22 oktober—7 november (Riksdagens protokoll 1957:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 24

22 oktober—7 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 november Sid.

Interpellation av herr Werner om en förbättrad kanalled Vänern—
Västerhavet ................................................ 5

Onsdagen den 6 november

Ang. regeringens politiska program............................ 10

Interpellation av herr Edström ang. pensionsstyrelsens befattning
med reumatikervården m. m............................... 74

Torsdagen den 7 november

Interpellation av herr Franzén ang. jordbrukets kreditförsörjning 116

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 22 oktober

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning 3

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 2

Tisdagen den 22 oktober 1957

Nr 24

Tisdagen den 22 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 22 oktober 1957.

Till justitiedepartementet hade den
21 oktober 1957 från överstå thållarämbetet
inkommit fullmakt för tillförordnade
byråchefen Bo Siegbahn, vilken vid
ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Här skulle antecknas, att herr Siegbahn
utsetts att inträda såsom ledamot av

kammaren i stället för herr Elfving, vilken
avsagt sig sin riksdagsmannabefattning,
samt att borgarrådet Helge Berglund,
som tidigare blivit utsedd att inträda
såsom ledamot av kammaren i herr
Elfvings ställe, avsagt sig ifrågavarande
uppdrag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 550, av herr Wolgast m. fl.;
nr 551, av herr Wolgast m. fl.; samt
nr 552, av herr Andersson, Alvar, och
herr Mossberger.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

553, av fru Gärde Widemar m. fl.;
och

nr 554, av herr Alexanderson.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 181, med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär skatt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 24

Fredagen den 25 oktober 1957

Fredagen den 25 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Siegbahn infann sig och intog sin
plats i kammaren.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 181,
med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning av
överskjutande preliminär skatt.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
22 oktober 1957.

På därom gjord ansökning beviljade
herrar deputerade stenografen hos kammaren
Sven Wickberg tjänstledighet för

studier, räknat från och med innevarande
höstsessions början, intill utgången av
år 1957. Till vikarie för Wickberg under
återstoden av höstsessionen antogs reservstenografen
hos riksdagen fru Majken
Carlbom.

Sedan vidare upplysts, att fil. kand.
Rolf Lindborg, som den 7 maj 1957 av
herrar deputerade antagits till reservstenograf
hos riksdagen, förordnats att såsom
vikarie uppehålla en stenografbefattning
hos andra kammaren, beslöto
herrar deputerade att till vikarie för
Lindborg i hans egenskap av reservstenograf
under återstoden av höstsessionen
antaga referentstenografen Arne Löfling.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren

Justerades ett protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 5 november 1957

Nr 24

Tisdagen den 5 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 22 och
den 25 nästlidne oktober.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhålles
vördsamt om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 3 november t. o.
m. den 23 november 1957.

Säffle den 4 november 1957

Oscar Carlsson

Ledamoten av riksdagens första kammare
Oscar Carlsson, Säffle, är intagen
å härvarande lasarett sedan den 29 oktober
på grund av hjärtsjukdom (angina
pectoris) och på grund härav oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet tills vidare
under tre veckor från dato, vilket härmed
intygas.

Säffle den 3 november 1957

Lars Dahlgren
överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Norling för tiden
den 4—den 20 innevarande månad för
deltagande i en studieresa.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

182, angående anslag till en kamjjanj
för lönsparande; och

nr 183, angående vissa lönefrågor med
anledning av ändrad organisation av den
lokala och regionala skolledningen m. m.

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 187, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen
gjordes meddelande rörande regeringens
politiska program, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras
i andra kammaren av statsministern
och i första kammaren av ministern för
utrikes ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena det i
skrivelsen avsedda meddelandet komme
att lämnas vid början av morgondagens
sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse skulle
läggas till handlingarna.

Interpellation om en förbättrad kanalled
Vänern—Västerhavet

Herr WERNER (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om en förbättrad
och säkrare kanalled emellan vår
största insjö Vänern och Västerhavet har
sedan åtskilliga år tillbaka varit aktuell.
Denna aktualitet har ytterligare markerats
genom de upprepade jordskred i
Göta älv, som inträffat under den senare
tiden, varigenom trafiken via sjöfartsleden
tidvis helt avbrutits.

För de stora västsvenska landområden
som gränsar till Vänern, eller det s. k.
Vänersbäckenet, med dess betydande in -

Nr 24

Tisdagen den 5 november 1957

Interpellation om en förbättrad kanalled
dustrier och råvarutillgångar utgör sjöfartsleden
emellan Vänern och Kattegatt
ett oumbärligt livsvillkor. Det väldiga
ekonomiska och industriella uppsving
som kännetecknat utvecklingen
inom berörda områden under de senaste
decennierna kan utan överdrift till mycket
stor del tillskrivas nybyggnaden och
moderniseringen av Trollhätte kanal
åren 1910 och 1916. En ytterligare utbyggnad
och effektivisering av sjöfartsleden
Vänern—Västerhavet, med en ökad
trafikkapacitet som snabbare, billigare
och framför allt säkrare, kan förmedla
de växande varutransporterna från och
till vänernområdet, skulle utan tvekan
starkt bidraga till näringslivets framtida
snabbare utveckling inom detta omfattande
område.

Nationalekonomiskt sett har kanalleden
i fråga tillfört landet mycket stora
ekonomiska värden. Genom denna direkta
transportled har betydande råvarutillgångar
med tillförsel från floddalar
i vidsträckta förgreningar långt inne
och norrut i landet kunnat tillgodogöras
och förädlas. Högt uppdrivna industrier
av betydande storlek och fulländning,
särskilt på skogsförädlingens och metallindustriens
områden, har växt fram
i ständig utveckling. Det ekonomiska utbytet
för hela landet av detta näringsliv
kan ej överskattas, men det är i hög
grad beroende av att kommunikationerna
och särskilt då sjöfartstransporterna
är förhållandevis billiga samt att produkterna
kan utfraktas eller importeras
genom direkttransporter utan fördyrande
omlastningar och tidsspillan.

Särskilt gäller detta varuutbytet med
utlandet från och till vänershamnarna
med dess växande exportvolym av skogsprodukter
och industrivaror tillika med
importen av olika förnödenheter, särskilt
då det stegrade behovet av industriella
råvaror och fossila bränslen,
framför allt oljor. Bland exportvarorna
intar järnmalmen en betydande storleksordning.
På grund av den kraftigt
stegrade skogstillgången inom Vänersbäckenet,
särskilt dess sydöstra del, är
en betydande utbyggnad av cellulosaindustrien
projekterad. Av avgörande be -

Vänern—Västerhavet
tydelse är alltså att kanalleden kan betjäna
fartyg av sådan storlek att fraktkostnaderna
för utlandstrafiken blir ekonomiska
och att direktförbindelse vid
behov kan nås även på stora transoceana
avstånd.

Den fraktvolym som årligen passerar
genom Trollhätte- och Göta älvs-leden
är även för svenska förhållanden av dominerande
storlek.

Den officiella kanalstatistiken visar
för år 1956 bl. a. följande siffror:

Trafikens totala omfattning
utgjorde 2 562 000 godston
Därav trafik till och

från utlandet 1 519 661 »

Utrikeshandelns andel 59,3 %

Därav fraktat på utländska
fartyg 44,2 %

År 1926—1928 utgjorde utrikeshandelns
andel endast 22,6 % och de utländska
fartygens 16,4 %.

I kanalavgiPer har år 1956 betalats
3 724 728 kronor. Med stöd av verkställda
utredningar har den industriella utvecklingen
beräknats öka fraktvolymen inom
de närmaste 15—20 åren med 1 å 1 1/2
milj. godston. Till övervägande delen
torde denna ökning ligga på exporten
och importen eller den s. k. översjö- och
transoceana trafiken. Förutsättningen
härför är dock att det inom en nära
framtid kan skapas en ny sjöfartsled av
tillräcklig storlek och effektivitet som
på kortare tid kan betjäna det växande
antalet fartygsenheter samt fartygsstorlekar
lämpade även för transoceana
skeppningar. Jämte tidsvinsten till hamn
vid västerhavet torde det starkaste skälet
för denna kapitalinvestering vara att
en betryggande säkerhet vinnes mot nu
överhängande katastrofala avbrott i kanaltrafiken.

Det kan alltså nu konstateras att en
nödvändig utveckling och rationalisering
av trafiken på vänernhamnarna på
ett avgörande sätt hindras av de uppenbara
brister som vidlåder Trollhätte-leden
och framför allt den alldeles för
grunda och för trånga samt för rasrisker
alltmer utsatta götaälvsfåran. Snara åt -

Tisdagen den 5 november 1957

Nr 24

Interpellation om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

gärder är därför ofrånkomliga för att
åstadkomma en förbättrad och säkrare
sjöfartsled.

Värdet av direkta sjöförbindelser från
och till det omfattande råvara- och industriområdet
i Vänersbäckenet, vilket
av sakkunniga betecknas såsom ett av de
största i Europa, har av sakkunniga beräknats
till betydande årliga belopp. Besparingen
per godston i direkt trafik Vänern
till och från utlandet angives sålunda
upp till 20 kronor och till västkusthamn
upp till 10 kronor per ton.
Med en nuvarande fraktvolym på utlandet
av 1,3 milj. ton gör detta räknat efter
endast 10 kronor 15 milj. kronor och
med 1,1 milj. ton å 5 kronor per ton på
västkusthamn 5 1/2 milj. kronor eller
summa besparade fraktkostnader lägst
20 1/2 milj. kronor årligen. Vid en framtida
ökning av trafiken med 1 å 1 1/2
milj. ton kan denna besparing väntas stiga
ytterligare till cirka 30 milj. kronor
per år eller ännu högre. Att märka är,
att det härvid rör sig om frakter, vilka
icke kan utan starkt ökade kostnader
bl. a. för omlastning betjänas av järnväg.
Om man kapitaliserar dessa besparingsbelopp
efter 5 % ränta, så skulle
sjöfartsledens nuvarande värde motsvara
ett förräntat kapital av 410 milj. kronor
och vid framtida ökning av trafiken
över 600 milj. kronor. Detta sett ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Kanalleden Vänern—Göteborgs hamn
har nu en längd av 82 km, varav 10 km
utgör konstgjorda kanalsträckor. Sjöfartsleden
följer alltså själva älvfåran på
en sträcka av 72 km. Det är å denna del
av kanalen som de senaste årens katastrofala
jordras inträffat med därav följande
totalstopp i trafiken.

Kanalslussarna är dimensionerade
med en längd av 90 m, en bredd av 13,7
m och för ett fartygsdjup av 5 m. Seglationsdjupet
i själva iilvfåran medgav
dock från början endast ett fartygsdjup
av 4 m. Men detta bar med åren ökats
därhän att fartyg intill 4,6 m djupgående
numera kan medgivas att passera.
Denna fördjupning torde dock vara eu
bidragande orsak till de inträffade jordskreden.

De största fartyg, som nu kan passera
med full last, utgör 2 000 ton d. w. Men
även fartyg på upp till 2 600 ton d. w. kan
färdas, dock under villkor att de icke
är fullastade. Detta medför för såväl sjöfarten
som befraktare stora ekonomiska
förluster. En ytterligare ekonomisk
belastning uppkommer genom den fartbegränsning
och tidsförlust som passerandet
av den 72 km långa och alldeles
för trånga älvfåran framtvingar. Härtill
kan läggas att götaälvsfåran är mycket
utsatt för dimma och att hela sträckan
72 km icke kan passeras vid dagsljus under
den mörkaste delen av året utan
övernattning. På ett enda fartyg kan denna
tidsförlust medföra en extra kostnad
av 2 500 å 3 500 kronor per dygn.

En fördjupning av götaälvsleden från
nuvarande 4,6 m till exempelvis 6 å 7
m för att jämte breddning av älvfåran
därigenom medge en mera ekonomisk
sjötrafik har länge diskuterats och varit
föremål för undersökningar. En dylik
fördjupning med förstoring av slussarna
ställer sig dock oerhört dyrbar.
Härtill kommer att en fördjupning av
själva älvfåran torde enligt de erfarenheter
som redan har vunnits komma att
med säkerhet utlösa nya katastrofala
jordskred.

Götaälvsdalen synes långa sträckor bestå
av blålera på sluttande berggrund,
vilka lerlager vid en fortsatt urholkning
av älvbotten och vid en växande kanaltrafik
med större fartyg sannolikt komme
att sättas i rörelse och flyta ut i älven.
Denna risk ökas ytterligare genom
den å bägge sidor om älven tilltagande
tunga lastbilstrafiken med därav följande
vibrationer i lerlagren, som måste bidraga
till att öka faran.

På grund av föreliggande omständigheter
torde en projekterad uppmuddring
och fördjupning av Göta älvs kanalled
böra avföras ur diskussionen.

Samtidigt måste konstateras att götaälvsleden
såsom enda på en gång varande
sjöfarts- och vattenavtappningsled
från Vänern i sitt nuvarande skick företer
uppenbara brister och innebär betydande
risker. De förluster som uppkommer
vid eu eventuell längre tillkork -

Nr 24

Tisdagen den 5 november 1957

Interpellation om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

ning av Göta älv för såväl befolkning,
industri, handel som sjöfart i berörda
områden kan beräknas till enorma värden.
Enbart genom surteraset, som avstängde
sjötrafiken ca en månad, beräknades
enbart näringslivets förluster uppgå
till mellan 1,7 och 2,15 milj. kronor.
Härtill kommer sjöfartsförlusterna, som
beräknades till 2 787 000 kronor, tillika
med de stora störningarna i näringslivet
som måste representera betydande
summor. De samlade förlusterna för endast
en månads trafikstopp torde kunna
angivas till 5 å 6 milj. kronor. Vid götaraset
i sommar innestängdes över ett
nittiotal fartyg i Vänern, därav ett stort
antal för utländsk trafik.

Ännu flera månader efter det senaste
raset utgör vänernavtappningen endast
en del av tillrinningen, med påföljd att
Vänerns vattennivå nu befiner sig ca 40
cm över den högsta gräns som fastställts
i vattenrättsdomen. Följden har blivit
att stora strandområden och odlad jord
nu står under vatten och att stora skador
tillfogats jordbruket utöver vad den onormala
nederbörden redan åstadkommit.
Kringliggande industrier och bebyggelse
hotas nu allvarligt av översvämningar.
Med en viss rädsla frågar man sig
vad som skulle bli följden för vänernområdet,
därest ett nytt ras inträffade, som
återigen stängde avtappningen, eller följderna
för Göteborg och dess vattenförsörjning,
därest lermassorna måste spolas
utför älven.

Då en uppmuddring av götaälvsfåran
till nödigt djup och behövlig storlek synes
möta så gott som oöverstigliga ekonomiska
och geologiska hinder och tillsammans
med en ombyggnad av slussarna
draga mycket omfattande kostnader,
så synes andra lösningar av sjöfartsleden
Vänern—Kattegatt böra undersökas.

Härvid träder den gamla frågan om
en ny kanalled från Vänersborg till Uddevalla
i förgrunden. Denna fråga var
redan 1908 föremål för utredning och
förslag.

Enligt förslaget 1908 skulle kanalen
gå från Vänern över de sjöar som ligger
i rad emellan Vassbottnen strax söder
om Vänersborg till Uddevalla. Längden

av denna kanal skulle endast bli ca 25
km, alltså en mycket kort kanal, eller
endast en tredjedel av den mycket besvärliga
götaälvsfåran. Men därmed
skulle uppnås en snabbare och möjligen
mera isfri direktförbindelse med isfri
hamn mot Västerhavet och en betydande
vinst i tid och effektivitet erhållas.
Kostnaden för denna kanalled beräknades
år 1908—1909 till omkring 76 milj.
kronor för ett fartygsdjup av 7 m, alltså
ca 3 m större djup än Trollhätte-leden.

Nu är det uppenbart att kostnaden för
ett sådant företag möjligen har flerdubblats
sedan 1908. Men å andra sidan har
tekniken även gett oss andra resurser
i maskinella hjälpmedel för arbetets
verkställande än som stod vattenbyggarna
till buds år 1908, då arbetet i stor
utsträckning måste ske för hand. Det är
givet att ett så kostnadskrävande företag
icke kan fotas på en direkt förräntning
genom kanalavgifter. Men här föreligger
en fråga av så stor samhällelig
räckvidd för hela den kommande utvecklingen
inom både landet och detta
stora råvaru- och industriområde med
en befolkning på bortemot 1 milj. människor,
att man härvidlag måste lägga
samhällsekonomiska synpunkter på frågan.
Den framtida utvecklingen torde
komma att utvisa att kapitalinvesteringen
i fråga innebär en vinst för såväl nationen
i sin helhet som även för de stora
inlandsområden som beröres av sjötrafiken
på Vänern.

Den fråga som berörts här ovan är
emellertid av så omfattande beskaffenhet,
betydelse och räckvidd att den omedelbart
bör upptagas till ingående och
allsidig utredning. Denna utredning bör
taga sikte ej blott på trafikekonomiska
förhållanden utan även på inverkande
strukturella förändringar i olika avseenden,
näringslivets utvecklingsmöjligheter
inom berörda områden och slutligen
de samhällsekonomiska värden som genom
denna kapitalinvestering skulle kunna
komma hela det svenska folkhushållet
till godo.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

Tisdagen den 5 november 1957

Nr 24

tionsdepartementet
de frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de överhängande risker för avbrott i
sjötrafiken till och från Vänern, som
de upprepade jordskreden i götaälvområdet
nu innebär, och de stora förluster
som därav följer för sjöfart och industri
samt för befolkningen och näringslivet
i allmänhet inom Vänersbäckenet? 2.

Om så är förhållandet, ämnar då
herr statsrådet inom närmaste tiden
föranstalta om nödiga undersökningar
angående en förbättrad, men framför allt
säkrare kanalled emellan Vänern och
Västerhavet, alternativt Vänersborg—•
Uddevalla, till sådan storlek att den mera
ekonomiskt kan betjäna även den stigande
översjö- och transoceana skeppsfarten
till och från Vänern?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr 49,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal mellan

Sverige och Ceylon för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomstskatter;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Fettjestad
Ågården 21 i Östergötlands län m. fl. fastigheter.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 555, av herr Mannerskantz och herr
Bergh, Ragnar; samt

nr 556, av herr Danmans,
båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär skatt.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.21.

In fidem
G. H. Berggren

Interpellation om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet
få framställa följan -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Onsdagen den 6 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. regeringens politiska program

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll nu ordet
för framförande av det i Kungl. Maj :ts
skrivelse nr 187 avsedda meddelandet
och yttrade därvid:

Herr talman! På regeringens vägnar
anhåller jag att få uppläsa följande regeringsdeklaration.

Under de senaste decennierna har det
svenska samhället undergått en djupgående
omvandling. Det ekonomiska och
tekniska framåtskridandet, som varit
snabbare än under någon tidigare period,
har lagt grunden till starkt förbättrade
materiella levnadsvillkor; ett
genomgripande reformarbete på det sociala
och kulturella området har ägt
rum; klassgränser och skrankor mellan
olika medborgargrupper har brutits ned.
Under hela denna tid har socialdemokratien
burit huvudansvaret för den politiska
utvecklingen. Den regering som
nu tillträder ser som sin uppgift att fullfölja
och utbygga de gångna decenniernas
reformarbete.

I en livskraftig demokrati måste folkstyrelsens
arbetsformer ständigt anpassas
efter samhällsutvecklingen för att
förstärka demokratiens arbetsduglighet
och för att stimulera de enskilda medborgarnas
aktiva medverkan i samhällsarbetet.
I anslutning till de förslag som
författningsutredningen kommer att
framlägga skall den svenska demokratiens
arbetsformer tas upp till allsidig
prövning. Det gäller frågor som valsätt,
folkrepresentationens uppbyggnad, regeringens
arbetssätt samt folkomröstning,
varvid erfarenheterna från den
nyligen avhålla folkomröstningen i betydande
utsträckning kan läggas till
grund.

På utrikespolitikens område är det regeringens
program att konsekvent följa
de riktlinjer som varit vägledande under
hela efterkrigstiden. Regeringen
skall sålunda hålla fast vid en alliansfri
utrikespolitik och vidhålla den svenska
ståndpunkten att icke engagera vårt land
i blockpolitiken. Sverige kommer liksom
hittills att aktivt och helhjärtat deltaga
i Förenta Nationernas verksamhet på
skilda fält. Speciell uppmärksamhet ägnas
därvid strävandena att stödja de
ekonomiskt mindre utvecklade områdena
i världen.

Till värn för landets frihet och oberoende
och till stöd för den alliansfria
utrikespolitiken krävs alltjämt ett starkt
försvar.

Ett socialt, ekonomiskt och kulturellt
framåtskridande i vårt land förutsätter
en fortsatt dynamisk utveckling av produktion
och näringsliv. En sådan utveckling
kräver oundgängligen ett positivt
och aktivt engagemang från samhällets
sida.

Den rastlösa tekniska utvecklingen
ställer nya och krävande perspektiv för
framtiden. Stora investeringsbehov gör
sig gällande på såväl den privata som
den offentliga sektorn. Bostadsbyggande
och vägväsende, kraftförsörjning och
kommunikationer, utbildning och forskning
är områden, där ökade insatser i
produktionens intresse erfordras. För
att tillgodose investeringsbehoven måste
den ekonomiska politiken medvetet inriktas
på att främja ett ökat sparande
och en ökad kapitalbildning.

En fri utrikeshandel är en viktig betingelse
för fortsatt produktionsstegring.
Sverige med sitt beroende av utrikeshandeln
har ett starkt intresse av att
handelshindren i världen så långt möjligt
undanröjs. Regeringen skall i detta
syfte aktivt främja strävandena att skapa
ett västeuropeiskt frihandelsområde
och att åstadkomma ett närmare ekono -

Onsdagen den G november 1957 fm.

Nr 24

miskt samarbete mellan de nordiska länderna.

En sund ekonomi för den enskilde och
för landet förutsätter, att den fulla sysselsättningen
bevaras. Regeringen betraktar
som en huvuduppgift att vidmakthålla
och stabilisera den fulla sysselsättningen
och begränsa lokal och säsongmässig
arbetslöshet.

En grundläggande förutsättning för
näringslivets förkovran är att dess
snabbt stigande energibehov kan täckas.
Härför erfordras en fortsatt utbyggnad
av våra inhemska energikällor. Utvecklingsarbetet
på atomenergiens område
skall fullföljas under samhällets ledning.
För att förstärka beredskapen beträffande
flytande bränslen genomföres det
uppgjorda oljelagringsprogrammet.

Utvecklingen av ett allsidigt näringsliv
kräver att kommunikationerna utbyggs
i takt med näringslivet i övrigt.
En rimlig avvägning mellan olika transportgrenar
kommer att eftersträvas för
att säkra en effektiv transportförsörjning.
Våra vägar behöver utbyggas. Järnvägarna
bör rustas för att även fortsättningsvis
kunna effektivt ombesörja den
långväga trafiken. Den expanderande
flygtrafiken nödvändiggör byggande av
nya flygplatser.

I utvecklingen av vårt näringsliv har
de statliga företagen en betydelsefull
uppgift. Särskilt gäller detta övre Norrland,
vars framtid i hög grad är förknippad
med de statliga företagen inom
malmens, järnets och skogens område.

Riktpunkten för jordbrukspolitiken
skall vara att likställigheten i fråga om
inkomst och standard mellan jordbruksbefolkningen
vid rationellt skötta jordbruk
och övriga näringsgrenars utövare
vidmakthålles. Jordbrukets gränsskydd
bör i görligaste mån utformas på sådant
sätt att man utan frångående av angivna
målsättning uppnår en anpassning
till världsmarknadsprisernas förändringar.
För tillgodoseende av konsumenternas
önskemål om rimliga livsmedelspriser
framstår en effektiv rationalisering
av vårt jordbruks struKtur och driftsmetoder
fortfarande som angelägen. Strukturrationaliseringen
bör därför med

Ang. regeringens politiska program
samhällets medverkan underlättas och
främjas.

Med hänsyn till samhällets intresse av
en levande landsbygd och med beaktande
av sociala rättvisesynpunkter bör
samhället medverka för att lösa småbrukarnas
problem.

Det allmänna skall befordra utvecklingen
för en bättre skogsvård och stödja
rationalisering och yrkesutbildning
på skogens område. Bondeskogsbrukets
ställning bör hävdas genom frivillig
samverkan och strävandena härutinnan
främjas av det allmänna. Inom ramen
för i 1947 års riksdags beslut uppdragna
huvudlinjer uppmärksammas även behovet
av att komplettera och fullständiga
jordbruket med skog.

I ett effektivt utnyttjande av våra produktionsresurser
spelar de mindre företagen
en viktig roll. En balanserad ekonomi
kräver en balanserad näringsstruktur
i olika delar av landet. En klok lokaliseringspolitik
måste därvid nyttiggöra
förefintliga arbetskraftstillgångar.

Regeringen skall inom ramen för våra
ekonomiska resurser fullfölja den
konstruktiva reformpolitik som varit
socialdemokratiens kännemärke. Ett genomförande
av pensionsreformen, ökade
insatser för bostadsbyggandet, utbildning
och forskning samt en upprustning
av skilda vårdområden kommer
därvid främst i blickfältet.

Den första höjningen av folkpensionerna
kommer i enlighet med allmänna
pensionsberedningens plan att föreslås
till genomförande från den 1 juli 1958.
I pensionsfrågan eftersträvar regeringen
en lösning på grundval av den linje i
folkomröstningen, som erhöll den största
andelen av rösterna, nämligen förslaget
om lagfäst rätt till tilläggspension.
Allvarliga ansträngningar kommer
att göras i syfte att nå samling kring
en sådan lösning.

Bostadsbyggandet når i år en större
omfattning än någonsin. Bostadsbristen
är emellertid alltjämt ett svårt problem
på många håll, och efterfrågan på moderna
bostäder i de större samhällena
överstiger i allmänhet tillgången. Regeringen
vill söka åstadkomma en sådan

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

avvägning av våra resurser, att bostadsbyggandet
om möjligt kan ytterligare
ökas och i varje fall hållas uppe på nuvarande
höga nivå.

Den tekniska utvecklingen ställer
starkt växande krav på hela vårt utbildningsväsende.
Det gäller icke blott att
förse vetenskap och tekniskt utvecklingsarbete
utan även arbetslivet i övrigt
med kvalificerad och välutbildad
arbetskraft, ökade insatser för forskning,
yrkesutbildning och undervisning
blir därför nödvändiga, om vi rätt vill
utnyttja vårt begåvningskapital och den
chans de stora ungdomskullarna ger
vårt arbetsliv och vår produktion.

Vetenskaplig forskning och högre undervisning
kommer därför att ges en
framskjuten plats på regeringens arbetsprogram.
Yrkesutbildningen på olika nivåer
måste intensifieras och förstärkas,
och arbetet att skapa en allmän nioårig
obligatorisk skola fullföljas.

I ett samhälle med stigande standard
och ökad fritid bör utrymme ges åt
stödet till folkbildning och kulturliv.

Stora utbyggnadsbehov gör sig gällande
på sjukvårdens område. Framför
allt gäller detta mentalsjukvården och
åldringsvården. Ungdomsvården skall
utbyggas. Nykterhetsvårdens upprustning
måste fortsättas.

Familjepolitiken har hittills med olika
ekonomiska stödåtgärder främst sökt
höja barnfamiljernas materiella standard.
De institutionella hjälpformerna
träder nu alltmera i förgrunden. Ytterligare
åtgärder för att vid behov bistå
familjerna med barnens vård och fostran
samt med rådgivning motverka
hemmens splittring bör främjas.

De senaste årens beslut om dels en
sänkning av den statliga inkomstskatten
och dels en kommunal skattesänkning
genom höjda kommunala ortsavdrag
är ett uttryck för regeringens vilja
att genomföra de skattesänkningar,
som befinnes möjliga inom ramen för
en balanserad ekonomi och sunda statsfinanser.
Med denna utgångspunkt kommer
regeringen att försöka genomföra
ytterligare aktuella reformer på skatte -

politikens område. Löne- och skattegrupperingen
omprövas.

Socialdemokratiens skattepolitik kommer
som hittills att präglas av två huvudmotiv:
dels skall skattebördorna fördelas
efter medborgarnas bärkraft och
dels skall beskattningen vara rättvis och
förhindra skattefusk på de lojala skattebetalarnas
bekostnad.

De kommande årens utveckling kommer
att ställa stora krav på den ekonomiska
politiken. Hushållning och sparsamhet
med tillgängliga resurser blir
ofrånkomligen nödvändiga. Regeringen
skall fullfölja en ekonomisk politik som
syftar till full sysselsättning, stabilt penningvärde,
jämn framstegstakt, social
och ekonomisk trygghet för medborgarna
och en rättvis fördelning av produktionsresultatet.
Finans- och kreditpolitiken
framstår som de främsta medlen i
strävandena att uppehålla samhällsekonomisk
balans. Graden och omfattningen
av dessa medels användning anpassas
till det aktuella konjunkturläget.

I ett demokratiskt samhälle formas
politiken under fri debatt och öppen
tävlan mellan olika meningsriktningar.
Det är en förutsättning för att medborgarna
skall kunna följa och överblicka
de olika samhällsfrågorna och för att
de aktivt skall engagera sig i samhällsarbetet.
Betydelsefulla frågor står inom
de närmaste åren inför sitt avgörande.
Deras lösning kommer att kräva en ekonomisk
och politisk kraftanspänning.
Det är regeringens förhoppning att dessa
frågor skall kunna lösas i samförståndets
tecken.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi har under senare år
inte varit bortskämda med regeringsväxlingar
här i landet. Det framgick inte
minst av det yrvakna intresse, som ägnades
tillkomsten av den pålappade regering,
som i dag möter riksdagen. Jag vill
härmed inte ha sagt, att täta omväxlingar
skulle vara önskvärda. Tvärtom! Det
lär oss bl. a. Frankrikes avskräckande
exempel. Å andra sidan är alltför statiska
förhållanden knappast överensstämmande
med parlamentarismens idé. När

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

republikanerna i USA kom till styret, i
och med att Eisenhower första gången
valdes till president, skedde det under
fältropet: We need a change. Vi behöver
en ändring. Vad som nu skett hos
oss bottnar väl i en allmän känsla —
låt vara från olika utgångspunkter —
att en ändring var nödvändig. Men meningarna
om hur ändringen borde se ut
har varit djupt delade. Jag erinrar om
den gamla historien om mannen som utbrast,
när lian begärde löneförhöjning
ocli fick lönesänkning, att huvudsaken
var att det blev en ändring. Det är med
något av denna förnöjsamhet jag beväpnar
mig, när jag nu hälsar den nya regeringen
— i den mån man kan tala
om en ny regering.

Genom press, radio och TV har det
varit möjligt att snart sagt från timme
till timme följa händelsernas utveckling
vid regeringens tillkomst. Som resultat
kvarstår att herr Erlander för socialdemokraterna
avvisat högerns och folkpartiets
i första hand ställda förslag om
en samlingsregering och att herr Hedlund
för centerpartiet avvisat högerns
och folkpartiets i andra hand ställda
förslag om en regering stödd på den
majoritet, som de tre borgerliga partierna
tillsammans innehar i andra kammaren.
Även om utgången inte inneburit
någon överraskning för oss, beklagar
vi den.

Förslaget om samlingsregering föll, åtminstone
till formen, på delade meningar
om de förutsättningar som bör föreligga
för att motivera en sådan lösning.
För herr Erlander tycks krig eller krigsfara
vara de enda kriterierna. Någon
verklig sakdiskussion kom aldrig till
stånd. Vi å vår sida, som rent principiellt
inte är främmande för ett regeringssystem
efter schweiziskt mönster,
har bortsett härifrån funnit den situation,
som nu tornat upp sig här i landet,
mer än väl motivera en kraftkoncentration
i en samlingsregering med
uppgift att söka partipolitiskt avspända
lösningar på de vitala frågorna om landets
försvar och ekonomi och naturligtvis
också på den aktuella pensionsfrågan.
Vi tror oss i det fallet ha eu över -

Ang. regeringens politiska program
vägande folkmening bakom oss. Partikäbblet
står inte högt i kurs, allra minst
efter den senaste folkomröstningen.

När det nu inte gick att få en samlingsregering
till stånd, var det för oss
naturligt att föreslå en regering med
stöd av den borgerliga majoriteten i
andra kammaren. Men, som redan sagts,
herr Hedlund vägrade i vändningen.
Därmed var det klart för det av herr
Erlander åtrådda målet: en socialdemokratisk
minoritetsregering. Egentligen
borde vi väl brösta oss i denna kammare
över att numera hysa det verkliga
regeringsunderlaget, inklusive ett antal
kommunister som garanti för majoritet
vid gemensamma voteringar. Men tyvärr
är kammarens sammansättning betingad
av ett föga rättvisande valsätt. Jag befarar
att den roll, kammaren nu kommit
att spela, är ägnad att öka riskerna för
dess framtid.

För regeringen kommer uppenbarligen
pensionsfrågan att stå i förgrunden.
Det må vara förklarligt med hänsyn till
den långa tid, som redan åtgått till förberedelser.
Men innan den Åsbrinkska utredningen
om de ekonomiska förutsättningarna
föreligger, saknas alltjämt underlag
för ett slutligt bedömande. Statsministern
har tidigare låtit förstå att
han ämnar inbjuda de demokratiska
partierna till förutsättningslösa förhandlingar.
Men då striden stått mellan tvång
eller frivillighet och det sagts att förhandlingarna
skall föras på grundval av
förslaget om lagfäst pension, är det svårt
att förstå, vari förutsättningslösheten består.
Det brukar tyvärr vara så, när
statsministern inbjuder till förhandlingar.
—- Jag hörde vid excellensens uppläsning,
att ordet »förutsättningslös» inte
förekom, när man nu talade om att
inbjuda till förhandlingar. — Den tidigare
handläggningen av denna fråga har
gått i stridens tecken, och man frågar
sig även nu, om statsministern verkligen
syftar till att uppnå samförstånd. Är
det inte så, att socialdemokraterna närmast
avser att använda pensionsfrågan
som sprängämne för att återvinna förlorad
terräng?

Försvarsfrågan har inom ÖB:s nyligen

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
offentliggjorda utredningar kommit i
centrum. Det torde eller åtminstone borde
ha varit ett obehagligt uppvaknande
för det svenska folket att komma underfund
med att vi sedan en rad av år
är inne på en planlös nedrustning utan
några därom medvetet fattade beslut.
Den dyrbara tekniska utvecklingen och
penningvärdets fall har inte följts upp
av ökade anslag, vilket haft till följd att
den nuvarande organisationen blivit urholkad
inifrån. Vi måste ta oss samman
för att snarast lösa denna nationens livsfråga
i ordets egentliga bemärkelse. Försvarsberedningen
som nu suttit i åtskilliga
år utan att ha givit några mera synliga
livstecken, måste äntligen ges tillfälle
att göra skäl för sig. Det går inte
längre med samförstånd om att skjuta
på saken, utan det måste bli samförstånd
om ett avgörande.

Här kan man verkligen tala om fara i
dröjsmål. För varje år som gått har
glapprummet blivit större och svårigheterna
ökat att ta igen det förlorade. Under
tiden skärps det utrikespolitiska läget,
och nedrustningsförhandlingarna i
FN :s regi tycks hålla på att bryta samman.
Vi ser tecken i skyn som kan vara
olycksbådande. Vi måste vara medvetna
om att vi med vår alliansfria linje påtagit
oss att självständigt ansvara för rikets
säkerhet. Lika visst som vi vill fastliålla
vid den alliansfria linjen, lika visst
måste vi sörja för ett starkt försvar. Det
kostar pengar, och sådana har vi alltid
ont om, men vad som krävs av oss är relativt
måttligt i jämförelse med vad andra
länder offrar. I konkurrens med ytterligare
ökad levnadsstandard för ett
folk som berömmer sig av att kanske redan
ha den högsta standarden i världen
måste i folkets eget intresse ges prioritet
åt vad som krävs för ett effektivt försvar.

Det har inte undgått mig att i regeringsprogrammet
finns ett uttalande av
följande lydelse: »Till värn för landets
frihet och oberoende och till stöd för
den alliansfria utrikespolitiken krävs
alltjämt ett starkt försvar.» Vilka slutsatser
detta omdöme leder till, får vi
inte veta. Är det så väl, att den nya re -

geringen ämnar ta ledningen för en snar
lösning av försvarsfrågan efter innebörden
i de använda orden? Det gäller nog
att avvakta, hur man går från ord till
handling. Det är dock den förra regeringen
Erlander som med öppna ögon
låtit försvaret på ett så allvarligt sätt
sacka efter i utvecklingen.

Det må gälla pensionsfrågan, försvarsfrågan
eller vilken annan allmän fråga
som helst, så gäller som förutsättning för
goda lösningar, att vi har en sund samhällsekonomi.
Har vi det? De finns måhända
som av den senaste konjunkturrapporten
drar den slutsatsen, att så är
förhållandet, eftersom där konstateras
att vi nått så nära ett tillstånd av samhällsekonomisk
balans som vi under
givna förutsättningar hoppas komma.
Men hur har vi nått den balans på knivseggen
som just nu råder? Det förefaller,
som om den enligt konjunkturinstitutet
vore att tillskriva Vår Herre såsom de
dårars förmyndare. Låt oss kasta en
blick tillbaka på den uppreklamerade
statsbudgeten för 1956/57!

Den var avsedd att styra utvecklingen
i restriktiv riktning. Till den änden var
den totalbalanserad och skulle dessutom
lämna ett överskott på cirka 500 miljoner
kronor. För att nå målet innefattade
den höjda skatteinkomster på sammanlagt
1 300 miljoner kronor. Staten skulle
inte behöva ta nya lånemedel i anspråk.
Kreditmarknaden skulle i sin helhet ställas
till förfogande för kommuner, hantverkare,
jordbrukare och andra icke
statliga lånesökande.

Jag hoppar så fram till redovisningen
av det beräknade budgetutfallet i den
s. k. kompletteringspropositionen, som
behandlades av riksdagen i slutet av
maj månad i år. Man räknar då med att
driftbudgeten skulle utfalla med ett formellt
underskott på 315 miljoner och ett
kassamässigt överskott på 70 miljoner.
Totalbudgeten beräknades ge ett underskott
på 414 miljoner i stället för ett
överskott på cirka 500 miljoner, således
en försämring med drygt 900 miljoner.
Samtidigt angavs statens lånebehov till
870 miljoner. Jag tillät mig vid riksdagsbehandlingen
förutsäga, att bristen i to -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

talbalansen skulle komma att stiga med
åtskilliga hundratals miljoner. Vi vet nu
att utfallet ger för driftbudgetens del ett
kassamässigt underskott på 12 miljoner
och ett formellt underskott på 471 miljoner,
och för totalbudgeten ett underskott
på 904 miljoner och en upplåning på
1 363 miljoner. Detta innebär bland annat
att det inte funnits pengar till de avsättningar
på särskilt konto i riksbanken
som skulle ha gjorts till ett sammanlagt
belopp av 459 miljoner, utan hela beloppet
har i sammanhang med avsättningen
måst upplånas i riksbanken. Häri ingår
den provisoriska överbeskattningen på
företagen med 275 miljoner, som undandragits
företagssparandet men i gengäld
skulle, såsom det så vackert hette, steriliseras
i riksbanken. I sanning en säregen
form av sterilisering!

Då lånebehovet för 1956/57 nu uppges
till 1 363 miljoner, utgör det inte hela
sanningen. Till det gamla budgetåret
hänförliga utgifter har skjutits över till
tiden efter den 1 juli med åtminstone
200 å 300 miljoner. En viss sådan överskjutning
brukar alltid ske men inte tillnärmelsevis
av denna omfattning. Lånebehovet
för 1956/57, som ännu i maj diskuterades
i riksdagen på grundval av
siffran 870 miljoner, kom i själva verket
att överstiga denna siffra med 700 å 800
miljoner. Och ändå kunde statsministern
inför vad som hände i riksbanken
i juli framträda med påståendet att ingenting
inträffat som förändrat situationen,
sedan riksdagen åtskilts.

Av skuldbeloppet på 1 363 miljoner
har 886 miljoner placerats i riksbanken.
Genom riksbankens transaktioner under
tiden ultimo juni 1956 till ultimo
juni 1957 har likviditeten på marknaden
utanför riksbanken ökats med 364
miljoner. Av statsskulden, som ultimo
juni 1957 uppgick till 16 818 miljoner,
var 25 procent placerade i riksbanken.
Ännu 1954 utgjorde motsvarande procenttal
14. Den 15 oktober i år utgjorde
statsskulden 18 165 miljoner. Av detta
belopp förfaller inte mindre än 27 procent
inom nu löpande budgetår.

Att mot bakgrunden av dessa siffror
beteckna förloppet som ett tillfredsstäl -

Ang. regeringens politiska program
lande kontraktivt bidrag till balansen
från budgetens sida förefaller vara att
ställa våra vanliga begrepp på huvudet.
Jag tycker det skulle kännas genant för
finansministern att få veta, att det faktum,
att budgetresultatet i väsentliga
hänseenden blivit ungefär motsatsen
till vad han åsyftat, varit det fina i
kråksången. Det blev ingen totalbalans,
det blev inte ens en balanserad driftbudget.
Staten, som inte skulle behöva
ta några lånemedel i anspråk, har måst
göra det i större utsträckning än under
de närmast föregående åren. Kommuner
och enskilda, som skulle få husera
ensamma på lånemarknaden, har med
hjälp av riksbankens ransonering praktiskt
taget hållits borta. Upplåning i
riksbanken, som finansministern betecknat
som icke godtagbar för annat
än säsongutjänming, har ännu en gång
i avsevärd omfattning måst anlitas för
statsskuldens placering.

Krisen på lånemarknaden fortsätter
sålunda alltjämt. Det kommer att ta år
för att rätta till vad som brister. Det
torde vara fåvitskt att räkna med att
några ingripanden i marknadens struktur
skall kunna lösa problemet. Snarare
riskerar man att göra ont värre genom
att ytterliga fingra på ett ömtåligt maskineri.
Vad vi behöver är framför allt
långsiktigt sparstimulerande åtgärder
och en lindring av företagsbeskattningen.
Vi måste gradvis avskaffa regleringarna
på kapitalmarknaden och skära
ned de statliga anspråken på denna
marknad, icke genom ytterligare pålagor,
som ger staten större inkomster,
utan genom begränsningar i de samlade
statliga utgifterna. Man har grundad
anledning betvivla, att en kapitalmarknad
kan fungera nöjaktigt i ett samhälle,
där det offentliga utgiftsläget är
så högt som hos oss i dag.

När budgeten visade sig inte kunna
fylla sin tillämnade roll i samhällsekonomien,
kom ansvaret att med ökad
tyngd falla på penningpolitiken. Detta
var den främsta orsaken till riksbankens
mycket uppmärksammade åtgärd
att i somras höja räntan med 1 procent.
Många skäl kan förvisso anföras till

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

stöd för det riktiga, för att inte säga
nödvändiga i denna åtgärd. Jag skall
inte nu ge mig närmare in på detta
spörsmål, om inte den fortsatta debatten
ger mig skäl till det. Det blir ju anledning
att återkomma till frågan i annat
sammanhang.

Då jag befarar, att konjunkturrapporten
lätt kan ge anledning till förhastade
slutsatser för framtiden, vill
jag till den knyta några ytterligare reflektioner.
Den erbjuder onekligen en
intressant läsning men förefaller åtminstone
för en det praktiska livets man
att från ytterst teoretiska utgångspunkter
dra alltför vittgående slutsatser
på grundval av ett ganska osäkert material.
I den offentliga debatten har redan
framkommit enligt min mening vägande
invändningar. Här är inte platsen
att gå närmare in på dessa mycket
invecklade spörsmål. Jag vill inskränka
mig till tre konstateranden.

1) Då den balans, som anses föreligga,
väsentligen tillskrivits den förda
ekonomiska politiken eller rättare det
sätt, varpå denna politik mot intentionerna
utfallit, bortser man helt från den
inverkan som den internationella konjunkturavmattningen
under de senaste
månaderna och över huvud taget de försämrade
konjunkturutsikterna utomlands
på många håll har haft på förhållandena
inom våra exportindustrier.
Det är här fråga om orsaksfaktorer, som
har mycket litet att göra med vår inhemska
ekonomiska politik.

2) Hänsyn måste tas till det pris vi
liar fått betala för att i vår inhemska
ekonomi uppnå en viss grad av ekonomisk
stabilisering. En blick på investeringsstatistiken
i det hänseendet är i
hög grad belysande. Den bild av stagnerande
investeringar inom industrien
och näringslivet i övrigt som vi haft
under de senaste åren är allvarlig i ett
läge då den tekniska utvecklingen gått
mycket fort och då våra utländska
konkurrenter i mycket stor utsträckning
kunnat avdela ökade resurser för
sin industriella uppbyggnad. I konjunkturrapporten
understryks också att den
restriktiva politiken i hög grad drabbat

industriens investeringar. Man medger
att en annan uppläggning av den ekonomiska
politiken, som inneburit en
stramare finanspolitik och en något lättare
penningpolitik, sannolikt skulle
ha främjat investeringsutvecklingen och
lagt mera av den restriktiva effekten på
allmänhetens konsumtion. En sådan politik
skulle dock, menar man, i högre
grad ha lagt en press på våra valutareserver.
Ett obestyrkt och av alla tecken
att döma överdrivet avseende ^fäster
konjunkturinstitutet då vid kreditpolitikens
effekt på den s. k. förskjutningsposten,
som under senare år spökat i
beräkningarna av vår valutautveckling.

Jag kan inte följa konjunkturinstitutets
artificiella och starkt begränsade
sätt att resonera. Ingen ekonomisk politik
låter sig reduceras till en enkel ekvation.
Det är enligt min mening möjligt
att med ekonomiskt-politiska medel
befordra en utveckling som på en gång
skulle ge den valutaförstärkning, som
redan utrikeshandelns tillväxt betingar,
och det investeringsutrymme som ofrånkomligen
är nödvändig för en jämn och
hållbar levnadsstandardökning. Förutsättningarna
är ett rimligt skattetryck,
ett rationellt skattesystem, en företagsbeskattning,
som håller kostnadsmedvetandet
vitalt, och ett offentligt utgiftsliige
som inte tränger undan räntabilitetssynpunkten
i investeringskonkurrensen.
Under dessa förutsättningar kan en kreditpolitik,
som arbetar snabbt och tillvaratar
de psykologiska momenten, bli
effektiv både som prisstegringshämmande
faktor, som valutaförstärkande faktor
och som konsumtionsbegränsande instrument.

3) Det måste betonas att den stabilitet,
som just nu anses föreligga, lätt kan
kastas över ända. Den vilar i hög grad på
exceptionellt stränga åtgärder på det
penningpolitiska området. I motsats till
konjunkturinstitutet hävdar jag att den
expansiva budgetpolitiken på olika vägar
medfört en betydande likviditetsuppladdning
som kommer att utgöra ett
ständigt hot mot den penningpolitiska
åtstramningens effektivitet. Vi bör ha
erfarenheterna från 1953/54 i gott min -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

ne. Jag kommer tillbaka till mitt prseterea
censeo, att enda vägen ur vårt dilemma
är en begränsning av de statliga utgiftsanspråken.

Herr talman! I den mån jag inte redan
haft anledning att beröra regeringsprogrammet
vill jag göra några ytterligare
randanmärkningar. Programmet förelägges
riksdagen den 6 november, den
dag i vår historia, då mörkret skilde de
stridande åt och båda tillskrev sig segern.
J.ig hoppas att detta märkliga sammanträffande
inte skall behöva återverka
på dagens debatt. Möjligen kan man
i regeringsprogrammets tonfall spåra en
viss önskan hos den socialdemokratiska
partiledningen att vara den förre koalitionsbrodern
till behag. Om detta är ett
tack för gjorda tjänster eller en förskottslikvid
för tjänster, som man räknar
med att centerpartiet skall komma
att göra den socialdemokratiska regeringen,
är en fråga som endast de initierade
kan yttra sig om.

Vad jag framför allt saknar är ett understrykande
av det ofrånkomliga sambandet
mellan ett fast penningvärde och
full sysselsättning. Vi har en splittrad
och svårgripbar internationell konjunktur.
Denna kan snabbare än man i ögonblicket
räknar med slå över i allvarliga
sysselsättningssvårigheter. Vårt land har
en för en hårdare konjunktur alldeles
otillräcklig valutareserv. Våra statsfinanser
är hårt ansträngda och kapitalmarknadens
resurser utnyttjade utöver det
möjligas gräns. Varje människa med sinne
för realiteter räknar i dag med en
undan för undan hårdnande internationell
konkurrens. Delvis är denna intensivare
kamp om sysselsättningstillfällena
resultatet av medvetna åtgärder. Delvis
är den en konsekvens av eu mer krävande
konjunktur som vi måste ha med
i kalkylerna.

1 detta läge och med de risker för den
närmaste framtiden vi nu måste ta hänsyn
till framstår kostnadsfrågan som den
alltmer avgörande, inte bara för exportnäringarna
i traditionell bemärkelse utan
för alla de näringar som hädanefter måste
räkna med ett internationellt tryck.
Kostnadsutvecklingen i ett land går icke

2 Förslå kammarens protokoll 1957. Nr 24

Ang. regeringens politiska program
att isolera från den allmänna prisutvecklingen.
Därav följer att de faktiska möjligheterna
att under ett tryck utifrån
uppehålla en hög sysselsättning är direkt
beroende av penningvärdets stabilitet.
Ehuru sammanhangen självfallet
inte är entydiga, finns det därför skäl
att hävda att endast en politik för ett
fast penningvärde är på sikt en politik
för full sysselsättning.

Regeringsprogrammet gör en besviken
då det närmar sig denna problemställning.
På olika sätt markeras den
fulla sysselsättningens prioritet som mål
för den ekonomiska politiken. Först
långt fram i aktstycket nämnes orden
stabilt penningvärde i ett sammanhang
som närmast verkar slentrian.

Programmet gör på mig i stora delar
intryck av att vara ett herbarium med
pressade blommor från den politiska
allmänningen. Ingen enda av dessa
blommor förefaller mig höra till de rara.

Herr talman! Innan jag slutar, skulle
jag vilja rikta en hemställan till handelsministern
att han under loppet av denna
debatt ville ge kammaren en redogörelse
för läget på de gemensamma marknadernas
front och för regeringens syn
på de i sammanhanget relevanta frågorna.
Jag har det intrycket att våra grannländers
folkförsamlingar haft tillfälle att
betydligt mera ingående dryfta dessa för
framtiden så betydelsefulla problem än
vad den svenska riksdagen haft. Vad
den nordiska marknaden beträffar står
ett sammanträde för dörren med Nordiska
rådets ekonomiska utskott som
skall förbereda ärendet till rådsmötet i
början av nästa år.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag är förekommen av
den föregående ärade talaren på några
punkter, men jag skall försöka att komplettera
hans framställning. Tyvärr
kommer kanske en del synpunkter, som
jag här ger uttryck för, att sammanfalla
med lians.

I den rika floran av tidskrifter i vårt
land finns det en, som kanske inte är så
mycket känd av den stora allmänheten
men som för oss riksdagsmän har stor

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

betydelse. Jag syftar på den från statens
upplysningsbyrå utgivna publikationen
»Från departement och nämnder». På
sistone bar denna förträffliga tidskrift
fått en förut oanad vikt och betydelse i
och med att den bedriver en exakt, vederhäftig
och fortlöpande underrättelsetjänst
angående regeringens skiftande
sammansättning samt rollfördelningen
inom densamma. På detta område borde
publikationen i fråga kunna utföra en
angelägen upplysningsverksamhet även
bland medborgarna i gemen, alldenstund
enligt min erfarenhet stor okunnighet
råder bland allmänheten i detta avseende.

Och nu får vi önska den nya regeringen
lycka och glädje på sin ensliga
och måhända stundom vingliga stråt.
Den nyss upplästa regeringsförklaringen,
som jag tyvärr först nu har lyckats
få del av, är ett snällt aktstycke, som väl
få har något väsentligt att invända emot.
Det är bara en sak som fattas i det vackert
utsmyckade smörgåsbordet, och det
är löftet om bättre höstväder. Man fick
tyvärr inte reda på varthän regeringens
ekonomiska politik syftar. Det är dock
så, att det är den ekonomiska politiken
som står i förgrunden av den svenska
allmänhetens intresse. I all ovisshet
finns det dock en fast punkt: Det kommunistiska
partiet har lovat regeringen
sitt otyglade stöd.

Men osäkerhet har i stället kommit i
dagen på andra områden av svensk politik.
Folkomröstningen beträffande tillläggspensioneringen
av svenska folket har
förevarit, och jag ställer nu frågan —
jag ställde den redan i våras: Hur mycket
mer vet vi i dag om allmänhetens
inställning till detta spörsmål än vad
vi gjorde före omröstningen? Nog hade
man väl på förhand kunnat lista ut, att
om man frågade väljarna, huruvida de
ville ha pension, skulle svaret bli ett
överväldigande ja! Om man frågade
dem, huruvida de ville ha en pension,
som de själva inte behövde betala utan
som arbetsgivarna skulle betala, skulle
svaret från en betydande grupp också
bli ett kraftigt ja. Inte heller ter det sig
vidare överraskande att en avsevärd

procent av de röstande ville ha en tillläggspension,
vars värdebeständighet
skulle garanteras av staten. Att statens
garanti kunde komma att medföra en
kraftig ökning av inkomstskatten — ifall
det nu verkligen var något allvar med
det där projektet — ingick som bekant
inte i frågeställningen. Detta är ingen
konstruktion. Må det vara nog att hänvisa
till den inflation vi haft de senaste
tio åren och vilka konsekvenser för
skattebetalarna värdebeständigheten
skulle ha medfört, därest pensioneringen
varit fullt genomförd före denna tioårsperiod.

Omröstningens utfall var verkligen inte
överraskande. Meningarna är splittrade,
och det visste vi förut. Vad vi nu
har behov av, är ett statsmannamässigt
grepp på problemet. Skillnaden mellan
en politiker och en statsman brukar uttryckas
så, att den förre inriktar sitt
handlande på nästa val, medan den senare
syftar mot framhden, syftar mot
att lägga tingen till rätta för kommande
generationer.

Efter omröstningen utfärdade statsminister
Erlander ett glatt budskap. Det
gick ut på att hans uppriktiga strävan
för den närmaste tiden var att söka finna
en samlande lösning av pensionsfrågan.
Ingendera linjen fick genom folkomröstningen
en obestridlig majoritet.
Det tillkommer därför ledaren för det
största partiet att ena de stridande parterna,
att verka för en utjämning av
meningsmotsättningarna och att söka
skapa möjlighet för en smidig utformning
av pensionssystemet med beaktande
av de ekonomiska konsekvenserna
för framtiden.

Detta är ett ärende som inte bara angår
de agerande politikerna. Från alla
sidor har under propagandan understrukits
såsom självklart, att pengarna till
pensionerna måste tagas från produktionslivets
årliga avkastning. Detta är
därför en fråga som intresserar näringslivet
och dess organisationer. Arbetsgivareföreningen
har ju inbjudit LO till
överläggningar. Oberoende av vartill
dessa kan leda, borde det vara statsmaktens
högste innehavare angeläget att

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

underhandla med alla parter på arbetsmarknaden.
En ensidig lösning efter en
renodlad linje torde inte vara en lösning,
som i längden är hållbar.

Trots all oklarhet har dock under omröstningskampanjen
klarhet vunnits på
en punkt, nämligen att den obligatoriska
tjänstepensionslinjen ingenting annat
var än en skiss. Socialministern har vid
flera tillfällen förklarat sig beredd att
operera bort de betänkligaste inslagen i
denna skiss. Dit hör företagarnas och
de fria yrkesutövarnas diskriminering i
pensionsavseende eller den enhetliga utformningen
av pensionsåldern och pensionernas
storlek. Dit hör också den gigantiska
50-miljardsfonden med den
diktatoriska myndighet, som denna
fonds förvaltare skulle få över näringslivet.
Socialministerns uttalanden må
tagas till protokollet såsom ett löfte, att
han vill göra vad han kan för att bringa
ärendet på rätt bog.

Alla är vi väl ense om önskvärdheten
av att den överåriga arbetskraften får
en skälig försörjning. Men det bör bli
en lösning, som håller i framtiden. Debatten
har överflödat av talet om garantier.
Men den viktigaste garantien ligger
däri, att våra utfästelser är sådana, att
de verkligen en gång infrias av kommande
generationer, och det målet nås säkrast,
om man så litet som möjligt tar sin
tillflykt till tvingande lagbud. Det är inte
alltid säkert, att den tryggaste och effektivaste
principen är att syfta mot ett
idealt mått av enhetlighet.

Huvudsaken är nu att problemet tas
upp till allsidig förhandling. Det iir min
förhoppning, att motsättningarna härvid
inte skall visa sig vara större än att de
kan överbryggas.

En överväldigande majoritet har sagt
ifrån, att någonting bör bli gjort. Men
hur? Därom svävar vi i ovisshet. Vi står
inför eu av de största och mest vittutseende
reformer — kanske den största —-som någonsin beslutats i detta hus. Alla
utredningar bör därför vara färdiga, innan
vi går (ill beslut. Ännu har ingenting
avhörts från den Åsbrinkska kommittén
om de samhällsekonomiska konsekvenserna
av reformen, om finansieringen

Ang. regeringens politiska program
eller om olika förslag till fondbildning.
Men enligt ett tidningsreferat yttrade socialministern
häromdagen, att han hoppades,
att dessa utredningar måtte vara
slutförda, innan beslut fattades av riksdag
och regering. Jag förutsätter, att
socialministern var felaktigt refererad.
Det har väl aldrig varit hans mening,
att inte åtminstone i huvudsak allt utredningsmaterial
skall föreligga, när
riksdagen går till beslut.

Vi har under en följd av år måst bevittna,
att riksbanken tvingats finansiera
en avsevärd del av de löpande statsutgifterna,
detta i syfte att förhindra
räntan att stiga; för att nu inte tala om
bankens tidigare betydande stödköp av
obligationer. Med andra ord: kapitalmarknaden
har varit satt ur funktionsdugligt
skick. Denna utveckling har i
viss mån förvärrats under de senaste två
åren, och jag skall belysa den med några
siffror. Den 30 juni 1955, vid budgetårets
slut, utgjorde riksgäldens korta upplåning
i riksbanken 456 miljoner kronor
och hade vid samma års utgång stigit till
1 700 miljoner. Det var alltså för två år
sedan. Den 30 juni i fjol var samma korta
upplåning 1 600 miljoner och vid senaste
årsslutet 2 350 miljoner. Riksgäldens
anspråk på riksbanken lär vara
mindre vid budgetårets slut än vid årsskiftet,
vilket dock inte hindrade att den
korta upplåningen sistlidna 30 juni uppgick
till ett skrämmande belopp — inte
mindre än 2 475 miljoner kronor. Längre
fram i juli uppgick de hos riksbanken
förfallande skattkammarväxlarna till totalt
2 850 miljoner kronor, men sjönk
sedan till samma belopp som den 30
juni. Någon avseväril nedskärning nu i
höst, med den säsongmässiga underbalansering
av budgeten som brukar förekomma,
är väl inte att förvänta.

.lag frågar: Har kammarens ledamöter
betänkt vad detta innebär? Vad finnes
det för realvärden bakom denna gigantiska
upplåning? Tumba sedclpressar,
kanske någon svarar. Ingen må förvåna
sig över att vi haft en ryckvis pågående
inflation — sedan må ekonomerna
av facket säga vad de vill.

I Goethes Faust, andra delen, försöker

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

Mefistofeles inbilla den bankrutterade
kejsaren, att i jordens innandöme finns
en omätlig mängd av dolda skatter, som
tillhör kejsaren, ty jordytan är hans. Kejsaren
vacklar i sin tro, men faller till föga,
när kanslern kommer viftande med
sin tusenkronorssedel och försäkrar honom,
att som pant för sedelns värde ligger
alla de i jorden dolda, men ännu ej
upptäckta skatterna. Sålunda räddas kejsarens
ruttna affärer, trodde man, och
sedeltryckeriet kunde förkovras till folkets
förlustelse och gamman.

Goethes dikt, en blodig satir över ett
rike på glid, håller på att bli verklighet.
Här hemma intecknar vi våra reformutgifter
i fromma önskningar rörande vad
vi skall prestera i en aldrig upphörande
ökning av varor och tjänster. Jag lämnar
åsido vad som är värst: Mefistofeles’
skoj eller dagens självbedrägeri. Någon
Mefistofeles och ännu mindre någon
Faust är det svårt att upptäcka i det här
huset, men måhända svävar de i bakgrunden.
Vi kanske erinrar oss att stadshypotekskassan
i början av detta år
misslyckades med att placera sina lån
på öppna marknaden och tvangs då att
gå till riksbanken för att få täckning.
Vid halvårsskiftet befann sig bostadsproduktionen
återigen i farozonen, beroende
på finansieringssvårigheter. Det
är mot denna bakgrund, riksgäldens gigantiska
upplåning hos riksbanken och
svårigheterna med bostadsfinansieringen,
den diskontohöjning får ses, som
företogs den 10 juli i år. Här har dock
gjorts ett försök att bringa kapitalmarknaden
på rätt bog. Om försöket kommer
att helt lyckas, ja, det vet vi inte än. Här
spelar inte bara tekniska faktorer in,
här driver också psykologiska faktorer
sitt spel. Den svenska allmänheten har
blivit så skrämd av den diskontinuerligt
förlöpande inflationsprocessen, att
den behöver tid på sig för att vänja sig
vid en ny inställning. I varje fall har nu
förutsättning skapats för att riksbanken
inte otillbörligt skall nödgas tillgodose
statens och hypoteksinstitutens lånebehov.
Det högre ränteläget borde vara
ägnat att förbättra den alltför bristande
balansen mellan investeringar och spa -

rande. Men räntan verkar visserligen inte
enbart. Den nya räntepolitiken kräver
komplettering. För att vi skall nå en
verklig stabilisering, måste även andra
åtgärder i restriktiv riktning tillgripas.
Tills vidare nämner jag kreditrestriktioner
— kreditrestriktioner i den förnuftiga
utformning, som vi enligt min
mening fått efter riksbankens senaste
direktiv, där visserligen affärsbankernas
lånetak borttagits men likviditetskvoterna
står kvar. Nu har emellertid
genom att nya lån för bostadsfinansieringen
kunnat släppas ut på marknaden
affärsbankerna avlastats bvggnadskreditiven
och bostadsproduktionen räddats.

Diskontoförhöjningen har vidare bidragit
till att sanera räntestrukturen. Det
officiella diskontot har blivit en effektiv
ränta. Vi har fått en önskvärd förskjutning
mellan den korta och den långa
räntan till förmån för den senare. Det
är självklart, att riksbankens åtgärder
skulle hälsas med blandade känslor —
med glädje av småspararna, därför att
de nu fått ett påtagligt vittnesbörd om
att statsmakterna verkligen på allvar ville
ta upp kampen mot inflationen och
att det nu gjordes ett kraftigt försök att
göra slut på den utplundring, som de
varit underkastade under så många år,
med glädje av företagare i svagare ekonomiska
omständigheter, därför att de
nu fått möjlighet att undslippa den grå
kapitalmarknaden med dess abnormt
uppdrivna räntesatser, med förtrytelse
från sådana låntagare med belånade realvärden,
som kunnat sko sig på penningvärdets
försämring under alla dessa
efterkrigsår.

Förmånen att först utnyttja marknaden
efter den nya given tillföll efter 14
dagar stadshypotekskassan och bostadskreditkassan.
Intresset för de emiterade
lånen var så stort, att teckningen kunde
avbrytas redan efter några timmar.
Då hade tecknats inte mindre än 452
miljoner kronor. Jag ställer frågan till
dem, som så hårt klandrade riksbanksledningens
åtgöranden i somras: Hur
skulle bostadsproduktionen ha tett sig
denna höst, om inte riksbanken hand -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

lat på detta resoluta sätt? Ja, jag får
till svar från vissa håll, att bostadsproduktionen
hade fått inskränkas. Och det
är ju ett plausibelt svar, men socialt är
det inte.

Någon månad senare utsläpptes genom
riksgälden dels ett kortfristigt obegränsat
obligationslån, dels ett tioårsbundet
lån å 100 miljoner. Det sistnämnda
lånet blev omedelbart placerat, det
förra inbragte 350 miljoner. Inalles
överfördes alltså på detta sätt 450 miljoner
kronor till en mera stadigvarande
placering. Medräknas även bostadslånen,
sanerades marknaden med ett belopp,
överstigande 900 miljoner kronor på
kort tid. Senare har ju en del andra lån
börjat läggas upp, bl. a. för kraftverk,
och om några dagar kommer staten återigen
ut på marknaden.

Konjunkturinstitutets förra veckan utkomna
rapport diskuterar vad som förevarit.
Institutet vacklar i sina tankebanor.
Det vet inte riktigt, på vilken fot
det skall ställa sig. Jag citerar: »Förändringen
av riksbankens politik i juli
1957 innebar knappast någon större kontraktiv
effekt på den inhemska ekonomien
utan får snarare ses som en kreditmarknadsteknisk
rationaliseringsåtgärd
som skapat möjligheter för övergång
från kort till lång finansiering.»

Jag vet nu inte, om institutet tycker
att detta är mycket att hurra för — det
framgår inte av den krumeluriga rapporten.
För min ringa del håller jag före,
att en sådan utgång är en nödvändig
förutsättning för att vi verkligen någon
gång skall nå den mycket omtalade samhällsekonomiska
balansen med någorlunda
fast penningvärde.

Institutet tillägger: »För investeringarnas
del torde räntehöjningen närmast
innebära en förskjutning från mindre till
mer räntabla investeringar.» Vad institutet
har för mening härom, får man
inte veta; annars måste nog lekmannen
tycka, att ett sådant resultat av penningpolitiken
med övergång från mindre räntabla
till mer räntabla investeringar är
en glädjande företeelse.

Konjunkturinstitutet försöker belysa
eu annan aspekt av sommarens räntc -

Ang. regeringens politiska program
höjning. Institutet säger, kritiskt eller
okritiskt, att räntepolitiken under efterkrigstiden
stått under starkt inflytande
av fördelningsmässiga överväganden. Det
försöker också analysera verkan av räntehöjningen
ur den synpunkten men slutar
med att göra gällande, att den är obetydlig.
Institutet säger, att konsumtionen
visserligen kommer att minskas,
men att minskningen kommer att motverkas
av ökade bostadssubventioner
samt ökade ränteutgifter via statsbudgeten.
Jag trodde att vi alla var överens
om att konsumtionen måste dämpas, om
vi skall få någon rätsida på samhällets
ekonomi.

Tyvärr måste jag, herr talman, i likhet
med herr Ewerlöf konstatera, att
konjunkturinstitutets rapport i år verkar
ganska förbryllande. Den strider på
flera punkter mot vad som tidigare ansetts
vara fastslaget. Tidigare har gjorts
gällande, att löneglidningarna utgjorde
en påtaglig inflationsfaktor. Institutet
tycks nu vara av en motsatt uppfattning
i trots av att löneglidningarna fortsätter,
låt vara i minskad omfattning. Tidigare
har investeringarnas inflationsverkan
framhävts. I år, menar institutet,
finns det inte mera några påtagliga tecken
på en kvarstående inflationistisk
spänning, men den samlade investeringsverksamheten
kommer sannolikt att öka
med 2 å 3 procent i år mot omkring 2
procent år 195(5.

»Vi klarade inflationskrisen» redan
för sju år sedan i 1950 års valrörelse,
som kammarens ledamöter kanske erinrar
sig. Vad skall man tro? Det kan väl
aldrig förhålla sig så, att konjunkturinstitutets
senaste rapport utgör den svala,
som förebådar ett förnyat fifflande
med penningpolitiken med en ytterligare
inflationsvåg sköljande över detta tålmodiga
folk? År det fördenskull som
man får förklara tystnaden i regeringsförklaringen
angående den ekonomiska
politik, som regeringen kommer att följa?
Alla är vi vid överens om att eu räntesänkning
är önskvärd och detta snarast
möjligt. Men vad är möjligt i denna
snöda värld, diir det ena landet eller
det andra rustar sig för att rida spärr

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

mot den samhällssjukdom, som inflationen
utgör? Herr Ewerlöf har nyss skildrat,
hurusom vi här kommer in i bilden
och inte kan dra oss undan. Den strama
räntepolitiken är en svår belastning
på jordbruket, på näringslivet i övrigt
och på fastighetsägarna. Så snart en räntesänkning
är möjlig utan att större värden
sättes på spel, bör den vidtagas utan
tövan; det svarar säkerligen riksbanksledningen
för. Men man kan ifrågasätta,
om det är lämpligt att endast utstöta
påståenden för att länka in räntepolitiken
i önsketänkande riktning.

Några mera påtagliga tecken på en
kvarstående inflationistisk spänning förekommer
alltså inte enligt konjunkturinstitutet.
Visserligen har konsumentprisindex
fortsatt att stiga även i år, men
denna ökning säges mera vara en följd
av de indirekta skatterna och prisstegringar
på tjänster samt i andra hand av
vissa kostnadsstegringar, bl. a. på grund
av stigande utrikeshandelspriser, och
mindre som ett symtom på ett efterfrågetryck
på marknaden med konsumtionsvaror.
Har institutet eliminerat folks
ökade benägenhet att lägga sig till med
motorfordon och vad därmed sammanhör?
Nej då, alltsammans är mycket enkelt.
»Det är inte alls besynnerligt med
stegringen av levnadskostnaderna», yttrade
en Gahlinfigur häromdagen — »allt
har gått upp i pris, därför att allting annat
har gjort det.»

Tidigare har vi upplysts om vilken
fundamental roll i sammanhanget finanspolitiken
skulle spela. I fjol i maj
månad upplystes vi om nödvändigheten
av ett totalt kassamässigt överskott i
riksstaten på så där 500 miljoner kronor.
Och finansministern översköljdes
med rosor för att han lyckats få till
stånd en så kraftig överbalansering i sin
stat för budgetåret 1956/57. »Så lång som
dagen är lång, så kort är rosornas levnad»,
kan herr Sträng deklamera. Budgetåret
hade inte löpt länge, förrän det
stod klart, att utfallet skulle bli ett annat
än beräknat. Men ingen — inte heller
vi inom oppositionen — hade väl
räknat med att överskottet på 500 miljo -

ner kronor skulle förvandlas i ett underskott
på hundratals miljoner.

Konjunkturinstitutet tröstar oss emellertid
med att om man påstår, att detta
faktum skulle ha inflationistiska verkningar,
så begår man ett dubbelfel.
Det är med andra ord mycket tveksamt,
om budgetutvecklingen under 1956/
57 verkligen bidragit till ett eventuellt
existerande inflationstryck, menar institutet.

Dubbelfel eller inte dubbelfel, så
skulle det vara av intresse att från herr
finansministern få en analys av anledningarna
till denna utveckling. Den
måste starkt påverka samtliga partiers
inställning i riksdagen till förekommande
anslagsfrågor under den närmaste
framtiden.

I förbidan på fortsatt upplysning på
denna punkt vill jag dock infoga, att utfallet
av fjolårets budget nog inte är så
oroväckande som man i första ögonblicket
skulle vara böjd att tro, nämligen
om man håller sig till driftbudgeten.
I utgifterna har ju räknats in poster,
som inte är utgifter i egentlig bemärkelse.
Hit hör en »som fondering för
framtida pensionsändamål» avsatt summa
på 275 miljoner kronor, likaså en
engångsavskrivning på 343 miljoner
på äldre egnahemslån. Hit torde också
räknas en överavskrivning på tertiäroch
tilläggslån på omkring 150 miljoner
kronor. Tas hänsyn till dessa poster, visar
i själva verket driftbudgeten ett
överskott.

Att herr Strängs överskott på en totalbalanserad
hudget och mera än så försvunnit
med vinden är en annan historia.
Till denna historia hör också felkalkyler,
som kanske i viss grad varit
oundvikliga, så som trenden varit. Yi
inom oppositionen har aldrig godtagit
en överbalansering av totalbudgeten.
Det kan inte vara riktigt att skattebetalarna
skall tvingas att betala investeringar
i kraftverk och andra kapitalkrävande
anläggningar under ett enda år.

Statens inkomster, jämfört med den
uppgjorda riksstaten, har minskat, och
dess utgifter har ökat under det gångna

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

räkenskapsåret. Båda dessa faktorer bör
analyseras. Jag vill uppehålla mig vid
den förra faktorn. Enligt en av riksräkenskapsverket
nyligen verkställd beräkning
skulle statens inkomster på
driftbudgeten under förra budgetåret ha
understigit de beräknade med cirka 618
miljoner kronor — jag hoppas att siffran
är riktig — främst beroende på att
inkomstskatterna avsevärt sinat. I konjunkturinstitutets
rapport står man villrådig
inför händelseförloppet. Framför
allt förs aktiebolagens minskade inkomster
in i blickfältet. Taxeringsstatistiken
pekar mot en minskning av aktiebolagens
taxerade inkomster — enligt
konjunkturinstitutet — med 10 procent
år 1956, jämfört med år 1955. Häromdagen
hörde jag, att siffran lär vara ännu
större — minskningen skulle belöpa sig
till 12,5 procent. Jag vet inte om det är
riktigt. I varje fall kvarstår, att bolagsskatterna
har sinat.

Institutet ifrågasätter, huruvida inte
detta negativa utfall kunde stå i samband
med en tillfällig ökning av avskrivningar
och fondavsättningar, men utesluter
inte att det beror på en verklig hopkrympning
av vinstunderlaget. Nej, vi
får nog räkna med att den starkast bidragande
orsaken är att finna i en hopkrymt
vinstmarginal. När företagens omkostnader
stegrats så kraftigt som skedde
förra året, måste detta medföra en
minskning av deras nettovinster. En så
kraftig påkänning kan inte i en handvändning
kompenseras genom rationaliseringsåtgärder
av olika slag. Dylika åtgärder
kräver tid för att växa fram.

I diskussionen har också såsom en orsak
till de reducerade skatteinbetalningarna
förra budgetåret framförts den möjligheten,
att företagen — såsom konjunkturinstitutet
uttrycker sig — »helt
sonika tagit kredit hos staten». Företagen
skulle med andra ord ha funnit det
vara fördelaktigt att uraktlåta fyllnadsbetalning
av skatt senast den 30 april
och i stället med öppna ögon dragit på
sig kvarskatteskulder, detta i trots av
att kvarskatteräntan höjts till 7 procent
per år räknat. Den reella kvarskatteräntan
är ju större än 7 procent, eftersom

Ang. regeringens politiska program
krediten inte gäller ett helt år för mer
än halva kvarskattebeloppet. Ekonomiskt
svagare företag har sannolikt i
stor utsträckning begagnat sig av denna
utväg, men den ger inte hela förklaringen
till det försämrade skatteinflödet.

Frågan är, om vi inte, såsom herr
Ewerlöf gjorde gällande, har att räkna
med lägre skatteinkomster från företagen
under de närmast följande budgetåren
än vad som tidigare förutsatts. Konjunkturutsikterna
är inte så gynnsamma
som de var för ett år sedan. Redan
under våren och försommaren förmärktes
ansatser till en försvagning. Dessa
ansatser har förstärkts under de senaste
månaderna. De internationella råvarupriserna
är fallande, och fraktsatserna
visar en nedgång. Eftersom Sverige är en
stor exportör av råvaror och halvfabrikat,
kan landet inte undgå att få känning
härav, om den vikande tendensen fortsätter.
Visserligen har våra viktigaste
exportvaror, skogsprodukter och järnmalm,
visat stor motståndskraft mot den
vikande tendensen, men numera torde
utsikterna framstå såsom osäkra även i
fråga om dessa produkter. Av allt att döma
kommer den europeiska järn- och
stålindustrien att fortsätta med att utbygga
sin kapacitet och sålunda öka
sitt behov av malm, men samtidigt synes
det som om detta ökade malmbehov
alltmera skulle täckas från andra länder
än Sverige. Ännu år 1950 bestod 60 procent
av malmexporten till den västeuropeiska
kontinenten och England av
svensk malm. I år lär denna anpart ha
sjunkit till ungefär 45 procent, och tecken
tyder på att den år 1960 skall ha
nedgått till omkring 30 procent. Denna
utveckling betyder skärpt konkurrens,
svårare överblick över marknaden och
kan medföra ett överskott av järnmalm
med fallande priser. Kanske — jag säger
kanske — gjorde staten inte en så lysande
affär vid inlösningen av LKAB, som
man trodde.

Ett utmärkande drag för det nuvarande
läget är, att den vikande pristendensen
på världsmarknaden här hemma
motverkas av kostnadsstegringar, särskilt
i form av löneförhöjningar. Det är

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
betecknande att detaljpriserna på flertalet
områden även i år varit stigande
och att de latenta tendenserna till ytterligare
prisstegringar inte är undanröjda.

Mitt i denna försämrade eller i varje
fall stagnerande konjunktur kom så
skördekatastrofen i höst. Den var så
mycket mera sorglig som skördeuppskattningen
så sent som i slutet av
augusti månad var relativt gynnsam,
sämre visserligen än i fjol men bättre
än medeltalet för skördarna 1950—1954,
där dock år 1953 var ett gynnsamt år.
Den ihållande nederbörden i höst har ju
medfört, att brödsäden delvis blir användbar
endast som fodersäd, vartill
kommer att säden på stora arealer icke
kunnat bärgas. Jag föreställer mig, att
inom riksdagen enighet råder därom, att
staten liksom år 1955 måste lämna stöd
till de hårt drabbade jordbrukarna. Redan
från och med den 1 oktober har
inmalningstvång införts för svensk brödsäd
och som följd härav inblandningstvång
vid import av mjöl. Därutöver
har myndigheterna till visst minimipris
låtit inköpa även icke kvarngill men till
foderändamål fullt användbar vara.
Samtliga åtgärder torde enbart mötas av
gillande inom riksdagen.

Man kan i det oändliga diskutera, huruvida
de nya räntesatserna är för höga
eller med hänsyn till inflationstrycket
lämpligt avvägda. Konjunkturinstitutets
förre chef, professor Erik Lundberg, har
i en artikel i Dagens Nyheter den 13
september 1957 behandlat denna fråga.
Han menar där, att ett 5—5 1/2-procentläge
för långa statslån inte är någon hög
räntefot under rådande betingelser. En
räntesats på 4 1/2 procent under 1920-talet och 3 procent på 1930-talet kan betraktas,
menar han, som väsentligt högre
räntenivåer än de 4 1/2—5 procent vi
haft före senaste räntehöjningen och
sannolikt högre än dagens räntenivå.

Professor Lundberg påpekar också,
att vi under en följd av år har haft eu
negativ ränta, vilket innebär att graden
av penningvärdeförstörelse har varit
större än räntan. Jag skulle vilja tillägga,
att det inte är nog med att räntan
varit negativ under en rad av år, utan

spararna har därutöver nödgats betala
inkomstskatt på sina till följd av inflationen
imaginära inkomster. Ingen må
förundra sig över att sparandet inte varit
tillräckligt för att motsvara de stora
investeringsanspråken.

Häromdagen läste jag ett referat av
ett anförande av finansminister Sträng.
Därav framgår, att han tydligen har ögonen
öppna för denna företeelse. Jag hopnas
jag har uppfattat honom riktigt.

All erfarenhet har gett vid handen,
att penningpolitiska ingripanden verkar
med en påtaglig eftersläpning. Det
tar tid, innan investeringsprogrammen
hinner läggas om på grund av förändringar
i räntenivån. Det tar tid, innan
kapitalmarknaden råkar i funktionsdugligt
skick. Och det tar tid, innan verkningarna
gör sig gällande på konsumtion
och prisbildning.

Det gäller med ett ord att visa tålamod.
Ett förhastat ingripande i den omställningsprocess,
som här är i gång,
kan leda till det olyckliga utfallet att
den höjda räntan blir lika ineffektiv
som den tidigare lägre, med påföljd att
vi råkar in i en närgången och utvecklingshämmande
kredit- och kapitalreglering.

Nu gäller det närmast att få ett fastare
grepp på statens linauser. En olycka
kommer sällan ensam. Innan vi hunnit
hämta oss efter underrättelsen om
underskottet på förra räkenskapsårets
totalbudget — den presumtivt överbalanserade
budgeten — möts vi av meddelandet
om myndigheternas äskanden
för nästa budgetår. Dessa äskanden visar
en sammanlagd ökning, räknad i miljarder,
i fråga om driften. Jag är väl medveten
om att statsverksamheten uppvisar
flera eftersatta områden. Den är en
halmsjöaffär med inte en utan flera
pucklar samt mycken skevliet. Men ändå
är det nödvändigt att här gå fram
med blåpennan över anslagsramen. Varför
inte en besparingsberedning med alla
demokratiska partier engagerade, en
besparingsberedning med stränga direktiv,
såsom andra kammaren begärde i
våras? Penningpolitiken måste kompletteras
med en målmedveten finanspoli -

Onsdagen den C november 1957 fm.

Nr 24

tik. Herr Sträng håller på att råka in i
samma belägenhet som den lilla tiken
Damka på den äventyrliga sputnikfärden
mot alltmera lufttomma rymder,
framdriven under reaktionen av ständigt
stegrade anspråk på statskassan. Vi
måste alla hjälpa till att få ner den
svenska statens Sputnik på marken igen
med allt dess innehåll, inklusive herr
Sträng.

Till råga på allt inträffar ansvällningen
av statsbudgeten samtidigt med att
en rad kommuner tvungits höja utdebiteringen.
Vi får inte heller förglömma
de stora anspråk, som under de närmaste
åren framåt kommer att ställas på
staten till följd av de åtaganden, som
staten redan iklätt sig. Härom torde den
följande debatten ge närmare upplysning.

Herr talman! Vi sitter alla i samma
båt. Vad som nu göres oss behov är en
samverkan över partigränserna. En sådan
samverkan borde åvägabringas, även om
vi inte lyckades få till stånd en samlingsregering.
För min del håller jag
före, att det nu inte var hela världen,
att vi misslyckades med den saken. Men
alla måste vi visa återhållsamhet med
nya anslagskrav under den närmaste tiden.
Var finns den ledande statsman —
det är möjligt att han finns inom regeringen
— som vågar ta ett fast grepp
om statsrodret? Om regeringen kan visa
upp en man av sådana mått, skall vi
möta honom med förtroende.

Herr WERNER (ep):

Herr talman! Det är förklarligt, om
upplösningen av regeringskoalitionen
mellan socialdemokraterna och centerpartiet
bondeförbundet, med den nya inrikespolitiska
situation, som därav följer,
kommer att dominera höstriksdagens
generaldebatt. En regeringskris hör
ju till de mindre vanliga företeelserna
här i landet, om man jämför vårt land
med många andra parlamentariskt styrda
länder i Europa.

•lag delar den uppfattningen, atl koalitionen
med dess starka parlamentariska
underlag gett stadga åt den politiska ut -

Ang. regeringens politiska program
vecklingen och obestridligen varit till
gagn för landet. Tillåt mig härvid konstatera,
att bondeförbundets medverkan
i regeringen under dessa sex år utövat
en avbalanserande inverkan på händelseutvecklingen
och utgjort en fast förankring
i det bestående samhällets
grund.

Ingen lär väl kunna bestrida, att bondeförbundet
— det må nu heta centerpartiet
eller någonting annat —- är och
måste för sin framtid vara ett samhällsbevarande
parti. Ingen samhällsgrupp
kan vara knuten med starkare band till
det bestående svenska samhället än den
kärna i partiet, som består av Sveriges
bönder och jordbruksbefolkning. Detta
bör utgöra en borgen för partiets framtida
samhällsbevarande och samhällsbyggande
politik. Centerpartiet bondeförbundet
eftersträvar härvid att med
bevarandet av enskild äganderätt och
ett fritt enskilt näringsliv föra framstegsvänlig
politik inom ramen för vad
en sund samhällsekonomi kan bära.

Vi går nu att möta en ny politisk situation,
som ingalunda utesluter anledning
till oro. Den nu renodlade socialdemokratiska
regeringen är parlamentariskt
sett en svag regering och kan i
sitt handlande och i sin målsättning måhända
komma att från sidan påverkas
av krafter och impulser, vilka kan visa
sig olyckliga för landet och dess näringsliv.
Situationen nu, med den kommunistiska
niomannagruppen som parlamentarisk
vågmästare i politiskt betydelsefulla
frågor, inger en bestämd
känsla av olust. Hur energiskt den socialdemokratiska
regeringen än söker
skaka av sig beroendet av kommunisterna
är detta beroende dock ett faktum.
Att den socialdemokratiska regeringen
skulle avstå från att framlägga förslag,
vilka endast kan genomföras med stöd
av kommunisterna, torde vara en övermänsklig
uppgift.

Centerpartiet bondeförbundet förbehåller
sig att fritt och obundet pröva
sin ställning till alla frågor och ge sitt
stöd åt vad partiet anser vara till gagn
för landet.

Här bär kannstöpts om orsakerna till

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
regeringsupplösningen. Någon tidning
bar skrivit att den var utan egentlig orsak.
Det behöver dock ej ligga något
märkvärdigt eller dramatiskt i att en
tvåpartiregering upplöses efter sex år.
Tillåt mig först konstatera, att det aldrig
förefunnits ett sådant ideologiskt samband
mellan bondeförbundet — numera
centerpartiet — och socialdemokraterna,
som i och för sig kunnat utgöra en
sammanhållande grund för en gemensam
politik. Den samverkan, som har
skett, har endast betraktats som en praktisk
arbetsform för genomförande av
vissa förutbestämda målsättningar.

Med tiden har det emellertid framstått
sådana motsättningar i betydelsefulla
frågor, att ett samarbete i regeringsställning
ej längre var försvarbart. Händelserna
med dyrortsfrågan, kreditrestriktionerna
och den chockartat höjda räntan
samt slutligen pensionsfrågan, i vilken
statsministern offentligt deklarerade,
att för honom och hans parti var
det viktigare med den lagfästa tilläggspensionen
än med koalitionen, gav tydliga
anvisningar om att tiden för uppbrott
var inne. En demokratis anseende
måste lida av att två partier, vilka samverkar
i regeringställning, framträder
inför det väljande folket och företräder
oförenliga uppfattningar. Regeringsprogrammets
innehåll att partiskiljande frågor
skulle vila under samverkanstiden
gjorde härvid situationen än mera ohållbar.

Herr talman! Jag ansluter mig helt
och fullt till den uppfattning, som redan
angivits från vårt parti, att regeringsfrågan
borde ha lösts genom bildandet
av en samlingsregering av de
fyra demokratiska partierna. Jag bortser
då inte ifrån de avigsidor, som följer
med en sådan regering. En samlingsregering
utvecklas ofta till en maktfullkomlig
inre konklav, i vilken allting
kompromissas och beslutas i förväg.
Härmed läggs också en död hand över
den fria demokratiska debatten till skada
för demokratiens naturliga funktion.
Vi behåller härav vissa minnen från
krigsåren.

Men landets läge just nu, särskilt i eko -

nomiskt avseende, synes mig synnerligen
allvarligt. De oerhört växande statsutgifterna
kan ej täckas av de nu löpande
statsinkomsterna och ännu mindre
utgifterna för nödiga kapitalinvesteringar.
Vissa av statens affärsdrivande
verk visar nu allvarliga underskott i
driften, vilka troligen måste täckas av
skattemedel. Därtill har vi bundit oss för
väldiga utgiftsökningar inom de närmaste
åren, för vilka vi icke klargjort var
vi skall ta pengarna. Det lär vidare ej
vara möjligt att komma förbi de ökade
ekonomiska anspråk, som en modernisering
och effektivisering av landets försvar
kräver i nuvarande läge. För att
sätta vägväsendet i stånd erfordras ytterligare
många miljarder kronor utöver
den miljard, för vilken staten redan nu
häftar i skuld till vägväsendet.

På alla områden kan konstateras växande
utgifter, vilka inte kan täckas utan
en ytterligare ökad skattebelastning.
Denna har dock nu nått en övre gräns,
som inte gärna kan överskridas utan att
allvarligt skada de ekonomiska och psykologiska
grundvalarna för den värdeskapande
produktionen i landet. Under
tiden ökar statsskulden och torde vid tiden
för detta finansårs utgång vara omkring
20 miljarder kronor eller cirka
tolv gånger mer än för tjugofem år sedan.
Vår handelsbalans fortsätter att visa
ett stigande underskott, ett minus,
som genom årets skördekatastrof kommer
att ytterligare ökas. Troligen kommer
det härvidlag att röra sig om cirka
en miljard kronors minskning i inhemsk
värdeproduktion och därmed
även köpkraft, som för det kommande
året undandragits marknaden.

Talet om att vi nu närmar oss ekonomisk
balans synes mig under dessa förhållanden
sakna verklighetsunderlag,
särskilt i vad det avser den budgetära
situationen.

Enligt min uppfattning leker vi nu
obekymrat ekonomisk barnkammare här
i landet utan att fråga oss, vad som rimligen
kan bäras av landets resurser och
dess skattedragare. Denna rusning in i
det ovissa hade måhända kunnat dämpas
ned genom nötningen i en samlings -

Onsdagen den G november 1957 fm.

Nr 24

regering, och landet hade därigenom
möjligen kunnat erhålla en önskvärd och
nödvändig andhämtningspaus.

Nu stjälptes denna möjlighet genom
det socialdemokratiska partiets och
statsministerns nej. Den börda, som den
socialdemokratiska regeringen därmed
har påtagit sig, är ingalunda lätt och ej
heller utan ansvar.

Det andra alternativet — en trepartiregering,
sammansatt av de tre borgerliga
partierna — måste i nuvarande
läge betraktas som en illusion utan varje
realistiskt underlag. Förutom det för
bondeförbundet centerpartiet vanhedrande
överhoppet från en sida till den
motsatta, vilket i och för sig hade varit
ett politiskt självmord, så hade en
dylik regering med de nuvarande styrkeförhållandena
i riksdagen varit dömd
till att vara endast en skuggregering,
utan alla möjligheter att genomföra ett
självständigt regeringsprogram. Förutsättningarna
är härvidlag avgörande
sämre än för den socialdemokratiska regeringen,
som dock i ekonomiska frågor
kan förfoga över en majoritet. Alla
lagfrågor hade vid en trepartiregering
kunnat fällas av den socialdemokratiska
majoriteten ensam i första kammaren
och ekonomiska frågor likaledes genom
samverkan i de gemensamma voteringarna
emellan socialdemokraterna och
kommunisterna.

Med dessa fakta för ögonen förefaller
det obegripligt hurusom högerledaren
herr Hjalmarson kunde tillåta sig att i
radioekot häromkvällen måla upp en
verklig hägring av alla de underverk
som denna regering på kryckor skulle
kunnat uträtta. De reella möjligheterna
till den utlovade skattesänkningen har
jag förut berört. Den verkliga avsikten
i hela detta narrspel var givetvis endast
att inför oinitierade lyssnare manövrera
in centerpartiet bondeförbundet i en
ansvarsställning som saknar varje verklighetsunderlag.

Det har, herr talman, överraskat mig,
att den i övrigt saklige herr Ewerlöf har
velat göra sig till tolk för detta mer propagandistiska
än realistiska alternativ.
Herr Ewerlöf menar väl inte att en tre -

Ang. regeringens politiska program
partiregering skulle ha kunnat utöva någon
som helst självständig regeringsfunktion
genom att endast stödja sig på
majoriteten i andra kammaren. Det är
en fullständigt orealistisk konstruktion.
Jag förmodar att herr Ewerlöf varken
kan eller vill göra gällande att den har
något verklighetsunderlag. I varje fall
måste det väl sägas vara ett i sanning
ganska märkligt sätt att inleda ett eventuellt
framtida samarbete mellan de borgerliga
partierna.

Ingenting skulle vara mer pedagogiskt
uppfostrande än att herrar Hjalmarson
och Ohlin ensamma fick överta regeringsansvaret
och tillsammans försöka
genomföra sitt ständigt omtalade skattesänkningsprogram
samtidigt som de
hade att tillgodose de växande utgifterna
på alla statsverksamhetens områden
och särskilt försvarets trängande behov
av ytterligare hundratals miljoner kronor
till en moderniserad upprustning.

I eftermälet till den folkomröstning i
pensionsfrågan, som skulle ge en klar
anvisning om svenska folkets vilja,
blandar sig tyvärr några tvivel om instrumentets
framtida värde. Osakligheten,
för att inte säga osannfärdigheten i
mycket av den propaganda som spritts
till väljarnas upplysning, eller kanske
rättare förvillande, har inte verkat klarläggande
av frågans verkliga, framför
allt ekonomiska innebörd. Ute i landet
frågar man sig, om tillställningen var
värd de 8 miljoner av skattemedel som
staten satsade. Förtroendet till omröstningsinstitutets
värde har sannerligen ej
stärkts härigenom.

Jag skall inte uppehålla mig vid denna
fråga — vår ställning kommer i det
följande att närmare utvecklas av professor
Walilund — men tillåt mig att slå
fast att för oss inom centerpartiet bondeförbundet
är frågan om folkpensionens
utbyggnad till föreslagen storlek
och inom angiven tid det grundväsentliga,
jämte en påbyggnad med ett förbättrat
familje- och änkeskydd. Det får
inte hända att det latenta konkurrenshot,
som Irots alla försäkringar dock
föreligger mellan löntagarpensionen och
förbättringen av folkpensionerna, för -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
skjuter eller leder till att man sviker
det bindande löfte som getts folkpensionärerna.
Jag har med stor tillfredsställelse
noterat den bindande förklaring
som har getts av den nya regeringen
i regeringsprogrammet. Bakom kulisserna
skymtar man nu vissa kompromisstrevare
från folkpartiets sida angående
löntagarpensionen. Inom centerpartiet
skall vi med stort intresse följa
den kommande utvecklingen på den
fronten.

Den högräntepolitik, som inleddes genom
riksbanksledningens överraskande
beslut i juli månad att höja låneräntan
med en procent, eller i tillämpningen
avsevärt mera, är en åtgärd som på intet
sätt kan godkännas av centerpartiet
bondeförbundet. Det våldsamt höjda
räntetrycket drabbar nu hårt och hänsynslöst
stora grupper av ekonomiskt
beroende medborgare, såsom företagare
inom jordbruk, småindustri, handel och
annan verksamhet, vilka måste arbeta
med lånat rörelsekapital. På hyresmarknaden
har räntans liyreshöjande verkan
hållits tillbaka genom dekret från myndigheterna,
men det är dock en tidsfråga
hur länge detta skall lyckas. Den
grupp, för vilken de höga räntorna i
många fall kommer att verka ruinerande,
är dock de skuldsatta jordbrukarna,
särskilt de unga nybörjarna. Tillsammans
med en ofta totalförstörd skörd
som lämnar alltför många utan inkomster
eller ersättning för omkostnader
och arbete kommer nu räntebördan,
med det resultatet att många kan få gå
från gård och grund. När man i ett sådant
läge talar om »räntans renässans»
och »ett friskt tag» från riksbankens
sida, så skulle man med långt mindre
cynism kunna tala om det ohämmade
penningintressets plundringståg över
skuldsatta och beroende människors
existensmöjligheter. Med sådana exempel
för ögonen var det uteslutet att centerpartiet
kunde fortsätta att ta medansvaret
i en regim som säger sig företräda
det arbetande folkets intressen i
landet.

Nu talas det om de lysande resultat
som skulle blivit följden av denna ränte -

kupp. De penningbelopp, som tillförts
lånemarknaden, är emellertid inga nya
pengar utan sådana som lösgjorts från
lågränteplaceringar och överförts till de
nya högräntelånen.

Det har inte kunnat påstås ens från
riksbanksledningens sida att räntehöjningen
var betingad av ett aktuellt inflationshot,
utan situationen har däremot
betecknats som jämnflytande. Två
skäl har dock angivits, dels utfallet av
statsbudgeten med ett betydande statligt
lånebehov och dels bristen på långfristigt
kapital till byggnadsverksamheten.
Båda dessa förhållanden berör
emellertid finansministerns ämbetsområde
långt mer än riksbanksledningens.
Det hade då varit naturligt att riksbankschefen
åtminstone hade rådgjort
med finansministern, innan denna drastiska
åtgärd hade vidtagits, i all synnerhet
som den kraftiga räntehöjningen
synes mig sakna täckning i bankoutskottets
av riksdagen godkända uttalande
i våras angående penningpolitiken.
Det bör påpekas att riksbanken författningsenligt
sorterar under Sveriges riksdag
och inte heller bör få betraktas såsom
någon riksbanksledningens privataffär.
Frågan om riksbanksledningens
ställning och befogenheter har genom
det skedda i hög grad aktualiserats och
bör bli föremål för en närmare precisering.

Räntehöjningens depressiva verkningar
börjar nu göra sig gällande även
genom en växande arbetslöshet. Det ena
företaget efter det andra friställer sin
arbetskraft eller förkortar arbetsveckan.
Det stundar till en dyster jul i hundratals
jordbrukar- och arbetarhem. Att den
ingalunda låga räntefot, som vi hade vid
tiden för riksbanksbeslutet, skulle innebära
ett hot mot penningvärdet liirer
inte kunna bevisas, lika litet som att
räntehöjningen enbart skulle utgöra ett
universalmedel mot inflationsutvecklingen.
De våldsamma lönestegringarna
och de stigande konsumtionsanspråken
spelar härvidlag den i verkligheten avgörande
rollen. En hög ränta är ju dessutom
alltid en omkostnadsfaktor i produktionen,
som måste ta ut sin konse -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

kvens i höjda priser på varor och tjänster,
vilka måste betalas genom ett större
antal till sitt inre värde urholkade kronor,
alltså med verkningar rakt motsatta
de avsedda. Läget på kreditmarknaden
är nu i många hänseenden så otillfredsställande,
att något måste göras. Från
centerpartiets sida måste vi ställa kravet
på en räntesänkning inom den närmaste
tiden. Om det är nödvändigt att
hindra en inflationsutveckling, så får
andra medel tillgripas i inflationsbekämpande
syfte än räntan.

Den skördekatastrof, som drabbat
större delen av landets jordbrukare genom
regnskadorna, är så allvarlig och
så omfattande att effektiva stödåtgärder
från statens sida måste sättas in
för att i görligaste mån bereda vissa
lättnader och såvitt möjligt förebygga
totalruin för de svårast drabbade och
ekonomiskt sämst ställda. De lijälpåtgärder,
som härvid måste till, torde i
största möjliga omfattning böra inriktas
på att hjälpa unga nybörjare, för vilka
läget blivit så ohållbart att de i själva
starten hotas av att ställas på bar backe
eller att få gå från gård och grund.
Eventuella hjälpåtgärder bör därför
huvudsakligen grundas på beliovsprövning.

Skördeförlusterna är så omfattande,
att ingen statshjälp förslår att ersätta
skadorna. Detta kan ej heller ifrågasättas.
Men de åtgärder som närmast bör
komma i fråga är att tillgängliga krediter
kan erhållas till skälig ränta, samt
att någon form av moratorium eller
visst betalningsanstånd för förfallna lån
snarast införes. Fara föreligger eljest att
jordbrukare och småföretagare, som nu
saknar betalningsmedel, kan i stor omfattning
bli föremål för exekutiva åtgärder
med alla de olika verkningar
som därav följer. Vidare måste resas ett
bestämt krav på att den rådande hårda
krediträntan på ett eller annat sätt sänkes.

Ingen regering eller jordbruksminister
som vill känna sitt ansvar, han må
tillhöra vilket parti som helst, kan undgå
att i nuvarande situation ingripa i
landets eget intresse med snabba och

Ang. regeringens politiska program
effektiva hjälpåtgärder. Vi i centerpartiet
förutsätter att den nye jordbruksministern
härvid icke skall svika dessa
förväntningar.

Herr talman! Den socialdemokratiska
regeringen går nu att ensam övertaga
regeringsansvaret i landet. En gynnsam
utveckling av landets näringsliv samt
medborgarnas frihet och trivsel är i hög
grad beroende av hur regeringen förstår
att förvalta denna sin ansvarsfulla uppgift.
Från sin mittpunkt i svensk politik
kommer nu centerpartiet bondeförbundet
att sakligt pröva vad som sker och
obundet ta ställning till de olika samliällsspörsmålen
efter riktmärket vad vi
bedömer kan vara till gagn för landet
och dess medborgare.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för herr
Werners vänlighet att — låt vara indirekt
-— ge mig ett erkännande för saklighet.
Jag skulle vilja begagna detta tillfälle
att returnera detta erkännande till
honom genom att säga att jag alltid satt
ett värde på den vilja till saklighet, som
jag mött hos herr Werner. Det är mig
angeläget att säga detta nu, eftersom jag
utgår från att det är sista gången som
vi möts i en remissdebatt. Jag vill med
detta också ha sagt, att vi kommer att
sakna honom i fortsättningen.

Jag skulle sedan vilja plädera för min
saklighet även i det hänseendet, som
herr Werner vill bestrida, när han säger
att det väl ändå inte kan ha varit min
mening att en regering, som bara kan
stödja sig på andra kammaren, kunnat
vara något alternativ till den regering
som vi fått. Men vari består då skillnaden?
Jo, däri att vi nu har fått en regering,
som kan stödja sig bara på den
första kammaren. Vi har ansett att andra
kammaren i det sammanhanget bör
ha företräde.

Den enda skillnad som föreligger är
ju olyckligt nog den alt den socialdemokratiska
regeringen behärskar de gemensamma
voteringarna. Men det gör den
endast med hjälp av kommunisterna, och
herr Werner började ju sill anförande
med att förklara att det var ett utom -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
ordentligt beklagligt förhållande att vi
kommit i det läget, att kommunisterna
blivit tungan på vågen i de gemensamma
voteringarna. Under sådana förhållanden
kan jag inte förstå annat än att
vi, som båda företräder var sitt borgerliga
parti, skulle ha kunnat vara överens
om att det hade varit sakligt sett en vä!
så naturlig och riktig lösning om det
hade kommit till stånd en borgerlig regering.

Sedermera kom herr Werner in på
räntekapitlet. Det är så pass vidlyftigt,
herr talman, att jag inte tror mig om att
kunna säga någonting väsentligt om det
på de få minuter som en replik ger mig.
Jag har ju många gånger haft anledning
att framhålla för herr Werner att han
lever i en fullkomlig villfarelse om räntan.
Det kom fram även nu. Han fäster
sig bara vid vissa effeKter i vissa konkreta
sammanhang och ser alldeles bort
ifrån den verkan räntan har över hela
fältet, när det gäller stabiliseringen av
penningvärdet. Denna effekt måste, även
sedd ur jordbrukarnas snäva synpunkter,
i det läge där vi nu befinner oss
vara mera värd än de fördelar som
skulle uppnås, om man tvingade fram en
räntesänkning. Om herr Werner hade
hållit sig med litet bättre rådgivare i
räntefrågan, borde han — det har jag
alltid ansett — med sitt goda huvud och
sin vilja till saklighet även i den frågan
ha varit att återfinna på den sida som
jag tillåter mig att företräda.

Herr WERNER (ep) kort genmäle:

Till min förvåning vidhåller herr
Ewerlöf att en regering sammansatt av
de tre borgerliga partierna hade haft
möjlighet att genomföra ett självständigt
regeringsprogram med stöd av sin majoritet
i andra kammaren. Men det måste
väl ändå vara så, herr Ewerlöf, att varje
lagförslag, som framlagts av en sådan
regering, hade kunnat stupa på den socialdemokratiska
majoriteten i första
kammaren och att en sådan regering i
ekonomiska frågor — t. ex. när det gäller
skatterna — varit hänvisad till betydelselöshet,
eftersom varje dess förslag

hade kunnat fällas i de gemensamma voteringarna,
där man alltid måste räkna
med 7 rösters övervikt för oppositionen
vid samverkan mellan de socialdemokratiska
och kommunistiska grupperna
som tillsammans bildar majoritet inom
riksdagen. Jag kan inte inse att jag har
orätt då jag, samtidigt som jag påpekar
att den socialdemokratiska regeringen
är en parlamentariskt svag regering, påstår
att den dock har vissa möjligheter
att föra en självständig politik. Jag har
därmed inte sagt att denna politik skulle
vara för landet lyckligare än den intetsägande
politik som skulle ha kunnat
föras av en borgerlig trepartiregering.

Vad beträfar mina rådgivare i fråga
om räntan har mitt ståndpunktstagande
därvidlag grundats på de erfarenheter
som det praktiska livet givit mig. Den
saken förbiser herr Ewerlöf på ett alldeles
överraskande sätt. Innan man vidtar
en så drastisk åtgärd som att kraftigt
höja räntan, har man väl ändå skyldighet
att väga räntehöjningens depressiva
verkningar emot de fördelar som man
menar sig uppnå. Jag gör gällande att
den relativt låga ränta, som vi har haft
under de senaste tjugufem åren, har
varit eu mäktig hävstång till det mycket
betydande framåtskridande på alla områden
som under denna period har försiggått
i vårt land.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

När herr Werner utmålar hurudan situationen
skulle ha varit för en borgerlig
regering genom att den hade fått sina
lagförslag schackade av första kammaren,
vill jag bara framhålla att precis
samma förhållande föreligger för den
socialdemokratiska regeringen: den kan
få alla sina lagförslag schackade av andra
kammaren, under förutsättning att de
borgerliga partierna håller ihop i andra
kammaren. Det enda som skulle kunna
ställa den socialdemokratiska regeringen
i ett gynnsammare läge vore att den
kunde räkna med röstlån från den borgerliga
kanten till stöd för sina förslag.
Men något sådant har vi väl inte haft
någon anledning att tänka oss eller hur?

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i ordskiftet mellan herr Ewerlöf och
herr Werner beträffande orsakerna till
att man inte har kunnat komma överens
om en borgerlig regering eller en samverkan
mellan de borgerliga partierna.
Jag skall följaktligen inte heller uttala
mig om huruvida det är saklighet hos
den ena parten och förvillelser hos den
andra som har gjort att detta varit omöjligt.
Förmodligen är det väl sä, att det
inte har funnits några förutsättningar
för ett samgående och att det nya centerpartiet
inte har ansett det lämpligt
alt lämna en koalition för att ingå i en
annan, önskemålet att försöka gå sin
egen väg under en tid och ta igen en
del av vad partiet förlorat har förmodligen
varit så starkt, att det har varit
avgörande i det slutliga ställningstagandet.

Men, herr talman, jag vill gärna konstatera,
att erfarenheterna hittills har visat,
att höstriksdagens remissdebatt i allmänhet
inte kan knytas till en proposition
av sådant innehåll, att den kan utgöra
den sammanhållande röda tråden i debatten.
Dagens debatt utgör inte något
undantag från denna regel. De propositioner
som är föremål för remiss i dag
kommer sannolikt inte att ägnas något
större utrymme i debatten. Däremot har
ju, sedan riksdagen den sista maj åtskildes,
ganska mycket hänt, som fångat
intresset i sådan utsträckning att det kan
vara värt uppmärksamhet vid höstriksdagens
debatt, vilken trots frånvaron av
aktuell remiss ändå traditionsenligt rubriceras
som remissdebatt.

Debatten kommer ovanligt sent i år
på grund av det uppskov som aktualiserats
genom bondetåget ur regeringen,
men å andra sidan har ju denna händelse
givit programmet för dagen ett
djupare innehåll och skapat ett tillfälle
att i riksdagen diskutera så sällsamma
ting som en regeringskris och
vad som i samband därmed har timat.
De anföranden som redan har hållits
styrker min upplattning, att både folkomröstningen
och regeringskrisen varit

Ang. regeringens politiska program
lika nödvändiga, som operativa ingrepp
i andra sammanhang, för att få det onda
att värka ut och samförståndsviljan
hos oppositionen att blomma ut i höstens
alltid vackra och tjusande färgprakt,
även om man samtidigt måste
konstatera att denna färgprakt brukar
vara kortvarig. Men, som sagt, det inträffade
skänker otvivelaktigt dagens debatt
ett vidare utrymme. Den kan bli lika rörlig
som räntan, vilket innebär att den
kan gå både upp och ner och runt kring
de problem som aktualiserats i folkomröstningen,
i regeringens deklaration,
i den regeringskris som vi redan passerat
och naturligtvis icke minst i de misslyckade
försöken att få till stånd en
samlingsregering eller i varje fall en icke
socialistisk regering genom ett samgående
mellan de partier som nu bildar den
förstärkta oppositionen. Jag har för
min del full förståelse för behovet för
oppositionen att få ordentligt lufta ut
åtminstone två gånger om året. Det är
så mycket ackumulerat missnöje som
skall klädas i ord, och om händelseutvecklingen
under den senaste tiden dessutom
medfört större eller mindre missräkningar,
lättar det förmodligen att få
tala om hur det kunde ha varit i gamla
Sverige, om allt utfallit annorlunda.

Nu är det emellertid trots allt svårt
att avgöra, vid vilken fråga huvudvikten
i debatten skall läggas. Det beror så
mycket på hur långsiktigt man bedömer
verkningarna av de betydelsefulla ting
som har aktualiserats under den gångna
sommaren och hösten, nämligen folkomröstningskampanjen,
resultatet av folkomröstningen,
regeringskrisen och den
nu föreliggande regeringsdeklarationen
och dessutom naturligtvis av konjunkturinstitutets
höstrapport.

Regeringskrisen har resulterat i en
rent socialdemokratisk regering, vilket
förmodligen inte innebär någon större
överraskning. De parlamentariska förutsättningarna
för en regering med majoritet
i båda kamrarna föreligger inte på
annat plan än i form av en samlingsregering.
Då underlag för en sådan icke förefunnits
eller kunnat skapas, har tanken
på en borgerlig regering med majo -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

ritet i andra kammaren undersökts men
inte kunnat realiseras, och då har det
inte varit något annat alternativ kvar
än det som nu har valts.

Nu vill herr Ewerlöf i sitt anförande
återföra en gammal historia om den,
som begärde löneförhöjning men fick
lönesänkning och var nöjd ändå därför
att det ändå inträffade cn förändring,
på den socialdemokratiske regeringschefen,
som i den föreliggande situationen
bara skulle ha brytt sig om att det
blev cn förändring i regeringens sammansättning
och inte, vilket väl skulle
ha varit det riktiga, att man fick en starkare
regering. Men, herr Ewerlöf, det
är ju inte regeringschefen som har sökt
denna ändring, utan det är de fyra
centerpartirepresentanterna som funnit
situationen sådan, att de velat lämna regeringen.
Då har det varit naturligt, att
man undersökt även andra förutsättningar,
men jag kan mycket väl tänka mig
att för herr Ewerlöfs partivänner har
motivet i ansträngningarna att skapa en
samlingsregering, alternativt en borgerlig
regering, uteslutande varit önskemålet
att få en förändring, och så fick väl
framtiden utvisa, om förändringen skulle
bli till det bättre eller sämre. Att återföra
det resonemanget på den socialdemokratiska
regeringen och det utfall som
regeringskrisen har fått, det tycker jag
däremot ligger litet vid sidan om poängen
i den historia som skulle illustrera
det hela.

Jag är för min del inte säker på att
folkomröstningens resultat har varit avgörande
för regeringskrisens utbrott. Jag
är inte ens säker på att pensionsfrågans
aktualisering har varit motivet för att
centerpartiets representanter dragit sig
tillbaka. Jag har en känsla av att den
svagare delen av koalitionen — om jag
får använda det uttrycket — under en
lång tid har, som det illustrerades av herr
Werners anförande, funnit det svårare
och svårare att samarbeta, och jag förmodar
att svårigheterna har legat inom
den egna riksdagsgruppen, då det gällt
att få förståelse för de åtgärder som har
varit föremål för diskussion i samarbetet
med socialdemokraterna i regeringen.

Men det må nu vara en sak för sig,
vad det är som slutligen har lett till ett
uppbrott. Vi har varit fullt på det klara
med att den dag pensionsfrågan aktualiserades
på allvar, aktualiserades på det
sättet att det skulle bli fråga om en lagfäst
rätt till tilläggspension, skulle centerpartirepresentanterna
i regeringen
dra sig tillbaka. Det är alltså ingen
överraskning, att det har blivit en regeringskris.
Det är möjligt att det är en
överraskning, att krisen kommit så tidigt,
men ur många synpunkter är det
ju lämpligt att det, om den nu ändå
skall komma till stånd, sker på ett sådant
sätt, att den nya regering som bildas
kan ta hand om förarbetena till
statsverkspropositionen. Det är väl under
sådana förhållanden ingenting att
beklaga sig över att den kommit nu och
inte exempelvis ett stycke in på det
nya året.

Folkomröstningen har varit föremål
för mycken debatt. Huruvida den har
tjänat något förnuftigt ändamål, huruvida
den varit nyttig ur de synpunkter
man velat ha fram i den aktuella folkomröstningen
eller om den varit ett
stöd för önskemålet om institutets införande
i grundlagen, skall jag inte yttra
mig om.

Herr Ohlon gjorde påpekandet, att
folkomröstningen icke hade givit full
klarhet om vad folk egentligen vill i
pensionsfrågan. Ja, det är väl ingen
som väntat sig att vi skulle kunna få
ett resultat av denna omröstning, som
skulle ha varit så klarläggande, att icke
diskussion om resultatet skulle kunna
uppstå. I ett avseende är emellertid
folkomröstningen fullt klarläggande.
Det stora flertalet av de röstande för de
olika alternativen, eller i varje fall det
avgörande flertalet, har gått på alternativ
1, alltså velat ha en lagfäst pension.
Jag tror inte att det råder några delade
meningar bland dem som ställt sig bakom
detta alternativ. De har nog klart
för sig vad som åsyftas, nämligen en
lagfäst pension som ger löntagarna en
ordnad ålderdomstrygghet. Men jag vill
gärna medge att det i fråga om de andra

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

alternativen kan vara litet oklart vad
som ligger bakom röstetalen. 15 procent
har röstat på alternativ 2. Jag tror inte
att dessa 15 procent har röstat på alternativ
2 därför att de tänker teckna en
frivillig tilläggspension. Jag tror sannolikheten
talar för att det stora flertalet
röstat på detta alternativ därför
att de har ett intresse av att i första
hand få en förbättrad folkpension. Tillläggspensionen
har för deras del i dessa
sammanhang spelat en mindre roll. Alternativ
3 har ju inte varit så utformat,
att det finns möjlighet att läsa ut vad
som egentligen skulle bli det slutliga
resultatet av en pension enligt det alternativet.
Så mycket tror jag ändå att
man vågar påstå att om alternativ 2 har
varit det mest frivilliga av samtligas
förslag har det samtidigt varit det minst
effektiva ur synpunkten att lösa det problem,
som ändå har varit basen för de
undersökningar som har ägt rum, nämligen
att lösa tjänstepensionsfrågan på
ett sådant sätt att löntagarna över hela
arbetsmarknaden finge en ordnad ålderdomsförsörjning.
I det avseendet tror
jag inte alternativ 2 har några förutsättningar
att spela en roll. Men jag vill
trots allt ändå tolka alternativ 3 på det
sättet, att det finns ett positivt intresse
för en lösning av pensionsfrågan efter
sådana grunder, att det i varje fall blir
cn relativt stor utbredning av en ordnad
pension bland de löneanställda. Men
detta alternativ har inte varit så utformat,
att man vågar uttala att de 35
procent, som står bakom alternativet,
haft klart för sig vad de röstat för. Såvitt
jag förstår har i stor utsträckning
partilojalitcten mot högern och folkpartiet
varit avgörande. Jag tror inte att
för dem som står bakom alternativ 3
höjningen av folkpensionerna har spelat
samma roll som för dem som står
bakom alternativ 2. Tvärtom tror jag
att för dem som stöder alternativ 3 höjningen
av folkpensionerna spelar en
mindre roll och att det avgörande varit
på vilket sätt tilläggspensionen skulle
lösas.

.lag vill inte uttala mig om vilka möjli
Första kammarens protokoll 1957. Nr 24

Ang. regeringens politiska program
liglieter som finns till en lösning av det
slutliga förslaget till en tilläggspension,
som skulle kunna innebära en samling.
Jag tror inte att företrädarna för alternativ
2 är öppna för en diskussion vare
sig om en lagfäst pension eller om en
avtalsreglerad pension, i varje fall inte
i dag, så att man därav skulle kunna
utläsa vilka möjligheter som finns att
komma fram.

Att frågan om en ordnad ålderdomsförsörjning
genom en tilläggspensionering
måste aktualiseras i det nya regeringsprogrammet
finner jag emellertid
så naturligt efter utfallet av folkomröstningen,
att frågan under alla förhållanden
ändå måste föras fram.

Konjunkturinstitutets höstrapport har
också varit föremål för omnämnande
i de tidigare anförandena under dagens
debatt. Jag har fäst mig vid att varken
herr Ewerlöf eller herr Ohlon ville lägga
samma vikt vid den föreliggande
rapporten som man gjort vid tidigare
rapporter, därför att den nu innehåller
någonting som skulle kunna innebära
ett konstaterande av en förbättring i
den ekonomiska utvecklingen; man vill
inte gärna vara med om att understryka,
att någonting sådant över huvud taget
kan inträffa under en socialdemokratisk
regim. Men det är trots alla reservationer
i konjunkturinstitutets höstrapport
ändå ett faktum, att rapporten
säger att utvecklingen har gått i stabiliserande
riktning. Detta antagande
stödes på vissa statistiska undersökningar
rörande efterfrågan på arbetskraft
och arbetsförmedlingens förmedling av
arbetskraft. Det rent ekonomiska utfallet
under senare tiden pekar i samma
riktning, d. v. s. att läget över huvud
taget blivit lugnare. Tyvärr bär man
väl samtidigt måst konstatera, alt detta
skett på grund av en minskad aktivitet
inom näringslivet, som visserligen ännu
inte tagit sig uttryck i försämrad sysselsättning
men som möjligen kan komma
att göra det, så som herr Werner
sade: det kan bli en arbetslöshet som
följd av eu hårdare ekonomisk politik.

Reservationerna i konjunkturinstitu -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
tets rapport är dock så många och de
slutliga konklusionerna så försiktiga, att
jag mycket väl förstår, om man liksom
är något osäker när det gäller att dra
slutsatser av rapporten i den riktningen,
att vi nu skulle vara inne i ett läge
som innebär att vi kan ta det lugnt.
Det är ytterst litet som behövs för att
sätta det hela i rullning igen, och inflationsspöket
är ju inte någonting som
kan låsas in och kontrolleras på samma
sätt som den där hunden i ryssarnas
Sputnik. Inflationsspöket kan mycket
väl komma loss när som helst, och därför
är det alla skäl att vara försiktig
och ta rapporten som ett uttryck för —
så som jag vill se det — att vi nu är på
rätt väg, men inte som något uttryck
för att vi i fortsättningen kan vara
vårdslösa i den ekonomiska politiken.

Herr Ohlon frågade i sitt anförande:
Hur skulle bostadsproduktionen kunnat
finansieras utan riksbankens ingripande
i form av en räntehöjning? Herr Ewerlöf
förklarade för sin del, att han inte i
detta sammanhang ville diskutera frågan
om räntehöjningen; det blir tillfälle
därtill senare. Inte heller herr Ohlon
ville göra det, och jag förstår mycket väl
att det inte skulle vara lämpligt att ta
upp en sådan fråga i annat sammanhang
än då bankoutskottet framlägger ett utlåtande
rörande den verksamhet som bedrivs
av riksbanken och riksgäldsfullmäktige;
såvitt jag kan förstå, kommer
ett sådant utlåtande först under vårriksdagen.
Men ändå kan ju den fråga, som
herr Ohlon ställde, vara aktuell. Jag har
ingen möjlighet att svara på hur det skulle
kunnat gå att finansiera bostadsproduktionen,
som väl dock kände sig svältfödd
på lånemarknaden, i alla händelser
intill den 13 juli, men jag skulle vilja
ställa en annan fråga, som jag finner
lika aktuell i sammanhanget: Var får
man nu alla pengarna från, och vad var
det som föranledde att de förut hölls
undan från kapitalmarknaden? År det
inte mycket som talar för att förväntningar
om en stigande ränta gjorde att
tillgängligt kapital hölls på den korta
marknaden eller helt enkelt hölls undan
för att tvinga fram en räntehöjning?

Nu finns det i konjunkturinstitutets
rapport ingenting om verkningarna av
räntehöjningen i juli, eftersom rapporten
knappast kunnat få med några erfarenheter
av dessa verkningar. Institutet
skriver dock någonting om att räntehöjningen
knappast kunnat spela en större
roll som återhållande eller inflationsmotverkande
kraft, tv även om räntan
stiger och kostnaderna följaktligen blir
högre för en del av näringslivet, är det
ju några som får den högre räntan och
därmed större tillgång på likvida medel.
På kort sikt räknar därför konjunkturinstitutet
tydligen med att det inte varit
möjligt att över huvud taget få fram
några erfarenheter om hur en sådan räntehöjning
verkar. Men jag har inte svårt
att instämma i vad jag tror att herr Ohlon
sade, nämligen att ränteläget förmodligen
var högre under 1920- och
1930-talen än nu. Även om själva räntefoten
då var lägre, kunde räntan med
hänsyn till det stabila penningvärdet och
förhållandena i övrigt inom näringslivet
vara mera betungande än dagens ränta,
som ligger en eller till och med två
procent högre. Skall man ta hänsyn till
penningvärdeförsämringen, har väl räntan
i varje fall ända sedan krigsslutet
varit negativ, särskilt om man utöver
penningvärdeförsämringen också skall
räkna med den skatt räntemottagaren
har skyldighet att erlägga på ränteavkastningen.
Men om vi skulle ta hänsyn
till alla hithörande faktorer, tror jag att
inte ens konjunkturinstitutets rapporter
kunde ge ett tillräckligt omfattande material
av sådan beskaffenhet, att det bleve
möjligt att belysa allt som skulle behöva
belysas i en debatt om penningvärdeförsämringens
inverkan på kostnader,
på räntabiliteten av besparingar och allt
som i övrigt hör samman med ekonomisk
verksamhet. Är det på det sättet
att spararna har tillförts för litet och
följaktligen förlorat under den tid penningvärdeförsämringen
har pågått, så
måste det väl ändå vara några som vunnit
på den. Men jag har aldrig hört vare
sig från högerns eller folkpartiets företrädare
här i riksdagen, att de har funnit
någon anledning att försöka leta rätt

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

på dem som tjänat på inflationen. Har
spararna förlorat på den, så är det väl
låntagarna som har tjänat. Ofta kan det
vara samma personer. Det kan vara en
sparare som samtidigt är en låntagare
— det kan exempelvis vara en hemmansägare,
det kan vara en företagare,
som är stor låntagare men kanske också
en stor sparare. Det vet man ingenting
om. Jag tror inte att man så där utan
vidare kan placera spararna i en grupp
och förklara att de bär förlorat, och sedan
inrangera alla andra i en annan
anonym grupp, som skulle ha vunnit på
penningvärdets försämring under åren.

Att staten som låntagare icke har förlorat
på utvecklingen, om man ser på
saken uteslutande ur denna synpunkt,
kan man kanske också medge. Men staten
har även andra synpunkter att ta
hänsyn till. Det är väl ingen som över
huvud taget ens vill göra gällande, att
det skulle ligga i statens intresse att
främja en inflatorisk utveckling, ty även
om det är sant att staten därigenom gör
en vinst, så får ju staten ta ansvaret för
de skadeverkningar som uppkommer på
andra håll, varigenom en utjämning
kommer till stånd.

Herr talman! Eftersom det inte föreligger
någon proposition som i detta
sammanhang skall remitteras, får jag låta
mig nöja med vad jag nu har sagt
och följa debatten i fortsättningen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag såg i dagspressen —
jag tror det var i dag — en stilla förmodan
om att man vid denna remissdebatt
väl borde ha anledning att hoppas
på att slippa en tjatig debatt rörande de
ekonomiska problemen. Nu fanns det så
mycket annat att tala om — regeringsombildning,
folkomröstning, pensioner
och mycket annat. Jag hade därför för
avsikt att sitta lugnt i bänken i dag.
Men när företrädarna för oppositionen
— kanske av gammal vana — så energiskt
uppehöll sig vid de ekonomiska
problemen, måste jag också säga några
ord, herr talman, främst för att moderera
det något ensidiga intryck som

Ang. regeringens politiska program
kammaren kanske fick, framför allt när
den avlyssnade herr Ewerlöfs anförande.

Herr Ewerlöf gjorde ju gällande att
det är slentrian i det ekonomiska tänkandet
från regeringsbänken. Får jag turnera
det med att säga, att jag inte heller
kunnat hitta så mycket annat än
slentrian i herr Ewerlöfs opposition mot
den ekonomiska politik som regeringen
har presterat. I med- och motgång, i inflationstider
och i lugnare tider, har
väl klagomålen över regeringens ekonomiska
politik varit tämligen likartade
från oppositionens sida.

Jag nämnde nyss att jag skulle försöka
ge en något mer nyanserad bild av
läget genom att erinra om de väsentliga
ting som ju bland annat kunnat utläsas
ur konjunkturinstitutets rapport. Det har
tydligen varit en magsur läsning för herr
Ewerlöf denna gång, och jag förstår det.
Den har i långa stycken varit ganska
vänlig mot den förda politiken, och det
är ju inte riktigt i överensstämmelse
med herr Ewerlöfs intentioner. Men om
man försöker beskriva det ekonomiska
läget i dag, vågar man väl ändå säga
att hela utvecklingen under 1957 kännetecknas
av en relativt väl balanserad
konjunktur, även om ien haft sina expansiva
drag. Man avläser det kanske
allra enklast på arbetsmarknaden, där
läget i dag är betydligt närmare en god
balans än vad det varit under de senare
åren. Man avläser det i fråga om löneglidningarna,
där den inkomstlyftning
mellan avtalsrörelserna, som vi diskuterat
många gånger, i år är väsentligt
lugnare än under senare år. Man har inte
något intryck av att läget för dagen
präglas av defaitism och pessimism
bland landets företagare. Vår utrikeshandel
har väl aldrig varit så expansiv,
som den är just nu och har varit under
de gångna månaderna dctla år. Dess
bättre har exporten följt den ökade importen,
och konjunkturinstitutet tillåter
sig att ställa den prognosen, att vi för
innevarande år inte enbart bör kunna
räkna med eu balans i våra affärer med
utlandet utan till och med skall kunna
räkna på någon pluspost i fråga om by -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

tesbalansen. Jag vet inte om jag vågar
svära på denna optimistiska beräkning,
men eftersom de tre senaste åren bär
uppvisat minusposter i vår bytesbalans
med 400, 200 och — under sistförflutna
året — 150 miljoner, menar jag att ett
resultat för 1957 som stannar på plus
minus noll är en utveckling i glädjande
och rätt riktning.

Den totala produktionen har i landet
ökat starkare än vad vi vågade hoppas
när vi sist diskuterade dessa frågor i
riksdagen, det vill säga i maj månad i
år. Vi har för det första halvåret 1957
i jämförelse med det första halvåret 1956
en produktionsstegring i industrien på
bortåt 5—6 procent. Den kommer väl
inte att vara lika gynnsam under senare
hälften av året i förhållande till andra
halvåret i fjol, men nog bör vi kunna
räkna med en allmän produktionsstegring
med de tre procent, som vi kanske
litet optimistiskt förutsatte i förslaget
till kompletteringsstat i våras. Jag har
även, som så många gånger tidigare, till
min tillfredsställelse kunnat konstatera,
att industriens produktionsstegring i allt
väsentligt ligger på de kapitalvaruproducerande
industrierna — den är tre gånger
högre än produktionsstegringen för
de mera konsumtionsvarubetonade industrierna.

Denna produktionsstegring har vi inte
fått såsom resultat av något speciellt tillskott
av reala resurser i fråga om arbetskraft.
Vi är inte i samma gynnsamma
situation som vissa andra nationer i
Europa, där man genom en ständig påfyllning
av arbetskraft har kunnat redovisa
ökade produktionsresultat. För
vår del gäller det att få fram det ökade
produktionsresultatet genom en mera
energisk arbetsinsats, ett effektivare utnyttjande
av den anställde —- en kombination
följaktligen av ökad arbetsinsats,
ökad rationalisering och teknisk
utveckling. I allt väsentligt bygger den
svenska produktionsökningen på dessa
tre faktorer, vilket jag tycker det finns
all anledning alt understryka.

Jag nämnde att arbetsmarknaden för
närvarande är väl balanserad. De lokala
differenserna är mindre än föregående

år, och arbetslösheten har •— även om
den på sina håll har gjort sig gällande
— ännu inte varit värre än att man kan
rubricera det hela såsom relativt obetydligt.
I mitten av september var den
totalt registrerade arbetslösheten 1 procent
av medlemsantalet i arbetslöshetskassorna
mot 0,7 procent för ett år sedan;
i oktober har den ökats med några
tiondelar. Den är kraftigare, när man
kommer över till byggnadsindustriens
område, där motsvarande siffra f. n. utgör
bortåt 3 procent mot 1,5 eller 2 procent
för ett år sedan. Detta är emellertid
mot bakgrunden av de traditionella
begreppen av arbetslöshet fortfarande så
pass obetydligt, att man vågar använda
uttrycket att vi har m full sysselsättning
och ett balanserat förhållande på
arbetsmarknaden.

Man avläser bl. a. den ekonomiska
spänningen i prisstegringarna, och konsumtionsprisindex
har stigit. Om jag går
tillbaka under en tolvmånadersperiod
och således fångar in konsumtionsprisstegringarna
som en följd av bl. a. prisstegringen
på sprit, vilken riksdagen
beslutade föregående nöst, kommer jag
under den sista tolvmånadersperioden
upp till en prisstegring på cirka 5 procent.
Om jag däremot räknar prisstegringen
för innevarande år från den 1
januari till dags dato, stannar den vid
ungefär 2,3 procent. Det är en prisstegring,
som faktiskt är blygsammare än de
flesta med oss jämförbara länder kan
redovisa. T. o. m. Nordamerikas Förenta
stater med deras resurser för att möta
spänningen i ekonomien, genom en ökad
produktion, redovisar under innevarande
år en starkare prisstegring för konsumenterna
än vårt land. Oavsett om jag
räknar produktionsstegringen retroaktivt
under en tolvmånadersperiod eller
från den 1 januari innevarande år, får
jag ändå såsom resultat, att mer än hälften
av produktionsstegringen härrör sig
från medvetna beslut i denna församling.
Det är beslutet om prisstegringen
på starksprit, det är beslutet om prisstegringen
på tobak, framför allt på cigarretter,
och det är beslutet om energiskatten
och vissa taxehöjningar som vi

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

fattade under föregående riksdagssession.
Vad som följaktligen blir kvar, om
man reducerar den prisstegringseffekt
som är en följd av medvetna politiska
beslut, är — vågar jag nog säga — en
så förhållandevis liten prisstegring, att
den ger ett klart uttryck för att vi befinner
oss i ett väl balanserat läge och
att vi har nått detta resultat med den
ekonomiska politik som vi har tillämpat.

Herr Ewerlöf tillät sig att fälla några
uttryck om den otillfredsställande investeringsökningen
i vårt samhälle. Detta
är ett tal, som jag vid varje tillfälle
försöker att korrigera. Jag vet att herr
Ewerlöf och hans sympatisörer åker omkring
med vissa tabeller i kappsäcken,
som visar den procentuella investeringsstegringen
i vårt land i förhållande till
vissa andra länder. Man begagnar sig
då i allmänhet av utvecklingen under
1950-talet. Denna procentuella utveckling
är missvisande, om man inte tar
hänsyn till utgångsläget, som för vårt
vidkommande redan på 1950-talet — och
jag kan säga även tidigare — var förhållandevis
högt. Om vi däremot bedömer
vårt investerande — eller säg
gärna vårt sparande, eftersom vi i stort
sett kan sätta likhetstecken mellan investering
och sparande — i absoluta tal,
hävdar vårt land sin plats gott i den
internationella konkurrensen.

Jag har tidigare tillåtit mig att erinra
om att vi sedan 1945 till dags dato har
ökat sparandets andel av bruttonationalprodukten
från 25 till 30 procent.
Vi har pressat upp investeringsdelen
från 25 till 30 procent. Konsumtionen
har med andra ord fått ta stryk med
5 procent och pressas ned från 75 till
70 procent. Det har självfallet inte känts
i vår konsumtion, därför att vi nu rör
oss med en så väsentligt mycket rikare
nationalprodukt än vad vi gjorde 1938
och 1939 eller 1914 och 1945. Men den
fördelning mellan konsumtion och sparande,
mellan konsumtion och investering,
som vi i dag har — 70 resp. 30
procent ■— innebär internationellt sett
ett högt sparande, det är internationellt
sett en hög investering.

Ang. regeringens politiska program

Det kan redovisas med en annan sifferserie.
Från 1946 till dags dato har
vi, vill jag minnas, haft en produktionsökning
i vårt land på 40 procent. Investeringarna
har ökat med cirka 50
procent och konsumtionen har fått nöja
sig med cirka 30 procent. Där har vi
ytterligare ett uttryck för hur den förda
politiken har givit utrymme för en successiv
överflyttning av våra resurser
från konsumtion till sparande och investering.

Jag utgår från att herr Ewerlöf med
stort intresse och iver har läst konjunkturinstitutets
senaste höstrapport. Herr
Ewerlöf har då inte kunnat undgå att
läsa avsnittet om sparandet, där det ju
klart sägs ifrån att vårt marginalsparande
i dag är minst lika stort som
det var på 1930-talet, den tid när vi
hade överflöd på lånemedel och överflöd
på kapital, men då vi led nöd mitt
i allt detta överflöd.

Jag skall inte trötta kammaren med
ytterligare jämförelser. Ser man på vårt
lands investeringar uträknade i dollar
per invånare blir bilden likadan som
den jag nyss beskrev. Vi ligger även då
högt uppe i tabellen. Vi ligger högre än
både Västtyskland, England och många
andra länder som vi brukar jämföras
med.

Kanske skall jag också, herr talman,
avsluta denna lilla ekonomiska överblick,
som jag har försökt göra kort,
med en replik till herr Ewerlöf. Han
kommenterade perspektivet för försvarskostnaderna
och sade, att här gäller
det nu att satsa på denna — enligt
herr Ewerlöfs uppfattning — vårt lands
utan gensägelse viktigaste politiska fråga,
ocli här får konsumtionen stryka på
foten för att möjliggöra detta. Konsumtionen
har faktiskt inte under 1957 brett
ut sig. Det framgår också av konjunkturinstitutets
rapport att den konsumtionsökning
i fasta priser, som man kan
avläsa under innevarande år, snarare
torde hålla sig närmare en än två procent,
men låt mig säga att den ligger
mellan en och två procent. Om vi då
samtidigt räknar med en produktions -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
ökning på tre procent, så ger det inte
bilden av en konsumtion som tar åt sig
alltför mycket på andra viktiga avsnitts
bekostnad.

Jag bär således, herr talman, med
denna lilla redogörelse velat stämma
ned den litet panikartade framställning
av det hela, som gavs av herr Ewerlöf.
Jag har bara velat redovisa de ekonomiska
data vi i dag har alt avläsa. Jag
kan ge herr Ewerlöf rätt i det avseendet,
att när vi ser mot framtiden finns
det framför allt ett område som jag
inte kan undgå att dagligen och stundligen
intressera mig för, nämligen det
finanspolitiska, vilket visar vissa dystra
perspektiv, men det är ju en sak som
vi inte skall diskutera i dag utan får
spara till den 11 januari.

Herr Ewerlöf hade »nöjet av att få
häckla finansministern» i sitt anförande.
Det är en fullt legitim sport, och
finansministern får i allmänhet vara så
funtad att han tål att häcklas. Jag tror
jag håller stilen i finansministrarnas
långa rad i det avseendet — om också
inte i något annat! När emellertid herr
Ewerlöf talar om alla de proklamationer
som jag presenterade i januari 1956
om totalbudgeten och säger, att de nu
har kommit sorgligt på skam — de redovisas
ju i de aktier som vi har framför
oss — så skall jag inte förneka, att visst
kan man säga detta. Nu är emellertid
en finansminister ingen övermänniska.
Jag tror inte heller att herr Ewerlöf
har den uppfattningen. Finansministern
har till sitt förfogande ett stort och erfaret
verk med 150 skickliga tjänstemän,
som gör så gott de kan för att
uppställa prognoser om statens inkomster
under det år som ligger framför oss.
Det är svårt att göra dessa prognoser.
Man har sina erfarenheter, och mot bakgrunden
av dessa ganska omfattande erfarenheter
serverar man finansministern
en prognos, där man gör antagligt
och antagbart, vilka summor finansministern
har att räkna med på inkomstsidan.
Jag har faktiskt gjort mig besvär
att forska i hävderna om det funnits
någon finansminister som har desavoue -

rat sitt verk och sagt: Nu har ni räknat
alldeles åt skogen, självfallet har jag
mer att röra mig med — eller självfallet
har jag mindre att röra mig med. Jag
har inte funnit någon finansminister
som gett sig in på sådana spekulationer.
Jag har accepterat det siffermaterial
som finansministern får till sitt förfogande
att arbeta med. Om detta material
är bristfälligt och bräckligt, så är
det inget fel på verket och dess tjänstemän,
utan felet ligger däri att man här
har att göra med en materia som är så
svårhanterlig, att det icke finnes den
man av kvinna född — för att tala med
samma ord som en gammal riksdagsman
i andra kammaren ofta brukade
använda — vilken med säkerhet kan
säga: Här ser du sanningen för det budgetår
som ligger framför dig och som
slutar 18 månader efter det du avläser
resultatet!

Vi hade räknat för optimistiskt på
skatteinkomsterna. Varför? Vi har fått
en mera balanserad ekonomi. Det betyder
att den inkomststegring, som riksräkenskapsverket
hade räknat med och
uppskattade till cirka 8 procent för alla
Sveriges medborgare, blir några procent
mindre. Det får sina konsekvenser även
för finansministern när han skall räkna
in sina progressiva marginalskatter. Vi
har fått en mindre skatteinkomst, framför
allt av de juridiska personerna,
d. v. s. aktiebolagen. Jag vet inte om
jag så här utan vidare vågar säga vad
som är anledningen till att vi här räknade
fel. Studerar man aktiebolagens
bruttoinkomster under de gångna åren
enligt deras balansräkningar, finner
man att de icke är nämnvärt annorlunda
än vad man hade räknat med. Studerar
man deras nettoinkomster, d. v. s. det
som de tar fram till beskattning efter
fondavsättningar och avskrivningar, så
är dessa nettoinkomster väsentligt lägre
än vad man hade räknat med.

Det ligger följaktligen en operation
däremellan. Vad kan det vara? Kan det
vara en spekulation i att därest man
skriver av starkt nu, så köper man sig
en liten tidsfrist — märk väl: bara en

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

tidsfrist — innan växeln skall lösas in.
Det kan hända att man spekulerar i att
beskattningen för juridiska personer
skall bli litet lägre och att det därför
kan vara en riktig och klok företagspolitik
att använda avskrivningsmöjligheterna
extra mycket vid ett sådant här
tillfälle. Jag bär inte sagt att det är på
det sättet, men det ligger nära till hands
att fråga sig om någonting sådant finns
i bakgrunden.

Vad vi däremot kan avläsa är en benägenhet
att utnyttja skattemedlen till
företagskrediter vilken ökar mycket bestämt
år från år. Vi har förlorat något
150-tal miljoner kronor på att företagen
med kallt blod utnyttjat skattekrediten
och är beredda att ta straffräntan. Det
är ändå förmånligt, anser de. Där har
man en annan av anledningarna till felaktigheterna
på inkomstsidan.

Jag ber att få erinra om att när jag
serverade den totalbalanserade budgeten
så gjordes ju reservationer för att
det överskott, som då redovisades, bara
var ett formellt överskott, därför att det
inte hade avsatts några täckningsanslag
för de lönehöjningar som var ofrånkomliga.
Dessa lönehöjningar har emellertid
nu haft sin verkan. De bär kanhända
varit några procent större än vad
vi räknade med. En procents lönehöjning
för statstjänarna betyder med de
pensionskonsekvenser det för med sig
40 miljoner kronor extra i utgifter på
statsbudgeten. Vi har haft vissa andra
utgifter i form av indextillägg till folkpensionärer.
Sådant räknar man inte
med. Man skapar inga täckningsanslag
för detta när man presenterar en budget,
och följaktligen finns det naturligtvis
förklaringsgrunder till skillnaden
mellan vad vi serverade och vad som
nu i efterhand kan redovisas.

.lag är faktiskt herr Ohlon tack skyldig
för en mycket mer balanserad bedömning
av läget än vad herr Ewerlöf
presterade. Herr Ohlon säger ju bland
annat, att han har observerat att i driftbudgeten
för det gångna året ligger en
del avskrivningsanslag som man väl traditionellt
inte kan beteckna som nagon -

Ang. regeringens politiska program

ting som man ger sig ut och festar upp
under året. Där ligger bland annat den
engångsavskrivning för gamla egnahemssubventioner,
som vi sedan ett tiotal
år har betalat ut. Detta engångsanslag
är icke mindre än 343 miljoner kronor.
Vi gör den bokföringsoperationen
att vi skriver av detta med en gång, därför
att vi är av den uppfattningen att
denna fordran skall staten inte mera
dras med, ty det är i realiteten ingen
fordran. När budgetläget var så pass
hyggligt som det var, så utnyttjade man
detta år för att göra den avskrivningen.
Men dessa 343 miljoner har ju inte nu
gått ut i form av någon aktiv köpkraft
eller täckt några liknande utgifter under
budgetåret. Det har mera karaktären
av en bokföringsmässig operation. Jag
kan med samma utgångspunkter ■—- och
där var herr Ohlon överens med mig —
säga att de 275 miljoner, som vi samtidigt
har avsatt till vissa ändamål, pensionsfondering
och annat, ju också kan
avräknas mot det s. k. underskottet, om
man betraktar detta från mera realistiska
utgångspunkter.

Då kommer man faktiskt fram till att
det gångna årets slulbudget icke är, som
herr Ewerlöf gjorde gällande, underbalanserad.
Det finns täckning för det årets
löpande utgifter, det finns till och med
ett litet överskott på cirka 300 miljoner.
Vi har haft en underbalanserad totalbudget,
som — om jag gör de reservationer
som skall göras för avsättningar
till kommunalskattemedel och som skall
göras med hänsyn till förändringarna i
reservationsförbrukningen — slutar på
700 miljoner kronor i runt tal. I stället
för att vi, som jag hade trott, skulle kunna
betala alla våra utgifter -— även våra
kapitalutgifter — med löpande inkomster,
tvingades vi således att låna upp
i runt tal 700 å 800 miljoner — vi kan
säga 800 miljoner för att vara på den
säkra sidan.

Jag är inte nöjd med det resultatet.
Även om konjunkturinstitutet tycker, att
det ju var bra att finansministern inte
fick riitt, har jag nog rent personligen
den uppfattningen, att alla våra vänner
lite i kommunerna skulle varit mycket

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
glada om de kunnat låna de här 800
miljonerna för sina investeringsändamål
i stället för att staten nu tagit hand
om dem på lånemarknaden.

Jag tror inte att en totalbalanserad
budget skulle behövt innebära något deflationsinslag.
Vi bär lärt oss sedan gammalt
— och vi bar en viss benägenhet
att vara lättlärda på den punkten — att
behöver det stimuleras med hänsyn till
att konjunkturen visar tecken på att vara
vikande, så har vi medel och möjligheter
härtill. Om vi då räknar med att
statens räntebärande kapitalinvesteringar
varje år belöper sig till ungefär 2 400
miljoner, så är ju eu upplåning av 800
miljoner enligt traditionella regler inte
så förskräckligt oroväckande. Det betyder
trots allt en skattefinansiering av
statens ränteavkastande investeringar,
som är väsentligt över 50 procent.

Sedan måste jag nog ändå i rättvisans
intresse säga, att jag kan ta emot
kritik från många håll över att totalbalanseringen
inte lyckades. Men jag
vägrar ta emot kritiken från högerpartiets
sida, som under de senaste åren
har levt rövare över att inte finansministerns
budget varit svagare än vad den i
själva verket varit, att upplåningsbehovet
följaktligen inte blev ännu större än
vad det i själva verket var.

Ja, herr talman, de ekonomiska frågorna
tar lång tid att diskutera, och jag
ser att klockan tyvärr har blivit mycket.
Vi skall väl tala ekonomi även i januari.
Även om det är mycket att säga om statsskulden,
så kanske den ändå skall ses
parallellt med statens förmögenhetsökning
för att man skall få ett riktigt
grepp om det hela, och vi kan därför
spara den debatten tills vidare.

Jag vill sluta min lilla uppgörelse med
herr Ewerlöf genom att säga, att även
om jag inte vill kalla herr Ewerlöf för
barnslig — det vore nog alldeles oriktigt
med hänsyn till herr Ewerlöfs sätt
att uppträda och vara — så är hans diskussion
här i dag med kritik över den
dåliga budgeten för det gångna året och
hans bakgrund av att vilja försämra den
ytterligare genom krav på skattesänkningar
densamma som en liten barn -

unges på julafton, när han dels gnäller
över att det inte hänger tillräckligt med
äpplen och nötter i julgranen och sedan
gnäller över att han inte får plocka ner
det lilla som finns.

Herr talman! Jag vill sedan säga några
ord i anledning av herr Ohlons anförande.

Herr Ohlon har ju på ett mera balanserat
sätt bedömt resultatet av det
gångna årets budgetutfall, och jag skall
därför avstå från polemik därvidlag.
Men herr Ohlon gav sig in på en räntedebatt,
som jag ändå — även om man
kan säga att det är för tidigt — vill
göra några kommentarer till. Herr Ewerlöf
ville ju för sin del spara den till
längre fram, och jag kan vara med om
det också. Men den spelar en viss roll i
denna diskussion.

På ett sätt var det ju rätt illustrativt
att avlyssna dels herr Ohlons entusiasm
över räntehöjningen och dels herr Werners
kritiska inställning till densamma.
Om jag skulle använda herr Ohlons rika
blomsterspråk kanske jag skulle våga säga,
att när nu herr Ohlon skall ut och
gilja till herr Werner är det väl bäst att
han klipper av räntetaggen i rosenbuketten,
om det skall bli någon chans till
framgång i frieriet.

Nu har kammarens förste vice talman
herr Strand analyserat en del av räntehöjningens
effekter. Låt mig först säga,
att det som hände i somras har fördömts
av regeringen framför allt på
grund av den metod, som man använde.
Och jag tror jag har hela regeringen
bakom mig när jag säger, att detta
hemlighetsmakeri och denna konspirativa
komplott att »nu skall det bli en
räntehöjning och sedan skall regeringen
underrättas i efterhand» kan regeringen
icke acceptera och kommer aldrig
att kunna acceptera. Jag tror mig
kunna säga, att där talar jag inte enbart
å en socialdemokratisk regerings vägnar.
Jag är ganska bestämt av den övertygelsen,
att vilken regering det än må vara
kommer att dela min uppfattning på
den punkten.

När det sedan gäller frågan i sak har
herr Strand redan svarat på en del. Var

Onsdagen den C november 1957 fm.

Nr 24

kom de nya pengarna ifrån? Det sparades
ju inga nya 450 miljoner till
bostadsbyggandet på tio eller fjorton
dagar; det sparades inga nya 400 miljoner
till riksgäldslån de närmaste följande
tre veckorna. En räntehöjning kan
vara en teknisk metod för att överflytta
redan sparat kapital från en kort till en
lång marknad, det är jag den förste att
erkänna. Men jag är också den förste
att hävda den uppfattningen, att det är
en orimligt dyr metod för att göra den
operationen. Om samhället har vissa intressen
av att pengarna skall användas
för det ena eller andra ändamålet, så
skall samhället inte behöva betala de
orimliga kostnader, som det här är fråga
om, för att göra den omflyttningen. Har
herrarna reda på att finansministern
måste skaffa 60—70 nya miljoner kronor,
eftersom vi inte är beredda att ta
ytterligare en tioprocentig hyresstegring
för att klara bostadsbyggandets
räntegaranti? Har herrarna reda på att
finansministern måste skaffa 50 nya
miljoner med hänsyn till den högre
räntan på statsskulden? Det betyder således,
att finansministern får gå ut till
de svenska skattebetalarna och säga:
Jag ska ha 130 miljoner av er med hänsyn
till den senaste operationen på ränteområdet!
Det kan man väl göra, om
räntehöjningen ger några verkligt effektiva
resultat på det sätttet att den ger
nya pengar — inte bara genom att
flytta över gamla pengar, utan genom
att verkligen ge ett nytt sparande.

Jag tvivlar på detta, och där är jag
ju i gott sällskap med konjunkturinstitutet,
som till och med konstaterar, att
inte ens för småspararna torde räntehöjningen
vara något plus i affärerna
utan snarare visa ett negativt utslag.

Man kan — det är ett intressant
spörsmål — fråga sig: Hur kommer det
sig att pengarna fanns diir och utlöstes
dagen efter det räntehöjningen blivit
ett faktum? .lag avstår från att kommentera
detta vid det här tillfället och
inskränker mig till att konstatera, att
de låg där och väntade på att någonting
skulle hända. Att vi inte vill acceptera
något sådant i fortsättningen har vi gi -

Ang. regeringens politiska program
vit uttryck för i bland annat den utredning,
som skall försöka analysera de
här frågorna och se om vi inte på ett
för skattebetalarna billigare sätt kan
åstadkomma den fördelning av samhältets
resurser —- det må vara kapital eller
andra reella resurser — som är förenlig
med de intentioner, som den här kammaren
och medkammaren ger uttryck
för.

Herr Ohlon gick omkring i den blåögda
förhoppningen, att den här senaste
räntehöjningen skulle ha bevisat, att
man har fått så väsentligt mycket bättre
resurser på den långa kapitalmarknaden.
Jag är av den uppfattningen, att
man momentant skaffat resurser för den
långa marknaden, men jag tror inte, att
detta blir bestående. Jag drar den slutsatsen
utifrån det förhållandet, att statens
utgifter har fasligt litet att göra
med graden av procent i räntehöjning,
och jag drar den slutsatsen utifrån den
uppfattningen att kommunernas utgifter
också röner ringa inverkan av beslut
om räntehöjningar. Det är en dynamik
i utvecklingen här, som gör att investeringarna
ändå vräker sig på ■— både de
statliga och de kommunala —• och som
en justering av räntan icke bromsar. Om
man har den uppfattningen, att låntagarna
nu är tillfredsställda, är man fasligt
illa underkunnig om hurudant läget
är i dag. Tror herr Ohlon att alla de
kommunalmän, som nu sitter och på
löpande band höjer utdebiteringarna i
sina kommuner, gör det därför att de
tycker det är roligt i och för sig att ha en
hög skatt? De gör det därför att de är så
illa tvungna, därför att vi fortfarande
saknar kapital på den långa marknaden,
därför att de fortfarande mötes av
den kalla handen när de kommer till
banker och kreditinstitut och vill låna.

Räntehöjningen har inte löst några
problem därvidlag. Jag tror inte heller
att läget är sådant —- den uppfattningen
vill jag inte att någon skall få — att det
är önskvärt att nu expandera på kapitalmarknaden.
Vi måste hålla en stark
restriktivitet inom kreditavsnittet av
vår ekonomiska politik. Den restriktiviteten
kan man hålla med en lägre ränta

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.
Ang. regeringens politiska program

eller med en högre ränta; räntan är inte
det avgörande. Det avgörande för att
använda penningpolitiken som vapen i
den ekonomiska verksamheten, det är
kreditåtstramningen — att man håller
en hand över krediterna. Det får vi göra
i fortsättningen också.

Därför är det en felaktig bild att inför
kammaren presentera läget så, som
om den senaste räntehöjningen skulle
ha uppfyllt alla önskemål och att det
nu bara är att låna pengar för att allt
skall gå bra. Det kommer inte att bli på
det sättet, inte ens om man höjer räntan
med två—tre procent till. Vi måste
hålla en kreditåtstramning, som är förenlig
med den ekonomiska balansen.
Den kreditåtstramningen passar inte
alltid ihop med de ambitioner, som både
stat och kommun ocht enskilda har.
Trots att jag här inledningsvis har visat,
att både vårt sparande och vår investering
är goda, så är de dåliga i jämförelse
med de enorma anspråk som vi i dag
har just på investeringsökning och på
utbyggnader på alla områden. Men om
vi kan frigöra oss från dessa enorma anspråk,
om vi kan hjälpas åt att anpassa
oss efter vad vi har till vårt förfogande,
så är dagens sparande och dagens investering
ett gott sparande och en god
investering. Vi lever inte under »knapphetens
kalla stjärna», men vi har en benägenhet
att rusa flera hästlängder i förväg
än vad vi egentligen har praktiska
möjligheter till.

Herr Olilons lovsång över räntehöjningens
välsignelse slutade med en deklaration
om att han önskade en räntesänkning!
Samtidigt har det sagts från
oppositionens sida, att konjunkturinstitutets
rapport är förbryllande. Den är
inte ensam om att förbrylla, herr
Ohlon!

Nu hoppas jag att herr Ohlon, som i
sitt anförande representerade — allting
är relativt här i världen — ett relativt
ekonomiskt förnuft, är konsekvent, när
vi träffas här på vårkanten, glömmer
bort att vi skall ha allmänna politiska
val 1958 och stödjer finansministern i
hans ambitioner och strävanden att
hålla igen på alla de utgifter, som det

går att hålla igen på och som jag tror
att det är nödvändigt att hålla igen på,
just med hänsyn till de sunda statsfinanserna.
Men vi klarar oss inte med en
besparingsberedning, herr Ohlon — den
är ett skalkeskjul. Det är annat som
skall till, och det är det som kommer
att sätta herr Ohlons goda vilja på prov,
när vi kommer fram till vårriksdagen.

Herr Ohlon slutade med att säga, att
om regeringen kan visa upp den starke
mannen, som verkligen inser lägets allvar
och med kraftig hand griper in och
lägger till rätta det som vrängt är, då
skall vi visa honom förtroende. Nu tror
jag inom parentes att rop efter en sådan
där stark man, som skall klara våra problem,
inte riktigt passar vårt kynne i
detta land. Men så mycket kan jag lova
herr Ohlon, att regeringen kommer att
kollektivt presentera realistiska förslag,
präglade av lägets allvar. Herr Ohlon
är välkommen att stödja dessa förslag!

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde till en början
inte att jag skulle behöva gå in i någon
polemik mot finansministern, men han
spottade ju upp sig under anförandets
gång, och tonen blev en helt annan mot
slutet än den var i början.

Finansministern påpekade alldeles
riktigt att hälften av de prisstegringar,
som vi haft i år, berott på åtgärder som
vidtagits i detta hus. Det har varit energiskatten
och de höjda tobaks- och
spritskatterna. Jag vill då ställa den frågan
till finansministern: Kan det vara
riktigt att sprit och tobaksskatterna skall
ingå i konsumentprisindex? Det är dock
umbärliga varor, som det här är fråga
om. När vi rensat bort stats- och kommunalskatterna
ur index, borde väl också
dessa andra skatter få försvinna i index.

Det är alldeles riktigt att våra investeringar
från tiden före sista världskriget
bär ökat från 25 till 30 procent av nationalproduktionen.
Jag vill emellertid
hänvisa till en artikel, som Frans Severin
— vilken inte torde vara obekant i
denna församling — skrev i något sammanhang
för inte så länge sedan. Han visade
att på grund av den tekniska ut -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

vecklingen är det en så stor anpart av
investeringsmedlen, som åtgår till ersättning
av äldre investeringar, att nettoinvesteringarna
i själva verket inte har
ökat.

Jag hoppas att finansministerns förklaring
till de minskade bolagsinkomsterna
håller. Vi vet att bolagen har lånat
på kvarskatten, men talet om ökade
fondavsättningar och avskrivningar får
vi nog ta med en nypa salt.

Jag har inte, herr finansminister, uttalat
någon entusiasm över räntehöjningen,
tvärtom. Men jag tror att den var
ofrånkomlig, och jag föreställer mig att
även finansministern så småningom
kommer till den uppfattningen, när han
får litet större erfarenhet om hur utvecklingen
förlupit efter den 10 juli.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar som vanligt
att sex minuter inte är mycket att ha
till förfogande, när det gäller att bemöta
vad finansministern har anfört.

När jag utgick ifrån att vi nu inte skulle
diskutera räntefrågan och vad som
hände i riksbanken i juli, berodde det
på att jag anser att det är ett i och för
sig så omfattande ämne, att det vore
lämpligare att vi koncentrerade oss
kring det i ett sammanhang, när vi ändå
måste syssla med det. Nu har finansministern
ändå gått in i ett detaljresonemang
om innebörden av vad som då
skedde, vilket gör det önskvärt för mig
att i varje fall få till kammarens protokoll
antecknad en annan syn på innebörden
av denna räntehöjning. Det har
jag inte möjlighet att göra under denna
replik, utan jag ber, herr talman, att
få anteckna mig på talarlistan för att i
elt särskilt anförande senare få uppehålla
mig vid den frågan.

Jag har inte bestritt de olika data, som
finansministern lade fram för att visa
hur balanserat läget anses vara för ögonblicket.
Det är ju alla dessa data som
konjunkturinstitutet har rört sig med,
och jag har självfallet inte haft någon
anledning att bestrida deras riktighet.
Jag syftade närmast till att understryka
de statsfinansiella konsekvenser, som

Ang. regeringens politiska program

vi har att dras med på grund av budgetfallet
och som vi måste räkna med i
framtiden. Finansministern gick med
lätt hand över dessa svårigheter genom
att säga, att dessa svårigheter naturligtvis
finns, att han för närvarande brottas
med dem o. s. v. Han gick egentligen
inte in på några detaljer i fråga om hurudant
läget i själva verket är.

Finansministern började manhaftigt
med att säga, att det just är finansministerns
uppgift att ta ansvaret och att han
också är beredd att göra det. Men så
fick vi höra att det är 350 man i finansdepartementet,
som sysslar med dessa
ting, och att finansministern egentligen
inte kunde göra mycket åt vad dessa personer
presenterar för honom. Jag är
fullt medveten om att en finansminister
är i det läget, att han måste bära hundhuvudet
för vad många andra utfört.
Men det ansvaret måste han ta och det
är enbart mot finansministern vi har
att vända oss när vi kritiserar vad som
sker.

Jag måste fortfarande slå fast den allvarliga
innebörden av vad som här skett.
Finansministern lägger upp en budget
under vissa förutsättningar och delvis
under motstånd från annat håll. Resultatet
av budgeten blir så det motsatta
mot vad han tänkt sig. Det blir helt andra
statsfinansiella konsekvenser än vad
finansministern från början avsett. Det
är ju i och för sig mycket uppseendeväckande.
Jag har velat fästa uppmärksamheten
på innebörden av dessa statsfinansiella
konsekvenser. Jag har också
försökt att framhålla, alt man nog gör
klokt i att inte för mycket endossera
konjunkturinstitutets förhållandevis optimistiska
inställning. Jag har nämligen
den uppfattningen, att vad som här skett
och framtvingat den stora upplåningen
för statens räkning har lett till en likviditetspåspädning,
som kan komma att
ligga såsom ett underlag för en fortsatt
inflation ungefär såsom skedde från
1953 till 1951. .lag har velat understryka
dessa svårigheter, som jag inte finner
att finansministern kunnat tillbakavisa.

Jag fick en känga då finansministern
sade, att jag inte skulle vara den rätte

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

att tala om detta, eftersom budgeten
skulle ha sett ännu mycket sämre ut för
den händelse högern hade fått som den
velat. Jag bestrider fortfarande detta.
Jag anser att de budgetförslag som vi
framlagt både förra året och i år har
varit ur konsolideringssynpunkt likvärdiga
med finansministerns förslag, .lag
medger att vi naturligtvis också hade
ramlat på de där felräkningarna i budgeten.
Vi måste ta det framlagda materialet
för gott och var hänvisade till
att acceptera de uppgifter som där
fanns. Men i relation till de budgetförslag
som framlagts av finansministern
har vi haft i stort sett samma konsolideringsmöjligheter.
Detta bekräftades i
varje fall för löpande år av statsministern
vid den budgetdebatt, som vi hade
här i slutet på våren.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall försöka att vara
lika föredömligt kortfattad som mina
båda opponenter.

Till herr Ohlon vill jag säga, att jag
faktiskt är intresserad av om man kunde
komma dithän, att de indirekta skatterna
kunde exkluderas från levnadskostnadsindex.
De direkta skatterna är
ju exkluderade från index. Starka skäl
talar för att även de indirekta skatterna
läggs utanför index. Jag håller med om
att det måste anses vara orimligt att om
svenska folket håller på att dricka
brännvin i en utsträckning som är farlig
för folkhälsan och vi försöker stoppa
spritfloden genom att höja spritpriset
med 5 kronor per liter, så skall detta
få utlösa en massa reflexverkningar
på konsumtionsindex och på lönesidan.
Det är enligt min uppfattning inte rimligt.
Men för att kunna få till stånd en
förändring måste jag ju först vinna gehör
för dessa synpunkter på många håll,
och det tarvas ingående diskussioner.
Jag vet inte om jag är ensam om denna
uppfattning, men i så mycket vill jag ge
herr Ohlon rätt att jag säger, att hans
reflexioner i denna del är ganska samstämmiga
med mina egna.

Jag vill sedan svara herr Ewerlöf. Jag
bryr mig då inte om att han blandade

samman finansdepartementets och riksräkenskapsverkets
folk, ty det är ju en
bisak i detta sammanhang. När herr
Ewerlöf säger, att vi nu står inför statsfinansiella
konsekvenser på grund av
att finansministern accepterar de prognoser,
som serverats honom från det
verk som sysslat med dessa ting, måste
vi väl ändå konstatera, att dessa statsfinansiella
konsekvenser hade varit ännu
mera besvärande om finansministern
skulle ha gett efter för de energiska hänvändelser,
som kom från herr Ewerlöf i
denna kammare och hans partiledare
herr Hjalmarson i andra kammaren. Läget
skulle då ha varit ännu mera besvärande.

Visst kan herr Ewerlöf kritisera finansministern
för att det nu inte blev
så som finansministern trodde i januari
månad 1956. Men jag menar att ärligheten
och konsekvensen kräver, att
herr Ewerlöf då också säger ett tack
till finansministern för att han inte följde
högerns linje, ty då hade situationen
varit ännu besvärligare och då hade de
framtida statsfinansiella konsekvenserna
varit ännu mer avsxräckande.

Herr Ewerlöf gjorde gällande att det
här är oriktig, i vart fall för det senaste
året. Det var nog rätt klokt av honom
att göra den reservationen! Jag tror nog
att man kan sätta in en kritik mot herr
Ewerlöf även vad beträffar det senaste
året, men när det gäller budgetåret 1956
/57, som det nu är fråga om och vars
resultat vi avläser, kan väl herr Ewerlöf
inte bestrida, att hans budget skulle
ha varit statsfinansiellt väsentligt svagare
än regeringens budget var. Han
måste ju bland annat använda samma
pengar både till skattesänkning och till
bostadsbyggande för att få sin budget
att gå ihop.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fortsätta där
jag slutade förut.

När finansministern kom in på den
sista fasen i vår penningpolitiska utveckling
så insvepte han sig i ett dimmoln,
där man endast vagt skymtade
honom. Det enda man fick klarhet i var,

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

att han var lömsk på riksbanksfullmäktige
på grund av den procedur som ledningen
hade följt. Jag skall inte blanda
mig i familjegruffet — det är det farligaste
man kan ge sig in på att blanda
sig i andra familjers inbördes uppgörelser
—- men jag vill konstatera att vi
fortfarande inte har fått någon klarhet
om vad finansministern anser i själva
sakfrågan. Han kom in på sparandets
psykologi och gjorde gällande att en
räntehöjning på en eller annan procent
ingenting betyder i sparstimulerande
riktning. Jag tror att regeringen är ganska
ensam i denna sin bedömning och
har emot sig hela den sakkunskap i vårt
land som sysslar med dessa ting. Jag
vill bara erinra om en sådan sak som
den räntemedvetenliet, som har kommit
att utmärka svenska folket under den
sista tiden: man tömmer sina checkräkningar
och övergår till allt dyrare räkningar,
för närvarande rusar man på
kapitalsamlingsräkningarna som ger den
högsta räntan. Svenska folket är, herr
finansminister, i mycket hög grad räntemedvetet,
och det skulle väl vara en
underlig psykologi, om inte en räntestegring
skulle verka stimulerande på
sparbenägenheten. Jag tycker att finansministern
borde lugna sig litet på den
här punkten och avvakta utvecklingen.

Jag har aldrig hållit något lovtal -—
det sade jag förut — över den höga
räntan, och jag har aldrig sagt att en
räntestegring är ägnad att ensam lösa
våra samhällsekonomiska problem; den
är bara en del i den mekanism som här
fungerar, .lag underströk ju mycket
energiskt i mitt första anförande att lika
viktigt är att vi bibehåller kreditrestriktionerna
framdeles såsom hittills.

Herr Sträng ironiserade över att jag
hoppades på att vi så småningom skulle
få en sänkt ränta. Ja, tacka för att jag
hoppas det — vi har inte varit några
högränteanliängare, men vi har varit anhängare
av en vörlii) ränta avpassad efter
det skiftande ekonomiska läget.

.lag lovar herr Sträng att glömma, att
det är val nästa år, vid behandlingen
av ärendena här i riksdagen, och jag
hoppas att även herr Sträng ocli hans

Ang. regeringens politiska program
kumpaner skall iakttaga samma återhållsamma
attityd.

Jag har inte efterlyst någon stark man
■— jag är ense med finansministern om
att en stark man inte passar svenska
folkets kynne — men jag har efterlyst
en samlande man och helst också en
klok man.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Min avsikt är inte att
blanda mig i det replikskifte, som nu
ägt rum mellan oppositionens ledare och
finansministern. Jag har för avsikt att
ta upp ett annat spörsmål.

Såsom kammarens ledamöter torde erinra
sig var frågan om de ekonomiska
samarbetsplanerna i Europa och i Norden
föremål för debatt i riksdagen i anslutning
till den redogörelse för de utrikespolitiska
frågorna som från regeringens
sida lämnades i mars månad under
vårsessionen. Sedan dess har onekligen
en hel del inträffat som kan påkalla
den svenska riksdagens uppmärksamhet.
Det är inte mycket av vad herr
Ewerlöf framfört här i kammaren som
jag för min del kan instämma i, men
för en sak är jag honom tacksam, nämligen
för att man berett mig detta tillfälle
att lämna en redogörelse för vad
som hänt beträffande samarbetet på det
utrikesekonomiska området.

Jag vill börja med att säga något om
sexmaktsunionen mellan de inom koloch
stålunionen samarbetande länderna.

Den fördragstext som var klar redan i
början av detta år godkändes preliminärt
vid ett utrikesministermöte i Rom den
25 mars. Detta fördrag har sedermera
ratificerats av Tyskland, Frankrike och
Italien, och man väntar att de återstående
länderna — Holland, Belgien och
Luxemburg — inom kort skall ansluta
sig till fördraget. Därmed skulle planerna
på en ekonomisk union, omfattande
drygt 100 miljoner människor på den
europeiska kontinenten, vara i hamn.

Man bör emellertid enligt min mening
akta sig för att dra för vittgående slutsatser
angående Romfördragets ekonomiska
verkningar, i varje fall under de
närmaste åren. Visserligen förhåller det

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

sig så, att detta fördrag inte endast innefattar
regler om en tullunion och ett
ingående handelspolitiskt samarbete i
övrigt utan också förutsätter en samordning
av socialpolitiken och den ekonomiska
politiken, inrättandet av gemensamma
fonder för att möta betalningssvårigheter
och för att möjliggöra investeringar
i de utomeuropeiska områden
som är knutna till länderna i sexmaktsgruppen.
Syftet, sådant det angivits, är
därför uppenbarligen att åstadkomma
en fullständig ekonomisk integration
mellan de i unionen ingående länderna.
Målet är en gemensam marknad med gemensamma
ekonomiska institutioner,
över vilken inte bara varuströmmarna
utan också kapital och arbetskraft skulle
fritt få röra sig. Onekligen framträder
här en fantasieggande framtidsbild.

Den uppmärksamhet som denna plan
tilldragit sig i dagstidningarna och i
fackpressen både inom och utom vårt
land är därför inte anmärkningsvärd.
Diskussionen har emellertid i alltför stor
utsträckning kommit att gälla de förhållanden,
under vilka Europas näringsliv
kommer att arbeta, sedan Europamarknaden
förverkligats i sin helhet och
målet uppnåtts. Enligt min mening har
diskussionen därför fått ett visst skimmer
av overklighet över sig.

Som jag nyss antytt och som jag för
resten betonat redan vid andra tillfällen,
är slutetappen i det arbete som inleddes,
när kol- och stålunionens sex
länder för två och ett halvt år sedan i
Messina överenskom att undersöka möjligheterna
för ett ekonomiskt samgående,
fortfarande mycket avlägsen. Ikraftträdandet
av Romfördraget kan möjligen
ske under första halvåret 1958. Först
ett år därefter skall anpassningen av de
enskilda ländernas tullar till den gemensamma
tullnivån och reduktionen av
tullar och importrestriktioner mellan
länderna ta sin början. Någon gång omkring
halvårsskiftet 1959 kan det vara
realistiskt att räkna med att man på allvar
kan emotse de första konkreta resultaten
av sexmaktsfördragen i praktiken.
Som bekant räknar man sedan
med övergångstider på 12—15 år, ja i

något fall t. o. m. längre, innan slutmålet
uppnåtts. Under en så avsevärd tidrymd
kan mycket inträffa. Det är fråga
om det över huvud taget lönar sig att
spekulera i hur Europa kommer att se
ut om halvtannat decennium. Redan nu
finns det tecken som tyder på att till och
med de första resultaten av Romfördraget
kan låta vänta på sig. De franska
betalningssvårigheterna, som medfört
ett drastiskt återtagande av liberaliseringsåtgärder
på handelns område, importavgifter
och andra restriktioner, utgör
en allvarlig stötesten. Det är inte
uteslutet att detta land redan från början
måste skjuta på genomförandet av
Romfördragets handelsregler under åberopande
av uppskovsbestämmelser och
undantagsklausuler. Man kan heller inte
blunda för att en rad andra stötestenar
inte är ur vägen ännu. Romfördragets
bestämmelser är på flera punkter oklara.
Det förefaller bitvis nästan som om man
avsiktligt skjutit svårigheterna framför
sig hellre än att söka lösa dem bara för
att nå en överenskommelse om fördragstext.

Men hur skeptiska vi än ställer oss
till planerna på den gemensamma marknaden
och möjligheterna att genomföra
den i sin helhet, befriar det oss inte från
att undersöka konsekvenserna härav för
den svenska ekonomien och att upprätthålla
beredskap för alla eventualiteter.
Med korslagda armar skulle vi inte kunna
åse, att i hjärtat av Europa, där vår
export har så viktiga avsättningsområden,
en marknad skapas, omgiven av avsevärda
tullskrankor och dominerad av
det tyska näringslivet. Även om ett dylikt
slutstadium är avlägset kan redan
de första tullanpassningarna medföra
ekonomiska bekymmer för oss, det vill
jag gärna medge. Vi har heller inte hållit
oss overksamma. Sedan åtskilliga månader
tillbaka pågår under kommerskollegii
ledning ett ingående utredningsarbete,
bedrivet i samråd med det svenska
näringslivets organisationer, där de ekonomiska
aspekterna av de västeuropeiska
samarbetsplanerna studeras i hela deras
vidd. Vi har också, som jag flera
gånger tidigare betonat, aktivt deltagit i

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

det arbete, som under Parisorganisationens
ledning bedrivits för att undersöka
möjligheterna att i anslutning till sexmaktsunionen
skapa en frihandelszon.
Detta frihandelsområde skulle stå öppet
för alla men är i första hand av intresse
för de länder i Västeuropa som med
oro skulle motse en ny uppdelning av
denna kontinent men av politiska eller
ekonomiska skäl eller av bådadera orsakerna
inte gärna för egen del kan tänka
sig en anslutning till den gemensamma
marknaden, i varje fall inte i den nu
tänkta formen.

Arbetet på att åstadkomma ett frihandelsområde
har emellertid för vårt lands
vidkommande sitt intresse inte endast
eller ens huvudsakligast för att förhindra
att en sluten marknad uppstår i Europas
mitt. Det ligger helt i linje med
vår strävan att medverka till att undanröja
handelshindren över huvud taget i
världen. Det har uttryckligen sagts i dagens
regeringsförklaring, och det förtjänar
understrykas än en gång.

Skapandet av ett frihandelsområde innebär
ett fullföljande av det europeiska
samarbete som begynte i hägnet av
Marshallhjälpen. Lyckas man inte i strävandena
att inrätta ett frihandelsområde,
är risken uppenbar att det västeuropeiska
samarbetet på både handelsområdet
och betalningsområdet kommer att
bryta samman. Därmed skulle nya svårigheter
för handeln i Europa uppstå.

Låt mig härefter övergå till en redogörelse
för hur arbetet i Paris inom
Europaorganisationen fortskridit! Det
torde vara kammarens ledamöter bekant,
att man vid det rådsmöte på ministerplanet,
som hölls i februari i år, enades
om att tillsätta tre utskott med uppgift
att föra arbetet vidare och att inriilta ett
frihandelsområde, knutet till sexmaktsgruppens
tullunion. Representanter för
samtliga medlemsländer har deltagit i
arbetet inom dessa utskott. Det första
utskottet fick uppdraget att utreda alla
de mer allmänna spörsmål som sammanhänger
med bildandet av ett frihandelsområde.
Hit hör varuområdets omfattning,
metodiken för tullsänkningar
och borttagande av importrestriktioner,

Ang. regeringens politiska program
problemet om transithandel och ursprungsbeteckning,
behovet av övergångsbestämmelser
samt erforderliga organ
för övervakning av bestämmelsernas
efterföljd. Beträffande frågan om jordbrukets
ställning hade meningarna gått
isär, och denna fråga anförtroddes därför
ett särskilt utskott. Ett tredje utskott
fick uppgiften att undersöka de mindre
utvecklade ländernas inom Parisorganisationen
framtida ställning.

Man hade ursprungligen hoppats, att
arbetet skulle kunna bedrivas i sådan
takt, att resultatet skulle kunna framläggas,
så att ett anytt ministerrådsmöte
skulle kunna hållas före juli månads utgång.
På ett visst stadium talades det
t. o. m. om att man hoppades ha en preliminär
fördragstext klar vid denna tidpunkt.
Tidtabellen har emellertid av
skilda skäl kommit att förskjutas — det
är vi gunås ganska vana vid när det gäller
samarbetet på det internationella området.
Förseningen i detta fall sammanhänger
framför allt därmed, att det var
nödvändigt att låta arbetet på att skapa
ett frihandelsområde bedrivas i nära
kontakt med sexmaktsgruppens arbete.
Dessa stater visade sig från början obenägna
att ingå på några diskussioner om
möjliga modifikationer och tillägg i sin
traktattext, så länge ännu inte dessa texter
ratificerats. I det hänseendet har läget
ljusnat efter de franska och tyska ratifikationerna
i somras, och förutsättningarna
bör därför vara gynnsammare
för förhandlingar i det antydda syftet.

Man kan ställa sig frågan: Vad har
hänt, och hur långt har man kommit?
Med en viss tillspetsning men utan någon
överdrift kan man säga att motsättningarna
klarlagts men knappast i
något enda avseende överbryggats. En
huvudfråga, om vilken meningarna gått
isär hittills, har varit vad överenskommelsen
eller fördraget på frihandelsområdet
egentligen skulle omfatta och innebära.
England liksom de skandinaviska
länderna har menat, att man i första
hand skulle ta sikte på att utforma gemensamma
regler för handeln, sålunda
för successiva tullsänkningar, för importregleringar
samt import- och export -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

avgifter av olika slag. De sex länderna i
tullunionen har emellertid hävdat, att
man liksom i sexmaktsfördraget skall
försöka samordna den ekonomiska politiken
och den sociala politiken redan
från början, vid sidan av att man utarbetar
handelsregler. Sådana bestämmelser
om en harmonisering av den ekonomiska
och den sociala politiken borde
sålunda enligt deras uppfattning ingå i
en fördragstext med ganska detaljerade
föreskrifter. Det är en uppfattning som
vi inte har godtagit och som inte heller
godtagits av England och våra skandinaviska
grannar.

En annan fråga, där också meningsskiljaktigheter
föreligger, gäller hur stor
del av varuområdet som frihandelsområdet
skall omfatta. Förutom frågan om
jordbrukets ställning, vilken, som jag
nyss sade, behandlas i det andra utskottet
och till vilken jag strax skall återkomma,
har här spörsmålet om kol och
stål kommit in i bilden. Skall kol och
stål inlemmas i frihandelsområdet eller
inte? Det finns ju här en särskild ordning
genom kol- och stålunionen. Frågan
är, hur mycket av dessa regler som
behöver medtagas i frihandelsområdet
eller på vilka vägar en anslutning kan
ske.

F''rån svensk sida har vi hävdat, att vi
knappast kan tänka oss ett västeuropeiskt
frihandelsområde utan att kol och stål
finns med, en ståndpunkt som även de
övriga skandinaviska länderna omfattat.

En annan fråga, som varit kontrovesiell,
är spörsmålet om undantagsbestämmelserna.
Jag skall tillåta mig exemplifiera:
Skall ett land, som råkar i akuta
betalningssvårigheter, få vidtaga åtgärder
för att begränsa importen utan att
på förhand inhämta tillstånd av vederbörande
organ inom frihandelsområdet?
På den frågan har England svarat ett
klart ja. De skandinaviska länderna har
instämt liksom Schweiz och jag tror också
Österrike. De sex länderna menar
emellertid, fortfarande i anslutning till
sitt eget fördrag, att den frågan skall underställas
de gemensamma institutionerna
för prövning och för majoritetsbe -

slut. Ståndpunkterna står här alltså emot
varandra.

Jordbrukets ställning i frihandelsområdet
har hittills, som jag redan framhållit,
utgjort en mycket besvärlig tvistefråga.
Från dansk sida har den ståndpunkten
hävdats, att jordbruket i princip
skall ingå i frihandelns varuområde.
Detta har stött på ett bestämt motstånd
från engelsmännens sida, som haft både
preferenssystemet för samväldet och
det inhemska jordbrukets intresse för
ögonen. Det är uppenbart att Danmark
fruktat att genom Romfördraget bli utestängt
från den tyska marknaden, samtidigt
som utrymmet för dansk jordbruksexport
till England skulle krympa
samman. I viss utsträckning har vi från
svensk sida kunnat stödja den danska
ståndpunkten. Vi har visserligen framhållit,
att det är orealistiskt att tänka
sig att handeln med jordbruksprodukter
skall komma att helt friges. Av olika
skäl, sociala och ekonomiska, kommer
de flesta länder i världen att vilja upprätthålla
stödåtgärder för jordbruksnäringen.
Men å andra sidan måste vi liksom
Danmark med oro se en utveckling
mot skärpta restriktioner och ökade
handelshinder på jordbruksområdet.
Skulle inrättandet av den gemensamma
marknaden medföra att Frankrike
och Holland erhåller företräde för sina
jordbruksprodukter på exempelvis den
tyska marknaden, så vore det till skada,
inte endast för danskt jordbruk, utan
också för svenskt. Enligt denna uppfattning
bör man i stället undersöka,
om inte en särskild ordning kan skapas
i samband med ett europeiskt frihandelsområde,
som möjliggör att handelsutrymmet
för jordbruksprodukter inte
begränsas utan om möjligt växer i samband
med en stegrad konsumtion och
en stigande levnadsstandard.

Englands ursprungliga ovillighet att
uppta jordbruksfrågorna till behandling
föranledde Danmark att parallelt med
diskussionerna i Paris inleda resonemang
med sexmaktsgruppen för att utröna
möjligheterna och villkoren för en
dansk anslutning till den gemensamma

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

marknaden. Dessa resonemang har väl
hittills inte lett till några resultat, och
enligt min uppfattning saknar de för
ögonblicket i varje fall aktualitet. Vid
det sammanträde, som ägde rum i
OEECrs ministerråd med början den 16
oktober, bringades jordbruksfrågan i
varje fall tills vidare ur det dödläge
som den råkat in i. Från engelsk sida
gjordes nämligen en viktig deklaration
beträffande handeln med jordbruksprodukter.
Enligt denna var Storbritannien
berett att stödja, att en uppgörelse träffades
om jordbruket i samband med en
överenskommelse om ett frihandelsområde
för den industriella sektorn. Hur
denna uppgörelse skulle se ut eller vilken
innebörd anordningarna på jordbruksområdet
skulle få angavs inte
närmare. Man underströk emellertid att
Storbritannien med hänsyn till sina intressen
i samväldet för egen del måste
få behålla en viss handlingsfrihet. Även
om det därför ännu är oklart vad som
konkret kan komma fram i detta hänseende,
måste man ändå beteckna den
senaste sammankomsten i Paris som ett
framsteg. Danmarks minister för utrikesekonomi
ansåg också, att det brittiska
förslaget innebar — jag tillåter
mig att citera — ett lovvärt steg framåt
i diskussionerna.

Det är inte min avsikt att här lämna
en fullständig redogörelse för alla de
frågor som hittills diskuterats i samband
med strävandena att inrätta ett
frihandelsområde. Jag har endast velat
peka på några av de spörsmål som alltjämt
är olösta. Ännu eu fråga skulle
jag emellertid vilja nämna i sammanhanget,
och det gäller de mindre avancerade
OEEC-ländernas anslutning till
frihandelsområdet. Dessa länder dras ju
med betydande betalningssvårigheter
och har knappast i något avseende kunnat
uppfylla nuvarande frilistningsbestämmelser
eller andra förpliktelser,
som övriga OEEC-länder underkastat
sig. Från deras sida har krav rests, att
de skall kunna i full utsträckning och
i samma takt som övriga länder få tillgång
t ill frihandclsområdcts marknader
utan att därför omedelbart behöva bin 4

Första kammarens protokoll 4957. Nr 21

Ang. regeringens politiska program
da sig vid några åtaganden. De skulle
med andra ord inte behöva reducera
tullar eller upphäva importrestriktioner,
men de skulle få precis samma medgivanden
och samma tullnedsättningar
som de, om uttrycket tillätes, fullödiga
medlemmarna av ett blivande frihandelsområde.
Krav har också rests på en
särskild fond som skall möjliggöra sådana
investeringar att dessa länders industriella
och ekonomiska utveckling
kommer bättre i takt med det övriga
Västeuropa. Jag behöver väl inte säga,
att dessa önskemål inte väckt någon
överdriven entusiasm hos övriga länder.
Frågan om vad man kan komma överens
om att göra är fortfarande öppen också
härvidlag.

Som en allmän sammanfattning kan
man med fog säga, att utsikterna att
komma till ett resultat när det gäller
att skapa ett frihandelsområde knutet
till den gemensamma marknaden ljusnat
betydligt under de senaste månaderna.
Även om de praktiska resultaten kan
låta vänta på sig, är fördraget om den
gemensamma marknaden i det närmaste
fullbordat. De återstående ratifikationerna
väntas inte bereda några svårigheter,
och därmed är även utgångspunkten
för ett fördrag om ett frihandelsområde
klar. Jag har även pekat på att
frågan om de fortsatta förhandlingarna
också skall få inrymma jordbrukets
ställning, förts ur stridslinjen åtminstone
tills vidare. Det kan tilläggas att
den resolution, som antogs vid det senaste
ministerrådsmötet, också gav klart
uttryck åt samtliga OEEC-länders vilja
att åstadkomma ett frihandelsområde
parallellt med den gemensamma marknaden.
Enligt min uppfattning är det
av utomordentlig vikt att dessa diskussioner
även i fortsättningen föres inom
OEEC. Ett gemensamt uppträdande i de
kommande förhandlingarna bör skapa
helt andra möjligheter till hänsynstagande
från sexmaktsgruppens sida än
om varje land för sig skulle föra dessa
förhandlingar. Men jag är samtidigt angelägen
understryka, att svårigheterna
ingalunda övervunnits. Betydelsefulla
problem — ja, kanske de allra flesta • •

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
återstår att lösa. Vad som kan komma
ut av det fortsatta arbetet i Paris är
inte möjligt att säga ännu. Hur lång tid
förhandlingarna kan komma att kräva,
kan inte heller sägas för närvarande.
Men låt oss hoppas att tidsutdräkten inte
blir för lång. Man kan emellertid inte
ens utesluta möjligheterna av att sexmaktsfördraget
till stora delar kan komma
att stanna på papperet, särskilt med
hänsyn till det svåra läge i vilket Frankrike
befinner sig. Entusiasmen för sexmaktsfördraget
var i detta land inte
överdrivet stor. Kommer man att kunna
räkna med en tillräcklig förståelse för
ett friliandelsområde, som kan komma
att beröva Frankrike några av de fördelar
som den gemensamma marknaden
väntades medföra? Den frågan anmäler
sig osökt. Inte heller den kan besvaras
i dag.

Slutligen, herr talman, några ord i
all korthet om läget i fråga om de nordiska
samarbetsplanerna. Den första
etappen i arbetet, expertutredningarna,
är slutförd, och en diger rapport har
nyligen offentliggjorts. Den innehåller
bland annat förslag om införande av
en gemensam marknad i tullunionens
form för omkring 80 procent av det
samlade varuområdet i de skandinaviska
länderna och Finland. Bland experterna
har enhällighet nåtts på praktiskt
taget alla punkter. När direktiven utformades
för detta arbete, siktade man
till en gemensam marknad som omfattade
00 eller i bästa fall 70 procent av
varuområdet. Förväntningarna i det
hänseendet har överträffats. Inom kort
kommer regeringarna att taga ställning
till frågan, om de ekonomiska utredningarna
skall utsträckas även till återstående
varuområden.

Bland andra rekommendationer, som
den nordiska rapporten innehåller, kan
nämnas inrättandet av en internordisk
investeringsbank, som skall kunna bidraga
till finansieringen av gemensamma
nordiska projekt. Rekommendationer
om handelspolitiskt samarbete och
rekommendationer om samarbete på
forskningens och utbildningens område
ingår också. Frågan om produktions -

samarbcte beröres. Denna rapport kommer
inom den närmaste tiden att utsändas
till organisationer och myndigheter
för att bereda dem tillfälle att
säga sin mening.

Det är, som var och en förstår, knappast
möjligt att i dag uttala sig om utsikterna
eller ens den tänkbara tidpunkten
för förverkligandet av dessa planer.
De västeuropeiska samarbetsplanerna
har ju blivit ett i hög grad komplicerande
moment. Innebörden och formerna
för detta samarbete kan ju inte anges
ännu, såsom jag har framhållit. De experter,
som sysslat med de nordiska frågorna,
har emellertid redan fått i uppdrag
att utarbeta en tilläggsrapport om
sambandet mellan en gemensam nordisk
marknad och ett västeuropeiskt
friliandelsområde. Den bör kunna föreligga,
när sikten i Paris har klarnat och
frihandelsområdets konturer kan skönjas.
Redan i den rapport, som nu föreligger,
redogöres för de problemställningar
som här anmäler sig. Experterna
har på grundval härav redan ansett sig
kunna draga den slutsatsen att den gemensamma
nordiska marknaden väl bör
kunna förenas med planerna på ett
europeiskt frihandelsområde. Jag skall
här inte upprepa skälen. Jag har redan
tagit kammarens tid alltför länge i anspråk.
Jag vill endast tillägga att jag
delar den uppfattningen, att det kan
vara till fördel för alla nordiska länder
med en gemensam marknad mellan oss
som förberedelse till och senare kanske
som en del av ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Någon konkurrens mellan
dessa två projekt finns inte. De är väl
förenliga med varandra och de är båda
lika angelägna.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är handelsministern
mycket tacksam för den fylliga redogörelse
han givit för läget beträffande de
olika frågor om gemensamma marknader
som är aktuella. Jag tror att det
kommer att bli av stort värde att i kammarens
protokoll ha tillgång till denna
redogörelse.

Redan i regeringsprogrammet står

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

att man avser att positivt verka för å
ena sidan tillkomsten av ett frihandelsområde
och å andra sidan att förstärka
det gemensamma samarbetet mellan de
nordiska länderna. Det sammanfaller
också med den syn på dessa ting som
jag för egen del företräder, nämligen att
vad som ligger i vårt intresse är att
medverka, så långt vi kan, till tillkomsten
av ett frihandelsområde och att också
sträva efter att inom frihandelsområdet
markera den nordiska samhörigheten
genom en speciell nordisk marknad.
Man får väl lov att erkänna att
frågan om den nordiska marknaden numera
ter sig sekundär i förhållande till
frihandelsområdet. Från början var den
ett fristående projekt, då man inte visste
något om sexmaktsstatcr och frihandelsområde,
men numera, sedan planerna
på frihandelsområdet kommit upp, måste
man betrakta det som den primära
frågan. Frågan om den nordiska marknaden
måste väl tills vidare bedömas
ur den synpunkten, hur den lämpligen
kan passas in i ett frihandelsområde
och vilka goda verkningar som man
kan få av detta.

Det som förefaller vara den springande
punkten för den, som både önskar
ett frihandelsområde och en nordisk
marknad, är hur det kommer att förhålla
sig med jordbruket inom frihandelsområdet,
tv Danmark står och väger
mellan frihandelsområdet och sexmaktsgruppen.
Får Danmark inte tillfredsställande
garantier i jordbruksfrågan inom
frihandelsområdet, verkar det, som om
detta land var betänkt på att gå över
till sexmaktsgruppen, och går det över
till sexmaktsgruppen, iir dess anslutning
till en nordisk marknad utesluten. Under
sådana förhållanden hotar ju tanken
på den nordiska marknaden helt
och hållet att falla. Det förefaller därför
vara också ett svenskt intresse att
man — såsom också handelsministern
här har antytt — i möjligaste mån ger
Danmark sitt stöd vid de förhandlingar,
som nu förts i Paris om tillkomsten av
ett frihandelsområde, ty det verkar numera,
som om tanken på en nordisk
marknad — om eu sådan över huvud lu -

Ang. regeringens politiska program

get kan komma till stånd -—■ i varje fall
faller i och med att ett frihandelsområde
inte kan åstadkommas.

Vi har ju nu — såsom jag tidigare påminde
•— sammanträde med Nordiska
rådets ekonomiska utskott redan vid instundande
veckoskifte. Man frågar sig
vilka förberedelser det är möjligt att
göra i detta läge för ett rådsmöte som
är avsett att hållas redan i början av
nästa år. Det verkar på mig, som man
hade anledning att reflektera på en annan
tidtabell, ty jag tror att det måste
klarna ytterligare i fråga om frihandelsområdet,
innan det är psykologiskt
lämpligt att skrida till avgörande av
spörsmålet om den nordiska marknaden.
Jag ställer detta såsom en fråga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några ord till
herr Ewerlöf!

Jag vill först och främst säga att frågan
om en nordisk marknad ingalunda
framstår för mig såsom sekundär i förhållande
till den västeuropeiska frågan.
Jag försökte i mitt anförande här i kammaren
göra klart, att jag anser båda frågorna
vara lika angelägna. Det nordiska
samarbetet har i vissa hänseenden ett
alldeles självständigt värde. Vi möter på
detta område, när vi går till ett förverkligande,
vissa svårigheter och problem,
men problem och svårigheter av annan
art än som möter oss på det västeuropeiska
planet. De planer, som nu föreligger
för det västeuropeiska området,
gör emellertid inte, tycker jag, de nordiska
planerna på något sätt inaktuella.
De kan, såsom jag försökte ange, utgöra
både en god förberedelse för ett senare
vidgat handelspolitiskt samarbete och
vara till gagn i andra hänseenden för
de nordiska länderna. Det är bekant för
mig, att den uppfattning, som herr
Ewerlöf på den punkten synes luta åt,
har företrädare kanske i någon mån i
Sverige men även i övriga länder.

Beträffande Danmark är läget sådant
för närvarande, att jordbruksfrågan
som varit det stora tvisteämnet, tills vidare
förts ur stridslinjen. Vi kan hysa
åtminstone någon förhoppning om att

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

denna fråga låter lösa sig. Under alla
omständigheter — och därom är både
herr Ewerlöf och jag, vilket jag är glad
att konstatera, helt överens — kan det
knappast vara ett svenskt intresse att
Danmarks ekonomiska framtid skall
komma att avgöras i Amsterdam eller i
Bonn. Det måste vara ett svenskt intresse
att bibehålla den nordiska gemenskapen,
och på denna punkt förstår jag
att herr Ewerlöf och jag är fullt överens.

Slutligen ställde herr Ewerlöf i sitt
anförande en fråga, .lag är osäker, om
den ställdes till mig — jag kan i varje
fall inte svara på den. Den gällde vilka
förberedelser som skall göras för det
stundande nordiska rådsmötet. Jag skulle
vilja instämma i den frågan, och jag
har haft flera skäl under den sista tiden
att fråga mig själv, om det inte vore
lämpligt att något uppskjuta detta
sammanträde. Det är emellertid ett avgörande,
som det inte ankommer på
mig att fatta.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det föreföll mig, som
om handelsministern vid tolkningen av
mitt uttryck om den nordiska marknaden
såsom sekundär i förhållande till
frihandelsområdet gick litet längre än
jag velat lägga in i orden. Jag bedömde
det hela mera praktiskt och tidtabellsmässigt
på det sättet, att man måste ha
ökad klarhet, för att inte säga definitiv
klarhet i fråga om frihandelsområdet,
innan det kan bli fråga om att ta definitiv
ställning till frågan om den nordiska
marknaden. Det är således med
tanke på tiden som jag anser att frågan
om den nordiska marknaden är sekundär
i förhållande till frågan om tillkomsten
av ett frihandelsområde.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att med några korta ord beröra tre
av de frågor som under den senaste tiden
kommit i aktualitetens brännpunkt.

Låt mig för det första knyta några
reflexioner till det regeringsskifte som
nyss har ägt rum, ett regeringsskifte

som enligt min mening innehåller en
hel del intressanta och lärorika drag!
Det kom jo som en direkt om också
rätt överraskande följd av folkomröstningen.
Bondeförbundet eller, som det
numera kallas, centerpartiet gjorde, såvitt
jag förstår en valtaktisk volt och bröt
upp från regeringen i förhoppningen att
därigenom kunna bevara så stor del som
möjligt av dem, som röstade för linje 2,
såsom centerpartiets kommande väljare.
Vi fick en regeringskris, utan att den föregåtts
av omedelbara och praktisk-politiska
meningsskiljaktigheter mellan de två
regeringspartierna. En sådan regeringskris
är ju ganska ovanlig i vårt land och
i andra jämförliga länder. Centerpartiet,
som under folkomröstningskampanjen
energiskt hävdade att de, som röstade
för linje 2, icke skulle vara identiska
med partiets väljare, grep plötsligt chansen
att identifiera tvåans anhängare med
sitt parti. Det är uppenbart att valtaktiska
spekulationer låg bakom denna
manöver. I vad mån den håller, får vi
väl se i ett kommande val. Men just
denna brist på saklig politisk motivering
för koalitionens sprängning förtjänar
att noteras som ett sällsamt drag i
det partipolitiska schackspel som försiggår
i vårt land.

Det andra och kanske långt mer betydelsefulla
särdraget är monarkens och
de borgerliga partiernas kombinationsspel.
Alla vet ju, att en borgerlig samlingsregering
med nuvarande parlamentariska
styrkeförhållanden skulle vara
en fullkomligt kraftlös regering. Den
skulle icke få igenom vare sig lagstiftningsfrågor
eller anslagsfrågor som underkändes
av arbetarrörelsens representanter.
Det enda en sådan regering
skulle kunna åstadkomma vore väl att
sabotera och uppskjuta angelägna reformkrav
och hindra att den folkvilja,
som kom till uttryck den 13 oktober,
skulle få praktiskta resultat genom beslut
i riksdagen, och det är väl det som
är de stora kapitalägarnas intresse för
närvarande. Det var också därför som
herr Ohlin och herr Hjalmarson sprang
sig svettiga i slottstrapporna och hämtade
stimulans. Jag tror inte att vad

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

som försiggick under förra veckan bara
beror på taburetthunger från höger- och
folkpartiledarnas sida. Vad som skedde
var väl egentligen ingenting annat än ett
ihärdigt försök av kungen, storfinansen
och måhända krafter, som inte ens har
svensk mantalsskrivningsort, att genomföra
en omläggning av den svenska politikens
hittillsvarande grundlinjer. Strävandena
gick ut på att åstadkomma en
A-paktsvänlig och atombombsvänlig ministär
utan hållbar parlamentarisk förankring.
Vad som avhandlades i majestätets
skrivrum och högerns och folkpartiets
kanslier och storbankernas allra
heligaste under dessa hektiska dagar
är väl ännu i sina detaljer förborgat för
allmänheten. Men att insatserna i spelet
var höga är alldeles klart, och det är
inte minst det som är intressant och
lärorikt i den regeringskris som vi genomlevde.

Nå, alla dessa planer korsades. Vi fick
den regering, som med nuvarande parlamentariska
läge är den enda möjliga.
Kommunisterna kommer — såsom vi redan
har sagt officiellt — att ge denna
regering stöd i alla frågor av betydelse
för det arbetande folket, ge den stöd
emot de borgerliga partierna — en politik
som naturligtvis inte utesluter egna
initiativ och självständig politik från
vårt parti. Vi anser att den regeringsförklaring,
som har lästs upp i dag, kan utgöra
en god grundval för en framstegsvänlig
reformpolitik.

För dagen kan jag inskränka mig till
denna kommentar. Men låt mig ändå,
eftersom senast genom handelsministern
frågan om europamarknaden kommit på
tal, sätta ett frågetecken för regeringens
utfästelser att verka för Sveriges anslutning
till ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Det är ett steg av stor betydelse,
ett steg vars konsekvenser på
olika områden, inte minst för landets
nationella suveränitet, mycket noga
måste övervägas, innan det las upp.

Naturligtvis är — det har också framgått
av denna debatt och ännu mer av
pressdebatten — de borgerliga partierna
upprörda över att den kommunistiska
gruppen kommer all spela eu av -

Ang. regeringens politiska program
görande roll vid gemensamma voteringar
i riksdagen. Jag kan inte lugna de
borgerliga på den punkten. Kommunisterna
kommer att använda sina utslagsröster
till gagn för de arbetande massorna
i landet, och att sådana avgöranden
kommer att gå högern och folkpartiet
emot, kan vi inte hjälpa. Det är
självklart med hänsyn till de intressen
i det svenska samhället som dessa partier
i verkligheten representerar.

Men låt mig i detta sammanhang bara
påtala eu sak som jag tycker är rätt
uppseendeväckande. I ett tidningsuttalande
under regeringskrisen förklarade
folkpartiets ledare, att »kommunisterna
inte borde tillåtas att spela en så avgörande
roll vid gemensamma voteringar».
Han efterlyste vidare, som han
sade, »någon ordning varigenom kommunisternas
nyckelposition i nuvarande
mandatläge kunde neutraliseras».
Jag vill gärna fråga folkpartiets företrädare
i denna kammare: Anser ni
verkligen att de kommunistiska mandaten
i riksdagen inte skall tillmätas samma
rätt som andra partiers mandat i
detta hus? Det har ju funnits företrädare
för liknande tankar i andra länder,
men jag tycker inte att resultaten
av deras tankemöda och ansträngningar
uppmuntrar till efterföljd. Kommunisterna
samlade vid senaste val omkring
200 000 röster. Vi representerar alltså
en betydande opinion bland folket. Men
genom den nuvarande valordningen
måste kommunisterna betala omkring
32 000 röster för ett mandat, medan det
exempelvis bakom varje folkpartimandat
inte står mer än omkring 15 000
röster. Det är dessa 200 000 väljares mening
som ledaren för folkpartiet nu vill
förstumma. Men vart bär det i väg med
demokratien, om man leker med sådana
tankar? Jag riktar frågorna till folkpartiets
representanter. Vill ni inlåta er på
elt sådant spel som er partiledare genom
detta uttalande har rekommenderat? Herr

talman! Folkomröstningen den
13 oktober blev en storslagen manifestation
av löntagarna för deras bestämda
krav på lagstadgad pension på

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

företagens bekostnad. Varje försök att
förringa eller bortförklara löntagarlinjens
seger är dömt att misslyckas. Man
har försökt göra det i pressen, och man
har också försökt det här i dagens debatt.
Det är ett faktum att röstsiffrorna
tydligt visar att folkomröstningens inspiratörer
och framdrivare, högern och
folkpartiet, fick uppleva ett allvarligt
nederlag. Trots överlägsenhet i fråga
om ekonomiska och propagandistiska
resurser och trots riksdagens generositet
att ge dessa två partier två miljoner
kronor i anslag för propagandan,
trots Arbetsgivareföreningens stöd, trots
storfinansens generositet och understöd
och trots den mest vilda förvriingningskonst
lyckades nu högern och folkpartiet
inte att samla mer än omkring 35
procent av de röstande. Det är ett resultat
som ger ett gott betyg åt det svenska
folket och som visar, lnir djupt rotfast
klassmedvetandet ändå är hos landets
löntagare.

För första gången kunde också på
mycket länge hela den politiska och
fackliga arbetarrörelsen liksom i stort
sett tjänstemannarörelsen uppträda enigt.
Däri låg kanske den betydelsefullaste
kraftkällan. Under kampanjen slöts tusentals
förbindelser över partigränserna
inom arbetarrörelsen. Det hade betydelse
inte bara för folkomröstningen
utan också för kommande kraftmätningar
på det ekonomiska och politiska
fältet.

Kommunistiska partiet, som inte hyser
några själviska intressen, gick helhjärtat
in för löntagarlinjen, en linje
som för övrigt i stort sett motsvarar vad
vi tidigare har förfäktat bland annat
här i riksdagen. .lag är övertygad om
att man över hela landet kan intyga
att våra anhängares insatser var av
ganska stor betydelse. Därför känner vi
oss också djupt medansvariga för resultatet.
Därför kommer vi även att sätta
in alla de krafter, som står oss till buds,
för att pensionsfrågan skall få den lösning
som folkomröstningen angav. Det
är närmast löjeväckande, som man i
den borgerliga pressen försöker, att med
anlitande av olika slags sifferkonster

trolla fram en falsk bild av omröstningens
resultat. Höger- och folkpartipressen
söker i sin fålla räkna in inte bara
dem som röstade för linje 2 eller 3,
utan också alla som röstade blankt, och
så konstaterar man att majoriteten ändå
uttalar sig emot den lagfästa pensionen.
Med en sådan akrobatik kan ju två
gånger två lika gärna bli sex som fyra.
Man kan inte räkna in blankrösterna
bland treans anhängare. Det är väl alldeles
klart att de, som röstade blankt, av
olika skäl vände sig mot alla tre förslagen.
Varför skall man för resten på
det håll, där man nu försöker kamma in
blankrösterna, vara så blygsam? Ni kunde
gärna mobilisera också de 30 procent
som satt hemma, ty de röstade inte
heller för något av förslagen. Det är
klart att det är alldeles orimligt att söka
tolka omröstningen på det sättet. Lika
orimligt är det att slå ihop tvåans och
treans röstetal, tv under kampanjen
kämpade trean med samma ursinne mot
tvåan som mot ettan.

Fakta i folkomröstningen är enligt
min mening att för en lagfäst pension
på företagens bekostnad uttalade sig de
flesta eller omkring 46 procent, och för
pensionsfrågans ordnande genom kollektivavtal
och på löntagarnas bekostnad
35 procent. Det var de två huvudalternativen,
och fördelningen på dem
av röster måste tillmätas avgörande betydelse,
när man skall dra konsekvenserna.
Omröstningen gäller främst löntagarna
och deras krav på samhället. De
utgör majoriteten av folket, och de har
med överväldigande majoritet uttalat sig
för en lagstadgad pension. Därför måste
enligt min mening deras ställning tillmätas
avgörande betydelse vid frågans
fortsatta behandling.

Det har redan gjorts inviter till kompromisser
senast här i dag från herr
Ohlons sida. Jag kan mycket väl förstå
den ängslan inför framtiden som just nu
sprider sig inom folkpartiet. Det är sannerligen
inte så lätt att framställa sig
som ett socialliberalt och löntagarvänligt
parti, när man går i flock och
farnöte med Arbetsgivareföreningen och
bolagshögern.

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Det är fara värt att den socialliberala
masken spricker genom denna manöver
och det är därför som man är så ivrig
att söka åstadkomma en samförståndslösning
i pensionsfrågan. Samförståndslösningar
är naturligtvis alltid eftersträvansvärda,
men här står nu två principer
av grundläggande betydelse emot
varandra. Det är lagfäst pension på arbetsgivarnas
bekostnad, som majoriteten
av löntagarna vill ha, å ena sidan, och
å andra sidan är det ingen lagfäst ålderstrygghet
utom folkpensionen för
folkmajoriteten, vilket folkpartiet så
energiskt under kampanjen propagerat
för. Jag har svårt att se någon möjlighet
till kompromiss mellan dessa två grundprinciper.
Den ena måste kapitulera för
den andra. När nu folkpartiet genom sitt
fasta engagemang på högerns sida har
ställt sig som motståndare till detta årtiondes
största sociala reform, har det
bara två saker att välja på: antingen
övergång till löntagarlinjen i stort eller
en fortsatt tillvaro som högerns tvillingbror.
Den sistnämnda tillvaron innebär
ju också att de inbrytningar i arbetarleden,
som folkpartiet skrutit över de senaste
åren, mycket snabbt kommer att
kunna rensas bort.

Den mening jag företräder är således,
att det inte kan bli någon kompromiss i
kärnfrågorna när det gäller pensionen,
men däremot kan förslaget förbättras
bland annat så, att småföretagarna, arbetande
bönder och jämställda kan komma
med på likartade grunder som arbetare
och tjänstemän.

Herr talman! Den andra frågan, som
jag med några ord tänkte beröra, är
försvarsfrågan, som under den senaste
tiden tilldragit sig allt större intresse.
Det senaste förslaget från ÖB öppnar
egentligen kusliga perspektiv såväl i
fråga om kostnader som politiska konsekvenser.
Den plan, som nu har framlagts,
utgår som en självklarhet ifrån
att Sverige kommer att utsättas för angrepp
från ett bestämt väderstreck. I en
enligt min mening helt verklighetsfrämmande
hypotes, som saknar varje sakligt
underlag, utgår man från att Sverige
kommer alt bli angripet österifrån. Ni

Ang. regeringens politiska program
har väl alla sett, att i de skisser som
publicerats av de olika alternativ, som
övervägts av utredningen, har man räknat
med invasionsförsvar utslutande mot
öster. Att våra grannländer i väster och
söder ställt sina territorier och sin försvarsmakt
under en stormakts kontroll
och att detta utgör ett allvarligt hot mot
vårt land i händelse av stormaktskrig
bekymrar tydligen inte alls försvarsledningen.
Att Västtyskland nu snabbt återupprustas
och att A-pakten med nazistiska
generaler och amiraler som dominerande
figurer är i färd med att bygga
upp ett särskilt östersjökommando, hälsas
med tillfredsställelse av öB-planens
strateger.

Lägger man härtill att öB-planen förordar
att vår krigsmakt bör byggas upp
så, att den skall kunna ge en maximal
kraftutveckling i krigets inledande skede,
på bekostnad av seghet och uthållighet,
tycker jag att den politiska målsättning,
som ligger bakom, är tämligen
klar. Den innebär att man formellt skall
upprätthålla alliansfriheten, men vår
krigsmakt skall byggas ut så, att den
utan större besvär kan anpassas till Atlantpaktens
behov. Denna strategi strider
mot vår officiellt deklarerade utrikespolitiska
kurs. Den strider mot svenska
folkets vilja att stå utanför stormaktsblock,
och därför bör den också allvarligt
påtalas och fördömas. Den strider
också klart emot de intentioner, som
fanns i utrikesministerns senaste tal,
som han höll vid den socialdemokratiska
ungdomens försvarskonferens.

Så till kostnaderna. De har redan under
en följd av år varit så höga och så
förödande för penningvärdet, att en
mycket bred folkopinion kräver väsentliga
reduceringar. Men detta imponerar
inte på försvarsledningen. Den bara
kräver fler miljoner. Man kräver i denna
plan redan för nästa år en höjning
med omkring en halv miljard kronor.
Det innebär, att vi redan nästa år, om
vi räknar med utgiften för kapitalbudgeten,
skulle komma upp till den fantastiska
summan av över tre miljarder kronor
om året till krigsmakten. Det betyder
alt genomsnittligt taget varje två -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

barnsfamilj på olika sätt skall brandskattas
på omkring 1 600 kronor per
år för militära ändamål.

Varje försök till nedskärningar på
summorna avvisas på förhand genom en
mycket kufisk matematisk argumentation.
Det heter i planen, att varje prutning
av tio procent på anslagen sänker
krigsmaktens värde med tjugo procent.
Enligt den matematiken blir således
resultatet, att om man sänker utgifterna
till hälften — om vi alltså
skulle anslå en och en halv miljard
kronor — skulle Sverige över
huvud taget inte ha något försvar kvar.
Det är den logiska slutsatsen av det resonemang,
som föres i öB:s utredning,
och ännu värre blir det, om man följer
ett annat resonemang, som finns i samma
utredning, där det hävdas, att om
kostnaderna sänks med 10 procent,
minskas stridsvärdet i en viss situation
med inte mindre än 36 procent. En nedskärning
av anslaget med 30 procent
— d. v. s. om vi skulle kosta på oss
ungefär 2 miljarder — innebär enligt
denna underbara matematik, att stridsvärdet
för vår krigsmakt mer än totalt
försvinner.

Det är naturligtvis orimligt att föra ett
sådant resonemang, men det föreläggs i
en till synes mycket allvarlig utredning
från öB:s sida.

Lyckligtvis tror jag man kan säga, att
vårt folk alltmer börjar förstå, att vi
inte längre lever på karolinernas tid.
Vår fred garanteras inte av hur många
miljoner generalerna önskar förbruka.
Det är massor av andra faktorer, som
här gör sig gällande. Läget är ju sådant,
att man kan säga, att det är två stormakter,
som dominerar. Bägge dessa
stormakter har väldiga resurser till förfogande.
Tekniken har gått oerhört
snabbt framåt. Interkontinentala robotar
är redan ett faktum. Det måste också
påverka planeringen av den svenska försvarsmakten.
Flyget i gammal mening,
som nu ÖB vill offra 40 procent av utgifterna
på, spelar inte på långt när
samma roll som förut. Att sända upp
jaktplan mot en robot är ju bara löjeväckande.
Det är, som om någon skulle

komma på idén att ta ned Sputnik med
en luftvärnskanon eller ett flygplan.

Jag tycker, att dessa enkla fakta ändå
borde vara fullt klara för dem, som har
ansvaret för det svenska försvarets uppbyggnad.
Vi har kommit därhän, att de
små länderna inte längre kan leka stormakter.
Sverige måste också sluta därmed.
Tanken på atomvapen måste utrensas
både av mänskliga hänsyn och
av kostnadsskäl. Men det förefaller, som
om våra generaler har tappat sinnet både
för de mänskliga hänsynen och för
de ekonomiska realiteterna. I öB-planen
sägs det: »Vi skall tillverka atomvapen
om några år. De kostar bara 10
miljoner kronor per laddning». — Enligt
deras mening en struntsumma. Det
är ungefär som när min yngste son ber
att få 50 öre till en glasspinne en varm
sommardag.

Om vi nu för ett ögonblick bortser
från de omänskliga konsekvenserna av
ett atomkrig, om vi bortser från att risken
för att vi skall dras in i ett sådant
krig är större, om vi själva atomrustar,
och enbart ser till kostnaderna, finner
vi att dessa är av en storlek som överstiger
vårt folks ekonomiska förmåga.
Varje laddning kostar bara 10 miljoner,
säger man, plus anläggningskostnader
för fabriker in. m. Men det räcker väl
inte med bara en atomladdning? Vi måste
väl ha åtskilliga, om vi skall kunna
hävda oss bland stormakterna, och det
är detta, som leker generalerna i hågen.
Jag vill bara erinra om att vi för varje
sådan laddning skulle kunna bygga
200 lägenheter eller egnahem för 50 000
kronor stycket. Vore det inte bättre användning
för folkets pengar att göra det
än att lägga ut dem på atomladdningar?

Min slutsats blir således, herr talman,
att det inte längre går att bygga försvaret
på den nuvarande organisationen
och målsättningen. Vår alliansfrihet,
som tar sikte på neutralitet, om ett stormaktskrig
bryter ut, måste komma till
uttryck också i den militära planeringen.
Det innebär att vi, såsom jag tidigare
har hävdat i kammaren, bör bygga
upp ett demokratiskt folkförsvar,
byggt på folkets egen levande värnkraft

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

och inte på atombomber och robotprojektiler.
Vi måste inrätta oss för att avvärja
en eventuell ockupation, och i en
sådan situation måste vi ha förtroende
för folket. Det är så, att varken fjärrobotar
eller atombomber kan ockupera
landet. Härtill fordras ockupationstrupper,
och sådana kan endast det svenska
folket självt med tjänliga vapen och i
partisankrigets form bekämpa. Vi hävdar
nödvändigheten av att vi bygger upp
ett sådant folkförsvar. Vi hävdar, att
man kan bygga upp det för väsentligt
lägre kostnader än det nuvarande och att
det därtill blir för sina syften betydligt
mer effektivt. Därför menar vi, att vår
försvarsfråga måste tas upp till förnyad
och grundlig omprövning, då ÖBplanens
förutsättningar icke är hållbara
i nuvarande läge.

Herr talman! Jag tänkte inte gå in på
den ekonomiska politiken i dag, men låt
mig i alla fall med anledning av den debatt,
som tidigare fördes här mellan
finansministern och högern och folkpartiet,
göra ett par reflexioner om den aktuella
ekonomiska situationen. Man hävdar
från konjunkturinstitutets sida att
vi nu nått s. k. samhällsekonomisk balans.
Det kan ju hända att vi just för
ögonblicket befinner oss i ett läge, som
enligt ekonomernas mening kan anses
som ett visst balansläge, men hur länge
befinner vi oss där? Ingen vill göra
några utfästelser på den punkten, och
ingen kan det heller. Jag vill vidare fråga:
På vilkas bekostnad har en sådan
balans uppnåtts? Jag lägger därtill följande:
industriproduktionen har ökat
med 6 procent under första halvåret,
företagens bruttovinster ökar, konsumentpriserna
har stigit med omkring 5
procent, men löntagarna har endast ökat
sina inkomster med 3,5 procent, även
om jag däri inräknar den beräknade löneglidningen,
sysselsättningen har minskat
och arbetslösheten är redan ett allvarligt
problem, åtminstone på vissa
orter, den senaste hyreshöjningen kostar
hyresgästerna It) procent i ökad boendekostnad,
och bönderna belastas med
omkring 40 miljoner kronor i nya utgifter.
Vidare kan nämnas att småföre -

Ang. regeringens politiska program

tagarna får allt svårare att klara sig,
statsfinanserna anses som tämligen hårt
ansträngda och kommunerna har på löpande
band höjt utdebiteringarna. Det
väntas att konsumentpriserna kommer
att stiga ytterligare under den närmaste
framtiden, men lönerna är bundna vid
nuvarande avtal också för det kommande
året. Stora grupper av löntagare har
redan under det här året fått en faktisk
sänkning av sina realinkomster, och mer
i samma riktning hålls i beredskap för
dem. Ja, det är alltså löntagarna och
bönderna som fått betala priset för den
s. k. ekonomiska balansen.

Jag är därför ganska övertygad om att
missnöjet med den ekonomiska politiken,
om den får fortsätta som hittills,
kommer att växa. Icke minst är jag övertygad
om att kraven på en sänkning av
räntan kommer att tillta. Vi anser, herr
talman, att en av de första åtgärderna,
som regeringen bör vidtaga, är att återgå
till den räntenivå, som var gällande
före de senaste höjningarna.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr öhman hade nyss
en del spekulationer om bakgrunden till
att centerpartistatsråden lämnade regeringen.
Jag saknar anledning att kommentera
den saken, i all synnerhet som
jag vet att herr Eliasson senare kommer
att ta upp hithörande frågor. Jag skall,
herr talman, i stället utgå från den föreliggande
regeringsförklaringen.

Jag ger herr Ewerlöf rätt så till vida,
att det i dag den 6 november fortfarande
ligger en del dimma över slagfältet.
Jag tycker i alla fall att man bör ge regeringen
den komplimangen, att vi på
väsentliga punkter har fått klara besked,
besked som vi accepterar och besked
som vi inte accepterar. Till de senare
hör ju pensionsfrågan.

Naturligtvis är det tillfredsställande
att regeringen har signalerat att den
folkpensionshöjning, som vi tidigare
kommit överens om, nu skall komma till
stånd. När det gäller tilläggspensionerna
är man emellertid missräknad över
regeringsförklaringens kategoriska formuleringar.
Till de saker, som man häl -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

sar med tillfredsställelse, hör vad regeringsförklaringen
till en början säger beträffande
författningsfrågorna. Därvidlag
konstateras att folkstyrelsens arbetsformer
ständigt måste anpassas efter samhällsutvecklingen
i en livskraftig demokrati.
Det är nödvändigt, säger man, för
att förstärka demokratins arbetsduglighet
och för att stimulera de enskilda
medborgarnas aktiva medverkan i samhällsarbetet.
Jag vill instämma däri, särskilt
i fråga om nödvändigheten att stimulera
de enskilda medborgarnas aktiva
medverkan i samhällsarbetet.

I detta sammanhang pekar man i regeringsförklaringen
på att författningsutredningen
kommer att framlägga förslag
om valsätt, folkrepresentationens
uppbyggnad, regeringens arbetssätt och
folkomröstningsinstitutet. Nu kommer
inte författningsutredningen att framlägga
något förslag, som kan ge anledning
till proposition till denna riksdag
och inte heller till nästa. Jag skulle vilja
fråga representanterna för regeringen:
Får man uppfatta detta, att regeringen
i förklaringen hänvisar till författningsutredningen,
så att regeringen inställer
sig på en relativt lång livslängd?
Folkomröstningskampanjen har gett oss
värdefulla upplysningar, säger regeringsförklaringen.
Ja, det är utan tvekan
så, att den folkomröstningskampanj, som
vi har haft, har varit ett viktigt experiment
i svensk demokrati. Vi har fått
kunskaper på både gott och ont, om
våra partier och deras beteendemönster
och om möjligheterna att i vårt land
etablera den direkta personliga demokrati,
som folkomröstningsinstitutet representerar.
Låt mig då först konstatera,
att de politiska partierna i vårt land synbarligen
inte är mogna för folkomröstningsinstitutets
idéer om en personlig
demokrati, en demokrati där varje enskild
medborgare självständigt och icke
i flock ger sin mening till känna i viktiga
samhällsfrågor.

Partikäbblet står inte högt i kurs, allra
minst efter folkomröstningen, sade
herr Ewerlöf nyss. Det är riktigt. Men
vilka var det som satte i gång partikäbblet
i folkomröstningskampanjen?

Jag skall här redovisa, hur det gick
till. Vid folkomröstningskampanjens
upptakt deklarerades från alla de tre
linjerna, att pensionsdiskussionen borde
avpolitiseras. Man framhöll med all rätt
att folkomröstningen skulle vara meningslös,
om medborgarna efter vanan
flockade sig i de vanliga partifållorna.
Vad partierna vill kan man lättast ta
reda på här i riksdagen, och man behöver
inte ställa till med en folkomröstning
för att utröna den saken. Vid en
folkomröstning som den i pensionsfrågan
bör den enskilde medborgaren ge
sin personliga mening till känna och därvid
frigöra sig från den solidaritetskrets,
som tillhörigheten till ett politiskt parti
representerar.

Ja, detta borde ju vara självklart, och
så där resonerade man också på försommaren.
Låt oss inte blanda in partipolitik
i folkomröstningsdebatten, sade
man. Men hur handlade man? Jo, tvärtom.
Ju mer folkomröstningskompanjen
fortskred, ju hårdare blev politiseringen.

Redan från början ställde sig de flesta
av landets tidningar partivis som advokater
för respektive linjer i pensionsfrågan.
Detta var särskilt kännbart för
linje 2, som fick medhåll av bara 5 procent
av tidningspressen. Vårt underläge
accentuerades av att vi inom linje 2 bara
hade tillgång till de två statsmiljonerna,
under det att övriga linjer, och
särskilt trean, hade fantastiska ekonomiska
resurser. Linje 1 fick i stor utsträckning
sina pengar från fackföreningsrörelsen.
Varifrån linje 3 fick sina
pengar, skall jag inte orda om, som
herr Öhman nyss gjorde, men man kan
ju ha sina funderingar.

Redan på ett tidigt skede under folkomröstningskampanjen
engagerade sig
olika partier öppet för respektive linjer.
Listiga partitaktiker spekulerade i
metoder för att driva fram partimedlemmarna
till valurnorna med »rätt» valsedel
i handen. Slagord, halvsanningar
och förvrängningar av fakta distribuerades
i parti och minut. Den objektiva
upplysningsverksamhet, den sakliga redovisning
av fakta, som utgör folkom -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 21

röstningsinstitutets livsvillkor, såg man
inte mycket av.

Herr Ohlon frågade retoriskt: Hur
mycket vet allmänheten nu om pensionsfrågan
efter folkomröstningen? Jag kan
inte hjälpa att jag, när jag hörde herr
Ohlon säga detta, fick en okynnig tanke:
Hur mycket vet herr Ohlon själv om
pensionsfrågan? Jag styrktes i mina
misstankar, när jag hörde herr Ohlons
resonemang om värdebeständigheten hos
pensionerna enligt det förslag, som linje
2 företrädde i folkomröstningen och som
centerpartiet företräder här i riksdagen.
Herr Ohlon sade att det genom den värdebeständighetsgaranti,
som ingår i detta
förslag, kommer att bli en kraftig ökning
av inkomstskatten. Ja, det påståendet
gjorde man från linje 3 i början
av folkomröstningskampanjcn, men det
talet tystnade mycket snabbt. Mot slutet
av kampanjen erkände man från ledande
håll inom linje 3 att det talet var oriktigt.
Nu har påståendet emellertid dykt
upp här igen genom herr Ohlon. Då det
således kommer att inflyta i kammarens
protokoll, kan jag inte låta det stå oemotsagt.

Vi bygger, som man vet, inom linje 2
på folkpensionen. Ovanpå folkpensionen
vill vi skapa möjlighet till frivilligpension.
Av denna tilläggspension skall ett
belopp upp till 3 000 kronor göras värdebeständigt
genom garanti från det allmänna.
Denna värdcbeständighetsgaranti
skulle, påstår man nu, framtvinga
skattehöjningar. Herr Ohlon känner då
tydligen inte till att vi har samma system
praktiskt taget för garanti av värdebeständigheten
hos fonderna som det,
som ingick i den linje folkpartiet företrädde
inom pcnsionskampanjen.

Vi bör kunna klara värdebeständigheten
med samma metoder lika bra som
de — vi bör kunna göra det ännu bättre,
eftersom fonderna enligt vårt förslag
är långt mindre. Vi liksom linje 3
anser att man under normala förhållanden
bör kunna klara värdebeständigheten
hos pensionerna genom en värdebeständig
fondplacering, och då kostar ju
värdebeständighetsgarantien inga pengar
alls. Men vi är inte alldeles tvärsäkra.

Ang. regeringens politiska program
Vi säger att det vid vissa tillfällen skulle
kunna inträffa så kraftiga inflationer
att försäkringssystemets fondplacering
inte håller för påfrestningen. Vi menar
då att de småsparare för pensionsändamål,
som det här gäller, inte skall behöva
bli lurade på sina pengar. Alla
känner ju väl till hur det har blivit under
den sista mansåldern för sådana
som tecknat pensionsförsäkringar. De
har betalat in avgifterna, kanske under
stora svårigheter, i goda pengar, och
när pensionerna fallit ut har de betalats
i sämre pengar. Försäkringstagarna
har alltså inte i realvärde fått ut, vad
de betalat in. Vi vill inte att detta skall
ske framdeles. Här finns en skillnad
mellan oss och den inställning som herr
Ohlon företräder. Vi vill inte lämna pensionärerna
i sticket.

Då sägs det från herr Ohlon: »Ja, men
detta kostar pengar, och det måste bli
ökade skatter.» Nej, det är just vad det
inte blir, ty i en period av hård inflation
strömmar ju inflationspengar in till
staten, inte minst via skatterna till följd
av skattens progressivitet. Vi har räknat
ut att om det inträffar en inflation
på låt mig säga 10 procent, kommer
skatteintäkterna bara av den orsaken
att öka med 2 procent. Vi vill att dessa
extra inflationsinkomster skall användas
för att säkerställa pensionärerna.
Det blir för övrigt bara en mycket liten
del av dessa inflationsinkomster som
behöver tillgripas för den saken. Vi anser
det vara en moralisk plikt för samhället
att i ett sådant fall träda in. Samhället,
som har vård om penningvärdet,
bör inte förtjäna på inflationen, samtidigt
som kanske dåligt ställda pensionärer
skulle förlora sina pengar.

Detta om detta. Låt mig återgå till
resonemanget om vad som har skett under
folkomröstningskampanjcn.

Ett är klart: att man gjorde allt vad
man kunde för att förstöra folkomröstningens
karaktär av enskild, partifri
medborgarmanifestation. Men helt lyckades
man inte. Linje 2 lyckades bryta
igenom de konventionella partigränserna.
Det är obestridligt att åtminstone
JO, 50 procent av dem som röstade med

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

linje 2 kom från andra partier än centerpartiet-bondeförbundet.
Det är sådana
resultat som gör att jag trots alla negativa
erfarenheter inte helt förlorat
min tro på den direkta, den personliga
demokrati som folkomröstningsinstitutet
representerar.

En detalj i folkomröstningsdiskussionen
vill jag här draga fram, eftersom
den har direkt samband med de huvudfrågor
som vi i dag diskuterar. Från
treans sida försökte man inbilla medborgarna
att en röst för tvåan skulle
innebära ett indirekt stöd åt ettan. Man
sade: »Vänta bara tills folkomröstningen
är över -—- då kommer herr Erlander
och herr Hedlund att kompromissa.
Rösta därför med linje 3!» Nu deklarerade
ju herr Hedlund på ett tidigt stadium
att om socialdemokraterna lägger
fram proposition enligt ettan, så betyder
det regeringskris. Och mot kampanjens
slut förklarade statsministern att
en kompromiss mellan ettan och tvåan
var utesluten.

Men det fanns ändå människor som
inte riktigt trodde på det där. Jag skulle
vilja fråga de människorna vad de tror
i dag. Jag ber dessutom att få konstatera
att centerpartiet i dag står kvar på
exakt samma ståndpunkt som det intog
före folkomröstningskampanjen och att
centerpartiet om möjligt stärkts i sin
ståndpunkt genom det goda resultat som
linje 2 erhöll i folkomröstningen; lägg
märke till, herr öhman, att jag här gör
distinktionen mellan å ena sidan centerpartiet
och å den andra linje 2.

Men var står i dag de övriga partierna?
Av socialdemokraterna och senast
nu av kommunisterna har vi fått besked.
De står kvar på linje 1, även om denna
kan tänkas bli modifierad. Jag förmodar
att högern står kvar på det förslag, som
framlades av högern, folkpartiet ocli
arbetsgivarrepresentanten inom pensionsberedningen.
Men var står folkpartiet?
Herr öhman sade nyss att herr
Ohlon ville kompromissa med ettan. Ja,
det verkar så på mig också, men någon
säker uppfattning om vad herr Ohlon
och folkpartiet i dag vill i pensionsfrågan
har jag inte.

Nu skall det bli partiledaröverläggningar
i spörsmålet, och det kan i det
sammanhanget vara på sin plats att precisera
den inställning som centerpartiet
företräder och även tidigare företrätt.
För oss framstår folkpensionsförbättringen
som det väsentliga i pensionsreformen.
Så var det inom linje 2 -— det
har herr Strand alldeles rätt i ■— och
så är det också inom centerpartiet. Vid
en optimistisk bedömning av samhällets
ekonomiska resurser föredrar vi att använda
dem till en folkpensionsförbättring
framför att lagstifta om eller på
annat sätt tvångsmässigt genomföra tillläggspensioner,
som utgår med olika
villkor för höglönegrupper och låglönegrupper,
för löntagare och företagare,
för unga och gamla, för män och kvinnor.
Inom folkpensioneringen är vi särskilt
angelägna om att stärka familjeskyddet
— efterlevandeskyddet ■— och
invaliditetsskyddet. Vi bejakar folkpensionen,
allas pension, därför att den säkerställer
grundskyddet på ålderdomen,
den skapar bottentrygghet, den är rättvis
och den ger på lika villkor en hygglig
levnadsstandard på ålderns dagar.

När det gäller tilläggspensionerna
skall dessa vara personligt frivilliga. Naturligtvis
skall ingen förmenas att liksom
nu pensionera sig till det belopp
som han själv önskar, men så snart det
allmänna engagerar sig i tilläggspensioneringen
vill vi att det hela skall vara
försäkringsmässigt, så att var och en
själv skall betala vad hans försäkring
kostar. Vi vill dessutom att ingen skall
tvingas till en dyr Hlläggsförsäkring,
som han kanske inte anser sig ha råd
med. Vi vill alltså inte medverka till
ett tvångsmässigt pensionssparande, vare
sig detta åstadkommes genom lagstiftning
eller kollektivavtal. Och så vill
jag tillägga, att vi vill att pensionsfrågan
skall lösas på så sätt, att det skapas
lika möjligheter för varje enskild medborgare,
det må sedan vara löntagare
eller företagare, man eller kvinna.

Jag sade att vi i centerpartiet motsätter
oss ett tvångssparande för pensionsändamål,
men vi vill gärna försöka stimulera
fram ett frivilligt småsparande

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

för ålderdomen. Detta skulle kunna
åstadkommas genom affärsmässiga regler
för premierna och för fondmedlens
placering. Vad som ligger över folkpensionen
skall vara personligt, frivilligt,
affärsmässigt och med lika möjligheter
för alla.

Centerpartiets inställning till frågan
om tilläggspensionerna är återhållsam,
säger man. Ja, visst är den det. Vi vill
inte delta i högerns, folkpartiets, socialdemokraternas
och kommunisternas
kapplöpning om att tvinga på löntagarna
dyra pensioner upp till 20 000 kronor
och mera. Vi är rädda för stora
statsfonder, men vi är också rädda för
stora centraldirigerade s. k. privata fonder,
vilka också lägger en farlig ekonomisk
makt i ett fåtals händer. Vi anser
vår återhållsamhet beträffande tilläggspensionerna
befogad. Som linje 1 och
linje 3 presenterats i pensionsberedningen
medför de skattehöjningar. Naturligtvis
kan dessa förslag modifieras så
att inget bortfall av skatteunderlag uppkommer,
men även om så sker måste
ur den enskilde individens synpunkt ett
lagstiftningsobligatoriskt eller ett kollektivavtalsobligatoriskt
^stem med tillläggspensioner
ha samma effekt som
ökade skatter. Ur den enskilde individens
synpunkt är det .‘nte stor skillnad,
om vad han obligatoriskt har att betala
kallas skatt eller pensionsavgift. Både
skattebetalningen och den obligatoriska
pensionsavgiften medför att han får behålla
mindre del av sin lön till fri disposition,
och vad pensionsavgiften beträffar
är det i stort sett bara en bokföringsfråga,
om arbetsgivaren betalar
eller om pensionsavgiften dras av på lönen.

Jag vill, herr talman, sluta med en
sammanfattning. Trots den ansträngda
statsekonomien har vi inom centerpartiet
ingen tvekan om att infria våra löften
om folkpensionsökningen. Vi vill
tvärtom verka för en förstärkning av
folkpensioneringen vad beträffar efterlevande-
och invaliditetsskyddet, men
då det gäller tilläggspensioneringen vill
vi inte engagera oss för en lösning som
ställer press på skatteskruven eller för -

Ang. regeringens politiska program
slag som tvångsmässigt binder människors
intjänade inkomster. Vi anser att
människorna skall fritt få disponera de
pengar, som blir över sedan de betalat
skatten och de obligatoriska avgifterna
till folkpensioneringen. Det är detta vi
kallat den personliga frivillighetens
princip, tillämpad på tilläggspensionerna.
Det är, herr talman, från denna
princip som vi kommer att bedöma de
förslag som kommer att framläggas vid
de förhandlingar i pensionsfrågan som
nu förestår.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Den regeringsdeklaration
som har lämnats i dag innehåller
väl egentligen inte några nyheter, men
det finns ändå anledning att erinra om
att problem säkerligen kommer att uppstå,
då de i deklarationen framförda förslagen
skall realiseras. Jag tror också det
finns anledning att vid detta tillfälle deklarera,
att fackföreningsrörelsen med
tillfredsställelse noterar utgången av den
regeringskris som inträffat innevarande
höst och likaså deklarerar sin tillfredsställelse
med den förklaring som
regeringen i dag har lämnat. Jag vill
till denna deklaration anföra några synpunkter
och understrykanden. Det är
framför allt i tre avseenden.

Det sägs i deklarationen i fråga om
den fulla sysselsättningen, att regeringen
betraktar som en huvuduppgift att
vidmakthålla och stabilisera den fulla
sysselsättningen och även att begränsa
lokal och säsongmässig arbetslöshet.
Ja, om man tittar på utvecklingen på
arbetsmarknaden och gör det beträffande
arbetsmarknaden i dess helhet,
finns det väl ingen anledning att använda
annan benämning än att vi har
full sysselsättning. Men utvecklingen ger
ändock anledning till ett observandum,
framför allt om man utgår från förhållandena
inom enskilda industrier och
om man ser på sysselsättningsproblemet
efter en mera geografisk uppdelning.
Antalet lediganmälda platser har minskat
innevarande höst, om man jämför
med siffran för ett år sedan, enligt
konjunkturinstitutets rapport med cirka

Nr 24

Onsdagen den C november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
18 procent. Man kan notera att antalet
arbetslösa vid samma tidpunkt enligt
arbetsmarknadsstyrelsens statistik har
ökat med cirka 40 procent. Förekommande
permitteringar belyser ytterligare
det kärva klimatet. Kreditåtstramningen,
som tidigare orsakat arbetslöshet
inom byggnadsfacken, har nu fått
verkningar även på andra områden.

Finansministern har tidigare i dag
berört sysselsättningsproblemet, både
allmänt och vad det gäller speciellt
byggnadsindustrien. Jag vill knyta an
till de synpunkter han anförde och säga,
att arbetslösheten inom byggnadsindustrien
har fortsatt att öka. Antalet sysselsatta
inom byggnads- och anläggningsindustrien
var i augusti i år ungefär
2 procent lägre än vid motsvarande
tid föregående år, och enbart inom den
reglerade sektorn understeg antalet sysselsatta
fjolårssiffran med i runt tal 7
procent. Man kan emellertid mäta utvecklingens
verkningar även på annat
sätt. Arbetslöshetsersättningarna har i
kronor räknat redan passerat siffran
för hela kalenderåret 1956, då Byggnadsarbetareförbundets
arbetslöshetskassa
utbetalade 31 miljoner kronor.
Allt tyder på att vi i år får en utbetalning
på mellan 35 och 40 miljoner kronor,
troligen närmare 40, detta trots
att medlemsantalet är några hundratal
mindre än under föregående år.

Det är således ett odiskutabelt faktum,
att den nu rådande arbetslösheten
ligger på en högre nivå än någonsin tidigare
under efterkrigstiden. Arbetsmarknadsstyrelsen,
som med uppmärksamhet
följer utvecklingen, bär även
vidtagit en de] åtgärder, som vi hoppas
skall motverka en ytterligare försämring.

Arbetslösheten inom byggnadsindustrien
är ett komplicerat problem. Geografiskt
förekommer stora skillnader.
Förhållandena är starkt varierande mellan
olika yrkesgrupper. Det är klart att
olika åtgärder kan diskuteras. Vad som
i första hand förefaller vara aktuellt är
en annan rekryteringspolitik, en fråga
som vi försökt att lösa avtalsvägen parterna
emellan men tyvärr utan resultat.

Vi har stött på ett mycket benhårt principiellt
motstånd från arbetsgivarnas
sida. Man kan nog säga att den rådande
arbetslösheten inom denna industri till
viss del beror på en eftersläpning i den
kommunala planeringen. Även här kan
man motivera detta förhållande med
svårigheter i vad det gäller krediterna.

Men sysselsättningsproblemet ger
även anledning till vidtagande av åtgärder
från statsmakternas sida. Jag
tror inte att det är uteslutet att inom
ramen av den reglerade verksamheten
finna sådana positiva lösningar som direkt
skulle bidra till en jämnare sysselsättning
och då i samma mån minskad
arbetslöshet. En översyn av hela problemet
i anknytning till de ändringar,
som direkt sammanhänger med utvecklingen
inom industrien, i syfte att ernå
en bättre anpassning av regleringsverksamheten
till industriens förhållanden
skulle, tror jag, hälsas med tillfredsställelse
av de inom denna bransch verksamma.
Jag tror dessutom att det ur
hela samhällets synpunkt skulle vara
en synnerligen klok åtgärd.

Den andra frågan som jag här ville
säga några ord om gäller det ekonomiska
läget och den ekonomiska politiken
kontra pris- och löneutvecklingen.
Den redovisning av det ekonomiska läget,
som har lämnats såväl i dag som
tidigare, ger en föreställning om de avsevärda
svårigheter som möter vid ställningstagandet
till ofrånkomliga avvägningar.
Kraven är säkerligen inte
mindre nu än tidigare. Tvärtom förefaller
det som om anspråken relativt
har ökat. Alla intressegrupper har inte
samma utgångsläge, samma möjligheter
och förutsättningar att ernå kompensation
och ytterligare förbättringar. Jag
tror att det här finns anledning att erinra
om att löntagarna genom det i år
träffade tvåårsavtalet är bundna även
under hela 1958. Ja, vissa grupper är
avtalsbundna också under en betydande
del av 1959. Jordbrukets prissättning
kan ju få till följd att levnadskostnaderna
ökar mer än man hade anledning
att räkna med då avtalet träffades. Fn
ökning av konsumentprisindex upp till,

Onsdagen den C november 1957 fm.

Nr 24

eller kanske till och med över talet
150 skulle — efter denna månads utgång;
och det är ju naturligt om en
sådan ökning sker därefter — för löntagarna
medföra okompenserade prisstegringar
under återstående del av avtalsperioden.
Uppgörelsen om ett tvåårigt
avtal har allmänt bedömts såsom
ett synnerligen värdefullt bidrag till strävandena
att ernå samhällsekonomisk balans.
Därför bör det väl vara en lika
allmän strävan att söka hålla prisutvecklingen
inom sådana gränser, att
man inte vid halvtid av avtalsperioden
måste deklarera, att förutsättningarna
inte höll. En upprepning av tvååriga
avtalsperioder måste då betraktas som
utesluten.

Kraven på ökade utgifter under kommande
budgetår för helt naturligt det
statliga inkomstproblemet fram till kategorien
av angelägna frågor. I denna
diskussion bär tid efter annan en allmän
omsättningsskatt förts på tal som
en tänkbar åtgärd för att tillföra statskassan
ytterligare medel. Sett mot bakgrunden
av verkningarna på lönefrågan
tror jag att det skulle vara synnerligen
olyckligt, om man under innevarande
avtalsperiod genomförde ytterligare en
skattepålaga, och jag måste i detta avseende
säga, att det är med tillfredsställelse
jag tagit del av regeringsdeklarationen,
där det beträffande skattepolitiken
sägs dels att skattebördorna
skall fördelas efter medborgarnas bärkraft
och dels att beskattningen skall
vara rättvis och förhindra skattefusk
på de lojala skattebetalarnas bekostnad.
Jag har tolkat vad som sägs i denna
del av regeringsdeklarationen så, att
det inte finns planer på ytterligare skattepålagor,
som under den återstående
delen av avtalsperioden skulle sätta löneuppgörelsens
reella värde i fara. Avtalsperiodens
längd har utan tvekan en
viss betydelse i de samhällsekonomiska
sammanhangen, och från den utgångspunkten
borde det vara klokt att låta
avgörandet i dylika skattefrågor anstå
till dess att nuvarande avtalsperiod är
tilländalupen.

Av de stora kostnadsfrågorna har även

Ang. regeringens politiska program

försvarsutgifterna kommit i rampljuset.
Det är inte min mening att här gå in
på det problemet, inte heller att göra ett
försök alt diskutera de framlagda utredningsförslagen.
Men det finns ändock anledning
att kanske mera som en parentes
erinra om att även dessa kostnadsproblem
väl får ses mot och rymmas
inom ramen för de ekonomiska möjligheter
som finnes. Jag säger detta närmast
med anledning av vad som i går
anfördes i Svenska Dagbladet, där man
klart slog fast att nu måste försvarskostnaderna
och försvaret placeras främst.
Det skulle således innebära att en lösning
av problemet, försvarskostnaderna,
skulle få ske på bekostnad av andra lika
angelägna frågor och då inte minst
tjänstepensionen. En allmän samling
kring lösandet av försvarsfrågorna bör
väl vara möjlig, men då borde det väl
från samma utgångspunkt och med samma
positiva inställning och intresse vara
möjligt att finna en samlande lösning
även i tjänstepensionsfrågan. Det är det
tredje avsnitt som jag i detta inlägg alltså
ville beröra.

Det har klart och otvetydigt slagits
fast i regeringsdeklarationen, att regeringen
i pensionsfrågan eftersträvar en
lösning på grundval av den linje som i
folkomröstningen erhöll den största andelen
av rösterna, nämligen förslaget om
lagfäst rätt till tjänstepension. Det är
också med tillfredsställelse man läser,
att allvarliga ansträngningar kommer att
göras i syfte att ernå en samling kring
en sådan lösning. Jag tror mig kunna försäkra
att bakom denna del av regeringsdeklarationen
står hela den fackliga rörelsen.
Jag tror också jag kan säga att
den ger regeringen sin välsignelse och
sitt helhjärtade stöd och med spänning
avvaktar utgången och lösningen av denna
mycket stora socialpolitiska reform.

Den debatt som har förts här i dag
och efter folkomröstningen har jo till
viss del gällt frågan om omröstningsresultatets
rätta innebörd eller, med andra
ord, vilket råd som folket i val har givit.
Ja, man kan naturligtvis göra vissa kombinationer
med röstsiffrorna för att på
så sätt söka redovisa ett bättre resultat

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program

för det alternativ som vederbörande hade
velat skulle segra i omröstningen.
Men det torde vara oriktigt att utgå från
att de som röstat blankt därmed skulle
ha tillkännagivit en bestämd uppfattning
för ett förslag och en lika hestämd mening
mot ett annat. En sådan kombination
torde vara lika oriktig som att slå
samman rösterna för linje 2 och 3 och
därefter säga att man fått majoritet i
omröstningen mot löntagarlinjen. Linje
3 förklarade ju sig vara positiv till en
tilläggspension men ville ha lösningen
via kollektivavtal och linje 1 förordade
en lagstiftning. Linje 2 däremot reagerade
lika kraftigt mot avtal som mot
lagfäst tjänstepension. Det är därför
orimligt att kombinera en majoritet
av tvåan och trean. Det är kanske
riktigare, alldenstund både ettan och
trean var positiva till en lösning av frågan,
att man lägger samman deras röster
och säger, att den av dessa linjer som
fick flertalet av de sammanlagda rösterna
är den som man bör söka få en definitiv
lösning efter. Vill man sedan söka
stärka betydelsen av röstresultaten för
vart och ett av de tre förslagen, finns
det enligt min mening fullgod anledning
till detta även för linje 1. Man får
väl utgå från att även anhängarna av
linje 3 menade allvar med en lösning av
de pensionslösa löntagarnas tjänstepension,
men man ville först ge löntagarna
möjlighet att tala om, för det första
huruvida de över huvud taget ville ha
tilläggspension, och för det andra vilken
form de helst föredrog — lag eller
avtal. Från den utgångspunkten torde
folkomröstningen ha givit ett mycket
klart besked om löntagarnas uppfattning.
Om man tar röstsiffrorna från flertalet
orter, där löntagarna varit i majoritet,
t. ex. vissa industriorter, visar det sig att
linje 1 erhållit inte bara majoritet utan
också på många orter en betydande majoritet.
Svaret måste alltså bli ja till pension
och ja till att pensionsrätten skall
fastställas i lag. Det är väl också naturligt,
att företagare och alla, som inte haft
något personligt intresse att bevaka i
tjänstepensionsfrågan, kanske i stor utsträckning
röstat på annat förslag än

förslagen nr 1 och nr 3. Det är kanske på
det sättet, att en del företagare röstat på
linje 2 för att därmed säkert komma
ifrån både lagfäst och avtalsreglerad
tjänstepension åt de anställda.

Det talas nu ganska mycket och även
varmt och vackert om nödvändigheten
av samförståndslösningar och kompromisser
i pensionsfrågan o. s. v. Ja, ingen
motsätter sig väl en samförståndslösning.
Tvärtom borde det väl för övrigt vara en
rimlig begäran från löntagarnas sida,
att de partier som nu står bakom linjerna
1 och 3 i samförstånd söker lösa
frågan om tjänstepensionen. Då lagstiftningsalternativet
fått flertalet av
dessa två förslags röster, är det väl naturligt,
att pensionsrätten skall fastställas
i lag. Jag vill också säga — vilket
klart deklarerades och också motiverades
i den debatt, som föregick omröstningen
— att avtalslinjen inte är någon
framkomlig väg, därest man vill medverka
till att alla, som nu saknar tjänstepension,
skall tillförsäkras en dylik
förmån. För fackföreningsrörelsen är det
helt enkelt otänkbart att stödja någon
annan linje än lagstiftningsalternativet.
Däremot bör det finnas förutsättningar
för vissa ändringar, tillägg och justeringar
av linje 1 i dess nuvarande form.
Även detta har klart antytts både i debatten
och senare.

Fondfrågan och därmed sammanhängande
problem bör kunna lösas efter närmare
överläggningar berörda intressegrupper
emellan. Skulle detta vara omöjligt,
är det bara att konstatera, att förutsättningar
tyvärr saknas för en samförståndslösning.
Men det bör lika klart
konstateras, att man inte löser frågan
om löntagarnas tjänstepension genom att
remittera ärendet från den lagstiftande
församlingen här på Helgeandsholmen
till Svenska arbetsgivareföreningens högkvarter
på Blasieholmen. Det innebär i
stället att denna så betydelsefulla fråga
— och detta tycks man i stort sett vara
ense om —- skjutes på en lång och oviss
framtid. För det stora flertalet löntagare
förblir frågan olöst, intill dess lagstiftning
är ett faktum. Landets löntagare
väntar nu på en lösning. Det betrak -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

tas som en logisk följd av folkomröstningen.
Utgången av riksdagsbehandlingen
av den proposition, som jag utgår
ifrån kommer att framläggas, blir
beroende av huruvida man trots allt kan
ernå majoritet om lagfäst tjänstepension.
Jag vill, herr talman, sluta detta inlägg
med att säga, att skulle detta inte vara
möjligt, återstår väl inte något annat alternativ
än att vi på nytt får genomleva
en strid i en av vår tids säkerligen allra
största socialpolitiska frågor. Jag tycker
att det mot bakgrunden av detta borde
finnas förutsättningar och möjligheter
till en samförståndslösning på samma
sätt som man ju ändock trots motsättningar
har lyckats att lösa andra stora
socialpolitiska reformer.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Den remissdebatt som
nu pågår präglas ju av detsamma som
brukar prägla en remissdebatt: svårigheter
med det finansiella läget och svårigheter
på vissa andra områden där
ett och annat har inträffat sedan riksdagen
sist var samlad. Det har ju skett
stora förändringar inom regeringen sedan
vi sist möttes. Vi har fått en rent
socialdemokratisk regering. Det har i
dag diskuterats en hel del från oppositionens
sida om man inte borde ha en annan
regering än den nu sittande. Jag
skall inte gå in på detta, men jag kan
inte underlåta att säga några ord därom
i anledning av herr förste vice talmannens
anförande. Han underströk att orsaken
till att centerpartiet lämnat regeringen
var att det rådde inre svårigheter
inom partiet. Jag skulle kunna
lugna herr förste vice talmannen med
alt säga att hade socialdemokraterna
hållit givna löften och det avtal, som
gjordes upp mellan centerpartiet och
det socialdemokratiska partiet när vi
bildade koalitionsregeringen, så kan det
hända att man inte i dag hade stått i
det liige som man nu står i. Jag skall
inte här dra fram alla de punkter där

5 Första kammarens protokoll 1957. Nr 24

Ang. regeringens politiska program
socialdemokraterna har svikit, men jag
hoppas herr förste vice talmannen förlåter
om jag säger att det var på de
väsentliga punkterna som socialdemokraterna
svek givet löfte. Jag anser för
min del att man inte har någon vidare
grund att bygga på för ett koalitionsregerande
när det går på det sättet.

Jag kan inte underlåta att säga några
ord när man här talar om svårigheterna
att få budgeten balanserad. Finansministern
har ju vid flera tillfällen varit
inne på det. Han har också talat om
svårigheterna att skaffa fram det kapital
som behövs. Regeringen har i sin
deklaration framhållit en hel del saker.
Jag vill inte säga att det är något särskilt
väsentligt. Den är hållen i mycket
nätta ordalag, tycker jag, jämfört med
vad det brukar vara, men det kan kanske
bero därpå att man räknar med
att det bara är en liten vinterregering
som sitter, och sedan skall det väl komma
något annat. Men man märkte inte
i denna regeringsförklaring någonting
som tyder på att regeringen skall spara.
Den bara talar om att utgifterna skall
öka, och finansministern säger att bostadsbyggandet
var större i år än vanligt
och att det skall fortsätta.

Ja, herr talman, jag har ingenting
emot att så sker, men jag undrar i alla
fall om inte tiden är inne att låta dem
som skall ha bostäder själva betala kostnaderna
i större utsträckning än hittills.
Man låter räntan stiga — jag skall
komma till det senare, men jag kan inte
underlåta att dra fram det även i detta
sammanhang — och räntehöjningen får
slå igenom i alla andra läger, men när
det gäller bostadsbyggandet får den inte
slå igenom. Jag är nu inte alls för detta
höjda ränteläge, det får jag säga, men
om vi är tvingade att dras med det
skulle det väl vara klokt om man från
regeringens sida tog steget fullt ut och
inte gjorde ett sådant lapptäcke som
man har gjort under en lång följd av
år. Man säger nu utan vidare bara:
Räntan får slå igenom över hela linjen,
men när det gäller bostadsbyggandet får
den inte slå igenom. Jag tycker inte att
det är det riktiga sättet. Man borde väl

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
åtminstone i någon mån försöka att
göra vissa besparingar här. Jag tror att
alla grupper utom möjligen de barnrika
familjerna nu har en inkomststandard
som skulle kunna medgiva dem att betala
kostnaden för de lägenheter som de
bebor. Jag tror att det skulle vara lyckligt
om regeringen kunde slå in på den
vägen. Subventioner kan nog vara bra
men skall ju endast ges i nödfall. Man
skall tillgripa dem, om man inte vill
låta den allmänna prisnivån höjas alltför
mycket, och man skall tillgripa dem
i sådana lägen då man kan säga att det
är ofrånkomligt. Men att i längden fortsätta
på detta vis tror jag inte är lyckligt.
Vi hörde i dag hur många miljoner
kronor som skall avskrivas i fordringar
på egnahemsbyggena. Var kommer dessa
hundratals miljoner från? Jo, de
måste komma från skattedragarna, som
ju är tvungna att betala dessa pengar
för att avskrivningarna skall kunna göras.

Jag kan inte heller nu underlåta att
påtala den räntekupp som riksbanken
företog sig i somras. Det är ganska egendomligt,
tycker jag, när en så högt uppsatt
person som riksbankschefen tillkallar
tre av dem som han tänker fånga
för att få majoritet, och så gör de upp
en plan. När sedan riksbanksfullmäktige
sammanträder har han majoritet
för sitt förslag, och så genomför han det
utan hänsyn till näringslivet.

Det är ju klart att man kan tvivla på
att regeringen verkligen stod alldeles
ovetande. Om jag skall tro finansministern
i dag, hade regeringen inte någon
vetskap om denna plan. Jag skulle i alla
fall tycka att det vore angeläget, att hans
excellens herr statsministern inför kammaren
lämnade en fullständig redogörelse
för vad som förevarit dels innan
räntehöjningen genomtrumfades och
dels när han avpolletterade ordföranden
i riksbanksfullmäktige. Jag kanske är
hård när jag säger det, men jag tycker
att alla de som ordnade denna kupp
borde ha följts åt — åtminstone borde
riksbankschefen ha följt ordföranden.

Riksbankschefen sade att riksbanken
är en självständig institution och att re -

geringen inte skall blanda sig i vad
den gör. Då skulle jag vilja fråga: Är
riksbanken en så självständig institution,
bur kunde då statsministern förmå
ordföranden att gå? Jag tror nog att
regeringen har möjligheter att påverka
riksbanken. Jag skulle därför som sagt
vilja rikta en direkt uppmaning till
statsministern att lämna en fullständig
redogörelse för vad som förevarit, allra
helst som en del tidningar har velat
göra gällande att statsministern inte var
ovetande om vad som skulle ske. Jag
vill dock inte påstå att detta är riktigt.

Jag skall inte spinna vidare på detta
tema, men det är väl ändå orimligt att
man skall hålla full sysselsättning —
det säger man i regeringsprogrammet i
dag — och samtidigt föra en högräntepolitik.
Det senare står visserligen inte
i programmet, men så är ju förhållandet.
Man har hänvisat till 1947 års överenskommelse
om den fulla sysselsättningen
-—• jag tror det var förste vice talmannen
som gjorde det — men man har
glömt att tala om att det i den överenskommelsen
också stod att man skulle
föra en lågräntepolitik. Jag tror att det
är mycket viktigt att ränteläget snarast
återföres till ett för landet mera normalt.
Vi kan inte fortsätta med högräntepolitiken,
som ger våra kreditinstitutioner
möjlighet att hålla snart sagt vilka
marginaler som helst. Ni kommer väl
ihåg när vi i denna kammare skulle anta
den beryktade räntelagen. Man frågade
då, vad lagen skulle tjäna till. Därvid
förklarade finansministern, att regeringen
måste ha lagen som ett vapen i handen
för att kunna hålla räntan på rimlig
nivå. Nu skulle jag vilja fråga: Var har
regeringen denna lag? Har regeringen
lagt den någonstans i ett skåp, så att
regeringen inte hittar den? Eller varför
tar man inte till den, så att man kan
återföra räntan till en skälig nivå?

Jag tror inte att det finns anledning
för bankerna att tillämpa så stor räntemarginal.
Under den tid då det var gott
om pengar fick bankerna nöja sig med
knappt 1 procent för sina omkostnader.
Nu är väl marginalen uppe i 2 procent
och däröver. Man kan ju fråga sig: Har

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

kostnaderna verkligen stigit med 100
procent? Man har svårt att tro det.
Bankerna medger, om man talar med
dem, att inkomsterna för närvarande
är mycket goda. Givetvis skall en bank
liksom alla andra företag ha rätt till
en marginal som täcker utgifterna och
ger en skälig vinst. Men man bör se
till att inte detta i ett läge som det nuvarande
utnyttjas så att bankerna tilllämpar
en oskälig räntemarginal och
därmed belastar det redan förut hårt
trängda näringslivet. Regeringen hade
enligt min mening bort ingripa kraftigare
än som skett. Men man vill helst
släta över och inte på något sätt diskutera
räntehöjningen.

Om vi sedan ser på jordbrukets problem,
finner vi att jordbruket har kommit
i en mycket svår situation på grund
av det olidliga regnandet under hela
sommaren. Det finns tusen och åter tusen
jordbrukare som i denna stund har
mycket stora svårigheter: det är ont om
kredit, det är höga räntor och de har
ingenting att sälja på grund av att skörden
blivit förstörd. Inom statsförvaltningen
har man vetat detta i flera månader,
men ännu har det inte kommit
något förslag om hjälp. Jag skulle bara
vilja fråga: När ämnar regeringen lägga
fram något förslag om stöd åt de
människor som har drabbats av regnvädret
och fått skörden förstörd? Skall
det ske först när de dukat under, när
man kanske har satt utmätningslappar
på vad de äger? Eller ämnar regeringen
lägga fram förslaget så snart att det
kan bli till gagn ännu medan de besitter
sin gård, alltså innan den kanske
säljs på exekutiv auktion eller på annat
sätt. Jag tror, att det skulle vara angeläget
att få veta, hur snart ett sådant
förslag kan framläggas. Jag tror, att det
vore av mycket stor vikt, att man gör
det kvickt. Jag måste säga, att jag blev
verkligt glad, när jag hörde herr Ohlon
siiga i dag, att han har hela partiet bakom
sig när det gäller stöd åt jordbruket.
Jag vill särskilt tacka herr Ohlon för
detta yttrande, och jag tror att ingen
här i kammaren, efter vad jag kunnat
höra, har någon annan inställning, och

Ang. regeringens politiska program
därför hoppas jag, att frågan skall kunna
lösas så kvickt, att man kan hjälpa
de mest nödlidande, innan de får gå
ifrån gård och grund.

Det är självklart, att det skulle ha varit
mycket tacknämligt och angenämt,
om den skördeskadeförsäkring, som
man har diskuterat, fortast möjligt kunde
förverkligas, så att man inte, när sådana
skador sker, omedelbart behöver
gå till regeringen för att begära hjälp.
Jag tror, att det skulle vara mycket angenämt,
om man kunde påskynda detta
förslag, och att jordbrukarna skall
anslutas kollektivt för att stödja varandra.
Jag tror att det är en sak som
de alla känner ett behov av, och jag
tror att man skulle slippa att göra sådana
här ingripanden många gånger,
som nu får ske på grund av de skador
som uppstår vid katastrofer sådana som
den i år.

Men jag vågar säga, att jag inte blev
riktigt glad när handelsministern lade
fram sitt förslag dels om en nordisk
tullunion och dels om ett större frihandelsområde.
Jag undrar hur det skall te
sig för det svenska jordbruket. Han berörde
det visserligen något litet. Om
man studerar förhållandena i andra länder,
Danmark t. ex., som är ett nära
grannland, finner man att jordbruket
inte alls har sådana omkostnader som
det har hos oss. Danmark är ju ett mycket
gott jordbruksland, och det skulle
naturligtvis uppstå väldiga svårigheter
om man skulle låta gränserna stå öppna.
Vi vet ju själva vad det innebär. Vi
vet vilka svårigheter man har att brottas
med på grund av att man fastlåsts
vid jordbruksavtalet. Vi har fått förkortad
arbetstid -— det får vi ingen
kompensation för. Skall vi nu genomföra
en allmän pensionering av våra
anställda? Den kanske inte hinner träda
i kraft innan treårsperioden har gått ut.

Herr Knut Johansson sade nyss, att
man genom avtal hade låst fast vissa arbetargrupper
under ett år framåt. Men
jordbrukets grupper är fastlåsta tre år
framåt. Ett år har gått, men det är ännu
två år kvar, och några förutsättningar
att få till stånd några större ändring -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
ar föreligger väl inte under denna period.
Men alla utgifterna får de bära.
De får bära alla de lagstiftningar, som
kommer till stånd. De kan inte kompenseras
för ökade omkostnader.

Det visar sig särskilt i år, att en hel
del av våra viktigaste förnödenheter ligger
vid den undre prisgränsen. Man vidtar
visserligen åtgärder från jordbruksnämndens
sida för att lyfta priserna, men
då inträffar det egendomliga, att man
från importörernas sida liksom många
gånger förr tycks ha på känn, när det
skall ske några förändringar, och då
har de mycket stora lager inne, varför
det dröjer ganska länge innan åtgärderna
börjar verka.

Jag tror, att det blir svårigheter i fortsättningen
att få jordbrukarna att låsa
fast sig vid så långa avtal, för den händelse
man inte från de andra gruppernas
sida vill låsa sig för samma tid. Det
är orimligt att begära, att en grupp människor
skall låsas fast vid prisutvecklingen,
under det att andra skall få röra
sig fritt. Jag tror inte, att detta är lyckligt,
och jag tror inte heller att det är
lyckligt för vårt land att — om jag förstod
handelsministern rätt — helt ansluta
sig till ett sådant frihandelsområde,
som han talade om här. Man måste vidta
åtgärder när det gäller skyddet för
det svenska jordbruket, om det skall kunna
hävda sig i fortsättningen. Vi bör
komma ihåg att lönerna i både Norge
och Danmark, som är våra närmaste
grannländer, ligger vida under lönerna
i Sverige. Detta kommer självklart att
lia en oerhört stor betydelse för vårt
lands jordbruk även i framtiden.

Det skulle varit mycket att tillägga
både om regeringsombildningen och om
den folkomröstning, som vi hade i pensionsfrågan,
men det har ju professor
Wahlund redogjort för, och jag tror att
herr Eliasson kommer att lämna en redogörelse
för det erbjudande, som gick
till centerpartiet om en koalition mellan
högern, folkpartiet och centerpartiet,
och varför den inte kom till stånd. Jag
skall därför inte uppehålla mig därvid.

Jag skulle bara vilja sluta med att uttala
förhoppningen, att de åtgärder, som

man ämnar vidta beträffande frihandelsområdet,
tar vederbörlig hänsyn till
det svenska jordbruket.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Finansministern framhöll
häromdagen, att vi löser inga problem
genom att försöka överflytta våra
resurser från den offentliga sektorn till
den privata. Man kan betrakta detta uttalande
av finansministern som en replik
till det uttalande, som från annat håll
vid ett annat tillfälle gjorts om behovet
av en »privatisering» av vissa delar av
den offentliga verksamheten.

Det man saknar i finansministerns intressanta
utläggning är den frågeställningen,
som varit föremål för den livligaste
diskussionen, om man löser problemen
genom en överflyttning av resurserna
från den privata till den offentliga
sektorn.

Finansministern sade vid samma tillfälle,
och han snuddade vid saken även
här i dag, att vi för att möta alla anspråk
måste inrikta oss på att öka det totala
sparandet.

Han säger vidare, att den praktiskt politiska
lösningen ligger i att sträva efter
att av en framtida produktionsökning ge
investeringarna en förhållandevis större
del av de ökade resurserna. Detta är väl
sanningar, som kan accepteras av alla.
Men förhåller det sig inte i själva verket
på det sättet, att uppfattningarna särar
sig i fråga om fördelningen av dessa
framtida produktionsökningar? Att man
på många håll hyser stora farhågor rörande
konsekvenserna av att relativt sett
en allt större del av våra ekonomiska resurser
antingen slussas in i den offentliga
sektorn direkt eller centralt dirigeras
av regering och statliga eller halvstatliga
organ. I denna fråga har en annan
finanspolitisk expert, statssekreterare
Erik Westerlind, tagit till orda. I en
artikel i senaste numret av Svensk Sparbanks-Tidskrift
lägger herr Westerlind
skulden på strukturen av den långa kapitalmarknaden,
när det gäller de snedvridningar
och eftersläpningar, som förekommer
i den svenska samhällsekonomien.
Han erkänner halvt om halvt att

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

svårigheterna beträffande den långfristiga
kapitalanskaffningen kan bero på
att det totala sparandet är otillräckligt.
Men botemedlet vill han i högre grad
finna i en förskjutning av den totala kreditgivningskapaciteten
i riktning mot
den långa marknaden. Om jag inte missförstod
finansministern här i dag, är
han i denna fråga inte riktigt överens
med herr Westerlind.

Retoriskt frågar nu herr Westerlind
i denna artikel om det inte skulle vara
befogat, att affärsbankernas verksamhet
i ökad grad dirigerades mot den långa
marknaden. Men detta dirigerande måste
i realiteten betyda, att kreditinstitutens
redan nu knappa utrymme att tillgodose
behovet hos lånsökande från näringslivet
och andra håll måste minska. Kan
detta vara rimligt? Kan detta vara vettigt?
Det råder i dag penninghunger i
det svenska samhället. Jordbrukare, småföretagare,
industriföretag, kommuner
och stat — alla ropar på mera och större
krediter. Man antichambrerar hos
riksbankschefen, hos försäkringsbolag,
hos affärsbanker och sparkassor. Men
inte kan den enskilde företagaren -—
vare sig han är jordbrukare, handlande,
hantverkare eller industriidkare — få
några pengar i riksbanken. Där vinkar
man i dag, som finansministern uttryckt
saken, med kalla handen. Inte ens kommunerna
får i dag några nämnvärda
emissionstillstånd.

Nej, dessa kategorier av lånsökandc är
i huvudsak hänvisade till den korta
marknaden. Även där råder knapphet på
grund av kreditrestriktionerna. Hur skall
det då bli, om herr Westerlinds intentioner
skulle bli verklighet?

När finansministern i dag försökte
finna ut orsaken till det minskade skatteunderlaget
hos bolagen, alltså hos de
juridiska personerna, nämnde han bland
annat, att bolagen troligen i ökad utsträckning
grävt ner en del av bruttovinsterna
inom företagen. Han pekade
också på tendensen att vänta med skatteinbetalningarna
och i stället betala
straffränta. Men är inte dessa förhållanden
— om nu finansministern har rätt i
sina bedömanden — eu följd av den ka -

Ang. regeringens politiska program
pitalbrist, som råder inom näringslivet,
en kapitalbrist som inte kan tillfredsställas
på vanliga vägar.

Finansministern berörde också sommarens
räntehöjningsbeslut i riksbanken.
Det ligger, såvitt jag kan förstå,
mycken sanning förborgad i hans uppfattning,
att ett samråd i så vitala ekonomiska
frågor bör ske mellan regeringen
och riksbanksledningen.

En koordination av de penning- och
finanspolitiska medlen ter sig önskvärd,
om man vill nå ett gott resultat. Men
finansministern lämnade aldrig herr
Ohlon något svar på frågan vilken ställning
han själv intog i sakfrågan. Vilka
andra åtgärder hade finansministern
velat vidtaga för att möta det läge, som
faktiskt förelåg i somras på kreditmarknaden?
Ty man får inte glömma att
riksbanken hade varit tvungen att under
veckorna före räntehöjningen göra
stödköp på marknaden för att hålla
obligationskurserna. Låg det inom ramen
för de direktiv fullmäktige fått att
arbeta efter att späda på likviditeten
på marknaden? Det är denna fråga man
måste ställa.

Herr talman! I anslutning till dessa
allmänekonomiska observationer skulle
jag vilja göra några mycket korta re1''lektioner
i pensionsfrågan.

Den av allmänna pensionsberedningen
föreslagna folkpensionsreformen
skulle, enligt beredningens uppfattning,
kunna genomföras vid en någorlunda
gynnsam ekonomisk utveckling under
det kommande decenniet. Det betyder
med andra ord att den allmänna standarden
för vårt samhälle skulle öka.
De samhällsekonomiska resurserna förutsättes
komma att stegras i ungefär
samma takt som under det senaste decenniet.
Beredningen fann rätt troligt
att produktionsökningen och tillväxten
av nationalinkomsten under den närmaste
tioårsperioden skulle komma att
snarare överstiga än understiga 25 procent.

Det förhållandet att beredningens tabell
över kostnadsfördelningen uträknats
med utgångspunkt från konstant
inkomstnivå har verkat förvillande i

Nr 24

Onsdagen den C november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
den förda debatten men får naturligtvis
inte feltolkas på sådant sätt, att
förutsättningen för beredningens ståndpunktstagande,
nämligen en höjd inkomstnivå,
glöms bort. Om inkomstunderlaget
för närvarande är 35 miljarder
kronor, kan det år 1968 komma att ligga
på omkring 45 miljarder kronor, och
då ter sig inte stegringen i folkpensionskostnaderna
så i och för sig avskräckande
hög. Det bar här funnits
ansatser till att misskreditera folkpensionsreformen
som alltför dyr, och det
förefaller därför angeläget att den saken
läggs till rätta genom mera realistiskt
uträknade kostnadstabeller än dem
som beredningen i brådskan presterade.

Beredningen fick lämna ifrån sig
halvgjort arbete även på andra punkter.
Jag tillåter mig härvidlag att än en gång
erinra kammarens ledamöter om invalidpensioneringen,
där beredningen rekommenderade
en allmän och omedelbart
igångsatt översyn. Det är stora
grupper medborgares intressen som här
berörs. Jag pekar bland annat på den
vikt, som såväl jordbrukets organisationer
som andra remissinstanser lagt
vid en rationellare och modernare utformning
av invalidpensioneringen än
den nuvarande. Denna utredning kan
inte gärna ske inom socialdepartementet.
Det måste väl rimligen bli en allmän
utredning med representanter från
alla demokratiska partier. Min fråga till
socialministern i våras kvarstår följaktligen:
När tillsättes utredningen om
invalidpensioneringen inom folkpensioneringen? Den

tillväxt av produktionen och
nationalinkomsten, som pensionsberedningen
förutsatt skulle vara grundvalen
för folkpensionsreformen, fordrar ett
ökat investeringsutrymme. Vi är då tillbaka
till finansministerns resonemang
om en ökning av det totala sparandet.
Det råder väl ingen tvekan om att försäkringssparandet
spelat och även i fortsättningen
måste komma att spela en
mycket stor roll för vårt lands kapitalförsörjning.
För att trygga folkpensionsreformen
bör man därför främja även

det sparande, som sker i form av försäkringspremier.

Det är en felsyn enligt mitt sätt att
se saken, om man konstruerar en motsättning
mellan folkpensioneringen och
ett utökat kompletterande åldersskydd.
Fondbildningen inom tilläggspensionssystemet
har en stor betydelse även för
folkpensioneringen. Men finansministern
har rätt i sitt uttalande att man måste
sträva efter en lugn sparandeökning för
att undvika en press mot prismuren.

Utifrån denna synvinkel uppvisade
det framlagda förslaget till obligatorisk
löntagarförsäkring stora brister. Man
bygger detta system på fördelningsprincipen
och har fondbildningen som ett
löst bihang. Det är en väsentlig skillnad
mellan karaktären hos denna fond och
den fondbildning, som äger rum i de
frivilliga försäkringarnas premiereserv.
Här är fonden ryggraden i systemet. Vill
man motverka eu minskning av försäkringssparande!
och främja ett ökat sådant
sparande bör tilläggspensionssystemen
byggas upp på premiereservprincipen.

Men det framstår som lika viktigt, att
kanaliseringen av de uppsamlade premiemedlen
till produktivt ändamål sker
på ett så smidigt sätt som möjligt. Om
företagen — det gäller både stora och
små — skulle få behålla en del av premiemedlen
i sin rörelse, skulle ett genomförande
av tilläggspensionen kunna
underlättas. Likviditetsproblemets betydelse
skall inte underskattas. Inte minst
för småföretag skulle det bli en väsentlig
lättnad om premierna kunde reinvesteras
i deras rörelse.

Fn annan fråga som är av största vikt
då man går att utforma ett kompletterande
åldersskydd utöver folkpensionen
är samordningsproblemen. Även här
måste beredningen lämna ifrån sig ett
halvgjort arbete. Man kan inte blunda
för de stora svårigheter, som uppstår i
detta avseende, om ett obligatoriskt system
skulle genomföras. Ekonomiskt gäller
det mycket stora belopp. Det råder
väl ingen tvekan om att anpassningen
blir väsentligt lättare om man väljer
den frivilliga linjen.

Onsdagen den G november 1957 fm.

Nr 24

Herr Strand ställde sig i dag i sitt anförande
tveksam till värdet av den företagna
folkomröstningen. På dess kreditsida
har man dock, anser jag, rätt att
sätta det förhållandet att genom denna
omröstning på ett helt annat sätt än
eljest varit möjligt pensionsfrågan gjorts
levande för svenska folket. Under mina
föredragsresor under sommaren och
hösten har jag kunnat överallt notera ett
starkt intresse för saken och en förvånansvärd
god insikt i de olika frågestälningarna.

Herr Strand gjorde en intressant analys
av de skäl som föranlett att de röstande
ställt sig bakom de olika alternativen.
Jag tror dock att herr Strand i en
punkt räknat fel. De försök som från
3:ans sida gjordes för att undvika partipolitiska
engagemang innebar att folkpartiets
och högerns partiapparater inte
sattes in i kampanjen som under en valrörelse.
Det betydde, såvitt jag kan förstå,
att det antal röstande som eljest av
lojalitetsskäl skulle ha röstat med linje
3 minskades. Linje 1 däremot kunde dra
favör av det fulla pådrag av socialdemokratiska
partiets och LO:s hela apparat
som man sannerligen hade känning av
när man var ute på fältet.

Flera talare här i dag har diskuterat
folkomröstningens resultat. Senast var
herr Johansson inte på den saken. Jag
skall inte fördjupa mig i den frågan,
men vill göra den observationen att resultatet
av folkomröstningen otvivelaktigt
tyder på att den övervägande delen
av de röstande vill ha en ordnad tillläggspensionering.
Det finns därför anledning
för alla dem som är intresserade
av en positiv lösning av pensionsfrågan
att undersöka, hur man kan nå den mest
praktiska och ändamålsenliga lösningen.
Detta måste ju också vara syftemålet
med de förhandlingar som nu skall föras
mellan de demokratiska partierna.
Men jag har, herr talman, lika litet som
herr Strand anledning att närmare ingå
på den saken innan förhandlingarna påbörjats.

Herr Wahlund riktade en direkt fråga
till folkpartiet. Jag vill som svar säga,
att det är klart att vi går in i dessa för -

Ang. regeringens politiska program
handlingar i avsikt att ge och ta skäl,
om de är förnuftiga. Jag räknar med att
herr Wahlund, som den kloke karl han
är, också är inne på samma linje.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Dagens debatt har i
väsentliga stycken kommit att röra sig
om folkomröstningen i pensionsfrågan.
Jag skall därför också något kommentera
omröstningen och dess resultat.

Folkomröstningen i pensionsfrågan
kom ju i hög grad att prägla vårriksdagen.
Så överraskande var väl inte heller
detta. Särskilt från folkpartihåll hade
man länge propagerat för att pensionsfrågan
skulle bli föremål för folkomröstning.

Denna riksdag hann knappast sammanträda
i januari förrän herr Wedén
i andra kammaren väckte en motion
i frågan. I den allmänna propaganden
i såväl folkparti- som högerpress upprepades
och varierades påståendet att
socialdemokratien inte vågade låta folket
i en omröstning ta ställning till pensionsfrågan.
Från vårt håll framhölls
då, att det självfallet går att ordna folkomröstning
om pensionsfrågan liksom
om många andra frågor, men att pensionsfrågan
inte särskilt väl lämpade
sig för folkomröstning. Personligen ansåg
jag denna invändning i hög grad
befogad, ty meningen har ju alltid varit,
att folkomröstningar främst skulle förbehållas
frågor av inte direkt politisk
kontroversiell karaktär, frågor som med
andra ord står ovanför partierna och
som dessutom är enkla och klara.

När pensionsberedningen förelåg klar
några veckor efter det att motionen från
folkpartihåll hade väckts, hade tre förslag
utkristalliserats. Ingen torde kunna
påstå att dessa förslag var särskilt enkla
och okomplicerade. De var tvärtom i
hög grad komplicerade och innefattade
en rad viktiga detaljer av ekonomisk
och försäkringsteknisk karaktär. Det var
förslag utformade av pensionsexperter
och som det sannerligen inte var lätt att
förvandla till enkla och väl genomlysta
folkomröstningsfrågor. Låt mig tillägga

Nr 24

Onsdagen den G november 1957 fm.

Ang. regeringens politiska program
att genom frågornas slutliga utformning
kom dock folkomröstningen att röra sig
om förslagens huvudprinciper.

Jag anser att de invändningar som
från socialdemokratiskt håll då restes
mot folkomröstningen i pensionsfrågan
var fullt berättigade och att det inte
heller finns någon anledning att ändra
denna uppfattning, sedan folkomröstningen
i pensionsfrågan nu är genomförd.
Borde man inte, herr talman, kunna
räkna med ett tillnyktrande på det
håll från vilket folkomröstningen drevs
fram? Borde man inte kunna erkänna
att det bakom kravet på en folkomröstning
i pensionsfrågan låg en klar politisk
och låt mig också säga taktisk spekulation?
Man räknade av allt att döma
med att själva frågan som sådan skulle
ge oppositionen trumf på hand. Tydligen
var uträkningen den, att eftersom
relativt stora grupper redan har sin
pensionsfråga mer eller mindre hyggligt
ordnad och folkpensionärerna inte
direkt berörs av tilläggspensionen, skulle
socialdemokratien få svårt att vinna gehör
för eu lagfäst tilläggspension. I
fortsättningen borde det mot bakgrunden
av folkomröstningen i pensionsfrågan
och dess resultat kunna gå att få
till stånd en sakligare prövning av hur
på bästa sätt folkomröstningsinstitutet
bör inpassas i vårt parlamentariska styrelseskick.

Om socialdemokratiens ställningstagande
till folkomröstningsfrågan i mars
kom som en överraskning för oppositionen,
som tydligen räknat med som
någonting självklart att vårt parti skulle
gå emot kravet på en folkomröstning i
pensionsfrågan, så torde den andra
överraskningen ha kommit vid röstsammanräkningen
den 13 oktober på
kvällen. Folkomröstningen blev en obestridlig
framgång för linje 1, och resultatet
innebär att en överväldigande majoritet
av löntagarna slutit upp bakom
kravet på en lagfäst tilläggspension.
Detta måste självfallet också tillmätas
en avgörande betydelse vid tolkningen
av själva omröstningsresultatet. Låt mig
också tillägga att inte minst glädjande i
detta sammanhang var att de tjänste -

män, som redan har sin pensionsfråga
ordnad, i så stor utsträckning stödde
linje 1. Jag kan inte finna annat än att
den solidaritet som på detta sätt visades
från dessa löntagares sida också tillhör
folkomröstningens betydelsefullaste inslag.

Utgången av omröstningen visade
alltså, att oppositionens spekulation i
folkomröstningen slog fel. Löntagarna
— och det var dessa det främst gällde
— har med en överväldigande majoritet
slutit upp bakom förslaget om
en lagfäst pension. Man behöver inte
studera omröstningsresultatet särskilt
ingående för att finna belägg för detta.
Det finns typiska löntagarorter, t.
ex. brukssamhällen, där mellan 80 ocli
90 procent av de röstande valt linje 1.
Och även om detta är extrema toppsiffror,
så är tendensen i stort sett överallt
densamma: ett starkt löntagarinslag
har gett ett kraftigt utslag för linje
1. Det är rimligt att betrakta omröstningsresultatet
i huvudstaden som
ett utslag av samma tendens. Löntagarstaden
Stockholm blev kanske den allra
största överraskningen. Procenttalet
av rösterna blev här för linje 1 45,5
procent, d. v. s. praktiskt taget detsamma
som för landet i sin helhet.
Även Stockholms län, som innefattar de
stora löntagarbetonade förorterna till
Stockholm, visar samma klara tendens
till förmån för linje 1.

Det skall emellertid erkännas att när
man jämför resultaten i de olika landsdelarna,
blir bilden mera växlande. Att
finna en genomgående förklaring till
den oenhetliga bild, som en del län visar
upp, är självfallet inte lätt. I de 25
valkretsarna har linje 1 i 8 kretsar samlat
över 50 procent av rösterna, i It
över 40 procent av rösterna och i endast
G kretsar under 40 procent av rösterna.
Det har inte dolts från vår sida
att i län med utbredd småföretagsamhet
och ett starkt inslag av jordbrukare
blev resultatet för linje 1 inte lika gynnsamt
som i löntagarbetonade områden.
Så överraskande är inte detta. Jag har
under pensionskampanjen kommit i beröring
med många småföretagare och

Onsdagen den G november 1957 fm.

Nr 24

jordbrukare, som ansett sig vara dåligt
behandlade vad lösningen av deras pensionsfråga
beträffar. Det bar under kampanjen
också blivit uppenbart att stora
delar av dessa yrkesgrupper inte delar
sina organisationsledningars uppfattning
i pensonsfrågan. Linjerna 2 och 3 hade
sannerligen inte heller mycket att bjuda
dem. För stora grupper av dessa yrkesutövare
är situationen i långa stycken
densamma som för löntagarna; garantier
för en hygglig försörjning på ålderdomen
saknas. Jag är livligt övertygad
om att en lösning av pensionsfrågan enligt
linje 1 mycket snart skulle medföra
att dessa grupper med fullgoda skäl kommer
att kräva samma trygghet på ålderdomen
som en lagfäst pension ger löntagarna.
Jag anser det därför, herr talman,
vara naturligt att denna fråga blir
föremål för prövning redan nu.

Folkomröstningen resulterade i att
linje 1 samlade 45,8 procent av rösterna,
linje 2 15,0 procent och linje 3
35,3 procent. Slutligen blev procenten
av blankröster överraskande hög 3,9
procent. Hur blankröstningen bör tolkas
är alltjämt en öppen fråga. Det måste
emellertid vara djupt missvisande att
som linje 3 sökt göra så att säga
a priori sammanräkna dessa röster med
sin linje. Tills vidare får man väl betrakta
blankröstningen som ett uttryck
för en aktivitet i folkomröstningen, möjligen
också som ett positivt intresse för
pensionsfrågans lösning, men som ett underkännande
av alla tre alternativen. Det
bör dock observeras, att den enda grupp
som helt har motiverat blankröstningen
är SACO, som dock gett till känna att
man principiellt är anhängare av en
obligatorisk lösning.

Jag anser, herr talman, att om man
skall utläsa något ur folkomröstningens
siffror, så är det detta, att en överväldigande
majoritet av väljarna uttalat sig
för en snar och positiv lösning av pensionsfrågan.
Att söka konstruera fram
siffersammanställningar, som skulle visa
att över 50 procent uttalat sig mot
en s. k. tvångslösning av pensionsfrågan,
borde nu tillhöra det slag av propaganda
som snabbt bör arkiveras, möjligen

Ang. regeringens politiska program

tillgänglig för framtida historieforskare
att begrunda men utan verklignelsunderlag
när det nu gäller en realistisk
tolkning av valresultatet.

Jag nämnde ordet propaganda, herr
talman! Det har efter folkomröstningen
uppstått en diskussion om propagandan
och de olika slag av propagandamedia
som respektive linjer använde sig av.
Det har också i olika sammanhang sagts,
att denna propaganda var sällsynt simpel,
för att inte säga smutsig och förljugen.
Varje linje får svara för sig i
detta sammanhang, och jag skall inte

— som kanske för mycket part i målet

— ge mig in på en analys. Jag vill endast
inbjuda dem som anser att vi inom
huvudkommittén för linje 1 skulle
ha excellerat i s. k. lågklassig propaganda
att studera det material vi centralt
gav ut under kampanjen. Vi som
hade med detta materials färdigställande
att göra avvaktar lugnt domen, det försäkrar
jag. Så långt det var oss möjligt
sökte vi sprida fakta, information
och insikter i en fråga som •— det skall
villigt erkännas — i många avseenden
var komplicerad. Det skall inte döljas,
att vi sedan linje 3 kastade sig ut i en
milt sagt aggressiv och hämningslös annonskampanj,
som till stor del bar
skrämselpropagandans prägel och som
dessutom praktiskt taget helt var inriktad
på att misstänkliggöra linje 1, tvingades
till bemötanden och tillrättalägganden,
men även dessa våra motargument,
vågar jag påstå, bör kunna finna nåd
inför även stränga domare.

Låt mig, herr talman, göra ytterligare
ett tillägg vad propagandan beträffar.
Till de tre linjernas förfogande för upplysningsverksamheten
stod bl. a. de anslag
riksdagen i våras anvisade. En någorlunda
jämvikt i propagandakriget
parterna emellan bör ur rent objektiva
synpunkter vara eftersträvansvärd. Nu
förfogade linje 3 uppenbart över väsentligt
större resurser än de båda andra
linjerna. Skillnaden mellan de tre linjernas
ekonomiska resurser skulle emellertid
ha blivit än större utan de statsmedel
vi nu hade alt röra oss med.
Även i delta hänseende har årets folk -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Interpellation ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

omröstning givit nog så nyttiga och värdefulla
erfarenheter.

Slutligen: Årets folkomröstning har
visat, att de fick rätt som i debatten om
folkomröstningsinstitutet som sådant anförde
starka betänkligheter mot folkomröstningar
i politiskt kontroversiella
frågor. Årets folkomröstning kom att i
hög grad bli en politiskt färgad folkomröstning.
Ingen linje kan i det avseendet
svära sig fri från skuld, inte heller linje
2 — herr Wahlund! Så kommer det
att bli också i fortsättningen, om nya
folkomröstningar skall ordnas i frågor
av mer eller mindre brännbar partipolitisk
natur. Detta måste oundvikligen
leda till att folkomröstningar blir ett
vapen i riksdagspartiernas spel och inte
ett instrument för en opinion utanför
riksdagen. Sådana fortlöpande folkomröstningar
kan inte heller — som det
så vackert brukar framhållas -— bidra
till en lugnare politisk utveckling utan
snarare tvärtom. Även i det avseendet
tycker jag att årets folkomröstning lärt
oss något. Det finns därför all anledning
att pröva och även ompröva folkomröstningsinstitutet
i hela dess vidd.

Men visst finns det många plusvärden
att ta vara på i årets folkomröstning.
Jag kan hålla med herr Aastrup om
att kampanjen sannolikt gjort pensionsfrågan
levande för stora delar av det
svenska folket. Det viktigaste är emellertid
enligt min mening, herr talman, att
en majoritet av Sveriges löntagare så
klart uttalat sig för en lagfäst tilläggspension.
Detta faktum kommer man inte
undan, och det är därför angeläget att
vi till nästa års riksdag får tillfälle att
ta ställning till en proposition i pensionsfrågan,
byggd på den lagfästa pensionens
principer.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Interpellation ang. pensionsstyrelsens befattning
med reumatikervården m. m.
Ordet lämnades på begäran till herr
EDSTRÖM (fp), som anförde:

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet
få framställa följande interpellation.

Spörsmålet om pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet behandlades
av riksdagens revisorer i berättelse över
den år 1956 av dem verkställda granskningen
av statsverket (§ 16). Revisorerna
uttalade därvid, att allmän enighet
syntes råda om att pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet i princip borde
upphöra. Den lämpliga tidpunkten för
denna avveckling hade tidigare varit
svårbedömd. Revisorerna hade efter att
ha närmare penetrerat ärendet kommit
till uppfattningen att denna tidpunkt
nu vore inne. Den centrala handläggningen
av intagningsärenden ansåg revisorerna
dessutom borde upphöra omedelbart.

Vid anmälan i årets statsverksproposition
av frågan om fortsatt anslag till
pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande
verksamhet anförde herr statsrådets
företrädare (5:e huvudtiteln s. 329),
att det genom förhandlingar med lasarettsavdelningarnas
huvudmän borde utrönas,
om det vore möjligt att nu avveckla
pensionsstyrelsens befattning
med ifrågavarande avdelningar utan att
de reumatiskt sjukas vårdmöjligheter
äventyrades.

I utlåtande nr 5 till årets riksdag (s.
92—93) uttalade statsutskottet, att frågan
om en allmän avveckling av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet borde
aktualiseras. Enligt utskottets mening
borde en sådan avveckling i första hand
gälla styrelsens lasarettsavdelningar och
ske successivt under hänsynstagande till
vårdmöjligheterna inom andra grenar av
sjukvården. Utskottet förordade därför
liksom departementschefen, att det genom
förhandlingar med lasarettsavdelningarnas
huvudmän utröntes, i vad
mån en sådan avveckling kunde göras
utan att vårdmöjligheterna för de sjuka
äventyrades. Förhandlingarna, vilka även
borde omfatta övriga med en avveckling
sammanhängande spörsmål, syntes utskottet
lämpligen böra anförtros åt en
särskild delegation. Utskottet ansåg även,

Onsdagen den G november 1957 fm.

Nr 24

Interpellation ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

att det borde hänskjutas till delegationen
att bedöma, i vad mån den av revisorerna
berörda centrala handläggningen
av intagningsärenden borde upphöra,
redan innan en avveckling kommit till
stånd. Beträffande frågan om pensionsstyrelsens
egna sjukhus förklarade sig
utskottet icke vara berett att nu göra något
uttalande i bestämd riktning.

Statsutskottets utlåtande godkändes i
ifrågavarande del av riksdagen.

Den 5 april 1957 beslutade Kungl.
Maj:t efter föredragning av herr statsrådet
att bemyndiga eder att tillkalla
högst 3 utredningsmän för dessa frågor.
Herr statsrådet anförde därvid bl. a., att
dessa i första hand borde genom förhandlingar
med vederbörande sjukvårdshuvudmän
utröna förutsättningarna för
att överföra ovannämnda lasarettsavdelningar
till ifrågavarande huvudmän. Därvid
borde tillses, dels att tillfredsställande
vårdmöjligheter för de sjuka alltjämt
kunde beredas, dels att invalidpensioneringens
intressen beaktades. Utredningsmännen
borde vidare bedöma, i vad mån
den centrala handläggningen av intagningsärenden
kunde upphöra redan innan
sådan avveckling kommit till stånd.
I fråga om intagningsförfarandet borde
förslag avges, så snart utredningsmännen
tagit ställning till detta spörsmål.
I övrigt borde utredningsarbetet bedrivas
så, att förslag i ärendet kunde föreläggas
1958 års riksdag.

På grund av detta beslut tillsattes
omedelbart tre utredningsmän: kanslirådet
O. Larnstedt i socialdepartementet,
byråchef M. Parenius i pensionsstyrelsen
samt t. f. byrådirektör Maria Sivert i
medicinalstyrelsen. Som sekreterare till
dessa utsågs byråsekreteraren i pensionsstyrelsen
Herngård.

Trots det att nu mer än ett halvt år
förflutit, sedan dessa utredningsmän tillsattes,
liar de angivna förhandlingarna
med vederbörande sjukvårdshuvudmän
ännu icke kommit till stånd. Redan nu
torde man därför kunna säga, att det
iir omöjligt att utredningsarbetet skall
kunna bedrivas så snabbt, att förslag i
ärendet kan föreläggas 1958 års riksdag.
Huruvida inom utredningsmännens krets

frågan om upphörande av den centrala
handläggningen av intagningsärendena
upptagits, är obekant. Någon överläggning
med de chefsläkare, som i så fall
skulle övertaga intagningskontrollen,
har i varje fall icke gjorts.

Däremot har utredningsmännen besökt
ett flertal sjukhus, även sådana, vilka
ej har någon anknytning till pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet,
såsom Spenshults reumatikersjukhus,
och i dagarna har till en stor del
av landets sjukhus och sjukhusöverläkare
från utredningsmännen utgått en
skrivelse med anhållan om en mycket
omfattande utredning beträffande de patienter,
som under år 1955 inskrivits å
vederbörande sjukhus eller sjukhusavdelningar
för vård av ett flertal reumatiska
sjukdomar. Utredningsmännen presenterar
sig i denna skrivelse som avchefen
för socialdepartementet »tillkallade
särskilda sakkunniga för att utreda
vissa frågor rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet». Det säges
ingenting om en eventuell avveckling
av densamma. De säger vidare: »För
utredningens arbete har det visat sig
nödvändigt att få kännedom om hur
vården av de reumatiskt sjuka fördelas
å landstingssjukhusen och motsvarande
sjukvårdsinrättningar, å ena, och pensionsstyrelsens
sjukvårdsavdelningar, å
andra sidan. Några direkta uppgifter
finnas icke i tillgänglig statistik och för
att kunna göra nödvändiga beräkningar
erfordras uppgifter om bl. a. hur många
personer som under ett år å sjukvårdsanstalt
beretts vård för reumatiska sjukdomar
samt medelvårdtiden för sådana
patienter.» Det begäres uppgifter om kön,
födelseår, diagnos, inskrivningsdatum
och utskrivningsdatum för samtliga ifrågavarande
patienter.

Såsom utredningsmän för ovan berörda
avvecklingsfråga rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet syntes
mig den sammansättning, kommittén
erhållit, lämplig med erfarna juridiska
representanter för staten i förhandlingarna
med vederbörande landsting
och stad utanför landsting. Då emellertid
utredningsmännen tydligen nu i

Nr 24

Onsdagen den G november 1957 fm.

Interpellation ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

stället ämnar igångsätta en omfattande
utredning som sakkunnigkommitté,
synes mig sammansättningen av kommittén
mindre rationell och mindre vanlig.
Den myndighet, vars verksamhet
skall avvecklas och som motsatt sig detta
i sitt remissvar, är representerad med
såväl ledamot som sekreterare. De myndigheter,
som skall överta vården, är ej
representerade. Någon parlamentarisk
representation finns ej. Någon läkarrepresentant
finns ej heller i kommittén,
om ock under sista veckor en rådgivande
expert tillkallats, dock ingen, som tidigare
sysslat med pensionsstyrelsens
sjukvård.

Beträffande den nu påbörjade utredningen
vill jag anföra, att 1941 års reumatikervårdssakkunniga,
vilka som ordförande
hade dåvarande generaldirektören
för medicinalstyrelsen och som ledamöter
representanter för riksdag,
landsting och läkarexperter men ingen
representant för pensionsstyrelsen, i sitt
sakkunnigutlåtande del III (SOU 1945:
41) redan gjort en genomgående analys
av hur vården av de reumatiskt sjuka
fördelades å olika sjukhus och sjukvårdsinrättningar
i landet under år 1943.

Enligt denna utredning vårdades under
år 1943 22 772 reaumatiskt sjuka å
sjukvårdsanstalt. Uppgifter från ett par
sjukhus saknades. Det framkom dessutom
att ytterligare 6 988 reumatiskt sjuka
hade varit i behov av intagning å
sjukvårdsanstalt utan att ha intagits samt
att vårdtiden i allmänhet hade varit alldeles
för kort för att erhålla resultat i
fråga om förbättring av de sjukas tillstånd.
Pensionsstyrelsens sjukvårdsandel
var i detalj analyserad. Medelvårdtiden
för olika sjukdomskategorier och olika
sjukvårdsanstalter likaså.

Denna utredning, som förorsakade betydande
kostnader och arbete för såväl
kommitté som läkare och sjukvårdsinrättningar,
är visserligen nu något över
10 år gammal. Någon så stor förskjutning
beträffande dessa vårdförhållanden
kan dock näppeligen ha inträtt under
dessa år, åtminstone så stor, att den skulle
berättiga till principiellt olikartad in -

ställning till grundproblemen. De kvantitativa
förhållandena beträffande sjukvårdsfrågor
av denna art är ej konstanta
utan växlar i viss utsträckning från
år till år. De slutsatser, som man kan
draga av ett år, är därför behäftade med
stor osäkerhetsmarginal. De förändringar
av vårdförhållandena, som eventuellt
kan komma att konstateras mellan 1943
och 1955, kommer med största säkerhet
att ligga inom denna marginal. Under
sådana förhållanden synes mig diskutabelt,
om det är berättigat att åter igångsätta
en kostbar och för våra sjukvårdsinrättningar
och läkare tidsödande utredning,
som därtill enligt den nu upplagda
planen blott delvis belyser problemet.
Det synes mig även näppeligen stå
i samklang med de direktiv, som dessa
utredningsmän erhållit av lierr statsrådet.

I anledning därav tillåter jag mig till
herr statsrådet ställa följande fråga:

Utgör här ifrågavarande utredningsmän
en kommitté för att utreda avvecklingsfrågorna
rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet och med uppgift
att i första hand genom förhandlingar
med vederbörande sjukvårdshuvudmän
ordna frågan att överföra de s. k.
lasarettsavdelningarna på vederbörande
sjukvårdshuvudmän, eller

är utredningsmännens uppgift att som
sakkunnigkommitté åter utreda grundproblemen,
hur reumatikervården inom
landet i framtiden i sin helhet bör organiseras? I

senare fallet synes det mig nämligen
kunna diskuteras, huruvida icke kommittén
borde erhålla en mer allsidig sammansättning
och om pensionsstyrelsen
där borde vara representerad.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammaren åtskildes kl. 16.54.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

Onsdagen den 6 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. regeringens politiska program
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 187
avsedda meddelandet.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I en sådan här debatt,
som inte är knuten till någon egentlig
proposition, borde man ju egentligen avhandla
de olika punkterna i den i dag
upplästa regeringsförklaringen eller åtminstone
syssla med ett eftermäle över
den nyss avgångna regeringen eller folkomröstningen
— och dessa ting har ju
också diskuterats ganska mycket. Det är
några uttalanden, som är gjorda i dessa
sammanhang, som jag fäst mig vid. Nu
har ju inte så många av kammarens ledamöter
hunnit hit efter sin lekamliga
utspisning, och därför är några av dem,
som jag velat replikera, inte närvarande,
men mina ord kan kanske ändå nå fram
på något sätt.

Herr Werner och herr förste vice talmannen
uttalade sig om försöken att bilda
en borgerlig samlingsregering och
anförde, att det naturligtvis inte gick för
sig för herr Hedlund att genast hoppa
över till en ny regering, som skulle motarbeta
den han tidigare varit lierad med.
Jag har, herr talman, full förståelse för
detta, och jag tror också för min del att
det kan behövas en karantänstid för centerpartiet
bondeförbundet, som levt under
mycket stark påverkan av socialistisk
smitta under sex års tid. Däremot
förstår jag inte, varför det inte hade gått
för sig för detta parti att utan rcgeringssamverkan
visa för sina borgerliga väljare,
att det är ett borgerligt parti och
att avge en försäkran om mesta möjliga

stöd åt en borgerlig regering. Jag tycker
att detta ligger på ett annat plan, och
det hade kanske varit det bästa sättet att
tillbringa karantänstiden på.

Annars förhåller det väl sig beträffande
det som herr Werner anförde som motiv
för att man inte gärna ville ha en
borgerlig regering nu att alla lagförslag
skulle stranda på förstakammarmajoriteten
och alla anslagsfrågor skulle
falla i den gemensamma voteringen, att
det inte är så alldeles säkert att man behövt
räkna med ett systematiskt saboterande
från en förstakammarmajoritet.
Den sitter nämligen på en svag och orättfärdig
grund. Vi får väl inte heller tro
det sämsta om ett parti, som tidigare
samarbetat mycket här i riksdagen, och
därför hade vi bort försöka det alternativet.

Om man skall avge något slags historik
över den avgångna koalitionsregeringen,
gäller det väl egentligen närmast
att ge en historik över den regering, som
år 1945 efterträdde den borgerliga samlingsregeringen
under krigstiden. Med
hänsyn till vad som skett under den
långa tiden av tolv år har jag, herr talman,
kommit till den slutsatsen, att samlingsregeringen
upphörde onödigt tidigt.
Måhända hade kanske läget i annat fall
blivit riktigare bedömt — man trodde att
det skulle bli en deflationstid och man
handlade därefter. Det är först på senare
år som man i verklig mening har gått in
för en sådan politik, som motverkar inflation.
Hade man bedrivit en sådan politik
på den tiden, då även smärre åtgärder
hade haft effekt både på penningpolitikens
och finanspolitikens områden,
hade vi väl inte haft samma problem att
diskutera i dag, utan varit över det
värsta. Nu börjar det bli på det sättet -—-och det är detta som jag egentligen vill
föra fram — att man får so till, att man
inte alltför länge håller på med en rent

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program
inflationsbekämpande politik. Nu tyder
rätt mycket på att det på olika håll uppkommer
sysselsättningssvårigheter. Då
får man väl lov att anpassa åtgärderna
efter det faktiska läget och inte på
grundval av nationalekonomiska beräkningar.
Man bör givetvis inte bortse från
de nationalekonomiska beräkningarna,
men vi bär nästan råkat in i en arbetslöshetsperiod
och samtidigt i inflationsfara.
Det är ganska skickligt att kunna
manövrera vårt land in i ett sådant stadium
— detta ansågs tidigare knappast
möjligt att åstadkomma.

Slutresultatet av denna historik över
de gångna åren är, att vårt kostnadsläge
under alla dessa ur penningvärdesynpunkt
förspillda åren kommit upp i
en sådan nivå, att det föreligger fara för
oss, inte minst vid den europeiska marknadens
födelse. Om det blir svårt för
vårt näringsliv att bereda ordentlig sysselsättning
på naturliga vägar utan alltför
mycket konstlade anordningar från
statens och kommunernas sida, så tror
jag att det bottnar i att näringslivet saknat
möjligheter att i tillräcklig mån modernisera
produktionsapparaten och
kommit upp i ett så högt kostnadsläge att
det kommer att ligga som en black om
foten i många år framöver i konkurrensen
med utlandet. Det är något som är
svårt att bota. Jag tycker att man måste
visa fram detta, ty vad som kommer att
följa blir möjligt att klara, endast om
man vidtager sådana åtgärder som man
borde ha vidtagit tidigare men försummat.
Man kan ju säga att i så måtto har
den avgångna regeringen handlat som
man gjorde före franska revolutionen.
Den har agerat så, att den har klarat sig
själv men resonerat som så: »Apres
nous le déluge.» När verkningarna börjar
visa sig, så kanske man avgår, och
sedan får andra klara upp förhållandena.

Under sådana förhållanden tror jag att
det är ganska viktigt, att vårt näringsliv
under nu rådande nödvändiga investeringsbegränsningar
inte förmenas möjlighet
att få största delen av vad vi verkligen
kan avsätta till investeringsverksamheten.
Nu finns det en del saker in -

om det allmänna som också är ägnade
att främja näringslivets utveckling. Vidare
finns det en del saker inom den allmänna
sektorn, som man måste göra,
nästan vare sig man kan eller inte. När
man nu bör avdela så litet som möjligt
till den allmänna sektorn, är det viktigt
att välja de rätta områdena, så att man
inte inom det allmännas ram vidtager
åtgärder, som i sig själva kan vara önskvärda
men inte främjar produktionsutvecklingen,
och därigenom berövar oss
de erforderliga medlen för att vi skall
kunna klara oss i konkurrensen. Det innebär
att man ovillkorligen måste upphöra
med eller minska ned sådana insatser
från det allmännas sida som inte är i
främsta rummet produktionsfrämjande.
Om vi nu inte — och det säger jag i anledning
av vissa uttalanden i regeringsdeklarationen
— är mäktiga att göra detta
urval på ett rikligt sätt utan applicerar
våra tillgångar på ett sätt som just
nu är felaktigt, så kommer det surt efter
och kan förvärra situationen ytterligare,
så att vårt näringsliv rationaliseras i för
liten utsträckning. Men, som jag nyss sade,
det finns vissa ting inom den allmänna
sektorn — ett ord som man förälskat
sig i i våra dagar — som verkligen främjar
produktionen. Ett typiskt exempel på
det är vägväsendet, och man får väl också
dit räkna en stor del av sjukvården,
möjligheterna att återställa människor
till arbetsfört skick — bortsett från rent
humanitära synpunkter.

Vidare måste rättsväsendet och ordningen
i landet upprätthållas såsom varande
en av statens primära uppgifter,
en uppgift som över huvud taget
föranlett tillkomsten av statsbildningarna.
Även olika former av utbildningen
hör hit, särskilt den högre utbildningen,
där vi kanske kommer att halka
mest efter i förhållande till utlandet.
Däremot måste alla subventioner,
utdelningar av pengar direkt till människorna,
uppförande av ämbetsbyggnader
och ökning av administrationer m. m.
stå tillbaka, om vi inte skall få ont härav
i framtiden. Huruvida tilläggspensionerna
är den viktigaste frågan i dag eller
under de närmaste åren, måste en -

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24

ligt min uppfattning bero på hur man
bedömer kostnadsläget här i landet i
förhållande till utlandet. Bedömer man
det så, att vi kommer att få svårt att
hävda oss, måste det vara fel att ytterligare
belasta produktionen — vare sig
det sker via löntagarna eller arbetsgivarna,
är det dock en belastning. Man får
nog inte se denna fråga enbart med varma
känslor, utan den måste passas in
i den ekonomiska verkligheten, så att
vi inte gör oss skada. Det finns en liel
del uttalanden som gjorts under detta
år från socialdemokratiskt håll som gör,
att det i varje fall inte kan förefalla oförskämt
att förmoda att den åtminstone
för den ideologiskt inriktade socialdemokratien
viktigaste synpunkter på denna
tjänstepension är, att man kan komma
åt de miljarder, som fonden skulle rymma,
för att befria regeringen och särskilt
finansministern från finansieringssvårigheter
eller i varje fall likviditetsbekymmer.
Det har gjorts uttalanden
härom ganska sent, bara för några dagar
sedan, varvid man just framhållit att
de stora kapitaltillgångar, som staten
kan få att manövrera, ger den bästa
möjligheten att behärska kapitalmarknaden
och därigenom näringslivets inriktning.
Jag tror att de, som har sagt
sådant, har på det riktigaste sättet karakteriserat
huvudmotivet till att man
med sådan frenesi går in för denna sak
och skapar denna stora fond som annars
inte är behövlig, därför att det
hela är byggt som ett fördelningssystem.

Man kan faktiskt hålla med herrar
Werner och Gustaf Iilofsson som klagar
över olägenheterna av den räntenivå
som vi nu har. Frånsett att vi säkerligen
hade varit i en helt annan situation
nu, om penningpolitiken och
även finanspolitiken för låt oss säga
tio år sedan hade lagts upp på ett annat
sätt, medan det ännu var lättare att
åstadkomma resultat med smärre ingripanden,
så gäller det nu inte bara att
klaga utan att tala om vad man vill
göra. Det är inte endast till herrar Elofsson
och Werner som man bar anledning
att ställa den frågan, utan jag tycker
det är anledning att också tänka

Ang. regeringens politiska program
på vad finansministern sade i dag i senare
delen av sitt anförande, där han
redogjorde för hur han själv betraktade
riksbankens räntepolitik i somras.
Att bara ålägga riksbanken att sänka
räntan igen — om den nu brydde sig
om att åtlyda en sådan order — vore
det väl inte så mycket att vinna på som
man vid första påseendet kanske tror,
ty följden bleve väl bara den att de, som
bäst behöver låna, då inte kunde få
låna alls, och det är inte heller bra.

Det som jag närmast tänkte framföra
i denna del är, att jag knappast tycker
att det är riktigt, när finansministern
nästan förnekar sambandet mellan å ena
sidan de höga statsutgifterna och statens
i följd därav höga lånebehov och budgetunderskotten
samt å andra sidan räntenivån.
Dessa två saker äger ett samband.
Jag tycker inte att det är möjligt
att alltför lätt komma undan det problemet.
Jag vill särskilt erinra om vad
jag sade, innan finansministern kom in
här i kammaren, nämligen att en hel
del av de ändamål, till vilka staten tar
in pengar, inte är lika nödvändiga för
produktionsutvecklingen i framtiden
här i landet som det, som näringslivet
sätter in pengar i, eller det, som staten
kan göra för att påverka produktionsutvecklingen,
t. ex. med vägarbeten och
sådant.

Alltså menar jag att de, som klagar
över räntenivån, bör vara lika logiska
som herr Gustaf Elofsson har varit i
dag, när han samtidigt med klagomålen
över räntan har sagt att han efterlyste
en sak i regeringsförklaringen, nämligen
sparsamheten. Därutinnan vill jag instämma
med honom på det livligaste,
ty dessa saker hänger ihop. Man är logisk,
om man samtidigt med klagomål
över räntan även vill nedbringa statsutgifterna
både på driftbudgeten och
på kapitalbudgeten, annars icke.

Nu är det emellertid inte bara fråga
om att anslå medel till de rätta ändamålen
och till sådant som man kan tro
vara produktionsfrämjande under den
närmaste tiden. Jag tänkte även säga
några ord om hur viktigt det är att de
medel, som anslås, också används på

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

ett ekonomiskt sätt, så att man får ut
största möjliga effekt per satsad krona.
Man kan inte säga att detta sker i
samma utsträckning vid verksamhet i
det allmännas regi som hos den enskilde
— i varje fall inte hos smålänningar —•
eller i det enskilda näringslivet över huvud
taget. Jag har mycket funderat över
vad detta beror på. Den, som själv skall
betala och inte bara har andras pengar
att ge ut, ser på tingen med andra ögon
och på annat sätt och nöjer sig ofta
med enklare anordningar, enklare modeller,
och handlar mera efter råd och
läglighet. Dessutom tror jag att mycket
beror på att i det allmänna är så många
människor inkopplade varje gång någonting
skall göras, och då har alla dessa
olika önskemål om förbättringar här
och förbättringar där, och så blir det
ofta inte ett reducerande av kostnaderna
utan i stället ett adderande. Jag har
lagt märke till detta i olika sammanhang,
där flera människor skall rådgöra
om vad de skall göra med ett bygge,
en investering eller någonting sådant.

I fråga om vägpengarna är det också
typiskt att det är så många, som skall
bestämma om hur de skall användas.
Om vägförvaltningarna finge var sin
summa att använda efter eget bedömande,
så tror jag nästan att pengarna skulle
användas bättre. När från Stockholms
horisont även relativt svårbedömliga
saker skall godkännas centralt,
blir det ofta ett felaktigt användande av
pengarna. Jag har sett i mitt hemlän, att
när man har gjort den grundläggande
beläggningen på en väg, och särskilt
om man haft en bra entreprenadfirma,
så att det har blivit en bra beläggning,
skulle den kunna ligga i många år, innan
man behövde lägga på det slutliga
lagret. Men nu har jag sett att man lägger
på ytterligare ett eller två eller till
och med tre lager, innan det behövs,
samtidigt som vi har tusentals kilometer
vägar som är helt obelagda, men
fullt färdiga att beläggas. Då har man
åsamkat sig lika stora kostnader, som
om man hade fått många flera vägkiloineter
belagda, och ändå har man kvar
det dyra underhållet av grusvägarna —

kostnader som blir bortkastade. Detta
anför jag som ett exempel på att det
allmänna inte använder pengarna så,
som en enskild skulle göra, om han
själv skulle betala kostnaderna.

Byggnadsregleringen är också orsak
till fördyringar — förutom att den är
till förtret. Om man omedelbart avskaffade
den, skulle en mängd ting rätta till
sig på ett sätt som endast de kan tvivla
på, som vill ha regleringar och som
tror mera på dem än på frihet. Det borde
göras en sammanställning av kostnaderna
under de gångan åren på grund
av att man tilldelat byggnadskvoter i
etapper, som ofta kommer olämpligt i
förhållande till varandra. Det borde också
klargöras hur tidpunkterna för igångsättande
verkat ogynnsamt i en mängd
avseenden.

Därvidlag är det en sak som jag gärna
skulle vilja fråga socialministern om:
Vilken skillnad är det mellan å ena sidan
de pengar som betalas ut via arbetslöshetskassorna
eller via kommunerna
till arbetslösa och å andra sidan de
pengar som läggs ut på ordinarie arbeten,
som anordnas på vanligt sätt? Det
har nämligen under de sista åren förekommit
alltmera, att ganska många
byggnadsarbetare — även arbetare som
är över 50-årsåldern — får sin försörjning
med 18, 20 eller 25 kronor om dagen
via arbetslöshetsanordningarna,
samtidigt som det i trakten finns arbeten
som är fullt färdiga att sättas i gång
men som får vila på grund av bristande
tilldelning av kvot. Jag tror att man
därvid förfarit oriktigt — jag är beredd
att exemplifiera det, om så skulle
erfordras — och att detta skett i relativt
stor skala, åtminstone i de fall som
jag syftar på. Jag anser att det ur nationalekonomisk
synpunkt är oriktigt
att säga, att vi inte har råd att låta det
och det landstinget bygga det och det
sjukhuset, om nästan alla pengarna ändå
går åt för att bekämpa arbetslösheten
bland byggnadsarbetare. Därför frågar
jag vad det är för skillnad mellan
dessa två slag av pengar. De pengar,
som används för ordinarie arbeten, är
väl inte märkta, utan när de kommer ut

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24

i konsumtionen är det väl ändå samma
slags pengar.

Om man i arbetslöshetsutjämnande
syfte vill ordna ett bra vinterarbete,
bör byggen, som är något så när stora,
inte sättas i gång på hösten, utan tidigt
på våren. Då kan hela inredningsarbetet,
som ofta är den drygaste delen av
ett bygge, ske under den därpå följande
vintern. Man bör inte göra så, som
nu har skett i så många fall, att man sätter
i gång på hösten och får göra inredningsarbetet
under den vackra sommartiden,
då arbetarna inte alls behöver
ha tak över huvudet. Det har tagit
mycket lång tid för arbetsmarknadsmyndigheterna
att upptäcka, hur dåligt detta
har slagit ut i praktiken.

I egenskap av ledamot i fångvårdsbyggnadskommittén
har jag kommit i
kontakt med brottsligheten här i landet.
Detta skedde också för fyra eller fem
år sedan, då jag var med i en stor utredning
om polisorganisationen. Under
de där perioderna har jag haft möjlighet
att komma i kontakt med högtstående
människor inom både fångvården och
polisväsendet. .Tåg har då fått ett starkt
intryck av att vi utför något slags sisyfosarbete
när det gäller brottslighetens
bekämpande.

Låt mig först tala om ungdomsbrottsligheten
— den tycker jag att man skall
diskutera för sig. Man kan nog konstatera
att ungdomsbrottslingarna i ett stort
antal fall har blivit åtminstone relativt
goda medborgare. Den redan nu inte
alltför dåliga procentsiffran kan höjas,
om man kombinerar de hittillsvarande
metoderna —■ som ju delvis har inneburit
ett experimenterande —■ med större
fasthet och med omsorg, vänlighet och
tålamod. Men det får inte ske så, att man
resonerar på det sättet: »Vi låter honom
ta två bilar till.» Det är ett för cyniskt
sätt att resonera gentemot alla dessa, som
lyckligtvis är i majoritet här i landet —
skötsamma, hyggliga, ordentliga människor.
Det bör ju inte vara så, att enbart
brottslingarna skall skyddas, utan det
skall primärt vara de andra människorna.
När allt kommer omkring, är det

(! Första kammarens protokoll 1957. Nr 24

Ang. regeringens politiska program
som bäst behövs bättre föräldrar och
kristendomens renässans hos hela vårt
folk och i våra skolor. Men det är inte
lätt att fatta politiska beslut om de sakerna,
annat än beträffande skolorna.

Vår kår av alldeles ohjälpliga vaneförbrytare
är den stora källan till otrygghet
och kostnader. Det är inte okänt vilka
de är. Jag erinrar mig med största bestämdhet,
att jag hört en högt uppsatt
polisman här i Stockholm säga: »Om vi
finge ta hand om ett par tusen människor
i den här staden — vi vet ungefär
vad det är för några — så skulle vi kunna
förenkla allt polisarbete i framtiden
till att nästan endast omfatta sådan ordningshållning
som trafikpolisen sköter.»

Det har framkommit inom fångvårdsbyggnadsverksameten,
som jag har sysslat
med, att man vid fängelserna i storstäderna
resonerar på det sättet, att det
är rena slumpen, om ena halvan av klientelet
är ute vid ett tillfälle och inne
vid ett annat. Detta klientel går ut och
in från cellerna vid Härianda till Järntorget
i Göteborg — en tredjedel är inne,
en tredjedel ute och en tredjedel på
rannsakning. Det borde hittas på något
förnuftigare sätt att klara av detta klientel.
Jag vill inte stå här och plädera för
införande av koncentrationsläger i Sverige,
men jag har faktiskt sett i en bok av
numera avlidne chefen för kriminaltekniska
anstalten Harry Söderman, att han
på fullt allvar skisserar ett sätt att klara
av det, och jag skulle faktiskt vilja väcka
tanken, att vi får bli litet rationellare
härvidlag. Jag tror, att man gjorde dessa
stackars människor —• dessa konstaterbart
ohjälpliga vaneförbrytare — den
största tjänsten, om man beredde dem
en något lugnare tillvaro. Jag vill här
väcka den tanken, och jag tycker, att
man alltid reagerar mot sådant, som inte
är praktiskt och rationellt, och jag
tror inte, att det skulle behöva vara inhumant
heller. Det vore i så fall, tror
jag, en bättre skyddslag än den skyddslag
som en utredning nu bar kommit
fram med. Det vore ett skyddande av de
människor som bör skyddas mest av alla.
Man kan ibland, tycker jag, reagera

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

mot den energi och det arbete, som läggs
ned på åtal och dom över vanliga skötsamma
människor för rena struntsaker
eller sådant som bara är rena förbiseendet,
då det kunde ha gett samma resultat
med bara ett påpekande. Det kontrasterar
mot den slapphet, som tillämpas mot
biltjuvar och när det gäller buseri i allmänhet.
Här är en växande opinion på
väg.

Låt mig nu, herr talman, till slut med
ett beklagande konstatera de olyckor
som vädrets makter och inte statsmakterna
ställt till med. Jag skall inte göra
som de gjorde förr i världen här i landet,
när det blev för dålig årsväxt, då de
slog ihjäl fylkeskungarna.

Mina jordbrukarkolleger litet varstans,
särskilt i mellersta Sverige, hoppas att
regeringen måtte finna de lämpligaste
utvägarna i det här fallet. Det är utan
tvivel ett olyckligt sammanträffande, att
vårt nya jordbruksprissystem redan under
andra året skall så att säga snedvridas
genom en naturkatastrof, så att man
inte klart kan bedöma dess funktionssätt.
Bilden blir lätt suddig av de akuta
skador som vädret har förorsakat.

Den nye jordbruksministern känner
kanske inte till mycket om jordbruk, och
det är ju inte alldeles nödvändigt att
göra det heller, men han borde kanske
rätt snart göra en färd i några typiska
katastrofområden. Jag skulle vilja rekommendera
det för att han skall bli
medveten om hur det förhåller sig och
om vad det är som bäst behöver göras.
Jag tycker det vore synd, om man på
grund av sammankopplingen av katastrofen
i år med det nya jordbruksprissystemet
skulle berövas möjligheterna
att pröva färdigt ett system -— som dock
i sig självt har ett principiellt gott innehåll
—- genom att det mindre direkt
blir beroende av årliga beslut av regering
och riksdag.

Ja, herr talman, här finns inget att
yrka, vare sig bifall eller avslag, utan
jag anhåller endast att några av de synpunkter,
som jag här har lagt fram och
som kanske i synnerhet rör smärre avsnitt
—• de allmänna uttalandena fordrar
jag inte, att regeringen skall känna

sig nedpressad till jorden av -— måtte
begrundas av vederbörande departement.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Det har i den allmänna
debatten spekulerats en del över, varför
vi fick en regeringskris nu i höst, varför
bondeförbundet eller, som det numera
kallar sig, centerpartiet lämnade
regeringen nu. Man har haft svårt att
förstå, att t. ex. utgången av folkomröstningen
kunde vara någon anledning.
Folkomröstningen blev ju en stor framgång
för partiet enligt den uppfattning,
som partichefen, dåvarande statsrådet
Hedlund, gav uttryck åt omedelbart efter
det omröstningsresultatet blev känt.

Inom parentes vill jag säga, att det
var litet förvånande med detta herr Hedlunds
uttalande, mot bakgrunden av att
man under omröstningskampanjen från
partiets sida, så vitt man kunde förstå,
med stor indignation tillbakavisat påståendet
om att linje 2 i folkomröstningsfragan
var bondeförbundets linje.

Så hade ju statsministern lovat, att det
skulle bli förhandlingar i pensionsfrågan
mellan partierna, innan proposition förelädes
riksdagen. Kunde man då inte
från centerpartiets sida ha förhoppning
om någon kompromiss med koalitionspartnern,
bland annat med tanke på centerpartiets
enligt egen uppfattning stora
framgång i folkomröstningen? Efter att
ha hört herr Wahlunds anförande här
i dag förstår jag, att man inom centerpartiet
ansåg möjligheterna till en sådan
kompromiss obefintliga. Herr Wahlund
frågade också, var folkpartiet nu står i
pensionsfrågan. Ja, även om omröstningen
i pensionsfrågan inte helt följde de
vanliga partipolitiska linjerna, är det väl
dock tämligen klart, att de allra flesta
med folkpartistisk uppfattning, som deltog
i omröstningen, röstade med linje

3. Att sedan folkpartiet inte velat binda
sig så hårt i denna position, som bondeförbundet
enligt herr Wahlund tycks ha
bundit sig vid sitt tidigare ställningstagande,
är ju en annan sak. Inom folkpartiet
har vi i alla händelser inte på

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

förhand velat avvisa de möjligheter till
samförståndslösning, som kan finnas.

Ja, dessa frågor om varför vi nu fick
en regeringskris har ju ställts. Jag skall
inte ansluta mig till dem, som beklagar
att centerpartiet lämnade regeringen,
men jag kan som ett exempel på hur
dessa frågeställningar kommit upp erinra
om att RLF-tidningen -—• den är ju
som bekant organ för Riksförbundet
Landsbygdens folk, alltså jordbrukarnas
fackliga organisation — i sitt nummer
för den 30 oktober givit uttryck för en
viss undran, sedan man dock på frågan,
varför koalitionsupplösningen kom just
nu, svarat att »frukten var mogen, så
mogen att den måste falla». RLF-tidningen
skriver bland annat: »Ändå kan vi
mycket väl föreställa oss att det finns
många jordbrukare, som frågar sig, varför
man gick just i detta ögonblick med
skördeskadorna aktuella och enligt uppgifter
en proposition i skogskompletteringsfrågan
färdigskriven men ännu inte
framlagd för riksdagen.»

Beträffande frågan om stöd till jordbrukare,
som kommit i trångmål på
grund av denna höst inträffade skördeskador,
knyter RLF-tidningen an till en
förhoppning, som kommit till uttryck i
den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet,
där det sagts: »Skördeskadorna
kommer att kompenseras ändå, därom
tycks alla parter vara ense.»

Jag vill också uttala den förhoppningen,
att det för den här ifrågasatta kompensationen
till jordbrukare för skördeskador
inte skall ha någon större betydelse,
om jordbruksministern heter Gösta
Netzén eller om han hade hetat Nils. G.
Ilansson i Skegrie. Sedan jag i olika trakter
av landet sett, vilken omfattning skördeskadorna
fält, har jag själv en mycket
bestiimd uppfattning om att här är det
nödvändigt, att stöd lämnas i varje fall
till dem som drabbats hårdast. Jag har
samma uppfattning, som här tidigare
kommit till uttryck, bl. a. från herr Gustaf
Elofsson i Vä, att stödet måste lämnas
snarast möjligt.

Den regeringsförklaring, som i dag har
liimnats riksdagen, berör frågor av många
olika slag, av vilka en del också tagits

Ang. regeringens politiska program
upp till debatt i kamrarna. Ett komplex
av frågor, som i någon mån berörts av
herr Mannerskantz, är kommunikationsfrågorna.
Jag vill i största korthet säga
någonting om dessa frågor, särskilt då
vägfrågorna.

I den debatt angående beräkningen
av väganslag in. in., som fördes i denna
kammare den 26 april i år, erinrades om
att riksdagen år 1954 fastställde en femårsplan
för väginvesteringar åren 1955
—1959 och att bilskatterna i samband
därmed avvägdes så, att inflytande bilskattemedel
skulle räcka för att finansiera
femårsplanen. Riksdagen har också
följt denna plan då det gällt beviljande
av medel. Men de beviljade anslagen
har inte kunnat utnyttjas mer
än till en del på grund av den investcringsbegränsning,
som regeringen ansett
vara nödvändig med hänsyn till den
samhällsekonomiska balansen. På så sätt
har uppstått ett överskott av bilskattemedel,
vilket överskott en talare i den
nämnda riksdagsdebatten beräknade
skulle uppgå till omkring 1,2 miljarder
kronor den 1 juli 1958. Nu är det väl
emellertid på det sättet, att dessa pengar
inte utgör något verkligt överskott,
utan är ett överskott endast på papperet
— pengarna har helt enkelt gått in i statens
allmänna rörelse.

Och så kommer det rykten om ökad
beskattning av bilismen. Om hur detta
rykte uppkommit har Arbetarbladet, som
jag tidigare här i annat sammanhang citerat,
några funderingar, som, såvitt man
kan förstå med instämmande, återgavs i
Morgon-Tidningen för den 25 oktober.
Det heter där: »Bilhandelns säsong brukar
mattas av så här års, konstaterar Arbetarbladet.
Sådana svackor i försäljningen
är alltid en källa till olust i en bransch.
Men det finns ju motmedel. Ett sådant
som tycks användas regelbundet varje
höst är att sprida ut rykten, t. ex. om
en förestående höjning av bilaccisen. Så
har just i dagarna skett. I bilhandlarkretsar
cirkulerade ryktet förra veckan om
en omedelbar höjning av accisen med
25—30 procent. Effekten lät inte viinta
på sig: åtskilliga tusen människor rusade
åstad och köpte bil och liit inregistrera.

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program
Härdade tjänstemän säger att de inte
upplevt en sådan rush i registreringar
på många år. Ryktet fyllde sålunda sin
funktion. Försäljningskurvan steg och
slår även i år rekord. Nästa år så här
dags kommer nog ryktet igen.»

Till detta skulle jag vilja göra den
anmärkningen: Var det inte på det sättet,
att ett tvetydigt eller, kanske man
skall säga, svårtolkat yttrande av finansministern
vid något tillfälle var det första
upphovet till dessa rykten? När sedan
på direkta frågor svaren var ganska svävande,
så var det kanske inte så underligt
att de här ryktena tog fart. Jag tror,
att det skulle vara ett ganska effektivt
sätt att avliva dessa rykten, om vi från
regeringens sida här i debatten i dag
kunde få en försäkran om att den absolut
inte umgås med planer på att lägga
ökade skatter på bilismen och motortrafiken
över huvud taget. Jag hoppas att vi
får en sådan försäkran, exempelvis av finansministern,
ehuru han inte är närvarande
i kammaren just nu.

Riksdagen uttalade i våras enhälligi,
såvitt jag minns, att med hänsyn till det
trängande behov, som föreligger på vägväsendets
område, är avsevärt högre anslag
än hittills motiverade, men man
kunde inte, sades det, bortse från de
spänningar i samhällsekonomien, som
gör sig gällande. Men även om man på
grund av det samhällsekonomiska läge,
som vi råkat in i, måste göra vissa avvägningar,
kan man väl ändå inte komma
ifrån att en successiv förbättring i
snabbast möjliga takt av vårt vägväsende
framstår som en av de ur samhällsekonomisk
synpunkt mest angelägna åtgärderna
för närvarande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
nyligen avgivit sin framställning om
medgivande till ökade investeringar i
vägbyggnader för kommande år. Styrelsen
säger i framställningen, att den
ämnar lägga den ökade verksamheten
på i första hand entreprenadarbeten,
medan verksamheten i egen regi i stort
sett kommer att behållas oförändrad. Enligt
vad styrelsen inhämtat är entreprenörernas
resurser i fråga om personal
och maskiner mycket goda. I nuvarande

läge är således maskinerna endast utnyttjade
till 50 procent vid enskiftsarbete.
Det finns sålunda här en betydande
kapacitet ledig. Denna kan ytterligare
ökas genom att arbeten bedrivs som tvåskiftsarbeten.

Må det tillåtas mig att till regeringsdeklarationen
på denna punkt om kommunikationsväsendet
och vägarna få foga
den förhoppningen, att regeringen
skall finna det angeläget att tillse att
bilskattemedlen, som riksdagen har beslutat
skall helt tas i anspråk för vägnätets
utbyggnad och förbättring, också
måtte komma att användas för detta ändamål.

Fru JIAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Att pensionsfrågan kommit
i blickpunkten vid sidan av andra
frågor under denna remissdebatt, var ju
alt förutse. Det är också, herr talman,
pensionsfrågan som har uppkallat mig
till ett inlägg. Närmaste anledningen är
mina erfarenheter från kampanjen kring
pensionsfrågan vid folkomröstningen.
Det blir ju ofta så, att en kvinnlig talare
uppträder inför övervägande kvinnlig
publik, och det har varit mycket intressant
att följa reaktionerna från just denna
publik. De reaktionerna är ju inte
oväsentliga i det här sammanhanget, eftersom
kvinnorna utgör en mycket stor
grupp av pensionärer och kommande
pensionärer.

Under pensionskampanjen har kvinnorna
själva ordnat en rad upplysningsmöten,
vanligen fullt neutrala och inte
partipolitiska. Ändamålet med dessa möten
har alltså närmast varit att man velat
skaffa sig sakliga upplysningar. Kvinnorna
har också ställt frågor i radio och
i tidningarna samt naturligtvis privat till
alla dem som på mer eller mindre sakliga
grunder blivit utnämnda till experter
i denna fråga. Och det finns ingen
tvekan om att kvinnorna ofta ställt frågor,
på vilka de fått inga eller undvikande
svar. Det beror inte på den frågande
utan på de svarande. Det bar alltför
ofta inte funnits ett svar. Undra då
på att kvinnorna i allmänhet blivit besvikna!
Det är ett faktum att det råder

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

missnöje bland många kvinnor över det
sätt, på vilket de blivit inplockade i de
olika förslagen till ett pensionssystem.
Utan att ha någon statistik att åberopa
mig på ifrågasätter jag, om inte en hel
del av blankrösterna vid folkomröstningen
kom just från dessa kvinnogrupper,
där för övrigt kanske också många anslöt
sig till hemmasittarnas skara.

Det finns ingen anledning att dölja
att inte något av de föreslagna pensionssystemen
tillgodoser kvinnornas krav på
det sätt, som de själva skulle önska.
Kvinnorna är inte tillfredsställda ens
med linje 3, som i alla fall ger kvinnorna
en valfrihet som linje 1 fullständigt
saknar. Kvinnorna har för övrigt flera
befogade anmärkningar att göra mot linje
1. Hur det kommande pensionssystemet
än blir, finns det därför enligt min
uppfattning anledning att innan man låser
fast positionerna ta upp till debatt
och översyn, hur man skall kunna rensa
upp i den djungel av delproblem som
här anmäler sig. Det är visserligen delproblem,
men inga små problem. Det är
ju mycket rimligt att även kvinnornas
uppfattning får komma till uttryck, eftersom
de representerar den största delen
av pensionärerna. Med tanke härpå
kan man inte underlåta att fråga, varför
ingen kvinna fick komma med sina synpunkter
i den senaste pensionsberedningen.
Jag tror att det hade varit lämpligt.

Det finns, som sagt, många obesvarade
frågor och många frågor som är mycket
svåra att besvara. Kvinnorna är i motsats
till männen inte en homogen grupp,
som alltid kan pensioneras efter den
kontanta arbetsförtjänst vederbörande
har. Kvinnorna är också en besvärlig
grupp, därför att när de byter civilstånd
och gifter sig, förändras för många hela
deras ekonomiska ställning. De tappar
sin arbetsinkomst, blir direkt beroende
av sin man och förlorar sin ekonomiska
självständighet. Dessa kvinnor kanske
stannar hemma vissa år, men sedan söker
de sig ut på arbetsmarknaden igen,
ocli då föriindras deras ställning ånyo.
Vid mannens död eller vid skilsmässa
blir hustruns ekonomi också plötsligt en

Ang. regeringens politiska program
helt annan än om hon sitter kvar som
husmoder i ett hem, som mannen tillför
en god kontantinkomst.

Det är främst husmodern, alltså den
hemarhetande kvinnan, som är svårast
att passa in i våra olika socialförsäkringssystem.
För varje gång vi inför ett
nytt dylikt system dyker samma svårigheter
upp. Sjukförsäkringen är ett exempel
och pensionsförsäkringen ett annat.
Anledningen till att kvinnorna i våra socialförsäkringssystem
förefaller att vara
som runda pluggar i fyrkantiga hål är
närmast att kvinnan som husmoder inte
tillför hemmet någon direkt kontant inkomst.
Det arbete hon åstadkommer i
hemmet blir aldrig omräknat i pengar,
men det är väl ingen som vill förneka att
det representerar ett stort ekonomiskt
värde. Mer och mer tränger sig den uppfattningen
fram, att detta arbetsresultat
måste tagas med i beräkningen, när man
skall passa in dessa stora grupper av
kvinnor i samhällets olika socialförsäkringssystem,
om man skall skipa rättvisa
och skapa trygghet för kvinnan och familjen,
ty barnens vård är ju det viktigaste
arbete som denna kvinnogrupp utför.

Det står i vår giftermålsbalk, att hustrun
är skyldig att bidraga till familjens
försörjning i samma utsträckning som
mannen och att de skall leva på samma
standard. Hon anses ju bidraga till familjens
försörjning genom sitt arbete i
hemmet, men med detta måste lagstiftarna
mena, att bägge makarna tillför hemmet
en gemensam inkomst under sina
arbetsfyllda år, han med kontanter och
hon med sitt arbete. Det är egentligen
deras ensak, hur arbetsfördelningen i familjen
sker. Då måste det för många
kvinnor framstå som cn stor brist att
bygga upp ett pensionssystem, där hustrun
som enskild individ ingen plats har.
Dessa kvinnor ställer t. ex. frågan: »Varför
skall jag som änka få behålla endast
hälften av min mans pension? Han och
jag får cn gemensam pension för vad vi
stretat ihop gemensamt, och dör jag före
honom, får han behålla hela sin pension
precis som (»ni han varit den ende som
bidragit till den reella pensionsgrundan -

Nr 24

Onsdagen den G november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

de inkomsten, medan jag, om det blir
jag som överlever, får nöja mig med hälften.
» I fråga om änkepensioneringen
finns det för övrigt flera outredda problem.
Det är ju givet att barnen först och
främst måste skyddas, och det inser väl
alla. Men det finns problem även för
den ensamma iinkan, som inte har minderåriga
barn. Hur stor bör t. ex. den
riskförsäkring vara, som även en relativt
ung änka rimligen skall ha? En annan
grupp är den som har barn och måste
stanna i hemmet för att sköta dem. Då
minskas avsevärt dessa änkors möjligheter
att, sedan barnen blivit stora, söka
sig ut på arbetsmarknaden igen. Dessa
behöver då också en viss riskförsäkring.

överdirektör Karin Koch, som är en av
dem som har deltagit i denna diskussion
om kvinnornas speciella pensionsproblem,
har skisserat ett system, som kanske
är värt att begrunda, innan man låser
fast sig i vad även hon kallar förlegade
system, som är byggda på ett
föråldrat samhällsskick. Jag citerar ur
en artikel i Husmodersförbundets medlemsblad,
där frågan diskuterats och där
hon deltagit i diskussionen: »Det system
som man skulle vilja ha genomfört vore
alt kvinnan under sin levnad kunde bygga
upp sin egen ålderspension, d. v. s.
att hon, om hon gifter sig, står kvar i
pensionssystemet med avgifter och pensionsrätt
som avpassas efter värdet av
det arbete som hon utför för familjens
räkning. Om hon blir änka och återigen
går ut på arbetsmarknaden, fortsätter
hon att hygga upp pensionen. År hon
vid mannens död alltför gammal att åter
gå ut i förvärvslivet bör hon få en förtidspension,
vars storlek blir beroende
av äktenskapets varaktighet och hennes
tidigare förvärvsarbete. Hon kan också
iiven om hon är yngre behöva ekonomisk
hjälp i form av ett engångsbidrag för
omskolning eller fortbildning i sitt yrke.
Ett sådant bidrag kan liksom förtidspensionen
infogas i ett försäkringssystem.»
Jag tycker att detta skisserade system
är väl värt att diskutera vidare.

Man kan också tänka sig —- och den
tanken har förts fram från flera håll ■—
att en del av barnens pensionering går

till modern direkt och betraktas som en
arbetsinkomst, på vilken hennes pension
sedan delvis kan grundas. Jag har
här vidrört dessa tankegångar uteslutande
för att visa att det finns andra
framkomliga vägar än de, som finns anvisade
i de pensionssystem som vi har
diskuterat. Det finns säkert också andra
vägar än de här nämnda.

Vad jag menar är alltså, att hela detta
problemkomplex om kvinnornas pensionering
måste bli föremål för utredning
och översyn, innan man binder sig vid
ett system som inte svarar mot tidens
krav och som snart visar sig bli gammalmodigt.
Vid en översyn skulle man
också finna, att vissa grupper av kvinnor
å andra sidan är försäkrade över
hövan. Det är främst de kvinnor som
arbetar in sin egen pension och som
dessutom enligt det gängse pensionssystemet
är berättigade till efterlevandepension
efter mannen. Det finns med
andra ord alldeles för många särfall när
det gäller kvinnornas pensionering. En
del får det tydligen mycket bra, en del
mycket dåligt. Vore det då inte på tiden
att tänka om och anpassa pensioneringen
efter en utveckling som har lett till
att allt flera kvinnor pendlar mellan
hemarbete och förvärvsarbete utom hemmet? Man

skulle kunna räkna upp flera delproblem
som inte tänkts igenom ordentligt.
Änklingspensionen efter en yrkesarbetande
pensionsberättigad hustru är ett
sådant problem, pensionen till de frånskilda
ett annat. Till problemet med de
frånskilda har veterligen inget av de
diskuterade förslagen tagit ställning. Gäller
det då en så obetydlig grupp, att det
inte är värt att observera den? Ånej;
den senaste siffran över skilsmässorna
visar att vi nu är uppe i över 8 000 om
året. Det finns säkerligen många bland
dessa kvinnor, som är ängsliga för sin
ålderdoms försörjning. Man kan ju ta ett
exempel. En man bär varit gift med en
kvinna i 25 år och just de år, då hon
fått vara med om att spara ihop till
pensionsavgifter och ålderdomsförsörjning.
Sedan skils han och gifter om sig
för låt oss säga de tio sista åren; är det

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 21

då rättvist att när han dör den första
hustrun skall gå miste om hela pensionen?
Hon har ju i alla fall varit med
längst i gamet och stretat under den
kanske värsta tiden. Frågan om de frånskilda
måste också lösas. Det är ju endast
inom det statliga systemet som den
hittills blivit löst.

Herr talman! Till sist vill jag endast
framhålla att det måste bli experternas
sak att föreslå en lösning av dessa frågor
efter en grundlig översyn av hela
pensionssystemet vad just kvinnorna
beträffar. Det skulle aldrig falla mig in
att ens låta påskina att jag kan anvisa
det idealiska systemet. Vad jag vill ha
sagt är att vi inte för decennier framåt
bör låsa oss fast vid ett system som inte
svarar mot det nya samhälle vi har, där
kvinnorna dels alltmer skaffar sig egenpensioner
ute på arbetsmarknaden, dels
tar stora risker genom att bli husmödrar
utan någon egenpension och där även
risken finns att de råkar ut för skilsmässa
eller blir änkor.

För min del tycker jag att frågan intimt
sammanhänger med svårigheten att
värdera den hemarbetande kvinnans arbetsinsats.
Att en uppskattning därav
förr eller senare måste göras, så att vi
åtminstone får en schablonsumma att gå
efter, är min fasta övertygelse. Först då
har vi någon beräkningsgrund, en gemensam
nämnare, kan man väl säga, att
gå efter. Nu håller vi alla på med att
»tycka» och »anse» och »tro» när det
gäller att uppskatta, hur mycket en husmoders
arbete representerar i pengar,
och det leder till mycket skiftande summor.
Att det är olika för olika familjer
är alldeles självklart, men en något så
när realistisk uppskattning borde ändå
kunna göras. Men detta är en annan historia,
som vi kanske får tillfälle att ta
upp till diskussion här vid ett annat tillfälle.

Att inte generalisera samhällets hjälp,
utan i stället individualisera den efter
de olika gruppernas behov tycks vara
en väg som den nya regeringen över huvud
taget är intresserad av. Man kan i
regeringsdeklarationen utläsa något ditåt
när det gäller den framtida fainilje -

Ang. regeringens politiska program
politiken. Statsrådet Lindström uttalade
sig också i den riktningen på Arosmässan
i Västerås, där hon framhöll att det
finns grupper i samhället som är i särskilt
behov av en ny och bättre service.
I regeringsorganet kunde man helt nyligen
av en ledare läsa ut att tidningen
är inne på samma tanke. Tidningen skriver
under rubriken »Servicedemokrati»
bland annat: »För det första måste de
sociala åtgärderna i fortsättningen komma
de grupper till godo som trots hela
vårt väl utbyggda socialförsäkringssystem
av skilda orsaker inte kan följa
med i den allmänna standardutvecklingen.
Här får socialvården mer individuell
eller mer gruppbetonad karaktär. Det är
här samhällets styvbarn, de eftersatta
grupperna, måste ges speciella omsorger
och det är här de generella metoderna
blir överflödiga och t. o. in. kommer till
korta.» Så långt Morgon-Tidningen.

Det är med verklig tillfredsställelse
som vi inom folkpartiet ser en sådan utveckling
och sådana initiativ. Detta går
fullt i stil med de önskemål som vi uttalade
i en motion vid 1956 års riksdag. I
den föreslogs en kartläggning av de
glömda grupperna i samhället för att
man skulle kunna sätta in hjälpen där
den bäst behövdes. Den motionen blev
avslagen, och motiveringen var visst inte
bara den, att man så väl visste, var dessa
glömda grupper fanns, att man inte behövde
någon statistisk kartläggning, utan
man ville helt enkelt inte tänka sig något
annat än en generell hjälp. Något annat
skulle inte vara värdigt vårt samhälle,
sades det. Att tänka om är bra. Fn diskussion
angående nya former för hjälpåtgärderna
finner åtminstone jag vara
lycklig och lämplig. Och det är bra att
goda förslag i alla fall vinner gehör —
så småningom. Jag hoppas att det skall
gå på det sättet även beträffande stora
kvinnogruppers pensionsfråga.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig ganska
kort. Eftersom åtskilliga frågor har
berörts här i dag, kommer jag att endast
ta upp några av dem till behandling. Så
mycket iir redan sagt, att jag inte beliö -

Nr 24

Onsdagen den G november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program
ver fördjupa mig i ämnena, utan kan
nöja mig med att framföra några synpunkter
på dem.

Först vill jag säga till min ärade vän
herr Sundelin att jag undrar, om inte
hans tal här om att centerpartiet hade
identifierat alla dem, som röstade på
linje 2, såsom tillhörande centerpartiet,
ändå tydde på att han felläst vad herr
Hedlund sagt eller att han inte varit tillräckligt
uppmärksam när han hörde det
i radio och TV. Jag vill fästa herr Sundelins
uppmärksamhet på att hans framställning
var en feltolkning. Först och
främst, herr Sundelin, var det ju inte
på det sättet att det var centerpartiet som
politiserade folkomröstningen, i varje
fall — det kan vi väl vara överens om ■—
före valet, utan det gjorde ju socialdemokraterna,
högern och folkpartiet, så gott
de kunde. Jag vet mycket väl att det i
länen förekommit ivriga försök från dessa
partiers sida att hindra folk från att
gå in i linje 2:s lokalkommittéer. Det är
ingen nyhet.

För det andra kan man väl konstatera,
att om linje 2 fick en större anslutning
än de flesta räknat med, så var väl detta
en viss framgång för centerpartiet eftersom
förslagsställaren till det alternativet,
riksdagsman Carlsson i Arla, ju tillhör
vårt parti. Eller menar herr Sundelin att
framgången för linje 2 bör räknas folkpartiet
eller någon tredje till godo? Jag
skulle i viss mån kunna förstå det vad
beträffar mitt eget län — där röstade så
många folkpartister på linje 2, att man
skulle kunna tala om en folkpartilinje
med en viss logik i det hela.

Men det väsentliga i detta fall är att
herr Sundelin har fattat herr Hedlund
alldeles fel. Han sade ju inte alls, att dessa
röster innebar att centerpartiet nu
kunde räkna in dessa människor bland
sina väljare, att de tillhörde centerpartiet,
eller någonting sådant. Vad herr
Hedlund sade var, att om — märk väl
— man gjorde som man under hela kvällen
hade gjort i radio- och TV-kommentarerna:
drog paralleller mellan ettan
och socialdemokraterna, trean och högern-folkpartiet
samt tvåan och centerpartiet,
då måste konklusionen bli, att

det hade varit en betydande ökning för
centerpartiet. Det var bara ordet om som
herr Sundelin hoppade över.

Så vill jag säga till herr Sundelin när
det gäller folkomröstningen och dess
konsekvenser, att jag undrar om han —
även om jag är tacksam för hans förståelse
— behöver ägna centerpartiet sina
omsorger i det avseendet just nu. Jag
ifrågasätter för min del om inte folkpartiet
för ögonblicket befinner sig i en sådan
situation, efter sällskapet med högern
och Arbetsgivareföreningen, att det
är i behov av alla de omsorger som någon
kan vilja ägna det.

Jag har begärt ordet, herr talman, närmast
för att göra några kommentarer till
debatten om regeringsskiftet. Det hatväckt
stort intresse och utlöst åtskilliga
spekulationer. Vi är, som här redan hatsagts,
inte vana vid några täta regeringsupplösningar
i vårt land. Dessutom har
koalitionsregeringens avgång öppnat
ögonen på många för den problematik
som inryms i partiernas styrkeförhållanden
i riksdagens båda kamrar. Från högerhåll
har man gärna velat göra gällande
— det var detta herr Ewerlöf framhöll
i dag — att huvudsaken är att det
blir någon ändring. Men när vi nu har
kommit till det paradisiska tillståndet
att ändringen skett, då står man här från
högerhåll och beklagar sig över att det
bär blivit kommunisterna som fäller utslaget
i riksdagen, som är tungan på vågen,
svansen som styr o. s. v., vad det
nu allt heter i klagovisorna från högerhåll.
Det ligger då ganska nära till hands
att påminna om att ett av motiven för
koalitionsregeringens tillkomst 1951 just
var att kommunisterna inte skulle få någon
chans att i Sveriges riksdag spela
denna utslagsgivande roll i vitala frågor.
Högern och folkpartiet har hela tiden
gjort sitt yttersta för att kritisera regeringssamverkan
— men när den nu har
upplösts, då beklagar man sig ivrigt över
att kommunisterna blir tungan på vågen.
Borde man inte särskilt från högerhåll
ha kunnat på ett tidigare stadium upptäcka,
att koalitionsregeringen ändå hade
ett värde åtminstone ur vissa synpunkter?
Dagens situation är kanske en

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

nyttig tankeställare för en del politiker,
som under koalitionsregeringens sex år
har framställt denna samverkan som en
riksolycka i alla avseenden.

Det är en annan sak att en koalitionsregering,
som bygger på två partier med
olika grundsyn, inte har obegränsad livslängd.
Förr eller senare träder de principiellt
skiljande frågorna i förgrunden,
och när en koalitionsregering så småningom
tvingas att utåt redovisa olika
meningar i väsentliga frågor, då är det
naturligt att den upphör. Det betyder
inte att man underskattar värdet av den
samverkan som ägt rum eller att man
inte fortsättningsvis eftersträvar en samverkan,
men det innebär att man nu har
konstaterat, att förutsättningar för en
fortsatt koalitionsregering inte föreligger,
varför centerpartiet åter går sin
egen väg, obundet av engagemang åt ena
eller andra hållet.

När nu koalitionsregeringen inte kunde
bestå, fanns det reellt endast ett alternativ,
om man ville skapa en regering
som hade majoritet i riksdagens båda
kamrar. Detta enda alternativ var en
samlingsregering, om man nämligen ville
beröva kommunisterna möjlighet att
i viktiga omröstningar spela en utslagsgivande
roll. Inom centerpartiet har vi
inte gjort någon hemlighet av att vi gärna
skulle ha sett att en samlingsregering
tillkommit, men genom statsministerns
och hans partis ställningstagande blev
det ju omöjligt att realisera detta alternativ.

I det läget påyrkades då, främst från
högerhåll, att en borgerlig trepartiregering
skulle bildas. Från centerpartiets sida
förklarades det, och detta har betonats
i olika sammanhang, att man inte i
nuvarande läge ville gå in i en sådan
regering. Det betyder icke, att vårt parti
därmed principiellt har tagit avstånd
från en framtida samverkan med de andra
icke socialistiska partierna, om en
sådan regeringssamverkan en gång i
framtiden bedömes lämplig och om man
kan ena sig kring ett regeringsprogram.

Vad centerpartiet vill, är — som det
har framhållits —- att i nuvarande läge
stå obundet, fritt från engagemang med

Ang. regeringens politiska program
det ena eller andra partiet. Men, herr
talman, vilken bister kritik har vi inte
nu fått röna för detta ställningstagande!
Det är, mina damer och herrar, intressant
att konstatera hur angreppen på
vårt parti i dag för detta ställningstagande
är försiktiga, jämfört med all den
vredes skålar som vräktes över centerpartiet
när vi sade nej till den borgerliga
trepartiregeringen. Vad är det som
hänt på dessa dagar? Har man kommit
underfund med att folket ute i landet
inte reagerar på samma sätt som herr
Hjalmarson i hans radiotal, eller vad är
det som hänt?

Jag måste säga att det sannerligen inte
är lätt att vara högern och folkpartiet
till lags. Före folkomröstningen förklarade
herr Hedlund i en tidningsintervju
—- den uppmärksammades, tror jag, i
praktiskt taget alla tidningar i landet —
att vid en eventuell upplösning av regeringskoalitionen
var vårt parti icke berett
att omedelbart gå in i en ny koalition.
Märk väl, detta innebar ett ställningstagande
som råkade sammanfalla
exakt med den ståndpunkt, som herr
Hjalmarson intog i andra kammaren i
november månad i fjol i en debatt med
herr Hedlund, där han rekommenderade
att om koalitionen upplöstes socialdemokraterna
skulle regera ensamma. Herr
Hedlunds uttalande stod dessutom i full
överensstämmelse med vad herr Ohlin
förklarat vid en konferens med folkpartiets
ombudsmän i Sigtuna den 6 augusti
i år. Även om man är folkparlist, bör
man väl kunna ha en uppfattning i två
månader! Jag skall inte tala om dem
som propagerar för att man skall lita på
högerpartiet —- då är kanske ett år litet
för lång tid. Men varför skall just vårt
parti uppbära kritik för att herr Ohlin
och herr Hjalmarson ändrat mening, det
kan jag inte förstå.

Herr Hjalmarson berättade i radio om
allt vad en borgerlig trepartiregering nu
skulle kunnat genomföra: skattesänkningar
och mycket annat. Men detta hade
det här eländiga centerpartiet förhindrat.
Att eu sådan regerings alla lagförslag
— såsom redan sagts här i dag
—- kunnat fällas av socialdemokraternas

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

majoritet i första kammaren och att socialdemokrater
och kommunister i alla
finansfrågor kunnat fälla regeringens
förslag, det tog lierr Hjalmarson så lätt
på. Herr Ewcrlöf, som tog upp detta
problem i en diskussion med herr Werner,
glömde bort att det finns en skillnad
mellan en borgerlig trepartiregering
och socialdemokraterna i regeringsställning
i dag. Socialdemokraterna har
majoritet i första kammaren, de borgerliga
partierna i andra kammaren, men
socialdemokraterna har chansen att med
kommunisterna få majoritet i gemensamma
omröstningar i finansfrågor. Den
skillnaden hoppade herr Ewerlöf över,
och den hoppade även som sagt herr
Hjalmarson över. Herr Hjalmarsons tal
var utan tvekan en höjdpunkt i alla de
sagostunder, som herr Hjalmarson berett
svenska folket under de senare åren.

Jag vill än en gång understryka, att
centerpartiet i nuvarande läge vill stå
obundet och att detta ståndpunktstagande
icke innebär ett principiellt avståndstagande
från en framtida koalitionsregering
av rent borgerlig eller annan karaktär.
Vad som i framtiden bör göras,
blir självfallet beroende av den politiska
utvecklingen. Jag vill som sagt understryka
detta innan jag tar upp en annan
synpunkt på hur högern uppträtt i regeringsfrågan.
Jag vill understryka, herr
talman, att jag inte tar upp dessa saker
för att komma högern till livs, utan det
är därför att jag betraktar det som en
anständighetsfråga att få ge uttryck för
åtminstone min personliga reaktion inför
vad som hänt.

Vårt partis deltagande i koalitionsregeringen
har framför allt högern, men
även folkpartiet på allt sätt sökt misstänkliggöra
under dessa år. Vi anser att
koalitionsregeringen ändå haft ett värde.
Vi har kunnat lösa en hel del viktiga
frågor i samförstånd, och den praktiska
politiken har enligt vår mening — jag
tror vi med rätta kan säga det — förts
närmare centerpartiets grundsyn och
program än som annars skulle ha skett.
Ingenting i den politik som förts av koalitionsregeringen
har inneburit avsteg
från vår principiella grundsyn. Vi var

beredda att ta kritik och har tagit kritik.
Om det bara varit kritik skulle vi
inte ha sagt så mycket, och då skulle
jag inte heller ha begärt ordet här i dag.
Från högerhåll har det emellertid inte
bara varit kritik utan det har under dessa
år helt enkelt varit en klappjakt på
vårt parti och dess företrädare i regeringen,
och glåporden har haglat. Här
har författarfirman Hjalmarson—Svärd
ansträngt sig till det yttersta för att finna
de mest förklenande uttrycken. Man
har talat om att bondeförbundets statsråd
var fångar i kanslihuset, såsom herr
Hjalmarson sade i radio. Bondeförbundet
var socialiserat, för att citera ett av
herr Hjalmarsons andra 4 710 slagord. I
högerns officiella organ Medborgaren
var alla fyra statsråden — herrar Hedlund,
Norup, Ivar Persson och Hjalmar
Nilson — avporträtterade utan några anletsdrag
— partiet som hade förlorat sitt
ansikte, statsråd som så att säga inte hade
någon mening längre. Det fanns ingen
gräns på alla dessa slagord för att
utmåla vårt partis uselhet.

När sedan, herr talman, vårt parti säger
upp samverkan med socialdemokraterna,
då finner vi plötsligt att högern
betraktar centerpartiet som en förträfflig
partner i ett regeringsengagemang.
Det tycks som om vårt parti på en enda
natt blev så rumsrent att det kunde tänkas
få inträda i högerns salonger. Det är
ganska sensationellt. Herr Mannerskantz
undrade om inte vårt parti, som visserligen
inte ville ingå i en regering med
högern och folkpartiet, ändå ville ge en
sådan regering sitt stöd. Men det innebar
ju i princip att man skulle binda sig för
att stödja dess politik.

Herr Mannerskantz hade förståelse för
att vårt parti behövde vara i karantän,
därför att vi råkat ut för en politisk smitta.
Kunde inte herr Mannerskantz tänka
sig, att vårt parti inte känt sig så förfärligt
nedsmittat efter dessa sex år, men
att vi känt oss illa berörda av att börja
umgås med folk som hade begagnat propagandametoder
som vi inte kunde finna
vara anständiga. Så enkelt kan det vara.
Det är därför som jag, herr talman, för
att för min del avsluta kapitlet om denna

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

koalitionsregering och regeringsbildning,
i all vänlighet skulle vilja säga, att
om det är så att högern vill ha ett borgerligt
samarbete och man alltså inte i
framtiden skall redan från början avvisa
det, så tror jag att man från högerhåll
bör lägga om taktiken och umgängesformerna
en smula. Jag har, som sagt, för
egen del ett behov av att få säga detta
rakt på sak, och jag vet att det finns fler
inom centerpartiet som har reagerat på
samma sätt. Högerns ledning har fel, om
den väntar sig att centerpartiet skall finna
sig i att vara något slags hackkyckling.
Det vill jag säga rent ut. Det är hårda
ord, men de är ärligt menade till
dem det vederbör.

Så några ord om räntefrågan, som har
diskuterats bl. a. av herrar Ewerlöf och
Ohlon. Det var märkligt att höra hur de
prisade denna räntehöjnings goda verkningar.
Herr Ohlon yttrade något om att
nu skulle småföretagarna vara ganska
nöjda. De skulle vara det — om jag fattade
honom rätt —■ därför att de nu inte
längre behövde uppträda på den »grå»
marknaden. Men det kanske beror på att
ränteläget där nu är så högt, att ingen
av småföretagarna vågar sig dit. Men de
som skall betala räntor på sina lån är
nog inte riktigt lika förtjusta som herr
Ohlon, allra minst de jordbrukare som
drabbats av skördeskador —■ för många
är det fråga om en ren katastrof. Vi har
nu en räntenivå som är den högsta på
25 år. Är det då sannolikt att denna senaste
räntehöjning kommer att göra några
under? Jag vill påminna om att i England
— där vi har en högerregering —
har man måst höja diskontot i ett drag
från fem till sju procent. Hur bedömer
man situationen där? Av Svenska Dagbladets
referat av vad som anförts i vissa
engelska finanstidskrifter framgår att
man där är rädd för att det från löntagarnas
sida kommer att framföras krav
på så stora löneförhöjningar att inflationsrisken
ökas.

Jag intar inte någon extrem ståndpunkt
i räntefrågan, och jag anser inte
för min del att varje räntehöjning är meningslös
eller skadlig. Så är det säkerligen
inte. lin viss rörlighet hos räntan

Ang. regeringens politiska program
kan vara nyttig, men den bör hålla sig
inom måttliga gränser. För mig ter sig
emellertid problemet på det sättet, att
trots allt tal om ett slags räntc- och kreditpolitikens
renässans måste man nog
erkänna, att räntepolitiken i våra dagars
samhälle måste få mer begränsade verkningar
i inflationsbekämpande syfte än
förr. Varför? Jo, därför att det inte finns
något demokratiskt politiskt parti som
längre vill taga ansvaret för en omfattande
arbetslöshet. Det var skillnad förr,
när man lät en räntehöjning mogna ut i
en så omfattande arbetslöshet att det
blev en så påtaglig klimatförändring att
man kunde sänka räntan. Kammarens
ledamöter vet mycket väl att om man i
dag får en omfattande arbetslöshet, så
krävs omedelbart åtgärder från samhällets
sida för att ge dessa människor sysselsättning,
med vägarbete och annat arbete
som kan anvisas. Det behöver inte
bli fråga om någon stor arbetslöshet,
förrän dessa åtgärder sättes in. Därför
får vi ingen stor arbetslöshet, och ingen
vill ta ansvaret för en sådan arbetslöshet
som leder till en verklig klimatförändring
som medger en icke oväsentlig räntesänkning.

Beträffande den senaste räntehöjningen
vill jag för min personliga del
säga, att det inte finns något som helst
försvar för riksbankens handlingssätt,
när den utan någon som helst kontakt
med finansministern eller regeringen i
sin helhet genomförde räntestegringen.
Det måste vara orimligt att man i vår
politiska debatt kräver en samordning
av finans- och kreditpolitiken och samtidigt
prisar alt riksbanken och regeringen
handlar utan kontakt med varandra.
Ett sådant resonemang går helt
enkelt inte ihop. Jag menar därmed inte,
alt riksbanken skall i allt underordna
sig regeringen; en självständighet kan
väl förenas med att riksbanken tar kontakt.
Men att riksbanken handlar utan
något som helst förhandsbesked till regeringen
i en så viktig fråga kan jag
inte finna vara vare sig principiellt eller
praktiskt riktigt.

Vi får vid tillfälle att längre fram
närmare diskutera pensionsfrågans lös -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program
ning. Jag skall därför, herr talman, endast
nöja mig med ett par synpunkter.
Den socialdemokratiska regeringen
skall enligt vad statsministern bär aviserat
inom en snar framtid inbjuda övliga
partier till förhandlingar, och det
kommer då att visa sig hur stora möjligheterna
är att nå en verklig samförståndslösning.
Jag måste säga att jag
för min personliga del inte har så stor
optimism när det gäller möjligheterna
att nå en samförståndslösning -— men
vi får ju vänta och se. I närvarande
stund finns det ingen anledning att fördjupa
sig i olika detaljfrågor.

Jag vill emellertid understryka ett
par synpunkter. Det gäller för det första
att den föreslagna folkpensionsförbättringen
genomföres och för det andra
att änke- och invalidpensionen förbättras.
Ett av de utmärkande dragen i
folkomröstningskampanjen var att familjepensioneringens
problem och i
viss mån även invalidpensioneringens
problem sköts i förgrunden, inte minst
av företrädarna för linje 1. Om man nu
emellertid vill se till, att änkorna och
deras barn och invaliderna skall få en
bättre grundtrygghet än för närvarande
är fallet, bör väl detta i princip gälla
alla änkor och deras barn och invaliderna.
Om företrädarna för linje 1 anser
att kostnaderna för tjänstepensioneringen
skall betalas av någonting som
kallas för »produktionen» och inte enbart
av lönen —■ den kommer väl att
finansieras genom minskade vinster
och även genom varuprisstegringar och
skattehöjningar — betyder det att alla
får vara med om att betala dessa tillläggspensioner.
Då vore det rimligt att
man åtminstone beträffande familjeskyddet
kunde nå enighet om en bättre
grundtrygghet än vi för närvarande
har, och beträffande änkorna en grundtrygghet
som är bättre än den som föreslagits
av pensionsberedningen. Det är
i varje fall min personliga uppfattning
att denna trygghet inte är tillräcklig.
Pensionsberedningen har föreslagit, att
man skall ta upp frågan om invalidpensionernas
förbättring till prövning. Jag
skulle för min ringa del vilja vädja till

regeringen att inte låta dessa frågor vila,
utan se till att åtgärder vidtas så att
pensioneringen för alla invalider kan
ordnas på ett rimligt sätt, gärna inom
folkpensioneringens ram.

Jag vill vidare framhålla, att det här
gäller frågan om trygghet mot nöd. Det
grundläggande bör vara, att det på ett
område finns ett socialt behov, och att
riksdagen bör vidta åtgärder för att
undanröja otrygghet och för att ge människor
trygghet mot nöd i vissa situationer.
I detta fall gäller det änkorna
och invaliderna, oavsett vilken kategori
de tillhör. Jag anser alt hela kategoriklyvningen
av änkor och invalider är
förlegad. Fiskarens änka, handlarens
änka, hantverkarens änka och jordbrukarens
änka — vare sig gården i fråga
drabbats av skördeskador eller inte —
bör ha trygghet mot nöd, och om dessa
nu tvingas att gå till socialvården för
att få hjälp, därför att iinkepensionen
är för liten, bör den förbättras. Men
den skall förbättras för alla, innan några
andra pensionsformer över huvud
taget diskuteras. Om produktionen har
råd, herr talman, med att betala ut
pensioner, såsom för närvarande sker,
för vissa grupper på över 20 000 kronor
och enligt linje 1 skall bekosta pensioner
för andra grupper på upp till
22 000 kronor och i vissa fall upp till
39 000 kronor för makar, har också produktionen
råd att sörja för att änkor
och invalider skall få en bättre trygghet
än de nu har.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren har anfört såsom det verkliga
motivet till att centerpartiet bondeförbundet
inte ville reflektera på att samregera
med de andra som han vid ett
tillfälle sade s. k. borgerliga partierna
något annat än att det behövdes en karantönstid.
Det var en av mig uppfunnen
formulering som emellertid sammanfaller
med vad herr Hedlund själv offentligt
anfört i Sveriges radio, nämligen att
det inte går an att man så där hoppar
över mellan regeringar som står emot

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

varandra. Jag bär alltså därvid gjort
mig till tolk för samma uppfattning som
herr Hedlund, under det att herr Eliasson
menar att orsaken är att högern under
årens lopp skällt för mycket på
bondeförbundet, om jag uppfattade honom
rätt. Jag menar nog att herr Hedlunds
egen motivering förefaller naturligare
och kanske är riktigare.

Sedan tyckte jag, när jag satt på min
plats där borta i kammaren, att jag riktigt
hörde hur det krasade av krossat
glas när herr Eliasson kastade sten ur
sitt glashus. Jag har verkligen följt vad
som har sagts av framstående representanter
för centerpartiet bondeförbundet,
inklusive herr Eliasson, och studerat
flera av partiets tidningar. Där har
det faktiskt förekommit ganska skarpa
ordalag som i ingen mån har gengäldats
på det sätt som här har beskrivits. Jag
vill inlägga protest mot att vi skulle ha
bedrivit någon organiserad klappjakt
på centerpartiet. Det har skiftats hugg
ibland, men det får man väl finna sig
i när det gäller den här rörelsen.

Nu vill jag sluta med att önska att herr
Eliasson — sedan han som han själv
sade avreagerat sig — måtte sova gott
och att det sedan skall bli lugnare.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Mannerskantz, att jag inte är i behov av
något lugnande medel nu, men jag tyckte
att det för högerns egen skull var
lämpligt att klargöra hur en del känner
det. Om herr Mannerskantz inte
upptäckt vad jag anmärkte på i fråga
om högerns propagandametoder och
författarfirman Svärd—Hjalmarson, är
jag beredd att med herr Mannerskantz
gå igenom t. ex. radiodebatterna under
de senaste åren. Det finns exempel som
jag skulle kunna anföra direkt till herr
Mannerskantz, men jag vill inte göra
det av omtanke om den debattmoral som
finns i kammaren.

.lag vill tillägga, att herr Mannerskantz
får söka det krossade glaset på annat
håll.

Sedan vill jag ändå ge herr Mannerskantz
ett erkännande. Jag har liksom

Ang. regeringens politiska program
herr Mannerskantz den uppfattningen,
att herr Hedlunds motivering för att
centerpartiet inte ville gå direkt över i
en borgerlig trepartiregering var riktig.
Men herr Mannerskantz har inte observerat,
att medan herr Mannerskantz talade
om karantän för vårt parti, så talade
herr Hedlund om karens. Det är
inte samma sak, herr Mannerskantz,
men jag förstår att det ligger närmast
till hands att tala om behovet av karantän,
när man skall närma sig högern.
Det får dock stå för herr Mannerskantz’
egen räkning. Det var karens som herr
Hedlund talade om.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har så stor allmänbildning,
att jag vet skillnaden mellan
karantän och karens. Det var medvetet
jag använde ordet karantän, därför att
jag tyckte att det liksom täckte litet
mera.

Beträffande debattmoralen hade jag
i förra anförandet tänkt säga, att man
här i kammaren har brukat tillämpa den
regeln, att man huvudsakligen angriper
vad som är sagt i kammaren och således
vänder sig mot ledamöter, som har
tillfälle att försvara sig här i kammaren,
och sedan överlåter åt sina kamrater
i medkammaren att polemisera
mot ledamöterna där. Denna debattmoral
har upprätthållits ganska bra i denna
kammare, och jag önskar och hoppas
att den fortfarande skall kunna upprätthållas
trots det lilla avsteg som har skett
i dag.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
jag i viss mån har angripit högerns ledare,
som sitter i andra kammaren. Men
den närmaste medarbetaren till honom
finns här, och jag har nämnt sammanhanget.

Vidare förmodar jag att herr Mannerskantz
i fortsättningen inte kommer att
säga ett ont ord om herr Hedlund, som
ju sitter i andra kammaren, och det är
jag mycket tacksam för.

Nr 24

Onsdagen den G november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skulle vilja överlämna
en liten blygsam blomma till herr
Eliasson. Om han just nu behöver den
eller ej, vet jag inte''. Jag observerade, att
han i sitt anförande framhöll, att han
ingalunda hade någon extrem uppfattning
i räntefrågan. Han sade sig mycket
väl kunna förstå lämpligheten av en rörlig
ränta. Jag får säga, att denna deklaration
innebär ett icke oväsentligt steg
framåt mot bakgrunden av det uttalande,
som, om jag nu inte minns alldeles
fel, herr Eliasson gjorde omedelbart efter
händelsen den 10 juli i år, då herr
Eliasson offentligen i pressen ur det
förflutna grävde upp slagordet »räntcslaveri»
och därmed betecknade det tillstånd,
som han ansåge komma att inträda
i detta land efter det av riksbanksfullmäktige
samma dag fattade beslutet.
Det vore fägnesamt, om herr Eliasson nu
i det hänseendet funnit lämpligt att något
justera sin uppfattning.

Även ett annat uttalande var av intresse
i herr Eliassons anförande. Man
har här i debatten talat om kommunisternas
nyckelställning i den situation, i vilken
vi befinner oss, man har talat om
det nya vågmästarpartiet och så vidare.
Även herr Eliasson var inne på denna
aspekt på den aktuella situationen, och
den är ju riktig. Det förhåller sig på detta
sätt. Så erinrade herr Eliasson om att
en av anledningarna till att koalitionen
mellan socialdemokraterna och det dåvarande
landsbvgdspartiet bondeförbundet
kom till stånd i oktober för sex år
sedan var att man därmed ville motverka,
onödiggöra eller förhindra — vilket
verb man önskar använda — en sådan
nyckelställning för kommunisterna.
Man ville med denna koalition hindra
kommunisterna från att komma i den
position, som betecknas med uttrycket:
Det är svansen som styr. Jag vill gärna
tro, att detta utgjorde ett av motiven för
koalitionens tillkomst den gången. Ett
annat motiv var att hålla räntan nere.
Hur det gick med den saken kommer vi
kanske ihåg.

Men, herr Eliasson, om ett av motiven
för koalitionens bildande var att sätta

kommunisterna ur spel och beröva dem
nyckelställningen, då måste en rent logisk
tankeoperation ge vid handen att
resultatet av centerpartiet bondeförbundets
sprängning för några dagar sedan
av samma koalition har blivit — just
kommunisternas försättande i denna
otrevliga nyckelställning! Om man vill
följa herr Eliassons resonemang, är det
alltså, såvitt jag kan förstå, på det sättet
att det är herr Hedlund — jag skulle
kanske inte nämna hans namn, eftersom
han sitter i den andra kammaren — och
herr Eliasson jämte meningsfränder, som
genom sitt utträde sprängt regeringen
och därigenom fört kommunisterna upp
på vägmästarplanet.

När man lyssnade till finansministerns
tänkvärda uttalanden här i dag, kunde
man inte underlåta att observera det sätt,
på vilket han behandlade det intrikata
förhållandet, att hans s. k. totalbalansering
av budgeten visade en felräkning
på ungefär en miljard. Han försvarade
inte detta något pinsamma faktum, men
han sökte förklara det, och jag får säga
att hans förklaring tedde sig ingalunda
osympatisk. Han angav det förhållandet,
att det var, som han sade -— jag antecknade
orden — en »svårhanterlig materia»
man hade att arbeta med, det var
vanskligt att göra dessa bedömningar i
ett läge, som skiftar så snabbt som det
nuvarande. Fältet för felbedömningar
var stort. Han medgav, att man hade
»räknat för optimistiskt», som han sade,
o. s. v. Ja, jag medger, att det är mänskligt
att fela och gudomligt att förlåta,
som det heter, men jag satt och funderade
på en sak. Antag, ärade ledamöter
av denna kammare, att vi hade haft
en borgerlig regering just nu med en
finansminister, herr Ewerlöf eller någon
annan, som hade gjort en felräkning på
en miljard i sin budget. Vi kan ju göra
detta tankeexperiment. Låt oss vidare antaga,
att han hade att svara inför första
kammaren för denna felräkning på en
miljard, för denna kapitala felbedömning.
Vi hade då i denna kammare haft
en socialdemokratisk opposition, låt oss
säga under ledning av herr Sträng. Mina
damer och herrar, hur skulle reaktionen

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24

från en sådan opposition ha blivit i ett
läge, där man kunnat påvisa att en borgerlig
finansminister hade räknat fel
på en miljard? Låt oss tänka oss herr
Sträng som oppositionens talesman. Jag
är ganska övertygad om att de hovsamma
erinringar, som i varje fall i denna kammare
i dag har framställts mot denna
felbedömning, i en dylik situation skulle
ha kommit att te sig som rena västanfläktar
emot den rasande storm, som en
socialdemokratisk opposition i denna
kammare skulle, måhända med full rätt,
ha satt i scen mot en finansminister, som
hade gjort sig skyldig till någonting dylikt.

Men jag gjorde också en annan reflexion.
Finansministern — jag kommer
tillbaka till detta — talade om vilken
svårhanterlig materia, som det här är
fråga om, och han underströk hur stora
utsikterna är för felbedömningar. Det är
riktigt. Men när han kom in på konjunkturinstitutets
motsvarande bedömningar
omvandlades hans attityd. När
konjunkturinstitutet har gjort sina bedömningar
i år har där uppenbarligen
inte funnits något utrymme för några
fel. Då har allting varit gott och väl,
tydligen därför att konjunkturinstitutet
har ansett sig kunna konstatera vissa
betydelsefulla tecken på cn återvunnen
samhällsekonomisk balans. Det iir ingen
riktig överensstämmelse, tycker jag, mellan
finansministerns ståndpunktstaganden
i dessa båda fall. Är det så svårt att
göra bedömningar, innan man upprättar
en statsbudget, vilket det naturligtvis är,
så tror jag nog att det är lika svårt att
göra de riktiga bedömningarna i en konjunkturöversikt.
Jag tror, att vi har anledning
att denna gång liksom tidigare
ta konjunkturinstitutets bedömningar
och utsagor med all respekt men också
med en ganska stor nypa salt.

Under denna överläggning bar flera
talare gjort intressanta och ingående analyser
av det ekonomiska läge, i vilket
vi befinner oss. Man har talat om statsskuldens
ansvällning. Jag skall inte
upprepu de siffror, som har kommit till
synes, men när man resonerar med folk
om dessa ting, får man ibland den upp -

Ang. regeringens politiska program
fattningen att människorna många gånger
inte har gjort riktigt klart för sig
vad som egentligen sker i dessa sammanhang.
Jag tror det var herr Ewerlöf som
erinrade om att statsskulden det senaste
budgetåret hade ökat med 1 380 miljoner
kronor. Vi reagerar ju inte så särskilt
starkt för dessa astronomiska tal numera,
men jag tycker i alla fall, att det är
en ganska anmärkningsvärd siffra.

Hur ter sig nu utsikterna framöver i
detta dock ganska väsentliga ämne. Vi
har passerat ett kvartal på det nya budgetåret
— månaderna juli, augusti och
september. Hur mycket har riksgäldskontoret
sett sig nödsakat att låna upp
under dessa tre första månader av det
nya budgetåret, för att hålla det hela i
gång? 887 miljoner, mina damer och
herrar, på tre månader! Hur mycket
nödgas riksgäldskontoret låna upp under
återstoden av innevarande år? Man
går ut ifrån såsom en ofrånkomlig nödvändighet
att under dessa veckor fram
till 1 januari låna upp en liten slant på
1 100 miljoner. Det betyder, att vi under
första halvan av nu löpande budgetår
har lånat upp omkring två miljarder.
Det är inom parentes dubbelt så
mycket som hela den svenska riksbudgetens
omslutning det år, då jag kom
in i riksdagen.

Vi lånade upp, som jag sade, 887 miljoner
under första kvartalet av det nu
löpande budgetåret. Vi lånade upp 182
miljoner under motsvarande tid i fjol.
Något särdeles övertygande vittnesbörd
om balans i affärerna tycker jag knappast
denna sammanställning lämnar.
Men man skulle kunna gå vidare i detta
ämne. Vad betyder en upplåning i
år av den omfattning som jag bär har
skildrat och som vi iir nödsakade till
att göra? Det betyder, herr talman, såvitt
jag vågar bedöma saken, att statsskulden
vid årsskiftet kommer att ligga
mycket nära siffran 19 miljarder
kronor. Möjligen har den siffran då
överskridits. Hur skall dessa pengar
skaffas? Kan dessa pengar lånas upp i
marknaden i form av vad man brukar
kalla äkta pengar? Med all sannolikhet
inte. Genom räntehöjningen finns det

Nr 24

Onsdagen den G november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

vissa möjligheter att i marknaden få in
mera pengar än man skulle ha fått, därest
höjningen inte hade kommit till
stånd — det är uppenbart. Men det räcker
inte, därför att behovet är så fantastiskt
stort. En väsentlig del av den
väldiga upplåning, som förestår, måste
ske i form av lån i den sedeltryckande
banken i form av s. k. oäkta pengar,
d. v. s. pengar som i och för sig icke är
frukten av produktion och sparande
utan i stället är resultatet av den ökade
rotationshastigheten hos de nyaste av
de av riksdagen bekostade maskinella
anordningarna nere på Tumba, eller
med andra ord: lånebehovet är för
stort i förhållande till kapitalmarknadens
resurser.

Saken kan också uttryckas på ett annat
sätt, som kanske intresserar kammarens
ledamöter mera. Riksdagen sätter
med täta mellanrum in en siffra i
budgeten utan kännedom om och utan
undersökning av, huruvida det går att
på ett sunt och riktigt sätt skaffa pengarna,
som den siffran är uttryck för.
Det går ju till på det sättet. Nu kanske
någon invänder, att en av anledningarna
till detta väldiga lånebehov under
första budgetårslialvan är, att påfrestningen
på statskassan då är starkast
bland annat på grund av återbetalningen
av för mycket erlagd skatt i december,
och detta är naturligtvis riktigt. En
viss justering kommer att ske under
den andra halvan av budgetåret. Hur
stor kan den justeringen tänkas bli?
Skall man våga döma efter tidigare erfarenheter,
kan man kanske räkna med
en återbetalning — om jag får använda
den termen ■—■ på skall vi säga 500
miljoner, om det vill sig väl. Vad betyder
det? Jo, det betyder att statsskulden
under det budgetår som nu löper
kommer att öka icke med 1 300 miljoner
ungefär, som under det budgetår
som slutade den sista juni, utan med
någonting mellan 1 500 och 1 600 miljoner.
Ur balanssynpunkt kanske man
vågar säga att utvecklingen är något
tvivelaktig, men det mest betänkliga i
denna trista historia är ansvällningen
av växelskulderna. Det är något ganska

fantastiskt att nödgas konstatera, att vi
för närvarande i detta lilla land laborerar
med en skattkammarväxelskuld
på 4 200 miljoner kronor, växlar som
inlöses och omsättes, inlöses och omsättes
och följs av nya, ständigt större
växlar. Av detta belonp ligger ungefär
2 600 miljoner i riksbanken.

Till slut ytterligare ett påpekande.
Jag observerade, att herr Ewerlöf i sitt
inledningsanförande underströk det,
som jag nog tycker, verkligt prekära
förhållandet, att ungefär 27 procent av
statsskulden förfaller till betalning under
den tid, som vi nu har framför oss
till den sista juni nästa år. 27 procent
av statsskulden under dessa åtta månader,
vad betyder det i pengar? Det betyder,
att ett belopp på 5 000 miljoner
kronor förfaller till betalning före den
1 juli nästa år.

Mer än hälften härav ligger i skattkammarväxlar.
Detta belopp måste —
inte anskaffas ty det går naturligtvis
inte — utan det måste omsättas. Och,
mina damer och herrar, detta belopp
på 5 miljarder kronor måste omsättas
utöver och vid sidan av hela det nya
upplåningsbehov, som också skall klaras.
Det är, i varje fall för mig, ganska
obegripligt, att konjunkturinstitutet mot
bakgrunden av dylika förhållanden vågar
tala om en återvunnen samhällsekonomisk
balans.

Jag finner, att finansministern tyvärr
icke är närvarande här just nu. Det
är tråkigt. Det skulle nämligen ha intresserat
mig att erfara, huruvida han
varit i stånd att bestrida riktigheten
av de uppgifter, som jag här har lämnat.

Här talas så mycket om sparsamhet
för närvarande. Det går ett rop av sparsamhet
över landet. Man talar om lönesparande,
man talar om egnaliemssparande,
om semestersparande, om
»Strängaspel» och Gud vet vad. Och staten
ropar högst och ivrigast. Men hur
handlar staten själv? Om vi vill vara
uppriktiga mot varandra, måste vi nog
säga oss, att avståndet mellan lära och
leverne i det fallet är ganska remarkabelt.

Jag har tidigare berört detta ämne

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

från denna talarstol, och jag är ledsen
att behöva besvära kammarens ledamöter
än en gång i denna sak. Men jag
gör det, därför att jag har den mycket
bestämda åsikten, att, får vi inte denna
statliga — och givetvis även kommunala
— utgiftsexpansion under kontroll, kommer
vi nog att i evighet få skåda i det
blå efter den s. k. balansen.

Det finns många sätt att illustrera
denna enorma utgiftsexpansion från det
allmännas sida. Jag skall, för att inte
beskyllas för svartmålning eller för egna
konstruktioner eller för partipolitiska
eller taktiska bevekelsegrunder, inskränka
mig till att bär i största korthet
referera innehållet i en officiell skrivelse
från ett av rikets ämbetsverk till
Kungl. Maj:t. Det är kungl. byggnadsstyrelsen,
som i en inlaga i augusti i år
har fäst Kungl. Maj ds uppmärksamhet
på vissa förhållanden, som blivit en
följd av denna enorma statliga utgiftsexpansion.

Det är ju så, att vi här i riksdagen
beslutar åtskilliga ting. Det sås ett litet
senapskorn i en motion eller i en proposition
om ett litet verk eller ett institut
eller vad det nu kan heta, och sedan
tänker vi inte vidare på den saken.
Åren går. En vacker dag upplever vi
alla till vår ömsesidiga häpnad, att det
där lilla senapskornet har växt ut till ett
stort, grönskande träd, på vars yviga
grenar befinnes ha slagit sig ner en generaldirektör,
en överdirektör, ett antal
byråchefer, ett antal förste kanslisekreterare,
kanslisekreterare, byrådirektörer,
byråinspektörer, amanuenser
och så vidare. Hur har detta gått till?
Jo, det har gått till på så sätt, att vi
inte tillräckligt noga har följt med utvecklingen.
Dessa institutioner, ämbetsverk,
statliga förvaltningar, bar en egen
inneboende, besynnerlig förmåga att expandera
av sig själva.

Nåja, vi tillskapar dessa institutioner
utan att tillräckligt ha genomtänkt saken
ekonomiskt. Vi har mycket bristfälliga
beräkningar över kostnaderna på
längre sikt, och — framför allt — har
vi skänkt mycket liten uppmärksamhet
åt det dock ganska viktiga förhållandet,

7 Första kammarens protokoll 1957. Nr 24

Ang. regeringens politiska program

att man måste skaffa tak över huvudet
åt dessa institutioner. »Det får kungl.
byggnadsstyrelsen klara», brukar man
säga. Ja, nog har den stackars kungl.
byggnadsstyrelsen häcken full. Den har
det inte lätt, det framgår verkligen av
den skrivelse, som jag förut nämnde och
som jag nu skall i största korthet referera.
Byggnadsstyrelsen har gjort en utredning
i dagarna angående lokalförhållandena
för den civila statliga förvaltningen
i Stockholms stad. Det är ett
läsvärt aktstycke. Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att
ta del av det.

Styrelsen har verkställt en inventering,
omfattande 107 myndigheter i
Stockholm. Dessa myndigheter disponerar
för närvarande cirka 7 000 rum här
i staden. Denna investering har emellertid
inte omfattat all statlig verksamhet
i huvudstaden. Den militära förvaltningen,
de affärsdrivande verken med
egen fastighetsförvaltning, högskolorna
och de vetenskapliga institutionerna
har inte behandlats. Byggnadsstyrelsen
har beräknat, att ett ytterligare lokalbehov
av netto cirka 700 rum kommer att
uppstå för tiden t. o. m. år 1965, »beroende
på den kontinuerligt pågående
utvecklingen av nästan automatisk karaktär,
varom beslut redan fattats eller
sannolikt kan förutses», som det heter i
skrivelsen. Att det ytterligare nettobehovet
av rum trots allt icke blivit större
beror bl. a. på att cirka 400 rum blivit
lediga genom att vattenfallsstyrelsen
flyttar utanför staden.

Jag skall inte här fördjupa mig i de
olika förslag, soin byggnadsstyrelsen
kommer med för att klara situationen.
Såsom ett litet, jag kanske vågar säga
pikant vittnesbörd om hur pressat läget
i själva verket är kan dock anföras
att byggnadsstyrelsen bl. a. anhåller om
rätt att erlägga förskottshvra vid förhyrning
i vissa planerade men ännu ej
uppförda byggnader på den allmänna
marknaden. Kan man tänka sig en bättre
illustration till hur det går till på
detta fält för närvarande. Det minsta
man kan begära av riksdagen är vid att
den försäkrar sig om, att det finns nå -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

gonstans att hysa in alla dessa organ
som man tillskapar, innan man fattar
beslut.

Man har under debatten från ett par
håll tämligen försiktigt — jag förstår
väl denna försiktighet — sysslat med de
tecken på en eventuell konjunktursvängning,
som här och där kan iakttagas.
För ett par timmar sedan hade en ärad
företrädare för fackföreningsrörelsen
ordet. Han framhöll den omständigheten
att på sistone arbetskraft här och där
blivit friställd, som termen numer lyder
— arbetslöshet är ju ett begrepp som
inte är så roligt att nämna vid namn.
Det är riktigt, att en del arbetskraft
blivit friställd. Hur skall man då tolka
detta? Det är klart, att man måste vara
försiktig och inte dra alltför vida slutsatser
av vad som inträffat. Är denna
uppdykande arbetslöshet en tillfällig företeelse,
lokaliserad till vissa industrier
eller vissa delar av landet? Eller är det
här fråga om det första tecknet på ett
kärvare ekonomiskt klimat? Är det det
första tecknet på att vår hittillsvarande
förunderligt långvariga högkonjunktur
dock inte är så evig, som kanske mången
har trott? Jag vet inte, men jag tror, att
man har anledning att instämma i herr
Knut Johanssons förhoppning, att de
styrande skall ägna all möjlig uppmärksamhet
åt denna företeelse.

Det finns ett annat varningstecken,
som jag inte tycker att man bör underlåta
att understryka i denna debatt. Det är
nämligen betydelsefullt såsom en indikator
vad framtiden möjligen kan bära
i sitt sköte. Vi har många stora problem
framför oss som skall lösas. Förutsättningen
för att kunna lösa dessa
problem är pengar. Hur kommer det att
bli med möjligheterna härvidlag? Jag
är säker på att ingen ledamot av denna
kammare kunnat undgå att observera
hurusom för första gången, mina damer
och herrar, på många år taxeringen i år
för aktiebolagens del resulterat i ett
sjunkande skatteunderlag och detta trots
att de skärpta lagervärderingsreglerna
på sina håll framtvingat lagerreservers
framtagande till beskattning. De skärpta
skattereglerna har vidare minskat

möjligheterna för företagens självfinansiering.
Men skulle det, herr talman, visa
sig, att den långvariga högkonjunkturen,
såsom jag sade, icke är evig, utan kommer
att avlösas av andra, mindre solbelysta
tider, ja, då blir ju den oundvikliga
konsekvensen den, att det hittills så
givande skatteflödet från näringslivet
stagnerar eller minskar. Och varifrån
skall då pengar tagas till det allmännas
automatiskt stigande utgifter? Och hur
går det då med den fördubbling av vår
levnadsstandard på 20 år, som våra
överordnade så välvilligt ställt i utsikt
för oss ringe undersåtar?

I ett av sina talrika uttalanden de senaste
dagarna förklarade hans excellens
herr statsministern med tanke på den
ovissa framtiden att »den ekonomiska
politiken kommer att kräva mycken omsorg».
Förvisso, herr talman, det är nog
det minsta man kan säga. Den kommer
att kräva mycken omsorg, men, ärade
kammarledamöter, en omsorg i handling
och inte bara i radio och television!

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att höra annat än sista delen av det anförande
som herr Eliasson här höll.
Men det framgick då av sammanhanget
att han hade uttalat sig i mycket bistra
ordalag om arten av den agitation som
förts under den avslutade pensionskampanjen.
Av en händelse hörde jag
för några minuter sedan ett anförande
av herr Eliassons partivän och tidigare
regeringskollega herr Hansson i Skegrie
i andra kammaren, vilken i mycket
markerade ordalag uttalade sitt fördömande
av den jargong som över huvud
taget hade förekommit från samtliga
tre linjers sida. Säkert kan enligt herr
Hanssons sätt att se även herr Eliasson
ta åt sig en del av den kritiken. Huruvida
herr Eliasson, som ju ofta vill vara
och kanske ibland också är värst i det
avseendet, inte rent av tillhör rekordkategorien,
undandrar sig mitt bedömande,
då herr Eliassons roll i det antydda
demagogiska skådespelet gått
mig förbi.

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

När jag i förmiddags åhörde debatten
här i kammaren var jag dock onekligen
ganska intresserad av vad representanterna
för centerpartiet bondeförbundet
skulle ha att säga. Jag kom, när herr
Werner yttrade sig, att tänka på historien
om stadsbon som kom ut på landet
och blev förevisad dess olika märkliglieter
av en bonde. Det hette då: »Det
där är Johans ko, det där är Petters
häst, det där är Malenas höns» o. s. v.
Sedan dök det plötsligt upp en igelkott,
vilken till ytterlighet förvånade stadsbon,
som aldrig hade sett en sådan varelse.
Han frågade sin vän vad det var
för ett underligt djur. »Jo», svarade
bonden, »det där är pinnsoa, och ho’
ä’ sin egen» — stadsbon hade nämligen
också frågat vem som ägde den där
underliga pricken.

Så är det också med centerpartiet
bondeförbundet i dag, sedan partiet
vridit sig ur koalitionens grepp: »ho’ ä’
sin egen», är äntligen sig själv, tydligen
en igelkott med piggar riktade åt
såväl höger som vänster. Jag tror emellertid
att partiet behöver någon tid på
sig för att verkligen återvinna sitt gamla
jag, att bli kvitt den miljöpåverkan,
som partiet rimligtvis lider av nu efter
att under hela sex år ha dvalts i ett
sällskap, där det egentligen haft rätt
svårt att känna sig hemmastatt. Herr
Werner ville i sitt anförande betona,
att han och hans parti bekände sig till
tron på den enskilda äganderättens betydelse
liksom den privata företagsamhetens
välsignelser och en hel del andra
värden, som tillhör den borgerliga
världens allmängods på det ideella området.
Det var vackert att höra detta,
och det gav mig anledning att i all tysthet
gratulera partiet till att ha lösgjort
sig från en koalitionsbroder, som nog
-— säga vad man vill — endast kan ägna
ett förstrött intresse åt så subtila
synpunkter på liv och tillvaro.

Nu har det emellertid alltid sagts, alt
centerpartiet bondeförbundet hade särskilda
skäl för att 1951 ge sig in i samarbete
med socialdemokratien. Man trodde
då att det fanns orsaker, och man
har under dessa sex år alltid kunnat ge

Ang. regeringens politiska program
skäl för sitt handlingssätt. Det var därför
i förmiddags för en nyfiken åhörare
av visst intresse att höra hur herr Werner
sammanfattade dagsläget, då nu
skilsmässan är ett faktum. Som var och
en erinrar sig skedde det i form av en
motivering för en samlingsregering.
Skälen härför skulle i nuläget ha varit
alt det ekonomiska läget vore ytterst allvarligt,
att de affärsdrivande verken går
med underskott, att inte ens driftbudgeten
gått ihop, att statsskulden nästa år
tenderar att springa upp i 20 miljarder
kronor och att vi alla, såsom orden föll,
obekymrat leker vidare i en ekonomisk
barnkammare, en lek som centerpartiet
bondeförbundet emellertid nu tröttnat
på, sedan man själv rasat ut i denna
barnkammare under sex långa år.

Nu skulle det emellertid, sade herr
Werner, bli annat av, det skulle bli andra
tag. Allt detta var mycket hugnesamt
att höra, om också resultatet av samregerandet
ter sig mer än lovligt magert,
ty indirekt blev ju motiven i dag för en
samlingsregering också en kritik över
koalitionsregeringens arbetsresultat.

Herr Werner hade också en del att
säga om riksbankspolitiken i somras i
samband med diskontohöjningen till 5
procent. Då hade riksbanksledningen
handlat fel och t. o. m. i dålig överensstämmelse
med riksdagens direktiv, ansåg
herr Werner. Man måste tillgripa
andra medel än räntan, om man vill bekämpa
inflation, framhöll herr Werner.
Det primära vore alt räntan hölls vid en
låg nivå. Denna önskan är helt visst
legitim. Alla önskar vi en så låg ränta
som möjligt. Både herr Ewcrlöf och herr
Ohlon har här i dag betonat den saken.
Men samtidigt har de också betonat att
räntan bör vara rörlig, så att den kan
användas som ett av medlen med inflationsbekämpande
syfte. Det är nämligen,
herr talman, inflationen som är den
stora faran, den store busen. Den är en
fiende, på längre sikt, både till böndernas
och arbetarnas och allas intressen.

Beklagligtvis föreligger hos oss det läget,
att inte alla vill erkänna diskontopolitikens
positiva roll i dessa sammanhang.
Det hela fick sin blixtbelysning,

100

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

man kan säga rent av över partierna, i
slutet av juli, då riksbanken beslöt sig
för att höja diskontot till 5 procent. Jag
har sett någonstans att den, som bland
fullmäktige vid det tillfället motsatte
sig åtgärden, förklarade sig anse att det
rent av vore en dödssynd att över huvud
taget ta ränta på utlånade pengar.

Det är en märklig uppfattning. Den
tankevärld, ur vilken dylika ord sprungit,
är inte precis dagens, men den är
onekligen gårdagens. Man kan — kanske
en aning maliciöst — erinra om
Betrand Russells ord att en s. k. praktisk
politiker är en person som lever på
40 år gamla teorier. Det omdömet duger
ganska bra för den meningsriktning
som här tog sig uttryck.

De flesta av oss torde väl emellertid
uppfatta räntan som en avgift, ett slags
ersättning från låntagaren till långivaren,
i de flesta fall till bankerna, som
förvaltar spararnas insatta medel, alltså
även småspararnas. Räntan är vidare
vad själva procentsatsen angår att förlikna
vid en termometer vilken registrerar
det ekonomiska livets puls. Denna
puls kan vara normal. Den kan emellertid
också bulta i feber. Ränteläget inom
ett folks ekonomiska liv ger nu till dags
emellertid endast en viss upplysning om
hälsotillståndet, endast en viss uppfattning
om det ekonomiska dagsläget. I
våra dagar har det nämligen, såsom vi
alla vet, inom åtskilliga folkhushåll blivit
sed att laborera, att smussla med
termometrarna. Man försöker sig på att,
då instrumentet vill markera feber, sätta
kvicksilverkulan i cn köldblandning,
och somliga skulle efter vad det ser ut
helst vilja slå sönder termometern, om
den i enlighet med sin kuriösa inneboende
natur äskar att säga sanningen och
ingenting annat än sanningen. Bilden karakteriseras
numera därav, att man inte
längre tillåter diskontots höjd att ge ett
rättvisande uttryck för situationen på
penningmarknaden. Man söker med andra
medel, varibland kreditrestriktioner
av känd typ spelar den största rollen,
nå liknande resultat, alltså utan att annat
än i begränsad utsträckning utnyttja
det medel som förändringarna i dis -

kontot skulle innebära. Resultatet av
denna metod bar än varit si, än så.

Hela det där sättet att resonera och
att arbeta med en diskontoprocent, som
ej är rättvisande, föreföll mig i samband
med räntehöjningen i somras på något
sällsamt sätt välbekant. Den elaka räntan
visar ibland, då man i alla fall bl. a.
använder den som ett åtstramande medel,
en tendens att bli högre än normalt
eller vad man kallar för normalt. Då
vill man ställa den i skamvrån eller först
som sist avskaffa den helt.

Vem eller vilka var det, herr talman,
som ganska nyligen och inom ramen
för Russells 40 år förde sådana tankar
till den politiska loppmarknaden? Jo,
det var under 1920-talet Hitlers nationalsocialister
med deras tal om ränteslaveriet,
vilket för övrigt tidigare har
nämnts i dag också i den här debatten.
Detta var för visso en ingrediens i den
tyska nazismen som var originell, som
framställde en politisk nyhet. Det var,
sade man vidare, inte alls nödvändigt
att som Karl Marx gjort i Das Kapital
socialisera jord, råvaror och hela produktionsapparaten.
Man kunde inskränka
sig till att socialisera näringslivets
avkastning skattevägen och därtill engagera
näringslivets ledande män som
sina egna skattmasar.

Denna lösning var på sätt och vis
genial, ja, nästan skämtsamt enkel. Den
tankevärld, som under agitationsskedet
var den tyska nazismens, ter sig kanske
när allt kommer omkring icke så förfärligt
främmande för åtskilliga bland
de europeiska politikerna av i dag. Statens
makt över det ekonomiska livet är
i flera länder påtaglig, även dess makt
över sedelbanken. År det inte just det
sistnämnda som den nye ordföranden i
vår riksbanksstyrelse har fått i uppdrag
att tillförsäkra sin uppdragsgivare? Målet
synes vara att regeringen, d. v. s.
staten i numera rent socialdemokratisk
drapering, skall få bestämma även i riksbanken
i trots av den gällande grundlagens
bestämmelser, alltså bl. a. även
över möjligheten att med politiskt betingade
motiv fixera diskontot. Det innebär
ofta nog att sätta termometern i

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

101

den köldblandning som jag bär talat om,
då termometern visar febertemperaturer,
eller — om man finner den bilden riktigare,
vilket den kanske också är —
att helt resolut slå sönder den.

Över huvud taget tror jag, herr talman,
att det är av yttersta vikt för världens
tillfrisknande på det ekonomiska området,
att man har respekt för det ekonomiska
livets spelregler. Det finns folk
som ingenting har emot att dela tillvarons
lust men vägrar att vara med, då
läget börjar präglas av nöd. Den inställningen
är kanske inte i alla avseenden
så respektabel.

Det var i somras bara en ensam man,
som krävde sänkt ränta i stället för höjd
ränta i riksbankens styrelse, men han
hade dock meningsfränder utanför riksbanksfullmäktiges
snäva krets, vilket vi
alla erinrar oss. Var det den sänkta räntans
vänner som hade fel, eller var det
herr Åsbrink och hans supporters som
hade det? Det ser i dag ut som om det
bara finns en mening, nämligen att det
var herr Åsbrink som hade rätt. Under
sådana förhållanden ter det sig, herr talman,
djupt oroande att erinra sig dels
regeringens sätt att reagera i somras,
dels dess uttalade mening att riksbankens
genom grundlagen garanterade rättigheter
bör avskaffas. Jag tycker tvärtom
att exemplet från i somras skulle
kunna leda till en rakt motsatt slutsats.
Det inträffade har återigen belyst vikten,
ja, nödvändigheten av att de politiska
regeringarna vid sin sida har en självständigt
arbetande institution med speciell
uppgift att ägna penning- och valutapolitiken
sina omsorger. Det förtjänar
måhända att erinras om att man
i åtskilliga länder har den uppfattningen,
att centralbankens ledning bör stå
så fri som möjligt i förhållande till de
politiska instanserna. Så är det i USA:s
Federal reserve, så är det i England och
delvis i Danmark. Även Belgiens centralbanksledning
har en mycket stark
ställning, vars funktion icke ifrågasättes.
En åtgärd som bidrar till dessa förhållanden
är att mandattiden för ledamöterna
i ledningen är längre än hos
oss, vilket allt måhända kan tjäna oss

Ang. regeringens politiska program
till en tankeställare. En annan sak är
att problemet ter sig ganska invecklat
och kan bli föremål för olika meningar,
vilket i så fall skulle kunna utgöra ett
incitament att utreda hela saken, så att
vi finge fasta linjer på detta område
igen.

Det är, skulle jag tro, denna slutsats,
som för den del av det svenska folket
som har intresse för vårt lands penningpolitiska
situation just nu, blev den mest
väsentliga lärdomen av sommarens upplevelser.
Kommandoekonomien, som vi
fick erfarenheter av, inom eller utom
landet, under andra världskriget, har
sin begränsning och innesluter också
stora vådor. Varje åtgärd som har till
mål att bygga in den totalitära ekonomien
bland våra samhällsformer är en
åtgärd som förminskar våra möjligheter
att aktivisera den energi, den företagarvilja,
den framåtanda och den arbetsvillighet,
som dock vårt folk är mäktigt,
om det av sina myndigheter tillåtes
den rörelsefrihet som är erforderlig
för att framgångsrikt kunna bestå i tidens
stormar.

Den allmänna planeringen av vår
ekonomi och näringslivets möjligheter
att motsvara förhoppningen om ständigt
växande skatteunderlag är naturligtvis
grundläggande, när det gäller det fortsatta
utbyggandet av vårt samhälle. Det
ter sig oroväckande nog, när det nyligen
meddelades — som herr Werner erinrade
om i sitt anförande här på förmiddagen
— att inte ens driftsbudgeten
gått ihop för förra budgetåret. Det ligger
över huvud taget ett ansträngt och
spänt drag över hela vår ekonomiska
fysionomi, och det beror på att allt går
i för hastig takt. Vi hetsar oss själva och
riskerar att få det hela i vrångstrupen.
Det föreföll som om finansminister
Sträng i dag, då han talade om enorma
investeringsanspråk, var inne på liknande
tankegångar. Det vi har mest behov
av eftersättes, och det vi har mindre behov
av intresserar i alltför hög grad.
Följderna av dylika felbedömningar kan
bli ödesdigra i längden. Inte minst gäller
detta beredskapsåtgärder på den vetenskapliga
forskningens område, men

102 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

det finns som bekant också oändligt
mycket annat.

Jag vill, herr talman, innan jag lämnar
denna plats, särskilt och i samband med
vad jag senast sade, beröra ett område,
som just nu på ett markerat sätt påkallar
uppmärksamhet. Det gäller utformandet
av vårt försvar. 1 regeringsförklaringen
i dag nämndes det något om
ett starkt försvar och oförändrad utrikespolitik,
men vilket av överbefälhavarens
olika alternativ är det man avser?
Jag skall inte ge mig in på en diskussion
av dessa olika förslag, som har
kommit från försvarets ledande instanser.
Jag vill bara här markera, att uppenbarligen
både norrlänningar och
sydsvenskar har anledning att dra öronen
åt sig, då de under vissa förutsättningar
synes vara gjorda att offras opp
»utan svärdsslag», som det hette förr i
världen. Till sist kanske det blir stockholmarna
som anses värdiga att försvara
här i landet.

En ny försvarspolitik av denna innebörd,
av underbudets karaktär, måste
emellertid — och det är det jag här vill
understryka — också innebära ett tvång
att ta vår hittills förda utrikespolitik
under övervägande, ty dessa frågor
hänger intimt och obönhörligt samman.
Det blir under de eventuellt nya betingelserna
omöjligt att, såsom vi hittills
sökt göra, stå på egna ben. Men om vi
skulle slå benen undan oss själva, vad
har man då på ansvarigt håll tänkt sig
i stället? Det är denna fråga som regeringen
har att bland annat svara på
och inte bara yttra sig om i så allmänna
ordalag som man gjort här i dag.

Under andra världskriget präglade en
nazistisk skribent i Tyskland, som förvisso
inte älskade oss eller det här landet,
den försmädliga elakheten: »Ein
Volk in Pension», ett folk i pension. Det
vore illa, herr talman, om regeringen enbart
handlade i de ordens anda. Pensionsfrågans
lösning är naturligtvis
önskvärd och betydelsefull, och alla partier
har som bekant till viss del förklarat
sig eniga, men den bör icke få oss
att glömma den lika stora, ja förvisso
större, uppgiften att sörja för att vi fort -

farande som hittills åt framtiden bevarar
ett levande Sverige.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Vid den här tidpunkten
är det avsnitt av debatten, som jag
tänkte ägna mig åt, tämligen urgröpat,
och jag har inte så värst många nya
synpunkter att berika den med. När jag
antecknade mig på talarlistan i dag, berodde
det uteslutande på att jag förväntade
en fortsättning av den debatt
som pågått med växlande intensitet alltsedan
riksbankens diskontohöjning den
10 juli. Eftersom jag är delaktig i detta
beslut, är det kanske inte alldeles ur
vägen att jag motiverar det ståndpunktstagande
som väglett mig i det avseendet.

För mig innebär det ingen överraskning
att centerpartiets talare i dag fullföljt
den isolerade ståndpunkt i penningpolitiska
frågor, som deras representant
i bankofullmäktige intagit. Jag
vill inte säga att vi inom riksbanken är
förhärdade, men vi är nog ganska
okänsliga för de kontinuerligt återkommande
propåerna därför att de hittills
inte haft något realistiskt påbrå. Herr
Rubbestad agerar nämligen »Enslingen
på Johannesskäret» varje vecka och spelar
på sitt bornerade sätt enmansteater
på temat »räntesänkning med 1,5 å
2 procent». I och med att denna fråga
i dag föres upp på detta plan, alltså i en
riksdagsdebatt, har herr Rubbestad fått
en ensemble omkring sig. Jag fäste mig
närmast vid att herr Werner hävdade
den ståndpunkten som bankoutskottsledamot,
att han kände sig förnärmad, ja
förolämpad över att riksbanken hade
handlat mot bankoutskottets direktiv —
utan att precisera i vilken mån. Denna
fråga får ju bankoutskottet tillfälle att
pröva senare under kommande riksdagssession,
och jag skall inte föregripa en
diskussion därom, men jag skulle vara
mycket intresserad av att veta om någon
av bankoutskottets ledamöter anser
att de kan skriva direktiv för riksbankens
arbete under ett helt år med de
skiftande bedömanden som man har att
göra med hänsyn till konjunkturutveck -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

103

ling, kapitalmarknad o. s. v. Jag tycker
det skulle vara väldigt svårt, och man får
nog i det fallet inte i fortsättningen röra
sig med så allmänna ordalag som man
gjort hittills.

Vi kräver räntesänkning, säger herr
Werner, och han hävdar att andra åtgärder
skulle vidtagits för att, om så
krävts, åstadkomma ekonomisk balans
och bekämpande av inflationen. Ja, vilka
åtgärder rekommenderar man i stället?
Här klippte herr Werner av, men
jag är mycket intresserad av vad man
kan ha att bjuda i det sammanhanget.
Hittills har vi gjort den erfarenheten
inom bankofullmäktige, att alla de propåer,
som kommit från regeringen -—
exempelvis remisser om restriktivare
grepp på det finanspolitiska området —
stötts enbart av den socialdemokratiska
delen av fullmäktige. Därför tycker jag
att det i detta speciella läge är särskilt
viktigt, att vi får reda på vad man
har att rekommendera i stället. Herr
Werner kröp ju omedelbart upp i farbror
statens knä — något som under
pensionsdebatten inte ansågs vara fint
sätt — och gjorde sin djupa reverens
för den nye jordbruksministern med
antydningar, som åtminstone inte innebar
några försök till begränsning av
statsutgifterna. Men han tog sig själv
och andra i kragen genom att förklara:
»Vi leker obekymrat barnkammare här
i landet», och jag fattade honom inte i
det fallet som herr Arrhén nyss gjorde,
att det var inom koalitionsregeringen
som man lekte barnkammare, utan så,
att praktiskt taget alla partier inrangerades
under det omdömet. Om detta påstående
liar jag intet annat att säga än
att centerpartiets medlemmar inte spelat
någon passiv roll i den bekymmerslösa
lekstugan, och jag kan inte undertrycka
den hädiska reflexionen, att den
mycket omtragglade räntehöjningen kommer
att av centerpartiet utnyttjas åtminstone
för att utöka dess politiska
kapital.

Många anhängare av den rörliga högräntans
politik har tolkat räntehöjningen
i juli som en bekräftelse på att de
haft rätt i att räntan är det enda verk -

Ang. regeringens politiska program
liga medlet att skapa balans i samhällsekonomien.
De som hävdat den meningen
— den har inte så mycket kommit
till uttryck i dag — har emellertid
föga stöd att hämta i den kommuniké,
som motiverade riksbanksfullmäktiges
åtgärd. Den innehöll ingenting av
deciderat ståndpunktstagande om räntans
välgörande eller fördärvbringande
inflytande på samhällsekonomien, utan
den gav i stället en överblick och analys
av det föreliggande lägets krav och
möjligheterna att tillgodose dem utan
försträckning från riksbanken. Räntehöjningen
var enligt min mening en
rent bankteknisk åtgärd.

Läget sådant det då tedde sig har i
dag skildrats av flera talare, och jag
skall bara i korthet ange det. På penningmarknaden
förelåg ett utbudstryck
för obligationer. Stödköp, som företogs
från riksbankens sida, var verkningslösa.
Vi visste att man på bostadskreditgivningens
område snabbt närmade sig
ett krisläge. Bankerna var överfulla med
byggnadskreditiv — det fanns oavlyftade
kreditiv för 1 980 miljoner kronor,
därav 800 miljoner i redan färdigställda
fastigheter. Man visste att den
långa marknaden var ovillig att avlyfta
dessa byggnadskreditiv och på så sätt
bereda utrymme för fortsatt nybyggnad.
I dag har i bilden införts, att räntehöjningen
skulle ha den depressiva verkan,
att den skapade arbetslöshet. Detta är
ett ständigt återkommande argument,
men jag skulle vilja fråga alla dem
som hävdar den meningen: Hur hade
det sett ut på bostadsbyggandets område
fram i augusti månad, om vi inte genom
räntehöjningen lyckats skapa fram
erforderliga krediter? Inom statsfinanserna
tedde sig utvecklingen ogynnsam.
Vi visste att riksgäldens upplåningsbehov
under sisla halvåret sträckte sig
långt utöver det normala; det anmäldes
ett behov av 1 500—1 700 miljoner
för den återstående delen av detta år.
Vi som deltog i beslutet om räntehöjningen
räknade naturligtvis med alt
dess penningmarknadseffekt skulle bli,
att bankutlåningen och därmed investeringarna
begränsades.

104

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

Det var sålunda fråga om en i detta
exceptionella läge nödvändig åtgärd,
men det var åtminstone inte från min
sida därutöver någon ideologisk grunduppfattning
rörande räntans allena saliggörande
verkan, som föranledde beslutet.
Motiveringen var det djupfrysta
utslag, som kapitalmarknadens termometer
vid det tillfället starkt markerade
och som för den näraliggande framtiden
inte bedömdes bli mera gynnsamt. Och
jag tror att vi i dag har giltiga bevis
för att den bedömningen var riktig. Resultatet
av räntestegringen blev, att både
bostadslånen och de långfristiga
statslånen kunde placeras. Sparandet
ställdes till förfogande på kapitalmarknaden,
och detta har inneburit dels att
det fortfarande går att bygga bostäder,
dels att bankernas likvida tillgångar
och därmed investeringarna begränsas.

Tidigare i dag har den frågan ställts
till dem som kritiserat räntehöjningen:
Vilka andra medel hade man att föreslå?
Var kunde kritikerna skaffa de två
miljarder som erfordrades under andra
halvåret? Enligt min mening är det
synnerligen angeläget att man får svar
på den punkten. Inom riksbanken är vi
naturligtvis, som jag tidigare sagt, mycket
intresserade av andra vägar som
eventuellt kan anvisas, ty att vi inte
har engagerat oss i beslutet om räntehöjningen
för att bli populära, det måste
väl de flesta förstå.

Jag skall så säga några ord om proceduren,
som här också förts på tal.
Herr Ohlon sade att han inte ville blanda
sig i »familjegrälet». Jag känner inte
till något gräl i den mån man anser
att två parter skall vara engagerade.
Hittills är det ju nästan uteslutande regeringen
som anmält missnöje i procedurfrågan,
medan den andra parten har
tigit still. Och jag skall inte stimulera
till någon träta utan i stället dämpa förutsättningarna
för en sådan genom att
helt enkelt säga, att jag till fullo förstår
regeringens syrlighet i detta avseende.
Den har js demonstrerats i dag
av finansministern och av ett förutvarande
statsråd. Jag hoppas att det tillfälle
att avreagera sig, som de båda her -

rarna fick, har lättat inte bara för dagen
utan också för framtiden.

Men när jag sagt detta, vill jag skynda
mig att tillägga, att när vi på sätt
som skedde bedömde frågan om underställning
skulle ske eller inte, så berodde
det iså att vi ansåg att vi på den
traditionella förhandlingsvägen inte
skulle inom rimlig tid kunna avvärja
det skymtande krisläget. Jag tror att den
efterföljande debatten nog har visat, att
inte heller detta var någon felbedömning.
För framtiden är jag av den bestämda
meningen — och jag är övertygad
om att flertalet av riksbanksfullmäktige
också är det — att finanspolitiska
och penningpolitiska åtgärder måste
komplettera varandra på ett sådant sätt,
att här påtalade konfliktsituationer inte
uppstår. Det förutsätter en ömsesidig
förståelse för de svåra problem vi har
att taga ställning till.

I själva sakfrågan, räntehöjningen, har
jag ingen anledning att uppträda som
någon ångerfull syndare. Herr Elofsson
menade att vi borde ha tagit vår Mats ur
skolan samtidigt som herr Eckerberg
bereddes tillfälle att göra det. Jag vill
bara säga att det inte är på grund av
någon mandathunger som vi sitter kvar.
Det är ju riksdagen som är vår uppdragsgivare,
och om vi nu beslutat att
avvakta bankoutskottets dom, så har ju
herr Elofsson och andra all rimlig tid
att arbeta på vår undergång. Vi motser
utan några större bekymmer det utslag,
som fram i mars eller april månader
kan fällas i det avseendet.

Herr BOO (s):

Herr talman! Det är givet att resultatet
av folkomröstningen och regeringsfrågan
är de saker som tilldrar sig huvudintresset
i denna debatt. Annars är
väl riksbankens räntehöjning i juli, eller
kanske snarare omständigheterna
omkring densamma, den mest anmärkningsvärda
händelsen sedan vårriksdagen,
och jag skall här en kort stund
syssla med denna fråga.

Huvuddelen av den efterhandsdiskussion
som har uppkommit i räntefrågan
har rört sig om problemet om förhands -

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24

105

kontakt mellan regeringen och riksbanken.
Men bär i riksdagen bör ju frågan
även ses ur en annan synvinkel, nämligen
riksdagen kontra riksbanksledningen.
Riksbanken är ju riksdagens organ
och ansvarig inför denna. Nu bar jag
inte, herr talman, tänkt att gå på djupet
med hela detta problem och penetrera
det, utan jag skulle bara utifrån vad jag
nyss sagt vilja göra några konstateranden.

Det är ju så att bankoutskottet granskar
riksbankens verksamhet och avger
utlåtande härom till riksdagen. I dessa
utlåtanden brukar utskottet, utöver kommentarerna
till utvecklingen under det
gångna året, även ange riktlinjer för
bankens verksamhet. När riksdagen sedan
antager utlåtandet, är därmed dessa
riktlinjer fastställda. Det är helt naturligt
att dessa uttalanden från bankoutskottets
sida under de gångna åren
bar kommit att ansluta sig till målsättningen
för den ekonomiska politik, som
regeringsunderlaget i riksdagen vill förverkliga.
Det skulle därför ha varit av
intresse att skärskåda bur riksbanksledningens
julibeslut i räntefrågan
stämmer överens med utskottsmajoritetens
och riksbankens uttalanden under
våren. Om jag bär bara i korthet får
skissera vad där sades, så yttrade utskottsmajoriteten
i våras i sitt utlåtande,
att den förutsatte att de allmänna
riktlinjerna för en ekonomisk politik,
som skulle upprätthålla en full sysselsättning
och ett stabilt penningvärde,
måste lita till ett mycket brett register
av åtgärder. Man pekade vidare på att
den politik som lett fram till en förbättrad
jämvikt i det ekonomiska läget hade
använt detta breda register. Efter
att ha utvecklat dessa resonemang ytterligare
slutar man med att understryka i
detta avsnitt, att det är angeläget att
räntenivån inte blir högre än vad som
är nödvändigt för att stödja en avsedd
åtstramning.

Nu är det alldeles givet, att frågan,
huruvida det fanns täckning för julibeslutet
i räntefrågan i dessa åberopade
uttalanden, givetvis kan bli föremål
för olika meningar och olika tolkning -

Ang. regeringens politiska program
ar. Uttalandena är hållna i allmänna
ordalag. Men jag måste ändå för min
del erkänna att mitt första intryck, när
jag fick beskedet om räntehöjningen
var — om jag nu får uttrycka det lite
drastiskt och kanske även något skämtsamt
— att riksbankens ledning, om
den nu över huvud taget läser bankoutskottets
utlåtande, måste ha kommit
fel i trycket och läst reservationen till
utlåtandet, i vilken förordas en betydligt
högre ränta »som ett normalt förhållande
i det nuvarande läget».

Nu har det alldeles nyligen sagts här
i debatten, att sådana uttalanden, som
görs från bankoutskottets och riksdagens
sida i detta avseende, aldrig kan
fastställa räntenivån för månader i förväg.
Riksbanken måste ha en viss rörelsefrihet.
Ja, detta är väl en så naturlig
sak, att man inte ens behöver påvisa
det. Det är obestridligt att det förhåller
sig på detta sätt. Men jag bar här
medvetet andragit huvudgrunderna dels
i bankoutskottsmajoritetens, dels i minoritetens
åsikt i räntefrågan för att
utifrån skillnaden i dessa båda uttalanden
kunna slå fast, att det ändå
måste vara majoritetens uttalande, som
skall vara riktpunkten för riksbanksledningens
handlande.

Nu måste jag även påpeka en annan
sak för att det inte skall uppstå något
missförstånd. Det är alldeles naturligt
att om det uppstår onormala förhållanden
— något som väl ofta sker på detta
område — kan en sådan utveckling
kullkasta alla uttalanden från utskottets
och riksdagens sida om hur man
vill att riksbankspolitiken skall bedrivas.
Det är alldeles givet att riksbanken
— och å andra sidan regeringen —
i en sådan situation skall bandia på
eget ansvar och vidta de åtgärder, som
måste anses nödvändiga. Men i den
föreliggande situationen bar inte ens
riksbanksledningen velat motivera den
åtgärd, som vidtogs, med att det ekonomiska
liiget skulle vara onormalt. Tidigare
här i dag bar finansministern ingående
uppehållit sig vid den ekonomiska
situationen, sådan den bar utvecklat
sig under året. Jag skall inte

106 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

upprepa det, men låt mig bara slå fast
följande huvudpunkter. Man bär fått
långsiktiga avtal på arbetsmarknaden,
som ger förutsättningar för en lugn utveckling
på efterfrågesidan. Man har
balans på arbetsmarknaden, som väl
bland annat bör leda fram till att man
inte får en våldsam löneglidning. Prisutvecklingen
är gynnsam. Även om bytesbalansen
inte är särskilt god, är den
inte heller särskilt oroande.

Nej, det är inte utifrån dessa förhållanden
som riksbanken har handlat.
Man motiverar sitt handlingssätt från
andra utgångspunkter, och de kan väl
uttryckas i tre olika satser. Det gällde
för det första statens stora lånebehov
under det senare halvåret, för det andra
bostadsbyggandets kreditivlån, som
borde avlyftas så att nya byggen kunde
få pengar, och för det tredje budgetutfallet,
som ledde till eu påspädning av
marknaden med »nya» pengar.

Låt mig emellertid också slå fast, att
vad man här har motiverat den vidtagna
åtgärden med ingalunda är en situation,
som snabbt har uppkommit; det
är inte en blixt från cn klar himmel
som har förändrat läget, utan det är
något som har glidit fram långsamt och
som man kunde överblicka månader tidigare.
Detta är ganska viktigt att observera,
.lär det gäller att bedöma denna
fråga.

Här kommer enligt min mening bankoutskottets
uttalande om riktlinjerna
för riksbankens handlande in på ett allvarligare
sätt. Dessa redovisade motiv
för riksbankens räntehöjning i juli månad
pekar nämligen enligt min uppfattning
allesammans åt ett bestämt håll —•
de pekar mot ett samråd mellan regering
och riksbank om vilka åtgärder
som denna utveckling skulle mötas
med. Inom parentes måste jag säga, att
ju mer information jag fått om riksbankens
handlande och förklaringarna
till att regeringen inte underrättades i
förväg, ju mindre kan jag acceptera skälen
för den underlåtna åtgärden.

Sedan är det en annan sak. Dessa
frågor om statens ökade behov av lånemedel,
om pengar till bostadsbyggande

och om åtgärder för att motverka det
ogynnsamma budgetutfallet är alla tre
sådana frågor, som minst lika mycket
ligger på regerings- som på riksbanksplanet.
Jag måste fråga: Skall riksbanken
fortsätta att på det här sättet kratsa
kastanjer ur elden för regeringen?
Jag vill här påminna om statsminister
Erlanders deklaration i hans första offentliga
tal efter det denna åtgärd hade
blivit vidtagen. Han hävdade bestämt
att regeringen inte vill fråntas ansvaret
för den ekonomiska utvecklingen. Regeringen
vill bära detta ansvar inför riksdagen.
Det finns alltså ingen vilja från
regeringens sida att fly undan sitt ansvar
för den ekonomiska utvecklingen.

Sedan ytterligare en sak! Vad blir det
slutliga ränteläget om man skall fortsätta
på den här vägen? Denna fråga är
också berättigad, ty räntehöjningen var
ingalunda ett alexanderhugg som löste
alla problem på detta område. Vi har
nu höjt räntan i flera omgångar och i
samband därmed släppt ut lån för teckning.
Men räntehöjningarna har inte i
och för sig skapat nya pengar, nya
sparmedel. Det är fråga om en omfördelning
av de pengar som redan fanns.
Vid den senaste höjningen blev det också
teckningar, och där fick man fram
sammanlagt bortåt en miljard. Men såsom
herr Persson alldeles nyss framhöll
har man inte löst problemet med
detta. Det behövs åtskilligt mer pengar.
Och hur skall det bli i fortsättningen?
Den frågan måste man ställa sig.
Med detta för ögonen skulle vi kanske
kunna säga, att räntan med denna utvecklinslinje
tenderar att bli en döbelnmedicin
— den hjälper i dag men
gör läget i morgon sjufalt värre. Här
talar alltså enligt min mening allting
för, om jag får uttrycka det så, det
breda registrets politik och ett samråd
om åtgärderna mellan regeringen och
riksbanken.

Nu har man från näringslivets och
den borgerliga oppositionens sida
applåderat riksbankens handlingssätt
att utan samråd med regeringen vidtaga
en så drastisk åtgärd i ett i övrigt
ekonomiskt normalt Jäge. Man har ta -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

107

lat om en ny era i riksbankspolitiken,
man har talat om en riksbankens självständighetsförklaring
o. s. v. Våra professorer
på det ekonomiska området letar
för närvarande febrilt efter nya motiv
för en fortsatt riksbankspolitik enligt
den nya given. Men man glömmer en
viktig sak. Vi har ett samhälle med full
sysselsättning och friast möjliga handelsutbyte.
Detta har under de senaste
åren varit en politisk målsättning. Enligt
regeringsdeklarationen i dag kommer
denna politiska målsättning också
att bestå för den nya socialdemokratiska
regeringen. Jag tror uppriktigt
sagt inte, att ett sådant samhälle som
vårt i dag kan tolerera en fristående
riksbankspolitik. Att uppehålla full sysselsättning
med stabilt penningvärde
kräver samordning av riksbankens och
regeringens åtgöranden. Här finns enligt
min mening inte utrymme för att
hålla lekstuga på riksbankens gård,
även om mottot för leken skulle vara
någonting så enkelt och vackert som
»konung för en dag» eller något liknande.

Regeringsfrågan har ju nyligen varit
aktuell. Det har varit tal om att skifta
till en annan regering, och vi vet att
den borgerliga oppositionen varmt
åtrår att komma i regeringsställning
vid första lägliga tillfälle. Ingenting
hindrar ju herrar Ohlin och Hjalmarson,
när de skall regera i det här landet,
att skaffa sig en självständigt handlande
riksbanksledning, om det passar.
Jag unnar dem det så gärna, och det
skall bli intressant att följa ett dylikt
experiment.

Vad jag här liar anfört, herr talman,
avser alltså uteslutande en situation
där socialdemokratien har ett avgörade
inflytande på regeringsmakten. Till
frågan om riksbankens åtgöranden under
1957 får vi anledning att återkomma
nästa år. Efter all diskussion som
har förekommit i press och på sammankomster
i denna fråga har jag ändå
funnit angeläget alt som representant
för bankoutskottets majoritet vid
detta tillfälle framföra vad jag här nu
har sagt.

Ang. regeringens politiska program

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Jag skall, herr talman, självfallet inte
ingå på någon debatt vid denna tidpunkt
i det intressanta ämne, som den
föregående ärade talaren berörde. Den
debatten kommer, såsom han själv också
antydde, att föras i annat sammanhang.
Men jag kunde inte låta bli att begära
ordet, när jag hörde ett speciellt uttryck
i hans anförande.

Den ärade talaren reagerade mot den
av riksbanksfullmäktige den 10 juli vidtagna
räntehöjningen och kunde inte
förstå att det var nödvändigt att vidta,
som han sade, »en så drastisk åtgärd i
ett ekonomiskt normalt läge». Ärade
kammarledamöter, är det rimligt att beteckna
det läge, som vi befann oss i vid
den tidpunkten, såsom ett ekonomiskt
normalt läge? Det var ett läge, som bland
annat karakteriserades av det förhållandet,
att riksgäldskontoret hade anmält
för riksbanken, att riksgäldskontoret under
de sex närmaste månaderna behövde
låna minst 1 700 miljoner kronor. I
dag vet vi, att den siffran var tilltagen i
underkant. I dag står det klart att lånebehovet
under de sex månaderna till
och med den sista december icke är

1 700 miljoner kronor, utan något över

2 miljarder kronor.

Kan man beteckna en sådan situation
såsom ett »ekonomiskt normalt läge»?

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Hagbergs anförande vill jag bara konstatera,
att min beteckning av läget
som normalt hänförde sig till en beskrivning
över utvecklingen på det ekonomiska
området. I det fallet har jag
använt samma beteckning som riksbankschefen
själv i andra sammanhang
har använt om detta läge när julibeslutet
träffades.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är en punkt i samhällsdebatten
som jag skulle vilja fästa
framför allt kommunikationsministerns
uppmärksamhet på. Det är vad som kallas
den fjärde folksjukdomen eller trafikolycksfallen.

108 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

Som ni vet har Nordisk kirurgisk förening
för ett par månader sedan hållit
kongress i Stockholm. Av de då offentliggjorda
undersökningarna framgick att
persontrafikolyckorna numera förorsakar
i Sverige ca 1 000 dödsfall per år
och ca 3 000 invalidfall. Man skapade då
namnet den fjärde folksjukdomen. Av
dessa 3 000 invalider var enligt undersökningarna
ca 30 procent barn och
ungdom. Det är siffror som är värda att
lägga märke till.

Vad är då att göra? Trafiksäkerhetskommitterade
har avgivit sitt andra betänkande.
Detta har utsänts på remiss
och framför allt från Sveriges läkarförbund
och SLAK utsatts för kraftig kritik.

Villkoret för att kunna vidtaga förebyggande
åtgärder mot trafikolycksfallen
är en på vetenskaplig forskning grundad,
vidgad kännedom om föreliggande
orsaker och verkningar. De faktorer, som
konstituerar trafikolyckorna och skadorna,
måste analyseras bättre än som skett.
Statistiken i de sakkunnigas utredning
måste betecknas som osäker på grund
av bristfälligheter i grundmaterialet, som
förstoras av de angivna klumpsiffrorna.
Den statistisk-matematiska bearbetningen
av trafikskadematerialet har icke skett
efter moderna operationsanalytiska metoder.

Utredningens genomgående tro på att
den mänskliga faktorn är den allena vållande
orsaken tillbakavisas av Läkarförbundet
på enligt min mening goda grunder
liksom den härigenom framkomna
tilltron till den polisiära övervakningens
betydelse. Oerhört mycket återstår ännu
att göra för att avlägsna övriga olycksfallsframkallande
faktorer. En förbättring
av vägarna framstår i detta sammanhang
som en av de mest angelägna
åtgärderna för ökad trafiksäkerhet. Som
ett exempel kan nämnas att trafikolyckorna
på vägen Malmö—Lund efter motorvägens
tillkomst minskat till en tredjedel
trots en än ytterligare ökad trafikintensitet.

En hastighetsbegränsning till 90 km
synes att döma av de förebragta vetenskapliga
utredningarna vara ett slag i

luften utan grundad motivering. Först
genom begränsning till så låg hastighet,
att den blir oförenlig med normal trafik
på en modern väg, kan på det sättet en
betryggande profylax ernås.

Utredningen redovisar varken kontakt
eller samarbete med de många specialister
på hithörande spörsmål som finns i
landet. Den medicinska sakkunskapen,
som dokumenterat ett livligt intresse för
trafikskadeproblemen, borde ha engagerats.
En av tre lundaforskare nyligen
gjord undersökning av olycksfallsinblandade
trafikanter i Malmö stad under åren
1951—1955 är värd all uppmärksamhet.
Marodörer är farligare än olycksfåglar
och mottagligare för straff. Detta är ett
exempel från den allra sista tiden.

Utredningen innehåller goda initiativ
och förslag, men delar av betänkandet
bör bli föremål för översyn. Viktigt
är att trafiksäkerhetsfrågorna i landet
blir föremål för fortsatt intensivt arbete
och att man då håller blicken öppen för
problemets mångsidighet. Läkarna har
hittills inkopplats först när olycksfallen
skett. Allt talar för att deras sakkunskap
även bör utnyttjas i förebyggande syfte.
Samarbete mellan dem och den tekniska
sakkunskapen av olika art är nödvändigt
för att effektivt kunna minska antalet
döda och lemlästade i trafiken. Då
en utredning för närvarande pågår och
vi sannolikt snart har att vänta en proposition
i detta ärende, hemställer jag att
dessa synpunkter måtte tas under övervägande.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag är starkt medveten
om den förpliktelse som väl kammarens
ärade ledamöter anser åligga den siste
talaren på listan, nämligen att fatta sig
kort. Det skall jag också göra.

Det är emellertid en synpunkt som
också bör komma fram i det resonemang
som har förts även i dag i denna kammare
om försvarsfrågan, och det är därför
som jag har begärt ordet. I regeringens
programförklaring ingår en kortfattad
punkt, där det konstateras att vårt
land bör till understrykande av sin alliansfria
politik ha ett starkt försvar.

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24

109

Det är en uppfattning, som säkert delas
av den alldeles övervägande delen av
vårt folk. Från olika håll har tillkännagivits
förhoppningar om att försvarsproblemet
även denna gång skall kunna
lösas utan större oenighet, och även de
förhoppningarna faller troligen tillbaka
på en utbredd folkmening. Så mycket
större anledning finns det väl då att uttala
önskvärdheten av ett sådant totalförslag
i fråga om försvarets utformning
för den närmaste framtiden, att förutsättningar
kan anses föreligga för ett beslut
i endräkt, eller i varje fall den relativa
samstämmighet, som kan anses ligga
däri, att bakom den framgångslinje man
väljer står en betryggande majoritet.

Ger nu överbefälhavarens nyss offentliggjorda
material och förslag förhoppningar
om en dylik enighet?

Dess värre måste man nog konstatera,
att det finns anledning till vissa farhågor
härvidlag. Skeptisismens berättigande
kan väl anses framgå inte minst av
det faktum, att kontroversiella uppfattningar
kommit till synes bland de sakkunniga
själva. Hur skall man då inte
ställa sig inom lekmännens krets, där
man inte har den möjlighet, som de sakkunniga
bär att överblicka de områden,
som det här gäller. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att chefen för marinen
har anmält en mycket bestämd och
avvikande mening i flera väsentliga delspörsmål.
Jag måste säga, att ju mer jag
för egen del har studerat det här ämnet
— och att jag gjort det, är rätt naturligt,
eftersom jag bor i en utpräglad garnisonsort
— desto klarare framstår det
också för mig att man måste betrakta det
framlagda förslaget såsom inte tillräckligt
allsidigt behandlat. Jag syftar med
det sagda inte blott på den omständigheten,
att marinen i ÖB:s förslag utan
övertygande argument har blivit på ett
anmärkningsvärt sätt satt på indragningsstat,
utan även på att andra frågor
blivit mer eller mindre bristfälligt belysta.
Detta gäller både studien och utredningen.
Kostnadsavvägningen mellan
de olika försvarsgrenarna tilldrar sig givetvis
det största intresset, och den frågan
står öppen, varför inte i materialet

Ang. regeringens politiska program
kunnat inpressas även ett alternativ utöver
dem, som redan är representerade,
där man också prövat, om man inte skulle
kunna göra en något kraftigare nedbantning
av armén till förmån för marinen.
Att ett sådant alternativ också bör
komma med i de slutliga avgörandena,
betraktar jag för min del som ofrånkomligt.

Att minska den relativa styrkan hos
de stridskrafter, som i första hand
skall förhindra att en fiende får fast
fot i landet, kan komma att visa sig
ödesdigert. Och inte minst anmärkningsvärt
är det att förutsättningarna
för att säkra vår import och vår sjöfart
över huvud taget vid avspärrning
blir minst sagt diskutabla. Jag håller
före, att även om anslagsramen för försvaret
totalt blir mindre än som från
militär synpunkt anses lämpligt, är det
utomordentligt viktigt att våra sjöförbindelser,
våra tillfartsvägar utifrån, kan
skyddas. Härom har Kungl. Maj:t i dagarna
från icke militärt håll fått ett påpekande,
som jag ville fästa uppmärksamheten
på. Det är en framställning
från sjöfartens organisationer, rederiföiTtagen
och samtliga personalsammanslutningar.
Däri krävs, att man inte
fattar beslut, som förhindrar flottan
från att fullgöra de åligganden, som ankommer
på den till skydd för vår handelssjöfart
och till skydd för de ombordanställda
under orostider. Jag
skulle vilja anbefalla det aktstycket till
allmänt studium.

Det heter i regeringens programförklaring
— jag återkommer till den —
att vi bör ha ett starkt försvar »till
stöd för den alliansfria utrikespolitiken».
Detta är ett viktigt observandum.
Som neutralitetsvakt spelade den svenska
flottan under både första och andra
världskriget en roll, som väl alla är
medvetna om var synnerligen betydelsefull.
Kan man verkligen vara övertygad
om att denna roll nu är utspelad?
Även om kriget ändrar karaktär, som
det nu håller på att göra, framstår det
åtminstone för lekmän, som om männen
bakom öB:s förslag frestats att dra
för vittgående slutsatser av anpassning -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program
en till den mer och mer tekniska krigföringen.

Detta sistnämnda ocli flera andra
skäl, här nämnda och inte nämnda, talar
enligt min mening för att överbefälhavarens
ståndpunktstaganden inte
utan vidare läggs till grund för det slutliga
avgörandet. En överarbetning, vid
vilken all militär sakkunskap och inte
bara flyg- och armésidorna får tillfälle
att medverka, är ett önskemål, som jag
är övertygad om har betydande resonans
— utom möjligtvis i försvarsstaben.

Hur det nu än kan bli med den önskvärda
enigheten kring försvaret, råder
det väl inte mer än en mening om att
de för vissa kommuner och dessas invånare
ogynnsamma verkningarna av
försvarets omgestaltning måste elimineras
genom medverkan från statens sida.
På de flesta håll Kan man väl göra
detta utan större besvär. Men på en
speciell ort, den som jag hör hemma i,
faller det sig inte lika lätt. I Karlskrona
med dess många försvarsanläggningar
av huvudsakligast marin typ och med
örlogsvarvet och marinverkstäderna
som den helt dominerande arbetsplatsen
är svårigheterna, när det görs ingrepp
i militärapparaten, utomordentligt
stora. Staden har hittills för hela
sin existens varit praktiskt taget helt
beroende av dessa anläggningar och
den verksamhet, som där förekommer.
.Tåg är naturligtvis inte så naiv att jag
föreställer mig, att hänsyn till denna
stad skall få på ett avgörande sätt påverka
försvarsgrenarnas inbördes avvägning.
Men jag menar, att om Karlskrona
drabbas av en militär reduktion,
så måste det betraktas som en oavvislig
skyldighet för statsmakterna att i god
tid vidta åtgärder till undanröjande av
de nackdelar, som härav blir en följd.

Där nere råder sedan länge en betydande
oro inför framtiden. öB:s propåer
har redan fört med sig, att förbud
har utfärdats mot nyanställningar på
örlogsvarvet, antalet lärlingar har kraftigt
skurits ned o. s. v. Och alltjämt
befinner sig resultatet av 1953 års örlogsvarvsutredning
i remisskvarnen.

Jag föreställer mig, att kammarens ledamöter
har förståelse för oron ibland
alla dem, som är beroende av denna
arbetsplats. Inte minst från den synpunkten
får man väl säga, att ju förr
det klarnar över försvarsfrågan i hela
dess vidd, desto bättre.

Detta gäller, som jag här har tillåtit
mig att påpeka, om en lokal ort, men
jag tror att detta önskemål kan ha sin
tillämpning även — fast från andra utgångspunkter
— rent allmänt sett.

Jag skulle slutligen vilja på nytt understryka
att för att man skall'' få en
sådan klarhet över försvarsfrågan är
det nödvändigt, att det blir en överarbetning
av ÖB:s material, där även de
synpunkter, som representeras av marinen,
kan komma med i den slutliga
presentationen. Detta inte därför att
man i traditionalism eller förutfattade
meningar skall driva tesen att marinen
bör ges större anslag o. s. v., utan därför
att det alltjämt är så att ÖB och
hans hjärntrust inte har levererat tillräckligt
övertygande argument för sin
ståndpunkt att låta en så överväldigande
del av nedbantningen gå ut över marinen
och låta de övriga försvarsgrenarna
ta en så förhållandevis mycket
större andel. Jag säger ingenting om
flyget) men det som jag finner anmärkningsvärt
är, att armén i samtliga av
ÖB presenterade alternativ ligger stilla
med sina 36 procent av den totala försvarskostnaden.
Där har man alltså
uppenbarligen utgått ifrån, att armén
skall i fråga om det procenttalet vara
tabu. De ingrepp, som man ansett sig
böra göra, har man låtit gå ut över marinen.
Det finns anledning att starkt
understryka önskvärdheten av att en
överarbetning sker på denna punkt med
justeringar som resultat.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag gör mig inga illusioner
om att vid denna sena tidpunkt kunna
fånga kammarens intresse för ett försök
att förklara den roll räntan spelar
för balansen i samhällsekonomien. De
vanföreställningar, som finns härom och
även kommit till uttryck i dagens debatt,.

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

föranleder mig i alla fall att låta till
kammarens protokoll anteckna några
synpunkter till den kraft och verkan de
hava kan i klarhetens intresse. Jag sparar
i övrigt alla omdömen om riksbankens
åtgärd i juli månad i avvaktan på
den behandling av denna fråga, som
det ankommer på bankoutskottet att
föreha.

I det uttalande, som riksbankschefen
gjorde i anslutning till räntehöjningen,
pekades på olika motiv, som medverkat
till beslutet, nämligen den oroande utvecklingen
för bytesbalansen med utlandet,
de stigande inflationsförväntningar
hos sparare och penningplactrare,
som framträder i den senaste tidens utveckling
på kapitalmarknaden, de stigande
svårigheterna för bostadsbyggandets
finansiering och försvagningen av
det statsfinansiella läget.

Bland de nämnda motiven är det ett,
som synes ha spelat en stor roll för
riksbankens åtgärd och som också tillmätts
stor betydelse i diskussionen,
nämligen nödvändigheten att tillföra
bostadsbyggandet ökade finansiella resurser
för att förhindra en stagnation
i den pågående byggnadsverksamheten.
Den stockning, som under de senaste
åren inträtt på kapitalmarknaden, har
ju gjort det omöjligt för liypoteksinstitutionerna
att i normal ordning skaffa
tillräckliga medel för sin utlåning genom
låneemissioner på obligationsmarknaden.
Stadsliypotekskassan och bostadskreditkassan
har helt enkelt inte
hos de vanliga obligationsköparna —
d. v. s. i första hand försäkringsbolagen
— kunnat placera obligationer i tillräcklig
utsträckning till de räntesatser, som
medgivits av riksbanken.

Detta betyder att stadshypoteksföreningarna
och bostadskreditföreningarna
icke kunnat ge lån i normal omfattning.
Följden av dessa svårigheter för den
långfristiga bostadsfinansieringen har
blivit att byggnadskreditiv inte på normalt
siitt kunnat avlyftas från affärsbankerna,
i den mån bostadsfastigheter
färdigställts. I bankerna har ackumulerats
en växande stock av »fastfrusna»
byggnadskreditiv med följande svårig -

Ang. regeringens politiska program

heter för bankerna att i önskvärd utsträckning
ställa nya kreditiv till förfogande.
Genom räntehöjningen och de i
samband därmed upplagda emissionerna
för stadsliypotekskassan och bostadskreditkassan
till attraktiva räntesatser har
man kunnat snabbt förbättra situationen
på bostadskreditmarknaden. Hvpoleksinstitutionerna
har tillförts högst avsevärda
belopp. Därmed har man kunnat
lösa upp en väsentlig del av den mycket
stora klumpen av fastfrusna byggnadskreditiv
i bankerna och gjort det möjligt
för bankerna att efter hand börja utlämna
nya byggnadskreditiv.

Dessa låneoperationer har i diskussionen
betecknats som en åtgärd för att
»föra över krediter från den korta till
den långa marknaden». Sådana förskönande
omskrivningar bör dock icke få
dölja vad det är som i verkligheten skett.
Det är i själva verket bankerna som i
sina obligationsportföljer tagit upp den
alldeles övervägande delen av de nyemitterade
hypoteksobligationerna och
som alltså själva tillhandahållit medel
för avlyftningen av de fastfrusna byggnadskreditiven.
Man har inte i någon
nämnvärd utsträckning dirigerat om
sparmedel från annan användning till
bostadsbyggandet, utan man har helt
enkelt genom en »kreditexpansion» i
bankerna skapat nya pengar för bostadsbyggandets
finansiering.

Det är knappast i denna effekt man
har att söka räntehöjningens berättigande.
Med hänsyn till angelägenheten att
motverka inflationstendenserna ligger
den avgörande effekten av räntehöjningen
i den förbättring av balansen
mellan sparande och investeringar, och
därmed också av jämvikten på kapitalmarknaden
och belastningen av vår bytesbalans,
som denna åtgärd på längre
sikt kan väntas medföra.

Det aktuella inflationstrycket i vår
ekonomi kan till väsentlig del karakteriseras
som en bristande jämvikt mellan
investeringar och sparande. De sammanlagda
investeringsanspråken både inom
den offentliga sektorn, d. v. s. från statens
och kommunernas sida, på bostadsbyggnadsområdct
och i fråga om nä -

112

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program

ringslivets investeringar i produktionsoch
transportutrustning in. m. är större
än det realekonomiska utrymmet i form
av tillgång på arbetskraft och material
för dessa investeringar tillåter. Detta
reala utrymme i sin tur bestämmes bl. a.
av sparandets storlek. I den mån folk
sparar mera, d. v. s. använder en mindre
del av sina inkomster för omedelbar
konsumtion, blir tillgången på arbetskraft
och materiel för investeringsändamål
på längre sikt bättre, d. v. s. det
reala investeringsutrymmet stiger.

Att investeringsanspråken i det aktuella
läget är större än vad sparandet
tillåter, innebär en överansträngning av
vårt folkhushålls resurser. Vi får en alltför
stor efterfrågan på varor och arbetskraft,
varigenom löner och priser drivs
upp. Vi får en tendens till större import
än vi kan täcka genom vår exportverksamhet
och därmed ett underskott i vår
handelsbalans och en press på våra valutareserver.
Och inflationstrycket avspeglar
sig också i en överansträngning av
penning- och kapitalmarknadens resurser.
Efterfrågan på kredit från olika håll

— från staten, kommunerna, byggnadsverksamheten
och näringslivet i övrigt

— stiger snabbare än tillflödet av verkliga
sparmedel till de kreditgivande institutionerna.

En sådan överansträngning av vår
ekonomi kan i princip motverkas på två
olika vägar, nämligen dels genom att
man med olika medel försöker minska
investeringsanspråken, dels genom att
man försöker öka sparandet, d. v. s.
minska konsumtionen. Av de medel den
ekonomiska politiken förfogar över är
utan tvivel kreditpolitiken det mest
smidiga, snabba och mångsidiga. I ett
läge av alltför stora investeringsanspråk
i förhållande till det löpande sparandet
verkar en räntehöjning dels återhållande
på en hel del investeringar genom
de stigande räntekostnaderna, dels samtidigt
stimulerande på sparandet.

Vad investeringarna beträffar, påverkas
givetvis lönsamhetskalkylen för varje
investeringsprojekt av räntekostnaden
för det nedlagda kapitalet. Detta är naturligtvis
särskilt fallet i den mån in -

vesteringen till väsentlig del finansieras
med upplånat kapital, men även ett företag
som är i den lyckliga positionen att
kunna finansiera en investering helt eller
i huvudsak med egna medel måste i
sin kalkyl ta hänsyn till det allmänna
ränteläget — detta anger ju de alternativa
förräntningsmöjligheterna för de
medel man binder i ifrågavarande investering.
En räntehöjning på 1 % kanske
för många investeringar, där förräntningsutsikterna
är mycket goda, inte
spelar en avgörande roll, men för en
mängd projekt, där lönsamheten är diskutabel
och där det så att säga står och
väger om man skall göra investeringar
eller icke, kan även en sådan räntehöjning
bli en avgörande faktor. Odiskutabelt
är att en räntehöjning framtvingar
en strängare sovring bland olika investeringsprojekt.
Det blir strängare krav
på lönsamheten för de investeringar
som släpps igenom. Särskilt starkt blir
det investeringsåterhållande momentet,
om en räntehöjning betraktas som kortvarig.
Det kan då bli lockande för ett
företag, som planerar en viss investering
att uppskjuta denna i avvaktan på
att räntan skall sjunka och därmed investeringarna
alltså kunna göras med
billigare pengar längre fram.

Vad å andra sidan effekten på sparandet
beträffar, har ofta en räntehöjnings
sparstimulerande verkningar ifrågasatts.
Man säger gärna, att folk inte
sätter in mera pengar på sparräkningar
därför alt räntan blivit 1 procent högre.
Det är andra motiv, menar man, som är
avgörande för sparandets storlek. Det är
nu emellertid ett alltför enkelt sätt att
se på saken. En höjd ränta verkar utan
tvivel sparstimulerande på många vägar.
Det är omöjligt att direkt precisera räntans
betydelse när det gäller den mera
direkta sparbenägenheten, d. v. s. folks
vilja att aktivt och medvetet spara av
sin inkomst. Att en högre ränta leder till
en högre sparbenägenhet än en låg, torde
dock i och för sig vara obestridligt.
Därtill kommer emellertid en indirekt
verkan i samma riktning på olika vägar.
Man bar sålunda anledning att räkna
med att en höjd ränta kraftigt påverkar

Onsdagen den (i november 1957 em.

Nr 24

1 15

den mycket betydande del av sparandet
som sker i form av amorteringar på
lån. För alla låntagare, särskilt dem som
tagit upp sina lån för flera år sedan i
ett mycket lägre ränteläge, måste de nuvarande
räntekostnaderna te sig mycket
betungande och påskynda önskemålet
att bringa ner lånen genom amorteringar.
Vidare får man inte bortse ifrån
att en räntehöjning ökar vissa inkomster
som normalt till betydande del sparas,
framför allt räntekrediteringarna på
olika sparkonton. Erfarenheten visar att
de årliga räntekrediteringarna på sparkonton
i sparbanker, affärsbanker, jordbrukskassor
o. d. till större delen i regel
icke röres utan lägges till kapitalet.
Det sammanlagda innestående beloppet
på sparkonton av detta slag i de olika
kreditinstitutionerna uppgår till ca 20
miljarder kronor, vilket visar storleksordningen
av den inkomstöverflyttning
det här är fråga om. En räntehöjning av
1 procent innebär med andra ord en inkomstökning
för spararna av icke mindre
iin 200 miljoner kronor.

Räntans höjd har också sin betydelse
för allmänhetens val av sparformer. Det
är väl ingen tvekan om att den under
lång tid fortgående penningvärdeförsämringen
i vårt land haft en negativ verkan
på benägenheten att placera sparmedel
på sparkonton, i obligationer och andra
fastförräntade penningfordringar. Vi
liar i stället fått en flykt till sakvärden,
fastigheter, aktier och andra realkapitalföremål.
Denna tendens har medverkat
till kapitalmarknadens desorganisation
ocli gjort det svårare att där uppbringa
de lån som behövs för den långfristiga
finansieringen av bostadsbyggandet, offentliga
investeringar och näringslivets
investeringar. En räntehöjning kan i detta
hänseende ha en betydelsefull sanerande
verkan. Genom den högre räntan
får spararna en viss kompensation för
inflationsrisken, fastförräntade penningfordringar
blir därigenom mera attraktiva
som placeringsobjekt och kapitalmarknaden
kan på den vägen breddas.

Det är alltså ingen tvekan om att eu
räntehöjning på båda de här angivna
vägarna verkar förbättrande på balan S

Första hammarens protokoll 1!)ö7. Nr:!t

Ang. regeringens politiska program
sen mellan investeringar och sparande.
Hur pass avgörande räntans verkningar
i detta hänseende är, kan man kanske
ha olika mening om, men det behöver
icke råda några delade meningar om i
vilken riktning verkningarna går.

Det är emellertid icke blott räntehöjningens
verkningar i och för sig på investerings-
och sparbeniigenheten man i
detta sammanhang har att ta hänsyn
till, utan också det samband som föreligger
mellan räntans höjd och det allmänna
läget på kredit- och kapitalmarknaden.
En inflationistisk överansträngning
av samhällsekonomien tenderar,
som nyss framhållits, att framkalla en
större ökning i efterfrågan på krediter
än som svarar mot tillflödet av verkliga
sparmedel till kreditinstitutionerna.
Denna jämviktsrubbning tenderar i och
för sig att driva upp ränteläget. Räntan
är ju priset på kredit, och när efterfrågan
blir större iin utbudet, tenderar priset
att stiga. När priset, d. v. s. räntan,
stiger kommer en del kreditanspråk att
skäras bort, medan å andra sidan utbudet
ökas tills man uppnått ett naturligt
jämviktsläge. Vill man motarbeta en sådan
naturlig räntestegring på marknaden
är detta emellertid tekniskt sett lätt,
nämligen genom att man ökar tillgången
på pengar i samhällsekonomien i takt
med de stigande kreditanspråken. Detta
är innebörden av en kreditexpansion
i bankerna understödd av åtgärder från
riksbankens sida som ökar likviditeten
på penningmarknaden. När våra produktiva
resurser är fullt sysselsatta, leder
en kreditexpansion till en inflationistisk
uppdrivning av löner och priser.
Detta är i själva verket vad som har
skett under de senaste åren. Bankernas
utlåning till näringslivet har visserligen
under denna lid hållits tillbaka genom
olika former av kreditrestriktioner, men
däremot har bankernas kreditgivning
till bostadsområdet och till staten ökats
mycket kraftigt. Om vi tar utvecklingen
under (le två senaste åren från juli 1955
till juli 1957, skall vi finna, att bankernas
utlåning exklusive bostadskrediter
minskats med 505 miljoner kronor, medan
deras bostadsbvggnadskrediter sti -

114

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Ang. regeringens politiska program
git med C93 miljoner kronor och deras
krediter till staten i form av placeringar
i statspapper (skattkammarväxlar
plus statsobligationer) stigit med nominellt
052 miljoner kronor. Samtidigt har
riksbanken för att tillgodose de stigande
behoven av betalningsmedel i samhället
tillfört marknaden ett penningbelopp
av drygt 1,5 miljarder kronor, huvudsakligen
genom lån till staten.

Den ökning av betalningsmedlen, som
denna kreditexpansion inneburit, har
varit en förutsättning för den inflation
som vi haft under dessa båda år. I själva
verket har under denna tid konsumtionsprisnivån
stigit med drygt 10 procent
och lönenivån för industriarbetare
med ca 15 procent. Hade inte pengar
ställts till förfogande kreditexpansionsviigen,
hade heller inte priser och löner
kunnat stiga i den utsträckning som de
faktiskt har gjort. Samtidigt har denna
kreditexpansion varit eu nödvändig förutsättning
för att hindra räntan att stiga
till det naturliga jämviktsläge som skulle
ha kunnat utjämna investeringar och
sparande utan inflation. När kreditefterfrågan
stigit på grund av de ökade investeringsanspråken,
har man helt enkelt
tillskapat mera pengar för att tillgodose
dessa. Det monetära utrymmet
för investeringar har gjorts större än
det reala. Räntan har därigenom hållits
nere, men till priset av en inflationsutveckling.

Nu bör visserligen anmärkas alt det
allmänna ränteläget ju faktiskt har höjts
i vårt land ganska avsevärt under de
senaste åren. Ett första steg gjordes ju
med den kraftiga räntehöjningen i april
1955, som innebar ett radikalt brott med
den tidigare lågriintelinjen i vår ekonomiska
politik. Ytterligare en viss anpassning
skedde sedan på hösten 1950. Uppenbarligen
har emellertid denna successiva
räntehöjning icke varit tillräcklig
för att vid föreliggande starka inflationstryck
åstadkomma jämvikt på penning-
och kapitalmarknaderna. För att
minska spänningen och därigenom motverka
nödvändigheten av en ytterligare
kreditexpansion har det varit nödvändigt
att ta ytterligare ett kraftigt steg i

räntehöjande riktning. Detta måste anses
vara det väsentligaste motivet för
den räntehöjning som genomfördes i
juli i år.

De som har kritiserat räntehöjningen
har helt gått förbi denna väsentliga aspekt
av riintefrågan och bara fäst sig
vid de verkningar som räntan i och för
sig förmenas ha på sparande och investeringar.
Icke heller har dessa kritiker
angivit några andra åtgärder som
borde ha vidtagits i stället för räntehöjningen
för att stabilisera vårt ekonomiska
läge.

Uppenbarligen synes de mena, att utvecklingen
kunnat fortsätta som hittills,
möjligen med undantag för att man hade
fått vidtaga någon annan åtgärd för att
klara de omedelbara bekymren för byggnadsverksamhetens
finansiering.

Vad skulle då följden ha blivit av en
sådan politik?

Vad bostadsbyggandet beträffar hade
man naturligtvis kunnat komma till
rätta med den besvärliga finansiella situationen
med samma metod som använts
vid vissa tidigare tillfällen, nämligen
genom att låta riksbanken köpa
stadsliypotekskassans och bostadskreditkassans
obligationer utan förändring
av ränteläget. Likvida medel hade då
tillförts bostadskreditmarknaden från
riksbanken för avlyftning av de fastfrusna
byggnadskreditiven i affärsbankerna,
och bankerna hade på så sätt kunnat
börja ge nya byggnadskreditiv. Den slutliga
effekten för bostadsbyggandets del
hade väl blivit densamma, men man hade
då säkerligen skapat en ännu starkare
likvidisering av marknaden än som
nu faktiskt skett. »Överefterfrågan» på
krediter skulle emellertid ha bestått, och
därför skulle även fortsättningsvis ett
fasthållande av det gamla ränteläget ha
inneburit ett behov av en kontinuerlig
påspädning av pengar på marknaden i
syfte att hålla kreditutbudet i paritet
med kreditefterfrågan. Man hade inte
fått de sanerande verkningar som
en räntehöjning nu kan väntas medföra.
Man hade inte gjort någonting för att
bringa det monetära utrymmet för investeringarna
i bättre samklang med det

Onsdagen den (i november 1957 em.

Nr 24

realekonomiska utrymmet. Med andra
ord, man hade låtit inflationen fortgå
utan motåtgärder.

Bland de argument, som räntehöjningens
kritiker framför allt anfört, är att
räntehöjningen skulle betyda höjda kostnader
på många områden av samhällsekonomien
och därigenom driva upp
priserna och i andra hand lönerna. Räntehöjningen
skulle med andra ord verka
pådrivande på inflationen i stället för
tvärtom. Nu förhåller det sig emellertid
så, att räntestegringen dämpar den ekonomiska
aktiviteten, minskar efterfrågan
på varor och arbetskraft och därigenom
totalt sett får en prisdämpande
verkan. Detta förhållande rubbas icke av
att enstaka kostnadsposter kan komma
att stiga.

Ett annat argument, som figurerat i
kritiken av räntehöjningen, är att man
genom den riskerar alt äventyra den
fulla sysselsättningen, d. v. s. att räntehöjningen
kan leda till arbetslöshet. Det
är också ett argument som, om det vore
riktigt, skulle kunna anföras mot varje
inflationsdämpande åtgärd. Varför medförde
i så fall inte investeringsavgiften
samma verkan som nu befaras?

Liksom med andra inflationsdämpande
åtgärder avser man med räntehöjningen
att dämpa aktiviteten i samhällsekonomien,
d. v. s. att minska efterfrågan
på varor och arbetskraft. Om en
sådan åtgärd drives för långt, kan man
givetvis komma till den punkt där sysselsättningen
minskas för mycket så att
arbetslöshet uppstår. Men att i det no
aktuella konjunkturläget tala om arbetslöslietsrisker
är att måla spöken på väggen.

Visar det sig, sedan räntehöjningens
verkningar fått tid att slå igenom, att
den inflationsdämpande politiken får
en alltför hård effekt, är det inte värre
än att man i så fall — när tecken härpå
börjar framträda — får ändra signaler
för den ekonomiska politiken. Några sådana
tecken finns inte i dag. Och vad
speciellt räntepolitiken beträffar bör observeras
att den snabbare och smidigare
vid behov kan läggas om än flcrtnlel

115

Ang. regeringens politiska program
andra medel i den ekonomiska politikens
arsenal.

Är den nu etablerade räntenivån att
betrakta som ett kortvarigt fenomen, eller
kommer vi att för längre tid framåt
få räkna med räntor av nuvarande höjd?
All sannolikhet talar för att de ekonomiska
faktorerna i och för sig torde
komma att betinga ett relativt högt ränteläge
för överskådlig tid framåt. Å ena
sidan måste vi räkna med fortsatta,
mycket betydande investeringsanspråk
på de flesta områden av vår samhällsekonomi.
Den sista långtidsutredningen
har ju givit en mycket åskådlig bild av
den anhopning av angelägna investeringsbehov
vi har framför oss. Detta betyder
att efterfrågan på kapital kommer
att ligga på en hög nivå. Å andra sidan
finns det många tecken på att sparbenägenheten
och sparförmågan i vårt
samhälle kommer att vara relativt begränsad,
åtminstone så länge förtroende
till penningvärdet icke återställts.
Och vad företagssparandet beträffar verkar
de senaste årens skärpningar i företagsbeskattningen
starkt begränsande på
sparmöjliglieterna. Problemet om balans
mellan investeringar och sparande
torde därför med säkerhet komma att
fortsätta att vara svårlöst. Det kommer
att föreligga en press på kapitalmarknaden
som är ägnad att hålla räntenivån
uppe.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 182, angående anslag till en kampanj
för lönsparande; samt

nr 183, angående vissa lönefrågor med
anledning av ändrad organisation av den
lokala och regionala skolledningen in. ni.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
ncdannämnda motioner:

nr 555, av herr Mannershantz och herr
Bergh, Ilagnar; samt

nr 550, av herr Danmans.

Ilo

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Interpellation ang. jordbrukets kreditförsörjning''

Föredrogos och bordlädes ånyo be- Justerades protokollsutdrag för denna
villningsutskottets betänkande nr 49 och dag, varefter kammarens sammanträde
jordbruksutskottets utlåtande nr 37. avslutades kl. 23.37.

På framställning av herr talmannen
beslöts att ifrågavarande ärenden skulle
uppföras på föredragningslistan för kammarens
sammanträde onsdagen den 13
innevarande månad.

In fidem
G. H. Berggren

Torsdagen den 7 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Interpellation ang. jordbrukets kreditförsörjning Herr

FRANZÉN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jordbruket har blivit
en alltmer kapitalkrävandc näringsgren.
Under senare år har jordbrukarna
haft stora svårigheter att skaffa erforderliga
krediter. Genom skördeskadorna
i år och tidigare har läget förvärrats ytterligare.
Dessa sistnämnda besvärligheter
vill man dock betrakta som tillfälliga,
och de bör kunna avhjälpas eller i
varje fall avsevärt lindras genom särskilda
åtgärder. Men oberoende av detta
framstår det som angeläget, att jordbrukets
kreditförsörjning på längre sikt
ordnas på mer tillfredsställande sätt.

Den för jordbruket naturligaste och
bästa låneformen är de långfristiga hypotekslånen
inom 60 % av fastighetsvärdet.
Det är enligt min mening önskvärt,
att jordbrukarna i så stor utsträckning
som möjligt får tillfälle att
inrymma sitt nödvändiga kreditbehov i
långfristiga bundna lån. De medel, som
liypoteksbanken har till förfogande, räcker
emellertid inte till för täckande av
det stora lånebehovet. Hypoteksbanken
har gjort framställning om att i nuvarande
svåra kreditläge för jordbruket

få ta upp ytterligare obligationslån på
cirka 40 milj. kronor för att få medel
till de mest angelägna kreditbehoven.
Men framställningen har hittills avvisats
av riksbanksfullmäktige. Jordbrukets
taxeringsvärden har kraftigt höjts, men
de medel, som står till förfogande för
hypotekslånen, täcker inte ens behovet
av sådana lån inom de gamla taxeringsvärdena.
I stället har jordbrukarna
i många fall tvingats att ta lånen i annan
form mot högre ränta, 7 å 8 %, i den
mån lån över huvud taget kunnat erhållas.

Det är enligt min mening nödvändigt,
att jordbrukarna beredes bättre möjligheter
till långfristiga krediter. Den närmast
till hands liggande åtgärden är
härvid, att hypoteksbanken får möjlighet
att anskaffa medel i sådan utsträckning,
att behovet av hypotekslån inom
60 % av fastighetsvärdet kan tillgodoses
på tillfredsställande sätt. Men det
kan också vara anledning att därutöver
pröva andra former för långfristig kreditgivning.

Före tillkomsten av systemet med
statliga kreditgarantier fanns för jordbruket
en form för bundna lån mot säkerhet
av inteckning i sekundärläge,
nämligen lån ur statens sekundärlånefond.
Dessa lån förmedlades och förvaltades
av hypoteksföreningar, jordbrukskassor
och sparbanker. I och med tillkomsten
av de statliga kreditgarantier -

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

117

Interpellation ang. jordbrukets kreditförsörjning

na ansågs sekundärlånerörelsen obehövlig,
varför den avvecklades. Fondens ännu
utelöpande lån förvaltas av hypoteksbanken.

Man kan emellertid inte påstå, att de
statliga kreditgarantierna i allt ersatte
den avvecklade lånerörelsen. Det skall
erinras om att garanti för lån till förvärv
och uppsättning av jordbruk beviljas
endast för viss storlek av jordbruksfastighet.
Sådana lån kan vidare
utgå endast till nystartande jordbrukare.
Den som innehaft sin gård längre eller
kortare tid och önskar ett bundet lån
för nyuppsättning t. ex. vid ändrad produktionsinriktning
är utesluten från garantilåneformen.
Ett befintligt lån i
bank, som köparen av en gård övertar,
kan vidare inte vid ett senare tillfälle,
då ränteläget för bundna lån skulle göra
detta lämpligt, beviljas kreditgaranti
och flyttas till liypoteksföreningen.

De äldre sekundärlånen för jordbruket
löpte i allmänhet med en ränta,
som med en halv procent överskred bottenlåneräntan.
Lånen kunde bindas i
20 eller 30 år, och högsta lånegräns var
75 % av jordbruksfastighets taxeringsvärde.
Det säger sig självt, att det var
av mycket stor betydelse för de jordbrukare,
som från mitten av 1930-talet
och framåt erhöll sekundärlån, att de för
så stor del av sin kredit kunde räkna
med bunden och därtill förmånlig ränta
i minst 20 år.

Jag vill till jämförelse erinra om de
sekundärlånemöjligheter, som enligt nuvarande
bestämmelser står till buds för
ägare av bostads- och affärsfastigheter.
De kan erhålla bundet lån i sekundärlägc
hos bostadskreditföreningen mot inteckning
inom 75 % av fastighetsvärdet.
Den högsta lånegränsen är alltså här
densamma som gällde för sekundiirlå.-ncn till jordbrukarna. Ifrågavarande sekundärlån
hos bostadskreditföreningarna
är inte beroende av om lånesökanden
är nytillträdandc fastighetsägare eller
ej, och avseende fästes inte heller vid
vilket ändamål, han ämnar tillgodose
med lånet. Det synes mig uppenbart, att
jordbruket i här nämnda kreditavseende
är betydligt sämre tillgodosett.

Det är enligt min mening ett välgrundat
krav, att jordbrukarna på liknande
villkor åter beredes möjligheter
till långfristiga lån i sekundärläge. Det
torde dock få förutsättas, att lånen inte
bör bindas på så lång tid som gällde för
de äldre sekundärlånen. Det starkt och
alltjämt ökande behovet av kapital i
jordbruksrörelsen gör, att en bunden,
och därför kanske ofta i lång tid stående,
låneskuld av 75 % av taxeringsvärdet
får betraktas som normal och
rimlig. Ett engagemang från statens sida
för en sådan lånerörelse skulle ju
inte heller behöva medföra några förlustrisker.
Det kan för övrigt ifrågasättas,
om inte en sådan långivning numera
i likhet med hvpoteksorganisationens
primärlånegivning borde finansieras
genom upplåning av medel i öppna
marknaden mot obligationer. Denna ordning
tillämpas ju också av Svenska Bostadskreditkassan
för sekundärlånegivningen
genom bostadskreditföreningarna.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet ställa följande frågor: Har

herr statsrådet uppmärksammat
de påtalade svårigheterna för jordbrukarna
att erhålla långfristiga krediter?

Är herr statsrådet i så fall beredd att
vidta åtgärder i syfte att möjliggöra för
hypoteksbanken att anskaffa medel i
sådan utsträckning, att behovet av liypotekslån
inom CO % av det senaste
taxeringsvärdet kan tillgodoses på tillfredsställande
sätt?

Är herr statsrådet vidare villig att
medverka till prövning av möjligheterna
för jordbrukare att erhålla långfristiga
sekundärlån inom 75 r/« av fastighetsvärdet? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 10.07.

In fidem
(1. //. lie rf/g ren