27 oktober—1 november (Riksdagens protokoll 1961:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

ANDRA KAMMAREN

1961

27 oktober—1 november

Debatter m. m.

Tisdagen den Bl oktober

SUU

Interpellationer av:

herr Carlsson i Huskvarna ang. den utvidgade rätten till folktandvård
för 16—19-åringar ................................ 4

herr Lundberg ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden
............................................. 5

Onsdagen den 1 november

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada m. m.. 13

Körkortsprov m. m........................................ 19

Interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. svenska missionärers medlemskap i allmän

sjukkassa............................................. 22

herr Dahlgren ang. breddningsarbetena å bandelen Åtvidaberg—

Västervik, m. m....................................... 24

herr Mellqvist ang. ersättningsgrunderna vid expropriation av mark
för tätbebyggelse...................................... 25

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 67, om ändrad lydelse av 53 §

1 mom. kommunalskattelagen, m. m....................... 13

— nr 68, ang. rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada
m. m........................................... 13

— nr 71, om ändring i förordningen angående tullrestitution....... 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 54, ang. körkortsprov m. m........ 19

— nr 55, om ändring av vägtrafikförordningens stadgande om avstånd

mellan fordon.......................................... 22

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 28

.m ar i 5. .. t:

•bli

• ■; ii»! a ■ iJi;:

''s-tiun . ■*

J M

Fredagen den 27 oktober 1961

Nr 28

Fredagen den 27 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 823.

§ 2

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 68, i anledning av väckta motioner
angående rätt till avdrag vid beskattningen
för förlust vid skördeskada
m. m., och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående körkortsprov m. m., och
nr 55, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
stadgande om avstånd mellan
fordon.

§ 3

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds propo -

sition nr 171, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
motionen nr 824, av herr Kollberg
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 173, med förslag till förordning
om brandfarliga varor, motionen
nr 825, av herr Larsson i Umeå m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 174, med förslag angående
organisationen för handläggning av
frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder, motionerna
nr 826, av fru Sjövall m. fl.,
nr 827, av herrar Kellgren och Lindkvist,

nr 828, av herrar Larsson i Hedenäset
och Larsson i Norderön,
nr 829, av herr Ståhl, och
nr 830, av herr Zetterberg m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
motionen nr 831, av herr Jansson
i Benestad m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidcm

Sune K. Johansson

1* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Tisdagen den 31 oktober

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 innevarande oktober.

§ 2

Föredrogos var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 824 och 825;

till statsutskottet motionerna nr 826
-—830; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
831.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 67,
68 och 71 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 54 och 55.

§ 4

Interpellation ang. den utvidgade rätten

till folktandvård för 16—19-åringar

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Herr talman! 1957 års folktandvårdssakkunniga
har i sitt betänkande från
1959 föreslagit, att rätten till folktandvård,
som nu begränsas till barn upp
till 15 år, skulle utsträckas att avse även
16-åringar. I statsverkspropositionen
till årets riksdag framhöll föredragande
departementschefen att han ansåg denna
åtgärd angelägen, men att han av

olika skäl, bl. a. bristen på tandläkare,
inte ansett sig kunna förorda den generella
utvidgning, som föreslagits av utredningen.
I stället föreslogs, att folktandvården
skall utvidgas att omfatta
16-åringar endast på vissa platser. Medicinalstyrelsen
skulle bemyndigas att
medge förtursrätt för 16—19-åringar
inom visst område, där ytterligare tandläkararbetskraft
kunde ställas till förfogande
för detta ändamål.

Statsutskottet tillstyrkte departementschefens
förslag, vilket blev riksdagens
beslut.

Det är givetvis beklagligt, att man
på grund .av bristande resurser inte anser
sig kunna gå på den av utredningen
föreslagna linjen. I det läget vill jag
dock ifrågasätta, om inte den utvidgning
av rätten till folktandvård, som
skall ske, bör koncentreras till sådana
orter, som har genomförd enhetsskola.
Skälet härför är främst, att de ungdomar,
som fortfarande går i skola och
alltså saknar egna inkomster, i första
hand bör få tillgång till den ekonomiska
förmån, som ligger i rätten att kunna
utnyttja folktandvårdens kliniker.
Härigenom skulle skoltandvården i
praktiken komma att omfatta hela folkskolan.
Nu avbryts den det år eleverna
kommer upp i 9:e klass, i vissa fall tidigare.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till
att, vid beslut om vilka orter som skall
väljas för utvidgad rätt till folktandvård
för 16—19-åringar, i första hand
låta de platser ifrågakomma, där man

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Interpellation ang. vissa spörsmål

har eller inom kort väntas få fullt utbyggd
enhetsskola?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. vissa spörsmål
rörande äganderätten till vattenområden

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Äganderätten till vattenområdena
är en gammal tvistefråga,
där lagtillämpningen spelat en betydande
roll. Att ha rätt spelar en mycket
underordnad roll när det gäller att få
rätt. I regel har det varit av mycket
större vikt hur jurister tolkar lag och
den intresseriktning de har, än hur lagtext
varit och är utformad samt den
rättspraxis som av ålder tillämpats av
vårt folk.

En äganderättstvist, som tilldragit
sig stor uppmärksamhet, är frågan om
vilken som äger vattenområdena i Malungs
socken i Dalarna, där myndigheter
utan att närmare pröva behörighet
att föra talan och äganderättsförhållanden
godtyckligt prövat frågan.

I den aktuella tvisten om vattenområdesrätten
i Malungs socken är sakläget,
att Malungs socken i enlighet
med storskiftesprotokollet från 1854
äger allt vatten inom socknen. Storskiftet
i Dalarna började i mars 1803 inom
Nås socken och avslutades i september
1894 i Särna. För Malung försiggick
storskiftet under åren 1846—1954.

Socknarna utgjorde vid storskiftet de
egentliga skifteslagen. Varje sockenman
kunde då exempelvis ha ägor i ett stort
antal byar och i olika socknar. Före
storskiftet betecknar en juridisk författare
läget så, att man kan anse nästan
hela Dalarna som ett enda av inga
bestämda gränser avbrutet landområde.

Det är angeläget att fastslå, att gränsen
för den privata jordäganderättens
omfång i Dalarna före storskiftet sam -

rörande äganderätten till vattenområden

manföll med gränsen för den odlade
jorden. Dalarnas okultiverade mark var
vid denna tidpunkt, med vissa inskränkningar
från KB, att anse som disponibel
för alla män.

Storskiftet hade till uppgift att till
avhjälpande av en långt utvecklad ägoblandning
sammandraga de olika ägoväldena
till ett mindre antal s. k. storskiften,
att till hämmande av en gränslös
liemmansklyvning uppdela och provisoriskt
sammanlägga de olika ägoväldena
till s. k. besuttenheter och att
tilldela de olika skifteslagen viss areal
av den okultiverade skogsmarken. En
besuttenhet i exempelvis Malungsbygden
skulle kunna föda minst 1 häst, 3
kor, 6 getter och 2 eller 3 får.

Då staten ägde de markområden som
låg utanför den odlade jorden i Dalarna
och staten hade ett direkt intresse
av att råda bot mot jordsplittringen, innebar
detta, att storskiftet i Dalarna till
huvudsaklig del bekostades av statsmedel,
medan det allmänna storskiftet bekostades
av skiftesägarna.

Vad det gäller själva vattenområdena
var det vid denna tidpunkt självklart
att de ansågs tillhöra staten. Allmogen
fick ur skogen ta husbehovsvirke och
bränsle, och vattendragen fick fritt nyttjas
av alla för fiske och som båtled.
Socken- och i viss mån kronoallmänningarna
uppläts i viss utsträckning till
icke jordägande medborgare inom socknen.
Namnet »fattigskogar» uppläts åt
de jordlösa, ty den som vid denna tidpunkt
icke ägde odlad jord var fattig.

I 1734 års lag, som gällde även på
1850-talet under storskiftet, införde man
nämligen den viktiga grundsatsen i
byggningabalkens 16 kap. 1 §, »att rätten
att bruka allmänningen vore beroende
på, att delägaren ej å egna ägor
hade tillgång till de förmåner, allmänningen
erbjöd». Det bör även påpekas
att lands-, härads- och sockenallmänningarna
enligt 1734 års lag skulle få
nyttjas av dem som bodde inom landskapet,
häradet eller socknen. Nyttjan -

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

det skulle emellertid blott få äga rum
till husbehov.

Rätts- och samhällslaget var när storskiftet
i Malung påbörjades detta. Inom
socknen rådde en betydande fattigdom,
som även staten hade tvingats att söka
råda bot för. Enskildas rätt till mark
var begränsad till den odlade jorden,
och viss ängsmark. Alla ägde att ur skogen
ta ut husbehovsvirke och vedbrand,
allt fiske var fritt. Under nödår kunde
KB medgiva, att fattiga fick göra en
viss avverkning till försäljning. Alla
vattenområden ägdes av kronan.

Principen och intresset för socknen
var att till socknen överföra och fördela
de skogs- och markområden, som
låg utanför den odlade jorden, dels till
jordägarna men jämväl till socknen för
att den senare skulle kunna fullgöra
sin fattigvård och andra intressen.
Jordsplittringen, som liknade ett lapptäcke,
var det även angeläget att komma
till rätta med, då byn spelade en
ganska viktig roll även vid denna tidpunkt.
Vid storskiftet var det därför
hela naturligt att de två parter som möttes
var Malungs sockens skifteslag och
kronan eller staten.

Resultaten av denna överläggning
framgår bl. a. av ett utdrag av arkivakt
Malungs socken nr 145, över »Protokoller
och öfriga Handlingar till Malungs
storskifte», varur jag anför tre paragrafer.
I paragraf U heter det:

»I sammanhang med nu afhandlade
frågor om undantag af oskift mark för
gemensam gagn och nytta inlemnades
ett Sockenstämmo protocoll av den 1
Augusti 1852 så lydande (bil. litt. D).

Efter uppläsandet liäraf anfördes att
Socknemännens mening vore att å de
odlingslägenheter som på så sätt skulle
för de fattigas behof afsättas i grannskapet
af Byarna eller på hemskogen
ej finge boningshus upföras och att
med dessa undantag ej åsyftades att der
bereda hem och bostäder åt fattiga arbetsföra
hushåll hvaremot just sådant
åsyftades med det föreslagna större un -

dantaget å den blifvande överloppsmarken
eller å en från den bebyggda
delen af Socken aflägsen trakt, hvarest
mening vore att arbetsföra fattiga Sockenbor
skulle efter erhållet tillstånd af
en eller flera af dess medlemmar eller
af den Person Sockennämnden en sådan
utsyning anförtrodde, få sig bosätta och
åt sig ett hem bereda, och att, sedan
af vederbörlig Agronom kostnadsförslagen
för odlingarnas verkställande, serdeles
för de å hemskogen, blifvit upprättade,
skulle vid inträffade missväxtår,
då hädanefter som ofta hittills Statens
hjelp till mildrande af hungersnöd
måste anropas, denna hjelp begäras
och användas icke allenast till stillande
af den till arbete oförmögnes
hunger, utan ock till berörde odlingsarbetes
verkställande af den hungrande
arbetsföra befolkningen, samt att sedan
de å hemskogarna undantagne odlingslägenheterna
på så sätt blifvit uppodlade,
skulle, då vidare Statsbidrag vid
inträffande nöd kunde erhållas, uppodling
å enahanda sätt företages å det
större aflägset belägna för de fattigas
räkning gjorda undantaget. Wid vidare
hållen öfverläggning om nu omnämnde
odlingsundantagens storlek, beslöts att
å hemskogarna skulle afsättas circa 2
Tunnland för hvarje Rote eller för
Öfver Malung 60 Tunnland, för Ytter
Malung 16 Tunnland, för vestra och södra
Finnmarken 10 Tunnland och för
Öije 2 Tunnland; att de 3ne sista undantagen
skulle å hvar sin del inom
Socken utläggas å ett ställe, men att det
förstnämnda skulle utläggas inom öfver
Malung å 4ra ställen med circa 15
Tunnland å hvardera, och derav 2ne på
vestra sidan om elfven och 2ne på den
östra; och för vestra och södra Finnmarken
afsättes berörde 10 Tunnland
i norra delen af Alksjömossen utmed
landsvägen, och för Öije, myran under
kartnummern N:o 5118, samt att då för
ofver och ytter Malung ej kunde uppgifvas,
hvilka myror till ofvannämnda ändamål
vore lempligast, skulle under -

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Interpellation ang. vissa spörsmål

tecknad Lantmätare söka utverka Konungens
Befallningshafvandes tillåtelse
för Läns Agronomen Bladin att under
instundande sommar sådana utsyna och
bestämma. Hvad det större undantagets
läge vidkommer begärdes och ansågs
lempligast, så väl i afseende på utrymme
som beskaffenheten af der befintliga
myror, att detta må blifva emot Wermlands
rågång söder om Granbergs Finntorp
och att dertill anslås af der befintlige
myror minst 200 Tunnland och
att i afvittringsförslaget underdånig
hemställan måtte göras, att af öfverloppsmarken
finge lomkring bierörde
myrar afsättas för der blifvande nybyggens
behof af byggnadsvirke, vedbrand
och stängfång minst 1,000 Tunnland
eller så mycket som utan att förnärma
der boende Finnars rätt kan vara att
tillgå emellan Wermlands Bågång Granbergs
och Näsbergs Finntorp samt den
Rågång som kommer att skilja öfre
Socknens skogar ifrån Finnmarkens
skogar och att då ändamålet helt och
hållet är att bereda hjelp och hem åt
redbart, dugligt folk som vilja arbeta
men af brist derpå äro husvilla och
ligga fattigvården till last, Kongl. Maj:t
af gunst och nåd måtte medgifva att
detta skogsanslag erhålles skattefritt,
åtminstone intill der tillemnade Nybyggare
förmådde någon Skatt utgöra och
att om de ålades då sådan utgöra den
bestämdes att utgå efter de grunder
som finnas bestämda i Kongl. Maj:ts
Nådiga bref af den 29de Novbr. 1796
rörande användandet af öfverloppsmarkerna
i Finnland och Österbotten och
hvilket Nådiga bref lärer å andra ställen
i Länet fått användas utan att anledningen
dertill kunnat vara så ömmande
som det för hvilket vi nu våga
begära. Vidare begärdes till Protokollet
det nu fattade beslut att så snart någon
af de på hemskogen för de fattigas
i äkning afsatta odlingslägenheter blifvit
till fullo uppodlad, skall densamma på
auetion försäljas och salu-summan tillfalla
fattigkassan, men att eho det vara
2* — Andra kammarens protokoll 1961.

rörande äganderätten till vattenområden

må som stannat för högsta anbudet är
skyldig att detta afstå, till den eller de
å hvilkas skogsskiften odlingen är belägen,
hvilka ega rättighet att berörda
inrop öfvertaga och med sin egendom
förena så stor del af odlingen som är
belägen inom dess skogsskiften.»

§ 29.

»Äfven företeddes läget af den enligt
14 § för fattigeassan och fattiga nybyggares
behof undanlagne större trakt,
hvilken vid å kartorna gjorda provisionella
uträkningar måst såsom för en
lagenlig och förmånlig skiftesläggning
nödvändigt, till annat ställe förflyttas
än som i ofvanbemälde § var föreslaget,
med hvilken förändring ombudena
förklarade sig nöjde sedan de blifvit
upplysta om de förhållanden som föranledt
denna omflyttning. Med anledning
häraf och på det fattigvårdsstyrelsen
genast må kunna komma i tillfälle
att taga nödig vård om denna skogstrakt,
beslöts att äfven den skall denna
höst å marken utstakas och rösläggas.»

§ 47.

»Ombuden begärde att få i Protokollet
intaget det Socknemännen öfverenskommit
att alla sjöar och vattendrag
inom Socknen skulle anses såsom Socknens
samfäldta tillhörighet, hvilket Förrättningsmännen
desto mindre ville förvägra,
då Socknemännen enhälligt det
yrkade, och då rörande fiskerätt och
rinnande vattens begagnande allmänna
lagstadganden finnas, hvilka icke genom
skifte å jord och mark rubbas eller
tillintetgöres.»

Det i 21 § omnämnda sockenprotokollet
är »Uppläst och godkänt i allmän
Socknestämma den 8 Augusti 1852
betyga å Socknemännens vägnar:

Eric Ersson i Backka, Lisjos Halfvard
Olsson i Grönland, Halfvard Persson i
Mobyn.

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

Uppläst på Malungs Kyrkas Predikstol
den 15 augusti 1852

A. Wallen
In fidem Protocolle
G. Thunblad
Pastor.»

I detta protokoll som måste betraktas
som en juridisk bindande handling sägs
klart och tydligt ifrån, att vissa markområden
vid storskiftet tilldelades socknens
fattigkassa samt att alla sjöar och
vattendrag inom socknen skall tillhöra
Malungs socken. Fattigskogen skulle
endast få nyttjas för ändamål som avser
att hjälpa de fattiga till rätta vilka
själva saknade odlad mark och skog;
men rätten till fiske tillkom alla som
bodde inom socknen, då alla saknade
vattenområden som de kunde nyttja
för fiske.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas
att förättningsprotokollen
— enligt en verkställd undersökning —
åtminstone före 1928 icke innehåller
några direkta bestämmelser om vattenområdena
inom Malungs socken.

Den otvetydiga bestämmelsen i § 47
att alla sjöar och vattendrag inom Malungs
socken tillhör socknen torde knappast
ha förekommit i något storskifte
före 1859. När beslutet i storskiftesprotokollets
§ 47 fattades gällde 1783 års
lantmäteriförordning, och enligt denna
skulle lantmätaren med delägarna överenskomma
bl. a. om »varest vägar och
huvuddiken samt andra till allmänt
behov nödiga platser skola av oskifte
läggas och avtagas».

Ingen kan heller bestrida att grunderna
för storskiftesförfattningarna eller
rättspraxis var sådana, att om man
uttryckligen i storskiftesprotokollet antecknat
ett beslut att vattenområdena
skall tillhöra Malungs socken, så kan
denna del icke betraktas som en nullitet.
Skulle en sådan uppfattning vinna
juridiskt stöd rivs själva grunden för
förrättningarna vid storskiftena upp,

och därmed skulle det uppstå ett rättsoch
ägandekaos som aldrig förr.

Högsta domstolen brukar numera i
första hand framhålla att frånvaron av
dylik bestämmelse är ett motiv för att
vattenområde anses delat med stränderna
vid storskifte. I detta fall finns
ett klart beslut. I professor Undéns bok
»Svensk sakrätt» sägs uttryckligen
ifrån, och detta återges även och understryks
i professor Holmbäcks kompendium
»Fast egendom och fastighet»
del 1, att om skifteshandlingarna upplysa,
att ett vattenområde är delat respektive
odelat, är saken klar.

Uppfattningen att vattenområdena
behållits som en socknens samfällda
egendom framgår även av att vattenområdena
före och efter 1925 praktiskt taget
utan undantag behandlats som socknens
egendom. Med hänsyn till det anförda
synes det vara fullt klarlagt, att
vattenområdena i Malungs socken på
grund av bestämmelserna i skiftesprotokollets
§ 47 måste anses vara odelade
och utgör en socknens egendom, med
den inskränkning som det fria fisket
kan innebära. Det bör kanske tilläggas
att skifteslagen var i Dalarna ej byarna
utan socknarna. Skiftet bestod dels av
en avvittring mellan socknarna och
kronan av skogsmark och dels av en
tilldelning av mark å de särskilda fastigheterna.
I vissa socknar utdelades
stora områden, vilka vid avvittring tilldelats
socknarna, ej på fastigheterna
utan avsattes såsom besparingsskogar
för socknarnas gemensamma bruk att
förvaltas enligt särskilda regler.

Trots att äganderätten tillhör Malungs
socken hölls enligt uppgift ett
sammanträde med en del jordintressenter
den 17 juli 1947 och som föredragande
där fungerade advokaten Filip
Jonell. Vid detta sammanträde beslöts
att vattenområdena skulle ställas under
en särskild förvaltning av jordägare
men att fisket skulle undantagas från
förvaltningen. Av någon underlig anledning
beslöts även att jordägarna

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

inom socknen skulle »äga att besluta
angående vården och förvaltningen av
områdena ävensom den avkastning, som
därifrån kommer att härflyta samt av
vederlag vid yttringar».

Enligt en ansökan den 28 augusti
1947 begärde detta sammanträde genom
advokat Jonell vid rätten fastställelse
av ett vid sammanträdet fastställt reglemente.
Enligt en skriven berättelse
lär även — förmodligen genom rättens
försorg — advokatfiskalsämbetet vid
kungl. kammarkollegium ha avgivit ett
yttrande i frågan och, enligt samma
källa, även ha föreslagit att »delägarnas
gemensamma nytta» borde ändras i en
paragraf till att lyda »gemensam nytta
för de fastigheter», vilka ha del i samfälligheten.
Ombudsman Svesse som företrädare
för ett bolag hävdade att
vattenområdena skulle anses skiftade
etc. Även lantmäteristyrelsen hördes
och av dess yttrande framgår att den
trots olika utvikningar ändock ansåg att
vattnen med vissa inskränkningar tillhörde
Malungs socken.

Trots att inte ägaren till vattenområdena
i Malung — socknen — var kallad
eller företrädd, synes ändock Nås
och Malungs domsagas häradsrätt ha
fastställt ett reglemente för förvaltningen
av samfällda vatten i Malungs socken.

Kungl. kammarkollegium lär ha till
uppgift att bevaka olika rättigheter på
jord- och vattenområdet, och torde ha
tillgång till vissa akter samt även måhända
juridiskt utbildad personal. Det
är i så fall anmärkningsvärt att man
kunnat undgå att göra en låt vara hastig
genomgång av sakläget i berörda
fråga och komma underfund med vem
som var ägare till vattenområdena. Det
kan även tänkas att kammarkollegium,
om socknens rätt till vattenområdena
bestridits, skulle gjort myndigheterna
uppmärksamma på att staten i så fall
måste inträda som enda tänkbara part
i målet mot socknen och hävda att kronan
vid storskiftet icke hade överlåtit

vattenområdena till Malungs kommun.
För egen del har jag den uppfattningen
att i fråga om vattenområdena kan inte
heller staten gå förbi protokollets § 47
utan måste avstå från att jäva dess
rättskraft.

Om någon eller några intressenter
godtyckligt och utan att kunna hävda
en rättshandling kan utan en ägares
vetskap och fullmakt hos myndigheter
få en fråga prövad etc., måste man tyvärr
konstatera att en sådan lagtillämpning
kan skapa rättslöshet och skövla
rättigheter som för ett flertal ägare kan
vara mycket väsentliga.

Att man år 1961 kan få uppleva en
sådan rättsförvirring måste inge oro,
enär värden av mycket stor och väsentlig
betydelse för ett samhälles invånare
kan riskera bli skövlade. Prejudikattänkandet
inom ett rättssamhälle kan
åtminstone i gången tid vara ett uttryck
för ett grupp- eller intressetänkande,
som genom makt kan våldföra
sig på ett stort flertal. Det kan inte
vara möjligt att få förståelse för en
rättstillämpning, där exempelvis en
bonde kan ådömas fängelsestraff för avverkning
på mark, som hans förfäder
och han själv ägt och aldrig överlåtit.

Då rättegångsförfarandet numera är
mycket kostsamt och det trots den nya
rättegångsbalken blivit en plädering
och argumentering mellan jurister, måste
det vara angeläget att statsmakterna
verkligen allvarligt prövar kontrollen,
förfarandet, tillämpningen och rättsprinciperna
inom bl. a. jord- och vattenrätten.
Det kan inte vara rimligt att
överlåta åt jurister att dels skriva lagen,
dels tillämpa den — i vissa situationer
på helt diametralt motsatt sätt
— och sedan som tjänstemän yttra sig
över och tillämpa densamma. Inte heller
kan det vara rimligt att någon professor
genom en skrift och tolkning
kullkastar både lagens bokstav och andemening,
samt i vissa fall medverkar
till s. k. prejudikat, som kanske kan
vila på en enda persons argumentering

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

för intressen han hävdar. Likaså är det
angeläget att statliga myndigheter, då
de skall pröva en fråga, verkligen bemödar
sig att ta reda på hur rättsläget
var när exempelvis storskiftet verkställdes.

Byggningabalken av 1734 som gällde
även under 1800-talet säger i 1 § »Lands
allmänning må de nyttja, som inom länet
bygga och bo, och Härads eller
sockne allmänning de, som i Häradet
eller socknen äro. Der må de, som ej
hafva sådant på egna egor, njuta mulbete,
timmer, ved, gärdsel, löf, näfver,
torf, bast och annat, som där finnes,
till egen nödtorft, men ej något deraf
till annan upplåta eller sälja. Vill man
der hugga timmer, ved, gärdsel och
stör; gifve det först vid Tinget tillkänna,
och pröfve Rätten huru mycket han
tarfvar, sedan söke han lof dertill af
Konungens Befallningshafvande, som i
14 Kap. sagdt är». Om man till denna
lagparagraf lägger storskiftesprotokollets
§ 47 täcker det själva sakläget såväl
som det rättsläge, som skall gälla
för vattenområdena inom Malungs socken.

Men om man godtager mötesdeltagarnas
jordägandeprincip i fråga om vattenområdena,
följer även därav att
Malungs s. k. fattigskog och andra
skogsområden, som socknen erhöll vid
storskiftet, skulle avträdas till annan
eller andra ägare. Om detta skulle anses
vara rätt, måste staten, trots § 47
hävda sin rätt till skogs- och vattenområdena
och anse att en socken vid
storskiftet icke hade haft rätt att av
staten mottaga dessa fastigheter. Men
om man bestrider socknens rätt att av
staten mottaga vatten- och markområden,
även om det gällde betydelsefulla
samhällsintressen som därmed kunde
tillfredsställas, måste man väl även
i fråga om de skogsområden, som tillskiftades
enskilda ägare till den odlade
jorden, ifrågasätta dess laglighet. I annat
sammanhang har 20-års hävdregeln
hävdats; för Malung gäller månghund -

raårig hävd i fråga om nyttjande av
olika nyttigheter, och socknens hävd
efter storskiftet har icke antastats under
i det närmaste 100 år, och vattenrätten
har ansetts tillhöra socknen.
Att ett sammanträde i en möteslokal
skall kunna från socknen ockupera vattenområdena
samt skogsskiftena, måste
vara orimligt och rättsvidrigt.

Då det är av synnerligen stor vikt att
denna rättsosäkerhet kan hävas och
allmogens såväl som samhällets — i
detta fall socknens — rätt kan skyddas
för obehörigt intrång, måste det vara en
samhällets plikt och skyldighet att vidtaga
alla erforderliga åtgärder för att
skydda de samfällda värden, som var
en väsentlig — ja grundläggande —•
princip i äldre rätts- och samhällsbildning.

Även om 1850-talet var nödens och
fattigdomens tid och 1960-talet får betecknas
som det s. k. överflödets tidevarv,
så borde båda kunna ha det gemensamt
att åt de många bevara vissa
natur- och andra värden för ett samfällt
brukande. 1850-talets fattigdom
och vår tids sociallagstiftning möts i
behovet av tillgång till samfällda naturtillgångar.
De fattiga behövde jord
etc. för att hålla svälten borta på 1850-talet, den moderna sociallagstiftningen
och en högre levnadsstandard på 1960-talet kräver av denna anledning ökade
fritids- och rekreationsmöjligheter. Behovet
av samfällda tillgångar har inte
ändrats för att motivet därför har skiftat.
Det är också angeläget att landsbygdens
uttunnade befolkning inte genom
av bolag anställda jurister skall
få ökade svårigheter att bevara sin jord
och sin kommun och leva under ett
ständigt hot om att en krånglig lagtilllämpning
och plädering skall kunna
beröva dem rättigheter som de från flera
generationer lärt sig att skatta högt
och respektera.

Då vattenrättsfrågan i Malung är
unik i fråga om att socknens befolkning
1852 — även om det finns skäl antaga

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Interpellation ang. vissa spörsmål

att någon juridisk kunnig eller lantmäterisakkunnig
person måste ha gjort
befolkningen uppmärksam på frågan
av någon anledning under förrättningen
— så klart har gett sin vilja till
känna och fått den införd i protokollet,
är det angeläget att statliga organ på
läns- och andra plan genom regeringen
görs uppmärksamma på att behandlingen
och prövningen av dessa för allmogen
livsviktiga frågor verkligen sker sakligt
och inte efter någon teoretisk prejudikats-
och utbildningsform som mist
kontakten med det praktiska livet. Den
skärpning av den enskilda äganderätten
till förmån för bolags och större
markägandes spekulationsintressen, som
under senare år skett, kan och får inte
tillgodoses genom att landsbygdens och
tätorternas folk skall få sina urgamla
rättigheter spolierade. Den moderna sociailagstiftningens
stora landvinningar
under de senaste årtiondena elimineras
och spolieras i viss mån genom den
reaktionära rättsutvecklingen på andra
områden. Utvecklingen är sådan, att
man kan överväga lämpligheten av att
låta juristen i en nämnd vara den rådgivande
experten och nämndemännen
de beslutande.

Med hänvisning till bl. a. det ovan
anförda hemställes om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
den i Malungs socken pågående tvisten
om socknens äganderätt till alla sjöar
och vattendrag, som i enlighet med
storskiftesprotokollet 1854 av kronan
och genom ett enhälligt beslut av »Socknemännen»
den 8 augusti 1852 tilldelades
Malungs socken?

rörande äganderätten till vattenområden

Om så är fallet, kan man då förvänta
att statsrådet kommer att vidtaga en
ingående undersökning av frågan om
hur denna handläggning och lagtolkning
varit möjlig? Kommer statsrådet
att se till att kommun och allmoge får
skydd för sin rätt att för gemensamt
bruk behålla de av ålder avsatta markoch
naturvärden, som nu på olika sätt
är utsatta för en ohämmad ockupation
och lantmätarnas raka-linjepolitik?

Kan man förvänta att vid en revidering
av vår jord- och vattenlagstiftning
statsrådet kommer att speciellt bevaka
de natur- och andra intressen, som den
moderna sociallagstiftningen och samhällsutvecklingen
i övrigt måste förutsätta? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 178, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370),

nr 180, angående översyn av rikets
indelning i borgerliga primärkommuner,
samt

nr 187, angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där kronan
är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Onsdagen den 1 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Hjalmar
Heidenberg, Visby, fortfarande är
sjukskriven t. o. m. 19/11 1961.

Visby den 27 okt. 1961

Bertil Bernéus
Överläkare

Herr Heidenberg, som vid sammanträde
den 16 nästlidne oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen till och
med nämnda månads utgång, erhöll nu
fortsatt ledighet till och med den 19
innevarande november.

Vidare föredrogos följande till kammaren
inkomna ansökningar:

Till riksdagens andra kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
6—10 november 1961 på grund av
utrikes resa.

Stockholm den 1 november 1961

Gunnar Heckscher

Till riksdagens andra kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
6—10 november 1961 på grund av
utrikes resa.

Stockholm den 1 november 1961

Leif Cassel

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 178, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 180, angående översyn av rikets
indelning i borgerliga primärkommuner;
samt

till statsutskottet propositionen nr 187,
angående befrielse för städer och stadsliknande
samhällen, där kronan är väghållare,
att inbetala vissa ersättningar
för gatumark.

§ 4

Föredrogs den av herr Carlsson i
Huskvarna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående den
utvidgade rätten till folktandvård för
16—19-åringar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa spörsmål
rörande äganderätten till vattenområden.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada m. m.

§ 6

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till ärendets
omfattning anhåller jag, att kammaren
måtte besluta att motionstiden i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner,
måtte utsträckas till det sammanträde,
som infaller närmast efter 15 :e dagen
efter det propositionen kom kammaren
till handa.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Rätt till avdrag vid beskattningen för
förlust vid skördeskada m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 68, i anledning av väckta motioner
angående rätt till avdrag vid beskattningen
för förlust vid skördeskada
in. m.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit

dels de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 29 av herr
Ivar Johansson m. fl. och II: 49 av herr
Brandt i Sätila m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om så skyndsam prövning
av frågan om rätt till avdrag vid beskattningen
för skördekatastrofförlust i samband
med amortering av skördeskadelån
i enlighet med vad i motionerna anförts,
att förslag i ärendet kunde föreläggas
redan innevarande års riksdag;

dels ock följande i anledning av proposition
nr 94/1961 väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 616
av herr Bengtson m. fl. och II: 721 av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte i
princip besluta, att jordbrukskonto
skulle ingå i det permanenta skördeskadeskyddet; 2)

de likalydande motionerna I: 617
av herr Bengtson m. fl. och II: 722 av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla

a) om skyndsam utredning av frågan
om jordbrukskonto i det permanenta
skördeskadeskyddet, så att förslag
i ämnet kunde föreläggas 1962 års
riksdag; samt

b) om skyndsam prövning av frågan
om en sådan skattemässig behandling
av i motiveringen förordade skördeskadelån,
att lånen kunde upptagas till beskattning
under utbetalningsåret och
amorteringarna av lånen därefter godtagas
som avdragsgilla kostnader, så att
förslag i ämnet kunde föreläggas 1962
års riksdag; ävensom

3) de likalydande motionerna I: 618
av herr Eskilsson m. fl. och II: 725 av
herr Hseggblom m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen ville begära förslag
av Kungl. Maj:t till åtgärder för
att skapa möjlighet för jordbrukarna
att stå den självrisk, som skördeskadeskyddet
förutsatte, enligt de riktlinjer
som i motionerna angivits.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

A) 1) de likalydande motionerna
I: 617 av herr Bengtson m. fl. och II: 722
av herr Eliasson i Sundborn m. fl.
ävensom de likalydande motionerna
I: 618 av herr Eskilsson m. fl. och II: 725
av herr Haeggblom m. fl., såvitt i dessa
motioner yrkats utredning av frågan
om beskattning av skördeskadelån, samt

2) de likalydande motionerna I: 29
av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 49

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada m. m.

av herr Brandt i Sätila m. fl. angående
rätt till avdrag vid beskattningen för
förlust vid skördeskada; ävensom

B) 1) de likaly dande motionerna
I: 616 av herr Bengtson m. fl. och II: 721
av herr Eliasson i Sundborn in. fl., i vad
däri yrkats principbeslut om jordbrukskonto,

2) de likalvdande motionerna I: 617
av herr Bengtson m. fl. och 11:722 av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., i vad
däri yrkats utredning av frågan om ett
jordbrukskonto, samt

3) de likalydande motionerna I: 618
av herr Eskilsson in. fl. och II: 725 av
herr Haeggblom m. fl., i vad de avsåge
frågan om ett jordbrukskonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Nilsson i Svalöv,
Magnusson i Borås, Christenson i
Malmö och Eriksson i Bäckmora, vilka
ansett

dels att utskottets yttrande i vissa
delar, avseende såväl skördeskadelån
som jordbrukskonto, bort ha annan, i
reservationen angiven lydelse,

dels att utskottet under B) bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:616 av herr
Bengtson m. fl. och II: 721 av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. samt i anledning
av de likalydande motionerna I: 617 av
herr Bengtson m. fl. och II: 722 av herr
Eliasson i Sundborn m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:618 av herr
Eskilsson m. fl. och II: 725 av hem
Haeggblom m. fl., samtliga motioner i
vad de avsåge frågan om ett jordbrukskonto
— måtte

1) i princip besluta att jordbrukskonto
skulle ingå i det permanenta skördeskadeskyddet,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning av frågan
om jordbrukskontots utformning,
så att förslag i ämnet kunde föreläggas
1962 års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) :

Herr talman! I anslutning till Kungl.
Maj :ts proposition nr 94, angående system
för permanent skördeskadeskydd
för jordbrukare, vilken behandlades och
antogs av vårriksdagen, väcktes av centerpartiet
och högern några motioner
om ytterligare skyddsnormer som komplettering
till skördeskadeskyddet. I
dessa motioner yrkades bl. a. på prövning
av frågan om en sådan skattemässig
behandling av skördeskadelånen, att
amorteringarna av dessa lån skulle godtagas
såsom avdragsgilla kostnader. Vidare
yrkades att åt jordbrukare och
trädgårdsodlare skulle ges möjlighet att
göra årliga avsättningar till ett jordbrukskonto.
Dessa motioner har nu behandlats
av bevillningsutskottet, vars
majoritet avstyrkt dem. I en reservation
till utskottets betänkande har nästan
alla utskottets borgerliga ledamöter följt
upp dessa frågor till riksdagen. I anslutning
härtill skall jag be att få framföra
några synpunkter.

I samband med genomförandet av det
permanenta skördeskadeskyddet har
riksdagen ansett att några nya stödlån
i fortsättningen inte skall komma i fråga.
Inom centerpartiet anser vi emellertid,
att den frågan inte helt får avskrivas.
Erfarenheter från det nya skördeskadeskyddet
kan komma att ge vid
handen, att skördeskadelån även i framtiden
kan komma att behövas. Därmed
skulle också en annan skattemässig behandling
av lånen vara påkallad, så att
amorteringarna av desamma kunde godkännas
som avdragsgilla omkostnader.
Samma regel bör då också gälla för tidigare
utlämnade lån. I nu föreliggande
reservation ställer vi emellertid inte
något sådant yrkande, men vi anser att
utvecklingen på området bör följas med
största uppmärksamhet.

Frågan om ett jordbrukskonto har tidigare
varit uppe till behandling i olika

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust rid skördeskada m. m.

sammanhang, bl. a. i förarbetena till
det nu antagna skördeskadeskyddet för
jordbruket, ehuru propositionen inte
kom att innehålla något förslag härom.
Men jag vill framhålla, att många remissinstanser
förordade just ett sådant.
Ett jordbrukskonto skulle fungera som
det nuvarande skogskontot och ge jordbrukarna
och trädgårdsodlarna möjligheter
till årliga skattefria avsättningar.
Med den betydande självrisk, som jordbrukarna
får stå i det nya skördeskadeskyddet,
skulle det vara av utomordentligt
stort värde, att kontometoden funnes
som en kompettering till skördeskadeskyddet.
Det skulle förbättra möjligheterna
att möta risker och underlätta
planeringar i jordbruks;!, och det
skulle icke oväsentligt bidraga till sparandet
och till en ökad ekonomisk stabilitet
inom såväl trädgårdsnäringen
som jordbruket, vilka båda i dag är
ganska kapitalkrävande företag.

Utskottets motivering för sitt avslagsyrkande
på denna punkt är ganska
märklig. Utskottet uttalar där, att kontometoden
inte kan antas ge tillräckligt
skydd för svårare skador. Emellertid
är det ju just vid upprepade skördeskador
som svårigheterna för jordbrukarna
att bära självrisken blir särskilt
kännbara. Om de då under något eller
några år tidigare hade haft möjlighet
till skattefri avsättning till ett jordbrukskonto,
skulle givetvis katastrofårets
svårigheter lättare kunna bäras.
Vidare får man väl förutsätta, att den
väsentliga delen av skyddet skall komma
ifrån skördeskadefonden. Så som
det nya skördeskadeskyddet är uppbyggt,
kan man säga, att det verkar
efter generella grunder. Det ges inte
möjlighet att ta hänsyn till den enskilde
jordbrukaren vid inträffade skördeskador.
Även från denna utgångspunkt
skulle självfallet ett jordbrukskonto
kunna vara av stort värde att trygga,
sig till. Just vid sådan inträffad skördeskada,
där inte skördeskadeskyddet träder
i funktion, skulle man lättare kun -

na få hjälp ifrån ett sådant jordbrukskonto.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Frågan om att i vår
skattelagstiftning införa s. k. jordbrukskonto
har från högerpartiets sida aktualiserats
redan under de sist gångna
riksdagarna. Jag har därför ingen anledning
att här i dag på nytt framföra
våra synpunkter på denna fråga, synpunkter,
som i stort sett sammanfaller
med dem som herr Eriksson i Bäckmora
nyss utvecklat. I anslutning till det betänkande
från bevillningsutskottet som
här föreligger är det dock ett par saker
som jag vill kommentera.

Av utskottsmajoritetens yttrande
framgår att i vår skattelagstiftning under
de senare åren blivit införda saker
som skulle medföra, att ett jordbrukskonto
inte skulle behövas. Utskottsmajoriteten
erinrar exempelvis om den
rätt till förlustutjämning som infördes
vid 1960 års riksdag. Emellertid ligger
det ju så till att den nu medgivna förlustutjämningen
inte fyller samma funktion
som ett s. k. jordbrukskonto skulle
göra. Förlustutjämning skapar rättvisa,
om ett gott år följer efter ett dåligt, men
möjliggör inte skattefri reservation från
ett gott år till att täcka kommande förluster.
Rätten till förlustutjämning innebär
ingen stimulans till sparande,
men det skulle ett s. k. jordbrukskonto
göra. Det skulle också medföra att vi
skulle få ett sparande från jordbrukarnas
och trädgårdsodlarnas sida för att
möta de självrisker som dessa näringsutövare
står, när skördeförluster uppkommer.

I bevillningsutskottets betänkande
framhålles också — och i det sammanhanget
hänvisas framför allt till tidigare
betänkanden — alt ett jordbrukskonto
skulle medföra stora administrativa
besvärligheter. Vi reservanter an -

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada m. m.

ser emellertid inte att detta skulle behöva
bli fallet. Man har ju redan de
s. k. skogskontona som skogsägarna får
använda sig av. En mycket stor del av
våra jordbrukare har såväl skog som
växtodling och annan jordbruksdrift.
För dessa skulle man endast behöva
medgiva att till skogskontot få avsätta
exempelvis en viss del av försäljningssumman
för växt- och djurprodukter,
precis som man gör beträffande skogsprodukter.
Beträffande de rena slättsbygdsegendomarna
vore det mycket lätt
att för ett jordbrukskonto få in en bestämmelse
om att en viss procent av försäljningssumman
för de nyss nämnda
produkterna från själva jordbruksdriften
skulle få insättas för att användas
under ett år då jordbruket antingen på
grund av skördeskada eller av annan
anledning ger sämre resultat.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid denna sak utan ber att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottets betänkande.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Riksdagen har under
senare år och till och med under de senaste
månaderna haft många tillfällen
att diskutera och ta ställning till yrkanden
som är analoga med dem som
reservanterna nu ställer i anslutning till
bevillningsutskottets betänkande. I samband
med exempelvis besluten om förlustutjämning,
om avsättning till investeringsfonder,
om småföretagarnas beskattning
och om företagens nyemissioner
har motionärer påpassligt yrkat på
rätt för jordbrukare att göra avsättningar
av olika slag i avsikt att åstadkomma
en resultatutjämning eller en
progressionsavtrubbning. Även separat
har man i motioner gjort liknande yrkanden,
men som bekant har riksdagen
avslagit alla dessa.

Nu försöker man liksom på en omväg
att nå syftet. Man kopplar nämligen
ihop frågan med skördeslcadehjälpen
och yrkar, att riksdagen i princip skall

besluta, att jordbrukskonto skall ingå
i det permanenta skördeskadeskyddet,
samt vidare i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning om
ett sådant jrodbrukskontos utformning
ch förslag till nästa års riksdag. I övrigt
ställer herr Eriksson i Bäckmora
och hans medreservanter emellertid intet
yrkande. De påtalar endast önskvärdheten
av ett skatteförfarande även
när det gäller skördeskadelån.

Utskottsmajoriteten, som avstyrker
dessa yrkanden, ställer sig inte oförstående
för jordbrukarnas situation när
de drabbas av skördeskador. Utskottet
understryker tvärtom att sådana skador
kan bli mycket allvarliga för den
enskilde jordbrukaren, men det menar
att stödet bör ges i annan form än genom
principiellt inte motiverade beskattningsåtgärder.
Riksdagen har ju
alldeles nyligen beslutat om sådant
stöds utformning.

Det bör observeras att skördeskadeutredningen
— jag vill poängtera detta
— ingående diskuterade möjligheterna
att hjälpa jordbrukare, som drabbas av
skördeskador, genom ett s. k. skördeskadekonto
och även genom generella
resultatutjämningsförfaranden, men utredningen
fann att värdet av dylika
åtgärder var begränsat. De skulle, sade
man, bli av betydelse främst för stora
jordbruk.

Herr Eriksson i Bäckmora påstår att
utskottet här blankt förnekar betydelsen
av en metod med slcördeskadekonto,
men det är inte riktigt. Utskottet hänvisar
till skördeskadeutredningens resonemang
på den punkt där det sägs att
en sådan åtgärd skulle bli till gagn en
dast för stora jordbruk. Utredningen
ansåg nämligen att det skulle vara svårt
för den enskilde jordbrukaren att bilda
tillräckligt stora fonder för att möta
skördeskador av katastrofal natur. Skatteregleringsförfarandet
skulle därför
främst vara av intresse för de högre
inkomsttagarna bland jordbrukarna,
som ju har starkt varierande inkomster.

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada m. m.

Vid de noggranna överväganden män
sedermera gjorde i departementet kom
man till samma uppfattning som skördeskadeutredningen.
Departementschefen
underströk att vid svårare skador
även möjligheterna till progressionsutjämning
skulle få relativt ringa betydelse.

Herr talman! Så sent som den 23
mars förra året diskuterade riksdagen
ingående yrkanden om en öppen resultatutjämning
genom någon form av
kontometod. 1957 års skatteutredning
hade noga prövat även denna fråga men
kommit till det resultatet att man åtminstone
inte för närvarande borde införa
regler om resultatutjämning. Finansministern
tryckte då starkt på att
en sådan metod var betänklig ur statsfinansiell
synpunkt och skulle innebära
— som han sade — en skattekredit av
betydande omfattning. Bevillningsutskottet
avstyrkte också dessa yrkanden
bl. a. under hänvisning till att denna
fråga —- som sagt -— noga hade prövats
av 1957 års skatteutredning samt ägnades
uppmärksamhet av den pågående
allmänna skatteberedningen.

Med hänvisning till detta avstyrker
utskottet även nu kravet på en utredning.
Det finner inte tillräckliga skäl
föreligga för en sådan. Utskottet avstyrker
sålunda också motionerna om
ett jordbrukskonto.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! .Tåg reagerade litet grand
när herr Brandt i Aspabruk sade att vi
hade på en omväg återkommit till frågan
om ett jordbrukskonto. .lag kan inte
förstå annat än att vi gått den vanliga
och riktiga vägen, när vi genom motioner
tagit upp en fråga och fått den
behandlad i utskott och riksdag.

Herr Brandt anser att ett jordbrukskonto
skulle i huvudsak få betydelse för
de stora jordbruken. Jag kan inte rik -

tigt hålla med därom. Avgörande är väl
hur reglerna för ett sådant jordbrukskonto
utformas. När utskottsmajoriteten
här hänvisar till möjligheterna ätt
göra en förlustutjämning, så måste jag
säga att det är ett exempel på hur man
inte skall förfara när det gäller att hjälpa
de mindre jordbrukarna. Dessa har
inte alltid möjlighet att begagna utvägen
med en förlustutjämning, eftersom
det måste vara fråga om en förlust på
minst 1 000 kronor.

Om man utarbetade förnuftiga regler
för ett jordbrukskonto, skulle kontometoden
säkerligen vara av stort värde
även för det mindre jordbruket.

Herr Brandt hänvisar också till att
frågan om ett jordbrukskonto är föremål
för behandling av allmänna skatteberedningen.
Det är kanske riktigt, men
vi förmenar att denna utredning kan ta
lång tid på sig och att det därför vore
angeläget att riksdagen tidigare kunde
fatta beslut om inrättande av ett jordbrukskonto.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! När jag talade om att
man hade valt en omväg i denna fråga,
så var det med tanke på följande. Sedan
man fått klart och tydligt bakslag
när det gällt många olika försök att få
riksdagen att besluta om rätt för jordbrukare
till resultatutjämning så knyter
man an till skördeskadehjälpen i
syfte att den vägen få igenom det som
man inte på andra sätt lyckats åstadkomma.
Det är väl ganska uppenbart att
det förhåller sig så.

Jag vill framhålla att jag befann mig
i gott sällskap när jag sade — det var
för resten inte helt och hållet mina
egna ord utan skördeskadeutredningens
— att det är de stora jordbrukarna som
skulle få nytta av kontometoden. Skördeskadeutredningen
har nämligen efter
en ingående diskussion, för vilken redogöres
i utredningens betänkande och
även i propositionen om skördeskadehjälp
■— kommit till det resultatet att

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid skördeskada m. m.

de många små jordbrukarna med sina
låga inkomster inte har någon möjlighet
att bilda fonder, utan att endast de
stora jordbrukarna kan göra detta och
att man genom inrättandet av ett jordbrukskonto
inte skulle åstadkomma någon
effektiv hjälp åt de mindre jordbrukarna.
I departementet var man
emellertid inte nöjd med detta, utan
företog en ytterligare ingående prövning
av frågan, huruvida inte kontometiden
skulle kunna kombineras med
andra metoder och därigenom bli till
verklig hjälp även för de mindre jordbrukarna.
Man kom emellertid även där
till den uppfattningen att detta inte
var möjligt.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Enligt mitt förmenande
har icke herr Brandt i Aspabruk givit
en riktigt rättvisande bild av de överväganden
som gjorts inom den s. k.
skördeskadeutredningen, när utredningen
å ena sidan diskuterade frågan om
en skördeskadehjälp medelst kontoinsättningar
och å andra sidan något slag
av försäkringsskydd. Utredningen satte
dessa båda saker mot varandra och
framhöll att det var svårt att klara
det hela genom inrättandet av ett jordbrukskonto;
det måste i stället finnas
någon form av försäkringskydd.

Nu har, herr Brandt, frågan kommit
i ett annat läge genom att det i botten
finns ett försäkringsskydd. Vad det gäller
är att försöka skaffa täckning för
den självrisk som åligger jordbrukarna
enligt den lag om skördeskadeförsäkring
som riksdagen antog i våras.

Det går alltså inte att i detta sammanhang
åberopa skördeskadeutredningens
uttalande om kontoinsättningar.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag begärde närmast
ordet i anledningen av ett yttrande av
herr Nilsson i Svalöv. Det var inte alls
på det sättet att vi inom skördeskadeutredningen,
där jag hade tillfälle att sit -

ta med, satte frågan om ett försäkringsskydd
mot kontometoden, utan vi prövade
båda dessa frågor för sig. Utredningen
kom mycket snart till den enhälliga
uppfattningen — det gällde alltså
även herr Nilssons partivän i utredningen
— att inrättandet av ett jordbrukskonto
endast skulle gynna de större
jordbrukarna. De små jordbrukarna,
som inte hade några pengar att sätta in
på ett sådant konto, skulle ju inte kunna
utnyttja denna möjlighet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannan tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 93 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 71, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Körkortsprov m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående körkortsprov m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 268 i
första kammaren av herr Berg, Gunnar,
m. fl. och nr 246 i andra kammaren av
herr Lindkvist m. fl. angående körkortsprov,
samt

2) de likalydande motionerna nr 275
i första kammaren av herr Holmquist
och nr 245 i andra kammaren av fru
Holmquist angående rätt för bilskolor
att utfärda kompetensbevis för körkort.

I motionerna 1:275 och 11:245 hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om rätt för bilskolor att meddela
kompetensbevis för körkort måtte
utredas varvid även bilinspektionens
uppgifter som tillsynsmyndighet prövas».

Utskottet hemställde att förevarande
motioner

1) I: 268 och II: 246 samt

2) I: 275 och II: 245,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Gunnar Berg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Körkortsprov m. m.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag anser att motionerna
nr 275 i första kammaren och 245
i andra kammaren, undertecknade
Holmqvist, hade förtjänat ett bättre öde
än att bli avstyrkta av andra lagutskottet.
Därför yrkar jag bifall till dem.

En utredning av det slag som motiveringen
i motionen utmynnar i hade varit
på sin plats, enär ingen påstår att
det nuvarande systemet är bra. Det
kan ju inte vara riktigt att slå sig till
ro med detta konstaterande.

I anslutning till riksdagens beslut år
1958 om åtgärder för förbättrande av
trafiksäkerheten beslöts också att inspektionen
av körskolorna skulle intensifieras
och om möjligt ske minst en
gång årligen, varvid rapport skulle lämnas
till länsstyrelserna.

På grund av de senaste årens enorma
ökning av antalet körkortsprov måste
inspektionen av körskolorna åsidosättas.
Vi vill inte med vår motion minska
kraven på körskicklighet och kunnighet.
Trafiksäkerheten måste beaktas.
Tvärtom är det önskvärt att trafikutbildningen
ytterligare förbättras. På
grund av att formen för körkortsproven
enligt vårt förmenande bör omprövas
löses inte frågan genom tillsättandet av
flera tjänster till stora kostnader. I årets
petita äskas ökade anslag för förstärkning
av bilinspektionen med omkring
450 000 kronor. Omkring 160 000 körkortsprov
avlägges i år. Med de stora
årskullar som kommer upp i körkortsålder
kommer troligen denna siffra
att öka. Det finns omkring 800 körskolor
i landet och 160 000 körkortsprov
har avlagts. Låt oss säga att bilinspektören
använder en halv timme per elev
vid upplcörningen. Detta skulle i så fall
betyda, att om bilskolorna finge utfärda
kompetensbevis för körkort, så skulle
bilinspektionen i stället för att plottra
bort denna tid på körkortsaspiranter
få minst 80 000 timmar till inspektion
av 800 bilskolor. Detta tror jag
skulle vara bättre använd tid. Jag kan

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Körkortsprov m. m.

inte dela statens trafiksäkerhetsråds
uppfattning på denna punkt.

Av statsrådsprotokollet av den 9 december
1960 framgår, att statsrådet
Skoglund berör ett förslag av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att i viss utsträckning
för kontrollbesiktning av
motorfordon anlita kontrollanstalt som
inrättats av större motororganisation.
Statsrådet anför att enligt hans mening
bör eftersträvas att ta i anspråk den
yrkesutbildade arbetskraft och de materiella
resurser som finns tillgängliga
inom verkstads- och bilservicebranschen.
Dessa synpunkter borde också
läggas på förslaget i denna motion.

Jag har sedan motionen lämnades
fått mig till livs många exempel på att
petitesser varit orsaker till underkännande
av körkortsprov, såsom att sittställningen
var slapp, att parkering inte
skedde inom angivna centimeter från
trottoarkanten eller att vederbörande
glömde att lätta på handbromsen. En
vederhäftig person jag känner meddelade
mig häromdagen att han underkänts
för att han icke uppmärksammat
att hastighetsbegränsningen upphört.
Körkortsinnehavare vet att detta inte
är en trafikförseelse men att det däremot
är lättare att överträda lagen på
de sträckor som är hastighetsbegränsade.

Att bedömningen av eleverna varierar
mella olika inspektörer framgår
av en uppmärksammad undersökning
som redovisats i TV. 10 körskoleelever
körde alla upp för 4 olika inspektörer.
Resultatet blev i ena ytterlighetsfallet
att 7 godkändes och 3 underkändes
samt det andra ytterlighetsfallet att 4
godkändes och 6 underkändes.

Mot utskottets farhågor för att körskolorna
skulle för att bli populära utfärda
kompetensbevis för tidigt vill jag
invända att risken för att en viss körskolas
elever skulle råka ut för onormalt
mycket trafikolyckor härvidlag
kunde bli en avhållande faktor. Skulle
det vara så som utskottet också anför

att vissa körskolor av ekonomiska skäl
håller elever för länge, bör det finnas
möjlighet för eleven att begära uppkörning
inför statlig inspektör. Det finns
ju andra lösningar, som t. ex. att körskolorna
får utfärda certifikat för ett
år och att därefter uppkörning skall
ske för inspektör. Då skulle de, som tar
körkort endast för dettas skull och sedan
icke uppehåller körskickligheten,
automatiskt sållas bort, därför att de
icke kommer att begära att få köra upp
inför inspektör. Sådana ting skulle utredningen
fundera över.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
nr 275 i första kammaren av
herr Holmqvist och nr 245 i andra kammaren
av fru Holmqvist.

I detta anförande instämde herrar
Lindkvist (s) och Johansson i Norrköping
(s), fru Löfqvist (s), herr Nilsson
i Gävle (k) samt fru Lindskog (s).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det finns väl ingen motionär
som fått sin motion avslagen
och som inte i likhet med fru Holmqvist
anser att motionen vore förtjänt av ett
bättre öde.

Utskottet har sagt att förhållandena
inte är tillfredsställande. Men jag vill
poängtera att de vägar som motionärerna
anvisar inte kommer att lösa de aktuella
problemen.

1953 års trafikutredning framlade
förslag om ändringar av vägtrafikförordningen
i vad det gäller kursplaner
vid bilskolorna, godkännande av läroböcker,
inspektion vid körskolorna,
o. s. v. Riksdagen fattade beslut om dessa
ändringar 1958, men dessa åtgärder
har ännu inte lett till den höjning av
undervisningsstandarden vid körskolorna
som man väntade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
vid inspektioner funnit, att förhållandena
vid en del bilskolor inte är tillfredsställande.
Vissa bilskolor ger en
god och gedigen undervisning, men
andra har av olika skäl inte förmått

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

komma upp i samma standard. Man kan
alltså inte generellt bedöma kvaliteten
på undervisningen vid bilskolorna. Under
sådana förhållanden anser utskottet
att det inte är lämpligt att företaga
åtgärder av den karaktär som motionärerna
har föreslagit.

Förslaget går ut på att körkortsprövningen
vid bilinspektionen skulle slopas
och att bilskolorna skulle få rätt att
utfärda körkortsbevis. Om nu de olika
körskolorna inte har samma standard
på sin undervisning, skulle det innebära
att endast vissa skolor finge auktorisation,
varigenom de skulle få ett slags
monopol på körundervisningen. De
mindre bilskolorna skulle få svårigheter
och tvingas lägga ner sin verksamhet.
Nu har bilinspektionen kontroll över
deras verksamhet. Det skulle den även
få om man ginge den väg motionärerna
föreslår, men utskottet har inte ansett
att tiden är mogen för denna åtgärd.

Utskottet har ingående prövat denna
fråga och har även vid behandlingen
av ärendet beaktat de svårigheter
under vilka bilinspektionen för närvarande
arbetar. Det är bekant att personalen
inom bilinspektionen är otillräcklig.
Det har också utskottet konstaterat.
Och därav följer att väntetiden
för avläggande av körkortsprov
blir lång. Utskottet förutsätter därför
att frågan om en förstärkning av personalen
blir föremål för prövning. Därmed
har utskottet ansett motionerna
besvarade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade att tidpunkten inte är den
rätta, men vi har ju bara begärt en
utredning av denna fråga. Och utskottet
erkänner ju att allt inte är som det
borde vara.

Jag vill bara tillägga att bilskolorna
redan nu är auktoriserade och att lärarna
måste ha kompetensbevis för att få

Körkortsprov m. m.

lov att utbilda eleverna. Och om vissa
bilskolor inte är lämpliga, så måste deras
standard höjas, i stället för att vi
bara skall säga att det är som det är.

Om körskolorna skall utfärda kompetensbevis,
så innebär det att man pålägger
dem ett större ansvar. Den saken
är klar. Men som det nu är övervältrar
bilskolorna ansvaret på bilinspektören,
som kanske får en halvtimme, högt räknat,
för att bedöma om vederbörande
elev är lämplig att föra bil eller inte.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna I: 275 och II: 245; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Holmqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna I: 275 och
II: 245.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Nilsson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Interpellation ang. svenska missionärers medlemskap i allmän sjukkassa

des. Därvid avgåvos 109 ja och 55 nej,
varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
stadgande om avstånd mellan fordon.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Interpellation ang. svenska missionärers
medlemskap i allmän sjukkassa

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! I samband med den intensiva
u-landsdebatten och de svenska
FN-insatserna av humanitär art har
också den svenska missionärskåren blivit
föremål för en välförtjänt uppmärksamhet.
Man är medveten om, dels vilken
grundläggande insats de svenska
missionärerna under många årtionden
utfört inom de s. k. underutvecklade
länderna, dels vilken hjälp det kan betyda
för utförandet av kommande bilaterala
hjälpinsatser att få utnyttja de
kunskaper och kontakter, som den
svenska missionsverksamheten och dess
företrädare redan har. Det har talats
om betydelsen av att från den svenska
statens sida i olika former stödja denna
verksamhet.

I detta läge vill jag rikta uppmärksamheten
på ett område, där de svenska
missionärerna hemma i Sverige möter
svårigheter, som med viss rätt kan betecknas
som en diskriminering. Det gäller
svenska missionärers rätt att under
vistelserna i hemlandet tillgodogöra sig
det stöd som sjukförsäkringen utgör.
Jag är klart medveten om att det icke

är fråga om en medveten diskriminering.
Lagens avfattning tycks emellertid
för denna grupp av svenska medborgare
leda till orimliga konsekvenser.
Troligen befinner sig ytterligare
någon kategori i samma situation.

En missionär arbetar som regel i perioder
på tre å fyra år ute på fältet.
Hemmavistelsen varar sedan i regel
aderton månader. Därav betraktas tre,
fyra månader som vilotid efter en så
lång period i ett tropiskt klimat, varefter
missionären i fråga arbetar i samfundets
tjänst återstoden av sin hemmavistelse.
Under perioden på missionsfältet
är missionären hela tiden
mantalsskriven i Sverige och förlorar
aldrig sitt svenska medborgarskap. Han
är emellertid icke skattskyldig i Sverige
utan betalar skatt i det land, där
han utför sitt arbete. Så fort han återvänt
till hemlandet återinträder hans
skatteplikt.

Det som absolut vägras en missionär
under hemmavistelsen är emellertid
rätten att tillhöra en sjukkassa, en rätt
som annars tillkommer till och med
utlänningar, bosatta i Sverige. Orsaken
är den, att myndigheterna hittills tolkat
lagbestämmelsen så, att »bosatt i riket»
icke gäller missionärer på hemmavistelse.
Detta trots att vederbörande är
svensk medborgare och under större
delen av sin hemmavistelse innehar
tjänst i hemlandet, antingen som lärare,
sjukvårdspersonal eller direktanställd
i vederbörande trossamfund. När missionärerna
i sådana fall överklagat sjukkassans
beslut att vägra dem medlemskap,
med det försäkringsskydd som
också de så väl behöver, har riksförsäkringsanstalten
förklarat, att den
ej finner skäl att ändra sjukkassans beslut.
Somliga sjukkassor har meddelat
den i detta fall helt rättslöse missionären
att hans begäran om inskrivning
i sjukkassan kan upptagas till förnyad
prövning om han vill byta arbetsgivare
eller sluta sin anställning! Genom detta
råd skulle man möjligen kunna driva

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Interpellation ang. svenska missionärers medlemskap i allmän sjukkassa

missionären till något slags smussel, som
består i att han vid hemkomsten begär
avsked från sitt missionssällskap och
vid utresan anhåller att få bli anställd
på nytt. Att detta förfarande, utom det
moraliskt tveksamma, också innebär
trassel med missionärens ATP-avgifter
ligger i öppen dag.

En av anledningarna till trasslet tycks
vara att såväl sjukkassorna som riksförsäkringsanstalten
betraktar missionärens
hemmavistelse som »semester».
Mot detta kan anföras, att, frånsett de
första månadernas nödtvungna och av
läkare påbjudna vila, missionären hela
tiden är verksam i hemlandet och där
betalar sin skatt. Han är givetvis villig
att där också betala sin sjukkasseavgift.
Men han vägras inskrivning i kassan.
Att han under utlandsvistelsen är avförd
ur kassan står helt i överensstämmelse
med gällande lag. Däremot kan
det ifrågasättas om inte den rigorösa
vägran att inskriva vederbörande som
medlem under hemmavistelsen bygger
på ett missförstånd. Om så icke är fallet,
bör tydligen lagen kompletteras med
en bestämmelse, som omöjliggör detta
slag av diskriminering av svenska medborgare.

Följande konkreta exempel må anföras,
med uteslutande av namn: Den
svenske missionären B. avreste den 31
maj 1957 till Afrika för att där tjänstgöra
som lärare. Vederbörande avfördes
då ur sjukkassan. Efter något mer än
tre år återkom B. till hemlandet för
aderton månaders hemmavistelse, mestadels
bestående i arbete som lärarinna.
Hon hade hela tiden varit mantalsskriven
i sin hemstad, där hon nu också
fick bostad. Trots detta vägrades hon
inträde i sjukkassan, eftersom kassan
funnit »att B. under den avsedda vistelsen
i Sverige icke kunde anses bosatt
i riket». Hon anförde besvär hos
riksförsäkringsanstalten, som den 7
juni i år förklarade att den »ej finner
skäl göra ändring i överklagade beslutet».

Ett annat ärende gäller makarna R.
Där skrev vederbörande sjukkassa, att
den »jämlikt riksförsäkringsanstaltens
beslut av den 15 september 1959, refererat
i Svensk Sjukkassetidning nr 11/
1960, beslutat upphäva medlemskapet
för missionärerna R.». Ur makarnas
överklagande till riksförsäkringsanstalten
må följande citeras: »Den 6 oktober
1960 återkom undertecknade till Sverige
efter en treårig vistelse i Kongo-republiken.
Vi har hela tiden varit mantalsskrivna
i hemkommunen J. Någon respittid
för återinträde i sjukkassan erfordrades
ej, och vi erhöll omedelbart
försäkringsbesked, gällande från vår
ankomstdag. I brev från sjukkassan av
den 25 november 1960 meddelades emellertid,
att kassan beslutat upphäva vårt
medlemskap, enligt beslut av riksförsäkringsanstalten,
’att missionär på besök
i Sverige ej skall inskrivas som
medlem i allmän sjukkassa’. Häremot
får vi invända att vi ingalunda endast
är på ''besök’ i Sverige. Efter en vilotid
på tre å fyra månader har vi att
åtaga oss arbete i vårt samfunds tjänst
inom landet och bör därför jämställas
med andra av samfundet anställda. Vi
bör anses bosatta i Sverige av följande
skäl: Vi har lämnat vår tjänst i utlandet
och tagit med oss hem eller sålt alla
våra ägodelar av värde, vi innehar
tjänst i Sverige och vi betalar skatt i
vanlig ordning för tjänst i Sverige.»

Även i detta fall har riksförsäkringsanstalten
efter överklagande sagt nej.
Ett stort antal liknande fall har under
de sista åren inträffat, berörande alla
svenska missionsorganisationer. I vissa
fall har de enskilda sjukkassorna medgivit
inskrivning, vilket med hänsyn till
de högre myndigheternas tolkning av
bestämmelserna måhända också kan leda
till svårigheter, både för kassorna
och de försäkrade. I de fall, där kassorna
sagt sig kunna skriva in vederbörande,
om man »bytte arbetsgivare»,
har somliga misionärer försökt att lösa
sitt problem genom att begära tjänst -

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Interpellation ang. breddningsarbetena å

ledighet. Detta godkänns emellertid icke
av kassan; det måste vara avsked.

I syfte att få denna komplicerade
tolkningsfråga enhetligt avgjord för
hela landet anhåller jag med hänvisning
till vad ovan anförts om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
rikta följande frågor:

Vill herr statsrådet inför riksdagen
lämna en redogörelse för motiven till
den lagtillämpning som utestänger
svenska missionärer under hemmavistelsen
från medlemskap i allmän sjukkassa? Vill

herr statsrådet medverka till nya
bestämmelser, som upphäver denna faktiska
diskriminering av svenska medborgare,
vilka under påfrestande förhållanden
utför en betydelsefull gärning
i de s. k. underutvecklade länderna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. breddningsarbetena å
bandelen Åtvidaberg—Västervik, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! Järnvägskommunikationernas
betydelse för städer och bygder
torde vara oomtvistad. Visserligen
har landsvägstrafiken till följd av det
alltmer ökade bilantalet relativt sett
ökat mera i betydelse. Alltjämt verkar
dock bristande eller bristfälliga järnvägskommunikationer
hämmande på
utvecklingen i många orter. Så torde
bli fallet även för framtiden om inte
bristerna avhjälpes. Detta gäller i hög
grad de norra delarna av Kalmar län,
särskilt Västerviks-området. Som bekant
saknar Västervik bredspårig järnvägförbindelse,
vilket medför såväl
obekvämare reseförhållanden som kost -

bandelen Åtvidaberg—Västervik, m. m.

nader för näringslivet på grund av omlastningar
o. d. Beslutet av 1959 års
riksdag att bandelen Åtvidaberg—Västervik
skall ombyggas och breddas från
smalspårig till bredspårig måste därför
hälsas med tillfredsställelse.

Ifrågavarande ombyggnadsarbeten,
som bedrives som beredskapsarbeten,
igångsattes i mars 1959. Därefter har
de bedrivits med arbetsstyrkor av varierande
storlek -— från 2—3 man upp
till 35 man. Under vissa perioder har
arbetet helt legat nere på grund av att
sysselsättningssituationen varit sådan,
att det inte ansetts föreligga behov av
beredskapsarbete av denna art. Följden
har blivit att hittills endast 8 km av den
77 km långa bandelen breddats. Härtill
kommer vissa sprängningsarbeten. Om
arbetet bedrives i samma takt som hittills
kommer det således att dröja mycket
länge innan arbetet slutförts, överslagsvis
20—25 år. Med hänsyn till den
betydelse, som en bredspårig järnväg
har för de berörda bygderna och orterna,
framstår detta som i hög grad
otillfredsställande. Ett snabbare slutförande
av arbetet måste oundgängligen
komma till stånd. Därest detta inte kan
ske om arbetet bedrives som beredskapsarbete,
bör enligt min mening
andra åtgärder komma i fråga.

Vid riksdagens beslut förutsattes inte
annat än att bandelen efter breddningen
skulle nyttjas för såväl gods- som
persontrafik. Breddningen skulle utföras
med hänsyn härtill. Under senare
tid har statens järnvägar emellertid
tagit initiativ till vissa undersökningar
i syfte att utröna huruvida persontrafiken
på bandelen bör indragas, överväganden
pågår i frågan om huruvida
bandelen framgent skall användas enbart
för godstrafik. Om så blir fallet
försämras givetvis trafikunderlaget på
bandelen, och bl. a. de breddningsarbeten
som redan utförts och som måste
fullföljas kommer att förräntas på ett
sämre sätt. Härtill kommer givetvis en
i flera avseenden försämrad trafikser -

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

vice för allmänheten i berörda områden.
Det synes därför angeläget att även
persontrafiken å bandelen bibehålies.

I detta sammanhang bör uppmärksammas
att bandelen Jenny—Hultsfred
alltjämt är smalspårig. Denna handel
förbinder bl. a. Västervik med Hultsfred
som i sin tur har bredspårsförbindelser
åt olika håll. En breddning
av även denna handel, som är cirka 66
km lång, skulle ge Västerviks-området
och de norra delarna av Kalmar län
sammanhängande normalspårsförbindelser
åt olika håll. Betydelsen härav
får inte underskattas. Inte minst för
näringslivet och för de efter bandelarna
belägna industriorterna skulle en sådan
breddning vara av stort värde. Den
skulle vidare medföra en förbättring
av trafikunderlaget å bandelen Åtvidaberg—Västervik,
för vilken beslut om
breddning föreligger. Det finns därför
enligt min mening skäl att upptaga frågan
om breddning av bandelen Jenny—•
Hultsfred till prövning.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Vid vilken tidpunkt kommer enligt
förefintliga planer breddningsarbetena
å bandelen Åtvidaberg—Västervik att
vara slutförda?

Avser statsrådet vidtaga åtgärder i
syfte att få till stånd ett tidigare slutförande
av dessa arbeten än enligt nu
förefintliga planer?

År avsikten alltjämt att breddningsarbetena
skall utföras på sådant sätt
att såväl gods- som persontrafik möjliggöres? Avser

statsrådet att vidtaga åtgärder
i syfte att få till stånd en prövning av
frågan om breddning av bandelen Jenny—Hultsfred? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. ersättningsgrunderna

vid expropriation av mark för tätbebyggelse Ordet

lämnades på begäran till

Herr MELLQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Genom utslag i det
överklagade målet mellan Malungs kommun
och markägare inom kommunen
bär Svea hovrätt, med ändring av dom
vid expropriationsdomstolen inom Nås
och Malungs domsaga, fastställt markpris
för kvarters- och gatumark inom
Malungs stadsplaneområde till kr. 8:50
per m*. I den överklagade domen hade
underrätten fastställt priset till kr.
6:50 för tomtmark och kr. 3:25 för
gatumark, med undantag av den för
Grönlands by samfällda gatumarken
som åsatts ett värde av kr. 1: — per m2.

En av kommunen anlitad värderingsman
hade före domstolsförhandlingarna,
genom undersökning av förekommande
markköp inom området, kommit
till det resultatet, att ortens pris
utgjorde kr. 4:— för tomtmark och kr.
1: — för gatumark. Markägarna hade i
sin tur begärt kr. 11:— per m2 för såväl
kvarters- som gatumark.

Inom det aktuella kvarteret har kommunen
av ett skogsbolag köpt mark för
kr. 4:— per in2. Enligt utslaget har
hovrätten baserat sin dom på köp i närliggande
kvarter och ansett att metodiken
med medelvärden över huvud icke
utgör en lämplig metod för beräkning
av kvartersmarkens värde.

Från kommunens sida befarar man
att de nu fastställda markpriserna kommer
att ha sådan influens på övriga
markförsäljningar inom kommunen, att
bostadsbyggandet på sikt omöjliggöres.
I förarbetena till ändring av expropriationslagen
anförde föredragande departementschefen
i proposition 184:1949
bl. a. följande: »Det är givetvis angeläget
att expropriationsersättningarna
icke bestämmas till sådana belopp att
ansträngningarna från det allmänna att
hålla bostadskostnaderna nere tillspil -

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Interpellation ang. ersättningsgrunderna vid expropriation av mark för tätbe
byggelse

logives. I samband härmed vill jag även
understryka, att om under en viss situation
av den art som för närvarande
på flera håll föreligger, överdrivna köpeskillingar
utgå, dessa icke kunna anses
representativa för ortspriset.»

Under åren 1950—1960 har av ett bostadsbyggande
om 366 lägenheter icke
mindre än 329, eller 97,8 %, uppförts
med statligt stöd.

I händelse möjlighet till statliga lån
icke existerat, skulle givetvis ändå ett
visst bostadsbyggande ha kommit till
stånd. Svårigheten att erhålla toppkapital
samt den höga räntan på sådant
kapital torde emellertid ha medfört att
bostadsbyggandet å andra sidan skulle
ha varit väsentligt lägre. Därmed skulle
även ha följt att tomtmark icke vunnit
den efterfrågan som nu varit fallet, vilket
i sin tur skulle haft inverkan på
tomtpriset. Inom det aktuella stadsplaneområdet
gäller en detaljplan som
upptager mark avsedd för flerfamiljshus
i 75 år och småhus i 40 år. Det betyder
att de obebyggda tomterna i genomsnitt
har, diskonterat till nuvärde,
ett lågt pris.

Kommunens farhågor beträffande tillbakagång
i bostadsbyggandet får icke
anses gripna ur luften. Tämligen uteslutet
torde vara, att de statliga belåningsvärdena
kan anpassas efter förändringar
i markpriser beroende på
monopolistiska tendenser. Det skulle
endast medföra, att statens stöd i stället
för att komma den bostadsbyggande
allmänheten till godo skulle hamna
hos markägarna. Det blir även ogörligt
att anpassa belåningsvärdena efter
markprisstegringar, enär belåningsvärdena
sannolikt aldrig skulle hinna ifatt.
Den sannolika följden för den bostadsbyggande
allmänheten inom den aktuella
kommunen blir i stället att kravet
på den byggandes egen insats kommer
att stiga. Enbart markkostnaden för en
vanlig egnahemstomt kommer, därest
den nu fastställda ersättningen skulle

bli norm för markpriserna, att medföra
att för ett egnahem, som det hittills
varit möjligt att bygga inom lånetaket,
i fortsättningen kommer att krävas en
egen insats av 12 000—15 000 kronor.
Detta skulle överstiga de flesta egnahemsbyggares
resurser.

Innehav av mark inom ett detaljplaneområde
eller ett område som förklaras
lämpligt för tätbebyggelse innebär
ett monopol, som det allmänna tilldelar
markägarna. Den monopolistiska ställningen
blir än starkare, sedan det allmänna
försett området med gator samt
ledningar för vatten och avlopp. Av
denna anledning synes motiverat att
marken ställdes till kommunernas förfogande
till rimliga priser.

I icke ringa utsträckning är det fråga
om mark som på grund av ägosplittring
eller andra förhållanden har föga
värde för jordbruk. Expropriationen
inom det aktuella området gäller
13 417,9 m2, som innehades av sju markägare,
varvid minsta markinnehavet avsåg
137,9 m2. Det är givet att markägarna
bör få tillgodoräkna sig viss del av
tätbebyggelsevärdet. I regel förekommer
emellertid uppenbar disproportion
mellan markens avkastningsvärde innan
den blir aktuell för bebyggelse och vad
markägarna begär för tomtmark.

För kommunalmän och lekmän, som
kommit i kontakt med expropriationsärenden,
uppkommer osökt frågan hur
värderingsmän och domstolar i förhållande
till varandra kan komma till så
olika markvärden. Funderingar leder
ofta till slutsatsen att principerna för
värdering är alltför vagt uttryckta och
leder till olika tolkningar i tillämpningen.
Ovissheten beträffande innebörden
i lagens värderingsgrunder har medfört
att kommunerna i regel icke vågar väcka
talan om expropriation av mark för
tätbebyggelse, enär man icke vet vad
resultatet blir. Ofta föredrager man att
betala vad markägaren kräver. På sikt
blir resultatet, att insatser från kommu -

Onsdagen den 1 november 1961 • Nr 28

Interpellation ang. ersättningsgrunderna vid expropriation av mark för tätbebyggelse -

ner och staten inom bostadspolitiken
blir meningslösa, enär de icke kommer
de boende till del.

Med stöd av vad jag ovan anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de här påtalade förhållandena angående
nuvarande lagstiftnings begränsning
att för skäliga kostnader för kommunerna
erhålla mark för bostadsbyggande? Är

herr statsrådet beredd att låta 1960
års expropriationsutredning överse expropriationslagen
beträffande grunderna
för ersättning i samband med expropriation
av mark för tätbebyggelse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr talmannen: i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
motionerna:

nr 832, av herr Lundmark m. fl., samt

nr 833, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nelander;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 183, angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m., motionerna:

nr 834, av herrar Antby och Jönsson
i Ingemarsgården,

nr 835, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Antby, samt

nr 836, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.; ävensom

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 185, angående riktlinjer för en
omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, motionen nr
837, av herr Fröding m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.56.

In fidem

Sune K. Johansson