27—28 april.Debatter m. m (Riksdagens protokoll 1948:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FORSTA KAMMAREN

Nr 16

27—28 april.
Debatter m. m.

Tisdagen den 27 april. Sid.

Interpellation av herr Persson, Karl, om ökad import av hönsfoder
m. m................................................. 4

Onsdagen den 28 april.

Svar på interpellation av herr Heiding ang. bränsletilldelningen

på Öland ................................................ 5

Svar på interpellation av herr Tjällgren ang. jordbrukets behov

av arbetskraft m. m....................................... 9

Villkoren för ändring i kommunal indelning m. m............... 13

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget ...................... 31

Ang. arvet efter Karin Svensson från Delsbo socken ............ 43

Ökad järnmalmsbrytning i de norrbottniska malmfälten m. m. . . 46

Om ökat brandskydd vid vissa elevhem m. m................... 49

Interpellation av herr Lundqvist ang. tandteknikernas befogenhet
...................................................... 52

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 28 april.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m..... 13

Statsutskottets utlåtande nr 62, ang. anslag till bidrag till svenska
textilforskningsinstitutet .................................. 31

— nr 63, ang. anslag till täckande av vissa kostnader för Svenska

skifferoljeaktiebolagets verksamhet ........................ 31

— nr 64, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa beredskapsarbeten .............................. 43

— nr 65, ang. anslag till landsfiskalerna m. fl.: avlöningar ...... 43

— nr 66, ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt

till arv m. m............................................. 43

— nr 67, ang. anslag till stipendier för blivande distriktstandlä kare

in. fl............................................... 45

—- 68, ang. avskrivning av vissa fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper .............. 46

—• nr 69, ang. upptagande å riksstaten för budgetåret 1948/49 av ett
underskott för luftfartsfonden ............................ 46

— nr 70, ang. anslag till väg- och vattenbyggnadsverkets förråds fond

.................................................... 46

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 71, ang. anslag till förskott till vissa

plankostnader m. m..................................... 46

— nr 72, ang. försäljning av vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter .................................. 46

— nr 73, ang. Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags samt Trafik aktiebolaget

Grängesberg—Oxelösunds rätt till malmbrytning 46

— nr 74, ang. ersättning till chauffören V. Bjurman för bilskada

vid motorplogning ........................................ 47

— nr 75, ang. anvisande av medel för försök med visst system för

elektrifiering av avlägsna bygder och gårdar ................ 47

— nr 76, ang. bidrag till metallografiska institutet .............. 47

— nr 77, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.................................................. 47

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
.................................................. 47

— nr 79, ang. stat för försvarets fastighetsfond m. m............. 47

— nr 80, ang. befrielse för C. G. Högberg från viss återbetalnings skyldighet

till kronan ...................................... 47

— nr 81, ang. ersättning till värnpliktige G. I. Lager för skada,

ådragen under militärtjänstgöring .......................... 47

— nr 82, ang. ersättning till textilarbetaren E. S. Nilsson för skada,

ådragen under militärtjänstgöring .......................... 47

— nr 83, ang. rätt för idrottsmän, som deltaga i olympiader och

landskamper i fri idrott, att av statsmedel erhålla ersättning för
förlorad arbetsförtjänst .................................... 48

-— nr 84, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.............................................. 48

— nr 85, ang. vissa anslag till dövstumskolorna ................ 48

— nr 86, ang. anslag till överstyrelsen för yrkesutbildning ...... 48

—• nr 87, ang. anslag till konstfackskolan ...................... 48

— nr 88, ang. anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation

i Stockholm .............................................. 48

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. vissa frågor rörande

nykterhetslagstiftningens utformning ........................ 48

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. pension åt framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto Bellardi Riccis änka ... 48

— nr 22, ang. livränta till Elisabeth Kjellbing m. m............. 48

— nr 26, ang. provisoriskt pensionstillägg till pensionerade f. d.

beställningshavare på försvarsväsendets reservstater ........ 48

— nr 27, ang. vissa kostnader för allmänt kyrkomöte ............ 48

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. införande av en svenska

folkets nationaldag ........................................ 48

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. översyn av lagen om allmänna
barnbidrag m. m................................... 48

•—• nr 22, ang. de särskilda barnbidragen till änkors och invaliders

in. fl. barn .............................................. 48

—- nr 23, ang. vidgad tillämpning av lagen om särskilda barnbidrag

till att omfatta även änklingars barn ........................ 48

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 11, ang. bättre tillgodoseende
av landsbygdens intressen och näringar vid arbetstillståndsgivningen
.......................................... 48

— nr 12, ang. skärpta bestämmelser avseende skydd mot eldfara

inom elevhem vid vissa skolor och anstalter ................ 49

Tisdagen den 27 april 1948.

Nr 16.

Tisdagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 20, 21
och 24 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från den 20 april till och med den
11 maj 1948.

Avesta den 20 april 1948.

Sven Boman.

Riksdagsman Sven Boman, som för
närvarande vårdas på Avesta lasarett,
är på grund av sjukdom (myocarditis
chron.) oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 20 april t. o. m.
omkring den 11 maj 1948, vilket härmed
intygas.

Avesta den 23 april 1948.

Birger B ris fors,
l:e underläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 143, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 146, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd

åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.;

nr 147, i anledning av framställningar
om understöd åt efterlevande till vissa
i statens tjänst anställda personer;

nr 148, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
angår under punkten 4 gjord framställning
om årlig livränta till änkan
Elina Olofsson;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid
enskilda högskolor; samt

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner jämte i
ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
213, angående samarbete med Stockholms
stad för utbyggnad och drift av
Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets fastigheter
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 216, med förslag till militär
rättegångslag m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 217, med förslag till ändrad ly -

Nr 16.

Tisdagen den 27 april 1948.

Interpellation om ökad import av hönsfoder m. m.

delse av 17—20, 22, 9G och 101 §§ regeringsformen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
218, angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Holmbäcks motion, nr
351, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, statsutskottets
utlåtanden nr 62—88, bevillningsutskottets
betänkande nr 35, bankoutskottets
utlåtanden nr 12, 22, 26 och
27, första lagutskottets utlåtande nr 31,
andra lagutskottets utlåtanden nr 21—
23 samt första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

Herr Schlijter väckte en motion, nr
352, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till alkoholistvården.

Motionen bordlädes.

Interpellation om ökad import av hönsfoder
m. m.

Herr PERSSON, KARL, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! År
1947 importerades till Sverige 2 084 ton
ägg för i runt tal 3 kronor per kg eller
för 6 206 000 kronor och enligt tidningsreferat
har chefen för L. K:s utrikessektion
fil. dr Gösta Widell vid sammanträde
med representanter för handeln
upplyst att »av ägg torde man
detta året kunna få importera avsevärt
mer än under fjolåret».

Trots denna import har det under de
flesta av årets månader visat sig vara
så stor brist på ägg i den allmänna handeln,
att regeringen har sett sig nödsakad
att föreskriva normalpriser på ägg
från den 7 september 1947, vilka varit

gällande till i mitten av mars i år, detta
för att inte bristen på ägg i den allmänna
marknaden skulle slå igenom med
högre priser än i jordbrukskalkylen beräknade.

Samtidigt har chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Sträng,
vid olika tillfällen under året förklarat
att vi ha fler höns i landet än vi ha
råd till. Nu vet jag mycket väl att det
varit förenat med svårigheter att importera
foder till såväl höns som övriga
husdjur. Dock måste sägas, att i
den mån denna svårighet har berott på
valutaläget, har detta ytterligare försämrats
genom importen av ägg i stället
för av hönsfoder. Foderkostnaden
utgör knappast mer än halva produktionskostnaden
för äggen. Andra kostnader
äro rekryteringskostnader, kostnader
för hönshus, arbetskostnader
samt räntekostnader m. m. Då dessa
kostnader inte stiga i nämnvärd grad,
om foder kan anskaffas, så att hönsen
kan utfodras rationellt, betyder detta,
att om det varit möjligt att importera
hönsfoder för 3 miljoner kronor och
fördelat till den — fortfarande enligt
statsrådet Sträng — för stora hönsstammen,
så hade vi kunnat producera dessa
importerade ägg själva och samtidigt
spara utlandsvaluta för minst 3 miljoner
kronor.

Ett annat alternativ hade varit att vi
hade importerat hönsfoder för hela det
för äggimport använda beloppet, då det
svenska kosthållet hade förbättrats med
ytterligare 2 000 å 3 000 ton ägg och detta
med samma belastning på vår handelsbalans.
Samtidigt hade i båda fallen det
svenska jordbruket och i synnerhet småbruket
fått en välbehövlig inkomstförbättring.
De andra produktionsfaktorerna
finnas och hade kunnat utnyttjas
mera fullständigt och rationellt.

Vad som emellertid uppkallat mig till
denna interpellation är det förut omtalade
uttalandet av dr Widell. Skola vi
under detta år importera avsevärt mer
ägg än under fjolåret samtidigt som
våra egna höns svältfodras, betyder
detta en ny förlust för jordbruket och
en hårdare påfrestning på vår ansträng -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

da handelsbalans än om vi i stället kunna
importera hönsfoder. Vissa tecken
tyckas tyda på att importläget för fodermedel
håller på att förbättras. Bland
annat har ju klipartiet i Argentina frigivits
utan extra utförselavgift och mera
har enligt uppgift kunnat inköpas.

En något rimligare hönsfodertilldelning
skulle även betyda att det gick att
släppa havregrynen fria utan risk för
att dessa ginge till hönsen, då dessa gryn
äro alldeles för dyra till hönsfoder. En
aldrig så liten avveckling av ransoneringssystemet
skulle hälsas med tillfredsställelse.

Jag vet mycket väl att även andra
svårigheter kunna vara förenade med
nu påtalade förhållande, såsom redan
uppgjorda handelsavtal o. d., men jag
anser dock att allt som kan göras i berörda
avseende, även bör göras.

Ang. bränsletilldelningen på Öland.

Med hänvisning till vad jag framhållit
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framställa
följande spörsmål:

Anser statsrådet det möjligt att öka
importen av hönsfoder och minska importen
av ägg i motsvarande grad, och
är statsrådet i så fall villig att medverka
till att så blir förhållandet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 219, angående
godkännande av avtal rörande
Stockholms och Göteborgs högskolors
framtida ställning m. m.

Ang. bränsletilldelningen på Öland.

Herr statsrådet ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Heidings
interpellation angående bränsletilldelningen
på Öland, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! I en med första
kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Heiding till mig framställt
följande fråga: »Är statsrådet beredd
att medverka till att eu mera tillfredsställande
tilldelning av bränsle kan
komma befolkningen på Öland till del?»

Jag har tillåtit mig dröja med besva -

randet av denna interpellation i förvissningen
om att de av interpellanten
uttryckta farhågorna för Ölands bränsleförsörjning
skulle visa sig vara överdrivna.
Utvecklingen under den mellanliggande
tiden ger också belägg för att
mitt antagande varit riktigt. Det föreligger
ingen brist på bränsle för Ölands
försörjning. Jag vill därför nu begränsa
mig till en kort redogörelse för de omständigheter,
som synas ha legat till
grund för interpellationen.

I försörjningsplanen för bränsleåret
1947/48 fastställdes, att bränslebehovet
på Öland skulle tillgodoses intill 15 procent
med koks och resten med brunkolsbriketter.
Så snart dessa planer blevo
kända, gjordes uttalanden, att man på
Öland hellre ville ha »riktig ved» i stället
för briketter. Erforderlig ved, avsedd
för tändning och i viss utsträckning
även för tillgodoseende av normalvedsbehovet,
anskaffades från Grankullavikens
sågverk på så sätt att bränslekommissionen
träffade avtal med statens

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. bränsletilldelningen på Öland.

skogsindustrier om leverans av ribboch
bakved till en kvantitet av 10 500
m3. Detta vedparti härrörde från sågningarna
under hösten 1946 och våren
1947. Veden fanns sålunda i upplag redan
sommaren 1947, och då såväl sommaren
som hösten ur torkningssynpunkt
voro idealiska, torde det icke vara riktigt
som interpellanten påstår, att denna
ved är sur och omöjlig att använda under
vintern.

Beträffande prissättningen på ribboch
bakveden kan nämnas, att priset
fastställdes till 10 kronor per m3 fritt
upplag vid sågverket eller 10:75 per m3
fritt fartygs sida. På grund av en missuppfattning
såldes veden i början till
ett pris av 4:50 per m3, men detta var
ett pris, som av säljaren fastställts för
leverans av ved till de hos säljaren anställda,
och avsåg icke leveranser till
vedhandeln. De höga kostnaderna för
transporter, hantering och vedhandelsvinst
gjorde emellertid, att konsumenternas
pris blev mycket högt, särskilt
vid leveranser till de södra delarna av
Öland. Med anledning härav beslöts, att
ett pris av högst 15 kronor per m3 finge
uttagas, och överskjutande kostnader
skulle bestridas av vedclearingen.

Fram till tiden för interpellationens
framställande hade endast ungefär 2 500
av den sammanlagda kvantiteten om
10 500 in3 ribb- och bakved tagits i anspråk.
Resterande kvantitet var bränslekommissionen
enligt avtal skyldig övertaga
per den 1 april och borttransportera
för att bereda plats för den nya
produktionen av ribb- och bakved. Under
dessa omständigheter ansåg kommissionen
det riktigast att i första hand
sörja för att ribb- och bakveden togs i
anspråk för det aktuella behovet.

I interpellationen framhålles, att
brunkolsbriketterna tagit slut, vilket var
riktigt. Jag vill emellertid inte underlåta
att framhålla, att förhållandet skulle
ha varit annorlunda, om framför allt
ölänningarna, som på tidigt stadium
visste, att koks- och vedtillgångarna icke
skulle ensamt förslå för Ölands bränsleförsörjning,
hade tagit hem brunkolsbriketter
i snabbare takt än som skedde.

De få kollagerhandlare, som äro verksamma
inom ifrågavarande distrikt, ha
under fjolåret ständigt haft sina lager
fyllda med briketter, varför bränslekommissionens
upprepade uppmaningar
att taga in flera laster till lager gång
på gång under sommaren och hösten
1947 måste avvisas, enär efterfrågan var
ganska ringa. Under senhösten blev efterfrågan
bättre, och lagerhandeln fick
avsättning för sina lager och kunde också
taga hem flera fartygslaster, men då
hade säsongen framskridit så långt, att
tillförseln av briketter till landet icke
längre var så riklig som tidigare.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
understryka, att det icke vid interpellationstillfället
förelåg någon faktisk
brist på bränsle på Öland, enär där
fanns tillgängligt ca 8 000 m3 torr ribboch
bakved. Härjämte fanns en reserv
av ca C 000 m3 kastved, som dock ansågs
böra reserveras för bränsleåret 1948/49.
Importen av brunkolsbriketter återupptogs
i början av mars. Brikettlaster destinerades
omedelbart till Kalmar för
vidarebefordran till Öland, och tillgången
på briketter är nu sådan, att all efterfrågan
därpå kan tillfredsställas.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag ber
att få frambära mitt tack till herr statsrådet
för det avlämnade svaret. Det är
dock vissa punkter däri, som torde tarva
ett bemötande.

Herr statsrådet har till en början
framhållit: »Jag har tillåtit mig dröja
med besvarandet av denna interpellation
i förvissningen om att de av interpellantcn
uttryckta farhågorna för
Ölands bränsleförsörjning skulle visa sig
vara överdrivna. Utvecklingen under
den mellanliggande tiden ger också belägg
för att mitt antagande varit riktigt.
Det föreligger ingen brist på bränsle för
Ölands försörjning.» Av detta uttalande
synes det framgå, att jag skulle ha varit
ute i ogjort väder, när jag framställde
min interpellation. Men jag vill framhålla
för herr statsrådet, att ungefär
samtidigt därmed hade stadsfullmäktige
i Borgholm ett sammanträde, vid vilket

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

bränslelaget på Öland diskuterades. Jag
skall be att få referera två av de anföranden,
som höllos vid detta sammanträde.
Talarna tillhöra det parti som
statsrådet representerar.

Den förste talaren yttrade följande:
»Det är allmänt känt, att Öland blivit
synnerligen illa tillgodosett i fråga om
bränsle. Frågan är dock om allt har
gjorts för att få rättelse. Uppvaktningarna
i kommissionerna kunna nog vara bra,
men här borde man ha gått direkt till
departementschefen. Jag tror inte, att
någon landsdel blivit så missgynnad
som Öland inte bara i år utan även förra
året. Det är tur att vädret varit milt i
vinter, annars hade här inträffat en
katastrof. Nu hänvisar man till att briketter
funnos att köpa i höstas. Då togs
det också ut licenser, men alla ha inte
råd att köpa upp lager för en hel vinter.
Sedan briketterna vid jultiden tog slut,
har här inte funnits annat än ribbved,
och det är ett faktum, att den är hopplös
som bränsle. Det är inte nödvändigt,
att det skall vara på detta sätt.» Uttalandet
från den andre talaren lyder:
»Fattigt folk har bara ribbveden att tillgå,
och det är otänkbart att få varmt
med den. För att få en snar rättelse böra
vi uppvakta landshövdingen. Åtminstone
borde den som köper en kubikmeter
ribbved få lika stor mängd torr ved.
Mars månad kan bli svår, och vi kunna
inte bara vänta och hoppas på att det
skall ordna sig.» Sedan yttrade sig flera
talare i samma riktning, men jag skall
inskränka mig till vad jag nu framhållit
och inte fortsätta med uppläsningen.
Stadsfullmäktige beslöto att utse två personer,
som skulle uppvakta landshövdingen
och till honom framföra stadsfullmäktiges
synpunkter.

Att brunkolsbriketter senare ha kommit
in, är tacknämligt. Det iir ju möjligt,
att interpellationen har påskyndat detta,
så att befolkningen på Öland kunnat
få briketter i erforderlig utsträckning.

I försörjningsplanen för briinsleåret
1947/48 har ju fastställts, att bränslebehovet
på Öland skulle tillgodoses intill 15
procent med koks och för resten med
brunkolsbriketter. Så snart detta blev

Ang. bränsletilldelningen på Öland.

känt, uttalade många av förbrukarna på
Öland, att de inte hade någon erfarenhet
av brunkolsbriketter, och det gjordes
därför ett visst motstånd mot att använda
dem. Jag erkänner, att sedan man
fått pröva briketterna, gick det bättre.
Men innan man kunde fylla på briketterna,
måste man ha eldat upp med torr
ved, och det erfordrades därför i alla
fall, att det fanns sådan. I interpellationssvaret
framhålles härom: »Erforderlig
ved, avsedd för tändning och i
viss utsträckning även för tillgodoseende
av normalvedsbehovet, anskaffades
från Grankullavikens sågverk på så sätt,
att bränslekommissionen träffade avtal
med statens skogsindustrier om leverans
av ribb- och bakved till en kvantitet av
10 500 m3. Detta vedparti härrörde från
sågningarna under hösten 1946 och våren
1947. Vedan fanns sålunda i upplag
redan sommaren 1947, och då såväl sommaren
som hösten ur torkningssynpunkt
voro idealiska, torde det icke vara riktigt
som interpellanten påstår, att denna
ved är sur och omöjlig att använda under
vintern.» Jag vill med anledning av
detta bara säga, att så som veden där
var upplagd, alldeles tätt i stora högar,
var det absolut omöjligt, att den skulle
kunna torka. Jag skall sedan be att få
visa statsrådet — och dem av kammarens
ledamöter som kunna vara intresserade
— några fotografier av hur veden
är upplagd i stora högar så tätt, att
det inte finns någon möjlighet, att den
blir torr och lämplig att användas som
bränsle. Timret till Grankullavikens sågverk
kommer i mycket stor utsträckning
sjöledes och tas upp ur sjön och sågas
sönder. Ribborna och avfallet läggas sedan
i högar och kunna inte torka på
långa tider. Om veden hade legat mera
rymligt, hade man kunnat tänka sig, att
den hade blivit torrare och bättre. Jag
förstår, att herr statsrådet inte har sett
upplagen där och själv kunnat bedöma
frågan, men det är egendomligt, att herr
statsrådets sagesmän ha kunnat upplysa
om att veden var torr och bra och lämplig
som bränsle. Att veden ansetts vara
olämplig, framgår också av uttalandena
från stadsfullmäktige i Borgholm.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. bränsletilldelningen på Öland.

Vad sedan beträffar prissättningen på
veden, var ju lägre pris åsatt den till
en början. Därefter bestämdes ett pris
av 15 kronor per m3 fritt hemkörd. Jag
vill inte säga, att det är oskäligt om veden
varit torr. Men nog är det i högsta
laget att betala 15 kronor för sådan ribbved,
som är sur och möglig och oduglig
till bränsle under den tid av året, som
det bär är fråga om. Jag har i min interpellation
framhållit, att ribb- och ytveden
vid Grankullavikens sågverk bör
komma till användning som hushållsved
under sommaren, och om priset icke sättes
alltför högt, finnes förutsättning för
att den skall bliva efterfrågad. Jag har
inte ansett, att man helt och hållet skulle
kasta bort denna ved, utan anser att den
skulle kunna komma till användning.
Kan den komma ut till förbrukarna och
staplas upp, så att den blir luftad och får
torka, kan den bli mycket bra som hushållsved
på sommaren, och om den blir
riktigt torr, kan den läggas in och användas
en kommande vinter.

Att det inte hade gått åt mer än 2 500
in3 av den sammanlagda kvantiteten på
10 500 in3, visar tydligt, att det har varit
något fel på veden; annars skulle
den ha använts i större utsträckning.
Ansvaret för att Ölands befolkning blivit
erbjuden så dålig ved vilar väl närmast
på kristidsstyrelsen och bränslekontoret
i Kalmar, som inte varit så angelägna
om att se till att man skickat
bättre bränsle till Öland än som här
varit fallet.

Herr statsrådet säger också: »I interpellationen
framhålles, att brunkolsbriketterna
tagit slut, vilket var riktigt.»
Det har alltså inte kunnat bestridas,
att briketterna voro slut vid den tid, då
jag framställde min interpellation.
Statsrådet tillägger, att förhållandet
skulle ha varit bättre, om förbrukarna
tagit hem briketter i tid för att på så
sätt få lager för hela vintern. Men det
är inte alla, som ha pengar för att köpa
in ett lager av briketter, och därför blir
det svårigheter för många i det här fallet.
Det framhölls också av en av de
talare, som yttrade sig vid det nämnda
stadsfullmäktigesammanträdet, att det

inte fanns någon möjlighet för fattigt
folk att köpa briketter och lägga på laför
en hel vinter.

Vad sedan den torra veden beträffar,
fanns det i alla fall 6 000 m3 torr ved
upplagd på norra Öland. Det har jag också
framhållit i min interpellation: Enligt
erhållna uppgifter finnas cirka 4 000 in3
torr ved vid Böda kronopark och dessutom
2 000 m3 tillhörande vedhandlare,
men den får icke säljas, utan skall ligga
som reserv till kommande bränslesäsong.
Herr statsrådet har också understrukit,
att det fanns 6 000 m3 torr ved.
Men varför inte lämna ut denna torra
ved i stället för att låta den ligga till
kommande säsong? Visserligen skadar
det inte att ha lager, men rätt mycket
ved har upphuggits på Öland i år. Den
veden skall väl torka på sommaren, om
den ligger riktigt upplagd, och sedan
kan man försöka få ut ribbveden i så
god tid, att den hinner torka.

Jag har med min interpellation velat
fästa statsrådets uppmärksamhet på
denna fråga. Många ha nämligen stött
på mig om att man borde göra någonting
för att få en ändring på förhållandena.
Jag är tacksam för att så har
skett, men jag hoppas, att statsrådet ser
till, att det i fortsättningen ordnas så,
att det nästa vinter kommer i ett bättre
läge än under den gångna vintern. Det
går inte att att bara säga, att det inte
finns någon ved på fastlandet att frakta
över till Öland tv jag vet, att det
finns en del torr ved, som inte kommit
till användning i vinter. Det hade väl
inte varit omöjligt att använda en del
av denna ved. Då skulle förbrukarna
fått torr ved och inte behövt tillgripa
den sura veden. Men kristidsstyrelsen
och bränslekontoret synas inte ha haft
tillräckligt intresse för denna fråga, och
det kan inte skada, att de få en påstötning
om att se till, att det ordnas bättre
till ett annat år.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Med anledning av herr Heidings
anförande vill jag säga, att jag, innan
denna interpellation framställdes, fått
mottaga åtskilliga uppvaktningar från

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. jordbrukets behov av arbetskraft m. m.

Öland, vilka gällt bränsleförsörjningen,
och jag bär fått en bestämd känsla av
att man på Öland har bedrivit en viss
propaganda emot de bränslen som myndigheterna
ha velat tilldela Öland. Nu
erkänner herr Heiding att det fanns ett
visst motstånd mot brunkolsbriketterna
på grund av att folk inte kände till detta
bränsle, men att man blivit nöjd, sedan
man använt det någon tid. Jag ber
att få konstatera detta. Brunkolsbriketterna
voro sålunda bra som bränsle,
men ölänningarna köpte inte briketter
i tillräcklig omfattning, när de kunde få
köpa dem — under en viss tid hade
man ju svårigheter att leverera briketter.

Jag är den förste att erkänna, att
bränslet är dyrt och att det säkerligen
finns många människor som inte ha råd
att lägga upp större lager därav — det
gäller såväl fossilt bränsle som annat
bränsle. På en del håll i landet ha
emellertid vidtagits anordningar som inneburit
att man genom kommunala organ
och på andra sätt sökt underlätta
uppläggandet av lager i viss utsträckning,
och det borde ha kunnat ske även
på Öland.

När det gäller den ribbved, som det
här är fråga om, har jag närmast betraktat
saken så, att myndigheterna
gjort vad på dem ankommer för att
få fram ett bränsle som vi anse tillfredsställande.
Man kan säga att priset
är högt, och det är det, om man jämför
det med vad säljaren tagit vid leverans
till hos honom anställda. Men om man
jämför det med priset på andra slag av
bränslen, är det inte högt — det ligger
väl knappast över priset för vanlig ved,
och denna ribb- och bakved består till
75 % av bakar och utgör alltså ett
bättre sortiment än sådant bränsle som
bara består av ribbved.

Nu säger herr Heiding, att man i stället
borde ha släppt ut den tidigare lagraitc
prima kastveden. Då vill jag bara
fråga, om det är rimligt att begära att
staten först skall garantera tillgång på
ved och garantera vederbörande ett
visst pris och sedan stå för förlusten
genom att först sälja annan ved, trots

att det var bra ved, som anvisats och
som inte blivit bättre, om den fått ligga
någon längre tid.

Som en kommentar till herr Heidings
påstående, att ribbveden lagrats olämpligt,
vill jag vidare säga, att enligt en
rapport, som jag fått från kristidsstvrelsen,
har man lagrat veden med lufthål
emellan, för att den skulle torka.
Jag vet inte, om den bild, som herr Heiling
kan visa, togs förra sommaren eller
om det är en aktuell bild. De uppgifter
jag fått från kristidsstyrelsen tyda
emellertid på att det inte fanns något
att anmärka i fråga om lagringen.

Ang. jordbrukets behov av arbetskraft
in. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
MÖLLER, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Tjällgrens interpellation
angående jordbrukets behov av
arbetskraft m. m., och nu yttrade: Herr
talman! Med första kammarens tillstånd
har ledamoten herr Tjällgren efter ett
omnämnande av bristen på arbetskraft
inom jord- och skogsbruket och önskvärdheten
av att inom industrien friställd
arbetskraft överföres till dessa
näringar, till mig riktat följande fråga:
»Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att säkerställa jordbrukets
och skogsbrukets behov av arbetskraft,
särskilt för de norrländska länen?»

Frågan om arbetskraftsbristen inom
jord- och skogsbruket har vid flera tillfällen
under de senaste åren varit föremål
för meningsutbyten i denna kammare.
Bristen på arbetskraft inom dessa
näringar sammanhänger med befolkningens
ökade rörlighet och förändringar
på djupet av vårt lands ekonomiska
och sociala struktur, problem som
jag icke här kan gå närmare in på och
som måste lösas i ett vidare sammanhang.

Några avgörande förändringar på
jord- och skogsbrukets arbetsmarknad
ha knappast kunnat konstateras. Till -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. jordbrukets behov av arbetskraft m. m.

gången på arbetskraft har som bekant
en längre tid varit knapp inom alla näringsområden.
Emellertid har under det
senaste halvåret, även om man tar hänsyn
till de skiftande förhållandena i
skilda delar av landet, en tendens till
ökning av arbetskrafttillgången särskilt
inom jordbruket varit märkbar. Särskilt
gäller detta den fasta arbetskraften vid
jordbruket. Sålunda voro antalet ansökningar
om arbete på 100 lediga platser
vid de offentliga arbetsförmedlingarna
inom jordbruksnäringen under 1947
betydligt högre än 1946, och sista halvåret
1947 lågo siffrorna betydligt högre
än motsvarande månader under de senaste
5—6 åren. Januari- och februarisiffrorna
innevarande år med respektive
224 och 146 ansökningar äro de högsta
sedan år 1935 under motsvarande månader.
Under de senaste vintermånaderna
har rått en icke obetydlig arbetslöshet
bland lantarbetarna i synnerhet i södra
Sverige. I Malmöhus län redovisades
under januari månad 700 arbetslösa
lantarbetare, och mitt under det att vårbruket
pågick funnos fortfarande 30 arbetslösa
lantarbetare anmälda som arbetssökande
hos länsarbetsnämnden.
Tillgången på djurskötare är däremot
fortfarande knapp. Vad beträffar arbetskraftsläget
inom jordbruket i Västernorrlands
län finnes f. n. intet till
arbetsförmedlingen anmält behov av arbetskraft,
vilket väl torde sammanhänga
med att brukningsdelarna inom länet i
allmänhet äro små och ej efterfråga fast
arbetskraft. Den ökade tillgång på fast
arbetskraft, som kan konstateras, torde
bero på att även de större jordbruken
alltmer övergått till att anlita säsongarbetare,
medan den fasta arbetsstyrkan
reduceras till det minsta möjliga under
vinterhalvåret.

Att under sommarhalvåret tillföra
jordbruket tillräckligt med tillfällig arbetskraft
har däremot krävt vidtagandet
av speciella åtgärder. Arbetsmarknadsorganen
ha under de senaste åren
intresserat skolungdom, semesterfirare
och andra att deltaga i jordbruksarbete,
och statsbidrag har lämnats till den
verksamhet som bedrivits i syfte att få

fram reserver på arbetsmarknaden under
de perioder, då jordbrukets behov
av arbetskraft är störst. Under år 1947
placerades genom den offentliga arbetsförmedlingen
49 100 personer, huvudsakligast
skolungdom, i tillfälligt jordbruksarbete.
Denna arbetskraft har dock
utnyttjats mest i södra och mellersta
Sverige. I Norrland har denna verksamhet
varit av relativt liten omfattning.

I likhet med föregående år har Kungl.
Maj :t medgivit, att elever vid skolor och
seminarier kunna erhålla ledighet i sammanlagt
högst två veckor under vår- och
höstterminen 1948 för att deltaga i lantbruksarbete,
skogsvård m. in. Då särskilda
skäl föreligga, kan denna ledighet
utsträckas över ytterligare en vecka.
Rektorer och lärare ha vidare uppmanats
medverka till att skolungdomen under
ferierna deltager i jordbruksarbete.

Olika företag ha vidare lämnat personal
ledighet för att deltaga i skördearbete.
Även i fortsättningen kan detta
väntas ske. För att underlätta för kvinnor
med minderåriga barn att deltaga i
jordbruksarbete ha som bekant under
flera år jordbruksdaghem varit anordnade
främst i södra Sverige under betsäsongen,
men även i Norrbottens län
under skördetiden. Under år 1947 voro
sålunda inte mindre än 45 jordbruksdaghem
i verksamhet i Norrbottens län.

Även om de här nämnda åtgärderna
för att öka arbetskrafttillgången på
grund av de små brukningsdelarna och
stora avstånden ej alltid kunna utnyttjas
i norrlandslänen, borde de dock mera
än som hittills skett kunna tagas i
anspråk. Förutsättningen för att arbetskraftsläget
skall kunna överblickas och
erforderliga åtgärder vidtagas är emellertid,
att arbetskraftsbehovet anmäles
till den offentliga arbetsförmedlingen.
Enligt ingivna upplysningar från länsarbetsnämnden
i Västernorrlands län voro
1947 inom jordbruket 571 manliga platser
lediganmälda, varav 372 tillsattes.
Av 127 lediganmälda kvinnliga platser
tillsattes 64. Inom skogsbruket voro under
samma år lediganmälda 10 424 platser,
varav 5 897 tillsattes.

Vad angår knappheten på arbetskraft

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. jordbrukets behov av arbetskraft m. m.

i skogen är det riktigt, att denna under
de senaste åren varit och allt fortfarande
är besvärande; sålunda efterfrågas
f. n. omkring 5 500 man i hela landet
varav 1 000 man komma på Jämtlands
län och 724 man på Västernorrlands
län. Från arbetsmarknadsorganisationernas
sida ha emellertid flera åtgärder vidtagits,
särskilt för att skapa möjligheter
att överföra icke yrkesvan arbetskraft
till skogen. Bland dessa åtgärder kan
nämnas: anordnandet av särskilda liuggarförläggningar
med instruktör, betald
med statsmedel, bidrag av allmänna
medel till avlöning av kockor, utlåning
av baracker, utlåning av kläder och
verktyg, resebidrag åt arbetssökande i
samband med anställning inom skogsbruket.
Vidare har under tiden från och
med den 1 oktober 1947 till och med den
30 april 1948 under vissa förutsättningar
utbetalats ortstillägg till arbetstagare
från annat yrkesområde än skogsbruket,
under förutsättning att vederbörande utfört
avverkning av brännved.

I nuvarande läge har avverkningen av
gagnvirke, främst massaved och sågtimmer,
ansetts böra ur folkförsörjningssynpunkt
jämställas med avverkningen av
brännved, och det har därför ansetts
önskvärt, att den kompensation, som hittills
utgått i form av ortstillägg, utsträekes
till att även avse avverkningen av
gagnvirke. Från och med den 15 april
till och med den 30 juni 1948 utgår
därför ett överflyttningsbidrag till arbetstagare
från annat yrkesområde än
skogs- och jordbruket, som efter anvisning
eller medverkan av arbetsförmedlingen
utfört huggning på annan ort än
bostadsorten av antingen kastved och
långved eller gagnvirke. Arbetstagare,
som bär husföreståndarinna eller försörjningsplikt
mot hustru och/eller hemmavarande
barn under IG år, erhåller
ett bidrag på 3 kronor per arbetsdag,
dock högst 75 kronor per månad, och
övriga arbetstagare erhålla 2 kronor per
arbetsdag, dock högst 50 kronor per månad.

Det är uppenbart, att de åtgärder som
vidtagits lett till vissa resultat, och under
de senaste åren har en icke oväsent -

lig del av arbetskraften i skogen utgjorts
av icke yrkesvana arbetare, som överflyttats
från andra näringsområden genom
den offentliga arbetsförmedlingens
försorg. För närvarande torde sålunda
omkring 3 000 man vara i arbete vid av
länsarbetsnämnderna anordnade huggarförläggningar,
och dessutom har ett stort
antal från andra områden överförda arbetare
anvisats skogsarbete i andra former.

Med denna redogörelse anser jag mig,
herr talman, ha besvarat interpellantens
fråga.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Först
ber jag att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra
mitt vördsamma tack för att han
velat besvara min interpellation. Jag
ber också att få uttala min tacksamhet
för att jag i förväg fått tillfälle att ta
del av svaret.

Jag kan emellertid inte underlåta att
säga, att jag inte är fullt tillfredställd
med innehållet i svaret. Min fråga gällde,
huruvida statsrådet har för avsikt
att vidtaga åtgärder för att säkerställa
jordbrukets och skogsbrukets behov av
arbetskraft, särskilt för de norrländska
länen. Såvitt jag kunnat finna, har statsrådet
inte givit något direkt svar på den
frågan, i varje fall inte i positiv riktning.
Det ligger då nära till hands att
tolka svaret så, att statsrådet anser, att
de redan vidtagna åtgärderna på detta
område äro till fyllest. Så är emellertid
enligt min mening ingalunda fallet. Av
den redogörelse för arbetskraftsläget,
som svaret innehåller, synes framgå, att
ett visst överskott av arbetskraft inom
jord- och skogsbruket förefinnes inom
de sydligare länen. Sålunda ha enligt
svaret under januari månad innevarande
år i Malmöhus län redovisats 700
arbetslösa lantarbetare. Jag har naturligtvis
ingen anledning att betvivla riktigheten
av denna uppgift. Men jag kan
inte underlåta att nämna, att jag här i
dag har talat med eu jordbrukare ifrån
Skåne om saken. Han sade då, att såvitt
han kände till, funnos inga arbetslösa
lantarbetare, och han visste inte val- de

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. jordbrukets behov av arbetskraft m. m.

i så fall skulle hålla till någonstans.
Men, som sagt, jag har ingen anledning
att tvivla på riktigheten av de uppgifter,
som statsrådet har lämnat i det här
fallet.

Det säges vidare i svaret, att inom
t. ex. Västernorrlands län har ingen anmälan
gjorts om brist på arbetskraft
till jordbruket under senaste tiden. Jag
vågar nog säga, att detta närmast torde
ha berotl därpå, att jordbrukarna gjort
den erfarenheten, att det i nuvarande
läge oftast inte leder till något resultat
att göra någon sådan anmälan till arbetsförmedlingen.
Faktum är nämligen
— det vågar jag fastslå — att inom de
norrländska länen för närvarande råder
stor hrist på arbetskraft inom jord- och
skogsbruket. Jag skulle vilja tillägga, att
just denna brist på arbetskraft är störst
inom de medelstora jordbruken. Vi ha
ju inte så många storjordbruk med fast
anställda arbetare, och det kan ju, såsom
i interpellationssvaret antyddes,
bero därpå, att sådana jordbruk alltmer
övergått till att anlita säsongarbetare.
Man måste då också fråga sig, huruvida
inte statsmakterna borde överväga att
överflytta arbetskraft från de orter, där
enligt interpellationssvaret överskott av
arbetskraft finnes, till orter, där behov
enligt erfarenhet föreligger.

Såsom jag i mitt interpellationssvar
tillät mig framhålla, hoppades man
ganska allmänt, att efter krigets slut
tillgången på arbetskraft även vid jordbruket
skulle bliva bättre, men förhållandet
blev ju som känt det motsatta.
På grund av den högkonjunktur inom
näringslivet, som omedelbart efter kriget
utvecklade sig, särskilt inom industrien,
ökades dess behov av arbetskraft
i mycket stor omfattning, och industrien
kunde naturligtvis betala väsentligt
högre löner än vad jordbruket
förmådde göra. Jordbruket kunde på
grund härav icke hävda sig i konkurrensen
med industrien om arbetskraften.

Vad jag nu sagt beträffande jordbrukets
arbetskraftsbehov gäller även för
skogsbruket, fastän kanske inte i samma
grad. Såsom ett bevis härpå kan jag

nämna, vilket jag också gjort i interpellationen,
att den avverkningsplikt i
fråga om ved, som ålagts skogsägarna,
i många fall inte kunnat komma till
utförande, emedan det varit omöjligt
att erhålla huggare. Jag föreställer mig,
att statsrådet Ericsson, som är här i
kammaren närvarande, nog har kännedom
om detta förhållande.

Det är säkerligen ingen överdrift, om
jag påstår, att den nu av mig åberopade
bristen på arbetskraft hårdast eller i
väsentlig mån drabbat de inom jordbruket
anställda kvinnorna. Det är med
all säkerhet för närvarande flera tusen
jordbrukarhustrur, som få utföra ett arbete,
som i fråga om arbetsdagens längd
och prestation i övrigt inte står i rimlig
proportion till deras krafter och förmåga.
Nu anförda förhållanden ha naturligtvis
skapat synnerligen allvarliga
problem både ur ekonomiska och sociala
synpunkter. Som exempel härpå
vill jag nämna, att i de norrländska
länen och inte minst i mitt eget län —
det påpekade jag också i min interpellation
— har detta lett till att inte så
få jordbrukare, utan tvärtom ganska
många, som äro beroende av lejd arbetskraft,
i brist på sådan måst sälja sina
jordbruk. Många jordbrukare ha också
sålt sina ladugårdsbesättningar och
övergått till kreaturslöst jordbruk, vilket
naturligtvis ur många synpunkter
inte kan vara önskvärt. Men jag skall
inte ingå närmare därpå.

Jag erkänner gärna, att problemet
inte är lätt att lösa, men med statsmakternas
goda vilja böra i alla fall, som
sagt, några ytterligare åtgärder med
snaraste vidtas, om inte en för vår livsmedelsförsörjning
så ytterst betydelsefull
näring som jordbruket skall råka i
fullständigt kaos.

Den fråga jag i min interpellation berört,
är inte blott en ekonomisk sådan
— det vågar jag säga — utan jämväl
och i minst lika hög grad en social fråga.
Med den kännedom jag bar om herr
statsrådets synnerligen stora intresse
för sociala spörsmål av skilda slag, vågar
jag emellertid uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet och även na -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

turligtvis regeringen i sin helhet i fortsättningen
ha sin uppmärksamhet fäst
på de förhållanden, jag nu berört, och
att regeringen kommer att vidta de åtgärder,
som kunna anses erforderliga
för att få till stånd en rättelse på detta
område.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Det är ju fullkomligt meningslöst att ta
upp någon tvist med den ärade interpellanten
om huruvida de siffror, som
jag anfört, äro riktiga eller ej. Jag har
inga andra siffror, och jag måste ändå
anta, att statistiska uppgifter ha något
större värde än en enskild kammarledamots
intryck av en viss situation.

Det är klart, att ingen människa underkänner
de svårigheter, som här föreligga.
Det har vidtagits en serie åtgärder,
naturligtvis inte minst ur ekonomisk
synpunkt — det måste man konstatera.
Effekten av dem är kanske inte
tillfredsställande — det tror jag visst
interpellanten har rätt i — men jag
tyckte mig utläsa ur ett yttrande av interpellanten
en förhoppning, att statsmakterna
skulle tvångsvis överföra arbetskraft
från andra områden till jordoch
skogsbruket, och menar han, att det
skulle vara en rekommendation till ytterligare
åtgärder, måste jag för min del
vägra min medverkan.

Herr TJÄLLGREN: I anledning av herr
statsrådets uttalande nu vill jag fästa
uppmärksamheten på att jag i mitt anförande
nämnde, att jag inte hade någon
anledning att betvivla riktigheten
av de siffror, som herr statsrådet hade
anfört, men jag tillät mig i alla fall omnämna,
att jag hade haft ett samtal med
en jordbrukare i Skåne, som — det kan
jag nu säga — blev fullständigt överraskad
över att det fanns så många arbetslösa
inom jordbruket i hans hemlän.

Vad sedan beträffar herr statsrådets
uttalande om en tvångsförflyttning av
arbetskraft till jordbruket från andra yrken,
har jag aldrig åsyftat något sådant.
Det framgår också av interpellationen,

fastän jag inte omnämnde det i dag. Då
jag talade om önskvärdheten av en förflyttning
av ledig arbetskraft, avsåg jag
naturligtvis förflyttning av arbetare
inom samma yrke, nämligen jordbruket.
Jag tror nämligen inte, att det skulle bli
till någon glädje för jordbrukarna i stort
sett — det finns naturligtvis vissa undantag
—- att från andra yrken få ta
emot arbetare, som inte ha en aning om
vad jordbruksarbete innebär.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Schlyters motion, nr 352, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till alkoholistvården.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 215, med förslag till förordning om
pappersskatt; och

nr 224, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Ang. villkoren för ändring i kommunal
indelning m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning in. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 147 i
första kammaren av herr Glist. Elofsson
och nr 239 i andra kammaren av herr
Mattsson m. fl., dels de likalydande motionerna
nr 06 i första kammaren av
herrar John Gustavson och Arrhén samt
nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson
i Bakeröd in. fl., dels ock motionen
nr 4 i andra kammaren av herr Andersson
i Falun.

I motionerna 1:147 och 11:239 hade
yrkats, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära utredning rörande sådana

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal

ändringar i gällande lag av år 1919 om
ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, som
betingades av det efter kommunindelningsreformen
inträdda läget, och i samband
därmed behövliga riktlinjer för
kommande indelningspraxis.

I motionerna 1:66 och 11:119 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om skyndsam utredning angående sådan
ändring av lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, att kommunernas
självständighet i frågor, som gällde kommuns
införlivning med stad, hävdades,
antingen genom lagbestämmelser om att
kommun, vars beslutande organ med
minst tre fjärdedelars majoritet fattat beslut
mot införlivning med stad, ej kunde
tvingas till sådan åtgärd eller ock genom
andra garantier, som kunde anses
lämpliga.

I motionen II: 4 hade yrkats, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att §§
24, 25 och 29 i lagen om ordning och
villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning skulle erhålla den
ändrade lydelse, som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) motionerna 1:147 och 11:239,

2) motionerna 1:66 och 11:119 samt

3) motionen II: 4

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Björck, Lindén, Gustavson,
Wahlund, Pettersson i Norregård,
Nolin, Kyling och Larsson i Julita, vilka
yrkat bifall till likalvdande motionerna
I: 147 och II: 239;

II) av herrar Björck, Gustavson,
Wahlund, Nolin och Kyling, vilka yrkat
bifall till likalydade motionerna I:
66 och II: 119;

III) av herrar Björck, Gustavson och
Nolin, vilka yrkat bifall till motionen
II: 4.

indelning m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts
att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Då man
följt utvecklingen på olika områden under
de senaste 25—30 åren när det gäller
landsbygden och dess problem, kan
man inte undgå att bli en smula betänksam.
Vi konstatera sålunda den pågående
s. k. flykten från landsbygden av
ungdom och arbetskraft, något som man
efter allt att döma inte kan göra så mycket
åt. Vi se vidare nu, hur en mängd
kommuner genom den pågående kommunindelningen
hålla på att försvinna, bildligt
talat, på grund av sammanslagningen
med andra kommuner till storkommuner,
där de förutvarande kommunala
förtroendemännen ofta ersättas av betalda
tjänstemän. Men dessutom få vi allt
emellanåt bevittna, hur städerna och i
viss mån även köpingarna genom inkorporering
och införlivning så att säga
lägga beslag på intilliggande landskommuner,
ofta mot dessas vilja och trots
att inte alltid några verkligt bärande
skäl kunna anges för denna införlivning.

Man har därför anledning att ifrågasätta
—■ vilket också framgår av den
motion, som det utskottsutlåtande vi nu
ha framför oss behandlar — om det kan
anses nödvändigt eller av föreliggande
behov påkallat, att i den utsträckning,
som nu sker, med en stad sammanslå
stora landsbygdsområden, som inte synas
ha någon större betydelse i varje
fall för stadens framtida utveckling.
Emellertid finns det — därom är jag väl
medveten — och har funnits fall, där
det förelegat goda skäl för en sammanslagning
av stad och intilliggande landskommun,
alltså fall, där sammanslagningen
varit nästan nödvändig och för
båda parter förmånlig i olika avseenden,
och om en sammanslagning i sådana
fall är ju intet att säga. Men när
man ser detta exempel från Bohuslän,
där Backa kommun nyligen införlivades
med Göteborgs stad, trots att såväl

Onsdagen den 28 april 1948. Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

kommunen som kungl. kammarkollegium,
som man väl ändå får anta förutsättningslöst
och opartiskt utreder sådana
förhållanden, enhälligt ha avstyrkt
införlivningen, men den ändå kommer
till stånd genom Kungl. Maj:ts beslut,
blir man en smula betänksam och frågar
sig, om lagen är så avfattad, att det
inte alls är möjligt att ta hänsyn till
vad såväl den statliga utredningsmyndiglieten
som vederbörande kommun
önskar.

Jag måste därför när det gäller denna
lagstiftning instämma med styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund,
som haft dessa motioner på remiss och
som yttrar följande, vilket jag ber att
få stryka under, då kanske inte alla kammarledamöter
tagit del av vad som står
i bilagorna till utskottets utlåtande: »De
nuvarande reglerna i 3 § av 1919 års lag
synas bygga på förlegade föreställningar
om kommunernas ''utveckling’. Trots
skenbart neutrala ordalag privilegiera de
stadssamhällena på landskommunernas
bekostnad. Enligt styrelsens mening böra
dessa stadganden revideras. Vad som
för kommunbildningarna sedda i ett
större sammanhang kan vara rationellt
sammanfaller nämligen visst icke alltid
med vad som i ett särskilt fall gynnar
en enskild stads- eller köpingskommun.
Lagstiftningen synes här böra söka sig
fram till nya begrepp som bättre motsvara
de verkliga behoven av indelningsändring.
»

Det är starka ord, men såvitt jag kan
finna, äro de sanna också, och därför
ber jag att få stryka under dem. Jag
bär i 27 år bott i en kommun, som blivit
inkorporerad med Borås stad. Jag
deltog i den utredning, som gjordes av
båda parter före inkorporeringen, och
jag var sedan kommunens representant
under åtskilliga år i stadsfullmäktige i
Borås, så att jag är inte alldeles främmande
för dessa spörsmål. Jag måste
säga, att trots att kommunen erbjöd Borås
stad betydande områden av sin areal,
inkorporerades hela kommunen, som var
mycket stor — jag minns inte, hur
många hektar den omfattade, men den
hade mellan 3 000 och 4 000 invånare.

Vissa av de längst bort belägna byarna
och gårdarna ha inte haft någon fördel
av inkorporeringen. De ha fått delta i
den högre beskattning, som kommit i
fråga, men det är också nästan det enda,
som de ha haft med staden att görå.
De kunna inte komma i fråga när det
gäller införandet av vatten och avlopp
eller anläggandet av gator och vägar
och dylikt. Kanhända fattigvårdsförhållandena
blivit något bättre ordnade, och
likaså finns kanske numera möjlighet att
erhålla hjälp av brandkår och polis, men
i övrigt äro dessa gårdar och byar rätt
avskilda från staden.

Det finns sålunda en viss anledning
att gå på de reservationer, som vi ha
fogat till utskottsutlåtandet, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
nr I och II till utskottets
utlåtande.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! När vi behandlade denna fråga
i konstitutionsutskottet, ägnade vi den
mycket stor uppmärksamhet, och efter
de föredragningar, vi haft, har majoriteten
inom utskottet kommit till den uppfattningen,
att man åtminstone inte nu
borde skriva till Kungl. Maj :t och begära
en utredning om ändrade grunder och
villkor för införlivning av landsbygdskommuner
eller delar därav med intilliggande
stadssamhällen.

Att utskottsmajoriteten kommit till
den uppfattningen, beror först och
främst därpå, att det föreligger en tendens
till skärpning av landskommunernas
skyldigheter att å tätorter tillämpa
de s. k. stadsstadgornas bestämmelser,
och denna omständighet ger enligt vår
mening anledning till antagandet, att
spörsmålet om tiitorternas införlivande
med närliggande stad inte kommer att
bli fullt så aktuell som det tidigare varit.
Tidigare har ett av de mycket tungt
vägande skälen för inkorporering varit,
att då tätorter uppstodo alldeles inpå
knutarna av ett stadssamhälle, funnos i
dessa tätorter inga bestämmelser i skilda
hänseenden, som stadsstadgorna föreskriva
i syfte att erhålla ordning och

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

reda i bebyggelsen, i avlopps- och vattenfrågor
och dylikt.

Därtill kommer nu den expansion, som
städerna undan för undan har måst vidta
på grund av inflyttningen av människor
från landsorten till städerna, vilket
ju inte är så värst mycket att göra åt,
och i vilket fall som helst kan ju en bestämmelse
i det hänseende det här gäller
inte åstadkomma någon ändring i detta
sakförhållande. Det har, som sagt, blivit
nödvändigt att försöka få ordnat med
inkorporering, så att det inte alldeles
utanför stadsgränsen bildas samhällen,
där dessa reglerande bestämmelser saknas.

Men därtill kommer vidare, enligt utskottsmajoritetens
förmenande, att den
nu snart förestående kommunsammanslagningen
medför skapandet av mycket
större och bärkraftigare kommuner än
vad tidigare varit fallet, något som enligt
utskottsmajoriteten innebär ett skäl
emot att nu företa en utredning om ändrade
grunder och villkor för inkorporering
av landsbygd med tätorterna. Även
om det kan anses nödvändigt och av
behovet påkallat att företa en revision
av de nu gällande bestämmelserna, bör
man enligt utskottsmajoritetens förmenande
vänta litet och avvakta, hur det
kommer att utveckla sig, sedan den stora
kommunsammanslagningsreformen har
hunnit bli förd ut i verkligheten. Det
är främst av dessa skäl som utskottsmajoriteten
i det här fallet har ställt sig
på avslagslinjen.

Nu berörde den föregående ärade talaren
flykten från landsbygden och de
olägenheter, som sammanhänga därmed.
Men jag tror inte, att vi på den väg, som
motionärerna vilja gå, kunna komma till
rätta med det förhållande — »missförhållande»
säger kanske en del, men jag
vet inte om det är riktigt att begagna det
ordet — som är rådande och som herr
Björck talade om.

Jag tror således, att det finns all anledning
att vänta litet och se, hur den
nya kommunindelningsreformen kommer
att gestalta sig och hur praxis kommer
att utveckla sig i fråga om indelningsärendena,
sedan denna kommunin -

delningsreform blivit genomförd. Om det
därefter skulle visa sig vara av behovet
påkallat att göra en översyn av de nu
gällande bestämmelserna i kommunindelningslagen,
får man väl då företa en
sådan undersökning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag på den föredragna
punkten.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag står
som medreservant under den första resarvationen.
Jag vill redan inledningsvis
säga, att jag inte hör samman med de
övriga reservanterna helt och odelat,
utan jag har nog en något avvikande uppfattning
om behovet av en utredning,
men eftersom jag stannat vid ett utredningskrav,
ger det mig anledning att
försöka motivera min ståndpunkt.

Jag tror att man i den här diskussionen
bör ställa sig frågan: Vilken är den
mest ändamålsenliga kommunala organisationsformen?
Vi veta allihop, att sedan
år 1919, då vi fingo den kommunala
indelningslag, som nu gäller, har det
kommunala arbetet undergått en verkligt
genomgripande utveckling. Från början
voro kommunerna ett slags geografiskt
begrepp, de voro så att säga självhushållningsorganisationer
och som
kommuner självständiga organ. Numera
ha de ju i stor utsträckning fått sig ålagda
arbetsuppgifter, över vilka de egentligen
inte råda. De ha i långa stycken
förvandlats till lokala, statliga förvaltningsapparater
och ha erhållit inte bara
nya arbetsuppgifter, utan arbetsuppgifter,
som vitt skilja sig från den gamla
kommunala självhushållningsprincipen
— om jag nu får uttrycka mig på sådant
sätt, herr talman. Så länge vi hade denna
fullständigt klara självhushållningsprincip
och så länge kommunerna voro enbart
organiska områden och geografiska
begrepp, var det tydligt, att kommunerna
kunde ha mot varandra stridiga intressen
och att expansiva kommuner
måste så att säga upprätta kolonier i
andra kommuner och hade intresse av
att kunna införliva dessa kolonier med
sig själva. Därom är nu i och för sig
ingenting att säga.

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

Ytterområdenas problem måste emellertid
lösas, och om tätorter uppstodo,
som kanske grepo in i en rad olika andra
kommuner, måste deras intressen tillgodoses.
Och så ställde man dessa krav
på samhörighet mellan invånare i samma
kommuner, på enhetlighet i den kommunala
förvaltningen och på främjande
av den ekonomiska utvecklingen, och
man skrev också in i lagen, att kommunen
skulle på detta sätt kunna få tillgodose
sitt behov av utrymmen för industritomter,
för bostäder o. s. v. Det är
således den gamla uppfattningen.

Man ansåg emellertid, att dessa krav
voro för kommunerna så viktiga och
angelägna, att man icke ville tillåta, att
en kommun genom veto skulle hindra
en dylik utveckling. Hur man nu än
ändrar på kommunindelningslagen och
vilka regler man än fastställer, är jag
alltfort övertygad om — och på den
punkten skiljer jag mig från motionärerna
och från mina medreservanter — att
en vetorätt alls inte är nödvändig, hur
man än ser på kommunindelningsproblemen,
men förutsättningen är naturligtvis,
att indelningsändringen verkligen
befinnes vara av allmänt behov påkallad.
Det kan i detta sammanhang, herr
talman, också vara anledning upplysa
om att denna vetorätt egentligen hade
behövt användas mycket litet, om den
hade funnits. Det har i utskottet blivit
upplyst beträffande hela denna stora
mängd konmiunindelningsärenden som
handlagts sedan år 1921, att inkorporering
genomförts mot bestridande av endast
23 landskommuner, mot bestridande
av endast 10 städer och mot bestridande
av både stad och landskommun i
3 fall. Jag delar således på den punkten
utskottets uppfattning om att vetorätten
inte bör skrivas in i lagen och att den
inte bör tillerkännas kommunerna.

Om jag vandrar vidare i min argumentering,
kvarstår frågan: Vad är då egentligen
eu lämplig kommunal organisation?
.lag vill ställa en fråga till: Är det
inte så, att vi här i landet, när vi försökt
dela upp våra kommuner och jämka
ihop kommungränser och dylikt, ha liiingctt
oss åt en ganska bestämd övertro på

2 Första kammarens protokoll 1948. Nr 16.

kommunal indelning? Om vi efter den
pågående nya kommunindelningen med
sammanslagning av förvaltningsenheter
o. s. v. skulle vidhålla de gamla kommunindelningsreglerna,
skulle vi i varje
fall, enligt mitt förmenande, göra oss
skyldiga till en dylik överdrift. Kommunsammanslagningen
avser ju att ge
vidd, utrymme och ekonomisk bärighet
åt de nya kommunerna. Man vill skapa
bättre arbetsformer, centraliserad medelsförvaltning
etc. Herr Gottfrid Karlsson
betraktade allt detta såsom argument
mot en utredning, men för mig utgör det
tvärtom argument för en utredning, emedan
det kommer att skapa nya förutsättningar
för en större fasthet i förhållandet
mellan kommunerna.

Herr Gottfrid Karlsson anförde ytterligare
ett argument, som enligt hans uppfattning
talade mot en utredning, men
som enligt min mening är ett argument
för en dylik, nämligen tillvaron av alla
de lagar och förordningar som numera
även ute i landskommunerna reglera förhållanden
som tidigare endast kunnat
regleras inom städerna. Stadsplanelagen,
byggnadsstadgan, brandskyddslagstiftningen,
bestämmelserna i fråga om
bostadsförsörjningen, hälsovårdsstadgan
etc. medföra otvivelaktigt att behovet av
en stads- eller köpingsbildning numera
har blivit mindre än tidigare. Därmed
ha också många naturliga förutsättningar
för handläggning av kommunindelningsärenden
efter 1919 års lagbestämmelser
försvunnit.

Därtill kommer, att genom de moderna
kommunikationerna utsuddas alltmer
skillnaden mellan stad och landsbygd.
Det iir inte nödvändigt, att personer,
som arbeta i Stockholm men som bo
utanför staden, ovillkorligen skola bli
stockholmare. Det är inte heller nödvändigt,
att människor, som arbeta i andra
städer i landet och som kanske ha sitt
hus eller sin trädgård, där de gå omkring
och påta på fritiden, några kilometer
från arbetsplatsen, utan vidare skola
kunna begära inkorporering med staden
i fråga.

Om en utredning kommer till stånd,
önskar jag i direktiven få infogat, att

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

städerna i anslutning till den nya kommunindelningen
böra få sig tilldelade
tillräckligt stora områden, så att de inte
i framtiden skola behöva kämpa med de
svårigheter, som särskilt de mindre städerna
nu ofta ha att brottas med då det
gäller att finna tillräckligt utrymme för
expansion. Man bör därvidlag söka få
till stånd en ordning som sedan kan stå
sig för många år framåt.

.lag utgår, herr talman, vidare från att
praktiskt taget alla kommuner i riket så
småningom skola bli agglomererade kommuner,
d. v. s. bestå av landsbygd med
insprängda tätorter. Jag har svårt att
förstå, varför vi i framtiden skola tillåta
en ordning, som innebär, att tätorter,
som utgöra så att säga ytterkretsen till en
stad, blott av den anledningen skola
kunna lösryckas från den kommun, till
vilken de egentligen höra. Jag slår i detta
fall inte vakt om det geografiska begreppet
kommun, knappast ens om primärkommunbegreppet.
Det förefaller
mig i alla händelser vara orimligt, att så
snart det har vuxit upp skatteobjekt i
form av industrier, bostadstätorter eller
dylikt, de övriga invånarna i kommunen
i fråga genast skola utsättas för risken
att få vidkännas minskade möjligheter
att tillgodose t. ex. kraven på undervisning
eller sociala anordningar på grund
av att de berövas en del av den skattekraft,
som rätteligen hör hemma i kommunen.
Jag har svårt att begripa, varför
inte de personer, som bo i en på detta
sätt uppkommen tätort, även i fortsättningen
skola tillhöra sin gamla kommun.
Det föresvävar mig, att kommunindelningsspörsmålet
i vårt land i framtiden
inte främst kommer att röra sig om de
geografiska gränsernas problem, utan
snarare om förvaltningsfrågorna. I ett
industrialiserat Sverige med industriorter,
små tätorter med hantverk, stationssamhällen
och andra bebyggelsecentra
kommer det säkerligen att krävas helt
andra kommunala uttrycksmedel än vad
vi för närvarande ha. Det idylliska självhushållets
tid är på denna punkt förbi.
Den utveckling, som har ägt rum under
de senaste 20—25 åren och som inneburit,
att staten pålägger kommunerna

allt fler arbetsuppgifter och att landstingen
övertagit en hel del av kommunernas
tidigare uppgifter samtidigt som de
kommunala spörsmålen inte stanna vid
kommunernas gränser, utan skära tvärs
igenom kommunerna, ger mig, herr talman,
anledning att undra, om vi inte
närma oss dessa problem alltför stelbent.
Det verkar nästan, som om man trodde,
att den kommunala organisationen kommer
att vara densamma om 25 år som
den är i dag, vilket den ju inte kommer
att vara, lika litet som den är densamma
i dag som vad den var för 25 år
sedan. Vi böra nog alla göra oss förtrogna
med tanken, att det i framtiden kommer
att krävas nya kommunala uttrycksmedel
och att den primärkommunala indelningen
kommer att minska i betydelse.
Det behövs, om jag får använda den
bilden, nya kärl till det nya kommunförvaltningens
vin, som vi ha fått här i
landet. Med den nya kommunindelning,
som nu håller på att genomföras, skulle
det inånga gånger verka såsom rena
okynnet att även i framtiden söka pussla
med jordstycken hit och dit mellan
kommunerna. Jag inser till fullo, att varje
kommunenhet bör ha tillräcklig styrka,
men just därför har jag den uppfattning,
som jag här utvecklat.

Jag vill till slut, herr talman, kanske
något tillspetsat säga, att vi icke kunna
vidhålla en primärkommunindelning
och en uppfattning av primärkommunernas
betydelse som i det långa loppet,
sådan den har gestaltats enligt 1919
års lag, påminner om köttstyckning i
en charkuteributik. Det är enligt min
mening nödvändigt att verkställa en
översyn över kommunindelningens problem,
kommunernas förvaltningsproblem
och den nya giv som har fått sitt första
utspel i den nya kommunindelning, som
just nu håller på att handläggas av kammarkollegiet.
Jag har svårt att acceptera
min gamle vän herr Gottfrid Karlssons
optimism på denna punkt, då han säger,
att vi bara behöva vänta och se.
Varför skola vi vänta ytterligare, när de
gångna 25 årens utveckling har visat
oss, att de kläder, vilka kommunerna
äro iförda, ha blivit urmodiga, urvux -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

na, trasiga och söndriga och behöva ersättas
med något nytt?

Jag ber, herr talman, att trots att min
uppfattning i vissa stycken skiljer sig
från de övriga reservanternas och motionärernas
få yrka bifall till den reservation
nr I som är fogad till utskottets
utlåtande. Jag gör detta i förhoppning
om att en verkligt grundlig översyn
skall kunna komma till stånd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När konstitutionsutskottet gör gällande,
att 1919 års lag bör kunna tilllämpas
även i fortsättningen, måste jag
uttrycka min förvåning över denna uppfattning.
Jag vill fråga herr Gottfrid
Karlsson, som anser att 1919 års lag är
så bra, att den bör kunna bibehållas oförändrad,
om han ändå inte observerat den
utveckling, som har ägt rum sedan år
1919 och som på en rad andra områden
nödvändiggjort lagändringar. Vad som
under de senaste åren har förevarit i
fråga om kommunindelningen i vårt
land motiverar enligt min mening en
lagändring även på detta område.

Jag kan, herr talman, helt ansluta mig
till vad herr Linden nyss anfört, men
jag vill därutöver säga några ord för
att belysa, hur det ibland kan gå till, då
en stad inkorporerar en hel kommun.

Vi ha härvidlag ett färskt exempel
från Kristianstad, nämligen inkorporeringen
av Vilan. Detta samhälle var så
beläget i förhållande till staden, att det
utan tvivel fanns en del skäl för inkorporering.
Kammarkollegiet skickade
ned ett par herrar, som på platsen skulle
göra erforderliga undersökningar. Jag
betvivlar ingalunda, att herrarna från
kammarkollegiet kunna gällande lagar
och författningar, men de iiro nog inte
de rätta männen all bedöma förutsättningarna
för en kommuns existens och
hur en sådan uppdelning lämpligen bör
ordnas. Hela Norra Åsums kommun
utanför Kristianstad omfattade, om jag
inte minns fel, cirka 5 000 invånare.
Därav bodde omkring 3 000 inom det
område, som skulle inkorporeras med
Kristianstad. Kvar skulle således bli ett

område med cirka 2 000 människor.
Herrarna från kammarkollegiet dekreterade
då, att den resterande delen av socknen
skulle bli en alltför långsträckt och
smal kommunbildning, varför hela området
måste inkorporeras med Kristianstad.
Hade det flunnits vetorätt för invånarna
i Norra Åsum, så att inkorporeringen
inte kunnat beslutas bara genom
att kommunalfullmäktige behandlade
frågan, är jag förvissad om att det
aldrig hade blivit någon anslutning till
Kristianstad.

Det är givetvis många olika synpunkter
som kunna spela in vid beslutandet
av en inkorporering, bland annat hänsyn
till dyrortsgrupperingen. Invånarna
i det tätbebyggda Vilans municipalsamhälle
voro placerade i en lägre dyrort,
medan de, som bodde inom Kristianstads
område ett par hundra meter längre
bort, hänfördes till en högre dyrort
och således uppburo högre löner. Detta
faktum påverkade naturligtvis beslutet
om inkorporeringen, och jag förstår, att
man ville få till stånd en sådan, då man
hade majoritet därför.

För att skapa garantier för att en inkorporering
inte företas mot de berörda
kommuninvånarnas egen önskan har jag
under flera år här i riksdagen motionerat
om att det i inkorporeringsfrågor
bör införas ett slags vetorätt för kommunerna,
så att beslut om inkorporering
inte kan fattas utan allmänt samtycke.
Med denna vetorätt avser jag naturligtvis
inte att hindra en stad eller ett tätbebyggt
samhälle, som verkligen behöver
utvidga sitt område, från att genom
inkorporering skaffa sig tillräckligt utrymme.
I sådana fall måste naturligtvis
tanken på den egna kommunens bästa
vika för hänsynen till hela samhällets
bästa. Men jag måste ta avstånd från den
politik, som så ofta tillämpas i fråga om
inkorporeringar. Om en stad behöver
inkorporera ett litet område från en
angränsande kommun, resonerar man
ofta som så, att då är det bäst att staden
på en gång införlivar hela kommunen.

Det område utanför Kristianstad, som
drabbades av inkorporering, är två mil

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

långt. Befolkningen inom denna glest
bebyggda del av kommunen får efter inkorporeringen
inga möjligheter att i
samma utsträckning som tidigare göra
sig gällande vid utövandet av den kommunala
beslutanderätten, och inkorporeringen
utgör på så sätt ett slag mot
den kommunala självstyrelsen. På alla
områden försöker man ju numera slå
vakt om den kommunala självstyrelsen
för att bereda folket ute i landet tillfälle
att verkligen göra sin röst hörd.
Man vill t. ex. vid valkretsindelningar
inte gärna slå samman landsbygdsområden
med intilliggande städer o. s. v.
Konstitutionsutskottet borde väl därför
även på detta område ha beaktat landsbygdskommunernas
intressen genom att
tillstyrka de föreliggande motionerna.

Jag måste, herr talman, be att få säga
ytterligare några ord om Norra Åsum,
eftersom jag hör, att min namne från
Kristianstad begär ordet, och jag förstår,
att han ämnar försöka bemöta mig
på denna punkt. Jag vill tillägga, att
om man såsom bevis för inkorporeringens
nödvändighet anför, att Norra Åsum
inte hade möjlighet att ordna vattenoch
avloppsfrågan samt gatuförhållandena
på ett tillfredsställande sätt, så är
det visserligen sant, att det inom kommunen
varit klent beställt på detta område,
men numera ha ju samhällena fått
möjligheter att ordna dessa frågor lokalt.
Jag har själv mot min vilja kommit
att höra under Kristianstad. Den enda
glädje, som jag hittills haft av inkorporeringen,
har varit att jag omedelbart
fick skatten höjd med 2:50. Man invänder
kanske, att Norra Åsums kommun
inte hade kunnat hålla den låga
skattesatsen, om kommunen själv skulle
ha svarat för de anläggningar för vatten,
avlopp, gator o. s. v. som Kristianstad
nu måste ombesörja. Ja, det är nu
fem år sedan vi inkorporerades, men
ännu har staden inte åtgjort något för
att ordna vatten, avlopp, gator, etc.
inom det inkorporerade området. När
vi ha fått vänta så länge härpå, kan det
väl ändå inte vara omsorgen om att få
till stånd dessa välfärdsanordningar som
motiverat inkorporeringen.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
kammaren längre, utan vill endast än
en gång uttrycka min förvåning över
att konstitutionsutskottet inte har kunnat
tillstyrka en utredning av de problem,
som beröras i motionerna, utan
nöjt sig med att hänvisa till att man
först bör avvakta verkningarna av den
nya kommunindelningsreformen. Herr
Gottfrid Karlsson menar kanske, att vi
skola vänta så länge, att städerna först
skola hinna ta för sig, vad de vilja ha,
innan vi genomföra en lagändring.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen nr I.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag hade kunnat nöja mig
med att instämma i vad herr Gottfrid
Karlsson här anförde. Men då flera av
kammarens ledamöter under debatten ha
anmält avvikande mening och anfört
synpunkter, som jag absolut inte kan
dela, måste jag be att få yttra några ord.

Till herr Elofsson i Vä vill jag säga,
att jag har kommit till den uppfattningen,
vilken jag tror delas av utskottsmajoriteten,
att motionärerna inte främst
rikta sin kritik mot utformningen av 3 §,
utan fastmera mot det sätt, varpå denna
paragraf i praktiken tillämpas. En av
motionerna bygger på det s. k. Backafallet,
där man kritiserar, att hela Backa
kommun inkorporerats med Göteborgs
stad. Herr Björcks historieskrivning därvidlag
var emellertid kanske inte alldeles
riktig. Visserligen skedde inkorporeringen,
åtminstone till en början, mot
Backa kommuns vilja, men om vi inte
ha varit fel underrättade inom utskottet,
hänförde sig oppositionen egentligen till
att det ersättningsbelopp, som Göteborgs
stad skulle betala, ansågs otillfredsställande.
Om man vid inkorporeringen
hade fått större ersättning, lära Backaborna
— jag säger »lära», ty jag har inte
varit med om hela uppläggningen — ha
varit nöjda och belåtna med anslutningen
till Göteborgs stad.

I motiveringen till motionen I: 147 förekommer
ett uttalande, som jag har fäst

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

mig vid och vars riktighet jag inte kan
underskriva. Samma resonemang har
även förts i debatten här i dag. Det heter
i motionen: »Man bör dock komma ihåg
att exkorporeringskommunens möjligheter
att bedriva en självständig kommunalpolitik
alltid måste vara beroende av
dess skatteunderlag.» Jag skulle för min
del med anledning av detta uttalande
och vad herr Björck här nyss anförde
om flykten från landsbygden och det dåliga
skatteunderlaget i landsbygdskommunerna
vilja tillägga, att situtionen i
kommunerna ofta även beror på de ledande
kommunalmännens ovilja att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för att
landsbygdens invånare skola få känna
den trevnad som de så väl behöva. Jag
har här i min hand ett tidningsreportage
från mitt eget län, som jag inte skall
trötta kammaren med att läsa upp men
som har den belysande rubriken »Förtvivlad
trångboddhet nonchaleras». Det
är ett typiskt exempel på att de kommunala
myndigheterna ofta inte bry sig om
att vidtaga de åtgärder som äro nödvändiga
för att man skall kunna bereda
landsbygdens folk erforderlig trevnad.
Reportaget gäller en kommun som inte
alls kan sägas ha lågt skatteunderlag. Det
är en ren landsbygdskommun med 5 000
invånare och ett skatteunderlag på över
40 000 bevillningskronor. Man kan därför
inte i detta fall påstå, att det är det
svaga skatteunderlaget som hindrar kommunen
från att företa erforderliga åtgärder
för att folk skall trivas där.

Jag medger emellertid, att det inte är
lätt att komma till rätta med de problem,
som upprullas i motionerna. Själv tillhör
jag en köping, som bröt sig ut ur
kommunen för 20 år sedan. Både vi och
kommunen ha bara haft goda erfarenheter
av utbrytningen. Varken i köpingen
eller den gamla kommunen ha skatterna
behövt höjas på det sätt som herr
Elofsson här skildrade. Den avskilda delen
av kommunen har i stället haft två
kronor lägre kommunalskatt under hela
den tid som köpingen existerat.

Både herr Elofsson och herr Björck
klagade (iver att de, som bo i de inkorporerade
delarna av en kommun, ofta

inte få sina krav på välfärdsanordningar
tillgodosedda i samma utsträckning som
befolkningen inom övriga delar av staden
eller tätorten i fråga. För att belysa
folks pretentioner härvidlag vill jag erinra
om en händelse som inträffade den 2
januari i fjol. Praktiskt taget mot vår
vilja hade vi i den köping, som jag tillhör,
vid årsskiftet i fjol inkorporerat ett
område, som var nästan lika stort som
köpingens ursprungliga yta. Det var invånarna
i landsbygdsdistriktet utanför
köpingen som yrkade på att området
skulle införlivas med köpingen. Vi i köpingen
voro inte särskilt intresserade för
saken, men vi ansågo oss inte böra neka.
Den 2 januari i fjol, således dagen efter
inkorporeringen, ringde en person, som
var bosatt inom det inkorporerade området,
och frågade, när ytterbelysningen
egentligen skulle bli färdig! Om herr
Björck och herr Elofsson ha måst vänta
fem år på att få vatten- och avloppsfrågan
ordnad, kan väl detta inte betecknas
såsom särskilt märkvärdigt. Man
måste ju alltid räkna med att det tar en
viss tid att ordna med vatten, avlopp
o. s. v. ute i periferien av de inkorporerade
områdena, och dessutom kostar det
mycket pengar.

Herr Elofsson och herr Björck förklarade
vidare, att invånarna ute i periferien
av de inkorporerade områdena inte
ha möjlighet att göra sina intressen gällande
inom den nya stora kommunen på
samma sätt som de kunde tidigare i sin
egen hemkommun. Men man väljer väl
stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige,
och jag förmodar, att det därvidlag
tillgår på samma sätt i södra delarna
av landet som vi förfara norrut, d. v. s.
så att befolkningen i hela staden, köpingen
eller kommunen får delta i valet
och därvid kan göra sin röst gällande.
Vännen Grym här bredvid mig, som bor
i Norrbotten, viskar till mig, att befolkningen
i Kiruna stad, som ju omfattar
väldiga vidder, i en del fall bor 10—15
mil från stadens centrum, men ändå har
sina representanter i den beslutande församlingen.
Man målar nog med alltför
mörka färger, då man skildrar dessa
svårigheter vid inkorporeringar.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

Herr Lindén hade en del utläggningar,
som jag skulle kunna skriva under,
även om han praktiskt taget hela tiden
rörde sig på det teoretiska planet. Jag
ger herr Lindén rätt i att vi i dag inte
kunna veta, hur kommunförvaltningen
kommer att gestalta sig om 25 år, men
vi, som ha varit med sedan sekelskiftet,
ha doek erfarenhet av hur utvecklingen
gått framåt. Jag tycker för min del,
att utvecklingen har gått i sådan riktning,
att vi böra vara nöjda och belåtna.

Jag skall inte uppehålla kammarens
tid längre, men då det här talas om
att kommunerna borde ha vetorätt mot
inkorporering, vill jag bara säga, att jag
inte känner till många fall, då en kommun
godvilligt har avstått från en större
eller mindre del av sitt område till en
angränsande samhällsbildning. Jag tror
för min del inte, att man kan åstadkomma
bättre förhållanden genom att införa
vetorätt för kommunerna, utan det skulle
då snarare bli stopp för all utveckling
på detta område.

Jag slutar, herr talman, med vad jag
började med, nämligen med att konstatera,
att kritiken mot kommunindelningslagen
främst inte riktar sig mot 3 §,
utan fastmer mot det sätt, på vilket paragrafen
tillämpas. Jag bestrider inte,
att det kanske kan finnas anledning till
anmärkning mot det sätt, på vilket paragrafen
i praktiken tillämpats, men jag
anser ändå, i likhet med herr Gottfrid
Karlsson, att vi först böra vänta och se,
hur kommunindelningsreformen kommer
att verka, innan vi företa några ytterligare
åtgärder i denna sak.

Jag ansluter mig således, herr talman,
till herr Gottfrid Karlssons yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDÉN (kort genmäle): Herr talman!
Jag fäste mig vid ett par argument
i herr K. A. Johansons anförande, som
jag gärna vill inhösta såsom försvar för
min egen ståndpunkt.

Herr Johanson erinrade om hurusom
man i pressen har kunnat läsa en artikel
med rubriken »Förtvivlad trångbodd -

het nonchaleras». Han talade vidare om
svårigheterna att i ett inkorporerat område
ordna ytterbelysning o. s. v. När
jag hörde herr Johansons anförande, måste
jag verkligen fråga mig vad; detta
egentligen har med problemet om en rationell
kommunindelning att göra. Är det
problemet inte snarare en förvaltningsfråga?
Med det teoretiska resonemang,
som jag enligt herr Johansons uppfattning
förde, är hans absolut en förvaltningsfråga,
som måste bli föremål för
ändring.

Det andra argument, som herr K. A.
Johanson anförde, var fallet Kiruna. Men
vad äro Kiruna, Motala, Värnamo etc.
exempel på? Jo, på hur en tätort med
majoritetens hjälp lägger sig till med en
hel socken. Men det blir ju ändå ingenting
annat av det hela än en agglomererad
eller urbaniserad kommun. Att sedan
kommunen kallas för stad, ändrar ingenting
i mitt resonemang.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Herr Lindén anförde mot mig,
att de skäl, som jag åberopade för utskottets
ståndpunkt, snarare voro skäl för den
ståndpunkt, som han förfäktade. Jag vill,
herr talman, kvittera med att säga, att
största delen av de skäl, som herr Lindén
anförde, snarast tycktes mig motivera
ett visst uppskov med denna utredning.

Tv vad säger herr Lindén? Jo, han föreslår
en utredning om de nya kommunernas
organisation och förvaltningsform,
deras »kläder», som han säger. De
äro för gamla, vi ha vuxit ur dem, de
äro inte bara slitna utan rentav trasiga,
säger herr Lindén mycket dramatiskt.
Men vi hålla ju just på att genomföra en
kommunindelningsreform, som riksdagen
har beslutat för att komma till rätta
med de förhållanden som herr Lindén
talar om. Om vi alltså hålla på med att
skaffa kommunerna nya kläder, varför
kunna vi då inte vänta, tills den saken
är klar, innan vi företa den utredning
som herr Lindén önskar få till stånd?

Herr Elofsson i Vä frågade mig, om
jag tyckte att vi skulle vänta, tills stä -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

derna hunnit ta för sig så mycket som
de behöva, och först därefter företa denna
utredning. Han påstod också, att jag
hade sagt att jag tyckte att 1919 års lag
var bra. Men jag yttrade mig inte alls
om den saken. Jag sade, att om det över
huvud taget är nödvändigt att ändra på
1919 års lag, så är det enligt mitt och
utskottsmajoritetens förmenande klokt
att vänta och se, hur den nya kommunindelningsreformen
kommer att verka i
praktiken, innan vi företa en sådan utredning.

Jag måste också säga, liksom herr
Lindén, som åberopade de sifferuppgifter
som vi under utskottsbehandlingen
fingo del av, att det — sett mot bakgrunden
av alla de fall av inkorporering som
ha förekommit — bara i ytterligt få
fall har skett någon inkorporering mot
vederbörande kommuns vilja. I en del
fall ha landskommunerna motsatt sig inkorporeringen,
i en del fall vederbörande
städer, och i en del fall — det var
tre, vill jag minnas — voro båda parterna
emot den. I de allra flesta fall ha
således inkorporeringarna skett med
båda parters goda vilja och medgivande.
Man måste se 1919 års lag mot bakgrunden
av detta förhållande.

Sedan vill jag säga, att jag är något
förvånad över det motstånd, som här
ifrån en del landsbygdsrepresentanters
sida reses mot tanken, att deras kommuner
skulle införlivas med den närliggande
staden. Jag har nämligen under
behandlingen av den nya kommunindelningsreformen
hemma i det län, som jag
representerar, kunnat konstatera, att ett
flertal av landskommunerna vid diskussionen
om bildandet av storkommuner
enträget och envist begärt att få bli sammanslagna
med närliggande städer. En
sådan sammanslagning har ju också i
vissa fall skett, även hemma i Östergötland,
men det är flera fall, då landskommuner
ha uttalat önskan om att införlivas
med städer, än de fall, då utredningsmän
och länsstyrelse ha velat gå
med därpå. Därför är jag, som sagt, något
överraskad över afl det här reses ett
sådant motstånd mot tanken på en dylik
sammanslagning.

Jag tycker alltså, att vi innan vi företa
den utredning, som motionärerna ha
föreslagit, skola vänta, tills vi få se,
hur de kläder passa oss, som vi nu hålla
på att skaffa genom kommunindelningsreformen.
Skulle det, sedan vi ha
vuxit i den nya förvaltningsorganisationen,
ändock visa sig nödvändigt, tycker
naturligtvis också jag, att det kan vara
skäl att företa en sådan översyn av 1919
års indelningslag, som det här är frågan
om, men jag tycker inte det finns några
skäl att göra det, förrän vi ha sett hur
kommunindelningsreformen kommer att
verka.

Herr LINDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det är alltid vanskligt att använda
bilder, ty man riskerar både att
välja fel bild och att bli missförstådd.

Jag måste fråga min ärade vän herr
Gottfrid Karlsson, om vi i detta fall
verkligen kunna nöja oss med att vänta
och se, hur de nya kläder, som jag talade
om, komma att passa. Den nya kommunindelning,
som nu håller på att genomföras,
avser ju icke att sy nya kläder,
utan att skapa nya kroppar. Jag ser
för min del ogärna, att de nya kropparna
släppas ut i världsvimlet helt nakna.

Herr KARLSSON, GOTTFRID (kort
genmäle): Herr talman! Om man skapar
nya kroppar, måste man samtidigt tillse,
att de inte behöva vandra ut i livet helt
nakna. En av förutsättningarna vid förarbetena
för den nya kommunindelningen
var också, att det i samband med den
nya indelningen skulle skapas förvaltningsformer,
således kläder, som passade
för de nya kropparna.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Jag förmodar, att om vi allesammans
här i kammaren skulle lufta våra inkorporeringsbekymmer,
så skulle denna
diskussion dra ut mycket långt på tiden.
Jag hade inte tänkt lägga mig i
denna debatt, och jag skulle inte heller
ha gjort det, om inte min namne på

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

kristianstadslänsbänken hade fört fram
inkorporeringen av Norra Åsum med
Kristianstad stad såsom ett avskräckande
exempel på en inkorporering.

Nu är det min mening att detta icke
är något avskräckande exempel, utan i
stället ett mycket typiskt exempel på
den ställning, i vilken en stad kan bli
försatt, om det vid dess sida växer upp
ett mindre samhälle, som i det långa
loppet inte bär möjlighet att klara sig
själv och reda upp sina egna angelägenheter.
I detta fall ligger det ju till så,
att det utanför Kristianstad har vuxit
upp ett municipalsamhälle, Vilan, på
motsatta stranden av Helgeån. Det har
vuxit upp under sådana förhållanden,
att det består av i många avseenden typisk
nvbvggarbebyggelse. Vatten- och
avloppsfrågan har inte kunnat ordnas,
och de sanitära förhållandena ha över
huvud taget erbjudit svårigheter. Marken
är mycket sank, och följaktligen
måste allt avloppsvatten pumpas därifrån.

Om det är någon som tror att Kristianstads
stad med någon större förtjusning
tog hand om det samhället, så är
det ett mycket stort misstag. Det gjorde
man, inte därför att man önskade
det, utan man gjorde det därför att man
var tvungen till det. Man ansåg inte, att
det kunde fortsätta som förut hur länge
som helst, och det ansåg man inte heller
ute i Vilans municipalsamhälle. Inte heller
ansåg länsstyrelsen eller hälsovårdsmyndigheterna
det, utan alla voro
överens om att något måste ske och att
det måste ske med det snaraste. Frågan
sammanhängde också med att det behövs
en ny sträckning på vägen från
Hässleholm till Blekinge, som skall gå
genom Norra Åsum och Vilan, över
Helgeån och genom Kristianstad.

Denna inkorporering skulle ha skett
för åtminstone 20—30 år sedan för att
det skulle Ha blivit någon verklig rätsida
på bebyggelsen på andra sidan ån.
När nu frågan blev aktuell, räknade
man som på de flesta andra ställen från
början endast med att behöva inkorporera
den del av kommunen, som utgjorde
municipalsamhället, möjligen nå -

got litet till. Den återstående delen av
kommunen skulle fortsätta att leva som
en särskild kommun. Men ju längre utredningsarbetet
fortgick, desto klarare
blev det att man skulle behöva inkorporera
så mycket utöver municipalsamhället,
att den del, som blev över, inte kunde
bli någon livskraftig kommun.

Det var detta som ledde till att man
tog hela kommunen, och det ledde också
till en skattehöjning i Norra Åsum,
eftersom man naturligtvis måste ha samma
skattekrona där som i den gamla
kommundelen. Men om man säger, att
den skattehöjningen var större än den
som Norra Åsums kommun skulle fått
vidkännas, om den sökt lösa sina egna
problem, så tar man alldeles fel. Med
det lilla skatteunderlaget hos de mellan
4 000 och 5 000 invånarna i Norra
Åsums kommun skulle det inte ha räckt
att höja med bara 2 eller 3 kronor. Om
jag minns rätt, räknade man i stället
med en skattehöjning på mellan 3 och
4 kronor, för att kommunen skulle kunna
klara upp bara det allra nödvändigaste.
Det var det som gjorde att Kristianstad
tvingades ta hand om kommunen.
Det har för Kristianstad betytt och kommer
att betyda mycket stora utgifter.
Min namne säger, att man ännu inte
har sett några resultat av dessa
utgifter. Jag vill då säga, att det visserligen
har gjorts en del arbeten
därute — dels beträffande gator, dels
beträffande idrottsplats och vattenförsörjning
— men att det mesta återstår
att göra. Men anledningen till
att det ännu inte har kunnat göras mera
är att man inte från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kunnat få definitivt
besked om sträckningen för den redan
omnämnda vägen från Hässleholm
till Blekinge. Innan man får det, kan
man inte ordna kloakförhållandena eller
göra upp ett vattenledningsnät, man
kan inte sörja för bortpumpningen av
avloppsvatten genom ett nytt pumpverk
o. s. v.

När jag har velat relatera detta, har
det varit därför att man inte så blint
skall tro att en stad, därför att den tar
hand om ett inkorporerat område, gör

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

det gärna, eller att det nödvändigtvis
kommer att betyda, att den inkorporerade
delen blir åsidosatt. Det tror jag
inte att den i detta fall har blivit. Det
område det här gäller kan inte åsidosättas,
ty förhållandena där äro sådana,
att de själva tvinga fram förändringar
i än det ena, än det andra avseendet.
Att sedan de, som bo långt ute i periferien,
inte kunna bli delaktiga av alla
de förmåner som de, som bo i centrum,
kunna bli delaktiga i, är alldeles självklart.
Man kan inte ordna så, att alla
få bo under stadsförhållanden, och det
är inte heller så alldeles klart att det
vore någon fördel.

Det var bara detta jag ville ha sagt,
herr talman.

Herr ARRHÉN: Herr talman! En av de
föregående talarna liknade vår svenska
kommunalförvaltning vid en person, som
håller på att byta kläder. Man kan för
all del acceptera denna bild och säga,
att det här verkligen gäller att göra ett
klädbyte. Skräddarmästaren är väl i så
fall kammarkollegium eller Kungl. Maj :t,
och vad jag vill begära är, att kunderna,
d. v. s. både landsbygds- och stadskommunerna,
skola få något så när lika
villkor när de komma till skräddarmästaren.
Det får inte bli så, att landskommunen
sedermera får lämna skräddarmästaren
ungefär som om den varit
ute för att uppfylla de stipulationer, som
omtalas i sagan om Kraka, vilken kom
hem varken klädd eller oklädd. Det är,
vad våra landskommuner ofta nog riskera
att få göra.

Jag delar i många avseenden de allmänna
synpunkter på dessa problem,
som här framlagts av herr Linden. Han
talade om, att den situation, i vilken vi
befinna oss, kännetecknas av att det
gamla självhushållets kommuner hålla
på att ikläda sig andra former. Varje
förnuftig människa måste i ett dylikt
läge erkänna, att tätorterna och städerna,
som i huvudsak försörja sig genom
de tekniska yrkena, ha behov av utrymme
med hänsyn til! sin växande befolkning.
Men det kvarstår, att de under

nuvarande förhållanden inför de myndigheter,
som ha att väga deras behov
gentemot landskommunernas, stå som
en privilegierad grupp. Det ha landskommunerna
märkt, och den opposition,
som i det avseendet förekommit, är i
allra högsta grad begriplig.

Utskottet och dess talesman, herr Gottfrid
Karlsson, säga, att man bör vänta
och se, hur den nya kommunindelningsreformen
verkar. Jag anser emellertid,
att det just under denna reforms genomförande,
när kommunerna gå att
uppfylla de rekommendationer, som
gåvos i den nya kommunindelningslagen,
och städerna och tätorterna anmäla sina
behov av utrymme, är av mycket stor
vikt, att landskommunerna ha råg i ryggen,
eller hur jag nu skall uttrycka mig,
att de alltså få ett stöd genom lagstiftning
eller andra lämpliga garantier, så
att städer och landskommuner bli likvärdiga
parter.

Det har sagts, att när kommunindelningsreformen
är genomförd, komma inte
behov av denna art att anmäla sig i
samma utsträckning som tidigare. Ja,
den saken är möjligen trolig, ehuru det
i varje fall inte framgår av det yttrande
av Svenska stadsförbundet, som fogats
till utskottets utlåtande och i vilket det
i stället säges, att detta problem kommer
att kvarstå för en lång tid framåt. Ett
faktum är emellertid, att medan under
tidsavsnittet 1919—1938 13 landskommuner
totalinkorporerades med städer
eller köpingar, så ha under de senaste
åren 1939—1940 inte mindre än ett 20-tal
kommuner inkorporerats. Det har här
omvittnats, att landskommunerna blivit
lidande på detta, och jag är av samma
mening. Det står också i den motion,
som jag varit med om att underteckna,
att landskommunerna ofta »bli en av
staden bortglömd vrå, som är jämställd
med staden i övrigt endast då det gäller
stadens utdebitering». Det bar av flera
talare — bl. a. av berr Gustaf Elofsson
— erinrats om vad dessa införlivningar
betyda för landskommunerna och deras
verksamhet, och man kan inte komma
ifrån, att det iir ett synnerligen allvarligt
problem, som här föreligger.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

Det har vidare sagts — jag hörde det
i går i en korridor i detta hus — att städerna
skulle ha något slags moralisk rätt
att få skatteinkomster från områden,
vilkas tätbebyggelse härrör från verksamhet,
som utövas i det närliggande
stadsområdet. Detta resonemang förefaller
ju till att börja med alldeles riktigt,
men jag har för min del aldrig hört talas
om, att städerna äro villiga att soulagera
den landsbygd, på vars köpkraft de ofta
leva. Om man vänder på resonemanget,
kan man komma till en dylik slutsats,
vilken från städernas synpunkt möjligen
ter sig närmast löjlig men i själva verket
vid närmare betänkande inte torde vara
det.

Jag tror, att herr K. A. Johanson hade
rätt, när han menade, att kritiken här
mindre riktar sig mot 3 § kommunindelningslagen
än mot tillämpningen av denna
paragraf. Därvidlag åvilar det Kungl.
Maj :t och kammarkollegium ett mycket
stort ansvar. Kungl. Maj:t följer som bekant
i regel kammarkollegiums förslag
— detta innebär intet klander mot
Kungl. Maj:t, ty det är ju alldeles naturligt
— och därför kommer huvudansvaret
att ligga hos kammarkollegium.

Hur skall man nu få en ändring till
stånd, som gör alla parter tillfredsställda?
Den frågan måste man ställa. Vi ha i
motionen föreslagit, att tre fjärdedelars
majoritet i den kommunala representationen
på landsbygden skulle få rätt att
omöjliggöra införlivning med stad — jag
ber emellertid att få fästa uppmärksamheten
på att detta förslag var alternativt.
Man har i utskottsutlåtandet sagt, att det
är orimligt. Ja visst är det orimligt, om
man nämligen förutsätter, att denna rättighet
kommer att utövas i tid och otid.
Men det kommer man inte att göra —
det antydde herr Lindén i sitt anförande,
och jag instämmer med honom. Bestämmelsen
skulle, om nu förslaget bifalles,
stå där såsom den sista resursen,
såsom den fasta ryggrad, som kommunerna
hade att stödja sig på. Det finns
klokt folk både utanför och innanför
stadstullarna, och på landsbygden förstår
man, som jag tidigare sagt, fuller
väl, att städerna i viss utsträckning be -

höva plats för bostäder, industrier, hamnar
o. d. Och i städerna kan man nog
också, om man mödar sig, inse, att också
andra vilja ha en viss rätt att leva här
på jorden. Om denna samförståndsanda
är levande på ömse sidor om förhandlingsborden,
kan man göra upp i godo
till ömsesidig båtnad. Det vore likväl nyttigt,
om landsortens kommuner, d. v. s.
de svagare parterna, hade stöd i ett sådant
här lagbud.

Vi ha emellertid i motionen också
sagt, att man kan tänka sig andra garantier,
och att därför hela problemet om
en eventuell ändring av indelningslagen
bör utredas. Därigenom tangera vi det
önskemål, som har framställts av herr
Gustaf Elofsson i motion nr 147. En dylik
utredning anser Landskommunernas förbund
vara högst önskvärd, och samma
organisation står för övrigt inte alls
främmande för tanken på en kommunal
vetorätt. Om man inte inför en sådan,
får man vara beredd att söka andra utvägar.
En sådan utväg skulle väl i så
fall bestå däri, att man gör en rimlig fördelning
av de skatteobjekt, som komma
i fråga för de olika parterna. Jag har
också på ryktets vingar fått höra, att den
argumenteringen även förekom i utskottet.
Det skulle alltså betyda en fortsättning
på de överväganden, som tidigare
förekommit inom kommunalskatteberedningen
och om vilkas natur vi ha sett
vissa vittnesbörd. Jag tror inte — även
om jag inte vet något — att städerna
skulle se en dylik utveckling med så
värst blida ögon.

Ja, herr talman, det har nu talats så
mycket i detta ärende, att jag kan inskränka
mig till detta. Jag ber att få
yrka bifall till i första hand reservationen
nr II och i andra till reservationen
nr I.

Herr ELMGREN: Herr talman! Debatten
har bjudit på en blandning av gammalt
och nytt. Herr Lindén har t. ex.
med något blandat ackompanjemang spelat
upp en framtidsmusik som kontrasterar
något mot herr Björcks mera prosaiska
erfarenheter från en inkorporering

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

som, om jag fattade honom rätt, låg 27
år tillbaka i tiden.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att mycket av den kritik, som har
förekommit i indelningsfrågan, sammanhänger
med tidigare praxis. Hur man än
skriver en indelningslag, måste den i
alla fall ges en så vid formulering, att
praxis får mycket stor betydelse. Då nu
praxis på senare tid har utvecklats till
landsbygdens favör, tycker jag inte det
är någon fara. Om jag använder herr
Lindens taktik och begagnar motståndarens
argument som mina egna, kan
jag peka på hans siffror som ett bevis
för att det endast i ytterst få fall har
skett en inkorporering mot kommunernas
vilja. Det är därför ganska naturligt,
om man nu vill vänta något och se, hur
den praxis, som håller på att utforma sig,
kommer att te sig. Ytterligare ett skäl att
vänta är naturligtvis, att hela saken torde
bli mindre aktuell, när den nya kommunindelningen
har genomförts.

Detta gör, herr talman, att jag inte kan
finna annat än att det är klokt att gå på
utskottets förslag, och jag ber att få yrka
bifall till detsamma.

Häri instämde herr Herlitz.

Herr SUNDVIK: Herr talman! .lag

måste säga, att jag finner den nu gällande
indelningslagens 3 § så vagt formulerad,
att man har anledning att
önska att något mera bestämt utsäges
där.

Herr Elofsson i Va och hans namne
på kristianstadsbänken ha båda varit
uppe och vittnat om ett indelningsärende.
Det påstods nu av den siste av dem,
att Kristianstad var tvunget att ta hand
om landskommunen, därför att denna
inte skötte sina åligganden som den
borde. Men om det gäller en landskommun,
som ligger på gränsen till en stad
och som sköter sina åligganden och ordnar
t. ex. de sanitära förhållandena på
ett tillfredsställande sätt, vilka skäl skola
då föreligga för att staden skall kunna
fordra att området skall inkorporeras?
Vilken rätt skall en stad ha att inkorporera
en landskommun, om denna

sköter de kommunala angelägenheterna
på ett i alla avseenden tillfredsställande
sätt och befrämjar utvecklingen lika bra
som en stad skulle kunna göra? Jag kan
inte finna några bestämda riktlinjer för
hur man skall döma i ett sådant fall.
Det kommer att bero på en utredningsman
från kammarkollegium, som reser
ut på landsbygden och tittar på förhållandena,
tar del av räkenskaperna o. s. v.
och sedan skriver en promemoria, på
vilken regeringen avgör fallet. För min
del finner jag det önskvärt med en utredning
för att klarlägga riktlinjerna för
den praxis, som herr Elmgren talade om.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen nr I.

I detta anförande instämde herr Anderberg.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Sundvik, att indelningslagens 3 §
återfinnes på sidan 4 i utskottsutlåtandet.
Jag skall inte läsa upp vad som där
står, men jag tycker att riktlinjerna äro
så pass klara, att man tills vidare kan
vara nöjd och belåten därmed.

Till herr Lindén skulle jag velat rikta
en replik omedelbart efter hans anförande,
men jag sparade den därför att
jag hade ett par ord till att säga. De
exempel jag anförde voro inte riktade
till herr Lindén, utan de voro riktade
till de föregående talare som hade gått
mot utskottets förslag. Jag är fullt ense
med herr Lindén om att det är inkorporeringens
lämplighet ur förvaltningssynpunkt,
som bör vara avgörande. På den
punkten äro vi alldeles överens, men
jag vill också fråga: Hur ställer det sig,
om åtgärden inte främst är lämplig ur
förvaltningssynpunkt? Jag kan ta det
exempel som jag tog förut — Kiruna.
Då nu Kiruna hade municipalskatt och
då det inte kunde påvisas att någon
skulle bli lidande på om Kiruna blev
stad, var det inte då helt naturligt, att
man vidtog den ändringen?

Då vi äro inne på förvaltningsåtgärder,
har jag ett exempel, som kan visa
vilka åtgärder som ibland måste vidta -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

gas. Det gäller ett municipalsamhälle,
som ligger intill en köping och som har
fått ett förslag på en vatten- och avloppsanläggning.
Samhället har 829 invånare
och 7 794 skattekronor. Det har
1: 50 i municipalskatt, och den vattenledningsanläggning,
som är planerad,
går på 1 100 000 kronor. Tro damerna
och herrarna i denna kammare, att detta
municipalsamhälle kan genomföra en
sådan åtgärd utan hjälp från moderkommunen?
Jag är nästan övertygad om att
municipalsamhället inte får någon sådan
hjälp. Men får man i detta fall till
stånd ett samarbete med den intilliggande
köpingen, kan det hända att municipalsamhällets
vattenfråga kan ordnas
inom en mycket kortare tid än herrar
Björck och Elof son i Vä antytt utan att
municipalskatten avsevärt behöver höjas.

Eftersom yttrandet från Landskommunernas
förbund åberopats som stöd
för reservationen, skall jag be att få påpeka,
att även Svenska stadsförbundet
har avgivit ett yttrande. Förbundet ansluter
sig endast i ringa mån till den
kritik, som har riktats mot indelningsändringarna,
och yttrar i slutklämmen:
»Styrelsen måste bestämt avstyrka att en
utredning i hithörande spörsmål begäres
från motionärernas utgångspunkter
och med den inriktning som de åsyfta.»
Det är motparten som har den inställningen.
Var och en ser saken ur sin
synpunkt alldeles som vi gjort i kammaren
och i utskottet. Det är även fallet
med Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Gottfrid Karlsson var förvånad
över att såväl landskommunernas
representanter som städerna i vissa fall
motsatt sig inkorporering. Han angav
att så varit förhållandet i tre fall. Men
om man tänker på att det finns 2 500
kommuner, herr Karlsson, är det inte
någon stor procent. Jag kan tänka mig,
att det legat så till, att ett så stort område
inkorporerats, att vad som återstår
av landskommunen icke kan bestå som
en självständig enhet.

Herr Elowsson i Kristianstad sade, att
Kristianstad inte var hågat att inkorporera
hela Norra Åsum. Jag vet också att
så var fallet. Men när han säger, att man
inte kan ta vara på sig själv, vill jag
fråga: Hur vet herr Elowsson det? Ni
ha aldrig försökt att låta oss ta vara på
oss själva. Det förvånar mig, när han säger
att allt var eftersatt, att man inte
gjorde någonting och att det blev så dyrt.
Det är väl inte herr Elowsson obekant,
att det varit socialdemokratisk majoritet
i fullmäktige i Norra Åsum under
de sista femton åren, ja, till och med
kvalificerad majoritet. Varför gjorde
man då ingenting åt saken? Jag anser
inte att man skall använda sådana argument.

Jag är fullt medveten om att en stad
eller ett tättbebyggt område skall kunna
inkorporera områden som behövas
för tätortens utveckling. Men jag kan
inte vara med om att det, som det nu
sker, får gå till på det sättet, att man
skickar ut en person från kammarkollegiet,
som kör en runda och tittar på
området och säger: »Det här lilla klabbet
kan inte få vara för sig självt.» Det
gällde dock ett område med två tusen
människor. De ville bli kvar som en
egen kommun. Hade det blivit omröstning,
är jag säker på, herr talman, att
de velat bilda en egen kommun. Jag anser
därför att innan utlåtande från
kammarkollegiet inhämtas bör kommunen
få säga sin mening. Inom kommunens
område finnas både män och
kvinnor, som ha lika god syn på tingen
och lika stor förmåga att bedöma möjligheterna
för kommunen att klara sig,
som en person från ett verk, som på
några timmar skall sätta sig in i, hur
frågan skall lösas.

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! Mitt yttrande om
Norra Åsums möjligheter att sköta sig
självt får inte fattas på samma sätt som
efterlysningarna i radio, där det sägs
att vederbörande irrar omkring utan
att kunna ta vara på sig själv. Jag syftade
på att skatteunderlaget i Norra

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. villkoren

Åsum var sådant, att kommunen inte
kunde reda upp alla problem som förelågo.
Det hjälper inte vad det är för en
majoritet i fullmäktige. Om skatteunderlaget
inte räcker till, så räcker det
inte till.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
har följt debatten med ett visst intresse.
Jag får ju säga, att jag har genomlidit
en tingens ordning, som skulle ge
mig anledning att här tala länge, men
då jag begärt ett samtal med regeringens
högste representant för att få vissa
uppgifter och jag förväntar att jag skall
få dem, eftersom vi leva i ett demokratiskt
land, skall jag i dag inte gå in på
den sak, som speciellt rör min bygd.

Till de representanter för utskottet,
som ha talat här, skulle jag vilja säga,
att jag undrar om inte ni i utskottet i
detta ärende röra er med argument
mera från ytan utan att gå på djupet
i den stora fråga, som det här gäller.
Ni ha talat om småkommunerna som
skola förstärkas genom sammanslagningar.
Men är det inte så, att de många stora
inkorporeringsärendena endast i undantagsfall
höra samman med småkommunerna?
Indelningsändringarna avse i regel
större orter.

Jag skall inte nu gå in på den stora
sak som ligger mig varmast om hjärtat
— jag hoppas att det skall bli någon
människa förunnat att historiskt belysa
hela det ärendet, så att man kan draga
lärdom därav — men jag vill säga, att
vi här i landet ha en ordning för fastställande
av indelningsändringar siom
skiljer sig från den ordning som tilllämpas
i övriga nordiska länder. Jag
vill som exempel säga, att en sådan
kommun som Backa, om vilken det rått
strid, inte skulle ha kunnat överföras
till en annan kommun, om man hade
tillämpat de rättsregler som gälla i Danmark.
I Danmark handläggas nämligen
ärenden om indelningsändring på ett
helt annat sätt än hos oss. Såvitt gäller
Köpenhamn, har man en särskild lagstiftning,
enligt vilken eu inkorporering
icke får ske med mindre ärendet

för ändring i kommunal indelning m. m.

förelägges riksdagen. Detsamma är för
övrigt förhållandet i Oslo. Där inkorporerades
från och med senaste årsskiftet
Åkers kommun med Oslo, och det skedde
genom en lag från juli 1947. I Danmark
förberedes nu en ny lag för att man
skall kunna komma till rätta med där
föreliggande stora problem.

I Danmark har man när det gäller
ärenden rörande landsbygden en särskild
nämnd, som bereder alla ärenden.
Nämnden har sju ledamöter, av vilka
regeringen utser ordföranden och ytterligare
två ledamöter bland landshövdingarna.
Styrelsen för det danska stadsförbundet
utser en ledamot, styrelsen för
landskommunernas förbund en ledamot
och styrelsen för landstingsförbundet likaledes
en ledamot. Där är det så noga,
att om ett ärende som behandlas av
nämnden berör ett län, vars landshövding
sitter i nämnden, träder han tillbaka,
och en annan person inträder såsom
ledamot. Man har således, kan man
säga, starkt markerat nödvändigheten av
en fri och obunden prövning av de vitala
frågor som det här gäller. Avser frågan
två landskommuner, får icke stadsförbundets
representant deltaga i nämndens
arbete.

Den i Danmark tillämpade ordningen
skiljer sig således i hög grad från förhållandena
här i Sverige. Vi ha visserligen
också en lag, som handlar om ordning
och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning. Med den erfarenhet,
som jag nu har fått av behandlingen
av dylika ärenden, kan jag inte betrakta
den författningen såsom en lag i egentlig
mening, med tanke på att en lag bör innehålla
rättsregler som också giva skydd.
Den lag vi ha på detta område innehåller
endast en uppräkning av olika omständigheter,
som kunna motivera en indelningsändring,
och dessa kunna bedömas
subjektivt.

De synpunkter, som jag här har antytt,
har konstitutionsutskottet icke alls
berört i detta sammanhang. Jag vill emellertid
inte säga, att utskottet borde ha
gjort det, ty utskottet har väl sannolikt
inte haft anledning att plöja i det senaste
stora målet i indelningsärendenas histo -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. villkoren för ändring i kommunal indelning m. m.

ria. Jag vill inte hävda, att vetorätten
alltid skall kunna tillämpas.

Jag är på det klara med att en sådan
justering, som vidlogs i Örebro på 1870-talet, då Örebro slott införlivades med
staden, måste kunna ske. I Örebro kom
man 1871 underfund med alt slottet inte
låg på stadens mark, utan tillhörde en
intilliggande kommun. Detta sammanhängde
med att man på den tid, då ett
gevärsfaktori låg i staden, hade upplåtit
särskild mark åt de smeder, som
skulle bygga och bo där. Det vore kanske
lämpligt att tala om för landshövdingen
i Örebro län, att hans slott inte tillhört
Örebro stad förrän 1874. Eftersom man
upptäckte förhållandet 1871, betyder
det att det tog tre år att få saken ändrad.

Jag kan i sammanhanget erinra om
att det tog tjugu år att helt införliva
Djurgården med Stockholms stad. Man
sysslade med den saken från 1848 till
1869. Djurgården var ett ingenmansland,
där ingen kommunalskatt erlades.
När frågan om överförande av Djurgården
till Stockholms stad aktualiserades,
lär det ha funnits krögare där ute,
som förklarade att man, då man tidigare
inte behövt betala någon kommunal
skatt, inte ville vara med om att betala
skatt till Stockholm och därigenom få
förhöjd skatt. Det kan tänkas att detta
bidrog till att man var tveksam, när
det gällde att tillmötesgå det från länet
framställda kravet på att förhållandet
skulle ordnas, så att inte ärendena
från Djurgården ena gången togos om
hand av Dandervds skeppslag och andra
gången av överståthållarämbetet.

När jag säger att vi vilja ha skydd,
avser jag inte sådana petitesser som jag
nu nämnt. I de fallen var det fråga om
naturliga och nödvändiga förändringar.
Men jag menar att man måste fordra
respekt för vissa grundläggande ting,
som ligga djupt förankrade i en församlings
liv och historia. Det är säkert anledning,
att man här inom snar tid tar
upp detta ärende och undersöker, huruvida
man inte bör övergå till en sådan
ordning, som gäller i Danmark.
Den nämnd, som man har där, tar väl

att märka hand om ärenden från hela
landet. Det är så mycket större anledning
att pröva en sådan sak, när vi nu
gå in för en samhällelig planering av
vår industriella verksamhet, där åtminstone
ny bebyggelse skall kunna
placeras ute i de olika bygderna. Det
är en sak som ger anledning till omprövning
av frågan om ordningen för
vidtagande av indelningsändringar.

En av utskottets ärade ledamöter har
redan 1910 skrivit ett ganska stort verk
om indelningsärenden och vad därmed
sammanhänger. Han säger, att det
egentligen är en regleringsfråga av förvaltningspolitisk
natur. När man kommer
in på politik, säger han, är det i
sista hand en konst. När indelningsändringarna
skola göras, gäller det att inte
konsten utövas på ett sådant sätt att
många, både människor och delar av
kommuner, ta skada och lida därav. I
stället måste det finnas ett väl grundat
underlag för det beslut som fattas.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att här yrka vare sig det ena eller
andra. Sannolikt kommer jag inte
ens att deltaga i röstningen. Vad som
förekommer i dag är endast en diskussion
rörande två ting, nämligen dels
den gamla lagens verkningar och dels
den nya tillfälliga lagen om sammanslagning
av kommuner. Den sistnämnda
lagen är ett helt tillfälligt arrangemang,
vilket naturligtvis bör beaktas.
Jag tror att det skulle ha varit klokt,
om redan vid beslutet om lag avseende
sammanslagning av kommuner hade införts
stadgande i syfte att giva lekmannaintresset
medinflytande vid granskningen
av ärendena.

Jag har, herr talman, velat ge uttryck
för dessa synpunkter för att inget missförstånd
skall uppstå, eftersom jag, som
jag sade, fått på detta område genomlida
vad jag lidit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

1:147 och 11:239; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linden begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 147
och II: 239.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade, med II betecknade reservationen,
innefattande yrkande om bifall
till de likalydande motionerna 1:60 och
II: 119.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därun -

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

der förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på bifall till motionerna I: 66 och
II: 119; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 62, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till bidrag till svenska textilforskningsinstitutet
jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/
48 till täckande av vissa kostnader för
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 69 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till Täckande
av vissa kostnader för Svenska
skifferoljeaktiebolagets verksamhet å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 15 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Karl
Andersson, som dock ej antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har vid detta utlåtande fogat
en blank reservation. Då jag tre år i rad
har reserverat mig mot anvisande av

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

ytterligare medel till detta företag och
i sammanhang därmed anfört de skäl,
som jag ansett tala emot ett anslag, skall
jag här inte beröra dessa skäl. Jag nöjer
mig med att konstatera, att mina farhågor
beträffande detta företag ha inte
bara besannats utan till och med överträffats.
Utvecklingen har blivit sådan,
att inle ens företagets egen ledning tillnärmelsevis
har kunnat överblicka de
stora förluster, som under senaste tiden
uppstått. Enligt bolagets berättelse
för det senaste verksamhetsåret har företaget
haft en bruttoförsäljning av cirka
10 miljoner kronor, och å denna försäljning
har uppstått en förlust på cirka
7 miljoner kronor. Med sådana resultat
är det uppenbart, att det inte kan bli
fråga om någon ekonomisk bärighet för
företaget.

Som förklaring till dessa resultat har
bolaget anfört, att oljeutvinningen har
minskat, och en av anledningarna till
detta är att den s. k. I.jungströmsmetoden
inte har kunnat användas i samma
omfattning som tidigare, beroende på
ökade priser på elektrisk kraft och nu
senast indragning av leveranser av
elektrisk kraft till denna framställning.
Oljeutvinningen har sålunda minskat
från tidigare beräknade 80 000 kubikmeter
olja till under senaste verksamhetsåret
redovisade 63 500 kubikmeter.
Det är således ett avsevärt sämre
resultat än man tidigare hade räknat
med. Företagsledningen hade räknat
med en förlust för detta verksamhetsår
på 2,3 miljoner kronor, men den
verkliga förlusten är 6,9 miljoner kronor
eller tre gånger så stor förlust som
företaget självt hade beräknat.

Jag finner det egendomligt, att bolaget
för att förklara det dåliga resultatet
söker att skylla på den minskade produktionen
enligt Ljungströmsmetoden.
Vi ha tidigare fått veta, att av kostnaderna
för framställning av olja enligt
denna metod belöpa sig 60 procent på
kraftpriset och 40 procent på övriga
kostnader, arbetslöner o. s. v. Nu förhåller
det sig emellertid så, att den enligt
denna metod framställda oljan just
nätt och jämnt betalar kostnaderna för

den elektriska kraften. Man får alltså
en täckning av 60 procent av produktionskostnaderna,
men för de 40 procenten
finns ingen täckning. Då förefaller
det mig riktigt att resonera på det
sättet, att ju mera olja som framställes
enligt Ljungströmsmetoden, dess
större blir förlusten. Det måste ovillkorligen
leda dithän, eftersom det för
varje liter olja som produceras enligt
denna metod uppstår en förlust på mellan
sex och sju öre.

Nu kan jag emellertid konstatera, att
det har inträffat någonting sedan riksdagen
år 1946 beslutade att utvidga företaget.
Då rådde det en allmän optimism,
och den dåvarande handelsministern
förklarade sig tro på möjligheterna
att detta företag skulle bli vinstgivande
och således ekonomiskt bärigt.
I dag kunna vi väl konstatera, att det
i,nte längre är någon som har dessa optimistiska
föreställningar kvar, och
även utskottsmajoriteten har ju i sitt
utlåtande en ganska bestämd inställning
som går ut på återhållsamhet och på att
den av riksdagen år 1946 beslutade utvidgningen
för närvarande inte bör fullföljas.
Och, vad som framför allt gläder
mig i denna situation, den nuvarande
handelsministern förefaller att se
åtskilligt nyktrare på detta företag och
har tillsatt en kommitté, som kommer
att undersöka driftsförhållandena vid
Kvarntorp. Jag förväntar att resultatet
av denna kommittés arbete, när det
kommer fram till riksdagen, skall ge en
belysning av detta företags verksamhet,
som kan göra det möjligt att på ett riktigt
sätt uppskatta vad som här har
gjorts.

Ja, herr talman, jag har givetvis inget
yrkande, då jag inte har framställt något
sådant i utskottet. Det är heller inte
gott att yrka avslag på detta anslag. Det
framgår nämligen av handlingarna, att
bolaget för att täcka den under det gångna
verksamhetsåret uppkomna förlusten
dels har fått förbruka cirka fyra
miljoner kronor av nybyggnadsanslaget
och dels har fått upptaga ett tillfälligt
banklån på tre miljoner kronor. Följaktligen
är inemot halva det anslagsbe -

Onsdagen den 28 april 194S.

Nr 16.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

lopp, som utskottet här föreslår, redan
förbrukat. Under sådana förhållanden
har jag givetvis, herr talman, inte kunnat
framställa något yrkande.

1 herr Karl Anderssons yttrande instämde
herr Näsström.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag har inte begärt ordet för
att diskutera förlusternas storlek, orsakerna
till dessa förluster eller driftens
eventuella lönsamhet i framtiden. Den
diskussionen torde väl lämpligast böra
anstå till dess den av handelsministern
tillsatta utredningskommittén har slutfört
sitt arbete. Jag begärde endast ordet
därför, att jag fäst mig vid formuleringen
av utskottsutlåtandet på en viss
punkt. Det står där på tal om den av
departementschefen igångsatta utredningen:
»Utskottet förutsätter givetvis,

att därvid särskild uppmärksamhet ägnas
frågan huruvida och i vilken grad
fortsatt drift vid Kvarntorp kan anses
motiverad av hänsyn till anläggningens
värde som beredskapsreserv» o. s. v.
Med det läge som råder i världen nu,
ett läge som ingalunda utesluter möjligheten
av krig och nya avspärrningar,
och med hänsyn även till de möjligheter
som finnas för att det framdeles åtminstone
tillfälligtvis kan bli brist på
olja i världen, kan man enligt min mening
inte ens diskutera, huruvida denna
verksamhet skall bedrivas, om man ser
frågan ur beredskapssynpunkt. Jag håller
det för fullständigt uteslutet att man
skulle kunna nedlägga driften, och jag
anser inte att någon utredning på den
punkten är vare sig möjlig eller nödvändig.
Alltså tror jag, att vi måste
räkna med att — även om verksamheten
skulle bli förlusthringande — fortsätta
att bedriva den med hänsyn till
beredskapssynpunkten. Frågan blir då
endast, i vilken utsträckning produktionen
vid Kvarntorp skall bedrivas
och hur mycket samhället skall subventionera
denna produktion med, därest
det inte blir möjligt att genom utbyggnader
av verksamheten eller genom rationalisering
av driften åstadkomma ett

g Första kammarens protokoll 1\948. Nr 16.

bättre driftsresultat än det man för dagen
kan förutse.

Jag har, herr talman, velat säga detta,
på det att inte min röst för utskottsförslaget
skall kunna tolkas så, att jag
är tveksam om huruvida man bör uppehålla
driften eller inte.

Herr KRttGEL: Herr talman! Jag har
vid två tidigare tillfällen, då frågan angående
Svenska skifferoljebolaget eller,
som vi vanligen hellre kalla det, Kvarntorpsbolaget
varit uppe till behandling
här i kammaren, tillåtit mig vissa erinringar,
eller, om man vill uttrycka
det så, viss kritik mot företaget, nämligen
mot dess drift, dess kalkyler, dess
beräkningar etc. Det utlåtande, som föreligger
här i dag från utskottets sida,
måste anses vara bevis på att vad jag
i det fallet anfört har varit riktigt. Det
är påtagligt, att bolagsledningen felbedömt
läget, eller, som utskottet säger:
»Det är uppenbart, att bolagsstyrelsen
beträffande de ekonomiska förutsättningarna
för bolagets framtida verksamhet
tidigare räknat alltför optimistiskt
liksom att tillräcklig hänsyn icke
tagits till den mångfald obestämbara
faktorer, som påverka kostnadsberäkningarna.
» Jag vill tillägga, att bolagsledningens
sätt att förklara misstag och
förluster inte alltid varit lyckligt. Så
exempelvis uppgives i den framställning,
som ligger till grund för propositionen,
att förlustens ovanliga storlek
under det sista verksamhetsåret i huvudsak
beror på minskad tilldelning av
elektrisk energi och därmed inställd
drift vid den s. k. Ljungströmsanläggningen
eller -avdelningen. Det är ju
känt, att den Ljungströmska metoden
för framställning av olja är den mest
kostnadskrävande per liter räknat, och
detta borde väl därför logiskt sett leda
till att det bleve lättare för bolaget att
undgå förluster ju mera man minskade
driften vid den avdelningen.

Emellertid har jag med min kritik
ingen gång velat komma bolaget eller
dess verksamhet till livs. Jag har framhållit
vad jag och andra närboende fun -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

nit felaktigt, detta i avsikt att få till
stånd en rättelse och därmed större lönsamhet
av driften eller i varje fall så
liten förlust som möjligt. Det är alltså
en positiv kritik, kan man säga, men i
vissa fall har det icke blivit någon avsevärd
ändring. Nu har emellertid statsrådet
Gjöres förordnat om utredning
angående bolaget och dess angelägenheter,
och jag vill notera detta initiativ
med största tacksamhet. Vi som bygga
och bo i Kvarntorps närhet vänta framför
allt att det skall finnas möjlighet
för utredningsmännen att anvisa åtgärder
för ett upphörande av den skadegörelse
på natur och växtlighet, som driften
orsakar och som griper omkring sig
mer och mer.

Det måste också vara av stor vikt för
de arbetare vid Kvarntorp, som äro bosatta
i dess närhet, att de olägenheter,
som frätande och illaluktande avgaser
förorsaka dem, undanröjas så långt ske
kan. Jag kan nämna, att när jag passerade
Kvarntorp på väg hit i måndags
kväll lågo röken och gaserna från företaget
över bostadskvarteren, där arbetarna
bo, och den var så tät vid det
tillfället, att jag på hundra meters avstånd
från bostäderna inte kunde se
dem. Då förstår ju var och en hur det
måste genera dem som nödgas bo där.
Men jag gjorde också den reflexionen,
när jag såg att bolaget var i färd med att
uppföra en rad nya byggnader där, att
detta måste vara olämpligt och att man
hade bort söka sig till ett annat område
härför.

Det är alltså, herr talman, i den mest
lovliga avsikt jag har gjort och gör mina
erinringar. Jag inser liksom nyss
herr Olsson fuller väl, att bolaget och
dess verksamhet är en beredskapstillgång
av värde och att vi för närvarande
med hänsyn till oron ute i världen
inte kunna tänka på att avhända oss
denna tillgång, men det måste också vara
ett samhällsintresse att få en så god
och lönsam drift som möjligt, och det
är i hopp om att utredningsmännen i
såväl det ena som det andra avseendet
skola lyckas i sitt svåra uppdrag som
jag hälsar utredningsinitiativet med

glädje och förväntan. Jag tillåter mig
också uttala den förhoppningen, att utredningsmännen
skola finna det lämpligt
att i sitt arbete söka kontakt också
med ortsbefolkningen. Det är tänkbart,
och mer än så för resten, att även den
kan ha upplysningar av värde för utredningen
att lämna.

Slutligen vill jag ha sagt, så att mitt
anförande inte på något sätt skall missuppfattas,
att den uppgift, som bolagsledningen
haft sig förelagd, så långt
jag kan förstå, inte varit lätt; utbyggnad
i stor hast och oberäknade växlingar
på många områden ha försvårat såväl
arbete som överblick.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Utbyggnaden och driften vid skifferoljebolaget
i Kvarntorp grundar sig på ett
program, som väsentligen fastlades vid
behandlingen av propositionen år 194C.
Då utgick man ifrån och anknöt till ett
uttalande, som hade avgivits av regeringen
redan år 1945, alltså under samlingsregeringens
tid, och som gick ut
på att verket vid Kvarntorp skulle byggas
ut såsom ett långtidsföretag, varvid
man skulle syfta till bärighet. Propositionen,
som alltså anslöt sig till denna
av den föregående regeringen uttryckta
tanke, var byggd på en bedömning av
möjligheterna att inom en viss period —
jag vill minnas en femårsperiod — genom
olika investeringar, olika utbyggnader,
komma fram till en sådan volym
och en sådan differentiering av produktionen,
att man skulle kunna räkna med
bärighet hos driften.

Då man på hösten 1945 och vårvintern
1946 gjorde upp det program, som sedan
förelädes riksdagen och som vann riksdagens
godkännande, utgick man självfallet
från de förutsättningar, som man
i dåtida situation kunde anse föreligga
beträffande priser och i fråga om möjligheterna
att inom rimlig tid anskaffa de
olika maskiner och andra ting, som behövdes
för att nå fram till de utbygg -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

nadsstadier, som gradvis skulle komma
att förbättra driften och slutligen leda
fram till bärighet för företaget. I det senare
avseendet har det ju inträtt en avsevärd
förändring. Det har inte varit
möjligt att, sådana som beställningstiderna
äro nu överallt i världen när det
gäller investeringsvaror, få fram de behövliga
tingen tillnärmelsevis inom beräknad
tid. Inte heller prisutvecklingen
har varit sådan att kalkylerna ha kunnat
hållas, utan man har, när man har
kommit fram till att beställa de olika
tingen, varit nödsakad att acceptera priser
som ligga väsentligt över den prisnivå
som gällde ännu hösten 1945 och
vårvintern 1946. Detta är nu ingen utveckling
som enbart bär berört Kvarntorp;
jag tror att alla industrimän, som
under dessa efterkrigsår ha varit inbegripna
i nyinvesteringsverksamhet, ha
gjort precis samma erfarenhet och
gjort sig skyldiga till precis samma
felbedömning av framtiden som man,
om man nu vill använda ett så
hårt ord, kan säga att även skifferoljebolagets
ledning har gjort sig
skyldig till. Denna efterkrigstid har
kommit att förete en helt annan bild av
ekonomiska förskjutningar än man trodde
vid den tid då den nämnda propositionen
framlades, och jag är för min del
mycket viss om att de föreställningar
man vid denna tidpunkt hade om efterkrigstiden
inte voro någonting som var
särskilt utmärkande vare sig för statliga
myndigheter eller för statliga bolags ledningar;
det var nog föreställningar som
gingo igenom praktiskt taget hela det
svenska näringslivet och som voro vägledande
för den stora majoriteten inom de
kretsar som hade att träffa avgöranden
rörande praktisk ekonomisk verksamhet
för den närmast kommande tiden.

Till dessa förskjutningar, som sålunda
äro för alla uppenbara och som jag tycker
att man inte skall lasta Kvarntorpsbolaget
för i högre grad än vad som
rimligt är, komma nu vissa andra missöden,
till vilka onekligen hör den dåliga
elkraftförsörjningen, som har drabbat
detta företag kanske kännbarare än det
stora flertalet företag i landet. I olikhet

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

mot herr Kriigel har jag inte den uppfattningen,
att den Ljungströmska metoden
är någonting som man så där
utan vidare kan säga bör utmönstras.
Den har alldeles givna företräden framför
de andra metoderna, fastän den givetvis
har sin akilleshäl i elkraftpriset
och elkrafttillgången. Men den delen av
produktionen har drabbats av den försämrade
elkraftförsörjningen, och det
påverkar självfallet den utvinning av
olja, som verket under de här tiderna
har kunnat åstadkomma.

Jag förstår mycket väl den besvikelse,
den reaktion, som kommer till utlösning
i riksdagen och kanske även annorstädes
då man här nu år 1948 får siffermässiga
belägg för de rubbningar i kalkylen,
som ha inträffat under den gångna
tiden. Jag anser emellertid, att man
icke för stundens besvikelse bör glömma
vad detta verk dock en gång betydde
i en tid som ännu inte äro oss
alltför avlägsen. Detta säger jag inte för
att måla någon fond, mot vilken ögonblickets
situation skulle komma att te
sig mera gynnsam än den är, utan endast
för att ställa fram ett fundamentalt
faktum, som vi aldrig kunna lämna ur
sikte i denna diskussion om den svenska
skifferoljeproduktionen. Det är ingen
överdrift att säga, att om vi inte hade
haft den produktion av oljor, som vi,
väsentligen tack vare Kvarntorp, så småningom
fingo under krigsåren, så hade
vi inte kunnat uppehålla den höga beredskap
inom den svenska flottan, som
var nödvändig under kriget.

Det rör sig sålunda här om en försvarskostnad,
en beredskapskostnad, som
vi, då beslutet fattades, voro beredda att
taga. Det är konsekvenserna av detta
beslut som nu aktualiseras inför oss, och
när man nu går att bedöma vilka dessa
konsekvenser äro och hur man skall
slälla sig till dem, ja, då kommer man
fram till frågan, hur vi bedöma det nuvarande
tidsskedet och hur vi tro oss
kunna riikna med att den framtida utvecklingen
kommer att gestalta sig. Jag
liar, såsom framgår av propositionen, ansett,
alt rubbningarna i bolagsledningens
beräkningar rörande den utbyggnad av

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1918.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

verket fram till bärighet, som angavs
såsom mål år 1946, äro så betydande, att
det finns anledning att förutsättningslöst
utreda frågan om skifferbolagets
ställning, så att regering och riksdag efter
en sådan översyn skola kunna taga
definitiv ställning till hur man skall förfara
med denna produktion i fortsättningen.

Direktiven för denna utredning äro
förutsättningslösa, och jag vill inte på
något sätt föregripa vad den kan komma
fram till, tv jag vet inte vad det blir,
och jag vill inte profetera om det, men
det förefaller mig att man i huvudsak
har kanske fyra alternativ att välja emellan.
Ett alternativ är att lägga ned driften
vid Kvarntorp definitivt och inte
räkna med att man någonsin skall sätta
gång igen. Det är lätt sagt, men jag skulle
tro, att när det kommer till kritan är
det ganska svårt att träffa ett sådant avgörande.
Ett andra alternativ är att helt
enkelt, kanske med en eller annan modifikation,
fortsätta på den linje som
kom till uttryck i riksdagens beslut år
1946, d. v. s. att alltjämt sträva efter att
bygga ut det hela på sådant sätt, att bärighet
för verket så småningom skall
kunna nås. Ett tredje alternativ förefaller
mig att vara, att man stoppar driften
men bibehåller anläggningarna i sådant
skick, att man i ett beredskapsläge på
nytt skall kunna draga på. Det fjärde
alternativet jag kan tänka mig är, att
man fortsätter driften i den utsträckning
och på det sätt som man kan finna vara
möjligt, men då med accepterande av ett
visst ständigt driftsunderskott för framtiden.

Jag sade, att jag inte skulle profetera
om vad utredningen kan komma
fram till, men jag tror dock det får anses
vara ganska säkert, att det första
alternativet, att definitivt nedlägga driften,
tämligen snart kan mönstras ut och
avföras ur diskussionen. Jag skulle också
tro, att även det tredje av mig angivna
alternativet, nämligen att bibehålla
verket men stoppa driften och endast
hålla anläggningen på något sätt i beredskap
för en kommande krigsperiod,
knappast hör alltför mycket hemma

bland de bedömningar, som efler närmare
granskning befinnas praktiska. Jag
skulle därför tro att man får välja mellan
det andra och det fjärde alternativet,
d. v. s. att med all den rationalisering,
som är möjlig, fullfölja 1946 års
program respektive att bestämma sig
för att hålla det hela inom en mera begränsad
ram men då vara fullt beredd
på att vi år efter år få sätta in så och
så många miljoner kronor för att täcka
ett oundvikligt driftsunderskott.

Jag har icke anfört detta för att på
något sätt söka påverka den utredning,
som nu sitter. Eftersom jag har haft anledning
att något syssla med denna fråga
har jag emellertid ansett det vara riktigt
att åtminstone på det här sättet göra
riksdagen förtrogen med de tankegångar,
som jag har kommit fram till och
som, därest de komma att underbyggas
av utredningen och av den handelsminister
som så småningom skall lägga
fram förslag i ärendet inför riksdagen,
komma att leda till att man alltjämt
skall hålla driften vid Kvarntorp uppe
i den ena eller andra omfattningen. Jag
tror nämligen i likhet med herr Krugel,
att vi i den internationella situation
som nu råder och som, hur man än må
bedöma de konfliktrisker som den innesluter,
dock särskilt på detta område,
alltså i fråga om oljeförsörjningen, är
rätt kritisk, icke kunna tänka på att göra
oss av med den låt vara begränsade men
dock värdefulla tillgång för vår oljeförsörjning,
särskilt vad beträffar försvaret,
som Kvarntorpsverket utgör.

Till sist skall jag säga ett par ord om
de anmärkningar, som herr Krugel nu
liksom tidigare har gjort beträffande de
obehag, som driften vid Kvarntorp obestridligen
vållar omgivningen, liksom
också beträffande de sanitära förhållanden,
som äro förknippade med själva
driften. Att därvidlag säga, att ingen
ändring har förmärkts, förefaller mig
nog vara att framställa saken värre än
den är. Jag har inte dag för dag följt
denna verksamhet, men jag har besökt
företaget, och det är lätt att konstatera,
att dessa ting dock faktiskt icke ha skjutits
åt sidan under utbyggnadstiden. Man

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

har från bolagsledningens sida gjort betydande
ansträngningar för att lindra
och, som jag hoppas, så småningom helt
upphäva åtminstone några av de olägenheter,
som äro förknippade med denna
verksamhet. Jag skall inte här fördjupa
mig i något resonemang om alla de olika
ting, som det bär gäller, men jag vill
fästa uppmärksamheten vid exempelvis
de svavelhaltiga rökarna, som tidigare
ha framkallat så svåra skador. I fråga om
dessa rökars oskadliggörande ha betydande
framsteg gjorts, även om det utan
tvivel ännu kommer att dröja någon tid

— kanske ett år eller någonting sådant

— innan man har nått fram till att helt
avlägsna vad som dock var huvudkällan
till anmärkningarna på det här området,
nämligen de gaser som utvecklades
ur de här högarna.

Vad beträffar förhållandena i fabriken
tror jag nog att det är riktigt, att
arbetet där är ganska påfrestande, men
det är en oerhörd skillnad mellan förhållandena
nu och för ett par år sedan.
Avsevärda framsteg ha skett, som man
enligt min mening inte bör förringa, och
man har så mycket mindre rätt att göra
det som det här — såsom också herr
Kriigel generöst och riktigt nog påpekade
— rör sig om en produktion, där
driftsledningen hela tiden har haft att
kämpa med lösningen av svåra tekniska
problem. Tekniken på detta område har
inte på något sätt varit färdigutbildad,
utan man har haft att steg för steg arbeta
sig fram till sådana lösningar som
driftstekniskt, ekonomiskt och även sanitärt
äro mera fördelaktiga.

Trots de besvikelser rent ekonomiskt,
som denna verksamhet av olika skäl har
berett oss, bör man enligt min mening,
herr talman, inte förringa de förtjänster
som inlagts av de i ledningen för
skifferoljebolaget anställda krafterna.
Går man igenom område efter område,
skall man finna att de framsteg, som
gjorts sedan verket på allvar byggdes ut,
icke äro små utan tvärtom ganska anmärkningsvärda.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Under
utskottsbehandlingen av detta ärende
har jag fått den bestämda uppfattningen,
att statsutskottet ser betydligt
mera pessimistiskt på detta företag än
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
gör, om man får döma efter
hans anförande i kammaren nyss. Och
jag vill säga att pessimismen inom utskottet
fick skärpta uttryck sedan två
representanter för bolaget — styrelseordföranden
Qvistgaard och verkställande
direktören Gejrot — haft föredragning
inför utskottet. För oss tedde sig —
efter deras meddelanden och efter upprepade
frågor, som ställdes till dem —
framtiden för denna anläggning mycket
mörk, för att inte använda ett ännu
starkare uttryck.

Handelsministern talade om de fyra
alternativ för anläggningens framtid,
som man kan tänka sig. De alternativen
äro välbekanta för oss, som ha deltagit
i de förberedande överläggningarna
rörande detta ärende. Jag måste för min
del säga — och jag tror att jag talar
även på åtskilliga utskottskamraters
vägnar — att hoppet om en framtida
ekonomisk bärighet för verket synes
vara ganska svagt, detta med hänsyn till
de nu dock ganska mångåriga erfarenheter,
som med en, jag höll på att säga,
obönhörlig frekvens ha hemsökt statsutskottets
första avdelning och statsutskottet
självt.

När jag bedömer frågan på denna tidpunkt
— efter de många lektioner jag
har fått i den — skulle jag närmast vara
böjd för att anse den ståndpunkten riktig,
att man skall lägga ned driften vid
anläggningen och behålla anläggningen
själv såsom en materialreserv, för den
händelse vi råka in i ett beredskapsläge.
Detta är naturligtvis icke någon färdig
ståndpunkt hos mig. Jag väntar mig
mycket av den utredning, som herr
statsrådet nu har satt i gång. Men jag
tror att det är tillrådligt, för att man
skall komma fram till ett klart resultat,
att även det av mig sist nämnda alternativet
finnes med bland dem, som skola
beaktas vid utredningen.

Tankarna på ekonomisk bärighet får

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

man nog -— jag understryker det ytterligare
— skjuta åt sidan, men beredskapssynpunkten
är naturligtvis utomordentligt
viktig. Om verket skall fortsätta
sin drift i framtiden, tror jag att
detta måste motiveras uteslutande med
hänvisning till beredskapssynpunkten. I
beredskapslägen måste man på ett annat
sätt än under mera normala förhållanden
göra utgifter och ta på sig ansträngningar,
och det få vi säkerligen
göra om vi — det Gud förbjude —
skulle råka in i en ny avspärrningsperiod.
I ett sådant läge få vi räkna med
nya extraordinära kostnader.

Jag tror att de synpunkter, som jag
nu har anfört, måste vara med i beräkningarna,
om man på tid och längd
skall kunna anlägga en riktigt realistisk
synpunkt på dessa frågor.

Jag förstår mycket väl att min vän
på älvsborgsbänken lägger landshövdingesynpunkter
på hela frågan — det
är hans plikt, och jag klandrar honom
inte alls för den sakens skull. Jag vill
emellertid understryka att när man behandlar
ett företag, som redan har lagt
så pass stora ekonomiska bördor på
statsverket som detta bolag, får man i
sin bedömning huvudsakligen utgå från
ekonomiska synpunkter och, om det är
nödvändigt, para dem med beredskapssynpunkter.

De kritiska anmärkningar, som herr
Karl Andersson här har gjort, kunna
säkerligen många av utskottets övriga
ledamöter instämma i, men den stora
majoriteten har dock velat ge företaget
en chans, allra helst som Kungl. Maj :t
nu har tillsatt sin kommitté. Och det är
alldeles uppenbart, att riksdagen inte
kan undgå att bevilja det anslag, som
Kungl. Maj:t har begärt.

I den ringa mån mina ord ha någon
betydelse skulle jag alltså — om det nu
är tillåtet — vilja rekommendera den
pågående utredningen att framför allt
se dessa frågor från mycket starkt realistiska
synpunkter och inte i minsta
mån lägga in i sina funderingar någonting
av de ganska sangviniska tankar
och synpunkter, som varit bestämman -

de då riksdagen tidigare tagit ställning
till dessa problem.

Med de orden, herr talman, hemställer
jag om bifall till statsutskottets yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Man kan ju tala om Kvarntorp
nästan hur länge som helst, och
man kan anlägga ungefär ett tiotal fullt
likvärdiga synpunkter. Man kan säga, att
företaget måste vara kvar, och man kan
ur realistiska synpunkter, som herr
Lindström nyss anlade, säga att det skall
läggas ned — det var ju kontentan av
hans ståndpunkt.

Detta verk är självfallet ur bygdens
synpunkt inte något önskvärt företag.
Jag uppträder här inte såsom någon lokalrepresentant
och yrkar på att Kvarntorpsbolaget
skall bevaras, därför att det
ekonomiskt skulle vara så värdefullt för
det landskap, som jag här i riksdagen
representerar. Det är klart att detta företag
mycket väl skulle kunna läggas ned
utan att det ekonomiskt skulle få några
svåra konsekvenser för vår bygd.

Då jag företräder den ståndpunkten,
att Kvarntorpsverket bör fortsätta sin
drift, gör jag det i stället ur allmänna
synpunkter. Vad som motiverar att detta
företag bibehålies är enligt min mening
inte bara beredskapssynpunkten — som
herr Lindström här så starkt tryckte på
— alltså möjligheten av ett nytt krig och
en ny avspärrning. Det finns också en
annan viktig synpunkt, nämligen att
världens oljetillgångar snart nog kunna
ta slut. Det råder ju delade meningar om
hur mycket olja som finns kvar i världen,
men i allmänhet har man en ganska
pessimistisk uppfattning.

De, som vilja vara riktigt realistiska,
anse att med de oljetillgångar, som nu
kunna konstateras, och med nuvarande
förbrukning — som ju snarare visar tendens
till stegring än tillbakagång — är
25 år den tid mänskligheten kan räkna
med att ha olja. Det är möjligt att man
kan upptäcka nya fyndigheter, men experterna
räkna inte med att man skall

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

kunna leta fram så värst stora nya sådana,
vare sig i Sydamerika, Främre
Orienten eller någon annanstans. Med
tanke på den tendens till stegring av förbrukningen,
som man kan konstatera,
skulle jag för min del tro att 25 år är
ungefär vad man kan räkna med. Under
det senaste världskriget förbrukade
mänskligheten antagligen hälften av världens
oljetillgångar. Nu ha vi alltså bara
hälften kvar. Även om man räknar liberalt
kan man följaktligen inte komma
till någon annan uppfattning än att det
inte kan dröja så många årtionden innan
den naturliga olja, som finns i marken,
är borta. Mänskligheten får då leta efter
någon ny metod för att driva automobiler,
flygmaskiner och andra fortskaffningsmedel.
Det är möjligt att man för
detta ändamål kommer att lyckas använda
atomkraften lika bra som, eller
kanske till och med bättre än oljan, men
detta är ju ändå en sak som ligger i en
mycket dunkel framtid.

Under en period, då man kanske ännu
inte har kommit fram till någon verklig
ersättning för bensin, kan det alltså
tänkas att vi här i landet bli nödsakade
att tillvarata den olja, som finns lagrad
i vår skiffer. Det är svårt att säga hur
långt vår svenska skiffer i den vägen förslår,
men ingenjör Bergh, som var den
store föregångsmannen på detta område,
beräknade vid ett tillfälle då jag talade
med honom, att man ur våra skiffertillgångar
skulle kunna utvinna 100 miljoner
hektoliter bensin. Vår årsförbrukning av
bensin före kriget var väl omkring en
miljon hektoliter, och vi skulle alltså ur
vår skiffer kunna utvinna olja, som under
100 år kunde täcka en ungefär lika
stor årlig förbrukning. Om man tänker
sig eu ökad förbrukning, blir naturligtvis
perioden kortare, men det rör sig i alla
fall om mycket betydande kvantiteter.

Det kan därför vara skäl i att överväga
inte bara bercdskapssynpunkten när det
gäller alt bedöma de rent nationella intressen,
som tala för ett bevarande av
Kvarntorpsföretaget. Det kan vara helt
andra och mycket längre bort liggande
intressen, som man bör ta hänsyn till.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Det kan befinnas vara ett stort nationellt

■ intresse inte bara med hänsyn till beredI
skapen utan även med tanke på dessa

■ andra synpunkter, som jag här har be,
rört, att man bibehåller Kvarntorpsver •

ket, inte bara som en materialreserv utan

• som ett företag där en relativt stor till!
verkning bedrives och där erfarenheter

- samlas. Jag hoppas att kommittén inte
i bara skall ta hänsyn till den realistiska

• ståndpunkt, som herr Lindström här har
i förordat, utan också se saken mera i

stort.

i Även om man har denna inställning
, kan man dela den uppfattning, som herr

■ Kriigel här givit uttryck åt, att företa •

get i största möjliga utsträckning skall

■ drivas så att det bär sig och utan att

• skapa någon otrevnad för den kringlig ■

gande bygden. Det är kanske omöjligt att

■ infria båda dessa önskemål, och jag vill
i avvakta resultatet av den nu igångsatta
i utredningen, innan jag svarar ja eller

nej.

i Men även om driften inte bär sig,
anser jag att företaget skall hållas i
1 gång. Vi ha ju här i riksdagen haft
! många exempel på frågor, där man har
1 anlagt realistiska synpunkter men trots
'' detta blivit vederlagd av den fortsatta
utvecklingen. Hur många gånger diskui
terade vi inte exempelvis våra kolfält
, uppe på Spetsbergen? De här nyttig''
hetsherrarna, de som ville vara realis -

ter, framhöllo att kolbrytningen på
Spetsbergen aldrig skulle kunna bära

r sig, utan att vi borde göra oss av med
i våra kolfält där uppe. Det fanns andra
~ ledamöter av riksdagen — jag minns

- särskilt min partivän herr Anderson i
i Råstock — som energiskt hävdade den
r meningen, att det ur nationell synpunkt
s var mer än önskvärt att man hade kvar
i dessa kolfält. Men till slut tröttnade han
. och andra, och riksdagen beslöt att vi
i skulle vraka dessa svenska koltillgångt
ar. Jag tror att vi i dag skulle ha varit

- glada, om vi haft dem kvar.

v När det giiller ett företag som skiffert
oljeverket i Kvarntorp tror jag alltså
e inte att den där realistiska ståndpunk.
ten håller så särskilt långt. Man kan in -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

te anlägga den driftsekonomiska synpunkt,
som ju bör komma i främsta
rummet när det gäller ett enskilt företag.
En enskild person eller ett enskilt
bolag kan ju inte i längden driva ett företag
med förlust, men det kan staten
göra, om stora nationella fördelar vinka
i framtiden.

Bolagets ledning bar nog gjort vad
som varit möjligt för att nå ett bättre
ekonomiskt resultat, inte bara när det
gäller framställningen av olja ulan även
genom att tillvarataga allehanda biprodukter.
På denna senare väg tror jag
för min del att man kan komma långt
ännu.

Jag vill inte alls gå i god för denna
företagsledning. Jag har kanske mer än
en gås oplockad med den. Örebro stad
byggde t. ex. för några år sedan en lång
och mycket dyrbar ledning från staden
till Kvarntorp för att utnyttja den gas,
som produceras där. Vi voro glada åt
detta, ty när andra kommuner fingo
gasransonering sluppo vi ifrån. Men så
kom den här elektriska hårdtiden, och
vi fingo ett meddelande från Kvarntorp
att någon gas inte längre kunde levereras.
Där stodo vi alltså med vår tvättade
hals, d. v. s. denna ledning, som vi
hade byggt för stora pengar, utan att
kunna få någon gas.

För att nu rikta en anmärkning mot
liögre myndigheter, tycker jag också
att representationen från bygden i bolagets
styrelse kunde ha gjorts mera
fulltalig. Bygden företrädes nu i bolagets
styrelse av en riksdagsman, som
representerar södra Närke och som numera
ytterst sällan är i hembygden. En
mera manstark representation just från
den bygd, där Kvarntorpsverket är beläget,
skulle nog vara lämplig, men utredningen
får ju visa vart man på den
punkten vill komma.

Jag måste bestämt bestrida herr Kriigels
uppfattning att man från bolagets
sida inte har gjort någonting för att undanröja
de olägenheter för folket i bygden,
som äro förenade med själva driften.
Ett mycket intensivt forskningsarbete
har bedrivits på detta område, och
man har åstadkommit åtskilligt av vär -

de. Jag vill inte säga att man fullständigt
har knäckt detta svåra problem —
det kan hända att detta inte hr möjligt.
Det är under sådana förhållanden beklagligt,
att Kvarntorp ligger i en mycket
tätt befolkad bygd, där olägenheterna
måste göra sig gällande med särskild
styrka, men jag vill dock påpeka, att
skadeverkningarna inte yttra sig på alla
områden. När det gäller växtligheten är
det framför allt på barrskogen som de
menliga verkningarna uppträda. Det har
ju visat sig att sådana verkningar uppstått,
sedan åtskilliga år ha gått. Men
då det gäller lövskogen och växtligheten
på åkrarna åtminstone utanför den allra
närmaste räjongen kring verket, ha
så vitt jag vet inte några sådana skadliga
verkningar inträtt. Gaserna från
Kvarntorp ha också haft den effekten,
att man rätt snart får en beläggning på
silversaker, som man förvarar i sina
skåp. Men jag tror inte heller att man
skall överdriva betydelsen av dessa skadeverkningar.
Örebro stad ligger på ett
avstånd av omkring två mil från Kvarntorp,
och inom staden kan man inte
konstatera några som helst verkningar
därifrån, vare sig skadliga eller andra.
Det påstås att detta skulle bero på att
vinden i Örebro aldrig blåser rakt söderifrån,
vilket kanske är ett särskilt
privilegium för vår stad, men jag anför
i alla fall själva faktum, eftersom det
bör vara av intresse i detta sammanhang.

Jag instämmer i kraven på att allt
göres som göras kan för att undanröja
svårigheterna, men jag bestrider att ingenting
har blivit gjort för att komma
till rätta med dem. Det kan inte vara på
fullt allvar som sådana påståenden göras.

Det blir nu utredningens sak att fullgöra
sitt arbete. Jag motser resultatet
med största lugn.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Såsom
kanske någon av kammarens ledamöter
erinrar sig, har jag redan tidigare vid
två tillfällen, år 1946 och år 1947, yttrat
mig i debatter om Kvarntorpsverket. År

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 18.

1947 begärde jag på skäl, som jag då
anförde, att utskottets utlåtande i ärendet
skulle återremitteras.

Jag har i dag inte begärt ordet för
att polemisera mot herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet. Jag
förstår mycket väl de synpunkter, som
han här har redogjort för. Jag förstår
också att det inte var med lätt hjärta
han höll sitt anförande här i kammaren.
Han är ju fullstädigt oskyldig till den
utveckling, som har ägt rum. Liksom de
allra flesta av kammarens ledamöter är
jag övertygad om att han kommer att
sköta detta ärende så att vi, när det
kommer tillbaka på kammarens bord,
skola kunna ta del av ett fullständigt
material och siffror, som äro noggrant
granskade.

Under krigstiden lades ett 50-tal miljoner
kronor ned på Kvarntorpsverket,
och mot denna investering kan icke
riktas någon anmärkning. Däremot kunna
anmärkningar göras beträffande den
tid som förflutit sedan man, om jag inte
minns fel, år 1945 beslutat sig för att
anse Kvarntorp såsom ett normalt långtidsföretag
och särskilt sedan man år
1946 lagt upp det stora investeringsprogram,
som då godtogs av riksdagen. Jag
måste uttala att de siffror, som då lades
fram för oss, borde ha underkastats en
noggrannare kontroll. Jag vågar göra
detta uttalande på grund av följande
två omständigheter.

När jag år 1946 yttrade mig i debatten
här i kammaren, ställde jag en öppen
fråga till dåvarande handelsministern,
huruvida de föreslagna nya investeringarna
voro av den natur, alt de
skulle medföra en fortsättning på den
förstörelse av naturvärden, som redan
vid den tidpunkten hade fortskridit
mycket långt. Handelsministern svarade:
»I fall kammarens ledamöter ha gått
igenom propositionen, torde de ha funnit,
att det ju inte är fråga om att utvidga
oljeproduktionen, utan det är fråga
om att göra vissa investeringar, så
att det blir möjligt att bättre tillvarata
andra produkter än oljan.» Går man nu
emellertid till den proposition, som dåvarande
handelsministern framlade, fin -

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

ner man där förslag om investeringar
till ett belopp av 18 200 000 kronor, investeringar
vilka enligt ett yttrande i
propositionen förväntades skulle medföra
bland annat ökning av produktionen
av olja och svavel med cirka 50
procent samt av kraftproduktionen med
cirka 160 procent. Jag tror därför inte
att man hade satt sig särskilt grundligt
in i detta ämne, om man kunde fälla
ett sådant yttrande som det nyss citerade.

Det andra skälet till att jag vågar påstå,
att förslaget till 1946 års riksdag
inte byggde på så verklighetstrogna och
klara siffror och bedömningar, är att
man redan år 1947 måste begära ett nytt
anslag, som man rimligen borde ha tagit
med redan år 1946, nämligen tre miljoner
kronor till en anläggning för gasoldistribution.

Jag begärde emellertid närmast ordet,
herr talman, för att till herr handelsministern
rikta en fråga, som jag är
övertygad om att han mycket lätt kan
besvara men som det nog ändå är flera
än jag som skulle vilja ha besvarad, därför
att läget inte klart framgår av propositionen.
Handelsministern yttrar i propositionen,
att i avbidan på resultatet
av den utredning, som nu skall ske, bör
verkets fortsatta utbyggnad enligt 1946
års riksdagsbeslut tills vidare anstå.
Detta är en ståndpunkt, som jag för min
del finner alldeles riktig. Men längre
fram i departementschefens uttalande
konstateras, att för täckande av driftsförluster
ha av medel, som tidigare avsetts
till utbyggnad av anläggningarna,
tagits i anspråk 3 976 000 kronor, vilket
belopp nu måste tillföras bolaget. Varför
behöver detta belopp tillföras bolaget?
Det har ju redan tidigare avsatts
för utbyggnad av anläggningarna. Dölja
sig häri utgifter, som måste ske på grund
av redan gjorda beställningar, eller rör
det sig dock i någon mån om en fortsatt
utvidgning av verket?

Jag har också satt ett frågetecken vid
förslaget om ett belopp av 2 300 000 kronor
atl användas bland annat till markförvärv.
Behövs det några markförvärv,
då man skall stoppa utvidgningarna?

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Detta är, herr talman, de frågor som
jag skulle vilja rikta till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet.

Herr KRuGEL: Herr talman! .lag fattade
herr statsrådets yttrande nyss på
det sättet, att han hade uppfattat mig så,
när jag talade om de skadeverkningar
ute i bygden, som uppkommit genom
driften vid Kvarntorpsverket, att jag velat
påstå att ingenting gjorts från bolagsledningens
sida för att åstadkomma en
bättring i detta stycke, d. v. s. att eliminera
skadeverkningarna. Men så sade jag
nog inte. Jag hade för försiktighets skull
skrivit ned mitt första anförande, och
det lydde i denna del på följande sätt:
»De löften om rättelse i detta stycke»,
— det gäller alltså skadeverkningarna —
»som givits från bolagsledningens sida,
ha i vissa fall icke uppfyllts.» Detta är
ju någonting annat än att bolagsledningen
ingenting gjort.

Herr Åkerberg kom också in på denna
punkt och sade någonting liknande med
herr statsrådet. Han ansåg att jag överdrev,
och han var färdig att verifiera sin
uppfattning med fakta. Skadeverkningarna
på barrskog, lövskog och växtlighet
i övrigt voro enligt hans mening inte
så stora som jag låtit påskina. Det beror
ju på hur man fattar mitt uttalande. Jag
skulle också ha velat anföra fakta, men
jag gjorde det inte, dels för att inte bli
långrandig och dels för att inte upprepa
vad jag sagt vid tidigare tillfällen. Men
skadeverkningarna äro faktiskt betydande.
Jag bor inte långt från Kvarntorp
och ser dagligen att den räjong omkring
verket, som utsattes för skador, blir
större och större. Angreppen på växtligheten
gå i första hand ut över barrskogen,
som dör. Det blir år för år allt
större utsyningar, för vilka bolaget får
täcka kostnaderna. För inte så länge sedan
hade jag herr Åkerberg med mig i
bil till denna trakt, och jag påvisade för
honom hur svårt skadegörelsen hade
gått ut över planteringar av ädla barrträd
och häck av vanlig gran in. in. inom
ett avstånd av ungefär en halv mil
eller åtminstone fyra kilometer från

Kvarntorp. Herr andre vice talmannen
sa’ då: detta var någonting förfärligt. Jag
vet inte om han nu har glömt tillfället
i fråga, men jag hoppas att han kan erinra
sig färden och iakttagelsen då.

Nu har jag inte velat anföra detta såsom
ett skäl för ett nedläggande av driften
vid Kvarntorpsverket — att jag inte
vill det gav jag nyss tydligt uttryck åt
— jag har bara velat framhålla det sagda
såsom en angelägenhet av vikt inte
minst för utredningsmännen att uppmärksamma.
Det är klart att vi, som bo
på trakten, gärna vilja komma ifrån det
nu rådande tillståndet, men vi gå inte så
långt att vi yrka på driftens nedläggande,
därför att dessa skador undan för
undan anmäla sig. Så kort se vi inte på
denna fråga. Skadorna äro, såsom någon
här nyss uttryckte det, överkomliga.

Herr statsrådet talade om fyra olika
alternativ. Det fjärde i ordningen, tror
jag, formulerades så att man kan förutsätta,
att driften får fortgå men att man
måste räkna med vissa förluster. Jag vill
då säga, om jag nu återigen får tala på
ortsbefolkningens vägnar, att vi ofta resonera
om Kvarntorp och dess angelägenheter
och att vi inte ha någonting
emot utan tvärtom gärna se, att driften
vid verket fortsätter men allra helst om
den kan bli lönsam. Vi ha varit inne på
den tankegången — vi ha inte själva fött
den, men vi ha tagit upp den — att det
ju ändå finns en hel del förutsättningar
för en verkligt lönsam drift. Biprodukterna
vid oljeframställningen — jag tänker
på kalken, ammoniaken och svavlet,
anmäla sig här. Varför skulle det inte
kunna bli möjligt att via en kemisk industri
för bearbetning av dessa och andra
avfallsprodukter få fram goda ekonomiska
resultat? Det är ju för närvarande
ont om kemiska produkter i vårt
land, sedan avstängningen från Tyskland
blivit så pass effektiv som den är.
Man får alltså förutsätta, att det i vårt
land finns behov av ett sådant företag.

Naturligtvis har jag inte därmed sagt,
att vi inte gärna vilja bli av med de tråkigheter
som vållas av gas och rök. Men
vi äro förhoppningsfulla nog att tro att
de löften, som vi i detta stycke ha fått,

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. arvet efter Karin Svensson från Delsbo socken.

en gång skola kunna infrias. Jag tror
att bolagsledningen, såsom herr Åkerberg
uttryckte det, har försökt komma
till rätta med svårigheterna. Vad jag
skulle vilja anmärka på är, att bolagsledningen
nog har lovat litet för mycket
när det gäller takten i förbättringarna.

Vi ha våra ortsintressen, som vi anse
det vara vår rätt att bevaka, men vi
bortse därför inte från de större, samhälleliga
intressena. Och dessa större intressen
äro, såsom jag nyss sade, sådana
att vi nu inte vilja nedlägga driften
vid Kvarntorpsverket. Vi måste finna
oss i att betala den premie, som det kostar
att ha företaget i gång, men vi böra
på lång sikt sträva efter att om möjligt
få företaget lönsamt.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Jag skall inte förlänga diskussionen med
herr Kriigel om vad han yttrat beträffande
bolagsledningen och skadeverkningarna.
Jag har inte på något vis avsett
att tillspetsa eller skärpa vad han
därvidlag yttrade i sitt förra anförande.
Jag var kanske offer för en missuppfattning,
men jag tyckte att han sade, att
någon ändring inte hade förmärkts beträffande
de av honom i fjol påpekade
förhållandena, och det var i föreställningen
att ett sådant uttalande gjorts
som jag fällde mitt yttrande. Emellertid
noterar jag med tillfredsställelse att herr
Kriigel dock på denna punkt medger —
låt vara att han alltjämt anser att mycket
återstår att göra — att man har uträttat
en del, om än kanske tills vidare
inte nog mycket.

Jag begärde närmast ordet för att svara
på herr Holmbäcks fråga. Man har
tidigare lämnat ett anslag för nyanskaffning
av material, men såsom redovisas
i propositionen har detta anslag
till viss del tagits i anspråk för den löpande
driften. I det belopp som begäres
i (lag ingår sålunda till en del — vilket
jag märker inle finns specificerat här
— även medel som avses för att likvidera
redan gjorda beställningar och inköp.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/
47; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfiskalerna m. fl.:
avlöningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avstående i vissa fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Ang. arvet efter Karin Svensson från
Delsbo socken.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
medgiva,

dels att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter Karin
Svensson från Delsbo socken finge avstås
ett belopp av 3 000 kronor till vardera
av Anders Andersson och Sigrid
Eriksson;

dels ock att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter hemmansägaren
Per Erik Stålberg från Hanebo
socken finge avstås ett belopp av
2 500 kronor till vardera av Anders
Wiktor Björklin och Johan Ferdinand
Skoglund.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till be -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. arvet efter Karin Svensson från Delsbo socken.

handling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Näst/ärd m. fl. (I: 282) och
den andra inom andra kammaren av
herr Persson i Norrby m. fl. (II: 438),
vari hemställts, att i vartdera fallet hela
kvarlåtenskapen och ej endast vissa belopp
av densamma skulle avstås till de
personer, som angivits i Kungl. Maj :ts
förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 282 och II: 438
medgiva, att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter Karin
Svensson från Delsbo socken finge avstås
5 000 kronor till vardera av Anders
Andersson och Sigrid Eriksson,

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till nämnda motioner
i vad de ej behandlats under a)
medgiva, att den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter hemmansägaren
Per Erik Stålberg från Hanebo
socken finge i dess helhet avstås
till Anders Wiktor Björklin och Johan
Ferdinand Skoglund med hälften till vardera.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Holmström ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort i mom. a) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 282 och II: 438 i vad de avsåge
den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Karin Svensson från
Delsbo socken medgiva, att denna kvarlåtenskap
finge i dess helhet avstås till
Anders Andersson och Sigrid Eriksson
med hälften till vardera.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! På denna
punkt har jag tillsammans med några
kamrater väck! en motion med begäran,
att i två fall framställningar från närstående
till ett par avlidna skulle bifallas.
Framställningarna gingo ut på att

dessa närstående skulle få dela arv, som
tillfallit arvsfonden.

I det ena fallet, som härrör från Hanebo
socken i Gävleborgs län, har utskottet
helt och hållet tillstyrkt vår motion.
Arvsbeloppet var 9 400 kronor,
och Kungl. Maj:t hade föreslagit alt två
närstående skulle få 2 500 kronor vardera.
Utskottet har nu i enlighet med
motionens yrkande föreslagit, att de
närstående skola få hela beloppet.

Det andra fallet gäller ett arv från
Delsbo socken i Gävleborgs län, som
tillfallit arvsfonden, och där har utskottet
endast delvis tillmötesgått motionen.
Bouppteckningen slutade i detta fall på
en summa av omkring 18 200 kronor.
Kungl. Maj:t har föreslagit, att två närstående
skulle få vardera 3 000 kronor.
I motionen begäres, att de skulle få dela
arvet i sin helhet, och utskottet bär nu
föreslagit att man skulle höja beloppet
till var och en från 3 000 till 5 000 kronor.

Jag förstår att utskottet i detta fall
har följt kammaradvokatfiskalsämbetet,
som just har föreslagit denna senare
summa. Men jag vill påminna om att
länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ju
måste känna förhållandena bäst, har
tillstyrkt att hela arvet skulle få delas
mellan sökandena. Länsstyrelsen har
visserligen använt den formuleringen,
att den icke ville motsätta sig bifall till
framställningen, men detta är ju i alla
fall avsett att uppfatta såsom ett tillstyrkande.
Såsom motivering har länsstyrelsen
anfört, att sökandena tillhörde
den avlidnas närmaste släktingar och
att framställningen tillstyrkts av såväl
gode mannen för arvsfonden som kommunalnämndens
ordförande samt att
anledning förelåge till förmodan, att
den avlidne icke velat att kvarlåtenskapen
skulle tillfalla arvsfonden.

Jag vet inte vad skälet kan vara till
att utskottet inte har velat gå med på
motionens yrkande i denna del. Utskottet
har möjligen tyckt, att 18 200 kronor
skulle vara för mycket att dela för två
personer i blygsamma omständigheter.

Nu har emellertid en reservation på
denna punkt avgivits av herr Holmström,

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. arvet

som yrkat bifall till motionen, och jag
ber, herr talman, att få hemställa om
bifall till denna reservation.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Då jag har deltagit i behandlingen av
detta ärende inom vederbörande avdelning
av statsutskottet, skulle jag vilja
i korthet bekräfta vad herr Näsgård förmodade,
nämligen att utskottet liar funnit
att man bör trygga sig till den grund,
som kammaradvokatfiskalsämbetets yttrande
måste anses utgöra.

I den föregående punkten gäller det
inte mindre än sexton fall, och det visar
sig där att förhållandena kunna ligga
ganska olika till. När det gäller de båda
fallen i punkt 2 kan man säga, att det
finns en viss gradskillnad i fråga om det
ostridigt berättigade i de närståendes
arvsanspråk. Vi ha inom avdelningen
förmodat, att kammaradvokatfiskalsämbetet
har gjort en gradering på grund av
ostridigheten och alltså förordat att hela
arvet skulle utgå i det fall, där de närståendes
anspråk ansetts vara mest ostridiga,
medan man i det andra fallet, där
något större tvekan om anspråkens giltighet
kunnat råda, har föreslagit att
5 000 kronor skulle utgå till var och en
av de närstående, varigenom man undgår
att skapa alltför vidlyftiga prejudikat.

När vi alltså inom avdelningen föreslagit
höjning av arvsbeloppen till vad
kammaradvokatfiskalsämbetet förordat,
ha vi tyckt att vi gått motionärernas önskemål
till mötes på ett sätt, som dock
inte är alltför vanligt när det gäller motioner.

Kammaradvokatfiskalsämbetets motivering
har också synts oss utgöra en fast
grund vid bedömningen av sådana här
ärenden. Om ett arvsanspråk är alldeles
ostridigt och inga invändningar kunna
resas, böra sökandena enligt ämbetets
mening få ut hela arvet, men så fort
tveksamhet kunnat råda, har ämbetet
även i de andra fallen förordat, att olika
procentuella andelar av tillgångarna
skulle utgå. Om man inte följer en sådan
princip tror jag det kan befaras, alt

efter Karin Svensson från Delsbo socken.

handläggningen av detta slags ärenden i
fortsättningen kommer att bli svårare
och svårare. Vi kunna ju räkna med att
också i framtiden få behandla sådana bär
ärenden i stor utsträckning, och även
med tanke härpå är nog en viss försiktighet
tillrådlig.

Med hänsyn till det anförda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
tycker att utskottet skulle kunnat ta lika
stor hänsyn till länsstyrelsen i Gävleborgs
län, som har kontakt med ortsbefolkningen.
Jag kan nämna, att länsstyrelsen
har ställt sig tveksam i det fall,
där utskottet helt och hållet har tillstyrkt
motionen, medan länsstyrelsen i det här
ifrågavarande fallet, där utskottet endast
i begränsad mån tillmötesgått yrkandet
i motionen, har föreslagit att hela beloppet
— trots att det gäller över 18 000
kronor — skulle få delas av de närstående.

Jag kan också tillägga att jag har hört
från orten, att man är fullt övertygad om
att det var den avlidnas mening att upprätta
testamente. Hon intogs på lasarettet
för en, som man trodde, lindrig åkomma,
men där tillstötte komplikationer,
och hon dog oväntat och kunde alltså
inte göra testamente.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner korame att framställas
särskilt beträffande vartdera av de båda
momenten av utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om inom. a) förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Ang. ökad järnmalmsbrytning i de norrbottniska malmfälten m. m.

Herr Näsgårcl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 66 punkten
2 mom. a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan, kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. b) hemställt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl.;

nr 68, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående avskrivning av
vissa fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1948/49 av ett underskott
för luftfartsfonden;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande diverse
kapitalfonder gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande fonden
för förlag till statsverket gjorda

framställning angående anslag för budgetåret
1948/49 till förskott till vissa
plankostnader in. m.; samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ökad järnmalmsbrytning i de norrbottniska
malmfälten m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund rätt
till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter, jämte
i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 141, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 27 februari 1948, föreslagit riksdagen
bemyndiga Kungl. Maj :t att å statens
vägnar medgiva, att Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund erhöll utvidgad
rätt till malmbrytning i den omfattning,
som i statsrådsprotokollet föreslagits.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Gavelin väckt
motion (11:446), i vilken hemställts, att
riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts i
propositionen nr 141 framställda förslag
måtte besluta, att merbrytningen skulle
regleras mellan malmkommunerna Kiruna
och Gällivare efter samma grunder
som malmavtalet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens
vägnar medgiva, att LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktie -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Ang. ökad järnmalmsbrytning i de norrbottniska malmfälten m. m.

bolaget Grängesberg—Oxelösund erhölle
utvidgad rätt till malmbrytning i den
omfattning, som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 27 februari
1948 föreslagits,

b) i anledning av motionen 11:446 i
skrivelse till Kung], Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag skall be att på denna punkt få
ställa en fråga till utskottets talesman.

Propositionen innebär, såsom kammarens
ledamöter känna till, att LKAB skall
få lov att under de följande åren bryta en
större kvantitet malm än förut — det
skulle sammanlagt under två år bli fyra
miljoner ton. Nu är formuleringen av
propositionen sådan, att det med en mycket
formell tolkning inte skulle vara möjligt
att göra en jämkning mellan de båda
åren, utan att den tillåtna ökningen skulle
vara exakt två miljoner ton det ena
året och två miljoner ton det andra året.
Nu har från bolagets styrelse anmärkts
att det vore önskvärt, om en jämkning
möjligen skulle kunna företagas, så att
beslutet gällde medgivande att sammanlagt
under båda åren skulle kunna få
brytas en ytterligare kvantitet av fyra
miljoner ton malm.

Jag skulle gärna vilja fråga om man
från utskottets sida har någon invändning
att göra mot en sådan tolkning av
beslutet, att en jämkning mellan de båda
åren vid behov skulle kunna företagas.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Den fråga, som finansministern
nu berört, har blivit aktuell
efter utskottets behandling av propositionen.
Den justering i riktning mot
en större brytning det första året än det
andra, som önskemålet gäller, stödes av
mycket starka sakliga skäl. Om detta
önskemål varit känt vid utskottets slutjustering
av utlåtandet, skulle vi säkerligen
ha intagit ett sådant medgivande
i utskottets yttrande.

Nu har utskottet senare under hand
fått kännedom om detta önskemål, och
det har här i dag framförts från slats -

rådsbänken. Jag vill meddela att jag har
samrått med den avdelning, som inom
utskottet har förberett detta ärende, och
erhållit bemyndigande att förklara, att
det från utskottets sida icke möter några
hinder att beslutet tolkas på det sätt,
som finansministern här har angivit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

74, i anledning av väckt motion
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning; nr

75, i anledning av väckt motion
om anvisande av medel för försök med
visst system för elektrifiering av avlägsna
bygder och gårdar;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1948/49 in. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet
;

nr 81, i anledning av väckt motion
om viss ersättning till värnpliktige G. I.
Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

82, i anledning av väckt motion
om ersättning till textilarbetaren E. S.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Nilsson för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

83, i anledning av väckt motion
om rätt för idrottsmän, som deltaga i
olympiader och landskamper i fri idrott,
att av statsmedel erhålla ersättning för
förlorad arbetsförtjänst;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna; nr

86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till överstyrelsen för
yrkesutbildning;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till konstfackskolan; samt
nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning
av väckta motioner angående
vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens
utformning, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pension åt framlidne
italienske ministern i Stockholm
Alberto Bellardi Riccis änka;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet; nr

26, i anledning av väckta motioner
angående provisoriskt pensionstillägg
till pensionerade f. d. beställningsha -

vare på försvarsväsendets reservstater;
samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa kostnader
för allmänt kyrkomöte.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av väckt motion om införande
av en svenska folkets nationaldag, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående de särskilda barnbidragen till
änkors och invaliders m. fl. barn; samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående vidgad tillämpning av lagen
om särskilda barnbidrag till att omfatta
även änklingars barn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr
11, i anledning av väckt motion om bättre
tillgodoseende av landsbygdens intressen
och näringar vid arbetstillståndsgivningen.

I sammanhang härmed föredrogs ett
från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 335, med delgivning
av nämnda kammares beslut vid behandling
av dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av en
där väckt motion i samma ämne.

Första kammaren biföll vad dess tillfälliga
utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde andra kammarens
i ämnet fattade beslut.

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Om ökat brandskydd vid vissa elevhem m. m.

Om ökat brandskydd vid vissa elevhem

m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr
12, i anledning av väckt motion om
skärpta bestämmelser avseende skydd
mot eldfara inom elevhem vid vissa
skolor och anstalter.

I en inom första kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 210, hade herr Lundqvist
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att effektiva
bestämmelser avseende skydd mot eldfara
inom elevhem vid folkhögskolor
och andra internatskolor samt vid barnoch
ålderdomshem och liknande anstalter
snarast möjligt måtte utfärdas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 210 icke måtte
föranleda någon första kammarens åtgärd.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
måste säga, att jag blev inte så litet
förvånad, då jag såg att utskottet hade
framställt ett direkt avslagsyrkande i
detta ärende. Det märkliga i detta fall
är ju, att alla de myndigheter och institutioner,
som ha haft ärendet på remiss
och haft att yttra sig över motionen,
oförbehållsamt ha givit sin anslutning
till det angelägna i att få en ändring
till stånd i fråga om brandskyddet
vid dessa internatskolor, vårdanstalter
o. s. v. De flesta ha också reservationslöst
tillstyrkt en skrivelse till Kungl.
Maj:t i ärendet, och även utskottet självt
säger sig ju dela motionärens uppfattning
om behovet av effektiva bestämmelser
avseende skydd mot eldfara inom
elevhem vid internatskolor samt vid olika
vårdanstalter.

Att utskottet under sådana förhållanden
stannar vid ett klart avslagsyrkande
på motionen om en framställning till
Konungen, tycker jag för min del är
ganska anmärkningsvärt. Det enda skäl
som utskottet anför för detta sitt stånd 4

Första kammarens protokoll 1048. Nr 16.

punktstagande är att utskottet »med
hänsyn till nuvarande tidsläge» icke
kan tillstyrka, att en sådan framställning
göres. Jag vet fuller väl, att det förefinnes
svårigheter inom byggnadsmarknaden,
och jag förmodar att det är
det man syftar till, fastän det inte står
i utlåtandet. Det är givet att det kan
ligga svårigheter i vägen för vissa önskvärda
kompletteringar i byggnadsavseende,
men att av den anledningen att
det för närvarande finns vissa svårigheter
att göra allt precis så, som man
ville ha det när det vore som bäst, helt
avstå från att göra någonting, förefaller
mig vara ganska orimligt. Jag erinrar,
herr talman, om att utskottet erkänner,
att åtgärder i den riktning som motionen
här föreslår äro välbehövliga, men
att utskottet det oaktat inte ens vill fästa
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på hithörande
spörsmål. Jag tycker att detta är
ganska inkonsekvent, och jag hoppas att
jag inte är ensam i kammaren om att
tycka det. Jag understryker också, såsom
socialstyrelsen har gjort, att när
det gäller eldsvådor i internatskolor,
barnhem, ålderdomshem o. s. v., så är
det inte bara stora materiella värden,
som stå på spel, utan i sällsynt hög grad
också människoliv. Yi ha inom det län
jag tillhör i sanning haft tillräckligt
sorgliga erfarenheter om hur mycket
det brister i detta avseende.

Då erfarenheterna tydligt ha visat,
herr talman, att det finns brister i de
nuvarande anordningarna, och då behovet
av effektivare bestämmelser och åtgärder
är vitsordat av både utskottet
och samtliga i saken hörda myndigheter,
så kan jag för min personliga del,
med de erfarenheter, jag nyss talade om,
omöjligen ansluta mig till utskottets avslagsyrkande.
.lag ber alltså för min del
att få yrka bifall till motionen.

Herr SÖDERKVIST: Herr talman! Vid
1947 års riksdag väcktes i andra kammaren
en motion med ungefär samma
innehåll som den som nu ligger på kammarens
bord. Motionen remitterades till

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Om ökat brandskydd vid vissa elevhem m. m.

första lagutskottet, avstyrktes av detta
utskott och avslogs av riksdagen. Redan
den omständigheten måste ju göra ett
tillfälligt utskott ganska betänksamt. Att
redan ett år efter det att en liknande
fråga har avgjorts i negativ riktning, till
på köpet efter behandling i ett ständigt
utskott, komma med ett positivt förslag
från ett tillfälligt utskott, måste väl kräva
ett större mått av mod än man kan
tilltro ett sådant utskott.

Emellertid föreligger det även andra
skäl till utskottets ställningstagande. Det
är inte så, som herr Lundqvist säger, att
ingenting har inträffat under de senare
åren. Det har ju tillkommit en brandlag,
som nog bör ha åstadkommit rätt mycket
i den riktning som herr Lundqvist
syftar till. I samband med denna brandlag
ha vi fått instruktioner för riksbrandinspektören
och för länsbrandinspektörerna
med tydligt utsagda önskemål
om vad dessa inspektörer skola ha
att göra, särskilt beträffande äldre byggnader.
Vad nybyggnader beträffar är
jag förvissad om — vilket också framgår
av remissvaren, särskilt från landstingsförbundet
— att vid de anstalter
och inrättningar, som uppföras av staten,
landstingen och kommunerna som
byggherrar, alla de åtgärder vidtagas
som rimligen kunna begäras för att vid
förekommande eldfara skydda det klientel,
som herr Lundqvist avser i sin
motion. Vidare ha vi väl nu tack vare
denna brandlag ute i landets samtliga
kommuner brandstyrelser och brandchefer,
och jag skulle tro att de i överensstämmelse
med sin skyldighet komma
att se till, att även de gamla byggnaderna
bli försedda med de brandskyddsanordningar
som kunna befinnas
lämpliga och möjliga att anordna där.

Det är således huvudsakligen dessa
synpunkter jämte de föreliggande svårigheterna
på byggnadsmarknaden, som
gjort att utskottet icke för närvarande
anser sig behöva föreslå någon skrivelse
till Kungl. Maj :t i den riktning som
motionären här föreslagit.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! När
jag förra gången satt i riksdagen, var
jag också under många år ledamot av ett
tillfälligt utskott. Jag får emellertid säga
att jag inte känner igen de tongångar
jag hör i dag från första kammarens första
tillfälliga utskotts ärade ordförande,
när han uttrycker sin ängslan inför att
utskottet möjligen skulle våga sig på att
föreslå en sak, som strede emot vad ett
ordinarie utskott förra året hade föreslagit
och fått riksdagens godkännande av.
Jag har inte läst den motion han åsyftade,
och jag visste inte om den, när jag
kom åter till riksdagen i år.

Jag tycker att varje sak skall bedömas
för sig.

Utskottets ordförande sade nyss, att
det dock hänt något sedan denna fråga
sist behandlades i riksdagen; det har
kommit till en brandlag. Ja, det är möjligen
ett skäl. Men hur kan det då komma
sig, att alla de myndigheter som äro
hörda och som väl också känna till detta
— i varje fall känner väl statens brandinspektion
till det — icke desto mindrcanse
det vara önskvärt att riksdagen nu
skriver till Kungl .Maj:t i saken. Socialstyrelsen,
som väl också bör vara litet
grand insatt i frågan, har samma inställning
och förslag.

Jag tror för min del inte att enbart
tillkomsten av denna lag innebär tillräckligt
skydd för att inte vid eldsvådor människoliv
alldeles i onödan spilles.

Jag har fäst mig vid att utskottet på
de sista raderna i sitt utlåtande säger, att
»vad äldre byggnader angår förutsätter
utskottet att nödig översyn av brandskyddsanordningarna
verkställes med
tillhjälp av de lokala brandmyndigheterna,
så att förefintliga brister successivt
avhjälpas».

Jag tillåter mig att fråga: Vilka lokala
myndigheter är det, som få del av detta
tillfälliga utskottsutlåtande? Och vilka
garantier finnas för att de lokala myndigheterna
nu i högre grad än tidigare
vidtaga nödiga åtgärder för att en betryggande
ordning i detta avseende skall
skapas? Hade utskottet däremot föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj:t i saken,

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Öl

Om ökat brandskydd vid vissa elevhem m. m.

hade man ju haft anledning förmoda att
i varje fall sådana förordningar eller direktiv
hade utfärdats, varigenom de olika
organen hade fått sin uppmärksamhet
riktad på saken. Men jag tror inte att
något större antal av dessa organ ute i
landet studera riksdagstrycket så noga,
att de kunna få sig en tankeställare på
grund av detta utskottsutlåtande med
dess negativa inställning till frågan.

Jag upprepar vad jag redan sagt, att
även om det i dag inte går att på de gamla
byggnaderna åstadkomma alla de förbättringar,
som ur brandskyddssynpunkt
borde verkställas, så vore det väl all anledning
att ändock fästa Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet på behovet av att något
i det hänseendet göres. Jag är också
övertygad om att Kungl. Maj:t i så fall
hade kunnat om inte helt tillfredsställa
behovet, så i varje fall se till att större
garantier skapas än som för närvarande
finnas.

Herr SÖDERKVIST: Herr talman! Jag
kan inte förstå att det är nödvändigt att
utskottets utlåtande skall behöva komma
under ögonen på vederbörande kommunala
brandinstitutioner. De ha ju sin instruktion
att följa, och den ålägger dem
att tillse att brandskyddsanordningarna
äro tillfredsställande för samtliga byggnader.
I min lilla hemortskommun finns
det också en brandstyrelse, och jag vet
att folkskolstyrelsen där har fått påpekanden
från brandstyrelsen med vissa
bestämda förhållningsregler om hur den
skall förfara med en del gamla skolhus.

Av remissyttrandena framgår bland
annat vidare, alt en så försiktig styrelse
som lantbruksstyrelsen inte anser sig
kunna tillstyrka bifall till motionen i nuvarande
tidsläge. Utskottet har således
stöd för sitt ståndpunktstagande även
från en del remissinstanser.

Utskottet har givetvis inte någonting
emot om det så att säga under hand kan
göras en del i den riktning, som motionären
föreslår. Men att på eu gång ålägga
kommunerna att utföra en stor mängd
dylika arbeten, utan möjlighet för dem
att kunna verkställa vad de åläggas, kan

under nuvarande förhållanden inte vara
ägnat att bidraga till frågans lösning.

Herr Lundqvist tryckte starkt på att
det vore önskvärt att regeringen skulle
få sin uppmärksamhet fäst på detta
spörsmål. Jag skulle tro att regeringen
bör kunna känna till denna sak utan att
det blir någon extra påstötning därom.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
skall inte tvista vidare med utskottets
ordförande — erfarenheten får väl visa
vilka initiativ som komma att tagas på
detta område efter den negativa ståndpunkt
som riksdagen här intar.

Utskottets ärade ordförande åberopade
»en så försiktig styrelse som lantbruksstyrelsen».
Ja, den är säkert mycket
försiktig. Men jag undrar verkligen,
herr talman, om det är riktigt välbetänkt
när det gäller en sådan fråga som denna
att falla tillbaka på ett utlåtande av den
mest försiktiga av de myndigheter, som
ha uttalat sig i frågan. Jag tycker att det
nog ligger närmare till hands att fästa
större avseende vid yttranden, som kommit
ifrån dem, som äro närmast ansvariga
och som bäst känna till saken, nämligen
statens brandinspektion, socialstyrelsen
— och kanske även skolöverstyrelsen
när det gäller internatskolorna.

Jag har aldrig tänkt mig, att man från
Kungl. Maj :ts eller statsmakternas sida
skulle ålägga de kommunala myndigheter
eller de privata institutioner som
finnas att åstadkomma sådant som det
i nuvarande situation inte går att åstadkomma.
Men det skulle vara förvånansvärt,
om det ändå inte ginge att åstadkomma
någon effektivare ordning på detta
område än den, som i dag är rådande.

I varje fall har inte utskottet på något
sätt sökt påvisa omöjligheten härav. Det
finns inte ett ords motivering för utskottets
avslagsyrkande utöver det att
man »med hänsyn till nuvarande tidsläge»
inte kan tillstyrka, att hotellstadgan
tillämpas i alla dessa fall. Det är allt.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948.

Interpellation ang. tandteknikernas befogenhet.

under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 215, 219 och 224.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av det med
Kungl. Maj:ts proposition nr 218, angående
den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m., avsedda ärendet tilllåter
jag mig anhålla, att kammaren måtte
medgiva utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av sagda
proposition till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från propositionens
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Herr Heiding avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 353, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.

Motionen bordlädes.

Interpellation ang. tandteknikernas befogenhet.

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDQYIST, som yttrade: Herr talman!
Tandläkarnas verksamhet regleras av
kungl. förordningen av den 18 juni 1861
rörande tandläkarkonstens utövning.

Denna förordning har hittills tolkats så,
att tandtekniker enligt leg. tandläkares
anvisningar och på hans ansvar fått utföra
vissa tekniska arbeten, såsom avtryckstagning
och inprovning av proteser.
Genom utslag av Göteborgs rådhusrätt
den 2 oktober 1946, vilket blivit
fastställt av högsta domstolen den 27 januari
1948, hava två tandtekniker blivit
åtalade och dömda såsom för olovligt utövande
av tandläkarkonsten för att de
gjort avtryckstagning och inprovning av
proteser och andra konstgjorda tänder
samt borttagning av tandsten. Genom
detta utslag har en ny princip införts,
som begränsar tandteknikernas befogenhet
i förhållande till vad man hittills
avsett vara för dem tillåtligt.

I proposition nr 241:1946 om inrättande
av ett andra tandläkarinstitut anförde
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
några principiella synpunkter
på avgränsningen av tandteknikernas
verksamhet. Han yttrar bl. a. följande
(s. 6—7):

»Allmän enighet synes råda om att
tandvårdsbehovet icke bör tillgodoses
med anlitande av självständigt och på
eget ansvar verksamma tekniker och
plombörer eller av tandläkare med differentierad
utbildning».---»Det är

emellertid uppenbart, att tandvårdsutövningen
även innefattar en mängd behandlingsåtgärder,
i vilka tandläkaren
med fördel kan biträdas av lägre kvalificerade
medhjälpare, särskilt tandtekniker.
I ganska stor utsträckning stå redan
nu dylika hjälpkrafter till förfogande.
Ej minst med tanke på folktandvården
är det av vikt, att den tillgängliga
tandläkarkåren utnyttjas effektivt. Dylika
hjälpkrafter synas därför böra i så
stor utsträckning som anses möjligt anlitas
för att från tandläkarna avlasta
mindre kvalificerade arbetsuppgifter.»

På samma sätt som läkarna överlåta
till sjuksköterskor vissa arbeten inom
sjukvården, synas sådana arbeten inom
tandvården, vilka kunna utföras av tandtekniker,
efter tandläkares anvisningar
och på hans ansvar liksom hittills kunna
anförtros dessa medhjälpare. För detta
talar inte minst den stora brist på tand -

Onsdagen den 28 april 1948.

Nr 16.

Interpellation ang. tandteknikernas befogenhet.

läkare, som för närvarande förefinnes
och som kan beräknas kvarstå inom
överskådlig tid och som medför, atl de
knappa tillgängliga krafterna böra användas
så att så stor del av befolkningen
som möjligt erhåller god tandvård.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig förorda sådan
ändring i kungl. förordningen av den 18
juni 1861, att genom högsta domstolens
utslag den 27 januari 1948 uppkomna
hindret för tandtekniker att på tandlä -

kares ansvar utföra arbeten i samma utsträckning
som hittills varit vanligt, undanröjes? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.36 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.