man var från det
hållet mycket säker på att inte någonting
hade förekommit från departementets
sida, i varje fall inte så mycket att det
ens kunde föranleda ett missförstånd.
Att det i tidningspressen i dag lämnas en
del av den redogörelse som reservanterna
önskade skulle ha lämnats i utskottet,
har inte utskottets majoritet kunnat
förhindra. Det ligger nära till hands att
tänka, att hade denna kommuniké kommit
innan utskottet gjorde sitt ställningstagande,
hade JO fått en inbjudan att
komma till utskottet och där lämna en
redogörelse.

När man nu försöker skyla över detta
genom att från finansdepartementet
hävda den uppfattningen att här föreligger
ett missförstånd, så är det väl ingen
som tar detta på fullt allvar. Man har säkert
stora möjigheter från finansdepartementet
att uttrycka sig på sådant sätt,
när man talar vid JO, att JO förstår vad
man verkligen menar. När herr Elmgren
i dag i sitt inlägg försöker att tolka vad
finansministern innerst inne har menat,
så tycker man ändå att det borde vara
rätt svårt även för herr Elmgren att få
full klarhet i den saken.

Dagens meddelande i tidningarna visar
också, som det redan har sagts här
av herrar Hanson och Lundström, att
det inte är mot JO utan mot finansdepartementet
som misstankarna är riktade.
JO har inte på något sätt vikit undan
för några önskemål utan i stället klart
och utan tvekan fullföljt sin uppgift.

Det brukar ofta framhållas här i riksdagen,
att innan en fråga behandlas skall
den vara väl utredd. Detta har konstitutionsutskottets
majoritet förhindrat i
detta fall, och man har överlåtit till tidningspressen
att i denna sak i stor utsträckning
sköta utredningsarbetet. Även
jag, herr talman, vill ha sagt att detta inte
kan vara en riktig ordning och inte
står i överensstämmelse med konstitutionsutskottets
uppgifter.

Det var, herr talman, bara dessa synpunkter
som jag ville anföra.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i behandlingen
av detta ärende, och skulle
inte ha lagt mig i denna debatt, om jag
inte hade fäst mig vid vad herr Torsten
Andersson sade här helt nyss. Av hans
utläggning fick man den uppfattningen
att denna sak var en liten struntfråga;
den var egentligen knappast ens strunt,
men den hade blåsts upp till orimliga
proportioner. Då tänkte jag för mig själv
att det väl ändå är på det sättet, att en
person som sitter i JO:s ställning måste
vara utrustad med en viss begåvning,
han måste vara utrustad med en viss förmåga
och vana både att läsa sig till saker
och ting och att lyssna till både det ena
och det andra. Om nu vad som framfördes
från departementets sida i det där telefonsamtalet
var så fullständigt oskyldigt,
då är det ju i alla fall mycket märkvärdigt
att JO skulle ha uppfattat det på
det sätt som han gjorde. Både herr Andersson
och jag har i våra tidningar
medarbetare som vi brukar ge vissa uppdrag,
och vi skulle betrakta den medarbetare
som synnerligen olämplig för sin
uppgift, som inte ur ett samtal med en
person skulle kunna dra de riktiga slutsatserna
utan skulle komma med en mycket
överdriven och oriktig framställning.
Jag tror inte, herr Andersson, att den här
saken har blåsts upp till några orimliga
proportioner, även om en och annan tidning
kanske har satt en överdriven och
olycklig rubrik, utan jag tror att jag helt
och fullt kan instämma i vad herr PerOlof
Hanson har anfört i detta sammanhang.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr B 8, i anledning
av väckta motioner om ändring
i ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om utbyggnad av hamnarna på Gotland

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 90, i anledning av väckt motion
om utbyggnad av hamnarna på Gotland.

I en inom första kammaren av herr
Franzén väckt motion (I:B 51) hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan rörande utbyggnad av hamnarna
på Gotland samt i vad mån och på
vad sätt staten härvid borde medverka.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen I: B 51 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Till grund för statsutskottets
utlåtande ligger en motion,
väckt vid sommarriksdagen. Jag har
ingen förhoppning om att här kunna
vinna en ändring, men jag har ändå
tyckt att jag skulle anföra några synpunkter.

Statsutskottet har sagt, att det finns
en utredning som även har hand om
hamnarna på Gotland, den s. k. lokala
kommittén. Det är ju så vid utskottsarbete,
inte minst i statsutskottet, att när
det finns en utredning, så försöker man
att få täckning av den för att komma
ifrån yrkanden i motioner. Detta är
väl ingenting märkligt. Men i det här
fallet finns det ingen utredning som
håller på med saken. Visserligen har
en lokal kommitté tillsatts vid ett sammanträde
med länsstyrelsen på Gotland,
och hamnfrågan nämndes kanske den
gången, men kommittén sysslar inte med
frågan om lanthamnarna. Den lokala
kommittén har inte alls att skaffa med
dem enligt det resonemang som fördes
på länsstyrelsen när kommittén tillsattes.
Utskottet har ändå påstått, att den
lokala kommittén även har hand om dessa
frågor.

Nu är det ingen hemlighet för kammarens
ledamöter att Gotlands län är
helt omflutet av vatten. Därför är vi
mer beroende av hamnar än något annat
län. Den här lokala kommittén har hand

om Visby hamn, som sköter den reguljära
trafiken mellan Visby och Nynäshamn.
Utbyggnaden av Visby hamn har
den lokala kommittén möjlighet att se
över, men inte de tio lanthamnarna. Det
saknas ekonomiska resurser att bygga
ut lanthamnarna, så att de motsvarar
tidens krav. Detta har gett mig anledning
att motionera. Det finns nämligen
ett reservationsanslag på tionde huvudtiteln
om en miljon kronor. Beträffande
detta sägs det, att dessa pengar är enligt
av 1957 års riksdag godkända riktlinjer
för bidragsgivningen avsedda till
ekonomiskt stöd åt hamnbyggnadsföretag,
där hamnverksamheten icke kan
förväntas bli ekonomiskt självbärande,
men där anläggningen är motiverad
t. ex. från lokaliserings- eller beredskapssynpunkter
eller med hänsyn till
hamnens upplandsfunktioner.

Det är uppenbart att lanthamnarna
här fyller en stor funktion. Jag har
nämnt den reguljära trafiken mellan
Visby och Nynäshamn, men det går
mycket varor över lanthamnarna också.
För skötseln av lanthamnarna finns en
lanthamnsfond, som förvaltas av länsstyrelsen.
Denna fond är för liten för
att lanthamnarna skall kunna bli ändamålsenliga,
och det är därför jag yrkat
på mera pengar för utbyggnad av
lanthamnarna, det är icke minst angeläget
från beredskaps- och sysselsättningssynpunkter.
Jag föreställer mig,
att jag inte har någon möjlighet att få
kammaren att inta en annan ståndpunkt
än utskottet, men jag liar ändå
här velat påpeka, att lanthamnarna betyder
mer för Gotland än för något annat
län, eftersom varor som skall till
och från länet måste gå sjövägen. Därför
borde utskottet enligt min mening
åtminstone ha kunnat säga några erkännsamma
ord i denna fråga och hänvisat
till utökade direktiv för den lokala
kommittén, men så har inte skett.
Utskottet har sagt, att den lokala kommittén
har hand om lanthamnarna, men
så är det inte i verkligheten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Ang. ordnande av den andliga vården vid
sjukhusen, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
B 21, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 6 juni 1958, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer och normer
för ordnande av den andliga vården vid
sjukhusen.

Departementschefen hade erinrat om
att Kungl. Maj:t i proposition nr 67 till
1958 års A-riksdag föreslagit riksdagen
att godkänna de riktlinjer och normer
för ordnande av den andliga vården vid
sjukhusen, som angåvos i det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet
för den 7 februari 1958.
Denna proposition hade emellertid icke
hunnit upptagas av riksdagen till slutlig
behandling, innan riksdageh upplöstes.
Departementschefen hade icke
funnit anledning ifrågasätta ändring i
nämnda förslag.

I propositionen nr B 21 hade föreslagits
vissa åtgärder i syfte att giva den
del av svenska kyrkans verksamhet, som
avsåge den andliga vården vid sjukhusen
m. fl. sjukvårdsanstalter, en fastare
organisation. Den prästerliga verksamheten
vid sjukhusen, vilken för närvarande
huvudsakligen ombesörjdes av
församlingspräster såsom bisyssla, borde
i fortsättningen inordnas i församlingsvården
och ingå i församlingsprästernas
tjänsteuppgifter.

För bedömningen av omfattningen av
det merarbete, som sjukhustjänstgöringen
komme att medföra, borde anknytning
ske till de av 1957 års riksdag godkända
normerna för genomförande av
ny indelning och tjänsteorganisation för
de territoriella pastoraten.

Kostnaderna för den andliga vården
borde bestridas i samma ordning som
kostnader för den församlingsprästerliga
verksamheten i övrigt.

De frikyrkliga samfunden borde beredas
möjlighet att utöva andlig verksamhet
vid sjukhusen utan annan reglering
från samhällets sida än vad som kunde
finnas påkallat av hänsyn till sjukvården.

I samband med förevarande proposition
nr B 21 hade riksdagen till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: B 80) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: B 108), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte med avslag på Kungl.
Maj:ts proposition i ärendet besluta inrätta
dels särskilda tjänster för den andliga
vården vid sjukhusen att tillsättas
efter sökandens lämplighet för uppgiften
oavsett kyrkotillhörighet, dels särskilda
samarbetsnämnder för den andliga vården
vid sjukhusen, eller, därest detta förslag
icke skulle vinna riksdagens gillande,
alternativt besluta, att svenska
kyrkans del av den andliga vården vid
sjukhusen skulle ordnas f väsentlig överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag
men att förslaget skulle kompletteras
med en rekommendation till Frikyrkliga
samarbetskommittén att för frikyrklighetens
räkning avdela kontaktpastorer
för verksamheten vid sjukhusen i överensstämmelse
med den nuvarande ordningen
vid fångvårdsanstalterna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson (I: B 81) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Olsson och herr Alemyr (IDB 107), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte
godkänna propositionen nr B 21 med
den ändringen, att vid avvägandet av
tjänsteorganisationen i pastoraten antalet
vårdplatser vid sjukhus lades till
folkmängdstalet utan omräkning;

dels en inom andra kammaren av herrar
Hallén och Braconier väckt motion
(II: B 172), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta inrättandet av heltidsanställd
präst förslagsvis vid följande
sjukhus: karolinska sjukhuset, Södersjukhuset,
S:t Eriks och S:t Görans sjukhus
i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset i

22 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Ang. ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m.

Göteborg, Lunds lasarett samt allmänna
sjukhuset i Malmö;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Holmberg väckt motion (II: B 173),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr B 21.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen II: B 172 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

II. att motionerna I: B 80 och II: B 108
— såvitt de avsåge ej mindre inrättande
av särskilda tjänster för den andliga
vården vid sjukhusen än även avdelande
av kontaktpastorer för verksamheten
vid sjukhus i överensstämmelse med den
nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna
— icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 80 och II: B 108 —
såvitt de avsåge nämnder för den andliga
vården vid sjukhusen — ävensom
med avslag å motionen II: B 173, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 7 februari 1958 förordade riktlinjer
och normer för ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: B 81 och II: B 107, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) av fröken Andersson, herrar Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionen
II: B 172, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Ohlon, Boman, Axel Johannes
Andersson, Malmborg och Ståhl

samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I:B 80 och II: B 108 ■—- såvitt
de avsåge nämnder för den andliga vården
vid sjukhusen — ävensom med avslag
å motionen II: B 173, godkänna i
denna reservation förordade riktlinjer
och normer för ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Reservation nr 1 berör
bland annat möjligheten för domkapitlen
att vid folkmängdsnormernas tilllämpning
ta hänsyn till behovet av
prästtjänst vid sjukhus, även om detta
skulle resultera i ändring av det totala
antal sådana präster som riksdagen beslöt
förra året. Departementschefen har
tidigare uttalat sig för att domkapitlen
skulle ha denna möjlighet. I enlighet
därmed har utskottet, såsom det också
framhåller, föreslagit att antalet vårdplatser
vid sjukhus inom visst pastorat
bör omräknas efter vissa regler och läggas
till pastoratets folkmängd. Reservationens
yrkande går i samma riktning.

Nu säger utskottet att det finns möjligheter
att få antalet prästtjänster utökat
på grund av sjukhustjänstgöring.
Reservanterna anser att detta inte är
oförenligt med departementschefens
förslag. Men samtidigt — och det är
bl. a. där jag inte får det hela att gå
ihop — säger utskottet, att man bör vid
omräkningsregelns tillämpning se till att
vissa mindre pastorat inte missgynnas
genom utökning av antalet prästtjänster
i sjukhuspastoraten. Departementschefen
har uttalat, att erforderliga omräkningar
inte i och för sig skall få medföra
ändringar i det totala antalet prästtjänster,
och nu ansluter sig utskottet
till detta departementschefens uttalande.

Det vore intressant, om utskottets ärade
talesman kunde klara upp sammanhangen
här. Jag har förgäves försökt få
rätsida på det hela. För det första säger
man, att behovet av ökat antal präs -

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 23

Ang. ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m.

ter för den andliga vården på sjukhusen
skall tillgodoses. För det andra säger
man, att man skall ta hänsyn till de
mindre församlingarna, och för det
tredje skall man ta hänsyn till redån
fattat beslut, enligt vilket det totala antalet
prästtjänster inte får utökas. Nu
skall visserligen inordnandet av sjukhusverksamheten
inte träda i kraft förrän
tidigast den 1 januari 1961, men man
frågar sig vad det finns för anledning
att antaga att det hela stämmer vid den
tidpunkten.

Om man skall få det att gå ihop måste
man förutsätta, att det finns en marginal
av arbetskraft inom prästkåren, som inte
har full sysselsättning och som alltså
kan dirigeras till sjukhusen. Jag har inte
kunnat finna att utskottet bygger på
detta antagande — det är möjligt att det
finns någonting därom i utlåtandet. Följden
skulle, såvitt jag förstår, bli en omflyttning
av präster från pastorat, där
det redan har konstaterats att ett visst
antal präster behövs.

Jag satt förra året i femte avdelningen
i statsutskottet när vi behandlade
pastoratsindelningsfrågan. Vi enade oss
visserligen där om ett visst antal präster
totalt sett, men jag kan inte minnas att
vi drog det så hårt som både departementschefen
och utskottsmajoriteten vill
göra här.

Jag har, herr talman, kort sagt fått det
intrycket, att denna fråga rimligtvis borde
ställas under förnyad prövning, men
reservanterna har inte velat komma med
något yrkande i den riktningen. Vi är
glada åt tanken på en utökning på detta
område, men vi vill också gärna veta,
hur man skall få det hela att gå ihop.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr 1.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
det problem, som fröken Andersson nyss
berörde. Jag vill endast deklarera, att
jag intar samma ståndpunkt som utskottsmajoriteten
i den frågan. Sedan
får det väl ankomma på utskottsavdelningens
ordförande att försöka instrue -

ra fröken Ebon Andersson så, att hon
får ekvationen att gå ihop. Om det kommer
att lyckas vill jag lämna osagt.

Det var ett annat spörsmål jag skulle
vilja ta upp. De sakkunniga för den
andliga vården vid sjukhusen räknade
med att det vid varje större sjukhus
skulle finnas en nämnd, som skulle ombesörja
den andliga vården. De sakkunniga
skisserade också upp planen för
hur en sådan nämnd borde vara sammansatt.
Nu har ju Kungl. Maj :t inte
följt de sakkunnigas förslag i alla detaljer,
följaktligen hänger frågan om
nämndens sammansättning i luften.
Kungl. Maj :t har i sin proposition över
huvud taget inte tagit upp de sakkunnigas
förslag angående en särskild nämnd
för dessa ärendens behandling.

Under utskottets bearbetning av detta
ärende har jag alltmer kommit till insikt
om att det råder stora meningsskiljaktigheter
om hur den andliga vården
skall ordnas, hur olika religionssamfund
skall få göra sina synpunkter
gällande m. m. Det har sagts att sjukhusdirektionerna
väl får klara upp den
saken. Jag är emellertid inte alldeles
övertygad om att sjukhusdirektionerna
alltid är kompetenta att avgöra dessa
frågor, och jag har därför kommit till
den uppfattningen, att en nämnd -—■
hur den skall vara sammansatt låter
jag vara osagt —• skulle kunna ha en
uppgift att fylla för att avveckla de
konflikter, som man annars kan riskera
kommer att inställa sig. En dylik nämnd
torde kunna väljas ur kretsen av befattningshavare
vid sjukhuset. Det kanske
kunde räcka med ett å två sammanträden
om året och den behövde inte
dra någon kostnad. Jag föreställer mig,
att den i en sådan blygsam utformning
ändå skulle fylla en uppgift.

Detta är vad den andra av de båda
reservationerna går ut på, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Ohlon satte i fråga,
huruvida det skulle vara möjligt för

24 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Ang. ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m.

mig att övertyga fröken Andersson beträffande
den första reservationen. Jag
är nog lika skeptisk på den punkten som
herr Ohlon, men från en något annan
utgångspunkt. Jag utgår ifrån, att denna
intelligenta dam läst utskottsutlåtandet
på ett riktigt sätt, och då är det
inte så mycket mer för mig att tillägga.
Har hon inte blivit övertygad genom
utskottets skrivning, utgår jag ifrån att
det inte finns några större förutsättningar
för mig att få henne att ändra mening.

I anledning av hennes anförande vill
jag dock erinra om vad utskottet skrivit
i mitten av sid. 14: »Med utgångspunkt
från att de pastorat som beröres
av motionen på av departementschefen
föreslaget sätt kan få antalet präster utökat
på grund av sjukhustjänstgöringen
föreligger — såvitt utskottet kan finna
—- möjlighet för att en av församlingens
präster i görlig utsträckning skall kunna
avdelas för sjukhusarbetet. Såsom
vidare landstingsförbundet påpekat, kan
det härutöver också bli möjligt att, om
så ansåges lämpligare, fördela tjänstgöringen
vid »heltidssjukhus» mellan två
eller flera präster.»

Jag medger gärna, att när domkapitlen
skall försöka lägga detta pussel, får
de en rätt svår uppgift. Med hänsyn till
fjolårets riksdagsbeslut anser jag emellertid
att det skulle vara felaktigt av oss
att nu höja gränsen uppåt, trots vad vi
då uttryckligen framhöll. Man har ju
precis samma möjligheter att försöka
hålla sig något under denna gräns som
något över, även om jag är fullt medveten
om att det inte blir någon lätt
uppgift för våra domkapitel. Å andra
sidan torde ingen annan instans i detta
land ha så goda möjligheter att lösa
denna uppgift som vad domkapitlen har.
Yad utskottet och departementschefen
här föreslår är alltså en direkt konsekvens
av fjolårets riksdagsbeslut.

Herr Ohlon sade något om den särskilda
nämnd, som finns påtalad i vissa
motioner. Jag vill i detta sammanhang
erinra om hur läget förut varit.
Förut har nämligen sjukhusdirektionerna
beslutat i detta fall, men många sjuk -

hus sorterar under landstingen, och i
och med detta har också landstingen
kopplats in på dessa uppgifter. Med den
nya anordningen kommer kyrkofullmäktige
och kyrkoråd in i bilden; man kan
säga att vi utökar de beslutande instanserna
med två i det nya förslaget. Skulle
man därutöver också ha en särskild
nämnd, fruktar jag att det skulle bli
en överorganisation, som inte på något
sätt vore till fördel för själva saken.
Detsamma har departementschefen ansett.

I kyrkofullmäktige och kyrkoråd finns
också företrädare för olika frikyrkliga
organisationer, som vi hoppas skall bevaka
dessa rörelsers intressen på ett
riktigt sätt. Dessutom har vi kvar alla de
gamla möjligheterna för sjukhusdirektionerna
att se till att det blir en rättvis
fördelning mellan de olika samfunden.
Från majoritetens sida är vi alldeles
övertygade om att man på den
punkten skall kunna ordna det hela på
ett bra sätt.

Som alla vet finns det två stora grupper
av sjukhus, för korttidsliggare och
långtidsliggare. På korttidsliggarsjukhusen,
om jag får använda det uttrycket, är
behovet av andlig vård naturligtvis inte
lika stort som på långliggarsjukhusen.
Även det är en omständighet, som vederbörande
kyrkoråd och kyrkofullmäktige
får ta skälig hänsyn till.

Jag kan försäkra, att såväl departementschefen
som utskottet har försökt att
lägga praktiska synpunkter på denna fråga
och då inte minst med hänsyn till
fjolårets riksdagsbeslut. Jag tror också
att den lösning, som nu här skall komma
till stånd, kommer att visa sig vara till
fördel för den andliga vården vid sjukhusen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Näsström säger, att
utskottets utlåtande är tillräckligt klart.
Jag tycker att det framgick vid debatten
i statsutskottet in pleno, att det var fler
än jag som hade svårt att fatta.

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Ang. ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m.

Herr Näsström förklarar vidare, att någon
av församlingens präster kan avdelas
för ändamålet. Men det förutsätter
som jag sagt att det finns präster som inte
redan förut har fullt upp att göra. Det
är möjligt att det kan finnas sådana präster,
men de präster jag haft kontakt med
har händerna fulla och mer därtill av arbete.
Herr Näsström medger ju för övrigt
själv att det blir en penibel uppgift för
domkapitlen att klara denna sak.

Sedan biter man sig fast vid att detta
är en konsekvens av fjolårets riksdagsbeslut.
Men, herr Näsström, det har väl i alla
fall någon gång tidigare hänt att riksdagen
i någon del ruckat på ett tidigare
fattat beslut. Riksdagens beslut är väl inte
helt tabu.

Både herr Ohlon och herr Näsström
påstår, att jag har litet svårt att fatta. Ja,
det är ju en sådan där vanlig tillvitelse,
som man tillgriper när man känner med
sig att de egna argumenten är ganska
svaga — vilket de är i detta fall.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Fröken Andersson och
jag är goda vänner, och jag hoppas att
hon förlåter mig om jag erinrar om det
gamla ordspråket att »otack är världens
lön». Jag försökte för en gångs skull vara
verkligt ridderlig mot fröken Andersson,
men som kammaren hör misslyckades
jag uppenbarligen på den punkten.

Jag har vidare aldrig påstått, att fröken
Andersson skulle vara ensam i det
stora statsutskottet om sin mening. Hon
har ju fyra andra riksdagsledamöter med
sig på reservationen nr 1, och då skulle
det ju vara orimligt att påstå att hon vore
ensam om sin mening.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet

i nämnda punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten II hemställt.

Med avseende på punkten III, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 91 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej •— 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 92, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal om försäljning av
viss mark, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 93, i anledning av väckt motion
om åtgärder för ändring av sträckningen
av järnvägslinjen Uddevalla—
Billingsfors.

I en inom andra kammaren av herr
Rubbestad m. fl. väckt motion (II: B
198) hade hemställts, att riksdagen måtte
dels uttala, att den icke kunde biträda
1943 års järnvägskommittés förslag
att driften å Lelångenbanan skulle inskränkas
eller helt inställas, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder
snarast måtte vidtagas för möjliggörande
av breddning och ändring av
sträckan Uddevalla—Billingsfors enligt
uppgjord plan samt att förslag härom
snarast möjligt måtte framläggas för
riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: B 198 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts, utom av
andra,

1) av herr Rubbestad, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II: B 198,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts;

2) av herr Hesselbom, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att i egentlig mening kritisera vad

statsutskottet anfört i sitt utlåtande i denna
fråga. Tvärtom skulle jag alldeles särskilt
vilja understryka vissa synpunkter
som där kommer till synes.

Först vill jag dock ha sagt, att när järnvägsstyrelsen
anser sig kunna påstå att
möjligheterna att utefter järnvägen skapa
ny industriell verksamhet är ringa, då är
man nog ganska långt ute i det okända.
Men ett är säkert, nämligen att ett nedläggande
av järnvägen i fråga kommer att
dra med sig just den konsekvensen.

Jag skall inte gå närmare in på de rationaliseringsåtgärder,
som järnvägsstyrelsen
har vidtagit, när det gäller godstransporterna
utefter banan. Helt säkert
har avsikten varit att bereda en god service
åt bygden. Men experimentet har inte
varit helt lyckat. Enligt många utsagor
har resultatet blivit att trafikanterna har
tröttnat på den betjäning som har erbjudits,
och framför allt torde detta ha inverkat
ganska ogynnsamt på driftsresultatet.

Men vad jag egentligen ytterligare vill
understryka är något som länsstyrelsen
i Älvsborgs län anför: »Vad beträffar frågan
om en nedläggning, helt eller delvis,
av Lelångenbanan, torde det icke vara
möjligt för statsmakterna att ta ställning
till denna fråga utan tillgång till en fullständig
utredning av hela det därmed
förknippade frågekomplexet. En sådan
utredning torde böra avse, förutom de
ekonomiska verkningarna för statens
järnvägar, även de konsekvenser i olika
avseenden, som en nedläggning kan medföra
för bygden och landet i övrigt, möjligheterna
att på annat sätt tillgodose det
berörda områdets behov av kommunikationer
m. m.»

Vad länsstyrelsen här har anfört om en
utredning som spänner över hela frågekomplexet
har sagts många gånger förut,
men jag tror det tål att upprepas, särskilt
som man vet att den ordningen inte alltid
har följts.

Som det nu är skulle bygderna kring
den södra delen av Lelångenbanan, om
denna bana nedlägges, bli isolerade från
yttervärlden, åtminstone vad den tyngre
trafiken beträffar, i flera veckor under
den tid då tjällossning pågår. Inom pa -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

rentes sagt pågår ju en viss tjällossning
året om på dalslandsvägarna, utom under
den tid då tjälen ligger kvar i jorden
— men detta är en annan och mycket
sorglig historia. Låt oss alltså se till att
de bygder, som berörs av en planerad
järnvägsnedläggelse, blir behörigen tillgodosedda
med kommunikationer av annat
slag innan man börjar riva upp banan.
Om så sker behöver inte verkningarna
bli lika katastrofala för de bygder
som mister sin bana.

Jag hoppas att, även om statsutskottets
utlåtande här kommer att antas, en allsidig
utredning ändå kommer till stånd
innan definitiva beslut fattas i någon del.

Jag uttalar till sist den förhoppningen,
att sydvästra Dalsland i det här fallet
skall komma att betraktas som en icke
oviktig del av vårt land och behandlas
med all tillbörlig omtanke och omsorg.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Denna fråga om Lelångenbanans
framtid har ju väckt en stor
uppmärksamhet, som har tagit sig flera
olika uttryck. Frågan har både behandlats
i ledare och inspirerat till visor.

Mest berörs ju bygderna omkring järnvägen,
och dessa följer givetvis med
stort intresse riksdagens behandling av
frågan. Även från trakter som ligger
långt utanför de direkt berörda bygderna
har vi fått bevis på sympati och förståelse
för bevarande av denna järnväg.

Från början hade huvudmotionären,
herr Rubbestad, tänkt sig att riksdagen
skulle kunna besluta om att järnvägen
skulle breddas. I den reservation, som
han har fogat till utskottsutlåtandet, har
han emellertid modifierat sitt yrkande
och begärt en allsidig utredning av frågan.

Dalsland är ju ett landskap, där företagarna
inte precis trängs, och arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt yttrande till
utskottet pekat på vissa synpunkter, som
företagarna måste anlägga på lokaliseringsfrågorna.
Det framhålles sålunda
att först och främst tillgången till en
järnväg har stor betydelse, när det gäller
att finna en lämplig plats för ett fö -

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan
retag, och inte mindre viktig är tillgången
till en bredspårig järnväg. Eftersom
landskapet Dal drabbats av en
avfolkning, som är anmärkningsvärd
och skrämmande, är företagslokaliseringen
till Dalsland en fråga som man
måste taga hänsyn till när man skall avgöra,
om en järnväg där bör bibehållas
eller ej.

Frågan om Lelångenbanans öde har
genom 1943 års järnvägskommittés förslag
om upprivning av bandelen Bäckefors—Bengtsfors
kommit i ett akut läge.
Den utredning, som ligger bakom det
förslaget, har inte funnit förståelse hos
ortsbefolkningen, och även på andra
håll har man ställt sig avvisande till utredningen
såsom framgått av vad som
skrivits i tidningspressen. Jag skall inte
nu ge mig närmare in på en diskussion
av utredningsresultatet ehuru jag
har fått brev med uppgifter om detaljer
som ger vid handen att utredningen,
redan när den satte i gång, haft en bestämd
uppfattning om vilket resultat
dess arbete borde leda till. Vad som är
viktigt för riksdagen att i detta sammanhang
ha klart för sig är att om kamrarna
följer utskottets förslag, kommer bandelen
mellan Bäckefors och Bengtsfors
att rivas upp, vilket i sin tur leder till
att resultatet av.den utredning som kommer
att igångsättas enligt riksdagens
beslut, om den bifaller utskottets förslag,
redan är givet. Vi som ansluter oss
till reservationen menar ju att om banan
breddades ända upp till Billingsfors,
så fick man möjligheter att sammanknyta
Lelångenbanan med den järnväg
som leder upp till Arvika och västra
Värmland. Därigenom skulle vägen
till Uddevalla stad och till havet för befraktarna
exempelvis i Arvika förkortas
med åtta mil. Om man däremot river
upp bandelen mellan Billingsfors och
Bengtsfors, som är 22 km lång, och i
övrigt breddade banan, ökas sträckan
med 64 km; transporterna skulle då gå
över Mellerud och Bäckefors,

Det är alltså viktigt att man har klart
för sig att om riksdagen följer utskottets
förslag i dag i tanke att det ändå skall
ske en utredning innan banan läggs ned,

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan
så har också möjligheterna till en allsidig
utredning av frågan beskurits i och
med att utskottets förslag bifallits.

Även beredskapssynpunkterna kommer
in i sammanhanget, ty om ifrågavarande
handel nedlägges, har vi ingen
direkt förbindelse från Västra Värmland
till Uddevalla och västerhavet, vilket
är av rätt stor betydelse. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har också förklarat
att en utredning är nödvändig, innan
några beslut fattas, och länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har gått så
långt att den föreslår en omedelbar
breddning av banan. När nu motionären
har modifierat sitt förslag till att
enbart gälla en allsidig utredning, vill
jag vädja till kammaren att följa det förslaget.
Såsom jag förut sade har frågan
stor betydelse ur beredskapssynpunkt
och likaså ur lokaliseringssynpunkt för
det vanlottade men utomordentligt vackra
landskapet Dal.

Helt allmänt anser jag det vara viktigt
för riksdagen att iaktta att innan
man företar en operation, som har avgörande
betydelse för befolkningen och
näringslivet i en bygd, skall den ha föregåtts
av en allsidig utredning som
kan accepteras såsom klarläggande även
av innevånarna i de bygder som berörs.
Det gäller här ett ingripande i fråga om
en viktig trafikled som dock tillkommit
tack vare uppoffringar i de bygder som
den berör. Den synpunkten kan anläggas
inte bara på ifrågavarande handel,
utan den har giltighet för alla trakter i
vårt land som hotas av liknande katastrofbeslut.
Ty en katastrof kommer en
bannedläggelse i detta fall att innebära
för den bygd det gäller.

Riksdagen bör därför begära en allsidig
utredning, och jag hemställer, herr
talman, om bifall till den av herr Rubbestad
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Till de synpunkter på
detta problem, som anförts av de två
senaste talarna, har jag inte så mycket
att lägga.

Vad det gäller utskottets skrivning i
sitt utlåtande, kan jag nog i allt väsentligt
instämma i vad utskottet anfört,
när det önskar en ytterligare allsidig
utredning av problemet innan statsmakterna
tar ställning till denna järnvägs
framtid, vilket också är helt i överensstämmelse
med vad som framhållits av
länsstyrelsens i Älvsborgs län.

Nu är det emellertid så, herr talman,
att frågan om Lelångenbanans vara eller
icke vara inte är någon isolerad företeelse.
Det gäller här ett problem, som
riksdagen förr eller senare kommer att
ställas inför och där riksdagen får besluta
hur våra kommunikationer här i
landet skall ordnas. Den frågan behandlas
sedan 1953 av en särskild trafikutredning,
som har att söka komma fram
med förslag till en rimlig avvägning
framför allt mellan järnvägs- och landsvägstrafik.

Jag vet inte vilket slutresultat denna
utredning kan komma till, men utvecklingen
har ju sin gång, oavsett vilka
tankar som till äventyrs dväljs inom utredningen.
Vi måste dag för dag konstatera,
att det håller på att ske någonting
inom vårt kommunikationsväsende.

Hur vi i framtiden på ett rimligt sätt,
utan att överanstränga samhällets resurser,
skall kunna tillgodose behovet av
kollektiva trafikmedel för de människor,
som inte har möjlighet att skaffa sig
egna bilar och själva klara sina kommunikationsproblem,
kan vi inte nu säga
något om. Samhället måste emellertid
på ett eller annat sätt sörja för att
dessa människor inte tvingas tillbaka i
den isolering, som de levde i innan vi
fick exempelvis en mera utbredd busstrafik.

Herr talman! Det här är spörsmål, som
gör sig påminta i detta sammanhang,
och att i dag bestämt säga hur den
eller den järnvägens — den må vara
smalspårig eller normalspårig — framtida
öde kommer att bli kan man inte
göra.

Jag kan alltså i allt väsentligt dela
de uppfattningar, som utskottet anfört
i sitt utlåtande, utom på en enda punkt.
Det gäller vad utskottet anför på sidan

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

5 i sitt utlåtande, där utskottet rekommenderar
statsmakterna ett omedelbart
nedläggande av trafiken mellan Bäckefors
och Bengtsfors. Jag vill i anslutning
till vad den föregående talaren anförde
på den punkten säga, att innan
man har tagit ställning till den södra
bandelens framtid är det angeläget att
inte vidta åtgärder, som ställer statsmakterna
inför fullbordat faktum när
det gäller att ta ställning till en eventuell
breddning av sträckan Bäckefors
—Uddevalla.

Om det nu är så att det kärva ekonomiska
läge, som statens järnvägar utan
tvekan har kommit in i, skulle framtvinga
ett nedläggande av trafiken mellan
Bäckefors och Bengtsfors, är det
därför angeläget att man inte vidtar
några andra åtgärder beträffande denna
handel, vilka kan försvåra eller omöjliggöra
en framtida breddning, därest
en sådan skulle visa sig lämplig efter
en breddning av den södra bandelen.

När det sedan gäller problemet om
landskapet Dalslands framtid, är det ett
synnerligen allvarligt problem för de av
avfolkningen berörda bygderna. Denna
sak behöver jag inte närmare utveckla;
den har vi diskuterat i andra sammanhang.
Jag tror emellertid inte, herr talman,
att man löser detta problem endast
genom att göra om en smalspårig bana
till normalspårig. Orsakerna och botemedlen
är att söka djupare, och det
fordras säkerligen andra åtgärder ifrån
samhällets sida för att få utvecklingen
att vända sig.

Det var dessa synpunkter, som jag ville
anföra i detta sammanhang. Jag liar,
herr talman, inget yrkande.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Dockered
framhöll, att frågan om Lelångenbanans
framtid och dalslänningarnas
inställning till densamma föranlett sympati
och förståelse inte bara ifrån Dalsland
utan också från många andra håll.
Jag tror att vad han har sagt är riktigt,
och jag kan försäkra, att man inom avdelningen
hyst samma sympati och förståelse.

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan

Det är bara att beklaga, att utvecklingen
i fråga om järnvägarnas ekonomi
gått dithän, att åtgärder för nedläggning
och omdisposition av järnvägar har aktualiserats.
Både herr Johansson och
herr Hesselbom är liksom jag klara på
att det beror på trafikutvecklingen. Då
såväl gods- som persontrafik omflyttas
från järnvägarna till landsvägarna,''blir
ju lönsamheten dålig för SJ. Detta är att
beklaga, inte minst i de bygder som
järnvägen genomlöper och som den har
så stor betydelse för. Det är därför helt
naturligt att man i dessa bygder och orter
slår vakt om sina kommunikationer.

Herr Hesselbom och även herr Johansson
har redan framhållit, att problemet
inte bara gäller denna bana. Det
är så riktigt. Nyligen har i riksdagen behandlats
frågan om banan Falkenberg—
Limmared, i förra veckan fattades på
grund av en motion beslut om Kalmar—.
Torsås järnväg, och nu gäller det Lelångenbanan.
Men det är tyvärr också
så, att en rad andra lokala banor, framför
allt i hela Sydsverige, är under diskussion
ehuru dessa orters järnvägsproblem
inte har aktualiserats på riksdagsplanet.
Det är ett stort antal banor som
redan nedlagts och många befinner sig
i farozonen.

Kritiken mot utlåtandet tycks framför
allt rikta sig mot andra stycket i utskottets
yttrande, där det sägs att utskottet
i likhet med järnvägsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen anser, att
bandelen Bäckefors—Bengtsfors bör
nedläggas och att utskottet följaktligen
icke kan biträda motionärernas yrkanden
i vad de avser denna handel. Jag
förstår de synpunkter som ligger bakom
kritiken mot utskottets ställningstagande,
men det är å andra sidan starka skäl
som anförts av remissinstanserna, och
när vi från utskottets sida skall fatta
ståndpunkt, har vi ju ingen annan möjlighet
än att göra det efter hörande av
de verk och myndigheter som är berörda.
I detta fall har ju dessutom avdelningen
rest ned till dessa trakter —
tyvärr hade jag inte tillfälle att deltaga
—- och alltså på orten personligen göra

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan
sig underrättad om förhållandena. Sammankomster
bar hållits med både myndigheterna,
förtroendemännen och befolkningen
på olika orter, och efter vad
som sagts mig skulle det inte ha rått
några stora meningsskiljaktigheter om
nedläggandet av den här aktuella bandelen
Bäckefors—Bengtsfors. Förutsättningen
var dock, att förbindelserna i
övrigt blir goda.

Men det må vara hur det vill med
den saken. I fråga om banan Uddevalla—Bäckefors
framhåller utskottet att
man beträffande den sträckan inte vill
tillstyrka vare sig ett nedläggande eller
en breddning förrän efter särskild utredning
och förslag som i vanlig ordning
kommer att prövas. Därom tycks vi
vara ense.

Vad då beträffar det tidigare nämnda
önskemålet, om anstånd med nedläggandet
av bandelen Bäckefors—Bengtsfors,
är det kanske på sin plats att erinra
om de riktlinjer riksdagen tidigare i år
uppdragit för järnvägsrationaliseringen,
i samband med fattat beslut om särskilt
bidrag på 100 miljoner kronor till SJ
för att täcka driftförluster. Den summan
är högst avsevärd, och meningen
torde ha varit att i avvaktan på slutförandet
av vissa utredningar nedläggning
av banor—bandelar bör noga prövas
och ske med försiktighet. Klart
har sagts ut att hänsyn inte bara skall
tas till rationaliseringsintresset, utan att
också planer för upprustning av vägnätet
upprättas och ersättningstrafik insättes
i de berörda bygderna samt att de
ekonomiska, sociala och kulturella förhållandena
i respektive bygder därvid
skall beaktas.

Jag förutsätter därför att Kungl. Maj:t,
som har att ta slutlig ställning i ärenden
om nedläggande av järnvägar och
bandelar, inte skall vara förhindrad att
pröva de önskemål som här kommit till
uttryck från dalslänningarnas sida. Såvitt
jag vet, har hittills ingen framställning
gjorts från järnvägsstyrelsen om
nedläggning i det nu aktuella fallet. Jag
förmodar att det under sådana omständigheter
inte är helt uteslutet att hela
problemet kan behandlas i ett samman -

hang, om Kungl. Maj:t så önskar och
finner sakskäl tala därför. Med dessa
ord ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets representant
framhöll att ekonomiska synpunkter varit
avgörande för utredningsresultatet
och det av utskottets majoritet nu fattade
beslutet. Det är givetvis riktigt. Ortsbefolkningen
tvivlar emellertid på att
denna utredning har varit objektiv. Jag
har här i min hand en skrivelse till
chefen för kungl. kommunikationsdepartementet,
som jag skall be att få referera
bara för att kammaren skall få en uppfattning
om på vilka uppgifter det ekonomiska
utredningsmaterialet grundats.

Det heter i denna skrivelse: »Järnvägens
största trafikant, Munkedals Aktiebolag,
fraktar årligen 6 000 å 8 000 ton
massaved, som tippas i Ellenösjön invid
Ellenö station, År 1956 borttogs tidigare
fraktrabatt, om veden forslades med Lelångenbanan,
men utlovades rabatt, om
den gick med Bergslagernas Järnväg till
Frändefors station och vidarebefordrades
med bilar den 25 km långa vägen till
Ellenö. När trafiken omlagts på detta
sätt, och bilarna inte hann taga undan
veden, blockerades Frändefors och närliggande
stationer med massavedsvagnar.
Därefter skedde åter omläggning, och
massavedstrafiken återfördes till Lelångenbanan.
Munkedalstrafikens fraktavgifter
per år rör sig omkring 160 000
kronor.»

Sådana här saker har givetvis betydelse
när ortsbefolkningen skall bedöma
och söka få en uppfattning i frågan. Detta
gäller de ekonomiska detaljerna.

Vad sedan beträffar nedläggandet av
bandelen Bäckefors—Bengtsfors anser
jag nog, herr talman, att det är rätt optimistiskt
av utskottets talesman att tro,
att Kungl. Maj :t skulle beakta reservanternas
synpunkter, om riksdagen i detta
fall följer utskottets förslag. Om man
har den uppfattningen — som även utskottets
representant tycks ha — att en

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

objektiv utredning bör ligga till grund
för ett bedömande av denna fråga, skall
man inte hoppas på Kungl. Maj:t, utan
då skall riksdagen följa reservanterna.
Jag tror att det säkrare leder fram till
det resultat som vi åsyftar.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
kommentera vad utskottets talesman sade
om angelägenheten av att man, innan
en järnväg lägges ned, ser till att vägnätet
blir upprustat, så att det kan
överta den trafik, som dock trots allt
förekommer på sträckan i fråga.

I mina bygder är vi litet skeptiska
när det gäller att tro på myndigheternas
vilja -att infria de löften om en upprustning
av vägarna, som statsutskottet nu
som tidigare ger i sina utlåtanden. Jag
tror att det nu är fyra, fem år sedan
som järnvägsstyrelsen fick Kungl. Maj:ts
medgivande att lägga ned driften på
bandelen Årjäng—Svanskog och att uppriva
järnvägen. Då lovades faktiskt den
berörda bygden, att den i stället skulle
få ett upprustat vägnät. Det har den
ännu inte fått.

Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att vad utskottet har skrivit nu
och vad utskottet skrev i sitt åberopade
utlåtande, när det gällde anslag till statens
järnvägar för förluster på trafiksvaga
banor, inte är en skrift i sanden
utan att vederbörande myndigheter tar
utskottets skrivning ad notam och verkligen
ser till att en upprustning av vägnätet
kommer till stånd, innan man lägger
ned trafiken och börjar riva upp
järnvägarna i olika delar av landet.

Det var denna kommentar jag ville
göra till herr Johanssons anförande.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Då de synpunkter jag
tänkte lägga på denna fråga i stort sett
nu har framförts av herr Hesselbom, vill
jag inskränka mig till att understryka,
vad han anförde.

Ang. järnvägsdriften å Lelångenbanan

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Rubbestad vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Robert, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 93, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Rubbestad vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Johansson, Robert,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 31.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 94, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss omläggning av atomenergiprogrammet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget

Statens skogsindustrier och i LKAB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till privatpersoner
dels av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier ocb dels av statens stamaktier
i LKAB.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 169) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 210), hade hemställts,
att riksdagen måtte 1) besluta, att aktierna
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
skulle — med beaktande av önskemålet
om största möjliga spridning —
under budgetåret 1958/59 utbjudas till
försäljning till ett pris, som fastställdes
av en därtill utsedd värderingsnämnd,
2) besluta, att de stamaktier i LKAB, som
staten förvärvat under budgetåren 1957/
58 och 1958/59, skulle -— med beaktande
av önskemålet om största möjliga
spridning -—• under budgetåret 1958/59
utbjudas till försäljning till ett pris, som
fastställdes av en därtill utsedd värderingsnämnd,
samt 3) i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte utse ovannämnda värderingsnämnder
samt underställa 1958 års höstriksdag
de av värderingsnämnderna fastställda
försäljningspriserna för godkännande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I:B 169 och II: B 210 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I:B 169 och II:
B 210,

1. besluta, att aktierna i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier skulle — med
beaktande av önskemålet om största
möjliga spridning — utbjudas till för -

säljning till ett pris, som preliminärt
fastställdes av en därtill utsedd värderingsnämnd; 2.

besluta, att de stamaktier i LKAB,
som staten förvärvat under budgetåren
1957/58 och 1958/59, skulle — med beaktande
av önskemålet om största möjliga
spridning — utbjudas till försäljning
till ett pris, som preliminärt fastställdes
av en därtill utsedd värderingsnämnd;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte utse förenämnda
värderingsnämnder samt underställa
riksdagen de av värderingsnämnderna
preliminärt fastställda försäljningspriserna
för godkännande;

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört beträffande
tidpunkterna för förslag till riksdagen
om godkännande av försäljningspriserna
samt aktiernas utbjudande till
försäljning;

2) av herrar Ohlon, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Malmborg,
Ståhl och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna
reservation angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: B 169 och II:
B 210, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att det i motionerna framförda förslaget
måtte bliva föremål för prövning
av 1953 års utredning angående de statliga
företagsformerna;

3) av herr Jansson i Kalix, som dock
ej antytt sin mening; och

4) av herr Lassinantti, som ej heller
antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det gäller ju här inte
någon ny fråga, åtminstone inte helt och
hållet. Den var som bekant uppe till
debatt förra året och gällde då försäljning
av LKAB-aktier på öppna marknaden.
Motionernas yrkanden i år går
emellertid väsentligt längre; det gäller
nu också försäljning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier.

I motionerna finns utförliga, principiellt
betonade motiveringar, som jag
inte här skall upprepa. Jag skall bara

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

framlägga ett par synpunkter, som jag
tycker är relevanta i sammanhanget.

Det framhålles således i motionerna,
alt den ekonomiska demokratien liksom
den politiska bör konkretiseras och ges
ett mera personligt innehåll. Det framhålles
också, att äganderättsproblemet
i hög grad är ett demokratiskt problem
—• i den meningen nämligen, att det å
ena sidan står en kollektivistisk uppfattning
med politiskt dirigerade samfälligheter
och å andra sidan en individualistisk
med en decentraliserad äganderätt
av personlig karaktär. Genom en
spridning av det personliga ägandet
skapas, menar vi, hos de enskilda ett
större personligt ansvar och ett större
intresse för samhällsekonomien över huvud
taget. Decentraliseringen av sparmedlen
medför också möjligheter för
spararna till ett mer direkt inflytande
och kanske framför allt till relativt värdefasta
placeringar, så värdefasta som
de kan bli i ett dynamiskt samhälle. Spararnas
förtroende för de s. k. guldkantade
papperen har, som alla känner
till, fått en svår knäck, särskilt under de
senaste tio, tjugo åren.

Syftet med motionerna är, som jag
nyss sade, att i möjligaste mån sprida
aktieägandet i både statliga och enskilda
företag. Beträffande den enskilda företagsamheten
och i viss mån också
den statliga föreligger ju en internationellt
spridd tendens till försäljning av
aktier till allt flera enskilda medborgare.
Jag kan bara i förbifarten peka på de
erfarenheter, som man gjort i Österrike
och som jag tycker är ett talande exempel
på goda verkningar av en avkollektivisering.
Man hade fruktat, att man
endast skulle få till stånd en omfördelning
av sparmedlen, men det visade sig
att det blev en reell ökning av sparandel.

Under senare tiders kraftiga penningvärdeförsämringar
har aktieägarna varit
relativt väl skyddade, medan penningspararna
gjort väldiga — jag tvekar
inte att använda det uttrycket —
förluster.

I fråga om spridningen av aktierna eller
ökningen av antalet aktieägare finns

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

intressanta siffror. Jag kan bara nämna,
att det år 1945 fanns cirka 160 000
aktieägare, år 1950 var antalet 200 000,
och nu är antalet bortåt 300 000. Alla
känner väl till aktieklubbarnas intensiva
verksamhet; de har fått, som jag antar
är bekant, en god anslutning. Det är
också intressant att kunna hänvisa till
den utredning, som konjunkturinstitutet
har gjort. Av denna utredning framgår,
att cirka 20 procent av de svenska hushållens
finansiella tillgångar utgöres av
aktieposter.

Jag skall inte gå in på de tekniska
problem, som sammanhänger med en
eventuell försäljning av aktierna. Yi
hänvisar i reservationen liksom i motionerna
till att det bör tillsättas en nämnd,
sammansatt på visst sätt, som det i motionen
redogöres för. Vidare förordas
en begränsning av försäljningen av antalet
aktier per person för att få en så
stor spridning som möjligt.

Förra året remitterades motionerna
till en rad myndigheter och organisationer.
Nu hänvisar utskottet i sitt utlåtande
till de »vägande invändningar som
framställts av vissa av de föreliggande
remissyttrandena» — det gäller alltså
de yttranden, som avgavs förra året.
Men jag kan dra fram minst lika vägande
resonemang, som stöder motionen.
Jag skall här bara för att få med dem,
som ändå anslutit sig till cn försäljning
enligt de linjer vi har dragit upp, nämna
vilka som förra året gick på den,
som jag ser det, positiva linjen. Det var
Jernkontoret, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska bankföreningen
och Sparfrämjandet, vartill kommer att
såväl Tjänstemännens centralorganisation
som Kooperativa förbundet gjorde
mycket välvilliga positiva uttalanden.

Jag skall nu inte upprepa vilka uttalanden
som där gjorts, men jag kan,
om så krävs, ge belägg för vad jag här
anfört.

Nu hänvisar både utskottet och de reservanter,
som avgivit den med 2 betecknade
reservationen, till 1953 års utredning
rörande de statliga företagsfor -

34 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

merna. Detta är nog gott och väl, och
det finns i reservationen positiva uttalanden
till förmån för den tanke vi
framfört, men jag kan inte se att det är
någon mening med att dränka denna
sak i en utredning, som vi inte vet när
den blir färdig ■— det kan kanske någon
upplysa om, men jag vet det i alla händelser
inte. Vi anser emellertid att det
är av stor vikt med omedelbara konkreta
åtgärder, som kan ge erfarenheter
när det gäller en fortsatt utveckling mot
vad vi strävar till, nämligen ekonomisk
demokrati.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den med 1 betecknade
reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer att rösta för
utskottets förslag, men jag vill ändå här
framföra några synpunkter med anledning
av de blanka reservationer, som
avgivits till utskottets utlåtande av herr
Jansson i Kalix och herr Lassinantti.

Jag vill först påminna bland andra
fröken Andersson om att redan den
Lindmanska högerregeringen år 1907 ansåg
att malmfyndigheterna borde ägas
av samhället. Det var alltså fråga om en
nationalrikedom. Vad beträffar den
statliga skogsindustrien återigen har staten
på dessa områden blivit företagare i
Norrbotten endast av den anledningen,
att staten måste rädda en mängd arbetslösa
och därmed många kommuner från
ekonomisk ruin. Så enkelt är det.

Jag vill också peka på att den lokala
opinionen var helt enstämmig när det
gäller dessa åtgärder. Det är angeläget,
tycker jag, att erinra om dessa ting,
när vi nu åter får debatt om äganderättsförhållandena.
Vi har just nu en
stor arbetslöshet i Norrbotten; den är
svår att bemästra på kort sikt och kanske
ännu svårare att komma till rätta
med på längre sikt. Det fordras krafttag
här. Det märkliga är att alla tycks
vara eniga om att det är staten som skall
agera, när arbetslöshet uppstår. Det är
ingen som uppvaktar banker och enskilda
näringsidkare. Det är väl annars

just under en arbetslöshetskris, som det
enskilda näringslivet borde visa sin
överlägsenhet gentemot staten som företagare.
Vi önskar gärna att enskilda företagare
är verksamma i Norrbotten,
ocli vi önskar hjälpa dem på allt sätt.
Men fördenskull får vi också tolerera statens
verksamhet.

Vi hoppas i länet att statens engagemang
i länets näringsliv skall fortsätta,
till båtnad för människorna i länet och
till gagn för landet. Det finns övernog
med arbetsuppgifter för det enskilda kapitalet
i Norrbotten. Felet har hittills varit,
att man inte har velat satsa det enskilda
kapitalet däruppe. Men om så sker,
kommer vi att hjälpa till med att finna
för befolkningen nyttiga arbetsobjekt,
som på grund av kapitalbrist nu inte
kan realiseras.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Från folkpartiets sida
har, delvis med instämmande från centerpartiet,
till utskottsutlåtandet fogats
en reservation, vari det yrkas, att denna
fråga skulle bli föremål för prövning av
1953 års utredning angående de statliga
företagsformerna.

Vi har från vårt håll haft varma sympatier
för den tanke, som ligger bakom
högermotionen i stort, och därom vittnar
bl. a. att vi vid flera tillfällen, särskilt
vid fjolårets riksdag, väckte en
partimotion, där vi yrkade på åtgärder
för underlättande av möjligheterna för
personer med mindre och medelstora inkomster
att förvärva aktier. Men när
det gäller det speciella förslag, som här
framlagts från högerhåll, ställer man sig
ju litet mera betänksam. Det finns en
hel del saker i högermotionen, som man
har litet svårt att acceptera, i varje fall
innan man får en ordentlig utredning.
Man har t. ex. lite svårt att förstå, hur
de här nämnderna, som högern talar
om, skall fungera och hur de skall nå
fram till några vettiga resultat.

Så är det väl ändå på det sättet, frö -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

ken Andersson, att man inte ens i högerkretsar
är fullt överens om, jag höll
på att säga det lustiga i högerns förslag
här, utan tvärtom är nog många åtskilligt
förbryllade över förslaget. Fröken
Andersson har nog haft tillfälle att möta
en och annan högerman, som är väl insatt
i de ekonomiska förhållandena, icke
minst då det gäller fördelarna av aktieägande,
som har ställt sig den frågan
vad en person skulle kunna vinna genom
att bli ägare till en och annan
stamaktie i LKAB. Jag tror inte att en
sådan försäljning skulle locka så särskilt
många, åtminstone inte i de kretsar
som jag nu nämnt. Om man verkligen
skall nå ett resultat när det gäller
att sprida aktieinnehavet hos vårt folk,
måste man nog få fram ordentliga regler.
Man måste peka på de möjligheter
som står till huds, och man kan också
öka dessa möjligheter på olika sätt. Vi
menar, att det vore mycket lämpligt, om
utredningen angående de statliga företagsformerna,
vilken ändå sysslar med
närliggande ting, fick i uppgift att utreda
också denna sak.

Med anledning av vad herr Nyström
yttrade vill jag för min del säga, att jag
inte har någonting emot att det »tas
krafttag», såsom han uttryckte sig, för
att klara sysselsättningen i Norrbotten.
Jag har själv verkat som tidningsman i
Norrbotten och känner till förhållandena
där rätt väl. Den svenska staten plockar
tiotals, för att inte säga hundratals
miljoner från Norrbotten, och därför,
menar jag, har staten också skyldighet
att ge en del tillbaka, inte minst med
hänsyn till de alldeles speciella förhållanden
som råder i Norrbotten. Men
det var ju inte den saken, som vi skulle
diskutera här i dag, utan det var de två
speciella statliga företag, beträffande
vilka högern nu har föreslagit att det
skall ske en försäljning av aktier.

Jag tror således, herr talman, att den
enda möjligheten för oss att få verklig
fart på aktiesparandet -— fröken Andersson
nämnde, att det har ökat rätt väsentligt
under de senaste åren •— särskilt
bland de mindre och medelstora
inkomsttagarna, måste vara att vidta all -

deles speciella åtgärder, och vi menar
att utredningen kan föreslå sådana åtgärder.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte gå tillbaka
till vad högermännen tänkte för 50 år
sedan. Det tycker jag inte har någon
relevans i dagens läge.

Jag kan instämma i vad herr Andersson
sade om att det inte var arbetslöshetsfrågan
i Norrbotten som vi skulle
diskutera här. Jag vill bara fråga herr
Nyström, om det inte är så, att även
statliga företag har avskedat anställda
i ganska väsentlig utsträckning den senaste
tiden. Anledningen är det allmänna
konjunkturläget, som inte heller de
statliga företagen kan komma förbi. Jag
skall dock inte nu ge exempel därpå.

Sedan vill jag påminna om att LKAB
ju har upparbetats av enskilda företagare.
Staten har bara haft att gå till
dukat bord. När man ur arbetslöshetssynpunkt
och andra synpunkter ställer
statliga och privata företag mot varandra,
kan ju inom vissa gränser de statliga
hävda sig, nämligen då de får ständiga
subventioner på hundratals miljoner
kronor. Men det är just detta som
vi tycker är fel. Vi vill i stället att de
enskilda företagen skall stödjas, inte i
form av subventioner men i form av
sparstimulerande åtgärder, som gör att
företagen kan få krediter för att utvidga
sin verksamhet och på så sätt positivt
motarbeta arbetslösheten.

Kanhända finns det en och annan högerman,
herr Andersson, som är tveksam
—• jag har i varje fall aldrig mött
någon sådan figur. Men det förändrar inte
min uppfattning om själva sakfrågan.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! »Vad nu eftersträvas är
en bred fördelning av det enskilda ägan -

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

det, ägnad att ge stadga och verklighetsförankring
åt samhällsarbetet, att
möjliggöra för ett stort antal medborgare
att genom aktieförvärv bli delägare i
näringslivet samt att åstadkomma ett
ökat frivilligt sparande i former, som
i möjligaste mån garanterar mot inflationsförluster.
» Så står det i reservationen.
»En bred fördelning av det enskilda
ägandet» heter det. Man tycker sig
liksom känna igen formuleringen, men
därmed åsyftas ingalunda en omfördelning
av det enskilda ägandet i samhället.
Det skulle man möjligen i hastigheten
kuna tro, om man bara höll sig till
de där raderna i reservationen. Nej, vad
det gäller här är ju, som alla vet, att
man skall åstadkomma något slags folkaktier
i LKAB och ASSI och att man
genom att sälja ut dem till svenska folket
skulle kunna ge »stadga och verklighetsförankring
åt samhällsarbetet». Jag
vet egentligen inte vad man menar med
denna stadga och verklighetsförankring,
som högerpartiet tydligen tycker sig
sakna hos svenska folket i dag. Men jag
tror för min del inte, att svenska folket
genom den här proceduren skulle genomgå
något slags reningsbad i fråga
om ekonomiskt tänkande eller att man
genom att man fick äga en eller annan
aktie i gruvor eller skog uppe i Norrland
skulle bli så mycket bättre skickad
att bedöma ekonomiska ting. Jag vet
exempelvis inte, hur en arbetare eller
tjänsteman i Malmö eller en jordbrukare
på Söderslätt skulle kunna få bättre
anknytning till arbetsliv och produktion
och ett starkare personligt intresse
för den sunda utvecklingen genom att
han gemensamt med kanske tiotusentals
andra skulle äga aktier i LKAB och
ASSI.

Nej, jag är för min del övertygad, att
om vi skall diskutera de vägar, på vilka
man skulle kunna göra svenska folket
mera delaktigt i den ekonomiska förvaltningen
och intresserat för företagsamheten,
har man större anledning att
utveckla de former som redan har vuxit
fram. Jag tänker då främst på vad
kooperationen kan ha betytt — både
konsumentkooperationen och de produ -

centkooperativa företagen — som ju på
ett helt annat sätt har anknytning till
den egna bygden och till de mera närliggande
intressena hos människorna.
Det är i stället på de vägarna man kan
få medborgarna i allmänhet mera intresserade
av de ekonomiska sammanhangen.
Ur den synpunkt, som är framförd i
reservationen, kommer säkerligen förslaget
att sakna betydelse när det gäller
medborgarnas ekonomiska skolning och
ansvarstagande. Det finns andra och
bättre former för det.

Jag förmodar också, att det i realiteten
skulle bli en relativt liten del av
svenska folket som skulle förvärva aktier
och kunna känna den där ägandets
glädje, som man brukar tala om på borgerligt
håll i olika sammanhang.

Vad är det som avgör, om människor
skall kunna äga aktier eller inte? Det
är inte möjligheten att komma över
aktier, ty den finns redan i dag, utan
vad som är avgörande är, om man förfogar
över så mycket pengar att man
kan köpa aktier. Vi lever alltjämt i ett
samhälle, där inkomsterna och i synnerhet
förmögenheterna är fördelade en
smula ojämnt. Däri ligger ju det största
kruxet när det gäller att bli aktieägare.
Jag har bara haft tillgång till uppgifter
för taxeringsåret 1955, men så mycket
har väl inte inträffat sedan dess. Då
fanns det knappt 200 000 medborgare
som förfogade över förmögenheter, som
översteg 50 000 kronor. Vi hade nära
1 500 invånare, som ensamma disponerade
över förmögenheter på mer än
3 400 miljoner kronor. Dessa 1 500 människor
förfogade över ett belopp, som vida
överstiger det som det är tal om
för den aktieteckning som diskussionen
här gäller. Jag kan hänvisa till en uppgift,
som några av kammarledamöterna
kanske såg i ett av tidskriften Arbetsgivarens
novembernummer. Där stod, att
en undersökning av hushållens aktieinnehav
visade, att det finns en liten
grupp »verkliga kapitalister» — så uttryckte
tidningen det själv. De representerar
en halv procent av samtliga
hushåll. Men denna lilla grupp förfogar
över två femtedelar av allt det aktie -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

kapital som äges av de svenska hushållen.
Gruppen arbetare är också redovisad
där, och det är ju kanske den man
skall vända sig till och hjälpa till rätta
vid den föreslagna aktieförsäljningen.
Denna grupp har en sammanlagd förmögenhet
i aktier av hundra miljoner
kronor. De arbetare, som har förmögenhet,
har endast placerat en procent i
aktier — resten finns på sparbanksböcker
eller i försäkringar. De ekonomiska
möjligheterna har inte tillåtit dem att
bli aktieägare i egentlig bemärkelse. De,
som förfogar över de stora aktieposterna,
är de som utövar inflytande över företagen.
Man skall väl inte locka småfolket
med att de skall få inflytande i
och känsla för företagen, ty var och en
vet att de små aktieägarna inte har någon
som helst möjlighet att påverka utvecklingen.

Det finns risk för att, om vi genomför
den här operationen, det så småningom
skulle bli den relativt fåtaliga
grupp av människor, som redan i dag
förfogar över aktier, som skulle komma
att behärska de nya aktierna i LKAB
och ASSI. Det är klart, fröken Andersson,
att man kan tänka sig att använda
olika regler. Man skulle kunna införa någon
begränsning av aktieinnehavet. Jag
vet inte, hur man tänkt sig det. Man
kan måhända begränsa möjligheterna
för aktieägare att vara representerade
vid bolagsstämman, men hur skall man
kunna lagstifta om det verkliga innehavet
av aktier?

Jag känner inte till någon sådan möjlighet,
men det är tänkbart att fröken
Andersson kan visa på någon. Lika litet
som man kan bestämma över hur mycket
pengar en människa skall få ha i plånboken,
lika litet kan man väl bestämma
över hur många aktier han skall få ha
liggande hemma i byrålådan.

En sak jag inte kan låta bli att ta upp
här är frågan om svårigheterna att värdera
dessa aktier på rätt sätt. Det kan
tänkas gå lättare när det gäller ASSI, men
hur skall man kunna tänka sig att bedöma
värdet i LKAB:s anläggningar och
malmtillgångar, och hur skall man kunna
bedöma framtidsutsikterna för denna in -

dustrigren? Jag tror det skulle vara rätt
svårt att få tag i någon människa som
ville åtaga sig denna mycket komplicerade
uppgift att försöka räkna fram ett rätt
värde på dessa aktier. Det ligger ju i själva
aktiens karaktär, att den inte representerar
ett objektivt värde; aktiens pris
bestäms av en massa antaganden och
spekulationer om framtiden, en analys
av näringsgrenens och företagets möjligheter
o. s. v., och jag tror för min del att
det skulle vara mycket svårt att göra en
rättvis bedömning på denna punkt, i
synnerhet när det gäller LKAB.

Det kunde vara intressant att veta, varför
man från högerns sida gör en viss
skillnad på LKAB och ASSI. När det gäller
LKAB skall staten behålla hälften av
aktieinnehavet också i fortsättningen,
men ASSI är man beredd att lämna ut
helt till enskilda ägare. Jag vet inte vilket
motiv som ligger bakom denna skillnad,
men det kanske fröken Andersson
kan förklara.

Jag vill till sist knyta an till vad jag
tycker herr Nyström så utomordentligt
framhöll i sitt inlägg: Vi bör ha i minne
på vilket sätt ASSI kom till. Det var en
räddningsaktion. Där det enskilda näringslivet
inte orkade och förmådde
längre, gick staten in och gjorde en insats.
Det skulle inte förvåna mig, om de,
som varit med om 1930-talets kris där
uppe, är en smula oroade över det förslag
som nu föreligger, att man på nytt
skulle privatisera en näringsgren, som
en gång har blivit så nödlidande genom
att den var i enskild ägo.

Jag ber, herr talman, för min del att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Grym (s).

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom herr Holmqvist
nämnde Kooperativa förbundet, kan jag
understryka vad jag nämnde i förbifarten
i mitt förra anförande, att Kooperativa
förbundets egen inställning är, »att
den av motionärerna väckta frågan om
utplacering av en del av stamaktiekapitalet
i LKAB på marknaden undersökes

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

och att därvid intresset även hos institutioner
och organisationer, som i större
utsträckning placerar kapital, att förvärva
aktier i det statliga bolaget bör tagas
i beaktande». Själva Kooperativa förbundet
vill alltså vara med och leka i den
här trappan, och det säger väl ändå en
hel del.

Sedan talades om aktieägandet och allt
det där med storkapitalisterna. Vi känner
igen resonemanget. I motionen kommer
vi med förslag om att priset på dessa aktier
skall sättas mycket lågt, så att spridningen
blir större, t. ex. 25, 50 eller 100
kronor. Jag har för mig att till och med
de s. k. breda lagren i våra dagar kan
komma ut med dessa summor. Det där
med begränsningen av aktieantalet per
köpare skall jag inte gå in på.

Herr Holmqvist oroade sig för hur
man skulle göra värderingen. Jag medger
att det är svårt att värdera statliga företag
— man vet ju aldrig vad det blir av
dem till slut. Beträffande värderingsnämnden
säger vi att den förslagsvis kan
tänkas sammansatt av representanter för
ASSI, kommerskollegium samt allmänna
fondinspektionen, och dessa representanter
bör väl ha något begrepp om vilket
värde som skall kunna sättas på aktierna.

När man i just detta sammanhang blåser
upp värderingsfrågan, vill jag påminna
om att i varje företagande ligger en
risk för förändringar i värdet på vederbörande
aktier. Jag vill sluta med att säga,
herr vice talman, att de, som placerar
sina små tillgångar i banker, försäkringar
och sådant, sannerligen tar risker som
näppeligen kan bli större om man köper
aktier.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till fröken
Andersson att oavsett vad Kooperativa
förbundet kan ha yttrat när det gäller
förslaget om att utförsälja aktierna i
ASSI eller LKAB, talade jag i mitt anförande
om att delaktigheten i kooperativa
företag gav bättre möjligheter för enskilda
medborgare att öva inflytande
och få insyn i företagsamhet. Jag kan inte
se vad de två tingen har med varann
att skaffa.

Fröken Andersson går helt kring det
problem jag tycker man borde fundera
över, nämligen hur man skall göra en
riktig värdering. Här tänker man sig representanter
från kommerskollegium och
andra håll och säger, att de är så duktiga,
att de kan klara saken. Ja, det kan
naturligtvis sägas, men då har man
egentligen gått förbi hela frågeställningen,
fröken Andersson.

Vi bör erinra oss, att när man på sin
tid från borgerligt håll var med om att
förstatliga LKAB eller lät staten få en
väsentlig ägaredel av LKAB, var det inte
minst de sociala aspekterna som man
tog hänsyn till. Man räknade med — och
det måste man göra — att i en oviss
framtid kommer malmtillgångarna att ha
tagit slut. I det läget, menar man, bör
samhället bära ansvaret för vad som
skall ske. Det är en synpunkt som vi
har anledning att hålla i minnet i dag.
Det är också ett motiv för att låta samhället
vara med som en agerande part.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag ansluter mig helt till
den reservation som är betecknad med
nr 2, vilken omständighet redan för övrigt
omnämnts här i debatten. Jag har
emellertid anledning att säga några ord,
därför att mitt motiv för att biträda reservationen
möjligen något avviker från
de övriga reservanternas.

Jag hör inte till dem, som tror på de
förslag, som är framlagda i liögermotionerna.
Även om motiveringen för dem
här i debatten och i årets och fjolårets
motioner är mycket välformulerad, har
denna inte övertygat mig; detta av det
skälet att jag inte tror att det går till på
det sättet, att folk köper aktier och värdepapper
efter någon sorts markegångstaxa,
även om den skulle vara fastställd
av riksdagen. Det är väl rena önsketänkandet
att tro att småspararna skulle ge
sig på aktieköp. De föredrar kanske att
ta en lägre ränta på sina bankplaceringar
hellre än att ge sig ut på spekulationsaffärer
som aktieköp ändå alltid är.

Jag kan inte riktigt förstå, hur den
här värderingsnämnden skall kunna få

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

fram något rimligt underlag för sin värdering,
i varje fall ett underlag som är
så beskaffat, att det sedan skulle kunna
godtagas av riksdagen.

Emellertid kan frågan av vissa anledningar
behöva gå till utredning. Reservationens
författare har härom skrivit
bl. a. på detta sätt: »Det framförda förslaget
är emellertid enligt utskottets mening
värt att underkastas en närmare
prövning.. .» Det är ju en som vanligt
fin formulering. Min något avvikande
läsart skulle närmast lyda så här: »Det
framförda förslaget är emellertid enligt
utskottets mening värt att beredas en
tids vila genom att överföras till utredningsapparaten
för att i sinom tid underkastas
prövning.» Min läsart är mera
uppriktig än reservationens skrivning,
men då båda leder till samma effekt, har
jag ansett mig kunna biträda reservationen.

Det var de få ord, herr talman, som
jag ville anföra i detta ärende.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte direkt något
emot att herr Pålsson läser annorlunda
än vi. Jag tillhör dem, som anser att varje
människa skall ha rätt att läsa både
det ena och det andra på sitt sätt, och
jag är i alla fall nöjd med att hans sätt
att läsa ändå leder till samma resultat
som jag har kommit till i just det här
fallet.

Jag skulle gärna vilja säga några ord
till herr Holmqvist. Han nämnde att det
var en mycket liten grupp här i landet
som ägde — om jag inte hörde fel -—- två
femtedelar av alla aktier. Såvitt jag förstår,
anser herr Holmqvist att det är ett
olyckligt förhållande att det är på det
sättet, och däri kan man ju hålla med
honom. Vad vi vill åstadkomma är att
i stället aktierna skall spridas på ett betydligt
större antal händer, så att det
inte blir några få som dominerar inom
detta område. Vad vi syftar till med vår
reservation är alltså att undersöka, om
det finns några utvägar som gör det lätt
för det stora flertalet människor, alltså

även sådana med begränsade inkomster,
att inträda som aktieägare och liksom
konkurrera med dessa stora aktieinnehavare.

Herr Holmqvist nämnde vidare att
man inte kan bestämma över hur många
aktier var och en skall ha liggande i sin
byrålåda. Det håller jag med om. Det
kan man inte göra — inom parentes sagt
är byrålådan en mycket olämplig förvaringsplats
för både aktier och andra värdepapper
— men i stället för att bestämma
över det vill vi ändå ge möjlighet
för den, som skulle ha lust att skaffa
sig aktier, att verkligen också få bli ägare
av sådana. Det skall inte vara något
tvång för någon att köpa aktier, men
den, som vill välja denna sparform, skall
ha möjlighet till det.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Andersson tydligen har förbisett vad jag
åtminstone själv tyckte att jag tydligt
framhöll i mitt anförande, nämligen att
den primära orsaken till att aktieägandet
är så ojämnt fördelat i vårt samhälle
inte är viljan till att äga, utan det har
blivit på det sättet på grund av att inkomstförhållandena
är så pass olikartade
i vårt samhälle Det är inte så mycket
fråga om vad man önskar utan om vad
man kan.

Herr Andersson nämnde att det är
vårdslöst att ha aktier liggande i byrålådan.
Jag vill naturligtvis gärna instämma
i att man bör vara försiktig. Jag vill
dock säga att dessa aktier på 25 å 50 kr.
skulle jag inte vara så förfärligt ängslig
att ha liggande i byrålådan hemma. Jag
förmodar att de skulle ligga lika tryggt
där som andra saker jag förvarar i byrålådan,
således ting utan särskilt stort
värde. Det reella värdet på dessa aktier
tror jag skulle bli ganska obetydligt för
folk i gemen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! De meningsskiljaktigheter,
som här kommit till uttryck mellan
majoritetens talesmän och företrädarna

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

för de båda reservationerna, bottnar naturligtvis
ytterst i den olika principiella
näringspolitiska syn de båda grupperna
har. Vi möter här å ena sidan dem som
anser, att den ekonomiska politiken bör
syfta till att koncentrera så mycket som
möjligt av ägandet till staten och det
allmänna med därav följande bestämmanderätt
för ett politiskt utvalt fåtal.
Å andra sidan har vi dem som vill sprida
ägande- och bestämmanderätt. Jag
har nog det intrycket, att de tekniska
invändningar, som herr Holmqvist här
framfört, närmast tillkommit för att
åstadkomma litet döljande krusiduller
omkring det hela.

Jag har emellertid, herr talman, inte
begärt ordet för att konstatera detta faktum,
som väl var och en redan torde ha
fullt klart för sig, utan för att påvisa att
statens dominans i Norrbotten icke är
till den fördel för länets invånare, som
en del söker göra gällande.

Norrbottens liin är olikt andra län på
det sättet, att det är socialiserat i detta
ords gamla betydelse, d. v. s. att staten
äger produktionsmedlen. Staten äger ungefär
hälften av arealen och skogsmarken,
nästan all vattenkraft och nästan alla
gruvor och icke brutna malmfyndigheter.
Mot bakgrunden av detta faktum
är det felaktigt att, som herr Nyström
för en stund sedan gjorde, påstå, att den
enskilda företagsamheten inte har velat
engagera sig i Norrbottens län i samma
utsträckning som i andra delar av landet.
Läget är ju i realiteten, att den enskilda
företagsamheten icke har tillnärmelsevis
samma möjligheter därtill i
Norrbottens län som i andra delar av
landet just på grund av statens dominans
där uppe i fråga om äganderätten
till råvarutillgångar och produktionsmedel.
Varje långfristig investering av någon
betydenhet förutsätter nämligen
tryggad tillgång till råvaror och elektrisk
energi. De förutsättningarna finns icke
för enskild företagsamhet i Norrbottens
län i tillnärmelsevis samma utsträckning
som i andra län.

Den som vill ha en uppfattning om
vad detta faktum hetyder — jag nämner
detta i polemik mot herr Holmqvist som

var inne på ASSI:s tillkomst — kan t. ex.
studera orsakerna till sågverksdöden där
uppe på 1920-talet. Sågverksdöden berodde
för det första på att en hel del av
sågverken icke hade egna skogar, i varje
fall inte i tillräcklig omfattning. De
var därför hänvisade till att delvis skaffa
sig sin stockfångst på kronoskogsauktioner.
Där måste sågverksägarna i
Norrbotten konkurrera med komplementköpande
träförädlingsindustrier i
södra .och mellersta Sverige, vilka då det
gällde kompletteringar av sin virkesfångst
kunde betala så mycket, att råvaran
i många fall ställde sig alltför dyr
för de enskilda sågverksägarna i Norrbotten.
Den andra orsaken till sågverksdöden
var att efter Finlands självständighetsförklaring
minskades väsentligt
den tidigare utnyttjade finska råvarubasen
för den norrländska träförädlingsindustrien.
Det enda företag, som klarade
sig från sågverksdöden, var egentligen
Munksundsbolaget, som hade egna
skogar. Allt detta visar som sagt, hur
nödvändigt det är för företagen att ha
erforderlig tillgång till råvaror. Man kan
helt enkelt inte tänka sig att det enskilda
kapitalet i någon större utsträckning
skulle vara villigt att ta risker, om man
inte har den trygghet för företagsamheten
som äganderätt till förutsättningarna
för densamma innebär. När man skall
förklara den fattigdom och industriella
efterblivenhet, som alltjämt finns i Norrbotten,
bör man därför inte bara skylla
på klimat och avstånd, utan man måste
också peka på vad det betyder att staten
på detta sätt dominerar, då det gäller
äganderättsförhållandena.

Här har herr Nyström gjort gällande
att LKAB:s förstatligande — statsinlösen
av större delen av Grängesbergsbolagets
aktier — skulle vara till fördel
för länet. Jag håller före att denna statsinlösen
var en av de bästa affärer, som
Grängesbergsbolaget har gjort, och en
av de sämsta som staten har gjort, och
jag är övertygad om att denna affär
har och kommer att få betydande skadeverkningar
för befolkningen i Norrbottens
län. Jag kommer strax till bevisningen
för den satsen.

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

Arvid Lindmans namn har ju nu återigen
dragits in i denna debatt, men de
herrar som har trott, att han — som visserligen
hade en något etatistisk inställning
— var socialiseringsman i denna
fråga, har glömt bort den utrikespolitiska
aspekt som han lade på problemet
och vars betydelse vi väl alla borde ha
insett under det sista kriget.

Inlösen av LKAB-aktierna, som socialdemokrater
och kommunister försvarar
på hemmaplan, kommer att ge Grängesbergsbolaget
sammanlagt 825 miljoner
kronor, som till större delen används
för byggande av ett stort järnverk i
Oxelösund, vilket blir en direkt konkurrent
till Norrbottens järnverk. Bolagsbildningen
där uppe innebär vidare att
det nya bolaget har betydligt större avskrivningsmöjligheter
än det gamla hade.
Det är självklart vad detta under
i övrigt lika förhållanden betyder med
hänsyn till skatteunderlaget både för
malmkommunerna och landstinget. Dessutom
har i varje fall vi norrbottningar
den uppfattningen, att staten via SJ utnyttjar
sin monopolställning, när det
gäller befraktningen, på det sättet att
bolaget får betala mera i omkostnader
än vad skäliga frakter skulle innebära.
På grund av dessa överfrakter kan bolaget
tyvärr inte utveckla sig på det sätt
som skulle vara möjligt, om dessa omkostnader
hade hållits nere på en rimlig
nivå. Det betyder bl. a. stora svårigheter
för en framtida utvidgning av gruvdriften.
Med inverkan på arbetstillfällena i
kustbygden innebär fraktavtalet vidare
att man därigenom animerar utskeppningen
över norsk hamn i stället för över
svensk hamn. Att mot denna bakgrund
föra tal om att statsinlösen av LKABaktierna
skulle vara någonting gynnsamt
för Norrbottens läns befolkning finner
jag icke vara motiverat.

Situationen i Norrbotten -—■ för att
återgå till vad jag sade om detta socialiserade
län — är den, att vi brukar ha
arbetslösa, medan det råder brist på
arbetskraft i andra delar av landet.
Arbetslösheten nu är större där uppe än
i någon annan del av landet. Orsaken ligger
inte bara i avstånden och klimatet,

utan i en efterblivenhet i länets näringsliv
som bl. a. beror på att enskilda
inte har kunnat skapa en tillräcklig företagsamhet
och att staten inte fullt ut
har iklätt sig sina företagarförpliktelser.
Vi norrbottningar tvingas av äganderättsförhållandena
där att resonera som
statskapitalister, även om vi till följd
av borgerlig grundsyn inte vill göra
det. När ingen annan kan tillgodose kravet
på företagsamhet, måste ju staten
göra det, och här återstår mycket att
uträtta på den punkten.

I motsats till herr Holmqvist tycker
jag inte att man har den rätta synen
på detta problem, om man säger att exploateringen
och den industriella utvecklingen
där uppe framför allt skulle
motiveras av sysselsättningsförhållandena.
Jag håller före att den framför allt
bör vara motiverad av nationalekonomiska
överväganden. Därvid blir inverkan
på sysselsättningsmöjligheterna en effekt
i stället för ett syfte. Vad som är det
ena eller det andra kan man för all del
tvista om, men att mera behöver göras
är uppenbart, hur man än vill motivera
verksamheten.

Men vi norrbottningar skall inte inbilla
oss att mellansvenskar och sydsvenskar,
som till större delen befolkar riksdagen,
skall biträda oss i vår strävan bara för
våra vackra ögons skull, utan vi måste
visa, att en utveckling av Norrbottens
näringsliv är lönsam. Detta är ett klart
memento till den statliga företagsamhet,
som existerar i Norrbotten, att lönsamhetsfrågan
måste ägnas avsevärt större
Intresse, om vi här i riksdagen skall
kunna förmå statsmakterna att fylla företagarförpliktelserna.

Den väg vi hittills ofta vandrat är
att vi litat till staten. Den föreliggande
motionen pekar på en begynnande avsocialisering
av länet. När de nuvarande
metoderna inte lyckas, utan vi ser
effekten i form av massarbetslöshet där
uppe, låt oss då försöka den andra vägen,
så att den landsändan blir i någon
mån jämställd med andra landsändar
i fråga om äganderättsförhållandena!

Det är några reflexioner jag har velat
göra, herr talman, i anslutning till de

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

anföranden som hållits under denna debatt.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Fröken Andersson och
herr Andersson har i sina inlägg i debatten
velat göra gällande att det inte
är arbetslöshetsfrågan vi här talar om.
Den saken berörde jag, då jag tidigare
hade ordet. Det är ju så, fröken Andersson
och herr Andersson, att vi här talar
om LKAB och Statens skogsindustrier,
alltså två av de viktigaste faktorerna
i det norrbottniska näringslivet,
och då måste, tycker jag, också arbetslöshetsfrågan
här komma på tal. En
försäljning till privatpersoner av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och av statens stamaktier i LKAB hjälper
inte Norrbotten, och bland annat
därför anser jag att utskottets förslag
beträffande de väckta motionerna om en
dylik försäljning är riktigt.

Till herr Bergh vill jag bara säga det,
att äganderättsförhållandena ju är klara.
Det kan inte tas upp någon diskussion
därom. Herr Bergh förklarade att
statens dominans i Norrbotten inte är
lycklig för dem som bygger och bor i
denna landsända. Låt oss då, herr Bergh,
verka för att det enskilda kapitalet söker
sig till den i debatten aktuella landsändan!
Enskilt kapital kan ju utnyttjas
i Norrbotten inom andra områden än i
LKAB och Statens skogsindustrier.

Jag kan, herr talman, helt instämma
i vad herr Holmqvist har framhållit i
debatten.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det finns två reservationer
vid utlåtandet, den ena av representanter
för högerpartiet, den andra
undertecknad av folkpartister och centerpartister
gemensamt. Till saken hör
att samtliga ifrågavarande partier såsom
principiellt utgångsläge har uppfattningen
att det nuvarande samhällssystemet,
alltså det kapitalistiska, är det allena
saliggörande och det, som bringar största
lycka och enligt deras mening kommer
att vara i evighet. Men nu är det

ju på det sättet, att hela kapitalismens
historia är historien om hur antalet av
dem, som äger någonting, undan för
undan blir allt mindre. Det är väl bland
annat påtagligt bevisat -— och jag vänder
mig därvid särskilt till centerpartiets
representanter här — att antalet
ägande på landsbygden blir mindre och
mindre. Inte minst den senaste tidens
nedläggning av jordbruk och förvandling
av dessas ägare till industriproletariat
ger ju en blixtbild av hur denna
process ganska hastigt avancerar.

Man får en känsla av att de, som står
bakom reservationen, liksom har fått
dåligt samvete, därför att hela det system,
på vilket de fotar sin livstro, obönhörligt
leder till att antalet människor,
som äger någonting, blir allt mindre. Och
nu tror man sig ha funnit de vises sten
— detta gäller ju främst högerpartiet.
Jag vill framhålla att vad som här föreslås
i och för sig inte är någon nyhet.
Idén har först varit i den amerikanska
och västtyska borgarklassens säck, innan
den hamnade i det svenska högerpartiets
propagandapåse.

Det säges nu bland annat i högerreservationen
— och det är inget nytt i
högerns propaganda -—• att vad som eftersträvas
är en bred fördelning av det
enskilda ägandet. Mot denna propagandafras
måste man ställa någonting som
jag vill kalla den grå vardagen. Jag vet
inte, om dessa borgerliga representanter
på allvar har framfört den här tanken
till de personer, som leder de koncerner,
som äger huvudparten av vårt lands
produktiva resurser, t. ex. Grängesbergskoncernen.
Såsom jag tidigare nämnde,
är det här uppslaget inte någon nyhet i
den borgerliga propagandan. På sin tid
var det massor av småsparare som köpte
aktier bland annat i Kreugerkoncernen.
Vi vet, hur det gick för dem — de
blev totalt utmanövrerade, det är ett
allmänt känt faktum som jag inte här
behöver närmare gå in på. Men låt oss
återgå till Grängesbergskoncernen! Jag
skulle vilja rikta en fråga till högern
och de borgerliga partierna över huvud
taget, som jag redan tidigare har framställt
i riksdagen. Varför sammankal -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

lade inte deras representanter i Grängesbergskoncernen,
låt oss säga år 1955,
samtliga gruvarbetare i Kiruna, Malmberget
och Koskullskulle och sade: »Nu
har koncernen förtjänat så oerhört mycket
pengar, att vi knappt vet var vi skall
gör av dem, och nu kommer vi att få
en miljard kronor i inlösen, och därför
skall nu rättvisa skipas mot er, som
slitit ihop dessa pengar. Därför ber vi
att få överräcka till er för drygt en
halv miljard kronor aktier. Det är inte
mer än rätt, ty det är ni som har arbetat
och släpat och fått ischias och reumatism
och allt möjligt.» Men sådant händer
ju ingenstans. Nu anser man det
opportunt att inrikta propagandan mot
de statliga företagen, och jag tycker
att åtminstone högerns norrbottensrepresentant
skulle rodna från hjässan
till fotabjället och inte stiga upp här och
söka skapa en teoretisk plattform och
en bevisföring till varför han, herr
Bergh, har blivit högerman mot allt sunt
förnuft.

Bakom detta ligger givetvis en strävan
att förta intrycket hos människorna att
vad de en gång ägt inte längre finns på
grund av den kapitalistiska utvecklingsprocessen.
Den behöver jag här inte beskriva,
ty den måste väl kammarens
samtliga ledamöter känna till. Man har
kommit fram till att människorna nu i
alla fall måste ges illusioner av att
möjligheter finns att låta dem få mer
att äga, och så har man vänt sig mot nya
LKAB och ASSI.

Men vad ligger det för politik bakom?
Är det avsikten att sprida ägandet?
Nej! Meningen är naturligtvis, att de som
har pengar, skall få roffa åt sig de salubjudna
stamaktierna i LKAB och aktierna
i Statens skogsindustrier. Då blir
den vanlige sågverksproletären en sparv
i tranedansen; den saken är väl uppenbar.
Och inte är denna aktion tillkommen
för att utrusta dessa företag med
mera kapital, utan det är i verkligheten
för att ännu mera påtagligt kunna dirigera
dessa företags verksamhet i en av
vederbörande önskad riktning, samtidigt
som man kan propagera och sprida illusioner
bland människorna.

Jag måste till sist beröra de grundfalska
påståenden, som herr Bergh i Luleå
gjorde här.

Han måste, som jag förut nämnde,
bygga upp en plattform för att över huvud
taget kunna motivera högerpartiets
existens i Norrbotten. Då kommer han
till följande gamla teori, som man har
lagt fram. Man säger att orsaken till
att det privata kapitalet icke kunde
bedriva sin verksamhet i Norrbotten är
att staten ägde råvaruresurserna. Men
är det inte på det sättet, att såväl högern
som folkpartiet — främst dessa
partier — här i riksdagen dock i andra
sammanhang när det gäller Norrbotten
medvetet drivit en linje, enligt vilken i
nuvarande läge de renodlade industriföretagen,
låt oss säga Norrbottens järnverk,
sågverken och massafabrikerna,
skall säras just från det intima sammanhanget
med gruvorna, råvarutillgångarna
och skogen.

Nu förhåller det sig emellertid så, oavsett
om vi går tillbaka till år 1925 eller
vi väljer dagens situation, att de privata
företagen visst får köpa virke från,
låt oss säga domänverket, under precis
samma betingelser som gäller för Statens
skogsindustrier. De kan också köpa
virke på samma villkor av de norrbottniska
skogsägande bönderna. Det är
bevisat, och det är grundfalskt att säga,
att det skulle bero på sågverkskraschen,
som började i Norrbotten i
mitten på 20-talet. Jag måste fastställa
att det är en förfalskning av historien.

Vidare är det en förfalskning av historien
att säga, att det gamla LKAB
med staten som hälftendelägare lade
några som helst hinder i vägen för att
man skulle få köpa malm på låt oss säga
samma villkor som tillämpats för
Norrbottens järnverk. Jag vågar i dag
hävda, att om de privata företagarna
vill bygga ett nytt järnverk i Norrbotten,
torde de få samma avtal som Norrbottens
järnverk fått. Det är cirka 15
miljoner ton järnmalm, som bryts där,
varför det säkerligen finns plats för de
privata också och möjlighet för dem
att köpa på samma villkor som Norrbottens
järnverk.

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

När det gäller vattenkraften i Norrbotten
är det så, att industrierna och
de enskilda där får betala lika mycket
för strömmen som förbrukarna i mellersta
och södra Sverige får göra, när
den är transporterad dit. Argumentet på
den punkten håller alltså inte.

Jag skall nu beröra vad herr Bergh
avslutningsvis anförde. Han gick tillbaka
så långt som till 1918, då Finland
blev självständigt, och menade att den
finska råvarubasen då försvann. Detta
påstående är också felaktigt. På 1920-talet arbetade jag i sågverk och vet därför,
att det fanns mycket god tillgång
till vad vi bland annat kallade kemitimret
— dessa väldiga timmerstockar.
Och mig veterligt fanns det inte vare
sig på 1920-talet eller på 1930-talet några
som helst restriktioner för inköp av
finskt rundvirke till Norrbotten, utan
detta kunde köpas t. o. m. till låga
priser. Däremot skall jag medge att det
efter kriget har varit påtagliga restriktioner,
men det är inte slut med möjligheten
att köpa finskt rundvirke.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
i anslutning till denna diskussion för att
på mitt sätt, tillsammans med dem som
talat för utskottet, bidraga till att underminera
den svaga propagandaplattform,
som speciellt högern försöker
bygga upp omkring dessa frågor.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det har från reservanternas
sida gjorts gällande — med all
rätt enligt min mening — att det är två
ställningstaganden i denna fråga som
bryts mot varandra. Den ena ståndpunkten
kallar man den socialistiska,
och det är nog så riktigt. Den andra benämns
den kapitalistiska, och det är nog
också rätt.

Herr Bergh angav att avsikten med
motionen var, att man ville sprida såväl
äganderätten som bestämmanderätten,
om jag fattade honom rätt. Men om
man skall sprida en äganderätt, som redan
tillhör staten — d. v. s. den tillhör
oss alla — undrar jag, hur man skall
kunna få den mera spridd än den redan

är. Det måste väl ändå vara något slags
tankevilla, när man här talar om att ytterligare
sprida äganderätten genom att
sälja aktierna i ett speciellt företag till
ett visst antal småsparare.

Talet om att man vill sprida bestämmanderätten
förefaller mig ännu mera
illusoriskt, eller åtminstone lika illusoriskt,
eftersom man skulle sprida aktierna
över hela landet. Jag förmodar att
det inte kommer att bli så värst många
som bevistar bolagsstämmorna, där besluten
skall fattas. Det blir väl på samma
sätt som när det gäller en hel del av
våra försäkringsbolag, de s. k. ömsesidiga
bolagen, där man gör gällande att försäkringstagarna
har bestämmanderätt
men där det i själva verket är ett tjugutal
som samlas och bestämmer över
hur försäkringsbolaget skall skötas.

Jag har vid alla tillfällen, då denna
motion varit uppe till behandling, frågat
mig, om det inte ändå ligger en
hund begraven i denna sak, om man inte
från låt mig säga kapitalistisk sida
här ser en liten möjlighet att komma
igen och få ett inflytande i statens industrier.
Man kan inte gå ut ifrån —-hör nu upp herr Bergh — att man skall
kunna göra dessa aktier till någon sorts
fideikommiss, där man säger att en aktie
skall stanna inom den eller den familjen
eller släkten. Aktierna kommer
naturligtvis att bli föremål för köp som
alla andra aktier, och då blir det med
tämligen stor visshet på det sättet, att
bara några stycken slår sig på uppköp
av aktierna. På så sätt skulle de 1 500,
som herr Holmqvist talade om, ha möjlighet
att skaffa sig ett visst inflytande
i ett statligt företag. Frågan är, om de
kan ha nytta av det eller ej — det kan
jag inte yttra mig om — men det är alldeles
uppenbart att det här kan vara
fråga om ett försök att få ett visst mått
av inflytande i ett statligt företag. Det
tycker jag inte att saken förtjänar. Det
kan under ingå förhållanden vara ett
sätt att sprida bestämmanderätten mer
än den redan är spridd.

Här har talats en hel del om Norrbotten,
och jag skall därför inte ta upp
den diskussionen. Förmodligen känner

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

jag till norrbottensförhållandena alltför
litet för att göra det.

Jag vill emellertid ta upp ett uttalande
av herr Bergh. Han sade att köpet av
gruvorna i Norrbotten var en dålig affär
för staten, om jag inte missuppfattade
honom. Men om vi skulle sälja aktier
också på gruvorna, skulle det betyda att
staten lurade åtskilliga aktieägare —
och i det fallet skulle det väl också bli
fråga om småsparare — att köpa aktier
i ett dylikt företag, och det skulle väl
ändå inte herr Bergh vilja vara med om
att förorda.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall fatta mig ganska
kort.

Jag vill erinra herr Persson om att
sågverksdöden i Norrbotten inte inträffade,
som han sade, på 40-talet utan på
20-talet och i början av 30-talet. Herr
Persson vet också att Kariharaverkens
tillkomst och uppsving efter år 1918
minskade den finska råvarubas som stod
till förfogande för norrländsk trävaruindustri.
Att den försvann, är kanske för
mycket sagt, men den minskades avsevärt.
Nu spelar den en mycket liten roll
för norrbottnisk trävaruförädling.

Sedan skall jag be att få vända mig till
min vän herr Elowsson som säger, att
om staten äger företagen, måtte väl ändå
äganderätten vara spridd i allra högsta
grad. Teoretiskt är det väl riktigt. Men
vad har de enskilda medborgarna för
känsla av delägarskap i ASSI, NJA, LKAB
o. s. v.? När jag använder uttrycket
»spridning av äganderätten», menar jag
nog snarast en annan spridning än herr
Elowsson gjorde i sin polemik. Folk
får ju ändå en tydligare känsla av att de
har en del i det hela om de äger några
aktier, än om staten har äganderätten
och bestämmanderätten. Kan man förresten
tänka sig en mera koncentrerad
bestämmanderätt än den som nu förekommer,
då vederbörande departement
skickar upp en statssekreterare eller ett
kansliråd för att representera statens aktiepost
på bolagsstämmorna i de statliga
bolagen? Det kallar jag för fåmansvälde.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna debatt, om det inte
varit för herr Berglis mycket märkliga
ekonomiska föreläsning nyss, som ställde
åtskilliga ting på huvudet; men innan jag
går in på lians synpunkter, skulle jag
gärna vilja vidröra det som fröken Ebon
Andersson och andra talare varit inne
på, nämligen frågan om privata aktieägare
i statliga företag.

Jag tycker att man på ömse håll är i
färd med att liksom kasta ut barnet med
badvattnet. Vi har nämligen redan statliga
bolag, där aktierna är utlämnade, inte
på den fria marknaden men till andra
ägare än staten, med viss begränsning.
Detta gäller även våra monopolföretag.
Och för min del betraktar jag en sådan
lösning som i vissa fall ganska fördelaktig.
Jag tror att det kan vara vettigt, att
man möjliggör en viss insyn i statliga företag
och, skall vi säga, ett visst delat ansvar
för det departement, som närmast
har att utse statens representant vid bolagsstämmorna.
Det kan också vara nyttigt
att man har aktieägare med erfarenheter
från andra områden, vilka på det
sättet kan nyttiggöras vid det statliga företagets
bolagsstämmor och i styrelsens
verksamhet. Jag förmodar att det är av
sådana anledningar som vissa statliga
aktiebolag är ordnade på detta sätt, och
jag betraktar det inte såsom uteslutet, att
även LKAB skulle kunna få en liknande
ordning. Men då skall man låta detta vara
detta och säga, att det ju inte kan skada
att i en statlig företagsamhet, liksom
i den privata aktiebolagsverksamheten,
ha folk med kunskaper från andra områden
och en viss insyn i förhållandena,
som kan göras gällande till fördel för det
företag där de agerar.

När man här talar om att spridning av
LKAB:s aktier på många händer skulle
betyda, att svenska folket fick en helt annan
tillförsikt på grund av högerns
mångomtalade äganderättskänsla, så är
det ju ingenting annat än ett försök att
slå blå dunster i ögonen på folk. Det är
väl ingen människa som tror att man genom
en sådan åtgärd plötsligt skulle skapa
något egentligen nytt förhållande. Vil -

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

ket inflytande får en stackars liten aktieägare
i ett så stort företag, även om han
liar råd att köpa någon handfull aktier?
Vilka möjligheter har han att organisera
en aktieägarkedja, som kan göra sig gällande
vid bolagsstämman? Högern vet
mycket väl, att den enskilde aktieägaren
helt saknar sådana möjligheter; och herr
Bergh har i själva verket fördärvat fröken
Ebon Anderssons anförande genom
att han röjde det verkliga syftet med högerns
aktion, nämligen att »avsocialisera»
LKAB, medan det inte så mycket är
fråga om att ge svenska folket och de
små i samhället en förment betydelsefull
äganderätt. På det sättet har herr Bergh,
tycker jag, fördärvat fröken Ebon Anderssons
i övrigt goda intentioner.

För min del vill jag gärna framhålla,
att jag är för aktiesparande och tycker
att fröken Ebon Anderssons uppmaning i
det avseendet förtjänar att understrykas.
Ingen kan väl förneka alt penningvärdeförsämringen
— varför skulle vi blunda
för det? — är en faktor som kan medverka
till att det får anses riktigt att uppmana
allmänheten till aktiesparande.
Men låt då också detta vara detta!

Jag kommer sedan till lierr Berghs föreläsning
i ekonomi. Han tror att sågverksdöden
inskränkte sig till Norrbotten.
Jag skall inte ge mig in på hela den
frågan, men herr Bergh kan ju tala med
någon expert på trävaruhanteringen, så
tror jag att han snart skall komma underfund
med att det var ganska djupt liggande
orsaker som medverkade till det
som vid den nämnda tidpunkten hände
utmed hela norrländska kusten.

Men nu är LKAB ett statligt företag,
och då säger herr Bergh: »Det är just
detta som är farligt för norrbottningarna,
ty de, som numera sitter i ledningen,
kan ju inte ha samma känsla för Norrbotten
som den tidigare ledningen.» Och
han tror att Norrbottens problem skall
lösas, om man får sälja en del aktier i
LKAB, av vilka sydsvenskar säkerligen
skulle köpa största delen. Är inte detta
att överdriva? Skulle verkligen en aktieförsäljning
i LKAB ha den strålande effekt
för Norrbottens del, som herr Bergh
tror? Varför fick man i så fall inte se
den effekten, när LKAB var privatägt?

Om jag sedan får knyta an till herr
Berghs råvaruresonemang, så kan man
väl säga, att om det är absolut och ovillkorligt
riktigt — något som jag inte är
säker på, men som jag inte heller vill direkt
bestrida utan att ha diskuterat saken
närmare — ligger det väl en viss
konsekvens i att staten, som har ett järnverk
i Norrbotten, också tryggar dess råvaruförsörjning.
Detta kan ju inte vara
något fel, om man nämligen utgår från
herr Berghs eget ekonomiska resonemang,
när han sade att det inte går att
driva sågverk där uppe med mindre än
att man bar hand om råvarutillförseln.
Inte annat än jag kan farstå, bör det ur
herr Berghs egna synpunkter vara tillfredsställande
att staten har hand om
NJA:s råvarutillförsel.

När det gäller medinflytandet har jag
ingenting att invända mot folkpartireservationen,
men jag anser den överflödig,
eftersom hela problemet, såvitt jag vet,
måste tas upp till behandling av utredningen
om de statliga företagsformerna.
Utredningen har en mängd frågor under
diskussion, och man kommer att försöka
arbeta fram olika förslag om formerna
för driften av Vattenfall och en rad andra
statliga företag. Det kan förutsättas,
att frågan om medinflytandet kommer
upp till behandling i detta större sammanhang,
där den rätteligen hör hemma,
eftersom den inte gäller bara ett enskilt
företag utan över huvud principerna för
statens drivande av en dylik verksamhet.

Här kan det, herr talman, inte få finnas
mer än en ledstjärna: vad som är
vettigt, sunt och riktigt ur ägarnas, det
svenska folkets, synpunkt. Och det är
mycket möjligt att man vid prövningen
av problemen ur den synpunkten kan
komma fram till att vissa andra inflytanden
än det statliga bör av praktiska skäl
få göra sig gällande. Men när man här i
ena ögonblicket söker göra detta till en
fråga om att få svenska folket mer »äganderätts-minded»,
i andra ögonblicket säger
att det är fråga om en avsocialisering
och i tredje ögonblicket förklarar att det
gäller Norrbottens intressen, så har man
presenterat alldeles för många skäl för
att jag skall tro på något av dem.

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Till herr Åman skulle
jag vilja säga, att om han hade lyssnat
till vad jag sade, skulle hans inlägg här
ha varit överflödigt.

Han försökte att konstruera en motsättning
mellan mig och fröken Andersson,
.! det att han i betydelsen avsocialisering
hade lagt in någonting betydligt
mera än vad det i det aktuella fallet är
fråga om. Motsättningen skulle enligt
herr Åman ligga i att fröken Andersson
ville ha en begränsad försäljning av det
aktiekapital, som staten har lagt sig til!
med, medan jag skulle vilja ha en total
avsocialisering. Jag har i det aktuella
fallet använt ordet avsocialisering i den
betydelsen, att det här inte är fråga om
någonting annat än att återställa balansen
mellan staten och det enskilda till
vad den förut varit.

Jag vill sedan rätta till ett annat missförstånd
som uppstått. Herr Åman hade
som argument, att sågverksdöden härjat
även i andra landsändar än i Norrbottens
län. Jag har inte uttalat mig om sågverksdöden
i andra landsändar utan bara
försökt lämna ett bidrag till förklaringen,
varför den drabbat Norrbottens
län.

När jag säger att en förutsättning för
enskild företagsamhet av större mått är
trygghet i råvarutillförseln, framhåller
herr Åman att NJA redan har trygghet
för råvaran. Jag vill då fråga, vad detta
har att göra med den diskussion, som
nu äger rum. Det är precis som »Goddag
yxskaft».

Faktum är — om man vill företräda
länets intressen — att man måste hävda
att situationen är ytterst otillfredsställande.
Antingen måste staten ikläda sig
sina företagarförpliktelser i betydligt
större mån och sörja för denna landsändas
ekonomiska utveckling, i den mån
klimat och avstånd det medger, eller också
måste herrarna, om ni har omsorg om
denna landsändas utveckling, ge den enskilda
företagsamheten samma möjligheter
som den har i andra landsändar.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Först och främst, herr Bergh, gäller
det sågverksdöden. Om den varit gemensam
för alla sågverksdistrikt i Norrland,
kan ju inte de speciella förutsättningar
ha varit för handen i Norrbotten, som
herr Bergh ville göra gällande. Utmed
kusterna har legat andra enskilda skogsägande
sågverk, som på samma sätt måst
nedläggas eller inskränka sin verksamhet.
När det gäller statens förpliktelser
kan det vara likgiltigt vem som äger ett
aktiebolag, ty i och för sig blir ett aktiebolag
aldrig juridiskt ansvarigt för länet
vare sig det är privatägt eller statsägt,
men är det statsägt, kommer ändå
någonting mera till. Det vet herrarna på
norrbottensbänken, och det förmodar
jag är skälet till att de talar så varmt för
uppfattningen, att staten skall äga det
företag det här gäller. Om staten äger
ett stort aktiebolag i Norrbotten, anser
man sig ha särskilda skäl att kunna appellera
till staten när det gäller att komma
till rätta med näringspolitiska svårigheter
och sysselsättningssvårigheter,
under det att en sådan appell av rimliga
skäl inte kan med samma kraft riktas
till ett privat företag. Däri ligger en
skillnad, som varken staten eller det privata
företaget rår för.

När det sedan gäller tryggheten för råvarutillförseln
sade herr Bergh alldeles
nyss, att svårigheterna för sågverken bestod
i att de inte ägde råvaran. Jag yttrade
då att herr Bergh i så fall borde
kunna se något positivt i förvärvet av
LKAB, eftersom det enda i Norrbotten
befintliga järnverket därigenom fått sörjt
för sin råvara, ty även om företagen inte
formellt drives i samma regi, så är det
ju ändå samma ägare till företagen. Jag
tror inte, att man genom att gå den aktieförsäljningsväg
herr Bergh varit inne
på förändrar någonting. Vad skulle förändringen
bestå i, om man saluförde
några aktier i LKAB? På vad sätt skulle
det rycka upp Norrbottens näringsliv?
Det vore mycket intressant att få något
exempel på hur pengarna för de försålda
aktierna skulle strömma tillbaka till
Norrbotten och komma företagsamheten
däruppe till godo.

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om försäljning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och i LKAB

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Bara ett kort tillrättaläggande
med anledning av vad herr
Bergh yttrade. Inte ens i protokollet skall
herr Bergh få ett uns rätt i vad han har
sagt. Herr Bergh hakade upp sig på att
jag sade att sågverksdöden skulle ha inträffat
på 1940-talet. Det var en felsägning
från min sida. Jag menade givetvis
1920-talet, ty jag härstammar från ett
av de största sågverksdistrikten och var
med om att arbeta vid ett av de företag
som blåstes i väg av de bolag, som herr
Bergh så mycket ömmar för.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Nyströms senaste anförande.
Han sade nämligen, att jag liksom
fröken Andersson har missförstått
hela saken och att det här gällde en arbetslöshetsfråga.
Jag kan inte hjälpa, alt
jag inte ser det på det sättet, utan åtminstone
för oss, som står för reservationen
nr 2, har det varit en fråga om
aktiesparandet. Jag håller helt och fullt
med herr Nyström om att detta inte hjälper
Norrbotten nu, när man i Norrbotten
har sysselsättningssvårigheter. Det
var inte heller meningen med vår reservation
— för motionerna får högern
svara — ty den avsåg bara att få fram,
vilka möjligheter som finns att öka aktiesparandet.
Jag tycker nog, att jag varit
inne på rätt område.

Sedan skall jag, herr talman, inte försöka
avgöra vem av herr Bergh och herr
Helmer Persson, som är mest blåögd riär
det gäller LKAB. Jag tror att det nog är
bättre, att vi väntar en tid innan vi kan
se om det nya företaget kommer att visa
och kan visa samma generositet mot
malmkommunerna, som det förra företaget
onekligen gjorde. Det är för tidigt
att yttra sig om den saken. Däremot är
det alldeles uppenbart, att herr Helmer
Persson var rödögd, när han försökte
göra gällande, att folkpartiet skulle ha
sökt föra en politik, som skulle vara direkt
till skada för Norrbotten. Jag våga -

de tvärtom i mitt förra anförande framhålla,
att det inte var mer än rätt att
staten satsade på krafttag i Norrbotten,
en landsända från vilken staten under
årens lopp har plockat hundratals miljoner.
Jag menar att man bör ge tillbaka
någonting av det man har tagit. Jag
vet inte — jag vågar inte yttra mig om
den saken, ty jag har inte undersökt
den — om det har blivit någon ändring
t. ex. i det unika fraktavtalet, sedan
LKAB övergått i nya händer. Det är väl
också en fråga av utomordentligt stor
betydelse för Norrbotten i allmänhet
och malmkommunerna i synnerhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av fröken
Andersson, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av benne
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Andersson, Axel
Johannes, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Axel Johannes Anderssons yrkande.

Fröken Andersson äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om utbyggnad av näringslivet i Norrbottens läns inland

godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr B 95 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 29.

Därjämte liade 59 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 95, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 43.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr B
96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta förslag
angående kompletterande direktiv
för utredningen om en allmän översyn
av socialpolitiken.

Om utbyggnad av näringslivet i Norrbottens
läns inland

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr B 14, i anledning av väckt motion
om utredning angående utbyggnad
av näringslivet inom kommunerna i
Norrbottens läns inland.

I en inom första kammaren väckt motion
nr B 122, hade herr Persson, Helmer,
m. fl. anhållit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsamt tillsättande av en utredning
angående utbyggnaden av näringslivet
inom Norrbottens läns inlands kommuner
samt att vid utformandet av utredningens
direktiv i motionen anförda
synpunkter måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I:B 122 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det var år 1955 som vi
i en motion begärde en utredning angående
utbyggnaden av näringslivet i
Norrlands inland. Det är nu drygt tre
år sedan den saken behandlades här i
riksdagen. Vad hade då bankoutskottet
för mening om det problem som vi drog
fram? Jo, att arbetsmarknadsstyrelsen

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 13

50 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om utbyggnad av näringslivet i Norrbottens läns inland

och andra myndigheter följde frågan
med största uppmärksamhet. Det var
vad utskottet då hävdade, och med utgångspunkt
härifrån yrkade utskottet avslag
på vår motion. Detta yrkande biträddes
av riksdagsmajoriteten. Nu har,
som jag sade tidigare, drygt tre år gått,
men några ytterligare åtgärder för att
utbygga näringslivet inom den nämnda
delen av Norrland har inte vidtagits.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att det torde vara fem eller sex år
sedan man tillsatte en person som sades
vara den verklige experten och representera
den verkliga sakkunskapen
när det gällde att snabbt utreda och redovisa
hittills icke lösta norrlandsproblem.
Efter vad jag kan förstå har denna
högt uppreklamerade enmannasakkunskap
inte uträttat någonting alls.
Men jag hävdar här bestämt i dag, att
metoden att tillkalla dylik sakkunskap
för att redovisa ännu olösta norrlandsproblem
var en ful åtgärd för att hindra
att man skulle få fram några verkligt
påtagliga resultat, när det gällde
dessa för Norrland allvarliga saker.

Vid innevarande års riksdag har vi
begränsat yrkandet i vår motion till att
gälla en utredning om utbyggnaden av
näringslivet inom Norrbottens inland.
Men även nu anser utskottet, att inga
speciella åtgärder från riksdagens sida
är av nöden påkallade. Arbetsmarknadsmyndigheterna
och andra myndigheter
följer utvecklingen med särskild uppmärksamhet,
precis som de har gjort tidigare,
t. ex. under de tre senaste åren.
Men några resultat för Norrbottens inland
har man hittills icke kunnat upptäcka
efter alla dessa år av speciell uppmärksamhet
från myndigheterna -—•
denna uppmärksamhet som bankoutskottet
anför som motiv för att vårt yrkande
icke bör bifallas av riksdagen.

Vad är nu Norrbottens inland? Jo, dit
räknas ju främst socknarna Jokkmokk,
Arvidsjaur, Arjeplog, Edefors och Gällivare.
Det är områden som befolkas av
60 000—70 000 personer. Där finns väldiga
skogsarealer, där finns mera vattenkraft
än i någon annan del av vårt
land, där finns arbetskraft, och i sock -

nen Jokkmokk finns kraftverk som är
en guldgruva för den svenska staten.
Men inom samma socken har vi också
ett samhälle som heter Porjus, där det
finns ett smältverk, Vargön. Detta skall
nu läggas ned, och det innebär att samhället
kommer att drabbas mycket hårt,
ty smältverket har haft stor betydelse
när det gällt att bära upp detta samhälle.
Man säger nu från Vargön, att företaget
visserligen har gett vinst men
inte tillräckligt hög vinst, och då mäter
man genom att ange, vilken vinst man
kan få, om man koncentrerar driften till
andra delar av landet. Jag skall inte här
gå in på hur detta företag successivt har
medvetet körts ned ekonomiskt och ändå
gett vinst. Nu säger bankoutskottet i
triumferande ton, att den här frågan har
man klarat, och så hänvisar man till
vad som egentligen är generallinjen —
enligt min mening den tokiga generallinjen
— i arbetsmarknadsstyrelsens program,
nämligen att man skall förflytta
folk. Man säger att om man får bort det
folk som arbetar vid smältverket i Porjus
så har man löst problemet. Jag skall
inte längre gå in på denna arbetsmarknadsstyrelsens
generallinje att lösa problemen
genom att skicka bort folket.
Jag tror att det utvecklas en opinion,
som kommer att medföra att arbetsmarknadsstyrelsen
måste taga sin politik i det
avseendet under allvarligt övervägande.

Utskottet säger att när det gäller Norrbottens
inland och Norrbotten över huvud
taget, så bedrivs det utredningar.
Man hänvisar till länsstyrelsens engagemang
beträffande skogsbeståndet, man
hänvisar till samarbetet med ASSI, och
man hänvisar till att en särskild sakkunnig
förmodligen kommer att ställas till
länsstyrelsens förfogande. Det är inte
mot just detta som vi vänder oss. Det
intresse som länsstyrelsen naturligtvis
måste ha för dessa saker är ingen hemlighet,
och vi vänder oss inte mot att
man har en Tornedalsutredning o. s. v.
Men jag hävdar här bestämt, att det är
en nödvändighet bl. a. för bankoutskottets
ledamöter att verkligen sätta sig in
i situationen. Så pass intelligenta människor
finns i bankoutskottet, att de ef -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om utbyggnad
ter inte allt för lång prövning skall kunna
komma underfund med att det sätt
på vilket utredningsarbetet för närvarande
bedrivs i Norrbotten i akt och syfte
att lösa bl. a. sysselsättningsfrågan är
att betrakta som platta. Dessa utredningar
tvingas arbeta efter linjer som
ger dåliga resultat och ibland inga resultat
alls. Tornedalsutredningen har ju
lagt fram sitt första betänkande, som innebär
en kartläggning av förhållandena,
och sedan föreslår den naturligtvis vissa
åtgärder. Vi har emellertid den meningen
beträffande utredningarna om
Norrbotten, att vid utformandet av direktiven
måste man ha som utgångspunkt,
under vilka speciella förhållanden
dessa utredningar skall arbeta. Därför
har vi i vår motion bl. a. sagt följande,
som inte har salts dit av en tillfällighet
utan som är en noga genomtänkt
formulering: »Avgörande är enligt
vår mening att en utredning om industrialiseringen
av det norrbottniska inlandet
arbetar efter linjen att det i
främsta hand måste bli staten som skall
svara för investeringarna och driften av
främst de stora industrierna.»

Det är väl inte obekant för denna kammares
ledamöter, att så snart det har
gällt att skaffa kapital för industrierna
i Norrbotten och i viss mån i andra delar
av landet, så har det verkat som om
dessa av staten ägda företag skulle föra
en tillvaro som ger intryck av att de
skulle vara nådehjon, vilka måste komma
till riksdagen varenda gång de behöver
ett kapitaltillskott för att utvidga sin
verksamhet. Vi menar att tiden nu är
inne, när man kan lägga upp det på ett
helt annat sätt för det norrbottniska näringslivet.
Vi menar att det utredningsarbete
som nu bedrivs måste få andra
direktiv än de gällande. När staten, som
så många gånger tidigare har sagts från
denna talarstol, äger gruvorna där, mer
än hälften av skogsbeståndet, 95 procent
av vattenkraften o. s. v., så måste man
få till stånd en ekonomisk planering och
ett förnuftigt samarbete beträffande industrierna
och råvaruresurserna. Detta
måste komma in i bilden, när en utred -

av näringslivet i Norrbottens läns inland
ning skall arbeta med bl. a. det norrländska
inlandets problem. Det är ju en
hopplös sak för länsstyrelsen att låt oss
säga komma med förslag att uppföra en
industri i t. ex. Arvidsjaur, ty då uppkommer
sådana problem som: Hur skall
det gå med denna industri, kommer den
att föra en tynande tillvaro, varifrån
skall den få kapital o. s. v.?

Det är horribelt att man inte skall
kunna sätta in problemet om att uppbygga
industrier i olika delar av Norrlands
inland i sitt stora ekonomiska sammanhang.
Som det nu är, segrar den borgerliga
linjen. Man drar en järnridå mellan
gruvorna och järnverket, mellan skogen
och skogsindustrien, och säger, att det
inte kan komma i fråga att ta med i utredningsbilden
hur mycket av t. ex. de
väldiga penningbelopp, som kommer
från de många kraftverken, som skall avdelas
för att bygga upp industrier, t. ex.
i Jokkmokks kommun. Det är detta som
är den egentliga svagheten även hos utskottet.
Vi menar att man måste ha dessa
förhållanden med i bilden; annars blir
det ju hart när omöjligt att bygga upp
och utveckla industrierna i Norrbottens
inland. Denna uppfattning är i Norrbotten
inte bara kommunisternas. Även socialdemokratien
i Norrbotten har den
uppfattningen, och det är en sund och
riktig uppfattning. Det är något uppseendeväckande
att inte denna riktiga,
naturliga, sunda uppfattning om samordningen
kan slå igenom även i riksdagen.
Gjorde den det, skulle man på en gång
slå sönder borgerlighetens argument, när
den säger att visst kan man bygga ett
Norrbottens järnverk, men det skall ske
genom självfinansiering. Man har åstadkommit
ett förhållande emellan statens
råvarutillgångar — malmen och elkraften
— samt statens industrier, som icke
existerar inom de privatkapitalistiska
koncernerna, där man tvärtom har åstadkommit
en god samordning. Man vill icke
åstadkomma samma sak i Norrbotten
— detta är, menar jag, huvudelementet
i den borgerliga sabotagelinjen, och
jag beklagar att när det gäller utformning
av direktiv bl. a. för utredningar

52 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om utbyggnad av näringslivet i Norrbottens läns inland

i Norrbotten, har de socialdemokratiska
ledamöterna i bankoutskottet marscherat
efter denna borgerliga linje.

Som förhållandena är i Norrbotten kan
man icke lösa problemen på ett riktigt
sätt utan att åstadkomma en ekonomisk
samordning av det slag, som jag här i
korthet har nämnt. Det måste bli en
planmässig utbyggnad av hela länets näringsliv.
Man kan icke såga av den ena
industrien från den andra, från deras
mest naturliga ekonomiska sammanhang.
De objektiva betingelserna för en planmässig
utbyggnad av näringslivet i Norrbotten
finns i nuvarande läge.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
det är bra om NJA nu utvecklas, så att
det får ett plåtvalsverk. Men hur tänker
man sig fortsättningen? Man har tänkt
att någon kanske kommer och bygger
manufakturindustrier, att man kanske
får en plåtslagare till där uppe; men varför
skall bankoutskottet och riksdagen
stå främmande för det faktum, att skall
det bli någonting där uppe, måste staten
ingripa?

Låt oss säga att vi får detta plåtvalsverk.
Jag föreställer mig att plåten bl. a.
kommer att kunna användas till bilkarosscrier.
Vi importerar bilar för en halv
miljard om året, och jag måste säga att
detta innebär en påtaglig snedvridning
av vårt näringslivs utbyggnad. Vi har
tidigare i riksdagen hävdat att Sverige
borde ha en större bilindustri och att det
vore särskilt motiverat med en statlig
bilindustri. Sådana problem, menar vi,
måste komma in i bilden, om man på allvar
vill lösa sysselsättningsproblemet, likaså
om man skall utreda sysselsättningsfrågan
i det norrbottniska inlandet så att
det verkligen blir några resultat.

Utskottet finner för sin del angeläget
att olika vägar prövas. Vi menar att man
då måste pröva den väg som leder till
goda resultat. I vinter kommer 10 000
personer att bli arbetslösa. Vi har ju haft
arbetslöshet under alla högkonjunkturens
år, men nog är väl denna siffra ett uttryck
för att de vägar, som är prövade i
Norrbotten för att lösa sysselsättningsproblemet,
icke har gett det resultat som
man har hoppats. Alltså måste man fast -

ställa, att vi måste söka finna bättre vägar.
För att komma dithän måste vi få
slut på den dåliga samordningen när det
gäller statens ekonomiska resurser inom
detta län. Man måste komma fram till
den ordningen, att de här ifrågavarande
utredningarna inte rör sig i illusionernas
värld utan är medvetna om att saken i
allt väsentligt måste ordnas genom statliga
ingripanden. Det är en angelägen sak
för statsmakterna att se till att en industri,
som planlägges i inlandet, inte kommer
att hänga i luften utan inordnas i ett
intimt ekonomiskt sammanhang med de
övriga statliga industrierna och råvarutillgångarna
uppe i Norrbotten.

Vad vi menar är alltså att vi skulle ha
haft en utredning. Jag skall inte kritisera
länsstyrelsens initiativ och vad den gör,
men sådana problemen är där uppe räcker
det inte enbart med länsstyrelsen,
den må vara hur duktig som helst. Det
räcker inte heller enbart med samarbetet
med ASSI, det räcker inte enbart med att
länsstyrelsen kopplat in arbetsmarknadsstyrelsen,
utan man måste ha en av riksdagen
auktoriserad utredning med sådana
direktiv som verkligen ger resultat.
Vi har haft många utredningar, och det
pågår många utredningar, men nog blir
människorna ledsna på utredningar, när
man efter tre å fyra års utredningar icke
får annat än en kartläggning när man
icke vet varifrån man skall ta pengarna
o. s. v.

Jag ber med det anförda att få yrka bifall
till motionen B 122 i första kammaren.

Herr BOO (s):

Herr talman! I föreliggande motion
liksom i herr Perssons anförande här i
dag har åberopats 1955 års kommunistmotion
i detta ärende. Låt mig endast
på denna punkt få påpeka, att när vi
behandlade denna fråga 1955, befann
vi oss fortfarande här i landet i en utpräglad
högkonjunktur. Vid hade. på
bankoutskottets framställning år 1954,
alltså året innan, fått Tornedalsutredningen
tillsatt, som skulle klara upp de
värsta sysselsättningsproblemen i Norr -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om utbyggnad av näringslivet i Norrbottens läns inland

botten. Med hänsyn till detta och de övriga
utredningar som pågick vid det
tillfället avvisade bankoutskottet motionen
på, som vi ansåg, goda grunder.

När nu denna motion återkommer,
väckt i juli månad i år, konstaterar utskottet,
när det tar upp den till behandling,
att det redan i april månad
det här året förelåg en framställning
från länsstyrelsen till Kungl. Maj :t i
samma ärende. Såvitt jag har kunnat
läsa motionen rätt, är innehållet i stora
delar exakt detsamma som i länsstyrelsens
framställning.

Frågan har behandlats i Kungl. Maj:ts
kansli på det sättet, att man har skickat
ut länsstyrelsens framställning på remiss.
Det var anledningen till att bankoutskottet
för sin del uppsköt frågan
till höstriksdagen för att få en bättre
överblick över förhållandena. Nu framgår
det av bankoutskottets utlåtande, att
av de hörda remissinstanserna har
Statens skogsindustrier gjort utredningar
och framlagt vissa praktiska förslag
till utökning av sin verksamhet, som
skulle innebära ett gott bidrag till en
ökad sysselsättning i Norrbotten. Norrbottens
järnverk har förslag liggande
inne om att bygga ut sin verksamhet
med ett tunnplåtvalsverk. Dessa framställningar
är för närvarande föremål
för behandling av regeringen. Vad Vargöns
smältverk beträffar har ju detta
nedlagts, och vi redovisar i utlåtandet
att länets företagarförening håller på att
försöka få fram någon ersättningsindustri
i stället för det nedlagda smältverket.
Det kan inte vara rimligt — jag har
sagt det i andra sammanhang och jag
upprepar det — att man skall driva den
principen, att staten skall träda emellan
och överta vilka enskilda företag som
helst, när de står på näsan. Här är man
ändå i full färd med att försöka få fram
något förslag att lösa sysselsättningsfrågan
på ifrågavarande ort.

Den 1954 tillsatta Tornedalsutredningen
har nu avlämnat första delen av sitt
betänkande och ämnar återkomma med
ett andra betänkande, som skall innehålla
förslag till åtgärder för att öka
sysselsättningen i detta verkligt hårt prö -

vade område. Därför tycker man att
motionärerna borde vara tämligen väl
till freds, om de nu eftersträvar att få
någonting uträttat när det gäller ökning
av sysselsättningen i Norrbottens län.

Nu säger herr Helmer Persson att
ingenting har skett sedan 1955. Man
konstaterar bara fortfarande, säger herr
Persson, att man skall följa frågans utveckling
med uppmärksamhet. Vad jag
här har redovisat säger väl ändå, att det
har skett åtskilligt sedan år 1955. Och
vad är det motionen vill? Jo, den yrkar
inte på någonting annat än att man
skall tillsätta ytterligare en utredning
—• visserligen en snabb utredning —•
för att få en planering för utbyggnaden
av näringslivet i Norrbotten. Men det
är ju inte utredningar vi skall sysselsätta
oss med, utan frågan är, om man
kan få fram praktiska förslag som förbättrar
den nuvarande situationen. Vad
vi skulle kunna åstadkomma genom att
gå motionen till mötes i det här läget
skulle bara vara en ytterligare fördröjning
av de åtgärder som eventuellt kan
komma till stånd. Om riksdagen begärde
en, som herr Persson säger, av staten
auktoriserad utredning i det här
avseendet, så bleve detta givetvis en
broms på de åtgärder som kan vidtas
inom en rimlig tid. Då skulle man komma
att avvakta den nya, av riksdagen
begärda utredningen, innan man vidtoge
några åtgärder. Vi kan därför inte göra
herr Persson till viljes i det här avseendet.
Frågan är av alltför allvarlig natur
för att vi skall kunna gå den vägen. Utskottet
har i sitt utlåtande understrukit,
att utvecklingen inom näringslivet och
på arbetsmarknaden i Norrbottens län
påkallar särskild uppmärksamhet. Utskottet
finner det vidare angeläget, att
olika vägar prövas för att förstärka näringslivet
och lösa sysselsättningsproblemen
i Norrbotten.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Då herr Boo citerade
mig och påstod, att jag skulle ha yttrat

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

att ingenting har skett efter 1955, är
detta ett oriktigt citat. Med mitt yttrande
avsåg jag naturligtvis inte de senaste
besluten om NJA och planerna att utbygga
ASSI. I fråga om NJA gäller det
ju Luleå, och ASSI tar sikte på Pite- och
Kalixbygden. Jag angav tämligen noga,
att jag syftade på Norrbottens inland
och Tornedalen. Inte vill väl herr Boo
påstå, att det har hänt något i Tornedalen.
Där har under de senaste fyra åren
icke inträffat någonting annat än att
antalet arbetslösa ökar dag för dag, plus
detta att vi har fått en ganska bra kartläggning
av förhållandena däruppe. För
folk som bor utanför Norrbotten är denna
kartläggning en högintressant läsning,
men man kan väl inte säga att
den på något sätt bidrar till att lösa sysselsättningsproblemet
däruppe. Det får
absolut inte dröja årtionde efter årtionde,
innan något påtagligt händer där
uppe. Märk väl, herr Boo, att i Tornedalen
har det faktiskt på ett årtionde
icke hänt något som ökat sysselsättningen.
Skall jag verkligen behöva plocka
ned hela Tornedalens befolkning hit för
att bankoutskottet skall fatta denna sanning,
som det tycks vara omöjligt att
få in i huvudet på vissa av utskottets
ledamöter, hur ofta jag än upprepar den.

Jag syftar alltså på förhållandena i
inlandet. Sedan 1955 har det där icke
hänt något annat än att man konstaterat
att man har ett virkesöverskott på nära
en miljon kubikmeter. För att kunna
taga till vara det virkesöverskottet vill
ASSI nu bygga ut anläggningarna i Piteå
och Kalix, men i inlandet gör man ingenting.
Yår motion handlar inte bara om
skogsindustrien utan om mycket annat
också. Man kan väl inte begära att jag
eller någon annan som känner ansvar
för sysselsättningsläget där uppe skall
känna sig till freds med tingens ordning,
när faktiskt ingenting har hänt i halva
Norrbotten på ett helt årtionde.

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Perssons anförande
påminner mig om det gamla uttrycket
»ta fast tjuven», ty det är herr Persson

som vill utreda och vi som säger, att det
redan finns erforderligt material för att
kunna handla.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska
politiken, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr B 15, i anledning av väckta
motioner om vissa riktlinjer för den ekonomiska
politiken samt angående avvecklingen
av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen nr I:B 181, av herr
Ohlon m. fl., och nr II: B 237, av herr
Ohlin m. fl., likalydande, samt nr I: B
194, av herr Ewerlöf m. fl., och nr II: B
252, av herr Hjalmarson m. fl., ävenledes
likalydande.

I de förstnämnda motionerna hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle dels uttala, att den
ekonomiska politiken borde utformas
med beaktande av i motionerna anförda
riktlinjer för stabilisering av svensk ekonomi
och den fulla sysselsättningens
upprätthållande, dels hemställa, att regeringen
snabbt måtte överse att i tilllämplig
utsträckning aktivisera de av
1952 års kommitté för produktionsfrämjande
åtgärder utarbetade planerna på
att främja svensk export samt vidtaga åtgärder
för att samordna möjlig avsättning
av svenska exportprodukter med
ett utökat och aktivt svenskt stöd till industriellt
underutvecklade länder.

I de likalydande motionerna I:B 194
och II: B 252 hade yrkats, att riksdagen

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

skulle uttala, att kvarstående regleringar
och ransoneringar på kapital- och kreditmarknad
omedelbart borde avvecklas
i syfte att också på detta sätt befordra
framväxten av en tillräcklig och smidigt
fungerande marknad för både kortfristigt
och långfristigt sparande, samt att
riksdagen skulle uttala, att enligt dess
mening stor uppmärksamhet borde fästas
vid nödvändigheten att komma fram
till budgettekniska metoder, som kunde
göra en säkrare finanspolitisk planering
möjlig.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I:B 181 och II: B 237
samt I: B 194 och II: B 252 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ewerlöf, Schmiclt, Dömd,
Regnéll, Löfgren och Setterberg, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
— i anledning av motionerna I:B
181 och II: B 237 samt I: B 194 och II: B
252 ■— måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i det av reservanterna
föreslagna yttrandet anförts;

2) av herrar Larsson, Nils Theodor,
och Eliasson i Sundborn, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen —
i anledning av motionerna I:B 181 och
II: B 237 samt I: B 194 och II: B 252 —
måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i det av reservanterna
förordade yttrandet anfört,
dels besluta, att motionerna i övrigt icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! De motioner, vi nu behandlar,
aktualiserar vissa frågor inom
området för vår ekonomiska politik. De
inbjuder inte i och för sig till en diskussion
över hela fältet. Den tidpunkt
är tämligen nära, då en sådan diskussion
kan föras på grundval av en ny

statsverksproposition, som ger ett bättre
underlag för bedömning av läget än det
som nu står till buds. Jag tänker därför
i allt väsentligt hålla mig inom den ram,
som motionerna uppdrar, och närmast
med några ord kommentera den av mig
m. fl. till utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Av ganska naturliga skäl blir det lätt
så i den ekonomiska debatten, att vissa
påtagliga företeelser fångar uppmärksamheten
i sådan grad att överblicken
förloras och sinnet för proportioner försvagas.
Just för närvarande knyter sig
intresset till två omständigheter — den
ökning i arbetslösheten som ägt rum
och de förhandlingssvårigheter som
stört tidtabellen för en handelspolitisk
liberalisering i Västeuropa. Båda dessa
»inträffade händelser» är självfallet av
stor vikt, men de får fördenskull inte
komma oss att förbise andra väsentliga
faktorer.

Jag tror att vi har rätt att hoppas att
svårigheterna i förhandlingarna kring
det europeiska frihandelsområdet skall
kunna övervinnas. Det skulle kanske ha
varit mer förvånande om sådana svårigheter
inte hade yppat sig. Det gäller ju
dock utomordentligt ingripande åtgärder
inte bara i de olika västeuropeiska
staternas ekonomi utan i deras ekonomiska
tänkande och deras politiska planering.
Den svenska regeringen och de
som eljest på vårt lands vägnar medverkat
i detta förhandlingsarbete kan utgå
ifrån att de har fullt stöd för sina
fortsatta ansträngningar i syfte att vidga
samarbetet, att skapa en större och friare
marknad och att avlägsna konstlade
hinder för en effektivare konkurrens.
Våra företrädare har uppenbarligen under
hänsynstagande till svenska intressen
skickligt och effektivt hävdat en förhandlingslinje,
om vilken vi är överens.

Födslovåndorna som föregår den successiva
europeiska integrationen har —•
som jag nyss antytt — kommit att undanskymma
andra drag i utvecklingen,
som kan få stor betydelse också för vårt
land. Under ganska lång tid har man
från engelsk sida strävat efter att skapa
de likviditetsmässiga förutsättningarna

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

för en friare och större världshandel
och att på denna väg möjliggöra en
snabbare och mera allmän övergång till
fullt växlingsbara valutor. I praktiken
har de engelska strävandena ännu icke
lett till några konkreta resultat. Det förefaller
emellertid uppenbart att amerikanskt
stöd i viss mån vunnits för de
engelska tankarna och därmed också för
tämligen snabba beslut om bland annat
stärkta möjligheter för internationella
valutafonden och återuppbyggnadsbanken
att göra sig gällande i det internationella
samarbetets tjänst.

Hur väsentliga dessa åtgärder än på
längre sikt kan bli —• också för oss —• är
det emellertid en annan näraliggande utvecklingsmöjlighet
som framför allt bör
följas med noggrann uppmärksamhet i
vårt land. Jag syftar på den engelska
regeringens allt tydligare strävan att efter
en förhållandevis kort övergångstid
göra pundet fullt konvertibelt. För oss
kan detta komma att konstituera helt
nya utgångspunkter, handelspolitiskt,
konkurrensmässigt och därmed också
för hela vår interna ekonomiska politik.
Skall vi kunna följa med i konvertibiliteten
behöver vi en valutareserv av en
helt annan storleksordning än den vi nu
har. Den utgör för närvarande cirka
2 900 miljoner kronor, varav en icke
ringa del torde ha sin motsvarighet i
förskott, leverantörskrediter och andra
förpliktelser med kort eller ingen uppsägningstid.

Antalet anmälda arbetslösa uppgick
vid novemberräkningen till något över
47 000. Detta innebär en stegring med
icke mindre än 56 procent sedan motsvarande
tidpunkt 1957. Det är begripligt
att denna siffra verkar alarmerande
och att den har rivit upp en diskussion
dels om våra möjligheter att återföra
de nu arbetslösa till produktiv sysselsättning,
dels om utsikterna att framöver
bibehålla en hög och jämn sysselsättning.
Trots den starka ökningen i arbetslöshetsprocenten
är emellertid denna
procent alltjämt förhållandevis låg.
Vi har fått fler arbetslösa — kanske fler
än vi hade behövt ha, om den ekonomiska
politiken lagts upp med mera för -

utseende — men vi har vid internationell
jämförelse ingen hög arbetslöshet.
Det allvarligaste i utvecklingen återspeglas
icke i de totala siffrorna för antalet
människor som för dagen inte kan
få sysselsättning, utan i det förhållandet,
att en oroande utveckling synes ha
börjat inom områden där vikande sysselsättning
är uttryck för en allmän avmattningstendens.
Arbetslösheten har
tilltagit mest bland skogs- och flottningsarbetare,
där en direkt förklaring
står att finna i de minskade avverkningarna,
men dessa i sin tur är beroende av
försämrad exportkonjunktur för träindustrien.
Vi har också att notera stigande
arbetslöshet för t. ex. metallindustriens
anställda. Bakgrunden härtill måste
vara den minskade orderingången till
verkstäderna och till varven. Vi har således
icke endast att räkna med en redan
inträdd försämring inom sysselsättningen.
Vi måste också utgå ifrån risken
för ökade påfrestningar och inrätta
oss därefter. Det är väsentligt ur alla
synpunkter, inte minst ur de rent
mänskliga, att allt som kan göras också
blir gjort för att bereda de arbetslösa
arbete, men det är än mer väsentligt att
man med den ekonomiska politikens
hjälp försöker förebygga ytterligare arbetslöshet.

Alla tecken tyder på att amerikanarna
lyckats bemästra den ekonomiska tillbakagång
som kännetecknade utvecklingen
under senare delen av förra året och
under första halvåret i år. Självfallet innebär
detta icke att riskerna för en ny
avmattning skulle vara övervunna, men
i ögonblicket och sedan någon tid synes
praktiskt taget alla kurvor ha en dragning
uppåt. Under den amerikanska avmattningens
första skede förblev Västeuropa
märkligt oberört av konjunkturnedgången
i USA. Aktiviteten var fortfarande
hög i de stora europeiska länderna
och expansionen så stark, att man
alltjämt kunde tala om en överexpantion.
Därefter har också i Europa en
nedtoning kommit till stånd. I vilken
mån denna beror på fördröjda återverkningar
av den amerikanska utvecklingen,
på den politiska oron eller på farhå -

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 57

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

gor för ett allmänt bakslag, föranledda
av misstankar att expansionen gått för
snabbt, är svårt att säga. Man får nöja
sig med att konstatera att en bistrare
atmosfär breder ut sig och att någon
europeisk enighet om konjunkturstimulerande
åtgärder icke kunnat nås. I väsentlig
grad torde det senare förhållandet
vara beroende på den fasta beslutsamhet
som den västtyska ledningen har
att icke vidta åtgärder som kan bära
bränsle till inflationsbrasan. Det märkliga
såväl med den amerikanska konjunkturavmattningen
som med den, vilken
därefter satt in i Europa, är nämligen
att aktivitetsminskningen snarast
åtföljts av en tendens till stigande priser.
Utvecklingen är ingalunda enhetlig
på prisområdet, men man kan trots oenhetligheten
icke bortse ifrån den samtidiga
risken för sysselsättningsminskning
och fortsatt inflation. Denna risk
hotar även vårt land. Redan före den
allmänna avmattningen har behovet av
ökad konkurrenskraft framträtt hos oss.
Yi har ett förhållandevis högt och i själva
verket mycket stelt konstnadsläge i
vårt svenska näringsliv. I den mån man
med ekonomiskt-politiska åtgärder skapar
risker för ytterligare kostnadsstegringar
och för än större stelhet i kostnadsbilden,
måste den svenska konkurrenskraften
relativt sett ytterligare försvagas
med risk för fortsatt minskad
sysselsättning.

I vilken mån regeringens uppläggning
av den ekonomiska politiken låtit sig
påverkas av det som nu händer inom
och utom vårt land, får vi — i bästa
fall — veta då statsverkspropositionen
kommer i januari. I det utlåtande vi i
dag behandlar nöjer sig utskottsmajoriteten
med en tämligen steril kritik av de
olika uppslag som framförts motionsledes.
Man upprepar endast tesen att den
ekonomiska politik som nu behövs måste
vara, som det heter, selektiv. I praktiken
synes detta innebära att sedan ett
företag kommit i svårigheter, skall aktiviteten
där upprätthållas med statsbeställningar,
att verksamheten inom den
offentliga sektorn skall intensifieras inom
områden, där arbetslöshet redan fö -

religger, och att dessa insatser från det
allmännas sida skall göras på ett sådant
sätt att allmän ekonomisk temperaturstegring
förhindras. Huvudinvändningen
mot en sådan politik är att den
börjar fungera först när olyckan redan
har hänt. Den är alltså inte ett medel för
att dämpa arbetslöshetsrisken. Den ingriper
först när risken fått bli ett faktum.
Den selektiva politiken är därför
otillräcklig i det konjunkturläge där vi
nu befinner oss. Förhoppningen att man
genom punktvis insatta åtgärder skall
kunna undvika ett tryck uppåt på prisnivån
och påfrestningar på valutareserven
är en chimär. Det går inte att avgränsa
konsekvenserna av ett ingripande
inom en viss sektor. Kedjereaktionerna
inställer sig alldeles oavsett regeringens
deklarationer och medför — om de direkta
ingripandena görs i någon omfattning
— just de följder man förklarat
sig vilja undvika.

Ingen ifrågasätter att det allmänna, då
så är oundgängligen nödvändigt, bör ingripa
i direkt sysselsättningsskapande
syfte och för att lindra en uppkommen
arbetslöshets följder för den enskilde
och för särskilt hårt drabbade bygder.
Diskussionen gäller icke detta. Den gäller
huruvida man inte i stället för att
sitta och vänta bör försöka förebygga
sysselsättningssvårigheter. I den mån en
sådan förebyggande politik kan göras effektiv
och i den mån man kan operera
bort hindren för arbetskraftens rörlighet,
har man skapat helt andra allmänna
förutsättningar för en hög och jämn sysselsättning
än man kan åstadkomma
med några direkta statsingripanden.

En förebyggande politik sådan som
vi anser vara ofrånkomlig måste i nuläget
framför allt sikta på att öka de
många företagens möjligheter att konkurrera
och att öka deras inneboende
motståndskraft mot övergående påfrestningar.
Detta förutsätter för det första,
att den statsfinansiella grunden läggs
för en realistisk skattepolitik, som icke
förhindrar utan medverkar till den kostnadsanpassning
i näringslivet, utan vilken
vi obönhörligen kommer efter i
konkurrensen. Det förutsätter för det

58 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

andra en sparstimulerande uppläggning
av den ekonomiska politiken och av
skattepolitiken, genom vilken vi kan
skapa de »sparmässiga» förutsättningarna
för en rationaliserings- och konsolideringspolitik.
Det förutsätter för det
tredje återställandet av en funktionsduglig
kapitalmarknad, som utan piroriteringar
håller efterfrågan på kapital inom
resursernas ram.

Såsom ett betydelsefullt steg i rätt
riktning hälsar jag regeringens tillkännagivna
avsikt att åtminstone för ett år
uppskjuta den skärpning av varulagervärderingsreglerna
som eljest skulle ha
inträtt från nästa års början. Jag väntar
nu med spänning på att denna tillnyktring
skall sträcka sig även till den
i nuvarande läge rent destruktiva extra
bolagsskatten.

De tre medel av generell natur, jag
nyss nämnde, måste självfallet underbyggas
av en snabb och smidig penningpolitik.
Föreställningen att ett sådant program
skulle ta lång tid, innan det ledde
till resultat, är högst överdriven. Den är
dessutom icke ett skäl för ytterligare
uppskov utan snarare för omedelbar och
beslutsam handling.

Då man diskuterar reglerings- och ransoneringsingripandena
på kapitalmarknaden,
glömmer man ofta att göra klart
för sig vilken effekt dessa ingripanden i
praktiken har haft. De har närmast fungerat
som ett medel för den prioritering
av de offentliga upplåningsbehoven, som
regeringen ansett nödvändig för sin politik.
Obligationsmarknaden har i praktiken
varit förbehållen statliga och statsgaranterade
emissioner. Den utlåning
som affärsbankerna lämnat mot skattkammarväxlar
och obligationer liar framför
allt skett till staten och för bostadsbyggandet.
Ungefär två tredjedelar av de
medel som försäkringsinstituten årligen
placerar går till inköp av statspapper
och till olika former av finansiering av
bostadsbyggandet. Det är alldeles uppenbart
att en politik som fungerar på detta
sätt — särskilt om den blir bestående en
längre tid — snedvrider investeringsverksamheten
och sätter marknadsmekanismen
ur spel då det gäller kapital. Att

återställa kapitalmarknadens funktionsduglighet
är nödvändigt för att skapa
förutsättningar för en ekonomiskt sett
riktigare investeringspolitik. Det är att
lägga grundvalen för en bättre avvägning
mellan enskild och offentlig disposition
av de knappa sparmedlen.

Men — säger man — de offentliga investeringarna
är icke räntekänsliga. För
deras omfång förmenas marknadsläget
icke spela någon roll. Detta innebär ett
påstående om att de offentliga investeringarna
skulle planeras utan någon hänsyn
till sin samhällsekonomiska kostnad.
Ett sådant påstående är möjligt därför
att staten aldrig efter affärsmässiga grunder
redovisar kapitalkostnadernas andel
av de totala kostnaderna för sin verksamhet.
Det finns icke någon rimlig anledning,
varför man inte i offentlig verksamhet
skall redovisa sina sammanlagda
kostnader och därmed skapa förutsättningar
för en realistisk avvägning då det
gäller ianspråktagandet av otillräckliga
resurser. De politiskt ansvariga måste
oavsett parti vara beredda att överge föreställningen
att ett statligt önskemål alltid
skall ha prioritet. De måste begränsa
sina anspråk på statlig suveränitet, så att
dessa låter sig förena med en rationell
och effektiv samhällsekonomi. I själva
verket betyder detta ett krav på större
hänsyn till de investeringsbehov som är
produktivt sysselsättningsskapande. Det
betyder ett krav på kostnadstänkande inom
hela vår samhällsekonomi inte bara
i den bemärkelsen att man granskar också
varje offentligt investeringsobjekt ur
kostnadssynpunkt utan också i den bemärkelsen
att de maktägande ålägger sig
samma disciplin som de ofta och högljutt
kräver av de ansvariga inom näringslivet.

Ett system av denna art går icke att
genomföra i praktiken — påstås det. Jag
nödgas — om detta skulle vara riktigt ■—
endast konstatera, att man då kapitulerar
inför det oekonomiska, inför det icke rationella,
och att man gör det i en situation,
där behovet av företagsinvesteringar
på både kort sikt och lång sikt framträder
med utomordentlig skärpa. Om vi
under de konkurrensbetingelser som nu

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

håller på att växa fram skall kunna bibehålla
hög och jämn sysselsättning, inåste
de politiskt maktägande tänka om.

Föreställningen att en fri kapitalmarknad
i och för sig skulle leda till en högre
räntenivå än en bunden marknad tycks
närmast utgå ifrån tre förutsättningar.
Dels föreställer man sig att staten skulle
vidhålla sina anspråk oförändrade, dels
att tillflödet till marknaden av sparande
icke skulle öka genom dess frigörelse,
dels att centralbanken i sin räntesättning
skulle kunna bortse från det efterfrågetryck
som icke kommer fram på själva
marknaden utan vid sidan av den. Alla
dessa förutsättningar saknar täckning i
verkligheten. Självfallet kan på detta område
som på alla andra övergångssvårigheter
uppstå vid avvecklingen av ett ransoneringssystem,
men på längre sikt leder
— det visar all erfarenhet — en fri
marknad till en sundare och riktigare
prisbildning. Vad speciellt övergångssvårigheterna
angår bör man naturligtvis
välja en situation för liberaliseringsåtgärderna,
då dessa kan beräknas vara så
små som möjligt. Dagsläget torde ligga
psykologiskt väl till rätta härför. Vi har
en lugnare ekonomisk temperatur än på
länge. Någon överinvesteringsvilja är icke
till finnandes. Särskilt då långsiktiga
investeringar planeras räknar man nu på
ett helt annat sätt med de långfristiga
kapitalkostnaderna än man gjorde i den
uppdrivna inflationskonjunkturen.

Jag har här i korthet angett den inriktning
som den allmänna ekonomiska
politiken enligt vår mening bör ha för
att i möjligaste mån stimulera produktion
och sysselsättning under bevarad
samhällsekonomisk balans. Men detta
utesluter inte behovet av olika åtgärder
för att särskilt söka främja den svenska
exporten. Vi har därför i reservationen
velat understryka motionsyrkandet om
en översyn och aktivisering av de förslag
som framlagts av 1952 års kommitté, avseende
beredskapsåtgärder för stöd åt
svensk export i ett läge med avsättningssvårigheter.
Bland annat föreslog denna
kommitté ait ramen för de statliga exportkreditgarantierna
skulle vidgas från
300 miljoner till 600 miljoner kronor.

Beslut härom har fattats av innevarande
riksdag. Men kommittén föreslog också
en råd liberaliseringar i formerna och
villkoren för exportkreditgivningen, varigenom
hela anordningen skulle få betydligt
ökad effekt. Härom har ingenting
ännu avhörts. Det vore av stort intresse
att få veta regeringens avsikter i detta
hänseende.

Självfallet kan man ha olika uppfattningar
om vilken budgetpolitik som bör
föras i olika konjunkturlägen, men det
förefaller mig svårt att förstå att man
kan ha delade meningar om de rent budgettekniska
förutsättningarna för att en
budgetpolitik över huvud taget skall kunna
föras. I sin remiss över högermotionen,
som vi i dag behandlar, understryker
riksgälldsfullmäktige liksom många
andra remissinstanser, att frågan om en
omläggning av de budgettekniska metoderna
är värd allt beaktande. Enligt fullmäktiges
mening framstår det såsom ett
angeläget önskemål att budgettekniken
och det statliga redovisningsväsendet utformas
med tanke jämväl på att tillgodose
önskemålet om en klar och entydig
överblick av statens finansiella ställning.

Detta är, herr talman, den ena sidan av
problemet. Med de mycket stora anspråk,
som det allmänna numera ställer på medborgarna,
kan dessa med skäl kräva att
få möjligheter till bättre insikt i de statsfinansiella
problemen. Endast därigenom
kan man skapa grunden för en meningsfylld
och saklig debatt i dessa frågor,
som har ingripande betydelse för oss
alla.

Den andra sidan av saken är att vår
nuvarande budgetteknik gör en planering
även på så kort tid som ett budgetår
mycket svår i praktiken. Vad som händer
med statsfinanserna framstår allt
klarare som någonting över vilket de ansvariga
inte har någon riktig kontroll.
Detta är inte uteslutande ett svenskt problem.
Det möter mångenstädes i världen.
I slutet av juli i år avgav en engelsk parlamentskommitté
en rapport, där den
statsfinansiella kontrollens problemställningar
diskuterades. Vad man i den
främst sysslar med är de faktiska möjligheterna
att överblicka, planera och be -

60 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

stämma statsutgifterna, med ett ord möjligheten
att över huvud taget föra — inte
bara tala om — en finanspolitik.

Ur konjunkturpolitisk synpunkt är
detta utomordentligt viktigt — både på
kort och på lång sikt. Mycket talar för
att vi i svenskt budgetarbete måste komma
fram till en helt annan koncentration
till det väsentliga än vi hittills haft, att
man måste vidga myndigheternas rörelsefrihet
inom bestämda ramar, sammanföra
småanslag och tvinga fram en
grundlig och realistisk kostnadsanalys
inte bara av alla nya propekt utan fortlöpande
i statens hela verksamhet. Systemet
med tilläggsstatcr som ett normalt
inslag i budgeteringen är icke förenligt
med en klar och bestämd statsfinansiell
målsättning, ej heller metoden att i
många fall låta anslagsförbrukningen bli
beroende, inte av anslagens storlek utan
av en ofta mycket allmänt hållen ändamålsbestämning.
Den förbrukning av
äldre anslag, vilken icke ingår som ett led
i en fast flerårsplanering, bidrar till att
öka osäkerheten, likaså bristen på företagsekonomiskt
avvägda, fasta avskrivningsnormer.
Den utgiftshöjande automatik,
som vi observerar då vi jämför
olika budgetår med varandra, fungerar
naturligtvis och grundlägges under budgetåren.
Den skapar någonting som vi
vant oss vid att betrakta som fullbordade
fakta.

Självfallet löser man inte dessa och
andra för vår statsfinansiella utveckling
alldeles avgörande problem med en annan
och bättre budgetteknik, men utan
en sådan kan man, såvitt jag förstår,
knappast lösa dem på ett tillfredsställande
sätt.

I vår riksdagspraxis brukar man, herr
talman, begära en utredning när man stöter
på problem, som man egentligen inte
vill ge sig i kast med. Låt mig sluta med
att säga, att när vi nu begär en utredning
av dessa frågor — en utredning som uppenbarligen
kräver en vidare ram än den
som givits åt den år 1957 tillkallade budgetkommittén
— är detta inte därför att
vi vill komma ifrån problemet. Det är
därför att vi vill understryka dess vikt

och så snart som möjligt vill se ett resultat.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till den med nr 1 betecknade
reservationen.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Läget i dag kan karakteriseras
med de ord, som jag avslutade
mitt anförande den 21 mars i år med, då
vi diskuterade den ekonomiska politiken.
Jag sade då, »att en vikande konjunktur
inte går bra ihop med en knapp
valutareserv och en ej funktionsduglig
kapitalmarknad, i synnerhet om denna
är illa underbyggd på grund av ett i förhållande
till den tekniska utvecklingen
och de allmänna behoven otillräckligt
sparande».

Dessa ord kan stå som ett motto för
de motioner, som jag nu vill säga några
ord om, nämligen motionerna från folkpartihåll.

Det är fyra spörsmål som beröres i
dessa motioner. Det är frågan om internationell
samverkan, enkannerligen exportfrågorna,
det är kapitalbildningen,
det är företagsbeskattningen och det är
frågan om regleringspolitiken.

Beträffande de direkta åtgärderna i
fråga om den internationella samverkan
vill jag liksom herr Ewerlöf understryka,
att härvidlag göres allt vad som göras
kan från olika håll och att det finns
anledning hysa förhoppning om att vi
skall få en lösning på dessa frågor.

Då man i utskottsutlåtandet säger, att
»samtliga dessa önskemål redan synas
vara tillgodosedda», vill jag kanske höja
en liten svag protest, eftersom t. ex. vår
begäran om översyn av förslagen från
1952 års kommitté för produktionsfrämjande
åtgärder inte fått stöd av utskottsinajoriteten.

När det sedan gäller frågan om den
ekonomiska politiken, skulle jag vilja
bemöta två erinringar av utskottsmajoriteten.
Den första rör vårt krav på omläggning
av den ekonomiska politiken.
Här säger utskottet att de åtgärder, som
vi föreslår, inte kan göra sig gällande på

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 61

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

så kort sikt att de påverkar vårt lands
möjligheter att möta den pågående internationella
konjunkturavmattningen.
Detta är väl inte något skäl, ty det finns
ju många åtgärder som, vidtagna på lång
sikt, kan innebära beredskap för ett kommande
svårt läge; för övrigt vet vi i dag
ingenting om hur länge en konjunkturavmatfning
kan komma att pågå.

Den andra erinringen gäller frågan
om avveckling av byggnadsregleringen
och emissionskontrollen, om generella
lättnader i företagsbeskattningen. Inom
parentes bör framhållas att man ju nu
har gått in för ett upphävande av gällande
bestämmelser om varulagervärdering.

Utskottet vill här göra gällande, att de
av oss föreslagna åtgärderna skulle leda
till en påspädning av den inhemska konjunkturen
och minska möjligheterna att
upprätthålla sysselsättningen under bevarad
balans i utlandstransaktionerna.
Detta skulle betyda att vi ej alls skulle
vidtaga andra sysselsättningsskapande
åtgärder än sådana som leder till export.
I och för sig är de av utskottet framhållna
statliga beställningarna sysselsättningsskapande,
men de bereder oss ju
dock inte några inkomster i form av
främmande valuta.

Utskottet säger vidare att utvecklingen
är beroende av den internationella
konjunkturen och att exportnedgången
inte är något speciellt svenskt fenomen
utan en följd av allmänt sjunkande efterfrågan
i våra avnämarländer; nedgången
kan inte fattas som tecken på att
den svenska konkurrenskraften i förhållande
till andra länder försvagats.

Detta är delvis ett självklart, delvis ett
djärvt påstående, och delvis är det uttryck
för ett önsketänkande. Den sjunkande
efterfrågan på exportmarknaderna
är ju ett faktum, men vår relativa andel
i olika länders import måste påverkas
av våra priser, satta på basis av våra
kostnader, och påverkas säkerligen mera
i en köparens än i en säljarens marknad;
när en gång en vändning i vår exportkonjunktur
inträder, gäller det att vara
först med konkurrenskraftiga priser.
Visserligen har vi nu under de många

åren med goda konjunkturer fått höra,
att det är regeringen som sörjt för den
fulla sysselsättningen, och jag vill naturligtvis
inte låta påskina att regeringen
eller någon annan i detta land skulle ha
ansvaret för att högkonjunkturen vänt
och att efterfrågan på våra exportmarknader
minskat. Men jag vill kort och gott
säga, att om vi också har små utsikter att
i ena eller andra riktningen påverka den
allmänna konjunkturen i världen, så kan
vi ändå med förenade ansträngningar
göra mycket för att genom olika åtgärder
anpassa oss till ändrade marknadsförhållanden.

Vi har föreslagit olika åtgärder härutinnan.
Bland dem är återupprättande av
en fri kapitalmarknad. En sådan fri
marknad, utvecklad i ett sparvänligt klimat
och som tillföres sparmedel, insatta
under förtroende för statsmakternas vilja
och förmåga att hävda ett fast penningvärde,
kommer att öka det finansiella
sparandet och därmed möjliggöra
större reella investeringar. Förut har invänts,
att våra reella resurser är otillräckliga
för att svara mot ett ökat finansiellt
sparande. Så är ej fallet i dag,
åtminstone inte i fråga om tillgänglig
arbetskraft. Om ock våra valutaresurser
är knappa, får man betänka att en investering,
där viss utlandsvaluta kräves,
kan ge mångdubbel avkastning i form av
export och valutatillförsel.

Utskottsmajoriteten har som vanligt givit
uttryck för vad jag skulle vilja kalla
»ränteskräck». För stunden har jag inte
något att tillägga utöver vår argumentering
i reservationen än att vi ej får
glömma bort, att räntan är priset på penningen
och att vid ökad kapitaltillgång
sjunker också priset på kapital.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om sparandet. I många år har anförts
att vårt sparande är högt. Så vill man
även nu göra gällande att det ökat, absolut
och relativt. Först och främst får vi
hålla isär bruttosparande och nettosparande.
I våra bruttoinvesteringar ingår
underhåll, reparationer och nyinvesteringar
— ju större produktionsapparat,
ju större underhåll. — Därför är det ingenting
märkligt att bruttosparandet, som

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

skall täcka bruttoinvesteringarna, ökar.
I våra nettoinvesteringar inbegriper vi
nyinvesteringar i byggnader, maskiner
och inventarier. De utgör något annat
än ren ersättning för gammalt; de innebär
ett nytillskott, och i fråga om industri
och transportväsende medför de som
regel en höjning av produktiviteten eller
produktionen eller bådadera. Det är
dessa investeringar som skall täckas av
nettosparande. Glädjande nog har
finansministern i direktiven för den nya
sparutredningen använt denna term, och
man kan hysa förhoppning om större
klarhet under kommande debatter om
sparandet.

Vårt påstående går ut på att vårt nettosparande
är otillräckligt, dels med
hänsyn till våra behov bl. a. för förverkligande
av vetenskapliga och tekniska
rön, och dels med hänsyn till framstegstakten
på dessa områden i många andra
länder. Detta spörsmål sammanhänger
intimt med frågan om vår konkurrenskraft
och sysselsättning.

Sedan skulle jag bara vilja säga ett par
ord om den av högern framlagda motionen
i fråga om andra metoder för budgetfekniken.
Jag betraktar motionen som
sådan som ett värdefullt bidrag och är
angelägen att understryka, att vad som
nog behövs i dag är att medborgarna får
större möjlighet att bedöma de statsfinansiella
problemen. Jag tror att om
man kan skapa sådana möjligheter, skulle
detta bidra mycket till att den ekonomiska
debatten i detta land skulle kunna
föras upp på ett högre plan och bli
mera fruktbärande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den med 1 betecknade
reservationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Det krävs av den politiska
och ekonomiska ledningen i landet,
att näringslivets problem och det
aldrig vilande ekonomiska skeendet
ständigt ägnas den allra största uppmärksamhet.
De tidigare många årens
oupphörliga expansiva utveckling har
ju nu särskilt under år 1958 i väsentliga

avseenden bromsats upp, inte bara ute i
världen utan också här hos oss. Tecknen
härpå är tydliga: vår minskade sysselsättning,
de starkt ökade arbetslöshetssiffrorna,
avtappningen i nationalproduktens
ökning — kanske kommer
år 1958 inte att visa någon sådan ökning
alls — minskningen av såväl import-
som exportvärdet — en minskning
med omkring 6 procent under detta år
jämfört med år 1957. Att valutareserven
hittills inte visat större försämringar, får
ses i ljuset av att Sveriges terms of trade
förbättrats med cirka 3 procent, beroende
på att medan importpriserna har gått
ned med 4 procent, har exportpriserna
endast gått ned med 1 procent, allt avseende
jämförelse januari—augusti 1957
och 1958. Kvantitetsmässiga jämförelser
blir däremot mera ogynnsamma för vårt
land.

Utvecklingen på utrikeshandelns område
måste därför följas mycket uppmärksamt.
I nuvarande konjunkturläge
är det med andra ord ofrånkomligt att
ställa särskilda krav på den ekonomiska
politiken i form av skärpt vaksamhet
och snabb anpassning. Det höga kostnadsläget
i vårt land är i dag och kommer
säkerligen framöver att visa sig
vara en källa till stora bekymmer. På
exportmarknaden har situationen alltmera
hårdnat, speciellt för våra stora
stapelartiklar, skogsprodukter och järnmalmen.
Ansträngningarna att främja
den svenska exporten behöver intensifieras,
inte minst då det gäller exporten
från de mindre företagen. I detta yrkande,
som också ställes i motionerna,
instämmer vi från centerpartiets sida.

En ökning av ramen för de statliga exportkreditgarantierna
har glädjande nog
redan beslutats i år, men också princiciperna
och formerna för exportkreditärendenas
handläggning torde behöva
överses.

Det är emellertid inte enbart exportindustrierna,
som pressas av kostnadsnivån.
Inom typiska hemmamarknadsindustrier
såsom textil- och beklädnadsindustrierna
går ju företagsdöden fram
som en farsot, och friställningen av arbetskraft
är i hög grad oroväckande.

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

Det är bär också all anledning att
uppmärksamma det svenska jordbrukets
starkt försämrade läge. Kostnadsnivåns
höjning har även för jordbruket blivit
mycket kännbar. Jordbrukets köpkraft
har minskat snabbt och starkt. Jordbrukets
minskade köpkraft har redan
och kommer sannolikt under 1959 att
i ännu högre grad öka industriens svårigheter
till följd av minskade inköp
från jordbrukets sida av svenska industriprodukter.

Till näringslivets höga kostnadsnivå
bidrar i betydande utsträckning det höga
ränteläget. Detta drabbar i särskilt
hög grad småindustri, hantverk och
inte minst jordbruket. Det har i diskussionen
från många håll framhållits, att
större företagsvänlighet från det allmännas
sida i form av lägre skatter
och liberalare avskrivningsbestämmelser
skulle vara vad näringslivet mest behöver.
Detta skall inte bestridas. Tvärtom
bör det understrykas, att i den nuvarande
kärvnande situationen bör statsmakterna
vara lyhörda för krav på lättnader
i de pålagor, som infördes då inflationsbekämpandet
var som mest aktuellt.
Men för den mindre industrien,
för hantverket, för nyetablerare liksom
för det ojämförligt största antalet jordbrukare
betyder säkerligen en något lägre
skatt mindre ekonomiskt sett än en
verksamt sänkt ränta, då låg inkomst
ju ger låg skatt och inget eller obetydligt
avskrivningsbehov. Från de som regel
starkt skuldsatta småföretagarna och
jordbrukarna höjes nu kravet på sänkt
ränta allt starkare.

Det är för övrigt ett egendomligt drag
i bilden av det svenska näringslivet just
nu, att trots oupphörliga räntesänkningar
runt om ute i den omgivande världen
den svenska riksbanksledningen varit
så ytterst försiktig och avvaktande.
När man frågar varför, får man kanske
inget svar alls eller kanske det svaret,
att det alltjämt skulle finnas latenta inflationsdrivande
krafter inom vårt ekonomiska
liv. Man kunde då vilja fråga:
Vilka? —- I dag? Svaret kanske också
inrymmer en antydan om läget för statens
finanser och om väntat stort upp -

låningsbehov från statens sida. Kan det
möjligen vara så, att statens stora upplåning
för bostadsbyggandet i första
hand skall främjas? Men är det inte så,
att det inte bara är bostäder vi behöver?
Arbetstillfällen och andra nyttigheter än
bostäder är sektorer, som också har legitima
krav på andel i landets sparande
och krav på en ränta, som är rimligare
än den är i dag. Det är beklagligt,
om ömtåliga delar av näringslivet i ett
övrigt redan be trängt läge inte skulle
få en lättnad i sin situation av sådana
skäl. Jordbruk, småindustri och handel
behöver i dag lägre kostnadsnivå; de
behöver en lägre ränta. Kan möjligen
herr finansministern låta dessa beträngda
grupper skymta en strimma av hoppets
sol i det bistra decemberklimatet?

Man kommer här osökt in på här
behandlade motioners krav på att kvarstående
regleringar och ransoneringar
på kredit- och kapitalmarknaden omedelbart
skulle avvecklas, och härvid
åsyftas i första hand kontrollen över
obligationslåneemissionerna. Från det
håll som jag företräder, centerpartiet,
har vi ansett oss ha fog för kritik av
liandhavandet av dessa kontrolluppgifter,
därför att jordbrukets kapitalbehov
blivit tillgodosett i långt mindre grad
än andra näringars under de år som
gått. Men trots detta kan vi inte i dag
biträda motionernas krav i detta avseende.
Vi befarar nämligen, att om man
omedelbart släppte denna kontroll, så
skulle detta få ogynnsamma verkningar
på ränteläget — ogynnsamma i den meningen
att i stället för att verka i riktning
mot lägre ränta, så skulle det säkerligen
verka i riktning mot höjd ränta.
Det önskar vi inte medverka till i dagens
läge.

Det är emellertid allmänt känt, att vi
inom vårt samhälle alltjämt har ett betydande
uppdämt lånebehov. Näringslivet
har alltjämt ett väsentligt kapitalbehov
— legitimt, eftersom det gäller
investeringar för att rationalisera och
förbilliga produktionen liksom för att
utbygga produktionsapparaten — och
staten har — tyvärr — sitt stora upplåningsbehov.
Härtill kommer en tredje

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

faktor, nämligen kommunerna. Enligt
uppgifter, som lämnas i riksbankens årsbok
för 1957, uppgick vid årsskiftet
1957/58 det av kommunerna outnyttjade
beloppet av under åren 1953—1957
från finansdepartementet lämnade lånetillstånd
till cirka 1 425 miljoner kronor.
Vid utgången av augusti 1958 torde
denna siffra ha höjts upp till cirka 1 700
miljoner kronor.

Även om den ekonomiska konjunkturen
i dag är väsentligt dämpad och överinvesteringsbenägenheten
— såsom reservanterna
under reservation nr 1
framhållit och herr Ewerlöf tidigare uttalat
här — måste anses ha mattats, är
det dock förvånande, att höger- och
folkpartireservanterna vågar konstatera,
att tiden nu är inne för en avveckling
av systemet med kapital- och kreditmarknadsregleringar.
Från centerpartiets
sida vill vi framhålla, att de regleringar
och spärrar, den skärpta företagsbeskattningen
och de skärpta avskrivningsregler
o. s. v. som ansågs nödvändiga,
då inflationens tryck var som
hårdast, inte bör behållas en dag längre
än nödvändigt. Vi hälsar därför med
tillfredsställelse, att lättnad ställts i utsikt
rörande företagens avskrivningsregler,
och vi anser att företagsbeskattningen
nu bör lindras.

Vi önskar också understryka att även
vi vill se kapital- och kreditmarknadsregleringarna
försvinna — när de inte
längre behövs. Men vi kan inte dela högerns
och folkpartiets här framförda
uppfattning, att man redan i dag skulle
kunna helt slopa dessa regleringar. Skälet
till vårt ståndpunktstagande har tidigare
nämnts: vi befarar en höjd ränta
som resultat, och vi önskar i dess ställe
i dag en sänkt ränta, något som tusentals
företagare inom såväl industri
som jordbruk skulle hälsa med den
största tillfredsställelse.

Med investeringar och ränteläge har
ju sparandet ett intimt samband. Det
kunde förefalla, som om sparandet i
vårt land skulle vara lågt, och nog har
väl många ibland oss ofta ett intryck
av att vårt folk i flera avseenden lever
över sina tillgångar. Ändå visar de sta -

tistiska uppgifterna, att det svenska sparandet
ligger högt i jämförelse med sparandet
i många andra länder. Förhållandet
är emellertid det, att våra ambitioner
också är mycket höga. Vi vill
företa oss och uträtta så mycket — under
mycket kort tid, med historisk
måttstock mätt. Det verkar ibland som
om vi såsom nation hade mycket kort
tid på oss med många stora projekt. Därav
kommer säkerligen i hög grad den
bristande korrelationen mellan investering
och investeringsvilja å ena sidan
och sparandet å andra sidan i vårt land.

Emellertid vill vi från centerpartihåll
starkt understryka, att allt som kan göras
för att stärka sparviljan och öka sparandet
bör göras. En blick utöver gränserna
ger oss bilden av starkt konkurrerande
världsvälden, inbegripna i en intensiv
och spännande kapplöpning på
det ekonomiska området, varvid det satsas
högt på sparande och investeringar.
Det gäller för oss att inte bli efter i
den kapplöpningen. Vi noterar därför
med tacksamhet, att Kungl. Maj :t nu
tillsatt den av riksdagen begärda utredningen
med uppgift att undersöka olika
vägar att befrämja sparandet.

I motionerna framföres även förslag
rörande en omprövning av de budgettekniska
metoderna. Flera av remissinstanserna
har påpekat, att det kan finnas
skäl för en ändring av dessa i syfte
att möjliggöra en säkrare finanspolitisk
planering. Vi i centerpartiet kan dela
denna uppfattning. Men år 1957 tillkallades
ju en budgetkommitté. Låt den avsluta
sitt arbete och framlägga resultatet!
Man kan väl inte gärna ha två utredningar
arbetande inom samma gebit.
Jag kunde märka, att herr Ewerlöf i sitt
anförande nyss på den punkten märkbart
avvek från formuleringen i reservationen.

Till slut vill jag, herr talman, å centerpartiets
vägnar understryka det erkännande
som herr Ewerlöf nyss gav
dem som företrätt vårt land i de långvariga
och segslitna förhandlingarna om
ett europeiskt frihandelsområde. Jag vill
tacka för detta arbete och vill uttala
förhoppningen om att det till slut skall

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

vara möjligt att uppnå ett samförstånd
på detta viktiga område.

Herr talman! Med dessa ord har jag
avsett att motivera mitt yrkande om bifall
till reservation nr 2.

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Ewerlöf sade i sitt
anförande att bankoutskottet förde en
steril kritik emot vad som hade framförts
i motionerna. Jag befarar att herr
Ewerlöf kommer att betrakta även mitt
anförande som ett bidrag till »steriliteten»,
men också en sådan verksamhet
kan vara vällovlig i vissa sammanhang.

Motionärerna och reservanterna vill
ha en omprövning av den ekonomiska
politiken, sägs det. Bankofullmäktige har
i sitt remissutlåtande konstaterat att det
inte föreligger någon principiell åtskillnad
i detta avseende. Man är beredd att
t. ex. avveckla emissionskontrollen, när
förhållandena på kapitalmarknaden blir
sådana att det finns möjlighet därtill
utan risker. Vidare säger motionärerna
att de vill att det skall vidtas »omedelbara
och direkta åtgärder för att hindra
en nedgång i produktion och sysselsättning».
Vi har då redovisat i vårt utlåtande,
att det har vidtagits åtskilliga åtgärder
som kan betecknas som omedelbara
ocli direkta i detta avseende. De
har varit sysselsättningsstödjande på olika
sätt. Men i reservationen och även i
anförandena här spåras en tendens till
att man inte skulle vara tillfredsställd
med vad som sker i detta avseende. Man
vill att det skall bli ytterligare åtgärder.

Vad föreslår man då? Jo, man säger
att det måste vidtas ytterligare åtgärder
för att främja den svenska exporten.
Man hänvisar i reservationen till att det
har gjorts en väsentlig utbyggnad av de
statliga exportkreditgarantierna, men säger
att det inte är tillräckligt, utan att
man vill att Sverige skall »liksom de
stora europeiska industriländerna erbjuda
utländska köpare stora, långfristiga
och även eljest förmånliga krediter».

Nu är väl åtskilligt på gång när det
gäller dessa saker. Vi ser i pressen att
exportkreditnämnden kommer att göra

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 13

framställningar om att få förändringar
i bestämmelserna, varigenom det i viss
mån skall bli lättare för exportindustrierna
att klara sina åtaganden på exportmarknaden.
Men jag får den uppfattningen,
att man här kräver att staten
skall gå in med sina resurser, så att
Sverige liksom andra länder kan ge »stora,
långfristiga och även eljest förmånliga
krediter». Då måste jag fråga i all
enkelhet: Var skall man ta pengarna till
denna kapitalexport i vårt samhälle, som
fortfarande lever under överinvesteringens
och kapitalknapphetens kalla stjärna?
Jag skulle till herrar Ewerlöf och
Schmidt med en travestering av Frödings
ord vilja säga: Så här vill herrarna
ha’t, »men Schmidt du, men Ewerlöf du,
var ska vi ta’t»? Det återstår att redovisa.
Här räcker det nämligen inte med
allmänna talesätt, där man orerar om
att man vill ha ett sparvänligare framtida
samhälle, utan vad man föreslår är
omedelbara och direkta åtgärder på det
här området i den nuvarande situationen.

Frågan blir då närmast: Vilka andra
områden som kräver kapitalinvesteringar
är det som skall pressas tillbaka? Inte
är det väl det enskilda näringslivets investeringar,
såvitt jag har kunnat läsa
reservationen rätt, tvärtom. Det är alltså
det allmännas investeringar, men då
återstår det väl att precisera: Är det bostäderna,
eller är det någonting annat?
Går det att få ett besked på den här
punkten, då kan man också få en realdiskussion
om den avvägning som ändå
måste ske i detta sammanhang. Jag skulle
vilja fråga om det finns någon av reservanterna
som har det politiska modet
att stiga upp och, som det heter, »taga
bladet från munnen» och säga hur man
vill ha det i det här avseendet. Annars
tjänar väl inte dessa debatter så mycket
till, och det är knappast berättigat att
ta upp tiden med dem i riksdagen.

Låt mig ytterligare göra några reflexioner
kring denna frågeställning om
de svenska exportproblemen. Om nu
Sverige skulle ge sig med i en dylik internationell
karusell och i konkurrens
med Västtyskland och andra länder bju -

66 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

da ut stora långfristiga krediter för att
öka vår export, var skulle då det hela
sluta? Vad bleve dessa konkurrentländers
nästa åtgärd för att möta de nya åtgärder,
vi hade vidtagit? Kunde vi utan
våda för vår egen ekonomi följa med i
en sådan där långdans? Jag tvivlar på
det, ty lika mycket som våra krediter till
utlandet ökade, lika mycket minskade
våra inhemska möjligheter att expandera
på olika områden. Vi har ju inte som
t. ex. Västtyskland kapitalreserver för
export.

Ytterligare en sak: Vad är det för
principiell skillnad mellan dessa stora,
långfristiga och i övrigt förmånliga krediter
och de exportsubventioner, som
andra länder i vissa lägen har tillämpat
men som vi har fördömt? Hur komme
en dylik verksamhet att påverka vårt
ränteläge? Skall vi, med det ränteläge
vi har jämfört med konkurrentländerna,
kunna ge förmånliga krediter, föreställer
jag mig att det finge bli fråga om att
subventionera räntan på dessa exportkrediter.

Ett av reservanternas påståenden är,
att ett borttagande av den s. k. emissionskontrollen
inte skulle leda till någon
räntehöjning. Det påminner mig om när
samma spåmän på sin tid siade om att
ett borttagande av den dåvarande priskontrollen
inte skulle leda till några prishöjningar.
Tvärtom, sade man, är kontrollen
i sig själv prisuppdragande genom
maximiprissättningen. Men hur har
det gått? Om man studerar hur tidigare
priskontrollerade varor har utvecklat sig
i detta hänseende, kanske man får se ett
helt annat resultat.

Vidare sade samma spåmän under lågränteperioden,
att bara man ville begagna
räntan, skulle det gå att med små variationer
i ränteläget smidigt styra konjunkturen.
Det är att observera, att vi
även vid det tillfället levde i en utpräglad
högkonjunktur. Och hur har det gått
i det avseendet? Hur är ränteläget i
Sverige i dag och möjligheterna att komma
ner igen? Hur har det gått i de andra
av Europas industriländer? Man har tagit
in räntemedicinen även där, kraftiga
räntehöjningar på flera procent. Men

man har ingalunda med det medlet lyckats
styra konjunkturen. Man har inte
fått en fullgod effekt utan har fått använda
räntehöjningar vid sidan om alla
de andra regleringarna och ingripandena.
Vi är alltså inte ensamma om den utvecklingen.

Jag har för min del inte trott på dessa
spåmän vid något av de tidigare tillfällena,
och det må förlåtas mig att jag
ingalunda tror på dem vid detta tillfälle
heller. Att nu omedelbart släppa loss en
fri konkurrens på kapitalmarknaden
skulle utan tvekan trycka den nuvarande
höga räntan ytterligare uppåt, ty
då kommer vi i det läget att priset, räntan,
blir den utslagsgivande regulatorn
på efterfrågan.

Och är det så säkert, att man med
denna frihet når det resultat, som reservanterna
eftersträvar, nämligen en ökning
av investeringarna i den privata
sektorn? Vi ser kommunernas eftersatta
lånebehov i dag. Kommunerna har investeringar,
som i stor utsträckning
tvingar sig på dem genom bostadsbyggandet
och annat. Det är nog ganska stor
risk att med en större frihet på kapitalmarknaden
skulle kommunerna, som kan
flytta över räntekostnaderna på skattebetalarna,
väl kunna konkurrera med
stora delar av vårt näringsliv om kapitaltillgångarna.
Vad bleve då slutresultatet?
Vi finge ett högre kostnadsläge utan
att ha nått några andra väsentliga fördelar,
och priset på kapital skulle ha ökat
åtskilligt, vilket är en i och för sig icke
önskvärd utveckling.

Nej, jag tror inte att vägen över en
fri konkurrens mellan enskilda och offentliga
kapitalanspråk löser problemen.

I ett samhälle, där alla resurser är utnyttjade,
vet vi att anspråken är stora
på kapital. Därför är en lösning inte åtkomlig
på detta sätt. Enda möjligheten
att få en annan avvägning torde vara via
politiska beslut om en minskning av
samhällssektorns investeringar. Då är vi
tillbaka till frågan vad det är som skall
minska. Är det bostäderna? Är det investeringarna
i kraftverk, skolor, sjukhus,
vägar — eller vad?

Såvitt jag uppfattade herr Larsson

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

rätt, sade lian i sitt anförande ganska
oförblommerat, att lian — och jag förutsätter
även hans parti — i dagens läge
inte har någonting att invända mot
att man återigen drar ned bostadsbyggandet.
Jag vill då erinra om att det
finns ett visst samband mellan konjunkturnedgången
och bostadsbyggandets ökning.
Vi har emellertid ett bostadsbyggande,
som ligger på ganska hög nivå,
och det är ingen tvekan om att detta är
kapitalslukande. Emellertid vill jag också
påminna om att det parti, som herr
Larsson representerar, tidigare har varit
med i regeringsställning och fört
fram besluten om denna ökning av bostadsbyggandet.
Vad de andra oppositionspartierna
beträffar har inte minst
de varit pådrivande när det gällt att få
denna ökning av bostadsbyggandet. När
bostadsbyggandet förts upp till den nuvarande
höga nivån, har det alltså, såvitt
jag förstår, rått en politisk enighet
om att så borde ske.

När herr Larsson nu antyder, att det
är just den sektorn som nu borde kunna
minska för att det enskilda näringslivet
i övrigt skall kunna expandera, är det
en ny melodi man får fram i den politiska
debatten. Men det är bra, enligt
min mening. Jag tycker, att man skall
diskutera dessa frågor öppet och renhårigt.
Då vet vi var vi står på olika
håll.

Det är problemet om kapitalbristen,
som egentligen ligger under debatten här
i dag. Det är väl något som vi knappast
har stor anledning att vara ledsna över.
Vi vet att vi har ett större sparande än
någonsin tidigare. När vi trots detta stora
sparande ändå har en fortlöpande kapitalbrist,
betyder väl detta att vi lever i
ett expansivt samhälle, där vi utnyttjar
den sista sparkronan till investeringar.
Inte är väl detta något fel, ty det ger
ju möjlighet till framsteg och standardstegring.
Det värsta som kunde hända
vore väl ändå att t. ex. den nuvarande
internationella konjunkturen fortsatte i
en nedåtgående riktning så att vi finge
samma förhållande som på 1920-talet
och i början på 1930-talet, då vi hade
kapital- och arbetskraftsreserver som
ingen ville utnyttja.

När vi alltså här i våra politiska diskussioner
brottas med kapitalproblemet,
finns det kanske anledning att hålla
dessa enkla fakta i minnet. Det parti
jag representerar vill säkerligen inte för
att i och för sig uppnå en snygg och fin
balans och en fri konkurrens på kapitalmarknaden
avstå ifrån den fulla sysselsättningens
samhälle.

Utskottet förordar i sina skrivningar
en differentierad eller selektiv politik
som stimulans i nuvarande konjunkturläge.
Gentemot detta anför höger- och
folkpartireservationen, att en sådan politik
inte kan ersätta generella åtgärder
på det ekonomiska området. Härvid
nämner reservanterna, utöver avskaffandet
av regleringarna, den extra företagsbeskattningen
som särskilt betungande
för näringslivet, och det har också
framskymtat här i anförandena.

För all del, man kan hålla med om att
sten på börda känns tung. Men är det
inte ändå skäl att reducera denna
»stens» storlek till de rätta proportionerna? När

den extra bolagsbeskattningen senast
beslöts var företrädare för högern
och folkpartiet ivriga att bevisa för finansministern
och andra ledamöter, hur
litet denna skatt egentligen gav i inkomster
till staten. Man talade om 100
miljoner kronor, och i en av motionerna
nämnde man beloppet 80 miljoner
kronor i ökade statsinkomster genom
denna extra bolagsbeskattning. Jag kan
därför inte bli riktigt klok på hur en
skatt, som ger så litet i inkomst åt staten,
i dag kan betyda så mycket för så
många. Det stämmer inte på något sätt.

Sedan kommer frågan: Om man nu
avskaffar denna extra bolagsskatt, bleve
då allt det som därvid tillfaller dessa
skattebetalare investering? Det är inte
så givet! Det är rätt naturligt att företagen
använder en del av dessa medel
till utgifter på annat sätt; det kan vara
till ökade utdelningar, det kan vara till
ökade löner, man kan anställa experter
o. s. v.

För att få ett riktigt perspektiv på
denna fråga skulle jag vilja anföra, att
t. ex. industriens investeringar i byggnader
och maskiner under år 1957 var 4,6

68 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

miljarder kronor. Detta belopp skall alltså
ställas emot extra bolagsskatten, om
vi nu skall utgå ifrån att denna ger 100
miljoner kronor.

De särskilda investeringsfonderna,
som företagen nu har fått börja att taga
i bruk, har hittills frisläppts till ett belopp
av något över 200 miljoner kronor.
Även det kan ställas emot det här beloppet,
och bara det är ju dubbelt så
mycket som det belopp man från reservanternas
sida beräknar den extra bolagsbeskattningen
till.

Om vi ser på investeringsavgiften beräknas
den för år 1957 också ge cirka
200 miljoner kronor. Dessa pengar förutsätter
man gå direkt till investeringar
på ett säkrare och mera direkt sätt än
vad en minskning av företagsbeskattningen
i och för sig skulle göra. Man
har nu uppgifter om att företagens investeringar
under innevarande år beräknas
öka med mellan 6 och 7 procent.

Att med dessa siffror för ögonen ändå
påstå, att den extra bolagsskatten skulle
vara en avgörande faktor när det gäller
att klara den sysselsättningssituation vi
har i dag är ändå ett orealistiskt tal.
Det är närmast det jag har velat konstatera
med dessa sifferjämförelser.

När man nu vidare talar om de »generella
lättnader», som reservanterna
vill ha utöver de mera punktvisa åtgärder,
som har vidtagits från regeringens
sida, har jag inte i denna redovisning
funnit ett ord om den höga räntenivån
— varken i motionerna eller i reservationerna.
En hög ränta är alltså en bra
ränta, och räntenivån kan knappast bli
för hög. Annars tycker man ju att åtminstone
folkpartiet med sitt förflutna
på detta område skulle ha antytt, att det
ville ha »en liten variation» nedåt i ränteläget
i dagens situation. Herr Schmidt
hade emellertid i sitt anförande ingen
ränteskräck. Han dansade snällt och troskyldigt
tillsammans med herr Ewerlöf
kring den ekonomiska frihetens och
högräntans guldkalv!

I högermotionen har man även tagit
upp frågan om förbättrade budgettekniska
metoder. Den saken har inte fått
någon större plats i reservationen, där

det bara sägs att man i denna del instämmer
i motionens syfte.

I den mån man här åsyftar att uppnå
rationaliseringar och förenklingar, som
gjorde det möjligt för menige man att
bättre följa med och förstå vad som
sker på detta område, vore naturligtvis
ingenting att invända. När jag läste högermotionen
fick jag emellertid en hädisk
tanke: om man kunde åstadkomma
några sådana verkliga förenklingar på
detta område skulle man kanske komma
så långt i redovisningen, att t. ex.
högerns skräckpropaganda om statsskuldens
utveckling bleve helt omöjliggjord.
Det vore väl värt en utredning bara det.

Nu sysslar emellertid, som herr Larsson
redan tidigare antytt, en utredning
med detta problem. Budgetkommittén arbetar
med dessa frågor. Vi bör då lugna
oss och avvakta resultatet av dessa utredningar.
Sedan får vi väl, om det behövs,
komplettera utredningarna för att
nå det önskade målet.

Som ledamöterna förstår, är det emellertid
knappast detta som högern eftersträvat
med sin motion. Högern vill i
stället ha en sådan planering av driftbudgeten,
att man kan exakt fastställa
utgifterna och hålla dem inom den beräknade
ramen. Men skall statens finanspolitik
vara ett led i konjunkturpolitiken,
måste man väl ändå acceptera förskjutningar
och variationer när budgeten
skall överföras i praktisk politik.
Det är knappast möjligt att låsa fast
budgeten enligt normen att driftbudgetens
inkomster skall täcka dess utgifter,
men inte heller mer. Såsom utskottet påpekat
är ju budgetutfallet i viss mån i
sig självt beroende av konjunkturutvecklingen
och det resultat som denna ger.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Boo tyckte sig av
mitt anförande kunna dra den slutsatsen,
att jag vore beredd att biträda en minskning
av bostadsbyggandet. Vad jag sade

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

var att man i nuvarande läge givetvis
måste uppmärksamma, att det inte endast
är bostäder, som människorna behöver,
utan också ett tryggat levebröd, och
fördenskull även arbetsplatser. I nuvarande
läge kan det därför kanske vara
erforderligt med en omprövning av vilka
kapitalbehov som skall prefereras.
Det kan nämligen tänkas att det måste
ske en viss ändring i fråga om fördelningen
av de begränsade kapitalresurserna.
Detta får dock inte tolkas så, som att
vi på vårt håll skulle vara emot bostadsbyggandet.

Herr Boo anförde gentemot mig, att vi
under de sex åren i koalitionsregeringen
var med om ett högt bostadsbyggande.
Jag vill då erinra om att det under de
åren var högkonjunktur och ett annat
ekonomiskt klimat än nu, då andra delar
av samfunds- och näringslivet kanske
har ännu mer berättigade krav att ställa
då det gäller fördelningen av kapitalresurserna.
Dessutom får vi inte glömma
att bostadsbyggandet i dag är betydligt
större än den gången. Ett faktum är ju,
att det nu färdigställs ett betydligt större
antal lägenheter än under den omtalade
koalitionsperioden.

Faktum är emellertid att staten för
närvarande inlånar pengar till hög ränta
och sedan lånar ut dem med låg ränta.
Det skuldsatta näringslivet tvingas att i
det nuvarande bistra ekonomiska klimatet
tävla om kapitalresurserna i högräntans
tecken.

Jag upprepar än en gång, herr Boo, att
vi inom mitt parti inte är emot bostadsbyggande
i och för sig. Men vi anser att
människorna i vårt land också behöver
arbetsmöjligheter och arbetsplatser. Det
kan också finnas andra behov som måste
tillgodoses med våra knappa kapitalresurser.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med några ord
bemöta herr Boos anförande, som i och
för sig skulle kräva mycken tid att komma
till rätta med.

Jag börjar med exportkreditgarantien,

liksom han gjorde i sitt anförande. Herr
Boo har i denna del förbisett vad vårt
önskemål i detta sammanhang innebär.

Som jag försökte klargöra i mitt tidigare
anförande föreslog utredningen,
som tillsattes år 1952 och avlämnade sitt
betänkande 1954, en utökning av ramen
för exportkrediterna från 300 miljoner
till 600 miljoner kronor. Utredningen
gick också i detalj in på vilken utformning
och omfattning man ville ge de krediter,
som skulle lämnas inom denna
ram. Allt detta gjordes i syfte att ha en
beredskap att ta till om vi råkade ut för
en avmattning i konjunkturen. Det är nu
gott och väl att vi har fått ramen utökad
till 600 miljoner kronor. Men vad har
det, måste vi fråga, blivit av alla de förslag
till förändringar i formen och omfattningen
av de speciella krediterna,
som denna kommitté samtidigt framlade?
Nu talar herr Boo som om dessa ifrågasatta
ändringar skulle föranleda ett
mycket större upplåningsbehov än vad
som eljest skulle gälla. Men det är ju tills
vidare fråga om samma ram av 600 miljoner
som redan har blivit beviljad.

I det sammanhanget efterlystes — som
alltid — en uppgift om vad det egentligen
är för investeringar, som skall få
stryka på foten inför de krav som vi här
ställer på att man nu särskilt skall ha näringslivet
i tankarna. Ja, det parti jag företräder
är väl det enda som har tagit på
sig den politiska belastningen av att vid
alla möjliga tillfällen redovisa, vad det
är som vi anser i första hand skulle kunna
få stryka på foten. Yi måste ju ändå
alla ha klart för oss, att vi inte kan leva
på den statliga verksamheten. Vi kan inte
leva på bostadsbyggande och vad därtill
hörer, utan vad vi lever på är avkastningen
av vårt produktiva näringsliv.
Detta får inte glömmas bort i detta sammanhang,
i synnerhet som vi just står inför
svårigheter för näringslivet att bära
upp vad som behövs för att vi skall kunna
bevara vår standard.

På frågan om vad det är för investeringar,
som vi menar skall ha förtursrätt,
kan jag därför svara, att det är de investeringar
som är samhällsekonomiskt
bäst motiverade, alltså — i nuvarande

70 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

stund i varje fall — de produktivt sysselsättningsskapande
investeringarna.

I fråga om råntair fär vi ju det vanliga
beskedet, att den priskontroll som man
nu utövar måste bevaras, och herr Boo
hänvisade till att avskaffandet av priskontrollen
på varumarknadsområdet
skulle ha visat att priserna bara blev
högre.

Jag bestrider det påståendet! Jag är
alldeles på det klara med att prisnivån,
om man ser på den i stort, har blivit lägre
än den skulle ha kunnat bli om vi hade
bevarat en priskontroll. En sådan
kontroll är någonting som kan tillämpas
under en mycket kort övergångstid, men
det går inte att i längden basera systemet
på en priskontroll, inte heller på kapitalmarknadens
område.

Det framhålles såsom någonting självklart,
att staten och kommunerna kan
tråda fram på lånemarknaden och att de
inte är räntekänsliga. Det påståendet har
jag redan bemött i mitt tidigare anförande,
där jag talade om hur jag ser på den
saken. Jag utgår ifrån att även staten och
kommunerna måste gå till väga med ett
starkt kostnadsmedvetande när det gäller
att utnyttja de knappa kapitalresurser
som står till buds.

Den extra bolagsskatten är ju ett stort
kapitel. Här talade herr Boo som om det
vore det rimligaste och naturligaste i
världen att man behåller denna skatt i
ett läge av sjunkande konjunkturer, en
skatt som tillkom såsom ett provisorium
för att dämpa en högkonjunktur. Han är
inte på något sätt besvärad av den motsättning,
som ligger i detta. Man kan ju
med denna inställning komma fram till
att försvara snart sagt vad som helst!
Han frågar: Kan den skatten betyda så
mycket? Kan den vara av avgörande beskaffenhet?
— Ingen har sagt att den är
avgörande, men den har mycket stor betydelse,
detta även om den •— såsom vi
har påstått — inte kan anses ge staten
ett högre belopp än 100 miljoner kronor
om året i ökad behållning. Den har destruktiva
verkningar i andra avseenden.
Den har gjort kostnadsmedvetandet sämre
inom företagsamheten genom att företagarna
kan ta på sig kostnader efter

en kanske mindre noggrann prövning •—
den sammanlagda skatten har nämligen
stigit så högt, att man genom att dra av
kostnaderna vid beskattningen sparar in
en hel del av dem. Dessutom har denna
skatt givit anledning till bokslutstransaktioner
av en karaktär som gör att de
hundra miljonerna skulle vara väl använda
om de finge gå från herr Sträng till
näringslivet.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
sade jag, att jag gladde mig åt att herr
Larsson gav klart besked om investeringsavvägningen.
Jag berömde honom,
och jag kanske gisslade andra företrädare
för oppositionen.

Jag är ledsen, herr talman, att jag hade
fullkomligt fel, ty herr Larsson skyndade
sig att ta tillbaka allt som han
eventuellt tidigare hade sagt i den frågan.
Visst vill även centerpartiet att det
skall byggas bostäder, sade herr Larsson,
men byggandet skall även räcka till för
andra behov. Vi vet alla att detta är
omöjligt. Det måste ske en avvägning,
och det var en realdiskussion på den
punkten som jag ville ha till stånd. Som
sagt, jag är ledsen att herr Larsson, som
det heter, »backade ut» ur den uppkomna
situationen.

Herr Larsson säger vidare, att när
hans parti var med i regeringen och beslöt
om högre bostadsbyggande, så var
det under en högkonjunktur. Ja, det är
riktigt! Men jag kan inte förstå herr
Larssons slutsats i det sammanhanget.
Jag kommer fram till det omvända förhållandet,
att vi skulle ha större möjligheter
att öka bostadsbyggandet i en dämpad
konjunktur, ty då är inte anspråken
på kapital för investeringar lika stora
på andra områden. Det är svårare för
oss att få kapitalet att räcka till för ett
stort bostadsbyggande under högkonjunkturen.
Att det verkligen är på det
sättet, har vi väl nogsamt erfarit under
de goda efterkrigsåren. Men herr Larsson
och jag har tydligen olika uppfattningar
på den punkten.

Herr Ewerlöf anförde att det inga -

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 71

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

lunda var fråga om exportkreditgarantiernas
storlek, där en ökning skett från
300 till 600 miljoner, utan det var fråga
om var de andra åtgärderna, som föreslagits
i 1952 års utredning, hade tagit
vägen. Ja, jag redovisade i mitt förra
anförande att i tidningspressen i dag
står att läsa att exportkreditnämnden
har gjort framställningar om att få till
stånd ändringar, bland annat när det
gäller risktagandet från statens sida.
Denna framställning skall väl sedan prövas
av regering och riksdag, och då får
vi se vad den kan leda till.

I det nuvarande läget är det givet, att
man kan vara överens om att stödja exportnäringen
så långt detta är möjligt.
Men vad jag anmärkte på i mitt förra
anförande när det gällde denna sak var
att de skrivningar, som fanns i reservationen
tydde på en önskan att vårt land
skulle gå betydligt längre på detta område.
Det var inte bara tal om exportkreditgarantier
utan kanske mer renodlade
exportkrediter. Så här skriver reservanterna:
»I den allt hårdare exportkonkurrens,
som nu drives ej minst från
de stora europeiska industriländernas sida,
ingår erbjudanden om stora, långfristiga
och även eljest förmånliga krediter
som ett i stor utsträckning anlitat
medel.» Reservanterna fortsätter: »Utskottet
finner det vara väsentligt att
svenska företag i möjligaste mån kan
vara med i denna konkurrens och icke
blir ställda utanför.» Det var närmast
dessa skrivningar, som jag åsyftade i
mitt föregående anförande.

När det gäller frågan om investeringsavvägningen
säger herr Ewerlöf, att det
är de produktiva investeringarna som
skall ha företräde och att vi inte skall,
som herr Ewerlöf uttryckte det, bara
bygga bostäder. Det innebär väl att man
vill ha en annan avvägning mellan de
enskilda investeringarna och samhällets
investeringar. Men herr Ewerlöf har inte
velat lämna någon specifikation över
på vilka punkter de samhälleliga investeringarna
skall inskränkas. Går det inte
att få litet närmare besked i det fallet?

I fråga om den extra bolagsbeskattningen
ville herr Ewerlöf närmast fästa

den etiketten på mig, att jag önskade bibehålla
denna skatt, oavsett hur den
verkade. Jag har inte gjort något annat,
herr talman, än att söka beskriva, hur
stor del denna skatt utgör av de samlade
investeringarna och vilken betydelse den
har i detta sammanhang. Jag har velat
anföra det som ett argument mot den
propaganda som bedrivs om att den
extra bolagsskatten kommer att få omfattande
skadeverkningar, därest den inte
omedelbart avskaffas.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! De två första talarna i
denna debatt har redan sagt en hel del
av vad jag skulle kunna andraga, och
det finns ingen anledning för mig att
upprepa deras påpekanden.

Å andra sidan vill jag uttala min tillfredsställelse
över att inte redan vara
refererad i dagens eftermiddagstidningar.
När de för några timmar sedan utkom,
kunde man i dem läsa referat av
den våldsamma sammanstötning i andra
kammaren mellan finansministern och
herr Hansson i önnarp, en sammanstötning
som kanske ännu inte är påtänkt -—
för att nu inte tala om den ekonomiska
debatten i sagda kammare, som man
fortfarande förbidar. Den finns också
redan behandlad i sagda press.

Jag skall inte spänna över hela fältet
utan bara ta upp ett par av de ekonomiska
problemen.

När man tar del av konjunkturinstitutets
senaste rapport, måste man konstatera,
att den innehåller ganska dystra
siffror. Från 1956 till 1957 uppgick ökningen
i industriproduktionen till 3 procent,
medan den i fjol stagnerat. Under
första halvåret i år var produktionsvolymen,
jämförd med fjolårets, praktiskt
taget oförändrad. Denna utveckling har
drabbat konsumtions- och kapitalvaruindustrierna
i ungefär samma grad. Att
inte arbetslösheten har blivit större än
vad den är, sammanhänger med en betydande
uppgång inom byggnadsindustrien.

Produktionsminskningen beror givetvis
på vår minskade utrikeshandel. I

72 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

september var man optimistisk; då skedde
en ökning av exporten, ja, till och
med en så stor ökning, att ett mindre
exportöverskott kunde noteras. Tyvärr
måste man konstatera, att den viktigaste
orsaken till uppgången under september
var av engångsnatur och bestod i en
tillfällig anhopning av fartygsleveranser.
För de närmaste månaderna är det
högst sannolikt, att exporten kommer
att sjunka till en allt lägre nivå. Det internationella
marknadsläget för våra
exportvaror är svagt och har inte påverkats
av den amerikanska marknaden
-— helt naturligt för övrigt, eftersom
vår handel med Amerika är av så begränsad
omfattning. Jag kan nämna att
produktionen inom en sådan nyclcelindustri
som trävaruindustrien någorlunda
har kunnat upprätthållas endast tack
vare successiva priseftergifter. Svårigheterna
att finna avsättning för massa
även till nu gällande, reducerade priser
belyses av de vidtagna produktionsinskränkningarna
och de ökade lagren,
produktionsinskränkningar som vi kan
läsa om i dagens eftermiddagstidningar.
Exporten av järnmalm ligger på en betydligt
lägre nivå än förra året. För järn
och stål har läget, efter någon ansats till
förbättring tidigare under hösten, åter
blivit svagare. Och till råga på allt visar
det sig att exporten av verkstadsprodukter,
som tidigare under året var väl hävdad,
enligt de senaste rapporterna börjat
sacka efter.

Följden blir arbetslöshet. Jag vill inte
klandra regeringen för det, men jag understryker
vad herr Ewerlöf sade i sitt
första anförande, nämligen att den ekonomiska
politik, som förts under de senare
åren, ju inte har varit ägnad att
minska sådana påfrestningar som vi i
dag står inför.

Vi lever i kapitalbristens samhälle,
det är den omständigheten som ligger
bakom dagens debatt, yttrade herr Boo.
Det gläder mig att jag åtminstone på den
punkten kan instämma med herr Boo.
Jag skulle med anledning av detta vilja
ta upp frågan om vårt sparande. Herr
Boo menade att det var högt, ja, rent av
abnormt högt i jämförelse med tidigare

och med förhållandet i andra länder.
Inom folkpartiet har vi ju under en rad
av år väckt motioner som har syftat till
att få till stånd en närmare analys av
sparandets utveckling och struktur. Jag
vet inte, om detta är anledningen, men
i varje fall har konjunkturinstitutet satt
i gång med en utredning. Den är verkställd
för år 1955.

Denna utredning visar att av det sparande
som då förekom stod företagen
för drygt hälften, medan de enskilda å
ena sidan och det allmänna å den andra
svarade för hälften var av återstoden.
Hushållssparande!, det personliga sparandet
eller vad vi nu vill kalla det, är
alltså relativt lågt. Det finns emellertid
en del andra siffror av intresse, som
skymtar fram i detta sammanhang.

Jag går här tillbaka till år 1955, eftersom
detta är det enda år för vilket det
finns en fullständig undersökning. De
svenska hushållen sparade år 1955 totalt
2,75 miljarder kronor. Inte mer än
267 miljoner kronor av dessa medel insattes
på bank eller omsattes i värdepapper
och försäkringar. Hushållens kontanta
tillgångar ökade således endast
med 10 procent av sparandet. Till största
delen skedde sparandet genom en ökning
av hemmens och familjernas fasta
tillgångar: villor — det är en bra sak —
men också bilar, TV-apparater m. m. Ja,
vi vet, hur folk resonerar. Det lönar sig
inte att spara, menar man, ty man vet
inte vad pengarna i morgon, nästa år
eller om fem år har för värde. Låt oss
därför lägga oss till med realvärden i
stället, även om det bara skulle vara en
ljuskrona! Följden är att det tillgängliga
kapitalet på lånemarknaden inte
har räckt till för de behov som förelegat.

I bankoutskottets utlåtande säger utskottet
på s. 14 med en mycket egendomlig
formulering, att utskottet inte
vill »ifrågasätta önskvärdheten av en
ökning i det personliga sparandet». Utskottet
framför sedan den vanliga tesen
om att sparandet är stort och slutar
med att säga att »trenden pekar enligt
föreliggande statistik på en fortgående
ökning av den genomsnittliga sparkvo -

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 73

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

ten». Det är det sista yttrandet som jag
skulle vilja underkasta kritik.

Vi kan konstatera att inlåningsökningen
hos sparbankerna exempelvis under
augusti och september i år var avgjort
svagare än samma månader i fjol. Medan
den förra året hos de 84 största
sparbankerna var uppe i sammanlagt
80 miljoner kronor under augusti och
september, har den under samma tid
i år begränsats till 48 miljoner kronor.
För samtliga sparbanker har inlåningen
under tredje kvartalet som helhet i år
utgjort inte fullt 200 miljoner kronor
mot 222 miljoner samma kvartal förra
året, oaktat räntekrediteringarna vid
halvårsskiftet i år varit några tiotal
miljoner kronor större än vid samma
tidpunkt i fjol. Liknande företeelser möter
man inom postsparbanken och jordbrukslrasserörelsen.
I affärsbankerna är
läget ungefär enahanda.

Tvärtemot vad utskottet säger pekar
alltså trenden inte på en ökning utan
på en minskning i sparkvoten, och det
är så mycket egendomligare att möta
påståendet i bankoutskottets utlåtande,
som man säger på s. 92 i konjunkturinstitutets
rapport, att det personliga
sparandet i år, alltså från 1957 till 1958,
kommer att minska med 200 å 300 miljoner
kronor. Enligt institutets sparundersökningar
har från 1955 till 1957 en
icke oväsentlig förskjutning ägt rum i
fördelningen av sparandet. Företagarnas
andel av detta sparande har minskat,
medan löntagarnas har ökat. Men trots
att det enskilda sparandet har ökat relativt
sett, är det personliga sparandet
200 å 300 miljoner kronor mindre.

Pengarna räcker inte till för de anmälda
behoven. Den saken underströks
mycket starkt av herr Nils Theodor
Larsson i hans anförande, men så fortsatte
han: »Under sådana omständigheter
måste vi kräva en räntesänkning.»
Låt mig ta ett jämförande exempel på
det agrikulturella området! Där skulle
ett motsvarande resonemang vara, att
om det råder brist på smör, så skall vi
sänka smörpriset för att stimulera smörkonsumtionen
— detta är lika logiskt
som det resonemang herr Nils Theodor

Larsson förde. All erfarenhet under de
sista åren har visat, att spararna är mycket
räntekänsliga; det framgår inte
minst därav, att man nu i mycket större
utsträckning än tidigare flyttar över sitt
kapital till de bankräkningar som ger
den högsta avkastningen.

Herr Ewerlöf sade, att det värsta som
skulle kunna inträffa nu vore stigande
arbetslöshet och stigande priser. Tyvärr
är det nog så, att inflationstrycket
fortfarande består i vårt samhälle, även
om det inte gjort sig så starkt gällande
under de sista månaderna. Delvis har
detta sin grund i psykologiska förhållanden:
svenska folket har blivit inställt
på alltjämt stigande priser, alltjämt fortgående
inflation. Typiskt är att då Sifo
— Svenska institutet för opinionsundersökningar
— i fjol gjorde en undersökning
om hur svenska folket såg på dessa
ting, så visade det sig att 2/3 av de tillfrågade
räknade med oavlåtligt stigande
priser och med stigande skatter. Har
en sådan uppfattning bitit sig fast i det
allmänna medvetandet, då är det inte så
lätt att bli av med den. Mer eller mindre
medvetet gör människorna inflationen
till en arbetshypotes som de rättar sig
efter, och allt starkare och starkare motåtgärder
måste därför sättas in. De psykologiska
faktorerna spelar mycket större
roll i ekonomiska sammanhang än
man vanligtvis räknar med.

I ett sådant läge blir den första och
angelägnaste uppgiften att bringa människorna
på andra tankar, d. v. s. att
återställa förtroendet för penningvärdet.
Ingen väntar att en prisstegring, som
fortgått i 18 år med undantag endast för
de tre sista krigsåren och det första efterkrigsåret,
skall kunna bringas att upphöra
från den ena dagen till den andra.
Viktigare än räntan, när det gäller att
stimulera sparandet, är att skapa förtroende
för penningvärdet. Tyvärr framstår
en ihållande penningvärdeförsämring
mer eller mindre som en naturföreteelse;
och en naturförteelse kan man
ju inte motsätta sig. Inflationen är en
upplösningsprocess inom det ekonomiska
livet, som inte kan fortgå hur länge
som helst. Förr eller senare måste en

74 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

förändring komma till stånd; vi kan i
dagarna se vart det bär hän i länder,
som ägnar sig åt en dylik trafik — jag
nämner Frankrike och Finland.

Det viktigaste i dagens situation är
alltså att man återställer allmänhetens
förtroende för den svenska kronan. Mot
den bakgrunden måste det beklagas, att
bankoutskottet återigen presenterar ett
splittrat utlåtande, med ett majoritetsuttalande
och två reservationer på väsentliga
punkter.

Detta var den ena saken jag i dag ville
beröra. Den andra gäller en motion, som
visserligen inte kommer från det parti
jag tillhör men som rör en ganska väsentlig
fråga, nämligen angelägenheten
av att något så när bringa reda i vår
budgetteknik. I utlåtandet heter det beträffande
denna fråga: »I hög grad betingas
skillnaderna mellan riksstat och
budgetutfall av de beslut som riksdagen
fattar, sedan riksstaten fastställts. Den
ökning eller minskning av budgetunderskottet
som därvid framkommer, får bedömas
efter det konjunkturläge i vilket
dessa beslut fattas.»

Det finns emellertid en annan omständighet,
som vi inte skall glömma bort i
detta sammanhang, och det är den benägenhet,
som har innästlat sig i den svenska
riksdagen under senare år, att fatta
s. k. principbeslut utan att överväga de
ekonomiska konsekvenserna. Följden har
blivit de s. k. automatiska utgiftsstegringarna,
som man menar liksom ligger
utanför vårt räckhåll och vår påverkan.
I själva verket förhåller det sig inte på
det sättet.

Vi har i vårt land — och förhållandet
är detsamma i flertalet andra länder i
Västerlandet — under de sista generationerna
kunnat glädja oss åt en sällsamt
gynnsam produktionsutveckling.
Jag skall inte gå närmare in på anledningen
härtill, som ju bland annat varit
den fria företagsamheten, forskningen,
tekniken, undervisningen och utbildningen.
Jag nämnde nyss att man från
år 1956 till år 1957 räknar med en stegring
i industriproduktionen på 3 procent.
Den har varit genomsnittligt lika
stor under de sista åren. Men samtidigt

har det hos oss politiker — jag säger
»oss politiker», därför att det gäller oss
alla — insmugit sig någon sorts fatalistisk
tro att denna utveckling skall fortsätta
oavbrutet, utan att man ens gjort
ett försök att närmare analysera händelseförloppet.
På grund av denna optimistiska
inställning har det uppstått en benägenhet
att på förhand inteckna de materiella
framstegen. Vår socialpolitik,
vår skolpolitik och vår försvarspolitik
baserar sig på denna framtidstro, där
man räknar med en alltjämt fortgående
stegring av produktionen.

För varje med naturvetenskapligt tänkande
en smula förtrogen person ter sig
detta förfaringssätt att teckna framtiden
med utgångspunkt från skeendet under
de sista decennierna såsom en ganska
otillåtlig extrapolering. Det torde vid
närmare eftertanke stå klart att produktionsutvecklingen
visserligen beror på
våra egna åtgöranden och den politik
som bedrives men att den också beror
på de tekniska framsteg som finns tillgängliga
ur lagrade forskningsresultat,
och där går som bekant utvecklingen i
kurvor. För att man skall kunna få en
bättre överensstämmelse mellan riksstaten
och budgetutfallet blir det nog nödvändigt
att riksdagen i framtiden i mindre
utsträckning än som skett de sista
åren fattar principbeslut utan hänsyn
tagen till de ekonomiska konsekvenserna.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon berömde
mig för att jag i mitt anföraande hade
sagt, att vi lever i kapitalbristens tid,
men sedan var herr Ohlon minst lika
missbelåten med att jag hade talat om
att vårt sparande var så »oerhört», såsom
herr Ohlon uttryckte det. Riktigt
så sade jag nu inte. Jag sade i stället
att »vi vet, att vi har ett större sparande
än någonsin tidigare». Om nu herr Ohlon
har läst ut så mycket ur konjunkturinstitutets
rapport, borde väl herr
Ohlon också ha observerat att det sparande,
som där redovisas, står i ungefärlig
proportion till de stora investe -

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 75

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

ringar vi för närvarande har. Det måste
förhålla sig så.

Herr Ohlon var också förvånad över
utskottets skrivning beträffande sparandets
utveckling i Sverige, och han citerade
återigen konjunkturinstitutet, som
säger att det personliga sparandet enligt
beräkningar kommer att minska något
hundratal miljoner kronor under innevarande
år. Men om herr Ohlon observerar
vad vi har skrivit i en följande
mening, kan han finna att vi där säger:
»Visserligen föreligger variationer i sparandets
utveckling mellan olika år, men
trenden pekar enligt föreliggande statistik
på en fortgående ökning av den genomsnittliga
sparkvoten.» Då kan vi,
herr Ohlon, med denna skrivning få
täckning för vad konjunkturinstitutet
har sagt i detta sammanhang, men det
strider inte mot att det är en fortgående
ökning på längre sikt.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till herr Ohlon skulle
jag vilja säga, att om vi i dag skulle med
räntan reglera tillgång och efterfrågan
på kapital i dag, vad tror då herr Ohlon
att räntan skulle vara hos oss i så fall
— så företagsamma och ambitiösa som
vi tycks vara? Svaret härpå vågar vi för
vår del inte ge — kanske inte heller herr
Ohlon vågar sia — men i konsekvens
med den ståndpunkten vågar vi i dag
inte tillstyrka kreditregleringarnas upphävande
— inte ännu.

En stor del av vårt näringsliv är starkt
skuldsatt. Vi kan inte vara med om att
småindustri, handel och jordbruk skall
få sin situation ytterligare förvärrad genom
följderna av att hela det uppdämda
kreditbehovet från olika håll skulle med
full kraft släppas loss på kreditmarknaden.

Därmed skulle jag också vilja säga
ytterligare ett par ord till herr Boo, och
det gäller bostadsbyggandet. Om jag får
ta ett exempel för att bli lättare förstådd,
Vill jag säga att om det skulle
föreligga behov av ytterligare stöd i

form av exportkrediter på ett par hundra
miljoner kronor, skulle då verkligen
bostadsbyggandet vara så sakrosankt, att
en mindre topphuggning av bostadsbyggandet
inte skulle få äga rum för att
möjliggöra att exportnäringarna skulle
få de ytterligare krediter, som de skulle
behöva? Jag menar nämligen att man
då skulle ge arbetarna inom exportnäringarna
möjligheter att få behålla sin
sysselsättning, och det är minst lika
viktigt som att få bo bra.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp frågan
om sparandet igen, men jag skall göra
det genom att citera vad bankdirektör
Rosander i Sveriges kreditbank häromdagen
yttrade vid Svenska kommunaltekniska
föreningens tredagarskurs i
Stockholm.

Bankdirektör Rosander kalkylerade
med att man på kapitalmarknaden de
närmaste åren hade att räkna med ett
årligt låneutbud på cirka 3 miljarder
kronor. Han säger vidare: »Staten har
de senaste fem åren haft ett årligt lånebehov
på i genomsnitt 950 miljoner kronor
och detta behov torde inte minska.
Bostadsbyggandet kan komma att kräva
cirka 1 300 miljoner kronor per år. Om
kommunerna skulle få lika mycket som
1958 — cirka 600 miljoner kronor —
skulle således nästan hela det tillgängliga
kapitalet på kapitalmarknaden absorberas
av dessa tre låntagare utan att
kommunernas behov därför på långt när
tillgodosetts. Näringslivet är bl. a. beroende
av egna medel men tyvärr kan
självfinansieringen med hänsyn till företagsbeskattningens
höjd ej ske i den omfattning,
som vore önskvärd ur kapitalmarknadssynpunkt.
»

Jag tror att, som läget nu är, får vi
inte alltför mycket leka med tanken på
räntesänkning, även om vi alla skulle
önska en sådan — vem skulle inte önska
det? Men så länge pengarna inte räcker
till, finns det ingen annan möjlighet att
reglera tillgången och efterfrågan än genom
räntan.

76 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson återkommer
till frågan om bostadsbyggandet och
exemplifierar det på det sättet, att om
vi i dagens situation skulle behöva ytterligare
något hundratal miljoner kronor
för att stödja exportnäringen, då
skulle man väl i det läget kunna minska
på bostadsbyggandet i motsvarande omfattning.
Jag vill bara konstatera, att jag
med herr Larssons senaste inlägg är åter
till min första bedömning av herr Larssons
insats på delta område.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Varken utskottsmajoriteten
eller reservanterna förefaller mig
ha presterat någonting egentligt nytt i
det föreliggande utlåtandet. Det innebär
i stort sett en upprepning av samma meningar,
som anförts i sådana här debatter
under en följd av år. Jag tycker därför
att man i det avseendet verkligen
kan tala om stabilitet, vilket man inte
kan göra när det gäller den ekonomiska
situationen och framför allt utvecklingen
på arbetsmarknaden.

Vi har från vår sida också sedan flera
år anfört på vissa punkter en mycket
bestämd kritik emot den ekonomiska
politik, som regering och riksdag har
knäsatt. Jag tycker att erfarenheterna
säger att vår kritiska inställnig har varit
riktig. Vår kritik mot regeringens
ekonomiska politik har emellertid andra
utgångspunkter än reservanternas
kritik i föreliggande ärende. Vi anser
att man här har lämnat alltför stort spelrum
åt de stora monopolens finansoperationer.
Man har lämnat spekulanterna
alltför fria händer att husera exempelvis
med valutareserven. Jag erinrar om
att när man släppte utrikeshandelns
kontroll efter kriget, resulterade detta
under ett par år — 1948 och 1949 — i
att vår valutareserv praktiskt taget tömdes.

Regeringen har också fallit undan för
de borgerligas ideliga påtryckningar i
räntefrågan, med resultat att hyresgäster
och egnahemsägare, bönder och småföretagare
årligen betalar hundratals

miljoner kronor mer än tidigare till de
stora finanshusen och till bankerna. De
hårda kreditrestriktioner, som tillämpas
sedan flera år, och liögräntan har dessutom
skapat stora svårigheter för alla
de företag, som inte är självfinansierande.
Inte minst har, som tidigare omvittnats
i debatten, uppstått svårigheter för
kommunerna att utföra nödvändiga investeringar.
Jag vill bara som exempel
nämna, att Stockholms stad för närvarande
har beviljade lån på över 600 miljoner
kronor, som inte kan placeras på
grund av dessa restriktioner, och Göteborgs
stad har väl motsvarande lån på
mellan 300 och 400 miljoner kronor.

Denna politik har bidragit till att skapa
arbetslöshet och driftsnedläggelser,
som vi kan läsa om praktiskt taget varje
dag. Nu skärps situationen ytterligare på
ett för löntagarna oroväckande sätt av
den kris, som är under utveckling i alla
länder med kapitalistiskt styrelseskick.

Vi har från vår sida tidigare vid upprepade
tillfällen här i kammaren påtalat
den ensidiga inriktning av den svenska
handelspolitiken som vi haft och har,
och vi har rekommenderat allvarliga ansträngningar
för att söka utveckla handeln
med den krisfria socialistiska
världsmarknaden. Men här i riksdagen
och på annat bestämmande håll har man
i allmänhet vinkat med kalla handen åt
dessa våra propåer. Nu har jag en känsla
av att det inom vissa kretsar av företagsvärlden
ändå håller på att ske en
viss omställning och att man försöker
undersöka möjligheterna att upparbeta
en marknad i de områden, som jag här
har erinrat om. Det är glädjande. Vi har
ännu inte sett resultaten härav, men vi
får hoppas, att de blir goda. Om dessa
åtgärder hade vidtagits i tid, hade vi
måhända inte haft de stora avsättningssvårigheter,
som man nu talar om från
exportindustriens sida, och vi hade
kanske haft en väsentligt annan situation
på arbetsmarknaden.

Man har under en följd av år drivit
den s. k. återhållsamma linjen i lönepolitiken.
Vi har gått emot både den och
de inflationsdrivande åtgärder, som riksdagen
i många fall har beslutat. Jag er -

Onsdagen den 3 december 1958

Nr B 13

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

inrar om punktskatterna och om taxehöjningarna
vid statens verk, som ovillkorligen
driver prisnivån upp och penningvärdet
ned. Vi anser att det är en
olämplig medicin mot minskad efterfrågan
att hålla köpkraften tillbaka. Motsatsen
borde ju vara vad man skulle tillgripa.

Här har talats så mycket om kapitalbristen.
Men jag har inte hört någon, som
kunnat leverera några faktiska bevis för
att vi har en kapitalbrist här i landet.
Det är ju ett faktum, att produktionen
har stigit år från år, och att folket framskapar
allt fler värden och rikedomar
här i landet. Men vi liar kapitalbrist,
säges det. Jag måste då ställa frågan:
Men varför inte se efter, hur resurserna
användes, hur man använder de värden
och det kapital, som folket frambringar
i produktionen? Ingen har ett ögonblick
hostat ens om tanken på att de 3 miljarder
och däröver, som vi årligen lägger
ned på improduktiva militära utgifter,
måhända en smula påverkar den allmänna
kapitaltillgången. Men tar man
med den sidan av saken i bilden, kommer
man ju fram till att man måste angripa
den ekonomiska politiken från något
vidare och andra synpunkter än både
reservanterna och utskottsmajoriteten
här har gjort.

Ja, herr talman, vi är alltså från det
partis sida, som jag representerar, för
att det göres en översyn av den ekonomiska
politiken, men vi är icke för att
denna översyn skall göras enligt de linjer,
som förordas i de båda reservationerna.
Man vill där slopa räntekontrollen,
vilket alldeles säkert kommer att
utlösa ännu högre räntor och ännu större
svårigheter för alla, som är i behov
av att få större krediter. Man vill vidare
minska bolagsskatten och talar om det
betryckta läge, som företagsamheten befinner
sig i här i landet. Låt mig bara
erinra om den redovisning man gjort i
konjunkturinstitutets höstrapport om
vinsternas utveckling! Man redovisar
där 11 mycket betydelsefulla och avgörande
industrigrenar och påvisar, att
vinsterna från 1954 till 1955 steg med 7
procent, från 1955 till 1956 med 8 pro -

cent och från 1956 till 1957 med 10 procent.
Det har alltså skett en avsevärd,
jämn årlig stegring. Man talar nu om att
det är ett så förfärligt svårt läge för företagen
inom textilindustrien. Ur officiella
beräkningar, som gjorts av statistiska
centralbyrån, skall jag bara be att
få ange tre siffror. Inom linne-, hampaoch
juteindustrien var vinstökningen
mellan 1956 och 1957 icke mindre än 38
procent, samtidigt som antalet anställda
reducerades med 1 procent. Inom annan
textilindustri var vinstökningen 11 procent,
och antalet anställda minskade med
1 procent. Inom den kombinerade textilindustrien
var vinstökningen 62 procent,
och antalet anställda minskade med
8 procent. .lag tycker därför inte att det
är så förfärligt illa ställt med företagens
bärighet.

Herr talman! Jag skall med hänsyn till
tiden inte gå in på alla projekt om sparandet
och de förslag, som motionsledes
har framförts och vilkas syfte endast
kan vara att underlätta skatteflykt
för högre inkomsttagare genom att införa
olika former av s. k. skattefritt sparande.
Det är något, som det parti jag
representerar, icke kan gå med på.

Jag kommer alltså med dessa motiveringar,
herr talman, att rösta med utskottet,
även om jag därmed icke godkänner
den ekonomiska politik, som regeringen
och utskottsmajoriteten företräder.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få svara på
några saker som har sagts under debatten.

Först och främst tog utskottets vice
ordförande upp frågan om sparandet
och underströk dess storlek. Men jag
vill än en gång erinra om att jag anser
att det väsentliga är nettosparandet. Det
har tydligen också finansministern insett,
när han utformat sina direktiv till
sparutredningen. Nu föreslår jag herr
Boo, att vi enas om den nomenklaturen
i fortsättningen. Det bör inte vara svårt
för herr Boo att gå med på det, och jag
förklarar att det inte skall vara svårare
för mig.

78 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

Sedan vill jag säga några ord om företagsbeskattningen.
Det kan tyckas, att
100 miljoner är ett litet belopp för staten
och att staten kunde avvara det. Men
nu tycker jas inte att 100 miljoner är
litet, och framför allt är de 100 miljonerna,
fördelade på företagen, ganska
kännbara för vissa av dem.

Jag gick i går kväll igenom en del
gamla protokoll och såg där bland annat,
att jag år 1949 i mitt jungfrutal i
andra kammaren varnade för amerikanarna,
som höll på att bygga ut sin massaproduktion,
vilket de hade börjat med
redan under krigsåren.

Förra året såg jag en artikel i Economist,
där man var inne på frågan om
massa- och pappersproduktionen i världen.
Man skrev, att de skandinaviska
länderna mycket gärna ville bygga ut
sin produktion, men de kunde inte göra
det på grund av allvarlig brist på kapital.
Sedan heter det i översättning:
»Nuvarande förtjänstmarginaler är låga,
och alla skandinaviska bolag lider
av verkligt höga skatter. Så länge som
dessa länders regeringar inte tillämpar
en mera förnuftig politik mot sina huvudindustrier
kan massa- och pappersfabrikanterna
i dessa länder inte prestera
ett verkligt hot, inte ens mot de
brittiska pappersfabrikanternas andel av
efterfrågeökningen i deras egen marknad.
» Jag tycker att detta säger ganska
mycket.

I dag får vi den upplysningen, att i
den mån produktionen tar upp sig igen,
t. ex. i den brittiska bilindustrien, har
det visat sig, att företagen inte behövt
anställa så många nya arbetare i den
höjda produktionen, med andra ord att
produktivitetsökningen är ganska avsevärd.
Samma erfarenhet gör man i Amerika.
Jag menar därför, att man skall
vara försiktig vid bedömningen av återhämtningen
av konjunkturerna i Amerika,
ty under tiden före återhämtningen
har amerikanarna sett över sin produktionsapparat
ordentligt.

Sedan vill jag säga några ord i räntefrågan.
Här har sagts, jag tror det var
av herr Larsson: »Varför skall det vara
så här i Sverige, när man ser att ränte -

förhållandena ändrar sig i önskad riktning
i andra länder?» Jag deltog för
några år sedan i en debatt i andra kammaren
just om dessa ting, och jag minns,
att då anförde man som skäl för att
Tyskland höjde sitt diskonto mycket och
efter en tid fick lov att sänka det, att
det var ett bevis för att den tyska räntefoten
hade varit felaktig. Men det är ju
inte så, utan tack var den kraftiga höjningen
fick tyskarna sedan möjlighet att
göra en sänkning, då den verkligen behövdes.
När vi ser på de engelska förhållandena
erinrar vi oss att England
gjorde en mycket kraftig höjning förra
året, och sedan har man successivt sänkt
räntan från 7 procent till 4. Där är emellertid
förhållandena helt annorlunda än
hos oss. För det första har ökningen av
importvolymen stoppats upp i England,
och importpriserna har sjunkit med 10
procent. För det andra har ju London
en mycket utvecklad och betydelsefull
penningmarknad, och den höga ränta,
som man har haft där, har dragit dit
utländska pengar i en utsträckning som
man inte anser önskvärt, därför att man
betraktar dessa pengar som mer eller
mindre tillfälliga. Man kallar dem för
»hot money», och man vill i tid se till,
att man inte får för mycket sådana tillfälliga
medel till sitt förfogande. Som ett
exempel på detta namnes att av de två
miljarder dollar i guld, som Amerika
förlorat under senare tid, har den största
enskilda andelen gått till England.

Jag skulle vilja sluta, herr talman, med
att lämna en liten redogörelse för en
undersökning av professor Lindahl i
Uppsala för åren 1908—1938. Jag menar
att den undersökningen, även om den
avser en tidrymd som ligger långt tillbaka,
är av den art att den är lärorik,
och ingenting hindrar att inte liknande
ting kan inträffa igen. Han påvisar att
under åren 1908—1938 ökades det svenska
kapitalet, räknat i oförändrat penningvärde,
med 100 procent, medan antalet
arbetare under samma tid bara ökade
med 35 procent. Nu kan man genom
exempel påvisa att en kapitalökning i ett
företag leder just till sådana förhållanden.
Nå, vad ledde denna fördubbling

Onsdagen den 3 december 1958 Nr B 13 79

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

av kapitalet till? Jo, den ledde till något
som är mycket naturligt. Den genomsnittliga
räntan på kapitalet sjönk från
6 til! 4 procent. Man räknade med att
kapitalet 1908 utgjorde 15 miljarder kronor,
och 1938 var det 30 miljarder i
samma penningvärde. Kapitalet fick 1908
på de 15 miljarderna 6 procents ränta
med 900 miljoner kronor, och 1938 fick
kapitalet på de 30 miljarderna bara 4
procent eller 1 200 miljoner. Men under
tiden visade det sig att arbetslöner och
självständiga rörelseidkares arbetsinkomster
ökade nära 2 1/2 gånger, de
ökade från 1 800 miljoner kronor till
6 000 miljoner. Detta är ju om något ett
bevis för att en förnuftig räntepolitik leder
till det som vi alla eftersträvar, nämligen
en högre levnadsstandard i landet.
I det sammanhanget vill jag åter anföra
ett citat ur Iiconomist för några år sedan
på tal om den starka konkurrensen
från Japan. Det heter där: »Problemet
är att kunna ha tillräckligt hög proportion
av kapitalkostnader för att möjliggöra
för oss att konkurrera med sådana
länder som Japan men att ha tillräckligt
hög proportion av arbetskostnader för
att sätta oss i stånd att konkurrera med
Förenta staterna.»

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
alt därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i det förevarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Ewerlöf, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Larsson, Nils Theodor, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Eliasson
i Sundborn vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstå -

ende yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ewerlöfs yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr B 15 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har til! kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herrar Nils Theodor Larsson och Eliasson
i Sundborn vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 33.

Därjämte hade 57 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

8 0 Nr B 13 Onsdagen den 3 december 1958

Om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m.

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Ewerlöf m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 39.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr B 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för generalpoststyrelsen att upptaga

tillfälliga lån för postsparbankens och
postgirots rörelse, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 120, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående åtgärder
för ungdomsbrottslighetens bekämpande.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr B
18, i anledning av väckta motioner rörande
ortsgrupperingen inom beskattningen;
och

första lagutskottets memorial nr B 15,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ärvdabalk m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

681917