27 november—1 december (Riksdagens protokoll 1948:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 38

27 november—1 december.

Debatter m. m.

Onsdagen den 1 december. si(j

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar
m. .................................................. ®

Interpellation av herr Domö ang. användningen av beviljade anslag
till försvarets stärkande ................................ 27

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 1 december.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21, ang. godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer m. m.........................

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. godkännande av avtal
mellan Sverige och Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
........................................................

Bankoutskottets utlåtande nr 55, ang. ökning av antalet bankdirek törstjänster

inom riksbanken ................................

— nr 56, ang. pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna enskilda trafikföretag m. fl.....

Jordbruksutskottets utlåtande nr 70, ang. godkännande av avtal
mellan domänstyrelsen och Göta Kanalbolag rörande dispositionen
av vissa Öar i Vättern m. m.............................

1 Förslå kammarens protokoll 1''JftS. Nr 3$.

Lördagen den 27 november 1948.

Nr 38.

Lördagen den 27 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 20 och
den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 467, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 61 § 1 mom.
lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
m. m.; och

nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 319, med förslag till förordning om
särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till en överenskommelse angående

intereuropeiska betalningar och kompensationer
m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr 61,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Schweiz för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om ökning av
antalet bankdirektörstjänster inom riksbanken;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna enskilda
trafikföretag m. fl. ävensom efterlevande
till sådana anställningshavare jämte en
i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 70, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal mellan
domänstyrelsen och Göta Kanalbolag rörande
dispositionen av vissa öar i Vättern
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.04 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Nr 38.

Tisdagen den 30 november 1948.

Tisdagen den 30 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 316, angående godkännande av en
mellan Sverige och Spanien träffad handelsöverenskommelse;
och

nr 320, angående godkännande av en
mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade intyg anhåller
jag härmed vördsamt om kammarens
tillstånd att tills vidare bli befriad från
riksdagsarbetet.

Töredal, Jungskola den 29 november
1948.

Torsten Isaksson.

Att riksdagsman Torsten Isaksson
från Töredal, Jung, på grund av sjukdom
(Lumbagoischias) måste vara sängliggande
minst två veckor från denna
dag, intygas.

Vara den 28 november 1948.

John Hultén,
leg. läkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Isaksson
på grund av den i läkarintyget angivna
sjukdomen vore oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 469, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår jordbruksärenden.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 21, bevillningsutskottets
betänkande nr 61, bankoutskottets
utlåtanden nr 55 och 56 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 70.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 316 och 320.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Onsdagen den 1 december

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj-.ts propositioner:

nr 316, angående godkännande av en
mellan Sverige och Spanien träffad
handelsöverenskommelse; samt

nr 320, angående godkännande av en
mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse.

Ang. godkännande av överenskommelse

om intereuropeiska betalningar m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer m. m.

Genom en den 5 november 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 314, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 5 november 1948
samt med överlämnande av en den 16
oktober 1948 undertecknad överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer jämte därvid
fogade bihang och tilläggsprotokoll ävensom
av svenska regeringens den 21 oktober
1948 till Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete avgivna
svar rörande ett ekonomiskt program för
tiden till och med år 1952, föreslagit
riksdagen att godkänna Sveriges anslutning
till berörda överenskommelse ävensom
att lämna Sveriges riksbank bemyndigande
att i form av överdragningsrätter
ställa vissa medel till förfogande.

Till utskottet hade jämväl hänvisats en
av herr Hagberg i Luleå m. fl. inom andra
kammaren väckt motion, nr 628, i anledning
av Kungl. Maj :ts nyssnämnda
proposition. I motionen hade hemställts,
att riksdagen, i anslutning till Kungl.
Maj:ts proposition, nr 314, måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Sverige måtte i enlighet med
Artikel IX, moment 2, uppsäga överenskommelsen
av den 30 juni 1948 angående
ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater samt i
enlighet med Artikél 27 i konventionen
angående europeiskt ekonomiskt samarbete
av den 8 maj 1948 uppsäga konventionens
tillämpning på Sverige.

Utskottet hade till behandling i ett
sammanhang upptagit berörda proposition
ävensom motionen. Under ärendets
behandling hade ytterligare upplysningar
rörande innebörden av den föreliggande
överenskommelsen lämnats utskottet
från vederbörande departements
sida ävensom från av utskottet särskilt
tillkallade sakkunniga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionen II: 628, meddela av Kungl.
Maj:t äskat godkännande av Sveriges
anslutning till den i Paris den 16 oktober
1948 undertecknade överenskommelsen
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer jämte därtill hörande
bihang och tilläggsprotokoll ävensom
lämna Sveriges riksbank bemyndigande
att i form av överdragningsrätter
ställa vissa medel till förfogande.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är av två orsaker, som jag i dag begärt
ordet som förste talare. Dels hoppas jag
att genom vissa uppgifter från Fören -

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 19-48.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

ta Nationernas Parismöte kunna något
ändra på herr öhmans eller herr
Linderots inställning till Marshallplanen
och därmed på deras eventuella anföranden
i denna debatt, och dels önskar
jag få svar på vissa frågor av de
talare, som kunna komma att uppträda
här i dag.

När vårt land nu befinner sig i en
ekonomisk krissituation, borde vi här i
riksdagen liksom i andra betydelsefulla
institutioner beflita oss om att ernå
samverkan om erforderliga åtgärder. I
varje fall böra vi söka undvika onödiga
stridigheter, och ur den synpunkten synes
det, som om kommunisternas agitation
beträffande Marshallplanen kräver
bemötande från alla de partier som inse,
att denna plans genomförande är av
yttersta betydelse icke blott för vårt
land utan för hela Europa. Herrar Linderots
och Hagbergs anföranden i riksdagen,
kommunisternas motioner och
tidningsartiklar innebära ungefär samma
kritik som framfördes av Ryssland
och dess vasallstater mot Marshallplanen
i FN i Paris. Jag är uppriktig anhängare
av den svenska neutralitetspolitiken,
och jag tillhör dem, som önska
goda förhållanden österut och som önska
att vårt land ej skall behöva inblandas
i tvistigheterna mellan öst- och västblocken,
men jag reagerar, när det på
felaktiga grunder utsås split mellan öst
och väst. De häftiga angreppen mot
U. S. A. och de s. k. Marshalländerna
för deras handels- och ekonomiska politik
torde bäst kunna bemötas med citat
ur vissa belysande och utmärkta anföranden
i FN:s andra kommitté för ett
par veckor sedan, och som Sveriges representant
i den kommittén har jag tagit
med mig protokollen från den debatten.
Grundtonen i kritiken var att
Marshallplanen innebär en diskriminering
av handeln med öststaterna, och eftersom
Amerika mycket kraftigt angreps
i det sammanhanget, blev det Amerikas
delegat herr Thorp som klarlade frågan.
Då hans anförande borde vara av
intresse även här hemma, skall jag rätt
ingående citera detta och hoppas att
min översättning är tillfredsställande.

Det är synnerligen tråkigt att behöva
prestera ett långt citat, men i denna
viktiga fråga anser jag det riktigare att
komma med ett citat i stället för ett referat,
ty emot det senare kan alltid anmärkas,
att det inte är rätt refererat.

Marshallplanens genomförande är ju
främst beroende av till förfogande ställda
dollar och Amerikas möjlighet och
villighet att ställa varor, materiel och
maskiner till förfogande, och då anmärkningar
riktats mot den amerikanska
licensgivningen, skall jag börja med
citat om den frågan.

Herr Thorp anförde härom: »I likhet
med de flesta andra länder underkastade
Förenta staterna sin utrikeshandel
under kriget nästan fullständig licenskontroll
i krigsansträngningarnas intresse.
De flesta av dessa krigstidskontroller
ha nu försvunnit. Emellertid ha
vi, förutom våra förutvarande kontroller
med avseende på vapen, ammunition
och krigsmateriel, fortfarande två områden,
där exportkontroller äro i kraft.
Det första avser en begränsad lista över
särskilda produkter med knapp tillgång.
Det andra avser nästan alla skeppningar
till Europa ... Det torde räcka med att
påpeka, att Förenta staternas kongress,
trots den starka känslan i mitt land
emot onödiga regeringsingripanden,
med hänsyn till den aktuella och väntade
knappheten på många varor ansåg
det nödvändigt att kontrollera exporten
av varor med knapp tillgång ... Myndigheterna
ha offentliggjort en lista över
dylika varor — känd som ''Positive List’.
För varje produkt i denna lista är en
exportkvot i kvartalet fastställd. Dessa
kvoter äro fastställda av handelssekreteraren
med hänsyn till förordande från
lämpliga interdepartementala kommittéer.
De sålunda bestämda mängderna
utgöra de totala kvantiteterna, vilka man
anser tryggt kunna tillåtas lämnas i landet
i betraktande av utlandets trängande
behov. Inom ramen av dessa totala
kvoter äro individuella landskvoter bestämda
för nästan varje viktig förnödenhet
på förteckningen över knappa
tillgångar.

Vid bestämmandet av dessa landskvo -

Onsdagen den 1 december 1918.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar in. m.

ter är syftet att göra den rättvisaste fördelningen
av begränsade tillgångar bland
konkurrerande sökande med hänsyn till
alla tillgängliga uppgifter beträffande
respektive länders behov. I avsikt att
säkerställa en sådan rättvis fördelning
begäres i lämpliga fall information beträffande
den slutliga användningen av
varor. Vid vissa särskilda tillfällen har
det varit nödvändigt att vägra licenser,
emedan tillräcklig information icke har
varit tillgänglig.

Detta är en kort redogörelse för, hur
vår exportkontroll över knappa tillgångar
i allmänhet tillämpas.»

Thorp sade vidare: »Sedan den 1
mars 1948 har exportkontrollen över
knappa-tillgångs-varor förstärkts genom
åläggande av exportlicenskontroll över
nästan alla skeppningar till Europa.
Denna kontroll tjänar två huvudändamål.
Det första av dessa ändamål är att
säkerställa, att de i det europeiska återhämtningsprogrammet
deltagande ländernas
krav så mycket som möjligt sammanfalla
med 1948 års ''Foreign Assistance
Act’:s syften och villkor. Det andra
av dessa ändamål är att fullständiga
den förut tillämpade exportkontrollen
av vapen, ammunition och krigsmateriel
genom att underkasta skeppningar
av andra varor med militär betydelse
noggrann prövning.

I praktiken har detta betytt, att skeppningar
till deltagande länder, med undantag
för skeppningar av produkter på
knappa-tillgångs-listan, ha tillåtits fritt,
medan skeppningar, destinerade till icke
deltagande länder, noga prövats för att
1) säkerställa en tillräcklig tillförsel av
varor till deltagande länder för deras
ekonomiska återhämtning och 2) förhindra
skeppning till Östeuropa av varor,
som betydelsefullt skulle påverka
detta områdes krigspotential.

Beträffande det första av dessa ändamål
föreskriver ''Foreign AssiStance Act’, att
ingen export av någon förnödenhet skall
tillåtas till något land, helt eller delvis
i Europa, som icke är ett deltagande
land, om det fastställes, all förnödenhetstillgången
är otillräcklig eller skulle bli
otillräcklig, om exporten för alt tillgodo -

se deltagande länders behov vore tillåten.
Trots ovannämnda villkor föreskriver
''Foreign Assistance Act'', att sådan
export måtte tillåtas, om det fastställes,
att det på annat sätt ligger i statens intresse.
» Jag avbryter för ett ögonblick
citatet för att påpeka för kommunisterna,
att om Sverige i enlighet med deras
motion skulle uppsäga konventionen och
det ekonomiska samarbetet, skulle alltså
stor risk föreligga, att Sverige ej kunde
erhålla nödvändiga svåråtkomliga varor
från Amerika. Detta skulle alltså bli resultatet
av den kommunistiska linjen.

Med denna erinran fortsätter jag citatet:
»Med hänsyn till det allmänt erkända
behovet att så snabbt som möjligt
återställa Västeuropas ekonomiska hälsa,
i dess eget och världens ekonomiska återhämtnings-
och utvecklingsintresse, tro
vi», sade herr Thorp, »att de flesta av
världens folk komma att inse nödvändigheten
av exportkontroller, avsedda
att säkerställa fullföljandet av det europeiska
återhämtningsprogrammet. I ''Lagen'',
som bestämmer biståndet, framhöll
kongressen tydligt, att, om några staters
tilldelning måste skäras ner såsom
områden av knappa-tillgångs-varor, skulle
det gå ut över de icke samverkande
staterna i Europa. Är det oresonligt av
oss att intaga den ståndpunkten, att, så
länge vi ge verklig finansiell hjälp till
stater, som medverka i det europeiska
återhämtningsprogrammet, vi ta lämpliga
steg för att säkerställa, att de nödvändiga
tillgångarna från Förenta staterna
finnas tillgängliga för att, så långt
som möjligt, tillmötesgå kraven från återhämtningsprogrammet,
som utarbetats
av dessa länder genom organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete?»

»Jag skall nu», fortsatte herr Thorp,
»övergå till tillämpningen av exportkontroll
för nationella säkerhetsändamål.
Det är naturligtvis allmänt erkänt, att
regeringar äga rätt att förbjuda eller begränsa
exporten av varor för utländska
militära områdens direkta eller indirekta
förbrukning. Förenta staterna kunna
knappast förväntas att av sina begränsade
exporttillgångar tillhandahålla material
för uppbyggandet av krigspoten -

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

tialer i länder, som öppet och vid upprepade
tillfällen kungjort sin fientlighet
mot Förenta staternas och andra fredsälskande
nationers program och syften;
länder som ha underlåtit att medverka
vid internationella strävanden att läka
krigets sår och i själva verket genom såväl
sina aggressiva handlingar som ord
ha tvingat världens fria nationer att i
deras egen säkerhets intresse vidtaga
lämpliga åtgärder.

Om våra kolleger från Östeuropa äro
missnöjda med säkerhetsbestämmelserna
i vårt program och i vår politik och finna
för gott att beteckna dessa som diskrimineringar,
komma de att finna orsakerna
härtill hos sina egna regeringars
handlingar och politik. Med hänsyn till
de aggressiva tendenser, som ådagalagts
av Sovjetunionens socialiststater och
andra länder i Östeuropa som stå under
Sovjetunionens inflytande, ha vi icke
haft något annat alternativ än att taga
lämpliga steg för att skydda vår frihet
och säkerhet.

Det föreligger inget behov att gå tillbaka
till tiden före början av denna generalförsamlings
session för övertygande
bevis, att frihetsälskande folk överallt
dela min regerings och mitt folks allvarliga
oro över händelsernas vändning
i Östeuropa under de senaste åren. Denna
oro har uttryckts oförbehållsamt
första gången under den allmänna debatten
i generalförsamlingen, andra gången
i kommitté I för atomenergi och avrustning
och tredje gången i samband med
säkerhetsrådets behandling av Berlinblockaden.
Hotet mot frihet och säkerhet
är uppenbart.»

Herr talman! Efter denna redogörelse
måste väl kommunisterna gå med på att
vi från svensk sida inte ha någon anledning
att rikta någon anmärkning mot
amerikansk licensgivning. Det är inte
trevligt, att Sverige skall behöva lämna
ingående uppgifter, men å andra sidan
bör man förstå den amerikanska nu redovisade
uppfattningen. Den som icke
är nöjd med tvånget att lämna uppgifter,
bör rikta sitt missnöje mot den politik,
som försatt oss i detta läge, och
inte mot att vi i ett svårt läge gå med

på att lämna uppgifterna för att få vissa
varor.

Om vi äro överens så långt, kunna vi
även syna kommunisternas påstående,
att Sverige genom Marshallplanen kommer
i händerna på Amerika. Herr Thorp
bemötte liksom flera andra även dylika
påståenden, och jag tycker det är riktigast
att referera amerikanen, eftersom
uet påstås, att det är i Amerikas händer
vi komma.

Herr Thorp sade om detta: »Under
den allmänna debatten hörde vi flera
angrepp på de ekonomiska samarbetsöverenskommelserna
mellan Förenta staterna
och de olika länderna, som delta
i det europeiska återliämtningsprogrammet.
Det påstods, att dessa överenskommelser
påtvingats Västeuropas stater av
Förenta staterna för att icke blott uppnå
det ekonomiska herraväldet över dessa
stater, utan även nödga dem att bryta
med Östeuropas stater.

Dessa angrepp bemöttes effektivt och
med behörig myndighet av flera talare
i den allmänna debatten. Det torde emellertid
vara lämpligt att jag i samband
med denna diskussion i korthet berör
påståendet, att min regering söker tvinga
i det europeiska återhämtningsprogrammet
deltagande länder att förbinda sig
att bryta med Östeuropa.

De ekonomiska samarbetsöverenskommelserna
återge uttryckligen grundsyftet
i återhämtningsprogrammet, nämligen
att hjälpa europeiska stater till självhjälp
i och för ekonomisk återhämtning,
så att de så snart som möjligt bli oberoende
av extraordinära främmande
hjälpåtgärder. Dessa överenskommelser
äro huvudsakligen objektiva såväl beträffande
tillkomst som innehåll. I artikel
II fastställa de det europeiska landets
allmänna åtaganden. Dessa åtaganden
äro icke nya i och för sig, utan förstärka
liknande förbindelser mellan de
europeiska länderna, vilket framgår i deras
multilaterala överenskommelse för
europeiskt ekonomiskt samarbete, i vilket
Förenta staterna icke delta. Bestämmelsen
i de särskilda överenskommelser,
i vilka vi äro deltagare, som berör den
aktuella frågan, är den, som varje del -

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

tagande land underkastar sig», och så
citerar herr Thorp själv: »Att samarbeta
med andra deltagande länder för att
underlätta och stimulera ett utbyte av
varor och bistånd mellan de deltagande
länderna och med andra länder och för
att begränsa allmänna och enskilda hinder
för handel mellan dem och med
andra länder.»

Herr Thorp fortsatte: »Denna uttalade
bestämmelse har naturligtvis uppenbart
samband med den viktiga frågan
beträffande fredlig handel mellan Östoch
Västeuropa. Det är onödigt att säga,
att det icke finns några bestämmelser i
de bilaterala överenskommelserna, som
fordra avbrytandet av handelsförbindelserna
med något land. Dessa överenskommelser
utgöra ingen grund för sammansvärjningar.
Det finns i dem ingen
som helst bestämmelse, som rimligtvis
kan tolkas till att Förenta staterna skulle
få kontroll över deras exportpolitik, som
Polens utrikesminister med bestämdhet
påstod. Ej heller finnas där några hemliga
protokoll.»

»Som bekant ha många väst- och östeuropeiska
stater efter fientligheternas
inställande sökt att utveckla sina handelsförbindelser.
En viss grad av framgång
har uppnåtts och — som vi fått
höra i den allmänna debatten — ansträngningarna
att uppnå mera fortsätta.
Det jag skulle vilja betona i detta
sammanhang är, att det europeiska återhämtningsprogrammet
genom att påskynda
produktionsåterhämtningen i de
deltagande länderna samtidigt och till
en betydelsefull grad stärker den ekonomiska
grunden för ökad handel mellan
Öst- och Västeuropas stater.» Det
är, herr talman, något helt annat än
kommunisterna här påstä.

»Detta är ett enkelt ekonomiskt faktum»,
fortsätter herr Thorp, »som icke
kan döljas av påståenden om motsatsen.
Ökad produktion i Västeuropa innebär
ökad efterfrågan av Östeuropas produkter
och vidgade möjligheter för export
till Östeuropa. Från Östeuropas ståndpunkt
sett öppnar det europeiska återhämtningsprogrammet
nya avsättningsområden
i Västeuropa och underlättar

även tillstånd av knapp tillgång, vilka ha
försvårat importen av för deras ekonomiska
återhämtning och utveckling nödvändiga
varor från Västeuropa.

Det är måhända också på sin plats
att framhålla, att den ekonomiska samarbetsförvaltningen
har fastställt summan
av amerikanska dollar, upptagna i
''The Act for purchases’ i Östeuropa. Beviljanden
av dylika inköp i Tjecokslovakien,
Ungern och Polen ha redan överstigit
6 miljoner dollar. Ehuru denna
siffra är obetydlig i förhållande till den
jämförbara siffran för Latinamerika,
för andra icke deltagande länder utanför
Europa och för de deltagande länderna
själva, bör det ihågkommas, att
Östeuropas möjligheter att tillhandahålla
de flesta av de varor, som mest trängande
behövas för att utföra det europeiska
återhämtningsprogrammet, äro
begränsade icke endast till följd av naturliga
orsaker och krigsförstörelse på
produktionsområdet utan även gepom
abnorm inhemsk efterfrågan i samband
med efterkrigsåteruppbyggnaden.

För att summera ihop denna del av
mina påpekanden, så finns det ingenting
i de ekonomiska samarbetsöverenskommelserna
eller i Förenta staternas allmänna
politik, som riktar sig emot fredlig
europeisk handel eller fredlig ekonomisk
utveckling i hela Europa.»

Av dessa citat liksom av svenska förklaringar
borde för hela svenska folket,
kommunisterna inbegripna, stå klart att
Marshallplanen ej är riktad som ett hot
eller avsedd som en diskriminering mot
öststaterna, utan att den är avsedd som
en räddning ur kaos för hela Europa,
varvid ständigt förbättrade förbindelser
österut iiro önskvärda.

Även om man sålunda inser, att föreliggande
plan för Europas återhämtning
är önskvärd att genomföra, torde det
vara lämpligt att även vid detta tillfälle
upprepa varningarna beträffande pågående
snedvridning av svenskt näringsliv,
och därmed kommer jag in på något
helt annat: jag kommer in på propositionens
program för de närmaste fyra
åren.

Som vid flera tillfällen påpekats bär

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

i kammaren, har bondeförbundet varnat
för den handels-, kredit- och investeringspolitik,
som bedrivits efter krigets
slut. Man erkänner nu följderna, och
man försöker skapa samverkan för föreliggande
sanerings- och långtidsprogram.
Jordbrukarna ha under hela kriget och
tills dato genom gott utfört arbete visat
sin stora samhällssolidaritet, trots att
statsmakterna som subvention åt konsumenterna
hållit nere jordbrukets priser
och därmed inkomsterna åt jordbrukets
arbetskraft. Den lägre betalningen
åt jordbrukets arbetskraft har emellertid
avfolkat landsbygden i så hög grad, att
jordbrukets produktionsvolym nu är lägre
än behövligt. Under senaste åren har
arbetskraften sugits till investeringsverksamheten
och lyxindustrier med en icke
önskvärd snedvridning av näringslivet
till följd. Nu skall man enligt långtidsprogrammet
söka flytta arbetskraften så,
att våra exportindustrier kunna väsentligt
öka exporten, men är man säker på
att det ej blir en ny snedvridning av vårt
näringsliv på lång sikt? Från vårt håll
ha vi vid flera tidigare tillfällen varnat
för en allt för stark industrialisering, baserad
på export. I propositionens långtidsprogram
är man tydligen själv litet
osäker. Man skriver bland annat: »Möjligheterna
för de transoceana områdena
att köpa ytterligare svenska exportvaror
äro tydligen bestämda av takten i deras
industriella utveckling och tillgången på
utländskt kapital. För Sverige är detta
problem av synnerligen stor betydelse.»

När man 1945 och 1946 rusade i väg
i handels- och kreditpolitiken, lyssnade
regeringen icke på våra varningar ulan
på grosshandelskåren och industriexportörerna
samt på deras politiska förespråkare.
Jag uttalar den förhoppningen, att
regeringen denna gång måtte lyssna litet
mer på oss, och jag vill allvarligt uttala
önskemålet, att man måtte hålla tillbaka
sådan industriinvestering, för vilken bakslag
kan beräknas. Som ett exempel önskar
jag nämna skeppsbyggeriet, vilken
industri man kan beräkna kommer först
i farozonen, liksom vår handelsflotta.
Då jag tydligen på den punkten har samma
uppfattning som herr Ericsson ut -

vecklade i remissdebatten för en tid sedan,
förmodar jag att någon motivering
för denna min uppfattning icke är erforderlig.
Jag bortser i det sammanhanget
från vissa svårigheter, som redan mött
järn- och stålindustrien samt viss verkstadsproduktion
på exportmarknaden.
Däremot synas mig investeringar för turistväsendet
vara mycket lämpliga, dock
endast under den förutsättningen, att vi
i många avseenden avskaffa förbud och
andra för turister svårförstådda och vidriga
byråkratiska uppfinningar.

Beträffande våra exportmöjligheter synes
man inom industrikretsar anse, att
den utstakade produktionsökningen är
möjlig men att exportvolymen ej kommer
att kunna hållas på grund av för
höga svenska priser. Trots att jag var
motståndare till kronans appreciering
1947, hoppas jag dock, att regeringen
inte förhastar sig, när det gäller kravet
på kronans depreciering för att underlätta
exporten. Nyttiga lärdomar från
utvecklingen i Frankrike säga mig, att
stabilitet är en viktig förutsättning för
en sund produktion och handel. När vi
måste klara vår export genom att laborera
med våra växelkurser, äro vi ute på
det sluttande planet. En förändring av
växelkursen måste alltså motiveras av
starkare skäl än de hittills presterade.

Prisfrågan för exporten kommer givetvis
att bliva alltmer betydelsefull ju
mer industrialiseringen utvidgas i de
transoceana länderna med deras billiga
arbetskraft. Man fick också ett mycket
starkt intryck av utvecklingstendenserna
nere i Paris på FN-mötet. I bägge de
utskott, där jag representerade Sverige,
krävdes för de outvecklade länderna industrialisering
och teknisk assistans härför
från FN. I en resolution yrkades
bland annat, att det skulle anvisas
300 000 dollar som en början för utbildning
av experter och lokala tekniker för
teknisk hjälp åt outvecklade länder. Samtidigt
meddelades av sekreteraren i andra
kommittén, att tekniska experter redan
ställdes till förfogande; sålunda hade
nyligen en sådan kommission sänts till
Haiti, och för ett år sedan hade expertis
sänts till Venezuela. Ett institut av an -

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

nan karaktär hade man upprättat i
Mexico City för Latinamerika, och man
planerade för Asien ett institut i New
Delhi.

Har man vid långtidsprogrammets
planläggning eller har exportindustrien
tagit hänsyn till den väldiga utveckling
och den industrialisering, som kommer
att ske i de transoceana länderna? Även
om jag accepterar nu föreliggande proposition,
vill jag alltså påpeka att man
hör med ny och ständig prövning dirigera
så att, under ögonblickets lysande
efterfrågan, investeringar ej vidtagas,
för vilka man redan nu och efter hand
kan spå svåra bakslag på exportmarknaden.
Det är även ur dessa synpunkter
jag beklagar att man ej nu tillräckligt
vårdar jordbruket och dess binäringar.
Inte heller härvidlag synas många ha
studerat de framtida utvecklingsmöjligheterna
på världsmarknaden. Som lämpligt
studiemateriel kan jag nämna rapporterna
till FN om kolonialländerna
med sina 300 miljoner människor. Man
kan som exempel fundera över, vad den
ständigt förbättrade sjukvården kommer
att ge för resultat. Nu är det enligt rapporterna
i dessa länder en fruktansvärt
stor barndödlighet. Förbättrade förhållanden
komma sålunda att betyda en
väldig årlig befolkningsökning och därmed
krav på livsmedel. Som jag i samband
med dessa frågor påpekade i Paris,
har det åter blivit ett labilt prisläge
för livsmedelsexportörerna. Men detta
är icke, som allmänheten tror här hemma
i Sverige, beroende på att det är
överskott på livsmedel i världen utan
beroende på att hungrande människor
ej ha pengar att köpa för. Hundratals
miljoner människor leva nu på svältgränsen.
År 1938 hade endast ''/:l av jordens
folk bra kaloriförbrukning eller
över 2 750 kalorier om dagen. Om man
skulle höja de övrigas kaloriförbrukning
till endast 2 600 kalorier, krävs en väldig
produktionsökning av livsmedel.

Takten i världens folkökning är också
belysande: år 1850 ca 1 171 miljoner

människor, år 1900 1 600 miljoner och
år 1938 2 171 miljoner. Fn väldig folkökning
kan alltså väntas, samtidigt som

enligt samstämmiga uppgifter världens
odlingsbara områden synas praktiskt taget
utnyttjade, och sålunda kan livsmedelsproduktionen
ej hålla jämna steg
med efterfrågan. Man har visserligen löst
frågan att syntetiskt framställa näringsämnen
och att tillföra kroppen erforderliga
mineralämnen, salter, vitaminer
o. s. v. utanför livsmedlen, men nog
borde den framtida livsmedelssituationen
ändå verka oroande. Ur världshushållets
synpunkt borde man därför överallt
sträva efter förbättring av jordens
och djurens avkastning. Men i vårt land
tar man tydligen dessa framtidsutsikter
med stort lugn och intresserar sig främst
för ökad industriproduktion och småbrukets
bortrationalisering. Visserligen
förutsätter man, att flykten från jordbruket
skall minskas ner till några få
procent under en fyraårsperiod och att
erforderligt antal lantbruksmaskiner
skall tillföras jordbruket samt att produktionen
skall stiga med 8,5 %, men
man bortser ifrån, att en med andra,
jämförliga arbetargrupper likvärdig
inkomst åt jordbrukets arbetskraft skulle
vidmakthålla tillräcklig arbetskraft
åt jordbruket och därmed skapa en större
produktion än den beräknade. Därest,
vilket jag förmodar, jordbrukskalkylen
kan hållas, beräknas ett importbehov år
1952/53 av vissa varor. Även denna
import är emellertid till nackdel ur penningpolitisk
synpunkt, därest ej en god
industriexport kan förmånligt täcka billiga
inköp av livsmedel.

Den år 1952 tänkta livsmedelsimporten
av 100 000 ton fodersäd, 85 000 ton
oljor och fett samt 30 000 ton kött och
fläsk kan beräknas komma att kosta
cirka 400 miljoner kronor. En ökad livsmedelsproduktion
ger oss alltså avsevärda
summor genom minskat importbehov.

Som slutsats kan jag formulera mina
önskemål i frågeform. Är man inte oroad
av att vårt land i allt för stor utsträckning
industrialiseras och att befolkningen
härigenom koncentreras i
överbefolkade samhällen från en avfolkad
landsbygd? Är man inte orolig för
alt näringslivet får en snedvridning,

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

som i framtiden kan orsaka väldiga arbetslöshetsproblem
och samtidigt svårigheter
för vårt folk att erhålla tillräckligt
med livsmedel?

Herr talman! Trots mina erinringar
har jag den bestämda uppfattningen, att
vi göra icke blott vårt land utan hela
Europa en tjänst genom att ansluta oss
till Marshallplanen. Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Slutligen uttalar jag det önskemålet,
att riksdagen snarast måtte få sig förelagd
för godkännande Havannastadgan.
Även om den frågan kunde det kanske
vara lämpligt att taga upp en debatt —
den debatterades ju även i Paris — men
jag skall vid detta tillfälle avstå. Denna
stadga bör nog anses som ett komplement
till Marshallplanen. Stadgans
grundregler — multilateral handel och
mestgynnad-nationsprincipen — äro för
oss önskvärda att få som normer vid
handelsförhandlingar med andra länder
och detta i all synnerhet som vi även
fått införda i stadgan bestämmelser som
garantera vår jordbrukspolitiks genomförande.
Havannastadgan har också tillstyrkts
av utrikeshandelskommitterade,
tyvärr med herr Linderot som reservant,
men trots detta hoppas jag, herr
talman, att vi snarast möjligt få se Havannastadgan
på riksdagens bord.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Det var
med stort intresse jag åhörde herr von
Helands anförande. Det är inte så ofta
som vi i kammaren få en så pass utförlig
redogörelse för vad våra delegater
göra på olika internationella sammankomster,
framför allt inte inom de Förenta
Nationerna. Herr von Helands anförande
var också intressant ur en annan
synpunkt. Jag syftar på det mycket långa
och utförliga citat av ett tal av den
amerikanske talesmannen herr Thorp,
som vi här fingo oss föredraget. Detta
anförande kommer säkerligen att i mycket
hög grad glädja den amerikanska
regeringen och dem som företräda dess
intressen. Men jag har den bestämda meningen,
att vi ingalunda behöva amerikansk
hjälp för att uttolka innehållet i

de bilaterala avtal med Förenta staterna,
som riksdagen mot de kommunistiska
representanternas önskan slöt i
somras, ett avtal som nu, plus vår anslutning
till Pariskonventionen, utgör
grundvalen för föreliggande proposition
och utskottsutlåtande.

Man framställer från amerikansk sida,
i likhet med vad herr von Heland här
gjorde, Marshallplanen och den politik,
som den åsyftar, såsom ett mycket geneföst
bidrag till Europas ekonomiska
återuppbyggnad. Vi ha för vår del aldrig
vänt oss mot att man stater emellan skulle
hjälpas åt att klara upp de ekonomiska
svårigheter, som ha följt i krigets
spår. Det är icke på denna punkt som
kritiken från kommunistiskt håll har
satt in. Vad vi hela tiden ha vänt oss
mot och vad vi alltjämt vända oss mot
är de villkor, som förknippas med den
s. k. amerikanska hjälpaktionen. Jag behöver
inte här i kammaren upprepa —
det har sagts så många gånger tidigare
— vad dessa villkor gå ut på, men låt
mig i alla fall med några ord erinra om
det väsentligaste.

Marshallhjälpen bygger ju på en lag,
som antogs av den amerikanska kongressen
förra året, en lag som anger sitt
syfte vara att främja Förenta staternas
nationella intressen och välfärd. Jag hänvisar
i detta sammanhang till vad som
står i den amerikanska lagen, vilken dels
av kommunistiska representanter, dels
också av herr Georg Branting har varit
föremål för en ganska utförlig behandling
här i kammaren.

Vad vi alltså vända oss mot är att
man skall genomföra en s. k. hjälpplan,
som tar sikte på en ensidig inblandning
från Förenta staternas sida i andra
länders inre och nationella frågor. Vi ha
fått en amerikansk kontrollkommission
hit till Stockholm, som skall kontrollera
att Marshallpolitiken genomföres i Sverige.
Vi ha skrivit under ett avtal, som
ger Förenta staternas representanter rätt
till en sådan insyn i svensk ekonomi och
i svenskt produktionsliv, som är kränkande
för vår nationella suveränitet. Vi
ha skrivit under avtal, som innebiira, att
vi skola ge regelbundna rapporter till

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

Amerikas förenta stater om vår investeringspolitik
och vad som i övrigt sker
bär på det ekonomiska livets område.

Det är kort sammanfattat några av
huvudpunkterna i den kritik mot Marshallpolitiken,
som har levererats från
det kommunistiska partiets sida. Dessutom
vill jag erinra om — och det är
inte i och för sig det minst viktiga —■
de militärpolitiska syftemål, som numera
icke bara skymta bakom planen utan
som vi allesammans, som vilja se vad
som sker, mycket tydligt kunna iakttaga.
Det talas om en Atlantpakt, om
västblock och en skandinavisk militärallians,
vilket allt skall byggas upp på
grundval av den politik, som Amerika
genom Marshallplanen ämnar genomföra.
Det är väl ingen här som vill hävda,
att inte frågan om en Atlantpakt, ett västblock
och en skandinavisk militärallians
ligger helt i linje med amerikanska imperialistiska
utrikespolitiska strävanden
och är en del av hela det politiska komplex,
som har fått namnet Marshallpolitik
och Marshall plan.

Enligt den amerikanska talesman, som
herr von Heland citerade, måste Amerika
föra en säkerhetspolitik mot Sovjetunionens
aggressivitet. Jag skulle vilja fråga
herr von Heland — det skulle ha varit
önskvärt, att herr von Heland ställt samma
fråga redan i Paris och rapporterat
om svaret — vari nu Sovjetunionens aggressivitet
konkret kommer till uttryck?
På vilka punkter hotar Sovjetunionen
den amerikanska säkerheten? År det inte
i stället så, herr von Heland, att det är
just från Amerikas sida detta system av
militärstrategiska baser runt jordklotet
byggs upp? Såvilt jag vet, har icke Sovjetunionen
några militära baser utom
sitt eget territorium, inga trupper utom
landet, annat än i sådana länder, där
ockupationstrupper finnas kvar i enlighet
med internationella överenskommelser,
som träffats med Förenta staterna och de
andra stormakterna i Förenta Nationerna.
Vad är då detta tal om att det måste
föras en säkerhetspolitik från Amerikas
sida gentemot Sovjetunionens aggressivitet?
Ja, det är bara — det tillåter jag mig
säga — ett talesätt för att skapa dim -

bildning och försöka dölja de reella förhållandena
och det reella skeende, som
vi nu uppleva.

I detta sammanhang vill jag gärna
passa på tillfället, eftersom saken är förd
på tal, att rikta ett par direkta frågor till
herr von Heland såsom talesman för den
svenska delegationen vid Förenta Nationernas
generalförsamling.

Hur kan det komma sig att ni, som representerade
det svenska folket och den
svenska regeringen, icke röstade för förslaget
om stormakternas nedrustning?
Enligt vad som synts i pressen röstade
den svenska delegationen mot en stormakternas
nedrustning med i första hand
en tredjedel under det första året. Det
är den ena frågan jag vill ställa. Den
andra frågan är, hur det kan komma sig
att en svensk delegation i Förenta Nationernas
generalförsamling röstar mot att
man skall förstöra atombomben och förbjuda
dess användning i krig? Kan det
vara ett svenskt intresse ni därvidlag
företräda? Mig förefaller det, som om det
vore ett svenskt intresse att gå in för
nedrustning och för förbud och förstöring
av atombomben.

Herr von Heland säger sedan — det
var för resten också här den amerikanska
rösten som talade — att det gäller
att rädda Europa från kaos. Ja, vad är
det för kaos Europa skall räddas ur från
amerikansk synpunkt? Jo, Amerika vill
rädda den europeiska kapitalismen från
det kaos dess eget ekonomiska och politiska
system har medfört, ett kaos som
redan tillfört oss två världskrig, och vi
se redan krafter i färd med att påtvinga
oss ett tredje.

Jag tror, herr talman, att vi icke böra
inrikta den svenska utrikespolitiken efter
Marshallplanens eller Marshallblockets
grundlinjer. Jag tror vi böra upprätthålla
den traditionella alliansfria politik,
som herr von Heland i början berörde,
när han förklarade sig vara mycket stark
anhängare av att Sverige icke skulle engagera
sig. Den politik, som kommer till
uttryck i Marshallplanen, är en politik,
motsatt den som den svenska riksdagen
och det svenska folket tidigare uttalat
sig för.

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen nr 628.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! För herr Öhman vill jag
påpeka, att jag inte uppträdde här som
talesman för den svenska delegationen,
utan endast lämnade vissa meddelanden
från den kommitté, där jag representerade
Sverige. Det är en väsentlig skillnad.
Jag är också övertygad om att utrikesministern
är beredd att svara på
herr Öhmans frågor, då han var chef
för delegationen och satt med i den
kommitté, som hade att behandla dessa
spörsmål. Jag skall därför på denna
punkt inte ta upp någon diskussion med
herr Öhman.

Herr Öhman sade, att vi icke behöva
någon hjälp från amerikanskt håll för
att tyda konventionen och samarhetsavtalet.
Men herr Öhman måtte väl veta att
parter, som sluta avtal, kunna tyda dessa
olika. Vi veta, hur man från svenskt
håll har tytt avtalet, och jag tyckte det
kunde vara angeläget att redovisa för
kammaren, hur den andra parten, Amerika,
tyder avtalet. När nu Amerika såsom
den ena parten och vi såsom den
andra tyda avtalet lika, måste detta innebära
en säkrare grund att stå på än
herr Öhmans och kommunisternas försök
att tyda avtalet.

Jag vill också påpeka för herr Öhman,
att detta var en debatt som tog
många veckor och att det var representanter
från ett flertal stater som yttrade
sig och som reagerade mot de östeuropeiska
staternas försök att inlägga
en sådan politik i Marshallplanen, som
det inte fanns minsta fog för att tillskriva
den. Då jag emellertid förstår,
att tiden inte medger, att jag nu går in
på vad dessa andra, framför allt Frankrikes
och Englands representanter, sade
i denna fråga, skall jag be att få återkomma
till den saken i ett senare anförande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! Jag
skall ta upp till besvarande de två frå -

intereuropeiska betalningar m. m.

gor som herr Öhman ställde, om herr
talmannen tillåter det, oaktat de onekligen
ligga litet utanför denna debatt.

För det första frågade herr Öhman,
varför den svenska delegationen inte
röstade för Sovjetunionens förslag om
nedrustning av stormakterna med en
tredjedel av den väpnade styrkan under
loppet av ett år. Jag vill svara, att den
lösning, som föreslogs i den Tyska resolutionen,
föreföll oss alldeles för enkel
för att vara verkligt effektiv. Vi ha varit
med om debatter i Geneve i nedrustningsfrågor
under mer än ett tiotal år,
och vi veta vilka oerhörda svårigheter
det är bara att jämföra de olika staternas
rustningar med varandra, och en av
förutsättningarna för att man skall kunna
göra en jämförelse, som sedan skall
kunna användas, när det gäller att föreslå
reduktioner i olika länders rustning,
är ju att man åstadkommit jämförliga
baser för beräkningen av rustningarna.
I Geneve sysselsatte man sig med
en mängd olika frågor i detta sammanhang.
Man ville ha en miltärbudget så
uppställd, att man utan vidare kunde
foga in de särskilda nationella budgeterna
i ett visst schema och på så sätt,
sedan man hade åstadkommit en jämförlig
uppställning, bedöma storleken av
varje lands rustningsbudget, och även,
när det gäller de speciella frågorna om
nedrustning beträffande flyg, flotta och
armé, se, hur en sådan skulle drabba
krigsmateriel, personalstyrka, officerare,
manskap och värnpliktstid. Vi veta ju
mer än väl, att det är ett oerhört mödosamt
arbete att bringa de olika ländernas
rustningar på så att säga en gemensam
grundval, efter vilken man
skulle kunna bedöma vad som kunde
vara en proportionell nedrustning.

Men sedan kommer härtill, såsom
framhölls i den resolution, som vann
majoritet, att man inte kan vänta sig
några verkliga framsteg i nedrustningen,
förrän det finns åtminstone något
så när förtroende i världen mellan de olika
länderna och statsgrupperna. Det är
visserligen sant, att åtgärder på nedrustningens
område i sin tur kunna öka ett
förtroende, men de kunna inte enbart

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

skapa en grundval för effektiva åtgärder.

Vi funno med andra ord den ryska
resolutionen vara alldeles för enkel för
att kunna leda till något resultat och
kunde därför inte ansluta oss till den.
I den resolution, som segrade, var också
programmet att man skulle söka komma
fram till en nedrustning, men man
ville gå den mera systematiska och metodiska
väg, som består i att den redan
befintliga nedrustningskommissionen
skall fullfölja sitt arbete och söka komma
med ett förslag, när förutsättningarna
därför föreligga.

Den andra frågan gällde, varför vi röstade
mot det ryska förslaget att förstöra
atombomben. Jag påpekar att bägge de
resolutioner, som stodo mot varandra,
innehöllo att atombomben skulle elimineras
såsom krigsmedel men det var den
skillnaden, att man i det resolutionsförslag,
som segrade, ville ha ett system av
effektiv kontroll, som förhindrade att nya
bomber tillverkades. Man ville alltså
gradvis sätta i gång ett kontrollsystem,
som så småningom, när det hade börjat
att fungera och därest det visat sig effektivt,
skulle leda till ett eliminerande
av atombomben. Det ryska förslaget var
ju även på denna punkt mycket mera
schematiskt. Man var visserligen med
om olika kontrollåtgärder, men man
hade en helt annan uppfattning om hur
vidsträckta dessa kontrollåtgärder skulle
vara. Man gick fram med förslag om
omedelbara åtgärder, när det gällde förstörandet
av atombomben, utan att det
kontrollsystem, som man samtidigt hade
förklarat sig beredd att acceptera, kunde
anses vara tillräckligt effektivt. Från
svensk sida gav man under debatten uttryck
åt den meningen, att vi inte ännu
kunna bedöma, huruvida det kontrollsystem,
som man hade lanserat närmast
från amerikanskt håll och som i princip
hade vunnit anslutning i den s. k.
atomkommissionen, var i olika avseenden
genomförbart, men vi voro fullt på
det klara med att man måste ha mera
effektiva kontrollåtgärder än som föreslogos
i den ryska resolutionen.

Jag hoppas att jag därmed har givit
svar på herr Öhmans frågor.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få tacka för de upplysningar
jag fått av utrikesministern,
men jag kan ändå inte betrakta svaret
såsom helt tillfredsställande. Jag tror
inte, att man har gått emot detta nedrustningsförslag,
därför att det var för
enkelt för att vara effektivt, fastän det
naturligtvis är ett slags förklaring. Men
det är ju heller inte möjligt att på rak
arm utarbeta ett nedrustningsförslag,
som blir hundraprocentigt effektivt.

Vad jag avsåg var att få svar på frågan,
huruvida icke en svensk delegation
i Förenta Nationerna ändå hade
bort demonstrera åtminstone sin vilja
till nedrustning genom att rösta för det
enda förslag som förelåg om en omedelbar
minskning av stormakternas rustningsstyrka
till lands, till sjöss och i luften
med en tredjedel under det första
året. I samband med framläggandet av
detta förslag meddelade ju också den
rvske talesmannen, att man från rysk
sida, därest Förenta Nationerna gick
med på en sådan nedrustning, var beredd
att omedelbart underkasta sig all
den kontroll som skulle vara nödvändig
för att göra det hela effektivt, under
förutsättning att andra länder gjorde
detsamma. När frågan låg så till — såvitt
man kunnat se i pressen i varje fall
■— tycker man att den svenska delegationen
åtminstone borde ha demonstrerat,
att den vill ha nedrustning, och röstat
för det ryska förslaget.

Beträffande frågan om atombomben
är det ju ungefär samma argumentation
som kommer till uttryck, nämligen att
man måste ha kontrollen effektivare, innan
man kan gå med på att eliminera
den. Jag vet inte, om någon motsatt sig
en effektiv kontroll, men jag vill i detta
sammanhang replikera, att det gamla
Nationernas förbund ju kunde uttala
sig för förbud mot giftgaser, ett förbud
som, såvitt man vet, har respekterats under
det andra världskriget. Det har respekterats
på grund av det moraliska

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om

inflytande det haft på folk, att man varit
enig om en sådan sak. Nu vill man
inte göra ett sådant uttalande beträffande
atombomben, utan skyller på att kontrollen
inte blir tillräckligt effektiv enligt
det ryska förslaget.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! .lag
fruktar att herr öhman bara läst det
ryska resolutionsförslaget och inte det
andra, som sedan vann majoritet inom
assemblén. Även i det segrande förslaget
uttalades det, att en nedrustning var
målet. Det var bara det, att man inte
ville börja med att bygga taket på byggnaden
utan ville börja med grunden.
Man ville gå systematiskt till väga. Man
ville veta vad det innebär, att man nedrustade
med en tredjedel i olika länder,
innan man engagerade sig för den linjen.

På samma sätt är det i fråga om atombomben.
Man måste veta något så när
vad det är för sorts kontrollsystem, som
man är beredd att taga, och man vill
vara övertygad om att detta kontrollsystem
har en viss grad av effektivitet,
innan man binder sig för hela det förslag
som innebäres i det ryska programmet.

Jag tror alltså att man måste säga, att
de segrande resolutionsförslagen gåvo
uttryck åt både nedrustningsprogrammet
såsom ett framtidsprogram, som
man skulle söka successivt uppnå, och
beträffande atombomben åt den tankegången,
att den borde elimineras såsom
stridsmedel, men att man måste se frågan
i sammanhang med hela kontrollsystemet.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker inte att frågan om
resultatet av nedrustningarna är så komplicerad,
att den förutsätter en mycket
lång och ingående utredning. Vi veta ju
att resultatet av en nedrustning är, att
rustningarna bli mindre och att därigenom
också krigsfaran minskas.

intereuropeiska betalningar m. m.

Herr andre vice talmannen: Herr talman!
Jag skall inte ägna många ord åt
denna debatt. Det är ju, som framgår
av den redan förda diskussionen, bara
kommunisterna som resa principiellt
motstånd emot propositionen. Och vad
vilja de? I remissdebatten talade jag
om husbondens röst, vilket föranledde
herr Linderot till ett mycket argt genmäle,
men jag måste verkligen fråga:
Vad äro de synpunkter, som herr öhman
framhållit, annat än husbondens
röst? Jag vill erinra om att Förenta staterna
erbjödo både Sovjetunionen och
de andra öststaterna att vara med i
Marshallhjälpen från början och att det
var de själva som sade nej. Den motsättning,
som skapats kring Marshallplanen,
har skapats genom den politik
som Sovjet och dess drabantstater ha
fört. Tjeckoslovakien ansåg det ju naturligt
att gå med till en början, innan
man där visste, hurudana signalerna
voro, men efter några veckor kom man
och lämnade återbud, tydligen på grund
av ett förbud från Moskva.

Det är något onaturligt i hela denna
politik, och det finns ju ingen anledning
för oss här i Sverige att vägra
deltaga i denna hjälp, som även är en
hjälp åt oss, bara därför att ryssarna
äro missnöjda med den. Herr von Heland
har ju redan påpekat, att det inte
finns någon grund för en misstanke, att
en anslutning till denna pakt från vår
sida skulle betyda, att vi voro tvungna
att avbryta våra affärsförbindelser med
Östern. Det finns det inte. Vi ha ju vårt
mycket kritiserade avtal med Sovjetunionen,
och det finns åtminstone från regeringens
och riksdagsmajoritetens sida
ingen avsikt att avbryta de förbindelser
som det innebär. Vi ha ett avtal med
Polen, som är mycket betydelsefullt och
bland annat tillförsäkrar oss bränsle i
stor utsträckning. Vi ha avtal med Tjeckoslovakien
och en hel del andra östeuropeiska
länder — om jag inte minns
fel är det bara Rumänien, som vi ha
något gurgel med, men det beror mera
på inskridanden från dess sida än på
oss.

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

\ng. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

Allt det där betyder ju inte, att vi ha
någon anledning att okritiskt anamma
allt vad som kommer från Förenta staterna.
Vad denna proposition beträffar
liar den mycket utförligt granskats i utrikesutskottet,
och där ha många betänkligheter
framförts och många frågor
framställts rörande de villkor som det
här är fråga om, men jag tror att dessa
betänkligheter ha övervunnits. Själv
framställde jag den frågan, huruvida
man inte kunde befara, att om en så
ingående reglering som denna blir, låses
fast, den även låser fast själva utvecklingen,
så att vi aldrig komma ur
den gastkramning som hela denna reglering
utgör, men mina betänkligheter
övervunnos inom utskottet. Meningen är
ju att skapa en ordning som medger en
större — inte en mindre — frihet på
handelns område och en större rörlighet.
Jag hoppas för min del att det går
bra och att en ordning skapas, som
grundlägger en större frihet i hela världen.

Herr Öhman sade, att denna överenskommelse
medför möjlighet för Förenta
staterna till ett ensidigt ingripande i
andra staters inre förhållanden. Man
kan ju inte tänka sig, att Amerika skulle
satsa så många miljoner för världens
återuppbyggnad utan att förbehålla sig
själv någon andel i själva maskineriets
skötsel, men i stort sett blir det ju en ordning
som regleras av de affärsdrivande
staterna själva. Det finns ingen möjlighet
för Amerika att vidtaga några åtgärder,
som skulle kunna inskränka suveräniteten
hos de stater som äro delaktiga
i denna ordning.

Herr öhman sade också, om jag uppfattade
honom rätt — han var litet tystlåten
just då — att en skandinavisk försvarspakt
håller på att byggas upp i
skydd av Marshallplanen. Varifrån han
lått den uppfattningen, har jag svårt att
förstå. Det är ju bekant, att den pågående
skandinaviska undersökningen ses
med mycket stort misstroende både i
England och Amerika, och det är väl
då ingen anledning att misstänka, att
Amerika skulle skapa Marshallplaner,

2 Första kammarens protokoll 19''t8. Nr 38.

för att vi skulle få bygga upp någonting
som amerikanarna så djupt ogilla
som denna skandinaviska neutralitet.
Under alla förhållanden har denna underhandling
mellan de skandinaviska
staterna ingenting med Marshallhjälpen
att göra.

.lag vill inte lägga mig i herr Öhmans
och utrikesministerns diskussion om
nedrustningen, men jag vill påpeka, att
världen i dag håller på att upprusta i
stället för nedrusta och att detta är en
direkt följd av den politik — framför
allt det uppträdande inom folkförbundet
— som Sovjetunionen har fört. Om
Sovjetunionen vill ha en nedrustning,
så är det mycket liitt för den att medverka
till att en sådan kommer till stånd,
men det betyder då att Sovjetunionen
skulle föra en annan politik, inriktad på
samarbete i stället för splittring, och
det tror jag inte att Sovjetunionen vill.

Jag tycker verkligen att det är beklagligt,
att öststaterna inte äro med i Marshallhjälpen.
Ett sådant deltagande skulle
utan tvivel ge den en friare rymd och
en större effektivitet, men som jag påpekade,
är det öststaternas eget fel, att
de inte äro med — vad anledningen är,
det vill jag inte yttra mig om. Man har
talat om en vilja till kaos. Kanhända
Sovjetunionen vill ha kaos i världen. I
så fall är den politik, som förts, en effektiv
och meningsfull politik. Men jag
tror i alla fall, att den resning av världen,
som vi andra människor i västliga
stater och på annat håll vilja ha fram, är
en politik, rent motsatt den som Sovjetunionen
för. Jag tror att Marshallhjälpen,
om den får de konsekvenser
som man räknar med, skall bli till gagn
även för Östeuropa, och det kanske är
det som Sovjetunionen är rädd för. Den
är kanske rädd för lugn och framför allt
för en lugn utveckling. Jag tror, att civilisationens
utveckling är en fara för
kommunismen och att det är därför,
som världens folk allt mera ha börjat
vända sig bort ifrån de kommunistiska
lärorna och det kommunistiska partiet.
Vad som kommer att bli en följd av denna
ideliga nötning och knivkastning

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m

emellan stater av olika karaktär, är det
svårt att yttra sig om.

Eftersom jag tror, att utvecklingen följer
andra vägar än kommunisterna kämpa
för både i detta land och i andra länder
och att världen vill samarbete och
inte strid, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! Vårt land
har sedan mycket lång tid tillbaka strävat
efter en friare handel. Vi ha haft tillräcklig
erfarenhet av vad ett hämmande
av handeln för med sig. När det nu ges
möjlighet att gå vidare på vägen mot
friare handel, tycker jag det är all anledning
att söka tillvarataga detta tillfälle.
Den överenskommelse, som nu föreligger
för godkännande, utgör ju ett
led i en strävan till en friare handel; den
ger oss ökade möjligheter att övervinna
vissa svårigheter och att erhålla vissa
viktiga varor.

Det bör å andra sidan inte döljas, att
vissa svårigheter och olägenheter äro
förknippade med överenskommelsen. Vi
få finna oss i åtskilligt, som kanske kan
inkräkta på vår rörelsefrihet i vissa fall.
Hur utvecklingen går i fråga om överdragsrätter
och handelns inriktning, kan
också vara ovisst, men möjlighet till justeringar
av överenskommelsen finnes ju
om oväntade situationer uppstå, och man
får ju i regel ingenting som bara medför
fördelar. I det läge, som vi nu befinna
oss i, är överenskommelsen emellertid
värdefull, och säkerligen kommer
den att bli till betydande hjälp. En annan
sak är, att den kunnat för oss bli
fördelaktigare, om vi inte behövde låna
i detta sammanhang, men detta tjänar
det väl inte mycket till att gå in på nu.
.lag har förut i många andra sammanhang
sagt, att vi under de senaste åren
icke tillräckligt beaktat nödvändigheten
av att vårda våra valutatillgångar och i
övrigt föra en sådan ekonomisk politik
som ger oss självständighet i vårt handlande
i utrikeshandeln.

Vi ha, som sagt, all anledning att nu
taga vara på det som överenskommelsen
ger oss. I samband därmed vill jag understryka,
att överenskommelsen ju syf -

tar till att hjälpa upp det desorganiserade
Europa och att vi böra hysa stor
tacksamhet mot Förenta staterna, som
genom sin kraftiga Marshallhjälp ger
möjligheter åt det krigshärjade Europa
att komma på fötter igen. Vi svenskar
ha ju också försökt att bistå krigets offer
både i vår närhet och längre bort, och
vi ha gjort detta i en utsträckning som
medfört en ganska betydande påfrestning
på landets egen ekonomi och som
säkerligen också bidrar till att vi kommit
i ett läge, där lån utifrån måste sökas.
Men inte heller detta skall avhålla
oss från att, där vi kunna, söka hjälpa
till att få reda och ordning eller från
att fortsätta bistå de av kriget drabbade
länderna. Om man inte kan få fram en
allmän, samfälld vilja att reda upp svårigheterna,
hur i all sin dar skall det då
bli? Vi ha kommit till den uppfattningen
i utrikesutskottet, efter att, som herr
Åkerberg sade, ha ganska kritiskt gått
igenom förslaget, att överenskommelsen
även är till fördel för oss själva. Den
är rent av nödvändig för oss i nuvarande
situation, och den bidrar säkerligen
kraftigt till den allmänna uppryckning
av de krigshärjade länderna, som vi så
gärna vilja se komma till stånd.

Men då kommer, när man positivt
överlägger om detta, en representant för
det kommunistiska partiet och talar för
att ingenting skall göras. Representanterna
för kommunisterna vilja tydligen
inte att det skall göras någonting för att
få ordning och reda i världen och för
att få tillbaka den anda av förtroende
och hjälpsamhet, som måste utgöra grunden,
om vi skola kunna komma till ett
annat tillstånd? Misstänkliggörande och
skapande av oro, det är vad som kommer
från det hållet. Och så kommer man
med vackert tal om nedrustning, vill verka
som änglar i en ond värld! Men det
är mycket svårt att tro kommunisterna
vara änglar även om de, som nu bland
andra herr Öhman, söka flaxa med änglavingar.

Herr LINDEROT: Herr talman! Det är
närmast ett par yttranden av herr von
Heland, som göra, att jag måst begära

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

ordet, ehuru de politiska synpunkter,
som från vårt partis sida äro att anföra
i dessa frågor, redan ha framförts av
herr Öhman. Bland annat var det herr
von Helands vädjan i början av sitt anförande
till alla att samverka, när vi
befinna oss i en kritisk situation. Det
var utifrån denna vädjan om alla goda
krafters samverkan, som han sedan anklagade
det kommunistiska partiet och
dess talesmän bär för att vilja förstöra
detta av övriga eftersträvade samarbete.

Herr von Heland! I vilket stycke, när
det gällt den ekonomiska politiken och
de här diskuterade problemen av ekonomisk
karaktär, har det kommunistiska
partiet företrätt meningar, som skulle
söka hindra eller ens störa en samverkan
mellan vad herr von Heland kallade
alla goda krafter? Ha vi inte under
dessa efterkrigsår deltagit i otaliga konferenser
med regeringen, i kommissioner,
utredningar och i den allmänna
parlamentariska verksamheten och företrätt
de meningar som vi ha ansett
skulle befrämja samarbetet? Och vilka
var det, som för snart två år sedan
sprängde alla de försök till samverkan
på den ekonomiska politikens område
som gjordes av regeringen under medverkan
av samtliga riksdagspartier? Var
det kommunisterna som sprängde dessa
konferenser, eller var det de borgerliga
med viss om ock motvillig medverkan
av även herr von Helands parti? Det är
ju fel adress, herr von Heland, afl vända
sig till oss och begära samverkan. Dessutom
är det ju litet omodernt, så att herr
von Heland får ursäkta, om man i det
stycket måste betrakta honom såsom
något efterbliven. Numera få inte kommunisterna
samverka, om vi också skulle
göra alla tänkbara ansträngningar. Vi
få inte vara med och leka på herr von
Helands gård, därför att vi inte äro tillräckligt
snälla barn. Vi våga nämligen
att företräda eu åsikt. Det är ju det som
man i andra sammanhang med all gevalt
vill försöka hindra oss från. Herr
Åkerberg, som nu kom in och naturligtvis
genast stimulerade till en replik,
talar ju aldrig om kommunisterna och

om vår politik utan att fnysa någonting
om »husbondens röst»; vi ha ingen egen
mening, vi ha ingen egen åsikt, vi äro
agenter för eu främmande makt. Tusen
gånger har jag hört det här i kammaren,
och tusen gånger har jag blivit lika led
på att höra det, men ännu få vi höra
det, så länge bara någon vill orka att
höra på.

Om man skulle gå in på sådana diskussionsmetoder,
så skulle jag säga, att
herr von Heland i dagens debatt inte
ens nöjde sig med att referera husbondens
röst, utan att han citerade husbondens
röst i den huvudsakliga delen av
hela sitt tal. Men nu ställer jag mig inte
på den diskussionsplattformen, herr
von Heland, varför det är onödigt att
notera — det behövs ingen replik ens;
jag diskuterar inte på det sättet, emedan
jag verkligen inte vill komma ned
på den nivån.

Alltså, herr von Heland, denna allmänna
förmaning om samverkan och
samarbete var dels feladresserad och
dels ytterligt gammalmodig. Jag skulle
ju återigen kunna fråga vad det är som
gör att kommunisterna nu förklaras vara
icke samarbetsdugliga, men jag tror
inte det lönar sig att fråga, ty man får
bara det svaret: »Ja, ni äro ju husbondens
röst.» — »Ni ha avslöjat er», brukar
statsministern säga. Men vad är det
som är avslöjat? Jo, när man hade gjort
en omvälvning i Tjeckoslovakien, sade
kommunisterna, att det tyckte vi var
bra gjort. Därmed äro vi »avslöjade».
Det är egendomligt, herr talman, tv vi
ha aldrig om liknande företeelser sagt
någonting annat än att vi tyckt att det
var bra gjort. I över 30 år ha vi sagt,
att det var riktigt, att man körde i väg
kapitalisterna och tsaren och allt vad
därtill hörde i det gamla Ryssland —
det ha vi sagt hela tiden. Det är vår
uppfattning; andra ha ju andra uppfattningar,
men varför skall den ena uppfattningen
kriminaliseras och den andra
göras till eu fosterländsk svensk demokratisk
åskådning, som samlar alla fyra
partierna i denna demokratiska samverkan,
där kommunisterna inte få lov att
vara med? Det är här kärnpunkten i

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

diskussionen ligger. Här ha vi kommit
till skiljelinjen, en skiljelinje som inte
går efter geografiska gränser utan efter
politiska gränser. Det finns människor
som tro att samhällena, staterna och alla
andra olika former för samlevnad
människorna emellan som skapats, äro
levande organismer, som äro stadda i
utveckling från lägre till högre former.
Vi tro, att det gamla borgerliga kapitalistiska
samhället just nu, inom överskådlig
tid, håller på att avlösas av ett
socialistiskt samhällssystem. Det är
egentligen därom, diskussionen står, och
det är för att hindra det socialistiska
samhällssystemets utveckling åt väster,
som man har skapat hela denna skillnad
mellan öst och väst, mellan östblock
och västblock.

Jag behöver väl inte här gå in i någon
diskussion om Sovjetunionen med
herr Åkerberg. Jag tror att om herr utrikesministern,
innan han går ut, ville
vara vänlig att ta emot ett litet råd —
jag erkänner att det är mycket vågat
och djärvt att vilja råda landets utrikesminister
— skulle jag vilja ge det
rådet åt herr utrikesministern att i görligaste
mån själv tala om förhållandena
till Sovjetunionen och inte överlåta det
till herr Åkerberg.

Sedan skall jag återgå till frågan om
denna konvention. Herr von Heland gav
en alldeles särskild motivering till att vi
måste deltaga i Marshallorganisationen
och inte följa kommunisternas linje att
säga upp denna konvention. Han säger,
att då skulle vi sannolikt bli utan livsviktiga
varor, som vi måste få från Amerika.
Jag måste säga, att där gjorde herr
von Heland i varje fall inte amerikanarna
någon verklig tjänst, ty i vanligt föreställningssätt
uppstår ju omedelbart föreställningen
om utpressning: Vilja ni inte
vara snälla i det fallet, så skola ni inte
få det och det! Jag vet inte, om herr von
Heland avsåg att uppnå den effekten,
men den effekten uppnådde han i varje
fall hos mig.

Måste vi alltså vara med om att godkänna
atombomben, för att vi skola få
livsviktiga varor? Måste vi gå emot nedrustning
för att få livsviktiga varor?

Måste fru Lindström och herr von Heland
och herr Sandler och andra avstå
från att rösta för strejkfrihet i Paris,
bara för att vi skola få livsviktiga varor?
Måste vi göra propaganda för U. S. A. för
allt detta?

Då frågar jag: Till hur högt pris äro
svenska delegationen i Paris och svenska
regeringen beredda att gå? Hur mycket
skall det ges av tidigare självbestämmanderätt
för att få livsviktiga varor
från Amerika? Förr i världen räckte det
med att man gjorde upp en hederlig affär
och betalade för sig, men nu räcker det
inte med det. Nu räcker det inte med
att vi vilja betala för oss — ty det kunna
vi göra; det är väl ingen som vill påstå,
att de där fattiga miljonerna som vi få
i s. k. Marshallån spela någon roll för
närvarande för vår betalningsförmåga.
Men nu kommer man med en massa andra
krav än att köparen skall vilja göra
rätt för sig och betala, när man skall
sälja varor. Nu sänder man kontrollkommissioner
och gör stora avtal med en
massa detaljerade bestämmelser, som i
sina konsekvenser medföra för oss enligt
vår mening ytterst vanskliga politiska
förpliktelser. År det inte något slags politisk
utpressning att ställa sådana villkor,
herr von Heland? Och är det därvid inte
också klart, att det inte är kommunisterna
som söka skapa kaos i Västeuropa,
utan att vi så gott vi förmå försöka hindra
andra att skapa kaos och att vi därför
gå emot Marshallorganisationen? År det
inte klart? Vi ha sagt upprepade gånger,
att vi ingenting ha emot att det göres
affärer, att det köpes och säljes varor.
Vi vilja också ha livsviktiga varor ifrån
Amerika. Men måste vi därför ikläda oss
politiska förpliktelser? Det är det, resonemanget
rör sig om, och då behöver
varken herr von Heland eller någon annan
skriva några stora frågetecken och
undra, varför kommunisterna äro emot
den politiken.

Det är inte emot den ekonomiska återuppbyggnaden
— den blir det dåligt med
i Europa, herr von Heland, också på
Marshallpolitikens grund — det är inte
däremot och icke emot att eventuellt
hjälpa staterna, det är inte emot att im -

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar in. m.

portera varor ifrån Amerika, utan det
är emot att importera denna amerikanska
politik bär i Europa som vi protestera.
Skall det någonsin bli klart, att
detta är grundvalen för kommunisternas
ståndpunktstagande i dessa frågor? 1 vår
överenskommelse med Amerika står, att
vi skola utveckla vår ekonomi enligt
»sunda principer». Vad är sunda principer
vid Wall street? Det måste vi få veta.
Såvitt jag begriper, är det de storkapitaiistiska
monopolens herravärlde i världsekonomien,
som är det mest karakteristiska
för de »sunda principer» i ekonomien,
som vi skola förplikta oss att här
i Sverige befrämja.

Är det socialdemokratisk majoritet i
Sveriges parlament, och är det denna
majoritets faktiska intresse, att man
gentemot en stormakt skall förbinda sig
att följa de storkapitalistiska principerna
i ekonomien? Att herr von Heland i detta
stycke inte har någon utpräglad mening,
det förstår jag, därför att för honom äro
»sunda principer» i ekonomien att bönderna
få så mycket betalt som möjligt
för mjölken. Men alldenstund vi på detta
område bruka vara goda parhästar —
där brukar jag hjälpa till, i den mån jag
har kunnat, så att herr von Heland kunnat
få sin vilja fram och så att vi kunnat
hjälpa Sveriges bönder till skapliga priser
— förmodar jag, att om vi hölle oss
till detta begränsade område, så skulle
vi kunna komma överens, och sedan förmodar
jag, att herr von Heland över huvud
taget inte tänkt på vilka »sunda
principer» man i övrigt bar röstat för.
Det är ju bra att få fara till Paris och att
få deltaga i språkförbistringen där nere,
men vi få inte glömma bort vårt eget
kära modersmål i alla fall. Denna anmärkning
kanske föranleder herr Åkerberg
att säga, att »herr Linderot skall
inte tala om modersmål, ty han talar ju
ändå ryska»! — Jag sparar tid, herr talman,
genom att ge replikerna själv.

Jag tror inte att vi skola ta upp Havannastadgan
till diskussion, fastän herr
von Heland bär dragit in den. Jag tror
inte, att vi skola föregripa denna diskussion,
och därför skall jag inte heller
redogöra för, varför jag har en reserva -

tion i utrikeshandelskommitten i denna
fråga; det blir tids nog att reda ut den
saken då det blir fråga om att godkänna
Havannastadgan, och vi komma också
vid det tillfället att få ett dokument att
med intresse studera, som också företräder
»sunda» ekonomiska principer.
Därmed har jag inte fällt något omdöme
om stadgan såsom sådan, och jag tänker
inte föregripa en kommande diskussion.

Till sist vill jag bara säga till herr
Åkerberg, att då han i dessa spörsmål,
såsom skett i en tidigare debatt, företräder
den meningen, att atombomben
är ett försvarsvapen, så upphör ju varje
saklig möjlighet till diskussion, ty ännu
har ju ingen annan företrätt den meningen,
att atombomben är ett försvarsvapen,
utan det är just det mest typiska
angreppsvapen, som hittills skapats inom
krigstekniken. Atombomben är ett
terrorvapen mot civilbefolkningen och
emot tätorterna, atombomben är ett så
typiskt angrepps- och terrorvapen, att
vi därför ansett alt det hade varit sakligt
motiverat att den svenska delegationen
i Förenta Nationerna hade röstat
för atombombens förbjudande och inte,
såsom den i verkligheten nu gjorde, röstat
däremot. Det hjälper inte, att herr
utrikesministern ber oss att läsa texterna
till resolutionerna, ty det ha vi gjort,
och vi ha också tillägnat oss möjligheten
att förstå texterna. Det är inte något
monopol på detta för delegaterna i Paris,
utan vi ha mycket väl begripit vad
denna svenska delegation där röstade
för. Men denna svenska delegation kommer
att en vacker dag få göra avräkning
med det svenska folket för sin
ståndpunkt, och då blir det för denna
svenska delegation kanske en mycket
ful dag, ty det är inte riktigt ur synpunkten
av svenska folkets intressen att
intaga den ståndpunkt, som delegationen
där intog.

När herr Åkerberg vidare säger, att
civilisationens utveckling nog är det,
som kommunisterna vilja förhindra, ty
civilisationens utveckling är en fara för
kommunismen, varför också kommunismen
går tillbaka och allt flera vända sig
numera ute bland folken från kommu -

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

nismen, så undrar jag, om det inte är
vissa relativt betydelselösa svängningar
i de allmänna valen i några få europeiska
länder, som hos herr Åkerberg har
skapat denna föreställning om att folken
i allmänhet vända sig från kommunismen.
Den, som ser på vad som sker i
världen och vartåt folken nu vända sig
och vad de vända sig ifrån, finner all
det är det gamla kapitalistiska systemet,
som allt flera människor vända sig ifrån.
Tv folken ha sett att de ha fått två
världskrig på halsen på grund av de inre
motsättningarna i det borgerligt-kapitalistiska
systemet. Folken se att de
snart kanske få det tredje världskriget
med atombomber och allt vad därtill
hör. Därför vända sig folken bort ifrån
detta system och vända sig i allt högre
grad, herr Åkerberg, till kommunismen.
För 30 år sedan var det något hundratal
miljoner människor inom områden som
styrdes av kommunistiska partiet. Nu
är det — för att inte göra någon historieskrivning
om hur utvecklingen har
gått, skall jag gå ända fram till i dag —
nu är det, säger jag, snart ettusen miljoner
människor, herr Åkerberg, inom
olika geografiska områden, där de kommunistiska
partierna ettdera helt eller i
synnerlig hög grad leda den politiska
utvecklingen. Ettusen miljoner människor
är i jämförelse med hela jordens
befolkning nästan hälften, herr Åkerberg!
Och om herr Åkerberg tycker, att
det i detta fall går för sakta för kommunisterna,
så kan jag ju dela den meningen.
Det vore ju glädjande, om det ginge
fortare, men då han vänder detta upp
och ned och säger att det går baklänges
för kommunismen, har jag velat korrigera
hans påstående.

Jag har faktiskt provocerats till detta
inlägg, därför, herr talman, att man på
ett så ovederhäftigt sätt och på så lösa
boliner som här har skett angriper det
parti, för vilket jag har äran att vara representant.
Jag kommer — hur mycket
än detta parti är sett över axeln — att
så länge jag kan, försvara det, när det
angripes på sätt som här är gjort.

Jag har alltså här anfört ytterligare
skäl utöver vad herr öhman har anfört

för de sakliga ståndpunkter, vi ha intagit,
och jag överlåter lugnt åt historien
att döma, vem som kommer att få rätt.
Jag vet att det inte är herr Åkerberg
och andra, jag vet att det är vi, som
komma att stå oss inför historiens dom.

Herr andre vice talmannen: Jag vill
inte diskutera alltför mycket med herr
Linderot, huruvida kommunismen går
tillbaka eller icke; jag vidhåller att
man i alla länder, där det finns möjligheter
att konstatera, hur det förhåller
sig, finner att kommunismen går
tillbaka — framför allt i vårt land. Vi
märkte ju på valet i Nacka häromdagen,
hur kommunismen håller på att
försvinna. I Stockholms förorter ha ju
eljest kommunisterna haft sina starkaste
fästen, men även där börja de försvinna.
Man kan visserligen peka på Kina,
där ett parti, som kallar sig för kommunistiskt,
har haft en viss framgång.
Det är också betecknande för kommunismens
väsen, att där kommunismen
kan uppträda med vapen, med kanoner
och undervattensbåtar, där går den
framåt. Men överallt, där den måste vädja
till argument, går den tillbaka.

Jag begärde ordet med anledning av
ett yttrande av herr Linderot, som jag
tyckte gav en blixtbelysning av den argumentering,
som kommunisterna använda
i denna fråga. Han sade: »Vi tro
på utvecklingen, och vi tro att vi hålla
på att glida in i ett socialistiskt samhälle.
Det är för att hindra genomförandet
av detta socialistiska samhälle, som
Marshallplanen har kommit till.»

Jag tycker att detta tar sikte på beräkningar
och kalkyler på den andra
sidan, som över huvud taget inte existera,
men om herr Linderot tror, att Marshallplanen
är ett försök att slå ihjäl
socialismen, då måste väl även det ryska
och det kommunistiska motståndet
ha den motiveringen, att man vill befrämja
socialismen. När kommunisterna
vilja slå ihjäl Marshallplanen, tro de att
de därmed ha gett ett utmärkt handtag
till genomförandet av det socialistiska
samhället. Detta är en uppfattning, som

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

givetvis är kommunistisk. Ja, jag ger
herr Linderot en honnör för att han i
detta fall har en principuppfattning,
som stämmer med hans föregående, men
iag måste deklarera, ehuru jag är socialdemokrat
och naturligtvis önskar ett
socialistiskt samhälle, att jag inte vill ha
det genomfört på dessa vägar. Kommunisterna
tro tydligen, att världen genomför
socialismen genom att världen blir
fattig och genom att den förhindras att
resa sig ur fattigdomen. Det är en dum
spekulation, och det är en kortsynt beräkning,
och den kan endast realiseras,
om det finns möjlighet att göra fattigdomen
allmän i hela världen.

Jag tror inte så mycket på att det är
finanskapitalet, som herr Linderot skäller
på ibland, som gör att kommunisterna
äro så arga på Amerika, utan det är
väl snarare den omständigheten, att levnadsstandarden
där är så hög att man
därför kanske inte under rimlig tid kommer
att kunna tänka på att under några
förhållanden genomföra ett kommunisliskl
samhälle, något som jag inte tror
att amerikanarna, så länge de äro fria,
komma att skaffa sig. Den där uppfattningen,
att socialismen är någonting som
befrämjas genom att man gör fattigdomen
och eländet större, är därför en
dum missuppfattning; det är någonting
rom man kan få det ryska folket att
Iro på — dess uppfattning inhämtas ju
aldrig, utan den endast dekreteras från
den höga ledningen — men världens fria
folk, som ännu hålla på friheten, komma
aldrig att kunna godkänna en sådan
politik. Och det är denna politik, som
fått sin dom i valet i år här i Sverige.

Herr Linderot talade om att hans uppfattning
var kriminaliserad. Han har
kört fram med det många gånger här i
första kammaren, att kommunisterna äro
en undertryckt grupp, eu kriminaliserad
grupp. Ja, jag tror att herr Linderot
gärna vill föreställa sig som en kriminaliserad
människa och representant
för eu kriminaliserad åskådning. Men
jag måste konstatera atl det inte finns
någon grund för den uppfattningen.
Framför allt vi socialdemokrater ha alltid
bekämpat den uppfattningen att man

genom kriminalisering, genom polis och
genom undertryckande skulle kunna
vinna åsikter hos människorna.

Kommunisterna behöva inte alls kriminaliseras,
kommunismen kommer att
do på sin egen kortsynthet och sin egen
dumhet, därför att den är en fiende till
friheten, just till den utveckling, som
herr Linderot trodde att han kämpade
för, och framför allt en fiende till civilisationen.
Så länge världen är fri,
kommer det inte att vara någon svårighet
att bekämpa kommunismen med argument
och sådana vapen som man kan
uppbringa i ett demokratiskt samhälle.
Först när herr Linderot får kanoner till
sin hjälp, kan han vinna anhängare för
att genomföra sina idéer.

Herr LINDEROT (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av vad herr Åkerberg
nu sist yttrade vill jag säga, att herr
Åkerbergs ministerkollega i Frankrike,
Jules Moch, som är inrikesminister där,
ju under den franska gruvstrejken inte
gick ut och argumenterade med det talade
och skrivna ordet till de franska
gruvarbetarna — han hade visst både
tanks, kanoner och kulsprutor, så att det
tycks inte vara främmande för herr Åkerbergs
partivänner att söka vinna framgång
för sina strävanden även med andra
argument än det talade och skrivna
ordet.

Sedan endast en sak till. Jag undrar,
om herr Åkerberg skulle vilja — inte i
dag men någon annan gång — svara på
frågan, när, i vilket sammanhang och på
vad sätt kommunisterna ha företrätt den
meningen att socialismen måste skapas
genom allmän fattigdom. Om jag bara
kunde få höra ett enda vederhäftigt citat
därom, skulle jag vara tacksam. Jag begär
inte svaret i dag, men eftersom herr
Åkerbergs polemik emot mig just byggde
på denna mening, som han sade var så
dum, skulle det vara roligt att få reda
på, i vilket sammanhang något dylikt
påstående har framförts. Vår uppfattning
är den motsatta, nämligen, att med fattigdom
följer icke kommunism och icke socialism;
med fattigdom blir det ranso -

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

neringar och Krångelsverige och sådant.
Men vi vilja motsatsen; vi vilja rikedom!

Herr andre vice talmannen (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att jag drog min slutsats av
herr Linderots nyss hållna anförande,
då han sade, att Marshallplanen var
ett försök att stjälpa det socialistiska
samhället. Meningen kunde då inte vara
någon annan än att Marshallplanen
skulle göra världen så pass lycklig, att
socialismen inte skulle behövas, och då
måste den sovjetiska eller kommunistiska
beräkningen för bekämpandet av Marshallplanen
vara, att här gäller det att
göra världen fattigare, ty då behöver
den socialism.

Herr von HELAND: Herr talman! Herr
Linderot tyckte, att det var alldeles
felaktigt av mig att begära samverkan
ifrån hans parti, eftersom, såsom han
sade, kommunisterna inte få vara med
och leka på herr von Helands gård. Jagvet
inte att jag kört ut honom någon
gång — vi ha ju då och då lekt näsduksleken
och dylikt. Men det är väl inte
heller efter detta han strävar, utan han
strävar efter att få leka på den socialdemokratiska
gården, och jag rår inte
för, om herr statsministern anser, att
herr Linderot har varit ett alltför vanartigt
barn för att få komma in på den
gården.

Herr Linderot frågade mig, vid vilket
tillfälle kommunisterna hade förstört en
samverkan i den ekonomiska politiken?
Ja, det är vad jag tycker att de göra nu.
För vår ekonomiska politik i framtiden
är nämligen avgörande, om vi gå med i
Marshallplanen eller icke. Min uppfattning
är, att om vi inte gå med i Marshallplanen,
blir vårt läge försämrat, och
vi kunna inte klara upp det hela.

Herr Linderot har inte svarat på den
fråga, som ställdes till honom nyss, om
hur han vill klara upp de ekonomiska
förhållandena, ifall vi inte gå med i Marshallplanen.
Om jag läser kommunisternas
egen motion, tycker jag mig finna
att den innebär ett avslag på förslaget att

följa en klok ekonomisk politik, då man
nämligen där begär, att riksdagen skall
»i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Sverige i enlighet med Artikel IX,
moment 2, uppsäger överenskommelsen
av den 30 juni 1948 angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och
Amerikas Förenta stater samt i enlighet
med Artikel 27 i konventionen angående
europeiskt ekonomiskt samarbete av den
8 maj 1948 uppsäger konventionens tilllämpning
på Sverige». Detta är väl att
i dagens läge gå emot en politik, som
skulle söka åstadkomma bättre ekonomiska
förhållanden i vårt land.

Det är också rätt egendomligt att inte
kommunisterna vilja ta sakskäl och höra
på vad man säger. Jag tyckte, att jag
drog ett alldeles för långt citat i mitt
förra anförande, men jag tog allt vad
som sades i det sammanhanget för att
kunna genom tillräckliga argument visa,
att kommunisterna hade fel i sin uppfattning.
Och ändå påstår herr Linderot
att det är att importera amerikansk politik,
om vi antaga Marshallplanen! Det
har — herr Linderot — här visats att
detta påstående är osanning. Då bör man
inte upprepa en sådan osanning, i den
tron att den så småningom skall bli trodd
av alla.

Vidare sade sig herr Linderot inte
förstå mitt påpekande om herr Thorps
anförande, när denne redovisat — och
för detta redogjorde jag mycket noggrant
— hur Amerika måste ransonera
framför allt sådana varor, på vilka tillgången
var liten, och att Amerika i första
hand måste ge de deltagande länderna
något med av dessa varor. Detta ansåg
herr Linderot vara utpressning. Jag
förstår inte, hur man kan säga det. Om
herr Linderot har en begränsad mängd
varor till sitt förfogande, som inte
räcka till att delas ut till alla, skulle
herr Linderot då betrakta det såsom utpressning,
om han fördelade dessa varor,
som han hade ont om, i första hand
till dem som samverkade med honom?
Jag tycker att det vore förklarligt, ifall
han i första hand delade ut dem till sådana,
som samverkade med honom för
att göra hela läget bättre.

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

Jag förstår fortfarande inte kommunisternas
argumentering, och vad herr
Linderot påstod om att jag här följde
husbondens röst, är rena orimligheten.
Jag har tagit mig friheten citera vad en
motpart har ansett om ett avtal, som vi
slutit med honom. Jag har alltså redovisat,
att den amerikanska och den svenska
uppfattningen är densamma om detta
bilaterala avtal med Amerika. Om de
två avtalsslutande parterna äro överens
om tydningen av avtalet, bör man väl
tro på att denna tydning är den riktiga,
och då är det, tycker jag, fel av kommunisterna
att ideligen försöka få avtalet
tytt på annat sätt. Ett sådant försök
är väl inte detsamma som att samverka
för att få det hela ekonomiskt klokt
ordnat i vårt land.

Jag beklagar, herr talman, att jag nödgas
citera så mycket i dag, men jag tycker
det är viktigt att göra så. Jag skulle
vilja komma med många citat från förhandlingarna
i Paris, men jag skall bara
ta två mycket korta citat denna gång,
nämligen om vad Frankrike och England
anse om denna överenskommelse.
Om engelsmännens och fransmännens
uppfattning därom överensstämmer med
vår, måste man väl säga, att när parterna
själva tyda avtalet på enahanda
sätt, måste väl denna tydning vara den
riktiga och inte den, som kommunisterna
vilja försöka snedvrida det till genom
att på något sätt läsa mellan raderna.

Jag vill redogöra för vad fransmannen
Boris sade, när han gav en snärt åt
den politik, som herr Linderot här nu
för. Han sade följande.

»En tendentiös propagandakampanj
har till och med gått så långt som att
påstå, att Marshallplanen innebar produktionshinder,
så att den därför skulle
leda till arbetslöshet och att den var eu
plan för ekonomiskt slaveri. Detta var
långt ifrån sanningen. Grundsyftet i
Marshallplanen och i organisationen för
europeiskt ekonomiskt samarbete var att
sätta Europa, och framför allt Frankrike
i stånd att reda sig utan främmande
hjälp år 1952. Med andra ord, planen
syftade huvudsakligen till att tillförsäk 3

Första hammarens protokoll 191/8. Nr 38.

ra de deltagande staterna ekonomiskt
oberoende vid en så snar tidpunkt som
möjligt. Detta syfte, som det uttrycks i
den bilaterala överenskommelsen mellan
Frankrike och Förenta staterna, var
långt ifrån ett sådant för en plan för
slaveri. Det var, tvärtom, en biståndsplan,
grundad på frikostiga och konstruktiva
principer, och man kan väl
fråga, om icke Marshallplanens fiender
''sökte att så länge som möjligt fördröja
det ekonomiska oberoendets återställande
i de länder, som skulle draga nytta
av planen. De, som inte gjorde allt som
stöd i deras makt för att arbeta för
Marshallplanens snabbast möjliga framgång,
ledo antingen brist på uppriktighet
eller hade det intrycket, att Marshallplanen
hade dolda syften och att de
som stödde den själva icke voro uppriktiga.
»

Detta sägs alltså av representanten för
ännu ett land, som inte kan finna sig i
en sådan propaganda, som här föres
även i vår riksdag.

Jag kan också läsa upp ett par små
stycken av vad engelsmannen Mac Neil
sade, nämligen: »att Storbritanniens regering
hade full och oberoende kontroll
över sin egen exportpolitik. Som
Frankrikes representant hade sagt, kunde
ett påstående om motsatsen ha ett
visst propagandavärde, men för att bli
effektiv måste propagandan grundas på
verkliga fakta.»

Mac Neil anförde också: »att Storbritannien,
liksom alla andra deltagare i
den europeiska återhämtningsplanen
och liksom planens administratör själv,
var av den åsikten, att planens framgång
i stor utsträckning berodde på återupptagandet
av handelsutbytet mellan västra
och östra delarna av Europa.»

Tänk, om herrar kommunister här i
kammaren åtminstone kunde fatta denna
sista mening, som ju delas av alla,
att här är ett medel att om möjligt få
handeln bättre ordnad även mellan
Väst- och Östeuropa. Vi böra arbeta för
de syften, som nu deklareras, och vi
böra försöka förbättra handeln och förhållandet
mellan olika länder i stället
för att misstänkliggöra denna plan.

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Ang. godkännande av överenskommelse om intereuropeiska betalningar m. m.

Därigenom skulle vi göra mycket större
nytta, inte bara för vår egen ekonomi
utan också genom ätt så småningom få
till stånd en utjämning mellan öst och
väst. I så fall gjorde man väl en vinst,
som även politiskt skulle vara av mycket
stor betydelse. Därför frågar jag
ännu en gång kommunisterna här i kammaren:
Varför kunna ni inte försöka
främja denna plan, som har så goda
syften?

Herr Linderot tog upp frågan om
strejkrättspörsmålets behandling i Paris.
Jag skall inte ge mig in på denna
fråga, det skulle ta för lång tid, men jag
vill säga, att det är fullständigt barockt
att påstå, att den svenska delegationen
röstade som den gjorde, därför att det
var ett amerikanskt önskemål. När vi
hade delegationssammanträde om denna
fråga, hörde jag inte ens talas om vilken
ståndpunkt Amerika skulle inta. Vi
kommo emellertid underfund med att
denna fråga var betydligt mer invecklad
än vi hade tänkt oss, och det var orsaken
till vårt ställningstagande.

Sedan anser herr Linderot, att Havannastadgan
har mindre betydelse i detta
sammanhang. Jag är av motsatt mening.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att hela grundtonen i Marshallplanen är
strävan efter att nå en utvidgad multilateral
handel och att så mycket som
möjligt komma ifrån bilaterala handelsöverenskommelser.
Det är ju också syftet
med Havannastadgan. Därför sade
jag, att jag tycker, att Havannastadgan
och Marshallplanen höra ihop, och därför
hoppas jag, herr talman, alltjämt på
att Havannastadgan snarast kommer på
riksdagens bord med — det vill jag understryka
— de tilläggsbestämmelser
som beslutats på det sista Havannamötet
och som äro av betydelse för jordbruksnäringen.

Herr Linderot får gärna beskylla mig
för att tänka på mjölken. Vi ha hört så,
många gånger, att vårt parti bara gör
det. Vi erkänna gärna, att vi även tänka
på mjölken. Men i hela mitt anförande
här i dag har inte nämnts ordet mjölk,
och inte i debatten heller, förrän herr
Linderot kom med det. Vi se saken i

stort. Mjölken är en liten, men viktig detalj
i de ekonomiska problemen här i
landet. Vi på vårt håll inte bara hoppas,
att man skall kunna få en samverkan
i fråga om mjölken, herr Linderot,
utan önska och syfta till samarbete i
fråga om hela den ekonomiska utvecklingen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Schweiz för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om ökning av
antalet bankdirektörstjänster inom riksbanken;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningsliavare
vid av staten övertagna enskilda trafikföretag
m. fl. ävensom efterlevande
till sådana anställningshavare jämte en
i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 70, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan do -

Onsdagen den 1 december 1948.

Nr 38.

Interpellation ang. användningen av

munstyrelsen och Göta Kanalbolag rörande
dispositionen av vissa öar i Vättern
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 470, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Schweiz för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlalenskap.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 61 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 471, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer m. in.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 21 bifölles även av andra
kammaren.

Herr Mannerskantz väckte en motion,
nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, in. in.

Motionen bordlädes.

Interpellation ang. användningen av
beviljade anslag till försvarets
stärkande.

Herr DGMö erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Det internationella
läget visar tendens till fastlåsning
i ett allmänt osäkerhetstillstånd. In -

beviljade anslag till försvarets stärkande.

ternationella organisationer för fred och
samförstånd mellan nationerna verka
alltjämt oförmögna att ernå konkreta
och påtagliga resultat.

1 detta läge måste man i vårt land
räkna med alla risker och göra sig beredd
att möta dem.

En allmän uppfattning torde vara att
vårt land bör behålla sin utrikespolitiska
handlingsfrihet samt medverka till
eu konsolidering av Skandinaviens försvarskrafter.

Denna utrikes- och försvarspolitiska
målsättning ställer — särskilt i nuvarande
läge — bestämda krav på svensk
försvarspolitik. Dessa aktualiseras ytterligare
av den hektiska militärtekniska
utvecklingen. Vi måste vara beredda för
varje eventualitet. Vi måste vara beredda
på ett sådant sätt att vi ordna vårt
skydd mot angrepp utifrån med hänsyn
till moderna vapen och modern anfallsteknik.
Samtidigt kan svenska folket
kräva, att erforderliga åtgärder vidtagas
för att skydda detsamma mot de fasansfulla
risker det s. k. vetenskapliga kriget
skapar för ett folk.

Vid detta tillfälle torde anledning icke
föreligga att närmare diskutera den anslagsram
riksdagen fastställt för fyllandet
av försvarets behov. Frågan om
nödvändiga kompletteringar av denna
art bör lämpligen behandlas i annat
sammanhang. Just för ögonblicket är
avgörande, i vilken mån den ansvariga
regeringen låtit eller förmått omvandla
beviljade anslag i konkreta åtgärder till
försvarets stärkande. Av särskild betydelse
därvidlag torde vara frågan om
försvarets utrustning med stridsvagnsminor,
infanteribeväpning och ammunition
av olika slag — särskilt för granatkastare
— samt pansarstridsmedel. Även
den grad av beredskap, vid vilken marinens
fartygsenheter hållas, anmäler sig
som ett naturligt överläggningsämne.
Nattjaktflygets och luftbevakningens förseende
med radar är en konkret fråga av
vikt i detta sammanhang liksom frågan
om befästningar och bombsäkra skyddsrum
för försvarsändamål. Ett speciellt,
men därför icke mindre väsentligt problem
uppkommer, då uppmärksamheten

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1948.

Interpellation ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

riktas på nödvändigheten att effektivast
möjligt tillvarataga den personliga värnkraften.
Av intresse i detta sammanhang
äro upplysningar om regeringens åtgöranden
för att genom efterutbildningsövningar
omskola och vidareutbilda äldre
värnpliktiga för försvarsuppgifter,
som passa deras ålder, och försöken att
genom repetitionsövningar upprätthålla
en kontinuerlig beredskap under hela
året.

Hela frågan om vår ekonomiska beredskap
kommer även in i sammanhanget.
Det är av vikt att organisationsstadiet
här icke blir för långt och att livsnödvändiga
behov icke eftersättas under
åberopande av i och för sig högst påtagliga
samhällsekonomiska svårigheter.

Då frågan om utvecklingen inom vårt
försvar i hög grad synes vara en fråga
om politisk och samhällsekonomisk av -

vägning, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern
få rikta följande fråga:

Vill Eders Excellens giva kammaren
en översiktlig redogörelse för regeringens
åtgärder i syfte att inom ramen av
beviljade anslag stärka det svenska försvaret
såväl i personellt som i materielavseende? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

484001