27 oktober—1 november (Riksdagens protokoll 1961:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

HÉgTjgrä»i5

FÖRSTA KAMMAREN

1961

27 oktober—1 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 31 oktober Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Osvald ang. farledsdjupet i den allmänna farleden genom

Liljeholmsviken .......................................... 4

av herr Sjönell ang. säkerhetsbestämmelser för fritidsbåtar...... 5

Svar på fråga av herr Hanson, Per-Olof, ang. handläggningen av
ärenden rörande inresevisum................................ 7

Onsdagen den 1 november

Utsträckt motionstid i visst ärende ............................ 10

Av dragsrätt vid beskattningen för förlust vid skördeskada, m. m. .. 10

Rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m. .. 16

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 67, ang. ändrad lydelse av 53 §

1 mom. kommunalskattelagen, m. m......................... 10

— nr 68, ang. rätt till avdrag vid beskattningen för förlust vid

skördeskada in. m......................................... 10

— nr 71, om ändring i förordningen angående tullrestitution .... 16

Andra lagutskottets utlåtande nr 54, ang. körkortsprov m. m..... 16

— nr 55, ang. ändring av vägtrafikförordningens stadgande om avstånd
mellan fordon ...................................... 23

1 Första kammarens protokoll W61. Nr 28

jtk

''i'',:

'' - , ...'' : ()

å ’ .5

Fredagen den 27 oktober 1961

Nr 28

Fredag-en den 27 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 689.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 68, i anledning av väckta motioner
angående rätt till avdrag vid beskattningen
för förlust vid skördeskada
m. m.; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående körkortsprov m. m.; och
nr 55, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
stadgande om avstånd mellan fordon.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 690, av herr Söderquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse;

nr 691, av herr Stefanson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 173, med
förslag till förordning om brandfarliga
varor; och

nr 692, av herr Hanson, Per-Olof, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
174, med förslag angående organisationen
för handläggning av frågor om tekniskt
bistånd till underutvecklade länder.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Tisdagen den 31 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 24 och
25 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Under tiden den 1—den 3 november
deltager undertecknad i Byggnadsinternationalens
styrelsesammanträde i Wien.
På grund härav anhålles om ledighet
från riksdagsarbetet under nämnda tid.

Stockholm den 31 oktober 1961

Knut Johansson

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. farledsdjupet i den allmänna farleden
genom Liljeholmsviken

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Osvalds interpellation angående
farledsdjupet i den allmänna farleden
genom Liljeholmsviken, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Osvald har frågat
mig om jag har för avsikt att vidtaga åtgärder
i syfte att möjliggöra en omprövning
av farledsdjupet i den allmänna
farleden genom Liljeholmsviken.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Allmänna farleden genom Liljeholmsviken
ingår i den vattenled, Hammarbyleden,
till vilken Kungl. Maj :t lämnade
Stockholms stad tillstånd år 1914 och
som blev färdig år 1930. För leden har
fastställts ett bottendjup av 2,8 m under
Stockholms slusströskel, motsvarande 6,9
m under den sedermera reglerade medelvattenytan
i Mälaren. På ansökan av

Stockholms stad har österbygdens vattendomstol
den 12 juni 1958 meddelat
dom angående anläggande av en tunnel
för spårtrafik i Liljeholmsviken. Tunneln
skulle förläggas på så stort djup
under vattenytan som erfordras för bibehållande
av det nyssnämnda, vid Hammarbyledens
utförande fastställda bottendjupet
i farleden. Domen har vunnit
laga kraft.

Genom beslut den 17 mars 1961 fastställde
Kungl. Maj :t stadsplan för tunnelbana
under Liljeholmsviken. I ärendet
hade byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande
efter att ha inhämtat yttranden från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
sjöfartsstyrelsen, vilka icke haft något
att erinra mot fastställelse av förslaget.
Enligt de till förslaget hörande bestämmelserna
får spårtunneln ej utgöra hinder
för av vattendomstolen fastställd
farled. Tunneln är för närvarande under
utförande.

Jag vill härutöver endast erinra om
att riksdagen erhållit en fullständig redogörelse
för frågan om denna tunnelanläggning
i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29 till 1960 års riksdag
i anledning av väckta motioner. Motionerna
föranledde i enlighet med utskottets
hemställan icke någon riksdagens
åtgärd.

Med hänsyn till vad jag här anfört får
jag meddela, att jag inte är beredd vidtaga
sådana åtgärder som interpellanten
åsyftar.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar som jag
nu erhållit på min interpellation. Tyvärr
kan jag inte säga att jag är tillfredsställd
med svaret.

Jag är fullt medveten om att de åtgärder
som vidtagits står i samklang med

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Ang. säkerhetsbestämmelser för fritidsbåtar

gällande lag och med de domslut som
vunnit laga kraft, men jag skulle vilja
framhålla, att det år 1914 fastställda farledsdjupet
i Hammarbyleden nu måste
betraktas såsom alldeles otillräckligt. I
det av herr statsrådet åberopade utlåtandet
från allmänna beredningsutskottet
1960 återges några yttranden som jag
här skall be att i korthet få citera enligt
referat i utlåtandet.

Bland annat säger hamnstyrelsen i
Västerås: »Styrelsen anser det angeläget,
att det icke vidtages åtgärder, som förhindrar
en framtida förbättring av dessa
tillfartsleder» — det gäller här Hammarbyleden
och Södertälje kanal.

Drätselkammaren i Köping säger bl. a.:
»Även om sjötrafiken till och från mälarhamnarna
även efter en fördjupning av
djuplederna i Mälaren i huvudsak kommer
att ledas genom en fördjupad och
utbyggd kanal och sluss i Södertälje, bör
möjligheten att framdeles kunna öka
Hammarbyledens kapacitet icke undanröjas.
»

Jag kan här nämna, att hamnen i Köping
är byggd på sådant sätt att djupet
lätt skall kunna ökas till 8 meter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län »anser
det icke framsynt att genom framdragande
av tunnelbana i Liljeholmsviken
på det avsedda djupet hindra en
framtida användning av Hammarbyleden
för trafik med större fartyg». Länsstyrelsen
framhåller också, att det »måste
anses vara ett intresse, att det ifrågavarande
beslutet omprövas».

Till detta skulle man också kunna lägga,
att det även för Stockholm borde
vara ett intresse att kunna bereda fartyg
med större djupgående än 6 meter tillträde
till den inre hamnen i Stockholm.

Jag skulie också vilja säga att det
tycks som om man i företagna utredningar
— bl. a. 1923 års trafikutredning
— inte tagit tillräcklig hänsyn till den
stora betydelse som sjötrafiken liar för
samhällets utveckling. I detta fall skulle
jag särskilt vilja rikta uppmärksamheten
på de stora industriorterna vid Mälaren,
framför allt i Västmanlands län, där man
räknar med att få trafik med betydligt
större fartyg än man hittills har haft.

Den statistik som förs över trafiken är
så till vida otillräcklig som några stora
djupgående fartyg ju inte kan komma till
dessa industriorter för närvarande.

Det har därför, menar jag, funnits anledning
för Kungl. Maj :t att ompröva frågan
om farledsdjupet. Jag är fullt på det
klara med att det skulle ha inneburit betydande
kostnader att lägga tunneln på
ett sådant djup, att ett större farledsdjup
i framtiden hade möjliggjorts, men
mot denna kostnadsökning måste man
väga det betydande avbräck som skulle
komma att uppstå för orter vid Mälaren,
som i framtiden inte kan få sina import-
och exportprodukter transporterade
även genom Stockholm, d. v. s. genom
Hammarbyleden.

Det kan inte vara alldeles obefogat att
säga, att det framdeles kanske kan visa
sig nödvändigt att vidtaga åtgärder för
att öka möjligheterna för industriorterna
kring Mälaren att få bättre förbindelser
med Östersjön än de för närvarande
har. Givet är att Södertälje kanal erbjuder
en möjlighet, men det skulle ha varit
värdefullt, om det varit möjligt att
få trafik även genom Stockholm. Det hade
varit av betydelse också för Stockholms
stad.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. säkerhetsbestämmelser för fritidsbåtar Ordet

lämnades därefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
licrr Sjönells interpellation angående säkerhetsbestämmelser
för fritidsbåtar,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Sjönell har i en den
16 maj 1961 dagtecknad interpellation frågat
mig, om jag anser att nu gällande bestämmelser
om tillsyn av fartyg är av sådant
slag, att de verksamt kan förhindra
en snabbt stigande olycksfallsfrelcvens
vid användningen av fritidsbåtar, och —
om så icke är fallet — om jag är beredd

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Ang. säkerhetsbestämmelser för fritidsbåtar

att föranstalta om en omarbetning av
dessa bestämmelser i linje med vad interpellanten
närmare angivit eller på annat
sätt men med samma målsättning.

I anledning härav får jag anföra följande.

De sakkunniga med uppdrag att verkställa
översyn av gällande bestämmelser
om tillsyn av fartyg m. m. har under
hand meddelat mig, att de har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om att motverka
olycksfall vid användning av fritidsbåtar
och att de avser att behandla
frågan i ett kommande betänkande angående
säkerheten å fartyg. Betänkandet
väntas kunna avlämnas vid årsskiftet och
kommer därefter att remissbehandlas.
Enligt vad jag inhämtat övervägs hithörande
problem även inom sjöfartsstyrelsen.
De av herr Sjönell ställda frågorna
torde få bedömas, när resultatet av pågående
utredningsarbete föreligger och blivit
bearbetat i vanlig ordning. Jag är därför
icke beredd att på detta stadium taga
närmare ställning till ifrågavarande
spörsmål.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet för det lämnade
svaret på min interpellation.

Även om det inte innehåller något
meddelande om att konkreta åtgärder
har vidtagits eller håller på att vidtagas
i syfte att minska olycksriskerna vid allmänhetens
användande av fritidsbåtar,
måste svarets innehåll ändå betecknas
som positivt. Det är tillfredsställande att
här i riksdagen från det ansvariga statsrådet
få konstaterat, att de sakkunniga
som sysslar med översyn av gällande bestämmelser
rörande tillsyn av fartyg
m. m. har sin uppmärksamhet riktad på
de av mig påpekade förhållandena och
alltså kan förväntas komma med förslag
till bestämmelser, ägnade att minska
olyckorna vid användningen av dylika
fritidsbåtar. Det är också tillfredsställande
att få höra, att sjöfartsstyrelsen
överväger problemen i fråga, även om
det med fog kanske kan anmärkas, att

det inte hade varit ur vägen, om ämbetsverket
redan för åtskilliga år sedan hade
gjort dessa överväganden och att förslag
därifrån hade presenterats redan nu i
syfte att söka lösa detta mycket trängande
problem.

Den gångna sommaren har ju ur väderlekssynpunkt
inte precis varit ägnad
att stimulera användning av just denna
sorts farkoster. Jag tror att man nästan
måste känna bävan inför de perspektiv,
som skulle rullas upp om vi skulle få
uppleva en verklig s. k. badsommar utan
att några bestämmelser i av mig begärd
riktning ännu kommit till stånd. Vi vet
ju framför allt när det gäller barn och
deras användande av badbåtar, hur farligt
det är och hur pass många olyckor
som inträffar.

Vid närmare eftertanke är det nästan
fantastiskt, att vi år 1961 ännu inte har
några verkliga bestämmelser som reglerar
användandet av dylika farkoster. Om
man vill framdriva ett motorfordon på
landsvägarna, måste man ha kompetensbevis.
Man kan inte bygga ett motorfordon
och ge sig i väg på landsvägarna
utan att ha det mycket noga besiktigat,
men man kan bygga och sjösätta en båt
som ser ut ungefär hur som helst, sätta
en kraftig motor i den och ge sig i väg
till sjöss utan några som helst hinder.
Det är uppenbart att tiden nu är mer än
mogen för att bestämmelser skall komma
till stånd även beträffande trafiken
med fritidsbåtar.

Svaret är som sagt positivt — så pass
positivt, att man kan tänka sig att bestämmelser
i begärd riktning kanske kan
komma att föreligga redan till nästa säsong.
Jag tror att det måste anses vara
nödvändigt att så blir förhållandet.

Jag ber att ännu en gång få framföra
mitt tack för svaret.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill rikta ytterligare
ett ord till herr Sjönell.

Jag saknar ingalunda förståelse för att
det kan behöva utfärdas bestämmelser,
som reglerar användningen av den typ
av farkoster som herr Sjönell berörde.

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Ang. handläggningen av ärenden rörande inresevisum

Jag tror emellertid, herr Sjönell, att det
finns anledning att uttala en varning inför
den mycket positiva reaktion, som
herr Sjönell trodde sig kunna konstatera
hos mig. Svårigheten är nämligen inte
att utfärda vissa bestämmelser om användningen
av olika typer av båtar, utan
svårigheten är att tillse att bestämmelserna
efterleves. Annars länder de till
ingen nytta.

Det är där det verkliga problemet
finns, och det innebär, uppriktigt sagt,
betydande svårigheter. Hur problemet
skall lösas har jag på nuvarande stadium
ingen uppfattning om. Att jag är beredd
att överväga bestämmelser, betyder därför
inte säkert, att jag med nödvändighet
kommer att medverka till att sådana
kommer till stånd.

Jag är ledsen att säga detta, men jag
måste göra det med hänsyn till den mycket
positiva innebörd, som herr Sjönell
gav mitt svar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. handläggningen av ärenden rörande
inresevisum

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Hanson, Per-Olof, till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Anser herr statsrådet att utliinningskommissionens
handläggning av
den portugisiske kaptenen Henrique Galvaos
ansökan om inresevisum till Sverige
föranleder förtydligande bestämmelser
för kommissionens behandling av dylika
ärenden?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Per-Olof Hanson har frågat
mig om jag anser att utlänningskommissionens
handläggning av den portugisiske
kaptenen Hinrique Galvaos ansökan
om inresevisum till Sverige föranle -

der förtydligande bestämmelser för kommissionens
behandling av dylika ärenden.

Till svar får jag anföra följande, därvid
jag med hänsyn till frågans innehåll
anser mig först böra redogöra för ifrågavarande
ärendes handläggning.

Under sensommaren förhörde sig Galvao,
som inte innehade giltigt portugisiskt
pass, på svenska konsulatet i Sao
Paulo i Brasilien om möjligheterna att få
inresevisum till Sverige för föreläsningsverksamhet,
konferenser etc. Sedan han
fått besked att ärendet endast kunde avgöras
av vederbörande myndighet i Sverige
förklarade han sig icke intresserad
av att inge visumansökan. Samma dag
mottog konsulatet ett telegram från tidningen
Expressen med anhållan om allt
stöd åt tidningens medarbetare Galvao,
som ämnade besöka Sverige för läkarbehandling.
Till utrikesdepartementet
meddelade tidningen samtidigt att den
sökte få hit Galvao för en turné i Sverige.
Utlänningskommissionen underrättades
under hand om de olika framställningarna,
som emellertid inte innebar
någon ansökan om visum.

Under senare hälften av september
meddelade tidningen direkt till kommissionen
att en visumansökan av Galvao
var att vänta. För tidningen påpekades
att ansökningen borde inges i god tid,
då ärendet var av den art att det troligen
skulle avgöras i plenum.

Den 10 oktober erhöll kommissionen
telegramledes en visumansökan för Galvao
från beskickningen i Rabat i Marocko.
Visum söktes för 14 dagars vistelse
här, räknat från den 20 oktober.
Syftet med inresan angavs vara av Expressen
ordnade föredrag för studentföreningar;
däremot nämndes nu intet om
någon läkarbehandling. Vid omedelbar
kontakt med tidningen från kommissionens
sida rörande syftet med inresan
hänvisade tidningen till studentföreningen
Verdandi. Några dagar senare erhöll
kommissionen en skrivelse från föreningen,
vari omtalades att Galvao inbjudits
av föreningen att hålla föredrag
i Uppsala någon gång mellan den 20 och
30 oktober och preliminärt även i Göte -

Nr 28

Tisdagen den 31 oktober 1961

Ang. handläggningen av ärenden rörande inresevisum

borg och Lund i Verdandis arrangemang
under samma tid.

Ärendet företogs till behandling av
kommissionen vid första plenum efter
det ansökan inkommit eller den 17 oktober.
Vid detta sammanträde fann kommissionen,
att den mycket ofullständiga
visumansökan måste kompletteras. Bl. a.
beslöts att infordra uppgifter rörande
Galvaos passförhållanden och rätt till
återresa till Marocko respektive Brasilien,
som utställt främlingspass för honom
utan angiven giltighetstid. Upplysningar
i sådant hänseende måste självfallet
föreligga innan ett ärende av denna
art kan avgöras. Vissa motstridiga
uppgifter i ärendet ansågs också kräva
klara besked. Fortsatt behandling av
ärendet beslöts äga rum vid kommissionens
närmast följande plenum, som var
utsatt till den 27 oktober.

Kompletteringarna infordrades omedelbart
telegrafiskt från Rabat och inkom
till kommissionen den 20 oktober.
Påföljande dag, en lördag, meddelade
Verdandi kort före tjänstetidens slut, att
Galvao måste kunna resa från Marocko
senast den 24 oktober; turnén i Sverige
måste annars inställas. Trots svårigheterna
att under en lördagseftermiddag nå
kommissionens ledamöter med kallelse
till plenum blev det möjligt för kommissionens
ordförande att sammankalla beslutmässigt
antal ledamöter till ett plenum
måndagen den 23. Vid detta beviljades
Galvao visering för inresa och vistelse
i Sverige under tiden den 24 oktober—3
november 1961 på visst villkor
beträffande marockanskt återresetillstånd.
Beslutet telegraferades omedelbart
till Rabat.

Enligt kommissionens instruktion skall
bl. a. sådana ärenden handläggas i plenum,
som ordföranden anser böra handläggas
i denna ordning. Jag anser det
uppenbart, att ifrågavarande ärende på
grund av Galvaos föregående har sådana
principiella aspekter, att prövningen
skolat ske i plenum. Jag kan inte se att
skäl förelegat för kommissionen att göra
avsteg från sin normala ordning för plenarsammanträden,
innan arrangörerna
för Galvaos föredragsresa underrättat

kommissionen om betydelsen av att beslut
i ärendet förelåg vid ett bestämt
datum, och jag vill beteckna det som ett
speciellt tillmötesgående av kommissionen
att göra ett sådant avsteg, när arrangörerna
lämnat denna underrättelse.
Jag vill också understryka att anledningen
till att ärendet bordlädes första
gången det behandlades uteslutande var
den ofullständiga ansökan som då förelåg.

Slutligen vill jag för fullständighetens
skulle nämna, att kommissionens instruktion
medger att ärende, som egentligen
skall handläggas i plenum, får i
brådskande fall avgöras efter samråd i
annan ordning än vid sammanträde. Instruktionen
förutser sålunda även brådskande
fall och har regler som medger
snabba beslut. Jag kan därför icke finna
att behov föreligger av några ytterligare
bestämmelser för kommissionens verksamhet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Jag har bara att konstatera att sedan
frågan ställdes har detta ärende fått ett
så att säga lyckligt slut, och jag ämnar
inte heller kommentera handläggningen
i annan mån än att jag vill säga ett par
ord om tidtabellen från utlänningskommissionens
sida.

Det var ju så, att visum begärdes från
den 20 oktober, och att det här varit fråga
om ett litet glapp i handlingarna och
i fråga om ansökningarnas dokumentation
är alldeles klart. Men man kommer
ju inte ifrån att skulle det hela fylla något
syfte — eftersom turnén här var
planlagd — måste visum beviljas inom
en viss tid.

Det må nu vara hur som helst med
den saken. Jag skall gärna medge att orsaken
till att frågan är ställd har en något
vidare bakgrund. Jag skall inte uppehålla
mig länge vid detta, men det har
varit både det ena och det andra under
publik diskussion på detta område, och
jag har mig bekant att herr statsrådet
för beslut har ett överklagandeärende,

Tisdagen den 31 oktober 1961

Nr 28

Ang. handläggningen av ärenden rörande inresevisum

vilket också gäller en portugisisk medborgare,
som här har ett förpassningsbeslut
hängande över sig. Efter de fakta
jag har kunnat få fram är jag överraskad
över att beslut om förpassning har
fattats och jag väntar med intresse att
se hur Kungl. Maj:t här kommer att avfatta
sitt beslut.

Det finns andra saker som skulle kunna
dras upp i detta sammanhang, t. ex.
det sätt på vilket man handlägger ärenden
som har sin grund i användningen
av s. k. resedokument. Jag har, herr
statsråd, inte kunnat undgå att — genom
den kännedom jag har om sådana här
saker — få ett intryck av att det är en
ganska snäv handläggning av sådana här
ärenden. Det gäller ändå människor som
ofta är i en svår situation och ofta har
relativt begränsade möjligheter att känna
till hela snårskogen av bestämmelser
och därför oavsiktligt kan råka i bekymmersamma
svårigheter. År det då så, att
handläggningen sker relativt formalistiskt,
råkar man kanske nå ett resultat,
som egentligen ingen av oss avser med
det hela. Detta är bakgrunden till min
fråga.

Jag hoppas att dessa ärenden handlägges
så, att vi kan vara överens om att
det i framtiden skall föras en generös
och vidsynt och i verklig mening liberal
flyktingpolitik, just en sådan som vi behöver
i den värld vi lever i med alla dess
väldiga problem på detta fält.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 690 och 691 till behandling
av lagutskott samt

motionen nr 692 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 67, 68
och 71 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 54 och 55.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

178, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 180, angående översyn av rikets
indelning i borgerliga primärkommuner;
samt

nr 187, angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där kronan
är väghållare, att inbetala vissa ersättningar
för gatumark.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Onsdagen den 1 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad, som utsetts till medlem
av den svenska delegationen vid FAO:s
konferens i Rom, anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
5—14 november för fullgörande av
detta uppdrag.

Stockholm den 1 november 1961

Gunnar Berg

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner.

Ordet lämnades på begäran till herr
andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 180, angående översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner,
hemställer jag att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, beslöt kammaren på särskil -

da propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till konstitutionsutskottet
samt att bifalla herr andre vice
talmannens hemställan om utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning
av samma proposition.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att i tamburen uppsatts anslag,
angivande när motionstiden för
bordlagda propositioner utgår. Detta anslag
kommer att kompletteras allteftersom
propositioner bordlägges.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 187,
angående befrielse för städer och stadsliknande
samhällen, där kronan är väghållare,
att inbetala vissa ersättningar
för gatumark.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för
förlust vid skördeskada, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 68, i anledning av väckta
motioner angående rätt till avdrag vid
beskattningen för förlust vid skördeskada,
m. m.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit

dels de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 29, av herr
Ivar Johansson in. fl., och II: 49, av herr
Brandt i Sätila m. fl., vari hemställts, att

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för förlust vid skördeskada, m. m.

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om så skyndsam prövning
av frågan om rätt till avdrag vid beskattningen
för skördekatastrofförlust i
samband med amortering av skördeskadelån
i enlighet med vad i motionerna
anförts, att förslag i ärendet kunde föreläggas
redan innevarande års riksdag;

dels ock följande i anledning av propositionen
nr 94 väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 616,
av herr Bengtson m. fl., och II: 721, av
herr Eliasson i Sundborn in. fl., vari
bland annat hemställts, att riksdagen
måtte i princip besluta, att jordbrukskonto
skulle ingå i det permanenta skördeskadeskyddet; 2)

de likalydande motionerna 1:617,
av herr Bengtson m. fl., och II: 722, av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla

a) om skyndsam utredning av frågan
om jordbrukskonto i det permanenta
skördeskadeskyddet, så att förslag i ämnet
kunde föreläggas 1962 års riksdag;
samt

b) om skyndsam prövning av frågan
om en sådan skattemässig behandling av
i motiveringen förordade skördeskadelån,
att lånen kunde upptagas till beskattning
under utbetalningsåret och
amorteringarna av lånen därefter finge
godtagas som avdragsgilla kostnader, så
att förslag i ämnet kunde föreläggas 1962
års riksdag; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:618
av herr Eskilsson in. fl., och II: 725, av
herr Hseggblom m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte begära
förslag av Kungl. Maj:t till åtgärder för
att skapa möjlighet för jordbrukarna att
stå den självrisk, som skördeskadeskyddet
förutsatte, enligt de riktlinjer som i
motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

A) 1) de likalydande motionerna I:
617, av herr Bengtson in. fl., och II: 722,

av herr Eliasson i Sundborn m. fl., ävensom
de likalydande motionerna 1:618,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 725, av
herr Hseggblom in. fl., såvitt i dessa motioner
yrkats utredning av frågan om
beskattning av skördeskadelån, samt

2) de likalydande motionerna I: 29, av
herr Ivar Johansson m. fl., och 11:49,
av herr Brandt i Sätila m. fl., angående
rätt till avdrag vid beskattningen för förlust
vid skördeskada; ävensom

B) 1) de likalydande motionerna I:
616, av herr Bengtson m. fl., och II: 721,
av herr Eliasson i Sundborn m. fl., i vad
däri yrkats principbeslut om jordbrukskonto,

2) de likalydande motionerna I: 617,
av herr Bengtson m. fl., och II: 722, av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., i vad
däri yrkats utredning av frågan om ett
jordbrukskonto, samt

3) de likalydande motionerna I: 618,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 725, av
herr Hseggblom m. fl., i vad de avsåge
frågan om ett jordbrukskonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Nilsson i Svalöv,
Magnusson i Borås, Christenson i
Malmö och Eriksson i Bäckmora, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen — med
bifall till de likalydande motionerna I:
616, av herr Bengtson m. fl., och II: 721,
av herr Eliasson i Sundborn m. fl., samt
i anledning av de likalydande motionerna
1:617, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 722, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., ävensom de likalydande motionerna
1:618, av herr Eskilsson m. fl.,
och II: 725, av herr Hseggblom m. fl.,
samtliga motioner i vad de avsåge frågan
om ett jordbrukskonto — måtte

1) i princip besluta, att jordbrukskonto
skulle ingå i det permanenta skördeskadeskvddet,

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för förlust vid skördeskada. m. m.

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning av frågan
om jordbrukskontots utformning, så att
förslag i ämnet kunde föreläggas 1962
års riksdag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då riksdagen under våren
behandlade skördeskadeskyddet och
genomförde detsamma, aktualiserades
också frågan om jordbrukarnas möjlighet
att även i fortsättningen med statlig
medverkan få upptaga någon form av
skördeskadelån i kompletterande syfte,
varvid särskilda bestämmelser borde utfärdas
om beskattning av desamma. Detta
förslag avvisades emellertid, varför
den frågan för dagen inte kan aktualiseras.
Jag ber emellertid att få understryka
vikten av att detta ärende noggrant måtte
följas och att åtgärder vidtages då behov
föreligger.

När det gäller den del av detta betänkande
som handlar om införandet av
jordbrukskonto vill jag erinra om att
1960 års riksdag genomförde förslaget
till förlustutjämning, varom vi alla i
princip var eniga. Däremot har vi inte
kommit överens om den öppna resultatutjämningen,
men jag tror att den skulle
kunna bli av mycket stor betydelse,
inte minst för jordbrukarna, om den
ginge att genomföra. Denna fråga utreds
nu i allmänna skatteberedningen,
och ingen kan väl svara på när eller om
den kan bringas till en lösning.

Med tanke på detta förhållande och
då jag är övertygad om att det skördeskadeskydd
som genomförts endast är
ett första försök till lösning av ett mycket
svårbemästrat försäkringsområde,
varom vi saknar tillräcklig erfarenhet,
tror jag att vi måste förbättra och komplettera
detsamma efter hand som vi
kommer underfund med dess fel och
brister. Vi vet att skördeskadeskyddet
har många svagheter; bland annat kan
självrisken vid inträffad skördeskada,
även om ersättning utgår, vara nog så
betungande. Vi vet också att vissa delar
av vårt land nästan aldrig eller i mycket
sällsynta fall kommer att få någon
ersättning även om många enskilda går -

dar inom området i fråga kan få betydande
skördeskador.

Ingen skall således tro att den reform
som genomförts är något annat än ett
första försök på en kanske framkomlig
väg. Med hänsyn härtill är det angeläget
att vi får ett jordbrukskonto i likhet med
vad vi har för skogen som komplement
till skördeskadeskyddet. Jordbruket skulle
härigenom få större möjligheter att
i en brydsam situation klara de mest
påträngande ekonomiska påfrestningarna.

Reservanterna hemställer därför att
riksdagen i princip måtte besluta att
jordbrukskontot skall ingå i det permanenta
skördeskadeskyddet samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsam utredning av
frågan om jordbrukskontots utformning,
så att förslag i ämnet kan framläggas vid
1962 års riksdag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till föreliggande reservation
av herr Hagberg m. fl.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När riksdagen i dag behandlar
dessa motioner på jordbrukets
område har vi anledning att konstatera,
att det många gånger händer att man
löser en del av ett frågekomplex och låter
resten stå kvar. När skogskontona
infördes i vårt land var även frågan uppe
om man inte borde införa ett fullständigt
jordbrukskonto, som alltså innefattade
även andra grödor än skogen.
Den gången var inte riksdagen villig att
göra detta, och det tycks som om riksdagen
inte heller nu skulle vara benägen
att åstadkomma ett sådant konto.

Vi vet alla att det har inrättats en försäkring
för skördeskador. Men, som föregående
talare sade, denna försäkring har
sådan konstruktion, att den drabbade får
ut någonting av den endast om han bor
i ett område där skadorna är rätt så omfattande.
Det är därför vi gärna vill försöka
få en utjämning till stånd. Om en
jordbrukare får en god skörd ett år och
har möjlighet att avsätta något på spärrkonto,
skulle han ha bättre möjligheter

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för förlust vid skördeskada, m. m.

att klara av det hela vid en sämre skörd
ett annat år.

Jag håller med om vad föregående talare
sade: även om man får en ersättning
vid skördeskada får ändå den jordbrukaren
stå en mycket stor självrisk,
och detta kan vara mycket besvärligt vid
många tillfällen.

För övrigt har man också ifrån denna
skördeskadeförsäkring utelämnat t. ex.
hela den svenska trädgårdsnäringen,
som har en oerhörd betydelse för vårt
land, och man har utelämnat även andra
binäringar, som således inte har någon
möjlighet att få ersättning på den
väg riksdagen anvisat. Därför bör man
se till att en ny utformning kommer till
stånd, så att alla som är sysselsatta på
jordbrukets område, om det nu gäller
trädgård eller jordbruk, kan bli delaktiga
av den skördeskadeförsäkring som
man förut beslutat.

Jag skall i alla fall nöja mig med att
instämma i det förut framförda yrkandet
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning
i fråga om jordbrukskontots utformning,
så att förslag kan framläggas
till 1962 års riksdag. Jag tror, herr talman,
att det är så nödvändigt att det
görs någonting på det området, att jag
inte anser det vara skäl att avvakta skatteberedningens
förslag. Jag skall med
dessa ord be att få yrka bifall till den
reservation som avgivits av herr Hagberg
m. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! En del av de förslag,
som är framställda i de motioner som nu
behandlas, har genom av riksdagen tidigare
fattade beslut blivit inaktuella, och
det ställs inga yrkanden på dessa punkter
utöver utskottets förslag.

De reservanter som har ett särskilt yrkande
här menar att man på detta område
skulle fatta principbeslut om skördeskadelån
i framtiden. Riksdagen har
beslutat att sådana lån inte skall förekomma
framöver mer än i vissa avseenden
och då i annan form än tidigare.

Jag menar därför att vi redan har tagit
ställning på den punkten.

I övrigt gäller yrkandena frågan om
att inrätta ett jordbrukskonto. Det har
erinrats här att vi genomfört en förlustutjämningsmetod
i vår skattelagstiftning.
Den gäller generellt, inte bara
jordbruket. Jag kan dessutom hänvisa
till att vi har s. k. skogskonton. Båda
dessa saker syftar till att ge jämnare beskattning.

Nu menar man att det passar bra att
komma också med jordbrukskonto. Syftet
med det är att åstadkomma en resultatutjämning.
Det har riksdagen behandlat
tidigare, och man var då inte beredd
att utöver förlustutjämningen även acceptera
resultatutjämning. Men ett jordbrukskonto
skulle i praktiken få precis
samma effekt.

Man kan naturligtvis säga att jordbrukets
utövare får det besvärligt när de
drabbas av skördeskador. Utskottsmajoriteten
vill också vitsorda att det kan
uppstå bekymmersamma situationer. Vi
har försökt ge uttryck härför på s. 8 i
betänkandet, där vi framhåller att den
ekonomiska situationen för jordbrukare
som drabbas av svårare skördeskada kan
bli mycket allvarlig. Vi tillägger emellertid
att om stöd skall ges bör det ges
i annan form än genom principiellt icke
motiverade åtgärder vid beskattningen.
Det skriver vi i anslutning till yrkandet
om särskilda regler för skördeskadelånens
beskattning, men det gäller ju generellt.
Jag tror att det är väldigt farligt
om en näringsgren i detta avseende
yrkar på en särslagstiftning för den egna
branschen. Om vi i framtiden skulle
få en öppen resultatutjämning bör den
enligt min uppfattning gälla generellt
för alla näringar och inte bara för en
speciell näringsgren.

Eftersom hela företagsbeskattningen
nu ligger under utredning har utskottet
kommit till den uppfattningen att det
inte finns några välgrundade skäl att ta
upp dessa förslag och tillstyrka att de
bifalles av riksdagen. Utskottet anser
därför att motionsyrkandena bör avslås.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets betänkande.

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för förlust vid skördeskada, m. m.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle
:

Herr talman! När vi genomförde skördeskadeförsäkringen
var vi alla medvetna
om att det var ett första steg och att
vi måste se tiden an beträffande hur det
hela skulle komma att fungera i praktiken.
Nu kan det givetvis sägas att det
nya systemet inte har varit i verksamhet
mer än under denna höst och att vi
därför inte har hunnit få tillräckliga erfarenheter.
Vi kan dock konstatera att
det finns stora områden i vårt land, där
generell skördeskadeersättning inte kan
utgå på grund av den omständigheten
att inte ett tillräckligt stort antal egendomar
inom området i fråga kan tänkas
erhålla skördeskador. Det kan ändå
inom området finnas en hel del jordbrukare
som drabbats av skördeskador,
och för dem blir det ju ytterst kännbart
att de inte kan få någon skördeskadeersättning.
Med tanke härpå anser reservanterna
att det hade varit värdefullt
med ett sådant komplement som ett jordbrukskonto
för att kunna möta de påfrestningar
som kan uppkomma för jordbrukarna
i en sådan situation.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
säger att det här skulle bli en särlagstiftning
för en viss grupp och att
man, om man inför en sådan möjlighet,
bör låta den gälla för alla grupper. Det
kan man naturligtvis säga, men ett faktum
är väl att ingen annan näringsgrupp
är så beroende av väderleksförhållandena
som just våra jordbrukare.
Alla vet ju att det har varit stora besvärligheter
under de senaste åren, ja,
nästan värre än någonsin tidigare. Genom
de stora regnmängderna och andra
omständigheter har grödan på många
håll blivit helt förstörd. Om det inom
andra näringsområden föreligger behov
av en förlustutjämning eller ett skydd
av detta slag är vi naturligtvis beredda
att stödja ett sådant krav. I första hand
bör man emellertid se till att det svenska
jordbruket får det skydd som är nöd -

vändigt för att vi inte här i riksdagen
ständigt på nytt skall behöva ta upp frågan
om skördeskadeersättning och ersättning
i annan form för lidna förluster.
Om vi införde ett jordbrukskonto
skulle man från jordbrukarnas sida inte
behöva återkomma med dessa yrkanden
här i riksdagen så ofta som skett under
de senaste åren.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Nilsson sade att
den nya skördeskadeförsäkringen inte
täcker alla risker och att det kan inträffa
att en del jordbrukare inom ett område
inte kan få skördeskadeersättning enbart
på grund av att det är ett alltför
litet antal jordbrukare inom området
i fråga som skulle komma i åtnjutande av
detta stöd. Om situationen är den får
man naturligtvis ställa frågan, om vi
skall ge dessa jordbrukare något stöd
från det allmännas sida. Men då bör man
ta upp saken på det sättet att man prövar
behovet och inte blandar in skattelagstiftningen.

Herr Elofsson sade, att om andra näringar
behöver, han sade förlustutjämning
men jag förstår att han menar resultatutjämning,
genom särskilt konto,
vore det kanske bra att genomföra något
dylikt. Ja, herr Elofsson, det finns väl
inga företrädare för någon bransch som
inte skulle säga att det naturligtvis vore
bra att få tillämpa resultatutjämning.
Den saken förnekar säkert ingen. Frågan
är bara hur vi skall utforma vår skattelagstiftning.
Har vi verkligen möjligheter
att i nuläget genomföra ett dylikt system,
som naturligtvis innebär en förbättring
från näringslivets synpunkt men som samtidigt
resulterar i att det allmänna får
mindre intäkter? Ty resultatutjämningen
syftar ju till att inte beskattningen skall
verka ojämnt. När förlustutjämningen är
genomförd får man, om det uppstår förlust
på verksamheten, dra av förlusten
under sex år framöver. Det har vi varit
ense om. Införandet av skogskonton kan
försvaras med att många års avverkning

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för förlust vid skördeskada, m. m.

kan komma på en gång och att det därför
bör finnas möjlighet till utjämning.

Vi måste räkna med att hela frågan
om företagsbeskattningen nu är under
prövning. Jag har ingen bestämd mening
om hur den nya beskattningen bör
utformas, men jag har en allmän känsla
av att det är svårt att tillgodose alla
önskemål från det s. k. näringslivet och
samtidigt beakta de fiskala intressen som
staten måste bevaka.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! När de här frågorna behandlades
i våras var jag med om att
väcka en motion i vilken vi pekade på
att det var otillfredsställande att en enskild
jordbrukare inte skulle få ersättning
för oförvållat inkomstbortfall genom
skördeskador om inte grannarna
drabbades lika illa.

Det förslag som då förelåg var, såsom
tidigare av flera talare berörts, bristfälligt
och onöjaktigt även från andra
synpunkter. Vi var emellertid alla glada
över att få vara med om att fatta ett
beslut som innebar att en första grund
lades på vilken ett effektivt system
skulle kunna byggas. Jag har en känsla
av att bevillningsutskottet nu anser att
vi är litet för otåliga — frågan löstes i
våras, och vi skulle därför inte lappa på
beslutet nu.

En förutsättning för beslutet i våras
var dock, herr talman, såsom jag nyss
berörde, att det skulle utgöra en grund
att bygga vidare på. Detta kom bl. a.
till uttryck i propositionens valhänta
antydningar i form av ett anslag på
100 000 kronor som ställdes till förfogande
att användas i enskilda fall för
att komplettera försäkringen. Man kan
konstatera att det exempelvis här uppe i
Mellansverige föreligger ett stort antal
anmälningar om skördeskador — flera
tusental — men det är ovisst om några
ersättningar kommer att utbetalas från
försäkringen. Däremot har inbetalningarna
till försäkringsfonden fungerat
med stor precision — folk bär fått betala
för försäkringen, men det har trots

betydande skördeskador inte blivit mycket
mer.

Under sådana förhållanden, herr talman,
förefaller det mig som om man
inte borde ställa sig alltför avvisande till
de försök som görs att komplettera försäkringsbeslutet
från i våras i olika avseenden.
Vi måste nog räkna med — där
har jag en litet annan mening än min
gode vän herr Gustaf Elofsson — att
frågorna om ersättning för skördeskador
kommer igen åtskilliga riksdagar
framåt tills vi fått ett system som fungerar
så som ett sådant här skydd erfarenhetsmässigt
visar sig böra fungera.

Jag hoppas att bevillningsutskottet liksom
andra instanser visar något tålamod.
Departementschefen antydde att
man måste bygga vidare på den grund
som lagts. Jag menar även att man
måste visa mera förståelse mot dem som
försöker bygga vidare på den grund som
propositionen så förtjänstfullt har lagt. I
så fall kanske vi så småningom kommer
till ett bättre resultat, likvärdigt med vad
som bjuds andra grupper som drabbas
av inkomstbortfall på grund av förhållanden
för vilka de inte själva är ansvariga.
Arbetslöshetsförsäkringen har ju
utbyggts, och vi anslår därutöver mycket
pengar för att hålla sysselsättningen
på den nivå där vi anser att den bör
vara i detta samhälle. På samma sätt
bör jordbrukarna få trygghet mot oförvållat
bortfall av lönen för sitt arbete
och slit.

Jag skulle gärna vilja ställa litet längre
gående yrkanden, eftersom jag har en
känsla av att det behöver tryckas hårdare
på våra krav, men i föreliggande
situation ber jag endast att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen under punkt B.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande betänkandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 68
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 71, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 4 oktober 1929 (nr
307) angående tullrestitution, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis
för körkort, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av väckta
motioner angående körkortsprov m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 268
i första kammaren av herr Berg, Gunnar,
m. fl., och nr 246 i andra kammaren av
herr Lindkvist m. fl., angående körkortsprov,
samt

2) de likalydande motionerna nr 275
i första kammaren av herr Holmquist
och nr 245 i andra kammaren av fru
Holmquist, angående rätt för bilskolor
att utfärda kompetensbevis för körkort.

I motionerna 1:268 och 11:246, hade
föreslagits, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning dels
rörande möjligheterna att införa obligatorisk
testning vid bilskola av såväl körkortsaspiranter
vilka genomgått privatundervisning
som körkortsinnehavare
vilka önskade genomgå prov för erhållande
av trafikkort, dels rörande möjligheterna
att överföra till de auktoriserade
bilskolorna den körkortsprövning
som nu handhades av bilinspektionen.

I motionerna 1:275 och 11:245 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om rätt för bilskolor att meddela
kompetensbevis för körkort måtte
utredas, varvid även bilinspektionens
uppgifter som tillsynsmyndighet måtte
prövas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner

1) I: 268 och II: 246 samt

2) I: 275 och II: 245

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Berg, Gunnar, som dock ej antytt sin
mening.

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Endast en kort kommentar
till andra lagutskottets utlåtande i
förevarande fråga.

Andra lagutskottet tar avstånd från
motionerna i den mån som där aktualiseras
frågan om en rationalisering och
effektivisering av bilinspektionens arbete
med körkortsproven, och det förefaller
som om utskottet utgår från att allt
är väl beställt med den ordning som vi
för närvarande har. Samtidigt konstaterar
emellertid utskottet att bilinspektionen
behöver förstärkning och skriver i
slutklämmen någonting om att utskottet
förväntar att en sådan förstärkning
framdeles också skall komma till stånd.

Jag hade för min del gärna sett — och
det är anledningen till min reservation
— att utskottet i sin skrivning mera
markerat hade understrukit hur nödvändigt
det är att förstärka bilinspektionen
med flera bilinspektörer ute på fältet.
Det sägs att innevarande års riksdag så
till vida biföll framställningar från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att bilinspektionen
fick en förstärkning med fem
befattningshavare. Man glömmer emellertid
att nämna i utskottsutlåtandet att
bilinspektionen hade begärt tolv inspektörer.
Man kan utgå ifrån att när vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen begär tolv
nya tjänster är det inte något överbud
utan ett absolut minimum.

Det är i känslan av att man skulle
kunna rationalisera en liten smula, även
med den organisation man har, som i
varje fall den motion där mitt namn är
med har kommit till. Vi har anvisat utvägen
att ge bilskolorna större möjligheter,
och vi har pekat på utvägen att reducera
antalet underkännanden, som ju
är en onödig belastning på bilinspektionen,
genom att vidtaga vissa åtgärder så
att de privatundervisade eleverna får en
bättre undervisning. Dessa förslag avvisas
av utskottet som säger att man inte
kan pålägga de körkortsökande som får
privatundervisning några extra pålagor.
Detta tarvar en kommentar, ty samtidigt
som det krävs av bilskolorna att de skall
ha en mycket skicklig personal och att
skolorna skall skötas mönstergillt, så att

2 Första kammarens protokoll 1961. Xr 28

ingenting eftersattes i fråga om utbildningen
och undervisningen med tanke
på trafiksäkerhetsproblemet, tillåter
man en privatundervisning som inte
kontrolleras på något sätt. Vem som
helst som nu har körkort kan sätta sig
i sin bil och utbilda en icke körkunnig
person, och på den läraren ställs inga
som helst fordringar, medan motsvarande
utbildning i körskolan endast får förekomma
under förutsättning att lärarna
uppfyller alla de minutiösa krav som
bilinspektionen föreskriver. Det är ju
ingen logik i detta. Och när vi har föreslagit
att de privatundervisade eleverna
i varje fall bör hänvisas till körskola för
ett par timmars testning innan de skickas
upp till bilinspektionen tycker utskottet
att också detta kan avslås under
hänvisning till att antalet underkännanden
av privatundervisade elever är så
litet i förhållande till den stora massan.
Ja, visst är det litet, men det säger ändå
något att antalet underkännanden när
det gäller privatundervisade elever uppgår
till 35 procent, alltså var tredje elev,
medan antalet underkännanden när det
gäller elever som har undervisats i körskola
endast uppgår till 19 procent, alltså
ungefär hälften.

En kommentar torde också vara nödvändig,
herr talman, till en annan fråga
som avhandlas i utskottsutlåtandet. Man
kommer där också in på kapitlet om det
ekonomiska intresse som bilskolorna
skulle ha, om de själva finge låta eleverna
köra upp och ta körkort i körskolans
egen regi, av att göra undervisningen
så långvarig som möjligt; ju fler
timmar undervisning, desto större inkomster
för körskolan. Ja, det må gälla
för vissa körskolor, men det gäller under
inga omständigheter de körskolor
som ägs av folkrörelserna. När det gäller
dessa kooperativa körskolor finns inte
detta intresse.

Jag föreställer mig att dessa frågor är
så betydelsefulla, att man hade kunnat
förvänta att utskottet skulle ha rekommenderat
en närmare granskning av
dem i avsikt att försöka få till stånd eu
effektivare och rationellare ordning på
detta område. Det gör man nu inte, men

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m.

jag hoppas att man så småningom och
snabbt nog skall komma till insikt om
att en sådan granskning behövs.

Mot det avstyrkande, som utskottet
har gjort, kämpar man väl förgäves, och
jag skall därför inte ställa något yrkande.
I den situation som råder måste A
och O vara en förstärkning av bilinspektionen,
och jag förutsätter att när
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nästa
år begär en förstärkning av antalet bilinspektörer
ute på fältet riksdagen skall
vara mera lyhörd än den hittills har varit
i fråga om detta mycket berättigade
anslagskrav.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! En sådan här dag på hösten
har vi ju tid att diskutera. Jag skall
försöka att inte ta tiden i anspråk alltför
länge men vill ändå anknyta några
reflexioner till en motion, som inte har
funnit nåd inför andra lagutskottet.

Jag vill först erinra om att det allt
som oftast talas om angelägenheten av
att vi skall försöka begränsa den statliga
verksamheten eller åtminstone försöka
hindra att den sväller ytterligare.
Det är vanligtvis en mera dogmatisk inställning
som ligger bakom dessa önskemål,
och jag kan väl i allmänhet inte ansluta
mig till dem, men jag måste säga
att lika oriktigt som det är att utgå från
att det alltid är fördelaktigare om verksamheten
ligger hos enskilda än om staten
har hand om den, lika oriktigt är det
naturligtvis att inte vara beredd att ompröva
om inte en viss verksamhet, som
staten i dag utövar, på grund av utvecklingen
skall kunna överlåtas låt oss säga
åt kommuner eller åt enskilda.

Jag skall visst inte dölja att när jag
var med om att författa denna motion var
det för att ge uttryck åt en ganska kritisk
inställning, om jag så får lov att
säga, mot den maktfullkomlighet som statens
bilinspektion och dess tjänstemän
representerar i förhållande till den stora
allmänheten, som önskar få dokumenterat
sin förmåga att köra bil. Människor
som kanske lagt ned tusen kronor eller
mera på att lära sig köra bil löper fak -

tiskt risken att när de kommer till bilinspektionen
vara beroende av om inspektören
har vaknat på rätt eller fel sida
den morgonen. Detta skall kanske
inte tas alldeles bokstavligt, även om jag
inte vill dölja att det finns anledning att
göra det. Jag skall i stället hänvisa till
det förhållandet att man faktiskt saknar
en objektiv grund för att bedöma körkortsaspiranternas
körskicklighet. Det
kan räcka om jag hänvisar till en undersökning
som gjordes på försommaren
och som för övrigt presenterades i ett
televisionsprogram, där fyra inspektörer
— inte några fingerade inspektörer utan
livs levande och verkliga inspektörer
från bilinspektionen — fick i uppgift att
granska prov som utfördes av ett antal
människor. Det var alltså samma elever
som de skulle iakttaga och, så vitt jag
förstår, samma situationer som de skulle
bedöma.

Vad blev resultatet? Jo, av dessa fyra
inspektörer var det en som godkände
sju elever av tio. Han var tydligen synnerligen
välvillig i sin bedömning. Den
som var mest sträng av dessa fyra inspektörer
godkände fyra elever och kasserade
sex. I detta program frågades:
Vad beror det på att något sådant här
kan inträffa? Efter ett resonemang kom
man då till att det måste bero på läggningen
hos den inspektör som har att
göra bedömningen. Man sade att den ene
är mera optimistisk och tolerant och
mera välvilligt inställd och gör sin bedömning
därefter, under det att den andre
är mera kritiskt inställd och således
ställer kraven högre. Såvitt jag förstår
var experimentet utfört under betryggande
vetenskaplig kontroll av ambitiösa
forskare, och jag vill betona att programmet
inte förekom på underhållningsavdelningen
utan i ett seriöst sammanhang.

Den motion som vi har lämnat syftar
till att rikta uppmärksamheten på de
svagheter som den nuvarande ordningen
med körkortsprov innebär. Det råder
en övertro, menar jag, på bilinspektionens
roll i utbildningen. Statens
verksamhet genom bilinspektionen har
enligt min mening på ett mycket olyck -

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m.

ligt sätt fastnat i denna kontrollprocedur.
Allteftersom trafiken bär utvecklats,
kraven ställts högre och utbildningen
vid skolorna vuxit ut har själva
kontrollmomentet kommit att förlora i
betydelse. De mer än 150 000 människor
som varje år ägnar lång tid åt att utbilda
sig får till sist göra en sorts examensprov
inför en ensam statstjänsteman,
som efter några minuters prov
skall vara beredd att ge besked om huruvida
vederbörande är godkänd eller ej.
Den som anser sig felbedömd i detta
sammanhang har inga möjligheter att appellera
på något sätt, utan han får gå
hem igen och fortsätta och utbilda sig
för att sedan efter någon tid komma tillbaka
till samma bilinspektör och göra
om provet.

Jag kan åberopa ytterligare en sak
som visar hur olika bedömningen är.
Det framgår av det utlåtande som andra
lagutskottet här bär presterat, där det på
s. 3 hänvisas till en redogörelse som
.statens pris- och kartellnämnd har avgett
om prissättningen vid körskolorna.
Därav framgår att kassationsprocenten
är mycket varierande vid de olika bilinspektionerna.
Det sägs sålunda att antalet
underkända i Stockholm och Göteborg
varierar mellan 20 och 25 procent
av dem som prövar, under det att
kassationsprocenten för områden såsom
Östergötlands, Kopparbergs och Örebro
län stannar vid 9—11 procent.

Ännu mera talande siffror kan väljas
ut. Det finns bilinspektionsområden som
ligger intill varandra, där det i ena fallet
gäller så låga siffror som 10 procent,
medan för ett intilliggande område antalet
underkända utgör omkring 30 procent.
.lag tycker nog att det ur ren
rättssäkerhetssynpunkt borde finnas anledning
att ta upp denna fråga till diskussion
med sikte på att tillförsäkra
medborgarna likvärdiga möjligheter.

I motionen har det talats om en nyordning.
Vi anser att bilinspektionens
kontroll främst skall riktas in mot körskolorna
och inte mot de enskilda eleverna.
Om bilinspektionen i stället inriktade
sitt intresse på möjligheterna att
utveckla utbildningen vid körskolorna

och dessa satte in sina ansträngningar
på att förbättra de pedagogiska metoderna
så att undervisningen finge den
höga standard som vore motiverad av
trafiksäkerhetsskäl och andra orsaker,
tror jag att vi kunde nå ett resultat som
är väsentligt bättre än det vi når i dag.

Andra lagutskottet har sänt vår motion
på remiss till ett antal myndigheter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
yttrat sig, vilket herr Berg redan har
nämnt om. Bilinspektionen sorterar ju
under detta verk, och då kan man väl
förstå varför yttrandet har fått den utformning
det nu har. I remissyttrandet
till motionen sägs att det inte är möjligt
att ge körskolorna förtroendet att
utfärda kompetensbevis. »Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
delar icke den
uppfattningen att mera erfarna föreståndare
och lärare skulle ha lika goda förutsättningar
som besiktningsmannen att
bedöma körskickligheten hos körkortsaspiranterna.
» Det sägs vidare att endast
vissa skolor skulle komma att överleva,
om man skulle auktorisera de skolor
som nu har möjlighet att klara utbildningen
på ett riktigt sätt och ge
dem rätten att utfärda kompetensbevis.
Om man ställde så höga krav skulle det
leda till att endast ett fåtal skolor skulle
kunna fortsätta sin verksamhet. Jag
måste säga att detta resonemang är underligt,
ty det vore inte att beklaga om
folk ginge över till de skolor som gav
undervisning av hög kvalitet. Det finns
inte anledning att hålla undermåliga skolor
vid liv.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger
när den argumenterar vidare att om
man gav generellt medgivande åt körskolorna
att utfärda kompetensbevis, skulle
det betyda att det uppstod ett konkurrensförhållande
skolorna emellan, där
de sämst skötta skolorna eller de som
gav den kortaste utbildningen skulle dra
till sig elever. Ur den synpunkten skulle
det alltså också framstå som omöjligt att
slå in på en sådan väg som motionen
anvisar. Jag måste säga att anlägger man
en sådan misstänksam attityd från början
och anser att kontrollen genom inspektionen
inte skulle kunna göras ef -

Nr 28

Onsdagen den 1 november 19(51

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m.

fektiv, är det naturligtvis inte möjligt
att komma fram på den vägen. Man
måsle emellertid fråga sig: När det på
andra områden — det finns massor av
skolor som drivs i enskild regi i det här
landet — är möjligt att genom inspektion
kunna tillförsäkra sig en tillfredsställande
standard, varför är det absolut
omöjligt att göra det på det här området? Ett

tredje skäl som anförts av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen är att inspektionen
av körskolorna är en så kvalificerad
förrättning att den kan utföras
endast av vissa av de besiktningsmän
som nu är anställda. Jag måste då erinra
om att vad vi har begärt är bara en utredning,
och vi föreställer oss att om
en sådan utredning så småningom kommer
fram till att en annan ordning vore
lämpligare, får man väl anpassa personalorganisationen
så att den överensstämmer
med de intentioner som då
kommer att gälla; dagsläget är således
inte av särskilt intresse i det sammanhanget.

Tre av remissinstanserna har ställt sig
kritiska, och bara en, nämligen Sveriges
bilskolors riksförbund, har biträtt motionen.
Det är dock i och för sig glädjande
att skolorna själva anser att de
kan ta hand om undervisningen.

Statens trafiksäkerhetsråd har avstyrkt
— av skäl som jag inte kan förstå
— och sagt att det skulle bli mera
personalkrävande att utöva kontroll över
skolorna än att utföra individuella prov
vid inspektionen. Jag vet inte vilket underlag
det kan finnas för ett sådant påslående,
men vi har 160 000 medborgare
i genomsnitt per år som avlägger prov,
och vi har knappt 800 skolor i landet;
i medeltal utbildar alltså varje skola cirka
200 elever per år. Om vi ställer anspråken
så lågt att vi räknar med att bilinspektionen
bara ägnar en halv timmes
omsorg åt varje elev för det teoretiska
provet och det särskilda körprovet, skulle
det ändå visa sig möjligt att få 100
timmar till inspektion av varje skola.
Nog tror jag att det skulle vara möjligt
att inom ramen av den tiden, lämpligt
fördelad, kunna åstadkomma en ganska
effektiv kontroll.

Herr talman! Jag skall sluta med detta.
Det finns flera skäl att anföra, men
motionen har inte tillstyrkts, och jag
kan inte heller påstå att utskottsutlåtandet
är särskilt positivt. Jag uttrycker
förhoppningen att man efter hand skall
finna det möjligt att åtminstone inrikta
en större del av inspektionens verksamhet
på mera positiva åtgärder, d. v. s.
att förbättra utbildningen och inte i samma
höga grad hålla fast vid kontrollen
av de enskilda körkortssökandena, ett
system som ju ändå har överlevt sig
självt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de likalydande motioner som är betecknade
med nr 275 i första kammaren
och nr 245 i andra kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Holmqvist har ju
utförligt redogjort för en stor del av de
argument som utskottet har använt för
att motivera sitt avslagsyrkande, och
därför är det kanske inte så mycket att
tillägga, men det bör väl ändå sägas att
riktmärket för den bilinspektion som vi
har i vårt land har varit att bedömningen
av körkortsaspiranterna skall ske så
objektivt som det över huvud taget är
möjligt. Man har alltså tillskapat ett statens
organ, vars personal utför sina åligganden
under tjänstemannaansvar, och
därmed anser man att man har kommit
så långt det är möjligt att komma för att
söka säkerställa objektiviteten. Det är
kravet på ett bibehållande av denna
objektivitet som har varit huvudanledningen
när utskottet har tagit ståndpunkt,
framför allt när det gällt frågan
huruvida rätten att utfärda kompetensbevis
skulle överlämnas åt körskolorna.
Utskottet har inte ansett sig kunna gå
med på att ge skolorna denna rätt utan
utgått ifrån att man inte kan räkna med
samma objektivitet från körskolornas
sida som från bilinspektionens.

Man kan näppeligen gå den vägen att
man låter den körskola som har utbildat
en aspirant utfärda kompetensbevis
åt denne för erhållande av körkort, utan
man fick väl i så fall låta körskolorna
»saxa», så att en annan körskola fick ut -

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m.

färda kompetensbeviset efter att ha prövat
vederbörande. Inte heller det blev
en billig sak, och därför kan man naturligtvis
diskutera frågan om kostnaden
hur mycket man vill.

Nu har det sagts att man skulle kunna
vinna någonting om man ville förfara
på det sätt som herr Berg talade om,
nämligen att man skulle låta bilskolorna
testa dem som har utbildats av enskilda.
Det har emellertid visat sig att den högre
kuggningsprocenten för dessa elever
— 35 procent mot omkring 20 för dem
som gått i körskolor — inte betyder någonting,
eftersom antalet är så litet.

Det har här anförts att man från utskottets
sida inte varit tillräckligt positiv
när det gäller denna sak. Det har
också framhållits att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärde tolv nya bilinspektörer
vid detta års början men
att man bara fick fem. Att det blev fem
berodde på att man från statsmakternas
sida inte ville gå längre. Jag kan inte
svara på vad som var orsaken till att departementschefen
inte ville vara med
•om de 12. Dels var det väl kostnadsskäl,
och dels är för närvarande bristen på
kompetent folk stor i vårt samhälle med
den fulla sysselsättning som vi har. Det
betyder att varje gång man skall flytta
över en kompetent tjänsteman från ett
område till ett annat, riskerar man att
något annat område blir lidande. Därför
måste denna överflyttning ske med en
viss varsamhet. Jag förmodar att det är
detta som varit avgörande för statsrådet.

Men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger ju i sitt av oss i utskottet refererade
utlåtande att man genom anställande
av assistenter för enklare besiktningsarbete,
anlitande av militära besiktningsmän
och deltidsanställning av personal,
utbildad enbart för körkortsprövning,
skall — under förutsättning att erforderliga
avlöningsmedel ställes till styrelsens
förfogande — kunna minska väntetiden
för de körkortssökande. Det borde
alltså vara möjligt att genomföra förslaget,
om man fick mera pengar, och
det är ju närmast det som det är fråga

Utskottet är inte riktigt så likgiltigt
för saken som herr Berg framhöll, utan
det erinrar ju om att genom beslut av
årets riksdag har bilinspektionens personal
från och med den 1 jidi utökats
med ytterligare fem bilinspektörcr. Utskottet
förutsätter att fortlöpande uppmärksamhet
ägnas åt bilinspektionens
arbetsförhållanden samt att möjligheterna
att tillgodose behovet av ytterligare
förstärkning av personalen blir föremål
för prövning. Vi har alltså rekommenderat
regeringen att se närmare på denna
sak, men eftersom man ännu inte kunnat
rekommendera ett lämpligare förfaringssätt
än denna bilinspektion, har
vi inte kunnat föreslå tillsättande av en
utredning. Möjligheten att få ett annat
på en gång effektivt och objektivt prövningssystem
synes ännu ej föreligga.
Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Till herr Elowsson vill
jag säga att jag ingalunda är rädd för
att samma skolor som utbildar eleverna
också skall få rätt att avgöra när de kan
anses färdiga med utbildningen. Jag tycker
inte att det ligger något orimligt i
det. Om man håller skolorna under observans,
följer med verksamheten och
registrerar hur mycket arbete de lägger
ned på utbildningen samt undersöker
vilken kvalitet utbildningen har, är jag
inte alls rädd för att skolorna också
skall ha rätt att avgöra när vederbörande
kan anses vara färdig med sin utbildning.

Vidare säger herr Elowsson, att det råder
brist på kompetent folk. Ja, visst
förhåller det sig på det sättet, och det
skall vi vara medvetna om när vi bedömer
bilinspektionens möjligheter att utföra
sina uppgifter. Det är inte lätt att
rekrytera ingenjörer med hög kvalitet
till de tjänster som man har att erbjuda.
Det har inspektionen fått känna på när
den haft att dras med vakanser och kanske
inte alltid fått det bästa urvalet. Detta
återverkar på bedömningen av de förutsättningar
att lösa sina uppgifter som
inspektionen har.

om.

Nr 28

Onsdagen den 1 november 1961

Ang. rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis för körkort, m. m.

Jag har sett, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita för nästa budgetår
äskat ytterligare tolv inspektörstjänster
och sex tjänster för administrativa
uppgifter. Om man till lönekostnaden
lägger motsvarande ökning på omkostnadssidan,
blir det närmare en halv
miljon kronor. Med den skrivning som
andra lagutskottet bär gjort förmodar
jag att statsutskottet om utlåtandet bifalles
kommer att tvingas att ta en annan
ställning i dessa frågor än utskottet
gjort tidigare. Men jag tycker att det är
att ge sig, att resignera, om man säger
att vi skall ta på oss ständiga kostnadsökningar
utan att våga pröva några andra
möjligheter.

Nu har herr Elowsson sagt att det
kanske finns möjligheter att anställa assistenter
och medhjälpare, och jag har
hört sägas — jag vet inte om det är riktigt
— att en arbetsgrupp inom inspektionen
sysslat med dessa frågor och just
rekommenderat att man skall anställa
mekaniker för att klara en del av besiktningsuppgifterna
för fordon och att man
skall —■ hör och häpna — dessutom anställa
ett antal bilskollärare för att hjälpa
till att pröva de körkortssökande. Det
är ganska fantastiskt, om man skall anse
bilskollärarna kompetenta så snart de
kommer in på bilinspektionens område.

Herr Elowsson säger att systemet inte
är bra, och det har jag också försökt
framhålla. Då tycker jag att man åtminstone
skulle vara beredd att tillstyrka
en utredning i dessa frågor — det är
ingenting annat som är begärt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till motionerna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Holmqvist var inte
rädd för att överlämna bedömningsrätten
till samma körskola som utbildat
körkortsaspiranterna, men vi har väl
ändå sett och erfarit tillräckligt mycket
för att veta att i så fall skulle det hela
rätt snart spåra ur. Jag behöver inte säga
mer för att kammarens ledamöter skall
vara på det klara med att det föreligger

en risk och att vi inte gärna vill ta den
risken.

Sedan talade herr Holmqvist på nytt
om olikheten mellan olika län när det
gäller bedömningen, och han såg däri
ett bevis på den osäkerhet som råder
bland bilinspektörerna när de skall bedöma
en aspirants körskickligliet. Det
är klart att det är skillnad mellan de
olika inspektörerna, och det kan också
hända att de stigit med fel fot ur sängen
på morgonen, som herr Holmqvist
sade. Men vi får inte heller glömma att
det är körskolorna som rekommenderar
aspiranterna att gå upp i proven, och
det kan ju också vara skillnad mellan
körskolorna i de olika länen, vilket i
sin tur kan påverka kuggningsprocenten.
Man kan inte utan vidare generalisera
när det gäller en sådan sak.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten 2
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan samt därefter
särskilt beträffande punkten 1.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla de i punkten
behandlade motionerna, I: 275 och II:
245.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 1 november 1961

Nr 28

Vinner Nej, bifallas de i punkten behandlade
motionerna, I: 275 och II: 245.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —46;

Nej — 53.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 1 hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av väckta motioner om ändring av vägtrafikförordningens
stadgande om avstånd
mellan fordon, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 693, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område; nr

694, av herr Johansson, Anders,
och herr Olofsson, Uno, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 183, angående
vissa ändringar i hushållningssällskapens
organisation, m. m.;

nr 695, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
183, angående vissa ändringar i hushållningssällskapens
organisation, in. m.;
och

nr 696, av herr Åkesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 183, angående
vissa ändringar i hushållningssällskapens
organisation, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw