25 oktober—4 november (Riksdagens protokoll 1952:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 25

25 oktober—4 november.

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 oktober. Sid.

Interpellationer:

av herr Norling om reglering av arbetstiden å mindre fartyg . . 4

av herr Lundqvist om effektivare trafikövervakning genom statspolisen
.................................................. 5

av herr Cassel ang. utbetalningen av vetearealbidrag .......... 6

Lördagen den 1 november.

Interpellationer:

av herr Nerman ang. understödjandet av tysk bosättning i Syd -

Slesvig ................................................. 8

av herr Helmer Persson om fastställande av ny sjukkassetaxa . . 8

Tisdagen den 4 november.

Svar på interpellationer:

av herr Wistrand om Sveriges representerande hos den s. k.
Schumanorganisationen .................................. 9

av herr Svärd ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k.
riktpriser .............................................. 12

1 Förslå hammarens protokoll 1952. Nr 25.

Lördagen den 25 oktober 1952.

Nr 25.

Lördagen den 25 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsgöromålen under den tid, som
uppdraget såsom delegerad i Förenta
Nationernas församling må påkalla.

New York den 20 oktober 1952.

Östen Undén.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 239, med förslag till lag om
ny lydelse av övergångsbestämmelsen till
lagen den 5 april 1946 (nr 130) om ändrad
lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 240, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr
376), m. m.;

nr 242, angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet m. m.; samt
nr 243, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 244,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316), m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Tisdagen den 28 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Bergman anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 21 och
den 25 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 244, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316), m. in.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning, att utskottet måtte föreslå
riksdagen att dels uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att vidtaga
erforderliga försöksanordningar för utgivning
jämväl under 1953 års riksdag
av tryckta debattprotokoll, dels ock, under
förutsättning av bifall härtill, bemyndiga
fullmäktige att för ifrågavarande ändamål
taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
150 000 kronor av vederbörande
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m. uppförda förslagsanslag.

Interpellation om reglering av arbetstiden
å mindre fartyg.

Herr NORLING erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! För den
stora majoriteten av svenska arbetare
gäller lagen om 8 timmars arbetsdag med
rättighet för arbetsgivarna att därutöver
såsom övertid uttaga ytterligare ett antal
arbetstimmar. Vissa grupper arbetare
är dock undantagna från denna lag och
får sin arbetstid reglerad genom speciallagstiftningar.
Sålunda regleras arbets -

tiden för sjömännen av sjöarbetstidslagen.
Denna lag tillåter för fartyg under
500 bruttoregisterton en arbetstid av 12
timmar per dag och 84 timmar per vecka,
då fartyget befinner sig till sjöss,
vartill ytterligare kan uttagas 24 timmar
per vecka eller en sammanlagd arbetstid
av upp till 108 timmar per vecka.

För båtar under 20 bruttoregisterton
gäller icke sjöarbetstidslagen, varför besättningen
på dessa båtar står utan lagligt
skydd beträffande arbetstiden. I regel
är det fråga om s. k. bogserbåtar,
vilka utnyttjas för bogsering inom de
hamnområden, där de stationerats, eller
för kortare resor. Arbetet på dessa båtar
ligger således i nära anslutning till
övrigt arbete inom hamnens område, för
vilket arbete lagen om 8 timmars arbetsdag
gäller. Besättningen på dessa båtar
får leva under samma villkor som
arbetarna i land. Någon bostad eller mat
ombord erhålles icke annat än i undantagsfall,
utan varje besättningsman får
på egen bekostnad bo och äta i land.
Kollektivavtalen för dessa båtars besättning
slutes i regel ej med rederierna
utan med Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp. För denna arbetargrupp
existerar arbetsförhållanden,
som i det väsentligaste följer arbetsförhållandena
i hamn. Med hänsyn härtill
kan besättningens arbete fullt ut jämföras
med arbete ombord å fartyg i
hamn och bör därför förläggas inom ramen
av 8 timmars arbetsdag. Då emellertid
sjöarbetstidslagens bestämmelser
om arbetstid i hamn ej gäller för de
mindre båtarna, därför att de är undantagna
från arbetstidslagstiftningen, borde
tiden nu vara mogen för denna arbetargrupp
att komma i åtnjutande av den
begränsade arbetstid, som gäller för övriga
sjömän i hamn. Även om träffade
kollektivavtal förkortat arbetstidens
längd för denna grupp arbetare, har
den dock en onormalt lång arbetstid.

I anslutning till vad jag anfört an -

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Nr 25.

Interpellation om effektivare trafikövervakning genom statspolisen.

håller jag om kammarens tillstånd, att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Anser statsrådet, att arbetstiden för
ovannämnda grupp arbetare är onormalt
lång, och, i så fall, kommer statsrådet att
framlägga förslag till riksdagen i syfte
att besättningarna på dessa båtar erhåller
kortare arbetstid?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om effektivare trafikövervakning
genom statspolisen.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr LUNDQVIST, som anförde: Herr
talman! Den ökade trafikosäkerheten tenderar
att bli ett allvarligt samhällsproblem.
Bilolyckorna kostade förra året
försäkringsbolagen 250 miljoner kronor,
som måste tagas ut av trafikanterna. Försäkringspremierna
i vårt land uppges
nu vara de högsta i världen. Nära 8 000
människor skadades och 622 dödades —
enligt uppgift — år 1951, vilket innebär
en ökning jämfört med 1950 på 20—50
procent.

Bristande övervakning av trafikföreskrifterna
torde vara en av de orsaker,
som bidrar till den ökade trafikosäkerheten.
En utbyggnad av statspolisorganisationen
skulle enligt min mening avsevärt
öka möjligheterna till övervakning.
Statsutskottet framhöll också följande
i sitt utlåtande nr 11/1952 med
anledning av en motion (1:343): »Vägtrafikens
starka utveckling under senare
år har medfört att statspolisens resurser
äro alltför begränsade för att en
effektiv trafikövervakning och en intensifierad
trafikundervisning skall kunna
ske.» Trots detta positiva uttalande avstyrktes
motionens begäran om utbyggnad
av statspol isorganisationen med
hänvisning till att 1918 års polisutrednings
förslag till ny polisorganisation
ännu inte hunnit prövas.

I ett remissvar med anledning av
statspolisintendentens skrivelse den 30

augusti 1952 framhåller statens trafiksäkerhetsråd
följande: »Detta skäl måste
respekteras, men den ur samhällets synpunkt
så utomordentligt viktiga frågan
om effektiv övervakning och tillsyn av
vår ständigt växande och mindre disciplinerade
trafik får icke undanskymmas
av till äventyrs för närvarande svårlösta
organisatoriska spörsmål.»

Trafiksäkerhetsrådet har i samarbete
med statspolisen i april och maj månader
1952 verkställt en inventering av

1 trafik varande person- och lastbilar i
landet. Inventeringen, som omfattade

2 500 slumpmässigt utvalda bilar, visade
bl. a., att stoppljuset icke alls fungerade
på drygt 13 procent av personbilarna
och närmare 18 procent av lastbilarna.
På var fjärde lastbil och var tionde
personbil var bakljuset, nummerplåtsbelysningen
och eventuella reflexanordningar
i så dålig kondition och så
dåligt renhållna, att fordonet under mörker
svårligen kunnat upptäckas bakifrån.
Icke mindre än 10 procent av personbilarna
och närmare 8 procent av lastbilarna
hade otillfredsställande handbroms,
under det att fel på fotbromsen
konstaterades hos ca 2 procent av personbilarna
och inemot 4 procent av lastbilarna.
Bristfällig styrinrättning fanns
hos 6 procent av personbilarna och 9
procent av lastbilarna. Antalet felfria
personbilar utgjorde endast 61 procent
av hela antalet undersökta personbilar.
Motsvarande siffra för lastbilar utgjorde
44 procent.

Det är enligt min mening omöjligt för
statspolisen att med de nuvarande personella
resurserna övervaka beskaffenheten
på de i trafik varande motorfordonen.
Ändå torde detta vara en nödvändig
åtgärd vid bekämpandet av trafikolyckorna,
eftersom undermåliga bilar
säkerligen är en väsentlig anledning
till det ökade antalet trafikolyckor. Statens
trafiksäkerhetsråd anför den 29 september
i år i skrivelse till Konungen:
»Den mindre ansvarskännande delen av
landets motorfordonsförare torde, om de
få vänja sig vid att övervakningen på
vägarna iir bristfällig, utnyttja den rådande
situationen genom att underlåta

Nr 25.

Tisdagen den 28 oktober 1952.

Interpellation ang. utbetalningen av vetearealbidrag.

att hålla fordonen i fullt trafikvärdigt
skick och åsidosätta gällande föreskrifter
om vad som är att hänföra till ett
ordentligt och sansat körsätt.»

Statens trafiksäkerhetsråd har gjort en
undersökning över motorfordonsförares
beteende vid ljus- och ljudsignalbevakade
korsningar i samma plan mellan järnväg
och väg. Av undersökningen framgår,
att nära en tredjedel av samtliga
motorfordonsförare, som framkom till
korsningarna då signalen visade rött
ljus, passerade järnvägskorsningarna under
den tid signalen visade rött ljus.
Med hänsyn till att ett relativt stort antal
järnvägskorsningsolyckor får dödlig
utgång är det av största vikt, att
respekten för det röda trafikljuset upprätthålles.
Under tidsperioden 1939—
1949 utgjorde antalet olyckor vid plankorsningar
mellan järnväg och väg endast
1,4 procent av hela antalet vägtrafikolyckor,
men räknas antalet olyckor
med dödlig utgång blir procenten
ll,i.

Ett av undersökningens resultat är, att
en stor del av de iakttagna bussarna och
lastbilarna vid korsningarna framfördes
med hastigheter, som betydligt översteg
fastställda maximihastigheter. Dessa fordons
tyngd och svårmanövrerbarhet — i
fråga om bussarna även ansvaret för ett
stort antal passagerare — gör det synnerligen
angeläget att en ändring till det
bättre kommer till stånd. Även om propaganda
för hänsynsfullare körning
skulle ge vissa positiva resultat, är det
enligt min mening nödvändigt att trafikövervakningen
på våra vägar och gator
skärpes.

Vid den berörda undersökningen har
vidare uppmärksammats, att det röda
ljusets lystid varierat högst väsentligt
på skilda orter. Skall respekten för det
röda ljuset kunna upprätthållas, bör den
i vederbörlig författning fastställda minimitiden
eftersträvas. Det är av stort
värde att ljussignalerna fungera perfekt
och likartat.

Frågan om hur antalet trafikolyckor
skall kunna begränsas synes mig vara
av så allvarlig natur, att åtgärder med
det snaraste måste vidtagas. Härvid mås -

te statspolisorganisationens resurser vara
av betydelse, därför att en dålig övervakning
gärna medför bristande uppmärksamhet
från motorfordonsförarnas
sida. På lång sikt kan säkerligen även
andra åtgärder vidtagas, som resulterar
i bättre trafiksäkerhet. Dessa åtgärder
bör bli föremål för positivt intresse.
Enligt min mening torde det emellertid
finnas möjligheter att snabbt begränsa
antalet trafikolyckor, om så stora
resurser lämnades statspolisorganisationen,
att en tillfredsställande övervakning
av trafiken kunde åstadkommas.

Med stöd av vad ovan anförts anhålles
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att till
nästa års riksdag framlägga sådant förslag
till statspolisorganisationen, att en
effektiviare trafikövervakning kan åstadkommas? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. utbetalningen av vetearealbidrag.

Herr CASSEL fick nu ordet och yttrade:
Herr talman! Enligt riksdagens
beslut den 21 maj i år skulle jordbrukarna
få kompensation i form av vetearealbidrag
för de svartrostskador som
drabbade veteskörden 1951. Jordbrukarna
i några län har visserligen erhållit
sina bidrag, men till största delen lär
dessa ännu icke ha expedierats.

Årets skördeskador, har aktualiserat
frågan om när dessa arealbidrag skall
utbetalas. Många jordbrukare har nämligen
likviditetssvårigheter på grund av
att en stor del av årets skörd icke går
att saluföra. Det är enligt min mening
av stor vikt att de vetearealbidrag, som
riksdagen beslutade om i våras, utbetalas
så snart som möjligt, eftersom dess hjälpande
betydelse naturligtvis är störst så
nära behovstillfället som möjligt.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till stats -

Nr 25.

Lördagen den 1 november 1952.

Interpellation ang. utbetalningen av vetearealbidrag.

rådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Kan herr statsrådet lämna uppgift om
den tidpunkt inom vilken jordbrukarna
kan väntas erhålla sina vetearealbidrag?

Även denna anhållan bifölls.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 1 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr Lundgren anmälde, att han den
28 nästlidne oktober åter infunnit sig
vid riksdagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för tiden
t. o. m. den 12 nästkommande november.

Råda, Sjuntorp den 29 oktober 1952.

Otto Niklasson.

Riksdagsman Otto Niklasson, Råda, är
på grund av hjärtsjukdom oförmögen att
under ett par veckor framåt inställa sig
i riksdagen, vilket härmed intygas.

Trollhättan den 28 oktober 1952.

Edvard Sandler,

provinsialläkare.

Ren begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

För fullgörande av uppdrag från Förenta
Nationerna att såsom expert utföra

vissa undersökningar i Indien anhåller
jag vördsamt om ledighet tills vidare
från riksdagsgöromålen.

Stockholm den 29 oktober 1952.

S. G. W. Wahlund.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Wahlund
på grund av ifrågavarande uppdrag
vore förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning, att utskottet
måtte föreslå riksdagen att dels uppdraga
åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga försöksanordningar
för utgivning jämväl under 1953
års riksdag av tryckta debattprotokoll,
dels ock, under förutsättning av bifall
härtill, bemyndiga fullmäktige att för
ifrågavarande ändamål taga i anspråk ett
belopp av förslagsvis 150 000 kronor av
vederbörande under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. in. uppförda förslagsanslag.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj :ts proposition nr 245,
angående lönegradsplacering för viss biträdespersonal
m. in.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Nr 25.

Lördagen den 1 november 1952.

Interpellation ang. understödjandet av
tysk bosättning i Syd-Slesvig.

Herr NERMAN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr förste vice talman!
Enligt dansk press (Information
”*/io 1952) har svenska bönder med

svenska jordbruksdepartementets stöd
beslutat hjälpa tyska flyktingar i SlesvigHolstein
med räntefria lån till fast bosättning
bl. a. i Syd-Slesvig.

Här har efter kriget hopats ett stort
antal flyktingar österifrån, och de tyska
myndigheterna gynnar dem mot danskarna.
Om Sverige nu hjälper dessa tyskar
att bli bofasta i gammalt danskt land,
som alltjämt har en betydande rent
dansk befolkning, stärker det tyskheten
på danskhetens bekostnad. Det finns andra
områden i Tyskland, där flyktingarna
kan placeras, och stöd åt dem är ju i
och för sig en god mänsklig gärning.
Men det danska folket, som ännu har en
del av sina medborgare under tysk lydno
och utsatta för en mycket omild behandling,
känner helt naturligt varje
svenskt bistånd till förtyskningen i Slesvig
som en ovänlig handling mot Danmark.
Man finner den svenska hjälpen
åt tyskarna jämförbar med en import av
finska bönder till Åland. »Om», skriver
Information, »ordet neutralitet betyder
annat för de tongivande svenska kretsarna
än det att hålla sig god vän med
den starkaste, borde man ta upp den
svenska jordbrukshjälpen till allvarligt
övervägande innan det i Syd-Slesvig skapas
en bitterhet mot Sverige, som inte
kan gagna det s. k. nordiska samarbetet.
»

I anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande interpellation:

År det riktigt, att svensk jordbrukshjälp
ges eller planeras åt tysk bosättning
i Syd-Slesvig och att det sker med
svenska jordbruksdepartementets stöd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om fastställande av ny
sjukkassetaxa.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr PERSSON, HELMER, som yttrade:
Herr förste vice talman! Nu gällande
sjukkassetaxa fastställdes av Kungl.
Maj :t år 1945. Den avsåg ursprungligen
att tillerkänna medlemmarna i erkända
sjukkassorna läkarvårdsersättning
med två tredjedelar för utgifter till sjukvård
och eventuella kostnader för läkares
resa.

De senare årens utveckling har emellertid
medfört att återbäringen till sjukkassemedlemmarna
vid första besök hos
läkaren sjunkit från 66,c procent till
41,c procent. Förklaringen till dessa avgjort
försämrade villkor för sjukkkassemedlemmarna
ligger främst däri att den
s. k. lasarettsläkartaxan höjts från 5
kronor till 8 kronor vid första besök
hos läkaren och från 3 kronor till 4
kronor vid återbesök. Samtidigt har
sjukkassans arvodesbelopp förblivit oförändrade.

Relationerna mellan de faktiska läkarvårdskostnaderna
och sjukkassemedIemmarnas
återbäringsbelopp har sålunda
försämrats i avsevärd grad. Trots
detta har den nu gällande sjukkassetaxans
giltighetstid förlängts år efter år.
Senast framflyttades giltighetstiden till
den 30 juni 1952, vilket motiverades med
att den nya provinsialläkartaxan då skulle
vara fastställd. Medicinalstyrelsen har
lagt fram förslag till ny provinsialläkartaxa,
men ännu är den inte fastställd
utan torde befinna sig ute i remissinstanserna.
Den 30 juni förlängdes sjukkassetaxan
till den 31 december 1952
med delvis ändrad lydelse, som emellertid
inte berör den gängse läkarvårdsersättningen.

Det är uppenbart att de ökade läkarvårdskostnaderna
skapat ett starkt missnöje
hos sjukkassemedlemmarna, och betydande
svårigheter uppstår givetvis i
samband därmed för hela sjukkasserörelsen.
För statsmakterna borde det vara
en angelägen sak att snabbt vidtaga de
åtgärder för utformning av nv sjukkassetaxa,
som i första hand återställer det

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

ursprungligen avsedda värdet i sjukvårdsförsäkringen.

Med hänvisning till vad jag'' anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande interpellation: 1.

När kommer ny taxa för beräkning
av ersättning för läkarvård enligt
sjukkasseförordningen att fastställas?

2. Anser statsrådet att den nya taxan
måste utformas så att åtminstone det ur -

sprungliga värdet i den nu gällande taxan
återställes?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 4 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
oktober.

Om Sveriges representerande i den s k.

Schumanorganisationen.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Wistrands interpellation om Sveriges representerande
hos den s. k. Schumanorganisationen,
erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens bifall har
herr Wistrand till mig riktat följande
fråga: »Har regeringen för avsikt att
utan dröjsmål låta vårt land representeras
hos den europeiska kol- och stålgemenskapens
högsta myndighet?

I sin framställning till kammaren konstaterar
herr Wistrand, att tillkomsten
av den europeiska kol- och stålunionen
i inånga avseenden kan komma att påverka
Sveriges näringsliv. Det vore därför
angeläget att alla möjligheter till
kontakt med unionen bleve utnyttjade.
Särskilt viktigt vore det, att dessa möjligheter
tillvaratoges på elt tidigt sta -

dium, då riktlinjerna för gemenskapens
utveckling vore i färd med att uppdragas.

Jag kan härtill svara, att den av herr
Wistrand sålunda uttalade uppfattningen
överensstämmer med regeringens.

Med hänsyn till den betydelse, som
kol- och stålunionen kan komma att få
för den allmänna utvecklingen i Europa
liksom för unionsländernas ekonomi och
för våra egna ekonomiska intressen, har
regeringen med uppmärksamhet följt
unionens tillblivelse och hittillsvarande
verksamhet. Vi har därvid intagit den
ståndpunkten, att Sverige å ena sidan
bör bidraga till att möjliggöra skapandet
av den gemensamma marknad, som
unionen förutser, å andra sidan, liksom
andra utanför unionen stående länder, i
förhållande till denna har att bevaka,
att våra egna ekonomiska intressen blir
tillvaratagna.

De kontakter mellan Sverige och unionen
detta förutsatt har också i olika hänseenden
etablerats.

Vad den form av förbindelse med
unionen beträffar, som herr Wistrand i
sin fråga berör, nämligen direkt mellan
svenska regeringen och kol- och stålunionens
Höga Myndighet, kan jag meddela,
att jag i samband med besök i

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Om Sveriges representerande i den s. k. Schumanorganisationen.

Paris-organisationen och vid mötet i Geneve
med de till GATT-avtalet anslutna
länderna varit i personlig informell kontakt
med den Höga Myndigheten. Därvid
har framgått, att man från Höga
Myndighetens sida välkomnar en svensk
representation vid myndigheten. Efter
de inledande samtal, som sålunda ägt
rum, är det nu regeringens avsikt att
upprätta en svensk representation vid
myndigheten. Detta har genom svenske
ministern i Luxemburg meddelats Höga
Myndigheten, som därvid bekräftat, att
en svensk representation är välkommen.
Formellt beslut i saken kommer här att
fattas, så snart vissa praktiska frågor
närmare klarlagts vid ytterligare diskussioner
med myndigheten. En inbjudan
till sådana överläggningar i Stockholm
har accepterats av Höga Myndigheten,
som för detta ändamål delegerat en av
sina medlemmar, M. Spierenburg, att i
början av denna månad göra ett besök i
Stockholm.

Detta besvarar i och för sig den av
herr Wistrand ställda frågan. Jag skall
emellertid tillåta mig att, när frågan om
Sveriges förhållande till kol- och stålunionen
genom herr Wistrands fråga
förts på tal, fullständiga bilden genom
att i största korthet redovisa, på vilka
områden Sverige redan ställts inför sådana
konkreta frågor, som för vår del
uppkommer i samband med att kol- och
stålunionen träder i verksamhet. Upprättandet
av direkt kontakt med den
Höga Myndigheten täcker nämligen endast
en sida av problemet.

De frågor av handelspolitisk karaktär,
som hittills aktualiserats, har icke varit
av den karaktär, att de skulle kunnat av
utanför unionen stående länder diskuteras
direkt med den Höga Myndigheten.
I väsentliga delar har de anhängiggjorts
vid det möte, som inleddes i början av
oktober månad i Geneve med — de till
ett trettiotal uppgående — deltagarländerna
i det allmänna tull- och handelsavtalet,
det s. k. GATT-avtalet, till vilket
som bekant även Sverige är anslutet.
Detta möte pågår alltjämt. I övriga hänseenden,
där förhandlingarna måste bli
av multilateral karaktär, kommer de att

få upptagas inom Paris-organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete.

GATT-avtalet tillförsäkrar som bekant
de anslutna länderna rätt till inbördes
mest-gynnad-nations-behandling respektive
plikt att gentemot varandra tillämpa
mest-gynnad-nations-behandling. Det
uppställer vidare vissa regler, som de anslutna
länderna är förpliktade att iakttaga,
när det gäller att tillämpa kvantitativa
restriktioner. På olika punkter är
emellertid dessa förpliktelser oförenliga
med de regler, som enligt Schuman-avtalen
skall gälla för de till kol- och stålunionen
anslutna länderna, när dessa
sammanslås till en s. k. gemensam marknad
för kol- och stålprodukter. Denna
gemensamma marknad är avsedd att träda
i funktion i februari i vad avser järnmalm
samt kol och koks, i april i vad
avser järn- och stålprodukter. Den gemensamma
marknaden innebär, att mellan
medlemsstaterna inbördes såvitt möjligt
alla faktorer elimineras, som rubbar
förutsättningarna för en helt fri konkurrens.
Tullar och liknande avgifter på
järn och stål och kol skall bortfalla mellan
medlemsstaterna. Inga kvantitativa
importrestriktioner skall upprätthållas
dem emellan. Inåt en enhetlig marknad,
skall de sex länderna i viktiga hänseenden
även utåt —■ i förhållande till utanför
unionen stående länder •— uppträda
som en enhet under unionsorganens ledning.

1 samband med Genévemötet har därför
de sex unionsländerna riktat en
framställning till övriga länder, som är
anslutna till det allmänna tull- och handelsavtalet,
om att unionsländerna skall
befrias från förpliktelsen att iakttaga
GATT-avtalets regler, i den mån så erfordras
för att kol- och stålunionens gemensamma
marknad skall kunna träda
i funktion och verka.

Det har vid Genévemötet förutsatts,
att sådant medgivande borde lämnas
unionsländerna. Diskussionen har rört
sig om hur man i detta sammanhang
skall finna sådana former för kol- och
stålunionens förverkligande, som bäst
skyddar utanför unionen stående länder
från ogynnsamma konsekvenser.

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Om Sveriges representerande i den s. k. Schumanorganisationen.

Jag torde med några exempel få belysa,
vilka praktiska frågor det här rör
sig om.

Mellan kol- och stålunionens länder
skall inga tullar utgå på t. ex. stål. Tyskland
kan sålunda utan hinder av någon
tull exportera stål till Frankrike. Svenskt
stål däremot kommer alltjämt att vid export
till Frankrike belastas med tull,
ehuru denna tull småningom skall reduceras.
Det har hävdats, att det — i samband
med att medgivande lämnas till
sådan diskriminering mot utanför unionen
stående länder — borde erkännas
såsom princip, att utomstående länder
har rätt till kompensation för de ekonomiska
nackdelar, som diskrimineringen
kan komma att medföra för dem. För
Sveriges del har det framstått som angeläget
att få denna princip fastslagen.

Man söker också finna garantier för
att den gemensamma marknadens tillkomst
icke skall få till följd en för tredje
lands export skadlig utvidgning av området
för kvantitativa restriktioner.

Vidare hävdas från länder, som icke
ingår i unionen, att i samband med att
medgivande lämnas de särskilda unionsländerna
till undantag från det allmänna
tull- och handelsavtalets förpliktelser,
så bör i stället unionen som helhet, i sitt
förhållande till utomstående länder, bli
förpliktad att tillämpa samma allmänna
handelspolitiska principer som tidigare
varit bindande för medlemsstaterna.

Jag har i det föregående nämnt, att
vissa andra frågor av multilateral natur
kommer upp i Paris-organisationen. Detta
gäller särskilt produktions- och investeringsfrågor
men också i stor utsträckning
den av Höga Myndigheten tilllämpade
handelspolitiken från dag till
dag, särskilt i vad avser dess allmänna
återverkningar på de bilaterala handelsavtalen
och de fortsatta strävandena för
handelns liberalisering.

Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera,
att vi under hand haft direkt
kontakt med den Höga Myndigheten, en
kontakt som vi nu kommer att utbygga.
Därjämte har vi redan i olika sammanhang
konfronterats med multilateralt betonade
frågor av såväl formell som reell

natur, vilka kol- och stålunionen aktualiserat.
Vid behandlingen av dessa senare
spörsmål har vi haft och har vi
tillfälle att i olika internationella organisationer
utveckla våra synpunkter i
syfte att tillvarataga svenska intressen.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skall be att till herr statsrådet Hammarskjöld
få framföra mitt tack för det intressanta
och givande svar som han lämnat
på min interpellation och också min
glädje över att de synpunkter som jag givit
uttryck åt i min interpellation åtminstone
i det väsentliga sammanfaller
med regeringens.

Vad som för mig varit avgörande, när
jag väckte interpellationen, var en känsla
av att det förelåg en viss fara för att
Sverige skulle komma efter i detta sammanhang.
England hade redan på ett
mycket tidigt stadium — långt innan
sammanslutningen kom till — förklarat
sig ämna delta i samarbetet genom en
delegation; landet var alltså berett att
nära följa arbetet inom sammanslutningen
och att samarbeta med Höga
Myndigheten. England är i fråga om
stål- och kolproduktionen det absolut
viktigaste av de länder, som står utanför
sammanslutningen. Därnäst kommer
Sverige av Europarådets länder.

Det var därför inte utan en viss känsla
av oro som jag sett att det har dröjt
med upprättandet av en diplomatisk förbindelse
mellan denna union och vårt
land. Jag är mycket glad över att denna
oro nu så fullständigt blivit hävd som
den blivit genom statsrådet Hammarskjölds
svar.

Tillkomsten av denna Montanunion,
som man kanske kan kalla den för, har
oerhörda återverkningar på hela Europas
näringsliv, inte minst på vårt eget.
Vi är ju i hög grad beroende av kol, vi
är beroende av att få tillgång till skrot
i tillräcklig omfattning för vår järnindustri,
och man är naturligtvis också i
denna Montanunion beroende av den
svenska malmen. Våra intressen är sålunda
sammanvävda. Det är då enligt
min mening mycket angeläget att Sve -

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande
rige kan ta upp ett samarbete i den
anda, som landet är berättigat att göra
det, nämligen så att säga inifrån som
medlem av Europarådet, då ju Sverige
ideellt så att säga är en nära släkting genom
sitt medlemskap i Europarådet. Det
är ju i den andan som England har
upprättat sin förbindelse.

Jag är emellertid fullkomligt övertygad
om att det kan finnas anledning till
många, om inte slitningar så i alla fall
meningsmotsättningar, som kan uppkomma
mellan vårt land och denna
union, och i detta fall antar jag att statsrådet
Hammarskjöld inte anser att hans
relation på något sätt är uttömmande.
Det kan den ju inte vara, ehuru den är
mycket intressant som en redogörelse
för vad som nu närmast ligger före.
Men för att vi skall kunna skapa en
kontakt på rätt sätt och för att vi verkligen
skall kunna bibehålla det förtroendefulla
samarbete, som jag vet särskilt
under herr statsrådet Hammarskjölds
skickliga ledning har upprättats med
dessa myndigheter, och för att detta
samarbete skall kunna intensifieras, är
det nödvändigt att vi så fort som möjligt
får en diplomatisk representation
hos den europeiska kol- och stålgemenskapens
högsta myndighet. Vi kan enligt
min mening inte på något som helst
sätt stå till svars för att vi inte får de
mest säkra och även löpande underrättelser
om vad som försiggår. Det
fanns en framstående man i svensk politik
på 1600-talet — han var inte en av
våra största statsmän men var i alla fall
en framstående och känd politiker,
som hade människoerfarenhet. Det var
Magnus Gabriel De la Gardie. Han yttrade
en gång: »In politicis finnes intet
desastreusare än absencen», d. v. s. det
finns ingenting så förödande i politiken
som frånvaron.

Det är enligt min mening därför ingen
tid att förlora med att skaffa oss den
bästa och närmaste kontakt, som står till
buds. De beslut, som fattas, och de riktlinjer,
som dras upp i ens frånvaro, blir
ju mycket ofta avgöranden som går en
emot och i varje fall avgöranden där det
saknats anledning att särskilt ta under

s. k. riktpriser.

övervägande den frånvarandes intresse.
När alla grundlinjer nu dras upp — i
interpellationssvaret omtalas ju att den
gemensamma marknaden är avsedd att
träda i funktion i februari i vad avser
järnmalm samt kol och koks, i april i
vad avser järn- och stålprodukter — är
det angeläget att Sverige har haft tillfälle
att dagligen följa och också dagligen
bevaka vad som där sker och de intentioner
man där har.

Jag vill därför sluta med att betyga
min stora glädje över att man nu står inför
det snabba förverkligandet av vad
som måste anses vara ett mycket stort
svenskt intresse. Jag vill bara tillägga
att det är mycket önskvärt — jag vet
inte hur man tänkt sig i detta fall på regeringshåll
— att till denna diplomatiska
beskickning knötes även tillräcklig
teknisk expertis. Unionens verksamhet
rör främst järnhanteringen. Jag tror
att det skulle vara värdefullt, om Sveriges
järnhantering skulle kunna förmås
att ställa sådan expertis till förfogande.
Jag tror också att det är rätt angeläget,
särskilt med hänsyn till den man skulle
nästan kunna säga ostentativa omfattning
och den pondus, som engelsmännen givit
sin diplomatiska delegation, att den
svenske representanten får en sådan rang
att han inte kommer bort i sammanhangen
där nere.

Jag skall emellertid ännu en gång tacka
herr statsrådet för hans interpellationssvar,
och jag är mycket glad över
att däri ha funnit ett genljud för de tankar,
som har sysselsatt mig såväl som
många andra. Jag vill framhålla min
glädje över att vi i detta fall i stort sett
tycks vara på samma linje.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande
s. k. riktpriser.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Svärds interpel -

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

lation angående priskontrollnämndens
beslut rörande s. k. riktpriser, och nu
yttrade: Herr talman! Herr Svärd har
i en interpellation bett mig lämna denna
kammare en redogörelse för de omständigheter,
som föranlett priskontrollnämnden
att i samband med priskontrollens
hävande i vissa fall söka hindra
tillämpning av bruttopriser och riktpriser.
Interpellanten har även efterlyst
den rättsliga grunden för dessa åtgärder.
Slutligen har herr Svärd velat veta min
uppfattning om vilka konsekvenser
nämndens beslut kan komma att få för
statens egna affärsdrivande verk.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Den alltsedan Koreakrigets utbrott
fortgående prisstegringen inom landet
har under det senaste året i det hela
upphört; i stället har en påtaglig stabilisering
av priserna skett, och på vissa
varuområden har prisfall förekommit.
Denna utveckling har naturligtvis minskat
behovet av fortsatt priskontroll och
givit priskontrollnämnden anledning att
undersöka, om ej prisbildningen i större
utsträckning kunde släppas fri; under
loppet av 1952 har också ett stort
antal varuslag undantagits från priskontroll.
Vid sitt bedömande av dessa frågor
har nämnden enligt sina direktiv att
ta hänsyn till om priskontrollens hävande
kan befaras medföra prisstegringar.
Härvid framstår det som naturligt att
nämnden uppmärksammar konkurrensförhållandena
inom respektive branscher.
När interpellanten ifrågasätter
den rättsliga grunden för nämndens åtgöranden,
vill jag alltså hänvisa honom
till de riksdagen underställda direktiven
för den prisreglerande verksamheten. I
fall, där konkurrensbegränsningar av
skilda slag hindrar en fri konkurrens
och alltså effekten av priskontrollens
hävande är svår att överblicka, står det
enligt min mening i god överensstämmelse
med prisregleringslagen och
nämndens direktiv, att den dessförinnan
genom överläggningar med respektive
branscher söker undanröja de hinder för
en naturlig prisbildning, som bland annat
bruttoprissystemet kan utgöra.

Innebörden av bruttoprissystemet är

som bekant i huvudsak att fabrikanten
själv bestämmer icke endast sitt eget pris
utan även detaljhandelspriset. Genom
den bindning av handelsmarginalen som
härigenom åstadkommes förhindras konkurrens
i distributionsledet; ett handelsföretag,
som drivs rationellt och med
låga kostnader, kan icke låta detta komma
till uttryck i lägre detaljhandelspriser.
Liknande konsekvenser, ehuru
mindre utpräglade, kan uppstå, om fabrikanterna
till ledning för detaljhandlarna
men utan bundenhet för dessa tillkännager
vad man kallat riktpriser.
Läget är nu det, att vid de förhandlingar
om priskontrollens hävande, som ägt
rum med en del fabrikantorganisationer,
i flera fall från priskontrollnämndens
sida yrkats, att sådana konkurrensbegränsningar
inom handeln, som hade
formen av direkt eller indirekt bruttoprisbildning,
skulle undanröjas. Förhandlingarna
har lett till överenskommelser,
genom vilka fabrikanterna förbundit
sig att icke fastställa handelns
priser till konsumenterna eller söka påverka
handelns prissättning genom riktpriser
eller på annat sätl. Därjämte har
fabrikanterna utfäst sig att icke genom
leveransvägran eller dylika åtgärder söka
inverka på återförsäljarnas prissättning.

Vad beträffar verkningarna av bruttoprissystemets
slopande för vissa varuslag
har ännu för kort tid gått för att
några bestämda slutsatser skall kunna
dragas. Så mycket kan emellertid sägas,
att åtgärden visat sig medföra en friare
och mera differentierad prissättning och
i genomsnitt lägre priser för konsumenterna.
Att detta, som interpellanten antyder,
skulle kunna väcka missnöje på
konsumenthåll framstår som föga sannolikt.

På interpellantens fråga, vilka konsekvenser
nämndens beslut kan få för statens
egna affärsdrivande verk, kan jag
endast svara att jag inte förutser några
sådana konsekvenser.

Herr SVÄRD: Herr talman! Jag ber att
få tacka för handelsministerns interpellationssvar.
Jag knyter min tacksam -

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande
het främst till den omständigheten att
jag fick tillfälle att ta del av svaret redan
i går.

Vad den rättsliga grunden för priskontrollnämndens
åtgörande beträffar, nöjde
sig herr statsrådet med att mycket allmänt
hänvisa till de direktiv, som gäller
för priskontrollnämndens verksamhet.
Tillåt mig då först att göra två formella
påpekanden av viss betydelse i sammanhanget.

Vad priskontrollnämnden här har beslutat
är ett förbud för vissa fabrikanter
att annonsera. Enligt gällande tryckfrihetsförordning
bär ansvarige utgivaren
ensam ansvaret för vad tryckt skrift
innehåller, och man har vid förarbetena
till denna tryckfrihetsförordning varit
mycket angelägen att se till, att ansvar
icke i någon form utkräves av någon
annan.

Enligt handelsministerns uppfattning
har de direktiv, som gäller för priskontrollnämnden,
underställts riksdagen.
Denna uppgift förvånar mig — den förvånar
mig i rätt hög grad. Direktiven har
nämligen icke underställts utan endast
meddelats riksdagen. Jag har själv varit
med om att i andra lagutskottet behandla
en motionsvis framförd begäran,
att direktiven skulle underställas riksdagen,
men denna begäran avstyrktes av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr
32 vid 1951 års riksdag. Det kan måhända
vara av intresse att erinra om
att jag tillhörde dem som reserverade
sig mot detta avvisande.

Vad sedan saken angår, har jag mycket
svårt att finna, att de myckna allmänna
formuleringar i direktiven, som
möjligen kan anföras som stöd för en
åtgärd av detta slag, skulle vara tillräckliga.
Det talas i dessa direktiv om branscher,
där monopolprissättning föreligger.
Något sådant kan det inte vara tal
om här, eftersom det råder en hård konkurrens
mellan fabrikanterna i samtliga
de branscher, som omfattas av priskontrollnämndens
beslut.

I direktiven finns dessutom ett allmänt
uttalande om en skyldighet för de prisreglerande
myndigheterna att vid bedömning
av möjligheten att ta bort pris -

s. k. riktpriser.

kontrollen ta vederbörlig hänsyn till det
förhållandet att en branschförening lovat
att verka för att prishöjning ej sker
eller enskilda företag försäkrar att någon
prishöjning icke skall äga rum. Det
är, såvitt jag kan fatta, det enda i dessa
direktiv, som kan åberopas i sammanhanget.
Det måste väl ändå finnas en
gräns för den tänjning av sådana allmänna
bestämmelser som man vid handhavandet
av regleringarna tillåter sig.
Det kan i det sammanhanget måhända
vara av intresse att hänvisa till vad
en expert bland de sakkunniga angående
revision av förfogandelagen har att säga
om den allmänna tendensen att utsträcka
bemyndiganden, som är givna för
regleringar, och uppställa villkor för erhållande
av de tillstånd, licenser och
auktorisationer som finns omförmälda i
dessa regleringar. Experten framhåller att
resultatet av villkorsanvändningen ofta
är att avgränsningen av regleringarnas
omfattning blir oklar och att villkor
uppställs för syften som, ehuru i och
för sig motiverade, ligger mer eller
mindre fjärran från de syften som åsyftas
med själva regleringen. Jag är ledsen
att jag måste säga, att priskontrollnämndens
beteende i det här fallet förefaller
mig väl täcka den beskrivning som experten
i fråga lämnat vid sin bedömning.

Sedan tillkommer den omständigheten,
att riksdag och regering såvitt jag vet
har varit ense om att statens priskontrollnämnd
icke skall användas för att
övervaka tendenser till monopolprissättning.
Uttalanden av det slaget har
gjorts i åtskilliga sammanhang såvitt gäller
framtiden. När det gäller gången tid,
erinrar jag om att statens priskontrollnämnd
icke är tillsyningsmyndighet i
enlighet med lagen om övervakning av
konkurrensbegränsningar, utan det är
kommerskollegium. Det har hävdats —
med rätta, enligt min uppfattning — att
priskontrollnämnden saknar alla förutsättningar
för att driva en monopolövervakande
verksamhet på ett sådant sätt
som en sådan verksamhet bör bedrivas.
Det är en uppfattning som väl förmodligen
också ligger bakom då man gjort

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

denna fråga till föremål för en utomordentligt
grundlig utredning och att såvitt
jag vet en särskild proposition i frågan
mer eller mindre förberedes.

Herr talman! Metoden med bruttoprissättning
är ingalunda så enkel som man
av priskontrollnämndens åtgärd eller
handelsministerns interpellationssvar
skulle kunna tro. Denna fråga har sedan
många år varit föremål för ingående
överväganden av den högsta teoretiska
sakkunskap, och den har också varit
föremål för utomordentligt grundliga
undersökningar både i vårt land och i
andra länder av speciellt tillkallade sakkunniga
med praktisk erfarenhet. Det
är alltså en svår fråga — man skulle till
och med kunna säga en mycket svår fråga.
Den sammanhänger med distributionens
struktur och med sammansättningen
av detaljhandeln. Jag betvivlar med
bestämdhet priskontrollnämndens möjligheter
att där åstadkomma en rationell
ordning. Jag säger det med all aktning
för priskontrollnämndens expertis
i övrigt på de mest skilda områden.

Konkurrens är naturligtvis en fördel.
Den är önskvärd, och den bör främjas
med alla medel, som icke medför skadeverkningar.
Men som nyetableringssakkunniga
framhåller efter att ha fört ett
resonemang på inemot 200 sidor, kan
man se bruttoprissättningen ur olika
synpunkter — jag vill tillägga: ur mycket
olika synpunkter. Det kan icke vara
rimligt, att man på förhand löser ett så
intrikat problem genom elt diktat, även
om detta diktat, som så ofta numera, tar
formen av så kallade frisulliga överenskommelser.

Om, herr talman, denna fråga skulle
vara så enkel som handelsministern vill
göra gällande, så uppställer sig ju problemet,
varför staten i sina förbindelser
med detaljhandeln har ordnat förhållandena
så att den icke endast påbjudit
bruttoprissättning utan dessutom infört
en nyetableringskontroll, i jämförelse
med vilken den som har funnits inom
den privata handeln är tämligen obetydlig.
Det kräves ju handlingar på åtskilliga
kilos vikt för att få nådigt tillstånd
att öppna en tobaksaffär.

Här är det emellertid icke i första
hand fråga om bruttopriser, utan det är
fråga om riktpriser. Mellan bruttopriser
och riktpriser föreligger en avgörande
skillnad. Jag kan på den punkten citera
nyetableringssakkunniga, som i sitt betänkande
utan reservation gör en klar
skillnad mellan bruttopriser och riktpriser
under framhållande av att riktpriser
väl innebär ett av säljaren föreslaget
pris, men ett pris som återförsäljaren
får underskrida utan att bli utsatt
för beivran från leverantörernas sida.
Samtliga ledamöter av nyetableringssakkunniga
och samtliga de i utredningen
deltagande experterna har också varit
eniga om att riktpriser fortfarande
skola tillåtas och har sålunda bedömt
denna fråga på ett radikalt annat sätt
än priskontrollnämnden och handelsministern.

Till frågan om riktpriserna och den
friare konkurrens som vi alla eftersträvar
vill jag endast framhålla, att det ingalunda
är säkert, att ett förbud mot riktpriser
åstadkommer skärpt, konkurrens.
Det kan tänkas situationer, där ett sådant
förbud hindrar konkurrens. Om
man t. ex. vill lansera eu ny marknadsvara
på sådant sätt att konsumenterna
får alla behövliga upplysningar om den,
måste det anses tillhöra de självklara
rättigheterna att annonsera varans pris.
Det måste med andra ord vara tillåtet
att driva priskonkurrens, vilket ett förbud
mot riktpriser förhindrar.

Ur den synpunkten har jag särskilt
svårt alt förstå, att statsrådet anser sig
kunna konstatera, att priskontrollnämndens
åtgärder medfört en friare och mera
differentierad prissättning och, som
det heter, i genomsnitt lägre priser för
konsumenterna. Jag undrar om man inte
där som så ofta förväxlar orsak och
verkan.

Sedan förnekar handelsministern, att
det från konsumenthåll har uttryckts något
missnöje med åtgärden att förbjuda
riktprissättning. Jag vet inte om statsrådet
anser, att den konsumentkooperativa
rörelsen representerar konsumenterna.
Jag gör det under alla förhållanden,
och jag vill då bara erinra om att

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

i denna rörelses båda tidningsorgan,
Kooperatören och Vi, har på senare tid
förekommit mycket bestämda och mycket
klara uttalanden på den punkten.

Till slut anser sig herr statsrådet böra
konstatera, att förbudet mot riktpriser
inte behöver medföra några konsekvenser
för staten i dess affärsdrivande verksamhet
eller kommer att göra detta. Låt
mig ta ett praktiskt exempel. För några
år sedan använde man inte så sällan som
hårvatten en blandning av konjak och
ricinolja — det var det som den gamle
överliggaren betraktade som synd! Enligt
handelsministerns uppfattning är det
alltså förbjudet att fastställa riktpriser
på ricinolja, men påbjudet att fastställa
riktpriser på konjak. Den ena ingrediensen
i den kemisk-tekniska blandning
som framställes i hemmen är alltså underkastad
förbudet; för den andra föreligger
det påbud. Det är skillnaden.

Jag vill, herr talman, sluta med att
fråga: Vad är det egentligen som hindrar
att man tillgriper etl förbud mot
riktpriser på områden, där det otvivelaktigt
föreligger en monopolprissättning
och försäljning av märkesvaror och där
det också otvivelaktigt föreligger möjligheter
att sänka distributionskostnaderna,
åtminstone om man får tro vad
som sagts i vissa tidningsorgan? Vad är
det med andra ord som gör det nödvändigt
att tillämpa inte bara riktpriser
utan bruttopriser när det gäller tobaksmonopolets
försäljning?

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Svärd började sitt anförande
med att göra, som han sade, ett par formella
anmärkningar. Jag skall inte upptaga
någon tvist med honom om uttrycket
att vi har meddelat riksdagen direktiven
eller underställt riksdagen desamma.
Det kan hända att herr Svärd hade
behov av att framhålla sin avvikande
mening på den punkten. Jag ville med
min anvisning i interpellationssvaret ha
sagt, att riksdagen har haft prisregleringslagen
till behandling och att man
då för att åskådliggöra hur man i praktiken
tillämpar denna lag hade vidfogat

dessa regler, visserligen som bilaga till
propositionen men ändå för att bekantgöra
för riksdagen vad som här förekommit.
Vi har alltså inte haft någon
åstundan att dölja någonting, utan alldeles
tvärtom.

När herr Svärd vidare ifrågasätter
den rättsliga grunden för de åtgärder,
som priskontrollnämnden vidtagit, så söker
han läsa direktiven på ett annat
sätt än jag närmast vill göra. Jag vill
hänvisa till de grundläggande bestämmelserna
för priskontrollnämndens verksamhet
i första punkten av direktiven, där
det uttryckligen anges, att det är nämndens
uppgift att söka främja prissänkningar.
Jag tycker att det i detta sammanhang
är tillräckligt, att nämnden
har till åliggande att främja prissänkningar
i den mån sådana möjligheter
finns.

Vad som föranlett denna interpellation
är ju de överenskommelser som nämnden
har träffat med vissa branschorganisationer
i syfte att den metod för prissättning,
som tidigare har tillämpats,
skulle upphöra och att man skulle återställa
en större frihet på detta liksom
på andra områden. Bruttoprissättningen
innebär ju, att vederbörande fabrikant
bestämmer inte bara sina egna kostnader
utan också de kostnader som vederbörande
distributör har i sitt speciella
led inom handeln. Det innebär bland annat,
att den, som har låga kostnader och
därmed möjlighet att hålla ett lägre pris
och ändå göra sin affär lönsam, inte har
möjlighet att utnyttja detta sitt naturliga
försprång och sin större skicklighet, då
det centralt bestäms vad varan skall
kosta. Det har varit ganska sällan, som
det har framträtt förespråkare för bruttoprissystemet,
och bland näringslivets
folk tror jag inte det är så värst många
som anser, att den metoden är bra
och ändamålsenlig och leder till en
effektivisering av t. ex. handeln. Däremot
tycker man numera, att vi skall
kunna få använda oss av riktpriserna.

Jag erkänner att det är en skillnad
mellan bruttopriserna och dessa s. k.
riktpriser, emedan de förstnämnda skola
följas, medan man får överskrida eller

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

underskrida de sistnämnda. Det är klart
att detta är ett framsteg.

Om det nu emellertid föreligger ett
sådant utgångsläge, att man inom en
bransch sedan länge har använt bruttoprissystemet
och priskontrollnämnden
har fått en framställning om att släppa
priserna fria, men priskontrollnämnden
säger: »Det vill vi inte; vi vet att ni
själva suveränt bestämmer priserna, så
att det med ert system inte kan bli
någon fri konkurrens», så innebär det
att den som säljer billigare blir avstängd
från leverans till sin butik. Man
säger, att det på senare tider inte har
förekommit så ofta att man har tillämpat
leveransvägran, men i princip ingår
detta i systemet. Det är naturligt, att
när priskontrollnämnden vet detta, har
den sökt åstadkomma en större rörelsefrihet
för att utnyttja de möjligheter till
kostnads- och prissänkningar som nämnden
ansåg föreligga. Om en företagare,
som herr Svärd vill, skulle ha rätt att
på detta speciella område annonsera ut
sina riktpriser, är det klart att risk föreligger
för att detta blir uppfattat på
samma sätt som de gamla priserna och
att riktpriserna tenderar till att bli normgivande
för prissättningen.

Jag framhöll i mitt svar, att det ännu
är för tidigt att yttra någon bestämd
mening om vilka resultat som uppnåtts
genom den överenskommelse som träffats,
men åtskilligt tyder på att det har
blivit en friare prissättning. Det finns
priser som varierar mellan 5 och 20 procent,
där det tidigare var en enhetlig
prissättning.

Jag vill då till herr Svärd ställa den
frågan, när han talar om angelägenheten
av att upplysa konsumenterna i detta
sammanhang: Hur skall en företagare
bära sig åt, om han skall bibringa konsumenterna
riktiga upplysningar om de
priser som gäller på marknaden genom
t. ex. en riktprisnotering? Vederbörande
företagare måste då med naturnödvändighet
ange ett pris, som ligger så
pass högt, att det kan täcka även de
affärsmäns kostnader, som arbetar med
de största omkostnaderna. Jag är övertygad
om att herr Svärd känner till att

2 Första kammarens protokoll 1952. iVr 2&

det finns företag här i landet som arbetar
med lägre kostnader än andra, som
tidigare inte haft möjlighet att föra vissa
varor men som nu fått dessa möjligheter.
Då kan det inte vara till någon
glädje för konsumenterna att i detta
speciella fall få reda på ett detaljhandelspris,
som inte överensstämmer med
verkligheten, då varorna säljes billigare
än dessa annonser anger. Det skulle närmast
skada vederbörande producent, om
man bibragte allmänheten den uppfattningen,
att det i stort sett inte inträffat
någonting, om man nämligen utgår ifrån
att en prissänkning skulle leda till en
omsättningsökning.

Jag vill inte med detta ha sagt, att
priskontrollnämndens uppgörelse med
vissa branscher innebär förbud mot annonsering.
Det gör den visst inte. Vederbörande
producenter har ju åtagit sig
att inte söka centralt påverka den detaljhandelsmarginal
som det kan bli fråga
om. Det är ju det man avstått ifrån,
och det är detta som lett fram till denna
differentierade prissättning. Jag tycker
att det var en mycket betydelsefull åtgärd,
när dessa producenter och priskontrollnämnden
kunde komma överens
om att slopa bruttoprissättningen.

Jag är överens med herr Svärd om att
priskontrollnämnden inte skall övervaka
kartell- och monopolbildningen inom näringslivet
— därtill har vi andra organ.
Men jag vill erinra om att i direktiven
för nämndens arbete är särskilt angivet,
att den, i den mån en monopolistisk
prissättning föreligger, skall granska
priserna kanske ännu noggrannare än
det annars kan bli fråga om, innan man
släpper priserna fria.

Min förhoppning är att det skall lyckas
alt genom andra åtgärder från statsmakternas
sida kunna få rätsida på de
företeelser, som går under benämningen
karteller och monopol, men det är en
annan historia, som jag inte har någon
anledning att just nu ingå närmare på.

Jag vill till herr Svärds yttrande nyss
om att alla är överens om att främja
konkurrensen bara knyta den reflexionen,
att det är förunderligt att så snart
man når en fri konkurrens på ett om -

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Ang. pnskontrollnamndens beslut rörande s. k. riktpriser.

råde blir det ett förfärligt ståhej; man
finner det vara nästan någonting som
strider emot det tillbörliga när det börjar
bli litet rörelse i priserna och när
enskilda företagare verkligen får göra
sin egen vilja gällande.

När det gäller statens egna affärsdrivande
verk, och jag tänker då i första
hand på Tobaksmonopolet, så får enligt
vad jag kan förstå dessa verk helt naturligt
ta konsekvensen av en eventuell
lagstiftning på detta område. Jag vill
erinra herr Svärd om att vi redan har
satt i gång en utredning beträffande försäljning
av tobaksvaror och att denna
utredning skall vara förutsättningslös
och allsidig. Om man kommer fram till
det resultatet, att bruttoprissättningen
skall upphävas och att vi skall försöka
åstadkomma en friare konkurrens i syfte
att bättre betjäna konsumenterna, finner
jag det helt naturligt att man även
inräknar de områden, där staten fungerar
som försäljare, och att alltså statens
egna verk får ta konsekvenserna av en
sådan lagstiftning. En utredning härom
är som sagt igångsatt, och jag har ingen
anledning att nu närmare gå in på den
saken.

Herr NORDENSON: Herr talman!

Tyngdpunkten i interpellationen är frågan
om riktpriserna och särskilt om vilken
befogenhet som tillkommer priskontrollnämnden
att utfärda ett förbud mot
dessa. Herr statsrådet har nu såväl i sitt
skriftliga som i sitt muntliga svar framhållit,
att priskontrollnämnden bygger
på dels att det står i instruktionerna, att
befrielse från priskontroll kan äga rum,
när man har anledning vänta, att denna
friställning inte kommer att medföra
prisstegringar, och dels, som det andra
momentet, att priskontrollnämnden skall
försöka befordra prissänkningar. Så
övergår herr statsrådet till att diskutera
bruttopriserna och framhåller deras olägenheter.

Enligt min mening finnes det skäl till
anmärkning emot dessa bruttopriser,
även om man kanske inte kan alldeles
kategoriskt utdöma dem under alla om -

ständigheter. Men sedan måste jag säga,
att herr statsrådets resonemang i fortsättningen
utgör en glidflykt över från
bruttopriserna till riktpriserna. Han
framhåller, att även riktpriserna skulle
ha skadliga verkningar. Denna glidflykt
synes mig komma alldeles särskilt klart
till uttryck i interpellationssvaret, när
herr statsrådet säger: »Liknande konsekvenser»
— alltså de skadliga konsekvenser,
som bruttopriserna har —
»ehuru mindre utpräglade kan uppstå
om fabrikanterna till ledning för detaljhandlarna
men utan bundenhet för dessa
tillkännager vad man kallar riktpriser».
Punkt och slut. Detta är hela motiveringen.

Om priskontrollnämnden alltså anser,
att riktpriser kan ge upphov till ogynnsamma
verkningar, så skall detta vara en
tillräcklig grund för ett förbud. Men här
lämnas varken från priskontrollnämndens
eller från herr statsrådets sida något
som helst klarläggande, i vilken mån
dessa farhågor för ogynnsamma verkningar
i realiteten är för handen.

Jag måste beteckna detta som en utomordentligt
svag grund för att tillgripa
en så kraftig åtgärd som ett förbud mot
en åtgärd, som man dock ännu inte kan
bedöma verkan av. Det tycks ha undgått
såväl priskontrollnämnden som herr
statsrådet, vilken djupgående principiell
skillnad som i alla fall råder mellan dessa
två arter av priser. När man fastställer
s. k. bundna bruttopriser, innebär
detta att en handlande inte utan vidare
får underskrida dem. Riskerna med ett
underskridande är olika i olika fall, men
avsikten är att han skall hålla dessa priser,
och därmed får man säga att bruttopriset
har en utpräglad tendens att bli
ett minimipris.

Vad riktpriserna beträffar måste vi
säga oss, att om en kund har riktpriserna
i sin hand tack vare att fabrikanten
tillkännager dem, kan han på ett mycket
effektivt sätt kontrollera handlandens
prissättning, och det blir mycket svårt
för handlanden att överskrida ett riktpris,
som är känt för kunderna. Ännu
svårare blir detta för honom därigenom
att det finns möjligheter för hans kon -

Tisdagen den 1 november 1952. Nr 25. 19

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

kurrenter att utan att det vållar dem några
olägenheter underskrida riktpriserna.
Han löper ständigt risken att någon kollega
konkurrerar på området, och man
kan därför med utomordentligt stor sannolikhet
säga, att riktpriser i praktiken
skulle komma att fungera som maximipriser.
Detta gör att det finnes en stor
och väsentlig skillnad mellan dessa två
slag av priser.

Det är mycket förvånande, att när
detta argument framföres finner man att
priskontrollnämnden inte har något annat
svar än en kategorisk förklaring
att den för sin del anser, att riktpriserna
blir minimipriser, och från den ståndpunkten
går in för att förhindra dem.

När man skall bedöma en fråga som
denna måste man, herr talman, enligt
min mening ta reda på hur näringslivet
ser på dessa priser, och jag skall tillåta
mig att här citera vad representanter för
näringslivet har deklarerat.

Tidningen Vi skriver: »Men är det
verkligen givet, att centralt annonserade
högstpriser kommer att slaviskt följas i
detaljhandeln? Man får akta sig för att
dra alltför långt gående slutsatser av förhållandena
under krigs- och inflationsåren.
Då arbetade handeln med stigande
kostnader och hårt pressade marginaler.
I den situationen ansågs det i regel nödvändigt
att ta ut de marginaler som medgavs.
Det ställer sig annorlunda i en tid
då kostnadsläget är stabilare och penningvärdet
pålitligare: då finns det utrymme
för verklig priskonkurrens och
för självständiga initiativ.»

Tidskriften Kooperatören skriver:
»Det är en fördel för konsumenterna, att
priskonkurrensen gör sig gällande mellan
fabrikanterna, och det kan hända att en
sådan priskonkurrens blir effektiv endast
om fabrikanterna annonserar sina
priser.»

Efter att ha framhållit KF :s tidigare
prissänkningskampanjer med hjälp av
annonsering tillägger tidskriften: »Det
vore bara nyttigt om även enskilda fabrikanter
annonserade sina priser.»

1 en av tidningen Vi anordnad diskussion
om detaljprissättningen yttrade herr
Carl Albert Anderson, vilken som bekant

representerar Konsumtionsföreningen i
Stockholm: »En hel del varor kan i själva
verket bli billigare för konsumenterna
med en central prissättning än om varje
detaljhandlare skall kalkylera med sina
egna kostnader och ta ut priset därefter.»
— diametral motsatt ståndpunkt mot den,
som herr statsrådet för ett ögonblick sedan
gjorde sig till tolk för! »Priskontrollnämnden»,
säger herr Carl Albert
Anderson vidare, »pressar nu fabrikanterna
att gå ifrån denna prissättning. Jag
tror, att den politiken är tveeggad. Den
kan leda till att man får betala mer än
man skulle behöva göra om ett riktpris
funnes fastställt.»

Så kommer den viktiga frågan om fabrikanternas
möjligheter att göra en prisändring
bekant och att slå igenom med
en ny eller billigare vara. Om detta skriver
tidningen Vi: »Avskaffandet av möjligheten
att centralt annonsera liögstpriser
medför påtagliga nackdelar. Det hade
— för att ta ett exempel — inte varit
möjligt för KF att snabbt och effektivt
bekantgöra prissänkningen på Persil efter
KF:s övertagande av fabriken, om
det nuvarande systemet då hade varit i
kraft.» Och herr Carl Albert Anderson
yttrade på den punkten: »Är det någon
som tror att det låga priset på Lumalamporna
på sin tid skulle ha slagit igenom
omedelbart över hela landet, om vi inte
hade tillämpat en central prissättning?»

Ja, om det är någon som verkligen tror
det så är det väl priskontrollnämnden,
förmodar jag. Dessa yttranden kunna
mångfaldigas med exakt samma tankegångar
och erfarenheter från representanter
för fabrikanter och distributörer
inom den enskilda företagsamheten, men
jag har valt dessa citat därför att de
kommer från ett håll, som jag tror att
varken herr statsrådet eller priskontrollnämnden
kan misstänka för att vilja försvara
konkurrensbegränsande åtgärder.
Här står emot priskontrollnämnden och
jag nödgas säga även emot herr statsrådet
en enhetlig front av fabrikanter, distributörer
och reklammän — i varje fall
de som är aktivt verksamma.

Men vi har ytterligare eu part, nämligen
konsumenterna. Om den skriver tid -

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande
ningen Vi: »Det kan anföras flera skäl
för att rätten att annonsera högstpriser
bör bibehållas. Ett av dem bär med konsumentupplysningen
att göra. Det är ett
klart konsumentintresse att man får en
saklig upplysning om varorna i stället fölen
suggestionsreklam. I denna sakliga
upplysning är priset en viktig faktor. Detaljistföretagens
möjligheter till annonsering
är begränsade — det är storföretagen
som annonserar.»

Även konsumenterna själva har givit
uttryck för liknande tankar. Jag citerar
en husmor från Reklamförbundets diskussion
för fjorton dagar sedan: »Låt
oss få behålla fabrikanternas prisannonsering.
Den ger oss god vägledning. Upptagna
och ofta yrkesarbetande husmödrar
har ej tid att springa ur butik och
i butik för att idka jämförande prisforskning.
Fabrikanternas prisannonsering
ger sammanställd med varumärket
och varudeklarationen en god vägledning
om det skäliga priset, som ingen
vettig husmor vill vara utan.»

Hur omfattande prisannonseringen är
kan vi övertyga oss om litet var genom
att slå upp en daglig tidning eller en veckotidskrift.
Där förekommer ju ständigt
utförliga annonser vari prissuppgifterna
intar en mycket central och betydesefull
plats. Jag skall bara ta ett enda exempel
alldeles ur högen. Om en konfektionsfirma
vill presentera sina kappor och
beskriva de olika modellerna kan det
ske på följande sätt: »Elegant figursvängd
kappa med chic och effektfull
skärning av ärmen», eller »Den genomträdda
ryggslejfen är aktuell i höst», eller
slutligen »Ett plagg som förenar den
aktuella modesilhuetten med klädsamhet
och trivsel». Man måste ju säga, att detta
är en ganska dålig vägledning för
kunden, betydligt mindre värdefull än
om det upplyses att den ena kappan kostar
låt oss säga 275 kronor, den andra
225 och den tredje 175. Detta är ju en
verklig vägledning för en dam som skall
välja, ty då vet hon vad hon över huvud
taget har möjlighet att reflektera på.

Allmänheten har sålunda ett behov av
prisinformation. Här står nu en mycket
enig front, vilken, som jag nyss sade, om -

s. k. riktpriser.

fattar inte bara företagarna utan även
konsumenterna, och inom denna front
har man en klart motsatt uppfattning
mot priskontrollnämnden. Jag frågar
mig, om det är rimligt att denna uppfattning
i så hög grad skall negligeras
som här har skett.

Men även sett ur den mera principiella
diskussionens synpunkt är detta ställningstagande
egendomligt. Redan interpellanten
har pekat på detta, och jag
vill än cn gång erinra om att nyetableringssakkunniga,
som visade sig mycket
kritiska mot bruttopriserna, uttryckligen
har undantagit riktpriserna från sin kritik
och förklarat sig kunna acceptera
dem.

Jag vill också, herr talman, understryka
hur pass godtyckligt ett sådant här
förbud kommer att verka. De områden
som är frigivna från priskontroll utan
några förbud mot riktpriser, och det är
ju många, kan nu fortsätta att bedriva
prisannonsering, medan de företag som
har drabbats av detta förbud är bundna
på den punkten. Vidare kan ju alla fabrikanter
som har egna detaljaffärer alltid
såsom varande detaljister genom dem
annonsera sina egna tillverkningar. Hela
systemet kan faktiskt, så vitt jag förstår,
göras illusoriskt om fabrikanterna
sätter upp en och annan detaljaffär och
låter den sköta annonseringen — för så
vitt inte en sådan affär skall anses bunden,
medan kollegan och konkurrenten
tvärs över gatan har fria händer. Eller
är det kanske meningen att priskontrollnämnden
skall anses berättigad att hindra
en sådan nyetablering — och detta i
den fria konkurrensens namn?

Jag vill vidare, herr talman, beröra
det som kanske är den allvarligaste sidan
av det här problemet. Frågan om
bruttopriserna har de senaste åren behandlats
av två statliga kommittéer 194G
års konsumentupplvsningssakkunniga
som avlämnade ett betänkande 1949 och
nyetableringssakkunniga som kom med
sitt betänkande 1951. T båda dessa
betänkanden har skälen för och emot
bruttopriser vägts och i intetdera fallet
har systemet helt utdömts. Man har yrkat
prövning från fall till fall av brutto -

Tisdagen den 4 november 1952. Nr 25. 21

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

priserna men accepterat riktpriserna.
Dessa har inte på något sätt utdömts.

Frågan om de åtgärder som skall vidtas
på grund av det senare betänkandet
vilar hos Kungl. Ma] :t. Det förefaller mig
riktigast att åtgärder på detta område
inte vidtas förrän statsmakterna har fått
ta ställning. Är det verkligen rimligt att
priskontrollnämnden vidtar utomordentligt
vittgående åtgärder på ett så här
känsligt område? Dessa åtgärder har visserligen
inte formen av lagstiftning —
än så länge är det dess bättre Konung
och riksdag som stiftar lag i det bär landet
— men verkningarna av de medgivanden,
som priskontrollen har framtvingat
från företagarna är lika bindande
som en hård lag. Den makt som priskontrollnämnden
har mot den som inte
håller en s. k. frivillig överenskommelse
är många gånger mycket starkare än
det straff som en domstol kan utdöma,
exempelvis i form av böter.

Jag skall ta ett exempel. När priskontrollnämnden
träffade en s. k. överenskommelse
hösten 1951 med restaurangrörelsen
stadgades att den som inte ville
följa alla överenskommelsens klausuler
skulle få tillämpa de priser som gällde
nyåret 1950, d. v. s. före prisstegringarna
— vilket naturligtvis var en fullkomlig
omöjlighet. Därmed hade priskontrollnämnden
fått en fruktansvärd
tvångsmakt över dem som hade accepterat
denna bestämmelse, hårdare i sina
verkningar än den makt statsmakterna
antagligen skulle få genom en lagstiftning.

Här utreder vi nu i åratal konkurrensproblemet,
vi skickar utlåtandena på remiss,
och vi överväger lagförslagen noga.
Under liden sätter sig priskontrollnämnden
i praktiken i lagstiftarens ställe
och driver igenom långtgående bestämmelser.

Statsrådet nämnde i sitt svar att man
ännu inte kan bedöma verkningarna av
bruttoprisernas slopande och att man
behöver mera erfarenhet. Ja, det gäller
väl i ännu mycket högre grad om rikfpriserna.
Yi har ännu praktiskt taget
ingen erfarenhet av hur dessa fria riktpriscr
verkar i praktiken. Då är det väl

ännu mera oberättigat att komma med
ett förbud, innan man har prövat hur
de verkar.

Man måste här fråga sig: Var går gränsen
för vad priskontrollen anser sig kunna
draga in i sina s. k. överenskommelser?
För några år sedan ville priskontrollnämnden
maximera procentsatsen
för reklamutgifter i fabrikanternas kalkyler.
Detta hugskott korrigerades av
regeringen. Det är ytterst önskvärt att
regeringen även denna gång tillser att
priskontrollnämnden begränsar sina
vittutsvävande aspirationer. Nästa gång
vill priskontrollnämnden kanske i sina
överenskommelser tvinga in ett förbud
mot all reklam. Då frågar man sig: Var
går egentligen gränsen för dess kompetens
och befogenheter?

Mot bakgrunden av de mycket vittgående
konsekvenser, den oklarhet och
den osäkerhet som priskontrollnämndens
verksamhet skapar för näringslivet
och för resten för hela samhället samt
de svårigheter som den också kan skapa,
om den fortsätter på den inslagna
vägen, måste jag beteckna herr statsrådets
svar såsom otillfredsställande. Den
påtalade åtgärden har ingen annan grund
än de förmodanden som priskontrollnämnden
i strid mot en enhällig företagar-
och konsumentopinion kommit
till beträffande åtgärdernas konsekvenser.

.Tåg vill, herr talman, härmed till regeringen
rikta en mycket enträgen vädjan
att ta upp detta problem till allvarligt
övervägande. Det har enligt min mening
större betydelse och får mycket
mera allvarliga konsekvenser än som
framgår av statsrådets interpellationssvar.

Ilcrr SVÄRD: Herr talman! Det är förunderligt
hur enkelt allting blir när en
statlig nämnd får hand om saken! Fråkan
om bruttoprisernas betydelse har
som jag framhöll ventilerats år efter år
av teoretisk och praktisk sakkunskap.
De speciella sakkunniga på området som
vi har haft här i landet har sammanfattat
sina synpunkter för och emot i ett

Nr 25.

Tisdagen den 1 november 1952.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande
förhållandevis långt och mycket intressant
resonemang. Man framhåller där
bland annat att bruttoprissystemet skapar
reda och ordning i prissättningen
inom handeln, att det undanröjer en god
del av återförsäljarnas priskalkyleringsarbete
liksom även det arbete som eljest
vållas av prisförhandlingar om enskilda
varupartier och att det ger återförsäljarna
större trygghet. Men nyetableringssakkunniga
finner också att systemet
med bruttopriser har betydande nackdelar,
och de kommer till den slutsatsen
att nackdelarna överväger fördelarna.
Detta gör uppenbarligen det stora
flertalet människor för närvarande, antingen
de är företagare eller är konsumenter.

Det är emellertid inte fråga om någon
s. k. enkel match, som man klarar av i
en handvändning och med ett diktat tillkommet
i administrativ ordning. Detta
är vad jag har velat säga med vad jag
anfört om bruttopriserna. Det rör sig
bär om detaljhandelns struktur, det rör
sig om ett väsentligt antal i huvudsak
små företag, som har icke obetydliga svårigheter
att hävda sig i konkurrensen
men som trots detta är nödvändiga i
distributionens tjänst. Det är en nödvändig
ingrediens i en rationellt ordnad
distribution. De stora företag som har inlett
och med framgång drivit en priskonkurrens
på detta område har naturligtvis
sin givna plats i distributionsnätet,
men därmed är inte sagt att man
bara utan vidare kan utgå från att denna
plats skall kunna bli hur stor som helst.

Det är dessutom, herr statsråd, mycket
få detaljhandelsföretag som saluför
endast en enda vara, och därför är det
inte heller så enkelt att utan vidare visa
vad självkostnaden är i distributionsledet.

Det är emellertid inte här fråga om
att prestera ett försvar för bruttoprissystemet
som sådant, utan vad vi diskuterar
— jag upprepar det — är priskontrollnämndens
åtgärd att hindra annonsering
av riktpriser. Det är detta som
diskussionen rör, och där nödgas jag
ännu en gång som min mening framhålla
att den rättsliga grund, som han -

s. k. riktpriser.

delsministern tycker sig ha funnit för
dessa åtgärder i ett allmänt åläggande
för priskontrollnämnden att främja prissänkningar,
icke är hållbar. Ett allmänt
direktiv av detta slag kan rimligtvis inte
användas för vilka åtgärder som helst,
som enligt priskontrollnämndens mer
eller mindre säkra bedömningar är ägnade
att sänka priserna. Den som avgör
vad som är ägnat att verka prissänkande
är nämligen priskontrollnämnden och
ingen annan.

Om den rättsliga grunden således enligt
min uppfattning är diskutabel, är
det ännu mera diskutabelt att som priskontrollnämnden
och statsrådet här har
gjort utan vidare hävda, att riktpriser
har en tendens att förvandlas till bruttopriser.
Jag tror inte man har den erfarenheten
från de senaste årens utveckling.
.Tåg tror inte man har den erfarenheten
av vad som har hänt i svensk
distribution till exempel i år, där en
hård priskonkurrens har satt in, som
även syftar till att sänka marginalerna
i detaljhandelsledet.

Sedan ställde handelsministern den
frågan till mig, hur en företagare skulle
bära sig åt för att tillkännage sina riktpriser,
om han nu visste att det fanns
risk att dessa skulle underskridas. Jag
kan inte se att det bjuder några svårigheter.
Jag kan inte se att det på något vis
är besvärligare att till exempel för en
märkesvara annonsera ett riktpris, även
om man vet att detta sedan underskrides,
och jag förstår inte alls var svårigheten
i konsumentupplysningen där
skulle ligga. Men liksom herr Nordenson
tillåter jag mig ha den uppfattningen, att
rätten att annonsera prissänkningar är
en förutsättning för att man på marknaden
med framgång skall kunna arbeta
in nya och konkurrerande märkesvaror.

Av herr statsrådets anförande här i
kammaren framgick, att han principiellt
var av den uppfattningen, att även staten
i sin affärsdrivande verksamhet borde
frångå bruttoprissättningsprincipen.
Jag undrar om han har övervägt de konsekvenser
detta kommer att medföra, och
jag undrar hur långt denna principiella
inställning sträcker sina verkningar. Gäl -

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

ler det bara Tobaksmonopolet eller gäller
det även andra statliga affärsdrivande
företag, av vilka vi ju ha åtskilliga här
i landet?

Låt mig så sluta med att fråga: Hur
tänker priskontrollnämnden bära sig åt,
för den händelse ett utländskt företag
annonserar riktpriser?

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill först erinra om att priskontrollnämndens
åtgärder här vilar på
en överenskommelse, som vederbörande
branscher har förklarat sig villiga att
träffa. Det är intet diktat, utan företagen
har sagt sig vara villiga att avstå från
att försöka bestämma detaljliandelspriserna.
Jag tycker, att det inte borde vara
ett så stort offer från deras sida. Nu
resonerar man här som om priskontrollnämnden
skulle ha trätt i lagstiftarnas
ställe och tagit ledningen i ett arbete,
som riksdagen kanske i en nära framtid
kommer att ta ställning till, och att
riksdagen därigenom skulle komma i
efterhand. Jag ser ingalunda saken så.
Jag finner det ganska naturligt, att om
man har en statlig nämnd, som av statsmakterna
fått i uppdrag att tillvarataga
alla möjligheter att hålla tillbaka prisstegringar
och framför allt att sänka priserna,
är det väl rätt och riktigt, att denna
nämnd också följer sina direktiv i
det avseendet.

Nu säger herr Nordenson, att priskontrollnämndens
direktiv är svävande
och att nämnden har mycket långtgående
aspirationer. Jag kan inte förstå det.
Är det inte så, att man bara betraktar
den ena sidan av saken? Jag vill erinra
om alt det finns andra intressen än näringslivets,
nämligen konsumenternas.
Det är alltså den andra sidan av saken.
Nämnden har också i enlighet med anvisning
i de nya direktiven sagt, att i
den mån det yppar sig fri konkurrens
på ett område och man tror, att det blir
en skälig prissättning, skall man släppa
priserna fria, och det har också nämnden
gjort i ett stort antal fall. Jag vill
inte påstå, att resultatet i alla dessa fall
har blivit lägre priser. Det har tvärtom
blivit högre priser i vissa fall, men i det

bär speciella fallet liar det blivit lägre
priser. Min fråga till herr Svärd gällde,
hur vederbörande producent centralt
skall kunna ge en objektiv och riktig
konsumentupplysning om en varas pris,
när detta faktiskt hos konsumenten varierar
nedåt med 5 till 20 procent på olika
orter. Det måste viil ändå vålla svårigheter
att använda samma upplysningsmetod
som då man har bruttoprisier.
Jag trodde detta var begripligt och
att det skulle uppfattas som en stor
framgång hos alla dem som värnar om
konsumenterna och menar att det måste
vara ett framsteg, om vi kan rationalisera
distributionen, så att varorna kan
föras fram till konsumenterna till lägre
kostnader. Det är ju faktiskt vad man
har gjort i detta speciella fall. Jag har
trott att det var ett framsteg ur näringslivets
synpunkt. Det är en effektivitetsstegring,
och sådana registrerar vi alltid
med stor tacksamhet på det industriella
området och på andra områden. Men
här är det nästan som om man skulle
vilja göra gällande, att det är ett avsteg
från vad vi skall eftersträva. Jag tror att
man bär tänkt alltför mycket statiskt
när det gäller dessa ting. Man har svårt
att komma ifrån det gamla tänkesättet.

Det gläder mig ofantligt att höra herr
Nordensons uppläggning av denna fråga.
Herr Nordenson anklagade visserligen
mig för en glidning i framställningen,
men är det måntro inte på det sättet,
herr Nordenson, att man inte gärna vill
tala om bruttopriser, utan man går över
till att tala om riktpriser? Vad nämnden
här har gjort är att den med vederbörande
bransch kommit överens om att
man skall slopa bruttopriserna. Det bör
alltså rimligen icke föranleda någon anmärkning
från myndigheternas sida, om
man har den uppfattningen, att bruttopriserna
är någonting som inte kan försvaras.
Så långt är alltså denna uppgörelse
all right, föreställer jag mig.

Sedan kommer jag in på annonseringen.
Priskontrollnämnden förbjuder ju
ingalunda dessa firmor att annonsera.
Men det är klart, att om de annonserar
på ett sådant sätt att de går emot sin
egen överenskommelse och påverkar de -

Nr 25.

Tisdagen den 4 november 1952.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

taljhandelspriset, då bryter de den överenskommelse
som de varit med om alt
träffa. Om det nu föreligger ett önskemål
från fabrikanterna att upphäva
överenskommelsen, så låt det då ske.
Låt vederbörande framträda och säga,
att han inte vill hålla överenskommelsen
längre. Då är det ju öppet och rent spel.
Ingen kan få mig att tro att priskontrollnämnden
har tvingat fabrikanterna
att gå med på överenskommelsen. Det
måste ha funnits ett intresse hos
branschen som sådan att få överenskommelsen
till stånd. Annars kan det ju
inte vara möjligt, att vederbörande gått
med på dessa anordningar.

Herr Svärd anförde gent emot mig, att
saker och ting förefaller att bli så enkla,
när statliga institutioner får hand om
frågorna. Det var väl också eu antydan
om att även jag behandlar detta problem
alldeles för enkelt. Jag har klart för mig
att det är skillnad på bruttopriser och
riktpriser, och det framhöll jag i mitt
första inlägg. Jag är på det klara med
att man kan förfara på ett sätt när det
gäller bruttopriser men på ett annat sätt
när det gäller riktpriser. Jag är inte beredd
att föra den debatten nu och kungöra
för kammaren min personliga
uppfattning eller regeringens uppfattning,
helt enkelt därför att vi inom handelsdepartementet
sedan rätt lång tid tillbaka
håller på att grubbla på dessa spörsmål.
Jag finner ingalunda att dessa ting
är lätta, men jag anser det vara en absolut
skyldighet att försöka tränga igenom
dem så långt jag förmår. Jag vill
icke påstå, att jag kommer att lyckas i
det avseendet, men det är min plikt att
försöka tränga in i problemet.

Om jag får uppfatta denna debatt som
ett första tecken på att det inte finns
någon här i kammaren som vill försvara
bruttopriserna, framstår det för mig
såsom en stor vinning. Jag tror för min
del, att man inom allt större delar av
det svenska näringslivet har kommit till
precis samma slutsats, och det kan måhända
leda till någonting positivt, kanhända
på det sättet att näringslivet och
statsmakterna kan samverka i vissa
stycken för att nå ett resultat.

Om detta kan bli följden, har inte
denna debatt varit alldeles meningslös.
Men jag vill än en gång påpeka, alt när
jag inte går in på en närmare definition
av min egen uppfattning om riktpriserna,
beror det på att vi kanske fram över
kommer att få nya debatter om dessa
spörsmål.

Herr NORDENSON: Herr talman!

Statsrådet uttalar sin förvåning över att
man här säger att det har utövats tvång,
när det dock är en överenskommelse.
Ja, det har träffats en överenskommelse
mellan fabrikanterna och priskontrollnämnden.
Men åtminstone de företag jag
känner till har ansett, att när de blev
fria från priskontrolleu var läget på
marknaden sådant, att mom. 2 var tilllämpligt.
Det fanns möjlighet att släppa
prisregleringen utan risk för några
egentliga prisstegringar, och då ansåg
de att nämnden borde släppa loss utan
vidare. Att man gått med på förbud mot
riktpriser beror på att man helt enkelt
känt sig tvingad därtill för att över huvud
taget komma till det man ansåg
vara en riktig och rimlig situation. Vi
fabrikanter anser nämligen, till skillnad
från statsrådet och priskontrollnämnden,
att riktpriserna har betydelse för
oss och för konsumenterna när det gäller
att propagera för nya och billigare
varor. Vi anser sålunda att man här har
infört ett förbud, som verkar i motsatt
riktning mot vad som enligt vår åsikt är
önskvärt i nuvarande läge.

Det är någonting underligt med priskontrollnämndens
ställningstagande i
dessa frågor. Nämnden har inga klara
linjer för sitt handlande. Nu skall riktpriserna
förbjudas. Men för någon tid
sedan förelåg ett fall där priserna skulle
friges på en artikel, som är mycket
nära i släkt med dem, som nu drabbats
av förbud, och då frågade priskontrollnämnden
producenten: »Är Ni säker på
att Ni kan hålla Era bruttopriser?» Sedan
företaget hade förklarat att det ansåg
sig ställa bestämt i utsikt att de priser,
som åsatts varan, inte skulle överskridas
medgavs frigivningen. I det fal -

Tisdagen den 4 november 1952.

Nr 25.

Ang. priskontrollnämndens beslut rörande s. k. riktpriser.

let hade således priskontrollnämnden
den uppfattningen att det kunde vara
någonting värdefullt med riktpriserna.

Priskontrollnämnden har alltså inte i
princip dömt ut riktpriserna, utan den
bedömer saken från fall till fall med utgångspunkt
från de verkningar som
nämnden tror skall följa Det är detta
som jag menar tenderar till rena godtycket
och som jag reagerar emot. Näringslivet
har underkastat sig detta, därför
att det känt sig tvunget, men vi hoppas
innerligt att regeringen, när frågan
nu kommer upp till behandling, skall gå
efter mera vidsynta linjer och i full utsträckning
ta hänsyn till både näringslivets
och konsumenternas intressen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 245,
angående lönegradsplacering för viss biträdespersonal
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
rörande riksbankens organisation
efter utgången av 1952, m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från den 4
november 1952 för den tid, som åtgår
för fullgörandet av uppdraget som delegat
vid Förenta Nationernas 7:de generalkonferens
i New York.

Stockholm den 3 november 1952.

Torsten Bengtson.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.33 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

3 Första kammarens protokoll 1952. Nr 25.