26 februari—2 mars.Debatter m. m
ProtokollRiksdagens protokoll 1949:8
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1949
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 8
26 februari—2 mars.
Debatter m. m.
Tisdagen den 1 mars. sid
Svar på interpellationer:
av herr Arrhén om rektorernas befriande från expeditionella
göromål.................................................. 6
av herr Lundqvist ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård
...................................................... 11
av herr Näsgård om restitution av tilläggsskatten å skogsbrukets
bensin .............................................. 19
Onsdagen den 2 mars.
Svar på frågor:
av herr Domö ang. tidsschemat för avlämnande av kungl. propositioner
................................................ 25
av herr Ericsson, Carl Eric, ang. resekort såsom legitimation
vid vissa utlandsresor.................................... 32
Om provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor............ 35
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make .......... 38
Om användande såsom kreditobjekt av byggnader å ofri grund
m. m....................................................... 46
Interpellation av herr Wehtje ang. förberedelserna till förestående
internationella tullförhandlingar .............................. 48
Samtliga avgjorda ärenden.
Lördagen don 26 februari.
Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning . . 3
Protokoll ang. utseende av tryckfrihetskommitterade ............ 4
1 Första kammarens protokoll 19i9. År 8.
2
Nr 8.
Innehåll.
Onsdagen den 2 mars. Sid.
Motion nr 235, om tillsättande av ett tillfälligt utskott för revision
av ordningsstadgan för första kammaren .................... 34
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i lagen om
landsting .................................................. 34
Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond: justitiedepartementet ........................ 34
■—- nr 30, ang. anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler
...................................................... 34
-— nr 31, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid tullverkets kust
och
gränsbevakning m. m................................... 34
—- nr 32, ang. anslag till allmänna indragningsstaten .............. 34
Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. utsträckning av tiden
för avlämnande av jordbrukares självdeklarationer .......... 34
—- nr 4, ang. fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss
sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel ............ 34
— nr 5, ang. fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda
barnen för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter . . 35
— nr 6, ang. restitution av skatt på bensin, som användes för framdrivande
av tåg medelst traktorer .......................... 35
— nr 7, ang. provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor . . 35
— nr 8, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva ändrade
grunder för fördelning av totalisatormedel .................. 37
Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vid Tumba pappersbruk anställda Edith Natalia
Broström .................................................. 37
— nr 13, ang. utgifterna under trettonde huvudtiteln: pensionsvä
sendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten
...................................................... 38
Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändrade bestämmelser om
underhållsbidrag till frånskild make ........................ 38
Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. utredning av möjligheterna
att använda å ofri grund belägna magasin och dylika byggnader
såsom kreditobjekt m. m................................... 46
Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. rikets allmänna
flaggdagar .................................................. 47
Lördagen den 26 februari 1949.
Nr 8.
3
Lördagen den 26 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.
Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 47, angående anslag till fria resor
för barn m. in.;
nr 48, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag;
nr 49, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
å Bogesunds egendom
m. in.;
nr 51, angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;
nr
52, med förslag till förordning om
uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m.;
nr 53, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus;
nr 54, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;
nr 55, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken;
nr 57, angående anslag till anskaffande
av ny apparatur för den allmänna
skärmbildsundersökningen;
nr 59, angående fortsatt disposition av
ett äldre reservationsanslag; samt
nr 61, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland den 17 februari
1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar in. in.
Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna
-
Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 26 februari 1949.
Till justitiedepartementet hade den
25 februari 1949 från länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län inkommit fullmakt
för fröken Ruth Amundson i ödsmål,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.
Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.
Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.
I ämbetet:
C. G. Bruno.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen.
Örebro den 24 februari 1949.
Harald Åkerberg.
Härmed intygas, att redaktör Harald
Åkerberg, Örebro, från den 24 februari
1949 tills vidare vårdas å Örebro Centrallasarett
för febersjukdom.
Örebro den 24 februari 1949.
Ivar Nilsby,
Fiirste underläkare.
På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.
4
Nr 8.
Lördagen den 26 februari 1949.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1949/50 under postverkets,
telegrafverkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr
36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till förskott till vissa plankostnader
m. m.;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1949/50.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 9
september 1938 (nr 567) om handel
med preventivmedel; och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå
-
ende fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet in. in.
Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:
År 1949 den 25 februari sammanträdde
kamrarnas valmän för utseende av
konunitterade för tryckfrihetens vård;
och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till kommitterade utsedda:
-
professorn Nils Gabriel
Ahnlund
f. d. justitierådet Johannes
Natanael Gärde
generaldirektören Henning
Vilhelm Leo
redaktören David Laurentius
Ollén
f. d. hovrättspresidenten
Karl Johan Daniel
Schlyter
professorn Erik Ludvig
Wellander
med 9 röster
» 9 »
» 9 »
» 9 »
» 9 »
» 9 »
Oscar Carlström. Erik Hagberg
B. A. Nilsson. Rickard Lindström
På gjord proposition beslöt kammaren,
att det nu upplästa protokollet skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till
förordnanden för de valda.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 43, angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 46,
angående bidrag till den halvöppna barnavården
för budgetåret 1949/50 in. m.
Lördagen den 26 februari 1949.
Nr 8.
5
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar Arrhén och Näsgård
väckta motionen, nr 234, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt vissa i statens tjänst anställda
personer.
Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 47—49, 51—55, 57, 59 och 61.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;
statsutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser justitiedepartementets
verksamlietsomrlde, jämte i ämnet
väckt motion;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler;
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
in. in.; samt
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under trettonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1949/50 till
allmänna indragningsstaten;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utsträckning av tiden för avlämnande
av jordbrukares självdeklarationer;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska Röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av tåg
medelst traktorer;
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående provisoriskt upphävande av
tullen på glasflaskor; samt
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel;
bankoutskottets
utlåtanden:
nr 4, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vid Tumba pappersbruk anställda
Edith Natalia Broström; samt
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under riksstatens
trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt
motion;
första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser om underhållsbidrag
till frånskild make;
andra lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckta motioner angående
utredning av möjligheterna att använda
å ofri grund belägna magasin och dylika
byggnader såsom kreditobjekt m. in.;
ävensom
första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion angående rikets allmänna
flaggdagar.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.
In fidem
(i. 11. licrggrcn.
6
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Tisdagen den 1 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 45, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
nr 50, angående avstående i vissa fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv;
nr 56, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;
nr 58, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning;
nr
60, angående statsförvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar
in. m.;
nr 62, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;
nr 63, angående reparation och ombyggnad
av Falsterbokanalen in. in.;
nr 64, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, in. m.;
nr 65, angående lån till svenska lastbilaktiebolaget
in. m.; samt
nr 66, angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen.
Justerades protokollen för den 22, den
23 och den 26 nästlidne februari.
Om rektorernas befriande från
expeditionella göromål.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Arrhéns interpellation om rektorernas
befriande från expeditionella göromål,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har herr
Arrhén till mig riktat följande frågor:
1) Delar herr statsrådet uppfattningen,
att rektorernas krafter i alltför hög
grad tagas i anspråk för expeditionella
göromål?
2) Om så är, vilka åtgärder ämnar
herr statsrådet vidtaga för att åvägabringa
en snar förbättring i detta avseende?
Att
jag delar interpellantens uppfattning
beträffande rektorernas nuvarande
arbetsförhållanden torde med all tydlighet
framgå redan därav, att jag den 30
juni 1947 utverkade Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning rörande organisationen
av arbetet å rektorsexpeditionerna
vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter och därvid angav, att huvudsyftet
med utredningen borde vara
att »i största möjliga utsträckning befria
rektorerna från administrativa göromål,
så att de kunna ägna mera tid
och arbetskraft åt sina pedagogiska uppgifter».
De sakkunniga ha den 20 december
1947 avlämnat betänkande med förslag
i ämnet. Under normala förhållanden
skulle jag icke ha tvekat att medverka
till att åtgärder vidtoges i huvudsaklig
anslutning till dessa förslag. I nuvarande
ekonomiska läge har jag emellertid
vid avvägningen av de många olika anslagsbehoven
inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde icke ansett
mig böra ifrågasätta, att denna fråga löses
före andra lika angelägna önskemål,
vilkas genomförande måst uppskjutas.
Jag kan emellertid försäkra interpellanten,
att jag alltjämt har min uppmärksamhet
riktad på saken och kommer att,
så snart jag anser förhållandena göra
det möjligt, för egen del verka för att
effektiva åtgärder vidtagas i syfte att
åstadkomma bättre arbetsförhållanden å
rektorsexpeditionerna.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
Om rektorernas befriande från expeditionella göromäl.
Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet ocli chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt
tack för det svar, som han så snabbt avlämnat
på min interpellation.
Det finns vid det här tillfället för mig
ingen anledning, sedan jag nu hört statsrådets
positiva inställning till hela det
problem, som här föreligger, att åstadkomma
någon exemplifiering i syfte att
klarlägga själva sakfrågan. Den torde i
sina huvuddrag för övrigt vara känd av
riksdagens och enkannerligen statsutskottets
ledamöter sedan den tidigare
behandlingen, senast vid fjolårets riksdag.
Herr statsrådet och jag synas också
vara eniga i sak.
1947 års utredning på området har
för övrigt i alla avseenden åstadkommit
tillräckligt övertygande material, och
det var för mig glädjande att höra, att
statsrådet sade sig ursprungligen haft
för avsikt att i huvudsaklig anslutning
till utredningens yrkande framlägga förslag
för riksdagen. Statsrådet förklarar
emellertid, att avvägningen nu tvingat
honom att avstå från sin vackra föresats.
Detta beror då, efter vad som nyss
meddelades, på det släta tillstånd, i vilket
riksens finanser befinna sig. Detta
senare uttalande är alltså för mitt syfte
inte fullt tillfredsställande. Man kan
kanske också av vissa anledningar ha
olika mening om hur avvägningen beträffande
just detta ärende bort ske i
årets statsverksproposition. .lag vill senare
förklara varför.
Situationen är dock den — som också
1947 års utredning bär vittnesbörd om
— att arbetet på rektorsexpeditionerna
under de senare åren ökat. Statsrådet
delar denna mening. Dels har lärjungarnas
antal ökat, och dels ha nya arbetsuppgifter
tillkommit, till exempel arbete,
som föranletts av källskattens införande,
de nya socialpedagogiska anordningarna,
bestyret med statsstipendierna
och annat mera.
Statsrevisorerna framhöllo för två år
sedan, att biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
var dels otillräcklig och
dels underbetald. Liknande synpunkter
ha nu senast framförts av eforerna i de
-
ras skrivelse till statsrådet av den 20
januari i år. I eforernas skrivelse finner
man det här föreliggande spörsmålet så
viktigt, att man föreslår provisoriska åtgärder.
Jag skulle vilja ifrågasätta, om
inte dylika provisoriska åtgärder — i
trots av statsverkets tvekan, när det gäller
att nu fatta definitivt beslut på det
här området — redan äro på väg under
utnyttjande av vissa möjligheter, som
hittills fungerande system på området
mer eller mindre klart erbjuder. Redan
1947 års utredning har erinrat om en
under senare år allt skarpare framträdande
tendens, som utredningen ur
statskassans synpunkt finner tämligen
betänklig. Det hela rör sig här om att
rektor även tidigare haft rätt att bestrida
renskrivningsutgifter ur ljus- och
vedkassan. Denna utväg har, säger emellertid
utredningen, utnyttjats i skiftande
utsträckning. Somliga rektorer ha till
och med tagit ut större belopp på denna
väg än vad som överensstämmer med
utredningens förslag till ny organisation.
Andra ha inte alls utnyttjat dessa
möjligheter. Bestämmelserna om ljusoch
vedkassans användning äro emellertid
så vagt utformade, att många rektorer
inte vågat använda de sålunda
tillgängliga medlen. I stället ha de själva
tagit på sig oket i form av ökat rutinmässigt
kontorsarbete.
Numera är emellertid, skulle jag vilja
hävda, läget något annorlunda, nämligen
i så måtto, att rektorerna ha fått
klart för sig, att riksräkenskapsverket
ej framställer anmärkning mot de rektorer,
som även i stor utsträckning utnyttja
ljus- och vedkassan. De kunna
även finna ett stöd för denna praxis
dels i de sakkunnigas betänkande, dels
också i statsrevisorernas uttalande i
1947 års berättelse liksom i det uttalande,
statsutskottet gjorde i sitt utlåtande
nummer 8 vid fjolårets riksdag, vilket
utlåtande godkändes av riksdagen, och
där utskottet bland annat i detta sammanhang
erinrade om möjligheten för
rektor att för närvarande för renskrivningsgöromål
anlita medel ur denna
ljus- och vedkassa. Det är därför högst
troligt, menar jag, att ljus- och vedkas
-
8
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Om rektorernas befriande från expeditionella göromål.
sans utgifter för har föreliggande behov
komina att stegras, denna gång på
mycket legitim grund. Tidigare har man
nog, som sagt, varit tveksam, när det
gällt att för arbetet på rektorsexpeditionerna
ta medel ur ljus- och vedkassan.
Nu komma emellertid i åtskilliga fall
dessa uttag ur ljus- och vedkassan säkerligen
att stiga till belopp, som ligga
måhända t. o. m. högre än de utgifter,
som 1947 års utredning förutsatt.
Eftersom ljus- och vedkassan numera
bekostas av statsmedel, bortsett från ett
grundbelopp på 30 kronor per termin,
som betalas av den lärjunge, som icke
därifrån är befriad, så betyder den här
emotsedda utvecklingen — vilket 1947
års utredning också understryker — att
det allmännas utgifter komma att högst
avsevärt stegras och nå upp ungefär till
de siffror, som utredningen rör sig med
och som för statsverkets del skulle betyda
en merkostnad på ungefär en halv
miljon kronor. Då det emellertid knappast
är vare sig lämpligt eller möjligt
att några mera stadigvarande anställningar
finansieras genom dessa ljus- och
vedkassor, vore det enligt min mening
häst att införa ett normerat system så
fort som möjligt. Därigenom skulle statsverket
få dels bättre valuta för sina
pengar och dels möjlighet att utöva större
kontroll över de statsmedel, som gå
till dessa ändamål. För rektorerna är
det inte alls behagligt att för de här ändamålen
få lita till dessa ljus- och vedkassor.
Tidsbestämda avtal kunna aldrig
träffas, endast tillfällig arbetskraft kan
.anställas. En tillfällig arbetskraft är alltid
svårare att få tag på än en, som är
beredd att få stanna, och blir därför i
regel sämre och även dyrare.
Enligt vad jag erfarit delas dessa synpunkter
av ett stort antal rektorer. En
bunt brev, som jag fått i samband med
interpellationen, bestyrker detta. Eftersom
en normering på området i år ej
synes komma till stånd, men vägen till
ljus- och vedkassan ligger öppen, blir
resultatet enligt min mening dels att
statsverket ingalunda gör den stora besparing,
som det säger sig vilja göra —
och som är motivet för att inte propo
-
sition i ämnet framlagts i år — och dels
att anlitandet av dessa medel göres beroende
av subjektiva faktorer. Med subjektiva
faktorer i detta fall menar jag
en mer eller mindre tilltagsen skolchef,
som använder sig av den möjlighet, som
här föreligger.
Jag skulle därför vilja rikta den frågan
till statsrådet, om inte den uppmärksamhet,
som statsrådet förklarat
sig villig att ägna dessa spörsmål, nu
till en början kunde bestå i att utgiva
vissa provisoriska direktiv rörande utnyttjandet
av medel ur ljus- och vedkassorna.
Vid ett utarbetande av sådana
direktiv måste man rimligtvis — och det
överensstämmer med statsrådets uttalande
här i dag — komma till ungefär
samma normskala för tilldelningen, som
förordats av 1947 års utredning. Efter
vad jag trott mig kunna förstå skulle
en dylik åtgärd hälsas med tillfredsställelse
ute på rektorsexpeditionerna och
skapa större ordning och reda inom den
del av den högre skolans arbetsliv, som
det här gäller.
Sedan är det ju klart — och det tror
jag, att vi äro fullkomligt eniga om —
att det dessutom är av stor vikt att så
snart som möjligt den art av kulturens
offerväsen avskaffas, som rektorernas
orimligt höga arbetsbörda hittills utgjort
och som så många förtjänta skolchefer
tåligt burit, dock — får jag tilllägga
— under de senare åren under en
alltmer dov stämning. Både statsverket
och vårt undervisningsväsende skulle ha
stora fördelar att vinna på en dylik åtgärd,
inte minst allmänheten och det
lärjungeklientel, som det här gäller. En
sådan åtgärd skulle få en icke oväsentlig
betydelse, när det gäller att lösgöra
rektorerna för de stora uppgifter, som
nu ligga framför dem och som äga samband
med den kommande skolreformen.
Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Herr Arrhén riktade en fråga till mig,
som jag tyvärr inte kan besvara. Jag bär
nämligen inte någon bestämd mening,
om det bör utfärdas några normerande
bestämmelser på det här området. Jag
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
9
Om rektorernas befriande från expeditionella göromål.
är nämligen, herr Arrhén, motståndare
till centraldirigering i alla fall, där den
kan undvikas, och jag är inte så säker
på att rektorerna behöva någon pekpinne.
Men saken skall uppmärksammas,
och det tillkommer väl närmast skolöverstyrelsen
att göra det.
Däremot skulle jag vilja säga herr
Arrhén, att om det är så som den ärade
interpellanten här påstår, att statsverkets
utgifter via ljus- och vedkassan bli
lika stora eller i det närmaste lika stora
som vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag, då tror jag, att jag på
rak arm kan utlova proposition till nästa
års riksdag om ett förverkligande i
stort sett av de sakkunnigas förslag.
Herr WAHLUND: Herr talman! Statsrådet
Weijne strök under, att han var
intresserad av att medverka till eu avlastning
av rektorernas arbetsbörda.
Men, sade herr statsrådet, det nuvarande
statsfinansiella läget lägger hinder i
vägen. Det är här, som jag skulle vilja
komma med ett litet memento, som dock
inte alls är avsett att utgöra någon kritik
mot herr statsrådet. Herr statsrådet
är i detta fall offer för ett dåligt system.
Om man ser ut över statsförvaltningen,
finner man mycket snart — inte bara
på .skolans område utan framför allt
på andra områden — att i tider, då man
vill spara, försöker man i första hand
att dra in på den lägre personalen. Resultatet,
när man vill spara på det sättet,
blir att man i själva verket slösar
med det allmännas medel. Om vi, herr
talman, tänka oss att ett ämbetsverk eller
en statlig institution har ett arbete,
som helt enkelt måste utföras, och det
råder brist på lägre personal, blir följden
att den högre personalen måste rycka
in. Man ser mycket ofta, hur vid
statliga institutioner och ämbetsverk
den kvalificerade personalen får sköta
rena rutingöromål. Ofta är det så, att
relativt dyrt betalad personal utnyttjas
för göromål, som mycket väl kunde utföras
av lägre betalad personal. Det är
på så sätt sparsamheten slår över i slöseri.
Vad nu beträffar de frågor, som interpellanten
dragit fram, ville han naturligt
nog se saken ur lärarens synvinkel.
Jag ser dessa problem från målsmannens
synvinkel, och jag kommer då till
samma slutsats som herr Arrhén och —
tror jag mig kunna säga — också herr
statsrådet Weijne. Vi veta, att i den nya
skolreform, som herr statsrådet nu håller
på att dra upp planritningarna till,
ingår som en viktig ingrediens ett samarbete
mellan målsmän och lärare, ett
samarbete i deras gemensamma fostrargärning.
Men hur skola rektorerna —
det är väl i alla fall de, som komma att
i främsta rummet representera skolan i
detta samarbete — kunna hinna med att
rådslå med föräldrarna? Som situationen
i dag faktiskt är, ha de inte tid med
den saken. De tyngas av skrivarbete och
expeditionsgöromål på rektorsexpeditionerna,
av löpande göromål som under
alla förhållanden måste utföras.
Det är glädjande, att herr statsrådet
ställer sig så positiv till dessa ting. Vi
måste förhindra, att rektorerna sjunka
ned i det i vårt land alltmer växande
blankettproletariatet. Vi föräldrar behöva
helt enkelt rektorerna.
Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Det kan synas rätt meningslöst att
här diskutera med två herrar, när vi ha
ungefär samma uppfattning. Men jag
tycker ändå inte att herr Wahlund bör
stå alldeles oemotsagd, då han, utan att
direkt påstå det, i alla fall antydde, att
det här är fråga om en indragning. Det
är inte någon indragning, herr Wahlund.
1944 förstärktes personalen på
rektorsexpeditionerna. Nu föreligger ett
förslag om ytterligare förstärkning. Det
är det förslaget, som man inte lägger
fram för närvarande, men det är ju inte
fråga om alt dra in tjänster, som redan
finnas. Jag tror, att finansministern,
som är här närvarande, kan bestyrka,
att över huvud taget har det vid budgetbehandlingen
i år inte varit fråga så
mycket om att dra in och skära ned som
att försöka få eu bindning av utgifterna
vid den tidigare nivån. Det är det, som
10
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Om rektorernas befriande från expeditionella göromål.
man gjort här också, men, som herr
Arrhén sagt, kommer det i alla fall via
ljus- och vedkassorna att bli något dyrare.
Herr HERLITZ: Herr talman! Jag är
fullkomligt övertygad om att herr statsrådets
intresse för denna sak är uppriktigt,
och att det är överväldigande svårigheter,
som ha stätt i vägen. Men jag
kan ändå inte underlåta att vid detta
tillfälle, utan att ingå på någon polemik,
sälla mig till dem, som stryka under
denna frågas utomordentligt stora betydelse.
Jag kan efter noggrant övervägande
säga, att jag inte vet någon tjänstemannakår
i Sveriges land, som befinner sig
i en så svår ställning som rektorerna vid
våra läroverk och därmed jämförliga
undervisningsanstalter. Vad man kräver
av dem är framför allt ett verkligt ledarskap,
ett andligt ledarskap vid kulturhärdar,
vid vilka vi fästa den allra
största betydelse. Vi vänta av dem, att
de skola följa det pedagogiska arbetet
vid läroverket, vi vänta av dem initiativ
i olika riktningar på detta område,
vi vänta över huvud taget av dem, att
de skola vara de, som genom sin personlighet
skola svara för hela skolans
andliga hållning, intimt och intensivt
följa lärare och lärjungar i deras arbete.
Vi vänta av dem en insats, som kräver
att de personligen helt gå upp i detta
arbete. Och samtidigt lägga vi på dem
en mångfald av rutinbestyr och småfuttiga
angelägenheter, som kunde skötas
av andra människor, angelägenheter
som tjänstemän inom till exempel vår
centrala administration aldrig skulle
drömma om att en person i deras ställning
skulle sysselsätta sig med. Det är i
sanning beundransvärt vad svenska rektorer
förmått att prestera av förnämliga
kulturella insatser, sedda mot bakgrunden
av allt detta småtteri, som deras
liv varit fyllt av. Mer än någonsin
är det angeläget att vi taga vara på dessa
insatser under den reformperiod, som
vi nu stå inför, då man räknar med att
det skall utvecklas en försöksverksam
-
het — organiserad eller ej — i alla Sveriges
skolor, som skall föra fram till
nya former för vårt skolväsen.
Jag vädjar till herr statsrådet att inte
låta sig förtröttas. När herr statsrådet
nästa gång skall ta sitt nappatag med
finansministern, vill inte herr statsrådet
då försöka att ställa denna fråga i
främsta linjen? Törhända skall statsrådet
Wigforss då i hågkomst av den tid,
då han själv tillhörde ett svenskt läroverk,
livligt behjärta just detta önskemål.
Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
vill till herr statsrådet Weijne säga, att
jag inte alls talade om någon indragning
inom rektorsexpeditionerna. Jag är fullt
medveten om att någon sådan inte skett.
Jag talade om indragning, när det gällde
andra områden — jag talade om ämbetsverk
och statliga institutioner — och
betonade, att det på dessa andra områden
var värre ställt än på skolområdet. Det
lär väl så småningom framgå av protokollet.
Jag beklagar, att herr statsrådet uppfattade
mitt yttrande på det sätt, som
han gjorde. Det var helt enkelt avsett att
ge herr statsrådet det lilla stöd, som ett
sådant här anförande kan ge, när herr
statsrådet försöker utverka anslag för
ifrågavarande betydelsefulla ändamål.
Herr ARRHÉN: Herr talman! Det är
mycket tacknämligt att höra, att herr
statsrådet inte önskar en centraldirigering
på det här området. Men anledningen
till, att jag ifrågasatt behovet av
vissa riktlinjer beträffande uttagen ur
ljus- och vedkassorna är, att jag har mig
bekant, att många rektorer tillhöra den
människotyp, som saknar förmågan att
utnyttja föreliggande möjligheter för att
avlasta sin arbetsbörda. De känna sig
osäkra och dra sig för att göra det helt
enkelt.
Jag har emellertid med den största tillfredsställelse
lyssnat till statsrådets uttalanden.
Om jag nu lägger ihop det ena
med det andra av vad som sagts här
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
11
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
i dag, liar man dock fått vissa riktlinjer.
Statsrådet har uttalat allmänna sympatier
för 1947 års utrednings förslag,
statsutskottet och riksdagen uttalade
i fjol, att man ville erinra om möjligheten
för rektorerna att för närvarande
för renskrivningsändamål anlita medel
ur ljus- och vedkassan, och statsrådet
har ytterligare strukit under den senare
synpunkten genom att ännu en gång erinra
om de möjligheter, som ljus- och
vedkassan ger. Jag finner det starka understrykandet
av denna viktiga synpunkt
betydelsefull för det debatterade
spörsmålet och finner därför resultatet
av vårt meningsutbyte vara synnerligen
tillfredsställande.
Ang. kommunikationerna i Stockholms
skärgård.
Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Lundqvists interpellation
angående kommunikationerna i Stockholms
skärgård, och nu yttrade: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare
herr Lundqvist i Rotebro har bett mig
redogöra för de stödåtgärder, som det
allmänna vidtagit för att i vinter förbättra
kommunikationerna med och
inom Stockholms skärgård, samt för de
förbättringar i trafiken, som därigenom
kunnat åvägabringas.
Herr Lundqvist har även frågat, om
jag anser att de kommunikationer, som
sålunda åstadkommits, uppfylla de anspråk,
som skärgårdsbefolkningen rimligen
kan ställa.
Med anledning härav får jag meddela
följande.
Regeringen har den 5 november 1948
medgivit att följande statsbidrag må utgå
till skärgårdstrafikens uppehållande:
1) Till Waxholms Nya Ångfartygsaktiebolag
högst 230 000 kronor för uppehållande
av båttrafik under tiden oktober
1948—april 1949 å linjerna Stockholm—Vaxholm
med omgivning, Stockholm—Södra
Ljusterö—östra Lagnö,
Stockholm—norra skärgården samt
Stockholm—Möja och Husarö.
2) Till Stockholms kustartilleriförsvar
ca 9 000 kronor för uppehållande av
båttrafik under tiden 16 oktober 1948—
15 april 1949 å linjerna Stockholm—
Sandhamn samt Stavsnäs—Sandhamn
och Stavsnäs—Nämdö.
3) Högst 17 000 kronor till uppehållande
av båttrafik under tiden oktober
1948—mars 1949 å linjerna Stockholm—
Dalarö samt Dalarö—Ornö—Utö.
Liksom förra året kommer genom statens
försorg isbrytning att anordnas i
den utsträckning som påkallas av omständigheterna
för att säkerställa vintertrafiken.
Bidrag till Sandliamnstrafiken har
jämväl lämnats av Stockholms läns landsting
med 12 000 kronor och av Järnvägsaktiebolaget
Stockholm—Saltsjön med
likaledes 12 000 kronor. Till Utö—Ornötrafiken
har landstinget bidragit med
4 000 kronor.
Vid sidan av sin nyssnämnda trafik
har Vaxholmsbolaget insatt en ångslup
mellan Blidö och Eknö, där anslutning
finnes till Roslagsbanans busslinje på
Solövägen. Bidrag till denna trafik utgår
från Blidö kommun, landstinget och
Roslagsbanan.
Vinterturplanerna på de olika linjerna
voro under den förra delen av vintern
i stort sett av samma omfattning
som vintern förut. Under innevarande
år ha vissa förbättringar kunnat genomföras
jämfört med föregående år.
Vaxholm har sålunda numera två dubbelturer
måndagar—fredagar, tre dubbelturer
lördagar och fyra dubbelturer
söndagar, medan förra året endast en
dubbeltur förekom tisdagar—fredagar;
lördag—måndag var trafiken av samma
omfattning. Därjämte angöres staden i
år liksom förra året av långlinjernas båtar.
Linanäs har liksom förra året dagliga
turer, östra Lagnö, som förra året hade
endast en tur i veckan, har i år två turer
så länge ishinder ej föreligger.
Husarö och Möja ha fr. o. m. november
förra året haft två dubbelturer i veckan,
vilket är samma trafik som förra
12
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
året; under jul- och nyårshelgen har
dock trafiken utökats med en dubbeltur
i veckan.
I norra skärgården har i stort sett ej
annan ändring skett än att den förutnämnda
passbåten fr. o. in. mitten av
januari i år insatts på linjen Blidö—
Eknö.
Turplanen för Sandhamnstrafiken upptager
innevarande vinter sex turer varje
vecka Sandhamn—Stavsnäs mot fyra
förra vintern, tre turer varje vecka Sandhamn—Stavsnäs—Nämdö
mot två förra
vintern samt, liksom förra vintern, en
tur Sandhamn—Stockholm.
Trafiken i södra skärgården har förutsatts
uppehållas med sex turer varje
vecka Dalarö—Ornö, varav fyra turer
skola utsträckas från Ornö till Utö, samt
två turer varje vecka Stockholm—Dalarö.
I verkligheten har trafiken hittills
uppehållits i något större omfattning.
Förra vintern var trafiken något mindre.
Jag vill i anslutning härtill framhålla,
att de angivna förbättringarna av trafiken
icke äro en följd av att vintern i år
varit mycket mild. Även under normala
isförhållanden skulle trafiken ha upprätthållits
i ungefär denna omfattning.
Det bör dock påpekas, att trafiken i
vinter är något mindre än under krigsocli
beredskapsåren samt tiden närmast
därefter. Vid en sådan jämförelse måste
man emellertid hålla i minnet att trafikbehoven
av särskilda omständigheter
då voro mera påträngande. I sammanhanget
kan det ha sitt intresse att klarlägga
hur stor den kvarvarande civila
trafiken för närvarande är.
En undersökning av antalet passagerare
på Vaxholmsbolagets båtar under en
vecka omkring den 1 februari i år har
givit följande resultat. De båtar, som trafikerade
enbart linjen Stockholm—Vaxholm
samt Vaxholms omgivningar, hade
måndagar till fredagar i genomsnitt 16
passagerare per tur från Stockholm utåt.
Motsvarande antal i riktningen mot
Stockholm var 18. Under lördagen steg
antalet till 37 passagerare i vardera riktningen.
Söndagstrafiken visade de högsta
siffrorna nämligen 40 passagerare ut och
46 in. En stor del av trafiken på denna
linje berör Vaxholm, som även har landväga
förbindelser med Stockholm. Siffrorna
äro därför ej representativa som
ett mått för Vaxholmsområdets totala
trafikunderlag.
Linanäs är en annan huvudort i skärgården
och har, som jag förut nämnt,
dagliga båtförhindelser med Stockholm.
Antalet passagerare per dag var måndag
—fredag 9 utresande och tisdag—lördag
14 inresande. På lördagen och söndagen
reste 40 respektive 20 personer ut, och
på söndagen reste 49 personer in. I sistnämnda
siffror avspegla sig stockholmarnas
weekendresor till Ljusterö. Jag
nämnde tidigare, att Linanäslinjen två
dagar i veckan utsträckes till Östra
Lagnö. Antalet passagerare, som begagna
sig av denna möjlighet, var ca 5 per
dag på den utgående turen, varav endast
1 till Östra Lagnö. På den ingående
turen var antalet passagerare 2—3. Den
lägre siffran beror sannolikt på att passagerare
på mellanbryggorna i stället för
den direkta båtförbindelsen begagnat
sig av bussförbindelsen över Ljusterö
till Linanäs, varifrån färden fortsatts
med båt till Vaxholm eller Stockholm.
.Tåg skall slutligen nämna några siffror
för Uusarö- och Möjalinjerna. Om
man för den förstnämnda linjen undantager
passagerare till Vaxholm samt platser
på Ljusterö får man följande siffror:
onsdag ut 17 passagerare, torsdag
in 5 passagerare, lördag ut 66 passagerare
och söndag in 42 passagerare. De
högre siffrorna för lördag och söndag
bero på stockholmarnas resor. På Möjalinjen
var antalet utresande passagerare
21 per dag och antalet inresande passagerare
17 per dag. Möjaturerna omfatta
ej någon lördags- eller söndagsförhindelse.
Jag har velat lämna dessa sifferuppgifter
för att belysa två saker. Den ena
är, att trafikunderlaget i skärgården är
ganska ringa. På de håll, där trafiken
icke iir daglig, kan det tänkas, att trafiken
skulle bli större om antalet turer
ökades så att passagerarna ej bli nödsakade
att stanna över en eller flera dagar
i Stockholm. Samtidigt får man emellertid
komma ihåg, att skärgårdsborna
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
13
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
ha för vana att till sina stadsresor samla
ihop ett flertal ärenden och ofta även
uppdrag för grannar och bekanta. De behöva
därför stanna över i staden någon
eller några dagar för att avsluta sina
affärer och uppdrag.
Den andra saken, som jag velat framhålla,
är, att stockholmarna synas ha ett
betydande trafikbehov lördagar och
söndagar. Detta behov kan vid nuvarande
trafikomfattning endast i mycket begränsad
omfattning tillgodoses.
Interpellantens sista fråga till mig var,
om jag ansåg nuvarande kommunikationer
uppfylla skäliga anspråk från skärgårdsbefolkningens
sida. 1945 års skärgårdsutredning
framlade i sitt betänkande
ett minimiprogram för vintertrafiken.
Enligt detta program skulle trafiken
Stockholm—Vaxholm uppehållas
med minst tre turer dagligen i vardera
riktningen. Detta program omfattar en
tur mer per dag måndagar—fredagar än
den nuvarande trafiken. Att märka är
emellertid att landtrafiken numera är
mera omfattande än då utredningen avgav
sitt förslag.
På linjen Stockholm—Ljusterö—Östra
I.agnö bör enligt utredningen trafiken
uppehållas med en båt med in- och utgående
turer alla dagar på Linanäs, varifrån
turerna böra utsträckas tre gånger
i veckan till Väsbystrand, två gånger i
veckan till Gärdsvik och en gång i veckan
därifrån till Östra Lagnö. Den nuvarande
trafiken är i stort sett av denna
omfattning. Även på Ljusterö har busstrafiken
utvidgats. Utredningen har vidare
utgått från att linjerna till Husarö
och Möja skola trafikeras med minst tre
turer i veckan, varav vissa skulle gå på
Stockholm direkt och vissa ansluta till
busslinjer på Värmdölandet. För närvarande
iir trafiken, som jag nyss framhållit,
mindre omfattande än skärgårdsutredningen
föreslagit. Skärgårdsutredningens
förslag till turplan beträffande
Sandhamnstrafiken torde i huvudsak ha
uppfyllts genom nuvarande anordning.
Motsvarande gäller om turplanen för
Ornö- och Utötrafiken.
Jämförelsen visar, att den nuvarande
trafiken på vissa linjer — framför allt
Husarö- och Möjalinjerna — ej motsvarar
vad skärgårdsutredningen betraktat
som en minimitrafik. Jag skulle gärna
ha sett, att vintertrafiken i år kunnat
förbättras ytterligare, om detta kunnat
ske för en rimlig kostnad. Så har emellertid
ej varit fallet. Detta torde i viss
mån sammanhänga med att det ännu ej
varit möjligt genomföra ett mera långsiktigt
program för kommunikationsförbättringarna
i Stockholms skärgård. Såsom
ett led i detta arbete har regeringen
den 28 januari 1949 beslutat tillsätta en
förhandlingskommission med uppgift att
i enlighet med vissa av mig angivna direktiv
utföra undersökningar och föra
förhandlingar angående ordnandet av
skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet
och därmed sammanhängande spörsmål.
Till kommissionens ordförande har utsetts
generaldirektör Nils Bolinder och
till ledamöter på förslag från Stockholms
stad borgarrådet Helge Berglund samt på
förslag från landstingets sida ledamoten
av denna kammare herr Thun.
Härmed har frågan om skärgårdstrafikens
framtida ordnande övergått från
utredningsstadiet till förhandlingsstadiet.
Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet få uttala ett
varmt tack för det utförliga svaret på
min interpellation.
Frågan om skärgårdstrafiken var
uppe här i riksdagen så sent som förra
året. Kommunikationsministern underströk
då i den proposition, som han
avlämnade, mycket starkt behovet av
snara åtgärder för att åstadkomma en
förbättring av kommunikationerna i
skärgården. Statsutskottet, liksom också
riksdagen, instämde reservationslöst i
statsrådets uttalanden. Efter statsrådets
fjolårsinitiativ och den klart positiva
ståndpunkt, som riksdagen intog till
frågan, är det ganska naturligt att alla,
och särskilt befolkningen ute på skärgårdsöarna,
ha haft stora förväntningar
och hoppats alt det nu äntligen skulle
las ett krafttag för att åstadkomma en
verkligt effektiv förbättring av de, så
-
14
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
som alla anse, mycket dåliga vinterkommunikationerna
i skärgården.
Av interpellationssvaret framgår att
i statsbidrag till olika kommunikationsföretag
ha utbetalats sammanlagt
256 000 kronor. Av detta belopp har
Waxholms Nya Ångfartygsaktiebolag
erhållit inte mindre än 230 000 kronor.
I interpellationssvaret klargöres vidare,
att vissa i och för sig ingalunda föraktliga
förbättringar ha uppnåtts i jämförelse
med förra vinterns kommunikationer.
Huruvida herr statsrådet anser,
att de kommunikationer, som sålunda
ha åstadkommits, uppfylla de anspråk,
som skärgårdsbefolkningen rimligen kan
ställa, framgår emellertid inte riktigt
tydligt av svaret. Inte heller tror jag
att man av svaret kan utläsa, huruvida
herr statsrådet anser, att fullt tillfredsställande
valuta har erhållits för de stora
belopp, som här ha utbetalats i subvention.
Jag skall inte här uttala någon personlig
uppfattning på den punkten. Att
befolkningen ute på öarna i skärgården
hade väntat, att åtskilligt mera skulle
ha kunnat åstadkommas för ett så stort
statsanslag, som här utgått, är nog alldeles
säkert. Det är väl, herr statsråd, inte
heller så underligt, om man väntat sig
ett bättre resultat, Om man betänker,
hur förbindelserna i skärgården voro
ordnade före kriget, då det ju inte utgick
någon som helst statssubvention,
måste väl de nu uppnådda resultaten te
sig minst sagt blygsamma. Låt mig ta
bara ett enda exempel. Det gäller förbindelserna
Stockholm—Norra Ljusterö.
Före kriget, då alltså ingen som helst
subvention utgick, fanns det under hela
vintern åtminstone tre direkta båtförbindelser
i veckan mellan Stockholm och
Norra Ljusterö, och den trafiken upprätthölls
så länge båtarna över huvud
taget kunde gå. Nu får befolkningen
trots den stora subventionen nöja sig
med två förbindelser i veckan. Råkar det
vara en helgdag i veckan, får man inte
mer än en förbindelse. Så ter sig i praktiken
resultatet av den kraftansträngning
som statsmakterna ha velat göra
för att lätta bekymren för öbefolkningen.
Att eu ordning som för en betydande
del av befolkningen i Stockholms skärgård
innebär så dåliga förbindelser
med huvudstaden, vilken för dessa människor
är både avsättningsort och
främsta inköpsplats, knappast kan betraktas
såsom ett tillfredsställande provisorium
är väl ostridigt.
Herr statsrådet har i sitt svar lämnat
en hel del uppgifter angående resandetrafiken
med de turer som för närvarande
upprätthållas. Jag förmodar att
detta skett i avsikt att visa att resandeantalet
är så litet, att skärgårdsbefolkningen
rimligen inte kan begära stort
bättre kommunikationer än vad man nu
har fått. Jag erkänner att siffermaterialet
otvivelaktigt visar, att resandeantalet
är litet. I och för sig är detta kanske
inte så underligt om man tänker på
hur kommunikationerna nu äro ordnade.
Man har ju förbindelser blott två
gånger i veckan till de platser som jag
här närmast talar om, och befolkningen
har ingen dag i veckan möjlighet att resa
in till huvudstaden och hem igen på
samma dag. Ljusterö ligger, herr talman,
dock bara 2,5 mil från Stockholm.
För en ö, som inte ligger längre
bort, äro alltså för närvarande kommunikationerna
så dåliga, att befolkningen
under hela vintern icke någon gång på
en och samma dag kan komma in till
staden och hem igen. Det är inte så underligt
om under dylika förhållanden
resandeantalet inte blir så stort, i all
synnerhet som biljettpriserna inte äro
särskilt låga.
Vad som i detta sammanhang förvånar
mig mer är emellertid, att herr
statsrådet helt synes ha förbisett att
med båtarna befordras inte bara resande
utan också gods. Herr statsrådet
nämnde ingenting alls om kommunikationernas
avgörande betydelse för godstrafiken
både från och till öarna och
därmed även för näringslivet över huvud
taget där ute. Att näringslivet ute
i skärgården liksom på alla andra platser
är direkt beroénde av kommunikationerna
är uppenbart, och att näringslivet
ute på öarna därför också lider av
den nuvarande ordningen är väl tydligt.
Tillåt mig, herr talman, att anföra
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
15
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
ett exempel för att visa detta. Bönderna
på Norra Ljusterö skola skicka sin mjölk
till Stockholm. Men det finns förbindelse
till staden blott två gånger i veckan.
Följaktligen måste man samla upp
mjölken under flera dagar, innan man
kan skicka in den till staden. Om iden
sedan serveras här i Stockholm som
färsk mjölk, vet jag inte. Låt mig ta ett
annat exempel. En del av befolkningen
där ute idkar strömmingsfiske, men eftersom
det inte går båt in till staden
mer än två morgnar i veckan, kan man
inte gärna fiska strömming mer än två
nätter i veckan.
Det är givetvis också svårt att till
öarna i skärgården i tid få ut alla de
förnödenheter av skilda slag som behövas.
Inte minst klagar den bofasta
befolkningen över svårigheten att få ut
gödningsämnen i tid. öbefolkningen behöver
ju också, såsom alla förstå, en
mängd andra varor.
Det är också lätt att tänka sig hur det
ställer sig med skärgårdsbefolkningens
möjligheter att ta sig över till fastlandet
för nödvändiga besök hos läkare
eller lasarett eller att fara till staden
för nödvändiga inköp eller andra angelägenheter.
Jag behöver väl knappast
påpeka, att befolkningen där ute med
nuvarande kommunikationer praktiskt
taget måste helt avstå från stadsbesök
för uträttandet av mindre och snabbt
utförda ärenden, för besök hos släktingar
och vänner, bevistande av sammanträden
o. s. v.
.lag fäste mig i detta sammanhang vid
att herr statsrådet i sitt svar tydligen i
avsikt att försvara de fåtaliga förbindelserna
bl. a. sade att man måste komma
ihåg att skärgårdsborna ha för vana att
vid sina stadsrcsor samla ihop ett flertal
ärenden och uppdrag även för grannarna,
varför de behövde stanna över i
staden någon eller några dagar för att
avsluta sina affärer och uppdrag. Ja,
herr statsråd, jag tror visst att så är fallet
för närvarande, men det måste viil
ändå bero just på att kommunikationerna
iiro så dåliga, att skärgårdsborna helt
enkelt inte hinna komma fram och tillbaka
fortare. Annars bär jag svårt att
förstå, varför t. ex. en bonde på Norra
Ljusterö skulle behöva ta längre tid på
sig i Stockholm än en fastlandsbonde i
Roslagen. Även bonden från Roslagen
skulle ju kunna åtaga sig en del ärenden
från grannar o. s. v., men för honom äro
kommunikationerna ordnade på annat
sätt.
Då de nuvarande kommunikationerna
i skärgården, även om jag erkänner att
det har skett förbättringar i jämförelse
med förra vintern, måste anses lämna
mycket övrigt att önska, vore det av intresse
att veta, om det från regeringens
sida har gjorts några mera ingående försök
att få ökade bidrag från Stockholms
läns landsting och Stockholms stad för
kommunikationernas förbättring. Såsom
ledamot av Stockholms läns landsting
känner jag mig ganska övertygad om att
om landstinget hade fått mottaga en dylik
hänvändelse och varit förvissat om
att man med ett ökat bidrag skulle kunna
åstadkomma väsentliga förbättringar
av trafikförhållandena, så skulle landstinget
inte ha dragit sig för att öka det
bidrag som redan nu utgår. Jag kan givetvis
inte yttra mig om vilken hållning
Stockholms stad skulle ha intagit till en
dylik framställning, men så mycket kan
väl ändå sägas, att Stockholms stad
måste anses ha en stark moralisk skyldighet,
som ingen kan förneka, att här
träda hjälpande till redan med tanke på
de många tusental stockholmare som
varje sommar ute i skärgården söka
önskvärd rekreation.
Såsom frågan nu ligger till och så
långt som tiden är framliden på den nu
snart tilländalupna vintern lär man väl
för denna vinter inte kunna räkna med
någon nämnvärd förbättring av skärgårdens
kommunikationer utöver vad som
redan har åstadkommits. Desto viktigare
är det då att det långsiktiga program,
som kommunikationsministern nyss talade
om för kommunikationerna i Stockholms
skärgård, snarast möjligt genomföres.
Jag uttalar därför min glädje över
tillsättandet av den av herr statsrådet
omnämnda förhand 1 i ngskommission en.
Men det må förlåtas mig att jag inte kan
underlåta att beklaga, atl regeringen be
-
1C
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
hövt nästan ett år för att komma fram
till detta beslut. Jag beklagar den tidsutdräkt
som därav måste följa för åstadkommandet
av tillfredsställande kommunikationer.
Jag beklagar även att herr
statsrådet inte har ansett det lämpligt att
i denna förhandlingskommission, som
således skall syssla just med skärgårdens
förhållanden, ta med en enda representant
för skärgårdsbefolkningen. Enligt
min mening hade det varit både välmotiverat
och lyckligt från många synpunkter
att ta med även en sådan representant.
Jag har, herr talman, bara velat göra
dessa kommentarer till det svar, som
herr kommunikationsministern har varit
vänlig att lämna på min interpellation.
Jag ber att till herr statsrådet än en gång
få uttala mitt tack för svaret.
Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Det märktes på herr Lundqvists
anförande att han är trafikman. Han har
säkerligen under sin dagliga ämbetsutövning
åtskilliga gånger från andra fått
höra framföras synpunkter av ungefär
samma karaktär som han nyss utvecklade
för mig. Jag vet faktiskt att så är
förhållandet, ty det har understundom
inträffat, att personer som inte ha lyckats
övertala herr Lundqvist ha vänt sig
till mig för att framföra sina önskemål,
t. ex. om att statens järnvägar vid en
viss bansträcka för att tillmötesgå befolkningens
»rimliga anspråk på kommunikationer»
skall insätta flera tåg,
rälsbussar eller på annat sätt förbättra
trafiken. Jag medger att herr Lundqvist
har rätt i sitt påpekande, att jag inte direkt
har svarat på en av de frågor, som
han ställt till mig. Men, herr Lundqvist,
vad innebär egentligen »de anspråk,
som skärgårdsbefolkningen rimligen kan
ställa?» Begreppet »rimligen» är tänjbart
som tuggummi. Den uppfattning
som befolkningen ute i skärgården har
om rimliga kommunikationer kanske
inte alltid sammanfaller med Waxholmsbolagets
syn på saken och kanske inte
heller med vad folk på fastlandet anser.
Det är därför mycket svårt att svara på
herr Lundqvists fråga i denna del. Jag
har med mitt svar på interpellationen
bara velat understryka, att jag i och för
sig anser det beklagligt, att vi trots den
trafik, som vi nu ha lyckats få till stånd,
inte ha kommit riktigt upp till det minimikrav
som skärgårdsutredningen på
sin tid satte, även om vi för närvarande
befinna oss ganska nära den gränsen.
Herr Lundqvist sade, att jag visserligen
har lämnat ett ganska utförligt
svar på interpellationen, men att jag ändå
har förbisett en icke oväsentlig faktor,
nämligen den godstrafik som Waxholmsbolaget
har. Jag har inte lämnat
några uppgifter om godstrafiken i interpellationssvaret,
men jag har låtit undersöka
även denna sak och kan här
lämna den upplysningen, att för samtliga
Waxholmsbolagets båtar rör det sig om
en godsmängd av ungefär 50 ton per månad
under vinterhalvåret. Denna uppgift
bestyrker, herr Lundqvist, att det
här är fråga om ett mycket ringa trafikunderlag.
Man måste förstå att ett privat
företag, när det, liksom herr Lundqvist
i sin ämbetsutövning skall avväga
trafiken, tvingas ta hänsyn både till ekonomien
och det faktiska trafikunderlaget.
Vi befinna oss alla tyvärr i det läget
och kunna inte bortse från dylika
realiteter.
Vad sedan beträffar mjölken från Möja
skulle det kunna anföras ytterligare
exempel på såväl transporter av mjölk
samt andra produkter som icke äro tillfredsställande
ordnade. Men det bör
ihågkommas att det inte rör sig om mer
än 500 liter mjölk per tur som skall
transporteras in till Stockholm från
Mö ja.
Herr Lundqvist frågade även om vi
hade gjort något försök att stimulera
Stockholms läns landsting att lämna
större bidrag och att intressera Stockholms
stad för att lämna sin medverkan.
Jag måste svara, att i allmänhet
bär jag det intrycket att både städerna
och kommunerna i situationer som denna
ha en viss benägenhet att hänvisa
till det ansvar som åvilar staten. Jag vet
inte om det skulle ha lyckats oss att
pressa fram större bidrag från Stock
-
Tisdagen den 1 mars 19-19.
Nr 8.
17
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
holms läns landsting än vad landstinget
nu lämnat, men jag har varit i kontakt
med representanter för tinget och har
fått den uppfattningen, att man ansett
att landstinget hittills sträckt sig så långt
som det har varit möjligt.
Herr Lundqvist anmärkte till slut på
att skärgårdsbefolkningen inte har blivit
representerad i den kommission som
tillsatts. Min strävan, herr Lundqvist,
har varit att denna fråga äntligen skulle
komma över från utredningsstadiet
till förliandlingsstadiet. Jag har därför
i förhandlingsdelegationen önskat få
med representanter för de parter som
ha det ekonomiska ansvaret, således en
representant för landstinget, som vet
hur långt landstinget ekonomiskt kan
sträcka sig i åtaganden för åstadkommande
av bättre kommunikationer, samt
en ansvarig representant för Stockholms
stad, som kan svara för hur långt staden
kan gå när det gäller samma sak.
Det är orsaken till att jag inte på nytt
har velat skapa en större kommitté, inom
vilken man måhända skulle ha kunnat
få mera ingående debatter men med
vilken vi kanske skulle löpa risken att
icke komma fram till ett praktiskt resultat
så snart som jag hoppas att man
skall göra inom förhandlingskommissionen.
I det avseendet hyser jag naturligtvis
inga illusioner, eftersom jag vet
att det är reala ekonomiska intressen
som stå mot varandra, varför det kan
bli svårt att komma fram till den uppgörelse
om det framtida ordnandet av
skärgårdstrafiken som i och för sig kan
och bör vara önskvärd.
Inom parentes kanske jag också bör
tillägga, att anledningen till dröjsmålet
med kommissionens tillsättande bl. a.
har varit, att det för mig har varit angeläget
att övertyga parterna om att det
var nödvändigt att tillsätta en förhandlingskommission
och inte bara en ny utredningskommitté.
Innan jag hunnit
övertyga vederbörande härom, kunde
jag inte tillsätta förhandlingskommissionen.
Med dessa ord, herr talman, vill jag
bara i det stora hela understryka de allmänna
synpunkter, som herr Lundqvist
2 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 8.
har lagt på problemet. Det är givetvis
önskvärt att skapa bättre trafikförhållanden
för skärgårdsbefolkningen. Jag
har den förhoppningen att med det initiativ,
som nu har tagits, skola vi inom
rimlig tid och på tillfredsställande sätt
kunna lösa denna fråga.
Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
vill gärna instämma i den förhoppning
som herr statsrådet uttalade, att tillsättandet
av förhandlingskommissionen
skall leda till praktiska resultat inom
rimlig tid. Om det emellertid har behövts
nästan ett år för att övertyga
Stockholms stad och Stockholms läns
landsting om skyldigheten att här göra
en verklig insats, är jag litet pessimistisk
i fråga om möjligheten att inom den
närmaste tiden åstadkomma något av
verkligt värde.
Även om det här är fråga om en förhandlingskommission,
skulle det enligt
min mening inte ha skadat, om det i
denna hade funnits en representant för
den befolkning, som här har sina intressen
under behandling. Han hade åtminstone
kunnat bearbeta företrädarna
för de tre olika myndigheter, som här
skola satsa pengarna, att hjälpas åt
bättre än vad som måhända nu kommer
att bli fallet.
Jag är också fullt medveten om att
trafikunderlaget ute i skärgården är
synnerligen svagt, men vi ha väl ändå
alla den uppfattningen, herr statsråd,
att skärgårdsbefolkningen inte får do
ut. Den är för visso redan ett bra stycke
på väg att göra det, och om kommunikationerna
under någon längre tid
skola upprätthållas på ungefär samma
sätt som nu, så är jag övertygad om att
det snart inte kommer att finnas i varje
fall några ungdomar kvar i skärgården,
och då får man väl även räkna med att
så småningom hela befolkningen där
kommer att do ut. Man får alltså inte
liigga rent privatekonomiska synpunkter
på det här kommunikationsproblemet.
Del allmänna får ju offra miljoner på
kommunikationerna i andra landsändar,
exempelvis uppe i Norrland, för alt
18
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Ang. kommunikationerna i Stockholms skärgård.
hålla befolkningen där nnder armarna,
och då tycker jag inte att man får dra
sig för att hjälpa till även i detta fall,
om man nu över huvud taget vill, att
befolkningen i skärgården skall leva.
Sedan har jag ju haft och har en helt
annan uppfattning än herr statsrådet i
fråga om villigheten från landstingets
sida att ge mera, om det verkligen var
nödvändigt och om något effektivt resultat
kunde åstadkommas. Jag har erfarenhet
därom som landstingsman som
motionerat i saken även i tinget, och
jag kan säga, att min motion i höstas
fick en mycket positiv behandling i
tinget. Men man vill ju inte direkt skriva
ut, att man står med börsen öppen
och är beredd att ge staten hur mycket
som helst. Jag tänker också på de uttalanden,
som här i kammaren gjordes under
debatten i fjol av landstingets ärade
ordförande herr Thun, då han påvisade
vilket ekonomiskt intresse landstinget
har av förbättrade kommunikationer
i skärgården och hur mycket billigare
man därigenom kan ordna sjukvård
och mycket annat. Därför tror jag
nog, att det hade funnits möjligheter
att få något mera pengar där.
Herr statsrådet NILSSON: Herr tal
man!
Jag tycker att herr Lundqvist
själv är ett levande bevis för det intresse,
som landstinget har visat och visar
för denna skärgårdsbefolknings förhållanden.
Jag tycker vidare att de uttalanden,
som exempelvis herr Thun tidigare
har gjort här i kammaren, också äro
ett bevis för att landstinget i allra högsta
grad känner för skärgårdsbefolkningen.
Det är med utgångspunkt därifrån
som jag trodde att jag hade lagt ärendet
i riktiga händer, när jag nu lät någon
från landstinget komma med i denna
förhandlingsdelegation. Jag var för min
del övertygad om att herr Thun, som tidigare
både har motionerat i frågan och
i övrigt visat sitt intresse, skulle ha tillräcklig
kontakt med skärgårdsbefolkningen
för att man kunde vara säker om
att befolkningens intressen skulle bli
tillvaratagna.
Till detta vill jag bara foga en enda
liten anmärkning i anledning av vad
herr Lundqvist nu senast sade. Han hänvisade
till vad staten satsar för de norrländska
kommunerna när det gäller trafikfrågor.
Men staten satsar dock pengar
också för skärgårdsbefolkningen — det
rör sig här om en kvarts miljon kronor
om året för 12 000 människor.
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
har tyvärr inte hört hela debatten, men
så mycket har jag i alla fall lyssnat till
den att jag vet vad det gäller.
Jag tycker mig förnimma av herr
statsrådets uttalanden, att man äntligen
har kommit underfund med att detta är
allvarliga frågor. Jag är själv direkt intresserad
av dem, därför att jag under
de senaste åren har levat ganska mycket
ute i Stockholms södra skärgård, på
Ornö. Jag vet alltså, att trafikförhållandena
redan under sommaren äro ganska
tidsödande och under vintertiden vissa
gånger bedrövliga. I år har det varit en
god vinter för skärgårdsbefolkningen,
tack vare att väderleksförhållandena
varit så gynnsamma. Men när man i södra
skärgården väntade in denna vinter,
kunde jag framför allt på Ornö och Utö
lägga märke till en djup oro bland befolkningen.
Människorna visste faktiskt
inte, om de över huvud taget skulle få
några möjligheter till kommunikation
med fastlandet. Det mest angelägna i
detta ärende är enligt min mening, herr
talman, att man någon gång, och helst
så snart som möjligt, kommer till någorlunda
ordnade förhållanden på detta
område, så att det inte där ute på öarna
i slutet av varje höst utbryter någonting
som liknar halv panik.
Befolkningen där ute är inte i någon
högre grad socialistiskt orienterad, men
i det här sammanhanget önskar man
ingenting högre än att statens hand —
som vanligen brukar kallas för en förlamande
hand —• skall lägga sig över det
hela. Däri ser man garantien för en rimlig
lösning av dessa frågor. Detta är, såsom
här har framhållits av både herr
statsrådet och herr interpellanten, ingen
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
19
Om restitution
vinstgivande affär för staten, lika litet
som det är någon affär för de enskilda
ångbåtsföretagen, såvida inte allmänna
institutioner träda emellan och lämna
sina bidrag.
Jag kan avlägga ett ytterligare personligt
vittnesbörd om att där ute på öarna
lever en mycket stark tacksamhet för
vad staten har gjort i det här sammanhanget.
Jag tror att befolkningen i mycket
hög grad uppskattar statsrådet Nilssons
personliga insatser härvidlag. Ty
om man inte hade fått denna statshjälp,
skulle man i nuvarande stund ha stått
inför rena katastrofen. Den statshjälp,
som ordnats, har räddat situationen under
denna vinter, och dessutom har försynen
hjälpt till genom att inte vattendragen
ha frusit ihop.
Men när jag försökt överblicka de utredningar
av dessa frågor, som i skilda
omgångar ha gjorts, har jag fått det intrycket
att man i alla fall inte har kommit
fram till det riktigt radikala greppet.
Det är uppenbart att man icke kommer
till något resultat utan en relativt
kraftig statshjälp och utan en ordnande
hand, om jag får använda det uttrycket,
herr talman. Vad som hitintills
gjorts är vad man kan kalla för palliativ.
Tag upp frågan på allvar, herr statsråd!
Jag anser att det är en mycket
lämplig inkörsport, att man på detta
sätt skapar ett organ för förhandlingar.
Men jag skulle önska, att herr statsrådet
på något sätt vill medverka till att
det inte bara blir förhandlingar i all
oändlighet, utan att det blir ett resultat.
Man talar om skärgården som ett allmänt
begrepp. Man bör inse, att skärgården
är eu värld för sig, där varje ö
egentligen har sitt speciella problem.
Detta framgår kanske bäst av att skärgårdsborna
ofta ha ganska svårt för att
bli överens inbördes. När man deltar i
debatter med människor från de olika
öarna, lever man egentligen i en värld
av kontroverser. Men det kan ju inte
fortgå så, att frågorna ständigt skola leva
på diskussionsplanet, utan man måste
någon gång komma till ett hållbart resultat.
Jag vill i alldeles särskilt hög
grad understryka vad herr Lundqvist
av tilläggsskatten å skogsbrukets bensin.
har sagt om skärgårdens avfolkning. Jag
tror att det vore en överdrift att påstå,
att denna avfolkning i och för sig skulle
betyda ett hot mot någon viktig del av
svenskt näringsliv — skärgårdens bidrag
äro i många stycken värdefulla,
men de ha inte någon som helst dominerande
betydelse. Men man må komma
ihåg att skärgården, och alldeles speciellt
Stockholms skärgård, representerar
vad jag skulle vilja kalla ett ideellt värde,
framför allt för huvudstadens inbyggare,
och jag anser, att det är ett statligt
intresse, att detta ideella värde upprätthålles.
Den, som under någon längre tid
av sitt liv har vistats i Stockholms skärgård,
tror jag skall vara villig att understryka
mina ord, då jag säger att skärgården
är en ständig källa till förnyelse
för ett stort antal människor. Vad man
inte får ut från skärgården i form av
strömming och mjölk, av fraktavgifter
o. s. v., det får man ut av de människor
i denna stad och andra tättbebyggda orter
i närheten av skärgården, som bli
i stånd att utföra bättre prestationer på
grund av den ständiga livsförnyelse de
få genom de stora naturvärden, som förekomma
i skärgården. Jag tycker att en
nation skall ta vara på också sådana värden,
och jag tror att de på lång sikt ha
en ekonomisk betydelse.
Därför vill jag lägga statsrådet särskilt
på hjärtat — även om han är skåning
och vistas långt borta från vår ljuvliga
övärld —■ att tänka även på denna sak
och göra en ärlig och kraftig insats för
dess skull, så att de tilltrasslade och
oroväckande förhållandena när det gäller
skärgårdens trafikfrågor äntligen
skola få en stadig lösning, en lösning
som man kan tro på och som skapar
ro hos den bofasta befolkning, som ännufinns
kvar i Stockholms .skärgård.
Om restitution av tilläggsskatten å
skogsbrukets bensin.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Näsgårds interpellation om
20
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Om restitution av tilläggsskatten å skogsbrukets bensin.
restitution av tilläggsskatten å skogsbrukets
bensin, erhöll nu ordet och anförde:
Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Näsgård — under hänvisning till
att sakkunniga tillkallats för utredning
av frågan om rätt till restitution av skatt
för bensin, som användes vid jordbrukets
drift eller för yrkesmässigt bedrivet
fiske — till mig framställt följande
fråga:
Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att bereda även skogsbruket
restitution av tilläggsskatten å
bensin?
I anledning härav får jag anföra följande.
1948 års riksdag anhöll i skrivelse den
17 mars 1948, nr 97, att Kungl. Maj :t
måtte föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt
rörande frågan om rätt till restitution av
skatt för bensin, som användes vid jordbrukets
drift eller för yrkesmässigt bedrivet
fiske, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
I anledning härav liar Kungl. Maj :t —
såsom interpellanten omnämnt — genom
beslut den 12 november 1948 bemyndigat
chefen för finansdepartementet att
tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om rätt till restitution av
skatt för bensin som användes vid jordbruket
— däri inbegripet jämväl trädgårdsskötsel
— eller för yrkesmässigt
bedrivet fiske. Enligt direktiven för de
sakkunniga skulle utredningsuppdraget
därjämte omfatta den i annat sammanhang
väckta frågan om rätt till restitution
av skatt för bensin, som användes
inom försvarsväsendet eller inom den
civila flygtrafiken.
Såsom framgår av det anförda har
1948 års riksdag begränsat sin hemställan
till att avse utredning av frågan om
rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes vid jordbrukets drift eller
för yrkesmässigt bedrivet fiske. Då den
igångsatta utredningen direkt föranletts
av riksdagens hemställan, anser jag mig
icke ha anledning att — med frångående
av den av riksdagen angivna ramen —
föranstalta om utredning jämväl av frågan
om restitution av skatt för bensin,
som användes vid skogsbruket.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack till statsrådet
för att jag har fått min interpellation
besvarad. Men jag måste samtidigt
säga, att svaret är ett mycket byråkratiskt
aktstycke, något som egentligen förvånar
mig, ty jag tror inte att finansministern
själv är någon byråkrat.
Finansministern säger, att han inte
haft anledning att gå utanför ramen av
fjolårets riksdagsskrivelse. Ja, vi försummade
ju att motionera om restitution av
bensinskatt för skogsbruket, när propositionen
om den skärpta bensinskatten
framlades i fjol. Ibland motionerar man
för mycket men ibland tyvärr också för
litet. Jag för min del levde i den föreställningen,
att skogsbruket skulle följa
med jordbruket — åtminstone i mina
trakter äro vi vana vid att jordbruk och
skogsbruk höra ihop — och därför trodde
jag inte att det skulle behövas någon
motion speciellt för skogsbruket. Om en
motion hade förelegat vid förra årets
riksdag, som särskilt nämnt skogsbruket,
så är jag övertygad om att bevillningsutskottet
tagit med det.
I detta sammanhang skall jag be att
få uttala min tillfredsställelse över att
statsrådet har tagit med trädgårdsskötseln,
fastän inte heller den var särskilt
omnämnd i riksdagsskrivelsen.
Vad skogsbruket beträffar har ju
skogsstyrelsen, någon månad efter det
utredningen tillsattes, i en skrivelse till
Kungl. Maj :t begärt att utredning skulle
ske även om restitution för skogsbruket.
Jag tror att denna skrivelse avläts den
7 december i fjol, men jag vet inte om
den ens har blivit remitterad till utredningen
— jag skulle inte tro det, att
döma av innehållet i det svar som jag
i dag har fått.
Jag skall inte, herr talman, upprepa de
skäl för restitution när det gäller skogsbruket,
som jag har återgett i min interpellation,
utan jag får väl nu via riksdagsprotokollet
rikta en vädjan till che
-
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
21
Om restitution
fen för jordbruksdepartementet, att han
som högste målsman för skogsbruket intresserar
sig för den här frågan.
Jag vill till sist bara anmärka, att råvarupriserna
på skogsprodukterna som
alla veta för närvarande äro utsatta för
en hård pressning, och jag tycker att
det med hänsyn därtill är en särskilt
ömtålig sak att låta sådana här kostnadsfördvringar
kvarstå. I går kväll hörde vi
i radioekot professor Svennilson meddela,
att för närvarande inte mindre än
två tredjedelar av våra dollarinkomster
härröra från skogsbruket. Det är, herr
talman, mycket viktigt att inte skogsbruket
fördyras så, att exporten försvåras.
Herr VELANDER: Herr talman! Det
spörsmål, som interpellanten bär har
rest, har ur principiella och praktiska
synpunkter sådan betydelse, att det bör
kunna föranleda något inlägg även från
annan än interpellanten. Det berör ju
bland annat den mera centrala princip,
som hitintills har varit vägledande för
statsmakterna, när det gällt beskattningen
av motorismen, nämligen att till
grund för denna beskattning skall ligga
den vägslitning eller de kostnader för
vägväsendet, som orsakas detsamma genom
motorismen. Från sådana utgångspunkter
har man mycket lätt att förstå
interpellanten, då han menar, att skogsbrukets
intressen i förevarande sammanhang
borde ha vunnit beaktande.
Att frågan härom aktualiserats beror
också mycket på den synnerligen kraftiga
skärpning av bensinbeskattningen,
som genomfördes vid nästlidet års riksdag,
då skatten höjdes från 18 till 45
öre för liter. Därtill kommer att bevillningsutskottet
och även riksdagen, med
godkännande av bevillningsutskottets uttalanden
förra året, hade den inställningen,
att även andra intressen än
jordbrukets och fiskets borde kunna beaktas.
Utskottet uttalade nämligen att
verkningarna av den skärpta bensinbeskattningen
inte borde gå ut (iver den
speciella näringsgren eller den verksamhet,
som gjordes till föremål för eller
drabbades av denna skärpta beskatt
-
av tilläggsskatten å skogsbrukets bensin,
ning. Om finansministern sålunda inte
lagt alltför stor vikt vid formuleringen
av utskottets kläm, hade han nog kunnat
komma fram till att det hade förelegat
skäl att bestämma ramen för utredningen
något vidare än som skett.
Men även om man nu närmast har att
taga sikte på bevillningsutskottets betänkande
från fjolåret, bör man emellertid
inte bortse från vad som har sagts i
tidigare sammanhang i det hänseende,
som vi här söka beakta. Redan år 1938
ha bevillningsutskottet och riksdagen
sålunda uttalat, att Kungl. Maj :t måste
förutsättas komma att ägna uppmärksamhet
åt frågan, huruvida det är möjligt
att vidtaga åtgärder till lindrande av
bensinskattens verkningar för förbrukare,
som rätteligen icke böra drabbas
därav. Även 1939 års bevillningsutskott
och riksdag fullföljde denna tanke i det
att det uttalades att, om man medger en
lindring av bensinbeskattningen för vissa
kategorier förbrukare, exempelvis
jordbruket, måste det föra med sig att
samma förmåner skola tillkomma andra,
som inte förorsaka den vägslitning
eller de ökade kostnader för vägväsendet,
som bensinbeskattningen är avsedd
att täcka.
Man har ju olika former av skogsbruk.
Ett stort antal av landets jordbrukare
exempelvis idka också skogsbruk, och
man har litet svårt att förstå, att priset
eller skatten för bensin skall skifta allteftersom
en svensk bonde med sin bensindrivna
traktor befinner sig på den
ena eller andra sidan av gränsen mellan
hans inägor och hans skog. Det ligger
nära till hands åtminstone för lekmannen
att fråga sig, om inte den, som
använder en bensindriven traktor i
skogsbruket och som inte utnyttjar de
allmänna vägarna utan endast de skogsvägar,
som han bekostat själv, också bör
få åtnjuta de förmåner i fråga om benbeskattningen,
som till äventyrs skola
tillkomma jordbrukets utövare.
Jag tror också, att man genom den
gränsdragning, som departementschefen
i direktiven för utredningen har inlåtit
sig på, kommer alt försvåra eu rationell
lösning av den fråga som bcvillningsut
-
22
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Om restitution av tilläggsskatten å skogsbrukets bensin.
skottet och riksdagen i fjol avsågo att
aktualisera. Jag menar alltså, att en lösning
därav ur tekniska synpunkter kommer
att väsentligen försvåras genom att
det i många fall blir alltför svårt att
dra gränsen mellan jordbruk och skogsbruk.
Interpellanten ställde i det uppkomna
läget sin förhoppning till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet. Jag
undrar dock om inte uppmärksamheten
alltjämt främst bör gälla statsrådet och
chefen för finansdepartementet. Jag är
därför djärv nog att vädja till honom,
att han måtte ta ifrågavarande spörsmål
under förnyat övervägande och om
möjligt utvidga direktiven för den sittande
utredningen så, att den får omfatta
även skogsbruket. Annars blir det
väl så, att, om man nu nöjer sig med
den begränsade utredning, som direktiven
tagit sikte på, det inom en relativt
kort tid måste bli en ny utredning,
ty den grundläggande principen kan
man inte springa ifrån, den nämligen
att utövare av verksamhet eller näring,
som begagna sig av bensin utan att slita
de allmänna vägarna, inte heller skola
vara med om att betala skatter, som
äro avsedda just att utgöra ersättning
för vägslitningen.
Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag
skall till att börja med be att få instämma
i de synpunkter, som nu senast
framfördes av herr Velander. Jag vill
dessutom understryka angelägenheten
av att de spörsmål, som här rests av interpellanten,
bringas till en lösning.
Utöver vad som redan är sagt ber jag
få framhålla, att man på grund av råvaruminskningen
i våra skogar, då företrädesvis
norrlandsskogarna, i stor
utsträckning blivit hänvisad till att tillvarataga
s. k. skräpskogar, ofta långt
avlägsna. Inom sådana områden utgöra
traktorerna ett mycket användbart
hjälpmedel för att tillvarataga dessa råvaror.
Jag skall inte förlänga debatten ytterligare.
Jag har endast velat understryka,
att det här är fråga om ett för skogs
-
bruket synnerligen angeläget spörsmål,
och jag instämmer i den vädjan, som
herr Velander riktade till finansministern,
att han måtte taga under omprövning,
huruvida inte den sittande utredningen
kan få vidgade direktiv, där man
beaktar de synpunkter, som här framförts.
Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Om jag har svarat så kort, som
jag erkänner att detta svar är, så är det
inte alls av några byråkratiska hänsyn,
utan det är därför att jag från början
har betraktat detta som en mycket besvärlig
fråga. Det går ju lätt att säga att
man inte kan skilja mellan jordbruk och
skogsbruk. Det finns så många jordbrukare,
som ha skogsbruk, och man har
ju de stora bolagen, som också ha skogsbruk.
När man börjar att sträcka ut en
sådan fråga som denna om restitution,
vet man inte till sist var man hamnar,
och eftersom jag nu representerar de intressen,
som kunna kallas för fiskaliska,
d. v. s. att släppa ifrån så litet som möjligt
av inkomsterna, är det naturligt att
jag håller mig till vad riksdagen har
skrivit. Jag hade verkligen trott att när
utskottet skrev på detta begränsade sätt
så hade man prövat omfattningen av
denna skatt och icke vågat sig på att gå
utöver jordbruket. Det skulle kunna hända
att herr Velander, som kanske satt
med vid behandlingen i bevillningsutskottet,
skulle kunna upplysa huruvida
man där inte alls talade om den här saken
eller om man möjligen efter närmare
övervägande stannade vid denna inskränkning.
Det hade ju heller inte varit
någon svårighet att motionera vid
riksdagens början. I så fall hade det
blivit möjligt för riksdagen att yttra sig
om saken, och då hade vi ju fått se, om
bevillningsutskottet hade gjort ett förbiseende
eller om det var efter moget
övervägande som man hade gjort denna
begränsning. Tills vidare förefaller det
mig som om det vore riktigare att hålla
sig till vad bevillningsutskottet har
skrivit.
Tisdagen den 1 mars 1949.
Nr 8.
23
Om restitution
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
känner inte närmare till behandlingen
av denna fråga i bevillningsutskottet i
fjol, då jag inte satt på ärendet.
Anledningen till att jag inte motionerat
i år är, att det brukar dröja så länge
innan en motion behandlas, att jag förmodade
att utredningen då kunde ha
varit färdig. Jag trodde faktiskt att det
inte skulle behövas mer än denna lilla
påstötning för att skogsstyrelsens begäran
om utredning skulle bli effektuerad
i finansdepartementet.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
är inte i stånd till att nu mera ingående
vittna om bevillningsutskottets handläggning
av detta ärende i fjol. Jag
skulle dock tro, att det inte talades så
mycket om någon skillnad i behandlingen
mellan jordbruk och skogsbruk.
Jag tror inte heller, att det lades ned
något särskilt intresse just på själva
skrivningen, därför att man väl utgick
ifrån att om det skulle bli en utreda
ning, så skulle direktiven för denna
inte bli alltför snäva.
I mitt tidigare anförande sökte jag
göra gällande, att vad bevillningsutskottet
rent formellt gav uttryck åt i
fjol inte var ett uttryck för en verkligt
enhetlig mening, ty 1938 yttrade man
sig så, och 1939 yttrade man sig så. Bevillningsutskottet
gav dock uttryck för
den uppfattningen, att ingen verksamhet
och ingen näring skulle svara för
konsekvenserna av den skärpta bensinbeskattningen,
utan denna skulle få slå
igenom i priserna eller också skulle
verkningarna därav på annat sätt mildras.
Det förefaller emellertid som om
dessa verkningar inte kunna hävas genom
en hänvisning till att de få slå igenom
i priserna, ty när det gäller skogsbruket
såsom sådant, även om man <lå
ger detta begrepp en mycket vid syftning
och liksom finansministern nyss
talar om bolagen, som driva skogsbruk,
finns det ingen möjlighet att den ökade
belastning, som den skärpta bensinskatten
medför, kan slå igenom i priserna.
Från sådana utgångspunkter
av tilläggsskatten å skogsbrukets bensin,
måste jag alltjämt beklaga, att inte finansministern
kunnat inlåta sig på en
utredning mera omfattande och mera
klarläggande än vad som kan förväntas
av den nu sittande. Det är ju värt respekt
att finansministern vill i allo fullfölja
bevillningsutskottets och riksdagens
intentioner, men jag är inte alldeles
på det klara med att det är en
regel, från vilken han anser att inte något
undantag skulle kunna göras. Även
om det låter sig göra att falla tillbaka
på det rent fiskaliska intresse, som nyss
åberopades av finansministern, så borde
han, eftersom det här ändå gäller en
mycket svår fråga, ha inlåtit sig på ett
försök att i ett sammanhang och i största
möjliga utsträckning vinna det klarläggande
som i tidigare sammanhang
icke vunnits.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 47, angående anslag till fria resor
för barn m. m.; och
nr 48, angående fortsartt disposition
av vissa äldre anslag.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner:
nr
49, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
å Bogesunds egendom
m. m.; och
nr 51, angående anslag till lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. in., hänvisades propositionen,
i vad den avsåge förslaget till
förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, med förslag till lag angå
-
24
Nr 8.
Tisdagen den 1 mars 1949.
ende ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 55, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken;
nr 57, angående anslag till anskaffande
av ny apparatur för den allmänna
skärmbildsundersökningen; och
nr 59, angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 61, angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 17
februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar m. m.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 29—32, bevill
-
ningsutskottets betänkanden nr 3—8,
bankoutskottets utlåtanden nr 4 och 13,
första lagutskottets utlåtande nr 7, andra
lagutskottets utlåtande nr 4 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1.
Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 45, 50, 56, 58, 60 och 62—66.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 24, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
9 § 1 mom. förordningen den 20 juni
1941 (nr 577) angående bekämpande av
tuberkulos hos nötkreatur.
Herr Andersson, Jones Erik, väckte
en motion, nr 235, om tillsättande av ett
tillfälligt utskott för revision av ordningsstadgan
för första kammaren.
Motionen bordlädes.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.39 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
25
Onsdagen den 2 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.
Herr Rosenberg anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.
Fröken Amundson infann sig och intog
sin plats i kammaren.
Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 67, angående reglering av priserna
på fisk;
nr 68, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
m. m.;
nr 69, angående godkännande av en
mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse angående återbetalning
av vissa under åren 1945 och 1946 lämnade
svenska statskrediter till Danmark;
nr 70, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47;
nr 71, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1949/
50;
nr 73, angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital;
nr 74, angående anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i Lund,
m. m.;
nr 75, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna;
och
nr 76, angående anslag till landsfiskalerna
in. fl.
Ang. tidsschemat för avlämnande av
kungl. propositioner.
Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Domö till hans excellens
herr statsministern framställt följan
-
de fråga: »Är Eders Excellens i tillfälle
att lämna kammaren upplysningar om
orsakerna till att ett betydande antal
kungl. propositioner icke framlagts inom
avsedd tid samt i vad mån riksdagen i
fortsättningen kan påräkna att förutsatta
propositioner avlämnas inom de tidsterminer,
som angivits i förteckningen
över propositioner, avsedda att framläggas
för 1949 års riksdag?»
Hans excellens herr statsministern ERLANDER,
som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Domös berörda fråga, erhöll
ordet och anförde: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare herr
Domö har frågat mig, om jag är i tillfälle
att lämna kammaren upplysningar om
orsakerna till att ett betydande antal
kungl. propositioner icke framlagts inom
avsedd tid samt i vad mån riksdagen i
fortsättningen kan påräkna att förutsatta
propositioner avlämnas inom de tidsterminer,
som angivits i förteckningen över
propositioner, avsedda att framläggas för
1949 års riksdag.
Önskvärdheten av att genom ett praktiskt
tidsschema för avlämnande av
kungl. propositioner smidigt reglera
statsmakternas arbete har ju oftare framhållits
icke minst vid behandlingen av
antagna ändringar i riksdagsordningen.
Redan före detta års riksdags sammanträde
utarbetades en förteckning över
propositioner, avsedda att därunder
framläggas. Denna plan meddelades sedermera
kamrarnas talmän. Den betydliga
divergensen mellan denna plan och
den faktiska tidpunkten för åtskilliga
propositioners avlämnande väckte emellertid
redan i början av riksdagen min
oro. På min föranstaltning hölls därför
den 9 februari en överläggning inför
statsråden Quensel och Danielson mellan
statssekreterarna hos de olika statsdepartementen
i denna angelägenhet. Med
anledning av herr Domös fråga har jag
26
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. tidsschemat för avlämnande av kungl. propositioner.
infordrat och erhållit skriftliga redogörelser
från departementen om skälen till
propositionernas försening.
Skälen till förseningen äro flera. I den
mån den önskvärda ordningen icke kan
genomföras, att Kungl. Maj :ts propositioner
föreligga färdiga redan vid tiden för
riksdagens början, torde det vara omöjligt
att på förhand fastställa ett exakt
datum för avlämnandet. En viss marginal
i tiden såväl bakåt som framåt torde
böra beräknas. Det visar sig ju även
i år att i åtskilliga fall propositioner
kunnat avlämnas före i förteckningen angiven
tidpunkt eller med endast obetydlig
försening. Men även om här kan bortses
från sådana mera oväsentliga rubbningar
i arbetsplanen, är det uppenbart,
att verkliga olägenheter kunna vållas genom
längre förseningar. På regeringens
vägnar vill jag livligt beklaga dylika,
som tidigare förekommit och icke heller
i år kunnat undvikas. Jag vill i korthet
sammanfatta de huvudsakliga svårigheter
som orsakat dem.
Den viktigaste faktorn är onekligen att
varken, departementen, de centrala ämbetsverken
eller andra myndigheter utrustats
med personal i sådan omfattning,
att den starka temporära arbetsbelastningen,
som framför allt budgetarbetet
men även utarbetandet av propositionerna
medför, kan bemästras utan stora svårigheter.
Det förtjänar i detta sammanhang
påpekas, hur helt, för att icke säga
till övermått arbetskraften tas i anspråk
hos de berörda statstjänstemännen. Häremot
kan givetvis invändas, att det är
regeringens sak att tillse, att personalen
blir tillräcklig. Jag får då hänvisa till
den ytterligare sparsamhet, som av statsfinansiella
skäl regeringen tillämpar vid
tillgodoseendet av personalbehovet.
En stor betydelse har vidare de nya
propositionstidernas inverkan på arbetet
i stort. För att ta aktuella exempel från
ett visst område vill jag framhålla, att
socialministern plägat lämna sina förslag
rörande arbetsmarknadsanslag och
anslag till bostadspolitiken först i april
eller maj. Dessa ha nu upptagits att avlämnas
den 22 mars, och det är självklart,
att den forcering som detta inne
-
bär påverkar det övriga propositionsarbetet.
Vidare synes det ännu icke riktigt
stå klart för myndigheter och utredningsmän,
vilka konsekvenser de numera tilllämpade
terminerna äga för utredningar
som ligga till grund för propositioner.
Då vissa utredningsresultat förelegat
först vid en tidpunkt som redan i förhållande
till den propositionsordning,
som bar tillämpats under senare år, varit
sen, betyder detta att arbetsbelastningen
på departementens statssekreteraravdelningar
ytterligare ökas under årets första
månader, om nämligen den nya ordningens
regler skola kunna hållas, vilket givetvis
har konsekvenser även för andra
propositioner än dem som ifrågavarande
utredningar avsett. Detta har sålunda
särskilt gällt i år men torde innebära
en svårighet som efter band kan övervinnas.
En tredje faktor, som har betydelse för
den påtalade förseningen, är den grundlagsenliga
behandlingen av åtskilliga propositioner
i lagrådet. Även om denna i
allmänhet och i stort plägar utan rubbningar
kunna inarbetas i planen för förberedelsearbetet,
har den i varje fall i
år visat sig innebära en försening, som
i viss mån återverkat på flera punkter i
propositionsförteckningen. Sålunda har
det icke varit möjligt att på förhand bedöma
den behövliga granskningstiden
hos lagrådet beträffande den betydelsefulla
frågan om föräldrabalken.
Till de synpunkter på förseningen av
förebådade propositioner till årets riksdag,
som jag här anfört, kan jag sammanfattningsvis
foga den anmärkningen, att
den strax i början av året gjorda tidsberäkningen
tyvärr varit alltför optimistisk.
Det skulle föra för långt att i varje
enskilt fall genomgå skälen till de uppskov
som blivit nödvändiga. De allmänna
orsakerna som jag nämnt torde vara till
fyllest. De besvärliga återverkningarna
på riksdagsarbetet äro synnerligen beklagliga.
Men jag kan försäkra frågeställaren
och kammaren om att regeringen
har sin uppmärksamhet fästad på denna
angelägenhet. Och det är min förhoppning,
att en anpassning efter de nya reglerna
efter hand skall göra det möjligt
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
27
Ang. tidsschemat för avlämnande av kungl. propositioner.
att få en mera tillfredsställande ordning
till stånd.
Herr DOMÖ: Herr talman! Det är
kanske ganska vanligt, att vi talesmän
för riksdagen beklaga oss över att regeringen
icke framlägger propositionerna
i tid. I år finns det dock enligt min
uppfattning särskild anledning att stryka
under det otrevliga och besvärliga i
att propositionerna komma för sent. Vi
få ju en ny arbetsordning för riksdagen
som syftar till kortare och effektivare
riksdagsperioder. Särskilt har man
velat få riksdagsarbetet på våren och
försommaren kortare. Därvid räcker det
inte med ändringar i bestämmelserna.
Riksdagen måste få arbetsmaterialet i
tid.
Jag är den förste att medge, att det
kan finnas skäl för förseningar, men
just i år hade det varit önskligt att man
kommit fram till en bättre tingens ordning.
Det är inte utan att man funderar
på huruvida det definitiva förslag till
ändring i riksdagsordningen, som vi nu
snart ha att vänta, verkligen kommer
att kunna fullföljas.
Statsministern talade om att man inte
har tillräcklig arbetskraft. Detta har
även förut anförts som skäl för förseningarna.
Jag vet så väl, hur pressade
statssekreterarnas avdelningar äro för att
få fram propositionerna i tid. Men det
är väl på detta område som på andra,
att om man en rätt lång följd av år har
sett, att det är omöjligt med nuvarande
ordning, så får man sätta in mera
arbetskraft. Det har sannerligen inte
saknats exempel på utökningar i administrationen.
Vi här i riksdagen ha
många gånger tyckt att dessa varit alldeles
opåkallade — i synnerhet ha vi reagerat
mot tendensen att nu forcera
fram nya ämbetsverk och vad de kallas,
dessa centralinstanser. Men på detta
område tror jag det är skäl att taga steget
ut och verkligen göra en kraftansträngning
för att förse Kungl. Mnj:ts
kansli med betydande förstärkningar
just på statssckreteraravdelningarna.
Statsministern talade om att man har
anledning att tänka på kostnaderna. Ja,
visst har man det. Men ser man sakerna
i sitt sammanhang, så inser man, att
även riksdagskostnaderna bli mycket
större, om propositionerna dröja, och
om man jämför kostnaderna för arbetskrafterna
i Kungl. Maj:ts kansli med
kostnaderna för riksdagsarbetet, äro
proportionerna sådana, att det mycket
väl kan vara god ekonomi att öka ut
kansliet.
Visst ha vi en arbetsam regering —
jag klagar ingalunda på den. Man märker
i tidningarna, hur arbetsam regeringen
i själva verket är, icke minst då
det gäller att förklara sin egen politik
för folket ute i bygderna- Många gånger
har jag hört sägas, vilket naturligtvis är
ett uttryck för beundran för de stora
insatser de olika statsråden göra i sin
information av allmänheten: När ha
statsråden egentligen tid att regera?
Kanhända borde också en viss uppmärksamhet
ägnas åt frågan om en behövlig
koncentration i propositionsarbetet
— även från statsrådens sida — i synnerhet
under den första riksdagstiden.
Nu blir det så, att en hel del folk
säger: »Riksdagen fördröjer sitt arbete;
det är ingen plan och ordning i det.»
Det är gunås så, att ofantligt mycket
brister i riksdagens arbetsordning. Här
behövs planläggning och rationalisering.
Men jag får erinra statsministern
om att en stor del av orsakerna till det
klank som nu riksdagen får beror på,
att regeringen kommer för sent med sina
propositioner. Regeringen borde kanske
ta en hel del av det allmänna klandret
för riksdagens fördröjande —• i långt
högre grad än den gjort. Riksdagen har
tillräckligt med egna synder på detta
område utan att också behöva bära regeringens.
En regering, som säger sig
skola sörja för planmässighet i produktion
och annat, måste naturligtvis tänka
på att riksdagens produktion också
är riitt viktig, och framför allt kan kvaliteten
i hög grad bli lidande på att vi
få eu forcerad arbetstakt i slutet av riksdagsperioderna.
Om vi se på situationen just nu, så är
det ett fyrtiotal propositioner, som skul
-
28
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. tidsschemat för avlämnande av kungl. propositioner.
le ha varit avlämnade före den 1 mars
men som icke ha kommit. Nu fingo vi
ju en hel del i dag, och de sista dagarna
i februari lämnades visst en hel del,
men det är ju ändå en ganska anmärkningsvärd
eftersläpning. Den förklaring
som statsministern gav, att det var remissen
till lagrådet som orsakat fördröjningar,
kan ju vara giltig i något enstaka
fall, men någon betydande orsak
till den allmänna förseningen kan ju
inte denna grundlagsenliga behandling
av en del frågor vara.
Jag skall icke fortsätta att klanka; det
tjänar inte så mycket till. Det är alltid
så, att när man vill komma till ett annat
resultat, så visar sig vägen vara kantad
med besvärligheter i mycket högre
grad än den är kantad med de goda föresatserna.
Låt mig dock ett ögonblick
återgå till årets förhållanden.
Vi fingo i fjol en höstriksdag, därför
att vissa förslag som skulle läggas fram
voro brådskande. Det gällde särskilt
arbetarskyddslagen. Andra lagutskottet
hade fullt upp att göra till den grad,
att vi allihop fick svårt att komma härifrån
före jul. Det sades då, att det var
mycket viktigt att vi fingo göra undan
det arbetet i höstas för att inte årets
arbete skulle bli försenat. Jag vet inte
hur det är, men jag har det intrycket,
att andra lagutskottet mycket väl skulle
ha kunnat hinna ägna sig åt uppgiften
med arbetarskyddslagen under den månad
som nu har gått.
Ja, på detta sätt, herr talman, skulle
man nog kunna fortsätta en stund. Jag
vill bara säga, med all förståelse för
svårigheter som regeringen har haft och
för oberäknade och nytillkomna besvärligheter,
att det är en ganska beklaglig
situation vi befinna oss i. Den
kan nog i viss mån förklaras, men jag
har mycket svårt att finna, att statsministern
har kunnat ge ett nöjaktigt försvar
för den.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Nej, jag förstår mycket väl,
att herr Domö inte tycker att det är
något nöjaktigt svar. Jag har liksom herr
Domö den uppfattningen, att det är beklagligt,
att vi kommit i det läget, att så
pass lång tid av riksdagen gått utan att
riksdagen fått mer än statsverkspropositionen
att verkligen på allvar syssla
med. Däremot tror jag nog att herr
Domö får medge, att de förklaringar jag
lämnade kunna betraktas såsom tämligen
klarläggande. Herr Domö vet mycket
väl själv som gammal departementschef,
att dessa klagomål alltid komma. Det var
precis likadant på den tid, då vi hade
nöjet att ha herr Domö som kollega i
regeringen. Riksdagen kände sig även då
ofta irriterad över denna brist på förmåga
att komma med propositioner i
tid, som samlingsregeringens ledamöter
lade i dagen.
Jag kommer mycket väl ihåg den debatt
som fördes här på den tid, jag var
statssekreterare i socialdepartementet,
då den dåvarande statsministern den 15
mars 1939 var i samma situation som jag
är i dag och den dåvarande koalitionsregeringen
fick mobilisera sina motiv
för att man i mars månad fortfarande
icke hade fått fram tillräckligt antal propositioner.
Det är beklagligt, men jag
tror jag kan säga, att man ändå för närvarande
anstränger sig kraftigt för att
med ledning av de erfarenheter, som de
nya propositionstiderna nu ge oss för
första gången, komma fram till ett slut
på ett tillstånd i förhållandet mellan regering
och riksdag, som varat så länge
som regering och riksdag haft så mycket
med varandra att göra som de fått genom
den kolossala tillväxten av riksdagsarbetet.
Det var ingen konst på den
tiden, då det var obetydliga ärenden
som presenterades för riksdagen utom
kanske ett eller två stora lagförslag, vare
sig för riksdagen eller regeringen att
ordna sitt arbete. Problemet har uppstått
nu, och herr Domö vet av egen erfarenhet,
hur pass svårbemästrat det ter sig,
när man ser det inifrån.
Herr Domö sade, att det kanske kunde
förebringas något slags skäl för varje enskild
propositions försening men att detta
ändå inte ger förklaringen till den
allmänna försening som inträffat. Jag
vill då svara, att det är ju ändå så, att
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
29
Ang. tidsschemat
den allmänna förseningen beror på att
det i varje individuellt fall har funnits ett
skäl, som gjort att propositionen har
blivit försenad. Jag nämnde att några
propositioner hade blivit försenade på
grund av granskningen i lagrådet, och
jag kunde nämna en del andra som blivit
försenade, därför att avtalsförhandlingar
med kommuner pågå och icke ha
kunnat avslutas utan att koppla bort
kommunerna från möjligheten att förhandla.
Jag tror inte det går att förbise,
att sådana möjligheter att förhandla
måste Kungl. Maj:t ha, om det skall finnas
en möjlighet att administrera de
mycket invecklade problem som för närvarande
möta. Jag tror att om herr Domö
vill göra sig omaket att gå igenom de
förklaringar, som statssekreterarna ha
lämnat på de olika fallen av förseningar,
skall han finna, att det i de olika fallen
visst finns bärande skäl för förseningen
och att man mötts av mycket stora svårigheter
att få fram propositionerna i
tid.
Men jag upprepar vad jag sade nyss:
De granskningar, som vi nu göra av motiven
och skälen, skola vi fullfölja och
på det sättet försöka få slut på en tradition
som varat åtminstone 10—15 år,
oberoende av vad det funnits för regeringar,
nämligen att propositionerna
kommit för sent.
Vidare säger herr Domö, att om det
verkliga skälet är brist på arbetskraft
hos departementen, så böra vi anskaffa
arbetskraft. Om det vore så, att jag skulle
kunna klara detta genom att föreslå
t. ex. en fördubbling av statssekreteraravdelningarna
överlag, så medger jag att
det kanske vore skäl i att överväga detta.
Men det är inte så enkelt. Om vi på allvar
skulle följa herr Domös recept, skulle
det betyda en mycket betydande personalförstärkning
hos nästan alla våra
centrala ämbetsverk, som ha sina löpande
uppgifter att sköta: medicinalstyrelsen,
skolöverstyrelsen'', riksförsiikringsanstalten,
pcnsionsstyrelsen in. fl. De
stiillas inför problemet att jämte sill löpande
arbete på några få månader förse
regeringen med det material som sedan
skall överlämnas till riksdagen. Menar
för avlämnande av kungl. propositioner,
herr Domö, att det skulle vara rimligt,
att man skulle, oberoende av att det ändå
är temporära uppgifter det gäller,
hos dessa ämbetsverk anställa en så betydande
mängd, icke billig utan högkvalificerad
arbetskraft, så högkvalificerad,
att den verkligen skulle kunna ta itu
med förberedelsen till budgetarbetet? Det
är en ny och mycket spendersammare
hållning gent emot den svenska byråkratien,
som jag noterar hos högerledaren,
men då tror jag högerledaren får
vara beredd att ta konsekvenserna, nämligen
att allmänheten kan ha lika stor
rätt att av ämbetsverken begära en lika
flott behandling som här ifrågasättes för
regering och riksdag, så att vi få bygga
ut administrationen för att det över huvud
taget skall gå snabbare och snabbare
att klara även de löpande ärendena.
Jag tror att det varit klokt, att regering
och riksdag av sparsamhetshänsyn ha
varit så försiktiga som de varit, även om
det har vållat oss en del bekymmer.
Jag slutar med att upprepa vad jag
redan två gånger har sagt: Vi komma att
underkasta förseningarna en fortlöpande
granskning, och jag hoppas att vi
med tiden skola kunna hitta de metoder,
som utan en alltför stark ansvällning av
byråkratien göra det möjligt för oss att
få slut på förseningen av propositionerna.
Till sist vill jag rätta ett missförstånd.
Att höstriksdagen inkallades, berodde ju
på att den måste inkallas för att taga
ställning till Marshallpropositionen. Det
var alltså ingen diskussion om huruvida
vi skulle ha höstriksdag eller ej. Däremot
sade man sig, att när den ändå skulle
inkallas, kunde den dessutom få tid att
i lugn och ro pröva ett av de största lagstiftningsärenden
som förelagts riksdagen,
nämligen arbetarskyddslagstiftningen.
.lag tror inte man bör rikta någon
kritik emot att vi begagnade det tillfället.
Jag tror att det var i hög grad nyttigt
icke minst med hänsyn till möjligheten
att i lugn och ro få pröva denna omfattande
fråga, att höstriksdagen måste inkallas
för behandling av Marshallpropositionen.
30
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. tidsschemat för avlämnande av kungl. propositioner.
Herr HOLMBÅCK: Herr talman! Jag
tror inte det vore riktigt, om denna debatt
skulle få gå förbi utan att det från
något håll lämnades upplysningar om
hur de försenade propositionerna kunna
inverka på utskottsarbetet. Statsministern
har inte berört den punkten och
inte heller herr Domö.
Jag är ledamot av andra lagutskottet,
och jag har följt dess arbete i år i detalj.
Andra lagutskottet fick den 8 februari
i år en proposition. Det var den första
proposition utskottet fått, och den kom
alltså en månad efter det att riksdagen
hade börjat. Det var en mycket enkel
proposition. Dess behandling tog blott
en stund. Andra lagutskottet har dessutom
haft ett antal motioner att behandla,
av vilka emellertid de svårare ha
remitterats ut till myndigheter och institutioner
för yttrande. Hittills har andra
lagutskottet under de sju veckor, som
riksdagen varit samlad, med undantag
för ett sammanträde för konstituering
och ett sammanträde för remiss av de
motioner, vilka utskottet ansett böra remitteras,
haft tillfälle att sammanträda
fyra gånger. Den sammanlagda sammanträdestiden
för dessa fyra gånger har varit
fyra timmar. Den sammanlagda tiden
är alltså för dessa sammanträden lika
lång som längden av ett sammanträde
under normala förhållanden. Under dessa
fyra sammanträden ha vi behandlat
och justerat dels utlåtandet över propositionen
och dels utlåtandet över samtliga
oremitterade motioner. Vi ha med
andra ord för närvarande inte ett dugg
att göra.
Det sista sammanträde vi hade hölls
den 23 februari, och sedan dess har utskottet
inte kunnat sammanträda. Nu
har det visserligen avlämnats några propositioner,
som enligt de hittills tillämpade
beräkningsgrunderna skola komma
till andra lagutskottet, men för dem
löper ju fortfarande motionstiden, varför
andra lagutskottet inte torde kunna
sammanträda på ännu en vecka. Det blir
då en fullständigt sammanträdeslös tidsperiod
av två veckor, till ungefär den 8
eller den 10 mars. Då kan utskottet sam
-
manträda för behandlingen av propositionerna.
När motionstiden för propositionerna
är utgången, kommer det alltså
att ha förflutit två månader från riksdagens
början, under vilken tid andra
lagutskottet praktiskt taget har varit arbetslöst.
Herr Domö var inne på en annan sida
av frågan, när han talade om att ett
tidigare avlämnande av propositioner
skulle innebära en besparing ur riksdagskostnadernas
synpunkt. Ja, i ett utskott
som andra lagutskottet ha vi givetvis
anställda två kvalificerade jurister.
För närvarande råder vid domstolarna
en utomordentlig brist på kvalificerade
jurister, och dessa två togos därifrån,
trots det att deras arbetskraft behövs
där. De kommo alltså hit, och nu
få de gå här under bortåt ett par månader
nästan utan arbete. Detta måste
jag beteckna såsom ett slöseri. Det är,
tror jag, en synpunkt, som inte bar tillräckligt
framhållits i debatten.
Jag skulle kunna se denna fråga ur
en annan synpunkt. Herr statsministern
var inne på frågan om anledningarna
till höstriksdagens sammankallande förra
året. Det är alldeles riktigt, att Marshallpropositionen
var ett avgörande
skäl för att sammankalla höstriksdagen.
Men det var inte skälet till att höstriksdagen
förlängdes, utan detta berodde på
arbetarskvddslagstiftningen. Jag skulle
kanske kunna våga uttala, att om arbetarskyddspropositionen,
som behandlade
ett lagförslag, vilket icke skulle träda
i kraft förrän den 1 juli 1949, avlämnats,
— i stället för till höstriksdagen
— den 12 januari i år, så att motionstiden
hade utgått 10 dagar senare,
hade andra lagutskottet i detta nu under
den långa tidsperiod, som det gått sysslolöst,
haft tillräcklig tid att behandla
arbetarskyddslagstiftningen.
Det må kanske tillåtas mig att säga
att en reform som leder till att propositionerna
skulle kunna avlämnas i tid
vore mycket viktigare än en reform av
riksdagens arbetsformer. För att möjliggöra
propositionernas tidigare avlämnande
kunna flera linjer tänkas. I förekommande
fall kan en förstärkning
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
31
Ang. tidsschemat för avlämnande av kungl. propositioner.
av kansliets arbetskraft tänkas ifrågakomma.
Jag förstår inte, varför det
skulle behövas någon så utomordentligt
stor förstärkning därav, för att man
skulle nå det målet, att propositionerna
skulle kunna lämnas några månader
tidigare. Lagrådets behandling av en fråga
kan naturligtvis högst väsentligt fördröja
framläggandet av en proposition
i ämnet om det vill sig illa. En dubblering
av lagrådet skulle emellertid kunna
tänkas genomförd. I stället för ett lagråd
på fyra ledamöter skulle man kunna
tänka sig två parallella lagråd med
tre ledamöter i vartdera för att man
fortare skulle bli klar med lagfrågorna.
Det kan också tänkas att man gör en
inskränkning beträffande remisserna.
Jag gjorde för ett antal år sedan en utredning
beträffande Uppsala läns länsstyrelse,
och jag fann, att under det år,
som min undersökning gällde, denna
hade att besvara en remiss av ett kommittébetänkande
var 14 :e dag.
Som slutsats skulle jag vilja framhålla,
att reformer i dessa riktningar äro
mycket viktigare än de reformer i fråga
om riksdagens arbetssätt, som nu
ifrågasättas. Jag tror för min del, att
riksdagens arbetsformer inte alls äro så
dåliga, under förutsättning att propositionerna
komma i tid.
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag förstår mycket
väl, att en ledamot av andra lagutskottet
tycker att det känns mycket ovant
denna riksdag. Andra lagutskottet har ju
varit ett av våra mest arbetstyngda och
betydelsefulla utskott på grund av mängden
av stora och viktiga frågor, som ha
kommit till detta utskott för behandling.
Nu blir det inte så vid denna riksdag; utskottet
blir kanske nästan lika arbetslöst
även i fortsättningen, herr Ilolmbäck. Av
de propositioner, som upptagas i den här
lämnade förteckningen, är det mycket få
som komma till andra lagutskottet, men
att av den anledningen att antalet propositioner,
som skola behandlas av andra
lagutskottet, är så litet, gripas av panik,
tror jag är omotiverat.
Herr DOMÖ: Herr talman! Med hänsyn
till mitt uttalande om riksdagens arbetsformer
och dess eventuella försyndelser
är jag ganska angelägen att undanröja
ett eventuellt intryck därav som är
oberättigat, nämligen att riksdagen skulle
vara oduglig att arbeta. Jag vill därför
framhålla att jag berörde denna sak, därför
att den allmänna uppfattningen om
riksdagen såsom en församling, som inte
kan ordna sitt arbete effektivt, framför
allt beror på den försenade propositionsavlämningen.
Jag vill alltså lyfta bort
från riksdagen en del av det klander,
som man i allmänhet ger den, och överflytta
denna på regeringen.
Herr statsministern sade, att om det
finns giltiga förklaringar till att varje
särskild proposition har blivit försenad,
bör ju också förklaringen i sin helhet vara
tillfredsställande. Ja, om man anser
att det ovillkorligen måste vara på det
sättet, att just de och de propositionerna
skola läggas fram försenade på det
sätt som skett. Men här finns en första
liten möjlighet till en bättre ordning,
t. ex. genom en koordinering av arbetet
med propositionerna vid en mycket tidig
tidpunkt. Man får i tid göra klart för
sig vilka propositioner, man vill ha fram,
och efter en prövning därav komma till
en uppfattning om vilka som nödvändigtvis
skola fram snabbt och påskynda
deras iordningställande tidigare än just
under de sista månaderna av året.
Den andra möjligheten är att ibland
inskränka antalet propositioner. Skulle
inte regeringen kunna ta sig en funderare
på den saken? Det är gott och väl att
kunna få ändra om en del saker och
ting, men litet mindre brådska på en
del områden kunde kanske också förtjäna
att övervägas.
När jag talar om utökning av arbetskraft
avser jag framför allt just Kungl.
Maj ds kansli. Myndigheterna utanför få
naturligtvis också pressas, men därvidlag
kan man helt säkert komma fram
till anordningar som möjliggöra att de
myndigheter, som skola avlämna förslag
som i sin tur ligga till grund för propositionerna,
göra detta tidigare än nu. Då
behöver man inte i sista stund taga upp
32
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. resekort såsom legitimation vid vissa utlandsresor.
sådant som sedan skall komma fram till
riksdagen i propositioner. Här är således
en planläggning av propositionsarbetet
mer än väl på sin plats, vilket jag tycker
skulle passa den nuvarande regeringen,
som gör anspråk på att verkligen planmässigt
handlägga saker och ting. En
självrannsakan skulle säkert vara ganska
lämplig.
Så vill jag, herr talman, ge uttryck åt
min glädje över att statsministern så
oförbehållsamt som han här gjort har
beklagat att förhållandena äro sådana
som de äro. Det är alldeles riktigt att
de ha varit sådana ganska länge, och
gångna regeringar ha haft samma besvärligheter
och gjort sig skyldiga till samma
försummelser. Men ju längre detta
fortgår, desto mera bestämda måste vi
bli i vår uppfattning om att det här går
inte längre — man måste rätta till saken.
Just den omständigheten, att herr
statsministern hade så positiva uttalanden
på denna punkt, ger mig anledning
tro att denna lilla frågestund inte har
kunnat vara förgäves. På samma gång
som jag är glad över statsministerns löfte
att det skall bli bättre, vill jag dock
tillfoga, att det skulle vara mig ännu
kärare, om jag kunde tro att det verkligen
blir bättre.
Ang. resekort såsom legitimation vid
vissa utlandsresor.
Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Ericsson, Carl
Eric, till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet framställt en så lydande
fråga: »Är herr statsrådet villig
vidtaga åtgärder för att sådana resekort,
som kunde utfärdas enligt kungl. kungörelsen
den 24 maj 1929 men vilka icke
längre kunna användas på grund av
kungl. kungörelsen den 7 november 1941
om skyldighet för svensk medborgare att
vid utresa ur riket innehava giltigt pass,
åter må kunna användas som enda legitimation
vid svenska medborgares resor
i de nordiska länderna?»
Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, och nu yttrade: Herr talman!
Herr Carl Eric Ericsson har till
mig riktat följande fråga:
»Är herr statsrådet villig vidtaga åtgärder
för att sådana resekort, som kunde
utfärdas enligt kungl. kungörelsen
den 24 maj 1929 men vilka icke längre
kunna användas på grund av kungl. kungörelsen
den 7 november 1941 om skyldighet
för svensk medborgare att vid utresa
ur riket innehava giltigt pass, åter
må kunna användas som enda legitimation
vid svenska medborgares resor i de
nordiska länderna?»
Som svar ber jag att få anföra följande.
Efter överenskommelse mellan berörda
länder utfärdades för Sveriges del bestämmelser
om nordiska resekort genom
kungörelse den 24 maj 1929.
Genom de restriktioner, som världskriget
medförde, och händelseutvecklingen
i våra grannländer kommo resekorten
ur bruk.
Möjligheten för svenska medborgare
att vid resor till grannländerna använda
denna legitimationshandling har upphört
genom kungörelsen den 7 november
1941, som stadgar förbud för svensk
medborgare, som ej innehar giltigt pass,
att utresa ur riket. Från detta förbud
äro emellertid undantagna vissa yrkesutövare,
gränsbefolkningen och lappar.
Efter krigets slut gjordes framställningar
från vissa länsstyrelser och andra
myndigheter, föreningen Norden m.
fl. om återinförande av det nordiska
resekortet vid resor till grannländerna.
Från socialdepartementets sida riktades
i juli 1946 till vederbörande i Danmark
och Norge en förfrågan, huruvida
man vore beredd att i stället för svenskt
pass vid svenska medborgares resor till
Danmark och Norge godtaga ett svenskt
resekort, utfärdat av polismyndighet.
Från dansk sida erhölls ett gynnsamt
svar, medan man på norskt håll ställde
sig avböjande. Med hänsyn härtill fick
saken vila tills vidare. Den upptogs till
förnyat övervägande i maj 1947. Inom
socialdepartementet uppgjordes då ett
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
33
Ang. resekort såsom legitimation vid vissa utlandsresor.
förslag, att det nordiska resekortet skulle
— under förutsättning av reciprocitet
— återinföras vid resor till Danmark och
Norge. Förslaget vidarebefordrades till
de berörda länderna, men var där föremål
för tveksamhet. Senare besked utvisa,
att danska och norska vederbörande
ej äro beredda att f. n. vidtaga åtgärder
i den riktning, som angivits i förslaget,
utan önska ställa frågan på framtiden.
Med hänsyn härtill återkallade inrikesdepartementet
i oktober 1948 förslaget.
Av min redogörelse framgår, att man
från svensk sida på ett tidigt stadium
efter krigsslutet tagit initiativ till återinförande
av det nordiska resekortet
men att frågan ej kunnat lösas på grund
av grannländernas inställning.
För egen del hoppas jag att det skall
bli möjligt att vid lämplig tidpunkt återinföra
denna legitimationshandling vid
resor mellan de nordiska länderna.
Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för det svar han
har givit på den enkla fråga, som jag
hade framställt. Frågan är ju enkel även
i så måtto, att den rör en sak, som inte
är av ingripande betydelse för vårt folk
i stort sett, men för dem, som nu resa till
grannländerna, är dess lösande av en
viss betydelse och kan bidraga till att
öka bekvämligheten för den resande
svenska allmänheten.
Nu är det emellertid så, att sedan tanken
på ett försvarsförbund nyss har
spruckit, får denna fråga anses vara av
större betydelse än tidigare. Det har
nämligen vid olika tillfällen från mycket
framstående och ansvarigt håll liksom
i pressen framförts önskemål om
lämpligheten av att vi skulle träda i nära
och vänskaplig förbindelse med våra
grannländer. Det har ansetts vara av
större betydelse nu, sedan denna beklagliga
spricka uppstått länderna emellan,
än det var tidigare, och det är klart, att
en sådan möjlighet skulle erbjudas, om
man hade dessa enkla resekort, vilka
Förslå kammarens protokoll 19?t9. Nr S.
skulle underlätta resor till våra grannländer
och därmed främja de vänskapliga
förbindelser, som nu framhållas såsom
särskilt önskvärda.
Jag förstår emellertid av det svar,
som herr statsrådet lämnat, att man har
ögonen öppna för betydelsen av denna
fråga och att man har gjort vad man
kunnat för att få den löst. Jag tror mig
därför ha anledning att tacka herr statsrådet
för vad som gjorts, och jag hoppas
också att han med uppmärksamhet skall
följa denna sak i fortsättningen, för att
man, då tiden blir lämplig, möjligen skall
kunna tänka sig en återgång till det gamla
systemet med resekorten.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Härmed får jag, hänvisande till bifogade
läkarintyg, anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen för den tid läkarintyget
omfattar.
Gävle lasarett den 1 mars 1949.
Vördsamt
Rickard Sandler.
Landshövding Rickard Sandler är på
grund av sjukdom (lunginflammation)
oförmögen till arbete till och med den
15 april 1949, vilket härmed intygas.
Lasarettet, Gävle den 1 mars 1949.
G. Brun.
Med. dr,
lasarettsläkare.
Den begärda ledigheten beviljades.
Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 45, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp.
• >
• I
34
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående avstående i vissa fall av allmänna
arvsfondens rätt till arv.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 56, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om
moderskapspenning.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 60,
angående statsförvärv av Norsholm—
Västervik—Hultsfreds järnvägar m. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 63,
angående reparation och ombyggnad av
Falsterbokanalen m. m.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
64, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av § 2 förordningen den
3 augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar,
m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 65, angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget
m. m.; samt
nr 66, angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen.
Föredrogs och bifölls den av herr Andersson,
Jones Erik, väckta motionen, nr
235, om tillsättande av ett tillfälligt utskott
för revision av ordningsstadgan
för första kammaren.
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckt motion;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler;
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till vissa byggnadsarbeten vid
tullverkets kust- och gränsbevakning
in. m.; samt
nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under trettonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för bugetåret 1949/50 till allmänna
indragningsstaten.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utsträckning av tiden för avlämnande
av jordbrukares självdeklarationer;
nr
4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjuk
-
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
35
Om provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor.
vårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;
nr
5, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
samt
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av tåg
medelst traktorer.
Vad utskottet i dessa betänkande!!
hemställt bifölls.
Om provisoriskt upphävande av tullen
på glasflaskor.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående provisoriskt upphävande
av tullen på glasflaskor.
I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, 1:104 av herr von Heland och
II: 117 av herr Norup, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att tullen
på glasflaskor (statistiskt nummer 1306)
skulle borttagas under två år.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
anfört: »Såsom motionärerna
framhållit har en kännbar brist på glasflaskor
för mjölk varit rådande under år
1948. Denna brist har uppkommit därigenom,
att tillverkaren av dylika flaskor
inom landet, Aktiebolaget Surte glasbruk,
icke kunnat erhålla vissa förnödenheter
för fabrikationen, särskilt soda,
i erforderlig utsträckning. Emellertid
torde numera en väsentlig förbättring i
situationen ha inträtt. Utskottet har i
detta avseende från industrikommissionen
inhämtat, att överenskommelse träffats
om att från och med mars månad
innevarande år lämna bruket ökad tilldelning
av soda för tillverkning av glasemballage
till livsmedelsindustrien. Surte
glasbruk har även med erinran därom
fiirklarat sig utgå ifrån att bruket i
fortsättningen skulle kunna förse de
svenska mejerierna med flaskor i önskad
omfattning. Vid sådant förhållande
torde någon åtgärd i syfte att underlätta
införseln av dylika flaskor ej längre
vara påkallad. För utskottet framstår
det även såsom mera fördelaktigt ur valutasynpunkt
att öka införseln av material
för ifrågavarande produktion än att
importera färdiga flaskor.
Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att de likalydande
motionerna 1:104 av herr von
Heland och 11:117 av herr Norup angående
provisoriskt upphävande av tullen
på glasflaskor icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
Herr VON HELAND: Herr talman!
Även om det är två jordbrukare, som ha
väckt denna motion, så är önskemålet i
motionen egentligen inte främst ett jordbrulcarönskemål,
utan det är ett konsumentönskemål.
Som bevis härför kan jag
nämna som exempel att under 1948 stod
bland annat den största sterilgräddfabriken
i landet, den i Järlåsa, stilla under
25 procent av den vanliga arbetstiden,
därför att den inte kunde få glasflaskor,
vilket givetvis gick ut över konsumenterna.
På samma sätt förhöll det sig beträffande
tillgången på mjölkflaskor, och
Mjölkcentralen måste under alla höstmånaderna
tillämpa en frivillig ransonering
med 20 procent av konsumenternas möjligheter
att köpa mjölk på glasflaskor.
Konsumenterna böra alltså ha klart för
sig, att det inte är mejeriernas fel att de
inte kunna få köpa vad de vilja ha, när
det gäller mjölk i glasflaskor eller sterilgrädde,
utan att det beror på att det
varit omöjligt att få fram glasflaskor.
Nu har emellertid lyckligt nog motionen
bara genom att den avlämnats haft
en viss positiv inverkan, tv mer soda
har tilldelats, så att glasbruken ha blivit
betydligt villigare att resonera om möjligheterna
att framställa glasflaskor.
Men det är två uttalanden i utskottets
utlåtande, som äro felaktiga. Dels har
Svenska flaskfabrikanternas förening
bland annat anfört, att några klagomål
beträffande mjölkflaskproduktionen ej
längre torde förefinnas, och dels har
Surte glasbruk, som iir leverantören av
sådana flaskor inom landet, skrivit nå
-
36
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Om provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor.
got liknande, nämligen att någon brist på
mjölkflaskor inte har förefunnits under
den senaste tiden.
Med anledning av dessa två uttalanden
har jag begärt ordet vid behandlingen
av detta utskottsutlåtande för att säga,
att vi skola återkomma i denna fråga, om
inte glasbruken ordna upp saken. Yi
tycka det är fel att det skall gå ut över
konsumenterna att mejerihanteringen inte
kan få fram glasflaskor från fabrikanterna
inom landet, när vi lia möjligheter,
om vi bara få bort den höga tullen,
att från ett mjukvalutaland, nämligen
Tjeckoslovakien, köpa glasflaskor till åtminstone
samma men kanske lägre pris
än vad glasbruken i landet betinga sig.
När jag säger att vad som anförts i
de två refererade meningarna är fel, stöder
jag mig på två omständigheter. Ännu
har inte den största köparen av mjölkflaskor
i landet, nämligen Mjölkcentralen,
kunnat få en definitiv överenskommelse
med Surte glasbruk i denna fråga för
innevarande år. Bruket har i sin korrespondens
på den senaste tiden visat
sig villigare än tidigare, men ännu är
ingenting klart. Dessutom är det fortfarande
inte möjligt att ha kontinuerlig
drift vid sterilgräddfabrikerna, beroende
på att vi ännu inte ha tillräckligt med
glasflaskor för deras behov.
Herr talman, jag skall inte framställa
något yrkande om bifall till motionen,
när det givetvis kan finnas en möjlighet
att glasbruken ordna upp saken. Men om
det skulle bli så, att glasbruken inte
skulle vilja lösa frågan i år, så återkomma
vi med motionen nästa år, och jag
hoppas, att riksdagen då är välvilligare
inställd till densamma. Vi begära ju inte
en ständigt upphävd tull utan begära
bara ett tullupphävande under den tid,
glasbruken inte kunna förse konsumenterna
med tillräcklig mängd glasflaskor.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Det förefaller, som om herr von
Heland hade rätt stor anledning att vara
belåten, om det är på det sättet, att
hans motion har åstadkommit den kraftiga
verkan, som han trodde, nämligen
att enbart motionens tillkomst gjort de
svenska glasbruken mera benägna för
resonemang om saken, som han sade, än
de tidigare varit. Eu så kraftig verkan av
en motion är det mera sällan en motionär
kan röna, när hans motion samtidigt
blir avstyrkt. Det är tyvärr inte
alla gånger han kan röna sådan uppmuntran
ens när den blir bifallen. Under
sådana omständigheter borde herr
von Heland varit skäligen belåten.
Emellertid skall jag be att få tillägga
ytterligare några ord, även om det inte
är så angeläget, eftersom herr von Heland
inte ställde något direkt yrkande
om bifall till denna motion, som, inom
parentes sagt, han knappast heller kunnat
ställa något yrkande om bifall till,
då motionen omfattar åtskilligt mera än
den lättnad i tullen på mjölkflaskor, som
är herr von Helands egentliga intresse i
denna sak. Det kanske inte vore anledning
att säga så mycket om det, men en
del av herr von Helands uttalanden äro
av den art, att det kan vara av intresse
för kammaren att få saken mera belyst.
Det förhåller sig ostridigt så, att tillgången
på glasflaskor för mjölkleverans
under fjolåret var otillfredsställande. Att
tillgången var för liten, bestrides inte
från något håll, utan bestvrkes tvärtom
av alla de uttalanden som utskottet under
hand har införskaffat i anledning av
motionen. Men detta beror icke på, såsom
antydes i motionen, någon otillräcklig
tillverkningskapacitet hos de svenska
glasbruken eller någon sorts ovilja från
deras sida att i mån av sina möjligheter
tillgodose mjölkleverantörerna med
mjölkflaskor. Det beror därpå att de
svenska glasbrukens tillverkningskapacitet
inte har kunnat utnyttjas på grund
av brist på råvaror. Surte glasbruk, som
i stort sett är ensamtillverkare av mjölkflaskor
inom landet, har en tillverkningskapacitet
på ca 140 miljoner flaskor och
burkar per år, men under åren 1947 och
1948 kunde bruket tillverka endast 66 respektive
82 miljoner stycken på grund av
att bruket inte erhållit tillstånd att förbruka
mera soda i sin tillverkning än
som motsvarar ca 60 procent av den
maximala förkrigsförbrukningen.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
37
Om provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor.
Från och med mars månad d. å. — således
innevarande månad — har Surte
glasbruk, framför allt med hänsyn till
behovet av glasemballage för livsmedelsindustrien,
fått löfte att åter erhålla full
tilldelning av soda. Sedan bruket erhållit
denna fulla tilldelning av soda, anser
bruket sig ha möjligheter att tillgodose
det behov av mjölkflaskor som finnes
inom de svenska hushållen.
Brukets möjligheter att göra detta ökas
ytterligare därav, att bruket genom förhandlingar
med vederbörande köpare
har lyckats få till stånd en överenskommelse
om rationalisering av tillverkningen,
så att i stället för ett flertal förut
befintliga typer det nu endast kan förekomma
en typ, vilket gör att brukets tillverkningskapacitet
betydligt ökas. Om
det förhåller sig så, att Surte glasbruk i
sin korrespondens hittills under året har
visat någon tveksamhet att träffa en
överenskommelse — någonting som jag
inte känner till — kan det kanske bero
därpå, att det är först fr. o. in. innevarande
månads ingång som glasbruket på
grund av den ökade tilldelningen av
råvaror har möjligheter att öka sin leverans
i den omfattning som bruket här
har ställt i utsikt.
Jag tror således, att utskottet har haft
mycket goda skäl för sin förmodan, att
de olägenheter, som ostridigt ha förekommit
under de båda nästföregående
åren, i fortsättningen skola vara undanröjda
och att ett förhållande, som tillfredsställer
alla parter, skall bli rådande.
Skulle bruket inte kunna klara denna utfästelse,
blir det ju — såsom herr von
Heland här påpekade — anledning att
återkomma till saken. Men jag tror det
är angeläget, att kammarens ledamöter
ha klart för sig, att bristerna under
de föregående åren icke ha berott på någon
oginhet från vederbörande tillverkare,
utan att de bottna i de tyvärr mycket
vanliga svårigheter, som vår industri
över lag har haft all dragas med under
de senaste åren.
Beträffande möjligheten att importera
glasflaskor från Tjeckoslovakien skulle
jag vilja påpeka ett förhållande, som
kanske inte alldeles saknar intresse. Det
råder för närvarande importförbud på
varor av detta slag. Det är således inte
bara den höga tullen, som i och för sig
här varit ett hinder för import, utan
även importbestämmelserna. Tullen har
givetvis inverkat på Mjölkcentralens och
andra avnämares intresse för att köpa
glasflaskor utifrån, eftersom de ha blivit
dyrare, men till detta komma även de
administrativa svårigheter som härleda
sig från importförbudet.
Om det nu förhåller sig så att de svenska
myndigheterna ha medgivit en ökad
tilldelning av råvaror för att därigenom
möjliggöra en stegrad inhemsk produktion
av glasflaskor, har jag rätt svårt att
föreställa mig, att man samtidigt skall
vara så över hövan villig att lätta på
importförbudet för färdiga produkter.
Jag skulle tro, att myndigheterna ansett
sig ha rätt väl tillgodosett önskemålen
genom att de valt den förnuftigaste vägen
för att kunna öka tillgången på glasflaskor,
nämligen att lätta på importförbudet
för råvaror för att därigenom möjliggöra
en ökad svensk produktion.
Jag har, herr talman, med detta velat
lämna några upplysningar som kanske
kunna vara av intresse, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att föreskriva ändrade grunder för
fördelning av totalisatormedel, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:
nr 4, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
tjänstårsbcräkning i pensionshänseende
för vid Tumba pappersbruk anställda
Edith Natalia Broström; och
38
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under riksstatens
trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, ''utom i
vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. jämkning av underhållsbidrag till
frånskild make.
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild make.
1 detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, i anledning av de
likalydande motionerna 1:60, av fröken
Andersson och herr Löthner, samt II:
76, av fru Ewerlöf och herr Fagerholm,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan om ändrade
bestämmelser för jämkning av underhållsbidrag
till frånskild make på
grund av väsentligt ändrade förhållanden
och därmed sammanhängande spörsmål
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist, Lodenins, Lindgren, Landgren,
Lindahl och Pettersson i Ersbacken, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att förevarande
motioner, I: 60 och II: 76,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr AHLKVIST: Herr talman! Den
utredning, som såväl motionärerna som
utskottsmajoriteten hemställt om, syftar
till sådan ändring av giftermålsbalken
som skulle skapa möjligheter för underhållsberättigad
frånskild make att, när
väsentligt ändrade förhållanden inträtt,
få till stånd höjning av tidigare genom
domstols beslut eller avtal fastställt underhållsbidrag.
Enligt nu gällande bestämmelser
kan dylikt underhållsbidrag
väl jämkas i sänkande riktning, men
inte i höjande. Om exempelvis den underhållsskyldige
makens inkomster på
grund av sjukdom eller annat väsentligen
minskats, kan efter hemställan av
honom domstolen besluta att jämka det
tidigare fastställda underhållsbidraget
nedåt. Om det däremot skulle inträffa,
att hans inkomster väsentligt förbättrats
eller den underhållsberättigades behov
av underhåll ökats, kan inte det ursprungligen
fastställda underhållsbidraget
jämkas uppåt. Vid hastigt påseende
kan det ju verka fullt logiskt, att det, när
möjligheter finnas att jämka underhållsbidraget
nedåt, även borde vara möjligt
att jämka det uppåt. Vid närmare eftertanke
verkar detta emellertid kanske inte
lika självklart.
När de nu gällande bestämmelserna
antogos år 1935, anförde bl. a. dåvarande
chefen för justitiedepartementet i motiveringen
för propositionen, att om den
inträffade förändringen består allenast
diiri, att den ena makens ekonomi undergått
en förbättring, synes den andra
maken icke på denna omständighet kunna
grunda något berättigat krav på ökat
underhållsbidrag. Departementschefen
uttalade vidare: »Något annorlunda synes
saken ställa sig, om för den ena maken
uppstått ett behov av underhåll som
icke förelegat vid tiden för äktenskapsskillnaden,
eller, i det fall att underhållsbidrag
redan utgöres, den underhållsberättigade
maken fått ett ökat behov
av underhåll. Omständigheterna kunna
i dylika fall understundom vara sådana,
att det kunde ifrågasättas, huruvida
icke underhållsbidrag borde utdömas
respektive jämkas till högre belopp.
» Departementschefen fortsatte
emellertid: »Häremot tala dock starka
skäl. Det torde i och för sig vara önskvärt,
att makarnas ekonomiska mellanhavanden
vid äktenskapsskillnaden uppgöras
på sådant sätt att makarna få en
fast utgångspunkt, efter vilken de varaktigt
kunna inrätta sig för framtiden.»
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
39
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
Jag har nog närmast den uppfattningen,
att de skäl, som departementschefen
anförde år 1935, alltjämt äro bärande.
Vad som sedan dess skulle ha inträffat,
skulle väl vara, att vi nyss genomlevat
en period av försämrat penningvärde.
Detta har i sin tur resulterat i att underhållsbidrag,
som utdömts exempelvis på
1930-talet, sedan dess ha undergått en
väsentlig realvärdesförsämring.
Jag föreställer mig emellertid, att varken
motionärerna eller utskottsmajoriteten
förutsätta, att en lagändring här skulle
få retroaktiv verkan på det sättet, att
underhållsbidrag, som utdömts på 1930-talet, efter lagändringen skulle kunna
tas upp till omprövning och eventuellt
jämkas uppåt. Om så skulle vara fallet,
skulle det vara en anledning att ytterligare
öka min betänksamhet. Jag förutsätter
sålunda, att såväl motionärerna
som utskottsmajoriteten ha siktat på
framtiden. Men man vågar väl hysa den
förhoppningen, att vi inte inom den allra
närmaste framtiden skola stå inför en
mera akut penningvärdesförsämring,
vilket innebär, att frågan inte skulle vara
av alltför brådskande natur.
Jag är, herr talman, fullt medveten
om att det hittills sagda inte är någon
starkare motivering för att motsätta sig
ett krav på utredning. Reservanterna ha
också motiverat sitt avslagsyrkande med
att frågan redan är föremål för uppmärksamhet.
Vid fjolårets riksdag besvarade
chefen för justitiedepartementet
er. interpellation i medkammaren av herr
Wiberg i Malmö. Av svaret torde kunna
anses framgå, att nuvarande chefen för
justitiedepartementet delade den år 1935
fungerande justitieministerns uppfattning,
men att det ändrade förhållande,
som inträtt på grund av det försämrade
penningvärdet, i och för sig kunde motivera
en utredning. Justitieministern
slutade med att säga, att han fann det
önskvärt, att frågan vid lämpligt tillfälle
blev föremål för utredning. I fråga
om formerna för utredningen hänvisade
dock departementschefen till att giftermålsbalken
tillkommit efter nordiskt
samarbete och att det därför var angeläget,
att ändringar i balken såvitt möjligt
företogos gemensamt. Justitieministern
nämnde vidare, att särskilda delegerade
nyligen utsetts i de nordiska länderna
just för att främja det fortsatta samarbetet
på lagstiftningens område. Han sade
också, att de delegerade hade sin
uppmärksamhet riktad på frågan om
ändringar i de nordiska ländernas äktenskapslagstiftningar
i syfte att utjämna
förefintliga skiljaktigheter. Nu förhåller
det sig just på det sättet, att det
i fråga om möjligheten att jämka underhållsbidrag
uppåt föreligger skiljaktigheter
i de nordiska ländernas lagstiftning.
Interpellanten, herr Wiberg, förklarade
i sin tur, att interpellationssvaret i
alla delar var tillfredsställande och att
han helt delade justitieministerns uppfattning,
att frågan i första hand borde
utredas av den nordiska delegationen.
Jag vet inte vad som sedan dess har
inträtt som skulle motivera, att riksdagen
nu skulle skriva till Ivungl. Maj:t
och begära ytterligare utredning. Det
har ofta klagats över att utredningsapparaten
utnyttjas i för stor omfattning.
Därest regeringen skulle effektuera alla
utredningskrav som riksdagen framställer,
skulle säkerligen ansvällningen av
utredningsapparaten bli väsentligt mycket
större. Reservanterna mena, att även
riksdagen såtillvida bör visa återhållsamhet,
att när det gäller en fråga som
denna — vilken är föremål för uppmärksamhet
från såväl departementschefens
sida som från en för ändamålet
.särskilt tillsatt nordisk delegation — bör
det föreligga mycket starka skäl, om
riksdagen skall begära ytterligare utredning.
Några sådana skäl ha, mig veterligt,
varken motionärerna eller utskottsmajoriteten
hittills presterat.
Jag tillåter mig alltså, herr talman, att
yrka bifall Ii 11 den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.
Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr
talman! När det är fråga om en skilsmässa
och den ena parten skall ha underhäll,
så är det en hel del hänsyn man
har att ta, då underhållsbidraget skall
fastställas. Det utdömes i första hand
40
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
efter den aktuella situationen — i varje
fall spelar denna en ganska stor roll.
Därvid tas naturligtvis hänsyn till den
underhållspliktiges förmåga att utge ett
visst underhåll, men också till åtskilliga
andra ting, till exempel den andra makens
— oftast är det ju hustrun det gäller
— förmåga att genom förvärvsarbete
utom hemmet bidra till sin försörjning.
Det är emellertid inte bara den aktuella
situationen som domstolen har att
ta hänsyn till. Såsom utskottet påpekar,
bli också parternas framtidsutsikter av
betydelse. Man tar exempelvis viss hänsyn
till en förbättring i den underhållspliktiges
ekonomi, som kan förutses såsom
en normal följd av hans utbildning.
Och om man förutser, att den underhållspliktige
står inför en snar befordran,
som skall ge honom betydligt större
inkomst än han just nu har, så tas
hänsyn till den saken — åtminstone har
det upplysts så i utskottet. Hur ofta det
senare sker, undandrar sig mitt bedömande,
men jag har i varje fall på mycket
nära håll i min omgivning sett, att
man vid uppgörandet av avtal om underhållsbidrag
inte har tagit hänsyn till
den saken.
Det förhåller sig så som herr Ählkvist
sade, att när underhållsbidraget en
gång är fastställt, så finns det möjlighet
att sänka bidraget, men inte att öka
det. Att sänka det kan naturligtvis blott
komma i fråga, om väsentligt ändrade
förhållanden ha inträtt. Det kan ju ha
skett på olika sätt. Den frånskilda hustrun
kan ha fått högre arbetsförtjänst
eller eljest bättre ekonomiska möjligheter
än vid avtalets ingående, och det
kan också vara så, att den underhållspliktigc
inte längre har förmåga att betala
det underhåll som han en gång har
gått med på.
Alltså kan underhållet jämkas nedåt.
Men hur förhållandena än ändrats för
hustrun, finns det ingen möjlighet för
henne att få underhållsbidraget höjt.
Hon kan till exempel genom sjukdom ha
blivit förhindrad att vid sidan av sitt
arbete i hemmet sköta ett förvärvsarbete.
Eller hon kan ha nöjt sig med ett
lägre underhållsbidrag i tron, att hon
själv skulle kunna förtjäna pengar, men
sedan har hemmets skötsel tagit hennes
tid så i anspråk, att detta icke låtit sig
göra. Hon har under sådana förhållanden
ingen möjlighet att få till stånd én
höjning av det underhåll som blivit fastställt,
även om mannen vid denna tidpunkt
skulle ha erhållit betydligt ökade
inkomster. De kunna till och med ha
ökats i så väsentlig grad, att det underhåll,
som han har att betala till sin f. d.
hustru, inte står i rimlig proportion till
inkomsterna.
Det är många frånskilda hustrur som
med en viss bitterhet fråga sig, varför
det skall vara så. Svaret har herr Ahlkvist
redan givit, när han ur den historik,
som är intagen i utskottsutlåtandet,
citerade vad den dåvarande justitieministern
anfört i propositionen år 1935.
Jag kan förstå denna synpunkt. Man
menar väl, att en skilsmässa skall utgöra
slutpunkten på en period i makarnas
liv och att vad som en gång varit
inte skall kunna rivas upp igen. Men då
vill jag fråga: Hur går det, om mannen,
niir väsentligt försämrade förhållanden
inträtt för honom, anser sig böra få underhållet
sänkt? Såsom jag sade förut
kan ju tänkas till exempel den situationen,
att hustrun har fått större inkomster
an man kunde förutsätta vid skilsmässan
eller att mannen på grund av
sjukdom eller andra olyckor inte ser sig
i stånd att längre betala ut det fastställda
underhållet. Under sådana förhållanden
måste ju ändå den period, som man
en gång ansåg avslutad, rivas upp igen,
och man måste göra nya avväganden. I
dylika fall ha lagstiftarna inte haft någonting
emot att så sker. Det är endast
när hustrun fått så försämrade ekonomiska
villkor, att det fastställda underhållsbidraget
inte förslår ens för en nödtorftig
försörjning, som lagstiftarna varit
noga med att man inte skall riva upp
vad som en gång blivit fastslaget.
Hem Ahlkvist sade, att underhållsbidrag,
som utdömts exempelvis på 1930-talet, sedan dess ha undergått en väsentlig
realvärdesförsämring. Jag skulle vilja
understryka, att just i dessa tider,
när penningens värde minskats så oer
-
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
41
Ang. jämkning av underhållsbidrag'' till frånskild make.
hört, torde det vara i högsta grad påkallat,
att åtminstone de äldre underhållsbidragen,
som fastställts under en tid da
man fick mycket mera för pengarna,
kunde justeras uppåt. Utskottet pekar
också på det förhållandet, att i en familj
underhållsbidraget till hustrun och
barnen utgör en ekonomisk enhet och
att ett otillräckligt underhåll till hustrun
kommer att gå ut över familjen i
dess helhet, alltså även över barnen.
Jag skall också citera några rader ur
justitieministerns interpellationssvar i
andra kammaren i fjol. Han sade i svaret
som sin mening, att det kan »i vissa
situationer synas oriktigt, att den bidragsberättigade
skall vara utesluten
från möjligheten att, när väsentligt ändrade
förhållanden inträtt, få en höjning
till stånd». Ett särskilt skäl härför vore
också enligt justitieministern, att realvärdet
av det tidigare bestämda underhållsbidraget
kunde ha nedgått. Justitieministern
påpekade samtidigt, att giftermålsbalken
tillkommit efter nordiskt
samarbete och att det därför är angeläget,
att ändringar i denna lag såvitt
möjligt företas gemensamt. Det är på
dessa yttranden som reservanterna
hängt upp sitt förslag, även om jag efter
herr Ahlkvists anförande här i dag
nog har den känslan, att deras motivering
är något av de obotfärdigas förhinder.
Om vi läsa utskottsutlåtandet, finna
vi nämligen där, att Sverige i detta avseende
intar en särställning i förhållande
till de övriga nordiska länderna. I
Norge, Danmark och Finland kan det
ske en höjning av det underhållsbidrag,
som en gång blivit tilldelat en frånskild
make. Under sådana förhållanden torde
det vara särdeles lämpligt — det skulle
jag vilja säga gent emot herr Ahlkvist
— att vår lagstiftning i detta avseende
bringas i överensstämmelse med övriga
nordiska länders.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Häri instämde fru Floori.
Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Efter fru Sjöströin-Ilengtssons anförande
här skall jag fatta mig mycket kort.
Såsom redan anmärkts både från reservanthåll
och från utskottsmajoritetcns
sida, har uppfattningen i denna
fråga ändrats under årens lopp. Från
åren 1934—1935 och framöver har ju
uppfattningen innehållsmässigt sett blivit
en annan än tidigare, men man har
inte skridit till ändring av lagstiftningen
i detta hänseende. Nu betonade ju
departementschefen förra året — såsom
också redan har framhållits här — att
det var betydelsefullt med en utredning.
Reservanterna hänvisa till detta men
vilja göra troligt, att en sådan utredning
ändå mycket lätt kan komma till
stånd, om den inte rent av redan pågår.
Giftermålsbalken har ju kommit till
efter samarbete mellan de nordiska länderna,
och nu säga reservanterna med
departementschefen, att det måhända är
lämpligt att även denna fråga hänskjutes
till den nordiska delegationen.
Det var rätt intressant att lyssna på
reservanternas talesman här, när han
betonade vikten av att man inte skall
öka utredningsapparaten i onödan. Jag
ber att rent principiellt få helt och hållet
instämma därutinnan. Men det är
väl ändå att gå för hårt fram i resonemangen,
om man vill göra gällande, att
här skulle behövas en särskild utredningsapparat.
För denna speciella detaljändring
kan departementschefen
uppdraga åt en man i departementet att
komma med ett förslag till ändring i lagen.
Jag hoppas, att kammaren åtminstone
inte låter skrämma sig av det resonemang,
som här förts.
Såsom redan har framhållits, finnas
ju redan i både dansk, norsk och finsk
rätt bestämmelser i den riktning motionärerna
önska. Den som är intresserad
av det kan jag hänvisa till s. 7 i utskottets
utlåtande, där en redogörelse
finns för lagstiftningen i dessa hinder.
Vi mena nu, att det är onödigt att fördröja
denna specialfrågas lösning genom
att lägga in den i en stor nordisk
utredning som omfattar hela äktenskapslagstiftningen.
Det skulle i onödigt
hög grad fördröja det hela.
Jag skall emellertid för undvikande
av missförstånd understryka vad herr
42
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
Ahlkvist framförde, nämligen att i princip
måste man gå med på att inte det
förhållandet, att t. ex. mannens ekonomiska
läge förbättras, partout skall medföra,
att den frånskilda hustrun skall
liksom följa efter därvidlag. Det är ingalunda
vår mening, och åtminstone jag
för min del är fullt på det klara med
att man där får gå fram med den största
försiktighet. Men det är ju här fråga
om en ändring, när väsentligt ändrade
förhållanden föreligga, en ändring
som alltså får prövas i varje särskilt
fall. Jag vill särskilt understryka, att det
inte får bli så, att man ständigt kan
kräva ändringar. Jag menar, att i princip
skall som regel förhållandet mellan
makarna vara klart i och med skilsmässan.
Men jag tycker, att det är en
mycket viktig synpunkt, som fru Sjöström-Bengtsson
här var inne på, ehuru
hon kanske inte utvecklade den tillräckligt,
nämligen att bär gäller det inte
bara hustrun — henne skulle jag kanske,
litet hårt uttryckt, ha haft mindre
känsla för — utan det gäller, väl att
märka, också barnen i det tidigare äktenskapet.
Då tycker jag, att man får
ha öppen blick för risken för att underhållsbidraget
genom olika omständigheter
kan bli för lågt. Det kan bero
på ändrade ekonomiska förhållanden i
allmänhet för den före detta hustrun —
hon har t. ex. blivit sjuk. Men det kan
också — och det tycker jag, att man inte
alldeles får bortse från — bero på
penningvärdets förändringar. Det är ju
då litet hårt, om före detta hustrun och
barnen skola behöva leva på en alltför
låg standard.
Vi ha alltså, herr talman, ansett, att
det är mycket viktigt, att frågan snarast
löses. När man till yttermera visso som
biprodukt till denna lösning rakt på sak
kan nå enhetlighet mellan de nordiska
ländernas lagstiftning, är ju detta ett
ytterligare stöd för vår begäran här.
Jag tillåter mig, herr talman, att vädja
till första kammaren att följa andra
kammarens beslut. Därmed yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.
Fru LINDSTRÖM: Vad herr Ahlkvist
här anfört som reservant till utskottsutlåtandet
kan ju verka bestickande på
dem, som inte haft tid att närmare tänka
sig in i frågan och inte diskuterat den
så grundligt som vi i första lagutskottet
faktiskt ha gjort. Herr Ahlkvist har erinrat
om att vi för närvarande ha en
justitieminister, som i ett interpellationssvar
i fjol personligen uttalade sig i samma
riktning som det nu föreliggande utskottsutlåtandet,
alltså för möjligheten av
en jämkning uppåt av underhållsbidrag
till frånskild make, när väsentligt ändrade
förhållanden så påkalla, och han
har vidare erinrat om att särskilda delegerade
finnas tillsatta för att främja det
fortsatta samarbetet på den nordiska äktenskapslagstiftningens
område. Det kan
ju då, som herr Ahlkvist säger, förefalla
onödigt för riksdagen att särskilt uppmana
justitieministern att sätta till en ny
utredning eller låta nämnda nordiska delegerade
få även denna fråga, som departementschefen
dokumenterat sitt eget intresse
för, infogad i sitt fortsatta uppdrag.
Men utskottsmajoriteten har inte
sett på saken på det sättet. Den har menat,
att om riksdagen avsloge motionen,
såsom reservanterna här vilja, och gjorde
det med den motivering, som här anförts,
skulle justitieministern knappast kunna
uppfatta detta som ett riksdagens stöd
för den tankegång han rent personligen
gav uttryck åt i fjol, och han skulle med
rätta kunna bli tveksam om huruvida det
fanns resonans i riksdagen för en vidgning
av de delegerades direktiv till att
omfatta även denna fråga. I varje fall
skulle justitieministern inte kunna hämta
något stöd ur den motivering för avslag,
som reservanterna här framfört.
När de säga, att det måhända kunde visa
sig lämpligt att i samband härmed uppta
frågan om att möjliggöra höjning av
underhållsbidrag till frånskild make, så
är ju detta endast ett citat ur justitieministerns
eget utförligare yttrande, och det
är hämtat från den mest försiktiga och
till minst förpliktande delen i detta yttrande.
Om en sådan mening bleve riksdagens,
bleve den på sin höjd en inbjudan
med armbågen; den bleve närmast
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
43
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
bara en likgiltighetsförklaring, som säkerligen
inte ens får frågan att falla
framåt.
Detta om den formella sidan av saken.
Jag skall sedan bara med några få ord
beröra innehållet i utskottets hemställan,
eftersom flera andra redan gjort det före
mig. Men jag tycker, att vi ha skäl att
vtterligare understryka, att av utskottets
skrivning tydligt framgår, att utskottet
icke givit något lillfinger åt dem, som
till äventyrs anse, att en frånskild make
bör få resa krav på att utfå underhållsbidrag
i fall, där sådant icke tidigare utgått,
eller krav på ökat underhåll, då före
detta makens ekonomi undergått en förbättring.
Utskottet menar liksom nuvarande
lag, att de ekonomiska mellanhavandena
vid skilsmässa böra uppgöras
på sådant sätt, att makarna få en fast
utgångspunkt, som de varaktigt kunna
rätta sig efter för framtiden, om någon
av dem vill ingå nytt äktenskap o. s. v.
Det enda fall av väsentligt ändrade förhållanden,
som utskottet noterar som
tänkbar anledning till en domstolsjämkning
uppåt av tidigare utdömt underhåll,
är fall av orimligt lågt underhållsbidrag,
som kan ha uppstått genom ett kraftigt
fall av penningvärdet. Då tänker man
naturligtvis bara på sådana fall, där den
underhållspliktige själv kompenseras för
penningvärdesförsämringen genom indexreglering
av lönen eller annan motsvarande
ökning av inkomsterna. Ja,
dessutom tänker man på det fall, då ett
underhållsbidrag fastställts så att säga på
falska premisser, eller, som det heter i
utskottets motivering, »när en antagen
oförmåga hos den underhållsskyldige att
utgiva bidrag icke visar sig föreligga».
Det är alltså endast i sådana, uppenbart
orimliga och orättvisa fall, som efter
domstols prövning en jämkning uppåt av
tidigare utdömt eller avtalat underhållsbidrag
bör kunna ske.
Herr talman! Med denna begränsning
av utskottets rekommendation har jag
biträtt utskottsmajoritetens förslag och
ber härmed att få instämma i fru Sjöström-Bengtssons
hemställan om bifall
till utskottets förslag.
Herr OLOFSSON: Då jag har deltagit
i utskottsbehandlingen av denna fråga,
skall jag be att få deklarera min ståndpunkt.
Jag var nämligen inte närvarande, då
utlåtandet justerades, och hade därför
inte tillfälle att ansluta mig till reservationen.
Det ser därför ut, som om jag
skulle ha anslutit mig till utskottets förslag.
Jag skal! inte förlänga diskussionen
utan ber enbart att få hänvisa till vad
herr Ahlkvist har sagt i denna fråga och
nämna, alt jag kommer att rösta för reservationen.
Herr LODENIUS: Herr talman! Jag är
fullt på det klara med att det naturligtvis
kan förekomma fall, då det kan vara
rimligt att företa en jämkning uppåt av
ingångna avtal eller underhåll, som domstol
fastställt. När jag har anslutit mig
till reservationen är det alltså inte därför
att jag är emot den tanken, utan fastmer
med hänsyn till att, som det för resten
står angivet i reservationen, saken redan
är uppmärksammad och alltså ändå
synes bli föremål för utredning.
Fru Sjöström-Bengtsson sade här, att
reservationen mera tydde på de obotfärdigas
förhinder. Ja, så kan man se saken,
när man själv gärna vill ha fram
någonting, och inte minst många motionärer
skulle nog ha anledning att framiöra
sådana skäl mot de avslag, som deras
motioner ofta råka ut för. Fröken
Andersson däremot, om jag fattade henne
rätt, erkände i princip, att det var
rimligt, att man försökte begränsa utredningsförfarandet.
Men då måste jag ställa
den frågan: När skall man då över huvud
taget, herr talman, kunna avstå från
att begära en särskild utredning om inte
i ett fall som detta, när frågan iir föremål
för uppmärksamhet såviil av justitieministern
som av särskilt tillsatta delegerade
för de nordiska liindcrna, vilka
delegerade, efter vad det uppgivits,
bland annat ha sin uppmärksamhet riktad
på skillnaderna mellan de nordiska
ländernas iiktenskapslagstiftning? Det är
framför allt detta senare, herr talman,
44
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
som för mig har varit avgörande, när
jag har tagit ställning i frågan, och jag
tycker, att när saken ligger så till, bör
man kunna avstå från att begära en särskild
utredning och avvakta det resultat,
man får hoppas kommer fram genom
dessa nordiska delegerade.
Med hänsyn därtill ber jag att få yrka
bifall till reservationen.
Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
delar justitieministerns och reservanternas
uppfattning, att ändringar i giftermålsbalken
såvitt möjligt böra företas gemensamt
av de nordiska länderna. Här
föreligger emellertid tydligen någon
missuppfattning inom utskottet rörande
arten av den delegations verksamhet,
som har tillsatts för att uppmärksamma
detta samarbete. Det är inte så, som fru
Lindström sade, att det finns en delegation
för samarbetet på äktenskapslagstiftningens
område, utan det finns två
herrar, excellensen Ekeberg och justitierådet
Walin, som inte alls utgöra någon
utredningskommitté utan som ha justitieministerns
förtroendeuppdrag att ha sin
uppmärksamhet riktad på det nordiska
samarbetet — en utomordentligt viktig
uppgift, som jag är säker på att dessa
herrar fylla fullständigt. Men de verkställa
inga utredningar. Om dessa herrar
ha sin uppmärksamhet riktad på en fråga,
så är det inte märkvärdigare än om
justitieministern hade sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga, och det ha vi
inte hittills brukat i riksdagen åberopa
såsom något skäl att inte ge till känna
riksdagens önskemål med avseende på en
viss lagstiftning.
Jag anser därför, att vi inte på något
sätt träda justitieministerns eller herrar
Ekebergs och Walins intressen för när,
ifall vi i denna fråga ge uttryck för ett
önskemål om en revision. Det är alldeles
klart, att om riksdagen bifaller —
såsom jag förstod, att andra kammaren
redan hade för sin del gjort — utskottets
förslag om en utredning av frågan om
ändrade bestämmelser o. s. v., så sker
det med tanke på att denna utredning
skall företas i samförstånd med de andra
nordiska länderna.
Jag ber därför, herr talman, att få ge
uttryck åt den uppfattningen, att det
inte föreligger någon anledning för kammaren
att avstå från att ge till känna ett
önskemål i denna lagstiftningsfråga, och
jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.
Herr AHLKVIST: Herr talman! Endast
ett par ord!
Om jag undantar den siste talaren,
herr Schlyter, får jag nog säga, att motionärernas
och utskottets talesmän inte
ha diskuterat på precis samma plan som
reservanternas talesmän. När exempelvis
såväl fru Sjöström-Bengtsson som fröken
Andersson framhöllo barnens intresse i
denna fråga, så vill jag för det första
säga, att gällande rätt inte lägger hinder
i vägen för att jämka underhållsbidraget
till barnen uppåt. Och om man menar,
att ett hinder att jämka hustruns
underhåll uppåt skulle kunna gå ut över
barnen, så kan jag ge damerna rätt i
detta, men jag efterlyser de lagstiftningsåtgärder,
som kunna hålla barnen i äktenskapsskillnadsmålen
skadeslösa. Jag
föreställer mig, att här går rågången mellan
min uppfattning och motionärernas.
Redan vid förra årets riksdag väcktes en
motion från samma håll, där man yrkade
på vidgade möjligheter och enklare förfarande
för att åstadkomma äktenskapsskillnad.
Det är mot detta jag speciellt
reagerar, inte minst av hänsyn till barnen.
Jag anser nämligen, att det bästa
sättet att tillvarata barnens intresse är,
att skilsmässorna icke komma till stånd.
Jag skulle finna det önskvärt med större
ansvarskänsla bland föräldrar, så att de
inte vid första möjliga tillfälle rusade
åstad och skilde sig utan att tänka på
barnen. Jag tror inte, att man med denna
lagändring kan främja barnens intresse.
I övrigt ha vi från reservanternas sida
motiverat vårt avslagsyrkande med att
frågan är föremål för uppmärksamhet.
Nu säger herr Schlyter, att det inte betyder
så mycket, att justitieministern förra
året i andra kammaren förklarade sig
vara intresserad av frågan och sade, att
han önskade, att den skulle utredas vid
lämpligt tillfälle, samt hänvisade till att
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
45
Ang. jämkning av underhållsbidrag till frånskild make.
den nordiska delegationen också hade
uppmärksammat frågan. Vi kunna väl alltid
diskutera, huruvida det betyder någonting
vad chefen för justitiedepartementet
har sagt, men nog har jag den
föreställningen, att när chefen för justitiedepartementet
har tagit eu sådan bestämd
ståndpunkt i frågan, som han
gjorde i interpellationssvaret, och har
hänvisat till den nordiska delegationen,
så finns det inte så starka skäl att nu
skriva och begära en utredning.
Vad kommer att inträffa, om reservanterna
segra? Ja, inte ändrar justitieministern
sin uppfattning från i fjol, utan han
avvaktar det lämpliga tillfället att tillsätta
den utredning, som han ändå tänkt
sätta till. Frågans lösande kommer alltså
att gå varken fortare eller långsammare.
Ett bifall till utskottsförslaget innebär
endast, att riksdagen passar på att påminna
justitieministern om att han har
talat om, att han har intresse för frågan.
När sedan fru Lindström vill göra gällande,
att om man följer reservanterna,
så skulle det vara detsamma som att
säga till justitieministern, att riksdagen
inte delar hans uppfattning, ja då tycker
jag, att det är något egendomligt, när vi
motivera vårt avslagsyrkande på en skrivelse
med hänvisning till det intresse
justitieministern visat, att han skulle
kunna uppfatta det så, att riksdagen inte
delade den meningen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Fröken ANDERSSON: .lag vet inte, om
jag missuppfattade herr Ahlkvist. Plan
vände sig mot motionärerna och sade i
samma andetag, att från samma håll hade
tidigare förekommit motioner om underlättande
av äktenskapsskillnad. Då
vill jag, för undvikande av varje som
helst missförstånd, säga att jag aldrig har
drömt om att framföra en sådan motion
för min del och säkert inte heller herr
Löthner. Det är nämligen vi två här, som
skrivit under den nu föreliggande motionen.
Det vore tacknämligt, om de, som
behandla motionerna och komma med
påståenden, visste något så niir, hur saken
ligger till.
Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
måste ha uttryckt mig mycket fumligt
nyss, då jag kunde bli så missförstådd av
herr Ahlkvist. Jag fäster det allra största
avseende vid vad justitieministern har
sagt och har inte någon som helst erinran
att göra däremot. En ung och vaken
justitieminister har naturligtvis sin uppmärksamhet
riktad på varenda fråga,
som väcks till diskussion, varenda motion,
som läggs fram i riksdagen, o. s. v.
Men den omständigheten, att en departementschef
har sin uppmärksamhet
riktad på en fråga, är ju inte detsamma
som att han har satt till en kommitté
för att utreda den. Det är denna senare
åtgärd från en departementschefs sida,
som vi i utskotten bruka åberopa såsom
skäl att inte skriva till honom om den
saken.
Jag har nu fäst kammarens uppmärksamhet
på en missuppfattning, som har
förelegat angående karaktären av de
nordiska delegerade. De äro alltså inte
någon utredningskommitté, som har hand
om denna fråga. Saken är alltså inte upptagen
till behandling på något sätt i justitiedepartementet.
Jag vill inte under
den korta tid jag har kvar här i riksdagen
avstå från att medverka till en skrivelse
bara därför att en vaken justitieminister
är uppmärksam på saken.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lvdelse:
-
46
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Om användande såsom kreditobjekt av byggnader å ofri grund m. m.
Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 58;
Nej —• 58.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Enär således de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja- och en nej-sedel, båda lika
till storlek och utseende, tryckta och
omärkta samt var för sig slutna och hoprullade,
varefter på anmodan av herr
talmannen fröken Andersson ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och
befanns denna vara ja-sedeln.
Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med ja-propositionen.
Om användande såsom kreditobjekt av
byggnader å ofri grund m. m.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående utredning av möjligheterna
att använda å ofri grund belägna
magasin och dylika byggnader såsom
kreditobjekt m. m.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
113 i första kammaren av herr Persson,
Ivar, m. fl. och nr 132 i andra kammaren
av herr Johnsson i Skoglösa in. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående lagstiftning dels för
möjliggörande av att använda å ofri
grund belägna magasin och dylika byggnader
såsom kreditobjekt, dels om möjlighet
att vinna förlängning av upplåtelseavtal
om mark, där nyss angivna
byggnader vore uppförda, och eventuellt
att finna lämpliga former för en avveckling
utan värdeförstörelse av den gemenskap,
som förelåge när marken och
byggnaderna i dylika fall tillhörde olika
ägare.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna
motionerna till lagberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag att revidera
jordabalken.
Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Som motionär i detta ärende är jag givetvis
tillfredsställd med utskottets positiva
förslag i utlåtandets kläm. Däremot måste
jag säga, att jag tycker, att motiveringen
är något väl negativ. Jag hade väntat
mig, att utskottet skulle kunnat vara
med om något mera av motionen. Ty
skall man kunna få full nytta av denna
möjlighet, räcker det inte med att, såsom
utskottet har pekat på, genom tomträttsinstitutets
utbyggande åstadkomma
kreditvärdighet för en del av dessa byggnader,
för vilka kreditmöjlighet är mycket
önskvärd. Det gäller ju också, att
dessa markområden skola i görligaste
mån — då inte något alldeles särskilt
vägande allmänt intresse kan komma att
stå däremot — få vidare utnyttjas även
efter utgången av den första upplåtelsetiden.
Nog tycker jag, att det skulle kunna
vara möjligt att åstadkomma något
slags, låt vara begränsad, optionsrätt
härvidlag. Vad utskottet skriver om att
det inte kan ifrågasättas att upptaga nå
-
Onsdagen den 2 mars 1949.
Nr 8.
47
Om användande såsom kreditobjekt av byggnader å ofri grund m. m.
gon tvingande bestämmelse om skyldighet
att inlösa byggnaden, därest den icke
kan få användas i fortsättningen för sitt
ursprungliga ändamål, tycker jag också
är litet väl negativt.
Jag vill därför, herr talman, uttala den
förhoppningen, att lagberedningen vid
sitt arbete med denna motion kan finna
möjlighet att beakta något mera av densammas
önskemål än vad utskottet direkt
har pekat på i sin motivering. Under
sådana förhållanden, herr talman,
kan jag ansluta mig till utskottet.
I detta anförande instämde herr Mannerskantz.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
angående rikets allmänna flaggdagar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;
och skulle jämlikt. § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;
nr 44, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av låg
medelst traktorer; samt
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:l att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel.
Herr talmannen hemställde, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde,
som komme att liållas onsdagen den
9 innevarande månad, företaga val av
ledamöter och suppleanter i det tredje
tillfälliga utskott, kammaren denna dag
beslutit tillsätta.
Denna hemställan bifölls.
Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:
Till riksdagen.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 december
1948 förordnat mig att vara vice ordförande
i arbetsdomstolen, får jag med
hänsyn till svårigheten att förena detta
uppdrag med förtroendet att vara ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman
härmed vördsamt avsäga mig
nämnda förtroende.
Stockholm den 1 mars 1949.
Sven Romanus.
På gjord proposition lade kammaren
berörda skrivelse till handlingarna.
Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträdet onsdagen
den 9 i denna månad företaga val av
valmän jämte suppleanter för utseende
av ny ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman.
Detta förslag antogs.
Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 10, 67—71 och 73—76.
Herr Tjällgren avlämnade en av honom
in. fl. undertecknad motion, nr 236,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök för budgetåret
1949/50 m. m.
Motionen bordlädes.
48
Nr 8.
Onsdagen den 2 mars 1949.
Interpellation ang. förberedelserna till
förestående internationella
tullförhandlingar.
Herr WEHTJE erhöll på begäran ordet
och anförde: Den 11 april skola internationella
tullförhandlingar taga sin
början i Annecy. I anledning av Sveriges
eventuella anslutning till The General
Agreement on Tariffs and Trade har
Sverige anmält sitt deltagande i desamma.
För att förbereda härmed sammanhängande
frågor tillsatte regeringen i
september förra året 1948 års tullförhandlingskommitté.
Utrikesdepartementet har, sedan svenska
regeringen anmält sitt intresse för
saken, från olika främmande länder fått
emottaga önskemål om nedsättning av
gällande svenska tullsatser respektive
förbindelser att icke höja sådana. I dagarna
har tullförhandlingskommittén utsänt
på remiss till näringslivet en förteckning
över de sålunda inkomna
önskemålen. Antalet varuslag, som beröras
härav, uppgår till omkring tusentalet.
Svar har därvid begärts till den 10
mars, vilket innebär en remisstid på något
över 14 dagar. Detta måste betecknas
som helt otillräckligt med tanke på en
för Sveriges utrikeshandel och svenskt
näringsliv över huvud taget så betydelsefull
angelägenhet som denna.
Då tullarna äro bevillningar och därmed
frågor om ändring av svenska tullsatser
falla under riksdagens uteslutande
bestämmanderätt, kan regeringen icke
träffa avtal med andra makter utan riksdagens
godkännande. Under sådana för
-
hållanden är det synnerligen angeläget,
att riksdagen och bevillningsutskottet
hållas noga underrättade om innebörden
av de förslag, som kunna bliva diskuterade
i Annecy. Om riksdagen icke skall
sättas i efterhand, sedan regeringen
eventuellt bundit sig vid de nu kommande
förhandlingarna, torde det vara
nödvändigt, att riksdagen beredes tillfälle
dryfta det sakliga innehållet av de
förslag, som nu utsänts på remiss till
näringslivet.
På grund av vad ovan anförts får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande frågor:
1) Vill herr statsrådet lämna denna
kammare en förklaring till anledningen
att så kort remisstid lämnats för denna
viktiga fråga?
2) Är herr statsrådet i tillfälle att snarast
ge denna kammare en redogörelse
för förberedelsearbetet till de förhandlingar,
vårt land i april ämnar deltaga
i för eventuell anslutning till The General
Agreement on Tariffs and Trade?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
490977