26—30 november—1 december (Riksdagens protokoll 1949:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

26—30 november—1 december.

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 november. Sid.

Subventionering av vissa varor m. m........................... 5

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 54

Sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m....................... 57

Avdragsrätt för medlemsavgifter m. m......................... 69

Avskaffande av dyrortssystemet m. m........................... 84

Pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m....... 98

Torsdagen den 1 december.

Svar på interpellationer:

av fröken Andersson om underlättande av andrahandsupplåtelse

av hyreslägenheter ........................................ 116

av herr Näsgård ang. den religiösa mötesfriheten............ 119

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.................... 122

Skärpta åtgärder mot rattfylleri................................ 124

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 30 november.

Statsutskottets utlåtande nr 184, ang. subventionering av vissa varor
in. m..................................................... 5

Jordbruksutskottets utlåtande nr 55, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område................................ 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. sänkning av tilläggsskatten
å bensin m. m..................................... 57

— nr 48, ang. ändring i kommunalskattelagen m. m............. 69

Statsutskottets utlåtande nr 183, ang. avskaffande av dyrortssystemet
m. m.................................................

1 Första kammarens protokoll 1949. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.. . 98

— memorial nr 50, ang. vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna

för de hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemännen ...... 115

— nr 51, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankout skot‘

.................................................... 115

Torsdagen den 1 december.

Första lagutskottets utlåtande nr 52, ang. förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus...... 122

— nr 53, ang. skärpta åtgärder mot rattfylleri.................. 124

Lördagen den 26 november 1949.

Nr 29.

Lördagen den 26 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och bordlädes Kung]. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 219, med förslag till lag om inlösen
i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 183, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av dyrortssystemet
m. m. samt om slopande av lägsta ortsgruppen
i dyrortsindelningen; och
nr 184, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående bemyndigande
att till clearingkassa för kaffe
överföra tull, tilläggsstull och skatt å
kaffe m. m., dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av vissa varor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 173 med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och
nr 49, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatten å
bensin och tilläggsskatten å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor; bankoutskottets

utlåtanden och memorial
:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 50, angående vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna
för de hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemännen;
och

nr 51, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av återremiss av
första lagutskottets utlåtande nr 35 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 53, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
(nr 216) angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Åman för tiden från och
med den 28 innevarande månad till och
med den 9 nästkommande december för
utrikes resa.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.04 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 29.

Tisdagen den 29 november 1949.

Tisdagen den 29 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 22, 23
och 26 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Strand för tiden från och
med denna dag till och med den 10
nästkommande december för utrikes
resa.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods m. m.; samt

nr 386, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om pantlånerörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 219, med förslag till lag om inlösen
i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 183 och 184,
bevillningsutskottets betänkanden nr 48
och 49, bankoutskottets utlåtande nr 48
samt memorial nr 50 och 51, första lagutskottets
utlåtanden nr 52 och 53 ävensom
jordbruksutskottets utlåtande nr 55.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
184, jordbruksutskottets utlåtande nr 55
samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 48 skulle i nu angiven ordning
uppföras främst på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Onsdagen den SO november förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herrar Gjöres och Boman anmälde, att
de åter infunnit sig vid riksdagen.

Ang. subventionering av vissa varor
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående bemyndigande
att till clearingkassa för kaffe
överföra tull, tilläggstull och skatt å
kaffe m. m., dels ock Kungl. Maj :ts
proposition angående subventionering av
vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 215, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 21
oktober 1949, föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att intill den 1
juli 1950 i den utsträckning Kungl.
Maj:t funne lämpligt besluta om överförande
av tull, tilläggstull och skatt å
kaffe till clearingkassa för kaffe.

I en annan proposition, nr 217, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 21 oktober
1949, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer för handbavandet
av importsubvenfioneringen
under budgetåret 1949/50, som i nämnda
statsrådsprotokoll angivits,

dels ock å tilläggsstat I till ribsstaten
för budgetåret 1949/50 under tolfte huvudtiteln
anvisa

a) till Subventionering av införseln av
vissa varor ett reservationsanslag av
90 000 000 kronor,

b) till Prisnedsättning å vissa livsmedel
ett reservationsanslag av 63 000 000
kronor och

c) till Prisclearing å kaffe ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den enia inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (1:338) och den andra
inom andra kammaren av herr Johnsson
i Kastanj egården m. fl. (11:433), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå i propositionen nr 217
framlagt förslag att bereda Kungl. Maj :t
möjlighet att återinföra systemet med
förmalningsersättning för vete och råg;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (I: 341) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 437), i vilka hemställts,

a) alt riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 217 beakta vad i
motionerna anförts,

b) att riksdagen måtte avslå i propositionen
innefattat äskande om ett belopp
av 58 milj. kronor för prisnedsättning
på mjöl, ost och fläsk samt om så
befunnes nödvändigt göra de förändringar
i ainslagsöeteckningar och anslagsbestämningar
för begärt anslag till subventionering
av införseln av vissa varor,
som i motionerna angivits, samt

c) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att under vårsessionen
1950 få sig förelagd en plan för en
ekonomisk politik, som kunde leda till
ett fritt ekonomiskt system efter utgången
av år 1950;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
IJeiding in. fl. (I: 342) och den andra
inom andra kammaren av herr Iledlnnd
i Rådom in. fl. (11:438), i vilka hem -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

ställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 217 måtte dels avslå
förslaget om återinförande av förmalningsersättning
för vete och råg, dels uttala
att den föreslagna subventionen av
fläskpriiset i istället borde läggas på
osten;

dels en inom andra kammaren av herr
Christenson i Malmö m. fl. väckt motion
(11:434), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 217 måtte besluta, att med anledning
av kronans devalvering subventionsåtgärder
borde tillgripas, så att
prisnivån för bensin och övriga drivmedel
för motorfordon återställdes till samma
höjd som före devalveringen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Petrén in. fl. (1:340) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl m. fl. (11:435), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionerna
nr 215, 216 och 217 måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa
om tillsättande av en opolitisk expertkommitté
med uppdrag att snarast verkställa
utredning för subventionssystemets
snara avveckling och klarläggande av de
alternativa följdverkningarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
propositionen nr 215 bemyndiga Kungl.
Maj:t att intill den 1 juli 1950 i den utsträckning
Kungl. Maj:t funne lämpligt
besluta om överförande av tull, tilläggstull
och skatt å kaffe till clearingkassa
för kaffe;

II. att riksdagen måtte

A. med bifall till propositionen nr 217
ävensom med avslag å motionerna I: 338
och 11:433, 1:341 och 11:437, punkten

a), 1:342 och 11:438 samt 11:434 godkänna
de riktlinjer för handhavandet
(av importsubventioneningen under budgetåret
1949/50, som av t. f. chefen för
folkhushållningsdepartementet angivits i
statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 21 oktober 1949;

B. med bifall till propositionen nr
217 samt med avslag å motionerna I:
341 och 11:437, punkten b), å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1949/
50 under tolfte huvudtiteln anvisa

a) till Subventionering av införseln
av vissa varor ett reservationsanslag av
90 000 000 kronor;

b) till Prisnedsättning å vissa livsmedel
ett reservationsanslag av 63 000 000
kronor;

c) till Prisclearing å kaffe ett reservatonsanslag
av 17 000 000 kronor;

C. bemyndiga Kungl. Maj: t att, i den
män till prisclearing å kaffe avsedda
medel icke försloge för ändamålet, för
subventionering av kaffe anlita medel
från berörda anslag av 90 000 000 kronor
till subventionering av införseln av vissa
varor;

III. att motionerna 1:340 och 11:435
samt I: 341 och II: 437, punkten c), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Ohlort, von Heland, Gustav
Emil Andersson, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Larsson i Stockholm,
Onsjö och Widén, vilka ansett,
att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj :ts
förslag om förmalningsersättning vid
handelsförmalning av vete och råg samt
föreslå vissa jämkningar av den ifrågasatta
subventioneringen av fläsk och ost
och att utskottets yttrande därför bort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II A hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av propositionen
nr 217 samt motionerna I: 341
och 11:437, punkten a), med bifall till
motionerna 1:338 och 11:433 samt
1:342 och 11:438 ävensom med avslag
å motionen II: 434 godkänna de riktlinjer
för handhavandet av importsubventioneringen
under budgetåret 1949/50,
som i reservationen angivits;

II. av fröken Andersson samt herrar
Bergh och Skoglund i Doverstorp, vilka
ansett, att utskottet med anslutning till
vad i motionerna 1:341 och 11:437 an -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

förts rörande subventioneringspolitiken
bort avstyrka Kungl. Maj :ts förslag om
förmalningsersättning vid handelsförmalning
av vete och råg samt subventionering
av fläsk ävensom föreslå viss
jämkning av den ifrågasatta subventioneringen
av ost samt nedsättning av reservationsanslaget
till prisnedsättning å
vissa livsmedel med 58 000 000 kronor
och att utskottets yttrande i enlighet därmed
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under II A och II B punkten b)
hemställa, att riksdagen måtte

A. i anledning av propositionen nr
217 samt motionerna I: 342 och II: 438,
med bifall till motionerna 1:341 och
11:437, punkten a), samt 1:338 och
II: 433 ävensom med avslag å motionen
II: 434 godkänna de riktlinjer för liandhavandet
av importsubventioneringen
under budgetåret 1949/50, som i reservationen
angivits;

B. i anledning av propositionen nr 217
samt med bifall till motionerna I: 341
och 11:437, punkten b), å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1949/50
under tolfte huvudtiteln anvisa

b) till Prisnedsättning å vissa livsmedel
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor;

III. av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Larsson i Stockholm och Widén,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
utredning om subvenitioneringspolitikens
avveckling och den av övergången till
en friare hushållning betingade ekonomiska
politikens utformning och att viss
del av utskottets yttrande därför bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:340 och 11:435
samt 1:341 och 11:437, punkten c), i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i av reservanterna angivna avseenden
;

IV. av fröken Andersson samt herrar
Bergh och Skoglund i Doverstorp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reser -

vationen angivits, samt att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:341 och
II: 437, punkten c), samt i anledning av
motionerna I: 340 och II: 435 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att under vårsessionen
1950 få sig förelagd en plan
för en ekonomisk politik, som kunde leda
till ett friare ekonomiskt system efter
utgången av år 1950.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr DOMÖ: Herr talman! För ungefär
en månad sedan debatterades här i
kammaren de Kungl. Maj ds propositioner,
som nu genomgått statsutskottets
skärseld och åter ligga på kamrarnas
bord — för benäget godkännande i enlighet
med en tillmötesgående majoritets
oreserverade tillstyrkan. Utskottet
knorrar visserligen något över mjölsubventionen,
men i gengäld ger det Kungl.
Maj:t fria händer och vidgar Kungl.
Maj ds fullmakter på andra områden. I
stort sett har utskottsmajoriteten svalt
subventionsimprovisationen med hull
och hår, trots att under den tid som gått
efter propositionernas avlämnande åtskilligt
inträffat, som borde ha gett utskottet
anledning till betänksamhet,
bland annat angående hållbarheten i finansministerns
rätt tvärsäkra uttalanden
om den sannolika ekonomiska utvecklingen
och om storleken av behövliga
subventionsmedel. Jag har svårt att
tro, att ens finansministern nu räknar
med — som han gjorde i remissdebatten
den 26 oktober — att 200 miljoner kronor
räcka att »precis kompensera den
kostnadsökning vi nu kunna se». Marginalen
på 100 miljoner, som statsrådet
Sköld tagit till för att vara, som han
uttryckte det, på den säkra sidan, torde
redan vara ganska betänkligt naggad i
kanten. En subventionering av kaffet för
att kunna hålla ungefär nuvarande priser
skulle kräva cirka 175 miljoner, och
sedan blir det ju inte så mycket kvar av
det beräknade beloppet.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Det kan, herr talman, kanske tyckas
överflödigt att nu ytterligare tala om
principer för landets ekonomiska politik;
den bestämmer majoriteten i riksdagen
utan sådant onödigt påhäng. Men
då det finns folk, kanske till och med
i riksdagen, som tror att vi lösa de ekonomiska
problem, som bland annat tagit
sig uttryck i nedsättningen av den
svenska kronans värde med 30 procent,
genom subventioner av den art och
omfattning det nu gäller, må det tillåtas
mig att i korthet beröra subventionspolitikens
principiella innebörd och vissa
förhållanden i samband med dess införande.

Djupast sett innebär regeringens stora
subventionsförslag ett försök att avskärma
den svenska marknaden från världsmarknaden.
Man syftar i själva verket
till ett svenskt självhushåll, vilket dock
skall uppehålla sedvanliga internationella
förbindelser. Vad man i själva verket
vill åstadkomma är alltså en motsägelse,
en orimlig ekonomisk konstruktion.

Man kan tänka sig självhushåll av två
olika slag. Antingen reser man utefter
landets gränser en skyddsmur av tullar
eller andra hinder, bakom vilken den inhemska
prisnivån kan stiga till en höjd,
som ligger avsevärt över världsprisnivån.
Då behöver man ett stort antal
tullkontrollanter, som lägga på varorna
avgifter, när de passera gränsen. Eller
också gör man som regeringen nu föreslår.
Man placerar i alla importhamnar
en lång rad jultomtar, som placera en
större eller mindre slant i varje varusändning
som kommer in. På det viset
får man en inhemsk prisnivå, som ligger
väsentligt under världsmarknadsnivån.
Man gör Sverige till en prisdal
mitt ute på slätten. Vad regeringen föreslår
är alltså ett slags omvända skyddstullar.
Det egendomliga är bara, att man
inbillar sig att ingen skall behöva betala
dessa omvända skyddstullar.

Regeringen vidhåller uppenbarligen
sin uppfattning, att man kan bygga en
protektionism av detta slag på förhoppningen
om ett prisfall ute i världen.
Man vidhåller denna uppfattning även

sedan man sett kaffeprisernas utveckling
på senaste tid. Jag skall inte profetera
om den internationella prisutvecklingen
utan endast fråga, om det är
rimligt att satsa hundratals miljoner på
en förhoppning hos finansministern. Är
det sund ekonomi att med stöd av herr
Skölds optimism göra en anordning,
som kommer att kosta skattebetalarna en
summa som går upp till nära 20 procent
av den inkomstskatt vi alla betala?

Hela den linje regeringen valt och utskottets
majoritet nickat bifall till går ut
på att levnadskostnadstalet 169 icke får
uppnås eller överskridas. Regeringen
har begärt fullmakt att använda statsmedel
för detta ändamål, och utskottet
har utan bestämda begränsningar lämnat
de begärda fullmakterna. Om riksdagen
i dag beslutar bifall till propositionerna
nr 215 och 217, kan den
knappast göra motstånd, när regeringen
nästa gång kommer och begär mer pengar.
Nästa gång måste komma före den 1
juli 1950 och av utskottsutlåtandet att
döma troligen redan i början av nästa
års vårriksdag. Kaffepengarna äro slut
någon gång efter jul, och då behövs det,
om ingenting oförutsett inträffar, nya
miljoner. Vidhåller man målet att under
alla förhållanden hålla levnadskostnadsindex
nere under 169, betyder regeringspolitiken,
att de svenska statsutgifternas
storlek bestämmes efter importpriserna.
Ju mer dessa stiga, desto större
subventioner skola gränstomtarna dela
ut. Tillspetsat kan man säga, att riksdagens
grundlagsenliga plikt att pröva
statsverkets tillstånd och behov överlåtits
till varubörserna i London, Chikago,
Rio och vad de heta. Visserligen
vilja vi alla ha en bredare internationell
kontakt men knappast i den formen.

Finansministern Sköld talade i remissdebatten
om de förberedelser i god
tid, som regeringen vidtagit för att möta
devalveringens följder. Jag har verkligen
ansträngt mig för att få fram några
resultat av dessa förberedelser, men
jag måste medge att jag har misslyckats.
Utskottsbehandlingen av regeringens
förslag, vad som under hand berättats

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionermg av vissa varor m. m.

om regeringens kontakter med de stora
organisationerna och regeringens egna
uttalanden sedan vi sist möttes ha allt
mer övertygat mig om att det hör är
fråga om en lång rad improvisationer.
Man har helt enkelt inte hunnit tänka
igenom problemen och har därför tillgripit
de närmast till hands liggande
hjälpmedlen. Det är emellertid kostnadskrävande
improvisationer, ett farligt
spel med hundratals svårframtagna
skattemiljoner, man ger sig in på. Måhända
kan man lyckas, men då icke på
grund av egna ansträngningar utan därför
att fullkomligt oberäkneliga förändringar
inträffat, som helt stå utanför
vår kontroll. Herr Sköld är kanske mera
fallen för djärva experiment än jag,
men jag undrar om inte även han börjar
tycka, att dessa experiment arta sig
att bli ganska riskabla.

Regeringen säger, att den samhällsekonomiska
balansen återvunnits. Det
lönar icke mödan att mera utförligt resonera
om vilken saklig grund regeringens
hastigt påkomna optimism har. Det
är bara på sin plats att varna för en
överskattning av de tämligen lösa beräkningar,
på vilka föreställningen om
den återvunna samhällsekonomiska balansen
vilar. Särskilt betänkligt förefaller
det mig, att man i siffror anger möjligheterna
för standardförbättringar.
Det finns i ekvationen åtskilliga obekanta,
som man inte har något som helst
grepp på. Bara en procents felkalkyl i
fråga om nationalinkomsten gör ju cirka
250 miljoner. Att då tala om att man
har 200 eller 300 miljoner kronor till
olika ändamål, förefaller mig att vara
ett ganska lättvindigt resonemang.

I detta sammanhang förtjänar det understrykas,
att den balans vi till äventyrs
nått är konstlad. Den betyder i
själva verket ingenting annat än alt man
lyckats hålla läget låst med hjälp av
olika regleringar.

Vad som nu närmast intresserar är
väl ulrikeshandelssituationcn. Regeringen
uttalar sin tillfredsställelse med den
stigande exporten, och däri instämma
säkert alla. Vad jag emellertid något
närmare skulle vilja ha belyst är i vil -

ken mån vår dollarsituation lättat på
senare tid. Av regeringens tidigare deklarationer
tycker man sig kunna läsa
ut, att balans uppnåtts även i dollaravseende.
Detta har emellertid, såvitt jag
kan se, skett med hjälp av Marshallkrediten
och genom en nedpressning
av dollarimporten intill gränsen för det
möjliga. Vi måste räkna med sjunkande
Marshallinkomster, och vi vilja alla ha
till stånd en stigande import från dollarländerna
■— helt enkelt därför att
dessa länder i många fall äro de bästa
inköpskällorna. Min fråga, som jag alltså
direkt vill rikta till vederbörande
statsråd, lyder: I vilken mån har den
stigande exporten fått sådan inriktning,
att ökat utrymme för dollarexport uppkommit? Det

skulle också vara värdefullt att
få en specifik uppgift om valutareservens
ställning vid devalveringen och nu.
Det väsentliga i en sådan uppgift skulle
vara, hur det är med de hårda valutorna,
inte bara dollar utan även schweizerfranc
och belgiska franc. Man skulle
då få en klarare bild av läget, och dessa
siffror äro ju icke tillgängliga för riksdagsmännen
i officiella rapporter.

Stegringen av våra pundtillgodohavanden
betyder naturligtvis, att vi i viss
mån sälja på kredit till sterlingområdet
eller rättare sagt till England. I och för
sig är naturligtvis även denna ökning
av exporten gynnsam, men frågan är,
om pundet längre är en valuta av det
slag man helst fyller en valutareserv
med. De fria noteringarna på pund äro
ju ägnade att inge allvarliga betänkligheter.

Av regeringens redovisningar framgår
också, att under året en viss lagerförtäring
ägt rum. Det finns anledning att
fästa uppmärksamheten vid att i den
mån importvaror förbrukas behöver valutareserven
stärkas. Förbrukningen av
importerade varor är ju i själva verket
en förbrukning av utländska valutor,
och när man bedömer valutareserven,
får man alltså ta hänsyn härtill. 1 det
sammanhanget skulle jag också vilja fråga,
hur stor valutareserv regeringen anser
att vi behöva för att återfå inter -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. i
nationell rörelsefrihet. Uppgifterna växla
ju ofantligt mycket på den punkten.

Jag ansåg mig kunna konstatera, att
vi för närvarande i viss utsträckning
faktiskt sälja på kredit till England. I
det sammanhanget aktualiseras ä\en
frågan om den ryska krediten. Att det
ur svensk synpunkt är ogynnsamt att nu
sälja på kredit, är uppenbart. Vi ha
knappast några möjligheter att komma
ifrån de förpliktelser, det ryska avtalet
lagt på oss, men det är ju av synnerlig
vikt, att allmänheten undan för undan
får klara redogörelser för de faktiska
kreditavsluten.

Regeringens program för den skärpta
indirekta beskattning, som genomfördes
år 1948, motiverades ju helt med nödvändigheten
att suga upp köpkraft, så
att trycket på prisnivån icke skulle bli
för starkt. Man kan kalla detta ett
tvångssparande, om man vill, bara man
kommer ihåg att den, som sparat, inte
får behålla det sparade. Denna motivering
upprepades så sent som i våras. Så
sent som då var det orimligt att rubba
det allra minsta på överbalanseringen,
emedan köpkraften då skulle ökas.
Överbalanseringens storlek var helig,
och även om man medgav, att åtskilliga
av de skatter, som utnyttjades för att
åstadkomma den, voro orimliga till sin
konstruktion, såsom pappersskatten, eller
orättfärdiga till sina verkningar, som
bensinskatten, måste de bibehållas. Överbalanseringen
krävde det.

Nu har lielt plötsligt hela överbalanseringen
— nästan alla de femhundra
miljonerna — blivit överflödig. Man frågar
sig onekligen vad som inträffat, vad
som så i ett slag förändrat hela läget,
men något svar på den frågan lär man
inte få. Vad regeringen gör är rätt, och
därmed punkt, och det är rätt, även om
det var fullkomligt galet i går.

Att använda ett budgetöverskott för
att subventionera priserna på vissa varor
— importvaror eller både importvaror
och hemmamarknadsvaror — är
ett säkert sätt att öka efterfrågan på
dessa och andra varor. Det betyder ju
bara, att man ger människorna mer
pengar att röra sig med och att köpa

för. Det ökar inte den mängd varor som
finns, bara folks tillgång på pengar.
Det måste i sin tur leda till tryck på
priserna och, med de principer priskontrollnämnden
nu tillämpar, till ytterligare
snedvridning av produktionen.

Den sammanlagda förbrukningen av
låne- och kassamedel under 1948/49, det
första överbalanseringsåret, har beräknats
till 550 miljoner kronor, och det är
ju ett ganska märkligt resultat av en
budget, vars överbalansering ofta omskrutits.
Upplåningen uppgick till 375
miljoner. Kassamedel i betydande omfattning
ha således förbrukats. Man
måste säga, att staten själv dåligt följt
de maningar den ställt till enskilda kreditinstitutioner.
Man måste också fråga
sig vad som egentligen menas med överbalansering
och budgetöverskott. Är det
bara en siffra, som man trollar fram
med diverse bokföringstekniska manipulationer? Än

mer alarmerande är den metod
som använts för upplåning. Riksgäldskontoret
uppger, att den tillfälliga''statsskulden
förra året nådde 27 procent av
den samlade, att alltså en snabbt stigande
del av upplåningen har formen
av skattkammarväxlar. Detta betyder, att
iikviditetsreserver och riksbankens oförmåga
att säga nej bildar grund för stora
statliga utgifter för ofta långsiktiga
utgifter. Att kalla detta för stabiliseringspolitik
verkar minst sagt djärvt.
Redan nu kan konstateras, att ett lånebehov
kommer att uppstå i år. Hur
stort det kan bli, har icke angivits, och
det kan väl ej heller anges. Man har
emellertid fog för ett påstående, att
minst ett belopp som motsvarar alla de
subventioner, som riksdagen går med
på, måste lånas upp. Sker denna upplåning
i riksbanken, vilket är den sämsta
utvägen men som man tydligen riskerar,
så kommer regeringen alltså att
finansiera väldiga bidrag från det allmänna,
som medföra en ökning av konsumtionen,
med sedelpressarnas hjälp
— ett nog så säreget bidrag till den bibehållna
standarden. Vi växa på så sätt
inte ur svårigheterna; vi glida in i ett
i längden ohållbart system, som måste

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

undergräva såväl vår statsfinansiella
som vår samhällsekonomiska stabilitet.

Det naturliga hade varit, att regeringen,
när devalveringen var ett faktum,
hade sökt kontakt för att i lugn och ro
resonera igenom de därigenom aktualiserade
problemen med företrädare för
olika meningsriktningar och grupper.
Därav blev ingenting. Vad vi fingo var
en kort information om regeringens avsikter
och icke tillfälle att söka en gemensam
linje i den svåra situation som
uppkommit genom den engelska regeringens
åtgärd.

Det finns inga skäl att upprepa vad
som från vår sida sagts om regeringens
framträdande under de senaste månaderna.
Jag vill endast ha till protokollet
antecknat, att jag icke kan godkänna,
att riksdagen och svenska folket låsas
vid en viss ekonomisk politik genom regeringens
förhandsutfästelser på sätt
som här skett. Jag vill tillägga, att det
snart börjar att bli på hög tid för riksdagen
att hävda sin medbestämmanderätt.
Vi leva inte i ett korporativt samhälle
— inte ännu — och riksdagen är
fortfarande något för mer än en maskin,
som har till uppgift att inregistrera de
överenskommelser, regeringen träffar
med intresseorganisationerna. Det är i
främsta rummet riksdagen som bär ansvaret
gent emot skattebetalarna, och
det ansvaret kommer man inte ifrån genom
att tala om svårigheterna att få till
stånd en smidig förhandlingsordning,
om riksdagen skall vara med i spelet.
Jag är medveten om dessa svårigheter,
men jag vägrar att tro, att det icke
skulle vara möjligt att få fram en ordning,
enligt vilken riksdagen får sitt ord
med i laget när det gäller de stora frågorna
och de allmänna linjerna.

Hur besvärlig den av regeringen skapade
tvångssituationen varit — även för
de regeringstrogna — visar statsutskottets
behandling av anslaget för kaffesubventionerna.
Regeringen bär begärt ett
anslag på 17 miljoner, som enligt propositionen
skulle räcka till den 1 juli 1950.
När det under utskottsbehandlingen blev
klart, att pengarna inte kom me att räcka
mer än någon bil in i januari, vad gjor -

de då utskottet? Jo, man medger utan
vidare rätt för regeringen att använda
andra i förslagen upptagna anslag för
kaffe,subventionering. Man vågar icke
ens ifrågasätta, att subventionsbeloppet
skulle kunna modereras. Detta är på sitt
sätt lika belysande för de förhållanden,
under vilka man tar ställning till
dessa frågor, som det faktum att bondeförbundet
och folkpartiet, som icke godta
tanken att på sätt regeringen föreslagit
subventionera fläsk och mjöl, icke
dra den slutsatsen att anslagen skola försvinna
utan i stället att anslagen få användas
på annat sätt. Jag säger icke detta
för att kritisera mina vänner i bondeförbundet
eller i folkpartiet, utan bara
för att understryka, att utskottet varit
bundet till händer och fött er, då det
fixerade sin uppfattning. Man kan verkligen
säga att vi sitta i samma båt — i
en bräcklig farkost som regeringen
snickrat ihop. Att vi från högern i denna
tvångssituation tolerera subventionsprogrammet,
innebär varken att vi avstå
från vår rätt att kritisera och uttala vår
oro eller att vi godtaga metoden att
åstadkomma sådana tvångslägen. Det
skall bestämt sägas ifrån, att vi med rimlig
rörelsefrihet skulle ha valt andra
vägar och skulle ha sökt oss fram till en
samförståndslösning, som möjliggjort en
anpassning stegvis efter internationella
markna ds för håll a nd en.

Jag känner mig, såsom jag antytt,
inte övertygad om att regeringspolitiken
kommer att leda till framgång ens i
det avseendet att man lyckas hålla indextalet
169. Hela svenska folket och
hela vår ekonomi huka sig nu ner under
detta indextak. Plötsliga förändringar
ute i världen kunna, trots alla motåtgärder,
medföra att vi slå huvudet genom
taket och då yrvaket få se verkligheten
i ögonen. Jag återkommer till den
fråga som jag tror jag ställde under remissdebatten:
Vad tänker regeringen då
göra? Svaret att man icke tänker låta
denna eventualitet inträffa, imponerar
inte på mig. .lag erinrar om att man under
hela våren och sommaren från regeningshåll
uttryckligt förklarade, att
man icke tänkte vidtaga någon devalve -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.
ring. Om jag icke minns fel, upprepade
riksbanksfullmäktiges majoritet detta
bragelöfte så sent som i mars i år, för
övrigt i alldeles oträngt mål.

Men även om man nu lyckas hålla
allt låst under hela året 1950, så är det
väsentligt att man betraktar detta dyrköpta
år som en tidsfrist, ett andrum.

Vi få inte bara låta dagarna gå i hopp
om att någonting skall inträffa. Vi måste
försöka resonera om hur fristen skall
utnyttjas för att vi skola komma till ett
bättre sakernas tillstånd på hösten 1950
och framför allt på våren 1951. Jag kan
inte befria mig från en känsla, att lusten
att resonera om andra lösningar än
de tvångslösningar nödfallslägen ge icke
är särskilt utpräglad på regeringshåll.
Jag vet inte, om detta beror på att
man är så fången i sitt regleringstänkande,
att man utan vidare avfärdar
varje alternativ, men jag vet att detta
hoppande från den ena patentlösningen
till den andra skapar osäkerhet och irritation
och gör planläggning i näringslivet
praktiskt taget omöjlig.

Det finns alla skäl att ta regeringens
försäkringar, att den så fort som möjligt
vill komma ifrån subventionerna,
på allvar. Jag hoppas därför, att om det
mot förmodan under nästa år skulle
uppstå prissänkningar på viktigare importvaror,
man verkligen tar dessa tillfällen
i akt för att sänka subventionerna.
Med regeringens allmänna målsättning
är det också självklart, att om priserna
på inom landet tillverkade indexvaror
sjunka, så skall det utrymme i
levnadskostnadsindex, som på det viset
uppstår, utnyttjas för att minska subventionerna
på importvaror. Subventionerna
måste alltså anpassas efter lägets
förändringar. Ur denna synpunkt äro
de föreslagna livsmedelssubventionerna
— på mjöl, fläsk och ost — särskilt
olyckliga. Genomföras dessa subventioner,
kommer det att bli svårare och gå
trögare att anpassa dem efter läget. De
komma att ha en tendens att bli kvar,
som är högst olycklig.

Ur jordbrukets synpunkt måste man
motsätta sig ökade livsmedelssubventioner.
Förutom kontrollsvårigheter och

risker för ransoneringar skapa de ett
tillstånd, som vi jordbrukare inte kunna
ha fördrag med. De vänja konsumenterna
att betala så låga priser på våra
varor, att våra produktionskostnader
icke bli täckta. Livsmedelssubventioner
av detta slag missuppfattas och få gärna
i allmänna meningen karaktären av
jordbruksstöd, då de i själva verket inte
alls äro stöd åt jordbruket. Jag vet att
det just nu kan synas fördelaktigt att
få sänkta ostpriser medelst statsbidrag.
På längre sikt är detta emellertid en Döbelnsmedicin.
Man gör inte jordbruket
någon tjänst på så sätt.

I detta sammanhang skulle det vara
ganska frestande att gå in på de regler
man har när det gäller att för närvarande
föra ost ut i marknaden. Man håller
inne den ost, som folk vill ha, och försöker
ordna export och dylikt, men det
hela verkar, tycker jag, som ett enda
stort oförklarligt mysterium.

I fråga om jordbruket ha vi ju nått
enighet om huvudlinjerna för att säkra
dess ställning inom svenskt näringsliv,
så att vi skola få en någorlunda tryggad
livsmedelstillgång vid avspärrning och
så att jordbruksbefolkningen skall bli
likställd med andra grupper i inkomsthänseende.
För att jordbruket skall kunna
nå denna ställning måste dess produktionskostnader
täckas. På längre sikt
kan ju ej detta mål nås på annat sätt
än med en skälig betalning för jordbruksprodukterna
av konsumenterna.

Enligt högerns bestämda uppfattning
måste 1950 — det sista lönestoppsåret
— användas för att planera och möjliggöra
en successiv övergång till en friare
ekonomi. Högern har begärt en plan
från regeringen för en sådan övergång.
lag tillåter mig understryka, att varje
tillfälle måste utnyttjas för att vi så fort
det sig göra låter skola komma ifrån förkvävande
regleringar och de konstlade
åtgärder som subventioneringar utgöra.
Vi ha begärt denna plan, därför att vi
vilja ge riksdagen tillfälle att noggrant
pröva såväl mål som medel. Det måste
vara fördelaktigt att få en sådan prövning
till stånd i lugn och ro utan att
riksdagen samtidigt måste ta ställning

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

till några akuta svårigheter, som förrycka
diskussionen.

Vi ha oräkneliga gånger resonerat ekonomi
i den svenska riksdagen på senare
år, men aldrig någon gång har det enligt
min mening blivit fråga om en lugn
och saklig överläggning om de ekonomiska
huvudlinjerna, om den väg svenska
folket skall gå — vägen till en låst
regleringsekonomi eller till ett friare
system. Detta meningsutbyte borde komma
till stånd så tidigt under riksdagen
att de stora organisationerna kunna få
en allmän föreställning om målsättningen
för svensk ekonomisk politik, när de
fram på vårkanten skola ta principiell
ståndpunkt till det beräknade förhandlingsläget
för 1951 års avtal. Även jordbrukarorganisationerna
behöva veta vad
som komma skall, och särskild hänsyn
måste tas till statstjänstemännen, vilkas
inkomstfrågor ju måste påverka statsbudgeten
för budgetåret 1950—1951, åtminstone
för dess senare hälft. Jag har
för övrigt noterat, att vissa statstjänarorganisationer
reagerat mot indextänkandet,
och jag ser häri ett hoppingivande
tecken för framtiden. Det förefaller
mig nämligen väsentligt att indexvidskepelsen
får maka på sig. Jag tror
över huvud taget inte man kan knyta
en reell ekonomisk diskussion till statistiska
formaliteter.

Herr talman! I olikhet med övriga reservanter
yrkar högern på en nedsättning
med 58 miljoner av föreslaget belopp
till subventioner. Det gäller, som
jag förut antytt, livsmedelssubventionerna,
vilka vi icke anse oss kunna vara
med om. Det synes oss vara bättre, att
regeringen några månader in på 1950
lägger fram för riksdagen läget i fråga
om behovet av subventioner — det har
den tillfälle att göra. Då får riksdagen
följa med och so, hur det går. Det är enligt
vår mening bättre iin att utan vidare
bara ge en viss klumpsumma och sedan
säga, att regeringen får använda den hur
som helst. Detta är orsaken till att vi på
denna punkt ha ett säryrkandc i förhållande
till de övriga borgerliga partierna.

.lag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till de av fröken Andersson samt

herrar Bergh och Skoglund under II och
IV avgivna reservationerna.

Herr OHLON: Herr talman! När frågan
om subventionering av införseln av
vissa varor var före vid den senaste vårriksdagen,
intog den partigrupp, som jag
tillhör, den ståndpunkten, att nämnda
subventionering borde upphöra i och
med detta års utgång. Vid denna tidpunkt
utgick gällande löneavtal. Det var
visserligen angeläget att i möjligaste
män förhindra en stegring av levnadskostnaderna,
men folkhushållningsministern
hade i sin proposition om anslag
för berörda ändamål pekat på att den
internationella prisnivån var i sjunkande.
Med hänvisning härtill men också
därför att vi förmenade, att de subventioner,
som det här var fråga om, inte
skulle ha den påstådda effekten på levnadskostnadsindex,
ställde vi oss avvisande.
Vi reserverade oss dock för det
fall, att oförutsedda omständigheter
skulle inträffa. Kungl. Maj:t hade lovat
att tillgripa subventionering av importen
endast om det visade sig absolut nödvändigt
för att hålla den inhemska prisnivån
nere.

Utvecklingen på den internationella
prisfronten tycktes ge oppositionen rätt,
ända till dess att deprecieringen av pundet
i förhållande till dollarn genomfördes
med ty åtföljande nödvändighet för
oss att följa med i galoppen. Jag skall
inte här uppta till diskussion frågan, om
det var ofrånkomligt för oss att följa
England ända till slutet av dess via dolorosa.
Av vissa uttalanden från handelsministern
och från chefen för konjunkturinstitutet
under dessa sista dagar
tycks det framgå, att man inte är alldeles
övertygad härom ens på mest ansvarigt
och sakkunnigt håll. Gjort är emellertid
gjort, och det är klart, att en stegring
av dollarns och eu del andra valutors
värde i förhållande till den svenska
kronan måste återverka i stegrande riktning
på den svenska prisnivån. Redan
har man kunnat konstatera försämrade
villkor för vår utrikeshandel. Av den
nyligen publicerade officiella prisstati -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

stiken för oktober månad framgår, att
generalindextalet för importvaror under
denna månad stigit med ej mindre än
33 enheter till 302, medan motsvarande
index för exportvaror också stigit men
bara med 15 enheter till 252. Men dessa
siffror torde inte uppenbara hela den
obehagliga sanningen, eftersom prisstatistiken
baseras på medeltal för priserna
under hela månaden och man vet,
att prisnivån sedan dess varit glidande.
Statistikens vittnesbörd, som innebär, att
exportprisindex var under oktober ej
mindre än 50 enheter lägre än importprisindex,
betyder, att Sverige nu får
betala mycket högre priser för den livsviktiga
importen än vad utlandet betalar
för de svenska stapelvarorna. Vi befinna
oss alltså i ett ganska obehagligt läge.
Enbart prisstegringen på kaffe hade för
några veckor sedan medfört en uppgång
av importprisindex med inte mindre än
drygt 16 enheter, och i dag veta vi att
situationen är ännu värre.

Det har sagts, att varje devalvering i
sig innesluter en viss risk för inflation.
Om man till på köpet subventionerar
importen, förstärkes den inflationsdrivande
effekten. En genom statsunderstöd
åstadkommen prissänkning av nödvändiga
varor är ju liktydig, såsom herr
Domö nyss framhöll, med tillförsel avny
köpkraft till marknaden. Låter man
däremot importprisernas stegring slå
igenom för konsumenterna, så minskas
de nytillkomna inflationstendensernas
styrka. Konsumenternas köpkraft minskas
i så fall och fördyringen hindrar
dem att köpa i lika stor utsträckning
som förut. Allt detta är nog sant. Men är
det praktiskt möjligt att gå fram på den
vägen? Föreligger inte i stället den risken,
bortsett från sociala skäl, att man
i dagens bundna situation får en ännu
större inflation, om man släpper de prisdrivande
krafterna lösa. Vi leva nämligen
inte i ett samhälle med fri prisbildning,
obundna av alla löneavtal, utan
vi måste räkna med gällande löneöverenskommelser.
Ett lössläppande av de
prisbildande krafterna skulle snabbt
medföra, att levnadskostnadsindex stege
över spärrsiffran 169 med en löne -

kostnadsstegring för de statsanställda,
har det sagts, med ett belopp av storleksordningen
120 miljoner. Härtill kommer
lönestegringen för de kommunalanställda,
för att nu ej tala om den privata
lönemarknaden. Jag föreställer mig,
att alla dessa löneökningar skulle få till
följd en ännu större återverkan på prisnivån
i stigande riktning än vad de nu
ifrågasatta subventionerna medföra. Och
vad värre är, man kan befara att den så
inträdda prisstegringen skulle få en mera
bestående karaktär än vad en subventionering,
som vi hoppas skall vara
övergående, innebär. Finansminsterna
har ju spejat i skyn och där funnit tecken
på en snart inträffande vändning
neråt av den internationella priskurvan.
Det tycks, som om hans uppfattning
skulle delas av åtskilliga bland näringslivets
män. En lekman kan inte annat
än böja sig för sakkunskapens utsagor.

Det är emellertid, herr talman, ytterligare
en omständighet, som gör, att jag
i huvudsak är beredd att svälja dessa
beska piller för att om möjligt undgå
en bestående prisstegring inom det svenska
samhället. Jag tänker då på spararna,
som genom försämringen av den
svenska kronans värde fått bära den
största delen av krisbördan. Detta har
inte bara skett genom de ökade skatterna
utan framför allt genom att andra
folkgrupper tack vare inflationen övervältrat
bördor på dem. Man föreställer
sig kanske, att de s. k. företagen och
storkapitalisterna företrädesvis drabbats.
Men förhåller det sig så? Vi få
komma ihåg, att deras tillgångar ofta representeras
av realkapital som behåller
sitt värde, då penningen försämras. För
övrigt utgöra de stora förmögenhetsägarna
en ringa del av spararna i riket. Det
är de många småspararna, exempelvis
de som samlat pengar för ålderns dagar,
som råkat illa ut genom den 40-procentiga försämringen av penningvärdet
sedan mitten av 1930-talet. Vad
spararna genom inflationen förlorat har
i stället överflyttats till andra befolkningsgrupper,
och det är inte alltid sagt,
att denna överflyttning har skett ifrån
bättre ställda till sämre ställda folkgrup -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

per, utan ofta torde val motsatsen ha
varit fallet.

Det är för spararnas skull i högsta
grad angeläget att en sådan ekonomisk
politik bedrives, som förhindrar en ytterligare
bestående försämring av den
svenska kronans köpkraft.

Nu kan det invändas, att vi inte slippa
ifrån prisstegringarna. Vilja vi inte
taga dem direkt vid varuinköpen, så få
vi taga dem indirekt över budgeten genom
skatterna eller snarare genom uteblivna
skattesänkningar. Frågan gäller
alltså vem som skall betala prisstegringen:
konsumenten, som kanske inte är
skattebetalare, eller skattebetalaren, som
kanske inte är konsument av den vara,
som subventioneras. Det har sagts, att
genom denna .subventionspolitik omöjliggör
man kanske en välbehövlig sänkning
av den statliga inkomstskatten med
10 procent, som annars skulle vara inom
räckhåll. En 10-procentig sänkning
av inkomstskatten skulle motsvara ett
inkomstbortfall för staten av cirka 130
miljoner. Men å andra sidan skulle en
utebliven subventionering inom kort
draga med sig en lönekostnadsökning
för statsverket, på grund av att indextalet
genombrötes, på omkring 120 miljoner,
vartill kommer löneökningen för
de kommunalanställda och privatanställda.
Och dessa pengar måste skattebetalarna
ut med i stället. För skattebetalarna
— och skattebetalare är ju flertalet
— kan det alltså synas hugget som
stucket, hur man förfar. Skattebetalarna
sitta alltid fast. Resonemanget ställer
det moderna och bundna regleringssamhället,
de starka organisationernas samhälle,
i blixtbelysning. Det är, herr talman,
synnerligen nödvändigt, att vi taga
oss en allvarlig funderare på hur vi
skola komma ut ur vårt fastlåsta läge.
Summerar jag ihop skälen för ocli skälen
emot subventionering, torde subventionsförfarandet
vara det minst onda av
två onda ting.

Alla i denna kammare känna till vad
det nr regeringen presenterat det svenska
folket. Det är ett helt litet smörgåsbord
— låt vara något krisbetonat —
där inte ens garvämnen saknas. Statsut -

skottet bär sökt att efter råd och lägenhet
genomtränga mysterierna. I mångahanda
ting är det också enigt. Såsom
herr Domö framhöll, äro vi eniga om de
90 miljonerna för bomull, hudar och
hushållsbränsle m. m.; de 17 miljonerna
för kaffe, vartill kommer en obestämd
summa, säg 20 miljoner, av tull och skatt
på kaffe, samt 5 miljoner för kolonialvaror,
företrädesvis socker och kött. Däremot
ha meningarna varit delade i fråga
om subventionering av inom landet producerade
livsmedel på 31 miljoner för förmalningsersättning
av vete och råg samt
27 miljoner för fläsk och ost. Högern
har, som vi nj''ss hörde, yrkat avslag
på dessa 58 miljoner för inhemska livsmedel,
medan folkpartiet och bondeförbundet
i gemensam reservation yrkat
avslag på förmalningsersättningen och i
stället anvisat socker, havregryn m. m.
såsom lämpliga subventionsobjekt. Folkpartiet
och bondeförbundets representanter
ha dessutom uttalat, att de 27 miljonerna
i första hand skulle läggas på
osten och först i yttersta nödfall på
fläsket. Samtliga representanter för alla
partier ha velat ge Kungl. Maj :t fullmakt
att använda outnyttjat belopp av de 90
miljonerna för ytterligare subvention av
kaffeimporten, om, såsom sannolikt är,
det skulle visa sig vara av behovet påkallat.
Likaså bär enighet rått därom,
att den utgående margarinaccisen av 8
öre per kg bör borttagas.

Jag tror inte, att jag överdriver alltför
mycket, om jag säger, att det var
nära, att utskottet kommit till ett enhälligt
resultat. De olika partirepresentanternas
formulering i utskottsutlåtandet
bär syn för sägen. Förutsättningen
var främst en sådan skrivning rörande
förmalningsersättningen, att denna praktiskt
taget skrivits bort. Jag behöver inte
här upprepa vad som redan i remissdebatten
anfördes mot denna form av
understöd. Den nu ifrågasatta förmalningsersättningen
avser ju endast handelsförmalning
av vete och råg men ej
löne- eller fullförmatning eller vad det
nu kallas och är alltså orättvis till sina
verkningar gentemot den jordbrukande
befolkningen. Vidare kan anföras dess

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. r

ogynnsamma återverkan på framställningen
av potatisstärkelse, som ej skulle
komma i åtnjutande av samma förmån,
samt risken för att den skulle dra
med sig en återupplivning av fodersädesregleringen,
alldenstund jordbrukarna
skulle kunna återinköpa det förmalda
mjölet till lägre pris än vad de fått
för spannmålen och använda detta förmalda
mjöl för utfodring av kreatur.
Härtill kommer att det fordras minst
tio resande kontrollanter och utvidgning
av den centrala kontrollapparaten.
Skulle man i rättvisans namn utvidga
förfarandet att även gälla tullförmalningen,
skulle det draga med sig ett otal
kontrollanter, som sannerligen kunna
göra bättre nytta inom produktionslivet.
Även utskottsmajoriteten har haft dessa
svårigheter klara för sig och därför
skrivit påfallande restriktivt i fråga om
förmalningsersättningen samt tillstyrkt
den såsom en nödfallsåtgärd.

Vi ha ju inga stora lager av fläsk inom
landet. Det är därför fara värt, att
en alltför stor sänkning av priset härför
skulle framtvinga en ökning av
fläskimporten, som vi helst borde slippa
ifrån. Allt sedan galten Särimners dagar
har ju svenska folket företett en påfallande
lust för att förtära detta en
gäng heliga djur. Däremot äro svenskarna
inga störe ostkonsumenter, och ost
ha vi gott om. De tre partier, som tillstyrkt
anslag för inom landet producerade
livsmedel, ha därför anvisat osten
att i första hand komma i fråga vid det
statliga understödet och då med större
belopp än vad Kungl. Maj:t ifrågasatt.

Man spårar ingen entusiasm i statsutskottets
utlåtande. Den politik, som
här inaugureras, leder till allvarliga
rubbningar av prissättningen inom landet.
Meningen med devalveringen var
väl ändå, att den på en gång automatiskt
och utan regleringar skulle befordra
exporten och motverka onödig
import och på så sätt bidraga till en
sådan förstärkning av vårt innehav av
utländska valutor, att våra affärsmän
skulle kunna operera fritt på världsmarknaden,
köpa, där det ställde sig billigast,
och sälja, där vi fingo bäst betalt.

Man behöver inte vara någon asocial
individ, om man uttalar sina farhågor
för ett system, där en del av konsumtionen
betalas genom skatter. Ett folk
kan inte i längden klara sin ekonomi
genom en mer eller mindre gratis spisning
på Prytaneion.

I våras rådde hoppfull håg och fantasi.
De retsamma och dyrbara regleringarna
och ransoneringarna syntes
vara i färd med att avvecklas. De fria
krafterna inom vårt ekonomiska liv syntes
få allt störe spelrum till befrämjande
av folkets levnadsstandard. Nu taga
vi ett steg, låt vara nödtvunget, tillbaka.
Men låt oss tillse, att det bara är ett
andrum, som begäres under ett övergångstillstånd,
varefter vi skola fortsätta
vandringen mot mera normala förhållanden.
Rikets nye finansminister fick
ett sällsport enhälligt gott mottagande
vid tillträdet av den numera mest utsatta
posten inom regeringen. Det närmaste
året blir för honom ett provår,
som kommer att visa, om han även på
detta område är den starke man — jag
vågar väl inte säga den morske Akillevs

— som han visat sig vara i andra sammanhang.
Han har emellertid gett sitt
Rragelöfte. I den här föreliggande propositionen
nr 215 ställes i utsikt, att
subventionseländet skall vara en övergående
företeelse. Det sägs också ifrån,
att de begärda fullmakterna ej komma
att begagnas i störe utsträckning än vad
som är oundgängligt för att inte prisfronten
skall genombrytas eller jordbruksöverenskommelsen
gå till spillo.
Det är med utgångspunkt från dessa
förutsättningar som i varje fall folkpartiets
reservanter inom statsutskottet och

— jag föreställer mig det — även andra
reservanter och utskottsmajoriteten gått
Kungl. Maj:t till mötes så långt, som de
g.i ort.

Men, herr talman, riksdagen slipper
inte ifrån sitt ansvar. Det är ytterst
riksdagen som gentemot folket har att
redovisa för hur rikets ekonomi skötes.
Riksdagen måste därför kräva att den,
så långt sig göra låter, mer än vad som
varit fallet de senaste åren, får deltaga
i planläggningen av vår ekonomis ut -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

formning. Det är i detta syfte, som den
Ståhl-Petrénska motionen tillkommit.
Denna motion har vållat mycket bryderi.
Det har sagts, att en anordning,
där riksdagen inkopplas vid diskussionerna
och överenskommelserna med arbetsmarknadens
olika organisationer
eller med jordbrukets sammanslutningar,
är en orimlig anordning. Och det
låter ju säga sig. Men som det nu är,
träffar regeringen i själva verket utan
riksdagens hörande med de stora organisationerna
så bindande avtal, att riksdagen
blir ställd inför fullbordade fakta
beträffande ting, varom grundlagsenligt
bara riksdagen har att besluta.
Jag ber att på den punkten få instämma
i vad herr Domö nyss anförde.

Vi leva för närvarande i en period,
där det ena ekonomiska oroscentret efter
det andra västerifrån sköljer in över
vårt land. I själva verket tycks det just
nu vara lättare att spå i väder än att
spå om den ekonomiska utvecklingen
och det internationella prisläget. Ponera
exempelvis, att de ogynnsamma villkor
för vår utrikeshandel, de försämrade
terms of trade, som för tillfället råda,
komma att bestå eller rent av bli ännu
sämre. Hur skola vi då bete oss om ett
år, då vi sitta fast med alla våra bundna
avtal till höger och vänster? Riksdagen
får inte vara ointresserad av de metoder,
enlig-t vilka vi försöka att trassla
oss ur det nuvarande tvångsläget. Nu
svaras det, att regeringen ombesörjer
alla de utredningar, som behövas, riksdagens
bön förutan. Sedan är det riksdagens
sak att pröva, om den vill godta
vad Kungl. Maj:t föreslår eller i efterhand
meddelar riksdagen. Men är inte
detta en felaktig anordning? Så vitt jag
förstår, kan inte riksdagen under dylika
arbetsbetingelser uppfylla sina av
grundlagen fastställda skyldigheter.

Vi leva i ett ekonomiskt provisorium;
nästa år bör bli ett övergångsår till andra
ekonomiska förhållanden. Om dessa
skola bil friare och mindre bundna än
de som nu råda, måste djupgående utredningar
göras och omfattande överenskommelser
träffas, varvid riksdagen
inte får sättas ur spel eller i efterhand.

2 Första kammarens protokoll 1949. Nr 29.

Den Ståhl-Petrénska motionen har
också vållat bryderi genom sin kläm,
där det talas om att de förberedande utredningarna
böra anförtros en opolitisk
expertkommitté. Jag medger, att uttrycket
kanske inte är så lyckat. Därmed
menas enligt motiveringen, att de
böra verkställas av politiskt obundna
experter med teoretisk och praktisk utblick
över vårt ekonomiska liv. Jag föreställer
mig, att motionärerna avse arbetsmarknadens
parter, finansvetenskiapsmän
och nationalekonomer. Jag
vill inte försvara det specifika uttrycket
i klämmen, i all synnerhet som alla utredningar
här i landet som bekant utföras
av sakkunniga. Huvudsaken är,
att riksdagen får sig en plan för subventionspolitikens
avveckling förelagd
redan vid nästa års vårsession. Sådant
som läget är, böra kanske alternativa
planer utvecklas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall beträffande punkt II A
till den reservation, som avgivits av
mig m. fl., och beträffande punkt III till
den reservation, som där avgivits av
mig in. fl. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
skall endast beröra de frågor, som jag
bär tagit upp i en reservation, samt dessutom
frågan om högerns och folkpartiets
utredningsknav.

Vad beträffar frågan om återinförandet
av förmalningsersättningen, synes
det vara onödigt att utöver vad som står
i utskottsutlåtandet och vad herr Ohlon
nyss har anfört argumentera häremot,
i all synnerhet som även regeringspartiets
utskottsrepresentanter uttalat sig
emot denna subvention, fastän på ett
mildare sätt än man gjort i de två reservationerna.
Det borde alltså kunna
förväntas, att regeringen inte tillgriper
förmalningsersättning, eftersom riksdagen
så enigt argumenterar emot denna
subvention.

Beträffande föreslagen ost- och fläsksubvention
borde man kunna hoppas,
att regeringen med hänsyn till läget föl -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

jer bondeförbundets och folkpartiets reservation.
Jag skall kortfattat, utöver
vad herr Ohlon anfört, motivera denna
reservation.

Läget är ju det, att vi i dag förutom
en för årstiden stor produktion av ost
ha ett lager på 25 000 ton men godtagbara
lagerlokaler för endast cirka 17 000
ton. 8 000 ton ost här i landet äro sålunda
lagrade i bristfälliga lagerlokaler, och
stora värden stå alltså på spel. Allt göres
för att ordna export, och jordbrukarna
ha i förra veckan även vidtagit åtgärder
för att minska produktionen. Men självfallet
är det också ytterst angeläget, att
man ökar den inhemska konsumtionen,
varför en högre subvention på ost än
den regeringen föreslagit just nu vore
lämplig. Å andra sidan vore det önskvärt,
att den ytterligare subventionen av
fläsk inte beslutades. Läget är nämligen
det motsatta för fläsket. Fläskkonsumtionen
har trots de högre priserna ökat
mot föregående år enligt livsmedelskommissionen,
exempelvis 35 % under

augusti månad. Produktionen täcker inte
hela denna konsumtion, vilket medfört,
att sedan midsommar inom landet konsumerats
ej endast den inhemska produktionen
utan dessutom 7 000 ton, som
då funnos i lager, jämte 1 500 ton, som
importerats. Det inhemska partipriset är
redan subventionerat med ungefär 25
öre per kg och är för närvarande omkring
kr. 2:39 per kg, varför skillnaden
mellan importpriset på fläsk och det
svenska fläskets pris är nära en krona
per kg. Denna import subventioneras ju
redan nu. Om regeringens förslag om
ytterligare subvention skulle antas, skulle
detta innebära höjd importsubvention
och troligen även subvention på en ökad
import, beroende av den ökade konsumtion
man kan vänta, om det blir lägre
pris på fläsket.

Enbart dessa skäl borde vara tillräckliga
för att ytterligare subvention på
fläsk inte skulle tillgripas. Men det finns
även ett annat skäl, som inte borde vara
helt betydelselöst.

En fråga, som starkt komplicerar en
ytterligare subventionering av fläskpriset,
är nämligen slakten av de s. k. hus -

hållsgrisarna. Redan den nuvarande subventioneringen
med 20 kronor per gris
motsvarar i genomsnitt ungefär 25 öre
per kg, och det har resulterat i vissa svårigheter.
Enligt bestämmelserna skall det
statliga pristillägget endast utgå för sådana
grisar, som överlåtas till slakteritillståndsinnehavare.
Men vilka grisar,
som skola räknas som hushållsgrisar, är
ytterst svårt att fastställa, vilket möjliggör
för icke lojala slaktare att kringgå
bestämmelserna. Inom vissa områden
bär detta också redan nu förorsakat en
viss påfrestning för den organiserade
slakten. En ytterligare höjning av pristillägget,
alltså en ytterligare subvention,
innebär, att förtjänstmöjligheterna för
dem, som vilja kringgå bestämmelserna,
ytterligare höjas, och pressen på den
lojala slakten blir i så fall för stor. Det
är därför enligt min uppfattning nödvändigt,
att bestämmelserna angående
ett statligt pristillägg på fläsk, ifall en
höjning av subventionsbeloppet trots all
avstyrkan skulle komma till stånd, få en
sådan utformning, att alla grisar som besiktigas
— oberoende av om de äro att
hänföra till hushållsslakt eller icke —
erhålla det statliga pristillägget i full utsträckning.
Man måste i så fall räkna
med större subventionsbelopp än det,
som finns angivet i propositionen, vilket
enligt uppgift beräknats med utgångspunkt
från en subventionering av enbart
den marknadsförda slakten.

I detta sammanhang bör också starkt
understrykas den orättvisa gentemot
fläskproducenterna inklusive uppfödarna
av hushållsgrisar, som består i att
dessa icke få del av subventioneringen,
som -— något som man måste hålla i
minnet ■— tillkommit för att kompensera
prisstegringarna på importvaror. Genom
den av mig föreslagna möjligheten
att få del av subventionsbeloppet, om
hushållsgrisarna besiktigas, har en väg
skapats att delvis eliminera denna orättvisa.
Det är beklagligt, att en liknande
orättvisa uppstår även i samband med
annan i propositionen föreslagen subventionering.

Vidare kan framföras önskemålet, att
regeringen inte måtte gå med på det

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

förslag, som väckts av vissa slakteriidkare,
nämligen om slopandet av besiktningstvånget
och återinförandet av
kontrollanter, som avlämna mer eller
mindre opålitliga intyg. Detta skulle försämra
kontrollen, som redan nu är besvärlig.
Slutligen kan beträffande fläsksubventionen
hemställas, att om ytterligare
subvention trots allt införes, man
med hänsyn till de svårigheter, som en
fläskprissänkning före jul för med sig i
fråga om julhandelslagren, låter bero
åtminstone med en ytterligare subventionering
till efter nyår.

Jag vill emellertid, herr talman, konstatera,
att bondeförbundet är motståndare
till en ytterligare fläsksubvention.

Med litet god vilja borde väl även
herr Domö och högern ha kunnat förena
sig om en borgerlig reservation beträffande
livsmedelssubventionerna. Högern
yrkar visserligaren avslag på anslaget
till livsmedelssubventionermgen
men skriver samtidigt, att om ökat behov
av medel skulle anmäla sig, förväntar
man förslag nästa år. Jag vågar påstå,
att med hänsyn till ostsituationen
just nu, som jag redogjort för, är högerns
förslag oförmånligt för jordbruket,
och jag förstår inte den inställning
till ostsubventionen, som herr Domö här
deklarerade. Herr Domö förklarade
emellertid, att frågan om exporten, konsumtionen
och produktionen av ost för
honom var ett mysterium, och det måste
väl vara förklaringen till att herr Domö
inte ville gå med på bondeförbundets
och folkpartiets reservation beträffande
osten.

Herr Domö påstod, att han inte framförde
någon kritik, och det är ju vänligt
att säga så, när man samtidigt verkligen
kritiserar. Herr Domö kritiserade
folkpartiet och bondeförbundet för att
vi gått med på anslaget, fastän vi avstyrka
viss livsmedelssubvention. Det
synes ha förbigått herr Domö, att bondeförbundet
och folkpartiet säga ifrån,
att om så är absolut nödvändigt för att
kunna hålla stabiliseringslinjen, förorda
vi subvention på andra varugrupper.
Jag misstänker, att det är med folkpartiet
som med bondeförbundet i denna

fråga, att vi anse det så angeläget,
att stabiliseringsöverenskommelsen kan
slutföras under detta år, så att vi inte
riskera — genom att avslå anslaget —
att stabiliseringspolitikens fullföljande
omöjliggöres. Det är orsaken.

Därmed skall jag gå in på utredningskravet
från högern och folkpartiet. Det
är möjligt, att man vid mera ingående
resonemang om en utredning hade kunnat
skapa en borgerlig kompromiss om
yrkandet. Emellertid borde det väl vara
bättre, att i ett sådant här läge partiernas
önskemål utan kompromisser här
deklareras. Som framgår av majoritetsförslaget
äro även vi inom bondeförbundet
övertygade om att en utredning
erfordras, men vi för vår del finna det
självklart, att regeringen föranstaltar om
en sådan utredning. När regeringen varje
år tidigare före slutunderhandlingarna
med organisationerna gjort en sådan
här utredning, synes det mig egendomligt,
om det i år skulle behövas krav härom,
i synnerhet som regeringen förklarat,
att nästa år måste det bli nya principer,
sedan stabiliseringsöverenskommelsen
upphört.

Jag kan gå med på att det däremot
är lämpligt, att önskemål om den framtida
politiken framföras från de politiska
partierna, så att regeringen har
känning med vad som önskas från den
s. k. oppositionen.

Vad nu beträffar högerns och folkpartiets
önskemål om samtliga subventioners
slopande — därom talade ju även
herr Ohlon nyss — så torde det vara
fullt bekant, att bondeförbundet ogillar
subventionssystemet men att vi gått
med härpå för att klara svårigheter och
na resultat. Hur mycket man än är intresserad
av subventionssystemets slopande,
är man inom bondeförbundet
inte lika tvärsäker som man tycks vara
inom högern och folkpartiet, att det
går att slopa allt subventionerande, så
snart stabiliseringsöverenskommelsen
upphör. Vi anse oss ha för stort ansvar
för jordbrukets intressen för att gå med
på ett sådant krav i en reservation vid
utskottsutlåtandet.

Om de av regeringen föreslagna livs -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

medelssubventionerna skulle införas,
komme de totala subventionerna på de
viktigaste jordbruksprodukterna att uppgå
till ungefär följande belopp: för konsumtionsmjölk
4,2 öre per kg = 13 proc.
i detaljpriset, för smör 78 öre per kg
och 14 proc. i detaljpriset, för ost 57
öre och 20 proc., för fläsk 45 öre och
15 proc. och för mjöl 9 öre och 16 proc.

Redan de subventioner, som nu finnas,
ge anledning till farhågor, att produktionskostnaderna
inte nästa år på
en gång kunna tillåtas slå igenom i konsumentpriserna.
Med vårt intresse för
jordbruket kunna vi alltså inte dela högerns
och folkpartiets uppfattning, att
alla subventioner kunna upphöra om ett
år.

Det finns en ytterligare faktor, som
kan komma att hindra förverkligandet
av ett sådant önskemål. Jag för min del
anser, att regeringen alldeles förhastat
deklarerat stabiliseringsöverenskommelsens
upphörande nästa år, då man inte
redan nu kan vara säker på följderna
av ett sådant beslut. Jag förstår, att det
har varit inför LO:s och TCO:s hårda
krav, som man har deklarerat detta, men
jag vill säga, att jag för min del tror,
att det hade varit klokare, om man hade
tagit ställning till den frågan vid
en senare tidpunkt, när alla faktorer
bättre kunna bedömas. När stabiliseringsprincipen
upphör att gälla, komma
givetvis alla samhällsgrupper att skjuta
fram sina krav på standardförbättring,
och härvid borde väl de sämst ställda
stå i förtur, i synnerhet de, som erhållit
löften, kanske återkommande löften,
om förbättring.

Jag skall som ett exempel ta jordbrukets
arbetskraft. Inför återkommande
och bestämda försäkringar om rättvist
skydd, när världsmarknadspriserna
eventuellt åter komma att sjunka under
skäliga produktionskostnader, har jordbrukets
arbetskraft — alltså jordbrukarna
och lantarbetarna — under hela
kriget och efterkrigstiden gått med på
prislägen och därmed inkomster, som
väsentligt understiga världsmarknadsläget.
De ha genom sin produktion och
sina organisationer räddat svenska fol -

ket i en ytterst besvärlig situation. Här
ha världsmarknadspriserna varit enorma,
jämförda med de inhemska. Riksdagen
utlovade redan år 1943 till följd
av en motion av mig, att jordbrukets arbetskraft
skulle tillerkännas lika god
levnadsstandard som den, som tilldelas
jämförbara arbetargrupper. Så snart
stabiliseringslinjen bryts, måste väl —
och jag kan fråga finansministern därom
— dessa löften äntligen infrias. De
börja ju på att bli rätt föråldrade annars.
Förbättringar åt jordbrukets arbetskraft
betyda ökade inkomster, och
jag befarar, att erforderliga prishöjningar
inte gå att genomföra, om samtidigt
alla subventioner skola försvinna.

Jag undrar vad herr Domö, som här
förklarat sig så intresserad för att det
skulle bli skäligt betalt för varorna, säger
om en höjning av jordbrukarnas
och lantarbetarnas inkomster. Tror
verkligen herr Domö, att det nästa år
kommer att bli möjligt att med ett
streck stryka över subventionerna? Ja,
det är kanske redan i dag lämpligt att
fråga övriga partier, hur man har tänkt
sig infriandet av givna löften åt jordbrukets
arbetskraft. Svaret blir väl, att
man vill utreda även detta, och vi bondeförbundare
kunna väl inte pressa
fram något annat svar i dag, men så
långt torde det vara klart, att samförståndet
i landet kommer att bero på
hur man nästa år kan uppfylla alla berättigade
önskemål, inte bara för jordbrukets
del utan också för LO:s och
TCO:s. Jag hoppas naturligtvis uppriktigt,
att en samförståndslösning skall
komma till stånd, men jag tror, att vi
få mycket svårt att nå detta samförstånd
nästa år, om stabiliseringspolitiken
skall upphöra.

Både folkpartiet och högern ha i sina
reservationer som grundmål att få en
plan för den ekonomiska politiken, så
att subventionerna och regleringarna
kunna avvecklas. Jag bär redan ställt en
fråga i det sammanhanget till herr Domö.
Jag håller med om att subventioner och
regleringar äro något onormalt, som ofta
snedvrider näringslivet och produktionen,
och jordbruket skulle naturligt -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

vis kunna anföras som exempel på en
sådan snedvridning. Men samtidigt får
man inte glömma, att det är vårt beroende
av utlandet, som är en av de viktigaste
faktorerna för vår framtid, och
att den viktigaste faktorn väl är svenska
folkets lust att arbeta.

Statssekreterare Sterner har avhandlat
det viktiga problemet, huruvida en
standardsänkning är nödvändig, och jag
vet, att statsministern gillar de synpunkter
han fört fram i Morgon-Tidningen.
Sterner har ställt vissa frågor till
högern, men då problemet är viktigt för
alla parter, må det tillåtas mig att ställa
vissa frågor till regeringen i anknytning
till denna tidningsartikel.

Vad först beträffar frågan om en förändring
av inkomstfördelningen, så är
denna fråga synnerligen viktig för alla
dem, som ha de lägsta inkomsterna, vilket
ofta inte är beroende på mindre
duglighet och arbetsamhet, utan på att
de icke tillhöra ett privilegierat yrke eller
icke bo i en kommun, som kan ge
särskilda förmåner. När nu stabiliseringsöverenskommelsen
bryts, och om
nationalinkomsten vid det tillfället inte
lämnar utrymme för standardförbättring
åt alla, är då regeringen beredd
och vilja löntagarna gå med på en sådan
solidarisk inkomstpolitik, att de
sämst ställda få åtnjuta förbättringarna
för att bli mera jämställda med de nu
privilegierade, vilka senare —• det är
också rätt märkvärdigt — som regel ha
lättare att med konflikthot tillskansa sig
fördelar? Jag tror nämligen, att vid stabiliseringsöverenskommelsens
upphörande
få de, som redan nu ha det sämst,
svårast att med konflikthot tillskansa
sig fördelar. Då är alltså min fråga: Hur
har regeringen tänkt sig att uppfylla löftet
om en mera solidarisk inkomstpolitik
för likvärdiga arbetargrupper? Jag
menar inte, att det skall bli en utjämning
av allting bär — det är ett gammalt
socialdemokratiskt önskemål —
utan endast att likvärdig arbetskraft
skall få en något så när likvärdig inkomst.

Beträffande frågan om allmän standardsänkning
synes statssekreterare

Sterner vara övertygad om att vår ekonomiska
politik kommer att kunna förhindra
ett dylikt läge. Han anför särskilt
två skäl som stöd för sin uppfattning.
Först konstaterar han den hittillsvarande
starka produktionsökningen.
Givetvis är det lämpligt att framhålla
detta viktiga faktum, och det är naturligtvis
med glädje en jordbrukare kan
konstatera, att denna produktionsökning
— enligt uppgifter häromdagen av en
nu närvarande minister — utfallit så,
att produktionen per anställd inom industrien
stigit med 5 proc. från 1939
till 1947 och inom jordbruket med 21
proc. Men är regeringen alldeles säker
på att denna produktionsökning kommer
att fortsätta? Jag hoppas givetvis,
att så skall ske, men har samtidigt den
uppfattningen, att läget kan bli sådant,
att viktiga produktionsgruppers intresse
för hög arbetsintensitet kan svalna.
Är regeringen beredd att föra en sådan
ekonomisk politik, att intresset för ökad
produktivitet stimuleras?

Vad slutligen Sterners optimistiska
syn på våra framtida handelsförbindelser
beträffar, vore det lyckligt, om han
finge rätt, men vi få inte glömma, att
det är de internationella förhållandena,
som äro avgörande, och att vi i princip
befinna oss i samma läge som övriga
europeiska länder. Jag skall beröra dessa
handelsfrågor ur andra synpunkter
än herr Domö, som ju också var inne på
den internationella handelns betydelse.
Jag konstaterar då först, att de europeiska
länderna nu stå inför ett enkelt
men smärtsamt val: om de lyckas att
höja effektiviteten inom produktionen
över den nuvarande och väntade nivån,
så kunna de minska klyftan i betalningsbalansen
utan att försämra den inhemska
konsumtionen och investeringsgraden.
Om det inte lyckas, kunna vi höja
exporten endast genom alt draga bort
förefintliga lager från användning inom
det egna landet, naturligtvis så länge
som det går. Valet står sålunda mellan
högre produktivitet å ena sidan och
lägre levnadsstandard å den andra.

Då kommer man in på den fulla sysselsättningen,
och den bär man hört så

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m
mycket talas om på sista tiden. Den är
ett allmänt mål i alla länders planer, och
Förenta Nationerna har nu bland annat
beslutat att nästa år få sig förelagt ett
fullständigt program för åstadkommandet
av full sysselsättning och förhindrandet
av arbetslöshet. Det var i Förenta
Nationernas andra kommitté intressant
att konstatera, att Sverige även i
detta hänseende hade varit förutseende
och hade vidtagit och planerat åtgärder,
som kanske äro ett föredöme. Men det
torde stå klart, hur beroende vi äro av
utvecklingen i andra länder och framför
allt kanske i USA.

Det förhåller sig inte så att USA:s ekonomi
är mindre stabil än andra länders,
utan snarare så, att dess ekonomi är av
avgörande betydelse för världens ekonomi
i övrigt, och en svår depression i
USA skulle allvarligt rubba balansen i
världen. Som ett observandum borde
kanske tilläggas, att man allmänt synes
anse, att en väsentlig reduktion av
USA:s tullar för att öka dess import,
förenad med en förändring i USA:s
tulladministration, skulle göra effektivare
nytta än påspädning av Marshallmedel.
Det synes mig dessutom, som om
de eftergifter — eftersom chefen för
kommerskollegium är närvarande, kan
jag ju påpeka den saken —- för USA:s
önskemål, som Sverige gjort i Annecy
och som särskilt drabba svensk trädgårdsodling,
i allt för liten grad kompenserats
av eftergifter från USA, detta
kanske främst beroende på Sveriges låga,
men USA:s höga tullar i utgångsläget.
Men detta är en historia, som bör
diskuteras i annat sammanhang.

Jag har velat påpeka allt detta med
hänsyn till den vikt folkpartiet och högern
synas fästa vid sina önskemål om
borttagandet av alla subventioner och
regleringar.

Såsom flera gånger påpekats, äro vi
inom bondoförbundet ense om att ju
mer vi kunna frigöra oss från subventioner
och regleringar, desto bättre för
näringsliv och allmänhet, men som mål
för den ekonomiska politik, som vi förorda,
sätta vi främst ständigt ökad produktion
och därmed ökad nationalin -

komst, som skall delas rättvisare mellan
samhällsgrupperna och klokare för produktionen
än vad nu är fallet.

Herr talman! Jag kan tyvär inte sluta
med detta, utan med hänsyn till att högern
och folkpartiet så utförligt resonera
om den framtida ekonomiska politiken
och så kraftigt kräva en plans
framläggande, må det tillåtas mig att
avsluta med några synpunkter på hur
vissa frågor enligt bondeförbundets mening
härvid böra läggas upp.

Genom en framtidsplan för den ekonomiska
politiken måste skapas trygghet
för det fria näringslivet, då enligt
vår uppfattning den privata äganderätten
och det enskilda initiativet utgöra
kraftiga hävstänger för det ekonomiska
framåtskridandet. De enskilda företagen,
inte minst småföretagen, liksom de
kooperativa sammanslutningarna utgöra
enligt vår mening betydelsefulla produktionsfaktorer,
vid sidan av vilka en
växande statlig och kommunal verksamhet
icke bör få illojala förmåner,
ulan — i den mån så erfordras — tävla
på fullt likvärdiga villkor. Det är bland
annat ur dylika synpunkter vi äro motståndare
till regleringssamhället och anse,
att samarbete mellan staten och näringslivet
bör fullföljas på grundval av
ömsesidigt förtroende samt med uppgift
att främja produktionen för att ernå en
bättre försörjning liksom att förebygga
kriser med produktionsliämningar och
arbetslöshet. En utspridd lokalisering
av industrien bör gynnas, under hänsynstagande
till produktionens krav, för
att motverka skadliga folkförflyttningar,
såväl beträffande faran för avfolkningen
av vissa bygder som olägenheterna
av storstädernas hejdlösa tillväxt.

Bondeförbundets stora intresse för en
vidgad utrikeshandel hindrar oss dock
icke från att samtidigt inse, att statsmakterna
med hänsyn till det internationella
läget måste på ett förnuftigt
sätt reglera utrikeshandeln. Vi kunna
icke motsätta oss en sådan reglering —
folkpartiet och högern synas här förorda
en återgång till en fullständigt fri
handel. I motsats till vissa andra politiska
grupper hävda vi, att de som ar -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

beta i för folkhushållet viktiga och produktiva
hemmamarknadsnäringar, exempelvis
inom jordbruket, skola tillförsäkras
lika god utkomst som likvärdiga
folkgrupper.

Även finanspolitiken och dess reglering
är en viktig faktor för näringslivet
och de enskilda individerna. Inom högern
och folkpartiet är man väl överens
om att denna reglering icke kan helt
upphävas. Från vårt håll kan bland annat
anföras härom, att skattepolitiken
kräver hänsynstagande icke blott till
statsverkets behov av medel, utan också
till omtanken om att produktionen, sparandet
och arbetsviljan främjas. Den nuvarande
politiken har icke tagit tillräcklig
hänsyn till detta.

Herr talman! Senare delen av mitt anförande
bär varit ett svar på högerns
och folkpartiets motioner om utredning
av den framtida ekonomiska politiken
och ett svar på de anföranden till förmån
för motionerna som ha hållits bär
i dag. Jag har funnit anledning att något
redovisa de synpunkter som anläggas
inom vårt parti.

Inom utskottet ha vi varit överens om
att en utredning måste företagas, men
det är mera tvivelaktigt om vi äro överens
om vart vi önska komma med denna
utredning. Såsom bondeförbundets
representant i utskottet har jag velat redogöra
något för min syn på frågan. Om
man inom högern och folkpartiet och
socialdemokratien har förståelse för våra
önskemål -— vilket vore intressant
att höra — finns det naturligtvis större
utsikter för att man i framtiden skall
kunna i samförstånd lösa de viktiga
ekonomiska frågorna. Men man kan förvänta,
att en samförståndslösning kommer
att möta större svårigheter nästa år
än tidigare.

Herr talman! Med detta har jag också
velat motivera vår inställning i statsutskottet.
Jag yrkar bifall till vår reservation
beträffande livsmedelssubventionerna
och i övrigt bifall till utskottets
utlåtande.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr von Heland tycks absolut

vilja få fram ett motsatsförhållande mellan
å ena sidan bondeförbundets uppfattning
och å andra sidan den uppfattning,
som högern och folkpartiet ha när
det gäller subventionspolitiken och dess
påverkan på jordbruksförhållandena.
Han säger, att högern och folkpartiet
vilja ha bort subventionerna. Däri har
han rätt. Sedan säger herr von Heland
själv, att det vill han också, men han
tror inte, att det går att ta bort dem.

Jag har litet svårt att förstå, vart herr
von Heland egentligen vill komma. Såsom
jag tillät mig framhålla förut, äro
vi ju överens om att jordbruket intar en
särställning. Vi skola vara på det klara
med att vi enats om vissa huvudlinjer,
som skola följas. Det måste föras en särskild
prispolitik för jordbruket, och
man bär ingen anledning att söka misstänkliggöra
någon för att vilja rubba
dessa riktlinjer.

Nu är det givet, att det inte går att
ta bort alla subventioner på en gång. Vi
inom högern räkna med att man måste
söka komma ifrån de subventioner, som
nu beviljas, men det är ju knappast
tänkbart, att vi den 1 januari 1951 i ett
slag kunna bli fullständigt fria från alla
subventioner, som satts in på olika områden.
Huvudsaken är att man följer en
linje, som innebär, att man så att säga
arbetar sig ur subventionerna och kommer
fram till gemensamma åtgärder för
att nå detta mål. Då får man inte vackla
och tveka, utan man måste sträva åt
rätt håll, och det finns ingen anledning
att misstänkliggöra andra för att därvid
vilja sätta jordbruket i gluggen.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill konstatera, att
bondeförbundet och folkpartiet äro på
samma linje i sina reservationer om de
aktuella subventionsfrågorna. Men enligt
min tydning skulle bondeförbundet
stå i motsatsförhållande till högern och
folkpartiet med hänsyn till dessa partiers
i reservationerna och i de tidigare
anförandena framförda krav på fullständig
avskrivning av subventionerna. Det
är ju glädjande för mig att höra, att

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

herr Domö har, jag vill inte säga backat
ur denna ställning, men i varje fall velat
ge en annan förklaring till högerns
inställning än den som jag tyckte framgick
av reservationen och hans anförande.
Jag kan uttala min tillfredsställelse
över att herr Domö är på samma linje
som bondeförbundet i detta fall och alltså
inte vill avskriva subventionerna, om
dessa äro nödvändiga för att åt jordbruket
och dess utövare skapa den ställning
i samhället, som är utlovad.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga, att jag är
något förvånad över herr von Helands
polemiska uppläggning av senare delen
av sitt anförande, där han försökte reindicera
fram någon motsättning rörande
jordbruksöverenskommelserna mellan
bondeförbundet å ena sidan och folkpartiet
å den andra. Av herr von Helands
krumbuktande anförande var det
mycket svårt att få klarhet i vart han
syftade, men kontentan tycks vara, att
han har samma syftemål som vi angivit
i vår reservation. Jag tycker därför, att
det ur herr von Helands egen synpunkt
hade varit riktigast av honom, att han
hade underskrivit vår reservation även
på den punkten, som syftar mot framtiden
och subventionernas avskaffande.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill allvarligt och bestämt säga
herr von Heland, att det inte finns
någon anledning att söka tolka yttranden
på det sätt som han här gjorde. Man
skall ta dem som de äro. Den tolkning,
som jag ger mina yttranden, vill jag ha
respekt för, och jag vill inte att herr von
Heland sedan skall komma med ett slags
ny tolkning för att, om han inte blir
motsagd, kunna säga: »Så och så var
det.»

Sagt är sagt, och vad vi sagt från högern
stå vi för. Men vi vilja inte veta
av onödiga krumbukter som göras för
att oriktigt sätta andra människor och
andra uppfattningar i gluggen.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Jag skall inte, herr talman, replikera på
herr Domös ordande om krumbukter.
Det går ju att se i riksdagsprotokollen,
vem som har krumbuktat mest i denna
debatt.

Jag vill sluta med att konstatera, att
efter de förklaringar, som respektive talesmän
för reservationerna lämnat, tycks
det i alla fall vara så, att man icke vidhåller,
att subventionspolitiken skall behöva
avvecklas, om det är nödvändigt
att bibehålla den för att klara vissa svårigheter,
och då, herr talman, är jag
nöjd.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Efter
det lilla sällsamma mellanspel, som vi de
sista minuterna ha lyssnat till, skall jag
be att få återkomma till några synpunkter
på den kungl. propositionen i det nu
föreliggande ärendet.

När devalveringen av det engelska
pundet slog ner som en bomb för folk
i gemen och man i pressen framställde
en undran, om devalveringen också kom
som en fullständig överraskning för regeringen,
förklarade -— enligt pressen —
statsministern, att så ingalunda var fallet.
Man hade långt i förväg varit beredd
på densamma.

Om det var så — och jag har ingen
som helst anledning att betvivla riktigheten
av detta uttalande — måste man
väl ha rätt att förutsätta, att regeringen
också långt i förväg övervägt, vilka åtgärder
av principiell och mera genomgripande
betydelse som för vårt eget vidkommande
skulle bli en följd av punddevalveringen.
Huvuddragen av dessa åtgärder
måste väl nämligen bli i stort
sett desamma, vare sig devalveringen
skulle bli något större eller något
mindre.

Jag utgår då ifrån att vi med den
ekonomiska politik, som förts under de
senaste åren, med våra tömda valutareserver
och vår i jämförelse med utlandet
höga kostnadsnivå, befunno oss i ett
sådant tvångsläge, att regeringen under
alla förhållanden ansåg det nödvändigt,
att Sverige följde Englands exempel —

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionermg av vissa varor m. m.

åtminstone ett gott stycke på väg. Regeringen
hade då givetvis anledning att
långt i förväg även överväga, vilka konsekvenser
en sådan svensk krondelvalvering
kunde komma att få för prisnivån
inom landet och vilka åtgärder från det
allmännas sida som i anledning härav
borde vidtagas.

Nu har ju regeringen, som vi veta,
valt vägen att inte låta höjningen av
importpriserna i någon män slå igenom
och påverka konsumtionspriserna i fråga
om sådana varugrupper, som inverka
på levnadskostnadsindex — hur föga
oumbärliga dessa varor än äro — utan i
stället föredragit att tillgripa subventionslinjen,
d. v. s. man har överflyttat
fördyringen från specerinotan till vissa
gruppers debetsedlar. När så skett, kan
detta alltså inte gärna på allvar sägas
vara någon nödfallsutväg, tillgripen bara
därför att man inte haft tid att närmare
överväga och undersöka andra, mindre
stötande och mindre orättfärdiga medel
än detta. Regeringen måste ju i stället,
såvitt jag förstår, sägas ha haft relativt
god tid på sig, och det får väl därför
anses, att den linje, som man nu har
valt, i stort sett stämmer rent allmänt
med vad regeringen anser vara en riktig
ekonomisk politik.

Jag har till en början velat framhålla
dessa synpunkter, enär jag för min del
anser, att den linje, som valts, innebär
en både upprörande och orättfärdig behandling
av vissa stora medborgargrupper,
vilka därtill redan förut frivilligt eller
ofrivilligt i högre grad än andra vidkänts
uppoffringar för att stödja regeringens
stabiliseringspolitik.

Till komplettering av de synpunkter,
som de föregående talarna redan ha anlagt
här, bör enligt min mening det föreliggande
spörsmålet vid detta tillfälle
skärskådas också ur synpunkten, hur återverkningarna
bli för olika grupper inom
samhället. Jag tänker här närmast på
den stora ''medelklassen och alldeles särskilt
på de relativt stora statstjänstemannagrupper,
som i förlitande på regeringens
och riksdagens förståelse och goda
vilja redan för länge sedan alldeles frivilligt
ha avstått från att ta ut den för -

höjning av dyrtidskompensationen vartill
de enligt gällande författningsbestämmelser
varit fullt berättigade med hänsyn
till indextalets stegring.

Det är svårt att komma ifrån att här
från den socialdemokratiska regeringens
sida sker eu fullt medveten ytterligare
övervältring av bördorna just på dessa
grupper och detta alltså direkt, herr talman,
för att vissa andra, socialdemokraterna
mera närstående grupper skola
slippa lindrigare undan. Detta faktum är
i mina ögon en av de allvarligaste sidorna
av hela detta subventionsförfarande.

Medelklassens problem har efter devalveringen
blivit mer aktuellt än någonsin.
Regeringen synes inte ha den
förståelse för denna grupps berättigade
intressen som gruppen förtjänar. Medelklassen
är dock i många avseenden själva
ryggraden inom vårt samhälle. Den
borde äntligen ha fått erfara eu mera
välvillig och rättvis behandling från
statsmakternas sida och inte som nu —
raka motsatsen.

Vad jag här sagt gäller olika grupper
inom detta mellanskikt — fria yrkesmän
och företagare m. fl. samt tjänstemän
både i allmän och enskild tjänst. En
alldeles särskild hänsyn förefaller mig
statsmakterna ha haft anledning att nu
visa statens egna befattningshavare, de
inånga tusenden statstjänstemän alltså
som redan — såsom jag nyss framhöll
— sedan länge av lojalitet mot regering
och samhälle frivilligt ha påtagit sig betydande
uppoffringar.

Det är i detta avseende av största intresse
att konstatera, herr talman, att
medan alltså statstjänstemännen redan
länge frivilligt avstått från att ta ut vad
de reglementsenligt hade rätt att få, så
anser tydligen regeringen det vara ett
axiom, att ingen som lvelst liknande eftergift
vore tänkbar från de stora arbetargruppernas
sida. Även herr Ohlon var
tydligen inne på samma linje, att det
skulle vara otänkbart. En sådan uppfattning
förefaller mig ganska anmärkningsvärd.
Vi få komma ihåg, att dessa
grupper före lönestoppets införande ju
ha haft glädjen att se inte endast sina
nominella löneförmåner, utan också sina

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

reallöner successivt väsentligt förbättras.
Många av dem ha dessutom, åtminstone
enligt vad som bär uppgivits i pressen,
även efter lönestoppet kommit i åtnjutande
av fortsatta lönestegringar.

Personligen har jag mycket svårt att
tro, herr talman, att en sådan uppfattning,
som regeringen här har givit uttryck
åt, verkligen behärskar vårt lands
upplysta arbetarklass. Jag kan inte tänka
mig annat än att om regeringen här
hade ärligt velat åstadkomma en något
rättvisare fördelning av bördorna och
därför Öppet hade talat om för landets
arbetarklass, hur läget verkligen låg till,
det skulle ha lyckats att även inom dessa
grupper vinna erforderlig förståelse.
Men jag erinrar om att i den debatt, som
hölls här i kammaren i samband med remissen
av de nu föreliggande propositionerna,
förklarade ju finansminister
Sköld, att hans ärlighet förbjöd honom
att säga till Sveriges folk, att läget var
sådant, att några ytterligare uppoffringar
voro erforderliga. Med en sådan uppfattning
på högsta håll är det ganska lätt
att förstå, att inga allvarligare ansträngningar
ha gjorts för att få till stånd en
rättvisare fördelning av bördorna.

Det är ju inte så —• och det har också
redan framhållits här av föregående
talare — att man genom att införa subventionerna
kommer ifrån prisförhöjningarna,
föranledda av devalveringen.
Pengarna måste under alla förhållanden
ut. Vad som sker blir ju väsentligen endast,
att pengarna tas ur andra fickor.
Medelklasskikten i samhället få — om
inte vid butiksdisken så på debetsedlarna
— vara med om alt bära inte bara
sin egen rättvisa andel av importvarornas
fördyring, utan därtill i långa
stycken även vad andra grupper allt efter
konsumtion bort själva betala, och
detta alldeles oavsett, om dessa senare
grupper fått sina reallöner ganska mycket
förbättrade, medan som regel raka
motsatsen gäller för de grupper, som nu
via debetsedeln få till väsentlig del bära
fördyringen.

Jag skulle här kunna av tillgängliga
officiella utredningar dra fram en mångfald
exempel för att visa, hur reallöner -

na under senare tid för stora tjänstemannagrupper
inom de högre skikten
och mellanskikten antingen direkt försämrats
eller beträffande den senare
gruppen åtminstone allvarligt släpat efter
i jämförelse med andra löntagargrupper
i allmän och enskild tjänst. Jag
skall icke trötta med det. Jag tror, att
de allra flesta redan veta, hur det ligger
till.

Nu skola emellertid dessa redan förut
eftersatta grupper inte bara — i motsats
till andra löntagare — alltfort vidkännas
detta frivilliga och som tillfälligt
tänkta avdrag på den egna lönen,
utan därtill vara med om att bära en
betydande del av de kostnader, som rätteligen
skulle drabbat andra, i regel
långt bättre kompenserade medborgargrupper.
Jag frågar, om delta verkligen
kan anses rätt. Jag tror inte, att så är
fallet.

Nu sägs det emellertid — som så ofta
förr i liknande situationer — att allt detta
med subventionerna är en rent tillfällig
nödåtgärd, som skall rättas till,
så snart förhållandena det medge. Ja,
det skall verkligen, herr talman, bli intressant
att se — om man då lever —
hur och när den ytterligare orättvisa,
som i dag pålägges dessa stora medborgarskikt,
skall komma att rättas till. Har
man nu begått en orättvisa mot dessa
samhällsgrupper för att hjälpa andra
grupper, så befarar jag — i varje fall
så länge socialdemokraterna ha hand
om regeringsmakten — både att det kommer
att dröja och att tillrättandet kommer
att lämna åtskilligt övrigt att önska.

Jag hoppas emellertid innerligt, att
regeringen framdeles skall bättre beakta
även dessa gruppers berättigade intressen.
Jag hoppas likaså livligt, att under
alla förhållanden de stalstjänargrupper,
som redan länge av lojalitet mot
regeringen och för det helas skull helt
frivilligt tagit på sig icke föraktliga uppoffringar
och genom detta sitt ställningstagande
visat prov på en mindre vanlig,
men desto föredömligare samhällslojalitet,
icke skola bli lidande på delta,
utan bli hederligt ihågkomna, så snart
någon möjlighet därtill erbjuder sig.

Onsdagen den 30 november 1919 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Jag tycker, att dessa statstjänstemän
över lag redan ärligt ha förtjänat detta.
Jag har, herr talman, ansett mig kunna
säga detta sista, eftersom jag numera
icke längre tar aktiv del i organisationernas
arbete.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter.
Så som frågan lagts upp av regeringen
och nu ligger till efter statsutskottets
behandling har jag intet annat
val än att yrka ifall till de reservationer,
som under punkterna II och IV
avgivits till det nu föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag instämmer med herr Ohlon, att det
kanske skulle ha varit ganska lätt att
inom utskottet uppnå enighet om skrivsättet,
men jag vill tillägga, att det väl
inte är skäl att över huvud taget närmare
ingå på orsaken till att någon
enighet inte kunde uppnås. Jag tror
nämligen, att kammarens ledamöter av
den hittills förda debatten ha fått klart
för sig, varför det inte gick. När någon
inom utskottet ville gå fram med
en egen reservation, var det ju alldeles
givet, att de andra partiernas representanter
inte kunde tillåta detta, utan då
måste de också komma fram med någonting
eget, även om det blev litet
märkvärdigt. Man var i alla fall inom
utskottet fullkomligt överens om att den
ändring i vårt läge, som devalveringen
inneburit, inte borde leda 1 ill någon lörändring
av vår ekonomiska politik,
utan starka skäl förelågo alltjämt för
stabiliseringspolitikens upprätthållande.

I fråga om de åtgärder, som skulle
vidtagas, var det egentligen ingen inom
utskottet som hade några andra vägar
att anvisa än dem som regeringen hade
föreslagit, och inte heller herr Lundqvist
har nu över huvud taget någonting
annat att komma med än vad som föreslås
i propositionen. Han talade visserligen
varmt för statstjänstemiinnen, men
vad han sade har inte så mycket att göra
med den sak vi behandla i dag. Man
kunde dock med anledning av herr
Lundqvists anförande påminna om att
statstjänstemännen ha många fördelar

som de kollektivanställda inte ha. Man
behöver bara erinra om den förändring
av pensionsavgifterna, som nyligen genomfördes
och som väl åtminstone bör
betyda någonting.

Vad beträffar de olika skrivsätt, som
ha använts, innebär folkpartiets och
bondeförbundets reservation i sak ingen
annan ändring i propositionen än att
däri uttalas, att man inte funnit sig kunna
tillstyrka, att förmalningsersättning
återigen införes. Även vi ha uttalat
ganska starka betänkligheter mot att införa
förmalningsersättningen, och vi säga
ju också, att den bör komma i fråga
endast om inga andra utvägar stå till
buds. Högern ger även Kungl. Maj:t ett
finger, då den i sin reservation säger,
att »endast om det visar sig att det är
tekniskt omöjligt att hålla det angivna levnadskostnadstalet
med importsubventioner
bör subventionering av inom landet
producerade varor tillgripas och i så
fall under inga förhållanden subventionering
av mjöl och fläsk». Bondeförbundet
och folkpartiet anse, att förmalningsersättning
inte bör komma till användning,
och högern har tillagt att subventionerna
inte heller böra få omfatta
fläsk. Det är egentligen den skillnad i
uppfattningar som funnits inom utskottet.
I själva saken äro vi således fullkomligt
överens om att vi böra bibehålla
den politik, som nu bedrives, och det
är ingen som anvisat någon annan utväg
än att följa regeringens förslag.

Inom utskottet gjordes det från högern
gällande, att vi i år inte skulle behöva
anslå alla de medel, som Kungl.
Maj:t begärt. Högern har därför föreslagit
en minskning av beloppet med 58
miljoner kronor. Folkpartiet och bondeförbundet
äro däremot beredda att ge
regeringen alla begärda medel. På högerhåll
var man emellertid på det klara
med att det är möjligt att dessa 58
miljoner kronor kunna behövas framdeles,
men man menade, att beslut därom
skulle kunna fattas nästa år. Jag vet inte
vad det skall tjäna Ull, ty har man
klart för sig att pengarna kunna behöva
användas, iir det uppenbart att de också
böra anvisas.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Jag skall inte uppehålla mig vid allt
det som oppositionspartierna tvista med
regeringen om. Jag skall endast beröra
det förslag, som framlagts i en motion
av herr Ståhl m. fl. om vad man kallar
en opolitisk expertkommitté för utredning
av frågan om subventionssystemets
snara avveckling. För vår del anse vi,
att Kungl. Maj:t är lika intresserad av
den saken som någon av de experter,
som herrarna vilja tillsätta. För övrigt
tvivlar jag på att det över huvud taget
är möjligt att få till stånd en kommitté
med alla de egenskaper, som folkpartiet
och framför allt herr Ståhl tänker på.
Vi ha ansett, att man bör utgå från att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på de berörda spörsmålen och att
Kungl. Maj:t, om det blir anledning därtill,
kommer att göra den utredning, som
herrarna önska. Jag således tror att det
är onödigt att tillsätta en kommitté vid
sidan av regeringen, ty jag är personligen
övertygad om att regeringen har lika
stort intresse som någon annan av
att de anordningar, som för tillfället
råda, inte komma att bestå längre än
som anses absolut nödvändigt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORLING: Herr talman! Vid anslutningen
till Marshallorganisationen
och vid godkännandet av det bilaterala
avtalet med USA anfördes av de kommunistiska
ledamöterna i riksdagen, alt
de föreslagna åtgärderna bland annat
skulle komma att innebära, att vi skulle
bli nödsakade att sänka vår valuta, då
USA så bestämde. Vi befinna oss nu i
det läget, att åtgärder måste vidtagas
för att borttaga de värsta följderna av
de beslut, som vi då fattade.

Finansministern ansåg likväl inte, att
den förändring av läget, som devalveringen
innebar, skulle föranleda någon
förändring av lönestoppspolitiken. Det
påpekades, att prissänkningstendenser
på världsmarknaden skulle göra sig så
starkt gällande, att de skulle motverka
prisstegringarna. Har då detta inträffat?

Nej, i stället ha avsevärda prisstegringar
inträffat, och med sannolikhet kommer
prisstegringen på grund av devalveringen
att uppgå till 700 miljoner kronor —
en siffra som finansministern själv har
angivit i sitt tal på Arosmässan. De
grupper i samhället, som hårdast drabbas
av denna prisstegring, äro de brede
folklagren, d. v. s. löntagarna.

Att såsom regeringen och utskottet nu
föreslå hindra prisstegringen genom
subventioner anser jag ha samma verkan,
som om en läkare gör en blodöverföring
på en patient från den ena sidan
av kroppen till den andra. Att med skattemedel
subventionera prisfördyringar
måste innebära en sänkt levnadsstandard,
även om detta inte blir synligt vid
indexberäkningen, eftersom skatterna
inte medräknas i index. Det går kanske
till en tid att på så sätt lura löntagarna
och inbilla dem, att deras levnadsstandard
blir oförändrad, men arbetarna
och löntagarna ha en värdemätare, som
är tillförlitligare än indexet. Hemmens
finansministrar veta redan nu, att man
får allt mindre förnödenheter för de
pengar, varav hemmens budget består.
Vid flera avtalskonferenser under den
senaste tiden har det också krävts avtalsuppsägning
trots regeringens och
LO:s rekommendationer att prolongera
avtalen med oförändrade löner.

Den besvärliga ekonomiska situation,
som man råkat in i, hade kunnat undvikas,
om regering och riksdag ej anslutit
vårt land till Marshallorganisationen
med åtföljande bilaterala avtal
med Amerika och därmed bundit sig
för devalvering av svenska kronan.

I samband med behandlingen av frågan
om subventioner för att lindra de
värsta skadeverkningarna av devalveringen
vilja vi ånyo understryka, att
vi ej kunna godta argumentet, att endast
en devalvering skulle underlätta
svensk konkurrens på de utländska
marknaderna. Ingenting hade väl hindrat
de svenska kapitalisterna att genom
prissänkningar på sina varor tävla om
kunderna. Skillnaden mellan prissänkning
genom devalvering och direkt
prissänkning hade dock varit den, att

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

i första fallet få arbetarna betala prissänkningen
genom sänkt reallön, medan
i andra fallet kapitalisterna hade fått
betala den genom minskade vinster.

Regeringens s. k. stabiliseringspolitik
med devalvering av penningvärdet och
en ytterligare utbyggnad av subventionerna
utgör enligt vår uppfattning inte
något tecken på stabilisering, utan är
ett symptom på ökad sjukdom i den kapitalistiska
hushållningen. Nu vilja högern
och folkpartiet slopa varje subvention
på jordbruksprodukter, även om —
som jag sade — subventionerna inte
kunna läka de sjukdomstillstånd, som
känneteckna det nuvarande samhällssystemet.
Jag kan inte ansluta mig till denna
linje, då den skulle innebära en avsevärd
stegring av livsmedelspriserna,
vilket skulle drabba de sämst ställda i
samhället, särskilt med hänsyn till att
det är lönestopp.

Regering och utskott föreslå nu anslag
på 190 miljoner kronor för att täcka
prisstegringen. Förslår denna summa?
Finansministern säger i den kungl. propositionen
bland annat: »Möjligheterna
att genom en subventionering motväga
devalveringens återverkningar på levnadskostnaderna
äro emellertid i viss
mån begränsade. Det synes knappast
möjligt, bland annat av tekniska skäl,
att genomföra en subventionering, som
omfattar alla de importvaror, vilkas priser
äro av någon betydelse för levnadskostnaderna.
På vissa punkter får man
därför räkna med att inträdande importprisstegringar
komma att slå igenom på
levnadskostnaderna.» Man utgår således
från att eu del prisstegringar inte skola
kunna täckas av de föreslagna beloppen,
och enligt uppgifter i pressen skulle enbart
kaffet med den prisfördyring, som
inträtt, kräva ett belopp av omkring 160
miljoner kronor. Därefter återstår inte
mycket av de 190 miljonerna. Ett annat
exempel är kolet. 1 den HSB-fastighet i
Göteborg, där jag bor, har hyran redan
höjts med fem procent på grund av prisstegringen
på kol till följd av devalveringen.

När nu devalveringen gjort prisstegringarna
ofrånkomliga, ha löntagarna

endast att tillgripa den aktiva lönepolitiken
för att försvara sina reallöner,
detta så mycket mera som arbetsgivarna
redan börjat signalera sänkta löner.
Herr Lundqvist anslöt sig i sitt anförande
i stort sett till denna linje, då
han talade om att större bördor måste
överföras på arbetarklassen, och dit räknar
han nog också statstjänarna, i synnerhet
de lägre statstjänarna.

Då nu emellertid den förda politiken
gjort, att man kommit i ett tvångsläge,
där man med subventioner skall hindra
vissa prishöjningar, vill jag, herr talman,
avstå från att framställa något yrkande.

Herr NORDENSON: Herr talman!

Jag vill inte så mycket uppehålla mig
vid det utlåtande, som ligger på kammarens
bord i dag, som fastmera vid
den proposition, som har föranlett utlåtandet,
och beträffande propositionen
kommer jag att måhända tala mera om
det som inte står däri än det som står
där. Till en början vill jag dock säga
några ord om dess innehåll.

En stor del av propositionen är ägnad
åt en redovisning av hur beräkningarna
i den tidigare uppgjorda nationalbudgeten
för innevarande år utfallit under det
första halvåret. Det anges där på flera
punkter, att vi ha kommit i ett gynnsammare
läge, än man från början hade vågat
hoppas. Det påpekas bland annat, att
vi ha kunnat förstärka vår valutareserv.
Det är i och för sig ett mycket glädjande
faktum, men vi måste komma ihåg,
att det huvudsakligen är engelska pund,
som vi ha kunnat samla upp, under det
att tillskottet i vår reserv av hårdvalutor
är mycket obetydligt.

I fråga om överbalanseringen av budgeten
och dess verkningar vill jag påpeka,
att man har velat överbalansera
såväl driftsbudgeten som kapitalbudgeten
för att inte behöva anlita lånemarknaden.
Det har emellertid inte lyckats
helt, utan vi ha under den gångna tiden
i alla fall fått låna upp inte mindre än
375 miljoner kronor. I det avseendet är
sålunda utfallet inte så gynnsamt, som
vi hade beräknat.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m.

Om man i det här laget skall karakterisera
vår situation och vad som bör
göras, tror jag att man kan göra det i
ganska korta ordalag. Felet i vår politik
är helt enkelt, att »vi ha låtit kronan
bli mjuk», och vår uppgift kan sammanfattas
i tre ord: »Gör kronan hård!»
Det är möjligt endast om vi kunna inrikta
vår utrikeshandel och avväga export
gentemot import på ett sådant sätt,
att vi både kunna täcka vårt behov av
importvaror och ändå kunna uppsamla
en valutareserv. Det är nämligen just en
sådan valutareserv och enkannerligen
en, som främst utgöres av hårda valutor,
som ger oss möjligheter att köpa varor,
där de äro billigast, och som kan hjälpa
oss att bli fria från den bilateralismens
tvångströja, som hotar att snärja in hela
den internationella handeln.

Om man då frågar sig, vad vi kunna
göra för vår export, är det särskilt två
faktorer, som jag skulle vilja stryka under.
Den ena är angelägenheten av att
exportindustrierna få den nödvändiga
arbetskraften, och den andra är att vi
se till, att vi ha en kostnadsnivå för vår
produktion, som gör oss konkurrenskraftiga.

Vad arbetskraften beträffar, har det
gjorts mycket lovvärda ansatser att möjliggöra
för exportindustrierna att få arbetskraft,
i det att man bär givit dem
företräde att bygga bostäder till sina arbetare
och därmed locka arbetskraften
till sig. Jag tror emellertid att vi måste
konstatera, att det fortfarande råder en
mycket betänklig brist på arbetskraft,
särskilt hos de verkstadsindustrier, som
ha möjlighet att producera exportvaror
inte minst till hårdvalutaländerna. Vi
måste nog säga oss, att den enda möjligheten
att komma till rätta med det
problemet är att tillse, att arbetskraften
så att säga automatiskt dirigeras över till
exportindustrien. Det sker, om vi kunna
åstadkomma en inskränkning av produktionen
av konsumtionsvaror. Det kan i
sin tur åstadkommas på olika sätt, men
det bästa sättet torde vara att minska
konsumtionen av varor på hemmamarknaden,
och det kräver åtminstone momentant
en restriktiv politik.

Jag skall i det sammanhanget något
beröra frågan om våra möjligheter att
öka exporten. Man är ju nu från regeringens
sida mycket angelägen att vi
skola kunna exportera så mycket som
möjligt inte minst till Förenta staterna,
och man bär i hög grad gått in för att
där söka vidga vår exportfront. Det må
i och för sig vara önskvärt, men vi skola
göra klart för oss, att möjligheterna att
arbeta upp en export av nya varor äro
relativt begränsade, i varje fall då det,
såsom fallet är för oss, gäller att så fort
som möjligt öka exporten. Det tar lång
tid att komma in på en sådan marknad
som den amerikanska, och det kräver
stora förberedelser, inte minst för att
få fram de rätta kvaliteterna och få möjlighet
att producera dessa i tillräckligt
stora kvantiteter. Den amerikanska
marknaden är så stor, att skola vi på
allvar kunna arbeta upp en marknad och
få lämpliga personer att intressera sig
för våra varor, måste vi kunna erbjuda
stora kvantiteter av de varor, vi vilja exportera,
om vi skola kunna göra oss gällande.
Det är av den anledningen tveksamt,
om vi verkligen i större utsträckning
skola inrikta oss på att exportera
nya varor. Det kräver både lång tid och
stora kostnader att arbeta in dem.

Det torde vara riktigare, att vi försöka
intensifiera vår export av de varor, som
sedan gammalt ha en marknad därute
och som det således är lättare att få avsättning
för. Det gäller då endast att öka
vår produktion av dessa varor.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
emedan det har gjorts många optimistiska
uttalanden om våra möjligheter
till en utvidgning av exportfronten. Man
bör betänka, att det för oss nu framför
allt gäller att så fort som möjligt förbättra
vår ställning. Det sker bäst genom att
vi skapa möjligheter för våra gamla inarbetade
exportvaror att vidga sin marknad,
och det gäller då framför allt, såsom
jag nyss nämnde, att ge vår exporterande
verkstadsindustri den nödiga arbetskraften.

Vad kostnadsnivån beträffar, är det
alldeles uppenbart, att devalveringen
har varit förmånlig för oss. Den ned -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

bringar vår kostnadsnivå väsentligt i
förhållande till hårdvalutaländerna och
ökar därmed våra exportmöjligheter. Vi
få emellertid inte bortse från att dollarpriserna
på våra varor ha en tendens att
sjunka. Vi måste sänka dollarpriset något
och kunna således inte till fullo utnyttja
devalveringen. Det är därför angeläget,
att vi för att vara konkurrenskraftiga
se till att vi i varje fall inte öka den
kostnadsnivå för produktionen, på vilken
vi nu befinna oss.

Våra kostnader hotas, såsom vi alla
veta, av devalveringen på grund av att
den medför en prisstegring på importvarorna.
Det är det bekymret, som regeringen
nu har försökt att möta genom
att föreslå subventioner. Det tycks i alla
fall framstå klart för alla, att dessa subventioner
böra vara temporära och endast
skola hjälpa oss över den första tiden.
Avsikten har, såsom det sagts, varit
att hindra en chockverkan och ge
oss andrum. Men man kan inte underlåta
att understryka, att hela denna politik
med subventioneringar ingalunda
innebär att man anpassar sig efter det
nya läge, som devalveringen skapat, utan
endast betyder att man så att säga försöker
tills vidare överskyla verkningarna
därav. Den politik, man slår in på genom
subventioneringarna och fasthållandet
vid stabiliseringen, är en statusquo-politik,
som naturligtvis ganska illa
rimmar med den, jag skulle nästan vilja
säga explosionsartade dynamik, som ligger
i devalveringen. Man möter här en
prisstegringstendens med åtgärder som
innebära en ökning av köpkraften, vilket
i sin tur innebär ett fortsatt hot mot
prisnivån. Därmed är man inne i en circulus
vitiosus. Subventionerna kunna endast
ha berättigande, om vi äro alldeles
på det klara med att de endast gälla för
en övergångstid och att vi äro beslutna
att därefter avveckla dem.

Regeringen har angivit, alt detta också
är dess avsikt. Frågan är då, hur man
från regeringens sida egentligen har
tänkt sig att detta skall bli möjligt, låt
oss säga vid utgången av 1950.

Det har då påpekats, att vi skulle
kunna räkna med en prissänkning på

världsmarknaden, som skulle bli så kraftig,
att den skulle möjliggöra för oss att
slopa de subventioner, som vi nu ha
tillgripit. Det kan vara skäl att en smula
analysera tendenserna ute i världen
för att se, hur pass berättigad en sådan
spekulation är. Om vi då se på de amerikanska
förhållandena, har det visserligen
på senare tid varit en viss tendens
till prissänkning på vissa varor,
men det har också funnits tendenser i
motsatt riktning, och det finns många
faktorer, som tala emot en mera väsentlig
prissänkning.

Amerika arbetar fortfarande med en
underbalanserad budget. Det har diskuterats
en hel del utgiftsökande åtgärder,
såsom höjning av pensioner och flera
andra sociala åtgärder, som president
Truman har föreslagit. De komma att
kosta mycket pengar. Viktigast är dock
kanske att man i Amerika numera inom
alla grupper är fast besluten att icke
tillåta en depression av den omfattning
och med den karaktär, som Amerika
upplevde under 1930-talet. Den prissänkning,
som skulle återföra dollarpriserna
i nivå med kronans värde före devalveringen,
skulle teoretiskt sett belöpa
sig till 30 procent, och vi kunna vara
alldeles övertygade, att någon sådan
prissänkning helt enkelt inte kommer att
tillåtas. Det skulle just innebära en depression
av den art, som amerikanarna
till varje pris vilja undvika.

Finansministern har vid första Arosmässan
i år också medgivit, att han
knappast räknade med, att det skulle
bli någon större prissänkning i Amerika.
Flan hänvisade i stället till de möjligheter
till prissänkning, som kunde uppträda
på världsmarknaden i övrigt. Då
är det emellertid att märka, att det finns
flera länder, som inte ha devalverat så
mycket som vi och vilkas valuta sålunda
ligger högre och där man inte heller
har anledning att vänta sig någon nämnvärd
prissänkning.

Såsom ett exempel på genomförda
prissänkningar ha anförts förhållandena
i Belgien. Där har nyligen priset på
järnvaror sänkts med omkring 25 procent.
Det är onekligen en ganska kraf -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

tig sänkning, men man bortser därvid
lätt ifrån att de belgiska priserna lågo
inte oväsentligt högre än de amerikanska,
beroende på att belgarna under en
lång tid haft ett mycket gynnsamt marknadsläge.
Den prissänkning, som sålunda
nyligen inträdde, var i själva verket
en justering, som i varje fält måste
komma.

Det kan naturligtvis tänkas, att rätt
väsentliga prissänkningar kunna inträda.
Vi ha att räkna med att Tyskland
kommer igen som en betydande faktor
i produktionen. Å andra sidan få vi
också räkna med att om Tyskland på
allvar kommer i gång, kommer det säkerligen
där att ske höjningar av lönerna,
på grund av att dessa äro så
låga, och det innebär givetvis en kostnadsökning.

Om man nu bortser från de varor,
vilkas priser noteras i dollar eller bestämmas
av dollarpriserna — såsom fallet
är med en hel del stapelvaror som
vi köpa för pund — så återstår det en
relativt begränsad sektor av varumarknaden,
där vi ha att vänta prissänkningar,
och då måste vi, med de perspektiv
som ligga framför oss, säga oss
att, för att återkomma till prisnivån före
devalveringen måste dessa prissänkningar
vara så stora att de även kompensera
de prishöjningar som kvarstå på
varor från hårdvalutaländerna, och det
är mycket tvivelaktigt om vi verkligen
kunna räkna med att förhållandena skola
utveckla sig i en sådan riktning.

För att göra en grov bedömning skulle
jag vilja säga att vi kanske ha rätt att
räkna med en sådan utveckling såsom
en chans mot en, alltså att chanserna
för och emot att vi år 1950 på grund av
ändrade världsmarknadspriser skola
kunna avveckla subventionerna stå
fifty-fifty. Och jag tror att man då har bedömt
förhållandena ganska optimistiskt.

Nu uppställer sig frågan: Var stå vi
år 1950, om denna önskvärda utveckling
inte har kommit till stånd? Man
måste beteckna det som en allvarlig brist
hos propositionen, att den inte mera
utförligt har gått in på denna fråga,
utan praktiskt taget skjutit den ifrån

sig. I motionerna, inte minst högerns,
har man ju starkt understrukit nödvändigheten
av att vi taga upp detta problem.
Det oaktat kommer nu majoriteten
i utskottet fram till att det inte finns
någon anledning att taga upp frågan.
Där hänvisar man förtroendefullt till
regeringen. Principen är tydligen att
»far sörjer för allt» och att det är tids
nog att ta den sorgen den dagen.

Men vi måste ju säga oss att det ligger
en ganska stor fara i att vi för att
komma ur en situation, som vi själva
beklaga, och för att komma ifrån åtgärder,
som vi äro eniga om att karakterisera
som betänkliga, helt och hållet
lita till krafter som vi icke råda över.
Det är väl nödvändigt att vi också på
allvar taga upp frågan, vad vi själva
måste göra, om utvecklingen inte går i
den gynnsamma riktning som vi ha
tänkt oss. Jag menar att det är nödvändigt
att snarast taga upp denna diskussion
om vad vi skola taga till för åtgärder
vid nästa års slut, för den händelse
vi då alltjämt stå i ett beträngt
läge i fråga om våra importpriser.

Jag kan inte underlåta att beklaga,
att man på detta sätt har gått förbi
denna svårighet och att regeringen snarast
har velat bagatellisera den. I propositionen
säger man bara: »Utrymmet
för standardhöjningar är ännu så länge
mycket begränsat.» Jag vill fråga: Tror
man verkligen att en standardhöjning är
mera aktuell för oss låt oss säga om ett
år, alltså i slutet av 1950?

Vid den andra Arosmässan yttrade
herr Erlander, att det är möjligt »att vi
sammantaget få betala något för den
möjlighet vi få att driva upp vår export
på dollarområdet, men att detta i varje
fall blir så litet, att det inte behöver påverka
vår ekonomiska politik». Han menar
således att vi kunna tänka oss att
fortsätta med en politik i överensstämmelse
med stabiliseringen, som ytterst
innebär ett bevarande av levnadsstandarden.
Jag måste fråga: År det så säkert
att vi även kunna göra detta i slutet
av år 1950?

DO har anmärkt, att devalveringen
sannolikt icke föranleder någon större

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

förändring i de reella förutsättningarna
för att uppehålla levnadsstandarden.
Någon standardsänkning tror sålunda LO
icke att vi behöva acceptera. Man har
anledning jämföra detta med en del uttalanden
från andra länder.

En person som säkerligen sitter inne
med stora möjligheter till utblickar över
världen i nuvarande ögonblick är chefen
för internationella monetära banken,
och han säger, att om inte den inhemska
efterfrågan minskas, så når man
inte den ökning av exporten, som är
det enda som kan motivera devalveringen.
Man måste se till att varor framställas
för den önskade exporten, men
om man bibehåller löner och priser blir
efterfrågan på konsumtionsvaror i stort
sett densamma, och man når inte det
önskade målet. Englands finansminister
har framhållit att den prishöjning, som
blir en följd av devalveringen, kommer
att begränsa konsumtionen, och han har
vid något tillfälle uttalat, att en sänkning
av levnadsstandarden är det pris
som England måste betala för möjligheten
av ökad export till dollarländerna.

Chefen för Hollands centralbank har
för sin del betonat, att en minskning av
konsumtionen är ofrånkomlig, om bristen
i betalningsbalansen skall kunna reduceras.

Detta är alltså uttalanden som alla
gå i samma riktning, men det är en
riktning motsatt den som präglar regeringens
uttalanden. Riittvisligen skall jag
påpeka att en, såsom jag tror, regeringen
ganska närstående person, sekreterare
Westerlind, i en artikel — »Devalveringens
konsekvenser» — i Exportföreningens
tidskrift bär uttalat, att »meningen
med subventionerna inte är att
trolla bort en standardsänkning för nationen».
Jag tror att detta är ett mycket
viktigt uttalande, som bör observeras.

Jag vill i det sammanhanget framhålla,
att den standard, som vi nu ha
uppnått, inte vilar på någon så särskilt
stark grund. Det är ju alldeles klart att
vi alla ha glatt oss åt att man har kunnat
höja standarden i detta land så mycket
som har skett, och det iir ingen av

3 Första kammarens protokoll 1049. Nr 29.

oss som tycker det är något nöje att
driva ned den, men vi ha anledning att
alldeles oavsett devalveringen fråga oss,
om inte den levnadsstandard, som vi ha
kommit till under den senaste tiden, är
högre än vi orka med. Jag tänker då på
att den i stor utsträckning har uppnåtts
genom anlitande av vårt kapital,
våra hopsparade valutareserver. När vi
nu äro i det läget, att vi önska inte bara
tillfredsställande balansera vår utrikeshandel,
utan även successivt lägga upp
erforderliga valutareserver — det är ju,
som jag sade redan i början, endast
på det sättet som vi verkligen göra den
svenska kronan hård — ja, då är ju
mycket liten sannolikhet för att vi verkligen
kunna hålla en standard som har
uppnåtts genom anlitande av våra reserver.
Det är sådana synpunkter som det
nu enligt min mening vore angeläget
att i tid klargöra för svenska folket. Vi
komma annars kanske i det läget, att vi
vid slutet av år 1950 måste tala om för
svenska folket, att de åtgärder, som vi
nu vidtaga, blivit en misslyckad spekulation.
Då skulle vi på en gång ställas
inför uppgiften att försöka rätta till
förhållandena och taga de bittra konsekvenserna
av devalveringen och den
politik som nu förts. Det undras mig om
vi inte här i någon mån riskera att
svenska folket blir utsatt för en chockverkan
som inte blir så särskilt angenäm.
Vi ha velat undvika den chockverkan
på vårt ekonomiska liv, som de
av devalveringen föranledda prisstegringarna
innebära. Frågan är om vi inte
borde försöka undvika den psykologiskpolitiska
chockverkan, som det kan bli
för svenska folket att finna, att vi plötsligt
måste lägga om vår politik på allvar
utan alt vi ha förberett våra landsmän.
.lag anser att vi ha skyldighet att
göra detta. Man kan naturligtvis, som
herr von Heland antydde, fortsätta med
subventioneringen, men då äro vi inne
på en väg som vi själva ha erkänt vara
betänklig. .lag vill dock tolka herr von
Helands yttrande så, att även han i grunden
vill ha bort de subventioner, som
det nu iir meningen att införa, d. v. s.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fin.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

att han betraktar dessa som tillfälliga
medel, som man har tillgripit i ett exceptionellt
läge.

Det är, menar jag, fråga om vi inte
redan nu ha skyldighet att göra klart
för svenska folket, att om vi skola komma
tillbaka till gynnsamma förhållanden
— så måste vi räkna med alt påtaga
oss vissa uppoffringar — kanske bara
under en ganska begränsad tid — så att
vi verkligen komma till naturlig balans
och därmed till en vändpunkt, så att vi
åter kunna börja klättra uppför ekonomiskt
och förbättra både vårt ekonomiska
läge och vår levnadsstandard.

Det är detta behov av klarhet vi ha
velat ge uttryck för i högerns motion,
där vi ha krävt att regeringen snarast
skall komma med ett program för hur
vi skola föra vår politik efter 1950 års
slut, särskilt då med tanke på att förhållandena
kanske inte utveckla sig i
så gynnsam riktning som regeringen —
och innerst inne vi alla — kanske hoppas
på.

Från folkpartiets sida har man då uttalat,
att det borde tillsättas en sakkunnigutredning.
Jag tror inte att det räcker
med att kalla in en mängd sakkunniga
personer som skola behandla dessa
frågor, ty frågorna äro så eminent politiska,
att om vi skola komma till ett
program, som har något värde, så måste
det bli de politiska krafterna som diskutera
dem. Jag tror att vi måste taga
upp de frågor, som högern i sin motion
har pekat på. Vi måste söka komma till
en fri prisbildning, så att konsumenterna
få ett starkare inflytande på produktionens
inriktning. Vi vilja också
komma till avtalsförhandlingar i vanlig
ordning, så att parterna på arbetsmarknaden
utan statlig inblandning kunna
få göra upp sina mellanhavanden. Enligt
vår mening måste vi även taga upp
frågan om en aktiv penningpolitik, så
att jämvikt kan skapas mellan sparande
och investering.

Jag vill inte, när jag tar upp dessa synpunkter,
framföra dem som ett politiskt
partis program. Jag menar att detta är
problem som vi alla måste ta i håll med,
om vi över huvud taget skola komma

till den situation som vi säga oss vilja
komma till, nämligen en fri ekonomisk
politik utan statliga ingrepp och regleringar.
Förutsättningen för att komma
till detta, är att dessa problem på allvar
tagas upp, men jag tror inte det är
möjligt för något parti att ensamt lösa
dem. Jag tror det måste vara alla de
demokratiska partierna gemensamt som
försöka komma fram till ett program.
Skulle man nämligen vid en prövning
av dessa frågor komma fram till det
resultat, som jag tror att man ofrånkomligt
kommer till, nämligen att vi måste
följa tongångar som äro ganska allvarliga
och sträva, så är det nog inte
möjligt för en ensidigt sammansatt partiorkester
— den må tagas från vilket
parti som helst — att få svenska folket
att lyssna till dessa melodier. Jag tror
att det helt enkelt blir nödvändigt att
det program, som i ett sådant läge måste
framläggas och som kommer att innebära
vissa krav på uppoffringar — jag
hoppas ganska kortvariga •— bäres fram
av en orkester som är sammansatt av
krafter från alla partier. Vi måste enligt
min mening försöka lägga fram en
gemensam melodi för att svenska folket
skall kunna bringas att lyssna till de
molltongångar som det då nog blir nödvändigt
att spela såsom uttryck för det
läge vi ha kommit till, och jag tror också
att en på det sättet sammansatt orkester
kan inge svenska folket det rätta
förtroendet till dess vilja och förmåga att
mycket snart spela ljusa durmelodier.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ber att till utskottet få framföra regeringens
tack för den behandling våra
propositioner på denna punkt ha rönt.
Resultatet av utskottets behandling har
ju i verkligheten blivit att man från alla
håll åtminstone principiellt tillstyrkt de
framlagda förslagen och det tycker jag
bör vittna om att vi i detta läge äro
tämligen överens om vad som — låt oss
gärna säga för tillfället —är nödvändigt.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

Det har ju kommit fram åtskilliga differenser
i uppfattningarna beträffande
detaljer i förslaget. Jag anser emellertid
att dessa differenser i sak äro så förhållandevis
små att det inte finns mycken
anledning för mig att här gå in på
dem. Utskottets förslag, som i sak överensstämmer
med regeringens uppfattning,
ger ju regeringen något litet friare
händer än reservationerna, och det
måste vi naturligtvis för vår del sätta
värde på, eftersom läget ju är sådant
att en viss frihet i fråga om möjligheterna
att handla måste vara lämplig för
att inte säga nödvändig.

Det är inte min mening att här gå in i
en allmän ekonomisk diskussion. Jag har
lyssnat till de anföranden som här ha
hållits bland annat av herr Domö och
herr Nordenson men jag har ingenting
att tillägga till vad jag i dessa frågor
yttrade i remissdebatten. De spörsmål,
som ha berörts av dessa båda talare,
gick jag då ganska utförligt in på, och
det bär inte i framställningen i dag
framkommit någonting som kan ge mig
anledning att gå in i en ny diskussion
på dessa punkter. Det är alltid mycket
tråkigt att upprepa sig själv, och den allmänna
situationen har icke undergått
någon sådan förändring sedan remissdebatten,
att den skulle ge oss anledning
till ett förnyat övervägande. Det ekonomiska
läget är i stort sett så som vi då
sågo det; det har inte skett någonting
som har föranlett oss att revidera vår
uppfattning om de nödvändiga åtgärderna
och om den sannolika utvecklingen.

När det gäller t. ex. prisläget bär det
inte inträffat någonting av beskaffenhet
alt ändra uppfattningen. Herr Nordenson
har nämnt att partiprisnivån i Förenta
staterna har undergått någon liten
förskjutning nedåt. Inom de övriga marknaderna
har det rått mycket olikartade
tendenser. Men man kan säga att den
enda vara som undergått en kraftig prisstegring
är kaffet, och alla veta att prisstegringen
på kaffet beror på en felslagen
skörd i Brasilien, vilken har medfört
att utbudet av kaffe från det landet
kommer att för detta år vara 20 procent
lägre än vanligt. Det är klart att detta

återspeglas i priserna, och det förhållandet
ställer oss naturligtvis inför större
svårigheter än vi för ett par månader
sedan trodde, men vi äro nog alla överens
om att vi inte kunna låta den där
felslagna skörden på kaffe i Brasilien
leda till en radikal omläggning av vår
ekonomiska politik.

Beträffande andra varor har det förekommit
prisfall. Jag kan som exempel
nämna, att priset på tackjärn i Belgien i
dag är lägre än före devalveringen, vilket
innebär att järnpriset har fallit med
10 procent i Belgien. Detta kommer utan
varje tvekan att i det långa loppet få sin
avspegling på andra marknader. Orsaken
till prissänkningen är helt enkelt
den, att järnproduktionen nu är av en
sådan storleksordning, att mättnad börjar
vinnas i fråga om vissa järnprodukter.
När vi inom regeringen ha trott, att
det kan finnas en chans för oss att få
uppleva en anpassning nedåt av prisnivån
under det kommande året, ha
vi i11 byggt på att man kan räkna med
en stabil konjunktur i Förenta staterna
— eventuellt något sänkta priser — men
att den stigande konkurrensen i Europa
måste leda till sänkta priser, och den
bedömningen istår orubbad kvar. Det
finns ingenting att lägga till eller draga
ifrån.

Herr Domö ställde till mig en fråga,
som jag kanske skall besvara i detta
sammanhang. Han gjorde vissa förfrågningar
om vårt valutaläge. Jag är ju inte
medlem av styrelsen för Sveriges riksbank,
så jag har ingen anledning att avslöja
några detaljer på den punkten. Men
jag måste i alla fall säga, att det är påtagligt
att våra dollarinkomster ha visat
en glädjande tendens till ökning under
det sista halvåret. När dessutom vår
export av pappersmassa till Förenta staterna
har påtagligt stegrats under detta
års sista månader — till oförändrade
dollarpriser — så måste detta också leda
till alt vi få ökade dollarinkomster, och
såvitt jag kan se kommer utvecklingen,
om det inte blir en radikal konjunkturomsvängning,
alt leda till att våra försäljningar
på framför allt AmerikavS Förenta
stater kommer att växa under nästa

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

år. Jag skulle alltså bara vilja säga: Det
har inte från den dag, då propositionerna
avlämnades i riksdagen, och till i dag
skett någon sådan ändring i läget, att
vi måste göra en ombedömning av situationen,
och jag finner som sagt ingen
anledning att nu gå in på en diskussion
av precis samma frågor som diskuterades
i denna kammare under remissdebatten.

Jag vill bara säga ett par ord till herr
Nordenson. Han har här understrukit
det som man från högerpartiets sida
ständigt får höra, nämligen att regeringens
bedömning av läget är för optimistisk.
Det ha vi under de sista åren
fått höra varje gång vi ha lagt fram vår
syn på läget. Jag vill bara erinra herr
Nordenson om de tongångar man från
högerpartiets sida använde när det s. k.
fyraårsprogrammet lades fram på hösten
1947. Då underströko ni starkt att vår
beräkning av produktionsutvecklingen
och exportutvecklingen för de närmaste
fyra åren var alldeles för optimistisk.
Det är ju dock ett faktum, att vi på
halva tiden ha avverkat 60 procent av
den tänkta produktionsstegringen och
nära 100 procent av den tänkta exportökningen.
Tycka ni ändå inte att det
skulle vara skäl i att något litet modifiera
den där pessimismen, den där yrkespessimismen,
som ju hittills inte har visat
sig slå in. Jag vill inte förneka att vi
i vissa situationer kunna komma att göra
en alldeles för optimistisk bedömning
och att vi kunna taga fel. Det kunna alla
människor göra. Men är det klokt att så
att säga göra det till en trosartikel för
högern, att alla prognoser som läggas
fram från regeringens sida äro alltför
optimistiska från början? Ni ha ju fått
på fingrarna flera gånger i den bedömningen.
Vore det inte skäl att tänka om
litet grand på den punkten?

Herr Nordenson säger att vi behöva
en standardsänkning och att vi måste
gå ut och säga sanningen till det svenska
folket, så att svenska folket inser
att vi måste taga på oss uppoffringar.
Jag hade redan i remissdebatten anledning
säga, att vi skola säga det svenska
folket hurudant läget är. Vi skola säga

sanningen, men vi skola inte tro, att
vi kunna lura i det svenska folket något
som inte är sant, och det går väl
inte, herr Nordenson, att komma till
det svenska folket och säga att förhållanden,
som kanske gälla för England
och som kanske gälla för något annat
land också, måste vara tillämpliga på
Sverige. Vi måste ju bedöma läget sådant
det är här. Jag tror att alla känna
chefen för det svenska konjunkturinstitutet
såsom en oerhört försiktig man,
som inte lägger in någon överdriven
optimism i sina prognoser. Det kan väl
ändå inte ha undgått någon, att han
nyligen i ett föredrag bedömde den utvecklingen
i Sverige under nästa år såsom
sannolik, att det i vårt land skulle
komma att uppstå någonting som han
kallade ett köpkraftunderskott.

Det är inte lätt, herr Nordenson, afl
gå ut till svenska folket och säga, att
här behövs en standardsänkning, samtidigt
som man på det håll, där man har
till uppgift att göra en bedömning av
framtiden, säger att ett köpkraftsunderskott
håller på att uppstå. Det kunna
vi därför inte göra. Herr Nordenson
säger att vad som har skett är att vårt
läge har försämrats genom att vi ha levt
upp våra besparingar, givit ut vår valutareserv
och blivit mycket fattigare.
Jag minns inte om doktor Nordenson
var närvarande vid Svenska bankföreningens
årsmötesmiddag i år, där den
nye ordföranden, bankdirektör Marcus
Wallenberg, i ett tal påvisade vilket tillskott
av materiella resurser som vi ha
fått under den sista tiden i form av
byggnader, maskiner och anläggningar
samt andra investeringar, som vi gudskelov
inte kunna trolla bort. I verkligheten
är det väl så, att de valutareserver,
som vi hade för ett par tre år
sedan, i stor utsträckning ha förvandlats
till fasta investeringar inom landet.
Det är omöjligt att påstå att vi under
dessa år ha blivit fattigare. Det ha vi
i verkligheten icke blivit. Jag kan då
heller inte gå ut till svenska folket och
säga: »Nu måste ni finna er i en standardsänkning
och göra vissa uppoffringar»,
ty jag har inget kunskapsun -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

derlag för en dylik uppmaning. Vad man
från högerhåll egentligen vill ha till
stånd är, såsom jag bedömer liiget, en
annan inkomstfördelning, en annan fördelning
av de resurser som vi ha. Jag
bestrider inte att det från högerns sida
kan anföras vissa skäl för en dylik
uppfattning, även om jag inte godtar
dessa skäl. Men högern bör väl ändå
klart säga ut, vad man bär ytterst önskar,
i stället för att komma med detta
abstrakta talesätt om behovet av en
standardsänkning och en uppoffring,
för vars nödvändighet det icke finns något
belägg. Det bör även observeras att
på denna punkt råder ingen överensstämmelse
mellan högern och de andra
borgerliga partierna, utan högern är
här ensam om sin uppfattning, vilket
inte minst framgick av den klara deklaration
som folkpartiets ledare under
remissdebatten avgav i andra kammaren.

Jag vill här även ta upp frågan om
den utredning som behöver göras för att
vi skola vara beredda att möta den
framtida utvecklingen. Det är uppenbart
att vi här stå inför ett problem, dock
inte det problem som herr Nordenson
påpekade, utan problemet hur prisutvecklingen
kommer att bli. Jag bortser
då från den möjligheten att det blir en
radikal konjunkturomsvängning beroende
på omständigheter utanför vårt lands
gränser — en utveckling vars sannolikhet
jag i detta sammanhang inte vill
ingå på men vars möjlighet jag inte vill
bestrida — utan utgår i mitt resonemang
från den förutsättningen, att det nuvarande
konjunkturläget ute i världen i
stort sett kommer att hålla sig över
1950. Det problem som vi då ha att ta
hänsyn till hänför sig till följande fråga:
Kommer det att under nästa år ske
eu anpassning nedåt av priserna som
resulterar i att vi komma tillbaka ungefär
till samma prisläge som vi hade
före devalveringen, eller kommer det
icke att ske? Det är egentligen den
frågan som vi måste vara beredda att
besvara liingrc fram. Vilket svaret på
den frågan än blir, kommer det emellertid
icke att inverka på våra resurser.

Våra resurser förändras icke i och för
sig, om prisläget inte sjunker tillbaka.
En annan sak är om våra terms of trade
försämras eller förbättras. Härigenom
kan givetvis vårt ekonomiska läge förändras,
det vill jag inte förneka. Men
detta går jag inte in på här. Den fråga
det här gäller är i stället, hur vi skola
kunna anpassa oss i den situation som
uppkommer i det ena eller andra av de
båda lägen, som uppkommer vid en prissänkning
eller vid ett bestående eller stigande
prisläge, d. v. s. hur vi skola göra
för 1951, om det visar sig att vi få en prisutveckling
nedåt, och hur vi skola göra,
om vi inte få det. Vi måste givetvis
vara beredda på att ha lösningar av
olika slag allteftersom utvecklingen
fortskrider. Det ligger i sakens natur
att regeringen noga måste följa utvecklingen
och göra alla erforderliga utredningar.
Jag behöver inte understryka,
att dessa utredningar måste utföras
av experter, både teoretiska och praktiska.
Så får man ju alltid ordna det.

Skillnaden mellan utskottets linje och
reservanternas på denna punkt är väl
egentligen bara den, att reservanterna
ha den föreställningen, att vi skulle kunna
stänga in dessa utredningar i en
kommitté, i en enda formel, och låta
en dylik kommitté gripa sig an med
utredningsarbetet. Det är praktiskt taget
omöjligt att förfara på det sättet.
Utredningsarbetet måste bedrivas på
olika linjer, i olika sammanhang, och
regeringen måste ha en betydande frihet
att ordna med utredningarna. Det
skulle vara mycket olyckligt, om riksdagen
skulle säga till regeringen att
den skall ombesörja de här erforderliga
utredningarna genom en kommitté, en
samling experter av olika slag. Det är
säkerligen klokast att regeringen därvidlag
behåller sin handlingsfrihet för
att kunna ordna dessa utredningar på
bästa sätt.

Det har i denna diskussion om övervägandena
inför framtiden också kommit
in vissa andra tankegångar i debatten.
Den frågan har tagits upp, hur
man i detta förberedande arbete skall
kunna tillförsäkra riksdagen ett infly -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

tande. När jag hörde herr Ohlons anförande
gjorde jag den reflexionen, att
väl inte ens folkpartiet har genomtänkt
detta problem tillräckligt för att veta,
hur man skall bära sig åt för att i alla
de sammanhang, som här kunna möta
under förhandlingar, utredningar och
överläggningar, tillförsäkra riksdagen
ett inflytande. Så länge jag har varit
med i det politiska livet ha vi arbetat
med utredningar, i vilka riksdagsmännen
ha varit starkt företrädda. Jag har
dock aldrig upplevt att riksdagen sagt,
att eftersom det i den ena eller andra
utredningen har varit riksdagsmän med,
är riksdagen också ansvarig för utredningen
i fråga. Att det vid en överläggning
eller i en utredning finns med en
eller annan representant för riksdagen
kan icke av riksdagen upptagas så, att
riksdagen därmed bär fått ett inflytande.
Att tro något dylikt är en chimär.

Det finns ju mycket olika meningar
om hur man skall kunna lösa problemet
att tillförsäkra riksdagen inflytande
i detta sammanhang. Herr Nordenson
ansåg för sin del att det borde ske
genom en samlingsregering. Ärade kammarkamrater,
ni som voro med under
samlingsregeringens tid, ba ni det minnet
från den tiden att riksdagens inflytande
då var särskilt starkt? .lag bara
ställer den frågan för att man skall
få klart för sig, att vi bär stå inför ett
ganska bekymmersamt och svårt problem,
som inte kan lösas så enkelt och
lätt. Jag tror inte ens att en utredning
skulle kunna lösa det problemet, även
om utredningen koncentrerade sig just
på den frågan. I den mån det skulle
växa fram en mening — om jag får
använda herr Nordensons uttryck —
hos det svenska folket, att riksdagens
inflytande bör ökas i regeringssammanhanget,
får väl utvecklingen själv anvisa
utvägar. Jag förnekar inte att det
finns exempel i Sveriges historia på
perioder då riksdagen bär haft ett inflytande
i regeringssammanhanget. Det
var fallet omkring mitten av 1700-talet.
Det kan ju hända, att om vi gå till detta
skede och söka efter erfarenheter vi

också kunna finna vägledning för hur
vi i så fall böra gå till väga.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte yttra mig
om huruvida herr statsrådet Sköld eller
jag har det bästa minnet. I remissdebatten
gick statsrådet Sköld visserligen
mycket grundligt in på vad han trodde
att utvecklingen skulle bli, men jag kan
inte erinra mig att han på något vis
berörde frågan, vad vi skola göra om
hans förutsägelser inte slå in. Det är
den frågan som jag bär betecknat såsom
viktig och betydelsefull, ty jag räknar
med att det finns stora chanser för
att utvecklingen icke kommer att bli
fullt så gynnsam som statsrådet tror. I
varje fall anser jag det riktigt att man
räknar även med en sådan eventualitet,
när det gäller faktorer, över vilka man
själv inte har något som helst inflytande.

Statsrådet Sköld betecknade mitt uttalande
såsom enbart präglat av pessimism
och, sade han, yrkespessimism.
Om det skall kallas för pessimism att
när man ställer ett horoskop inte bara
tänka på vad man skall göra om det
man önskar verkligen inträffar, utan
också på vad man skall göra om de
egna förhoppningarna svikas, då bör
vår politik vara pessimistisk, och då accepterar
jag karakteristiken pessimist.

Vad så experterna beträffar, är jag
fullständigt på det klara med att vi böra
anlita afl den expertis som finns för att
utreda dessa frågor, inte bara konjunkturinstitutet
utan också många andra experter,
och ta hänsyn till deras synpunkter.
Jag tror dock att det inte räcker
med en utredning genom experter,
utan i sista band måste dessa frågor
behandlas politiskt och av de olika
grupper som skola delta i avgörandet.

Vad beträffar professor Lundbergs uttalande,
vill jag inskjuta, att jag tror att
det är mycket möjligt att det kommer
att bli en förskjutning, så att det blir
en minskning av köpkraft och efterfrågan.
Men det är också en nödvändig utveckling,
om vi skola komma ifrån de

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

restriktioner, som redan finnas, och
komma tillbaka till det tillståndet att
tillgång och efterfrågan bli bestämmande
för priserna. Det vore lyckligt om
så sker, men det är inte säkert att detta
sker i tillräcklig grad för att vi skola
komma fram till det läge som vi önska
komma till.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman!
lag skall bara ta upp den frågan, huruvida
jag i mitt remissdebattsanförande
gick in på problemet vad vi skola göra
om det inte blir den anpassning nedåt
av priserna som vi räkna med såsom en
chans. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på att jag då mycket tydligt
gav till känna den meningen, att om vi
vid denna tid nästa år finna att prisläget
icke har anpassat sig nedåt, ha vi
ingenting annat att göra än att då ta
den anpassning av priserna som därutav
följer. Men samtidigt är jag (fällt på
det klara med att detta även kommer att
medföra en motsvarande förskjutning
uppåt av inkomsterna. Det försämrar
icke vår balans i och för sig om dessa två
faktorer kunna jämnt väga mot varandra,
men det försämrar vårt konkurrensläge
gentemot utlandet. Det är av den
orsaken som vi från regeringens sida här
ha velat söka en chans att slippa från
denna mera ogynnsamma utgång.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Av sista delen av finansministerns
senaste yttrande framgår, att han fortfarande
undviker att svara på frågan,
vad man iskall göra om genomslaget i
tilläggsstaten sker tidigare på året.

Sedan måste jag säga att det är ganska
egendomligt att man även inom regeringen
har den vanföreställning, som vissa
regeringen närstående kretsar har, nämligen
att var och en som inte accepterar
regeringens politik vill sänka svenska
folkets standard. Särskilt vill man framställa
saken så, som om den svenska högern
vore bekajad av denna önskan. För
vilken gång i ordningen skall jag behöva
upprepa, att förutsättningen eller må -

let för vår politik icke är en sänkning
av levnadsstandarden? Vi vilja tvärtom
att levnadsstandarden skall bli så hög
som möjligt. Men vi säga, att det kan
inträffa att levnadsstandarden kommer
att sjunka, om man inte är försiktig. Det
är en sak, men därmed är icke sagt att
vi önska att levnadsstandarden skall
sänkas.

Låt mig göra en återblick. I valstriden
1948 fingo vi höra, att vi ville sänka
levnadsstandarden. Då hade regeringen
en glad melodi att spela på —
det var inte fråga om annat än att allting
skulle gå bra. Efter valet blev det
en annan politik. Då predikade regeringen
återhållsamhet och åstadkom allmänt
lönestopp. Nu förestår åter ett val,
och nu eggas regeringen av dessa glada
känslor och spelar upp den glada melodien
igen. Jag tillåter mig fråga: Hur
skall det bli efter nästa val? Litet konsekvens
-bör det väl vara, även när man
kritiserar oppositionen.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! När istatsrådet Sköld säger,
att investeringarna äro resultatet av en
förbrukning av våra valutareserver, vill
jag framhålla att den övervägande delen
av nyinvesteringarna i landet byggt på
de sparmedel, som företagen intjänat under
de gångna åren, och att det endast
är en del av våra valutareserver som där
kommit till användning. En mycket stor
-del av vår valutareserv gick åt till import
av rena konsumtionsvaror, som
omedelbart förbrukades.

Beträffande frågan om riksdagens inflytande
vill jag framhålla, att det är
sant, att riksdagen inte har så stort inflytande
under en samlingsregering, men
de olika partierna och grupperna inom
en samlingsregering ha ett så mycket
större inflytande genom sina representanter
i regeringen, vilket kan utgöra en
kompensation.

.lag böjer mig för herr statsrådets påstående,
att han bättre än jag minns vad
han yttrade i remissdebatten. Han bär
således sagt, att om vi inte få en prissänkning
utan i stället -en prisstegring,

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

komma vi också att få en lönestegring.
Jag noterar att herr statsrådet med dessa
ord angivit att når vi komma i det läget,
att prisstegringen sätter in, skola vi också
acceptera en lönestegring. Det är på
den punkten jag menar att vi böra ta
i övervägande, om vi inte hellre borde
säga till det svenska folket, att det vore
bättre att ta en övergående standardsänkning
för att komma över svårigheterna
och sedan åter kunna förbättra levnadsstandarden.
Även jag vill att alla grupper
i samhället skola få eu bättre levnadsstandard.
Går man den väg som herr
statsrådet har slagit in på och utan vidare
accepterar en lönestegring, innebär
det att man i sina strävanden att bevara
standarden offrar penningvärdet.
Jag anser att det är riktigare att föra
en politik där man håller på penningvärdet,
även om det svenska folket
skulle behöva tillfälligtvis uppoffra något
av sin levnadsstandard.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Domö reagerade mot att jag riktade
viss kritik mot talet om standardsänkning.
Han rent av protesterade
mot att jag gjorde den invändningen.
Är det inte litet underligt, herr Domö,
när min invändning kom direkt efter
herr Nordensons anförande, vari han
på åtminstone tio ställen sade att en
standardsänkning borde ske? Eller innebär
herr Domös replik ett avståndstagande
från herr Nordenson?

Vad gäller frågan om det läge som
kan uppstå, om vi bli nödsakade att
låta prisstegringarna slå igenom, menar
herr Nordenson att då bör regeringen
icke acceptera några lönestegringar.
Jag fäster uppmärksamheten vid
att i det hänseendet gör det ingenting
vad regeringen accepterar, ty varken
regeringen eller riksdagen har någon
makt över arbetsmarknaden på det sättet
att vi kunna bestämma lönerna, och
åtminstone den nuvarande regeringen
önskar inte heller skaffa sig lagliga befogenheter
att göra det. Man kan i ett
sådant läge blott säga sin mening till
parterna och ge dem råd. Men, herr

Nordenson, man måste då också ha något
att bygga på för att kunna säga,
att här föreligger behov av en standardsänkning.
Det uppstår inget behov
av en standardsänkning bara därför att
vi måste acceptera en utifrån inträffad
prisstegring, tv den förändrar icke vår
inre balans. Det finns utrymme för en lönejustering,
som motsvarar denna prisstegring,
utan att balansen på något sätt
beröres. Det är omöjligt att i det läget
gå ut och säga till Sveriges löntagare,
att vårt läge har försämrats så, att de
måste ta en standardsänkning. Det finns
ingen möjlighet att vi från vår sida skulle
kunna komma med ett sådant tal, tv
det står icke i någon som helst överensstämmelse
med verkligheten.

Jag vill till slut bara säga ett par ord
till herr Domö. Herr Domö menar alltså,
att i 1948 års valrörelse gingo socialdemokraterna
ut med ett tal om hur bra
allting var, men när valet var över anlade
vi en annan ton och genomförde
lönestopp. Hela denna historieskrivning
är falsk. Det bevisas ju inte minst av
att överenskommelsen om lönestoppet
hade träffats redan före valet.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Det är kanske skäl att återgå till
de uttalanden, som gjordes både i pressen
och här i riksdagen, för att bedöma,
huruvida den politik, som det socialdemokratiska
partiet förde under valrörelsen
1948, var densamma som man förde
efter valet. Jag skulle tro att det där
ges belägg för att man på regeringshåll
hade långt allvarligare tonfall efter valet
än före detsamma.

I anledning av herr finansministerns
uttalande om standardsänkning vill jag
säga, att vad jag reagerade mot var att
finansministern upprepade gånger uttryckte
saken så, att högern vill standardsänkning.
Då jag inte vet med mig
att jag har gett anledning till ett sådant
yttrande, protesterade jag då, och protesterar
fortfarande, ty något uttalande
om önskvärdheten eller nödvändigheten
av en standardsänkning har icke gjorts
från min sida. Vi ha krävt en realistisk
och sammanhängande politik som går

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

rakt på sak och undviker konstgrepp,
men jag vet icke med mig att jag skulle
ha sagt att förutsättningen för att vi skola
komma framåt är att folk sänker sina
pretentioner från den nivå, som vi anse
att man kan ha, om vi föra en förnuftig
och ekonomiskt klok politik. Vi sammanställa
de två sakerna med varandra. Jag
är inte så optimistisk som finansminister
Sköld, men jag har en bestämd önskan
och förhoppning att en klokt anpassad
ekonomisk politik skall ge oss
möjligheter till standardhöjningar och
att vi skola undgå sänkningar. Men då
krävs det kraftansträngningar och återhållsamhet
i vissa lägen.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste vidhålla, alt
om man i det läget, att prisstegringar
göra sig gällande här i fortsättningen,
bara accepterar lönestegringar, medför
detta ett uppoffrande av kronans värde.
Jag har ingalunda begärt att regeringen
i ett sådant läge skulle ingripa med diktat
beträffande lönerna, ty jag tror att
vi alla äro ense om att vi i vårt land
vilja behålla en fri arbetsmarknad, såsom
vi hittills ha haft del. Men jag har
en optimistisk syn i fråga om de ledande
männens möjligheter att påverka det
svenska folkets uppfattning. Jag är övertygad
om att om herr Sköld i ett sådant
läge finner sig böra gå ut och säga till
svenska folket, att man trots prisstegringen
bör visa en övergående återhållsamhet
beträffande lönerna, så har herr
Sköld en så stark auktoritet att han har
stora utsikter att få arbetarna att hålla
tillbaka sina krav, framför allt om vi
alla äro ense om en dylik politik. Då
beklagar jag om han gjort alltför starka
uttalanden tidigare om att vi under inga
omständigheter behöva sänka vår levnadsstandard,
ty dylika uttalanden skulle
då i hög grad handikappa honom. I
sista hand är det dock bär fråga om
den svenska kronans värde och framtid.

Jag kan inte underlåta att avslutningsvis
påpeka, att när man gör en devalvering,
som vi nu ha gjorl, är ((etta
ett utslag av att vår kostnadsnivå är

för liög för att vi skola kunna konkurrera
på de internationella marknader,
där vi vilja sälja våra varor. Jag är fullkomligt
ense med herr Sköld om att vi
icke böra driva någon onödig pessimism,
men vi skola inte lörsvåra för
oss att i framtiden föra den politik som
jag dock hoppas att vi alla ytterst vilja
föra, nämligen att bevara den svenska
kronans värde.

Herr NASGÅRD: Herr talman! Statsrådet
Sköld gav i början av sitt anförande
uttryck för en viss tillfredsställelse
över att regeringen genom formuleringen
av statsutskottets utlåtande
liade fått en något större rörelsefrihet
vid genomförandet av subventionerna.
Jag hoppas att detta också får tolkas
så, att lian tog ad notam vad utskottsmajoriteten
har skrivit, när den har uttalat
starka betänkligheter mot återinförande
av förmalningsersättning för
brödsäd och samtidigt framhållit, att
sådana varor som socker, havregryn
samt spis- och knäckebröd kunna ifrågakomma
vid prövningen av livsmedelssubventionernas
omfattning. Jag skall
för min del inskränka mig till denna
punkt på programmet.

Jag vill liksom under remissdebatten
för en månad sedan uttala en livlig
förhoppning, att regeringen inte kommer
att begagna den fullmakt som den
har fått, när det gäller förmalningsersättningen.
Jag hoppas att regeringen
tar större intryck av de betänkligheter,
som det egna partiet uttalat, än regeringen
tagit, när oppositionen yttrat sig
kritiskt. Men om det i alla fall skulle
gå så att regeringen inte anser sig kunna
komma ifrån att återinföra förmalningsersättningen,
vill jag föra på tal
en annan sak. I det sammanhanget ber
jag att få ställa en direkt fråga till folkhushållningsministern,
statsrådet Kock.
Det är visserligen inte statsrådet Kock
som har stått för propositionen utan en
tillförordnad departementschef, men
jag antar att statsrådet nu har återtagit
ledningen av sitt departement. Jag har
formulerat frågan skriftligt på följande

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m.
sätt: Kan man, om förmalningsersättning
införes vid handelsförmalning av
vete och råg, räkna med att bestämmelserna
härom utformas på ett sådan sätt,
att de mindre kvarnar, som nu huvudsakligen
ägna sig åt löneförmalning, bli
i tillfälle att övergå till handelsförmalning
i den utsträckning som erfordras
för att tillgodose deras vanliga kundkrets
hland jordbrukarna?

En talare har här i debatten påpekat,
att jordbrukare, som använda sig
av löneförmalning för brödsäd, inte få
någon andel i subventionerna. Det är
ju i och för sig oriktigt. Varför skall det
mjöl, som de använda, vara dyrare än
det mjöl, som övriga konsumenter köpa?
Jag lar för givet att om förmalningsersättningen
återinföres komma jordbrukarna
att göra vad de kunna för att undvika
löneförmalning av råg och vete och
i stället, i den mån det är möjligt för
dem med hänsyn till avstånd och frakter,
vända sig till handelskvarnarna. Då
uppstår emellertid ett nytt problem. Vi
ha här i Sverige, om jag är rätt underrättad,
omkring 400 egentliga handelskvarnar,
varav ett knappt hundratal äro
verkliga storkvarnar, de så kallade föreningskvarnarna,
som fingo sin benämning
under 1930-talet, när inmalningstvånget
infördes. Dessa kvarnar stodo
under starkare kontroll än övriga och
hade vissa förmåner, när det gällde utmalningen
och användningen av utländskt
vete. Det är de egentliga storkvarnarna.
Utöver föreningskvarnarna
finns det omkring 300 andra handelskvarnar.
Dessutom finns det över 2 000
småkvarnar i landet, vilka enligt sina
kvarntillstånd ha rättighet att driva
handelsförmalning, men som inte göra
det för närvarande. Det torde vara självklart,
att om förmalningsersättningen
återinföres, måste också dessa kvarnar,
i den mån de ha möjlighet att finmala
brödsäd, försöka sig på handelsförmalning.
Det har gått rykten om att det
skulle vara åtgärder i görningen att
hindra dessa kvarnar att övergå till
handelsförmalning. Det är därför som
jag vill ställa den fråga till statsrådet
Kock, som jag har gjort.

Jag vill tillägga, att inom kvarnrörelsen
ha vi en mycket rikt utvecklad småindustri,
speciell för landsbygden och
den kanske äldsta småindustrien i hela
landet. Representanter för dessa mindre
kvarnar ha protesterat i utskottet, har
jag hört sägas, fast det inte framgår
av utlåtandet. De äro mycket oroliga för
närvarande för utvecklingen.

Herr talman! I övrigt ansluter jag mig
till den reservation, som avgivits av
herr Ohlon in. fl. och till vilken jag
yrkar bifall.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Den
fråga, som herr Näsgård riktade till mig,
kan jag inte besvara på annat sätt än
att vi komma att ta upp dessa problem
i samband med de bestämmelser, som
kunna komma att utfärdas, för den händelse
en förmalningsersättning skulle
komma att utbetalas. Det är klart, att
om man går vägen med förmalningserersättning,
kommer det upp en hel del
Problem och däribland det problem, som
herr Näsgård här dragit upp, och andra
som antytts vid utskottsbehandlingen.
Det är sådana problem, som måste övervägas
såväl när man skall ta ställning
till frågan huruvida förmalningsersättning
över huvud taget skall införas som
när man skall utforma bestämmelserna
härom. Man kommer således att ta upp
dessa frågor till övervägande i samband
med bestämmelsernas utformning.

Herr BERGH: Herr talman! Statsrådet
Sköld skulle naturligtvis inte vara den
skicklige man han är, om han inte i nuvarande
läge gärna iklädde sig optimistens
gestalt och för kontrastverkans skull
skildrar oss andra som yrkespessimister.
Men det kanske må tillåtas mig att göra
den lilla reflexionen i det sammanhanget,
att detta, att önska att den politik
som man bedriver skall lyckas, är inte
detsamma som att den kommer att lyckas
och att de försiktiga tonfall som
oppositionen anslår utan all tvekan kunna
ha sitt värde.

När jag antecknade mig för ordet, var
det min avsikt att, ungefär i samma syf -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

te som herr Lundqvist i Rotebro, försöka
att i någon mån reagera mot de
ganska tvärsäkra påståenden, som man
gör i denna debatt om subventionerna,
då man utan vidare tar för givet, att
subventionspolitiken skulle leda till en
stabilisering av prisnivån och likaledes
att den skulle starkt befrämja en stabilisering
av inkomstnivån. Det förefaller
mig vara en lek med ord, när man generaliserar
omdömena på det sättet.

Det bar ju redan sagts, och det ifrågasattes
väl inte längre från något håll,
att även om efter devalveringen en del
av varupriset lägges på skattsedlarna, så
är varan lika väl dyrare; betalar jag en
del av priset vid disken och den andra
delen via skatterna, har ju icke desto
mindre devalveringen medfört en förhöjning
av priset. Det bestrider numera
ingen. I den populära diskussionen
framställer man dock fortfarande saken
som om vi här skulle ha fått en generell
fixering av prisnivån. I det fallet
är ju subventionernas innebörd allenast
den, att somliga slippa undan prisfördyringar
— det är sådana som inte betala
kronoskatt — somliga få betala i
form av skatt den prisfördyring, som
proportionellt ankommer på dem, och
andra — och det är mycket stora grupper
— få via skatterna betala inte bara
sin andel av prisfördyringen utan även
andras del av denna prisfördyring. Varupriserna
i och för sig bli naturligtvis
inte lägre.

När herr Sven Larsson som genmäle
till vad herr Lundqvist i Rotebro hade
att säga beträffande statstjänstemännen
invände, att de dock vid sista löneregleringen
hade sluppit undan pensionsavgifterna,
vill jag säga, att det var en
ganska mager tröst, inte bara därför att
befrielsen från dessa pensionsavgifter i
realiteten inte innebar någon förbättring,
då ju lönebeloppen fixerades med
hänsyn därtill, utan framför allt därför
att den kompensationen — om det nu
är någon kompensation — i detta sammanhang
är så försvinnande liten, att
det är närmast löjligt att tala om den.

Statsrådet Sköld har också, sin optimistiska
inställning trogen, liksom åt -

skilliga andra drivit den meningen, att
krondevalveringen inte behöver innebära
någon standardsänkning. Det förefaller
mig som om också ett sådant uttalande
tillhör de generella omdömen, som
te sig så pass onyanserade, att de ingalunda
kunna vara riktiga. I varje fall
måste man väl säga, att för de grupper
som via skatterna få betala sin del av
prisförhöjningen och för de grupper
som via skatterna få betala mer än sin
del av prisförhöjningen är det otvivelaktigt
så, att en standardsänkning inträffar.
Huruvida en standardsänkning inträffar
för folkhushållet i sin helhet förefaller
mig vara ett så pass besvärligt problem
att lösa, att det är klokast att avhålla
sig från några säkra påståenden i det
avseendet. Även jag räknar med att devalveringen
kommer att via exportsidan
medföra bestämda fördelar, fördelar som
kanske öka våra dollartillgångar och
skapa ökade möjligheter för oss att välja
handelspartner. På så sätt kan devalveringen
bereda oss vissa förmåner. Men
i det sammanhanget är det väl inte alldeles
oberättigat att erinra om vad som
i varje fall varit en av orsakerna till
att våra guld- och dollartillgångar försvunno
så pass hastigt efter det andra
världskrigets slut. Vi kunna väl inte
undvika att som en väsentlig orsak därtill
peka på den köpkraftsökning, som
började på hösten 1944 och som kom
att utöva ett så pass starkt tryck, att det
även påverkade importvolymen och vidare
ledde till att industrien fann det
fördelaktigt att arbeta förhållandevis
mycket på hemmamarknaden.

Det är inte heller alldeles obefogat att
säga, när man nu talar om att man önskar
en mycket stark exportoffensiv, att
skulle denna exportoffentiv bli mycket
stark, kan den komma att öka
spänningen inom landet mellan varutillgång
och köpkraftstillgång och följaktligen
från varusidan räknat utöva ett
inflatoriskt tryck. Likaså får det väl
också anses tämligen klart, att ett subventionssystem
i och för sig måste animera
konsumtionen bland de grupper,
som verkligen få fördelar av subventioneringen,
nämligen de verkligt stora

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

konsumtionsgrupperna. Därav drar jag
den slutsatsen, att frågan om verkningarna
av devalveringen — huruvida den
kommer att åstadkomma en sänkning av
standarden eller inte — ännu så länge är
cn öppen fråga, där några tvärsäkra påstående
knappast äro på sin plats. I varje
fall förefaller det mig vara tämligen
uppenbart, att den bild som man givit
av subventionssystemet är alltför onyanserad
och att subventionernas värde som
stabiliseringsfaktor nog är något mera
tvivelaktigt än man velat göra gällande.

Herr Sven Larsson har beträffande utskottsbehandlingen
av subventionspropositionerna
nr 215 och 217 framhållit, att
oppositionen och däribland högern inte
har kunnat peka på några andra utvägar.
Jag skulle även beträffande det omdömet
vilja säga, att det är allt för generellt
avfattat. Beträffande högern gäller
ju, vilket jag kommer utförligare till
sedan, att den har pekat på ett bestämt
alternativ, men dessutom har såväl under
utskottsdebatten som i högerns motioner
och högerns reservationer antytts,
att i det fastlåsta läge, som riksdagen
blivit bragt i, har valfriheten varit ytterst
inskränkt. Man har närmast fått inrikta
sig på att göra vissa försök till modifikationer
men däremot varit urståndsatt,
på grund av det läge som regeringen
bragt riksdagen i, att betrakta frågan
fullt förutsättningslöst.

När såväl herr Ohlon som herr von
Heland och herr Sven Larsson göra gällande,
att det var nära att man inom utskottet
kunde skriva ihop de olika meningarna,
tillåter jag mig säga, att detta
är en verklig villomening. Högern intog
beträffande livsmedelssubventionerna
en ståndpunkt, som inte var förenlig
med vare sig folkpartiets, bondeförbundets
eller regeringens. Det såg ett tag
kanske ut som om det skulle finnas möjligheter
till vissa modifikationer hos
folkpartiet och bondeförbundet i förhållande
till deras egna motioner, men
därifrån och till att kunna konstatera
en enighet är ju steget ganska långt.
När vi från vårt håll intagit denna så
bestämda ståndpunkt i fråga om livsmedelssubventionerna
och avvisat en del

av dem, lia vi egentligen utgått från vad
propositionen innehåller och vad som
sagts från regeringens sida, nämligen att
man räknar med att dessa subventioner
skola bli av tillfällig karaktär. Vi ha
ansett det nödvändigt, att man redan
vid tillskapandet av dessa subventioner
undersöker möjligheterna att avveckla
dem längre fram. I detta sammanhang
ha vi inte kunnat komma till annat resultat,
än att det blir svårare att avveckla
livsmedelssubventionerna än att
avveckla de andra föreslagna subventionerna.

Om regeringens prognos skulle vara
riktig, att vi ha att räkna med ett prisfall
på importvarorna, följer därav att motiveringen
för subventioner på importartiklar
bortfaller eller minskar i styrka
i samma mån som importpriserna falla.
Men beträffande livsmedel, som framställas
inom landet, måste situationen i detta
avseende vara radikalt olika, även om
man kan erkänna förefintligheten av
ett visst indirekt sammanhang. Om vi
anta till exempel beträffande mjölet, att
genom subventioner priset skulle sänkas
med nio eller sju öre, och vi vidare
anta, att subventioneringen skulle upphöra
om någon tid, måste resultatet bli
antingen en prishöjning med nio eller
sju öre för att jordbrukarna skola få
sitt, eller också kommer priset att bibehållas
sänkt och jordbrukarna då inte
få sitt. Det är ganska lätt att tänka sig
hur reaktionen skulle bli i det ena eller
andra fallet. Samma resonemang gäller
för fläsk och även för ost. När herr
Sven Larsson försöker minska skiljaktigheterna
mellan de olika ståndpunkterna
genom att påpeka, att vi i vår reservation
tänkt oss subventionering av
andra varor, drar han en felaktig slutsats,
om han tror att vi med »andra varor»
mena inom landet framställda livsmedel.

Det förefaller alltså oss reservanter,
som om man just genom att sätta in dessa
subventioner på livsmedelssidan har
skaffat sig alldeles extra avvecklingssvårigheter,
som kunna bli besvärliga att
komma till rätta med. Jag har velat säga
detta i anknytning till den tro på möj -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

ligheten till sammanskrivning som från
nämnda håll har uttalats.

När herr von Heland i detta sammanhang
talar om att högern med god vilja
hade kunnat gå med på livsmedelssubventionerna,
vittnar detta inte bara om
en felaktig uppfattning om vår inställning,
utan det bottnar också, tror jag, i
den omständigheten, att herr von Heland
tydligen är rätt fången i någon
regleringsmentalitet, som han i andra
sammanhang försöker svärja sig fri från.
Herr von Heland talar med full rätt för
jordbrukets intressen, och i sådana sammanhang
identifierar han sig gärna med
lantarbetarna. När han talar för jordbrukets
intressen talar han gärna för
bibehållande av subventioner. I andra
sammanhang talar han som en borgerligt
inriktad man —- om man får räkna honom
dit — såsom den där icke vill vara
med om subventioner. Jag har hört talas
om någonting som kallas för bondeförbundets
tredje linje — jag trodde inte
herr von Heland ansåg det vara tre
linjer!

Den skiljaktighet, som vi sålunda ha
kunnat konstatera, har också framträtt,
när vi velat ha en avvecklingsplan uppgjord.
Den har majoriteten inom utskottet
förkastat och tröstat sig med att
regeringen för sin del redan funderat
på en sådan plan. Statsrådet Sköld har
relativt utförligt varit inne på denna fråga
i sina anföranden här i kammaren
i dag. Statsrådet Sköld har i detta sammanhang
sagt, såvitt jag förstår med full
rätt, att när regeringen har att göra dessa
överväganden, kan den inte stänga in
sig utan måste ha blickarna öppna mot
omvärlden och de skiftande omständigheter
som undan för undan inträffa.
Den saken är ju alldeles självklar, men
vi ha nog syftat på något mera, när vi
begärt en avvecklingsplan, än bara de
tekniska arrangemangen. De tekniska arrangemangen
kunna bli besvärliga nog,
men vad som i varje fall föresvävat mig,
när jag varit med om att yrka på denna
avvecklingsplan, har bland annat varit
att kunna få klarhet i om regeringen
verkligen syftar till att den fria prisbildningen
skall inom överskådlig tid

få återtaga sin automatiskt verkande roll
i hushållet eller om regeringen tänker
framhärda med alla dessa kontrollsystem,
som tillsammantagna ställa den
fria prisbildningen ur kraft, och den vägen
bibehålla ett så ohanterligt instrument
för samhällsekonomien, att det
svårligen kan överblickas och manövreras.
Inte heller på den punkten är jag
övertygad om att vi iiro precis på samma
linje som bondeförbundet. Jag beklagar
att så är förhållandet, men jag kan inte
göra någonting åt den saken. I varje fall
hade det varit värdefullt, om denna debatt
också hade kunnat föranleda i första
hand herr finansministern att lyfta en
smula på slöjan, som döljer framtiden,
och således inte bara yttra sig i så pass
allmänna ordalag som han gjorde, när
han talade om denna avveckling, utan
också ge oss ett ordentligt besked om
denna avveckling, så att vi fått klarhet i
om man verkligen vill komma till en friare
ekonomi här i landet än den som
vi för närvarande ha.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Efter de animerade samtal,
som förts här mellan finansministern
och två av högerns breda pampar, kanske
jag inte skulle behöva säga så mycket.
Jag skall inte heller säga mycket.

Om jag får göra en sammanfattning av
debatten skulle den väl närmast bli, att
det finns en visserligen haltande men
dock front mot högern, som — om jag
tolkar dess uttalanden riktigt — för den
uppfattningen till torgs, att man skall
låta prishöjningarna efter devalveringen
slå igenom. Jag har inte lyckats upptäcka
på vilket sätt högern vill täppa till,
om jag får använda det uttrycket, de förluster,
som uppstå därigenom. Men man
får väl anta att meningen är, att de skola
få bäras av, låt oss använda uttrycket
konsumenterna. Jag tror att det programmet
— åtminstone om herr Domö
och herr Nordenson mena, att man skall
gå ut till konsumenterna och tala om för
dem, att de måste sänka sina krav — är
ogenomförbart. Det var närmast herr
Nordenson, som hade en så optimistisk

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

uppfattning om herr Skölds förmåga att
övertala de svenska arbetarna att sänka
sina krav. Det visar bara, att den som
yttrat sig på det sättet har en dålig kontakt
med de svenska arbetarna. De äro
inte så lätta att prata omkull som herr
Nordenson tror. När det gäller deras löner,
äro de beredda att (hålla på dem in
i bleka döden. Det är inte så lätt heller,
även om de ha ögonen öppna för realiteter,
att övertyga dem om att läget är
sådant, att de ovillkorligen måste sänka
sin standard. Strängt taget har ju under
de tre sista årtiondena standarden
oavbrutet ökat. Även under kristiden
ökade den. Jag tror alltså inte att det är
någon lätt sak för herr Sköld att gå till
LO — herr Strand är ju bortrest nu —
och försöka övertyga dem om att nu är
äntligen stunden kommen, då arbetarna
måste sänka sin standard.

Herr Nordenson och även herr Domö
talade om tvångsregleringar och menade,
att regeringen var fången i ett tvångsregleringstänkande.
Men vad detta innebar,
kunde de inte peka på. Om man benar
upp högertalarnas resonemang, finner
man att de också äro fångna i ett
tvångstänkande.

Herr Nordenson sade att det finns en
mycket enkel formel: Gör kronan hård!
Ja, det är ju en mycket bekväm formel.
Frågan är bara vilka medel man skall
använda. Herr Nordenson menar att man
skall anskaffa arbetskraft åt exportindustrien.
Det är inte heller något nytt
uppslag. Regeringen och andra ha redan
gjort åtskilligt för att skaffa arbetskraft
åt järnbruken, och det har ju delvis
lyckats. Men man kan nog inte för närvarande
komma så värst mycket längre
på den vägen. En möjlighet vore ju att
»torrlägga» andra industrier och överföra
arbetskraften till järnbruken, men
genomförandet av herr Nordensons program
skulle då förutsätta att man tvångsreglerar
samhället, och det vill ju inte
herr Nordenson vara med om.

Högern vill nu skära bort 58 miljoner
av subventionerna. Jag kan inte se annat
än att detta förslag måste leda till en
väsentlig höjning av levnadskostnaderna
och en rubbning av hela programmet

för lönestoppet och allt vad därmed sammanhänger.
Resultatet måste bil ett nytt
krig mellan priser och löner. Jag vet inte
vilken politisk succé herr Nordenson
räknar med såsom resultat av detta. Om
han och andra högermän på valmötena
skulle lyckas inbilla sina åhörare, att det
hela är regeringens fel och att det är regeringens
program, som har lett till detta
fruktansvärda resultat, så skujlle man
naturligtvis åtminstone få applåder. Men
det är ju lätt att påvisa, att det inte är
regeringen utan högern, som vill slå sönder
lönestoppet. Och vad den sänkta levnadsstandarden
beträffar, så tror jag inte
att det är så lätt att genomföra den sänkningen
som herr Nordenson och herr
Domö mena.

Folkpartiet följer propositionens linje,
men man vill från det hållet ha en opolitisk
utredning i saken. Den frågan har
ju redan varit föremål för diskussion.
Jag vill bara säga, att det är lätt att uttala
ordet »opolitisk», men det är inte
så lätt att klargöra vad som skall fordras
av en person för att han skall kunna
anses opolitisk. Om man låter nationalekonomer
göra utredningen — äro inte
de politiker? Folkpartiets ledare herr
Ohlin är ju nationalekonom, men ingen
människa kan påstå att han är opolitisk.
Det finns kanske nationalekonomer,
som inte tillhöra något politiskt parti,
men jag tror ändå att de i allmänhet ha
bildat sig en ganska bestämd uppfattning
om vilken politik som skall föras
på det ekonomiska området, och de skulle
alltså få uppdraget att göra en sådan
här utredning. Under alla förhållanden
skulle ju utredningsresultatet sedan tas
om hand av den politiska regeringen och
den politiska riksdagen. Därför tror jag
inte att folkpartiet har lyckats komma
med något genialt uppslag, när man yrkar
på den där opolitiska utredningen.
Herr Ohlon verkade också närmast besvärad,
när han var inne på denna sak.
Han bad om ursäkt för ordalagen. Han
kunde lika gärna ha bett om ursäkt för
tankegången.

Det var någon som talade om Amerika.
Det är ett land som framhålles såsom
förebildligt för oss på det ekonomiska

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

området. Man pekar på Amerika, då man
vill vinna än det ena och än det andra.
Där är ju allting så bra. Där gå priserna
ned, där blir valutan mer och mer hård
och mer och mer värdefull.

Jag vill i alla fall påpeka, att den
amerikanska budgeten är undcrbalanserad
med många miljarder. Man håller
priserna uppe genom lån. Alla de där
pengarna, som Europa får i Marshallhjälp,
har man åvägabragt medelst lån.
Amerikanarna föra på detta sätt en medveten
konjunkturpolitik. För dagen
minns jag faktiskt inte, hur många miljarder
underbalanseringen av Förenta
staternas budget omfattar. När riksbankschefen
nyligen kom hem från Amerika,
nämnde han i ett föredrag siffran 50
miljarder, om jag inte minns fel. Den
siffran måste vara för hög, men under
alla förhållanden är det ett betydande
belopp som man i Amerika medvetet underbalanserar
budgeten med.

Jag läste för ett par dagar sedan f. d.
tyske riksbankschefen Schachts nyutkomna
bok »Vidräkning med Hitler».
Schacht understryker där upprepade
gånger, att det felaktiga i den ekonomiska
politik som Hitler förde — jag
sysslar här inte med andra ting — var
att man underbalanserade budgeten. Man
tog pengarna ur luften. Tyska riksbanken
fick befallning att skaffa fram miljarder,
och när det inte fanns några
tillgångar att ta av, fick man skaffa
fram miljarderna i alla fall.

Strängt taget för Amerika precis samma
politik i dag. Amerika har ju omätliga
resurser, och därför gör det kanske
inte så mycket, men strängt taget lånar
man pengar för att slippa höja skatterna.

Åtminstone från högerns sida brukar
man ju här i den svenska riksdagen
framhålla Förenta staterna som ett förebildligt
land i ekonomiskt avseende, och
när amerikanarna kunna föra eu sådan
politik tycker jag inte man bär rätt att
klandra den socialdemokratiska regeringen
i Sverige, om den inte på det ekonomiska
området är en sådan där ofantlig
kraft, som förmår att gå med egna
vågor genom havet. Därför bär jag svårt

att förstå, att det ligger någon genialitet
i högerns speciella program, någonting
som man kan visa upp som ett alternativ
till regeringens politik.

Över huvud -taget har jag inte bär hört
något förnuftigt alternativ till regeringens
politik framföras, om man med förnuftig
menar en politik, som kan accepteras
-av folket, som kan samla människorna.
Herr Domö sade, att vi skola
-föra en förnuftig och ekonomisk politik,
men högern har under alla förhållanden
inte. visat hur detta mera förnuftiga alternativ
skulle se ut. Det är ju nu rätt
länge sedan högern hade eu sådan styrka
här i riksdagen, att den kunde vara
ledande, och det gör att högern kanske
allt mer och mer bär förlorat kontakten
just med realiteterna. Även jag vill att
vi skol-a slippa ifrån subventionerna. Jag
tycker det är rätt olustigt, att vi skola
behöva räkna med dem i den situation,
som råder i dag. Å andra sidan -ser jag
inte någon möjlighet för oss att klara
situationen i dag annat än just genom
subventioner. Jag tror blint på att detta
för dagen är det enda möjliga sättet att
hålla ekonomien i balans — om man
nämligen vill hålla -ekonomien i balans.
Det är ju möjligt att högern inte vill det
utan önskar att det skall gunga, i den
lilla förhoppningen att högern, när det
har gungat färdigt, skall dyka upp ur
vågsvallet starkare än förut.

Jag tror för min del också, att det
kommer att bli svårt för regeringen,
framför allt i skarven. Jag är övertygad
om att regeringen vill komma fram
till ett budgetläge, diir vi inte behöva
räkna med subventioner utan trots allt
kunna hålla budgeten i balans, och det
skall bli verkligt spännande att se vilka
medel regeringen kommer att kunna
peka på, när den stunden är inne. 1 dag
skulle ett avsteg från den politik, som
anbefallcs i den föreliggande propositionen,
betyda ett fall ut i en rymd, där
det kanske inte finns någon möjlighet
att på nytt få fast mark under fotterna.

Herr Norling, som talade å kommunisternas
vägnar, slutade sitt anförande
med ett »jaså». Inte heller högerns
linje innebär, så vitt jag kan förstå, nå -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

gonting annat än ett »jaså», och eftersom
det är det sämsta svar man kan
ge på en allvarlig fråga i dag, ber jag
att få yrka bifall till regeringens förslag.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det är ju
ofta så, att vi göra oss skyldiga till missförstånd
när vi referera varandras yttranden.
Det blir ju lätt litet långrandigt
att lyssna på debatten, och även om
herr Åkerberg är vice talman kan det
därför tänkas att han slumrar till någon
gång, så att han inte riktigt kan
följa med vad som säges L kammaren.

Jag har velat säga detta därför att
herr Åkerberg sökte göra gällande, att
vi från högerns sida syfta till att slå
sönder lönestoppet och omintetgöra
subventionspolitiken etc. Jag skall försöka
att kort precisera högerns linje.

Vi ha anmält vår bestämda ovilja mot
subventionslinjen och riktat kritik mot
hela systemet med subventioneringar,
men vi ha förklarat att regeringens ekonomiska
politik har försatt landet i ett
tvångsläge och ställt oss inför fait
accompli, så att det inte längre är möjligt
att på förhandlingsvägen nå en uppgörelse
om stabilisering utan subventioner.
Därför är man tvungen att gå den
av regeringen föreslagna subvenlioneringsvägen.
För att vi skola kunna hålla
stabiliseringslinjen, har högern för detta
år gått med på att subventioner få
tillgripas. Vi skilja oss från de andra
partierna däri, att vi inte vilja vara
med om subventionering av inhemska
livsmedel. Vi resonera på det sättet, att
om läget förändras så att det blir nödvändigt
för regeringen att slå in på nya
vägar, så bör riksdagen få tillfälle att
ta ställning till nya förslag från regeringens
sida. Detta är nyttigt inte minst
ur den synpunkten, att riksdagen får
tillfälle att inverka på utformningen av
subventionsformerna och om möjligt
på händelseutvecklingen. Detta är huvudtemat
i vår politik. Vi vilja alltså
komma fram till en subventionsfri linje
med en friare, rörlig politik, men via
1950 års inkomststopp och försök med
subventionerna.

Herr Åkerberg ville göra gällande, att
det skulle vara omöjligt att få konsumenterna
med på att betala en fördyring
vid en friare marknad. Jag skulle
vilja fråga, om detta kan vara en stark
bevisföring. Konsekvensen skulle ju
vara, att konsumenterna över huvud taget
aldrig skulle kunna förmås att betala
en inträdande fördyring. Det är
ganska mänskligt att man vill slippa
ifrån det, men jag undrar hur det i
så fall skall gå i det långa loppet. Det
skulle ju då vara omöjligt att komma
in på en annan ekonomisk linje, och
ett sådant perspektiv är skrämmande.

Herr Åkerberg drog in Amerika i sitt
resonemang. Innebörden i \ad han sade
var ungefär den, att när man i Amerika
gör så och så, kan det inte vara någonting
särskilt farligt om den svenska
regeringen gör det. Herr Åkerberg
nämnde, att amerikanarna ha en underbalanserad
budget och inte äro rädda
därför. Men det farliga i saken är ju,
att samtidigt som amerikanarna underbalansera
sin budget med påtagliga inflationstecken
och i vissa fall stigande priser
som följd, så baserar den svenska
regeringen sin politik på antagandet att
prisnivån i Amerika skall sjunka. Det
är ju detta, herr andre vice talman, som
är det svåra i situationen. Den risk för
inflationsdrivande krafter, som kan
ligga i den nuvarande situationen, kommer
här in på en omväg. Vi mena att
man skall akta sig för att ta risken att
släppa lös sådana krafter, och detta är
i viss mån orsaken till vår starkt kritiska
inställning till subventionssystemet.

Jag förstår väl, att statsrådet Sköld
känner sig vara i det läget, att han inte
behöver resonera utförligare än han
har gjort. Det finns en klar och mycket
stark parlamentarisk majoritet för regeringens
linje, och då är det bra att
inte ha sagt för mycket. Jag förstår hans
restriktiva hållning. Men när det gäller
frågan om vad vi skola göra efter
detta årets slut och hur vi skola få till
stånd den politik, som sedan måste följa,
tycker jag att statsrådet kunde ha varit
med på noterna litet utförligare än

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

han har velat vara. Den springande
punkten i dagens situation ar enligt min
mening att dryfta vad som skall komma
efter det provisorium som vi nu stanna
för men som vi måste arbeta oss bort
ifrån så fort som möjligt. I den delen
vill herr Sköld inte ge något svar.

Jag tror inte att man på regeringssidan
litar så mycket på förhoppningen
att vi nästa år skola komma in i ett
annat läge och att sjunkande priser då
skola onödiggöra subventioner. Jag
tror att man även på regeringssidan är
fullt på det klara med att situationen
nästa år kan vara en annan än den, som
man nu väntar på till följd av en prissänkning
utifrån som skulle få avgörande
betydelse för utvecklingen i vårt
land.

Det är just om utvecklingen skulle
bli en annan än man på socialdemokratiskt
håll nu hoppas, som det skulle
vara viktigt att ha diskuterat vad vi i
det nya läget skola ta oss till. Och där
ha vi anmält vår villighet att vara med
och resonera för att komma fram till
en gemensam linje, som verkligen ■—■
även om den skulle innebära vissa obehagligheter,
kunde föras fram inför
folket och samla människorna och få
dem att gå med på saken. Det har visat
sig att det är lättare att vinna anslutning,
när de politiska partierna ha
kunnat komma fram till en gemensam
linje i ett brydsamt läge.

I Danmark bär man delvis resonerat
sig fram till en gemensam linje. Här i
Sverige är man inte så benägen för
att resonera — man har ju en så stark
majoritet i riksdagen — men det kan
komma tider då en gemensam linje kan
vara rätt välbehövlig.

I anledning av herr von Helands yttrande
skulle jag än en gång vilja säga,
att när vi gå på den linjen att vi vilja
ha ett fritt system och att det skall
komma efter nästa subventionsår, så är
det självfallet att vi ha klart för oss att
avvecklingen måste ske successivt. När
vi tala om att subventionerna skola
vara slopade efter år 1950, så avse vi
naturligtvis de subventioner, som riksdagen
nu skall fatta beslut om. Detta

4 Första kammarens protokoll 19U9. Nr 29.

hindrar givetvis inte att vi så fort som
möjligt vilja komma fram till en linje,
där man inte skall behöva räkna med
sådana konstgrepp som att subventionera
exempelvis de inhemska livsmedlen
— vilket man redan nu gör i betydande
mån. Man måste komma fram till ett friare
tillstånd. Jag är fullt på det klara med
svårigheterna därvidlag, men ingenting
får vara omöjligt. Tar man det klokt
och försiktigt, så går det, och jag tror
att herr von Heland och jag skola kunna
enas om en ur jordbrukets synpunkt
bättre ordning än den nuvarande och
sådan den blir med de nya subventionerna.

Man har frågat vad en fri ekonomisk
linje skulle innebära. Man säger, att en
större frihet skulle leda till risker för
den fulla sysselsättningen och sänka
standarden. Jag skall inte nu återigen
gå in på en närmare diskussion om
standardsänkningens problem. Jag understryker
bara, att vi räkna med att
man efter en friare linje skulle ha större
utsikter att upprätthålla en hög levnadsstandard
än om man tillämpar en
regleringspolitik. Men det är naturligtvis
svårt att i detalj fixera, hur det fria
alternativet kommer att se ut. Hela detta
resonemang, att ingen kan säga hur
en fri politik ser ut, erinrar om de
argument som anfördes då det gällde att
avskaffa skråväsendet under 1800-talet.
Då var man ju också rädd för att en
ändring skulle riskera välståndet och
medföra svåra bakslag. Anhängarna av
större frihet kunde då inte beskriva
det fria systemet, men de visste att det
i många drag var just motsatsen till det
regleringssamhälle, som fanns på den
tiden. Man lyckades få bort skråväsendet,
och hela utvecklingen därefter är
ju ett strålande bevis för att man via
en friare hushållning kan uppnå en
standard, som innebär goda förhållanden
för folket, och ävenså skapa en
sysselsättning som ingalunda är mindre
utan större än vad man vinner om man
litar till regleringar.

Det iir lättare att ge en konkret bild
av en boja eller ett hinder av något
slag för djur eller människor än att ge

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

en konkret bild av själva friheten, men
nog är det i alla fall lätt att göra sig
en föreställning om det väsentliga i de
olika linjerna, även om man inte i detalj
kan precisera dem. Det är helt enkelt
inte möjligt att i enskildheter precisera
en friare politik i motsättning till
den nuvarande. De olika detaljerna måste
byggas upp och fogas till varandra
undan för undan, och det är den sammanlagda
verkan av allt detta som skall
ge totalbilden.

Jag vill till sist, herr talman, vända
mig mot min värderade broder och
vän, andre vice talman Åkerberg. Han
är i mitt tycke en trevlig diskussionsbroder.
Han tar älskvärt och lätt på
frågorna, och han har den egenskapen
att vara så oberäknelig att man aldrig
i förväg vet vad han kommer att säga
i debatten. I svensk politik — och jag
kanske kan tillåta mig att säga: i svensk
regeringspolitik — erinrar han ibland
om gossen Ruda. I sin tidning örebroKuriren
— jag ber om ursäkt för att
jag drar in en sådan detalj i debatten
— gör han ganska ofta sådana friska
krumsprång som måste fånga intresset.
Men när det här i riksdagen blir tal
om att bedöma frågorna efter politiska
linjer, då är herr Åkerberg en mycket
trogen general åt en regering, som sannerligen
inte gärna låter sina partimedlemmar
göra alltför många krumsprång.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN

(kort genmäle): Herr talman! Jag kan
först tacka för de komplimanger, blandade
med sötsura anmärkningar, som
herr Domö riktade till mig.

Jag begärde emellertid ordet för en
replik med anledning av att han påstod
att jag sovit, eftersom jag inte hade
upptäckt det fina i hans kråksång.
Det skulle ha gått mig förbi, att högern
inte vill slå ihjäl lönestoppet och att
den inte vill avskaffa subventionerna.
Jag refererade högerns förslag och sade,
att högern ville göra undantag beträffande
livsmedel på 58 miljoner kronor.
Jag tror därför inte jag kan beskyllas
för att ha sovit. Men jag sade, att resul -

tatet av högerns linje kan bli att lönestoppet
spränger sig självt.

Vad Amerika beträffar sade herr
Domö, att det just är det som är det farliga
att man där har en underbalanserad
budget. Jag tror att jag själv gav uttryck
åt samma uppfattning, nämligen att jag
är rädd för utvecklingen där. Jag antydde
något om att Hitlers skugga faller
över situationen.

Herr Domö ville ha reda på vad som
skall komma sedan. Regeringen vill inte
svara på det. Nej, det kanske inte är
så lätt att svara på alla frågor. Jag
sade ju själv, att jag med spänning motser
vad regeringen kommer att ta för
position i de olika frågorna under de
närmaste åren. Men man kan ju peka
på att det bara är två månader kvar
till dess nästa budget framlägges för
riksdagen. Då komma kanske en del
av slöjorna att lyftas och blotta de hemligheter,
som nu irritera herr Domö.
Jag tycker herr Domö kan ge sig till
tåls ett par månader. Den som väntar
på något gott väntar ju aldrig för länge!

Herr von HELAND: Herr talman! I
mitt första anförande berörde jag en
tidningsartikel av statssekreterare Sterner,
som jag sade mig veta att statsministern
gillade, och ställde i samband
därmed några frågor till regeringen. Jag
kan ju nu konstatera, att något svar
inte givits på mina frågor. Detta kan
naturligtvis bero på att regeringen antingen
inte för dagen kan lämna något
svar eller för dagen inte vill svara. Jag
ber emellertid att få framföra det önskemålet,
att regeringen åtminstone överväger
dessa frågor. Frågorna måste nämligen
besvaras senast vid de underhandlingar,
som skola föras med jordbrukarna
nästa vår, och det vore naturligtvis
angenämt att något tidigare kunna få
svaret på frågorna om standardhöjning
för de sämst ställda skall åstadkommas
eller icke.

Till herr Nordenson vill jag säga, att
vi givetvis äro överens om att de subventioner,
som nu bestämmas, böra avskaffas
fortast möjligt. Det är ju mening -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

en, att de skola bestå endast under en
viss tidsperiod, och det framgår både
av bondeförbundets partimotion och av
vårt ställningstagande i utskottet, att vi
äro fullt ense på denna punkt. Men det
är inte dessa subventioner jag har talat
om, utan det är om de andra. I sitt
sista anförande gav herr Domö mig ett
förtydligande svar i fråga om hans inställning
till dessa subventioner, och jag
konstaterar, att den tydligen numera
sammanfaller med den inställning jag
har. Jag vill ännu en gång betyga att
jag är tacksam för att vi kunna resonera
på detta sätt, när det gäller dessa frågor,
och kanske kunna komma fram på en gemensam
linje i jordbruksfrågan.

När jag emellertid ännu en gång tar
upp detta spörsmål är det med anledning
av herr Berghs anförande, och när
jag nu ger tillbaka en spydighet till herr
Bergh är den inte riktad mot herr Domö,
ty vi äro tydligen överens. Jag har nämligen
förklarat en gång i en replikväxling
med herr Andrén, att om det kommer
några gliringar eller spydiga erinringar
från högerpartiet, får man på det
hållet vänta svar på tal. Nu skall jag
alltså svara herr Bergh och inte herr
Domö.

Herr Bergh sade att det är en väsentlig
skillnad mellan å ena sidan bondeförbundets
och folkpartiets reservation
och å andra sidan högerns reservation.
Han vill tydligen ha en skillnad ■— herr
Domö däremot vill inte ha någon nämnvärd
skillnad. Om herr Bergh läst sin
egen reservation, kan man undra hur
herr Bergh läser vad han själv skrivit.
På s. 17 i utskottsutlåtandet, där reservationen
återges, heter det, att endast
om det visar sig att det är tekniskt
omöjligt att hålla det angivna levnadskostnadstalet
med importsubventioner
bör subventionering av inom landet producerade
varor tillgripas och i så fall
under inga förhållanden subventionering
av mjöl och fliisk. Det är ju vad bondeförbundet
och folkpartiet också sagt; vi
vilja heller inte vara med om subventioner
på mjöl och fliisk. Skillnaden är
alltså att herr Bergh inte omedelbart
vill tillgripa en subventionering av ost.

Därför vidhåller jag den uppfattningen,
att högerns, eller herr Berghs, inställning
är oriktigare än bondeförbundets
och folkpartiets. Ty bondeförbundets
och folkpartiets önskemål är att man
skall vinna två saker på en gång, d. v. s.
dels skall man hjälpa till att hålla nere
levnadskostnaderna, och dels skall man
hjälpa landet i den besvärliga situationen
på ostmarknaden. Jag beklagar att
herr Bergh vidhåller sin uppfattning
om att det är en så stor skillnad mellan
oss i denna fråga, ty det visar ju att herr
Bergh fortfarande är inne på en felaktig
linje.

Vidare skulle enligt herr Bergh skillnaden
bestå däri, att högern inte omedelbart
vill anvisa medel för subventioneringar.
Men läser jag litet längre ned
i högerns reservation, står det på följande
sätt: »Utskottet förutsätter därvid att
Kungl. Maj :t, om ökat behov av medel
för subventioneringar under budgetåret
1949/50 skulle anmäla sig, därom framlägger
förslag i vanlig ordning och till
detta fogar redogörelse för vidtagna subventioneringsåtgärder
och kostnaderna
för desamma.»

Ja, högern ger alltså i alla fall ett
finger när det gäller ytterligare medel,
när högern säger att den också vill att
stabiliseringslinjen skall hålla. Jag tycker
inte det är så oerhört stor skillnad,
men vill herr Bergh nödvändigtvis ha en
skillnad, så för all del — det gör inte
bondeförbundet någonting och, misstänker
jag, inte heller folkpartiet någonting.

Sedan gav herr Bergh mig, eller det
parti jag tillhör, en liten gliring. Herr
Bergh sade att det tydligen inte var
någon reda med oss när det gällde subventionsbegreppet
-— ja, han blandade
också in lantarbetarna, vad de nu ha
med saken att göra, men herr Bergh får
blanda in vad han vin — och så riktade
han mot mig den beskyllningen, att jag
ena minuten, när jag är ute och talar,
talar för subventioner och den andra
minuten, när jag talar här i riksdagen,
talar mot subventioner, därför att jag
»eventuellt är borgerlig».

Ja, herr Bergh får ursäkta, men jag

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m,
tyckte att jag i debatten i dag sade precis
det jag alltid säger, nämligen att vi inte
äro roade av subventioner, men att vi ur
jordbrukets synpunkt anse det omöjligt
att för dagen vara utan dem. Vi befara
att om vi, när tiden för stabiliseringsöverenskommelsen
bär gått ut, skola söka
höja standarden för jordbrukets folk,
så måste vi bibehålla ett visst subventionssystem,
en tankegång, som herr
Berghs partiledare nu tydligen också
har accepterat. Herr Domö och jag äro
alltså på samma linje i det fallet.

Slutligen kom herr Bergh med den sista
gliringen. Han frågade om detta möjligtvis
var bondeförbundets »tredje linje».
Ja, i så fall är bondeförbundet, om subventioneringen
skall vara en tredje linje,
på samma linje som herr Domö efter
hans sista anförande. Herr Bergh skall
nog akta sig för att tala om en tredje
linje — jag ber om ursäkt om jag nu
också stöter herr Domö —• ty jag tycker
inte att herr Bergh kan över huvud taget
tala om någon rak linje, i varje fall för
högerns del. Högerns linje är en buktande
linje, där man försöker nå alla kategorier
av folk — jordbrukare, tjänstemän,
industriidkare, finansmän o. s. v.
Och jag förstår, herr talman, att det
ibland, när man har en sådan buktig linje,
kan bli »tjall på linjen»!

Herr BERGH: Herr talman! Först skall
jag be att få rätta ett missförstånd, som
herr von Heland gjorde sig skyldig till,
när han sade — sannolikt för att skydda
sig själv i någon mån — att jag
skulle ha givit bondeförbundet en gliring.
Jag har i det fallet gjort en bestämd
åtskillnad mellan herr von Heland
och bondeförbundet. Min kännedom
om såväl bondeförbundet som herr
von Heland medför att jag inte alltid
kan göra de båda storheterna identiska.

Beträffande innehållet i högerns reservation
vill jag påstå, att jag inte endast
läst reservationen utan också deltagit
i utformningen av den, och på den
punkten kan jag endast uppmana herr
von Heland att läsa reservationen noggrannare
och börja nederst på s. 16,

så kanske herr von Heland också börjar
begripa sammanhanget.

Vad sedan beträffar herr von Helands
tal om krokiga linjer och räta linjer
och om bondeförbundets tredje linje
och hans antydan om att jag hade ytterst
svårt att hålla någon linje alls, så
överlämnar jag faktiskt till kammaren
att bedöma vem av oss bägge som försöker
att föra det mest konsekventa resonemanget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten II A.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber att
under denna punkt få yrka bifall till
den av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! Jag anhåller
att få yrka bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Ohlon in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i motsvarande
del av fröken Anderssons m. fl. vid
utlåtandet fogade, med II betecknade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades
i herr Ohlons m. fl. reservation.

Herr Bergh äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 184 punkten II A antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i motsvarande
del av fröken Anderssons m. fl.
vid utlåtandet fogade, med II betecknade
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
•medelst omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 44.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 184 punkten
II A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 41.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna II B och II C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! Jag ber
•att få yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skul -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. subventionering av vissa varor m. m.

le antagas, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i fröken
Anderssons m. fl. vid utlåtandet fogade,
med IV betecknade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades
i herr Ohlons m. fl. reservation.

Herr Bergh äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontroproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 184 punkten III antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i fröken
Anderssons m. fl. vid utlåtandet fogade,
med IV betecknade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,

verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 54;

Nej -—- 45.

Därjämte hade 37 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 184 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 216) angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 21 oktober
1949 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 216, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen 1)

att godkänna de riktlinjer för prisreglerande
åtgärder på jordbrukets om -

Onsdagen den 30 november 1949 fm. Nr 29. 55

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

råde under regleringsåret 1949/50, som
närmare angivits i propositionen, samt

2) att å tilläggsstat I för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag av
66 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 343 av herr
Heiding m. fl. samt 11:439 av herrar
Rubbestad och Werner, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 216 måtte
besluta giva Kungl. Maj:t bemyndigande
att ersätta jordbruket de av devalveringen
utav den svenska valutan orsakade
kostnadsstegringarna på jordbruksförnödenheter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt i anledning av motionerna
1:343 och 11:439,

1) godkänna de riktlinjer för prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
under regleringsåret 1949/50, som utskottet
angivit i det föregående,

2) å tilläggsstat I för budgetåret 1949/
50 under nionde huvudtiteln till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
anvisa ett reservationsanslag av
66 000 000 kronor.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Innan
kammaren går att fatta beslut i anledning
av föreliggande utlåtande från
jordbruksutskottet, anser jag mig böra
säga några ord.

Jag bär begärt ordet främst för att betyga,
att behandlingen inom utskottet av
propositionen nr 216 angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område försiggått, jag höll på att säga
i enighetens tecken. Jag anser mig våga
göra det uttalandet, enär från samtliga
i utskottet representerade partiers sida
yrkats bifall till propositionen.

1 den kungl. propositionen säger departementschefen,
d. v. s. jordbruksministern,
bland annat följande: »Effekten

av den devalvering av den svenska valutan,
som måst företagas kort tid efter
det förenämnda överläggningar höllos,
måste givetvis beaktas även då det gäller
att taga ställning till jordbrukets
prisfrågor.» Längre fram i samma stycke
heter det: »För importen av fodermedel
och andra förnödenheter för jordbrukets
behov torde man däremot böra
räkna med en viss fördyring. Även här
bör det dock vara möjligt att genom åtgärder
från det allmännas sida hindra,
att någon egentlig kostnadsökning skall
inträda.»

Det är vissa punkter eller avsnitt i
detta uttalande av jordbruksministern,
som vållat viss tveksamhet i fråga om
huru detsamma rätteligen bör tolkas. Jag
syftar då i främsta rummet på de två
sista meningarna i detsamma, som lyda
— jag ber om ursäkt att jag upprepar
dem: »För importen av fodermedel och
andra förnödenheter för jordbrukets behov
torde man däremot böra räkna med
cn viss fördyring. Även här bör det
dock vara möjligt att genom åtgärder
från det allmännas sida hindra att någon
egentlig kostnadsökning skall inträda.
»

Helt naturligt har innebörden i nämnda
uttalande tolkats på olika sätt. Under
det att man på vissa håll ansett, att
detta skulle innebära, att det varit meningen
att kompensera jordbruket för
samtliga de kostnadsökningar, som genom
devalveringen av penningvärdet
uppkommit, har man på annat håll tolkat
uttalandet så, att kompensationen
skulle komma att gälla endast ökade
kostnader för kraftfoder och handelsgödsel.
Genom vad jordbruksministern
anförde vid höstriksdagens s. k. remissdebatt
i andra kammaren den 26 oktober
i år har det tyvärr visat sig, att
den sistnämnda tolkningen var den rätta.
Anförandet finnes återgivet i andra
kammarens tryckta protokoll för nyssnämnda
dag, och jag skall givetvis inte
trötta kammarledamöterna med att citera
detta.

Såvitt jag kan förstå borde det ur
alla synpunkter sett vara cn given sak
att jordbruket bör erhålla kompensation

56 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

för samtliga på grund av devalveringen
ökade kostnader och prisfördyringar å
alla slag av för jordbruket erforderliga
förnödenheter, således icke blott beträffande
kraftfoder och konstgödsel, eller
handelsgödsel som det numera ofta heter,
utan även vad beträffar maskiner
och reservdelar samt för oljor och
bensin.

I ett par likalydande motioner, vilka
i samband med propositionen behandlats
av jordbruksutskottet, har sådant
yrkande framställts. Motionärerna yrka,
»att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 216 måtte besluta giva
Kungl. Maj :t bemyndigande att ersätta
jordbruket de av devalveringen utav
den svenska valutan orsakade kostnadsstegringarna
på jordbruksförnödenheter».

Som skäl för detta yrkande har i motionen
bland annat framhållits, att då
t. ex. traktorer, maskiner och andra
jordbruksredskap böra räknas såsom
oundgängliga förnödenheter för jordbruket,
bör självfallet kompensation för
fördyringen av jämväl dessa läminas. Vidare
har i motionerna framhållits, att
importen av nyssnämnda slag av förnödenheter
under år 1948 enligt preliminära
beräkningar uppgick till 55 miljoner
kronor, varav drygt 18 miljoner
kronor belöpte sig på import från Amerika.
Om importen av jordbruksmaskiner
blir lika stor även under innevarande
år eller nästa år, kommer en fördyring
att ske med i runt tal 8 miljoner
kronor. Härtill kommer, säga motionärerna,
att man torde få räkna med
en viss prisstegring vid import av maskiner
från länder, som devalverat sill
valuta i samma utsträckning som det
engelska pundet. Huru stor prisökningen
blir, är ju helt naturligt svårt att
med någorlunda tillförlitlighet förutsäga,
men den torde i varje fall inte komma
att understiga 10 procent.

Redan nu har ju skett en icke obetydlig
prishöjning å vissa slag av ifrågavarande
förnödenheter. Sålunda har ju
priset på bensin höjts med 3 öre, på
fotogen med 2 */• öre och på brännoljor
med 2 öre, allt per liter. Vidare förut -

ses, att priset på smörjoljor inom den
närmaste tiden kommer att höjas med
omkring 20 procent. Kanske bär det redan
skett. Utgår man från den förbrukning
man räknat med i 1945/50 års jordbrukskalkyl,
torde kostnadsökningen för
jordbrukets drivmedel för maskiner
kunna beräknas till cirka 5 miljoner kr.
Hot torde därför inte råda minsta tvekan
om att jordbruket på grund av devalveringen
förorsakats icke obetydliga
kostnadsökningar. Såvitt jag kan förstå,
är det statens oavvisliga plikt att härför
lämna full kompensation.

Utskottet har därför understrukit och
så att säga tagit fasta på här nyss citerade
uttalande av jordbruksministern,
att det bör vara möjligt att genom åtgärder
från det allmännas sida hindra
att någon egentlig kostnadsökning skall
inträda för jordbruket.

I fråga om övriga förnödenheter för
jordbruket framhåller utskottet, att man
»icke torde kunna bortse från att såsom
departementschefen framhållit avsevärda
praktiska svårigheter möta att anordna
en subventionering av maskiner och
maskindelar. Vidare bör i fråga om
olja och bensin beaktas, att dessa förnödenheter
äga stor betydelse även för
andra näringsgrenar än jordbruket, varför
det kan ifrågasättas, huruvida icke
spörsmålet i denna del lämpligen bör
upptagas i ett större sammanhang. Med
hänsyn till det labila internationella
prisläget och svårigheten att nu förutse
huru förhållandena komma att gestalta
sig i framtiden vill utskottet dock tillstyrka,
att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande
att gottgöra jordbruket av devalveringen
orsakade kostnadsstegringar
å såväl konstgödsel och kraftfoder
som övriga förnödenheter, i den mån
detta är praktiskt möjligt och står i överensstämmelse
med stabiliseringspolitikens
grunder.» Jag och en hel del med
mig inom utskottet ha inte varit särdeles
nöjda med denna formulering, men
var och en som varit med om en kompromiss
förstår, att detta är en sådan,
och man får vara nöjd, även om det inte
är precis som man skulle vilja ha det
utformat.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

Utskottet har alltså velat gå något längre
än Kungl. Maj:t. Utskottet tillstyrker
att Kungl. Maj :t erhåller det i motionerna
begärda bemyndigandet. Då jag ser
att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
är närvarande här
i kammaren, vill jag passa på att till
honom framföra en vördsam hemställan,
att han måtte söka finna utvägar att realisera
de önskemål, som av utskottet i
detta avseende uttalats.

Om jag alltså, herr talman, är synnerligen
tillfredsställd över att behandlingen
av detta ärende inom utskottet
kunnat försiggå i enighetens tecken, vill
jag ändå säga, att jag för min del och
många med mig inte äro lika tilfredsställda
över resultatet av de förhandlingar,
som tidigare förts mellan å ena sidan
regeringen och å andra sidan representanter
för jordbrukets organisationer,
även om vi äro förvissade om att
våra förhandlare velat göra sitt bästa.
Det kan naturligtvis inte falla mig in att
här närmare orda om dessa förhandlingar,
men jag kan emellertid inte underlåta
att i detta sammanhang erinra om
den olust, för att inte säga besvikelse,
som det slutliga resultatet av dessa förhandlingar
åstadkommit, jag vågar säga
bland många tusen jordbrukare i vårt
land.

Jag skulle knappast ha anfört detta,
om jag inte hade vetat att denna olust
gör sig särskilt starkt gällande i de norrländska
länen. Detta beror därpå, att
mjölken där är praktiskt taget den enda
jordbruksprodukt, som kan ge någon
kontant inkomst. Den jämförelsevis obetydliga
prishöjning som från jordbrukarhåll
ifrågasatts, nämligen 3 öre per
kilogram, är enligt min mening inte
orimlig utan snarare satt i underkant.

När man nu står här i riksdagen och
deklarerar denna uppfattning, så är det
väl möjligt, att en hel del jordbrukare
ute i landet ställa den frågan: Varför
har man med den uppfattningen inom såväl
utskottet som riksdagen yrkat bifall
till den kungl. propositionen? Svaret ger
sig ju självt: man har endast att konstatera,
att man här står inför ett fullbordat
faktum, och som jag nyss tillät

mig konstatera är ju utskottsutlåtandet
resultatet av en kompromiss. Jag tycker
alltid det är bra, när man kan kompromissa
och bli enig. Det visar ju i alla
fall, att det trots allt i åtskilliga fall
finns vilja till samförstånd.

Herr talman! Eftersom andra kammaren
redan har tagit detta utlåtande —
jag har hört sägas utan debatt — skall
jag inte nu orda längre om saken utan
tillåter mig att med det sagda yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av väckta
motioner angående sänkning av tilläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 215 väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:339
av herr Slinne m. fl. och II: 432 av herr
Persson i Svensköp m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
nedsättning av tilläggsskatten å bensin
samt tilläggsskatten å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor,
som svarade mot den genom devalveringen
uppkomna importfördyringen;

2) motionen II: 436 av herr Hansson
i Skediga, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sänka skatten på bensin
och oljor med samma belopp, varmed
priserna på nämnda produkter höjts efter
devalveringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 215 väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatterna
å bensin och brännoljor, nämligen

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

1) de likalydande motionerna 1:339
av herr Sunne m. fl. och II: 432 av herr
Persson i Svensköp m. fl. samt

2) motionen II: 436 av herr Hansson
i Skediga

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservtioner hade anförts

I) av herrar Veländer, Wehtje, Niklasson
och Johnsson i Skoglösa, som på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 339 av herr Sunne
m. fl. och 11:432 av herr Persson i
Svensköp m. fl. samt motionen II: 436
av herr Hansson i Skediga angående
sänkning av tilläggsskatterna å bensin
och vissa för drivande av automobil använda
brännoljor

A) antaga följande

1) Förslag
till

förordning om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom förmäles i
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit
—- till staten erläggas tilläggsskatt
med 24 öre för liter; och skola de i
nämnda förordning meddelade bestämmelserna
rörande skatt å bensin tillämpas
jämväl i fråga om sålunda utgående
tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken dag
förordningen den 5 mars 1948 (nr 81)
om tilläggsskatt å bensin skall upphöra
att gälla.

2) Förslag
till

förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att för brännoljor,
som avses i förordningen den 3

maj 1935 (nr 142) angående skatt å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor, skall — utöver skatt enligt
nämnda förordning — till staten erläggas
tilläggsskatt med 18 öre för liter;
och skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna tillämpas jämväl
i fråga om sålunda utgående tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1950, från och med vilken dag
förordningen den 5 mars 1948 (nr 83)
om tilläggsskatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor skall upphöra
att gälla.

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådana för försäljning avsedda
myckenheter bensin, för vilka tillläggsskatt
å bensin erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela föreskrifter
om restitution av den del av
skatten, som motsvarar den föreslagna
skattesänkningen;

II) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Gunnarsson och Strandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte — — — (lika med reservationen
I) —- — — föreslagna skattesänkningen.

De i reservationerna framställda förslagen
inneburo en sänkning av tillläggsskatten
å bensin med 3 öre per liter
och en sänkning av tilläggsskatten
å brännoljor med 2 öre per liter.

Herr VELANDER: Herr talman! För
mig och mina medreservanter inom utskottet
har det inte mött några svårigheter
att taga ställning till de här föreliggande
motionerna. Bondeförbundets
och högerns utskottsrepresentanter gingo
ju redan vid riksdagens vårsession in
för ett slopande av den extra beskattningen
av bensin och motorbrännoljor,
och bondeförbundet och högern reste
också vid nästlidet års riksdag ett bestämt
motstånd mot införandet av den -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

na beskattning. Allmänt erkändes det
också i det sammanhanget, att denna beskattning
måste ha en produktionshämmande
effekt samt iiven i övrigt medföra
menliga återverkningar i skilda
hänseenden, eftersom motortrafiken till
sin alldeles övervägande del ostridigt
utgjorde ett oumbärligt hjälpmedel för
samfärdseln och näringslivet, detta senare
begrepp då taget i sin vidsträcktaste
betydelse.

Det är inte heller möjligt att ens i
detta sammanhang komma förbi, att en
beskattning av den art, det här är fråga
om, i alldeles särskild grad framstår såsom
ett de mindre och avlägset liggande
orternas problem. Beskattningen måste
för människorna å dessa orter framstå
såsom orättvis och uppenbarligen stridande
mot principen om jämlikhet i beskattningen.
Det måste vara ett rättvisekrav,
att medborgarna i detta land så
långt möjligt beredas samma förutsättningar
vid sina strävanden till utkomst
och bärgning samt till, såsom det här
kan sägas gälla, bemästrandet av de stora
avstånden exempelvis i Norrland och
andra därmed jämförliga landsdelar. Ur
sådana synpunkter synes det reservanterna
icke böra tolereras, att trafikskatter
och andra pålagor, som belasta trafikmedlen
och transportväsendet, få fortbestå.

Utskottsmajoritetens skäl för att avvisa
motionerna kunna icke rubriceras
som starka. Utskottet hänvisar till en
början till att de indirekta skatterna äro
föremål för översyn vid den pågående
statsskattcutredningen. Man har emellertid
mycket svårt att tänka sig, att ett beslut
i enlighet med motionernas innehåll
på något sätt kan föregripa resultatet
av denna utredning. Vad var för
resten meningen, när dessa tilläggsskatter
infördes? Då voro ju alla ense om
att de utgjorde ett provisorium, som
skulle elimineras snarast möjligt, och
departementschefen själv förkunnade
detta i olika sammanhang som sin oförgripliga
mening. Från denna utgångspunkt
förefaller det, som om talet om
föregripandet av statsskatteutredningens
resultat icke kan vara berättigat. Det är

även ägnat att förvåna, att man över
huvud taget kan föra ett sådant resonemang
som att statsskatteutredningen
skall klarlägga förutsättningarna för denna
extra beskattnings slopande. Det var
nämligen vid dess tillkomst icke alls
något tal om att det skulle erfordras något
särskilt övervägande i det hänseendet.

Sedan säger utskottet, att en skattesänkning
i etapper icke kan vara en
lämplig anordning. Men vi ha ju varit
vana vid, när det gällt skattestegringar,
att dessa ha skett i etapper. Man kan
rent av säga, att det har gjorts till en
politisk maxim beträffande beskattningen
i detta land att taga ett steg i sänder,
även om man redan från början har
haft det bakomliggande syftet att till slut
komma mycket långt, man kan säga alltför
långt! Varför skall det då vara så
orimligt, att man går fram i etapper, när
det gäller att avlyfta en skattebelastning?
Man kan väl också säga, att om
det nu finns personer som äro tveksamma,
kanske rädda för att ta bort dessa
skatter, skulle det måhända verka lugnande
om det nu toges, såsom här föreslagits,
blott ett mindre steg på vägen
mot vad man vid skatternas tillkomst
har syftat till och vad jag och mina medreservanter
till slut vilja komma fram
till.

Slutligen faller utskottet tillbaka på något
förment eller verkligt samband mellan
hävandet av bensinransoneringen
och bibehållandet av den nuvarande
bensinbeskattningen. Man skulle väl kunna
säga, att om detta skall vara ett skäl,
så utvisar väl just denna synpunkt, att
utskottsmajoritetens sakskäl icke kunna
vara särskilt starka. Bensinpriset har på
grund av devalveringen i anslutning till
ett medgivande av priskontrollnämnden
kommit att stiga exempelvis inom den
zon, som omfattar Stockholm och en del
andra tätorter och platser, från 09 till
72 öre. Om nu bensinskatten skulle nedgå
i motsvarande omfattning, skulle det
vid vara mycket djärvt alt påstå, att den
omständigheten skulle kunna ha nämnvärd
inverkan på bensinkonsumtionens
omfattning. Reservanterna ha i varje fall

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

icke kunnat tillägna sig en sådan synpunkt.

I dag på morgonen lade jag märke till
en rubrik i en tidskrift. Den löd: »Tobaken
oförändrad, men bensinen höjs.»
Jag kan tänka mig, att många människor
ha ganska svårt att förstå, varför man
skall sträva efter att skapa ett reellt underlag
för en sådan rubrik. Jag är visserligen
på det klara med att man kan
koppla in olika synpunkter i resonemanget
även på denna punkt, men nog
tycker jag, att det ändå måste bära
emot, att man skall sträva till ett bevarande
av konsumtionspriserna på en
sådan vara som tobak oförändrade men
låta bensinpriserna stiga i en omfattning
som betingas av den genomförda devalveringen
av den svenska kronan och den
prisutveckling som kommer att äga rum
i de länder, från vilka vi hämta vår
bensin.

I anslutning till det anförda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
av mig jämte tre andra ledamöter av
utskottet till utskottsbetänkande! fogade
reservationen, som, jag kan nämna det,
efter omröstning har bifallits av andra
kammaren.

Herr PETRÉN: Herr talman! Vårt
transportväsende är hårt belastat och
snedbelastat i kostnadshänseende genom
det höga bensinpris, som är en följd av
den extra bensinskatten. Nu har efter
devalveringen på grund av det ökade
importpriset bensinpriset inom landet
ytterligare gått i höjden.

Det är då naturligt, att uppmärksamheten
riktas på möjligheten att genom skattesänkning
motverka den kostnadsstegring
som nu har skett. Motioner ha också
väckts om att få en sänkning av bensinskatten,
och jag är glad att ha fått
höra, huru dessa motioner vunnit anslutning
i det yrkande, som herr Velander
nyss ställde.

Bilismen, särskilt inom de glest befolkade
delarna av vårt land, drabbas
hårt genom den ytterligare prishöjningen.
Kommunikationsministern har nyligen
i ett anförande sökt ge en tröst åt

bilismen genom att framhålla, att bensinskatten
är ett bilismens målsparande,
då pengarna i framtiden skola komma
vägarna till godo. Men detta är en klen
tröst för bilismen, för den som ju vet,
att det budgetöverskott, till vilket bensinskatten
verksamt bidragit, nu utnyttjas
för att i form av subventioner motverka
prisstegringar på varor, när importpriserna
gå upp, men att bensinen härvid
icke kommit i fråga.

Utskottsmajoriteten går på avslag på
motionerna och detta enligt min mening
med en mer än vanligt ansträngd motivering.
Den gör gällande, att frågan om
bensinransoneringens slopande är avhängig
av om bensinpriset är 69 eller
72 öre. Jag är den förste att erkänna,
att det finns ett samband mellan priser
och efterfrågan, men en ändring av denna
ringa storlek har säkerligen knappast
någon betydelse beträffande efterfrågan
på bensin.

Utskottet framhåller, att höjningen av
bensinpriset icke föranlett ändring av
taxorna. Man utgår således ifrån att bensinkonsumenten
skall få bära kostnaden.
Vad innebär det? Jo, för den enskilde
åkaren innebär det en minskning av
hans nettoinkomst med 4 å 5 procent. Sådan
är storleksordningen. Majoritetens
egna partiorgan anse det emellertid inte
så självklart, att det inte kommer att bli
någon prisförhöjning i taxor o. d. Aftontidningen
säger, att det blir trafikanterna,
som få betala — man räknar alltså
där med en taxehöjning. Jag tror att
kanske båda delarna komma att inträffa:
att både den direkta bensinkonsumenten
och allmänheten få bära de ökade
kostnaderna, och jag tycker att det är
illa i båda fallen.

Det görs i ujtskottsbetänkiandet gällande,
att prisstegringen kan vara av tillfällig
art och att man då inte skall laborera
och motverka den med en skattesänkning.
Såvitt jag vet finns det inga
tecken som tyda på någon snart förestående
nedgång av importpriserna på bensin,
och dessutom är ju den prisstegring
som skett på den importerade bensinen
större än de 3 öre, som nu fått slå igenom
i bensinpriset. Det torde väl inte

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

heller vara någon hemlighet, att det pågår
förhandlingar om en ytterligare prishöjning.

Det anges också, vilket herr Velander
redan bemött, att en sänkning av bensinskatten
med 3 öre skulle innebära ett
föregripande av de åtgärder, som kunde
förväntas komma ifrån den kommitté
som är tillsatt för översyn av våra skatter.
Jag sitter själv i denna kommitté,
och jag kan icke dela den uppfattningen.

I våras trycktes det ju i riksdagen starkt
på att den extra bensinskatten var av
tillfällig art och att den bör omprövas i
vår. Det bör kanske också nämnas, att
det icke blir någon minskning av skatteintäkterna
från bensinen, i varje fall
icke någon sänkning i jämförelse med
vad regeringen räknade med i sin budgetplan
för i år, ty samtidigt med prishöjningen
har bensinransoneringen slopats.
Det är ur synpunkten av skatteintäkternas
storlek bara att beklaga, att
ransoneringen icke slopades förr.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang
göra en reflexion. När det i
våras yrkades på bensinransoneringens
slopande, avslogs detta av valutaskäl.
När bensinransoneringen nu avskaffats,
har det skett i ett läge, då valutakostnaden
för bensin är avsevärt högre på
grund av devalveringen. Jag avstår från
att göra några kommentarer.

Herr talman! Vårt trafikväsende har
tså länge lidit av regleringar av skilda
slag och av höga drivmedelskostnader,
att det i varje fall icke nu bör få en
ökad kostnadsbelastning. I dag bör detta
förhindras genom en justering nedåt av
den tillfälliga extra bensinskatten. Sedan
få vi väl i vår gå till prövning av
vad som ytterligare kan göras.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
egentligen en egendomlighet, att riksdagen
har fått möjlighet att under denna
session behandla eu fråga om sänkning
av bensinskatten. Möjligheten för
denna debatt har ju skapats därigenom
att en grundlagsändring har skett, var -

igenom det blivit möjligt att egentligen
för första gången under min tid i riksdagen
utan proposition från regeringen
på enskild motionärs framställning taga
upp en fråga till behandling, som redan
avgjorts under innevarande års riksdag.
Man gjorde den ändringen i grundlagen,
att man utbytte ordet riksdag mot session,
och därigenom har denna möjlighet
uppkommit.

Jag har ingenting emot den saken;
skall man ha en effektiv höstsession, så
är inte bara den ändringen av grundlagen
önskvärd, utan jag misstänker att
det kommer att erfordras några till.
Men den omständigheten att man tar
upp en sak till ny behandling, som redan
av innevarande års riksdag avgjorts,
synes mig dock böra mana riksdagen
till en viss varsamhet, innan man går
till ett beslut av den art som här föreslås.
Det är inte allt för önskvärt att
det blir kastningar i avseende på besluten
emellan vårens och höstens sessioner.

Man har hängt upp motionen om en
sänkning av bensinskatten på en kungl.
proposition, som säger att vi böra ingripa
för att hålla levnadskostnaderna
nere i viss utsträckning, så att de inte
på grund av devalveringen komma att
ökas. Det är uppenbart att man kan
nedbringa levnadskostnaderna genom
att sänka de indirekta skatterna, men
man måste då sänka dem i en avsevärd
utsträckning om det skall ha någon effekt
på levnadskostnaderna. Och märk
väl, höjningen av bensinpriset med 3
öre på grund av devalveringen hade,
när utskottet behandlade denna fråga,
icke föranlett någon framställning om
att få taxorna höjda. Denna prishöjning
kan därför inte rimligtvis påverka levnadskostnaderna
i höjande riktning. Det
är alltså ett spörsmål vid sidan av den
fråga, som har varit huvudämnet för
dagens förhandlingar, nämligen hur vi
skola hålla levnadskostnaderna nere.
Man vill alltså använda denna fråga för
att låta vår skattepolitik i fråga om de
indirekta skatterna bli ett slags led i
prismekanismen inom det svenska samhället.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

Det är ju fråga om att man vid en höjning
av priset med 3 öre vill sänka skatten
med 3 öre. Priset ligger något över
70 öre, och för en sådan med hänsyn
till det höga priset rätt liten variation
vill man nu använda de indirekta skatterna
för att de skola verka som ett
slags prismekanism. Det är en rätt besynnerlig
historia. Sådana kastningar i
bensinpriset förekomma titt och tätt,
men om höjningen hade berott på säsongmässiga
förhållanden i Amerika eller
några andra sådana omständigheter,
skulle väl ingen ha tänkt sig att sänka
bensinskatten för att reglera bort höjningen.
Men nu säger man, att det är
något alldeles särskilt, då prishöjningen
beror på devalveringen, och därför
skall man dra in bensinskatten i prismekanismen
för att reglera bort den
lilla höjningen. Regeringen har med
riksdagens godkännande och enligt min
mening mycket klokt gått in för den
prispolitiken, att vi skola ingripa på så
få områden som möjligt är. Men nu
kommer det några enskilda riksdagsmotionärer
som vilja ingripa på denna
speciella punkt, vilken inte gäller levnadskostnaderna,
ty de beröras icke av
denna sak, i syfte att reglera priserna
med anledning av devalveringen. Jag
kan inte finna det resonemanget hållbart.

Men så säger man — och jag har under
årens lopp lärt mig förstå, att det
är ett mycket sött ord här i riksdagen:
Det är en gärd åt motorismen att sänka
skatten med dessa 3 öre! Det finns en
hel del personer, som nästan bli lyriska
inför det ordet: motorismen.

Då folkpartiets ledare i denna kammare
begär ordet, vill jag något litet
erinra om folkpartiets föregåenden på
denna punkt. För något år sedan, 1948,
bekämpade folkpartiet höjningen av
bensinskatten. Den kunde man inte gå
med på, ty denna ökning av statens inkomster
behövdes inte; man behövde
inte få budgeten överbalanserad i den
utsträckningen. I våras hade ju folkpartiet
sig omvänt och bättrat, och däröver
gladde sig änglarna i liimmelen
och jag stackare här nere på jorden. Då

sade man i stället: Denna överbalansering
av budgeten behövs, men låt oss i
stället ge motorismen frihet från bensinransoneringen!
Nu kommer man i
år stickande med denna motion om 3
öres sänkning. Det är den tredje fasen
i folkpartiets utveckling på denna punkt.

Det kanske inte är rätt, men man blir
frestad att tycka, att i varje situation
skall folkpartiet alltid ha sin egen speciella
lilla fjäder. Nu är det den treöresfjäder,
som sänkningen av bensinskatten
innebär. Och den pryder man
sig med i samma ögonblick som en stor
åtgärd till gagn för motorismen genomförts,
nämligen att bensinransoneringen
avskaffats. I det ögonblick, då detta
verkligt stora stöd åt motorismen blivit
verklighet, säger man sig: Här måste vi
hjälpa den beklämda motorismen; vi
måste ytterligare sänka skatten med 3
öre! Jag tycker det är en brist på sinne
för proportioner i detta bedömande från
reservanternas sida.

Nu vill jag livligt hoppas, att den
extra bensinskatten liksom eventuellt
andra indirekta skatter skall kunna borttagas
eller sänkas mycket avsevärt vid
nästföljande riksdag. Vi veta alla att det
sitter en beredning, som arbetar på den
saken, och det är kutym i riksdagen att
innan man tar ställning till frågor, som
på det sättet utredas, avvakta den sittande
beredningens resultat. Då i detta
fall ett förslag kan väntas om någon eller
några månader, vore det då inte
klokt att avvakta det ögonblick, då man
kan taga upp frågan om de indirekta
skatterna i hela dess vidd i stället för
att nu — som jag tycker litet klåfingrigt
— göra en ändring på denna punkt?
Vissa av riksdagens partier ha i den debatt,
som vi nu hört, begärt att det
skulle framläggas en ekonomisk eller
statsfinansiell plan. Den kommer ju faktiskt
att framläggas mycket snart, och
då är enligt min mening den lämpligaste
tidpunkten inne att avgöra, huruvida
inte ett långt större steg än det som här
föreslås skall tagas beträffande bensinskattens
sänkning.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att det vore klokt och överens -

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

stämmande med riksdagens vanliga metoder
att avvakta den mycket nära liggande
tidpunkt, då frågan om bensinskatten
kan tagas upp i sitt naturliga sammanhang
med de övriga indirekta skatterna
och med hela frågan om finansieringen
av våra statsutgifter. Den frågan
ligger mycket snart på kammarens
bord, och av det skälet ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr VELÄNDER (kort genmäle): Det
förefaller mig som om den siste ärade
talaren menade, att om man har reglerat
en viss skatt, i detta fall en indirekt
skatt, för visst budgetår, skulle det vara
oriktigt att nagga på beslutet därom under
budgetåret i fråga. Ja, det resonemanget
förefaller det mig som om herr
Sjödahl kunde överföra till andra skatter,
som vi redan ha varit inne på i
dag, exempelvis kaffeskatten.

Vidare prisade herr Sjödahl regeringen
för att den handlat så klokt, då den
hade begränsat subventionerna till så få
områden. Men är det inte så, att regeringen
uttryckligen har anfört, att det
är mycket svårt att framskaffa tillräckligt
många importvaror för subventionering,
där denna verkligen kan förväntas
resultera i ett tillbakahållande av befarade
indexstegringar?

Det föreföll också som om herr Sjödahl
ville ifrågasätta, huruvida reservanterna
inom utskottet verkligen syftade
till att hålla levnadskostnaderna
nere. Det är klart, att de syfta till det,
i den mån någonting kan vinnas i det
hänseendet. Det kan möjligen invändas,
att det ännu inte liar inträffat någon
allmän prisstegring på grund av höjningen
av bensinpriserna med anledning
av devalveringen. Men hur länge är man
säker på att icke verkningarna av prisstegringen
på bensin komma att bli sådana,
att det också göres framställningar
till priskontrollnämnden att denna
prisstegring skall få slå igenom i priserna
på vissa varor?

■lag vill vidare i anledning av herr
Sjödahls anförande upprepa, vad jag
sade under mitt förra anförande, att det

är oriktigt och oegentligt att när det
gäller avlyftandet av en sådan skatt
som tilläggsskatten på bensin och motorbrännoljor
över huvud taget framföra
det argumentet att frågorna härom äro
föremål för en statlig kommittéutredning.
Något sådant var aldrig avsett, när
denna skatt kom till.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
Sjödahl framhöll, att man inte kan få
laborera med skatterna för att motverka
fluktuationer i priserna. Men det är
ju inte en normal prisfluktuation, som
inträtt genom devalveringen, och jag
vill erinra om hurusom man på andra
områden mött prisstegringar av denna
art genom subventioner, en metod som
herr Sjödahl då inte haft någonting att
invända emot. Har man en skatt på en
vara och väljer utvägen att sänka denna,
är det en åtgärd som verkar i samma
riktning.

Jag förstår att det skulle ha tilltalat
herr Sjödahl och hans sinne för principer
mera, om man i detta fall kommit
med ett förslag om att överföra medel
från bensinskatten till en clearingkassa
och sedan pumpa ut dem i form av en
subvention. Men mig förefaller en sådan
väg vara en omväg; den andra vägen
med den tillfälliga skattens sänkning
med 3 öre synes mig vara mera rätlin jig -

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När det gäller denna fråga får man enligt
min mening lägga tyngdpunkten på
sammanhanget med bensinransoneringens
upphävande. Det är klart att när
regeringen bestämde sig för att upphäva
bensinransoneringen — och det skedde
ju, som alla kammarens ledamöter känna
till, efter devalveringen — så måste
det från regeringens sida ske efter en
viss bedömning hur det skulle vara möjligt
för oss att skaffa den dollarvaluta,
som erfordrades för att möta den ökade
efterfrågan, som ransoneringens
upphävande måste komma att medföra.
När vi gjorde denna bedömning, gingo

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

vi ut ifrån den nuvarande skatten. Vi
räknade alltså med att det med den omsättning,
som kunde tänkas under förutsättning
av bibehållen skatt, skulle
vara möjligt att skaffa de nödvändiga
valutorna.

Herr Petrén tog nyss upp ett resonemang
om att regeringen inte tidigare
kunnat upphäva ransoneringen, men
nu hade den i alla fall gjort det,
trots att upphävandet nu kostar mera
valuta än förr. Men allting, herr Petrén,
är ju relativt! Det är ju den ökade tillgången
på valutor som har medgivit att
vi kunna tänka oss denna större utgift.
Men vi kunna därför inte tänka
oss en hur stor utgift som helst.

Nu kan det visserligen sägas: Vilken
verkan kan tre öres förhöjning ha? Ja,
det är inte lätt att säga hur mycket det
verkar. Men herr Petrén har ändå medgivit,
att priset och efterfrågan ha sitt
inbördes sammanhang, och jag kan inte
annat än säga, att nog bör väl ändå första
kammaren ta hänsyn till att det,
när beslutet om ransoneringens upphävande
fattades, beräknades en viss ökning
av konsumtionen och att denna ökning
beräknades med hänsyn till den
dåvarande skatten. Sänker man nu skatten,
kan följden bli en ökad konsumtion
och därmed en ökad dollarutgift, ty det
blir alltid en ökad dollarutgift när det
gäller toppen av konsumtionen. Kom
också ihåg, att varje krona som vi lägga
på en ökad dollarimport av bensin måste
vi ta från importen av maskiner från
dollarområdet till den svenska industrien.
Det är inte på det sättet att man i
detta fall kan handla hur som helst utan
att det får några konsekvenser. Jag föreställer
mig att det väl ändå kan röra
sig om några tiotal miljoner kronor i
dollar, och detta har ovillkorligen sin
betydelse.

Därför måste jag säga mig, att det
vore ganska underligt om man inte i
dagens läge med hänsyn till den nyligen
upphävda ransoneringen ändå skulle
kunna ge sig något till tåls för att
se, hur efterfrågan på bensin kommer
att ställa sig vid nuvarande prisläge,
innair man med öppna ögon vidtar åt -

gärder för att öka omsättningen. Det
är den huvudsynpunkt, tycker jag, som
man bör anlägga här i dag.

Jag kan inte underlåta att dessutom
säga några ord med anledning av att
herr Petrén ironiserade över argumentet,
att det kan vara ganska onödigt att
ge sig på en skattesänkning så snart det
har inträffat en prisstegring, eftersom
det ju kan komma en prissänkning. På
det svarade herr Petrén: Det finns inte
alls några utsikter till en prissänkning!
Jag vill bara fästa uppmärksamheten på
att det i fråga om bensin sedan devalveringen
ägt rum har skett en sänkning av
fob-priserna i dollar på fyra procent.
Jag vill inte påstå att det betyder så mycket,
men jag vill i alla fall konstatera,
att det enda som har inträffat efter devalveringen
är en prissänkning. Därför
kan det mycket väl hända att det fjärrskådande
in i framtiden, som herr Petrén
gjorde, inte var så säkert grundat.

Jag vill alltså understryka, herr talman,
att i nuvarande läge och med hänsyn
till att vi så nyligen ha kostat på
oss att upphäva bensinransoneringen,
vilket är, det måste man alltid ha klart
för sig, ett oförutsebart företag, skall
man inte försvåra genomförandet därav
genom att ge incitament till en ökad
förbrukning.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Då
herr Veländer i stort sett har framfört
de synpunkter, som jag tänkt framföra,
kan jag begränsa mig till några korta
kommentarer.

Herr Sjödahl anmärkte, att den föreslagna
sänkningen är så liten att den
inte skulle kunna ha någon betydelse.
Detta motsäges i viss mån av statsrådet
och chefens för finansdepartementet
mening, att sänkningen skulle försvåra
möjligheterna att upprätthålla den
fria bensinhandeln. Det är klart att
jämfört med ett pris på 72 öre är en
sänkning med tre öre inte så mycket,
men det är ändå något, och det är, som
vi ha anfört i vår reservation, ett steg
i den riktning, i vilken vi önska att frågan
skall ordnas.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. sänkning av tilläggsskatten a bensin m. m.

Att det nu skulle vara någonting så
angeläget att uppskjuta avgörandet bara
för att kunna ta alltsammans på en gång
har jag svårt att inse, särskilt om man
verkligen skall ta hänsyn till den inverkan
som en prissänkning givetvis
har på efterfrågan. Jag tror nämligen
att en sänkning med tre öre vid det här
laget inte kommer att få någon större
betydelse, men få vi den större sänkningen
på en gång fram på våren, är
det klart att verkningarna i fråga om
konsumtionen bli betydande. Det är
från denna synpunkt som jag anser det
vara så betänkligt med vad utskottet
skrivit i sitt yttrande, nämligen att bensinransoneringens
upphävande är ett
starkt argument att avslå förslaget om
denna lilla skattesänkning. Hur kommer
man då att resonera när vi, som jag
hoppas, någon gång fram på vårsidan
skola behandla frågan om en större
skattesänkning? Skall man då på nytt
komma fram med detta argument och
med det som utgångspunkt yrka på att
vi allt fortfarande skola bibehålla den
höga extra skatten på bensin? Det måsle
för oss, som se allvarligt på denna
fråga, framstå som ett rätt skrämmande
perspektiv.

Det har ju sagts under de tidigare
debatterna i dag, att de haft att göra
med åtgärder för att hindra en stegring
av levnadskostnaderna. Ja, det har
redan motiverats här från olika håll,
att den nu föreliggande frågan också
skulle kunna ha samband med levnadskostnaderna.
Man bör väl inte bara ta
hänsyn till levnadskostnaderna för dem,
som ha en sådan direkt anknytning till
indexserien som löntagargrupperna.
Det finns väl också andra grupper, som
man kan tänka på i det sammanhanget.

Fastän det kanske är överflödigt att
göra det vill jag dock begagna detta tillfälle
att understryka, att den omständigheten,
att vi denna gång ha begränsat
oss till att föreslå en sänkning med tre
öre, inte får tagas till intäkt för att vi
skulle vara tillfredsställda med eu sådan
sänkning. Vi räkna med den endast
såsom en liten etapp på vägen. Jag vill
livligt hoppas, att man i konsekvens

5 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 29

med det uttalande, som gång på gång''
har gjorts om att denna skatt är av tillfällig
natur, snart nog skall gå till ett
vida större ingrepp. Men det motiv, som
utskottet har angivit såsom skäl för sitt
avslagsyrkande nu, att vi vid nästa riksdag
få tillfälle att ta frågan under förnyad
omprövning, är inte i och för sig
någon garanti för att vi verkligen komma
till den sänkning som vi önska.

Jag tror att det i huvudsak redan har
framförts de skäl, som ligga till grund
för reservanternas ställningstagande,
och med hänsyn till vad som i det stycket
har anförts, ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som har avgivits
av herr Velander m. fl.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag skulle
kunna inskränka mig till att förena mig
i de synpunkter, som framförts av herr
Petrén — de sammanfalla närmast med
vad jag hade tänkt anföra. Men med
anledning av herr Sjödalils inlägg skulle
jag vilja säga ytterligare några ord.

Jag vill då för det första säga, att jag
är så pass ny här i kammaren, att jag
inte kan svara för folkpartiets gamla
synder. Men jag vill påpeka att man
tycks synda på andra håll också: vad som
är sanning på ett ställe i Göteborg tycks
bara vara dåligt skämt på ett annat. Det
har nämligen även i regeringspressen
kommit fram en skarp kritik emot att
devalveringen tillåtits slå igenom på bensinpriset
och orsaka prisförhöjningen
med de tre örena. Jag anser det lämpligt
att dra en liten passus ur Ny Tid så att
vad herr Edberg skriver — jag föreställer
mig att det är herr Edberg som gjort
det — kommer in i protokollet. Han
skriver bland annat så här: »Likaväl som
regeringen ansett sig böra ändra skatteuttaget
för lobaken så att denna blir oförändrad
i pris, likaväl borde den ha kunnat
sänka den extraordinära skatten med
de fattiga ören, som behövs för att också
bensinpriset skulle förblivit oförändrat.
Regeringens omtanke om rökarna är berömvärd,
men man bör akta sig för att
ge bilisterna en känsla av att de behandlas
styvmoderligt.»

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin

Jag skulle kunna instämma i de synpunkter,
som här framföras, särskilt i
detta sista uttalande om att bilisterna lätt
få en känsla av att de behandlas styvmoderligt.

Det har sagts i utskottets utlåtande
och framförts även här att det inte gjorts
några generella framställningar om taxehöjningar
och att man inte behöver befara
det. Men jag har varit i förbindelse
med personer, som — vågar jag nog säga
— äro initierade i denna fråga, och de
ha sagt, att förhandlingar för närvarande
pågå för att justera taxorna inom
sådana områden, där fördyringen av
fraktkostnaden blir särskilt stor. Vederbörande
nämnde då främst Norrland,
men också Västmanland och i övrigt
även andra delar av Mellansverige. Vederbörande
uppgav, att treöresförhöjningen
där på sina håll t. o. m. orsakat
en fördyring, som uppgått till 10 kronor
per dag för vissa körslor, och det är ju
en ganska stor extra utgift för dem.

Om själva tendensen i fråga om bensinförbrukningen,
som herr statsrådet
var inne på, vågar jag inte yttra mig.
Jag tror inte att man ännu kunnat bilda
sig någon uppfattning om huruvida det
blir en stegring eller om tendensen kanske
rent av går åt andra hållet. Det kan
kanske tänkas bli en viss stegring i
framtiden, bl. a. på grund av att det
just nu är en säsong, då förbrukningen
är ganska låg.

Jag undrar i alla fall, herr talman, om
det är riktigt att de körslor, som utföras
för jordbruket och skogsbruket, skola få
bära de största bördorna. Jag anser att
man här borde kunna visa litet god
vilja och undvika att behandla bilismen
så styvmoderligt, som man gjort i detta
fall. Och med detta, herr talman, ber
jag alltså att få yrka bifall till herr
Petréns reservation.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag hade litet svårt att följa med
det resonemang, som fördes av finansministern
och som knöt frågan om bensinransoneringens
upphävande till ett
alldeles ovillkorligt utförsäljningspris på

m. m.

bensin. Jag förmodar, att när regeringen
på sin tid började upptaga undersökningarna
om möjligheterna att upphäva
bensinransoneringen, så höll sig priset
vid de 69 öre, som bensinen stod i före
devalveringens genomförande. Skulle det
vara på det sättet att det bara är från
och med den tidpunkt, då bensinen kostar
72 öre, som regeringen kunde tänka
sig möjligheten att upphäva bensinransoneringen,
så bär devalveringen således
till alla sina övriga verkningar också
lagt den, att den åstadkommit att bensinransoneringen
kunde upphävas! Då är
således bensinransoneringens upphävande
en direkt följd av devalveringen.

Men om det nu skulle förhålla sig på
det sättet, att 72-örespriset är ett villkor
för bensinens frigivande, kan ju den
situation inträffa, som uppenbarligen finansministern
tror på, att bensinpriset
sjunker under 72 öre, och hur går det
då med den fria bensinen?

Jag tror att man kommer in i ganska
oberäkneliga situationer, om man knyter
frågan om den fria bensinen till ett
alldeles bestämt minutpris på bensin.
Och det leder mig ju bara fram till den
slutsatsen, att om bensinen kostar 72 öre,
som den nu gör efter devalveringen, eller
om den kostar 69 öre, som den gjort
före devalveringen, är detta i och för sig
inte någonting avgörande för huruvida
bensinen kan göras fri eller kan bibehållas
fri, när prisfluktuationerna dock inte
röra sig om större belopp än det här är
fråga om.

Men det var inte för den saken, herr
talman, jag begärde ordet. Jag skall inte
upptaga någon tvist med herr Sjödahl
vare sig om folkpartiets gamla försyndelser
eller om den eventuella glädje, som
råder i himmelen eller på jorden över
om folkpartiet intar en ståndpunkt, som
herr Sjödahl någon gång finner vara förnuftig.
Jag vill bara påpeka, att den metamorfos,
som herr Sjödahls och hans
partivänners uppfattning om bensinransoneringens
vara eller icke vara har
undergått från vårriksdagen till höstriksdagen,
möjligen också är en sådan händelse,
som på sina håll kan vålla glädje,
men i varje fall inte inger mig den

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Nr 29.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

föreställningen, att socialdemokraternas
ståndpunkt är den klippa, på vilken
man kan bygga en alldeles oföränderlig
politik eller oföränderlig åskådning.

Men om den saken skall som sagt inte
herr Sjödahl och jag föra något gräl. Jag
skall i stället ge herr Sjödahl rätt i att
ingen kan tänka sig, som herr Sjödahl
ungefär uttryckte sig, att använda denna
skatt som en prisregulator vid vanliga
prisfluktuationer på en vara — det
tror jag är eu ståndpunkt, som är alldeles
riktig, och jag har svårt att tänka
mig att ens motionärerna ha haft någon
avsikt att avvika därifrån. Men den prisförändring,
som nu har inträtt, liar tillkommit
på grund av alldeles särskilda
omständigheter; den har således ingenting
att göra med den sedvanliga rörligheten
på den marknad, varifrån dessa
varor komma. Det är en prisförhöjning,
tillkommen på grund av alldeles särskilda
omständigheter, och i sådant fall
är det verkligen inte första gången som
riksdagen har tagit hänsyn till sådana
omständigheter och använt utgående indirekta
skatter som en prisregulator.

Herr Sjödahl erinrar sig säkerligen hurusom
riksdagen på hösten 1946 på förslag
av Kungl. Maj:t och med tillstyrkan
av det bevillningsutskott, i vilket herr
Sjödahl även då var medlem, beslöt sänka
skatten på kaffe med omkring 30
eller 35 öre för att därigenom motverka
den höjning av kaffepriset, som hade
inträffat i de länder, från vilka importen
sker, och den höjning av frakterna,
som samtidigt därmed satte in. Det är
således i och för sig inte någon alldeles
egenartad företeelse att den svenska
riksdagen har använt skatterna för
att motverka en prishöjning, tillkommen
på grund av alldeles särskilda omständigheter.

Det är detta som jag för min del vill
slå fast, och om jag — kanske inte helt
utan tvekan — i alla fall anser mig kunna
biträda det förslag till skattesänkning,
som här motionsvis har förts fram,
så beror det på att jag anser sådana särskilda
omständigheter föreligga, att man
inte med skäl kan beskylla motionärerna
eller riksdagen, om den följer mo -

tionärernas förslag, för att använda skatten
såsom regulator vid vanliga prisfluktuationer
på en vara.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det
var med en viss befrielse jag hörde den
senare delen av herr Elon Anderssons
yttrande. Herr Elon Andersson nämnde
tillika att jag hade undergått en viss
metamorfos rörande bensinransoneringens
vara eller icke vara. Denna metamorfos
måtte herr Elon Andersson ha
sett i en vision, som knappast är av
denna världen, ty om det är någon som
i princip så illa tycker om ransoneringar
som jag skulle det möjligen vara
herr Elon Andersson, men inte så värst
många fler.

Men bär är det ju fråga om möjligheterna
att avskaffa bensinransoneringen,
och efter finansministerns förklaring,
som väl ändå inte bara kan viftas bort,
ligger det annorlunda till nu än i våras.
I våras hade det varit ett äventvr med

folkhushållets ekonomi som insats _

men ack, vad kan inte en folkpartist
i ledarställning vara beredd att kosta
på sig vid vissa tillfällen! Men nu ligger
saken helt annorlunda till.

Jag vill vidare säga med anledning av
det citat, som min ärade vän herr Sunne
kom med ifrån mitt liv- och husorgan
Ny Tid om en »styvmoderlig behandling»
av bilisterna, att det väl är
så, att frågan om vad en tidning har
skrivit brukar påverka kammaren rätt
litet i och för sig. Man kan nämligen
inte, herr Sunne, tala om en styvmoderlig
behandling av motorismen i denna
stund, då det bara är några dagar
sedan bensinransoneringen upphävdes.
Det är att illa bedöma proportionerna.

Herr talman! Jag finner intet av vad
som sagts under debatten föranleda mig
att avvika från mitt tidigare gjorda yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall tillåta mig en replik till herr
Elon Andersson. Han sade ungefär som

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 fm.

Ang. sänkning av tilläggsskatten å bensin m. m.

så, att regeringen ju redan före devalveringen
övervägde att ta bort bensinran--soneringen, då priset var 69 öre per liter,
och kunde man ta bort ransoneringen
vid 69 öres pris före devalveringen,
kunde man också göra det efter
den.

Men är det så riktigt säkert? Det är
alldeles riktigt, att vi övervägde att upphäva
ransoneringen vid ett pris av 69
öre. Vi räknade då med en viss stegring
av bensinförbrukningen samt beräknade,
att en viss mängd dollarvaluta
skulle gå åt för att betala den ökningen.
Så kom devalveringen, innan vi hade
fattat beslutet, och det gav oss anledning
att tänka efter, om ett upphävande
av ransoneringen efter devalveringen
skulle komma att kosta oss mer. Frågan
var alltså, om vi kunde upphäva ransoneringen
i det nya läge, som hade uppkommit.
Då kommo vi till slut fram till
att vi ändå kunde slopa ransoneringen,
därför att om man lät den nya prisstegringen
stå kvar, fick man i alla fall någon
broms på den ökning, som man hade
räknat med före devalveringen.

Nog finns det ett klart sammanhang
mellan dessa olika ting.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Petréns m. fl. vid
betänkandet fogade reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen

sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders m. fl.
reservation.

Herr Petrén äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående bevillningsutskottets
betänkande nr 49 antager bifall
till den av herr Velander m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av herr Petréns m. fl. vid betänkandet
fogade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
till clearingkassa för kaffe överföra tull,
tilläggstull och skatt å kaffe m. m.; samt
nr 388, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående subventionering
av vissa varor m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 november eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 173 med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m,,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 173, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Propositionen upptog förslag till ändrade
regler angående avdragsrätt och
skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:287
av herr Åman m. fl. och II: 361 av herr
Henriksson m. fl.;

b) motionen II: 362 av herrar Fagerholm
och Malmborg i Stockholm.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 173
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:l
ville, med beaktande av vad i betänkandet
anförts, låta utarbeta ett nytt förslag

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

angående frågan om avdragsrätt för medlemsavgifter
samt förelägga riksdagen
detta förslag i anslutning till en blivande
lagstiftning om inrättande av ett centralt
organ med uppgift att lämna direktiv
till ledning vid taxeringen; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 287
av herr Åman m. fl. och II: 3G1 av herr
Henriksson m. fl. ävensom

2) motionen II: 362 av herrar Fagerliolm
och Malmborg i Stockholm,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer, Gustaf Elofsson, Wehtje, Petrén,
Sandberg, Kristensson i Osbv, Edström,
Strandh och Johnsson i Skoglösa,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition nr 173.

Herr WIGFORSS: Herr talman! Det är
ett mycket underligt slut den här propositionen,
som jag lade fram i våras,
tycks få, men så har den också haft en
underlig början. Det är kanske därför
lämpligt att jag relaterar hur den har
kommit till. Jag skall inte bli långvarig.

Det är sedan gammalt ganska klart,
att bestämmelserna rörande beskattning
av de medlemsavgifter, som det här är
fråga om, är en mycket besvärlig fråga.
Det är naturligt att man från riksdagens
sida har önskat att komma till
någon rätsida, men det är lika uppenbart
att svårigheterna äro mycket stora,
och inom finansdepartementet kom
man till den övertygelsen, att, vilken
lösning man än gav problemet och vilka
regler man än fastställde, en hel del
frågor måste överlämnas åt beskattningsmyndigheterna
för avgörande. Man
kunde inte få så detaljerade regler att
inte ett ganska vidsträckt område för
tolkning måste läggas i skattemyndigheternas
händer. Under sådana förhållanden
var det klart att man riskerade att
i fortsättningen liksom nu få olika tolkningar,
och vi ansågo det därför lämpligast
att knyta samman frågan om änd -

ring i lagstiftningen med inrättandet av
en central skattemyndighet. Av den anledningen
framlades inte någon proposition,
såsom man kanske ifrån riksdagens
sida hade väntat, men detta tillfredsställde
inte riksdagen eller bevillningsutskottet,
utan vid 1948 års riksdag
förklarade utskottet, att den fråga
vi nu skola diskutera borde tagas upp
till lösning alldeles oberoende av andra
frågor och att en proposition borde läggas
fram för 1949 års riksdag. Med det
förhållande, som ju råder mellan Kungl.
Maj:ts regering och riksdagen, fick regeringen
här tjänstgöra som det transportkompani,
som man annars brukar
beskylla riksdagen för att utgöra, och
vi gjorde i ordning en proposition, ehuru
vi vid framläggandet inte dolde att
den inte tillfredsställde finansdepartementet.
Om man skulle åstadkomma en
lösning nu, så kunde man emellertid enligt
vår mening inte komma fram på någon
bättre väg. Den behandling som
propositionen har rönt i utskottet har
stärkt mig i den uppfattningen, att min
tidigare ståndpunkt var riktig. Vi hade
haft en allmän skattekommitté som
hade lagt fram ett förslag till lösning.
Detta förslag ansågo vi i departementet
icke vara tillfredsställande. Samma uppfattning
har tydligen framkommit såsom
ett resultat av utskottets behandling,
eftersom skattekommitténs förslag
icke har förordats av utskottet.

Regeringsförslaget har tydligen ansetts
vara bättre, eftersom en ganska
stark minoritet inom utskottet har anslutit
sig till detta förslag, och jag kan
ju inte annat än uttala en viss tillfredsställelse
över att så många av utskottets
ledamöter ha funnit regeringens
proposition godtagbar trots de svagheter
som den utan tvivel är behäftad med.
Men å andra sidan har majoriteten nu
kommit fram till den uppfattning, som
vi tidigare inom finansdepartementet
hade, nämligen att det föreligger så stora
svårigheter, att det nog vore klokt
att vänta med en lösning. Under sådana
förhållanden har jag ju ganska svårt att
inte följa min egen uppfattning, när den
samtidigt styrkes av en majoritet inom

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

utskottet, och jag får därför säga, att
jag med ganska stort lugn ser att kammaren
följer utskottsmajoritetens linje.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Det
framgår ju av den siste ärade talarens
anförande, att det ämne, som vi här
skola sysselsätta oss med, inte är nytt
för kammaren. Propositionen upptager
förslag till ändrade eller, om man så
vill, mera fullständiga och enhetliga
regler för beskattningen av medlemsavgifter
till olika föreningar och organisationer
vid inkomsttaxeringen, eu fråga
som varit aktuell sedan decennier
tillbaka. Den hitintills på detta område
gällande ordningen har väl närmast varit
att beteckna såsom oordning, därvid
mycket växlande principer ha vunnit
tillämpning. Med hänsyn härtill har också,
såsom herr Wigforss redan sagt, riksdagen
så sent som förlidet år uttalat,
att Kungl. Maj:t borde till årets riksdag
inkomma med proposition i ämnet
och att detta skulle ske alldeles oberoende
av huruvida ett förslag till inrättande
av ett i olika sammanhang ifrågasatt
centralt organ med uppgift att
verka för enhetlighet vid taxeringen
kunde komma att föreläggas riksdagen
eller inte.

Bevillningsutskottet har, såsom av betänkandet
framgår, hemställt om avslag
på propositionen samt skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om ett nytt
förslag att föreläggas riksdagen i anslutning
till en blivande lagstiftning om
inrättande av nyss angivna centrala organ,
som vi i fortsättningen skola tilllåta
oss kalla riksskattenämnden.

Det skulle vara orättvist att mot den
sålunda antydda bakgrunden gentemot
bevillningsutskottet — och kanske även
riksdagen — framställa någon beskyllning
för någon större konsekvens vid
dess olika ställningstaganden.

Den ytterligare utredning i ärendet,
som avsågs, när riksdagen i våras på
förslag av bevillningsutskottet uppsköt
behandlingen av propositionen till höstsessionen,
har numera verkställts inom
utskottet. Det kan sägas, att inte någon

slutsats i denna utredning kan åberopas
till stöd för ett yrkande om avslag
på den kungl. propositionen. Utredningen
måste sålunda anses ge vid handen,
att man näppeligen kan komma
fram till något annat och bättre resultat
än genom ett accepterande av just
propositionens linje.

Inrättandet av riksskattenämnden,
som riksdagen i olika sammanhang efterlyst,
ansåg utskottet i fjol, såsom
även herr Wigforss har anfört,
inte böra inverka på frågan om regleringen
av avdragsrätten respektive skatteplikten
för medlemsavgifterna. I år
kan enligt utskottets mening den senare
frågan inte bringas till lösning annorledes
än i anslutning till ett riksdagens
beslut om inrättande av denna nämnd.

Fogar man härtill en deklaration från
utskottsbehandlingen av utskottets —jag
må väl säga — ledande man, att det är
möjligt att prestera inte blott en godtagbar
utan en fullt tillfredsställande motivering
såväl för avslag å som för bifall
till den kungl. propositionen, har ju
kammaren fått en något besynnerlig ledning
för sitt ställningstagande här i dag.

Någon ledning därvidlag fick kammaren
näppeligen heller, när den lyssnade
till herr Wigforss’ anförande. Det
var då en förutvarande departementschef,
som tog avstånd från sin egen proposition
under förklaring att han inom
departementet hade ansett, att den linje,
som utskottet nu är inne på, skulle vara
bättre än den som han hade gått in för
eller redovisat i den kungl. propositionen
och att han alltså i det sammanhanget
på något sätt endast hade fungerat
såsom »transportkompani». Den rubriceringen
brukar ju eljest inte vara
motiverad, när det gäller regeringens
förhållande till sitt parti, men väl när
det gäller partiets förhållande till regeringen.

Utskottets resonemang förefaller emellertid
icke övertygande. Riksskattenämnden
är i vardande; 1947 års taxeringssakkunniga
väntas inom den allra
närmaste tiden komma att framlägga förslag
därom. Med hänsyn till den diskussion,
som föregått denna sakkunnigut -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

redning, måste det förutsättas att proposition
om nämndens inrättande utan
någon olägenhet kan framläggas redan
till nästkommande års riksdag. Vilka
uppgifter, som då än komma att tilläggas
denna nämnd, måste väl dessa ligga
i linje med innehållet i gällande lagstiftning,
tv nämnden skall ju underlätta
och befordra tillämpningen därav.
Någon erfarenhet av de eventuella eller
befarade tillämpningssvårigheterna synes
därför böra föreligga, innan nämnden
kan ingripa reglerande och direktivgivande.
Utskottsmajoritetens underkännande
av sin egen fjolårsståndpunkt
beträffande riksskattenämnden såsom
icke nödvändig förutsättning för den
skattemässiga regleringen av avdragsrätt
respektive skatteplikt för medlemsavgifter
torde sålunda framstå såsom
något förhastat, och det förefaller
mig också, som om den förutvarande finansministerns
avståndstagande från sin
egen proposition måste vara lika förhastat.

Här skall emellertid inte förnekas, att
tillämpningen av en ny lagstiftning särskilt
på ett område så ömtåligt som det
förevarande måste vara förenad med
vissa svårigheter. Att dessa skulle var
större än de svårigheter, som möta eller
mött i många andra sammanhang inom
vårt invecklade beskattningsväsen, torde
emellertid näppeligen kunna förutsättas,
och det är nu de praktiska svårigheterna
eller tillämpningssvårigheterna, som
utskottsmajoriteten i sina olika resonemang
faller tillbaka på. Ur principiella
synpunkter däremot finner utskottsmajoriteten
propositionens förslag vara
helt tillfredsställande. Och om det nu i
propositionen upptagna förslaget verkligen
ur principiella synpunkter är fullt
tillfredsställande, så borde det fordras
påtagliga och starka skäl för ett avvisande
av propositionen, och det borde
under alla förhållanden kunna krävas
att utskottsmajoriteten åtminstone hade
framlagt några preciserade meningar
om eller lämnat vissa direktiv för huru
den nya propositionen i ämnet skall se
ut. Utskottet anger emellertid inga riktlinjer
för frågans lösning. Utskottet in -

skränker sig till att i mera allmänna
ordalag efterlysa förenklingar och rekommenderar
därvid eftergifter från, såsom
det heter i betänkandet, »den i
propositionen föreslagna mera noggranna
regleringen i syfte att erhålla bestämmelser,
vilka äro lättare att tillämpa för
såväl de därav berörda föreningarna
som taxeringsmyndigheterna». Det iir
förmodligen inte så oriktigt att draga
den slutsatsen, att bakom detta oskyldiga
uttalande är utskottsmajoritetens
egentliga motiv för propositionens avvisande
att finna. Man är benägen att
kompromissa med det fiskaliska intresset
under förebärande av tillämpningssvårigheter.
På detta skall jag här inte
närmare ingå. Jag vill dock gärna hysa
den förhoppningen att, därest propositionen
nu faller, det nya förslaget i ämnet,
som inte får undanskjutas huru
länge som helst, icke kommer att driva
den av utskottsmajoriteten eftersträvade
enkelheten så långt, att någon mera
grundläggande princip för vårt beskattningsväsen
eftersättes.

Med det sagda har jag, såsom jag redan
antytt, inte velat hävda, att propositionen
icke inrymmer förslag, som
kunna erbjuda vissa svårigheter vid tilllämpningen.
Min avsikt har däremot varit
att göra gällande, att det näppeligen
är möjligt att anvisa förslag till en bättre
lösning än propositionens och att det
därför sakligt sett måste vara motiverat
att godtaga propositionen — med självklar
möjlighet att i fortsättningen laga
efter lägligheten, alltså att anpassa sig
efter de erfarenheter som må komma
att anmäla sig.

Av olika föreningar och branschorganisationer
har en lagstiftning på detta
område sedan länge med otålighet avvaktats.
Om propositionen nu faller och
lagstiftningen sålunda undanskjutes, kan
utvecklingen komma att gå i en riktning,
som näppeligen är önskvärd. Man
kan tänka sig att på de många håll, där
man önskat få denna avdragsrätt respektive
skatteplikt reglerad genom enhetliga
bestämmelser, kommer en sådan
ordning att vinna tillämpning, att det
över huvud taget inte finns något ut -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

rymme för begreppet medlemsavgifter.
Man kan väl inrätta sig på det sättet,
jag tänker mig det, att man i stället låter
medlemmarnas bidrag till organisationerna
få formen av en gottgörelse till
dessa för utförda tjänster. Jag tror, att
den tanken på många håll inte alls är
främmande, och jag vill då fråga: Underlättar
man genom att göra fältet fritt
för spekulationer i sådana riktningar
arbetet för beskattningsnämnder och beskattningsdomstolar?
Jag tror, att man
kommer till en ordning, som är mera
otillfredsställande än den som nu gäller
och en ordning som kommer att
medföra större svårigheter och olägenheter
än de, som kunna antagas uppkomma,
därest man accepterar den
kungl. propositionen.

För reservanterna har det framstått
såsom självfallet, att de inte böra taga
något ansvar för en eventuell utveckling
i den av mig antydda riktningen.

Det är bl. a. därför, herr talman, som
jag tillåter mig hemställa om bifall till
den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr HEtlMAN: Herr talman! Det skall
inte förnekas att det är en ganska underlig
situation vi befinna oss i, i det
att bevillningsutskottets majoritet, som
består av dess socialdemokrater, yrkar
avslag på den kungl. propositionen, medan
de borgerliga representanterna
yrka bifall till densamma. Men det finns
naturligtvis vissa orsaker till att förhållandena
ha blivit sådana under utskottsbehandlingen.

Vi äro nog alla medvetna om att det
länge har närts en önskan om att få beskattningen
av de medlemsavgifter, som
det här gäller, under diskussion för att
få den justerad. Detta framgår av det
intresse som olika organisationer ha
visat för frågan och som här har intygats
av herr Velander. Flera organisationer
ha gjort framställningar om att
denna sak skulle bli utagerad, och i
riksdagen har frågan flera gånger upptagits
i motionsform.

När riksdagen förra året gjorde en

hemställan till Kungl. Maj:t om en proposition
till detta års riksdag, byggde
man naturligtvis på det stora intresse
som hade visats för frågan. När jag
deltog i behandlingen av frågan vid förra
årets riksdag tänkte jag mig att man
skulle kunna åstadkomma en inte alltför
invecklad lösning av frågan på basis
av det förslag som hade framlagts
av 1944 års allmänna skattekommitté,
kanske i något utvidgad form. Den linje
i fråga om avgifter till fackföreningar
och arbetsgivarföreningar, som kommittén
förordade, har ju för arbetsgivarföreningarnas
del tillämpats, om jag inte
minns fel, sedan 1913. Den innebär att
reciprociteten i fråga om beskattningen
icke sträcker sig längre än till sådana
bidrag, som utgå till medlemarna i form
av konfliktbidrag och dylikt. Jag tror
att denna princip kan vara, om också
inte en tillräcklig grund att bygga på,
åtminstone den förnämsta grunden.

Denna princips tillämpning på arbetsgivarföreningarnas
beskattning har
icke väckt någon opposition. Man har
visserligen från arbetarorganisationernas
sida sagt att det var orättvist att
fackföreningsrörelsen inte skulle behandlas
på samma sätt, men förhållandet
har dock tolererats; det har inte
väckts förslag om ändring, vare sig genom
motion i riksdagen eller på annat
sätt. Jag är övertygad om att utskottsmajoriteten
vid förra årets riksdag hade
den inställningen, att man skulle kunna
gå fram på samma linje i fråga om
fackföreningarna och på det sättet få en
enklare lösning av frågan. Därför kan
den ståndpunkt, som utskottet föregående
år intog, vara förklarlig.

När sedan den kungl. propositionen
kom, visade det sig att problemet var
mycket mera vidlyftigt och invecklat än
vi någonsin hade föreställt oss inom
utskottet. Det må därför vara förlåtligt
om vi i dag gå ifrån den ståndpunkt
vi intogo föregående år. De svårigheter,
som skulle uppstå vid ett antagande av
propositionens förslag, framgå tydligt
dels av alla de yttranden, som ha avgivits
i anledning av kommittéförslaget,
och dels av den kungl. propositionen.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

Taxeringsmyndigheterna skulle få avsevärda
svårigheter med att rangera in
olika organisationer i olika fållor, att
kontrollera organisationernas deklarationer
och uppgifter in. in. Det skulle
också uppstå betydande svårigheter för
organisationerna, som i stor utsträckning
sakna den kvalificerade arbetskraft
som skulle erfordras för att lösa
frågorna rörande deklarationer och dylikt.
Det är främst med hänsyn till dessa
förhållanden som utskottsmajoriteten
nu har dragit sig för ett bifall till
den kungl. propositionen.

Motiveringen till utskottsmajoritetens
begäran om uppskov med frågans slutliga
avgörande sammanhänger bland annat
med inrättandet av riksskattenämnden.
Det är alldeles riktigt, som herr
Velander säger, att frågan om inrättandet
av denna nämnd står inför sin lösning,
men jag skulle tro att nämnden
inte kan komma till stånd förrän ett
gott stycke in på nästa år, och enligt
den kungl. propositionen var det ju meningen
att det nya systemet beträffande
beskattningen av avgifterna skulle träda
i kraft redan vid taxeringen nästa
år. Taxeringsarbetet skulle alltså vara i
full verksamhet redan innan riksskattenämnden
vore tillsatt, och med hänsyn
till de betydande svårigheter som det i
propositionen föreslagna systemet beträffande
avgifterna skulle innebära för
taxeringsmyndigheterna är jag övertygad
om att dessa skulle komma att få
det mycket besvärligt. Jag ser frågan
så, att det kanske vore lämpligare att
dröja ett år, så att vi kunde hinna tillsätta
denna riksskattenämnd i god tid
innan taxeringen efter de nya principerna
börjar. Då skulle riksskattenämnden
få tillfälle att i god tid studera
problemet och draga upp riktlinjerna
för taxeringsmyndigheternas arbete, och
det tror jag vore fördelaktigt.

Att vi inte ha tagit det så hårt att behöva
ge regeringen ett bakslag beror
bland annat på vetskapen om att departementschefen,
såsom han själv här har
framhållit, har varit mycket tveksam inför
framläggandet av propositionen. Han
har pekat på två orsaker till sin tvek -

samhet, nämligen dels den som jag nyss
har berört, alltså att riksskattenämnden
ännu inte är tillsatt, och dels den, att
reformens genomförande skulle medföra
en betydande sänkning av skatteunderlaget.
Hur stor denna sänkning skulle
komma att bli har ingen av de utredande
myndigheterna velat ge sig in på
åt! försöka räkna ut, men departementschefen
säger själv att det måste bli en
betydande minskning i skatteunderlaget.

Jag tror att det vore lyckligt om kammaren
bifölle utskottsmajoritetens förslag
och enades om att begära att Kungl.
Maj:t måtte framlägga ett nytt förslag
när riksskattenämnden är tillsatt eller
eventuellt i samband med förslag om
denna nämnds tillsättande. På det viset
skulle vi kunna få ett uppskov med reformens
ikraftträdande till låt oss säga
1952, då riksskattenämnden bör ha
hunnit sondera terrängen, bena upp problemen,
avgöra till vilka grupper de olika
organisationerna skola hänföras och
utfärda direktiv till taxeringsmyndigheterna.
Därigenom skulle dessa få en
ganska betydande lättnad.

Herr Velander sade att utskottsmajoritetens
syfte, efter vad han kunde förstå,
var att man vid uppgörandet av den
nya propositionen skulle kompromissa
med de fiskaliska intressena. Ja, jag vill
inte dölja att i viss mån en sådan tankegång
för min personliga del ligger
bakom ställningstagandet. Som jag tidigare
nämnde skulle enligt kommittéförslaget
reciprociteten för avdragsrätten
inte sträcka sig längre än den för närvarande
gör för medlemmarna i arbetsgivarföreningarna,
d. v. s. skattskyldighet
skulle endast föreligga för utbetalade
konfliktunderstöd. Vid propositionens
uppgörande har ju kommittéförslaget utvidgats
ganska betydligt, vilket har gjort
att skattskyldighet enligt propositionen
skulle föreligga beträffande föreningarnas
samtliga inkomster med undantag
för den del som går till konfliktbidrag
eller till fonder för framtida konfliktbidrag
och den del som går till den
egentliga administrationen. När man har
arbetat inom olika organisationer under

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

ett helt liv — jag har tjänstgjort som
tackföreningskassör tolv år — och sett,
efter vilka linjer fackföreningar och andra
organisationer arbeta, undrar man
om det är nödvändigt att uteslutande se
till fiskaliska intressen när det gäller
organisationernas beskattning.

Om vi litet granska exempelvis vilka
utgifter en fackförening har med undantag
för vad som går till konfliktunderstöd,
skola vi finna, att en stor del
av utgifterna utgöras av bidrag till medlemmarnas
studieverksamhet. Medel anslås
till studiecirklar, ABF-organisationer

0 dyl. Dessa utgifter fylla en sådan samhällsgagnande
uppgift, att man kan diskutera,
om det är nödvändigt att i sådana
fall uteslutande tänka på det fiskaliska
intresset vid bedömandet av huruvida
dylika medel skola beskattas. En
hel del bidrag gå till sjuka kamrater,
och medel anslås till föreningar för tuberkuloskonvalescenter
och föreningar,
som tillgodose reumatiskt sjukas intressen.
Även dylika anslag synas mig fylla
en ganska betydande social uppgift, och
man kan fråga sig, om man vid bedömandet
av spörsmålet om beskattning av
dylika utgifter ovillkorligen skall se till
det fiskaliska intresset. Det utgår pengar
till fonder för byggande av Folkets hus.
Samhället kan inte i tillräcklig utsträckning
tillgodose behovet av samlingslokaler,
där ungdomen kan träffas och där
just de studiecirklar, som arbeta tack
vare anslag från fackföreningar, kunna
bedriva sina studier. Vidare utgå anslag

1 form av andelar o. dyl. till folketspark-organisationer.
Jag tror inte att någon
i dag vill stiga upp och säga, att
inte dessa parker utgöra en ganska betydande
kulturell tillgång i det svenska
samhället. De äro inte nu vad de voro
exempelvis vid sekelskiftet. Nu äro de
en hela folkets tillgång, där akademiker,
tekniker, direktörer och arbetare sida
vid sida njuta de kulturella tillgångar,
som de ba att erbjuda.

Det finns många sådana områden, dit
fackföreningarnas pengar gå, och som
man kan säga fylla en så betydande
samhällelig uppgift, att man kan lägga
andra än fiskaliska synpunkter på frå -

gan, när det gäller att beskatta de medel
som gå till dylika utgifter. Det i mitt
tycke mest beklagliga är, att man inte
ens skall kunna få göra avdrag för medel
som gå till studieverksamhet. I våra
studiecirklar sitter arbetarungdomen
och studerar organisationsproblem och
samhällsproblem. Denna verksamhet har
pågått år efter år, och genom dessa studiecirklar
ha vi i stor utsträckning lagt
grunden till den demokrati, som vi ha i
detta land. Det är genom denna verksamhet,
som svenska folket fått lära sig
att arbeta i parlamentariska former.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid dessa saker, men det må förlåtas
mig, om jag, efter vad jag nu framhållit
beträffande min syn på dessa problem,
kostar på mig att inte lägga de
fiskaliska synpunkter, som herr Velander
talade om, på frågan.

Jag tror att det skulle vara lyckligt,
om hela frågan i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag kom åter till regeringen,
som kunde utnyttja sin egen sakkunskap
och annan sakkunskap och på
nytt gå igenom detta problem och därvid
inte sätta skygglappar för ögonen
utan med öppen blick och fritt synfält
behandla problemet på sådant sätt, att
när förslaget en gång skall genomföras,
det kan vinna förtroende och anklang
bland folket och i de stora samhällsgruppernas
led.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EKMAN: Herr talman! Då jag till
en början deltagit i behandlingen av
detta ärende inom bevillningsutskottet
men på grund av vissa personliga förhållanden
inte kunnat fortsätta därmed,
har jag behov av att här i kammaren
åtminstone avgiva en deklaration.

Jag vill då säga, att om jag hade varit
i tillfälle att deltaga vid slutbehandlingen
av ärendet, skulle jag säkerligen ha
varit på reservanternas linje.

Jag kan i närvarande stund inte fästa
så viirst stort avseende vid den tveksamhet,
som en förutvarande finansminister

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m.

här uttalade. Jag känner inte honom på
det sättet, att han förelägger riksdagen
förslag, som han själv inte anser vara
riktiga och väl avvägda. Hela min uppfattning
om den mannen är en helt annan.
Jag tror att det har varit grundliga
överläggningar inom finansdepartementet,
och ha de tjänstemän, som utarbetat
propositionen, varit av någon avvikande
mening, tror jag säkert att dåvarande
statsrådet och chefen för finansdepartementet
har givit dem anvisningar
om de linjer efter vilka propositionen
skulle utarbetas. Jag tror detta så mycket
mer som riksdagen på bevillningsutskottets
åtminstone två gånger upprepade
framställningar har begärt ett förslag
i denna fråga. Och känner man dåvarande
statsrådet och chefen för finansdepartementet,
så vet man, att han
gärna ville efterkomma riksdagens önskan.
Hela hans verksamhet i vårt offentliga
liv har varit av det slaget.

Det erinrades här om transportkompaniet,
som skulle vara i verksamhet.
Jag behöver inte säga det, men jag har
alltid varit en rätt pålitlig medlem i
detta transportkompani. Jag vet inte
riktigt, hur jag skall uppfatta reservanternas
ställning, då de liksom jag anse
sig böra stödja den kungl. propositionen.
Är det en försiktig trevare för inträde
i transportkompaniet? Det låter jag
emellertid vara osagt; det hör knappast
till debatten.

Såsom det starkaste skälet mot propositionen
har utskottsmajoriteten framhållit
svårigheten vid tillämpningen av
de av Kungl. Maj :t föreslagna reglerna.
Jag vill då fråga denna kammares ledamöter:
När ha vi gjort en skattelag, där
vi inte ha varit klart medvetna om att
den skulle komma att medföra tillämpningssvårigheter
och där vi nödgats
lägga i skattemyndigheternas hand att
söka komma till rätta med svårigheterna?
Tänk bara på källskatten — vi behöva
inte gå längre tillbaka i tiden. Svårigheterna
i detta sammanhang, herr talman,
bliva säkerligen inte av den storleksordning,
som vid tillämpningen av
källskattelagstiftningen.

Det säges också, att vi böra inrätta

riksskattenämnden innan vi besluta om
en rättvisare avdragsregel för medborgarna
i allmänhet. Där äro säkerligen
orden till för att dölja tankarna.

I utskottets utlåtande är det, såsom
jag läser det, inte så mycket fråga om
medborgarnas lika rätt, när det gäller
att beskattas, utan det är fastmera en
omotiverad vördnad för det s. k. Organisations-Sverige.
Här ha mäktiga organisationsintressen
på toppen spårat, att
avdragsreglerna medföra ett merarbete
i förhållande till det arbete, som de tidigare
ha haft. Då ha de slagit larm
och vunnit, som jag tycker, ett alldeles
för stort gehör, ty långt viktigare än
hänsynen till dessa mäktiga organisationsintressen
måste vara medborgarens
rätt att bli på ett riktigt sätt beskattad
eller, i detta fall, kunna på ett riktigt
sätt, liksom när det gäller vissa sammanslutningar,
få sin avdragsrätt godkänd.
Om denna medborgerliga rätt ur lagstiftningssynpunkt
skulle medföra vissa
besvärligheter, torde man i detta såväl
som i övriga fall få finna sig däri. Man
får inte, såsom jag ser saken, då man
tillskapar en skattelag resonera på det
sättet, att den enskildes intressen kan
man väl skjuta åt sidan, ty huvudsaken
är att man tillgodoser de mäktiga krafterna
och lugnar dem. Det är inte det
sätt, på vilket en skattelag skall uppbyggas.

När talesmannen för utskottsmajoriteten
gjorde gällande, att förslaget i propositionen
ur beskattningssynpunkt måhända
skulle drabba organisationerna
ofördelaktigt, när det gällde bidrag för
studieverksamhet och för andra liknande
ändamål, är det tills vidare hypoteser.
Därest bevillningsutskottet hade velat
lägga den kungl. propositionen till
grund för en lagändring, kan jag för
min del inte se något hinder för att vad
utskottsmajoritetens talesman här påtalade
skulle genom en ändring i lagtexten
ha kunnat bli tillgodosett på ett fullt
tillfredsställande sätt.

Det är i korthet, herr talman, de synpunkter
jag har velat anföra. Vid eu
eventuell votering kommer jag att rösta
för reservationen.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ekmans
anförande uppkallar mig till ett par
stillsamma reflexioner. Jag tror inte att
vi skola överdriva betydelsen av den
föreliggande frågan på det sätt, som
gjordes i det sista anförandet. Det är
visst inte en stor principiell fråga, som
vi nu gå att avgöra, där enskild rätt
kränkes eller hotar att kränkas av det
mäktiga Organisations-Sverige. Det är en
fråga, där vi äro principiellt ense. Vi
vilja komma fram till ett resultat, som
tillgodoser alla berättigade intressen.
Det är emellertid en tekniskt svårlöst
fråga, där en fullgod teknisk lösning,
som tillgodoser både den enskildes rätt
och Organisations-Sveriges rättigheter,
inte är så alldeles lättfunnen.

Jag skall bara, herr Ekman, påpeka
att det kanske inte är så lätt för den enskilde
att finna sin rätt bevakad i ett
förslag, som innebär att konfliktunderstöd
i en för honom svår situation bli
beskattade. Det är kanske inte så lätt
för honom att anse, att det som blir resultatet
av den rättvisa, som herr Ekman
talar om, innebär ett hävdande av
hans rätt. Det finns inte anledning att
försöka forcera fram en lösning, mot
vilken det kan anföras vägande erinringar.
Herr Wigforss har enligt vad jag
nyss hörde lagt fram sin personliga syn
på frågan. Hans uppfattning delas helt
av regeringen.

Vi befinna oss i ett läge, där även de,
som försvara den kungl. propositionen,
såsom skedde i andra kammaren, måste
medge, att det vore bättre, om man före
lagändringen inrättade en riksnämnd
för prövning av gränsfallen. Även från
reservanternas sida framhålles det, vilken
olägenhet det är, att organisationernas
anslag till studier och kurser —
en väsentlig del av deras utgifter —
inte ha blivit undantagna från beskattning.
Slutligen är den enligt min mening
utomordentligt ömtåliga frågan om
konfliktunderstödens beskattning icke
tillräckligt utredd. Under sådana förhållanden
kan jag inte förstå, varför det
skall vara ett så stort intresse att fatta
ett beslut i år och varför vi inte i stäl -

let kunna försöka att finna en lösning
på detta tekniskt besvärliga problem,
som åtminstone nödtorftigt tillgodoser
de olika synpunkter, som här kunna
göras gällande.

Jag har med detta, herr talman, endast
velat säga, att regeringen med jämnmod
tar det nederlag, som den tycks
vandra emot.

Herr PETRÉN: Herr talman! Såsom
reservant på propositionens linje vill jag
med några ord ange, hur jag sett på denna
sak.

Jag är medveten om att propositionens
förslag kommer att ge en hel del gränsdragningssvårigheter,
men jag är liksom
herr Ekman av den meningen, att
dessa svårigheter kommer man inte
ifrån, även om en riksnämnd i någon
mån skulle underlätta gränsdragningen.
Dessa svårigheter avse såväl vilka föreningar
som skola falla under lagstiftningen
som även vilka omkostnader för
föreningar som skola vara avdragsgilla.
Propositionens förslag synes mig
principiellt riktigt, men jag vill gärna
säga, att det finns en hel del ting där,
som inte tillfredsställa mig helt. Jag anser
att man borde ha närmare prövat
möjligheterna att medge ökad avdragsrätt
för studiekostnader, och beträffande
beskattningen av konfliktunderstöd
vore det önskvärt, om man hade närmare
gått in på möjligheten att meddela
anvisningar, varigenom man skulle
slippa ifrån den preliminära beskattningen.

Det är närmast två omständigheter,
som föranlett mig att stanna inför propositionens
förslag. Herr Heiiman berörde
den ena, då han nämnde att vi
ha organisationer, som borde behandlas
lika ur skattesvnpunkt, men som inte
bli det. I detta fall är det arbetsgivarföreningarna
som äro favoriserade i förhållande
till de fackliga arbetarorganisationerna.
Medlemmarna i arbetsgivarföreningarna
ha avdragsrätt, och det är
klart, att det alltid är olustigt, om denna
olikformighet skall bestå för framtiden.
Det vore lyckligt, om man finge

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

ett tillrättaläggande nu i enlighet med
propositionens förslag.

Det är även ur en annan synpunkt
som jag tror, att dröjsmål kan ställa till
en hel del trassel. Sedan regeringsrätten
för några år sedan meddelade utslag av
innebörd, att branschorganisationernas
medlemmar inte ha avdragsrätt för sina
avgifter, ha naturligtvis dessa organisationer
kommit in på den tanken att i
stället för att uppbära medlemsavgifter
göra utdebiteringar hos medlemmarna.
Branschorganisationernas verksamhet är
i de flesta fall av sådan art, att utgifterna
kunna rubriceras som driftkostnader
för medlemmarna, och om de utdebiteras,
bli de avdragsgilla. Vissa
branschorganisationer ha redan infört
denna ordning, och enligt vad jag erfarit
ligga andra så att säga i startgroparna
och ha utarbetat förslag till stadgeändring
för att möjliggöra övergång
till samma ordning. Dessa branschföreningar
ha velat avvakta behandlingen
av frågan om avdragsrätten, och nu
komma de om propositionen faller att
sätta i gång med stadgeändringar. Det
kommer att föranleda en hel del trassel
för skattemyndigheterna och besvär för
branschorganisationernas medlemmar.

Utskottets uttalande om ett kommande
förslag är vidare för mig litet oklart.
Det synes mig, som om man i viss mån
sneglar på 1944 års skattekommittés förslag
till lösning av problemet. Det vore
enligt min mening olyckligt, om man
skulle komma in på vad där föreslagits,
vilket innebär, att man kan riskera att
obeskattade medel användas till föreningar
ovidkommande ändamål.

Om nu propositionens förslag icke antages,
anser jag att det vore värdefullt,
om det nya förslaget framlades för riksdagen
så snart som möjligt.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
antagligen kammaren bekant, att frågan
om antagande av den kungl. propositionen
har fallit i andra kammaren. Eftersom
det gäller en kommunalskattelag,
om vilken ingen gemensam votering kan
äga rum, har därmed frågan fallit. Jag

vill därför inte ta kammarens tid i anspråk
någon längre stund, men jag skulle
likväl vilja säga några ord.

Utskottet har sedan föregående gång
ändrat ståndpunkt i frågan, i vad det
gäller den centrala riksskattenämnden.
Utskottet ansåg förut, att förslaget om
avdragsrätt skulle kunna antagas oberoende
av inrättandet av en sådan nämnd.
Efter prövning av ärendet har emellertid
utskottet kommit till den uppfattningen,
att det inte går att antaga förslaget,
om vi inte också få denna riksskattenämnd.
Det må vara en syndabekännelse,
men om man efter en grundlig
undersökning kommer till det resultatet,
att man har haft fel i ett mycket
viktigt hänseende, är det ett utskotts
skyldighet att anmäla det för riksdagen,
och det är det som utskottet nu har
gjort.

Men utskottet har tillika sagt, att även
om vi få en sådan central riksskattenämnd,
är det fråga, om det inte ändock
uppkommer så stora praktiska svårigheter,
att det blir omöjligt att acceptera
huvudlinjerna i det förslag, som har
framlagts. Jag vill i detta avseende bara
erinra om några ting.

Såsom en tidigare talare nämnde, ha
vi föreningar av ytterst skilda slag, och
det är givetvis svårt att utforma ett beskattningssystem
så, att det passar detta
ytterst mångskiftande föreningsliv. Det
skulle naturligtvis vara lyckligt, om det
räckte med en och samma lagstiftning
för samtliga föreningar.

Jag vill erinra om en annan sak. Det
är inte bara fackföreningsmedlemmar
och arbetsgivare, som betala föreningsavgifter.
Det är tvärtom så här i landet,
att vi praktiskt taget alla äro på
grund av vårt yrke föreningsmän och
medlemmar av flera eller färre föreningar.
Det är alltså en mängd olika slags
föreningsavgifter, som skattemyndigheterna
skola pröva, om de äro avdragsgilla
eller inte. Det är i det stora
hela någonting nytt, som skulle tillkomma
för skattemyndigheterna. Det erkännes
av alla, att taxeringsmyndigheterna
ha oerhört mycket arbete. De säga var
gång det blir fråga om att pålägga dem

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

ytterligare uppgifter, att de äro vid
bristningsgränsen och inte tåla mera.
Jag tror att de i mycket stor utsträckning
ha rätt. Det är inte tomt tal, utan
det är så. Under sådana omständigheter
får man verkligen betänka sig, innan
man vräker över på taxeringsmyndigheterna
allt detta arbete med att pröva,
om föreningsavgifterna äro avdragsgilla
eller inte, och tillika kontrollen
om avgifternas storlek. Någon kontroll
fordras dock.

Ytterligare en sak, som har omnämnts
här förut, är att det blir fråga om att
beskatta medlemsavgifterna hos föreningarna,
och då komma svårigheter
fram på nytt. Sådana utgifter hos föreningarna,
som inte äro av betydelse för
medlemmarnas inkomstförvärv, äro icke
avdragsgilla. Det är ju utomordentligt
svårt att avväga vad som är av betydelse
för medlemmarnas inkomstförvärv
eller inte. Stackars nämnder, som
skola sitta och pröva det! Vidare äro
inte de utgifter avdragsgilla, som enligt
allmänna regler inte äro erforderliga.
Det är ett slags skälighetsprövning. I
propositionen finnas exempel som visa,
att en förening kan vidtaga åtgärder,
som kunna vara till nytta för medlemmarnas
yrkesutbildning eller för tillvaratagande
av yrkesintressena varvid
kostnaderna äro avdragsgilla. Utgifter
som däremot avse ren trevnad äro icke
avdragsgilla. I fråga om tidskrifterna är
det samma sak. Vad är det som här fordras
för god medlemsvård, och vad är
rena förströelsen? I propositionen diskuteras,
vad som är avdragsgillt i det
fallet. När det gäller studiekurser är det
på samma sätt. Vilka studiekurser skulle
den enskilde, om han själv bekostade
dem, få göra avdrag för? Samma resonemang
skall tillämpas, när det gäller
föreningarna ocli deras studiekurser.

Det är inte ett relativt litet antal fackförbund
och organisationer, som skola
pröva allt detta. Här äro föreningar i
hundratal, eventuellt tusental, med män,
som inte äro så värst bevandrade i de
taxeringstekniska svårigheterna, och de
skola klara av dessa (ing. De komma
icke att kunna göra det, och det blir

betydande svårigheter för taxeringsnämnderna
att reda ut hela detta trassel.

Jag vill till slut även fästa uppmärksamheten
på vad statsministern nämnde
om konfliktbidragen. Lyckligtvis ha
vi här i landet inte många arbetskonflikter
av större omfattning, men antag
att vi skulle få en ny arbetskonflikt av
samma omfattning som den vi hade för
några år sedan med något hundratusental
man indragna. Om man då till taxeringsmyndigheterna
skulle skicka in
uppgifter på alla understöd som utbetalats
och dessa uppgifter sedan skulle
kontrolleras i deklarationerna, skulle
det bli en ytterst invecklad och arbetskrävande
historia. Utskottet har därför
enligt min mening fullt fog för sitt uttalande,
att om avdragsrätt för medlemsavgifter
över huvud taget skall kunna
genomföras, måste man komma fram
till ett förenklat system.

Låt mig, herr talman, till slut komma
med några kätterska funderingar.
Är den nuvarande ordningen verkligen
så olycklig? Vi ha ett system som tilllämpas
för Arbetsgivareföreningen och
ett annat för fackföreningarna. Det har
gått mycket bra under årens lopp att
tillämpa denna ordning. Skattexperterna
säga att det ena systemet är lika rättvist
som det andra. I det ena fallet göres
avdrag för avgifterna, varefter konfliktunderstöden
beskattas, och i det
andra fallet gör man inga avdrag men
slipper beskattning av understöden. Jag
talade för någon timme sedan med sekreteraren
i allmänna skattekommittén
och ställde då just denna fråga om rättvisesynpunkten
till honom. Han svarade
att de båda systemen ur rättvisesynpunkt
voro jämbördiga. Om man vill åstadkomma
likställdhet mellan de två grupperna
av organisationer, arbetsgivarföreningar
och fackföreningar, kan man således
välja vilken som helst av de båda
metoderna. Det är inte nödvändigt att
behandlingen av fackföreningarna anpassas
efter det system som tillämpas
för arbetsgivarföreningar. Man kan
också gå den andra vägen. Kunna vi därigenom
få till stånd elt enklare system
bör den lösningen också övervägas.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

Herr talman! Den föreliggande frågan
är enligt min mening så viktig och
har så många besvärliga aspekter, att
det finns all anledning för oss att noga
övertänka de problem som det här gäller.
Jag delar visserligen herr Velanders
uppfattning, att det inte bör dröja
alltför länge innan ett nytt förslag kommer
fram, men det är bättre att få en
god lag efter något dröjsmål än att få
en dålig lag efter en viss brådska.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr EKMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl sade i hastigheten
att det nuvarande systemet även med
olika utgångspunkter och olika tillämpning
ger rättvisa. Det är icke så! Arbetsgivareföreningen
kommer i fråga om avdragsrätten
upp till optimum, d. v. s.
100, medan motsvarande siffra för LO
blott är 50, och personer som äro medlemmar
i LO ha ingen avdragsrätt alls.

Vad sedan beträffar de svårigheter för
taxeringsnämnderna, som herr Sjödahl
här skildrade, föreligga de säkerligen i
fråga om lektorer och andra som förstå
sig på att ända till bristningsgränsen
utnyttja avdragsrätten och som därigenom
skapa besvärligheter för taxeringsmyndigheterna.
Men svarvare, fräsare,
byggnadsarbetare och andra, som inte
önska något annat än avdrag för sina
avgifter till organisationen, bereda aldrig
taxeringsmyndigheterna några besvärligheter.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få säga några ord med anledning
av vad den förste talesmannen för utskottsmajoriteten
anförde.

Jag har inte något att invända mot
det sakliga innehållet i herr Heiimans
inlägg, men det förvånade mig, att han
underlät att tala om en hel del saker,
som för mig äro av stor betydelse i förevarande
sammanhang. Han berörde
t. ex. de svårigheter, som man möjligen
kan komma att brottas med, om den föreslagna
lagstiftningen genomföres. Men

han nämnde ingenting om de svårigheter,
som äro förenade med den ordning,
som vi nu ha. Taxeringsnämnderna och
skattedomstolarna ha dock med nuvarande
bestämmelser många svåra problem
att brottas med, och det finns inte
heller i lagstiftningsväg fastslagna några
mera ingående och enhetliga linjer, som
kunna följas därvidlag. Det skulle man
däremot erhålla genom ett bifall till propositionen.

Det förefaller mig också som om man
betydligt överdreve, när man talar om
de svårigheter som komma att uppstå
vid tillämpning av propositionens linje.
Utskottsmajoriteten säger sålunda, att
det bl. a. skulle bli svårigheter för taxeringsnämnderna
och skattedomstolarna
att avgöra, vilka föreningar och organisationer
som böra hänföras under den
föreslagna lagstiftningen. Det förklaras
t. o. m. att det behövs ett särskilt organ
för att klara dessa svårigheter. Är det
inte att gå till överdrift att framkomma
med dylika påståenden? Vi måste väl
kunna lita på att taxeringsnämnder och
beskattningsdomstolar kunna träffa rättvisa
eller behöriga avgöranden även i
frågor, som äro betydligt kvistigare än
de nu antydda.

Utskottsmajoriteten anför vidare, att
beräkningen av föreningarnas avdragsgilla
omkostnader inte skulle kunna klaras
av föreningarna själva och inte ens
av det centrala organet. Jag har svårt
att förstå sådan invändning, tv i dylika
fall är det ju vanligt att de stora sammanslutningarna
lämna upplysningar
och direktiv till sina medlemmar. Innan
sådana direktiv utfärdas, brukar det föreligga
kontakt mellan vederbörande organisation
och representanter för beskattningsorganen.
I de verkligt kvistiga
fallen får man i sista hand lita till prejudikat,
som visa hur eu viss fråga skall
bedömas.

Herr Heiimans yttrande bekräftade för
övrigt vad jag sade i mitt första anförande
därom att utskottsmajoriteten noga
underlåtit att på något som helst sätt
antyda, vilka riktlinjer som böra följas
vid utarbetandet av en ny proposition i
ämnet. Det finns ingen som helst klar

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

antydan i det hänseendet i utskottsmajoritetens
yttrande, och det har inte heller
sagts något här i debatten som kan
tjäna till ledning därvidlag.

Hans excellens herr statsministern yttrade
ett par ord, som jag skulle vilja
något kommentera — jag är ledsen att
han nu inte är närvarande i kammaren.
Statsministern sade sålunda, att vi inte
böra gå till överdrifter i denna fråga.
Ja, det är även reservanternas inställning.
Det rör sig visserligen enligt dessas
uppfattning om besvärliga problem,
men det är ingalunda några nya problem,
utan problem som man har att
brottas med redan nu. Det är icke reservanterna
som gå till överdrifter i
denna fråga och ge den större dimensioner
än vad den egentligen har, utan det
förefaller mig vara utskottsmajoriteten
som gör sig skyldig därtill.

Statsministern sade vidare, att vi äro
ense om linjerna. Men det är just dessa
»linjer» som reservanterna efterlysa, och
jag tillåter mig att göra det ännu en
gång. Statsministern underlät sorgfälligt
att antyda vad som enligt hans mening
var linjen.

Statsministern anförde också något
som för honom tycktes vara ett avgörande
skäl för att han inte ville gå in för
en lösning just nu. Han sade, att en beskattning
av konfliktunderstöd kan leda
till hårda resultat för den som drabbas
därav. Även utskottsmajoriteten är inne
på frågan om konfliktunderstödens beskattning
men inte på samma sätt som
statsministern. Utskottet framhåller i
stället, att det bör undvikas att konfliktunderstöd
blii föremål för uttagande av
preliminär skatt. Jag vill då betona, att
även om riksdagen skulle acceptera propositionen,
är det därmed inte alls givet
att det skulle bli fråga om uttagande av
preliminär skatt på konfliktbidrag. Och
om man verkligen hyser någon farhåga
i det hänseendet, är det mycket lätt att
undgå den; det behövs blott ett par
ord i en författningstext. Då skulle man
också undgå den konsekvens, som statsministern
tog sikte på. Frågan om konfliktunderstödens
beskattning komme i
så ifall .att avgöras vid den definitiva

(! Första hammarens protokoll 19i9. Nr 29.

taxeringens fastställande. Det beskattningsbara
beloppet bestämmes ju då med
utgångspunkt från de avdrag som den
skattskyldige är berättigad till — jag
syftar härvid i första hand på ortsavdragen,
som vid den statliga beskattningen
måste anses vara tämligen tillfredsställande.
Det spörsmål, som utskottsmajoriteten
har berört, d. v. s. uttagande
av preliminär skatt på konfliktunderstöd,
eller det, som statsministern
siktade till nämligen beskattning
av konfliktunderstöd över huvud taget,
bär således, såvitt jag förstår, ingenting
aitt göra med frågan, om den kungl.
propositionen bör anammas eller ej.

Statsministern slutade sitt anförande
med att säga, att om riksdagen nu följer
utskottets linje, tar regeringen nederlaget
med jämnmod. Jag skulle tro,
att regeringen har mycket svårare att
ta resultatet med jämnmod, därest riksdagen
skulle bifalla den kungl. propositionen! -

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att med några ord få anföra
skälen till att jag har anslutit mig
till reservationen.

Jag tycker att det är ganska egendomligt
att bevillningsutskottet två gånger
har bett Kungl. Maj:t att framlägga en
proposition i detta ärende, men när propositionen
sedan kommit, vill man inte
veta av den utan kastar den under bordet.
Jag blev även förvånad när herr
Sjödahl förklarade, att vi i vårt land ha
så många olika slag av föreningar och
sammanslutningar, att det för den skull
är svårt att framlägga ett förslag som
passar alla. Jag skulle bli mycket tacksam
om herr Sjödahl ville komma ihåg
detta yttrande då han i framtiden skall
ta ställning till en del andra skattereformer,
ty herr Sjödahl brukar ju då inte
var så angelägen om att bestämmelserna
skola passa alla som han tycks vara i
dag. Det skulle vara mycket angenämt
om herr Sjödahl, när den nya kommunalskattelagen
kommer, ville la hänsyn
till att det finns olika slag av sammanslutningar.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

Herr Sjödahl sade vidare, att det nuvarande
systemet är bra som det är.
Men herr Sjödahl har ju själv varit med
om att skriva till regeringen och begära
att få ett nytt system. Det är väl då nästan
att gå bakom ryggen på sig själv,
om man först ett par år i rad uppmanar
regeringen att framlägga en proposition
och sedan, när man väl fått propositionen
och anser att den inte passar, bara
lägger den åt sidan och begär ett nytt
förslag.

Jag har ansett, herr talman, att denna
kräftgång är otillfredsställande, och har
därför anslutit mig till reservationen.

Jag skall inte uppehålla tiden ytterligare,
utan har med dessa ord endasi
velat deklarera min inställning.

Herr HEDMAN: Herr talman! Herr Ekman
gjorde en jämförelse beträffande
svårigheterna att genomföra olika reformer
på beskattningens område och hänvisade
till svårigheterna vid källskattereformens
genomförande. Källskattereformen
innebär ju ett nytt uppbördssystem,
och det är givet att en dylik omläggning
alltid måste stöta på vissa svårigheter.
Men här gäller det att dela upp
olika organisationer i olika fållor vid
beskattningen samt att inom organisationerna
fastställa, vad som är beskattningsbara
medel eller ej. Det är något
helt annat än vad herr Ekman syftade
på när han talade om källskattereformen.

Herr Ekman sade vidare, att det inte
är nödvändigt att först få till stånd det
centrala organet, riksskattenämnden, innan
denna reform kan genomföras. Jag
vet inte om herr Ekman är bättre lämpad
att bedöma den frågan än exempelvis
förre finansminister Wigforss eller
alla de myndigheter som i de yttranden,
som de ha avgivit i anledning av den
kungl. propositionen, just ha påpekat
nödvändigheten att få detta centrala organ.

Herr Petrén yttrade att det finns en
fara att branschorganisationerna, om reformen
dröjer alltför länge, övergå till
att i stället för att uttaga medlemsavgif -

ter direkt debitera medlemmar för sina
tjänster. Detta bär, som man vet, redan
skett inom vissa organisationer. Det
finns givetvis en viss risk för att organisationerna
mera allmänt skola övergå
till detta system med debiteringar, men
jag tror inte att ett uppskov på exempelvis
ett år med reformens genomförande
skulle behöva medföra att denna
utveckling forceras. Organisationerna
komma säkerligen att ge sig till tåls när
de komma underfund med att frågan är
så nära sin lösning som den nu ändå
tycks vara. Därtill kommer att systemet
med medlemsavgifter är mycket enklare
för organisationerna själva än systemet
med direkta debiteringar, vilket medför
en hel del extra arbete och kontroll.
Från den synpunkten torde det därför
inte vara så stor risk för att organisationerna
i större utsträckning skola övergå
till systemet med debiteringar.

Herr Velander fäste sig vid att jag inte
betonade de svårigheter som redan finnas.
Jag medger att jag kanske av förbiseende
inte nämnde dessa svårigheter,
men jag har mig väl bekant att det förekommit
svårigheter både för organisationerna
och taxeringsmyndigheterna.
Det är först på senare tid som dessa
svårigheter ha klarats upp genom taxeringsmyndigheternas
och skattedomstolarnas
arbete. Men det är uppenbart att
det föreligger åtskilliga svårigheter. Vi
måste emellertid räkna med att det även
med det nya system som föreslås i den
kungl. propositionen kommer att bli en
del svårigheter. Detta faktum utgör för
mig ett skäl att gå på den linjen, att
man bör begära ett uppskov för att undersöka,
om det finns möjlighet att lösa
frågan på ett sätt som medför mindre
besvärligheter.

Herr Velander yttrade vidare, att huvudorganisationerna
väl även i fortsättningen
komma att lämna direktiv och
upplysningar till sina underorganisalioner
om hur man skall förfara vid avskiljandet
av beskattningsbara och icke
beskattningsbara medel. Jag tror visst
att det kommer att gå till på samma sätt
även i fortsättningen, men just därför
är det nödvändigt att vi först få en

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. avdragsrätt för medlemsavgifter m. m.

riksskattenämnd som kan ge huvudorganisationerna
klara riktlinjer för hur de
skola förfara, ty annars kommer det under
alla förhållanden att bli en stor
vildflora.

Herr Velander efterlyste sedan den
linje som vi önska att Kungl. Maj:t skall
följa vid en ny utredning. Jag erkänner
att jag faktiskt ingenting har att säga
därom. De synpunkter som jag har framhållit
både tidigare och nu få utgöra
skäl för att jag önskar, att frågan skall
omprövas av mera sakkunnigt folk än
vad jag själv är på detta område. Därigenom
få vi möjlighet att se, om man
kan komma fram till ett system som blir
enklare att tillämpa och som tar större
hänsyn även till sådana intressen som
jag nyss framhöll i mitt första anförande.

När herr Velander med anledning av
statsministerns yttrande talade om konfliktbidragens
beskattning, måste jag säga,
att jag inte tror att det skulle vara
så farligt heller med en beskattning av
konfliktunderstöden, även om man uttoge
skatten vid källan. Konfliktunderstöden
äro nämligen så små, att någon
preliminär skatt säkerligen inte kommer
att uttagas vid utbetalningen av dessa
belopp. Däremot kan naturligtvis kvarskatten
bli större för en person som erhållit
konfliktbidrag. Enbart det faktum,
att man inom stora arbetargrupper skulle
få en känsla av att man har skyldighet
att betala skatt för konfliktunderstöd
men inte för arbetslöshetsunderstöd,
skulle emellertid komma att verka
störande.

Herr Elofsson, som ju egentligen riktade
sig mot herr Sjödahl, kunde inte
förstå att utskottet kunnat intaga den
ståndpunkt som det nu har gjort, då utskottet
två gånger tidigare har begärt
att få en proposition. .lag klargjorde redan
i mitt första anförande anledningen
till att utskottet bär ändrat uppfattning.
Jag sade att problemet syntes mycket
enklare för bevillningsutskottet förra
året, när endast 1944 års skattekommittés
betänkande förelåg och man trodde
att man då hade fått fram ch grund för
ett förslag. När den kungl. propositio -

nen sedan kom, visade det sig att problemet
var mycket mer invecklat än vad
vi över huvud taget hade tänkt oss. Det
är detta som har föranlett bevillningsutskottets
majoritet att ändra uppfattning
och nu yrka avslag på den kungl.
proposition, som utskottet tidigare tillstyrkt
riksdagen att begära.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag begärde
ordet för att ge en kort replik med
anledning av herr Ekmans anförande,
men jag måste bekänna att jag ångrar
mig att jag över huvud taget begärde ordet.
Herr Ekmans anförande hade ju en
personlig färg gentemot mig, som kom
en att tänka på hur det brukar gå till
då pojkar träta: när argumenten ta slut,
avslutar man trätan med en ful grimas.

Herr VELANDER: Herr talman! I anslutning
till herr Heiimans anförande
vill jag rikta en fråga till honom.

Herr Heiiman vidgick otvetydigt, att
han inte kan uppdraga några riktlinjer
för den nya proposition, som han förklarade
sig emotse utan alltför långt
dröjsmål. Han sade, att han litar på de
sakkunniga män, kanske också kvinnor,
som komma att få i uppdrag att söka
lösa denna fråga. Den har ju dock varit
aktuell i åtminstone 30 år. Det är många
sakkunniga män, som ha sysslat med
detta problem. På senare tid ha 1944
års skattesakkunniga, finansdepartementet
och dess experter samt även en förutvarande
finansminister sökt komma
till rätta därmed, ehuru den sistnämnde
kanske har blivit något ångerköpt »på
kuppen». Min fråga till herr Heiiman är:
Varför litar herr Heiiman inte på den
sakkunskap, som redan bar varit mobiliserad
för att lösa detta problem? Om
det finns skäl att misstro denna sakkunskap,
bör man väl i alla fall kunna antyda,
på vilka punkter man ställer sig
tveksam, men inte ens det bär man kunnat
inlåta sig på från utskottets sida.

Herr HEDMAN: Herr talman! Ilerr Velander
sade att jag inte dragit upp några
bestämda riktlinjer för hur den nya pro -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m,
positionen bör läggas upp i detalj. Det
säges redan i utlåtandet, att utskottsmajoriteten
inte har någonting att invända
i princip mot förslaget. Principerna ha
vi således ingenting att erinra mot, utan
det är vissa detaljer i förslaget, som vi
befara skola bli alltför besvärliga att
genomföra. Därför vilja vi att frågan
skall få en förnyad saklig prövning. Nu
säger herr Velander, att de sakkunniga
prövat denna fråga och diskuterat sig
fram till det förslag, som här föreligger.
Ja, det är riktigt, men det har skett under
en forcerad diskussion på den sista
tiden, vilket framgår av finansministerns
egen utsaga, att han egentligen velat dröja
något för att kunna ägna dessa problem
större uppmärksamhet, men att det
är riksdagen som krävt att få fram propositionen
och att man därför tvingats
att också lägga fram förslaget, innan de
olika detaljerna hunnit tillräckligt ingående
prövas.

Såsom framgår av handlingarna tvista
de sakkunniga även i dag om hur det
nya systemet bör tillämpas. Det är därför
inte så visst att sakkunskapen var så
säker på sig själv, när den lade fram
detta förslag. Jag tror därför för min
del, att det vore lyckligast, om vi finge
tillfälle att ytterligare granska dessa problem
litet mera i lugn och ro. Vad som
här förekommit kan kanske ge sakkunskapen
vissa ledtrådar för frågans vidare
behandling, även om inte här angivits
några direkta riktlinjer.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstod e från att rösta.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av dyrortssystemet
m. m. samt om slopande av lägsta
ortsgruppen i dyrortsindelningen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Wahlund m. fl. (I: 77) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Luttra m. fl. (11:25), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
syftande till dyrortssystemets avskaffande
samt att i avvaktan härpå uppflytta
lägsta prtsgrupp till näst lägsta.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och Hjalmar
Nilsson (I: 78) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Bästekille
m. fl. (II: 126), hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla orrt slopande av ortsgrupp 1 i
dyrortsindelningen och att de där pla -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

cerade kommunerna måtte uppflyttas till
närmast högre ortsgrupp.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat följande:

»Även om d.en gällande indelningen i
de lägsta dyrorterna måhända ger upphov
till en del ojämnheter, kan utskottet
icke dela motionärernas uppfattning, att
ortsgrupperna 1 och 2 nu böra sammanslås.
Såsom framhållits av såväl socialstyrelsen
som dyrortsnämnden, kommer
den förestående kommunindelningsreformen
att medföra genomgripande
förändringar beträffande rikets landsbygd,
vilka förändringar även komma att
återspeglas i dyrortsindelningen. Det torde
med fog kunna antagas, att flertalet
av de nuvarande skiljaktigheterna i dyrortsindelningen
mellan angränsande och
i strukturellt avseende likartade kommuner
därvid komina att elimineras. Utskottet
kan icke finna det lämpligt att
genom den av motionärerna åsyftade åtgärden
föregripa de resultat i nämnda
hänseende, som komma att föranledas
av kommunindelningsreformen. Först
när denna genomförts, bör — om det då
befinnes påkallat — frågan tas upp till
förnyad prövning.

Sammanslagning av ortsgrupperna 1
och 2 skulle även leda till resultat, som
enligt utskottets bedömande icke låta sig
förenas med den nuvarande stabiliseringspolitiken.
Socialstyrelsen bär beräknat
ökningen i lönerna för 3 000 statstjänstemän
och 2 700 statligt anställda
arbetare till ca 1 milj. kronor per år.
Härtill kommer ökningen för ca 2 500
lärare, stationerade å ortsgrupp 1, vilken
ökning torde kunna uppskattas till ungefär
samma belopp. Åtgärden skulle dock
medföra konsekvenser även beträffande
tjänstemän och arbetare, som äro anställda
bos kommuner och landsting och
vilkas löner äro dyrortsgraderade. Det
kan vidare i detta sammanhang nämnas,
att i åtskilliga kollektivavtal full dyrortsgruppering
ännu icke genomförts och
att betydande justeringsbehov föreligga.
Enligt från Landsorganisationen inhämtade
uppgifter skulle justeringsbehovet
för anslutning till nu gällande officiella

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.

dyrortsgruppering kunna uppskattas till
20 å 30 milj. kronor per år. Förutom på
löneområdet skulle vidare en sammanslagning
återverka på beskattningen genom
de förhöjda ortsavdragen. Åtgärden
skulle sålunda medföra betydande ekonomiska
påfrestningar för statsverket.

Med hänsyn till nyss anförda skäl kan
utskottet icke tillstyrka motionärernas
förslag, att ortsgrupp 1 i dyrortsindelningen
nu avskaffas och att i denna
grupp placerade orter hänföras till nuvarande
ortsgrupp 2. Enligt utskottets
mening böra överväganden rörande en
dylik åtgärd uppskjutas, tills kommunindelningsreformen
genomförts och till
dess möjligheter föreligga att frångå den
nuvarande strikta stabiliseringspolitiken.

Utskottet får under hänvisning till vad
i det föregående anförts hemställa, att
riksdagen må i anledning av motionerna
I: 77 och II: 125 samt I: 78 och II: 126
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Heiding, Svensson
i Grönvik och Pettersson i Dahl ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:77 och 11:125 samt 1:78 och 11:126
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning syftande till dyrortssystemets
avskaffande samt att i avvaktande härpå
uppflytta lägsta ortsgrupp till näst lägsta.

Herr HEIDING: Herr talman! Frågan
om dyrortssystemet har flera gånger varit
uppe i riksdagen, och det blir med
all säkerhet icke sista gången i dag. En
så pass viktig fråga måste årligen återkomma
för att så småningom få sin lösning.
Ett steg i rätt riktning hade varit
elt bifall till de föreliggande motionerna.

Statsutskottets majoritet har emellertid
som vanligt avstyrkt dessa motioner,
men nu har utskottet fått fram en annan
motivering för sitt avslagsyrkande. Det
är alltid bra om man kan komma med

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m,

något nytt. Utskottet framhåller, att socialstyrelsen
och dyrortsnämnden anse,
att den förestående kommunindelningsreformen
kommer att medföra genomgripande
förändringar beträffande rikets
landsbygd, vilka förändringar även
komma att återspeglas i dyrortsindelningen.
Det torde med fog kunna antagas,
framhåller utskottet, att flertalet av
de nuvarande skiljaktigheterna i dyrortsindelningen
mellan angränsande och
i strukturellt avseende likartade kommuner
därvid komma att elimineras.

Jag har svårt att förstå att kommunindelningsreformen
behöver sammankopplas
med dyrortsindelningen. Om
grupp 1 uppflyttas till grupp 2, skulle
det gå betydligt lättare att ordna en
kommunsammanslagning. I södra och
mellersta delen av landet skulle i så fall
det stora flertalet landsortskommuner
komma i grupp 2.

Skall man vänta med den föreslagna
uppflyttningen och även med att företaga
en utredning till efter det kommundndelningsreformen
är helt genomförd,
torde det dröja flera år framåt. Samtidigt
med en uppflyttning från grupp 1
till 2 borde en utredning igångsättas med
sikte på att få bort de orättvisor som
nu föreligga.

Det finnes således inga skäl till att nu
sammanblanda denna fråga med kommunindelningen.
En uppdelning av en
och samma storkommun i flera ortsgrupper
måste vara förkastlig. Hur skulle
det se ut i en sådan kommun, om de
statsanställdas löner, liksom de statliga
skatteavdragen, komma att utgå med olika
belopp? En rättvis gränsdragning kan
aldrig genomföras. Ett beslut i motionernas
riktning redan vid innevarande års
riksdag skulle borttaga många irritationsmoment
och jämna vägen för ett
reformerande av dyrortssystemet i rätt
riktning.

Dyrortssystemets skadliga verkningar
äro nu så välkända, att något måste vidtagas
innan det blir alldeles för sent.
Den folkomflyttning, som pågått och
som fortfarande pågår, har påverkats av
detta system. En längtan att få komma
i en högre dyrortsgrupp har föranlett en

jämn förflyttning från de glesbebyggda
områdena till samhällen och städer, där
dyrortssystemet verkat fördelaktigt i olika
avseenden. En sådan onaturlig omflyttning
har fått och kommer att få
många tråkiga följder i framtiden. Storstäderna
få oerhörda och svåra problem
att brottas med. Bland annat komma trafikproblemen
att bliva både svårlösta
och dyrbara. Vi kunna i det avseendet
se på tunnelbanebygget i Stockholm. Där
har man till och med för att få plats
för trafiken fått »gå under jorden». Jag
kan emellertid erinra om att kostnaderna
för detta bygge, inberäknat stationer
och vagnmaterial m. m., ha beräknats
uppgå till cirka 400 miljoner kronor. Sedan
denna dyrbara trafikfråga blivit
löst komma undan för undan sådana
frågor att stå på dagordningen i huvudstaden.
Men det är även i andra städer
som dylika frågor kräva sin lösning.

Byggnadsfrågorna, liksom en del andra
frågor av olika slag, bli svårlösta
då folkomflyttningen blir allt för omfattande.
Ingen kan förneka, att denna
stora omflyttning tjll rätt stor del varit
beroende på statsmakternas beslut.

I riksdagen talas det alltid så vackert
om att det bär skapas industrier på
landsbygden och att hantverk och småindustrier
böra uppmuntras att fortsätta
och utöka sin verksamhet, men vilka åtgärder
vidtagas för realiserande av dessa
önskemål? Sedan befolkningen blivit
allt mera uttunnad på landsbygden vågar
icke någon starta ny industri i brist
på arbetskraft.

I slutet av utskottets utlåtande hänvisas
till de kostnader, som en sammanslagning
av ortsgrupperna 1 och 2 skulle
leda till. Ökningen av lönerna för 3 000
statstjänstemän och 2 700 statligt anställda
arbetare skulle uppgå till 1 miljon
kronor. Härtill kommer ökningen för
cirka 2 500 lärare, stationerade i ortsgrupp
1, vilken ökning torde kunna uppskattas
till samma belopp. Genom att
utskottet hänvisat till dessa siffror får
man besked om vad dessa tjänstemän
och statligt anställda arbetare årligen
förlora genom att få stå kvar i ortsgrupp
1. Det kan icke vara förenligt med rätt -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

visa att befolkningen i en och samma
kommun skall hänföras till två ortsgrupper.
De inköpa sina förnödenheter i en
och samma affär, och den enda skillnaden
skulle således bestå i att bebyggelsen
kan anses mera samhällsbetonad för
dem, som tillhöra ortsgrupp 2. Varför
skola de, som tillhöra ortsgrupp 1, straffas
för att de bo i bostäder med lägre
standard? Allteftersom bostadsbeståndet
upprustas på landsbygden, bortfaller
denna olikhet. Byggnadskostnaderna på
landsbygden äro numera lika höga som
i städerna, det hela är endast beroende
av den standard man önskar sig på bebyggelsen
i fråga.

I början av mitt anförande tillät jag
mig framhålla att denna fråga återkommer
tills den funnit sin lösning. På grund
av utskottets uttalande får man nu det
intrycket, att det är anledning att fasthålla
därvid. Utskottet anser att överväganden
rörande en uppflyttning till ortsgrupp
2 böra uppskjutas, tills kommunindelningsreformen
genomförts och till
dess möjligheter föreligga att frångå den
nuvarande strikta sta^iliseringspolitiken.
Oaktat jag anser att denna fråga bör stå
utanför kommunindelningsreformen, tyder
utskottets uttalande på att man är
på glid och senare vill vara med om att
genomföra de förslag, varom vi framställt
yrkande i vår reservation.

Till utskottsutlåtandet är fogad en tabell,
där man ser de ojika ortsgrupperna.
Om man jämför uppgifterna i denna
tabell är det klart, att man skulle kunna
ha en hel del att anföra med anledning
av densamma. Jag skall emellertid
inte gå in på det och komma med en
hel del siffror, som det i så fall vore
nödvändigt att anföra, utan jag inskränker
mig till vad jag sagt och ber att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Ilcrr talman!
Som herr Heiding i sitt anförande
framhållit, är ju detta en gammal fråga,
och några nya synpunkter på densamma
torde svårligen framkomma. Herr
Heiding har inte heller anfört några så -

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.

dana. Jag gör inte anspråk på att komma
med några dylika. Jag skall inte heller
gå in på någon sakdebatt. Det tror
jag är helt överflödigt. Herr Heiding
hade tydligen inga större förhoppningar
om att vinna majoritet — i varje fall
inte denna kammares majoritet i dag —
då han sade, att frågan säkerligen återkommer.
Det tror jag nog också att den
gör.

Jag skall fatta mig mycket kort och
inskränka mig till att peka på innehållet
i statsutskottets föreliggande utlåtande.
Det torde vara det välvilligaste utlåtande
som någonsin avgivits, sedan dyrortssystemet
på 1920-talet infördes. Utskottet
talar om att det nuvarande systemet
ingalunda är felfritt och att det blir en
hel del irritation i orter och kommuner,
som äro placerade i lägre ortsgrupper.
Sedan detta -— som allt är välkänt —•
konstaterats, liar utskottet till och med
varit så välvilligt, att det spärrat det
lilla ordet »nu», när det talar om att
det inte kan tillmötesgå motionärernas
önskan att nu sammanslå ortsgrupperna
1 och 2.

Motionärerna äro från två håll. Bondeförbundet
önskar att riksdagen skall
utan vidare, alltså i dag, besluta — det
är herr Heidings yrkande — att höja
den lägsta dyrorten till ortsgrupp 2 och
sedan skriva till Kungl. Maj:t och anhålla,
att dyrortssystemet slopas så snart
som möjligt. Högern liar inskränkt sig
till att yrka, att den lägsta dyrorten, alltså
ortsgrupp 1, flyttas upp till ortsgrupp
2, och är nöjd med det.

Även om de svårigheter, som utskottet
åberopar, inte hade förelegat, skulle säkerligen
inte utskottet kunnat gå så
långt, att det hade utan vidare animerat
riksdagen att flytta upp den lägsta ortsgruppcn,
tv en sådan åtgärd tarvar någon
utredning först, och man måste undersöka
konsekvenserna en smula. Men
utskottet är som sagt positivt inställt.
Man åberopar två skäl, varför man inte
nu kan vidta några åtgärder. Det ena
är kommunindelningsreformen, som skall
vara genomförd 1952. Nu ansåg visserligen
herr Heiding, att detta inte var
något skiil att åberopa. Vi inom utskotts -

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m,

majoriteten göra emellertid gällande, att
denna reform löser en hel del av de problem,
som vi alla anse behöva lösas, när
det gäller placeringen av orter i de lägre
ortsgrupperna och i den lägsta ortsgruppen.
Genom kommunindelningsreformen
komma flera små kommuner, som nu
äro i den lägsta ortsgruppen, att sammanföras
med kommuner i ortsgrupp 2.
Enligt de direktiv, -som gälla, bör hela
den nya kommunen placeras i samma
ortsgrupp. Det är endast i undantagsfall
och då särskilda omständigheter föreligga,
som man räknar med att en kommun
skall vara uppdelad på två ortsgrupper.
Genom kommunindelningsreformen komma
således en hel del kommuner att automatiskt
flyttas upp i en högre ortsgrupp.
Man får visserligen vänta till
1952, men jag skulle tro att även om den
av motionärerna nu föreslagna reformen
genomfördes, skulle man inte kunna få
något positivt beslut i frågan, förrän en
utredning kunnat företas i detalj, så att
man fått klart för sig om konsekvenserna.

Det andra skälet är att vi måste ta
hänsyn till stabiliseringspolitiken. Även
detta betraktade herr Heiding som ett
dåligt skäl, som icke var så särskilt
mycket värt. För min egen del måste jag
deklarera, att det för mig kanske avgörande
skälet är att vi måste hålla fast
vid stabiliseringspolitiken. Jag bär personligen
känt en liten smula rädsla
över de deklarationer, som gjorts från
olika håll, att om ett år eller så äro vi
på den säkra sidan i fråga om de ekonomiska
förhållandena, och då kunna
vi göra så och så. Jag behärskar inte de
nationalekonomiska problemen — jag
höll på att säga gudskelov för det —
men jag har känt mig ändå litet kuslig
till mods när man på detta sätt drar
växlar på framtiden, en framtid varom
man inte vet så värst mycket, och jag
bär sagt mig att den växel, som man
skulle dra på framtiden genom att flytta
upp de lägsta orterna till en högre ortsgrupp,
är i alla fall av den storleksordningen
och är ett sådant irritationsmoment
över huvud taget, att den växeln
vill jag i varje fall inte vara med om

att skriva på. Man bör vänta och se
framtiden an.

Herr Heiding har nämnt siffran rörande
direkta statsutgifter, som statsutskottet
enligt experter beräknat till omkring
två miljoner kronor, därest orterna i
ortsgrupp 1 flyttas upp till ortsgrupp 2.
Herr Heiding anser att det är inte så
mycket, men det kommer att bli irritation
i allra högsta grad på den öppna
arbetsmarknaden, -där kollektivavtalen
äro i rätt stor omfattning dyrortsgrupper-ade.
Ifrågavarande arbetargrupper
komma självfallet att kräva högre löner.
Det bär lämnats -den uppgiften från
Landsorganisationen, att därest alla kollektivavtalsanställda
skulle komma att
beröras av den föreslagna ändrade dyrortsgrupperingen,
skulle det betyda omkring
25 miljoner kronor. Det är ingalunda
på det sättet, att jag skulle vilja
förhindra arbetarna att få dessa ökade
löneinkomster, men det kan inte bjälpas
att man måste se detta i sitt stora sammanhang.
Det har statsutskottet försökt
att göra och kommit till den uppfattningen
att nu, som det heter, kan utskottet
inte rekommendera -den väg som reservanterna
gå och som följer bondeförbundsmotionen.

Vi yrka avslag på motionerna, men
kammarens ledamöter ha säkerligen funnit
vid ett studium av utlåtandet, att
största möjliga smidighet och största
möjliga rättvisa, när det gäller detta
system, ändå är vad utskottet vill att
man skall försöka åstadkomma. Detta
utskottsutlåtande skall gå med en skrivelse
till Kungl. Maj :t för att beaktas av
regeringen. Och då utskottet gått -så långt
som det gjort, är jag alldeles övertygad
om att denna kammare utan tvekan skall
kunna följa utskottet, till vars utlåtande
jag således yrkar bifall.

Häri instämde herr Anderson, Iwar.

Herr WAHLUND: Herr talman! Det är
ju som herr Karlsson säger att detta utskottsutlåtande
är välvilligare än de tidigare
i sarpma ämne. Sanningen är på
marsch! Det har som de båda föregående
talarna sagt blivit något av tradi -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

tion, att vi här i riksdagen varje år skola
ha en sådan här diskussion om dyrortsgrupperingen.
Vi bondeförbundare
återkomma regelbundet med våra motioner.
Vi ha hittills fått dem lika regelbundet
avslagna, men vi vilja fortsätta.
Vi mena att våra argument för
dyrortsgrupperingens avskaffande hålla
och att de faktiskt ha skärpts genom
utvecklingen.

Vi ha ju så många gånger från vårt
håll påtalat landsbygdens avfolkning.
Det gjorde också herr Heiding senast
nu i dag. Tidigare var det väl främst
landsbygdens representanter inom och
utom riksdagen, som varnade för städernas
och tätorternas tillväxt, men nu
har man fått se hurusom representanter
för städerna med ledande kommunalmän
i Stockholm i spetsen säga att
vi måste försöka att bromsa upp städernas
och särskilt storstädernas tillväxt.
Det är alldeles självklart att jag
inte menar, att om vi avskaffa dyrortsgrupperingen,
skulle vi på något definitivt
sätt hejda landsbygdens avfolkning.
Men läget är faktiskt sådant att vi
måste försöka alla möjligheter som härutinnan
stå till buds, och en möjlighet
är just dyrortsgrupperingens avskaffande.

Jag skall lämna dessa befolkningspolitiska
skäl, som ju herr Heiding utförligt
uppehöll sig vid. De äro för övrigt
väl kända för kammarens ledamöter.
Jag skall övergå till de allmänna rättviseskäl,
som ingå i vår motivering.

Jag kunde här peka på exempelvis
folkpensionärernas bostadstillägg. De
höra inte direkt till motionen, men väl
principiellt. Vi anse det inte rimligt att
det i lägre ortsgrupp skall utgå lägre
bostadstillägg än i högre ortsgrupp. Och
man måste fråga sig varför i lägsta dyrortsgrupp
ingen folkpensionär, inte ens
den fattigaste, skall anses vara i behov
av bostadstillägg.

.lag går vidare i min exemplifiering
från socialvården till beskattningen. På
det området ha vi de underligaste
blomstren i den vildvuxna dyrortsgrupperingsfloran.
Vi bondeförbundare reagera
när vi finna, att låt mig säga eu

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.
ensamstående person med 3 000 kronor
beskattningsbar inkomst i lägsta dyrortsgrupp
får betala 153 kronor i skatt,
medan en ensamstående stockholmare
med 3 000 kronor i inkomst slipper undan
med 100 kronor. När vi komma
högre upp på inkomstskalan finna vi,
att då är det återigen orättvist mot stockholmaren.
Stockholmaren får betala högre
marginalskatt än landsbygdsbon i de
lägre ortsgrupperna. Och först längst
upp på inkomstskalan få vi bondeförbundare
det såsom vi vilja ha det, nämligen
att dyrortsgrupperingen är avskaffad.
Jag efterlyser en förnuftig motivering
för detta förhållande, att i beskattningen
för ensamstående man skall för
botteninkomsten ha dyrortsgruppering,
för mellaninkomsten omvänd dyrortsgruppering
och längst upp ingen dyrortsgruppering
alls. Jag efterlyser också
utan att här gå i detalj en förnuftig motivering
till att inom beskattningen äkta
makar dyrortsmässigt behandlas annorlunda
än ensamstående.

Jag övergår till det väsentliga området
i föreliggande sammanhang, nämligen
problemet dyrortsgruppering och
löner. Vad är det som gör att man för
samma befattning vill ha lägre löner
inom lägre ortsgrupper än inom högre?
Jo, säger man från andra håll än vårt,
levnadskostnaderna i de lägre ortsgrupperna
äro lägre. Det vore nog riktigare
att uttrycka saken så, att man har lägre
löner på lägre ortsgrupper, därför att
dyrortsindex är lägre på de orterna.
Det är ju dock så att det är dyrortsindex,
som ligger i centrum för diskussionen.

•lag skall inte, allra minst efter herr
Karlssons i Munkedal anförande, gå in
på någon längre teknisk diskussion om
dyrortsindex, även om jag här hade
mycket att säga. Det är ju nämligen så
att varken dyrortsnämnden eller utskottet
eller herr Karlsson i Munkedal ha
några överdrivna föreställningar just om
dyrortsberäkningarnas effektivitet. Jag
vill därför bär bara helt allmänt fastslå
en sak, och det är att dyrortsindex på
ett mycket ofullständigt och bristfälligt
siitt registrerar de tusen och ett behov

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.
som göra sig gällande i en familj. Jag
behöver bär bara påminna om den gamla
diskussionen om avståndsdyrheten, om
hur för en person på den glesbebyggda
landsbygden det blir dyrare att söka
läkare, dyrare att gå på biograf, dyrare
att köpa varor som inte finnas i boden
där hemma, dyrare att forsla fram materiel,
om man skall bygga ett hus, i all
synnerhet om man bor långt från järnvägsstationen.
Denna avståndsdyrhet har
accentuerats på grund av ökningen av
bensinpriserna. Nu är det visserligen så
att denna avståndsdyrhet kompenseras
genom det avståndstillägg, som är inarbetat
i dyrortsindex. Men denna kompensation
blir i hög grad otillräcklig.

Jag frågar mig: Skall det inte vara
möjligt att få någon annan värdemätare
på levnadsförhållandena på levnadsvillkoren
inom en familj på olika orter
än vad just dyrortsindex utgör? Jag
skulle vilja ifrågasätta om man inte här
såsom en sådan värdemätare kan ta
tjänstemännens egna reaktioner, eftersom
det just är tjänstemannalönerna som
i detta sammanhang intressera oss. Vad
gör en tjänsteman som skall söka en befattning
och kan välja mellan att bosätta
sig på landsbygd eller i stad? Jo, han
gör själv en avvägning mellan de ting,
som finnas i dyrortsindex, och en del
andra ting som enligt vår mening skola
vara med i ekvationen.

Det visar sig att landsbygden har
mycket svårt att få tjänstemän, särskilt
goda tjänstemän — långt svårare än vad
städerna ha. Det gäller i fråga om lärare
men också beträffande andra tjänstemannagrupper.
Om en enskild arbetsgivare
skall tillsätta en befattning och
han märker att det är svårt att få den
tillsatt, brukar vederbörande fråga sig:
Hur vore det om jag skulle höja lönen?
Men det allmänna gör inte alls på det
sättet. Det utmäter lägre lön genom dyrortsgrupperingen
till tjänster, som genomsnittligt
äro mindre eftersökta, och
utmäter högre lön på platser, som äro
genomsnittligt mera eftersökta. Vi från
bondeförbundet mena, att det är orimligt
att förekomsten av dyrortsgrupperingen
skall accentuera svårigheterna

för landsbygden att få tjänstemän och
goda tjänstemän.

Utskottet talar om de merkostnader
som uppstå om ortsgrupp 1 uppflyttas
till ortsgrupp 2, och det gjorde herr
Karlsson i Munkedal också nu senast.
Jag måste säga herr Karlsson i Munkedal
att jag inte alls blir skrämd för dessa
merkostnader. Det är ett par miljoner
kronor i ökade kostnader för lärare och
statliga tjänstemän det gäller, och sedan
kanske något däröver genom reformens
indirekta verkningar, men i varje fall
inga stora belopp. Jag förvånar mig över
att utskottet i detta fall åberopar den
heliga stabiliseringspolitiken, den »nuvarande
strikta stabiliseringspolitiken»,
som det står i utskottets utlåtande.

Det verkar åtminstone på mig som om
utskottsmajoriteten betraktade lönestoppet
som något så där tämligen absolut.
Men vi veta alla, att det inte är så. Vi
veta att inom löneavtalens ram har det
skett rätt stora lönejusteringar uppåt.
Vi veta att under de sista två och ett
halvt åren timlönerna för en industriarbetare
genomsnittligt ha ökat med 26
procent. Det är visserligen sant att
denna löneökning inte har varit så kraftig
under den senaste tiden, men om vi
ta den sista ettårsperioden, augusti 1948
—augusti 1949, har dock den genomsnittliga
timförtjänsten för industriarbetare
under det året ökat med nära 4
procent.

Vi mena att det inte är riktigt att, som
utskottet gör, så där kategoriskt tala om
en strikt stabiliseringspolitik i föreliggande
sammanhang. Det har, som sagt,
skett kraftiga lönejusteringar uppåt inom
stabiliseringspolitikens ram. Vi bondeförbundare
slå naturligtvis vakt om
stabiliseringspolitiken, men vi mena att
de löneförändringar, som dock trots allt
ske, böra länkas så, att de komma relativt
eftersatta folkgrupper till del. Detta
gäller inte bara jordbrukare och lantarbetare
utan också tjänstemän och arbetare
på den rena landsbygden. Jag
försäkrar att vi från vårt håll önska att
låt mig säga en arbetare på lägre ortsgrupp
skall ha det bra ekonomiskt, ha
god lön, goda sociala förmåner, goda

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

bostäder, rimliga skatter och så vidare,
ty på så sätt ha vi möjlighet att få behålla
arbetarna vid landsbygdens industrier.

Jag skall inte säga så mycket om det
återstående argument, som utskottet anför,
nämligen att vi böra vänta med att
avveckla dyrortsgrupperingen tills kommunindelningen
är klar. Jag har härvidlag
samma uppfattning som herr Heiding.
Jag tycker snarare, att om vi nu
till en början flytta upp ortsgrupp 1
till ortsgrupp 2, bör det jämna vägen
för kommunindelningsreformen.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Heiding m. fl.

Herr KARLSSON, GUSTAF (kort genmäle)
: När jag hörde herr Wahlunds
anförande, måste jag ifrågasätta, herr
talman, om inte medlemmen i bondeförbundet
S. G. W. Wahlunds tro om allt
som kommer att ske, därest dyrortsgraderingen
slopas, har fått en alltför stor
dominans över det velande, som professorn
Sten Gösta William Wahlund
ändå måste äga i sin särskilda vetenskap,
statistik, och likaså över hans kunskap
i samhällsekonomi, som jag förutsätter
han måste äga.

Jag har svårt att föreställa mig, att en
professor med speciell inriktning på
dessa ämnen skall utan vidare kunna
vifta bort de argument, som statsutskottets
majoritet — bestående av representanterna
för tre partier — anfört i denna
fråga. Jag tänker då inte minst på
vad utskottet säger om den nuvarande
strikta stabiliscringspolitiken. Två miljoner
kronor är ingen summa, säger
herr Wahlund, men på detta speciella
område är det ändå en ganska stor summa.
En hel mängd komplikationer kunna
väntas både på arbetsmarknaden och
på andra områden. Det är farligt att
röra upp allt detta, och jag har som
sagt svårt att föreställa mig, att man
kan föra sådana synpunkter till torgs i
det läge, som nu råder.

När det gäller dyrortsgrupperingens
inverkan på lönerna och möjligheterna

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.
att få tjänstemän till orter i grupp 1,
har jag den bestämda tron att farhågorna
äro ganska överdrivna. Se på norrlandskommunerna.

I en del stycken kan jag visst hålla
med herr Wahlund — det kan också utskottets
majoritet göra — men det är
min uppfattning att man inte kan lösa
svårigheterna med en så enkel formel,
som motionärerna och tydligen också
bondeförbundet i sin helhet tro. Vi voro

1 avdelningen och utskottet överens om
dessa ting i rätt långa stycken, men
bondeförbundet ville med all makt uppträda
efter en särskild linje, och det
tyckte vi nog att bondeförbundet kunde
få göra. Den här punkten är kanske den
enda bondeförbundet har kvar sedan
ungdomens dagar, och något skall man
väl ha att trösta sig med, när man blir
till högre ålder kommen.

Talaren avbröts bär av lierr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.

2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr WAHLUND erhöll härefter ordet
för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Här är inte platsen att redogöra
för bondeförbundets tidigare historia,
men det är ju möjligt att partiet har utvecklats.

Vad beträffar herr Karlssons yttrande
om de där två miljonerna, vill jag
bara helt kort upprepa, att detta belopp
avser de lönejusteringar för statstjänstemän
och lärare, som skulle bil en följd
av att lägsta dyrortsgruppen uppgår i
den näst lägsta. Herr Karlsson talade
också om risken för påfrestningar på arbetsmarknaden
i övrigt. Utskottet nämner
här ett totalt justeringsbehov på 20
å 30 miljoner kronor, men vad vi diskutera
nu är ortsgrupp 1. Man kan inte
säga att det bär gäller några större summor.
De lönejusteringar, som pågått och
pågå inom avtalens ram, röra sig ju om
ojämförligt större belopp.

Detta är vad jag bar velat säga, herr
Karlsson i Munkedal, och för att kunna

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.

göra det behöver man inte vara statistiker
och vetenskapsman.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Det är företrädesvis i de sydsvenska
länen, som ett stort antal orter
i dyrortshänseende äro placerade i ortsgrnpp
1. Dessa orter ligga icke sällan insprängda
mellan orter tillhörande högre
ortsgrupp, självfallet då i första hand
ortsgrupp 2. Det är därför lätt förklarligt,
att befolkningen i kommuner och
samhällen, som äro placerade i ortsgrupp
1, i sådana fall bär mycket svårt
att förstå, varför deras bostadsort intager
en oförmånligare ställning i dyrortshänseende
än en intilliggande ort.
Någon för lekmannen godtagbar förklaring
till olikheten i placeringen kan
inte framletas. På många håll har därför
den tanken uppkommit, att anledningen
kan vara att söka i ofullkomligheter vid
insamlingen av det primärmaterial, som
lagts till grund för grupperingen av
orterna.

Denna utbredda misstämning i kommuner
och samhällen, tillhörande ortsgrupp
1, över respektive orters placering
i dyrortshänseende föranledde ledamoten
av denna kammare herr Eskilsson
och mig att i motion nr 78 i första kammaren
hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
slopande av ortsgrupp 1 i dyrortsindelningen
och att de i denna grupp placerade
orterna uppflyttades till närmast
högre ortsgrupp. Vi förmenade, att detta
skulle vara rättvist mot de i ortsgrupp 1
placerade samhällena och att det skulle
avlägsna en hel de! irritationsmoment.
Vi förmenade också, att denna sak knappast
skulle ha så stor finansiell betydelse,
att betänkligheter kunde uppstå på
den grunden.

Statsutskottet bär i sitt här föreliggande
utlåtande nr 183 tagit ställning
till de i vår motion anförda synpunkterna.
Jag vilt gärna bär framhålla, att
jag är statsutskottet uppriktigt tacksam
för den välvilliga behandling av motionen,
som har kommit till uttryck i utlåtandet
— herr Karlsson i Munkedal

har ju redan varit inne på saken —
men jag skulle självfallet ha varit statsutskottet
ännu mera tacksam, om välvilligheten
inte hade inskränkt sig till ord,
utan också fått uttryck i handling.

Statsutskottet anför, att av den till dyrortsnämndens
yttrande fogade tabellen
framgår, att ett betydande antal orter
äro koncentrerade till levnadskostnadstal
kring gränsen mellan ortsgrupperna
1 och 2. Mer än hälften av orterna i
ortsgrupp 1, eller närmare bestämt 345
orter av 637, ligga inom de högsta 50
talen gränsande till ortsgrupp 2. Hela
spännvidden inom ortsgrupp 1 är 225
enheter.

I ortsgrupp 2, där spännvidden är 250
enheter, ligger tyngdpunkten på de
lägsta levnadskostnadstalen. Av 1 514 orter
ligga 580 inom de 75 lägsta talen
gränsande till ortsgrupp 1.

Det är sålunda ovedersägligt, att över
hälften av orterna i grupp 1 och över
en tredjedel av orterna i grupp 2 ligga
mycket nära varandra i prishänseende.

Utskottet tillägger, att det håller för
sannolikt, att svårigheterna äro större
att få ett representativt prismaterial när
det gäller landsbygden än i fråga om
större orter och städer. Osäkerhetsmomentet
torde därför vara större i fråga
om de två lägsta dyrortsgrupperna.

Med hänsyn bland annat till dessa
förhållanden synes det utskottet, som
om en viss utjämning mellan de två
lägsta grupperna kunde vara motiverad.
Detta uttalande av statsutskottet förefaller
mig vara ett utmärkt stöd för motionen,
och man kunde rent av ha väntat,
att utskottet skulle ha dragit konsekvensen
av sitt uttalande och tillstyrkt
motionen.

Så har dock inte blivit fallet. Utskottet
säger i stället, såsom redan här har
påpekats, att det inte kan dela motionärernas
uppfattning att ortsgrupperna
1 och 2 nu böra sammanslås, och detta
förnämligast av två skäl. Det första av
dessa skäl är den förestående kommunindelningsreformen
och det andra den
utgiftsökning för löner och den minskning
i skatteintäkter, som skulle drabba
statsverket. Åtgärden skulle också med -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

föra konsekvenser beträffande hos kommuner
och landsting anställda, som åtnjuta
dyrortsgrupperade löner. Vidare
omnämnes, att i åtskilliga kollektivavtal
full dyrortsgruppering ännu icke har
genomförts. Detta är ju skäl som vi alla
känna till men som knappast kunna anföras
såsom särskilt rättvisa.

Slutresultatet av statsutskottets behandling
av ärendet blir, att ett bifall
till motionen icke är förenligt med den
nuvarande stabiliseringspolitiken, och
därför avstyrkes densamma.

Statsutskottet har sålunda vid behandlingen
av detta ärende först erkänt,
eller åtminstone till väsentlig del erkänt,
det berättigade uti motionen, men
därefter avstyrkt densamma. Det vill
med andra ord säga, att även om det
är mycket sannolikt att den nuvarande
indelningen när det gäller ortsgrupperna
1 och 2 är oriktig, så skall den i alla
fall bestå. Även om orättvisor därigenom
allt fortfarande tillfogas många
medborgare, skall man dröja med att
göra något tills den nya kommunindelningen
är genomförd och statsverket får
bättre råd än nu. Detta är ingen nämnvärd
tröst för de personer och kommuner
och samhällen, som år efter år ha
känt sig missgynnade i förhållande till
andra. Det hade tvärtom varit välbefogat
att genom tillstyrkande av motionen
söka avlägsna den nu rådande irritationen
och skipa rättvisa åt dem, som äro
berörda av denna sak.

.lag vill vidare påpeka, att den av
socialstyrelsen beräknade merutgiften
för statsverket genom löneökning till
befattningshavare i ortsgrupp 1, som genom
bifall till motionen hade blivit uppflyttade
i ortsgrupp 2, sannolikt är något
för högt upptagen. Socialstyrelsen
bär nämligen vid sina beräkningar ej
tagit hänsyn till att åtskilliga orter efter
skälighetsprövning redan hava uppflyttats
från ortsgrupp 1 till ortsgrupp
2. Av samma anledning torde också den
av socialstyrelsen anförda inkomstminskningen
för statsverket vara något för
högt beräknad. Men oavsett bur det förhåller
sig med den saken, skulle den
för statsverket uppstående påfrestning -

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.
en, såsom här har anförts av herrar
Heiding och Wahlund, vara av så ringa
storleksordning, att detta icke borde utgöra
skäl mot rättelse på denna punkt,
om man nu utgår från att en orättvisa
äger rum.

Till sist vill jag påpeka, att slopande
av ortsgrupp 1 och uppflyttning av där
inplacerade orter i grupp 2 ingalunda
är enbart ett tjänstemannaintresse, utan
att det också har en stor betydelse för
därav berörda kommuner och samhällen.
Det visar sig, såsom herr Wahlund
har anfört, över lag svårt att få välmeriterade
sökande till sådana befattningar
i kommunerna, förenade med dyrortsgraderad
lön, som lärare, lärarinnor
och sjuksköterskor, om kommunerna äro
placerade i ortsgrupp 1. Man får där i
regel nöja sig med de minst kvalificerade
sökandena och får vänta längst
med att tillsätta befattningshavare. Det
händer att en sökande helt enkelt tar
tillbaka sin ansökan, när det upplyses
att vederbörande ort är placerad i grupp
1. Denna påfallande motvilja mot att
söka anställning inom kommun tillhörande
ortsgrupp 1 visar väl, såsom också
herr Wahlund har påpekat, om något
att förtroendet för de beräkningar,
som ligga till grund för inplaceringen
av kommuner och samhällen i ortsgrupp
1, är betänkligt rubbat. Den visar också,
att det är högt på tiden att en ändring
kommer till stånd.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Airhén.

Herr SUNDELIN: Herr talman! När
jag i den föreliggande frågan anslutit
mig till utskottsmajoriteten, beror det
inte på att jag är någon entusiastisk anhängare
av dyrortssystemet såsom sådant.
Tvärtom har jag den uppfattningen,
att detta system är behäftat med allvarliga
brister och att det därför många
gånger verkar ojämnt och orättvist. Det
bör alltså, enligt min mening, vara angeläget
att så långt som möjligt söka få
bort dessa orättvisor.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.

Om detta i någon större utsträckning
kan ske genom sammanslagning av ortsgrupp
erna 1 och 2, såsom motionärerna
föreslå, kan jag för min del inte uttala
mig om. Man skulle ju kunnat tro, att en
del av de brister, som vidlådit dyrortsgrupperingen,
i varje fall skulle ha minskats
i och med att antalet dyrortsgrupper
inskränktes från nio till fem. Men
så tycks inte ha varit fallet, åtminstone
inte om man får tro bondeförbun-dsmotionärernas
påstående, när de säga:
»Dyrortsanhängarna göra gällande att
den senaste indelningen i dyrortsgrupper
undanröjt bristerna i systemet som
sådant. Detta är ingalunda fallet. Tvärtom
har indelningen i nya löne- och skattegrupper
aktualiserat alla svårigheter
och orättvisor, varmed en dyrortsgruppering
är förknippad.» Om detta påstående
är riktigt, skulle väl antagligen inte
så mycket vara vunnet genom att man
minskar dyrortsgruppernas antal med
ytterligare en.

För min del tycker jag nog det är riktigast
att invänta och se, hur kommu nindelningsreformen
kommer att inverka
även på detta område. Socialstyrelsen
bär ju -dock uttalat, att genomförandet
av den nya kommunindelningen kommer
att åtföljas av genomgripande förändringar
av dyrortsindelningen på
landsbygden.

Då det gäller den större frågan om
avskaffande av hela dyrortsgrupperingen,
förefaller det åtminstone mig, som
om det är anledning att inte gå den allmänna
utvecklingen i fråga om kostnadsutjämning
olika orter emellan allt
för långt i förväg, såvida man vill undvika
att skapa ännu större orättvisor än
som orsakas av det nuvarande dyrortssystemet.

I diskussionen om dyrortsgmipperingen
förefaller det, som om man tänkte sig,
att endast de större städerna, enkannerligen
då Stockholm, äro placerade högst
på dyrortsskalan. Herr Wahlund talade
i sitt inlägg här just om motsättningen
mellan stad och landsbygd. Emellertid
är det ju så, att största antalet av orterna
i Norrland också tillhör de båda högsta
ortsgrupperna. Såsom framgår av den

till utskottets utlåtande fogade tabellen,
äro inte mindre än 69 orter i Norrland
placerade i ortsgrupp 5 och 165 orter i
ortsgrupp 4.

Det skulle, tycker jag, vara av ett
visst intresse att veta motionärernas inställning
i fråga om dessa norrländska
orter. Anse motionärerna, att dyrortsgrupperingen
ikan slopas även beträffande
Norrland? Och om den skall slopas,
vad skall man då ersätta den med? Jag
tror för min -del, att man i så fall måste
sätta någonting annat i stället.

Då utskottet nu i sitt utlåtande uttalat,
att utskottet bär funnit angeläget
understryka, att uppmärksamhet bör
ägnas åt möjligheterna att på ett smidigare
sätt än hittills åstadkomma rättelse
i dyrortsgrupperingen i sådana fall, där
uppenbara ojämnheter föreligga, har
jag för min del ansett -mig kunna biträda
utskottets hemställan, till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
undrar, om inte herr Karlsson, när han
som ung och ivrig agitator kämpade mot
orättvisorna och för sina idéer, ofta möttes
av precis samma snäva svar och, kan
jag säga, avsnäsningar, som herr Karlsson
nyss gav åt bondeförbundet och
främst åt herr Wahlund. Men herr Karlsson
erinrar sig nog också, att han fortsatte
att kämpa för vad han ansåg rättvist,
trots att han fick sådana avsnäsningar
när han var ung. Därför tycker
jag att en gammal socialdemokrat bör
kunna förstå att vi, när vi nu äro besjälade
av våra idéer och vilja kämpa
mot vad vi anse orättvist, komma att
fortsätta att strida, även om vi bli avsnästa.

Jag tycker alltså att det är ett mycket
fattigt argument, när man från motståndarhåll
säger att vårt yrkande i denna
fråga skulle vara något slags politiskt
valfläsk eller dylikt. Det är ju fullständigt
felaktigt. Vi anse att vår uppfattning
är riktig, och jag skall be -att få
utveckla hur jag ser hela frågan ur riktighetssynpunkt.

Jag har den uppfattningen att hela den

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

bär historien, med uträkningar på det
ena och det andra sättet, är litet egendomlig.
Här samlar man in siffermaterial
och bearbetar det, och så infordras
yttranden från en dyrortsnämnd och
från socialstyrelsen, och sedan tvistas
det om huruvida alla dessa beräkningar
äro riktiga. Man får ursäkta, om jag säger,
att den här dyrortsnämnden förefaller
att vara en onödighetsnämnd. För
mig spela alla dessa uträkningar och
tvister mindre roll. Jag tror att man får
den riktigaste måttstocken för bedömningen
av denna fråga, om man ser efter
hur Sveriges folk reagerar. Folkförflyttningen
in till storstäderna är det
ovedersägliga beviset för denna reaktion,
och denna förflyttning måste betyda att
folk anser, att man får bättre ibetalt och
alla möjliga andra förmåner i storstäderna.
Man räknar med att trivas bättre i
städerna än på landsbygden.

Då peka försvararna av det nuvarande
dyrortssystemet, såsom den siste talaren
gjorde i sitt anförande, på frågan
om Norrland. Javisst, Norrland har också
problem, som man inte får glömma
i detta sammanhang, men jag undrar,
om man inte borde döpa om de s. k.
dvrortsproblemen, främst kanske för
Norrlands vidkommande, men även då
det gäller landsbygden över huvud taget.
Man skulle ju kunna tala om ett
landsbygdstillägg, ett tillägg för att uppmuntra
folk att bo kvar ute på landsbygden
— ödebygdstillägg eller ensligbetstillägg
blir kanske snart det rätta
namnet. Jag återkommer till denna sak.

Inflyttningen till Stockholm fortgår i
jämn ström. Stockholms stad sprider
affischer med propaganda för att inte
fler människor skola komma till Stockholm,
inien samtidigt kunna stockholmarna,
på grund av att Stockholm är en så
rik stad med en stor del av landets beskattningsobjckt
inom sina råmärken, få
en massa fördelar i fråga om avlöning,
bostadstillägg, pensionstillägg o. s. v.
Detta gör att folk dras till Stockholm, på
samma sätt som en svamp suger till sig
vatten. Vill man göra eu liknelse, kan
man tänka på två bisamhällen om våren,
som utfodras på olika sätt. På -den ena

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.

bikupan står det »Storstad», och där få
bina sockervatten, men på den andra
kupan står det »Landsort», och där få
bina bara vanligt vatten, och så står
man och viftar för att inte några sådana
bin, som bara få vanligt vatten, skola
kunna komma till det där härliga sockervattnet.

Rättvisesynpunkten säger alltså för
mig betydligt mer än de siffror och beräkningar,
som man strider om i dyrortsnämnden.

En ännu viktigare fråga är enligt min
mening, om den pågående folkförflyttningen
är lycklig ur landets synpunkt.
Har man i socialstyrelsen funderat över
— jag tycker att man där borde haft
anledning att tänka på den saken —
om det är riktigt att folk flyttar in till
städerna? Tycker man att det är riktigt,
borde man väl ge ännu större fördelar
åt städerna för att ytterligare påskynda
folkförflyttningen. Men tycker man att
denna folkförflyttning är felaktig, bör
man ge folk förmåner på ett sådant sätt,
att de flytta dit, där man vill ha dem.

Nu får jag väl till svar, att detta inte
bara är en dyrortsfråga. Nej, det är riktigt.
Men om man inte kan ordna med
kulturella evenemang, nöjen o. s. v., som
fordras för att människorna skola trivas,
så får man väl kompensera denna brist
på annat sätt, genom högre löner, lägre
skatter, bättre pensioner eller dylikt.

Jag bedömer alltså denna fråga inte
bara ur rättvisesynpunkt, utan också ur
landets synpunkt. Rån det vara klokt
att låta folk flytta in till de större samhällena
på det sätt som nu sker? Är det
klokt att avfolka Norrland i det läge,
som nu råder? Är det klokt att göra
svensk landsbygd till ett tomrum?

Vi bedöma denna fråga alltför isolerat,
mina herrar. Jag skall ta ett enda
exempel för att sätta in problemet i ett
större sammanhang. Befolkningsproblemet
på ön Haiti i Västindien bär inom
Förenade Nationerna behandlats av en
undersökningskommission, ledd av en
svensk. Haiti är stort som Småland och
består till fyra femtedelar av berglandska]).
På denna ö bo tre miljoner människor,
d. v. s. en människa på något

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m
mindre än ett halvt hektar odlingsbar
jord. Haiti är alltså ett land med en fantastisk
överbefolkning. Vilka åtgärder
har denna av en svensk ledda undersökningskommission
rekommenderat? Ja,
utom de vanliga tekniska hjälpåtgärderna
o. s. v. har man tänkt sig att försöka
utplacera överskottsbefolkningen på
andra Öar, där det eventuellt skulle finnas
bättre plats.

Det finns överbefolkade länder också
i Europa — Italien, Tyskland o. s. v. —
och om vi avfolka stora delar av vårt
land, skulle det ju kunna hända att man
i dessa överbefolkade länder kommer på
tanken att kolonisera de områden, som
svenskarna själva ha gjort till tomrum.
Vi kunna komma i det läget, herr andre
vice talman. (Herr andre vice talmannen:
Tyvärr.) Just det, jag anser liksom
herr andre vice talmannen att vi skola
försöka stoppa upp den utvecklingen.
Jag vet inte, om det finns någon här i
kammaren, som tycker att den nuvarande
folkförflyttningen är riktig — är den
det, så bör den naturligtvis fortsätta —
men jag har inte kunnat bli överbevisad
om den saken.

Här nämndes kostnaderna. Jag frågar,
om gamla pålitliga fackföreningsmän och
socialdemokrater böra resonera om saken
ur den synpunkten. Mina herrar,
när ni voro ute och diskuterade i er
ungdom, talade ni om fördelningsproblemen?
Detta är en omfördelningsfråga.
Kan det stämma med era synpunkter
från ungdomsåren, när ni nu säga, att
den här saken inte kan ordnas bättre för
arbetarna, eftersom det kostar så och så
mycket pengar? Med tanke på den ståndpunkt
ni tidigare intagit, tycker jag att
detta är ett mycket svagt argument från
er sida.

Sedan har man fört på tal stabiliseringslinjen.
Det har varit det enda som
kommit mig att i första ögonblicket haja
till litet. Herr Karlsson i Munkedal var
emellertid mycket rädd för att man skulle
ge löften i förväg. Ja, varför är man
rädd att ge löften i detta fall, när man
lovar alla andra grupper att få det och
det, så snart stabiliseringslinjen inte
längre behöver hållas?

Vi ha ju från jordbrukarhåll en överenskommelse
med regeringen i fråga om
stabiliseringslinjen. Vi som sitta i ledningen,
äro för dagen inte riktigt på
det klara med om inte denna överenskommelse
redan är bruten genom vad
som numera skett, så att vi egentligen
äro fria. Vi veta inte vilka underhandlingar
som föras mellan KO och TCO och
Arbetsgivareföreningen i denna fråga.
Är det någon initierad som ikan svara,
varför det anses riktigt att säga att det
skall vara lönestopp, när det faktiskt
sedan maj 1948 till juli 1949 bär varit
en genomsnittlig lönehöjning på 3 procent?
Man kan naturligtvis fråga sig,
hur vi jordbrukare kunnat vara med om
löneförhöjningar i vissa fall, exempelvis
när det gäller järnbruken. Ja, det är
därför att vi ansett, att folk därigenom
automatiskt suges till dessa viktiga arbetsplatser.
Det har för oss varit ett skäl
att inte stryka ett streck över stabiliseringsöverenskommelsen.

Jag visste inte, om jag skulle begära
ordet eller ej i denna debatt, men när
herr Karlsson i Munkedal snäste av oss,
ikunde jag inte låta bli att reagera och
delge mina synpunkter i den här frågan.
För mig gäller det här inte en massa
siffror, uträknade av dyrortsnämnden,
utan för mig är det en fråga om
rättvisa och en fråga om vad som kan
vara förnuftigt för landet i dess helhet
för framtiden.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr, talman!
Jag har redan instämt i herr
Karlssons i Munkedal första anförande,
och alldeles särskilt vill jag stryka under
hans uttalande, att det kanske inte
blir så enkelt att lösa arbetsmarknadsp
roblem et, när nästa år har gått till
ända.

Jag begärde emellertid ordet för att
erinra om att statsutskottet, i första
hand dess tredje avdelning, enligt mitt
sätt att se skrivit en mycket hygglig motivering
i denna fråga. Vi ha även varit
angelägna om att redovisa det material,
som vi ha fått från dyrortsnämnden,
och det vore väl, herr talman, rätt egen -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

domiligt, om riksdagen på så lösa boliner
skulle besluta så pass stora förändringar,
som här föreslagits, förändringar
vilkas konsekvenser vi inte nu kunna
överblicka.

Gentemot herr von Heland ber jag att
få säga, att Stockholmsproblemet knappast
löses så enkelt, och, herr von Heland,
i stället för att locka med det där
sockervattnet kanske man skulle kunna
locka med landsbygdens närande mjölk.
Jag tycker därför herr von Helands liknelse
var väl haltande.

Vad så gäller folkförflyttningsproblemet
är jag inte alldeles övertygad om att
detta är en ren lönefråga. Det kommer
helt visst att i framtiden uppstå många
problem, som sammanhänga med folkförflyttningen
och problemet storstaden.

Till sist kan jag, herr talman, inte underlåta
att framhålla, att jag vid behandlingen
av detta ärende fick ett rätt starkt
intryck av att motionärerna med mycket
stort jämnmod funno sig i statsutskottets
avstyrkande av motionerna. Förmodligen
tänkte man på det valfläsk som
herr von Heland nyss talade om.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag vill
endast säga ett par ord till herr Karlsson
i Munkedal.

Herr Karlsson ansåg, att det var omöjligt
att företaga en uppflyttning av ortsgrupp
1 till ortsgrupp 2 utan en föregående
utredning. Men varför har i så fall
inte utskottet tillstyrkt en utredning. Nu
anser utskottet, att man skall vänta, till
dess komimunindelningsreformen är genomförd.
Ja, det tar ju sin tid, innan den
blir helt genomförd. Om utskottet i stället
nu gått in för en utredning av hela
frågan, hade man fortare kunnat få
fram ett förslag.

Här har från flera håll betonats, att
det nuvarande systemet lider av åtskilliga
brister. Herr Sundelin talade om allvarliga
brister och orättvisor, men herr
Sundelin vill inte vara med om att no
sätta i gång en utredning i syfte att få
bort dessa brister och orättvisor. Jag
tycker det är egendomligt att inte ut 7

Första kammarens protokoll 19i9. Nr 29.

Om avskaffande av dyrortssystemet m. m.
skottet kunnat komma till ett mera positivt
resultat. Jag är emellertid tacksam
för vad utskottet nu skrivit, ty, såsom
jag sade redan i mitt första anförande,
var utskottet på glid i denna fråga. Men
det hade varit att hälsa med tillfredsställelse,
om utskottet gått ännu längre
och förordat en utredning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 183, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga
befattningshavare m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare, m.
in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 1 april 1949 dagtecknad proposition,
nr 200, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att fatta beslut
angående pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare m. m. på sätt i
propositionen närmare angivits.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna I: 308 av
herr Lindén m. fl. och II: 395 av fröken
Ager in. fl. hade hemställts, utom
annat, att pensionsåldern för samtliga
övningslärare måtte sättas till 63 år.

I de likalydande motionerna 1: 309 av
herr Åman in. fl. och II: 393 av fröken
Höjer m. fl. liade framförts det önskemålet
att — i avbidan på eu av motionärerna
begärd utredning rörande pensionsanstaltens
framtida verksamhet —
det blivande pensionsreglementet måtte
så utformas, att därav klart framginge,
att särskilda tilläggspensioner från huvudmännen
kunde ifrågakomma.

I de likalydande motionerna I: 334 av
herr Sunne och herr Petersson, Emil,
samt II: 424 av fröken Höjer in. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
den ändringen av 37 § 2 mom. i ett vid
den kungl. propositionen fogat förslag
till reglemente för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga
befattningshavare, att vikarie å
befattning, som enligt reglementet vore
förenad med tjänstepensionsrätt för innehavaren,
icke erhölle minskning av
eventuellt utgående tjänstepension.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. I) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt med bifall till likalydande motionerna
1:331 och 11:422, likalydande
motionerna 1:332 och 11:419 och likalydande
motionerna 1:333 och 11:423
och med avslag å likalydande motionerna
1:334 och 11:424, måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t

a) att utfärda reglemente för pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet förordat;

b) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som av utskottet förordats,
vidtaga ändringar i sålunda utfärdat
reglemente;

c) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som av utskottet förordats,
meddela de bestämmelser i övrigt, som
erfordrades för pensionsregleringens
genomförande ävensom i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet förordat
vidtaga åtgärder för bibehållande
i vissa fall av pensionsrätt hos statens
pensionsanstalt; samt

d) att under budgetåret 1949/50 till
statens pensionsanstalts förfogande ställa
medel för de utgifter, som kunde bliva
erforderliga för bestridande av kostnaderna
för upprättande av ett centralt
personalregister samt för genomförande
av den nya pensionsordningen;

II) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
måtte med tillämpning från och med
den 1 januari 1950 besluta, att pensionsåldern
för i statens tjänst anställd ordinarie
sjuksköterskepersonal, utom vid
statens sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka, ävensom ordinarie
barnmorskor skulle inträda vid utgången
av den kalendermånad, varunder 60
års ålder uppnåddes, samt att det för
hel pension erforderliga antalet tjänstår
skulle utgöra 30, dock under iakttagande
av de av utskottet förordade övergångsbestämmelserna; -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

III) att riksdagen måtte förklara, att
likalydande motionerna 1:301 och II:
387, likalydande motionerna I: 302 och
11:388, likalydande motionerna 1:303
och II: 386, motionen II: 385, likalydande
motionerna 1:307 och 11:396, likalydande
motionerna 1:309 och 11:393,
motionen 11:394, likalydande motionerna
1:335 och 11:421 samt motionen II:
420 finge anses besvarade med vad utskottet
förut anfört och hemställt;

B. att riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition samt
med avslag å likalydande motionerna I:
308 och II: 395 måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda bestämmelser om provisorisk
pensionsreglering för vissa övningslärare
vid högre kommunala skolor
m. fl. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av utskottet förordats.

Reservationer hade anförts

1) av herr Åkerberg, som ansett, att
utskottets i de två första styckena å s. 32
i det tryckta utlåtandet gjorda uttalande
angående beviljande av särskild tillläggspension
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits;

2) av herrar Lundqvist, Petersson i
Karlskrona, von Seth och Gustafson i
Göteborg, vilka inom utskottet yrkat,

a) att utskottets yttrande i sista stycket
å s. 30 i fråga om riktlinjer för den
fortsatta utredningen rörande avgränsningen
av pensionsanstaltens verksamhet
bort erbålla den ändrade avfattning,
reservationen visade;

b) att utskottets i de två första styckena
å s. 32 gjorda uttalande angående
beviljande av särskild tilläggspension
bort lyda så, som i reservationen angivits; c)

att utskottets yttrande i tredje stycket
å s. 37 rörande sammanträffande av
förmåner bort hava viss i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet i anledning
av vad i det sålunda föreslagna
yttrandet anförts, bort under A I hemställa,
att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj ds förevarande proposition
samt med bifall till likalydande motionerna
1:331 och 11:422, likalydande

motionerna I: 332 och II: 419, likalydande
motionerna 1:333 och II: 423 samt
likalydande motionerna 1:334 och II:
424, måtte bemyndiga Kungl. Maj :t

a) att utfärda — — — utskottet
förordat;

b) att under---utfärdat reg lemente; c)

att med — — — pensionsanstalt;
samt

d) att under---nya pensions ordningen; d)

att utskottets yttrande i första stycket
å s. 38 beträffande tjänstårsberäkning
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade; och

e) att utskottets yttrande i första stycket
å s. 40 angående provisorisk pensionsreglering
för vissa kategorier av
övningslärare m. fl. bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet, i anledning av
vad i det sålunda föreslagna yttrandet
anförts, bort under B hemställa, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt likalydande
motionerna 1:308 och 11:395 måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
om provisorisk pensionsreglering
för vissa övningslärare vid högre
kommunala skolor m. fl. i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av utskottet
förordats.

Därjämte hade reservationer utan angivet
yrkande anmälts av, utom annan,
dels herr Fahtander och dels herr Mogård.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A I.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag skall be att få lämna några
korta kommentarer till den av herr
Lundqvist och mig m. fl. avgivna reservationen
och börjar med den föreslagna
bestämmelsen om pensionsnivån.

I propositionen föreslås en föreskrift,
som innebär befogenhet för Kungl. Maj:t

100

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

att förordna om minskning av reglementsenlig
pension med hänsyn till dylik
av huvudmannen utfäst tilläggspension.
I de likalydande motionerna I: 309 och
II: 393 yrkas, att det blivande pensionsreglementet
måtte så utformas, att särskilda
tilläggspensioner från huvudmannen
må kunna ifrågakomma.

Pensionssystemet för statens befattningshavare
är icke dyrortsgraderat, medan
däremot pensionen för de kommunala
tjänstemännen så gott som genomgående
följer ett dyrortsgraderat system.
Praktiskt taget samtliga städer å de
högre dvrorterna bevilja för närvarande
tilläggspension till exempelvis sjuksköterskor.
Den kommunala bestämmanderätten
är i detta avseende hittills obeskuren;
huvudmannen bestämmer löneförmånerna
och bör i analogi därmed
också ha rätt att tillförsäkra vissa befattningshavare
en pension, som överensstämmer
med den, som anses riktig för
övriga befattningshavare hos huvudmannen.
Bifalles propositionens förslag
beträffande pensionsnivån, skulle icke
möjlighet föreligga att tillförsäkra berörda
befattningshavare en pension, som
betingas av löneförhandlingar och förändringar
på det kommunala området. I
motionen erinras om att vissa befattningshavare
helt sakna motsvarighet på
det statliga området, och att det måste
uppstå allvarliga orättvisor, om vissa
befattningshavare därigenom att statsbidrag
utgår till deras pensionsförsäkring,
som enligt statsmakternas beslut
skall ske genom SPA, erhålla en pensionsnivå,
isom avviker från den, som
andra befattningshavare hos samme arbetsgivare
erhålla.

Då det tyvärr icke varit möjligt att
inom utskottet uppnå enighet om denna
del av propositionen, ha vi reservanter
yrkat, att den särskilda utredning, som
utskottet enhälligt föreslagit och till vilken
skall hänskjutas en del spörsmål
rörande pensioneringens omfattning och
anstaltens framtida verksamhet, även må
omfatta frågan om tilläggspensioner, och
att nuvarande möjligheter att bevilja sådana
få bibehållas i avvaktan på slutförandet
av en dylik utredning. I för -

hållande till Ivungl. Maj ds förslag innebär
detta, att under provisorietiden någon
minskning av reglementsemlig pension
icke skall ske med hänsyn till av
huvudmannen utfäst tilläggspension.

Till denna hemställan har jämväl utskottets
ordförande herr Åkerberg anslutit
sig i sin reservation, vilket är tacknämligt.
Men herr Åkerberg har till sitt
uttalande fogat ett par meningar, som
binda utredningen. Så säges: »Utskottet
finner sig fördenskull svårligen kunna i
princip biträda den uppfattning, varåt
motionärerna givit uttryck och enligt
vilken tillämpning av den statliga pensionsnivån
för statstjänstemännen närstående
gruppen icke vore motiverad.»
Och vidare: »Dock bör härvid iakttagas,
att tilläggspension icke må utgå med
högre belopp än att densamma tillsammans
med den från anstalten utgående
pensionen motsvarar de nuvarande sammanlagda
pensionsförmånerna.»

Vi anse, att utredningen skall vara
förutsättningslös, även då det gäller frågan
om tilläggspensioner liksom övriga
spörsmål, som utredningen skall ta befattning
med. Några direktiv ha i detta
avseende icke lämnats från utskottets
sida. Då frågan om tilläggspensioner berör
ett stort antal tjänstemän, anse vi
det orättvist, om den utan vidare avvisas
av riksdagen.

I reglementsförslaget finns intagen föreskrift
om minskning av tjänstepension
eller tjänstelivränta för i reglementet avsedd
f. d. befattningshavare, som erhåller
avlöning som vikarie å befattning
med tjänstepensionsrätt enligt reglementet.
Detta förslag tangerar frågan om
den s. k. oantastbarhetsprincipen, och
en utredning därom inom den närmaste
framtiden ställs av departementschefen
i utsikt. Redan nu kan man emellertid
fastslå, att pension anses som intjänad
löneförmån och betraktas så i det allmänna
medvetandet.

Därest bestämmelsen om minskning
av pensionen i de fall, som här beröras,
bifalles av riksdagen, leder det därhän,
att pensionerade befattningshavare, såsom
lärare och sjuksköterskor m. fl.,
komma att visa mindre villighet att åta -

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29. 101

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. in -

ga sig vikariat. Då bristen på utbildade
befattningshavare inom många olika områden
gör, att man måste räkna med
pensionärer som vikarier, är den föreslagna
bestämmelsen icke tillrådlig, varför
vi yrka, att den utgår. Skall någon
reducering ske, kan den göras på lönen,
icke på pensionen.

Till arbetskraftsproblemet hör deltidstjänsten.
I propositionen berörs även
spörsmålet om pensionering av befattningshavare
med deltidsarbete. Frågan
om pensionsvillkoren för statsanställd
personal med deltidsarbete är under utredning,
och departementschefen anser,
att pensionering av icke-statliga befattningshavare
med deltidsanställning bör
upptagas först sedan de sakkunniga redovisat
resultatet av sitt arbete. Utskottet
uttalar den förhoppningen, att den
nu pågående utredningen måtte bedrivas
med all möjlig skyndsamhet. Jag
vill ivrigt understryka detta uttalande.
Deltidsarbete förekommer redan nu i
stor utsträckning och behovet av sådan
arbetskraft kommer ytterligare att ökas.
Jag tänker på den beslutade sjukkassereformen,
som beräknas träda i kraft
den 1 juli 1951 och som garanterar varje
medlem fri sjukvård. Det behövs bl. a.
en väldig massa sjuksköterskor också
med deltidstjänst för att kunna realisera
denna reform.

Nuvarande reglemente för statens pensionsanstalt
innehåller bestämmelsen,
att vederbörande vid beräkning av
tjänsteår har rätt att räkna tid eller ledighet,
som föranletts av att befattningshavaren
beviljats ledighet för studier
eller resa för egen utbildning. Bestämmelsen
har i propositionen begränsats.
Då syftet med fortsatt utbildning
är att öka kunskaper och nå högre yrkesskicklighet,
vilka tillgångar komma
samhället t ill godo, föreslå vi reservanter,
att tjänstledighet för studier må
tillgodoräknas befattningshavare intill
högst ett år av anställningstiden, oavsett
om lön utgått under tjänstledigheten
eller icke.

Slutligen, herr talman, tillstyrka vi
på i motionerna 1:308 och 11:395 angivna
skiil, att pensionsåldern för lärare

i teckning, slöjd och hushållsgöromål
vid folk- och fortsättningsskolor skall
fastställas till 63 år i stället för i propositionen
föreslagna 65 år.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN r
Jag skall, herr talman, försöka följa den
föregående talarens exempel och fatta
mig mycket kort. Efter de långa diskussioner
vi haft här i dag är kammaren
kanske inte villig att fördjupa sig i den
myrstack, som den föreliggande propositionen
faktiskt utgör. Vi skulle få sitta
här en vecka och diskutera, om vi skulle
ge oss in på alla de spörsmål, som dragits
upp av olika motionärer. Det har
ju i denna fråga varit en hel härskara
av motionärer. Det är massor av kårer,,
som vilja ansluta sig till pensionsanstaiten
och som måhända många haft anledning
hysa förhoppningar om att bli
anslutna till. Men det har regeringen
inte orkat med, och därför tycker jag
inte heller riksdagen skall försöka göra
någonting åt saken. Det skulle leda till
en förfärlig villervalla, om riksdagen
skulle fatta beslut om en pensionering
beträffande kårer, som varken Kungl.
Maj :t eller utskottet tagit med i sitt förslag.

Regeringen har ju för sin del genom
finansministern, som då var herr Wigforss,
uttalat att utredningen skall fortsätta
beträffande dessa andra kårer, och
finansministern hoppades, att den inte
skulle dra alltför långt ut på tiden. Utskottet
har understrukit detta uttalande
och framhållit, att utredningen bör bedrivas
i så skyndsam takt som möjligt.
Att med ledning därav säga, när utredningen
kan vara klar, är naturligtvis
svårt, men jag har talat med den minister
inom regeringen, som handhar pensionsfrågorna,
ocli han trodde, att den
skulle kunna vara klar på tre år. Om
denna optimism är befogad — och det
tror jag — är det alltså här inte fråga
om någon evighet, när vi blicka in i
detta virrvarr av spörsmål. Vi kunna

102

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

hoppas på en snar och definitiv lösning
av alla dessa besvärliga frågor. Vi kunna
lugnt ta ett beslut nu och lita på att den
komplettering, som skall ske senast om
tre år, skall bli tillfredsställande.

Det är ju framför allt en fråga, som
väckt strid och som varit föremål för
långa och ingående diskussioner i utskottet.
Beslutet fattades för övrigt med
sju röster mot sju. Två ledamöter hade
gått ut och telefonerat, men det befanns
sedan, att de stodo på var sin sida, och
att det blivit åtta röster mot åtta, om de
hade varit närvarande vid omröstningen.
Jag syftar på frågan om tilläggspensionerna.

Att denna fråga vållat så mycket strid,
skulle jag tro beror framför allt på att
hela systemet är en smula inkonsekvent,
ja, enligt min mening våldsamt inkonsekvent.
De befattningshavare det här är
fråga om äro ju inte att betrakta såsom
statstjänstemän. De äro huvudsakligast
anställda i landstingens och kommunernas
tjänst. De stora kårerna äro sjuksköterskorna
och barnmorskorna, men de
pensioneras av statens pensionsanstalt,
SPA. Det gör att många frågor bli
obesvarade, när man tittar i dessa
luntor.

Herr Åman, som inte är här i dag,
har ju ställt den frågan: När TCO får
förhandla med kommuner och landsting
om löner, varför skall organisationen då
inte få förhandla om pensioner? Ja,
många tycka ju att hela denna anordning
är inkonsekvent och att i stället kommuner
och landsting borde ha cn egen
pensionsanstalt, som eventuellt skulle
uppbära statsbidrag. Den uppfattningen
har jag också, men utan tvivel skulle i
så fall lösningen av alla dessa besvärliga
frågor om pensionering av t. ex. sjuksköterskorna
och barnmorskorna ha dragit
ännu längre ut på tiden. Jag har varit
i kommunens och landstingens tjänst
rätt många årtionden — omkring 40 år
—- och jag vet, hur det var i början av
denna period. De pensioner, som utgingo
till sjuksköterskor och barnmorskor
— i den mån de alls utgingo — utgjorde
200 å 300 kronor, men när statens
pensionsanstalt övertog pensione -

ringen av dessa grupper, ökades takten.
Det måste sägas, att de pensionsbelopp,
som äro upptagna i det reglemente vi ha
att besluta om i dag, äro tillfredsställande.
En sjuksköterska kommer upp till
inemot 5 000 kronor i pension. Det är
mycket mer än en sjuksköterska hade i
lön under den period som jag nyss talade
om.

Jag tycker alltså, att det hade varit
en mera lättförståelig anordning, att
kommunerna själva pensionerade sina
befattningshavare, möjligtvis med bidrag
från staten. Många kommuner äro ju så
små, att de kanske inte ha möjligheter
att själva pensionera sina tjänstemän,
men med den nya kommunindelningen,
som är i vardande, ha möjligheterna därvidlag
väsentligt förbättrats.

Beträffande tilläggspensionerna har
jag den uppfattningen, att den grundtanke,
som hävdas i propositionen, är
riktig. När befattningshavarna pensioneras
genom statens pensionsanstalt, bör
också staten bestämma pensionerna, och
tillägg av kommunerna böra inte vara
tillåtna. För närvarande betala ju kommunerna
tilläggspensionerna, men det
bär inte skett i så särskilt stor utsträckning.

Herr Åman har således framhållit, att
vi böra ha rättighet att förhandla med
kommunerna i fråga om pensionerna,
när vi göra det i fråga om lönerna. Pensionerna
äro ju, såsom den siste talaren
sade, endast en intjänt lön. Jag anser att
principen i sig själv är riktig, om det
inte vore så, att kommunerna överlastat
på staten uppgiften att sköta pensioneringen
av deras tjänstemän.

Nu är emellertid det beslut, som vi
skola fatta i dag, endast ett provisorium.
Vi ha, såsom jag nämnde, att om kanske
tre år på nytt ta ställning till samma
frågor. Jag har därför tyckt, att det
skulle vara ett alltför stort ingrepp att
nu helt plötsligt besluta, att kommunerna
inte skola få ge några tilläggspensioner.

Jag har av denna anledning antecknat
en reservation till utskottets förslag. Utskottet
har emellertid utan ändring bifallit
propositionen. Den reservation jag

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

103

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

avgivit är så försiktig som den gärna
kan vara. Jag tror att det finns en betydande
majoritet i riksdagen för att
bestämmanderätten bör förbehållas staten
och dess organ, när pensioneringen
sker genom staten eller dem, men när
utredningen ännu inte är slutförd och
man inte vet vilka kårer, som kunna bli
anslutna till pensionsanstalten och vilka
pensioner som komma att utgå till befattningshavarna,
kan man gärna låta
de nuvarande möjligheterna att bevilja
tilläggspensioner stå kvar. Det är ju så
försiktigt som gärna kan tänkas. Här
står: »Emellertid äger frågan om särskilda
tilläggspensioner nära samband
med de spörsmål rörande pensioneringens
omfattning och anstaltens framtida
verksamhet, som upptagits av samma
motionärer» — här hänvisas till en motion
— »och vilka enligt vad utskottet
ovan föreslagit skulle hänskjutas till särskild
utredning. Vid sådant förhållande
synas nuvarande möjligheter att bevilja
tilläggspensioner övergångsvis böra få
bibehållas i avvaktan på slutförandet av
en dylik utredning. Dock bör härvid
iakttagas, att tilläggspension icke må utgå
med högre belopp än att densamma
tillsammans med den från anstalten utgående
pensionen motsvarar de nuvarande
sammanlagda pensionsförmånerna».

Den reservation, som jag har antecknat,
sträcker sig alltså inte längre än till
att de tillägg, som kunna betalas av
landsting och kommuner inte skola höja
pensionen mer än till den nuvarande ramen.
Det kan ju tänkas att det finns
grupper, som redan ha tillförsäkrats tillläggspension
av kommuner och landsting,
och det vore ju orimligt att det beslut,
som fattas, skulle innebära att de få
lägre pension än de för närvarande ha.
Däremot vill jag för min del inte gå
längre. Det fanns ett tillägg på den punkten
i det första förslaget om att även
nya grupper, som komma till under utredningens
lopp, skulle ha riitt till sådana
tilläggspensioner. Det ville jag för
min del inte vara med om och därför
strök jag den meningen.

Jag tror att det beslut, som utskottet

fattade, kom till på litet lösa boliner. Då
fanns inte denna min reservation utformad.
Om utskottets ledamöter hade sett
denna formulering, tror jag att den hade
vunnit majoritet i utskottet. En av de
ledamöter, som stå för utskottets förslag,
har för mig uttalat, att om han hade sett
min reservation innan den kom i trycket,
så skulle han ha röstat för den. Visserligen
funnos ju dessa meningar i det
korrektur, som vi hade att behandla,
när vi justerade utlåtandet, men den
ärade ledamoten lade kanske inte märke
till förslaget.

Jag hemställer alltså, att kammaren
måtte bifalla min reservation, vilken faktiskt
är en kompromiss, som inte kan
vålla några besvärligheter och som inte
lägger några hinder i vägen för den
fortsatta utredningen och inte heller för
ett följande av de linjer, vilka regeringen
här har skisserat i sin proposition.

Utöver detta skall jag yttra mig endast
om en enda punkt som finns på
s. 38 och som handlar om polisernas
pensionering.

Utskottet har där i anslutning till en
promemoria, som vi fingo från statens
pensionsanstalt, gjort ett uttalande, som
vi faktiskt uppfattade som en favör åt
personalen. Men sedan trycket hade
kommit ut, har jag blivit uppvaktad från
personalen, som påstår att detta uttalande
under vissa förhållanden kan leda
till icke önskvärda konsekvenser för
densamma. Dessa befattningshavare skulle
bli tvungna att alltid vara anslutna
till statens pensionsanstalt, även om de
och vederbörande kommun inte vilja
detta. Det har ju inte varit utskottets
mening, men jag skall be alt, för att förtydliga
vad utskottet bär menat — jag
tror jag kan göra det på alla ledamöternas
vägnar, fastän jag inte har talat
med dem därom — få göra följande uttalande,
och jag ber att kammaren måtte
la det till sitt protokoll, så att de herrar,
som skola fullfölja utredningen, ungefär
vela, hur utskottet har tänkt sig detta.
Uttalandet lyder: »Enligt reglementsförslagct
skulle liksom för närvarande är
fallet befattningshavare i polisdistrikt,
som på grund av ändrad administrativ

104

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

indelning inkorporeras i stad eller köping
eller ingå i nybildad stad eller köping,
icke äga kvarstå i statens pensionsanstalt.
I förenämnda stycken föreslår
emellertid utskottet, att möjlighet, med
verkan från och med den 1 januari 1949,
skulle under provisorietiden beredas sådan
polispersonal att återinträda eller
kvarstå i anstalten. Denna möjlighet har
av utskottet uppfattats såsom en fördel
för personalen. Skulle det emellertid i
särskilda fall visa sig, att det från personalens
sida föreligger önskemål att
få pensionsfrågan ordnad på annat sätt,
t. ex. genom den för övriga befattningshavare
i kommunen ordnade pensioneringen,
bör utskottets yttrande på denna
punkt icke tolkas såsom ett bindande
krav på anslutning till statens pensionsanstalt.
Ehuru detta icke direkt utsagts
i utskottets utlåtande, får det förutsättas,
att vederbörande polisdistrikt komma
att förhandla med personalen, innan
åtgärder från distriktens sida vidtagas
för en återanslutning av polispersonal
till anstalten.»

Herr talman, jag ber som sagt — samtidigt
som jag hemställer att detta uttalande
tages till protokollet — att få yrka
bifall till utskottets hemställan med undantag
av den del av motiveringen, som
handlar om tilläggspensionerna, där jag
i stället yrkar bifall till den formulering,
som jag bär föreslagit i min reservation,
vilken återfinnes på s. 43. Jag tror att
det är en samlande linje, och det är
också säkert den längst gående linje,
som kan tänkas vinna majoritet i denna
kammare.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
kan mycket väl hålla med herr andre
vice talmannen om att det inte är roligt
att inför en så glest besatt kammare som
denna diskutera en sådan här viktig
fråga. Jag tror emellertid inte att skadan
är så stor i detta fall, eftersom det
gäller en proposition som över huvud
taget enligt min mening föga lämpar sig
för behandling i riksdagen, emedan den
innehåller en mängd detaljbestämmelser,
som fordra ganska ingående kännedom

om olika författningar och reglementen
och även en ganska god intim kontakt
med såväl löne- som pensionssystem.

Vi ha i bankoutskottet ägnat denna
fråga ganska stor uppmärksamhet och
mycken tid. Vi ha i allt väsentligt tagit
det kungliga förslaget och detta icke
minst därför att det är så pass svårt att
göra några ändringar. Men vi ha också
enhälligt — jag tycker vi kunna säga det
-— vidtagit inte så få och inte så betydelselösa
ändringar i Kungl. Majrts förslag,
vilka säkerligen komina att uppskattas
av de anställda. Jag skall emellertid
inte närmare gå in på detta.

I några punkter ha vi, såsom redan
framgår av det föreliggande trycket med
däri förekommande reservationer, inte
kunnat hålla enigt samman. Jag skall beträffande
två av dessa punkter säga ytterligare
några ord, därför att jag tycker
att de äro så pass viktiga, att det vore
synd, om någon sutte här och voterade,
utan att veta vad saken egentligen gällde.
Jag skall också försöka att med ett
par exempel närmare åskådliggöra innebörden.

Den första frågan gäller rätten att
bevilja en särskild tilläggspension från
huvudmannens sida. Den frågan är helt
naturligt mycket komplicerad. Utskottets
majoritet vill nu helt och hållet ta
bort den möjlighet, som kommuner och
landsting för närvarande ha, att lämna
tilläggspension till den pension som utgår
från statens pensionsanstalt. Departementschefen
och utskottets ärade ordförande
ha inte velat gå så långt; de ha
velat bibehålla den nuvarande möjligheten
under övergångstiden men med en
så stark begränsning, att de sammanlagda
pensionsförmåner, som utbetalas,
ante få gå utöver vad som utgår i dag,
alltså innan ännu det nya pensionsreglementet
bär trätt i kraft. Dessa pensionärer
skulle alltså inte på något sätt få
glädje av de höjda pensionerna enligt
det nya pensionsreglementet.

Vi fyra, som stå bakom den reservation
som jag har varit med om, ha en
uppfattning, som skiljer sig från departementschefens
och utskottets ärade ordförandes
därutinnan, att vi inte vilja

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

105

Ang. pensionering av

vara med om denna begränsning till nu
utgående maximibelopp, utan önska att
under denna övergångstid kommunerna
skola ha samma fria möjlighet som i dag
att lämna tilläggspension. Jag vågar inom
parentes säga, att den förmån, som vederbörande
skulle få enligt herr Åkerbergs
reservation, såvitt jag förstår, inte
är värd någonting i praktiken, ty så pass
stora förhöjningar ha naturligtvis inträffat
genom det nya pensionsreglementet,
att skulle ingen kunna få någon
höjning alls utöver vad tidigare utgått,
då kan man lika gärna gå på utskottets
linje för rent avslag. Men det ha vi inte
velat vara med om. När denna fråga är
av så utomordentligt stor betydelse, ha
vi velat att man skulle hålla vägen fullständigt
öppen, tills den av departementschefen
förebådade utredningen i
denna fråga liksom i så många andra,
som hänga samman med detta komplex,
hunnit bli fullföljd.

Vi fyra reservanter förutsätta också,
att den, som eventuellt faller för pensionsstrecket
under denna övergångstid,
skulle kunna komma i åtnjutande av
samma förmåner som tillkomma dem
som redan förut blivit pensionerade.

Jag förstår mycket val att man från
vissa håll reagerar emot denna ordning
med tilläggspensioner, ty här är det ju
statens pensionsanstalt som delar ut pensioner,
som äro fastställda ungefär efter
samma grunder som gälla för statens
befattningshavare, vilka få sina pensioner
enligt allmänna avlönings- och pensionsreglementet.
Då vill man inte vara
med om att kommunerna eller landstingen
skola få lägga till något belopp i
månaden för att ge en tjänsteman hos
dem bättre pension än en tjänsteman i
statens tjänst som bar samma lön. Detta
förefaller ju vara ganska riktigt. Men då
frågar jag min vän herr Forslund — som
står här bredvid mig och ger uttryck för
den uppfattningen — om han också tycker
att det är riktigt, ifall en kommun
har, låt oss säga 100 befattningshavare
med tillförsäkrad pensionsrätt, och denna
kommun bestämt att pensionen skall
vara graderad med hänsyn till dyrorten,
men två av dessa befattningshavare få

vissa icke-statliga befattningshavare m. m.
sin pension från statens pensionsanstalt,
och staten då förbjuder kommunen att
till dessa två betala ut ett tilläggsbelopp,
så att de få samma totalpension som det
övriga 98. Jag tror inte att vännen Forslund
anser, att detta är riktigt. Jag anser
i varje fall för min del, att det är
viktigare, att en och samma kommuns
samtliga befattningshavare få lön och
pension efter enhetliga grunder, än att
statens befattningshavare åtnjuta precis
samma löner och pensioner som en kommuns
tjänstemän eller ett landstings
tjänstemän.

Jag skall för att inte trötta bara ta två
exempel, som visa vad det innebär, om
man väljer den ena eller den andra
linjen.

I Stockholms stad ha vi t. ex. en sjuksköterska
i 10:e lönegraden och ett kontorsbiträde
i samma lönegrad. Sjuksköterskan
skall få sin pension genom statens
pensionsanstalt; på henne skulle
alltså enligt utskottsmajoritetens förslag
tillämpas denna regel om att pensionärerna
inte skola kunna få något pensionstillägg,
under det att däremot kontorsbiträdet
får pension efter stadens
allmänna bestämmelser. När dessa två
nu bli pensionerade, så får sjuksköterskan
före 67-årsåldern 3 852 kronor
i pension plus 12 procents tillägg, under
det att kontorsbiträdet får 4 189 kronor
plus 20 procent. Och när de ha
uppnått 67-årsåldern, då folkpensionen
tillkommer, siinkes sjuksköterskans pension
ifrån 3 852 plus 12 procent till 3 060
kronor plus 12 procent under det att
däremot kontorsbiträdet fortfarande bär
kvar sina 4 189 kronor plus 20 procents
tillägg och dessutom får full folkpension.
Kan man anse att detta är riktigt?
Jag kan inte finna det vara riktigt.

Jag skall ta ett exempel till: en (iversköterska
i Stockholms stads tjänst och
en skötare i stadens tjänst. Skötaren pensioneras
efter stadens bestämmelser och
översköterskan efter SPA:s reglemente.
Bägge tillhöra samma lönegrad, nämligen
lönegrad 12. översköterskan får löre
67-årsåldern 4 152 kronor plus rörligt
tillägg av 12 procent, medan skötaren
får 4 458 kronor plus 20 procent. Men

106 Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

vid uppnådd 67 års ålder får översköterskan
3 360 kronor plus 12 % och skötaren
4 458 kronor plus 20 procent plus
dessutom hela folkpensionen.

Även om jag såsom statstjänsteman
skulle kunna tycka, att eftersom det för
statens tjänstemän får räcka med de
pensionsbelopp, som skulle utbetalas till
dessa sjuksköterskor enligt SPA:s reglemente,
borde de måhända kunna räcka
även för dem, kan jag inte finna att
det kan vara rimligt, att vederbörande,
bara därför att i deras fall staten betalar
visst pensionsbelopp, inte skola kunna
få samma pensionsförmåner som alla
de andra hos samma huvudman anställda.
Varför skall en sköterska i en kommun
ha mindre pension än ett skrivbiträde
i samma lönegrad?

Så har jag sett på denna fråga, och
efter detta skärskådande har jag blivit
på det klara med att jag i varje fall
inte på denna punkt vill vara med om
att stödja något annat förslag än det reservationsyrkande,
jag varit med om,
och jag tycker, att det skulle vara ganska
underligt, ifall kammaren — fastän
det nu inte är så många av ledamöterna
här — skulle vilja vara med om någonting
sådant som vad utskottet här
föreslagit. Enligt reservationen skulle
nuvarande möjligheter att bevilja tillläggspension
gälla bara under den tid,
som förflyter, tills man får utredningen
färdig. Sedan får man se vilka principer
som den kommer att innehålla. Det kan
hända att SPA såsom resultat av utredningen
slopas — det är ett av alternativen
— och att kommunerna få full
frihet att ordna pensionsfrågan som de
vilja och få bidrag till pensionerna från
staten o. s. v.

Det var den ena och viktigaste punkten
som jag sade att jag skulle beröra.
Den andra punkten är också av principiell
natur, och därför skall jag ta upp
även den — övriga punkter skall jag
inte gå in på.

Utskottets majoritet har föreslagit, att
Kungl. Maj :t skulle kunna beröva en
pensionär viss del av pensionen, för den
händelse pensionären — jag tänker t. ex.
på det fall att en sjuksköterska blivit

pensionerad — ville tillmötesgå en önskan
från ett sjukhus att på grund av
bristen på arbetskraft som vikarie tills
vidare upprätthålla en vakant sjukskötersketjänst.
Då skulle alltså enligt detta
förslag från utskottets sida Kungl.
Maj:t få rättighet att skära ned den redan
intiänta pensionen så mycket att
den tillsammans med den lön, som utgår
för vikariatet, inte överstiger lönen
som ordinarie sjuksköterska. (Herr
Forslund: Man gör väl likadant med byråchefens
pension!) Nej, man rör inte
på den pension, som är mig tillförsäkrad,
utan hela frågan rör då vilken lön
jag skall få. Och därvidlag förhåller det
sig nog så, att man som regel skär ned
lönen, så att den lön, jag får, plus den
pension, jag har — vilken jag naturligtvis
skall ha ograverad — i stort sett
blir densamma som den lön jag hade,
innan jag blev pensionerad. Det är alltså
lönen man fingrar på i de fallen, och
däremot finns det ingen principiell erinran
att göra.

Beträffande pensionerna har riksdagen
i år varit utomordentligt angelägen
att spika fast, att det inte får tummas
på dem. Här skrevs av denna riksdag i
ett annat sammanhang till Kungl. Maj:t
om att vid avsättning från en tjänst
verkningarna därav inte skulle få gå ut
över pensionen. Men om t. ex. en pensionerad
sköterska fortsätter med att
till gagn för det hela utföra ett arbete
i den tjänst, som hon bäst behärskar,
då skall hon straffas med att hon får
vidkännas avdrag —- allt detta under
förutsättning att hon tar en tjänst, som
är pensionsreglerad i SPA. Men åtar hon
sig däremot att upprätthålla en tjänst vid
ett sjukhus, vilken pensioneras efter de
regler som landsting eller kommun pensionera
efter, så sitter hon i orubbat bo.
Är det något förnuft i denna åtskillnad?

Man skall inte göra bestämmelserna
mera krångliga än de behöva vara. Här
har i dag i annat sammanhang sagts,
att man skall låta förnuftet tala, och
det tycker jag att man skall göra i detta
fall. Men då bör man inte göra den
ändring, som här är tänkt; det kan inte
vara riktigt. Har det tidigare sagts ifrån

Onsdagen den 30 november 1949 em. Nr 29. 107

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

— och det ha vi gjort, och det har återigen
understrukits här — att pensionen
är att betrakta såsom intjänt lön, så
måste man ändå hålla på att vederbörande
också skall ha den pension, som
han intjänat, oavsett om han åtar sig ett
arbete, sedan han börjat uppbära pension.
Vill han åtaga sig något extra arbete,
må en överenskommelse träffas om
lönevillkoren. Jag tycker att detta är
ganska lätt att fatta.

Jag tycker för övrigt att det är mer
än underligt att man nu försöker att på
detta sätt få folk att dra sig för att som
pensionärer utnyttja sin arbetskraft i
samhället — jag tänker särskilt på sjukhusen,
där det ju råder en sådan oerhörd
brist på arbetskraft.

Nu har jag rätt länge tagit kammarens
tid i anspråk, men jag tyckte att
dessa två saker, som jag här berört, äro
principiellt så viktiga, att jag i varje
fall har velat gå in på dem, icke minst
för att tillmötesgå en önskan från min
vän herr Åman om att verkligen försöka
att få resonans i kammaren för dessa
synpunkter. Jag beklagar att herr Åman
inte har kunnat vara med här i dag, och
han var själv ledsen att han inte kunde
det. Jag hade annars verkligen väntat,
att han åtminstone i kammaren skulle
ha kunnat värva något flera anhängare
bland sina politiska meningsfränder än
i utskottet, där han faktiskt inte lyckades
vinna någon. Nu är han ju inte här.
Jag har talat så varmt jag kunnat för
saken, men jag vet inte, om jag ändå
vågar tro, att jag kan glädja herr Åman,
när han kommer hem, med att jag liaft
framgång, eller om jag skall behöva erkänna
att det var hopplöst.

På de andra punkterna ber jag bara
att få ansluta mig till vad herr Petersson
anfört.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag talat väl länge. Jag anhåller nu att
få yrka bifall till den reservation, som
jag avgivit tillsammans med flera andra
av utskottets ledamöter.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande har redan redogjort
för förloppet i bankoutskottet; vid

den ursprungliga voteringen samlade
Kungl. Maj:ts proposition inte mer än
hälften av rösterna, och det berodde sedan
på lotten vad som blev utskottets
utlåtande.

Jag vill stryka under att det är ganska
farligt att sitta i ett utskott och göra
väsentliga ändringar i en sådan proposition
som denna, som är grundad på
resultatet av en utredning, som arbetat
under flera år och som haft möjligheter
att undersöka frågorna ur olika synpunkter.
Det är i varje fall inte lätt att
veta vart det tar vägen, om man gör
ändringar av så genomgripande betydelse
som dem herr Lundqvists reservation
innebär.

Herr Lundqvist har gjort vissa jämförelser
mellan pensioner, som Stockholms
stad svarar för, och pensioner från statens
pensionsanstalt. Jag måste säga, liksom
utskottet anfört på ett ställe, att
det väl är riktigare att städerna och
kommunerna rätta sig efter staten i detta
fall än tvärtom. Det är många av herrarna
i denna kammare, som ha mycket
att göra med landsting, städer och kommuner,
och de veta nog att dessa olika
organ skulle få det ganska besvärligt,
om vi nu skulle följa herr Lundqvists
linje.

Jag vill erinra om att pensionerna från
statens pensionsanstalt komma att bli avsevärt
förbättrade genom propositionens
förslag, om det nu antages. Jag vill ta
ett exempel liksom herr Lundqvist gjort
nyss.

Pensionen för en sjuksköterska ■— vilken
tjänst ofta nämnes i diskussionen
—■ kommer att höjas från nuvarande
2 997 kronor per år till 4 656 kronor,
alltså en höjning av 1 659 kronor. Detta
sistnämnda belopp är detsamma som det
som tillkommer en befattningshavare i
statens tjänst, d. v. s. i första hand statens
egna sjuksköterskor. Att kommunerna
hittills ansett sig böra genom ett kommunalt
tillskott höja pensionen från
SPA är en sak; en annan är om detta
skall vara nödvändigt även sedan pensionen
från SPA ökats med mellan
50 och 60 procent och bringats i nivå
med motsvarande statliga pension.

108

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

Staten har påtagit sig att till väsentlig
del svara för pensioneringen av de till
SPA anslutna befattningshavarna, vilket
kommer att draga betydande kostnader.
Ett bifall till reservationerna
skulle få till följd, att de stora stadskommunerna
med statens hjälp och för relativt
ringa egna kostnader kunde bjuda
sina befattningshavare bättre pensionsförmåner
än vad staten ger sina befattningshavare
i motsvarande tjänsteställning.

Landstingen tillämpa numera samma
pensionsbelopp som staten, d. v. s. samma
belopp som enligt propositionen skola
tillämpas av SPA. Om storstäderna
skulle tillåtas att utbetala kommunala
tilläggspensioner, bleve följden att deras
befattningshavare komma i en gynnsammare
ställning än både statens och landstingens
befattningshavare.

Jag ber, herr talman, att få varna för
herr Lundqvists reservation och yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Frågan
om statens pensionsanstalts nya reglemente
är en mycket stor och betydelsefull
fråga, särskilt ur kommunal synpunkt.
Man måste nog säga, att det är
bra litet, man fått ut vare sig av propositionen
eller av det utskottsutlåtande,
som vi ha framför oss, just i de
ting, som man i kommunerna känner som
de allra besvärligaste.

Statens pensionsanstalt tillkom ju för
många år sedan, då ännu inte kommunerna
tänkt så noga på formerna för
pensionering av de befattningshavare,
som på statens föranstaltande fått vissa
uppdrag i kommunens tjänst sig anförtrodda.
Då ansåg sig staten förpliktad
att för pension träda in i kommunernas
ställe. Under tiden ha kommunerna
själva utarbetat eller anslutit sig
till olika pensionssystem, som delvis
strida mot varandra. Detta kommer
till uttryck dagligen och stundligen i de
kommunala förvaltningarna. Här i Stockholm
tröttnade vi på att över huvud taget
ha med detta bråk att göra. Staden
införde då den ordningen, att den av -

skaffade både tjänstinnehavarnas avsättningar
till sin pensionering och de pensionsfonder
som funnos och lät så att
säga varje år bära sin egen börda.

Men samtidigt pågår bland städerna
centrala underhandlingar om ett normalreglemente
för pensioneringarna. Detta
normalreglemente har ännu icke fastställts,
och det kommer säkerligen att
dröja mycket länge, innan man kommer
överens om det. Många smärre kommuner
ha gått in i SKP, de kommunalanställdas
pensionskassa. Det är ett
par hundra städer och några hundra
landskommuner, som äro anslutna. Alla
behandla sålunda sina pensionärer olika,
vilket lätt uppammar missnöje och
avundsjuka, som är synnerligen störande
vid olika förhandlingar, inte bara
när det gäller pensionerna utan också
när det gäller lönesättningen i allmänhet.

Det är därför man skulle ha önskat,
när nu en stor utredning företagits, som
dragit fem år, att man likväl skulle ha
sökt komma till klarhet om själva grundvalen
för detta halvkommunala pensioneringsväsende.
Det har man underlåtit.
Man har hoppat över den saken och
skjutit så gott som allting på framtiden.
Jag anser det vara meningslöst, när man
utlovar att verkligen se på en sak ordentligt
vid en utredning, att komma
fram med ett sådant här förvirrande utlåtande.

Utlåtandet är inkonsekvent även i de
punkter, där man trott att det kunde bli
konsekvent. Detta gäller inte bara den
punkt som herr Lundqvist pekade på:
att man måste finna det egendomligt, att
en kommun inte skall få ge en tilläggspension
åt en sin befattningshavare, om
denne skall vara pensionsförsäkrad i
SPA. Detta är, såsom herr Lundqvist
uppvisat, ibland direkt orättfärdigt.

Det är också andra inkonsekvenser,
som en befattningshavare inte lär kunna
begripa. En föreståndarinna vid ett ålderdomshem
får sin pension reglerad enligt
det föreliggande förslaget, men en
biträdande föreståndarinna får inte vara
med. Befattningshavarna vid Ericastiftelsen
skola få sin pensionsfråga ord -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

109

Ang. pensionering av

nåd. Stiftelsen är ett mycket behjärtansvärt
företag, förträffligt på alla sätt och
vis, men det är inte mer än några år
gammalt och bär inte så länge haft statsbidrag.
EU företag som Skyddsvärnet
däremot, som upprättades på statens eget
initiativ för mer än 40 år sedan och
som alltjämt fyller sin uppgift och som
säkerligen aldrig kan undvaras och som
desslikes till stor del lever på statsbidrag,
har inte fått vara med.

Detta är brister som kanske kunna
tyckas vara bagateller, men de regna
talrikt — inte som -manna i öknen utan
som något vådligt — över befattningshavarna
genom dessa olika, delvis disparata
bestämmelser. Allt detta bär man
nu inte gått in på. Man skjuter det mesta
på framtiden och en ny utredning.
Jag gissar att det blir samma kommitté
som suttit förut, som skall fortsätta arbetet.
Den nya utredningen torde dröja
i tre år, sade bankoutskottets ordförande
nyss. Under den tiden skall man hålla
på att tvista och känna olust och ha besvär
med en pensionsordning av detta
slag. Jag måste säga, att härvidlag hade
det nog varit mest önskvärt, att man antingen
dröjt med att framlägga något förslag
eller också framlagt ett förslag,
som varit utarbetat med -fullt hänsynstagande
till alla de olika alternativ som
kunna ifrågakomma och som i varje fall
hade utarbetats i närmaste överensstämmelse
med de kommunala önskemål,
so in nu på detta område äro synnerligen
trängande.

Jag vet ju att man inte bör yrka avslag
på förslaget, emedan det dock innebär
väsentliga pensionsförbättringar
för de 19 000 befattningshavare som finnas
i kassan enligt de gamla bestämmelserna.
Men jag tror att ett bifall till herr
Lundqvists reservation i dess första del,
i vad det gäller kommunernas rätt att
under en provisorietid besluta ''tilläggspension,
skulle ge kommittén en påminnelse
om att -bär finnas förhållanden som
äro värda att observera. Så som herr
Petersson i Karlskrona motiverar den
tror jag att man med gott samvete skall
kunna ge sin anslutning.

vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

Herr LEANDER: Herr talman! De
tjänstemän varom nu är fråga ha under
många år strävat efter att komma i
paritet med statens tjänstemän i fråga
om såväl löner som pensioner. I fråga
om lönerna har man under senare år
kommit dithän att man är fullt jämställd
med statstjänstemännen, och genom
det här föreliggande förslaget skulle
man också bli det i pensionshänseende.
Härom är ju ingenting att säga,
utan det kan man acceptera. Men när
man då anser, att man bör ha förmåner
utöver vad statstjänstemännen ha i fråga
om pensionerna, då måste riksdagen
reagera. Det resonemang herr Lundqvist
förde är bestickande, men drar man ut
konsekvenserna i fråga om pensionens
oantastbarhet, betyder det ju att man
helst såge, att det utginge både lön och
pension samtidigt vid uppnådd pensionsålder,
och det synes åtminstone mig
vara en orimlighet.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
övriga frågorna; utskottets ärade ordförande
har ju deklarerat utskottets syn
på saken. Det är emellertid en deklaration
jag vill avge, och det är i fråga om
herr Åkerbergs reservation. Det är riktigt,
att utskottets utlåtande kom till på
lösa boliner. Utskottet hade, strängt taget,
inte tillräcklig tid att pröva saken.
Hade vi haft det, så hade det väl antag
ligen blivit en kompromiss, och vi hade
i så fall anslutit oss till herr Åkerbergs
reservation. Jag ber att få deklarera, att
jag vid voteringen med yrkande om bifall
till utskottsutlåtandet i övrigt kommer
att ansluta mig till herr Åkerbergs
reservation.

Herr FAHLANDER: Herr talman! Jag
bär fogat en blank reservation till detta
betänkande. Den avser ett bifall till den
av herr Lundqvist in. fl. gjorda reservationen
bara på en enda punkt.

I såväl propositionen som utskottsutlåtandet
föreslås, att pensionsåldern
för övningslärare i teckning, slöjd och
hushällsgöromål vid folk- och fortsättningsskolor
skulle fastställas till 05 år.

Nr 29.

Oasdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

Det är sannolikt att gå alldeles för långt.
Dessa lärares pensionsålder liar hittills
i fortsättningsskolorna varit 60 år, liksom
den fortfarande är för småskolornas
övningslärare, medan folkskolan har
en pensionsålder av 63 år.

Nu föreslår man en höjning med fem
år för dessa kategorier. Man får väl ändå
antaga, att detta är väl kraftigt tilltaget.
Skolöverstyrelsen liar också i sitt
yttrande föreslagit en pensionsålder av
63 år för dessa övningslärargrupper, och
för teckningslärare och gymnastiklärare
vid läroverken gäller också 63 års ålder.

Jag tycker vi i detta fall borde kunna
ena oss om att gå fram med lämpor
och stanna vid en pensionsålder av 63
år. Det finns också intaget ett sådant
förslag i herr Lundqvists reservation under
beteckningen e). Jag tror för övrigt,
att det blir mycket dyrare för staten
med den högre pensionsåldern på grund
av den erfarenhet vi ha om de sjukledigheter,
som dessa kategorier begära redan
nu och säkerligen i allt större utsträckning
komma att begära, om denna
högre pensionsålder införes. Jag tror att
det helt enkelt i praktiken blir förmånligast
att stanna vid den lägre åldern,
och därför ber jag att få yrka bifall till
den av herr Lundqvist in. fl. avgivna reservationen
under punkt e). Det innebär
en sänkning av den föreslagna pensionsåldern
för dessa tre övningslärargrupper
— teckningslärare, slöjdlärare och
lärare i hushållsgöromål — till 63 år.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Herr
Lundqvist har här talat för att kommunerna
skola få möjligheter att höja den
pension, som kommunala befattningshavare
skulle få enligt det förslag som föreligger
här i dag. Herr Lundqvist har
vidare sagt, att vi skulle använda vårt
förnuft i kammaren, när vi taga ställning
till denna sak. Jag skulle bara, herr
talman, i anledning av det resonemanget
vilja besvära med några korta ord.

Läget i dag är, att en kommunal sköterska
— för att nu ta detta exempel —
får 2 997 kronor i pension. Det är ju
självfallet, att kommunerna då ha be -

slutat att ge henne ett kommunal! pensionstillägg.
Men med det förslag som
föreligger här får samma sköterska 4 656
kronor per år. Hon får med andra ord
samma pension som staten betalar till
sina sköterskor på karolinska sjukhuset.
Om vi nu skola tala om Stockholm så
menar herr Lundqvist, att Stockholms
stad — och alla andra kommuner också,
men det gäller särskilt Stockholm
— skulle ha en möjlighet att öka på den
pension, som vi betala en sköterska på
karolinska sjukhuset. Vad skulle det betyda?
Kan det vara något intresse för
riksdagens ledamöter, som skola tillvarata
statens intressen, att sköterskorna vid
Stockholms stads sjukhus skola få en
avsevärt större pension än den som vi
betala till våra egna sköterskor vid karolinska
sjukhuset? Det kan bara få en
följd: att Stockholms stad drar sköterskorna
från de statliga sjukhusen till stadens
sjukhus.

Jag har svårt att förstå, herr talman,
att det skulle vara något förnuft i att
kammaren följde det av herr Åman med
flera framlagda förslaget, och jag ber att
på den punkten få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WIGFORSS: Herr talman! Jag begärde
ordet innan herr Andrée hade yttrat
sig, och jag vill nu bara begagna tillfället
att ytterligare stryka under hans
synpunkter.

Den nu föreliggande propositionen har
inte tillkommit i hastigheten. Man vågar
säga att den är tillkommen efter mycket
långa och allvarliga överväganden, där
man har tagit hänsyn till hela landets
intressen på lång sikt. Att gå på den
linjen, att kommunerna skulle kunna
ge tilläggspensioner, vore detsamma som
att bryta ned hela den linje för våra
försök att skapa förnuftiga förhållanden
mellan kommunerna och staten och mellan
kommunerna inbördes, som vi länge
ha arbetat med. Man skall ändå komma
ihåg, att vårt samhälle har blivit ett
organisationssamhälle av en sådan typ,
att vi inte längre kunna vara betjänta
med att de olika grupperna kunna saxa

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

111

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

sig fram genom att en grupp har förmåner
framför en annan och att den
grupp, som har en sämre ställning, helt
enkelt som stöd för sina krav kan hänvisa
till en som har bättre. Det är nämligen
ytterligt svårt att komma förbi den
argumenteringen.

Naturligtvis är det mycket svårt att
komma fram till ett slutgiltigt resultat,
men alla kunna vi vara övertygade om
att vi måste gå åt det håll som jag här
antytt. Och jag får lov att säga, att det
steg, som här föreslås, måste riksdagen
ta, om den inte vill bryta upp hela raden
av tidigare fattade beslut. Det förslag
som herr Åkerberg kommit med är
i grund och botten bara ett försök att
uppskjuta detta avgörande. Han vill nämligen,
att under själva övergångstiden
skola även nytillträdande pensionärer
kunna få den högre pension som nu på
sina håll utgår. Det finns, såvitt jag förstår,
ingen anledning att inte omedelbart
klippa av detta system. Det är ju
inte fråga om att någon hittillsvarande
pensionär skall få sämre än han förut
liaft; det föreliggande förslaget innebär
endast att de som hädanefter komma in
i tjänst få finna sig i de nya villkor
som blivit fastställda.

Jag vill med dessa ord understryka,
att det beslut som här skall fattas har
mycket vidsträckt betydelse och att om
man skall gå emot utskottets förslag man
får vara mycket, mycket övertygad om
att de tjänstemannaintressen, vilkas talan
man här för, verkligen äro så betydande,
att man bör låta dem väga tyngre
än de allmänna intressen på lång sikt,
som propositionen och utskottet vilja
företräda.

Ilerr LUNDQVIST: Herr talman! Herr
Andrée sade, att det inte finns något
förnuft i den framställning, som kommit
från TCO. Jag låter det betyget gå
vidare till organisationen; det kommer
väl att där värdesättas efter förtjänst,
förmodar jag. Men jag tror att om man
vill ta litet allvarligt på frågan, måste
man erkänna, att det ligger ganska myc -

ket förnuft i dess förslag även ur det
allmännas synpunkt. Det är nämligen
ont om arbetskraft. Sjukhusen måste
stänga avdelningar på grund av brist på
personal. Om man på detta sätt kan möjliggöra
att avdelningarna hållas öppna
i större utsträckning, måste väl detta
vara ur det allmännas synpunkt gagneligt
och ganska förnuftigt.

Jag förstår mycket väl, att förutvarande
finansministern vill försvara sin
proposition. Men jag tycker han går litet
för långt, då han vill göra gällande, att
propositionen i sin helhet skulle vara
så synnerligen väl genomtänkt. Jag tycker
att herr Mogårds uttalande visade,
att man åtminstone inte inom utskottet
kommit underfund med att det betyg,
som före detta finansministern själv gav
sig, var riktigt. Man behöver bara studera
propositionen litet grand för att genast
finna, hur förfärligt många av de
frågor, som den innehåller, icke blivit
på något sätt lösta, och att det därför
är ganska svårt att över huvud taget taga
ställning till detaljerna i denna proposition.

Vidare har det sagts, att vi leva i ett
organisationssamhälle, och det är riktigt.
Men till det brukar höra, att organisationerna
ha rättighet att förhandla.
Här ha de hittills haft rätt att förhandla
med kommuner, landsting och andra
huvudmän, men nu lägger staten sin
tunga hand över det hela och säger:
Det här ta vi; ni skola inte röra det.
Ni kunna få förhandla i fråga om 98
procent av de anställda, men dessa 2
procent ta vi undan, och de få hålla
sig på en betydligt lägre nivå än andra;
det föreskriva vi.

Det har också sagts, att när man nu
höjer pensionen för sjuksköterskorna så
mycket som sker, finns det ingen anledning
att betala tillägg. Jag tycker att de
exempel jag angav visade, att trots att
man höjer pensionerna på detta sätt
kommer en översköterska att få åtminstone
1 000 kronor mindre i pension iin
en annan befattningshavare i samma lönegrad
i samma kommun. Jag förstår
inte att man kan vidhålla, att det då inte
finns anledning alt inskrida.

112 Nr 29. Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Jag har icke varit i tillfälle att
lyssna till hela debatten i denna kammare
— det pågår en liknande debatt i
andra kammaren — men jag förstår att
det är samma argument, som jag hörde
där, som framföras för reservationen.
Det är bara på en punkt — den punkt
där huvudstriden står — som jag tänkt
yttra mig. Det gäller de kommunala pensionstilläggen.

Man åberopar här liksom i motionerna,
att det finns kommuner, t. ex.
Stockholm och Göteborg, där pensionerna
för vissa befattningshavare äro
högre än motsvarande statliga pensioner.
Förslaget innebär ju, att de kommunala
befattningshavare, som ha sin
pension genom SPA, i princip få samma
pension som statens befattningshavare.
Man höjer alltså de SPA-pensioner,
som legat lägre, till samma nivå
som statens. Det är i stort sett samma
pensionsgrunder som riksdagen 1947
fastställde för statens befattningshavare
efter bland annat förhandlingar och
överläggningar med tjänstemännens organisationer,
där dessa pensionsgrunder
accepterades. När nu denna höjning
av pensionerna sker, komma vissa
tjänstemän och hemställa om att få bibehålla
vad de kalla sin rättighet att få
kommunala pensionstillägg, d. v. s. att
få möjlighet att få pensionen höjd över
den nivå, som fastställts för de statliga
befattningshavarna.

Det kan ju synas som om det här
vore fråga om att beröva tjänstemännen
en rätt, som de tidigare ha haft, eller
att göra ett ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten, såsom man i
varje fall sagt i andrakammardebatten
och som jag förstår att man sagt här
också. Men jag vill påstå, att situationen
i så fall är ganska egendomlig, ty hos
kommunerna och landstingen har man
inte alls den uppfattningen, att det här
skulle vara fråga om att beröva dem
någon del av deras självbestämningsrätt.
Landstingsförbundet, Stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund,
som ju företräda de kommunala
intressena, vilja icke ha denna självbe -

stämningsrätt utan äro mycket tacksamma
för att de genom detta beslut få enhetliga
pensionsgrunder. Från deras sida
föreligger alltså inte någon önskan
om att i detta sammanhang hävda den
kommunala självbestämmanderätten.

Det iir visserligen ett faktum, som man
inte kommer ifrån, att eu del kommunala
befattningshavare enligt dagens
förslag kunna komma i en sämre ställning
än andra. Men någon gång måste,
som herr Wigforss nyss sade, en principiell
ställning tagas till detta problem.
Och just nu pågår på andra områden,
t. ex. på löneområdet, ett försök
att samordna lönepolitiken mellan staten
och kommunerna. Även pensionen
har sitt samband med lönerna, och därför
skulle ett annat beslut än det, som
är föreslaget i propositionen, komma
att vålla ett oerhört besvär och trassel
genom att stoppa en utveckling, som vi
väl ändå i detta sammanhang ha insett
vara absolut nödvändig.

Jag tror därför att kammaren gör
mycket klokt i att redan i dag taga steget
fullt ut och hålla fast vid att de statliga
pensioinsgrunderna och den nivå
för statens pensioner, som är fastställd,
också få gälla för SPA-pensionerna. Detta
torde vara nödvändigt.

Beträffande de övriga frågor, som äro
aktuella i sammanhanget, har det redan
i propositionen sagts att utredningen
skall fortsätta, och vi komma icke att
töva med tillsättandet av denna utredning.
Det har från olika håll framförts
önskemål om att utredningen skulle
komma i gång framför allt när det gäller
avgränsningen av pensionerna. Den
utredningen skall snarast möjligt tillsättas
och få möjlighet att pröva alla
problem, varom osäkerhet råder och beträffande
vilka det finns olika önskemål.

Herr talman! Jag skall icke ytterligare
förlänga debatten. Jag ville bara till slut
ha sagt, att tidpunkten för att få till
stånd den ordning, som vi önska, är
lämplig just nu, när pensionerna icke
oväsentligt höjas genom detta förslag, så
att de komma i nivå med dem som utgå
till statens befattningshavare.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

113

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. tn.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag begärde ordet bara för
att rätta ett missförstånd, som herr
Wigforss tydligen gjorde sig skyldig till.

Han sade att min reservation uteslutande
hade till syfte, att de nya grupper,
som komma till efter denna lag,
skulle komma med i rätten att få tillläggspension.
Jag upplyste tvärtom i mitt
första anförande, att i det ursprungliga
förslag till utlåtandet, som var avsett
att antagas av hela utskottet, fanns det
en mening, som innehöll, att även nya
grupper, som tillkomma efter denna lag,
skulle ha rätt till tilläggspension, men
att jag sade ifrån, att den saken ville jag
inte vara med om. Min reservation går
uteslutande ut på att de, som redan nu
ha rätt till tilläggspension, skola kvarstå
vid den rätten under utredningens
förlopp, och att de pensioner, som hädanefter
skola utgå, inte få överstiga de
nuvarande.

Det är alltså bara fråga om en mjukare
övergång till det nya systemet. Jag
kan inte förstå att det finns någon möjlighet
att vara rädd''för en sådan anordning,
vare sig det gäller herr Wigforss
eller herr Sven Andersson. Det är
bara fråga om en skyddsåtgärd, som jag
föreslår för att göra övergången mjukare
både ur befattningshavarnas och ur
statens synpunkt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, hade i avseende på
den nu föredragna punkten yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades under mom. c i
den av herr Lundqvist m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

8 Första kammarens protokoll Nr 29.

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
A I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas under mom. c i den av herr
Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
uttalanden skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
de ändringsförslag, som förordats i den
av herr Åkerberg vid utlåtandet avgivna
reservationen ävensom under mom. a,
b och d i herr Lundqvists m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation. Herr talmannen
anförde vidare, att propositioner
nu komme att framställas särskilt
angående de delar av utskottets motivering,
som blivit föremål för olika yrkanden,
och särskilt rörande utskottets
motivering i övrigt.

Därefter gjordes till en början propositioner,
först på godkännande av sista
stycket å s. 30 i det tryckta utlåtandet
samt vidare därpå, att nämnda stycke
skulle godkännas med den ändring,
som förordats under mom. a i den av
herr Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om de två första styckena å s.
32 i det tryckta utlåtandet, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att utskottets uttalanden skulle godkännas;
2:o), av herr Åkerberg, att nämnda
stycken skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av honom
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Lundqvist, att samma
stycken skulle godkännas med den av -

114

Nr 29.

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

fattning, som påyrkats under mom. b i
den av honom m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Landqvist begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Åkerbergs
yrkande.

Herr Lundqvist äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående förevarande delar
av bankoutskottets motivering i utlåtande
nr 48 antager bifall till herr
Åkerbergs yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Lundqvists yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som beträffande motiveringen i
bankoutskottets utlåtande nr 48 godkänner
de två första styckena å s. 32 i
det tryckta utlåtandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda stycken
med den lydelse, som förordats i
den av herr Åkerberg vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjordes propositioner, först på
godkännande av första stycket å s. 38
i det tryckta utlåtandet samt vidare
därpå att nämnda stycke skulle godkännas
med den lydelse, som förordats under
mom. d i den av herr Lundqvist
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slötligen godkändes på gjord proposition
återstående delar av utskottets
motivering till förevarande punkt.

Punkterna A II och A III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B.

Herr LUNDQUIST: Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motsvarande
moment i den av mig m. fl. avgivna reservationen
under punkt e.

Herr SUNDVIK: Jag yrkar bifall till

utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
under mom. e i den av herr
Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

Onsdagen den 30 november 1949 em.

Nr 29.

115

Ang. pensionering av vissa icke-statliga befattningshavare m. m.

ställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvisl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas under mom. e i den av herr
Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial: nr

50, angående vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna
för de hos riks -

dagen tillfälligt anställda tjänstemännen;
och

nr 51, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av de båda återstående ärendena på
föredragningslistan finge uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 390, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.42
eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

116

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Torsdagen den 1 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Om underlättande av andrahandsupplåtelse
av hyreslägenheter.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fröken
Anderssons interpellation om underlättande
av underhandsupplåtelse av hyreslägenheter,
erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har dess ledamot fröken Ebon Andersson
frågat mig, om jag är beredd att medverka
till att undanröja det hinder som hyresregleringslagen
i praktiken visat sig
resa mot tidsbegränsade avtal om andrahandsupplåtelse
av lägenhet.

Det problem, som interpellanten tagit
upp, kan i korthet anges sålunda. I 8 §
hyresregleringslagen avhandlas det fallet,
att en lägenhet hyres ut intill en viss
slutdag, alltså inte enligt den vanligare
typen av hyresavtal, som gäller med förlängning
på ett år eller annan period i
sänder, utan avtal för en i förväg fixerad
tid. Enligt lagen har hyresgästen möjlighet
att hos hyresnämnden begära förlängning
av sådant hyresavtal. Nämnden
skall därvid väga parternas intressen mot
varandra och kan förlänga avtalet efter
den bestämda slutdagen, om hyresvärdens
vägran att göra detta befinnes strida
mot god sed i hyresförhållanden eller
eljest vara obillig.

Hyresavtal av den nu angivna typen
användas naturligtvis oftast i sådana fall,
då lägenheten blir ledig endast för en tid
framåt, t. ex. därför att innehavaren under
den tiden skall vistas på annan ort
för studier eller arbete eller något annat
ändamål. Det är uppenbart, att det i sådana
fall kan bli ett svårt streck i räkningen
för upplåtaren, om han efter den
tidens slut inte kan komma tillbaka till

lägenheten, därför att hyresnämnden på
hyresgästens begäran har förlängt hyresförhållandet.
Det är också uppenbart
klart, såsom interpellanten påpekat, att
om detta blir vanligt, folk kan bli avskräckta
från att hyra ut sina lägenheter
tillfälligt och hellre låta dem stå obegagnade,
åtminstone under kortare bortovaro,
och detta vore naturligtvis till skada
under den svåra bostadsbrist vi ha.

Jag kan inte med bestämdhet säga hur
praxis hos alla de hyresreglerande myndigheterna
ställer sig i denna fråga; antalet
mål hos dem är så oerhört stort
och förhållandena i de olika målen så
skiftande, att man måste vara mycket
försiktig när man uttalar sig om denna
praxis. Men så långt jag kunnat utröna
saken, har man i varje fall i hyresregleringens
överinstans, alltså hos statens hyresråd,
klart för sig faran av att tillämpa
8 § alltför strängt i dessa fall. Upplåtarens
intresse att återfå sin lägenhet efter
den bestämda tiden brukar därför
anses som ett skäl av största vikt för
avgörandet.

Till komplettering av detta allmänna
uttalande vill jag citera vad som sägs i
detta ämne i en i år utgiven kommentar
till hyresregleringslagen, som är den
enda mera fullständiga översikten över
detta rättsområde och som jag antar därför
ofta åberopas i mål hos de hyresreglerande
myndigheterna. Det står där om
tillfällig uthyrning följande:

»Om hyresvärden har mycket vägande
skäl att åter få disponera lägenheten och
det tillfälliga i uthyrningen stått alldeles
klart för hyresgästen, bör detta tillmätas
stor betydelse vid avgörandet. Som
exempel ur praxis må nämnas, att en person
för en tid fått tjänsteförflyttning till
annan ort och under denna tid hyr ut sin
bostad eller att sådana företag som exportfirmor
och resebyråer, vilkas verksamhet
lamslogs under kriget, hyrde ut
sina kontorslokaler i väntan på bättre tider.
Att uthyrningar av detta tillfälliga

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 117

Om underlättande av andrahandsupplåtelse av hyreslägenheter.

slag icke annat än i undantagsfall tvångsvis
förlängas är så mycket mera av betydelse,
som hyresvärdar eljest draga sig
för att hyra ut utrymmen, som bli lediga
för begränsad tid.»

Så långt kommentaren. Jag tror knappast
att man kan göra mer än detta,
alltså att genom olika uttalanden inskärpa
hos dem som behandla dessa ärenden
den risk ur allmän synpunkt, som
det kan medföra om man tillämpar 8 §
för hårt. Någon mera kategorisk föreskrift
om att hyresavtal i dylika fall över
huvud taget icke skulle kunna förlängas,
bör man näppeligen ge. Förhållandena
äro mycket varierande, och man kan inte
undgå att ta hänsyn till alla omständigheter
i det enskilda fallet. Men det bör
vara klart i praxis, att 8 § måste tillämpas
försiktigt, och jag vill gärna med
detta uttalande ytterligare inskärpa vikten
därav.

Jag vill emellertid tillägga en sak. Det
erfordras, att det också blir klarlagt i
målet, att det verkligen varit en förutsättning
vid uthyrningen att hyresavtalet
skulle upphöra på en bestämd dag.
Ofta är detta tvistigt i målet. Ibland är
hela uppgörelsen muntlig, och hyresgästen
bestrider, att avsikten varit den som
upplåtaren påstår. Särskilt svårt kan upplåtaren
ha att bevisa sitt påstående om
— som inte sällan händer — man använt
ett vanligt tryckt hyreskontrakt, men
dessa särskilda förutsättningar om upphörandet
tillfogats muntligt vid sidan därav.
Att utgången i målet då är oviss är
ju inte att undra på. I många fall, där
upplåtaren inte har förstått myndigheternas
beslut, kan läget ha varit just
detta.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för det här avgivna svaret.
.lag tackar samtidigt för alt svaret
har avgivits så snabbt som har skett.

Svaret vittnar ju om att justitieministern
inser de olägenheter, som uppstå
på grund av de bestämmelser jag velat
få under debatt. Det är också glädjande,
tycker jag, att justitieministern genom ett

uttalande i svaret bar velat inskärpa vikten
av en försiktig tillämpning av åttonde
paragrafen. Det förefaller emellertid
mig som om man inte skulle kunna
komma ifrån svårigheterna med mindre
man ger bindande kraft åt ett avtal, som
båda parterna äro eniga om att vilja ge
bindande kraft. Alldeles självklart är —
det har jag också menat när jag har
framställt min interpellation — att tiden
för upplåtelsen skall vara klart begränsad
och bestämd i avtalet.

Emellertid tycks inte justitieministern
se problemet riktigt på samma sätt som
jag — och det kan jag ju förstå — när
han säger, att om det blir vanligt att
hyresnämnd på begäran av hyresgäst
förlänger hyresförhållandet, så kan detta
avskräcka folk från att tillfälligt hyra
ut sina lägenheter. Ja, det är ju just där
problemet ligger. I själva verket står det
betydligt flera lägenheter lediga än man
känner till, detta just på grund av den
osäkerhet som här råder. Det är givetvis
av vikt att man får klart för sig att bestämmelserna
skola tillämpas försiktigt,
och en sådan försiktig tillämpning kan
naturligtvis också i enskilda fall mildra
olägenheterna, men jag vet, att så
länge som möjligheten att utestänga våningsinnehavaren
kvarstår, så länge
kvarstå också de olägenheter som jag har
pekat på i interpellationen. Även om
hyresrådets inställning — det kan jag
tillägga — anses vara ganska välvillig
mot våningsinnehavarna och en våningsinnehavare
därför kan fundera på att
hyra ut, eftersom han just i det läge,
som råder då avtalet ingås, kan påräkna
att få komma tillbaka på överenskommen
tid, så kan det i praktiken inträffa
att den person, som i andra hand har
hyrt lägenheten, får ändrade levnadsförhållanden,
som göra att hyresnämndens
och eventuellt hyresrådets inställning
blir en annan. Då står kanske lägenhetsinnehavaren
där utan möjlighet att
komma in i sin lägenhet, trots att det
vid ingåendet av andrahandsavtalct, om
jag så får uttrycka mig, har förutsatts
att han skulle få tillbaka lägenheten. Det
finns faktiskt exempel på att hyresrådet
går fram på ett sådant sätt, att man nog

118

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Om underlättande av andrahandsupplåtelse av hyreslägenheter.

gör klokt i att inte ställa för stora förhoppningar
på att rådets inställning är
välvillig mot lägenhetsinnehavaren.

De skildringar som man möter i pressen
skall man naturligtvis taga med mycket
stor försiktighet, det har jag fullt
klart för mig, men här har jag ett tidningsurklipp
— dst är förresten ur
Stockholms-Tidningen från någon dag
nu i höst — där det skildras ett såvitt
jag kan bedöma mycket ömmande fall.
Jag skall inte gå in på detaljerna, men
slutet på historien blev att den ordinarie
ägaren till en lägenhet inte fick ha
den kvar utan måste flytta. Nu vill jag
tillägga, att detta exempel inte rör andrahandsuthyrning
och således ligger vid
sidan av dagens speciella problem, men
jag har nämnt det som ett uttryck för
att man inte alltid kan lita på den välvilliga
tolkningen.

Jag är fullt medveten om att det är
svårt att leda i bevis att hyresrådet har
gått alltför rigoröst fram i fråga om de
tidsbestämda avtalen, men detta kan ju
inte, åtminstone inte alltför mycket,
trubba av den synpunkt som jag anförde
i interpellationen, nämligen att bristen
på trygghet är det stora problemet i detta
sammanhang. Det finns också en rad
exempel på hur denna brist på trygghet
tar sig ut i praktiken och till vilka
konsekvenser den leder. Jag skall bara i
korthet ange ett par exempel.

Det ena gäller en person som fick
ett förmånligt erbjudande om en tjänst
på annan ort. Han tog reda på vilken
praxis hyresrådet brukade tillämpa. Han
hade inte råd att hålla lägenheter på
två håll. Slutresultatet blev att han såg
sig tvungen att avstå från att antaga det
för honom förmånliga erbjudandet, något
som längre fram medförde ofördelaktiga
konsekvenser för honom.

Ett annat exempel gäller en person
som under en längre tid skulle vistas
utomlands. Också denne hade möjlighet
att på auktoritativt håll taga reda på
praxis. Han vågade inte riskera att vid
sin återkomst stå utan våning. Vederbörande
hade råd att betala två lägenheter,
och därför lät han sin lägenhet här
hemma stå tom.

Jag skall inte taga upp tiden med att
gå in på flera exempel. Jag vill bara
säga, att jag tror det vore önskvärt att
problemet kunde lösas på något sätt, ty
jag vet att det väcker en del uppmärksamhet
att lägenheter stå tomma på
grund av bestämmelsernas innebörd,
samtidigt som det finns folk som inte
kan få tak över huvudet.

Exemplen som jag här bär nämnt
visa ju att folk tar det säkra för det
osäkra. Jag skall inte på något sätt förringa
värdet — som jag anser mycket
stort — av justitieministerns uttalande
om att just 8 § skall tillämpas, jag höll
på att säga med förnuft och med rättvisa
även gentemot den som hyrt lägenheten
från början.

Jag inser väl svårigheterna av att i
dag fastställa ändrade bestämmelser i
denna del, det skall jag ärligt erkänna ■—
sådant kan ju medföra icke önskvärda
konsekvenser i andra avseenden, och
man får ju i regel icke gå fram efter
sådana linjer. Men jag kan ändå inte låta
bli att sluta med att uttala en förhoppning,
att justitieministern ändå
skall finna det möjligt att också på ett
annat sätt än genom det positiva uttalande,
som här har gjorts, verka för att
den osäkerhet, som faktiskt råder, i möjligaste
mån undanröjes.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
vill först uttala min tillfredsställelse
över det uttalande, som gjorts här av
justitieministern. Jag tror att det kan
vara värt att man försöker att tillämpa
8 § i hyresregleringslagen med stor försiktighet.

Eftersom jag har haft tillfälle att inom
statens hyresråd deltaga i handläggningen
av rätt många mål av den här
arten, kan det kanske vara av intresse
att höra, hur vi där se på saken.

Det har varit ganska besvärligt att
behandla dessa mål av den orsaken, att
när man står inför en fråga om förlängning
av ett hyresförhållande med
bestämd hyrestid skall den liksom andra
uppsägningsfall bedömas efter billighet.
Man har alltså här att väga intres -

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 119

sena hos den uthyrande och den som
hyr mot varandra. Det kan självfallet
ofta föreligga fall, där den som innehar
lägenheten är i en betydligt svårare
situation än den som har hyrt ut den.
Under sådana förhållanden är det självklart,
att den förres skäl väga över, även
om det gäller ett tidsbestämt kontrakt.
Det är svårt att hårt fasthålla vid
bestämmelsen i kontraktet om tidsbegränsning
just med liänsyn till billighetsbestämmelsen.
Emellertid är jag
fullt medveten om att därest tendensen
att förlänga sådana kontrakt ökar, kommer
det att medföra att allt fler — åtminstone
de som anse sig på något vis
ha råd till det — i stället för att hyra
ut lägenheterna låta dem stå tomma under
den tid, som de inte själva använda
dem.

Det är emellertid en annan fråga vid
uthyrning i andra hand, som om möjligt
är ännu svårare. I alla tider har det
funnits personer, som hyrt ut möblerade
rum i andra hand. Även om den som
hyrt rummet har befunnits vara en
mindre lämplig hyresgäst, har numera
en uppsägning måst förklaras ogiltig,
därest icke den uthyrande kunnat hänvisa
till alldeles speciellt svåra förhållanden,
såsom ett i hög grad olämpligt
uppträdande av hyresgästen. Eljest har
uthyraren inte haft möjlighet att bli av
med sin hyresgäst. I dessa uthyrningsfall
gäller det ofta äldre damer, som ha
en större lägenhet än de anse sig behöva,
och de ha då kommit i en mycket
svår situation. Det har lett till att många
ha slutat med denna uthyrning, .lag tror
mig kunna påstå, att hland annat bär i
Stockholm bär detta inträffat i så mänga
fall, att svårigheten att få möblerade
rum liar ökat i väsentlig grad just av
denna orsak. När rumsuthyrarna inte
äro säkra på att kunna bli av med en
olämplig hyresgäst, föredraga de att låta
bli alt hyra ut rum. Det synes mig
därför vara nödvändigt, att man vidtager
åtgärder fiir att förenkla proceduren
även i detta fält och inte håller för hårt
på hyresrätten, om över huvud taget lägenheter
och möblerade rum skola kunna
stå tillgiingliga för uthyrning.

Ang. den religiösa mötesfriheten.

Inom hyresrådet ha vi nog, såsom justitieministern
framhållit, försökt att
när det gäller andrahandsuthyrning med
tidsbestämda kontrakt vara tillmötesgående
mot hyresvärden, om det kan bevisas
att det verkligen har gällt en tidsbestämd
uthyrning. Men frågan är som
sagt mycket komplicerad, emedan man
även vid en tidsbestämd uthyrning skall
ta hänsyn till billighetsskäl. Det gör det
understundom rätt svårt för hyresrådet
att ta hänsyn till att kontraktet faktiskt
varit avsett att gälla endast viss tid.

Jag hoppas att det uttalande, som här
har gjorts i dag, ytterligare skall möjliggöra
för hyresrådet och för hyresnämnderna
att förfara med större hänsynstagande
till uthyraren och därigenom
inte än mera försvåra uthyrning
av lägenheter med tidsbestämda kontrakt.
I annat fall kan man befara, att
ytterligare lägenheter komma att stå
tomma, därför att innehavaren fruktar
för att han inte kan återfå lägenheten,
när hyrestiden är utgången.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den religiösa mötesfriheten.

Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Näsgårds
interpellation angående den religiösa
mötesfriheten, och nu yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Näsgård frågat mig, om man
kan förvänta att frågan om den religiösa
mötesfriheten tages upp till behandling
i samband med dissenterlagskommitténs
förslag till religionsfrihetslag.

I sin interpellation har herr Näsgård
vänt sig emot att, enligt hans mening,
de administrativa myndigheterna äro
utrustade med alltför vittgående befogenheter
i fråga om offentliga sammankomster
för religiöst ändamål. Härom
vill jag framhålla följande.

Rätten för var och eu att anordna
gudstjänster och andra andaktsövningar,

120

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Ang. den religiösa mötesfriheten,
liksom rätten att deltaga i sådana offentliga
möten, är sedan lång tid tillbaka
allmänt erkänd i vårt land. Det kan visserligen
sägas att denna religiösa mötesfrihet
endast ofullständigt kommit till
uttryck i lagstiftningen. Den får dock
anses som en konsekvens av den religionsfrihet
som Konungen enligt regeringsformen
har att skydda. Såsom interpellanten
framhåller finnas i en ännu
gällande förordning från år 1868
vissa inskränkande bestämmelser, vilka
gälla då medlemmar av svenska kyrkan
hålla särskilda sammankomster för andaktsövning.
Vissa bestämmelser i denna
förordning måste sägas strida mot
den religiösa mötesfriheten, med den innebörd
denna numera anses äga. Dissenterlagskommittén
har emellertid uppgivit
att dessa bestämmelser sedan åtskillig
tid ej tillämpas. Kommittén föreslår
också att förordningen skall upphävas,
och så torde komma att ske i det
förslag till religionsfrihetslag som nu
är under utarbetande i justitiedepartementet.

Det svnes vara naturligt att i en ny
religionsfrihetslagstiftning angives den
allmänna grundsatsen, att gudstjänster
och andra andaktsövningar skola få fritt
anordnas utan några hinder, grundade
på religiösa skäl. Frågan om ett principstadgande
av denna innebörd är också
under övervägande i departementet.

En religiös mötesfrihet kan emellertid
icke vara helt obegränsad. Inskränkningar
kunna vara påkallade ur synpunkter
som icke ha med religionsfriheten
att göra och som alltså icke lämpligen
böra behandlas i en religionsfrihetslag.
Vid religiösa möten liksom vid
andra sammankomster måste självfallet
allmän ordning iakttagas. Sålunda kunna
enskilda sammanslutningar exempelvis
inte få helt okontrollerat anordna
friluftsmöten, som hindra trafiken på
allmän plats eller vålla olägenheter för
kringboende. Dessa synpunkter göra sig
särskilt gällande i städer och andra liknande
samhällen. Det är med hänsyn
härtill ofrånkomligt att frågan om rätt
att hålla religiösa möten måste — liksom
andra möten — ur ordningssyn -

punkt bedömas av administrativa myndigheter.

De viktigaste av de bestämmelser som
gälla på detta område äro upptagna i ordningsstadgan
för rikets städer. Det är inte
fullt klart, i vad mån dessa bestämmelser
äro tillämpliga på religiösa möten.
Det torde emellertid icke vara påkallat
att nu närmare ingå på denna tolkningsfråga,
då en utredning angående översyn
av ordningsstadgan pågår. Visserligen
har, såsom interpellanten säger, i
direktiven för denna utredning icke yttrats
något särskilt om de religiösa mötena.
Uppenbart är emellertid att de sakkunniga,
såsom skett i tidigare utredningar
på detta område, även måste beakta
detta slag av sammankomster.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för svaret för min
interpellation. Svaret visar, att statsrådet
har intresse för frågan, och jag skall
därför inte alls uttala något missnöje
över innehållet. Att jag har framställt
min fråga beror inte bara på det aktuella
fallet i Blekinge län. Det har förekommit
många liknande fall under de
senare åren. Anledningen till att just
detta fall har väckt så stor uppmärksamhet
är att det blev överklagat och
att besvären fullföljts ända upp till
Kungl. Maj:t, som till sist vidtog rättelse.
Att jag framställde interpellationen
berodde främst på att förarbetena till
en ny religionsfrihetslag pågå i justitiedepartementet
på grundval av dissenterlagskommitténs
utredning.

Nu meddelade justitieministern, att
han anser det naturligt, att i en ny religionsfrihetslagstiftning
angives den allmänna
grundsatsen, att gudstjänster och
andra andaktsövningar skola få fritt
anordnas utan några hinder, grundade
på religiösa skäl, och han tilläde, att
frågan om ett principstadgande av denna
innebörd också är under övervägande
i departementet. Jag vill bara till det
foga den anmärkningen, att i det fall,
som jag närmast har berört, voro de
kyrkliga myndigheterna inte på något

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 121

sätt inblandade. Vederbörande kyrkoherde
liar offentligen förklarat, att lian
ingenting alls hade att invända mot att
pingstvännerna fingo hålla sina möten
såsom de önskade.

Statsrådet säger — det är ganska
självklart även ur min synpunkt — att
man inte okontrollerat kan få anordna
friluftsmöten, som hindra trafiken på
allmän plats eller vålla olägenheter för
kringboende. Jag tror inte att i det av
mig påtalade fallet magistraten överträtt
sin befogenhet. Men det kan inte
lia varit sådana synpunkter som hänsyn
till trafiken och till kringboende, som
magistraten anlagt, när den t. ex. har
förbjudit möten under högmässotid. Jag
tror att man i lagstiftningen måste ha
fastare grunder för den religiösa mötesfriheten
för att inte myndigheterna med
stöd av särskilt utfärdade ordningsstadgor
skola kunna vidtaga godtyckliga inskränkningar.

Jag vill, herr talman, såsom min slutreflexion
framhålla, att den religiösa
mötesfriheten bör vara en lagfästad medborgerlig
rätt och inte endast en allmän
grundsats, prisgiven åt administrativa
myndigheters godtyckliga tolkning.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
delar interpellantens syn på den religiösa
mötesfriheten. Jag anser att församlingsfriheten
— inte bara den religiösa
— bör vara så vittomfattande som
möjligt.

Anledningen till att jag begärde ordet
i denna sak är emellertid att ett i Stockholm
utkommande pressorgan, som inte
är känt för någon överdriven vederhäftighet,
i anledning av denna sak riktat
ett personligt angrepp mot landshövdingen
i Blekinge län. Jag skall bo att
få lämna den upplysningen, alt landshövdingen
icke har handlagt detta ärende,
vare sig vid den förberedande behandlingen
eller vid beslutets fattande
i länsstyrelsen, tv han åtnjöt vid den
tiden semester. Det var först genom tidningspressen,
som han blev delaktig av
det av länsstyrelsen fattade beslutet.

Av såväl interpellationen som stats -

Ang. den religiösa mötesfriheten,
rådets svar framgår, att frågan om den
religiösa församlingsfriheten på visst
sätt är sammankopplad med ordningsstadgan
för rikets städer. Den ena saken
sammanhänger med den andra, och det
var därför som beställt, när inrikesministern
för en stund sedan infann sig i
kammaren Inrikesministern har tillkallat
sakkunniga för att överarbeta ordningsstadgan.
Den gällde förut enbart
för städerna, men om jag inte minns fel
framlades efter de sorgliga ådalshändelserna
förslag av eu folkfrisinnad regering
om att vissa delar av stadgan, som
avse mötes- och demonstrationsfrihet
m. in., skulle gälla även för landsbygden.
Därmed strök man ett brett streck över
alla de ordningsstadgor, som landskommunerna
antagit med stöd av den kommunala
självstyrelsen. Man lade tillämpningen
av bestämmelserna om mötesfriheten
i händerna på administrativa
myndigheter, polisdistrikten eller landsfiskalerna.
Följden av dessa bestämmelser
blev ett kineseri av ganska stor vidlyftighet.
Man skulle anmäla till landsfiskalen
de sammanträden som skulle
äga rum och begära tillstånd till de offentliga
möten som skulle anordnas
o. s. v.

Frågan gjordes omsider till föremål
för utredning. Vi fingo ett sakkunnigförslag
år 1944. Det var ute på remiss
och kritiserades runt om i landet av
kommunala församlingar och andra institutioner.
Jag skulle vilja kalla detta
sakkunmigförslag ett pekoral, och jag
hoppas att de sakkunniga, som numera
utreda frågan, inte förledas till att
framlägga ett liknande förslag för regeringen.
Jag skall bara nämna ett par
exempel på de största befängdheterna.
Fn vägarbetare, som kör en vägskrapa
på allmän väg, skulle inte få lov att
stanna den och äta sin frukost, om han
till densamma förtär en halva pilsner.
En person, som har en tomt intill en
sjöstrand, får inte bada eller solbada
där — även om han liar baddräkt på
sig — utan tillstånd av landsfiskalen.

Vi ha sedan urminnes lid en församlingsfrihet
i detta land. Jag är inte säker
på att den är stadfäslad i lag, men

122

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

den finns i varje fall, och man skall inte
försöka att stifta några ordningsstadgor
eller andra bestämmelser, där man går
så in i detaljer, att denna uråldriga rätt
för svenska folket göres illusorisk.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag vill i anledning av herr Hällgrens
anförande säga, att om han studerar
de direktiv, som lämnats för den ordningsstadgeutredning,
som nu är tillsatt,
tror jag redan en genomläsning av
dem skall vara ägnad att mildra herr
Hällgrens farhågor på så gott som alla
de punkter, som han har berört i denna
debatt.

Vi ha i direktiven försökt att framhålla,
att man skall akta sig mycket noga
ler att i för hela riket gällande bestämmelser
allllör delaljerat reglera mötesfrihet
och församlingsfrihet. Vi ha
haft den uppfattningen, att man bör giva
allenast vissa viktiga huvudsakliga
föreskrifter och att i övrigt dessa frågor
skola överlämnas åt de kommunala
myndigheternas avgörande.

Herr HÄLLGREN: Jag har läst direktiven,
och jag vet, att de äro mycket
försiktigt avfattade. Men när man har
tagit del av händelserna år 1932 och
bär läst 1944 års sakkunnigbetänkande,
så skadar det inte att i tid varna!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av återremiss
av första lagutskottets utlåtande nr 35 i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom eu den 1 april 1949 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

I anledning av propositionen hade
inom andra kammaren väckts två motioner,
nämligen nr 377 av herr Hedlund
i Östersund och nr 378 av herr Johnsson
i Stockholm.

I sitt utlåtande nr 35 i anledning av
propositionen och motionerna hade utskottet
hemställt ej mindre under A) att
riksdagen måtte med anledning av propositionen
och motionerna för sin del
antaga ett av utskottet i utlåtandet framlagt
förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr
321) än även under B) att motionen II:
378, i den män den icke bifallits eller
besvarats genom vad utskottet hemställt
under A), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillbandakomna protokollsutdrag
hade kamrarna den 21 maj
1919 vid behandling av nämnda utlåtande
beslutat visa ärendet åter till utskottet.

På hemställan av utskottet i dess memorial
nr 46 hade kamrarna den 28 maj
1949 beslutat uppskjuta den fortsatta behandlingen
av propositionen och motionerna
till den nu pågående höstsessionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Al att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget samt
i anledning av motionen II: 378 — måtte
för sin del antaga under punkten infört
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus,

B) att motionerna II: 377 och II: 378,
i den mån de icke bifallits eller besvarats
genom vad utskottet hemställt under
A), icke måtte föranleda inågon riksdagens
åtgärd.

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 123

Lagförslag om utskrivning från sinnessjukhus.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Av utskottets
enhälliga utlåtande framgå de
skäl, på grund av vilka utskottet accepterat
departementschefens förslag, att
decentraliseringen av sinnessjuknämndens
utskrivningsuppgift på lokala utskrivnangsnämnder
skall genomföras i
två etapper.

Det är nu allenast fråga om den första
så att säga försöksetappen. Det nya
systemet skall allenast tillämpas vid ett
mindre antal av Kungl. Maj :t bestämda
sinnessjukhus.

Ikraftträdandet av den tillämnade lagen
har utskottet föreslagit uppskjutet
till den 1 april 1950. Detta korta anstånd
med ikraftträdandet bör enligt utskottets
mening icke inverka på möjligheterna
att under den provisoriska lagens
giltighetstid vinna nödiga erfarenheter
om förutsättningarna för en slutgiltig
lagstiftning i ämnet. Jag vågar med hänsyn
till departementschefens starkt dokumenterade
intresse för denna viktiga
lagfråga uttrycka den bestämda förhoppningen
att den andra lagstiftningsetappen
kommer att genomföras senast vid
utgången av den provisoriska lagens giltighetstid.

Vid den nu förestående försökstillämpningen
är det av stor vikt, framför allt
med hänsyn till den av departementschefen
så starkt framhållna läkarbristen,
alt allt göres för att så litet som
möjligt betunga sinnessjukläkarna genom
den nya ordningen. I sitt utlåtande
i våras, vilket återgives i dagens .utlåtande,
underströk utskottet sålunda vikten
av att intet underlåtes för att göra
det expeditionella arbetet möjligast enkelt
och rationellt. Längre fram i utlåtandet
framhöll utskottet beträffande föredragning,
protokollföring och liknande
spörsmål, att vad departementschefen
häruitinnan tänkt sig tillgodosåge
önskemålet, att sjukvårdsläkaren så litet
som möjligt skulle betungas med
dessa göromål. Utskottet har sålunda
trott sig vara i god överensstämmelse
med departementschefen, när utskottet
strävat efter att i möjligaste mån undvika
alt belasta sjukvårdsläkaren med nya
göromål.

Ett utslag av denna strävan ligger
däri, att utskottet föreslagit eu av departementschefen
accepterad ändring i bestämmelserna
om den lokala nämndens
organisation, nämligen att ordförandeskapet
i nämnden skall åvila den lagfarne
ledamoten, vilken förutsättes skola
vara innehavare av domarämbete. Med
ordförandeskapet följer tydligen, om
ingenting annat föreskrives, hela ansvaret
för den formella handläggningen,
däribland expeditionsgöromålen. Att
dessa inte skulle åvila läkaren såsom något
slags sekreterare åt domaren, har
åtminstone för mig stått fullkomligt
klart, och jag bär all anledning antaga,
att detta varit hela utskottets mening,
fastän saken såsom självklar ej bär kommit
till uttryck i skrivningen.

Utskottet har med avsikt ej velat gå
in på detaljer, som sammanhänga med
anslagsfrågor. Men det må vara mig såsom
kammarledamot tillåtet att framhålla
önskemålet av att ett skäligt belopp
ställes till varje utskrivningsnämnds
disposition att användas till arvoden
för sekreterarhjälp vid sammanträdena
och för expeditionsgöromålen,
så att varken domaren-ordföranden eller
sjukhusläkaren behöver belastas med
dylika göromål. Jag tar för givet, att
nämnden skulle vara mest betjänt av
att såsom en dvlik sekreterare anlita
någon ung jurist. Men det bör bli nämndens
ensak.

Jag har velat göra dessa påpekanden
för att bringa dem under departementschefens
benägna övervägande. Jag känner
mig fast övertygad om att de gå
helt i riktning med hans önskan att icke
hetunga sjukhusläkaren med göromål,
som med fördel kunna läggas på andra
arbetskrafter.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
vill gärna understryka herr Schlyters
ord om att det givetvis aldrig — såvitt
jag vet — varit en tanke inom lagutskottet
på alt sjukhusläkarna skulle
fungera såsom sekreterare i de lokala

124

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri,
utskrivningsnämnderna, och det av flera
goda skäl.

Lagutskottet har nu alltså, herr talman,
tvingats av force majeure, i form
av läkarbristen, att acceptera den av
departementschefen föreslagna partiella
lösning av den föreliggande frågan, varigenom
olika regler komma att bli gällande
vid utskrivning av patienter, som
äro intagna på olika sinnessjukhus. Detta
är naturligtvis i och för sig inte riktigt
tillfredsställande, men även jag tar fasta
på den av herr Schlyter anförda synpunkten,
att man har att betrakta denna
ordning såsom en första etapp. Den andra
kommer, hoppas vi, snart nog, och
därefter kommer den nu införda ordningen
att bli gällande vid samtliga sinnessjukhus
i riket.

Jag får kanske, herr talman, begagna
tillfället att lyckönska herr Schlyter till
detta genombrott för en tanke, för vilken
han såsom motionär har varit en
av promotorerna. Jag hoppas nu också,
i likhet med många andra, att dessa lokala
utskrivningsnämnder komma att
motsvara de förväntningar, som man
har ställt på dem. Ur rättssäkerhetssynpunkt
har det varit önskvärt att få till
stånd en mera betryggande ordning vid
behandlingen av den betydelsefulla frågan
om utskrivning av patienter på sinnessjukhus.

Efter härmed Slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft följande
tre till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen dels motionen nr 161 i första
kammaren av herr Schlyter, dels ock de
likalydande motionerna nr 225 i första

kammaren av herr Holmbäck m. fl. och
nr 283 i andra kammaren av herr Ilagar
d m. fl.

I motionen I: 161 hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den
7 juni 1934 om straff för vissa brott vid
förande av motorfordon.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen
den 7 juni 1934 om straff för vissa brott
vid förande av motorfordon skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Förer den som är påverkad av starka
drycker automohil, motorcykel eller
traktortåg, straffes med fängelse i högst
ett år eller, där omständigheterna äro
mildrande, med dagsböter, dock ej under
tio.

Har föraren vid fordonets förande en
alkoholkoncentration i blodet av 0,5
promille eller däröver, skall han anses
påverkad av starka drycker.

I motionerna 1:225 och 11:283 hade
föreslagits, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa om sådan skyndsam
utredning, enligt i motionerna angivna
riktlinjer, rörande skärpta åtgärder
mot rattfylleri, att förslag utan tidsutdräkt
kunde föreläggas riksdagen.

Efter hörande av talmanskonferensen
hade utskottet i sitt memorial nr 42 på
anförda grunder hemställt, att riksdagen
måtte uppskjuta behandlingen av motionerna
till 1950 års riksdag. Enligt utskottet
tillhandakomna utdrag av kamrarnas
protokoll hade emellertid riksdagen
beslutat uppskjuta behandlingen
av motionerna till höstsessionen med
innevarande års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 161 och
II: 225 samt II: 283, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 125

Herr SCHLYTER: Herr talman! När
jag i januari i år väckte min motion,
hade jag naturligtvis ingen tanke på att
jag skulle kunna få riksdagen att antaga
den av mig föreslagna lagtexten. Min avsikt
var att på allvar komma till tals
med kommunikationsdepartementet, på
grund av att departementet låtit år efter
år gå utan att bringa detta viktiga lagärende
till en lösning.

Detta undgicks därigenom att utskottet
till en början fick det beskedet från
departementet, att det ännu icke var avgjort
om det skulle bli någon proposition
till årets riksdag, och längre fram
därigenom alt departementet satte i ulsikt
en proposition till nästa års riksdag.
Det snälla utskottet föreslog då
riksdagen att uppskjuta min motion till
nästa år för att tagas upp i samband
med den väntade propositionen. Slutet
blev emellertid att departementet i maj
tillsatte nya sakkunniga för frågans utredning,
och nu upplyses det i utskottets
utlåtande, att proposition är att
vänta till 1951 års riksdag. Jag vet inte,
herr talman, om det är parlamentariskt

att säga som Relling---. Jag ser att

herr talmannen ser betänksam ut, och
jag säger därför bara: Jag tror det inte!

Genom uppskovet förlorade motionen
all mening, även sedan uppskovet förkortats
till höstriksdagen. Vid tillkallandet
av de sista sakkunniga i maj månad
lämnade departementschefen vissa direktiv,
intagna i utskottets utlåtande på
s. 9. Direktiven kunna i detta läge inte
lämpligen tagas upp till detaljgranskning.
Jag beklagar dock, att departementschefen
funnit anledning göra så
bestämda uttalanden, exempelvis i fråga
om yrkandena om förbud efter
norskt mönster mot alkoholförtäring viss
tid före och under förande av motorforfond;
departementschefen finner principen
svår att tillämpa och anser den svårligen
kunna genomföras ulan betydande
modifikationer. Jag hoppas att detta uttalande
icke kommer att hindra de sakkunniga
från att till förutsättningslös undersökning
upptaga frågan om krav på
helnykterhet vid ratten.

Inom utskottet har eu viss osäkerhet

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

rått beträffande departementets avsikt i
fråga om framläggandet för riksdagen
av 1944 års trafikförfattningssakkunnigas
lagförslag. De sakkunniga ha i SOU
1948: 34 föreslagit en ny lag om straff
för vissa trafikbrott, i vilken straffbestämmelserna
för rattfylleri skulle upptagas,
fastiin de sakkunniga räkna med
en blivande utredning om blodprovets
bevisvärde. Efter den av departementschefen
nu igångsatta utredningen skulle
jag för min del anse det otänkbart, att
regeringen skulle före den igångsatta
utredningens avslutande framlägga förslag
till en ny lag innefattande straffbestämmelser
för rattfylleri. Hade jag
tänkt mig möjligheten härav, skulle jag
inom utskottet ha påyrkat ett uttalande
häremot. Även om nu gällande lagregler
oförändrade inflyttades i 1950 års lag,
skulle lagstiftningsakten dock innebära
en underlig ny sanktion av en redan
ihjälkritiserad lag.

Ett ytterligare skäl mot framläggande
av trafikförfattningssakkunnigas lagförslag
om straff för vissa trafikbrott ligger
i den av utskottet framburna tanken,
att straffbestämmelserna rörande det
allvarliga brott, som rattfylleriet utgör,
borde infogas i allmänna strafflagen,
varigenom lagstiftningsfrågan skulle
överflyttas från kommunikations- till
justitiedepartementet. Jag skulle för min
del med tillfredsställelse se en dylik
överflyttning till det i strafflagstiftningsfrågor
sakkunniga departementet.

I förhoppning att kommunikationsministern
är villig taga denna fråga under
övervägande, förmodar jag att han
häri skall finna ett ytterligare skäl att
låta nuvarande rattfylleribestämmelser
kvarstå på den plats de ha tills de sakkunniga
slutfört sin utredning och
straffrättskommittén fått tillfälle att yttra
sig över förslaget att infoga straffbestämmelserna
för rattfylleri i allmänna
strafflagen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Lagutskottets
utlåtande är föranlett inte
blott av eu motion utav herr Schlvter,
utav också av en motion som har fram -

126

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri,
förts i riksdagens båda kamrar, som undertecknats
av flera ledamöter och som
i denna kammare har avlämnats av mig.

Motionen skrevs under det omedelbara
intrycket av en händelse, som inträffade
strax innan riksdagen i våras började,
nämligen då en man, som hade en
viss alkoholkoncentration i hlodet, ändå
satte sig upp i en bil och körde på
sex personer, av vilka fyra dödades.
Tidningarna upplyste i går, att hovrätten
hade ådömt samma straff som häradsrätten,
nämligen tio månaders straffarbete.
Det var många som inför denna
händelse frågade sig, om verkligen allt
som på lagstiftningens väg kan göras
för motverkande av rattfylleri vore gjort.
I vår motion föreslogo vi utredning om
åtgärder i sju olika riktningar.

Herr Schlyter har redan berört hur
ärendet sedermera har behandlats. Den
27 maj — samma dag som riksdagen behandlade
frågan, huruvida motionerna
skulle uppskjutas till höstsessionen eller
till nästa riksdag — begärde kommunikationsministern
bemyndigande
att få tillkalla särskilda sakkunniga för
reviderad lagstiftning angående rattfylleri.
Nu upplyser första lagutskottet att
de önskemål, som vi hade uttryckt i motionen,
även i vissa delar komma att uppfyllas
genom särskild proposition till

1950 års riksdag. Jag har därför, herr
talman, ingen invändning emot det slut,
till vilket första lagutskottet har kommit,
nämligen att motionerna nu icke
böra föranleda någon riksdagens åtgärd,
men jag skall tillåta mig att anknyta några
reflexioner till utskottets behandling
av ärendet.

Jag måste instämma i herr Schlyters
kritik av att ärendet har behandlats
långsamt. Den tågordning, som använts,
gör att vi i de väsentliga frågorna icke
kunna få en proposition förrän vid 1951
års riksdag, och förnyad lagstiftning kan
alltså icke träda i tillämpning förrän
tidigast, skulle jag tänka mig, den 1 juli

1951 och förmodligen inte förrän den
1 januari 1952. Jag är rätt förvånad över
att man icke i våras i departementet
kunde lösa frågan om tillsättande av
sakkunniga tidigare, så att man hade

kunnat få fram en proposition till 1950
års riksdag.

Beträffande direktiven för utredningen
hyser jag ungefär samma uppfattning
som herr Schlyter, men jag skall icke
uppehålla kammarens tid med denna
fråga, detta bland annat med hänsyn till
att jag till vårens protokoll hade tillfälle
att uttrycka ungefär samma uppfattning
som herr Schlyter nu.

Ett glädjande förhållande, som omnämndes
i första lagutskottets memorial,
är att frågan om den straffrättsliga
behandlingen av rattfylleri kommer att
tagas under omprövning av straffrättskommittén
för införande av bestämmelserna
i en eventuell ny brottsbalk eller i
varje fall placering av den tillsammans
med andra stora straffrättsliga bestämmelser.
Jag tror att ärendet genom att
frågan tas upp av straffrättskommittén
kommer att få den över huvud taget bästa
behandling ur straffrättslig synpunkt
som är möjlig. Det blir landets främsta
expertis på straffrättens område, som
kommer att kopplas in på denna lagstiftningsfråga.

Men jag skall också tillåta mig en annan
reflexion. Jag nämnde i ett anförande
den 27 maj, då frågan om uppskov
till hösten eller till nästa vår med
realbehandlingen av motionerna var före
här i riksdagen, att jag hade gått igenom
Kungl. Maj :ts rättspraxis för år
1948 angående beviljande av nåd i mål
som rörde onykterhet vid ratten och att
jag ämnade anknyta några reflexioner
till denna rättspraxis, när vår motion
skulle på nytt komma upp inför riksdagen.

Herr talman! På straffrättens område
har man under de sista årtiondena, samtidigt
som man genom allmänna straffbud
har sökt bekämpa brottsligheten,
sökt skapa en lagstiftning, som i domarens
hand sätter mycket stora möjligheter
att taga hänsyn till de särskilda omständigheterna
i målet och därmed också
taga full hänsyn till brottslingens person.
Vi ha fått mycket vida latituder,
inom vilka domaren äger att bestämma
sin dom. Vi ha fått regler om villkorlig
dom, som göra att domaren i mycket

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 127

vid omfattning kan pröva huruvida icke
en person som har begått ett brott skulle
kunna bli en duglig, oförvitlig medborgare
på annat sätt än genom att han
straffas för gärningen. Parallellt med
detta ha vi även fått regler som möjliggöra
för myndigheterna att uppskjuta
verkställandet av redan beslutade domar
under en viss tid, upp till ett halvår.

Parallellt med statens strafflagstiftning
har emellertid alltid stått en möjlighet
för Kungl. Maj:t att bevilja nåd
i brottmål. Denna möjlighet har tidigare
begagnats relativt sparsamt, men har under
de sista åren börjat begagnas oftare.
Den har till och med börjat begagnas så
ofta, att man på vissa håll har satt i fråga,
om det inte börjat bli för ofta. Man har
sagt att Kungl. Maj :t i statsrådet såsom
nådeinstans i viss omfattning har kommit
att bli en fjärde instans över högsta
domstolen, en instans, dit man vänder
sig i utomordentligt många fall.

Bakom justitieministerns hållning i
nådefrågor ligger en klar humanitär tendens,
och för min del vill jag uttryckligen
uttala, att jag uppskattar och respekterar
den. Men denna tendens får
naturligen inte drivas så långt, att de
farhågor, som man på sina håll hyser
för att nådetendensen sätter ändamålet
med straffet i fara, skulle bli verkliga.

Vad frågan om rattfyllerilagstiftningcn
angår, ha de allmänpreventiva synpunkterna
en utomordentlig betydelse.
Man bör genom straffet inte blott avhålla
den som har begått ett rattfylleribrott
från att begå ett nytt rattfylleribrott,
utan i den mest eminenta mån tjäna
straffen för rattfylleribrott uppgiften
att avhålla folk i allmänhet i samhället
från att vara onyktra vid ratten. Straffet
vid rattfylleri har en moralbildande
verkan i samhället av utomordentligt
mycket större betydelse än vad fallet
är vid många andra brottstyper. Vi kunna
exempelvis jämföra det med straffet
vid stöld. Att inte en person får stjäla
är någonting som är inpräntat i samhället
sedan många århundraden, så
långt som vi över huvud taget kunna se
tillbaka i tiden. Det är någonting som
fullständigt ingår i alla personers mora -

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri,
liska uppfattning. Men beträffande rattfylleriet
är det inte så. Rattfylleri är någonting
helt nytt, det är någonting som
står i samband med den senaste tidens
tekniska utveckling, och därför tjänar
rattfyllerilagstiftningen syftet att hos
samhället pränta in uppfattningen, att
rattfylleriet är någonting brottsligt. Den
tjänar detta syfte i mycket högre grad
än straffbestämmelserna på de flesta
andra områden.

Detta resonemang får naturligtvis inte
leda till att nåd i fråga om förseelser,
som bestå i onykterhet vid förande av
bil, över huvud taget skulle vara utesluten.
Men det medför, att nåd i dessa
fall bör vara mycket sällsynt förekommande,
eljest minskas den allmänpreventiva
betydelsen av rattfyllerilagstiftningen.

Som jag nämnde har jag genomgått
1948 års beslut i nådefrågor i de fall, då
det varit fråga om onykterhet vid förande
av bil. I något över hundra fall har
nåd sökts, och givetvis ha de flesta av
nådeansökningarna avslagits. Men icke
mindre än 27 ha i större eller mindre
mån bifallits. Av dessa 27 ha 15 bifallits
med tillstyrkan av de justitieråd, som
haft att yttra sig i frågan om nåd skulle
beviljas. Men i 12 fall har regeringen i
större eller mindre omfattning givit nåd,
utan att någon av de högsta domstolens
ledamöter, som ha yttrat sig i nådefrågan,
tillstyrkt att nåd skulle ges. I ett
par fall av dessa fall är kanske inte någon
större invändning att göra — det
har gällt uppskov med verkställandet av
straff. Men i fyra fall har det gällt nedsättning
av det straff, som har ådömts
enligt en lagstiftning, som av utomordentligt
stora kretsar i samhället anses
vara för mild, och i sex fall har det av
nåd beviljats villkorlig dom för brott, då
det gällt onykterhet vid ratten. I ett av
dessa fall avdömdes också en stöld genom
domen.

Hur det dömts i år har jag inte studerat,
men jag har i min hand en dom,
som avkunnades i december 1948 och
vilken gällde en man, som hade fört bil
med en mycket stark alkoholkoncentration
i blodet. Följden blev en samman -

128

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

stötning, och han dömdes av häradsrätten
till två månaders fängelse. Redan
innan tiden för överklagande i hovrätten
var ute, inlämnade han till Kungl. Maj :t
en ansökan om nåd, som vid konselj i
mars i år också blev beviljad så till vida
att domen blev villkorlig.

Jag tror, herr talman, att vi här röra
oss på områden, där frågorna äro ganska
svåra. För min del skulle jag emellertid
vilja hävda, att det över huvud taget är
olämpligt att ge villkorlig dom, då det
gäller straff för onykterhet vid ratten.

Jag skall inte gå längre i diskussionen.
Men iag skulle vilja säga — och det är
därför som jag tagit till orda här — att
det är synnerligen önskvärt, att 1949 års
trafiknykterhetssakkunniga, som i sitt betänkande,
vilket de skola avlämna under
nästa år, naturligen måste komma att gå
in också på frågan hur stränga straff i
praxis utdömas för rattfylleri, också gå
in på frågan om Kungl. Maj:ts handhavande
av nåderätten, då det gäller rattfylleri.
Då kunna vi, när trafiknykterhetssakkunnigas
förslag kommer upp i
riksdagen, få en fullständigt klar bild
av hur dessa viktiga spörsmål behandlas
hos vederbörande myndigheter och
därmed en klar bakgrund till den lagstiftning,
som man kommer att be riksdagen
att antaga.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag ber att i anslutning till herr
Holmbäcks anförande få göra några allmänna
reflexioner om nådeinstitutets användande.
Jag fick först strax innan herr
Holmbäck började sitt anförande genom
hans vänlighet reda på att han tänkte
yttra några ord om denna fråga. Jag har
således inte haft tillfälle att förbereda
mig men vill ändå gärna säga några ord.
Det gäller nämligen här en mycket viktig
fråga, och jag måste självfallet djupt känna
mitt ansvar, då jag en gång i veckan
slutligt och oåterkalleligt har att avgöra
människors öde.

Jag vill till att börja med oreserverat
instämma i herr Holmbäcks uttalande,
att nådeinstitutet icke får användas så, att
det blir en fjärde instans ovanför högsta
domstolen. Det torde inte heller med fog

kunna påstås att så sker. Eftersom jag
inle har hunnit förbereda mitt anförande,
har jag inga exakta siffror tillgängliga,
men det är ju ett faktum, att det ojämförligt
största antalet nådeansökningar
avslås, fastän det regelbundet anföres
vägande personliga skäl, som kunna tala
för en humanare lösning av de mänskliga
problem som ligga bakom de olika
ansökningarna. Jag har dessutom ett allmänt
intryck av att antalet nådeansökningar,
i motsats till vad herr Holmbäck
antar, på sista tiden har sjunkit, trots att
detta inte motsvaras av någon liknande
minskning av domstolarnas belastning
med brottmål. Jag kan, som sagt, inte
nu stödja detta påstående med några
siffror, men det synes vara ett faktum
att antalet nådeansökningar påtagligt
nedgått.

Vad så angår den mera speciella frågan
om nåd i rattfyllerimål, som väl var
det egentliga ämnet för herr Holmbäcks
anförande, är jag även därvidlag i huvudsak
ense med honom. Jag anser således
att om en person som har gjort sig
skyldig till rattfylleri skall få nåd, fordras
det andra och mycket starkare skäl
än när det gäller nådeansökningar för de
flesta andra brott. Så tillämpas också nådeinstitutet.
Med nåd menar jag då nåd i
mera reell mening — och jag förstod att
herr Holmbäck gjorde samma distinktion.
Jag anser nämligen inte att det är
så förfärligt viktigt, om en för rattfylleri
dömd person avtjänar sitt fängelsestraff
ett par månader förr eller senare, ifall
ett uppskov med straffets verkställande
skulle vara av väsentlig betydelse för honom.
Det kan t. ex. vara fråga om en
lantbrukare, som ansöker om uppskov
med straffet för att först hinna få in sin
skörd, eller det kan eljest vara en person
som av någon särskild anledning har ett
utomordentligt starkt behov att få anstånd
med straffets avtjänande, kanske
på grund av det skulle bli ruinerande
för hans familj om han omedelbart måste
gå i fängelse. En dylik benådning kan
väl inte betraktas som en sådan förändring
av straffet, att någon skada skulle
kunna uppstå ur allmänprevcntiva synpunkter.

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 129

Om dylika fall undantagas, återstå enligt
herr Holmbäcks uppdelning två typer
av fall, då nåd har beviljats. Den ena
gruppen omfattar, som herr Holmbäck
nämnde i slutet av sitt anförande, fyra
fall, i vilka straffet nedsatts, och den
andra gruppen sex fall, i vilka villkorlig
dom beviljats.

Vad nedsättningen av strafftiden angår,
delar jag även därvidlag i stort sett
herr Holmbäcks mening, nämligen att
domstolarna snarast borde kunna utdöma
något högre straff för rattfylleri än
vad de i allmänhet göra. En månads
fängelse har blivit ett slags standardstraff
för detta brott. Enligt min uppfattning
kunde två eller tre månader i vissa fall
vara ett lämpligt straff, och domstolarna
borde kanske variera litet mer än vad
de nu ofta göra.

När emellertid det utdömda straffet
efter nådeansökan i något enstaka fall
blivit nedsatt från t. ex. tre till två månader
eller från två månader till en månad,
har detta berott på speciella omständigheter.
I ett av de påtalade fallen
var, efter vad jag kan erinra mig, straffmätningen
påfallande hög i förhållande
till det begångna brottet. När jag gjorde
en jämförelse med straffmätningen i de
hundratals andra rattfyllerimål, som jag
har sett, förstod jag att straffet kunde
tyckas vara orättvist strängt, och det
hade också uppfattats så av den nådesökande.

I ett annat fall, där straffet — om jag
minns rätt — efter nådeansökan nedsattes
från två månader till en månad,
gällde det, såvitt jag erinrar mig, en
småbrukare som med sin hustrus hjälp
ensam skötte sin gård. Han kunde inte
få någon hjälp och hade för övrigt inte
råd att leja arbetskraft för att klara gården.
Av utredningen i målet hade jag
fått det intrycket, att hustrun med yttersta
ansträngning skulle kunna hålla
ihop det hela en månad men nog inte
längre. Även om straffet nedsattes till
en månad, fick ju mannen gå i fängelse,
och som jag nyss nämnde betraktas detta
såsom ett »normalt straff» för rattfylleri.
Samhället hade ju i detta fall

9 Första kammarens protokoll 19i9. Kr 29.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

även efter nåden visat sitt påtagliga ogillande
av hans handling.

Härefter återstå de sex fall, i vilka
villkorlig dom har beviljats. Jag vill
därvidlag understryka, att i rattfyllerimål
har villkorlig dom meddelats endast
i sådana fall, då synnerligen starka
skäl därtill förelegat. Var och en som
läser igenom handlingarna i dessa mål
torde komma att finna, att det förelegat
alldeles speciella omständigheter som
motiverat den villkorliga domen. Jag vill
minnas, att det i flera av fallen förelåg
sjukdom av allvarlig beskaffenhet, och
i de övriga har det funnits andra
omständigheter, som enligt mitt bedömande
ha givit fallen en särprägel.
Jag tror inte, att jag i något enda fail
har förordat villkorlig dom i rattfyllerimål
endast med stöd av sådana skäl,
som i vanliga mål kunna föranleda domstolarna
att bevilja villkorlig dom, t. ex.
att det är fråga om en engångsförseelse
av en hygglig människa, som man kan
vänta aldrig kommer att upprepa sitt
brott.

Det har i de fall, då villkorlig dom
av nåd beviljats, alltså förelegat speciella,
starka skäl av en art som inte behöva
vara för handen i normalfallen.
Det var bara sex fall i denna grupp, som
herr Holmbäck påtalade, men jag vill
fästa uppmärksamheten på att under
samma tid ha säkerligen ett hundratal
nådesökande fått avslag, varvid det i allmänhet
rört sig om hyggliga människor.
Rattfyllerister äro ju som regel inga förbrytartyper,
utan det är oftast människor
som aldrig tidigare varit i fängelse
och om vilka man kan anta att de
aldrig komma att upprepa sitt brott vare
sig de få villkorlig dom eller inte.
De ha fått en allvarlig varning redan
genom hotet om fängelsestraff, och det
är över huvud taget fråga om människor
som egentligen aldrig borde få se
ett fängelse inifrån. Trots detta ha deras
nådeansökningar regelmässigt avslagits.

Slutligen vill jag säga ett par ord med
anledning av herr Holmbäcks uttalande,
att i dessa fall — som ju inte blevo så
många till slut — nåd har beviljats mot

130

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

högsta domstolens uppfattning. Kungl.
Maj:t kan givetvis icke vara helt bunden
av högsta domstolens yttrande, och
det är väl heller inte herr Holmbäcks
mening. Självfallet måste den som har
det slutliga ansvaret för dessa mycket
allvarliga ärenden ha rätt att fatta det
beslut, sam han själv anser sig kunna
svara för. Inte så sällan och kanske just
i dessa rattfyllerimål har dessutom
Kungl. Maj :t kunnat bygga sitt avgörande
på ett större och bättre material än
högsta domstolen. I vissa fall t. ex., där
det förelegat uppgifter om sjukdom,
har det inte så sällan anordnats läkarundersökning,
infordrats yttrande från
medicinalstyrelsen eller verkställts sinnesundersökning.
Likaså har ibland vanlig
förundersökning gjorts, där sådan
förut icke ägt rum, men där det funnits
anledning att verkställa sådan. Detta har
resulterat i att Kungl. Maj :t fått ett bättre
material att bedöma vissa fall än det
som förelegat när ärendena föredrogos
i högsta domstolen.

Med denna redogörelse liar jag endast
inför kammaren i korthet velat angiva
min ståndpunkt till dessa allvarliga frågor.
Sammanfattningsvis kan jag alltså
i princip instämma med herr Holmbäek.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Justitieministerns
inlägg var från mina synpunkter
i stor utsträckning mycket tillfredsställande.
Det visar att justitieministern
och jag ha ungefär samma
grundsyn på hithörande spörsmål. Jag
konstaterar även med tillfredsställelse,
att en kanske ny och något hårdare
praxis har medfört att nådeansökningarnas
antal har nedgått. Det var dock
några punkter i justitieministerns anförande
som jag ber att få kommentera.

Det är uppenbart att de flesta nådeansökningar
måste komma att avslås av
Kungl. Maj:t. Om procenttalet beviljade
nådeansökningar skulle bli mycket stort,
skulle resultatet bli att Kungl. Maj.-t
inte fick något annat att göra än att behandla
nådefrågor. Då skulle varenda
person som har dömts i Sverige inge
nådeansökan till Kungl. Maj:t. Jag kan
inte komma ifrån, att ett procenttal för

beviljade nådeansökningar, såsom fallet
var i fjol, av omkring 25, måste betraktas
som mycket högt, särskilt som det
ju här gäller en kategori brott i fråga
om vilka vi alla äro ense om att nådeansökningar
böra beviljas mycket restriktivt.

Justitieministern yttrade, att den som
har att fatta det slutliga beslutet om nådeansökningar,
d. v. s. i realiteten justitieministern,
måste ha fria händer att
träffa sitt beslut oberoende av vad ledamöterna
av högsta domstolen ha för
uppfattning. Det är naturligtvis fullständigt
riktigt. Justitieministern bör givetvis
ha möjlighet att komma till annat
resultat än högsta domstolens ledamöter
på grund av att han kanske fäster
större vikt vid någon särskild omständighet
i målet. Men jag är förvånad över
att det har varit så många fall, mellan
hälften och tredjedelen av hela antalet
beviljade ansökningar om nåd, då ansökningarna
ha beviljats mot den uppfattning,
som uttalats av samtliga de ledamöter
av högsta domstolen som haft
med ärendet att göra. Det är alltså denna
stora procentsiffra som jag särskilt
fäster mig vid.

Också jag har sett, att man har remitterat
frågor om nåd exempelvis till medicinalstyrelsen.
Jag är mycket förvånad
på den punkten över justitieministerns
anförande, ty jag har hela tiden
tagit för självklart — fast det är naturligtvis
fel av mig — att man inom regeringen
såg till att högsta domstolen fick
material för frågan i samtliga de hänseenden,
som regeringen ansåg vara av
vikt. Jag håller nämligen före, att om
justitieministern anser att medicinalstyrelsen
bör yttra sig, beslut därom bör
fattas innan högsta domstolen får ärendet
till behandling. Jag tycker att det är
fullständigt självklart, att de judiciella
experter, som ha att förberedelsevis behandla
dessa frågor, skola ha hela materialet
till sitt förfogande. Och vad beträffar
de fall, då regeringen har föranstaltat
om förundersökning e. d., så
gäller det ju också mål där de domstolar,
som dömt i saken, icke ha ansett
en sådan åtgärd vara nödvändig.

Torsdagen den 1 december 1949.

Nr 29. 131

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga, att anledningen till att jag över
huvud taget kommit in på detta spörsmål
var att en person, som är anställd
vid en av rikets häradsrätter, sände mig
en avskrift av den dom, beträffande vilken
regeringen har fattat beslut om nåd
i den konselj i mars i år, som jag talade
om i mitt förra anförande. När jag läste
domen, i vilken fallet tämligen utförligt
relateras och som avslöjar den
mycket stora spritkonsumtion, som vederbörande
gjort sig skyldig till innan
han förde den bil, som kolliderade ■—
tänkte jag, att en nådeansökning i detta
fall väl inte gärna kunde bli bifallen.
Men det blev i alla fall villkorlig dom.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag vill blott tillägga några ord
i anledning av herr Holmbäcks sista anförande.

Högsta domstolen kan naturligtvis själv
infordra utlåtande från exempelvis medicinalstyrelsen
och gör det ibland också.
Men om högsta domstolen inte infordrat
något sådant utlåtande utan intagit
sin ståndpunkt på det föreliggande
materialet, kan Kungl. Maj:t före sitt
slutliga avgörande infordra ett yttrande
från myndigheten eller verkställa annan
utredning. I och för sig kunde man väl
i ett sådant fall skicka hela ärendet tillbaka
till högsta domstolen för nytt yttrande,
men så har aldrig skett. Kanske
är det en möjlighet, som man kan tänka
sig, att låta högsta domstolen i dessa fall
yttra sig två gånger.

Vad sedan angår herr Holmbäcks påpekande,
att Kungl. Maj:t i en del fall
inte följt högsta domstolens förslag, synes
herr Holmbäck mena, att Kungl.
Maj:t alltför ofta har gått ifrån högsta
domstolens ståndpunkt. Beträffande denna
fråga vill jag blott erinra om att
högsta domstolen ej är ett alldeles enhetligt
begrepp. Inom högsta domstolen avgivas
yttranden i nådeärenden av tre ledamöter,
och det finns ju 24 justitieråd.
I sådana ärenden som nådefrågor, där
den personliga uppfattningen måste spela
eu stor roll, är det ju ganska självklart,

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri,
att det kan finnas olika uppfattningar
inom högsta domstolen. Så är också fallet.
Det finns inte heller någon annan
möjlighet — om man över huvud taget
skall på ett annat sätt än rent schematiskt
behandla dessa ärenden. De olika yttrandena
från högsta domstolen bli då präglade
av vederbörandes personliga egenskaper
och inställning över huvud taget
till dessa problem. För den som i likhet
med mig haft tillfälle att under en följd
av år se en stor mängd yttranden från
högsta domstolen, varvid domstolens tremannakollegium
har bestått av olika människor
i olika fall, är det fullständigt
uppenbart, att de avgivna yttrandena varierat
med anledning av dessa domares
personliga inställning. Detta förhållande
är också någonting vartill man måste ta
hänsyn i detta sammanhang.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag är
en smula osäker på om det är så lämpligt,
att riksdagen i nådemålen skall göra
sig till en femte instans, som går
igenom mål efter mål och prövar huruvida
justitieministern bedömt dem
riktigt. Naturligtvis bör riksdagen ha
full möjlighet att i princip diskutera nådeinstitutet
och dess tillämpning, och
i det avseendet skulle jag vilja göra ett
mycket kort tillägg till den förda diskussionen.

Herr Holmbäck omtalade, att hans
anförande föranletts av att en underdomstol
hade skickat honom det utslag,
som hade korrigerats nådevägen. I det
fallet förelåg det en motsättning mellan
domstolen och benådningsmyndigheten
i fallets bedömande. Men i det allra
största antalet fall, där det föreligger
skäl att ge nåd, äro omständigheterna
sådana, att det enligt min mening borde
vara tillåtet för domstolarna att med
större obundenhet av lagparagraferna ta
hänsyn till dessa omständigheter och
eventuellt helt eftergiva påföljd för
brott, om domstolen inte finner straffets
syfte kräva dess tillämpning i det individuella
fallet.

Det föreligger, herr talman, ett utarbetat
lagförslag, som går ut på en dy -

132

Nr 29.

Torsdagen den 1 december 1949.

Om skärpta åtgärder mot rattfylleri,
lik befogenhet till påföljdseftergift för
landets domstolar liksom en utvidgning
av åklagarnas rätt att meddela åtalseftergift.
Jag vill till justitieministerns intresserade
uppmärksamhet rekommendera
detta lagförslag. Jag tror att utvecklingen
bör gå i den riktningen, att
en mycket väsentlig del av nådeinstitutets
tillämpning överflyttas på domstolarna,
så att tillämpningen av den rätt
föråldrade metoden, att dessa frågor
skola avgöras i konselj, väsentligen nedbringas.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Med
anledning: av vad herr Schlyter sade i
början av sitt anförande vill jag slå fast,
att jag naturligtvis inte anser att riksdagen
skall vara någon femte instans i
nådefrågor. Jag har emellertid i hela
mitt anförande gått uteslutande på principiella
linjer, och jag måste hävda, att

principerna för behandlingen av dessa
ärenden är någonting, som vi skola ha
full frihet att diskutera i denna församling.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det n.u ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 391, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet i väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.37 på dagen.

• 7 In fidem
G. H. Bqrggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & .Söner,

494107