22—23 maj.Debatter m. m (Riksdagens protokoll 1950:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 20

22—23 maj.
Debatter m. m.

Måndagen den 22 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Petersson, Emil, ang. ifrågasatt driftinskränkning vid ör logsvarvet

i Karlskrona .................................. 3

av herr Osvald ang. militära övningsmarscher inom nationalparkerna
................................................ 4

av herr Persson, Karl, om underlättande av bostadsbyggandet på

landsbygden ............................................ 4

av herr Bergh ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmåner
.................................................. 10

av herr Lundgren ang. centrala sjukvårdsberedningens befattning

med byggnadsärenden .................................... 14

Svar på fråga av herr Lundgren ang. tidpunkten för beredande av

viss ersättning åt städer, som hålla statspolis .................. 16

Svar på interpellation av herr Cassel ang. lantbruksdirektörers förordnande
såsom expropriationstekniker m. m................. 17

Tisdagen den 23 maj.

Studentsociala stödåtgärder m. m............................... 31

Statsråds pensionsrätt.......................................... 38

Lönefyllnad åt vissa tjänstemän vid krigsflygskolan å Ljungbyhed . . 38

Statens avdikningsanslag ...................................... 40

Bidrag till jordbrukets rationalisering............................ 44

Höjning av de kommunala ortsavdragen m. m..................... 46

Kompensation till kommuner för skatteförlust m. m............... 86

Lagförslag om svenskt medborgarskap .......................... 89

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 23 maj.

Andra lagutskottets memorial nr 48, ang. sammanjämkning i fråga
om tillägg å vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. m....................................................... 30

Bankoutskottets memorial nr 19, angående uppskjutande av behandlingen
av vissa ärenden...................................... 30

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets memorial nr 28, ang. fortsatt tillämpning av
lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m....................................... 30

Andra lagutskottets memorial nr 47, om ändring i lagen ang. lösdrivares
behandling m. m................................... 30

Jordbruksutskottets memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .......................................... 31

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, om Sveriges anslutning till en överenskommelse
ang. intereuropeiska betalningar och kompensationer
1949/50 m. m........................................... 31

— nr 15, ang. handelsöverenskommelse mellan Sverige och det ockuperade
Japan .............................................. 31

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. kostnaderna för den nya
kyrkomusikerorganisationen m. m........................... 31

— memorial nr 19, ang. sammanjämkning i fråga om pension åt kommunala
förtroendemän ...................................... 31

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. anslag till inskrivningskostnader
.................................................... 31

— nr 157, ang. disposition av medel för skjutbana för Södra skånska

infanteriregementet i Ystad.................................. 31

— nr 172, ang. studentsociala stödåtgärder m. m................. 31

— nr 173, ang. anslag till avlöningar vid blind- och dövstumsko lorna

m. m................................................. 37

— nr 174, ang. anslag till skyddsarbeten å Uppsala domkyrka . 37

— nr 175, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m......... 37

— nr 176, om Internationella arbetsorganisationens rekommendation

ang. yrkesvägledning ...................................... 37

— nr 182, ang. teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m. 37

— nr 183, ang. ändringar i allmänna tjänste- och familjepensions reglementena

m. m......................................... 37

— nr 184, ang. tjänste- och familjepensionering för statsråd 38

— nr 185, ang. retroaktiv lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid

krigsflygskolan å Ljungby.hed .............................. 38

— memorial nr 187, ang. sammanjämkning i fråga om grunderna för

det s. k. trekronorsbidragets bestridande...................... 40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti m. m........................... 40

— nr 48, ang. statens avdikningsanslag m. m..................... 40

— nr 53, ang. upplåtelsevillkoren för kronotorp m. m............. 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. höjning av de kommunala
ortsavdragen m. m..................................... 46

Statsutskottets utlåtande nr 186, ang. kompensation till kommuner för
skatteförlust in. m........................................... 86

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i lagen om försäkringsrörelse
............................................ 89

— nr 27, ang. förslag till lag om svenskt medborgarskap .......... 89

— nr 29, ang. kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. .................................................... 93

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändring i förordningen om
mödrahjälp ................................................ 93

— nr 44, ang. sättet för utbetalning av de allmänna barnbidragen

in. in....................................................... 93

— nr 45, ang. kommuns bidrag till kostnader för folktandvården . 93

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannen.

Ang. ifrågasatt driftsinskränkning vid örlogsvarvet
i Karlskrona.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Emil
Peterssons interpellation angående ifrågasatt
driftsinskränkning vid örlogsvarvet
i Karlskrona. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stenciliserad
form utdelats till kammarens
ledamöter, finnes såsom bilaga A fogat
vid detta protokoll.

Ordet lämnades nu till herr statsrådet
Vougt, som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag tackar herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet för hans
svar.

Några dagar innan interpellationen
framställdes, hade dåvarande souschefen
för marinförvaltningen amiral Ericson
överläggning med varvsledningen i
Karlskrona om arbetstillgången vid marinverkstäderna
därstädes. Efter sammanträdet
meddelades, att omkring tvåhundra
man vid varven i Karlskrona
och Stockholm måste entledigas vid stundande
halvårsskifte. Självfallet väckte
denna bebådade reducering av arbetarstammen
oro bland de anställda i Karlskrona,
vilken oro även avspeglades i stadens
tidningar.

Sedan emellertid försvarsministern utverkat,
att anslaget till underhåll av flottans
fartyg ökats med 1 miljon kronor
utöver i statsverkspropositionen äskat
belopp, har befarad arbetslöshet vid
Karlskronavarvet avvärjts för bortåt ett

år framåt. Jag tackar försvarsministern
för detta ingripande och ber honom att
även i fortsättningen följa utvecklingen
på denna front. Det är ju icke fråga om
subventioner till varvet eller om att kasta
bort pengar till ingen nytta. Vi få
reell valuta för lämnade anslag, och det
är ett riksintresse att hålla vår materiel
och våra örlogsfartyg i bästa möjliga
skick.

Utsikterna att få civila beställningar
vid varvet i Karlskrona äro enligt senare
tiders erfarenheter att döma tyvärr
tämligen ringa, beroende på stadens geografiska
läge, hård konkurrens från svenska
och utländska civila varv och brist
på stora industrier, vilka ibland behöva
anlita varven för hjälp med ett eller annat
specialarbete.

Jag förmodar, att regeringen vill ta
under välvilligt övervägande marinförvaltningens
framställning om bemyndigande
att i brådskande fall utan att inhämta
regeringens tillåtelse få sända representanter
till grannländerna, då det
gäller arbetsobjekt för varven.

Utan att göra något påstående vill jag
i detta sammanhang ifrågasätta, om varvens
ledning har tillräcklig handlingsfrihet
att vid avgivande av anbud m. m.
till civila beställare själv bestämma utan
att först rådgöra med högre myndighet.

Med stor tillfredsställelse har jag bemärkt,
att varvet i Karlskrona får bygga
minsvepare, och jag hoppas att varvet
blir gynnat vid fördelningen av blivande
militära arbetsobjekt. Det finns starka
skäl, som tala härför. Staden har gång
på gång måst vidkännas indragning av
militär eller överflyttning av dem till
annat håll och därmed förlorat betydande
skatteintäkter. Detta förhållande bör
beaktas, när frågan om reducering av
personalen vid varvet åter blir aktuell.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Ang. militära övningsmarscher inom
nationalparkerna.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Osvalds interpellation
angående militära övningsmarscher
inom nationalparkerna. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet
i stenciliserad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
B fogat vid detta protokoll. Herr
statsrådet Vougt erhöll nu ånyo ordet
och gav en kort sammanfattning av svaret.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra ett
tack för det svar han lämnat på min interpellation
och alldeles särskilt för den
mångsidighet, med vilken han velat belysa
frågan. Jag skall tillåta mig att med
några ord kommentera de uttalanden,
som gjorts av de hörda remissinstanserna.

Yttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens
län synes mig vittna om en numera
lyckligtvis sällsynt likgiltighet för
de syften, som de av Kungl. Maj :t och
riksdagen avsatta nationalparkerna äro
avsedda att tjäna, och för de lagar, som
stiftats till skydd för nationalparkerna.
Om, säger länsstyrelsen, marschen genom
nationalparkerna »varit av väsentlig
betydelse för rikets försvar, lärer detta
intresse böra äga företräde framför
angelägenheten att skydda nationalparkerna».
Med dylika självklara satser besvaras
icke den fråga, som ställdes i interpellationen.

Desto mera glädjande är den förståelse
för naturskyddets intressen och syften,
som kännetecknar uttalandena från de
militära myndigheterna. Denna förståelse
står för övrigt i god samklang med
det intresse, som andra militära myndigheter
och organ visat naturskyddsarbetet,
och som haft till följd att naturskyddets
representanter och talesmän
vid flera tillfällen fått nöjet att samarbeta
med representanter för försvarsväsen -

det för att gemensamt söka lösa vissa
problem i samband med de militära övningarna.
Det är också med största tillfredsställelse
som naturskyddsintresserade
personer landet runt erfarit, att arméchefen
redan utfärdat order om att
övningar med trupp inom nationalparker
icke finge företagas utan att först
vederbörligt tillstånd inhämtats.

Vad slutligen herr statsrådets eget uttalande
beträffar, vill jag blott säga, att
det är sant att någon större skadeverkan
hittills icke kunnat förmärkas, vilket jag
för övrigt framhöll redan i min interpellation.
Däremot är det ännu för tidigt
att nu uttala sig om eventuella framtida
skadeverkningar. Jag tillåter mig
emellertid att fästa största vikt vid herr
statsrådets på de militära myndigheternas
uttalanden grundade yttrande, att nationalparkerna
i regel icke böra utnyttjas
såsom övningsområden. De av arméchefen
utfärdade bestämmelserna äro
också ur naturskyddets synpunkt fullt
betryggande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om underlättande av bostadsbyggandet
på landsbygden.

flerr statsrådet och chefen för socialdepartementet
MÖLLER hade förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Karl Perssons interpellation
om underlättande av bostadsbyggandet
på landsbygden. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga C fogat vid detta
protokoll. Ordet gavs nu till herr statsrådet
Möller, som lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få uttala mitt tack
för svaret. Jag kan däremot inte vitsorda,
att jag till alla delar är nöjd med
detta svar. Herr statsrådet anser ju, att
förhållandena äro bra som de äro. Ja,
det är nog inte så mycket de utfärdade

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Om underlättande av bostadsbyggandet på landsbygden.

föreskrifterna som det är fel på -— de
lägga kanske inte i och för sig några
hinder i vägen för bvggnadsbidrag och
byggnadslån på landsbygden — utan
det är väl snarare så, att de tillämpas
på ett sådant sätt, att de försvåra möjligheterna
för dem, som vilja bygga på
landsbygden, att få bostadsbidrag och
bostadslån och även i viss mån byggnadstillstånd.

Vad först beträffar de båda fall, som
jag har tagit som exempel i min interpellation,
är ju den tomt i Vinslövs
landskommun, som inte blev godkänd
— den blev ju inte ens godkänd för
avstyckning —• belägen ungefär en kilometer
från köpingens gräns, ett femtiotal
meter från allmän väg och busshållplats
och cirka en halv kilometer från
skola och handelsbod. Beträffande uppgiften,
att tomten saknar godtagbara
anordningar för vatten- och avloppsledningar,
förhåller det sig på det sättet,
att det är mycket lätt att anordna avloppsledningar
precis på samma sätt
som grannfastigheterna ordnat denna
fråga, nämligen genom en septictank
och med avlopp i ett öppet dike. Borrad
brunn finns inte på området, men marken
är sådan, att det går mycket lätt
att gräva en brunn. Om borrad brunn
skulle sättas som absolut villkor för att
få byggnadstillstånd och lån, skulle detta
medföra så stora kostnadsfördyringar,
att bostadsbyggande på landsbygden
nästan förbjödes, utom möjligen i samband
med nyuppkomna tätorter. Vattnet
i en borrad brunn är väl för övrigt
inte alltid bättre än vattnet i en grävd
brunn. Det har ju visat sig, att det även
kan vara fel på vattnet i borrade brunnar,
medan å andra sidan grävda brunnar
kunna lämna ett klanderfritt vatten.

Det har väckt rätt stor förvåning i
bygden, att inte byggnadstillstånd kunnat
lämnas för denna tomt. Vad beträffar
påståendet att vederbörande själv
skulle ha sagt, att han inte särskilt eftertraktade
denna tomt, men att det
skulle vara svårt att få tag i andra tomter,
därför att ingen vill sälja tomter,
har det väl i stället förhållit sig så, all

det har varit svårt att skaffa en tomt,
som länsbostadsnämnden velat godkänna.

Vad så beträffar den andra tomten i
grannkommunen, ligger ju också den utmed
allmän väg, eller i varje fall i omedelbar
närhet av sådan väg, och det
finns också busslinje, skola och handelsbod.
Vatten finns inte där heller,
men grannfastigheten har borrad brunn,
och man planerar en samordning för
gemensamt vatten.

I båda dessa fall ha vederbörande
fått i det ena fallet skriftlig rekommendation
att i stället bygga i Vinslövs köping
och i det andra fallet en muntlig
sådan att i stället bygga i önnestads
municipalsamhälle. Inte heller i municipalsamhället
finnas några gemensemma
avloppsledningar, åtminstone inte
ännu. Det enda som finns är en generalplansutredning.

Det är givetvis alldeles riktigt som
statsrådet säger, att bostadsstandarden
skall och bör vara lika stor på landsbygden
som i städerna, men om vederbörande
inte kan få tillstånd att bygga
på den rena landsbygden, gör ju inte detta
tal någon nytta, utan då blir det ju
inga med de nya standardutrustningarna
försedda hus på landsbygden, utan
folk får bo kvar i de gamla bristfälliga
bostäderna. En annan sak är kanske,
att de rent samhällshygieniska kraven
inte behöva vara fullt så stora på den
rena landsbygden som i städer och samhällen,
eftersom där är tätare bebyggelse
och större anhopning av människor.
Sedan kan det ju kanske diskuteras,
om inte kraven på standard äro
så höga, att detta minskar möjligheterna
för det stora flertalet att komma i
åtnjutande av nya förbättrade bostäder.
Det är ju inte siikert, att vårt lands resurser
i ekonomiskt avseende och i fråga
om material tillåta ett bostadsbyggande
i den utsträckning som behövs
och att diirför den nuvarande bostadsbristen
kanske inte kan hävas under
överskådlig tid.

Om utvecklingen skall fortgå i samma
riktning som hittills, vilket alltså
skulle betyda alt det praktiskt taget in -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Om underlättande av bostadsbyggandet på
te kommer att beviljas några tillstånd
till bostadsbyggande på landsbygden,
i varje fall inte med lijälp av statliga
bidrag och lån — jag undantar då rena
jordbruksfastigheter och lantarbetarbostäder
— blir resultatet, att den rena
landsbygden kommer att bli ännu
mer uttunnad med en åtföljande utarmning
i fråga om kulturella möjligheter,
samfärdsmedel, butiker och allt sådant.
Om landsbygden kommer att befolkas
endast av människor, som genom sina
jordbruks belägenhet och sitt arbete som
lantarbetare äro nödsakade att bo kvar
på landet, uppstår det givetvis stora
svårigheter i synnerhet att ordna skolväsendet
i framtiden.

Visserligen är svaret på min interpellation
ganska avvisande, men enligt vad
representanter för lokala förmedlingsorgan
i min hemtrakt talat om för mig
liar interpellationen redan lett till en
förbättring såtillvida att de statliga
myndigheterna inte längre ställa sig så
fullständigt avvisande till ansökningar
om lån och byggnadstillstånd från landsbygdens
folk som de gjorde tidigare. De
uppmana åtminstone inte direkt eventuella
lånesökande att flytta in till tätorter,
och då är ju ändå något vunnet
med denna interpellation.

Det är kanske förmätet, men jag skulle
gärna vilja rekommendera herr statsrådet
att i en cirkulärskrivelse till länsbostadsdirektörerna
uppmana dem att
inte vara så mycket diktatorer utan i
stället vara litet mera hjälpare och rådgivare.
För hela vårt lands framtida
trivsel och välstånd är det säkert till
nytta, om bebyggelsen blir mera spridd
och inte så koncentrerad till redan befintliga
eller planerade tätorter som den
nuvarande utvecklingen tycks visa hän
emot.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill
bara med några ord beröra den fråga,
som interpellanten här tagit upp. Det är
en fråga, som är i högsta grad aktuell
på landsbygden, och jag instämmer i interpellantens
uttalande nyss, att landsbygdsbefolkningen
har stora svårighe -

landsbygden.

ter att kämpa med när det gäller att ordna
byggnadstillstånd och lån till bostadsbyggande
och att ofta den, som
skall bygga en bostad, hellre tar de tomter
och byggnadsanordningar, som i förväg
äro iordningställda i städerna, därför
att det är för besvärligt att bygga på
landsbygden.

Det är kanske alldeles riktigt som
statsrådet säger — jag läser i det svar,
som här utlämnats i förväg — att egnahemslånegivningen
som sådan inte verkar
därhän, att möjligheterna för personer
på landsbygden att få lån skulle
försvåras, men om man betraktar alla
de omständigheter tillsammantagna, som
utgöra förutsättningar för att en person
skall kunna bygga på landet, måste det
sägas, att läget är sådant, att det är
ganska svårt att få lån och byggnadsmöjligheter.

Vi ha fått nya byggnadslagbestämmelser,
och vi ha fått en hel del andra
föreskrifter när det gäller avlopp och
dylikt. Dessa saker kommo så hastigt på
för de lokala myndigheterna, att de faktiskt
inte alla varit vuxna uppgiften att
tillämpa dessa bestämmelser och föreskrifter.
Jag har litet praktisk erfarenhet
på detta område, och jag har följt
några speciella fall, och det har visat
sig att det tagit både ett och två år, innan
man kommit till rätta med relativt
enkla förhållanden. Det gäller bland
annat här frågan om vad som skall
anses som tätort och inte tätort, när
lantmätaren skall göra en avstyckning.
Är en ort att betrakta såsom tätort
eller, som det visst heter, föremål
för tätbebyggelse, får lantmätaren
inte avstycka tomten, förrän avloppsledningar
äro projekterade och
godkända. När dessa bestämmelser kommo
till för något år sedan, blev det ett
stando i det hela, som verkade mycket
förryckande. Det finns inte heller arbetskraft
tillgänglig, som kan utföra dessa
undersökningar och upprätta förslag,
och de lokala myndigheterna ha i regel
inte tillräcklig erfarenhet för att på allvar
kunna ta itu med dessa uppgifter.
Resultatet blir följaktligen, att den, som
skall bygga, ger upp därför att det är

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Om underlättande av bostadsbyggandet på landsbygden.

för svårt. I många fall har det nog också
saknats praktiska möjligheter att
komma till rätta med dessa förhållanden.
Det lär ju finnas dispensmöjligheter,
men de lokala myndigheterna ha
inte varit speciellt inställda på att befrämja
byggandet, eftersom detta ju varit
kvoterat och det varit svårt att få
byggnadstillstånd. Det hela har resulterat
i att man har byggt på sådana orter,
där det funnits iordninggjorda tomter,
således i de större samhällena, och
så har landsbygden gått miste om byggnader,
som eljest självfallet skulle ha
uppförts där.

Jag tillåter mig vädja till herr statsrådet
att verkligen departementalt undersöka
de möjligheter som stå till förfogande
för att åstadkomma planer, när
det gäller vatten och avlopp, och att söka
få de statliga myndigheterna i här berörda
fall att genom samordnande åtgärder
åstadkomma ett fortgående bostadsbyggande
på landsbygden, en sak
som måste betecknas såom en synnerligen
trängande uppgift.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag har tyvärr inte tillfälle att gå in
på någon utförligare debatt i denna fråga,
eftersom jag skall lämna ett par interpellationssvar
i andra kammaren
också.

Jag vill här endast säga, att jag har,
då det gäller den rena landsbygden,
förordat en mjuk tillämpning av bestämmelserna
rörande vatten och avlopp.
Jag kan inte nu redogöra för alla dessa
fall, men jag skall ta vinslövsfallet, och
jag tillåter mig ställa den frågan, om

kammarens ledamöter verkligen mena

att detta ärende är felbchandlat.

Enligt de uppgifter, som jag bär från
länsbostadsdirektören där nere, ligger i
vinslövsfallet den tomt, som vederbörande
ville bebygga, GOD meter från köpingsgränsen.
Det har där uppstått en
bebyggelse, som blivit ett slags rand bebyggelse

till köpingen, och denna

tomt ligger inom detta område. Enligt
mina uppgifter blir det svårt att på
denna tomt anordna vatten- och av -

lopsledningar, under det att det är mycket
enkelt att ordna den saken, om vederbörande
i stället köper en tomt i
köpingen, där detta redan är klart.

Om bestämmelserna tillämpas på det
sättet, att man inte direkt uppmuntrar
uppkomsten av en randbebyggelse till
ett äldre tätortssamhälle, har det min
välsignelse, ty sådana randområden kallar
jag inte rena landsbygden. Denna
randbebyggelse har medfört olägenheter,
som vi av gammalt haft att kämpa med.
Vartenda större samhälle bär i tidigare
år runt omkring sig fått ytterst illa bebyggda
randsamhällen. Det var ingalunda
särskilt bra i exempelvis Hagalund
eller i Solna ännu vid den tid då jag
flyttade till Stockholm. Där har ju skett
en oerhörd förbättring under de år som
gått, men där hade vi förut en sådan
där typisk randbebyggelse. Kungl. Maj:t
har gång på gång nödgats genomföra
inkorporeringsbeslut för att få de sanitära
förhållandena — det har varit ett
av motiven — i dylika randsamhällen
i ett tillfredsställande skick. Vad jag nu
sagt gäller alltså vinslövsfallet.

Det andra fallet är kanske litet dunklare,
men jag måste säga, att om dennå
uppgift är riktig, att det skulle kosta
omkring 6 000 kronor att gräva en brunn,
har man gjort vederbörande, jag höll
på att säga, en mycket betydande tjänst,
då man inte utan vidare har beviljat
lians ansökning.

I dessa båda fall, som här äro åberopade,
kan jag därför inte förebrå länsbostadsnämnden,
att den bär begått några
fel. Sedan vet jag mycket väl, att det
var ett tag då man från bostadsstyrelsens
sida var mycket sträng i tillämpningen
av lagen även när det gäller den
rena landsbygden. Men jag vill säga, att
jag för min del — ehuru det visserligen
inte fattats några officiella beslut på
den punkten — ganska energiskt förordat
en relativt mjuk tillämpning i sådana
fall, där det skulle bli verkliga
svårigheter för vederbörande att ordna
sin vatten- och avloppsfråga, och det
har också hänt, att Kungl. Maj:t på besvär
ändrat beslut av bostadsstyrelsen
när det gällt dessa frågor för att i praxis

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Om underlättande av bostadsbyggandet på landsbygden.

visa att vi inte önska en alltför hård
tillämpning av bestämmelserna på detta
område.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman
! När det gäller sådan bostadsbebyggelse,
som det bär varit tal om, bänder
det många gånger vid prövningen
av ansökningar om statliga lån, att man
söker få byggena förlagda till vissa områden,
och detta leder ofta till att på
den rena landsbygden inte kunna uppföras
bostäder i den utsträckning som
skulle vara önskvärd. Å andra sidan är
det klart, att om en mängd bostadshus
byggas inom ett område, så måste man
sörja för att vatten- och avloppsfrågan
ordnas.

Nu har det visat sig ta mycket lång
tid, om man vill lösa både vatten- och
avloppsfrågorna på samma gång. Avloppsledningarna
äro mycket dyra att
anlägga, och det är omöjligt att utföra
dem utan statsbidrag. Jag har därför i
den bostadsnämnd jag tillhör varit inne
på den tanken, att man skulle kunna
nöja sig med att, åtminstone om inte
något större område bebygges, anordna
gemensam vattenförsörjning men låta
var och en ordna avloppsfrågan för sig.
Distriktsingenjören för vatten och avlopp
anser, att om vattnet tages på ett
avstånd av 150 eller 200 meter från bebyggelsen,
kan man vara säker på att
slippa ifrån föroreningar. En gemensam
vattenanläggning behöver ju inte bli så
dyrbar, men skall man börja anlägga
avloppsledningar i alla sådana mindre
bebyggelseområden, måste kostnaderna
bli mycket höga, och dessutom tar det
hela mycket lång tid. Särskilt på platser
med sandbotten tror jag det är ganska
lätt att vid en mindre bebyggelse ordna
särskilda avloppsledningar med septictankar
och dylikt för varje bostadshus
utan att någon som helst risk för föroreningar
behöver uppstå.

Det kan inte hjälpas att man många
gånger har fått intrycket att det är fråga
om en direkt avsikt att tvinga in nybyggena
till större samhällen, oavsett
om den, som ville bygga, kanske har sina

rötter ända sedan urminnes tider ute på
den rena landsbygden. Många skulle säkerligen
önska att få bygga sina bostäder
på olika ställen ute på landsbygden,
men distriktsingenjörerna titta på platsens
lämplighet för bebyggelse och säga
kanske nej. Börjar man bygga på en
plats, kan det lätt bli flera andra byggen,
och då blir genast vatten- och avloppsförsörjningen
ett problem. Men om
man går in för att ordna vattenförsörjningen
gemensamt i mindre bebyggelseområden,
tror jag att man skall kunna
lösa hela frågan ganska billigt.

Det skulle också vara önskvärt, om
man kunde uppmjuka föreskrifterna för
statliga lån och bidrag något, så att var
och en med statliga lån skulle kunna
uppföra sin bostad på den plats, där
han helst önskar bo, även om han kanske
inte bär sitt arbete just där. Man
bör inte, som nu sker, tvinga människorna
att flytta in till samhällena.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag skall
inte blanda mig i diskussionen om de
exempel berörande en viss ort, som interpellanten
har dragit fram, utan jag
vill yttra mig om läget, sådant jag tror
att det i allmänhet är på landsbygden
i detta fall. Jag vill därvid något utförligare
än jag nyss gjorde beröra några
speciella svårigheter.

Jag kan inte undgå att konstatera, att
svårigheterna när det gäller att bygga
ute på landsbygden äro så pass stora
just på grund av berörda förhållanden,
att den ganska allvarliga följden blir att
åtskillig bebyggelse därigenom överföres
från den rena landsbygden till städer
och större tätorter. Jag förstår statsrådet
Möller, när han säger att man vill
undvika en splittrad bebyggelse utan
ordning och reda i randsamhällen och
att det är bättre att föra samman bebyggelsen
i ordnade enheter, men i de fall
jag närmast tänker på gäller det den
rena landsbygden. Även där söker man
ordna en gemensam service i fråga om
vatten och avlopp och dylika ting och
strävar därför efter en i viss mån central
bebyggelse. Detta är även ute på

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Om underlättande av bostadsbyggandet på landsbygden.

landsbygden en lycklig utveckling -—
det är de gamla byalagen som återuppstå,
skulle man kunna säga, med de fördelar
detta kan ha.

Gällande lagbestämmelser göra det
emellertid mycket svårt för vederbörande
lantmätare, när han skall bedöma, om
en bebyggelse är att anse som tätbebyggelse
eller inte. Han vill vara säker på sin
sak och säger därför kanske i tveksamma
fall att en tätbebyggelse nog får anses
vara för handen, och så vägrar han att
avstycka den tomt det är fråga om, innan
mycket omfattande utredningar och förslag
beträffande avloppsledningar blivit
klara och i vederbörlig ordning godkända.
Anhopningen av ärenden gör
emellertid, att denna procedur tar inte
bara ett utan flera år, och under tiden
finns det ingen möjlighet att bygga. När
det gäller den praktiska handläggningen
av dessa frågor har man kommit fram
till att en avstyckning skall kunna ske,
sedan förslag beträffande avloppsledningar
blivit uppgjort och granskat av
vederbörande ingenjör i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Men vid lagtilllämpningen
är vederbörande lantmätare
hänvisad till en subjektiv tolkning av
bestämmelserna, och för att inte riskera
att bli slagen på fingarna vägrar han för
säkerhets skull avstyckning.

Då det gäller den tekniska proceduren
för att få förslag om avlopp och vattenförsörjning
uppgjorda har det faktiskt
under de senaste åren inte funnits tekniskt
utbildade krafter till förfogande.
Jag passar här på att säga, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens ingenjörer i
respektive distrikt inte tillnärmelsevis
ha möjligheter att klara alla uppgifter.
Av samtal, som jag haft med ledningen
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vet
jag att man är mycket ledsen över att
det skall vara på detta sätt, men vad
hjälper ledsnaden hos myndigheterna
och hos dem, som skola bygga, eller i
den kommun, som skall stå för anläggandet
av ledningarna?

Jag vill inte klandra strävandena att
skapa en i olika avseenden välordnad
bebyggelse, men skola föreskrifterna tilllämpas
i den utsträckning som nu iir

fallet, måste man också från statens sida
tillse att de kontrollmyndigheter, som
skola handhava lagtillämpningen, iiro
tillräckligt utrustade med arbetskraft
och dylikt. Därför vill jag alldeles bestämt
vädja till vederbörande i regeringen,
som handlägger dessa frågor, att
man på ett annat sätt än hittills förser
de här ifrågavarande myndigheterna
med erforderlig personal, ty eljest kommer
det att fortgå som nu: å ena sidan
hindras bebyggelsen ute på landsbygden,
där man vill ha den, och dras i stället
till städer och tätorter, samtidigt som
man å andra sidan med åtgärder av
olika slag söker hindra inflyttningen till
tätorterna. Man har här ett exempel på
att man inte vet vad den ena handen
eller den andra gör. Det går inte i längden
att fortsätta på det viset.

Jag skulle tro att ganska mycket kan
vinnas med relativt enkla medel. Jag
har fått den uppfattningen att de myndigheter
som praktiskt handlägga dessa
ärenden — länsarkitekter, lantmätare,
distriktsingenjörer i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och ytterligare några
andra •— känna sig i någon mån lämnade
utan stöd av vederbörande centrala
organ bär uppe i Stockholm. En konferens
för att dryfta de olika problemen
och skapa kontakt mellan de skilda instanserna
skulle antagligen ha ett ganska
stort värde.

Det är detta läge som gjort, herr talman,
att jag vågat taga till orda i denna
interpellationsdebalt, som ju rör vissa
speciella förhållanden, under det att
mitt yttrande och min vädjan gälla byggnadsförhållandena
å landsbygden i allmänhet.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag skall bara be att med några ord få
beröra vad statsrådet nu senast anförde.

Det skulle naturligtvis strida mot allt
ekonomiskt förnuft, om var och en
skulle kosta på (i 000 kronor för att få
en borrad brunn, men så oförnuftiga
äro ju inte människorna, att de ordna
en sak på det viset. Om någon liar borrat
en brunn på en plats och någon an -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmåner.

nan bygger i närheten, är det väl nästan
otänkbart att man inte ordnar ett samarbete,
oberoende av om det finns några
stränga restriktioner i det avseendet eller
inte.

Jag instämmer fullkomligt i att man
inte bör tillåta någon oreglerad bebyggelse
i närheten av städer och samhällen.
Jag vet mycket väl, att sådan oreglerad
bebyggelse har förekommit och
att den har medfört stora besvär för
framtiden. Men de lokala förmedlingsorganen
skola väl ändå anses ha någon
kompetens att bedöma sådana frågor.

Statsrådet har ju anfört, att det bör
vara ett intimt samarbete mellan länsbostadsnämnderna
och förmedlingsorganen,
men i de fall jag här pekat på har
det inte varit något sådant samarbete,
utan vederbörande länsbostadsnämnd,
länsarbetsnämnd och distriktsingenjör
ha ställt de lokala förmedlingsorganen
vid sidan och själva avgjort frågorna,
för det mesta i negativ riktning.

Jag skulle vilja förorda att de lokala
förmedlingsorganen — när vi nu ha fått
dem — åtminstone i någon mån få vara
med och bestämma, hur dessa frågor
skola ordnas. De ha ju ändå de största
möjligheterna att företräda och klargöra
de rent lokala synpunkterna på ifrågavarande
problem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang tjänstepension i fall av sammanträffande
förmåner.

Herr statsrådet LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Berghs
interpellation angående tjänstepension i
fall av sammanträffande förmåner, erhöll
nu ordet och yttrade: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har herr
Bergh till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle lämna
kammaren en översiktlig redogörelse
över den praxis som Kungl. Maj:t låtit
utbilda för bestämmande av samman -

träffande förmåner enligt 27 § i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente?

Då det ankommer på mig att handlägga
frågor av den art, som avses i interpellationen,
har denna överlämnats
till mig för besvarande.

Den av interpellanten berörda paragrafen
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
innehåller bestämmelser
dels om reglering av sammanträffande
tjänstepensionsförmåner och dels
om reglering i vissa specialfall av sammanträffande
löne- och pensionsförmåner.
Då av interpellationen synes framgå,
att det är spörsmålet om reglering
av sammanträffande tjänstepensionsförmåner
som interpellanten önskar få närmare
belyst, kan jag här inskränka mig
till att behandla denna fråga. Med hänsyn
till frågans tämligen komplicerade
och svårlösta beskaffenhet anser jag
lämpligt att inledningsvis erinra om
motiven för gällande bestämmelser i ämnet.

Förutsättningarna för rätt till tjänstepension
äro enligt de statliga pensionsbestämmelserna
utformade så, att en
tjänsteman normalt kommer i åtnjutande
av endast en pension. Sålunda äro
bisysslor i princip ej förenade med pensionsrätt,
och vidare äro pensionsåldrar
och förutsättningar för rätt till sjukpension
in. in. fastställda så, att det normalt
ej förekommer, att en tjänsteman
först får en pension och därefter blir
berättigad till ännu en pension för en
senare innehavd tjänst. Ibland förekommer
det likväl, att en tjänsteman blir berättigad
till två pensioner. Vissa tjänster,
som äro förenade med en tjänstgöringsskyldighet
av begränsad omfattning
och ur den synpunkten kunna betraktas
såsom bisysslor, ha sålunda gjorts
pensionsberättigande, närmast med hänsyn
till att tjänsterna icke förutsatts
vara förenade med annan pensionsberättigande
tjänst; om detta likväl är fallet,
blir vederbörande tjänsteman berättigad
till två pensioner. Bätt till två pensioner
kan vidare uppkomma — och
det torde vara det vanligaste fallet —
då en tjänsteman först avgår med pension
från en militär beställning med

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmaner.

låg pensionsålder och därefter erhåller
en civil, pensionsberättigande tjänst;
också andra fall kunna förekomma, där
en tjänsteman efter pensionering å en
tjänst erhåller en ny med pensionsrätt
förenad tjänst.

Beträffande de fall, i vilka rätt till
två pensioner uppkommer, bör understrykas,
att det icke kan generellt påstås,
att vederbörande i sådana fall fullgjort
mer omfattande tjänstgöring än i
normalfallen, då rätt till endast en pension
föreligger. Med hänsyn härtill
bli särskilda åtgärder erforderliga för
att reglera sammanträffande pensioner.
Detta beror också på att pensionen enligt
gällande bestämmelser icke sammansättes
av olika delar, var för sig
beräknade att motsvara det försäkringstekniskt
bestämda värdet av avgifter under
respektive tjänstinnehav. Ålderspension
bestämmes i regel med utgångspunkt
från pensionsunderlaget för den
tjänst, från vilken tjänstemannen avgår,
utan hänsynstagande till de för tidigare
innehavda tjänster gällande underlagen.
Vad vidare angår tjänstårens
inverkan på pensionens storlek är att
märka, att grundbeloppet av ålderspension
är lika med pensionsunderlaget,
om tjänstemannen kan tillgodoräkna
minst 30 eller i vissa fall minst 25
tjänstår, samt att grundbeloppet eljest
reduceras i förhållande till antalet felande
tjänstår; i den mån tjänstårens
antal överstiger 30 respektive 25 medför
detta däremot icke någon ökning
av pensionen.

Om man i de fall, då en tjänsteman
efter avgången med ålderspension från
en tjänst erhållit en ny tjänst och ålderspensionerats
även å denna, bestämde
de totala pensionsförmånerna så, att
de motsvarade summan av två pensioner,
beräknade för varje tjänst för sig
med tillämpning av de regler, som gälla
för de normala fallen, då rätt till endast
eu pension föreligger, skulle detta få
egendomliga konsekvenser. Antag, att
tjänstemannen kan tillgodoräkna 20
tjänstår i den förra och 10 tjänstår i
den senare tjänsten. Då ålderspension
bestämmes med utgångspunkt från det

för avgångstjänsten gällande pensionsunderlaget,
skulle hans sammanlagda
pensionsförmåner, om den förra tjänsten
vore lägre än den senare, komma att
understiga den pension, han skulle ha
erhållit, om han utan mellankommande
pensionering direkt befordrats från den
förra till den senare tjänsten. Vore däremot
den förra tjänsten högre än den
senare, komme totalförmånerna att
överstiga den pension, han skulle ha
erhållit, därest pensionering ej mellankommit.
Vidare bör framhållas, att om
en tjänsteman i här avsedda fall av
successiva tjänstinnehav med mellankommande
pensionering kunde tillgodoräkna
sammanlagt mer än 30 tjänstår,
skulle även det överskjutande antalet
tjänstår beaktas vid bestämmandet
av hans pensionsförmåner, medan detta
icke gäller för de normala fallen,
då tjänsteman blir berättigad till endast
en pension.

Såsom i interpellationen erinrats, innehöllo
civila och militära tjänstepensionsreglementena
vissa bestämmelser
om reduktion av sammanträffande tjänstepensionsförmåner.
Dessa inneburo i
sak, att om och i den mån de sammanlagda
oreducerade pensionsförmånerna
överstego 5 004 kronor för år, reduktion
skulle ske med ett belopp motsvarande
två tredjedelar av den mindre
av förmånerna eller, om dessa voro lika
stora, av endera förmånen. Vidare skulle
tjänstår, som tillgodoräknats för grundläggande
av rätt till pension, icke ånyo
få tillgodoräknas.

Denna schematiska lösning av problemet
om reglering av sammanträffande
pensioner ansågs emellertid föga tillfredsställande,
särskilt som de fall, i vilka
rätt till två pensioner uppkommer,
äro mycket skiftande. Med hänsyn härtill
upptogos ifrågavarande bestämmelser
icke i 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente
utan ersattes där av ett stadgande,
som innebär, att prövningen av
hithörande frågor ankommer på Kungl.
Maj :t. Detta stadgande liar oförändrat
intagits i 1947 års allmänna tjänslepensionsreglemente.
Det är sålunda icke rikligt,
såsom i interpellalionen uppgivits,

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmåner.

att 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
innehåller helt nya regler beträffande
fastställande av pensionsbelopp
i fall av sammanträffande förmåner.

Jag övergår härefter till att redogöra
för de grunder, som av Kungl. Maj.-t
tillämpats, då frågor om reglering av
sammanträffande tjänstepensionsförmåner
jämlikt stadgandena i 1941 och 1947
års allmänna tjänstepensionsreglementen
underställts Kungl. Maj:ts prövning. Jag
vill från början understryka, att redogörelsen
måste bli tämligen summarisk.
I vissa fall ha med hänsyn till föreliggande
speciella förhållanden avsteg
gjorts från de av mig i det följande angivna
grunderna. Sådana avsteg ha ansetts
motiverade exempelvis i vissa övergångsfall,
då 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente
blivit tillämpligt på
vederbörande tjänsteman, ehuru han avgått
ur tjänst före reglementets ikraftträdande,
eller då tjänsteman till följd
av honom medgivet anstånd med avsked
blivit underkastad 1941 års reglemente.
Vidare har i sådana fall, då en av de
sammanträffande pensionerna utgjorts
av kassapension, särskild hänsyn ansetts
böra tagas till de för vederbörande pensionskassa
gällande föreskrifterna. Från
dessa och andra specialfall bortser jag
i det följande.

Vid avgörandet av frågor om reglering
av sammanträffande tjänstepensionsförmåner
har Kungl. Maj :t — utom i de förut
nämnda specialfallen — tillämpat en
princip, kallad absorptionsprincipen,
enligt vilken de totala pensionsförmånerna
bestämmas så, att de motsvara
en pension, beräknad på grundval av
det högsta av de pensionsunderlag, som
gällt för de olika avgångstjänsterna,
och med hänsynstagande till samtliga
tjänstår.

Vid successiva tjänstinnehav med
mellankommande pensionering leder absorptionsprincipen
till följande. Om en
tjänsteman efter pensionering å en tjänst
erhållit en ny tjänst och tjänstepensionsunderlaget
för den senare tjänsten
är högre än för den förra, bestämmas
totalförmånerna till ett belopp, motsva -

rande en pension beräknad på grundval
av pensionsunderlaget för sluttjänsten
men med hänsynstagande jämväl till
de tidigare tjänståren. I dessa fall får
tjänstemannen sålunda samma pensionsförmåner
som om han utan mellankommande
pensionering befordrats till sluttjänsten.
Har en tjänsteman efter pensionering
å en tjänst erhållit en ny tjänst
med lägre pensionsunderlag, ha totalförmånerna
ansetts böra uppgå till det
pensionsbelopp, som tjänstemannen skulle
ha fått om han kvarstått i sin förra
tjänst intill avgången från den senare
tjänsten. På samma sätt som en ordinarie
tjänsteman, vilken tvångsförflyttats
till tjänst med lägre pensionsunderlag,
får för det högre underlaget tillgodogöra
sig tjänstår, som intjänats efter
förflyttningen, har det nämligen ansetts
billigt att bereda en motsvarande förmån
åt den tjänsteman, som redan vid
ett tidigare tillfälle uppfyllt förutsättningarna
för erhållande av pension och
även beviljat sådan.

Vad nu anförts avser fall av successivt
tjänstinnehav. Såsom jag inledningsvis
nämnt kan det emellertid också förekomma,
att en pensionsberättigande
tjänst med begränsad tjänstgöringsskyldighet
innehaves samtidigt med pensionsberättigande
heltidstjänst. Då tjänster
med begränsad tjänstgöringsskyldighet
gjorts pensionsberättigande närmast
med tanke på fall, där innehavarna
icke inneha annan pensionsberättigande
tjänst, har såsom regel absorptionsprincipen
ansetts böra tillämpas, där dylik
annan tjänst likväl erhållits.

Ehuru interpellanten endast berört
frågan om reglering av sammanträffande
pensionsförmåner enligt gällande
allmänna tjänstepensionsreglemente, vill
jag erinra om att enligt föreskrifter i
kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 657)
angående omreglerad tjänste- och familjepension
m. m. och i andra omregleringskungörelser
beror på Kungl.
Maj :ts prövning, huruvida och med vilket
belopp omreglerad tjänstepension
skall utgå, om pensionstagare uppbär
flera tjänstepensioner. Också vid avgörandet
av dessa frågor har absorptions -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. tjänstepension i fall av sammanträffande förmåner.

principen tillämpats. Därvid har emellertid
tillsetts att de omreglerade pensionsförmånerna
ej understiga de förmåner,
som utgått före omregleringen.

Slutligen vill jag framhålla, att vid den
pensionsutredning, som kommer att
igångsättas inom den närmaste tiden,
frågan om grunderna för pensionsberäkningen
är avsedd att förutsättningslöst
omprövas, bl. a. på grund av dess samband
med frågan om den s. k. oantastbarhetsprincipens
tillämpning. Det resultat,
vartill man kommer vid denna
utredning, blir självfallet av betydelse
även för bedömande av frågan om sammanträffande
pensionsförmåner. Det är
min förhoppning, att det vid utredningen
skall visa sig möjligt att genom materiella
författningsbestämmelser uttömmande
reglera hithörande frågor.

Herr BERGH: Herr talman! Jag ber att
få tacka statsrådet Lingman för hans
svar på min interpellation.

Då det här gäller för lekmän ganska
svårbegripliga regler, kan jag inte göra
anspråk på att till fullo ha tillgodogjort
mig svarets innehåll. Men sedan jag
gjort denna reservation, skulle jag vilja
ifrågasätta, om inte tillämpningen av
den s. k. absorptionsprincipen i vissa
fall tycks leda till ganska obilliga resultat.
Enligt denna princip skulle de totala
pensionsförmånerna vid fall av
sammanträffande pensionsförmåner bestämmas
så, att de motsvara en pension,
beräknad på grundval av det högsta av
de pensionsunderlag, som gälla för de
olika avgångstjänstcrna, och med hänsynstagande
till samtliga tjänsteår. Jag
tänker närmast på sådana fall, då en
pensionsberättigande tjänst med begränsad
tjänstgöringsskyldighet inneliaves
samtidigt med en pensionsberättigande
heltidstjänst.

Det bar t. ex. inträffat, att en kapten
på stat vid sidan av sin kaptensbeställning
innehaft en ordinarie gymnastiklärartjänst
vid allmänt läroverk. Båda
tjänsterna voro pensionsberättigande,
och på båda erlades före 1 juli 1947
pensionsavgifter. På grund av olika pen -

sionsålder skedde avgången från gymnastiklärartjänsten
senare än avgången
från kaptensbeställningen, och man kan
i detta fall sålunda tala om både ett
successivt och ett samtidigt tjänsteinnehav.
Men i det fall jag nu tänker på
blev den totala pensionen inte större än
en vanlig kaptenspension. Eftersom vederbörande
hade fullt antal tjänsteår
som kapten, betyder detta i realiteten,
att någon pension inte alls utgick på
gymnastiklärartjänsten, fastän den var
pensionsberättigande och befattningshavaren
hade erlagt pensionsavgifter på
den.

Nu påpekas i interpellationssvaret, att
deltidstjänster gjorts pensionsberättigande
närmast med tanke på fall, då befattningshavaren
inte innehar annan pensionsberättigande
tjänst, och att denna
omständighet skulle motivera, att absorptionsprincipen
tillämpas även i det fall
som nu refererats. Men i sådant fall borde,
såvitt jag förstår, principens tilllämpning
rimligtvis leda till den konsekvensen,
att vederbörande åtminstone
hade återfått pensionavgifterna på den
tjänst, där han i realiteten inte fick någon
pension. Även med hänsyn till att
pensionsavgifter erlagts, förefaller i det
nu relaterade fallet också principen om
pensionens oantastbarhet vara tämligen
illusorisk.

Jag tillåter mig alltså, herr statsråd,
uttala den förhoppningen, att den av
herr statsrådet i sitt svar här omnämnda
nya pensionsutredningen skall leda
till en mera tillfredsställande ordning än
som, såvitt jag förstår, tycks vara för
handen i åtskilliga fall, och därvid skulle
jag gärna vilja förutsätta, att äldre
inadvertenser i det sammanhanget skola
kunna rättas till, särskilt i de fall, då
pensionsavgifter ha erlagts.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag bar i mitt svar, som på grund
av omständigheterna tyvärr måst bli
mycket långt — ämnet är ju mycket besvärligt
— bara lämnat en sakredogörclse
för bur ifrågavarande paragraf bar
tillämpats vid Kungl. Maj:ts prövning av

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Ang. centrala sjukvårdsberedningens befattning med byggnadsärenden.

dessa frågor. Jag bär således inte velat
ge något värdeomdöme om huruvida tilllämpningen
är det riktigaste eller icke.
Detta område är så pass besvärligt, att
hur man än gör, lär det alltid kunna
vara möjligt att peka på att den i något
fall kan slå ojämnt.

Som jag nämnt i svaret hoppas jag
att den pensionsutredning, som inom
den allra närmaste tiden kommer att tillsättas,
får tillfälle att ta upp även denna
fråga till prövning. Därvid får undersökas,
huruvida det finns möjligheter att
komma fram till beräkningsgrunder och
former för att lösa frågan om dessa sammanträffande
förmåner så, att resultatet
kan bli, om inte fullt rättvist i alla avseenden,
så kanske något mindre orättvist
än vad man nu kan anse att det
med nuvarande tillämpningsgrunder kan
bli.

Beträffande det exempel, som herr
Bergh anförde, om den som innehar en
officersbeställning och samtidigt en
pensionsberättigande tjänst såsom gymnastiklärare
eller gymnastikdirektör, vill
jag bara upplysa, att det numera inte är
möjligt att på detta sätt inneha två sådana
pensionsberättigande tjänster jämsides.
Hur man skall förfara med äldre
pensioner och om man kan göra någon
ändring beträffande dem i framtiden,
kan jag för tillfället helt naturligt inte
yttra mig om. Ämnet är för vidlyftigt
för att man närmare skall kunna ange,
hur det skall lösas, innan utredningen
hunnit så långt i sitt arbete att den kan
komma med något förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
förtydliga mitt senaste yttrande på det
sättet att jag säger, att jag nog också
har fäst mig vid att statsrådet inte kom
med några värdeomdömen. Några sådana
hade inte jag heller i min interpellation
begärt, utan jag hade endast begärt
en redogörelse för den praxis, som tilllämpats.
Det förföll mig också, som om
herr statsrådet var inne på samma linje
som jag även när det från herr statsrådets
sida förutsattes, att man i den utredning,
som nu förestår, skall göra vad

som rimligtvis kan göras för att den
materiella rättvisan på detta område
skall bli större.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. centrala sjukvårdsberedningens befattning
med byggnadsärenden.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Lundgrens interpellation angående
centrala sjukvårdsberedningens befattning
med byggnadsärenden, och nu anförde:
Herr förste vice talman! Med
första kammarens tillstånd har herr
Lundgren frågat, om jag ville giva centrala
sjukvårdsberedningen sådana direktiv,
att dess befattning med landstingens
sjukhusbyggnadsärenden blir
allenast av rådgivande natur.

Till svar ber jag att få anföra följande.

Enligt den lag som gäller vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
må anläggning av sjukhus ej påbörjas
förrän medicinalstyrelsen, efter inhämtande
av byggnadsstyrelsens yttrande,
godkänt den för sjukhuset avsedda tomten,
byggnadsritningar för sjukhusanläggningen
och ritningar över uppvärmnings-
och sanitärtekniska anordningar.
I tillämpliga delar skola samma bestämmelser
gälla inrättande av sjukhus i en
byggnad, som tidigare uppförts för annat
ändamål, samt i fråga om avsevärd tiileller
ombyggnad av förefintligt sjukhus.

Den granskning av förslag till sjukvårdsanstalter,
som enligt dessa regler
åligger byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen,
sker numera huvudsakligen
i centrala sjukvårdsberedningen, där de
båda styrelserna äro representerade,
medicinalstyrelsen genom chefen för
sjukhusbyrån. Att ärendenas handläggning
på detta sätt centraliserats till sjukvårdsberedningen
har betingats uteslutande
av praktiska skäl. En särskild
överenskommelse härom träffades i april
1948. Avsikten var att i möjligaste mån
effektivisera och förenkla granskningsarbetet.

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. centrala sjukvårdsberedningens befattning med byggnadsärenden.

1 anslutning till vad som förutsattes
vid centrala sjukvårdsberedningens tillkomst
har beredningen verkat och verkar
alltjämt såsom ett rådgivande organ.
Beslutanderätten tillkommer alltjämt
medicinalstyrelsen. Även om styrelsen
vid sina beslut i dessa ärenden i allmänhet
icke finner anledning till avvikelse
från de rådgivande anvisningar,
som centrala sjukvårdsberedningen efter
styrelsens anfordran ansett sig böra
lämna, har styrelsen, då samstämmiga
meningar icke varit rådande, möjlighet
att besluta på annat sätt och begagnar
sig givetvis i förekommande fall av denna
rätt.

Jämfört med tidigare gällande praxis
innebär den nuvarande ordningen obestridliga
fördelar för sjukhusens huvudmän,
bl. a. att de numera på ett tidigt
stadium kunna samråda med representanter
för de granskande myndigheterna.
Härigenom sparas säkerligen både
tid och pengar. Vidare underlättas slutgranskningen
i medicinalstyrelsen genom
att sådana synpunkter, som företrädas
av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen,
kunna beaktas innan förslagen
slutligt överlämnas för godkännande.

En bestämd gensaga måste riktas mot
interpellantens påstående att centrala
sjukvårdsberedningen vid granskning av
huvudmännens förslag »icke synes godtaga
några ritningar, som icke överensstämma
med den mall som sjukvårdsberedningen
en gång har uppgjort». Någon
sådan »mall» existerar inte. Tvärtom
tar beredningen med största intresse
del av alla förslag, som kunna innebära
nya lösningar att förbättra sjukvårdens
standard och samtidigt åstadkomma
en så ekonomisk planläggning
av driften som möjligt.

Att beredningens granskningsverksamhet
sker på ett sådant sätt att den tillgodoser
även huvudmännens berättigade
önskemål synes mig beredningens
sammansättning utgöra en garanti för.
Den lokala sakkunskapen på detta område
kan nämligen anses företrädd av
beredningens ordförande, som också är
landstingsförbundets ordförande, av en

f. d. landstingsdirektör, av f. d. sjukhusdirektören
hos Stockholms stad och en
lasarettssyssloman. Jag har svårt att tänka
mig att dessa erfarna ledamöter av
beredningen skulle medverka till något
som interpellanten menar vara »utomordentligt
-farligt» för den sjukvård, som
de själva ha eller haft ansvaret för.

Enligt sin instruktion eftersträvar beredningen
att efter måttet av sina resurser
samla och för huvudmännen nyttiggöra
inhemska och utländska erfarenheter
av sjukhusplanläggning.

I sin granskningsverksamhet strävar
beredningen efter att söka åstadkomma
en klar, redig och därtill ekonomisk
planläggning såväl av sjukhusen i deras
helhet som av olika avdelningar. Det är
givet, att förslag, som till sitt omfång
eller sin planläggning mera påfallande
skilja sig från vad som är brukligt,
granskas mera ingående. Om anläggningens
omfattning förefaller att vara
för stor eller för liten eller planläggningen
icke synes lämplig med hänsyn
till ändamålet, anser beredningen det
ingå i dess skyldigheter att meddela
uppdragsgivaren dessa synpunkter. I
vissa fall kan bedömningen vara svår
och lämna rum för tveksamhet. Beredningen
saknar då anledning att söka
hävda en från förslagsställarens uppfattning
avvikande mening. I sådana fall ankommer
del allenast på beredningen att
redovisa de skilda synpunkterna.

Under åberopande av vad jag anfört
synes det mig icke påkallat att ändra
de för centrala sjukvårdsberedningens
verksamhet gällande direktiven.

Herr förste vice talman! Med detta
anser jag mig ha besvarat herr Lundgrens
interpellation.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret. Då jag
emellertid, herr talman, på några punkter
har en annan uppfattning rörande
dessa förhållanden än den herr statsrådet
har gjort sig till tolk för, skall jag
i korthet motivera min inställning.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Ang. ersättning till städer, som hålla statspolis.

Herr statsrådet förklarade, att centrala
sjukvårdsberedningen fortfarande endast
skulle ha rådgivande uppgifter och
detta i enlighet med det beslut, som
statsmakterna fattade i samband med
inrättandet av den centrala sjukvårdsberedningen.
Emellertid har denna, såsom
också herr statsrådet nämnde, i praktiken
fått även en granskande uppgift,
nämligen den granskande uppgift, som
åligger medicinalstyrelsen enligt 7 § i
sjukhuslagen. Nu har det emellertid tidigare
varit så, att den granskning, som
medicinalstyrelsen verkställt med stöd
av 7 § i sjukhuslagen, varit utomordentligt
schematisk. Den avsåg, om vi gå tillbaka
till tiden före 1940, endast att tillförsäkra
sjukhusen en viss minimistandard.
Men då landstingen själva gärna
ville gå utöver denna minimistandard,
mötte detta inte några betänkligheter ur
medicinalstyrelsens synpunkt. Nu har
det blivit så, att denna centrala sjukvårdsberedning,
som utövar medicinalstyrelsens
granskning, har kommit att
verka till en sänkning och inte en höjning
av sjukhusens standard.

Herr statsrådet säger att genom denna
granskning sparas säkerligen både tid
och pengar för huvudmännen. Jag tilllåter
mig dock ha en annan mening. I
praktiken går det ju till på det sättet,
att sedan kanske våra allra främsta arkitekter
på detta område upprättat ritningar,
dessa granskas av centrala sjukvårdsberedningen
och underkännas av
en eller annan anledning. Sedermera få
dessa arkitekter göra om ritningarna efter
de direktiv som centrala sjukvårdsberedningen
ger. Detta förorsakar landstingen
—• jag känner speciellt till vissa
fall — avsevärda, ökade kostnader och
tar ju också tid.

Herr statsrådet har vidare sagt att
landstinget företrädes vid beredningens
granskning av »landstingsförbundets
ordförande, av en f. d. landstingsdirektör,
av f. d. sjukhusdirektören hos
Stockholms stad och en lasarettssyssloman»,
och herr statsrådet menade, att
det skulle vara en säkerhet för att dessa
landstingets berättigade önskemål därigenom
blivit tillgodosedda. Ur viss syn -

punkt är det naturligtvis riktigt, men
jag är ganska tveksam om det lämpliga
i att så många f. d. befattningshavare
sitta i denna sjukvårdsberedning. Jag
menar att dessa f. d. befattningshavare
kanske inte riktigt äro så på det klara
med de moderna principerna för sjukhusbyggen
som önskligt vore.

Jag vill avsluta detta anförande med
att säga, att jag beklagar att dessa förhållanden
skola behöva i praktiken verkligen
vålla landstingen — huvudmännen
för den slutna kroppssjukvården —
extra svårigheter och kostnader. Landstingen
ha, såvitt jag förstår, hittills skött
den slutna kroppssjukvården på ett sådant
sätt, att några som helst berättigade
anmärkningar inte kunna riktas emot
dem, och kvaliteten på de byggnader,
som landstingen hittills utfört, ha enligt
min mening varit fullt tillfredsställande.

Jag ber alltså, herr talman, med dessa
ord att få framföra mitt tack till herr
statsrådet för det lämnade svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ersättning till städer, som hålla
statspolis.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundgren till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»När kunna de städer, vilka hålla statspolis
enligt 1932 års beslut, vänta att
erhålla i lagstiftningen förutsatt full ersättning
för på grund av bl. a. det ändrade
ränteläget ökade pensionskostnader
i enlighet med Svenska stadsförbundets
skrivelse till Konungen den 3
november 1947?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara även nämnda fråga, fick nu åter
ordet och yttrade: Herr förste vice talman!
Herr Lundgren har till mig riktat
följande enkla fråga: »När kunna de städer,
vilka hålla statspolis enligt 1932 års
beslut, vänta att erhålla i lagstiftningen

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

förutsatt full ersättning för på grund
av bl. a. det ändrade ränteläget ökade
pensionskostnader i enlighet med Svenska
stadsförbundets skrivelse till Konungen
den 3 november 1947?»

Som svar ber jag att få anföra följande: Svenska

stadsförbundet har i en skrivelse
den 3 november 1947 hemställt om
en översyn av nu gällande beräkningsgrunder
beträffande ersättning av statsmedel
för pensioneringskostnader åt
stad, som tillhandahåller statspolis. Denna
framställning jämte två andra i samma
ämne ha överlämnats till 1948 års
polisutredning för att tagas i övervägande
av utredningen.

Då betänkandet är att vänta redan
under nästkommande höst, har jag ej
ansett det påkallat att låta företaga någon
särskild utredning av ifrågavarande
detaljspörsmål. Om det visar sig att betänkandet
icke innehåller förslag i ämnet
inom ramen för ett kommunalt organiserat
polisväsende, har jag för avsikt
att göra en översyn av de av herr
Lundgren åsyftade ersättningsgrunderna.

Herr LUNDGREN: Herr förste vice
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack även för det nu lämnade
svaret.

Enligt polislagens § 15 skall stad, som
håller statspolis, få full ersättning för de
verkliga kostnaderna, däri även inbegripna
kostnaderna för pension. Dessa kostnader
beräknas enligt en särskild statsbidragskungörelse.
Denna kungörelse
grundas emellertid på beräkningar, som
äro gjorda i slutet på 1920-talet. Man
räknade därvid med en räntefot av 4
procent, och man använde en annan
dödlighetstabell iin den som nu brukar
tillämpas. Detta har gjort att städernas
faktiska kostnader för dessa befattningshavares
pensionering bli avsevärt högre
än det statsbidrag, som städerna få, och
att dessa alltså inte få den ersättning
för hållandet av statspolis, som polislagen
förutsätter.

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Detta har en ganska stor betydelse för
vissa städer, särskilt en sådan stad som
har en stor statspolisavdelning i förhållande
till stadens storlek, exempelvis
Sundsvall eller Luleå. Jag är tacksam för
att herr statsrådet tänker ta upp denna
fråga, så att den kan lösas så snart som
möjligt — detta med tanke på den ekonomiska
betydelse det skulle ha för städerna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande

såsom expropriationstekniker m. m.

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Cassels interpellation
angående lantbruksdirektörers
förordnande såsom expropriationstekniker
m. in., och nu anförde: Herr förste
vice talman! Med första kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Cassel till
mig riktat den frågan, om jag vore i
tillfälle att delge kammaren de bevekelsegrunder,
som föranlett förordnande av
lantbruksdirektörer och länsbostadsdirektörer
såsom expropriationstekniker.

För att kunna belysa den uppställda
frågan måste jag först i korthet beröra
vad som var meningen med inrättandet
av de nya befattningarna som expropriationstekniker
och vilka personproblem
som voro förbundna därmed.

Ett av huvudsyftena med de i fjol genomförda
ändringarna i expropriationslagen
var att få mera system och stadga
i värderingen av exproprierad egendom.
I det syftet vidtogos flera åtgärder, både
lagtekniska och organisatoriska. En
av de senare var tillskapandet av en
särskild grupp specialister på värdering,
kallade expropriationstekniker, som skola
fungera i de nya expropriationsdomstolarna,
vid sidan av juristdomare och
nämndemän. Expropriationsteknikernas
tjänstgöringsdistrikt omfattar hela län
— i något fall ett par län — och alltså
flera domstolar; därigenom befordras
enhetlighet i avgörandena. En av anled -

]8 Xr 20. Måndagen den 22 maj 19o0.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

ningarna till att dessa befattningar inrättades
var att en riktig värdering av
fastigheter innesluter mycket svåra tekniska
problem och att det är synnerligen
ont om specialister härpå. I de större
städerna finnas en del arkitekter och
ingenjörer med speciell erfarenhet av
fastighetsvärdering samt några dylika
experter knutna till hypoteksföreningar
och andra kreditinstitut, men i de flesta
län finns det knappast några sådana
sakkunniga. Det har därför blivit nödvändigt
att tillskapa specialister, där sådana
nu ej finnas, genom att i varje län
inrikta några för detta ändamål lämpade
personer på dessa problem och tillse
att den erfarenhet, som handläggningen
av expropriationsmål ger, koncentreras
på dem. Det synes mig uppenbart, att
man härigenom — åtminstone på litet
längre sikt — skall kunna få förutsättningar
för en riktigare och mera objektiv
värdering än den uppskattning »på
känn» eller i klumpsummor som nu ofta
äger rum.

Av vad jag förut sagt framgår, att när
Kungl. Maj:t för en tid sedan stod inför
uppgiften att första gången förordna
expropriationstekniker, situationen var
ganska säregen; det gällde att förordna
experter på värdering, men än så länge
är det utomordentligt ont om sådana
experter. I det läget var det nödvändigt
att välja sådana personer, som i sin dagliga
gärning syssla med närliggande frågor
och som genom sin föregående utbildning
och praktik kunde förutsättas
åtminstone i viss utsträckning ha kommit
i beröring med värderingsspörsmål
och ha förutsättningar att genom ytterligare
erfarenheter därav bli verkligt
sakkunniga på området. Kandidater av
detta slag sökte man i huvudsak från
två håll, nämligen dels bland företagare
i byggnadsbranschen, dels bland vissa
statstjänstemän: länsarkitekter samt

lantmäteriets, lantbruksnämndernas och
länsbostadsnämndernas tjänstemän. Det
finns bland de nu förordnade expropriationsteknikerna
personer från alla
de arbetsområden jag nu nämnt.

Så långt angående bakgrunden till
förordnandena och de svårigheter som

varit förbundna därmed. Interpellanten
menar nu, att två av de nyss nämnda
tjänstemannakategorierna, nämligen länsbostadsdirektörer
och lantbruksdirektörer,
skulle få särskilt svårt att i sin
verksamhet som expropriationstekniker,
d. v. s. som ledamöter av expropriationsdomstolarna,
frigöra sig från sina
vanliga arbetsuppgifter, i vilka senare
de ha att förfäkta det allmännas intresse
av att utgifterna för jordpolitiska
och bostadspolitiska åtgärder begränsas.

Härpå vill jag till en början svara,
att det icke förefaller alldeles riktigt
att i detta hänseende enbart framhäva
två av de kategorier, bland vilka expropriationsteknikerna
valts. Beträffande
företagarna i byggnadsbranschen skulle
man kanske med minst samma rätt
påstå, att de på grund av sin yrkesverksamhet
och allmänna inställning
kunde vara benägna att alltför kraftigt
tillgodose fastighetsägarnas intressen
gentemot det allmänna. På grund av
knappheten på kandidater har emellertid
tillgänglig sakkunskap i olika läger
fått tagas i anspråk. Dock bär, såsom
interpellanten antytt, en viss kategori
icke medtagits, nämligen tjänstemän i
de större kommunernas fastighetsförvaltningar.
Ehuru dessa tjänstemän ofta
besitta framstående expertis på fastighetsvärderingens
område, ha de icke
förordnats som expropriationstekniker,
eftersom de alltför ofta kunde komma i
konfliktsituationer. Det förhåller sig icke
på samma sätt med länsbostadsdirektörer
och lantbruksdirektörer. Dessutom
finns det ju jävsbestämmelser för
dem liksom för alla andra domstolsledamöter.
På grund härav blir en länsbostadsdirektör
eller en lantbruksdirektör
hindrad att tjänstgöra som expropriationstekniker
i sådana mål, med vilka
han i tjänsten redan tagit befattning.
Och vad deras allmänna inställning angår
gäller för dem, liksom för de andra
expropriationsteknikerna, den viktiga
generella princip som bör genomsyra
all dömande verksamhet, nämligen att
domstolsledamöterna noga måste ge akt
på att deras avgöranden inte obehöri -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

gen påverkas av deras personliga inställning
till olika samhällsfrågor. Det
kan gälla politiska eller religiösa frågor,
ekonomiska motsättningar eller kanske
helt enkelt personliga sympatier eller
fördomar rörande ett eller annat i samhällslivet,
och det kan vara fråga både
om åsikter och intressen, som de fullfölja
i sitt yrkesarbete, och om sådant
som de förfäkta endast som enskilda
medborgare. Lättast är väl detta för yrkesdomare,
som i hela sitt liv dagligen
tränas däri, och att lekmannadomare
kan ha litet svårare därför, är helt naturligt.
Min personliga erfarenhet -—
och jag tror hela den svenska domarkårens
— är emellertid att även lekmännen
i rättskipningen förvånande
väl uppfylla detta krav. Det är, för att
ta ett exempel, dess bättre ytterst ovanligt
att politiska stridsfrågor ge ftterklang
i domsalarna.

Men av de olika kategorierna ickejurister
i domstolarna och nu närmast
expropriationsdomstolarna borde väl
de, som äro statstjänstemän, ha lättare
än de övriga att fylla detta krav, eftersom
även de i sin ordinarie syssla äro
vana vid att objektivitet och oväld krävas
av dem. Om interpellanten hade
hyst motsvarande farhågor beträffande
de nyss omnämnda byggnadsföretagarna,
som nog i regel aldrig förut innehaft
något offentligt uppdrag och som
i sin yrkesverksamhet genomgående arbetat
för fastighetsägarintressena i
samhället, skulle jag som sagt kanske
bättre förstått det. Men jag är för min del
övertygad om att samtliga expropriationstekniker
av olika kategorier skola
i sin dömande gärning ådagalägga samma
strävan efter objektivitet som andra
lekmän i våra domstolar visat sig mäktiga.

Herr CASSEL: Herr förste vice talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få rikta
ett varmt tack för att herr statsrådet,
trots det att denna interpellation kom
så sent under riksdagen, har funnit tid
att så utförligt hesvara den.

När jag i min interpellation har pekat
på två kategorier av expropriationstekniker,
som enligt min mening skulle få
det särskilt svårt att i sin egenskap av
ledamöter i expropriationsdomstolarna
frigöra sig från sin allmänna inriktning
som bärare av statens jordpolitiska och
bostadspolitiska uppgifter, nämligen
lantbruksdirektörerna och länsbostadsdirektörerna,
så har det naturligtvis inte
varit för att på något sätt ifrågasätta
dessa personers allmänna lämplighet eller
deras objektivitet. Vad jag menar är,
att exempelvis lantbruksdirektörerna i
sin dagliga uppgift ha att »stångas med
allmänheten»; de skola försöka inköpa
jord för rationaliseringsändamål, i allmänhet
vid frivillig försäljning, och därvid
stå som köpare mot en säljare och
då försöka hålla priset nere. De kunna
ibland i undantagsfall själva begära expropriation
för att skaffa jord för rationaliseringsändamål,
och det händer ju då
och då att de måste använda kronans
förköpsrätt och då kanske i en del fall
försöka hålla köpeskillingen nere. Jag
menar att deras situation är sådan, att
de gentemot jordägarna ofta måste hävda
ett allmänt jordpolitiskt intresse, som
kan vara respektive jordägare i det enskilda
fallet ganska främmande och
ibland rakt motstående.

På samma sätt är det med länsbostadsdirektörerna.
Deras stora och mycket
viktiga uppgift är ju att försöka hålla
bostadskostnaderna nere. 1 detta arbete
äro de skyldiga att försöka se till, att
tomtkostnaderna inte bli för höga. De
måste gång på gång ha överläggningar
med kommunerna för att hjälpa dessa
med deras tomtpolitik, och det händer
ej sällan att de såsom länsorgan för bostadsstyrelsen
få försöka att pruta ned
kostnaderna för den tomt det gäller, därtör
att man inte vill att den kostnaden
skall få slå igenom i hyreskostnaden.

Jag menar att länsbostadsdirektörer
och lantbruksdirektörer genom sin allmänna
inriktning och genom sin allmänna
verksamhet helt naturligt måste
föras in på den linjen, att de vilja hålla
jordpriset och markpriset nere, och att
det då blir svårt för vederbörande att

20 Nr 20. Måndagen den 22 maj 19u0.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

koppla om när han kommer upp i domstolen
och där skall försöka bortse
från den inriktning han fått under sin
dagliga gärning och försöka se saken
med helt friska ögon.

När justitieministern säger, att jag lika
gärna kunde ha pekat på de representanter
för den privata byggenskapen,
som ha blivit utsedda och som kanske
med fog kunna sägas vilja något överbetona
fastighetsägarnas intressen gentemot
det allmännas, så är det naturligtvis
riktigt. Det förhöll sig emellertid så,
att jag inte tänkte på dessa herrar, därför
att jag inte visste om att de voro
utsedda som representanter för den privata
byggnadsverksamheten. Det framgick
inte av Kungl. Maj ds beslut, och
jag har inte närmare forskat efter vilka
herrar det var, som dolde sig bakom de
titlar, som finnas angivna i beslutet. Är
det nu så, att statsrådet och chefen för
justitiedepartementet finner att dessa
personer äro så pass bundna i sin ställning
såsom representanter för byggherrarna
och för den enskilda byggenskapens
intressen, att de skulle vara så att
säga »väl så jäviga» som länsbostadsdirektörer
och lantbruksdirektörer, då
måste jag säga, att då borde inte heller
de ha utsetts. Jag har ingen anledning
att bär göra skillnad mellan de ledamöter
av expropriationsdomstolarna, som
man kan misstänka skulle vilja döma
ut för höga ersättningar, och dem som
skulle vilja döma ut för låga. Meningen
är ju bara, att man skall försöka få fram
fullt ojäviga personer.

Det har också från statsrådets sida
sagts, att det är klart att vanliga jävsförhållanden
skola gälla, så att en
lantbruksdirektör inte får sitta med
som expropriationstekniker i ett ärende
som ihan själv behandlat i lantbruksnämnden.
Detta ligger ju i öppen dag,

— något annat bär jag aldrig tänkt mig

— och det jävsförhållandet syftar jag
inte på i interpellationen.

Jag vill upprepa, herr talman, att jag
har all respekt för både lantbruksdirektörer
och länsbostadsdirektörer. De fullgöra
en viktig uppgift i vår förvaltning,
och jag vet själv att de oftast äro myc -

ket sakkunniga och väl initierade i dessa
frågor. Jag har inte heller velat på
något sätt låta framskymta skuggan av
en misstanke, att de inte skulle bemöda
sig om objektivitet i sin domargärning,
men vad jag ville säga är, att man
genom att sätta in dem som domare i
expropriationsdomstolarna försätter dem
i en alldeles orimlig situation. Jag har
precis som herr statsrådet en mycket
stor uppskattning av lekmannadomarna
i vårt land, och jag vet av egen erfarenhet
vilken oväld och objektivitet de ådagalägga
i alla frågor. Jag är övertygad
om att även de nu utsedda expropriationsteknikerna
vilja ådagalägga en sådan
strävan, men om man tänker på hur
allmänheten och särskilt den, som råkar
ut för att få sin mark exproprierad,
ser på saken, kan man vara ganska övertygad
om att han kommer att med misstroende
betrakta dessa tjänstemän, om
de sitta i expropriationsdomstolen. I de
flesta fall — och det är mänskligt —
säger den, som fått sin mark exproprierad,
att han har fått för litet betalt.
Då kommer det att ligga mycket nära
till hands, att han med rätt eller orätt
gör gällande, att den omständigheten, att
i expropriationsdomstolen har suttit såsom
expropriationstekniker en lantbruksdirektör
eller länsbostadsdirektör,
har medverkat till att han har fått för
litet. När 1949 års expropriationslag efter
så många diskussioner kom till och
när man stannade för dessa nya expropriationsdomstolar
med expropriationsteknikerna
som bisittare, var det ett experiment,
som kunde lyckas men som också
kunde slå fel. Expropriationsdomstolarna
ha ju inte i sin nuvarande utformning
samma grundmurade förtroende att
bygga på som de gamla av ålder bestående
domstolarna. Tillsätter man nu expropriationstekniker
på sådant sätt, att
en av parterna kan finna anledning ifrågasätta
dessa domares opartiskhet, så
blir förtroendet för de nya domstolarna
från början undergrävt. Domstolarnas
oväld och objektivitet ha i vårt land
aldrig ifrågasatts, och detta är en ofantlig
styrka för hela vårt samhälle. Därför
måste man bestämt avvisa varje åtgärd

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

som kan äventyra detta goda förhållande.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
förste vice talman! Jag tror att denna
diskussion mellan herr Cassel och mig
kan ha haft den nyttan med sig, att vi
förstå varandra litet bättre. Jag vill alltså
först tacksamt erkänna herr Cassels
uttalande, att det är lika illa, om exempelvis
byggnadsföretagarna bli misstänkta
— det är kanske egentligen enbart
fråga om misstankar — för att vara
jäviga åt andra hållet. Och jag vill å
min sida deklarera, att jag nog skulle
ha funnit det bra, om man hade kunnat
undvika att få med såväl de av interpellanten
omnämnda tjänstemännen
som byggnadsföretagarna. Men jag vill
tillägga och understryka vad jag redan
sagt i interpellationssvaret, att det är
så utomordentligt ont om lämpliga människor
för dessa poster, att om man
hade gått på den linjen och ej medtagit
några representanter för dessa två
kategorier, tror jag vi knappast hade fått
några andra expropriationstekniker än
lantmätarna, och även om dessa ofta äro
mycket skickliga i sitt fack, äro de naturligtvis
inte i och för sig de allra lämpligaste
för denna värderingsuppgift. Deras
tekniska kunnande ligger ju egentligen
något vid sidan härav. För närvarande
äro lantmätarna dessutom i
hög grad överhopade med arbete. Trots
detta ha vi nog överallt utsett flera lantmätare
än någon annan kategori, och
jag tror, att det ur olika synpunkter
skulle ha varit mindre lämpligt, om expropriationsteknikerna
så gott som enbart
hade bestått av lantmätare. 1 rätt
stor utsträckning har man alltså handlat
under tvång att ta den sakkunskap
som finns och använda den.

Jag ser inte heller lika pessimistiskt
på resultatet, som jag av herr Cassels
slutord tyckte mig förstå att han gör,
och jag kanske kan få åberopa eu viss
erfarenhet från en delvis likartad situation.
Jag har haft anledning att syssla
med inrättandet av hyresnämnderna,
och jag har tjänstgjort rätt mycket i

statens hyresråd. 1 dessa dömande institutioner
sitta direkta representanter
för både fastighetsägare och hyresgäster.
Här har intresserepresentationen
insatts med full avsikt, och såtillvida
föreligger det ju ett annat förhållande,
men jag vill likväl åberopa den utmärkta
erfarenhet man fått om hur även
dessa ledamöter, som äro direkt insatta
som representanter för vissa intressen,
trots detta i utomordentligt stor utsträckning
ha känt sig som domare och
verkat i rent objektiv riktning. Jag har
tyvärr ingen statistik till hands, tv jag
kom just nu att tänka på denna jämförelse,
men jag tror att i de allra flesta
fall uppnås det enighet mellan alla de
tre kategorierna i dessa domstolar, alltså
mellan den opartiske juristordföranden
samt fastighetsägarnas och hyresgästernas
representanter. Så mycket
mer tror jag att detta skall bli fallet i
expropriationsdomstolarna, där det inte
alls föreligger samma partsinställning
som hos hyresmyndigheterna, och jag
vill erinra om att expropriationsdomstolarna
inte bestå enbart av här ifrågavarande
tekniker utan även av en ordinarie
ägodelningsdomare och två
nämndemän.

Jag vill alltså ännu en gång framhålla,
att hade man kunnat undvika dessa
båda kategorier av tjänstemän och
företagare, så hade det måhända varit
bra, men jag är övertygad om att man
icke kommer att få några bekymmer
med hänsyn till expropriationsdomstolarnas
oväld och objektivitet. Därför
borgar säkerligen vår gamla domstolstradition.
Expropriationsdomstolarna
äro ju en direkt utbyggnad av våra häradsrätter
ocli rådhusrätter.

Herr BERGH: Herr talman! Jag bär
begärt ordet i denna debatt närmast för
att omvittna, att det är flera än den ärade
interpellanten som ha förundrat sig
en smula över det val av expropriationstekniker
som regeringen i fyra län har
Iriiffat. Jag hyser liksom interpellanten
den uppfattningen, att det sannolikt skulle
vara klokt att i görligaste mån und -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

vika att förordna lantbruksdirektörer eller
länsbostadsdirektörer. Man röjer ju
ingen hemlighet, om man säger, att inte
minst lantbruksnämnderna ute i landet
i icke oväsentlig utsträckning betraktas
med ganska stor misstro. Det finns människor
som betrakta lantbruksnämnderna
som lokala organ för en statlig jordbrukspolitik,
som med rätt eller orätt befaras
komma att medföra allvarliga intrång
i den enskilde jordägarens dispositionsrätt
över sin välfångna egendom,
och det är väl också ganska självklart,
att där denna misstro finns, där kommer
den även att omfatta chefstjänstemännen
i dessa lokala organ. Då jag utgår
ifrån att det inte minst är ett regeringens
intresse, att denna misstro så
småningom övervinnes, så borde det, såvitt
jag förstår, också vara ett intresse
för regeringen att vid valet av expropriationstekniker
beakta detta faktum,
som jag har relaterat, och icke vidtaga
åtgärder som i varje fall kunna befaras
skärpa och accentuera den misstron.

Nu har emellertid herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet i sitt
senaste anförande givit uttryck åt den
meningen, att därest det skulle finnas
andra lämpliga expropriationstekniker
att tillgå, så skulle måhända sådana vara
att föredraga. Jag skulle då vilja säga
följande.

Jag har med intresse tagit reda på
hur detta utnämningsärende har förlöpt
i ett län. Jag har därvid lagt märke till
att ingen av de ordinarie expropriationsteknikerna
då det gällt värdering av
fastigheter inom tätorter eller på landet
har tillsatts i enlighet med länsstyrelsens
förslag, utan man har föredragit andra
namn. Detta skulle ju mycket väl i och
för sig kunna försvaras, men knappast
i detta fall. Grundlagen tillåter inte, att
man i denna debatt ger sig in på personfrågor,
utan jag måste försöka hålla
mig till den principiella sidan av saken,
och då skulle jag vilja uttrycka saken
på det sättet, att om det vid utnämningstillfället
hade varit justitieministerns mening,
att i de fall, där ett fullt tillfredsställande
personval kunde ske utan att
t. ex. lantbruksdirektören utsågs, så skul -

le utnämningen i det län jag nu tänker
på ha kunnat och bort bli annorlunda.
Jag tänker då på en person, som har
längre erfarenhet som lantmätare än
lantbruksdirektören, men eftersom den
utbildningen och den verksamheten i
och för sig icke kunna få anses avgörande,
så måste man ju beakta den meritskillnad
som kan finnas på andra områden,
och jag skulle i det fallet vilja
peka på att det bland dem, som länsstyrelsen
hade föreslagit, fanns en som i
nio år hade varit ersättare åt ordföranden
i en bostadsnämnd, som hade varit
sekreterare hos 1942 års militära markersättningsnämnd,
som varit sekreterare
i 1944 års markersättningsdelegerade åt
arméns fortifikationsförvaltning, som
under flera år biträtt fortifikationsförvaltningens
byggnadschef när det gällt
att för kronans räkning förvärva markområden,
som lett värderingskommissioner
och på särskilt förordnande verkställt
avstyckningar och som dessutom
vid olika tillfällen som expert biträtt arméns
fortifikationsförvaltning vid expropriation.
Dessa markförvärv, där denne
lantmätare hade skaffat sig erfarenhet,
voro mycket omfattande: de rörde markförvärv
i hela Tornedalen, i Kalix älvdal,
efter kusten nedanför Umeå och
därifrån ända upp till Tärnaby och gränsen
mot Norge. Jag skulle tro att hans
verksamhet har fått mycket goda vitsord
— därom har jag fått åtskilliga vittnesbörd
— och sedan uppdraget var fullgjort,
fick han trots sin ungdom ett
kungligt nådevedermäle för sina insatser.

Jag drar av detta den slutsatsen, att
vad det län beträffar som jag nu tänker
på, hade det funnits möjlighet att utse
en mycket lämplig person till detta uppdrag
och att det således icke varit nödvändigt
att utse lantbruksdirektören.
Med hänsyn till det uttalande, som herr
statsrådet gjorde i sitt senare anförande,
vågar jag nog dra den slutsatsen, att om
analoga fall skulle inträffa i andra län,
kommer regeringen hädanefter att undvika
att i första hand — som här tycks
ha varit fallet — utse lantbruksdirektörerna.

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker m. m.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
vice talman! I anledning av vad den
siste .ärade talaren yttrade skall jag be
att få göra ännu några uttalanden. Vi ha
ju inte rätt att bär diskutera särskilda,
konkreta fall, och jag skall därför inte
närmare kommentera det fall herr Bergh
berörde, utan jag måste hålla mig till
några allmänna reflexioner.

När jag nyss i debatten yttrade, att det
kanske varit bättre, om man hade kunnat
undvika att utse båda de här omnämnda
kategorierna, de ifrågavarande
tjänstemännen och de enskilda byggnadsföretagarna,
så får inte därav dragas
den slutsatsen, att så snart det existerat
en över huvud taget godtagbar kandidat
på annat håll, man borde i första
rummet välja denne. Jag har ju haft skyldighet
att tillse, att expropriationsdomstolarna
förses med så skicklig sakkunskap
som möjligt, och detta har jag naturligtvis
fått beakta, när man kunnat
välja mellan olika namn — förutom de
andra synpunkter, som jag haft att taga
hänsyn till.

Eftersom det i diskussionen varit tal
om länsstyrelsernas förslag, kan jag kanske
nämna, att jag i några fall har ansett
mig böra frångå dem, men då låg
saken i allmänhet till på det viset, att
man tydligen inom länsstyrelserna hade
missuppfattat vad dessa expropriationstekniker
skulle ha för slags funktion.
Från flera länsstyrelser kom det nämligen
in förslag på personer, som säkerligen
i och för sig voro kloka och duktiga
och som kanske hade sysslat ganska mycket
med värderingsfrågor i vanlig mening,
men det är inte personer av den
typen — erfarna och duktiga nämndemän
till exempel — som man behöver
såsom expropriationstekniker. Jag uppskattar
nämndemännen i utomordentligt
hög grad. Jag har tjänstgjort som domare
i skilda delar av landet och haft den
största nytta av deras hjälp i min dömande
verksamhet. Men de äro redan
representerade i expropriationsdomstolarna.
En sådan domstol är ju sammansatt
av tre kategorier: iigodelningsdomaren
— alltså en yrkesdomare — de två
expropriationsteknikerna och två nämn -

demän. Den värdefulla ingrediens hos
värderingsorganet, som utgöres av ett allmänt
gott lekmannaomdöme och vana
vid värderingar i mera gammaldags mening,
finns sålunda genom nämndemännen
företrädd i dessa domstolar. Nu hade
emellertid flera länsstyrelser tydligen
missuppfattat kvalifikationerna för expropriationsteknikerna,
i det att de föreslagit
namn av denna nämndemanstyp.
Expropriationsteknikerna skola emellertid
tillföra domstolen ett helt annat slag
av sakkunskap. Enligt den nya värderingsmetod,
som vi nu hoppas få införd
här i landet, gäller det inte längre att
efter fri skälighetsbedömning bestämma
en klumpsumma, utan marken skall värderas
på vetenskapliga grunder. Utomlands
sker detta redan på vissa håll. Det
finns en teknisk-matematisk vetenskap,
där det gäller att utföra invecklade räkneoperationer
och andra tekniska utredningar,
som varken juristdomaren eller
nämndemännen kunna göra. Expropriationsteknikerna
måste alltså tillgodose
behovet hos expropriationsdomstolarna
av en alldeles speciell teknisk kunskap,
och det var synnerligen angeläget, att
man, när det gällde att utse dessa tekniska
medhjälpare till domstolarna, fäste
mycket stort avseende vid deras rent
tekniska kunnande, utbildning och skicklighet
för att tillförsäkra de nya domstolarna
den bästa möjliga sakkunskap.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag är fullt medveten om riktigheten av
justitieministerns senaste uttalande, nämligen
att expropriationsdomstolarnas
uppgifter äro så betydelsefulla och
grannlaga, att de böra försöka få till
sig knuten den främsta möjliga sakkunskap
på de områden de skola behandla.
Jag är också fullt medveten om att de
flesta lantbruksdirektörer — jag skall
närmast yttra mig om dem, därför att
jag känner till deras arbete — verkligen
ha möjligheter att motsvara kravet
på sakkunskap på detta område.

Men jag vill ändå liksom interpellanten,
herr Cassel, framhålla, att också
lantbruksnämndens uppgifter äro myc -

Nr 20.

Måndagen den 22 mai 1950.

Ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker in. m.

ket viktiga och man kan kanske säga
känsliga. Visserligen äro förhållandena i
det län, som jag företräder, inte sådana,
att man — för att begagna det ord, som
herr Bergh nyss använde — kan säga,
att lantbruksnämnden betraktas med
misstro. Men det kan ju förekomma på
vissa håll inom andra län. Om så är
fallet, är jag för min del mycket angelägen
om att lantbruksnämndens arbete
skall kunna bedrivas så, att denna misstro
och mistänksamhet skall kunna elimineras
undan för undan. Vi kunna heller
inte bortse ifrån att det, även om
lantbruksnämnden består av flera personer,
väl ofta blir så, att det är lantbruksdirektören,
som utåt företräder lantbruksnämnden
och sålunda får bära
huvudansvaret för dess göranden och
låtanden. Om också lantbruksdirektören
— dels i denna egenskap, dels
ock såsom sakkunnig eller expert i
expropriationsdomstolen — med största
oväld och noggrannhet försöker ta
ståndpunkt till de olika frågorna, kan
det inträffa, att allmänheten eller några
personer, som inte riktigt känna till de
olika uppgifterna — de olika ställningstagandena,
så att säga — få den uppfattningen,
att lantbruksdirektören handlar
inkonsekvent och inte i sina båda ståndpunktstaganden
följer precis samma linje.
Det är den saken som jag har varit
något rädd för.

Jag vill vidare säga, att jag anser den
nya given på jordbrukspolitikens, närmast
jordpolitikens, område vara betydelsefull.
Den bör kunna — jag vill särskilt
betona detta — genomföras i fullt
samförstånd med jordbrukarna och med
allmänheten, och därför är det synnerligen
viktigt, att lantbruksdirektören inte
på minsta sätt får skenet emot sig, att
handla si den ena gången och så den
andra.

Jag vill slutligen framhålla, att jag
förstår svårigheten att finna på området
verkligt sakkunniga, men jag vill ändå
ge uttryck åt den uppfattningen, att om
det finns möjlighet att för framtiden få
motsvarande sakkunskap på annat håll,
är det en fördel, inte minst ur lantbruksnämndens
synpunkt, om andra personer

än lantbruksdirektören kunna komma i
fråga.

Herr BERGH: Herr talman! Herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
modifierade i sitt sista anförande vad
han sade dessförinnan: hans uttalande
fick inte tolkas på det sättet, att så snart
det fanns en annan godtagbar kraft att
tillgå, så skulle man för den skull ställa
lantbruksdirektören åt sidan. Jag lägger
nu häri in den meningen, att det i varje
fall är statsrådets uppfattning, att om
det finnes en kraft, som ur lämplighetssvnpunkt
är jämställd med eller
överlägsen lantbruksdirektören, så kommer
justitieministern hädanefter inte att
tveka i valet.

Jag vill rent ut säga, att jag åtminstone
i det fall jag relaterat är tveksam, huruvida
regeringen verkligen utnyttjat
möjligheterna att få den bästa kraften.
Justitieministern säger, att det här inte
gäller att välja folk av s. k. nämndemannatyp,
utan det skall vara tekniskt kunniga
människor med erfarenhet i fråga
om dessa värderingar o. s. v. ■— uttalanden,
som tydligen inte kunna motsägas.
Men i det fall, som jag nämnde, där regeringen
hade frångått länsstyrelsens
förslag, hade länsstyrelsen just som expropriationstekniker,
då det gällde fastighetsvärderingar
på landet, föreslagit
en överlantmätare, en man, som i många
år varit ordförande i en expropriationsnämnd.
Han måste väl ändå ha erfarenhet.
Och den andre, som föreslogs, var
just den man, vars meriter jag tidigare
antytt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 18
och memorial nr 19, statsutskottets utlåtanden
nr 156, 157 och 172—180 samt
memorial nr 187, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57 och 58, bankoutskottets
memorial nr 19 och utlåtande nr
20, första lagutskottets utlåtanden och

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

memorial nr 26—29, andra lagutskottets
utlåtanden nr 43—46 och memorial
nr 47 ävensom jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 46—51 samt
53.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade: Jag hemställer att kammaren
måtte besluta att bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista
skola främst uppföras bankoutskottets
memorial nr 19, första lagutskottets
memorial nr 28, andra lagutskottets
memorial nr 47 och jordbruksutskottets
memorial nr 49. Vidare hemställer
jag att kammaren måtte besluta,
att statsutskottets utlåtande nr 186 uppföres
näst efter bevillningsutskottets betänkande
nr 57, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 47, 48 och 53 näst efter statsutskottets
memorial nr 187 samt statsutskottets
utlåtanden nr 177—181, bevillningsutskottets
betänkande nr 58 och

bankoutskottets utlåtande nr 20 i nu angiven
ordning näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 46.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets
memorial nr 48, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande andra lagutskottets utlåtande
i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren•

Bilaga A till första kammarens protokoll ,!/s 1950 (s. 3).

Herr talman!

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Emil
Pettersson till mig riktat en fråga huruvida
jag är villig taga under välvillig
omprövning marinförvaltningens förslag
om ökat anslag för fullföljande av moderniseringsprograinmet
och underhåll
av fartyg.

I interpellationen liar såsom bakgrund
till den framställda frågan pekats på
svårigheterna att uppehålla driften vid
örlogsvarvet i Karlskrona i nuvarande
omfattning.

.lag vill i anslutning härtill lämna följande
uppgifter rörande verksamheten
vid Karlskronavarvet. Under åren närmast
före kriget uppgick arbetsstyrkan
den 1 juli till omkring 1 350 man (1938)

och 1 650 man (1939). Under beredskapen
ökade arbetsstyrkan successivt från
1 700 (1940) till maximum 2 100 (1945).
Under avvecklingsperioden märktes en
mindre nedgång till 1 950 (1946). Denna
styrka har därefter hållits tämligen
konstant och uppgick till 1 980 den 1
juli 1949. Senast tillgängliga siffra är
1 950 per den 1 maj 1950.

Att en återgång till den omfattning
som arbetarstammen hade under förkrigsåren
icke skett sammanhänger bl. a.
med att flottan numera tillförts åtskillig
ny materiel, som kräver proportionsvis
mer underhållsarbete, att under senare
år ett omfattande moderniseringsarbete
bedrivits och att vid varvet utförts arbeten
för civila beställare.

Moderniseringsarbetet är ännu icke —
såsom interpellanten uppgivit — genom -

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

fört. Riksdagen har nämligen för tiden
t. o. m. budgetåret 1950/51 i princip
godkänt ett moderniseringsprogram,
kostnadsberäknat till omkring 75 miljoner
kronor. Till och med innevarande
budgetår få arbeten igångsättas för omkring
35 miljoner kronor. Den takt i vilken
moderniseringsarbetena må bedrivas
bestämmes emellertid årligen av
riksdagen. För budgetåret 1950/51 har
riksdagen lämnat bemyndigande att
igångsätta moderniseringsarbeten för
samma belopp som för innevarande budgetår,
eller ytterligare 13 miljoner kronor.
Någon minskning i arbetstillgång
för varven i fråga om moderniseringsarbeten
behöver således icke befaras under
nästa budgetår.

Vad angår de civila beställningarna
vill jag framhålla att, enligt vad jag erfarit,
beställningar från andra företag
för närvarande alltjämt föreligga. Marinmyndigheterna
ha emellertid ansett
det vara alltför optimistiskt att vid planering
på längre sikt utgå från att dessa
beställningar skola i fortsättningen bli
av samma omfattning som under senare
år.

Även om de militära myndigheterna
räkna med att en successiv minskning
av arbetarstammen vid Karlskronavarven
är trolig, synes en nedgång till förkrigstidens
styrka icke sannolik. Att närmare
bedöma utvecklingen på längre sikt
inom ramen för nuvarande marinorganisation
är emellertid för närvarande
icke möjligt.

Interpellanten har framhållit, att man
den 1 juli 1950 hade att motse avskedan -

de av c:a 130 man vid örlogsvarvet i
Karlskrona. Senaste uppgifter från marinförvaltningen
visa emellertid, att arbetstillgången
så vitt nu kan bedömas i
stort sett är tryggad åtminstone till våren
1951. Den inträdda förbättringen
sammanhänger bland annat med att anslaget
till underhåll av flottans fartyg
av årets riksdag för att medgiva vissa
speciella underhållsarbeten av engångskaraktär
anvisats med 1 miljon kronor
utöver i statsverkspropositionen äskat
belopp.

Enligt vad jag inhämtat är det icke
uteslutet att avskedanden vid örlogsvarvet
i Karlskrona kunna behöva tillgripas
på våren 1951. Risken härför bedöines
emellertid vara mindre än man tidigare
räknat med, då nya arbetsobjekt tillförts
varvet bland annat i form av ett antal
minsvepare. Under alla omständigheter
torde emellertid en del arbetare mer eller
mindre tillfälligt behöva överflyttas
till andra fackarbeten, varjämte man
räknar med att behöva något minska på
antalet träarbetare.

Av det nu anförda framgår att interpellantens
förslag om ökad medelsanvisning
redan blivit realiserat, varigenom
arbetstillgången blivit säkrad vid
Ivarlskronavarvet, fram till våren 1951.
Reträffande tiden därefter är jag icke
beredd nu göra annat uttalande än att
jag förutsätter att de militära myndigheterna
i samband med avgångar i möjligaste
mån successivt minska arbetsstyrkan
vid varvet i syfte att reducera omfattningen
av eventuellt ofrånkomliga
avskedanden under 1951.

Bilaga B till första kammarens protokoll ”/« 1950 (s. b).

Herr talman!

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Osvald
till mig riktat en fråga om jag anser det
lämpligt att militära övningsmarscher
företagas inom nationalparkerna och,

om så inte är fallet, om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder för att förebygga
en upprepning av dylika övningsmarscher
genom våra nationalparker.

I anledning av ifrågavarande interpellation
har jag låtit infordra yttranden
från chefen för armén, chefen för för -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

svarsstaben och länsstyrelsen i Norrbottens
län. Vidare har vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté och Svenska
naturskyddsföreningen beretts tillfälle
inkomma med yttranden.

Naturskyddskommittén har ansett övningsmarscher
av ifrågavarande slag bestämt
strida mot andemeningen i lagen
om nationalparker och uttalat förhoppning
om att bestämmelser utfärdas om
förbud för intrång på nationalparker
från militärtrupps sida. Naturskyddsföreningen
har uttalat, att militära övningar
icke böra bedrivas inom nationalparkerna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har
sökt erhålla upplysning, huruvida några
spår eller skador kunde iakttagas efter
fjällmarschen. Därvid hade erfarits, att
spår på enstaka ställen kunnat iakttagas,
vilka emellertid numera beräknades vara
utplånade. Det vore ännu för tidigt avgöra
i vad mån en främmande flora
vunnit fäste inom nationalparken; det
vore emellertid osannolikt att främmande
frö med hänsyn till klimatets hårdhet
skulle gro inom parkens område.
I anslutning härtill har länsstyrelsen anfört
följande.

»Under förutsättning, att marschens
förläggande till Sarek och Stora Sjöfallets
nationalparker varit av väsentlig betydelse
för rikets försvar, lärer detta intresse
böra äga företräde framför angelägenheten
att skydda nationalparkerna.
Skulle denna förutsättning icke föreligga,
svnes ståndpunktstagandet böra bliva
beroende av de erfarenheter, som den
redan företagna marschen kan komma
att visa för nationalparkernas del. Några
skador synas icke hittills hava uppmärksammats
inom områdena. Skulle
det vidare visa sig, att icke heller någon
främmande flora kommer att spira
i militärens väg, torde några skador icke
alls uppstå inom områdena. Denna senare
fråga är emellertid för närvarande

icke möjlig att tillförlitligen bedöma.
Under dessa förutsättningar och under
villkor, att färden företages med samma
omsorg som sist, anser sig länsstyrelsen
icke hava något att erinra emot att den
upprepas efter ett flertal år. —--

Skulle det å andra sidan visa sig att
militärmarscher genom nationalparkerna
skulle förändra växtligheten därstädes,
synas nationalparkerna böra undantagas
som övningsområden.»

Chefen för armén har framhållit, att
det som regel icke torde möta några
svårigheter att finna lämplig övningsterräng
utanför nationalparkerna. För
att syftemålet med naturskyddslagen
skulle nås hade arméchefen anbefallt att
övningar med trupp inom nationalparker
icke finge äga rum utan att tillstånd
därom inhämtats av arméchefen. Motiverad
framställning skulle vara arméchefen
till handa i så god tid att samråd med
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
kunde äga rum innan beslut meddelades.

Chefen för försvarsstaben har framhållit,
att ur krigsplanläggningssynpunkt
militära övningar inom nationalparkerna
för närvarande icke äro nödvändiga
och icke heller inom den närmaste framtiden
syntes komma att bli erforderliga.

Av den nu lämnade redogörelsen torde
framgå, att någon skadeverkan hittills
icke kunnat förmärkas i anledning
av fjällmarschen och att det är osannolikt
att skador komma att framträda
framdeles. Å andra sidan utvisa
yttrandena från de militära myndigheterna,
att som regel behov icke föreligger
att utnyttja nationalparkerna som
övningsområden. Jag förutsätter således
att nationalparkerna t. v. icke tagas i
anspråk såsom övningsområden. Med
hänsyn till de av arméchefen utfärdade
bestämmelserna torde ytterligare föreskrifter
i ämnet icke erfordras.

Nr 20.

Måndagen den 22 maj 1950.

Bilaga C till första kammarens protokoll 19,50 (s. i).

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har herr
Persson till statsrådet och chefen för
socialdepartementet riktat följande frågor: Har

statsrådet observerat, att möjligheterna
för personer på den rena landsbygden
att få byggnadstillstånd samt
bostadsegnahemslån och byggnadsbidrag
för bostadsbebyggelse i hög grad försvårats? Anser

statsrådet att denna tillämpning
av gällande bestämmelser är riktig, och
om så icke skulle vara fallet, är statsrådet
beredd att vidtaga några åtgärder
för att få rättelse till stånd?

Från vederbörande länsbostadsnämnd
har beträffande de av interpellanten
åberopade fallen bl. a. följande inhämtats.

Vad först angår den av interpellanten
omnämnda dikningsarbetaren har uppgivits
att dennes låneansökan avsåg nybyggnad
å tomt, belägen inom Vinslövs
landskommun men på ett område helt
nära köpingsgränsen. Området uppgives
salnia godtagbara anordningar för vattenförsörjning
och avlopp. Vid de överläggningar,
som länsbostadsnämnden
haft med sökanden och förmedlingsorganet
i kommunen har — enligt vad jag
inhämtat — sökanden upplyst, att han
icke särskilt eftertraktade tomten i fråga
men att han icke kunnat erhålla någon
annan, eftersom markägarna voro obenägna
att sälja tomter. Han hade sålunda
icke något emot att bygga i eller i
anslutning till redan befintlig tätbebyggelse
inom landskommunen, där såväl
handelsbutiker som skola finnas. För
ordföranden i förmedlingsorganet framhöll
länsbostadsnämnden betydelsen av
att kommunen anskaffade och lät iordningställa
lämplig mark för egnahemsbebyggelse.
Sedermera har länsbostadsnämnden
inhämtat, att Vinslövs sockens
kommunalfullmäktige tillsatt en kommitté
under ordförandeskap av ordföranden
i förmedlingsorganet för undersö -

kande av möjligheterna att anskaffa
lämplig tomtmark för egnahemsbebyggelse
i anslutning till redan befintlig
tätbebyggelse. Denna kommitté är redan
i arbete och kontakt har sökts med markägare
och med länsarkitekten. Låneärendet
är sålunda under utredning i avsikt
att bereda sökanden bättre belägen tomtmark
inom landskommunen.

Det andra av interpellanten åsyftade
fallet torde avse en preliminär ansökan
om egnahemslån för nybyggnad å en
tomt i Ullstorp i önnestads socken. Denna
tomt är belägen i en mindre tätbebyggelse.
Tidigare ha till länsbostadsnämnden
från ägarna till två grannfastiglieter
inkommit ansökningar om förbättringslån
för borrning av brunnar
och för ledningar till vatten och avlopp.
Dessa ansökningar ha förklarats vilande
ett år i avvaktan på att lämplig gemensamhetsanläggning
för vattenförsörjning
och avlopp anordnades. Ägaren till en
fastighet intill detta område har, utan
att göra sig underrättad om lånemöjligheterna,
låtit borra en brunn samt montera
djupvattenpump in. m. för en kostnad
av 6 200 kronor. Den av interpellanten
åsyftade lånesökanden skulle
sannolikt icke kunnat undgå att lägga
ner lika stora kostnader för brunn
m. in. å den tomt han köpt. Hans tomtkostnader
skulle i sådant fall blivit
onormalt höga, varför länsbostadsnämnden
på ett tidigt stadium meddelade honom
att nämnden såsom villkor för att
hans låneansökan skulle upptagas till
prövning uppställde, att han anslöt sig
till den förening, som komme att bildas
för anordnande av gemensamhetsanläggning
för vatten och avlopp inom
ifrågavarande område.

Det i interpellationen omnämnda Örkelljungafallet
har icke varit föremål
för länsbostadsnämndens prövning.

Av vad sålunda anförts torde framgå,
att länsbostadsnämndens ståndpunktstagande
till de berörda låneansökningarna
icke inneburit, att lånesökandena hänvisats
att bygga inom närbelägna sam -

Måndagen den 22 maj 1950.

Nr 20.

liällen men väl alt man sökt befrämja
en sådan planering av bebyggelsen på
landsbygden att vatten- och avloppsfrågan
löses på ett rationellt sätt.

Beträffande de allmänna riktlinjer för
cgnaliemslångivningen, som varit vägledande
för länsbostadsnämnden vid
handläggningen av förutnämnda ansökningar,
må följande framhållas.

Vid fastställandet av egnahemslånevillkoren
bär det förutsatts, att standardkraven
beträffande landsbygdens
bostäder icke böra sättas lägre än de
krav som gälla för stadssamhällena. Syftet
med stödet åt bostadsbyggandet på
landsbygden har sålunda angivits vara,
att bostadsstandarden där skall successivt
höjas till nivå med stadssamhällenas.

Frågan om villkoren beträffande vatten
och avlopp intar härvidlag en särställning.
I fråga om bostadsbyggande
i tätorter krävs, att anslutning till gemensamma
anläggningar för vatten och
avlopp skall kunna ske. Ett dylikt krav
ställes däremot icke beträffande egnahemslån
till hus på den egentliga landsbygden.
I sistnämnda fall kan undantagsvis
till och med kravet på att vatten
och avlopp skall finnas inom huset eftergivas.
Det har emellertid förutsatts,
att vid beviljande av statliga lån och bidrag
för höjande av landsbygdens bostadsstandard
uppmärksamhet måste
ägnas frågan om bebyggelsens lokalisering
och att man därvid bör tillse att
bebyggelsen, där det över huvud taget
är möjligt, koncentreras till områden,
inom vilka en hög utrustningsstandard

— främst i fråga om vatten och avlopp

— kan åstadkommas till rimliga kostnader.
Kraven på såväl god standard
och rimliga kostnader som lämplig belägenhet
sammanhänga i första hand
med de nyssnämnda bostadspolitiska
strävandena. De ha emellertid också betydelse
då det gäller att begränsa riskerna
för framtida förluster på de statliga
lånen.

De bär i största korthet berörda principerna
för den .statliga bostadspolitiken
beträffande landsbygden innebära
icke, att prövningen av enskilda låne -

ärenden till alla delar kan verkställas på
grundval av entydiga, för hela landet
gällande bestämmelser. Bebyggelseförhållandena
växla från en kommun till
en annan. Särskilda omständigheter
kunna mången gång vara av stor betydelse
för ett ärendes avgörande. Några
i detalj bindande föreskrifter beträffande
långivningen ha ej heller utfärdats.
Den utsträckta decentraliseringen vid
behandlingen av låneärendena torde ge
ökade förutsättningar för att härvid hänsyn
i möjligaste mån kommer att tagas
till de lokala förhållandena. Ett samarbete
i detta avseende mellan länsbostadsnämnderna
och förmedlingsorganen
torde bidraga till att de enskilda
fallen bli handlagda på ett sätt som innebär
att rimliga bänsyn tagas till lånesökandes
synpunkter. Enligt vad som
uppgivits har det ofta visat sig att sökandena,
sedan de av vederbörande förmedlingsorgan
eller länsbostadsnämnd
gjorts uppmärksamma på de skäl, som
motivera bostadsorganens ståndpunkt,
funnit dem förenliga med sina egna intressen.
Det torde i flertalet fall vara så
att saluvärdet på ett hus bevaras bättre
om det uppföres i anslutning till bebyggelse
med ordnade vatten- och avloppsförhållanden
än om det uppföres utanför
dylikt område.

I vad det gäller handläggningen av ansökningar
om byggnadstillstånd må endast
nämnas, att samarbete regelmässigt
äger rum mellan länsbostadsnämnd och
länsarbetsnämnd. Dessa nämnder upprätthålla
vidare kontakt med distriktsingenjören
för vatten och avlopp.

Under hänvisning till vad som anförts
kan jag alltså icke finna att gällande
grunder för cgnaliemslångivningen verkat
därhän, att möjligheterna för personer
på den rena landsbygden att bygga
i hög grad försvårats. Vad som framkommit
beträffande de av interpellanten
särskilt omnämnda fallen ger enligt min
mening ej heller stöd för uppfattningen
att länsbostadsnämnden i fråga skulle
tillämpat gällande lånebestämmelser på
ett oriktigt sätt. Härmed anser jag de
av interpellanten ställda frågorna besvarade.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Tisdagen den 23 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om befrielse
från riksdagsarbetet tills vidare.

Mjölby den 22 maj 1950.

Johan Sunne.

Att riksdagsman Johan Sunne på
grund av influensa är förhindrad att
från och med den 23 maj 1950 tills vidare
deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Mjölby den 22 maj 1950.

Gunnar Norrbrink,
stadsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken m. m. såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion;
samt

nr 311, angående regleringen för budgetåret
1950/51 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra

lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 19, angående uppskjutande
av behandlingen av dels frågan
om ordnandet av riksdagshusplanen
m. m., dels ock motionen I: 401 angående
konstnärlig utsmyckning av första
kammarens plenisal m. m., bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets memorial nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till lag om fortsatt tillämpning i viss
del av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om disposition
av aktiebolags vinstmedel m. m.
samt med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 11 :o), 15:o), 17:o)
och 19:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
ävensom motioner, väckta i anledning av
den förstnämnda propositionen, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 47, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 49, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående inter-europeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50
m. m.; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en handelsöverenskommelse mellan Sverige
och det ockuperade Japan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. ni. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 19, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 13 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet m. in., ävensom i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.
ställning om anslag för budgetåret 1950/
51 till inskrivningskostnader; och
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av medel
för skjutbana för Södra skånska infanteriregementet
i Ystad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studentsociala
stödåtgärder m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 99, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 februari 1950, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för studielån med
statlig kreditgaranti, dels ock godkänna
av departementschefen förordade grunder
för tertiärlån och tilläggslån till uppförande
av studentbostadshus.

I den kungl. propositionen hade vidare
behandlats frågan om de högre utbildningsmöjligheternas
demokratisering
ur principiella synpunkter, varvid studentsociala
utredningens framställning
rörande universitets- och högskolestudenternas
aktuella situation i huvuddrag
redovisats och i samband därmed olika
former av studentsociala stödåtgärder
diskuterats.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmbåck och Nerman (I: 412) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hallén in. fl. (II: 501), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att
statsgaranterade studielån skulle kunna
beviljas även åt sådana studerande vid
svenska universitet och högskolor, som
vore att betrakta som flyktingstudenter
men som med sannolikhet kunde väntas
bli svenska medborgare;

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman in. fl. (1:413) och den andra inom
andra kammaren av herr Kyling
m. fl. (11:503);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åman och Arrhén (1:414) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kyling in. fl. (II: 502), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att de i propositionen
föreslagna stödåtgärderna i
form av statliga studiestipendier och
statlig garanti för studielån även skulle
komma studerande vid folkskoleseminarier
till del;

dels en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Holmberg
väckt motion (11:504), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
i enlighet med studentsociala utredningens
förslag studentstipendier skulle utgå
till mindre bemedlade studerande
vid samtliga akademiska läroanstalter
inklusive socialinstituten, samt att för
budgetåret 1950/51 härför måtte anvisas
ett reservationsanslag å 1 500 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Holmberg
väckt motion (11:505), vari hemställts,
att riksdagen måtte i princip uttala
sig för studentlön såsom metod att
åstadkomma en demokratisering av den
högre utbildningen.

Utskottets föreliggande utlåtande omfattade
två olika avdelningar, nämligen

I. Vissa studentsociala stödåtgärder och

II. Anslagsberäkningar. Den senare avdelningen
var indelad i fyra särskilda,
med 1—4 betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avdelningen I.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte

I. avslå i motionen 11:504 framställt
förslag om studentstipendier;

II. avslå i motionen 11:505 begärt uttalande
om studentlön;

III. avslå i motionerna 1:414 och II:
502 framställt förslag om statliga stödåtgärder
även till studerande vid folkskoleseminarier; IV.

avslå i motionerna I: 412 och II:
501 begärt uttalande om studielån med
statlig kreditgaranti även åt sådana studerande
vid universitet och högskolor,
som vore att betrakta som flyktingstudenter
men som med sannolikhet kunde
väntas bli svenska medborgare;

V. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:413 och 11:503
godkänna av utskottet förordade grunder
för studielån med statlig kreditgaranti; VI.

godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 februari 1950 förordade
grunderna för tertiärlån och tillläggslån
till uppförande av studentbostadshus.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Axel Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Boman i Kiervd,
Staxcing, Bergstrand och Kollberg samt
fröken Elmén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:412
och 11:501 uttala, att studielån med
statlig kreditgaranti skulle kunna beviljas
även åt sådana studerande vid universitet
och högskolor, som vore att betrakta
som flyktingstudenter men som
med sannolikhet kunde väntas bli svenska
medborgare.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det finns en reservation fogad till detta
utskottsutlåtande under punkten IV,
och den rör ingenting som man mänskligt
att döma kan förknippa med några
kostnader för statsverket. Den rör sig
om att de statsgaranterade studielån,
som äro avsedda att utgå för svenska
studenter, även skola kunna utgå till

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

sådana flyktingstudenter, som kunna
beräknas komma att stanna i Sverige
och bli svenska medborgare.

Ett bifall till reservationen medför
således inte några utgifter för staten
annat än om dessa lån inte skulle komma
att återbetalas av vederbörande låntagare.
Erfarenheterna hittills ha ju
visat att sådana lån i allmänhet skötas
väl, och vad som i reservationen föreslås
innebär endast att vederbörande
studenter inte skola behöva ha besvär
med att skaffa säkerhet för sina lån.

Om det nu är så, att det har kommit
hit flyktingar som studera vid våra universitet,
lär det väl inte vara några större
svårigheter att förvissa sig om hur
det förhåller sig med deras blivande
medborgarskapsförhållanden, och om
då vederbörande universitet finner att
allting talar för att en viss flyktingstudent
kommer att vara kvar här i Sverige,
då tycker jag, herr talman, att det
är orimligt att han inte skall få samma
kreditgaranti som de svenska studenterna.

Det är ju vidare så, att vi faktiskt
behöva detta tillskott till vår intellektuella
kader här i landet, och vad som
i reservationen föreslås kan därför anses
ha ett samhällsnyttigt syfte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
vid detta utlåtande.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få instämma med herr Mannerskantz.
Jag är med bland de tio reservanterna
inom statsutskottet i denna
fråga.

Både sociala och humanitära skäl,
men också, som herr Mannerskantz
nyss framhöll, den rådande bristen
på intellektuell arbetskraft, tala
starkt för att de flyktingstudenter, som
för närvarande vistas i vårt land, ges
möjlighet att under tryggare förhållanden
slutföra sina universitets- och högskolestudier.

Flertalet av dessa studenter äro från
Estland. Ungefär hälften av studenterna
ha i sina hemland påbörjat akademiska
studier och vilja nu fullfölja dessa här

It Första kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.

i Sverige. Dessa studenters läge är, såsom
framgår av motionen, ytterst prekärt.
De måste ofta avbryta sina studier
för att skaffa sig inkomster, de lida materiell
nöd, och de äro i sin ovissa ställning
utsatta för mycket svåra psykiska
påfrestningar.

Det är med tillfredsställelse jag annoterar,
att statsutskottets majoritet har
behjärtat tanken på statligt understöd åt
flyktingstudenterna, men utskottsmajoriteten
har ju ansett att studielånen inte
skulle vara en lämplig form för åstadkommande
av sådant stöd. Emellertid
är det nog så, att om man vill ha kvar
dessa studenter här i landet — och det
torde alla vilja — är den lämpligaste
formen just att ge dem lån, som de själva
sedan få återbetala.

Det kan visserligen sägas att staten
skulle taga på sig vissa risker genom att
bevilja sådana lån, men erfarenheten
visar att knappast någon kreditgivning
är så säker som den vilken ges åt universitets-
och högskolestuderande. Det
är endast för det fall att vederbörande
på grund av sjukdom eller andra vidriga
omständigheter inte kan fullfölja
sin verksamhet här som staten löper
några risker.

Det är inte bara vårt land som bär
fått taga emot en stor ström av flyktingar
österifrån. De ha sökt sig en fristad
i alla västeuropeiska länder. Det
stöd, som de genom flyktingsorganisationer
och enskilda ha kunnat få, har
inte visat sig vara tillräckligt, och därför
ha de statliga myndigheterna fått
träda emellan med ekonomiskt bistånd.
Det har nu skett i många länder, och
om man anser sig ha råd att göra det
i sådana stater som ha varit med i kriget,
skulle väl vi ha desto bättre råd.
För övrigt komma utgifterna säkert alt
bli rätt minimala.

Jag försökte här om dagen att få cn
uppgift på vilka kategorier dessa studenter
höra till. Det visar sig att deras
totalantal tycks ligga omkring trehundra.
Tvåhundra av dessa bedriva filosofiska
studier och tänka ofta bli lärare,
under det att resten, omkring etthundra,
äro medicinare och alltså tiin -

Nr 20.

Tisdagen den 23 rtiaj 1950 fm.

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.

ka bli läkare, och det är ju just lärare
och läkare vi ha den största bristen på
för närvarande.

Här om dagen beviljade riksdagen
rätt stora anslag för utbildning av österrikiska
läkare, som skulle importeras
hit till landet. När så är fallet, tycker
jag att det finns desto större skäl att
understödja dessa studenter, som redan
finnas här och som vilja med det snaraste
få svenskt medborgarskap.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I herr Ohlons yttrande instämde herrar
Sandler, Arrlién, Emil Petersson,
Söderquist, Wahlund, Carl Sundberg och
Weiland.

Herr NORLING: Herr talman! I den
fråga, som behandlas i det första avsnittet
av statsutskottets utlåtande om vissa
studentsociala åtgärder, ha i andra kammaren
inlämnats två motioner nr 504
och 505.

I motionen nr 504 påpekas, att studentsociala
utredningen enligt sina direktiv
skulle avgiva förslag till åtgärder
för att undanröja ännu kvarvarande hinder
av ekonomisk natur för studielämplig
ungdom att genomgå utbildning vid
våra universitet och högskolor. Utskottets
förslag, som helt följer den kungl.
propositionen, måste med hänsyn till
dessa direktiv betecknas som magert.

Särskilt beklagligt är det att utskottsförslaget
på intet sätt kan medföra en
ökning av antalet studenter från socialgrupp
III. Trots att denna socialgrupp
innesluter det stora flertalet av vår befolkning,
komma endast 5,7 procent av
studenterna från denna grupp. Detta
kommer sig inte därav, att det inte finns
studielämplig ungdom inom denna
grupp, utan därav, att det inom denna
grupp inte finns ekonomiska förutsättningar
för studier vid högre skolor. Utskottets
förslag innebär således inte någon
egentlig demokratisering av den högre
utbildningen.

I motionen nr 505 hemställes om att
riksdagen i princip måtte uttala sig för

studentlön. Ett sådant uttalande skulle
innebära att stipendier skulle utgå till
alla studenter utan behovsprövning, och
en sådan meningsyttring från riksdagens
sida skulle få en psykologisk verkan på
dem som nu av ekonomiska orsaker äro
förhindrade att deltaga i högre studier.

Herr talman! Med vad jag har sagt
hemställer jag att få yrka under punkten
I i utskottets hemställan bifall till motionen
11:504 och under punkten II bifall
till motionen II: 505.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall inte gå in på själva sakfrågan.
Den ha de två första talarna redan varit
inne på.

Jag vill emellertid framhålla att jag
såsom ledamot av statens flyktingnämnd
under en följd av år har kommit i mycket
nära kontakt med de här problemen.
Vi hade ju tidigare möjligheter att bevilja
lån, men från år 1948 ha vi inte
haft denna möjlighet, och jag har kunnat
konstatera hurusom detta faktum har
fått katastrofartade verkningar för en
hel del av de flyktingstudenter som här
bedriva sina studier och som i en de]
fall ha fört dessa studier ganska långt
fram emot målet.

Såsom det har framhållits i de motioner,
till vilka bifall yrkas i reservationen,
är det speciellt svårt för dessa flyktingstudenter
att få hjälp från andra håll,
om inte staten träder emellan, och det
finns exempel på hur de för att kunna
slutföra sina studier ha måst lida direkt
nöd.

Det talas så mycket om brist på intellektuell
arbetskraft, och det var inte
länge sedan vi här diskuterade möjligheterna
att få in viss kategori utländsk arbetskraft
och voro villiga att för stora
kostnader realisera vårt önskemål därom.
Jag tycker att den sak, som vi nu
diskutera, i mycket hög grad ligger i
linje med dessa strävanden.

Det kan parentetiskt nämnas, att det
i exempelvis England och Frankrike,
vilkas ekonomi dock är om möjligt mer
ansträngd än vår ekonomi är, utdelas
stora belopp som studielån och hjälp i
övrigt i likartade fall.

Tisdagen den 23 maj 1950 fin.

Nr 20.

Det har redan betonats att det med
stor sannolikhet kommer att medföra
små, om ens några kostnader för staten
att lämna sludielån åt dessa studenter,
men, herr talman, om det skulle bli kostnader
tillåter jag mig icke förty att yrka
bifall till reservationen.

Herr LARSSON, SVEN: Herr talman!
Jag vill försäkra kammaren att utskottets
samtliga ledamöter äro fullt på det klara
med de svåra, och jag kan också säga
pressande förhållanden, under vilka dessa
s. k. flyktingstudenter ha att leva.
Den saken torde vara uppenbar för alla,
och jag tycker därför inte det är nödvändigt
att vi diskutera den här. Frågan
är bara om man över huvud taget kan
tänka sig att dessa studenter böra få
del av de lijälpåtgärder som i det föreliggande
förslaget avses skola komma
svenska studenter till del.

Det heter i reservationen, att flyktingstudenter
borde kunna få dessa lån
om man kan förvänta att de komma att
stanna i Sverige, eller, som herr Mannerskantz
säger och som det stod skrivet i
ett tidigare förslag till reservation, att
man skulle kunna antaga att vederbörande
studenter skulle kunna bli svenska
medborgare.

Även i sin nuvarande formulering förutsätter
ju reservationen att det ändå i
någon ordning skall prövas, huruvida
det är lämpligt eller önskvärt att vederbörande
studenter skola stanna i
Sverige. Det skulle i så fall vara lånenämnden
eller, som här har antytts,
universitetsmyndigheterna, som skulle
utföra denna prövning, som eljest tillkommer
helt andra myndigheter. Under
alla förhållanden tycker jag att det inte
kan vara tänkbart att något förhandslöfte
om att vederbörande skola få bli
svenska medborgare kan lämnas av någon
av de nu berörda institutionerna.

Det framgår väl också av utskottets betänkande,
att utskottet är i hög grad intresserat
av att flyktingstudenterna erhålla
all den hjälp som, enligt vad man
tydligen är på det klara med, är både
önskvärd och nödvändig. Men på vad

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.
sätt hjälp skall lämnas, det har man inte
haft möjlighet att taga någon bestämd
ståndpunkt till.

När utskottet uttalar, att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål, är detta
inte ett tomt uttalande, utan åtminstone
jag för min del förutsätter att
Kungl. Maj:t skall finna någon utväg att
verkligen hjälpa dessa studenter, som enligt
vår uppfattning måste hjälpas på
något sätt.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! Gentemot vad utskottets
talesman anförde vill jag blott säga,
att någon billigare utväg, som samtidigt
är en god utväg, för att hjälpa dessa flyktingstudenter
kan icke utfinnas. Det tycker
jag att vi redan i dag kunna konstatera.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Bakom
herr Larssons i Varberg uttalande
låg tydligen den tanken, att det skulle
vara svårt för myndigheterna att avgöra,
om en viss student skulle kunna få studielån
ur de medel som vi här ha att
syssla med. Jag tror för min del icke
att detta på något vis behöver vara svårt.
Jag tror inte heller att tilldelandet av ett
studielån till en utländsk student skulle
kunna vantolkas som ett förhandslöfte
om att denne student sedermera ovillkorligen
skall erhålla svenskt medborgarskap.

Utskottet anger, att det av principiella
skäl inte vill vara med om att flyktingstudenter
skola kunna få studielån. Jag
tolkar utskottets utlåtande på det sättet,
att utskoltet anser att det principiellt
blott skall vara svenskar som skola kunna
komma i åtnjutande av svenska hjälpåtgiirder.
Eu dylik inställning skulle
kunna vara riktig under normala år,
men den är det icke nu, då vi sedan åratal
i Sverige ha många tiotusental personer
som önska att bli svenska medbor -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.
gare och som endast därför inte lia kunnat
bli det emedan vår medborgarskapspraxis
ställer så utomordentligt höga krav
beträffande den tid som en person måste
ha vistats i Sverige för att kunna bli
svensk medborgare. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid dessa två fakta, nämligen
dels att det är så stora lager av
utländska flyktingar som bo här i landet,
och dels att många av dessa skulle
varit svenska medborgare om fordringarna
för erhållande av svenskt medborgarskap
inte hade varit så stränga.

Vi ha tidigare beviljat studielån åt utländska
studenter som ha kommit till
vårt land som flyktingar. Det skulle således
på intet vis innebära en nyhet om
riksdagen nu skulle bifalla reservanternas
förslag. Jag kan ge några siffror rörande
tidigare beviljade lån. Under åren
1946—1948 utdelades 74 studielån till utländska
flyktingstudenter. Fyra av de
personer, som erhållit dessa lån, ha redan
slutbetalt dem. De övriga skola inom
en snar framtid eller inom något år
börja att betala av sina lån. Av de 74,
som ha fått lån, ha hittills 43 tagit slutexamen,
om jag såsom sådan räknar fil.
kand.- eller fil. mag.-examen. 10 ha blivit
svenska medborgare, och flera, jag skulle
tro så gott som alla, komma att söka
att bli svenska medborgare. Det finns
emellertid också sjuklingar bland de 74
som erhållit lån; fyra stycken ha insjuknat
i tuberkulos. Dessa studenter ha
haft det mycket svårt och ha säkerligen
haft stora svårigheter att kämpa med också
under den tid som de fingo sina studielån.
Lånebeloppen utgjorde nämligen
inte mer än 120 kronor i månaden för
studenter i Uppsala och Lund samt 160
kronor i Stockholm.

Herr talman! Mycket kunde vara att
tillägga, men det har redan sagts åtskilligt
i denna debatt. Jag slutar därför
med att konstatera, att den stora utlänningsstock,
som vi ha haft i vårt land
under kriget och som vi fortfarande ha
här — det finns för närvarande 203 000
utlänningar i landet — icke bara och
övervägande varit en börda för oss. Om
vi inte hade haft dessa stora kategorier
utlänningar i Sverige, hade vårt jord -

bruk och vår industri icke kunnat drivas
i den omfattning som nu varit möjlig.
Det är, tycker jag, ytterligare ett skäl
för att bifalla den mycket blygsamma
begäran som ligger i reservationen.

Häri instämde herrar Linden och
Bengtson.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det var
med stort intresse som man här väntade
på, att utskottets talesman skulle ta till
orda, ty jag liksom andra har känt det
kravet, att när utskottets representant
yttrade sig, skulle han framlägga övertygande
skäl för utskottets ståndpunkt. Såsom
vi alla hörde kan man dock knappast
tillerkänna det inlägg, som bär gjordes
av herr Larsson i Varberg, vitsord.

Vad man helst hade velat ha besked
om är, vad utskottet menar med sin formulering,
att hjälp till flyktingstudenterna
enligt utskottets mening bör utgå i
annan form än såsom statsgaranterat studielån.
På den punkten hade herr Larsson
endast att säga, att varken han eller
utskottsmajoriteten visste, vilken
form denna hjälp skulle få.

Av de övriga anföranden, som ha hållits
i debatten, framgå ytterligare de
prekära förhållanden, under vilka dessa
studenter leva. Det förefaller mig fullkomligt
upprörande, att man, trots att
man med tacksamhet skulle komma att
acceptera dessa utländska studenters insats
i svenskt arbetsliv, sedan de blivit
färdiga med sin utbildning, stillatigande
accepterar, att de under sin utbildningstid
tvingas dra sig fram såsom ett
— kanske i ordets egentliga mening —
proletariat i våra akademiska kårer. Jag
anser, att det är fullkomligt ovärdigt
vårt land att behandla dessa människor
på detta sätt. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i den nu
förevarande avdelningen gjorda hemställan.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionen II:
504.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionen 11:505; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten III hemställt.

I avseende på punkten IV, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 172 avd. I
punkten IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ang. studentsociala stödåtgärder m. m.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej — 55.

Därjämte hade 6 ledamöter tilkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna V och
VI hemställt.

Avdelningen II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumskolorna m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till vissa skyddsarbeten å Uppsala
domkyrka;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut, såvitt propositionen
angår rekommendation nr 87
angående yrkesvägledning;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken m. m.,
såvitt propositionen avser anslagsfrågan;
samt

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen in. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. statsråds pensionsrätt. — Om lönefyllnad åt vissa tjänstemän vid krigsflygskolan
å Ljungbyhed.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. statsråds pensionsrätt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionering
för statsråd.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna 1:165, av
herr Åkerberg m. fl., och 11:365, av
herr Hedlund i Rådom m. fl., för sin del
besluta, att beträffande tjänste- och familjepensionering
av statsråd skulle gälla
de huvudgrunder, som angåves i bilaga
till utlåtandet.

Herr ÖHMAN: Herr talman! När 1948
års riksdag behandlade frågan om pensionering
av riksdagsmännen, ställde vi
oss från den kommunistiska gruppens
sida avvisande till det förslag som då
förelåg. Vi betraktade nämligen och betrakta
allmänt uppdraget såsom riksdagsman
såsom ett förtroendeuppdrag
som inte gärna kan jämställas med vanlig
statstjänst. När frågan om pensionering
av statsråden nu har kommit upp,
anlägga vi samma betraktelsesätt även
på detta förslag. Vi betrakta även detta
uppdrag såsom ett förtroendeuppdrag
som icke gärna kan jämställas med annan
statstjänst.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka avslag på det
föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Utskottet
erinrar i sitt utlåtande om att det redan
föreligger pensionsrätt för statsråden.
Utskottet har funnit de i motionerna
framförda skälen för att nu modernisera
denna pensionsrätt så starka, att vi
ha ansett oss i huvudsak böra tillstyrka
det i motionerna framförda förslaget.

Det föreliggande förslaget bygger i huvudsak,
om inte helt, på förordnandepensionslinjen.
Utskottets förslag inne -

bär, att pensionsrätt icke skall inträda
förrän vid uppnådda 65 års ålder, d. v. s.
samma ålder som fastställts för riksdagsmännens
pensionering. I övrigt torde jag
inte närmare behöva motivera förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om lönefyllnad åt vissa tjänstemän vid
krigsflygskolan å Ljungbyhed.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta motioner
om retroaktiv lönefyllnad åt vissa
e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbyhed.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Åman
(1:78) och den andra inom andra
kammaren av herr Henriksson (11:88),
hade hemställts, att riksdagen måtte
medgiva, att de extra ordinarie tjänstemän
vid krigsflygskolan å Ljungbyhed,
som enligt övergångsbestämmelserna till
1928 års avlöningsreglemente uppburit
personligt lönetillägg, erhölle retroaktiv
lönefyllnad med de belopp, varmed det
personliga lönetillägget minskats på
grund av Ljungbyheds uppflyttning från
dyrortsgrupp A till dyrortsgrupp C.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 78 och II: 88 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Rickard Lindström,
Sundelin, Leander, Lundqvist, Axel Andersson,
Ward, Boman i Kieryd, Bergstrand,
Kollberg, Jansson i Kalix, Henriksson
och Nihlfors ansett, att utskot -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Om lönefyllnad åt vissa tjänstemän vid krigsflygskolan å Ljungbyhed.

tets Yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:78 och 11:88
medgiva, att de extra ordinarie tjänstemän
vid krigsflygskolan å Ljungbyhed,
vilka jämlikt övergångsbestämmelserna
till kungörelsen 1928: 215 tillerkänts personligt
lönetillägg men som i samband
med Ljungbyheds uppflyttning i högre
ortsgrupp fått sina lönetillägg minskade
med belopp motsvarande den avlöningsökning,
som den ändrade dyrortsgrupperingen
medfört, förklarades icke skola
lida minskning i å tiden den 1 juli 1939
—den 30 juni 1947 belöpande personligt
lönetillägg.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Till
det föreliggande utskottsutlåtandet är fogad
en reservation, som jag ber att med
några ord få motivera.

Frågan gäller huruvida fem extraordinarie
tjänstemän vid krigsflygskolan
å Ljungbyhed skola få behålla tidigare
utgående särskilda lönetillägg. Lönetilllägg
av detta slag ha från början utgått
enligt övergångsbestämmelserna till 1928
års avlöningsreglemente för icke-ordinarie
personal vid försvarsväsendet. När
sedermera vissa orter ha uppflyttats i
högre dyrortsgrupp, ha lönetilläggen
minskats med belopp motsvarande den
avlöningsökning, som den ändrade dyrortsgrupperingen
medfört. Detta har
emellertid icke ansetts skäligt, varför
vid 1939 och 1941 års riksdagar beslut
fattats om att de inträdda förändringarna
i dyrortshänseende av billighetsskäl
icke skulle påverka storleken av de särskilda
lönetilläggen. Retroaktiv utbetalning
av gjorda avdrag kom därför till
stånd.

Dessa riksdagsbeslut avsågo emellertid
endast tjänstemän på två orter, 1939
års beslut tjänstemän i Stockholm och
1941 års beslut tjänstemän i Karlskrona.
1 en vid innevarande års riksdag i båda
kamrarna väckt motion påpekas, att förhållandena
för dessa tjänstemän vid
krigsflygskolan å Ljungbyhed ha varit
precis desamma som för de tjänstemän
som innefattades i 1939 och 1941 års

riksdagsbeslut. Ljungbyhed uppflyttades
den 1 oktober 1937 från dåvarande ortsgrupp
A till ortsgrupp C, och från denna
tid ha ifrågavarande tjänstemän fått vidkännas
minskning av sina personliga lönetillägg.

Reservanterna ha liksom motionärerna
den uppfattningen, att dessa tjänstemän
böra behandlas på samma sätt som
de tjänstemän i Stockholm och Karlskrona
som riksdagens tidigare omnämnda
beslut avse. Reservanterna anse emellertid,
att man kan inskränka sig till huvudsakligen
en tioårsperiod, och föreslå
därför att riksdagen måtte besluta om
återbetalning av gjorda avdrag för tiden
mellan 1939 och 1947 års löneregleringar.
Enligt de uppgifter, som ha lämnats,
skulle det här inte röra sig om något
större belopp, utan summan skulle troligen
stanna vid omkring 5 000 kronor.

Statens löneniimnd har om än med
viss tvekan tillstyrkt bifall till en tidigare
av en utav de ifrågavarande tjänstemännen
till Kungl. Maj:t gjord framställning.
Lönenämndens tveksamhet berodde
på att väl lång tid förflutit sedan
de i framställningen avsedda löneavdragen
ägt rum. Utskottsmajoriteten har i
huvudsak samma motivering för sitt yrkande
om avslag på motionerna. Reservanterna
anse emellertid, att dessa skäl
på intet sätt kunna anses bärande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag erkänner gärna att det har varit ganska
svårt för utskottet att ta ställning till
denna fråga. Såsom herr Sundelin också
nämnde, äro ju de fall, som det här gäller,
analoga med de fall som riksdagen
tog ställning till år 1939 och 1941. Emellertid
bär Kungl. Maj:t så sent som förra
året tagit ställning till detta problem och
då avvisat en framställning i ärendet.
Det är dock 13 år sedan detta hände. Vi
som stå för majoritetens linje tycka, att
det iir att gå ganska långt tillbaka i tiden
att nu komma med en begäran om
en ändring. Statens löneniimnd bär ock -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. statens avdikningsanslag.
så, såsom herr Sundelin även nämnde,
av detta skäl ställt sig tveksam. Det har
dock efter år 1937 förekommit två löneregleringar,
nämligen åren 1939 och
1947. Vi tycka då att det är litet egendomligt
att man så långt efteråt kommer
med en sådan begäran som här har
gjorts. Från utskottsmajoritetens sida ha
vi inte heller kunnat finna några bärande
skäl för ett bifall till de väckta motionerna.

Jag ber, därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 185, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 187 i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag för budgetåret 1950/51 till främjande
av bostadsförsörjningen, såvitt gäller
grunderna för trekronorsbidragets
bestridande, jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående Täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs avdelningsvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 48, med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag,
Statens avdikningslånefond samt
Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m. jämte i ämnena väckta motioner.

Avdelningen 1.

Ang. statens avdikningsanslag.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1950/51 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa
4 000 000 kronor, dels ock för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av

4 000 000 kronor till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

de likalydande motionerna 1:65 av herr
Isaksson m. fl. och II: 77 av herr Larsson
i Karlstad m. fl., i vilka motioner
yrkats, utom annat, att till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag

måtte anvisas ett förslagsanslag av

5 500 000 kronor samt att under budgetåret
1950/51 måtte få beviljas statsbidrag
från sistnämnda anslag å tillhopa
7 000 000 kronor;

motionen II: 127 av herr Stjärne m. fl.,
vari yrkats, utom annat, att under bud -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

getåret 1950/51 måtte dels få beviljas
statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa 5 000 000 kronor, dels ock
till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
anvisas ett förslagsanslag av
5 000 000 kronor;

de likalydande motionerna I; 266 av
herr Niklasson in. fl. och II: 320 av herr
Andersson i Björkäng m. fl., i vilka motioner
hemställts, att till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag måtte
för budgetåret 1950/51 anvisas ett förslagsanslag
av 5 500 000 kronor;

de likalydande motionerna 1:179 av
herr Persson, Einar, och herr Lindgren
samt II: 216 av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
avseende sådan ändring i gällande kungörelse
om bidrag ur statens avdikningsanslag,
att samma bidragsprocent skulle
utgå till godkända torrläggningsföretag,
oberoende av huruvida i dylikt företag
inginge en eller flera delägare, ävensom
om att, sedan utredningen verkställts, för
riksdagen måtte framläggas det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;

de likalydande motionerna I: 336 av
herr Pålsson samt II: 392 av herrar

Jönsson i Rossbol och Svensson i Stenkyrka.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
avdelningen på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 65 och II: 77, såvitt nu vore i fråga,
ävensom I: 266 och II: 320 samt med bifall
till motionen II: 127

1) medgiva, att under budgetåret 1950/
51 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa 5 000 000
kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 5 000 000
kronor;

B. att motionerna 1:179 och 11:216
samt I: 336 och II: 392 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Ang. statens avdikningsanslag.

Reservation hade anförts av herrar
Alfred Andersson, Svedberg, Jon Jonsson,
Andersson i Tungelsta, Gustafson i
Dädesjö, Jacobson i Vilhelmina, Andersson
i Hyssna och Jonsson i Järvsand,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 65 och II: 77, såvitt nu
vore i fråga, I: 266 och II: 320 ävensom
II: 127

1) medgiva, att under budgetåret
1950/51 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa
4 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet)---riksdagens åtgärd.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Vi
torde nog alla inom jordbruksutskottet
ha klart för oss betydelsen av att kunna
lämna ut statsbidrag till avdikningsföretag.
Men å andra sidan är det ju så att
vi måste under detta år iaktta en synnerligen
stor sparsamhet, när det gäller
ökningar av de statliga anslagen. Med
hänsyn till dessa omständigheter ha reservanterna
i jordbruksutskottet ansett,
att de för året måst nöja sig med en ökning
av anslaget från 3,6 miljoner kronor
till 4 miljoner kronor, såsom Kungl.
Maj:t har föreslagit.

Härutöver vill jag endast säga, att då
grunderna för dessa bidrag äro föremål
för en översyn inom en av Kungl. Maj :t
tillsatt kommitté, borde en hel del av
dessa mindre avdikningsföretag, som inte
ha så särskilt stor ekonomisk räckvidd,
kunna läggas direkt under lantbruksnämnderna.
Diirigenom kunde man,
efter vad jag kan förstå, förenkla dels
planeringsarbetet och dels också kontrollen
över det utförda arbetet. Vi veta
att lantbruksingenjörerna äro överliopa -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. statens avdikningsanslag.
de med arbete. Jag tror att det även ur
deras synpunkt skulle vara värdefullt,
om en del av de mindre avdikningsföretagen
kunde överföras direkt till lantbruksnämnderna
och således handhavas
av de konsulenter, som äro anställda där
och som ha med täckdikningen och det
inre rationaliseringsarbetet i övrigt att
göra. Det är min uppfattning att detta
skulle bli rationellare, och jag tror också
att det ur jordbrukarnas egen synpunkt
skulle vara fördelaktigt, bli billigare
och mera praktiskt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid detta utlåtande
avgivna reservationen.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Vad
tvisten här gäller är den uppräkning av
Kungi. Maj:ts anslag, som jordbruksutskottet
har ansett sig böra göra.

Lantbruksstyrelsen har begärt att avdikningsanslaget
skall uppräknas från
3,G miljoner kronor med 1,9 miljoner
kronor till 5,5 miljoner kronor. En uppräkning
har nu av Kungl. Maj :t skett
med 400 000 kronor. I sin motivering
pekar lantbruksstyrelsen bl. a. på att
den 1 juli 1949 funnos hos styrelsen inneliggande
ansökningar om statsbidrag
till 1 840 torrläggningsföretag, representerande
ett värde av 8,5 miljoner kronor.
Lantbruksstyrelsen anför att de medel,
som nu utgå till dikningsföretag, äro
alldeles för små, och styrelsen pekar
också på att på grund av att anslagen
äro otillräckliga hopas undan för undan
ärendena och bli lagda på hög. Lantbruksstyrelsen
säger vidare att torrläggningsverksamheten
ingår som ett viktigt
led i rationaliseringssträvandena vid det
svenska jordbruket. Jag vill för min del
understryka denna synpunkt. Torrläggningen
av den svenska jorden är
också en utomordentligt god beredskapsåtgärd.
Jag tror att vi alla här äro överens
om att just beredskapssynpunkten i
nuvarande läge inte bör eftersättas. Genom
att den svenska jorden blir täckdikad,
blir det ju lättare att bruka den,
och arbetet kräver mindre arbetskraft,

varjämte vi också få ökade skördar från
den täckdikade jorden. På så sätt får
man faktiskt också en god beredskap,
som på sitt sätt är lika god som den beredskap
vi få genom att direkt lagra
spannmål. Genom att tillfällen finnas att
tackdika den svenska jorden ta vi också
ut dold arbetskraft, ty om inte de stora
avloppskanalerna kunna bli färdigställda,
hindrar man den direkta täckdikningen.
I mina hemtrakter på Skaraborgsslätten
använda vi nu för tiden i
stor utsträckning den s. k. aashammarplogen,
och jag tror att detta redskap
också kommer att finna användning i
övriga delar av landet. Vid tillfällen då
annat arbete inte är överhängande kunna
faktiskt jordbrukarna med den egna
arbetskraften vid gården köra upp ett
väsentligt antal diken och på så sätt få
sin jord torrlagd undan för undan. Man
kan också säga att det särskilt med tanke
på beredskapen är tråkigt, att endast
en ringa del av den svenska jorden
är täckdikad. Jag tror inte att det
är mer än 30 procent.

Utskottet har nu föreslagit att anslaget
skulle uppräknas med ytterligare en
miljon till 5 miljoner kronor. Det är en
halv miljon mindre än lantbruksstyrelsen
begärt. Det är väl knappast några direkt
nya medel det här gäller. I motion
77 i andra kammaren har det påpekats,
att anslaget under p. 116 i nionde huvudtiteln,
där det gäller den statliga lagerhållningen,
skulle kunna minskas med
en miljon kronor och att de pengarna i
stället skulle kunna användas för det här
ändamålet. Livsmedelskommissionen har
ju uttalat att de 7 miljoner kronor, som
förlidet år anslogos för innevarande budgetår,
troligen inte behöva användas och
att beloppet för nästa budgetår kan något
minskas. Visserligen har statsrådet
även i årets statsverksproposition i avbidan
på närmare kostnadsberäkningar
upptagit anslaget till 7 miljoner kronor,
men i proposition nr 245 angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område har anslaget sänkts från 7 miljoner
kronor till 6 miljoner kronor. Det
är denna miljon som jag, och jag kan säga
majoriteten i utskottet, ansåg kunde

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

tagas för detta behjärtansvärda ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, EINAR: Herr talman!
När detta utlåtande justerades, hade jag
inte tillfälle att vara närvarande. Av
denna anledning kom jag att stå bland
dem, som anslöto sig till majoritetens
ståndpunkt. Men hade jag varit närvarande,
hade jag återfunnits bland reservanterna.
Jag kommer följaktligen vid
en röstning att biträda den reservation,
som är fogad till utlåtandet. I övrigt ber
jag, herr talman, att få instämma med
herr Jonsson.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Som jag framhöll i mitt första anförande
voro vi, håde de som stå för utskottets
utlåtande och reservanterna, eniga om
att avdikningsförhållandena vid jordbruket
ha stor betydelse. Men jag vill
framhålla att det finns många andra saker,
som också äro mycket önskvärda
men som fått stå tillbaka på grund av
det skärpta ekonomiska läget. Vi ha därför
här nöjt oss med en ökning av
400 000 kronor som Kungl. Maj:t föreslagit.

Herr Isaksson talade om beredskapssvnpunkten.
Om han därmed menade att
vi skulle ha dessa avdikningsföretag såsom
beredskapsarbeten vid inträffad arbetslöshet,
vill jag erinra om att det ju
finns en mängd planer, som ligga och
vänta på att realiseras. Ur den synpunkten
tror jag således inte att det föreligger
någon fara.

Herr Isaksson sade, att den svenska
jorden i ganska stor utsträckning är i
behov av att tiickdikas, och detta är riktigt.
Men jag måste för min del konstatera
att den övervägande delen av den
svenska jorden som behöver täckdikas
också kan täckdikas, utan att några större
avdikningsanslag behöva lämnas än
de som nu föreslås från Kungl. Maj:ts
sida. Reservanterna ha heller inte kunnat
gå med på att som herr Isaksson
säger ta pengar, som kunnat sparas in på
ett annat anslag, nämligen anslaget till

Ang. statens avdikningsanslag.
lagerhållning, och använda dem till täckdikning.
Man måste ju pröva varje sak
för sig.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill inte på något sätt bestrida värdet
av en fortsatt avdikningsverksamhet. Jag
vill bara med anledning av herr Isakssons
anförande påpeka, att det inte föreligger
något förbud för jordbrukarna
att avdika jorden. Det är alltså inte fråga
om det nu, utan det är fråga om huruvida
vi skola öka statsbidragen till avdikningsföretag
för att uppmuntra till
ökad avdikning. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att regeringen har behandlat
detta anslag mera generöst än åtskilliga
andra; redan Kungl. Maj:ts förslag
innefattar ju en ökning av anslaget med
tio procent. Nu föreslår utskottet en ytterligare
ökning med en miljon kronor
som skola gå ut av skattemedel och en
miljon kronor som skola upplånas på lånemarknaden.
Vi ha väl ändå varit överens
om att det är ett trängt statsfinansiellt
läge som vi befinna oss i, och då
kan det väl inte finnas någon anledning
att forcera anslagsgivningen till detta
ändamål.

Till sist skulle jag vilja säga att det
låter närmast som ett hån, när herr Isaksson
säger, att ett av anslagen till livsmedelskommissionen
kunnat minskas
från 7 miljoner kronor till 6 miljoner
kronor, och den besparingen skulle vi
passa på att lägga beslag på här. Vi måste
ju samtidigt erinra oss att det sammanlagda
anslaget till livsmedelskommissionen
bär av andra anledningar måst ökas
med C0 miljoner kronor. Skulle det inte
i stället vara rimligt att säga, att den
lilla besparing som vi kunnat göra få
vi låta gå i avräkning på de stora missräkningar,
som drabbat oss beträffande
anslagen till livsmedelskommissionen
och dess olika poster?

Herr ISAKSSON: Herr talman! Det var
närmast herr Jon Jonssons i Fjiile anförande
som uppkallade mig att begära
ordet.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

Han talade om beredskapssynpunkten
och påstod att det skulle vara angeläget
ur beredskapssynpunkt att använda arbetskraft
för täckdikning. När jag för
min del talar om beredskapssynpunkten,
tänker jag i första hand på att det ligger
en god beredskap i att den svenska
jorden är täckdikad, ty om vi en dag
skulle komma i svårigheter, kanske råka
ut för en avspärrning, ha vi en god
beredskap just genom att den täckdikade
jorden kan ge större skördar.

Herr statsrådet säger att det naturligtvis
inte finns något förbud för jordbrukarna
att täckdika den svenska jorden.
Det är visserligen sant, men just på
grund av att ärendena undan för undan
till följd av brist på medel läggas på
hög och genom att de stora avloppskanalerna
inte göras färdiga, stoppar man
praktiskt taget upp täckdikningen och
torrläggningen mer än nödvändigt i
markerna. Det är just detta förhållande
som jag har velat påtala.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
avdelningen hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 avd.
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Avdelningen II.

Utskottets hemställan bifölls.

Avdelningen III.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 11 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 65 av
herr Isaksson m. fl. och 11:77 av herr
Larsson i Karlstad m. fl. hade hemställts,
utom annat, att till Bidrag till jordbrukets
rationalisering måtte anvisas ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 331 av
herr Spetz och II: 396 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. hade yrkats, att till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
måtte för budgetåret 1950/51 anvisas ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
avdelningen på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 65 och II: 77, såvitt nu
vore i fråga, ävensom I: 334 och II: 396,
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 11 500 000 kronor.

Herr SPETZ: Herr talman! Vid denna
punkt har undertecknad väckt en motion
om sänkning av detta reservationsanslag
med 1,5 miljoner kronor. Bakom
motionen låg inte någon tanke på minsta
sätt att hindra rationaliseringen, utan
anledningen var, såsom det står i motionen,
att jag hade den uppfattningen
att vid innevarande års slut komma reservationerna
på anslagen att vara betydligt
större än vad statsrådet bär be -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

räknat. Jag förvånar mig verkligen över
jordbruksutskottet, som inte tycks ha
på något sätt undersökt hur stora reservationer
som kunna tänkas vara kvar
vid budgetårets utgång. Jag har fått en
del siffror. Det är inte många, och jag
skall be att få besvära kammaren med
att föredra dem.

Det har för detta ändamål beviljats
ett reservationsanslag för budgetåret
1948/49 av i runt tal 16,8 miljoner kronor,
och för budgetåret 1949/50 ha beviljats
18 miljoner kronor, alltså sammanlagt
34,8 miljoner kronor i runt tal.
Av dessa medel ha lantbruksnämnderna
för budgetåret 1948/49 anvisat för
den yttre rationaliseringen 280 000 kronor
och för den inre rationaliseringen

7 075 000 kronor. Intill den 1 maj 1950
ha lantbruksnämnderna anvisat för den
yttre rationaliseringen 397 000 kronor
och för den inre rationaliseringen

8 656 000 kronor eller sammanlagt
16 408 000 kronor. Den 1 maj återstodo
alltså över 18 miljoner kronor på dessa
anslag. Det är väl knappast troligt att
det under de två månader som återstå
av budgetåret skall gå åt så stora belopp,
att det endast skall återstå vad statsrådet
beräknat, 7,5 miljoner kronor. Man
torde snarare kunna räkna med att det
kommer att återstå 17 miljoner kronor
av dessa anslag. När jag väckte min motion
vid riksdagens början kunde jag
naturligtvis inte räkna med att ett så
stort belopp skulle kvarstå i form av
reservationer.

Det är ytterligare en sak som jag vill
påpeka i detta sammanhang. De medel,
som anvisas för den inre rationaliseringen,
utbetalas inte förrän ifrågavarande
arbeten ha blivit utförda, alltså i efterskott.
Det framgår också av kassaställningen
i lantbruksstyrelsen. Den 1 maj
fanns det kvar, enligt uppgifter som jag
har fått, icke mindre än 32 336 000 kronor.

Herr talman! Jag skall med anledning
av vad jag nu anfört ta mig friheten att
föreslå, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag och med anledning
av motionerna I: 65 och II: 77, såvitt
nu är i fråga, ävensom 1:334 och

II: 396 för budgetåret 1950/51 bevilja
ett reservationsanslag med ett formellt
belopp av 100 kronor.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Gentemot den föregående talaren vill
jag säga att de siffror som han anförde
nog äro riktiga, men det förhåller sig
så, att när lantbruksnämnderna började
sin verksamhet, togos de första månaderna
i anspråk för att upporganisera
nämnderna och för att finna de lämpligaste
arbetsformerna. Allt efter som tiden
gått har emellertid verksamheten
ökat och därmed i anspråktagandet av
de olika anslag och lånemedel som stå
till förfogande. Jag skulle tro, och det
har också inom jordbruksutskottet lämnats
upplysning om att för den händelse
vi skulle se på siffrorna i dag, skulle
de ligga helt annorlunda till. Jag vill
också ta fasta på vad herr Spetz sade
beträffande den inre rationaliseringen,
att täckdikningsbidragen utlämnas först
sedan arbetena blivit avsynade. Avsyningen
kan inte ske på vintern utan
måste göras på våren, och därför blir
ett betydande antal av de arbeten, som
ha genomförts under föregående år, avsynade
under tiden från maj till 1 juli.
Detta innebär att under denna tid avsevärt
ökade medel tas i anspråk för
den inre rationaliseringen.

Vad beträffar den yttre rationaliseringen
vill jag påpeka att den verksamhet,
som lantbruksnämnderna ha sig
ålagda på detta område, allt mer kommer
att öka, vilket även kommer att
nödvändiggöra att man har mera medel
till förfogande. Jag skulle tro att det
kommer att visa sig nästa år, när vi behandla
denna sak, således när vi närma
oss den 1 juli 1951 och då få se hur
mycket som finns kvar av de medel, som
riksdagen i dag beslutat att slälla till
lantbruksnämndernas förfogande, att det
icke finns så stora reserver som den föregående
talaren ville låta påskina.

Jag vill också framhålla att när riksdagen
1947 tämligen enhälligt beslutade
att gå in för en delvis ny princip i fråga
om den statliga verksamheten på
jordbrukets rationaliserings- och plane -

46 Nr 20. Tisdagen den 23 maj 19o0 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ringsområde, beslutat nya riktlinjer härför
och skapat nya former efter vilka
lån och bidrag skola utgå, vore det inkonsekvent
om man, sedan verksamheten
väl kommit i gång, inte längre skulle
vilja vara med om saken utan vilja hålla
igen så mycket som möjligt på anslagen.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ: Herr talman! Gentemot
herr Jonsson skulle jag vilja säga att
det ju inte alls är fråga om att försöka
hindra rationaliseringen, utan jag försöker
bara påvisa, att det belopp som
finns tillgängligt är lika stort som det
belopp, som statsrådet själv ansett vara
erforderligt under nästa budgetår för
den yttre och inre rationaliseringen.
Det är alltså inte fråga om att på något
sätt beskära verksamheten, utan det gäller
bara, om jag så får säga, att hyfsa
budgeten i detta fall.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen att i avseende på
den nu ifrågavarande avdelningen yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Spetz,
att riksdagen skulle med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag och med anledning av motionerna
I: 65 och II: 77, såvitt nu vore
i fråga, ävensom 1:334 och 11:396 till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1950/51 bevilja ett reservationsanslag
med ett formellt belopp av
100 kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en cmröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 avd.
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Spetz under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 53, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelsevillkoren för kronotorp
m. fl. lägenheter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 241, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen

A) antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370j,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,

3) förordning om ändrad lydelse av
78 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379) och

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

4) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag; samt

B) godkänna i propositionen angivna
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i huvudsak,
att de kommunala barnavdragen
skulle avskaffas och barnfamiljernas
intressen i stället tillgodoses genom
en höjning av de allmänna barnbidragen
från 260 kronor till 290 kronor.
Vidare hade föreslagits en väsentlig höjning
av ortsavdragen för såväl gifta
som ogifta skattskyldiga. De föreslagna
avdragen uppgingo till omkring två
tredjedelar av de statliga ortsavdragens
belopp. Den i propositionen förordade
höjningen av de kommunala ortsavdragen
hade ansetts icke kunna genomföras
utan att staten lämnade bidrag åt
kommunerna och, i förekommande fal),
åt landstingen. I detta hänseende hade
föreslagits, att statsbidrag skulle utgå i
sådan omfattning, att den sammanlagda
utdebiteringen till kommun och landsting
icke skulle behöva höjas med mer
än högst en krona. Då en begränsning
av statsbidraget på nu angivet sätt skulle
komma att medföra en ökning av
den kommunala inkomstskatten för
skattskyldiga med inkomster över en
viss gräns, hade i propositionen förutsatts,
att 1949 års skatteutredning skulle
vid sin översyn av den statliga inkomstskatteskalan
för fysiska personer föreslå
sådan jämkning av skalan, att de skattskyldiga
icke på grund av ortsavdragens
höjning erhölle någon ökning av
den sammanlagda inkomstskatten. .Statens
kostnader för genomförande av
den föreslagna ortsavdragsreformen hade
beräknats till omkring 120 miljoner
i direkta statsbidrag och 8 miljoner i
minskade skatteintäkter, som föranleddes
av jämkningar i den statliga in -

komstskatteskalan. Därtill kommo utgifter
för höjning av barnbidragen, beräknade
till 51 miljoner kronor. De
föreslagna bestämmelserna hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 januari
1952.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:475
av herr Näsström m. fl. och 11:567 av
herr Kärrlander m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:508
av herr Vetander m. fl. och 11:606 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 241, besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville, med beaktande
av de synpunkter som i motionerna
anförts, för 1951 års riksdag
framlägga förslag till en reform av den
kommunala beskattningen i dess helhet
att träda i kraft den 1 januari 1952,
omfattande alltså bl. a. en höjning av
ortsavdragen, ett avskaffande av fastighetsskatten
och en reglering av grunderna
för den allmänna skatteutjämningen; 3)

de likalydande motionerna 1:509
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 603 av herr Persson i Landafors
m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:510
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt 11:604 av herr Persson i Landafors
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att den pågående skatteutredningen
måtte få i uppdrag att under
provisorietiden utreda frågan om ett
verkligt existensminimum och att
Kungl. Maj:t därefter måtte framlägga
förslag därom i samband med den signalerade
definitiva nya kommunalskattelagstiftningen; 5)

de likalydande motionerna 1:511
av herrar Björck och Lindblom samt II:
605 av herrar Svensson i Ljungskile
och Stöld, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 241 måtte besluta att hos

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
nästa års riksdag om sådan avdragsrätt
för fastighetsägare, som i motionerna
förordats, att tillämpas vid omläggningen
av det kommunala ortsavdragssystemet,
samt att de spörsmål i övrigt,
som i motionerna berörts, måtte göras
till föremål för fortsatt utredning; ävensom 6)

motionen 11:002 av herr Hedlund
i Rådom m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 241 måtte dels
besluta att, intill dess ett mera rationellt
och effektivt system för den kommunala
skatteutjämningen beslutats och
trätt i kraft, ersättning av statsmedel
skulle utgå såväl till primärkommuner
som landsting för hela den höjning av
deras utdebitering, som bleve en följd
av ett bifall till den i nämnda proposition
föreslagna omläggningen av det
kommunala ortsavdragssystemet, dels
uttala, att den arbetande utredningen
rörande en allmän revision av kommunalskattesystemet
borde påskyndas med
särskild inriktning på fastighetsskattens
avskaffande och därmed sammanhängande
frågor samt i övrigt beakta de synpunkter,
som anförts i motionen.

I de likalydande motionerna I: 475 av
herr Näsström m. fl. och II: 567 av herr
Kärrlander m. fl. samt i de likalydande
motionerna 1:509 av herrar Öhman och
Helmer Persson och 11:603 av herr
Persson i Landafors hade yrkanden
framställts om att barnbidragen måtte
höjas med 40 kronor eller sålunda från
260 kronor till 300 kronor. I de både
senare motionerna hade vidare yrkats
dels att de kommunala ortsavdragen
skulle göras till beloppet lika stora som
de statliga, dels ock att kommuner och
landsting skulle kompenseras av statsmedel
för det skattebortfall, som uppstode
genom reformen.

De likalydande motionerna 1:475 och
11:567 samt de likalydande motionerna
I: 510 och II: 604 hade i sin helhet hänvisats
till bevillningsutskottet. De övriga
motionerna hade hänvisats, såvitt de
angingo grunder för utbetalande av

statsbidrag till kommuner och, i förekommande
fall till landsting, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Till behandling i sammanhang med
den förevarande propositionen hade utskottet
upptagit de vid riksdagens början
väckta, likalydande motionerna I:
31 av herr Spetz och II: 31 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam utredning
och förslag till sådana bestämmelser,
att enskilda kommuner icke
skulle genom fastställande av särskilt
existensminimum efter schablonmässiga
grunder eller på annat sätt kunna vältra
över en del av sin skattebörda på skattebetalarna
inom andra kommuner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

I) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 241, i de delar propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av
78 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag; samt

II) att följande motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 31 av
herr Spetz och II: 31 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl.;

b) de likalydande motionerna I: 475
av herr Näsström m. fl. och II: 567 av
herr Kärrlander m. fl.;

c) de likalydande motionerna 1:508
av herr Velander m. fl. och II: 606 av
herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet;

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

d) de likalydande motionerna 1:509
av herrar öhman och Helmer Persson
samt II: 603 av herr Persson i Landafors
m. fl., såvitt motionerna hänvisats
til! bevillningsutskottet;

e) de likalydande motionerna 1:510
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 604 av herr Persson i Landafors
m. fl.;

f) de likalydande motionerna 1:511
av herrar Björck och Lindblom samt II:
605 av herrar Svensson i Ljungskile och
Ståhl, såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;
och

g) motionen II: 602 av herr Hedlund
i Rådom m. fl., såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven,
med I betecknad reservation hade herrar
Sjödahl, Gustaf Elofsson, Falk, Werner,
Damström, Johnsson i Skoglösa och
Kärrlander ansett, att utskottet bort tillstyrka
en höjning av det allmänna barnbidraget
till 300 kronor. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett dels att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, dels
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med förklarande, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 241,
såvitt anginge det i punkten 4 under I i
utskottets hemställan angivna författningsförslaget,
icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med bifall till de
likalydande motionerna 1:475 av herr
Näsström m. fl. och II: 567 av herr
Kärrlander in. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 509 av herrar öhman
och Helmer Persson samt II: 603 av herr
Persson i Landafors m. fl., såvitt sistnämnda
motioner anginge frågan om
höjning av barnbidragen antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
dels att punkten b under II i utskottets
hemställan bort utgå, dels ock att utskottet
bort hemställa, att de i punkten
d under II i utskottets hemställan angivna
likalydande motionerna I: 509 och II:

4 Första kammarens protokoll 1050. Nr 20.

603 — såvitt motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet — i den mån desamma
icke blivit besvarade genom vad
utskottet hemställt under I punkten
4, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en annan, med II betecknad reservation
hade herrar Gustaf Elofsson,
Vetander, Wehtje, Werner, Hagberg i
Malmö samt Johnsson i Skoglösa på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
— i anledning av de likalydande motionerna
1:508 och 11:606 samt motionen
II: 602 — med godkännande av vad reservanterna
föreslagit beträffande ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen
därjämte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville, med beaktande av de synpunkter
som i reservationen anförts, för
1951 års riksdag framlägga förslag till en
reform av den kommunala beskattningen,
omfattande främst grunderna för den
allmänna skatteutjämningen samt frågan
om fastighetsskattens avskaffande.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
I anslutning till denna proposition
ha vi föreslagit en förenkling och större
enhetlighet i skatteväsendet enligt följande
riktlinjer, nämligen att ett rimligt
existensminimum fastställdes, att ortsavdragen
bleve mera enhetliga för såväl
den kommunala som den statliga skatten
och hade samma storlek som fastställt
existensminimum, att kommunalskatten i
likhet med statsskatten uttoges efter en
progressiv skala och att barnavdragen
vid beskattningen utbyttes mot kontanta
barnbidrag.

I fråga om det sista tycks enighet i
stort råda. Meningarna brytas dock i fråga
om de kontanta barnbidragens storlek.
Yi anse att en förenkling och enhetlighet
i skattelagarna helst borde redan
nu komma till uttryck i den provisoriska
reformen beträffande den kommunala
beskattningen. Under alla förhållanden
hävda vi, att de kommunala ortsavdragen
böra vara lika stora som de, vilka
för närvarande gälla inom den statliga
beskattningen. Med detta vill jag inte ha

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

sagt, att de nuvarande statliga ortsavdragen
kunna godtagas såsom ett definitivt
existensminimum. Vårt förslag, att de
kommunala ortsavdragen skola Ilöjas till
vad som gäller inom den statliga beskattningen,
betrakta vi endast som ett provisorium,
intill dess förslag om ny kommunalskattelag
framlägges. Flera remissinstanser
lia i sina yttranden ansett, att
de allmänna barnbidragen böra höjas
med 40 kronor, när barnavdragen vid
den kommunala beskattningen ersättas
med kontanta barnbidrag. Utskottet anser
emellertid att en höjning med 30 kronor
är tillräcklig. Det är ju bekant att
barnavdragen äro snålt tilltagna liksom
att de allmänna barnbidragens värde betydligt
reducerats sedan denna reform
genomfördes. Följaktligen finns det starka
skäl som tala för att de allmänna
barnbidragen borde utgå med 300 kronor
per år i likhet med vad vi och andra
ha yrkat.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den lagtext som finns i motion
509.

Herr VELANDER: Herr talman! Detta
betänkande från bevillningsutskottet
sammanhänger på visst sätt med det
statsutskoltsutlåtande, som löljer närmast
härefter på föredragningslistan. Det
är därför möjligt att jag i det mera allmänna
resonemang, som jag här kommer
att föra, inte kan undgå att tangera den
kungl. propositionen till den del denna
har hänvisats till statsutskottet.

Inställningen till frågan om en reglering
uppåt av ortsavdragen vid den kommunala
beskattningen har på alla håll
varit starkt positiv. Icke på något håll
har heller förnekats, att frågan är av
brådskande natur. Utrymme har dock
funnits för en stark tvekan, huruvida
inte denna fråga hade bort lösas i ett
större sammanhang i stället för att, såsom
nu föreslagits, lösas separat för sig.

Det var säkerligen ägnat att förvåna,
när i början av år 1949 den dåvarande
finansministern tillkallade särskilda sakkunniga
för att utreda frågan om de
kommunala ortsavdragen. Därmed av -

sågs från hans sida uttryckligen att beträda
de partiella reformernas väg beträffande
kommunalskattereformen i
stort. En sådan ordning låg dock icke i
linje med vad riksdagen tidigare i många
olika sammanhang hade förutsatt. Jag
kan till stöd för denna mening hänvisa
till det riksdagens beslut, som ledde till
kommunalskatteberedningens tillsättande
i början av år 1936, till riksdagens skrivelse
år 1947 i fråga om den kommunala
skatteutjämningen och till riksdagens
skrivelse år 1948, däri riksdagen underströk
vikten av att förslag till lösning av
kommunalskattefrågan snarast måtte föreläggas
riksdagen. Även andra »framstötar»
från riksdagens sida skulle kunna
omnämnas i detta sammanhang. Åtgärden
att upptaga frågan om de kommunala
ortsavdragen till separat behandling
måste därför sägas stå i bestämd
motsättning till riksdagens intentioner.

Det visade sig också, att herr Wigforss’
egna förutsättningar för att denna
separata behandling av ortsavdragsfrågan
skulle kunna fullföljas icke voro
till finnandes.

Den första av dessa förutsättningar
var, att reformen icke skulle medföra någon
mera kännbar övervältring av skattebördan
på fastighetsägarna eller över huvud
taget någon mera kännbar ökning
av den kommunala utdebiteringen. Den
andra förutsättningen angavs i direktiven
på följande sätt: »Reformen skulle
innebära att de kommunala familjebidragen
avskaffades, varigenom det kommunala
skatteunderlaget skulle öka. Slopandet
av familjeavdragen skulle möjliggöras
genom att barnfamiljernas intressen
i stället tillgodosåges genom att de
statliga barnbidragen höjdes i skälig mån.
Den vunna ökningen av skatteunderlaget
skulle i sin tur, i förening med en mindre
höjning av den kommunala utdebiteringen,
möjliggöra en väsentlig höjning
av de kommunala grundavdragen.»

Vad har nu resultatet blivit? Jo, att
till mildrande av den berörda skatteövervältringen
samt för utjämning av en
stark, av den avsedda ortsavdragsreformen
föranledd höjning av utdebiteringen
inom primärkommuner och landsting

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Öl

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

måste ifrågakomma en synnerligen omfattande
bidragsgivning från statens sida,
slutande på ett beräknat belopp av
över 120 miljoner kronor, förutom en
höjning av barnbidragen med åtminstone
cirka 00 miljoner kronor, såsom här
föreslagits.

Ortsavdragskommittén fann också
mycket tidigt, att det inte kunde vara
att räkna med att kommittén skulle
kunna komma fram till ett förslag om
en bestående lösning. Inom kommittén
diskuterades då, huruvida man inte
skulle anmäla detta förhållande till
Kungl. Maj :t och antingen lämna uppdraget
ifrån sig eller också begära vidgade
direktiv för att kunna ge sig i kast
även med övriga frågor på den kommunala
beskattningens område, främst frågan
om den allmänna skatteutjämningen.
Kommitténs majoritet ville dock
icke vara med därom.

Den nuvarande finansministern har
i olika sammanhang antytt, att han avsåge
något så förnuftigt som att så långt
möjligt söka lösa de aktuella spörsmålen
på beskattningens område i ett sammanhang,
eller i varje fall i därför lämpliga
sammanhang. Man hade från sådan
utgångspunkt kunnat förväntas, att någon
proposition om de kommunala ortsavdragen
icke skulle ha förelagts årets
riksdag. Men man misstog sig. Den av
herr Wigforss inledda separata behandlingen
av denna fråga fullföljdes. Och
varför? Ja, därom säges inte så mycket
i propositionen. Man hänvisar endast
till de sämst ställda inkomstskiktens
läge. Finansministern förklarar emellertid,
att det statsfinansiella läget tillåter
eu viss minskning av den direkta beskattningen,
samt tillfogar, att det då
är angeläget, att man utnyttjar denna
möjlighet och sålunda omedelbart beslutar
en lindring av skattebördan för
det stora antalet skattskyldiga, som befinna
sig i sådant inkomstläge, att skatteförmågan
är obetydlig eller helt saknas.
Konsekvensen av detta uttalande
drogs dock på det sättet, att reformen
icke skall träda i kraft förrän med ingången
av år 1952. Det är således icke
det aktuella statsfinansiella läget, som

omdömet gäller, utan detta läge ett år
härefter eller mer. Men härav följer,
med mitt sätt att se, att ortsavdragsreformen
icke hade behövt utbrytas ur
sitt sammanhang med kommunalskattefrågan
i övrigt, utan att den, särskilt
om förberedelser därtill hade vidtagits
vid den tidpunkt, då ortsavdragskommittén
tillsattes, i sin helhet hade kunnat
föreläggas i varje fall 1951 års riksdag.
Nu har en sådan ordning på grund
av den separata behandlingen av ortsavdragsfrågan
försumpats och försvårats.
Detta får emellertid icke utgöra
något hinder för att åtminstone de
grundläggande avsnitten inom kommunalskattereformens
ram bringas till lösning
snarast möjligt och på sådant sätt
att lösningen träder i kraft samtidigt
med ortsavdragsreformen.

Därmed vinnas stora fördelar.

När finansministern har talat om att
det statsfinansiella läget skulle tillåta en
viss minskning av den direkta beskattningen,
har han därmed åsyftat det förhållandet,
att riksdagen numera i princip
har beslutat, att avkastningen av de
kvarstående extra konsumtionsskatterna
från år 1948 skall användas till sänkning
av den direkta beskattningen. Det
belopp, tämligen begränsat förresten,
som alltså står till förfogande för skattesänkning,
får icke plottras bort hur
lättvindigt som helst. Det måste sättas
in, där skattesänkningen har den största
effekten. Så sker icke i förevarande
fall. Den ordning, som nu föreslås, kan
nämligen, såsom redan antytts, icke genomföras
utan en omfattande bidragsgivning
till primärkommunerna, respektive
landstingen. Om ortsavdragsfrågan
hade tagits upp i samband med den allmänna
skatteutjämningen, alltså Irågan
om enhetliga grunder för bidragsgivningen
till kommunerna, enkannerligen
de hårt skattetyngda, skulle man via
denna allmänna skatteutjämning ha
nått fram till understöd i en ordning
och på ett sätt, som skulle ha kommit
att kosta det allmänna mycket litet
pengar. De statliga bidragen till den
allmänna skatteutjämningen torde för
närvarande, om jag inte minns fel, röra

Nr 20.

Tisdagen den 23 mai 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

sig om totalt cirka 3 miljoner kronor.
Låt oss göra det tankeexperimentet att
dessa bidrag skulle ha tredubblats genom
att de verkligt skattetyngda kommunerna
hade tillförts det ytterligare
bidrag, som hade varit påkallat med
hänsyn till höjningen av deras utdebitering
på grund av ortsavdragens reglering.
Jag tror mig våga påstå, mina
uppgifter öro dock mycket approximativa,
att det antydda beloppet skulle ha
räckt ganska långt. Man vågar nog också
hävda, att genom de böjda ortsavdragen
komma skatterestantierna att mycket
kraftigt nedgå. För närvarande svarar
ju statsverket även för de kommunala
skatterestantierna. Det torde inte
vara för djärvt att säga, att med den
utgångspunkt, som jag nyss angav, skulle
de skatterestantier, som statsverket
har att svara för, genom de höjda ortsavdragen
komma att minskas i en sådan
utsträckning, att denna minskning
kompenserade det ökade skatteutjämningsbidraget
till kommunerna.

I detta sammanhang anmäler sig även
spörsmålet om existensminima, sådana
dessa avvägas enligt rådande praxis
vid källskatteuppbörd och indrivning
av skatterestantier. De föreslagna nya
ortsavdragen nå ingenstädes upp till
dessa existensminima. Kammarens ledamöter
torde väl känna till dessas storlek;
jag skall dock tillåta mig att här
anföra några exempel. Ortsavdragen utgöra
för gift skattskvldig i respektive
ortsgrupper 1 680, 1 760, 1 840, 1 920
och 2 000 kronor. För ensamstående är
motsvarande belopp lägst 1 180 och
högst 1 400 kronor. De existensminima,
som tillämpas vid källskatteuppbörd
och indrivning av skatterestantier, uppgå
i Stockholms stad till 3 360 kronor
för ensamstående, 4 680 kronor för makar
och 6 060 kronor för makar med
tre barn. I en kommun i Stockholms
län — jag skall blott nämna en enda,
ty skillnaden mellan de olika kommunerna
där är inte så stor — tillämpas
ett existensminimum av 3 000 kronor
för ensamstående, 3 960 kronor för makar
och 5 340 kronor för makar med
tre barn. I min hemstad, Sundsvall, till -

lä mpar man ett existensminimum för
ensamstående av 2 400 kronor, för makar
3 120 kronor, och för makar med
tre barn 4 020 kronor.

Vilken slutsats kan dras av dessa sifferuppgifter?
Jo, slutsatsen måste bli
den, att redan för närvarande och än
mer i framtiden med den utveckling,
som man har att motse allt eftersom de
skattskyldiga få kunskap om den praxis,
som tillämpas i fråga om existensminima
av uppbördsmyndigheter och exekutionsverk,
bli de nya ortsavdragen
som regel icke avgörande för frågan,
när skatteplikt i kommunalt avseende
faktiskt inträder än mindre för frågan
hur stora skatterestantierna komma att
bli. Det är förunderligt, att man bär
kunnat framlägga förslag om ortsavdragens
storlek men åtminstone för tillfället
ställt frågan om existensminima på
framtiden.

Lika förunderligt måste det anses vara,
att det enda motivet, för att man
ansett sig böra utbryta ortsavdragen ur
sitt sammanhang till reglering separat
för sig, angivits vara den trängande angelägenheten
att bereda de sämst ställda
inkomstskikten viss skattelättnad, då
ju den avsedda skattelättnaden för dessa
inkomstskikt faktiskt föreligger på
grund av de praktiserade existensminima
vid uppbörd och restindrivning. I
det läge, vari frågan om existensminima
numera kommit, torde det heller inte
finnas många skattskyldiga som inte
känna till huru desamma i praxis regleras.
Det kan således icke vara riktigt att
säga, att man genom den avsedda höjningen
av ortsavdragen kommer att bereda
de sämst ställda inkomstskikten en
verklig skattelättnad.

Jag bär i det föregående antytt betydelsen
och därmed angelägenheten av
att frågan om den allmänna skatteutjämningen
erhölle sin lösning i samband
med ortsavdragens reglering. En annan
stor fråga, den om fastighetsbeskattningens
ordnande, triinger också till ett
slutligt ståndpunktstagande. Varje strävan
till rationalisering på den kommunala
beskattningens område förutsätter,
att denna fråga bringas till lösning. Fas -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

tighetsbeskattningen utgör en föråldrad
skatteform, som man i olika sammanhang
sökt utvidga till att omfatta andra
objekt än fastighet, ehuru denna tanke
icke gått att fullfölja. Inga principiella
skäl kunna åberopas till stöd för dess bibehållande.
Något verkligt behov därav
med hänsyn till kommunernas ekonomi
föreligger icke heller. Annorlunda var
det under de tidigare skeden, då den
enda förvärvskällan i våra landskommuner
i stort sett utgjordes av fastigheterna.
Fastighetsskatten, till den del den
i dagens läge utgör en verklig objektsskatt,
motsvarar för jordbruksfastigheternas
del sannolikt väsentligt mindre
än en procent av det totala skatteunderlaget.
Beträffande hyresfastigheter och
därmed jämställda utgör objektsbeskattningen
en form att slumpvis och planlöst
öka hyresavgifterna för dem, som
utnyttja dessa fastigheter. Skatten är i
dylika fall ingenting annat än en omkostnad
för fastigheten, som får täckas
av andra än fastighetsägaren. T de fall,
då fastighetsskatten inte kan övervältras
på annan, drabbar den emellertid
icke ägaren i proportion till skatteförmågan,
utan i en proportion helt motsatt
denna. Det blir den fattige fastighetsägaren,
som inte har en inkomst, täckande
medgivna avdrag inklusive ortsavdragen,
som drabbas hårdast. Varje
form av objektsbeskattning av fastighet
måste också vara att betrakta såsom utesluten
på grund av det utomordentligt
höga skattetryck, som för vårt lands vidkommande
väl är alt räkna med, även
om detta skattetryck enligt allas uppfattning
måste komma att pressas ned.

Då man här talar om att genom ortsavdragsreformen
bereda de sämst ställda
inkomstskikten skattelättnad, så låt oss
tänka, hur det i praktiken ställer sig för
en skuldsatt jordbrukare. Han måste ha
en inkomst, som medger utrymme för
de allmänna avdragen och även för de
nu föreslagna ortsavdragen, om han
verkligen skall få någon glädje av denna
reform. Men jag vågar påstå, att en
mindre jordbrukare i allmänhet icke har
en sådan inkomst, att det finns utrymme
för alla dessa avdrag. Han kommer så -

ledes genom reformen icke i något bättre
läge. Han kommer möjligen att få ett
något förbättrat läge i så måtto, att han
får något höjda barnbidrag, men han
kommer icke att erhålla den skattelindring,
som man avser att bereda de skattskyldiga
genom höjning av ortsavdragen.
För mindre jordbrukare kommer således
ortsavdragsreformen icke att ha den betydelse,
som man i allmänhet gör gällande.

I de från högerhåll väckta motionerna
har yrkats avslag på propositionen samt
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om ny proposition till nästkommande
års riksdag, omfattande kommunalskattefrågan
i stort. Högerreservanterna dela
på alla punkter den uppfattning, som
har kommit till uttryck i motionerna. D”
det emellertid vill synas som om avvägningen
av de föreslagna ortsavdragen
skulle vara godtagbar, ha samtliga reservanter
enligt reservationen under punkt
11) till utskottsbetänkande! inte velat
motsätta sig förslaget i denna del. Man
har nämligen svårt att tänka sig, att man
skulle kunna gå in för lägre avdrag.
Då skulle man icke nå det avsedda
syftet med ortsavdragsreformen. Det
är med hänsyn till det bräckliga
skatteunderlaget i kommunerna inte
heller möjligt att gå fram på den linje,
som en talare på norrbottensbänken nyss
var inne på. Fn likställighet mellan ortsavdragen
vid den komunala och statliga
beskattningen är absolut otänkbar, åtminstone
med mitt sätt att se, just på
grund av det bräckliga skatteunderlaget
i kommunerna. Reservanterna ha därför
kommit till det resultatet, att de kunna
acceptera de föreslagna ortsavdragen.
De hemställa emellertid därjämte, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om proposition till nästa
års riksdag beträffande andra grundläggande
avsnitt av kominunalskattereformen.

Till utskottets betänkande har under
punkt I) fogats en reservation, avseende
frågan om barnbidragens storlek. Den
frågan har även berörts i de föreliggande
högermotionerna. Det förefaller mig

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

vara en fråga, som icke är så alldeles
lätt att bringa till lösning. Om man avskaffar
barnavdragen och ersätter dem
med direkta barnbidrag, borde man ju
kunna förutsätta, att barnfamiljerna skulle
få full kompensation för barnavdragen
genom de ökade barnbidragen. Det föreslås
emellertid, att de nu utgående barnbidragen
skola höjas med 30 kronor eller
från 260 till 290 kronor. Denna höjning
utgör en nödtorftig kompensation i de
kommuner, där utdebiteringen inte är
högre än 10 kronor per skattekrona. I åtskilliga
andra kommuner, och därvid träda
exempelvis förhållandena i Norrbotten
i förgrunden, då den kommunala utdebiteringen
där, enligt vad länsstyrelsen
konstaterat, i allmänhet rör sig om 15
kronor, blir det en direkt förlust för
barnfamiljerna, om barnbidragen ökas
med blott 30 kronor, samtidigt som de
tidigare barnavdragen avskaffas.

Man kan även anlägga en annan synpunkt
vid bedömandet av denna fråga.
Om man hade bibehållit barnavdragen,
är det ju klart, att dessa avdrag hade
kommit att höjas i samma proportion
som grundavdragen. De skulle alltså i
stort sett ha kommit att fördubblas. Från
denna utgångspunkt är det uppenbart,
att höjningen av barnbidragen är för låg.
Det är en slutsats, som jag för min del
inte kan komma förbi, men jag har också
mycket svårt att komma förbi de
statsfinansiella betänkligheterna. Om
jag emellertid utgår från att det i främsta
rummet är de sämst ställda inkomstskikten
som skola hjälpas, och därvidlag
måste jag till de allra sämst ställda räkna
familjer med låga inkomster och med
en större eller mindre barnförsörjningsbörda,
är det trots de statsfinansiella betänkligheter
som här anmäla sig icke
möjligt för mig att, när det krävs ett avgörande
nu, stanna för en höjning av
barnbidragen med endast 30 kronor. Det
kan inte vara försvarligt.

Så känsligt som läget är, skulle det
enligt mitt förmenande ha varit ett sätt
att klara denna fråga, om man skjutit på
den i avvaktan på en kommunalskattereform
i stort och alltså bibehållit de
nuvarande barnavdragen med dess för -

menta ojämna verkningar, som man talar
om, så snart tillfälle därtill ges. Eftersom
frågan emellertid skall avgöras
nu, vill jag för min del deklarera, att
jag kommer att stödja reservationen under
punkt I) i utskottets betänkande,
även om den lösning, som där föreslås,
inte ens den är i allo tillfredsställande.

Det har i olika sammanhang talats om
kompensation till primärkommunerna
och till landstingen. Jag vill på den punkten
endast ha sagt, att jag har den inställningen,
eftersom det här gäller ett
provisorium och man alltså inte kan inrikta
sig på ett utformande av mera definitiva
grunder för denna kompensation
eller skatteutjämning, att den bör vara
fullständig och att den bör tillkomma
såväl primärkommuner som landsting.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få hemställa om bifall till den i utskottets
betänkande med II) betecknade
reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Vi stå
i dag inför ett avgörande av den, efter
vad jag kan förstå, största och viktigaste
skattereform, som vi vid denna riksdag
haft att ta ställning till.

Denna skattereform innebär ett första
infriande, när det gäller den direkta beskattningen,
av den tankegång, som riksdagen
har varit inne på vid flera tillfällen,
nämligen att försöka genomföra en
skattesänkning. Vi ha ju tidigare under
riksdagen beslutat vissa betydande skattesänkningar
i den indirekta beskattningen.
Det gäller pappersskatten med
dess 50 miljoner kronor, och det gäller
bensinskatten, som sänkts med ett mycket
betydande belopp. Det föreliggande
förslaget innebär en skattesänkning för
skattebetalarna på den direkta skattevägen,
något som jag tycker borde vara
tacknämligt för det svenska folket.

Det hade givetvis ur åtskilliga synpunkter
varit önskvärt, om man hade
kunnat göra höjningen av de kommunala
ortsavdragen så pass stor, att de hade
legat på samma nivå som de statliga ortsavdragen.
Det är svårt att teoretiskt mo -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

tivera, varför de skola vara lägre vid den
kommunala beskattningen än vid den
statliga beskattningen. En sak är emellertid
att vilja, en annan sak är att ha ekonomiska
möjligheter att kunna, och hur
sympatiskt inställd jag än är till tanken på
eu likställighet mellan dessa båda avdrag,
måste jag nog konstatera, att det
inte är möjligt att åstadkomma någon utjämning
i detta avseende. Om vi skulle
gå på den linje, som föreslogs av den
förste talaren i denna debatt, och alltså
ersätta kommunerna deras skatteminskning,
så att det inte blev någon höjning
av utdebiteringen, skulle det betyda en
ytterligare ökning av statsutgifterna med
cirka 225 miljoner kronor, och jag undrar,
hur man i detta läge skall kunna
åstadkomma dessa nya 225 miljoner kronor.

.Tåg måste därför med beklagande avstå
från varje tanke på möjligheten att
för närvarande göra de kommunala ortsavdragen
lika höga som de statliga. Jag
måste emellertid säga, att även med den
mera blygsamma reform, som här föreslås
och som dock innebär att de kommunala
ortsavdragen fördubblas i förhållande
till vad de varit hittills —■ de
uppgå enligt förslaget till ungefär två
tredjedelar av de statliga —• äro förknippade
åtskilliga förhållanden, som
inte kunna betraktas såsom riktigt önskvärda.

Det är uppenbart, att ortsavdragen
kunna utnyttjas blott av fysiska personer,
ensamstående eller gifta. Dessa avdrag
få alltså icke göras vid beskattning,
som rör bolag och fastigheter, och det
blir på den punkten en skatteövervältring.
Denna skatteövervältring skulle bli
rätt betydande, om inte enligt först kommitténs
förslag och sedermera regeringens
proposition skattehöjningen begränsats
till en krona. Det är alltså denna
krona som kommunerna själva få bära.
Vad som är därutöver ersättes av statsmedel.
Hade det inte skett, skulle som
sagt en mycket betydande höjning av
utdebiteringen ha blivit följden, medan
denna för juridiska personer liksom när
det gäller fastigheter nu i stället begränsas
lill denna krona. I fråga om bolags -

beskattningen betyder detta inte —• om
vi anta att utdebiteringen är 10 kronor
— en ökning av skatten med 1 procent,
utan det betyder en ökning med 0,6 procent,
därför att den höjda kommunalskatten
får dragas av när det gäller statsbeslcattningen,
och eftersom statsskatten
är 40 procent, betyder det att bolagen få
igen 40 procent av kronan genom minskad
statsskatt. Höjningen blir alltså 60
procent av kronan, eller 0,e procent.
Från intresserade parters sida har man
inte haft just någonting att invända mot
denna höjning på 0,o procent. Några
egentliga anmärkningar kunna således
inte sägas ha riktats mot förslaget.

På något annat sätt förhåller det sig
kanske när det gäller fastighetsbeskattningen,
och det är ju också den frågan,
som framkallat den hetaste debatten ute
i landet, i pressen och i organisationer
av olika slag, en sak som även gått igen i
remissyttrandena. Man har emellertid i
den allmänna debatten underlåtit att ta
tillbörlig hänsyn till att hela utdebiteringshöjningen
på grund av de betydande
statsbidragen inskränker sig till en
krona. Det blir således inte några sådana
skattehöjningar, som man på många
håll föreställt sig i kommunerna. För en
fastighetsägare, låt oss säga en jordbrukare,
som har en fastighet på 20 000 kronor
— det finns många sådana jordbrukare
här i landet — och som inte kan
utnyttja ortsavdraget, skulle en höjning
av utdebiteringen med en krona, under
förutsättning att utdebiteringen är 10
kronor, betyda att han får 10 kronor i
ökad fastighetsskatt. Fn jordbrukare med
en fastighet på 100 000 kronor, som inte
heller kan utnyttja ortsavdraget, skulle
få en höjning av skatten med 50 kronor.
Man får väl säga, att det är rätt blygsamma
höjningar som det här rör sig om.
Såsom grupp betraktade kunna ju för övrigt
jordbrukarna i mycket stor utsträckning
utnyttja ortsavdragen ocli få därför
som grupp ingen ökning alls av sin andel
av kommunalskatten. Det är uppenbart
de som inte kunna utnyttja ortsavdragen
— således de som inte ha inkomster
utöver eller ha för litet utöver
del s. k. procentavdraget — som få eu

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

något höjd kommunalskatt, även om det
blir en mycket ringa höjning.

I detta sammanhang bör kanske erinras
om att jordbrukarnas andel av kommunalskatten
under årens lopp gått ned
avsevärt. År 1929 vilade nära 22 procent
av kommunalskatten på jordbrukarna såsom
fastighetsägare. Det var deras fastighetsskatt.
År 1948 hade denna andel gått
ned till 6, i procent. Den hade alltså under
dessa tjugu år sjunkit till mindre
än tredjedelen. Denna betydande sänkning
gör, att en viss ökning nu av fastighetsskatten
för jordbrukarnas del inte
i och för sig skulle betyda så mycket
med hänsyn till den lättnad i beskattningen,
som här pågått under ett tjugutal
år. Det kan ju också förtjäna framhållas,
att om man nu skulle återföra ortsavdragen
till det värde, som de hade, i
pengar räknat, då de infördes år 1928,
skulle det betyda en ungefärlig höjning
av utdebiteringen med 80 öre. Det är ju
så nära kronan, att man kan säga, att
denna ökning med en krona i stort sett
innebär ett återställande av den betydelse,
som ortsavdragen hade år 1929.

När det gäller andra fastigheter — det
har ju rätt mycket resonerats om egnahemsfastigheter
— har det varit samma
historia. År 1929 buro sådana fastigheter
på landsbygden som inte voro jordbruksfastigheter,
något över 10,5 procent av
kommunalskatten. Nu bära de 6 procent
av denna skatt. För städernas del har
motsvarande procenttal sjunkit från något
över 14 till något under 10.

Denna ökning av fastighetsskatten kan
iu vara olustig i en del fall, men den är
ändå så blygsam, att man inte behöver
oroa sig för mycket inför den. Man får
också erinra sig att denna fråga — däri
ha reservanterna rätt — sammanhänger
med hela vårt skattesystem. Så länge vi
ha en fastighetsbeskattning av denna
art, måste det föra med sig dessa verkningar.
Riksdagen har ju även begärt
och Kungl. Maj:t har redan satt i gång en
överarbetning av de utredningar beträffande
fastighetsskatten, som förut ha
gjorts, och man kan vänta, alt resultatet
av dessa utredningar och därmed hela
detta problem om fastighetsbeskattning -

en snart skall ligga på riksdagens bord.
Reservanterna sätta inte detta såsom ett
absolut villkor för att de skola gå med
på en höjning av ortsavdragen, men de
begära dock att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall hemställa om en utredning
av hela problemet, vilken skulle
kunna vara klar till 1951 års riksdag.
Nu är väl detta ur reservanternas synpunkt
bara en from förhoppning, tv det
är ju uppenbart, tycker jag, att då man
för mycket kort tid sedan satt i gång en
överarbetning ur tekniska synpunkter av
fastighetsbeskattningen, och då dessutom
finansministern i ett interpellationssvar
i denna kammare låtit framskymta, att
det kommer att krävas en mera politisk
bearbetning av dessa spörsmål, kan man
väl inte rimligtvis tänka sig att det skall
vara möjligt att få fram ett förslag i så
god tid, att det skall kunna behandlas av
nästa års riksdag. Den förhoppning, som
reservanterna härvidlag haft, får därför
nog anses höra till de fromma. Det kunde
ju ur vissa synpunkter vara lyckligt,
om det ginge att få fram en utredning till
dess, men det tycks vara omöjligt.

Det förslag, som man från höger- och
bondeförbundshåll uppställt mot regeringens
förslag, vilket på så gott som
alla punkter sammanfaller med kommitténs
förslag, innebär ju närmast, att man
inte skulle anlita statsbidragsvägen på så
sätt, att man ersatte allt över en krona,
utan i stället skulle klara det hela genom
en allmän skatteutjämning. Såvitt jag har
kunnat tolka reservanternas skrivning
riktigt, avse de en skatteutjämning för
de allra mest skattetyngda kommunernas
del. Om man räknar med att kostnaderna
från statens sida skola vara relativt små
— de skulle ju till och med rymmas
inom den vinst som staten gör genom
skatterestantier, vilka staten för närvarande
betalar — är det tämligen uppenbart,
att det blir en hjälp endast till ett
relativt ringa antal av de hårt skattetyngda
kommunerna. För den stora massan
av de svenska landskommunerna,
liksom för städerna, skulle det betyda,
att de finge bära liela kostnaden på
grund av de höjda ortsavdragen. Höjningen
av utdebiteringen skulle då sä -

Tisdagen den 23 mai 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

keri i många fall komina att vida överstiga
en krona.

Om staten inte skulle bidra med någonting
alls, skulle det enligt kommitténs
beräkningar bli en genomsnittlig
höjning av utdebiteringen med 2 kronor.
Beträffande landsbygdskommunerna,
som vi räknat med, skulle det innebära,
vill jag minnas, en skiftning mellan något
över 1 krona och upp till något över
5 kronor. Denna skiftning skulle man få
i mycket stor utsträckning, om man gick
på reservanternas förslag och bara inskred
och hjälpte de hårdast skattetyngda
kommunerna på det blygsamma sätt
som man från deras sida tycks ha utlovat.

Följden av reservanternas förslag''
skulle bli att den hjälp åt skattebetalarna,
som här föreslås — för ensamstående
en minskning av skatten upp till
grovt räknat 8 000 kronors inkomst och
för äkta makar upp till 12 000 kronors
inkomst — skulle utebli. Reservanternas
förslag skulle säkerligen i ett stort antal
kommuner betyda, att en minskning
av skatten möjligtvis skulle inträda vid
inkomster på upp till 4 000 och 5 000
kronor, men sedan skulle det inte bli
någon lindring i skattehänseende. Skatteminskningen
skulle således inte få
den omfattning, som den fått enligt
Kungl. Maj :ts förslag. Jag tror inte reservanterna
riktigt tänkt sig in i följderna
av det av dem framlagda förslaget.
Det är emellertid ett faktum, att deras
förslag inte medför den skatteminskning
som propositionen rymmer,
utan det blir en skatteminskning blott
för de allra lägsta inkomsttagarna. Enligt
reservanternas förslag skulle skatteminskningen
komma att stanna vid en
orimligt låg inkomstnivå, medan däremot
förslaget i propositionen sträcker
sig ända upp till inkomster på 8 000
respektive 12 000 kronor.

Jag skulle i detta sammanhang kanske
också säga, att även om det förslag,
som innefattas i propositionen, inte
avser att åstadkomma en skatteutjämning
mellan kommunerna, utan avser
cn skattelindring, får det denna effekt
att verka utjämnande i skattehän -

seende. Vi kunna ta följande exempel
för att belysa detta.

Vi ha under arbetet med dessa frågor
funnit å ena sidan en kommun, som
skulle få en höjning av utdebiteringen
med 1 krona 9 öre, och å andra sidan
en kommun, som skulle få en höjning,
jag vill minnas, med 5 kronor 15 öre.
Antag, att båda dessa kommuner hade
ett skattekroneunderlag på 10 000 kronor.
Den första kommunen är alltså en
mycket välställd kommun, medan den
andra kommunen, trots de 10 000 kronorna,
står i en betydligt sämre ställning.
Hur stort skulle nu statsbidraget
bli i dessa båda fall? Jo, kommunen
med en utdebitering av 1 krona 9 öre
skulle få ersättning för de 9 örena, d. v.
s. eftersom skatteunderlaget var 10 000
kronor ett statsbidrag av 900 kronor.
Den andra kommunen skulle få hjälp
efter 4 kronor 15 öre, d. v. s. erhålla ett
statsbidrag av 41 500 kronor. Man förstår
av dessa siffror, att propositionens
förslag, trots att det inte åsyftar att leda
fram till en skatteutjämning, i och
för sig dock betyder en skatteutjämning
av icke obetydligt mått, och det är en
förtjänst som denna proposition har
vid sidan av sina övriga förtjänster.

När reservanterna här tala om att
statsbidraget skulle rymmas inom den
minskning av statens utgifter, som skulle
uppkomma genom att staten befrias
från skyldigheten att ersätta skatterestantierna
i samma utsträckning som
hittills, vill jag erinra om att enligt
kommitténs beräkningar ungefär
375 000 personer -— det är en mycket
grov beräkning — skulle bli befriade
från skatt. Under de tre första kvartalen
under det sista år, som jag har uppgifter
om, hade inkommit ansökningar om
skattelindring för 31 000 personer. Vi
förstå av dessa tal, att minskningen av
statens utgifter inte kan bli så stor som
reservanterna ha antagit.

Men reservanterna ha också en annan,
subsidiär linje. De mena, att om
man inte till 1951 års riksdag hinner
klara denna sak genom att ändra fastighetsbeskattningen
och genom den allmänna
skatteutjämning, som man här

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

talar om, så får man då i stället besluta
att ge full ersättning åt kommunerna, så
att de inte skola behöva böja sin utdebitering
alls. Detta betyder att det direkta
statsbidraget, som enligt den föreliggande
propositionen beräknas till
omkring 120 miljoner kronor, skulle höjas
med ytterligare 130 miljoner upp
till 250 miljoner kronor. Ha reservanterna
verkligen tänkt sig in i hur man
till ett följande år skulle kunna anskaffa
dessa nya 130 miljoner kronor? Jag
kan inte komma till annat resultat än
att reservanterna tydligen mycket illa
ha genomtänkt de ekonomiska konsekvenserna
av sina förslag.

När ortsavdragskommittén sysslade
med problemet att avlägsna barnavdragen
och ersätta dem med barnbidrag,
hade vi som en arbetshypotes att de nuvarande
barnbidragen skulle höjas med
40 kronor, och beräkningarna gjordes
från denna utgångspunkt. Då kommittén
sedan skulle fixera sina förslag på
papperet, skrev man något om att man
förordade en höjning av åtminstone 30
kronor, men det var alldeles uppenbart
att många av kommitténs medlemmar

— jag vet inte, om det var alla — hade
den uppfattningen att höjningen lämpligen
borde vara 40 kronor.

Det är tydligt att detta är en fråga som
man kan diskutera, ty under förutsättning
att utdebiteringen är 10 kronor,
kompenseras bortfallet av barnavdragen
även i den högsta ortsgruppen genom
en höjning av barnbidraget med 30 kronor.
Men nu är det tyvärr så, att utdebiteringen
på många håll i landet är
betydligt högre än 10 kronor, och detta
förekommer inte bara i den högsta ortsgruppen,
utan även i de lägre. Om barnavdraget
— vid 10 kronors utdebitering

— exempelvis betyder en skatteminskning
av 27 kronor, behövs det ju inte
mer än ett par kronors ökning av utdebiteringen
för att den nu ifrågasatta
höjningen av barnbidragen med 30 kronor
inte längre skall ge barnfamiljerna
full kompensation.

Kommittén har beträffande ett par
kommuner gjort mera detaljerade undersökningar
av hur den ändrade be -

skattningen skulle utfalla. I en av dessa
kommuner, nämligen Ljustorp, skulle
ett par makar utan barn vid en inkomst
av 3 000 kronor få en skattelättnad av
— om jag tar det kommunala och det
statliga tillsammans — i allt 155 kronor,
under det att ett par makar med
tre barn skulle få en lättnad med blott
10G kronor, om man höjer barnbidragen
med 30 kronor. Jag är på det klara med
att en skattereform av denna art inte på
alla punkter kan ge det mest önskvärda
resultatet, men jag har mycket svårt att
befria mig från det intrycket, att ett
sådant resultat som det nu nämnda är
obilligt och otrevligt. Vid en inkomst
av 4 000 kronor skulle de barnlösa makarna
få en skattelättnad med 130 kronor
och barnfamiljen med 95 kronor,
och vid en inkomst av 5 000 kronor skulle
minskningen bli 121 respektive 87
kronor. I dessa relativt låga inkomstskikt
blir det således i samtliga fall
lyckligtvis en skattelättnad, beroende på
ortsavdragens böjning, men lättnaden är
ändå i de nämnda fallen omkring 35 å
50 kronor större för barnlösa makar än
för makar med tre barn.

Jag kunde till slut inte annat än biträda
det yrkande om en höjning av
barnbidragen med 40 i stället för 30
kronor, som framställdes inom utskottet
i anslutning till vissa motioner. En del
socialdemokrater — däribland ett par
medlemmar av ortsavdragskommittén —
ha väckt motion om en höjning med 40
kronor, samma förslag har framförts
från kommunistiskt håll, och i motiveringen
till högermotionen har man också
anslutit sig till denna linje, något
som ju har funnit genljud i dagens
debatt i herr Velanders yrkande eller
yttrande — jag vet inte vilket man skall
säga. Om barnbidragen höjdes med 40
kronor, skulle skillnaden vid en inkomst
av 5 000 kronor i den nämnda kommunen
bara bli 4 kronor, och vid en inkomst
av 4 000 kronor skulle skillnaden
bli 5 kronor. Skattelättnaden skulle således
bli ungefärligen densamma för trebarnsfamiljer
som för makar utan barn.

Kostnadsökningen skulle vid en höjning
med 40 i stället för 30 kronor bli

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

17 miljoner kronor, och man måste givetvis
ställa sig den frågan, om vi ha råd
till detta. Vi bruka ju bär i kammaren
föra långa och allvarliga diskussioner
i anslagsfrågor, som ofta röra mycket
mindre belopp.

Regeringens förslag tar ju inte ut allt
man bar räknat med att vinna genom
att bibehålla vissa indirekta skatter, men
jag vill ju inte rekommendera att man
skall skrapa intill sista öret av vad dessa
indirekta skatter beräknas komma att
ge. Å andra sidan måste jag säga, att jag
har svårt att tänka mig en bättre användning
av dessa indirekta skatter än
om man utnyttjar dem för att ge litet
mera åt barnfamiljerna.

När ortsavdragskommittén beräknade
behovet av direkta statsbidrag till 121
miljoner kronor, togo vi nog till något i
överkant —- den uppfattningen ha vi
gett uttryck åt både privat och mera
officiellt. I regeringens förslag bestämmes
det normala behovet av skattemedel
enligt taxeringen för åren 1947—1949,
under det att vi i våra beräkningar utgingo
från 1947 års inkomster, och eftersom
skatteunderlaget har stigit under
dessa år, kan det hända att propositionens
beräkning ligger något i underkant.
Ä andra sidan hade vi inte tagit
med de stora städerna i vårt material,
som väsentligen omfattade landsbygdskommuner
och dessutom ett par städer.
Här i Stockholm har man preliminärt
beräknat att behöva höja utdebiteringen
med 75 öre, och om den beräkningen
håller streck, skulle Stockholms stad
inte få ett öre i statsbidrag, eftersom
endast en skattehöjning utöver en krona
per skattekrona skall föranleda statsbidrag.
En liknande, grov beräkning för
Göteborgs stad utvisar, efter vad som
bär sagts mig, att skattehöjningen skulle
bli 1:25, och statsbidraget skulle där
alltså utgå för 25 öre per skattekrona.
Ortsavdragskommittén har, enligt vad
den själv påpekat, inte vid sina beräkningar
tagit hänsyn till de större och
medelstora städerna, som dock representera
en mycket stor del av kommunalskatteunderlaget.
Med hänsyn till
uppgifterna från Stockholm och Göte -

borg tror jag att det är ganska sannolikt
att man redan inom de 121 miljonerna
har täckning för den ökade utgiften
på 17 miljoner, som uppkommer,
om barnbidragen höjas med 40 i stället
för 30 kronor. Besparingen på skatterestantier
blir kanske inte så stor som
man på sina håll skulle vara benägen
att räkna med, men jag är för min del
tämligen säker på att den blir så pass
stor, att man redan där kommer att få
täckning för dessa 17 miljoner.

Jag är alltså i det läget att jag kan
yrka bifall till utskottets förslag över
hela linjen utom beträffande punkt 4)
under I) i utskottets hemställan. På denna
punkt, som gäller höjningen av barnbidragen,
vill jag yrka bifall till den av
mig och några andra ledamöter i utskottet
avgivna reservationen I).

Innan jag lämnar denna talarstol, må
det dock tillåtas mig att säga, att jag
är glad över att den nu ifrågavarande
skattereformen i principiellt avseende
tycks vara godtagen av praktiskt taget
alla partier. Om jag bortser från sänkningen
av statsskatten för vissa mycket
betydande grupper, som beslutades av
riksdagen för några år sedan, är detta
den första lättnad av något större mått
i den direkta beskattningen, som riksdagen
efter kriget varit i tillfälle att
taga ställning till. Reformen innebär,
att flera hundra tusen personer med
ingen eller ringa skattekraft fritagas
från den kommunala beskattningen. Dessa
människor få ändå, via den indirekta
beskattningen, i viss utsträckning ge
sin skärv till både statens och kommunernas
finanser. Reformen medför
tillika en skattesänkning för ensamstående
upp till 8 000 kronors inkomst och
för makar upp till 12 000 kronor. Och
för den grupp av fastighetsägare, som
hittills på grund av sina låga inkomster
icke kunnat utnyttja barnavdragen
— en grupp som vi litet till mans ömma
för — betyder reformen en verklig hjälp,
eftersom de komma att få en höjning
av barnbidragen med, som jag hoppas,
40 kronor per barn. Reformen betyder
också att man för vissa ekonomiskt mycket
svaga grupper inhiberar ett i stor

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

utsträckning meningslöst påförande av
skatter och utsiktslösa försök att indriva
dem, en procedur som litet väl
mycket smakat av trakasserier, ehuru
detta inte varit åsyftat.

Efter dessa ord om hur jag uppfattar
innebörden av denna betydande skattereform
vill jag, herr talman, upprepa
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag utom beträffande punkt 4) under
I), där jag yrkar bifall till min reservation.

Herr WERNER: Herr talman! Jag är
angelägen att framhålla, att jag såväl
inom ortsavdragskommittén som även
inom utskottet ansett det vara en betydelsefull
uppgift, att de kommunala ortsavdragen
bli på lämpligt sätt höjda. Detta
är en synpunkt som delats av alla såväl
inom kommittén som inom utskottet. Men
att nu gå in för en isolerad reform av
de kommunala ortsavdragen utan sammanhang
med en revision av det kommunala
skattesystemet i övrigt synes, såsom
reservanterna anfört, vara en irrationell
och otillfredsställande lösning,
som vi anse oss icke kunna godtaga. Det
är inte nog med att man genom detta
tillvägagångssätt lämnar en rad trängande
problem olösta, utan vad värre är:
man skärper vissa nu framträdande
orättvisor i skattesystemet.

Den kungl. propositionens lösning av
problemet om de höjda ortsavdragen synes
vara så irrationell och till sina verkningar
oriktig, att den icke kan godtagas
ens såsom ett kortvarigt provisorium.
Ett flertal av de hörda remissinstanserna
ha liksom reservanterna inom utskottet
framhållit detta.

Felaktigheterna komma framför allt till
uttryck genom ofrånkomliga övervältringar
av skattebördan särskilt på fastighetsägare,
som i många fall få sin skattebörda
ökad i omvänd proportion till
sin skatteförmåga. Utredningen visar, att
medan exempelvis ägare av annan fastighet
— vilken kategori innesluter även
egnahemsbyggarna — i våra landskommuner
få sin skattebörda ökad med 5,2
procent, får gruppen icke-fastighetsäga -

re, alltså inkomsttagarna, en skattelättnad
med 8,3 procent. Detta motsatsförhållande
är icke förenligt med principen
om jämlikhet och rättvisa i beskattningen.

Den särskilda fastighetsbeskattningens
forlvaro i det kommunala skattesystemet
leder ovillkorligen till att fastighetsägaren,
i de fall då han saknar verklig skatteförmåga,
får övertaga en ökad skattebörda
som icke kan anses stå i rimlig
proportion till hans skatteförmåga. Skattetrycket
ökar för honom i den mån han
är högt skuldsatt eller på grund av sjukdom,
ålderdom eller andra omständigheter
inte förmår redovisa en inkomst,
som medger utnyttjande av författningsenliga
avdrag. Framför allt kommer skattetrycket
för dessa fastighetsägare att
ökas vid konjunkturförändringar, där
inkomstskatteunderlaget viker undan.
Om fastighetstaxeringsvärdena höjas,
kommer den skattskyldige fastighetsägare,
som av olika anledningar saknat reell
inkomst, att få vidkännas en ökad skattebörda.

Vi reservanter anse alltså, att fastighetsbeskattningens
fortvaro i det kommunala
skattesystemet utgör ett bestämt
hinder för nödiga och önskvärda reformer
av detta skattesystem.

Någon egentlig grund för fastighetsbeskattningen
finns numera inte. Man kan
inte säga att fastigheterna ha ett mera
intimt sammanhang med den kommunala
verksamheten än andra skatteföremål,
och man måste göra klart för sig att
fastighetsobjektet, sedan det beskattats
för all den avkomst, som väl även innehåller
ägarens arbetsresultat, därutöver
inte har någon inneboende, särskild
skattekraft. Fastighetsskatten synes också
numera sakna all verklig betydelse för
kommunernas hushållning. Utgiftsstaterna
inom de olika kommunerna röra sig
om så betydande belopp, att man icke
på något sätt kan bygga på en objektbeskaltning
av så känslig och svag karaktär,
som fastighetsobjektet dock är, då
det icke representerar en realinkomst.

Riksdagen bär i olika sammanhang begärt
en utredning om fastighetsbeskattningens
eventuella avskaffande, och det

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

är rätt förvånande att finansministern,
med den verkliga sakkunskap han har på
kommunalbeskattningens område, ansett
sig förhindrad att taga initiativet till en
allmän revision av kommunalbeskattningen.
En sådan allmän revision hade
uppenbarligen inneburit den riktiga arbetsmetoden,
och tid till sådan utredning
liar med säkerhet funnits. Under
de nära två år, som återstå, innan den
nu föreslagna reformen träder i kraft,
skulle det ha varit möjligt att verkställa
en allsidig utredning och bra nära nå
fram till ett slutgiltigt förslag, som kunnat
föreläggas riksdagen. Ett uppskov
med reformens genomförande skulle under
de rådande förhållandena knappast
ha varit behövligt.

Det är en rad stora problem som påkalla
sin lösning i samband med höjningen
av ortsavdragen. Dessa ortsavdrag utgöra
ett nyckelproblem i hela det kommunala
skattesystemet. Man kan inte genomföra
en så betydande förändring i
fråga om skatteunderlaget utan att den
sprider sina verkningar över hela området,
verkningar så svåra att de inte
kunna bemästras med mindre än att
man tar upp bela frågan till utredning
och allmän revision. Jag tänker närmast
på systemet för den kommunala skatteutjämningen,
som i sin nuvarande utformning
inte ger de hårt skattetryck^
kommunerna tillräckligt stöd från statens
sida utan kan sägas vara i hög grad
otillfredsställande.

Detta är något som också finansministern
har observerat, och de s. k. skattelindringssakkunniga
ha nu behandlat
problemet i syfte att bringa bättre reda
i detta förhållande. Då jag kanske eljest
ger i viss mån pessimistiska skildringar,
vill jag gärna framhålla att det bar glatt
mig att man vid denna utredning, som
jag haft möjlighet att följa, funnit de principer
användbara, som föreslogos i kommunalskatteberedningens
år 1943 avgivna
betänkande om kommunal skatteutjämning.
.lag vill uttrycka den förhoppningen,
att finansministern vid den fortsatta
bearbetningen av de sakkunnigas
förslag tillämpar principen att inom själ -

va systemet ändra vissa speciella spärrtal
för att därigenom uppnå den önskade
effekten. Denna utredning kunde
emellertid slutföras på mycket kort tid
— kanske beroende på att det fanns vissa
tidigare utredningar att grunda arbetet
på — och det borde därför finnas
möjligheter att mycket snabbt komma
till resultat även när det gäller en allmän
revision av skattesystemet.

Jag skall tillåta mig att här tillkännage
några av de spörsmål, som jag anser
stå i främsta rummet: förslag om fastighetsskattens
avskaffande, åstadkommande
av ett effektivare skatteutjämningssystem,
grundat på de av kommunalskatteberedningen
i dess just nämnda
betänkande föreslagna principerna, dyrortsgrupperingens
upphörande i skattesystemet,
statens övertagande av vissa
kommunala uppgifter, eu mera rationell
ordning för bidragsskyldiglieten staten
och kommunerna emellan samt slutligen
beskattning av vissa skatteobjekt för användande
till interkonununal skatteutjämning.
Vad beträffar den senaste
punkten vill jag säga, att det inte kan
vara riktigt att vissa omfattande företag
med verksamhet kanske över hela landet
— försäkringsföretag, en del monopolföretag
o. s. v. —• skola beskattas i
den kommun, där företagets ledning har
sitt säte. Detta väldiga skatteunderlag
bör inte tillfalla en enda kommun, utan
bredas ut över de fattigare kommunerna
på landsbygden, där själva intäkten kanske
har hämtats.

Jag har redan påpekat, att det nu föreliggande
förslaget innebär betydande
övervältringar av skattebördan på fastighetsägarna.
.Tåg kanske i detta sammanhang
kan förbigå frågan om de juridiska
personerna. Men framför allt vill
jag påpeka att kommitténs antaganden
inte komma att visa sig hålla streck, när
man har angivit höjningen av landstingens
uttaxering på grund av det bortfallande
skatteunderlaget till 54 öre per
skattekrona. Vid undersökningar i Norrbottens
län har ökningen visat sig komma
alt uppgå till 1: 50 per skattekrona.
Jag är övertygad om att problem komma
att anmäla sig i detta sammanhang,

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

som inte lösas genom det framlagda förslaget.
Vi anse det också föga rationellt
att tillämpa en stel skala i det provisoriska
bidragssystemet. Statskassan kommer
att, låt vara under en kort provisorietid,
belastas med kostnaderna för
statsbidrag till kommuner, som i verkligheten
inte ha behov av så stora statliga
bidrag som komma att utgå enligt
detta system. Jag är förvissad om att
man med en riktigare ordning beträffande
skatteutjämningen skulle kunna komma
till rätta med alla de problem i fråga
om kommunalbeskattningen, som jag
här har vågat skissera, till rimligare
kostnader än som nu komma att åvila
statskassan under kortare eller längre
tid.

Vi reservanter ha ansett, att staten under
en kort provisorietid borde kunna
ersätta hela inkomstbortfallet för kommuner
och landsting och på så sätt söka
komma till rätta med övervältringen av
skattebördan på de skattesvaga fastighetsägarna
och på de svagaste kommunerna
och samtidigt undvika att man
övervältrar bördor på landstingen, mot
vilka de inte kunna värja sig. Jag vill
erinra om att landstingen ha blivit ett
mycket användbart organ för viktiga
sociala uppgifter och att staten ålägger
landstingen dessa olika uppgifter utan
att i tillbörlig ordning ta konsekvenserna
av åläggandena.

Herr Sjödahl sade, att kostnadsökningen
för staten skulle bli 130 miljoner
kronor, och detta ansåg han vara
orimligt. Men dessa utgifter skola ju av
någon betalas, och då är frågan, om betalningen
skall ske via det statliga skatteunderlaget
eller övervältras på skattesvagare
objekt i kommunerna och landstingen.
Det rör sig ju här om ett statens
ingrepp i det kommunala skatteunderlaget
— låt vara att det är nödvändigt
och försvarbart — för att lätta skattetrycket
för de svagaste skattebetalarna,
vilket rimligen icke bör föranleda en
övervältring på andra skattesvaga grupper.
Hela skattebortfallet uppgår till 250
miljoner kronor, och enligt den föreslagna
stela och oformliga normregeln
skola 121 miljoner utbetalas i statsbi -

drag. Kvar stå 129 miljoner kronor som
skola betalas. Den föreslagna omräkningen
av den statliga skatteskalan —
som enligt vad man gör gällande inte
skall leda till ökat skattetryck för någon
fysisk skattskyldig — skulle åt de fysiska
skattskyldiga ge en skattelättnad
av 8 miljoner kronor. Kvar stå alltså 121
miljoner kronor, som måste hämtas från
det kommunala skatteunderlaget av kanske
mycket svaga skatteobjekt. Jag bortser
då ifrån de föreslagna höjda barnbidragen,
som ligga något vid sidan av
den kommunala kompensationen och
mera på det sociala planet.

Vi ha ansett riktigt, att staten under
den korta provisorietiden betalade hela
skattebortfallet. Denna provisorietid hade
enligt min mening knappast behövt
inträda eller, om den hade inträtt, hade,
om utredningen forcerats, detta oriktiga
bidragssystem icke behövt bibehållas under
någon längre tid, utan kunnat avvecklas
mycket snabbt, då man kommit
fram till en revision av grunderna för
den kommunala skatteutjämningen. Vi
reservanter ha alltså yrkat på att hela
frågan skall tagas upp i ett sammanhang,
och jag kommer att vid statsutskottets
utlåtande nr 18C ställa vrkande
om full kompensation till kommunerna
och landstingen under den s. k. provisorietiden.

Jag bär även biträtt en annan reservation
vid detta betänkande, den som är
undertecknad av herr Sjödahl m. fl. Den
gäller de höjda barnbidragen. Herr Sjödahl
har utvecklat sin synpunkt på den
frågan, och jag vill endast understryka,
att de föreslagna 30 kronorna i de särskilt
skattetvngda kommunerna icke
täcka den förlust som barnfamiljen gör
genom att den berövas sina ortsavdrag
för barnen. Det är en av anledningarna
till att jag anser det otillfredsställande
att lämna denna lucka öppen, i all synnerhet
när man skärper skattetrycket för
barnfamiljerna. Därtill kommer att penningvärdets
fall har förändrat storleken
av det förutvarande barnbidraget — det
är inte vad det var tidigare — och då
är det knappast rationellt att inte nu på
en gång gå till en höjning som bär möj -

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

lighet alt stå fast en längre tid framåt,
utan stanna för detta ojämna tal 290 i
stället för att med en gång fastställa talet
300. Jag tror att det är möjligt för
statskassan att bära den utgiften, och
jag tror också att den utjämning av försörjningsbördan,
som härigenom sker,
mer än väl motiverar att riksdagen bifaller
denna reservation, som går ut på
en höjning av barnbidragen med 40 kronor.
Jag vill deklarera att jag under de
senare åren av min riksdagstid har hyst
ett varmt intresse för just denna form
av statlig hjälpverksamhet för den generation,
som har att bära framtidens bördor.
Jag tror också att det ligger mycken
barnaglädje i barnbidragen, när de förvandlas
till nyttigheter såsom kläder och
annat för barnen och därigenom lätta
barnfamiljernas bördor. Jag vill därför
rekommendera, att denna reservation
vinner första kammarens bifall.

Innan jag slutar, kan jag inte underlåta
att tala något om en fråga, som
sammanhänger med den, som vi nu behandlar
bär, nämligen om det s. k. existensminimum,
som nu fastställes av vissa
lokala skattemyndigheter eller kanske
ibland av en enda man, genom vilka
ingrepp kan sättas ur funktion lagar,
vilka ha stiftats av Kungl. Maj :t och
riksdagen gemensamt. Det är ett otillfredsställande
förhållande, att när riksdagen
och Kungl. Maj:t fastställa ett
existensminimum och ett i lag bestämt
ortsavdrag, dessa utan varje insyn eller
kontroll från statens sida sedan kunna
sättas ur funktion eller ökas till en storleksordning,
som sedan inte kan tillämpas
överallt i landet. Det är att märka
att vid den utredning, som ortsavdragskommittén
företog, fann man, att dessa
existensminima växlade i mycket liög
grad över hela landet och att de i en
del län inte funnos bestämda på något
sätt ocli i en del orter såsom t. ex.
Stockholm hade nått en sådan höjd, att
två makar få bclalningsbefrielse vid en
taxerad inkomst motsvarande 90 kronor
per vecka eller 4 680 kronor per år, samt
till över 6 000 kronor om de ha tre barn.
Jag ifrågasätter ingalunda att det i vissa
fall kan visa sig behövligt att efter

prövning medgiva en viss eftergift, men
man bör åstadkomma detta så att jämlikheten
mellan olika skattedragare ute
i landet icke äventyras, och att vissa
mindre inkomsttagare, som äro olyckliga
nog att kanske driva rörelse eller
äga en liten fastighet, skuldsatt upp över
skorstenarna, helt undantagas från denna
utomordentliga förmån, är ett förhållande
som jag måste betrakta såsom
i hög grad otillfredsställande och som
jag rekommenderar till vår kraftfulle
finansministers närmare övervägande.

Herr talman, med dessa ord skall jag
be att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande av herr Elofsson m. fl.
fogade reservationen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1950/51 till hemvärnets
övningar;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas
arbeten m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till oförutsedda utgifter;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

275, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/
51;

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

nr 277, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
in. in.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1950/51 av underskottet
för luftfartsfonden jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. in.;

nr 281, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt I. L. Homman i
anledning av olycksfall i arbete;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsni.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
in. in., såvitt propositionen
avser anslagsfrågan;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden; nr

285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln in. in.;

nr 286, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

287, i anledning av Kungl. Majits
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1950/51;

nr 288, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser vissa avskrivningar av nya
kapitalinvesteringar;

nr 289, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj it att tillerkänna LuossavaaraKirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktie -

bolaget Grängesberg-Oxelösund fortsatt
rätt till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter;

nr 294, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 295, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor in. in.;

nr 296, i anledning av dels Kungl.
Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m., dels ock
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till
ljus- och vedkassorna vid de allmänna
läroverken;

nr 297, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet;

nr 299, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående extra ordinarie
anställning för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor;

nr 300, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av dels Kungl.
Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock riksdagens
revisorers berättelse, i vad gäller
den sociala ungdomsvården;

nr 302, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 303, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50;

nr 304, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare m. m.; och
nr 305, i anledning av väckt motion
om understöd till arbetaren J. A. Forsberg
i anledning av skada, som ådragits
genom olycksfall i domänverkets tjänst.

Tisdagen den 23 maj 1950 fm.

Nr 20.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 308, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner,
dels om successiv minskning
av de inkomstprövade avdragen på statliga
och kommunala förmåner jämlikt
folkpensioneringslagen och därtill anslutna
författningar, dels ock om översyn
av bestämmelserna i lagen om folkpensionering;
samt

nr 309, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 188, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående anslag för
budgetåret 1950/51 till vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. m.; och

nr 189, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1950/51 till Statens skolor tillhö -

rande barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 59,
angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1950/51, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av allmänna
riktlinjer för en tvångsclearing med
Tyskland, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

tredje lagutskottets utlåtande och memorial: nr

20, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av villkoren vid
övergång från fjällägenhetsarrende till
besittningsrätt; och

nr 21, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren

o Första kammarens protokoll 1950. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Tisdagen den 23 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 57,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr HERLITZ: Herr talman! Skattefrågorna
höra nu inte till dem, om vilka
jag brukar tilltro mig att bilda mig någon
självständig mening. Det har jag inte
heller kunnat göra i det här föreliggande
ärendet. Jag har emellertid försökt studera
det, och jag har givetvis därigenom
blivit övertygad om det som alla partier
tyckas vara ense om, nämligen att
det är önskvärt, att de kommunala ortsavdragen
väsentligt höjas.

Det är emellertid både i den föregående
debatten och i förarbetena till den
kungl. propositionen en synpunkt, som
helt och hållet har saknats i resonemangen
— en synpunkt, som tyckes mig vara
mycket betydelsefull, då det nu gäller att
genom höjning av de kommunala ortsavdragen
ordna det så, att en mycket
stor grupp av kommunmedlemmar kommer
att bli befriad från skattskyldighet.

Jag vill erinra kammaren om att det
sedan gammalt har gällt som en självklar
regel för vår kommunala förvaltning,
att rösträtt och skattskyldighet
hänga ihop. Den regeln övergavs år 1918.
Jag minns mycket väl hur det gick till —
jag var själv med på ett hörn den tiden.
Man ansåg sig kunna ta detta steg i medvetande
om att ifall skattskyldiglietskravet
föll bort var det ändå en mycket

liten grupp av medborgare, som utan
att betala skatt blevo röstberättigade. Det
var på den tiden så, att den som hade en
inkomst på minst 500 kronor utan vidare
blev skattskyldig. Sedermera har ju en
förskjutning i någon mån skett genom
avdragens höjande. För kammarens ledamöter
är det väl bekant, vilka siffror
man sålunda har kommit till. Det har
emellertid varit jämförelsevis begränsade
höjningar.

Nu tar man ett mycket stort steg, som
givetvis kommer att medföra, att mycket
väsentliga grupper av de röstberättigade
icke ha att betala skatt. Det föreligger väl
inte några noggranna uträkningar om
hur stora dessa kategorier äro. Men ortsavdragskommittén
har gjort en stickprovsundersökning
som visar att på
landsbygden inte mindre än ungefär en
sjättedel och i städerna nära en tiondel
av samtliga inkomsttagare skulle bli befriade
från kommunal inkomstskatt genom
den föreslagna omläggningen. Antalet
skattebefrielser i hela riket har man
uppskattat till 375 000, vilket motsvarar
8 procent av alla röstberättigade. Uppenbarligen
bli siffrorna i åtskilliga kommuner
väsentligt högre.

Nu har man ju att komma ihåg, att
i denna utveckling ha redan Kungl. Maj:t
och de administrativa myndigheterna,
marscherande i olika takt, gått ett långt
stycke före riksdagen; genom de regler,
som man i praxis har genomfört om utmätningsfrihet,
ha nämligen redan väl så
stora kategorier som den nu föreslagna
reformen avser och mera till i realiteten
blivit befriade från skatt, naturligtvis för
den händelse de inte äro behäftade med
en sådan medborgerlig ansvarskänsla eller
en sådan okunnighet om möjligheterna
att komma ifrån skatten, att de ha
betalat ändå.

Jag har ingen möjlighet att bedöma
hur stora delar av valmanskåren som på
detta sätt genom de administrativa myndigheternas
ingripanden under senare år

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ha gjorts skattefria. Jag kan bara nämna,
att om vi skulle anta, att det existensminimum,
som man håller sig till vid indrivningen,
över hela riket skulle vara
3 000 kronor, skulle det betyda att
1 270 000 personer bleve fria ifrån skatt,
d. v. s. 20 procent av valmanskåren.

Det kan inte hjälpas, herr talman, att
jag för min personliga del känner något
av oro inför denna utveckling, oro inför
det förhållandet, att på det här sättet
grundvalarna för hela vår kommunala
förvaltning i viss mån rubbas. För kommunalförvaltningens
sundhet är det ändå
av avgörande betydelse, att de som i
egenskap av väljare bestämma den kommunala
politikens inriktning få åtminstone
i någon mån bära de ekonomiska
konsekvenserna av sin politik i form av
en utdebitering, som beror av utgifterna.
Från dem, som inte på skattevägen få erfara
något alls av följderna av utgiftsökningar,
kan man nu för tiden så mycket
mindre påräkna någon försiktighet
eller någon reaktion gent emot överdrivna
eller onödiga utgifter, som ju kommunerna
numera till följd av nyare lagstiftning
i väsentligt högre grad än förr inrikta
sig på åtgärder, som innebära, att
just samma samhällselement som ha privilegierats
understödjas i den ena eller
den andra formen, ofta växlande från
den ena kommunen till den andra.

Man får väl säga, att den ordning som
vi sålunda ha kommit in på i själva verket
innebär ett grundskott emot det solidariska
ansvar, som, såvitt jag förstår,
borde höra till en sund kommunalförvaltnings
grundvillkor. I stället träder här in
en utpräglad motsättning mellan de medborgare,
på vilka samhället lägger bördan
av de offentliga föranstaltningarna,
och dem som dela makten men som inte
få känna ens något av bördorna. En sådan
skillnad mellan skattedragare och
skattefria eller, annorlunda uttryckt,
mellan ofrälse och frälse ha vi haft förr
i vår historia, men det har så småningom
blivit en allmänt erkänd sanning, att
det inte var någon sund och naturlig
och lycklig uppdelning av samhället.
Och jag känner mig för min del ganska
övertygad om att det inte kommer att

lända vår kommunalförvaltning till gagn,
att den baseras på en sådan åtskillnad.

Det är självklart, herr talman, att jag
här inte har något yrkande att framställa.
Jag har redan från början erkänt
det dilemma, inför vilket jag står, och
jag tilltror mig på intet sätt att här kunna
skissera någon lösning som tillgodoser
skattelindringskravet på samma gång
som de synpunkter, som jag här har antytt.
Men jag är av den övertygelsen, att
betydelsen av det steg, som har tagits
under de senare åren och som på sätt
och vis nu skall bekräftas genom dagens
beslut, komma vi att i hög grad få erfara
framdeles. Det kommer i det långa loppet,
skulle jag tro, att på ett ödesdigert
sätt påverka vår kommunalförvaltning.
Jag har därför ansett, att det i dagens debatt
inte borde saknas en erinran om det
större sammanhang, i vilket frågan om
de kommunala ortsavdragen står.

Herr WAHLUND: Herr talman! Herr
\\ erner talade om båda reservationerna,
men han uppehöll sig som naturligt
var mest vid reservation nr II. Jag skall
för min del knyta några ord till diskussionen
kring reservation nr I.

Herr Sjödahl konstaterade, att utskottsmajoriteten
kommit till ett, som
han sade, »obilligt resultat» beträffande
barnbidragen, och jag ber därvidlag
att livligt få instämma. Jag skall inte
upprepa herr Sjödahls tungt vägande
argument på denna punkt, men jag skall
komma med en liten komplettering.

Hur förhålla sig nu de föreslagna
barnbidragen — 290 kronor enligt utskottsmajoriteten
och 300 kronor enligt
reservanterna — till existensminimum?
Det är ju rimligt att då jämföra dem
med de faktiska barnkostnaderna låt
oss säga i ett inkomstskikt närmast över
fattigvårdsklientelets. Man kommer då
till resultatet att även ett bidrag på 300
kronor motsvarar bara halva barnkostnaderna
i detta låga inkomstskikt. De
300 kronorna räcka inte ens till för att
betala maten för barnen.

Jag skall emellertid den bär gången
inte alls fördjupa mig i dessa socialpo -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

litiska spörsmål, utan jag skall i fortsättningen
se denna fråga rent skattepolitik!.

Det är ju en princip, som inte bestrides
av någon, att rättvisa vid beskattningen
kräver, att skatten skall utgå efter
den skattskyldiges förmåga att bära
skattebördan, och för envar är det ju
självklart, att en person som bar större
inkomster skall betala större procent av
inkomsterna i skatt än en person som
har lägre inkomster. Skatten skall vara
»progressiv».

Men, herr talman, lika självklar som
denna s. k. skatteförmågeprincip är då
det gäller att bestämma skatten för fattiga
och för rika, lika självklart är den
då man skall beskatta barnlösa, barnfattiga
och barnrika. Ty det är ju dock
så, att förmågan att betala skatt beror
inte bara på familjeinkomstens storlek,
utan också på försörjningsbördan, d. v.
s. på hur många det är som skola dela
på familjeinkomsten.

Jag har tagit mig för att undersöka
denna sak en smula med hjälp av vår
levnadskostnadsstatistik. Jag har utgått
från en barnlös familj med 4 000 kronors
inkomst. Det har kunnat konstateras,
att även efter de nuvarande Barnbidragens
införande har denna 4 000-kronorsfamilj utan barn samma levnadsstandard
och därmed också samma
skattekraft som en tvåbarnsfamilj med
5 500 kronors inkomst och som en fyrabarnsfamilj
med i runt tal 7 000 kronors
inkomst. Om vi nu ta dessa tre familjer
— den barnlösa 4 000-kronors familjen,
tvåbarnsfamiljen med 5 500 kronor
i årsinkomst och fyrabarnsfamiljen
med 7 000 kronors inkomst —- så visar
det sig att den barnlösa familjen betalar
3,2 procent av sin samlade inkomst
i statsskatt, tvåbarnsfamiljen 5,0 procent
och fyrabarnsfamiljen 6,3 procent.
Vid samma skattekraft blir alltså skatteprocenten
i det här exemplet dubbelt
så stor för fyrabarnsfamiljen som för
den barnlösa familjen.

Detta kan inte sägas överensstämma
med skatteförmågeprincipen. De siffror
som jag här har nämnt avse statsbeskattningen.
När vi nu behandla kom -

munalbeskattningen, konstatera vi att
ehuru barnfamiljerna redan tidigare
äro ogynnsamt ställda skattemässigt,
man här är i färd med att genomföra
något som kommer att skapa sämre ekonomi
för en hel del barnfamiljer — eller,
som utskottsreservanterna uttrycka
det, i vissa fall kunna »makar utan barn
erhålla en större skattelindring än makar
med barn».

Redan vad jag nu har sagt tycker jag
borde räcka för att motivera ett yrkande
om bifall till reservationen nr f.
Men jag har, herr talman, ännu en sak
att tillägga.

Inom utskottet har man ju varit överens
om olägenheterna med de nuvarande
små kommunala ortsavdragen, och
man påpekar att dessa olägenheter ha
visat sig just däri, att de skattskyldiga
i de lägsta inkomstskikten, där skatteförmågan
är liten eller helt saknas, likväl
haft att bära en icke obetydlig kommunal
skattebörda. Det är så rätt. Man
tillägger också med rätta, att den försämring
av penningvärdet, som ägt

rum sedan ortsavdragen fastställdes år
1928, har bidragit till att ytterligare
skärpa nämnda förhållande.

Man utgår alltså från dessa alldeles
riktiga principer och tillskär ortsavdragen
för de vuxna. Men när man sedan
kommer till familjeavdragen för barnen,
bär man glömt bort att just denna

argumentering gäller också för barnen
— man har glömt det när man gått att
bevilja barnfamiljerna en kompensation
via barnbidragen; denna har avpassats
enligt de gamla, alltför små familjeavdragen.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om att den argumentering, som här

senast har förts, borde ge till resultat,
att man yrkade ett ännu högre barnbidrag
än 300 kronor. Men det är ju självklart,
att jag i dagens läge inte gör det.
Jag menar dock, att man genom det sagda
kan med så mycket större tyngd yrka
— såsom jag nu gör — bifall till reservationen
nr I.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill till en början något uppehålla

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

mig vid frågan om orsaken till att det
föreliggande förslaget har presenterats
för riksdagen redan i år.

Jag tror att alla förstå, att det ligger
ett starkt skäl för detta däri, att vi den
1 januari 1952 få den nya kommunindelningen
genomförd och att det måste
betraktas såsom angeläget, att den betydande
förändring i de kommunala beskattningsförhållandena,
som ett genomförande
av det här föreliggande förslaget
kommer att innebära, träder i kraft
samtidigt därmed. Det kan inte vara
lämpligt, att förslaget träder i kraft vare
sig förr eller senare. I det förra fallet
skulle ju resultatet bli, alt de nuvarande
småkommunerna skulle för ett år få lägga
om till ett nytt system. Om man går
den senare vägen, skulle man först i de
nya storkommunerna behöva tillämpa
det nuvarande systemet under någon tid,
kanske ett par år, och sedan när väl
storkommunerna anpassat sig efter detta,
skulle man gå över på en alldeles ny
linje. Jag tror man kan medge, att det
finns betydande praktiska skäl för att
låta denna reform träda i kraft den 1
januari 1952.

Men om man då vill bygga reformen
på de grunder, som bär äro föreslagna,
iir det nödvändigt, att man vid taxeringen
nästa år gör den utredning som erfordras
för att man redan vid budgetbehandlingen
för storkommunerna nästa
höst skall kunna veta, hur stora statsbidragen
bli. Det är därför som förslaget
måste behandlas i år och icke kan
vänta till nästa år.

Nu ha reservanterna på höger- och
bondeförbundssidan uttalat den meningen,
att man här i stället borde ha eftersträvat
något som man har kallat för en
»samlad lösning» av frågan, d. v. s. att
man samtidigt med själva avdragsreformen
även skulle lösa åtskilliga andra
problem, t. ex. frågan om existensminima.
Men det bar ju visat sig, att det icke
iir möjligt att komma till rätta med problemet
om existensminima i samband
med lösningen av frågan om ortsavdragen.
Det kommunala skatteunderlaget
medger inte att vi räkna med så höga
ortsavdrag, att de skulle kunna på något

sätt täcka hela fältet av olika, för de särskilda
förhållandena avpassade existensminima.
Denna fråga måste därför lösas
fristående från ortsavdragsfrågan. I den
proposition, som nu behandlas, har jag
påpekat vissa möjligheter att komma till
en lösning av frågan om existensminima
utan att sammankoppla den med den
förevarande frågan.

Man har vidare ansett, att man samtidigt
med ortsavdragsfrågan skulle ta
upp frågan om fastighetsskatten till behandling.
Det är ju klart, att om man
har den absolut grundmurade uppfattning
som herr Werner bär, att fastighetsskatten
helt enkelt bara skall avskaffas,
då är det verkligen mycket lätt att
ta bort den — jag skulle nästan vilja
säga i vilket sammanhang som helst.
Men jag tror för min del inte, att riksdagens
ledamöter i gemen kunna vara
så alldeles övertygade om att det icke
finns någon annan väg än att bara säga:
»Bort med fastighetsskatten!» Det är
nödvändigt, att man först ännu en gång
tar en titt på frågan i vad mån kommunernas
skatteunderlag skulle komma att
påverkas, särskilt under lågkonjunkturer,
av fastighetsskattens bortfallande.
Denna fråga måste därför prövas mera
ingående, och det finns enligt mitt sätt
att se ingen möjlighet att få fram ett förslag
i saken till nästa års riksdag. Jag
bär redan eu gång tidigare påpekat här
i kammaren, att reformeringen av fastighetsbeskattningen
blir ett tekniskt problem
av betydande räckvidd, hur man
än gör, tv vare sig man tar bort fastighetsskatten
eller man kommer på den
idén att gå över till en fast objektskatt,
innebär det en fullständig omläggning av
den nuvarande kommunalbeskattningen,
en omarbetning som inte är gjord i en
handvändning.

Slutligen har man ansett, att frågan
om ortsavdragen borde tas upp tillsammans
med skatteutjämningsproblemet.
Det kan jag mycket väl förstå, när jag
hör högern och bondeförbundet utveckla
sin linje, som jo helt enkelt går ut på
att de höjda ortsavdragen icke skola
medföra någon skattelindring alls för
mindre inkomsttagare i kommuner med

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ett tämligen tillfredsställande skatteunderlag
och en icke alltför hög utdebitering.
Dessa kommuner skulle nämligen
inte beröras av skatteutjämningen. Följaktligen
komme den omvandling av det
kommunala skatteunderlaget, som uppstår
i och med avdragens höjande, uteslutande
och omedelbart att appliceras
på kommunen såsom sådan. Jag tror
inte, att riksdagens ledamöter över huvud
taget reflektera på den utvägen —
i varje fall kan inte jag det.

Herr Velander var inne på frågan om
hur man skall kunna avlösa detta såsom
ett provisorium betecknade förslag. Ja,
om den saken bär jag hittills icke kunnat
skaffa mig någon bestämd mening.
Jag har aldrig tänkt, att detta provisorium
skulle helt enkelt avvecklas i samband
med genomförandet av ett nytt
skatteutjämningssystem. Min tanke har
närmast varit den, att när man en gång
har kommit fram till en fullständig genomgång
och omläggning av det kommunala
skattesystemet, kommer det utan
tvivel att medföra vissa konsekvenser,
som göra det nödvändigt att ta upp frågan
om det förevarande statsbidraget till
förnyad prövning. Det är klart, att skatteutjämningen
som sådan får sin betydelse
för avlösningen i kommuner med
ett dåligt skatteunderlag och en hög utdebitering.
Men det kan inte vara hela
grunden för en tänkt avlösning.

Jag förmodar, att kammarens ledamöter
ha observerat, att socialvårdskommittén
i sitt nyligen avgivna förslag till
en samordning av socialvården — vari
också föreslås långt gående statsbidrag
för kommunernas övertagande av de socialvårdande
uppgifterna på bredare
front — har lekt med tanken, att det
kommunbidrag, som det nu här är fråga
om, skulle kunna tas i betraktande i
detta sammanhang.

Men man kan ju också — jag tror
man får anlita många vägar — komma
fram till ett slags amortering. Om man
finner, att det kommunala skatteunderlaget
över huvud taget är i stigande, kan
man inta den ståndpunkten, att man
inte omedelbart borde utnyttja hela ökningen
av underlaget för nya kommu -

nala utgifter, utan att man även skulle
kunna tänka sig en långsiktig, steg för
steg skeende minskning av statsbidraget.

Med vad jag här har sagt har jag inte
velat på något sätt ta ståndpunkt till
denna fråga. Jag har bara velat antyda,
att den avlösning av provisoriet, som vi
kunna tänka på, inte kan ordnas så enkelt
som bara genom eu sammankoppling
med skatteutjämningen. Jag tror
därför, att det icke är möjligt att över
huvud taget ta detta som utgångspunkt
för en reformering på detta område, såsom
man gör i högerns och bondeförbundets
reservation.

Jag kan inte heller uraktlåta att fästa
uppmärksamheten på en fullständig anomali
i denna reservation och i dess talesmäns
yttranden. Samtidigt som man
på detta sätt räknar med att det här
tänkta statsbidraget skulle avlösas i samband
med att man löste skatteutjämningsproblemet,
föreslår man, att om nu
avdragen skola beslutas i år —■ vilket
ju även dessa reservanter subsidiärt ha
anslutit sig till — så skall staten täcka
hela det bortfallande skatteunderlaget,
d. v. s. statens bidrag skall under en
övergångstid icke vara 120 miljoner
kronor utan 250 miljoner kronor eller
något sådant. Det vore väl ändå att
försätta kommunerna i en halsbrytande
situation, om man först under ett par
år skulle ge dem så långt gående statsbidrag
för att sedan plötsligt avveckla
bidragen i samband med en skatteutjämningsreform.
Det låter sig väl ändå inte
tänkas att behandla kommunerna på ett
sådant sätt.

Jag tror därför, att det finns mycket
starka skäl för att den föreliggande reformen
genomföres så som här är tänkt.
Det kommer inte att försvåra det fortsatta
arbetet; det kommer tvärtom att
ge en utgångspunkt, som det kan vara
gott att ha fastställd.

Detta var det ena av de två stora problem
som bär diskuteras. Det andra är
frågan om höjden på det barnbidrag,
som skulle ersätta de bortfallande barnavdragen.
Det har nu från många sidor
konstaterats, att höjningen av barnbidraget
med 30 kronor är alldeles för liten,

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

och herrar Sjödahl och Wahlund ha försökt
visa oss, vilka orimliga konsekvenser
detta förslag egentligen leder till.

Då vill jag först fästa uppmärksamheten
på någonting, som herr Wahlund
också var inne på men som jag inte
tyckte han drog de riktiga konsekvenserna
av. Han påpekade, att det inte var
samma differentiering beträffande de
föreslagna barnbidragen som i fråga om
ortsavdragen. Nej, det är just det! Om
man i stället för barnavdrag går över till
ett system med barnbidrag och där skall
följa mönstret från statsskatten och ha
ett för hela landet gällande enhetligt
barnbidrag, måste detta vara på något
sätt anpassat till genomsnittet eller till
det stora flertalet fall. Detta är egentligen
ur en annan aspekt samma fråga
som den om dyrortsgrupperingen, där
herr Wahlund ju är anhängare av ett
enhetligt system. Här var han emellertid
närmast inne på tanken att det hade
varit bäst med något slags differentiering.
Men vi kunna inte här genomföra
en differentiering, utan vi måste ha ett
enhetligt bidrag. Och då är det klart,
att man har att diskutera, hur högt bidraget
skall sättas.

Det skulle inte vara någon svårighet
för mig att här påvisa, att redan med
30-kronorsbidraget kommer det att finnas
ett övervägande antal barnfamiljer i
kommuner med gott skatteunderlag och
låg uttaxering, vilka komma att få en
ännu mera privilegierad ställning än tidigare
gent emot de barnlösa familjerna
och de ensamstående. På den ena sidan
kommer systemet med nödvändighet att
leda till överkompensation och på den
andra till underkompensation. I verkligheten
motsvara dessa 30 kronor ungefär
medeltalet.

Herr Sjödahl talade nyss om Ljustorps
kommun, och det är klart att han
kunde visa, att där verkar 30-kronorsbidraget
på det sättet, att barnfamiljer
få litet mindre. Men han tog inte hänsyn
till en kommande skatteutjämning.
Vi få nämligen ha klart för oss, att om
det förslag till skatteutjämning, som för
närvarande ligger på regeringens bord,
blir genomfört, så kommer den verkan,

som herr Sjödahl här påpekade, att bli
avtrubbad. Och detsamma kommer ju
att gälla beträffande de exempel, som
herr Wahlund här anförde.

Vi få väl ändå ha klart för oss, att
det är ett förhållandevis litet antal barnfamiljer,
som komma att bli missgynnade
genom att vi sätta gränsen vid 30
kronor. Det kan inte vara någon rationell
ordning, att vi för att kunna ge detta
lilla fåtal kompensation skola höja
avdraget för alla så högt. Det betyder
ju, att på den andra och större delen av
området blir det en mycket större överkompensation,
och det kommer att ställa
krav på statskassan, som inte stå i någon
rimlig proportion till den nytta man
vinner genom att kompensera det ringa
antal barnfamiljer, som vi här tala om.

Herr Velander hade ett alldeles särskilt
skäl för sin ståndpunkt. Han sade,
att om man inte hade gått denna väg
med dels ortsavdrag och dels barnbidrag,
utan hade tänkt sig möjligheten av
barnavdrag även i fortsättningen, skulle
det ha lett till betydligt bättre resultat.
Då hade nämligen, säger herr Velander,
barnavdragen fått ställas i samma proportion
som ortsavdragen över huvud
taget.

Hur vet herr Velander det? Här gäller
det ju: Vad har staten råd att betala för
denna reform? Hur mycket pengar kunna
vi ställa till förfogande? Om vi icke
hade tagit barnbidragen utan gått in för
barnavdragen — kan någon då vara säker
på att vi hade kunnat föreslå så
höga ortsavdrag, som vi göra i dag? Eller
på att barnavdragen hade blivit dubbelt
så stora som de nuvarande? Det
finns inte någon garanti för detta, utan
all sannolikhet talar för att eftersom vi
bara ha begränsade medel till vårt förfogande,
hade vi varit nödsakade att
justera både ortsavdrag och barnavdrag
därhän att de hade rymts inom kostnadsramen.

Här har också från något håll framförts
den något överraskande synpunkten,
att 290 kronor i barnbidrag är ett
så ojämnt tal och att 300 kronor därför
vore bättre. Det är väl ändå bra mycket
begärt, att staten skall behöva betala

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

17 miljoner kronor för att skapa ett tal,
som är jämnt delbart med 100! Jag tror
inte vi kunna handskas så vårdslöst med
statens pengar, att vi kunna lägga sådana
synpunkter på det hela.

Nu uppstår alltså den frågan: Är det
möjligt för staten att kosta på ytterligare
17 miljoner utöver vad som föreslagits
från Kungl. Maj:t till genomförande
av denna reform? Ja, säga reservationens
anhängare, det blir i alla fall
inte mer pengar än vad regeringen har
räknat med! Och så har man sina kalkyler.
Man säger, att det Sjödahlska förslaget,
som herr Sjödahl var så stolt över
här i dag, var så illa räknat, att de 120
miljonerna lågo alldeles i överkant. Det
har han till och med själv sagt, ocli det
var ju inte något vidare gott betyg åt
mästerverket.

Nu kan jag mycket gärna gå med på
att det ligger en viss sanning i detta.
Det har otvivelaktigt visats, att man
inte tagit hänsyn till restantierna och
inte heller till att stadskommunerna inte
voro inräknade i denna kalkyl. Därför
är det mycket sannolikt, att kommitténs
beräkning låg för högt. Men vi få väl
ändå komma ihåg, att i Kungl. Maj:ts
förslag liar vidtagits en mycket betydelsefull
ändring. Under det att skatteunderlaget
för statsbidraget enligt kommitténs
förslag skulle beräknas på medeltalet
av sju år, 1944—1950, med borttagande
av det högsta och det lägsta
året, så har i den kungl. propositionen
föreslagits, att bidraget skall baseras på
de tre närmaste åren vid tidpunkten
för reformens genomförande. Det blir
1947—1949 års taxeringar gällande för
kommunernas budgetår 1948—1950.

Med hänsyn till penningvärdets fall
samt pris- och inkomststegringar är det
alldeles uppenbart, att regeringens förslag
kommer att kosta mer i statsbidrag.
Jämkningen gjorde vi helt enkelt därför
att man med ett visst fog sade, att om
man skall lägga en sjuårsperiod i bottnen
för kommunbidraget, kommer med
hänsyn till penningvärdets fall själva utgångspunkten
att bli till kommunernas
nackdel. Det var en berättigad invändning,
och jag ansåg att det var natur -

ligt, att man räknade sig så nära reformens
ikraftträdande som över huvud
taget var möjligt. Men det betyder å
andra sidan, att det blir en högre utgiftssiffra.
Det är klart, att ingen med
bestämdhet kan räkna ut vilken denna
utgiftssiffra blir. Men jag tror att jag
vågar påstå, om det ligger någonting av
en allvarlig beräkning bakom de sakkunnigas
förslag, att propositionens tal -—
där man gjort en retuschering i kommittéförslaget
— kommer upp till de 120
miljonerna. Då finns där inte utrymme
för något mer, utan man får räkna med
att om riksdagen nu beslutar höja det
föreslagna barnbidraget från 30 till 40
kronor, så måste vi höja siffran med 17
miljoner kronor.

Det finns säkerligen många här, som
tycka, att detta inte är något att tala
om — en finansminister är ju till för
att trolla fram några miljoner här och
några miljoner där ur hatten; det kommer
att gå så lätt! Det kommer det inte
att göra utan att vi tillgripa höjda skatter
igen. Och nog skulle det väl vara en
ödets ironi, om vi först skola försöka
att på denna väg sänka skatten och så
för att kunna genomföra det ställas inför
nödtvånget att höja andra skatter.

Jag har under senare tid försökt att
skaffa mig en föreställning om hur det
skall gå till att göra en statens budget
för året 1951/52. Jag skall inte föregripa
den diskussion, som vi om någon
dag måste föra här i riksdagen i en
annan fråga, men jag vill säga, att i
dag har jag i mina kalkyler ett minus
på 140 miljoner kronor. De utgifter, som
jag icke ser mig vara i stånd att komma
ifrån, äro 140 miljoner kronor högre
än de inkomster, som jag beräknar skola
komma in på nuvarande inkomstgrundvalar.
Det är väl tänkbart, jag förnekar
inte det, att det skall gå att pressa
de båda siffrorna närmare varandra,
så att det skall bli möjligt att få fram
en balanserad budget. Men jag måste
bestämt hävda, att för varje gång riksdagen
beslutar att ytterligare höja statsutgifterna
för det budgetår, som kommer
efter det nästa, så blir läget allt
svårare. Man kan säga — som jag på -

Tisdagen den 23 mai 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

pekade häromdagen — att har man en
budget med en omslutning på bortemot
10 miljarder, äro ju några eller något
tiotal miljoner ingenting. Ja, det kan
man säga — men det är topparna, som
här betyda någonting! När man närmar
sig den punkt, där man skall försöka
få debet och kredit att gå ihop, då bli
även små summor till slut avgörande
för möjligheten att skapa en balanserad
budget.

Jag vill därför sluta med att säga, att
hur mycket jag än behjärtar barnfamiljernas
möjlighet att få lättnader, kan
jag icke annat än bestämt motsätta mig
en höjning av det i propositionen föreslagna
barnbidraget. Med hänsyn till
alla de åtgärder, som under de gångna
åren ha vidtagits för att stärka barnfamiljernas
ställning, kan jag inte gärna
tro att det skall kunna sägas vara
ett uttryck för statens bristande intresse
för dessa barnfamiljer, om barnbidraget
för deras del nu blir 10 kronor högre
eller lägre. Det kan ju komma en tid,
när vi få det så gott ställt, att vi kunna
offra 17 miljoner kronor på att jämna
ut siffran 290 till 300. I dag ha vi
det inte, och därför måste jag för min
del vidhålla, att det icke är rimligt att
bär gå längre i att besluta nya statsutgifter
än vad som föreslås av Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Jag blev utkallad ur plenisalen
under finansministerns anförande,
men när jag kom in igen hörde jag, att
herr statsrådet ville åtminstone antyda,
att jag skulle önska en differentiering
av barnbidragen. Det är jag mycket angelägen
om att rätta till. Jag bar inte
sagt ett ord angående differentiering av
dessa barnbidrag. Jag bar tvärtom alltid
önskat, att de skola utgå med för hela
riket enhetligt belopp.

Jag bar konstaterat, att barnfamiljerna
blivit missgynnade i fråga om statsbeskattningen,
och jag bar därefter konstaterat,
att också i detta kommunala
sammanhang ha barnfamiljerna kommit
i en sämre ställning. Man har tagit hän -

syn till bl. a. penningvärdesförsämringen
under de senaste 20—25 åren beträffande
de vuxnas ortsavdrag, men när
det gäller att skära till barnbidragskompensationen
har man räknat med de
gamla familjeavdragen, som ju klart och
tydligt äro för låga.

Jag har alltså hela tiden talat om ett
för hela riket enhetligt belopp. Det är
det väsentliga jag här skulle vilja säga
ifrån.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag tror att man inom kammaren
är rätt enig om önskvärdheten av den
skattereform, som kammaren nu diskuterar,
och att man också känner tillfredsställelse
över att det finns möjlighet
att genomföra den.

De olägenheter, som följa med de höjda
ortsavdragen och vilka herr Herlitz
berörde i sitt anförande, äro ofrånkomliga
för det system av skattelättnader,
som vi ha i vårt land. Detta kan konstateras
med kanske ännu större rätt när
det gäller de statliga ortsavdragen än
när det gäller de kommunala, eftersom
avdragen där äro större och eftersom
skattefriheten eller skattskyldigheten på
ett ännu mera påtagligt sätt framhäver
skillnaden i bördor för medborgarna
än när det gäller de kommunala ortsavdragen.
Det är här fråga om en avvägning,
som man får göra och som gäller
vilkendera synpunkten som bör väga
tyngst ■— den att medborgare med
låga inkomster skola kunna få använda
dessa inkomster till livets oundgängliga
uppehälle i större utsträckning, eller
den att varje medborgare bör på något
sätt vara införstådd med skyldigheten
att till det svenska samhället betala någonting,
som jag skulle kunna kalla för
en medlemsavgift.

Det kan ju synas ganska märkvärdigt,
om man skulle våga en djärv liknelse,
att vi utan någon som helst tvekan och
utan något knot betala massor av medlemsavgifter
till massor av föreningar,
som vi äro anslutna till, men där de fördelar,
som vi erhålla av medlemskapet,
inte stå i något som helst rimligt förhållande
till den fördel som vi få genom

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 ein.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

att vara medlemmar av det svenska
samhället. Det skulle således kunna vara
befogat, att varje medborgare betalade
en medlemsavgift även till föreningen
Sverige.

Men den synpunkten är inte aktuell i
detta sammanhang. Jag tror man får lov
att acceptera den utveckling, som har
skett under de senaste åren och som ju
för övrigt har varit en grundläggande
princip i vår skattelagstiftning under
mycket lång tid. Detta innebär dock inte,
att jag vill förringa värdet av de synpunkter,
som herr Herlitz för sin del
har anfört.

Jag utgår emellertid, herr talman,
från att kammaren är ense om att den
skattereform, som vi nu diskutera, är
önskvärd och behövlig och att vi också
känna tillfredsställelse över de möjligheter
att genomföra den, som vi ha. Jag
kommer till den slutsatsen inte minst
av den omständigheten, att de ledamöter
av kammaren, som ha reserverat sig
mot utskottets förslag, dock ha accepterat
den ena och den viktigaste av huvudpunkterna
i förslaget, nämligen de
höjda ortsavdragen.

Jag måste säga, att jag för min del
liksom herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet bär haft en smula
svårt att i övrigt förstå innebörden
i den huvudreservation, som fogats till
betänkandet. Jag har konstaterat, att reservanterna
ha accepterat en av huvudpunkterna
i förslaget, den om de höjda
ortsavdragen, men de ha gjort accepterandet
beroende av ett villkor, nämligen
att riksdagen nästa år skall kunna fatta
beslut om fastighetsskattens avskaffande
och om sådana nya grunder för de
statsbidrag, som skola utgå, att frågan
om statens bidrag till kommunerna i
stället löses genom ett utvidgat skatteutjämningssystem.
Orsaken till att man
har ställt det senare villkoret har jag
fattat vara den, att kostnaderna för det
allmänna då skulle kunna sänkas betydligt
och att denna nedsättning i kostnaderna
skulle vinnas därigenom, att
de kommuner, som inte äro särskilt
skattetyngda, skulle bli uteslutna från
statsbidraget.

Läser jag sedan fortsättningen av reservationen,
finner jag, att det ställda
villkoret inte är alldeles absolut. Man
tänker sig eventuellt, att det förslag i de
berörda frågorna, som man har begärt,
inte kan komma fram till 1951 års riksdag.
Men detta innebär icke att man tar
tillbaka det mycket viktiga medgivande,
som man nu gör genom accepterande av
de höjda ortsavdragen. Man går i stället
ett steg längre på propositionens linje
och accepterar även förslaget om att
statsbidrag skall utgå till kommunerna
efter de grunder, som föreslås i propositionen,
endast med den mycket viktiga
skillnaden, att kommunerna skola
ha ersättning för hela den utdebiteringsökning,
som föranledes av ortsavdragens
höjande.

Jag har frågat mig, herr talman: Om
det i propositionen föreslagna bidragssystemet
dels är för dyrt för det allmänna,
dels ger de icke skattetyngda
kommunerna obehöriga fördelar, hur
skall man då kunna motivera ett yrkande,
som innebär en fördubbling av kostnaderna
för det allmänna och ett ännu
större gynnande av de därav oförtjänta
kommunerna? Jag har med bästa vilja
i världen, herr talman, inte kunnat få
reservationen att gå ihop riktigt på dessa
punkter.

Reservanterna kunna invända, att det
i reservationen betonas, att detta totala
ersättande av kommunernas skatteförluster
bara skall vara ett mycket kortvarigt
provisorium. Jag har emellertid
fattat propositionens förslag om statsbidrag
på det sättet, att det också skall
utgöra ett provisorium. Jag skulle gärna,
herr talman, vilja understryka denna
provisoriesynpunkt. Jag tror nämligen,
att det för de .svenska kommunernas
del inte skulle vara någon särdeles
stor fördel att nödgas i så stor utsträckning
som detta bidragssystem förutsätter
basera sin ekonomi på direkta bidrag
från staten. Jag tror att det ur
kommunernas synpunkt lika väl som ur
statens är högst angeläget att avveckla
ett system av denna enligt min mening
för den kommunala självstyrelsen ganska
främmande innebörd.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Jag vill således för min del mycket
starkt understryka, att det sätt, på vilket
man nu tänker sig att täcka den förlust,
som kommunerna komma att lida
genom de höjda ortsavdragen, nämligen
med statsmedel, skall bli ett relativt
kortvarigt provisorium. Och jag skulle
gärna för min del ha sett, om man hade
kunnat till det beslut, som nu fattas,
lägga någonting som hade liknat en
amorteringsplan eller en avvecklingsplan
under vissa år framåt för statsbidragen.

Att man bör komma fram till ett annat
system som det definitiva än det som nu
föreslås provisoriskt är jag fullkomligt
övertygad om. Jag känner detta som en
mycket stark angelägenhet, och jag tar
finansministerns yttrande nyss som ett
bevis på att han för sin del också är
intresserad av att ge det nu föreslagna
provisoriesystemet så kort varaktighet
som möjligt. Med vilket system det skall
ersättas är jag lika litet som någon annan
av herrarna här beredd att alldeles bestämt
säga. Jag tror man får tillgripa
skatteutjämningsvägen, i varje fall är den
värd att undersöka. Jag tror inte att det
kan bli den enda, och man har då att
tänka sig många olika vägar.

Om jag t. ex. skulle se frågan ur de
svenska landstingens synpunkt, skulle
jag finna det ganska naturligt, att den
förlust, som de kunna komma att lida
genom skatteunderlagets sänkning, skulle
kunna kompenseras — om staten vill
göra det — på den vägen, att man höjer
statens bidrag till landstingen för att de
utföra sådana uppgifter, för vilkas lösning
staten har intresse, uppgifter som
staten har ålagt landstingen och där dessa
således endast tjänstgöra såsom förmedlare
av statens verksamhet bland
medborgarna. Jag skulle som sagt tycka
att det i sådana fall vore ganska naturligt,
att man kompenserade inkomstminskningen
med böjning av den sortens
bidrag, och det kan ju tänkas, att
man även för primärkommunerna kan
hitta någonting, som liknar det systemet.
Om den saken vill jag emellertid,
herr talman, ingenting säga och ingenting
profetera. Jag bara understryker än -

nu en gång, att jag är fullkomligt ense
med de herrar, som anse, att det nu föreslagna
systemet inte är någonting, som
man definitivt vill binda sig vid, och
att det därför är mycket önskvärt, att
det betraktas som ett provisorium och
avvecklas.

I fråga om bidragens höjd skall jag,
herr talman, inte säga någonting. Det förefaller
mig, som om den motivering för
regeringens och utskottets förslag, som
finanjsministern här har presterat, är
bindande och övertygande. Jag har till
den ingenting att tillägga.

Till slut, herr talman, skall jag be att
få komma med ett yrkande, som ingen
tidigare har vågat framställa i debatten,
nämligen om bifall till utskottets förslag.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Herlitz berörde en fråga, som även herr
Elon Andersson något var inne på, nämligen
frågan om, som herr Herlitz uttryckte
det, rösträtt och skattskyldighet.
Han var litet oroad av att inemot
400 000 människor skulle bli kommunalt
skattefria trots sin delaktighet i kommunernas
skötsel.

Nu ha vi ju i vårt land ett blandat skattesystem
med både direkta och indirekta
skatter, och om dessa människor äro
med om att betala två miljarder i indirekta
skatter, så må det väl inte vara
så farligt, om de inte äro med om att betala
de två ä tre miljarder, som betalas
direkt i kommunal- och statsskatt. De äro
med om sin medlemsavgift ändå. Jag tror
inte att man kan förutsätta att de svenska
skattebetalarna öro så oskyldiga att de
inte äro medvetna om att de medverka
i bärandet av denna indirekta beskattning.
Eljest tycker jag att herr Herlitz
skulle ha en uppgift i att väcka dem på
den punkten.

Jag vet för övrigt inte om den där
siffran 375 000, som han nämnde, står
sig. Jag tror att det är mycket möjligt
att siffran är betydligt mindre om några
år. .lag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att antalet inkomsttagare,
vilkas inkomst var lägre än 3 000 kronor

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

— del är ju högsta gränsen för skattskyldighet
när det gäller statsskatten —
under åren 1943 till 1948 har sjunkit från
1,6 miljoner till l,i miljoner, alltså med
en halv miljon. Antalet inkomsttagare
under 2 000 kronor — som ju utgör
högsta gränsen vid den kommunala beskattningen
— har på samma tid sjunkit
från något över en miljon till något över
600 000. Under dessa omständigheter och
med hänsyn till den utveckling som har
skett sedan år 1947, det år vars siffror
vi använde vid beräkningen, är det mycket
sannolikt att antalet nu understiger
375 000, men hur stort det är kan jag
inte säga. Jag kan också fästa uppmärksamheten
på alt skillnaden när det gäller
inkomsttagare under 3 000 kronor
skulle vara ännu mycket större, om det
inte vore så att under de sista åren tack
vare vår pensionsförsäkringsreform pensionstagarna
hade fyllt skikten strax under
3 000 kronor, även om de ofta befrias
från skatter.

Så ha vi frågan om barnavdragens ersättande
med barnbidrag. Det är ju alldeles
riktigt, som finansministern påpekade,
att detta får olika verkningar beroende
på olikheterna i utdebitering och
på att den skattelättnad, som erhållits
genom ett barnavdrag, vid en utdebitering
av låt oss säga 10 kronor har varierat
mellan 24 och 30 kronor för de olika
dyrortsgrupperna, och det har ju sin betydelse.
Man skall dock inte tro att det
exempel jag drog upp — Ljustorp, där
man har en skatt på 17 kronor eller någonting
sådant — är ett enastående exempel.
Vi ha ju bara räknat med sex
kommuner, bland vilka jag kan nämna
som ett ytterligare exempel staden Östersund,
som under det år, för vilket vi
gjorde våra beräkningar, hade en skatt
på 12 kronor 40 öre; det är inte någon
abnormt hög skattebelastning. Där verkar
den föreslagna reformen på följande
sätt. Vid tretusen kronors inkomst få makar
utan barn en skattelättnad på 109
kronor, och en familj med tre barn får
en skattelättnad på 87 kronor. Vid fyratusen
kronors inkomst bli motsvarande
belopp 89 och 78 kronor, och vid femtusen
kronors inkomst bli de 79 och 69

kronor. I denna kommun, där skatten
dock inte är större än 12 kronor 40 öre,
få alltså familjer med tre barn en mindre
skattelättnad än familjer utan barn.

Jag kan som ett ytterligare exempel
taga en lantbrukarkommun i Östergötland
som heter Vårdsberg. Den har en
skatt på 10 kronor 25 öre. I den kommunen
få familjer med tre barn större skattelindring
än barnlösa familjer -— men
hur mycket: Jo, i tretusenkronorsklassen
får trebarnsfamiljen 24 kronor mer i
skattelättnad, och i fyra- respektive femtusenkronorsklasserna
är skillnaden 23
respektive 24 kronor. Det är hela skillnaden
!

Jag förstår mycket väl att det är en besvärlig
uppgift att undvika, att skattelättnaden
varierar i olika kommuner.
Men vi bruka ju ändå, när vi göra reformer,
se till att de mest ömmande fallen
inte bli sämre behandlade än de andra.
Och jag tycker det är mest ömmande att
barnfamiljerna få åtminstone samma
skattelindring som de barnlösa familjerna
— och helst litet större.

Jag är inte säker på att man skall
draga för stora växlar på det skattelindringsförslag
som föreligger. Det förslaget
innebär ju närmast att man skall
lägga upp en skatteutjämning efter bättre
principer än förut men därvid hålla sig
till de mycket skattetvngda kommunerna.
Det förslag som jag avsåg var dessutom
beräknat så, att det rymde ungefär
samma summa i pengar som det gamla
förslaget rymde. Därför tror jag inte att
ljustorpsbekymren lätta något alls, såvida
inte systemet bygges ut till en helt
annan omfattning.

Finansministern var litet elak — det
kan en finansminister vara till och med i
sina ljusare ögonblick — mot mig då han
sade att jag var så stolt över detta skatteförslag.
Jag vill påpeka, att förslaget inte
är mitt, utan kommitténs. Vidare påtalade
finansministern att förslaget om statsbidrag
var illa beräknat.

Ja, herr finansminister, någon känsla
av stolthet över detta förslag har jag
svårt att känna. Jag vet att jag är en
mycket enkel medhjälpare till bland
andra herr finansministern i uppbvggan -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

det av vad vi vilja bygga upp inom det
svenska samhället. Vad jag känner är
ingenting annat än en ödmjuk glädje
över att få vara med i detta byggnadsarbete.
Jag känner finansministern, så
att jag törs påstå, att också han är en av
dem som mest känna en glädje av det
slaget och som känna mycket litet av
stolthet.

Vad beträffar den dåliga beräkningen
vill jag bara påpeka, att vi ha angivit på
vad sätt den är dålig. Vi har sagt att vår
beräkning har det felat, att vi inte vid
vår avvägning ha kunnat taga tillräcklig
hänsyn till de stora städernas mycket
ringa känslighet för ortsavdragets höjd.
Jag kan nämna, att den sammanlagda utdebiteringen
inom alla våra kommuner
år 1948 var ungefär en och en halv miljard
kronor. Av denna summa belöpte sig
fyrahundra miljoner kronor, alltså ungefär
fjärdedelen, på Stockholm, Göteborg
och Malmö. Stockholm får ingenting alls
av statsbidrag, och där är det alltså 245
miljoner kronor som äro borta. Göteborg
får en obetydlighet, och jag vet inte hur
mycket det kan bli för Malmös del. Innebörden
av det hela måste vara att den av
oss beräknade summan på 121 miljoner
kronor måste vara tilltagen i överkant.
Det ha vi erkänt redan vid avlämnandet
av vårt betänkande, och jag tycker det
är oberättigat att finansministern framställer
en anmärkning mot någonting
vars brister redan uti själva betänkandet
ha erkänts.

Jag vill desslikes påpeka att vad vi hade
räknat med var 1947 års inkomster, under
det att man i det nu föreliggande betänkandet
har räknat med inkomsterna
under åren 1947, 1948 och 1949. Där är
det således en förskjutning i medeltalet
på ett år. Jag är tämligen övertygad om
att betydelsen av den förskjutningen är
av relativt ringa storleksordning och att
summan 17 miljoner kronor därför väl
kan inrymmas i den av oss beräknade
summan på 121 miljoner kronor.

Herr talman! Jag unnar finansministern
och regeringen varje seger när det
gäller sparsamhet, men jag måste för min
del säga att den här reformen får en
skönhetsfläck om inte ökningen av barn -

bidragen kan bli 40 kronor. Annars kommer
vad som nu skall beslutas att betraktas
som en besynnerlig reform bland
mängder av barnfamiljer i stora delar
av vårt land.

Jag kan, herr talman, inte medverka
till något sådant, utan jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till min reservation.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl missförstod alldeles
mina korta anmärkningar angående
förhållandet mellan rösträtt och skattskyldighet.
Han erinrade om att de
samhällselement, som det här gäller, betala
dryga statsskatter av olika slag,
även om de nu få slippa att betala de
kommunala skatterna, och han menade
att jag borde vara till freds med detta.
Men inte är jag den som är angelägen
att det skall lastas så stora skatter som
möjligt på fattiga människor, vilka skatter
det nu än månde vara fråga om. Det
enda jag har talat om är ju det, att det
är naturligt att de personer, som bestämma
inom kommunerna, också skola
känna av den kommunala politikens
verkningar just på deras egen kommunalskatt.

Jag resonerar alltså, för att uttrycka
det litet tydligare, så att ett parti, som
i en viss kommun är angeläget att öka
utgifterna, kanske just till förmån för
sämre ställda samhällselement, därigenom
en gång för alla har tillförsäkrat
sig det säkra stödet av dessa element,
som inte känna någonting av den kommunala
beskattningen. Detta sammanhang
är, för att ytterligare förtydliga
vad jag har att säga, ett mycket viktigt
faktum i vårt nuvarande politiska liv
och ett faktum som förtjänar att ihågkommas
inför de stundande kommunalvalen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skulle inte omedelbart ha gått upp
för att ge denna replik, om jag inte hade
funnit det nästan nödvändigt att påpeka
för herr Sjödahl, att han här sköt
betydligt över målet. Jag har ju inte a
priori kritiserat den beräkning som

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

kommittén har gjort, utan jag har bara
fäst uppmärksamheten på att herr Sjödahl
själv anför uträkningens bristfällighet
som ett argument för att föreslå
en ökning av barnbidragen; han åberopar
den för att få utrymme för en ökning
av barnbidragen. Om jag sedan,
när jag sade det, gav min turnering en
litet skämtsam form, så kanske det ändå
inte kan få vara alldeles otillåtet.

Vidare skulle jag vilja säga att det är
mycket farligt, herr Sjödahl, att göra
den där »skönhetsfläcken» allt större
och större! Den fanns ju inte i kommittébetänkandet.
Den var tämligen liten
när herr Sjödahl talade från talarstolen
före middagen. Men nu liar den brett ut
sig och blivit alldeles förfärligt stor.
Och det är ju alltid så, att om man ser
i den ena änden av kikaren får man en
stark förstoring, och ser man i den andra
änden får man en förminskning. Det
är kanske bäst att hålla sig någonstans
mitt emellan. Jag skall emellertid tillåta
mig att belysa herr Sjödahls exempel
från den andra sidan.

Här ha nu herr Sjödahl, herr Wahlund
och några andra uteslutande talat
om hur mycket mindre skattelättnad
barnfamiljerna få än de barnlösa
familjerna. Men det kanske också vore
lämpligt, om man skall taga hänsyn till
de psykologiska verkningarna, att uppställa
frågan: Hur stor blir skatten efter
reformen?

Jag tar den östgötasocken, som herr
Sjödahl nämnde, och räknar med det
fall, där årsinkomsten är 3 000 kronor.
Jag är inte säker på att mina beräkningar
äro alldeles korrekta — det är
inte så lätt att kontrollera dem på en
kort stund — men jag har kommit till
det resultatet, att kommunalskatten efter
reformen skulle i den kommun som
hade en uttaxering av 10,50 kr. per skattekrona
bli för den barnlösa familjen
120 kronor och för en trebarnsfamilj
30 kronor. I Ljustorp får en familj utan
barn betala 187 kronor och en familj
med tre barn 97 kronor. Reformens resultat
kanske ändå inte te sig så förfärligt
orimliga för folk ens så som utskottsmajoriteten
har tänkt sig den.

Herr VELANDER: Herr talman! Av
mitt första anförande framgick, att jag
ville starkt betona de statsfinansiella
synpunkterna och att den omständigheten
gjorde, att jag hade svårt att träffa
mitt val vid lösningen av frågan om
barnbidragens storlek. Från sådan utgångspunkt
är det ju klart, att jag inte
är benägen att understryka de tankegångar,
som herr Sjödahl här har framfört.

Herr finansministerns uttalande erbjöd
ur min synpunkt åtskilligt av intresse,
även om jag inte på alla punkter
är benägen att instämma med honom.

Propositionen tar sikte på att den
stegring av utdebiteringen inom kommunerna,
som föranledes av den föreslagna
höjningen av ortsavdragen, skall
kompenseras efter två linjer. Dels skola
kommunerna själva bära en utdebiteringsökning
av upp till en krona, och
dels avser man, för att inte någon fysisk
person över huvud taget skall drabbas
av skattehöjning, inlåta sig på en
anpassning av inkomstskatteskalan vid
den statliga beskattningen på sådant
sätt, att detta undvikes.

Detta är nu ett system, som jag har
svårt att förstå. Jag måste betrakta det
såsom föga rationellt, och jag har ock
mycket svårt att tänka mig, att man
skall kunna företaga en sådan omvandling
av skatteskalan vid den statliga beskattningen,
som tillgodoser det angivna
syftet.

Jag har alltså måst förutsätta, att
denna dubbla kompensationslinje snarast
måste ersättas med någonting annat.
Då har jag i mitt stilla sinne utgått ifrån
att vad man i första rummet bör taga
sikte på är en reglering av grunderna
för den kommunala skatteutjämningen,
som så långt möjligt medger en avlösning
av denna konstlade kompensationslinje.
Och om i det sammanhanget det
visar sig, att man måste taga särskild
hänsyn till eller ytterligare beakta den
ökning i utdebiteringen inom kommunerna,
som föranledes av ortsavdragens
höjning — ja, då får man göra det! På
den punkten befinner jag mig alltså inte
på minsta sätt i motsättning till finans -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ministern. Jag har uppfattat finansministern
på det siittet, att han i likhet med
mig förutsätter, att denna dubbla kompensationslinje
skall försvinna snarast
möjligt. Det vore orimligt annars, även
ur finansministerns egen synpunkt, eftersom
lian så ofta talar om att rationalisera
beskattningssystemet.

När man nu höjer barnbidragen för
att kompensera bortfallet av barnavdragen,
kan man inte undgå, säger finansministern,
att komma i ett sådant läge,
att man har å ena -sidan en kanske betydande
överkompensation på vissa håll
och å andra sidan en underkompensation
på andra håll. Överkompensationen
når man i sådana kommuner, där skatteunderlaget
är högt och utdebiteringen
alltså är låg. Där räcker det att höja
barnbidragen med 30 kronor, och det
skulle kanske till och med vara tillräckligt
med en höjning på 25 eller 20 kronor.
Men säger finansministern, det gäller
att söka nå en schablon, ett medeltal,
som kan vara relativt tillfredsställande,
utan att man dock undgår överkompensation
på vissa håll och underkompensation
på andra.

Det är just den tankegången, jag har
svårt att acceptera. Ty om, såsom både
finansministern och jag utgå ifrån, det
gäller att genom denna hastigt förberedda
ortsavdragsreform uppnå en skattelättnad
i synnerhet för de sämst ställda
inkomstskikten, går det inte att säga, att
man i det sammanhanget har skattat åt
schabloner av det innehåll och med det
resultat att man har fått överkompensation
på vissa håll och en betydande underkompensation
på andra.

Detta förhållande föranleder den frågan,
om man inte vid införandet av de
allmänna barnbidragen följde vägar som,
om man hade givit sig tid till elt närmare
övervägande, inte skulle ha följts?
Någon har sagt, att man nu kan finna
sig i en viss underkompensation av den
anledningen, att barnbidragen från början
utmättes för högt. Jag skall inte söka
någon diskussion på den punkten, men
jag vill fråga: Hade det inte varit riktigt
att man, för att nå fram till en tillbörlig
jämlikhet mellan skattskyldiga i kommu -

ner med olika utdebiteringar, redan vid
det första utmätandet av barnbidragen
hade tagit hänsyn till omständigheter,
som vi nu diskutera? Erfarenheten ger
— liksom de slutsatser som finansministern
i dag dragit — vid handen, att det
inte går att åstadkomma jämlikhet olika
skattskyldiga emellan i fråga om dessa
barnbidrag, med mindre än att man tar
hänsyn till de vitt skilda ekonomiska
möjligheterna i de olika kommunerna,
alltså till tillgången på skatteunderlag
per invånare räknat och därmed utdebiteringens
höjd.

Det läge, i vilket vi nu befinna oss, visar
också att schablonlösningar inte passa
med hänsyn till de levande människorna.
Den omständigheten, att man vid
avvägningen av barnbidragen inte har
tagit hänsyn till de skiftande förhållandena
i kommunerna, gör att vi befinna
oss i en återvändsgränd.

Finansministern säger, att frågan om
existensminima måste lösas för sig. Det
har jag ingenting emot, blott man kommer
fram till en snabb lösning. Jag anser,
att spörsmålet härom kan lösas genom
en särskild proposition och att
man inte behöver sammankoppla det
med andra frågor. Men vad jag har velat
säga är det, att så länge man vid
källskatteuppbörd och restindrivning rör
sig med ett existensminimum, som ligger
kanske dubbelt så högt som den
maximisiffra för ortsavdragen, vilken
man är beredd att acceptera, eller ännu
högre, befordrar man inte de sämst ställda
inkomstskiktens intressen. Därmed
bär jag inte velat uppträda till försvar för
den ordning, som nu gäller. Tvärtom,
jag är mycket angelägen att komma till
rätta med de missförhållanden som enligt
min mening nu råda, och jag menar,
att man inte hade bort undanskjuta
lösandet av frågan om existensminima.

Finansministern berörde något frågan
om fastighetsskattens borttagande. Jag
har här inte någon anledning att gå närmare
in på den frågan. Finansministern
sade emellertid, att man väl ändå får
lov att tänka litet noggrannare på den
saken. Ja, det har också varit min mening,
men jag har ansett, att det är på

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

tiden alt man börjar med detta tänkande.
Finansministern frågade, hur det
skulle ställa sig för kommunerna vid
en lågkonjunktur. Ja, det kanske ligger
någonting i denna hans tanke. För mig,
med den inställning jag har, ligger det
dock mycket litet i den, tv jag kan aldrig
tänka mig att på grund av den differentiering
av skatteunderlaget, som
den ekonomiska utvecklingen har lett
fram till, de synpunkter kunna elimineras
som man har att anlägga på en
objektbeskattning, som inte kan utsträckas
till något annat objekt än fastighet
och till stöd för vilken man inte kan
åberopa en enda bärande synpunkt, vare
sig av principiell eller materiell natur.
Om vi tänka oss en lågkonjunktur, som
skulle sätta in med utomordentlig styrka
och följaktligen även eliminera inkomstskatteunderlaget
i kommunerna,
skulle man blott ha fastigheterna kvar
som skatteunderlag. Även fastighetsägarna
skulle emellertid då drabbas av denna
utomordentligt starka lågkonjunktur.
Är det då någon mening i att säga, att
man för fyllande av kommunernas inkomstbehov
skulle lägga skattebördan
helt och hållet på fastighetsskatteunderlaget
och inte på inkomster av såväl
fastighet som andra förvärvskällor?

Det är den ena sidan av saken. Den
andra är, herr finansminister, att jag
inte tror på möjligheten av att inkomstförhållandena
i kommunerna någonsin
komma att bli så bräckliga, att man över
huvud taget behöver diskutera det spörsmål
finansministern här var inne på.

Finansministern yttrade, att om ortsavdragskommitténs
betänkande är väl
grundat så är också propositionen väl
grundad. Nåväl, herr finansminister, för
min del anser jag, att betänkandet är
behäftat med många brister, att det bygger
på en alltför summarisk utredning
och att slutsatserna i flera hänseenden
inte äro riktiga. Då jag alltså inte anser
kommitténs betänkande väl grundat,
har jag med finansministerns egen utgångspunkt
inte heller skyldighet att acceptera
propositionen.

Herr Elon Andersson sökte göra möjligheten
att begripa reservanternas

ståndpunkt något för svår — i första
rummet för sig själv men även för andra.
Han anförde, att reservanterna nu
hade funnit sig kunna acceptera den avvägning
av de kommunala ortsavdragen,
som skett enligt propositionen, eftersom
de inte trodde, att man ett senare
år kunde komma fram till en bättre
avvägning. Reservanterna uppställde
dock först det villkoret, att förslag till
lösning av vissa betydelsefulla avsnitt
inom den kommunala beskattningens
ram skulle föreläggas nästkommande års
riksdag. Men, tilläde herr Elon Andersson,
reservanterna ta tillbaka detta villkor,
ty de förmoda, att det inte bli
möjligt att framlägga förslag till nästa
riksdag, men då kräva de i stället, att
kommunerna och landstingen under
mellantiden tillföras fullständig kompensation
för skattebortfallet.

Ja, vi ha ju måst ta åtminstone någon
hänsyn till vad man har sagt här från
alla möjliga håll, nämligen att man inte
kan hinna med att framlägga förslag till
nästa års riksdag. Följaktligen ha vi
måst förutsätta möjligheten av ett visst
om än kort provisorium, och vi ha då
frågat oss, hur man skall ordna det för
den tid, provisoriet varar.

Är det inte för resten så, herr Elon
Andersson, att utskottet och därmed
även herr Elon Anderson själv å ena
sidan och reservanterna å den andra
ha försökt att närma sig varandra ganska
mycket? Utskottet understryker dock
starkt i likhet med motionerna från höger-
och bondeförbundshåll, att man
inte får dröja med att söka komma fram
till en mera fullständig lösning av kommuanlskatteproblemet.
Det är sålunda
inte någonting märkvärdigt i reservanternas
sätt att resonera.

När det gäller den av reservanterna
förordade kompensationslinjen, har jag
tidigare antytt, och det har för resten
kommit till uttryck både i de föreliggande
motionerna och i reservationen,
att kostnadsberäkningarna för dem te
sig på ett helt annat sätt än om man
följer ortsavdragskommitténs intentioner.

Slutligen säger herr Elon Andersson,

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

att det är klart, att detta provisoriesystem
skall avlösas, men att han ingenting
kan säga om det kommande systemet,
när han nu inbjuder till att acceptera det
föreliggande förslaget. Visar inte detta,
att man i nuvarande läge håller på att
råka in i en återvändsgränd, där man
inte har den minsta aning om hur man
skall komma ut? Det visar sålunda, att
man här har handlat alltför snabbt eller
bortsett från de verkliga sammanhangen.
När man försätter sig i ett läge, som
måste avlösas av något annat, och bekänner,
att man inte alls vet, hur man
skall komma ur detta läge, visar det i
själva verket, att man handlat på ett sätt
som inte bort ifrågakomma. Det är i varje
fall mitt intryck.

Herr WERNER: Herr talman! I en replik
gav finansministern uttryck för det
mycket intressanta medgivandet, att det
skulle vara relativt lätt att avskaffa fastighetsskatten,
om man bortser från att
detta är en fråga, som sammanhänger
med kommunernas skatteunderlag, särskilt
i en lågkonjunktur.

Hur är det emellertid med den saken?
För närvarande lär väl fastighetsskatten
inte betyda så särskilt mycket såsom ett
garanterat skatteunderlag för kommunerna.
Jag angav i mitt första anförande,
att kommunernas hushållning numera
omsluter mycket stora belopp. Om vid
en lågkonjunktur inkomstskatteunderlaget
viker undan och det relativt ringa
fastighetsskatteunderlaget, som för närvarande
omfattar endast elva procent av
det totala skatteunderlaget, skall få uppbära
den del, som övervältrats från inkomstskatteunderlaget
i dess helhet, och
detta skulle ske i samma ögonblick som
fastighetsägaren utsattes för lågkonjunkturens
pressningar — ja, då undrar jag
hur det går för fastighetsägaren! Det är
väl något, som är alldeles oefterrättligt,
att en övervältring skall ske på fastighetsägaren,
då hans förmåga att hära
skatten minskas.

Fastighetsskattens fortvaro i det kommunala
skattesystemet är ett absolut hinder
för nödiga och önskvärda

It Första kammarens protokoll 1950. Nr ‘JO.

på kommunalbeskattningens område.
Hur skall det ställa sig i det ögonblick,
då en lågkonjunktur sätter in, om vi bibehålla
fastighetstaxeringsvärden, som
kanske förhöjts med en mycket stor procent
— jag skall inte försöka ange någon
siffra —- med påföljd att den andel,
som fastigheterna ha att uppta av den
kommunala skattebördan, blir ännu
större?

Finansministern sade bland annat, att
reservanterna gjort sig skyldiga till en
anomali, då de vända sig mot sättet för
åstadkommande av kompensation till
kommunerna men samtidigt föreslå en
höjning av samma kompensation. Ja,
den skatteintäkt, som kommunerna mista,
uppgår till 250 miljoner kronor. Denna
summa skall betalas av någon. Är det
riktigare, att den betalas av landskommunernas
känsliga, tvekluvna skatteunderlag,
där uttaxeringen vilar på proportionell
grund, än att den betalas av
staten, som tar ut skatten enligt en progressiv
skatteskala? Jag ställer frågan,
om det i och för sig kan föreligga några
betänkligheter mot att man av statsmedel
fyller den förlust, som kommunerna
och landstingen få vidkännas.

Vad beträffar dessa 121 miljoner kronor,
som det skulle återstå att fylla och
som nu måste uttagas från det kommunala
skatteunderlaget, är det ingalunda
reservanternas mening, att man skall bibehålla
denna illa genomtänkta och irrationellt
verkande ordning. Jag kan å
andra sidan aldrig tänka mig, att finansministern
heller i längden orkar med
att bereda rum för det belopp av 121
miljoner kronor, som hans förslag innebär,
såsom kompensation av statsmedel
till kommunerna. Men jag hoppas och
tror, att inte finansministern menar —
liksom herr Elon Andersson, efter vad
jag tyckte mig märka — att det där systemet
så småningom skall torka ut. Ty
det måste väl vara ännu mera halsbrytande
— finansministern använde det
ordet i sammanhanget — att ställa kommunerna
i bräschen genom att låta dem

få vidkännas dessa ytterligare 121 miljoner
kronor än att låta staten betala
reformer dem.

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Jag har velat belysa den sidan av saken,
tv jag kan inte finna annat än att
detta system måste avlösas av ett vettigare
skatteutjämningssystem, grundat
på helt andra principer än dem vi för
närvarande ha. Det är ingalunda möjligt
att bibehålla det i längden, och det har
heller inte varit reservanternas mening
att göra det annat än under en mycket
kort övergångstid, tills hela kommunalskattesystemet
kan utformas efter andra
och mera rationella grunder.

Beträffande barnbidragen har jag redan
utvecklat mina synpunkter. Jag kan
förstå finansministerns bekymmer, då
det gäller att skaffa fram nödiga medel.
Det är någonting som man måste hysa
respekt för, och jag skall betyga detta
från min plats i kammaren. Men å andra
sidan berövar man här barnfamiljerna
mera genom indragningen av ortsavdragen
än de få i kompensation i form av
förhöjningen av barnbidraget med 30
kronor. Det gäller framför allt i de hårdast
belastade kommunerna. Med hänsyn
till penningvärdets fall och vad som
inträffat, sedan systemet med barnbidrag
inrättades, är det riktigt, att man
nu med en gång utdanar det så, att barnbidraget
skall kunna med en viss varaktighet
utgå med det belopp, som nu kommer
att fastställas. Eljest ha vi att möta
berättigade krav på höjning av beloppet
inom den närmaste tiden. Den ökade
börda, som barnfamiljerna få att axla i
vårt välordnade samhälle, är tung, och
man bör tänka på att ge den kommande
generationen en god omvårdnad.

Särskilt efter herr Velanders yttrande
har jag ingen anledning att bemöta
herr Elon Andersson, men jag vill likväl
säga, att jag blir bekymrad, när han
gör gällande, att det borde finnas en
avvecklingsplan beträffande det nu utformade
kompensationsbidraget till kommunerna.
Jag är mycket bekymrad, om
denna avvecklingsplan skall vila på någon
annan grund än en rationellt ordnad
skatteutjämning, där de svagaste kommunerna
få en verksam hjälp av statsmedel,
och om man avser att så småningom
avveckla statsbidraget för att
låta kommunerna själva bära hela bör -

dan. Det finns ingen möjlighet för åtminstone
norrlandskommunerna att göra
det. Det skulle vålla både kommunerna
och landstingen i Norrland mycket
stora svårigheter.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har fortfarande
svårt att kunna förena herr Werners
argumentation här i kammaren med de
uttryck, som användas i den av honom
undertecknade reservationen. Herr Werners
huvudlinje i hans argumentering
är att kommunerna böra tillföras så stora
bidrag som möjligt från staten, om
de skola kunna bära de ökade ekonomiska
bördor, som skatteunderlagets
sänkning kommer att medföra. Men i reservationen
skriver herr Werner, att om
de nämnda huvudfrågorna erhålla en annan
lösning än som i reservationen föreslås,
så kommer detta att betyda, att statens
kostnader komma att avsevärt understiga
dem som förutsatts i propositionen,
eftersom för sådant fall statsbidrag skulle
utgå endast till särskilt skattetyngda
kommuner. Och i fortsättningen säges
det i reservationen: »Hur stor denna
kostnadsminskning skulle bli, kan givetvis
icke med någon större säkerhet här
angivas. Att den skulle bli betydande får
dock betraktas såsom visst.»

Jag har mycket svårt att förena å ena
sidan ett bekymmer för att kommunerna
genom en avveckling av statsbidraget,
som enligt vad jag har förordat skulle
ske planmässigt, skulle åsamkas oerhörda
svårigheter och å andra sidan talet
om att man omedelbart vill ha ett system,
som skulle göra statsbidraget till
kommunerna mindre.

Och samtidigt som herr Werner talar
om att det är mycket olämpligt att låta
kostnaderna för ortsavdragsreformen
åvila det kommunala skatteunderlaget i
stället för det statliga, säger herr Werner
i reservationen, att det system, som
han förfäktar och som skulle minska bidraget
till kommunerna, skulle medge en
starkt motiverad lättnad i den direkta
statsbeskattningen. Jag förstår inte hur
det går ihop, herr Werner!

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Till sist vill jag påpeka, att jag är lika
övertygad som herr Werner om att det
måste vara något system, som ger kommunerna
hjälp åtminstone under en period,
tills de hinna anpassa sig efter de
nya förhållandena. Och jag har ingenting
alls att invända emot att man då
prövar även skatteutjämningens väg.

Herr WERNER (kort genmäle): Jag
kan inte förstå, att inte herr Elon Andersson
har fattat innebörden i vad som
jag har yttrat bär och vad som står i
reservationen. Den senare tar sikte på
ett mycket kortvarigt provisorium i avvaktan
på att man skall komma fram till
en riktigare lösning av hela kommunalskattefrågan.
Vi vilja ha ett riktigare
skatteutjämningssystem, som inte längre
medger, att statsbidrag i den ordning,
som nu föreslås, tillkomma kommuner
med låg uttaxering, exempelvis sådana
som bara ha en utdebitering av två eller
tre kronor per skattekrona och som
strängt taget inte ha behov av statsbidrag.
De medel, som därigenom lösgöras,
kunna tillfalla hårdare beskattade
kommuner. Det skulle dels innebära en
rationellare ordning och dels, såsom det
mycket riktigt har sagts här, medföra
en icke obetydlig lättnad i de nu föreslagna
statsutgifterna.

Det är alldeles uppenbart, att det är
möjligt att lösa hela kommunalskattefrågan
efter riktigare grunder än vad
som nu sker med åtskilligt mindre kostnader
än dem, som utskottets förslag
kommer att medföra.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad herr
Sjödahl sagt, men då jag tillsammans
med ett par kamrater väckt en motion
angående barnbidragets storlek, ber jag
att få säga några ord.

I bevillningsutskottets betänkande kan
man på s. 35 läsa följande: »l motionerna
har gjorts gällande, att barnfamiljer
bosatta i kommuner i de högre dyrorterna
och med högre utdebitering än
10 kronor skulle bliva underkompense -

rade, därest barnbidragen endast höjdes
med 30 kronor. — Påpekandet i motionerna
är givetvis i och för sig riktigt.
Å andra sidan skulle, såsom i propositionen
framhållits, en höjning av barnbidraget
med 20 kronor i kommuner i
de lägre dyrortsgrupperna och med låg
utdebitering utgöra full kompensation
för barnavdragets bortfallande. Vid sådant
förhållande anser utskottet den i
propositionen gjorda avvägningen böra
godtagas.»

Om jag tolkar detta rätt, herr talman,
skulle det betyda, att man skulle förklara
för barnfamiljerna på de dyrare
orterna, att visserligen få de en försämring,
men att de inte skola glömma att
det finns familjer i andra delar av landet,
som få en förbättring! Är det någon
i denna kammare, som tror, att dessa
barnfamiljer skulle godta en sådan
förklaring? Det är det väl knappast.

Jag vill erinra om att bl. a. socialstyrelsen,
kammarrätten, Landsorganisationen
och flera länsstyrelser, däribland
länsstyrelserna i Örebro län och Blekinge
län, i sina remissyttranden ha förordat
höjning av barnbidraget med 40
kronor. Det förvånar mig inte att framför
allt Landsorganisationen har gått in
för denna linje, och Landsorganisationen
finner ju att det är möjligt, att detta
högre barnbidrag rymmes inom den utgiftsram,
som det här tidigare har talats
om.

Någon nämnde för en stund sedan, att
det är ett förhållandevis litet antal familjer,
som inte erhålla full kompensation.
Det är väl ändå inte riktigt. Medelutdebiteringen
i kommunerna var år 1949
för hela riket 11 kronor 10 öre. Vi skola
inte glömma, att utom den egentliga
kommunalskatten är det också fråga om
landstingsskatt och tingshusmedel. Det
betyder att det är ett mycket stort antal
barnfamiljer, som få den underkompensation,
varom här talats.

Hur det blir i framtiden, sedan vi fått
utveckla systemet med bidrag från staten
till kommunerna för utjämning av
skattebortfallet, är det väl för tidigt att
nu yttra sig om.

Ingen av oss är väl obekymrad om de

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag.
Men från flera håll har det vittnats
om att man kan hysa goda förhoppningar,
att kostnaderna i alla fall skola
kunna inrymmas i den kostnadsram,
som utskottet har angivit.

Häromdagen var jag inne i medkammaren
och hörde på en debatt. Bevillningsutskottets
ärade ordförande uttalade
därvid såsom sin mening, att de, som
fostras i bevillningsutskottet, framför
alla andra få tänka på statens inkomster,
under det att ledamöter av andra
utskott kanske inte gärna tänka på annat
än utgifterna. Det kanske ligger något
i att ett utskott, som framför allt
sysslar med inkomsterna, blir i tillfälle
att på ett helt annat sätt än de andra
överväga statens möjligheter i ekonomiskt
hänseende. Men det slog mig, att
det även finns andra fostringscentraler,
som äro högaktuella just i dag, nämligen
de barnrika familjerna. De av oss som
fostrats i de centralerna ha nog en
ganska stor respekt för den betydelse,
som en ökning av barnbidraget med 40
i stället för 30 kronor skulle ha för dessa
barnfamiljer. Det är väl ändå inte riktigt
att säga, att höjningen inte har någon
som helst betydelse. Vi veta att just
de familjerna få vända på slanten många
gånger, innan de ge ut den. Jag hoppas
att man inte behöver anses förfallen till
någon sentimentalitet, när man belyser
just den detaljen.

Efter vad jag förstår bör det vara
möjligt för oss att genomföra en förbättring
av bidraget med 40 kronor i stället
för 30 kronor, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den
med I betecknade reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Den siste ärade talarens inlägg ger mig
anledning att understryka den synpunkten,
att ingen har motsagt, att det kommer
att finnas rätt många barnfamiljer
—• dock icke flertalet — som icke få full
kompensation. Men man måste väl ändå
fråga, om det kan vara klokt att ge
dem full kompensation, när man därigenom
ger det stora flertalet överkompensation.
År det inte, som jag sade i mitt

första anförande, att ödsla med statens
medel''? Det hade varit en annan sak, om
motionärerna och reservanterna hade föreslagit,
att man skulle försöka bota denna
ojämnhet med en differentiering av
barnbidragssystemet eller, såsom de sakkunniga
faktiskt ha sagt i sitt betänkande,
försöka komma till rätta med saken
på skatteutjämningsvägen. Jag måste
ånyo understryka, att det är alltför kostsamt
att ge de underkompenserade full
kompensation, eftersom man samtidigt
genomför en överkompensation för de
övriga.

När herr Näsström säger att det finns
goda förhoppningar att kunna inrymma
dessa 17 miljoner kronor i den tänkta
kostnadsramen, vill jag bara säga, att
det skulle vara bättre, herr Näsström,
med litet kunskaper på området än med
förhoppningar!

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet faller åter
tillbaka på att, om man nu höjer barnbidraget
med 30 kronor, kommer det visserligen
inte att bli tillräcklig kompensation
för barnförsörjarna i många kommuner,
men det blir överkompensation
för barnförsörjare i ett stort antal andra
kommuner. Jag var något inne på den
saken i mitt första anförande, och då
tillät jag mig att säga, att, om man inte
på denna punkt nu kan komma fram till
en rationell ordning, skall man skjuta på
frågan om reglering av barnbidragen,
tills man kan ta upp kommunalskattefrågorna
i stort. Man skall följaktligen
bevara status quo under den korta tid
av ett eller två år, innan man når fram
till kommunalskattereformen. Man bibehåller
alltså under mellantiden de nuvarande
barnavdragen, och skulle det då
inte finnas utrymme för resonemanget,
att man genom en reform går in för en
avvägning, som medför alltför stora
ojämnheter i kompensationshänseende?
Den tankegång, som herr finansministern
nu senast framförde, visar, att man
hade bort skjuta på den här frågan, tills
man hade hunnit närmare överväga den
och detta i ett därför lämpligt sammanhang.

Tisdagen den 23 mai 1950 em.

Nr 20.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed Sedan kammarens ledamöter intagit
slutad, yttrade herr talmannen, att med sina platser samt voteringspropositionen
anledning av de därunder förekomna ånyo upplästs, verkställdes till en böryrkandena
propositioner komme att jan omröstning genom uppresning. Herr
framställas särskilt beträffande varje talmannen förklarade, att enligt hans
punkt av utskottets i förevarande be- uppfattning flertalet röstat för ja-propotänkande
gjorda hemställan. sitionen.

I fråga om punkten I 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen I: 509 i motsvarande
del.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

På sedermera gjorda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna I 2 och
I 3 hemställt.

Härpå gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som framkommit beträffande
punkten I 4, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sjödahl m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, i vad den avsåge
förevarande lagförslag; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57 punkten I 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sjödahl in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
vad den avser förevarandc lagförslag.

Då emellertid herr Sjödahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna II a och
II b hemställt.

I avseende på punkten II c, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla den av herr Gustaf Elofsson m.
fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57 punkten II c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. kompensation till kommuner för skatteförlust m. m.

vid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna II d—II
g hemställt.

Ang. kompensation till kommuner för
skatteförlust m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928, nr 370, m. m., i vad propositionen
avser grunder för utbetalande
av statsbidrag, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 241 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 31 mars 1950, föreslagit
riksdagen att dels antaga vissa vid
propositionen fogade författningsförslag,
dels ock godkänna i propositionen angivna
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande
fall, till landsting.

Propositionen hade, såvitt angick
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande fall,
till landsting, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner, vilka,
såvitt de angingo de delar av propositionen
som remitterats till statsutskottet,
hänvisats till detta utskott och i övrigt
till bevillningsutskottet, nämligen

1:508 av herr Veländer m. fl.;

1:509 av herrar Öhman och Helmer
Persson;

1:511 av herrar Björck och Lindblom; 11:602

av herr Hedlund i Rådom
in. fl.;

II: 603 av herr Persson i Landafors
m. fl.;

II: 605 av herrar Svensson i Ljungskile
och Ståhl samt

11:606 av herr Hjalmarson in. fl.

I de likalydande motionerna I: 508 och
11:606 hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte, med avslag
å propositionen nr 241, besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville, med beaktande av de synpunkter
som i motionerna anförts, för
1951 års riksdag framlägga förslag till
en reform av den kommunala beskattningen
i dess helhet att träda i kraft den
1 januari 1952, omfattande bl. a. en reglering
av grunderna för den allmänna
skatteutjämningen.

I de likalydande motionerna 1:509
och II: 603 hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att kommuner och landsting måtte
kompenseras av statsmedel för det
skattebortfall, som uppstode genom den
föreslagna kommunalskattereformen.

I de likalydande motionerna I: 511 och
11:605 hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att vissa i motionerna berörda
spörsmål avseende grunderna för beräknande
av statsbidrag till kommunerna i
anledning av den föreslagna ortsavdragsreformen
måtte göras till föremål för
fortsatt utredning.

I motionen II: 602 slutligen hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att, intill dess
ett mera rationellt och effektivt system
för den kommunala skatteutjämningen
beslutats och trätt i kraft, ersättning av
statsmedel skulle utgå till såväl primärkommuner
som landsting för hela den
höjning av deras utdebitering, som bleve
en följd av ett bifall till den i propositionen
föreslagna omläggningen av
det kommunala ortsavdragssystemet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:508 och 11:606, 1:509
och 11:603, 1:511 och 11:605 samt II:
602, såvitt nu vore i fråga, godkänna i
propositionen nr 241 angivna grunder
för utbetalande av statsbidrag till kommuner
och, i förekommande fall, till
landsting.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

Ang. kompensation till kommuner för skatteförlust m. m.

Reservation hade avgivits av herr Gränebo,
fröken Andersson samt herrar von
Heland, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:508 och 11:606 samt 11:602,
med avslag å propositionen nr 241 ävensom
motionerna 1:509 och 11:603 samt
I: 511 och II: 605, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville för
1951 års riksdag framlägga förslag till
ändrade grunder för den allmänna skatteutjämningen; b)

uttala att, för den händelse den
avsedda regleringen av grunderna för
den allmänna skatteutjämningen icke
skulle hinna bli genomförd till årsskiftet
1951/52, den för primärkommunerna
och landstingen uppkommande utdebiteringsökningen
på grund av förändrade
ortsavdrag skulle i sin helhet täckas av
statsmedel.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag skall nöja mig med att med
hänvisning till vad jag i den föregående
debatten har sagt be att få yrka bifall
till motionen nr 509 i denna kammare,
i vad den gäller yrkandet, att kommunernas
och landstingens skattebortfall
helt skall täckas av statsmedel.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad
en reservation, vartill anslutit sig
åtta av statsutskottets ledamöter, och jag
är en bland dem.

Vi ha där hemställt, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om att Kungl. Maj:t för 1951 års riksdag
framlägger förslag till ändrade grunder
för den allmänna skatteutjämningen,
och dels att riksdagen skulle uttala att,
för den händelse den avsedda regleringen
av grunderna för den allmänna skatteutjämningen
icke skulle hinna bli genomförd
till årsskiftet 1951—1952, den

för primärkommunerna och landstingen
uppkommande utdebiteringsökningen på
grund av förändrade ortsavdrag skall i
sin helhet täckas av statsmedel.

Sedan nu emellertid kammaren bifallit
bevillningsutskottets betänkande nr
57, föreligger inte längre något skäl att
vidhålla reservationens yrkande. Reservationen
anknytes nämligen till en reservation
vid bevillningsutskottets betänkande,
avgiven av herr Gustaf Elofsson
m. fl. Sedan beslut nu fattats i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan,
föreligger inte någon anledning att
nu yrka på att kammaren skall fatta ett
beslut, som ansluter sig till reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
och som därför delvis inte skulle ha
motsvarighet i det fattade beslutet rörande
barnbidraget.

Ehuru jag inte anser skäl föreligga att
yrka bifall till reservationen till statsutskottets
utlåtande, anser jag emellertid
alltjämt, att de synpunkter, som där
uttalas, ha aktualitet och framdeles böra
kunna tagas upp till övervägande.

Jag har således, herr talman, inte något
yrkande i denna punkt.

Herr WERNER: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till den av herr
Gränebo m. fl. till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Statsutskottet
har i detta sammanhang endast
haft att behandla grunderna för
utbetalande av statsbidrag till kommuner
och i vissa fall till landsting i anslutning
till det förslag, som nyss har
antagits. Efter den diskussion, som har
förekommit, är det väl rätt överflödigt
att närmare gå in på denna fråga. För
min del skulle jag endast vilja uttrycka
den förhoppningen, att den i propositionen
företagna ändringen i ortsavdragskommitténs
förslag, att till utgångspunkt
vid beräkningen av kommunernas utdebiteringsbehov
skall tagas treårsperioden
1947—1949 i stället för den av kommittén
föreslagna sjuårsperioden 1944

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Ang. kompensation till kommuner för skatteförlust m. m.

—1950, skall leda till ett för kommunerna
så rättvisande resultat som möjligt.
Skulle det visa sig att detta inte blir fallet,
så vill jag hoppas, att denna fråga
kommer att bli föremål för ytterligare
överväganden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Sedan nu herr Werner trots
det beslut, som kammaren har fattat,
likväl anser sig böra yrka bifall till den
reservation, som är knuten till statsutskottets
utlåtande nr 186 och där mitt
namn förekommer som första namn,
skall jag, herr talman icke sätta mig
emot att ett sådant yrkande framställes.
Anser herr Werner, att kammaren bör
bifalla reservationen, har jag inte någon
anledning att motsätta mig det.

Herr WERNER: Jag har tillåtit mig att
framställa yrkandet om bifall till herr
Gränebos m. fl. reservation, ty vad utskottet
och reservanterna här föreslå
skiljer sig helt från det beslut, som kammaren
har fattat med anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 57.
Där upptogo reservanterna frågan om
ett upphävande av fastighetsskatten
m. m. Här gäller det frågan om ekonomisk
kompensation till kommunerna
för den skatteförlust, som kommunerna
komma att lida genom höjning av
ortsavdraget. Jag har velat påpeka denna
skillnad för att förklara, varför jag
har ansett mig böra fullfölja det yrkande,
som vi framställt i motionerna.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag ber att med anledning av herr Werners
senaste yttrande få säga, att det kan
vara riktigt, att riksdagen här skall anvisa
medel till utjämning av den skatteförlust,
som kommunerna lida, men
dessa medel måste väl anvisas i anslutning
till det beslut, kammaren tidigare
har fattat, eftersom det utgör grunden
för det statsbidrag, som skall utgå till
kommunerna.

Nu är emellertid, såsom herr Werner
här påpekade, formuleringen i denna reservation
så vid, att det kan vara möjligt
att sträcka sig åtskilligt längre än
som sker genom det beslut, som kammaren
har fattat genom att bifalla bevillningsutskottets
betänkande nr 57. Ett
bifall till reservationen bör ju inte strida
emot det redan fattade beslutet, men ett
bifall till densamma skulle medföra, att
mera pengar ställas till förfogande än
som är nödvändigt. När kammaren för
en stund sedan hade fattat beslut om att
inte medgiva anstånd för att man skall
hinna göra en fullständig utredning av
utjämningsfrågan, är det givet, att då
behövas inte de pengar, som herr Werner
hemställer om att riksdagen skall
anvisa.

Det är anledningen till mitt första yrkande.
Jag ansåg, att man inte bär borde
fatta motstridande beslut, utan att besluten
skulle vara enhetliga, och statsutskottets
förslag innebär ett tillgodoseende
av det behov som föreligger på grund
av det beslut, kammaren har fattat. Men
finner herr Werner trots detta, att reservationen
bör bifallas, skall jag inte
sätta mig emot det.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) av herr Persson,
Helmer, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen 1:509 i nu
ifrågavarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen, upp -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

sattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 186, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Lagförslag om svenskt medborgarskap.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Majtts proposition med förslag till lag
om svenskt medborgarskap, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 217, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om svenskt medborgarskap.

Lagförslag om svenskt medborgarskap.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
en i anledning av densamma inom första
kammaren väckt motion, nr 488, av herr
Herlitz, dels ock en före propositionens
avlämnande inom andra kammaren
väckt motion, nr 383, av herr Johnsson
i Stockholm.

I motionen II: 383 hade föreslagits,
att riksdagen skulle bemyndiga Kungl.
Maj:t att, när det gällde flyktingar undan
regimer, som de icke ansåge sig
kunna leva under, tillämpa generösareprinciper
för beviljande av svenskt medborgarskap
såväl i fråga om tidens längd
som övriga sociala krav eller, om dessa
nya principer behövde stadfästas av
riksdagen, uppdraga åt Kungl. Maj:t att
inkomma till riksdagen med förslag till
nya bestämmelser.

Motionen 1:488 utmynnade i yrkande,
att riksdagen vid antagande av propositionen
nr 217 måtte vidtaga vissa ändringar
i lagförslagets 6 § och göra vissa
uttalanden, som närmare angivits i motionen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen ■— med förklarande,
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget -— måtte för sin
del antaga under punkten infört förslag
till lag om svenskt medborgarskap;

B) att motionerna 1:488 och 11:383,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
A), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I förslaget till lag om svenskt medborgarskap
voro de båda första styckena
av 6 § så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Konungen äger på ansökan till svensk
medborgare upptaga (naturalisera) utlänning
som

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist här
i riket;

(i utskottets förslag:)

Konungen äger på ansökan till svensk
medborgare upptaga (naturalisera) utlänning
som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här i riket;

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Lagförslag om svenskt medborgarskap.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och
sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket att
sökanden upptages till svensk medborgare
eller har sökanden förut ägt svenskt
medborgarskap eller är sökanden gift
med svensk medborgare eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens förhållanden
särskilda skäl för dennes upptagande
till svensk medborgare, må naturalisation
beviljas, även om de i första
stycket under punkterna 1, 2 och 4 stadgade
villkoren icke äro uppfyllda. Om
synnerligen starka skäl tala därför, må
avvikelse ske från villkoret under punkt

3. Är sökanden dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, må, även om
annat särskilt skäl ej föreligger, avvikelse
ske från det under punkt 2 angivna
villkoret.

Herr HERLITZ: Herr talman! I det förslag
till ny medborgarskapslagstiftning,
som här föreligger, är det kanske en
punkt, som alldeles särskilt tilldrar sig
intresse.

Enligt gällande rätt är, såsom kammarens
ledamöter torde känna till, förhållandet
det, att om en utländsk kvinna
gifter sig med en svensk man, medför
giftermålet utan vidare att hon blir
.svensk medborgare. Det har nu varit
vissa omständigheter, som ha gjort, att
man inte längre har velat fasthålla vid
denna ordning. Man gör i stället på det
viset, att man hänvisar den utländska
kvinna, som gifter sig med en svensk
man, till att söka naturalisation. Man
lättar hennes väg till det svenska medborgarskapet
allenast på det sättet, att
hon skall kunna vinna naturalisation på
billigare villkor än andra.

För min personliga del tror jag, att
det är ett principiellt riktigt steg, som
man här har tagit, men jag bär i en
motion givit uttryck åt den meningen,
att det är skäl att på det här området
visa all möjlig försiktighet. Det måste väl
ändå för oss i stort sett framstå som det
naturliga, att en kvinna, som gifter sig

(i utskottets förslag:)

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och
sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket att
sökanden upptages till svensk medborgare
eller har sökanden förut ägt svenskt
medborgarskap eller är sökanden gift
med svensk medborgare eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens förhållanden
särskilda skäl för dennes upptagande
till svensk medborgare, må naturalisation
beviljas, även om de i första
stycket stadgade villkoren icke äro uppfyllda.
Är sökanden dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, må även
om annat särskilt skäl ej föreligger, avvikelse
ske från det under punkt 2 angivna
villkoret.

med en svensk man, tillika införlivas i
det svenska folket och sålunda vinner
samma medborgarskap, som hennes barn
komma att ha.

Med utgångspunkt härifrån har jag i
min motion uttalat mig för att man med
accepterande av Kungl. Maj :ts linje skall
göra det mesta möjliga för att underlätta
medborgarskapsförvärvet för den kvinna,
som har gift sig med en svensk man,
och jag har haft den glädjen att se, att
utskottet har uttalat sig ganska bestämt
i motionens riktning. Det föreligger ett
uttalande, som går ut på att naturalisationspraxis
bör utformas så, att när en
utländsk kvinna gifter sig med en svensk
man, »naturalisationsförfarandet under
normala tider för det stora flertalet fall
kommer ett anmälningsförfarande nära».
Att så sker, är enligt utskottets mening
en »förutsättning för att naturalisationslinjen
skall kunna godtagas».

Utskottet bär vidare utvecklat denna
sin syn med varjehanda uttalanden om
huruledes en utländsk kvinna, som gifter
sig med en svensk man och bosätter
sig här i landet, skall åtnjuta lättnader
utöver dem Kungl. Maj:t tänkt sig i
olika hänseenden. Det är emellertid en

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

liten missräkning som jag har haft här
och som jag ber att få anmäla för kammaren.

Utskottet har visserligen beaktat läget
för de utländska kvinnor, som bosätta
sig här i landet. Men vi ha ju att räkna
med en hel del andra fall också. Vi ha
svenskar, som bo i utlandet, stanna kvar
där och gifta sig med utländska kvinnor;
vi ha vår diplomatiska och konsulära
personal, och vi ha många personer,
som äro knutna till svenska företag
i utlandet eller eljest verksamma
där. Hur skall i sådana giftermål medborgarskapsfrågan
för hustrun bedömas
enligt utskottets mening? Departementschefen
har uttalat sig ganska snävt på
den punkten. Han erkänner att det
»ofta», som han säger, »finnes ett legitimt
intresse för en i utlandet bosatt
svensk att hans hustru må kunna utan
dröjsmål bli svensk medborgare.» Han
pekar på en del situationer, där detta kan
vara skäligt. Men han tycks inte vilja
acceptera detta såsom det normala. Häremot
har jag vänt mig i min motion, och
det har då varit, som sagt, något av
en missräkning för mig att finna, att
utskottet på denna punkt har uttalat att
‘utskottet i allt väsenligt kan instämma
i vad departementschefen uttalat.

Jag vet inte riktigt, hur detta utskottets
uttalande skall förlikas med det generella
principuttalande, som jag inledningsvis
citerade, nämligen att vi över
huvud taget skola se till, att naturalisationsförfarandet
tillämpas på det sättet,
att de kvinnor, som gifta sig med svenska
män, knappast ha mer att göra iin att
anmäla sin önskan om svenskt medborgarskap
för att bli svenska medborgare.
Det vore tacknämligt, om man kunde
från utskottets sida få höra, hur utskottet
sett på denna sak, som — det vill
jag understryka — för svenskarna i förskingringen
är av ganska stor betydelse.

Herr BRANTING: Herr talman! Det
lagförslag, som bär har framlagts för
riksdagen, förtjänar säkerligen stort intresse
och kommer att få en ingripande
betydelse i det dagliga livet för många
människor.

Lagförslag om svenskt medborgarskap.

Jag hörde för min del till dem, som
vid första genomläsningen av det föreliggande
förslaget tyckte att däri funnos
åtskilliga bestämmelser, som inneburo
en skärpning och en viss tillbakagång
i förhållande till nu gällande, relativt
liberala principer. Genom utskottsmotiveringen
har emellertid de ifrågavarande
bestämmelserna, som jag här
strax skall något närmare vidröra, fått
en sådan innebörd, att man i stort sett
kan säga, att lagförslaget tillgodoser de
önskemål beträffande en liberal praxis,
som skäligen kunna ställas. Här föreslås
sålunda, för att ta ett exempel, den
förändringen i förhållande till gällande
rätt, att en utlänning, som lever i Sverige
och vill söka svenskt medborgarskap,
skall ha vistats här sju år för att
få sådant medborgarskap, under det att
förut gällande bestämmelser inneliöllo,
att han skulle ha vistats här allenast
fem år. I själva verket har på denna
speciella punkt i praxis gällt en vistelsetid
i de allra flesta fall av åtta,
nio och under krigstiden till och med
tio år eller mera. Man har under de
sista åren försökt att komma ned till
sju år, och på den sista tiden torde man
från Kungl. Maj:ts sida ha tillämpat en
praxis av sju år. Genom de uttalanden,
som nu gjorts i utskottsmotiveringen,
är klarlagt, att sju år skola, så ofta inte
särskilda omständigheter till annat föranleda,
verkligen vara regel. Det skall
alltså bli möjligt för utländska medborgare,
som här vistas och önska bli svenskar,
att få sitt svenska medborgarskap
redan efter sju år. Motiveringen till den
blivande lagen på denna punkt förlänar
stadgandet en sådan innebörd, att man
torde kunna påstå att här i själva verket
inträder en viss förbättring i nu
gällande ordning.

Även i åtskilliga andra punkter ha
klara och tydliga uttalanden gjorts av
utskottet, som måste sägas innebära väsentliga
framsteg i jämförelse med propositionen.
Sålunda förekomma ju särbestämmelser
beträffande medborgarskapsansökningar
för medborgare i de
nordiska länderna, och det har nu klart
sagts ut, att den vistelsetid, som i dessa

Nr 20.

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Lagförslag om svenskt medborgarskap.

fall regelmässigt skall erfordras, bör vara
allenast tre år. 6 § i lagen ger Kungl.
Maj:t möjlighet, när omständigheterna
särskilt föranleda därtill, att väsentligt
mildra samtliga de villkor, som äro uppställda
såsom regel för vinnande av
svenskt medborgarskap. Bestämmelserna
beträffande medborgare i de nordiska
länderna, som söka svenskt medborgarskap,
komma genom det nordiska samarbete,
som ägt rum i detta ärende, att
bli gällande även för svenska medborgare
som söka medborgarskap i Norge
eller i Danmark, där ju villkoren och
praxis hittills ha varit sådana, att vederbörande
svenskar fått vänta betydligt
längre tid för att vinna medborgarskap.

Över huvud taget är det skäl att observera
och glädja sig åt det nordiska samarbete,
som här har kommit till stånd
och som ju har medfört, att i allt väsentligt
likartade regler hädanefter komma
att gälla i de tre nordiska länderna
på detta område. Jag vill stryka
under vad utskottet i sitt utlåtande framhävt,
nämligen den alldeles nya formen
för detta nordiska samarbete. Här har
sålunda inte bara förekommit att lagförslaget
utarbetats gemensamt av delegerade
från de tre olika länderna, utan sedan
ärendet avancerat vidare, har också
ett samråd ägt rum mellan ledamöter i
det svenska lagutskottet och representanter
för motsvarande utskott i de norska
och danska parlamenten. Sålunda
har här ägt rum en direkt kontakt mellan
lagutskotten i de tre nordiska länderna,
vilket har möjliggjort att man under
utskottsbehandlingen kunnat resonera
sig fram till likartad lagtext och
jämväl en likartad motivering. Jag vill
framhålla vad sålunda förekommit såsom
en glädjande händelse och en utveckling
värd att beakta. Initiativet var
danskt.

Beträffande den speciella fråga, som
herr Herlitz berörde ■— äktenskapsinverkan
på kvinnans medborgarrättsliga
ställning — må erkännas att det var ett
steg, som på många håll väckte en viss
förvåning, när man i detta lagförslag!
gick ifrån den gamla regeln att en ut-l

ländsk kvinna, som gifter sig med en
svensk man, därigenom utan vidare förvärvar
svenskt medborgarskap. Nu skall
ju i stället gälla att hon måste söka dylikt
medborgarskap. Men i detta sammanhang
är att märka, att man icke
minst genom den interskandinaviska utskottsbehandlingen,
har vunnit full enighet
om, att detta ansökningsförfarande,
rent tekniskt sett, bör vara en enkel procedur
och att, om ingenting särskilt föranleder
till annat, den utländska kvinna,
som gift sig med en svensk man, skall
förvärva sitt medborgarskap efter kort
tid, utan vidare krångel.

Herr Herlitz gav uttryck för en viss
missräkning i ett alldeles speciellt fall,
nämligen beträffande de utländska kvinnor,
som gifta sig med svenska män och
icke ta hemvist i Sverige. Förklaringen
till att man i detta särskilda fall icke
kunnat lika generellt anbefalla samma
enkla procedur, som när det gäller utländska
kvinnor, gifta med svenska män
och bosatta här i landet, är givetvis den,
att de individuella fallen här variera
högst betydligt. Det torde vara alldeles
klart att om exempelvis en svensk affärsman,
boende i utlandet, gifter sig med
en kvinna, som är medborgare i det
land, där han bor, eller om en svensk
konsulats- eller legationstjänsteman gifter
sig med en kvinna av utländsk nationalitet,
finns det vanligen icke någon
som helst anledning att inte bevilja henne
svenskt medborgarskap utan särskilt
ingående undersökningar och med kort
tidsutdräkt. Men alla fall äro måhända
icke så enkla. Jag tror att herr Herlitz
är fullt ense med mig därom, att äktenskap
ibland kunna komma till stånd en
smula lättvindigt; det kan exempelvis
hända att en svensk sjöman i hamn helt
hastigt ramlar in i ett äktenskap med en
kvinna, om vilken ingen vet just någonting
alls. Det kan i alla fall ibland vara
skäl att låta myndigheterna få tillfälle
att göra en viss undersökning eller en
närmare granskning av vem vederbörande
är.

Jag vill alltså framhålla, herr talman,
att detta lagförslag, trots den något komplicerande
omläggning som ägt rum be -

Tisdagen den 23 maj 1950 em.

Nr 20.

träffande gift kvinnas medborgarskap,
i åtskilliga punkter måste anses innebära
en direkt förbättring av nuvarande ordning.
I vissa fall underlättar lagen förvärv
av svenskt medborgarskap i jämförelse
med vad nu gäller. De nya bestämmelser
som kommit till, möjliggörande
en prövning i de individuella fallen,
torde vara väl motiverade med hänsyn
till nu rådande allmänna förhållanden i
världen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
endast med tillfredsställelse konstatera
att de uttalanden, som herr Branting här
gjort, onekligen peka mot en generösare
praxis med avseende å de kvinnor, som
i utlandet gifta sig med svenska män, än
propositionen pekade på. Jag hoppas att
det kommer att få sina konsekvenser
vid lagens tillämpning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
finansieringen av kostnaderna för den
nya kyrkomusikerorganisationen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagut -

Lagförslag om svenskt medborgarskap,
skott, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående sättet för utbetalning av
de allmänna barnbidragen m. m.; och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna för
folktandvården.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.