26 november—1 december (Riksdagens protokoll 1949:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 29

26 november—1 december.

Debatter m. m.

Lördagen den 26 november.

Interpellation av herr Hagberg i Luleå ang. den ökande misstron
mot levnadskostnadsindex................................

Sid.

Onsdagen den 30 november fm.

Subventionering av vissa varor m. m......................... 7

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljor .................. 47

Av dragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen 55

Onsdagen den 30 november em.

Avskaffande av dyrortssystemet in. in......................... 71

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. m................................... 96

Torsdagen den 1 december.

Svar på interpellationer av:

Herr Hansson i Skegrie ang. avhjälpande av de olägenheter för
landsvägstrafiken, vilka uppstått till följd av olämplig belys -

ningsanordning på vissa bilar............................ 119

Herr Andersson i Björkäng ang. säkerställande av en handelspolitik
syftande till att i första hand vinna avsättning för

varor, som produceras inom landet...................... 122

Herr Ståhl ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar . . 136
Fröken Liljedahl ang. avhjälpande av svårigheterna för ordblinda

barn, som söka inträde till vissa undervisningsanstalter...... 145

Fru Sjöstrand ang. bristen på såpa........................ 147

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. . 149
1 Andra kammarens protokoll Nr 2.9.

Nr 29.

Innehåll.

Sid.

151

Skärpta åtgärder mot rattfylleri..............................

Interpellation av herr Holmberg ang. regeringens inställning till vissa
försvarspolitiska frågor .................................. 159

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 30 november.

Statsutskottets utlåtande nr 184, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t
att till clearingkassa för kaffe överföra tull, tilläggstull och skatt
å kaffe m. m., samt ang. subventionering av vissa varor m. m. . . 7

Jordbruksutskottets utlåtande nr 55, ang. åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område.............................. 47

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. sänkning av tilläggsskatten

å bensin och vissa brännoljor ............................ 47

— nr 48, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m............. 55

Statsutskottets utlåtande nr 183, ang. avskaffande av dyrortssystemet

m. in................................................. 71

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. pensionering genom statens pen sionsanstalt

av vissa icke-statliga befattningshavare, in. in..... 96

— memorial nr 50, ang. ändringar i avlöningsbestämmelserna för de

hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemännen.............. 118

— nr 51, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott 118

Torsdagen den 1 december.

Första lagutskottets utlåtande nr 52, ang. lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.............. 149

•— nr 53, ang. skärpta åtgärder mot rattfylleri................ 151

Lördagen den 26 november 1949.

Nr 29.

Lördagen den 26 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
november.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 25 november 19b9.

Till justitiedepartementet hade den
24 november 1949 från länsstyrelsen i
Östergötlands län inkommit fullmakt
för kamreraren Karin Hillevi Wetterström,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

§ 3.

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående
fiskexportens ordnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Nilsson i Svalöv
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utredningarna
om ett effektivare uppbördssystem,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Edström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående effektivisering av
skyddet för icke patenterade yrkeshemligheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående förhöjning av ersättningar
och livräntor i fråga om äldre
olycksfall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av fröken Liljedahl
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående avhjälpande
av svårigheterna för ordblinda
barn, som söka inträde till vissa
undervisningsanstalter.

Kammaren biföll denna anhållan.

4 Nr 29. Lördagen den 26 november 1949.

Interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

§ 8.

Föredrogs den av herr Persson i
Landafors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan, att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
användningen av extravinster,
som uppkomma genom devalveringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGBERG i Luleå, som yttrade:
Herr talman! Devalveringen och förlängningen
av lönestoppet till och med 1950
ha ånyo aktualiserat frågan om giltigheten
hos socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
De statsanställdas löner ha fastlåsts
vid detta index. Arbetsmarknadsorganisationerna
ha för avsikt att förfara
på motsvarande sätt med kollektivavtalslönerna.
Det innebär att praktiskt taget
samtliga arbetares och anställdas löner
komma i direkt beroendeförhållande till
levnadskostnadsindex. Det framstår därför
som oeftergivligt att index verklighetstroget
speglar förändringar som inträffa
i levnadskostnaderna. Detta framstår
som särskilt viktigt efter devalveringen,
som väntas åsamka Sverige importprisfördyringar
på 600 å 700 miljoner
kronor.

Det finns bland löntagarna en utbredd
misstro mot nuvarande levnadskostnadsindex.
Flera skäl kunna förebringas
för påståendet att index mera
»dämpar» inträdda levnadskostnadsstegringar
än bringar dem till uttryck.
Bland annat är det ägnat att förvåna
att medan index med direkta skatter
och sociala förmåner i september 1949
nådde 170, så redovisades samma index
utan skatter och sociala förmåner sam -

ma månad med 167. Lägger man härtill
att socialstyrelsens konsumtionsprisindex
i september uppnått 176, så är det
inte underligt att det i vida kretsar anses
att det manipuleras med den indexserie,
som »styr» att »taket» 168,38 ej
skall uppnås.

Jag fäster vidare uppmärksamheten
på den oöverensstämmelse som föreligger
mellan levnadskostnadsindex och
kommerskollegiums partiprisindex. Medan
det förstnämnda i juni 1949 utvisade
166, så utvisade partiprisindex’
konsumtionsvaruserie 204. Levnadskostnadsindex’
serie för livsmedel, bränsle
och lyse utvisade i juni 182, medan
partiprisindex’ serie för animaliska livsmedel
utvisade 218, för vegetabiliska
livsmedel 209 och för bränsle 320.

Det behöver självfallet inte vara direkt
överensstämmelse mellan ovannämnda
indexserier. Men den stora
skillnaden ökar misstanken att levnadskostnadsindex
ger en grovt missvisande
bild av inträdda levnadskostnadsstegringar.
Det innebär i så fall att levnadskostnadsindex
hindrar hundratusentals
löntagare — av vilka flertalet är i små
ekonomiska omständigheter — att få ut
den kompensation för inträdda levnadslcostnadsstegringar
som tillförsäkrats
dem.

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande spörsmål:

Har regeringen observerat den starkt
ökande misstron mot levnadskostnadsindex,
och överväger den i så fall några
åtgärder för att undanröja missnöjesanledningarna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 219, med förslag till lag om
inlösen i vissa fall av rätt till gruva
m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Lördagen den 26 november 1949.

Nr 29.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 183, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av dyrortssystemet
m. m. samt om slopande av lägsta
ortsgruppen i dyrortsindelningen; och
nr 184, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att till clearingkassa för kaffe
överföra tull, tilläggstull och skatt å
kaffe in. in., dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående subventionering av
vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 173, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 49, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 50, angående vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna
för de hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemännen;
och

nr 51, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av återremiss av
första lagutskottets utlåtande nr 35 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 53, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
(nr 216) angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kyling under fjorton dagar
från och med denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.06 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 29.

Tisdagen den 29 november 1949.

Tisdagen den 29 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att fröken
Wetterström denna dag intagit sin
plats i kammaren.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att greve Torgil von
Seth, Bratteborg, på grund av revbensskada
är förhindrad att deltaga i riksdagens
arbete under minst 14 dagar
från dato räknat.

Lasarettet, Jönköping d. 24 nov. 1949.

Gösta Nord,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr von Seth
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 24 innevarande november
tills vidare.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition
nr 219, med förslag till lag om inlösen
i vissa fall av rätt till gruva m. m.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 183 och 184,
bevillningsutskottets betänkanden nr 48
och 49, bankoutskottets utlåtande och
memorial nr 48, 50 och 51, första lagutskottets
utlåtanden nr 52 och 53 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 55.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hagberg i
Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående socialstyrelsens
levnadskostnadsindex.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att statsutskottets utlåtande
nr 184, jordbruksutskottets utlåtande nr
55 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 48 måtte i nu nämnd
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista samt övriga
ärenden i den ordning de förekomma
på dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods m. m.; och

nr 386, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om pantlånerörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november.

Kl. 11 fm.

§ 1,

Subventionering av vissa varor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
till clearingkassa för kaffe överföra
tull, tilläggstull och skatt å kaffe m. m.,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av vissa varor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 215 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 21 oktober 1949, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att intill den 1 juli 1950 i den utsträckning
Kungl. Maj:t funne lämpligt
besluta om överförande av tull, tilläggstull
och skatt å kaffe till clearingkassa
för kaffe.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 217, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för den
21 oktober 1949, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer för liandliavandet
av importsubventioneringen
under budgetåret 1949/50, som i nämnda
statsrådsprotokoll angivits,

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1949/50 under tolfte
huvudtiteln anvisa

a) till Subventionering av införseln
av vissa varor ett reservationsanslag
av 90 000 000 kronor,

b) till Prisnedsättning å vissa livsmedel
ett reservationsanslag av 03 000 000
kronor och

c) till Prisclearing å kaffe ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor.

I sistnämnda proposition hade i syfte
att motverka den höjning av konsumentprisnivån,
som eljest skulle bliva
en följd av kronans devalvering, för -

ordats dels en utvidgning av importsubventioneringen
av vissa varor, innefattande
även subventionering av hushållens
bränslekostnader, dels prissänkning
å vissa inom landet producerade
livsmedel genom anlitande av statliga
bidrag, dels ock en utvidgning av systemet
med prisclearing till att omfatta
även kaffe.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (1:338) och den andra
inom andra kammaren av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl. (11:433),
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå i propositionen nr 217
framlagt förslag att bereda Kungl.
Maj:t möjlighet att återinföra systemet
med förmalningsersättning för vete och
råg.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (1:341) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 437), hade hemställts,

a) att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 217 beakta
vad i motionerna anförts,

b) att riksdagen måtte avslå i propositionen
innefattat äskande om ett belopp
av 58 miljoner kronor för prisnedsättning
på mjöl, ost och fläsk samt
om så befunnes nödvändigt göra de
förändringar i anslagsbeteckningar och
anslagsbestämningar för begärt anslag
till subventionering av införseln av
vissa varor, som i motionerna angivits,
samt

c) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att under vårsessionen
1950 få sig förelagd en plan för
en ekonomisk politik, som kunde leda
till ett fritt ekonomiskt system efter
utgången av år 1950.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Heiding m. fl. (I: 342) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom m. fl. (11:438), hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 217 måtte dels avslå
förslaget om återinförande av förmalningsersättning
för vete och råg,
dels uttala att den föreslagna subventionen
av fläskpriset i stället borde läggas
på osten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén m. fl. (1:340) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (11:435), hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionerna
nr 215, 216 och 217 måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättande av en opolitisk expertkommitté
med uppdrag att snarast verkställa
utredning för subventionssystemets
snara avveckling och klarläggande
av de alternativa följdverkningarna.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
propositionen nr 215 bemyndiga Kungl.
Maj:t att intill den 1 juli 1950 i den
utsträckning Kungl. Maj:t funne lämpligt
besluta om överförande av tull,
tilläggstull och skatt å kaffe till clearingkassa
för kaffe;

II. att riksdagen måtte

A. med bifall till propositionen nr
217 ävensom med avslag å motionerna
1:338 och 11:433, 1:341 och 11:437,
punkten a), 1:342 och 11:438 samt
II: 434 godkänna de riktlinjer för handhavandet
av importsubventioneringen
under budgetåret 1949/50, som av t. f.
chefen för folkhusliållningsdepartementet
angivits i statsrådsprotokollet över
folkhushållningsärenden för den 21 oktober
1949;

B. med bifall till propositionen nr
217 samt med avslag å motionerna I: 341
och II: 437, punkten b), å tilläggsstat I

till riksstaten för budgetåret 1949/50
under tolfte huvudtiteln anvisa

a) till Subventionering av införseln
av vissa varor ett reservationsanslag av
90 000 000 kronor;

b) till Prisnedsättning å vissa livsmedel
ett reservationsanslag av 63 000 000
kronor;

c) till Prisclearing å kaffe ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor;

C. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i den
mån till prisclearing å kaffe avsedda
medel icke försloge för ändamålet, för
subventionering av kaffe anlita medel
från ovannämnda anslag av 90 000 000
kronor till subventionering av införseln
av vissa varor;

III. att motionerna I: 340 och II: 435
samt I: 341 och II: 437, punkten c), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

I. av herrar Ohlon, von Heland, Gustav
Emil Andersson, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Larsson i Stockholm,
Onsjö och Widén, vilka ansett,
att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts
förslag om förmalningsersättning vid
handelsförmalning av vete och råg samt
föreslå vissa jämkningar av den ifrågasatta
subventioneringen av fläsk och
ost och att i enlighet härmed utskottet
i punkten II A bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av propositionen
nr 217 samt motionerna 1:341 och
II: 437, punkten a), med bifall till motionerna
1:338 och 11:433 samt 1:342
och 11:438 ävensom med avslag å motionen
II: 434 godkänna de riktlinjer
för handhavandet av importsubventioneringen
under budgetåret 1949/50, som
av reservanterna angivits;

II. av fröken Andersson samt herrar
Bergli och förste vice talmannen Skoglund,
vilka ansett, att utskottet med anslutning
till vad i motionerna I: 341
och II: 437 anförts rörande subventioneringspolitiken
bort avstyrka Kungl.
Maj :ts förslag om förmalningsersättning

Onsdagen den 30 november 1949 fm. Nr 29. 9

Subventionering av vissa varor m. m.

vid handelsförmalning av vete och råg
samt subventionering av fläsk ävensom
föreslå viss jämkning av den ifrågasatta
subventioneringen av ost samt nedsättning
av reservationsanslaget till prisnedsättning
å vissa livsmedel med
58 000 000 kronor och att i överensstämmelse
härmed utskottet i punkterna
II A och II B, mom. b), bort hemställa,
att riksdagen måtte

A. i anledning av propositionen nr
217 samt motionerna I: 342 och II: 438,
med bifall till motionerna I: 341 och
11:437, punkten a), samt 1:338 och
II: 433 ävensom med avslag å motionen
II: 434 godkänna de riktlinjer för handhavandet
av importsubventioneringen
under budgetåret 1949/50, som i denna
reservation angivits;

B. i anledning av propositionen nr
217 samt med bifall till motionerna
1:341 och 11:437, punkten b), å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1949/50 under tolfte huvudtiteln
anvisa

b) till Prisnedsättning å vissa livsmedel
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor;

III. av herrar Ohlon, Malmborg i
Skövde, Larsson i Stockholm och Widén,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
utredning om subventioneringspolitikens
avveckling och den av övergången
till en friare hushållning betingade
ekonomiska politikens utformning
och att i enlighet härmed utskottet
i punkten III bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 340 och II: 435 samt 1:341 och 11:437,
punkten c), i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i av dessa reservanter
angivna avseenden; samt

IV. av fröken Andersson samt herrar
Bergli och förste vice talmannen
Skoglund, vilka ansett, att utskottet i
punkten III bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:341 och 11:437, punkten c), samt i
anledning av motionerna 1:340 och

11:435 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att under vårsessionen 1950 få
sig förelagd en plan för en ekonomisk
politik, som kunde leda till ett friare
ekonomiskt system efter utgången av
år 1950.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag kan inte erinra
mig att statsutskottet med så stor
betänksamhet uttalat sig om framlagda
propositioner — jag syftar därvid på
den skrivning, som förekommer i det
utskottsutlåtande vi nu behandla — och
ändå tillstyrkt dessa. Utskottet är på
mycket väsentliga punkter av skiljaktig
mening — det framgår av reservationerna
— men bakom följande uttalande
återfinnes ett fullständigt enigt utskott.
Jag citerar: »I anledning av Kungl.
Maj :ts i föreliggande propositioner
framställda förslag har utskottet funnit
sig böra understryka det principiellt
betänkliga i de ifrågasatta subventioneringsåtgärderna.
»

Det är förklarligt om man är tveksam.
Förutom de rent principiella invändningar,
som kunna göras, känner riksdagen
väl till, hur svårt det är — vad
som än skrivits när besluten fattats —
att få bort såväl en gång beslutade skatteförhöjningar
som införda subventioner.
Varje gång åberopas »särskilda omständigheter»
och att vad som nu beslutas
snart skall upphöra, men fråga
är om inte dessa provisorier varit det
mest bestående av allting i regeringspolitiken.
Trots alla dessa välbefogade
betänkligheter kommer nog regeringen
att helt eller i alla händelser i huvudsak
få sina propositioner bifallna. Riksdagen
befinner sig i ett tvångsläge —
till inte ringa del genom regeringens
tillskyndan — och tvingas att välja mellan
lönestoppets brytande eller hundratals
miljoner kronor i subventioner.

Jag skall tillstå alt inför detta val ha
vi från högerns sida i det längsta tve -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

kat att tillgripa en till sina följdverkningar
så oviss väg som subventioner
men ha till sist sagt oss, att av två onda
ting kanske subventionsvägen är den
minst onda, åtminstone omedelbart, och
medför inte så våldsamma omkastningar
som ett frångående av uppgörelsen med
arbetsmarknadens stora organisationer
skulle kunna komma att göra. Jag vill
dock klart säga ut, att när vi inte komma
att rösta mot den allmänna linjen
i regeringsförslagen, så betyder det
likväl inte att vi godtagit denna som
hållbar.

Utskottsbehandlingen har trots sin
summariska karaktär understrukit vilken
osäker spekulation regeringens linje
är. Ett bifall till propositionerna 215
och 217 innebär i stort sett utfärdandet
av en ytterst vidsträckt fullmakt för regeringen
att använda mycket stora summor
skattemedel till att hålla index vid
det avgörande talet 169. Detta mystiska
tal, som man ständigt återkommer till,
synes ha blivit den tjuderpåle, vid vilken
både regeringen och riksdagen fastkedjas.

Beträffande vilka varor, som skola
subventioneras, råda delade meningar
— det framgår av de till utskottsutlåtandet
fogade reservationerna. Avsikten
borde ju vara att hindra av devalveringen
föranledda prisstegringar å importvaror
att slå igenom. Så ha vi i
alla händelser sett det från högerns sida.
Regeringen vill gå längre och subventionera
även inom landet producerade
varor, till och med återinföra den
som vi trodde för all framtid avskaffade
förmalningsersättningen för att på
den vägen sätta ner mjölpriset.

Utskottsmajoriteten — i detta fall socialdemokraterna
— deklarerade sin
tveksamhet i utskottet och knorra stillsamt
i sin skrivning i utlåtandet. Bondeförbundets
partimotion gick ut på avslag
på förslaget om återinförandet av
förmalningsersättningen. Även folkpartiet
yrkade genom motioner av herr
Osvald m. fl. i första kammaren och

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
i andra kammaren avslag på förmalningsersättningen.
Högerns motion gick
ut på avslag på förmalningsersättningen
och det begärda anslaget för detta ändamål.

Vad har då resultatet i utskottet blivit?
Jo, följande: bondeförbundet och
folkpartiet uttala i förslag till motivering,
att de icke anse sig kunna tillstyrka
återinförande av förmalningsersättning,
och ange som jag tycker mycket
godtagbara skäl för detta. Högern yrkar
i sin reservation bifall till de olika
motionerna om avslag — vi ha åtagit
oss uppgiften att även yrka bifall till
bondeförbunds- och folkpartimotionerna
om avslag å förmalningsersättningen
— och anse att de begärda 31 miljoner
kronorna för detta ändamål icke av
riksdagen böra anvisas. Våra skäl för
ett sådant avslagsyrkande äro bland annat:
om jordbruksprodukter skulle föras
ned till ett pris som ligger långt
under produktionskostnaderna, måste
detta ställa till en del underligheter ute
på varumarknaden. Jag skall inte uppehålla
mig vid allt detta. Jag tror att
kammarens ledamöter själva kunna räkna
ut hur det kommer att te sig. Under
utskottsbehandlingen framkommo en
del mycket drastiska exempel på den
saken. Kanske måste man införa både
beslag på spannmål och — enligt vad
man befarar från folkhushållningskominissionens
sida — ännu en gång anställa
inspektörer. Ett annat avgörande skäl
är ju att subventioner av den storleksordning
det här är fråga om måste vara
oerhört svåra att avveckla, då vi komma
fram till den tidpunkt då avtalet
med organisationerna upphör.

Beträffande subventionering av fläsk
och ost godtar utskottet Kungl. Maj:ts
förslag. Bondeförbundet och folkpartiet
vilja ogärna vara med om subventionering
av fläsk men finna sig i det som
en andrahandsutväg. Högern avvisar bestämt
en på så sätt åstadkommen prissänkning
å fläsk och yrkar avslag på

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

av Kungl. Maj :t begärda 27 miljoner
kronor för detta ändamål.

I fråga om de 90 miljoner kronorna
till subventionering av införsel å vissa
varor jämte anslag för prisclearing å
kaffe finnas inga reservationer. Högerns
avsikt är icke att förhindra regeringen
att fullfölja avtalet med organisationerna
men väl att förmå regeringen
att avstå från subvenlioneringen av
mjöl och fläsk. Därmed följer att man
kan nödgas gå ganska djupt i fråga om
subventionering på t. ex. vissa importerade
varor. Vad pengarna beträffar
bör vad som ställes till Kungl. Maj :ts
förfogande räcka fram på det nya året,
även om de 58 miljonerna få anstå den
här gången.

Av vad som framgick vid föredragningen
i utskottet måste regeringen med
all säkerhet under alla förhållanden begära
ytterligare medel å tilläggsstat i
början av nästa år. De rapporter, som
ha ingått angående kaffet, säga i det
fallet en hel del. Är det då inte riktigare,
ha vi frågat oss, att vi, när detta
sker och säkerligen vid en tidpunkt då
regeringen bör ha en något klarare uppfattning
om läget, också få ett bättre
övervägt förslag än det föreliggande angående
de varugrupper, som kunna
ifrågakomma för subvention.

När högern icke ansett sig odelat
kunna följa regeringens linje och dessutom
erinrat om följderna av den verkställda
devalveringen, ha nitiska propagandamän
både inom och utom det socialdemokratiska
partiet hojtat högljutt,
att det är levnadsstandarden högern vill
åt. Senast uppträdde en från efterkrigskommissionen
till kanslihuset förärvd
»Myrdalit» med en femspaltig artikel i
Morgon-Tidningen och dekreterade, att
högern vill sänka levnadsstandarden.
Låt mig säga, att är det något vi vilja
arbeta för så är det all för framtiden
trygga goda försörjningsmöjligheter för
vårt folk.

Jag har emellertid sett att vissa farhågor
uttalats för en levnadsstandard -

Subventionering av vissa varor m. m.

sänkning i en tidskrift, som jag tror
ingalunda gjort det ur några propagandistiska
synpunkter, nämligen TCO:s
organ. Där hade man på ena sidan en
bild av herr Åman i första kammaren
sittande vid ett jättestort skrivbord i all
sin härlighet, och å andra sidan hade
en efter vad jag förmodar sakkunnig
person släppts fram för att för organisationens
medlemmar redogöra för det
läge som uppstått efter devalveringen.
Här sägs det ut, att det måste bli en
standardsänkning, när ett land tvingas
att betala sin import med en större export
än tidigare. Frågan är icke om
utan hur och av vem denna sänkning
skall betalas.

Vi veta väl alla, att vi svenskar inte
kunna inrätta något slags slutet självhushåll
utan äro beroende av export
och import och av att vi få avsättning
för våra stora exportvaror. Vad vi måste
ha till stånd — och vad jag tror det
också var fråga om vid den devalvering
som företogs — är en anpassning
till den värld, i vilken vi leva. Det är
mycket möjligt men nog inte utan vidare
givet, att detta kan ske med i stort
sett bibehållen standard. Vår standard
beror i sista hand på valutans värde
och om detta kommer att visa sig någorlunda
beständigt. Och valutans värde
hänger nära samman med produktionens
avkastning och människornas
arbetsinsatser. I vad mån den inträdda
produktionsstegringen varit tillräcklig,
därom synas de lärde tvista. Frågan är
då, vilket system som får fram den effektivaste
produktionsapparaten och
den bestämdaste viljan att arbeta och
spara. Regeringen tycks tro att detta
bäst sker om staten lägger sig i så mycket
som möjligt. Förlåt, herr statsminister,
men man får ibland sådana funderingar.
Vi däremot ha den uppfattningen,
vilken vi grunda på en snart
sekellång erfarenhet, att ett friare system
ger de bästa resultaten. På den
punkten, herr talman, kanske den största
skiljaktigheten är till finnandes.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

Jag skall inte fördjupa mig i detta
frågekomplex, som ju diskuterades så
utförligt här i kammaren för ett par
tre veckor sedan. Jag skall bara helt
kort och gott formulera mina yrkanden
och hänvisar till den särskilda reservation,
som är avgiven från högerns sida.
I en särskild till punkt III i utskottets
kläm knuten reservation ha högerns utskottsrepresentanter
yrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att under vårsessionen 1950 få
sig förelagd en plan för en ekonomisk
politik, som kan leda till ett friare ekonomiskt
system efter utgången av år
1950, d. v. s. efter den period, som regeringens
subventionsplaner omfatta.
Vi anse det nödvändigt att riksdagen redan
under vårsessionen får diskutera
och taga ställning till den ekonomiska
politik, som regeringen avser att föra,
och också överlägga om hur vi skola
kunna komma bort från subventioner
och regleringar och på vad sätt övergången
från nuvarande bundna tillstånd
till större rörelsefrihet skall kunna ske.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag i vad det
avser punkt I men beträffande punkt II
med de ändringar, som finnas angivna
i den av fröken Andersson, herr Bergh
och undertecknad till denna punkt knutna
reservationen. Beträffande punkt III
i klämmen hemställer jag om bifall till
den av fröken Andersson in. fl. avgivna
reservation, som i utskottets utlåtande
är betecknad som nr IV och vari med
bifall till högerns motion och i anledning
av herr Ståhls m. fl. motion anhålles
om skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det ärende som kammaren nu
diskuterar är ju av sådan art, att vi för
närvarande inte kunna tänka oss att
helt överblicka vare sig konsekvenserna
av Kungl. Maj :ts förslag eller när behovet
av de föreslagna subventioneringarna
kan upphöra. Jag hade i min en -

samhet suttit och funderat på huru det
skulle te sig, om vi kunde diskutera ett
ärende som det föreliggande med fullständigt
bortseende ifrån alla partipolitiska
funderingar och enbart med hänsyn
till möjligheten att i nuvarande situation
reda oss på bästa möjliga sätt.
Det var naturligtvis en mycket sangvinisk
tanke, och det har också visat sig
att denna väg var oframkomlig. Men vi
kunde för vår del inte utan vidare vid
avdelningens behandling av frågan frångå
denna tanke, utan vi gjorde i början
ett allvarligt försök att komma fram på
en för alla godtagbar linje. Denna fråga
är ju, som vi alla äro ense om, i mycket
stor utsträckning en fråga om vilken
skrivning man skall använda, och
vi tyckte att vi under sådana förhållanden
skulle kunna göra ett försök i
denna riktning. Jag vill gärna medge
att vi — jag kanske skulle säga jag —
rönte ett visst tillmötesgående från dem,
som nu utgöra utskottsmajoriteten. Det
visade sig emellertid i slutomgången,
att det icke gick att ena de olika meningarna.
De reservationer, som äro fogade
till utskottsutlåtandet med begäran
om olika skrivelseförslag, stå dock
icke i direkt samband med propositionen
nr 215. Under själva förbehandlingen
i avdelningarna kom man rätt snart
överens om att tillstyrka godkännande
av den fullmakt, som Kungl. Maj:t hade
begärt i denna proposition. Det rådde
inga meningsskiljaktigheter i stort på
den punkten, och det föranledde inte
några diskussioner.

Den fortsatta överläggningen rörde
sig om förmalningsersättningen och
huruvida subvention skulle utgå för
fläsk eller om subventionen för ost i
stället skulle ökas. På den punkten brötos
meningarna, och i detta avseende
föreligga också reservationer. Även utskottsmajoriteten
har ju erkänt de svårigheter,
som skulle uppstå därest man
skulle gå in för ett återinförande av
förmalningsersättningen. Till utskottet
har ingått en skrivelse, vari framhålles

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

att alla lönekvarnar eller tullkvarnar
inte komma att få del av dessa subventioner.
Detta kommer indirekt att påverka
dem, som använda sig av dessa
kvarnar. En grupp näringsidkare komma
således att ställas utanför. Varför
har man inte tagit med även dessa? frågas
det. Det beror på att kontrollsvårigheterna
äro så stora och möjligheterna
att förhindra missbruk så små,
att utskottet måste uppgiva saken. På
denna punkt ha alla inom utskottet haft
den uppfattningen, att svårigheterna
äro så avsevärda, att vi inte ansett oss
kunna framställa yrkande om att även
tullkvarnarna skulle komma med. Men
vi som stå bakom reservationen nr I ha
ansett, att även om man begränsar förmalningsersättningen
till att omfatta
handelskvarnarna, kommer det i alla
fall att medföra ett återinförande av
ett svårbemästrat kontrollsystem. Detta
är nog en rätt allmän uppfattning även
bland utskottsmajoritcten. Det framgår
ju av utskottsmajoritetens skrivsätt, att
utskottet endast i yttersta nödfall har
velat tillstyrka förmalningsersättningens
återinförande.

På denna punkt skilja sig även reservanternas
uppfattningar. Som herr förste
vice talmannen nyss erinrade om
har man från högerns sida utan vidare
yrkat avslag även beträffande den summa,
som för detta ändamål har begärts
av Kungl. Maj :t. Vi som stå bakom den
med I betecknade reservationen av herr
Ohlon m. fl. ha inte yrkat avslag på
anslagsäskandet, utan vi ha tänkt oss
att man skulle pröva andra vägar för
att komma fram till det avsedda resultatet.
Vi ha nämnt subventioner på socker,
havregryn, spisbröd osv. såsom en
ersättning, så att verkningarna ur indexsynpunkt
skulle bli i huvudsak desamma.
Därför ha vi tillstyrkt anslagsbeloppet
men icke velat vara med om
förmalningsersättningarna. Vi tro icke
att det blir någon lycka med dem, utan
tvärtom ha vi den uppfattningen, att de

Subventionering av vissa varor m. m.

komma att föra med sig stora svårigheter.

Den andra punkt, där det inom avdelningen
och utskottet rått delade meningar,
är frågan om subventioner på
fläsk. Det har motionsvis framkommit
förslag om att man icke skulle biträda
propositionens förslag om införande av
subventioner på fläsk utan i stället höja
subventionerna på ost. Såsom skäl härför
har åberopats att tillgången på ost
är riklig, medan tillgången på fläsk däremot
inte är så stor. Man får räkna med
att subventioneringen av fläsk medför
en ökad konsumtion av denna vara, vilket
innebär risk för att vi nödgas importera
fläsk. Och eftersom priset på
den importerade varan är högre än priset
på den inhemska, skulle detta, under
förutsättning att man vill bibehålla
det lägre priset, föranleda ökade subventionskostnader.
På grundval av dessa
rent ekonomiska och praktiska synpunkter
tänkte vi oss, att man icke nu
skulle genomföra en subventionering av
fläsk men i stället höja subventionen på
ost från 30 öre till 50 öre. Under utredningen
har det emellertid visat sig, att
detta inte ger samma effekt som en subventionering
av fläsk. Vi ha därför
nödgats avhålla oss från att direkt avstyrka
bifall till varje form av subventionering
av fläsk, men vi ha sagt, att
om subventionering av fläsk skall ske,
så bör man diskutera en lägre subvention
än de 20 öre, som Kungl. Maj :t har
tänkt sig. Även om vi alltså icke direkt
velat föreslå slopande av subventioneringen
av fläsk och överflyttning av
densamma till ost, vill jag understryka
att en subventionering av ost i nuvarande
läge med riklig tillgång på denna
vara i och för sig skulle verka välgörande.

Slutligen skall jag säga några ord om
de två reservationer, som avse skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning.
Herr förste vice talmannen
har redan motiverat högerns båda re -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

servationer. Den ena avser det ämne
jag nyss berörde, och den andra föreslår
skrivelse till Kungl. Maj:t. I den
med III betecknade reservationen av
herr Ohlon m. fl. föreslås, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 340
och 11:435 samt 1:341 och 11:437 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i av reservanterna angivna
avseenden. Vad är det då dessa reservanter
vilja? Jo, de önska en utredning
»angående subventionspolitikens avveckling
och den av övergången till en
friare hushållning betingade ekonomiska
politikens utformning». Det är ett
önskemål, som vi självfallet ingenting
ha emot. Vi ha varit ganska benägna
att i sak instämma med dessa reservanter.
Men det är en sak vi måste tänka
på. Ha vi möjlighet att komma fram på
den så att säga raka vägen i detta hänseende?
Jag är inte alldeles övertygad
om den saken, och därför har jag för
min del inte kunnat biträda denna reservation,
trots att den beträffande subventionspolitikens
avveckling inte markerat
tidpunkten så skarpt som högerreservationen.
I högerns reservation har
det nämligen mycket bestämt sagts
ifrån att man vill ha en plan för en
ekonomisk politik, som kan leda till ett
friare ekonomiskt system efter utgången
av år 1950. Där har man alltså gått
in för att bestämma tidpunkten redan i
skrivelsen till Kungl. Maj:t.

Jag skulle vara mycket glad om jag
kunde tillägna mig den förhoppningen,
att denna avveckling går att genomföra
redan nästkommande år. Ser man rent
objektivt på saken och hur utvecklingen
varit, kan man dock inte tro på
denna möjlighet. Och hur skulle det,
mina damer och herrar, gå med våra
förhandlingar om jordbrukspriserna,
om riksdagen bestämt säger ifrån, att
den inte vill vara med om någon subventionslinje?
Jag medger att situationen
då blir i hög grad förenklad. Men
politiken är ju det möjligas konst, och
med den erfarenhet vi ha kunna vi nog

inte utesluta möjligheten att även i fortsättningen
subventioner få tillgripas.
Under sådana förhållanden får man
taga den kanske något beska medicin
som finns till hands. Jag tror att i det
läge vi befinna oss i är det nödvändigt
att ha tillgång även till subventionsmöjligheten.
Det är av dessa skäl som
vi ej kunnat biträda dessa båda reservationer
angående skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Ja, herr talman, jag har med det anförda
sökt redogöra för de synpunkter,
som vi ha anlagt vid behandlingen av
dessa ärenden, och med hänvisning till
vad jag yttrat ber jag att beträffande
punkten II A få yrka bifall till den med
I betecknade reservationen av herr Ohlon
m. fl. samt i övrigt bifall till utskottets
förslag.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Det
tycks faktiskt förhålla sig så att vi bli
tvungna att — inför valet att antingen
spränga stabiliseringen eller att acceptera
subventionspolitiken under en
övergångstid — fatta en del beslut, som
alls inte äro ägnade att avhjälpa det
onda men däremot att förtaga en del
av detta ondas symptom. När vi i den
nuvarande tvångssituationen icke kunna
i princip motsätta oss regeringens förslag,
kan detta icke fördölja det faktum,
att subventioner i vårt läge aldrig
bli till annat än vad läkarna kalla för
palliativ, och de äro dessutom palliativ
med inte obetydliga skadeverkningar.
Det gäller därför att försöka blanda till
vårt palliativ så, att det blir så litet
skadligt som möjligt. Det är alltså inte
tu tal om att vi för dagen måste lämna
de sunda principerna å sido och att
kammaren nödgas att — med större
eller mindre modifikationer — bifalla
subventionsyrkandena. Men detta bör
inte ske utan att vi ha gjort alldeles
klart för oss, att det uppskov, som subventionerna
innebära, blir farligt, om
inte den vunna tiden användes till att

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

söka finna de förbättringsåtgärder, som
i sinom tid — senast årsskiftet 1950/51
— måste ersätta subventioneringens
skenmedicin.

Visserligen sade finansministern vid
höstens remissdebatt, att »här tillgripes
subventionspolitiken som en övergångsåtgärd
för att man skall få tillfälle
just att vänta och se och på det
sättet kunna draga nytta av en anpassning
nedåt av priserna, om en sådan
nedgång skulle komma». Det är nog
gott och väl att subventionerna betecknas
såsom en övergångsåtgärd, och jag
är också fullt övertygad om att finansministern
menade allvar med den karakteristiken.
Men här skulle jag vilja
ansluta mig till vad herr Skoglund i
Doverstorp yttrade. Det är väl inte någon
i den ärade kammaren, som inte
hört talas om övergångsåtgärder och
provisorier förr och som inte har sett
hur många provisorier haft den inneboende
egenskapen att kunna permanenta
sig själva.

När regeringen nu själv medger att
subventionerna kunna försvaras endast
som provisorier, måste det väl leda till
följdtanken att det vid provisoriets utgång
skall finnas något att sätta i
stället. Det skall medges att världsmarknadsprisen
kunna ha fallit ett stycke
in på nästa år så mycket, att det i
huvudsak uppväger den genom devalveringen
framkallade prisstegringen för
importvarorna i svenska kronor. Erfarenheten
har visat att det är vanskligt
att profetera i sådana ting. Men det
måste väl också medges, att utvecklingen
kan bli en annan och att det är mera
sannolikt.

Vare nu därmed hur som helst, klokheten
torde fordra att vi ha alternativa
planer att hålla oss till eller att vi åtminstone
ha ett tillräckligt antal ekonomiska
fakta klara och utredda, när
vi i sinom tid gå att sätta något i stället
för de föga önskvärda subventionerna.

Det ligger i sakens natur, att riksda -

Subventioncring av vissa varor m. m.

gen vid den motsedda tiden skall kunna
förvänta vissa förslag från Kungl.
Maj:t, och det bör alltså vara på regeringen
det ankommer att under väntetiden
föranstalta om den erforderliga
utredningen. Nu vill statsutskottets majoritet
inte vara med om att skriva till
regeringen med hemställan om en sådan
utredning, som folkpartireservanterna
ha begärt, därför att man menar
att regeringen självfallet har sin uppmärksamhet
riktad på hithörande ting
i alla fall. Men finansministerns nyss
citerade yttrande vid remissdebatten
ger intet löfte härom och skulle kunna
fattas som om ett positivt förslag från
regeringen vore att vänta endast om
priserna ha anpassat sig nedåt. Jag tycker
att riksdagen under sådana förhållanden
har all anledning att hos regeringen
begära framläggandet i god tid
av ett material, som kan läggas till
grund för riksdagens beslut, när subventionerna
avvecklas, vare sig världsmarknadsprisen
gått upp eller ned eller
stannat kvar på sin nuvarande höjd.

Mig synes, herr talman, statsutskottets
motivering för avslag på reservationen
vara ganska svag och föga i samklang
med önskemålet att allt måtte göras
för en snar återgång till sådan hushållning,
som ger större frihet för arbetsmarknadens
parter och för prisbildningen,
en smidigare anpassning av
produktionen efter konsumtionsbehovet,
och som ger större möjlighet för
fri företagsamhet med därav följande
bättre förutsättningar för ett effektivt
näringsliv och ekonomiskt framåtskridande.

Om det sålunda finns starka skäl
som tala mot subventionsförfarandet,
så kommer därtill en del följdverkningar,
vilka måste ytterligare öka betänksamheten.

Vid diskussionen av formerna för
kaffesubventioneringens genomförande
har man kommit fram till att det ur
många synpunkter ställer sig lämpligast
alt låta subventionen till importörerna

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

utgå månadsvis på försåld kvantitet.
Därvid lägges medelpriset vid importen
under den näst föregående månaden
till grund för en viss månads ersättning.
Subventionen för november
skulle sålunda utgå med belopp, som
täcker skillnaden mellan å ena sidan
det pris, som importörerna kunnat tillgodogöra
sig vid sina försäljningar under
november, och å andra sidan skälig
handelsvinst plus det genomsnittliga
importpriset under oktober.

Detta betyder att subventionsbeloppet
per kg kaffe kommer att variera
från månad till månad — och det kan
bli ganska stora variationer. Som exempel
kan nämnas, att det för oktober
i år kommer att bli 25 öre, för november
2 kronor och för december omkring
4 kronor, allt per kg. Sammanlagt
gör detta för tiden oktober—december
omkring 20 miljoner kronor.
Var och en förstår ju att här måste det
en noggrann kontroll till för att hindra
missbruk. Den subventionerande staten
får inte möjliggöra för en mindre
nogräknad person att skjuta över redovisningen
av ett visst försålt parti från
en månad med lägre subvention till en
månad med högre. Det fordras en betydande
apparat för att genomföra en
sådan kontroll, vars effektivitet inte får
eftersättas.

För det första ställer sig ju den apparaten
dyr och blir ett tillägg till de
statliga subventionsutgifterna. Men för
det andra — och det skulle jag vilja
beteckna som ännu betänkligare — ha
vi därmed kommit att återuppliva en
typisk krisapparat med rapporter, redovisningar,
resande kaffekontrollanter
och annat, som vi så väl känna igen
från kristiden men som vi hoppats och
strävat att definitivt komma ifrån. Ingen
vill väl bestrida att detta är ett steg
bakåt på den inslagna vägen mot normala
förhållanden.

Det blir precis samma sak med
spannmålssubventionerna. Det blir ett
direkt återinförande av kristidens

spannmålskontrollanter, och det kommer
att fordras ett mycket stort antal
tjänstemän för att övervaka subventionernas
utbetalande till handelskvarnarna.

Härtill kommer, som föregående talare
nämnde, för spannmålssubventioneringens
vidkommande ännu en stor
olägenhet. Vi ha ju i landet över 2 000
tullkvarnar, som utföra förmalning åt
jordbrukarna. Att ordna subventionering
även för den spannmål, som mals
där, skulle ställa sig tekniskt omöjligt.
Kontrollapparaten skulle bli för ohanterlig.
Vi måste därför räkna med att
en stor grupp jordbrukare finner det
ekonomiskt fördelaktigare att sälja all
sin spannmål till handelskvarnarna och
sedan köpa det genom subventionering
förbilligade mjölet hos handeln i stället
för att som nu ta undan vad man
anser sig behöva för eget bruk. Även
om inte alla jordbrukare komma att
handla så, och även om ingen säljer sin
spannmål till sista skäppan, så är det
otvivelaktigt, att den föreslagna anordningen
kommer att medföra en betydande
minskning i tullkvarnarnas arbete.
I större eller mindre utsträckning
kommer en grupp av företagare att genom
statens åtgärder oförskyllt drabbas
av förluster.

Det är sant, att liknande problem
uppstodo för tullkvarnarna ett år under
kriget. Men vårt land är i dag inte
omgivet av ett rasande krig och befinner
sig inte självt i krigsfara. Jag menar
således, att under så pass normala
förhållanden, som för närvarande råda,
ha vi inte rätt att lägga en sådan börda
på en grupp samhällsmedlemmar.

Med det sagda har jag alltså velat
påpeka, att subventioneringsförfarandet
återupplivar den gamla krigstidsbetonade
krisförvaltningen och i vissa stycken
verkar orättvist i förhållande till
jordbrukarna samt vållar en enstaka
grupp av företagare förluster genom
minskad sysselsättning. Att därtill handeln
som vanligt kommer i mellanhand

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

och måste åläggas en rad extra bokförings-
och redovisningsuppdrag ligger
i öppen dag. Sådant hör ju emellertid
till den grad till ordningen numera, att
det väl knappast lönar sig att framhålla
även detta bärande skäl emot subventioneringspolitiken.

Vad nu kaffesubventioneringen beträffar
måste det understrykas, att denna
— vilket väl alla vid det här laget
veta — med all säkerhet kommer att
ställa sig ojämförligt mycket dyrare än
vad som kunde förutses vid propositionens
framläggande. Världsmarknadens
kaffepriser ha nämligen stigit till en tidigare
oanad höjd. I produktionsländerna
väntar man sig — och det på
goda grunder — att nästa kaffeskörd
skall bli avsevärt mindre än den senaste.
Redan av den anledningen kan
man sålunda för nästa år förutse en
minskning i tillgången i förhållande
till efterfrågan. Därtill kommer att
kaffekonsumtionen enligt tillgänglig
statistik — inte minst i det betydelsefulla
köparlandet Förenta staterna —
under senare tid visat en klart stigande
tendens. Här har man alltså att för
de närmaste åren motse en utpräglad
säljarmarknad, och det läget har ju redan
diskonterats av både producenter
och handel, vilket tidvis framkallat
överdrivet höga toppriser. Visserligen
skulle man kunna trösta sig med att
sådana överdrifter säkert måste betraktas
som tillfälligheter, men just med
hänsyn till de dyra inköpen torde de
nuvarande lagerhallarna i exportländerna
ha all anledning att undvika för
tidiga och för stora försäljningar. Man
kan alltså räkna med en återhållsamhet

1 utbuden, vilken är ägnad att till stor
del konservera ett ganska högt prisläge
under avsevärd tid framåt.

Nu innehålla ju alltid uppskattningar
av en kommande skörd en rad osäkerhetsmoment,
och man får väl inte hålla
för uteslutet, att det slutliga resultatet
kan komma att visa sig något förmånligare
för konsumenterna än vad förut 2

— Andra kammarens protokoll f.94.9.

Subventionering av vissa varor m. m.

sägelserna hotat med. Under inga förhållanden
torde man dock ha rätt att
räkna med en sådan kaffeskörd nästa
år, att en återgång till ens tillnärmelsevis
den senaste sommarens kaffepriser
är att emotse.

Här ha vi alltså ställts inför ännu ett
allvarligt problem. Kaffesubventioneringen
kommer att kosta flera gånger
det belopp, som regeringen begärt, och
dess äskanden äro ju tillsammans mycket
betydande. Det gäller ju inte bara
de 17 miljonerna, utan det gäller dessutom
att för subventioneringen få disponera
den tull och skatt på kaffe, som
inflyter efter subventioneringens början.
Vidare har ju regeringen i särskild
promemoria till statsutskottet begärt att
— när de till prisclearing för kaffe avsedda
medlen förbrukats — i fortsättningen
få använda medel av det överskott,
som beräknas uppstå på 90-miljoneranslaget
för subventionering av vissa
importvaror. Hur stort detta överskott
kommer att bli kan icke i dag beräknas
men det kan möjligen komma att röra
sig om cirka 23 miljoner kronor. Men
inte ens alla dessa medel tillsammans
förslå längre än ett stycke in på nästa
år vid nuvarande världsmarknadspriser,
och redan av det skälet blir väl
riksdagen då tvungen att på nytt ta upp
frågan om kaffesubventioneringen under
vårriksdagen, detta naturligtvis under
förutsättning, att man inte låter
konsumentpriserna stiga. Häri ligger en
garanti för att ett beslut nu om kaffesubventioner
tills vidare endast måste
röra sig om ett provisorium.

Tyvärr förhåller det sig så att statsmakterna
— således öven riksdagen —
i viss mån äro bundna av det förhållandet,
att den importerande handeln
nu redan i över två månader, i förlitande
på subventionernas tillkomst, sålt
kaffe till det gamla priset, kronor 5: 80
per kg, och alltså med betydande förluster
förskotterat de belopp, som väl
staten under alla förhållanden på något
siilt måste hålla den skadeslös för.

Nr 2,9.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

Skillnaden mellan försäljningspriset
och världsmarknadspriset för tiden
1/10—31/12 torde — som jag förut sagt
— bli mellan 20 och 21 miljoner kronor.

Om jag alltså anser att man inte kan
motsätta sig en kaffesubventionering
torde det däremot icke kunna anses rådligt
att nu ge sig in på en spannmålssubventionering
i form av återinförande
av den gamla förmalningsersättningen
vid handelskvarnarna. När denna
subventioneringsform tillämpades under
kriget hade vi rikliga tillfällen att i
grunden studera de problem, som äro
förknippade härmed, samt att lära känna
de därmed förbundna allvarliga
nackdelarna. Tiden tillåter inte att jag
ingår på alla detaljer, och jag skall därför
inskränka mig till ett klart och bestämt
avstyrkande. Detta kan jag kanske
göra så mycket lättare, som det
finns andra och måhända bättre alternativ
än propositionens, när man vill
söka hålla den indextolkade levnadskostnadssiffran
nere. Jag skall strax
återkomma till detta.

I fråga om fläsksubventioneringen
måste de nackdelar och vådor, som äro
förenade med densamma, starkt understrykas.
Främst måste man därvid framhålla,
att så som saken är upplagd, vet
man helt enkelt inte vid vilka belopp
det hela kommer att sluta. Avsikten är
ju att begränsa subventioneringen till
den marknadsförda slakten. Men hur
skall detta genomföras i praktiken? Den
marknadsförda slakten är ca 116 000
ton per år, och hushållsgrisarna kunna
beräknas till 36 000 ton. Det går inte att
skapa en kontrollapparat, som håller
hushållsgrisarna helt utanför.

Krigsårens friktioner och svårigheter
beträffande allt vad till kött- och fläskreglering
hör böra väl här anses tala ett
alldeles tydligt språk. Man kan faktiskt
inte förebygga, att åtminstone i viss utsträckning
sådana åtgärder komma att
vidtagas, att också hushållsgrisarna
komma att bli subventionerade. Där -

med kommer ju också hela kalkylen för
subventioneringen att förryckas.

Dessutom får man hålla i minnet, att
fläsket är en underskottsvara. Skulle
det nu sjunka i pris med 20 öre, så
skulle efterfrågan genast stiga, och för
att denna efterfrågan skall kunna tillfredsställas
måste man åstadkomma en
ökad import. Detta är ju något, som vi
i nuvarande valutaläge ha alla skäl att
så långt som möjligt undvika.

Det sagda talar starkt emot ett bifall
till förslaget om fläsksubventionering.
Man måste dock erkänna att olägenheterna
— ehuru betydande — i alla fall
inte äro av samma storleksgrad som de,
vilka skulle vara förenade med en
spannmålssubventionering. Om fläsksubventioncringen
ej går att undvika
kanske man kan sträcka sig till att förorda
en medelväg. Man skulle kunna
ta en subvention men med ett lägre belopp
än det, som proponerats. Därigenom
kunde man möjligen i stort sett
undvika den konsumtionsstimulans,
som annars skulle föranleda en icke
önskad importökning. Obestridligen
skulle det härigenom bli en viss minskning
i den avsedda graden av fläsksubventionens
inverkan på de samlade levnadskostnaderna.
Dess bättre har man
en god ersättning till hands för denna
minskning. Den består i en höjning av
den föreslagna ostsubventionen.

Landets årskonsumtion av ost är för
närvarande omkring 50 000 ton. De inneliggande
lagren uppgå för närvarande
till 20 000 å 25 000 ton, alltså i det
närmaste lika mycket som ett halvt års
konsumtion. Det finns sålunda gott utrymme
för en konsumtionsökning. Just
detta att det här är fråga om en vara,
som vi i dag ha överskott av, gör en
subvention så mycket lättare och kommer
den att så att säga lättare passa in
i sammanhanget.

Dessutom förhåller det sig så, att genomförandet
av en ostsubvention inte
är förenat med samma organisatoriska

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

svårigheter som beträffande andra varor,
som här bragts på tal. Det hela kan
nämligen ordnas genom Mejeriernas
riksförening. En pålitlig och smidigt
fungerande kontrollapparat finns till
hands för ett minimum av kostnader.

Det är sålunda alla skäl att ta till den
föreslagna ostsubventioneringen så rikligt,
att en konsumtionsstegring blir
följden och en ersättning för begränsningen
av den mindre önskvärda fläsksubventionen
åstadkommes.

Om man nu skall hålla fast vid subventioner
som medel att skenbart och
tillfälligt upprätthålla den inre ekonomiska
jämvikten, så fordras emellertid
också en ersättning för den spannmålssubventionering,
som till följd av sina
konsekvenser måste betraktas som absolut
förkastlig. Denna subvention skulle
då i stället läggas på andra varor, och
tanken går därvid ofrånkomligen till
bland annat sockret.

I ännu högre grad än i fråga om osten
har man här att räkna med frånvaron
av organisatoriska svårigheter. Det finns
i landet bara en enda försäljare av socker,
nämligen Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
och där har man redan
hela subventionsmekanismen klar. Sockret
var nämligen — som är kammarens
ledamöter bekant — under åren 1943—
1946 föremål för subvention, och den
sammanlagda kostnaden därför uppgick
till 88,5 miljoner kronor. Det är svårt
att på rak arm ange det lämpliga beloppet
för en sockersubvention. Under
förra subventionsperioden varierade ju
priserna vid försäljning till konsument,
men någon ledning torde man ha i det
förhållandet, att vid subventioneringens
upphörande den 31 december 1946 höjdes
konsumentpriset på socker med 11
öre.

En sockersubvention har den stora
fördelen framför en liknande prisreglering
på spannmål, att socker är en
vara, som konsumeras av hela befolkningen
och som av alla köpes i handeln

Subventionering av vissa varor m. m.

under lika betingelser. Här blir det inga
producenter som lämnas utanför, och
ingen företagargrupp försättes i den
ofördelaktiga särställning, som skulle
hota tullkvarnarnas ägare vid en spannmålssubvention.

Faran för att sockerkonsumtionen
skulle väsentligt öka vid en subventionering
och därmed draga med sig nödvändigheten
av ökad import kan knappast
räknas som reell. Därtill är konsumtionen
i Sverige redan alltför hög.
Enligt uppgifter som lämnats vid ransoneringens
avskaffande i år beräknar
livsmedelskommissionen, att åtgången
per person vid fri försäljning är icke
mindre än 50 kg råsocker om året. Detta
gör i raffinerat socker ungefär 46
kg. Jag förmodar att det är på dessa
konsumtionssiffror, som sockerimportprognosen
grundats. Eftersom årets
skörd är 280 000 ton torde man räkna
med nödvändigheten av att importera
högst 70 000 ton för att efterfrågan skall
kunna motsvaras. En måttlig subvention
kan rimligtvis inte medföra en sådan
konsumtionsstegring, att importramen
skulle behöva väsentligt utvidgas.

En verkligt vägande farhåga skulle
här kunna uttryckas. Den är, att ett
subventionsförbilligat socker skulle animera
till utvidgad sötvaruindustri, varigenom
subventionsmedel skulle komma
att söka sig ut på vägar, som inte
varit avsedda. En sådan utveckling är
dock lätt att förebygga. Jag kan bara
peka på en prissänkningen kompenserande
ökning av varuskatten samt läskedrycksskatten
och inrättandet av en
clearing, genom vilken medlen från
skatteökningen korame sockersubventioneringen
till godo.

.lag tror, att jag med det sagda har
givit vissa och som jag anser bärande
skäl för den inställning, som jag och
flera med mig ha till hela komplexet
av subventionsfrågor. Med de utfästelser
regeringen redan gjort och med den
ställning, som arbetsmarknadens intres -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

senter på denna grund intagit, samt
med de kostnader, som handeln i förlitande
på statlig kompensation iklätt
sig, måste även vi inom folkpartiet anse
oss bundna att acceptera ett subventionsprovisorium.
Vi göra det med största
motvilja och, som jag inledningsvis
framhöll, i full insikt om dess menliga
verkningar. Till detta måste emellertid
knytas det villkoret, att när subventionsfrågorna
nästa år föreläggas riksdagen
en utredning också genomförts,
som ger oss möjligheter att klart bedöma
de alternativ, som finnas för att
komma bort från den väg, på vilken vi
nu slå in.

Den föreslagna kaffesubventionen
måste vi taga.; Spannmålssubventioneringen
är ett alltför äventyrligt förslag
för att kunna realiseras. Fläsksubventioneringen
må tagas om detta blir nödvändigt,
men då endast till en del, och
bortfallet bör ersättas med ökad ostsubvention.
Som ersättning för spannmålssubventioneringen
bör man i mån av
behov i första hand sätta in en subventionering
av sockret. Även havregryn
och spisbröd ha av utskottet nämnts i
detta sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till statsutskottets utlåtande dels med
den ändring av punkt II A, som föreslagits
i en reservation till utskottets utlåtande
av herrar Ohlon, von Heland
in. fl., och dels med den ändring av
punkt III, som i en reservation föreslagits
av herrar Ohlon och Malmborg i
Skövde in. fl.

Herr WARD: Herr talman! Kammarens
ledamöter ha naturligtvis vid genomläsningen
av statsutskottets utlåtande
och de därtill fogade reservationerna
kunnat bilda sig en mycket klar
uppfattning om i vad mån meningarna
ha brutit sig inom utskottet, och dessutom
ha ju föregående talare i ganska
stor utsträckning uppehållit sig med redogörelser
i frågan. Detta gör, att jag

inte behöver referera vad utskottet föreslagit.
Därför skall jag här fatta mig
mycket kort och i huvudsak uppehålla
mig vid den allmänna, principiella uppläggningen.

Jag tror, att det lönar sig mycket litet
att i likhet med den föregående ärade
talaren gå in på ett otal detaljer och
därvid göra svårigheterna så stora som
möjligt, även när det gäller yrkanden,
som man själv i likhet med utskottet
har ställt. Jag tror, att kammarens ledamöter
äro utskottets representanter
tacksamma för att de icke förfara på
samma sätt. Det är alldeles klart, vilket
också utskottet och Kungl. Maj :t framhålla,
att man kan resa mycket allvarliga
principiella betänkligheter mot subventionssystemet,
och det är självklart
en allmän önskan att systemet skall
kunna avvecklas så snart som möjligt.
Därom råda inga delade meningar, och
därom står det heller ingen strid. Vi
behöva därför inte ägna alltför stor
uppmärksamhet åt den sidan av saken.

När det gäller subventioneringen, som
väl alla betrakta som åtminstone i viss
män absolut nödvändig, är det naturligtvis
svårt att utvälja de varuslag,
som lämpligen böra komma i fråga. Jag
ger på sätt och viss herr förste vice
talmannen rätt, när han säger, att då det
gäller att mildra devalveringens verkningar
hör man begränsa subventioneringen
till de importerade produkterna.
Rent formellt ligger det mycket i det
resonemanget. Men inom utskottsmajoriteten
ha vi sett saken så — och där
sammanfaller vårt betraktelsesätt tydligen
med Kungl. Maj:ts — att det här
gäller att utvälja varugrupper, genom
vilka man kan nå största möjliga effekt,
d. v. s. skapa garantier för den stabiliseringspolitik,
som regering och riksdag
samfällt ha gått in för. Vi ha då
kommit till den uppfattningen, att man
inte kan begränsa subventionerna till
att omfatta bara vissa importprodukter,
ulan man måste också utvälja varuslag
av sådan betydelse i den allmänna kon -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

sumtionen, att just det syfte, som jag
nyss angivit, kan nås, så att man inte
på grund av det läge, som vi nu ha
kommit i, äventyrar den stabiliseringsprocess
på det ekonomiska området,
som vi alla så varmt intressera oss för.

När det här talas om förmalningsersättning
— och jag förstår mycket väl,
att man där, med ledning av tidigare
erfarenheter, kan resa mycket allvarliga
betänkligheter — vill jag erinra om
vad utskottet framhåller. Utskottet säger
följande: »Därest det emellertid —- ur
synpunkten av den effekt man önskar
uppnå i prissänkande syfte för att
åstadkomma den nödvändiga stabiliseringen
i levnadskostnaderna — skulle
bliva ofrånkomligt att återinföra nämnda
ersättning, anser utskottet likväl att
en dylik åtgärd bör tillgripas först sedan
andra prissänkande utvägar övervägts
och icke visat sig framkomliga.»

Det förefaller mig som om samtliga
ledamöter i utskottet borde ha kunnat
nöja sig med att instämma i detta yttrande.
Man kan nämligen vara alldeles
övertygad om, att om Kungl. Maj:t kan
finna andra utvägar, så lär Kungl. Maj:t
inte vara särskilt benägen att återinföra
förmalningsersättningen. Kan man genom
andra åtgärder komma fram till
den åsyftade effekten, så bör man naturligtvis
göra det och först i sista
hand tillgripa förmalningsersättningsmetoden.

Om man begränsar subventionerna
till ett fåtal varor — jag tänker nu på
inhemska produkter — så kan det uppstå
svårigheter vid en framtida avveckling
av subventionerna. Om mjölpriset
exempelvis skulle sänkas med 9
öre per kilogram, så kan det måhända
bli krångligt alt företa en motsvarande
höjning av priset, när den dagen kommer
att subventionssystemet skall upphöra.
.lag anser att detta blir mycket
svårt. Därför är det nog ganska önskvärt
att man överväger, huruvida man
inte kan sprida denna subventioncring
på så många varugrupper som möjligt,

Subventionering av vissa varor m. m.

så att man så att säga får större jämvikt
och därmed också bättre förutsättningar
att snabbt avveckla systemet,
när man inte längre behöver tillämpa
det.

Nu har det uppstått en mycket livlig
diskussion om subventioneringen på
fläsk och ost. Man har rekommenderat
regeringen att antingen helt slopa fläsksubventionerna
eller betydligt minska
summan av de medel, som avses för
subventionering av fläsk, och i stället
övergå till ökad subventionering av ost.
Ja, det där låter sig naturligtvis sägas,
men man måste väl även i det fallet ta
hänsyn till den effekt, som man avser
att vinna genom subventioneringen.
Man torde väl utan överdrift kunna
säga, att effekten blir större och att
man säkrare vinner resultat genom att
också anlita fläsksubventioneringen.
Det är den synpunkten som i detta fall
har varit vägledande.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
ingå på vad som är det huvudsakliga
i utskottets förslag och i reservanternas
yttrande. Jag vill till sist bara
säga några ord om den plan för övergång
till friare ekonomiska förhållanden,
som man från högerns och folkpartiets
sida har rekommenderat. Vi, som
utgöra majoriteten inom utskottet, ha
funnit det fullständigt obehövligt med
en sådan skrivelse som reservanterna
föreslå. Vi tro för övrigt att det inte
står i någon människas förmåga att redan
1950 skissera ett detaljerat program
om hur en avveckling snabbt skall
kunna ske. Man spänner nog sina förhoppningar
alldeles för högt, om man
tror, att någon redan i dag kan garantera,
att man då skall kunna ange en
linje för omedelbar avveckling av alla
de besvärligheter, som vi nu ha att dragas
med på detta område.

Jag vill påpeka att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t vid nästa års riksdag
skall lämna en redogörelse för sina
subventioncringsåtgärdcr, och att riksdagen
följaktligen då med ledning av

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

erfarenhet och vidtagna åtgärder får
tillfälle att diskutera om det finns möjligheter
att vidta en avveckling. Därmed
tycker jag att man tillgodoser herr
förste vice talmannens önskan, att vi
nästa år skola få dryfta denna betydelsefulla
fråga på nytt. Även andra möjligheter
stå för övrigt öppna, och det
är enligt min uppfattning alldeles obehövligt
att riksdagen nu fattar beslut
om en sådan skrivning, som reservanterna
här ha föreslagit och som på
mig gör intryck av att vara mer en politisk
demonstration än ett utslag av intresse
för själva saken.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till samtliga punkter
i statsutskottets hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Vi stå nu i begrepp att under
principiell enighet — jag vågar säga
det — från alla inom utskottet företrädda
partier besluta ge Kungl. Maj:t
bemyndigande att ge ut 200, 300, 400
miljoner kronor — jag skall strax återkomma
till de kalkyler, som uppgjorts —
för att skapa konstgjorda priser på en
rad viktiga förnödenheter och konstgjorda
prisrelationer. Det är ju ett mycket
märkligt läge vi nu befinna oss i,
och man kan fråga sig vad det är som
gör, att vi dock här samfällt ha enats
om att gå denna väg.

För många är väl i första hand motiveringen
den, som med stor styrka
framfördes av herr finansministern i
remissdebatten och som — väsentligt
försiktigare, det måste jag medge — antydes
i propositionerna, nämligen att vi
mot slutet av nästa år ha att räkna med
ett prisfall på världsmarknaden, och
att det alltså gäller, som konjunkturinstitutets
chef häromdagen uttryckte saken,
»att nu subventionera sig igenom
en övergående inflationsbubbla».

Jag lämnar sannolikheten av detta
antagande därhän. Man måste mot detta
å andra sidan ställa det förhållandet,

att om man förändrar värdena på Västeuropas
valutor gentemot dollarn, så
talar också en mycket stor sannolikhet
för att den stabila och snarast uppåtgående
konjunkturen i Amerika kommer
att trycka prisnivån uppåt i Västeuropa.
Devalveringen utlöser då krafter,
som man brukar kalla inflatoriska
och som verka i motsatt riktning mot
de deflatoriska krafter, som uppenbarligen
voro kännbara i vårt land före
devalveringen.

Jag lämnar nu de olika profetiorna
om vad som kan komma att hända därhän,
ty jag tror inte att den principiella
enighet, varom utskottets utlåtande
vittnar, grundar sig på något mera
trosvisst omfattande av herr finansministerns
profetia eller över huvud taget
på några antaganden om den framtida
prisutvecklingen. Det är väl helt enkelt
så, att devalveringen, som genomfördes
sedan förhandlingarna om löne- och
prisstabiliseringen för nästa år praktiskt
taget voro förda i hamn, skapat
ett tvångsläge, som gjort att vi alla
måste säga oss, att det är riktigt att i
nuvarande läge — med den konstruktion
av lönemekanismen som vi genom
avtalet med statstjänstemännen ha fått
— söka hålla levnadskostnadsindex tillbaka,
så att icke en allmän lönerörelse
och därmed också en allmän rörelse
inom hela prisnivån nu inträder.

Jag säger, att vi ha varit principiellt
eniga därom, ty enigheten omfattar
även högern, ehuru man där vill skjuta
på frågan om prissubventioner på inhemska
livsmedelsprodukter till nästa
års riksdag. Vi övriga inom utskottet
ha på denna punkt förenat oss med majoriteten,
och vi ha gjort det efter ungefär
följande resonemang: Då vi nu
ge oss in på en sak, som med hänsyn
till den allmänna ovissheten om framtiden
får betecknas som ett stort ekonomiskt
äventyr, så böra vi utrusta
Kungl. Maj:t med samtliga de fullmakter,
som Kungl. Maj:t har ansett vara
nödvändiga för att detta experiment

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

skall kunna genomföras med framgång.
Det vore ju också — så osäkert som
prisläget nu är — en stor olycka, om
man nu beviljade subventioner, som
snart skulle komma att visa sig otillräckliga,
med påföljd att indextaket
genombrytes. Därmed skulle ju praktiskt
taget även det första steget, att
bevilja de 90 miljonerna, vara ganska
ändamålslöst. I detta läge ha vi ansett
det vara riktigt att utsträcka fullmakterna
till samtliga de områden, som
Kungl. Maj:t begärt.

Det är emellertid av intresse att något
väga de siffror mot varandra, som beteckna
vårt nuvarande läge, och den
operation, som vi stå i begrepp att företaga.
Det är nämligen uppenbart, att
om vi hade att räkna med en prisstegring
på l1/; procent, motsvarande 2‘/a
enheter i 1935 års levnadskostnadsindex,
så skulle det förhållandet i och
för sig knappast föranleda åtgärder av
denna omfattning och av principiellt så
betänklig art. Men med den konstruktion,
som hela vårt nuvarande indexsystem
har, och med dess betydelse
närmast för de offentliga tjänstemännens
löner, kan ifrågavarande stegring
väntas medföra ett allmänt genombrott
på lönemarknaden.

Man frågar sig därför i första hand
vad det vi nu ge oss in på kostar
för staten. Det som Kungl. Maj:t här
har begärt och utskottet har tillstyrkt
och som skall gälla för de närmaste åtta
månaderna, går tillsammans på 190
miljoner kronor. Därtill har jag att
lägga kostnaderna för de bibehållna
priserna på tobak, 5 miljoner kronor,
och reserverade medel, 28 miljoner kronor.
De sammanlagda kostnaderna för
dessa åtta månader uppgå alltså till
223 miljoner kronor.

Alltjämt får man komma ihåg, att i
denna summa ligga vissa reserver —
om prisutvecklingen så skulle medgiva.

Kostnaderna för en subventioneringspolitik
av denna omfattning bli för ett
helt år 335 miljoner kronor. Om jag

Subventionering av vissa varor m. m.

tar kostnaderna för de 14 månader,
som subventionspolitiken är avsedd att
omfatta, nämligen från 1 november i år
till 31 december 1950, så kommer jag
upp till ett belopp på i runt tal 39Ö
miljoner kronor. Denna summa är så
att säga den kostnadslimit, som vi här
uppdraga för Kungl. Maj :t. Det är detta
belopp, som bemyndigandet för Kungl.
Maj:t kan komma att omfatta.

Utan att vilja direkt jämföra de penningbelopp,
som jag nu kommer att
nämna, med de anslagsbelopp, som jag
nyss angivit, har jag att emot detta
ställa svaret på frågan: Hur kommer
ett genombrott av indextaket att inverka
på den allmänna lönemarknaden?
I första hand utlöses det åttaprocentiga
tillägget på statstjänarnas löner,
d. v. s. i runt tal 100 miljoner kronor.
Kommunaltjänstemännens löner äro i
allmänhet konstruerade efter samma
grunder, och om jag räknar med
57 000 enligt tjänstereglemente kommunalt
anställda med i genomsnitt en
årslön på 6 000 kronor, så kommer
jag upp till en lönekostnad för dessa
kommunala befattningshavare på i runt
tal 350 miljoner kronor. Det åttaprocentiga
tillägget på detta belopp uppgår
till 25 å 30 miljoner kronor. Till
den nyss nämnda summan för statstjänstemännen,
100 miljoner kronor,
måste jag, som återverkan på statens
kollektivanställda, lägga ytterligare 20
å 30 miljoner kronor. Löneökningarna
för de i offentlig tjänst anställda uppgå
alltså till omkring 150 ä 160 miljoner
kronor.

En sådan löneökning kommer —
och det är av vida större betydelse
än löneökningen i och för sig —• att
ha en omedelbar återverkan på den
allmänna arbetsmarknaden; vilken, är
naturligtvis svårt att säga. I tidningarna
har det uppgivits att LO:s krav,
presenterade för Arbetsgivareföreningen,
skulle vara en garanti för en ökning,
för det fall att indextaket komme att
genombrytas, på 800 miljoner kronor.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

Jag lämnar helt därhän hurudan verkligheten
därvidlag kan komma att bli.
Jag understryker doek, att de kollektivanställda,
till skillnad från tjänstemännen,
även under lönestoppets tid
ha haft en viss löneökning, en löneglidning,
som, föreställer jag mig, i
främsta rummet har berott på produktionsökning.
Jag vågar uppskatta årssurnman
av de löner, som utgå till de
inom LO organiserade anställda, till
omkring fem å sex miljarder kronor.
Var och en må där själv sätta in den
procentsats, som han tror att ett genombrott
av indextaket skulle medföra

1 löneökning.

Jag har vidare att till nämnda belopp
lägga de självklara löneökningar,
som skulle följa för de privatanställda
utanför kollektivavtalen, alltså sådana,
som äro organiserade inom TCO. Den
sammanlagda lönesumman för de inom
TCO organiserade kan uppskattas till
en miljard kronor. Emellertid omfattar
TCO allenast 40 procent av i motsvarande
ställning befintliga privatanställda.
Den sammanlagda lönesumman
skulle alltså här röra sig om ungefär

2 å 2l/a miljarder kronor. Jag vågar inte
här göra någon förutsägelse om med
vilken procentsats denna summa skulle
komma att ökas. Var och en må där
själv göra en uppskattning.

Vad jag här sagt torde vara tillräckligt
för att visa, att uteblivna subventioner
— på grund av den egendomliga
konstruktionen av vårt nuvarande lönesystem
— komma att medföra mycket
betydande rubbningar på lönemarknaden
och därmed också i den allmänna
prisnivån. Det torde vara detta förhållande,
som ligger bakom den allmänna
enighet i fråga om subventionerna,
varom jag inledningsvis talade.

Vi ha till föreliggande utskottsutlåtande
fogat en reservation med vissa
uttalanden rörande önskvärdheten av
en framtida utveckling mot en friare
prisbildning och friare grunder för
vårt ekonomiska liv.

Min högt ärade vän herr Svensson i
Grönvik ansåg att försiktigheten bjöd
att inte ge sig in på några sådana spekulationer,
då intet är ovissare än framtiden,
något som jag givetvis kan ge honom
rätt i. För den som emellertid anser
— och efter vad jag fattade var
herr Svensson i Grönvik också av den
uppfattningen — en friare prisbildning
och ett fritt ekonomiskt system vara något
att eftersträva, är det väl naturligt
att vi i det märkliga sammanhang, vari
vi nu befinna oss, också säga ut detta.
Och det finns, herr talman, så mycket
större skäl att göra det, som man, alldeles
oavsett dessa våra meningsyttringar,
på grund av vissa redan nu kända
omständigheter måste med ganska
stor säkerhet räkna med att det från
år 1951 kommer att råda betydligt större
frihet på lönemarknaden än som varit
fallet under den nuvarande stabiliseringsperioden.
Det är ju redan från
så många auktoritativa håll sagt, att det
lönestopp, som beslutats för år 1950,
är det sista. Det kommer alltså i fortsättningen
att under vanliga former
träffas uppgörelser mellan arbetsmarknadens
parter, och därmed är också
klart, att vi måste räkna med nya uppgörelser
och en friare lönesättning även
för de offentliga tjänstemännen. Den
större handelspolitiska frihet, som vi
eftersträva och som vi i samverkan med
övriga Marshalländer söka uppnå, kommer
naturligtvis också att verka i samma
riktning.

Men om man tillika har den uppskattning
av ett friare samhälle, som jag
här givit uttryck åt, bör detta också
framföras som ett önskemål från riksdagens
sida.

Vi vilja ha tillbaka ett samhälle, som
är grundat på fri tävlan, den bästa garantien
för lägre pris, för större omsättning
och för sådant resultat av den ekonomiska
verksamheten att företagarna
kunna vidtaga rationella investeringar
— d. v. s. att de kunna öka sin produktion
samtidigt som de minska sina om -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

kostnader och alltså även kunna sänka
priserna — ty därigenom kan man säkrare
än på någon annan väg befrämja
det allmänna välståndet. Det är till ett
sådant samhälle vi så snart som möjligt
vilja återvända, och vi böra också
ge uttryck för önskvärdheten härav.

Därtill bör läggas att vi vilja vid ett
sådant återvändande också skapa ett
socialt rättvist samhälle, grundat på ett
fast penningvärde, ett samhälle med
den fulla sysselsättning, som är förenlig
med högsta möjliga produktivitet,
och med en jämn och rättvis fördelning
av produktionens frukter mellan olika
samhällsgrupper. Vi vilja ha ett samhälle,
där det på ett fast penningvärdes
grund är möjligt att bevara den sociala
trygghetsordning som vi under senare
år samfällt ha försökt åstadkomma.

Det är uppenbart att en övergång till
ett samhällsskick av denna typ kommer
att medföra åtskilliga problem på en
mängd olika områden. Dessa problem
måste utredas, och det är önskvärt att
riksdagen i god tid får ta ställning till
en sådan utrednings resultat. Det är i
detta syfte, herr talman, som vi reservanter
föreslagit en utredning, och jag
ber nu att få yrka bifall till denna vår
hemställan.

I övrigt förenar jag mig med herr
Kollberg i det yrkande som han här
nyss framställt.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har inte någon anledning
att nu gå närmare in på hela det
förslag som Kungl. Maj:t här framlagt
och som utskottsmajoriteten tillstyrkt,
utan jag vill endast uppehålla mig vid
en detalj. Redan under höstriksdagens
remissdebatt hade jag tillfälle att uttala
min mening om de föreslagna förmalningsersättningarna,
och jag har sedan
tillsammans med några kamrater i
kammaren motionsledes väckt ett för -

Subventionering av vissa varor m. m.

slag som går i samma riktning som
detta mitt uttalande i remissdebatten.

Jordbrukarna ha sedan mera lugna
förhållanden börjat råda på spannmålsmarknaden
efter kriget nu återigen i
rätt stor utsträckning börjat anlita de
s. k. lönekvarnarna för förmalning av
sin spannmål, både när det gäller den
spannmål som skall användas till djuren
och den som skall användas i hushållet
— de flesta på landsbygden baka
ju ännu sitt bröd själva. Med det system
för förinalningsersättning, som nu föreslagits,
blir det emellertid inte någon
mening med att på detta sätt köra och
mala sin egen spannmål, och när lantbrukarna
väl snart finna att de kunna
köpa mjölet för ett lägre pris i affärerna,
så ta de väl hellre ett ärende
till, när de komma till handelsplatsen
i bygden, och proviantera där även när
det gäller förrådet av mjöl. På så sätt
minskas ytterligare sambandet mellan
vad som produceras på landsbygden
och vad man själv använder där.

Lönekvarnarna ha emellertid sin stora
uppgift att fylla, och jag tror också
att småbrukarna i fortsättningen helst
vilja ha det ordnat på det sättet, att de
själva få ombesörja förmalningen av
sin spannmål.

Inom parentes sagt förhåller det sig
på ett liknande sätt med fläsket — jag
vill bara nämna detta, eftersom saken
har väckt en viss uppmärksamhet ute
på landsbygden. Man tycker att det är
märkvärdigt, att fläsket skall ställa sig
dyrast för dem, som haft en hushållsgris
och som räknat med att därigenom
kunna få sitt fläsk till ett lägre pris
än eljest, medan de, som inte haft besvär
med att hålla någon hushållsgris,
kunna köpa fläsket billigare i affärerna.
Resultatet härav blir, såsom herr
vice talmannen mycket riktigt framhöll,
att den företagsamhet'', som finns på
själva landsbygden, alltmer överföres
till olika större centra, en utveckling
som jag anser vara mycket olycklig.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

Jag vill också säga några ord om en
annan sak som jag berört i min motion.
Den förmalningsersättning för vete, som
nu föreslås, kommer ju att förbilliga
vetemjölet med 9 öre per kg. Detta har,
såsom jag erinrade om under remissdebatten,
en viss betydelse för en annan
tillverkning, nämligen av potatisstärkelse.
Denna är visserligen inte någon
stor tillverkning och den omfattar
inte hela landet, men den har desto
större betydelse för den del av landet,
där man tillverkar denna vara. Det tillverkas
inom ett par provinser här i landet
ungefär 25 000 ton potatisstärkelse,
som behövs för vissa industriers räkning
— att så är fallet, är mycket tydligt
omvittnat. Men inom de områden,
där man odlar råvaran för denna tillverkning,
får man också, om det skulle
bli brist på matpotatis, tillhandahålla
de reserver som behövas för att potatisförrådet
här i landet skall bli tillräckligt.

Med den stora prisskillnad, som uppkommer
genom de konstlade medel som
subventionerna utgöra — det finns redan
en prisskillnad på 27 kronor per
deciton mellan potatisstärkelse och vetemjöl
och med den nu föreslagna subventioneringen
skulle priset på vetemjöl
komma att ligga 36 kronor lägre
—■ så är det alldeles klart, att ifrågavarande
industrier försöka att så långt
det är möjligt övergå till användning av
vetemjöl. Därigenom komma de, som
odla potatis för ändamålet, att delvis
upphöra med sin produktion, och råvaran
blir då dyrare. Därtill kommer
att när tillverkningen av potatismjöl
minskas, så komma omkostnaderna härför
att stiga ytterligare.

Erfarenheten från vissa andra länder
visar emellertid, att det har varit mycket
olyckligt att man inte hållit hela
denna näring på ett sådant plan, att
inte tillverkningen av potatisstärkelse
behöver minska. Jag har också än en
gång velat erinra om att vi, som syssla
med denna näring, se mycket allvar -

ligt på vad som nu förekommer. Vi
anse att det, inte bara för vårt eget
och bygdens vidkommande, utan även
och inte minst med hänsyn till hela
landets intressen, är viktigt att denna
näring skyddas. Jag behöver inte framhålla
detta vare sig för livsmedelskommissionen
eller regeringen, ty där vet
man vad det under krigstiden har betytt
att vi här i landet i de bygder som odla
fabrikspotatis haft ett potatisreservförråd,
men det skadar nog inte att säga
ut det också här i riksdagen. Potatisskördarna
äro olika år mycket ojämna
också i kvantitativt hänseende. Det ena
året kan ju potatisskörden vara ganska
stor och ligga över behovet, men det
andra året kan det vara brist på potatis.
Livsmedelskommissionen räknar då
med att en sådan brist skall kunna fyllas
genom att man tar i anspråk den
fabrikspotatis som odlas på vissa håll.
Såsom jag här tidigare erinrat om, är
visserligen inte smaken på denna potatis
densamma som på den egentliga
matpotatisen, men den kan dock användas
som en reserv vid de tillfällen,
då det råder brist på matpotatis.

Jag behöver, herr talman, nu inte
säga mera. Herr Kollberg har redan
berört en del som jag eljest hade tänkt
yttra mig om, och då jag i stort sett
kan instämma i vad herr Kollberg sagt,
skall jag inte i onödan uppehålla kammaren.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till reservation
nr 1, som är undertecknad av herr
Ohlon in. fl.

Herr NORUP: Herr talman! Det har
av många talare här i dag uttalats principiella
betänkligheter mot det förslag
om ökade subventioner som framlagts,
och sådana principiella betänkligheter
ha ju också vid olika tillfällen tidigare
framförts såväl från regeringens som
från riksdagens sida. Nu kan visserligen
dagens läge sägas vara ett särfall;

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

både finansministern och t. f. folkhushållningsministern
framhålla ju att det
har kommit till ett »emellertid» som i
någon mån undanskjutit de principiella
betänkligheterna, i det att det är nödvändigt
att motverka den fördyring avolika
förnödenheter, som har skett på
grund av kronans devalvering, för att
kunna bibehålla konsumenternas utgifter
oförändrade och därmed även upprätthålla
den nuvarande levnadsstandarden
— en uppfattning som man naturligtvis
ur inånga synpunkter kan biträda.
Men å andra sidan för dock denna
subvcntionering, så som förslaget är
uppgjort, med sig en hel del konsekvenser
som i varje fall för jordbrukets del
ge anledning till att sätta mycket stora
frågetecken för det framlagda förslaget.

När de propositioner, som det här
gäller, skulle bli föremål för riksdagens
behandling, kommo ju de olika partiernas
syn på subventionsåtgärderna fram
i olika motioner, och senare har den
också preciserats i reservationer till
utskottsutlåtandei. Vad beträffar det
parti, som jag tillhör, så vilja vi inte
trots mycket stora betänkligheter motsätta
oss subventioner under vissa omständigheter.
Vi anse att om man skall
acceptera dessa subventioner, kan det
endast ske under vissa villkor. Subventionerna
måste dels göras sådana, att
alla medborgargrupper i lika stor utsträckning
bli delaktiga därav, och dels
måste man se till. att subventionerna
läggas på sådana varor att resultatet
blir det man siktat till.

De nu föreslagna subventionerna
kunna i dessa avseenden ge anledning
till en hel del gensagor. Även om det är
nödvändigt att försöka eliminera de
fördyringar, som uppkommit genom
kronvärdets fall, så får man inte förbise,
att de förslag, som innefattas i
regeringens propositioner och som nu
även utskottsmajoriteten står för, komma
att medföra olika konsekvenser för
olika medborgargrupper. .lag vill härvidlag
i stort sett ansluta mig till den

Subventionering av vissa varor m. m.

uppfattning, som framföres i den reservation,
som är avlämnad av bondeförbundets
och folkpartiets representanter
inom utskottet.

Det kan emellertid finnas olika anledningar
till att man intar denna
ståndpunkt. Inom jordbrukets organisationer
äro vi mycket betänksamma mot
att en utjämning skall genomföras genom
att det lämnas ytterligare subventioner
på livsmedel. Detta måste i en
framtid vålla i synnerhet jordbruket
mycket stora svårigheter, och vi kunna
inte heller godtaga de olika förslagen
på det sätt som de nu ha blivit framlagda.

För att i första hand ta förmalningsersättningen
kommer ju denna subventionering
att bli mycket ojämn. De jordbrukare,
som anlita s. k. lönekvarnar
för förmalning av sin säd, ha inte möjlighet
att bli delaktiga av subventioneringen.
På detta sätt ställer man alltså
en stor del av jordbrukarna och även
de näringsidkare, som tagit till sin
uppgift att mala mot lön, i en särställning,
och det kan väl inte sägas innebära
skiftandet av rättvisa mellan olika
medborgargrupper.

Nu skyller man ju på att om subventioneringen
även skulle omfatta förmalningen
vid lönekvarnarna, så skulle
detta nödvändiggöra ett kontrollsystem.
Jag medger att så kan bli fallet, och
när man då väger de fördelar, som en
subventionering genom förmalningsersättning
skulle innebära, mot de nackdelar
som den föreslagna ordningen för
med sig, så måste nog nackdelarna väga
tyngst. Vi få nämligen inte förbise, att
även en subventionering av den omfattning,
som propositionens förslag
innebär, alldeles säkert kommer, såsom
jag framhöll redan i remissdebatten,
alt medföra vissa besvärligheter. Det
är nog många jordbrukare, som trots
utfodringsförbudet på brödsäd komma
att frestas att utfodra med dylik, vilket
kan föranleda tillkomsten av krisbetonade
kontrollorgan. Men alla äro vi väl

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

överens om att några nya sådana organ
inte nu böra skapas och att i stället de
nuvarande krisorganen böra avvecklas
så fort som möjligt. Vi böra därför inte
vidtaga några åtgärder, som kunna
medföra att man behöver ta upp frågan
om skapandet av kontrollorgan.

Det är alltså såväl ur den synpunkten
att subventioneringen kommer olika
medborgargrupper till godo i olika omfattning
som med hänsyn till risken av
att behöva införa nya krisorgan, som
vi på jordbrukarhåll finna oss föranledda
att yrka avslag på den föreslagna
förmalningsersättningen. Vi anse
också anordningen opraktisk och nära
nog omöjlig att genomföra.

Även beträffande subventioneringen
av fläsk finns det mycket som ger anledning
till betänkligheter. Det råder
för närvarande brist på fläsk, och man
frågar sig då, om det verkligen kan
vara riktigt att ge subventioner, som
kunna medföra en ökad efterfrågan på
denna vara och alltså förvärra den nuvarande
situationen. Vi inom jordbrukets
organisationer ha inte hittills kunnat
tillfredsställa konsumenternas efterfrågan
på kött och fläsk i den utsträckning
som vi velat, och jag kan inte tänka
mig att en fläsksubventionering
skulle kunna åstadkomma bättre förhållanden.
Det måste väl tvärtom då bli
en sådan brist på fläsk och även på
kött, att man kan befara ett visst uppsving
igen av svartabörshandeln, och
det är väl ingenting som vi ha anledning
att medverka till. Dessutom kommer
även denna subvention att verka
olika för olika medborgargrupper därigenom
att de som föda upp hushållsgrisar
inte kunna få del av densamma,
och det är ändå inte ett litet antal grisar
det här rör sig om. Här slaktas inte
mindre än 400 000 å 500 000 hushållsgrisar
varje år, och alla de jordbrukare,
mindre lägenhetsägare och övrigt landsbygdsfolk
som varit vana att föda upp
sin hushållsgris — jag tror att den hanteringen
har varit mycket vällovlig och

önskvärd under de senare åren — de
komma att ställas i en särställning som
även kommer att verka orättvist. Vi ha
för närvarande 20 kronor i subvention
för varje gris. Om subventionen ökas,
komma de svårigheter som redan nu
äro till finnandes på grund av subventionssystemet
också att ökas. Det
har förts och föres inte så litet grisar
ut i marknaden bredvid den legala handeln,
och vi äro mycket bekymrade
däröver från organisationens sida.

När det gäller den föreslagna storleken
av subventionen på 20 öre per
kilogram, skulle jag tro att alla instanser
som äro hörda, i varje fall handelns
och jordbrukets organisationer, ha sagt
att det inte går att tekniskt genomföra
en så hög subvention som 20 öre per
kilogram. Jag skulle tro att livsmedelskommissionen
har samma mening. Det
är möjligt, har man sagt, att det skulle
kunna gå med en subvention på 10 öre.
Vi jordbrukare äro oerhört betänksamma
när det gäller att genomföra denna
tioöressubvention, och skulle den nödvändigtvis
behöva genomföras, så vill
jag uttala den förhoppningen att det
kommer att ske under en tidsperiod
av året, när de största möjligheterna
föreligga att kunna praktiskt genomföra
den, och givetvis att regeringen
så snart, som möjligheter därtill ges,
kommer att avveckla densamma.

Vi ha nu en annan vara som är föreslagen
att få del av subventioneringen,
nämligen osten, som vi från jordbrukarnas
håll och ifrån det parti jag tillhör
med tillfredsställelse se att man ger
en viss subvention. På grund av den
rika skörden i år och den därmed följande
stora produktionen av mjölk har
ostproduktionen ökats, och lagren äro
i dag så pass stora att de inge oerhört
stora bekymmer. Det gäller att få en
ganska snabb avveckling av en del av
dessa lager av halvfet ost, och därför är
det med tillfredsställelse som vi sett
förslaget om en subvention på 30 öre
till den halvfeta osten. Men jag går

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

längre. Skulle det inte vara skäl i att
utbyta den föreslagna subventioneringen
av fläsk och i stället ge ännu några
öres subvention åt osten. Man säger då
att fläsket väger mycket tyngre indexmässigt
än vad osten gör, och det ligger
givetvis en del däri. Men jag skulle
vilja rekommendera att man i så stor
utsträckning som möjligt tänker på att
gå den väg som jag här föreslagit. Det
är ju också detta förslag som föreligger
i de av folkpartiet och bondeförbundet
gemensamt avgivna reservationerna.

Vi ha ännu en produkt som ställer
orättvisan mellan olika medborgargrupper
i en klar belysning, och det är
bränslet. Det kan inte vara rätt att man
ger subvention åt vissa grupper, medan
jordbrukarna som använda eget bränsle
inte få någon möjlighet att erhålla en
sådan subvention. Vi ha från jordbruksorganisationernas
sida inte kunnat stillatigande
finna oss i de förslag som nu
ligga på riksdagens bord, utan lantbruksförbundet
har ingivit en skrivelse
till Kungl. Maj:t, där vi påpekat en del
konsekvenser som dessa förslag komma
att föra med sig. I denna skrivelse
framhålles att man har förståelse för
att prisnivån måste stödjas för konsumenterna,
men man ställer sig frågande
till hur långt man skall gå när det gäller
subventionering av livsmedel.

Herr Ward sade i sitt yttrande här,
att när man skall gå att avveckla dessa
subventioner, kommer det förmodligen
att bli en del svårigheter. Jag vill livligt
understryka detta. Det kommer att
bli oerhört stora svårigheter, i synnerhet
för jordbruket. När man tar bort
dessa subventioner och vi få ett friare
löneläge, där kanske vissa grupper ha
möjlighet att genomföra sina lönekrav,
hur har man tänkt sig att det då skall
gå för jordbrukarna att få ersättning för
sin insats i samhället liksom andra
grupper? Det kommer att bli ett så stort
gap att fylla att vi jordbrukare äro mycket
bekymrade för vad som kan kom -

Subventionering av vissa varor m. m.

ma att ske i framtiden. Det är det som
gör att vi i nuvarande situation vilja
varna för att gå för långt när det gäller
subventionering och i så stor utsträckning
lägga subventionerna på
livsmedel som produceras inom landet.
Det borde vara möjligt, även om det
vore svårigheter förknippade med den
utvägen, att lägga subventionerna i någon
män på andra områden.

Herr förste vice talmannen var inne
på de olika partiernas uppfattning som
framförts i motioner och i reservationer.
När vi från bondeförbundets sida
inte vågat deklarera ett bestämt avståndstagande
från subventionslinjen,
är det just med tanke på att vi böra
ha ett skydd för jordbruket även för
dagar som komma — inte minst av
den anledning som jag nyss påpekade
— när vi en gång skola avveckla subventionerna.
Jag tror för min del att
det är ganska nödvändigt, att man har
möjlighet att ta ställning från fall till
fall och där se till att jordbrukarna få
sina berättigade synpunkter tillgodosedda.

En ärad partikamrat till förste vice
talmannen, herr Haeggblom, har skrivit
en del artiklar i »Medborgaren», där
han i någon mån gått in på de olika
synpunkter som kunna göra sig gällande
i denna fråga. Med anledning av
den skrivelse som lantbruksförbundet
har inlämnat till Kungl. Maj:t, vill herr
Haeggblom sätta ett litet likhetstecken
mellan högern och lantbruksförbundet.
Jag får nog säga att detta är en feltolkning.
Lantbruksförbundet är en opolitisk
organisation, där dock givetvis
olika partipolitiska intressen och tankar
kunna röra sig, men den .skrivelse
som var framlämnad därifrån inrymmer
inte någonting av partipolitiska
synpunkter, utan vi ha sökt i denna
skrivelse redovisa jordbrukets bekymmer
i nuvarande läge. Jag tycker därför
att det är onödigt vad herr Haeggblom
i detta fail skrivit, och jag trod -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

de inte att herr Hseggblom behövde
söka stöd genom att påpeka att när det
gäller mig personligen såsom bondeförbundare
— det står i artikeln — jag
därmed skulle gått in för att stödja högerns
förslag. Ja, i den män detta sammanfaller
med jordbrukets intresse
och även med det partis jag tillhör är
det ju bra att vi äro på samma linje,
men jag tror nog att det är onödigt att
redovisa detta på det sätt att man säger,
att lantbruksförbundet har gått in för
att stödja högerns motion.

Det är säkerligen angeläget att vi
litet var, vare sig vi tillhöra den ena
eller den andra politiska riktningen,
försöka få fram en linje som när det
gäller avvägning här ger lika stor rättvisa
åt olika medborgargrupper, och i
det fallet tycker jag nog att den reservation
som är avgiven av bondeförbundet
och folkpartiet rimmar mera med
strävandena att försöka åstadkomma
en i ett svårt läge nödvändig avvägning,
och det gör, herr talman, att jag ber att
få yrka bifall till den reservation nr 1
som är avgivet av herr Ohlon m. fl.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Herr Bengtsson i Norup — ja, jag menar
herr Norup, det är den generationen
iag talar till — herr Norup vände
sig till mig och varnade mig för att jag
hade uttalat mig så bestämt angående
avvecklingen av subventionerna, och
undrade hur det skulle sammanfalla
med skyddet för jordbruket. Ja, bakom
mitt uttalande låg precis samma motivering
som herr Norup gav några minuter
tidigare. Herr Norup undrade ju,
hur det skulle gå vid den tidpunkt, då
vi skulle övergå till en friare lönesättning
och en större rörlighet, samt hur
det skulle gå för jordbrukarna, när subventionerna
skulle avlösas. Liksom när
jag hörde herr Svensson i Grönvik tala
tänkte jag på huruvida konsumenterna
skola vara villiga att betala det pris,
som jordbrukarna behöva för sin pro -

duktion, om de under långa tider framåt
skulle få förmånen att köpa jordbrukets
produkter till ett pris, som på intet
sätt överensstämmer med deras framställande.
Jag tror inte det, och därför
vill jag understryka att det för jordbrukets
egen del måste vara en ytterligt
betänklig utveckling att följa den
väg som vi nu gå in på.

I det läge som vi nu befinna oss i
med så många osäkra förhållanden ute
i världen är det för det svenska folkhushållet
en oerhörd styrka att ha en jordbruksproduktion
av den omfattning
som finns här i landet. För statsmakterna
måste det inte minst ur försvarsberedskapssynpunkt
vara ett livsintresse
att stödja jordbruket, så att det kan
bestå och klara sig. På den punkten
tror jag inga delade meningar råda
emellan herr Norup och mig.

Herr H^GGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Norups indragande
av mitt namn i denna debatt föranleder
mig bara till den erinran att det kan
väl inte vara något högmålsbrott, om
vi i pressen diskutera, huruvida från
olika håll framkomna förslag till subventioner
äro till gagn för jordbruket
eller inte. Det är ju alltså den frågan
som vi ha sökt klargöra, huruvida de
förslag som högern här fört fram sammanfalla
med jordbrukets intressen och
kunna vara till gagn för jordbruket.
Herr Norup ville först förneka att det
gick att sätta likhetstecken mellan den
uppfattning som lantbruksförbundet
hade och den som kom fram i högerns
motion, men han ändrade sig, innan
han slutade sitt anförande, så att jag
höll på att ta tillbaka min begäran om
replik. Ett likhetstecken kan dock sättas
mellan dessa båda förslag både beträffande
förmalningsersättningen och
fläsket samt de mycket starka betänkligheterna
i fråga om osten. Jag vet
icke på vilken punkt vi inte skulle kunna
sätta likhetstecken.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Jag tycker inte heller att det
är något högmålsbrott som herr Hseggblom
begått, och jag fäste kanske litet
för mycket avseende vid herr Haeggbloms
skriverier, det kan jag gärna hålla
med om. Men jag tyckte nog att det
var litet onödigt att sätta likhetstecken
enbart mellan lantbruksförbundets skrivelse
och högerns förslag. Varför inte
lika gärna ta med de andra grupperna,
då herr Hseggblom säger att vi tyckas
vara överens? Det var den saken jag
tyckte det var anledning att påpeka.

Herr H^GGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Om herr Norup läst artikeln
från början till slut och inte bara
läst slutet, skulle han fått se att där står
en redogörelse för alla partiers ståndpunkter.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Det är förvisso
inte med någon större entusiasm
som vi gått till verket och behandlat
denna proposition. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna och man kan
även säga Kungl. Maj :t ha givit uttryck
åt principiella betänkligheter. Vi ha
slagit in på en väg om vilken ingen vet
vart den leder och ingen heller var den
slutar. Alla äro på det klara med att vi
inte kunna fortsätta på den inslagna
vägen, i varje fall inte hur långt som
helst. Att osäkerheten är utomordentligt
stor, därom vittnar vad som hänt
under denna frågas behandling.

Efter devalveringen den 19 september
hade Hans Excellens herr statsministern
ett uttalande, enligt vilket det för
subventionerna skulle krävas högst 150
miljoner kronor. När propositionen någon
vecka senare skrevs, kom man upp
till ett belopp som låg närmare 200
miljoner kronor, och propositionen
hade inte ens behandlats i utskottet, in -

Subventionering av vissa varor m. m.

nan det kom alarmerande underrättelser
från folkhushållningsdepartementet
om att nu har kaffet stigit, så att nu
krävs det ytterligare ett antal miljoner.
När riksdagen samlas åter i januari, så
kanske det kommer att visa sig att hela
denna subventionsfråga ligger till på ett
helt annat sätt, än man nu kan förutse.

Jag har varit motståndare till subventioner
allt sedan vi år 1946 började tilllämpa
dem. Jag har nämligen aldrig
kunnat tillägna mig den där tron på
tillfällighetsmomentet som alltid har
åberopats till försvar för subventionerna.
Jag erinrar mig hur utskottet 1946
starkt strök under de principiella betänkligheterna
och hur alla som uttalade
sig då principiellt ströko under att
vi här voro inne på en mycket farlig
väg. Men, sade man, det är en tillfällig
sak. Jag vet att alla de som talade här
i riksdagen sade, att det var bara den
gången det gällde och att ett så allvarligt
steg finge man icke ta mer än en
gång, och det var för att komma över
tillfälliga svårigheter. Jag för min del
tror, att subventionerna äro något slags
Döbelnmedicin som hjälper oss i dag
men i morgon gör det sjufalt värre för
oss. Tyvärr ser det ut som om mina
farhågor på den punkten börja bli på
ett skrämmande sätt besannade.

Det är självklart att vi från jordbrukarnas
håll, såsom här tidigare påpekats
av herr Norup, med verkliga bekymmer
se på dessa subventioner och
undra, hur det skall bli, när de en gång
skola avvecklas. Det kan inte vara sunt
åt! subventionera inhemska varor, i
detta fall jordbruksprodukter, så att deras
priser komma att ligga under produktionskostnadsnivån.
Hur skall det,
som herr Norup här tidigare sagt, gå,
när dessa subventioner en gång skola
avvecklas? Går det kanske så, att den i
1947 års beslut angivna framtida jordbrukspolitiken,
som skulle innebära att
jordbrukarna skulle, såsom vi hoppats
på, i inkomsthänscende bli likställda
med andra näringsidkare, blott bli eu

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

önskedröm, vars uppfyllande skjutes
långt fram i tiden.

Jag kan inte se att det är ändamålsenligt
att, såsom nu sker, staten tar med
den ena handen och ger med den andra.
För enklare, politiskt ofördärvade medborgare
måste det te sig litet underligt.
Den ena dagen eller kanske den ena
månaden bry vi våra hjärnor och tvista
om på vilket sätt vi skola kunna beskatta
konsumtionen för att ta ifrån konsumenterna
det överflöd på pengar som
vi tro att de ha, och den andra månaden
grubbla vi över hur vi skola kunna
få pengarna igen till konsumenterna.
Under vårriksdagen var budgetöverskottet
något heligt som man icke fick
röra vid, tv gjorde man det så skulle
det äventyra hela stabiliseringspolitiken.
I dag gäller det att göra av med
en betydande del av budgetöverskottet
av precis samma anledning: göra vi
icke det rubba vi den ekonomiska politiken.
Det är sannerligen icke lätt att
följa med i svängarna.

Nu säger man emellertid, att detta beror
på utvecklingen i världen, som vi
icke rå över: vi måste finna oss i utvecklingen
i världen och anpassa oss
efter den. Det är givetvis riktigt, att
det finnes någonting som heter utvecklingen
i världen. Å andra sidan är det
ingenting nytt: en utveckling i världen
har alltid funnits och kommer alltid att
finnas. Det går icke att krypa bakom
denna utveckling och åberopa den som
försvar för allting, utan det gäller väl
här att finna en politik sådan att vi i
möjligaste mån kunna göra oss oberoende
av utvecklingen i den övriga
världen.

Från mina utgångspunkter hade jag
helt naturligt önskat yrka avslag på
subventionerna i likhet med vad jag
gjort tidigare år. Men vi veta, att i nuvarande
läge går det icke; därtill äro vi
för sent ute. Riksdagen är i ett tvångsläge.
I rättvisans namn skall erkännas,
att även regeringen i viss mån varit i
ett tvångsläge. Det är varken riksda -

gen eller regeringen som styr utan den
mystiska storhet som heter index. Jag
anser att det är angeläget att snarast
möjligt se till, att indexets makt reduceras
till rimliga proportioner. Det är
väl ändå något på tok, när cirklarna för
vår ekonomiska politik skola väsentligen
rubbas bara därför att kaffet stiger
någon krona i Brasilien. Indexet är väl
i första hand till för att skydda löntagargrupperna.
Men i längden hjälper
det ändå icke, om indexet skall uppehållas
genom utgifter ur statskassan av
sådan storleksordning som det här
gäller.

När man sålunda måste anamma subventionerna
gäller det emellertid att få
dem utformade så, att de åstadkomma
minsta möjliga skada. Jag har anslutit
mig till reservationen av herr Ohlon
med flera och är i övrigt ense med utskottets
majoritet. Vi yrka i denna reservation
avslag på förmalningsersättningarna.
På denna punkt uttalar sig
även utskottets majoritet mycket restriktivt.
Därför tror jag, med tanke på de
mycket starka sakliga skäl, som föreligga
mot dessa förmalningsersättningar,
att man kan hoppas att regeringen
så långt som möjligt undviker att tillgripa
en sådan åtgärd.

I nämnda reservation yrka vi dessutom,
att den subvention, som man
tänkt sig skola utgå på fläsk och ost, i
första hand skall läggas på osten. Vi ha
ett tillfälligt överskott på ost men viss
brist på fläsk. Att under sådana förhållanden
subventionera fläsket utöver vad
som redan sker vore enligt vår mening
olyckligt ur flera synpunkter. Redan
nu utgår subvention på fläsk med 25
öre per kilo. Av praktiska skäl har
subventioneringen ordnats så, att det
lägges 20 kronor per gris. Genom den
nya subventionen med 20 öre per kilo
fläsk, som är föreslagen, skulle grisarna
komma att subventioneras med ungefär
35 kronor per styck. Var och en förstår,
att denna subvention kommer att
verka produktionshämmande av den

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

anledningen, att när jordbrukaren får
35 kronor för grisen, antingen den är
tung eller lätt, så försöker han givetvis
att leverera grisen så fort som möjligt
för att snarast komma åt de 35 kronorna.
Därför verkar detta produktionshämmande,
samtidigt som ett förbilligande
av detta livsmedel måste verka
konsumtionsfrämjande. Det är olyckligt
att subventionera en vara, på vilken
vi icke hava överskott utan tvärtom
brist. Om icke produktionen räcker
till för konsumtionen, innebär det att vi
måste importera. Då kräves det subventioner
av ännu större omfattning.

Jag hoppas därför att regeringen kan
finna vägar att nå målet utan ytterligare
subventionering av fläsket.

Jag vill understryka vad utskottets
talesman herr Ward sade, att för att
åstadkomma minsta möjliga skadeverkningar
bör man i möjligaste mån sprida
subventionerna framför allt på importvaror.

Skulle emellertid fläsket behöva subventioneras
ytterligare, anser jag det
vara både rimligt och riktigt att även
taga med hemslakten. Herr Norup var
inne på frågan om man icke även skulle
subventionera hemslakten. Gör man ej
det, leder det till orättvisor, samtidigt
som det möjliggör för illojala personer,
både slaktare och jordbrukare, att på
ett otillbörligt sätt förtjäna pengar. Det
är icke riktigt att så får ske. Jag påstår
icke att slaktare och jordbrukare äro
bättre eller sämre än andra. Men så
snart det finnes möjlighet att förtjäna
pengar, finnes det alltid mindre nogräknade
element, som skaffa sig inkomster.
Det bör i detta fall så långt
som möjligt förhindras.

Vid detta utlåtande är fogad en reservation,
nr III, undertecknad av folkpartiets
och högerns representanter.
Jag vill erkänna, att jag för min del
var mycket nära att ansluta mig till
denna reservation, som gäller ett yrkande,
att utskottet skulle tillstyrka en
utredning om subvcntioneringspoliti 3

— Andra kammarens protokoll 1949.

Subventionering av vissa varor m. m.

kens avveckling och den av övergången
till en friare hushållning betingade ekonomiska
politikens utformning. Det är
någonting som man givetvis kan ansluta
sig till. Varför jag icke anslöt mig
till det var därför att utskottets majoritet
skriver någonting, som jag vill
uppfatta såsom innebärande i sak detsamma.
Utskottsmajoriteten skriver
nämligen med anledning av bl. a. den
motion, som reservationen syftar på,
följande: »Utskottet utgår nämligen

ifrån att de i motionerna berörda
spörsmålen redan äro föremål för uppmärksamhet
från Kungl. Maj:ts sida,
varför någon skrivelse i ämnet icke synes
påkallad.»

Jag förmenar, att detta innebär icke
något avslag på motionerna utan utsäger
endast, att en skrivelse i ämnet
är onödig. Jag tycker, att det är väsentligt
starkare att bakom detta uttalande
ha fått utskottets majoritet. Såvitt jag
förstår är yttrandet uttryck för en
kompromiss.

Sedan kräves det också i denna reservation
liksom i tidigare motioner,
att en utredning av experter verkställes.
Jag tror att det är folkpartimotioner,
där man tänkt sig något sådant.
Det kan man också hålla med om. Men
det är klart att man får förutsätta, att
regeringen anlitar den expertis som
finnes tillgänglig. Gör ej regeringen
detta, är det icke lätt att göra något åt
det. Ibland ser det faktiskt underligt
ut, men det är regeringen som bestämmer
här.

När det gäller den framtida ekonomiska
politiken är det så, att regeringen
har skyldighet, när riksdagen begär
det, att redovisa sin inställning till
denna politik. Vi ha här i riksdagen
ibland ekonomiska debatter. De skola
väl tjäna syftet alt regeringen skall få
tillfälle att framlägga sina riktlinjer,
som ju riksdagen då också får möjlighet
att säga sin mening om.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få yrka bifall till den reservation,

Nr 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

som avgivits av herr Ohlon in. fl., i den
mån den avviker från utskottsmajoritetens
hemställan.

Herr HJALMARSQN: Herr förste vice
talman! Flera av de föregående talarna
ha deklarerat sin olust över den fråga
vi i dag behandla. Självfallet känner jag
samma olust. Nu är det emellertid så,
att allesammans mer eller mindre skola
bita i det sura äpplet. .lag skall därför
icke ägna mig åt den form av självplågeri,
som består i att tala om hur tråkigt
detta är. Den sak som ändå framför
allt borde intressera oss förefaller
mig vara frågan, hur vi skola komma ur
den politik, som vi nu i hög grad mot
vår vilja ha nödgats beträda.

Det var också, herr förste vice talman,
framför allt med anledning av ett
uttalande av herr NVard som jag här begärde
ordet. När vi från vårt håll ha
begärt utarbetande av en plan för
att komma till ett friare ekonomiskt
system, betecknade nämligen herr Ward
detta som en politisk demonstration.
.lag kan icke förstå, hur man ens från
herr Wards egna utgångspunkter kan
göra ett sådant uttalande. Meningen är
ju i alla fall, att den subventionering,
som nu skall införas, skall kunna vara
avvecklad vid utgången av nästa kalenderår.
Då måste vi väl på alla håll, även
inom herr Wards eget parti, ha funderat
något över vilka åtgärder som behöva
vidtagas för att uppnå denna målsättning.
Vi få ju icke här handla alldeles
utan planmässighet i samhällshusliållningen.
Det bör i varje fall vara en
synpunkt, som herr Ward själv har förståelse
för och som väl borde göra det
lättare för honom att sympatisera med
våra synpunkter på denna fråga.

Jag skall bara be att få beröra ett
par områden, som förefalla mig vara
av väsentlig betydelse, när det gäller
att diskutera en sådan ekonomisk planering
för framtiden, vilket är vad som
för oss framstår som det väsentliga i

det nuvarande läget. Jag skall säga ett
par ord dels om investeringsverksamheten
och dels om priskontrollen.

Allesammans äro vi ense om att när
vi diskuterat investeringspolitiken har
frågeställningen varit: Hur skall man
skapa jämvikt mellan sparande och
investering? Vi ha på vårt håll i första
hand pekat på de olika penningpolitiska
medel, som stå till buds, alltså
räntepolitiken, andra generella åtgärder
för att påverka kreditvolymen, riksbankens
operationer på den öppna marknaden
o. s. v.

, Jag förmodar, att det också råder en
rätt betydande enighet om önskvärdheten
av ett internationellt samarbete för
att bevara den ekonomiska stabiliteten
och motverka depressiva tendenser. Jag
skulle också vilja tillägga, att jag föreställer
mig, att de flesta äro med om att
vi på det nationella planet skola eftersträva
ett samarbete mellan staten och
det enskilda näringslivet i investeringsfrågor.
Men — det vill jag betona från
våra utgångspunkter — det skall vara
ett samarbete som skall bygga på en
fullt frivillig grundval. Uppgörelser
mellan staten och näringslivet i investeringsfrågor
böra endast ske, när man
kan utgå ifrån att det föreligger en
samstämmig uppfattning. Eljest är det
risk för godtycke och rättsosäkerhet. Vi
måste komma ifrån detta system med
s. k. frivilliga överenskommelser, som
under mer eller mindre förtäckta hotelser
ofta genomdrivits under de sista
åren.

Vi på vår sida däremot hysa en stark
skepsis mot den direkta statliga reglering
av investeringsverksamheten, som
har varit receptet under de sista åren
och som har framskymtat som en möjlighet
även i den kommande ekonomiska
politiken. Det är bland annat
fyra skäl, som — såvitt jag kan se —
tala mot denna linjes fullföljande.

För det första är det så att denna
statliga dirigering av investeringarna
grundar sig på anspråk på ett ekono -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

miskt förutseende hos statsledningen,
som ej har stöd i verkligheten. För det
andra måste det föreligga en mycket
stor risk för att en sådan reglering
kommer att glida över i ett detaljreglerande
av investeringarna, även om man
från början bara tänkt sig en reglering
i stort och även om man från myndigheternas
sida startat med de allra bästa
avsikter. Det tredje skälet mot ett sådant
fullföljande för framtiden av en
direkt statlig reglering av investeringarna
är, att det enligt vår uppfattning
måste medföra en risk för politisering
av de ekonomiska dispositionerna,
som vore föga önskvärd. På grund
av alla dessa skäl tror jag också, att det
är risk för att en sådan mera direkt
statlig dirigering av investeringsverksamheten
kommer att medföra försämrad
effektivitet i näringslivet. Det är
slutligen ytterligare ett skäl, som gör att
vi ställa oss tvivlande till denna politik,
nämligen att en direkt statlig reglering
av investeringsverksamheten i
längden icke förefaller oss kunna förenas
med demokratiska rättsprinciper.

Nu har man ju även från regeringsliåll
på sistone i olika sammanhang förklarat,
att man är intresserad av att
övergå till mera generella och automatiskt
verkande medel för att skapa balans
mellan sparande och investeringar.
Man har t. ex. diskuterat den frågan,
när de olika byggnadsregleringarna varit
på tal.

Jag undrar mycket, vad man från regeringens
sida har syftat på, när man
gjort dessa antydningar. Har man varit
inne på samma tankegångar som vi på
vårt håll? Eller är det andra medel och
metoder som man anvisar för att komma
över på det mera generella planet?
Jag tror att det vore av största värde att
få klarhet i detta avseende, icke minst
därför att man då har lättare att bedöma,
om det finnes förutsättningar
för att uppnå enighet på detta betydelsefulla
område.

Subventionering av vissa varor m. m.

Får jag sedan, herr förste vice talman,
bara säga ett litet ord om en annan
central punkt i detta sammanhang,
nämligen frågan om den statliga priskontrollen.
Vi ha från vårt håll i en
mängd fall, både motionsledes och på
annat sätt, uttryckt önskemålet om väsentligt
ökat utrymme för en friare
prisbildning. Syftet härmed har från
vår sida varit att till medborgarna
återlämna de befogenheter som de tidigare
haft att som konsumenter få utöva
ett mera personligt inflytande på
produktionens inriktning.

Man har brukat säga, att det är två
förutsättningar som skola vara för handen
för att vi skola kunna på olika områden
tillåta en friare prisbildning,
nämligen dels tillräcklig konkurrens
och dels tillräcklig varutillgång. Båda
dessa frågeställningar ha aktualiserats
i samband med det för övrigt ganska
märkliga svar, som priskontrollnämnden
avgivit på näringsorganisationernas
framställning i våras om frisläppande
i prishänseende av en rad för konsumenterna
viktiga artiklar.

Detta svar — eller rättare sagt remissyttrande,
ty det var ett yttrande
till regeringen — avgavs redan den 6
juli, men svaret har ända sedan dess
hållits hemligt. Jag tillåter mig bara
fråga: Varför detta hemlighetsmakeri
i en fråga, där det ändå varit av mycket
stort värde att redan på ett tidigare
stadium få en fri och offentlig debatt?
Har man kanske känt sig generad över
den kuriösa knappologi som utvecklas
av priskontrollnämnden i dess sammanställning
av olika argument huvudsakligen
mot ett släppande av priskontrollen?
Har det varit fallet är det förståeligt
men beklagligt i alla fall.

Det har framför allt varit två synpunkter
av betydelse som priskontrollnämnden
tagit upp i svaret till regeringen.
Det skulle vara av stort intresse
att få höra, vilken uppfattning man har
på regeringshåll i dessa ting.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

För det första har man i en mängd
fall hänvisat till att man icke kan
släppa den statliga priskontrollen utan
att det är risk för att en ogynnsam
monopoliserad prissättning kommer att
göra sig gällande till skada för konsumenterna.
Jag skulle då vilja ställa frågan:
Anser man inom regeringen och
hos de myndigheter, som ha att syssla
med dessa ting, att det är priskontrollnämndcns
uppgift att komma till rätta
med monopolistiska tendenser? Anser
man att den statliga priskontrollnämnden
är ett lämpligt organ härför? Jag
kan för min del icke dela denna uppfattning.
Jag tycker, att exempelvis
Kooperativa förbundet i en rad olika
sammanhang på ett mycket klart sätt
visat, varför ej priskontrollnämnden
bör komma i fråga för denna uppgift.
I t. ex. ett yttrande, som Kooperativa
förbundet avgav i våras över en motion
i riksdagen, anfördes bland annat följande.
Jag citerar det därför att det
är en kort sammanfattning av synpunkter,
som Kooperativa förbundet tidigare
deklarerat. Kooperativa förbundet
erinrar om att det tidigare mera i
detalj har angivit de skäl som tala mot
ett användande av den statliga priskontrollcn
i syfte att sänka priserna på
varor, som äro föremål för privatmonopolistisk
prissättning. Så fortsätter man
vidare ordagrant: »Styrelsen har bl. a.
pekat på den uppenbara risken att i
fredstid och vid normal varutillgång
en statlig maximiprissättning lätt kan
förändras på ett sådant sätt, att de av
priskontrollnämnden fastställda priserna
bli liktydiga med minimipriser, som
icke få underskridas. Det har t. o. in. visat
sig, att av priskontrollnämnden fastställda
priser på vissa områden verkat
i viss mån återhållande på prissänkningstendenser,
som gjort sig gällande
på grund av en ökad varutillgång. Den
psykologiska förklaringen härtill är säkerligen
att normalpriserna inom vissa
företagarkretsar uppfattas som på en
gång både maximi- och minimipriser.

Att en maximiprislagstiftning i fredstid
förvandlas till att jämväl innebära
fastställande av minimipriser kan för
övrigt påvisas med stöd av viss erfarenhet
från utlandet.»

Jag skulle också vilja tillägga, att
själva den statliga priskontrollnämndens
verksamhet såsom sådan varit
ägnad att främja uppkomsten av monopolistiska
tendenser.

Jag tror för min del, att det viktigaste
just nu är att vi få börja planera
för avvecklingen av regleringsekonomien.
Detta är också något som underlättas
av att vi kunna räkna med
större frihet på utrikeshandelns område.
Jag tror, att man icke här skall
förstora och överdriva risken för en
monopoliserad prissättning under dessa
betingelser, i synnerhet icke sedan vi
numera förfoga över ett organ för en
samhällelig övervakning av monopolistiska
företeelser, ett organ vars betydelse
ju i olika sammanhang även har
understrukits av Kooperativa förbundets
ledning.

Jag kanske här bara i förbigående
får vända mig mot ett uttryckssätt, som
framkommit från priskontrollnämndens
sida. Man pekar på förekomsten av
starka branschorganisationer inom näringslivet
och anför dessa organisationer
som ett indicium på att monopolistiska
tendenser skulle föreligga. Menar
man verkligen hos priskontrollnämden
eller hos myndigheterna i övrigt, att
t. ex. branschorganisationerna inom
Köpmannaförbundet, vilka otvivelaktigt
äro mycket starka, ha monopolistiska
uppgifter? I så fall lever man i
en ganska verklighetsfrämmande värld.

Till sist skall jag bara be att få säga
ett ord om den andra frågan, som tagits
upp av priskontrollnämnden, nämligen
frågan om varutillgången på olika
områden, där det gällt att bedöma möjligheten
av att släppa prisbildningen
fri. Det förefaller mig som om priskontrollnämnden
i sitt svar till regeringen

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

visat en försiktighet, som går över alla
förnuftiga gränser. Man kan ju t. ex.
bara erinra om att nämnden har i fråga
om vissa vegetabiliska livsmedel eller
livsmedel framställda av vegetabiliska
råvaror, t. ex. grönsakskonserver, som
allvarligt menat skäl för att den statliga
priskontrollen bör bibehållas pekat
på att skördeutsikterna för framtiden
äro ovissa. Det förefaller åtminstone
mig vara så, att man med en sådan
argumentering skulle kunna motivera
att vi ha en statlig priskontroll, jag höll
så när på att säga, ända till den yttersta
dagen, eftersom väl skördeutsikterna
alltid komma att vara ovissa.

Det andra, som man inte kan underlåta
att här fästa sig vid, är den mycket
markanta olikhet, som föreligger
mellan priskontrollnämndens och de
praktiska näringsidkarnas värdering
av varutillgångarna inom olika områden.
Jag skall inte trötta, men jag kunde
påminna om det ena viktiga området
efter det andra. Jag skall bara peka på
några områden, nämligen när det gäller
cellullsvävnader, konfektionsartiklar av
bomull och hushållsartiklar. Därvidlag
gör man från nämndens sida gällande,
att det föreligger risk för brist
på dessa varor och att man därför inte
kan släppa priskontrollen, medan däremot
näringslivets representanter konstatera,
att tillgången är god, ja, att man
i vissa fall finner att marknaden är
mer än mättad. Jag måste fråga mig:
Bör man ändå inte i fortsättningen
fästa något större avseende vid uppfattningen
hos de människor, som kunna
följa produktionen och konsumtionen
oavbrutet och som stå i daglig kontakt
med marknaden och kunna inregistrera
dess skiftningar från den ena dagen till
den andra? När man läser detta aktstycke
från priskontrollnämndcn kan
man enligt min mening inte komma
ifrån det faktum, all detta dokument
mera har karaktär av en argumentsamling
för en pcrmanentning av den stat -

Subventionering av vissa varor m. m.

liga priskontrollnämndcn än ett aktstycke,
i vilket man vill gå in i en objektiv
diskussion om möjligheterna att komma
ifrån det nuvarande systemet. Jag har
velat anföra dessa frågor, herr förste
vice talman, bara för att ge ett litet
svar på den anmärkning, som herr
Ward riktade mot oss att vi borde visa
på några av de frågor, som enligt vår
uppfattning kunna anses vara av betydelse,
när man i fortsättningen skall
diskutera en planering för övergång till
ett friare ekonomiskt system.

Jag skulle i fråga om den allmänna
målsättningen kunna säga, att jag i allt
väsentligt kan instämma i vad herr
Larsson i Stockholm deklarerade i slutorden
i sitt anförande. Även vi se som
vår uppgift att arbeta för ait komma
över till en friare ekonomi med allt vad
detta betyder för större rörelsefrihet
för den enskilda människan och för
större effektivitet i produktionen och
därmed också för skapande av den
hästa möjliga materiella grundvalen för
en fortsatt välståndsstegring i vårt land.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är två ting i denna diskussion, som
man tydligen är sams om. Samtliga deklarera
sin olust inför subventionssystemet,
och samtliga tyckas också
vara ense om att åtgärder böra vidtagas,
som kunna förhindra ett genomslag
på index och de prisrörelser man
därvidlag har anledning att befara.

När man studerar utskottsutlåtandet
finner man, vilket också omvittnats i
denna debatt, att det inte råder några
större meningsskiljaktigheter mellan
utskott och reservanter beträffande de
olika åtgärder, som böra vidtagas —
jag undantar då högerreservationen.
Utskottets skrivning är ju också ytterst
ingenting annat än ett försök till en
sammanjämkning i en sak, som man är
ganska ense om. Vad som ytterst skiljer
är ju det, att det framhållits att för -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

malningsersättningen är något, vilket
man under inga förhållanden vill medverka
till bland högern, folkpartiet och
bondeförbundet. Vi ha för vår del menat,
att Kungl. Maj:t bör ha möjlighet
att pröva huruvida man med andra
varuslag kan uppnå samma effekt som
genom ett införande av förmalningsersättning.
Det är en punkt, som jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på,
nämligen att såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna därvidlag räkna upp
tre olika varuslag, havregryn, knäckebröd
och socker. De som nu känna olust
inför förmalningsersättningen kanske
få en lite större lustkänsla inför sockret
— det verkar ju sötare. Men nog
förefaller det mig rent personligen som
om det vore något osmakligare att subventionera
tårtor, bakelser och karameller,
eller menar man på den kanten,
att om man nu tar sockret, så skall
man göra någon sorts tudelning, som
gör att fabrikssockret inte subventioneras,
under det att hushållssockret
blir subventionerat? Nu kan ju gentemot
detta framhållas, att man inte med bestämdhet
sagt att subventionering bör
ske på sockret. Jag bär anfört detta
exempel endast för att visa hur svårt
det är att finna bärkraftiga alternativ
till det förslag, som regeringen lagt
fram. En subventionering av sockret
skulle sannolikt dessutom medföra en
ökad import, vilket i sin tur skulle
tära på valutareserven.

En annan fråga, som man också diskuterat,
är subventioneringen av fläsk
och ost. Där har det dykt upp ett spörsmål,
som egentligen inte har samband
med den fråga vi nu diskutera. Man
har därvidlag pekat på att vi ha underskott;
det är kanske att använda ett
för starkt uttryck att tala om underskott
på fläsk, men det råder knapphet
på fläsk, medan vi ha betydande överskott
på ost. Jag tror uppriktigt sagt
inte, att en norrländsk skogsarbetare
köper en skiva ost i stället för en

skiva fläsk, så jag tror inte att man bör
blanda in talet om överskott på ost i
denna debatt, ty det är ett problem, som
ligger fullkomligt vid sidan av ämnet.
Jag är i likhet med övriga utskottsledamöter
vän av att Kungl. Maj:t får möjlighet
att pröva huruvida man genom
en förskjutning från fläsk till ost i viss
mån kan nå samma resultat, men jag
vill dock fästa kammarens uppmärksamhet
på skillnaden i problemställningen
i detta avsnitt.

Det är också en annan sak vi mött i
denna diskussion, nämligen spörsmålet
om hur det skall bli, när året 1950 gått
till ända. Det har på den punkten gjorts
en hel del uttalanden; jag fäste mig särskilt
vid herr Larssons i Stockholm uttalande
om de fria lönerörelser, som
skola komma 1951. Jag undrar om man
inte bör dämpa tonen något när man
talar om de lönerörelser, som skola
komma 1951. Jag är rädd för att man
på den punkten invaggar svenska folket
i falska förhoppningar, som inte
kunna infrias 1951. Det har också sagts,
att man kan ha ett friare ekonomiskt
system. Herr Ståhl har väckt en motion,
i vilken han vill ha en opolitisk utredning;
man skall göra en ekonomisk kartläggning
och framlägga förslag till vårriksdagen
1950 om hur det skall bli
1951 i detta land. Jag vill då erinra
kammarens ledamöter om att regeringen
ju varje år försöker göra en sådan
prognos i statsverkspropositionen. Jag
vill erinra om att konjunkturinstitutet
förfogar över de yppersta krafter på
detta område, då det gäller att följa
marknadsutvecklingen. Äro herrarna
inte tillfredsställda med konjunkturinstitutets
analyser, eller mena herrarna,
att man på något annat sätt kan få
fram bättre sakkunskap, som kan åstadkomma
resultat, som i politiskt hänseende
kunna verka mera tillfredsställande?
Eller vart syfta herrarna på den
punkten? Ty hittills har det varit ett
ganska otydligt tal man fört. Man har

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

rört sig med fraser om ett friare ekonomiskt
system, men man har inte på
något sätt satt kött på de ben man
slängt fram. Jag tror nog, att herrarna
böra något närmare klara ut vart ni
syfta. Visserligen nämnde herr Hjalmarson,
att han ville ha en friare prisbildning.
Det är ju klart att detta kan
vara ett önskemål i och för sig, men,
herr Hjalmarson, om vi nu avskaffa
priskontrollnämnden och släppa loss
en friare prisbildning, vad bleve då resultatet?
Det har ju här i reservationerna
sagts, att det råder knapphet på
vissa varor, men när det råder knapphet
på vissa varor borde det ju betyda
att man finge in en penningens ransonering.
Det skulle återigen betyda, att
de, som ha relativt goda inkomster,
skulle få möjlighet att förse sig med
vad vederbörande behöver av olika
ting, under det att den, som har små
inkomster, skulle få avstå därifrån. Den
sortens ekonomiska politik kan man nog
inte föra med någon större framgång i
våra dagars samhälle, ty uppriktigt
sagt tror jag inte, att den svenska fackföreningsrörelsen
stillatigande skulle
sitta och so på en sådan prisutveckling.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindholm har inte
rätt uppfattat mitt anförande. I fråga
om priskontrollnämnden yttrade jag
inte något, som skulle kunna tolkas på
det sätt herr Lindholm gjort. Jag angav
nämligen uttryckligen, att det är två
frågeställningar, som skola diskuteras,
nämligen dels frågan om förekomsten
av monopolistiska tendenser och dels
frågan om huruvida varutillgången är
tillräcklig, .lag skulle vilja stiilla följande
fråga till herr Lindholm: Anser
herr Lindholm själv, att priskontrollnämnden
iir ett lämpligt organ för att

Subventionering av vissa varor m. m.

komma till rätta med monopolistiska
tendenser? Det är en mycket viktig fråga
i detta sammanhang.

Den andra frågan är: Anser herr
Lindholm, att man inte skall ta tillbörlig
hänsyn till den uppfattning, som
kommit fram i en rad näringsidkares
och organisationers bedömning av varutillgångens
riklighet på olika områden?
Jag är för min del, herr förste
vice talman, övertygad om att situationen
för närvarande är den att priskontrollnämnden
har överlevt sig själv
inom olika områden och där utgör ett
hinder för en ökad effektivitet och en
prissänkande konkurrens.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag antecknade mycket
noggrant från herr Hjalmarsons anförande
första gången när han talade om
att han ville ha ökat utrymme för en
friare prisbildning, och jag drog konsekvenserna
av herr Hjalmarsons eget
yttrande. Ty om det blir ett ökat utrymme
för en friare prisbildning för
en varugrupp, som det råder knapphet
på, vill väl inte ens herr Hjalmarson
göra gällande, att inte priset stiger.

När herr Hjalmarson talar om näringslivets
bedömande av varumängden,
så medger jag att det är alldeles
uppenbart, att näringslivet har utomordentligt
goda förutsättningar att kunna
bedöma tillgången på varor. Men
vi kunna, herr Hjalmarson, ta ett mera
konkret exempel. Under lång tid fördes
i detta land en kraftig agitation för att
köttransoneringen skulle slopas. Från
vårt håll hävdades då, att ett slopande
av köttransoneringen skulle kunna
medföra en prisstegring. Kanske herr
Hjalmarson i dag är heredd att redovisa
de prissänkningar vi fått på kött
och fläsk genom ransoneringens och
priskontrollens slopande. Vi andra ha
inte märkt några sådana tendenser.

Sedan var det ytterligare en fråga,
som herr Hjalmarson ställde, nämligen

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

om priskontrollnämnden är ett lämpligt
instrument när det gäller att bekämpa
monopol, detta om jag nu fattade
frågan rätt. Jag vill säga, att priskontrollnämnden
kan vara ett av de
instrument, som kunna medverka till
att bekämpa monopolbildningar.

Jag vill rikta en ny fråga till herr
Hjalmarson: Är herr Hjalmarson beredd
att medverka till ett effektivt bekämpande
av de monopolbildningar,
som i dag finnas inom det s. k. fria
näringslivet?

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr förste vice talman! Jag skall be att
till en början bara få besvara herr Lindholms
fråga om köttet. Därvidlag vill
jag betona, att i vart fall priset på fårkött
fallit med 90 öre; men jag skulle
kunna ta många flera exempel. Jag vill
erinra herr Lindholm om att omedelbart
efter det att den statliga priskontrollen
släpptes i fråga om frakterna
på Östersjön, så föllo fraktpriserna
där med inte mindre än 20 procent.
Man kan vidare peka på en rad
sänkningar, som skett fullständigt oberoende
av den statliga kontrollen. Visar
inte detta förhållande, att denna institution
för närvarande på flera viktiga
områden inte längre har någon uppgift
att fylla?

Herr Lindholm går alldeles förbi
frågeställningen när han undrar, om jag
vill släppa den statliga kontrollen på de
områden, där man kan konstatera att
det föreligger knapphet på varor. För
min del började jag med att framhålla,
att man skall inrikta sig på de områden,
där man kan räkna med tillräcklig
varutillgång, men att priskontrollnämndens
bedömning är för försiktig.

Den andra frågan är hur man skall
kunna bekämpa monopolismen. Jag vill
svara herr Lindholm, att jag är precis
lika intresserad som han av att komma
till rätta med skadlig och osund ekonomisk
monopolism. Jag tror emeller -

tid att första villkoret för att komma
till rätta med detta problem är att man
börjar med att avveckla den regleringsekonomi,
som i så väsentlig utsträckning
bidragit till uppkomsten eller till förstärkningen
av de monopolistiska tendenserna
under krigsåren. Situationen
var ju i det avseendet avsevärt gynnsammare
före sista krigets utbrott än
den är nu. Herr Lindholm kan väl inte
heller bortse från den omständigheten,
att vi i dag befinna oss i en ny situation,
när vi ha ett samhällsorgan,
som övervakar dessa monopolistiska
tendenser. Jag tror inte man behöver
frukta för de risker, som herr Lindholm
här utmålar, utan tror att man har möjlighet
komma till rätta med svårigheterna.
Men vad det framför allt gäller är
att på allvar börja komma över till fria
förhållanden. Eljest komma vi att fortsätta
denna debatt snart sagt hur länge
som helst för att bara kunna konstatera,
att just nu kunna vi ingenting göra!

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Jag vill erinra herr Hjalmarson om att
det på betydelsefulla områden skett avveckling
av regleringar, och det kan
väl i alla fall inte vara främmande för
herr Hjalmarson, att vad vi diskutera i
dag är följden av händelser som vi inte
kunnat bestämma över. Följaktligen
tror jag att herr Hjalmarson överdriver,
när han i det avseendet nu målar i så
pass mörka färger samtidigt som han
målar det fria näringslivets monopolbildning
före kriget i alltför ljusa
färger.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det parti jag representerar bär inte
väckt någon motion i denna fråga. Det
har av för alla känd anledning inte heller
kunnat avlämna någon reservation
till statsutskottets utlåtande. Därmed
vill jag inte säga att vi, därest vi haft
möjlighet därtill, skulle ha använt densamma
till att avge en reservation be -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

träffande de frågor som utlåtandet avser.
Anledningen därtill är helt enkelt
den, att riksdagen ju har ställts mot
väggen. Riksdagen har egentligen inte
mycket att välja på, och utan att här
överdriva de principiella motsättningar,
som kunna finnas mellan regeringen
och dess borgerliga opposition, måste
jag säga att det är påtagligt — det framgår
av hela debatten och vad som i
övrigt förekommit — att denna riksdag
i detta läge inte ansett sig kunna
i de väsentliga tingen göra annat än vad
regeringen föreslagit.

Hade vi däremot ställts inför frågan
på det tidigare stadiet, när man skulle
bestämma om man skulle devalvera
eller inte, hade den åtminstone för vårt
vidkommande varit i ett helt annat
läge. Men det som är huvudfrågan, en
fråga med synnerligen långtgående konsekvenser,
hade riksdagen ingen möjlighet
att yttra sig om. Den avgjorde
regeringen själv utan att höra sig för
hos riksdagen.

Det är mycket märkligt emellertid, att
regeringen kan besluta åtgärder som
pålägga skattebetalarna, låt oss säga
under 1950, bortåt 400 miljoner kronor
extra, utan att det höjs en enda röst till
protest, om jag bortser från det parti
jag representerar. Skulle vi ha verklig
parlamentarisk makt, skulle vi ha reagerat
på helt annat sätt härvidlag, det
kan jag försäkra. Jag påvisade redan
vid remissbehandlingen av detta ärende,
hur regeringen så långt efter devalveringen
ännu inte kunde redovisa, om
det var några fördelar för Sverige att
vinna med detta långtgående beslut. Åtminstone
en hel del av nackdelarna låg
i öppen dag, det kände man till genom
regeringens proposition med dess förslag
om olika åtgärder för att subventionera
importen; man visste också om
en hel del andra nackdelar. Men fördelarna
efterlyste man förgäves, och i det
anförande som hölls från regeringsbänken
var man i detta fall också ganska
tyst. Senare har ju finansministern på

Subventionering av vissa varor m. m.

Arosmässan upplyst, att exporten kan
tjäna 500 miljoner kronor på åtgärderna,
men såvitt jag kan förstå bär man
inte haft den tanken att denna förtjänst
— som jag är säker på är en tillfällig
historia — skulle kunna användas för
att betala de särskilda utgifter, som nu
påläggas skattebetalarna genom regeringens
åtgärd.

Orsaken till att man inte vill redovisa
vad man väntar sig av detta devalveringsbeslut
ligger dock i öppen dag.
Ty det var ju inte bara så, att det var
ett önskemål från amerikanarna, att de
skulle få köpa våra varor billigare och
få mer betalt av oss för de varor de
sälja hit, utan det var dessutom så, att
vissa intressen här i landet knöto mycket
stora förhoppningar till devalveringen.
Man använde — och vill använda
och tänker använda — devalveringen
som ett medel att sänka lönerna.
Vi ansågo redan när devalveringsbeslutet
godkändes, att nu om inte förr borde
de svenska arbetarna säga upp avtalen
och genom aktioner för att förbättra
sina löner söka skaffa sig kompensation
för en prisstegring, som vi anse
är oundviklig och kommer förr eller senare,
och samtidigt försöka få ut något
ur den nuvarande högkonjunkturen.

Det är — jag tror inte jag överdriver,
herr talman — hundratusentals arbetare
i detta land, som icke kunna förlora
sin arbetsförtjänst en vecka genom
sjukdom eller andra orsaker utan att
nästan vara hänvisade till att gå till
fattigvården. Läget är för många arbetare
— jag talar inte om alla — så kritiskt
i ekonomiskt avseende, att minsta
rubbning som sker i konjunkturen blir
omedelbart mycket kännbar för dom.
Och är det inte ganska orimligt, att när
man haft en långvarig högkonjunktur,
den mest långvariga och utpräglade under
den moderna svenska kapitalismens
historia, så stora grupper av arbetare
ännu skola befinna sig i ett så prekärt
läge.

Det var det första skälet till att vi

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

ansågo, att man alldeles oberoende av
devalveringen borde göra ett försök att
utnyttja det nuvarande läget. Det andra
skälet var att enligt vad vi kunna förstå
är just detta årsskifte det gynnsammaste,
som den svenska arbetarklassen
har haft för att verkligen slå ett slag
för att förbättra sina löner. I fjol vid
remissdebatten förklarade LO-chefen,
att han ansåg att de strategiska förutsättningar,
som man inom fackföreningsrörelsen
alltid räknar med, när
det gäller att slå ett slag för att förbättra
reallönerna, då förelågo. Och det
hade han säkert alldeles rätt i. Men
dessa strategiska förutsättningar föreligga
även i dag i minst lika hög grad
som de gjorde föregående år.

Men hur blir det nästa år? Det har
nyss hörts en röst från regeringspartiet
som varnar för illusionen att det skulle
kunna bli några nämnvärda löneaktioner
nästa år. Jag skulle vilja erinra om
den ganska muntra debatt, som fördes
mellan herr Ohlin och finansministern
vid remitteringen av denna proposition
och som nästan höll på att urarta till
vadhållning, om år 1951, kanske redan
1950, skulle bli ett år, då prissänkningar
dominerade över prisstegringar.
Det är ju ingen hemlighet att finansministerns
utgångspunkt var, att vi stå
inför en ny ekonomisk kris. Hela det
material han hade redovisat i propositionen
bekräftar, att Sverige har nått
högkonjunkturens tröskel och att de
ekonomiska tendenserna närmast tyda
på nedåtgående.

Herr Yngve Larsson talade nyss om
den amerikanska högkonjunkturen och
betecknade den, för att argumentera för
sin ståndpunkt, som snarast uppåtgående.
Den uppfattningen må han väl ha
för sin del, men eftersom det amerikanska
produktionsindexet är närmare
40 c/c lägre än toppsiffran under kriget
och eftersom produktionen där i landet
under första halvåret i år sjunkit med
13 %, är det mycket svårt att förstå
herr Larssons argumentation på denna

punkt. Men oberoende av om det blir
fortsatt högkonjunktur eller om det blir
kris, anser jag att finansministern i diskussionen
ändå står på fastare mark än
herr Ohlin. Alldeles oberoende härav
ansågo vi — och anse fortfarande —
att nu hade det varit ett gynnsamt tillfälle
för arbetarna att slå ett slag för
sina löner.

Vi veta inte, herr talman, hur det
kommer att vara vid nästa årsskifte.
Inför de löften, som här frikostigt strös
från olika håll om att det skall vara det
sista lönestoppsåret och att man från och
med nästa år ger upp denna politik,
fråga vi oss: Beror detta på att man
väntar kris nästa år? Är det därför
man skall ge lönerna möjlighet att fritt
anpassa sig? Är det för att vi ha högkonjunktur
nu och för att vi ha så
gynnsamma betingelser för arbetarna
att förbättra sina existensvillkor, som
man nu måste besluta om lönestopp ett
år till? Detta är i alla fall en reflexion
som man inte kan undgå att göra inför
dessa löften om att nästa år, då skall
det bli annorlunda.

Det har inte heller hörts något missnöjets
ord om det lättsinniga sätt, varpå
man uppger givna målsättningar för
den ekonomiska politiken. En av de
viktigaste målsättningarna för den s. k.
fyraårsplanen var, att man skulle balansera
handeln. Men det är uppenbart att
en devalvering som ökar utgifterna för
importen med 700 miljoner kronor,
som finansministern sade, icke bidrar
till att skapa denna handelsbalans utan
snarast motverkar ett sådant syfte. Lika
märkligt är detta: när man i fjol ställde
upp som mål att skapa en samhällsekonomisk
balans och när man i år
konstaterar att detta mål har uppnåtts,
då säger man, att detta ändrar ingenting
i vår lönepolitik. Nu måste vi eftersträva
att få en definitiv förbättring av
denna samhällsekonomiska balans.

Detta gör man samtidigt som man
redovisar en rad kristecken och diskuterar
inför riksdagen sannolikheten av

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

att dessa kristecken komma att leda till
genomgående prissänkningar. Det kan
ju inte bero på enfald. Det är ju otänkbart
att vederbörande skulle vara så
korta om huvudet, att de icke förstå
innebörden i detta resonemang. Man
kommer till riksdagen och anför ofta,
som stöd för sin ekonomiska politik, att
konjunkturinstitutet ställt den och den
prognosen. Konjunkturinstitutet har
sagt så och så, och därför måste man
välja den och den politiken.

Jag såg häromdagen att konjunkturinstitutets
chef förklarat, att det s. k.
köpkraftsöverskottet, som man talat så
mycket om under åren, förbytts i ett
köpkraftsunderskott. Det skulle också
vara ett kristecken. Men om man kan
taga konjunkturinstitutets prognoser
och förutsägelser, som ju icke alltid visat
sig vara helt ofelbara, som motivering
för åtgärder som bryta sig mot arbetarnas
lönekrav, skulle man då icke
någon gång också kunna begagna sig även
prognos när denna skulle kunna stödja
arbetarnas löneintressen? Men bara det
som inträffat i samband med LO:s representantskaps
behandling av lönepolitiken
för några veckor sedan visar, att
en sådan tanke är regeringen fullständigt
främmande. Om den själv har tillägnat
sig konjunkturinstitutets chefs
uppfattning, att det nu tenderar till att
bli ett köpkraftsunderskott, borde slutsatsen
vara, att man nu måste stärka
köpkraften för att motverka kristendenserna.
Men i stället fullföljer man, med
en envishet och målmedvetenhet som
vore värda en bättre sak, en kurs som
syftar till ytterligare försämring av
köpkraften.

Det kan gärna sägas ut, att det avgörande
skälet till att man fick LO:s
representantskap att gå med på ytterligare
ett års lönestopp var, att man i
verkligheten hade det hotet över sig, att
om så icke skedde, skulle icke dessa
subventionsåtgärder, som svfta till att
motverka ytterligare prisstegringar, genomföras.
Efter vad som inträffat, bor -

Subventionering av vissa varor m. m.

de det vara slut med dessa försäkringar,
alt man fruktar inflation och att man
vill inrikta hela sin politik på att
hindra densamma. Finansministern
sade vid remitteringen av detta ärende,
att socialdemokraterna i regeringen
ända sedan före kriget haft ett fast penningvärde
som ledstjärna för sin politik.
Men under denna tid har en sådan
penningvärdeförsämring skett som kommit
till uttryck i att levnadskostnadsindex
stigit med 70 procent.

Allt detta vackra tal om att man vill
hindra inflationens utveckling har fått
ett ytterligare hårt slag genom beslutet
om devalveringen. Jag tycker därför,
att man skall upphöra med allt detta
tal. För all del, man kan med subventionerna
motverka att det prisläge, som
följer av devalveringen, omedelbart slår
igenom i levnadskostnaderna. Jag vill
icke bestrida att sådana möjligheter
finnas, men redan av det material som
serverats torde framgå, att man icke
räknar med att alla sådana prisstegringar
skola kunna förhindras. På
grund av de lösa beräkningsgrunder,
som man hittills av förklarliga skäl naturligtvis
har haft, räknar man med att
dessa prisstegringar komma att höja
levnadskostnadsindex med ett par enheter,
d. v. s. man skulle komma till
den kritiska punkten. Det är därför man
har denna diskussion om huruvida man
genom särskilda åtgärder skall pressa
ned priserna på mjöl, fläsk och ost.

Jag kan från en viss utgångspunkt
förstå, att bönderna äro bekymrade
över en sådan här lösning, men jag kan
inte förstå den principiella riktlinje,
man angivit i den resolution som här
föreligger och som bönderna ställt sig
bakom. Ja, möjligen kan jag förstå den
första delen, där man säger: låt gärna
priserna på inhemska produkter stiga;
men jag förstår icke den andra delen,
där man säger att hellre än att subventionera
svenska varor, skola vi subventionera,
låt mig säga amerikanska
varor, ty det är väl de som komma att

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

stiga i pris. Jag tycker, att det är en
märklig och onationell inställning. Den
skärper den handelskonkurrens som utspelas
inför våra ögon. Det land, som
har den mest effektiva produktionsapparaten
och kan fabricera de billigaste
varorna, kommer naturligtvis att få försprång.
Om detta säger oss någonting,
borde det vara, att nu borde man vara
varsammare än någonsin, när det gäller
åtgärder som försvaga utsikterna i konkurrensen.
Tidigare har man på borgerligt
håll, men även på annat, tvingats
bita i det sura äpplet — jag syftar närmast
på resonemanget att vi måste subventionera
och hjälpa den inre produktionen
för att den skall kunna hävda
sig i konkurrensen.

Man har ansett nödvändigt tidigare
att bedriva en tullpolitik med uppfostringstullar,
som gåve möjlighet att utveckla
den inhemska produktionen så,
att den kommer mera i nivå med det
avancerade utlandet. Som principiellt
slutmål har man faktiskt ställt att denna
överlägsna internationella konkurrens
skall subventioneras på den svenska
marknaden, medan de svenska produkterna
skola få mindre fördel av subventionerna.
Det är, ärade kammarledamöter,
mycket svårt att förstå på vilka
principer eller praktiska grundvalar
man baserar ett sådant resonemang.

Denna lek med levnadskostnadsindex,
som man nu håller på med, bl. a. genom
förslaget att förbilliga mjöl, fläsk
och ost, är ju så mycket mera komprometterande
som man ju håller på att
göra levnadskostnadsindex till något
som borde väcka avsmak hos alla
svenska medborgare. Man frågar sig: Är
detta hederliga beräkningar? Kan jag
tro på dessa? Ha de med den faktiska
utvecklingen att göra eller rör det sig
om något som myndigheterna kunna
leka och laborera med hur mycket som
helst? Jag kan inte komma bort ifrån
det enkla faktum att nu ligger levnadskostnadsindex
i 170 och att efter det
högtidliga löfte som givits statstjänar -

na redan vid talet 169 skulle ha en
lönekompensation på 8 procent. Men
genom diverse rensningar och manipulationer
får man bort vissa enheter, och
så är man där och hänger på strecket
och söker så länge som möjligt svänga
sig fram genom nya manipulationer.
Detta är innebörden i projektet. Den
linjen kan ej vara hållbar i fortsättningen.
Skall man ha ett index för att
möta förändringarna, måste man eftersträva
och som ledstjärna för detta index
ha icke att tjäna finanspolitiska
ändamål utan konsumenternas, de stora
folklagrens intresse, ty de äro ju beroende
av detta index.

Herr talman! Det har ju i de reservationer,
som här framlagts, talats om
en avveckling av subventionerna och
att man skulle eftersträva en fri hushållning
o. s. v. När jag nu till min förvåning
ser statsministern sitta här, vill
jag till honom ställa en enda fråga, föranledd
av dessa tidigare uttalanden om
att lönestoppet inte skall hålla på mer
än detta år. Denna fråga lyder kort och
gott: Kommer regeringen, därest utvecklingen
visar att de nuvarande subventionerna
leda till fortsatt prisstegring,
att fullfölja subventioneringen för
att hålla priserna nere, eller avser denna
subventionering bara detta år, alldeles
oberoende av hur det går framdeles
med prisstegringen?

Högern vill ha en plan, och det är
mycket glädjande att planhushållningens
främsta motståndare kommit
underfund med att det behövs en plan,
men förhållandet är inte så glädjande,
när man ser vad denna plan skall innebära.
Planen avser nämligen att avskaffa
den lilla planering som hittills
följts, varigenom åstadkommes fullständig
anarki i produktionen. Detta är, efter
vad jag kan förstå, riktlinjerna för
högerns reservation. Jag behöver ej
säga mer än detta.

Vad jag tänkte markera är, att även
om det på dessa områden kan finnas
vissa motsättningar, är läget i själva

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

huvudfrågan det, att varje parti tvingas
att gå på regeringens linje. Följaktligen,
herr talman, äro också vi, på grund av
det läge hela frågan kommit i, tvingade
att bita i det sura äpplet och att, utan
att snegla åt reservationerna, stödja
statsutskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
blev till en början utskottets
hemställan i punkten I av kammaren
bifallen.

Beträffande punkten II A gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan i denna del;
2:o) bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna, med I betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till den av fröken
Andersson in. fl. avgivna, med II betecknade
reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Grönvik begärde emellertid votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna propositionen
hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde likväl herr Birke votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II A
i statsutskottets förevarande utlåtande
nr 184 antager den av herr Ohlon m. fl.
avgivna, med I betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Subventionering av vissa varor m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna,
med II betecknade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II A antagit den av
herr Ohlon in. fl. avgivna, med I betecknade
reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II A
i utskottets förevarande utlåtande nr
184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna, med
I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Larsson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 92 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten II A.

I avseende å punkten II B framställde
herr talmannen propositioner dels på

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Subventionering av vissa varor m. m.

bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna, med II
betecknade reservationen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Härefter blev utskottets hemställan
i punkten IIC efter given proposition
av kammaren bifallen.

Beträffande punkten III gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan i berörda del;
2:o) bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna, med III betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna, med IV
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen yrkade likväl
herr förste vice talmannen Skoglund
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten III i
statsutskottets förevarande utlåtande nr
184 antager den av herr Ohlon m. fl.
avgivna, med III betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av fröken Andersson m. fl.
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voterings -

proposition blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 81
nej, varjämte 36 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen amgående
punkten III antagit den av herr
Ohlon m. fl. avgivna, med III betecknade
reservationen. I enlighet härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets förevarande utlåtande nr
184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna, med
III betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Larsson i Stockholm
begärde likväl rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat
företogs. Därvid avgåvos
138 ja och 64 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten III.

Härefter yttrade

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag nödgas anmäla att jag i denna
votering av förbiseende röstade ja
i stället för nej, såsom min avsikt var.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljor.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 216) angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Tilläggsskatten å bensin och vissa
brännoljor.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 339
av herr Sanne m. fl. och II: 432 av herr
Persson i Svensköp m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta
sådan nedsättning av tilläggsskatten å
bensin samt tilläggsskatten å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor
som svarar mot den genom devalveringen
uppkomna importfördyringen,
samt att vederbörande utskott
vid tillstyrkande av denna framställning
måtte utarbeta förslag till förordningar»;
ävensom

2) motionen 11:436 av herr Hansson
i Skediga, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sänka skatten på bensin
och oljor med samma belopp, varmed
priserna på nämnda produkter
höjts efter devalveringen».

I en den 21 oktober 1949 dagtecknad
proposition, nr 215, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.

Majrt att intill den 1 juli 1950 i den utsträckning
Kungl. Majrt funne lämpligt
besluta om överförande av tull, tilläggstull
och skatt å kaffe till clearingkassa
för kaffe.

Nämnda proposition hade hänvisats
till statsutskottet. De nu ifrågavarande
motionerna, vilka väckts i anledning av
propositionen nr 215, hade däremot, såsom
ovan nämnts, hänvisats till bevillningsutskottet.

Bevillningsutskottet hemställde, att
följande i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 215 väckta motioner angående
sänkning av tilläggsskatterna å
bensin och brännoljor, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:339
av herr Sunne m. fl. och II: 432 av herr
Persson i Svensköp m. fl., samt

2) motionen 11:436 av herr Hansson
i Skediga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson
och Johnsson i Skoglösa, vilka hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 339
av herr Sunne m. fl. och II: 432 av herr
Persson i Svensköp m. fl. samt motionen
II: 436 av herr Hansson i Skediga
angående sänkning av tilläggsskatterna
å bensin och vissa för drivande av
automobil använda brännoljor

A) antaga följande

1) Förslag till förordning om tilläggsskatt
å bensin.

Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom förrnäles
i förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit — till staten erläggas tillläggsskatt
med 24 öre för liter; och
skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande skatt å
bensin tillämpas jämväl i fråga om sålunda
utgående tilläggsskatt.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljor.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken dag
förordningen den 5 mars 1948 (nr 81)
om tilläggsskatt å bensin skall upphöra
att gälla.

2) Förslag till förordning om tilläggsskatt
å vissa för drivande av antomobil
använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att för brännoljor,
som avses i förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor, skall — utöver skatt enligt
nämnda förordning — till staten erläggas
tilläggsskatt med 18 öre för liter;
och skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna tillämpas jämväl
i fråga om sålunda utgående tillläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken
dag förordningen den 5 mars 1948 (nr
83) om tilläggsskatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor
skall upphöra att gälla.

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådana för försäljning avsedda
myckenheter bensin, för vilka
tilläggsskatt å bensin erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution av den del
av skatten, som motsvarade den föreslagna
skattesänkningen;

II) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Gunnarsson och Strandh, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att

riksdagen måtte----(= den under

I) avgivna reservationen)---den

föreslagna skattesänkningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Genom devalveringen av den svenska
kronan i september månad i år steg
importpriset på bensin i svensk hamn
med ungefär 3,5 öre per liter. Denna
prisstegring ägde rum vare sig bensi -

nen kom från dollarområdet eller den
kom från något av mjukvalutaländerna,
ty i de senare steg noteringen i motsvarande
grad. På grund härav medgav
priskontrollnämnden en prisstegring på
den inhemska marknaden av 3 öre per
liter på bensin och 2 öre per liter på
brännoljor. Om bilismen i vårt land använder
700 000 kubikmeter bensin per
år, medför en ökning av priset med 3
öre per liter en höjning av omkostnaderna
med över 20 miljoner kronor. En
lastbilägare som har en bil på 3 å 4
ton och kör 5 000 mil om året får, om
han använder 3,5 liter bensin per mil,
en ökning av omkostnaderna på omkring
40 kronor i månaden eller 120
kronor i kvartalet. Om bilens lastförmåga
i stället är 5 ton och om den går
8 000 mil. blir omkostnadsökningen
ungefär dubbelt så stor. För en bilägare
med en inkomst av 6 000 kronor medför
en ökning av omkostnaderna med
ca 40 kronor i månaden en allvarlig belastning,
under förutsättning att han
icke är i tillfälle att höja priset på körslorna.
Många droskbilägare få genom
3-öresförhöjningen en ökning av utgifterna
per månad på mellan 30 och 50
kronor.

Utskottet framhåller, att omkostnadsökningen
icke är av någon väsentlig
storlek. Jag tror dock att man utan fara
för överdrift kan göra gällande, att det
för ifrågavarande inkomsttagare i regel
är en kännbar ökning, framför allt därför
att bilismen redan nu arbetar i ett
hårt läge i vårt land. Jag skulle tänka
mig att ökningen av bördan till stor
del får bäras av den yrkesmässiga trafiken
och dessutom av den del av näringslivet,
som arbetar med egna bilar.
Visserligen har Svenska lasttrafikbilägareförbundet
underrättat priskontrollnämnden
om att man rent principiellt
vill höja körningspriserna till de stopppriser,
som priskontrollnämnden medgivit
— man har alltså icke utnyttjat
hela beloppet därvidlag, utan det finns
en viss marginal — men man säger att

Onsdagen den 30 november 1949 fm. Nr 29. 49

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljor.

det är mycket svårt att höja transportpriserna.
Svenska Droskbilägareförbundet
är också av den uppfattningen, att
svårigheter föreligga att höja taxorna.
Detta är, säger man, ett tveeggat svärd
därigenom att efterfrågan på körningar
då minskas. I den mån eventuellt de
ökade transportkostnaderna inom näringslivet
kunna slå igenom eller taxorna
höjas påverka de givetvis prisnivån
uppåt.

Jag nämnde, att bilismen i vårt land
arbetar under svåra förhållanden. Detta
beror framför allt på det höga bensinpriset.
I England är priset på bensin,
omräknat i svenska pengar, 36 öre per
liter, i Holland 38 öre, i Finland 53 öre,
i Danmark 56 öre, i Norge 58 öre och i
Belgien 62 öre. Här är priset i 0-zon som
bekant 72 öre. Det höga bensinpriset
gör att den yrkesmässiga bilismen icke
blir så konkurrenskraftig som önskvärt
vore. Det innebär vidare en börda för
näringslivet, och det har ofta sagts —
och det med rätta — att det är en börda
i första hand för de mest avlägset
boende. Givet är att man icke i bensinbeskattningen
kan följa vågrörelserna i
fråga om priserna på bensin, men den
ökning som uppstått genom devalveringen
är beroende på så speciella förhållanden,
att särskilda åtgärder kunna
vara motiverade. Och jag håller före, att
en sänkning av bensinskatten med 3 öre
är motiverad, detta också med hänsyn
till att tendensen i fråga om bensinpriset
på den inhemska marknaden ligger
fast.

Utskottet hävdar, att man icke nu bör
rubba på bensinbeskattningen utan bör
avvakta utredningen inom den kommitté,
som arbetar på detta område, och
den översyn som sker i fråga om skattelättnaderna.
Jag skulle gentemot detta
vilja säga, att vi väl ändå alla äro överens
om att vår orimligt höga bensinbeskattning
snarast möjligt bör reduceras.
Bevillningsutskottet uttalade i sitt
betänkande nr 38 i våras, att 27-öresskatten
på bensin, som infördes 1948,

borde vara tillfällig. Man sade vidare,
att den vore tillfällig till sin karaktär,
om den hade en giltighetstid av något
mer än två år. 27-öresskatten trädde i
kraft den 1 april 1948. Om den bibehålies
till den 1 juli 1950, tycks det ungefär
överensstämma med den tankegång
utskottsmajoriteten gav uttryck åt. Jag
menar således, att vi på alla håll tyckas
vara överens om att den höga bensinbeskattningen
skall reduceras. Då är
det endast fråga om takten, och jag anser
att tillfället nu är kommet att taga
det första steget, ett steg som bör följas
av ett större och kraftigare så snart
som möjligt.

Utskottet säger att det föreligger ett
starkt skäl att nu icke rubba på bensinbeskattningen,
nämligen bensinransoneringens
slopande. Från folkpartiets sida
ville vi redan i våras slopa bensinransoneringen.
När nu regeringen har gjort
detta i oktober i år, tager jag det som
ett bevis för att regeringens planhushållning
ofta är en senfärdig statskonst.
Under diskussionerna i våras framhöllo
vi, att bensin är en svårransonerad vara,
och jag skulle tro att detta mer och
mer kom till synes under ransoneringens
lopp. Jag säger nog icke för mycket
om jag säger, att tillståndet på detta
område under de sista månaderna före
ransoneringens slopande kännetecknades
närmast som ett upplösningstillstånd.
Då vi från folkpartihåll i våras
yrkade att ransoneringen skulle slopas,
var priset i 0-zon 69 öre litern. Nu är
priset som nämnt 72 öre. Vi vilja återvända
till de 69 örena. Vi vilja minska
skatten med 3 öre. Jag kan icke finna
att denna marginal på 3 öre skulle ha
den magiska verkan, att man på dem
kan hänga upp den fria bensinhandelns
vara eller icke vara. I samband med
frågan om ransoneringens slopande
diskuterades i vad mån en sådan skulle
leda till en merförbrukning, och olika
siffror nämndes därvidlag. Jag tror att
man utan att gå in på dessa siffror kan
säga, att man nog torde kunna räkna

4 — Andra kammarens /jrotokull 19t9. Nr 2,9.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljar.

med en sådan merförbrukning, att det
ur budgetära synpunkter knappast bör
vara betänkligt att minska skatten med
3 öre under nu löpande budgetår. Ökningen
av förbrukningen blir troligen så
stor, att den uppväger en reducering av
skatten på 3 öre.

Herr talman! Ur dessa synpunkter ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Petrén
in. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
De ärade motionärerna kunna vara särskilt
tacksamma för de tre—fyra rader
finansministern i sin proposition kostat
på frågan om de indirekta skatterna.
Eljest hade ju allt motionerande i denna
sak varit uteslutet.

Vad är det nu striden här står om?
Tre öre är naturligtvis i detta sammanhang
en bagatell. Finansministern
har vid behandlingen av alla de ekonomiska
frågor, som vi diskuterat hela förmiddagen,
haft möjlighet att föreslå en
sänkning av många av de indirekta
skatterna. Vad har han gjort? Han har
sagt, att han icke är beredd att i nuvarande
läge, en eller annan månad före
uppgörande av statsverkspropositionen,
taga ställning till detta problem. Han
förväntar att översynen skall ha skett
då och att man vid framläggandet av
statsverkspropositionen skall kunna
pröva hela problemet, ett problem som
vi resonerat om ända sedan vi fingo
dessa skatter vid 1948 års riksdag. Är
det, mina damer och herrar, icke rimligt
att man tillmötesgår en sådan
framställning? Jag tycker att herr Kristensson,
om han läser den andra reservationen,
skulle fatta att det är så. Ty
de andra reservanterna dela ingalunda
hem Kristenssons mening utan framhålla,
att de ha stått på den ståndpunkten
hela tiden ända sedan 1948, att den
extra bensinskatten skulle avskaffas.
Och därför följa de med. Det läge, som
skapades här i våras och som omöjlig -

gjorde för dessa reservanter att få sina
synpunkter fram till en verklig omprövning,
omöjliggjordes genom det förändrade
ståndpunktstagandet från folkpartiets
sida. Nu skulle de alltså beredas
en ny möjlighet. Jag tycker att det är
taktiskt mycket klokt av dessa reservanter
att utnyttja folkpartiet på det sättet,
men det måste väl ändå medföra en
känsla av obehag att folkpartiet blir utnyttjat
på ett sådant sätt.

Frågan, sådan den här föreligger, gäller
ju icke 3 öre. Det gäller alla dessa
skatter. Det finns olika meningar om
deras fortvaro, olika meningar om vilka
man skall plocka bort. Vad är det då
man gör i en sådan situation, om man
vill skapa ett resultat? Då låter man det
hela vara till dess man omprövat allt,
så att icke den ena sidan har större
möjligheter än den andra att utnyttja
det föreliggande läget. Detta har också
varit min inställning. Jag föreställer
mig nämligen att liksom herrarna äro
övertygade om att bensinskatten skall
bort, liksom det finns de som äro övertygade
om att pappersskatten skall bort,
så finns det de som äro övertygade om
att den extra skatten på brännvinet också
skall bort. Komma vi i ett sådant
läge, att det blir en dragkamp mellan
olika ting, få vi nog taga farväl av åtskilliga
av de önskemål som på andra
områden hysas av såväl folkpartister,
bondeförbundare och socialdemokrater
som alla som vilja åstadkomma ett resultat.
Det är detta som är det allvarliga
i den föreliggande situationen, och
det har kommit mig att ställa mig på
den linje jag gjort. Jag vet, hur det hela
ligger till och vilka möjligheter det finns
att få saken omprövad, och jag måste då
säga mig: Vi skriva i dag den 30 november;
är det icke skäl i att avvakta tidpunkten
den 11 januari och då i ett
sammanhang taga ståndpunkt till alla
de skatter det här gäller?

Nu har det sagts, att dessa 3 öre spela
en viss roll. Det medgiver jag också. De
kunna naturligtvis spela en viss roll.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljor.

Men jag vill påminna herr Kristensson
om att vi åren före kriget och de första
åren efter kriget upplevde justeringar
på 1 å 2 öre i priset på den allmänna
marknaden. Man kan icke föra en
skattepolitik — vilken regering det än
är som sitter, och herrarna förbereda
sig ju då och då till att komma i denna
avundsvärda ställning — som avser att
vid varje tillfälle rätta skatterna efter
prisfluktuationerna på den allmänna
marknaden. Det komine att bli synd
om dem som skulle inleda en sådan era
i svensk politik.

Jag förstår de andra reservanterna.
De stå på den ståndpunkt de intagit förut.
De vilja över huvud taget icke resonera
om annat än att skatten skall
bort, oavsett vilka konsekvenser detta
kan få i övrigt. Herr Kristensson har
här mobiliserat alla de gamla argumenten.
Han säger att skatten är tillfällig.
Ja, visst är den tillfällig. Är det någon
enda människa som tänkt sig annat än
att denna bensinskatt skall vara tillfällig?
Det är möjligt att den kan komma
att avvecklas i etapper, men jag har aldrig
ens i mina mörkaste ögonblick tänkt
mig att det skulle ske i tre-öresetapper.

Herr Kristensson har klagat över att
man vid så sen tidpunkt har avskaffat
ransoneringen, och han menade att
detta var bevis på den regeringskonst
som bedrives. Jag skall inte diskutera
detta problem med honom, men jag
tror att herr Kristensson liksom andra
människor i detta land säkert inte har
svårt att förstå, att det är skillnad att
avskaffa en sådan ransonering inför
sommaren och att avskaffa den inför
vintern.

Det är alla dessa synpunkter, som jag
här anfört, som ha lett bevillningsutskottet
fram till sitt ståndpunktstagandc.
Finansministerns uttalande, att lian
avser att pröva hela denna fråga om
de 500 miljonerna i statsverkspropositionen
vid dess framläggande, har bestämt
oss för den linje, som bevillningsutskottet
nu har följt.

Efter den debatt vi förut ha fört här
i dag tror jag inte det är nödvändigt, att
vi alltför mycket diskutera detta lilla
detaljproblem. Det bör bedömas i hela
sitt sammanhang, inte bara ur min och
herr Kristenssons ståndpunkt utan även
ur deras synpunkt, som följa andra vägar,
när det gäller att taga ställning till
alla de många konsumtionsskatter, som
infördes 1948. Ur dessa synpunkter
skulle jag vilja hemställa till kammaren
att följa bevillningsutskottet. Vi ha
tillfälle att upptaga detta till prövning,
när vi mötas här i januari, och möjlighet
att kanske tämligen snart komma
till ett resultat, som kanske tillfredsställer
oss alla i väsentligt högre grad än
det, som kan uppnås genom bifall till
den föreliggande reservationen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande säger, att man
bör avvakta den pågående översynen
och i varje fall vänta till nästa år för att
då lösa dessa frågor i ett sammanhang.

Jag betonade i mitt tidigare anförande,
att när man på olika håll har den
uppfattningen, att bensinskatten bör reduceras,
är det här närmast fråga om
i vilken takt detta skall ske. Genomför
man en sänkning med 3 öre denna
gång, förutsätter jag att detta inte skall
försvåra arbetet i skattekommittén, ty
arbetet där kommer givetvis att grunda
sig på sakliga faktorer och inte på
känsloskäl.

När det gäller att avväga skattelättnaderna
får man inte, herr Olsson i
Gävle, helt bortse från att det finns
oumbärliga och mera umbärliga varor.
När det gäller denna 3-öressänkning
pressar herr Olsson sammanhanget väl
hårt. Herr Olsson nämnde, att variationer
i bensinpriset är en normal företeelse.
Jag vill gärna tillstå, att det förekommit
variationer men med tämligen

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljar.

långa intervaller. Före kriget kostade
bensinen i amerikansk hamn 6 öre per
liter. Den steg före devalveringen till
9,4 öre. Under senaste året har priset
legat omkring 9 öre. Men så med ens
gör det ett jättekliv upp till 13 öre i
amerikansk hamn genom devalveringen
av vår krona. Denna stegring betrakta
vi som något säreget, som man bör möta
med en skattesänkning på motsvarande
belopp, nämligen 3 öre.

Herr Olsson började sitt anförande
med att säga, att de tre örena egentligen
var en bagatell, men när herr Olsson
kom längre i sitt anförande måste han
medge, att de spelade en viss roll. Jag
sökte i mitt anförande klargöra, att de
spela en tämligen stor roll för de enskilda
bilägarna. Man får räkna med
att de nuvarande taxorna äro uträknade
med hänsyn till det gamla bensinpriset,
alltså utan denna 3-öreshöjning, och
om man ginge till mötes detta krav och
sänkte skatten med 3 öre, återförde man
bensinpriset till den nivå det hade, när
man uträknade taxorna.

Man kan inte komma ifrån, herr Olsson
i Gävle, att bilismen för närvarande
befinner sig i ett svårt läge, och jag
tror därför att det är klokt att använda
det tillfälle som bjuds för att kunna
lätta något på bördan.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle bara till herr
Kristensson vilja säga, att han inte skall
inlägga mera i mitt yttrande än vad det
innebar. När han säger att jag sagt, att
vi skulle avvakta översynen, så är det
inte riktigt. Jag har sagt att utskottet
stöder sig på att Kungl. Maj:t avser att
ompröva hela denna fråga i samband
med statsverkspropositionen. Det säger
ju finansministern i den proposition,
som givit motionärerna möjlighet att
väcka motioner.

Visst finns det, herr Kristensson,
umbärliga och oumbärliga varor, men
människor ha så olika uppfattning om

vad som är umbärligt och oumbärligt.
Kanske herr Kristensson och jag kunde
bli överens om att brännvin, tobak,
smink, puder och de lösa ögonbrynen,
som vi lade skatt på, äro sådana saker,
som man kan vara förutan, men jag är
inte alldeles säker på att denna uppfattning
delas av de människor ute i
landet, som ha beröring med dessa varor.
De ha kanske en helt annan uppfattning.
Jag hoppas att jag kan göra
mig förstådd, när jag säger, att det är
i valet mellan att sätta i gång hela denna
strid om vilket som skall bort, som
jag helst skulle vilja försöka att få fram
ett för oss alla enande program på denna
punkt, som då skulle kunna medföra
en skattesänkning även på andra
områden. Det är möjligt att man i detta
sammanhang kan handla ungefär som
om det problemet inte existerade, men
det är inte herr Kristensson, det är inte
jag, det är inte några folkpartister eller
några socialdemokrater som skola avge
ett omdöme om den saken. Det är det vi
få se i det ögonblick, när vi skola taga
.slutlig ställning till alla de problem i
fråga om 1948 års konsumtionsskatter,
som kunna komma att medföra inflytande
även på andra skatter i det här
landet.

Jag kan således inte, herr talman,
komma till annat resultat. Man skall
inte hålla på att justera skatterna på
det sätt som motionärerna och herr
Kristensson ha föreslagit.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle till
bevillningsutskottets ärade ordförande
vilja säga, att i fråga om den saken, att
bensinbeskattningen i vårt land behöver
avsevärt reduceras, råder det inga
delade meningar. Från bevillningsutskottets
sida uttalade man i sitt betänkande
nr 38 i våras, att man betraktade
27-öresskatten som tillfällig, och man
siktade då på att avskaffa den efter en
giltighetstid på något mer än två år.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljor.

Har man den grundåskådningen på
olika håll, kan jag inte komma ifrån
den tanken, att om man har en ärlig
vilja att sänka bensinbeskattningen, kan
man nu taga ett första steg, ett steg,
som sedan följes av ett större och kraftigare.

För min del yrkar jag, herr talman,
fortfarande bifall till den reservation,
som avgivits av herr Petrén m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste be att få säga,
att det tycks vara alldeles omöjligt för
herr Kristensson att fatta den linje jag
hävdat här. Det gäller inte, huruvida vi
skola ha bensinskatten kvar eller inte.
Det gäller inte för mig, om vi skola taga
bort tre öre nu och ett sju å åtta gånger
större belopp nästa gång. Det är således
inte herr Kristensson och mig det
gäller, utan alla de människor som samtidigt
vilja ha kompensation för de
extra skatter, som de fingo 1948, således
inte bara bilisterna. Det är de andra
jag tänker på i detta sammanhang, och
på den punkten vågar varken herr Kristensson
eller jag gissa någonting just i
detta ögonblick.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Den nyligen genomförda treöreshöjningen
på bensin kom mig att tänka
på den gamla historien om gubben som
lassade stör. Han sade till hästen: Tål
du det, så tål du det — och lade så på
den ena stören efter den andra, så att
hästen till sist inte orkade dra lasset.

För att kunna bibehålla pris- och
lönestoppet avser man att använda
överskottet i budgeten till att subventionera
en hel del varor såsom spannmål,
ost, fläsk o. s. v. Detta överskott
har till stor del uppkommit genom den
extra bensinskatten. Då kan det väl
förefalla orättvist, att man ytterligare
skall höja priset på denna vara, när
bensinpriset på grund av tilläggsskatten
redan är så högt, att det ger detta väldiga
överskott i statsbudgeten.

Då det gäller subventioneringen av
vissa varor kan man fråga sig, varför
olika näringsgrenar skola behandlas så
olika. Det är en orättvisa, som ligger
i att man ytterligare höjer bensinpriset
med tre öre samtidigt som man subventionerar
andra varor. Detta har föranlett
mig att väcka en motion om att
tilläggsskatten skall sänkas med tre öre,
så att priset blir detsamma som förut.
Det är riktigt, som herr Kristensson säger,
att denna grupp är hårt belastad
förut. Därför tycker jag det är orättvist
att betunga denna näring ytterligare
samtidigt som man genom subventioner
vill lätta bördorna för andra näringsgrenar
och för konsumenterna.
Den orättvisa, som ligger bakom detta,
kan jag inte förlika mig med. Därför
skulle jag gärna velat yrka bifall till
min motion, men jag skall inte göra
det utan yrkar i stället bifall till den av
herr Velander m. fl. avgivna reservationen.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Då jag varit med om den reservation,
som är undertecknad av herr Velander
m. fl., skall jag be att få framföra
några synpunkter på denna angelägenhet.

När vi under vårriksdagen behandlade
denna fråga, uttalades från bondeförbundshåll
önskemål om att hela den
extra tilläggsskatten på bensin skulle
slopas. Vi menade från vår sida, att det
var ett rättvisekrav, som man var skyldig
att genomföra med hänsyn till alla
de glest bebyggda trakterna i vårt land.
Vi menade, att denna beskattning är en
av de beskattningsformer, som drabba
allra mest orättvist, och att den kanske
för med sig många och svåra olägenheter
för hela det svenska näringslivet.
Vi lyckades den gången inte få våra
önskemål genomförda. Vi lyckades inte
ens den gången få med alla dem, som nu
ha ansett sig kunna sluta upp kring en
liten nedsättning av skatten, utan man

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Tilläggsskatten å bensin och vissa brännoljar.

menade den gången, att det fanns större
anledning att sikta mot andra skattesänkningar
än en sänkning av bensinskatten,
vilket vi för vår del ansågo
icke vara riktigt.

När vi nu ha reserverat oss för en
nedsättning av skatten med 3 öre, motsvarande
ungefär den höjning av priset
som devalveringen fört med sig, ha vi
därmed inte på något sätt velat frångå
den linje i fråga om hela extraskattens
slopande, som vi följde i våras. Yi ha
för vår del ansett, att om det inte är
möjligt att få hela skatten borttagen i
ett sammanhang, skulle vi för vår del
vilja vara med om att lindra bördan så
långt som det över huvud taget är
möjligt.

Det kan kanske vara riktigt, att det
finns även andra områden, där man
kan diskutera skattelättnader, men vi
mena att den skattelättnad, som man i
första hand bör söka nå fram till, är en
minskning av den extra bensinskatten,
som enligt vår mening drabbar orättvist
och som också är betungande för
näringslivet.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon lång argumentering för vårt
ställningstagande härvidlag. Det är precis
samma synpunkter som vi hade på
denna fråga i våras. Jag yrkar, herr
talman, bifall till den reservation, som
är underskriven av herr Velander m. fl.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till den
av herr Petrén m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i Osby
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,

av vilka herr talmannen nu fann den
under 3:o) upptagna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde emellertid herr Johnsson
i Skoglösa votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 49 antager den
av herr Petrén m. fl. avgivna vid betänkandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Velander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Herr Kristensson i Osby
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 66 ja och 129
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Velander m. fl. avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev efter
given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Velander m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda om omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 103 ja
och 106 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Velander m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

§ 4.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter
vid inkomsttaxeringen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 173 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 173, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Propositionen upptog förslag till ändrade
regler angående avdragsrätt och
skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

Till utskottets behandling hade överlämnats
tre i anledning av propositionen
väckta motioner.

I enlighet med av utskottet i memorial
nr 46 gjord hemställan hade riksdagen
beslutat att till innevarande års
höstsession uppskjuta behandlingen av
nu förevarande proposition och förenämnda
i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde i sitt betänkande
nr 48,

A) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 173
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville, med beaktande av vad i betänkandet
anförts, låta utarbeta ett nytt förslag
angående frågan om avdragsrätt
för medlemsavgifter samt förelägga
riksdagen detta förslag i anslutning till
en blivande lagstiftning om inrättande
av ett centralt organ med uppgift att
lämna direktiv till ledning vid taxeringen;
samt

C) att följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 287
av herr Åman m. fl. och II: 361 av herr
Henriksson m. fl., ävensom

2) motionen II: 362 av herrar Fagerholm
och Malmborg i Stockholm,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer, Gustaf Elofsson, Wehtje, Petrén,
Sandberg, Kristensson i Osby, Edström,
Strandh och Johnsson i Skoglösa,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition nr 173.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SANDBERG: Herr talman! Den
nu föreliggande frågan gäller ändrade

56 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

regler angående avdragsrätt och skatteplikt
för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.
Det är en ganska svår och
besvärlig fråga. Belysande för den saken
kan ju vara, att utöver den utredning,
som legat till grund för propositionen,
har inom utskottet gjorts en omfattande
utredning, som redovisas i en
promemoria på 44 sidor av utskottets
sekreterare.

Då vi nu behandla denna fråga, föreligger
ju en ganska unik situation. Som
kammarens ledamöter ha observerat ha
utskottets samtliga socialdemokratiska
ledamöter yrkat avslag på sin regerings
proposition, under det att nämnda proposition
tillstyrkts av samtliga borgerliga
ledamöter. Nåja, man skall inte
göra för stort nummer av detta. Jag
bara påpekar den ganska sällsamma
situation, som dock här föreligger.

Den nu gällande ordningen på förevarande
område innebär, att avdrag för
medlemsavgifter i regel inte äro tilllåtna.
Ett undantag utgöra medlemsavgifter
till arbetsgivarföreningen. I övrigt
äro föreningsavgifter inte avdragsgilla,
även om avgiften föranletts av
den skattskyldiges förvärvsverksamhet.
Å andra sidan beskattas ej de mottagande
föreningarna för medlemsavgifterna.
Konfliktbidrag beskattas ej heller hos
mottagaren utom konfliktbidrag, som
utbetalas av arbetsgivarföreningen. Avdragsrätt
och skatteplikt för uppburna
konfliktbidrag ha sålunda reglerats
olika beträffande arbetsgivarföreningen
å ena sidan samt i fråga om fackföreningar
och därmed jämförliga sammanslutningar
å andra sidan. Branschorganisationerna
behandlas för närvarande
på samma sätt som fackföreningarna.
De organisationer, som det
här är fråga om och till vilka medlemsavgifter
utgå, utgöra tre grupper, nämligen
fackföreningar och därmed jämförliga
sammanslutningar av tjänstemän,
arbetsgivarföreningar och s. k.
branschorganisationer, till vilka senare
bland andra jordbrukets ekonomiska

föreningar höra. Yad som är utmärkande
för alla de föreningar, som propositionen
avser, är att de, fastän det
sker på olika sätt, biträda sina medlemmar
i deras förvärvsverksamhet.

.lag nämnde nyss, att gällande ordning
innebär, att de olika grupperna av
föreningar behandlas olika. De nu gällande
bestämmelserna kunna därför
inte anses vara tillfredsställande, och
om den saken råder det icke heller
några större meningsskiljaktigheter. Det
har också gjorts framställningar, bland
annat från Sveriges lantbruksförbund,
om ändringar i den nuvarande ordningen.
Jag vill i all korthet redogöra för
några av de nu gällande bestämmelserna,
vilka man riktar sig emot och finner
särskilt otillfredsställande. Det gäller
kanske främst det förhållandet att,
såsom i propositionen framhålles, den
skattskyldige i sådana fall, där föreningens
verksamhet varit erforderlig
för hans förvärvsverksamhet, betages
en häremot svarande avdragsrätt, som
han enligt allmänna regler annars borde
äga. Den enskilde medlemmen har
alltså inte för närvarande rätt till avdrag
för en utgift, som är förknippad
med hans förvärvsverksamhet och är
av den natur, att liknande utgifter annars
bruka få avdragas. Även för den
mottagande föreningen, t. ex. en fackförening,
äro de nuvarande bestämmelserna
ofördelaktiga. Detta förhållande
belyses ju mera ingående i propositionen.
Jag citerar bara en mening för att
inte ta alltför lång tid i anspråk: »De
föreningar, som visserligen icke själva
äro yrkesmässigt verksamma men som
driva en verksamhet av betydelse för
medlemmarnas inkomstförvärv, kunna
för närvarande icke tillgodogöra sig
avdrag för de utgifter i form av ombudsmannalöner,
kanslikostnader o. d.,
vilka äro förenade med nyssnämnda
verksamhet.» Det måste också, som
förut har antytts, anses mycket otillfredsställande,
att inte enhetliga regler
gälla på ifrågavarande område för de

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Avdragsrätt och skatteplikt för

olika organisationer, som beröras av
denna skattefråga.

På grund av organisationsväsendets
starka tillväxt under senare tid har också
denna skattefråga fått ökad betydelse
och aktualitet, och trots de stora
svårigheter, som man nog får erkänna
vara förknippade med denna sak, bör
man ändå försöka komma till en lösning,
som i möjligaste mån tillfredsställer
kravet på rättvisa och likformighet
i beskattningen på detta område.

I propositionen föreslås nu en ny
reglering, som innebär mera enhetliga
bestämmelser beträffande medlemsavgifternas
beskattning. Avdrag för medlemsavgifter
skall sålunda vara medgivet
för avgifter till alla föreningar,
vilka visas bedriva verksamhet med ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen i viss förvärvsverksamhet
eller vilka den skattskyldige
måste tillhöra för att utöva viss förvärvsverksamhet
eller utöva sådan
verksamhet på visst sätt. På detta sätt
uttryckes alltså i författningsförslaget
de villkor, som skola gälla för att avdragsrätt
skall föreligga för medlemsavgift
till förening av nyss nämnd art.
Hos föreningen skola influtna avgifter
beskattas. Föreningen äger emellertid
göra avdrag för alla med verksamheten
förenade kostnader, alltså administrationskostnader,
utbetalade konfliktunderstöd
ävensom avsättning till stödfond
för konflikt. De kostnader, som
inte ha direkt samband med den av
föreningen bedrivna verksamheten, som
t. ex. bidrag till politiska partier, skola
däremot inte få avdragas enligt de i
propositionen intagna bestämmelserna.

De principer, som följas i propositionen,
synas oss riktiga och ägnade att
i möjligaste mån medföra jämlikhet i
fråga om denna beskattning. Utskottet
intar också i princip denna ståndpunkt.
Jag ber att få hänvisa till vad
utskottet säger nederst på s. 13 och
i första stycket på s. 14, där det bl. a.

medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

heter, att en avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för medlemsavgifter till sådana
föreningar finner utskottet principiellt
välgrundad. Delade meningar
yppa sig egentligen först, då det blir
fråga om möjligheten att praktiskt tilllämpa
de åsyftade bestämmelserna. Utskottets
tveksamhet hänför sig i första
hand till de svårigheter, som kunna
uppstå genom att de föreningar, som
här kunna komma i fråga, äro av vitt
skilda slag, och tveksamhet kan uppstå,
huruvida viss förening med hänsyn till
verksamhet och ändamål är sådan, att
den bör hänföras under denna lagstiftning.
Det är klart, att betydande svårigheter
kunna uppstå, när det gäller att
bestämma i vilka föreningar medlem
skall få göra avdrag för sin medlemsavgift.
Jag tror dock inte, att man behöver
anse svårigheterna oöverkomliga.

I detta sammanhang framhåller utskottet,
att man borde vänta med denna
lagstiftning, tills vi fått ett centralt
organ för rådgivning i skattefrågor, den
s. k. riksskattenämnden. Genom ett sådant
organ skulle tolkningsfrågan i sådana
här fall kunna betydligt underlättas.
Taxeringsnämnderna skulle då
få den hjälp som behövdes för att arbetet
skulle kunna bli enklare. Det är
naturligtvis en alldeles riktig synpunkt,
som utskottet här framhåller. Riksdagen
har begärt utredning om en riksskattenämnd,
och den utredningen
torde vara i det närmaste färdig. Man
torde därför kunna förmoda, att denna
nämnd kommer till stånd ganska snart.
Om det bara skulle vara fråga om ett
kort uppskov i förväntan på att denna
nämnd skulle komma till stånd och
man icke i detta sammanhang skreve
någonting om hur ett eventuellt nytt
förslag skulle vara beskaffat, skulle jag
inte ha så mycket att invända. Men, som
jag skall söka visa, går utskottet längre
än till att bara låta frågan vila, medan
man väntar på att denna nämnd skall

58 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

komma till. Man ger istället från utskottets
sida åtskilliga rekommendationer
för den nya utredningen.

Vidare säger utskottet bl. a.: »Den
i propositionen föreslagna metoden för
beskattning av de till föreningarna inflytande
medlemsavgifterna skulle dock
föranleda andra tillämpningssvårigheter
.. .» Jag fäster uppmärksamheten på
att jag nyss berörde frågan om vilka
föreningar det skulle gälla. Här är det
fråga om grunderna för beskattning av
de medlemsavgifter, som inflyta till
föreningarna, och i det sammanhanget
betonar utskottet, att de grunder, som
föreslagits i propositionen, skulle kunna
föranleda tillämpningssvårigheter,
vilka åtminstone i huvudsak ej kunde
bli undanröjda genom tillkomsten av
ett centralt organ. Det är sålunda bl. a.
i fråga om beräkningen av föreningarnas
avdragsgilla omkostnader som man
menar, att stora svårigheter kunna
uppstå. Vidare påpekar man inte utan
skäl, att svårigheter också kunna uppstå
t. ex. beträffande sättet för beskattning
av konfliktbidragen, i fråga om
deklarationsplikten m. m.

I de motioner, där man närmast för
fackföreningarnas och tjänstemannaföreningarnas
talan, riktar man sig också
mot den i propositionen intagna ståndpunkten
just i fråga om sättet för beskattningen
av de medlemsavgifter
som inflyta till föreningarna. Man menar,
att i propositionen dragas för snäva
gränser för vad som får vara avdragsgilla
omkostnader. På en punkt
har också jag sympatier för en mera
generös tillämpning av avdragsbestämmelserna
än som kanske är möjlig utan
ett förtydligande eller vidgande av det
föreliggande förslaget. Det gäller främst
den i ett par motioner gjorda hemställan,
att riksdagen ville besluta sådan
ändring i propositionen, att föreningarnas
utgifter för utbildnings- och studiekurser
bli avdragsgilla och att föreningarnas
utgifter för sådan yrkesutbildning,
som rätteligen borde åvila

det allmänna, bli avdragsgilla. Då emellertid
propositionen inte kommit att
läggas till grund för utskottets förslag,
som vi reservanter yrkat, utan utskottet
har avstyrkt propositionen och begärt
utredning, har denna sak om avdrag
för kostnaderna för föreningarnas kursverksamhet
o. d. inte närmare diskuterats.
Jag tror dock, att det fanns utbredda
sympatier för reservanternas
yrkande i nämnda hänseende. Det har
givetvis varit svårt för reservanterna
att ta ställning till denna sak och utarbeta
eventuella författningsförslag. Det
gäller nog också en principiellt ganska
betydelsefull sak. Jag har emellertid
velat framhålla, att denna fråga bör
ytterligare omprövas.

De svårigheter som enligt utskottets
mening skulle uppkomma i fråga om
hur de avdragsgilla kostnaderna skulle
beräknas — vilka svårigheter man inte
kan förneka i viss grad kunna finnas
— torde enligt utskottets mening ej i
någon mera betydande grad komma att
lättas genom tillkomsten av ett centralt
skatteorgan. Denna fråga har berörts
tidigare. Det är naturligtvis inte lätt
att yttra någon bestämd mening om resultatet
av en blivande skattenämnds
vägledande verksamhet på ifrågavarande
område. Men den lättnad i fråga om
tillämpningssvårigheterna, som genom
dess verksamhet torde kunna erhållas,
bör inte heller underskattas. Det nämnda
centralorganet bör ganska snart kunna
komma till stånd, och ganska snart
torde också en vägledande praxis i
fråga om denna grupp skatteärenden
utbildas.

Jag nämnde inledningsvis den utredning
i denna fråga, som gjorts av utskottets
sekreterare. Det är ett omfattande
och klarläggande aktstycke. Där
diskuteras bl. a. möjligheten av en
gränsdragning mellan de olika grupperna
av föreningar, så att avdragsrätt
vägras för avgifter till fackföreningar
och därmed jämförliga sammanslutningar
men medgives för avgifter till

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

arbetsgivarföreningar och branschorganisationer.
Detta innebär, att förstnämnda
föreningar inte skulle beskattas
för influtna avgifter, ej heller för
utgivna konfliktbidrag. Där skulle alltså
problemet om sättet för uppdelning
av omkostnaderna i en avdragsgill och
en inte avdragsgill del inte behöva
uppkomma.

Den gränsdragning, som sålunda försökts,
visar sig emellertid möta svårigheter
och inte bli tillfredsställande, särskilt
ur principiell synpunkt, eftersom
den kommer att innebära, att allt fortfarande
olika grupper av organisationer
behandlas olika. Utskottet har ju
inte heller gått på denna linje utan på
att förorda en förenkling i fråga om
avdraget hos föreningarna för omkostnaderna.
Utskottet säger om den saken
några ord, som jag måste be att få citera: »Utskottet

är väl medvetet om att en
mera förenklad beskattningsmetod —
i synnerhet för den händelse vissa föreningar
på sätt föreslagits av 1944 års
allmänna skattekommitté icke alls
skulle bliva beskattade för inflytande
avgifter — innebär risker för att medel,
som användas för ändamål vilka
ligga utanför föreningarnas egentliga
verksamhet, kunna bliva obeskattade.
Trots detta skulle emellertid utskottet
anse önskvärt, att Kungl. Maj:t ville
vid den fortsatta behandlingen av ärendet,
som av utskottet nu föreslås, taga
under övervägande, huruvida på ett
eller annat sätt några eftergifter kunna
göras från den i propositionen föreslagna
mera noggranna regleringen i
syfte att erhålla bestämmelser, vilka
äro lättare att tillämpa för såväl de därav
berörda föreningarna som taxeringsmyndigheterna.
»

Där ger nu utskottet en rekommendation
som går längre än som torde
vara möjligt att följa med bibehållande
av likställdhet och likformighet i beskattningen.
Om man skall gå väsentligt
längre i fråga om avdrag för t. ex.

fackföreningarnas utgifter för sin verksamhet
än propositionen föreslår, då
riskerar man att hamna i det förslag
beträffande fackföreningar och arbetsgivareföreningar,
som 1944 års kommitté
framlade. Utskottet synes också
ha detta på känn. Det säger, som jag
nyss citerade, att riskerna för att man
kommer för långt äro särskilt stora för
den händelse vissa föreningar på sätt
som föreslagits inte alls skulle bli beskattade
för inflytande avgifter. Det
var just mot detta som vissa remissinstanser,
t. ex. Lantbruksförbundet och
RLF, ha riktat sig, nämligen att föreningarna
skulle ha möjlighet att använda
obeskattade medel för utgifter
som inte falla inom föreningarnas
egentliga verksamhetsområde, t. ex. bidrag
till politisk verksamhet.

Departementschefen har tagit hänsyn
till de nämnda anmärkningarna och
utformat propositionen på det sätt jag
här har försökt antyda. Det ha vi reservanter
funnit värdefullt, och vi ha
inte kunnat ansluta oss till utskottets
skrivning. Vi anse nämligen att detta
i viss mån skulle innebära ett uppgivande
av den viktiga principen, att de
olika skatteobjekten så långt möjligt
skola behandlas lika. Vi anse inte att
de taxeringsmässiga svårigheter, som
här finnas, uppväga fördelen av en
mera rättvis och likformig beskattning.

Jag vill endast tillägga några få
ord. Utskottet tar på s. 17 upp frågan
om uttagande av preliminär skatt på
konfliktbidrag. Utskottet rekommenderar
en undersökning, huruvida inte beskattningen
kan ordnas på annat sätt
än genom uttagande av preliminär skatt
på dessa inkomster. Jag vill för min
del till fullo instämma i vad utskottet
där har anfört. .lag tror att en förenkling
skulle kunna vinnas på denna
punkt i lagstiftningen. Saken kan också
beaktas vid tillämpningen, även om
propositionen skulle vinna riksdagens
bifall.

Herr talman! Jag har kanske blivit

60 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

något mångordig, men sakens invecklade
beskaffenhet gör att man måste
använda en liten stund om man skall
ge en någorlunda klar bild. Jag ber att
på grundval av vad jag har yttrat få
yrka bifall till den reservation av herr
Velander m. fl., som har fogats till utskottets
betänkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Såsom talesmannen för reservanterna
nyss anförde, är situationen en smula
konstig, för att inte säga pikant. Det
som för mig är det intressantaste är att
eu ny firma har övertagit det gamla
transportkompaniets uppgifter. Det är
väl att den där gamla sagan om transportkompaniet
är bragt ur världen genom
bevillningsutskottets ställningstagande.

Detta, herr talman, är ett allvarligt
och svårt problem. Herr Sandberg talade
här om det arbete som utskottet
har lagt ned för att söka finna en lösning
på problemet. Jag kan förklara
för kammaren, att bevillningsutskottets
kansli under en stor del av sommaren
bär varit sysselsatt med att söka finna
en lösning, som kunde godtagas av bevillningsutskottet.
Det har visat sig
vara omöjligt.

Med hänsyn till att Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har avstyrkt
propositionen voro vi ett tag inne på
tanken, att man skulle kunna göra en
rationell klyvning av detta problem genom
att bibehålla de nu gällande bestämmelserna
för de fackliga organisationerna
och lösa spörsmålet om
branschorganisationerna efter de linjer
som propositionen anvisar. Även den
vägen visade sig vara oframkomlig. Den
kunde inte vinna majoritet inom utskottet.
Det är med hänsyn därtill litet
underligt att herr Sandberg vill påstå,
att man med litet god vilja skulle ha
kunnat nå en lösning på de problem,
som anvisas i vissa motioner. Jag hoppas
herr Sandberg icke betvivlar den

goda viljan hos åtminstone utskottets
ordförande. Jag tror ingen av utskottets
ledamöter vill bestrida att det har
nedlagts ett stort arbete för att man
skulle nå ett positivt resultat.

Mina damer och herrar! Funnes det
bara arbetsgivarföreningar, funnes det
bara fackföreningar och fackförbund,
funnes det bara tjänstemannaorganisationer
och TCO, då vore denna sak inte
så svår att lösa. Men det finns ute i
periferien en snårskog av olika organisationer,
som på ett eller annat sätt
skulle komma att falla under de nya bestämmelserna.
Problemet blir inte så
enkelt när man tar hänsyn till den saken.
De som ha erfarenhet av taxeringsarbete
stå ju också vid sidan och
varna för att gå för långt i detta avseende.

Det hör till saken att bevillningsutskottet
år 1948 beställde ett förslag. Jag
erkänner öppet och gärna, att den skrivelse
som då avsändes till Kungl. Maj:t
inte skulle ha fått den form som den
fick, därest utskottet år 1948 hade kunnat
överblicka alla svårigheterna. Det
sades nämligen i skrivelsen att man
ville ha ett förslag till år 1949, oavsett
om det fanns någon riksskattenämnd
eller inte. Kungl. Maj:t accepterade
detta, och jag tror man vågar säga att
Kungl. Maj:t lika litet som bevillningsutskottet
1948 hade kunnat överblicka
denna fråga och alla dess detaljer.

När man nu kan konstatera detta, har
bevillningsutskottet frågat sig, om man
av prestigehänsyn skall hålla fast vid
den ståndpunkt man en gång intagit,
oavsett om det möter en mängd praktiska
svårigheter. Nej, herr talman; bevillningsutskottet
har kommit till det
resultatet, att prestigen icke får spela
någon som helst roll vare sig för bevillningsutskottet
eller för Kungl. Maj :t när
det gäller att lösa detta spörsmål. Vi ha
därför tagit upp den ursprungliga
ståndpunkten och sagt, att det måste
finnas en nämnd som kan ge råd och
anvisningar åt alla dem som skola till -

Onsdagen den 30 november 1949 fm. Nr 29. 61

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

lämpa denna förordning. Propositionen
visar en mångfald praktiska svårigheter,
och förslaget stöter på motstånd i
riksdagen. Är det då inte förnuftigt att
stanna vid detta, nu när betänkandet
om riksskattenämnden redan ligger i
press och snart skall ut på remiss och
kanske redan till nästa riksdag föranleder
en kungl. proposition? Vi få då en
nämnd, som kan ge tillämpningsföreskrifter
för den lag vi avse att stifta på
detta område, vilka möjliggöra ett någorlunda
rättvist och rättfärdigt lösande
av alla de olika problem som här
möta oss.

När bevillningsutskottet haft att taga
ståndpunkt till denna fråga, ha vi ansett
det klokt att vila på hanen. Denna
nämnd kommer genom sina tillämpningsföreskrifter
att vägleda och väsentligt
underlätta det taxeringsarbete
som förestår.

Herr Sandberg har här läst upp valda
stycken av bevillningsutskottets betänkande,
men jag tror herr Sandberg
nog läser in åtskilligt mer än som finns
där. Om jag för egen del skulle göra
ett bestämt uttalande — jag svarar ju
inte för varje ledamot av bevillningsutskottet
— skulle jag säga, att både
majoritet och minoritet äro överens om
principerna och att det är de praktiska
svårigheterna som föranleda skiljaktigheter
i föreliggande ärende. Sedan får
var och en tänka efter, vilka det är som
representera det praktiska taxeringsarbetet
och det praktiska organisationsarbetet
och vilka som över huvud taget
inte fästa sig vid hur lagen verkar.

Jag hittade häromdagen ett uttalande
i en tidning som heter Svenska Dagbladet
och som ledes av en före detta bevillningsutskottsordförande.
Han anser
det vara mycket möjligt att detta förslag
skulle vinna på att bli ytterligare förenklat,
och någon större olycka, vare
sig för regeringen eller själva saken,
kan det inte bli om Kungl. Maj:t får ett
bakslag här, anser han. Jag tror att
Svenska Dagbladet bedömer saken rik -

tigt. Här är det inte fråga om att ge
regeringen något bakslag. Här är det,
herr talman, fråga om att bestämmelserna
vid tillämpningen inte skapa ett sådant
missnöje bland dem som beröras
av dem, att detta missnöje åstadkommer
att hela lagstiftningen misslyckas.

Det föreliggande förslaget innebär ju,
att man skall få dra av fackföreningsavgifter
vid deklarationen, men därav
följer automatiskt att man skall beskattas
för konfliktunderstöd. Här rör det
en fråga som kanske inte spelar någon
roll för många av herrarna men som
kommer att spela en avgörande roll för
den svenska arbetarklassen om den befinner
sig i konflikt, och, genom arbetarklassens
reaktion, för samhället. Förslaget
innebär alltså, att preliminär
skatt skall uttagas på de konfliktunderstöd,
som utbetalas under brinnande
krig på arbetsmarknaden. Herr Sandberg
har snuddat litet vid detta. Det
räcker inte med att snudda vid det,
utan denna fråga måste på ett eller annat
sätt lösas innan man genomdriver
dessa bestämmelser. Utskottet har ansett
det vara riktigt att det skall tas ut
skatt på konfliktunderstöd, men vi anse
att denna inte bör utgå såsom preliminär
skatt utan i form av kvar skatt. Jag
tror att det med en smula god vilja inte
bör vara alltför svårt att ordna den saken.
Det har visserligen sagts, att det
kanske inte blir någon skatt på konfliktunderstöden,
men det beror på hur
tidigt på året konflikten utbryter. Om
den bryter ut i början av året, är det
inte så noga med preliminärskatteavdraget,
men om den bryter ut i slutet
eller mitten av året och det under alla
förhållanden måste tas ut skatt på den
inkomst, som intjänades medan arbetet
pågick, då är man i detta svåra läge.

Sedan är det en annan sak i propositionen
som har förvånat oss; det gäller
medlemsbladen. Finansdepartementet
har kanske inte tänkt djupare än
bevillningsutskottet 1948. Kungl. Maj:t
vill här göra en uppdelning, så att en

62 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

organisation skall få dra av en viss del
av kostnaderna för sitt medlemsblad.
Det är samma förhållande med representationskostnaderna.
Om en organisation
anordnar en kongress och bjuder
deltagarna på middag, anses detta enligt
propositionen ligga utanför organisationens
verksamhet; något avdrag för
kostnaderna skall följaktligen icke få
göras. Det finns mängder av sådana saker,
som kunna betraktas som små men
som i verkligheten kunna komma att
spela en mycket stor roll.

Det förslag som här föreligger kommer
att beröra så mycket folk i detta
land, tjänstemän, arbetare, yrkesutövare
som tillhöra olika branschorganisationer,
att man måste göra allt vad som
kan göras för att förenkla förfarandet.
Jag ber att så starkt som det är möjligt
fä stryka under, att Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har avstyrkt
de anordningar, som föreslås i detta
avseende.

Utskottet har stannat inför att hemställa
till Kungl. Maj:t att ta hela detta
förslag under förnyad prövning. Herr
Sandberg säger sig nu vara rädd för att
bestämmelserna skulle komma att omfatta
ett alltför vitt område. Jag vet
inte om det kan påverka herr Sandberg
eller någon av de övriga reservanterna,
men jag har för min del klart uttalat, att
jag icke tänker återvända till 1944 års
kommittés förslag. Det är möjligt att
det finns någon inom utskottet som vill
gå den vägen, men jag har i varje fall
inte funderat på det ett ögonblick. Jag
tror inte det är möjligt att gå den vägen,
och om det inte är möjligt, varför
skall man då vara rädd för att låta ompröva
förslaget?

Det har här sagts, att det har begåtts
en orättfärdighet genom att regeringsrätten
någon gång för över 30 år sedan
skilde på arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.
Det är klart att vi skola
avskaffa detta. Det är ingen som haft
någon invändning att göra häremot.
Men när det skall avskaffas så skall det

ske på ett sådant sätt, att det inte skapar
nytt missnöje och äventyrar det resultat,
som man har velat nå med denna
lagstiftning. Det kan bli ett dröjsmål
på ett eller två år. Men har man lugnt
och stilla kunnat dras med det andra i
30 år tror jag inte att det ligger någon
fara varken för den ena eller andra
parten i ett dröjsmål på ytterligare
två år.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som ha gjort, att bevillningsutskottet
— och därtill har kanske fordrats
inte så litet självövervinnelse — har
stannat för att avstyrka Kungl. Maj:ts
proposition. Jag hoppas att andra kammaren
i detta avseende skall följa bevillningsutskottet.
Det omtalade bakslaget
för Kungl. Maj:ts regering kan, i
varje fall enligt min uppfattning, inte
vara av något allvarligare slag. Jag
hemställer, herr talman, om bifall till
utskottets förslag.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Olsson i Gävle sade
att jag snuddade vid frågan om beskattningen
av konfliktbidragen, och han
betonade att det ju kunde vara en ganska
viktig punkt i det här frågekomplexet.
Jag håller med honom om detta,
och mitt yttrande innebar nog inte bara
ett snuddande vid frågan. Jag uttalade
direkt att jag delade den mening som
på denna punkt kommit till uttryck i
utskottets betänkande. Men jag sade
också att jag trodde att det skulle vara
möjligt att lösa frågan, även om propositionens
linjer i övrigt komme att bifallas.

Sedan vill jag notera ett uttalande av
herr Olsson, vilket jag måste tillskriva
stor betydelse. Han säger, att han tänker
inte återvända till det förslag som avgavs
av 1944 års allmänna skattekommitté.
Detta var ju, som sagt, ett intressant
och värdefullt konstaterande.

Jag måste emellertid säga, att om man
läser utskottets betänkande, så är det

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Avdragsrätt och skatteplikt för

förklarligt, om man kan få en misstanke,
att slutresultatet av en förnyad undersökning
enligt utskottets rekommendationer
blir, att man hamnar i ett förslag
som praktiskt taget innebär, att
vissa föreningars influtna medlemsavgifter
icke komma att beskattas. Och
detta var just en av huvudpunkterna för
min kritik.

Herr Olsson i Gävle anförde också
att jag sagt, att jag trodde att det med
god vilja skulle varit möjligt att inom
utskottet lösa vissa frågor, som berörts
i en del motioner. Det gällde då särskilt
avdragsrätt för kostnader för utbildningskurser
och dylikt. Jag hade nog
inte direkt sagt så utan betonat, att jag
hyste sympatier för motionernas tankegång
men att vi inte haft någon möjlighet
att närmare pröva den i utskottet.
Jag ansåg att den i fortsättningen borde
bli föremål för omprövning. Jag tror
att det fanns sympatier för denna sak
i utskottet.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill ju inte säga till
herr Sandberg att han läser utskottsutlåtandet
som en viss potentat påstås
läsa bibeln. Men han lägger in för mycket
i detsamma. Här har det inte varit
fråga om annat än att man i detta avseende
klart skulle ansluta sig till principen.

Jag skulle, herr talman, medan jag
har ordet också vilja tillägga, att jag
tror att ett av de problem som det här
gäller att försöka knäcka är hur kostnaderna
för den kursverksamhet som
olika organisationer bedriva skola behandlas.
Ingen människa som har sysslat
med arbete inom någon organisation
svävar ändå i okunnighet om att organisationerna
lägga ner mycket pengar
för att försöka fostra och vidareutbilda
sina medlemmar. Detta innebär ju en
stabilisering av organisationen. Nu
förutsätter propositionen att om en enskild
medborgare inte kan göra avdrag

medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

för sådana kostnader så skall inte heller
en organisation kunna göra det. Jag
säger för min del, att det här gäller en
avvägningsfråga, där man skall väga
nyttan, jag höll på att säga för samhället
av att de människor det här gäller
få en ökad uppfostran i hithörande ting
mot vad det innebär att de inte få en
sådan uppfostran. Man får således inte
vara så stelbent att man i fråga om dessa
organisationer till punkt och pricka
skall tillämpa de bestämmelser som
gälla för den enskildes, d. v. s. den fysiska
personens beskattning. Det är
detta som jag velat påpeka hela tiden,
att man bör försöka se en liten smula
vidsynt på dessa ting. Det betyder inte,
herr Sandberg, att vi skola sväva ut på
områden, där vi äro överens om att vi
inte skola vandra.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill också säga att
jag inte vill sväva ut på områden, där
det kan bli fråga om principiellt betänkliga
avsteg från vad som annars
gäller. I mitt yttrande på sistberörda
punkt har jag uttalat mig försiktigt
men givit uttryck åt mina sympatier
för den tankegång som kommer till synes
i motionerna och yrkat att saken
skulle ytterligare prövas.

Sedan bara ett enda ord, herr talman!
För att i någon mån rättfärdiga
mina misstankar och för att visa att
jag ändå inte precis läser utskottsutlåtanden
som en viss potentat läser bibeln
och lägger in en alldeles oriktig
mening i det lästa, tillåter jag mig
ännu en gång att citera de rader, som
tyckas bli den springande punkten i
denna fråga. Det heter i utskottsutlåtandet
så här: »Utskottet är väl medvetet
om att eu mera förenklad beskattningsmetod
— i synnerhet för den händelse
vissa föreningar på sätt föreslagits
av 1944 års allmänna skattekommitté
icke alls skulle bliva beskattade för inflytande
avgifter — innebär risker för

64 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

att medel, som användas för ändamål
vilka ligga utanför föreningarnas egentliga
verksamhet, kunna bliva obeskattade.
» Trots dessa risker yrkar utskottet
emellertid på en utredning, om en
förenklad metod. Jag säger ännu en
gång: Jag är glad åt det uttalande herr
Olsson i Gävle gjorde. Men det må vara
förlåtet om man, när man läser det
nyss citerade, inte kan alldeles frigöra
sig från tanken att det verkligen kan
finnas risker för att den antydda vägen
leder till orättvisa resultat.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Den nu föreliggande
frågan är ju en smula egendomlig
ur många synpunkter. Mitt under
den pågående diskussionen om förhållandet
mellan regeringsunderlag och
opposition har tydligen regeringen gått
och skaffat sig ett nytt regeringsunderlag.
Det kan ju ha sitt lilla pikanteri.
Emellertid tror jag, att man inte kan
dra några långtgående politiska slutsatser
av hur riksdagen behandlar den
här angelägenheten. Jag tror att var
och en som har lyssnat till både reservanternas
talesmän och utskottsmajoritetens
talesmän har fått klart för sig,
att det här gäller en fråga, där den principiella
enigheten är stor men där det
är förenat med praktiska svårigheter
att komma fram till en lösning, som
är tillfredsställande, därför att så
många berättigade intressen i detta
sammanhang kunna göra sig gällande.

När den dåvarande finansministern
Wigforss presenterade detta förslag i
våras i regeringen, dolde han ingalunda
att han var mycket betänksam
såväl mot att låta det nuvarande tillståndet
fortfara som mot det förslag,
som skattekommittén hade lagt fram,
men även betänksam mot det förslag
som hade utarbetats inom finansdepartementet.
Och dessa betänkligheter tror
jag att var och en som har lyssnat till
herrarna Olssons och Sandbergs anfö -

randen förstår utan att man behöver
fördjupa sig så mycket i den saken.
Den dåvarande finansministern kan av
tekniska skäl inte yttra sig i denna
kammare. Han har sagt att han kommer
att göra det i första kammaren. Han
kommer där att redogöra för ärendets
gång inom finansdepartementet. Han
har tidigare i regeringen vid presentationen
av detta förslag sagt, att han
hade den uppfattningen, att det rimliga
vore att på grund av föreliggande svårigheter
vänta med att ordna de förhållanden
det här gäller till dess man
hade inrättat en central skattemyndighet,
en synpunkt som jag förstod att
herr Sandberg delade. Den dåvarande
finansministern trodde, att det skulle
bli så många gränsområden — vilket
vid utskottsbehandlingen också visat
sig bli fallet — där man har behov av
en central instans för prövningen av
de besvärligheter, som skulle komma
att uppstå. Därför gjordes det ingenting
inom finansdepartementet för att förbereda
en proposition trots skattekommitténs
förslag, förrän 1948 års riksdag
gav regeringen en uttrycklig beställning,
att en proposition skulle föreläggas
1949 års riksdag. Och då utarbetades ett
förslag, vilket — såsom redan av skrivningen
av propositionen framgår — departementschefen
icke har funnit tillfredsställande
men som han ändå har
velat underställa riksdagen, eftersom det
har förelegat ett så bestämt uttalat önskemål
att man, oberoende av frågan om
den centrala myndigheten, ville ha ett
lagförslag utarbetat för att se hur det
tedde sig. Det förslag, som nu ligger
på riksdagens bord, har kommit till
på det sättet. Det kan vara bra att
veta detta, så att vi inte blanda in för
mycket prestigesynpunkter från någotdera
hållet, vare sig från regeringens
sida eller från riksdagens sida.

Det är alldeles uppenbart att det föreligger
stora besvärligheter att komma
till rätta med denna fråga. Herr Sandberg
uppehöll sig vid frågan att

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Avdragsrätt och skatteplikt för

vi inte ha den centrala instansen, och
han sade uttryckligen, att hade det bara
gällt ett kortvarigt uppskov, så skulle
han inte haft någonting att erinra. När
vidare den som jag tycker mycket väsentliga
fråga som han själv har tagit
upp i sitt yttrande, nämligen frågan
om avdragsrätt för utgifter för kursverksamhet,
icke är löst på ett tillfredsställande
sätt, och när man sannerligen
icke kan vifta bort de synpunkter, som
herr Sandberg snuddade vid och som
herr Olsson i Gävle mera utförligt uppehöll
sig vid, nämligen rörande beskattningen
av konfliktunderstöden,
tycker jag att de praktiska besvärligheterna
äro så många, att vi gärna
kunna fundera på saken en gång till.
Jag tycker det skulle vara oklokt om
vare sig riksdagen eller regeringen på
grund av prestigesynpunkter försökte
att pressa igenom en fråga, beträffande
vars lösning vi i stort sett äro ense om
men där alla, även de som stödja Kungl.
Maj:ts förslag och den kungl. propositionens
författare, erkänna att det finns
så mycket berättigat i kritiken, att man
borde försöka att sammanjämka de olika
ståndpunkterna till en lösning i
enighetens tecken även när det gäller
praktiska detaljer. Man borde åtminstone
göra ett försök i denna riktning,
innan man intar en position, som mer
eller mindre innebär ett dikterande av
ett ståndpunktstagande.

Under sådana omständigheter har
regeringen ingenting att erinra mot
att ta ett nederlag här och att ta ett uppskov.
Under tiden skola vi försöka anstränga
oss för att finna en lösning
som är sådan att alla parter i varje
fall kunna känna sig hörda. Jag tror
alt det är i överensstämmelse med en
sund praxis att i sådana här fall handla
på det sättet.

Herr MALMHOItG i Skövde: Herr talman!
Det här föreliggande förslaget har
redan blivit ingående belyst, och det är

5 Andra kammarens protokoll 1949.

medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

inte min avsikt att hålla något längre
anförande. Jag vill bara beröra en enda
fråga i detta problemkomplex. Jag anknyter
därvid till den skrivelse, som
TCO har avgivit till vederbörande utskott.
I denna skrivelse framhåller TCO,
att organisationernas kostnader för
studieverksamheten borde vara avdragsgilla
vid beskattning. Det rättmätiga
i denna synpunkt har ju också
understrukits av alla de tre föregående
talarna. TCO har liksom andra organisationer
en omfattande studieverksamhet,
som direkt tjänar de fackliga
organisationerna och gör dem slagkraftiga
och arbetsdugliga. Dessutom förekommer
det att yrkessammanslutningar
ordna direkta utbildningskurser. Så
är fallet med sjuksköterskeorganisationer
och även med lärarorganisationer.
De senare känner jag mest till av egen
erfarenhet. Sådan utbildningsverksamhet
har fortgått under många år och
varit av synnerligen stor betydelse för
lärarnas utbildning och deras förmåga
att fullgöra sitt arbete i den dagliga
gärningen. Jag delar alltså, herr talman,
helt och hållet den uppfattningen
att just sådana kostnader, som organisationer
ha för en studieverksamhet,
som måste anses vara önskvärd och
nödvändig, skola vara avdragsgilla. Nu
har hans excellens statsministern här
deklarerat, att regeringen inte alls kommer
att kämpa för att propositionen
skall bifallas. Man har väl då anledning
att utgå ifrån detta och draga den
slutsatsen att propositionen faller,
d. v. s. att den till utlåtandet fogade
reservationen blir utslagen.

Enligt utskottsmajoritetens förslag
skall riksdagen avge skrivelse till Kungl.
Maj:t, vari hemställes om förnyad utredning
om de problem och spörsmål
som ingå i denna fråga. Jag tillåter mig.
herr talman, att rikta eu vädjan till den
blivande utredningen och uttala en varm
förhoppning om att den i ett kommande
förslag just beaktar betydelsen och
rättmätigheten av att kostnaderna för

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

den av mig omnämnda studieverksamheten
bli avdragsgilla.

Herr talman! På sakens nuvarande
ståndpunkt har jag ingenting att tilllägga.

Häruti instämde herrar Gustafson i
Göteborg och Ohlin samt fröken Ager.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag vill
instämma i vad herr Malmborg i Skövde
har anfört angående avdragsrätt för
de utgifter som gälla av olika organisationer
anordnad kursverksamhet. Som
en av undertecknarna av motionen nr
361 i andra kammaren hade jag givetvis
hoppats, att den långa tid som utskottet
haft till sitt förfogande skulle
ha räckt till att göra ett tillägg till
propositionen för att nå fram till en
lösning av frågorna om skattefrihet för
utgifter till kursverksamhet och för
konfliktbidrag.

Det har sagts att det bereder mycket
stora praktiska svårigheter att få fram
ett hållbart förslag just på dessa punkter.
Detta gäller kanske framför allt
kursverksamheten. Under sådana förhållanden
måste jag deklarera att jag
för min del finner denna verksamhet
vara av sådan utomordentlig betydelse
för vårt land, att det helt enkelt är
nödvändigt att den får fortgå i nuvarande
former utan att bli föremål för
beskattning. Jag tror för min del inte
att det skulle uppstå så stora praktiska
svårigheter, om man verkligen strävade
efter att lösa frågan. Skulle till de
redan nu för föreningarna dryga utgifterna
komma en beskattning, skulle deras
verksamhet säkerligen komma att
avtaga. Det komme kanske att medföra
att intresset för denna verksamhet inte
längre bleve så stort, och i och med
detta skulle föreningarna inte ha samma
möjligheter att på olika yrkesområden
hålla medlemmarna ä jour med nyheterna
på området. Därigenom komme
vårt land att lida mycket stor skada,
större än vad man kanske anar.

Trots att jag alltså skulle vilja instämma
i allt vad herr Malmborg har
sagt, måste jag ändå säga att det för
dagen inte föreligger något förslag som
jag kan ansluta mig till. Varken reservationen
eller utskottsförslaget framhåller
med den skärpa som jag anser
nödvändig att nu berörda områden
måste fritagas ifrån beskattning. Därför
kommer jag för min del att demonstrera
min mening genom att avstå
från att rösta.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall inte uppta tiden länge. Jag delar
utskottsmajoritetens tveksamhet inför
avgörandet av denna fråga om medlemsavgifternas
beskattning. Säkerligen
kommer det att uppstå praktiska svårigheter.
Vi ha fått dem belysta från
flera håll i dag. Men jag tycker för
min del att dessa svårigheter blivit
alltför mycket framhävda. Det är nog
möjligt att övervinna dem. Det svåraste
är just konfliktbidragens preliminärbeskattning.
Men även den svårigheten
skulle man med litet god vilja säkerligen
ha kunnat komma förbi.

Frågan om medlemsavgifternas beskattning
fordrar sin lösning. Sådana
förhållandena nu äro kunna de icke
godtagas. Detta ha vi ju alla varit eniga
om. Bevillningsutskottet har vittnat därom,
och utskottet begärde ju år 1948 att
ett förslag i denna fråga skulle framläggas.
Nu föreligger ett förslag, som i
sin ursprungliga form är tillstyrkt av
alla parter, av LO, av Arbetsgivareföreningen
och alla andra. Då är det litet
konstigt att man ryggar tillbaka med
motiveringen att dessa svårigheter
skulle vara så stora, att vi ej kunna
genomföra förslaget. Jag har nästan
fått det intrycket, att det måste vara
andra synpunkter, som ligga bakom
framhävandet av alla dessa svårigheter.
Jag ger utskottet rätt, när det säger att
det närmast vill se detta problem som
en avvägningsfråga, vid vars lösning

Onsdagen den 30 november 1949 fm. Nr 29. 67

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

hänsyn bör tagas till alla de intressen,
vilka här kräva beaktande. Men då
frågar man sig om hänsynen till de
praktiska svårigheter som lösningen av
frågan erbjuder bör vara större än
hänsynen till de svårigheter som vi
ha under nuvarande förhållanden.
Branschorganisationerna tvingas nu att
vidtaga sådana åtgärder att deras medlemmar
bli mindre beskattade. Det har
inom utskottet talats om att det finns
möjligheter härtill, och organisationerna
komma säkerligen att finna en framkomlig
väg.

Utskottsmajoriteten har sagt att svårigheterna
knappast bli mindre, om
riksskattenämnden kommer till. Jag
tror att riksskattenämnden, om den
kommer till, kan lösa en del avvägningsfrågor,
även om vi i dag besluta
att gå på propositionens linje. Jag tycker
för min del att Kungl. Maj.ds förslag
är ett fullt godtagbart förslag, som
ger full rättvisa åt alla intresserade parter
och som är möjligt att genomföra.
Därför tycker jag också att det är fel
att skjuta denna fråga på framtiden.

Jag för min del yrkar bifall till reservationen.

Herr BLADH: Herr talman! Det är
mycket rimligt att arbetsmarknadens
parter i skattehänseende vilja bli likställda.
Ända sedan regeringsrättens utslag
år 1913 har avdrag medgivits för
medlemsavgifter, som erlagts till Svenska
arbetsgivareföreningen. En motsvarande
förmån gäller icke för de till LO
anslutna organisationerna. Jag skulle
personligen inte ha haft något emot att
skapa likställighet antingen genom att
ge Landsorganisationen samma förmån
eller genom att avskaffa den för Arbetsgivareföreningen.
Detta senare hade varit
det enklaste av det skälet, att vi då
hade kommit ifrån eu del taxeringstekniska
svårigheter. Men å andra sidan
måste jag medge att problemet inte är
så enkelt. Vi ha något som heter
branschorganisationer. Det är uppen -

bart att det är dessa organisationer, som
aktualiserat hela denna fråga. Det är
också de som ha försvårat frågans lösning,
genom risken för att branschorganisationerna
i vissa fall kunna påtaga
sig ovidkommande uppgifter och
sedan begära avdragsrätt för det hela.
På dessa branschorganisationers krav
på avdragsrätt har departementschefen
svarat, att om organisationerna och deras
medlemmar skola ha avdragsrätt
för erlagda medlemsavgifter, då skall
den mottagande organisationen i princip
vara skattskyldig för de mottagna
medlen, självfallet efter avdrag för verkliga
administrationskostnader och för
utbetalda konfliktbidrag. Vad jag nu
sagt skulle tillämpas också på de fackliga
organisationerna. Här har inte mycket
talats om den saken. Det må vara
mig tillåtet att framhålla, hur de fackliga
organisationerna ha anledning att
se på detta. I två avseenden skulle de
fackliga organisationerna t. o. m. träda
i arbetsgivarnas ställe. Det ena avseendet
gäller uppgiftsplikt till taxeringsnämnderna,
och det andra gäller löneavdrag
vid arbetskonflikter. Låt oss säga,
att det är fråga om en stor fackförening
med 15 000 å 20 000 medlemmar.
Den är kanske också uppdelad i verkstadsklubbar.
Fackföreningen och i
vissa fall även verkstadsklubbarna skulle
bli skyldiga att deklarera de influtna
medlen. Men det väsentliga här är den
situation, som skulle uppstå, om föreningens
medlemmar bleve invecklade
i en arbetskonflikt. Då skulle föreningen
vara skyldig att göra löneavdrag just
vid en tidpunkt, då dess medlemmar
ha det som värst. Det kanske inte skadar
att erinra om att när vi införde
källskatten här i landet då lovade riksdagen
dem, som hade betalat hela sin
A-skatt att de skulle slippa löneavdrag
vid konflikt. Det är som sig bör, att bevillningsutskottet
bär i sitt betänkande
framhåller önskvärdheten av att löneavdrag
vid arbetskonflikt i görligaste
mån undvikes.

08 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

Nn säger kanske någon: Ja, men vi
ha ju våra ortsavdrag, som skola skydda
oss mot skatter, i vart fall mot skatt
på konfliktbidrag. Jag ber då att få erinra
om att de kommunala ortsavdragen
för närvarande äro så små att det
inte skall stor inkomst till för att skatteplikt
skall inträda. Låt oss säga att konflikten
utbryter ett stycke in på året.
Det kan mycket väl hända att årsinkomsten
blir så stor att hela konfliktbidraget
beskattas. Man skall alltså inte
komma och säga att saken inte har någon
betydelse.

Därtill kommer så att den fackliga avdelningen
före nästa års taxering skall
till taxeringsnämnden inlämna inkomstuppgift
för samtliga medlemmar som
uppburit konfliktbidrag. Jag förutsätter
att hela avdelningen varit inbegripen i
arbetskonflikten, och det kan alltså gälla
15 000 å 20 000 personer. Jag skulle
tro att det finns anledning befara, att
den bokföringsskyldighet, den kontrollskyldighet
och det merarbete som därav
följa skulle komma att kosta våra
organisationer mer än den skatt på avgifterna
som deras medlemmar för närvarande
betala.

Detta är den ena sidan av saken. Den
andra är den att det torde finnas även
andra mycket starka skäl som tala för
att den förenkling av hela taxeringsförfarandet
som bevillningsutskottet i sitt
betänkande förordar bör komma till
stånd. Vi få inte glömma att hela vår
taxeringsorganisation för närvarande är
ansträngd till bristningsgränsen. En hel
del verkligt behövliga kontrollåtgärder
hinner man inte med. De få vara därför
att organisationen är så ansträngd.
Från och med innevarande år skola våra
taxeringsnämnder dessutom kontrollera
riktigheten av begärda förvärvsavdrag
vid statsbeskattningen för gift
kvinna med egen inkomst av arbete eller
rörelse. Man beräknar att företrädesvis
dessa avdrag vid 1949 års taxering
ha ökat de allmänna avdragen med 66,9
.procent. Från och med i år skola taxe -

ringsnämnderna också pröva riktigheten
av de avdrag som begäras på grund
av väsentligt nedsatt skatteförmåga.
Med den utformning som beslutet härom
fick, nödgas jag säga, att det åsamkat
våra taxeringsnämnder mycket,
mycket arbete. Låt mig tillägga att den
deklarerade nettoinkomsten här i landet
vid 1949 års taxering var 19 475 000 000
kronor. Den beskattningsbara inkomsten
var samtidigt blott 10 481 000 000
kronor. Det betyder alltså att våra taxeringsnämnder
skola pröva riktigheten
av begärda avdrag om cirka 9 miljarder
kronor eller nära hälften av hela
nettoinkomsten. Hur det arbetet utföres
och hur den taxeringsorganisation
som skall utföra det kan komma alt
fungera, det är inte likgiltigt vare sig
för de skattskyldiga eller för staten och
dess inkomster. Att under dessa förhållanden
ytterligare betunga vår taxeringsorganisation
med det arbete som
skulle bli följden av ett bifall till propositionen
kan jag för min del inte vara
med om förrän alla försök ha gjorts
att få till stånd en förenkling och en
förbättring av de förhållanden som beröras
av propositionen.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det var ett från olika synpunkter
rätt uppseendeväckande anförande
som hans excellens statsministern höil
här för några minuter sedan. Det är ju
inte vanligt att en statsminister stiger
upp och så gott som direkt yrkar avslag
på en av regeringen avlämnad proposition,
som i detta fall faktiskt skedde.
Naturligtvis kan något sådant inträffa,
om det mellan tidpunkten för
propositionens framläggande och tiden
för dess riksdagsbehandling inträffar
något verkligt nytt, som ställer hela frågan
i ett nytt ljus. Men så har ju inte
skett i detta fall. De skäl som statsmi -

Onsdagen den 30 november 1949 fm. Nr 29. 69

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

nistern åberopade för att gå ifrån regeringens
förslag funnos ju allesammans
redan när propositionen skrevs.
Utskottet anger såsom en viktig punkt
beträffande den praktiska tillämpningen
tillvaron av ett centralt organ. Men denna
fråga var lika aktuell när propositionen
skrevs. Den har inte ens förbisetts
av regeringen; statsministern talade
om att saken övervägdes när propositionen
behandlades i regeringen.
Likväl lades propositionen fram i det
skick den föreligger.

Statsministern uppehöll sig huvudsakligen
vid vad herr Sandberg, som
förde regeringens talan, förut hade sagt,
och han vinnläde sig om att eliminera
det anförande som stödde propositionen.
Däremot sade statsministern mycket
litet om det förslag som han gick
över till och om de fyra tättskrivna sidor
som Kungl. Maj:t får såsom direktiv
och anvisning för det nya förslag
som skall läggas fram. Huruvida hans
excellens tycker om denna skrivning
och de anvisningar som givas, därom
sades ingenting. Det är ju egentligen
ännu mer uppseendeväckande.

Det är alldeles uppenbart att man här
stöder en hopplös sak, när regeringen
inte stöder sig själv. Reservationen kan
väl egentligen anses utdömd med vad
som har inträffat, och det är möjligt att
det ur reservanternas synpunkt sakligt
sett vore lika bra att man bara fick ett
naket avslag utan motivering och anvisningar
för det fortsatta utredningsarbetet.
Jag skall, herr talman, inte ställa
något sådant yrkande, därför att det
kanske inte är lika lätt för alla som för
statsministern att hoppa från den ena
ståndpunkten till den andra. Men om
jag alltjämt anser mig böra rösta för
reservationen, är det med ett klart uttalat
önskemål om att, därest reservationen
mot al! förmodan skulle segra,
det skall finnas möjligheter att i fortsättningen
tillgodose en del praktiska
krav, som framförts även av herrar
Sandberg och Malmborg i Skövde.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
har en bestämd känsla av att den här
frågan blir alltmer tilltrasslad, ju längre
vi hålla på med den. När frågan lades
fram i 1944 års skattekommittés
förslag var den ganska enkel. Sedan
trasslades den till betydligt i departementet
genom det förslag som föreligger
i propositionen och som jag får
återkomma till senare. Så trasslar frågan
till sig ännu mer i den debatt som
ägt rum här i dag. Man frågar sig om
det över huvud taget finns någon möjlighet
att komma ur det hela. Att sedan
statsministern säger att regeringen inte
längre står för sin proposition är inte
heller ägnat att sprida större klarhet i
saken. Jag fick det intrycket, när statsministern
talade, att han menade att
här hade riksdagen varit så framfusig
att den beställt en proposition, och nu
skulle minsann regeringen ge den en
proposition, som gav den något att tänka
på. Det är ungefär som den där pojken
som ber att få en cigarrett, och så
ger man honom en stor cigarr, så att
han blir alldeles groggy och slutar upp
med att röka. Det kanske inte precis
har varit menat så, men jag tillåter mig
i alla fall alt göra den litet respektlösa
reflexionen.

För mig är inte den här saken så
komplicerad. Jag ser saken på följande
sätt. Här har det sedan många år varit
så, att medlemsavgifter till arbetsgivarföreningar
varit avdragsgilla. För oss
som tillhöra löntagarorganisationerna
har detta förhållande stuckit i ögonen.
Vi anse att det inte finns någon rimlig
anledning, när dessa båda typer av organisationer
för sina medlemmars räkning
i stort sett fylla samma uppgift,
att det skall föreligga avdragsrätt i det
ena fallet men inte i det andra. Av
denna anledning tillät jag mig för några
år sedan att väcka en motion om att
de fackliga löntagarorganisationernas
medlemmar skulle få avdrag för sina
medlemsavgifter och få betala skatt på
utfallande konfliktunderstöd i överens -

70 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

stämmelse med 1944 års skattekommittés
förslag. Som konsekvens av denna
motion kommer det mycket invecklade
och i åtskilliga fall rätt betänkliga förslaget
i Kungl. Maj:ts proposition.

Jag har ju i en särskild motion skildrat
alla vanskligheterna med Kungl.
Maj:ts proposition, varför jag inte här
behöver upprepa dem. Jag ser saken på
det sättet att den naturliga lösningen
vore att inte göra frågan större än vad
den från början var, nämligen att man
skulle bevilja avdrag för medlemsavgifter
till fackföreningar och liknande organisationer
och lät det bli skatt på
konfliktunderstöd. Häremot anföres nu,
att fackföreningarna härigenom få möjlighet
att underhålla de politiska organisationerna
och en politisk tidningspress
utan att betala skatt för detta.
Dessa medel komma alltså att bli obeskattade;
avgiftsbetalarna få göra skatteavdrag,
och organisationerna betala
ingenting. Dessa medel användas ju inte
till konfliktunderstöd utan till politisk
propaganda. Att en sådan konsekvens
av 1944 års skattekommittés förslag
skulle vara så förfärligt skrämmande
kan jag inte tänka mig. Jag föreställer
mig emellertid att den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten kände en viss
oro när den skulle komma till klarhet
i denna fråga. För min del vill jag deklarera,
att jag inte alls tycker att det
är något fel, om dessa organisationer
ha möjlighet att stödja olika samhällsriktningar
utan att behöva betala skatt
därför. De som i denna proposition velat
se ett medel att komma åt fackföreningarnas
möjligheter att stödja politiska
partier se nog spöken på ljusa
dagen. I varje fall ter det sig så från
min utgångspunkt. Det hade varit en
enkel sak för utskottet att göra en sådan
ändring att man kommit ifrån denna
besvärande konsekvens.

Naturligtvis befinner jag mig nu i ett
visst dilemma, när det gäller för mig
att ta ståndpunkt i denna fråga. Jag har
på sin tid medverkat till att bevill -

ningsutskottet begärde utredning i saken,
och bevillningsutskottet har fått
sitt svar i propositionen. Denna proposition
bar nu förkastats av utskottsmajoriteten.
Jag hyser nu farhågor för att
denna fråga skall begravas på alltför
lång tid. Det vare mig fjärran att misstänka
utskottets värderade ordförande,
herr Olsson i Gävle, att vilja förhala
saken, även om han förklarade att han
— och detta skämtsamt sagt — för tillfället
var permitterad som kompanichef
i transportverksamheten. Jag vill då bara
i förbigående lugna herr Olsson med
att permitteringen var kortvarig, ty
statsministern satte åter in herr Olsson
i ämbetet genom att förklara, att inte
heller regeringen önskade att propositionen
skulle gå igenom.

Ja, herr talman, jag vill sluta med att
säga, att jag tycker det är utomordentligt
angeläget att denna fråga så fort
som möjligt blir bragt till en lösning.
Jag vill ännu en gång understryka, att
vi skola hålla oss till det vi ursprungligen
syftade till, nämligen att åstadkomma
en likställdhet mellan arbetsgivarsammanslutningarna
och de fackliga
organisationerna när det gäller behandlingen
av deras medlemsavgifter. Begränsa
vi frågan på detta sätt, är det
ingen svårighet att lösa den.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
I anledning av vad herr Fagerholm här
nämnde vill jag säga, att om man skall
begränsa sig till det, som herr Fagerholm
här säger sig sträva efter, d. v. s.
att komma tillbaka till själva utgångsläget,
så torde en eventuell proposition
nästa gång komma i precis samma läge
som dagens proposition. Därför vill jag
varna Kungl. Maj :t för att lyssna på den
rösten.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten A, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

till Kungl. Maj ds förslag i ämnet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg äskade likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets förevarande betänkande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj ds förslag i ämnet.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

omröstningens resultat, i anledning varav
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 110 ja
och 91 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

På därå av herr talmannen givna propositioner
bifölls härefter vad utskottet
i punkterna B och C hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.09 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 30 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av väckta motioner om
avskaffande av dyrortssystemet m. m.
samt om slopande av lägsta ortsgruppen
i dyrortsindelningen.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wahlund in. fl. (1:77) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson

i Luttra in. fl. (11:125), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning syftande till dyrortssystemets
avskaffande samt att i avvaktan
härpå uppflytta lägsta ortsgrupp till
näst lägsta.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och Hjalmar
Nilsson (l: 78) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Bästekille
in. fl. (11:126), hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om slopande av ortsgrupp
1 i dyrortsindelningen och att de där
placerade kommunerna uppflyttades
till närmast högre ortsgrupp.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 77
och II: 125 samt I: 78 och II: 126 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i motiveringen anfört.

I sin motivering hade utskottet förklarat
sig ej kunna tillstyrka det i motionerna
I: 77 och II: 125 framlagda
förslaget, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
syftande till dyrortssystemets avskaffande.
I fråga om motionärernas
förslag, att ortsgrupp 1 i dyrortsindelningen
nu skulle avskaffas och att i
denna grupp placerade orter skulle
hänföras till nuvarande ortsgrupp 2,
hade utskottet ansett sig ej kunna tillstyrka
detsamma samt förklarat, att enligt
utskottets mening överväganden rörande
en dylik åtgärd borde uppskjutas,
tills kommunindelningsreformen
genomförts och till dess möjligheter förelåge
att frångå den nuvarande strikta
stabiliseringspolitiken.

Reservation hade avgivits av herrar
Heiding, Svensson i Grönvik och Pettersson
i Dahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 77 och
II: 125 samt I: 78 och II: 126 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
syftande till dyrortssystemets avskaffande
samt att i avvaktan härpå uppflytta
lägsta ortsgrupp till näst lägsta.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Utöver de argument, som tidigare
brukat anföras i den s. k. dyrortsdebatten,
har diskussionen denna gång berikats
med ett alldeles nytt material. I de
handlingar, som ligga på riksdagens
bord, återfinnes nämligen även ett yttrande
av dyrortsnämnden angående det
nuvarande dyrortsgrupperingssystemet.

Vi på vårt håll ha många gånger tidigare
sagt, att man inte kan vara säker
på att de krontal, som uträknats, ge ett

riktigt utslag, då de inte bygga på något
verkligt auktoritativt material i
fråga om prisuppgifter. Vi ha också
haft den uppfattningen, att man i viss
mån ruckat på de uppgifter som lämnats.
Det skriftliga utlåtande, som här
föreligger från dyrortsnämnden, ger
fullt belägg för att så varit fallet. I detta
utlåtande talas om vilka svårigheter det
möter att få fram riktiga prisuppgifter,
och man säger också, att när det gäller
skillnaderna mellan olika ortsgrupper
har man, särskilt beträffande lägre ortsgrupper,
varit tvungen att företaga vissa
justeringar — det är ju med tanke på
vad vi framhållit här förut i kammaren
någonting som vi redan visste. Men, säger
man, »för att mildra dessa konsekvenser
erbjuder sig möjligheten att
efter skälighetsprövning flytta upp särskilt
missgynnade orter».

I detta sammanhang medger man
också, att det ofta föreligger kraftiga
slumpvariationer i de från orterna lämnade
prisuppgifterna. Detta gäller särskilt
s. k. standardvaror, potatis, vitkål,
morötter och färsk fisk och i viss mån
även ved. Många gånger har också
uppenbarligen partipriset noterats i
stället för minutpriset. Och för att förebygga
verkningarna av dessa slumpvariationer
har socialstyrelsen — det erkänner
man helt öppet — »företagit
justeringar av de primäruppgifter, som
förefallit osäkra, och nämnden har vid
sin prövning av besvären ytterligare
uppmärksammat dessa förhållanden.»

I samband härmed redovisar man
även, att inom dyrortsnämnden har en
reservant, nämligen herr Wahlund, ansett
att det borde lämnas större utrymme
för att tänja på de siffror, som ligga
närmast den s. k. gruppgränsen. Men
detta förslag har inte dyrortsnämnden
velat gå med på, därför att man inte
har haft möjlighet att undersöka, hur
denna metod verkar i stor skala.

Vidare talar dyrortsnämnden om när
det gäller bostadskostnaderna, hyror
o. dyl., att man ute i orterna har blan -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

dat ihop omoderna och moderna lägenheter
o. s. v. Det säges också att nämnden
vid bedömning av livsmedelstalet
många gånger har måst företaga rättelser.
Jag skall emellertid inte trötta
kammaren för mycket med att uppräkna
alla de argument, som dyrortsnämndcn
i detta sammanhang anför. Man
kan kort och gott säga, att nämndens
remissyttrande ger fullt belägg för att
de prisuppgifter, som lämnats, och de
dyrortstal, som uppsatts med ledning
därav, egentligen inte utgöra någon säker
grundval för en dyrortsgruppering.

När nämnden kommer in på posten
bränsle och lyse, så meddelar man alt
man kontrollerat de elektriska taxor,
som uppgivits, och att man därvid låtit
vattenfallsstyrelsens taxebyrå utföra
granskningen. Det framgår ju inte härav,
hur man egentligen har gått till
väga, och det är kanske därför litet
vanskligt att yttra sig om saken. Men
när man här åberopat vattenfallsstyrelsen,
så ligger det dock nära till hands
att tro, att socialstyrelsen och dyrortsnämnden
tagit vattenfallsstyrelsens
taxa till utgångspunkt, då man fastställt
ifrågavarande prisuppgifter.

Detta är, herr talman, alltså bara ett
antagande, men jag vill dock utgå ifrån
att det är riktigt, när jag här något
skall beröra konsekvenserna.

Som kammaren kanske vet, finns det
bär i landet på grund av de olikheter,
som föreligga mellan skilda orter, en
mycket stor mängd olika elektriska
taxor — man räknar med att vi äro
begåvade med inte mindre än i runt tal
11 000 sådana taxor. I dessa taxor varierar
priset per kilowatt på ett sådant
sätt, att det ligger mellan 3 öre och upp
till — i allra olyckligaste fall — 1: 50
å 2 kronor. Om det nu är så, att en
prisort legat mycket dåligt till i fråga
om den elektriska taxan och faktiskt
bär betalat det höga pris, som uppgivits,
men man vid prisinsamlingen reducerar
detta pris och i stället som
utgångspunkt tar vattenfallsstyrelsens

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

taxa — jag vill inte precis säga att den
är låg, men den kan kanske i nuvarande
läge sägas vara rimlig — så kommer
måhända denna ort att få ett alldeles
orimligt för lågt dyrortstal.

Vidare säger nämnden, att det är
möjligt att det skett en mycket stark
löneökning för arbetshjälpen på landsbygden
jämfört med arbetshjälpen i
städerna, men man avfärdar detta förhållande
helt lätt med det uttalandet,
att det knappast kan i nämnvärd grad
inverka på jämförelsetalen.

När det gäller den s. k. bostadskostnaden,
har jag förut här i riksdagen
många gånger, då vi haft s. k. bostadsdebatter,
velat göra gällande, alt vi
ute på landsbygden inte kunna bygga
bostäder billigare än i tätorter och städer.
Nu finns det emellertid svart på
vitt på att detta påstående är riktigt,
ty i dyrortsnämndens yttrande framhålles,
att man efter vissa upplysningar
från bostadsstyrelsen har kommit till
den uppfattningen, att i undantagsfall
vid byggnadsföretag, som ligga på stort
avstånd från järvägsstation, kunna
fraktkostnaderna stiga till så höga belopp,
att det uppväger merkostnaden
i städer och tätorter för tomter, arbetshjälp
o. s. v. Man erkänner alltså att på
grund av de högre transportkostnaderna
o. s. v. — alla dessa omkostnader
som vi från vårt håll så många gånger
ha erinrat om — äro byggnadskostnaderna
på landsbygden lika höga som i
städerna.

Nu vet jag ju väl att vad vi här diskutera
gäller löner och skatter och att
alltså bostadskostnaden för folkpensionärerna
blir en annan sak, men jag anser
mig dock böra i detta sammanhang
framhålla, att det ligger lika oriktigt
til! i det avseendet.

I slutet av sitt yttrande kommer dyrortsnämnden
in på det förslag, som vi
på bondeförbundshåll framställt i vår
motion och som också upptagits i reservationen
till utskottsutlåtandet, nämligen
att man skulle sammanslå orts -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

grupp 1 och ortsgrupp 2. På det sättet
skulle man få en ortsgrupp med en
spännvidd mellan 5 100 och 5 574 kronor
eller 474 kronor, och dyrortsnämnden
anser att denna grupp skulle komma
att omfatta orter med alltför betydande
olikheter i avseende på levnadskostnaderna.
Nu finns det emellertid
i det förnämliga yttrande, som vi fått
från dyrortsnämnden, även en översikt
över orterna i riket, fördelade efter beräknade
krontal enligt 1947 års dyrortsgruppering
— en översikt som redan
i och för sig är ganska intressant
— och om vi fortsätta i denna tabell
och se efter vad spännvidden är i andra
dyrortsgrupper, finna vi att i högsta
ortsgruppen, dyrortsgrupp 5, sträcker
sig denna från 6 075 till 6 824 kronor.
Det föreligger alltså där en skillnad i
krontal på 749, eller med andra ord en
skillnad, som med ungefär 2/3 överstiger
den skillnad, som skulle uppkomma,
därest man i enlighet med vårt
förslag förde samman ortsgrupp 1 och
ortsgrupp 2.

Det kan också vara ganska intressant
att fortsätta denna jämförelse. Låt
oss göra den hypotesen — jag vet att
med den sammansättning, som riksdagen
nu har, skulle det vara praktiskt
taget otänkbart att genomföra ett sådant
förslag — att man sammanslår inte
bara ortsgrupperna 1 och 2 utan även
ortsgrupperna 3 och 4 samt bibehåller
den nuvarande ortsgrupp 5. På det sättet
skulle det alltså bli tre ortsgrupper
i stället för som nu fem. Med utgångspunkt
från de krontal, som presenteras
i den framlagda tabellen — jag vill
ju inte påstå, att den prisinsamling som
nu sker är tillförlitlig — skulle skillnaden
i den lägsta ortsgruppen som
nämnt uppgå till 474 kronor. I nästa
ortsgrupp, som alltså skulle bestå av
de tidigare ortsgrupperna 3 och 4,
skulle skillnaden i krontal utgöra 499,
och i den högsta dyrortsgruppen, d.v. s.
nuvarande dyrortsgrupp 5, skulle skillnaden
fortfarande var 749 kronor.

Jag kan därför inte förstå hållbarheten
i dyrortsnämndens argumentation,
när man säger att vid en sammanslagning
av ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2
skulle spännvidden bli så stor, att den
inte står i rimlig proportion till motsvarande
tal för andra ortsgrupper. Såsom
jag här tidigare framhållit, överstiger
ju spännvidden inom nuvarande
ortsgrupp 5 med 2/3 den skillnad i krontal,
som skulle uppkomma inom denna
nya ortsgrupp.

Vad utskottets utlåtande beträffar, är
det synd att säga att utskottet skryter
med det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet.
Även utskottsmajoriteten erkänner
tvärtom, att man är fullt medveten
om att det nuvarande systemet i många
fall medfört resultat, som åtminstone
utan närmare granskning te sig svårförklarliga.
Man säger att hänförandet
av angränsande kommuner eller orter
till olika ortsgrupper väckt irritation,
då folk ute i bygderna inte kan förstå,
att det i sådana fall föreligger någon
skillnad i dyrortsavseende. Utskottet
understryker också att uppmärksamhet
bör ägnas åt möjligheterna att på ett
smidigare sätt än hittills åstadkomma
rättelse i sådana fall, där uppenbara
ojämnheter föreligga.

Men trots detta kommer utskottet —
det är väl nu återigen fråga om de obotfärdigas
förhinder — till det resultatet
att man inte kan tillstyrka vår motion.
Det är väl så här som så många gånger
tidigare, att när man ingenting vill, försöker
man bygga upp skäl, som egentligen
inte äro hållbara men som man
i alla fall för ögonblicket kan krypa
bakom. Utskottet säger sålunda, att man
inte anser sig kunna föregripa den stora
kommunindelningsreform, som är beslutad
och som snart skall träda i kraft.

Jag vet inte riktigt vad utskottet menar
med detta, tv även utskottsmajoriteten
bör ju veta, att det för närvarande
finns t. o. m. småkommuner, där den
ena delen av kommunen kan ligga i
exempelvis ortsgrupp 1, medan den

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

andra delen ligger i ortsgrupp 2. Jag
tror att man enbart skulle tjäna på om
den nu föreslagna ändringen av dyrortsgrupperingen
blir genomförd innan
den stora kommunindelningsreformen
träder i kraft, och på det sättet skulle
ju ändå något vara vunnet.

Vidare talar utskottet om att med
hänsyn till den nuvarande stabiliseringspolitiken
bör man inte i onödan
höja löner och företa utgiftsökningar,
och i detta sammanhang framhåller utskottet,
att en uppflyttning av ortsgrupp
1 till ortsgrupp 2 skulle medföra
utgifter för statsverket på i runt tal 2
miljoner kronor. Jag vill inte alls påstå
att detta är en liten summa och jag vill
inte på något sätt nonchalera denna utgift,
men jag finner det ändå underligt,
att man till alla delar skall hålla på det
nuvarande systemet, när man vet att
detta framför allt leder till orättvisor
för de tjänstemän och arbetare, som
ha sin verksamhet i ortsgrupp 1. Det är
givet att två miljoner kronor inte är så
litet pengar, men detta belopp har dock
inte någon avgörande betydelse för stabiliseringsprogrammet
som sådant.

Allra sist smäller man emellertid till
med en mycket stor siffra och säger,
att enligt från landsorganisationen inhämtade
uppgifter skulle justeringsbehovet
för anslutning till nu gällande
officiella dyrortsgruppering kunna uppskattas
till 20 ä 30 miljoner kronor per
år när det gäller kollektivanställda. Ja,
de som ställt sig bakom denna siffra
få väl själva ansvara för den. Jag för
min del vill bestämt protestera mot att
det i ortsgrupp 1 skulle finnas så många
kollektivanställda, att en uppflyttning
av denna ortsgrupp till ortsgrupp 2
skulle medföra en merutgift på 20 å 30
miljoner kronor. Det är alldeles orimligt
att i detta sammanhang presentera en
sådan siffra. Om man undersöker, hur
många kollektivanslutna arbetare, som
finnas i ortsgrupp 1. skall man nog
finna, att merutgiften vid en uppflytt -

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

ning av ortsgruppen till ortsgrupp 2
blir mycket blygsam i förhållande till
det belopp som nu nämnts.

Ja, herr talman, man skulle kunna
fortsätta nästan i det oändliga med att
anföra argument mot den nuvarande
dyrortsgrupperingen. Jag vill emellertid
nu bara som en sammanfattande reflexion
i anledning av vad dyrortsnämnden
och socialstyrelsen yttrat och
det resonemang, som utslrottsmajoriteten
har fört, framhålla att ingen har
kunnat säga, att det nuvarande systemet
är riktigt eller att det verkar rättvist.
Men trots detta är det fullständigt
otänkbart att här i riksdagen få till
stånd en ändring av detta system —
jag tycker att det är ganska betecknande
att vi på bondeförbundshåll stå
ensamma, när det gäller strävandena
att få litet rättelse av missförhållandena
beträffande dyrortsgrupperingen.
Det är väl ändå inte möjligt att någon
här i riksdagen vill efter allt material
beträffande dyrortsgrupperingen som
nu presenterats, göra gällande att det
nuvarande systemet ger något riktigt utslag.
— Det skall bli intressant att se,
om man i debatten här verkligen vågar
sig på något sådant.

Det skulle inte vara ur vägen att i
detta sammanhang anföra eu viss kritik
mot indexberäkningarna över huvud
taget, som också ligga till grund för
hela lönesättningen, men den saken hör
ju inte till denna debatt. Jag anser
emellertid att det redan har anförts tillräckligt
många argument för att visa,
att vårt nuvarande dyrortsgrupperingssystem
inte ger rättvist utslag, och att
riksdagen därför först och främst skulle
kupna besluta, att ortsgrupp 1 flyttas
upp till ortsgrupp 2 och att man vidare
skulle kunna kosta på sig att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en översyn
av hela vårt dyrortssystcm.

Herr talman! Med detta tillåter jag
mig yrka bifall till den reservation, som
är avlåten inom utskottet.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Herr Pettersson i Dahl har redan sagt,
att det inte är första gången denna fråga
är föremål för riksdagens handläggning,
och jag skall försöka undvika att
anföra de argument, som ha anförts tidigare
och som herr Pettersson i Dahl
också har gått in på.

I dag är det alltså fråga om en utredning
om dyrortssystemet, som åsyftar
dess avveckling etappvis med vissa års
mellanrum samt en uppflyttning av
lägsta ortsgruppen omedelbart utan att
avvakta denna utredning.

Utskottet motsätter sig ju såväl utredningen
som uppflyttningen. I det förra
avseendet stöder utskottet sig på dels
socialstyrelsen, dels dyrortsnämndens
majoritet, som säger, att betydande
olikheter i kostnader alltjämt föreligga.

Beträffande uppflyttningen av den
lägsta dyrortsgruppen finner utskottet
efter närmare motivering, att en viss
utjämning mellan de lägsta grupperna
kunde vara motiverad. Då emellertid
socialstyrelsen och dyrortsnämnden ha
påpekat, att den förestående kommunindelningen
kommer att medföra ändringar
av dyrortsgrupperingen, hoppas
utskottet — jag citerar här direkt —
»att flertalet av de nuvarande skiljaktigheterna
i dyrortsindelningen mellan
angränsande och i strukturellt avseende
likartade kommuner därvid komma
att elimineras».

Utskottet anser också, att en uppflyttning
inte är förenlig med stabiliseringspolitiken.
Jag tycker ju, att detta
är ganska långsökt. Jag frågar mig, om
man någonsin har tänkt sig, att stabiliseringspolitiken
skulle kunna hindra
eu rättvis avvägning av dyrortsgrupperingen.
Jag undrar, om de statsanställda
tjänstemännen och arbetarna i dessa
lägsta dyrortskommuner hade varit så
angelägna om stabiliseringspolitiken,
om man därmed avsåg, att man inte ens
skulle kunna få förändra dyrortsgrupperingen.

När det sedan gäller de särskilda

dyrortsskillnaderna, har ju herr Pettersson
i Dahl redan varit inne på frågan
om materialets osäkerhet m. m. Nu
säger ju dyrortsnämnden i sitt uttalande
beträffande skatteposten, att denna
»i praktiken visat sig vara den post
som jämte bostadsposten och avståndstillägget
mest verkat till skillnader i orternas
levnadskostnadstal. Inom en
grupp av närliggande orter har det ofta
varit skatteposten, som avgjort eventuellt
förekommande skillnad i placeringen,
något som ofta förbisetts av de
klagande» — det gäller alltså dem som
överklagat grupperingen.

Man frågar sig då naturligtvis, om det
är riktigt, att skatteposten tages med i
beräkningen. Det är ju så, att skatteposten
visar olikheter i skatterna de
olika kommunerna emellan, men det är
ju i och för sig inte storheter, som äro
jämförbara. Det beror ju helt och hållet
på vad man får för denna kommunalskatt.
Ha vi en kommun, som har en
låg kommunal standard och som inte
bär genomfört en rad anordningar till
sina invånares förmån, är det klart, att
skatten i den kommunen inte är jämförbar
med skatten i en annan, som har
genomfört allt detta. Skulle man här
åstadkomma en jämlikhet, så skulle man
ju taga hänsyn till vad det skulle kosta
för kommunen med låg standard att få
eu standard motsvarande den andras.
Vilken höjning i utdebiteringen skulle
det betyda? Innan man gjort en sådan
jämförelse, äro givetvis skattesatserna
som sådana inte jämförbara.

Nu kan det vara en alldeles särskild
anledning att betrakta skatteposten,
därför att det ligger mycket nära till
hands att misstänka, att det är just
denna skillnad i standard, som i många
fall har placerat orten i fråga i den
lägsta dyrorten. Småkommunerna äro
ju i stor utsträckning de, som ha den
lägsta kommunala standarden. Ser man
på medelfolkmängden i dyrortsgrupp
1, är den 950 personer. Går man till
dyrortsgrupp 2, är medelfolkmängden

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

där i respektive orter 1 300. Man kan
alltså säga, att det är småkommunerna,
som ha hamnat i den lägsta dyrorten,
och många av dem ha säkerligen hamnat
där, därför att de haft en relativt
låg utdebitering, och man har inte tagit
hänsyn till att denna varit förbunden
med en låg kommunal standard.

När det sedan gäller bostadskostnaderna,
föreligga nu en del nya siffror
här. Jag tänker särskilt på den utredning
angående folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader,
som kommit i år och som har hämtat
sitt material från år 1947.

Kostnadsskillnaderna ha ju här visat
sig vara väsentligt mindre än man tidigare
räknat med, och denna statliga utredning
säger också helt allmänt, att
den standardskillnad, som på detta område
finns mellan stad och land, är i
ögonen fallande. Det är delvis på grund
härav som tilläggspensionärernas levnadskostnader
äro mycket starkare
nedpressade på landsbygden än i städerna.
Skillnaden i bostadskostnader
mellan dyra och billiga orter är faktiskt
till en icke obetydlig del eu skillnad i
bostadsstandard. Detta säger man alltså
om folkpensionärernas bostadskostnader,
men man konstaterar samtidigt,
att samstämmigheten mellan dessa bostadskostnader
och de vanliga är mycket
god.

Om man granskar den statistik man
här bär fått fram, är det också rätt underligt
att finna, att det t. o. in. inträffar,
att bostadskostnaden i högre bostadskostnadsgrupp
är billigare än i
lägre. Om man ser på statistiken, redovisas
en bostadskostnad för äkta makar
i andra bostadskostnadsgruppen på 489
kronor, medan motsvarande tal i tredje
gruppen är 464 kronor, alltså lägre än
i andra. Nu är det ju så, att i den tredje
bostadskostnadsgruppen ligga orter
även i de allra högsta dyrorterna, alltså
dyrorterna 4 och 5. Man måste därför
fråga sig, om det inte inträffat en del
på detta område, som gör att man inte

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

längre kan bygga på de gamla siffrorna.
Detta gällde alltså detta nya material.

Ser man tillbaka på behandlingen av
denna fråga, skall man ju finna, att
man vid återkommande tillfällen i efterhand
har konstaterat, att de metoder
man använt och de siffror man fått
fram inte ha varit tillförlitliga utan
ha varit missvisande.

Först var det bostadskostnaden. När
man där förstod, att man använde icke
jämförbara siffror, och när man gjorde
en justering för att få fram kostnaden
för likvärdiga bostäder, blev skillnaden
strax mindre.

Sedan kom man fram till att det inte
kunde vara rätt och riktigt att jämföra
kostnaden för en inköpt vara eller kostnaden
för en tjänst, om man jämförde
den, som bodde i en tätort eller i en ort
där man kunde köpa varan, med den,
som hade att resa långa vägar för att
komma fram till denna ort. När man
insåg, att detta var galet, införde man
avståndstillägg och fick då strax en väsentlig
utjämning av kostnaderna.

Jag är ganska övertygad om att det
inte dröjer länge innan man också inser,
att det inte går att jämföra skatten
på olika orter utan att taga hänsyn till
den standard denna skatt medger, och
då kommer man åter att få fram en utjämning,
som gör skillnaden mellan de
olika orterna väsentligt mindre.

Kommer man dithän, har man tagit
ytterligare ett steg mot en rättvisare avvägning
av dyrortsskillnaderna och
därmed mot hela detta systems avveckling.

Herr talman! Jag måste beklaga, att
utskottet inte har kunnat gå motionärernas
krav till mötes, inte ens deras
mycket rimliga begäran om en uppflvttning
av den lägsta dyrorten. Fn sådan
åtgärd skulle ha medfört bättre rättvisa
och även inneburit ett tillmötesgående
av kravet på större sammanhängande
områden för respektive ortsgrupper. I
Norrland har man ju fått stora sammanhängande
områden med samma orts -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

grupp, och det är givetvis ur jämförelsesynpunkt
angeläget, att man kan åstadkomma
det även för andra delar av
landet. Det skulle också innebära en
förenkling av skatte- och lönefrågorna,
en minskning av antalet skattetabeller
in. m.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Herr Pettersson i Dahl och herr
Larsson i Luttra ha ju redan sagt en hel
del i denna fråga, men då jag också är
motionär i denna kammare tager jag
mig friheten säga några ord.

Om man då först studerar de remissyttranden,
som utskottet fått från socialstyrelsen
och från dyrortsnämnden,
talar socialstyrelsen om att vi inom den
lägsta dyrortsgruppen ha ungefär 3 000
tjänstemän och 2 700 arbetare, som
skulle beröras av förslaget att slopa dyrortsgrupp
1 och flytta upp den till ortsgrupp
2. Man konstaterar också, att det
troligen skulle medföra en löneökning
på 1 miljon kronor.

Vidare har socialstyrelsen i sitt yttrande
konstaterat, att vi skulle få en
skatteminskning för statsverkets räkning
på ungefär 2''/2 miljoner kronor.
Nu förstår jag ju, att då man kommit
fram till denna siffra, räknar man givetvis
med bortfall av skatteintäkterna
från de människor som inte få, som
man säger, höjda löner men dock få
nytta av det höjda ortsavdraget. Vidare
meddelas, att vi i ortsgrupp 1 ha ungefär
2 500 lärare och att även deras löneökning
skulle gå på ungefär 1 miljon
kronor.

När det gäller de grupper, som skulle
få höjda löner genom en uppflyttning,
kan det ju inte bli något bortfall av
skatteintäkter. Om vi exempelvis räkna
med en folkskollärare, som nått sin
lönegrupps högsta löneklass, skulle det
betyda en ungefärlig löneökning med

450 kronor per år. Det ökade ortsavdrag,
som han vid den statliga taxeringen
skulle få, utgör 125 kronor, även
om man i praktiken räknar med 130
kronor. Följaktligen kan det hos dessa
grupper inte bli något skattebortfall
utan tvärtom. Vid den kommunala
taxeringen blir det ju 60 kronor, om
man räknar med bankningen och inte
mera.

Man konstaterar också, att detta
skulle medföra så starka påfrestningar,
att vi inte skulle kunna göra det ur stabiliseringssynpunkt.

Gå vi vidare till dyrortsnämndens
yttrande, får jag säga, att detta inte är
särskilt övertygande. Jag tycker tvärtom,
att om man läser dyrortsnämndens
yttrande ganska noggrant, visar det sig
att de själva gång på gång måste konstatera,
att det är ganska osäkra faktorer
som ligga till grund för beräkningarna.
Jag kan citera vad den skrivit: »Med
dyrortssystemet följer som en nödvändighet,
att svårigheter lätt uppstå i fråga
om placeringen av orter, vilka befinna
sig vid gränserna mellan grupperna.
Några få kronors skillnad i de
framräknade dyrortstalen kan föranleda
olika placering med åtföljande, förhållandevis
mera betydande skillnader
i löner och skatteavdrag för i de olika
orterna boende personer. För att mildra
dessa konsekvenser erbjuder sig
möjligheten att efter skälighetsprövning
flytta upp särskilt missgynnade orter. I
första hand har därmed avsetts att
åstadkomma utjämning mellan orter
tillhörande samma bygd.»

Talet om skälighetsprövning låter ju
rätt så vackert, och jag vill inte bestrida,
att det i vissa fall förekommit, att
rättelse vidtagits efter en sådan, men
jag vet också mycket väl, inte minst
från mitt eget län, att det finns kommuner,
som försökt få denna skälighetsprövning
tillämpad men misslyckats.

Går man vidare till bostadskostnaderna,
påpekas där, att dessa äro betydligt
högre i städerna än ute på lands -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

bygden. Varför har man då en så stor
skillnad? Enligt min mening — och jag
tror, att de flesta som befinna sig ute
på den svenska landsbygden äro ense
med mig därom — därför att det inte
är samma bostadsstandard i städerna
och på landsbygden. Om vi någon gång
komma dithän — vilket vi hoppas från
landsbygdens sida — att vi kunna få
samma bostadsstandard på landsbygden
som i städerna, tror jag, ärade
kammarledamöter, att det inte skulle
bli så stor skillnad mellan hyrorna i
städerna och på landsbygden. Att vi,
därför att vi behöva ha det systemet i
fråga om bostadsförmåner eller bostadsstandard,
skulle straffas med att
tillhöra en lägre ortsgrupp, tycker jag
är litet väl hårt.

Ser man på resonemanget i fråga om
■ livsmedlen, har dyrortsnämnden även
där konstaterat, att en del av olikheterna
kunna bero på tillfälligheter eller
felaktigheter vid prisinsamlingen. Då
»har dyrortsnämnden haft uppmärksamheten
riktad på förhållandet och i
förekommande fall granskat de bakom
beräkningarna liggande priserna, vad
angår såväl den klagande orten som dess
grannar. Det har därvid framkommit,
att missuppfattningar rörande kvaliteter
eller tillfälligheter i prisbildningen
vid noteringstillfället sannolikt präglat
uppgifterna för vissa varuslag.» Det gäller
som nämnts särskilt potatis, vitkål
och morötter. Om man vill tillspetsa
sitt resonemang, herr talman, skulle
man kunna säga, att dyrortsnämnden
här har talat om för kammarens ledamöter,
att frågan om en kommun skall
tillhöra ortsgrupp 1 eller ortsgrupp 2
kan vara beroende på några kålhuvuden.

Gå vi sedan över till bränsle och lyse,
är nämnden även där av den meningen,
att missuppfattningar och missförstånd
kommit i fråga vid lämnandet av dessa
uppgifter, men anser till slut lika fullt,
att detta haft en betydelse av mindre
räckvidd.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Till slut kommer man fram till något
som kallas för byggnadskostnaderna,
och där talar man om för oss, att
de tre kostnadsfaktorerna äro arbetslöner,
tomtpriser och transportkostnader.
Vi få också veta, att de två förstnämnda
äro högre i städerna än på
landsbygden och i vissa fall även den
tredje, d. v. s. transportkostnaderna.
Dock kan det enligt dyrortsnämnden i
undantagsfall inträffa, att transportkostnaderna
äro högre på landsbygden
än i städerna.

Jag skulle för min del tro, att det är
alldeles riktigt, att arbetslönerna äro
högre i städerna, då detta just är en
följd av dyrortsgrupperingen. Man har
sagt mig, att det är ganska svårt för
byggmästarna att få sina arbetare med
sig till ett bygge, som skall ske inom
ortsgrupp 1, niir det finns möjlighet till
arbete inom högre ortsgrupp.

Det är nog också ganska sannolikt,
att transportkostnaderna äro betydligt
högre på landsbygden än i städerna.
Jag tror, att man gentemot dyrortsnämnden
skulle kunna säga, att i undantagsfall
är det så, att transportkostnaderna
äro högre i städerna, men i
de flesta fall äro de högst på landsbygden.

För att till sist se litet på den tabell
dyrortsnämnden skickat med i sitt yttrande
intresserar jag mig givetvis mest
för mitt eget län, Kristianstads län.
Det är rätt naturligt, att de som representera
län, som inte ha några kommuner
kvar i ortsgrupp 1, inte kunna ha
samma intresse för denna fråga som
vi, som ha sådana kvar. Därmed vill jag
inte ha sagt, att de sakna intresse för
dyrortsgrupperingsfrågan.

Om vi se på mitt eget län, finnas där
174 orter inom samtliga ortsgrupper.
Av dessa 174 äro endast två i ortsgrupp
3. De övriga 172 befinna sig i ortsgrupp
1 eller 2. Se vi på levnadskostnadstalet
kan man konstatera, att när det
rör sig om ett krontal mellan 5 225—
5 424 ha vi inom vårt län 146 orter,

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

därav 64 i ortsgrupp 1. Det är ganska
besynnerligt, att just en enda hundralapp
lett till att dessa 64 orter hamnat
på fel sida om gränsen. Jag är, efter
samtal med personer ur olika politiska
lager på landsbygden, övertygad om att
ifall vi slå ihop ortsgrupp 1 och 2,
skulle största delen av den irritation
som ortsgruppsindelningen skapat helt
enkelt försvinna. Vi ha i vårt län i
ortsgrupperna 1 och 2 endast 9 orter,
som ha ett levnadskostnadstal under
5 225, och 17, som ha över 5 424. Under
sådana förhållanden skulle man
önska att utskottet hade varit mera intresserat
av att få bort det irritationsmoment,
som finnes på grund av indelningen
i grupp 1 och 2. Det är små
summor det rör sig om, men det blir
stora verkningar i bygden.

Jag skall erkänna, att utskottet skrivit
ganska välvilligt. Utskottet har skrivit
att »utskottet också är medvetet om
att det nuvarande systemet i många fall
medfört resultat, som åtminstone utan
närmare granskning te sig svårförklarliga».
Litet längre fram konstaterar
man: »Utskottet finner dock angeläget
understryka, att uppmärksamhet ägnas
åt möjligheterna att på ett smidigare
sätt än hittills åstadkomma rättelse i
sådana fall, där uppenbara ojämnheter
föreligga.» Det mest positiva uttalande,
som utskottet gjort, är detta: »Utskottet
håller det även för sannolikt, att större
svårigheter föreligga att erhålla ett representativt
prismaterial när det gäller
landsbygden än i fråga om större orter
och städer, och osäkerhetsmomentet
torde därför kunna antagas vara större
i de två lägsta grupperna. Med hänsyn
bl. a. till dessa förhållanden synes det
utskottet, som om en viss utjämning
mellan de två lägsta grupperna kunde
vara motiverad.»

Detta vackra skrivsätt borde — det
hade man anledning tro — ha mynnat
ut i en framställning från utskottet om
bifall till de i motionerna gjorda yrkandena
om slopande av ortsgrupp 1.

Så är emellertid icke fallet. Tvärtom
anser utskottet efter detta konstaterande,
att det ej finnes anledning genomföra
genomgripande förändringar. Man
pekar på — det är ju en stark sak,
det måste jag erkänna — att socialstyrelsen
i samband med den nya kommunindelningen
har fått i uppdrag att
utarbeta nytt förslag till dvrortsindelning.
Det är fullständigt riktigt, men
det finns ingenting som säger att därmed
försvinna kommunerna i ortsgrupp
1. En del orter flytta upp till
ortsgrupp 2 med anledning av sammanslagningen,
tror jag, men det blir väl
också ett antal kommuner, som komma
att stanna kvar i grupp 1 även i fortsättningen.
Utskottet skriver, att först
när denna kommunindelning genomförts
bör — om det då befinnes vara
påkallat — frågan tas upp till förnyad
prövning. Detta visar att utskottet icke
självt tror, att den nya kommunindelningsreformen
skall medföra att ortsgrupp
1 kommer att slopas.

Jag beklagar att utskottet intagit denna
ståndpunkt. Jag tror för min del
att det starkaste skälet härtill är vad
jag nyss nämnde, nämligen att man
vill vänta och se resultatet av vad socialstyrelsen
kan komma med i samband
med kommunindelningsreformen.
Det oaktat vill jag, herr talman, yrka
bifall till den motion nr 126, som jag
avgivit i denna kammare, vilken motion
innebär att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om slopande
av ortsgrupp 1 i dyrortsindelningen och
att de där placerade kommunerna uppflyttas
till närmast högre ortsgrupp.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Här föreligga olika motioner i
denna fråga med i viss mån samma yrkande.
I motionen av herr Larsson i
Luttra m. fl. hemställes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning syftande till
dyrortssystemets avskaffande samt i

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

avvaktan härpå uppflytta lägsta ortsgrupp
till näst lägsta. I den andra motionen
av herr Nilsson i Bästekille in. fl.
hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om slopande
av ortsgrupp 1 i dyrortsindelningen
och att de där placerade kommunerna
uppflyttas till närmast högre ortsgrupp.

Utskottet har i denna fråga infordrat
yttranden från socialstyrelsen och dyrortsnämnden.
Jag skall icke närmare
ingå på dessa yttranden. Jag vill endast
hänvisa till att det av dessa yttranden
bland annat framgår, att en så omfattande
sammanpressning av prisnivån icke
förekommit sedan den nu gällande ortsgrupperingen
genomfördes, att det kan
motivera en sammanslagning av första
och andra dyrortsgrupperna. I övrigt
hänvisas i dessa utlåtanden till den pågående
kommunsammanslagningen samt
till stabiliseringspolitiken på det ekonomiska
området. Vad det gäller kommunsammanslagningen
kommer denna
att medföra, att antalet landskommuner
fr. o. m. den 1 januari 1952, när den
nya organisationen skall vara genomförd,
kommer att minskas från ca 2 350
till ca 800. Att denna omorganisation
kommer att inverka på dyrortsindelningen
får väl anses som självklart. Det
kan i detta sammanhang erinras om att
socialstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål.

Vad sedan gäller stabiliseringsfrågan
kan man, om man nu skuile uppflytta
den första dyrortsgruppen till den andra,
göra sig den frågan, om icke detta
kommer att försvåra den stabiliseringspolitik,
som statsmakterna ha gått in
för under den närmaste tiden. Om ortsgrupporna
1 och 2 sammanslås, har
socialstyrelsen beräknat att lönerna
för 3 000 statstjänstemän och 2 700 statligt
anställda arbetare komma att ökas
med ca 1 miljon kronor. Om vi dessutom
räkna med att det inom första
ortsgruppen finnes stationerade ca
2 500 lärare, skulle, om dessa uppflyttas
i ortsgrupp 2, detta också betyda

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

en kostnadsökning på ca 1 miljon kronor
om året. Därtill kommer, något som
redan framgått av debatten, att socialstyrelsen
räknar med att skatteintäkterna
skulle minskas med ca 2V» miljoner
kronor. Om jag icke missuppfattade
den siste ärade talaren ansåg han, att
det icke behövde bli någon skatteminskning,
om den första ortsgruppen uppflyttas
till ortsgrupp 2. Ja, så kan väl
endast bli fallet under den förutsättningen,
att samtliga inkomsttagare, som
bo i ortsgrupp 1, finge en lönekompensation,
om de två ortsgrupperna 1 och
2 bli sammanslagna. Jag är icke övertygad
om att detta blir fallet.

Man får emellertid icke enbart taga
hänsyn till vad det skulle leda till för
utgiftsökning eller utgiftsminskning för
staten, därest en dylik sammanslagning
sker. Man måste även taga hänsyn till
de arbetare och tjänstemän, som äro
anställda inom kommunerna och hos
landstingen. Vi måste väl ändå utgå
ifrån att om statens arbetare och tjänstemän
komma att få en rätt väsentlig
löneförbättring genom en sammanslagning
av dessa två ortsgrupper komma
kommunernas och landstingens löntagare
att med alla de medel, som stå till
deras förfogande, söka få genomförd
en löneförbättring av samma omfattning
som statens tjänstemän och arbetare
tidigare fått. Då komma icke blott
utgifterna för staten att ökas, utan utgifterna
för kommunerna och landstingen
komma också att ökas i viss omfattning.

Det kan vidare konstateras, att kollektivavtalen
på den fria marknaden i
allt större utsträckning blivit baserade
på den nya dyrortsgrupperingen. Men
av de uppgifter som utskottet har inhämtat
framgår, att det icke lyckats
fackförbunden att få avtalen helt anpassade
efter det nya dyrortssystemet.
Om denna anpassning skulle helt genomföras,
kommer detta att betyda eu
utgiftsökning för företagarna på ca 25
miljoner kronor om året.

(i Andra kammarens protokoll 1949. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Man får ej heller förvåna sig över
om, sedan statens och kommunernas
löntagare fått väsentliga löneförbättringar,
krav skulle komma även från
de löntagare, som äro anställda i privat
tjänst. Då måste man göra sig den frågan,
om det icke komme att medföra
ganska hårda påfrestningar på den ekonomiska
stabiliseringspolitiken.

Herr Pettersson i Dahl ansåg, om jag
inte missuppfattade honom, att det är
oriktigt att på detta sätt taga hänsyn
till arbetare och övriga löntagare på
den privata marknaden. Jag kan emellertid
icke finna att det ligger något
orätt däri, ty skall den ena gruppen ha
väsentligt förbättrade förmåner, böra
naturligtvis dessa förmåner tillkomma
även de andra grupperna.

Det är framför allt med hänsyn till
dessa förhållanden och de ekonomiska
verkningar, som en ändring av dyrortsgruppssystemet
skulle medföra, som
utskottet har stannat för att avstvrka
motionerna för närvarande och låta
frågan anstå tills vissa lättnader på det
ekonomiska området komma att inträda
och till dess kommunsammanslagningen
är genomförd.

Det har vidare talats om att det nuvarande
dyrortssystemet icke medför
någon rättvisa mellan de olika grupperna.
Jag tror icke att det är möjligt
att genomföra en fullständig rättvisa i
dyrortshänseende mellan de olika orterna
här i landet, men jag ifrågasätter
om den rättvisa, som det nuvarande
dyrortssystemet skänker, ändå icke är
något större än den rättvisa, som skulle
skipas om dyrortssystemet helt skulle
avskaffas.

Sedan har det i debatten talats om
att myndigheterna ändra de olika uppgifter,
som inkomma från kommunerna.
Ja, det är möjligt att detta förekommer
i vissa fall. Men antag nu till exempel,
att vi ha två rätt nära varandra liggande
orter, som inlämna uppgifter till
socialstyrelsen, och att dessa uppgifter
äro väsentligt olika. År det då att för -

undra sig över om socialstyrelsen gör
en undersökning för att kunna konstatera
vad som är den verkliga orsaken
till att det förekommer så olika priser
inom två orter, som ändå ligga så nära
varandra? Jag vill i detta hänseende för
övrigt hänvisa till dyrortsnämndens
verksamhet. Denna nämnds huvudsakligaste
uppgift är enligt min uppfattning
att kontrollera och övervaka, att
de uppgifter som komma från kommunerna
i största utsträckning följas, när
socialstyrelsen går att indela kommunerna
i olika dyrortsgrupper.

Det har även talats om bostads- och
byggnadskostnaderna på landsbygden,
men jag skall ej nu gå in på dessa detaljfrågor.
Det är möjligt att byggnadskostnaderna
på landsbygden i stort sett
äro lika höga som i vissa städer och
tätorter. Men jag måste ändå konstatera,
att vad det gäller hyror och bostadskostnader
föreligger det en väsentlig
skillnad därutinnan mellan landsbygden
och de större städerna. Man
kan ju, som den siste ärade talaren,
hänvisa till att orsaken till dessa lägre
hyror på landsbygden är att bostadsstandarden
där är betydligt sämre
än i städerna. Men jag vill rekommendera
herrarna att gå till utkanterna av
en del av våra mindre, medelstora eller
större städer. Jag är övertygad om att
ni då skola finna att bostadsbeståndet
ingalunda är bättre där än på landsbygden
utan tvärtom i många fall betydligt
sämre. Sedan är det naturligtvis
alldeles riktigt, att de moderna bostäderna
i större utsträckning förekomma
i städerna än på landsbygden. Under
de senare åren har dock, tror jag, även
landsbygden sökt få fram ett så modernt
bostadsbestånd som möjligt.

Herr Pettersson i Dahl pekade även
något på den skillnad i krontal, som
förefinnes mellan de olika ortsgrupperna.
Han förvånade sig över att det är
så stor skillnad i krontal inom ortsgrupp
5 jämfört med de andra ortsgrupperna.
Om man ser på den tabell

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

som är fogad till utskottets utlåtande
finner man, att denna stora skillnad beror
på att ett antal norrlandskommuner
kommit upp till ett mycket högt
krontal. Skulle det skapas rättvisa där,
skulle man gå in för en sjätte dyrortsgrupp,
men det tillåter icke det nuvarande
systemet. Vad orsaken kan vara
till att dessa norrlandskommuner ha
kommit så högt upp, vågar jag icke uttala
mig om, men jag förmodar, att det
är resekostnaderna som härvidlag spela
eu väsentlig roll.

Herr talman! Jag skall icke gå in på
flera detaljer i denna fråga. Jag vill
sluta med att säga, att jag tror, att kammaren
gör klokt i att följa utskottets
förslag. Då ställer man sig avvaktande
till denna fråga till dess den nya kommunindelningen
är genomförd och till
dess att det har lättat något på det ekonomiska
området.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast
replikera herr Mårtensson i Uddevalla,
som säger, att jag har ansett det orätt att
ta hänsyn till dem, som äro anställda på
den privata arbetsmarknaden. Jag förstår
inte var herr Mårtensson fått detta
ifrån, ty jag nämnde inte alls något sådant.
Vad jag berörde var den stora
kostnaden för de kollektivanställda,
ifall man skulle företa den föreslagna
justeringen i dyrortshänseende, vilken
kostnad i utlåtandet är redovisad med
20 å 30 milj. kronor. Nu säger herr
Mårtensson att denna kostnad egentligen
skulle uppgå till 25 milj. kronor.
•lag skulle vilja be herr Mårtensson upplysa
kammaren, hur man kan få fram
denna kostnad, om man för upp ortsgrupp
1 till grupp 2. Är det verkligen
så många anställda inom ortsgrupp 1,
att den av uppflyttningen förorsakade
merbctalningen till dem skulle uppgå
till denna orimligt höga summa? Det
är detta, herr talman, jag anfört.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Herr Mårtensson säger vidare att en
så stor sammanpressning, som vi avsett
här, alltså en sammanslagning av
ortsgrupperna 1 och 2, inte skulle ha
förekommit sedan detta dyrortssystem
tillkom. Vi behöva bara slå upp
tabellen för att få se hur det ligger
till. Det är en skillnad i krontal i ortsgrupp
1 på 224 och i ortsgrupp 5 på
749. Nu säger man att detta beror på
fyra, fem norrlandskommuner. Tag
bort dessa kommuner, herr Mårtensson,
så är det i alla fall 50 % större skillnad
i krontal i ortsgrupp 5 än i ortsgrupp
1. Jag tror inte herr Mårtensson har
möjlighet att kunna påstå något annat.

Herr Mårtensson undrade slutligen,
om inte vid ett eventuellt slopande av
dyrortssystemet orättvisorna skulle bli
ändå större än nu. Jag protesterar bestämt
emot detta. Det måste den göra,
som har någon kännedom om hur det
är att anställa människor ute på landsbygden
— nu vet man nogsamt att man
knappast kan få anställda dit. Jag har
någon erfarenhet av detta när det gäller
landstingets verksamhet och vet
vilka svårigheter vi brottas med då det
gäller att anställa läkare och andra
tjänstemän ute i orterna. Vederbörande
anse att dels är lönesystemet uppbyggt
så, att de få mindre betalt för sitt arbete
än i tätorterna, och dels bli de i
avsaknad av alla bekvämligheter. Jag
kan inte säga något emot deras resonemang,
jag tycker det är riktigt.

Det är möjligt, det vill jag säga här,
att riksdagen inom en tämligen snar
framtid •— såvida vi nu inte skola helt
avfolka landsbygden och göra det omöjligt
att anställa folk där — får införa
ett dyrortssystem, som är raka motsatsen
till det nuvarande, genom att man
måste lägga till ersättningar för dem,
som gå med på att ta anställning ute på
landsbygden.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Det är möjligt
att jag missuppfattat herr Pettersson i

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Dahl när jag talade om arbetarna i den
privata marknaden, men jag fick den
uppfattningen att herr Pettersson
nämnde, att det är oriktigt att ta upp
denna fråga i detta sammanhang; men
detta kanske var ett hörfel från min
sida.

Herr Pettersson i Dahl sade att han
inte kan förstå, hur vi kunna få upp
denna summa till 25 milj. kronor, om
vi flytta upp första ortsgruppen till den
andra. Jag nämnde att det inte lyckats
arbetarna i den privata marknaden att
få sina avtal anslutna till den nya dyrortsgrupperingen.
Om detta skulle genomföras
kommer det att medföra en
utgiftsökning för de privata företagarna
med ca 25 milj. kronor. Det var det
jag sade, men inte att det skulle bli
en så stor utgiftsökning om ortsgrupp
1 flyttades upp till ortsgrupp 2.

Herr Pettersson nämnde också något
om skillnaden i krontal inom de olika
ortsgrupperna. Ja, herr Pettersson,
inom de olika dyrortsgrupperna skilja
krontalen på ca 249 kr. Om herr Pettersson
ser på femte ortsgruppen och
bortför dessa norrlandskommuner,
komma vi även där till talet 249. Över
det strecket komma bara en tio olika
kommuner uppe i norrlandslänen.

Herr LARSSON i Luttra (kort genmäle):
Herr talman! Herr Mårtensson
i Uddevalla har här argumenterat för
att det inte skulle gå att göra denna
uppflyttning på grund av den relativt
ringa löneökning, som detta medför
dels för de statsanställda och dels för
dem, som äro anställda i privat tjänst.
Man frågar sig då hur man kunde klara
saken 1947, då det gällde ett mycket
stort antal orter. För en hel del av
dessa orter var det för övrigt inte fråga
om uppflyttning en dyrortsgrupp, utan
i många fall uppflyttning från lägsta
till högsta dyrortsgruppen. Jag tror
nog man överdriver svårigheterna på
detta område.

Beträffande herr Mårtenssons tal om
bostadsstandarden kanske jag kan citera
utredningen beträffande pensionsgrupperingen
en gång till. Man säger
där att standardskillnaden är mycket
stor (uppgifterna åsyfta 1947). I landskommunerna
i lägsta dyrortsgruppen
hänfördes 82 % av bostäderna till lägsta
standardklassen, 15 % till mellanklassen
och 3 % till den bäst utrustade. Då
det gällde de största städerna kommo
81 % i Stockholm och 65 % av bostäderna
i Göteborg i högsta klassen. Alltså
3 % på landsbygden och 81 respektive
65 % av bostäderna i Stockholm—
Göteborg kommo i högsta standardklass.

Medan jag har ordet skall jag be att
få rikta en fråga till utskottets talesman,
vad utskottet menar med att säga,
att först när kommunsammanslagningen
genomförts bör, om detta då befinnes
påkallat, denna fråga tas upp till förnyad
prövning. Menar man att man inte
skall kunna dyrortsgruppera dessa nya
kommuner, så att det hela är färdigt i
och med sammanslagningen?

Herr LINDAHL: Herr talman! Det är
klart att den synpunkten, att man bör
ha ett mindre antal dyrortsgrupper, kan
vara riktig. Det är givet att det blir
bekvämare ju mindre antal dyrortsgrupper
man har. Det insåg man redan
tidigare, då man skar ned antalet till
fem. Detta hälsades då med stor tillfredsställelse,
och man tyckte att man
hade kommit till ett verkligt gott resultat.

För min del tycker jag det är självklart,
att om en bygd eller ett län kan
stanna i samma dyrortsgrupp, så är
detta att föredra. I Norrbotten, som i
detta fall är det verkliga idealet, är
det — om jag inte missminner mig —
bara en kommun, som inte befinner sig
i högsta dyrortsgrupp, alltså den femte.
I Örebro län, där hela landsbygden befinner
sig i andra, medan städer och

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

vissa tätorter höra till tredje ortsgruppen,
fanns det två kommuner, som
hade ett levnadskostnadstal, som rätteligen
skulle hänföra dem till ortsgrupp
1, men de blevo skälighetsprövade upp
i ortsgrupp 2, så att hela länet nu är
antingen i andra eller tredje ortsgruppen.

Detta förhållande sammanhänger ju
oftast med att avståndstillägget har
medfört sådana levnadskostnadstal, alt
ifrågavarande kommuner kommit upp
till dessa siffror. Alltjämt kan dock
konstateras, att levnadskostnadstalet
inom kommuner, som ligga intill varandra,
kan vara olika, lika väl som man
i den utredning, som föregick den nya
dyrortsgrupperingen, konstaterar att
vissa regioner av detta land voro billigare,
varigenom levnadskostnadstalet
där blev lägre än i vissa andra regioner.

Det är klart att man kan påstå att
vissa händelser inträffat som göra, att
en förändring nu skulle vara på sin
plats, och i viss omfattning torde så
också ha skett. Men om denna förändring
är av den utomordentliga betydelse,
att man därigenom utan vidare
kan slopa en dvrortsgrupp, det äro vi
knappast nu mogna att bedöma.

Man har här beklagat att det endast
är bondeförbundet, som kämpar för
den lägsta gruppens intressen. .lag har
alltid haft en känsla av att dyrortsgrupperingen
är en mycket viktig detalj i
bondeförbundets propagandaapparat.
Och man får förstå att sinnena komma
i svallning om man på ett folkmöte,
där denna fråga behandlas, läser innantill
i herr Larssons i Luttra motion.
Där heter det: »Vid levnadskostnadsundersökningen
av år 1935, som legat
till grund för den intill den 1 juli 1947
gällande dyrortsgrupperingen, konstaterades
en skillnad i levnadskostnader
på 48 % mellan högsta och lägsta dyrort.
Det råder sålunda eu tydlig tendens
till sammankrympning av olikheterna
i levnadskostnaderna skilda orter emellan,
som varit påfallande stor under de

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

senare åren. På drygt 10 år ha de framräknade
levnadskostnadsolikheterna
minskat från 48 till 18 %.»

Så står det i motionen. Det är klart
att vem som helst kan missta sig, men
jag misstar mig säkerligen inte om jag
säger, att man i propagandan emot dyrortsgrupperingen
här använt ett argument
som är totalt missvisande, tv hade
samma beräkningsgrunder använts 1935
som man använde 1946, hade spännvidden
inte varit 48 % utan omkring 20
—22 %.

Dyrortsgrupperingen är kanske ändå
inte så dålig som ryktet vill göra gällande.
Nu har det ju sagts att man
skulle komma fram till ett större mått
av rättvisa, och jag vill för min del säga
att den del av dyrortsnämndens arbete,
som jag och andra tagit befattning med,
gått ut på att söka skapa rättvisa så
långt som vi haft möjlighet att förorda
en dylik. Men även om man låter första
dyrortsgruppen försvinna och alltså
flyttar upp alla som äro i dyrortsgrupp
1 till grupp 2, tror någon att därmed
missnöjet med dyrortsgrupperingen
skulle försvinna? Tro ni att det då
blev rent för överklaganden i fortsättningen?
Nej, det blev det sannerligen
inte. Utan följden kom otvivelakligt
att bli den, att de, som nu befinna
sig i övre gränsen till dyrortsgrupp 2,
inte komme att tycka om det sällskap
de fått från ortsgrupp 1 utan omedelbart
skulle begära, att tvåan skulle
flytta upp i trean och så vidare undan
för undan. Tro ni inte ändå själva, att
konsekvensen av ett dylikt beslut måste
bli ungefär denna?

Om man då säger: »Låt dem då
flyttal», så är därmed hela denna dyrortsgruppering
söndertrasad, och något
annat ha vi ännu inte att sätta i stället.
Och så länge vi inte ha det få vi väl
dras med det vi ha, även om det bör
erkännas att inte heller nuvarande dyrortsgruppering
alltid ger utslag av full
rättvisa. Jag misstänker emellertid att
det är ganska svårt för att inte säga

86 Nr 29. Onsdagen den 30

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

omöjligt att få fram ett system, som
ger den fulla rättvisan.

Jag förstår väl det missnöje som
framträder på många orter. Utskottets
ordförande har ju här talat om att man
har svårt att förstå, att den ena kommunen
ligger i dyrortsgrupp 1, medan
den andra, intilliggande, befinner sig
i grupp 2. De som bo i dessa kommuner
kunna inte begripa, hur i all
världen denna dyrortsgruppering verkar.
Det förekommer ännu mer markanta
fall, och det är när en landskommun,
som gränsar till en stad, ligger
i första, medan staden ligger i
tredje ortsgruppen. Då är det uppenbart
att folk måste vara missnöjda,
och det är också givet att här kan en
skälighetsprövning äga rum för att man
om möjligt skall kunna få fram det,
som kan vara någorlunda riktigt.

Man måste dock framhålla, att det
finns vissa orsaker till att den ena
gruppen kan få ett levnadskostnadstal,
som understiger den andras, och detta
levnadskostnadstal för då med sig, att
denna grupp blir placerad i annan dyrortsgrupp.
Skattetrycket spelar exempelvis
inte någon liten roll i detta avseende,
och vidare ha vi avståndstilllägget,
som man inte gärna vill räkna
med annat än i den mån det är till fördel
för kommunen. Den kommun, som
har det högre levnadskostnadstalet, har
alltså kunnat tillgodoräkna sig avståndstillägget,
medan den andra inte kunnat
göra det. Om livsmedelspriserna kan
man i stort sett säga, att de inte variera
så mycket från den ena bygden till den
andra, men beträffande hyrorna kan
det alltid skilja, den saken är uppenbar.

Jag är för min del ingalunda blind
för att vissa värden, som gällde 1946,
inte hålla riktigt i dag. Sedan 1946 har
det förekommit en omfattande nybyggnad
av bostäder, och ifrån olika håll
kommer man och säger att vårt hyrestal
är ett helt annat i dag än det var
tidigare. Detta kan naturligtvis inte bestridas,
ty även om hyrorna i nybygg -

november 1949 em.

da hus under en följd av år höllo sig
inom vad man ifrån myndigheternas
sida ansåg vara en skälig ram, så har
en viss hyreshöjning ändå inträffat under
de allra senaste åren. Men det är
klart att om en hyreshöjning inträffar
i ortsgrupp 1, inträffar också en hyreshöjning
i ortsgrupp 2 eller 3 eller 4,
hela raden utefter. Blir det högre kostnader
för bostaden, inskränker sig denna
ökning inte enbart till dyrortsgrupp
1!

Jag tror således att när det ekonomiska
läget så tillåter, bör man söka få
fram nya normer för beräkningen. Om
en hel rad orter bli prövade igen skall
det visa sig, skulle jag tro, att en dylik
omprövning åstadkommer en del omplaceringar.
För tillfället får jag understryka
vad utskottet sagt, att vi få väl
finna oss i att tills vidare ha det vi
ha och söka göra det bästa möjliga av
det — det är ju detta som här ifrån utskottets
sida har sagts.

Jag tror för min del inte att själva
summan när det gäller statstjänarlönerna
spelar någon avgörande roll. Jag
tror det är betydligt viktigare att man
tar hänsyn till att en del fackförbund,
när de skriva kollektivavtalen i dyrortsgrupp
2, ändå ha gått efter dyrortsgrupp
1, såsom skett inom exempelvis
Handelsarbetareförbundet. Inom exempelvis
Handelsarbetareförbundet har
man ännu icke kommit i den dyrortsgrupp,
där vederbörande egentligen
skulle vara, utan får hålla sig en grupp
under. Det är givet, att om en omflyttning
i väsentlig grad sker så brytes
hela denna anordning.

Även om jag för min del icke är så
förtjust i utskottets utlåtande utan tycker
att utskottet ställt kanske väl stora
växlar på framtiden, vilka det kanske
blir svårt att lösa in, när den tiden
kommer, så delar jag dock den uppfattningen,
som vi ha inom dyrortsnämnden,
att man skall vara så pass
generös som man över huvud taget kan
vara vid en skälighetsprövning och

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

göra vad man kan för de grupper som
klaga. Jag tror för min del, att utskottets
utlåtande förpliktar strängt taget
icke till något alldeles speciellt. Men
det säger ganska tydligt ifrån, tycker
jag, att när det gäller den lägsta dyrortsgruppen
skall man vara en smula
generös. Jag kan för min del instämma
i detta. Jag tycker, att när man från
bondeförbundshåll i detta fall kommit
så långt, att man har fått ett utskottsutlåtande
som går till mötes så mycket
som detta utlåtande gör, så skulle man
vara ganska nöjd. Tv talesmännen för
reservationen veta lika väl som vi andra,
att en förändring just nu, som innebure
att utan någon som helst undersökning
flytta upp ortsgrupp 1 till ortsgrupp
2, är omöjlig att genomföra.

Med dessa ord ber jag således, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Luttra (kort genmäle)
: Herr Lindahl har sagt, att de
jämförelsetal, som äro angivna i motionen
för åren 1935 och 1947, icke äro
jämförbara. Jag underströk i mitt första
anförande, att vid 1947 års dyrortsgruppering
hade man fått dessa avståndstillägg;
det hade strax medfört en
betydlig förbättring. Jag sade, att jag
hoppades att man skulle göra detsamma
beträffande kommunalskatteposten.
I)å skola vi ånyo konstatera, att det
blir en sammanpressning av dessa skillnader
i kostnader.

Sedan sade herr Lindahl, att missnöjet
skulle icke försvinna, om man
flyttade upp dyrortsgrupp 1 till dyrortsgrupp
2. Det kan vara sant. Men både
utskottet och dyrortsnämnden ha ju
konstaterat, att det är där, alltså mellan
dyrortsgrupperna 1 och 2, som problemet
är värst och att det är där som
trängseln omkring gränsen är så stor,
att det iir befogat att det bär blir en
omflyttning.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag har under hela min riksdagstid varit
kritiskt inställd till dyrortsreglerna
och själv motionerat om utredning för
dess avskaffande. Jag har biträtt framstötar
syftande till att skapa större
rättvisa på detta område. Jag var också
i år inställd på att stödja de motioner,
som syfta till att höja upp den lägsta
dyrortsgruppen till den näst lägsta, detta
så mycket mera som jag tillhör ett
län, där vi ha 108 orter i den lägsta
ortsgruppen, 32 i den andra och 2 i
den tredje. Men när vi inom avdelningen
i utskottet på hösten togo upp
frågan på nytt och fingo in yttranden
från socialstyrelsen och dyrortsnämnden,
blev jag betänksam. Det framgick
nämligen av socialstyrelsens yttrande,
att den ämnar taga upp frågan om en
översyn av dyrorterna i samband med
kommunsammanslagningen. Jag har
också fått bekräftat, att Kungl. Maj:t
givit socialstyrelsen uppdrag att företaga
en översyn av dyrortsgrupperingen

1 samband med kommunsammanslagningen.
Då vi veta, att antalet kommuner
kommer att krympa från i runt tal

2 350 till ca 800 och i mitt eget län
från 119 till 43, så förutsätter jag, att
det kommer att ske en omfattande
justering av dessa ortsgrupper. Jag
menar därför, att om man vill en
rättvisare indelning, så skall man avvakta
denna justering för att, när
den är gjord, kunna se var de största
orättvisorna stå kvar. Jag förmodar
dessutom, att i detta tidsläge har man
större möjligheter att giva ett mera stabilt
underlag för beräkningen av priser
och levnadskostnader. Man får väl hoppas,
att de subventioner och konstlade
prisregleringar, som på olika områden
nu påverka prisbildningen, vid detta
tidsläge skola vara avvecklade och att
man då har möjlighet att få ett mera
verklighetsbetonat underlag för de lcvnadskostnadsundersökningar,
som jag
förmenar måste ske efter kommunsammanslagningen.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Då bär det stått klart för mig, att det
är bättre att få ett om möjligt enigt utskott,
som skriver till Kungl. Maj:t om
detta och understryker, att man bör få
ett smidigt och snabbt tillrättaläggande
av de uppenbara ojämnheterna, samt
förutsätter, att det efter kommunsammanslagningen
göres en ny översyn av
hela problemet. Jag har givetvis inom
utskottet velat ha en starkare skrivning,
men jag har fått böja mig för en kompromiss,
vars ställningstagande dock är
positivt. Vi vilja avvakta kommunsammanslagningen
och därefter taga upp
frågan till förnyad prövning.

Sedan kan man icke helt åsidosätta
den med denna uppflyttning sammanfallande
kostnadsfrågan. Den har redan
vidrörts i debatten. Jag vill bara understryka,
att man icke kan förbise denna
sak, så länge man har lönestopp. Det
gäller här visserligen icke så stora belopp.
Men om man börjar röra vid dessa,
så betyder det givetvis även en uppflyttning
av lönerna för stora grupper.
Detta är självfallet en mycket känslig
synpunkt men det är för mig icke det
väsentliga. Det väsentliga för mig är att
man avvaktar den i samband med kommunsammanslagningen
bebådade justeringen
av dyrorterna för att därefter
taga upp frågan på nytt. Jag är övertygad
om att det icke räcker med bara
en uppflyttning av dyrorter från den
lägsta till den näst lägsta gruppen utan
även att man måste göra en allmän
översyn av hela dyrortsproblemet.

Jag måste erkänna att jag tror inte
att man kan helt slopa dyrortsindelningen
men nog ha en regional reglering
framför allt då det gäller Norrland.
Herr Wahlund har också varit inne på
den tanken. I vårt avlånga land är det
tyvärr så stora skillnader i levnadskostnader,
att man ej kan komma ifrån
detta.

Herr talman! Jag har med detta velat
understryka, att jag har samma positiva
inställning till att skipa största möjliga
rättvisa olika orter emellan. Men i

dagens situation ber jag att få ansluta
mig till utskottets utlåtande, till vilket
jag, herr talman, ber alt få yrka bifall.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
denna fråga är ganska viktig, vill jag
också säga några ord. Jag skall försöka
att fatta mig så kort som möjligt. Jag
lyssnade med mycket stort intresse till
herr Lindahl. Jag vet ju, att han är ledamot
av denna dyrortsnämnd. Jag hade
tänkt mig att få höra den verkliga
sakkunskapen på området, när det gällde
dyrortsgrupperingen. Men jag måste
säga herr Lindahl, att efter hans anförande
har min respekt för dyrortsnämnden
sjunkit ganska betydligt. Det enda,
som ur hans synpunkt var bärande i
motiveringen, var att detta vore ett propagandatrick
från bondeförbundet, en
punkt som vi ville driva i valrörelsen.
Det var det centrala i hans anförande.
Jag förmodar, att kammarens ledamöter
mycket noga lade märke till att detta
var för honom det väsentliga. Jag menar,
att med ett sådant resonemang
som herr Lindahl för kan man icke
gärna betecknas såsom sakkunnig. När
vi bondeförbundare gång på gång kräva
att få bort denna orättvisa, är det en
sak som ligger oss varmt om hjärtat.
Det är icke bara en propagandasak,
utan det gäller att skipa rättvisa i vårt
samhälle. Ty en större orättvisa i samhället
än dyrortsgrupperingen får man
verkligen leta efter.

Vi komma ihåg 1935 års dyrortsgruppering.
Den visade, att skillnaden mellan
högsta och lägsta dyrort var 48 procent.
Denna procentsats var icke, såsom
herr Lindahl ville göra gällande,
ett påhitt, utan det var en sakkunnigutredning
som kommit till siffran 48
procent. När 1936 års lönekommitté
skulle utforma sitt lönesystem, byggde
den på denna skillnad i dyrortsgrupperingen
mellan de olika orterna och avvägde
lönerna i förhållande därtill.

Nu få vi i det yttrande, som dyrorts -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

nämnden presenterat, se att det var alldeles
fel; hela denna gruppering var
alldeles oriktig. Man har fått en annan
norm att gå efter. Hade denna nya norm
tillämpats 1935 skulle skillnaden ha varit
22—23 procent i stället för 48 procent.

Mina damer och herrar! Jag hoppas
att ni alla förstå, vilket elände — om
jag så får uttrycka mig — hela detta
dyrortsgruppsystem är, som bygger på
så lösa boliner som jag här berört.

Herr Lindahl har nog insett, att det
icke är riktigt som det är. Därför sade
han, att vi behöva finna nya normer
och grunder för att få rättvisa. Men vi
få aldrig några grunder som skapa rättvisa.
Det går ej att på detta område
skapa full rättvisa. Det blir nog med tiden
så, att man litet var kommer att
inse detsamma som vi bondeförbundare
gjort, att det icke går att hålla
dyrortsgruppcringen; den måste så
småningom avskaffas. Det ha vi hela tiden
hållit på, fastän vi vilja lösa frågan
successivt undan för undan och nu yrka
på, att ortsgrupp 1 skall flyttas upp
till ortsgrupp 2. Jag tror ej att de
olycksprofetior, som förkunnades av
herrar Mårtensson och Lindahl samt
sist av herr Boman i Kieryd, hålla
streck. De faror för lönestabiliseringen
man talat om komma icke att inträffa.
Tvärtom tror jag, att det i stället kommer
att skapa lycka, om man kan taga
detta steg, som vi rekommendera i vår
reservation.

Herr Mårtensson ville göra gällande,
att det för kommunalanställda skulle bli
ökade löner. Ja, det blir det säkerligen.
Men det tror jag är fullt befogat. Herr
Pettersson i Dahl har nyss poängterat,
att det råder svårigheter för sjukvårdsinrättningarna
och anstalterna i ortsgrupp
1 att få personal. Jag har samma
erfarenhet. Det går ej att få folk förrän
man höjer lönerna ocli får upp dem till
högre ortsgrupp. Det är ingen olycka,
om dessa löntagare i låga ortsgrupper
lyftas upp något högre. Vad som förvå -

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

nar mig är att de, som kommit upp i
högre ortsgrupper, sätta sig emot att
det skipas rättvisa för de sämst ställda.
Det är icke bara på detta område som
man märker, att de bättre ställda missunna
de andra att komma till samma
förmåner. Man märker även, när det
gäller höjda löner för låglönegrupper,
att de som redan fått sin löneställning
i ordning säga, att det icke är lönt att
andra komma upp dit, tv det skulle fresta
på hela stabiliseringspolitiken. För
min del har jag den meningen, att alla,
som icke tidigare fått lönehöjning, böra
komma upp till samma löneförbättring
som de andra som redan fått sitt. Först
när alla kommit dit kan man börja tala
om lönestabilisering och aktsamhet, när
det gäller att lyfta upp de lägre lönegrupperna.

Samma sak gäller dessa löntagare i
den lägsta dyrortsgruppen. Det vore en
gärd av rättvisa, om man kunde vidtaga
åtgärder så att dessa löntagare i ortsgrupp
1 kunde få litet bättre förmåner.
Herr Mårtensson var inne på kommunsammanslagningen
och menade, alt vi
skola avvakta denna. Men det genomgående
draget i utskottets utlåtande —
vilket också poängterats av de tre talarna
för utskottet — har varit att det
är stabiliseringspolitiken som man försöker
akta sig för att rucka på.

Hur blir det då efter kommunsammanslagningen?
Här bär betonats, att
denna säkerligen kommer att medföra,
att ortsgrupp 1 kommer att lyftas upp
till ortsgrupp 2. Hur ställa sig herrarna
då till kommunsammanslagningen? Vilja
ni att också denna fråga skall vila till
dess det blir ett lössläppande av lönestoppet?
Ty om den har med sig en
dyrortsuppflyttning med åtföljande lönejustering
som följd, måste man ju
kräva såsom herrarna resonera, att hela
kommunsammanslagningen finge anstå.

För min del tror jag, att det icke kommer
att medföra några skadliga verkningar,
om man nu ville gå in för att
höja ortsgrupp 1 till ortsgrupp 2. Den

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

lilla höjning av statstjänstemannalöner,
som har framhållits i utskottets utlåtande,
är ju icke mera än ungefär två
tiondels procent av den lönekostnad
som staten har för sina tjänstemän. En
ökning med dessa två tiondels procent
spelar ingen som helst roll. Då hänvisar
man i stället till att även för de
kollektivanställda kommer det att medföra
en förskjutning, vilken enligt herr
Mårtensson skulle innebära 25 miljoner
kronor i höjda löner. Jag har tagit del
av redogörelsen från Landsorganisationen
angående vilka grupper som ännu
inte äro ortsgrupperade, och den visar
det märkliga förhållandet, att det redan
nu finns många grupper, som skulle tillhöra
de högre dyrortsgrupperna. Resonemanget
om återverkningarna av att
ortsgrupp 1 lyftes upp till ortsgrupp 2
är därför enligt min mening ohållbart,
ty redan nu finns det stora möjligheter
för många grupper att få anslutning till
en högre ortsgrupp, om man skulle följa
den gällande ortsgrupperingen. Jag
frågar: Varför skall man hindra dessa
kollektivanställda att komma litet högre
upp och bli jämställda med sina kamrater
inom andra ortsgrupper? För min
del är jag av den meningen, att det här
gäller en fråga av stor betydelse inte
bara för oss bönder utan också för alla
i statens tjänst anställda, som befinna
sig i ortsgrupp 1 och därför böra få litet
mera rättvisa i sitt löneläge. Att Landsorganisationen
och det socialdemokratiska
partiet ha en annan mening må
vara hänt, men jag tycker att det vore
rättvist om vederbörande finge samma
lön som sina kamrater för en likvärdig
arbetsprestation.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr LINDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Rubbestad blev upprörd
när han hörde mitt anförande, och det
kunde han kanske ha anledning till

framför allt då det finns tydliga belägg
i riksdagstrycket — jag hänvisade till
detta förut — för att de uppgifter äro
missvisande, som användas som argument
mot den nuvarande dyrortsgrupperingen.
Så är det på det sättet att
herr Rubbestad beskyller mig för att
inte vara saklig, finns det all anledningför
honom själv till en självrannsakan
på den punkten.

Anledningen till att jag över huvud
taget kom att yttra mig i denna fråga
var att herr Pettersson i Dahl här från
talarstolen sade, att de enda som verkligen
förstodo läget voro bondeförbundarna;
inga andra skulle ömma för befattningshavarna
i de lägre dyrortsgrupperna,
vilket kommunerna i sin tur vore
beroende av. Jag bestrider detta påstående
på det bestämdaste, och jag hävdar
den uppfattningen, att riksdagen
i övrigt torde vara minst lika intresserad
som bondeförbundet av att få fram
en så rättvis dyrortsgruppering som
möjligt. Det var också av den anledningen
jag gjorde mitt uttalande.

I övrigt vill jag ju säga, att om bondeförbundets
representanter äro ärliga,
måste de erkänna, att dyrortsgrupperingen
är en tillgång för bondeförbundet,
eftersom man ju brukar den på
sätt som sker i propagandaapparaten.
Det kanske rent av skulle anses som en
olycka för partiet, om riksdagen så
småningom skulle säga, att det behövs
ingen dyrortsgruppering.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindahl säger, att
våra uppgifter äro missvisande. Ja, det
beror ju på vilket system man använder.
Jag framhöll just, att enligt ena
metoden som begagnas vid dyrortsgrupperingen
blir det en skillnad på 48
procent och enligt den andra 23 procent.
Så blir det undan för undan beroende
på vilken metod man använder,
och ett sådant system menar jag, att
man inte kan sätta tro till.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Vidare säger herr Lindahl, att hela
riksdagen torde vara lika angelägen
som bondeförbundet om att få bort detta
system. Det tycker jag också, och
det finns ju möjlighet för herr Lindahl
och kammarens övriga ledamöter att gå
på samma linje som bondeförbundet.
Gör man det tar man ju bort ett agitationsnummer,
som — det medger jag
gärna — vi ha stor nytta av. Men vilja
ni vara med om att slopa detta agitationsnummer,
så gärna för mig.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag skall inte orda om dvrortssystemet
som sådant och dess natur
utan begränsa mig till några påpekanden
i den föreliggande frågan.

Beträffande dyrortssystemet vill jag
bara säga, att jag för min del aldrig
träffat någon människa, som på ett
nöjaktigt sätt har kunnat förklara och
motivera detta system, och jag betvivlar
att jag någonsin kommer att träffa
någon. När fråga om dess avskaffande
varit uppe har ju spörsmålet alltid varit
på vilket sätt detta skulle ske. Vi
ha vid något tillfälle förordat och vid
flera tillfällen stött förslag i den riktningen,
att man skulle börja med att
likvidera systemet nedifrån genom att
slopa den lägsta gruppen och flytta
upp den i en högre. Bondeförbundets
linje har åtminstone tidigare, då dyrortssystemet
varit på tal, varit den, att
man skulle slopa de lägsta grupperna
och de högsta och mötas i mitten. Förslag
i denna riktning ha vi på vårt håll
inte kunnat stödja. Nu finner jag att
bondeförbundet måhända definitivt beslutat
sig för en annan linje än den
man tidigare oftast haft. Jag läste med
ett visst intresse följande avsnitt i reservationen:
»Då utskottet sålunda i

princip ansluter sig till kravet på dyrortsgrupperingens
fullständiga avskaffande,
vill utskottet emellertid förorda,
att avvecklingen sker etappvis med vissa
års mellanrum, varvid lägsta orts -

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

gruppen flyttas upp till näst lägsta ortsgrupp
och så vidare tills slutligen hela
landet utgör en enda ortsgrupp.» Det
är viktigt att understryka, att man nu
slagit in på denna linje, och jag tror för
min del att endast denna linje är den,
som omkring sig kan samla en stor opinion
och ena alla dem, som i verkligheten
inte vilja ha dyrortssystemet
utan som vilja arbeta på att likvidera
detsamma. Jag tror nämligen inte, att
vare sig fackföreningarna eller tjänstemannaorganisationerna
i längden komma
ifrån detta problem och alt aktiviteten
från de grupper, som tillhöra de
lägst ställda, kommer att öka. Jag tror
också att denna linje för avskaffandet
av dyrortssystemet kommer att så småningom
bryta sönder den motståndsfront
mot systemets avskaffande, som
har funnits.

Emot de av utskottet anförda argumenten
för att man inte nu skulle godta
förslaget om slopande av dyrortsgrupp
1, behöver jag för min del inte argumentera.
Beträffande frågan om stabiliseringspolitiken
ber jag få erinra om
att vi från vårt håll äro motståndare till
lönestoppet och positivt inställda till en
förbättring speciellt av de sämst ställdas
standard. De konsekvenser av ekonomisk
natur, som skulle kunna uppstå
i detta fall, äro för övrigt inte av större
omfattning, och det måste ju anses
vara skäligen rättvist, att även om förbättringarna
bli sparsamma de dock
komma de sämst ställda till del. Men
jag kan ju gå med på att de som anslutit
sig till lönestoppspolitiken, och
särskilt i den mycket bestämda form
som skett, inte minst nu i höst, från
alla partiers sida — utom från det kommunistiska
partiets — i denna fråga
kanske inte ha så lätt att värja sig
gentemot herr Mårtenssons i Uddevalla
uttalande. Herr Rubbestad säger för sin
del: Ja, det är väl inte något att säga
om, det vore väl fullt riktigt att dessa
sämst ställda grupper flyttades upp,
och det inte bara då det gäller statliga

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

och kommunala tjänstemän utan anställda
över huvud taget. Ja, vi anse
det fullt riktigt att dessa grupper skola
flyttas upp. En annan sak är väl om en
sådan förklaring från herr Rubbestads
sida stämmer överens med den lönestoppspolitik
han i andra sammanhang
anslutit sig till. Men det är kanske inte
min sak att lägga mig i det.

Vad den nya kommunindelningen beträffar
så kan jag inte hjälpa att jag fått
det intrycket, att detta argument kommit
till mera på grund av att man inte
haft något annat att komma med. Det
är väl, tycker jag, ett ganska misslyckat
försök att finna en motivering. Här
är det ju helt enkelt fråga om att flytta
upp en grupp, och ingen har ju försökt
göra gällande, att en sådan uppflyttning
på något sätt skulle komplicera
frågan om kommunsammanslagningen
eller förorsaka några andra besvärligheter
i detta hänseende.

Herr talman! Med dessa synpunkter
ber jag att få ansluta mig till reservationen.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Den
siste ärade talarens inlägg i debatten
har ju givit den yppersta karakteristik
av bondeförbundets framstöt i denna
fråga, och efter detta skulle en ytterligare
debatt kanske kunna vara tämligen
överflödig. Emellertid är det nästan
sympatiskt att se bondeförbundet
med herr Rubbestad i spetsen i en sådan
här kampglad aktion för högre
tjänstemannalöner. Det är bara det att
tidpunkten förefaller mig vara ytterst
illa vald. Framstöten karakteriseras av
friska toner, kanske just för att, såsom
den förste ärade talaren framhöll, man
knappast kan förvänta något resultat
av de föreliggande motionerna. Reservanterna
ha meddelat vad vi alla förut
visste, nämligen att en utredning kommer
att äga rum i samband med kommunsammanslagningen,
och den saken
kommer ju att ställa hela problemet,

åtminstone så vitt angår de lägre dyrortsgrupperna,
under debatt. Men det
är väl ändå inte rimligt och brukligt
att man fattar ett beslut i ett ärende i
medvetande om att det skall komma en
utredning i samma ärende.

Vidare har det sagts och sägs alltjämt,
att dyrortssystemet inte fungerar
friktionsfritt. Alla äro vi medvetna om
de många orättvisor, som härvidlag finnas,
men sådana förekomma ju på
många områden. Det är klart att gränsdragningen
ger anledning till många
friktioner. Vi ha emellertid helt nyligen
genomfört en reform på detta område,
som gjort alt vi numera ha ett
dyrortssystem av helt annan art än det
tidigare. Det har ju helt nyligen börjat
tillämpas, och man söker ju att så
rättvist som möjligt tillämpa detsamma.
De nu anförda synpunkterna borde ju
tala tillräckligt i denna debatt, varför
jag inte anser det nödigt att nu gå in
i någon detaljgranskning av de anmärkningar,
som gjorts angående osäkerheten
i det primärmaterial, som ligger till
grund för dyrortsgrupperingen, o. s. v.
Jag vill därför till sist endast göra några
allmänna reflexioner.

Bondeförbundarna och kommunisterna
äro ju som bekant ense om att en
sammanslagning bör ske av de lägre
dyrortsgrupperna för att sedan steg för
steg avskaffa hela dyrortssystemet. Detta
skulle innebära inte bara löneförhöjning
genom att den första gruppen flyttades
upp i den andra, utan det skulle
leda till att man slutligen över lag nådde
likhet med lönenivån i Stockholm
och Norrbotten; först då skulle, som
herr Rubbestad särskilt framhöll, den
fulla rättvisan vara skapad. Reservanterna
stödja sitt yrkande på de tendenser
till en sammankrympning av prisnivån,
som alltjämt visa sig. Att en sådan
sammankrympning försiggår kan
inte bestridas. Vidare framhålles att
skillnaden mellan land och stad numera
inte är så stor, om ens någon. Som dyrortsnämnden
emellertid framhållit ha vi

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

ännu inte tillräckligt material för att
kunna bedöma frågan eller av beskaffenhet
att kunna läggas till grund för
de stora förändringar, som här föreslås.
Det är möjligt att den tiden kommer.
En faktor skall jag antyda, som kanske
visar att det hela är ganska svårt, nämligen
att vi i städerna och tätorterna ha
att räkna med de stegrade och uppjobbade
jordvärdena. Detta är ett grundproblem,
som vår vän herr Hansson i
Skediga vid flera tillfällen pekat på här.
Så länge denna faktor står kvar dröjer
det nog mycket länge, innan man kan
komma till full utjämning. Under sådana
förhållanden skulle jag vilja rekommendera
bondeförbundet, som vill
medverka till en utjämning, att nästa
onsdag i den lilla mån, som då kan ske,
medverka i utjämnande syfte.

Men vi ha också en annan faktor att
räkna med. Tror man sig emellertid
kunna åstadkomma full rättvisa genom
att jämställa exempelvis den skånska
landsbygden med Norrbotten och Norrland
i övrigt med denna landsdels
långa avstånd?

Jag har inte hört bondeförbundet här
framhålla de synpunkter, som professor
Wahlund anlagt på frågan. Jag
skulle tro att han är vägledande i detta
fall och att bondeförbundarna i riksdagen
ha samma uppfattning som han när
han säger, att med hänsyn till skillnaden
i priser mellan exempelvis Norrland
och södra Sverige är han inte emot
utan med om en dyrortsgruppering genom
lcallortstillägg och andra tillägg.
Men detta, mina herrar, blir ju också en
dyrortsgruppering, och kan man konstatera
en skillnad i detta hänseende
mellan Norrland och södra Sverige, lär
man väl också få konstatera en sådan
skillnad även långt söderut, i skilda
skogsbygder, i gränstrakterna mot Kölen,
skärgårdsöarna och andra trakter,
där man sålunda också kan tala om
dyrorter. Om herrarna äro med på den
linjen komma vi således till en ny dyrortsgruppering,
men eu dyrortsgruppe -

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

ring efter andra grunder än den nuvarande.
Även därvidlag blir det fråga
om en gränsdragning, som jag för min
del skulle tro inte heller blir fullt rättvis,
fastän kanske rättvisare än den
gamla. Jag menar därför, att talet om
dyrortsgrupperingens fullständiga avskaffande
nu är ett slag i luften. Vi
tvingas på grund av de faktiska förhållandena
gå till en prövning av ett nytt
system, och då kanske vi kunna komma
på en gemensam linje. Kanhända
kunna vi också med de erfarenheter vi
ha av det nuvarande dyrortsgruppssystemet
komma fram till en rättvisare
ordning.

Jag vill framhålla att i praktiken
kommer bondeförbundets aktion att bli
en kraftig faktor för en höjning undan
för undan av lönerna, men tror någon
att om alla komma upp i stockholmseller
norrbottenslön stockholmarna och
norrbottningarna komma att bli nöjda?

Det finns emellertid en annan orättvisa
än den, som drabbar de lägre
dyrortsgrupperna, och det är när krontalen
stöta emot det tak, som sattes
för den femte gruppen. Det visar i
själva verket, att det finns en dyrortsgrupp
över den femte. Den orättvisan
kommer nog att göra sig påmind, men
blir det likformighet upp till nuvarande
femte dyrortsgruppen, tror någon
då, att man i de högsta dyrorterna kommer
att känna sig nöjd? Det hela kommer
att resultera i en successiv strävan
efter löneförhöjningar; det blir det
praktiska resultatet av bondeförbundets
framstöt.

Jag har bara velat framföra dessa
synpunkter på frågan, och nu till sist,
när jag yrkar bifall till utskottets förslag,
skulle jag vilja sätta ett frågetecken
för en passus i utskottsutlåtandet,
en passus som är ganska viktig, eftersom
utskottet i sin skrivelse till Kungl.
Maj:t vill hänvisa till vad det står skrivet
i motiveringen, nämligen: »Utskottet
finner dock angeläget understryka,
att uppmärksamhet ägnas åt möjlighe -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

terna att på ett smidigare sätt än hittills
åstadkomma rättelse i sådana fall,
där uppenbara ojämnheter föreligga.»
Jag vet inte, hur detta skall tolkas. Om
man menar, att Kungl. Maj:t skall vara
mera generös och på ett smidigare sätt
åstadkomma rättelser på grundval av
klagomålen, vill jag säga, med den erfarenhet
jag har, att Kungl. Maj:t har
varit mycket generös i detta avseende.
Detta kan emellertid skapa ytterligare
svårigheter för gränsdragningen, därigenom
att uppflyttning av en ort åstadkommer
irritation och många gånger
ger upphov till klagomål från andra
orter, som ligga i närheten. Om skrivelsen
emellertid får tolkas så, att
Kungl. Maj:t skall ägna uppmärksamhet
även åt dessa konsekvenser av en uppflyttning,
så att förfarandet blir smidigare
ur den synpunkten, då har jag
ingenting att invända emot vad utskottet
har skrivit. Med den tolkningen av
utskottets uttalande ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Jag kanske först
får rätta till ett uttalande av herr Karlsson
i Stuvsta. Herr Karlsson i Stuvsta
sade, att bondeförbundet tidigare när
det gjort framstötar angående dyrortsgrupperingen
inte bara har velat höja
den lägsta ortsgruppen utan också
sänka den högsta. Här föreligger en
missuppfattning. Jag skulle tänka mig
att herr Karlsson i Stuvsta tänker på
det tillfälle år 1946, när vi hade att ta
ställning till förslaget om folkpensionerna.
Vi yrkade då, att alla pensionärer
skulle få statligt bostadstillägg med det
belopp, som föreslogs för bostadskostnadsgrupp
III och att, om det vore högre
kostnader i någon kommun, kommunen
själv skulle betala detta. Något förslag
om att man skulle sänka den högsta
dyrortsgruppen ha vi inte framställt.

Jag föreställer mig, att den siste ärade
talaren liksom herr Lindahl skulle ge

uttryck för den uppfattning, som dyrortsnämnden
har — han är ju ledamot
av nämnden. Jag konstaterade med
glädje, att han i långa stycken underströk
de synpunkter jag har framfört.
Herr Orgård sade, att herr Wahlund i
dyrortsnämnden har hävdat den uppfattningen,
att orterna i Norrland befinna
sig i ett svårare läge än andra orter.
Herr Orgård gav kanske akt på att jag
i min replik till herr Mårtensson nämnde,
att riksdagen kanske snart får ta
ställning till ett förslag om en omläggning
av systemet för ortsgrupperingen,
enligt vilket man skulle ortsgruppera på
motsatt sätt mot vad man nu gör. Jag
tror därför att herr Orgård och jag
komma ganska väl överens. Herr Orgård,
som är ledamot av dyrortsnämnden,
har sagt att det är möjligt att vi
få pröva detta system från andra utgångspunkter.
Det är just detta vi vilja
ha en utredning om, att ortsgrupperingen
skall prövas på ett helt annat
sätt.

Man säger nu, att tidpunkten är illa
vald för en omläggning av dyrortsgrupperingen,
och man skyller på kommunsammanslagningen.
Det är ju inte annat
än den obotfärdiges förhinder. Kommunsammanslagningen
har anförts av
samtliga motståndare till reservationen.
De ha sagt, att man inte skall föregripa
beslutet om sammanslagningen, men
alla veta, att de nuvarande kommunerna
äro delade i olika grupper, och då
kan man inte förebära den blivande
kommunsammanslagningen som skäl
mot reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall fatta mig mycket kort.

Herr Larsson i Luttra frågade vad utskottet
menar när det skriver: »Först
när denna» — d. v. s. kommunsammanslagningen
— »genomförts, bör — om
det då befinnes påkallat — frågan tas
upp till förnyad prövning.» Ja, utskottet
utgår från att det, när kommunsam -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

manslagningen är genomförd, kan inträffa,
att en kommun ligger i flera olika
dyrortsgrupper. Utskottet anser att
detta inte är lämpligt och att det bör
göras en justering av grunderna för
dyrortsgrupperingen, så att vi få ett så
enhetligt och rättvist system som möjligt.
Om jag inte missminner mig uttalade
redan dyrortskommittén på sin tid,
att samma kommun inte bör tillhöra
olika dyrortsgrupper, och jag utgår
från att detta uttalande fortfarande är
aktuellt. Man kan emellertid inte enbart
sammanslå två ortsgrupper, utan
det måste då också ske en viss justering
mellan andra ortsgrupper för reglering
av vissa gränsfall. Detta är vad utskottet
menar med sin skrivning.

Jag skulle kunna inskränka mig till
detta, men jag vill inte underlåta att
säga ett par ord till herr Rubbestad.
Herr Rubbestads anförande skulle kunna
föranleda ganska långa utläggningar,
men jag skall, herr talman, fatta mig
kort. Han gjorde gällande, att det nuvarande
dyrortssystemet bygger på fullständigt
felaktiga och oriktiga uppgifter.
Jag vill därtill svara, att när den
nu gällande dyrortsgrupperingen gjordes,
insamlade socialstyrelsen uppgifter
från, om jag minns rätt, ca 3 000 olika
orter här i landet. De som lämnade
dessa uppgifter och hade ansvaret för
dem voro i de flesta fall kommunala
myndigheter eller särskilda kommittéer,
sammansatta av olika befolkningsskikt
inom respektive orter, och man får väl
utgå från att de försökte få fram så riktiga
prisuppgifter som det var möjligt
att åstadkomma vid det tillfället. Det
kan därför inte vara riktigt som herr
Rubbestad vill göra gällande, att de
bygga på orättvis grund.

Sedan vill jag med tacksamhet notera,
att herr Rubbestad anser att löntagarna
på de lägre dyrorterna böra få en löneförbättring,
men jag vill ifrågasätta, om
det kan vara lämpligt att just under nuvarande
ekonomiska förhållanden genomföra
en sådan löneförbättring. Herr

Avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Rubbestad nämnde även någonting om
att de inte ha fått sina löner förbättrade,
men jag vill då erinra om alt när
löneregleringen och dyrortsgrupperingen
genomfördes år 1947, fingo tjänstemännen
på de lägre dyrorterna i regel
en mycket kraftig löneförbättring. Jag
tror till och med att den löneförbättringen
var så omfattande, att herr Rubbestad
tvekade om huruvida han skulle
ge sin anslutning till densamma. Under
sådana förhållanden är det inte riktigt
av herr Rubbestad att nu säga, att dessa
grupper ha blivit eftersatta.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vi
veta ju hur det går till när nämnder
och kommittéer skola lämna uppgifter
för dyrortsgrupperingen. Det finns
grupper som äro intresserade av att deras
ort kommer i ett högre kostnadsläge,
därför att deras löner äro beroende
av i vilken dyrortsgrupp orten placeras.
Det är mycket starka krafter i
rörelse när ett dylikt förslag skall avlämnas,
och man skall inte tillmäta de
uppgifter, som komma in på det sättet,
alltför stor betydelse.

Enligt herr Mårtensson skulle jag tycka,
att det var alltför höga löner som
utanordnades år 1947. Vi skola emellertid
skilja mellan dyrortsgruppering
och löner. Dyrortsgrupperingen är en
sak och lönesättningen en annan. Jag
har alltid hävdat, att den lönesättning
som infördes 1946 var väl kraftig särskilt
för de högre ortsgrupperna och att
den var orsaken till den inflation vi sedan
fingo.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
motionerna 1:78 och 11:126; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning var -

96 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningsha
vare, m. m.

av, och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen,
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 183, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 54 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 1 april 1949 dagtecknad proposition,
nr 200, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åbero -

pande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t a)
att utfärda reglemente för pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen
förordats; b) att under de
förutsättningar och i den omfattning,
som i propositionen förordats, vidtaga
ändringar i sålunda utfärdat reglemente;
c) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i propositionen förordats,
meddela de bestämmelser i övrigt,
som erfordrades för pensionsregleringens
genomförande; samt d) att
under budgetåret 1949/50 till statens
pensionsanstalts förfogande ställa medel
för de utgifter, som bleve erforderliga
för bestridande av kostnaderna för
vissa i propositionen angivna arbetsuppgifter;
dels besluta, att pensionsåldern
för i statens tjänst anställd ordinarie
sjuksköterskepersonal utom vid
statens sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka, ävensom ordinarie
barnmorskor från och med den
1 januari 1950 skulle inträda vid utgången
av den kalendermånad, varunder
60 års ålder uppnåddes, dock under
iakttagande av övergångsbestämmelser
av i propositionen angivet innehåll.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett flertal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I likalydande motioner, väckta inom
första kammaren av herr Lindén jämte
tre av kammarens övriga ledamöter
(1:308) samt inom andra kammaren
av fröken Ager jämte två av kammarens
övriga ledamöter (11:395), hade hemställts,
»att de provisoriska pensionsbestämmelserna
komma att omfatta övningslärare
med en undervisningsskyldighet
om lägst 15 veckotimmar samt vid
fortsättningsskolor en årlig undervis -

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

ningsskyldighet om lägst 480 timmar;
att pensionsåldern för samtliga övningslärare
sättes till 63 år; att pensionsklasserna
fastställas i överensstämmelse med
vad motionärerna i den i motionen intagna
tabellen föreslagit; att de övningslärare,
som nu åtnjuta högre löner än
som fastställts i riksdagens principbeslut,
erhålla pension enligt denna högre
lön, antingen via statens pensionsanstalt
eller därigenom att det blir dem obetaget
att, utan försämring av de från statens
pensionsanstalt utgående pensionsförmånerna,
mottaga kommunal tilläggspension;
samt alt där kommunerna äro
villiga att utbetala sådan tilläggspension,
dylik över huvud taget skall kunna erhållas
utan försämring av de från statens
pensionsanstalt utgående pensionerna».

Utskottet hemställde,

A. I) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med bifall till likalydande motionerna
I: 331 och II: 422, likalydande
motionerna I: 332 och II: 419 och likalydande
motionerna 1:333 och 11:423
och med avslag å likalydande motionerna
1:334 och 11:424, måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t

a) att utfärda reglemente för pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet förordat;

b) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som av utskottet förordats,
vidtaga ändringar i sålunda utfärdat
reglemente;

c) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som av utskottet förordats,
meddela de bestämmelser i övrigt, som
erfordrades för pensionsregleringens
genomförande ävensom i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
förordat vidtaga åtgärder för bibehål -

lande i vissa fall av pensionsrätt hos
statens pensionsanstalt; samt

d) att under budgetåret 1949/50 till
statens pensionsanstalts förfogande ställa
medel för de utgifter, som kunde
bliva erforderliga för bestridande av
kostnaderna för upprättande av ett centralt
personalregister samt för genomförande
av den nya pensionsordningen;

II) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
måtte med tillämpning från och med
den 1 januari 1950 besluta, att pensionsåldern
för i statens tjänst anställd
ordinarie sjuksköterskepersonal, utom
vid statens sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka, ävensom ordinarie
barnmorskor skulle inträda vid utgången
av den kalendermånad, varunder
60 års ålder uppnåddes, samt att
det för hel pension erforderliga antalet
tjänstår skulle utgöra 30, dock under
iakttagande av de av utskottet förordade
övergångsbestämmelserna;

III) att riksdagen måtte förklara, att
likalydande motionerna 1:301 och
11:387, likalydande motionerna 1:302
och II: 388, likalydande motionerna
1:303 och 11:386, motionen 11:385, likalydande
motionerna 1:307 och
11:396, likalydande motionerna 1:309
och II: 393, motionen II: 394, likalydande
motionerna 1:335 och 11:421
samt motionen II: 420 måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört och
hemställt;

B. att riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj :ts förevarande proposition samt
med avslag å likalydande motionerna
1:308 och 11: 395, måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om provisorisk pensionsreglering för
vissa övningsliirare vid högre kommunala
skolor in. fl. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av utskottet förordats.

Reservationer hade avgivits:

7 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 29.

98 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningsha
vare, m. m.

1) av herr Åkerberg;

2) av herrar Lundqvist, Petersson i
Karlskrona, von Seth och Gustafson i
Göteborg, vilka inom utskottet yrkat,

a) att sista stycket å s. 30 i utskottets
tryckta utlåtande (riktlinjer för
fortsatt utredning i avgränsningsfrågan)
bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

b) att första och andra styckena å
s. 32 (beviljande av särskild tilläggspension)
bort avfattas på sätt reservanterna
angivit;

c) att tredje stycket å s. 37 (sammanträffande
av förmåner) bort hava
av reservanterna angiven lydelse samt
att utskottet, i anledning av vad under

c) anförts, i punkten AI, bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt med bifall till likalydande motionerna
1:331 och 11:422, likalydande
motionerna 1:332 och 11:419, likalydande
motionerna 1:333 och 11:423
samt likalydande motionerna I: 334 och
II: 424, måtte i enlighet med vad reservanterna
förordat giva Kungl. Maj :t de
bemyndiganden, som avsåges i mom. a)
—d) av utskottets hemställan i förevarande
punkt;

d) att första stycket å s. 38 (tjänstårsberäkning)i
bort hava den lydelse
reservanterna angivit; samt

e) att första stycket å s. 40 (provisorisk
pensionsreglering för vissa kategorier
av övningslärare m. fl.) bort
hava av reservanterna angiven lydelse
ävensom att utskottet, i anledning av
vad under e) anförts, bort i punkten B.
hemställa, att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt likalydande motionerna 1:308 och
11:395, måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att utfärda bestämmelser om provisorisk
pensionsreglering för vissa övningslärare
vid högre kommunala skolor
m. fl. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av reservanterna förordats; -

3) av herr Fahlander;

4) av herr Mogård; samt

5) av herr Fröderberg,

de tre sistnämnda utan angivna yrkanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Proposition nr 200, som vi nu
behandla, innebär ett försök till lösning
av en mycket svår och invecklad fråga.
Propositionen bygger på 1944 års pensionsutredning,
och den löser onekligen
en del av de problem som ha uppstått
i samband med pensioneringen i
statens pensionsanstalt. När det gäller
en mycket viktig fråga, nämligen vilka
kategorier som skola pensioneras i statens
pensionsanstalt, har emellertid departementschefen
inte varit nöjd med
pensionsutredningens förslag, utan han
förebådar en ny utredning. På denna
punkt blir alltså förslaget endast ett
provisorium.

Utskottet är enigt om att en sådan utredning
angående avgränsningen är
nödvändig och har därför hänvisat de
många motionerna om anslutning av
nya grupper befattningshavare till statens
pensionsanstalt till den kommande
utredningen.

Jag vill understryka vad utskottet säger
om vikten av att underläkarna och
befattningshavarna vid Centralförbundet
för nykterhetsundervisning snarast
få sin pensionsfråga ordnad, och jag
skulle vilja tillägga en annan grupp,
nämligen professorerna vid handelshögskolan
i Göteborg, en liten grupp,
som emellertid snarast bör få sin pensionsfråga
ordnad. Det bör också kunna
ske utan fara för prejudicerande efterverkningar.

TCO-direktören Valter Åman har i
första kammaren väckt en motion nr
309, likalydande med motionen II: 393
av fröken Höjer m. fl., vari yrkas, att
den kommande utredningen inte bara

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

skall ta upp avgränsningsförhållandena
utan också frågan om statens pensionsanstalts
ställning över huvud taget.
Denna utredning skulle då bland annat
behandla möjligheterna för kommuner
eller andra arbetsgivare att ordna
pensionering i egen regi eller genom
särskilda pensionskassor och att eventuellt
få statsbidrag för pensioneringen
av sådana befattningshavare, som skulle
uppfylla kraven för SPA-pensionering.
Utskottet har varit enigt om att
förorda en sådan utredning.

Nu kanske de ärade ledamöterna av
kammaren anse, att utskottet horde ha
kunnat komma till enighet även på de
andra punkterna, men det har icke varit
möjligt. Anledningen till att mitt
namn förekommer under en reservation
tillsammans med herrar Lundqvists,
Peterssons i Karlskrona och von Seths
är att propositionen tar ställning i vissa
principiella frågor, som beröra inte
bara de ungefär 20 000 befattningshavare,
som iiro anslutna till statens pensionsanstalt,
utan också indirekt kommunaltjänstemännen
och tjänstemännen
över huvud taget, och dessutom ingriper
i kommunernas självbestämmanderätt.

Beträffande den utredning om statens
pensionsanstalts framtida verksamhet,
som utskottet har förordat, ha
vi reservanter tillåtit oss yrka, att den
sista meningen i sista stycket på s. 30,
vilken fortsätter på s. 31, skulle utgå.
Den meningen lyder: »Även utan en så
genomgripande omläggning kan emellertid
den överensstämmelse mellan å
ena sidan den statligt ordnade pensioneringen
samt å andra sidan kommunal
och enskild pensionering, som må
befinnas önskvärd, ernås genom att de
icke-statliga pensionssystemen i möjligaste
mån bringas i samklang med det
.statliga systemet.» Vi anse att detta
uttalande inkräktar på utredningens
förutsättningslöshet.

Punkt b) i reservationen behandlar
en betydligt viktigare fråga. Enligt det

nya reglementet skulle befattningshavarna
indelas i vissa pensionsklasser,
och dessa klasser ta inte hänsyn till
lönernas dyrortsgradering. De flesta
kommunalanställda äro ju inte pensionerade
i statens pensionsanstalt — där
få ju i princip endast pensioneras befattningshavare
i sådan verksamhet,
som staten vill främja, och inom sådan
verksamhet i huvudsak bara de befattningshavare,
som äro av avgörande
betydelse för verksamheten i fråga. De
vanliga kommunalpensionerna utgå efter
dyrortsgraderade löner. Om utskottsmajoritetens
förslag skulle bifallas,
skulle alltså två befattningshavare
t. ex. i Stockholm i samma lönegrad få
olika pensioner, och därvid skulle den
befattningshavare få lägre pension, som
anses särskilt nödvändig.

Nu kanske man kan tycka, att det
där inte är så mycket att säga om. Det
är ju staten som genom sin pensionsanstalt
bidrar till pensioneringen, och
därför bör också staten besluta om hur
stor pension den vill vara med om att
betala, och denna orättvisa kan ju avhjälpas
genom att kommunerna på egen
bekostnad teckna tilläggspensioner. Propositionen
vill emellertid ge Kungl.
Maj:t möjlighet att räkna av tilläggspension
från den pension som beviljas
av SPA. Om en tilläggspension är tecknad,
innebär alltså detta att motsvarande
mindre belopp utgår från statens
pensionsanstalt. Det är detta som man
har vänt sig emot i motion 11:393, där
man säger, att under tiden som utredningen
pågår — den utredning, som utskottet
är enigt om att den skall komma
till stånd — så bör man fortfarande
ha kvar möjligheten att bevilja tillläggspensioner.

På s. 32 i utskottets betänkande
jämför utskottet i sin motivering den
som pensioneras i statens pensionsanstalt
med den som pensioneras enligt
statliga pension sreglementen och säger,
att om man skulle kunna ha den möj -

100 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningsha
vare, m. m.

ligheten att bevilja tilläggspensioner,
skulle ju på det sättet den kommunale
tjänstemannen bli gynnsamt ställd i
förhållande till den statsanställde. Vi
reservanter mena, att man, om man
säger detta, också bör jämföra åt andra
hållet, och vi vilja därför ha följande
tillägg: »Å andra sidan skulle ett bifall
till propositionen på denna punkt innebära
att en tjänsteman, som pensioneras
i statens pensionsanstalt, skulle
kunna få lägre pension än en annan
tjänsteman i samma lönegrad hos samma
arbetsgivare.» Vi mena, att det
måste ligga närmare till hands att jämföra
anställda hos samma arbetsgivare
än att jämföra en anställd hos en arbetsgivare
med cn anställd hos en
annan.

Ett bifall till reservationen på denna
punkt skulle innebära dels att huvudmännen
skulle kunna teckna tilläggspensioner
för de befattningshavare, som
tillkomma under tiden som utredningen
pågår, dels också att någon minskning
i den pension, som utgår från statens
pensionsanstalt inte skall ske, om tillläggspension
fanns.

Jag ber ledamöterna av denna kammare
observera, att det inte här är
fråga om att riksdagen skall uttala sig
för att arbetsgivarna, huvudmännen,
skola teckna och bevilja dessa tilläggspensioner.
Det gäller bara att se till,
att den huvudman, som så önskar, skall
ha en möjlighet att själv avgöra denna
fråga. Det är alltså här fråga om kommunernas
självbestämmanderätt. När
utredningen sedan blir färdig, får man
definitivt taga ställning till frågan, i
vilken mån pensionsreglementena skola
anpassas efter varandra.

Under punkt c) i reservationen ha vi
tagit upp frågan om pensionen till en
pensionerad befattningshavare, som
tjänstgör som vikarie. Propositionen
innebär, att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet
att i sådana fall, då en pensionerad
tar vikariatstjänst och får lön här -

för, göra avdrag på pensionen. Frånsett
de oerhörda svårigheter, som det
skulle innebära, att man skulle anmäla
till pensionsanstalten alla sådana vikariatstjänster,
och det svåra administrativa
besvär, som det skulle föra med
sig, anse vi reservanter att det strider
mot en mycket viktig princip, som departementschefen
betonat bör utredas,
nämligen pensionens oantastbarhet.

Om vi utgå ifrån, att pensionen är
intjänt lön, skall inte en pensionerad
befattningshavare, som tjänstgör som
vikarie, behöva vidkännas avdrag på
sin pension. Om det skall ske över huvud
taget en reduktion av hans villkor,
bör det ske på lönesidan och bör bli
en förhandlingsfråga mellan den anställde
och arbetsgivaren. Utskottsmajoriteten
har också uttalat sig i en liknande
riktning men har i alla fall förordat,
att bestämmelserna om Kungl.
Maj:ts rättighet att draga av på pensionen
skola stå kvar och att motion
11:424 icke skall föranleda någon åtgärd.

Det finns också i utskottsmajoritetens
motivering ett uttalande, som vi
inte kunna godkänna utan vidare. Man
säger där: »Rent principiellt hyser

emellertid utskottet den uppfattningen,
att det icke ligger något stötande i att
en pensionerad befattningshavare, vilken
anlitas som vikarie å viss tjänst,
som regel vid tjänstgöring får åtnöjas
med samma förmåner inklusive statlig
eller kommunal pension, som tillkomma
tjänstens ordinarie innehavare.» Det
innebär alltså, att man menar att denna
pension över huvud taget inte har
något värde, när det gäller att den pensionerade
skall göra vikariatstjänst. Vi
tycka att detta strider mot tanken att
pensionen är intjänt lön. Vi vilja påpeka,
att detta är en viktig fråga. Vi
behöva möjlighet inte minst inom sjukvården
att kunna få vikarier.

Under punkt d) i reservationen ha vi
begärt en ändring i motiveringen, när

101

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

det gäller möjlighet att tillgodoräkna
tjänsteår vid tjänstledighet för studier.
I det tidigare pensionsreglementet för
pcnsionsanstalten har det funnits denna
möjlighet. Nu skulle inte denna möjlighet
finnas, för den händelse att lön
inte utgår under tiden man har tjänstledighet.
Det är en sak, som framför allt
gäller sjuksköterskorna. De bli i regel
ganska sent färdiga. De komma i regel
sent in på en pensionsreglerad tjänst.
De kanske inte bli färdiga förrän vid
30-årsåldern. Deras pensionsålder höjs
i regel till 60 år. De måste ha 30 tjänsteår
för att kunna få full pension, och
därför ha de inte råd att avvara något
tjänsteår. Därför skulle utskottsmajoritetens
förslag innebära ett hinder för
sjuksköterskorna och andra kategorier
att få den efterutbildning, som är så
nyttig och nödvändig för deras arbete.

Under punkt e) i reservationen ha
reservanterna yrkat på att pensionsåldern
för övningslärare i teckning, slöjd
och hushållsgöromål vid folk- och fortsättningsskolor
skulle bli 63 år i stället
för 65 år, som är föreslaget i propositionen.
Vi tycka att under tiden som
pensionsåldersutredningen arbetar det
är onödigt att höja så högt som till
65 år, när folkskollärare för närvarande
ha 63, småskollärarinnor 60, föreståndare
och lärarinnor vid lanthushållsskolor,
som äro pensionerade i
statens pensionsanstalt, ha 60, hemkonsulenter
63 och lärarinnor vid fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala och
vid hushållsseminariet i Rimforsa 63
år. Vi anse, att en höjning till 65 år
här är alldeles onödigt hög.

Dessutom skulle jag vilja tillägga, att
utskottet har gjort ett uttalande på s.
38 och 39 i utlåtandet beträffande vissa
polistjänsters ställning. Det är ju så, att
polistjänstemän, som äro anställda av
stad eller köping, inte få pension i statens
pensionsanstalt. Nu har man gjort
ett uttalande, som skulle innebära, att
om ett område blir inkorporerat med

en stad eller en ny stad eller köping
skulle bildas, så skulle ifrågavarande
poliser ha möjlighet att stå kvar i statens
pensionsanstalt. Detta uttalande
gjordes i syfte att vara fördelaktigt för
polispersonalen. Man menade, att om
de komma till en stad eller köping, där
det inte finns någon ordnad pensionering,
skulle de ha möjlighet att få stå
kvar i statens pensionsanstalt. Nu har
jag hört att detta har uppväckt vissa
farhågor bland poliserna i andra områden.
Man har talat till exempel om
förhållandena i Spånga. Spånga har inkorporerats
med Stockholm. Om polisen
där skulle stå kvar i statens pensionsanstalt
och inte komma in i Stockholms
pensionssystem, skulle det innebära
sämre pensionsförmåner. Jag vill
bara säga, att när utskottet gjort detta
uttalande var det inte meningen att det
skulle innebära sämre villkor för polispersonalen,
utan meningen var givetvis
att under sådana förhållanden som
nu gälla i Spånga så skulle personalen
ha möjlighet att förhandla med huvudmännen
om den här frågan. Jag skulle
tro att representanter för utskottsmajoriteten
äro villiga att ge detta uttalande
samma tolkning.

Till slut skulle jag vilja säga, att
i detta fall har motiveringen i utskottsutlåtandet
betydligt större vikt än i
vanliga fall. Utskottets hemställan går
ju ut på att bemyndiga Kungl. Maj :t
att utfärda reglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
förordar i motiveringen, och därför
kommer alltså det beslut, som vi fatta
här, när det gäller motiveringen, att
bli avgörande för hur detta pensionsreglemente
kommer att se ut.

Jag vill också nämna, att skillnaden
i utskottsmajoritetens och reservanternas
kliim under A I) är denna, att reservanterna
yrka bifall till motionerna
1:334 och 11:424 beträffande frågan
om avdrag på pension vid vikariatstjänst,
under det åt! utskottet yrkar av -

102 Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

slag på dem. När vi alltså votera om
denna kläm, blir den frågan avgjord,
huruvida Kungi. Maj.''t skall ha möjlighet
att dra av på pensionen, när eu
pensionerad har vikariatstjänst.

Herr talman! Med dessa ord skulle
jag vilja yrka bifall till den reservation
som har avlämnats av herr Lundqvist
in. fl.

Herr NILSSON i Landskrona: Herr
talman! Det är väl inte så ofta vi få
bevittna, att redan då vi få oss förelagd
en proposition man i denna får
klart för sig att vederbörande fråga
skall fortsätta att utredas. Så har emellertid
varit förhållandet när det gäller
den proposition, vilken är underlaget
för utskottets utlåtande, och man
tycker ju att detta borde i sin lur givit
reservanterna en liten tankeställning
att inte fara fram hur som helst, innan
vederbörande utredning har företagits.
Så har emellertid inte skett utan det
har till utskottets utlåtande fogats ett
flertal reservationer.

Under de gångna åren har frågan om
enhetliga bestämmelser för såväl statliga
som kommunala tjänstemän och
arbetare skjutits i förgrunden, och jag
tror att det också är en allmän uppfattning
att var och en av oss borde
se till, att de saxningar och de överbjudanden
i fråga om förmåner, som nu
ske litet varstans i våra städer, inte i
längden kunna vara till gagn för det
helas väl. Enligt det förslag, som utskottet
har förelagt, torde man i någon
mån ha försökt att få fram enhetlighet
i vad gäller pensionerna, och om utskottets
förslag här i dag bifalles, tror
jag man har kommit ett ganska långt
stycke framåt.

Att det blir en utredning är, som jag
nämnde, ganska klart, ty regeringen
har i propositionen förutsatt detta. De
motioner, som sedan ha väckts i anledning
av propositionen om en ny ord -

ning för vissa icke statliga befattningshavare,
tycker jag för min del utgöra
ett rätt bra underlag för en vidare utredning.
Man kan väl också säga, att
när detta var ett faktum, borde man
vara mycket nöjd med detta, framför
allt då vi veta att pensionerna höjts för
ungefär hälften av befattningshavarna
med ända upp till 1 500 kronor om
året. Var finna vi något förslag eller
var se vi någon förbättring, som motsvarar
detta resultat? Det är svårt att
fatta, att man verkligen inte kan förstå
detta.

Därtill föreslår man eller önskar åtminstone
i sin reservation att kommunerna
skulle ha fortsatt rätt att ge tilllägg
till dessa pensioner. Det förefaller
från deras sida, som ha denna mening,
afl man icke det ringaste bryr sig om
den enhetlighet, som faktiskt är grunden
för denna proposition och det utskottsutlåtande,
som här föreligger. När
man föreslår detta, kan man inte säga
annat än att man ställer hela frågan
på huvudet och måste beteckna det hela
som en ren spekulation.

Det har visat sig vara litet tveksamt,
vad utskottet menar beträffande
förslaget om polisernas pensionering,
och man har dragit fram det rent av
häpnadsväckande exemplet, att när
Spånga inkorporerades med Stockholm,
skulle polisen i Spånga fortsätta att
tillhöra statens pensionsanstalt. Det
sägs ju klart och tydligt ifrån, att alla
som icke tillhöra vederbörande område,
icke skulle tillhöra statens pensionsanstalt,
och det förefaller åtminstone mig
klart, att då Spånga inkorporerades
med Stockholm, måste också Stockholm
automatiskt övertaga poliserna
och övriga tjänstemän i sin pensionsanstalt.
Jag förutsätter att regeringen
under inga förhållanden, trots den har
möjlighet därtill enligt förslaget, skulle
ens tänka på att statspensionera en ytterst
liten del av Stockholms poliskår,
medan övriga poliser skulle ha ett an -

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29. 103

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

nät reglemente. Vad uttalandet innebär
är kort och gott att om en ny stadsbildning
uppkommer, så kan personalen
där i stället för att gå över till
någon annan pensionsinrättning ha rätt
att efter Kungl. Maj:ts prövning under
utredningstiden bibehålla sitt medlemskap
i statens pensionsanstalt. Det tycker
jag för min del är den enklaste och
riktigaste tolkningen av vad utskottet
här har skrivit. Man behöver då inte
konstruera upp exempel som att staten
skulle pensionera Stockholms stads polismän
eller något annat. Jag tror sådant
är en illvillig tolkning av vad utskottet
har skrivit.

Min uppfattning är således, att visst
är det svårigheter att komma till rätta
med pensionerna och visst finns det
tusentals olika fall som man kan diskutera,
men jag anser för min del — och
utskottet har uttalat sig i den riktningen
— att ingenting här bör beslutas
och ingenting hör vidtagas förrän,
såsom framgår av utskottets förslag,
det blivit eu vidare utredning av detta
ärende.

Med detta, herr talman, ber jag att
för min del få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande.

Fröken HÖJER: Herr talman! Den
stora tvistefrågan i kväll är, om kommunerna
skola ha rätt att ge tilläggspension.
Vad innebär då denna rätt för
dem att ge tilläggspensioner? Jo, helt
enkelt rätt för dem att för de anställda,
för vilka de bestämma lönen, också bestämma
det pensionsbelopp, som skall
utgå till dessa befattningshavare. Herr
Gustafson i Göteborg har berört frågan
förut, och herr Nilsson i Landskrona
har nyss talat om att man inte vill gå
med på en sådan rätt därför att då
skulle den s. k. saxningen fortfarande
finnas och förstöra för kommunerna.
Skulle verkligen den lilla grupp som det
här gäller kunna bestämma vilka pen -

sioner kommunerna skulle ge dem? Nej,
alldeles oberoende av hur riksdagen beslutar
i kväll, komma kommunerna att
bestämma, vilka pensioner de skola ge
i förhållande till de anställdas löneförmåner.
Som gammal kommunalman —
med åtminstone tioårig verksamhet som
sådan i Stockholm — måste jag säga,
att det upprör mig, att man på detta
vis skulle beskära kommunernas självbestämmanderätt,
i synnerhet som jag
vet, att detta tal om att kommunerna
äro så svaga, att de inte kunna motstå
krav från denna lilla grupp på tilläggspensioner,
inte är riktigt. Det finns inte
heller i propositionen ett enda exempel
på att den rätt att begära tilläggspension,
som man hittills har haft, har
missbrukats, så att vederbörande sammanlagt
har fått ett högre pensionsbelopp
än kommunernas övriga anställda.

Enligt de båda reservationerna skall
den kommande utredningen behandla
denna fråga, men herr Åkerbergs reservation
föregriper utredningen genom
följande tillägg: »Dock bör härvid iakttagas,
att tilläggspension icke må utgå
med högre belopp än att densamma tillsammans
med den från anstalten utgående
pensionen motsvarar de nuvarande
sammanlagda pensionsförmånerna.»
I avvaktan på det nya normalpensionsreglementet
för städer ha nämligen de
löner, som bestämts vid de löneregleringar
som genomförts 1947 och 1948,
inte blivit pensionsberättigande. Det
pensionsbelopp, som man nu har på
grund av överenskommelsen om tillläggspension,
skulle därför, om ovannämnda
tilliigg accepterades, bli beskuret,
så att vederbörande inte skulle
komma upp till samma pensionsbelopp
som övriga i städerna anställda. Därmed
har man alltså föregripit utredningen.

1 den andra reservationen, av herr
Lundcjvist in. fl., har man gått in för
att nuvarande möjligheter till tilläggspension
skola kvarstå i avvaktan på en

Nr 29.

104

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa
vare, m. in.

utredning. Det förefaller som om det
vore mera förnuftigt och riktigt att avvakta
utredningens resultat, innan man
ingriper.

Kommunerna ha största möjlighet att
bedöma en verksamhet, och då lönesätta
de därefter. Då bör pensionen
stå i riktig proportion till lönesättningen.

Är det verkligen så orimligt, att kommunerna,
som själva ha möjlighet att
granska arbetsuppgifterna, få bidraga
till höjning av pensionerna, om de vilja
göra detta? Vad blir resultatet, om rätten
att ge tilläggspensioner berövas vederbörande?
Jag skall belysa detta genom
att göra en jämförelse mellan hemvårdarinnorna
i Göteborg och andra
anställda, som stå i samma lönegrad,
t. ex. poliklinikkassörskor. Vid jämförelsen
måste man utgå ifrån förslaget
angående normalpensioner, som troligen
kommer att bli antaget. Jag utgår
vid jämförelsen ifrån, att pensionen
kommer att beräknas efter 62 procent
av lönen och kommer att bli fristående
från folkpensionen och dyrortsgraderad.
Vilka pensionsbelopp blir det då
här fråga om? En hem vårdarinna, alltså
en befattningshavare, som är särskilt
behövlig i nuvarande läge, kommer att
få en begynnelsepension av 3 413 kronor,
inberäknat nuvarande rörligt tilllägg,
före 67 års ålder och efter 67 års
ålder en pension på 2 621 kronor, också
inberäknat rörligt tillägg. Motsvarande
befattningshavare i Göteborgs
stad kommer däremot att från början
och allt framgent få eu pension av
3 324 kronor och därutöver vid 67 års
ålder folkpension. Det är alltså denna
sammankoppling med folkpensionen,
som kommer att minska hemvårdarinnornas
pension vid 67 års ålder så uppenbart
jämfört med av staden pensionerad
befattningshavare.

Det finns också andra grupper med
mera varierande arbetsuppgifter. Jag
kan som exempel nämna den grupp,

icke-statliga befaltningsha som

utgör nästan hälften av dem, som
det är fråga om i dag, nämligen sjuksköterskorna.
De utgöra nämligen nästan
50 procent av dem, som äro anslutna
till statens pensionsanstalt. Med
hänsyn till deras varierande arbetsuppgifter
torde det för deras vidkommande
kunna uppstå vissa svårigheter för
statens pensionsanstalt att bestämma
pensionsklassen för dem. Enligt reglementsförslaget
skall statens pensionsanstalt
vid bestämmande av pensionsklass
för befattning tillse att tjänstepensionsunderlaget
för befattningen kommer
att överensstämma med begynnelseunderlaget
för annan i avlöningshänseende
eller eljest jämförlig befattning,
som är förenad med pensionsrätt enligt
tjänstepensionsbestämmelser, likartade
med de i reglementet innefattade. Om
det bara gällt löneförmåner, skulle man
ju utgå ifrån, att statens pensionsanstalt
skulle rätta sig efter de lönegrader kommunerna
bestämt. De varierande arbetsuppgifter,
t. ex. på sjukstugor, vårdhem
o. d., vilkas fullgörande kommunerna
ha skyldighet att ombesörja beträffande
sjukvården, förekomma nämligen inte
på samma sätt inom det statliga sjukvårdsväsendet.
Sjuksköterskorna inom
den statliga sjukvården ha inte heller
sådana administrativa och andra uppgifter,
som föranlett kommunerna att
placera befattningshavare, vilka benämnas
sjuksköterskor, i 15 och 17 lönegraderna.
Frågan blir då, om dessa sjuksköterskor
komma att bli placerade i
den pensionsklass, som deras löneförmåner
motivera. Utgående ifrån att löneklass
och pensionsklass stämma, blir
resultatet, vad beträffar Stockholms
stad, att en förlossningsbarnmorska och
en översköterska utan tilläggspension
skulle få en begynnelsepension på 4 650
kronor, rörligt tillägg inberäknat, och
efter 67 års ålder en slutpension på
3 858 kronor. Motsvarande befattningshavare,
t. ex. kontorist, förste expeditionsvaktmästare,
reparatör, arbetsföre -

105

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

stånderska, skötare o. s. v., anställda av
Stockholms stad, erhålla en pension på
sammanlagt 5 342 kronor, och denna
är fullständigt ograverad även efter 67
års ålder. Kan man nu tycka, att det
är rimligt och rättvist, att det är på det
sättet? Jag vill särskilt understryka herr
Gustafsons uttalande, att det här gäller
en grupp, som staten är speciellt intresserad
av.

Vidare uppkommer frågan, hur det
kommer att bli, om kommuner t. ex.
inte anmäla registreringen före den
1 juli nästa år. Då skulle pensionsklasserna
bli lägre. Komma då kommunerna
att få rätt att ge en tilläggspension,
så att pensionen inte blir ännu lägre?
I sådant fall borde man, om man nu
skall gå in för likställighet med statliga
befattningshavare, ha haft tvingande bestämmelser,
när det gäller retroaktivavgifter
av denna art, så att verkligen
vederbörande hade fått samma pensioner
som motsvarande statliga befattningshavare.
Här kommer det alltså att
behövas en hel del retroaktivavgifter,
om det verkligen skall bli exakt samma
pensioner på alla olika håll. Hur det
kommer att verka, vet man inte riktigt.
En tilläggspension ifrån kommuns sida
har nu givits i många dylika fall, också
i sådana fall, då i övrigt tilläggspension
inte förekommit. Där ha landsting och
andra hellre gått med på att ge den enskilde
individen en tilläggspension än
att betala retroaktivavgifter. En förutsättningslös
utredning förefaller vara
det allra bästa. Jag vill därför på den
punkten yrka bifall till reservationen
av herr Lundqvist in. fl.

Det är klart att jag är glad åt att utskottet
bifallit motionen om att höjning
av pensionsåldern för sjuksköterskor
även vid de kommunala sjukhusen får
anstå tills vidare och hänvisas till utredning
av 1948 års pensionsålderskommitté.
Jag är inte fullt så glad över hur
frågan om eu pcnsionsreglering för deltidsanställda
har behandlats. Deltidsar -

bete hör ju till sådant, som vi inte
kunna få någon fart på i Sverige. Enligt
mitt förmenande beror det på att man
här inte ordnar det så för de deltidsanställda,
att man får dem kvar som
vanliga befattningshavare. Man skulle
kunna göra mycket i detta avseende,
om man ordnade anställningsförhållanden
för de deltidsanställda på sådant
sätt, att man kontinuerligt hölle dessa
kvar i arbete, så att de inte passade på
att ta tjänstledighet ett litet tag vid vissa
tillfällen. Då de deltidsanställda inte
förlora något nämnvärt på att ta tjänstledighet,
tycka de, att det gör detsamma,
då de i alla fall äro hjärtligt välkomna,
när de komma tillbaka. Om man
hade haft pensionsförmåner för de
halvtidsar.ställda, hade man på ett helt
annat sätt än nu bundit dem vid arbetet
och haft större möjligheter att få
människor att ta deltidsarbete. Det är
jag övertygad om. Det är för mycket
som är illa ordnat, när det gäller deltidsarbete,
för att man skall kunna
tänka sig, att man skulle kunna få den
utökning av arbetskraften, som verkligen
behövs på olika områden och som
skulle kunna ernås genom anlitande av
människor, som, därest bättre villkor
erbjödes dem, skulle ta deltidsanställning.
Jag vill i detta sammanhang särskilt
understryka uttalandet, att den nu
pågående utredningen måtte bedrivas
med all möjlig skyndsamhet, och jag
hoppas verkligen, att ett förslag i denna
fråga snart blir framlagt.

Vidare måste jag säga, att man blir
något konfunderad, när man läser utskottets
uttalande angående den motion,
som avser sammanfallande av förmåner.
Det gäller alltså i detta fall vikarialsavlör.
ing, som sammanfaller med
pensionsförmån. Den motionen är ju
avstyrkt av utskottet, men samtidigt säger
utskottet, att den Kungl. Maj:t tilllagda
befogenheten att förordna om reduktion
av sammanträffande förmåner
lämnar utrymme för ett hänsynstagan -

106 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 eni.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

de till förhållandena i det enskilda fallet
och att bestämmelserna självfallet
kunna givas en mindre restriktiv tilllämpning
under tider av minskad tillgång
på kvalificerad arbetskraft. Emellertid
vill ju folk gärna veta, vad man
förtjänar, när man arbetar. Antag nu,
att man skulle begära, att någon av
dessa plötsligt skulle rycka in på grund
av ett sjukdomsfall. Då frågar hon naturligtvis,
vad hon kommer att få i vikariatsavlöning
och om det kommer att
bli någon rubbning i fråga om hennes
pension. Då måste man svara: Vi måste
höra med statens pensionsanstalt. Det
finns vissa generella bestämmelser, som
väl i alla fall inte skola kunna tillämpas
bara av huvudmannen utan som
måste bestämmas av statens pensionsanstalt
— och det tar alltid lång tid.
.lag tänker med fasa på om statens pensionsanstalt,
som redan nu är tyngd av
alla möjliga detaljer, skall komma att
hädanefter få ta upp varenda liten ändring
av pensionen på grund av ett vikariat
under två, tre, fyra månader eller
vad det nu kan gälla. För min del
tycker jag, att också denna fråga helt
och hållet borde ha liänskjutits till den
förutsättningslösa utredningen, detta så
mycket mer som utskottet på s. 31 i
utlåtandet uttalar den förhoppningen,
att utredningen måtte resultera i ett så
vitt möjligt fullständigt klarläggande av
spörsmålet om pensionsrätten betraktad
som en intjänad löneförmån. Vore det
inte, då man nu skall fullständigt klarlägga
denna sak, lämpligt att vänta med
en så diskutabel sak som att pensionerna
skola förminskas på grund av att
man har arbete? Jag vill också säga,
att detta kommer inte att betyda så
mycket, eftersom man nu också passat
på att — och det med rätta ■—• höja
pensionsåldrarna för dessa befattningshavare,
så att vederbörande i alla fall
inte komma att kunna orka så förfärligt
mycket efter pensionsålderns inträde.

På s. 29 säges, att genom förslagets
genomförande erhålles en utgångspunkt
för utredning av frågan om förbättring
av vissa från pensionsanstalten utgående
äldre pensioner. Den utredningen
gläder man sig alldeles särskilt åt. Som
man ju sedan gammalt vet, att utredningar
om pensionsfrågor ta tid, kan
man säkerligen utgå ifrån, att detta
kommer att bli fallet även med denna
utredning. Jag vill emellertid framställa
den vädjan, att även om denna utredning
tar tid, resultatet av densamma
får tillämpas retroaktivt från samma datum,
som i föreliggande proposition
framlagda förslag komma att träda i
kraft, nämligen den 1 januari 1950.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Lundqvist m. fl.

Fröken AGER: Herr talman! Övningslärarna
hälsa helt visst med stor tillfredsställelse
att utskottet tillstyrkt, att
provisorisk pensionsrcglering kommer
till stånd för vissa kategorier av övningslärare.
Vid folk- och fortsättningsskolorna
utgå nämligen för närvarande
mycket varierande pensioner, och i regel
äro de också mycket otillfredsställande.
Men de hälsa nog inte med samma
glädje, att pensionsåldern har ökats
från 60 till 65 år för de flesta övningslärarna,
nämligen för lärarna i slöjd,
teckning och hushållsgöromål. För övriga
lärare är pensionsåldern 63 år.
Endast för en liten del av övningslärarna,
nämligen för dem, som tjänstgöra
vid de högre allmänna läroverken
och vid de högre kommunala skolorna,
är pensionsåldern 65 år.

Motiveringen för den föreslagna höjningen
av pensionsåldern till denna
maximigräns är riksdagens principbeslut
angående lönereglering för övningslörarna.
Man baserar alltså denna pensionsreglering
på detta principbeslut
om lönereglering. I samband med denna
lönereglering räknar man med inrättande
av kombinerade tjänster vid

107

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

olika skolformer, bland annat vid dessa
högre skolor. Dessa tjänster beröra
emellertid maximalt 20 procent av hela
övningslärarkåren. Man frågar sig då,
varför tjänstgöringsförhållandena för en
så liten del av kåren skola behöva föranleda
en så drastisk höjning av pensionsåldern
för hela kåren. Folkskollärarna
avgå ju vid 63 års ålder.

Gemensamt för alla lärare är dock
barnen och deras bästa. Man måste ifrågasätta,
om lärarna vid den nu föreslagna
höga pensionsåldern kunna följa
med den moderna aktivitetspedagogiken.
Den moderna undervisningsformen
kräver både fysisk och psykisk
rörlighet hos läraren, inte bara hos
folkskolläraren utan också hos övningsläraren.
Vi måste komma ihåg, att elevernas
intresse för skolarbetet står och
faller med läraren. Vi ställa stora krav
på nutidens lärare. De ha många problem
att bemästra, inte minst i den
uppfostringskris vi nu leva i. Tidsläget
medför en stark press och hets i arbetslivet.
Det återverkar också på det
uppväxande släktet. Läraren har därför
ett mycket svårt material att arbeta
med. Det blir ofta en mycket kraftig
irritation hos lärarna, framför allt hos
de äldre.

Särskilt övningslärarna arbeta under
mycket svåra förhållanden. De ha
huvudsakligen att undervisa i de högre
klasserna, där de nästan uteslutande
få hand om barnen i brytningsåldern,
den ömtåligaste åldern. De ungdomarna
måste mötas med förståelse och inte
av en uttröttad och utschasad lärare,
övningslärarnas dagliga arbete är också
synnerligen betungande genom det ständiga
ombytet av elever. Fn övningslärare
vid folkskola i Stockholm t. ex.
kan ha ca 250 elever per vecka att undervisa,
medan en klasslärare endast
har ett 30-tal. Vissa av övningslärargrupperna
föra dessutom en ambulerande
tillvaro med en tjänstgöringstid
av kanske sex, sju veckor på samma

plats och ombyte av tjänstgöringsort
kanske sex, sju gånger per år. Dessutom
äro ofta arbetslokalerna mycket dåliga.

Under sådana förhållanden kan en
övningslärare inte arbeta till 65 års ålder.
Sjukdomsfrekvensen ökar väsentligt
för denna grupp redan vid 55-årsåldern.
Jag kan inte bevisa det med
några siffror, men jag vet, att i Stockholm
ökas den väsentligt i dessa ålderskategorier.
Det kan därför ifrågasättas,
om man vinner något med att höja
pensionsåldern för dessa lärare. De ha
alltid behandlats styvmoderligt av riksdagen
i lönehänseende. På grund av
de uttalanden, som gjorts i riksdagen
under 1949, hoppas vi, alt 1948 års
riksdags principbeslut om lönereglering
för övningslärarna kommer att genomföras
fr. o. m. den 1 juli 1950. Nu ställas
emellertid dessa lärargrupper åter
i skottgluggen genom att få sin pensionsålder
så avsevärt ökad. Även om
det är fråga om en provisorisk pensionsreglering
i avvaktan på utredning, hade
nog dessa grupper väntat en bättre förståelse
vid utskottsbehandlingen. I den
nya skolan vill man ju främja undervisningen
i de praktiska yrkena, men vem
skall ta hand om denna utbildning, om
de statliga åtgärderna äventyra nyrekryteringen
av respektive lärargrupper? De

övriga spörsmål, som ha framförts
i vår motion, ha behandlats både i utskottsutlåtandet
och i reservationen.
Man säger sålunda, att de måste underkastas
grundlig prövning i samband
med den statliga löne- och pensionsregleringen.
Jag hoppas därför, att man
vid behandlingen av dessa frågor tar
hänsyn till dessa lärargrupper.

Herr talman! Under åberopande av
vad jag nu anfört ber jag att få yrka
avslag på utskottets hemställan under
B och bifall till reservationen av herr
Lundqvist in. fl., vad beträffar mom. B,
enligt vilken man (inskar pensionsåldern
sänkt från 65 till 63 år.

108 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr FAST: Herr talman! Jag vill
först uttala min tillfredsställelse över
det uttalande bankoutskottet gjort angående
underläkarnas pensionering.
Man har utgått ifrån att man icke skall
behöva avvakta den stora utredningen
rörande avgränsningen utan kan taga
denna fråga separat. Jag vill framhålla
vikten av att så sker. I olika sammanhang
ha vi inom Landstingsförbundet
gjort oss påminta för att få med underläkarna
i pensioneringen. Det har hittills
icke lyckats. Vi ha emellertid gjort
vad som varit möjligt, och jag vill fästa
uppmärksamheten vid att det även med
hästa vilja i världen icke låter sig göra
att ordna pensioneringen kommunalt
för denna grupp. Det är dessutom så,
att från ifrågavarande kår rekryteras
över huvud taget hela tjänsteläkarkåren.
Och jag vill understryka, att man, om
man tager med underläkarna, icke får
glömma de biträdande överläkarna. Jag
har ansett, att tiden borde vara mogen
för att låta dem redan nu få inträde i
statens pensionsanstalt. Å andra sidan
förstår jag skälet till att så icke kan
ske, nämligen att deras tjänster icke
äro reglerade utan av personlig karaktär.
I den framställning om revision av
sjukhuslagen, som ligger på Kungl.
Maj :ts hord, ha emellertid Stadsförbundet
och Landstingsförbundet gjort sig
till talesmän för den uppfattningen, att
där det finns behov av biträdande överläkare,
sådan tjänst skall inrättas med
allmänt ansökningsförfarande, så att det
icke blir det godtycke som för närvarande
råder i fråga om dessa tjänster.

Jag skall så säga några korta ord om
den stora stridsfrågan här, nämligen
om möjligheterna för landstingen och
kommunerna att ge tilläggspensioner.
Man har i detta sammanhang sagt, att
den kommunala självbestämmanderät -

ten skulle komma att kränkas. Det
är tydligen befattningshavargrupperna
som anse att det föreligger en sådan
kränkning. Kommunerna anse det icke
utan betrakta saken så, att när staten
övertager pensioneringen, vilket sker
i samförstånd med kommunerna, skola
dessa avstå från sin rätt och icke blanda
sig i saken. Jag tror att man skall skjuta
åt sidan talet om kränkningen av den
kommunala självbestämmanderätten i
detta sammanhang. Jag vill som min
mening säga, att man får besluta sig för
det ena eller det andra, antingen den
statliga pensioneringen eller den kommunala.
Jag är icke beredd att för dagen
taga ställning till vilken linje son:
är den klokaste och förmånligaste, men
jag lutar nog närmast åt den uppfattningen,
att man borde göra statens pensionsanstalt
till en verkligt stor pensionsanstalt
och låta alla befattningshavargrupper
inom de områden, som
staten har ett intresse i, få inträde i
pensionsanstalten. Det är nog den
ståndpunkt man allmänt intagit bland
kommunalmännen. Men att låta staten
vara den som sköter om pensioneringen
och sedan anse att man skall förhandla
sig fram till kommunal tilläggspension
är en orimlig ståndpunkt. De ifrågavarande
grupperna ha ju blivit jämförda
just med de statliga befattningshavarna,
och det är från den utgångspunkten
man valt pensioneringsgrunderna. Om
man började ge kommunala pensionstillägg,
skulle det bli en oerhörd orättvisa
i förhållande till de befattningshavare
som icke ha kommunala huvudmän.
Men detta ser man bort ifrån.

Man har sagt, att detta innebär att
vederbörande skulle få avstå från den
rätt de för närvarande ha. De avstå
icke från någon rätt. Det är precis detsamma
som att säga att dessa grupper
icke skulle ha förhandlingsrätt. Detta
är icke med verkliga förhållandet överensstämmande.
Det är ju så, att de förhandla
med staten om både löner och

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29. 109

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

pensioner, och det hela har helt enkelt
överflyttats på staten. De få väl göra
sig påminta, när de ha några framställningar
att göra, och taga upp förhandlingar
med staten. De ha sålunda icke
förlorat sin förhandlingsrätt, utan det
har bara blivit en överflyttning.

Vidare heter det, att det bara är
under en övergångstid, medan den stora
utredningen pågår, som man vill ha
denna rätt, som man tydligen själv icke
tror leder till någonting. Om man menar
allvar, har man naturligtvis förhoppningar
att på ett eller annat sätt få
fram kommunala tilläggspensioner. Men
hur blir det, när utredningen är färdig?
Då ha vi ett brokigt system med olika
pensionsbelopp. Jag vill påpeka, att man
träffat vissa överenskommelser om att
i olika sammanhang uppträda likformigt
från statens, landstingens och städernas
sida. Man har känning med varandra
och är i färd med att utse särskilda
förhandlingsdelegationer. Skulle
man då skjuta pensioneringsfrågan alldeles
åt sidan från detta samarbete?
Vart skulle det taga vägen? Systemet
skulle, så vitt jag förstår, bli utomordentligt
brokigt och leda till mer eller
mindre anarki.

Sedan skulle jag vilja säga, med anledning
av att man här gör sig till
talesmän för dessa grupper, att det är
andra stora grupper som icke alls få
någon pension utöver folkpensionen.
För närvarande pågår en utredning angående
s. k. arbetarpensioner. Men vi
veta hur besvärlig denna fråga är och
vilka kostnader en sådan pensionering
skulle medföra. »Ja», säger man från
befattningshavarorganisationernas sida,
»varför föra detta på tal nu? Den saken
fä vi besluta om vid en senare tidpunkt.
Vi vilja visst icke vara med om att
hålla igen.» Mina damer och herrar,
det är ju ändå på det sättet, att vi icke
ha mer än en kaka att dela. Det tjänar
ingenting till att försöka dela mer än
vi ha. Taga vi för stora bitar till som -

liga, blir resultatet, att de andra bli
utan. Så har det varit hittills, och så
kan det hli också i fortsättningen. Jag
har icke kunnat underlåta att i detta
sammanhang också föra fram just dessa
grupper en liten smula.

Herr talman! Varken från landstingens
eller städernas sida anser man den
kommunala självbestämmanderätten
kränkt genom vad som föreslås av utskottet.
Man önskar helt enkelt icke få
denna förhandlingsrätt utan anser, att
har man överlämnat saken till staten,
få befattningshavarna i vanlig ordning
göra sig påminta hos staten och förhandla
om sina pensioner. Jag är livligt
övertygad om att den fortsatta utredningen
i fråga om såväl avgränsningen
som andra punkter kommer att visa sig
mycket besvärlig och ganska tidsödande.
Det är självklart att i vissa delar
kunna förslag läggas fram — t. ex.
beträffande de grupper jag inledningsvis
berörde — utan att man avvaktar
hela utredningens resultat. Men i nuvarande
läge gör man klokt i att icke
öka förvirringen utan söka bibehålla
den klarhet som hittills rått på detta
område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Den siste ärade
talaren nämnde, att omsorgen om
kommunernas självbestämmanderätt
kommer från befattningshavarna och
icke från de kommunala arbetsgivarna.
Det är helt naturligt, att herr Fast som
representant för arbetsgivarna i denna
situation ser till dessas intresse. Men
jag anser att man också måste taga hänsyn
till de stora tjänstemannagrupper,
som det här är fråga om. Herr Fast
säger, att man måste bestämma sig för
om man skall ha kommunal pension

110 Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

eller statlig och hur man skall lägga
pensionsreglementena. Det är detta utskottet
vill ha utrett. Det är denna utredning
vi vänta på. Vad vi reservanter
mena är, att man under utredningstiden
icke bör ändra på den möjlighet
som redan finns enligt det gamla reglementet
för statens pensionsanstalt att
bevilja kommunal tilläggspension.

Min värderade utskottskamrat herr
Nilsson i Landskrona sade, att reservanternas
förslag skulle vara en spekulation
och att det skulle ställa saken på
huvudet. Jag skulle tro att tjänstemännen
t. ex. i Stockholms stad måste anse
att propositionen ställer saken på huvudet.
Jag skall taga ett enda exempel.
Om man jämför en sjuksköterska och
ett första kontorsbiträde i lönegrad 10,
finner man att sköterskan, som är pensionerad
i statens pensionsanstalt, mellan
60 och 67 års ålder får 337 kronor
mindre i pension än kontorsbiträdet.
Efter uppnådd ålder av 67 år skulle sköterskan
få 1 129 kronor mindre i pension
än kontorsbiträdet. Båda ha samma
lön, men sköterskan, vars verksamhet
anses vara så viktig, att hon skall
få förmånen att bli pensionerad i statens
pensionsanstalt, får 1 129 kronor
mindre i pension, trots att båda ha
samma arbetsgivare. Det är naturligt
att en sköterska hellre jämför sig med
en befattningshavare hos samma arbetsgivare
än med en statlig befattningshavare.
Jag tycker att detta talar för
bifall till reservationen.

Sedan skulle jag vilja säga om pensionsåldern
för de grupper fröken Ager
talade om, att man väl i det fallet borde
kunna komma överens. När departementschefen
föreslagit en sänkning av
pensionsåldern från 65 år till 63 år för
lärarinnor vid seminarier för utbildande
av lärarinnor i hushållsgöromål dels
vid Fackskolan för huslig ekonomi i
Uppsala, dels vid Lanthushållningsseminariet
å Rimforsa, borde kammaren
kunna i avvaktan på utredningens för -

slag gå med på reservationen i denna
punkt.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Om man tror att man skall kunna
skapa rättvisa och jämnhet genom
det förslag som reservationsvis framförts,
är det ett stort misstag. Orättvisan
kommer att i lika hög grad vara
gällande mellan å ena sidan de kommunalt
anställda, under förutsättning
att kommunerna ge tilläggspension, och
å andra sidan de statligt anställda som
pensioneras i statens pensionsanstalt.
Det går icke att skapa rättvisa efter en
så enkel linje som den man här velat
göra sig till talesman för. Är man icke
beredd att i dag taga ställning till hur
denna anstalt skall se ut, bör man icke
öka förvirringen under utredningstiden
utan åtminstone försöka hålla linjerna
så klara, att man icke blir bunden.

Jag vill vidare påpeka, att de grupper
man här tycker synd om äro just
de, som under åtskilliga år voro ensamma
om att ha sin pensionsfråga reglerad.
Det är först under de senare åren
man kommit fram till pensionsreglementen
och överenskommelser för andra.
Jag har själv efter fattig förmåga
varit med om att skapa ett sådant reglemente
för landstingets vidkommande.
Jag menar att man icke skall se bort
ifrån de förmåner dessa grupper haft,
förmåner som andra helt och hållet
saknat.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag har till utskottets utlåtande fogat
en blank reservation. Detta betyder
icke att jag står i opposition till hela
utlåtandet utan endast att jag på en
enda punkt har en annan mening än
utskottet. Det gäller frågan om pensionsåldern
för övningslärare och övningslärarinnor.
Därvidlag har jag samma
uppfattning som fröken Ager. Jag
kan också stödja reservanterna i det
uttalande de gjort, att en ordinarie

111

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

befattningshavare, som har högst ett års
tjänstledighet för studier inom samma
fack, skall slippa avräkna den tiden vid
tjänsteårsberäkningen för erhållande
av pension. I övriga punkter står jag
helt och hållet på utskottets linje.

Jag skall här något beröra de två huvudfrågorna
men icke gå in på detaljer.
Jag skall yttra mig mycket kort,
eftersom jag i stort sett kan instämma
i vad herr Fast redan framhållit.

Vad tilläggspensionerna beträffar,
vill jag peka på att när för två år sedan
de befattningshavare, vilkas pensioner
vi nu diskutera, fingo sin lönefråga
ordnad, voro dessa mycket måna
om att få lönerna fastställda i så nära
anslutning som möjligt till statstjänarnas
löner. Detta gick också igenom.
När det nu gäller pensionerna, vill man
icke alls titta åt statstjänarsidan utan
enbart åt den andra sidan och jämföra
sig med de kommunalanställda. Här
skall således en princip tillämpas, när
det gäller lönerna, och en annan princip,
när det gäller pensionerna. Jag
tycker inte att det är mycket enhetlighet
i denna åskådning. Man jämför två
pensionärer i Stockholm, som båda varit
anställda hos Stockholms stad och
befunnit sig i samma lönegrad men av
vilka den ene är pensionerad genom
SPA och den andre åtnjuter kommunal
pensionering. Men varför skall man
inte i detta sammanhang även göra
jämförelser med statstjänaren? Skapar
man rättvisa åt det ena hållet, så återstår
ju att skapa rättvisa åt det andra.
Vi ha ju tidigare i kväll diskuterat
dyrortsgrupperingen. Någon sådan finnes
ju inte när det gäller pensionerna.
Nu vill man införa den om inte direkt
på pensionerna i statens pensionsanstalt
så dock på tilläggspensionerna
där. Jag vill bara understryka, att jag
i detta fall helt står på utskottets linje.

Det är emellertid inte bara de nu angivna
synpunkterna, som ha fört mig
dit. Ilär talas om kommunernas själv -

bestämmanderätt och att man skall slå
vakt om den. Jag har varit kommunalman
i jämnt 30 år i år, och under de
senaste åren ha vi i min hemkommun
ställts inför problem på problem, när
det gällt avlönandet av kommunala
tjänstemän. Det kan ha gällt tjänster,
som tidigare varit förtroendeuppdrag
men nu blivit rena anställningstjänster,
eller en del andra tjänster. Krav framställas
undan för undan. Ibland tar
man hänsyn till en viss personalorganisation,
vid ett annat tillfälle till en inflytelserik
släkt, och ibland sneglar
man kanske mot nästa års val och frågar
sig: Vad kan det få för betydelse
om vi säga nej till detta krav eller gå
med på det? Det är en beklaglig obeslutsamhet
och undfallenhet, som på senare
tid trätt fram i det kommunala
livet. Jag tror, att det är en styrka
framför allt för de små kommunerna att
i detta hänseende ha bestämda direktiv
från statens sida att följa. När vi få det,
skall jag för min del hälsa detta som en
verklig lättnad.

Jag skall vidare beröra det s. k. sammanfallandet
av förmåner. När det gäller
lärare veta vi ju, att när en pensiorad
lärare tar ett vikariat, så får han
mindre betalt än en ung vikarie. Lärarens
ersättning reduceras på grund
av att han har pension. För min del
har jag inte funnit något orätt i detta
och kan inte göra det nu heller. Visserligen
kan det vara sant, att en och
annan drar sig för att ta ett vikariat
för den mindre avlöningen. Men det
gäller dock ett fåtal, åtminstone på
landsbygden — det kanske är annorlunda
i de stora städerna. Även pensionerade
distriktssköterskor och barnmorskor
få vidkännas en reducering av
de sammanlagda förmånerna, då de ta
ett vikariat, på så sätt, att lönen för
vikariatet plus pensionen sammanlagt
icke får uppgå till mer än vad de tidigare
haft i lön. I detta fall göres emellertid
reduceringen på pensionen. Vi

112 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

ha i utskottsutlåtandet sagt, att vi inte
anse denna maximering innebära något
stötande. Men vi ha gjort det uttalandet,
att vi inte anse det rätt att
avdraget göres på pensionen utan finna
det bättre att denna förblir ograverad,
men att lönen i stället reduceras. Maximeringen
blir ju densamma, men det
hela blir ordnat mycket mera praktiskt.
Om en sjuksköterska eller en
barnmorska nu tar ett vikariat, uppbär
hon sin fulla pension vid månadens
slut. Sedan inlöpa uppgifter till statens
pensionsanstalt om att hon har
vikarierat då och då. Då skall det för
mycket uppburna beloppet återbetalas.
Detta är en opraktisk anordning och
medför mycket tidsödande uträkningar
för alla dem som skola ha hand om saken.
Det är naturligtvis en mycket enklare
och rätare linje att låta pensionen
vara ograverad och göra reduceringen
samtidigt med att lönen utbetalas. Ingår
då statsbidrag i lönen, är det ju en
lätt sak att göra denna reducering samtidigt
med rekvisitionen av statsbidraget.
Det är alltså ur rent praktiska synpunkter
som utskottet gjort detta uttalande,
som vi förutsätta att man kommer
att ta hänsyn till vid den blivande
utredningen.

Jag skall inte gå in på några andra
detaljer, fastän det ju vore frestande.
Klockan är mycket. Jag vill med vad
jag har anfört deklarera att jag med
undantag för förslaget om övningslärarnas
pensionsålder ansluter mig till utskottets
förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Fröken HÖJER (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få rätta till ett
misstag som herr Fröderberg gjorde sig
skyldig till. Han talade nämligen som
om vår önskan att införa dyrortsgraderade
tilläggspensioner vore någonting
alldeles nytt. Jag vill påpeka att

rätten att erhålla tilläggspension har
funnits hela tiden. Detta har också föranlett
vissa kommuner, nämligen de
större kommunerna, att bevilja tilläggspension.
Det är alltså ingenting som
vi vilja genomföra här i kväll, och de
små kommunerna ha ingenting med
denna fråga att göra. Det gäller endast
de kommunerna, som äro att hänföra
till dyrortsgrupperna 4 och 5, inte
några andra.

Sedan vill jag säga ett par ord om
herr Fröderbergs uttalande att man,
vad gäller vikariatslönen, skulle göra
avdrag på lönen i stället för på pensionen.
Ja, men det är just det förfaringssättet
som alltjämt föreslås i utskottsutlåtandet,
nämligen att ge Kungl.
Maj:t möjlighet att reducera pensionen
om vederbörande vikarierar, som vi
motionärer ha vänt oss mot.

Sedan skulle jag vilja säga ett ord
till herr Fast, som nyss talade om att
det finns en grupp befattningshavare
som länge haft pensionsförmåner, ända
sedan 1919. Om det nu är så, att dessa
befattningshavare få litet låga pensioner
i förhållande till andra, så skulle
det väl inte göra någonting, menade
han, eftersom de i alla fall ha haft
pensionsförmåner så länge. Då vill jag
bara säga, att om dessa grupper ha haft
pension länge, eller från 1919, ha de
också länge haft pension som aldrig
motsvarat lönen. Tv det ha de pensioner,
de haft i statens pensionsanstalt,
icke gjort. Ända ifrån första stunden
sattes dessa belopp låga i förhållande
till utgående löner, och ända till dags
dato ha de varit kolossalt låga i förhållande
till dessa löner. Så får exempelvis
en sjuksköterska som befinner sig
i 12 :e lönegraden en pension som motsvarar
5:e lönegraden. Skola nu dessa
befattningshavare för att de få räkna
pensionsår ifrån år 1919 fortfarande
stå kvar i en pension, som är lägre än
andra anställdas? Jag kan inte se någon
rättvisa i detta.

113

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

Herr FRÖDERBERG (kort genmäle):
Herr talman! Det var intressant att
höra att ratten att erhålla tilläggspension
endast gäller orter i dyrortsgrupperna
4 och 5, d. v. s. större kommuner
och inte de små kommunerna. Men
vi känna igen från den kommunala
verksamheten hur dylika ting smitta av
sig. Det går som en epidemi från ort
till ort. »Ila de så på den platsen,
skola vi ha likadant här», säger man.
Det är sådana ting vi kommunalmän
äro rädda för.

När det sedan gäller om avdrag vid
vikariatstjänstgöring skall ske på pensionen
eller på lönen, har utskottet uttalat
sig för att sådant avdrag bör ske
på lönen. Det är klart utsagt i utskottsutlåtandet.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag har ingalunda sagt något om
att de grupper fröken Höjer syftade på,
därför att de haft pension längre tid,
skulle de få lägre pension än vissa
andra kommunalanställda. Jag har bara
velat anföra vad jag sade som en bevisning
för att denna grupp inte varit
sämre ställd än andra utan varit gynnsammare
ställd.

Sedan skulle jag bara vilja säga till
fröken Höjer, att om det är så att pensionerna
varit låga men det varit bara
dessa grupper som haft pensionsförmåner
längre tid, så bli inte pensionsförmånerna
mindre för det.

Herr SIvöLDIN: Herr talman! De talare,
som tidigare yttrat sig i denna fråga,
ha genomgående motiverat sitt ställningstagande
med att man önskade
skapa rättvisa. I propositionen har man
enligt mitt förmenande tillgodosett alla
rimliga krav, då det gäller att skapa
rättvisa. Förslaget innebär, alt de till
SPA anslutna befattningshavarnas pensionsförmåner
förbättras så att de komma
i paritet med motsvarande statliga
befattningshavare. Det torde vara obe -

stridligt, att de pensioner, som utgått
till dessa kommunala befattningshavare,
varit låga. Detta har föranlett kommunerna
att tillerkänna befattningshavarna
s. k. tilläggspensioner. Nu ha vissa reservanter
i utskottet i anslutning till
vad i motioner yrkats önskat den ändringen
att här ifrågasatta befattningshavare
i stället för att jämställas med
statens skulle jämställas med i kommunernas
tjänst anställda och av dem
pensionerade. Och denna förbättring
skulle man enligt reservanternas förmenande
åstadkomma genom att man
gav kommunerna rätt att även framdeles
utbetala tilläggspensioner, men utskottet
har ansett att genom de föreslagna
förbättringarna har man eliminerat
skälet för att tilläggspensioner
skola behöva utgå. Därest riksdagen
skulle fatta ett beslut i enlighet med reservanternas
yrkanden, skulle detta i
realiteten innebära, att riksdagen förklarat,
att de pensioner, som nu föreslås,
äro för låga. Om riksdagen skulle
biträda reservanternas förslag, torde
väl detta innebära ett indirekt medgivande
av att riksdagen vore beredd att
förbättra de statliga befattningshavarnas
pensionsförmåner. Såvitt jag kan
bedöma borde konsekvensen bli, att
riksdagen borde förfara på ett sådant
sätt. Med reservanternas förslag att
sänka pensionsåldern till 63 år för
slöjd- och teckningslärare och även för
sådana lärare, som undervisa i hushållsgöromål
i folk- och fortsättningsskolorna,
förhåller det sig på samma sätt. För
motsvarande befattningshavare i .statens
tjänst är nämligen pensionsåldern bestämd
till 65 år, och då har utskottet
ansett att detta även bör få gälla för de
i samma tjänsteställning varande kommunala
befattningshavarna, som tillhöra
SPA.

Man har sagt, att kommunerna skulle
fråntagas sin självbestämmanderätt,
därest man nu skulle förbjuda dem att
lämna tilläggspensioner. Man borde na -

8 — Andra kammarens protokoll 19''i9. Nr 29.

Nr 29.

114

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

turligtvis som kommunalman känna en
väldig tacksamhet mot de damer och
herrar, som vilja slå vakt om den kommunala
självbestämmanderätten. Men
är det ändå inte en något överflödig
omsorg, som ägnas kommunerna i detta
stycke? I allt fall kan man icke spåra
sådana farhågor i remissvaren från de
kommunala instanser, som hörts i detta
ärende. Jag delar i det stycket helt och
fullt de synpunkter, som anförts av lierr
Fröderberg, att det här gäller en självbestämmanderätt,
som inga kommunalmän
komma att sakna. Jag är fullt övertygad
om att om man skulle ge kommunerna
den rätten, kommer den av
tjänstemännen att utnyttjas för den
saxning, som bär under debatten omnämnts.

Tidigare har ingen berört vilka höjningar
av pensionerna som det föreliggande
förslaget innebär. Till sjuksköterskor
utgår för närvarande en pension
av 2 676 kronor. Denna pension
kommer nu att för dem som äro i lönegraden
Ca 10 höjas till 3 852 kronor,
vilket är liktydigt med en höjning av
1 176 kronor. Pensionen utgår med
detta belopp tills vederbörande fyllt 67
år. Då tillkommer folkpension, varigenom
vederbörandes pensionsbelopp
uppgår till 4 060 kronor. Till dem, som
äro i lönegraden Ca 12, utgår för närvarande
samma pension som förut
nämndes eller 2 676 kronor. Men för
dessa kommer en höjning att ske med
1 476 kronor, vilket innebär att dessa
.sjuksköterskor få en pension av 4 152
kronor. För distriktssköterskor, som nu
ha en pension av 2 676 kronor, höjes
denna till 4 308 kronor, och för en
distriktsbarnmorska blir pensionen
4 152 kronor. För hemvårdarinnor höjes
pensionen från ca 2 200 kronor till
3 048 kronor, för lasarettsläkare från ca

8 000 kronor till 10 248 kronor, för
tandläkare från ca 7 000 kronor till

9 912 kronor. Man kan väl inte påstå
att de föreslagna höjningarna äro då -

liga. Man kan heller inte säga att de
pensioner, som komma att utgå efter
detta beslut, äro sådana, att verkliga
skäl för kommunala tilläggspensioner
härefter komma att föreligga. Och då
återstår ingenting annat av reservanternas
invändningar än det av dem påstådda
ingreppet i kommunernas självbestämmanderätt.
Denna sak har jag tidigare
belyst.

Man har också sagt, att de befattningshavare,
som tillhöra SPA, komma
i en oförmånligare ställning i pensionshänseende
jämfört med de befattningshavare,
som äro direkt kommunalt anställda.
Men som herr Fast redan sagt
skapar man inte en mindre orättvisa
genom att förfara på sätt som reservanterna
föreslå, enär dessas förslag medför
att de befattningshavare, som äro
anslutna till SPA, härigenom skulle få
en förmånligare ställning än de som
äro anställda i statens tjänst och erhålla
pensioner efter de bestämmelser som
gälla för dessa.

Det har något berörts i diskussionen
vad som står skrivet i utskottets utlåtande
om poliserna. Det finnes ingenting
härom i propositionen, utan det
har under hand från pensionsanstalten
gjorts framställning om att även denna
sak skulle regleras. Framställningen har
motiverats med hänvisning till förhållandena
i en enda stad, nämligen Flen.
Denna stad har förut varit landskommun.
Vi ha den bestämmelsen i reglementet
för pensionskassan, att befattningshavare
i städer och köpingar inte
få tillhöra SPA. Då Flen var landskommun
tillhörde dess poliser SPA. När nu
Flen blev stad, skulle de i kraft av
denna bestämmelse ej längre få tillhöra
SPA. Nu har emellertid Flens stad icke
sina polisers pensionsförliållanden reglerade
och intill dess denna sak blivit
ordnad har utskottet med sin skrivning
avsett att bereda vederbörande polismän
i Flen möjligheter att tillhöra SPA.
Mot det som nu skrivits i utskottets be -

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29. 115

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.

tänkande ha invändningar gjorts från
polisorganisationens sida. Det har sagts
—• i likhet med vad herr Gustafson tidigare
i diskussionen framhållit — att
med utskottets skrivning skulle faktiskt
de polismän, som genom Spångas inkorporering
med Stockholm överflyttats i
stadens tjänst, allt fortfarande kunnat
kvarstå i SPA. Vi ha andra samhällen,
som blivit städer, t. ex. Nacka m. fl., där
förhållandena kunnat bliva desamma
som förut nämnts om Stockholm men
där poliserna ha sina pensionsförhållanden
reglerade genom respektive städers
försorg. Utskottets skrivning har
också uttolkats på sådant sätt, att det
nu skulle bli kommunerna eller polisdistrikten,
som det heter, som skulle
pröva, huruvida polismännen skola
komma in i kommunens pensionskassa
eller stå kvar i SPA. Jag vill emellertid
förklara att det aldrig varit avsikten att
utskottets utlåtande skulle kunna tolkas
på detta sätt. Det skulle faktiskt kunna
medföra, att vederbörande kommun
hade rätt att låta sina poliser stå kvar
i SPA för att slippa ifrån utgifterna för
polisernas pensionering. Utskottet har
aldrig avsett att man skulle kunna uttolka
denna skrivning på detta sätt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Herr Sköldin sade, att man genom de
nya pensionerna har eliminerat skälet
för tilläggspensioner, och han berörde
att befattningshavarna fått avsevärt höjda
pensioner. Det är sant att sjuksköterskorna
haft orimligt låga pensioner
och att de nu fått drägliga pensioner.
Herr Sköldin nämnde att en sjuksköterska
i lönegraden Ca 12 skulle få en
pension av 4 152 kronor. Jag vill bara
säga att en skötare i samma lönegrad
på samma sjukhus nu får eu pension
av 4 458 kronor, vilket innebär att han
före G7 års ålder har 300 kronor mer
än vad sköterskan har. Efter 67 års ål -

der har sköterskan mer än 1 000 kronor
mindre än vad skötaren har.

Anledningen till att jag begärde ordet
var egentligen den, att herr Sköldin
menade att ett bifall till reservationen
på något sätt skulle innebära en uppmaning
till kommunerna att teckna tillläggspensioner.
Jag vill understryka vad
jag tidigare sagt. Det göres här inte något
uttalande om att kommunerna skola
teckna tilläggspension, utan det gäller
endast att undanröja ett förbud för
kommunerna att göra detta, som finnes
upptaget i propositionen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag hade inte alls ämnat gå upp
i denna debatt, men när nu diskussionen
i den här frågan icke tycks taga
slut, torde det vara på sin plats att det
sägs något även om de grupper som ej
alls ha sina pensionsfrågor ordnade.
Jag vill erinra om att det är något år
sedan riksdagen beslöt en skrivelse med
begäran om utredning rörande pensionsfrågorna
för de i privat tjänst anställda,
för industriens folk o. s. v. Man
har ännu inte hört något om den saken.
Jag vill därför passa på tillfället att efterlysa
detta och erinra om att det kan
vara på tiden att man börjar se på
dessa frågor.

Jag skall i detta sammanhang säga
ett par saker. Det talas här om den
orättvisa som sker när det gäller förhållandet
mellan kommunalt anställda,
som äro anslutna till kommunernas
pensionskassor, och dem som äro anslutna
till statens. Men det ligger ju
ändå till så, att hela den kommunala
pensioneringen för närvarande fullständigt
hänger i luften. Här har i två år
förhandlats mellan personalorganisationerna
i kommunerna utan att man
lyckats nå någon överenskommelse. I
det liige som sålunda råder vet man
praktiskt taget inte vilka skillnader som
det kommer alt bli mellan de olika kate -

11C Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningsha
vare, m. m.

gorierna. Jag vet att de städer och kommuner,
som ha ordnat sitt pensionsväsen,
äro dyrortsgrupperade. Detta är
förmånligt. Men vi ha massor av kommuner
i landet, som icke ha ordnat pensionsfrågorna
alls, och det är den frågan
som nu väntar på sin lösning och
som vi i dag icke veta hur den kommer
att lösas. Det är fullkomligt omöjligt att
tänka sig att staten skulle ha två pensionsreglementen,
ett för de statligt anställda
och ett för de icke statligt anställda.
Och ett reglemente, som vore
förmånligt för de icke statligt anställda,
skulle fullständigt skjuta sönder hela
den statliga pensionsregleringen, något
som skulle ske, om vi nu skulle acceptera
den linje som vissa här företräda.

Jag vill här erinra om det jag började
mitt anförande med, nämligen att
vi ha stora grupper i landet, som inte
ha några pensioner alls. De av kammarens
ledamöter som på tisdagskvällen
sågo den film, som är inspelad för att
göra propaganda för stabiliseringen,
fingo bevittna, hurusom nitare Johansson
genom att stanna hemma från arbetet
en måndag förorsakade att landet
gick miste om 5 000 kg kaffe och jag
vet inte hur många hundra liter bensin.
Jag vill bara ytterligare understryka,
att det kanske kan vara nödvändigt att
någon gång diskutera förhållanden, som
gälla nitare Johansson själv.

Jag har intet annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
till en början propositioner beträffande
punkten A. I), nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i denna del
dels ock på bifall till mom. c) i den av
herr Lundqvist in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följan -

de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
A. I) i utskottets förevarande utlåtande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
mom. c) i den av herr Lundqvist m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 56
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

På därå givna propositioner biföll
kammaren härefter vad utskottet i
punkterna A. II) och III) hemställt.

Beträffande punkten B. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i nämnda del dels
ock på bifall till mom. e) i den av herr
Lundqvist m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten

117

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29.

pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningsha

Pensionering genom statens

vare, m. m.

B. i utskottets förevarande utlåtande nr
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
mom. e) i den av herr Lundqvist m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, alt
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg äskade emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 63 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

Beträffande utskottets motivering
framställde herr talmannen först propositioner
beträffande sista stycket å
s. 30 i utskottets tryckta utlåtande, nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering i denna del dels ock på godkännande
av den motivering i motsvarande
delar, som föreslagits i mom. a) i
den av herr Lundqvist m. fl. avgivna
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Beträffande första och andra styckena
å s. 32 i utlåtandet gav herr talmannen
propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels ock
på godkännande av den lydelse av motiveringen
i denna del, som föreslagits
i mom. b) i den av herr Lundqvist in. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde likväl vo -

tering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första och andra styckena av bankoutskottets
motivering å s. 32 i utskottets
föreliggande utlåtande nr 48, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av motiveringen i angivna
delar, som föreslagits i mom. b) i den
av herr Lundqvist in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 119 ja och
56 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i ifrågavarande
delar.

Vidare gav herr talmannen beträffande
första stycket å s. 38 i utlåtandet
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering i angiven del dels
ock på godkännande av den motivering
i motsvarande delar, som föreslagits i
inom. d) i den av herr Lundqvist in. fl.
avgivna reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

På därå given proposition blev slutligen
utskottets motivering i övriga delar
av kammaren godkänd.

118 Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
memorial:

nr 50, angående vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna
för de hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemännen;
och

nr 51, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
memorial hemställt.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Kastanjegården,
som yttrade: Herr talman! Vid voteringen
beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 49 angående tilläggsskatten
å bensin in. m. var jag närvarande
och röstade i huvudvoteringen för reservationen.
Jag deltog också i rösträkningen,
när sådan begärdes, och stödde
därvid också reservationen. Emellertid
måtte det ha varit något fel på mitt sätt
att trycka ned knappen — vilket är det
mest troliga, eftersom den fungerat riktigt
sedan vid de fortsatta voteringarna
— eller också något annat fel, som jag
inte kan förklara. På den fotografiska
platån är jag icke med, eller rättare
sagt betecknad såsom frånvarande. Jag
har velat meddela detta, herr talman,
för att anmäla hur jag röstade i den
berörda frågan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande

förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
till clearingkassa för kaffe överföra tull,
tilläggstull och skatt å kaffe m. in.; och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av vissa varor m. m.; samt

från bevillningsutskottet, nr 390, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
173 med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att fru Disa Västberg
på grund av sjukdom (övre luftvägsinfektion)
rekommenderas sjukledighet
och vila tiden 30/11—7/12 1949.

Stockholm den 30 november 1949.

Eric Hermansson
Leg. läk.

Kammaren beviljade fru Västberg ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med innevarande dag till och med den
7 nästkommande december.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.01 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 119

Torsdagen den 1 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. avhjälpande
av de olägenheter för landsvägstrafiken,
vilka uppstått till följd av olämplig belysningsanordning
på vissa bilar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Hanssons i Skegrie interpellation angående
avhjälpande av de olägenheter
för landsvägstrafiken, vilka uppstått till
följd av olämplig belysningsanordning
på vissa bilar.

Svaret hade i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, och herr
statsrådet Nilsson lämnade nu endast en
kort sammanfattning av huvudpunkterna
i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! I en till mig riktad interpellation
har herr Hansson i Skegrie
frågat mig om jag observerat, att den
belysning av typen »Sealed Beam» som
finns på vissa bilar icke kan avbländas
på ett tillfredsställande sätt, samt huruvida
jag är villig att vidtaga åtgärder
för att undanröja denna riskfaktor för
trafiken.

För att klarlägga frågan skall jag först
lämna några upplysningar om konstruktionen
av Sealed beam. Dessa
strålkastare förekomma huvudsakligen
på bilar, som efter krigets slut importerats
från Amerika. Det utmärkande
för Sealed beam i dess ursprungliga
utförande är att reflektor och glas bilda
en lufttät enhet. Glödlampor i vanlig
bemärkelse saknas, och glödtrådarna
för hel- och halvljus ligga fria inuti
strålkastaren. Fördelen härmed är
framför allt, att den ömtåliga reflektor -

ytan är effektivt skyddad mot damm
och fuktighet. Till Sverige importerade
bilar ha emellertid i allmänhet varit
utrustade med en modifierad typ av
Sealed beam, som är försedd med särskild
glödlampa och där glas och reflektor
ej bilda en sluten enhet. Lampan,
som ej är utbytbar, har glödtrådarna
arrangerade på samma sätt som
i den förstnämnda typen. Vid avbländning
av Sealed beam riktas strålknippet
nedåt och något åt höger, det senare
sammanhängande med att strålkastarna
äro byggda för högertrafik.

De allra flesta bilarna med Sealed
beam-belysning äro typbesiktigade. Bilbesiktningsmännen
ha också vid besiktning
godtagit strålkastare av denna
typ. Sedan ytterligare erfarenhet nu
vunnits om bländningsegenskaperna hos
ifrågavarande belysning, har emellertid,
enligt vad jag inhämtat, viss tveksamhet
om dess lämplighet uppstått bland besiktningsmännen.
Man har från detta
håll bl. a. framhållit, att bilägarna i allmänhet
icke brytt sig om att utnyttja
den möjlighet till förbättring av avbländningen,
som föreligger genom justering
av strålkastarnas inställning.

Statspolisintendenten har meddelat,
att statspolisen vid flygande besiktning
under mörker kunnat konstatera att
halvljuset på Sealed beam är otillfredsställande.
Det har emellertid mött svårigheter
att vidtaga effektiva åtgärder
däremot av den anledningen, att man
icke haft möjligheter att objektivt fastställa,
när ett halvljus skall anses vara
bländande. I samarbete med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har statspolisen
sökt konstruera vissa anordningar
som skulle möjliggöra ett sådant bedömande,
men försöken ha hittills icke givit
godtagbara resultat.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrel -

120 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar pa interpellation ang. avhjälpande av de olägenheter för landsvägstrafiken,
vilka uppstått till följd av olämplig belysningsanordning på vissa bilar.

sen bär den uppfattningen, att det finns
fog för klagomålen över Sealed beam.
Orsaken till det bländande halvljuset
kan visserligen, framhålles det, ligga i
felaktig inställning i höjdled av strålkastarna,
men konstruktionen är sådan
att det är tveksamt, huruvida fullt tillfredsställande
avbländning står att erhålla
utan att avsevärt försämra helljuset.
Styrelsen har vidare anfört, att
om andra åtgärder icke befinnas lämpliga,
kan man bli nödsakad att, i likhet
med vad som redan skett exempelvis i
Norge och Schweiz, helt förbjuda användningen
av Sealed beam. I praktiken
skulle åtgärden taga form av ett
föreläggande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till bilinspektörerna, att
efter viss fastställd tidpunkt inga bilar
försedda med Sealed beam skulle få
godkännas vid besiktning. Vidare skulle
vid flygande besiktning efter viss tidpunkt
eftersyn föreläggas på bilar, försedda
med dylika strålkastare. Vederbörande
motorfordonsägare skulle därigenom
tvingas att utbyta Sealed beamstrålkastare
mot sådana av annan, godtagbar
typ. Verkställd utredning har
givit vid handen, att ersättningsdelar
finnas att tillgå i erforderlig utsträckning.
Kostnaderna för utbyte av ett par
strålkastare kunna beräknas till 60 å
80 kronor. Antalet fordon, som skulle
drabbas av en sådan åtgärd, torde kunna
uppskattas till minst 25 000.

Innan åtgärder av sådan ekonomisk
omfattning vidtagas, bör emellertid ordentligt
klarläggas, dels att det är uteslutet
att genom justeringar eller andra
mindre ingripande åtgärder nå ett tillfredsställande
resultat med dessa strålkastare,
dels att de ersättningsstrålkastare,
som på sådant sätt framtvingas,
verkligen innebära en avgjord förbättring
i förhållande till Sealed beam, dels
att åtgärden är tillräcklig, så att icke
andra olämpliga belysningsanordningar
lämnas orörda. Bedömandet försvåras
därav, att bestämmelser rörande ljus -

tekniska fordringar på strålkastare för
motorfordon saknas i Sverige.

Sealed beam är icke den enda belysningsanordning
som verkar bländande.
Även strålkastare av vanlig europeisk
konstruktion kunna ha denna egenskap.
Jämväl glasets utformning kan inverka.
S. k. tvåtrådslampor kunna ge samma
bländande halvljus som Sealed beam.

Statens väginstitut har i samråd med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
trafiksäkerhetsrådet igångsatt vissa undersökningar
i de frågor som här berörts.
Dessa undersökningar kunna väntas
bli färdiga inom relativt kort tid.

Slutligen bör i sammanhanget också
nämnas att Förenta Nationernas vägtrafikkonferens
i Geneve antagit en resolution
rörande internationella prov i avsikt
att få fram en standard för belysningsanordningar
på motorfordon. Konferensen
förordade, att Förenta Nationerna
skulle vidtaga åtgärder för att
möjliggöra provens utförande, och sådana
prov ha enligt uppgift nu också
igångsatts.

Sammanfattningsvis vill jag besvara
interpellantens frågor på följande sätt.
Strålkastare av typen Sealed beam ha
vid den användning de hittills fått här
i landet visat sig förenade med sådana
olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt,
att det finns anledning överväga att förbjuda
dem. Med hänsyn bl. a. till de
ekonomiska konsekvenserna av en sådan
åtgärd bör emellertid först klarläggas,
om det är möjligt att genom justering
av inställningen eller på annat sätt
uppnå tillfredsställande resultat med
dessa strålkastare samt vilka allmänna
fordringar som böra uppställas på strålkastare
för motorfordon. Undersökningar
i dessa hänseenden pågå.

Härpå yttrade

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdeparte -

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

121

Svar på interpellation ang. avhjälpande av de olägenheter för landsvägstrafiken,
vilka uppstått till följd av olämplig belysningsanordning på vissa bilar.

mentet för svaret på min interpellation.
Även ber jag att få uttala min tillfredsställelse
över att olika myndigheter synas
vara i färd med att söka åstadkomma
bättre förhållanden beträffande
den trafikdetalj jag här berört. Jag vill
på samma gång uttala min tillfredsställelse
över att herr statsrådet sagt sig
på alla sätt vilja påskynda dessa strävanden.

Jag blev nästan litet förvånad, när
jag i svaret såg att det är icke mindre
än ungefär 25 000 bilar, som nu köra
omkring med trafikfarlig belysning. Det
är ungefär 10 procent av alla bilar, om
man endast räknar med personbilar.
Den fara, som dessa bilar utgöra i trafiken
för alla andra som färdas på vägarna,
är ju så pass allvarlig, att det
är nödvändigt att snarast vidtaga åtgärder
för att eliminera den. Statsrådet
påpekade att man först skall undersöka,
huruvida en justering av ifrågavarande
strålkastare är möjlig, så att
man därigenom kan åstadkomma en
förbättring. På ett annat ställe i svaret
sägs emellertid i ett yttrande från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att man
då riskerar att få en försämring av helljusbelysningen.
Enligt vad jag erfarit
vid samtal med experter på detta område
tycks det, som om man hade ganska
små möjligheter att få en förbättring
till stånd enbart genom ändring
av strålkastarnas inriktning. Skulle det
därför inte vara möjligt att på detta
sätt nå effektiva resultat, menar jag att
man inte bör tveka om att helt förbjuda
användningen av denna strålkastartyp,
såsom man gjort i vissa andra
länder.

Man kan kanske, som herr statsrådet
här säger, tycka att det även är en viss
kostnadsfråga. För egen del tycker jag
ändå att det är en relativt blygsam historia.
Dessa bilar betinga i allmänhet
ett inköpspris av 10 000—15 000 kronor,
och sätter man en kostnad på 00 å 70
kronor för en ny belysning i relation till

detta pris, är det ju en relativt billig
historia, särskilt om man jämför den
med de obetalbara värden, som löpa
risker så länge man använder den ursprungliga
belysningen. Alla som färdas
på våra vägar och möta dessa
Sealed beam-ljus tror jag äro överens
om att man faktiskt, när man möter
bilar med dessa ljus, kör vissa meter
nästan i blindo och har mycket små
möjligheter att upptäcka gående eller
cyklande eller andra trafikanter. Jag
anser att det är risk för alla mötande.
Detta har, såsom jag framhållit i min
interpellation, åstadkommit en irriterande
ljuskonkurrens på vägarna. Andra
bilister montera in starka ljus på
sina vagnar för att kunna, som man
tror, åtminstone neutralisera bländningsrisken.
Men i stället ökar man faran
på detta sätt. Detta faktum bör man
också ta i betraktande, och ju längre
det dröjer med åtgärder mot Sealed
beam-ljuset, ju större kostnader åsamkas
andra bilister genom påmontering
av starkare ljus. Vill man gå längre,
kan man ju säga, att om vi komma dithän
att vi förbjuda Sealed beam-ljuset,
så ha vi kvar dessa, om jag får kalla
dem så, överbelysta bilar, som sedan i
sin tur utgöra en fara för trafiken, såvida
inte även dessa bilar avmontera
dessa extra belysningsanordningar.
Alla dessa poster, menar jag, får man
skriva på Sealed beam-ljusets konto.

Jag vill även uttala min tillfredsställelse
med det initiativ, som har tagits
av Förenta Nationerna i syfte att åstadkomma
en viss standard beträffande
bilbelysningen. Det är ett steg i rätt
riktning.

Ja, herr talman, jag noterar alltså
med tillfredsställelse att olika myndigheter
äro inställda på att åstadkomma
en förbättring på detta område, och
likaså noterar jag med tillfredsställelse
att statsrådet är positivt inställd till
dessa strävanden.

Härmed var överläggningen slutad.

122 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

§ 2.

Svar på interpellation ang. säkerställande
av en handelspolitik syftande till att
i första hand vinna avsättning för varor,
som produceras inom landet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Anderssons
i Björkäng interpellation angående säkerställande
av en handelspolitik syftande
till att i första hand vinna avsättning
för varor, som produceras
inom landet.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats i kammaren,
och herr statsrådet Ericsson lämnade
nu endast en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Andersson i Björkäng
frågat mig om jag observerat de påfrestningar
på medborgarnas lojalitet, som
skulle orsakas av medgivande till import
av vissa varor, som inte äro nödvändiga
för vår försörjning. Han har
också velat veta om jag ämnar vidtaga
åtgärder för att för framtiden säkerställa
en handelspolitik, syftande till att
i första hand vinna avsättning för varor,
producerade inom landet. Interpellanten
har särskilt pekat på det enligt
hans mening olämpliga i att medgiva
import av bananer, vindruvor och
apelsiner under tid, då vi ha överflöd
på svensk frukt. Vidare har han påtalat,
att man ämnade importera 800 000
kg helfet ost från Danmark, detta vid
en tidpunkt då försäljningsförbud råder
på likartad svensk vara och samtidigt
som våra inhemska lager av halvfet
ost löpa risk att förstöras.

I anledning härav vill jag meddela
följande.

Vad först beträffar det mera allmänna
spörsmålet om import av varor, som
icke representera något större värde för
den svenska folkförsörjningen, förhåller
det sig ju som bekant på det sättet,
att vi i samband med de olika bilaterala
handelsavtalsförhandlingarna nödgats
förbinda oss att medgiva import avbestämda
kontingenter av olika sådana
varor. Dessa medgivanden torde oftast
uppvägas av motsvarande förmåner för
svenska exportvaror, beträffande vilka
det eljest skulle bli svårigheter att erhålla
importtillstånd i vederbörande
land. I vissa fall kunna importmedgivandena
också vara betingade av önskemål
att erhålla ökade utfästelser för
särskilt försörjningsviktiga importvaror.
I och med att en kontingent inskrivits
i ett handelsavtal, äro vi i allmänhet
förpliktade att inom ramen för
kontingenten medge import, förutsatt
att importen icke står i strid med eventuellt
föreskriven kontroll av priser och
kvaliteter. Importen av bananer och vindruvor
får ses mot bakgrunden av dessa
allmänna förhållanden. I fråga om apelsinerna
vill jag tillägga, att denna frukt
även anses representera ett rätt viktigt
försörjningsintresse; den saken återspeglas
i bl. a. det förhållandet, att man
fr. o. m. den 1 december ansett sig
kunna ta med apelsinerna på den frilista,
som gäller för import från vissa
i Marshallsamarbetet deltagande länder.

Den import av färsk frukt, som sker
även under tid, då vi ha överflöd på
svensk frukt, torde till övervägande del
avse sådan frukt, som icke konkurrerar
med den svenska. Huruvida konkurrerande
import skall kunna undvikas blir
helt beroende av vilken prispolitik som
föres av den inhemska fruktodlingen,
och det blir nödvändigt för denna att
tillämpa sådana priser, att onödig import
icke kommer till stånd. Jag vill i
det sammanhanget särskilt peka på att
fruktodlingen åtnjuter ett ej oväsentligt
tullskydd under den tid, då svensk

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

123

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

frukt i riklig mängd finnes att tillgå.
För vindruvor, plommon, äpplen och
päron utgå sålunda högre tullar under
sista halvåret, medan för andra tider av
året motsvarande gäller beträffande
exempelvis jordgubbar och körsbär.
Den högre tullen uppgår för plommon
och vindruvor till 35 öre per kg och för
äpplen och päron till 20 öre per kg.
Vissa mindre betydelsefulla justeringar
av dessa tullar ha överenskommits i
samband med tullförhandlingarna i
Annecy.

Vad gäller frågan om import av ost
från Danmark vill jag nämna, att vi i
1949 års handelsavtal med detta land
åtagit oss att licensiera import av 2 000
ton ost. För att möjliggöra vissa lättnader
å dansk sida beträffande resandetrafiken
till Sverige överenskoms vidare
att —■ för det fall att de sammanlagda
danska nettoutgifterna för detta ändamål
skulle överstiga 10 milj. dkr. —
man å svensk sida skulle utfärda imporllicenser,
svarande mot det överskjutande
beloppet, i avräkning på en
särskilt uppgjord varulista intill ett värde
av högst 15 milj. dkr. På denna s. k.
»turistkompensationslista» ingick bl. a.
ett belopp för ost, motsvarande ungefär
500 ton. Villkoren för svensk licensgivning
mot denna lista ha sedermera uppfyllts,
varför den totala kvantiteten ost
i avtalet uppgår till ca 2 500 ton.

Det förtjänar framhållas, att denna
import icke utgör någon helt ny företeelse.
Under åren 1947 och 1948 ha
från Danmark införts betydande kvantiteter
ost, ca 1 800 ton respektive 2 150
ton. Även under förkrigsåren förekom
en viss, ehuru rätt begränsad ostimport
från detta land. De ostkontingenter, som
ingått i efterkrigsårens handelsavtal,
voro, så länge vi alltjämt hade viss underförsörjning
på matfettsområdet, av
betydande försörjningsintresse men torde
numera — i likhet med kontingenter
för frukt och liknande ting i andra
avtal — vara betingade av handelspoli -

tiska skäl. Att, samtidigt som denna import
tillåtits, försäljningsförbud införts
för helfet ost av svensk tillverkning,
sammanhänger med vissa särskilda omständigheter
rörande den inhemska produktionen
och lagerhållningen av ost.

Beträffande den svenska ostproduktionen
förhåller det sig som bekant så,
att under krisåren och fram till den
1 augusti i år med hänsyn till vår fettförsörjning
någon tillverkning av helfet
ost inom landet icke ägt rum. Under
augusti och september medgåvos mejerierna
rätt tillverka sådan ost för export
och från den 1 oktober är tillverkningen
fri. Samtidigt har från sistnämnda
dag försäljningsförbud för helfet ost
införts. Anledningarna härtill äro flera.

Tillverkningen kunde endast upptagas
successivt och vid sådana mejerier,
som hade tillräcklig teknisk kunnighet.
Produktionen kunde därför icke på avsevärd
tid framåt beräknas täcka efterfrågan.
Vidare är att märka att helfet
ost kräver längre lagringstid än halvfet,
nämligen 4 till 8 månader. Om man
icke införde försäljningsförbud för helfet
ost, kunde man vid fri marknad befara,
att den helfeta osten trots kort
lagringstid skulle undantränga den
halvfeta osten. På grund av den halvfeta
ostens begränsade lagringsduglighet
skulle en sådan utveckling kunnat
leda till lagringsförluster. Våra lager av
halvfet ost äro rätt betydande. Enligt
uppgifter, som lämnats av livsmedelskommissionen,
uppskattas ostlagren per
den 1 november till totalt 24 000 ton,
varav 16 500 ton halvfet och 7 500 ton
helfet. Den totala ostkonsumtionen uppgår
till ca 50 000 ton per år och produktionskapaciteten
torde för närvarande
röra sig om eu årskvantitet på
ca 60 000 ton.

I belysning av dessa siffror ter sig
ostimporten under 1949 relativt obetydlig.
Hittills ha importerats sammanlagt
ca 2 600 ton, främst från Danmark men
i viss mindre utsträckning även från

124

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

Finland. Att märka är dock att denna
import skett under första halvåret i år,
då vårt försörjningsläge alltjämt kunde
motivera en sådan import. Under tredje
kvartalet har någon införsel icke skett.
Sedan numera den danska »turistkompensationslistan»
friställts för licensgivning,
torde ytterligare ca 500 ton dansk
ost komma att importeras. När man bedömer
det rådande försäljningsförbudet
för helfet ost av inhemsk tillverkning,
är det sålunda endast sistnämnda kvantitet
som är av intresse.

För att få en fullständig bild av läget
får emellertid hänsyn även tagas
till exporten. Hittills ha under året
exporterats ca 1 000 ton, och i dagarna
ha dessutom avtal träffats om försäljning
till Tyskland av 700 ton och till
Frankrike av 3 000 ton. Exporten torde
sålunda kvantitetsmässigt komma att
väl uppväga årets import. Den redan
exporterade kvantiteten avser enbart
halvfet ost. Av tysklandsleveranserna
torde minst 60 procent komma att utgöras
av halvfet ost och av leveranserna
till Frankrike ca %. Våra affärer med
utlandet i fråga om denna vara måste
sålunda ur handelspolitiska synpunkter
anses mycket fördelaktiga, då vi genom
exporten intjäna valutor, som kunna användas
för import av för vår försörjning
angelägna varor, medan de valutor,
som nu disponeras för importen,
tillförts oss genom lättnader i den
danska resandetrafiken till Sverige.

Av det sagda framgår, att den begränsade
import av ost, som skett och kommer
att ske under tiden för försäljningsförbudet
för inhemsk helfet ost,
är betingad av särskilda handelspolitiska
förhållanden; denna import har
icke i någon mån påverkat ställningstagandet
till det temporära försäljningsförbudet.

I anledning av interpellantens fråga,
om jag ämnar vidtaga åtgärder för en
handelspolitik syftande till att i första
hand vinna avsättning för svenskpro -

ducerade varor, vill jag slutligen uttala,
att jag på längre sikt hoppas på en
återgång till fri import över allt vidare
fält. Frågan, om avsättning då kan vinnas
för inhemska produkter, blir i det
hela beroende av våra produktionskostnader
jämfört med förhållandena i
andra länder. Rent principiellt vill jag
även erinra om att den av krisförhållandena
betingade importregleringen
som sådan aldrig varit avsedd att tjäna
några protektionistiska syften och att
denna regel bör gälla även vid dess avskaffande.
Emellertid göra sig särskilda
synpunkter gällande beträffande sådana
importvaror, som beröras av jordbruksregleringen,
och det kan här bli nödvändigt
att gå fram med viss försiktighet.
Så länge vi upprätthålla en reglerad
import och handeln i stort är lagd
på bilateral bas, är det en självklar sak
att i första hand säkra importen av försörjningsviktiga
varor. Vid våra handelsförhandlingar
kommer under sådana
förhållanden helt naturligt hänsyn
att tagas till sådana områden, där den
inhemska produktionen helt eller delvis
täcker behovet. Även om så sker, är
det dock — som jag inledningsvis framhållit
— icke praktiskt genomförbart
eller med hänsyn till våra egna handelspolitiska
intressen önskvärt att helt utesluta
import av umbärliga varor.

Härefter yttrade:

Herr ANDERSSON i Björkäng: Jag
ber att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framföra mitt
tack för hans svar på min interpellation.
Herr statsrådet har varit vänlig
nog att inte i direkta ordalag utsäga,
att han inte tror på mitt påstående att
det frestar på medborgarnas lojalitet
att medgiva import av varor, som vi
redan ha i tillräcklig myckenhet, under
det alt vi i samliällssolidaritetens
namn få avstå från andra mycket begärliga
varor. Men även om det inte i

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 125

säkerställande av en handelspolitik syftande till att i
som produceras inom landet.

Svar på interpellation ang.

första hand vinna avsättning för varor,

svaret är direkt utsagt, så kan man dock
mellan raderna utläsa att statsrådet liyser
ett stilla tvivel på mina uppgifter
härvidlag.

Jag anser det emellertid vara min
plikt att låta det komma till regeringens
kännedom, hur stora delar av vårt folk
se på dessa spörsmål. Man börjar resonera
så här: Vad tjänar det till att vi
godtaga pris- och lönestopp, finna oss
i byggnadsreglering och kafferansonering,
låta oss tryckas av konsumtionsskatter,
t. ex. bensinskatten, och alltför
stora direkta skatter för att åstadkomma
samhällsekonomisk balans, när våra
statsmakter vidtaga åtgärder eller underlåta
att vidtaga åtgärder som verka
i rakt motsatt riktning.

Herr statsrådet säger i sitt svar
bland annat: »Vad först beträffar det
mera allmänna spörsmålet om import
av varor, som icke representera något
större värde för den svenska folkförsörjningen,
förhåller det sig ju som bekant
på det sättet, att vi i samband med
de olika bilaterala handelsavtalsförhandlingarna
nödgats förbinda oss att
medgiva import av bestämda kontingenter
av olika sådana varor. Dessa medgivanden
torde oftast uppvägas av motsvarande
förmåner för svenska exportvaror,
beträffande vilka det eljest
skulle bli svårigheter att erhålla importtillstånd
i vederbörande land. I
vissa fall kunna importmedgivandena
också vara betingade av önskemål att
erhålla ökade utfästelser för särskilt
försörjningsviktiga importvaror.»

Detta är ett mycket vackert talesätt,
som omskrivet på mitt mera realistiska
skulle låta så här: För att ha möjligheter
att tvinga andra länder att köpa varor,
som de inte ha behov av, förbinda
vi oss att från dem köpa onyttiga varor.
På det sättet hjälps man åt att runt
om i världen binda arbetskraft för att
producera onyttiga varor som ingen vill
ha, under det alt brist råder på livsmedel
och andra nyttigheter. Borde inte

vårt land efter måttet av sin förmåga
bidraga till en omställning av arbetskraften
till nyttig produktion genom att
avvisa dylika affärer med okuranta
varor?

Vad angår frågan att vi skulle nödgats
ta emot import av vissa mindre
umbärliga varor är det intet nytt argument
i den handelspolitiska debatten.
Jag vill emellertid ifrågasätta om detta
argument har haft någon större betydelse
under efterkrigsåren, då efterfrågan
på våra exportvaror varit stor. För
övrigt förefaller det märkligt att just
Sverige skall ha så svårt att värja sig
mot vad jag kallar onödig import. Jag
menar att våra förhandlare varit för
tillmötesgående när det gäller sådana
medgivanden. Om dessa förhandlare
finge bestämda direktiv, att utlandet
inte har några större utsikter att få avsättning
för varor som vi ha överskott
på, skulle de starkare kunna motsätta
sig krav på import av dylika varor. Jag
tror att ett påpekande av denna innebörd,
så att våra förhandlare finge full
klarhet om statsmakternas inställning
på denna punkt, skulle vara både värdefullt
och nödvändigt.

Man får lov att förstå att de svenska
fruktodlarna, som under de senaste
åren nyplanterat rätt stora arealer, bli
oroliga då man redan i augusti och september
börjar importera färsk frukt
trots årets ovanligt rikliga skörd. Under
augusti 1949 — alltså vid den tid
på året, då sommarfrukten här i landet
börjar bli matnyttig — importerade vi
280 ton apelsiner, 1 201 ton bananer,
106 ton citroner, 71 ton cedrat- och
grapefrukter, 3 ton vindruvor och 69
ton annan frukt. Under september månad,
som är den sista månad för vilken
det nu finns uppgifter om importen,
importerade vi 571 ton apelsiner, 396
ton bananer, 24 ton citroner, 27 ton
cedrat- och grapefrukter, 422 ton vindruvor
och 72 ton annan färsk frukt.

Jag undrar om detta kan siigas repre -

126 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet

sentera någon vidare kärv linje i svensk
politik. Med tanke på de stora offer,
som man på andra håll, exempelvis i
England, får ålägga sig, kan det väl
ändå ifrågasättas, om vi här i Sverige
inte äro för slösaktiga, när vi anse oss
ha råd att importera så mycket utländsk
frukt under en tid, när den svenska
produktionen mycket väl skulle kunna
täcka behovet av frukt inom vårt folkhushåll.

Men inte nog härmed. Då den ovanligt
varma hösten minskat möjligheterna
att lagra höstfrukten, hade de ömtåliga
sorterna behövt omsättas snarast
möjligt och därför hade man från odlarhåll
önskat, att importen inte tagit
sin början före jul.

Det torde inte vara riktigt att säga,
att den import av färsk frukt, som sker
även under den tid vi ha överflöd på
svensk frukt, är sådan som icke konkurrerar
med den svenska. Det är väl
tvärtom så, att varje slag av utländsk
frukt, som införes i landet, försvårar
avsättningen av den inhemska.

Statsrådets påstående att konkurrerande
import kan undvikas genom att
sänka priserna på den inhemska varan
kan ju leda till att man slår ihjäl
den ko man skulle mjölka. Man får
nog inte blunda för att det betyder en
hel del för vår handelsbalans, att vi ha
en omfattande fruktodling i landet.

Herr statsrådet ville här göra gällande,
att vi ha en ganska kraftigt tilltagen
tull på frukt under den tid, när
det finns som mest av svensk frukt.
Även om dessa tullsatser voro lämpliga
och rätt avvägda vid den tidpunkt, när
de fastställdes, så undrar jag om de
inte äro alldeles för låga med hänsyn
till nuvarande penningvärde.

Vad ostimporten från Danmark beträffar,
är det riktigt, såsom statsrådet
här säger, att denna import inte är
någon ny företeelse. Att man under
åren 1947 och 1948 införde resp. 1 800
ton och 2 150 ton ost är ju intet att

säga om, därför att det då förelåg brist
på ost under vissa tider av året. Däremot
skulle säkerligen, om Lantbruksförbundet
haft någon representant med
då 1949 års handelsavtal med Danmark
gjordes upp, våra förhandlare gjorts
uppmärksamma på att den svenska ostproduktionen
då visade tendens till en
ökning, som icke kunde tillåta en import
av samma storleksordning som
under de närmast föregående åren.

Statsrådet anför i sitt svar som skäl
för att försäljningsförbud införts för
svensk helfet vara, att den helfeta osten
skulle trots kort lagringstid vid fri
marknad undantränga den halvfeta osten.
Jag vill fråga statsrådet, om han
icke tror att den importerade helfeta
osten kommer att verka på samma sätt.
Det tro åtminstone de jordbrukare, som
i egenskap av styrelseledamöter i våra
mejeriföreningar ha ansvaret för de
alltför stora lagren av halvfet ost i landet.
För dem ter sig inte ostimporten
under år 1949 såsom relativt obetydlig,
ty de veta att varje kilo importerad ost
fördröjer avsättningen och ökar riskerna
för förstörelse av de egna lagren.
Den omständigheten att vi ha lyckats
exportera en del ost kan i varje fall
inte göra någon större skillnad. Kvar
står fortfarande att det finns alltför
mycket ost i lagren för att den skall
kunna skötas på ett sådant sätt, att det
inte uppkommer förstörelse. Man får
också förlåta dessa jordbrukare, om de
anse att den valuta, som tages i anspråk
för att ytterligare öka de redan
sprängfyllda ostlagren, med fördel
skulle kunnat användas för import av
varor, som det råder brist på här i landet
— jag tänker på melass för foderändamål
och socker.

Sedan jag lämnade min interpellation,
har jag i min hand fått en skrift
som heter »Sveriges varuinförsel från
olika länder år 1948». Av den framgår
att vi under år 1948 införde 609 957
kbm pappersved till ett värde av

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

127

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

27 885 344 kronor samt 80 038 kbm
småtimmer till ett värde av 4 304 639
kronor. Jag vill fråga statsrådet: Vad
fanns det för anledning att hit till detta
skogrika land införa pappersved
och småtimmer?

Till slut vill jag starkt understryka
statsrådets uttalande att särskilda synpunkter
måste göra sig gällande beträffande
sådana importvaror, som beröras
av jordbruksregleringen. I detta
sammanhang ber jag att få hänvisa till
1947 års beslut om jordbrukets rationalisering,
vari riksdagen slog fast att
den inhemska jordbruksproduktionen
skall erhålla ett gränsskydd gentemot
utlandet. Jag anser för min del att
detta gränsskydd borde omfatta även
frukt- och trädgårdsodlingen.

Herr NORUP: Ilerr talman! I slutet av
interpellationssvaret gör herr statsrådet
ett uttalande, som det ur jordbrukets
synpunkter skulle vara mycket
värdefullt att få litet närmare utvecklat.
Statsrådet säger nämligen på tal
om importregleringen, att det är nödvändigt
att motverka rent protektionistiska
syften och att i stället eftersträva
friare förhållanden på detta
område. Statsrådet uttalar i detta sammanhang
också en förhoppning om att
de nuvarande handelsregleringarna
skola kunna avskaffas.

Alla äro vi väl glada över att sådana
regleringar, som ha kännbara verkningar
för de enskilda medborgarna,
kunna avvecklas. Men man får härvid
inte glömma, att om det svenska jordbruket
skall kunna få den ställning i
samhället, som även från statsmakternas
sida så ofta framhållits såsom önskvärd,
så måste jordbruket få ett visst
stöd, och de handelsregleringar, som
gälla jordbruket, kunna därför inte sägas
vara betingade av protektionistiska
syften. De äro väl snarare dikterade av
intressen som röra hela samhället. Jag

skulle emellertid nu gärna vilja ha ett
mera bestämt svar av herr statsrådet
just för att få klarlagt, om den förhoppning
om ett friare handelsutbyte, som
herr statsrådet uttrycker i interpellationssvaret,
även innefattar att man
hoppas få till stånd en import av jordbruksprodukter
till konkurrerande
priser.

1942 års jordbrukskommitté gjorde ju
bl. a. det uttalandet, att beträffande
andra varor än matfett och socker borde
stöd utgå för en jordbruksproduktion
motsvarande hela det normala avsättningsutrymmet.
Beträffande matfett
och de varor, som höra samman därmed,
framhöll kommittén, att stöd borde
lämnas åt en smörproduktion, motsvarande
hela det normala avsättningsutrymmet
med undantag för omkring
40 000 ton, som skulle utgöras av margarinråvaror.
Den inhemska odlingen
av oljeväxter beräknades i detta sammanhang
ge ett tillskott på 10 000 ton.

Det är klart att osttillverkningen står
i ett intimt samband med smörproduktionen,
och man kan nog säga att det
mycket stora ostöverskott, som vi i dag
ha här i landet, till inte ringa grad beror
på att matfettsransoneringen upphörde
väl sent. Jag medger gärna att
det var mycket svårt att bedöma, när
man borde avveckla denna ransonering,
och det är inte heller såsom någon
kritik jag påpekar denna sak. Men
jag tror att det hade varit lyckligt, om
man på ett något tidigare stadium hade
låtit matfettsransoneringen upphöra, tv
då hade det nog inte uppstått det överskott
på smör och ost som sedermera
uppkom.

När vi inom mejeriorganisationerna
funno, att smörlagren började stiga,
uppmanade vi mejerierna att tillverka
mera ost. Jag skall dock villigt erkänna
att även prisnoteringen på ost föranledde
en del mejerier att öka ostproduktionen.
Och i dag är lägel faktiskt
sådant när det gäller ostlagren, att man

128 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar pa interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

pa mejerihåll är allvarligt bekymrad.
Den årliga konsumtionen av ost här i
landet uppgår till ungefär 50 000 ton,
och det finns för närvarande inte
mindre än över 25 000 ton ost i lager.
Av dessa siffror förstå nog kammarens
ärade ledamöter, att situationen för de
svenska mejerierna är rätt förtvivlad.
Och det är väl inte att undra på om det
åstadkommer irritation bland mejerifolket,
om statsmakterna på kort tid
tillåta import av 870 ton ost, när de
svenska ostlagren äro överfyllda. Även
för dem inom handeln och bland konsumenterna,
som icke äro sakkunniga
på området, förefaller det märkligt, att
man på detta sätt importerar ost, när
det finns så mycket inhemsk sådan i
lager.

Statsrådet säger nu att denna import
sammanhänger med det handelsutbyte,
som vi ha med andra länder, och att
den är en god affär med hänsyn till
våra möjligheter att skaffa främmande
valutor. Ja, glädjande nog har ju läget
på ostmarknaden just nu ljusnat något
därigenom att det träffats ett handelsavtal
med Frankrike, som ger möjlighet
för oss att ganska fort bli av med
en del av den lagrade osten, och jag
hoppas också att en affär på annat håll
skall kunna avslutas inom de närmaste
dagarna.

Men det är ändå med ett visst bekymmer,
som man i detta sammanhang
ser uttalandet om att ett friare handelsutbyte
bör eftersträvas. Jag kan därför
inte underlåta att erinra om att det väl
dock varit till mycket stort gagn för
hela vårt samhälle, att vi ha haft en
jordbruksproduktion, som kunnat tillgodose
den inhemska konsumtionen i
så hög grad som fallet varit under senare
år. Inte minst chefen för handelsdepartementet
skulle nog i dessa devalveringstider,
när den svenska kronan
fallit i värde, ha fått mycket stora bekymmer,
om vårt land varit hänvisat
till att importera en hel del jordbruks -

produkter, inte bara ost utan även andra
varor. Utvecklingen skulle kanske då
ha ställt inte bara statsmakterna utan
även de enskilda medborgarna inför
mycket allvarliga ekonomiska problem.

Inom jordbruket har det under senare
år varit en allmän strävan att försöka
åstadkomma så stor produktion
som möjligt. Man frågar sig då, om tidpunkten
verkligen är lämplig att minska
på skyddet för det svenska jordbruket.
Att döma av de uttalanden, som
här göras, verkar det ju som om det
resonerades på det sättet, att nu har
moren gjort sin plikt, nu kan moren
gå. Jag undrar emellertid om de förhoppningar
om friare förhållanden,
som nu kommit till synes och som jordbruket
för sin del inte kan godtaga,
verkligen delas av regeringen. Jag ber
i detta sammanhang att få erinra om
ett uttalande, som gjordes av nuvarande
finansministern, statsrådet Sköld, då
han var jordbruksminister. Han säger
att »vad angår de synpunkter, som böra
vara vägledande vid en dylik målsättning,
torde det i princip knappast råda
någon meningsskiljaktighet om att jordbruket
ej — liksom ej heller någon annan
näringsgren — kan göra anspråk
på att statsmakterna enbart för tillvaratagande
av näringsgrenens egna intressen
skola söka att inom densamma
uppehålla en produktion eller bevara
eu befolkning av viss storlek». Det må
nu vara hänt — det kan ju inte jordbruket
begära. Men så fortsätter han:
»Emellertid vill jag här framhålla att
jag, såsom torde ha framgått redan av
vad jag tidigare anfört, i likhet med
kommittén anser att man vid uppdragandet
av riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken ej bör utgå från ett
antagande om att det svenska jordbruket
— därest dess utövare skola erhålla
en ersättning för sitt arbete som är likvärdig
med den jämförliga befolkningsgrupper
erhålla — inom överskådlig
tid skall bliva konkurrenskraftigt i för -

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

129

säkerställande av en handelspolitik syftande till att i
för varor, som produceras inom landet.

Svar på interpellation ang.

första hand vinna avsättning

hållande till de stora jordbruksländerna
vare sig på världsmarknaden eller,
annat än i begränsad omfattning, på
hemmamarknaden.»

Här är alltså klart utsagt, att man
inte på lång tid kan räkna med en fri
handelsutveckling i vårt land när det
gäller jordbruksprodukter. Jag vore därför
mycket tacksam, om statsrådet
Ericsson ville förtydliga det uttalande,
som han nu gjort om större frihet när
det gäller handelsutbytet. Statsrådet säger
ju visserligen att man måste ta en
viss hänsyn till jordbruket, men det
vore tacknämligt att få veta, om han
fortfarande är beredd att stödja det uttalande
av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
som jag här citerat
och som gjordes i en proposition;
som sedermera vann riksdagens godkännande.

Såsom herr Andersson i Björkäng här
påpekat, kommer säkerligen det interpellationssvar,
som statsrådet lämnat, att
väcka rätt mycket bekymmer bland de
svenska fruktodlarna. Jag anser för min
del att det finns anledning för statsmakterna
att skydda även fruktodlarna.
Fruktodling är en lämplig binäring för
det ofullständiga småbruket, och i stora
delar av vårt land är det säkerligen
fruktodlingen, som ger innehavarna av
sådana jordbruk möjlighet att existera.
Om det nu skulle komma till stånd en
import, som tar bort dessa förtjänstmöjligheter,
skulle man nog bli ganska
besviken på det hållet. Den småbruksutredning,
som för närvarande arbetar,
lär också vara inne på den linjen, att
småbrukarna böra uppmanas att i
större utsträckning än tidigare gå in
för fruktodling som binäring. Det är
därför nödvändigt att det från regcringshåll
göres ett sådant uttalande, att
man inom småbruket vågar sig på en
sådan sak som fruktodling, som dock
kräver flera års förberedelser ocli vissa
kapitalinvesteringar innan man kan
börja skörda.

9 — Andra kammarens protokoll 1949.

Herr talman! Det var endast dessa
synpunkter som jag nu ville framhålla.
Jag vore, som sagt, tacksam om statsrådet
här ville lämna ett något klarare
besked än han gjort i interpellationssvaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Min
avsikt har ingalunda varit att deklarera
några nya principer i fråga om den
svenska jordbrukspolitiken, och hade
herr Norup läst mitt svar och i detsamma
inlagt den innebörd som jag
utgått ifrån skulle ligga i det, hade han
funnit att jag framhållit, att principiellt
skall man inte kunna åberopa importregleringen
för några protektionistiska
syften. Med andra ord, man skall inte
kunna säga att man vill att den importreglering,
som vi nu ha haft till följd
av valutasvårigheter och som till sina
verkningar varit ett skydd för det svenska
näringslivet under viss tid, skall
fortsätta. Denna importreglering har
inte kommit till för att fylla dylika syften.
Men jag tilläde att när det gäller
import av varor av samma slag som de
som falla under jordbruksregleringen,
då får man lägga delvis andra synpunkter
på frågan. Herr Norup känner också
till alt vi både här i riksdagen och
på andra ställen äro tämligen ense om
att man icke kan öppna vårt lands
gränser för en fri import av jordbruksprodukter.
Vi ha också i internationella
sammanhang hävdat samma synpunkter.
Jag tänker på Havannastadgan
och liknande överenskommelser.

Vad jag sagt här är alltså ingenting
nytt. Man har på eu hel del håll kanske
varit böjd att tycka, att den minskade
konkurrens, som rått under kriget
och efterkrigsåren, varit så gynnsam
för företagsamheten, att den bör upprätthållas
även i fortsättningen oavsett
våra valutaförhållanden. Det är detta
som jag menar är felaktigt, och det bör

Nr 2.9.

130

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1940.

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

sägas ifrån klart och tydligt att dessa
regleringar skola avskaffas i den mån
våra valutaförhållanden och förhållandena
i övrigt det medge. Glädjande nog
har t. ex. industriens huvudorganisation
sagt att man rent principiellt har
samma uppfattning, att denna importreglering
inte skall behållas bara för
att tjäna detta ändamål. Jag hoppas
med detta ha givit herr Norup svar i
huvudfrågan.

Jag blev överraskad, när jag hörde
herr Anderssons i Björkäng anförande.
Han synes föreställa sig att det skulle
kunna gå an att en gång för alla säga
ifrån, att nu köpa vi bara sådana varor
som vi ha alldeles speciellt intresse av,
och så skulle det hela vara klart. Jag
undrar om herr Andersson skulle kunna
utföra en sådan prestation, om vi
utsåge honom till handelsförhandlare.
Kan det inte tänkas att det finns skäl
för att ta viss hänsyn till motparten
även med hänsyn till våra egna intressen?
Det är ett typiskt förhållande
detta, som herr Andersson berört, med
importen av ost från Danmark. Det är
ju så att vi ville underlätta för danskarna
att resa till Sverige och uppehålla
sig här. Vi ansågo att det var ett intresse
både för oss här i Sverige och
för danskarna. Nu sade emellertid danskarna,
när vi förhandlade med dem:
Vi ha inte råd att offra hur mycket
som helst på denna resetrafik till Sverige;
vi äro beredda att offra ett visst
antal miljoner, men det räcker inte
utan då få vi upprätthålla restriktionerna
och kunna inte tilldela danska
medborgare den valuta som de önska
få, men under förutsättning att vi få
exportera ett visst slags varor, s. k.
mjuka varor, skulle vi kunna träffa
en uppgörelse. Osten var en av de bättre
varorna, och jag ansåg därför att det
var en naturlig sak att vi skulle acceptera
vad danskarna föreslogo. Nu säger
herr Andersson att vi kunde väl ha köpt
andra varor i stället, melass och socker.

Ja, herr Andersson, vi köpa socker från
Danmark, men danskarna kunna inte
leverera större kontingenter än de, som
finnas angivna i handelsavtalet. Det
går alltså inte att komma fram den
vägen.

När herr Andersson sedan gör det
uttalandet, att det är nästan obegripligt
att statsmakterna kunna förstöra
vår handelsbalans och försämra vår
ekonomi på detta sätt genom att köpa
varor, som vi ha överflöd på själva, i
stället för att köpa mer av de varor,
som vi ha brist på, så förstår väl herr
Andersson att vi inte öka belastningen
eller svårigheterna för det svenska jordbruket
genom att köpa ost från Danmark,
när vi samtidigt exportera en
större kvantitet. Jag föreställer mig att
denna export är ett intresse för det
.svenska jordbruket på längre sikt. Genom
denna metod, herr Andersson, ha
vi möjlighet att få just de värdefulla
varor, som herr Andersson önskade att
vi skulle importera. Dem kunna vi
köpa från västzonen i Tyskland och
från Frankrike. Om vi inte kunna öka
vår export, skulle importen från dessa
länder bli mindre. Hela det internationella
varuutbytet syftar ju till att man
skall uppnå en arbetsfördelning och
kunna skaffa sig de varor som äro nödvändiga.
Går det inte på ett håll, få vi
köpa dem på ett annat.

Om jag skall tillägga någonting ytterligare,
vill jag säga att det är vår förhoppning
att kunna öka ostexporten och
underlätta för de svenska jordbrukarna
att komma ifrån de svårigheter som
herr Norup nyss antydde. Jag har utgått
ifrån att det råder samstämmighet
på denna punkt.

Herr Andersson drog fram ytterligare
ett exempel i sitt anförande då han
sade: Hur kan regeringen tillåta att det
importeras virke till Sverige? Ja, herr
Andersson, det förekommer inte någon
nämnvärd virkesimport till Sverige.
Men det är av naturen så ordnat, att

Torsdagen den 1 december 1940.

Nr 29.

131

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

vissa älvar rinna från Norge till Sverige,
och då kommer timmer över gränsen.
Det blir en import i statistiken.
Jag trodde att herr Andersson visste
att det förekommer en viss gränshandel.

Sedan ha vi köpt virke från Finland
därför att finnarna hade intresse för
att sälja till oss och vi hade intresse av
att köpa av dem. Jag tänker på våra
industriföretag uppe i norr som ha
brist på virke; det råder helt andra förhållanden
där än i Mellansverige och
södra Sverige. En sådan import tycker
jag är inte bara lovvärd utan rent av
nödvändig, i all synnerhet om det land
som exporterar virket har svårigheter
att betala sina köp i Sverige och för
övrigt har betalningsförpliktelser gentemot
Sverige av utomordentligt stor
omfattning. Då är det enligt mitt sätt att
se en mycket förnuftig anordning —
vilket jag hoppas herr Andersson också
tycker — att vi ta in så värdefulla
ting som timmer till Sverige.

Herr Andersson säger vidare att vi
behöva väl inte köpa eu mängd varor
som inte folk vill ha, t. ex. frukt. Ja,
om det är som herr Andersson säger,
bli inga köp verkställda, ty staten köper
ingen frukt, utan det gör enskilda affärsmän.
Om dessa inte tro att människorna
vilja ha frukten, köpa de den
väl inte, ty då kunna de inte sälja den.
Jag har föreställt mig att det finns ett
mycket stort intresse för att köpa denna
frukt; tyvärr är det så att vi inte ännu
kunna tillmötesgå människornas önskemål
att fä köpa i den utsträckning
de vilja.

Jag vill hänvisa till bilimporten. Bilar
kunna vi inte släppa in i den omfattning
som människorna önska. Jag
kan ta ett annat exempel. Nylonstrumpor
komma inte heller in i den omfattning
som våra damer önska. Och så
vidare. Det är väl inte så att man bör
sätta som riktmärke, att man inte vill
ha dessa varor, ty man vill ha dem!
Frågan är då i vilken utsträckning man

skall tillåta en import. Herr Andersson
kanske blir förskräckt, men det är faktiskt
på det sättet att vi fr. o. m. i dag
ha tillåtit fri import av apelsiner. När
vi vidtagit den åtgärden är det inte
fråga om ett tvångsläge, utan vi ha trott,
att vi skulle kunna göra bättre affärer
och få ut bättre priser om man kunde
åstadkomma en konkurrens på sälj arsidan,
så att svenska folket skulle kunna
tillgodose sitt behov av apelsiner
till sammanlagt lägre kostnader för
hela landet. Det är därför vi fört upp
apelsinerna på den s. k. frilistan, och
vi utgå ifrån att det inte skulle behöva
bli sådana konsekvenser av denna frihet
som 1946 eller 1947, vilket det var,
då man importerade för stora kvantiteter,
varigenom en hel del av frukten
ruttnade bort. Vi hoppas nu att affärsmännen
verkligen kunna bedöma vilka
kvantiteter det går att avyttra till allmänheten.

Jag kanske bara behöver tillägga att
vi ha åstadkommit en bättre sammansättning
av vår import under det senaste
året, d. v. s. en bättre import i den
meningen, att vi tvingats att i allt större
utsträckning köpa sådana varor, som
äro absolut nödvändiga för det svenska
folkhushållet. I den mån vi kunna
förbättra vårt försörjningsläge och få
en större volym i vår handel kunna vi
tillgodose även andra behov, sådana
som vi tidigare inte hade möjlighet att
tillgodose, och det är klart att där kommer
t. ex. frukten in.

Vi ha ansett att detta är en utveckling
i rätt riktning, och det är bara ett
bevis för att vi komma allt närmare
och närmare — om denna utveckling
fortsätter — den tidpunkt, då vi kunna
säga att nu kunna människorna få full
frihet att köpa vad de vilja. Det är väl
detta som vi sträva efter och som jag
föreställer mig ligger bakom alla partiers
tal om att vi skola komma bort
ifrån restriktionerna och komma fram
till större frihet.

132 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Det gjordes i debatten här av herr Andersson
i Björkäng ett uttalande, som
jag inte gärna vill skall stå alldeles
oemotsagt. Om jag fattade herr Andersson
rätt talade han om »onyttig» import
och nämnde i det sammanhanget
importen av apelsiner och citroner.

Frågan om fruktens betydelse kan
självfallet ses ur många olika synpunkter,
men det torde vara ett faktum, att
vårt land inte kan tillgodose vårt behov
av vissa ämnen, som vi framför
allt hämta ur frukten. När, såsom hände
i somras, bananer uppträdde på marknaden
just som vår fruktsäsong började,
var det nog många som tyckte
att det där kunde vara överflödigt. Men
om herr Andersson också menar att importen
av apelsiner respektive citroner
under nuvarande tid av året är att
räkna såsom överflödig import och är
att betrakta nästan som »onyttig import»,
då måste jag protestera. Denna
tid på året är vårt behov av C-vitaminer
så stort, att det är svårt att tillgodose
det på annat sätt. Det enklaste
sättet att denna tid tillgodose detta vitaminbehov
är via apelsiner och citroner.
Och som läkare vet jag att vi mycket
beklagade förhållandet de år, när det
var ont om apelsiner och citroner i
handeln.

Det är självfallet en uppgift — för
att anknyta till vad herr Norup sade —
och en mycket viktig uppgift, skulle
jag tro, att försöka få frukt odlad inom
landet, som verkligen behövs för folkhälsan.
Det är nypon, det är hjortron,
svarta vinbär m. m. Men vi veta allesamman
att dessa bär för det första
ingalunda äro för smaken så tilltalande
som apelsiner och för det andra att de
inte heller odlas i någon nämnvärd utsträckning;
dylik odling är väl mer
att betrakta som en sorts hobby.

Nu skola vi väl inte gå in på någon
näringsfysiologisk diskussion, men jag
tycker att denna debatt inte skall få

passera utan att det säges ifrån, att apelsiner
och citroner i det svenska folkhushållet
inte är något onyttigt. Det är
i stället här fråga om en mycket viktig
ingrediens i vår föda under vintern.

Herr NORUP: Herr talman! Jag skall
be att få uttala mitt tack till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för hans deklarerade inställning
till regleringen av handeln och till jordbruksstödet.
Därmed har alltså här i
dag ifrån regeringen givits klart besked
om att även jordbruket i fortsättningen
skall få det stöd, som bygger på 1947
års riksdagsbeslut. Och med den utfästelsen
tror jag vi kunna vara tillfredsställda.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Jag erkänner gärna att jag är
novis på det handelspolitiska området,
men det tråkiga är att så stora delar
av det svenska folket äro lika illa underrättade
som jag. Jag tror emellertid
att denna debatt har sin stora betydelse,
även om det skulle visa sig att
handelsministern här skulle få rätt.
Men jag vågar i alla fall säga att det är
klokt, att man försöker råda bot på det
nuvarande systemet att länderna försöka
pracka på varandra varor, som de
strängt taget inte behöva. Är det någon
mening med att behålla en produktion
av varor, som ingen egentligen vill ha?

Det gäller inte bara apelsinerna. Beträffande
importen av ost säger handelsministern,
att det är så utmärkt att
importera ost från Danmark, ty då ha
vi större möjligheter att exportera ost
åt andra håll. Jag förstår inte det fina
i kråksången. Skall det vara någon god
affär att först importera ost till Sverige
och sedan låta den gå till annat håll?
Jag skulle tro att det hade varit klokare
ur penninghushållningssynpunkt att osten
gått ifrån Danmark direkt till det
land som behövde den. Att importera
just nu med risk för att de stora lager

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 133

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

av halvfet ost vi ha skola förstöras är
nog inte heller någon vidare god affär.

När sedan statsrådet talar om att vi
ha fått in en hel del pappersved via
de älvar i Norge, som rinna hit till
Sverige, så är väl det riktigt, det vill jag
inte bestrida. Men är det förnuftigare,
då man vill förse massaindustrien här
i landet med pappersved, att ta denna
ved ifrån Finland än att ta den från
södra Sverige, om det nu är så att det
råder brist på pappersved i Norrland?
För min del liar jag gjort den erfarenheten
under de förhandlingar om massavedspriserna,
som fördes under slutet
av år 1948, att industrien sade ifrån att
man inte på långa vägar kunde köpa
den massaved som skogsägareföreningarna
hade att erbjuda. Och skogsägareföreningarna
ligga den dag som i dag
är inne med ganska stora lager. Allt
flera skogsägare måste förlora pengar
därför att industrien inte kunde köpa
rnassaved i fjol till de priser, som då
voro rådande. De få nu finna sig i att
få betydligt lägre pris för denna massaved.

Har man omtanke om industrien, har
man omtanke om storfinansen, då skal!
man tillåta en import från Finland av
massaved, som kostar omkring 50 kr.
kubikmetern, och då skall man även
tillåta en import av småtimmer, som
kanske också går till massafabrikerna.
Men de mindre skogsägarna, småbrukarna
i våra skogsbygder, som just i
dessa dagar fä finna sig i minskade inkomster
därför att det inte finns arbete
i skogarna, dem är det ingen som tänker
på. Däremot är man här i riksdagen
förfärligt välvilligt inställd till statstjänarna,
som inte behöva finna sig i att
deras inkomster komma alt minskas.

Om vi inte ha råd att skaffa en hel
del saker, som vi gärna ville ha, så tycker
jag inte heller vi skola finansiera
några turistresor från Danmark, i synnerhet
inte om dessa skulle vara till
men för folk som bor på landsbyg -

den genom att purra på oss ost, som vi
ha tillräckligt mycket utav förut, eller
genom att importera apelsiner redan i
augusti och september.

Till herr Bergstrand vill jag säga, att
jag är inte motståndare till apelsinimport
under det första halvåret. Det
har jag sagt tidigare här i dag, men herr
Bergstrand kanske inte var inne och
hörde det. Däremot är jag motståndare
till att det importeras sådan frukt under
den tid, då vi själva ha massor av
frukt, varav en stor del måste förfaras.
Det är ett faktum, att 50 procent av
den svenska frukten inte kommit till
nyttig användning i år. Det kan ju tänkas
att kammarens ledamöter äro eniga
om att detta är ett klokt sätt att handla,
men jag kan inte tycka det, och jag tror
inte att fruktodlarna tycka det. Jag
tror det vore mycket klokt om vi här
i landet ginge in för att få en stor fruktodling,
i all synnerhet som detta skulle
komplettera våra småbruk på ett alldeles
utomordentligt sätt. Jag tror inte,
mina damer och herrar, att det kan gå
i längden att bara pressa dem som bo
på landsbygden. Så länge vi kunnat
göra det ha andra kunnat leva kräsliga
här i landet, men jag tror det är på
tiden att man ser till att man inte bara
pressar den gruppen av människor.

Ja, herr talman, med detta tror jag
att jag har sagt vad jag ville säga. Jag
har inte velat åstadkomma någon revolution
på handelspolitikens område, och
jag har inte heller talat om något som
redan skett. Jag har frågat herr statsrådet
och chefen för handelsdcpartemenlet,
om han för framtiden ville medverka
till en sådan handelspolitik, som
i första hand skulle ge avsättning för
de svenska varorna. Jag tror, herr talman,
att det är en politik, som kommer
att hålla i det långa loppet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

134

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

Herr Anderssons i Björkäng senaste anförande
ger mig inte anledning tillägga
något utöver vad jag har sagt utom på
en punkt, och det är där herr Andersson
säger att här importerar man pappersved,
varigenom det svenska skogsbruket
får mindre avsättning. För att
förebygga missförstånd måste jag framhålla,
att den kvantitet vi importera är
mycket, mycket obetydlig i förhållande
till hela omsättningen av pappersved,
och det känner nog herr Andersson till.
Detta är alltså bara en metod från herr
Anderssons sida att försöka utnyttja ett
visst förhållande och skylla de svårigheter,
som eventuellt nu föreligga inom
skogsbruket, på statsmakternas åtgärder.

När herr Andersson framhåller, att
de svenska skogsägarna — jag föreställer
mig att han i första hand tänker på
de svenska bönderna — inte få något
arbete i skogarna nu och få mindre inkomst,
så finns det skäl att påpeka, att
om det tillfälligt råder ett visst överskott
på pappersved i Mellansverige
och södra Sverige, tror jag inte detta
kommer att bli något bestående fenomen,
utan tvärtom. Jag tror det finns
ett mycket stort intresse av samverkan
mellan olika parter i samhället för att
försöka åstadkomma ännu mer intensiva
avverkningar i de svenska skogarna
under den kommande vintern. Jag säger
detta med tanke på de möjligheter,
som komma att föreligga under nästa
år att avsätta i första hand sågade trävaror
men kanske också snickerier och
liknande produkter. Jag tror det blir
fullt med arbete i de svenska skogarna,
då jag förutsätter, att skogsägarna också
äro överens om att man bör ta den
speciella chans som nu kommer. På
grund av särskilda omständigheter, t. ex.
F.nglands stora efterfrågan på virke
från Skandinavien, då engelsmännen
inte ha möjlighet att köpa från Kanada,
och tyskarnas möjligheter att importera
trävaror, vilka möjligheter inte

funnits tidigare, kunna vi utan vidare
förutse mycket stor efterfrågan. Då
gäller det för oss att söka möta denna
ökade efterfrågan, och det bör i första
hand ge arbete i de svenska skogarna
under den kommande vintern.

Med anledning av herr Anderssons i
Björkäng uttalande, att svenska folket i
stort sett tänker som herr Andersson i
fråga om utrikeshandeln, får jag säga,
att jag inte fått detta bekräftat genom
mina kontakter med det svenska folket.
Men herr Andersson skulle kunna
göra en insats, om han försökte sprida
upplysning inte bara om den ena sidan
av saken. Därigenom kanske han kunde
hjälpa till i fråga om den folkbildning,
som tydligen behövs på detta område.

Herr ANDERSSON i Björkäng (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
yttra mig vidare i denna debatt, men
med anledning av herr statsrådets uttalande,
att det var en mycket obetydlig
kvantitet pappersved man fick in
från Finland, får jag lov att säga, att
den dock var mycket större än den
kvantitet, som man från svenskt håll
ville ha exportlicens för i slutet av
1948. Den licensen fick man aldrig.
Följaktligen ser det ut som om man
visserligen vore intresserad av att göra
affärer, men man köper hellre än man
säljer. Jag hade tänkt, att det vore värdefullt
för vårt land att få in så mycket
valutor som möjligt och att det därför
skulle vara klokt att även sälja pappersved,
i all synnerhet som det tar
ungefär två år, innan man kan få massa
av denna pappersved. Därför kan det
tänkas, att vi få in betydligt mindre
valuta, om vi gå in för export av den
färdiga produkten än om vi nu exportera
råvaran.

Jag vill tillägga, att jag är glad över
den ljusa prognos, som statsrådet lät
skymta beträffande försäljningen av
timmer, och ingen skulle vara mera

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

135

Svar på interpellation ang. säkerställande av en handelspolitik syftande till att i

första hand vinna avsättning för varor, som produceras inom landet.

glad än jag, om vi i vinter och under
kommande vintrar skulle ha fullt arbete
i de svenska skogarna, ty det är behövligt
både för skogsägarna och småbrukarna
i skogsbygderna.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag hade inte tänkt lägga mig i
denna debatt, men som yrkesfruktodlare
skall jag ändå säga några ord.

Vi som driva detta yrke äro inte så
förfärligt rädda för import av apelsiner
och citroner, om den hålles inom normala
gränser. Den är tvärtom både nyttig
och nödig för folkhälsan. Vi ha
ingenting emot en normal import. Vad
beträffar import av utländsk frukt se
vi på det sättet på den frågan, att vi
skulle önska en starkare begränsning
av fruktimporten än som sker under
hösten. När den svenska frukten är slut,
ha vi ingenting emot att folkhushållet
tillgodoses genom import av frukt i den
mån valutor kunna ställas till förfogande.
Men vi skola inte glömma bort,
att den svenska fruktodlingen är stadd
i stark tillväxt, inte minst i det län jag
representerar. Om utvecklingen går i
den riktning den gjort en tid, äro vi
inom tio år självförsörjande i fråga
om frukt, och det kan t. o. m. hända,
att vi under gynnsamma fruktår kunna
få ett överskott. Lika väl som vi ställa
oss välvilliga till import av frukt, när
svensk frukt inte räcker till, vilja vi
också ha statsmakternas hjälp att exportera
till de länder, som inte ha tillräckligt
med frukt då vi ha det, t. ex.
Sydamerika, och få till stånd ett utbyte
av frukt mellan vårt land och dessa
länder.

Med anledning av den dystra uppgift
herr Andersson i Björkäng lämnade,
nämligen att 50 procent av frukten
skulle ha ruttnat bort, vill jag säga, att
det är ju beklagligt. Jag har hört, att det
har varit besvärligt i stockholmstrakten,
men i vårt län har sådant inte före -

kommit. Vi ha kanske varit litet mera
förutseende och inte baserat odlingen
på endast tidiga höstsorter utan framför
allt lagt an på produktion av senare
sorter. Om vi skola kunna räkna
med att svensk fruktodling skall kunna
hävda sig i framtiden, måste vi lägga
an på produktion av sena sorter, så att
vi kunna tillgodose de svenska konsumenterna
under praktiskt taget hela
året. I vårt län var situationen den, att
innan vårriksdagen slutade hade jag
grossisterna, som ville köpa —• bland
andra Kooperativa förbundet — hemma
hos mig, och den 1 oktober hade jag
inte ett äpple kvar till avsalu. De större
odlarna ha naturligtvis haft mera, men
även den frukt de haft har gått åt för
länge sedan.

Jag har yttrat mig i denna fråga, därför
att jag inte vill, att det skall heta,
att vi yrkesfruktodlare motarbeta nyttig
import av apelsiner och citroner.
Men jag vill också säga ifrån, att när
vi ha stor tillgång på svensk frukt, skall
importen minskas eller helt upphöra,
och den skall inte tillåtas annat än när
vi inte ha svensk frukt.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
skulle vilja rikta ett tack till handelsministern
för det i korthet skisserade
program för utrikeshandeln, som framgår
av svaret på interpellationen. Jag
skulle också vilja uttrycka den förhoppningen,
att det som handelsministern
här sagt också skall ligga till grund för
regeringens fortsatta handelspolitik.
Jag gör då en reservation för de importvaror
som beröras av jordbruksregleringen.
Såvitt jag kan finna säger
handelsministern uttryckligen i interpellationssvaret,
att det kan bli nödvändigt
att gå fram med viss försiktighet
när det gäller dessa varor, och det
har också framhållits i den diskussion
som här föris. Jag gör den bestämda
reservationen, att milt uttalande inte

136 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar.

berör jordbruksregleringen som sådan
utan vår utrikeshandel i övrigt. Vi få
vara tacksamma för det handelspolitiska
program, som i korthet har skisserats
och sammanfattats här och som
har till syfte, att vi på längre sikt kunna
hoppas på en återgång till fri import
över allt vidare fält.

I detta anförande instämde herr Wc dén.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. viss ändring
av Svenska akademiens stadgar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Ståhl
berört Svenska akademiens handhavande
av sin uppgift att utdela Nobelpris
i litteratur. Interpellanten har bland
annat framhållit, att det väckt uppmärksamhet
att litteraturpriset i år
icke utdelats, trots att ett flertal kvalificerade
kandidater lära ha framförts,
och frågar sig huruvida detta kan bero
på avfattningen av akademiens stadgar
i detta avseende. Interpellanten slutar
med att fråga mig om jag anser det
önskvärt och möjligt att medverka till
en sådan ändring av Svenska akademiens
stadgar, att vissa i interpellationen
antydda önskemål kunna tillgodoses.

Med anledning härav får jag framhålla,
att det ingalunda kan anses anmärkningsvärt
att ett Nobelpris icke
utdelas för att i stället fonderas eller
reserveras till ett följande år. Nobelpriset
i litteratur har sålunda före 1949
fonderats 7 gånger och reserverats för
utdelning ett följande år 5 gånger. Som
jämförelse kan nämnas, att priset i fysik
fonderats C gånger och reserverats
till ett följande år 9 gånger. För Nobelpriset
i kemi äro siffrorna 8 respektive

9 gånger, för priset i fysiologi och medicin
9 respektive 5, och slutligen har
fredspriset fonderats icke mindre än
14 gånger och reserverats för utdelning
ett följande år 7 gånger.

Jag anser det visserligen inte uteslutet,
att regeringen skulle kunna taga
initiativ till reformer i fråga om akademien,
om det ur allmänna synpunkter
befunnes angeläget. Jag kan emellertid
inte finna något skäl därtill beträffande
akademiens befattning med
litteraturpriset.

Härmed torde jag ha besvarat herr
Ståhls interpellation.

Härefter yttrade:

Herr STÅHL: Herr talman! Då jag nu
tackar ecklesiastikministern för att han
lämnat detta svar på min interpellation,
ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att han har givit
klart besked i båda de punkter som
frågan omfattade, nämligen om han
fann det dels möjligt, dels önskvärt att
medverka till en sådan ändring av
Svenska akademiens stadgar, som jag
diskuterat. Han svarar, att han finner
det möjligt men inte önskvärt.

Han liar därmed, såvitt jag kan förstå,
underkänt ett ganska väsentligt argument,
som framfördes i den mycket
intressanta offentliga debatt, som följde
på denna interpellation, nämligen det
att riksdagen inte skulle vara forum
för en fråga av denna art, att det liksom
inte skulle ligga inom riksdagens
kompetens att resonera om en fråga av
denna typ. Eftersom den synpunkten
framfördes inte bara från akademiens
eget håll utan också från kulturradikala
kretsar här i landet, kan det finnas
anledning att ta fasta på vad ecklesiastikministern
sagt. Det yttrades
nämligen en misstanke, särskilt i en
liberal tidning, att riksdagen skulle
göra liksom ett attentat mot de enskilda
stiftelsernas handlingsfrihet eller något
slags försök att på bakvägen ställa dem

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

137

Svar på interpellation ang. viss

under statskontroll, och en socialdemokratisk
tidning ansåg, att riksdagen inte
kunde ta befattning med en fråga av
denna art. Statsrådet Weijne har ju,
som jag nyss sagt, klart ställt sig på
den principståndpunkten, att regeringen
kan ta initiativ till reformer även i
fråga om akademien. Därmed skulle
den formella eller kanske snarare konstitutionella
sidan av detta spörsmål,
som faktiskt har sitt intresse ur riksdagens
egen synpunkt, kunna sägas vara
avklarad.

Jag vill emellertid säga ett ord om
interpellationsinstitutet, som väl, såvitt
jag kan förstå, just är det instrument
vi ha i vårt konstitutionella liv för att
föra på tal sådana frågor i riksdagen
och få möjlighet att där diskutera just
sådana ämnen, som ligga utanför de
olika huvudtitlarnas egentliga ämnesområden.
När interpellationsinstitutet
tillkom hade det väl snarast partipolitisk
karaktär och tycktes till en början
komma att utvecklas till något slags
dagordningsinstitut efter mönster från
andra parlament genom massinstämmanden.
Men här slogo inte de tendenserna
rot. Nu ha vi i stället fått se
hurusom interpellationsinstitutet mer
och mer användes för diskussion om
ärenden, som ligga innanför de olika
huvudtitlarnas områden. Jag vill gärna
understryka, att interpellationsinstitutet
alldeles speciellt bör få komma till
användning just i frågor av det slag,
som intressera riksdagen och allmänheten
men som ligga utanför de olika
huvudtitlarnas områden. I sitt arbete
om interpellationsinstitutet i det stora
samlingsverket till riksdagens 500-årsjubileum
1935 skriver också professor
Brusewitz i detta ämne: »I fråga om
ämnesvalet stadgas ingen begränsning
utom den som kan ligga däri, all interpellation
skall hänföra sig till fråga
som ligger utom dagordningen.» Han
tillägger ganska pregnant, vilket det
finns anledning afl ta fasta på för dem,
som ifrågasatt riksdagens kompetens

ändring av Svenska akademiens stadgar.

att diskutera denna fråga, att »det vilar
därför över interpellationsdebatterna en
frihet som har en viss likhet med ansvarsfrihet».

Jag har vågat göra dessa allmänna
reflexioner angående interpellationsinstitutets
ställning i vårt konstitutionella
liv, därför att jag tycker vi alltför sällan
iigna dessa konstitutionella frågor den
uppmärksamhet som de förtjäna. Jag
tycker att det är ganska viktigt och kan
vara på sin plats, att riksdagen inte
minst i ett sådant sammanhang som
detta, när man berör ett ämne, som kan
vara litet diskutabelt och som även på
kulturliberalt häll ansetts ligga utanför
riksdagens kompetens att debattera,
hävdar sin frihet att diskutera de ämnen
riksdagen anser att det finns anledning
att diskutera.

Går jag så över till den substantiella
sidan, om jag får uttrycka mig så, av
statsrådets svar, så innebär denna det
beskedet, att statsrådet inte finner något
skäl att nu försöka företa en reformering
av akademiens befattning med
litteraturpriset. Med all respekt för den
uppfattningen vill jag säga till statsrådet,
att jag är den siste att yrka på att
man från det allmännas sida skall ge
sig på att fingra på och kontrollera vad
man har för sig inom våra kulturvårdande
institutioner. Men denna sak är
faktiskt så allvarlig, att jag åtminstone
till en del måste anmäla en avvikande
mening. Jag skall be alt i korthet få
motivera varför.

Herr statsrådet verkställde, som kammarens
ledamöter hörde, eu jämförelse
mellan utdelningen av priset i litteratur
med prisutdelningen i fysik, kemi
och medicin och konstaterade, att eftersom
man kunde inställa utdelningen
av det ena, borde man kunna göra det
även med det andra. Den jämförelsen
är enligt min mening haltande. Visserligen
kan man underkasta även utdelningen
av priset i de exakta vetenskaperna
en viss kritik. Jag vill gärna välja
det exemplet, att en mycket stor och

138 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar.

upplyst opinion inte kan upphöra att
förvåna sig över att man vid medicinprisets
utdelning förbigått Robin Fåhraeus,
den svenske upptäckaren av blodsänkan,
som i jämförelse med temperaturtagningen
är en förfinad mätare av
organismens tillstånd. Men som helhet
är det beträffande de exakta vetenskaperna
på ett helt annat sätt möjligt att
gradera insatsernas värde än då det
gäller litterärt skapande.

Då litteraturpriset tidigare inte utdelats
har det — vilket en undersökning
av när det skett utvisar — i regel sammanhängt
med exceptionella yttre förhållanden,
som skulle ha kunnat medföra
en internationell missuppfattning
av prisutdelningen och de motiv som
legat bakom. Detta är enligt min mening
en legitim anledning att frångå
Nobels testamente och inställa prisutdelningen.
En annan legitim anledning
vore, om det inte funnes högt kvalificerade
kandidater, men att man därvidlag
inte haft större svårigheter framgår
av förteckningen över pristagare, vilken
visar, att man har kunnat sträcka
sig ganska långt ned på rangskalan. Jag
skall vara finkänslig nog att inte nämna
några namn; jag bara konstaterar, att
det har skett. Men det som har föranlett
mig att framställa min interpellation
är, att man, trots att det upplysts,
att det i år fanns en hel rad av högt
kvalificerade kandidater, av något slags
orkeslöshet eller oförmåga eller vilken
terminologi man vill använda — jag
skall gärna ansluta mig till den mest
artiga — liksom inte kunnat förmå sig
till att samla sig till en prisutdelning.

Man har i diskussionen framfört
flera olika motiv. Man har bl. a. hänvisat
till ålderssammansättningen hos
akademiens ledamöter. Jag har räknat
ut medelåldern och funnit, att, inberäknat
den 45-årige Harry Martinson,
den i det allra närmaste är 70 år. Medelåldern
ligger alltså vid den högsta
pensionsålder vi här i landet för exceptionella
fall känna till. Jag kan tillägga

att 4 av de 18 ha uppnått en ålder av
80 år och ett gott stycke däröver. Jag
har i interpellationen nämnt, att de övriga
lärda församlingar, som utdela nobelpris,
ha stadganden rörande åldern,
i det att ett minimiantal inte får ha
uppnått 70 års ålder. Det gäller Vetenskapsakademien
och självfallet karolinska
institutets lärarkollegium, eftersom
lärarna avgå med inträde i pensionsåldern,
som är lägre. Man kanske
kan säga, såsom det också har sagts, att
dessa ålderstigna herrar ha svårt att
följa med utvecklingen inom världslitteraturen,
men det är en fråga, som jag
inte skall lägga mig i. Jag bara konstaterar,
att detta inte är något legitimt
skäl för att Sverige lyser med sin oförmåga
att utdela Nobelpriset och akademien
med sin att ej fullgöra testamentets
åliggande.

Det har också hänvisats till att akademien
behöver pengar för andra ändamål.
Jag vill livligt hoppas, att sådana
motiv inte ha varit eller kunna få bli
avgörande. Nobelbiblioteket bör som
en omistlig kulturinstitution här i landet
garanteras utvecklingsmöjligheter
utan att på något sätt sammankopplas
med utdelningen av Nobelpriset i litteratur.
Detta är alltså ej heller någon
legitim anledning att inställa utdelningen
av Nobelpriset.

Som en tredje anledning till att Nobelpriset
inte utdelats, vilken såvitt jag
kan förstå är den mest sannolika, har
pekats på ett stadgande i ett tillägg till
§ 13 i akademiens stadgar, där det heter:
»Om vid utseende av nobelpristagare
icke någon erhåller mera än hälften
av avgivna röster, är frågan om
prisets utdelande för den gången förfallen.
» Detta innebär, att om det t. ex.
är 17 personer som rösta och exempelvis
6 å 7 kandidater framförts och rösterna
splittras, kan någon Nobelpristagare
inte utses. Det är enligt min mening
beklagligt, om detta är orsaken.
Det borde emellertid vara ganska lätt
att avhjälpa med en tilläggsbestämmel -

Nr 29.

139

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar.

se, varigenom man kunde framtvinga
ett val, utan att man för den skull behövde
utse någon, som enligt majoritetens
mening inte vore tillräckligt kvalificerad.
Ett sådant tillägg vore, såvitt
jag kan förstå, ganska enkelt att åstadkomma
och skulle undanröja denna
tredje anledning, som jag inte heller
kan karakterisera som legitim.

Får jag bara, herr talman, slutligeii
säga, att utdelningen av litteraturpriset
är en uppgift, som helt har förvandlat
Svenska akademiens ställning. När akademien
tillkom, var den en konungslig
institution för odling av, som det heter,
snille och smak. Nu har den blivit ett
representativt organ för vårt land inför
hela kulturvärlden. Jag är ganska säker
på att, när Alfred Nobel 1895 undertecknade
sitt världsberömda testamente,
anade varken han eller någon annan
den representativa innebörden av sin
storartade institution. Man hör ofta sägas
utanför våra gränser, att utdelningen
av Nobelpriset är den mest representativa
handling inför samtiden som göres
här i Sverige. Därför betyder detta
ofta lika mycket som någon annan form
av utlandsrepresentation eller kanske
mer än någon annan form. Det har
också sagts om Nobel, att han kanske
mera än någon annan svensk man bidragit
till att göra det svenska namnet
känt och ärat i hela den civiliserade
världen. Det måste ankomma på dem,
som ha att förvalta hans stora och förpliktande
uppdrag, att göra det så, att
det svenska namnet även i fortsättningen
blir känt och ärat. Fn förutsättning
för detta är att man i enlighet med testamentets
åläggande att ärligen utdela
priset, beflitar sig om och verkligen anstränger
sig för att så aktivt som möjligt
fullgöra denna höga och för hela
vår nation så betydelsefulla manifestation.

.Tåg vill, såsom jag sade förut, icke
alls yrka på att statsrådet skall lägga
sig i akademiens inre liv. Men jag tror,
att redan det svar, som givits i dag.

kan medverka till att vi få en ändring
till stånd så att vi komma ifrån dessa
uttryck för vanmakt som vi i år bevittnat.
Jag vill hoppas att interpellationssvaret
skall ha bidragit till att man
inom akademiens egna led skall förstå,
att det är ett samlat svenskt intresse att
priset utdelas i den ordning som var
Nobels andemening och i testamentet
uttryckta syfte.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är säkerligen till nytta att
via interpellationsinstitutet frågor som
dagens vid sidan om den vanliga riksdagsrutinen
någon gång komma inför
riksdagens forum. Jag för min del har
mycket svårt att förstå det ringa intresse
som regeringens kulturminister visat
för denna fråga, som ända sedan
Nobelprisens tillkomst stått i centrum
för kulturdebatten i Sverige. Herr Ståhl
har redan bemött ecklesiastikministerns
invändning, att prisen så många gånger
frusit inne. Han har givit det riktiga
svaret, att detta främst skedde under
åren för de två världskrigen. Detta kan
icke vara något egentligt argument mot
kravet på en nydaning.

Svenska akademien är en kvarleva
från det absoluta och nådiga kungadömets
dagar, en samling av män, som via
Nobelpriset utåt representera den svenska
kulturen, men en institution som
kompletterar sig själv i samförstånd
med kungahuset, där man nog i allmänhet
ser till att det blir en säker majoritet
av människor, som icke bara äro
gamla till åren — som herr Ståhl nyss
antydde — utan också så grå i annat
avseende, att de icke kunna ställa till
några större bekymmer.

Svenska akademiens utdelning av Nobelpriset
i litteratur står i något annan
klass än utdelningen av de vetenskapliga
Nobelprisen. I de senare fallen har
man, med några undantag, säkerligen
haft bättre praxis. Men Svenska akademien
inledde med att utdela det första

140 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1919.

Svar på interpellation ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar.

litteraturpriset till Sully-Prudhomme,
en stjärna, som icke ens slocknat emedan
den aldrig lyst, samt fortsatte sedan
och fortsätter alltjämt att förbigå
samtidens största namn. Tag bara vårt
eget land! Den har delat ut pris till Verner
von Heidenstam, Selma Lagerlöf —
ett väl motiverat pris — samt också till
Erik Axel Karlfeldts änka men icke till
August Strindberg. I Norge lyckades
man förbigå icke bara Norges utan
en av världens störste dramatiska diktare,
Henrik Ibsen. Till Danmark ha
tre Nobelpris gått, men man har förbigått
en av den nordiska diktningens
största män, den internationella arbetardiktningens
främsta namn efter Gorkij,
den till massor av språk översatte
Martin Andersen-Nexö. Man har i Finland
givit priset till Sillanpää. Var det
ej mera en avglans av det finska vinterkriget
än en uppskattning av Sillanpää
som en av världslitteraturens störste?

Herr Ståhl var så finkänslig att han
icke nämnde några namn. Jag skall
icke vara lika finkänslig. Jag skall nämna
namnet Grazia Deledda. Och när
Gabriella Mistral fick priset, var det
icke mera exportintressena på Sydamerika
som avgjorde saken den gången?

Jag instämmer icke alltid med amerikanare.
Jag skall göra det delvis i dag.
Dagen innan årets litteraturpris djupfrystes
förekom i pressen ett uppmärksammat
inlägg av en amerikansk skribent
Wallace, som gjorde ett frontalangrepp
mot Svenska akademien på följande
tre grunder: att den före kriget
alltid varit antitysk, att den varit antiamerikansk
i rätt stor utsträckning och
att den under hela sin tillvaro —- del
gällde även de vetenskapliga Nobelprisen
— varit antirysk. .lag håller med om
det första och tredje. Men under de sista
åren har den varit allt annat än antiamerikansk,
tv större delen av prisen
har gått till Amerika. Att den varit antirysk
torde ej kunna bestridas. Det är så
mycket mer anmärkningsvärt som Nobelguldet
kommer från Ryssland. Vis -

serligen härstammade Alfred Nobels
förmögenhet till stor del från hans uppfinning
av dynamiten. Men förmögenheten
grundlädes dock genom Nobelarnes
rovdrift i de Aserbejdsjanska oljefälten
vid Baku. Under alla dessa år
har ett enda Nobelpris, nämligen på
tsartiden, 1904, gått till Ryssland — om
man ej skall förolämpa det ryska folket
genom att åberopa att man givit priset
åt den föga kände emigranten Bunin.
Under den tid som Nobelprisen existerat
har det dock inom världslitteraturen
funnits så obestridliga kandidater
som Tolstoy och Gorkij; ingen av dem
har fått priset. Gorkij levde dock til!
mitten av 1930-talet. Det finnes även i
den nuvarande litteraturen goda namn.
Jag skall bara nämna författaren till
»Stilla flyter Don», Michail Sjolochov.
Han är också förbigången.

Jag kan icke karakterisera detta annat
än som en strikt fortsättning av en
politik i en akademi, där konservativa
fördomar sitta i högsätet, en akademi,
där till en början Carl David af Wirséns
och de senare åren Sven Hedins och
Fredrik Bööks ande svävat över vattnet.
Jag tror att det gör Sverige skada utåt,
tv Nobelpriset är dock en sak som uppmärksammas.
Därför förstår jag icke
ecklesiastikministerns kallsinnighet.

Svenska akademien har råkat bli litet
möglig. Det gäller att komma bort
ifrån denna kotteripolitik i kungahusets
skugga och komma fram till något annat.
Visserligen har det socialdemokratiska
partiet icke samlat sig till något
kulturprogram trots ansatser därtill.
Men så mycket borde man kanske till
och med kunna stimulera statsrådet
Weijne till i fråga om reformer, att han
ändå vågade sig på att göra något åt
Svenska akademien. Som den nu är
måste jag karakterisera den som en
från Gustav III ärvd institution, som i
snart tvåhundra år kompletterat sig
själv, en svensk konservativ institution,
som utdelar ryska oljepengar till personligheter
väster om den s. k. järn -

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

141

Svar på interpellation ang. viss

ridån enligt sina kulturpolitiska och allmänpolitiska
fördomar, samstämda med
Sveriges aktuella handelspolitiska intressen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag hade icke väntat att få något erkännande
av herr Johansson i Stockholm.
Men jag kan försäkra herr Johansson,
att jag skulle beklaga, om en svensk
ecklesiastikminister i nuvarande stund
betraktade det som sin mest angelägna
uppgift att reformera Svenska akademien.
Jag har en annan syn på denna
fråga.

Om herr Johansson och jag sitta här
om några månader får herr Johansson
vara med om att behandla en proposition
om riktlinjerna för det svenska
skolväsendets utveckling, som säkerligen
för svensk kultur betyder oerhört mycket
mera än Svenska akademiens utdelning
av Nobelpris. För resten vore det
intressant att höra vad herr Johansson
vill. Vore det icke bättre att motionera
och tala om, hur Svenska akademien
skall vara beskaffad för att den ej skal!
giva Nobelpris åt dem som äro olämpliga?
Jag skall på denna punkt icke taga
upp någon debatt med herr Johansson.
Trots att jag innehar mitt nuvarande
ämbete är jag icke så bevandrad i
litteraturen, att jag vid varje tidpunkt
kan peka på dem, som borde ha Nobelpris
eller icke borde ha det. Det är att
beklaga. Jag förmodar, att om det blir
en annan regim i landet man skall få
en mera värdig kulturminister än vad
jag är.

Sedan bär jag icke ställt mig som försvarsadvokat
för Svenska akademien
helt enkelt av det skälet, att jag inte
har något ansvar för akademiens verksamhet.
Vad jag sagt är, att jag icke betraktar
denna fråga såsom varande i dagens
läge så betydelsefull, att regeringen
bör ingripa. Om herrar Johansson i
Stockholm och Ståhl ha en annan upp -

ändring av Svenska akademiens stadgar.

fattning, är det herrarne obetaget. Jag
står för min uppfattning. Jag tror, att
det svenska undervisningsdepartementet
i detta nu har händerna fulla av
mycket mer angelägna uppgifter än vad
interpellationen här avser.

Vidare skulle jag till herr Ståhl vilja
säga bara ett par ord. Hela första delen
av hans anförande gick ut på att motivera
att interpellationen kunde framställas.
Den saken skall jag ej diskutera.
Det var en polemik mot tidningarna.
Eftersom herr Ståhl är redaktör så kanske
den skulle ha kunnat föras inför
ett annat forum.

Herr Ståhl vill sätta litteraturpriset i
en särskild klass och menar, att när det
gäller de exakta vetenskaperna är det
icke så underligt om man ej delar ut
priset; men litteraturen är icke så konstig
egentligen. Han fällde ungefär de
orden, att man kommit så långt ner på
rangskalan, att man alltid kunde fortsätta
att utdela priset. Jag förmodar att
det var meningen. Borde ej herr Ståhl,
som har intresse också för penningpolitiska
historier, ha kunnat varna mot
inflation också på detta område?

Jag återkommer ett ögonblick till reformeringen
av Svenska akademien.
Herr Ståhl synes tro, att om man plockar
bort dem som äro över 70 år så
blir det annorlunda. Herr Johansson har
icke lämnat några tips. Jag anser — som
jag redan sagt — att en motion i riksdagen
vore lämplig för att ange positiva
åtgärder så att man icke bara talade
om hur behövligt det är att reformera
utan också hur detta borde ske.

Sedan vill jag i alla fall fästa uppmärksamheten
på en sak, när herr Johansson
talar om hur akademien förnyar
sig själv och ser till att det bara
blir »grått». Akademien har dock nyligen
till ledamot valt en diktare, som
jag förmodar att ej ens herr Johansson
underkänner. Jag skulle tro, att valet
av Harry Martinson visat, att gråheten
ändå icke lagt sig precis överallt utan
att det finns litet andra synpunkter på

142

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. viss ändring

den svenska litteraturen än vad t. ex.
af Wirsén representerade.

Så gjorde herr Ståhl viss affär av att
man icke kunde draga riktiga jämförelser
med Nobelpriset i de exakta vetenskaperna.
Jag träffade nyligen en man,
som själv är en framstående svensk vetenskapsman
och har att göra med utdelningen
av Nobelprisen. Han förklarade,
att det är ingen brist på kandidater
i de exakta vetenskaperna; man
har alltid folk att välja på. Jag tror därför,
att man icke skall driva dessa skillnader
för långt och mena, att det är
lätt att peka ut eller låta bli att peka
ut någon kandidat i t. ex. fysik eller
kemi, eftersom det är brist på sådana,
under det att inom litteraturen gränsen
skulle vara mera flytande.

Herr talman! Jag skall icke upptaga
tiden ytterligare. Men jag har inför de
hårda och starka ord, som fällts här,
velat peka på att jag icke bär ansvaret
för Svenska akademien. Jag anser icke
heller, att vad som här har skett är av
den beskaffenhet, att det motiverar ett
ingripande från regeringens sida, utan
att vi ha saker, som äro av större betydelse
och som vi i detta nu kanske
behöva mera koncentrera oss på än på
fyrverkerier å la dagens uppträdanden.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det faktum att det parti jag
tillhör i skolkommissionen medverkat
till det förslag som skall läggas fram är
tillräckligt bevis för att jag icke ställer
frågan om Svenska akademien i någon
motsättning till dessa mera djupt gående
reformer. Men när man reformerar
på bred bas skall man icke glömma
bort toppen och låta 1700-talet leva kvar
där.

Till ecklesiastikministerns övriga inlägg
vill jag säga, att det är ganska lätt
att bara ställa motfrågan: Ha vi något
färdigt förslag? Ingen i denna kammare
har väl berett sig på att i en inter -

av Svenska akademiens stadgar.

pellationsdebatt framlägga ett helt förslag
till Svenska akademiens omorganisation.

Vad som här framförts är en återklang
av en debatt, som i årtionden pågått.
Gäller det detta, herr ecklesiastikminister,
så icke tror jag, att det skall
vara så svårt att angiva några riktlinjer
för hur Svenska akademien skulle
kunna bli åtminstone litet mera vidsynt
och mera representativ för en modern
kulturopinion än den är i dag. Jag tror,
att om man ger regeringen och den
folkvalda riksdagen lite inflytande över
detta, så går det svårligen att finna någon
ändring som kan bli värre än det
nuvarande tillståndet.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Herr Ståhl använde någon tid för att
motivera, att frågor som denna om
Svenska akademien som prisutdelande
organ kunde tagas upp i riksdagen. Det
råder naturligtvis icke någon tvekan
om att, liksom också ecklesiastikministern
sade, en sådan fråga mycket väl
kan debatteras i denna kammare. Jag
kan icke se att det är något fel att så
också sker.

Men jag vill tillåta mig att i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten
på en annan sak, nämligen att riksdagen
bara för några få år sedan hade
anledning att taga ställning till Nobelprisen,
då riksdagen — jag skulle tro
ganska enhälligt — på grundval av motioner
i båda kamrarna beslöt medgiva
en ganska väsentlig skattelindring för
Nobelprisen, en skattelindring, som i
själva verket innebar, att framför allt
litteraturpriset kunde komma upp i en
nivå, som ansågs rimlig med hänsyn till
den stora betydelse, som denna särskilda
prisutdelning har. Motionärerna
anförde i sin motivering — vilket också
underströks av bevillningsutskottet,
som hade frågan om hand — följande.

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

143

Svar på interpellation ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar.

»Betydelsen, direkt och indirekt, för
Sveriges del av att vara det land, som
fått sig anförtrodd utdelningen av Nobelprisen,
och för landets ställning som
kulturstat borde numera vara uppenbar.
Det ansvarsfulla och maktpåliggande
uppdraget att utdela världens mest uppmärksammade
och uppskattade prisbelöningar
åt ’dem som gjort mänskligheten
den största nyttan’ har utan tvivel
bidragit att väcka uppmärksamhet
åt och skapa ökad förståelse för vårt
land. Den indirekta nyttan för svensk
forskning och svenskt kulturliv som
fullgörandet av detta uppdrag medför,
har vid skilda tillfällen betygats från
prisutdelarnas sida. Genom de från
universitet, forskare och andra representanter
för de kulturområden, Nobelstiftelsens
verksamhet omfattar, inkommande
motiverade förslagen till
kandidater för tilldelning av Nobelpris
erhålla de prisutdelande institutionerna
i hög grad ökade möjligheter att följa
utvecklingen på de berörda områdena
samt att själva pröva och värdesätta
betydelsen av nya vetenskapliga uppslag,
upptäckter och förbättringar, liksom
av nya strömningar inom världslitteraturen.
»

Denna synpunkt underströks även av
utskottet, och det blev också riksdagens
beslut att med den motivering, som jag
här antytt, medgiva denna skattelindring.
Det måste då anses ha varit riksdagens
avsikt med detta beslut, att litteraturpriset
skulle få räknas i elt högre
penningbelopp; inte bara äran skulle
vara förenad med mottagandet av detsamma
utan, menade man, det skulle
också vara en så pass rejält tilltagen
summa att priset blev av betydelse för
den förtjänta person, som fick emottaga
detsamma. Det måste därför anses ganska
diskutabelt alt vid olika tillfällen
fondera eller reservera detta pris, och
jag instämmer helt i interpellantens
uppfattning, alt det var så mycket
mindre motiverat i nuvarande situa -

tion, då det fanns en lång rad högt kvalificerade
kandidater till priset.

Herr statsrådet har här anfört, att
han inte gärna vill uppträda som reformator
av Svenska akademien, och
man kan ju tänka sig möjligheten, att
detta är ett alltför delikat uppdrag. Jag
tror att det kanske för stunden kan
räcka med att frågan väckt en så allmän
publicitet som den gjort. Men jag
vill erinra om att det finns andra faktorer,
som peka på att statsmakterna ha
ett visst intresse av Svenska akademiens
verksamhet. Jag påminner om en sak.
nämligen att Svenska akademien utav
Kungl. Maj :t fått sig anförtrott uppdraget
att utge Posttidningen. Statsrådet
har ju för övrigt anfört, att det enligt
hans mening finns formell befogenhet
för statsmakterna att ingripa, om så
skulle anses nödigt i framtiden. En debatt
som denna och den som förts i
pressen i denna fråga tror jag, med den
stora betydelse den har för vårt lands
good will ute i världen, som sagt bara
är nyttig, och den kanske kan utgöra
-—• inte minst då slutorden i herr statsrådets
interpellationssvar — en påminnelse
om dödligheten hos dem, som konventionellt
kallas de odödliga.

Herr STÅHL: Herr talman! Utöver
herr Gustav Johanssons inlägg har jag
inte mycket att tillägga. Men då han
gled in på kapitlet om Ryssland, förlorade
han, som kommunisterna alltid
göra i det fallet, förmågan att bruka sin
lugna eftertanke. Jag vill endast beklaga
herr Johanssons i Stockholm inlägg
ur den synpunkten, att det hade förmågan
att irritera ecklesiastikministern
så att den ton, som ecklesiastikministern
använt i sitt interpellationssvar,
kom att i hög grad kontrastera mot den
irritation, som genomandades hans sista
anförande. Jag skall inte nu ta upp någon
polemik i detta avseende, då det
snarast förefaller som om ecklesiastik -

144 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar.

ministerns irritation emot herr Johansson
i Stockholm i förbifarten kom att
smitta av sig på mig, vilket aldrig behövt
inträffa, om inte herr Johansson i
Stockholm uppträtt här.

Jag vill emellertid säga herr statsrådet,
att när en tidningsman tar upp en
konstitutionellt så betydelsefull fråga
som denna i riksdagen är det därför
att det gäller en sak, som visserligen
angår pressen och allmänheten men
naturligtvis i ännu högre grad, herr
statsråd, riksdagen. Jag måste uttala
min förvåning över att det på så hög
ort som inom regeringen finns så ringa
förståelse för riksdagens uppgift att
vårda även konstitutionella frågor. Herr
statsrådets lilla reprimand till mig kom
att avslöja detta.

Sedan sade herr statsrådet ett par
ord om att jag skulle ha anklagat akademien
för att den tidigare gått så långt
ner på den litterära rangskalan som
skett. Jag uttryckte mig inte så, herr
statsråd. Jag uttryckte mig mycket försiktigt,
men jag konstaterade, att när
den goda viljan funnits att hitta kandidater
har man gått rätt långt ner på
rangskalan. Jag tror att jag kan stå för
detta utan att hänvisa till de namn herr
Johansson i Stockholm angav. Jag har
inte heller sagt, att de ledamöter av
Svenska akademien skulle plockas bort,
som fyllt 70 år. Jag har sagt, att medelåldern
är inemot 70 år, och jag har
sagt att denna höga ålder inte kan få
anses vara en legitim anledning att gå
ifrån andan i och avsikten med Nobels
testamente, nämligen att årligen utdela
Nobelprisen, vilket också är ett hela
svenska folkets intresse.

Slutligen vill jag säga till herr statsrådet,
när han här försöker att framställa
skolreformen, som han ämnar
lägga fram nästa år, såsom ett hinder
för honom att intressera sig för den
kulturvårdande uppgift, som Svenska
akademien har sig ålagd, att då är herr
statsrådet inne på, förlåt att jag säger
det, vägar som en kulturvårdande mi -

nister i detta land inte skall gå. Ty han
skall intressera sig både för den kulturvård,
som sammanhänger med vår
folkskoleundervisning och vår undervisning
över huvud taget, och för den
kulturvård, som sammanhänger med
våra lärda och konstnärliga instanser.
Det är ingen anledning för herr statsrådet
att vifta bort en fråga av denna
art som fyrverkeri, därtill är den alltför
betydelsefull. Om det som herr statsrådet
sade i slutet av sitt anförande
skulle vara uttryck för hans verkliga
mening, måste jag beklaga det. Men jag
tröstar mig med att även statsråd äro
människor. Herr statsrådet blev irriterad
på herr Gustav Johansson, och så
föll det ur honom några ord, som han
nog innerst inte menade. Därför kan
denna debatt sluta i ganska lugn förvissning
om att statsrådet Weijne säkert
vill ägna sig inte bara åt folkundervisningen
utan också åt andra väsentliga
yttringar av svenskt kulturliv.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag hör tyvärr inte till de beskedliga
människor, som låta andra uppträda
för sig utan att ge svar på tal, det får
herr Ståhl förlåta mig. Så länge jag har
talan i denna kammare, kommer jag att
välja den ton jag tycker passar, även
om jag därigenom någon gång kommer
att tala med större bokstäver än jag
annars brukar.

Herr Ståhls sista anförande förvånar
mig i hög grad. Herr Ståhl säger, att
jag intresserat mig mest för folkundervisningen.
Herr Ståhl kan gå tillbaka
till 1947 års riksdag, då han var ledamot
av denna kammare och jag hade
glädjen att kontrasignera propositionen
om den förmodligen största reform,
som vi i ett sammanhang genomfört i
fråga om den vetenskapliga undervisningen
och forskningen, och jag kan
peka på en hel rad andra liknande saker.
Jag har faktiskt fattat min uppgift

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

145

Svar pa interpellation ang. avhjälpande av svårigheterna för ordblinda barn, som
söka inträde till vissa undervisningsanstalter.

så, att jag skall visa intresse för allt
som ligger inom mitt departements arbetsområde,
men om man liar händerna
fulla med väsentliga uppgifter, som
kräva allt arbete av departementets personal
och även av departementschefen,
så får herr Ståhl förlåta mig, om jag
inte kan visa precis samma intresse och
entusiasm som han för Nobelpriset i
litteratur just i år.

Herr STÅHL: Herr talman! .lag vill
bara säga herr statsrådet, att jag är
övertygad om att hela denna kammare
liksom jag själv håller herr statsrådet
räkning för det intresse han visat inte
minst den högre undervisningen och de
betydelsefulla reformer, som därvidlag
genomförts. Den saken ligger fullkomligt
klar. Men den sak vi diskutera i
dag är den motsättning herr statsrådet
försöker få fram mellan den sakliga
uppgiften att lösa folkundervisningen
nästa år och det fyrverkeri — herr
statsrådet använde det ordet — som
frågan om Svenska akademien och dess
ytterst väsentliga uppgift att utdela Nobelpriset
i litteratur är. Jag vill ha sagt,
att det för en kulturvårdande minister
gäller att intressera sig för både det ena
och det andra. Jag vågar ta fasta på, att
trots den irritation, som herr statsrådet
här visat, är det säkerligen hans avsikt
att också göra detta.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
När jag nämnde skolreformen var det
för att ge ett exempel på en av departementets
stora arbetsuppgifter och inte
för att konstruera upp ett motsatsförhållande
mellan skolreformen och Svenska
akademien. Jag skulle kunna räkna
upp en massa uppgifter, som vänta på
oss i departementet och som vi betrakta
som betydelsefulla. Detta har jag sagt
och ingenting annat.

Överläggningen var härmed slutad.

1(1 Andra kammarens protokoll 1949.

§ 4.

Svar på interpellation ang. avhjälpande
av svårigheterna för ordblinda barn, som
söka inträde till vissa undervisningsanstalter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fröken Liljedahl till mig riktat följande
fråga:

Har statsrådet uppmärksammat de
svårigheter, som uppkomma för de ordblinda
barnen, då dessa söka inträde
till vissa undervisningsanstalter, och
vilka åtgärder har statsrådet i så fall
vidtagit?

Av interpellationen framgår icke vilka
skolor fröken Liljedahl avser, då
hon använder uttrycket »vissa» undervisningsanstalter.
Jag utgår emellertid
ifrån att hon i första hand tänker på
realskolor, kommunala mellanskolor,
kommunala flickskolor och liknande
undervisningsanstalter. Jag vill då
erinra om att i princip numera gäller,
att intagning i dessa skolor grundas
icke på särskilda prov utan på den sökandes
folkskolebetyg. Då, som fröken
Liljedahl påpekar, cirkulär utsänts från
skolöverläkaren om att hänsyn bör tagas
till de ordblinda barnens svårigheter
när det gäller betygsättningen i
bl. a. modersmålet, undanröjes härigenom
i viss mån de ordblindas särställning.
Vidare vill jag erinra om att man
inom vissa större skoldistrikt ordnat
med särskild undervisning för barn
med läs- och skrivsvårigheter. Det senaste
exemplet är försök med särskild
timundervisning i Stockholm åt sådana
barn — en slags klinik för ordblinda.
Kung]. Maj:t har medgivit, att statsbidrag
må utgå för denna undervisning.
Slutligen vill jag meddela, åt! den i

Nr 29.

146 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. avhjälpande av svårigheterna för ordblinda barn. som
söka inträde till vissa undervisningsanstalter.

skolöverläkarens anvisningar omnämnda
broschyren ännu icke utkommit.

Med det sagda har jag i korthet velat
erinra om frågans läge och kan för
dagen icke lämna uppgift om några
ytterligare planerade åtgärder.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härpå yttrade

Fröken LILJEDAHL: Herr talman!
Jag ber att till chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Weijne,
få uttala mitt tack för det svar jag erhållit
på min fråga om ordblindas möjligheter
vid ansökan om inträde till
realskolor och därmed jämställda skolor.
Jag konstaterar med tacksamhet
herr statsrådets välvilliga inställning
till frågan. Fastän svaret icke var så
positivt som jag skulle ha önskat vill
jag dock hoppas, att orden »för dagen
icke planerat några ytterligare åtgärder»
ej behöva betyda att herr statsrådet
icke anser sig kunna göra något
åt saken inom rimlig tid. Tyvärr måste
jag konstatera, att de ordblinda barnen
genom det nya systemet för uttagning
av elever vid realskolor, kommunala
flickskolor och liknande skolor, förutom
att de ha sitt lyte kommit i en
sämre ställning än andra barn. Det är
visserligen sant, att deras speciella svårigheter
kommit mest till synes i deras
betyg i modersmålet. Men även om man
på denna punkt gör undantag, t. ex. i
intagningsnämnden godtar en lägre bety
gsgr ad än som eljest erfordras i modersmålet,
eller om det systemet praktiseras
att man i folkskolan vid betygssättningen
ger högre betyg än vad deras
rättstavningsprov berättiga till, så
ger detta icke de ordblinda barnen full
rättvisa. Genom sin lässvårighet har ett
sådant barn givetvis svårare att tillägna
sig innehållet i läxorna i alla övriga
läsämnen, varav följer att deras totala

betygspoängsumma i allmänhet kommer
att ligga i underkant för minimifordringarna.
På grund av den stora
anhopning av sökande till realskolorna
som f. n. råder komma endast de
barn, som kunna uppvisa poängsiffror
som väsentligt överstiga fordringarna,
att antagas. De ordblinda, som givetvis
sällan komma över minimifordringarna,
bli då utslagna redan i första omgången.
Naturligtvis finns det möjlighet
för dem att begära inträde genom
prövning, men detta innebär ju att dessa
barn, som genom sina läs- och skrivsvårigheter
ofta äro mer eller mindre
hämmade, utsättas för hårdare press
än deras kamrater.

Jag är fullt medveten om, att här erbjuda
sig stora svårigheter att komma
fram till full rättvisa för alla. Jag hade
hoppats att man genom att t. ex. tilllämpa
en lägre total betygspoängsumma
för barn, som med läkarintyg styrkt
sin ordblindhet, skulle kunna ge dessa
barn en större chans än de för närvarande
ha vid ansökan om inträde vid
realskolorna.

Jag är mycket tacksam för upplysningen
om att statsbidrag utgår till
specialundervisning åt ordblinda i skolorna.
Tyvärr är nog detta förhållande
tämligen obekant för våra skolstyrelser
ute i landet. Man har en känsla av att
frågan om de ordblindas svårigheter
inte röner den uppmärksamhet den
borde göra ute i våra skolor. Jag har
fått detta ytterligare bekräftat, sedan
jag framställde interpellationen i denna
fråga.

Det vore också ytterst värdefullt, om
skolöverstyrelsen i sina fortbildningskurser
för lärare även ville taga upp
frågan om utbildning för specialundervisning
åt ordblinda. Det är ju endast
ett fåtal av alla ordblinda barn som ha
möjlighet att erhålla specialundervisning
för sina läs- och skrivsvårigheter.
Om vi hade kompetenta lärare, som
kunde leda denna specialundervisning,

Torsdagen den 1 december 1919.

Nr 29.

147

skulle skolöverstyrelsen kunna bevilja
bidrag till sådan undervisning några
timmar i veckan, men sådana lärare finnas
nu till endast ett mycket, mycket
ringa antal.

Slutligen vill jag uttala en förhoppning
om att den i skolöverläkarens anvisningar
omnämnda broschyren är att
förvänta inom en ej alltför avlägsen
framtid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. bristen på
såpa.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har fru
Sjöstrand frågat mig, om jag har haft
min uppmärksamhet riktad på det förhållandet,
att såpa på många håll icke
finnes tillgänglig i detaljhandeln, och
vilka åtgärder jag i så fall har vidtagit
eller har för avsikt att vidtaga. Med
anledning härav får jag anföra följande.

Som framgår av livsmedelskommissionens
meddelande till pressen den 25
november 1949 har uppgörelse träffats
rörande priset på tallolja och såpa. Förhistorien
till priskonflikten är följande.

Tallolja betingade före den 2 januari
1949 ett pris av 75 öre för kilogram
vid försäljning för tillverkning av såpa.
Den 21 december 1948 medgavs höjning
av detta pris fr. o. m. den 2 januari
1949 till 85 öre per kilogram, varefter
stoppriset på såpa höjdes med 4 öre.
Dessa åtgärder vidtogos för att garantera
en tillräcklig tillgång på såpa efter
ransoneringens hävande. Priskontrollnämndens
medgivande till prishöjningen
gällde endast till den 1 juli
1949. Då efterfrågan på såpa icke steg
efter ransoneringens hävande i den utsträckning
man väntat, ansågs det ej
liingre nödvändigt med det högre talloljepriset,
och den I t september 1949

Svar på interpellation ang. bristen på såpa.

förklarade därför livsmedelskommissionen,
att priset i fråga den 19 september
åter skulle sänkas till 75 öre per kilogram.
Med anledning härav sänktes sedermera
stoppriset på såpa i detaljhandeln
med 4 öre för kilogram. Priset på
tallolja vid leverans för annat ändamål
än såptillverkning har under hela
denna tid varit oförändrat, 92 öre per
kilogram.

Följden av prissänkningen på tallolja
blev, att producenterna inställde
alla talloljeleveranser till såpfabrikerna.
Endast Statens skogsindustrier, som
själva förbruka sin tallolja för såptillverkning
i egen fabrik, fortsatte produktionen
och försäljningen av såpa.
Dess produktion utgör emellertid en
mindre del av totalproduktionen. Härigenom
uppstod knapphet på såpa i detaljhandeln.
Långvariga förhandlingar
ha förts för att söka få till stånd en
överenskommelse i prisfrågan. De enskilda
parterna enades slutligen den
24 november 1949 om ett förslag till
uppgörelse av innebörd, att för talloljan
skulle gälla ett enhetspris av 84
öre per kilogram, oberoende av för vilket
ändamål leveransen skedde. Emellertid
skulle detta talloljepris icke helt
slå igenom i såppriset. Detta skulle i
detaljhandeln åter höjas men med endast
2 öre per kilogram. Ökningen av
talloljepriset skulle rätteligen ha föranlett
en höjning av såppriset med 3,0 öre
per kilogram. Emellertid ha såpfabrikanterna
tagit på sig 0,-1 öre per kilogram
samt parti- och detaljhandeln vardera
0,o öre per kilogram, varför höjningen
av såppriset kunnat begränsas
till den nyss angivna. Dessutom försvinner
det högre pris på 92 öre per
kilogram, som talloljeproducenterna
kunnat uttaga vid försäljning till andra
än såpfabrikerna.

Livsmedelskommissionen tillstyrkte
detta uppgörelseförslag, medan priskontrollnämnden
motsatte sig större
höjning av talloljepriset än till 78 öre
per kilogram. Kungl. Maj:t har emellcr -

148 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Svar på interpellation ang. bristen på såpa.

tid genom beslut den 25 november godkänt
uppgörelsen. Såpa torde komma
att finnas i affärerna redan mot slutet
av denna vecka. Då ett enhetligt pris
på tallolja nu råder på marknaden, har
beslaget å tallolja samt regleringen av
densamma kunnat hävas.

Härefter yttrade:

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet fru Kock få uttala
mitt tack för det svar, som statsrådet
varit vänlig lämna på min fråga
om förhållandena på såpmarknaden.

Sedan jag interpellerade i denna
fråga ha ju underhandlingar förts mellan
parterna, vilka underhandlingar för
några dagar sedan ledde till en överenskommelse,
och vi kunna nu glädja oss
åt att såpan vilken dag som helst åter
skall komma i marknaden. Under sådana
förhållanden har jag inte mycket
att tillägga, men jag kan inte underlåta
att göra en och annan reflexion.

Jag finner det exempelvis anmärkningsvärt
att priskontrollnämnden bestämt
ett lägre pris på tallolja och såpa
utan att i förväg ha kommit överens
med parterna. Talloljefabrikanterna ha,
så vitt jag kan förstå, styrkt att de inte
levererat tallolja till för höga priser, och
det finns ingen anledning tro, att fabrikanterna
hade för höga fordringar; de
ha hela kristiden visat förståelse för
situationens krav. Den kategori jag tillhör,
nämligen husmödrarna, ha ju under
de senaste åren haft anledning att
vara tacksamma för priskontrollnämndens
åtgärder, men i detta fall ha husmödrarna
varit besvikna över priskontrollnämndens
negativa inställning till
frågans lösning, en inställning, som
tydligt visar sig även vid uppgörelsen.
Husmödrarna ha under denna tid varit
hänvisade till dyrbarare tvättmedel.
Såpfabrikerna, ett 30-tal, ha stått stilla
och icke kunnat ge sina arbetare och
sin övriga personal sysselsättning. Såväl
fabrikanterna som affärsmännen ha

fått ta emot allmänhetens missbelåtenhet
över bristen på såpa. Det är under
trycket av denna missbelåtenhet som
fabrikanternas och handelns representanter
gått myndigheternas krav till
mötes vid uppgörelsen. De ha säkerligen
också gjort det för att hjälpa myndigheterna
att komma över det iråkade
läget. Jag skulle tro att även prestigesynpunkter
ha spelat in för såväl såpfabrikanterna
som parti- och detaljhandlarna
när de avstått från en viss
del av sin vinstmarginal. Att uppgörelsen
mellan de två parterna på så sätt
även går ut över andra är så mycket
mera anmärkningsvärt som handelns
olika led, speciellt detaljhandeln, under
hela kristiden burit en tung ransoneringsbörda
och fått sina utkomstmöjligheter
väsentligt beskurna.

Slutligen är jag övertygad om att
prisregleringen på en vara med så riklig
tillgång som såpa när som helst
skulle kunna slopas. På grund av den
hårda konkurrensen, som redan nu förorsakar
att priset på såpa varierar på
olika platser, skulle ett slopande av
prisregleringen till och med kunna
tänkas bli orsak till prissänkning på
denna vara.

Herr BIRKE: Herr talman! Mot myndigheternas
sätt att handlägga detta
ärende måste man rikta vissa erinringar.
När priskontrollen sänkte priset
på tallolja med 10 öre, kände priskontrollnämnden
väl till, att fabrikanterna
inte kunde tillverka oljan till
detta lägre pris. Det hade framförts tidigare
vid förhandlingarna, att det inte
är möjligt för en fabrikant att driva en
verksamhet som är förlustbringande.
Det blir ju bara ett resultat: att fabrikanterna
upphöra att tillverka ifrågavarande
produkt, vilket ju också skedde
i detta fall.

Jag tycker att detta tillvägagångssätt,
att utan vidare sänka priset, närmast
får betraktas som ett diktat från pris -

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

149

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

kontrollnämnden, emedan den inte hade
fört några som helst förhandlingar med
vederbörande fabrikanter.

Jag har sett att man som skäl för
denna sänkning med 4 öre har åberopat,
att man ville behålla lönestabiliseringen.
.Tåg tycker inte det är något
särskilt starkt argument, ty om man
räknar ut vad en höjning av såppriset
med 4 öre betyder för indexfamiljen,
kommer man till en merkostnad av 48
öre på hela året, och det kan ju knappast
ha någon betydelse.

Det är ju inte heller tal om att man
vill höja priset, utan man vill behålla
det pris, som var före den 3 oktober.

Detta är ett skolexempel på hur priskontrollen
kan ställa till oreda i en
fabrikation, vilket blir till skada för
många parter, inte minst för konsumenterna.

Jag vill sluta med att ifrågasätta, om
man inte skulle kunna släppa prisregleringen
just på såpa. Med den konkurrens
som förekommer — det finns ju
ett flertal fabriker — skulle man kanske,
som fru Sjöstrand just sade, få
lägre priser i fortsättningen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag vill bemöta en uppgift, som
fru Sjöstrand lämnade. Hon gjorde gällande,
att det var detaljhandeln som
fick uppbära allmänhetens missnöje
över bristen på såpa. Nej, det är inte
så, fru Sjöstrand, utan bär har framför
allt regeringen ställts som syndabock
— det har den borgerliga pressen skött
om. När det kommit in kunder i affären
och frågat efter såpa och vi ha
svarat, att vi inte hade någon, då ha
de svarat: Vi ha eu konstig regering.
Inte skylla de på handlarna, utan på
regeringen. Jag vill tala om det, så att
fru Sjöstrand vet det till en annan
Sång.

Chefen för folklnishål Iningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
.lag skall inte ta upp någon debatt

om den snö som föll i fjol, när uppgörelse
nu träffats, men jag vill understryka
vad jag framhöll i mitt svar, att
den prishöjning som vidtogs på nyåret
1949, sedan en av fabrikanterna hade
anmält, att han önskade prishöjning,
gjordes för att garantera en merproduktion,
som ansågs kunna behövas i den
händelse såpransoneringen skulle upphöra.
Priskontrollnämnden förbehöll
sig vid denna tidpunkt att den 1 juli
1949 få återgå till det gamla priset, om
denna merproduktion icke var nödvändig
för att täcka landets behov. Det har
visat sig, att talloljeproduktionen har
varit tillräckligt stor för att tillåta en
icke obetydlig export. Produktionen har
således varit mer än tillräcklig för landets
behov. Jag vill framhålla detta
med anledning av herr Birkes replik
till mig.

Härmed var överläggningen avslutad.

§ C.

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av återremiss
av första lagutskottets utlåtande nr 35
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
råder enighet mellan chefen för inrikesdepartementet
och utskottet om att
införandet av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen i allmänhet
inte, åtminstone inte på längre sikt,
skulle behöva föranleda någon ökning
av sjukhusläkarnas arbetsbörda. Däremot
har någon meningsskiljaktighet
rått om huruvida en sådan reform kan
införas på en gång för alla sjukhus el -

150 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

ler om en viss försöksverksamhet borde
ifrågakomma.

Vid behandlingen av denna fråga vid
vårsessionen ansåg sig utskottet inte
kunna tillstyrka propositionen, i vilken
föreslogs en begränsad tillämpning av
ett förfarande med lokala utskrivningsnämnder
vid ett fåtal sinnessjukhus.
Chefen för inrikesdepartementet hade
motiverat denna anordning förnämligast
med att det rådde stor läkarbrist,
och han vågade därför inte föreslå genomförande
på en gång av en sådan reform.
Utskottet är nu berett att följa
inrikesministern på denna punkt. Orsaken
därtill är att bristen på läkare
har ytterligare stegrats sedan i våras
och att det ju alltid, när ett nytt förfarande
införes, föreligger en viss risk
att åtminstone under en tid anpassningssvårigheter
uppkomma. Det finns
ingen anledning att här gå närmare in
på motiven för utskottets ställningstagande
vare sig i våras eller nu. Att jag
nu, herr talman, har begärt ordet är
betingat därav, att jag har funnit särskild
anledning att understryka en sak,
som kanske inte kommit till uttryck i
utskottets utlåtande så tydligt som varit
önskvärt. Inrikesministern har bestämt
hävdat, att förfarandet i de lokala
nämnderna skall göras så enkelt
som möjligt, och utskottet har också understrukit,
att det är av vikt att ingenting
underlåtes för att göra det expeditionella
arbetet så enkelt och rationellt
som möjligt. Utskottet har vidare påpekat
angelägenheten av att sjukvårdsläkarna
inte onödigt betungas, och utskottet
har redogjort för vissa tänkta
anordningar, varom departementschefen
har framlagt förslag, i huvudsak
grundade på vad en sjukhuschef har
framfört i detta hänseende.

Emellertid anförde inrikesministern
i propositionen, att man med det enkla
förfarande, som han ansåg kunna tilllämpas
vid nämnderna, knappast behövde
räkna med att det expeditionella
arbetet skulle bli alltför betungande,

och han var därför inte beredd att förorda,
att särskilda sekreterare anställdes
hos nämnderna. Den skrivhjälp
som kunde ifrågakomma kunde, sade
statsrådet, tillhandahållas av vederbörande
sjukhus, som i mån av behov
kunde tilldelas erforderlig förstärkning
härför av medicinalstyrelsen. Styrelsen
har medel till sitt förfogande för sådana
ändamål. Tydligen ansåg statsrådet,
att det expeditionella arbetet och sekreterargöromålen
skulle handhas av
sjukhuspersonal eller möjligen delvis av
läkare. Utskottet har emellertid förordat
en viss ändring av lagtexten, en
ändring som för övrigt har godtagits av
statsrådet. Den ändringen innebär, att
ordförande i de lokala nämnderna skall
vara den ledamot, som är jurist och
som förutsättes vara tjänstgörande domare.
Det ligger då i sakens natur, att
om ingenting särskilt säges på denna
punkt, ansvaret för den formella handläggningen
av det expeditionella arbetet
kommer att vila på denne. Det är möjligt
att en del av det expeditionella arbetet
fortfarande kan utföras av sjukhusets
personal, men det torde vara
ofrånkomligt, att nämnderna måste få
tillgång till någon sekreterarhjälp för
att inte vare sig denne domare eller
sjukhusläkaren skola onödigtvis betungas.
Denna hjälp behöver säkerligen
inte vara särskilt omfattande, och den
kan troligtvis honoreras med ett ganska
litet belopp. Utskottet har självfallet
icke någon gång räknat med att i varje
fall läkarna skulle behöva tjänstgöra
som sekreterare åt den lokala nämnden.
Det skulle vara en reform bakåt att på
en sjukhusläkare lägga rena sekreterargöromål,
då det är så angeläget att hans
arbetskraft användes för det ändamål,
för vilket han är utbildad.

Jag tar för givet, att inrikesministern
med det stora intresse han visat för
denna reform kommer att ta saken under
omprövning och laga att det ställes
till vederbörande nämnders förfogande
ett mindre anslag, så att nämnderna

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 151

kunna förses med erforderlig sekreterarhjälp.
Med dessa ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! I början
av detta år inträffade en händelse, som
starkt upprörde sinnena. Det var en bilförare,
som i starkt spritpåverkat tillstånd
körde på sju personer, av vilka
fyra så gott som omedelbart dödades.
Detta hände den 9 januari. Sedan dess
har domstolsförfarandet pågått, och i
förrgår dömde hovrätten bilföraren till
10 månaders straffarbete för grovt vållande
av annans död och för att ha fört
motorfordon i spritpåverkat tillstånd.

Det var delvis, herr talman, som en
följd av denna tragiska händelse motionen
nr 283 i denna kammare och dess
parallellmotion i första kammaren väcktes.
Båda motionerna ha ett rätt stort
antal undertecknare.

Fastän motionerna väcktes på ett
mycket tidigt stadium av riksdagen,
dröjde emellertid behandlingen i utskottet.
Vi blevo en smula överraskade
när utskottet omsider strax före vårsessionens
slut föreslog, att behandlingen
av motionerna skulle uppskjutas till
nästkommande års riksdag. Utskottet
motiverade denna ståndpunkt med att
det hade förnummit från Kungl. Mai :ts
kansli, att det till nästa års riksdag
skulle framläggas en proposition med
förslag till vissa lagbestämmelser rö -

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

rande trafikbrott, och där skulle också
ingå bestämmelser om påföljd för rattfylleri.
Motionerna borde därför, förmenade
utskottet, lämpligen behandlas
i sammanhang med denna proposition.

Riksdagen ställde sig emellertid avvisande
till detta utskottets förslag, antingen
det nu berodde på trötthet under
vårsessionens sista tid eller på att man
ansåg, att den nya möjligheten att överföra
behandlingen av ett ärende till
nästa riksdag inte borde utnyttjas
första gången då det gällde en fråga om
rattfylleri.

Utskottets förslag blev emellertid avvisat,
och nu äro motionerna under
realbehandling. Det är emellertid att
märka, herr talman, att motionerna utmynna
i en begäran, att tidigare begärda
utredningar av frågan om alkohol
i trafiken skulle, inte minst med hänsyn
till nya rön och iakttagelser, bli
föremål för ytterligare komplettering
och att en sådan överarbetning med
hänsyn till behovet måtte ske snarast.
Det uttalades också, att om till utredningsmän
utsågos sådana personer, som
ha en bestämd förtrogenhet med uppgiften,
borde detta låta sig göra. Motionärerna
togo sig även friheten att ange
vissa huvudlinjer, efter vilka utredningen
skulle företas.

Samma dag som riksdagen i våras
behandlade nämnda utlåtande från
första lagutskottet, offentliggjordes ett
länge väntat uttryck för Kungl. Maj:ts
mening i denna fråga. Det var nämligen
inte första gången som spörsmålet
bragts på tal. 1944 års trafikförfattningssakkunniga
och 1945 års trafiksäkerhetskommitté
hade tillsatt en gemensam
delegation som skulle dryfta rattfylleri
och påföljderna för rattfylleri.
Resultatet av denna delegations arbete
har överlämnats till Kungl. Maj:t, men
Kungl. Maj:t hade stannat vid att låta
ärendet gå ut på remiss. Jag kan inte
hålla tillbaka eu erinran mot förhalandet
av denna viktiga fråga.

Kungl. Maj:t hade emellertid nu fått

152 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

upp ögonen för att frågan måste lösas
omedelbart, och så tillsattes 1949 års
trafiknykterhetsutredning, vars direktiv
i stort sett överensstämma med den begäran
motionärerna ha framfört.

När utskottet talar om att provisoriska
åtgärder icke böra ifrågakomma i
avvaktan på utredningens resultat, är,
förmodar jag, detta inte sagt med
adress till motionärerna. Vi ha sannerligen
inte yrkat på något provisorium
utan ha hela tiden talat om definitiva
åtgärder.

Någonting som ur motionärernas synpunkt
är värdefullare i det kortfattade
utlåtande, som här föreligger, är meddelandet,
att 1949 års trafiknykterhetssakkunniga
väntas kunna påskynda sitt
arbete så, att proposition kan föreläggas
1951 års riksdag. Man måste vara
tillfredsställd med en sådan utsikt. Jag
hoppas utskottet är väl orienterat på
denna punkt liksom att det är väl orienterat
när det antyder, att den väntade
propositionen med förslag till vägtrafikförordning
skall föreläggas nästa
års riksdag.

Vid sådant förhållande kommer jag,
herr talman, till samma resultat som
första lagutskottet har kommit till, nämligen
att någon utredning numera inte
är erforderlig. Den kommitté som vi
ha begärt har ju redan tillsatts, och utredningsarbetet
är dess bättre i full
gång. Motionerna ha sålunda vunnit sitt
närmaste syftemål.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Som medmotionär till herr Hagård
skall jag be att få säga några ord.
.lag tycker nämligen att första lagutskottets
handläggning av dessa motioner
varit litet väl formell. Skrivningen
i utlåtandet kunde ha varit litet mindre
snäv än vad den blivit.

När man läser utlåtandet kan man
knappast undgå att påminna sig det
gamla rådet till folkrepresentationen:

Vad göras skall är alleredan gjort

I herredagsmän, reser icke så fort.

Här har nyligen hållits en landsomfattande
kampanj emot rattfylleriet såsom
uttryck för en kraftig opinion med
krav på skärpta åtgärder emot rattfylleri,
men av denna opinion finns inte
ens en antydan i utlåtandet. Jag tycker
att det hade legat nära till hands att någon
liten spegling av denna starka opinion
skulle kunnat finnas i utlåtandet.
Saken, har tydligen utskottet resonerat,
är färdig. En utredning har tillsatts i
våras. Det är ingenting att göra åt
detta. Det är bara en cxpeditionell angelägenhet
att behandla motionerna.

Man tycker, att när folkopinionen är
så stark för åtgärder, kunde utskottet
kostat på sig en mera välvillig skrivning
och inte bara detta formella konstaterande.
Utskottet kunde, utan att
binda sig för någon ståndpunkt, åtminstone
ha sagt, att det är en angelägenhet
av största vikt att skärpta åtgärder
vidtagas mot rattfylleri — man
hade inte därmed behövt binda sig för
vilka slags åtgärder som borde vidtagas
— och i övrigt ställt sig en smula avvaktande
till mera genomgripande reformer
av lagstiftnings karaktär.

Jag är i motsats till herr Hagård inte
av den uppfattningen, att man här kan
nöja sig med att vänta på utredningen.
Det skulle kunna vidtagas en och annan
provisorisk åtgärd, som skulle ha ganska
stor betydelse, utan att man därför
behövde någon lagändring. Jag tycker
därför det är skada, att utskottet har
tagit en så bestämd ställning emot provisoriska
åtgärder. Jag skall be att få
exemplifiera vad jag syftar på. Man
skulle kunna t. ex. införa, åtminstone
på prov, den s. k. drunkometern. Det
är en apparat, med vilken man lätt kan
skaffa sig ett ganska säkert underlag
för den misstanke om alkoholpåverkan,
som måste föreligga för att polisen skall
ha rätt att taga blodprov.

En annan åtgärd, som kunde vidtagas
utan lagändring, är att anordna
sporadiska vägspärrar genom polisens
försorg för generell kontroll av förare

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 153

av motorfordon. Det är ju en metod,
som använts både i utlandet och i vårt
land. Inrikesministern skrev den 23
mars 1949 till landets polismyndigheter
om deras deltagande i kampen mot trafikonykterlieten
och rekommenderade
då bland annat användningen av sådana
vägspärrar. Men denna skrivelse avser
inte annat än just denna kampanj.
Den till och med begränsar rekommendationen
till att avse endast de koncentrerade
perioderna av kampanjen
emot rattfylleri. Denna kampanj är nu
slut. Jag tycker att en sådan rekommendation
kunde fått litet allmännare
syftning. Polisens erfarenhet av dessa
vägspärrar är utomordentligt god, och
motororganisationerna äro allmänt intresserade
av att en sådan kontrollverksamhet
bedrives.

Den allmänpreventiva verkan av sådana
kontrollanordningar är ju alldeles
uppenbar. Det är klart att de kräva
en del personal. Jag tycker nog att även
det skulle man kunna göra någonting
åt genom vissa tillfälliga omgrupperingar
av poljspersonal för ändamålet.
Krävs det verklig ökning av polispersonalen,
bör man inte heller draga sig
för det. Jag tycker att det inte skulle
vara ur vägen, att det från inrikesministerns
sida sades ett ord på den punkten.
Det förhåller sig nämligen så, att
det på några håll i landet, bland annat
inom den kommun som jag representerar,
har visat sig svårt för polisledningen
att få medel till anställande av erforderlig
personal bland annat för trafikövervakningen.

En åtgärd, som också skulle kunna
vidtagas utan lagändring, är att man
tillämpade längre tider för återkallelse
av körkort, när någon har begått rattfylleri.
Det skulle kunna ske genom ett
initiativ från inrikesdepartementets
sida. En annan väg är att man differentierade
litet mera de rent straffrättsliga
påföljderna för rattfylleri. Justitieministern
har i första kammaren alldeles
nyss gjort ett uttalande att dom -

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

stolarna borde använda högre straffsatser,
inte bara minimistraffet. Detta uttalande
noteras med tillfredsställelse. 1
första kammaren har herr Holmbäck
också tagit upp frågan om användningen
av nådeinstitutet i rattfyllerimål. Jag
vill inte taga ställning till den frågan
nu. Jag ber bara att få hänvisa till den
debatt, som förts i medkammaren rörande
detta spörsmål. Jag vill inte heller
taga någon ställning till en allmän
straffskärpning gent emot rattfylleri
utan bara understryka vikten av att här
sker en differentiering, att man utnyttjar
de nuvarande strafflatituderna mera
differentierat än vad som nu är fallet.

Herr Hagård erinrade om katrineholmsolyckan.
Den som varit åsyna
vittne till en dödskörning i samband
med rattfylleri — och de fallen ha sannerligen
icke upphört efter motionerna
här i riksdagen — kan inte undgå att
känna sig starkt upprörd och kan inte
nöja sig med att det skall få fortsätta
som hittills. Det förhåller sig ju så, att
antalet dödsoffer på grund av rattfylleri
är betydligt större än genom mord och
dråp.

Det är glädjande att utredningen har
tillsatts, men det kan, som jag här har
sökt visa, göras åtskilligt för en effektivare
tillämpning av den nu gällande
lagstiftningen i väntan på den tillsatta
utredningens resultat. Det kommer,
som redan sagts, att dröja ganska länge,
innan vi få någon proposition, innan vi
få någon utredning ens. Utredningen
kanske blir färdig under 1950, och det
kan bli en proposition till 1951 års riksdag.
Lagstiftningen kan då träda i til 1-lämpning tidigast vid mitten av 1951
eller kanske vid årsskiftet 1951/52. Bensinransoneringens
upphörande kan väntas
komma att öka motortrafiken åtminstone
i någon mån. Därmed öka
dess risker bland annat i detta avseende,
ett ytterligare skäl för forcering av detta
lagstiftningsarbete.

Till justitieministern och inrikesministern
skulle jag vilja rikta en vädjan

154

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

att söka utnyttja de möjligheter, som
jag här pekat på, och att taga de initiativ
som kunna vara erforderliga. När
jag riktar denna vädjan gör jag det på
en mycket stark opinions vägnar. Jag
är också övertygad om att både justitieministern
och inrikesministern ha stort
intresse för att något ytterligare göres
på detta område i väntan på utredningen.

Jag kan alltså för min del inte dela
utskottets uppfattning, att man bör vänta
med varje åtgärd på detta område.
Jag tror det är fara i dröjsmål.

Herr talman! Såsom ärendet ligger
till här i kammaren i dag, har jag inte
något särskilt yrkande.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
skall inte gå närmare in på detta ärendes
behandling i våras, i den mån som
herr Hagårds anförande kan ha gått ut
på någon anmärkning mot utskottet i
detta avseende. Ifall det kan glädja herr
Hagård kan jag erkänna, att utskottet
misstog sig den gången, nämligen på
de! sättet, att utskottet utgick från
att rattfyllerilagstiftningspropositionen
skulle komma att framläggas till nästa
års riksdag, vilket visat sig felaktigt.
Det hade alltså inte varit någon mening
med att uppskjuta behandlingen av motionerna
till nästa riksdag, som utskottet
från början föreslog, men det kunde
utskottet då inte veta.

När herr Hagård talar om att han
hoppas att utskottet är väl orienterat
osv. om det ena och det andra, som departementet
har upplyst, måste jag säga,
att utskottet helt enkelt får nöja sig med
det besked utskottet får. Huruvida det
är ett riktigt besked eller det sista beskedet
kan utskottet aldrig veta. Det har
förekommit, inte minst i detta ärende,
att utskottet fått besked, som senare visat
sig vara felaktigt. Man har ändrat
sig i departementet. Sådant få alla utskott
finna sig i. Det är beklagligt för
dispositionen av utskottens och riksda -

gens arbete, men det är ingenting att
göra åt. Riksdagen kan bara göra det,
att den då och då visar sitt misshag.
Jag hoppas att detta framdeles får större
betydelse än det fått hittills.

Då herr Hagård beträffande frågan
om provisoriska åtgärder sade, att herr
Hagård och hans medmotionärer inte
syftade till några sådana, är det riktigt.
Utskottet har med detta uttalande endast
velat betona, att utskottet är mycke
intresserat av denna fråga, och om
det hade gällt någon längre tid skulle
utskottet på allvar funderat på att införa
även provisoriska åtgärder. Det är
ganska egendomligt, att de bägge medmotionärerna
i detta avseende ha olika
åsikter. Herr Wiklund är inte alls
nöjd med att utskottet inte förordat provisoriska
åtgärder. Jag har aldrig sett
ett utskott som föreslagit en provisorisk
lagstiftning om åtgärder av sådan art,
det här kan vara fråga om, för en tid
av ett år, därmed inte sagt att utskottet
inte varmt tillstyrker att de åtgärder
vidtagas, som kunna ske utan lagändring.
Herr Wiklund anförde en hel
del sådana, som man naturligtvis kan
vidtaga, men jag vill då säga till herr
Wiklund som en praktisk man, att jag
tror det är mycket svårt att för ett år
införa något provisoriskt ens vid sidan
av lagstiftningen. Jag tycker det är fel,
men människan är nu en gång sådan att
om en utredning pågår inför man inte
en massa nymodigheter förrän utredningen
är klar. De förvaltande myndigheterna
och domstolarna arbeta med en
viss tröghet, det kan inte hjälpas. Man
må beklaga det eller inte. Somliga påstå,
att det ligger en viss reson i detta,
att praxis ändras långsamt. Därmed förhindrar
man att en del olycksaliga experiment
komma till. Men det kan man,
som sagt, ha olika åsikter om.

När herr Wiklund förebrådde utskottet
för att utskottet hade ägnat detta
ärende en väl formell handläggning och
beklagade den snäva skrivning, som utskottet
här presterat — utskottet skulle

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

155

inte ha givit uttryck åt ett uns av den
kraftiga opinion, som råder i landet —
så tycker jag nog, att herr Wiklund var
ganska hård i sitt omdöme. Jag vill erinra
om hurusom jag vid behandlingen
av detta ärende i våras försäkrade, att
utskottet hade lika stort intresse för
denna fråga som någonsin motionärerna,
och ett uttryck för detta intresse
var att utskottet ville rädda över motionerna
till en saklig behandling nästa
år. Den välviljan och det intresset har
icke rubbats därav att utskottet på
grund av ändring i de faktiska förhållandena
misstog sig den gången. Men
jag är förvånad över att herr Wiklund
inte har i utskottsutlåtandet funnit andra
mycket positiva saker. Att där inte
står mycket av fraser är sant, men herr
Wiklund och andra ledamöter av denna
kammare ha kanske observerat, att sådana
inte så ofta förekomma i första
lagutskottets utlåtanden. De äro gemenligen
sakliga, kanske ofta litet torra.
Men här står t. ex. en sak, som är av
största betydelse. Det står, att utskottet
tycker, att det skall övervägas, om inte
dessa bestämmelser skola överflyttas
till strafflagen. Och varför? Jo, därför
att de äro så viktiga, så betydelsefulla.
Det gäller inte bara rattfyllerilagstiftningen,
utan utskottet har också antagit
att straffet för vållande till annans död
eventuellt kan kvalificeras, ifall det är
fråga om s. k. bildråp, och att även den
saken bör övervägas av de sakkunniga
i straffrättskommittén, som sysslar med
frågan om brott mot person.

Både herr Hagård och herr Wiklund
lia kanske funnit detta utlåtande för
kortfattat. Det anses emellertid i allmänhet
vara en styrka att kunna göra
ett kortfattat utlåtande, ifall man därmed
säger vad man vill säga. Det skulle,
tycker jag, vara ett fel att här spinna ut
i mer eller mindre långa utläggningar
om vikten av att det gjordes något på
detta område, när en utredning är tillsatt.
Att utredningen tillkommit mycket
sent får jag medgiva, och man kan kan -

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

ske ha rätt att framföra kritik mot att
denna sista utredning tillsatts så sent.
Jag vill inte fälla något bestämt omdöme,
men det synes mig som om det
dröjt påfallande länge, innan man inom
departementet bestämde sig för att man
behövde göra en ny utredning. Måhända
har man haft andra viktiga saker att
syssla med, men i så fall hade det varit
roligt att få veta det.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det kanske kan vara överflödigt
att taga upp en diskussion i detta ärende,
eftersom Kungl. Maj :t fört fram denna
fråga till en utredning och jag kanske
inte har möjlighet att berika diskussionen
något vidare. Det var emellertid
närmast herr Wiklund, som uppkallade
mig.

Jag var ledamot i den delegation, som
hade fått i uppdrag av Kungl. Maj:t att
utreda, vilka åtgärder som skulle vidtagas
mot rattfylleri, och i redovisningen
av delegationens betänkande till 1944
års trafikförfattningssakkunniga var det
två reservanter, som ville gå mera
skarpt fram mot rattfylleriet. Den ene
av reservanterna var jag, som ville ha
strängare krav på nykterhet vid ratten.
Dessutom ville jag och min medreservant
ha skärpt bestämmelserna i fråga
om körkortsindragning.

Sedan nu delegationen och trafikförfattningssakkunniga
ha kommit med sitt
förslag, skall jag bekänna att jag gärna
vill sträcka mig ännu längre fram emot
skärpta åtgärder. I Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande har jag
i ett remissutlåtande över detta betänkande
varit med om att förorda absolut
avliållsamhet vid bilkörning. Huruvida
man lagteknislct kan lösa denna
fråga vet jag inte, men jag tror att det

15(5

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

är nödvändigt att ställa ett dylikt krav
för att folk skall få ögonen öppna för
hur orimligt det är med den nuvarande
lagstiftningen och de nuvarande åtgärderna
mot rattfylleri.

I Norge är det förbud för i allmän
tjänst anställda att inom vissa timmar
före bilkörning och innan de träda i
tjänst använda sig av sprit. Samma fordran
bör man kunna ställa här, så mycket
lättare som fackorganisationerna
och de stora trafikföretagen, liksom
personalen i allmänhet, ha en utpräglad
känsla av att det är förkastligt att
en person, som sätter sig att köra en
spårvagn, en bil eller en buss, dessförinnan
skall ha smakat sprit. Ställer man
detta krav på de i allmän tjänst anställda,
bör man väl också ställa det på alla
dem som skola på våra gator och vägar
framföra fordon, för vilken trafikuppgift
fordonet än är avsett.

Herr Wiklund ville göra gällande, att
om vi bara hade accepterat motionen,
skulle egentligen hela området ha varit
klarat. Han menade också att det ingenting
görs i fråga om propaganda och
åtgärder för att få kontroll över rattfylleriet.
Jo, herr Wiklund, det görs åtskilligt.
Den propaganda, som sattes i gång
av nationalföreningen för några månader
sedan, har visserligen stagnerat något,
men avsikten är att den skall tagas
UPP igen. Jag vet icke hur polismyndigheterna
förfara här uppe, men i Göteborg
göres vissa dagar i veckan kontroll
rörande icke bara rattfylleriet utan
över trafiken i dess helhet. Det är icke
riktigt att framställa saken så, att i och
med att motionen är avslagen — av de
skäl som angivits — skulle hela trafiksäkerhetsarbetet
ligga nere. Det är icke
på det sättet.

Jag tycker, herr talman, att den lagstiftning
är orimlig, som fastställer, att
en fordonsförare får dricka så mycket
sprit, att alkoholkoncentrationen i hans
blod blir 0,S promille, men att om det
går därutöver, åker han fast. Det är
icke rimligt att detta tal fastslås och

accepteras av nykterhetsorganiserat
folk. Jag måste bekänna, att jag hör till
dem, som kräva absolut avhållsamhet
från sprit vid fordonskörning i trafik.
Vi måste hålla på detta, och det må sedan
bli lagstiftarnas sak att söka klara
ut frågan lagtekniskt. Med den utveckling
trafiken nu har och ytterligare får
kan man icke vara alltför mjuk i handlaget
när man skall behandla de vägarnas
och gatornas gangsters, som rattfylleristerna
verkligen äro.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det var herr Nilsson i Göteborg
som uppkallade mig till att säga några
ord ytterligare. Jag är icke alls av den
meningen, att ingenting göres mot rattfylleriet,
fastän den särskilda kampanjen
i stort sett upphört. Den skall fortgå i
vissa former, det vet jag också. Lagstiftningen
användes givetvis också —
det är ingen fråga om det — men enligt
min mening gör man icke tillräckligt
inom den nuvarande lagstiftningens
ram. Jag är av alldeles samma mening
som den föregående talaren i fråga om
vikten av nykterhet i trafiken, även
när det gäller förare av andra fordon
än motorfordon. Det är ett mycket viktigt
påpekande. Därför blev jag också
något förvånad när jag såg, att den
kommitté, som nu är tillsatt för utredning
rörande rattfylleriet, döpts till trafiknykterhetsutredningen.
Trafiknykterhet
är ju ett vidsträcktare begrepp än
det som har att göra med rattfylleriet.
Jag har den uppfattningen, att man
egentligen borde utreda trafiknykterhetsfrågan
i hela dess vidd, alltså problemet
om fylleri i trafiken över huvud
taget. Kommittén har bara det begränsade
uppdraget att syssla med utredning
rörande åtgärder mot rattfylleriet.

Jag tror att vi äro ganska överens,
herr Rylander och jag, det framgår av

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29.

157

vad han gett uttryck åt här nu liksom
tidigare. Herr Rylander citerade en del
uttalanden från vårriksdagen. Ja, det är
just det jag ville, att något av vad han
yttrat både nu och vid tidigare tillfälle,
då motionerna behandlades, skulle ha
kommit fram också i utskottsutlåtandet.
Det är icke utan betydelse, att vederbörande
utskott i riksdagen genom ett
uttalande påverkar uppfattningen i
denna fråga. Att intaga en starkt avvaktande
och snäv hållning tror jag är
att försumma en viktig uppgift i ett
viktigt ögonblick. Rattfylleriet är ett
problem av mycket stor vikt, det äro
vi tydligen alldeles eniga om.

Herr Rylander sade, att man icke
skall vidtaga provisoriska åtgärder för
ett år. Jag är övertygad om att det
kommer att dröja längre tid, men låt
oss säga att det tager ett år: skulle då
justitieministerns uttalande i första
kammaren vara alldeles utan mening?
Han syftade väl på något, när han sade
att han för sin del skulle vilja se, att
domstolarna tillämpade något strängare
straffsatser mot rattfylleristerna. Det
är icke fråga om fraser här — det har
jag icke begärt — utan vad jag önskar
är bara att man ger uttryck åt sin allmänna
uppfattning på riksdagshåll i
denna fråga.

Herr RYLANDER: Herr talman! När
jag sade, att man inte vidtar åtgärder
för ett år, syftade jag på att man inte
lagstiftningsvägen vidtar åtgärder för
så kort tid. Sedan kom jag in på frågan
om andra åtgärder och sade, att jag
kunde tänka mig, att man inom gällande
lagstiftnings ram kunde vidtaga
vissa åtgärder. Jag sade därefter till
herr Wiklund, att jag misströstade om
att sådana åtgärder komme att vidtagas,
därför att både domstolarna och
de förvaltande myndigheterna tyvärr
hade en viss tröghet, när det gäller att
gå in för en ny praxis; man komme
sig liksom inte för med det. Därmed

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

har jag emellertid inte velat påstå, att
man inte kunde det. Tvärtom håller
jag med herr Wiklund om att det vore
lämpligt och bra, ifall en ändrad praxis
komme till stånd. Det får i så fall utgå
något initiativ, t. ex. från inrikesministern
för länsstyrelsernas vidkommande
och möjligen från justitieministern
vad rör domstolarna. Själv är jag domare
i underrätt, och jag får verkligen
säga, att om man någon gång knäpper
till med litet högre straff för t. ex.
rattfylleri eller något annat brott, beträffande
vilket man anser, att allmänpreventionens
krav gör sig gällande
med ovanlig styrka, blir det som regel
sänkt i hovrätten. Vid sådant förhållande
blir man inte så benägen att införa
den differentiering, som jag själv
liksom herr Wiklund tycker borde vara
införd i sådana här mål. Det har blivil
— det måste jag erkänna — litet
schablonmässigt med en månads fängelse
för rattfylleri, och försöker man
ändra det, är det mycket svårt att få
det igenom.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag hörde
med intresse på herr Nilssons i
Göteborg anförande. Jag delar i ganska
stor utsträckning hans uppfattning. Den
propaganda, som för närvarande bedrives
— den bedrevs kanske litet mera
intensivt för några månader sedan —
är inte betydelselös. Den måste man
hålla vederbörande räkning för, och
den måste fortsätta. Men den är inte
tillräcklig, utan dessutom krävas lagstiftningsåtgärder.

Med anledning av vad utskottets ordförande
sade i sitt första anförande om
att jag skulle ha riktat kritik mot atl
utlåtandet vore så kortfattat, vill jag
säga, att det har jag inte gjort. Däremot
skulle man enligt min uppfattning
haft anledning förvänta, att utskottsutlåtandet
andats litet mera intresse
för saken. Herr ordföranden bar antytt,
att detla intresse förefinns, och
därom är intet mer att säga.

158 Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Vad beträffar provisoriska åtgärder
förstår jag, att min medmotionär gärna
skulle ha sett, att man med hänsyn till
erfarenheterna på området kunnat vinna
gehör för sådana åtgärder. Med hänsyn
till svårigheterna härvidlag förstår jag
emellertid, att man för närvarande inte
kunnat komma längre än man gjort.

När herr ordföranden i utskottet talar
om att utskottet och han själv inte
kunna lämna någon som helst garanti
för att ifrågavarande proposition kan
framläggas inom den tid man har tänkt
sig, förstår jag honom mycket väl.
Han har framhållit de svårigheter, som
varit rådande under det gångna året
beträffande kommunikationen med departementet
för att få klarhet om hur
långt man ville gå. När man, som ordföranden
säger, från början fick den
uppgiften, att man skulle kunnat vänta
en proposition i denna fråga, förstår
jag bättre det dröjsmål detta förorsakat,
och jag kan inte heller nu hålla tillbaka
en ganska stark skepsis inför det
sätt, varpå man i Kungl. Maj ds kansli
behandlat denna fråga. Den är verkligen
så betydelsefull, att man hade förväntat
ett helt annat uppträdande i
densamma.

Herr LINDBERG: Herr talman! Denna
fråga kunde kanske inte behöva diskuteras
vidare, då ju alla äro tämligen
överens om att någonting bör göras för
stävjande av rattfylleriet, men eftersom
herr Wiklund sade, att utredningen vore
för snävt begränsad, kanske jag får
läsa upp vad som står på s. 10 i utskottets
utlåtande: »Departementschefen
berör slutligen vissa andra problem,
som sammanhänga med rattfyllerilagstiftningen
och som borde upptagas av
utredningen, nämligen frågan om införande
av särskilt straff för förare av
cykel, motorbåt m. in., vilken är påverkad
av starka drycker, samt frågan om
andra åtgärder än de straffrättsliga reaktionerna
med syfte att förebygga och

motverka rattfylleriet, framför allt frågan
om förutsättningarna för utfärdande
och återkallande av körkort samt utfärdande
av nytt körkort för person
som fått sitt körkort återkallat.» Det är
egentligen bara gådrullarna, som inte
äro med i detta sammanhang, men det
kanske innefattas i »in. in.».

Herr HÄCKNEU: Herr talman! Här
har på ett par håll gjorts gällande, att
det skulle vara starkare differentiering
av straffet för rattfylleri. Det är en
ståndpunkt som enligt min mening är
alldeles riktig. Men det är en helt vanlig
tendens hos domstolarna att söka
sig till minimum på straffskalan. Det
ser man i många fall, och det har varit
olyckligt, då brott av denna typ ju
ha en särskilt utpräglad allmänfarlighet.
Emellertid vill jag för min del uttala,
att jag funnit, att praxis numera
ändå tenderar i motsatt riktning så alt
det där minimistraffet, en månads fängelse,
inte längre är så heligt. Man försöker
sig alltmer på en differentiering.
Jag tror att även hovrätterna inte äro
alldeles okänsliga för propagandan mot
rattfylleriet, utan man kan, om den fortsätter
med kraft, också räkna med att
en ytterligare differentiering av straffen
sker också hos dem.

Själva straffskalan är ju inte så förfärligt
mycket att anmärka på. Man kan
ju, när vållandet till bildråp är synnerligen
grovt, komma upp till straffarbete
i två år, men det vanliga är naturligtvis
fängelse. Man har ju sällan sett straff,
som ha rört sig uppåt maximum, utan
domstolarna hålla sig i allmänhet fortfarande
alltför nära minimum. Men jag
vill inte se lika hopplöst på situationen
som ett par andra talare gjort i dag,
utan jag tror, att praxis är stadd i rätt
utveckling. Jag hoppas, att underrätterna
inte skola förtröttas med denna differentiering.
Då uppmjukas nog så småningom
trögheten i högre instans.

Nr 29.

159

Torsdagen den 1 december 1949.

Interpellation ang. regeringens inställning till vissa försvarspolitiska frågor.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag är herr Lindberg tacksam
för att han påpekat, att denna utrednings
direktiv äro något vidare än jag
hade uppfattat dem. Jag har faktiskt
förbisett, att de syfta också på cyklister
och förare av motorbåt m. m. Jag skulle
också förmoda, att man med »in. in.»
syftar bl. a. på gådrullarna. Jag vet att
medicinalstyrelsen i ett uppmärksammat
utlåtande riktat uppmärksamheten
på denna kategori: personer, som över
huvud färdas i trafik och då äro berusade.
Även om de äro gångtrafikanter
böra de enligt detta utlåtande drabbas
av straff, motsvarande det som drabbar
dem som föra ett fordon. Jag har, som
sagt, inte observerat, att direktiven äro
så vidsträckta, och jag tackar herr Lindberg
för att han riktat uppmärksamheten
på detta förhållande.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Interpellation ang. regeringens inställning
till vissa försvarspolitiska frågor.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG, som anförde: Herr
talman! Samma dag som regeringen beslöt
att ge överbefälhavaren förordnande
på ytterligare ett år — för övrigt i
osedvanligt god tid innan nuvarande
förordnande utlöpte — höll general
Jung ett programtal, som väckt berättigat
uppseende och som ytterligare bekräftat
att han vill utforma vårt lands
försvarspolitik i huvudsak efter de linjer,
som kommit till uttryck i Atlantpakten
och i västmakternas kommentarer
rörande de militära dispositionerna
för denna politik.

Det är karakteristiskt för de förhoppningar,
som knytas till denna propaganda,
alt inflytelserika tidningar —
framför allt folkpartiets största tidning,
som uttalat såsom sin mening, att vårt

land icke bör försvaras i händelse av
ett anfall västerifrån — nu anse sig ha
fått stöd »från högsta militära håll» för
sitt krav att Sverige bör anslutas till
Atlantpakten, medan Morgon-Tidningen
protesterat mot ÖB:s linje. Det är på
samma sätt betecknande för den politiska
tendensen i general Jungs propaganda,
att han inte vill veta av någon
fri demokratisk tävlan mellan partierna
utan påkallar undantagsåtgärder för att
förhindra kommunisternas verksamhet.

General Jung har gått längre än någon
västmaktsgeneral i fråga om hätska
och fientliga utfall mot Sovjetunionen.

I sitt tal erinrade general Jung om att
det från väster går bl. a. viktiga flygvägar
över Skandinavien »såväl mot betydande
produktionscentra i öster som
mot söder om Östersjön framryckande
ockupationsarméer». Om västmakterna
använda sig av dessa vägar över vårt
land, inträder, enligt general Jung, den
gynnsammare av de två situationer som
han tänkt sig vid ett eventuellt krig.
Och då, sade generalen, »skall målet för
våra operationer sättas högre. Anfallet
både strategiskt och taktiskt kommer då
att träda i förgrunden med uppgift bl. a.
att hålla kriget utanför våra gränser».

Det anfall, som general Jung talade
om, skall i denna situation inte riktas
mot de västmaktstrupper som då förutsattes
ha kränkt vårt lands integritet,
utan då skall vår utrikesledning, enligt
generalen, ordna det så, att de svenska
krigsaktionerna kunna förstärkas med
hjälp från dem som angripit oss.

Enligt min mening måste det vara till
skada för strävandena att vidmakthålla
goda förbindelser med andra stater att
framställa vårt lands försvarspolitik på
det sätt som general Jung gjort. I regeringspartiets
huvudorgan framhålles
också på ledande plats, att man hyser
tvivel om möjligheterna — i varje fall
då det gäller den utrikespolitiska effekten
— att hålla en strikt åtskillnad mellan
överbefälhavarens militärpolitiska
tal och regeringens politik.

160 Nr 29. Torsdagen den 1 december 1949.

Interpellation ang. regeringens inställning till

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få ställa följande
fråga:

Överensstämmer regeringens uppfattning
med det tal som hölls av överbefälhavaren
i Lund den 25 november i
år, eller anser statsrådet, att general
Jung vid detta tillfälle företrätt meningar
som strida mot den svenska politikens
officiella målsättning?

Denna anhållan bordlädes.

vissa försvarspolitiska frågor.

§ 9.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 391, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
917384