27 november—1 december (Riksdagens protokoll 1954:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 31

27 november—1 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 30 november. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Lundgren ang. slutförande av 1949 års arbetskraftsut rednings

arbete........................................ 5

av herr Elofsson, Gustaf, ang. rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus.
.......................................... 6

av herr Ohlon om åtgärder mot lärarbristen vid de högre skolorna
samt av herr Pålsson om inrättande av ett universitet

i Norrland........................................... 11

av herr Lundgren ang. legitimation för utländska läkare i Sverige.
................................................ 19

Onsdagen den 1 december.

Rationalisering av riksdagsarbetet m. m....................... 22

Utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning........ 24

Ang. vissa ungdomssociala frågor............................. 43

Byggande av en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsverken......... 50

Förlängning av ostkustbanan................................. 55

Anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg........ ................ 59

Helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar......... G8

Värdebeständiga statsbidrag till kommunerna................... 84

Fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen........... 90

Premiering av s. k. bosättningssparande....................... 94

Överflyttande till regeringsrätten av vissa besvärsmål........... 104

Bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m............... 106

l Första kammarens protokoll Nr 31.

Xr åt.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 1 december. Sid.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 19, ang. rationalisering av
riksdagsarbetet m. m.................................... 22

— memorial nr 20, ang. återlämnande av en till utskottet remitterad
kungl. proposition. ............................... 23

— utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om

kommunalstyrelse i Stockholm.............................. 23

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. kostnaderna för det svenska
deltagandet i stilleståndsövervakningen i Korea m. m....... 23

— nr 180, ang. utredning rörande högskolornas organisatoriska

ställning................................................. 24

— 181, ang. stärkande av de kulturella förbindelserna mellan Sverige
och Finland......................................... 43

— nr 182, ang. vissa ungdomssociala frågor................... 43

— nr 183, ang. byggande av en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsver ken.

................................................. SO

— nr 184, ang. förlängning av ostkustbanan................... 55

— nr 185, ang. anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg........... 59

— nr 186, ang. helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.
................................................ 08

— nr 187, ang. återgäldande till Anders Mattson i Falun av visst

skattebelopp. .......................................... 84

— nr 178, ang. värdebeständiga statsbidrag till kommunerna..... 84

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. fördelningen
av kostnaderna för folkpensioneringen............. 90

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. premiering av s. k. bosättningssparande.
....................................... 94

— nr 39, ang. anskaffande av ny ångpanna för Tumba bruk.....104

— nr 40, ang. sjukpension åt förre förste kammarskrivaren vid

riksbankens huvudkontor K. I. H. Dahl..................... 104

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m................. 104

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46, ang. bosättningslån åt arbetare
vid domänverket m. m................................. 106

Lördagen den 27 november 1954.

Nr 31.

Lördagen den 27 november.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 20 och
den 23 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets betänkanden:
nr 19, med förslag till vissa åtgärder
för rationalisering av riksdagsarbetet,
m. m.;

nr 20, i anledning av kamrarnas remiss
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
226, med förslag till lag om ändring i
lagen den 17 juni 1938 (nr 322) angående
rätt för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa
med flera; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen
den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:
nr 178, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att göra statsbidragen
till kommunerna värdebeständiga; nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea m. in.;

nr 180, i anledning av väckt motion
om utredning rörande högskolornas organisatoriska
ställning;

nr 181, i anledning av väckta motioner
i syfte att stärka de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och Finland;

nr 182, i anledning av väckta motioner
angående ungdomssociala frågor;

nr 183, i anledning av väckta motioner
om byggande av en kustjärnväg mellan
Luleå och Karlsborgsverken;

nr 184, i anledning av väckta motioner
om förlängning av ostkustbanan;

nr 185, i anledning av väckta motioner
om anläggande av järnväg Ljusdal
—Sveg;

nr 186, i anledning av väckta motioner
om helt förstatligande av Stockholm
—Roslagens järnvägar; och

nr 187, i anledning av väckt motion
angående återgäldande till Anders Mattson
i Falun av visst skattebelopp jämte
ränta;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner angående utredning om
fördelningen mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för folkpensioneringen; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående premiering
av s. k. bosättningssparande;

nr 39, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående anskaffande
av ny ångpanna för Tumba
bruk; och

nr 40, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående sjukpension
åt förre förste kammarskrivaren
vid riksbankens huvudkontor K. I.
H. Dahl;

andra lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av väckt motion angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o lagen den 26
maj 1909 (nr 38) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 46,
med anledning av väckta motioner om
beredande åt domänverkets fast anställda
arbetare av lån till bostadsförbättring
och bosättning.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
(almannen avlämnade motioner:

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

nr 561, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld; samt

nr 562, av herr Persson, Helmer, och
herr Persson, Ola, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr

385, till Konungen i anledning av väckta
motioner angående den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen
i landet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 30 november.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 30 november 1954.

Till justitiedepartementet hade den 27
november 1954 från länsstyrelsen i Örebro
län inkommit fullmakt för fru Margret
Nilsson, Tjusebotorp, Örebro, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Det antecknades, att fru Nilsson utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Johansson, John, vilken
avlidit.

Fru Nilsson infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning av
väckt motion om ersättning i vissa fafl
till värnpliktig arbetstagare.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 380, i anledning av väckta motioner
om utredning av möjligheterna att
bygga billigare skolor;

nr 381, i anledning av väckta motioner
angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare
erhålla stipendium vid genomgående
av skolor;

nr 382, i anledning av väckta motioner
om förhöjd ersättning åt markägare
som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 383, i anledning av väckta motioner
angående begränsning och förbilli -

Tisdagen den 30 november 1954. Nr 31. 5

Ang. slutförande av 1949 års arbetskraftsutrednings arbete.

gande av de av statliga verk och institutioner
utgivna tidskrifterna; samt
nr 384, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av statens allmänna
avlöningsreglemente på lärarpersonalen
å enhetsskolans högstadium.

Ang. slutförande av 1949 års arbetskraftsutrednings
arbete.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundgrens
interpellation angående slutförande av
1949 års arbetskraftsutrednings arbete,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lundgren riktat följande fråga till
mig: »Kommer 1949 års arbetskraftsutredning
att inom den närmaste tiden
framlägga sitt arbetsresultat?»

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt vad jag inhämtat är utredningens
undersökningar nu slutförda, och
vad som återstår är i huvudsak en översyn
av det mycket omfattande materialet
Utredningen räknar dock med att
kunna framlägga sitt betänkande i början
av 1955.

Över huvud måste efter vad utredningen
uppger den långa tid som utredningen
tagit i anspråk ses mot bakgrunden
av utredningsuppdragets omfattning
och det förhållandet att det här
är fråga om områden, som knappast tidigare
varit föremål för undersökningar
av det slag som här ifrågakommit.
Utredningen har i första hand omfattat
skolväsendet, sjukvården, socialvården
samt huvuddelen av den offentliga sektorn
inom kommunikationsväsendet,
nämligen järnvägs-, spårvägs- och busstrafiken
samt postens och televerkets
personalbehov. Därjämte har utredningen
även sökt belysa olika tendenser i
personalutvecklingen inom övriga delar
av den offentliga förvaltningen.

Utredningen, som i största utsträckning
inneburit statistisk utredningsverksamhet,
har dessutom försinkats genom

svårigheterna att från början finna en
metod för uppläggningen av undersökningarna
samt genom ombyten på sekreterarposten.

De statistiska undersökningar, som utförts
av utredningen eller av vederbörande
myndigheter på utredningens
uppdrag, har emellertid, allteftersom
de färdigställts, stått departementen,
myndigheter och andra utredningar till
förfogande. Nämnas kan att den s. k.
läroverkens krisutredning i sitt betänkande
med förslag till åtgärder för att
avhjälpa lärarbristen vid de högre skolorna
bl. a. kunnat utnyttja undervisningsrådets
Lundblads inom arbetskraftsutredningen
verkställda undersökningar;
likaså har de inom medicinalstyrelsen
för arbetskraftsutredningen
gjorda utredningarna om sjukvårdspersonalen
använts i olika sammanhang liksom
den av socialstyrelsen, på hemställan
av arbetskraftsutredningen utförda
undersökningen av arbetskraften i offentlig
tjänst, publicerad i Sociala meddelanden.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet framför jag
mitt tack för svaret på min interpellation.
I ett visst avseende påminner detta
svar om det svar socialministern lämnade
på en motsvarande interpellation av
fru Boman år 1952. Det hette då att utredningen
beräknade kunna slutföra sitt
arbete i slutet av dåvarande år. Enligt
riksdagsberättelserna har arbetet beräknats
kunna slutföras åren 1950, 1952,
1953 och 1954. Vad som gör att man
kanske nu kan se mera förhoppningsfullt
på läget och hoppas att arbetsresultatet
skall framläggas nästa år är socialministerns
uppgift att utredningens
undersökningar nu är slutförda och att
endast sammanställningen av materialet
återstår.

I utredningens direktiv hette det att
»arbetet bör bedrivas skyndsamt». Även
om vissa svårigheter förelegat för utredningen,
torde knappast den nämnda
uppmaningen i direktiven ha följts. .lag

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus.

har herr talman, svårt att förstå att det
skall behövas över fem år för att utreda
dessa visserligen rätt svåra men ändå
begränsade problem. Risker förefinns
faktiskt för att materialet blir historiskt
innan det framlägges.

Det är av utomordentlig betydelse att
tillgången och behovet av arbetskraft
kartlägges. Behovet av denna kartläggning
framträder speciellt mot bakgrunden
av befolkningsutvecklingen. Det pågår
en förskjutning till allt större folkgrupper
i de höga åldrarna, medan de
s. k. produktiva åldrarna minskas relativt
sett. Antalet folkpensionärer, som
nu uppgår till ca 600 000, väntas exempelvis
inom en snar framtid ha ökats
till omkring en miljon.

Därtill kommer, att de nya sociala
åtaganden, som samhället påtagit sig i
och med beslutet om den obligatoriska
sjukförsäkringen, sannolikt kommer att
medföra ökade behov av vårdpersonal,
som det tyvärr redan nu råder brist på.
Flera andra områden skulle kunna anföras,
där det föreligger behov av en
kartläggning över tillgång och behov av
arbetskraft. Det är därför angeläget, att
den översyn över utredningens omfattande
material som nu återstår inte fördröjes
utan påskyndas, så att eventuellt
erforderliga åtgärder kan i tid vidtagas.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få ännu en gång framföra mitt tack
till statsrådet för det lämnade svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. rågpriset i prisorten Kristianstad—
Åhus.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Gustaf Elofssons interpellation angående
rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Gustaf Elofsson frågat
mig, om jag uppmärksammat olägenheterna
av att Kristianstad icke längre är
prisort för råg och om jag är beredd att

vidtaga sådana åtgärder, att Kristianstad—Åhus
kommer att utgöra dubbelprisort
beträffande råg liksom förhållandet
är i fråga om vete.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Till och med regleringsåret 1953/54
har statliga garantipriser gällt för brödsäd.
Dessa priser har avsett leveranser
på vissa prisorter, vilka på förslag av
det av staten ägda Svenska spannmålsaktiebolaget
fastställts av statens jordbruksnämnd.
Jordbruksnämnden har i
sin årligen återkommande skrivelse med
förslag till prisreglerande åtgärder för
påföljande regleringsår brukat ange, vilka
prisorter som enligt nämndens mening
borde gälla under det nya regleringsåret.
Innan förslaget avgivits, har
överläggningar ägt rum med jordbrukets
förhandlingsdelegation, varjämte nämnden
hört sitt särskilda råd beträffande
frågor på jordbrukets område.

Som bekant fattades vid 1953 års riksdag
principbeslut om att garantipriserna
på brödsäd i deras dåvarande obegränsade
omfattning skulle slopas från
och med 1954 års skörd och att staten
i fortsättningen skulle lämna avsättningsgaranti
till fastställda priser endast
såvitt angick en brödsädskvantitet,
motsvarande det inhemska konsumtionsutrymmet.
Enligt beslut av innevarande
års riksdag överflyttades samtidigt ansvaret
för exporten från det statliga bolaget
till en ekonomisk förening, Svensk
spannmålshandel, vari såsom medlemmar
ingår Sveriges lantbruksförbund,
Svenska lantmännens riksförbund, de
enskilda spannmålshandlarföretagen samt
kvarnindustriföretagen. Det blir således
jordbruket självt, som till stor del
får bära de merfrakter, som kan uppkomma
till följd av ett stort antal prisorter.
Föreningens uppgifter skall dock
enligt riksdagsbeslutet ej begränsas till
enbart aktioner på utlandsmarknaden
utan även avse att stödja den eftersträvade
inhemska prisnivån på brödsäd
genom åtgärder inom landet.

I samband med att överenskommelse
mellan jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation i våras träf -

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang.

fades om jordbrukspriserna för regleringsåret
1954/55, fick förhandlingsdelegationen
taga del av ett inom jordbruksnämndens
kansli upprättat utkast till
skrivelse till Kungl. Maj:t om de prisreglerande
åtgärderna under nämnda år.

I detta utkast anfördes beträffande
brödsädsregleringen bland annat, att
man måste förutsätta att den brödsäd,
som blev hembjuden till föreningen,
skulle komma att utgöras av ett verkligt
överskott, vilket om möjligt borue
exporteras. Det syntes därför rimligt att
tillämpa ett inlösningssystem, där det
garanterade priset skulle avse leverans
i exporthamnar, d. v. s. i stort sett samma
orter, som dittills gällande prisorter.
Förhandlingsdelegationen hade ingen
erinran mot utkastet i denna del. Ej heller
jordbruksnämndens råd, inför vilket
huvudpunkterna i utkastet föredrogs,
framförde några erinringar mot detsamma
såvitt angick prisorterna för brödsäd.
Jordbruksnämndens till Kungl.
Maj :t därefter enhälligt avgivna förslag
överensstämde i huvudsak med det uppgjorda
utkastet.

Såsom närmare framgår av propositionen
nr 180 till årets riksdag fann jag
mig böra biträda jordbruksnämndens
förslag, att det garanterade priset på
brödsäd skulle avse leverans i exporthamnar,
d. v. s. i stort sett samma orter
som de ditintills gällande prisorterna.
Vad jag sålunda anfört lämnades avriksdagen
utan erinran. Härmed blev
fastslaget, att endast exporthamnar skulle
fastställas såsom prisorter för brödsäd.

Enligt vad jag inhämtat föreslog
Svensk spannmålshandel i skrivelse till
jordbruksnämnden den 7 augusti 1954,
att vid inlösen av 1954 års skörd avbrödsäd
skulle gälla samma prisorter
som under regleringsåret 1953/54 med
den ändringen, att Visby skulle tillkomma
och kvarnplatsen Kristianstad slopas.
I Visby skulle dock gälla ett lägre
inlösenpris. I en till skrivelsen fogad
promemoria angavs, att förslaget avgivits
»med hänsyn till de diskussioner
som tidigare förts och jordbruksnämndens
skrivelse, till vilken departemenls -

rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus.
chefen anslutit sig». Av ett skrivelsen
bilagt protokollsutdrag framgår, att alla
ordinarie styrelseledamöter och alla
suppleanter för dem var närvarande, när
föreningens beslut fattades. De privata
spanmålshandlarnas representant i föreningens
styrelse reserverade sig emellertid
mot beslutet. Han ansåg nämligen,
att dubbelprisorten Kristianstad—Åhus
borde bibehållas.

Jordbruksnämnden beslöt enhälligt
den 10 augusti 1954 att godkänna Svensk
spannmålshandels förslag till prisorter.
Det har upplysts mig, att nämnden icke
fann någon anledning att ändra föreningens
förslag, då det överensstämde
med riksdagens beslut och hade biträtts
av alla representanter för jordbruket
och kvarnindustrien. Den nämnda reservationen
prövades givetvis endast med
hänsyn till de konsekvenser, föreningens
förslag skulle få för den privata handeln.

Vad därefter angår innebörden av att
kvarnplatsen Kristianstad slopats såsom
prisort får jag anföra följande.

Erfarenheten har visat, att man när
det gäller råg, som produceras i nordöstra
Skåne, alltid måste räkna med en
betydligt större tillförsel än som kan
absorberas i därvarande kvarnindustri.
Om Kristianstad bibehållits som prisort,
hade Svensk spannmålshandel i samband
med exporten av överskottsrågen
fått vidkännas en kostnad för transport
irån Kristianstad till Åhus. Enligt min
mening måste det föreligga mycket starka
skäl, om staten i en sådan ekonomisk
fråga skall gå emot föreningen. Jag vill
i detta sammanhang särskilt understryka,
att alla de styrelseledamöter i föreningen,
vilka representerar jordbruket,
biträdde föreningens förslag.

Interpellanten anför, att Kristianstad—
Åhus utgör dubbclprisort för vete. Kristianstad
utgör emellertid icke prisort,
fastän Svensk spannmålshandel för veto
betalar samma pris i Kristianstad som i
Åhus. Enligt vad jag erfarit beror detta
på att kvarnarna inom kristianstadsområdet
i år använder allt det inom området
producerade vetet. Ledningen för
kvarnen i Kristianstad har vidare för -

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus.

klarat sig kunna till prisortspris övertaga
allt det vete, som föreningen eventuellt
kan komma att inlösa där.

Slutligen vill jag framhålla, att det
icke kan göras gällande, att Skåne genom
slopandet av Kristianstad såsom
prisort har blivit missgynnat i förhållande
till landet i övrigt. Antalet prisorter
i Skåne är nämligen ej mindre än
sex, nämligen förutom Åhus även Ystad,
Trelleborg, Malmö, Landskrona och Hälsingborg.
övriga Sverige är i detta avseende
sämre ställt. Så har till exempel
Södermanlands län icke någon prisort,
utan brödsäden får där prisberäknas på
basis av endera av prisorterna Stockholm
och Norrköping. Ej heller de stora
spannmålsproducerande länen vid Mälaren,
Hjälmaren och Vänern har några
prisorter för brödsäd, trots att export
kan ske från hamnar vid såväl Mälaren
som Vänern.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Jag kan då konstatera, alt det är ganska
negativt, och jag skall tillåta mig att bemöta
det bara på vissa punkter.

I vårt land hade vi från början över
hundratalet prisorter för spannmål. Antalet
har skurits ned avsevärt under de
gångna åren, och för närvarande finns
det 14 prisorter, därav två dubbelprisorter,
nämligen Norrköping-Djurön och
Kristianstad-Åhus. Att jag tog upp frågan
just beträffande Kristianstad berodde
därpå att jag fann det egendomligt
att man behöll prisorten när det gällde
vete men inte när det gällde råg. Man
måste väl eljest konstatera, att ju färre
prisorter det finns, desto mindre får
jordbrukarna betalt för sin spannmål.

Av det lämnade svaret tycks framgå,
att herr statsrådet anser att antalet prisorter
är tillräckligt. Om man då skulle
tänka sig, att Svensk spannmålshandel
i fortsättningen kommer att föreslå ytterligare
begränsningar, skulle jag vilja
fråga herr statsrådet, om han är beredd
att acceptera ytterligare minskning av

antalet prisorter? Man har förlagt prisorterna
till hamnarna, men jag tycker
att det hade varit rättvisare att lägga
dem där kvarnarna är belägna. Just i
detta fall ligger kvarnen i Kristianstad,
men hamnen är Åhus. Det kan tänkas,
att spannmålsskörden i vårt land blir
så liten, att spannmålen behövs inom
landet, och då måste ju konsumenterna
få betala frakten tillbaka för den spannmål
som ligger kvar i Åhus. Jag kan därför
inte inse annat än att, som jag nyss
sade, ju färre prisorter man åstadkommer
desto sämre blir det för jordbruket,
och när man i kalkylen inräknar det
fastställda pris som jordbrukarna skall
ha, måste man frånräkna den fraktkostnad
de får vidkännas.

Herr statsrådet framhåller här, att
Svensk spannmålshandel handlat efter
riksdagens beslut. Jag kan inte i detalj
minnas den kungliga propositionen. Jag
vågar inte säga någonting med bestämdhet,
men jag tror inte att där angavs,
om prisorterna skulle ändras eller inte.
Det är självklart att ett företag som
Svensk spannmålshandel har rätt att
vidtaga sådana åtgärder som företaget
finner lämpliga. Men jag anser inte att
det är den riktiga vägen att gå, om man
skall försöka spara på ett håll och sedan
kanske måste öka ut på ett annat, något
som jag skall komma till senare. Jag
har ingenting emot den utökning som
har skett, ocli jag skulle också kunna
säga, att det skulle vara till gagn för hela
det svenska jordbruket om man kunde
utöka prisorternas antal något.

Vidare säger herr statsrådet, att jordbrukets
alla representanter var överens
om att man skulle förfara på detta sätt.
Men efter vad jag har kunnat få fram
av beslutet är det inte så. Det var en
privat handlande, ledamot av Svensk
spannmålshandel, som reserverade sig
emot beslutet. Jag vill här framhålla, att
man också under den tid, då Spannmålsbolaget
handlade dessa frågor, försökte
dela på prisorterna, men man fann
då att det var bättre att återgå till dubbelprisorter.

Låt oss nu anta att veteskörden därnere
skulle bli större än kvarnen i Kris -

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang. rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus.

tianstad kan konsumera. Det framgår av
svaret att kvarnen förklarat att den för
närvarande kan övertaga allt det vete,
som finns i prisorten. Vidare sägs det,
att Kristianstad inte är någon prisort;
att man har gjort en uppdelning beror
på att kvarnen förklarat sig kunna ta
emot allt vetet. Jag får väl tolka det
svaret så, herr statsråd, att om veteskörden
nästa år skulle bli större än kvarnen
kan förbruka, kommer veteodlarna
i samma läge som rågodlarna, nämligen
att enbart Åhus då blir prisort.

Herr talman! Jag finner inte denna utveckling
riktigt tillfredsställande. Här
framhålles att Södermanlands län inte
har någon prisort, och man säger att de
stora spannmålsproducerande länen
kring Mälaren, Hjälmaren och Vänern
inte heller har någon prisort, trots
att där finns hamnar som skulle kunna
lämpa sig därtill. Jag tycker inte att det
vore något fel om man lät även Södermanlands
län och de spannmålsproducerande
länen vid Mälaren, Hjälmaren
och Vänern få prisorter. Jag kan tilllägga
att Svensk spannmålshandel har
gjort Visby till prisort i år. Jag har
ingenting alls att anmärka mot detta,
jag anser det tvärtom tillfredsställande
att så har skett. Men jag hoppas att inte
herr statsrådet har någonting emot om
Svensk spannmålshandel skulle komma
på bättre tankar i fortsättningen och förlägga
prisorter även till de län, som nu
inte har sådana, såsom Södermanlands
län och de andra i interpellationssvaret
påtalade länen vid Mälaren, Hjälmaren
och Vänern. Jag anser att om man fördelade
prisorterna litet mer än man har
gjort, skapade några nya än i stället
försökte knappa in på redan befintliga,
skulle jordbrukarna åtminstone i någon
utsträckning kunna räkna med att få ut
de priser som man förutsätter när jordbrukskalkylen
fastställes.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Elofsson att denna debatt inte behöver
föras i riksdagen, ty de detaljspörsmål
som det här är fråga om av -

görs numera av jordbruket självt. Detta
framgår ganska tydligt av det givna svaret.

Herr Elofsson frågar: Om svensk

spannmålshandel vill införa flera prisorter,
har statsrådet då någonting emot
det? Nej, jag har inte alls någonting
däremot. Men numera ligger det till så,
att jordbruket får betala frakterna, antingen
i den ena omgången eller i den
andra. Det är fråga, om man där vill ha
flera prisorter eller inte. Detta kan i
viss mån jämnas ut individuellt. Det är
emellertid klart att jordbruket självt genom
Svensk spannmålshandel får bära
de merfrakter som skulle uppstå ifall
vi hade många prisorter. Så ligger saken
till. När man diskuterat dessa spörsmål
mellan jordbruket och jordbruksnämnden,
har man varit överens om att
Svensk spannmålshandel skall bestämma
vilka prisorter man skall ha. Tidigare
gjorde spannmålsbolaget detta.

Herr Elofsson erinrar om att det fanns
en tid, då vi hade över hundra prisorter,
medan deras antal nu är begränsat
till fjorton. Det är mycket riktigt.
Men dessa över hundra prisorter hade
vi i ett skede, då det var mycket angeläget
för statsmakterna att samla in så
mycket brödspannmål som möjligt. Man
betalade då frakterna även från de mera
avlägset liggande orterna, där man annars
riskerade att få ungefär samma pris
för fodersäd och brödsäd, varvid en del
brödsäd hade blivit använt till foder.
När vi kom i ett annat läge och hade
överskott på brödsäd, var det givetvis
inget intresse för statsmakterna att se
till att inte en del av detta överskott användes
till foder.

Vidare undrar herr Elofsson, om jag
har observerat att Kristianstad bibehållits
som prisort för vete men inte för
råg. Ja, det har jag observerat, men jag
har också märkt att Kristianstad inte
utan vidare gjorts till prisort för vete,
utan det har träffats den överenskommelsen
i år — precis som det står angivet
i svaret — att Kristianstad skall
vara prisort på grund av alt allt vete
inom kristianstadsorten kan konsumeras
av kristianstadskvarnen. Kvarnen har

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. rågpriset i prisorten Kristianstad—Åhus.

därför erbjudit sig att ha Kristianstad
som prisort. Detta förlorar inte jordbruket
på, utan tvärtom. Att sedan inte rågodlarna
får samma förmån finns också
motiverat i svaret. Det beror på att det
odlas så mycket råg i kristianstadstrakten,
att inte alltsammans kan konsumeras
av kristianstadskvarnen, utan en hel
del får föras därifrån. Då blir Åhus utskeppningsplatsen,
och så har det helt
naturligt blivit på det sätt som det nu
är ordnat.

Skulle jag se på denna fråga rent egoistiskt
som rågodlare i närheten av Kristianstad,
skulle jag instämma med herr
Elofsson, men på den plats jag nu har
— och jag får väl säga att detsamma
skulle gälla, även om jag vore delegat
i jordbrukets prisdelegation -—- får jag
lyfta mig litet över det lokala intresset
och säga, att här är det nog nödvändigt
att företa en justering. I våra ekonomiska
föreningar har man ändå försökt
över hela landet att åstadkomma så stor
utjämning som möjligt mellan jordbrukarna.

Enligt min mening är det inte alls säkert,
att det är fördelaktigare för jordbruket,
ju fler prisorter vi har. Den tiden
är förbi. Det var fördelaktigare, när
staten köpte all spannmål och betalade
frakterna. Även om det hade varit så
nu, är det inte säkert att jag, med den
plats jag har nu, hade sett saken ensidigt,
utan jag hade nog måst se det
ur hela folkhushållningens synpunkt,
och detta är ju en avvägning som jordbrukarna
själva är överens om.

Så säger herr Elofsson att han inte
kan minnas den proposition, där antalet
prisorter står angivet. Nej, antalet står
inte angivet i propositionen, men det
står att det skall vara ungefär samma
prisorter som föregående år. Nu är antalet
inte ändrat, men så till vida har
ändring skett, att Kristianstad är slopat
och att Yisby har kommit till. Visby har
emellertid inte kommit i samma förmånliga
ställning som de andra prisorterna
utan har fått ett lägre pris.

När man lägger den ena saken till
den andra och med tanke på den rättvisa
som skall skipas jordbrukarna emel -

lan, kan man väl inte säga att de skånska
jordbrukarna blivit illa behandlade.
Det står också i svaret, att i det fallet
ligger Mellansveriges jordbrukare betydligt
sämre till, och det gör, att jag för
min del inte kan ha någon annan inställning
än den jag har redovisat i
svaret.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Herr statsrådet säger,
att jordbrukarna själva får betala frakterna.
Ja, det får de ju göra i vilket fall
som helst. Jag menar att om man får
färre och färre prisorter, måste fraktkostnaderna
bli ändå högre för jordbrukarna.

Herr statsrådet sade, att det är angeläget
att koncentrera så mycket som
möjligt, så att man inte får för många
prisorter. Han säger, att det under kriget
var angeläget att man hade många
orter för att kunna samla upp all spannmål,
men nu har vi kommit dithän, att
det är överskott, och nu är det inte så
angeläget att samla upp det hela. Jag
kan ju dela de synpunkterna, men jag
säger samtidigt, att jag inte fick svar på
frågan, huruvida man inte i jordbrukskalkylen
räknar med priserna på de olika
prisorterna. Jag har för mig att det
är så —- men kanske tar jag fel —• men
om man gör detta, skulle man i alla fall
räkna ifrån jordbrukarnas fraktkostnader.

Jag kan ju bara ta exempel från den
ort där jag bor, men mitt intresse är
inte ensidigt, som herr statsrådet påstod,
utan jag ser det ur hela landets
synpunkt. Man bör se till, att jordbrukarna
kommer i en bättre ställning, om
det finns möjlighet därtill.

Jag vill inte alls, herr statsråd, att de
skånska bönderna skall ha större förmåner
än andra. Det har jag aldrig framhållit
och inte tänkt heller. Men när de
har haft en förmån, som sedan blir försämrad,
behöver det inte vara ensidigt,
om man vill diskutera saken och fråga,
varför denna försämring skett. Det är
på den punkten som herr statsrådet och
jag skiljer oss åt.

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

Jag skulle här kunna framhålla att vi
har diskuterat problemet en gång förut,
men det var innan herr statsrådet var
jordbruksminister, och då hade vi en
annan syn på frågan om prisorterna,
nämligen att de borde vara litet fler.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Ja, det hade vi. Men jag
sade också förut i svaret att detta var,
när staten betalade frakterna och vi var
angelägna om att så mycket spannmål
som möjligt togs till vara.

Herr Elofsson nämnde att han inte
hade anledning att begära att de skånska
jordbrukarna skulle få någon extra
förmån. Nej, herr Elofsson talar inte om
de skånska jordbrukarna; han begränsar
sig till kristianstadsorten, och på det
sättet går det inte att ta saken —- det
har jag sagt tidigare. Här gäller det hela
jordbruket.

Vad beträffar jordbrukskalkylen förhåller
det sig på det sättet, att den är
förelagd riksdagen, och den har riksdagen
tagit ställning till. I jordbrukskalkylen
ingick det och det priset på spannmål
och ett visst antal prisorter, ungefär
samma antal som föregående år.
Följaktligen är saken godkänd av riksdagen
i samband med jordbrukskalkylen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av
ett universitet i Norrland.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara dels herr Ohlons interpellation
om åtgärder mot lärarbristen vid
de högre skolorna, dels ock herr Pålssons
interpellation om inrättande av ett
universitet i Norrland, fick nu ordet och
anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Ohlon frågat mig

1 :o) vilka åtgärder jag vidtagit för att
få till stånd en fullständig biologiskt -

naturvetenskaplig undervisning vid Göteborgs
universitet;

2:o) vilka åtgärder som vidtagits för
uppgörande av en plan för upprustningen
av Stockholms högskola; samt

3:o) när eventuellt redan påbörjade
utredningar i berörda spörsmål kan bli
färdiga.

Lärarbristen vid de högre skolorna
och dess orsaker har så många gånger
under senare tid diskuterats i riksdagen,
att jag icke vid detta tillfälle behöver
uppehålla mig därvid. Liksom interpellanten
hälsar jag med glädje det förhållandet,
att tillströmningen till de filosofiska
fakulteterna, inklusive dessas naturvetenskapliga
sektioner, ökar och att
tillströmningen innevarande termin är
större än vad den någonsin varit. Jag
undersöker vid budgetbehandlingen möjligheterna
att bereda utrymme för höjda
anslag till lärarpersonal och materiel
vid universiteten och Stockholms högskola
för att möta denna ökade tillströmning
av studerande. Redan under
innevarande budgetår har emellertid
praktiskt taget alla framställningar från
universitetsinyndigheterna om anslag till
utökningar och dubbleringar av kursundervisning
och laborationer kunnat bifallas,
då det gällt åtgärder för främjande
av lärarutbildningen. Det är därför
uppseendeväckande, när för någon tid
sedan ett meddelande spreds genom
pressen, att 200 studerande i naturvetenskapliga
ämnen måst avvisas från institutionerna
på grund av lokalbrist, utan
att de akademiska myndigheterna med
universitetskanslern i spetsen eller ecklesiastikdepartementet
ens blivit underrättade
om detta förhållande. Verkligheten
bakom dessa uppgifter undersökes
för närvarande av universitetskanslern.

Om jag alltså är relativt optimistisk
i fråga om möjligheterna att få fram anslag
till personal och materiel så är läget
bekymmersamt i fråga om nya institutioner.
Ser man till den totala utbildningskapaciteten
i exempelvis ämnena
fysik och kemi, är läget ganska tillfredsställande
tack vare de nya institutionerna
i Uppsala och Lund. Stockholms
högskola däremot är i starkt be -

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

hov av nya institutioner i dessa ämnen.
För den biologiska ämnesgruppen samt
för ämnet geografi är läget betydligt allvarligare.
Här anmäler sig stora nybyggnadsbehov,
som icke kan fyllas inom de
närmaste åren. Jag måste därför utgå
ifrån att några nya institutionsbyggen
för en naturvetenskaplig sektion i Göteborg
icke under överskådlig tid kan
komma i fråga, desto mer som stora investeringar
måste göras i nya institutioner
för den medicinska fakulteten i
Göteborg och väl också i sinom tid för
en tredje tandläkarhögskola därstädes.

Jag är däremot i hög grad intresserad
av att pröva andra utvägar för att få till
stånd en utbildning i naturvetenskapliga
och i första hand biologiska ämnen vid
Göteborgs universitet. Det är därför min
avsikt att låta verkställa den av riksdagen
begärda utredningen, så snart årets
budgetarbete är avslutat.

På interpellantens andra fråga vill jag
endast svara, att jag först önskar avvakta
utfallet av årets budgetbehandling,
innan jag tar ställning till efter vilka
linjer och på vad sätt den av riksdagen
begärda upprustningsplanen för Stockholms
högskola skall uppgöras.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellantens frågor.

Med första kammarens tillstånd har
herr Pålsson frågat mig, om jag har för
avsikt att vidtaga åtgärder för att bringa
frågan om en till Norrland förlagd högskola
eller universitet närmare sin lösning.

Under en lång följd av år har det från
befolkningen i Norrland visats ett stort
intresse att få till stånd en högskola där.
Ett sådant intresse är förståeligt, men
man får naturligtvis inte blunda för
de betydande svårigheter, som är förenade
med genomförandet av ett sådant
projekt. Utan att först genom en allsidig
utredning ha belyst alla på denna fråga
inverkande faktorer, låter det sig inte
göra att taga någon definitiv ställning
till en särskild högskola för Norrlands
vidkommande. Med hänsyn härtill samt
till det intresse debatten väckt, anser jag
det naturligt, att en förutsättningslös utredning
rörande behovet av och möj -

ligheten för inrättandet av ett högre lärosäte
i Norrland kommer till stånd.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret, som var överraskande
tillmötesgående.

Jag skall, i likhet med ecklesiastikministern
i hans svar, inte gå in på de företeelser,
som ligger bakom denna interpellation:
lärarbristen vid våra högre
skolor och kön vid våra högsta utbildningsanstalter.
Jag vill bara säga det,
att det finns naturvetenskapliga institutioner
i vårt land, som är så överbefolkade,
att endast äldre studenter och
inga recentiorer kan få inträde där.
Därtill kommer att förutom dem, som
direkt avvisats, finns det ett stort antal
studenter som ansett det vara utsiktslöst
att anmäla sig. Dessa ingår alltså
inte i de siffror som publicerats beträffande
platsbristen vid de naturvetenskapliga
institutionerna.

Jag vill nämna att en mot de högsta
statsmyndigheterna så lojal institution
som skolöverstyrelsen i inledningen till
sina riksdagspetita för nästföljande budgetår
skriver bl. a. följande: »Att universiteten,
högskolorna och lärarutbildningsanstalterna
har tillräckliga möjligheter
att utexaminera personer med lärarkompetens
är självfallet en grundförutsättning
för att skolan skall kunna
tillgodose de växande utbildningsbehoven.
Skolöverstyrelsen har rik erfarenhet
av att dessa möjligheter icke är tillräckliga,
speciellt icke i de matematisk-naturvetenskapliga
ämnena.» Skolöverstyrelsen
fortsätter med att tala om vad
den själv har åtgjort och kommer slutligen
in på en jämförelse med England:
»Till jämförelse må erinras, att man efter
andra världskrigets slut lyckades i
England genom energiska statliga åtgärder
och i intim samverkan med de akademiska
myndigheterna på två år fördubbla
antalet studerande i Science and
technology vid universiteten och med 50
% öka antalet övriga universitetssturande,
trots betänkligheter hos ett par
av de äldre universiteten.»

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

Skolöverstyrelsen slutar med att understryka
vikten av att de anslagsäskanden,
som i årets petita framförts från
universitetsmyndigheternas sida i syfte
att effektivisera och påskynda lärarutbildningen,
behandlas med prioritet.

Till grund för interpellationen ligger
bl. a. riksdagens yttrande i våras i berörda
spörsmål. I riksdagens skrivelse
av i våras framhölls nödvändigheten av
att Stockholms högskola inom rimlig tid
kommer i paritet med universiteten i
Uppsala och Lund. Den paritet, som det
här talas om, skulle jag vilja precisera
så, att man bör sträva mot ett tillstånd,
där högskolan för alla de stora examensämnena
inom sina fakulteter förfogar
över lokaler, personal och driftsanslag
tillräckliga för att sätta den i stånd att
bedriva en effektiv undervisning och
samtidigt ge lärare och framskridna elever
erforderlig tid för aktiv forskning.
Så länge det förhållandet råder, att kvalificerade
inträdessökande regelbundet
måste avvisas från institutionerna och
eventuellt hänvisas till att studera det
ena eller andra ämnet på annat håll •—
om nu detta lyckas för vederbörande -—,
är detta önskemål uppenbarligen ej tillgodosett.

Att man sedan i en på lång sikt uppbyggd
akademisk organisation i vårt land
måste tänka sig, att vissa ämnen eller
ämnesgrupper får sina resurser övervägande
koncentrerade till ett särskilt lärosäte,
är en annan och senare fråga.
Innan vi går till en sådan »punktupprustning»,
bör det sörjas för att en någorlunda
likformig bottennivå har uppnåtts
över hela linjen vid alla läroanstalter.

Ilär gäller för övrigt detsamma som
för de tekniska högskolorna. Ingen har
ifrågasatt, att institutionerna för träkemi
vid Tekniska högskolan i Stockholm,
för flygteknik, bergsvetenskap och för
teknisk fysik skall dubbleras i Göteborg,
lika litet som man tänker sig att institutionerna
för silikatkemi eller textilteknik
vid Chalmers skulle dubbleras i
Stockholm. .lag tror att det är alldeles
riktigt att koncentrera utbildningen till
vissa läroanstalter, som får en så god

utrustning och personaluppsättning, att
de kan fylla sin uppgift. Vi får ett sådant
ärende på riksdagens bord nästa
vecka, och jag hoppas att en koncentration
då sker av skeppsbyggeriundervisningen
till en viss läroanstalt.

Vid statsministerns möte med våra
ledande naturvetenskapsmän på Harpsund
i somras diskuterades statens stöd
till forskningen och den vetenskapliga
undervisningen. Enligt vad som underrättats
mig, inleddes diskussionen av nobelpristagaren
professor Arne Tiselius,
som framhöll att 1946—1947 års upprustning
vid statsuniversiteten •— under
dåvarande statsminister Erlanders egid,
åtminstone till att börja med -— i stort
sett fört fram till en sådan miniminivå
för de naturvetenskapliga institutionerna,
varom jag nyss talat. Därvid måste
dock göras ett bestämt undantag för
Stockholms högskola, som ännu ingalunda
hunnit dit.

Sedan är det en annan sak att på
grund av den ökade studenttillströmningen
även den ram, som gavs 1946—-1947 för den naturvetenskapliga undervisningen,
på vissa håll har sprängts.

I sin sammanfattning av diskussionen
på Harpsund lär statsministern ha betecknat
upprustningen av Stockholms
högskola som en av de angelägnaste uppgifterna
för den närmaste framtiden.
Stockholms högskolas krav på upprustning
avser i första hand uppnående av
en paritet av nyss antytt slag med statsuniversiteten.
Sedan kommer den mer
avlägsna frågan om koncentration på vissa
områden. Här förefaller det åtminstone
mig klart, att de gamla statsuniversiteten
bör ha prioritet i fråga om flera
av de ämnen, där de redan förfogar
över stora och dyrbara institutioner, vilket
dock inte hindrar att Stockholm och
Göteborg inte bör bli alldeles lottlösa i
sammanhanget.

Beträffande undervisningen i biologi
vid Göteborgs universitet ligger saken litet
annorlunda till. Under åren 1931—
1947 förekom det undervisning i botanik
vid Göteborgs högskola under ledning av
prefekten vid Botaniska trädgården, professor
Carl Skottsberg, som hade en per -

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

sonlig professur, knuten till högskolan.
Jag tror att det var år 1937 som Kungl.
Maj:t gav honom rätt att fungera som
examinator i ämnet botanik för såväl filosofie
kandidat- som filosofisk ämbetsexamen.
Men såsom det ofta sker i den
akademiska världen kom denna fråga
att krångla till sig.

Skottsberg avgick för några år sedan,
och då råkade hela ärendet ur balans.
Det kom till en ny professur i botanik,
vilken så småningom också kom att knytas
till högskolan. Den nye professorn
kom emellertid inte till universitetet såsom
lärare och examinator i filosofie
kandidat- och filosofisk ämbetsexamen
utan mera såsom en vetenskaplig befattningshavare
med skyldighet att i nödvändig
utsträckning ge forskningsundervisning
för sådana, vilka redan hade en
lägre akademisk examen.

1945 års universitetsberedning protesterade
på sin tid energiskt mot vad som
skedde i Göteborg, då botanikundervisningen
där drogs in. Nu är det emellertid
så lyckosamt, tack vare de av statsmakterna
införda ettbetygskurserna för
filosofie kandidat- och filosofisk ämbetsexamen,
vilka ju i främsta rummet
är avsedda för folkskollärare, som vill
meritera sig för undervisning i den högre
skolan, att vi har fått i gång en undervisning
i botanik igen vid Göteborgs
högskola och samtidigt undervisning
också i ämnet zoologi. Till dessa kurser
har inte bara folkskollärare utan även
andra studerande tillträde. I år visar
det sig att det är dessa andra studerande
som överväger vid ettbetygskurserna.
Från och med innevarande hösttermin
har undervisning i zoologi där nere
kommit att gälla inte bara ett utan även
två betyg i filosofisk ämbetsexamen. Man
hoppas få i gång en motsvarande undervisning
för två betyg i botanik nästa
års vårtermin.

Herr statsrådet var inne på institutionsfrågan.
Det är alldeles riktigt, som
han säger, att här reses så stora anspråk
på våra investeringsmöjligheter, att det
nog inte är möjligt att under den närmaste
tiden uppföra alla de institutionsbyggnader,
som skulle behövas för en

fullständig undervisning i botanik och
zoologi vid Göteborgs universitet. Men
för eu mera begränsad utbildning finns
det redan lokaler. Botanikundervisningen
exempelvis bedrives vid den botaniska
institutionen, vars lokaler ställts i
ordning för de av mig nyss nämnda kurserna.
Den botaniska trädgården där
nere torde i vissa avseenden vara den
förnämsta botaniska trädgården i Skandinavien.
Det är slöseri att inte utnyttja
denna tillgång för undervisningsändamål
över gymnasiets nivå. Inredning
och dyrbar apparatur har bekostats med
anlitande av de medel, som statsmakterna
ställt till förfogande för ettbetygskurserna.
I övrigt står botaniska trädgårdens
alla resurser till undervisningens
förfogande. Den zoologiska undervisningen
hade det förra året rätt svårt
med lokaler. Från och med innevarande
läsår disponeras emellertid dels en föreläsningssal
å Naturhistoriska museet,
vilken också iordningställts och utrustats
med kursmedel, dels de stora samlingar
som finns å museet, dels den medicinska
faktultetens olika institutioner
och dels en av Göteborgs stad inrättad
lokal för zoofysiologi i hälsovårdsnämndens
gamla lokaler bakom Börsen. Jag
vill tillägga att även de mera kostnadskrävande
instrumenten för undervisning
i zoologi är bekostade huvudsakligen av
kursmedel.

För en mera begränsad undervisning
i botanik och zoologi har vi sålunda redan
lokaler där nere. Det är angeläget
att dessa lokaler och den organisation,
som finns vid Göteborgsuniversitetet, utnyttjas.

Jag skall inte gå in på alla detaljer,
som hör samman med detta ärende. Jag
vill bara säga att man har försökt att
vid undervisningen i botanik och zoologi
vid universitetet i Göteborg utexperimentera
nya undervisningsmetoder
med koncentration och begränsning av
lärostoffet till mera principiella och aktuella
frågor. Vidare har man för de blivande
biologilärarna tillmätt ämnet hälsolära
en större betydelse än vad man
hittills varit benägen att göra vid de
gamla universiteten.

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

Jag vill sluta, herr talman, med att
uttrycka en förhoppning om att statsmakterna
utnyttjar de resurser som redan
finns vid Göteborgs universitet. Vidare
vill jag uttala den förhoppningen,
att den utredning som nu utlovats icke
måtte dra alltför långt ut på tiden. Av
statsrådets välvilliga uttalanden att döma
har statsrådet samma önskemål.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Först ber jag att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för det nu
lämnade svaret på min interpellation i
Norrlands universitetsfråga.

Statsrådet framhåller i sitt korta svar,
att Norrlands befolkning under en lång
följd av år visat stort intresse för att få
till stånd en högskola i Norrland och
säger sig ha förståelse för detta intresse
samt finner det naturligt, att »en förutsättningslös
utredning rörande behovet
av och möjligheten för inrättandet
av ett högre lärosäte i Norrland kommer
till stånd».

I ocii för sig har jag anledning att
med tacksamhet konstatera, att statsrådet
lämnat en klar och entydig deklaration
om sitt eget intresse för frågan
och dess närmare utredning. Jag behöver
väl inte understryka, att jag självfallet
värdesätter denna deklaration.
Men med hänsyn till den fråga, som jag
i min interpellation ställde till statsrådet,
nödgas jag konstatera att han i svaret
antingen gått på sidan om frågan
eller också stannat i svaret, innan han
nådde fram till själva frågeställningen.
Min fråga hade nämligen följande lydelse:
»Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder för att bringa frågan
om en till Norrland förlagd högskola eller
universitet närmare sin lösning?»
På den frågan har jag inte fått något
svar, och det är med beklagande jag
konstaterar detta.

Jag skall inte här — i varje fall inte
vid detta tillfälle — närmare gå in på
spörsmålet om vilka skäl som till äventyrs
hindrat statsrådet från att dra konsekvenserna
av sin egen inställning till

frågan. Eljest förefaller det mig ha varit
en ganska given konsekvens, att om
man hyser förståelse för det norrländska
intresse, som tagit sig uttryck i denna
fråga, och anser det naturligt med
en utredning av spörsmålet, det också
varit lika naturligt, att statsrådet gjort
en utfästelse om och när tillsättandet av
eu sådan utredning är att förvänta.

Emellertid skall jag för dagen nöja
mig med det erhållna svaret och i övrigt
begränsa mig till att framhålla följande.
I min interpellation har jag anfört en
del skäl för kravet på en till Norrland
förlagd högskola och därvid särskilt
framhållit bristen på läkare, tandläkare
och läroverkslärare. Jag skall inte nu
återupprepa argumenten, utan nöjer
mig i det avseendet med en hänvisning
till interpellationen. Därutöver vill jag
likväl erinra om hurusom frågan om ett
norrländskt universitet i olika sammanhang
och på skilda sätt aktualiserats,
inte minst inför statsmakterna, såväl regering
som riksdag. Jag erinrar mig i
sådant sammanhang Norrlandskommitténs
redan år 1947 gjorda uttalanden,
en rad riksdagsmotioner och uppvaktningar.
Av de sistnämnda bringar jag i
åtanke den såvitt jag vet senaste, nämligen
Svenska landsbygdens ungdomsförbunds
uppvaktning inför statsrådet, därvid
förbundet som talesman för den
norrländska ungdomen, i varje fall den
SLU-anslutna, hemställde, att statsrådet
måtte tillsätta en utredning för den norrländska
universitetsfrågan. Denna ungdomens
egen meningsyttring i frågan är
enligt min uppfattning den inte minst
betydelsefulla.

Om jag, med undvikande av varje ytterligare
specifikation, summerar alla
de entydiga meningsyttringar och alla
de starka och numera kända skäl för en
norrländsk högskola, som under årens
lopp givit sig till känna, så nog kommer
jag, och jag skulle tro flertalet norrlänningar
med mig, fram till att tiden
är väl mogen för tillsättande av den utredning
som har att föra frågan vidare
fram till snabbast möjliga lösning. Denna
utredning blir säkerligen ingen lätt
uppgift och allra minst hänförlig till de

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

s. k. snabbutredningarnas grupp. Såväl
placeringsfrågan som en rad andra viktiga
detaljspörsmål lärer komma att kräva
en relativt lång tid för överväganden.
Det torde alltså vara på hög tid att en
sådan utredning tillsättes, därest något
resultat av dess arbete skall vara att
förvänta inom en ej alltför avlägsen tid.

Norrlands betydelse i landets såväl
ekonomiska som kulturella liv är numera
av en sådan storleksordning, att den
stora landsdelens berättigade krav på
en dit förlagd högskola ej längre kan
ostraffat skjutas åt sidan. En försummelse
härvidlag drabbar ej allenast
Norrland, utan även landet i sin helhet.
Såväl regering som riksdag gör väl, om
de nogsamt håller i minnet, att Norrland
är de stora tillgångarnas landsdel. Det
är där vi har de stora barn- och ungdomskullarna,
men det är också där vi
har de stora naturtillgångarna, träet,
malmen och vattenkraften, eller kort
sagt det väsentliga underlaget för vår
exportindustri.

Norrland som landsdel bör jämväl i
den här diskuterade högskolefrågan åtnjuta
likvärdig behandling med landet
i övrigt. Jag är fullt medveten om behovet
och nödvändigheten att komplettera
och upprusta våra gamla lärosäten,
men skall Norrland vänta tills alla krav
från de hållen är tillgodosedda, lär man
knappast inom rimlig tid få se spåret
av en norrländsk högskola.

Herr talman! I det att jag än en gång
framför mitt tack till statsrådet för det
erhållna svaret, vill jag därtill foga uttrycket
för min förvissning, att frågan
inom en nära framtid kommer att på
nytt aktualiseras. Det är min uppriktiga
förhoppning att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet då
skall ha möjlighet att visa en något större
aktivitet för frågans lösande än som
kunnat utläsas av dagens interpellationssvar.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det förefaller mig, som
om herr Pålsson inte hade riktigt rätt
förstått mitt svar. När han efterlyste åt -

gärder i denna stora och viktiga fråga,
var han nämligen fullt på det klara med
— såsom för övrigt framgick av senare
delen av hans yttrande —• att en både
besvärlig och tidsödande utredning måste
föregå inrättandet av en norrländsk
högskola. Jag tycker att det ganska klart
framgår av svaret, att min avsikt är att
en sådan utredning bör komma till
stånd, och jag vill medverka till att det
sker inom en inte alltför avlägsen framtid.

Å andra sidan är det ju ganska klart
efter det svar, som jag lämnade på den
första interpellationen, och de utläggningar,
som herr Ohlon har gjort med
anledning av detta, att det också behövs
andra utredningar på detta viktiga fält.

I mitt svar till herr Ohlon förklarade
jag mig vara optimistisk beträffande att
åtgärder i vissa fall skall kunna vidtagas
snart. Jag vill konkretisera detta något
och säga, att jag tror att herr Ohlon
verkligen i den kommande statsverkspropositionen
skall få se åtskilliga resultat
av den Harpsundskonferens, som
hölls i somras och som herr Ohlon också
berörde. Jag kan även meddela att
hans excellens herr statsministern förbereder
en ny Harpsundskonferens, som
i viss mån kommer att beröra likartade
tema. Jag kan nämna frågan om behovet
av intellektuell arbetskraft och vissa därmed
sammanhängande frågor, som kan
väntas bli föremål för behandling i samband
med att arbetskraftsutredningen
avlämnar sitt förslag, vilket väntas inom
kort.

Det finns givetvis, herr talman, anledning
att göra åtskilligt på det akademiska
utbildningsområdet, och såvitt på
mig ankommer skall vad som är möjligt
att göra, också göras, sedan frågorna
blivit ordentligt utredda.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag delar den tillfredsställelse,
som herr statsrådet nyss gav
uttryck åt, när han talade om den ökade
tillströmningen till de naturvetenskapliga
studieriktningarna vid våra universitet
och högskolor. Vi befinner oss

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

väl dock, tyvärr, i den tragiska situationen,
att den glädje, som behärskar
oss här i dag inte delas av de 200, som
statsrådet omnämnde i sitt anförande.
Denna siffra grundar sig visserligen på
en undersökning, som är företagen av en
intresseorganisation på området, men är
det oaktat säkert riktig. Till grund för
den ligger nämligen direkta hänvändelser
till universitetslärarna. Undersökningen
ger bl. a. vid handen ■— vilket
också herr statsrådet framhöll i sitt anförande
— att det särskilt är ämnena
geografi, geologi, botanik, zoologi och
genetik, som för ögonblicket sitter särskilt
i kläm. Men om man ser närmare
efter, finner man, att det inte är mycket
att hurra för, när man kommer till de
fysiska eller de kemiska institutionerna
heller. Särskilt i Lund finns det ingen anledning
att gå för långt i sin glädje, när
man t. ex. konstaterar att ännu icke
någon spärr satts vid den kemiska institutionen
där fastän den är fullbelagd
ända upp till randen. Ingen möjlighet
finns att ta in några ytterligare. Det omdömet
torde också gälla beträffande de
fysiska och kemiska institutionerna i
Uppsala och vid Stockholms högskola.

Vi kan samtidigt konstatera, att den
lärarbrist, som finns vid de högre skolorna,
gör sig särskilt starkt gällande på
det naturvetenskapliga området. Vi står
där alla inför ett frågetecken, och vi söker
lösningar. En av dessa lösningar var
den, som herr statsrådet i våras presenterade,
nämligen de s. k. 23:orna. Jag
sade, när vi tog ställning till den frågan
i våras, att jag principiellt anslöt mig
till en lösning efter den allmänna linjen
att eu utbildning borde krävas som skulle
ge en löneställning i lönegrad Ca 23.
Men nu tror jag mig emellertid kunna
konstatera att skolöverstyrelsen anordnar
de befordringskurser, som skall berättiga
till anställning i 23 :c lönegraden,
enbart med hänsyn till antalet sökande,
oavsett ämnesgrupperna. Enligt min mening
vore det mer välbetänkt, att skolöverstyrelsen
koncentrerade sig på att
inrätta dylika kurser på de ämnesområden,
där vi har brist. Vi har kunnat se,
att alltför många av deltagarna i dy ''i

Förslå kammarens protokoll 195b. Nr 31.

lika kurser hittills har skytt de naturvetenskapliga
ämnena och i stället inriktat
sig på ämnen, som är lättare att läsa
in — historia, geografi och sådant, alltså
de mera allmänorienterande ämnena.
Resultatet måste då bli, att vi, om denna
utveckling fortsätter utan dirigering —
och en sådan måste man enligt min mening
faktiskt kräva på detta område •—
får en överproduktion av lärarkrafter på
de områden, där vi icke behöver någon
förstärkning. Jag tycker, att det vore
ganska nyttigt, om skolöverstyrelsen i
fortsättningen beaktade synpunkter av
denna art.

När herr statsrådet i sitt anförande
här vidare deklarerade, att uppgiften om
200 avvisade studenter kommit som en
överraskning för honom, skulle jag vilja
göra ett påpekande. Jag skulle också
kunna stimuleras av att här ta till orda
med anledning av att jag ser statssekreterare
Edenman i kammaren. Det förhöll
sig nämligen på det sättet, att under universitetsberedningens
arbete häromåret
gjorde sig statssekreterare Edenman till
talesman för den synpunkten, att man
vid universitet och högskolor borde tillsätta
särskilda prognosinstitut, som skulle
följa utvecklingen på alla områden,
med uppgift att kartlägga fältet, så att
de statliga myndigheterna visste var
skon klämde. Då jag läste universitetsberedningens
betänkande, fann jag för
min del detta uppslag synnerligen beaktansvärt,
men det har tyvärr inte blivit
någon fortsättning. Av kanslipersonalen
vid resp. undervisningsanstalter föres
för närvarande vid nyinskrivningen på
höstarna vid våra universitet och högskolor
en viss statistik. Det blir dock
ingen fortsättning på denna förnuftiga
upptakt. Vi får ingen auktoritativ bearbetning
av materialet. Man kanske i detta
sammanhang rimligen kunde tänka
sig, att statens statistiska centralbyrå
skulle kunna inrätta en liten filial för en
sådan detaljuppgift, som dock är av
ganska stor betydelse.

Herr talman! Med detta ber jag att få
sluta mitt lilla inlägg och ännu en gång
uttala min tillfredsställelse både över
herr statsrådets glädje och över att han

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. lärarbristen samt om inrättande av ett universitet i Norrland.

i stort sett ställt sig positiv till de förslag,
som interpellationen innehöll. Det
låter på detta löftesrika sätt i dag, men
det är ju så, herr talman, att vi likväl
ingenting vet om vad framtiden bär i
skölden eller — kanske klarare sagt —
vad herr Sköld anser om framtiden.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är ett par saker, som
jag gärna skulle vilja tillrättalägga med
anledning av herr Arrhéns anförande.

När herr Arrhén befarar, att det skall
bli överskott på lärare i vissa ämneskombinationer,
så tror jag i alla fall att
han är alldeles för tidigt ute. När han
menar, att skolöverstyrelsen skulle koncentrera
sina kurser till enbart de ämnen,
inom vilka den allra största lärarbristen
råder, så vore det väl inte riktigt
rätt emot den grupp av folkskollärare,
som söker sig till dessa kurser.
Det har ju inte varit tal om en sådan
ransonering beträffande de akademiska
ett- och tvåbetygskurserna, och då bör
det väl inte heller vara det för befordringskurserna
vid seminarierna.

För övrigt kan jag tillägga, att det ju
närmast berodde på olyckliga omständigheter
att vissa kurser i ämnen, inom
vilka vi har den värsta lärarbristen, inte
kunde komma till stånd redan under innevarande
termin. Såvitt jag har fått
riktiga uppgifter kommer emellertid
kurser i gång nästa termin även i dessa
ämnen, och av den lista på anmälningar
att döma, som jag såg härom dagen,
förefaller det mig som om det inte vore
så, att vissa ämnen hade lockat något
särskilt dominerande antal sökande.

Herr Arrhén var också inne på universitetsstatistiken
och ansåg, att den
inte var tillräcklig. Ja, jag vill för min
del gärna säga att ett sådant där omfattande
prognosinstitut i vissa lägen kunde
vara av stort värde för statsmakterna.
Men jag kan också peka på —• vilket
jag i annat sammanhang var inne på i
mitt förra anförande — att arbetskraftsutredningen
ju ännu inte är färdig, och
vi bör väl se dess kartläggning först.
Den verkar ju nu såsom en central och

samlar upp allt vad man hitintills känner
till om dessa saker.

Jag vill också tillägga, att vi ju har
fått en förbättrad universitetsstatistik,
även om den bara ligger i sin linda än.
Men vissa åtgärder är vidtagna och saken
kommer att utföras av statistiska
centralbyrån — vilket ju också herr
Arrhén ansåg vara riktigt.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Endast några korta ord
i anledning av herr statsrådets erinran
till mig ■—• han trodde ju att jag inte
riktigt hade förstått svaret. Jag har försökt
läsa innantill objektivt och korrekt,
men jag tror inte jag kommer till något
annat resultat än att jag nu kan inkassera
den lilla förbättring herr statsrådet
gjorde, då han förklarade att han ansåg
»en utredning böra komma till stånd».

Jag läser alltså svaret på det sättet,
att det enligt statsrådets mening är naturligt,
att en utredning rörande behovet
av och möjligheten för inrättandet
av ett högre lärosäte i Norrland inte
bara kommer till stånd utan bör komma
till ‘stånd. Det är självklart att man
får vara tacksam för den förbättring,
som ges.

Jag skall ingalunda ge mig in på de
fält, som herr Ohlon och herr Arrhén
här plöjt — därtill har jag inte förutsättningar.
Men då dessa två interpellationsdebatter
gått parallellt vill jag ändå
säga ett par ord såsom en enkel mans
reflexion.

Jag förstår, att herr statsrådet tycker
att jag är missnöjd med svaret och inte
anmäler samma belåtenhet som i varje
fall herr Ohlon gjorde. Men jag vill erinra,
att det råder en viss skillnad mellan
att få hänvisning till att avläsa resultaten
vid nästa års statsverksproposition
och att få ett svar, som inte är ett svar
på frågan utan bara en deklaration, i
vilken herr statsrådet anser det naturligt
att en utredning kommer till stånd.

Vad jag nu sagt kan kanske vara en
viss gradmätare i fråga om skillnaden
mellan de två debatterna, som dock såvitt
jag förstår i det väsentliga rör sam -

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

ma sak —- i det ena fallet rör det sig om
lärosäten i gamla kulturbygder och i det
andra fallet om ett nytt lärosäte i en
yngre landsdel, som inte kan uppvisa
samma förutsättningar som landets sydligare
delar.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag tillåter mig endast
att svara på vad herr statsrådet här
senast anfört.

Han sade bl. a., att han ansåg, att jag
var för tidigt ute. Ja, det kan man onekligen
säga, ur vissa synpunkter. Men å
andra sidan lär oss ordspråket, att det
är bättre att stämma i bäcken än i ån.
Och herr statsrådet erkände bl. a., att
eleverna inte hade lockats så mycket av
de naturvetenskapliga befordringskurserna,
som man hade hoppats. För dagen
är åtminstone den tendensen tydlig, att
eleverna i stället inriktar sig på de andra
ämnena —■ de som jag nyss nämnde
från talarstolen — och då uppstår den
risken, som jag antydde nämligen att vi
inom dessa får en överproduktion. I så
fall får herr statsrådet, som är chef för
ecklesiastikdepartementet, vara beredd
att taga ställning till frågan om denna
överproduktion, när den en gång blir aktuell.
Jag vill bara säga, att det ur praktiska
synpunkter vore ytterst lämpligt,
om man här i olika lägen preciserade
de behov, som för dagen föreligger.

Vad arbetskraftsutredningen har med
spörsmålet om prognosinstitut att göra,
har jag litet svårt att inse, eftersom arbetskraftsutredningen
bara är avsedd att
lägga upp vissa breda ramar och så gott
den kan skissera innehållet inom dem.
Men prognosinstitutet är avsett att arbeta
i detalj och med detaljerna. Det är
möjligt, att man kan hävda, att det finns
ett samband mellan de olika uppgifterna,
men jag trodde mig av statsrådets
inlägg finna, att hans mening var, att
man genom en utveckling av universitetsstatistiken
kunde nå vad jag åsyftat
i mitt förra anförande. Mot en sådan
tankegång, har jag, herr talman, ingenting
att invända.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. legitimation för utländska läkare 1
Sverige.

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Lundgrens interpellation
angående legitimation för utländska
läkare i Sverige, och nu yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lundgren frågat mig, om jag
vill medverka till att de utländska läkare,
som nu arbetar inom sjukvården i vårt
land, erhåller full behörighet att inom
landet utöva läkaryrket i den mån de
är därför lämpade.

Full behörighet att utöva läkaryrket
har i första hand legitimerade läkare.
Legitimation kan meddelas endast svensk
medborgare som avlagt medicine licentiatexamen.
Kungl. Maj:t kan emellertid
medge även andra läkare sådan behörighet.

Antalet för myndigheterna kända utländska
läkare i Sverige uppgick till
442 den 31 december 1953. Av dessa
hade 294 av Kungl. Maj:t fått full behörighet
att utöva läkarkonsten i Sverige.
Övriga 148 läkare hade ännu ej
erhållit sådan behörighet. Huvudparten
av dessa senare hade emellertid av medicinalstyrelsen
erhållit förordnande att
tjänstgöra på viss befattning inom öppen
eller sluten vård.

I fråga om de läkare, som ännu ej erhållit
allmän behörighet, vill jag erinra
om att dåvarande inrikesministern i en
proposition till 1947 års riksdag uppdrog
vissa riktlinjer för efterutbildning
och prövning av i första hand de utländska
flyktingläkarna i syfte att bereda
dem möjlighet att utöva läkarkonsten
inom riket.

I en skrivelse med hemställan om utredning
rörande de lämpliga formerna
för de utländska läkarnas efterutbildning
bär medicinalstyrelsen framhållit, att
den hittillsvarande efterutbildningen varit
otillfredsställande bl. a. därför, att
de utländska läkarna icke i erforderlig
omfattning kunnat beredas tillträde till

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Ang. legitimation för utländska läkare i Sverige.

kurser och tjänstgöringar vid undervisningssjukhusen
samt möjlighet att avlägga
tentamen inför akademiska lärare.
Styrelsen har ifrågasatt, om icke de utländska
läkarna efter prövning av medicinalstyrelsens
nämnd borde beredas
tillfälle att genomgå kurser och tjänstgöringar
vid vissa centrallasarett samt
att därefter prövas vid offentliga tentamina
inför särskilt utsedda examinatorer.

Med anledning av medicinalstyrelsens
skrivelse har en undersökning nyligen
gjorts genom inrikesdepartementets "örsorg
om de utländska, icke nordiska läkare,
som ännu icke erhållit generell behörighet
att utöva läkarkonsten. Undersökningen
visar, att de utländska läkarna
genomgående erhållit mycket goda
vitsord över sin tjänstgöring här i landet
och att många av dem efter viss kortare
utbildning borde kunna erhålla behörighet
— några kanske rent av utan
ytterligare utbildning över huvud taget.
Åtskilliga av dessa läkare har under avsevärd
tid tjänstgjort som läkare i sitt
hemland och många har flera års tjänstgöring
vid olika sjukhus här i landet.
Undersökningen visar emellertid också
att en mera omfattande efterutbildning
bör krävas i vissa fall.

De förhållanden, som föranlett medicinalstyrelsens
refererade framställning,
liksom de iakttagelser, som gjorts beträffande
de utländska läkarnas tjänstgöring
i Sverige, motiverar enligt min
mening en utredning om vilka krav i
fråga om kunskapsstoff och praktik, som
i fortsättningen bör uppställas för vinnande
av behörighet, och i vilka former
efterutbildningen bör äga rum. I den
mån en fortsatt tillströmning av| utländska
läkare till vårt land kommer
att äga rum, är det också angeläget, att
de villkor av angiven art klarläggs, som
bör uppställas för vinnande av behörighet.
Jag liar för avsikt att inom den närmaste
tiden begära bemyndigande att
tillkalla sakkunniga för att utreda dessa
frågor.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Jag vill till en början understryka vad
den av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
anförda undersökningen
yttrat om att de utländska läkarna
genomgående erhållit mycket goda vitsord
över sin tjänstgöring här i landet
och att många av dem efter viss kortare
utbildning borde kunna erhålla behörighet,
några kanske rent av utan ytterligare
utbildning över huvud taget.

Jag vill, herr talman, erinra om att
det endast ar tack vare den hjälp som
vi erhållit från utländska, i första hand
nordiska, men även andra utländska läkare,
som det varit möjligt att nödtorftigt
uppehålla sjukvården i vissa delar
av landet trots den mycket stora läkarbrist
som vi för närvarande har och som
vi tyvärr måste räkna med under åtskilliga
år framåt. Jag tror, herr talman, att
man bör göra en viss skillnad mellan
de läkare som kom hit för ungefär tio
år sedan eller kanske något senare såsom
flyktingar, och läkare, som framdeles
kommer hit. Jag föreställer mig
att det i många fall är onödigt med särskild
efterutbildning för de läkare som
kom hit såsom flyktingar. Dessa läkare
hade i regel högt kvalificerade befattningar
i sitt hemland och har många
gånger redan nu ganska viktiga tjänster
på de svenska sjukhusen.

Jag bär personlig erfarenhet från åtskilliga
av dessa läkares tjänstgöring,
men jag skall, herr talman, bara nämna
ett enda exempel. En balt, som var chef
för något som motsvarar Radiumhemmet
här och alltså hade en mycket kvalificerad
tjänst som den främste röntgenologen
i sitt hemland, är nu biträdande
lasarettsläkare på en röntgenavdelning
här. En sådan man bör givetvis,
sedan han varit här i landet nära tio
år, kunna erhålla full behörighet, utan
att behöva underkastas examination i
olika ämnen.

Herr statsrådet och chefen för inri -

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Ang. legitimation för utländska läkare i Sverige.

kesdepartementet förklarade, att han inom
den närmaste tiden tänkte begära
bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utreda, vilka krav i fråga om
kunskapsstoff och praktik, som i fortsättningen
bör uppställas för vinnande
av behörighet, och i vilka former efterutbildningen
bör äga rum. Jag är, herr
talman, kanske litet tveksam, om det
skall vara nödvändigt med en stor utredning
om dessa i och för sig ganska
enkla problem, men i vart fall vill jag uttala
den förhoppningen, att denna utredning
icke bör hindra Kungl. Maj:t att
ge behörighet till läkare, som har verkat
här i många år, kanske ett tiotal år, och
som har mycket goda vitsord. Utredningen
bör alltså inte hindra Kungl.
Maj:t att redan nu ge dessa läkare full
behörighet, utan att avvakta den utredning
som herr statsrådet nämnde.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få framföra mitt tack till statsrådet
för det lämnade svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru Gärde Wzdemar
m. fl. väckta motionen, nr 561,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson, Helmer,
och herr Persson, Ola, väckta motionen,
nr 562, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
betänkanden nr 19—
21, statsutskottets utlåtanden nr 178—187,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden
nr 38—40, andra lagutskottets
utlåtande nr 49 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 46.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
178 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
närmast före sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.39.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Onsdagen den 1 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. rationalisering av riksdagsarbetet
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 19, med förslag till vissa
åtgärder för rationalisering av riksdagsarbetet,
m. m.

I detta betänkande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte
antaga i betänkandet infört förslag till
ändrad lydelse av §§ 50 och 54, § 55
mom. 1 samt § 58 riksdagsordningen;

2) att riksdagen måtte antaga i betänkandet
infört förslag till ändrad lydelse
av 7 § riksdagsstadgan;

3) att de vid 1953 års riksdag väckta
motionerna

a) I: 101 och

b) 11:92; samt

att de vid 1954 års riksdag väckta
motionerna

a) I: 81 och II: 107,

b) 1:137 och 11:203,

c) 11:1 samt

d) 11:423

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört och hemställt.

I de likalydande motionerna I: 137 av
herr Söderquist och II: 203 av herr Nihlfors
hade hemställts, att riksdagen måtte
för sin del såsom vilande antaga en i
motionerna närmare angiven ändrad lydelse
av § 55 mom. 1 sista stycket riksdagsordningen,
syftande till att motion
skulle kunna väckas icke blott genom att
avlämnas till protokollet vid sammanträ -

de i kammaren utan även genom att ingivas
till kammarens kansli.

Beträffande dessa motioner hade utskottet
— efter att hava erinrat om att
förslag av samma innehåll framlagts i
en kungl. proposition till 1948 års riksdag
men avstyrkts av särskilda utskottet
och avslagits av riksdagen — anfört
bland annat:

»Konstitutionsutskottet delar uppfattningen
att motion bör avlämnas vid
sammanträde med kammaren. Därvid
fäster utskottet avseende framför allt
vid det förhållandet, att talmannen eller
kammarsekreteraren understundom
kan antagas vilja inhämta upplysningar
av motionären eller samråda med honom
rörande formuleringen av motionens
hemställan eller liknande. De ifrågavarande
motionerna kunna därför icke
tillstyrkas av utskottet.

En del av syftet med motionerna skulle
emellertid kunna nås genom en ändring
av praxis som utskottet vill förorda.
För närvarande betraktas den kammarledamot,
som i kammaren frambär
en motion, såsom huvudmotionär; hans
namn tryckes först, och motionen kommer
att bära hans namn med tillägg av
annat namn eller ’m. fl.’. Enligt utskottets
uppfattning borde den ordningen
kunna accepteras, att frånvarande motionär
om så önskades betraktades som
huvudmotionär. Det väsentliga från talmannens
synpunkt synes vara, att den
motionär som frambär motionen har ansvar
för densamma och kan efter påpekande
av talmannen eller sekreteraren
företaga redaktionella ändringar däri.»

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande betänkande skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang. rationalisering av riksdagsarbetet m. m.

Punkten 3.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Den motion beträffande
sättet för avlämnande av motioner som
väckts av mig här i kammaren och av
herr Nihlfors i andra kammaren har avstyrkts
av utskottet men blivit föremål
för s. k. välvillig skrivning. En viss
förbättring, tacknämlig för övrigt, av den
nu tillämpade ordningen förordas rent
av.

Angående ordningen för avlämnande
av motion föreskrives i den nu gällande
riksdagsordningen § 55 mom. 1 sista
stycket, att motion alltid bör skriftligen
till protokollet avlämnas. Avlämnandet
tillgår som bekant regelmässigt så,
att motion lämnas till talmannen under
pågående plenum.

I proposition till 1948 års riksdag rörande
riksdagens arbetsformer föreslogs
en ändring av ifrågavarande stadgande
av innebörd, att motion icke nödvändigtvis
skulle behöva avlämnas under plenum
— alltså till protokollet — utan
också skulle kunna ingivas till kammarens
kansli inom sådan tid, att den kunde
anmälas vid det sammanträde, då
den sist finge väckas. Förslaget, som avstyrktes
av det särskilda utskottet, vann
icke heller riksdagens bifall. Det har
ånyo framställts i den motion, som nu
föreligger till behandling.

Särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande,
vari utskottet tog avstånd från
propositionens förslag i den här punkten,
att närvaro i kammaren av vederbörande
motionär, då motion avgåves,
syntes utskottet vara av så väsentlig betydelse,
att denna ordning icke borde
slopas enbart av rationaliseringshänsyn.

Konstitutionsutskottet delar uppfattningen,
att motion bör avlämnas vid
sammanträde med kammaren. Utskottet
har därvid fäst avseende framför allt vid
det förhållandet, att talmannen eller
kammarsekreteraren ibland kan tänkas
vilja inhämta upplysningar av motionären
eller samråda med honom rörande
formuleringen av motionens hemställan
eller liknande. Detta låter väl också säga
sig, fastän man kunde tycka, att ett så -

dant samrådande kunde äga rum, även
om motionen finge inlämnas på kansliet.

En del av syftet med motionerna skulle
emellertid kunna nås, fortsätter utskottet,
genom en viss ändring av praxis,
som utskottet förordar. För närvarande
betraktas den kammarledamot, som i
kammaren frambär en motion, såsom huvudmotionär.
Hans namn tryckes först,
och motionen bär hans namn med tilllägg
av annat namn eller »m. fl.». Enligt
utskottets uppfattning borde den
ordningen accepteras, att frånvarande
motionär, om så önskas, betraktas som
huvudmotionär.

Jag är, herr talman, tacksam för den
reformvilja som utskottet i allt fall visat
här. Den föreslagna anordningen innebär
tvivelsutan, såsom utskottet framhåller,
att en del av syftet med motionen
ändå vinnes — såvitt jag förstår en
tämligen väsentlig del.

Jag har, herr talman, intet särskilt
yrkande, utan nöjer mig med det sagda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 20, i anledning av kamrarnas
remiss av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 226, med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr
322) angående rätt för Konungen att
meddela förordnande om vissa förmåner
åt statslösa med flera.

Memorialet lades till handlingarna,
och ifrågavarande kungl. proposition
hänvisades till behandling av lagutskott.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av Kung. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 42 § 1 mom. lagen den 15
juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 179, i anledning

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av ytterligare kostnader för
det svenska deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om utredning rörande högskolornas
organisatoriska ställning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av väckt motion
om utredning rörande högskolornas
organisatoriska ställning.

I en inom första kammaren av herr
Osvald väckt motion (1:109) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
snarast möjligt rörande högskolornas
organisatoriska ställning och därmed
sammanhängande spörsmål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet redogjort för innehållet i vissa
av utskottet inhämtade yttranden över
motionen, varefter utskottet anfört:

»Utskottet delar de betänkligheter, som
sålunda och i övrigt anförts mot en utredning
av den omfattning, som avses i
motionen I: 109.

Universitetskanslern har, som förut
framhållits, i sitt remissvar berört frågan
om en universitetsbildning i Stockholm.
Utskottet anser detta spörsmål värt
beaktande.

Den i motionen berörda frågan om ett
effektivare samarbete mellan universiteten
och högskolorna är enligt utskottets
mening betydelsefull, och utskottet är ense
med motionären om att en bättre ordning
på detta område är eftersträvansvärd.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t följer denna fråga med uppmärksamhet
och vidtar de åtgärder, som kunna
anses påkallade.

Under åberopande av vad som sålunda
anförts hemställer utskottet, att riksdagen
må, i anledning av motionen I: 109,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Näsström,
Sundelin. Lundström, Hoppe, Nihlfors

och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Vinge och fröken Ager ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionen 1:109, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
och allsidig utredning rörande
samarbete och samordning mellan
universiteten och högskolorna samt de
organisatoriska och andra problem, som
därmed kunde stå i samband.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
skall jag först be att få framföra ett
tack till utskottet för den mycket fylliga
redovisning som lämnats för det
grundliga arbete som andra avdelningen
i utskottet nedlagt på denna motion.

Redan av det arbete som nedlagts
framgår ju att man inom utskottet har
ansett att detta är en fråga av stor betydelse.
Det säges också i utskottets utlåtande:
»Den i motionen berörda frågan
om ett effektivare samarbete mellan
universiteten och högskolorna är enligt
utskottets mening betydelsefull, och
utskottet är ense med motionären om
att en bättre ordning på detta område
är eftersträvansvärd.» Det har också
från många av remissinstanserna uttalats
att här föreligger ett mycket stort
behov av bättre samarbete och att därför
en utredning i huvudsaklig överensstämmelse
med eller åtminstone delvis
av den art som föreslagits i motionen
skulle vara önskvärd. Det förefaller mig
därför som om den logiska följden av
utskottets arbete med denna motion
borde ha varit att det tillstyrkt utredningskravet.

Den som utan förefattad mening granskar
den högre undervisningens organisationsproblem
måste väl finna det
egendomligt att den högre undervisningen
för vissa yrkesgrupper meddelas vid
universitet, som står under kanslern, och
för andra yrkesgrupper vid olika högskolor,
som står under var sin styrelse
och under olika departement. Denna olikhet
beror ju, som både utskottets majo -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

ritet och reservanterna har framhållit,
på den historiska utvecklingen. Högskolorna
har åtminstone i de flesta fall
utvecklats ur lägre läroanstalter och så
småningom nått universitetsstandard.
En naturlig konsekvens av den utvecklingen
borde, synes det mig, vara att
högskolorna också, då de nått samma
standard som universiteten, inordnas
under kanslersämbetet.

Det är emellertid inte från denna utgångspunkt
som jag har tillåtit mig att
ta upp detta organisationsproblem, utan
det är i stället en samarbetsfråga som
uppkommit i Uppsala rörande ett ämne
av betydelse för både universitetet
och lantbrukshögskolan, nämligen ämnet
genetik. Det är ett gammalt önskemål
vid Uppsala universitet att detta
ämne skulle finnas representerat vid
vårt lands största universitet, och då det
blev fråga om en nybyggnad för institutionen
för systematisk botanik och genetik
vid lantbrukshögskolan, uppkom
på flera håll den tanken, att det vore
bättre att få en välutrustad institution
för genetisk forskning och undervisning
i Uppsala än att splittra resurserna på
två institutioner, belägna endast några
kilometer från varandra. Det förefaller
också nu sannolikt att ett sådant samarbete
mellan universitetet och högskolan
kommer till stånd, men det har visat
sig att det skulle ha varit oändligt
mycket lättare att nå detta samarbete,
om båda undervisningsanstalterna hade
varit underställda kanslern.

Det säges i utskottets utlåtande att
verksamheten vid de olika specialskolorna
är inriktad på ett intimt samarbete
med myndigheter och organisationer,
som företräder de praktiska verksamhetsfält
för vilka vederbörande högskolor
utbildar personal eller bedriver
forskning. Detta är i särskilt hög grad
fallet, säges det, med lantbrukshögskolan.
Med dess vetenskapliga undervisning
och med dess forskning är lantbrukets
försöksverksamhet intimt förknippad,
och denna försöksverksamhet
måste, säger man, höra under jordbruksdepartementet.

Härtill skulle jag vilja säga, att ett

samarbete mellan de högre undervisningsanstalterna
och olika grenar av
den praktiska verksamhet, för vilken
undervisningsanstalterna utbildar personal,
naturligtvis är önskvärt överallt,
även på många områden eller inom sådana
fält som inte faller under ecklesiastikdepartementet,
dit universiteten
hör. Jag föreställer mig, att det för den
högre undervisningen inom juridiken
föreligger ett behov av kontakt med dem
som ute i landet sysslar med rättsvården,
men jag har aldrig hört att det klagats
över att den juridiska undervisningen
icke sorterar under justitiedepartementet.
På samma sätt är det väl
med t. ex. de tekniska högskolorna. Den
verksamhet, för vilken dessa utbildar
studenter, sorterar väl i regel inte under
ecklesiastikdepartementet, men likafullt
upprätthålles, såvitt jag har mig
bekant, en mycket nära kontakt mellan
de tekniska högskolorna och t. ex. våra
industriföretag.

Vad den högre lantbruksundervisningen
beträffar är det naturligtvis nödvändigt
med en intim kontakt med jordbruket
i skilda delar av vårt land. Men
det är väl ändå ingen som inbillar sig
att denna kontakt upprätthålles via jordbruksdepartementet
eller via styrelsen
för högskolan i fråga. Nej, den måste
naturligtvis vara rent personlig, t. ex.
på så sätt att högskolans vetenskapligt
utbildade personal genom resor och besök
och genom att medverka som föredragshållare
vid möten och exkursioner
och på annat sätt håller sig underrättad
om de aktuella problemen på jordbrukets
område.

Här skulle jag också vilja understryka,
att den remissinstans som är mest kompetent
att yttra sig om detta problem,
nämligen lantbrukshögskolans lärarkollegium,
säger att »det borde vara möjligt
att finna en organisationsform, som bättre
än den nuvarande medger ett effektivt
utnyttjande av de för forskning och
försöksverksamhet tillgängliga resurserna».

.lag vill också erinra om att i många
länder, t. ex. i Storbritannien och Förenta
staterna, där jordbruksforskning -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas

en står på en mycket hög nivå, är både
forsknings- och försöksverksamheten
inom jordbruket knuten till universitetens
jordbruksinstitutioner. Det finns
också i flera anglosachsiska länder ett
särskilt departement för vetenskaplig och
teknisk forskning, dit alltså all verksamhet
som kräver högre naturvetenskaplig
utbildning är samlad. Kontakten
med jordbruket behöver alltså i vårt
land lika litet som i de nyss nämnda
länderna brytas, om den högre undervisningen
och forskningen på jordbrukets
område skulle anknytas till kanslersämbetet
och eventuellt komma under
ett annat departement än jordbruksdepartementet.

En annan invändning, som gjorts i en
del remissyttranden och som upptages
av utskottet, är den att kanslersämbetet
genom det i motionen väckta förslaget
skulle svälla till ett mycket stort ämbetsverk.
Dessa farhågor är, såvitt jag
förstår, högst väsentligt överdrivna. Redan
utan den utvidgning, som här är
föreslagen, kommer kanslersämbetets
verksamhetsområde att växa, och en förstärkning
av arbetskraften torde bli nödvändig
allteftersom de kanslern underställda
undervisningsanstalterna tillväxer
genom att nya institutioner inrättas
eller talrikare personal tillförs redan
befintliga. De från universitetshåll framförda
betänkligheterna skulle, menar
jag — till universitetens förfång — kunna
anföras mot varje utvidgning av den
verksamhet som faller under kanslersämbetet,
eftersom en sådan skulle innebära
ökad arbetsbörda.

Jag har, som framgår av motionen,
räknat med att en viss förstärkning av
kanslersämbetet med högkvalificerad arbetskraft
skulle bli nödvändig, om ett
större antal högskolor underställs kanslersämbetet.
En sådan förstärkning torde,
såvitt jag förstår, mycket väl kunna
åstadkommas utan någon förändring av
kanslersämbetets nuvarande karaktär.

I detta sammanhang skulle jag också
gärna vilja framhålla — såsom också
framhållits i motionen — att det givetvis
icke varit meningen, att kanslersämbetet
skulle belastas med den långa rad av små -

organisatoriska ställning.

ärenden, som nu handläggs av styrelserna
för de olika högskolorna. En ökad
akademisk självstyrelse för lärarkollegierna
är, även ur andra synpunkter än
den nu diskuterade, mycket önskvärd.
Nu är det ju faktiskt så att många ärenden,
som behandlas av lärarkollegierna,
avgörs av den högre instansen, styrelsen,
som i de flesta fall är mindre väl förtrogen
med den högre undervisningens
problem än lärarkollegiet, som framlägger
förslag. Dessutom förhåller det sig
åtminstone vid lantbrukshögskolan på
det viset, att en mycket betydande del
av de ärenden, som skall gå till styrelsen,
i själva verket avgöres av rektorn
eller ordföranden och överinspektören
för försöksväsendet. Jag har här protokollet
från lantbrukshögskolans styrelses
senaste sammanträde, där inte mindre
än 73 ärenden är avgjorda av denna
lilla grupp, ordföranden och rektor eller
ordföranden och överinspektören.
Det är dessa småärenden, som givetvis
skulle kunna slutbehandlas av lärarkollegiet
eller t. o. m. av ett utskott inom
kollegiet och på så sätt aldrig behöva gå
så långt som till kanslersämbetet. Säkerligen
skulle många andra av de ärenden,
som nu avgörs av styrelsen, också kunna
stanna inom lärarkollegiet.

Till lärarkollegierna skulle, enligt min
uppfattning, endast sådana ärenden behöva
gå, som nu går från universiteten
till kanslern. Bland dessa skulle jag här
särskilt vilja nämna befordringsärenden.
Om dessa säger rektorsnämnden vid
Stockholms högskola att »befordringsärenden
i hög grad skulle vinna på om
de kunde handläggas av en för alla högre
läroanstalter gemensam överinstans».
Samma uppfattning har man också i vida
kretsar av de yngre forskarna. För
dessa skulle det, det vågar jag påstå,
kännas som en trygghet, om befordringsärendena
handhades av en instans
med den grundliga och vidsträckta erfarenhet
som kanslersämbetet besitter
rörande de akademiska befordringsärendena.

En annan grupp av ärenden, som i
hög grad skulle vinna på den föreslagna
förändringen, är de som gäller löne -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

gradsplaceringen av vetenskapliga tjänster.
Det har i ett par av remissyttrandena
sagts, att en gemensam prövning redan
nu förekommer i statens lönenämnd
och i civildepartementet. Emellertid
skulle jag här gärna vilja gentemot detta
genmäla, att det skulle vara till fördel
om en person eller en instans med den
grundliga förtrogenhet med det vetenskapliga
arbetet, som kanslersämbetet
besitter, finge yttra sig över frågor som
rör de vetenskapliga befattningarnas
lönegradsplacering. Det skulle helt säkert
underlätta även lönenämndens och
civildepartementets ställningstaganden i
dessa frågor.

En tredje grupp av ärenden, som naturligtvis
också skulle komma under
kanslersämbetet och som jag tror skulle
vinna på den föreslagna ändringen, är
anslagsfrågorna. Även här skulle det vara
till stor fördel att låta en instans yttra
sig, som har en vidsträckt erfarenhet
över hela det stora fältet av högre undervisning
och forskning.

Jag kommer så till frågan om kostnaden.
Det har sagts på en del håll, att en
sådan omorganisation som den nu föreslagna
skulle bli dyrbar. Det sades bland
annat här förra veckan under debatten
om de s. k. rationaliseringarna — jag
tror det var av herr Holmqvist — att
det skulle bli en ganska dyrbar förändring.
Jag tror tvärtom att det skulle medföra
en besparing, som inte vore obetydlig.
Det är nämligen så, att vid de
flesta, kanske alla högskolor har styrelserna
ett sekretariat — vid lantbrukshögskolan
har vi en heltidsanställd sekreterare
för styrelsen, och dessutom behövs
ju arbetskraft för skrivning o. s. v.
— och vid alla dessa högskolor finns
alltså arbetskraft som tas i anspråk för
behandling av styrelsens ärenden och
som absolut inte skulle behövas om man
hade en rationell organisation. Jag är
därför alldeles övertygad om att man
tvärtemot den kostnadsökning, som befarats,
skulle få en kostnadsminskning
genom den här föreslagna åtgärden.

Men den väsentligaste vinsten är ändå
inte denna kostnadsminskning, utan väsentligast
är, utom det som jag redan

tidigare framhållit beträffande befordringsärenden,
lönegradsplaceringar och
sådant, rationaliseringen av det arbete
som det här gäller, möjligheten att utnyttja
resurserna på ett helt annat sätt
än vad som hittills i regel varit möjligt.
Det har också från flera håll framhållits
av remissinstanserna, att det skulle innebära
en stor fördel om man kunde få
till stånd ett vidgat samarbete, ty därigenom
skulle man bättre utnyttja de resurser
som står till den vetenskapliga
forskningens och den högre undervisningens
förfogande.

Det är en vinst som är mångfaldigt
större än den vinst, som man eventuellt
kan göra genom besparing av vissa utgifter
för sekretariatet. Jag tror att vi
även för framtiden måste räkna med att
de resurser, som kan ställas till den vetenskapliga
forskningens och den högre
undervisningens förfogande, alltid kommer
att vara mindre än vad företrädarna
för forskningen och undervisningen
kommer att begära. Därför måste det vara
ett angeläget önskemål att de medel
som verkligen ställs till förfogande blir
använda på det mest rationella sättet.
Det finns endast en möjlighet att få en
sådan rationell användning av medlen:
att man ser till att organisationen byggs
ut på ett sådant sätt, att det underlättar
och främjar samarbetet mellan universiteten
och högskolorna samt mellan de
olika högskolorna.

Jag ber där tur, herr talman, med dessa
ord att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! I den motion, som nu
föreligger till avgörande i kammaren,
begärs en utredning som syftar till att
få alla högskolorna — eller de allra
flesta — underställda kanslern för rikets
universitet och helst också ecklesiastikdepartementet.

Motionären menar att genom en sådan
ordning skulle vissa fördelar vara
att vinna. Samarbetet mellan universiteten
och högskolorna när det gäller undervisningen
skulle kunna ordnas på ett
mera effektivt och friktionsfritt sätt.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas

Detta är endast några av de synpunkter
som motionären framhåller i sin motion.
Reservanterna har funnit motionärens
synpunkter så pass beaktansvärda,
att de tillstyrkt cn förutsättningslös utredning
och alltså i viss mån förordat
bifall till motionen. Statsutskottet har
emellertid inte kunnat finna att tillräckliga
skäl förebragts för att man skulle
tillsätta en särskild utredning på detta
område. Utskottet har därför velat nöja
sig med att hemställa, »att riksdagen
må, i anledning av motionen I: 109, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört».

Motionen, som varit utsänd till ett stort
antal myndigheter för yttrande, har av
flertalet av de hörda myndigheterna tillstyrkts.
Men det finns knappast någon
remissinstans som helt reservationslöst
tillstyrkt en utredning i föreliggande
ärende. De myndigheter, som helt avstyrkt
en utredning, är lärarkollegiet vid
tekniska högskolan i Stockholm, styrelsen
och lärarkollegiet vid veterinärhögskolan
i Stockholm, styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
samt direktionen, respektive styrelsen
för och lärarrådet vid handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg liksom
rektor vid lantbrukshögskolan.

Men även de remissmyndigheter, som
ej helt ställt sig avvisande till en utredning,
har anfört starka betänkligheter eller
också fogat vissa reservationer vid
sitt tillstyrkande och således varit ytterst
tveksamma. Sålunda anför lärarrådet
vid skogshögskolan bl. a. följande:
»Lärarrådet förutsätter emellertid att ett
sådant intimare samarbete med andra
högre lärosäten skall kunna främjas genom
åtgärder, som ej försvaga skogshögskolans
nuvarande, för dess verksamhet
viktiga samarbete med det praktiska
skogsbruket och de myndigheter
och organisationer, som företräda detta.»
Styrelsen för skogshögskolan ansluter
sig också till dessa synpunkter.

Här måste man nog vara ense med vad
de åberopade lärarråden anfört. Jag
skulle tro att det är ytterst värdefullt
inte bara för skogshögskolan utan för
de flesta högskolorna att upprätthålla en

organisatoriska ställning.

intim kontakt med det praktiska näringslivet
inom olika områden. Det är
inte bra alla gånger att överlåta allting
till teoretikerna, ty då får man nog
fram alltför många s. k. skrivbordsprodukter
som inte är omsättningsbara i
det praktiska livet. Ett sådant samarbete
med det praktiska näringslivet skulle
emellertid omintetgöras om motionären
fick sitt förslag bifallet. Ty i och med
att alla högskolor underställes kanslern
för rikets universitet kommer högskolornas
styrelser att bli överflödiga, vilket
motionären också har påpekat i sin
motion. Jag kan på inga villkor vara
ense med motionären, när han påstår,
att ett med tillräcklig arbetskraft utrustat
kanslersämbete skulle vara bättre
skickat än de olika styrelserna att handlägga
de ärenden som icke lämpligen bör
avgöras av lärarkollegierna. Ty, som jag
förut sagt, är det enligt min mening oerhört
betydelsefullt för de flesta av högskolorna
att inte tappa bort kontakten
med det praktiska livet inom de olika näringsgrenarna.

En annan fråga, som här också kommer
in i blickfånget, är om kanslersämbetet
med den arbetskraft som det nu
har till sitt förfogande är tillräckligt för
de nya arbetsuppgifter som komme att
läggas på detsamma. Även motionären är
fullt på det klara med att så inte skulle
bli fallet. Professor Osvald säger nämligen
i sin motion, att givetvis skulle
kanslersämbetet behöva ett tillskott av
högre kvalificerad arbetskraft. Ja, detta
är nog så sant, som det är sagt. På den
punkten är jag fullständigt överens med
motionären. Det skulle säkerligen behövas
åtskilliga nya byråchefer, kansliråd
o. s. v. för att helt kunna fylla denna
uppgift. När motionären påstår, att kostnaderna
med den nya organisationen
skulle bli lägre, tror jag inte att detta
påstående har någon täckning i verkligheten.
Motionären framhåller att det redan
nu finns sekreterare i de olika styrelserna.
Det är sant, men dessa sekreterare
är väl i de flesta fall arvodesavlönade,
och det är inte alls säkert att
de är kompetenta att påtaga sig en ny
uppgift i kanslersämbetet.

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

Det är också just på denna punkt som
åtskilliga av remissmyndigheterna har
anfört starka betänkligheter. Jag kan nöja
mig med att citera vad större akademiska
konsistoriet i Uppsala anför. Det
säger i sitt remissvar följande: »Att föra
samtliga högskolorna under universitetskanslern
skulle vidga kanslersämbetet till
ett stort ämbetsverk, en sorts överstyrelse
för universiteten och högskolorna i
riket. Samma synpunkter anförs också
av mindre akademiska konsistoriet i Lund,
rektorsämbetet vid karolinska medikokirurgiska
institutet och lärarkollegiet
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsskola.
Även lärarkollegiet vid tekniska
högskolan är inne på samma tankegång
när det anför: »Skulle tanken
genomföras finge säkerligen kanslersämbetet
utbyggas till ett organ med mera
allsidig representation samtidigt som förhållandevis
stor högkvalificerad administrativ
personal finge ställas till detta
organs förfogande.»

Jag tror för min del att man inte kan
frånkänna dessa myndigheter en stor
sakkunskap på detta område, varför man
måste ta tillbörlig hänsyn till deras synpunkter
i föreliggande ärende.

De nyss uppräknade remissmyndigheterna
har emellertid tillstyrkt en utredning,
men de har varit mycket tveksamma.
Å andra sidan är de fullt på det
klara med att det kommer att ställas
betydligt större krav på kanslersämbetet
både i fråga om betydligt större anslag
och om en utbyggnad av personalresurserna.
Det blir med största sannolikhet
på det sättet, att kanslersämbetet måste
byggas ut till ett centralt ämbetsverk för
att kunna fylla sin uppgift efter de riktlinjer
som motionärerna föreslagit.

När det sedan gäller samarbetet mellan
de högre lärosätena, vilket motionären
särskilt har tryckt på, så iir det nog på
det sättet att ingen har någonting emot
att ett bättre samarbete kommer till
stånd. Men det finns väl möjligheter att
åstadkomma ett sådant samarbete utan
att vi sätter i gång en sådan här dyrbar
och stor utredning, som ju kommer att
leda till en utbyggnad av kanslersämbetet.
Det förekommer ju redan nu ett

visst samarbete mellan högskolorna,
framför allt här i Stockholm. Jag kan i
det fallet erinra om det år 1944 tillkomna
rektorskonventet, som visat sig fylla
en så stor och praktisk uppgift att
Kungl. Maj:t den 20 maj 1949 fastställde
stadga för Stockholms högskolors rektorskonvent.
Det säger också självt i sitt
remissvar att detta samarbete varit värdefullt.
Jag kan vidare peka på att exempelvis
skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet
har en gemensam styrelse.
Man kan alltså få till stånd ett samarbete
även inom ramen för den organisation
som vi nu har. Det finns därför
ingen som helst anledning att gå
längre än vad statsutskottet här gjort, då
utskottet hemställt, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det skulle inte förvåna
mig om kammarens ledamöter har blivit
något desorienterade av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Såvitt jag förstår
är praktiskt taget hela utskottsulåtandet
av den arten, att det borde ha utmynnat
i en annan kläm än vad utskottet nu
kommit fram till. Med den skrivning som
utskottet har gjort på sidorna 18, 19 och
20 förvånar det mig, att utskottet kommit
fram till en kläm av innehåll, att
»riksdagen må, i anledning av motionen
1:109, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört».

Jag har svårt att förstå att det här
verkligen finns någonting att ge till känna
från riksdagens sida. Frågan är väl
egentligen bara om vi skall gå in för en
utredning, som söker utröna fördelarna
och nackdelarna med en ny organisation,
eller om vi icke skall göra det.

Vad kan vi dra för slutsatser av utskottets
skrivning? På praktiskt taget
varje punkt har ju utskottet anfört, att
de olika remissinstanserna har tillstyrkt
en utredning. Alla synes sålunda vara
överens om att vi bör söka få till stånd
en bättre samordning mellan de olika

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

högskolarna. Det är också vad reservanterna
vill. Men här som i så många andra
fall är det väl så —- vilket kanske
är mänskligt och icke mycket att säga
om —• att om vi sitter med i en styrelse
eller liknande och denna i rationaliseringssyfte
föreslås skola försvinna,
så har vi väldigt svårt att övervinna oss
själva och vara med och såga av den
gren som vi sitter på, även om vi är på
det klara med att en ny ordning skulle
vara till fördel för saken och för samhället.
Sådant möter vi ofta. Jag har när
det gäller högskolorna den uppfattningen,
att för varje år som går blir det allt
svårare att genomföra en enligt min mening
vettig organisation. De olika skolorna
vidtar var för sig olika åtgärder.
När sedan frågan om en ny organisation
kommer upp hänvisar man till att
man så sent som exempelvis 1948 fattade
ett visst beslut och nu inte vill
övergå till en annan organisation. Ett
annat år gör en annan högskola samma
invändning, och det blir på det sättet
omöjligt att få till stånd en ny ordning,
som skulle vara av värde för samtliga
parter, såvitt jag kan förstå.

Utskottet anför, att flertalet av de i
ärendet hörda myndigheterna i sina remissvar
har vitsordat behovet av ett vidgat
samarbete mellan universitet och
högskolor. Ja, det är riktigt att flertalet
har gjort det, men då måste jag för
min del dra konsekvensen och säga, att
en verklig samordning inte gärna kan
åstadkommas på annat sätt än motionären
har angivit.

I sådana här sammanhang får man ofta
höra, att den eller den åtgärden kommer
att skapa ett nytt ämbetsverk, och
det argumentet har också i dag anförts
från talarstolen. Men det var ju meningen,
att den begärda utredningen skulle
skapa klarhet om kostnaderna för en
eventuell ny anordning och de nuvarande
kostnaderna. Jag är inte så säker på
att den nya ordningen behöver bli dyrare
— det kan till och med tänkas att
den blir avsevärt billigare. Men detta
skulle som sagt utredningen klarlägga.

Jag finner det beklagligt, att utskottsmajoriteten
inte vågar tillstyrka en för -

utsättningslös utredning. Det är såvitt
jag förstår angeläget att få klarhet beträffande
organisationen av högskolorna
i Stockholm och Uppsala. Finns det
egentligen någon i denna kammare som
tror, att vi för framtiden kommer undan
en universitetsbildning här i Stockholm?
Jag för min del är övertygad om att det
förr eller senare blir ett universitet i
Stockholm, och ju förr den nya organisationen
blir klar, desto mindre ohägn
hinner man göra på de olika områdena
till hinder för den nya ordningen.

Det är dessa synpunkter som gjort att
vi, som står för reservationen, velat ansluta
oss till önskemålet om utredning.
Skulle en utredning visa att många olägenheter
är förenade med den nya ordningen,
så har ju riksdagen tillfälle att
ta definitiv ståndpunkt när frågan återkommer.
Då utskottet hemställer att
riksdagen må giva till känna vad utskottet
anfört, måste jag säga att detta är
varken det ena eller det andra. Man tar
ingen ståndpunkt i frågan, något som jag
för min del anser nödvändigt att vi gör.

De flesta remissinstanserna har uttalat,
att den nya ordningen enligt deras
mening skulle bli till fördel. Framför allt
de olika lärarkollegierna har intagit den
ståndpunkten — att några av styrelserna
inte vill gå på samma linje är mänskligt,
det säger jag ingenting om; man anser
kanske att det egna inflytandet skulle bli
något mindre, och sådana saker har vi
ju ofta varit med om i detta hus.

En saklig invändning, som också jag
finner befogad, gäller samarbetet med
andra anstalter som inte kommer att ingå
i den eventuella nya organisationen.
Men jag tror för min del att ett intimt
samarbete också i framtiden kommer att
bli möjligt, även om de institutioner vi
nu talar om skulle sortera under kanslersämbetet.
Men också den frågan bör
naturligtvis övervägas vid den utredning
som vi önskar.

Om frågan faller i år, tror jag för min
del att den återkommer ett annat år. Lika
väl som man har haft behov och
nytta av samordning på andra områden,
tror jag att man kommer att ha det här.
För egen del anser jag det också ur

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

ekonomisk synpunkt angeläget att detta
samarbete kommer till stånd.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är nog inte alldeles
så som vice ordföranden i avdelningen
säger, att utskottet inte skulle ha vågat
gå med på en förutsättningslös utredning.
Snarare förhåller det sig så, att
utskottet har ansett att det inte nu är
lämpligt att sätta i gång en utredning,
utan att Kungl. Maj:t först bör se litet
närmare på frågan och fatta de beslut
som man efter moget övervägande kan
komma fram till.

Vad beträffar Stockholms universitet
har åtminstone ett par remissinstanser
uttalat, att det skulle bli ett otympligt
universitet, med inte mindre än 180 professorer,
om jag minns rätt. Det är riktigt
som herr Näsström säger, att de
flesta lärarkollegierna har tillstyrkt en
utredning, men det finns också lärarkollegier
som har avstyrkt. På samma
sätt finns det styrelser som tillstyrkt en
utredning; man hade kanske väntat att
samtliga styrelser skulle gå på avslag,
men så har inte blivit fallet.

Jag finner alltså, att vad utskottet föreslagit
är tillräckligt, och jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag skall följa motionärens
exempel och huvudsakligen uppehålla
mig vid förhållandena beträffande
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
samt Uppsala universitet.
Dessa institutioner ligger ju riitt nära
varandra, och alla måste vara på det
klara med värdet av att lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök har
ett gott samarbete med universitetet, och
alt man så bra som möjligt utnyttjar de
resurser som finns.

Vad man något förvånar sig över, när
man läser denna motion, är att motionären
icke nämner något om lantbruksförsöken
vid lantbrukshögskolan. Vad orsaken
är till att han inte tar med detta

i bilden och resonemanget, överlåter jag
åt honom att förklara, men faktum är
att man måste ta med även lantbruksförsöken
i resonemanget, om man skall
få en verklighetstrogen bild av förhållandena
vid lantbrukshögskolan. Så sent
som år 1948, alltså för bara sex år sedan,
fattade nämligen riksdagen ett beslut
om organisationen av lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök. Tidigare
var i varje fall jordbruksförsöken
förlagda till Experimentalfältet i Stockholm,
under det att husdjursförsöken
och lantbrukshögskolan i övrigt var förlagda
till Ultuna. Beslutet innebar, att
lantbruksförsöken helt flyttades över till
Ultuna och samordnades med undervisnings-
och forskningsavdelningen vid
lantbrukshögskolan. Lantbruksförsöken
fick en särskild överinspektör, och det
blev en gemensam styrelse.

Med de erfarenheter jag har från verksamheten
vid lantbrukshögskolan har jag
fått den uppfattningen, att detta var ett
lyckligt grepp och att det främjat utvecklingen.
Det har också blivit ett större
förtroende för de olika institutionerna.
Människor har sökt sig dit och har
studerat för att kunna få tjänster med
högre betalning. Det har också medfört
en arbetsro, som så väl behövs. Styrelsen
har också försökt åstadkomma den
utbyggnad av de olika institutionerna,
som förutsattes i 1948 års riksdagsbeslut.
Denna utbyggnad har fortgått undan
för undan. Den är inte helt avslutad,
men får vi arbetsro, går det säkert
att också fullfölja den återstående delen
av utbyggnaden. Det har ju också framhållits
— jag tror av utskottet — att
fackhögskolorna hlivit likställda med
universiteten i det avseendet, att professorer,
docenter och laboratorer vid
högskolan liar fått samma löneförmåner
som motsvarande befattningshavare vid
universiteten. Numera kan ju också licentiatexamen
och doktorsgraden avläggas
vid lantbrukshögskolan. Man kan vä!
därför säga, att likställigheten är uppnådd
och kunnat genomföras inom den
organisationsram, som för närvarande
finns.

I motionen har också talats om bebo -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

vet av en utbyggnad av ärftlighetsforskningen
vid Uppsala universitet. Jag vill
för min del beklaga, att det inte finns en
professur i ärftlighetslära vid universitetet.
Det är en sak, som snarast bör rättas
till. Vi är ju emellertid på god väg
att få till stånd ett bättre samarbete även
i detta avseende. I oktober 1953 hölls
under ecklesiastikministerns ordförandeskap
en konferens på Ultuna med representanter
för universitetet och högskolan.
Man enades därvid om ett förslag till
provisoriskt ordnande av detta förhållande.
Det innebar att resurserna vid
högskolan och vid universitetet skulle
gemensamt utnyttjas för att komma till
bästa resultat. Kanslern har tagit upp
detta förslag i sin petitaframställning i
höst och det förslaget hoppas jag vi får
behandla vid nästa års riksdag, så att
vi kan komma till rätta med dessa provisoriska
anordningar.

Sedan är det en del andra frågor, som
också förts på tal här. Lärarrådet säger,
att det är nödvändigt att kanslern får
behandla frågor, som rör anställning av
professorer och laboratorer, d. v. s. lärare
med högre vetenskaplig bildning.
Om det anses praktiskt och nödvändigt,
att kanslern får yttra sig i dessa frågor,
kan jag inte finna att man för den sakens
skull skall behöva vidtaga en dyrbar
och tidsödande utredning. Jag tror
för min del att man mycket väl inom
den nuvarande organisationens ram kan
ordna den saken. Sedan har inte bara
lärarrådet vid lantbrukshögskolan utan,
vill jag minnas, också lärarrådet vid
veterinärhögskolan sagt, att man bör
söka komma fram till en större akademisk
självstyrelse. Vad man menar med
det är inte riktigt utsagt, men jag skulle
tro att det får tolkas på det sättet, att
lärarråden skall få mera att säga till om
än de för närvarande har.

Jag ser alltså saken så här: om det
skulle visa sig att det förefinns olägenheter
i dessa avseenden, kan väl en förändring
och en reglering av behörighetsförhållandena
och bestämmanderätten
mellan styrelserna respektive lärarkollegierna
åstadkommas även inom den
nuvarande organisationens ram.

Jag kommer sålunda fram till att det
icke är nödvändigt att företa en stor och
omfattande utredning för att klara upp
dessa samarbetsproblem.

Jag är inte den, som förbiser betydelsen
av samarbete. Jag vet också att
det är svårt att bygga ut de resurser, som
behövs vid de olika högskolorna och
även vid universiteten. I vissa fall är
resurserna inte tillräckliga, och därför
bör de resurser som finns komma till
effektiv användning genom ett gott och
förtroendefullt samarbete. Jag vill också
framhålla, att detta samarbete säkerligen
kan effektiviseras och fördjupas
även inom den nuvarande organisatoriska
ramen och med vissa förändringar
inom densamma. Jag vill särskilt understryka
att om vederbörande vetenskapsmän
och professorer vill samarbeta,
då går det att ordna detta utan särskilt
bestämda former. Är det så, att
de inte vill samarbeta till följd av personliga
motsättningar mellan forskare
och mellan professorer och andra lärare,
då hjälper det inte hur man än försöker
att organisera — det blir inte något
särskilt fruktbärande och gott samarbete
i alla fall.

Om det nu skulle visa sig nödvändigt
att antingen få ett universitet här i
Stockholm eller på annat sätt åstadkomma
bättre samarbetsformer för högskolorna
här i Stockholm, anser jag att detta
bör angripas såsom ett särskilt problem.
Det kan inte vara praktiskt och
rimligt att i en sådan utredning, som
rör högskolorna här i huvudstaden, blanda
in universitetet och lantbrukshögskolan
i Uppsala.

Jag vill vidare understryka vad herr
Persson helt nyss här framhållit, nämligen
att både lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök och skogshögskolan
med sin försöksinstitution är, som
vi vet, framvuxna ur särskilda historiska
förhållanden och betingelser. Jag
tror att det är nödvändigt med den omfattande
och djupgående förändring och
utveckling, som nu sker på både jordbrukets
och skogsbrukets område, att
forsknings- och försöksanstalterna och
den högre undervisningen har intim kon -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

takt med jordbruket respektive skogsbruket.
På detta område försiggår en
växelverkan, inte bara på det sättet att
det praktiska livets män, jordbrukare
och skogsbrukare, utnyttjar de fördelar
som består i att tillämpa de resultat,
som forskningen, försöksverksamheten
och den tekniska utvecklingen frambringar,
och förstår att använda dem på
det rätta sättet, utan även så, att forskningens
och försökens män och lärarna
håller god kontakt med både jordbrukets
och skogsbrukets produktionsutveckling.
Härigenom får de reda på förändringarna
och lär känna de problem,
som föreligger, och kan sålunda ta upp
till behandling de mest aktuella och stora
problemen till gagn för jordbruket
respektive skogsbruket. Denna växelverkan
är av ofantligt stor betydelse och
bör icke på något sätt brytas sönder.
Hur man än organiserar här, tror jag att
det är av stor betydelse att lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
och skogshögskolan får ha en fristående
ställning, anpassad efter högskolornas
historiskt betingade, särskilda arbetsuppgifter.

Det har här i motionen och givetvis
också i en del remissyttranden påpekats,
att det är nödvändigt att ha en
central ledning, som skulle läggas under
kanslern. Herr Persson har ju berört
detta och klarlagt, hur stor administrativ
apparat det måste leda till, och konsistoriet
vid Uppsala universitet har
kraftigt understrukit, att om utom universiteten
i landet även högskolorna
skulle läggas under kanslern, kommer
detta att betyda en stor administrativ
apparat hos kanslersämbetet — ja, säger
konsistoriet, det skulle bli en överstyrelse
för undervisningen. Om det skulle
utformas så som motionären framhåller,
nämligen att byggnadsverksamheten
och befordringsfrågor, undervisningsprogram
o. d. skulle handhas av kanslern,
är det då någon som tror alt kanslerns
personliga intresse för och personliga
övervakning av dessa frågor räcker
till för att kanslern — vilket konsistoriet
framhåller som önskvärt - - skall
kunna siitta en personlig prägel på de

3 Första kammarens protokoll 19C>i. Nr 31.

frågor han har att handlägga? Såsom
herr Persson påpekade, kommer det givetvis
att inrättas andra högre tjänster
inom kanslersämbetet, och arbetsuppgifterna
kommer att fördelas på flera händer
med kanslern som chef. Jag vill i
detta sammanhang säga att jag tror att
det över huvud taget är farligt att skapa
så stora administrativa enheter att personligheten,
inititivkraften och verksamhetslusten
liksom försvinner i massan.
Jag tror att det är särskilt farligt att vid
högskolor och universitet, vad det gäller
forskning och högre undervisning,
skapa dessa stora administrativa enheter,
så att den personliga omvårdnaden
försvinner i de stora arbetsuppgifterna.

Jag vill framhålla att problemet om
byggnadernas ordnande är mycket betydelsefullt
ur ekonomisk synpunkt. Det
är uppenbart, att det är nödvändigt att
man söker få till stånd ett samarbete på
detta område, så att när någon eller några
institutioner skall byggas ut man liksom
ser det i belysning av utvecklingen
på ett annat, närbegränsat område.
Jag vet att vid lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök har man vid utformandet
av det byggnadsprogram, som
man så småningom hoppas kunna förverkliga,
sökt ordna det så, att de institutioner
som har närbesläktade eller
likartade uppgifter att behandla, skall
kunna byggnadsmässigt komma så nära
varandra som möjligt och kunna utnyttja
de resurser, som finns, och därigenom
också kunna uppnå bättre resultat till
lägre kostnad och få goda samarbetsmöjligheter.
Det kan också hända, att detta
kan ske på ett vidare område vid handläggning
och planering. Det är ju så, att
statens byggnadsstyrelse har hand om
det mesta av dessa byggnader, och den
får väl på något vis ordna samarbetet så,
att byggnadskostnaderna inte onödigtvis
ökas och att det blir goda arbetsförhållanden
vid de olika universiteten och
högskolorna.

Herr talman! Jag tror sålunda, att
iiven om det är nödvändigt att man
företar justeringar och förändringar i
olika avseenden — tiden står inte stilla,
högskolorna och universiteten iir ju inte

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas
statiska institutioner, utan förändringar
och förbättringar bör givetvis företagas
— så är det bättre att man undersöker
hur man på bästa sätt skall ordna
detta samarbete och utbygga de olika
undervisnings-, forsknings- och försöksanstalterna.
Man bör röra sig inom mera
begränsade, naturligt sammanhängande
områden och inte stoppa in i en gemensam
utredning så vitt skilda uppgifter
och förhållanden, som här föreslagits.
Jag tror, att detta är den rätta
vägen, och därför ber jag, herr talman
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
först säga några ord med anledning av
vad herr Jon Jonsson nyss yttrade. Såvitt
jag förstår måtte herr Jonsson inte
ha varit inne, då jag höll mitt första anförande,
ty mycket av det som jag då
framhöll var en polemik just mot den
uppfattning, som herr Jonsson gjort sig
till tolk för.

Herr Jonsson frågade vad jag vill göra
med försöksverksamheten. Det har jag
redan sagt. I många länder är försöksverksamheten
även på jordbrukets område
knuten till institutioner, som hör
till universiteten, men det har inte på
något sätt kunnat göras gällande, att deras
verksamhet därför varit mindre effektiv
eller att deras kontakt med det
praktiska jordbruket varit mindre än
t. ex. i vårt land. Jag känner själv väl
till flera sådana institutioner både i
Storbritannien och Amerika, där man
har ett utomordentligt intimt samarbete
med företrädare för praktiken, trots alt
de är knutna till institutioner, som tillhör
dessa »verklighetsfrämmande» universitet.
Nej, man behöver inte alls vara
rädd för att försöksverksamheten skulle
bli lidande av att man finge högskolornas
verksamhet underställd kanslersämbetet.

Vad beträffar kontakten med det praktiska
livet tror tydligen både herr Persson
och herr Jonsson, att en kontakt
med praktiken på något mystiskt sätt
upprätthålles genom styrelsen. Jag kan

organisatoriska ställning.

inte förstå varifrån de kan få en sådan
uppfattning då de ju, som jag sade tidigare,
måste veta, att det här är fråga om
de personliga kontakter, som högskolornas
egen vetenskapligt utbildade personal
har med praktikens män; de håller
föreläsningar och föredrag och visar
försök. Men inte kan väl någon tro att
man får kontakt med praktikens män
genom att man har en styrelse, i vilken
det finns ett par jordbrukare. Inte är
det någon av högskolans lärare, som
springer till herr Jonsson eller herr Brofalk
för att få kontakt med praktiken.
Det går till på ett helt annat sätt.

Jag skulle vilja säga, att det är en
överskattning av den verksamhet som
nedlägges av högskolornas styrelser om
man tror att resultatet av att styrelserna
kopplas bort skulle bli att ett stort ämbetsverk
skulle utbyggas med, såsom herr
Persson sade, en hel del nya »byråchefer
och kansliråd». Vad skulle dessa göra?
Inte är det arbete, som styrelserna
för närvarande utför, så kolossalt omfattande
att man skulle behöva ha en hel
stab av tjänstemän, i all synnerhet om
man, som jag framhöll, låter lärarkollegierna
få en ökad självstyrelse. Nu säger
herr Persson att det visserligen är riktigt
att det finns sekreterare i många
styrelser men att dessa är arvodesavlönade.
Ja, det är de i många fall, men
även en arvodesavlönad sekreterare måste
ha sin lön, han måste ha skrivhjälp
och litet av varje, och det kostar också
pengar. Det är visserligen sant som herr
Persson säger att många av de remissinstanser,
som yttrat sig i denna fråga,
har haft invändningar att göra på den
ena eller andra punkten, men de allra
flesta har i alla fall tillstyrkt en utredning.
De flesta har kanske sagt att det
behövs en förutsättningslös utredning,
men att utredningens mål är att åstadkomma
ett samarbete har dock alla varit
eniga om utom det relativt ringa fåtal
styrelser som har ställt sig avvisande
till utredningskravet. Som exempel
på dem, som ställt sig i viss mån tveksamma
drog herr Persson fram mindre
akademiska konsistoriet i Lund. Men
detta är just en av de instanser som

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

verkligen bär yttrat sig direkt positivt
för en utredning rörande hela detta
problemkomplex.

Herr Jonsson sade nyss att man vid
lantbrukshögskolan behövde arbetsro för
att kunna föra arbetet vidare, och att
det ur den synpunkten vore felaktigt
med en utredning. Jag kan försäkra att
det inte skulle störa vår arbetsro på högskolan
ett dugg om här sutte en utredning
som sysslade med frågan om vår organisation.
Vi skulle arbeta precis lika bra
vid högskolan om en sådan utredning
pågick.

Herr Jonsson talade också om att samarbetet
går mycket bra, även om man inte
har det organisatoriskt ordnat. Jag
skulle vilja säga att det förekom .samarbete
personer emellan, långt innan man
börjat tala så väldigt mycket om samarbete
på olika håll, men då herr Jonsson
pekar på detta samarbete man och
och man emellan förefaller det mig, som
om han hade bortsett ifrån vad som är
det väsentliga. Det väsentliga när det
gäller det samarbete som vi nu diskuterar
är sådana frågor som den som kom
upp i Uppsala vid byggandet av den
genetiska institutionen då det gällde att
åstadkomma elt .samarbete för att utnyttja
gemensamma lokaler och delvis för
att meddela en viss gemensam undervisning.
För att genomföra ett sådant samarbete
behövs, det får man medge, andra
förutsättningar än för det rent personliga
samarbetet.

När det gäller frågan om samarbetet
skulle jag dessutom vilja säga, att herr
Jonsson vet lika väl som jag att det inte
är riktigt vad han sade om att man vid
lantbrukshögskolan försökt ordna det så,
att sådana institutioner som står varandra
nära också fördes samman byggnadsmässigt.
Det är just vad som inte
har skett ännu.

Till sist skulle jag vilja ansluta till
vad herr Näsström sade om att då det
gäller ett sådant här krav på utredning,
så fordras det att man övervinner sig
själv. Jag tror det är många som behövde
beakta just den synpunkten. Det är
säkerligen många ledamöter av styrelserna
som tycker att den uppgift de fått

sig förelagd genom att de sitter i en styrelse
kräver att de gör en insats för
vederbörande institution, och jag har all
anledning att uttrycka min högaktning
för en sådan inställning. Men det kan
inte desto mindre sägas att det kanske
ändå är riktigare att man går med på
en omprövning, om inte en annan organisationsform
än den nuvarande skulle
vara bättre. Jag kan inte underlåta att
i det sammanhanget erinra om en debatt,
som fördes här i kammaren förra
onsdagen, då det från många håll framfördes
krav på rationaliseringar för att
åstadkomma lägre omkostnader genom
ett mera rationellt utnyttjande av de
medel som ställs till förfogande för olika
ändamål. Så fort man kommer över
från principdeklarationerna till de konkreta
fallen — och det är ju ett sådant
vi nu har att behandla — faller många
ifrån rationaliseringskravet, därför att
de inte tillräckligt beaktar just vad herr
Näsström sade, nämligen att det gäller
att övervinna sig själv. Om allesamman
handlade i den andan, att det gäller att
söka komma fram till det bästa möjliga,
så tror jag att mycket skulle vara
vunnet.

Herr Jonsson framhöll att de arbetsformer,
som nu förekommer på ifrågavarande
område är historiskt betingade.
Ja, jag har för min del mycket stor vördnad
för det traditionellt framvuxna, men
jag vill dock erinra om att det funnits
mycket, som har varit historiskt betingat
i vårt samhälle men som vi i alla
fall har ansett oss böra ändra. Jag tror
inte jag behöver nämna några exempel
på några sådana historiskt betingade företeelser,
som har måst ändras, och jag
tror att de synpunkter, som därvidlag
varit avgörande, gäller även i fråga om
den nuvarande organisationen av våra
högre undervisningsanstalter. Där behövs
eu omorganisation, och ju förr den
kommer, desto bättre tror jag att det
vore.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall först beröra
den fråga, som också herr Osvald bör -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

jade med, nämligen försöksverksamheten
vid Ultuna. Enligt den organisation,
som beslutades år 1948, skall försöksverksamheten
bedrivas vid sidan av
forsknings- och undervisningsinstitutionernas
arbete, men verksamheten skall
ändå samordnas. Jag tycker faktiskt att
det är litet egendomligt att herr Osvald
menar att försökens uppgående i högskolans
institutioner skall ske av sig självt
utan att det ens behövde påpekas att det
skall äga rum.

Jag tror att försöksmännen där uppe
ser annorlunda på dessa problem och
menar, att om en organisatorisk förändring
skall företagas, så bör väl detta utredas
och undersökas och inte betraktas
som en självklar sak. Och vi skall väl
hoppas och tro att med ett gott samarbete
mellan försökens och forskningens
män skall det gå att ordna saken.

Sedan kommer jag in på ett problem,
där jag kanske i viss mån är part i målet,
nämligen samarbetet med produktionslivet.
Jag är fullt medveten om att
detta väsentligen hänger på att de som
handhar forskningen, försöken och undervisningen
personligen står i intim
kontakt med den näringsgren som forskningen
närmast är till för, men jag kan
väl ändå inte tro att det är alldeles betydelselöst,
att det vid lantbrukshögskolan
finns jordbrukare och att det i skogshögskolans
styrelse finns skogsmän, som
kan anlägga praktiska synpunkter på de
frågor som behandlas i styrelsen. Den
ringaktning, som herr Osvald hyser för
det praktiska livets män i dessa styrelser,
må ju vara hans ensak; de torde
nog ändå ha en viss betydelse.

Sedan kommer jag till frågan om större
arbetsro. Vet inte herr Osvald, hur
det går till bär i riksdagen, när en utredning
på ett område har tillkommit?
Försök att väcka en motion om att få
till stånd någon mera väsentlig förändring!
Då kommer man och säger: »Ja,
men den frågan är ju föremål för utredning;
vi skall väl inte föregripa utredningen!»
Och är den utredningen litet
mera långsiktig och skall ta upp litet
större problem, är väl den satsen rent
av helig.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag tror att herr Osvald
hänger sig åt en alltför blåögd optimism,
när han upprepade gånger här söker göra
gällande, att hans motion är ett led
i strävandena att åstadkomma besparing
och rationalisering. Det har i motionen
nämnts vissa exempel, bl. a. att
om universitetskanslersämbetet skulle
inkopplas i stället för styrelsen för t. ex.
lantbrukshögskolan, så skulle styrelsens
sekreterare kunna flyttas över till kanslersiimbetet,
och samtidigt skriver han i
sin motion, att om styrelsen skulle försvinna,
så borde lärarrådet få slutbehandla
flera ärenden än hittills. Jag
misstänker, att under sådana förhållanden
skulle lärarrådet lägga beslag på
sekreteraren, så att han ingalunda kunde
förflyttas. För övrigt tror väl inte herr
Osvald, att sekreteraren i lantbrukshögskolans
styrelse skulle kunna ersätta styrelsen
i fråga om sakkunskap som rådgivare
åt universitetskanslern.

Vad kostnaderna i övrigt för styrelsen
beträffar, torde de vara ganska ringa.
Jag har i statsliggaren konstaterat, att
ordföranden i styrelsen har ett årsarvode
av 2 000 kronor och ledamöterna i
styrelsen tjugo kronor per sammanträdesdag.
Det blir, herr Osvald, inte så
mycket, att man därmed kan avlöna ens
en maskinskriverska i lägsta lönegraden
hos universitetskanslern.

Det har redan yttrats så mycket här
om att ett överflyttande till universitetskanslern
av dessa uppgifter skulle leda
till ett nytt ämbetsverk, att jag inte skall
upprepa det — saken har strukits under
tillräckligt även i yttrandena. Nu menar
jag, att vi har sådana erfarenheter här
i riksdagen, att vi inte ens bör tillstyrka
en utredning, som i grund och botten
syftar till en sådan utvidgning av det
byråkratiska systemet, som skulle bli
mycket kostsam. Jag vill erinra om att
utskottets majoritet inte på något sätt
har tagit avstånd från herr Osvalds motion,
så långt den rör ett vidgat samarbete
mellan universitet och högskolor.
Den har endast tagit avstånd från vad
vi måste uppfatta som en huvudpunkt
i motionen, nämligen inordnande av hög -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

skolorna under universitetskanslern, och
därvidlag har utskottet bakom sig mycket
starka yttranden från bl. a. större
akademiska konsistoriet vid Uppsala
universitet. Jag förmodar att herr Osvald
hyser större respekt för detta än för sin
egen styrelse vid lantbrukshögskolan, där
det visserligen sitter två professorer och
en ordförande som är f. d. professor
men också två lantbrukare, som naturligtvis
inte kan ha så mycket att lära
professor Osvald.

Reservanterna däremot har i sitt förslag
inte tagit avstånd från huvudtanken
i motionen, utan de har — naturligtvis
utan att binda sig vid allting som
står i motionen — i alla fall tillstyrkt
en utredning med vidsträcktast möjliga
direktiv, nämligen en förutsättningslös
och allsidig utredning rörande samarbete
och samordning mellan universiteten
och högskolorna samt de organisatoriska
och andra problem, som därmed kan stå
i samband. Längre kan man väl inte gå
när det gäller att bestämma arbetsuppgifterna
för en utredning. Jag är övertygad
om att det kan räcka med vad utskottet
har skrivit, när utskottet föreslår,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall giva till känna vad utskottet anfört.
Utskottet har till och med tagit upp eu
tanke som inte fanns i motionen, nämligen
den av universitetskanslern betonade
önskvärdheten av att man måtte närmare
undersöka möjligheterna att bilda
ett universitet i Stockholm. Jag tror att
ecklesiastikdepartementet, med den form
som utskottet bär givit åt sitt yttrande,
får sin uppmärksamhet riktad på frågan
i tillräcklig grad.

Det enda konkreta exempel, som motionären
har anfört i sin motion, var
den genetiska undervisningen vid Uppsala
universitet och vid lantbrukshögskolan,
där det dock visat sig att det
går att sätta i gång samarbete även under
de nuvarande formerna, om man
har pengar till förfogande. Det vilar på
ecklesiastikdepartementet, säger motionären,
och det är en fråga, om man kan
anskaffa medel. Det torde inte gå liittare
att anskaffa medel, om högskolan liiggs
under universitetskanslern.

Jag vill också påpeka, att visserligen
har lärarrådet vid lantbrukshögskolan
tillstyrkt motionen, men därvid har högskolans
rektor anmält reservation, och
enligt vad som har uppgivits för mig
har fyra andra professorer också anmält
reservation till protokollet, fastän
det inte framgår av utskottsutlåtandet.
Jag skulle tro, att om herr Osvald hade
befunnit sig i samma ansvariga ställning,
skulle han ha granskat sin egen motion
mycket noggrannare än han nu har gjort
och tagit bort åtskilligt av vad han framfört
i motionen.

Jag tror, herr talman, att allt det värdefulla
i motionen — jag skall gärna erkänna
att där finns värdefulla saker ■—
kan tillvaratas genom det förslag och
den skrivning som utskottet här bär
kommit med. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsgård beskyllde
mig för att ge uttryck åt en blåögd
optimism. Jag skulle vilja säga att herr
Näsgård föreföll mig ge uttryck åt pessimism
— vad den har för färg vet
jag inte, men i varje fall har den inte
samma färg som optimismen.

Pessimismen måste, såvitt jag förstår,
grunda sig på att herr Näsgård inte har
riktigt klart för sig vad det är fråga om,
t. ex. då det gäller lärarkollegiets arbete.
Herr Näsgård säger, att om man på
lärarkollegiet flyttar över ett stort antal
ärenden, som för närvarande behandlas
av styrelsen, skulle lärarrådet komma
att göra anspråk på styrelsens sekreterare.
Men dessa ärenden handlägges
redan nu till allra största delen av lärarkollegiet,
och sedan går de vidare till
styrelsen. Det är detta senare som inte
skulle behövas.

Herr Näsgård säger, att det exempel
som har framdragits av mig, nämligen
ordnandet av den genetiska undervisningen
vid Uppsala universitet, visar att
det gick att få till stånd samarbete även
med nuvarande organisation. Ja, det
gick, och det har jag också sagt. Men
jag har även framhållit, att onödigt stora
svårigheter uppkom.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

Vidare säger herr Näsgård, att om jag
hade befunnit mig i samma ansvariga
ställning som rektorn vid lantbrukshögskolan,
skulle jag kanske ha handlat annorlunda.
Nej, då skulle jag antagligen
långt tidigare ha kommit fram med ett
sådant förslag som detta, ty det innebär
en riktig utveckling, som man bör
främja.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte vidare diskutera
denna mycket hypotetiska fråga,
om lärarrådet skulle begära en sekreterare,
i fall det finge sina uppgifter utökade.
Men all erfarenhet talar för att
det inte blir inskränkningar, om man
gör sådana ändringar, utan det brukar
bli utvidgningar.

Herr HERLITZ (li):

Herr talman! Jag känner ett behov som
universitetsman att i denna diskussion
deklarera, att jag kommer att rösta för
reservationen. Jag skall också i korthet
ange skälen härför.

Det framgår av de avgivna yttrandena
från universitet och högskolor, att
det på de allra flesta håll föreligger en
mycket utbredd opinion för att någonting
skall göras. Man stannar allmänt
vid att rekommendera en utredning.
Märk väl: det gör även de som hyser
mycket starka betänkligheter mot ganska
väsentliga inslag i motionärens resonemang,
om en kraftig utveckling av
kanslersämbetet o. s. v. Men det förefinnes,
som sagt, en alldeles påtaglig akademisk
opinion i den riktningen, och
denna opinion kommer inte från människor
som kan anses vara lagda för
att älska och främja centraldirigering, ty
om några på grund av sin gärning blir
individualister, så är det vetenskapsmän,
som enligt sakens natur var och en vill
arbeta efter sina linjer. Men trots detta
finns nu denna opinion, och den finns
helt naturligt, därför att vi under så
långliga tider har haft en olustig känsla
av den isolering, den uppsplittring
av det vetenskapliga arbetet, som för -

siggår här i vårt land. Jag har inte så
många personliga erfarenheter av detta,
ty det gäller inte den juridiska fakulteten.
Men det gäller särskilt på det
naturvetenskapliga området och på en
hel del andra områden. Man känner
olust inför detta förhållande och söker
efter vägar att komma till en samordning,
en kontakt, ett samarbete — vad
man nu vill kalla det •—- även om man
är osäker om vägarna.

Det förefaller mig alldeles naturligt
och rimligt, att man i ett sådant läge
verkligen försöker få ett enhetligt grepp
om problemet. I detta läge tycker jag
inte att det är till fyllest med den platoniska
sympatiyttring som utskottet ger
till känna. Ty vad som skall göras här
är inte att man tar itu med den ena
eller andra punkten och vidtar den ena
eller andra speciella åtgärden, utan man
skall sätta till någon utredning —- då
jag säger »utredning» menar jag inte
alltid en kommitté; det kan vara en
enda man — som skall gå igenom och
kartlägga problemen och se vad man
kan göra.

Jag är angelägen att deklarera, att då
jag ansluter mig till kravet på utredning,
tänker jag mig en förutsättningslös utredning.
Det innebär bl. a., att jag icke
i ringaste män har tagit ståndpunkt till
en fråga som har spelat så stor roll här
i diskussionen —- frågan om relationerna
mellan å ena sidan det vetenskapliga
och å andra sidan det praktiska,
den fråga som vi särskilt möter
inom lantbrukshögskolans och skogshögskolans
områden. Jag har ingen mening
därvidlag, men jag utgår i varje fall
ifrån att ett närmare samarbete inte
behöver förkväva det praktiska inslaget
på dessa områden.

Jag vill också deklarera, att jag icke
fattar frågan om kanslersämbetets utveckling
till ett stort ämbetsverk som
någonting centralt eller nödvändigt för
utredningen. Jag kan tänka mig, att mycket
kan komma att göras, i den riktning
som här föresvävar mig, på praktiska
vägar utan att det skall föra med sig så
väsentliga organisatoriska förändringar.
Skulle en utredning mynna ut i att

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

vi finge en stor överstyrelse under en
generaldirektör för universitetsväsendet,
skulle jag draga mig tillbaka.

Jag håller alltså mycket noga fast vid
att utredningen bör vara förutsättningslös,
och under denna förutsättning tvekar
jag inte, herr talman, att förorda
bifall till reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag bar begärt ordet
med anledning av herrar Perssons och
Näsgårds yttranden. Såvitt jag kan förstå,
målar de hin på väggen och gör gällande,
att vad motionären och reservanterna
kräver är en stor byråkratisk överbyggnad
över våra universitet och högskolor.
Så är inte alls förhållandet. Vi
har redan två centrala ämbetsverk på
detta område: förutom kanslersämbetet
har vi överstyrelsen för de tekniska högskolorna
med åtminstone en byråchef
och en del andra tjänstemän. Apparaten
finns alltså redan, och jag tror inte att
den skulle behöva utbyggas väsentligt.
Att sedan här i resonemanget dra in frågan
om en eller annan delsekreterare
tycker jag är rätt verklighetsfrämmande.

I likhet med herr Näsström är jag förvånad
över att utskottets majoritet, som
har skrivit på praktiskt taget samma sätt
som reservanterna, inte har kommit till
samma slutsats och påyrkar en utredning,
utan i stället vördsamt förutsätter,
att Kungl. Maj :t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på saken. Med den oppositionella
inställning som jag har får jag
säga, att denna riksdagens underdånighet
är mig ganska främmande.

Herr Jon Jonsson delgav oss ett exempel
på hurusom redan nu ett samarbete
kan komma till stånd mellan ett universitet
och en fackhögskola, i detta fall
Uppsala universitet och lanthrukshögskolan.
Men när jag hörde herr Jonssons
framställning, fann jag det vara ganska
avskräckande, att vi skall ha en sådan
ordning, att för att man skall kunna få
utnyttja lärarkrafter och institutioner
vid lantbrukshögskolan för en liten detalj
i undervisningen vid universitetet,
ecklesiastikministern skall vara tvungen

att resa till Uppsala och Ultuna för att
ordna saken. Det exemplet visar väl ändå
att det är någonting bakvänt i vår
organisation.

Herr Jon Jonsson talade om att det är
nödvändigt exempelvis för lantbrukshögskolans
lärare att ha intim kontakt
med jordbruket, och det tror jag är alldeles
riktigt. Jag förutsätter att också
lärarna vid lantbrukshögskolan har detta
klart för sig. Men när det gäller forskningen
betyder inte en lokalstyrelse eller
en överstyrelse ett dugg. Där kommer
det an på de personliga krafterna.
Inte fanns det någon lokalstyrelse eller
överstyrelse som stimulerade professor
Nilsson-Ehle på sin tid att företa sina
ärftlighetsforskningar, vilka enligt vittnesbörd
tillför det svenska lantbruket
150 miljoner kronor årligen. Nej, det var
en grundforskning, bedriven vid och i
samverkan med universitetet i Lund,
som åstadkom detta resultat. Vi får komma
ihåg, att de stora avgörande insatserna
sker inom grundforskningen, och
där kan inte en styrelse av vilket slag
som helst ge något bidrag. Jag kan erinra
om att sedan det blev klart, vilken betydelse
professor Nilsson-Ehles och hans
lärjungars insatser hade för det svenska
jordbruket, väcktes det en motion här i
riksdagen om inrättande av en personlig
professur för professor Nilsson-Ehle.
Då fanns det starka krafter som motarbetade
förslaget. Jag rekommenderar
kammarens ledamöter att studera vad
som förekom vid det tillfället. Det kan
ge oss anledning att blicka djupt i sammanhangen.

Det är klart att lokalstyrelserna bör
finnas kvar. Att vara medlem av en högskolestyrelse
är ju en dekoration, en fjäder
i hatten, som man ogärna vill avstå
ifrån. Det är, såvitt jag vet, bara Göteborgs
högskolas styrelse som insett sin
egen obehövlighet och yrkat på sitt avskaffande.
Annars får man nog räkna
med att styrelserna försöker hänga sig
kvar, och det är fullt mänskligt.

Med detta vill jag inte ha sagt att inte
samarbetet mellan lokalstyrelserna och
lärarråden vid de olika högskolorna försiggått
friktionsfritt. Det visar sig här i

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas

remissyttrandena, att styrelsernas och
lärarrådens yttranden är samstämmiga
utom i ett enda fall, nämligen när det
gäller lantbrukshögskolan, där styrelsen
och lärarrådet står emot varandra —
vad orsaken kan vara därtill, vet inte
jag, och jag har ingen anledning heller
att forska i det.

Jag begärde också ordet för att ge
kammarens ledamöter del av ett yttrande
som jag tycker träffar huvudet på
spiken, ett yttrande från lärarkollegiet
vid Chalmers tekniska högskola. Lärarkollegiet
säger: »Lärarkollegiet har intet
att erinra mot att den ifrågasatta utredningen
kommer till stånd, varvid förutsättes
att även frågan om de tekniska
högskolornas inordnande under universitetskanslersämbetet
överväges.

Lärarkollegiet vill i detta sammanhang
framhålla, att intresse för och behov av
en naturvetenskaplig fakultet vid det nybildade
universitetet i Göteborg uppenbarligen
föreligger. Tillkomsten av en sådan
fakultet skulle emellertid i icke
ringa utsträckning medföra dubbleringar
av institutioner in. m. med hänsyn till
de institutioner, som redan finnas vid
Chalmers tekniska högskola. Ett alternativ,
som i så fall synes böra övervägas,
är huruvida en utbyggnad av institutionerna
för matematik, fysik och kemi vid
Chalmers tekniska högskola och koncentration
av den högre naturvetenskapliga
utbildningen till dessa möjligen skulle
utgöra en rationell och ekonomiskt fördelaktig
lösning av denna fråga. Detta
skulle givetvis förutsätta en samordning
i vissa delar av universitetets och högskolans
verksamhet.»

Jag vill nämna att ett sådant samarbete
fanns tidigare — jag vet inte, om det
existerar fortfarande — i Köpenhamn
mellan Polyteknisk Laeranstalt och Köpenhamns
universitet. Polyteknisk Laeranstalt
ansågs i varje fall på den tiden
av teknikerna för att vara Nordens förnämligaste
tekniska högskola, och förklaringen
därtill har givits i det intima
samarbete som rådde mellan Polyteknisk
Laeranstalt och universitetet.

Jag sade nyss att Chalmers tekniska
högskolas lärarråd har, som jag ser sa -

organisatoriska ställning.

ken, träffat huvudet på spiken. När man
talar om besparingar och rationaliseringar,
är det inte fråga om ett och annat
skrivbiträde, en och annan sekreterare
eller dylika ting som har dragits in
i debatten, utan det gäller att få en samordning
av våra stora naturvetenskapliga
institutioner. Varje sådan institution
kostar numera fyra, fem miljoner kronor
i uppförande och utrustning, för att
inte tala om att de drar enorma summor
i årliga driftskostnader. Det är där som
besparings- och effektiviseringsaktionen
skall sättas in. Jag är övertygad om, herr
talman, att om vi hade haft en samordning
av ett eller annat slag på detta område
tidigare, skulle icke i denna stad
ha förefunnits den splittring av våra naturvetenskapliga
institutioner som för
närvarande råder, institutioner som delvis
är otillräckligt utrustade för sitt ändamål,
därför att staten inte har ansett
sig ha råd att bygga upp så många fullständiga
dubbleringsinrättningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet därför att herr Osvald uttalade sin
ringaktning för de praktiska synpunkter,
som kunde tillföras högskolorna genom
styrelserna, och i vilken utsträckning
det i högskolornas styrelser sitter
representanter för det praktiska livet.
Men både herr Näsgård och herr Jon
Jonsson har bemött honom, och jag kan
på den punkten nöja mig med att instämma
i vad de anförde.

Sedan har både herr Osvald och herr
Ohlon varit inne på frågan om kostnaden
och menat, att det inte skulle bli
några ökade kostnader för statsverket
om man skulle följa motionens förslag.
Men det är ju märkvärdigt i alla fall att
professor Osvald, när han här talar om
högkvalificerad arbetskraft, som bör tillföras
kanslersämbetet, vill förneka att
detta ej skulle betyda kostnadsökning.
Det måste väl ändå betyda att denna högkvalificerade
arbetskraft måste ha be -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

talt för sitt arbete, och det skulle vara
synnerligen intressant att få höra vad
herr Osvald menar med högkvalificerad
arbetskraft. Jag tror för min del att denna
högkvalificerade arbetskraft vill ha
ganska bra betalt för sitt arbete, och det
måste väl ändå betyda att det skulle bli
ökade kostnader för staten.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Det må tillåtas mig att
från min bänk i kammaren säga några
ord i denna fråga. Det är klart att regeringen
här inte tagit ståndpunkt och att
den kan, oavsett vilken slutsats riksdagen
kommer till, göra en utredning av
större eller mindre omfattning. Men jag
skulle gärna vilja betona, att den gamla
uppfattning, som fortfarande råder här
i landet om den högre utbildningen och
forskningen, nämligen att de egentliga
och äkta universiteten består av de fyra
fakulteterna — teologiska, medicinska,
juridiska och filosofiska fakulteten •—
är en ganska föråldrad uppfattning i vår
tid. I, jag skulle tro, flertalet länder
har man för länge sedan övergivit denna
skarpa indelning och i stället infogat
vad vi kallar för fackhögskolorna i universitetens
organisatoriska ram. Där tar
man alltså in både exempelvis veterinärhögskola,
farmaceutisk högskola, teknisk
högskola och vad det vara må, och varje
högskola får utgöra en bransch inom
det gemensamma universitetet.

Jag tror att en sådan samordning sedan
länge är önskvärd även i vårt land.
Den har vissa fördelar. Först och främst
kan man säga att man därigenom kommer
ifrån den uppfattningen, att universiteten
är några anstalter av högre rang
så att säga än fackhögskolorna. Det bedrivs
ju vid alla vetenskaplig forskning,
och det ställs principiellt samma krav på
den vetenskapliga forskningens kvalitet.
Men jag tror att en sådan organisatorisk
enighet är av värde, särskilt med hänsyn
till de naturvetenskapliga forskningsgrenarna,
för samarbete och för utnyttjande
på ett rationellt sätt av de olika
institutionerna. Jag är också för min

del övertygad om att det ur administrativ
synpunkt är önskvärt att komma
ifrån systemet med de olika styrelserna,
som enligt sakens natur aldrig kan sätta
sig in i ärendena så grundligt utan som
överlämnar alla petita, som kommer från
lärarkollegiet, direkt till ecklesiastikdepartementet.
Där får sedan alla de avvägningar
göras, som egentligen borde
ha skett på ett tidigare stadium.

Jag erkänner gärna att den olägenhet,
som har pekats på från Uppsala universitet,
är av en viss betydelse, nämligen
att kanslern i hög grad blir en ämbetsman,
starkt upptagen av många löpande
ärenden, varför han kanske inte riktigt
kan behålla samma ställning som han
nu har som innehavare av ett personligt
ämbete, som ger honom tid att specialisera
sig på vissa bestämda områden
och där grundligt sätta sig in i frågorna
och förbereda dem, innan han gör
framställningar vidare till Kungl. Maj:t.
Jag tror emellertid att man får finna sig
i att ta vissa olägenheter, om vi går över
till ett nytt system, och jag skulle för
min del, om jag fortfarande innehade
ämbetet, ha avgivit samma yttrande som
den nuvarande kanslern, nämligen att
det är önskvärt att en förutsättningslös
utredning kommer till stånd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill endast gentemot
herr Persson säga, att det är självklart
att frågan om den arbetskraft, som eventuellt
kan behöva tillföras kanslersämbetet,
är av relativt ringa betydelse ur ekonomisk
synpunkt. Jag tror att besparingarna
på andra punkter blir större än
kostnaderna. Men som jag framhöll redan
i mitt första anförande och som sedan
ytterligare understrukits av herr
Ohlon och hans excellens herr utrikesministern,
är de stora besparingarna att
vinna därigenom, att våra resurser kan
utnyttjas bättre, om en organiserad samverkan
kommer till stånd. Det är, om
jag så får säga, genom att bättre utnyttja
de medel, som kan ställas till vårt
förfogande, som man skulle kunna göra
de stora besparingarna.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om utredning rörande högskolornas

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag skall be att få framhålla
att, såvitt jag läst universitetskanslerns
yttrande rätt, är den fråga, som
han främst intresserar sig för att få fram
till behandling, den om inrättande av ett
Stockholms universitet. Däremot har han
inte uttryckt någon mening om huvudpunkten
i herr Osvalds motion. Utskottsmajoriteten
har tagit upp universitetskanslerns
yttrade här och gett den anvisningen,
att utskottet önskar att denna
fråga tages upp till omprövning.

Till herr Ohlon skulle jag vilja säga
ett par ord. Han nämnde här nyss att
det inte är fråga om en eller annan sekreterare
eller ett eller annat skrivbiträde
utan att det är fråga om de stora,
dyrbara naturvetenskapliga institutionerna.
Jag vill göra gällande att frågan
om en samordning av arbetena vid dessa
bör kunna ordnas utan att man går
in på den linje, som har skisserats i herr
Osvalds motion, och därmed också utan
att man inrättar det ämbetsverk, som ovillkorligen
skulle bli en följd av kanslerns
i så fall oerhört utökade arbetsbörda.

Nu tycker herr Ohlon att det är alltför
underdånigt att, som utskottsmajoriteten
nöjer sig med att föreslå, överlämna
frågan till Kungl. Maj:t. Plan säger
att som oppositionsman vill han icke gå
på den linjen. Ja, den synpunkten kan
jag förstå, men jag måste ju förutsättas
ha ett någat större förtroende för Kungl.
Maj:t, och därför tycker jag att jag lika
väl kan hävda den ståndpunkten, att
Kungl. Maj:t bör kunna klara denna fråga
efter det yttrande, som utskottet har
gjort.

Herr Ohlon framhöll också, på tal om
samarbetet mellan universiteten, att det
är märkvärdigt att ecklesiastikministern
skall behöva göra en resa till Uppsala
för att ordna en undervisningsdetalj. Ja,
det må jag säga, jag tror att våra universitet
och högskolor gärna ser att de
får besök av vederbörande departementschef,
så att de får tillfälle att muntligen
framföra sina önskemål, och jag tror inte
att det är någon större uppoffring för
ecklesiastikministern att resa till Uppsala
för att ordna en praktisk detalj.

organisatoriska ställning.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsgård påstod, att
kanslern egentligen bara hade yttrat sig
om Stockholms universitet. I övrigt skulle
universitetskanslern, menar herr Näsgård,
ha varit ganska kallsinnig. Jag
ber då att få citera vad kanslern skriver:
»Med anledning av vad i motionen
I: 109 påyrkats anser jag det ur åtskilliga
synpunkter betydelsefullt att en utredning
rörande de i motionen berörda
spörsmålen kommer till stånd. Denna utredning
bör emellertid såsom de i ärendet
hörda akademiska myndigheterna
understrukit vara förutsättningslös.»
Kanslern har alltså ansett detta vara så
självklart, att han inte har tyckt sig behöva
gå närmare in på problemet i övrigt,
eftersom han haft högskolornas och
universitetens yttranden att stödja sig
på.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Såsom ledamot av Stockholms
högskolas styrelse och såsom en
av representanterna på stockholmsbänken
vill jag begagna tillfället att uttrycka
min tillfredsställelse över vad som här
framkommit beträffande önskvärdheten
av inrättandet av ett Stockholms universitet.

I den fråga som debatteras vill jag
bara deklarera att jag kommer att ansluta
mig till reservationen. Men jag kan
inte underlåta att i det sammanhanget
göra ett påpekande.

Vad beträffar det förut omtalade samarbete
som är önskvärt närmast inom de
naturvetenskapliga områdena förefaller
det mig givet att här är fråga om ett
samarbete på det organisatoriska och
administrativa planet, vilket skulle kunna
mer eller mindre främjas genom en
centralisering hos universitetskanslern.
Men jag vill tillåta mig att påpeka att frågan
rör sig också om ett samarbete på
den vetenskapliga forskningens område.
Därvidlag är det väl knappast så, att
universitetskanslern representerar en instans
som skulle kunna vara samordnande.
Jag får kanske erinra om att vi här

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

i kammaren en gång behandlat detta ämne
i ett något annat sammanhang, nämligen
i förbindelse med en motion som
rörde en omdaning av Vetenskapsakademien
till ett centralt ledande organ för
samarbete inom den vetenskapliga forskningens
olika områden. Man stötte då, i
motståndet gentemot denna tanke, på
just samma idéer som här har kommit
till uttryck, nämligen de fristående institutionernas
krav på självständighet och
oberoende. På samma gång kom till uttryck
den konservatism som alltid finns
hos redan existerande fristående och
självständiga institutioner som inte gärna
vill inordna sig själva under en gemensam
hatt. Det förefaller mig nu berättigat
att understryka, att tyngdpunkten
när det gäller det vetenskapliga samarbetet
mellan olika institutioner torde
ligga just däri: i behovet av en samordning
och inriktning av den vetenskapliga
forskningen mot gemensamma mål,
en planenlig samordning av krafterna
med sikte mot bestämda forskningsmål.

Jag har bara velat tillfoga dessa ord i
denna debatt, som kanske redan blivit
väl lång, herr talman.

Jag ber att få ansluta mig till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 180, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. vissa ungdomssociala frågor.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 60.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 181, i anledning av
väckta motioner i syfte att stärka de kulturella
förbindelserna mellan Sverige
och Finland, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa ungdomssociala frågor.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 182, i anledning av väckta motioner
angående ungdomssociala frågor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lindblom
m. fl. (1:84) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
(11:108), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att den översyn av ungdomsvårdsfrågorna,
som förutsatts av 1952 års riksdag,
borde verkställas på sådant sätt, att 1955
års riksdag bereddes möjlighet att ta
ställning till en samlad prövning och angelägenhctsgradering
av de förslag till
åtgärder i ungdomssociala frågor, som
redan varit föremål för offentlig utredning,
samt att riksdagen likaledes i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
de åtgärder för lösande av den ensamstående
ungdomens bostadsfråga, som i
motionerna föreslagits.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. vissa ungdomssociala frågor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:84 och 11:108 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Sundelin, Lundström, Nihlfors1
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Vinge och fröken Ager, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 84 och II: 108, i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att den översyn av
ungdomsvårdsfrågorna, som förutsatts i
beslut av 1952 års riksdag, borde verkställas
på sådant sätt, att 1956 års riksdag
bereddes möjlighet att ta ställning
till en samlad prövning och angelägenhetsgradering
av de förslag till åtgärder
i ungdomssociala frågor, som redan varit
föremål för offentlig utredning.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Var och en som har något
att göra med folkrörelserna i vårt
land och därvid blir i tillfälle att sammanträffa
med ungdomar i olika åldrar
måste nog konstatera, att läget för ungdomen
i vissa avseenden kan betecknas
som rätt ömtåligt. De förändringar, som
inträtt under den senaste tiden i olika
hänseenden, har ställt vissa ungdomar
i en situation, som understundom kan
vara ägnad att hämma dem i deras utveckling.
Motionärerna har i det ärende,
som nu föreligger till behandling,
upptagit flera av de problem som det
här gäller. En del av dessa problem har
blivit i åtminstone någon mån beaktade,
sedan motionerna avlämnades. På väsentliga
punkter återstår dock mycket
att göra. Jag anser emellertid inte att vi
längre kan skjuta på dessa frågor, utan
vi bör så snabbt som möjligt vidta de
åtgärder, som beröres i motionerna. Vi
kan inte låta år efter år gå utan att
göra någonting, ty då kommer situationen
för ungdomen att bli än sämre. Ungdomsfrågorna
är ju föremål för mycken
diskussion i olika sammanhang, men

jag fruktar att det blir för litet av praktiska
åtgärder.

Jag skall tillåta mig att här bara ta
upp några av ungdomsproblemen. Jag
tänker speciellt på bostadsfrågan. Jag
vill också något beröra frågan om samlingslokalerna
och den sociala ungdomsvården
i trängre bemärkelse.

Vad först gäller bostadsfrågan kan
man inte undgå att lägga märke till hur
ungdomarna i allt större utsträckning
går in för att söka skaffa sig egna bostäder.
Det tidigare inneboendesystemet
bär inte varit tillfredsställande. Ungdomarna
har känt sig mer eller mindre
hemlösa, och deras situation har givit
anledning till ökat uteliv. När de får
en egen lägenhet, finner man emellertid
många gånger att de får ett helt annat
intresse för hemliv! Jag har i min
verksamhet många gånger sett, hurusom
just den omständigheten, att en ung
människa kunnat få sin egen lägenhet,
ändrat hela inställningen och skapat intresse
för det egna hemmet. Vederbörande
har velat stanna hemma för att
lyssna på radio, studera o. s. v. En som
däremot är inneboende finner många
gånger ingen trivsel utan ger sig ut. Senaste
årens många regleringar av olika
slag har naturligtvis försvårat en lösning
av bostadsproblemet ganska väsentligt,
och det är f. n. rätt svårt för
ungdomarna att få tag på egna bostäder.
Jag kan förstå att myndigheterna i första
hand har velat ägna uppmärksamheten
åt de familjer som saknar bostad. Men
det här är ett område, där jag tror att
man nog också får lov att söka tillgodose
den relativt stora grupp av människor,
som behöver en mindre lokal eller
en mindre lägenhet för att på det
sättet få ökad trivsel i sin tillvaro.

Ännu besvärligare är kanske frågan
om samlingslokalerna. Det är ett problem,
som vi haft uppe till diskussion
många gånger, men det är praktiskt
taget olöst i många av våra samhällen.
Jag har talat med åtskilliga av våra studiegrupper.
De säger: »Visst vill vi sätta
i gång arbetet. Men vart skall vi ta
vägen? Vi kan visserligen få hyra den
och den lokalen — den är för all del li -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

tet för stor — men det blir så dyrt, att
vi inte har råd med det.» Många gånger
skulle det kanske vara möjligt att förvandla
en lämplig mindre lägenhet till
eu dylik lokal, men då lägger regleringsfrågorna
hinder i vägen. Man får ju
inte förvandla en bostadslägenhet till en
samlingslokal. Detta är problem, som
iir mycket svårlösta, men icke förty är
vi tvungna att förr eller senare ta upp
dem. Annars riskerar vi att denna ungdom
kommer in på banor, där vi helst
vill att den inte skall hålla till.

Jag skall inte ge några ytterligare
exempel. Jag tror att kammarens ledamöter
är väl informerade om hur det
ligger till på detta område. Jag har bara
velat betona, att man, när det gäller
denna sida av saken, icke får stanna vid
fromma uttalanden, utan envar måste
verkligen ta i med krafttag, om frågan
skall kunna lösas.

Vad gäller den sociala ungdomsvården
i den trängre meningen, vill jag
särskilt betona frågan om fosterliemsverksamheten.
Även detta är ett besvärligt
och svårlöst problem, men vi får
inte hesitera inför det. Min bestämda
uppfattning är, att ju fler fosterhem vi
kan få för ungdomar, som behöver sådana
hem, desto färre ungdomar får vi
på våra ungdomsvårdsskolor. Det behövs
en alldeles speciell upplysningsverksamhet
på detta område. Jag hoppas
att socialstyrelsen därvidlag skall ta
i med krafttag för att intressera hemmen
för den uppgift, som det här gäller,
ty det är en social uppgift av mycket
stor betydelse.

Jag har, herr talman, med detta lilla
anförande endast velat betona det allvarliga
i läget på detta område. Vi får
inte försitta några möjligheter då det
gäller att vidtaga åtgärder för ungdomens
fostran och sunda utveckling.

.lag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utslcottsutlåtandet.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Den motion, som statsutskottet
och dess tredje avdelning har
haft att behandla, är ganska märklig så

Ang. vissa ungdomssociala frågor,
till vida att där har, jag tror, på 16 sidor
behandlats olika avsnitt rörande ungdomsvården
i detta land utan att det i
något avseende har ställts några konkreta
yrkanden. Man har uttalat önskemål
i den ena och andra riktningen,
men man har på de särskilda punkterna
som sagt inte gjort några yrkanden.
Utskottet har varit livligt intresserat av
de spörsmål, som upptagits i motionen,
men har vid den närmare granskningen
av frågekomplexen sagt sig, att det på
praktiskt taget varje punkt pågår utredningar
eller har vidtagits åtgärder, som
kommer att leda till en effektivare ungdomsvård
på skilda områden. Under sådana
omständigheter har utskottet inte
funnit anledning förorda någon skärpt
skrivning i förhållande till skrivningen
år 1952, då en översikt begärdes av de
olika ungdomsfrågorna.

Nu skulle man i år begära en gradering
också av ungdomsfrågorna. Vi vill
se det på det sättet, att det är bättre,
om dessa frågor kommer fram i sina naturliga
sammanhang. När bostadsfrågan
behandlas, bör ju även vissa av de frågor,
som här har berörts, kunna bli föremål
för prövning. Bostadsfrågorna, som
herr Lindblom tagit upp, är ju en kommunernas
angelägenhet, och bostadsstyrelsen
har ju också sänt ut ett meddelande
till förmedlingsorganen, att de
skall aktge på nu berörda förhållanden.

Herr Lindbloms anförande tar inte på
någon punkt upp någon nyhet. På alla
avsnitt är man på olika sätt redan i
gång för att åstadkomma någonting. Därför
anser vi att det är en överloppsgärning
att nu begära någonting annat. Vi
pekar exempelvis på yrkesfrågorna, där
de sakkunniga framlade förslag till åtgärder
i maj detta år, om jag inte minns
fel. Det förslaget är ute på remiss, och
remisstiden torde ännu inte ha gått till
ända. Vi har från ecklesiastikdepartementet
inhämtat, att man i en näraliggande
framtid torde ha att motse förslag
till åtgärder på området. Under sådana
förhållanden är det väl tämligen
meningslöst att peka på dessa frågor och
säga, att vi önskar ett förslag. Det strider
ju alldeles mot den praxis vi hru -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. vissa ungdomssociala frågor,
kar tillämpa här i riksdagen — när
man vet att ett sakkunnigbetänkande är
föremål för remissbehandling och departementet
har uttalat att förslag kan
väntas inom en nära framtid, brukar
inte riksdagen komma med några pekpinnar.
På samma sätt är det beträffande
bostadsfrågorna och ungdomsvården
i trängre bemärkelse. Barnavårdskommittén
skall ju inom kort framlägga ett
betänkande rörande den speciella ungdomsvården.

På alla avsnitt är arbetet i gång, och
därför har utskottet inte kunnat reflektera
på att stödja motionen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets yrkande.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal
har naturligtvis alldeles rätt, när han
påpekar att de frågor, som tagits upp
till behandling i motionen, har varit
och i en del fall alltjämt är föremål för
utredning. Datum för själva starten när
det gäller de ungdomssociala frågorna
förlägger jag till en debatt i riksdagen
1939, då kamrarna på ett utomordentligt
inträngande och allvarligt sätt diskuterade
vad som kunde göras för att
motverka den ökade ungdomsbrottsligheten.
Dessa debatter förefaller mig höra
till de bästa som någonsin hållits i
denna fråga. Resultatet blev tillsättandet
av ungdomsvårdskommittén 1939, en
kommitté som under årens lopp levererade
en hel rad betänkanden.

Ibland har man i riksdagen frågat,
vad det egentligen blev av hela denna
vidlyftiga utredning. Man har gjort påstötningar,
bl. a. därför att man trott sig
märka en ytterligare ökning av ungdomsbrottsligheten
och en del andra
svårartade företeelser inom ungdomsvärlden.
Med dessa erfarenheter i frågan
under tiden från 1939 kan man enligt
min mening inte riktigt slå sig till
ro med beskedet att vissa delar av problemet
alltjämt utredes. Utredningar blir
ofta ett skalkeskjul, med vilket uppskov
motiveras.

Jag bedömer motionen och uttalandena
i utskottets yttrande huvudsakligen

utifrån de synpunkter, som jag främst
har att företräda. Jag tänker alltså på
den ungdom som befinner sig i farozonen
eller som redan har överskridit
gränsen till det otillåtna, med de konsekvenser
detta medför. För min del tror
jag — och det är detta jag i sammanhanget
ville deklarera — att mycket står
att vinna genom en rad initiativ, som
delvis är beaktade, men delvis också
förbisedda. Bland de människor som på
ett eller annat sätt blir omhändertagna
till följd av sina brottsliga handlingar
möter man allt oftare sådana, vilka som
det står på ett ställe i motionen är viljehämmade
och arbetsovilliga. Denna arbetsovillighet
har djupare liggande orsaker
än man tidigare tänkte sig, då man
talade om lättja och olust att över huvud
taget bemöda sig. Den sammanhänger
med vissa företeelser inom det moderna
samhällslivet —- monotonien, mekaniseringen
—• som jämte många andra
bidrar att göra livet svårare att leva, med
andra ord de förhållanden inom arbetslivet
som gisslades av Chaplin i hans
film »Moderna tider», en film som de
flesta svenskar haft mycket roligt åt,
men som egentligen avslöjar en stor tragik.

Förr i världen vidtog man mycket
summariska tvångsåtgärder mot arbetsovilliga
människor. Nu har man nog
mer och mer kommit till den uppfattningen,
att andra utvägar måste tillgripas
för att komma till rätta med arbetsoviljan.
För det första gäller det att leda
människorna in på arbetsområden, där
de har någon utsikt att kunna göra en
insats, om än blygsam. För det andra
måste man —• och det sammanhänger
med den första punkten —- försöka ge
dem ett visst självförtroende. Man kan
till detta lägga, vad nyss antyddes, att
en hel del olust nog skapas därigenom
att människor, som är sysselsatta i monotont
arbete, inte tycker sig få utlösning
för mer än en mycket liten del av
sina inneboende möjligheter. Detta gäller
människor inom många yrken. Bara
för några dagar sedan kom en man till
mig och berättade om sitt liv och frågade,
om jag ansåg att han egentligen

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

hade gjort någon annan nytta än att han
skött en tämligen okvalificerad syssla.
Vid ett enda tillfälle hade han haft chansen
att göra en personlig insats och menade
att detta måhända överskylde något
av den enformighet, som i övrigt hade
präglat hans liv.

Bland de ungdomar, som stött emot
och kommit i konflikter, döljer sig människor,
vilka har en mycket utpräglad
inriktning i fråga om arbete. Under de
senaste dagarna har jag träffat två personer,
som har utpräglat konstnärliga anlag
men som schematiskt och utan tillgång
till någon rådgivning kommit in i
ett arbete, som för dem ter sig olustigt,
för att inte säga avskyvärt. Bägge
två har nu, den ene genom psykoteknisk
undersökning och den andra via arbetsförmedlingen,
fått belägg för att de har
kvalifikationer, som bör tillvaratagas.
Om så inte sker, riskerar man att de
aldrig kommer att inpassa sig i samhällslivet.

Slutsatsen är alltså den: vi måste se
till — det blir nödvändigt både med
hänsyn till de ökade ungdomskadrerna
och med hänsyn till den ökade försörjningsbörda,
som kommer att läggas på
ungdomen i framtiden — att vi om möjligt
får in ungdomarna i det arbete,
där de verkligen kan känna trivsel och
där man följaktligen kan vänta sig, att
de skall göra en insats. Ett sätt att lösa
frågan om olusten bland ungdomen och
den arbetsovilja som ofta förekommer
är att man får till stånd arbetsterapi
både innanför och utanför anstalterna,
arbetsträning och en god yrkesvägledning.
Hela denna sak skall ju ses i samband
med den verksamhet, som nu igångsatts
av medicinalstyrelsen, nämligen
den s. k. rehabilitationsverksamlieten, i
avsikt alt i vanligt arbetsliv få in människor
med hämmad arbetsförmåga och
människor som är partiellt arbetsföra.

En annan sak vill jag peka på inför
de utredningar som utgår. .lag tror att
vad vi i alldeles särskilt hög grad har
behov av är rådgivning i olika former.
Vi bär på sina håll fått familjerådgivning,
som väl närmast tar sikte på att
lösa en del äktenskapliga konflikter,

Ang. vissa ungdomssociala frågor,
vilka naturligtvis indirekt skapar konfliktsituationer
också i allmänhet inom
hemmen. Vi måste försöka att i så stor
utsträckning som möjligt få till stånd
rådgivning åt föräldrar också i uppfostringsfrågor,
där de nu i många fall
är alldeles vilsna.

Möjligheten att få tala med en människa
i vårt samhälle är begränsad, och
orsaken till ungdomens misstag och förvillelser
ligger i hög grad i känslan av
ensamhet. Vi skall inte vara rädda för
att ta i anspråk även privata organisationer
■—- jag tänker på vad som exempelvis
uträttats på ett annat område,
nämligen av hemgårdar och fritidsgårdar
i vårt land. De har hittills haft ett
anslag på vardera 35 000 kronor trots
många motioner i riksdagen med yrkanden
om höjning av anslaget. Till följd
av de ändrade bestämmelserna i fråga
om spritförsäljningen kommer anslaget
till hemgårdarna nu att höjas till 150 000
kronor. Det skulle tydligen behövas en
sådan jätteknall som motbokens avskaffande
för att få anslaget höjt till detta
belopp.

Bostadsfrågan berördes av herr Lindblom,
och jag skall inte gå in på den
vidare, men det finns ett yttrande i
motionen som jag gärna skulle vilja fästa
uppmärksamheten på. Där står, att man
nog under senare år trott sig kunna
förmärka en tilltagande förståelse för
de ungdomar som kommit i farozonen.
På det hela taget är nog detta uttalande
riktigt, och i så fall beror det på att vi
för närvarande upplever en av de största
revolutioner i tänkesättet, som kan
noteras i uppfostrans historia, nämligen
att man alltmer försöker att förstå i
stället för att enbart döma. De ungdomar,
som i dagens läge bereder oss så
stora bekymmer, det är ungdomar, som
i regel ofta har en obeskrivligt dålig
uppfostringsmiljö bakom sig.

I den svenska pressen har publicerats
rätt nyligen en rad intervjuer med politiskt
verksamma människor. Bl. a. uttalade
sig Sveriges statsminister. Intervjuarens
närgångna fråga var, i vad mån
politikerna kunde påverka människornas
uppfattning i fråga om livsstil och

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. vissa ungdomssociala frågor,
livsåskådning och i vad mån politikerna
kunde bidraga till att öka lyckan i samhället.
De politiker, som uttalade sig,
var allesammans mycket reserverade. De
menade, att när det gäller att komma åt
själva nerven i människornas liv var
detta en uppgift för profeter, diktare,
psykologer och filosofer, men att politikernas
verksamhetssfär i detta fall var
tämligen begränsad. Jag tror att de på
det hela taget har rätt, även om jag
kanske vågar säga att de något underskattat
politikens och politikernas möjligheter.
För mig ter det sig närmast så,
att vad vi kan göra är att så långt det
går undanröja orsakerna till mänsklig
olycka och till mänskliga tragedier. Det
är detta vi kan göra genom många av de
åtgärder som vi understödjer eller beslutar
här i riksdagen.

Kort sammanfattat: om vi vill bekämpa
de risker, som hotar ungdomen, kan
vi göra det indirekt genom att stärka
hemmens förmåga till fostran och direkt
genom att förlösa ungdomen ur den
känsla av ensamhet och rådvillhet, som
är så starkt utpräglad i dagens samhälle
och som skapar så många olycksöden.

Herr talman! Kanske ännu ett ord till
utskottet! I utskottets utlåtande står på
ett ställe, att den sektor av det ungdomssociala
arbetsfältet, där riksdagens åtgärder
skulle vara påkallade, väsentligt
har minskat. Ja, kanske den har minskat,
relativt sett. Men absolut taget är
minskningen nog inte så stor, och frågorna
kommer nog tillbaka med en
brännande envishet även i fortsättningen.
Jag skulle vilja varna för att tro
att vi i ett samhälle, som har genomlevat
så utomordentligt stora och på människornas
livsföring och tänkesätt så
starkt influerande omvälvningar som
vårt, liksom skulle stå i slutet, när vi
enligt min mening snarast befinner oss
i början.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I det utskottsutlåtande
och i den vid utskottets utlåtande fo -

gade reservation, som här föreligger,
behandlas många för ungdomen viktiga
frågor. Särskilt vill jag för min del framhålla
yrkesutbildningen som en av de
viktigaste frågorna för ungdomen, om
man räknar med det stora antal ungdomar,
som i en nära framtid kommer att
kräva yrkesutbildning. Här måste snabba
åtgärder vidtagas från samhällets sida
och en samordning ske mellan enhetsskolan
och yrkesskolorna.

I samband härmed träder också bostadsfrågan
i förgrunden och då speciellt
för den ungdom, som måste inackorderas
utanför sin hemort. Reservationens
motivering förefaller därvidlag mera positiv
än utskottets skrivning i samma
fråga. Detsamma gäller också frågan om
samordningen av enhetsskolans försöksverksamhet
och utbyggnaden av yrkesutbildningen.
Även om reservanterna i
övrigt har samma motivering som utskottsmajoriteten,
har slutyrkandet i reservationen
likväl den fördelen, att reservanterna
begär av Kungl. Maj:t att
översyn av ungdomsvårdsfrågorna bör
verkställas på sådant sätt att 1956 års
riksdag får möjlighet att ta ställning till
dessa frågor.

Under hänvisning till det ärende, som
behandlades redan vid förra veckans plenum
i anledning av en kommunistisk motion
om bättre ekonomiskt stöd åt elever
vid yrkesskolorna, och till den motivering,
som utskottet anförde för avslag,
anser jag i likhet med reservanterna
att en samlad översyn av de på
de olika områdena tillgängliga utredningsresultaten
bör komma till stånd och
att därvid även finansieringsfrågorna
bör framläggas.

Med utgångspunkt från detta kommer
jag, herr talman, att rösta för reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Göransson sade
att utskottet visserligen kan ha rätt i sin
argumentering, då det åberopat att vissa
utredningar är i gång, men att utredningar
är ett skalkeskjul som det inte
är så värst mycket att hålla sig till utan

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

som kan användas såsom en nödväg för
att komma ifrån det hela. Det är ju
ganska typiskt att herr Göransson, som
nu var så vältalig på den punkten, i alla
fall slutade med att yrka bilfall till ett
förslag, som innebär en utredning och
en översyn. Men så brukar det ju vara.

Utskottet säger att det är lämpligare,
att intresset för dessa ungdomsfrågor
kommer till uttryck i sina naturliga sammanhang
— bostadsfrågan för ungdomen
skall behandlas då bostadsfrågan i
allmänhet behandlas, och yrkesfrågorna
skall tas upp när frågorna om yrkesutbildning
och yrkesvägledning behandlas
o. s. v. Man vinner ju ingenting med att
bara begära utredning på de områden,
där utredningar redan pågår. Men det är
ju detta som reservanterna gör!

Då ungdomsvårdskommitténs betänkande
åberopats i så många sammanhang,
måste jag nog säga att denna kommitté
har för mig, herr talman, givit ett
avskräckande exempel på hur en kommitté
inte skall redovisa sitt arbete. Den
har gjort utomordentliga utredningar,
jag tror t. o. in. att den illustrerat utredningarna
med vackra fotografier. Betänkandet
var angenämt att läsa. Men
fanns där några konkret utformade förslag
att ta fasta på? Nej, det var precis
som det anförande som herr Göransson
höll — vackert och vältaligt utan att
yrka någonting annat än en översyn. Det
är ju detta som vi reagerar emot, ty utskottsmajoriteten
hävdar också, att här
bör göras någonting, men vi säger att
det måste ske i sådant sammanhang, att
man verkligen kan komma fram till ett
resultat.

Nu har ju herr Norling också uttalat
sitt intresse för saken och särskilt då
påpekat bostadsfrågans betydelse. Jag
skall bara ta ett enda litet exempel, som
belyser motionärernas och därmed också
reservanternas ganska märkliga inställning
till denna speciella fråga och
hur illa genomtänkt motionens avfattning
i många avseenden är. Man har när
det gäller bostadsfrågan ställt sig bakom
en resolution, som avfattats på en konferens,
vilken hade anordnats av Svenska
slöjdföreningen, och i punkt 3 av

4 Första kammarens protokoll 195b. Nr 31.

Ang. vissa ungdomssociala frågor,
denna resolution heter det: »Konferensen
hemställer slutligen att för den ogifta
ungdomen, särskilt i storstäderna, kollektivhus
utan speciell kategorikaraktär
måtte kunna uppföras efter samma allmänna
grunder och med samma lånemöjligheter
som exempelvis studentkollektiven.
»

Vad innebär då detta? Jo, det innebär
tydligen att bland annat den ungdom,
som nu flyttar från landsbygden
till storstäderna, skall få bo på precis
samma villkor som studenterna får bo i
sina hus, ehuru denna ungdom som regel
har samma inkomst som familjeförsörjarna.
Man får tänka sig för en liten
smula, innan man ställer sådana yrkanden.
Det kan inte ens vara herr Lindbloms
mening att det skall vara så. Jag
har talat vid åtskilliga av dem som skrivit
under motionen men som inte är alldeles
på det klara med att detta kan vara
riktigt. Här är emellertid ett klart
ståndpunktstagande för ett sådant yrkande,
och detta vill tydligen reservanterna
på något sätt understryka. Vi har
i vårt utlåtande också åberopat, att här
har bostadsstyrelsen riktat de kommunala
förmedlingsorganens uppmärksamhet
på att man så långt görligt är bör
tillgodose det behov som föreligger genom
att bygga s. k. elastiska bostäder.
Det har givits vittnesbörd i motsatt riktning
om vart det kan leda, när vissa kategorier
människor koncentreras till vissa
hus, mot vad herr Lindblom anförde
som exempel när ungdomen får bo i egna
lägenheter. Detta har varit till bekymmer
för många kommunala organ.
Det finns alltså också i det fallet en annan
sida av saken, som inte är så lätt att
komma till rätta med. Det bästa är säkerligen
att man får sådana här elastiska
bostäder insprängda här ocli diir,
så att man på detta sätt kan tillgodose
behovet.

Herr talman! Jag har bara velat ytterligare
något belysa hur detta problemkomplex
ligger till. Jag hoppas jag bär
gjort det så att ledamöterna förstår, att
utskottet ingalunda är ointresserat för
de spörsmål det här gäller men ändå inte
kan komma ifrån att man måste gå

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om byggande av en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsverken.

fram efter linjer, som har en något så
när hållfast grund.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Trots att det här är fråga
om en gruppmotion måste jag säga, att
den är ett skolexempel på hur en motion
inte bör skrivas. I motionen rör
man sig med långa utläggningar utan
några egentliga yrkanden, och beträffande
reservationen måste jag nog säga, att
de många orden väl har kommit till för
att dölja det faktum, att en hel del av de
spörsmål, som berörs i motionen, har
lösts redan vid vårriksdagen eller är på
väg att lösas.

När statsutskottets tredje avdelning
behandlade denna motion, tillät jag mig
framhålla för folkpartiets representanter,
att de i fortsättningen borde kunna
väcka motioner i sammanhang med respektive
huvudtitlar eller andra propositioner
och att de då borde komma med
konkreta krav eller förslag, så att man
hade någonting gripbart att ta på. Då
skulle det i varje fall inte behöva bli
någon tvekan inom utskottet om vilken
avdelning som skulle behandla motionen,
och jag hoppas att det inte heller
skulle uppstå så mycket tvekan i övrigt,
om motionerna hade klara verba
att komma med. Jag bortser inte ifrån
att motionsfloran då skulle ökas, men
det kunde kanske glädja en och annan.

Herr talman! Herr Göranssons och
herr Norlings inlägg rubbar på intet sätt
detta mitt omdöme om motionen, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att utskottets
ärade talesman, herr Karlsson,
har anledning att ta i så häftigt, eftersom
för det första frågan är av så vittgående
och allvarlig beskaffenhet, att den borde
få diskuteras med förståelse och sans,
och för det andra utskottet och motionärerna
— det är jag övertygad om —
är ganska eniga om att någonting bör
göras i frågan.

Jag vill bestrida att det bär gäller någon
utredning. Här är fråga om att man
skall få fram en gradering av önskemålen
för att genom praktiskt arbete sedan
kunna förverkliga dem punkt för
punkt.

Slutligen tillåter jag mig att påpeka
att jag i mitt anförande på tal om bostadsfrågan
inte sade, att ungdomarna
borde koncentreras till vissa hus eller
områden. Det har jag aldrig talat om.
På den punkten är jag av precis samma
uppfattning som herr Karlsson. Däremot
sade jag att man, när byggnadsplanerna
görs upp, måste beakta ungdomarnas behov
av att få en lägenhet att bo i.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Vad herr Lindblom nu
säger må så vara, men faktum är att han
har skrivit under en motion, där man
ställer sig bakom den punkt som jag här
har läst upp. Det är en ganska betydelsefull
sak. Och jag vill säga till herr Lindblom,
att med sådana utgångspunkter
torde det bli ganska tålamodsprövande
att försöka komma fram till några konkreta
och vettiga förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om byggande av en kustjärnväg Luleå—
Karlsborgsverken.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av väckta motioner
om byggande av en kustjärnväg mellan
Luleå och Karlsborgsverken.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om byggande av
(1:58) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (11:89), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
så att förslag till byggande av en
kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken
kunde ske snarast.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, afl
motionerna 1:58 och 11:89 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har innevarande år
väckt tre motioner rörande de norrländska
kommunikationsproblemen, motioner
som samtliga kommer upp till behandling
här i dag. Jag vill understryka
att det gäller för Norrland mycket avgörande
kommunikationsfrågor.

Den motion som nu behandlas gäller
frågan om en järnväg i första hand mellan
Luleå och Karlsborgsverken, således
en del av ostkustbanan. Utgångspunkten
för våra motioner när det gäller dessa
för Norrland betydelsefulla kommunikationsproblem
har varit att skapa betingelser
för ett mångsidigare näringsliv
i norr. Det finns skäl att erinra om
att vi i våra motioner vid innevarande
års riksdag i själva verket sökt framlägga
ett program till lösning av de grundläggande
norrländska försörjningsproblemen.
Jag erinrar om vårt förslag om
förstatligande av skogsindustrierna, som
för Norrland betyder så mycket. Därtill
erinrar jag om vårt förslag om ett statligt
bolag med uppgift att bygga upp en
järnmanufakturindustri och en industri
med sysselsättning av kvinnlig arbetskraft
i Norrland. Jag erinrar vidare om
vårt förslag, som väl kommer på riksdagens
bord när som helst, om ett norrlandsuniversitet.
Nu föreligger alltså våra
motioner om de grundläggande kommunikationsproblemen.

Enligt vår mening är den saken fullständigt
klar, att staten måste träda in
för att talet om full sysselsättning i Norrland
skall bli någonting annat än tomt
prat. Det har vi sagt tidigare, och jag

en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsverken.
passar på tillfället att i detta sammanhang
upprepa den saken ännu en gång.
Den uppfattningen delas av befolkningen,
och till och med rabiata högermän
måste därför i många hänseenden ta
hänsyn till och acceptera den, när de
står ansikte mot ansikte med sina väljare.
Men tal och handling är för många
skilda saker, och det förhållandet avspeglar
sig inte minst i behandlingen av
primära norrlandsfrågor. Så är det när
det gäller industriens utbyggnad. Därvidlag
finns ingen plan, intet perspektiv.
Vad som sker på det området måste
betecknas som ett hattande fram och
tillbaka. På samma sätt förhåller det sig
i fråga om kommunikationernas utbyggnad.

Jag har flera gånger tidigare här i
riksdagen framhållit att kustjärnvägsprojektet
Luleå—Haparanda är nära 40 år
gammalt. Vi har under de senaste åren
fört fram den frågan i riksdagen mycket
envetet. Kan man nu säga, att frågans
framförande i riksdagen och annorstädes
har lett till något resultat?

Ja, jag tror man måste säga att det
har lett till resultat. Utskottet yttrar nu
här, att det utgår från att regeringen
kommer att framlägga förslag för riksdagen,
och det tvivlar jag inte på. Men
här är det fråga om vilket förslag som
regeringen kommer att avlämna.

Innan jag går in på det vill jag säga,
att det brännande behovet av järnväg till
statens skogsindustrier i Karlsborgsverken
och Töreverken gör att nu måste det
bli en järnväg till dessa industrier. Den
kan man inte komma ifrån. Behovet är
numera mycket starkt för skogsindustrierna
att på landsväg kunna transportera
timmer och massaved, och jag gör mig
inte skyldig till någon överdrift om jag
säger, att med all sanolikhet kommer om
tio år flottningen av timmer och massaved
egentligen att tillhöra historien. Det
är detta som medför ett så väldigt behov
för skogsindustrierna av landtransporter,
bland annat med järnväg. Följaktligen
är situationen nu den, att Kalix
kommer att få järnväg och det ganska
fort, men jag vill göra gällande att Kalix
kommer att få fel järnväg om rege -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om byggande av en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsverken.

ringens intentioner förverkligas. Vad
man planlägger är egentligen ingen stor
hemlighet. Man tänker nämligen bygga
en järnväg Karlsborgsverken—Kosjärv—
Morjärv med ett stickspår till Töre. Naturligtvis
har det en viss betydelse, då
det är en dellösning av problemet. Men
jag måste här säga, att det inte är att
lösa frågan i hela dess vidd, ty i ordets
egentliga bemärkelse blir det ju ingen
järnväg, utan realiter blir det ett industrispår.

Varför drar man inte järnvägen till
Luleå och gör denna bana till en del av
ostkustbanan? Man säger att det blir för
höga driftkostnader, men då måste jag
fråga som vi tidigare har frågat upprepade
gånger: Vilka beräkningsgrunder
har man när man kan fastställa, att driftkostnaderna
för en bana efter den norra
kustbygden skulle bli för höga? Uppenbart
är väl att man har rört sig inom
en snäv ram och att man inte har perspektiv
på att industrien inom den norra
kustbygden skall expandera i mycket
stor utsträckning. Denna problemställning
upprullas när man diskuterar hur
denna järnvägsfråga skall lösas. Om en
järnmanufakturindustri skall byggas upp
i den norra kustbygden i anslutning till
Norrbottens järnverk, blir en lösning av
järnvägsfrågan av avgörande betydelse.
Jag menar att sträckningen av den järnväg,
som Kalix otvivelaktigt får, sammanhänger
med vilket perspektiv man
har i fråga om vidare utbyggnad av näringslivet
där uppe. Dessa frågor hänger
ihop. Jag vill passa på att säga i detta
sammanhang, att bland annat Råneå
kommun kommer att bli utan järnväg
om det projekt förverkligas varom rykten
går.

Till sist vill jag säga att den opinion
som har funnits, tillsammans med skogsindustriens
expansion och behov av
landtransporter bland annat av timmer
och massaved, nu tvingar fram en dellösning.
Den saken är uppenbar. Det är
ingen tillfredsställande lösning, men vi
får anledning att återkomma, ty med all
sannolikhet kommer det ett regeringsförslag,
kanske i januari.

Vår linje om hur man skall dra järn -

vägen i den norra kustbygden har vi ju
skisserat många gånger. Och när behovet
av järnväg där uppe nu är så brännande
aktuellt, att man inte undgår att
ta upp saken, så har vi naivt nog gått
och trott att man framför allt i Norrbotten
icke skulle falla ifrån det kravet
utan envetet hålla fast vid det, att om
järnvägsfrågan skall lösas för den norra
kustbygden, så må det göras på ett
grundläggande sätt. Saken måste ställas
in i ett vidare sammanhang, och detta
sammanhang gäller hela ostkustbanans
sträckning. Det gäller att på bästa möjliga
sätt utveckla näringslivet, inte bara
i den norra kustbygden utan också i
andra delar av Norrbotten.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna nr 58 i första
kammaren och 89 i andra kammaren.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag har måhända ingen
större anledning att gå in på ett bemötande
av det mera allmänna resonemang
som herr Persson förde. Jag skall vid
detta tillfälle hålla mig till det utskottsutlåtande
som här föreligger, men jag
måste i det sammanhanget kanske något
litet ta upp en del synpunkter som herr
Persson anförde.

Utskottet har, såsom vi ser av skrivningen,
till en början erinrat om ett interpellationssvar
som kommunikationsministern
lämnade i andra kammaren i
våras, den 26 maj. Det var närmast svar
på en fråga angående projektet järnväg
Karlsborgsverken—Haparanda. Han lämnade
då den upplysningen, att myndigheternas
prövning av detta projekt pågick
som bäst. Järnvägsstyrelsen var vid
det tillfället i färd med vissa undersökningar
på platsen. Därutöver var frågan
centralt föremål för ingående övervägande.
Dessa överväganden anknöt bland
annat till strävandena att till Törebygden
lokalisera någon ny industri. Departementschefen
framhöll i anslutning
härtill, att oaktat inte några definitiva
besked då kunde lämnas om resultatet
av de pågående undersökningarna — sådana
kunde inte ges förrän dessa slut -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om byggande av

förts — hade dittills framkommit sådåna
omständigheter att man hade goda
skäl att se fram mot en positiv lösning
av frågan. Utskottet framhåller vidare,
att det under hand inhämtat att dessa
undersökningar ännu inte är slutförda.

Utskottet har för sin del vid det förhållandet
ansett att man hade fullgoda
skäl att förvänta, att Kungl. Maj:t för
riksdagen skulle framlägga det förslag
som undersökningen kunde befinnas
föranleda. Utskottet anser med anledning
därav att orsak inte finns för riksdagen
att göra någon särskild framställning
i ärendet och hemställer att motionerna
inte skall föranleda någon åtgärd.

Vi har här fått veta att dessa undersökningar
pågår. Herr Persson trodde
sig kunna sia om att vi möjligen redan
i januari månad skulle få ett förslag om
utförande av någon del av denna järnvägsbyggnad.
Han talade då om sträckan
Karlsborgsverken—Morjärv, och
han fogade därtill, att detta endast skulle
bli fråga om ett industrispår och att
förslaget som sådant saknade perspektiv
på den fortsatta utvecklingen av industri
och näringsliv uppe i de norrbottniska
bygder som berördes. Det
framgick också, att herr Persson ansåg
att dessa industrispår inte skulle utgöra
någon riktig järnväg. Han sade också i
något sammanhang, att hela det här
väg- och järnvägsbyggandet var ett
»hattande» hit och dit; där fanns inget
sammanhängande program.

Ja, herr Persson, om man vill ta hänsyn
till tillgängliga resurser så är det
väl inte lämpligt att på en gång genomföra
ett så stort projekt som att bygga
hela sträckan av ostkustbanan. Man får
kanske nöja sig med att ta eu bit i sänder.
Även om en del av järnvägen byggs
som industrispår så lär ingenting hindra
att den får det utförande och den
standard som behövs för att man, då
nästa sträcka en gång bygges, skall kunna
koppla in detta spår och få en ordentlig
järnväg även av den handel som
från början var byggd som ett industrispår.

Jag skall inte verifiera herr Perssons

en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsverken.
uppgift att vi redan i januari skulle få
ett förslag härom, men jag förstår ungefär
var han hämtat detta ifrån. Jag har
just här framför mig ett tidningsreferat
från ett sammanträde på länsstyrelsen i
Luleå i går, där bland annat kommunikationsministern
och generaldirektören
i järnvägsstyrelsen var närvarande och
där frågan om en kustjärnväg diskuterades.
Där var också detta industrispår
uppe till överläggning, och det sades av
kommunikationsministern, att möjligen
kunde ärendet föreligga på riksdagens
bord redan nästa år, allt beroende på
den angelägenhetsgrad järnvägen anses
ha som beredskapsarbete — han förutsätter
uppenbarligen att det skall vara
ett beredskapsarbete.

Jag nämner detta därför att enligt
vad som uppgivits för mig var herr
Persson — och jag tror även någon av
hans partikamrater — närvarande på
detta möte. De tycks emellertid inte ha
haft anledning att framhålla några synpunkter
för att vidga perspektivet. Det
förefaller mig annars, att det skulle ha
varit anledning att börja med det på
hemmaplan och redan i utgångsläget.
Det borde ha haft ett stort propagandavärde
även där och inte bara här i riksdagen.

Herr talman! Jag skall inte mer förlänga
debatten på denna punkt, utan jag
nöjer mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det gläder mig att herr
Persson i sitt anförande har lämnat en
riktig uppgift. Han sade nämligen att
det var ett samfällt önskemål i de norrbottniska
bygderna att en järnvägsförbindelse
utöver dem som finns kommer
till stånd och att denna järnvägsförbindelse
bör beröra kustlandet. Det var,
som sagt, en alldeles riktig uppgift.

Jag skall emellertid bärtill anknyta
den reflexionen, att om herr Persson
har ett sakligt intresse av att förbättrade
kommunikationer kommer till stånd,
skulle han bättre gagna frågans lösning
genom att operera på ett sådant sätt, att

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om byggande av en kustjärnväg Luleå—Karlsborgsverken.

kammaren kan ta på allvar vad som
framföres ifrån norrbottniskt håll i detta
sammanhang. Jag kan emellertid inte
finna att så är fallet med herr Perssons
agerande.

Då han i sitt anförande satte sig själv
och sitt parti i förgrunden, såsom de
där hade mera än andra och verksammare
än andra befrämjat frågans lösning,
gör han sig skyldig till grova överdrifter.
Att använda sådana här frågor
till en plattform för propaganda gagnar
inte ett samfällt önskemål, och frågan
vinner därigenom inte gehör i riksdagen.
Herr Persson nämnde, att kommunisterna
i 40 år har arbetat för denna
sak på riksdagsplanet. Jag tror emellertid
inte att det kommunistiska partiet
existerade i Sverige 1914, än mindre att
det då fanns representanter för det partiet
i kammaren.

I herr Perssons motion hittar jag ytterligare
en sak, som ger belägg för mina
tvivelsmål beträffande ändamålsenligheten
av hans tillvägagångssätt. I motionen
yrkas nämligen, att riksdagen
skall hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
så att förslag till byggande av en
kustjärnväg mellan Luleå och Karlshorgsverken
kan framläggas snarast.
Klämmen går alltså icke ut på att ett
förslag skall framläggas nu, utan den
innebär att åtgärder skall vidtagas så att
ett sådant förslag kan framkomma. De
åtgärder, som åsyftas, är uppenbarligen
en utredning. Men herr Persson borde
väl ändå veta, att en sådan utredning
har pågått i flera år.

Herr Persson vet också hur denna utredning
kommit till stånd. Men även
om herr Persson skulle ha glömt det,
borde han ändå ha kunnat erinra sig att
frågan var uppe på riksdagsplanet, som
det för en stund sedan sades, så sent
som i maj månad i år, då kommunikationsministern
erinrade om att frågan
var föremål för utredning. Åtgärder har
alltså redan vidtagits för att ett därpå
grundat förslag skall kunna åstadkommas,
om de allmänna förutsättningarna
finns.

Jag menar alltså att detta av herr
Persson återigen i denna fråga bär i

kammaren ådagalagda skryt över den
egna insatsen och lians sätt att skriva
motionen ger riksdagen anledning att
undra: Vet inte motionären vad som har
hänt? Herr Perssons tillvägagångssätt
kan, såvitt jag förstår, inte samla det
allvarliga intresse kring denna i och för
sig viktiga fråga, som vi norrbottningar
anser bör förknippas med den. Min slutsats
blir därför den reflexionen, att
denna fråga är alltför viktig för att den
på detta sätt skall äventyras genom herr
Perssons insatser.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Pålsson nämnde
något om att jag skulle ha haft anledning
att vid något sammanträde i Luleå
inom en sluten församling propagera för
mina åsikter angående denna banas
sträckning. Jag måste säga, att jag icke
hyser så stora förhoppningar om att
med några som helst argument kunna
propagera på ett sådant sätt, att jag exempelvis
kan ändra generaldirektör Upmarks
i järnvägsstyrelsen uppfattning
om hur sträckningen av järnvägen skall
gå, ty jag har den uppfattningen att
järnvägsstyrelsens folk ser frågan ur ämbetsverkets
mycket trånga synvinkel.
Det är en hopplös uppgift för mig att
försöka förmå generaldirektör Upmark
att vidga perspektivet, och därför avstår
jag från att göra det. Åtgärder för att
övertyga andra människor, verksamma i
vårt län, har sannerligen vidtagits inte
bara av mig utan även av många andra
—- ja, jag kan ju möjligtvis undantaga
högerrepresentanten herr Bergh!

Till herr Pålsson måste jag säga, när
han hänvisar till utskottets utlåtande och
till det interpellationssvar som kommunikationsministern
gav i andra kammaren
i maj till herr Jansson i Kalix, att
jag inte polemiserat mot detta enligt min
mening mycket positiva svar. Men det
är saker och ting som skett därefter som
gör, att jag i riksdagen slår alarm mot
planer, som faktiskt innebär ett förfuskande
av en god idé. Jag vill alltså understryka,
att jag inte bär polemiserat
emot kommunikationsministerns svar,
som gav vid handen att en positiv lös -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

ning när det gäller kustbaneprojektet
Luleå—Haparanda faktiskt låg inom
blickfältet.

Herr Bergh säger att jag skryter. Nå,
det kan ju ibland finnas sådana som är
i den förmånliga ställningen att de har
anledning göra detta. Å andra sidan finns
det folk som aldrig har möjlighet att göra
det! Och i detta fall måste man säga,
att högerns representanter för Norrbotten
här i riksdagen nog har ägnat denna
fråga ett mycket förstrött intresse.
Vad är det egentligen som har hindrat
herr Bergh att ta initiativ i denna fråga,
hålla den levande, få folkopinionen
i rörelse? Ingenting har hindrat honom.
Till och med högermän i industrichefsställning
har hållit fina tal, men herr
Bergh har tydligen haft bomullstussar

1 öronen. Han har aldrig reagerat inför
detta, och jag förstår inte varför. Om
ingen reagerar i den svenska riksdagen
kommer ju sådana frågor som denna att
ligga i evighet. Den har nu legat i fyrtio
år, så jag tycker att utredningsmaskineriet
någon gång skall vara färdigt.

Nej, det är nog så, att bakom högerns
passivitet i denna fråga ligger någonting
mycket reellt. Jag vill erinra om att det
var en högertidning i Norrland, som i
somras efter att ha frågat en hel rad
personer lanserade projektet, att det
skulle byggas en autostrada som kostar

2 000 kronor sträckmetern i stället för
en ostkustbana, som lär gå på 350 000
kronor per banmeter, om jag inte missminner
mig. Jag tror att det är mycket
krassa materiella intressen, som ligger
bakom högerns passivitet, och jag hoppas
att det inte är sådana intressen bakom
de planer som föreligger att inte
göra en ordentlig bana Luleå—Karlsborgsverken—Haparanda
såsom en del
av ostkustbaneprojektet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken

Om förlängning av ostkustbanan.

förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Om förlängning av ostkustbanan.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
om förlängning av ostkustbanan.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson
(1:59) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (II: 88), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta om utförande av
de planerade järnvägssträckningarna
Nyland—översjäla och Översjäla—Umeå
samt för detta ändamål i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
investeringsanslag av erforderlig storlek.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:59 och 11:88
icke måtte bifallas av riksdagen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Ilerr talman! I den förra frågan angav
jag några principiella synpunkter
på hela problemet med ostkustbanan,
och de sakerna behöver jag inte upprepa
i detta sammanhang. Vårt förslag
här gäller banan Nyland—Umeå, men
som bekant finns det andra alternativ,
nämligen en bana över Nensjö—Umeå.
Vilket alternativ som skall väljas en
gång i tiden, när banan skall förverkligas,
är inte det väsentligaste. Dock vill
jag påpeka, att norrlandskommittén på
sin tid förordade det projekt som vi
bl. a. nu i vår motion har lanserat.

Behoven är stora och kända, behoven
är redovisade. Nu är det så — det framgår
också av utskottsutlåtandet -—• att
planerna ligger klara att få till stånd
industrispår Örnsköldsvik västra—Gullänget
och att eventuellt förlänga detta
industrispår till Husum. Meningen är,
som jag har fattat det, att dessa industrispår
skall läggas så, att de kan ingå
i ostkustbanan när den en gång dras ut
i hela sin längd.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om förlängning av ostkustbanan.

Samtliga länsstyrelser i de berörda
områdena bar starkt understrukit behovet
av en utbyggnad av ostkustbanan
Härnösand—Umeå. När utskottet därför
säger att statsmakterna senare kommer
att pröva frågan ligger ju däri ingenting
nytt, utan det är nog bara en vanlig
kliché som hängts på utlåtandet. Jag vill
dock här deklarera, att denna fråga är
lika aktuell nu som den varit tidigare
och att det därför inte finns skäl alt
ytterligare skjuta på den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den föreliggande motionen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Norrlandsutredningen
framlade år 1947 ett förslag om byggande
av järnväg mellan Örnsköldsvik
och Umeå samt mellan Örnsköldsvik och
Köpmanholmen. Enligt utredningens förslag
och beräkningar skulle dessa järnvägslinjer
lämna en ränta på anläggningskapitalet
av 2,4 procent. Det skulle
alltså bli en något så när rimlig förräntning.
Anledningen till att dessa delsträckor
ligger så pass väl till ur ekonomisk
synpunkt är ju att man har stora
industrier i Husum, Nordmaling och
Hörnefors, vilka för sin verksamhet i
hög grad är beroende av järnvägsförbindelser.
Att bygga dessa linjer är alltså
en realistisk tanke.

Att däremot bygga järnvägslinjen Örnsköldsvik—Härnösand
är i dagens läge,
så vitt jag förstår, icke rimligt. Kostnaderna
blir mycket höga, främst beroende
på att man skall bygga bro över
Ångermanälven, som ju är mycket bred
på det ställe, där man måste räkna med
att gå över med järnvägen. Vidare finns
det praktiskt taget inte några industrier
inom det område, där järnvägen skall
gå fram. Det är alltså enligt min uppfattning
icke realistisk politik att räkna
med eu järnvägslinje mellan Örnsköldsvik
och Härnösand.

Riksdagen har emellertid beslutat att
den första delen av järnvägslinjen Örnsköldsvik—Umeå
skall byggas, nämligen
fram till Gullänget. Denna sträcka skall
byggas på sådant sätt, att den skall kun -

na utgöra en del av en eventuell järnvägslinje
ända fram till Umeå. Det pågår
f. n. förhandlingar om järnvägens fortsättning
till Husum. Jag vill uttala en
förhoppning om att dessa förhandlingar
snart skall vara klara, så att man
kan fortsätta bygget från Gullänget. Detta
bygge har ju av statsplaneskäl och annat
blivit försenat.

Jag har alltså från de utgångspunkter,
som jag sett frågan, icke anledning att
framställa annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag. Jag är personligen
övertygad om att en utbyggnad av ostkustbanan
mellan Örnsköldsvik och
Umeå inom relativt kort tid skall komma
till stånd.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Efter herr Lundgrens anförande
kan jag fatta mig ganska kort.
Herr Lundgren har ju redan talat om
dels den delsträcka, som är beslutad, och
dels den delsträcka, om vilken det pågår
utredning. Jag vill bara erinra om
att för den delsträcka, som redan är beslutad,
alltså linjen Örnsköldsvik—Gullänget,
har redan anvisats fyra miljoner
kronor, oaktat att arbetet av särskilda
skäl ännu icke kunnat påbörjas.

Sedan vill jag bara komplettera herr
Lundgrens yttrande med att säga, att
järnvägsstyrelsen i sitt remissyttrande
har antytt, att därest de nu pågående
undersökningarna och underhandlingarna,
vilka herr Lundgren också berörde
i sitt anförande, leder till positivt resultat,
har styrelsen för avsikt att hänskjuta
frågan till Kungl. Maj:t och i
samband därmed anmäla erforderligt behov
av investeringsanslag.

Det är sålunda frågan om en förlängning
av ostkustbanan genom en successiv
utbyggnad av olika delsträckor, som
är föremål för järnvägsstyrelsens uppmärksamhet.
Utskottet har ansett sig
kunna förvänta, att de därav föranledda
förslagen kommer att underställas statsmakternas
prövning. Utskottet har vid
detta förhållande icke ansett tillräckliga
skäl föreligga för riksdagen att nu fatta
något särskilt beslut i förevarande

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

ärende, utan hemställt att motionerna
icke måtte vinna riksdagens bifall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill först framhålla
att det har råkat bli ett fel i utskottets
skrivning, som jag tycker bör korrigeras.
Jag uppmärksammade det inte vid
frågans behandling inom statsutskottet
in pleno, och jag sitter själv inte i den
avdelning, som först beredde frågan. Utskottet
har skrivit att järnvägslinjen
Örnsköldsvik—Gullänget, för vilken hittills
anvisats sammanlagt fyra miljoner
kronor, »av vissa skäl ännu inte kunnat
påbörjas». Detta är felaktigt, ty bygget
har påbörjats.

När på sin tid stambanan byggdes,
framdrogs den, såsom alla vet, kanske
främst av militärstrategiska skäl genom
skogsmark och på vissa håll rent av genom
ödebygder. Man ville inte ha järnvägen
nära kusten, där den skulle bli
alltför utsatt. Men om stambanan skulle
ha byggts i dag torde det inte råda någon
tvekan om att den skulle ha lagts
just efter kusten och alltså ha fått den
sträckning som vi här diskuterar.

I detta sammanhang uppstår frågan
om vi för all framtid skall behålla en
sträckning av stambanan, som inte visat
sig vara fullt lämplig eller om vi bör
söka få till stånd en ändring härvidlag.
Jag för min del anser att vi bör genomföra
en ändring av stambanans sträckning,
och detta ur hela Norrlands synpunkt,
således inte bara med tanke på
de orter som på detta sätt skulle få järnvägsförbindelse
utan kanske framför allt
med tanke på att få till stånd snabbare
förbindelser mellan övre Norrland och
landets hjärta, främst då Stockholm.

Den järnvägssträcka som vi i dag närmast
diskuterar skulle vara av allra största
betydelse just ur denna synpunkt. Det
har nämnts att den nya banan skulle
kräva en dyrbar bro över Ängermanälven,
vilket är alldeles riktigt. Älven
är ganska bred, även om det finns en
holme mitt i den över vilken bron kan

Om förlängning av ostkustbanan,
gå. Men alla broar blir ju nu för tiden
ganska dyra.

Frågan är vilket värde den föreslagna
järnvägen kommer att få för framtiden.
På den punkten anser jag att vår
i övrigt utmärkta järnvägsstyrelsen är
litet för pessimistisk. Om man hade varit
lika pessimistisk i slutet på 1800-talet
så hade vi i dag sannerligen inte haft
många järnvägar i vårt land! Det framhålles
med rätta att motorfordonen och
den ökade landsvägstrafiken blivit en
allvarlig konkurrent till järnvägarna.
Faktum är att motortrafiken utvecklats
mycket snabbt under de senaste tjugu
åren, vilket man inte kan säga om våra
järnvägar. Visserligen har en viss utveckling
ägt rum även i fråga om järnvägarna,
men ingen kan väl påstå att
utvecklingen på det området varit av
den art som man skulle ha önskat. Tvärtom
har nog alla en känsla av att det
förekommit ett visst stillastående på järnvägstrafikens
område, medan det inom
trafikväsendet i övrigt — för att inte
nämna flyget — har pågått en mycket
snabb utveckling.

Vi som bor efter norrlandskusten har
den bestämda uppfattningen att den föreslagna
nya bansträckningen i framtiden
kommer att få det allra största värde
såsom stambana. Mot den bakgrunden
kan vi inte vara tillfredsställda med
att banprojektet inte förverkligas i snabbare
takt än att man då och då bygger
några kilometer industrispår.

Det invändes att den nya järnvägen
Ådalen—Örnsköldsvik inte skulle få någon
nämnvärd betydelse. Jag säger Ådalen
även om det står Härnösand, ty vi
skall komma ihåg att det redan finns
en järnväg ända upp till det ställe där
man nu ämnar förlägga den nya bron.
Jag bestrider påståendet att den nya
järnvägssträckan inte skulle få någon
större betydelse, ty den kommer att bli
en länk i den förkortade järnvägslinje
som vi önskar få till stånd till övre
Norrland.

För övrigt finns det redan nu en hel
del industrier även efter den föreslagna
leden. Det kanske blir fler, beroende på
vilken sträckning man väljer. Det pågår

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om förlängning av ostkustbanan,
utredning om den saken. Man kan gå
över Ångermanälven på tre olika platser,
den kortaste övergången skulle bli någonstans
vid Nensjö.

Järnvägsstyrelsen tycks numera vilja
ha något slags borgen i förväg för att
varje planerad handel skall bära sig ekonomiskt.
Om man hade uppställt samma
fordringar tidigare misstänker jag
att det blivit synnerligen få järnvägar
byggda i detta land. Även sedan man fått
en dylik borgen är järnvägsstyrelsen
överlag mycket försiktig. Jag kan förstå
järnvägsstyrelsens inställning så till vida,
att byggandet av nya järnvägar ju
måste betraktas såsom en investering och
en beredskapsåtgärd att ha att tillgripa
under en eventuell lågkonjunktur, men
man måste naturligtvis även se denna
fråga ur andra synpunkter.

En talare har här nämnt flottningen.
Flottningen av timmer i våra vattendrag,
som förr varit så omfattande,
har numera börjat att förlora i betydelse.
Man får vid flottning vidkännas så stora
förluster på grund av sjunkvirke och
annat, att man inte i samma utsträckning
som tidigare utnyttjar älvarna för
flottning. Virket transporteras i stället
i allt större utsträckning med bilar och
per järnväg. Även ur den synpunkten
är det angeläget att få till stånd så goda
järnvägsförbindelser som möjligt.

Vad gäller den lokala persontrafiken
tror jag inte järnvägarna spelar samma
roll som tidigare, men vad gäller den
tunga industrien och de långa stambanelinjerna
har de nog och kommer väl antagligen
också i framtiden att få en mycket
stor betydelse.

Nu vet jag att Kungl. Maj:t med intresse
följer dessa frågor, men jag tror
också att det är nödvändigt, att riksdagen
någon gång emellanåt uttalar vad
den anser i dessa ting. Även andra områden
här i landet är ju beroende av
dessa kommunikationsmedel. Jag tror
inte att järnvägen spelat ut sin roll, men
det är möjligt att det behövs ett nytt
tänkande vid utformningen av våra järnvägar,
och det skall bli intressant att
se hur den frågan kommer att lösas i
framtiden.

För min del skulle jag önska, herr talman,
att järnvägsstyrelsen litet mera
energiskt behandlade dessa problem, och
jag hoppas och tror att Kungl. Maj:t,
när den lämpliga tidpunkten kommer,
skall ta en ställning till dessa problem,
som kan tillfredsställa de människor, vilka
bor i de här berörda områdena.

Häri instämde herr Svedberg, Lage,
(s).

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att herr Näsström påpekade, att ett
uttalande i utskottets utlåtande skulle
vara felaktigt, nämligen den rad där det
står: »men vilken av vissa skäl ännu
icke kunnat påbörjas.» Detta skulle vara
fel, säger herr Näsström, eftersom järnvägslinjen
bär påbörjats.

Detta utskottets uttalande bygger på
järnvägsstyrelsens yttrande, vilket finns
återgivet i utlåtandet på s. 16. Järnvägsstyrelsen
säger där: »Vissa markuppgörelser
och svårlösta stadsplanefrågor
inom örnsköldsviks stad ha emellertid
hittills förhindrat påbörjandet av denna
anläggning.» Det är underlaget för
utskottets skrivning på denna punkt. Om
frågan, sedan yttrandet avgavs, inträtt
i ett gynnsammare läge och arbetet har
påbörjats, kanske ändå utskottet kan få
tillgift för sin skrivning. Det fanns dock
grund för den.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Det var en detalj i herr
Näsströms yttrande, i vilket jag för övrigt
till alla delar kan instämma, som föranledde
mig att begära ordet.

Herr Näsström förklarade, att biltrafiken
hade utvecklats i mycket hög grad
under de sista tjugu åren, medan järnvägsrörelsen
tekniskt stod kvar på ungefär
samma ståndpunkt som för tjugu år
sedan. Jag tycker inte att detta är ett rättvist
uttalande. Järnvägstrafiken på övre
Norrland har nämligen förbättrats högst
avsevärt under de sista tjugu åren. Restiden
mellan Umeå och Stockholm —

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

jag nämner den sträckan, eftersom det
är den jag bäst känner till — har under
denna tid förkortats med mellan
3 och 4 timmar, så att resan numera endast
tar en natt i anspråk. Det är ju en
högst avsevärd förbättring. Vi har dessutom
fått dessa snabbrälsbussar på inlandsbanan
och många andra förbättringar.
Söderut, exempelvis på sträckan
Stockholm—Göteborg, har ju förbättringarna
varit större.

Det är, herr talman, vad jag velat anföra
i detta ärende. För övrigt kan jag
instämma i de synpunkter, som herr
Näsström anförde.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anslutning till herr
Pålssons påpekande måste jag säga, att
jag för järnvägsstyrelsens egen skull hoppas
att det är ganska länge sedan dess
yttrande skrevs; man vill ju ändå tro,
att styrelsen följer med verksamheten
inom sitt eget område så bra, att den
något så när vet vad som händer.

Vad beträffar herr Lundgrens yttrande
vill jag erinra om att jag framhöll att
järnvägskommunikationerna inte utvecklats
i samma takt som andra trafikmedel,
t. ex. bilismen och flyget. Jag vet mycket
väl att det hänt en del också på
järnvägens område, men man kan inte
gärna påstå att utvecklingstakten varit
densamma där som när det gäller bilar,
flygplan och annat. Det kan tänkas att
de nya Wenner-Gren-tågen betyder lösningen
för järnvägarnas vidkommande,
och skulle detta visa sig riktigt, hoppas
jag att den svenska järnvägsstyrelsen
inte kommer sist när det gäller att införa
sådana tåg.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om anläggande av järnväg Ljusdal—
Sveg.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta motioner
om anläggande av järnväg Ljusdal—
Sveg.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ola
Persson in. fl. (I: 60) och den andra
inom andra kammaren av fru Nilsson
m. fl. (11:91), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om anläggandet av
järnväg Ljusdal—Sveg samt för detta
ändamål i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till investeringsanslag
för påbörjande av förberedelsearbetena
under budgetåret 1954/55.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 60 och II: 91 icke måtte
bifallas av riksdagen.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Sedan gammalt har Hudiksvall
varit avsättningsorten för varor
framställda i västra Hälsingland och
Härjedalen. Likaså har förnödenheter,
som icke kunnat produceras inom dessa
områden, till stor del hämtats från
Hudiksvall. Tanken att medelst en järnväg
sammanbinda Härjedalen och västra
Hälsingland med kusten är därför icke
ny Redan

på 1850- och 1860-talen börjades
utredning om en sådan järnväg. Vid
mitten av 1870-talet bildades ett aktiebolag
för byggande av järnväg Hudiksvall—Härjedalen.
Det erforderliga byggnadskapitalet
kunde emellertid icke uppbringas,
och det planerade järnvägsbygget
måste ställas på framtiden. Staten
byggde sträckan Hudiksvall—Ljusdal, så
att den togs i trafik år 1888. På framställning
av Hudiksvalls stad samt Färila,
Ytterhogdals och Ljusdals sockenmän till
Kungl. Maj :t om att låta förrätta undersökningar
samt uppgöra fullständiga planer
och kostnadsberäkningar för framdragande
av en järnväg mellan Ljusdal
och Sveg, förbi trakten av Färila kyrka,
bemyndigades järnvägsstyrelsen år 1897
att förordna lämplig person för uppdra -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.

get, och detta förordnande fick dåvarande
löjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
Lars Sparr. År 1899 avgav
herr Sparr sitt betänkande med kostnadsförslag
och ritningar. Förslaget avsåg
en bredspårig järnväg efter Ljusnans
dalgång mellan Ljusdal och Sveg, 108
km lång, för en beräknad kostnad, inklusive
rullande materiel, av 5 640 000
kronor och med en årlig nettobehållning
av 185 000 kronor, motsvarande 3,3 procent
av anläggningskostnaden, enligt huvudförslaget.
Det framlagda betänkandet
ledde icke till järnvägsplanernas förverkligande.
Vid 1901 års riksdag framfördes
motioner om utredning av förutsättningarna
för anläggande av en järnväg
Ljusdal—Sveg, i första kammaren
av borgmästaren Sandkvist i Hudiksvall
och i andra kammaren av herr P. Norberg
från Bruksvallarna. Motionerna avstyrktes
och föll vid behandlingen i
kamrarna. Åren 1907 och 1908 verkställde
löjtnanten B. Nyström en revision av
Spärrs förslag och framlade därjämte
ett förslag till smalspårig järnväg Ljusdal—Sveg.

År 1912 hade herr Sparr av intresserade
personer på nytt fått i uppdrag att
på grundval av förslaget 1899 uppgöra
nytt förslag till järnväg Ljusdal—Sveg
av så enkel bredspårig typ, som kunde
vara lämpligt. Förslaget avgavs samma
år, och kostnadsberäkningarna för huvudförslaget
var 440 000 kronor lägre än
enligt 1899 års förslag, eller 5 200 000
kronor. Det förutsattes att erforderligt
byggnadskapital skulle anskaffas dels genom
aktieteckning, dels genom upptagande
av ett statslån. Sparr framhöll att
förbindelsen från Sveg till hamn vid
Bottniska viken skulle bli endast 17 mil,
eller över 12 mil kortare än förbindelsen
över Orsa och Stugsund. Ej heller
detta förslag blev förverkligat.

Landshövdingen greve Hugo Hamilton
in. fl. hemställde år 1913 i skrivelse till
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t ville till
riksdagen göra framställning om byggande
av en järnväg Ljusdal—Härjedalen
såsom statsbana, eller att i annat fall
statslån måtte beviljas intill 3/4 av anläggningskostnaderna.
Med anledning av

denna framställning begärde järnvägsstyrelsen
att få verkställa vissa kompletterande
utredningar för en statsbana
Ljusdal—Härjedalen. Kungl. Maj:t biföll
icke framställningen.

I maj 1914 framlade kaptenen M. Elgenstierna
ett förslag enligt vilket järnvägen
Ljusdal—Sveg skulle anknytas till
inlandsbanan vid Ytterhogdal.

Åren 1914 och 1915 motionerade i
andra kammaren riksdagsmannen I.
Bergman i Tännäs om anslag för undersökning
och upprättande av kostnadsförslag
för en normalspårig järnväg från
Hede till norska gränsen. Statsutskottet
avstyrkte, med motivering att man saknade
möjlighet att beräkna när den år
1912 beslutade järnvägen Sveg—Hede
kunde bli färdigbyggd och att skäl för
igångsättande av en undersökning om
eventuell fortsättning av banan icke förefunnes.
Riksdagen beslutade i enlighet
med statsutskottets förslag.

Ett nytt bolag bildades år 1916 för
byggande av järnväg Ljusdal—Sveg. Kapital
tecknades av kommuner, landsting
och några trävarubolag, men på
grund av de försämrade konjunkturerna
kunde det erforderliga kapitalet icke
uppbringas.

Järnvägssträckan Sveg—Hede öppnades
för trafik år 1924. Samma år gjorde
det 1916 bildade bolaget för byggande
av järnväg Ljusdal—Sveg en framställning
»att Kungl. Maj :t måtte bemyndiga
järnvägsstyrelsen att i samverkan med
bolaget låta utföra en revision av tidigare
verkställd teknisk-ekonomisk utredning
för anläggande av järnväg från
Ljusdal till Sveg, vilken revision jämväl
borde omfatta utredning om banans
trafikerande genom statens järnvägars
försorg». Framställningen föranledde
icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Bolaget
trädde år 1926 i likvidation.

På hösten 1943 hölls i Ljusdal ett
sammanträde angående frågan om järnväg
Ljusdal—Sveg, med ombud för Hudiksvalls
stad och intresserade kommuner
i Härjedalen och västra Hälsingland.
Ett stort intresse förefanns för tillkomsten
av denna järnväg.

Ett år senare, den 12 november 1944,

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

hölls i Sveg ett sammanträde för diskuterande
av frågan om järnväg Ljusdal—norska
gränsen med representanter
för de berörda kommunerna, vissa skogsbolag
och norrlandskommittén samt
landshövdingarna i Jämtlands och Gävleborgs
län. Ett arbetsutskott tillsattes, vilket
sedermera uppdrog åt förre förste
baningenjören M. Briandt att verkställa
en preliminär utredning angående den
planerade banans sträckning och anläggningskostnader.
Detta arbetsutskott framförde
till norrlandskommittén sina synpunkter
och önskemål beträffande en
järnväg Ljusdal—Sveg med fortsatt utbyggnad
mot norska gränsen. En objektiv
utredning borde emellertid verkställas,
huruvida andra trafikmedel än järnväg
kunde tänkas bättre tillgodose landsdelens
behov av kommunikationer.

Norrlandskommittén avgav den 5 december
1946 ett betänkande med förslag
till vissa åtgärder till förbättrande av
transportförhållandena i Norrland. Häri
uttalades att behovet borde kunna tillgodoses
för sträckan Ljusdal—Sveg genom
anläggande av en stambillinje och
vidare en sådan linje för trafiken Hede—
Funäsdalen—norska gränsen.

År 1947 framlade förre förste baningenjören
Briandt den utredning, som
han år 1944 fick i uppdrag att göra.
Samma år verkställde byråchefen i järnvägsstyrelsen
T. Berger en driftekonomisk
kalkyl rörande den ifrågasatta
järnvägen.

Utredningarna visar, att en nyanläggning
av järnväg för sträckan Ljusdal—
Sveg skulle bli, enligt det förordade huvudförslaget,
102 km och för sträckan
Hede—norska gränsen över Fjällnäs
minst 95 km.

Denna historik i sin sammanträngda
form visar hur befolkningen i de ifrågavarande
järnvägslösa områdena har hållit
kravet levande på att få frågan om
denna järnväg löst.

Den senaste åtgärden på detta område
var de motioner som inlämnades
vid 1948 års riksdag, undertecknade av
60 ledamöter i första kammaren och 57
i andra kammaren, med hemställan, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
Maj :t begära en ingående utredning
jämte det förslag, vartill utredningen må
föranleda i fråga om järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen.
Bland motionärerna var vi sex från kommunistiska
riksdagsgruppen.

Riksdagen beslutade på statsutskottets
rekommendation att hos Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en utredning rörande frågan
om en järnvägsförbindelse mellan
Ljusdal och norska gränsen i enlighet
med de av utskottet anförda synpunkterna.

Den 3 december 1948 tillkallade chefen
för kommunikationsdepartementet
fem utredningsmän med dåvarande ordföranden
i statens trafikkommission
som ordförande för utredningen. Utredningskommittén
antog benämningen
»Järnvägsutredningen Ljusdal—norska
gränsen». Järnvägsutredningen hade
slutfört sitt uppdrag och avgav sitt betänkande
den 15 augusti 1952. Utredningen
anger följande.

Trafikområdet region VII (landskapet
Härjedalen samt Åsarne, Klövsjö och
Riitans kommuner i Jämtland samt Ytterhogdals
och Ängersjö socknar) har
20 844 invånare, och i region VIII (Ljusdals
köping, Ljusdals landskommun,
Kårböle-Färila, Ramsjö och Los kommuner
i Hälsingland) uppgick invånarantalet
till 21 877. Dessa siffror är från
utgången av år 1949. Utflyttningen från
trafikområdets kommuner har under de
två sistförflutna decennierna i stort sett
balanserats av födelseöverskottet, men
befolkningen i de arbetsföra åldrarna
har dock minskat.

Skogsmarken omfattar i region VII
795 400 ha och i region VIII 370 600
ha. Den ägs till ca 54 procent av bolag
och till helt övervägande delen av
skogsbolag i Hälsingland med skogsindustrier
i kustområdet vid Hudiksvall
och Söderhamn. Från de icke bolagsägda
skogarna i området är dessa skogsbolag
även köpare till större delen av
virkesuttagen.

Vid en försiktig bedömning av avsättningsmöjligheterna
torde den genom en
järnvägsförbindelse Ljusdal—norska

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
gränsen uppkommande rotvärdeshöjningen
å berörda skogsområden ha ett
kapitalvärde, som ej understiger 10 miljoner
kronor enligt prisnivån säsongen
1949/50. Denna uppskattning synes
kunna gälla även för en järnväg Ljusdal
—Sveg enbart. Båtnaden av de genom
järnvägen möjliggjorda gallringarna i
skogen torde kunna uppskattas till minst
10 miljoner kronor kapitalvärde enligt
1949/50 års prisnivå. Båtnaden kan
nästan helt och hållet tillskrivas järnvägen
Ljusdal—Sveg.

Jordbruket i trafikområdet är av
ringa omfattning. Boskapsskötselns omfattning
är förhållandevis större.

Brytvärda malmförekomster har ej
påträffats inom trafikområdet.

Vattenkraftsbyggnader mellan fjällsjön
Lössen och Ljusdal i Ljusnans huvudflöde
beräknas i slutet av år 1953 ge
485 miljoner kilowattimmar. Det i nordvästra
Hälsingland och östra Härjedalen
föreliggande kraftbehovet är mer än
väl tillgodosett.

Inom trafikområdet finns minst 33
sågverk. Någon utökning av områdets
sågverksindustri kan, till följd av bristande
råvarutillgång, ej förutses. Järnvägens
tillkomst väntas bidraga till ökad
avsättning av sågavfall från trafikområdet.

Träkolsproduktionen är av liten omfattning
och torde knappast öka som en
sannolik följd av järnvägens tillkomst.

Industriella anläggningar, utöver sågverken,
saknas i stort sett inom trafikområdet.
Järnvägens tillkomst skulle säkerligen
skapa ökade förutsättningar
för enskild företagsamhet med avseende
å mindre och medelstora industriföretag
inom träförädlingsbranschen, särskilt
i Färilabygden, och eventuellt också
för annan industri.

Turistväsendet i Härjedalen är statt i
stark utveckling. Härjedalens fjällvärld
är väl lämpad för sportbetonad turism.
Antalet turister beräknades för år 1951
till 40 000. Snabbare och mera bekväma
kommunikationer skulle i förening med
utbyggnad av turistanläggningarna sannolikt
bidra till ökad turism i Härjedalen.
Fn järnväg Ljusdal—Sveg torde i

och för sig inte få någon större inverkan
på resefrekvensen, medan anläggandet
av järnväg Hcde—norska gränsen
otvivelaktigt skulle påverka densamma,
särskilt om nattågstrafik anordnades.

Vägförhållandena i trafikområdet är
inte goda. Det allmänna vägnätet är
mycket glest. Ofta är vägarna smala,
krokiga och backiga samt av ringa bärighet.
En omfattande utbyggnad av såväl
det allmänna som det enskilda vägnätet
är planerat och påbörjat. Nuvarande
väganslag förslår emellertid inte till
utförande av den önskvärda utbyggnaden
av vägnätet inom någorlunda överskådlig
framtid.

Järnvägsförbindelserna med Härjedalen
är när det gäller persontrafiken
icke de bästa. Antalet reselägenbeter är
begränsat, restiderna är långa, resbekvämligheten
är till följd av tågombyten
och sammankoppling av fjärr- och
lokaltrafik mindre god och restaurationsmöjligheterna
är få. Direkta sovvagnståg
till Hede går endast under vinterturistsäsongens
veckoslut; nattresenärer
söderifrån är i övrigt hänvisade
till den långa och dyra omvägen över
Östersund. Godstrafiken på järnväg
från och till Härjedalen måste ske över
Orsa eller Brunflo. För virkestransporter
till hälsingekusten innebär detta en
fraktfördyrande omväg.

Anläggningskostnaderna för den ifrågasatta
järnvägen har enligt 1950 års
kostnadsnivå uppskattats till ca 24
miljoner kronor för sträckan Ljusdal—
Sveg och ca 19,5 å 20 miljoner kronor
för sträckan Hede—norska gränsen.
Dessa kostnader avser anläggning för
icke elektrisk drift. Merkostnaderna för
elektrifiering av sträckan Ljusdal—Sveg
har uppskattats till 10,1 miljoner kronor.

Det beräknade trafikunderlaget för
järnvägen Ljusdal—Sveg medför ett årligt
driftsunderskott om 356 000—
720 000 kronor allt efter tillämpad kalkylationsmetod
och räknat efter 1950
års kostnads- och taxenivå. Härtill kommer
bristande räntetäckning för det investerade
kapitalet.

Järnvägsutredningen sammanfattar si -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

na synpunkter på frågan på följande
sätt.

»De samhällsekonomiska nyttoverkningarna
av en järnväg Ljusdal—Sveg
kan anses vara så pass stora, att det kan
vara rimligt att bortse från kravet
på förräntning av investeringskapitalet.
Under gynnsamma omständigheter kan
kapitalvärdet av den samhällsekonomiska
båtnaden komma att avsevärt överstiga
investeringskapitalet. Den belastning
för det allmänna, som järnvägens
driftunderskott i övrigt innebär, torde
till stor del uppvägas av järnvägens nyttoverkningar
i kulturella, sociala och
beredskapsmässiga hänseenden.

I en modern demokratisk kulturstat
ter det sig naturligt och ur rättvisesynpunkt
befogat, att rimliga ekonomiska
uppoffringar från det allmännas sida göres
för att i kommumkationshänseende
jämställa i övrigt likartade bygder. Området
mellan Ljusdal och Sveg är i förhållande
till andra delar av södra Norrland
eftersatt i fråga om järnvägsförbindelser.
— Järnvägsutredningen anser
därför, »att en järnväg Ljusdal—Sveg
vid bedömning ur allmänna synpunkter
bör komma till stånd, därest icke de nyttoverkningar,
som järnvägen beräknas
medföra, kunna nås genom andra, mindre
kostnadskrävande kommunikationsförbättringar».

Så diskuterar man frågan om inrättande
av en stambillinje Ljusdal—Sveg
och kommer fram till att en sådan icke
är en lämplig trafikanordning för virkestransporterna
från trafikområdet och
medför ej samma skogliga båtnad som
järnvägen. »Stambillinjens nyttoverkningar
i övrigt torde också bli mer begränsade
än järnvägens», säger utredningen.
»Med hänsyn till det anförda anser
järnvägsutredningen, att de direkta
substituerande kommunikationsanordningarna
icke bör givas företräde framför
en järnvägslinje Ljusdal—Sveg.»

Nyttoverkningarna av en järnväg Hede—norska
gränsen uppväga i nuvarande
läge icke den belastning på det allmännas
ekonomi, som det årliga driftsunderskottet,
med räntekostnaderna avsevärt
överstigande 1,3 miljoner kronor,

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
skulle innebära. — Järnvägsutredningen
kan därför icke förorda, att en järnväg
Hede—norska gränsen anlägges, så länge
nuvarande driftförutsättningar föreligga.
»

Beträffande järnvägen Ljusdal—Sveg
föreslår utredningen att en järnväg (ej
elektrifierad) anlägges mellan Ljusdal
och Sveg, då arbetskraftsförhållandena
så gör lämpligt, under följande förutsättningar:
att medel för anläggningsarbetet
och för anskaffande av rullande
materiel för järnvägen tillskjutes dels
av staten, dels av skogsintressenterna i
det område, vars virkestransportbehov
skulle komma att tillgodoses genom järnvägen,
därvid det statliga bidraget i princip
torde böra utgå enligt för statsbidrag
till anläggande av enskilda skogsbilvägar
gällande grunder, vilka dock
med hänsyn till järnvägsanläggningens
kapitalkriivande natur synes i förevarande
fall böra jämkas i riktning mot
större statlig bidragsandel; att landstingen
i Gävleborgs och Jämtlands län
samt de av järnvägsföretaget berörda
primärkommunerna inom två år efter
järnvägens stakning ställer för järnvägsanläggningen
erforderlig mark till förfogande
utan kostnad för statens järnvägar;
att det för järnvägen tillskjutna
investeringskapitalet icke inräknas bland
statens järnvägars förräntningspliktiga
kapital; samt att statsmakterna finner
sig vilja ge skogsbruket och befolkningen
i området det stödet, att den vid bandelsekonomisk
beräkning eventuellt uppkommande
driftförlusten å järnvägen
täckes av skattemedel.

Den inbördes fördelningen av skogsintressenternas
bidrag till investeringskapitalet
bör ske enligt överenskommelse
dem emellan och synes lämpligen
böra grundas på intressenternas innehav
av skogsmark inom det område, vars virkestransportbehov
järnvägen skulle komma
att betjäna. De konjunktur- och prisutjämningsavgifter
som från och med
år 1948 erlagts och tills vidare erliiggs
av skogsindustrier med produktiv skogsmark
inom området och kan beräknas belöpa
på angivna skogsmark, torde i den
del avgifterna avsatts eller avsättes till

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
skogsvårds- och lågkonjunkturfonder i
första hand böra anvisas.

Åtgärder för järnvägens stakning å
marken samt för aktuell kostnadsberäkning
av anläggningsarbetet och anskaffning
av rullande materiel föreslås bli
vidtagna så snart ske kan. De synpunkter,
som från försvarsstabens sida kan
anföras rörande järnvägens sträckning,
torde därvid böra beaktas.

Beträffande järnvägen Hede—norska
gränsen finner sig utredningen icke kunna
förorda, att en järnväg anlägges mellan
Hede och norska gränsen, så länge
nuvarande driftförutsättningar för en
dylik järnväg består, och föreslår därför
att frågan härom måtte vila till dess
ändrade driftförutsättningar motiverar
dess förnyade upptagande.

Så långt järnvägsutredningens undersökningar
och förslag.

Det är nu över två år sedan utredningen
framlade sitt betänkande. Det har
varit så tyst omkring denna järnvägsfråga
sedan utredningen blev klar, att
det varit befogat att fråga vad man nu
väntar på. Vi har ansett det nödvändigt
i våra motioner till årets riksdag att ta
upp frågan och ställa förslag om att
riksdagen måtte fatta ett principbeslut om
att en järnväg Ljusdal—Sveg skall anläggas
och vidare att för detta ändamål
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till investeringsanslag för påbörjande
av förberedelsearbetena under
budgetåret 1954/55.

Förberedelsearbetena består ju i stakning
på marken av bansträckning, underhandlingar
med skogsintressenter och
primärkommunernas fullmäktige, med
länsstyrelserna och landstingen i berörda
län, aktuella kostnadsberäkningar och
mera sådant som tar sin tid att ordna.
Vi anser, att det skulle vara välbetänkt
att bestämma sig för byggandet av järnvägen
Ljusdal—Sveg och omedelbart ge
sig in på detta förberedelsearbete, som
här nämnts, för att sedan kunna sätta
själva anläggningsarbetet i gång, så snart
pengar och betingelser för ändamålet
förelåge.

Våra motioner har, efter att ha varit
ute på remiss, i yttrande från järnvägs -

styrelsen avstyrkts. Järnvägsstyrelsen
intar en avvisande ståndpunkt i denna
fråga. Fastän järnvägsutredningen föreslagit,
att det för järnvägen erforderliga
kapitalet icke inräknas i statens järnvägars
förräntnigspliktiga kapital och att
eventuellt uppkommande driftförlust
täckes av skattemedel, har järnvägsstyrelsen
ändå avstyrkt att en järnväg Ljusdal—Sveg
anlägges. Detta med följande
motivering: »Det torde emellertid i nuvarande
läge förhålla sig så, att anvisande
av medel till detta företag med säkerhet
kommer att minska ramen för investeringar
i andra enligt styrelsens mening
angelägnare utbyggnader och förbättringar
av det befintliga järnvägsnätet,
såsom dubbelspårs- och elektrifieringsarbeten,
vilka tidigare under flera
år fått stå tillbaka på grund av brist på
kapital och arbetskraft.»

Då vi skrev vår motion, var investeringsanslagen
för det löpande budgetåret
383,2 miljoner kronor. Jag hänvisar
också till vad vi säger i motionen: »De
investeringsbelopp som årligen skulle
erfordras under den tid, som det kan ta
att anlägga järnvägen Ljusdal—Sveg,
skulle sannolikt inte utgöra mer än en
bråkdel av SJ:s totala investeringar. Det
är också med en viss förundran, som
befolkningen i denna järnvägslösa bygd
ser den uppmärksamhet, som järnvägsmyndigheterna
ägnar de överklassbetonade
lyxtågsförbindelserna med fjärran
länder, medan norrlandsbefolkningens
behov av nya järnvägsförbindelser år
efter år viftas bort.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i
sitt uttalande i frågan intagit en starkt
positiv ståndpunkt. Som slutkläm säges
i detta yttrande: »Sammanfattningsvis
vill länsstyrelsen således framhålla att
den föreslagna järnvägen tillgodoser ett
gammalt, alltjämt aktuellt önskemål hos
befolkningen inom de berörda orterna
och fyller ett klart uttalat behov av en
god kommunikationsled och att dess
samhällsekonomiska betydelse är så stor
att den bör komma till stånd även om
staten därigenom måste bära förluster
i form av oräntabelt investeringskapital
och årliga driftunderskott.»

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Länsstyrelsens i Jämtlands län utlåtande
om Ljusdal—Sveg-järnvägen är
också starkt positivt. Jag citerar ett avsnitt:
»En järnväg Ljusdal—Sveg komme,
vilket jämväl torde framgå av utredningen,
med säkerhet att få betydelse
för befolkningens utkomstmöjligheter i
de berörda bygderna, skapa ökad trivsel
för befolkningen och stimulera till ett
mera differentierat näringsliv — en fråga
av största betydelse för dessa bygder.
Man lärer sålunda kunna räkna med utveckling
av handel, serviceyrken och
småindustri, i all synnerhet, därest -—
vilket man vågar förutsätta — utbyggnad
av strömfallen kommer att medföra
god tillgång på billig elström. I detta
sammanhang kan länsstyrelsen ej underlåta
att erinra om de för landet utomordentligt
viktiga naturtillgångar som ■—
bortsett från skogen — exploateras i
landskapen. De värden — säkerligen
vida överstigande kostnaden för den föreslagna
järnvägen — som härigenom
utvinnes vid pågående och planerade
utbyggnader av Ljusnan komma i allt
väsentligt andra delar av landet till godo
och lämna där ett betydelsefullt bidrag
till välstånd och trivsel. Det synes länsstyrelsen
med billighet och rättvisa förenat,
att hänsyn härtill även tages, då
man hedömer föreliggande järnvägsprojekt.
Med stöd av vad sålunda anförts
vill länsstyrelsen förorda, att beslut fattas
om utförande genom statens försorg
av järnväg Ljusdal—Sveg, oavsett huruvida
bidrag därtill kan erhållas från
skogsbolagen. Förutsättningen bör dock
vara att erforderlig mark tillhandahålles
av landsting, kommun eller enskilda.»

De båda berörda länsstyrelsernas krav
på att järnvägen Ljusdal—Sveg måtte
snarast komina till stånd är sålunda klart
och otvetydigt.

Statsutskottet skriver i det föreliggande
utlåtandet nr 185, att ärendet efter
vederbörlig remissbehandling nu är föremål
för Kungl, Maj :ts prövning. Vidare
hänvisas till 1953 års trafikutredning,
som har att verkställa eu översyn av
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken,
och påpekas att det ankommer på
denna utredning att söka skapa större

5 Första kammurens protokoll 1054. Nr 31

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
klarhet om järnvägarnas plats och villkor
i vårt framtida transportsystem. Utskottet
anser sig kunna räkna med att,
så snart förutsättningar finns för ett
slutligt bedömande av nu ifrågavarande
järnvägsprojekt, Kungl. Maj:t för riksdagen
framlägger de förslag till förbättring
av kommunikationerna i Härjedalen
och nordvästra Hälsingland, vilka
må synas ändamålsenliga och befogade,
och därför kan icke utskottet tillstyrka
motionärernas förslag, att riksdagen nu
måtte fatta beslut om anläggande av
järnväg Ljusdal—Sveg. Och så yrkar utskottet
på att motionerna icke må bifallas
av riksdagen.

Ja, så ligger sålunda frågan till i dag
efter hundra års ansträngningar och
utredningar för att få en direkt järnväg
Hudiksvall—Ljusdal—Sveg—norska
gränsen. Sträckan Hudiksvall—Ljusdal
öppnades för trafik år 1888. Sträckan
Sveg—Hede öppnades för trafik år 1924,
men mellansträckan Ljusdal—Sveg, om
vilken det föreliggande ärendet handlar,
bär ännu icke kommit ur de långsamt
malande utredningskvarnarna. Det är
tydligt att det ännu ligger vissa hinder i
vägen. Järnvägsstyrelsen har avstyrkt att
järnväg bygges. Vad kan man då befara,
när 1953 års trafikutredning skall skapa
större klarhet om järnvägarnas plats
och villkor i vårt framtida transportsystem?
Järnvägsstyrelsens sakkunskap
lär väl i hög grad komma att anlitas i
detta utredningsarbete. Järnvägen Ljusdal—Sveg
blir sannolikt föremål för
järnvägsstyrelsens avstyrkande på nytt.
Befolkningen i det av järnvägen berörda
området väntar nu att regering och
riksdag skall äntligen lösa frågan, så att
järnvägen kommer till stånd. Skogsbolagen
bör rimligen bidraga till anläggningskostnaderna
för järnvägen. De
ofantliga kapital och vinster, som dessa
bolag tagit ur Härjedalens och nordvästra
Hälsinglands storskogar som råvarubas
för träförädlingsindustrierna på andra
håll, bör till någon del gå tillbaka till
provinsen i den planerade järnvägen.
Jag ber bara att få erinra om den trettioåriga
process som på 1920-talet MarmaI.
ångrörs AB vann gentemot bönderna

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.

om de stora Ängersjöskogarna och om
att virke där drevs ut för många miljoner
kronor. Jag var i dessa trakter på
arbete, då dessa stora skogsdrivningar
pågick, och har sålunda sett hur där såg
ut.

Utskottet har icke kunnat tillstyrka
våra motioner nu. Skrivningen i utskottsutlåtandet
lämnar emellertid vägarna
öppna för Kungl. Maj:t att snarast
komma med förslag.

Jag anser dock att järnvägsutredningens
förslag om byggandet av järnvägen
Ljusdal—Sveg, den enhälliga kommunala
opinionen för järnvägen i det berörda
trafikområdet, det starkt understrukna
kravet om järnvägens byggande i remissuttalandena
från länsstyrelserna i
såväl Gävleborgs som Jämtlands län och
den lokala folkopinionen för frågans lösning
är ett mycket gott och starkt underlag
för kravet i våra motioner. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna nr 60 i första kammaren
och nr 91 i andra kammaren.

Herr OLOFSSON (s):

Herr förste vice talman! Fastän statsutskottet
behandlat den föreliggande motionen
på ett rätt välvilligt sätt, hade vi
i Härjedalen givetvis varit mycket gladare,
om omständigheterna hade legat
så till, att utskottet ansett sig kunna tillstyrka
motionen. Väntan på den här förbindelsen
till Härjedalen har ju varit
rätt lång eftersom frågan första gången
väcktes år 1858 och sedan har behandlats
i olika sammanhang minst ett tiotal
gånger. Får vi vänta lika länge till,
innan en förbättring av våra kommunikationer
kommer till stånd, så torde befolkningen
i Härjedalen endast komma
att bestå av den personal som erfordras
för skötseln av kraftverken längs Ljusnan.
Ty några industrier, som kan konkurrera
med företag i landets övriga delar,
kan man inte hoppas bli förlagda
dit, om inte kommunikationerna förbättras
och utbyggs.

Jag vill erinra om att länsstyrelserna
i både Gävleborgs och Jämtlands län i
avgivna yttranden livligt har tillstyrkt

att järnvägsprojektet kommer till utförande,
och den senare länsstyrelsen har
i sitt remissvar den 25 februari 1953 för
sin del uttalat att de beräkningar, som
utredningen framlagt i fråga om Ljusdal
—Svegbanans lönsamhet som fraktjärnväg,
är alltför pessimistiska. Å andra
sidan ville länsstyrelsen liksom tidigare
bestämt hävda att föreliggande projekt
ej får ses uteslutande ur järnvägsekonomisk
synpunkt. Frågan bör också ses ur
den synpunkten att järnvägen kan bli
ett medel i statens hand till främjande av
utvecklingen kulturellt, socialt och materiellt
i en del av vårt land, som på
grund av karg natur, hårt klimat och
avskild belägenhet ej kunnat tillgodogöra
sig den utveckling i berörda hänseenden,
som kommit bättre belägna delar
av landet till godo.

Järnvägsstyrelsen däremot, vilken som
ett affärsdrivande verk inte lagt några
sociala synpunkter på frågan, har i sitt
remissvar avstyrkt arbetets utförande
och har dessutom i rationaliseringssyfte
betydligt försämrat de kommunikationsförhållanden,
som vi tidigare hade, genom
att den avskaffat alla persontåg i
Härjedalen och i stället insatt rälsbusståg.
Detta innebär att man från den 1
november 1954 inte kan färdas i andra
klass i Härjedalen, och att ingen sjukvagn
eller sjukkupé får framföras på
dessa järnvägar. Förutom den tidsutdräkt
och de besvärligheter, som den senare
omständigheten medför, blir kostnaderna
för det allmänna och för de olyckliga
människor, som på grund av sjukdom
måste transporteras med sjukvagn,
oerhört ökade. Jag vill nämna ett enda
exempel som i någon mån kan belysa
denna kostnadsökning.

En person måste för några dagar sedan
transporteras från Sveg till Frösö
sjukhus i Östersund med ambulans, då
sjukvagn med de nuvarande anordningarna
inte kunde framföras på järnvägen.
Kostnaderna för transporten utgjorde
220 kronor. Hade sjukvagn som tidigare
kunnat användas, skulle kostnaden för
tredje klass från Sveg till Östersund ha
blivit 49 kronor 20 öre. Härtill borde
givetvis läggas de smärre kostnaderna

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

för transporten från ålderdomshemmet i
Sveg till järnvägsstationen och för transporten
från järnvägsstationen i Östersund
till Frösö sjukhus. Men transportkostnaderna
blev ändå mer än tre gånger
så stora. Efter det att denna anordning
infördes vid järnvägen har redan
tre fall inträffat av transport enbart
från Sveg till Östersund, till Gävle och
till Stockholm. Samtliga dessa tre är fattigvårdsfall,
men om det inträffar att en
mindre bemedlad person behöver specialvård,
som han själv skall betala, så
kanske han med hänsyn till dessa höga
kostnader föredrar att i stället stanna
hemma och bida sitt öde.

Vidare bör nämnas att järnvägen sedan
många år tillbaka har haft en genomgående
vagn, som varje dag gått
mellan Östersund och Stockholm över
Sveg, Mora och Rättvik, varför något
byte inte behövt företas av resande från
Härjedalen till Stockholm, något som
mycket uppskattades. Denna förmån har
givetvis genom den nämnda anordningen
nu indragits, så att byte måste ske
i Orsa eller Mora. I detta sammanhang
vill jag jämväl nämna att de rälsbussar
som insatts inte är några snabbussar av
det slag, som förekommer på en del
andra håll, utan har samma låga fart som
de gamla ångloken, det vill säga 5 mil
i timmen.

Då man nu under så lång tid har gått
och hoppats på bättre järnvägsförbindelser,
är det beklämmande att man helt
plötsligt får se att utvecklingen går åt
direkt motsatt håll. Men det är troligen
intet att göra åt denna sak, ty provinsen
Härjedalen är och förblir en isolerad
bygd med en undantagsställning i
förhållande till det övriga landet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Norman
(s).

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Efter de upplysningar
som redan har lämnats i ärendet kan jag
fatta mig relativt kort.

Till en början vill jag säga att det för
en jämtlänning, som ingår i det stora

Om anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
kollektivet Norrland, kanske inte är en
enbart angenäm uppgift att föra statsutskottets
talan i detta sammanhang. Självfallet
delar jag i långa stycken den uppfattning
som både motionären och herr
Olofsson har framfört. Men det är nu
en gång på det sättet, att man får ta
hänsyn till vad som är möjligt att genomföra.
Jag har suttit här och funderat
över hur herr Persson och hans medmotionär
i annat sammanhang, herr Helmer
Persson, vill fördela kostnaderna för
de väldiga anspråk som de ställer här i
dag. Man måste väl alldeles oberoende
av bostads- och mantalsskrivningsort se
till de rent sakliga förhållandena och
se till vad som kan vara möjligt att genomföra,
då man tar ställning till olika
frågor.

Här har redan redogjorts för utskottets
förslag, och jag kan därför gå förbi
det. Jag vill bara erinra om att då
utskottet hänvisar till 1953 års trafikutredning,
som har att verkställa översyn
av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken,
är det alldeles självfallet utskottets
mening att även järnvägarna,
både de befintliga och de planerade, måste
inbegripas i denna översyn.

Jag tror inte att det hade varit realistiskt
om utskottet i nuvarande läge
hade tillstyrkt motionerna. Jag tror fastmer
att det ligger bra mycket mer praktisk
politik i utskottets skrivning. Det
är ju att märka att ärendet icke är
bortskrivet, utan utskottet föreslår att
riksdagen icke nu måtte fatta beslut om
anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.
Frågan står sålunda öppen, och det är
möjligt att få den till omprövning, men jag
tror att om man vill se realistiskt på saken
är det nödvändigt att vänta med denna
omprövning till dess 1953 års trafikutredning
redovisat sin syn på dessa
saker. Den farhåga som här anmäldes,
att järnvägsstyrelsen skulle sätta färg på
det utlåtande som en gång i tiden är att
förvänta från 1953 års trafikutredning,
tror jag för min del är något överdriven.
Jag har den allra största respekt
för järnvägsstyrelsen och den kunnighet
som denna förfogar över, men utredningen
består ju av 8, 10 man, och

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

järnvägen har väl inte mer än en representant
där. Att redan nu anmäla
den tron att järnvägsstyrelsen skulle
snedvrida ett väntat resultat från denna
utredning är nog att måla för mycket
i svart.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det starkaste skälet för
detta järnvägsprojekt är detsamma som
herr Näsström för en stund sedan anförde
på en föregående punkt, nämligen
behovet av bättre transportmöjligheter
för skogsprodukter. Man försöker
numera, när det finns andra resurser,
att så mycket som möjligt komma ifrån
flottningen. Denna har blivit dyrbar med
de värden som timret numera representerar.
Jag är lika intresserad för detta
projekt som herr Olofsson från Härjedalen
och som den ärade representanten
från Göteborg, men jag har inte
kunnat finna att statsutskottet i nuvarande
läge har kunnat skriva annorlunda
än det gjort.

Jag skall inte förlänga debatten, men
jag vill passa på att rikta en hemställan
till kommunikationsministern, som är
närvarande här, att inte dröja längre
än som alldeles nödvändigt med att föra
fram denna järnvägsfråga till ett avgörande,
till ett som jag hoppas för Gävleborgs
län lyckligt avgörande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om helt förstatligande av Stockholm—
Roslagens järnvägar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av väckta motio -

ner om helt förstatligande av Stockholm
—Roslagens järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritjof Thun (1:158) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
in. fl. (II: 251), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att roslagsbanan
skulle helt förstatligas senast fr. o. m.
den 1 januari 1955.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
yttrat:

»1951 års riksdagsbeslut angående statsförvärv
av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
innebar bl. a., att ifrågavarande
järnvägsföretag tills vidare skulle bibehållas
vid sin dåvarande förvaltningsform
och sålunda icke införlivas med
statens järnvägar. Anledningen härtill
var främst de trafiktekniska säregenheter
som de i roslagsnätets järnvägar ingående
djursholmslinjerna uppvisade.
Riksdagen förutsatte emellertid, att en
utjämning i taxehänseende skulle ske, så
att den statliga järnvägstaxan komme att
helt tillämpas vid roslagsbanan om möjligt
senast den 1 juli 1952, försåvitt fråga
vore om den egentliga bygdetrafiken. En
sådan utjämning har också sedermera
kommit till stånd, varvid undantag gjorts
icke endast för trafiken på djursholmslinjerna
utan även för trafiken på sträckorna
Stockholm Ö—Lindholmen och
Roslagsnäsby—Österskär.

I förevarande motioner har nu hemställts,
att riksdagen måtte besluta att roslagsbanan
helt förstatligas senast fr. o.
m. den 1 januari 1955. Då motionärerna
icke synas ifrågasätta någon ändring i
djursholmslinjernas nuvarande särställning,
skulle den praktiska innebörden av
detta förslag närmast vara, att den statliga
järnvägstaxan skulle komma att utsträckas
till de båda nyssnämnda linjerna
Stockholm Ö—Lindholmen och
Roslagsnäsby—Österskär. Det därigenom
uppkommande inkomstbortfallet har av
järnvägsstyrelsen beräknats till i runt tal
0,5 milj. kronor.

I sitt utlåtande 1951: 157, vilket låg till
grund för riksdagens förberörda beslut,
sade sig utskottet i princip hysa den upp -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

fattningen, att roslagsbanan borde införlivas
med statens järnvägar så snart förutsättningarna
därför vore för handen.
Utskottet är alltjämt av samma mening.
Av vissa skäl synes det dock tveksamt,
huruvida tidpunkten ännu är inne för en
dylik åtgärd. Enligt vad utskottet under
hand inhämtat väntas sålunda 1948 års
järnvägstaxekommitté inom en näraliggande
framtid komma att framlägga förslag
om särskild förortstaxa för stockholmsregionen,
avseende trafiken å jämväl
de båda linjer om vilka nu närmast
är fråga. Prövningen av detta förslag synes
icke lämpligen böra föregripas genom
att beslut nu fattas om roslagsbanans
direkta inlemmande i statens järnvägars
organisation med därav betingade
taxeförändringar som följd. Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t, så
snart ställning tagits till järnvägstaxekommitténs
förslag, upptager frågan om
roslagsbanans förvaltningsform till förnyat
övervägande.

Under hänvisning härtill hemställer
utskottet, att riksdagen må, i anledning
av motionerna I: 158 och II: 251, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet ovan anfört.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar livar Anderson, Edvin
Thun, Elfving, Lundqvist och Staxäng
samt fröken Vinge och fröken Olsson
ansett, att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »I sitt» och
slutade med »förnyat övervägande», bort
hava följande lydelse:

»I sitt utlåtande 1951:157, vilket låg
till grund för riksdagens förberörda beslut,
sade sig utskottet i princip hysa
den uppfattningen, att roslagsbanan borde
införlivas med statens järnvägar så
snart förutsättningarna därför vore för
handen. Utskottet är alltjämt av samma
mening. Det har under hand uppgivits,
att 1948 års järnvägstaxekommitté inom
en näraliggande framtid skulle komma
att avge sitt betänkande och att däri bl. a.
komme att föreslås en särskild gemensam
förortstaxa för hela stockholmsregionen,
avseende trafiken å jämväl de
båda linjer om vilka nu närmast är frå -

ga. Denna förortstaxa skulle även för statens
järnvägars förortstrafik medföra
högre avgifter än vad eljest tillämpas
vid statens järnvägar. Att prövningen av
ett sådant genomgripande förslag — om
det framlägges — måste komma att taga
lång tid, finner utskottet sannolikt. Utskottet
kan under alla förhållanden inte
finna det riktigt och ej heller i god
överensstämmelse med de taxeprinciper,
som voro grundläggande för statsmakternas
beslut år 1939 angående enhetliggörandet
av det svenska järnvägsväsendet,
att i avvaktan på ett eventuellt framtida
nytt taxesystem längre vägra trafikanterna
vid de nu ifrågavarande två
järnvägslinjerna avsedd jämställdhet med
statens järnvägars övriga trafikanter. Utskottet
förutsätter därför att Kungl.
Maj :t, så snart lämpligen kan ske, upptager
frågan om roslagsbanans förvaltningsform,
eventuellt taxesättning, till
förnyat övervägande.»

Herr THUN, FRITIOF, (s):

Herr talman! I den av mig väckta motionen
om roslagsbanans helförstatligande
har jag ställt frågan varför denna
handel av det svenska järnvägsnätet
skall placeras i en undantagsställning.
Redan det att denna järnväg byggdes
smalspårig, vilket i och för sig utgör ett
starkt bevis på hur litet förutseende initiativtagarna
hade, har i stor utsträckning
bidragit till att Roslagens möjligheter
till utveckling förminskats. Följderna
härav kan utläsas i roslagskommunernas
folkminskning. Här har förekommit
en folkminskning som torde vara
bland de största i landet. Jag vill erinra
om att när riksdagen 1951 biföll
förslaget om förvärv av roslagsbanan
förutsatte statsutskottet att den statliga
järnvägstaxan skulle helt komma att
tillämpas, om möjligt senast från den 1
juli 1952. Som kammaren vet har denna
utskottets förmodan i vissa för trafikanterna
viktiga delar icke förverkligats.
Om jag sålunda gärna medger att
frakttaxorna samt biljettaxorna på
längre sträckor såväl som de anställdas
löner har likriktats med SJ:s bestämmelser,
så återstår dock olikheten i för -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

ortstaxorna mellan SJ och SRJ, vilket
givit mig anledning till denna motion.

Som jag antytt har alltså förorternas
trafikanter vid banan i fråga icke samma
förmånliga biljettpriser som gäller
vid SJ:s förortslinjer. Jag kan exempelvis
nämna, att under det att biljettkostnaderna
å en tiokilometersträcka på en
SJ-förortslinje uppgår till en krona för
enkel resa och 1:40 för returbiljett, så
kostar motsvarande biljetter på motsvarande
sträckor på SRJ 1: 60 respektive
2: 20. För en sträcka av 19 kilometer på
SJ kostar biljetterna 1:80 resp. 2:60,
men å SRJ tre kronor resp. 3: 90. Man
finner sålunda en ganska ansenlig skillnad.

Detta förfaringssätt strider mot 1939
års principbeslut. Jag kan därför försäkra
att bakom denna motion står en
enhällig roslagsbefolkning som otåligt
väntar på rättelse. Det må tillåtas mig
att under några minuter upptaga kammarens
dyrbara tid med att erinra om
tidigare utredningar angående förstatligande
av de enskilda järnvägarna. Den
ledande tanken synes därvid ha varit:
bättre service för den trafikerande allmänheten
och effektivitet genom rationalisering.
Sålunda visade en utredning,
som järnvägsstyrelsen lät göra år 1933,
att man kunde åstadkomma årliga besparingar
på 4,7 miljoner kronor och en
personalminskning på omkring 2 000
man. Vid 1936 års utredning säger kommittén,
att om man ur ekonomisk och
driftteknisk synpunkt vill vinna fördelar
genom en ny ordning inom landets
järnvägsväsende, kan detta endast ske
genom förstatligande. Samtliga de olägenheter
som härledes ur nätets splittring
på olika ägare och förvaltningar
kommer att bortfalla. Taxorna blir enhetliga,
zontariffer kan konstrueras, och
trafikvägarna förkortas. Det blir, säger
man vidare, ökade förmåner för de trafikanter
och samhällen, som nu ligger
utanför huvudlinjernas områden. Dessutom
får jag erinra om vad statsutskottet
sade i sitt utlåtande nr 157 år 1951,
som låg till grund för riksdagens beslut
angående förstatligande av roslagsbanan,
nämligen att förevarande spörsmål

kan ses även ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Sådana synpunkter låg också till
grund för statsmakternas förut berörda
beslut vid 1951 års riksdag, då det klart
fastslogs att förstatligande av det svenska
järnvägsnätet bland annat även skulle
medföra enhetliga taxor. Riksdagens
ställningstagande härvidlag motiverades
främst därmed, att varje landsdel
borde i lika mån kunna påräkna statens
stöd för kommunikationsfrågornas
lösande. I det förut nämnda utlåtandet
nr 157 säger utskottet vidare, att enligt
utskottets mening föreligger i detta aktuella
fall icke sådana skäl som kunde
föranleda att riksdagen nu intoge en
annan ståndpunkt, innebärande att roslagsbanan
försattes i ett ogynnsammare
läge än de bygder, vilkas järnvägsnät
tidigare förstatligats.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
för att få en jämförelse med förhållandena
sådana de ter sig i dagens läge.
Man frågar sig, vart riksdagens grundtanke
om likställighet angående service
och övriga förmåner vid anlitande av
svenska folkets järnväg har tagit vägen.
Förortstrafikanterna vid roslagsbanan
anser sig mycket orättvist behandlade
därför att de skall vidkännas väsentligt
högre biljettpriser än trafikanterna på
SJ:s förortslinjer behöver betala.

Det är som sagt obegripligt, att roslagsbanan
är den enda av statsinlösta
smalspåriga järnvägar som placeras i undantagsklass.
Denna järnväg hade dock
en avsevärt bättre ekonomi, med en rullande
materiel som var högklassig i jämförelse
med övriga smalspåriga järnvägars.
Jag finner således intet stöd för
att roslagsbanan även i fortsättningen
skall drivas i bolagsform.

Visserligen förfäktar kungl. järnvägsstyrelsen
med sin generaldirektör i spetsen
den uppfattningen, att eftersom roslagsbanan
går med förlust, vill man gärna
ta ut litet mera av därvarande trafikanter
för att på så sätt försöka nedbringa
förlusten. Men såsom jag tidigare
framhållit strider dessa synpunkter helt
mot 1939 års principbeslut, i vilket man
hårt tryckt på att det måste vara ett

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvagar.

rättvisekrav mot befolkningen i den
trakt som genomlöpes av en statsinlöst
bana att man åstadkommer ekonomisk
utjämning och likartad service.

Lika orimligt är det att den spårvägsliknande
karaktären av banstumpen till
Djursholm skall utgöra hinder för ett
helförstatligande av roslagsbanenätet i
övrigt, ty om Roslagens invånare skall
avvakta djursholmslinjens inlemmande i
ett blivande tunnelbanesystem, torde
väntetiden på ett helförstatligande bli
flera decennier.

Jag har med det nu sagda velat klargöra
för kammaren, att Roslagens befolkning
betraktar sig som eftersattt och
att trafikanterna på förortslinjerna där
protesterar emot att de skall behöva betala
högre priser än på SJ:s egna förortslinjer
för att • därigenom medverka
till att nedbringa SJ :s förluster.

Men även kommunerna har ett stort
intresse av att få enhetliga taxor. Sålunda
är det ett mycket svårt handikapp för
förortskommunerna vid deras saneringsoch
bostadsplaneringspolitik att taxorna
inte är enhetliga. När man slutligen konstaterar
att även SJ:s egna förortslinjer
är förlustbringande, framträder orättvisan
i nuvarande system i så mycket mer
ohöljd dager.

I min motion har jag framhållit, att
ett helförstatligande av roslagsbanan i
väsentlig mån skulle nedbringa banans
förvaltningskostnader. Man frågar sig
därför ganska osökt varför kungl. järnvägsstyrelsen,
som dock i sista hand avgör
frågan, ej velat följa denna väg i
stället för att envist hålla fast vid bolagsformen
och högre taxor. Trots järnvägsstyrelsens
propå vidhåller jag att
en verkställandedirektörsbefattning, som
med fri bostad och övriga förmåner torde
uppgå till mellan 40 000 och 50 000
kronor, skulle kunna inbesparas. Jag vidhåller
även att genom överförande av en
stor del av förvaltningsgrenarna till SJ:s
motsvarande kontor besparingar på hundratusentals
kronor skulle kunna göras.

Ett underligt utslag av sparvilja är
däremot att låta f. d. chefstjänstemän
fortfarande få åtnjuta mycket väsentliga
hyressubventioner. För att emellertid

utåt kunna visa på att man genom rationalisering
försöker att förbilliga driften,
har banans ledning slagit in på den gamla
och beprövade vägen, nämligen att
låta driftförbilligandet gå ut över den
lägre personalen. Sålunda har det gjorts
en kraftig indragning av arbetsstyrkan
vid banunderhållet. Även en annan ur
trafiksäkerhetssynpunkt ganska anmärkningsvärd
åtgärd är att man för att kunna
göra besparingar minskat ned sliperutbytet
från 26 700 stycken 1953 till
blott 13 000 stycken 1954.

Vi känner ju till, att SJ på grund av
den hårda konkurrensen fått sitt överskott
minskat år från år och på grund
härav måst göra vissa inskränkningar.
Så har t. ex. bansektionerna bantats ned
från 32 till 26. Här synes en samordning
i besparingssyfte varit den riktiga vägen.
Med vetskap om att roslagsbanans hela
trafiknät icke uppgår till en tredjedel av
en SJ-bansektion, torde det stå klart för
oss alla hur mycket som skulle kunna
sparas genom rationalisering, om ett
helförstatligande av roslagsbanan så
snabbt som möjligt bleve förverkligat.
Herr talman! För att stryka under vikten
av att denna handel nu helt inlemmas
i SJ-nätet, vilket är ett rättvisekrav
både ur trafikanternas och de anställdas
synpunkter, vore det önskvärt att t. ex.
statsrevisorerna ägnade sin uppmärksamhet
åt denna fråga, enär ändå det
uppkomna underskottet skall täckas av
statsmedel.

Slutligen bör i detta sammanhang
framhållas, att även personalen vid SRJ
har ett mycket stort intresse av att helförstatligandet
kommer till stånd, enär
med nuvarande bestämmelser denna
personal är praktiskt taget utestängd
från möjligheterna att begära transport
till eventuellt lediga befattningar vid SJ.
Visserligen förfäktar järnvägsstyrelsen
den uppfattningen, att SRJ-personalens
transportmöjligheter till SJ icke skulle
komma att lättas genom helförstatligandet.
Personalen hyser dock en annan
uppfattning och anser sålunda i varje
fall, att ett uppgående i SJ:s stora personalkadrer
ger en större känsla av sammanhållning
och solidaritet.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

Jag har tagit del av järnvägsstyrelsens
remissvar, vari framhålles att styrelsen
under inga omständigheter kan
biträda en åtgärd, som skulle leda till
att roslagsbanans underskott ökades och
statens järnvägars ekonomiska resultat
i motsvarande grad försämrades. Med
vetskap om att järnvägsdriften icke för
närvarande är någon lukrativ affär kan
jag i viss mån förstå järnvägsstyrelsens
resonemang. Däremot har jag svårare att
begripa statsutskottet. Den friska färg,
som omgärdade 1939 års principbeslut
och även i viss mån kännetecknade
riksdagens beslut 1951 angående denna
fråga, har bytts ut mot eftertankens
kranka blekhet. Utskottet säger således,
att det av vissa skäl synes vara tveksamt
huruvida tidpunkten ännu är inne för
ett helförstatligande. På känt sätt skaffar
utskottet sig täckning för ett uppskjutande
av ärendet genom att hänga upp
hela frågan på utredningskroken, och i
föreliggande fall lämpar det sig med
1948 års järnvägstaxekommitté. Måhända
har utskottet även tagit intryck av
järnvägsstyrelsens motivering för sitt avslagsyrkande,
däri styrelsen som ett ytterligare
hinder för helförstatligandet
åberopar Stor-Stockholms trafikutredning.
Man kan fråga sig: Varför skall nu
dessa ärenden utgöra ett hinder för roslagsbanans
helförstatligande, när dessa
spörsmål icke tycks ha spelat någon
roll vid statens övertagande av bergslagsbanan
och västeråsbanan, ehuruväl
problemen om taxor och förortstrafik
var aktuella även vid dessa järnvägars
förstatligande.

Jag kan ju tillägga, att då likställighet
i övrigt genomförts mellan SJ och roslagsbanan,
synes det mig att de 400 000 å
500 000 kronor, som SJ skulle förlora på
att SJ biljettaxor tillämpades vid SRJ:s
förortstrafik, inte borde få utgöra något
hinder för att nu taga steget fullt ut
och helförstatliga järnvägen i fråga.

Herr talman! Med mitt inlägg i denna
för roslagsbygden så viktiga fråga
tycker jag mig ha bevisat det orimliga i
att roslagsbanan fortfarande skall sättas
i strykklass, och jag vill sluta med att
betona, att utskottets uppskovsyrkande

enligt mitt sätt att se icke vilar på saklig
grund.

Det synes mig därför, herr talman, som
om kammaren nu skulle ha tillfälle att
utplåna en skönhetsfläck på 1939 års
principbeslut angående förstatligandet
av det svenska järnvägsnätet genom att
stödja den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen, som jag ber att få yrka
bifall till.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Den fråga det här gäller
förefaller måhända mången föga betydelsefull.
Ur vissa synpunkter kan en
sådan uppfattning nog också vara ganska
riktig. Frågan gäller ju praktiskt
taget endast sådana trafikanter vid roslagsbanan
som är bosatta inom tre mils
avstånd från Stockholm.

Ur principiell och rättvisesynpunkt är
spörsmålet emellertid ingalunda ringa.
Jag vill erinra om — och jag stryker under
vad herr Tliun nyss sade — att vid
alla andra förstatligade järnvägslinjer,
normalspåriga lika väl som smalspåriga,
har praktiskt taget redan från början
SJ:s taxebestämmelser undantagslöst införts
— alltså även i de fall, då under
någon övergångstid den förstatligade banan
fått bibehålla sin bolagsform, innan
banan direkt inlemmats i SJ:s organisation.

Såvitt jag kunnat finna, är roslagsbanan
det första och enda fall, där Kungl.
Maj :t har frångått de grundläggande
principer för taxesättningen, som fastslogs
1939 i samband med riksdagsbeslutet
om järnvägsväsendets enhetliggörande.

Att statsutskottet och riksdagen vid
behandlingen år 1951 av den då framlagda
propositionen om roslagsbanans
förstatligande motsatte sig den principiellt
nya ordning, som Kungl. Maj ds
förslag då innebar beträffande såväl förvaltningsform
som taxesättning, är därför
i mina ögon helt naturligt.

Reaktionen från riksdagens sida 1951
tog s''g ju uttryck i vissa erinringar oc7i
bestämda uttalanden, innebärande främst
ett understrykande och vidmakthållan -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

de av 1939 års principiella ståndpunkt,
särskilt i fråga om taxesättningen. Glädjande
nog har det ju också visat sig, att
de erinringar och uttalanden, som 1951
gjordes från statsutskottets och riksdagens
sida, sedermera successivt lett fram
till ett frångående i väsentliga stycken
av de nya principer beträffande avgiftssättningen,
som Kungl. Maj :ts förslag år
1951 byggde på.

Det finns emellertid, såsom herr Thun
alldeles riktigt framhöll, fortfarande åtskilliga
beklagliga skönhetsfläckar. Fortfarande
beräknas sålunda biljettavgifterna
efter den gamla roslagsbanetaxan i
stället för efter SJ:s taxa, inte bara på
djursholmslinjerna utan även på järnvägslinjerna
Stockholm Östra—Österskär
och Stockholm Östra—Lindholmen på
huvudlinjen mot Rimbo. Denna ordning
betyder alltså, att trafikanterna längs
dessa bansträckor, i motsats till alla andra
trafikanter både vid roslagsbanan och
vid övriga förstatligade järnvägar, har
förvägrats och alltjämt nekas den utlovade
jämställdheten med trafikanterna
vid de gamla SJ-linjerna. År 1951 uttalade
sig statsutskottet dock för att SJ:s
taxa om möjligt senast den 1 juli 1952
skulle helt tillämpas vid roslagsbanan
med undantag eventuellt för djursholmslinjerna.

Jag är givetvis, herr talman, glad över
att statsutskottets majoritet i sitt nu föreliggande
utlåtande förklarar sig alltjämt
vara av samma principiella uppfattning
som 1951. Vad som förvånar
mig är emellertid, att utskottet mot bakgrunden
av denna deklaration ändå kan
lämna de nu ifrågavarande trafikantgrupperna
i sticket och låter, i vad rör
dem, införandet av SJ:s taxa bli endast
ett eventuellt alternativ, som i varje fall
inte kan väntas bli förverkligat förrän
någon gång långt fram i tiden.

I motsats till vad som skedde 1951 har
nämligen utskottet nu fört in i hlickfånget
och resonemanget även 1948 års
taxekommitté, vilken i år förefaller att
av utskottet betraktas som själva huvudhindret
för att, åtminstone under den
närmaste framtiden, kunna låta här ifrågavarande
trafikantgrupper komma i åt -

njutande av samma efterlängtade förmån,
som redan tidigare alla andra trafikanter
vid roslagsbanan och andra förstatligade
järnvägar redan för länge sedan
fått.

Jag tror mig, herr talman, veta ungefär
lika mycket eller lika litet som utskottets
övriga ledamöter om denna 1948
års taxekommitté, dess planer och arbetstakt.
Personligen är jag emellertid
övertygad om att, om ett sådant revolutionerande
kommittéförslag som utskottets
majoritet synes räkna med verkligen
skulle komma fram, detta kommer
att stöta på mycket starkt motstånd åtminstone
från alla de stora trafikantgrupper
vid SJ, som, i händelse detta
förslag skulle av Kungl. Maj :t godkännas,
komme att påtvingas avsevärt högre resekostnader
än som på motsvarande avstånd
skulle tillämpas på något annat
håll inom SJ.

Visserligen får vi ofta höra, att vi för
närvarande har en mycket stark regering
— jag skall själv icke fälla något
omdöme därom. Jag inskränker mig till
att säga, att jag ändå icke kan tänka mig,
att ens denna regering kan finna det
opportunt eller rättvist att avsiktligt avsevärt
höja dessa stora trafikantgruppers
resekostnader även till och från arbetsplatsen,
vilket ju ett sådant ändrat taxesystem
skulle innebära. Ett sådant förslag
skulle för övrigt också betyda ett
direkt avsteg från hittills undantagslöst
tillämpade system med enhetlig taxa för
alla SJ-linjer, alldeles oberoende av hur
det ekonomiska utfallet ställer sig för
olika bandelar.

För min ringa del är jag alltså mycket
tveksam, om över huvud ett sådant förslag,
som utskottsmajoriteten tydligen
räknar med, verkligen kan komma att
framläggas. Jag är så mycket mer tveksam
på den punkten som det, så långt
jag kunnat finna, knappast lär ingå i
kommitténs uppdrag enligt lämnade
statsrådsdirektiv att syssla med ett detaljspörsmål
som detta. Skulle emellertid,
trots allt, förslaget komma fram,
måste det — det är i varje fall min övertygelse
— under alla förhållanden ta
mycket lång tid, innan det slutliga ställ -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

ningstagandet till detta kan ske och alltså
innan någon som helst ändring beträffande
avgiftssättningen enligt utskottsmajoritetens
mening skulle kunna
komina i fråga vid roslagsbanan.

Att under sådana förhållanden fortsätta
att år efter år vägra tillämpa SJtaxan
för dessa enda trafikantgrupper,
som det här gäller, kan, såsom även
länsstyrelsen särskilt framhållit i sitt remissyttrande,
icke anses vara rimligt eller
rättvist. Obestridligt är ju vidare, att
en sådan behandling klart strider mot
de principer, som var grundläggande för
1939 års beslut rörande järnvägsväsendets
enhetliggörande och som sedan dess
undantagslöst upprätthållits.

Motionärerna har hemställt, att riksdagen
måtte besluta att roslagsbanan
skulle förstatligas senast från och med
den 1 januari 1955. Ett bifall till denna
motionärernas hemställan torde få anses
uteslutet redan på grund av att ärendet
uppskjutits till höstsessionen och nu behandlas
så sent som i december månad.
I det ändringsförslag till motiveringen
för utskottets hemställan, som vi reservanter
framlagt, förordar vi emellertid,
att Kungl. Maj:t, så snart förhållandena
gör det möjligt, upptar frågan om roslagsbanans
förvaltningsform, eventuellt
bara taxesättningen, till förnyat övervägande.
Jag tror för min del att man i
år icke kan komma längre. Jag vill tilllägga,
att om framdeles ett förslag av
den innebörd, som utskottet här talar
om, skulle komma att läggas fram, med
särskilda högre reseavgifter för alla SJtrafikanter
kring Stockholm, och skulle
detta förslag sedan av statsmakterna
godkännas, kan det ju icke gärna möta
några större hinder att då genomföra en
sådan höjning också för trafikanterna
längs den statsägda roslagsbanan — även
om dessa nu skulle få en efterlängtad lindring
i resekostnaderna. Jag kommer alltså,
herr talman, att yrka bifall till reservanternas
ändringsförslag i fråga om
motiveringen.

Innan jag ställer det yrkandet, skulle
jag emellertid gärna vilja vädja till kammarens
ledamöter att stödja reservanternas
rättvisa och mycket rimliga förslag.

Dessutom skulle jag, därest kommunikationsministern
varit här närvarande —
jag beklagar att han lämnat kammaren
— velat bevekande hemställa till honom
att, vilken än utgången blir av voteringen,
välvilligt och allvarligt överväga,
om det verkligen kan vara nödvändigt
med hänsyn till det statsfinansiella läget
eller staten värdigt, att i detta enda fall
frångå de grundläggande principerna för
1939 års beslut och alltså behandla nu
ifrågavarande trafikantgrupper på helt
annat sätt än alla andra.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskotets hemställan
men med den ändring i motiveringen,
som framgår av den reservation, vilken
är avgiven av herr Iwar Anderson m. fl.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! De båda föregående talarna
i denna debatt har upprepade
gånger åberopat 1939 års principbeslut
om de svenska järnvägarnas förstatligande.
Jag utgår ifrån att avsikten med detta
principbeslut — vilket herr Thun redan
har refererat — var att man skulle
skapa likvärdiga taxor inom hela det
svenska järnvägsnätet —- och detta var
väl det väsentligaste — samt dessutom
åstadkomma vissa rationaliseringar. Men
man åsyftade kanske icke minst till en
utjämning av den vid de olika järnvägarna
anställda personalens villkor.

De talare, som uppträtt här, kritiserar
det föreliggande förslaget och menar att
riksdagen och statsutskottet frånträder
1939 års principbeslut. Ja, men det har
både riksdagen och statsutskottet gjort
redan för några år sedan, när riksdagen
godkände ett avtal, som hade träffats
med Griingesbergsbolaget angående
grängesbergsbanan. Genom detta avtal
skapades garantier för att personalen
skulle avlönas efter samma villkor som
gäller för statens järnvägars personal,
och samtidigt skapades garantier för att
de taxor och de samtrafiksbestämmelser
som gäller för SJ-linjerna också skulle
gälla för grängesbergsbanan. Det var ett
avsteg från 1939 års beslut, men riksdagen
fann antagligen, att huvudsyftet
med 1939 års beslut likväl hade uppnåtts

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

genom det träffade avtalet, och avstod
från förstatligandet.

År 1951 beslutade riksdagen att förvärva
aktierna i roslagsbanan. Syftet med
detta aktieförvärv var givetvis detsamma
som vid tidigare aktieförvärv av samma
slag, nämligen att få till stånd likvärdiga
villkor för personalen och samma taxor
för roslagsnätet som vid järnvägsnätet
i övrigt. Hur har nu dessa syftemål med
1951 års beslut kunnat förverkligas?

Vad personalen beträffar vill jag bara
konstatera, att den har samma löne-, pensions-
och anställningsvillkor som gäller
för SJ-personalen. Den enda skillnaden
är, såsom herr Thun påpekade, att personalen
vid roslagsbanan är utestängd
från möjligheten att konkurrera med SJpersonalen
om befattningar inom järnvägsnätet
i övrigt. Huruvida den olägenheten
är av den storleksordningen, att
den kan vara av någon avsevärd betydelse
vågar jag inte yttra mig om. Jag
vill endast framhålla att den väl i någon
mån uppväges av det förhållandet att
roslagsbanans personal i fråga om befattningarna
vid roslagsbanan är befriad
från konkurrens från personalen vid
järnvägsnätet i övrigt.

Hur förhåller det sig sedan med taxorna?
Utskottet har konstaterat att i fråga
om godstaxor, samtrafik och omlastning
gäller samma bestämmelser som tillämpas
vid SJ-nätet. Här blev roslagsbanan
i sin helhet jämställd med SJ-nätet redan
år 1952.

Hur är det då i fråga om persontrafiken?
Man kan också därvidlag konstatera
att vad avser den egentliga bygdetrafiken,
i fråga om vilken statsutskottet
1951 hemställde att det skulle bli med
SJ-nätet i övrigt likvärdiga taxor senast
den 1 juli 1952, har SJ-taxan genomförts
redan från den 1 april 1952.

Vidare är väl både motionärerna och
reservanterna överens med utskottet om
att det är ett speciellt förhållande med
de s. k. djursholmslinjerna, som ju redan
1951 undantogs ifrån önskemålet om
jämställdhet i taxeavseende med SJ-nätet.
Varken motionärerna eller reservanterna
har yrkat på att det skulle genomföras
någon ändring i fråga om den som spår -

väg betecknade trafiken på djursholmslinjen.
Diskussionen kan därför reellt
sett begränsas till att gälla den yttre förortstrafiken,
d. v. s. trafiken Stockholm
—Österskär och Stockholm—Lindholmen.
Båda dessa bansträckor är 29 kilometer
långa.

Järnvägsstyrelsen framhåller, och jag
utgår ifrån att den har säkert underlag
för sina beräkningar, att ett genomförande
av SJ-taxan på dessa båda bandelar
skulle komma att medföra en intäktsminskning
med en halv miljon kronor
per år. Någon kanske tycker att en halv
miljon kronor inte är så mycket pengar
särskilt för ett företag som SJ med dess
mångmiljonomsättning. Men i dagens
läge, då SJ-ledningen måste kämpa för
att över huvud taget hålla företaget över
vattnet och då man måste söka göra alla
möjliga besparingar och indragningar för
att kunna minska utgifterna med en tusenlapp
här och kanske hundratusen där,
betyder en halv miljon kronor i alla fall
ganska mycket. Bortfallet av den summan
skulle minska SJ:s möjligheter att
uppehålla och förbättra trafiken i bygder
som kanske i kommunikationshänseende
är betydligt ogynnsammare ställda
än Stockholms förortsområden.

Herr Thun framhöll såsom ett argument
för sin motion den folkminskning
som försiggår i Roslagen. Jag känner inte
till befolkningsstatistiken för Stockholms
län, men jag utgår ifrån att denna folkminskning
inte gäller Stockholms förorter
utan hänför sig till längre bort liggande
områden. Då man diskuterar statens
järnvägars möjligheter att upprätthålla
och om möjligt förbättra kommunikationerna
i trafiksvaga bygder måste
man betrakta roslagsbanan som en helhet.
När nu roslagsbanan i sin helhet
år 1952 uppvisade en driftsförlust på 3,5
miljoner kronor, måste man väl förstå,
att både järnvägsstyrelsen och statsutskottet
känner en viss tveksamhet om
huruvida det kan vara lämpligt att för
att vinna de fördelar för vissa trafikanter,
som motionärerna här syftar till, genom
föra en åtgärd som kommer att öka
underskottet på banan i dess helhet med
ytterligare en halv miljon kronor.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

Statsutskottet har i sin skrivning hänvisat
till 1948 års taxekommitté. Herr
Lundqvist tror sig veta, att i direktiven
för denna kommitté inte ingår behandling
av frågan om förortstaxorna. Statsutskottets
fjärde avdelning har dock från
auktoritativt håll fält upplysningen, att
1948 års taxekommitté just nu är i färd
med att studera detta problem. Förortstrafiken
har ju en speciell karaktär, och
det kan därför vara väl motiverat att
man för denna trafik har en särskild
taxa, som tar hänsyn just till karaktären
hos denna trafik. Men att nu, herr
Lundqvist, gå in på en diskussion om
det berättigade i denna taxas läge gentemot
SJ-taxan i övrigt är jag inte beredd
till, då jag inte har något som helst
underlag för en sådan diskussion förrän
1948 års taxekommitté framlagt sina
synpunkter på frågan.

För att återgå till 1939 års principbeslut,
så undantogs där förortstrafiken.
Det var vid detta beslut aldrig meningen,
att exempelvis saltsjöbanan eller
säröbanan vid Göteborg skulle komma
att förstatligas, och man kan naturligtvis
ställa sig frågan, om inte samma motivering,
som riksdagen hade för att undantaga
dessa bandelar, kan gälla också
en del av förortstrafiken i fråga om övriga
järnvägslinjer som berör exempelvis
Stockholms förorter.

Nu har man invänt, att det inte är nödvändigt
att avvakta 1948 års taxekommittés
förslag; man kan genomföra
SJ-taxan nu och övergå till en speciell
förortstaxa senare, om ett förslag
i sådan riktning till äventyrs
skulle framläggas. Vi har inom statsutskottet
inte kunnat följa det resonemanget.
Vi anser det olämpligt att
ändra en taxa, om man vet att en utredning
pågår och har på känn att resultatet
av den kommer att redovisas inom
en ganska snar framtid samt att utredningens
förslag kan komma att påverka
även taxan för de här berörda bandelarna.
Mot bakgrunden av att det här ändå
är fråga om att beröva SJ ytterligare
en halv miljon i inkomster, har vi inte
ansett det lämpligt att nu göra någon
taxeändring.

Herr Thun gav några exempel på skillnaden
mellan SJ-taxan och roslagsbanans
förortstaxa. Jag får kanske också
bidra med ett par exempel. SJ:s taxa,
tillämpad på avståndet från Stockholm
till de längst bort belägna orterna Österskär
respektive Lindholmen, är för enkel
biljett 2:80, roslagsbanans taxa är 3
kronor. Skillnaden blir 20 öre, eller 7
procent. En tur och retur-biljett kostar
enligt SJ:s taxa 4:40, enligt roslagsbanans
förortstaxa 5 kronor. Skillnaden
blir 00 öre, eller 14 procent. Det är litet
svårt att övertyga åtminstone mig om
att dessa prisskillnader kan göra det
motiverat att som herr Thun tala om en
eftersatt befolkning, särskilt om man
håller i minnet att en mycket stor del
av denna förortstrafik är sommartrafik
och att det inte så mycket är fråga om
dem, som bygger och bor i dessa orter
och reser in till arbetet i Stockholm,
utan mera om stockholmare som reser
till sina sommarställen.

Jag är i denna kammare representant
för en landsända, herr talman, som redan
liar drabbats av järnvägsdöden, en
landsända där det fortsatta nedläggandet
av järnvägar hänger som ett mörkt
moln vid horisonten. SJ har i år med
regeringens medgivande nedlagt en järnväg
på cirka 50 km i denna landsända,
med motiveringen att trafikens upprätthållande
förorsakar SJ en förlust på 1 /4
miljon, alltså halva det belopp som vi
nu har att diskutera. Denna järnväg genomlöpte
en väglös bygd. Sådana erfarenheter
gör naturligtvis, att man kanske
ser litet mera realistiskt på vårt
lands järnvägsfrågor än de, som inte
kommit i beröring med dessa realiteter.

Vi kan inte i dag diskutera järnvägsfrågor
på samma sätt som man gjorde,
innan vi hade investerat miljarder i ett
nytt trafikmedel och står beredda att investera
ytterligare miljarder i det. Man
måste, mina damer och herrar, se realistiskt
på vårt lands järnvägsfrågor mot
bakgrunden av den utveckling som ägt
rum. Järnvägsdöden kan möjligen bli aktuell
också för Roslagens vidkommande,
men jag hoppas den inte skall bli det.
Jag vill dock säga till stockholmslänsre -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

presentanterna att om utvecklingen kommer
att fortsätta i den riktning den nu
har, får vi betydligt allvarligare problem
att lösa än att söka genomföra en taxelindring
av den omfattning och för de
trafikanter som motionen tagit sikte på.

Jag tillåter mig, herr talman, att mot
bakgrunden av de anförda synpunkterna
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr FRANZON (s):

Herr talman! Jag är ju inte motionär
i frågan, och jag tillhör inte statsutskottet,
men då jag är bosatt i roslagsbygden
och deklarerade min ställning
i denna fråga vid debatten år 1951, vill
jag till en början säga att min principiella
inställning till frågan om roslagsbanans
förstatligande inte är annorlunda
i dag än den var år 1951.

Jag nämnde att jag är bosatt i bygden.
Jag råkar vara bygdens representant i
styrelsen för roslagsbanan, och jag anser
det vara min skyldighet att bär
lämna några faktiska uppgifter i anledning
av den debatt, som här förts i
frågan vad det gäller riksdagens beslut
år 1951 och vad det gäller den nuvarande
taxepolitiken.

Till en början får jag säga att det är
rätt, när man framhåller att roslagsbanan
inte är något lukrativt företag. Det
förutsattes redan år 1951, att det bliver
en dålig affär. Kungl. Maj:t beräknade
förlusten till mellan 21/2 och 3 miljoner
kronor, och denna siffra bär sedan visat
sig vara ungefär riktig. Den har överskridits
i en del fall, kanske också beroende
på penningvärdets fall.

Då man här säger, att kanske även
revisorerna bör ta en titt på förvaltningen
av roslagsbanan, så vill jag påpeka,
att det allaredan skett. Genom att företaget
drivs i bolagsform med en särskild
bokföring kan man lättare se vilka
förluster ett f. d. enskilt järnvägsföretag
åsamkat staten än man kan göra,
då en enskild järnväg helt övertagits
av staten och övergått i statens järnvägars
bokföring. 1 ett sådant fall är
det ganska svårt att få fram, hur stor
förlusten är på den enskilda järnvägen.

Vad beträffar roslagsbanan har man
kunnat konstatera detta genom den förvaltningsform,
man där arbetar under.
Revisorerna har också i sin revisionsberättelse
för 1952 och fram till den 30
juni 1953 — även de av Kungl. Maj:t förordnade
överrevisorerna — anmärkt på
att förlusten år 1952 var 3 534 000 kronor.
De nämner också att med de uppgifter,
de haft till förfogande, förlusten
för 1953 kan beräknas bli ännu
större. Jag är nu i tillfälle att lämna
den uppgiften, att förlusten har blivil
mindre än beräknat. Förlusten för år
1953 är nämligen 3 080 000 kronor, således
en halv miljon kronor mindre än
förlusten för år 1952, om det nu kan
vara något glädjande. Bakom denna
minskade förlust ligger ett rationaliseringssträvande,
som delvis redan har givit
ett resultat. Man har nämligen minskat
personalen, och i synnerhet bar man
gått in för att inte nyanställa personal,
då någon avgår, såvitt det har kunnat
ske utan att servicen blivit sämre. Statens
järnvägars revisorer bar ansett, att
man bör göra allt för att nedbringa
förlusten och om möjligt söka få till
stånd ett jämviktsläge.

Jag kommer därefter in på frågan
vad riksdagen egentligen beslöt år 1951-Jag tycker att herr Lundqvist något
oklart redogjorde för vad statsutskottet
föreslog den gången, vilket också blev
riksdagens beslut. Statsutskottet skrev att
statens järnvägars taxa skulle tillämpas
om möjligt senast den 1 juli 1952, för
såvitt fråga var om den egentliga bygdetrafiken.
Det är riksdagens beslut. Men
var börjar bygdetrafiken? När man prövade
den frågan, ansåg man att där det
är lokaltrafik är det inte bygdetrafik.
Man tog Lindholmen som ändpunkt för
lokaltrafiken, därför att det gick 18 tåg
i vardera riktningen varje dag, och mellan
Stockholms östra och Lindholmen
har vi 7 .stationer, samtliga av större
mått.

Sedan har vi frågan om djursholmsbanan.
Betriiffande denna fråga säger
motionären att det iir ett särskilt problem.
Även om motionärens och herr
Lundqvists synpunkter nu skulle beak -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

tas, säger man, måste ändå djursholmsbanan
även i fortsättningen drivas i bolagsform.
Detta är den huvudsakliga
orsaken till att beslutet år 1951 blev
som det blev, därför att det gäller en förortstrafik
av ungefär samma karaktär
som Stockholms spårvägars trafik. Därtill
kommer att av alla djursholmsresenärer
nära åttio procent reser ned till
Engelbrektsplan i Stockholm.

När jag säger att banan inte är lukrativ,
framgår det kanske bäst av att
staten övertog aktierna till ett värde av
6 kronor per aktie. Man kan med de erfarenheter,
man har haft efteråt, diskutera,
om staten verkligen bort betala 6
kronor per aktie. Men det kanske inte
har någon betydelse i dagens läge.

Vad sedan beträffar frågan om taxorna
— och det är den väsentliga frågan
— vill jag säga, då man här talar
om roslagsbefolkningens önskemål och
om att denna befolkning skulle känna
sig missgynnad, att norr om Lindholmen
och i hela Roslagen gäller ju statens
järnvägars taxa i fråga om både biljettpriserna
och godstrafiken. Tidigare uttogs
det en omlastningsavgift vid
Stockholms Östra. Omlastning måste
nämligen ske, därför att det var övergång
från en smalspårig till en bredspårig
järnväg. Denna omlastningsavgift
är nu borttagen, och det har medfört,
att årsinkomsten minskat med 180 000 å
200 000 kronor.

Vad beträffar själva bygdetrafiken är
det följaktligen så, att det inte föreligger
någon olikhet i jämförelse med statens
järnvägar när det gäller taxorna.
Jag vill bara understryka den uppgiften,
då det kan vara värdefullt för kammarens
ledamöter att få reda därpå.

Vad sedan angår trafiken till Lindholmen,
som enligt vad herr Hesselbom
nämnde ligger på ett avstånd av 29 km
från Stockholm, och till Åkersberga,
som ligger på ett avstånd av 27 km från
Stockholm, säger motionären och herr
Lundqvist att en tillämpning av SJ:s
taxa skulle bli till fördel för trafikanterna;
de nuvarande avgifterna för tur
och retur-biljetter och enkla biljetter är
högre än enligt SJ:s taxa. Då ber jag

kammarens ledamöter beakta en sak, som
kanske har en viss betydelse, och det är
att totaliter sett löser av alla resenärer
till förorterna på roslagsbanan mellan
65 och 70 procent månadsbiljett. När
det gäller trafikanterna enbart till Åkersberga
och österskär torde denna procentsiffra
ligga mellan 45 och 50 procent.

När det gäller fem av de sju stationerna
mellan Stockholms östra station
och Lindholmen är månadsbiljeterna nu
billigare än enligt SJ:s taxa. I detta fall
gäller nämligen den gamla bestämmelsen,
att man, när man löst månadsbiljett i
fem månader, får åka gratis den sjätte
månaden. En månadsbiljett till Åkersberga
blir nämligen 3:33 kronor billigare
per månad än om SJ:s taxa tilllämpas.
En månadsbiljett på SJ går nämligen
till 35 kronor och en månadsbiljett
enligt SRJ :s taxa till 31:67 kronor.
På linjen till österskär blir månadsbiljetten
4:50 kronor billigare än enligt
SJ :s taxa. Detta är matematiskt uträknat
enligt uppgifter, som jag erhållit och
kontrollerat. Blir det däremot fråga om
en kortare sträcka, exempelvis till Roslags-Näsby,
som ligger 11 km från
Stockholm, och till Viggbyholm, som 1igder
14 km från Stockholm, är månadsbiljetterna
något dyrare än enligt SJ:s
taxa. Månadsbiljetten för resorna till
Roslags-Näsby blir 3:50 kronor dyrare
än enligt SJ:s taxa och till Viggbyholm
1:34 kronor dyrare.

Efter detta resonemang kommer jag
till det resultatet, att om SJ :s taxa nu
i dag omedelbart skulle tillämpas, skulle
detta bli till förmån för dem, som löser
tur och retur-biljetter och enkla biljetter
men till nackdel för dem, som hittills
fått lösa månadsbiljett och fortsätter
att lösa sådana biljetter.

I detta sammanhang anser jag mig
böra omtala att i måndags hade en lokaltidning,
som står herr Lundqvist
mycket nära, en fyrspaltig rubrik, som
skrev att roslagsbanan tog hutlösa biljettpriser.
Det fanns i artikeln inte en
enda tillstymmelse till någon redogörelse
för vad såväl månadsbiljetter som tur
och retur-biljetter och enkla biljetter

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

verkligen kostade. Då man driver en fråga
på det sättet, att man försöker uppamma
ett missnöje, som inte kan vara
berättigat, gör man saken ur alla synpunkter
en otjänst i stället för en tjänst.

När man med darr på rösten här talar
om roslagsbefolkningen, så bör man
tänka på att den största delen av just
denna befolkning har fått den SJ-taxa,
som de har rätt att få. Jag beklagar
djupt, att det inte kunnat tillämpas på
förortstrafiken, men det ankommer inte
på styrelsen för roslagsbanan att härom
besluta, utan det blir SJ :s styrelse och
Kungl. Maj:t som får föreskriva härom,
eftersom riksdagens beslut ju enbart avser
en bygdetaxa. Det är klart att det
kan diskuteras från vilken station bygdetaxan
skall börja tillämpas — skall
det vara Täby, Lindholmen eller Vallentuna?
Det är en avvägningsfråga, och
det är mycket möjligt, att frågan kan
tas upp på högre ort och att styrelsen
kan få vissa direktiv.

Sedan är man, herr talman, inne på
frågan om möjligheterna att spara. Jag
är inte mannen att klara detta, eftersom
jag inte är tillräckligt insatt i frågan.
Jag har bara intresserat mig för de rena
administrations- och förvaltningskostnaderna.
År 1953 visade vinst- och
förlustkontot en bruttosiffra på 23,5 miljoner
kronor. Den rent administrativa
avdelningen inklusive arvode till direktören
och till styrelseledamöterna har
dragit en kostnad av 244 000 kronor. Det
är en procent av 23,5 miljoner kronor,
och det måste väl ändå sägas att detta
är en så billig förvaltningskostnad att
knappast någon kan uppvisa ett bättre
resultat. Jag har sagt detta för att ge
siffrorna den rätta belysningen i denna
debatt, då jag anser det vara värdefullt
för dem, som skall ta ståndpunkt till
denna fråga framdeles.

Här har sedan talats om personalinskränkningar.
Under tiden 31/12 1952—
31/12 1953 — det är de sista tillgängliga
uppgifterna jag har — minskades personalen
från 1 079 till 1 039, alltså med
fyrtio personer. Det förhåller sig på det
sättet, att man inte gjort några nyanställningar
utan försökt att klara sig

med den personal som finns. Vad gäller
den administrativa avdelningen består
den av åtta personer, och avlöningen
till verkställande direktören och arvodet
till styrelsen uppgår till 37 700
kronor av en avlöningssumma på något
över tio miljoner kronor. Då det här talas
om besparing av direktörslönen, vill
jag bara upplysa att det inte utsetts någon
särskild direktör efter det att staten
övertagit aktiemajoriteten. Maskiningenjören
är nu direktör för roslagsbanan
vid sidan av sin tjänst som maskiningenjör
och har för denna befattning
ett särskilt arvode på 3 000 kronor per
år. Till SRJ hör även Stockholms Läns
Omnibus-AB, som tidigare hade en särskild
direktör anställd. Denne har nu
slutat sin anställning. Styrelsen ansåg
sig inte behöva anställa någon ny direktör.
Vad gäller upphandlingen av nya
bussar, övriga vagnar m. m. ansågs, att
verkställande direktören i roslagsbanan
borde kunna sköta även detta. Man lät
någon underordnad ta en del av arbetsuppgifterna,
och därigenom åstadkoms
en besparing för omnibusbolaget.

Jag har velat säga detta för att belysa
att de, som sitter i ansvarig ställning
och skall bevaka statens och resenärernas
intressen i roslagsbanan, försöker
att, så långt det står i deras förmåga,
göra detta. Vad gäller trafik- och servicesynpunkterna
tror jag mig kunna
konstatera, att de nog blivit lika bra
tillgodosedda som om bolaget lytt direkt
under SJ under de år som gått. Det
ligger kanske någonting av förmån i
att en särskild förvaltningsapparat och
styrelse inom SJ tillsättes, som bara
sysslar med viss handel, mot om denna
skulle falla under den stora SJ-styrelsen,
som skall förvalta hela det övriga
SJ-nätet. Även om investeringsbeloppen
här inte varit så stora, tror jag att dessa
investeringar ändå kunnat ske i en raskare
takt under de år som gått än om
järnvägens behov skulle ha stått på SJ:s
önskelista, som omfattar många krav på
olika bandelar och som kanske inte alla
skulle kunna tillmötesgås.

Det är på detta sätt som frågorna behandlats
av bolagets styrelse. Det har

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

också skett med sikte på att göra det
bästa möjliga vad det gäller alla personalfrågor,
pensions- och lönefrågor.

Vad beträffar frågan om ytterligare
rationalisering för att spara en del pengar
genom att överflytta en del till SJ,
vågar jag inte uttala mig därom. Jag vet
bara, att man inom styrelsen övervägt
att överflytta kontrollkontoret till SJ och
därigenom göra en besparing. Frågan
är inte slutförd ännu, men underhandsuppgifter,
som man har fått, visar, att
kostnaderna skulle öka genom en överflyttning
av kontrollkontoret till SJ i
samma mån som utgifterna för SRJ skulle
minska. Därmed skulle alltså inte något
vara vunnet. Det bör upplysas om att
i roslagsbanans styrelse sitter tre ledamöter
från järnvägsstyrelsen samt den
förutvarande direktören för roslagsbanan
och jag.

Herr talman! Jag har velat belysa frågorna
på detta sätt för att försöka ge
en något bättre bild än den som givits
tidigare, och jag kan inte underlåta att
säga, då man här talar om Roslagens befolkning,
att det torde nog vara så, att
även om roslagsbefolkningcn — om
man nu vill kalla dem, som bor mellan
Stockholm och upp till Lindholmen för
rospiggar, något som geografiskt torde
vara tveksamt — är de som löser
inånadsbiljetter, så är största delen av
de resenärer som löser tur och returbiljetter
sommargäster och således icke
folk som är konstant bosatta inom området.
Om man i en brydsam situation
skulle få ett litet överskott på dessa enkla
biljetter, som köps av sommargäster,
tycker jag inte att del gör så mycket.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Om jag får säga ett par
ord med anledning av den siste ärade
talarens uttalande, kanske jag först vågar
uttala min förvåning över den radikala
förändring i sinnelag och inställning
till en fråga, som en person kan
undergå på mycket kort tid. Jag tillåter
mig med beklagande erinra om att
herr Franzon har ett förflutet, som daterar
sig från 1951, då han stod såsom

huvudmotionär här i riksdagen och försökte
få till stånd ett helt inlemmande
av roslagsbanan i SJ-nätet. Jag vågar inte
utmana herr talmannen och mina
kamrater här med att föredraga den motion,
som bars fram av herr Franzon,
men jag ber att få hänvisa till motionen
nr 417 det året. Det kanske ändå kan
vara roligt för en och annan att läsa
den motionen jämsides med dagens protokoll.

Nu är allting gott och väl, så vitt jag
kunde uppfatta herr Franzons uttalande.
Stämningen är lugn och god i Roslagen,
alla är nöjda och de, som vågar påstå
att det inte är riktigt bra ännu, har inte
reda på förhållandena. Men år 1951
skrev herr Franzon bl. a.: »Med stor oro
för den framtida utvecklingen av kommunikationerna
inom Roslagen ha undertecknade,
som direkt eller indirekt
representera denna bygd, tagit del av
uttalandena i propositionen om att roslagsbanan
under en längre och icke
klart avgränsad tid skulle drivas i form
av aktiebolag och icke införlivas med
statens järnvägar.» Jag citerar nu lierr
Franzon, eftersom han var huvudmotionär.
Vad beträffar frågan om taxorna
på förortslinjerna sade herr Franzon i
motionen: »Om man från järnvägsstyrelsens
sida har betänkligheter mot att
tillämpa statens järnvägars taxa på djursholmslinjerna,
är det ju möjligt att på
dessa förortslinjer av spårvägskaraktär
tillämpa en av Kungl. Maj:t fastställd
högre taxa. Denna lösning antydes för
övrigt av järnvägsstyrelsen.» Och sedan
kommer det: »Det övriga Roslagen skall
väl ej behöva lida för säregenheterna
med förortstrafiken Stockholm—Djursholm?»
Men i dag tycks det vara helt i
sin ordning, att de, som bor mellan
Stockholm och Lindholmen och mellan
Stockholm och Österskär, skall dela
djursholmslinjernas trafikanters öde.

Det är, så vitt jag förstår, två saker
som skett sedan år 1951 och som väl föranlett
denna omsvängning från herr
Franzons sida. Den ena att den övre delen
av trafikområdet, och därmed Norrtälje
stad, fått sina intressen relativt väl
tillgodosedda. Den andra att man om -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

tänksamt försäkrat sig om herr Franzons
mäktiga person som ledamot av
styrelsen för bolaget sedan det förstatligades.
Vi andra har kvar ungefär samma
ståndpunkt i olika avseenden som
för två år sedan och har inte kunnat
lika lätt ändra inställning till dessa frågor
som herr Franzon.

Det sätt att bagatellisera biljettprisfrågan
som här görs, när man t. ex.
frankt påstår, att månadsbiljetterna är
billigare eller betingar samma pris som
vid SJ, förvånar mig. Det är dock en väsentlig
skillnad härvidlag, ty hos statens
järnvägar kan jag köpa biljett för
en månad till lägre pris än det jag får
betala vid roslagsbanan. Jag förmodar
att herr Franzon inte vill bestrida riktigheten
av detta mitt påstående. Vidare
är det ju så, att inte bara enkla utan
även tur och retur-biljetter i flertalet fall
är dyrare till och från roslagsbanans
förortsstationer än på statens järnvägars
förortslinjer. Roslagsbanans förortslinjer
saknar också helt eller praktiskt taget
helt den billiga endagsbiljett som
införts vid statens järnvägars förortslinjer.
Det är ett stort minus. Jag vet
att man har en onsdagsbiljett, som kan
användas för resa in till Stockholm, men
inga andra.

När herr Franzon här vill göra gällande,
att vi, som inte anser att förhållandena
för närvarande är tillfredsställande,
skjuter över målet, kan det kanske
inte vara ur vägen att erinra om
vad länsstyrelsen sagt i sitt remissyttrande.
Jag förmodar i varje fall att herr
Franzon inte vill påstå att länsstyrelsen
inte anlägger sakliga synpunkter på frågan.
Också landstingets närings- och
kommunikationsråd, vant att syssla med
sådana här frågor, har uttalat sig för en
ändring. Jag tror också att liuvudmotionärcn
i år, herr Thun, såsom varande
landstingets ordförande, måste tillerkännas
visst vitsord, då han å befolkningens
vägnar klagar över att frågan inte
har blivit löst på det siitt som vi alla i
riksdagen trodde 1951, nämligen att allt
skulle vara klart till den första juli 1952.
Jag beklagar att så inte skett. Ilade allt
ordnats upp då, så hade vi inte, såsom

(1 Första kammarens protokoll 195b. Nr 31.

jag sade, behövt föra in i blickfånget
1948 års taxekommitté. Den kommittén
hade fjärde avdelningen tydligen ingen
aning om 1951, tv då uttalade man med
friskt mod förhoppningen att hela roslagsbanan,
bortsett från djursholmslinjerna,
skulle få SJ-taxan från den 1 juli
1952. Jag ser att herr Hesselbom nu går
fram till herr talmannen för att begära
ordet, och jag förstår att han kommer
att säga att det inte var så säkert att
vi menade att bygdetrafiken skulle gå
ända ned till Stockholm. Jag vill då bara
be kammarens ärade ledamöter att läsa
statsutskottets utlåtande i år, av vilket
vem som helst kan konstatera att utskottet
i varje fall i år menar, att vi
1951 menade vad jag här sade, nämligen
att endast djursholmslinjerna skulle
vara undantagna. Men det var dunkelt
uttryckt då — det framhöll jag i kammaren
för två år sedan, och jag kan
medge det även nu.

Sedan har man sagt att den föreslagna
ändringen skulle medföra ett minus för
statens järnvägar på 400 000 å 500 000
kronor, och det är mycket pengar. Det
är riktigt. Men jag har fäst mig vid att
man då endast räknat med utgiftssidan.
Det brukar ju annars vara vanligt att,
när man sänker avgifterna, ökar trafiken
och förbättras ekonomien. I varje
fall torde statens järnvägar i andra sammanhang
ha genomfört taxesänkningar
för att förbättra det ekonomiska resultatet.

Jag vill bara nämna eu sak till i detta
sammanhang. Man talar om att roslagsbanan
är förlustbringande för staten.
Detta är obestridligt, men jag frågar här
liksom jag frågat på annat håll tidigare:
Finns det någon smalspårig bana, som
införlivats med statens järnvägar, som
har medfört förbättrad ekonomi för detta
företag? Eller finns det någon förstatligad
smalspårig bana, som har medfört
mindre förlust för SJ än roslagsbanan?
Jag tror inte det, herr talman,
och därför har jag synnerligen svårt
alt förstå att man nu, när det gäller
denna relativt lilla trafikantgrupp, ändå
anser sig böra genomföra en helt ny
princip, som inte tillämpas vid några

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

andra statsägda järnvägslinjer, hur oekonomiska
de än må vara.

Herr talman! Jag skall i varje fall
inte för tillfället uppehålla kammaren
mera. Jag tror, att om man vill se denna
fråga i belysning av vad som har skett
tidigare ända sedan 1939, så borde ställningstagandet
inte vara särskilt svårt.

Herr FRANZON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundqvist försökte
vara litet elak mot mig, därför att jag
har redogjort för hur styrelsen har fullföljt
riksdagens beslut av 1951, och han
påminde mig om mitt förflutna. Jag
vill då bara säga herr Lundqvist, att jag
nämnde i början av mitt anförande, att
jag i princip inte har samma ståndpunkt
som tidigare. Jag har inte heller gjort
något yrkande i dag. Att jag något spetsade
till frågan, när en tidning, som står
herr Lundqvist mycket nära och som
mycket ofta får informationer genom
herr Lundqvist, talar om hutlösa biljettpriser,
beror på att jag anser att detta
är att föra en politik som inte är gagne lig Så

vill jag bara säga en sak till åt herr
Lundqvist. Då han här så varmt talar
för roslagsbygden, liksom han gjort tidigare,
så betvivlar jag inte att detta är
ärligt, men jag har under den tid jag arbetat
tillsammans med herr Lundqvist
här i riksdagen märkt, att när det gäller
statens järnvägar, så hyser herr Lundqvist
en uppfattning som inte är riktigt
förenlig med hans uppfattning i övriga
politiska frågor, och jag undrar vad som
kan ligga bakom detta.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vilken tidning
herr Franzon åsyftade. Om det var
Norrtelje tidning, så ligger väl den tidningen
närmare herr Franzon än mig. Jag
har inte läst artikeln och ännu mindre
lämnat något material till tidningen. Jag
vet över huvud taget inte vad artikeln i
fråga innehåller. Om det finns människor
som anser, att biljettpriserna är
hutlösa, så kan jag inte rå för det.

Sedan vill jag bara säga, att det nog är
riktigt, att jag i kommunikationsfrågorna
under de år jag sedan 1929 suttit i
riksdagen har tillåtit mig att ibland ha
en mening, som avvikit från det partis,
som jag har glädjen tillhöra, och det har
jag gjort som intresserad SJ-man, ty statens
järnvägar har legat mig varmt om
hjärtat och gör det fortfarande. Om jag
här i dag, liksom 1951, ger uttryck för
en annan uppfattning än den som herr
Franzon nu hävdar, så är detta helt och
och hållet av samma skäl: det beror på
den kärlek till statens järnvägar och
järnvägsväsendet över huvud taget som
jag sedan gammalt hyser.

Herr THUN, FRITJOF, (s):

Herr talman! När herr Franzon och
även herr Hesselbom här gjort den meningen
gällande, att biljettpriserna, som
ju utgjorde huvudsaken i min motion,
skulle vara lika med statens järnvägars,
så vill jag dock, när man talar om månadsbiljetterna,
påpeka att en biljett för
en resa på tio kilometers sträcka på
roslagsbanan, nämligen till F!nebvberg,
som nu kostar 27 kronor, enligt .statens
järnvägars taxa skulle kosta 18 kronor.
Det är således klart att statens järnvägars
pris är något lägre särskilt för månadsbiljetterna,
men jag har i mitt exempel
talat om de fasta biljetterna, och det
har man i vissa fall sökt nonchalera. Det
är 250 000—300 000 människor som bor
i Stockholms förorter, och det är de och
deras familjer som på detta sätt får betala
väsentligt högre priser på roslagsbanans
förortslinjer än man får betala
på andra förortslinjer.

Jag har också nämnt i mitt förra anförande,
att man måste i någon mån ta
hänsyn till besvärligheterna i de kommuner,
som ligger nordost om Stockholm,
när det är fråga om byggnadspolitik,
socialpolitik och därmed jämförbara
frågor. Det är ju klart att folk räknar
med t. ex. resekostnaderna när det gäller
att välja fast bosättning, och att de
alltså jämför biljettpriserna.

Att jag dessutom har talat om att Roslagen
har avfolkats och satt detta i sam -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

band med det smalspåriga järnvägsnätet,
är ju något som inte hör hemma i
denna debatt och som vi inte skall tala
om i dag.

Jag har också sagt att det förvånat att
man inte tog hänsyn till möjligheterna
av en ökad trafik, då man skulle bygga
en järnväg till huvudstaden, och jag gör
gällande att det förhållandet, att denna
järnväg är smalspårig, i mycket stor utsträckning
har bidragit till att Roslagen
har haft svårigheter att hålla jämna steg
med övriga bygder i utvecklingen. Jag
tycker nog att jag fortfarande kan stå
för det uttalandet.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det är inte så mycket
att tillägga i denna diskussion. Vi kommer
inte långt genom att debattera vad
statsutskottet menade 1951 när det talade
om den egentliga bygdetrafiken.

Gentemot herr Thun vill jag bara säga
att jag inte har gjort gällande att roslagsbanans
taxor i förortstrafiken skulle ha
varit lägre än SJ:s. Vad jag framhållit är
att för den egentliga bygdetrafiken är
taxorna lika, men för förortstrafiken är
roslagsbanans taxor för enstaka biljetter
högre än SJ:s. Det är ju detta förhållande
som är anledningen till att genomförandet
av SJ :s taxa skulle innebära att
roslagsbanans underskott bleve en halv
miljon kronor högre. Huruvida den nuvarande
taxan är rätt avvägd för att ge
SJ största möjliga inkomst på dessa bandelar,
vågar jag inte ha någon uppfattning
om. Den frågan får man väl ändå
överlämna åt den expertis vi har på området
att bedöma.

Ilerr talman! Det är ju inte brukligt
i denna kammare att diskutera sinnesförfattningen
hos enskilda ledamöter av
kammaren eller hur denna sinnesförfattning
förändrats, men herr Lundqvists
påstående att herr Franzon hade undergått
en radikal förändring i sin uppfattning
från 1951 föranleder mig till
den reflexionen att det kanske inte är
märkligare att herr Franzon möjligen
ändrat uppfattning om roslagsbanan än
att herr Lundqvist, efter vad jag tycker

mig ha kunnat finna, har fått en ändrad
inställning till järnvägsstyrelsens meningar
och uttalanden, sedan han lämnade
denna styrelse. Det är ju ofta på
det sättet, att när man sitter i ledningen
för ett företag och har möjlighet att ta
del av alla detaljer och sakuppgifter
samt följa företaget inifrån, så får man
kanske en annan inställning till olika
frågor än om man ser dem litet mera
från ovan, såsom herr Lundqvist numera
kan göra det när det gäller de frågor
järnvägsstyrelsen har att handlägga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Thun, Fritjof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 186, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

I)å emellertid herr Thun, Fritjof, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 187, i anledning av
väckt motion angående återgäldande till
Anders Mattson i Falun av visst skattebelopp
jämte ränta, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 178, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att göra statsbidragen
till kommunerna värdebeständiga.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundelin (I: 318) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordkvist i Kalmar m. fl. (II: 399),
hade hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t begära en utredning om
frågan på vilket sätt utgående statsbidrag
till kommuner kunde göras värdebeständiga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 318 och II: 399 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Simdelin,
som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I sin mycket välvilliga
motivering i anledning av denna motion
faller utskottet tillbaka på allmänna
statsbidragsutredningens remissyttrande.
Utredningen meddelar här att den fråga
som berörs i motionen redan är föremål
för uppmärksamhet, och av det skälet
anser utskottet att någon särskild framställning
till regeringen inte behövs. Med

stor välvilja tillägger utskottet att det
förutsätter att utredningen vid sin behandling
av detta spörsmål skall pröva
möjligheterna att beakta de synpunkter
som har anförts i motionen och i remisssvaren.
Jag är givetvis som motionär
tacksam för denna rekommendation, och
jag hoppas verkligen att utskottets förtröstan
inte skall vara förgäves.

Ehuru jag alltså borde ha anledning
att vara rätt belåten och uttrycka min
tillfredsställelse över den vänliga behandling
som motionen har rönt, måste
jag dock be att få framföra några synpunkter
som jag saknar i utskottets betänkande.

Innan motionen skrevs, hade jag studerat
direktiven för allmänna statsbidragsutredningens
överarbetning av dess
tidigare betänkande om statsbidragen till
kommunerna. Jag hade därvid inte kunnat
finna några belägg för att just det
principiella problem, som motionen pekar
på, skulle komma under behandling.
Direktiven för överarbetning föreföll mig
så pass oklara, att jag inte kunde läsa ut
detta. Sedan jag nu har läst utredningens
remissvar, är jag alltjämt tveksam,
huruvida den principiella prövning av
frågan, som jag önskar, verkligen kommer
att ske på tillräcklig bredd. Utredningen
säger, att den skall företa en »inbördes
värdering» av olika alternativ
för statsbidragssystemets ändamålsenliga
utformning och att man därvid inte
kan bortse från frågan, i vad mån förändringar
i penningvärdet påverkar de
kommunala bidragsbeloppen. Det är givetvis
i och för sig gott och väl. Men
det ligger uppenbarligen i utredningens
eget skön att avgöra, huruvida den skall
bara redovisa sina rön eller om den också
skall framlägga ett konkret principförslag
för att råda bot för nackdelarna
på längre sikt.

Jag ber i detta sammanhang att få
påpeka, att utredningen ju anser det
långt ifrån klart, alt statsbidrag i allmänhet
skall vara värdebeständiga.
Tvärtom säger utredningen, att den anser,
att saken mycket väl kan diskuteras.
Jag har, herr talman, i det avseendet
en helt motsatt uppfattning. Varför

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

skulle inte av inflation föranledda kostnadsstegringar
inom en av stat och kommun
gemensamt bekostad verksamhetsgren
betalas efter samma relationer som
gällde före inflationen? Är det någonting
i inflationens natur som gör, att en
större del av den merkostnad som uppstår
skall vältras över på kommunen?
Det kan ju inte bero på att kommunen
eller landstinget har bättre råd än staten.
Den kommunala inkomstökningen
av skattemedel i ett inflationsläge är ju
så att säga proportionell emot penningvärdeförsämringen,
medan statens inkomstökning
är mer än proportionell på
grund av progressiviteten i skatteskalan.
Staten har således i realiteten bättre råd
än kommunerna att bära ökade kostnader
i ett inflationsläge.

Härtill kommer ju att, såsom det nu är
ställt, blir statsbidrag i inflationstider
inte bara oförändrade, utan de sjunker
i vissa fall även nominellt. I motionen
såväl som i remissyttrandena finns en
mängd exempel på den saken. Jag skall
därför inte trötta med någon ytterligare
uppräkning. Jag skall bara peka på ett
par fall, och jag gör det, därför att i
motionen och i remissyttrandena förekommer
exempel som kan ge intryck av
att det huvudsakligen är landskommuner
som drabbas. Också större städer
kan råka ganska illa ut när det gäller
statsbidrag.

I motionen finns från en norrbottenskommun
åberopat ett exempel, som avser
skolmåltiderna. Kommunens kostnader
för barnbespisning utgjorde G2 000
kronor år 1946/47, och statens andel
var 197 000 kronor. För läsåret 1951/52
hade dessa tal ändrats till 187 000 kronor
för kommunen och 183 000 kronor
för staten. I Stockholm kostade skolmåltiderna
år 1946/47 drygt två miljoner
kronor, men 1953/54 inte mindre än
12,3 miljoner kronor. Av de två miljonerna
1946/47 utgick statsbidrag med i
runt tal 625 000 kronor. Av de drygt
tolv miljonerna förra läsåret utgick statsbidrag
med ungefär 722 000 kronor. Hela
statsbidraget utgöres av bidrag för barn
från främmande skoldistrikt. Naturligtvis
har kostnadsstegringen i Stockholm

i hög grad förorsakats av att skolmåltidsverksamheten
utbyggts, men jag vill påpeka,
att statsbidraget med hänsyn till
skatteunderlaget för sju år sedan har
sjunkit från 33 å 34 procent till 0 procent
för närvarande. Då räknar jag alltså
inte med det som utgår för barn från
främmande skoldistrikt.

Det är alltså så i detta fall som i en
mängd andra, att då kostnaderna stiger,
då sjunker ofta statsbidraget. Det förefaller
mig vara så bakvänt, att den diskussion
om saken, som allmänna statsbidragsberedningen
talar om i sitt betänkande,
enligt min åsikt är ganska
onödig. Det är ju så att kommunerna
har mycket litet ansvar när det gäller
att förhindra inflationistiska strömningar
och begränsa deras verkningar jämfört
med vad staten har. Om statsbidragsutredningen
därför hade menat, att
man skulle med hänsyn till detta ansvar
höja den statliga andelen av merkostnaden
i ett inflationsläge, skulle jag ha
funnit det resonemanget rimligare. Men
så vågar jag faktiskt inte tolka yttrandet.

Det står för mig ganska klart, att bär
finns en synnerligen betydelsefull princip,
som ovillkorligen måste klaras ut,
så att man vet hur de ekonomiska relationerna
mellan stat och kommun på
ifrågavarande områden kommer att te
sig när penningvärdet förändras. Jag
skulle därför ha tyckt, särskilt när jag
nu läst allmänna statsbidragsutredningens
yttrande, att det hade varit bättre
om man hade kunnat ge tilläggsdirektiv
för en sådan utredning än att utredningen
nu efter egen uppfattning och
så som den möjligen anser att frågan
bör angripas skall pröva hithörande
problem.

Att i nuvarande läge, när denna motion
har välvilligt behandlats och det
inte finns några reservationer, yrka bifall
till motionen och begära sådana
direktiv förefaller mig tämligen hopplöst,
och jag skall inte göra det. Jag vill
nöja mig med att uttala förhoppningen
att statsbidragsutredningen, även i avsaknad
av klara riktlinjer, under sin utredning
skall ägna saken all den uppmärksamhet
som den verkligen är värd.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

I några remissyttranden har ifrågasatts
om det är möjligt att finna ett automatiskt
verkande system för statsbidragens
värdebeständighet. Tanken har
därför uppstått, att man i stället skulle
införa en regelbundet återkommande
omprövning av bidragsgrunderna, t. ex.
vart femte år. Det är möjligt att de tekniska
svårigheterna för ett automatiskt
system är stora, och för min del har
jag givetvis ingenting emot att man prövar
alla utvägar. När jag ser på den flora
av olika regler för statsbidrag, som
finns, undrar jag dock om man inte
skulle kunna finna även ett automatiskt
verkande system, som i varje fall fall i
stort sett fyller de krav man rimligtvis
kan ställa. Allmänna statsbidragsutredningen
pekar ju på åtminstone ett fall
där en viss värdebeständighet finns redan
med nuvarande regler, och det är
inte omöjligt att man kunde finna fler.
Men härtill kommer, att det vid en sådan
regelbundet återkommande prövning
av de regler, efter vilka statsbidrag
skall utgå, onekligen finns vissa risker.
Den goda viljan saknas säkert inte, men
det är inte alltid den blir omsatt i praktiken.
I 1946 års proposition om statsbidrag
till skolmåltiderna — jag ber om
ursäkt, herr talman, att jag återkommer
ett ögonblick till dessa skolmåltider —
räknades »normalskatteunderlaget» till
tio skattekronor. Samtidigt uttalade departementschefen,
att talet för normalskatteunderlaget
borde bli föremål för
omprövning »så snart ändrade förhållanden
giva anledning därtill». Någon
ändring av talet för normalskatteunderlaget,
som i propositionen grundade sig
på 1943 års skatteunderlag, har inte
skett, trots den goda vilja som säkerligen
finns och trots att ingen människa
väl nu vill bestrida att »ändrade förhållanden»
föreligger. I remissyttrandena
och i andra motioner i hithörande .spörsmål
har också påvisats, att avsikter av
detta slag mer än en gång icke förverkligats.

En annan risk, därest man skall göra
omprövning vid olika tider utan att ha
några bestämda regler att gå efter, framkommer
i en del remissvar, som avgi -

vits med anledning av allmänna statsbidragsutredningens
föregående betänkande.
Således antyder t. ex. Landskommunernas
förbunds styrelse, att frestelsen
för staten att använda en ökad del
av sina inkomster i ett inflationsläge till
andra utgifter i stället för att tillräckligt
höja statsbidragen till kommunerna är
mycket stor. Kunde man skapa helst ett
automatiskt verkande system eller i varje
fall så fasta regler, att den periodiskt
återkommande omprövningen till sina
principer vore klart bunden, skulle detta
såväl för kommunerna som för staten
skänka ökad säkerhet vid bedömningen
av de ekonomiska resurserna över huvud
taget. Det tror jag skulle vara till
fördel för alla parter.

Statsutskottet kommer också i sitt yttrande
över på frågan om återställande
av statsbidragens ursprungliga värde.
Tydligen sker detta i anslutning till vissa
remissyttranden; i vår motion har vi
nämligen inte sagt någonting om den
saken. Landstingsförbundet förordar att
man i första band skall företaga en uppräkning
av statsbidragen med hänsyn
till inträdda kostnadsstegringar. Härom
må man ha vilken mening som helst.
Men ett återställande av proportionerna
t. ex. före den s. k. engångsinflationen
är en mycket komplicerad affär, som
innebär att staten skulle på en gång påtaga
sig en mycket stor utgiftsökning.
Landskommunernas förbund säger i sitt
remisssvar, att om man i detta sammanhang
tar hänsyn även till folkpensioneringskostnaderna,
rör sig förskjutningen
från staten till kommunerna om sammanlagt
ett par hundra miljoner kronor
per år. Jag förmodar att det blir en
tämligen hård kamp att få alla dessa
miljoner tillbaka till kommunerna. Men
den kampen må man ju utkämpa, till
den verkan den hava kan. För mig synes
det dock minst lika viktigt —- och
måhända något framgångsrikare — att i
första hand söka skapa regler, som förhindrar
nya liknande övervältringar av
kostnaderna på kommunerna.

Det är alldeles självklart att man samtidigt
också måste försöka finna en bas
att utgå ifrån när man skall bedöma

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

proportionerna mellan statens och kommunernas
andelar av kostnaderna. Denna
fråga bör naturligtvis också utredas
samtidigt.

Jag har nämnt folkpensionen. Som av
förevarande motion framgår betraktade
vi motionärer spörsmålet om statens bidrag
till kommunerna och de s. k. omvända
statsbidragen till folkpensionerna
som en och samma sak, i varje fall som
i princip samma sak. I båda fallen gäller
det de inbördes ekonomiska relationerna
mellan stat och kommun. I motionens
yrkande har vi emellertid gjort formuleringen
sådan, att man kan skilja
mellan dessa två saker. Utskottet har
också endast uppehållit sig vid de rena
statsbidragen. Beträffande folkpensionerna,
där ju kommunerna formellt ger
bidrag till staten, har hänvisats till de
motioner som behandlas under nästa
punkt på kammarens föredragningslista.
Jag skall därför inte vid detta tillfälle
gå närmare in på den saken. Jag vill
dock säga, att såvitt jag förstår rör varken
de motioner, som kommer att behandlas
under nästa ärende, eller det utlåtande,
som sammansatta stats- och
andra lagutskottet har avgivit i anledning
av dem, riktigt samma sak. Det
gäller alltså där inte principerna för
kostnadsbelastningen på framtiden, inte
en värdebeständighet, om jag skall kalla
det så, d. v. s. bestående principer för
hur stor andel som bör belasta den ena
eller den andra. Såvitt jag har fattat motionerna
rätt uppehåller de sig närmast
vid frågan om en engångsprövning, som
skall ske nu snarast möjligt, av reglerna
för kommunbidragen.

Emellertid är jag inte riktigt säker på
huruvida man i utskottsbetänkandet
möjligen har varit inne på samma tankegångar,
som vi motionärer haft i vår
motion. Det framgår av ett uttalande,
som utskottet liar gjort på ett ställe, att
möjligheten därtill finns. Utskottet skriver:
»Det utredningsarbete som utskottet
i det föregående förordat bör utmynna
i förslag som kan ligga till grund
för mera långsiktiga beslut» etc. Det vore
ytterligt önskvärt om därmed avsågs
en prövning av principerna på lång sikt

eller framskapandet av ett system, som
kan tillämpas inte bara nu och de närmaste
åren, utan även i längden, då man
kommer i ett läge, där penningvärdesförändring
inträffar och man skall avgöra
relationerna mellan stat och kommun
i detta avseende.

Jag hoppas att under debatten om
denna eller nästa punkt få veta, om utskottet
avsett detta med sitt yttrande eller
inte. Skulle så inte vara fallet är jag
angelägen att få ett sådant tillägg, att
det klart säges ifrån att en sådan principiell
prövning borde ske. Jag skall i
så fall tillåta mig att senare återkomma
till saken.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Lundström har ju
inte ställt något yrkande, och jag tilllåter
mig därför att endast göra några
små påpekanden i dessa frågor.

Det framgick av herr Lundströms anförande,
att de två motioner, som utskottet
har haft att behandla, har remitterats
bland annat till Landstingsförbundet,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund. Det är dessa tre förbund
som har ställt frågan vilken åtgärd
som är den viktigaste för närvarande,
att återställa statsbidragen till
sina ursprungliga värden eller skapa ett
system som gör statsbidragen värdebeständiga
— och då tänker man väl närmast
på den nivå där vi nu befinner
oss.

Det är klart att denna frågeställning
kan göras. Det är ju bara Stadsförbundet,
som oreserverat har tillstyrkt en utredning
om åstadkommande av ett system
för statsbidragens värdebeständighet, under
det att de båda andra förbunden
gjort det under villkoret att ett enklare
och smidigare statsbidragssystem åstadkommes.

Det är därför som vi i utskottsutlåtandet
pekat på denna frågeställning,
som utskottet anser vara mycket viktig
och som man inte kan komma ifrån.
Vi bär ju inte heller kunnat komma
ifrån det uttalande, som statsbidragsutredningen
gjort i sitt remissvar, nämli -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

gen att utredningen kan icke undgå att
ta upp dessa frågor. Huruvida det sedan
är möjligt att knäcka dem säger statsbidragsutredningen
icke någonting om,
och vi får självfallet avvakta och se hur
det kan ske. Jag är lika intresserad som
motionärerna av att det skulle vara möjligt
att lösa hela detta problem, men vi
får väl ändå avvakta den undersökning
som statsbidragsutredningen gör, innan
vi gör några uttalanden.

Då herr Lundström, som sagt, inte har
ställt något yrkande, har jag inte anledning
att gå vidare in på frågan. Jag har
bara velat göra dessa påpekanden i den
debatt som förts, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets utlåtande, herr talman.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! I sak finns det inte
mycket att tillägga till vad talesmannen
för det mäktiga statsutskottet har anfört.
Men jag har begärt ordet för att ställa
en fråga till herr Lundström.

Det förefaller mig när det gäller statsbidragen
som om två frågor skulle stå
i förgrunden. Den ena frågan är, hur
man skall kunna få bort den snårskog
av statsbidragsbestämmelser som vi har
för närvarande. Den saken har ju allmänna
statsbidragsutredningen att beakta
i allra högsta grad. Utredningen
har också redan gjort det i sitt förslag
om driftbidrag till primärkommunerna;
det är det betänkande, som nu håller
på att överarbetas inom utredningen. Om
jag inte minns fel innebar förslaget, att
man skulle skära ned antalet blanketter
och ansökningar med 30 000 per år genom
att slopa en hel mängd speciella
driftsbidrag och ersätta dem med ett
enda allmänt driftsbidrag, som kommunerna
skulle få använda utan någon ingående
prövning från statens sida. Detta
skulle innebära ett avsevärt bidrag till
Krångelsveriges avskaffande.

Det andra problemet är kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun — hur
stor del som bör betalas med den proportionella
kommunalskatten och hur
stor del som bör betalas med den åtmins -

tone i viss utsträckning progressiva
statsskatten. Där har vi då detaljproblemet
att få statsbidragen värdebeständiga.

Herr Lundström undrade nu, varför
staten i ett inflationsläge skall övervältra
kostnader på kommunerna. En
dylik övervältring sker därigenom att
statsbidragen är i vissa hänseenden
maximerade, varigenom hänsyn inte tas
exempelvis till en stegring av byggnadskostnaderna,
eller genom att statsbidragen
är ställda i relation till skatteunderlaget.
När skatteunderlaget stiger på
grund av en penningvärdeförsämring
eller på grund av att inkomsterna ökar,
minskar statsbidraget.

Såvitt jag fattat herr Lundström rätt
var det hans uppfattning, att man borde
eftersträva att staten skulle betala den
del av kostnaderna, som den ursprungligen
påtagit sig när de olika besluten
fattades. Jag drog den slutsatsen av herr
Lundströms anförande, att han önskade
en återgång till den ursprungliga kostnadsfördelningen
i en sådan utsträckning
att staten skulle påtaga sig en väsentligt
större andel än nu av de sammanlagda
kostnaderna. Då det gäller att
välja ett basår vet jag inte om herr Lundström
vill gå tillbaka till exempelvis
1938, men har man den principen, som
herr Lundström här förfäktar, bör man
kanske gå så långt tillbaka. Det är ju
möjligt att han vill välja ett basår, som
ligger närmare dagens läge, men det
skulle i alla fall innebära en väsentlig
kostnadsökning för statsverket. Vi kan
inte komma ifrån, det vill jag utan vidare
säga, att utvecklingen lett dithän
att de kommuner, som har ett svagt
skatteunderlag, fått en allt ogynnsammare
position, d. v. s. allt tyngre bördor
har pålagts deras invånare.

Men här skulle jag vilja ställa en fråga
herr Lundström — det var egentligen
för alt framställa den som jag begärde
ordet. Då herr Lundström mycket
starkt driver den uppfattningen, att det
är utomordentligt viktigt att skapa en
rättvis fördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun och att en återgång
skall ske till en kostnadsfördelning,

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Om värdebeständiga statsbidrag till kommunerna.

som bättre överensstämmer med de åtaganden
som staten tidigare gjort, vilket
skulle kosta kanske 200 eller 300 miljoner
kronor, beroende på vilket basår
man väljer —- är folkpartiet då berett
att sätta en dylik reform framför en sänkning
av statsskatten? Den frågan tycker
jag är väsentlig, eftersom man ju siktar
mot en skattesänkning om ett par år.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi har, som jag sade i
mitt förra anförande, i vår motion över
huvud taget inte berört frågan om vilket
basår man bör välja. Vi har inte
gjort det, därför att vi anser det vara
en mycket komplicerad fråga, särskilt
som det ju här gäller mycket stora belopp.
Den frågan har införts i resonemanget
av några av remissinstanserna.
Jag kan bara upprepa, att det här gäller
så stora belopp att det torde bli en mycket
hård kamp om pengarna, dvs. i realiteten
vilket basår man skall välja, och
det är kanske helt. utsiktslöst att kunna
tänka sig en återgång till läget t. ex.
före den s. k. engångsinflationen. Jag
fastslår bara att jag över huvud taget
icke yttrat mig om möjligheterna till en
dylik återgång, och jag har inte heller
velat ta upp det spörsmålet i detta sammanhang.

Vad jag har hållit mig till är den
principiella frågan på lång sikt: Skall vi
fortsätta att ha samma ordning som hittills,
så att vi i framtiden ställs inför
samma problem varje gång vi får en ny
»cngångsinflation», eller skall vi söka
åstadkomma ett system som medför att
man vet vad man har att räkna med
i fråga om .statsbidrag till kommunerna
ifall penningvärdet i framtiden fortsätter
att fluktuera? Det tycker jag är
en ganska viktig fråga, och man kan helt
visst utreda vilka medel och metoder
som därvid kan komma till användning.

När en dylik princip en gång i framliden
blir klar att genomföra, måste man
naturligtvis bestämma sig för vilket basår
man skall välja. Skall man välja de
nuvarande proportionerna mellan .sta -

tens och kommunernas andel såsom utgångspunkt,
eller skall man ta förhållandena
år 1950 eller 1938? Jag är för
egen del övertygad om att det inte torde
vara möjligt att ta vare sig 1938 eller
1950 som basår. Jag kanske inte behöver
ingå på orsaken härför, ty det förstår
nog herr Eliasson mycket bra. Klart är
emellertid att man måste välja ett visst
basår, en grund att utgå ifrån, och även
det problemet får väl bli föremål för
utredning.

Jag vill alltså besvara herr Eliassons
fråga på så sätt, att jag konstaterar, att
jag för min del inte har tagit ställning
till huruvida det är möjligt att nu gå
tillbaka till läget före den sista inflationen
eller om man bör välja 1947 eller
något annat år som basår. Jag vet helt
enkelt inte vad som kan vara möjligt
härvidlag. Den blivande utredningen får
visa vilka kostnaderna blir i det ena
eller andra fallet och vilken väg som
kan vara framkomlig.

Den fråga, som berörs i vår motion,
kan därför enligt min uppfattning inte
anses stå i något konkurrensförhållande
till angelägenheten att åstadkomma en
skattesänkning. Frågan om att göra statsbidragen
värdebeständiga kan mycket
väl behandlas, även om folkpartiet vidhåller
sin linje om skattesänkning. Det
kommer nämligen under alla förhållanden
att dröja så länge innan den begärda
utredningen är klar och man har att ta
ställning till möjligheterna att göra
statsbidragen värdebeständiga, att de
ekonomiska och finansiella bedömningar,
som behövs, inte gärna kan göras så
här långt i förväg.

Herr ELIASSON (bf):

Jag vill bara konstatera, herr talman,
att efter allt det tal som herr Lundström
fört om att staten har bättre råd att bära
fördyringen under en inflation än
kommunerna, så svarar herr Lundström,
när han blir ställd inför frågan om man
skall genomföra någon ändring, att den
saken först måste utredas. Även herr
Lundströms egen åsikt måste tydligen
utredas! Jag trodde verkligen att herr

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. fördelningen av kostnaderna för
Lundström personligen hade en klar
uppfattning om huruvida vi skall rätta
till redan inträffade orättvisor eller endast
begränsa oss till att förhindra att
nya orättvisor uppstår.

På min fråga, huruvida ett återställande
av den tidigare relationen i kostnadsfördelningen
mellan staten och
kommunerna bör gå före en sänkning
av statsskatten, svarar herr Lundström
med ett —• jaså. Svaret var i varje fall
sådant att ingen människa kan förstå
vad det betyder. Jag tillåter mig konstatera
att herr Lundström är en god folkpartist,
och då kan man kanske få så
klara besked!

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Jag har redan en gång sagt att jag
skall svara på den frågan när vi kommit
så långt att utredningen föreligger
och vi alltså har att ta ställning till konsekvenserna,
men inte dessförinnan. Och
det kommer, som jag redan förklarat,
säkerligen att dröja några år innan vi
ställs inför det avgörandet.

Den princip, som det här gäller, anser
jag vara så viktig att det finns all
anledning att utreda möjligheterna för
dess förverkligande. Även herr Eliasson
bör väl kunna medge att man inte omedelbart
kan knäcka denna fråga. Jag
kan faktiskt inte exakt anvisa vilka vägar
man bör välja. Hade jag kunnat göra
det, skulle jag naturligtvis ha kommit
med något förslag i motionen. Nu
har jag fått inskränka mig till att begära
att frågan skall utredas. Det är den
enda ståndpunkt som jag haft, och den
vidhåller jag.

Jag vill därtill bara lägga att jag såsom
förut sagts, anser det rimligt att i
ett inflationsläge den relativa proportionen
bibehålls i fråga om statens och
kommunernas andel av kostnaderna.
Detta är en sak. En annan sak är att då
man nu underlåtit att tillämpa den principen
under många år, så har man därigenom
vältrat över många hundra miljoner
kronor, som staten egentligen
skulle behöva liksom »betala tillbaka»
till kommunerna. Det skulle emellertid

folkpensioneringen.

möta mycket stora praktiska svårigheter
att komma tillbaka till hela dessa
bidragsbelopp. Det inträffade bör ge oss
den läxan att vi måste skapa ett system
som gör det möjligt för oss att
undvika sådana här historier i fortsättningen.
Det är därför jag i motionen begärt
att saken skall utredas.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Bara en liten reflexion i
detta sammanhang!

Det är ju en tanke som måste fängsla
litet var, särskilt våra kommunalmän,
att statsbidragen skulle bli värdebeständiga.
Jag är emellertid angelägen att få
understryka, att det är mycket av en illusion
i hela detta resonemang. Ty vad
innebär det att statsbidragen göres värdebeständiga?
Ja, det skulle väl innebära
att vi skriver in i den ena eller andra
författningen, att bidragen skall
ökas eller minskas i förhållande till index,
eller från någon annan utgångspunkt.

Men vi får ju se realiteterna i ögonen
och konstatera att riksdagen, som prövar
budgeten för varje år, har fullkomlig
frihet att ändra en sådan författning,
när den inte längre har råd att genomföra
en sådan värdebeständighet.
En verklig trygghet för framtiden uppnådde
kommunerna, ifall staten skreve
någon sorts utfästelse, men sådant kan
ju ingen drömma om. Vi kommer under
inga förhållanden ifrån det sorgliga
faktum, att riksdagen varje år får bedöma
vad den har råd till och huruvida
den är i stånd att genomföra den värdebeständighet,
som vi kanske vid den ena
eller andra riksdagen ställt upp som ett
program.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. fördelningen av kostnaderna för
folkpensioneringen.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang. fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen.

i anledning av väckta motioner angående
utredning om fördelningen mellan
staten och kommunerna av kostnaderna
för folkpensioneringen.

I två till statsutskottet remitterade likalydande
motioner, nämligen nr 363 i
första kammaren av herrar Anderberg
och Hjalmar Nilsson samt nr 381 i andra
kammaren av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära en
utredning om fördelningen mellan staten
och kommunerna av kostnaderna för
folkpensioneringen.

Vidare hade i två till lagutskott remitterade
och andra lagutskottet tilldelade
motioner, nämligen nr 401 i första
kammaren av herrar Lars Andersson
och Näsgård samt nr 514 i andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 66 måtte
hos Kungl. Maj:t begära en omprövning
rörande fördelningen av kostnaderna för
folkpensioneringen mellan staten och
kommunerna i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Motionerna 1:401 och 11:514, såvitt
de avsågo frågan om fördelningen av
folkpensioneringskostnaderna, ävensom
motionerna I: 363 och II: 381 hade efter
överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet behandlats av
sammansatt stats- och andra lagutskott,
vilket utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet
anfört bland annat följande:

»Utskottet anser det för sin del önskvärt
att samtliga berörda för kommunernas
ekonomi betydelsefulla omständigheter
blir belysta genom en allsidig
utredning. Härvid bör särskild uppmärksamhet
ägnas frågan rörande skiljaktigheter
i fråga om kostnadsbelastningen
för folkpensionsändamål de olika
kommunerna emellan. Utskottet har
uppmärksammat att den utdebitering
som erfordras för folkpensionsändamål
är mycket olika i kommunerna.

Vad angår tidpunkten för en sådan
utredning som nyss berörts har utskot -

tet bemärkt att en siffermässig belysning
av verkningarna i olika avseenden
av standardtilläggens införande år 1953
och den från och med år 1954 ikraftträdda
kommunbidragsreformen inte
kan antagas föreligga förrän sedan viss
tid förflutit. Vad nu sagts gäller även
beträffande verkningarna av den allmänna
sjukförsäkringen.

Enligt vad utskottet försport kan vidare
förväntas att Kungl. Maj :t kommer
att förelägga 1955 års riksdag en proposition
om en socialhjälpslag, avsedd att
ersätta fattigvårdslagen. Vid bedömande
av kommunernas belastning för sociala
ändamål blir tydligen nämnda lagstiftning
av stor betydelse.

Utskottet har slutligen inhämtat att
den allmänna statsbidragsutredningen
räknar med att under år 1955 avgiva förslag
rörande utformningen av statsbidrag
till kommunala ändamål. Prövningen
av detta förslag torde få konsekvenser
även för bedömningen av frågan om
kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna.

Det kan sålunda råda viss tvekan angående
möjligheterna att inom den närmaste
tiden i erforderlig mån överblicka
hithörande förhållanden. Det utredningsarbete,
som utskottet i det föregående
förordat, bör utmynna i förslag
som kan ligga till grund för mera långsiktiga
beslut och kräver därför hänsynstagande
till verkningarna av det lagstiftningsarbete
å det sociala området,
som ägt rum eller är att förvänta under
den närmaste tiden. Det är sålunda nu
knappast möjligt att taga ställning till
den närmare tidpunkt när utredningsarbetet
lämpligen bör påbörjas. Utskottet
förväntar emellertid, att Kungl. Maj:t
med särskild uppmärksamhet följer utvecklingen
på området och vid lämplig
tidpunkt låter verkställa en allsidig utredning.

Utskottet hemställer, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:401 och II:
514, såvitt de avser fördelningen av
folkpensioneringskostnaderna, samt I:
363 och 11:381 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.»

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag frågade under debatten
om det förra ärendet sammansatta
stats- och andra lagutskottet, om
utskottet i detta yttrande över de väckta
motionerna avsåg att den utredning, som
man rekommenderar, också skulle innebära
en prövning av möjligheterna att
finna ett system, som vid förändringar
i penningvärdet bevarade proportionerna
mellan statens och kommunernas relativa
andel av pensionskostnaderna
oförändrade. Jag skulle vara tacksam om
utskottets talesmän ville säga mig, huruvida
man avser detta eller icke. Som
jag sade i mitt förra anförande finns det
en mening längst ned på sid. 7 i utlåtandet,
som möjligen kan ge anledning
till denna tolkning. Om den skulle vara
riktig är jag belåten, i annat fall skulle
jag önska att man kunde få in en liten
mening om den saken.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! I detta utlåtande besvaras
två grupper av motioner som rör
samma sak. Den ena gruppen motioner
önskar en utredning om fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaden
för folkpensioneringen, den andra
gruppen önskar en omprövning av samma
sak, och det blir ju i realiteten detsamma.

Jag tror att vi nu liksom från början,
då sådana här frågor varit uppe, har
varit ganska eniga om att folkpensioneringen
i sig själv är en principiellt statlig
angelägenhet och ur den synpunkten
helt borde bekostas av staten. Att kommunerna
redan från början blivit inkopplade
i fråga om kostnaderna har
väl bl. a. berott därpå, att dessa åtgärder
kostar stora pengar som det gäller
att på något sätt få fram. Men det har
också funnits reella skäl att besluta, att
kommunerna skall bidra. Man har i det
fallet framhållit kommunernas skyldighet
att svara för åldringsvården i den
mån det är behövligt. Detta är en gemensam
kommunal hushållsangelägenhet,
som det uttryckes i kommunallagarna.
Om vi nu beslutar att åldringarna

skall hjälpas på ett alldeles särskilt sätt
genom en pensionering, så är det ganska
naturligt att man tar sikte på att
kommunerna förut ensamma haft skyldighet
att ge ut pengar, och ibland ganska
stora pengar, för denna åldringsvård.
Och då kommunerna genom en åtgärd
från statens sida får mindre kostnader,
kan det ju vara skäligt att de
hjälper till.

Detta har varit den ena synpunkten.
Den andra har varit att kommunerna
haft en viss medbestämmanderätt när
det gäller hur stora vissa av de med
folkpensioneringen sammanhängande
förmånerna skall vara; kommunerna
skall ju pröva, visserligen efter bestämda
regler, storleken av de inkomstprövade
förmånerna.

Man har på dessa bägge skäl kommit
fram till att det varit lämpligt att kommunerna
skulle bidra med en viss del
av dessa kostnader. Från början fastställde
man vissa procent av kostnaderna
just för de inkomstprövade folkpensionerna,
och när kostnadsbördan sedan
visade sig bli väsentligt olika för kommunerna,
fann man på den regel som nu
gäller, att kostnaden skall ställas i relation
till skatteunderlaget och vara beroende
av det.

Nu har i motionerna påpekats att den
procentuella fördelning, som man genom
beslutet 1947 kom fram till, har
förskjutits så att en tyngre börda procentuellt
sett nu åvilar kommunerna än
då beslutet fattades. Om man ser på totalkostnaden
för folkpensionerna så kan
utskottet konstatera, att även där visar sig
en förskjutning till kommunernas nackdel,
en förskjutning som kan väntas bli
starkare markerad inom den närmaste
framtiden.

Med utgångspunkt från detta läge har
vi ansett att det är önskvärt att en utredning
av dessa spörsmål kommer till
stånd. Utskottet understryker på s. 7
att »utskottet anser det för sin del önskvärt
att samtliga berörda för kommunernas
ekonomi betydelsefulla omständigheter
blir belysta genom en allsidig
utredning».

Detta uttryck »samtliga berörda för

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang. fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen.

kommunernas ekonomi betydelsefulla
omständigheter», som vi förut resonerat
om, har sitt sammanhang med vad herr
Lundström här frågade om. Utskottet
framhåller att utredningsarbetet bör utmynna
i förslag, som kan ligga till grund
för mera långsiktiga beslut. Vi har inte
inom utskottet närmare diskuterat innebörden
i detta uttalande, men jag tror
nog att jag kan tala på utskottets vägnar
om jag säger, att vi inte alls har haft
värdebeständigheten i åtanke. Vi har menat,
att det här bör bli en skälighetsprövning,
grundad på alla de omständigheter
som kan föreligga om hur stor
del av de inkomstprövade pensionsförmånerna
som kommunerna lämpligen
kan bidra till. Vi anser att man därvid
bör söka komma fram till regler som
kan tillämpas en följd av år framåt.

Detta är, skulle jag tro, hela innebörden
i uttalandet om de mera långsiktiga
besluten, alltså beslut som med utgångspunkt
från vad som är skäligt kan tilllämpas
inte bara för ett eller några år
framåt utan under en relativt lång tidsrymd.
Därvid bör beaktas att bördan för
de olika kommunerna på grund av de
olika skatteunderlag, som de har, blir så
jämt fördelad som möjligt, så att inte
den ena kommunen får ett alltför hårt
tryck i förhållande till den andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur
jag skall tolka vad herr Norman sade i
slutet av sitt anförande. Det är klart att
det finns många uttryck som man kan
använda. Gärna för mig må man ta bort
ordet »värdebeständighet», om något annat
anses mera lämpligt. Men syftemålet
att man skall ha regler, som gör att man
vid väsentliga fluktuationer i penningvärdet
åtminstone skall ha en möjlighet
att göra vissa förändringar även i fråga
om bidraget åt det ena eller andra hållet,
hade jag nog önskat att få ett uttryck
för. Jag vet inte om jag skall fatta
saken så, att detta ingick i herr Normans
svar. I varje fall vill jag till protokollet

ha antecknat, att jag skulle önska att
en utredning, om den kommer till stånd,
även måtte uppehålla sig vid detta spörsmål.
Jag skall inte göra något annat yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av min och herr Anderbergs
motion varit tämligen positivt och tillstyrker
även en utredning, fastän bestämmandet
av tidpunkten för denna har
överlåtits i Kungl. Maj:ts händer. Det är
emellertid ett par punkter i detta utlåtande,
som jag något närmare skulle vilja
beröra.

För det första har utskottet med hänvisning
till siffror, som erhållits från
pensionsstyrelsen, sagt att utdebiteringen
per skattekrona för pensionsändamål
under år 1953 kan uppskattas till i genomsnitt
60 öre för samtliga städer och
63 öre för rikets övriga landsbygd. För
år 1954 beräknas motsvarande siffror
komma att bli 70 respektive 85 öre. Det
är klart att dessa siffror i och för sig
inte säger så mycket och att de kan betraktas
som låga. Men när man tittar litet
närmare på vad kommunerna i landet
får betala, kan man dra den slutsatsen,
att det är mycket olika kommunerna
emellan. Utskottet har även varit inne
på den linjen och anfört i sitt utlåtande,
att utredningen bör ta hänsyn även till
detta förhållande.

Jag har här några uppgifter, som lämnats
av landskommunernas förbund och
som jag skall be att få redovisa. Förbundet
har plockat ut några kommuner
inom de olika länen i vårt land, och det
har då visat sig att framför allt folkpensionskostnaden
stiger ju längre norrut
kommunerna är belägna. Fn kommun
i Blekinge län har således en kostnad på
1: 40 per skattekrona, medan i exemplen
från Norrbottens län kostnaden ligger
vid 2: 13 och 2: 09. Det är alltså en tendens
till stegring av kostnaderna norr
över.

Jag vet inte vad anledningen är till
detta, men jag skulle tro, att orsaken iir
alt söka i att det bär pågått rationalise -

Nr 31;

Onsdagen den 1 december 1954.

ring inom olika industrier och att denna
rationalisering har medfört, att ungdomen
flyttat från orten. Härigenom
uppkommer en strukturförändring med
en åldersförskjutning inom befolkningen.
Det resulterar i att industrikommunerna
där uppe får ett större antal åldringar
än som motsvarar åldersfördelningen
i allmänhet i landet. Samma är
förhållandet inom landskommunerna där
uppe, och detsamma gäller kanske även
i andra kommuner i landet genom att
de livskraftiga människorna — ungdomarna
— flyttar från kommunen medan
de äldre blir kvar.

Den saken har inte beaktats när man
tog upp frågan om fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun, och
därför drabbas vissa kommuner högst
avsevärt av dessa kostnader.

Visserligen har utskottet framhållit
dessa synpunkter, men jag tycker att
det bör understrykas, att om denna utredning
kommer till stånd, bör den framför
allt undersöka, om man inte bör gå
in för en annan fördelning av kostnaderna
mellan de olika kommunerna.

Jag delar den uppfattning, som utskottets
ordförande uttalade om att folkpensioneringen
i praktiken bör betraktas
såsom en rent statlig uppgift. Det är inte
kommunernas sak att sörja för folkpensioneringen,
och det är därför angeläget
att det i varje fall blir en rättvisare fördelning
mellan staten och de olika kommunerna.
Man bör eftersträva att komma
fram till en fördelning, som motsvarar
vad utskottet på sin tid uttalade om
en rimlig kostnadsfördelning.

Jag vill till sist uttrycka den förhoppningen,
herr talman, att utredningen snarast
kommer till stånd, ty det finns
många kommuner som har avsevärda
kostnader för folkpensioneringen och
som behöver stöd för att kunna bära
dessa kostnader. De kan inte vänta
många år på en ändring på detta område.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Ang. premiering av s. k. bosättningssparande.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående premiering
av s. k. bosättningssparande.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 223 i första kammaren av
herr Bengtson m. fl., samt nr 444 i andra
kammaren av herr Svensson i Vä
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående premiering
av s. k. bosättningssparande.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:223 och 11:444
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet inledningsvis
yttrat:

»I såväl förevarande motioner som i
remissutlålandena har framhållits önskvärdheten
av ett större personligt sparande,
speciellt bland ungdomen. Utskottet
delar denna uppfattning och har
upprepade gånger gett uttryck åt densamma,
senast i sitt utlåtande nr 27 vid
innevarande års riksdag.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Fahlander, Boo, Strandler,
Severin i Stockholm och Johansson
i Kalmar, vilka ansett att det nyss återgivna
stycket bort äga följande lydelse:

»I såväl förevarande motioner som i
remissutlåtandena har framhållits önskvärdheten
av ett större personligt sparande,
speciellt bland ungdomen. Utskottet
delar denna uppfattning och har
upprepade gånger gett uttryck åt densamma,
senast i sitt utlåtande nr 27 vid
innevarande års riksdag. Det synes visserligen
utskottet osäkert huruvida den
i de senare årens ekonomiska diskussion
ofta hävdade uppfattningen att det personliga
sparandet nedgått motsvarar
verkligheten. Vissa omständigheter tyder
på att marknadens brist på sparmedel
väsentligen beror på de ökade in -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang.

vesteringsbehov som gjort sig gällande
på det ekonomiska livets olika områden.
Det är naturligtvis vanskligt att dra säkra
slutsatser om utvecklingen av det personliga
sparandet utifrån uppgifter om
det s. k. synliga sparande som sker i olika
penninginstitut såsom banker, sparbanker,
försäkringsanstalter etc. Det synes
emellertid dock vara av ett betydande
intresse att de uppgifter som föreligger
om detta sparande ingalunda bekräftar
uppfattningen att det personliga
sparandet nedgått. Såsom framgår av den
till detta utlåtande fogade bilagan har
det synliga sparandets andel av allmänhetens
disponibla inkomster visat en
tendens till stegring fram till 1952, vilket
är det senaste år, för vilket fullständiga
uppgifter föreligger. Under sådana
förhållanden synes skäl saknas för slutsatsen
att det personliga sparandet nedgått.
»

2) av herrar Eliasson, Löfgren och
Hansson i Önnarp, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! Jag och några andra ledamöter
av bankoutskottet har vid förevarande
utlåtande fogat en reservation.
Det är ingen större skillnad mellan utskottets
yttrande och innehållet i reservationen.
Både utskottsmajoriteten och
reservanterna yrkar avslag på motionen
i fråga. Jag hoppas därför att detta
ärende inte skall behöva utlösa någon
större spardebatt, liknande den vi hade
för någon vecka sedan. Jag skall också
fatta mig kort.

Anledningen till reservationen var att
vi ville till utskottets utlåtande foga en
tablå, som upprättats inom utskottets
kansli och som var avsedd att något
belysa utvecklingen av det synliga sparandet
under sjuårsperioden 1946—1952.
Siffrorna är tagna från officiella statistiska
uppgifter över verksamheten hos
banker, sparbanker, försäkringsinstitut
etc.

Man har under de senaste åren ofta
hört talas om att sparandet skulle ha
sjunkit. Siffrorna i tablån, som är vid -

premiering av s. k. bosättningssparande.

fogad reservationen, talar dock ett något
annat språk. Vi reservanter har därför
ansett, att det kanske skulle vara av ett
visst intresse även utanför bankoutskottets
trånga krets att få del av dessa siffror.
Vi ville därför att tablån skulle inflyta
i utlåtandet. De som med lottens
hjälp bildat utskottets majoritet tycktes
emellertid inte ha något större förtroende
för siffrorna i tablån, och därför
hade de inte heller något större intresse
av att tablån inflöt i utlåtandet.

Majoritetens förslag till yttrande hade
också en sådan lydelse, att den omöjliggjorde
att bilagan fogades vid yttrandet.
Vi reservanter måste därför avgiva
en utförligare förklaring, varigenom yttrandet
bättre skulle stämma med uppgifterna
i tablån.

De som bildar majoriteten uttalade
vid diskussionen i utskottet, att de inte
hade något större förtroende för siffermaterialet.
Det avsåg enligt deras mening
en alltför avlägsen tid, eftersom
siffrorna inte går längre fram i tiden
än till och med 1952. De hade en bestämd
uppfattning om att sparandet under
1953 skulle ha varit mycket dåligt.
De hyste större tilltro till sin starkt personliga
och subjektiva uppfattning om
hur sparandet under 1953 kunde ha utfallit
än till de siffror, som sammanställts
för den nämnda sjuårsperioden.
Vi tror också att det kan finnas felkällor
i fråga om uppgifterna för sjuårsperioden,
men vi hyser den uppfattningen,
att de bildar ett tjänligt underlag för
ett bedömande av det synliga sparandet
i vårt land under den tiden.

Jag skall inte fortsätta längre utan ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande med den ändringen,
att första stycket i utskottets yttrande
erhåller den lydelse som angives i vår
reservation.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av detta
ärende i utskottet var man ense på
åtminstone två punkter. Dels var man
ense om att understryka sparandets betydelse
för en sund samhällsekonomi,

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. premiering av s. k. bosättningssparande.

och dels förelåg enighet om att, såsom
det heter i utlandet, »på anförda skäl
avstyrka bifall till motionen».

Jag skall inte bär redovisa de skäl,
som utskottet anför till stöd för motionens
avstyrkande, ty det skulle kanske
medföra att vi, såsom herr Fahlander
sade, skulle få en ny spardebatt. Det
hade vi ju en så sent som förra onsdagen.
Jag skall i stället be att få säga
några ord om den reservation, som herr
Fahlander nyss talade för.

Representanterna för det parti som
jag tillhör ansåg att den utredning, som
hade förebragts, inte var tillräcklig för
att möjliggöra ett bedömande av sparandets
omfattning och framför allt inte
kan tjäna som underlag för ett uttalande
därom av utskottet. Herr Fahlander har
själv redan redovisat en del av bristerna
i siffermaterialet. Vi skulle för vår
del gärna ha sett att siffror för åren
1953 och 1954 funnits tillgängliga. Några
sådana siffror har av naturliga skäl
inte förelegat. Frågan är då om man
oavsett detta kan våga hoppas, att sparandekurvan
skall förete en med inkomststigningen
åtminstone likartad ökning.
Vi måste säga oss, att det tyvärr
finns siffror, som pekar på att så inte
varit fallet under de två senaste åren.
Men även dessa siffror är liksom reservanternas
siffror otillräckliga, och jag
kan för min del därför inte heller lägga
dem till grund för något bestämt omdöme.

Därutöver vet vi, att en stor del av
det banksparande som redovisas av reservanterna
i tabellen utgöres av medel
från näringslivet. Det är medel, som näringsidkare
av olika slag placerar på
ganska kort sikt alltefter företagens likviditet,
lagerhållning o. s. v. Vi vet även
att åtminstone landsbygdskommunerna
på bankräkningar insätter skattemedel,
som inte för tillfället behöver användas,
och vi har oss också bekant att även
en del av våra landsting gör detsamma.

När man nu vet allt detta, bör det
vara lätt att förstå, att vi ansåg att det
var alltför många okända faktorer för
att vi skulle kunna godtaga reservanternas
mening och därmed så att säga till -

kännage för riksdagen, att den här saken
klarar svenska folket bra utan riksdagens
inblandning och att riksdagen
inte skall behöva ha några som helst
bekymmer för några sparbefrämjande
åtgärder i framtiden.

Jag vet mycket väl, att reservanterna
inte vill att deras uttalande skall ges en
sådan tolkning, men det ligger ändå
snubblande nära till hands att så sker.

Jag vill gärna vara med om att ge ett
erkännsamt ord om den sparvilja, som
vi har i vårt land och som är värd uppmuntran.
Det parti som jag företräder
har haft och har alljämt en positiv inställning
till sparandefrågorna. Jag hoppas
att vi skall bli i tillfälle att visa,
att vi alltfort vidhåller denna uppfattning,
när sparfrågorna skall tagas upp i
ett något större sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Den uppfattning, som
herr F''ahlander såsom talesman för reservanterna
har gjort sig till tolk för,
har vi inom utskottet ej kunnat acceptera.
Det förhåller sig nämligen så, att
de uppgifter, på vilka reservanterna bygger
och som sammanställts i en tablå
som — trots att man inom utskottet uttalat
mycket starka betänkligheter mot
att lägga fram den — ändå har fogats
till reservationen, är ett mycket svagt
underlag för en bedömning sådan som
reservanterna nu vill göra.

Såsom av den föregående ärade talaren
sagts har under diskussionerna
inom utskottet upplysts att från försäkringssparande!,
som är noterat här i
tablån, inte har kunnat utsorteras t. ex.
vissa sakförsäkringar, vilka givetvis inte
har någon karaktär av sparande, och
att inte heller från banksparandet, som
är den andra posten, har kunnat utsorteras
— något som också redan har
framhållits — ett visst sparande som
alldeles säkert är att hänföra till företagssparande.
Även i andra avseenden
är redovisningen baserad på ett osäkert
material.

Vidare avser de uppgifter, på vilka

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang.

reservanterna nu bygger, endast det synliga
sparandet. Slutligen är det också
så, att de beräkningar, som hittills bär
kunnat göras, visar att tillgodohavandena
i sparbanker, i postsparbanken och
på affärsbankernas sparkasseräkningar
under de tre första kvartalen i år ökat
med 457 miljoner kronor, medan ökningen
i fjol var 581 miljoner kronor
och 1952 782 miljoner kronor. Toppåret
1952 låg alltså 325 miljoner kronor
eller cirka 70 procent över innevarande
år.

Hade det ej inför en sådan utveckling
och inför de förhållanden som påpekats
varit skäl för dem, som nu står som reservanter,
att avstå dels från att framlägga
ifrågavarande tablå och dels att
dra de långtgående slutsatser som man
gjort?

Det är ju så, att enligt de i tabellen
redovisade siffrorna har det enskilda
»synliga» sparandet i förhållande till
fysiska personers disponibla inkomster
under efterkrigsåren legat på en något
högre nivå än under åren närmast före
kriget. Men någon stegringstendens har
däremot inte förelegat under själva efterkrigsåren,
helst som man har anledning
att anta att åren 1953 och 1954,
som jag nämnde, kom att uppvisa siffror
för banksparande, som är väsentligt
mycket lägre än de i tablåerna upptagna
för toppåret 1952.

Den omständigheten att det personliga
sparandet i förhållandet till disponibla
inkomster under efterkrigstiden synes
ha legat något högre än före kriget, kan
inte anses innebära att allt är bra som
det är. Det liar vi väl egentligen också
varit ense om i utskottet, och mot den
bakgrunden framstår ju reservationen
som så mycket egendomligare. En stigande
realinkoinstutveckling bör i och
för sig möjliggöra en ökning av sparkvoten,
ocli man kan göra gällande att
den kraftiga stegring av den allmänna
realinkomstnivån, som inträtt sedan förkrigstiden,
kunde ha medfört en avsevärt
större ökning av det personliga sparandet
än som blivit fallet. I betraktande
av den betydande ökningen av
investeringsbehoven under här ifråga 7

Första kammarens protokoll 195b. Nr 31.

premiering av s. k. bosättningssparande.
varande period hade det också varit i
hög grad önskvärt att en kraftigare utveckling
av det personliga sparandet
hade kommit till stånd. Detta skulle då
ha betytt en mildring av det besvärande
inflationstryck som den svenska samhällsekonomien
varit utsatt för under
efterkrigsåren. Det är dock anmärkningsvärt
att de totala bruttoinvesteringarna,
exklusive lagerförändringar, i vårt
land stigit från 24,3 procent av bruttonationalprodukten
1938/39 till 28,1 procent
1952 och 29,9 procent 1953. Det är
framför allt mot bakgrunden av dessa
siffror man bör se sparandeutvecklingen.
Skall vi kunna fortsätta att avdela
en så stor del av våra resurser för investeringsändamål
— det vill säga skall
vi kunna hålla takten i det ekonomiska
och sociala framåtskridandet —■ är det
i hög grad angeläget att man genom åtgärder
för att stimulera det personliga
sparandet garanterar ett tillräckligt realt
utrymme för investeringar.

Den ekonomiska utvecklingen under
innevarande år har ytterligare inskärpt
vikten av detta krav. De nya inflationsrisker,
som vi nu står inför, sammanhänger
inte minst med en ökad efterfrågan
på konsumtionsvaror. Skulle en
ytterligare upplyftning av lönenivån bli
resultatet av de nu inledda avtalsrörelserna,
kan man befara en fortsatt ökning
av konsumtionsefterfrågan med
därav följande överansträngning av
samhällsekonomiens reala resurser och
en försämring av vår betalningsbalans.

Herr talman! Mot denna bakgrund kan
jag inte förstå att det skulle vara så angeläget
att redovisa ett så osäkert material
beträffande det »synliga» enskilda
sparandet som här har framlagts.

Jag nämnde att man inom utskottet
varit enig vid ställningstagandet till förslagen
i motionerna och stannat för att
föreslå riksdagen att motionerna inte
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Jag ber, herr talman, alt få yrka
bifall till detta utskottets förslag.

Herr BOO (s):

Herr talman! Den reservation till utskottsutlåtandet,
som här föreligger, har

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. premiering av s. k. bosättningssparande.

val sin bakgrund i den debatt, politisk
och ekonomisk, som har förts om sparandet
under efterkrigsåren. Det är väl
ändå på det sättet att man i den diskussionen
har rört sig med en hel del allmänna
talesätt. Från visst håll har man
utgått ifrån att det personliga sparandet
undan för undan skulle ha minskats.
När det nu föreligger en sammanställning
av officiell statistik, som trots
alla bristfälligheter dock ger en viss bild
av utvecklingen oeb i varje fall anger
tendensen i detta hänseende, har reservanterna
inte kunnat finna annat än att
det skulle vara intressant och berikande
för diskussionen att man framlägger
siffrorna även utanför den krets som utgöres
av bankoutskottets ledamöter. Detta
är anledningen till att man reservationsvägen
har framlagt ifrågavarande
material.

För övrigt förhåller det sig ju så beträffande
frågan om reservanter och utskottsmajoritet,
att det endast är tillfälligheternas
spel vid justeringen av utlåtandet
som gjort att majoriteten nu står
som majoritet och att inte förhållandet
blivit tvärtom.

När man nu från utskottsmajoritetens
sida gör invändningar mot att reservanterna
velat föra fram detta material,
stöder man sig på att materialet skulle
vara alltför bristfälligt. Den som läser
skrivningen i reservationen och den slutsats
som där dras av statistiken, måste
väl ändå medge att det är en mycket
försiktig skrivning och en mycket försiktig
slutsats, en slutsats som man nog
utan vidare kan stå för med stöd av här
föreliggande material. Jag måste också
fråga dem, som här driver en annan mening,
om de kan lägga fram annat material
som är hållbarare och som skulle
visa en annan tendens. Det är ett svårt
område att ge sig in på, men om man nu
har åtminstone någon möjlighet att belysa
det, kan vi reservanter inte förstå
den motvilja och räddhåga som här motiverat
majoritetens ställningstagande.

Man har sagt att det hade varit önskvärt,
att man i denna statistik hade kunnat
få med år 1953 och till och med
1954. Men all statistik blir ju efterslä -

pande; vi kan inte statistiskt redovisa
förhållandena förr än något år senare.
Det blir inte förr än 1955, som man kan
få fram siffrorna för år 1953, och redovisningen
för år 1954 kan väl göras först
år 1956.

Man anför också som en invändning
här, att i siffrorna för banksparandet
ingår i viss utsträckning medel från företagen
och att man inte kan klart bedöma
vad som är direkt personligt sparande
och vad som är företagssparande.
Invändningen är i och för sig riktig,
när det gäller affärsbankernas medel,
men jag vill påpeka, att samma felkälla
följer materialet hela tiden och påverkar
det. Då det gäller att få en mätare
på tendensen kan denna felkälla alltså
inte vara av sådan beskaffenhet att den
dömer ut hela det här föreliggande materialet.

Beträffande försäkringssparandet gjorde
herr Wehtje den invändningen, att
sakförsäkringarna är inräknade här.
Detta är riktigt, men det är ju på det
sättet, att överskottet på detta sparande,
den växande fonderingen, också är ett
reellt sparande, som bör komma med i
detta sammanhang. Då tycker jag för
min del, att det är naturligt, att det också
redovisas på detta sätt.

När det gäller siffror för 1953 så kan
man för övrigt med en annan utgångspunkt
få fram ett visst siffermaterial
som också anger utvecklingen under det
året, och det visar, att även om 1953
inte varit ett lika gott år som 1952 ur
sparandets synpunkt, innebar det dock
inte en sådan tillbakagång, att man åter
skulle ha kommit ner exempelvis till
1938/39 års nivå. Man kan lika gärna
ta året 1951 som jämförelseår till 1952,
och om man jämför banksparandet för
1951 och 1952, finner man att det då
enligt det här föreliggande materialet
ökade med inte mindre än 437 miljoner
kronor.

Herr Wehtje anför, att reservanterna
skulle ha dragit alltför långt gående slutsatser
av de föreliggande siffrorna. Jag
tycker ait detta tarvar någon förklaring
från herr Wehtjes sida. Det försiktiga
skrivsättet i reservationen, där man be -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang. premiering av s. k. bosättningssparande.

träffande det föreliggande siffermaterialet
säger, att under sådana förhållanden
skäl synes saknas för slutsatsen att det
personliga sparandet skulle ha nedgått,
torde inte ge anledning till ett dylikt
ställningstagande. Man vill inte med detta
siffermaterial, som ändå visar en tendens
uppåt, ens påstå att här föreligger
en klar stigning, utan man vill bara ha
påvisat, att materialet ger vid handen att
sparandet inte sjunkit. Det är väl ändå
en slutsats, herr Wehtje, som man inte
kan bestrida, såvida man inte kan bestrida
hela siffermaterialet, och skall man
bestrida det, borde man väl framlägga
något annat material, som bestyrker den
uppfattning man då driver.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är ett ganska underligt
utlåtande som här föreligger. Det
har i ett par motioner från bondeförbundet
anhållits om utredning angående
premiering av s. k. bosättningssparande,
alltså en liten framstöt i besparingsfrämjande
riktning. Inom utskottet har
såväl högern som folkpartiet och socialdemokraterna
varit ense om att motionerna
skulle avstyrkas, och så vitt jag
förstår har avstyrkandet motiverats med
svårigheterna att genomföra ett sådant
sparande. Jag vill inte heller inlägga
någon annan mening i utlåtandet, men
de två parterna har inte kunnat komma
överens om vilken motivering man
skulle använda för avstyrkandet. Jag har
läst igenom bägge förslagen, och jag får
säga, att det inte föreligger någon större
skillnad på motiveringarna, varför
det ur vår synpunkt kan göra detsamma,
med vilkendera motionerna avslås.

Skillnaden skulle vara den, att i herr
Fahlanders m. fl. reservation gör man
ett litet förbehåll om att sparandet kanske
inte har nedgått utan att bristen på
sparmedel i stället skulle bero på ökade
investeringar. Det mest förvånande
iir enligt min mening, att reservanterna
och utskottsmajoriteten inte har kun -

nat komma överens om huruvida den
tabell, som fogats som bilaga till reservationen
på s. 7, skulle tas in i utskottsutlåtandet
eller inte. Herr Wehtje
har kritiserat tabellen, och jag har ingen
möjlighet att bedöma om kritiken är
riktig. Men skulle det då inte varit lämpligt,
herr Wehtje, att ta in denna tabell
i reciten och så genomföra en kritisk
granskning av den i utlåtandet?

Så som förhållandena nu ligger till
kan jag, herr talman, inte välja mellan
de två ståndpunkterna utan kommer att
avstå att rösta vid voteringen.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag får kanske först redovisa
från utskottet att enigheten har
sträckt sig även till herr Näsgårds meningsfränder.
Där ställdes nämligen inte
något annat yrkande än om avslag
på motionerna.

Till herr Boo skulle jag vilja rikta en
fråga. Enigheten oss emellan sträcker
sig väl så långt att vi båda är av den
meningen att det personliga sparandet
är otillräckligt. Särskilt av den utveckling
som har ägt rum framgår det ju att
kravet på det personliga sparandet har
ökats. Yi måste väl säga oss att det är
en angelägen uppgift att försöka få
fram ett ökat personligt sparande.

Den av herr Boo mot mig riktade kritiken
vill jag bemöta med att understryka
att även om siffrorna i tabellen för
de tidigare åren är uträknade på samma
sätt, så är det väl ändå så att i den
mån som t. ex. försäkringssparandet har
ökat genom överskott på sakförsäkringarna,
så bidrar det till att ge en felaktig
bild. Likadant är det för banksparandet;
om man medger att i detta inbegripes
även en del företagssparande, så
är det vid också sannolikt alt delta under
de sista åren har kommit att ingå
i de bär redovisade siffrorna med
större belopp än som varit fallet förut.

Såsom det har sagts i debatten tidigare
och under diskussionerna i utskottet,
har man varit på det klara med att
dessa siffror är uppbyggda på en svag
grund. När man iir ense om alt det gäller

100 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. premiering av s. k. bosättningssparande.

att främja sparandet och då man inte
kan läsa ut någonting annat ur denna
tabell än att tendensen under efterkrigsåren
inte är klar, tycker jag att man
bör avstå från att dra så långt gående
slutsatser som reservanterna har gjort.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr Wehtje efterlyste huruvida enigheten
skulle kunna sträcka sig så långt
som att vi var överens om att sparandet
är otillräckligt. Det råder ingen tvekan
om att vi skulle önska att det personliga
sparandet ökade och utgjorde en
större andel av det samlade sparandet,
men det är inte detta som det här egentligen
gäller, utan här rör det ju premiering
av det personliga sparandet. Motionens
utgångspunkt är att man på så
sätt skulle öka det personliga sparandet.
Det är dessa frågor som vi har berört
och som har bedömts här. Det är också
dessa frågor som belyses av det föreliggande
utredningsmaterialet.

Herr Wehtje kom tillbaka till sakförsäkringarna
och menade att det ändå
blir en felaktig bild, om man drar in
dessa i sammanhanget. Jag hävdar att
även det är ett sparande, därför att de
som har bidragit till dessa fonder inom
sakförsäkringen har skapat kapital, realvärden,
som kan användas på det sätt
som vi önskar. Men, herr Wehtje, även
om man rensade ut dessa sakförsäkringar
och tog livförsäkringssparandet tillsammans
med annat sparande, skulle
man ändå komma fram till samma tendens
som vi här har velat påvisa med
siffermaterialet. Det är detta som varit
utslagsgivande för vårt ställningstagande.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt delta i denna debatt, men jag är
nu nödsakad att ta till orda. Även från
vårt håll har yrkats att dessa motioner
inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Detta har skett på de skäl som
finns angivna i utskottsutlåtandet. Här
är sålunda alla ense. Att jag tillsammans

med herr Hansson i Önnarp har avlämnat
en blank reservation beror på vissa
omständigheter, som inte gäller beträffande
herr Löfgren — denne har också
reserverat sig blankt. Sedan jag varit
med om de något egendomliga former
varunder detta ärende har handlagts i
utskottet, har jag velat avge en blank
reservation för att markera, att jag inte
tycker att dessa former varit alldeles
tillfredsställande. Jag är kanske för ny
i riksdagen för att fatta det hela, men
jag tycker att förfarandet var märkligt.
En tisdag beslutar man med klar majoritet
en viss skrivning —- och en skrivning
som i huvudsak ansluter sig till
reservationen. När man vid nästa sammanträde
justerar utlåtandet råkar reservanterna
vid förra sammanträdet
med lottens hjälp hamna i majoritet, och
de formulerar då utskottsutlåtandet. Jag
vill säga som herr Näsgård att då avstår
jag från att välja mellan ståndpunkterna,
detta för att markera att jag tycker
att förfarandet varit något märkligt.

För att inte förlänga debatten alltför
mycket vill jag sedan bara säga, att jag
tycker att man är litet rädd från utskottsmajoritetens
sida — den tillfälliga
utskottsmajoritetens sida — när man inte
ens vågar ta in denna tabellbilaga med
alla de reservationer som man ändå
skulle kunna förse den med. Ingen har
sagt att det totala sparandet i landet
med nödvändighet måste visa samma tendens
som det synliga sparandet, vilket
man kan redovisa. Man kan nämligen
inte få fram någon statistik som visar
förändringarna i sparandet per år beträffande
realsparandet. Man kan alltså mycket
väl ha en nedgång av det synliga
sparandet ett år, vilken motsvaras av
en ökning av det osynliga sparandet. Jag
förmodar att man dit kan räkna amorteringarna
och de betydande ökningar i
inköpen av varaktiga konsumtionsvaror,
som vi kan spåra de två sista åren. Där
kan man inte få fram en statistik. Men
det väsentliga för oppositionen, som här
blev majoritet, var ju att slippa konstatera,
att man under något av de sista
åren hade haft en ökning av det synliga

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

101

Ang.

sparandet. Det är så man befrämjar sparandet
på den kanten! Jag tror, herr
talman, att man inte behöver närmare
fundera över varför det är så.

Vi tjänar inte på att tvista om herr
Björnbergs siffror, men jag skulle vilja
påpeka, att de inte visar vad som kan
vara en eventuell ökning i det osynliga
sparandet. Till detta hör ju också ökat
egnahemsbyggande, ökat antal insatslägenheter
o. s. v. Men man bör kanske
även påpeka, i varje fall när det gäller
1954 års siffror, att vi hade ett premielån
i februari månad i år. Beträffande
den andel av detta lån som kommer på
de enskilda ger den statistik, som herr
Björnberg lade fram häromdagen, ingen
som helst klarhet, och man vet följaktligen
inte, om det totala sparandet ökat
eller mitiskat sedan 1952.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det är
av intresse för kammaren att nu få en
diskussion om hur tillfälligheterna spelat
in vid behandlingen i utskottet och
vilka som blivit majoritet och minoritet
— det hängde på lotten vilka som kom
att stanna i den ena och den andra positionen.
Jag skall därför inte gå vidare
i denna sak, som herr Eliasson började
tala om.

Jag vill sedan bara säga, att jag antar
att även herr Eliasson hyser den förhoppningen
att vi skall kunna öka det
enskilda sparandet för att därmed hålla
våra investeringar på en hög nivå. Jag
antar också, att om det skulle visa sig
att man bär dragit för långt gående slutsatser
av den tablå, som man nu absolut
vill ha med i utskottsutlåtandet och där
läst ut en tendens som inte kommer att
hålla i fortsättningen, kominer denna redovisning
inte att gagna den sak som
man eljest erkänner är angelägen och
varom det inte råder några skiljaktiga
meningar.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte, om herr
Wehtje formulerade sin fråga så, som

premiering av s. k. bosättningssparande.
om jag skulle ha något emot att det personliga
sparandet ökar. Det finns väl
ingen här i riksdagen som skulle ha någonting
emot det — i varje fall bland
dem som inte vill omstörta samhället.
Det är väl alldeles klart, att vi alla har
intresse av att sparandet ökar. Men
problemet är ju, som herr Wehtje mycket
väl vet, att även om det personliga
sparandet har ökat, så bär investeringsanspråken
ökat ännu mera. Det är detta
som gör att sparandeproblemet på längre
sikt är så brännande. Att det skulle
finnas någon motsättning mellan utskottets
ledamöter beträffande önskvärdheten
att få ett ökat sparande kan jag inte
finna.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Det personliga sparandet
har ju vid ett par tillfällen under de senaste
veckorna varit under diskussion i
denna kammare i olika sammanhang,
och jag har vid båda tillfällena tagit
mig friheten att tala för då föreslagna
åtgärder i syfte att främja sparandet.
Jag kan därför fatta mig mycket kort
denna gång.

Det är mig angeläget att betona såsom
sparbanksman, att motionärernas syfte
— att med de sparfrämjande åtgärderna
nå speciellt ungdomen — är mycket lovvärt.
De ogifta ungdomarna har ju ofta
goda inkomster och skulle kunna sätta
av rätt stora belopp för framtida behov.
Det är en mycket viktig uppgift, synes
det mig, att man söker att förmå dessa
ungdomar till sparande, att man söker
att bibringa dem förståelse för pengarnas
värde och betydelse och leda in användningen
av pengarna på rätta vägar,
med andra ord skapa framsynthet i ekonomiskt
hänseende just hos de unga.
Sparinstituten nedlägger ett mycket omfattande
och intensivt arbete på den
uppgiften. Det sker genom skolsparverksamheten,
då grunden läggs, det sker genom
sparklubbsverksamheten, genom lönesparande
och genom propaganda av
olika slag — propaganda som ofta riktar
sig direkt till ungdomen. Detta arbete
kostar ju mycket pengar. Sparbanksin -

102 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. premiering av s. k. bosättningssparande.

spektionen har i sitt remissutlåtande
mycket riktigt sagt, att de pengar som
tillförs sparinstituten på dessa sparräkningar
är dyra pengar. Men sparinstituten
ikläder sig kostnaderna och påtar
sig arbetet i medvetande om att arbetet
är till verkligt gagn för de unga och för
hela landet. Det är naturligtvis mycket
angeläget, att sparinstituten kan få stöd
och hjälp från staten i detta viktiga arbete.

När herrar Fahlander och Boo gör
gällande att det inte finns skäl för antagandet
att sparandet visat någon nedgång
på senaste tiden, skulle jag vilja
säga, att dessa ärade ledamöter inte har
något stöd i den tillgängliga statistiken
för denna sin mening. År 1952 var ett
gott sparår, men därmed slutar den statistik,
som åberopats av dem i diskussionen.
Därefter har det skett en uppenbar
nedgång i sparandet. Detta har visats
med siffror av herr Wehtje, och det har
också erfarenheten från bankinstituten
visat. Uppgången 1952 berodde väl i
inte ringa mån på den allmänna lönelyftningen,
som började verka vid den
tidpunkten. Men sedan dess har, som
sagt, sparandet gått tillbaka såväl när
det gäller banksparande som försäkringssparande.

Man hade kunnat förvänta ett något
ökat sparande under de två senast förflutna
åren med hänsyn till det något
stabiliserade prisläget och den något
uppåtriktade löneutvecklingen under
denna tid. Något sådant har emellertid
icke inträffat. Sannolikt har ökat köp av
varor, speciellt motorfordon, åstadkomvit
detta försämrade sparresultat. Faktum
är dock att bankerna ingalunda
kunnat konstatera, att den allmänna
sparviljan har stärkts under dessa år.
Den har snarare försvagats. Detta har
väl i sin tur samband med det förhållandet,
att tilltron till penningvärdet kanske
blivit ännu svagare än förut och att
man fruktar en kommande inflation.

Det är därför, menar jag, mycket angeläget
att i nuvarande läge vidtaga åtgärder
från statens sida för att öka det
personliga sparandet. Minskat personligt
sparande i en tid när kraftiga aktio -

ner pågår på lönefronten är en allvarlig
företeelse, mina damer och herrar!
Jag tror alltså att det vore lyckligt om en
utredning kunde beslutas, en utredning
med vidare omfång än den motionärerna
föreslagit. Ett kraftigt ökat personligt
sparande är nämligen ett av de verksammaste
medlen för att knäcka inflationen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Björnbergs anförande nu och ett annat
anförande om sparandet förra onsdagen
skulle jag endast vilja säga att det nog
inte heller är riktigt att här dra fram
utvecklingen under 1953 och 1954 såsom
någonting katastrofalt i fråga om nedgång.
Jag erkänner att det är möjligt att
det av olika orsaker skedde en nedgång
i sparandet under 1953 och möjligen
också 1954 i jämförelse med det ur sparsynpunkt
goda året 1952. Jag har här
siffror från affärsbankernas sparkasseräkningar,
84 större sparbanker samt
postsparbanken. Under tiden januari till
oktober 1953 visade insättningsöverskottet
en ökning med 841 miljoner kronor.
Under samma tid 1954 var den 756 miljoner
kronor. Detta innebär alltså en
minskning av insättningsöverskottet med
85 miljoner. Men under denna tid, herr
Björnberg — det måste vi observera —
närmare bestämt i februari i år, släpptes
det ut ett premielån på 150 miljoner
kronor, vilket till en stor del torde ha
tecknats just med dylika sparmedel. Man
kan alltså inte utan vidare måla utvecklingen
hur mörk som helst. Statistiken
får väl senare visa hur det förhåller sig
i det avseendet.

Jag vill också gentemot herr Björnberg
ytterligare understryka, att vi inte
av föreliggande material velat dra den
slutsatsen, att sparutvecklingen går i en
starkt uppåtgående kurva. Vår slutsats
var att sparandet inte har minskat. Man
bör väl för övrigt inte, om man nu vill
bestrida detta material, såsom herr
Björnberg och andra har gjort, använda
ett kanske ännu vanskligare material för

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

103

Ang.

att påvisa felaktigheterna i det material
som reservanterna har framlagt.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Såsom motionär i denna
fråga kunde jag haft anledning att
blanda mig i debatten något tidigare,
men jag hade inte tänkt att säga något
i denna sak.

Vår mening är, något som vi också har
pekat på i motionen, att vi syftar till ett
ökat sparande av ungdomen. Vi menar
att det inte sparas tillräckligt just bland
ungdom, i varje fall inte i den omfattning
som ungdomen skulle kunna spara
med hänsyn till rådande inkomstförhållanden.
Det är just detta vi kanske allra
främst har velat peka på. Vi menar också
att mycket av deras inkomst förbrukas
alltför hastigt och för ändamål som inte
är alldeles nödvändiga. Det är kanske
inte minst de många och rikliga tillfällen
till nöjen och tillgången på trafikmedel,
bilarna t. ex., som gör att ungdomen använder
sina pengar på sådana ändamål
i stället för att spara för framtida behov.

Vidare har det gång efter annan förekommit
i tidningspressen, åtminstone i
vissa tidningar, uttalanden om att det
inte lönar sig att spara för framtiden.
Sådant kan inte undgå att påverka de
unga, och det gör, menar vi, att just
ungdomen spar alldeles för litet i våra
dagar.

Jag skall inte försöka gå in på någon
polemik beträffande sparandet på andra
områden. Det är många som spar i vårt
samhälle, och den statistik som här
framförts visar att sparandet i hela samhället
kanske är ganska betydligt, men
den statistiken visar ingenting om hur
stor del som kommer på ungdomen, och
åtminstone från vår sida tror vi att det
är en mycket liten del.

Vi har därför ansett, att om man kunde
finna någon form där ungdomen
själv fått hjälpa till att skapa sin egen
framtid, skulle det vara av synnerligen
stort värde, och det bär vi också framfört
i vår motion. Vi noterar givetvis
med tacksamhet det uttalande som gjorts
ifrån utskottets sida, där man i stort sett
har instämt i själva syftemålet om spa -

premiering av s. k. bosättningssparande.
randet. Detta bär också poängterats av
nästan samtliga som har yttrat sig över
förslaget. De har instämt i detta, de bär
sagt att sparandet är av värde, men de
har inte tagit fasta på vad vi ytterst syftar
till, nämligen att det är ungdomens
sparande det framför allt gäller.

Jag har med detta velat redovisa, vad
vi har syftat till, och har inget särskilt
yrkande nu, då jag vet att det är meningslöst
att yrka bifall till motionen.
Jag hoppas få återkomma till denna fråga
senare någon gång, då vi kanske kan
motivera våra synpunkter på ett annat
sätt än vad vi gjort i motionen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i den av
herr Fahlander m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, med
godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Fahlander
in. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

104 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. överflyttande till regeringsrätten av
vid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående anskaffande
av ny ångpanna för Tumba
bruk; och

nr 40, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående sjukpension
åt förre förste kammarskrivaren
vid riksbankens huvudkontor K. I.
H. Dahl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. överflyttande till regeringsrätten av
vissa besvärsmål.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o
lagen den 26 maj 1909 (nr 38) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 155, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Dahlén och Håstad hemställt,
att riksdagen måtte för sin del antaga
i motionen infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Motionärernas förslag innebar, att besvär
i mål angående folkpensionering,
bidrag till änkor och änklingar med barn
samt barnbidrag skulle, i den mån besvär
i dessa mål finge fullföljas till
Kungl. Maj:t, avgöras av regeringsrätten
i stället för, såsom nu vore fallet, av
Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»Chefen för justitiedepartementet har,
efter bemyndigande den 22 oktober 1954,
tillkallat en särskild sakkunnig att verkställa
en översyn av fördelningen av besvärsmål
mellan Kungl. Maj:t i statsrådet
och regeringsrätten.

vissa besvärsmål.

Utskottet förutsätter, att vid denna
översyn kommer att förutsättningslöst
prövas huruvida de i motionen avsedda
målen bör överflyttas till regeringsrätten.
Med riksdagens ställningstagande till
den föreslagna lagändringen bör därför
enligt utskottets mening anstå i avvaktan
på utredningens resultat.

På grund av det anförda får utskottet
hemställa, att förevarande motion, II:
155, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Reservation hade anmälts av herr
Sunne och fröken Höjer, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Då jag till detta utlåtande
har fogat en blank reservation, skall
jag be att få till denna anknyta några få
reflexioner.

I den motion det här gäller yrkas sådan
ändring i 2 § regeringsrättslagen, att
mål angående folkpensionering, bidrag
till änkor och änklingar med barn samt
barnbidrag skall, såvitt besvär i dessa
mål fullföljes till Kungl. Maj:t, få avgöras
av regeringsrätten i stället för som
nu av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Detta ärende har en ganska lång förhistoria.
Fördelningen mellan regeringsrätten
och Kungl. Maj:t i statsrådet av
sådana administrativa besvärsmål, som
fullföljes hos Kungl. Maj:t i statsrådet,
bestämmes av lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt. I denna uppräknas de besvärsmål,
som det ankommer på regeringsrätten
att avgöra, och återstoden avgöres
av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Fram till 1948 hörde till regeringsrättens
prövning bl. a. mål av den art motionen
här upptar. Men genom en kungl.
proposition till 1947 års riksdag föreslogs
en ändring av 2 § regeringsrättslagen,
varigenom omnämnda besvärsmål icke
längre skulle tillhöra regeringsrättens
prövning, utan Kungl. Maj:t i statsrådet
vara högsta instans.

Med anledning av propositionen förelåg
motioner i båda kamrarna, i vilka
yrkades bibehållande av regeringsrättens
prövning. Majoriteten i andra lag -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

105

Ang. överflyttande till regeringsrätten av vissa besvärsmål.

utskottet följde motionärerna, men reservanterna
yrkade bifall till propositionen,
och reservanternas hemställan
bifölls av riksdagen.

Under debatten i kamrarna framhöll
dåvarande socialminister Möller, att vissa
erfarenheter gjort att han för sin del
trodde att det var riktigt att dessa ärenden
under en viss tid gick till Kungl.
Maj:t. Men han tilläde: »Det har aldrig
varit min tanke att man för all framtid
skall lägga besvärsmålen beträffande
dessa nya sociallagar hos Kungl. Maj:t
i statsrådet, men man skulle göra det
under en viss tid, så att Kungl. Maj:t
finge se hur lagarna praktiskt kommer
att tillämpas på sådana punkter, där avgörandena
kommer att vara tvistiga.»

Jag har också fäst mig vid ett annat
yttrande under behandlingen av frågan
i riksdagen år 1947. Herr Herlitz anförde
då, att utvecklingen i alla kulturländer
mer och mer gått därhän att man
har försökt komma ifrån den ordningen
att regeringsmakten i sista hand helt
dirigerar lagarnas tillämpning. Man har,
sade herr Herlitz, försökt skapa en självständig
domarmakt, som i administrativa
ärenden kan ge samma trygghet som
den vanliga rättskipningen ger i mindre
ärenden.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
föreslog i utlåtandet 1947, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning om inrättande av
en för olika socialvårdsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans samt att
Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga
det förslag vartill utredningen kunde
föranleda. Man ansåg att det sociala
reformarbetet redan då fortskridit så
långt att inrättandet av en för olika socialförsälcringsgrenar
gemensam högsta
prövningsinstans borde allvarligt övervägas.
Herr Möller tycktes också vara
inne på denna tankegång, då han framhöll,
att om domstolen anses böra komma
till, blir frågan alldeles säkert inte
klar för ett positivt beslut under 1948
eller 1949 utan kanske först 1950 eller
1951, och då har dessa besvärsärenden
gått till Kungl. Maj:t i statsrådet under
en lämpligt lång tid.

Ja, nu har vi 1954, men någon utredning
har ännu inte förelagts riksdagen,
och dessa besvärsärenden går fortfarande
till Kungl. Maj:t i statsrådet. Frågan
har aktualiserats innevarande år
genom ett flertal motioner vid vårriksdagens
början från folkparti- och högerhåll
om översyn av lagen om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt. Kanske var det med
anledning därav som statsministern, om
jag inte missminner mig, under valrörelsen
utlovade en utredning. Och äntligen
har nu på de sista av dessa dagar
en sakkunnig tillkallats för att verkställa
denna översyn. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att något
äntligen håller på att hända på detta
område.

Men med tanke på den långa tid, som
förflutit utan något åtgörande i denna
fråga, skulle jag ha velat ha inryckt i
utskottsutlåtandet angelägenheten av att
översynen verkställes med all den skyndsamhet
som förhållandena medger. Man
kan annars riskera, att det blir en långtidsutredning
och att frågan för obestämd
framtid avföres från dagordningen.
Utskottsmajoriteten ville emellertid
inte vara med om ett dylikt uttalande.
Därför skulle jag nu närmast, herr talman,
vilja ansluta mig till motionens uttalande,
att tiden nu torde vara inne för
en överflyttning till regeringsrätten av
de med motionen avsedda besvärsmålen.
Men många talare har redan tidigare
i dag varit uppe och vittnat om
hur omöjligt det är att få riksdagen att
avgöra en fråga, om man kan påvisa att
den ligger under utredning. Jag inser
också att det är hopplöst att nu framställa
ett dylikt yrkande. Jag inskränker
mig därför till att uttala den förhoppningen
att den föreslagna utredningen
inte måtte dra längre ut på tiden
än som är absolut nödvändigt.

Jag har alltså, herr talman, i frågans
nuvarande läge inte något yrkande.

Herr LUNDGREN (li):

Herr talman! Principiellt hade jag
från början vid utskottsbehandlingen av
detta ärende den uppfattningen, att de
ärenden, varom nu är fråga, bör över -

106 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

föras till regeringsrättens handläggning.
Då det emellertid pågår en utredning
av dessa problem, har jag böjt mig för
utskottsmajoritetens ståndpunkt och anslutit
mig till den under uttryckligt betonande
av att, såsom det står i utlåtandet,
denna översyn skall vara förutsättningslös,
när det gäller det just nu
avhandlade problemet.

Under dessa omständigheter har jag,
herr talman, inget annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag tillåter mig framhålla,
att denna begränsade fråga om
att återföra folkpensioneringsmålen till
regeringsrätten, där de alltid legat intill
år 1947, finns det ju ingen anledning
att koppla ihop med den utomordentligt
omfattande översyn av regeringsrättslagen,
som skall gå in på en
mångfald olika specialområden, alldeles
fristående områden som skall studeras
vart för sig. Det finns icke någon anledning
därtill, därför att det från första
början sades ifrån att denna överflyttning
var en provisorisk anordning, såsom
herr Sunne just har utvecklat, och
efter några år — jag vet inte hur man
uttryckte det, men efter någon tid i vart
fall — skulle man flytta tillbaka ärendena
till regeringsrätten. Det är väl alldeles
självklart att denna fråga bör upptagas
till prövning när tiden är mogen,
alldeles oberoende av den stora utredning
som nu försiggår.

Utan att ställa något yrkande ber jag
att få uttala en förhoppning om att den
nuvarande chefen för socialdepartementet
snart måtte finna, att den information
om folkpensioneringsmålens handläggning,
som man ansåg erforderlig på
sin tid i socialdepartementet och som
var anledningen till beslutet 1947, nu
har blivit så fyllig att ett separat förslag
kan föreläggas riksdagen om dessa
måls återflyttande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid
domänverket m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 46, med anledning av väckta
motioner om beredande åt domänverkets
fast anställda arbetare av lån till
bostadsförbättring och bosättning.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 252 av herr Sten
m. fl. och II: 350 av herrar Persson i
Tandö och Severin i Gävle, hade yrkats,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att medge, att domänstyrelsen med
anlitande av domänfondens driftmedel
måtte till vissa av domänverkets fast anställda
arbetare bevilja lån till bostadsförbättring
och bosättning enligt av styrelsen
föreslagna grunder, för budgetåret
1954/55 förslagsvis med 500 000
kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa erinringar mot det
av motionärerna framställda förslaget,
varefter utskottet yttrat:

»Av det anförda torde framgå, att utskottet
icke är berett att för närvarande
taga ställning till den praktiska utformningen
av den föreslagna låneverksamheten.
I likhet med motionärerna anser
utskottet emellertid synnerligen angeläget,
att domänverket beredes möjlighet
att i konkurrens med det enskilda storskogsbruket
ordna sitt arbetskraftsproblem.
Enligt vad utskottet inhämtat har
Kungl. Maj :t, som redan tidigare haft
spörsmålet under prövning, ånyo riktat
sin uppmärksamhet på frågan. Det torde
därför enligt utskottets förmenande vara
lämpligt, att denna i första hand överväges
av Kungl. Maj:t, innan ytterligare
åtgärder vidtages. Utskottet förutsätter,
att vid den förnyade prövning, som kan
komma i fråga, de av utskottet anförda
synpunkterna kommer att beaktas. Vad
utskottet framhållit i ärendet bör därför
lämpligen genom skrivelse till Kungl.
Maj:t bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 252 och

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

107

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

II: 350 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
som sin mening ge till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Den fråga som det bär
gäller är ju föranledd av en motion, som
jag själv varit med om att underteckna
och som går ut på att domänstyrelsen
med anlitande av domänfondens driftmedel
skall få möjlighet att lämna lån
till bostadsförbättring och bosättning för
vissa fast anställda skogsarbetare.

Jag skulle inte haft anledning, herr
talman, att gå upp i denna fråga med
hänsyn bara till den kläm, som utskottet
har kommit fram till, nämligen att
föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag
har emellertid begärt ordet på grund av
att den motivering, som utskottet har
anfört, är i många stycken negativ.

Det enda positiva som jag har kunnat
finna i utskottets motivering är vad som
står i slutet av utlåtandet. Det heter där:
»I likhet med motionärerna anser utskottet
emellertid synnerligen angeläget,
att domänverket beredes möjlighet att i
konkurrens med det enskilda storskogsbruket
ordna sitt arbetskraftsproblem.
Enligt vad utskottet inhämtat har Kungl.
Maj:t, som redan tidigare haft spörsmålet
under prövning, ånyo riktat sin uppmärksamhet
på frågan. Det torde därför
enligt utskottets förmenande vara
lämpligt, att denna i första hand överväges
av Kungl. Maj :t, innan ytterligare
åtgärder vidtages. Utskottet förutsätter,
att vid den förnyade prövning, som kan
komma i fråga, de av utskottet anförda
synpunkterna kommer att beaktas.»

Om det endast vore dessa synpunkter,
som skulle beaktas, skulle jag varit tillfredsställd,
ty de orden är ju ett understrykande
av vad motionerna syftar
till. I övrigt har emellertid utskottet i
sitt utlåtande kommit fram till att innan
riksdagen kan ta ställning till frågan
måste vissa olika utredningar vidtagas.
Utskottet börjar med att tala om 1943
och 1950 års riksdagars beslut angående
upplåtelse av kronotorp och gör en hänvisning
till vad som då sades. Det framhållcs
att utskottet år 1943 ansåg, att

det ur lägenhetsinnehavarnas egen synpunkt
var angeläget, att arbetskraftsbehovet
bedömdes så objektivt som möjligt,
så att icke en olämplig bosättning
konserverades och risk för arbetslöshet
uppstod.

Ja, detta kan man ju hålla med om,
och det var kanske aktuellt år 1943 med
hänsyn till de förhållanden som man då
hade strax bakom sig, nämligen arbetslösheten
under 1930-talet. Men hur är
läget i dag i detta avseende? Jo, domänstyrelsen
har efter utredningar kommit
fram till att verket behöver 6 500 fasta
skogsarbetare. Av detta antal har man
nu 3 700, och jag förutsätter att i dessa
3 700 är även de kronotorpare, som utskottet
här talar om, inrymda.

Jag kan inte föreställa mig att den åtgärd,
som motionärerna här har föreslagit
och som tydligen står i samklang
med den uppfattning domänstyrelsen
har, skulle komma att medföra risk för
arbetslöshet för de kronotorpare, som
är fast anställda och som vill ha fast
anställning på domänverkets skogsområden.

I nästa stycke gör utskottet ett mycket
märkligt uttalande. Utskottet säger:
»Enligt utskottets mening är emellertid
den i ärendet förebragta utredningen
icke tillräcklig för att med säkerhet
skall kunna avgöras, vilka konsekvenser
genomförandet av förslaget skulle medföra
för de former för tryggande av arbetskraft,
som nu tillämpats under femtio
år och efter vissa revideringar fastställts
så sent som vid 1950 års riksdag.
»

Jag förstår inte detta utskottets uttalande.
Menar utskottet att de anställningsformer,
som har varit gällande för
skogsarbetarna under de senaste femtio
åren, har varit tillfredsställande och att
man genom att övergå till fast anställd
arbetskraft inom skogsbruket eventuellt
skulle riskera de förmånliga förhållanden,
som tidigare rått, eller vill utskottet
vända sig mot vad motionärerna sagt
i sin motion på denna punkt? Vi säger
i motionen: »Skogsarbetet har av ålder
ansetts som ett typiskt säsongarbete.
Vintersäsongens drivningsarbeten ha va -

108

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

rit dominerande, medan arbetstillfällena
under sommaren ha varit begränsade.
På grund härav har den arbetskraft,
som normalt varit sysselsatt i skogen,
icke haft kontinuerligt arbete utan i stor
utsträckning växlat mellan olika yrken.
Denna anställningsform har säkerligen
till icke ringa del medverkat till flykten
från skogen genom dess osäkra försörjningsmöjligheter.
»

Den som sysslat något med skogsarbetarproblemet
i detta land måste säga sig,
att detta uttalande inte på något sätt kan
jävas. Det har inte förelegat något särskilt
anställningsförhållande för skogsarbetarna.
Jag kan erinra om att så sent
som för femton år sedan, då vi tog upp
förhandlingar med skogsbrukets representanter
om att få den då nya semesterlagen
tillämpad även på skogsarbetarna,
från skogsarbetsgivarhåll mycket
kraftigt hävdades, att det inte förelåg
något anställningsförhållande för skogsarbetarna
i likhet med vad som var fallet
inom industrien. Vid detta tillfälle
deltog även representanter för domänverket.
Man medgav visserligen att de,
som satt på små torp och hade arbetsskyldighet,
i den mån de hade sådan
skyldighet enligt kontrakten, måste anses
såsom anställda. Men tillfälliglietsarbetarna,
som man då hade att tillgå i
så stor utsträckning på grund av den
överbefolkning som fanns på skogsbygderna,
betraktade man inte alls såsom
anställda eller ansåg sig ha några som
helst skyldigheter emot. Här har en radikal
förändring skett i uppfattningarna
bland skogsbrukets män i detta land,
framför allt bland storskogsbrukets folk.
Då förefaller det mig märkligt att jordbruksutskottet
i sitt utlåtande över dessa
motioner verkligen velat göra ett sådant
uttalande.

Utskottet anför även andra svårigheter.
Man hänvisar till den utredning,
som år 1953 tillsattes angående de statliga
företagsformerna, och framhåller
risken av att ett beslut i enlighet med
motionerna skulle kunna föregripa det
principiella ställningstagande till dessa
frågor, alltså rörande företagsformerna,
som denna utredning eventuellt kan

komma fram till. Jag frågar mig: Vad
har egentligen frågan om fast anställande
av skogsarbetarkraft inom skogsbruket
med de statliga företagsformerna atc
göra? Mig förefaller det vara fullkomligt
främmande, att man sammanblandar
dessa båda frågor. Det är ju dock så,
vilket jordbruksutskottet helt har förbisett,
att det under de senaste åren skett
en utveckling på detta område, som innebär
att man, såsom jag tidigare sagt,
mer och mer inom storskogsbruket har
övergått till att anställa fast arbetskraft.
Jag föreställer mig att domänverket därvidlag,
vilket resultat en dylik statlig
utredning än kan komma till, icke kan
slå in på någon annan väg än storskogsbruket
i övrigt har gjort.

Man hänvisar också till bostadsplaneringen
på landsbygden och uttalar farhågan,
att dessa lån skulle kunna föranleda
vissa olägenheter, och menar att en
undersökning därvidlag bör företagas.
Jag vill då bara åberopa en punkt i statskontorets
yttrande. Detta ämbetsverk har
ju ensamt av de tillfrågade remissinstanserna
avstyrkt motionen, men har i alla
fall hänvisat till riksdagens beslut 1953
angående bostadsförsörjningen på landsbygden;
jag behöver väl inte referera
vad riksdagen på statsutskottets förslag
då beslutade i detta avseende.

Man framhåller även nödvändigheten
av samarbete mellan å ena sidan domänverket
och å andra sidan länsbostadsnämnderna
och lantbruksnämnderna när
det gäller denna ifrågasatta bostadsbebyggelse.
Domänstyrelsen har uttryckligen
sagt, att den förutsätter att ett
sådant intimt samarbete skall komma till
stånd. Detta är, från utskottets sida, enligt
min mening att slå in öppna dörrar,
om jag får använda det uttrycket.

När det gäller anslagsbehovet, hänvisar
man till att domänverket föreslagit
Kungl. Maj:t att få använda 5 miljoner
kronor till detta ändamål. Motionärerna
har begränsat sig till att begära 500 000
kronor för budgetåret 1954/55. Man säger
att detta är otillräckligt. Jag har en helt
annan mening, eftersom jag är alldeles
övertygad om att man under det halvår,
som nu återstår av detta hudgetår,

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31. 109

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

icke kan åstadkomma flera enskilda bostadsbyggen
inom skogsbruket än som
kan täckas med dessa 500 000 kronor och
med varje bidrag maximerat till 4 000
kronor. Det går inte så fort att få skogsarbetarna
inriktade på att bygga egna
bostäder.

Rent principiellt bär jag den uppfattningen
— det vill jag tillägga — att storskogsbruket
i största möjliga utsträckning
bör ordna bostäder till sina anställda.
Men om det inom skogsarbetarkåren
finns någon eller några som vill
bygga sig en egen stuga eller förbättra
en bostad som de redan äger — och jag
är övertygad om att sådana finns -—- bör
de kunna påräkna att få avskrivningslån
från skogsbrukets sida. Jag har varit
inne på den linjen så tidigt som då jag
tjänstgjorde såsom ombudsman för Skogsoch
flottningsarbetareförbundet i Värmland
och hade överläggningar med bolagen
om sådana saker, och jag har inte
fått anledning att senare intaga någon
annan ståndpunkt. Det har också visat
sig att de bolag, som då gick in för billiga
avskrivningslån till skogsarbetarna,
inte därmed gjort någon dålig investering.
Vi skall komma ihåg att förhållandena
inom skogsbruket ändå är sådana,
att det är helt naturligt att viss
subvention till bostadshyrorna för skogsarbetare
lämnas från skogsbrukets sida.
Då bör det också vara rimligt att skogsbruket
lämnar viss subvention till de
fasta skogsarbetare som själva vill ordna
sin bostadsfråga; det senare blir i
varje fall mycket billigare för skogsbruket,
i detta fall domänverket ■— och
jag vill tillägga att det säkert också blir
trevligare för skogsarbetarna själva.

Jag vill i detta sammanhang säga, herr
talman, att domänverket visat sig som
en god föregångare när det under de
senaste åren gällt att skapa fram goda
bostäder åt skogsarbetarna. Då det gäller
de områden där jag känner till förhållandena
i detta avseende, tvekar jag
inte ett ögonblick att göra det påståendet.
Därför har domänverket inom dessa
områden också kunnat i stort sett nöjaktigt
klara upp sin arbctskraftsfråga.
Jag föreställer mig att det måste vara
riktigt, att domänverket får samma möj -

ligheter att i olika delar av landet konkurrera
om arbetskraften med det enskilda
storskogsbruket, och jag tror att
det är riktigt när man säger att verket
inte får den möjligheten, om inte verket
kan lämna lån till byggande av
skogsarbetaregnahem på samma sätt som
storskogsbruket har gjort under några
år.

Ja, herr talman, jag kommer fram till
att de utredningar, som utskottet här talar
om, anser jag överflödiga. Den utredning,
som är den viktigaste i detta
avseende, nämligen om tillgången och efterfrågan
på arbetskraft för skogsbruket
och storleken av det antal skogsarbetare
som behövs inom domänverket, kan inte
företas av någon annan instans än av
domänverket självt. Den utredningen har
också företagits, och den visar att det
behövs ytterligare 3 000 fasta skogsarbetare
— nära på dubbelt så många som
man för närvarande har. Jag tror att
det skulle ha varit nyttigt för jordbruksutskottet
att vid behandlingen av
denna fråga ha bett chefen för statens
skogsforskningsinstitut att komma ner
och redogöra för förhållandena inom
skogsbruket och dess behov av arbetskraft.
Jag tror nog att utskottet då skulle
ha konstaterat att de resultat, som domänverket
kommit fram till, inte är överdrivna.

Jag skall sluta med detta, herr talman.
Jag vill emellertid säga att med de slutsatser
jag har dragit och med den skrivning,
som utskottet här har presterat,
kan jag inte under några förhållanden
yrka bifall till utskottets förslag. Jag kan
inte heller rösta för det. Jag har ingen
annan möjlighet, herr talman, än att
yrka avslag på hemställan i jordbruksutskottets
utlåtande nr 40 och yrka bifall
till motionerna nr I: 252 och II: 350.
.lag kan inte komma till något annat resultat,
och jag beklagar, om denna kammare
skulle anta det förslag, som jordbruksutskottet
här har frandagt, då jag
anser att det i vissa stycken är ett slag
i ansiktet på den svenska skogsarbetarkåren.

I detta anförande instämde herr Persson,
Einar, (s) och herr Osvald (fp).

Ilo Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Efter det stort upplagda
anförande, som herr Jansson nyss
höll, kan det kanske vara skäl i att redogöra
för vad de föreliggande motionerna
innehåller.

I förevarande motioner hemställes att
riksdagen måtte bemyndiga Kung!. Maj :t
att medge att domänstyrelsen med anlitande
av domänfondens driftmedel måtte
bevilja vissa av domänverkets fast
anställda arbetare lån till bostadsförbättring
och bosättning, och för budgetåret
1954/55 skulle enligt motionerna beviljas
lån enligt av domänstyrelsen föreslagna
grunder till ett sammanlagt belopp
av 500 000 kronor. Som motivering
anföres i motionerna bl. a., att ifrågavarande
låneverksamhet, som redan tilllämpas
inom storskogsbruket, kommer
att å ena sidan trygga arbetstagarnas anställningsförhållanden
och å andra sidan
förbättra möjligheterna att tillgodose domänverkets
behov av yrkesskicklig arbetskraft
i konkurrens med andra arbetsgivare.
Vidare anses verksamheten
komma att medföra avsevärda besparingar
genom minskning av domänverkets
nybyggnads- och underhållskostnader
för bostäder. Jag kan nämna — vilket
också framgår av utskottsutlåtandet
— att utskottet inhämtat yttranden från
sju olika myndigheter och institutioner.
Sedan har både chefen för domänstyrelsen,
generaldirektör Höjer, och överdirektören
i samma styrelse varit kallade
till utskottet för att avge sitt omdöme
om dessa motioner. Såvitt jag kunde
fatta, hade chefen för domänverket
ingenting att invända mot vad utskottet
sedermera här kommit att föreslå.

Jag måste säga att när jag hörde herr
Jansson, kom jag att tänka på ett gammalt
ordspråk som lyder: »Otack är

världens lön.» Utskottet har här skrivit
ett mycket välvilligt utlåtande i anledning
av motionerna, och det är också
ganska utförligt redovisat vad utskottet
vill. Det oaktat kommer herr Jansson
och säger att utskottet sammanblandat
vissa saker, t. ex. domänstyrelsens arbetare
och skogsbolagens arbetare. Nej, det
är fel. Det är herr Jansson själv, som gör

en sammanblandning. Det finns ingenting
här i utskottets utlåtande som kan
ge stöd för att det gjorts en sammanblandning
av dessa olika grupper. Jag
tar mig friheten att här citera några
punkter i utskottets motivering. Utskottet
säger på s. 8, att motionärernas förslag
är avsett att genomföras parallellt
med de nuvarande anställningsformerna.
Herr Jansson har sig väl bekant, att
det är olika anställningsförhållanden för
domänverkets arbetare? Jag skall inte
ingå på detta nu, men jag tar för givet
att herr Jansson känner till det, eftersom
herr Jansson själv sade att han var
mycket väl insatt i denna fråga.

Utskottet fortsätter på följande sätt:
»Enligt utskottets mening är emellertid
den i ärendet förebragta utredningen
icke tillräcklig för att med säkerhet skall
kunna avgöras, vilka konsekvenser genomförandet
av förslaget skulle medföra
för de former för tryggande av arbetskraft,
som nu tillämpats under femtio
år och efter vissa revideringar fastställts
så sent som vid 1950 års riksdag.»

Ett stycke längre ned fortsätter utskottet:
»Sålunda bör, bland annat, prövas
om garantier föreligger för att kronotorparna
genom det nya systemet icke
kommer i ett sämre läge. Därvid torde
samråd lämpligen kunna ske med 1948
års kronolägenhetsutredning.» Kan man
då komma och säga att utskottets motivering
och förslag är ett slag i ansiktet
på skogsarbetarkåren? Jag tycker att det
är ganska mycket sagt, och jag kan inte
förstå ett sådant uttalande. Lika litet som
herr Jansson säger sig kunna förstå utskottets
skrivning, lika litet kan jag förstå
herr Janssons uttalande i detta avseende.

Jag skall vid denna sena timme inte
trötta med så många citat, men mot slutet
av sitt yttrande säger utskottet: »Av
det anförda torde framgå, att utskottet
icke är berett att för närvarande taga
ställning till den praktiska utformningen
av den föreslagna låneverksamheten. I
likhet med motionärerna» — observera
detta, herr Jansson — »anser utskottet
emellertid synnerligen angeläget, att domänverket
beredes möjlighet att i kon -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

kurrens med det enskilda storskogsbruket
ordna sitt arbetskraftsproblem. Enligt
vad utskottet inhämtat har Kungl.
Maj:t, som redan tidigare haft spörsmålet
under prövning, ånyo riktat sin uppmärksamhet
på frågan. Det torde därför
enligt utskottets förmenande vara
lämpligt, att denna i första hand överväges
av Kungl. Maj:t, innan ytterligare
åtgärder vidtages. Utskottet förutsätter,
att vid den förnyade prövning, som kan
komma i fråga, de av utskottet anförda
synpunkterna kommer att beaktas. Vad
utskottet framhållit i ärendet bör därför
lämpligen genom skrivelse till Kungl.
Maj:t bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
»

Jag kan inte hitta någonting i detta utskottsutlåtande
som skulle vara ett slag
i ansiktet på skogsarbetarna. Tvärtom
har ju utskottet en mycket välvillig
skrivning. Jag skall för tillfället inte säga
mera om detta, men jag vill bara påpeka
att detta utskottsutlåtande är enhälligt,
och det vore ju ganska egendomligt
om jordbruksutskottets 20 ledamöter
skulle vara så okunniga när det gäller
denna fråga, att utskottet skulle ha
tagit så fatalt fel som herr Jansson vill
göra gällande här.

Jag ber, herr talman, med dessa korta
ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det förefaller mig liksom
herr Jansson, som om jordbruksutskottet
hade ställt sig onödigt tveksamt
Ull de föreliggande motionerna. De är
ju väckta i syfte att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i sin tur bemyndiga
domänstyrelsen att med anlitande
av domänfondens driftmedel bevilja
lån till bostadsförbättring och bosättning
till domänverkets fast anställda
arbetare.

Domänstyrclsen har både 1952 och
1953 hos Kungl. Maj:t hemställt om sådant
bemyndigande, vilket emellertid inte
har föranlett någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

Domänverkets framställningar har haft
till syfte alt trygga verkets behov av fast

arbetskraft. Nyrekryteringsbehovet uppgår,
såsom kammarens ledamöter redan
har hört, till ungefär 3 000 arbetare.

Herr Tjällgren gick inte närmare in
på efter vilka linjer domänverket rekryterar
sina arbetare. Det sker enligt tre
olika linjer. Dels upplåter man bostäder
med jord till arrendatorer — kronotorpare,
som de gemenligen kallas — och
dels upplåtes enbart bostäder till fasta
arbetare. Denna senare grupp betecknar
domänstyrelsen som grupp A. Nu vill
domänstyrelsen — och det är vad föreliggande
ärende gäller — efter mönster
från det större enskilda skogsbruket också
anställa fasta skogsarbetare med egna
bostäder. Domänstyrelsen kallar dem
»fasta arbetare, grupp B».

Även med denna grupp B avser domänverket
att teckna anställningskontrakt
innebärande att domänverket tillhandahåller
regelbundet arbete och arbetaren
åtar sig att utföra detta arbete
under visst angivet antal dagar per år.
Dessa arbetare i grupp B skulle däremot
inte beredas bostäder i kronans hus men
väl kunna beviljas räntefria avskrivningslån
upp till 4 000 kronor för uppförande
eller förbättring av eget hem
ävensom till bosättning.

Domänstyrelsen understryker — herr
Jansson glömde att nämna det — alldeles
speciellt, att den föreslagna anställnings-
och låneformen skulle komma att
medföra betydande besparingar genom
minskning av verkets nybyggnads- och
underhållskostnader för bostäder. Såvitt
jag kan finna, är det alltså även fråga
om ett långsiktigt besparingsprogram för
verket och samtidigt helt säkert en för
skogsarbetarna sympatisk form av bosättning.
Det har herr Jansson också
vitsordat.

Det förvånade mig att herr Jansson i
sitt anförande underlät att omnämna de
yttranden över motionerna, som utskottet
har inhämtat. Yttranden har avgivits
av domänstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens avtalsnämnd
samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Det är sällan som man finner att så

112 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

gott som samtliga remissinstanser stöder
en motion så enhälligt som här är fallet.
Visserligen gör statskontoret vissa invändningar,
men även om man kanske
inte kan säga att statskontoret är positivt
inställt, vacklar i alla fall statskontoret
i sista meningen av sitt yttrande,
där det säger, att i varje fall torde riksdagens
medverkan krävas för ett utnyttjande
av domänfondens driftmedel för
låneverksamheten. Nu har ju riksdagen
på grund av motionerna fått anledning
att pröva ett sådant medgivande.

Riksräkenskapsverket förklarar sig i
princip inte ha något att erinra mot domänstyrelsens
ifrågavarande förslag. Beträffande
det föreslagna beloppet -—
500 000 kronor för innevarande budgetår
—• säges att det ur de av riksräkenskapsverket
anförda synpunkterna inte finns
något att erinra mot en sådan avvägning
av medelsanvisningen.

Bostadsstyrelsen är särskilt positiv
och åberopar möjligheten att undslippa
en omfattande statlig nybyggnads- och
underliållsverksamhet som »ett ytterligare
skäl för att i särskild ordning understödja
den enskilde arbetarens initiativ
i fråga om bostadsförsörjningen». Styrelsen
tillägger för övrigt att den är beredd
medverka i den omfattning som erfordras
för att det icke skall uppstå motsatsförhållanden
till bestämmelserna för
de statliga egnahemslånen.

Arbetsmarknadstyrelsen tillstyrker att
domänstyrelsen bemyndigas att till verkets
fast anställda arbetare bevilja lån
till bostadsförbättring och bosättning.

Statens avtalsnämnd tillstyrker trots
vissa principiella betänkligheter att domänstyrelsen
beredes tillfälle att motverka
den eftersläpning, som uppkommit
under de senaste åren för att i huvudsak
likartade förhållanden skall kunna gälla
för domänstyrelsens och de enskilda
skogsbolagens arbetare.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
är givetvis mest positivt. Sista
meningen i dess på s. 7 citerade yttrande
lyder: »Det framstår sålunda enligt
vår uppfattning som ett viktigt samhälleligt
intresse, att domänverket beredes
möjligheter att på sätt föreslagits

i dessa motioner komplettera tidigare
vidtagna åtgärder med avseende på
skogsarbetarnas anställningsförhållanden
och bostadsförsörjning.» Jag delar
den uppfattningen som man där givit uttryck
för, liksom herr Jansson.

Men trots alla dessa positiva uttalanden
är jordbruksutskottet betänksamt
och anser att en ytterligare utredning
är erforderlig. Utskottet drar bl. a. in
kronotorparna i sammanhanget; jag delar
herr Janssons uppfattning att detta
är alldeles omotiverat.

Även om jag vill medge att vissa överväganden
återstår och att obligatoriskt
samråd mellan å ena sidan domänstyrelsen
och å andra sidan vederbörande
länsarbetsnämnd och lantbruksnämnd
måste äga rum —• vilket för övrigt ju
länsstyrelsen förutsätter —■ borde riksdagen
förtroendefullt kunna överlåta åt
Kungl. Maj:t att företaga dessa överväganden.

Efter herr Janssons anförande finner
jag det alldeles onödigt att närmare ingå
på vad utskottet anfört. Jag vill endast
beklaga att ett förhalande av ärendet
nu kanske är oundvikligt genom utskottets
enhälliga ställningstagande.
Ärendet är nämligen brådskande. Det
har redan förhalats några år. Det berör
därtill ett av de mest aktuella leden i
den pågående skogliga upprustningen i
landet. Skulle frågan, såsom herr Tjällgren
menade, hänskjutas till 1953 års utredning
om de statliga företagsformerna,
lär vi få vänta åtskilliga år på ett slutligt
avgörande.

Jag vågar kanske ytterligare taga kammarens
tid i anspråk för en mycket kort
redogörelse för läget på skogsvårdsfronten,
som man ju faktiskt kommer in på
i detta sammanhang.

För att genomföra det omfattande,
oundgängligen nödvändiga och ambitiösa
skogsvårdsprogram, som bl. a. domänverket
uppställt, kräves att erforderlig
arbetskraft anskaffas. Det rör sig,
som nämnt, för domänverkets del om en
nyrekrytering av 3 000 arbetare.

Just detta, att det gäller att bereda
fast anställning, är av betydelse, inte
minst ur social synpunkt. Vi har inom

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

113

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

skogsbruket lyckligtvis kommit dithän,
att den tidigare ojämna och därmed
otrygga sysselsättningen genoin övergång
till sommarhuggningar och alltmer
intensifierade, skogsvårdande åtgärder
har kunnat ersättas med arbete året
runt för en fast anställd, yrkesskicklig
och därmed yrkesmedveten skogsarbetarkår.
Detta har i sin tur medfört en
strävan från arbetsgivarsidan att försäkra
sig om arbetskraft på längre sikt.
Skogsbolagen har därvidlag gått i spetsen,
under det att staten — domänverket
— ännu icke äger möjlighet att bjuda
skogsarbetarna lika goda villkor. Det är
detta handikap som domänstyrelsen på
ett smidigt sätt vill få hävt.

Att genom den fasta anställningsformen
en fortsatt avfolkning av skogarna
skulle motverkas, säger sig självt. Om
inte goda bostadsförhållanden och fast
arbete kan garanteras, går arbetskraften
givetvis i allt större utsträckning till
industrien eller till andra arbetsplatser,
där bättre villkor bjuds. Den redan svårt
eftersläpande nyrekryteringen blir då
än mera kännbar. Fortsätter den, så blir
säkert svårigheterna och kostnaderna
för att locka arbetare tillbaka, omskola
dem och så vidare, betydande.

Restaureringen av våra skogar — arbetet
på att snarast möjligt skapa ett uthålligt
producerande skogsbruk är framför
allt för övre Norrland, där kronoparkerna
till alldeles övervägande del
iiro belägna — som kammaren vet, en
ytterst angelägen sak. Det är, såvitt jag
förstår, för Norrland rent av eu fråga
av för framtiden direkt avgörande art.
Norrlands framtid är enligt min mening
direkt beroende av huruvida man lyckas
realisera det skogsvårdsprograin
man ställt upp, men skall domänverket
lyckas i sina strävanden, är givetvis den
första förutsättningen att en tillräcklig,
yrkcssskicklig arbetarstam står till förfogande.

I flera år har nu domänstyrelsen försökt
finna eu möjlig lösning på arbetarrekryteringen,
men styrelsen har därvidlag
inte av Kungl. Maj:t fatt det stöd
som den anser sig behöva, och under tiden
har lägel onekligen förvärrats.

S I''''örslit 1,''antmurens jiroluknll /.Vä''/. AV S7

Jag har redan lovat att jag inte skall
polemisera mot utskottets ledamöter som
försöker övertyga mig om att de, trots
sin skrivning, är helt positivt inställda
till domänstyrelsens begäran, men jag
får ändå säga att av skrivsättet att döma
har nog inte utskottet rött fattat, att ett
tryggande av domänverkets arbetskraftsbehov
är av vital betydelse för skogsbruket
och därmed kanske alldeles speciellt
för det norrländska näringslivet.
Jag hade ju gärna sett att utskottet hade
understrukit detta, så att det förts vidare
till Kungl. Maj:t. Därtill borde enligt
min uppfattning utskottet i likhet
med bostadsstvrelsen ha framhållit, att
domänverkets linje, samtidigt som den
är tilltalande för arbetstagarparten, innebär
att vi undslipper en omfattande
statlig nybyggnads- och underhållsverksainhet,
en nybyggnadsverksamhet som
staten för närvarande inte äger resurser
att genomföra.

Herr talman! Jag kommer att rösta
med herr Jansson för motionerna. Om
nu mot förmodan herr Jansson och jag
inte skulle få majoritet, så kommer jag
att klamra mig fast vid utskottets upplysning,
att Kungl. Maj:t ånyo riktat sin
uppmärksamhet på frågan. Då utskottet
säger detta, kanske vi ändå kan hysa den
förhoppningen att Kungl. Maj:t snarast
prövar ärendet. Jag har en viss förhoppning
om detta, och herr Jansson och jag
kanske blir tvungna att trösta oss med
den. Jag har tillsammans med statsrådet
Norup varit uppe i de norrländska
skogarna och sett vad uppbyggnaden
fört med sig. Man konstaterar, att dessa
ungskogar, som nu växer upp på bolagens
marker, kan nå en produktion som
är jämställd med den som vi för närvarande
har i Mellansverige. Det är ju
oerhört löftesrikt, att vi kan vänta oss
en produktion, större än vi tidigare har
trott, i de norrländska skogarna och att
vi alltså vågar sätta in ökade resurser
för att öka takten i uppbyggnadsarbetet.
Men förutsättningen för detta är givetvis,
att vi har arbetskraft och att vi ger den
sädana villkor att den stannar i skogen.

Herr talman! I förhoppning att herr
Jansson och jag kan lyckas övertyga

114 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

kammaren om att motionerna har sin
stora betydelse och sitt stora värde ber
även jag att få yrka bifall till dem.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att efter den hårda dom som herr Jansson
i Hällefors gav oss klarlägga den
ståndpunkt jag och rätt många andra
ledamöter intagit, som varit med om
handläggningen i utskottet av detta
ärende. Jag måste säga, att som skogsarbetare
—- jag har arbetat mer än halva
min mogna ålder i skogen, jag är fortfarande
skogsarbetare, och jag bor omgiven
av skogsarbetare, anställda hos såväl
kronan som andra — tillåter jag mig
hysa den självuppskattningen, att jag
rätt väl känner till förhållandena och är
väl förtrogen med de ämnen som vi här
diskuterar. Men jag kan säga att det i
utskottet fanns inte så litet tveksamhet
om lämpligheten av att tillstyrka bifall
till motionerna i detta sammanhang och
att den tveksamheten stärktes, när generaldirektör
Höjer vid föredragningen
i utskottet meddelade, att detta belopp,
en halv miljon kronor, är så betydelselöst,
att vi inte alls är hjälpta med det.
Här ligger stora grupper, hundratals
personer, och väntar på att domänstyrelsen
skall få tillstånd att sätta i gång
den verksamhet som domänstyrelsen under
några år har hemställt om, och i det
ögonblick, då vi kan sätta i gång med
den verksamheten, behöver vi många
gånger om de 500 000 kronorna. Detta
gav ju vid handen att man med detta
blygsamma anslagsbelopp inte kunde
påskynda utvecklingen i den takt som
var angelägen, och detta var ett av de
skäl som stärkte tveksamheten eller motståndet
hos de flesta.

Ett annat skäl bottnar, såvitt jag förstår,
i tilltro till statskontorets tidigare
och även nu gjorda påpekande, alt det
inte kan vara lämpligt att staten skall
lämna bidrag till bostadsanskaffningen
från två håll. Anmärkningen är principiellt
riktig, och i den situationen kände
åtminstone jag mig tveksam om huru -

vida det inte möjligen fanns en majoritet
inom utskottet, som skulle ha rekommenderat
helt enkelt att motionerna
skulle skickas t. ex. till 1948 års
kronolägenhetsutredning. För egen del
har jag icke något behov av ytterligare
utredning. Jag står principiellt och i sak
precis på samma ståndpunkt som herr
Jansson i Hällefors, med den skillnaden
att herr Jansson har läst den del av utskottsutlåtandet,
som är dikterad av de
tveksamma, och så förblindats att han
inte har velat tillmäta det verkligt positiva
i utlåtandet något större värde.
Den, som är så gammal i riksdagsarbetet
som herr Jansson, är väl förtrogen med
hur det kan gå till. Här har jag och
många andra med mig i utskottet, vilka
var verkligt positivt inställda till detta
spörsmål, trott att det inte skulle skada,
om de tveksamma fick sina synpunkter
katalogiserade, om jag så får
säga, men vi har också trott att vad utskottet
har skrivit på sidan 9 skulle vara
av värde för saken. Herr Tjällgren
har ju redan till kammarens protokoll
fått antecknat vad utskottet här har skrivit.
Jag skall därför, herr talman, inte
uppta tiden med att upprepa det, men
jag vill tillägga att skillnaden emellan
å ena sidan herr Janssons i Hällefors
och i någon mån också herr Hanssons
uppfattning samt å andra sidan uppfattningen
hos oss, som representerar de
positiva inom jordbruksutskottet är, att
vi tror att det är lyckligt för saken om
Kungl. Maj:t ser på detta en gång till,
och det är ju detta vi rekommenderar.
Vi anbefaller inte någon ny utredning,
och eftersom vi i varje fall har generaldirektör
Höjers ord på att anslagsbeloppet
500 000 kronor är alldeles otillräckligt,
så måste ju under alla omständigheter
Kungl. Maj:ts intresse vinnas för
denna sak för att riksdagen skall få tillfälle
att öka anslagsbcloppet till den
storlek som kan vara erforderlig till sakens
bästa. Då kan jag inte finna att här
ens blir någon onödig tidsutdräkt om
utskottets förslag bifalles. Jag tror att
saken skulle vinna, om de, som är missnöjda
med jordbruksutskottets utlåtande,
ägnade sig åt att läsa och kommen -

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31.

115

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

tera den positiva delen, den sista delen
av utlåtandet. Vi skulle då också nå vad
säkerligen de flesta av kammarens ledamöter
önskar, nämligen att domänstyrelsen
skall försättas i samma ställning
som det enskilda näringslivet när det
gäller arbetaranskaffningen för skötseln
av statens skogar. I den konkurrensen
bör naturligtvis i rättvisans och statsnyttans
intresse domänstyrelsen vara
likställd med andra stora skogsarbetsgivare.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga att jag beklagar att den redovisning
av betänkligheterna, som gjorts i
utskottets utlåtande, har väckt en sådan
indignation. Jag personligen tar liksom
de andra, som är positivt inställda, inget
ansvar för detta. Däremot kan det
hända att det inneburit en viss risk om
vid kommit fram med ett splittrat utskottsutlåtande,
varvid de positiva — om
jag grupperar utskottets ledamöter —
hade kommit med en reservation. Dock
vill jag säga att i saken föreligger nog
inget motstånd inom det nuvarande
jordbruksutskottet, men det är formen
för effektuerandet av denna framställning
som det råder tvekan om. Där anmäler
sig åtskilliga spörsmål som man
tycker att det är lämpligt att se på litet
mera noggrant. Vi samsades därför
om att rekommendera Kungl. Maj:t att
se på detta spörsmål, innan Kungl. Maj:t
återkommer därmed — Kungl. Maj :t har
ju gett till känna att detta ärende skall
prövas på nytt. Om en samlad opinion
från riksdagen av det innehåll som man
kan läsa fram, om man går till den positiva
delen i utskottets utlåtande, presenteras
Kungl. Maj:t, så tror jag att
denna sak blir förd i hamn.

Jag vill, herr talman, säga att jag känner
mig ganska djupt beklämd, om man
på detta utskottsutlåtande grundar så
hårda slutsatser som herr Jansson i Hällefors
gjorde, när han betecknade det
som ett slag i ansiktet på skogsarbetarna.
Detta tillbakavisar vi på det bestämdaste.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Näslunds yttrande instämde
herrar Eskilsson (h), Anderberg (s) och
Johan Persson (fp).

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av det anförande som hölls av
utskottets ärade ordförande och den indignation
han uttryckte över min dom
över jordbruksutskottet, vilken kan förefalla
mycket kraftig.

Vad jag yttrade var, att utskottets utlåtande
till vissa delar har en sådan
form, att det av skogsarbetarna måste
betraktas som ett slag i ansiktet. Då avsåg
jag närmast vad man sade om anställningsformerna
under de senaste 50
åren, vilket jag här citerade. Utskottet
säger att de former för tryggande av tillgången
till arbetskraft som råder för domänverket
har varit gällande under de
senaste 50 åren. Jag har läst dessa meningar
fram och tillbaka, och jag har
inte kunnat få fram vad utskottet egentligen
har menat innerst inne.

Nu har utskottets ordförande i sitt anförande,
såvitt jag förstår, klarlagt vad
utskottet har menat. Han säger, att jag
borde känna till anställningsförhållandena
inom domänverket, och han framhåller,
att det är de fast anställda skogsarbetarna
hos domänverket som åsyftats.
Men det kan man ju inte utläsa av utlåtandet.
Där talas det om tryggande av
domänverkets arbetskraft i skogen. Blott
en mycket liten del av den arbetskraft,
som domänverket använt under de senaste
50 åren, har varit fast anställd.
Jag brukar inte ta till överord i debatten,
men efter det klarläggande som utskottets
ordförande här har gjort, återtar
jag gärna den uttalade domen över
jordbruksutskottet i denna del.

Sedan vill jag säga till herr Näslund,
att jag är mycket tacksam över vad han
här sade, nämligen att han i stort sett
delar min uppfattning. Men han sade
samtidigt, att det i utskottet uttalats betänkligheter
inför att staten skulle lämna
bidrag till bostadsbyggandet från två
håll: vid sidan av de allmänna subventioner,
som går till bostadsbyggande i

116 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954.

Ang. bosättningslån åt arbetare vid domänverket m. m.

form av räntefria stående lån, skulle lämnas
ytterligare räntefria lån. Men det är
ju vad som sker inom det enskilda näringslivet.
Inte bara i skogsbygden, utan
även i industrisamhällena lämnar man
subventioner till arbetarnas egnahemsbyggande.
Varför skulle statens affärsdrivande
verk behöva inta en annan
ståndpunkt än det enskilda näringslivet?

Slutligen säger herr Näslund, att jag
alldeles glömt utskottets positiva uttalande
på sidan 9. Jag vill bara erinra herr
Näslund om att jag i början av mitt
anförande refererade just detta uttalande
av utskottet, och jag sade samtidigt,
att om utskottets utlåtande hela vägen
hade varit så positivt, så skulle jag inte
ens ha deltagit i debatten. Men detta positiva
uttalande anser jag ha kommit
bort genom vad som tidigare har sagts
i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
än en gång säga, att jag vidhåller mitt
yrkande om avslag på utskottets utlåtande
och om bifall till motionen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Endast ett par ord!

Jag vill liksom tidigare ordföranden
i utskottet och herr Näslund understryka,
att när man i ett riksdagens utskott
skall ta ståndpunkt till nya principer,
som har rätt betydande ekonomiska konsekvenser
för statsverket, är man litet
betänksam. Jag vill här einra om vad
herr Näslund också refererade, nämligen
att chefen för domänstyrelsen, generaldirektör
Höjer, sagt att styrelsen inte
är betjänt av dessa 500 000 kronor som
motionärerna begär, utan i stället behöver
flera miljoner kronor. Här har ju
herr Jansson sagt, att domänverket behöver
3 000 nya arbetare och att en rätt
stor procent av dessa skulle behöva bostäder.
Jag är helt på den linje som herr
Jansson har så starkt talat för, nämligen
att domänverket måste ha samma
möjligheter att genom byggnadsverksamheten
binda en arbetarkår vid skogsbruket.
Jag menar, att när det gäller så
pass stora belopp, som denna byggnadsverksamhet
kräver, bör riksdagen och

regeringen pröva formerna härför. I motionen
föreslås, att till varje bygge skall
— utöver alla de lån som lämnas genom
de statliga myndigheterna — ges 4 000
kronor. Jag anser det riktigt, att detta
lämnas till skogsarbetarkåren. Men det
kan ju diskuteras, och från visst håll
inom utskottet framkom den frågan:
Varför skall t. ex. en skogsarbetare, som
arbetar åt staten, få dessa 4 000 kronor,
medan de som arbetar åt Statens skogsindustrier
och Norrbottens järnverk inte
får detta belopp? Man bör komma till
klarhet på denna punkt och således ha
ett bestämt förslag — inte bara på grundval
av en motion ta ståndpunkt till frågan.

Jag ställer mig mycket positiv till
denna sak, och jag vet också, att domänverket
måste ha samma förutsättningar
som andra att kunna suga till sfg
arbetskraft och behålla den. Jag är fullt
övertygad, att även om riksdagen i dag
antar utskottets förslag såsom det här
föreligger, kommer det snart nog fram
förslag, som skapar förutsättningar för
domänverket att sörja för sin skogsarbetarkår
på samma villkor som det enskilda
näringslivet.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Herr Jon Jonsson påstår
att domänverket här skulle komma att
tillämpa andra principer än Statens
skogsindustrier. Jag kan inte med absolut
bestämdhet säga, hur det är, men jag
har ifrån trovärdigt håll fått de uppgifterna,
att Statens skogsindustrier subventionerar
egnahemsbebyggelse på de ofnråden,
där de har sina industrier. Jag
tvivlar inte på att denna uppgift är riktig Efter

härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Onsdagen den 1 december 1954.

Nr 31. 117

Ang. bosättningslån Åt arbetare vid domänverket m. m.

förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jansson, Axel, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 50;

Nej — 28.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 375, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen

den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 21 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, med anledning av väckta motioner
om byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och
nr 379, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa f. d. skolhemman.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

563, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående upphävande
av förordningen den 17 maj 1940 (nr
333) om särskild ersättning i vissa fall
för skada till följd av olycksfall vid flygning;
och

nr 564, av herr Åman, i samma ämne.

Motionerna hänvisades till behandling
av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 19.20.

In fidem
G. H. Berggren.