21—22 aprilDebatter m. m (Riksdagens protokoll 1958:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 16

21—22 april
Debatter m. m.

Tisdagen den 22 april Sid.

Svar på fråga av herr Lundström ang. förbud för militär personal

i fredstid att i uttröttat tillstånd föra motorfordon ............ 4

Utredning rörande prostitutionsproblemet ...................... 7

Ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna
läroverken m. m......................................... 8

Vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen............ 16

Restitution av bensinskatt till skogsnäringen .................... 17

Införande av ett rättsinstitut innebärande äganderätt till lägenheter 40

Upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät ........ 43

Elevintagningen till folkskoleseminarierna ...................... 44

Ändring i förordningen angående byggnadsforskningsavgift...... 49

Åtgärder för att avhjälpa platsbristen inom fångvårdens ungdoms räjong

.................................................... 52

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 54

Den lokala arbetsförmedlingens organisation .................... 62

Återremiss av memorial angående tilläggsstat II till riksstaten .... 63

Restitution av bensinskatt till sågverksdriftens brädgårdar........ 63

Interpellation ang. åtgärder för att säkra sysselsättningen vid vissa
mindre varv .............................................. 64

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 22 april

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn ............ 6

— nr 22, om ändring i livsmedelsstadgan ...................... 6

— nr 23, ang. upptagande av ersättningsmedel för insulin i förteckningen
över kostnadsfria läkemedel .................... 6

— nr 24, om undvikande att skyldighet för utländska medborgare

att erlägga folkpensionsavgift i vissa fall får retroaktiv verkan 6

— nr 25, om viss ändring av 10 § sjömanslagen.................. 6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, om viss ändring av 33 § expropriationslagen
........................................ 6

— nr 17, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om hyresreglering m. m. 6

— nr 18, om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen om flottning i

allmän flottled ............................................ 6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel ................................ 6

— nr 20, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: täckande av vissa

kostnader vid förutvarande Strömsliolms hingstdepå ........ 6

— memorial nr 21, ang. sammanjämkning beträffande anslaget till

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt .............................................. 6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, ang. avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och produktionskostnaderna i
Norrland ................................................ 6

Nr IG

Innehåll

Sid.

—• nr 16, ang. den svenska reklamens omfång och kostnader .... 7

— nr 17, om utredning rörande prostitutionsproblemet .......... 7

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. anslag till lärarutbildningskur ser

för läroverksingenjörer m. in........................... 8

— nr 88, ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen

av de allmänna läroverken m. m........................... 8

— nr 89, ang. vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen

m. in.............................. 16

nr 91, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet .... 17

— memorial nr 92, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

höjning av avgiften för kompetensprov för körkort .......... 17

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1,

ang. restitution av skatt å bensin till skogsbruket ............ 17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, om införande av ett rättsinstitut
innebärande äganderätt till lägenheter .................. 40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. upprustning av landsbygdens
elektriska distributionsnät ............................ 43

Statsutskottets utlåtande nr 86, ang. vidareutbildning av folkskollärare
för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium m. m..... 44

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändring
i förordningen angående byggnadsforskningsavgift ...... 49

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. riksbankens sedelutgivning
m. m..................................................... 51

— nr 24, om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen angående

Svenska skeppshypotekskassan.............................. 51

— nr 25, om utredning angående småföretagens och jordbrukets

kapitalproblem m. m....................................... 52

— nr 26, ang. småföretagsamhetens lokalfrågor ................ 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, om anslag till Odlings- och

byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m. . . 52

— nr 22, ang. anslag till Fiskerilånefonden .................... 52

— nr 23, ang. försäljning av kronoegendomen Näs l1 i Göteborgs

och Bohus län m. fl. fastigheter ............................ 52

Statsutskottets utlåtande nr 93, ang. anslag till inredning och utrustning
av nya lokaler vid universiteten och karolinska institutet
.................................................... 52

— nr 94, om byggandet av en ny kanalled mellan Vänersborg och

Uddevalla ............................................. 52

— nr 95, ang. åtgärder för att avhjälpa platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong .................................. 52

— nr 96, ang. avtal om häkteslokaler i Örebro .................. 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. fortsatt giltighet av lagen

om tillståndstvång för byggnadsarbete ..................... 54

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen ................ 62

— nr 98, ang. anslag till Vissa kostnader i anledning av allmänna

val ................................................... 63

— nr 99, ang. verkställd granskning av statsverket, avseende kammarkollegiet
............................................ 63

— nr 100, ang. reglering av tomtförhållandena å den s. k. Drott ningholmsmalmen

i Lovö socken..................... 63

— nr 101, ang. försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ........................... 63

— memorial nr 102, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1957/58 .................................................. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om restitution av skatt å
bensin till sågverksdriftens brädgårdar..................... 63

— nr 44, om vidgad rätt till tullrestitution för varvsindustrien . . 64

— nr 45, om ändrad lydelse av 3 § förordningen angående stäm elav

''ften .............................................. 64

Måndagen den 21 april 1958

Nr 16

Måndagen den 21 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 93—101 och memorial
nr 102, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43—45, tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 samt särskilda utskottets
utlåtande nr 1.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kung], propositioner: nr

144, med förslag till ärvdabalk
m. m.; och

nr 159, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 423, av herr Palme m. fl., om användande
av en del av det svenska smöröverskottet
för den internationella hjälpverksamheten
för barn; och

nr 424, av herr Jonsson m. fl., angående
prisrabattering av smör.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 skulle uppföras
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 96 samt att jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18 och 24 skulle sättas sist
bland två gånger bordlagda ärenden.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.02.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Tisdagen den 22 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
215, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående garanti för
krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. förbud för militär personal i fredstid
att i uttröttat tillstånd föra motorfordon Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundström till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet ta initiativ till utfärdandet
av sådana föreskrifter, att militär
personal i fredstid icke ålägges eller ges
tillfälle föra motorfordon i uttröttat tillstånd,
varigenom uppenbara risker för
trafikolyckor uppstår?»

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig, om jag vill ta initiativ till
utfärdandet av sådana föreskrifter, att
militär personal i fredstid icke ålägges
eller ges tillfälle föra motorfordon i uttröttat
tillstånd, varigenom uppenbara
risker för trafikolyckor uppstår.

Med anledning härav vill jag erinra
om att enligt 28 § vägtrafikförordningen
fordon icke får föras på väg av någon,
som på grund av sjukdom, uttröttning
etc. saknar nödiga förutsättningar
att på betryggande sätt kunna föra fordonet.
Denna bestämmelse gäller utan
inskränkning även för militära förare.

Ansvaret för att bestämmelsen i fråga
efterföljes ligger både på föraren
själv och på hans befäl. I »Soldatinstruktion
för motortjänst» heter det
bl. a.: »Om en förare känner sig sjuk
eller så trött, att han inte anser sig
kunna köra säkert, skall han anmäla
detta till sin närmaste chef.» Befälet å
sin sida skall planlägga förarnas tjänstgöring
så att de får erforderlig tid för
vila. Före körning skall befälet tillse
att vägtrafikförordningens bestämmelser
efterkommes. Detta innebär bl. a.
att fordon icke får föras av någon som
uppgivit sig vara uttröttad eller av annan
anledning förmodas vara det. Under
marsch och i samband med raster
skall befälet verkställa kontroll och
mottaga de rapporter, som varje underavdelningsclief
eller fordonschef skall
lämna.

Herr Lundströms fråga torde närmast
ha föranletts av olyckan vid Vaggeryd
lördagen den 18 januari i år, då två
värnpliktiga tillhörande Upplands signalregementes
kompani i Skövde med
en militärjeep körde av vägen och ned
i Stödstorpsån och därvid omkom.

Landsfogden i Skaraborgs län har på
grundval av polisutredningen i ärendet
uttalat, att av utredningen icke synes
framgå att olyckan förorsakats av att
bilföraren under de föregående övningarna
överansträngts eller icke beretts
tillräcklig sömn. Då utredningen icke
visat att fel, försummelse eller oförstånd
från befälets sida förorsakat olyckan
och de värnpliktigas död, har landsfogden
beslutat att ärendet icke skall
föranleda vidare åtgärd från hans sida.

Oavsett förhållandena i det nu aktuella
fallet står det klart, att längre nattkörningar
alltid kan medföra vissa risker
både för bilföraren själv och för
andra trafikanter. Det finns inom det
militära området säkerhetsbestämmelser,
som avser att minska dessa och
andra trafikrisker. Det sker också en

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. förbud för militär personal i fredstid att i uttröttat tillstånd föra motorfordon

successiv bearbetning av erfarenheterna
från inträffade olyckor och olyckstillbud
i syfte att genom upplysning, utbildning
och ändringar i säkerhetsbestämmelserna
motverka olycksanledningarna.
I enlighet härmed har arméchefen
bl. a. beordrat en utredning rörande
möjligheterna att skapa fasta normer
för att bedöma trötthetsfaktorn hos militära
fordonsförare. Mot de bestämmelser,
som enligt vad jag anfört redan
gäller i nu särskilt aktuella hänseenden,
kan erinras att de endast är mera allmänt
avfattade. Med hänsyn till den
synnerliga vikt som måste tillmätas
den allmänna trafiksäkerheten är det
därför enligt min mening angeläget, att
man genom närmare preciseringar söker
skapa starkare garantier mot olyckor.
Jag kommer att snarast föranstalta
om en noggrann genomgång av de militära
bestämmelserna på området i detta
syfte. Därvid kommer också civil
expertis att anlitas genom min försorg.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Lundströms fråga.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet ber
jag att få framföra ett tack för det svar
jag fått. Visserligen bär jag stor förståelse
för statsrådets önskan att få del av
utredningsmaterialet för det aktuella
olycksfallet i Yaggcryd, men tidigare erfarenheter
av tidsutdräkten vid sådana
utredningar gjorde, att jag inte anknöt
min fråga till den inträffade olyckan
utan gav den eu rent principiell innebörd.

Jag frågade alltså den 20 januari, om
statsrådet med hänsyn till trafikfaran
ville se till att militär personal i fredstid
icke skulle åläggas eller ges tillfälle
att i uttröttat tillstånd föra motorfordon.
På den principiella frågan trodde jag
att herr statsrådet omedelbart skulle svara
ja. Det gläder mig att det svar, som
nu kommer efter tre månader, är positivt,
och jag får hoppas att någon större
skada ej har uppstått genom detta
dröjsmål.

Utan att gå närmare in på de komplicerade
omständigheterna vid olyckan
i Vaggeryd vill jag dock fästa mig vid
det uttalande statsrådet gör, när han
säger, att utredningen av olyckan konstaterat,
att tillfälle till tillräcklig sömn
har beretts de ifrågavarande chaufförerna.
Uttalanden omedelbart efter olyckan
gav emellertid vid handen, att flera
av motorförarna ansåg att de varit mycket
starkt uttröttade.

I det civila livet har man ju ansvar
för sig själv på ett helt annat sätt än
under militärtjänst. Den militära myndighetens
ansvarsbestämmelser för en
värnpliktig i tjänsten är ytterst rigorösa
i många avseenden. Det räcker inte med
att man utfärdat föreskrifter om någonting.
Man företar även kontrollåtgärder
av olika slag för att se om föreskrifterna
följs. Alla vet ju hur det går till
vid vakttjänstgöring. Inte bara genom officiella
utan även genom hemliga visitationer
kontrolleras att vakttjänsten fullgörs
på ett riktigt sätt. Sedan tapto och
tystnad gått på kvällen skall det vara ro
i logementen, och även detta kontrolleras.

Ingen kan beskylla mig för att älska
kontroll i tid och otid — inte heller när
det gäller det militära. Men det förefaller
mig nog ändå, som om man i fråga
om motorförarna borde ha ett alldeles
särskilt ansvar när det gäller militär
tjänst — ett ansvar som bör vara starkt
både gentemot ynglingarna själva och
deras föräldrar, som sänder sina ungdomar
till försvarsmakten, liksom gentemot
en allmänhet, som bär känning av den
militära fordonstrafiken. Då kan det inte
hjälpas att jag frågar mig, hur detta
ansvar utövas, särskilt i manövertid.
Det är därför som jag i min fråga reste
kraven dels på att tillfälle till tillräcklig
vila skall beredas, dels att mail ser till.
att denna tid utnyttjas för avsett ändamål.

Vad gäller vaggerydsfallet säger man
nu, att tillfälle till vila hade beretts vederbörande,
och det vitsordades också
omedelbart efter olyckan. Samtidigt
konstaterades, som jag nyss sade, atl
chaufförerna hade så mycket alt utföra

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. förbud för militär personal i fredstid att i uttröttat tillstånd föra motorfordon

inför uppbrottet, t. ex. med fordonens
iordningställande, att man inte hann
utnyttja vilotiden. Att ge order, som inte
kan uppfyllas i praktiken, är ju meningslöst,
och jag befarar att det allt
emellanåt händer, att de tillfällen till vila,
som beredes motorförarna, av olika
tjänsteskäl — och måhända också av
andra skäl — inte kan utnyttjas.

Jag lägger därför vikt vid inte minst
den senare delen av min fråga och hälsar
statsrådets löfte i slutet av lians svar
att föranstalta om en noggrann genomgång
av bestämmelserna på denna punkt
med mycket stor tillfredsställelse. Jag
hoppas att lian inte skall nöja sig med
mindre än att sådana säkerhetsbestämmelser
utfärdas, som verkligen förhindrar
att trötthet blir en ingående del i
orsakerna till militära trafikolyckor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

144, med förslag till ärvdabalk
m. m.; och

nr 159, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 423, av herr Palme in. fl., och
nr 424, av herr Jonsson m. fl.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824);

nr 23, i anledning av väckt motion angående
upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över kostnadsfria
läkemedel;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om undvikande att skyldighet för utländska
medborgare att erlägga folkpensionsavgift
i vissa fall får retroaktiv verkan;
och

nr 25, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 10 § sjömanslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av motioner om viss
iindring av 33 § expropriationslagen;

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
om hyresreglering in. m.; samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 69 och 77 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat It till riksstaten för budgetåret
1957/58, såvitt propositionen avser
täckande av vissa kostnader vid förutvarande
Strömsholms hingstdepå; och
nr 21, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ytterligare ändamål,
vartill de under anslaget till Gottgörelse
till trädgårdsnäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt anvisade
medlen måtte få disponeras.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av motioner angående
utredning av frågan om avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

produktionskostnaderna i Norrland;
samt

nr 16, i anledning av motion om en
allsidig utredning beträffande den svenska
reklamens omfång och kostnader,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning rörande prostitutionsproblemet Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av motioner om utredning rörande prostitutionsproblcmet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
151, av fru Gärde Widemar och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 175, av fröken Elmén
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära tillsättande av en
utredning — med juridisk, social och
medicinsk sakkunskap — med uppdrag
att framlägga förslag till åtgärder, ägnade
att effektivt komma till rätta med
prostitutionsproblemet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 151 och 11: 175 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en utredning med uppgift att framlägga
förslag till lagstiftning in. m. att
ersätta den nu gällande lösdrivarlagen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vid detta utlåtande av
allmänna beredningsutskottet är inte fogad
någon reservation. Ett enhälligt utskott
har här föreslagit riksdagen att
hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
för all ersätta den nuvarande
lösdrivarlagen med en ny och modernare
lagstiftning. Som motionär ocli utskottsmedlem
vill jag uttala min djupa
tillfredsställelse över detta och hoppas
naturligtvis att förslaget skall bli riksdagens
beslut. Det finns emellertid några
saker i motiveringen, som jag tar mig

utredning rörande prostitutionsproblemet
friheten att understryka —- sällan blir
ju en motionär så bönhörd att hon eller
han inte tycker att det kunde blivit ännu
bättre. Men jag har fullt klart för mig
att utskottet nedlagt ett mycket grundligt
arbete och ett stort intresse på att
få det sociala elände, som prostitutionen
är, belyst av olika experter och grundligt
diskuterat.

Lösdrivarlagen har under årtionden
varit en skamfläck på vår sociala lagstiftning.
Den är en klasslag, som drabbat
dem som varit utan stadigvarande
arbete och bostad och då framför allt
kvinnorna. Den är inte satt ur funktion,
även om den tillämpas restriktivt. Därför
är det ett primärt intresse alt få den
ur världen och ersatt med en modern
lagstiftning. I det sammanhanget har vi
motionärer pekat på vikten av att en lagstiftning
verkar rättvist för alla de parter
som medverkar i prostitutionsföreteelsen
och inte som nu ensidigt tar sikte
på den kvinnliga parten. Här är det
verkligen inte en fråga om att »sätta
fast» den andra parten, mannen, i något
slags rättshaveripatos utan att försöka i
lagen få fastställt den del av ansvaret för
det asociala och ofta rent kriminella levnadssätt
som prostitutionen för med sig
för i synnerhet de unga flickornas del.
Det ansvaret har aldrig den manliga parten,
vilken socialgrupp han än tillhör,
velat ens snudda vid.

Vi anser att det skulle vara av stort
värde att få till stånd klientelundersökningar
med medicinsk och social expertis
för att få kännedom om den kundkrets
som de prostituerade lever på. Flickorna
är nog så undersökta, vilket också
sägs i motiveringen i utskottsutlätandet.
Fn sådan klientelundersökning borde enligt
vår mening inte behöva fördröja utredningen
avsevärt. I varje fall bör det
material som redan finns kunna bearbetas
och samlas.

Men det räcker inte med en ny lagstiftning,
så naiva är vi verkligen inte. I utlåtandet
sägs också att för att komma
till rätta med den alltmer utbredda prostitutionen
— den breder ut sig till allt
yngre åldersklasser av flickor, ända ner
till 14 år; och det finns exempel på än -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna lärover ken

m. m.

nu yngre flickor som har prostituerat sig
i Stockholm — kan det tänkas att andra
åtgärder än lagstiftning behövs. Här
fordras en upprustning inom det förebyggande
arbetet med anslag och personal.
Man måste kunna ta hand om många
unga flickor, som ofta kommer till storstaden
från landet, oerfarna, utan arbete,
utan bostad, utan pengar och utan möjligheter
att orientera sig i storstäderna.
Snart har de minsann skaffat sig både
erfarenhet och pengar, men på vad sätt?
De skulle vid första konfrontationen med
polisen i stället för att bara varnas och
släppas ut på gatan igen få en övervakare
med möjlighet att hjälpa dem till
rätta på olika sätt. Ingen är född att bli
prostituerad, har någon sagt, och jag tror
för min del att det är så sant som det
är sagt. Det är frestelserna och omständigheterna
som dessa unga flickor snubblar
på och sedan är det otroligt lätt för
många att falla in i ett liv, där de snabbt
tjänar massor med pengar och åtminstone
i en del fall lever livet glatt — så
glatt det nu kan bli med en sutenör som
tar det mesta av förtjänsten och med polisen
ständigt hack i häl.

Endast en sak skulle jag ytterligare
vilja understryka, och det är eftervården
av dessa flickor. Det har vittnats från
alla håll, att den är gruvligt eftersatt.
Återfallen är så många, att det måste
uppröra alla som arbetar på detta område
av ungdomsvården, och det heror på
att tillräckliga resurser saknas för att
hjälpa flickorna sedan de väl tagits om
hand, vistats på ungdomsvårdsskola eller
dömts och kommit ut igen. Och följden
blir att de nästan utanför porten möts
av sitt gamla gäng och sin gamle beskyddare
— för övrigt ett bra egenartat
namn för sutenören, som de arbetar för
och lämnar alla sina pengar till och får
stryk av i gengäld. Det måste bli en
ändring på detta, flickorna måste få
hjälp, och framför allt måste sutenörerna
hejdas. Jag undrar om det är något
som så djupt upprör alla dem som har
ett rättsmedvetande som alt inte samhället
har resurser att hejda och oskadliggöra
dessa vidriga företeelser.

Vad jag med dessa ord, herr talman,
velat säga, är att den utredning, som vi
hoppas på skall snabbt starta, också blir
så allsidig som möjligt. Det måste läggas
många aspekter på den företeelse som
prostitutionen utgör, och olika hjälpmedel
måste till, om den skall kunna begränsas
till sina skadeverkningar.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 87, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska
förvaltningen av de allmänna läroverken
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående ändrade grunder
för den ekonomiska förvaltningen av de,
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 115 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 14 mars 1958, föreslagit
riksdagen att

I. besluta, att läroverkskommuns åliggande
från och med den 1 juli 1958 skulle
regleras genom generella bestämmelser
av det innehåll departementschefen
förordat;

II. besluta, att ersättning för djäknepenningar
in. m., utom i vad avsåge ersättning
till Visingsöfonden, skulle upphöra
att utgå från och med budgetåret
1959/CO;

III. godkänna av departementschefen
förordade grunder för den ekonomiska

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna lärover ken

m. m.

förvaltningen av de allmänna läroverken; IV.

bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i olika hänseenden anfört
utfärda de författningsföreskrifter
och övriga bestämmelser som föranleddes
av förslagen under I—III.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 398) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: 504), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 115 ville beakta i
motionerna anförda synpunkter samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda de erforderliga
författningsföreskrifterna med
de ändringar, som föranleddes härav;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Arrhén (I: 399) och den andra inom
andra kammaren av herr Nestrup
(11:505), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte uttala

att rektor skulle beredas mera tid för
den pedagogiska ledningen av den honom
anförtrodda skolan,

att läroverken borde erhålla kompensation
för bortfallande hyresinkomster,

att blivande övergångsbestämmelser
borde bygga på skolförfattningssakkunnigas
förslag,

att rektors medgivande skulle inhämtas
före uthyrning av lokaler eller avyttring
av lösegendom, samt

att föreskrifter borde utfärdas som gåvc
kommunerna möjlighet att välja övergång
till det nya systemet från 1 juli
1958 eller 1 juli 1959''.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:398 och 11:504 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; -

II. att motionerna I: 399 och II: 505, i
vad de avsåge möjlighet för kommun att
välja övergång till det av departementschefen
förordade systemet från den 1
juli 1958 eller den 1 juli 1959, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att riksdagen måtte

a) besluta, att läroverkskommuns åliggande
från och med den 1 juli 1958 skulle
regleras genom generella bestämmelser
av det innehåll departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 14 mars 1958 förordat;

b) besluta, att ersättning för djäknepenningar
m. m., utom i vad avsåge ersättning
till Visingsöfonden, skulle upphöra
att utgå från och med budgetåret
1959/60;

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder för den ekonomiska
förvaltningen av de allmänna läroverken; d)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i olika hänseenden anfört
utfärda de författningsföreskrifter
och övriga bestämmelser som föranleddes
av förslagen under a)—c);

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:399 och 11:505, såvitt de
icke behandlats under II., i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts av herrar
O hlon och Helén, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I det föreliggande ärendet
är man helt enig om syftet med
förslagen i den framlagda propositionen.
Ingen tvekan kan råda om att det
måste vara önskvärt att avlasta från
rektorerna administrativt ekonomiska
göromål så långt det låter sig göra. Rektorerna
har säkerligen en långt viktigare
uppgift i skolorna än att betala ut
löner åt sina lärare, sköta bokföringen

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna lärover ken

m. m.

o. s. v. I det hänseendet synes i allmänhet
de obligatoriska skolorna, folkskolor
och enhetsskolor, ha kommit ett
bra steg längre än de allmänna läroverken.
De olika folkskolestyrelserna
har nämligen i någorlunda stora kommuner
en expedition, som ombesörjer
alltmer av dessa uppgifter. För läroverkens
del bär det varit svårare att
lösa dessa frågor, då ju varje läroverk
utgjort en sluten enhet. Anknytningen
till det kommunala skollivet i övrigt
har mest varit inriktad på läroverksbyggnaderna,
deras utrustning och förseende
med inventarier; i övrigt har
alla läroverkets angelägenheter skötts
av rektorn och i viss mån vederbörande
lokalstyrelse.

I ett avseende finns dock eif undantag
från den regeln, och det gäller
Stockholm, där man har en särskild direktion
som bl. a. räknar och betalar
ut löner åt lärarna vid de 20 statliga
realskolorna och läroverken. Genom
den nya skolstyrelselagen har förutsättningar
skapats för att inom kommunen
centralisera bl. a. de administrativt
ekonomiska angelägenheterna både
för statliga och för kommunala skolor
till ett organ. Det är klart att man
t. ex. i en stad av Stockholms storlek
skulle kunna i princip tänka sig att
hänföra dessa ärenden till kungl. direktionen
över Stockholms stads undervisningsverk,
som nu räknar ut lönerna
för läroverkens lärare, men jag tror alt
det är mer att vinna på en sammanslagning
av dessa göromål med motsvarande
göromål för de obligatoriska skolorna.

Den motion i detta ärende, som jag
bär väckt tillsammans med ett par andra
ledamöter av kammaren, ger också
uttryck för en sådan ståndpunkt. Vi har
understrukit att reformen bör ske så
snart det är möjligt. Om jag nu vill
stanna något inför de kritiska synpunkter
— eller kanske snarare de frågetecken
— som uppställes i vår motion,
får detta således icke tolkas så, alt jag
eller motionärerna i övrigt skulle vara
avogt inställda mot den princip som

jag har berört och som innebär en rationellare
ordning än den nuvarande.
Motionens syfte är tvärtom att söka få
några punkter i förslaget särskilt belysta,
så att en bättre grund kanske
kunde skapas för samarbetet mellan
staten och kommunerna. Där oklarhet
råder, finns nämligen alltid möjligheter
för ofruktbara kontroverser. Kanske
det också kunde tilläggas, att det skulle
gagna departementets tjänstemän, om
man offentligt kunde ge svar på de frågor
som vi framställt i vår motion, så
att inte varje berörd skolstyrelse individuellt
måste komma till departementet
och kräva svar.

Av de frågeställningar som berörts i
motionen har statsutskottet endast upptagit
frågan om dechargen till behandling.
Jag vill med några ord fästa riksdagens
uppmärksamhet på ett par
punkter beträffande denna behandling
av utskottet. I vår motion hade vi föreslagit
som en utväg när det gäller de
omtalade svårigheterna med skolstyrelsens
decharge, att riksräkenskapsverket
skulle avsluta sin granskning av läroverksräkenskaperna
senast två månader
före den sista tidpunkten för den
kommunala dechargen. Utskottet uttalar
nu, att denna metod inte synes vara
tekniskt möjlig att tillämpa, då riksräkenskapsverket
icke hinner färdiggranska
räkenskaperna mellan tiden för
räkenskapernas avslutande och den föreslagna
förfallodagen. Dechargen hos
kommunen skall nämligen i allmänhet
beviljas senast i juni månad och avse
föregående kalenderår.

Den av utskottet gjorda invändningen
kan jag för min del inte godta såsom bärande.
Riksdagen kräver ju att kommunerna
själva skall hinna med sin revision
i stort sett inom den angivna tiden.
Skulle det då vara tekniskt omöjligt att
av statens egna organ kräva samma
prestation? Då får man dessutom ta i
betraktande, att riksräkenskapsverket
har en personell utrustning, som är
ofantligt överlägsen de många medelstora
kommunernas. Naturligtvis kan det
misstänkas, att räkenskaperna inte står

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna lärover ken

m. m.

till riksräkenskapsverkets disposition lika
tidigt som till kommunens revisorers,
men en sådan svårighet torde kunna
övervinnas genom andra åtgärder. En
metod är kanske att i högre grad tilllämpa
platsrevision.

Den av utskottet gjorda invändningen
torde därför knappast stå sig i läroverkskommunernas
ögon. Men jag vill
■därjämte ifrågasätta, om utskottets uttalande
i övrigt är fullt riktigt. Det uttalas
nämligen, att dechargen i princip
endast har avseende på de kommunala
förtroendemännen och icke omfattar
hos kommunen anställda tjänstemän. Om
man som utskottet kan säga, att detta
gäller i princip, tror jag knappast att
det gäller i praktiken. Låt mig ta ett
par exempel!

En kommunal tjänsteman beslutar en
åtgärd, som för att bli gällande godkännes
av vederbörlig kommunal nämnd.
Erhåller nämnden sedan ansvarsfrihet
för åtgärden, gäller givetvis ansvarsfriheten
i realiteten även för tjänstemannen.
Först om nämnden vägras decharge,
kan regresskrav resas mot honom.
Givetvis talar jag inte här om något fall,
då brottsligt förfarande förekommer.

Som bekant har den nya kommunallagen
och även den nya skolstyrelselagen
formellt möjliggjort en delegation
från kommunal nämnd eller styrelse till
bl. a. tjänsteman. Denne handlar vid en
sådan delegation i styrelsens namn och
ställe. Om t. ex. enligt skolstyrelselagen
visst slag av ärende delegeras till, låt oss
som ytterlighet säga en statligt anställd
rektor, måste då icke hans beslut, som
är gjorda i skolstyrelsens namn, innefattas
i dechargen? Gentemot staten blir
han ju, såsom vi påpekat i vår motion,
inte ekonomiskt ansvarig för sina gärningar,
enär staten utkräver ansvaret
av kommunen som sådan. Nej, hans ansvar
gäller helt visst gentemot kommunen
och måste också innefattas i den
kommunala dechargen.

Av de skäl som här anförts tror jag
att utskottet grundat sin argumentation
på eu felaktig slutsats och att det problem,
som motionärerna vidrört i detta

avseende, kan visa sig långt allvarligare
än utskottet vill göra gällande.

Den syn som utskottet haft på denna
fråga har föranlett ett uttalande i utlåtandet
av det innehållet, att motionens
innebörd skulle uppfattas som en önskan
att vidmakthålla en gräns mellan
statligt och kommunalt. Detta uttalande
är oriktigt — som jag tidigare sagt — då
svftet varit precis det motsatta. Man måste
ju få dessa frågor klargjorda för att
den gräns, som ändå finns, inte på grund
av tvistigheter skall bli onödigt skarp.

Frågan om dechargen är, som jag förut
konstaterade, den enda av motionens
invändningar som behandlats av utskottet.
Däremot har inte de i motionen berörda
ytterligare oklarheterna närmare
vidrörts. Jag tror att detta är till skada
för ett förtroendefullt samarbete mellan
staten och kommunerna. Det hade varit
värdefullt, om de dualismer och kompetenskonflikter,
som kan följa av
Kungl. Maj:ts förslag och som exemplifierats
i motionen, hade kunnat undanröjas
i detta sammanhang. Jag hänvisar
till vad som i motionen anförts om de
frågor, som sammanhänger med tjänstebostäderna,
med skyldigheter för de
statliga befattningshavarna att vara
kommunerna behjälpliga vid anordnandet
av fria skolmåltider, fri förbrukningsmateriel,
fria läroböcker in. m.,
med upplåtelserna av skolornas lokaler
för andra ändamål än skolans egna,
med städerskornas anställnings- och
tjänstgöringsförhållanden m. m. Om dessa
frågeställningar nu förbigåtts av utskottet,
tror jag inte att Kungl. Maj :t
kommer undan att senare på lämpligt sätt
meddela kommunerna svar på frågorna.

Det är ju, herr talman, meningslöst
att här ställa något yrkande. För egen
del hyser jag den förhoppningen, att
Kungl. Maj it inte bara skall läsa utskottets
kläm ocli riksdagsbeslutet utan även
tillhörande handlingar och därvid måhända
ha möjlighet att på något siitt beakta
vad som i motionen anförts, innan
författningarna utfärdas.

Jag har alltså, herr talman, intet yrkande.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska

ken m. m.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag liar underskrivit utskottsutlåtandet.
Jag har alltså ingenting
att erinra mot vad där står. Jag har
också i allt väsentligt accepterat, vad
propositionen har ifrågasatt. Herr Näsström
behöver alltså inte känna sig pikerad.

Att jag ändå begärt ordet beror på att
jag vill ge uttryck för några synpunkter
i samband med denna frågas fortsatta
behandling. I utskottsutlåtandet heter
det, att målsättningen för denna reform
är att rektorerna skall få bättre möjligheter
att ägna sig åt den pedagogiska
ledningen. Vidare hoppas utskottet, att
rektorstjänsterna, som för närvarande
inte är attraktiva, skall bli det på grund
av reformen. Jag vill också understryka,
att den nya ordningen inte får innebära
någon inblandning från kommunernas
sida i den pedagogiska ledningen av läroverken.
Det i varje fall tills vidare väsentliga
resultatet av denna reform är
att rektorerna slipper redogöraransvaret
för de ibland mycket stora belopp
som det här är fråga om. Jag menar
alltså, att staten har gjort sitt och att det
nu hänger på hur reformen tillämpas
ute i kommunerna.

Jag har försökt göra mig underrättad
om hur kommunerna har hetett sig hittills,
när de haft hand om förvaltningen
av motsvarande högre skolor, och
jag får nog säga att intrycket blivit litet
blandat. .lag har fått eu promemoria,
sammanställd av en rektor vid en dylik
kommunal högre skola, och vad han där
meddelar, är ägnat att inge betänkligheter.
Jag kan nämna en sådan sak som
att om en lärare blir frånvarande på
grund av sjukdom, så skall anmälan härom
omedelbart insändas till skolexpeditionen.
Men därutöver skall varje vecka
en rapport insändas beträffande frånvarande
lärare, och i god tid före den
24—25 varje månad skall det göras en
anvisningslista för den gångna månaden,
där lärarnas frånvaro är upptagen. Alltså
lör en och samma sak inte mindre
än tre anmälningar! Vid de statliga läroverken
sköter rektor om detta själv,

förvaltningen av de allmänna lärover oeh

rapport till skolöverstyrelsen inlämnas
endast vid terminens slut. Det
blir ju här en mycket stor omgång i
ärendenas behandling. Jag kan tillägga,
att protokollsutdrag dessutom skall inlämnas
snarast möjligt angående styrelsens
godkännande av rektors vikarieanskaffande.
När sedan kontoret uträknat
lönerna, uppgöres en utanordningslista.
som av vaktmästaren får hämtas på
skolexpeditionen. Den skall påskrivas
först av rektor och sedan av ordföranden.
Därefter går listorna tillbaka till
kontoret för utanordning av lönerna.

Av denna redogörelse framgår att eu
väsentlig fördel med reformen skulle gå
till spillo på grund av detta skyfflande
av ärendena fram och åter mellan rektorsexpeditionen
och den centrala skolexpeditionen.

Jag skall inte gå in på frågorna om
löneplacering och sådant, men jag skall
nämna något om hur behandlingen avräkningar
skall ske. Det är nämligen så
att det i huvudsak är rektor som bestämmer,
vilka inköp som skall göras och
hur utanordnade medel skall disponeras.
Räkningarna beträffande inköp kommer
i allmänhet direkt till rektorsexpeditionen
— någon enstaka gång via skolstyrelsen.
Räkningarna stämplas och åsättes
ankomstdatum. Den 8—10 i varje
månad sändes räkningarna ned till skolstyrelsens
kontor sedan de kontrollerats.
Då skall rabatterna vara avdragna,
och rektor skall ha antecknat kontots
beteckning efter fastställd littereringstabell.
Rektor bär ansvaret för att
anslaget inte överskrides. Han skall med
bistånd av huvudlärare och vaktmästare
attestera räkningen, granska och godkänna
den. Räkningarna skall inskrivas
i rektors attestbok, d. v. s. han skall föra
något slags dispositionsbokföring.
Allt detta är ju naturligt, och mot det
finns ingenting att invända. Men sä
kommer fortsättningen. Sedan räkningarna
därefter gjort ett första besök hos
allmänna skolstyrelsen, återvänder de
till rektorsexpeditionen, och rektor tillser
att de påskrives på nytt. Därpå gör
räkningarna en andra resa till allmänna

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna lärover ken

m. m.

skolstyrelsen, som utbetalar pengarna.

Vi förstår att detta förfarande beträffande
räkningarna innebär, att det inte
blir någon lindring i vederbörande rektors
arbete i fråga om räkningarna jämfört
med nuvarande förhållanden.

Skolorna är skyldiga att upplåta sina lokaler
för olika ändamål. Härom stadgas
att samtliga inflytande hyresavgifter
skall inbetalas, inte till skolstyrelsen eller
skolexpeditionen utan till rektor. Inte
ens den hyra, som utbetalas av drätselkammaren
själv i den egna staden, far
gå en kortare väg. Rektor får således
pengarna av drätselkammaren. Han levererar
i sin tur in dem till allmänna skolstyrelsen,
som i sin tur återlevererar
pengarna till drätselkammaren. Ringen
är sluten!

Det finns vidare fria spårvägsresor i
olika kommuner. Jag har gjort en sammanställning
av hur dessa ärenden behandlas.
Vad jag nu närmast skildrar
gäller en 4-årig realskola i en större stad.
.lag vill inte säga vilken.

I klasserna 1 och 2 skall alla elever,
som har minst två kilometers avstånd till
skolan, ha fria skolkort. Det måste alltså
noggrant kontrolleras, att avståndet är
det riktiga. Övriga elever, i klass 3 och
4, kan få köpa spårvägskort till nedsatt
avgift, om de bor minst två kilometer
från skolan. Detta gäller om de är skrivna
i kommunen. Är de inte skrivna i kommunen,
kan de också få köpa skolkort,
men av ett annat slag. Alla dessa affärer
förmedlas av rektorsexpeditionen. Ansökningsblanketter
av olika slag lämnas
ut i klasserna. För klasserna 3 och 4
lämnas också inbetalningskort till spårvägens
postgirokonto. Ansökningarna
måste kontrolleras: väglängd, ålder och
hemort — det är nämligen olika typer
av kort för de elever som fyllt 14 år och
för dem som inte fyllt 14 år, och det är
olika för i kommunen hemmahörande
elever och i kommunen icke hemmahörande
elever. Allt detta material insändes
till spårvägsstyrelsen. Under väntetiden,
innan spårvägsstyrelsen behandlat
ansökningarna, inbetalar eleverna i klass
3 och klass 4 sin kortavgift. Slutligen

återvänder listor med förteckning over
berörda elever jämte korten. Dessa distribueras
till klasserna. Klasserna 3 och
4 får sina kort, om de kan förete kvitto
på inbetalningen. Listorna sändes ännu
en gång till spårvägen, nu jämte sagda
kvitton. Listorna kontrolleras åter hos
spårvägen, och dupletter översändes till
rektorsexpeditionen. Om det blivit något
fel begånget, blir det ännu en gång
én försändelse till spårvägen, som slutgiltigt
rättar och — som man hoppas —
för sista gången översänder listorna för
arkivering.

Den här ifrågavarande rektorn framhåller,
att med den erfarenhet han har
av olika skolformer, tror han inte att det
blir så mycket mindre att göra efter den
1 juli i år på rektorsexpeditionerna, men,
tillägger han, det beror på hur pass renodlade
byråkrater de mannar är som
skall komma att bekläda de nya posterna.
Själv säger han sig i närvarande
stund på grund av ett långt livs erfarenheter
vara ganska pessimistisk. Han
anar onda tider och längtar ivrigt efter
att uppnå pensionsåldern.

I den kungliga propositionen heter
det: »I övrigt förekommer vid läroverken
vissa arvoden och ersättningar i
samband med intagning av elever samt
vid prov och prövningar liksom även
stämpelmedel för lösen av betygsavskrifter.
Även dessa obetydliga belopp bör
förvaltas av kommunen. De sakkunniga
utgår emellertid från att kommunen åt
rektor delegerar rätten att uppbära och
utbetala dessa belopp, då så finnes vara
mest praktiskt.» Tacka för det! Det är
fråga om prövningsavgifter vid efterprövning
efter ej fullt godkänd studentexamen,
fyllnadsprövning efter studentexamen,
särskild prövning för studentexamen
för dem som vill avlägga den
etappvis, prövning av folkskollärarnas
kompetens att undervisa i engelska och
fyllnadsprövning efter realexamen m. m.
Alla dessa prövningar noteras nu i olika
liggare, där vederbörande lärare i marginalen
får kvittera. Det är här fråga om
ärenden, som kan expedieras mycket
fort. .lag ryser vid tanken på att en kom -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna lärover

ken m. m.

mun skulle hitta på att infordra alla dessa
avgifter till den centrala skolexpeditionen,
och att avgifterna sedan skall
vandra tillbaka till rektor samt till examinatorer
och medbedömare. Då blir
det mycket mera arbete.

Jag kommer fram till följande. .lag
tror att den här reformen kan bli till
välsignelse för läroverken under förutsättning
att den utformas på ett vettigt
sätt. När jag nu ser att herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet är
närvarande, skulle jag vilja uttala det
önskemålet, att statsrådet går i författning
om att det utfärdas särskilda föreskrifter
— genom riksräkenskapsvcrkets
försorg eller skolöverstyrelsens, helst efter
samarbete mellan de två myndigheterna
— som ger kommunerna bindande
råd och anvisningar om hur de bör förfara,
när de nu skall överta dessa statliga
förvaltningsuppgifter.

Jag fick förra året från en vän som var
i Californien en tidningsartikel, som
skildrade förhållandena vid San Franciscos
renhållningsverk, tror jag det var.
Artikeln avsåg att belysa, hur ordningen
där helt och hållet överensstämde
med Parkinsons lag, att sju tjänstemän
sätts att utföra det arbete som en enda
tjänsteman skulle kunna utföra. När jag
tagit del av de här rapporterna om hur
skolexpeditionerna på vissa håll arbetar,
kan jag inte frigöra mig från det intrycket
att Parkinsons lag håller på att
tränga igenom även i vårt land.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Her talman! Jag ber först att få säga,
att jag är glad över att San Franciscos
renhållningsverk inte sorterar under
andra avdelningen av statsutskottet; vi
har tillräckligt mycket att göra ändå.
Men i sak skulle jag vilja säga, att efter
många års strävanden har vi i dag äntligen
kommit dithän, att vi skall kunna
lätta bördorna för rektorerna vid våra
skolor.

Alla som sitter i denna kammare vet,
att denna fråga varit aktuell under

många år. Nu har vi kommit så långt
att det föreslagits en ändring, och dä
trodde jag att ändringen skulle mottas
med stor tillfredsställelse av dem det
vederbör. I rättvisans namn får man nog
också säga, att de allra flesta av rektorerna
är glada över denna ändring, men
det tycks vara så, att om man rör vid
någonting som ligger under vederbörandes
domäner, finnes det alltid personer
som anser att det är fel att göra
den ändringen, även om det blir en lättnad
för dem. Det avviker ifrån tidigare
rådande förhållanden. Man måste kanske
ändra på någon punkt, och det förorsakar
— just vid det tillfället åtminstone
— visst besvär, som man inte vill
vara med om. Men om vi skulle se det
i stort, måste väl alla medge, att det
uppenbarligen blir en stora förbättring
för våra rektorer.

Med anledning av vad herr Ohlon sade
— han har ju varit överens med oss.
så det gällde väl mera randanmärkningai’
— måste jag framhålla, att vi redan
nu i stort sett har denna anordning för
det obligatoriska skolväsendet, som omfattar
många gånger om det antal elever
och många gånger det antal lärare som
det bär är fråga om, utan att man har
hört några som helst allvarliga klagomål.
Jag tycker att man inte skall göra
allting så förfärligt märkvärdigt, när saken
redan har blivit praktiserad på andra
områden.

Herr Ohlon nämnde här en rad detaljer,
hur räkningarna går, vad rektorerna
har att handlägga, o. s. v. Ja, jag
misstänker att om vi skulle i kammaren
börja i detalj tala om vad en byråchef
har att göra i ett ämbetsverk, skulle vi
få långa, långa matsedlar. Men det är ju
för att fullgöra den uppgiften, som de är
tillsatta. Jag tror att hela saken tjänar
på att vi inte gör den märkvärdigare än
den är.

Även här blir det ju en sorts försöksverksamhet.
Skulle det visa sig i någon
detalj, att det inte fungerar bra, så anser
jag, att vederbörande myndigheter
har skyldighet att rätta till sådant. Men
det stora för mig är att vi kan från

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16 l->

Ang. ändrade grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna läroverken
m. m.

rektorerna avlasta en del av det administrativa
arbetet, så att de kan få ägna
sig åt sin pedagogiska uppgift, som
även i framtiden måste vara den väsentliga.

Sedan bara några ord med anledning
av herr Lundströms anförande. Inte heller
på den av honom berörda punkten
tror jag att man skall göra det märkvärdigare
än det är. Hur har administrationen
för det obligatoriska skolväsendet
kunnat löpa nu i många, många år,
när kommunerna handhaft det? Sedan
har man ju möjligheter att vidtaga de
åtgärder, som man anser vara lämpligast
naturligtvis inom ramen för bestämmelserna.
Men trots att vi har samma bestämmelser
på en råd punkter, vet vi
alla, att ärendena i praktiken handläggs
på många olika sätt av olika personer i
de olika kommunerna. Det väsentliga är
att det inte blir något onödigt blankettraseri.
Det är utskottets uppfattning.
Kontroll skall det naturligtvis vara här
liksom på andra områden, men det är
inte omöjligare att få kontroll här än
vad det har varit och är inom det obligatoriska
skolväsendet. Vi tror att detta
förslag innebär ett stort steg framåt. Utskottet
har också, som sagt, ansett att om
det skulle visa sig att någon detalj inte
har utformats så bra som det går att
göra, bör det ske en ändring. Närmare
kan man inte gärna komma.

Jag är glad över att vi äntligen bär
kommit fram till detta förslag och hoppas
att riksdagen skall fatta ett enhälligt
beslut. Därmed, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga, men jag tror dock knappast att
man i denna fråga bara kan hänvisa till
att vad som inte nu kan lösas på rak arm
kommer att lösas under hand. Det finns
nämligen problem här, som man i förväg
klart ser ocli som inte iir jämförbara
med dem som har förelegat inom
den obligatoriska skolan. Vi anför i motionen
några exempel härpå, och jag

vill endast visa på ett, som måhända
kan anses trivialt men som är ganska
talande. Det gäller städerskornas anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden,
där en klar dualism tycks komma
att uppstå. Dessa städerskor skall alltjämt
vara statligt anställda, genom statliga
kollektivavtal och instruktioner. De
skall erhålla pension efter statliga reglementen,
men kommunen skall svara
för de expensmedel, varur lönerna skall
bestridas och, såvitt man kan bedöma
av propositionen, även för resultatet av
städningen. Staten föreskriver genom
avtal och instruktioner hur städningen
skall fullgöras, men kommunen skall
ansvara för det av statlig personal fullgjorda
och genom statliga föreskrifter
reglerade arbetet. Därför tror vi motionärer
att det här kan komma att uppstå
komplikationer.

Jag kan nämna att i Stockholms stad
vet man för närvarande helt enkelt inte
hur man skall lösa ett sådant problem.
Jag kan knappast föreställa mig att den
saken kan klaras med mindre än att ett
mycket grundligt samråd sker mellan
ecklesiastikdepartementet och berörda
kommuner.

Vi hade hoppats att det med de många
exempel som bär åberopats i motionen

— många andra exempel, varav herr
Ohlon gett en del, skulle kunna nämnas

— skulle varit angeläget för utskottet
att till Kungl. Maj:t rikta den uppmaning,
som vi i motionen förordat, nämligen
att göra en ordentlig översyn, innan
författningarna utfärdas. Detta skulle
ha varit möjligt, och det skulle ha
kunnat på ett tidigt stadium och på en
enda gång enhetligt undanröja många
av de svårigheter, som man nu med säkerhet
vet kommer att uppstå.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom herr Lundström
talade enbart för Stockholms del,
måste jag invända att det bör vara desto
lättare för Stockholm, som skolväsendet
här sorterar direkt under skolöverstyrelsen.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är inte endast Stockholm
det är fråga om. Det är klart att
de problem som jag åberopat naturligtvis
gör sig mest gällande i en kommun
som bär många läroverk. I en kommun
som endast har ett läroverk är det givetvis
mycket lättare att lösa frågorna,
men de större skolkommunerna får
otvivelaktigt en mängd komplikationer.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. vissa följdfrågor i anledning av
skolstyrelsereformen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa följdfrågor i
anledning av skolstyrelsereformen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 93 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 28 februari 1958, föreslagit
riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat meddela bestämmelser
angående dels allmän skolplikt,
dels ock skolhälsovård vid det obligatoriska
skolväsendet, högre kommunala
skolor och vissa andra skolformer, att
gälla från och med den 1 juli 1958;

II. godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
kostnaderna för vissa skolledare, att gälla
från och med den 1 juli 1958.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklestiastikärenden för den 28
februari 1958 förordat och utskottet i
utlåtandet uttalat meddela bestämmelser

angående dels allmän skolplikt, dels ock
skolhälsovård vid det obligatoriska skolväsendet,
högre kommunala skolor och
vissa andra skolformer, att gälla från
och med den 1 juli 1958;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
kostnaderna för vissa skolledare, att gälla
från och med den 1 juli 1958;

c) i anledning av motionerna 1:352,
av fru Gärde Widemar, och 11:453, avherr
Eliasson i Stockholm, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

II. att motionerna I: 351, av herr Edström,
och II: 452, av fröken Höjer och
fröken Elmén, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna 1:388, av fröken
Andersson och herr Kaijser, och II: 490,
av herr Nyhage, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag vill i detta ärende
instämma i utskottets utlåtande, när det
sägs att Kungl. Maj:ts förslag har utformats
så att det i allt väsentligt bör godtagas.
Det är ett enda ord i förslaget,
som gjort att jag begärt ordet. Författningssakkunniga
vill i skollagstiftningen
byta ut ordet målsman mot vårdnadshavare.
Det är ju fråga om en speciallagstiftning
för skolan, och jag kan inte
finna att begreppet målsman, som vi
nu har, riktigt motsvaras av begreppet
vårdnadshavare i övrigt lagstiftning.
Vårdnadshavare är ett tungt ord, och
jag tänker med en viss förskräckelse på
att vi kanske kommer att få »vårdnadshavareföreningar»
och »Sveriges vårdnadshavares
riksförbund». Det tycker
jag låter litet illa, och jag skulle därför,
om det kan medgivas, vilja yrka bifall
till utskottets förslag med den ändringen
att ordet målsman bibehålies i lagstiftningen.

I detta anförande instämde herrar Hesselbom
(s) och Källqvist (fp).

Tisdagen den 22 april 1958

Nr Ifi

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Detta problem tillhör ju
inte riksdagens allra största. Man bär
velat ge uttrycket målsman en något vidare
bemärkelse. Men hur blir det om
kamrarna skulle fatta olika beslut i denna
fråga? Skall det bli sammanjämkning
mellan kamrarna, om andra kammaren
skulle godta uttrycket vårdnadshavare
och inte första kammaren? Jag är tacksam
för vännen Olssons skolmästargärning
på denna punkt, men jag tror inte
att det har någon större betydelse, vilket
uttryck vi använder. Om man kommer
in på sådana petitesser kan man få
diskussioner i all oändlighet, ty man
kan ha olika uppfattningar i all oändlighet
om vilka uttryck man bör använda.
Alla i denna kammare vet för övrigt,
att det ofta händer att riksdagen
använder uttryck, som ute i landet aldrig
godtages. Man använder i stället
många gånger mera praktiska uttryck
än vi kan få i vår lagstiftning. Det är
kanske en bra åtgärd, och jag tror att
det kommer att gå så även i detta fall.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Olsson, Erik, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att ordet
»vårdnadshavare» i föreslagna författningar
utbyttes mot »målsman».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Erik, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

ti Första kammarens protokoll 1D58. Nr 1G

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till herr Erik Olssons under
överläggningen gjorda yrkande, att ordet
vårdnadshavare i föreslagna författningar
utbytes mot målsman.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 69.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 91, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 92,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om motionsvis väckt förslag
om höjning av avgiften för kompetensprov
för körkort.

Ang. restitution av bensinskatt till
skogsnäringen

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin, som
förbrukas vid användning av motorredskap
i skogsbruket.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

1) de likalydande motionerna I: 14, av
herr Sundin m. fl., och 11:13, av herr
Larsson i Hedenäset in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

I. i princip besluta kollektiv restitution
från och med den 1 juli 1957 genom
särskilt anslag å nionde huvudtiteln av
skatt å bensin, som förbrukades av motorsågar
och andra jämförbara motorer
och redskap i skogsbruket, att avräknas
mot bensinskattemedel;

besluta att ifrågavarande restituerade
bensinskattemedel skulle tillföras en för
ändamålet bildad fond, skogsbrukets bensinskattefond,
att disponeras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna
anförts; samt

hos Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av de närmare tillämpningsföreskrifter,
som i anledning härav kunde befinnas
erforderliga;

II. till grundval för nämnda restitutionsförfarande
hos Kungl. Maj:t anhålla
om närmare utredning rörande förekomsten
av motorsågar och andra jämförbara
motorer och redskap i skogsbruket
och den häremot svarande bensinförbrukningen;
samt

III. i avvaktan på frågans definitiva
lösning för omedelbar disposition anvisa
ett belopp av 300 000 kronor för vartdera
av budgetåren 1957/58 och 1958/59 till
förenämnda fond till fördelning i enlighet
med motionernas syfte, att senare avräknas
mot de anslag, som definitivt fastställdes,
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 71, av
herr Einar Persson, och II: 119, av herr
Persson i Tandö, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

att kollektiv restitution genom särskilt
anslag å nionde huvudtiteln skulle ske
av skatt å bensin, som förbrukades av
motorsågar i skogsbruket, genom återbetalning
årligen fr. o. m. budgetåret 1958/
59, att avräknas mot bilskattemedel;

att restituerade medel måtte disponeras
av den utsedda styrelsen;

att restituerade medel måtte, om styrelsen
funne lämpligt, fonderas från ett
år till ett annat;

att skogsstyrelsen skulle få i uppdrag
att ytterligare utreda förekomsten av motorsågar
i skogsbruket och den häremot
svarande bensinförbrukningen; samt

att ett förskott å förslagsvis 400 000
kronor måtte utgå under budgetåret
1957/58, att avräknas mot de i det föregående
föreslagna medlen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17,
av herr Sundin m. fl., och II: 20, av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., vari — under
åberopande av vad i motionen II: 13 anförts
— hemställts, att riksdagen måtte
antaga följande förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 02) om särskild
skatt å bensin och motorsprit:

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 3 maj 1929 om särskild skatt
å bensin och motorsprit skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Restitution av skatt, som i denna förordning
avses, må åtnjutas:

a) för bensin---svensk frihamn;

b) för bensin--— jordfriisar eller

av inom skogsbruket nyttjade motorsågar
och därmed jämförbara motorer och redskap; c)

för bensin —--framföres; samt

d) för bensin---motordrift.

Vid restitution -— —• —- belöpande tullen.

Denna förordning skall äga tillämpning
från och med den 1 juli 1957;

2) motionen I: 72, av herr Einar Persson,
vari hemställts, att riksdagen i anledning
av det förslag, som framlagts i
motionen 1:71, måtte besluta vidtaga
därav betingade kompletteringar i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit
samt i kungörelsen den 26 maj 1948 (nr
370) med tillämpningsföreskrifter till
nämnda förordning; samt

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

3) motionen II: 120 av herr Persson i
Tando.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet hade
förenämnda motioner hänskjutits till
behandling av sammansatt bevillningsoch
jordbruksutskott, vilket utskott i det
nu ifrågavarande utlåtandet av angivna
orsaker hemställt, att motionerna 1:14
och 11:13, 1:71 och 11:119, 1:17 och
11:20 ävensom 1:72 samt 11:120 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Dahl, Gustaf Elofsson,
Bengtson och Oscar Carlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:14 och II: 13, I: 71 och II: 119,
1:17 och 11:20 ävensom 1:72 samt II:
120 besluta

1) att medgiva skogsnäringen gottgörelse
för skatt å bensin, som förbrukades
vid användning av motorredskap inom
näringen, från och med den 1 juli 1957
i överensstämmelse med de grunder som
i reservationen förordats;

2) att föreskriva, att till näringen återburna
bensinskattemedel skulle tillföras
en särskild fond, benämnd skogsbrukets
bensinskattefond, att avräknas mot automobilskattemedlen,

3) att antaga följande såsom reservanternas
förslag betecknade

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 629
om särskild skatt å bensin och motorsprit

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild skatt å
bensin och motorsprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse Reservanternas förslag

Restitution av skatt, som i denna förordning
avses, må åtnjutas:

a) för bensin----svensk frihamn;

b) för bensin eller motorsprit, som
med eller utan tillsats av annat ämne
användes för framdrivande av tåg eller
fordon å järnväg eller av luftfartyg, härunder
inbegripet start av icke motordrivet
flygplan, eller av motorbåt vid yrkesmässigt
utövande av fiske eller av inom
trädgårdsnäringen nyttjade jordfräsar; -

c) för bensin-----framföres; samt

d) för bensin,---än motordrift.

Vid restitution---- belöpande tul len.

Denna förordning skall äga tillämpnin

Restitution av skatt, som i denna förordning
avses, må åtnjutas:

a) för bensin----- svensk frihamn;

c) för bensin---framföres; samt

d) för bensin,----än motordrift.

Vid restitution---belöpande tul len.

; från och med den 1 juli 1957.

•JO

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

4) att mot senare avräkning mot det
restitutionsbelopp, som måtte komma att
bestämmas för budgetåret 1957/58, till
Gottgörelse till skogsnäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 300 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,

5) att mot senare avräkning mot det
restitutionsbelopp, som måtte komma att
bestämmas för budgetåret 1958/59, till
Gottgörelse till skogsnäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt

6) att i skrivelse till Kungl, Maj:t giva
till känna vad i det av reservanterna
föreslagna yttrandet i övrigt anförts.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i den fråga som behandlas i sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 må det tillåtas
mig att anföra några synpunkter.

Som alla känner till brukar jag vara
synnerligen lojal mot Kungl. Maj:t när
det gäller anslagsäskanden, men i detta
fall kommer jag att ställa ett yrkande
som i fråga om statsutgifter går utöver
vad Kungl. Maj:t äskar. Eftersom riksdagen
i denna fråga tidigare har fattat
ett principbeslut, som också bör gälla
för skogsbruket och dess arbetare, har
jag inga större samvetskval för att jag
yrkar på högre utgifter. Jag kan härvid
åberopa vad 1950 års sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskott anförde
i sitt yttrande om restitution av bensinskatt
till trädgårdsnäringen. Detta återges
i utskottets utlåtande på s. 7 och
lyder så här:

»Med hänsyn till att de genom bensinbeskattningen
inflytande skattemedlen
är avsedda att bidraga till kostnaderna
för vägväsendet anser utskottet
att kompensation bör lämnas trädgårdsnäringen
för de särskilda kostnader,
som uppkommer till följd av beskattningen
av bensin, nyttjad som drivme -

del för näringsgrenens maskiner och
redskap. Utskottet förordar sålunda, att
sådan ändring vidtages i 5 § i 1929 års
förordning om särskild skatt å bensin
och motorsprit, att restitution må åtnjutas
jämväl för bensin och motorsprit,
som användes för framdrivande av inom
trädgårdsnäringen nyttjade jordfräsar.»

Det är bl. a. detta yttrande av dåvarande
sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet och det därpå grundade
riksdagsbeslutet om återbäring av
erlagd skatt å bensin som har inspirerat
motionerna I: 71 och II: 119.

Vi motionärer anser det nämligen vara
ett ofrånkomligt rättvisekrav att
skogsbrukets arbetare får restitution av
den skatt som erläggs för bensin som
förbrukas av deras dyra motorredskap.
Tv det finns väl knappast någon arbetargrupp
som måste hålla sig med en så
dyrbar verktygsuppsättning som just
skogsarbetarna. En bra motorsåg kostar,
som kammarens ledamöter säkert
känner till, mellan 1 500 och 1 000 kronor.
Det är därför fullständigt obegripligt
att sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet i detta sammanhang
har velat göra en gränsdragning mellan
å ena sidan jordbruks-, fiskeri- och
trädgårdsnäringen och å andra sidan
skogsbruket.

Jag skulle tro att skogsnäringen och
dess arbetare har samma betydelse för
det svenska samhället som de övriga tre
nämnda näringarna, men tyvärr tycks
inte det sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet ha samma mening.

Jag har mycket svårt att förstå att
man här skall tillämpa en mera restriktiv
princip då det gäller skogens arbetare
än då det gäller jordbrukets, fisket
och trädgårdsnäringens arbetare. Man
borde väl ändå vara en smula konsekvent.
Eller är det måhända så, att utskottet
anser att skogsarbetarna har det
betydligt bättre ekonomiskt ställt än
t. ex. trädgårdsnäringens utövare och
därför inte behöver någon återbäring
av den bensinskatt som de bär erlagt
för sina motorsågar? Jag kan knappast
tolka utskottets utlåtande på annat sätt.

Motionerna har remitterats till ett

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

stort antal myndigheter, förbund och
föreningar, bl. a. till skogsstyrelsen och
Skogs- och flottningsarbetareförbundet.
Sistnämnda förbund har i sitt remissvar
enligt referatet i utskottsutlåtandet anfört
bl. a. följande.

»Skogs- och flottningsarbetareförbimdet
anser att användningen av motorsågar
inom skogsbruket har inneburit
en stark rationalisering av avverkningsarbetet
och medfört betydande vinster
för hela vårt folkhushåll. Det absolut
övervägande flertalet av de till ett beräknat
antal av ca 50 000 uppgående motorsågarna
äges av enskilda skogsarbetare.
I många fall innebär detta, att dessa
fått ta stora ekonomiska risker med
hänsyn till de förhållandevis höga kostnader,
som anskaffningen av motorsågen
innebär. Bland dessa arbetare finner
man det därför orättmätigt att staten
skall tillgodogöra sig inkomster på
den bensin, som användes som drivmedel
av motorsågarna genom en bensinskatt
avsedd att låta motorfordonstrafiken
bära sin andel av uppkommande
vägkostnader.

Vid förbundets senaste förbundskongress
förelåg ett flertal motioner från
förbundsavdelningar, vari krävdes åtgärder
från förbundets sida för att få en
ändring till stånd i detta förhållande.
Det anfördes därvidlag också att man
ser det som en rättvisefråga, att skogsarbetarna
erhåller samma rätt till restitution
av skatt på bensin som i dylika
fall användes som drivmedel, vilken tidigare
tillerkänts jordbruket, trädgårdsnäringen
och fisket.

Förbundet finner det därför angeläget
framhålla, att de motioner som nu
förelagts riksdagen har ett starkt stöd
bland skogsarbetarna.»

Jag vill kraftigt understryka detta yttrande
av förbundet.

Motionerna har tillstyrkts av samtliga
tio hörda remissinstanser utom statskontoret
och Svenska vägföreningen. Som
alla känner till brukar statskontoret yrka
avslag på alla anslagsäskanden som
är högre än regeringens, och att Svenska
vägföreningen har avstyrkt motionerna
är kanske inte heller så märkvärdigt.

Det vore mycket att citera ur Svenska
vägföreningens yttrande. Jag skall
här anföra några rader för att kammarens
ledamöter skall få ett begrepp om
hur man på det hållet argumenterar sig
fram till ett avstyrkande av ifrågavarande
motioner, speciellt som detta yttrande
från Svenska vägföreningen också
tydligen har inverkat på utskottets utlåtande.

Svenska vägföreningen yttrar bl. a.:
»Användningen av motorredskap inom
skogsbruket blir emellertid aldrig stationär
på samma sätt» — här syftar
man på jordbrukets traktorer — »Skogsbrukets
arbetskraft och redskap flyttas
till olika tillfälliga arbetsplatser och dessa
förflyttningar, som ofta är ganska
långväga, framgår över allmänna och
enskilda vägar, skogsbilvägar och basvägar.
Den ifrågasatta restitutionen bör
därför bedömas med hänsyn till samhällets
åtgärder för att vara behjälpligt med
att tillgodose skogsbrukets vägbehov.
Det är nämligen ofrånkomligt att skogsbrukets
motorredskap, barkningsmaskiner,
motorsågar in. m. i stor utsträckning
måste vägtransporteras.»

Till detta vill jag endast säga, att
barkningsmaskinerna är mycket mer
stationära än många av jordbrukets motorredskap.
I min hemkommun, som är
den största skogskommunen i Dalarna,
ligger den enda barkningsmaskin, som
finns där, efter en länshuvudväg, alltså
inte vid någon skogsbilväg. Transporten
av motorsågar sker väl för övrigt oftast
med personbil. Man lägger in motorsågen
i bilens bagageutrymme eller i
baksätet. Motorsågen släpas således inte
efter bilen längs vägen och sliter inte
vägen, vilket Svenska vägföreningen
tycks tro.

Jag måste också bestämt protestera
mot Svenska vägföreningens uppfattning
alt skogsbruket på något sätt skulle få
ekonomisk hjälp av samhället för att
iordningställa basvägar. Det finns säkerligen
ingen enda skogsarbetare som känner
till denna samhällets hjälp. Men
kanske utskottet är bättre underrättat.

Utskottet, som dock har några positiva
saker i sin skrivning, anför: »Enligt
utskottets mening hör skogsnäringens

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

restitutionsfråga liksom övriga spörsmål
av samma innebörd övervägas i ett sammanhang
vid den fortsatta utredning rörande
restitution av bensinskatt, som
anknyter till 1953 års trafikutredning.
På denna grund avstyrker utskottet bifall
till det förut nämnda motionsyrkandet.
» Till detta vill jag bara ställa den
frågan: Varför anförde man ej samma
skäl när det gällde trädgårdsnäringens
jordfräsar? Jag tycker nog, som jag tidigare
sagt, att man borde vara litet mera
konsekvent. Jag är inte heller övertygad
om att 1953 års trafikutredning
har fått sådana direktiv att den kan utreda
även denna för skogsbruket aktuella
fråga.

Som framgår av de i ämnet väckta
motionerna är det inte meningen att
återbäringen av erlagd bensinskatt för
skogsbrukets motorredskap skall ske individuellt,
ulan här skall ske en kollektiv
återbäring ungefär efter samma grunder
som när det gäller fiskerinäringen.
Enligt motionerna skall de medel, som
erliålles genom återbäring av erlagd
bensinskatt, användas till förslagsvis
bl. a. ökad instruktions- och serviceverksamhet
ute på skogsbrukets arbetsplatser
och förläggningar i skogen, till
det skogliga arbetarskyddet, försöksoch
forskningsverksamhet, inom den
skogliga yrkesutbildningen m. m. Till
dessa ändamål utgår det såvitt jag vet
för närvarande inga särskilda statsbidrag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herrar Erik Svedberg
(s), Axel Emanuel Andersson (ep), Jonsson
(s), Lage Svedberg (s) och Osvald
(fp).

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Sedan jag lyssnat till
herr Einar Perssons anförande finner
jag, att de synpunkter, som han här
framfört, är desamma som jag har lagt
på detta ärende då jag har anslutit mig
till reservationen. Det kan därför vara
onödigt att jag tar kammarens tid i an -

språk för att upprepa vad herr Persson
redan sagt. Jag nöjer mig för den skull
med att be att få helt instämma i herr
Perssons anförande och yrka bifall till
reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Utan någon längre motivering
kan man väl konstatera, att det
är egendomligt, för att inte säga besynnerligt,
att det skall betalas vägskatt
för motorsågar som användes i skogsbruket.
Det blir ju resultatet, om man
bifaller utskottets utlåtande. Bifalles
däremot reservationen blir följden att
man får restitution för motorsågar på
samma sätt som för erlagd bensinskatt
inom jordbruket och trädgårdsnäringen.

Jag måste i princip deklarera, att hela
den nuvarande vägheskattningen via
bensinen enligt min uppfattning i längden
kommer att bli ohållbar. Det finns
ingen möjlighet att fortsätta med att på
detta sätt ta ut skatt via bensinen då
vi får allt flera olika maskiner som icke
är väggående men som drivs med bensin.
Vi kommer att möta den ena svårigheten
efter den andra. Det är inte bara
motorsågar som det här gäller, utan rätt
snart får vi också att behandla frågan
om restitution av erlagd bensinskatt för
truckar som används för olika ändamål.

Jag vill ha nämnt detta i princip. Så
länge man använder systemet att ta ut
vägskatt via bensinen, får man emellertid
bekväma sig till att försöka göra de
undantag, som betingas av den formen
av beskattning.

Man talar mycket ofta om rationalisering
inom olika näringar, och man ser
med glädje att det rationaliseras. Då
borde man nu, när det gäller skogen som
ju är vår viktigaste exportnäring, med
tacksamhet konstatera att det skett en
sådan rationalisering där genom att man
gått över till motorsågar. Men då ställer
man sig, om vi skall följa utskottets förslag,
rent av hindrande för motorsågarnas
användning i det man lägger skatt
på den bensin, som användes till dessa.

Detta har redan anförts av herr Persson
liksom i remissyttranden från olika

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

håll. .lag vill starkt understryka vad herr
Persson nämnde beträffande Skogs- och
flottningsarbetareförbundets yttrande,
nämligen att även om det skulle ligga
nära till hands för skogsarbetarna att
vilja ha en individuell restitution har
inte Skogs- och flottningsarbetareförbundet
ansett detta möjligt utan faktiskt
tillstyrkt en kollektiv restitution.

Jag skulle också kunna åberopa en av
de andra instanser som yttrat sig, nämligen
Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, som till att börja med
framhåller, att förbundet »finner det
principellt riktigt att de inkomster, som
erhålles från skatten på bensin, i första
hand skall användas för vägväsendets
förbättring och finner det därför vara
helt i sin ordning att riksdagen fattar
beslut om restitution av skatt på bensin
som förbrukas av motorer och maskiner
av olika slag inom jordbruk, trädgårdsodling
och yrkesmässigt fiske. Då ej
heller de åtskilliga tiotusental bensinförbrukande
redskapen inom skogsbruket
har något med förslitning av vägarna
att göra är enligt riksförbundet motionärernas
tankegång logisk, att skogsbruket
skall på något sätt lämnas gottgörelse
för den merkostnad för näringen,
som bensinskatten utgör».

Således är både Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, som är den
mest betydande organisationen på företagarsidan,
och Skogs- och flottningsarbetareförbundet,
som har motsvarande
ställning på arbetstagarsidan, fullständigt
eniga om att det bör utgå restitution.

Det är för övrigt så, om man ser på
de yttranden, som föredragits i utskottet,
att det knappast finns någon mer än
Svenska vägföreningen, som ställer sig
avvisande till tanken på restitution. 1
en gemensam skrivelse, som också har
åberopats i utskottet, har domänstyrelsen,
Föreningen Skogsarbeten, Svenska
lantarbetsgivareföreningen samt Värmlands
och Västra Bergslagens skogsarbctsgivareförening
också tillstyrkt motionerna.
Att sedan Svenska vägföreningen
ställer sig soin den gör är kanske förklarligt
med hänsyn till dess verksam -

het. Motiveringen för dess ställningstagande
kan man knappast säga är särskilt
bärande. Den har också utsatts för
kritik från de tidigare talarna.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att det enligt min uppfattning sällan
har åstadkommits en så svag motivering,
som den utskottet lämnat i detta
fall. Jag kan givetvis inte tänka mig något
annat än att ansluta mig till yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Egentligen är det ganska
lustigt, att jag här skall stå och försvara
utskottet; jag har nämligen en mycket
stor förståelse för motionärernas och
reservanternas synpunkter.

Om jag börjar med förspelet till dessa
motioner, vilket onekligen har inverkat
på ärendets behandling, vill jag säga
att motionärerna har snappat upp ett
uppslag, som kommer ifrån kungl. skogsstyrelsen.
Denna hemställde i skrivelse
till Kungl. Maj:t i juni förra året om
restitution i den form, som motionärerna
nu yrkar på. Kungl. Maj:t har inte
företagit någon åtgärd i anledning av
framställningen, och det var väl det,
som senare blev anledning till en interpellation
i andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset. Jag vill för min
personliga del säga, att jag för ungefär
ett år sedan gjorde en anteckning i min
almanacka om att det här fanns ett motionsuppslag,
som kanske var värt att
ta fasta på. Som jag förut sade kom sedan
interpellationen och vidare en motion
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
och jag har därför avstått från att motionera
i ärendet.

Nu vill jag livligt instämma i vad föregående
talare här sagt om att man
naturligtvis kan åberopa rättvisekrav,
när man som motionärerna och reservanterna
begär restitution av skatt på
bensin, som förbrukas till motorredskap
i skogsbruket. Sådan restitution •— det
har de föregående talarna också påpekat
— är redan beviljad åt jordbruket
för traktorer och skördetröskor samt åt
fisket och trädgårdsnäringen och redan

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

i viss män också åt skogsbruket, till byggande
av skogsbilvägar.

Jag vill också understryka, att remissinstanserna
tämligen enhälligt förordat
bifall till motionerna. Det är bara statskontorets
yttrande och Svenska vägföreningens
—- jag håller med om att det senare
innehåller ganska märkliga uttalanden
— som går i annan riktning.

När vi behandlade ärendet i sammansatta
utskottet började vi med att känna
oss för hur inställningen var till en fortsättning
på rcstitutionens väg. Redan
före sammanträdet hade jag haft kontakt
med ledamöter av bevillningsutskottet
för att få reda på deras inställning
till genomförandet av en ytterligare
restitution. Vi fann ganska snart i
utskottet, att det inte gick att nå enighet
om bifall till motionerna. Det var
särskilt herr Perssons partikamrater,
som föreföll att vara mot ett bifall, men
även representanter för högern och
folkpartiet hade samma mening, det vill
jag utan vidare erkänna.

Det förefaller mig som om många hade
blivit påverkade av den uppfattning,
som finansministern gav uttryck åt då
han i november förra året i andra kammaren
lämnade sitt svar på herr Larssons
i Hedcnäset interpellation, nämligen
att vi inte kan driva detta restitutionsförfarande
in absurdum. Finansministern
erinrade om att det finns otaliga
områden som då kan komma i fråga,
t. ex. restitution för motorbåtar, inom
försvaret för motortorpedbåtar, för traktorer,
truckar och liknande fordon, som
används inom begränsade områden, såsom
fabriksområden och järnvägsområden,
samt även för stationära motorer av
olika slag, alltså hela vägen ned till -—
som ett kvickhuvud påpekade -— »bensindrivna»
cigarrettändare.

Jag måste erkänna, att även om det
nu gäller skogsbruket kan man inte negligera
finansministerns farhågor, ty om
man i den heliga rättvisans intresse börjar
restituera bensinskatt på alla områden,
där man inte kan ställa förbrukningen
i direkt förbindelse med vägväsendet,
kan man hamna i en byråkratisk
pappersexercis som vi inte har an -

ledning att eftersträva. Finansministern
tilläde för övrigt i interpellationssvaret,
att han nästan med förskräckelse såg
fram mot eu utveckling, där de olika
statliga verken laborerade med sina egna
små inkomstkällor för ändamål som
ändå hör tillgodoses via (ten reguljära
budgetbehandlingen. Denna finansministerns
förskräckelse eller tvekan bör
man kanske med god vilja kunna förstå.
Fn av motionernas svagheter är ju
för övrigt, att man i dem föreslår att de
restituerade medlen skall användas till
ändamål, som normalt erhåller anslag
under nionde huvudtiteln. Detta gäller
en hel del av de ändamål som reservanterna
räknar upp på s. 18 i utlåtandet,
t. ex. den skogliga yrkeskunskapen, instruktions-
och serviceverksamheten ute
på arbetsplatserna och förläggningarna
i skogen samt vissa försöks- och forskningsuppgifter.

Det förefaller mig som om reservanterna
inte hade riktigt klart för sig, att
det drivs en mycket intensiv yrkesutbildning
numera även på maskinteknikens
område med hjälp av statsmedel
och prisutjämningsmedel; även undervisning
ute på arbetsplatserna. Skogsstyrelserna
har t. ex. instruktörer som
på arbetsplatserna instruerar arbetarna
och drar samman dem till kurser.

Även om jag bortser från denna anmärkning
kvarstår onekligen frågan om
rättvisekravet och om man inte bör låta
skogsbruket få bli tillgodosett liksom de
tre övriga näringar, som har fått restitution,
och först därefter definitivt sätta
punkt för restitutionsförfarandet, åtminstone
intill dess 1953 års trafikutredning
har slutbehandlat frågan om
restitution av bensinskatt i stort.

Jag tillät mig i utskottet att framkasta
det alternativet, ty man kan onekligen
säga: Här går ni med på att lantbruket
får sitt, trädgårdsnäringen sitt och fisket
sitt, men när ni kommer till skogen
säger ni stopp. Jag erkänner att motionärer
och reservanter här har trumf på
hand. Man får då väga det argumentet
mot vad finansministern har framhållit.
Jag skall icke upprepa det.

Man kan även tänka sig en kompro -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

•25

Ang*, restitution av bensinskatt till skogsnäringen

misslösning, som trots allt ger skogsbruket
tillbaka vad det skäligen kan begära.
.lag tycker att vad utskottet nu slutligen
kommit fram till — vi kanske i viss
män kan beteckna det som en kompromiss
— är en ganska tillfredsställande
lösning, i varje fall en lösning som jag
i nuvarande läge har ansett att jag bör
ansluta mig till.

Det har av många här i kammaren,
bl. a. av mig, understrukits alt en utbyggnad
av skogsbilvägnätet, alltså det
grövre nät, som vi brukar kalla stamvägarna,
är en grundläggande förutsättning
för skogsbrukets och skogsvårdens
allsidiga förkovran. Utskottet har i sitt
utlåtande citerat något av vad 1955 års
skogsvårdsutredning har sagt i ett delbetänkande,
som utredningen lämnade
på hösten 1956. Kammarens ärade ledamöter
kan läsa överst på s. 16 i utlåtandet,
där det heter att utredningen
framhållit »att skogsvägnätets utbyggnad
är en av de angelägnaste uppgifterna i
svenskt skogsbruk. För en väsentligt
ökad utbyggnadstakt talar, framhåller
utredningen, såväl transportekonomiska
som transportekniska skäl, skogsvårdens
och skogsskyddets krav samt sist
men inte minst sociala och andra med
arbetskraftens trivsel och rationella utnyttjande
sammanhängande skäl.»

Jag behöver kanske inte här gå in på
vad skogsbilvägarna betyder i våra glesbygder
för att arbetskraften drägligt
skall kunna fara till och från sina arbetsplatser
samt för att skogsarbetarna
skall slippa ligga i förläggningar och i
stället ha god kontakt med hemmet.

Jag kanske bör tillägga ytterligare någonting
om behovet av skogsbilvägar.
Utredningen har beräknat behovet av
sådana stamvägar till 4 000 mil. Det är
det angelägnaste behovet. Kostnaden fölen
utbyggnad beräknas till 900 miljoner
kronor. Då vägbehovet är ytterst angeläget
borde vägarna helst utbyggas under
en tioårsperiod. I nuvarande ekonomiska
läge är det naturligtvis en utopi.
I utredningen nöjer man sig därför
med att föreslå en utbyggnad under 15
år och restitution av bilskattemedcl med
15 miljoner kronor per år. Som bekant

ansåg sig departementschefen inte kunna
förorda mer än 7,5 miljoner för innevarande
år. Det tidigare anslaget var
2,5 miljoner och ökades alltså med 5
miljoner. För nästkommande budgetår
blir anslaget 7,7 miljoner.

Nu har alltså utskottet — givetvis
frånsett reservanterna — enats om att
rekommendera en höjning av anslaget
till vägbyggnader å enskilda skogar.
Skrivningen är försynt, men den innebär
i realiteten att skogsbruket skall få
åter vad det i olika former utbetalat i
bensinskatt, självfallet frånsett bensinförbrukningen
vid körning på de allmänna
vägarna. Inom utskottet har vi
alltså kommit fram till en försiktig kompromiss,
som enligt min uppfattning kan
sägas bestå i att skogsbruket har ett
krav på restitution av bensinskattemedel.
Vi vill inte skapa en ny fond, av de
skäl finansministern anfört, men vi anser
ändå att vad skogsbruket rimligen
har att fordra, det skall återgå, och rekommenderar
att pengarna går till utbyggnad
av skogsbilvägnätet. Sedan tilllägger
utskottet i sista meningen av sitt
yttrande: »Åtskilliga av de ändamål motionärerna
avsett främja med restitutionsmedel
stödjes genom medelsanvisningar
å riksstaten och får förutsättas
komma att alltjämt befordras med statsmedel
i den utsträckning, som befinnes
möjlig och önskvärd.»

Ja, herr talman, mig förefaller det
som om reservanterna liksom motionärerna
borde vara tämligen nöjda med
utskottets förslag. Här får ändå det enskilda
skogsbruket för sitt kanske mest
angelägna behov tillbaka vad det erlägger
i bensinskatt. Pengarna går till
skogsbilvägarnas utbyggnad, ett ändamål
som gynnar både de enskilda skogsägarna
och skogsarbetarna. Som jag redan
framhållit, betyder skogsbilvägarna
oändligt mycket för skogsarbetarnas
trivsel, samtidigt som de tvivelsutan för
den enskilda skogsvården och skogsbrukets
rationalisering över huvud taget innebär
den bäst insatta ekonomiska hjälpen.

Härmed har jag redovisat gången av
detta ärende och vad vi kommit fram

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

till. Vi har genom denna kompromiss,
om jag så får kalla det, kommit fram till
en relativt stor enighet, och vårt förslag
innebär restitution av bensinskattemedel
för skogsbruket till ett mycket viktigt
ändamål. Jag tror att detta är det
bästa resultat som ur skogsbrukets
synpunkt stått att uppnå inom utskottet,
och jag har den uppfattningen att såväl
reservanter som motionärer, om de sätter
sig in i vad utlåtandet innebär, skall
finna att vi har kommit fram till en
godtagbar lösning.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hansson sade i
slutet av sitt anförande, att man här lyckats
återföra bensinskattemedel till
skogsbrukets bilvägar. Ja, men det är ju
tack vare den bensinskatt, som skogsarbetarna
betalar för sina motorsågar. Jag
undrar verkligen vilket resonemang man
skulle få höra från sammansatta utskottets
talesman, om samma princip tillämpades
när det gäller andra yrken, alltså
att man skulle beskatta deras redskap
för att ändamål, jämställda med skogsbilvägarna,
skulle bli bättre tillgodosedda.

Sedan yttrade herr Hansson, att anslag
är beviljat under nionde huvudtiteln
när det gäller de ändamål som motionärerna
velat tillgodose. Ja, det må
så vara — jag är faktiskt tacksam för
den anslagsökning på en miljon som här
skett under den huvudtiteln — men när
det gäller yrkesutbildningen har väl
ändå jordbruksnäringen många fler miljoner
i anslag under denna huvudtitel
än vad skogsnäringen har, och trots det
utgår ju restitution av bensinskatt när
det gäller jordbrukets redskap.

Herr Hansson nämnde någonting om
att det väl så småningom kommer en
motion även beträffande cigarrettändarna.
Ja, den motionen är mycket välkommen,
när man förbrukar 250 liter bensin
till varje cigarrettändare! Men det

är väl ändå ganska underligt, att skogsarbetarna
skall finansiera en del av vägbyggena
i våra skogar med skatt för sina
motorsågar. Skogsarbetarna är ju inte
alls beroende av dessa skogsbilvägar för
transportmotorsågar utan kan ta sin motorsåg
i en ryggsäck och åka skidor till
skogen vid sidan av vägen.

Så talade herr Hansson om en kompromiss
i utskottet. Jag skulle vilja fråga
vad det kan vara för kompromiss,
när man i slutklämmen helt enkelt yrkar
avslag på motionerna. Skrivningen
i motiveringen sätter jag inte så stort
värde på, ty det har ju visat sig här i
riksdagen att man inte har anledning
att göra det. Om utskottet verkligen gått
in för en kompromiss, skulle det i slutklämmen
ha förordat en allmän översyn
över hela linjen av alla näringar när
det gäller restitution av bilskattepengar.

Jag tycker nog att utskottet kunde ha
förordat den linjen och inte bara yrkat
avslag på motionerna. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Gentemot herr Persson
skulle jag vilja säga att skogsbilvägarna
ju ändå är skogsarbetarna till offentlig
nytta — det kan vi väl vara eniga om.

Sedan vill jag tillägga att det ju inte
bara är fråga om dessa motorsågar utan
också om de stationära maskinerna,
alltså barkningsmaskiner o. d. Jag skulle
tro att truckar och liknande maskiner
också kommer att falla under bestämmelserna.
Det är alltså här fråga om en
restitution av allt som skogsbruket kan
göra anspråk på.

Efter att ha citerat 1955 års skogsvårdsutredning
skriver utskottet, att utskottet
finner det »rimligt om vid behandlingen
av anslag till vägbyggnader
ä skogar i enskild ägo hänsyn även toges
till den bensinförbrukning som sker
vid användning av motorsågar och andra
icke väggående motorredskap». Utskottet
fortsätter: »Därest i samband
med prövning av anslagsäskande till
sagda ändamål för kommande budget -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

ar en undersökning skulle visa, att
skogsbruket ej under berörda anslag i
rimlig utsträckning erhåller åter vad det
utbetalat i bensinskatt hänförlig till annat
iin motortrafik å allmänneligen befarna
vägar, synes det enligt utskottet
kunna ifrågasättas om ej en anslagshöjning
bör komma till stånd.» Jag har redan
sagt att det är en försiktig skrivning,
men andemeningen måste ju vara
klar.

Herr Persson sade att detta inte är
någon kompromiss. Jag använde ordet
kompromiss, och jag menar därmed att
vi, med de olika meningar som förefanns
i utskottet, med denna skrivning
gjorde det möjligt att bygga ut ett angeläget
anslag utan att skapa en ny, av
finansministern och andra underkänd
restitutionsfond.

Till slut vill jag bara säga att det nog
onekligen är så, herr Persson, att det
är finansministern och herr Perssons
egna partikamrater som har gjort mig
liksom herr Persson litet besvikna. Den
lösning, som vi kommit fram till i utskottet,
är dock till väsentlig nytta för
skogsbruket.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Hansson vill
jag bara säga att jag är mycket medveten
om att skogsarbetarna har mycket
stor nytta av skogsbilvägarna. De är av
särskilt stor betydelse när skogsarbetarna
bilar till skogen på morgonen och
hem på kvällen. Man tycker att när de
betalar både bilskatt och bensinskatt på
sina fordon skall de inte behöva betala
bensinskatt också på de verktyg som de
fraktar i bilen. Det är detta jag finner så
egendomligt.

Beträffande det sista herr Hansson sade
vill jag framhålla, att jag har stor
förståelse för finansministerns åtgärder
när det gäller att få ekonomien att gå
ihop. Jag har mycket större förståelse
för honom än utskottet ger uttryck för
i sin skrivning. Men det är så inom vårt
parti, att där tillåter vi oss att ha olika
meningar om saker och ting.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag kan försäkra att när
utskottet började sin behandling av detta
spörsmål satt jag på min plats helt
utan förutfattade meningar, och jag lyssnade
mycket uppmärksamt till de skäl
och motskäl, som presenterades under
utskottetsarbetet. När jag till slut för
min del kom fram till att de flesta sakskälen
talade för ett avböjande av motionsyrkandet,
hade det sin grund inte
minst i det förhållandet att de skogsexperter,
som var ledamöter av utskottet,
varnade för ett bifall till motionerna.
Det är alltså inte så — som debatten
hittills i kammaren kanske har givit vid
handen — att det krav som motionärerna
framställer enhälligt stödjes av alla
som har med skogsbruket att göra. Bilden
i det sammansatta utskottet blev en
helt annan. Vi riskerar helt enkelt att få
en snårskog av undantag. Den som redan
finns är tillräcklig. Det är därför
jag för min del drar mig för att vara
med om alt skapa nya undantag.

Felet beträffande restitutionsbestäminelserna
när det gäller bensinen ligger
enligt min mening till största delen däri,
att man redan gått för långt. Om det i
dag hade gällt att fatta beslut om restitution
för t. ex. jordfräsar i trädgårdsnäringen,
skulle jag för min del ha röstat
nej, ty redan det undantaget var ett
undantag för mycket. Går vi nu vidare
på den väg, som motionärerna föreslagit,
öppnar vi dörren, om inte på vid gavel
så i varje fall på glänt, för målsmän
från andra områden, som sannolikt omedelbart
kommer att anmäla önskemål
om restitution. De kommer i så fall att
åberopa som prejudikat det beslut, som
motionärerna nu vill att riksdagen skall
fatta.

Det har sagts att detta är ett rättvisekrav,
och jag kan till nöds hålla med om
att det är riktigt. Det är bara den haken,
när man skall försöka ta hänsyn
till rättvisekravet, att man hamnar i önskemål
om millimeterrättvisa. Och alla
vet ju att man då lätt drivs in absurdum.

Jag tror därför, herr talman, att det
finns anledning att göra den gränsdrag -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

ning som utskottet här förordar. Någonstans
måste gränsen sättas. Sätter vi den
inte i dag, tvingas vi att sätta den vid
något annat tillfälle. Det blir då bara så
mycket svårare. Hade vi satt gränsen i
fjol, då det gällde jordfräsarna till trädgårdsnäringen,
hade vi kanske sluppit
den svåra prövning, som riksdagen står
inför i dag.

Detta var bara några kompletterande
synpunkter till den plädering för utskottets
förslag, som anförts av herr Hansson.

Jag skall i likhet med honom be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Hansson erkände,
att det var en ganska otacksam uppgift
att försvara utskottets utlåtande och att
reservanterna hade trumf på hand. Man
borde kanske då inte göra svårigheterna
större för honom. Men jag kan inte
underlåta att göra ytterligare några påpekanden
i frågan.

Vad först gäller den kompromiss, som
herr Hansson talade om, får jag säga att
kompromissen för skogsbrukets del är
mycket dålig. I den utredning om skogsbrukets
vägfrågor, som avgivits av 1955
års skogsvårdsutredning, framhålles, att
en årlig medelsanvisning på 15 miljoner
kronor eller ungefär samma belopp, som
utgår som bidrag till övriga enskilda
vägar föreslagits. Vidare sägs där följande:
»Då avsevärda belopp i form av
bilskatter inbetalas för trafik på skogsbilvägarna
anser vi att huvudparten härav
eller 12,5 miljoner bör avräknas mot
automobilskattefonden, på samma sätt
som sedan länge sker med anslaget till
byggande av enskilda vägar.» Detta måste
väl betyda att det är motiverat att
12,5 miljoner kronor skall avräknas mot
automobilskattefonden. Men för nästa
budgetår är det inte mer än 7,7 miljoner
kronor för ändamålet som skall avräknas,
och då skulle det vara ett stort
steg kvar att ta, innan man ens kommer
upp till beloppet på 12,5 miljoner kro -

nor. Härtill kommer frågan om restitutionen
av skatt för bensin till motorsågar
o. dyl. Man skulle i så fall behöva
räkna upp summan med åtskilliga miljoner
kronor, om det skulle bli det belopp,
som vi och utredningen anser vara
rättvist.

Herr Hansson nämnde, att man inte
bör driva det hela in absurdum. Det har
i detta sammanhang talats om skattefrihet
för bensin till cigarettändare. Om
man skulle sträcka sig så långt, att det
skulle bli fråga om en sådan skattefrihet,
är det att driva det hela in absurdum,
men det är inte att driva saken
in absurdum, när det här gäller att
restituera ett så stort belopp som 2,5
miljoner kronor.

Det har vidare sagts, att det är befogat
att det blir restitution för skatt på
bensin till motorbåtar. Men skillnaden
mellan motorsågarna och motorbåtarna
är den, att motorsågarna direkt användes
i produktionen, under det att en
stor del av motorbåtarna får anses vara
av nöjesbetonad karaktär. Därför kan
man inte trycka så hårt på att få en
restitution av skatten när det gäller motorbåtarna.

Herr Berg nämnde att skogsexperterna
inom utskottet varnade för förslaget
i motionerna. Jag förmodar emellertid
att herr Berg vill medge att det finns
experter också både inom Skogs- och
flottningsarbetareförbundet och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, och
man borde då också lyssna en smula till
dem.

Herr Berg har vidare talat om att det
här skulle vara fråga om en millimeterrättvisa.
Men det kan det väl ändå inte
bli tal om då det gäller så stora summor
som här.

Slutligen vill jag säga, då det här
några gånger talats om herr Perssons
partivänner o. s. v. — herr Persson kanske
inte själv vill säga det — att det inte
är okänt att det inom Skogs- och flottningsarbetareförbundet
också finns en
del partivänner till herr Persson, som
således har ansett att restitution bör utgå.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill endast lämna
den mycket korta upplysningen till herr
Bengtson, att i utskottets majoritet befinner
sig åtminstone en medlem av
Skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Då herr Berg och herr
Hansson här säger att expertisen inom
utskottet uttalat sig för avslag på motionerna,
vill jag säga, att detta enligt
mitt förmenande endast bevisar, att även
den mest erfarne kan gå vilse i skogen!

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är naturligtvis önskvärt
att vi här i riksdagen inte vidtar
åtgärder som fördyrar produktionen och
försvårar verksamheten för olika yrkesgrupper.
Ur den synpunkten skulle det
vara önskvärt, om man också kunde genomföra
restitution av den bensinskatt,
som skogsarbetarna får betala för bensin
som de använder till sina motorsågar.

När det talas om rättvisa i detta sammanhang
är man naturligtvis först och
främst ute efter eu individuell restitution
av bensinskatten. Jag vill påminna
om att Skogs- och flottningsarbetareförbundet
i sitt utlåtande över motionerna
också bär sagt, att det är en rättvisefråga
att skogsarbetarna erhåller samma
rätt till restitution av skatt på bensin
som i dylika fall användes som drivmedel
vilken tidigare tillerkänts jordbruket,
fisket och trädgårdsnäringen.
Då syftar man till den individuella restitutionen.
Endast därigenom får man
fram den individuella rättvisan.

När det gäller frågan om en kollektiv
restitution av bensinskatt har vi här i
riksdagen redan vidtagit åtgärder även
för skogsbrukets vidkommande. Jag ber
alt få dra fram ett par siffror för att belysa
detta. Vi har ett anslag till skogsbilvägar,
som för budgetåret 1956/57
var uppfört med ett belopp av 2 500 000

kronor. För budgetåret 1957/58 höjdes
detta belopp med 5 miljoner kronor
till 7 500 000 kronor, och dessa pengar
skulle tas av automobilskattemedel. För
nästa budgetår har riksdagen redan beslutat
en höjning av anslaget med
200 000 kronor till 7 700 000 kronor.
Här har alltså skett en väsentlig anslagshöjning
med bensinskattemedel för ändamål
som avses i den motion som herr
Einar Persson m. fl. har väckt.

Herr Hansson har redan citerat vad
sammansatta utskottet sagt, att om det
visar sig att den andel av bensinskattemedel,
som rimligen bör tillgodoföras
skogsbruket, är större än de anslag som
beviljas till skogliga ändamål så synes
det enligt utskottet kunna ifrågasättas,
om en anslagshöjning ej bör komma till
stånd. Vi bär alltså med vår skrivning
velat tillgodose önskemålet att skogsbruket
skall vederfaras rättvisa. Det är
väl helt naturligt, att utskottet inte vill
lägga hinder i vägen för rationaliseringen
på detta område, såsom herr
Bengtson ville göra gällande, när vi föreslår
att skatt även i fortsättningen
skall utgå för bensin till motorsågar. Vi
vill inte lägga hinder i vägen för rationaliseringen.
Jag vill emellertid fråga
herr Bengtson, som ju snart får ordet
igen, vad det blir för skillnad om man
bifaller utskottets förslag jämfört med
reservanternas förslag, beträffande
skogsarbetarnas direkta kostnader för
bensin. Även motionärerna och reservanterna
föreslår att skogsarbetarna
skall få individuellt betala bensinskatt,
och att denna sedan skall restitueras
kollektivt för skogsbrukets räkning. Den
enskilde skogsarbetaren får således betala
samma bensinpris enligt utskottets
och reservanternas förslag.

Skälet till att vi ställt oss avvisande
till motionen är naturligtvis, som redan
nämnts av ett par talesmän för majoriteten,
svårigheten att ge sig in på en bedömning
i minsta detalj för att åstadkomma
millimeterrättvisa. Här skulle
man uppskatta antalet motorsågar som
användes i skogen, här skulle man göra
en bedömning av hur lång tid de olika
motorsågarna användes, för alt få ett

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

vederhäftigt underlag för beräkning av
bensinförbrukningen. Allt detta måste
medföra en hel del besvärligheter. Här
skulle man grunda en ny bensinskattefond,
som skulle heta skogsbrukets bensinskattefond
och vars användning vi
kanske skulle diskutera på samma sätt
som vi nu diskuterar användningen av
den stora automobilskattefonden. Utskottsmajoriteten
har haft den uppfattningen,
att man någon gång måste göra
halt på vägen när det gäller att bevilja
restitution av erlagd skatt. Vi har kunnat
göra det så mycket hellre som årets
riksdag i andra sammanhang har lagt
ganska väsentliga bördor på produktionen
utan att man fördenskull kunnat
genomföra en önskvärd lättnad för speciella
ändamål. I det ekonomiska läge,
vari vi för närvarande befinner oss, har
vi varit tvungna att ta dessa konsekvenser.
Det har varit en av motiveringarna
för vårt ställningstagande i denna fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få ansluta mig till yrkandet om bifall
till förslaget i det sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eskilssons fråga,
om det blir någon skillnad i direkta utgifter
för skogsarbetarna, om man bifaller
utskottets förslag eller reservationen,
vill jag besvara på det sättet, att
om utskottets utlåtande går igenom, så
får skogsarbetarna ingenting tillbaka av
sina bensinskattekostnader. Bifalles reservationen,
får de en kollektiv restitution,
och därmed kommer det ändå att
utgå en förmån till dem. Jag anser att
Skogs- och flottningsarbetareförbundets
styrelse är framsynt, när den direkt talar
om den kollektiva återbäringen. Jag
tyckte att herr Eskilsson yttrade sig väl
oklart, när han sade något om att man
siktade till en individuell restitution.
Faktum är att kollektiv restitution är
den väg, som Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har förordat.

Jag vill vidare konstatera, att det är
anmärkningsvärt att herr Eskilsson inte

vill gå med på föreliggande förslag. Högern
har ju så ofta förordat skattesänkningar
på andra områden men vill alltså
här inte gå med på, att denna mycket
berättigade skattesänkning genomföres.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas upprepa min
fråga. Jag förstår inte vad det blir för
skillnad för den enskilde skogsarbetaren.
Visserligen får man enligt reservationen
en kollektiv återbäring, som skall
komma skogsnäringen som sådan till
godo. Men jag förstår inte vad det blir
för direkt lättnad för Andersson och
Pettersson, som använder en motorsåg
i sitt arbete, om reservationens förslag
om den kollektiva återbäringen genomföres.
Det blir ingen direkt skattesänkning,
utan det blir fråga om en fördelning
av medel, som de enskilda skogsarbetarna
har fått betala i form av bensinskatt.
Men jag kan inte förstå vari fördelen
för den enskilde skogsarbetarens
del skulle ligga.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den frågan kan lätt besvaras
genom att direkt återge vad
Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har sagt i sitt yttrande. I första hand
nämner förbundet åtgärder för att åstadkomma
en bättre serviceverksamhet
med avseende på motorsågar och reservdelar
samt ökad instruktion beträffande
motorsågens användning och skötsel.
De ökade olycksfallsriskerna i arbetet
med risker av tidigare ej känd art gör
också särskilda anslag till arbetarskyddsåtgärder,
skyddsombudsorganisationen
och forskning på området önskvärda.
Detta blir också, herr Eskilsson,
en förmån för skogsarbetaren, en förmån
som i annat fall skulle få betalas på
annat sätt. Det gäller här obestridligen
också en individuell förmån, om reservationens
förslag om restitution bifalles.

Herr KRuGEL (s):

Herr talman! Jag har inte särskilt
mycket att tillägga i denna sak. Men jag
tror att det ändå är något väsentligt jag

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

har att säga, även om det redan tidigare
under diskussionen har framförts samma
synpunkter.

Herr Hansson yttrade i sitt första anförande,
att om vi ledamöter av kammaren
läste utskottsutlåtandet ordentligt,
skulle vi bli lika kloka som han. Jag
tackar herr Hansson för rekommendationen.
Jag har läst utskottsutlåtandet, men
jag har inte blivit så klok som herr
Hansson i detta stycke, och jag vill, uppriktigt
sagt, inte bli det heller. I stället
vill jag, herr talman, gärna instämma
med reservanten herr Bengtson och
motionären herr Persson. Jag missade
det tillfälle som erbjöds nyss att göra
det. Jag hyser nämligen i denna fråga
precis samma uppfattning som den de
har framfört under diskussionen.

Den uppspaltning av beskattningen
som utskottet har gett sig in på är orimlig.
Jag missunnar inte jordbruket, fisket
och trädgårdsskötseln att få restitution,
men varför skall inte samma sak
gälla skogsbruket? Varför skall inte
skogsarbetarna, för vilka sågen underlättar
arbetet och i viss mån bidrager
till att öka deras förtjänst, få restitution?
Nej, de skall beskattas, säger herr
Hansson, och det säger utskottet också.
Jag kan inte finna att det är någon logik
i ett sådant resonemang.

Jag skulle dock inte säga så mycket
om drivmedelsbeskattningen — den har
sin uppgift att fylla, åtminstone teoretiskt
— men det är väl ändå så, att den
bensinskatt vi har att erlägga, vare sig
vi betalar den för det ena eller andra
fordonet eller redskapet, är avsedd att
gå till vägunderhållet. Men i verkligheten
vet vi, att den största delen av pengarna
går till budgetutjämning och ingenting
annat. Vägarna får mycket litet av
de medel som betalas i form av bensinskatt.

Jag vill därför säga till dem som har
en annan uppfattning än jag — jag är
varken bondeförbundarc eller skogsarbetare,
vilket jag kanske inte behöver
nämna — att jag i alla fall haft tillfälle
att ute på fältet siitta mig in i dessa förhållanden
och tillägna mig cn viss uppfattning,
och den håller jag på.

Som jag nyss sade är jag inte bondeförbundare
eller skogsarbetare. Men jag
tycker att bondeförbundets framställning
är så riktig, så fullkomligt överensstämmande
med verkligheten att det
vore felaktigt av kammaren att bifalla
utskottets förslag. Det resonemang som
utskottet för är enligt min mening orimligt.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Grym
(s).

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kriigel kanske
ändå förstod, att jag under ärendets behandling
sökt mig fram till den för
skogsbrukets del bästa möjliga lösningen.
Jag erkänner rättvisekravet utan vidare.
Men har herr Kriigel läst finansministerns
svar i andra kammaren på herr
Larssons i Hedenäset interpellation? Finansministern
drar upp alla riskerna
för pappersexercis och byråkrati vid
fortsatt restitutionsförfarande efter tidigare
linjer. Var skall det sluta? Det
kanske var olyckligt att jag nämnde cigarrettändaren,
men den saken fördes
på tal i utskottet av en representant för
bevillningsutskottet som ett drastiskt
exempel på vart det kan leda.

Nu skall herr Kriigel och herr Bengtson
göra två saker klara för sig. Vad ni
yrkar om bl. a. instruktion på arbetsplatserna
är sådant som det ändå utgår
anslag till under nionde huvudtiteln. Ni
skall också komma ihåg, att vad utskottet
rekommenderar är inte att det bildas
en fond, utan att restitution skall ske i
rimlig utsträckning och avse ändamål
som alla är överens om gagnar skogsbruket,
framför allt skogsarbetarna och
de mindre skogsägarna, nämligen utbyggnad
av skogsbilvägnätet. Jag upprepar,
att utbyggnaden av detta vägnät
är en grundläggande förutsättning för
skogsvårdens rationalisering och för
skogsbrukets allmänna förkovran.

Jag vidhåller, herr talman, milt vikande
om bifall till utskottets förslag.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

Herr KROGEL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson säger, att
han har en viss känsla av osäkerhet på
denna punkt. Tänk, det har vi förstått!
Men om herr Hansson befinner sig i
denna situation, varför driver han då
saken på det sätt som han har gjort?

Rekommendationen att söka anslag
från nionde huvudtiteln tackar jag för,
men jag vet hur besvärligt det är att få
någonting från det hållet. Därför är rekommendationen
inte så värdefull.

Finansministerns svar på herr Larssons
i Hedenäset interpellation har jag
tyvärr inte läst. Jag skall därför inte ge
mig in på den saken.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev inte i tillfälle
att säga en sak som jag tänkt säga med
anledning av herr Bengtsons senaste anförande,
men jag får nu anledning att
göra det efter herr Kriigels yttrande. Det
gäller möjligheterna att få bidrag till sådan
verksamhet, som Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har angivit, då
det har exemplifierat önskemålet om
ökade anslag. I nionde huvudtiteln för
nästa budgetår har upptagits ett anslag
på 2 168 000 kronor till vissa skogsbrukskurser,
i vilka man skall syssla med sådana
ämnen, som Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har angivit. Detta anslag
har höjts med 500 000 kronor i förhållande
till anslaget för innevarande
budgetår. Man har alltså inom ramen
för den ordinarie anslagsgivningen tillgodosett
en del av de önskemål, som ligger
bakom denna motion.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas korrigera eller
i varje fall komplettera herr Eskilssons
yttrande igen. Enligt Skogs- och
flottningsarbetareförbundets yttrande
bör medel utgå till ändamål, som avser
att befrämja maskintekniken inom
skogsbruket men för vilka anslag ej utgår
i riksstaten. Det bör rimligtvis sägas
ifrån, att i de åberopade fallen inte
utgår något som helst anslag.

I övrigt ber jag att få instämma med
herr Kriigel, då han säger att det tarvas
ytterligare medel utöver dem som kan
anvisas under nionde huvudtiteln.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan svara herr
Bengtson med att läsa upp en enda mening
i skogsstyrelsens motivering för
ökade anslag. Den säger: »En utvidgad
kursverksamhet kräver ökade resurser
beträffande undervisningsmateriel. Nya
kurstyper, bl. a. i hästkörning och motorsågning,
har även medfört behov av
relativt kostbara redskap och maskiner
såsom kälkar, kärror, vagnar, motorsågar
m. m.»

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det har yttrats så mycket
i denna fråga, att det kanske skulle
vara onödigt av mig att försöka berika
debatten. Vissa skäl gör emellertid att
jag inte stillatigande kan åhöra debatten
i den här frågan.

Det förundrar mig faktiskt, med vilken
energi utskottets representanter försöker
att i den här debatten finna skäl
för förslaget att begränsa möjligheterna
till restitution av bensinskatt så, att
skogsarbetarna inte skall få någon restitution.

Jag är inte alldeles säker på min sak,
men jag undrar om inte åtminstone några
av dem, som här företräder utskottet,
med tämligen stor energi förfäktade
nödvändigheten och lämpligheten
av att medge restitution av bensinskatt,
som använts till jordfräsar inom trädgårdsnäringen.

Jag kan erkänna, att jag den gången
röstade emot en restitution. Jag deltog
visserligen inte då i debatten, men jag
hade den personliga uppfattningen, att
man borde dra gränsen för bensinskatterestitutionen
så, att man inte gick
längre än till jordbruket och fisket. När
man den gången sträckte sig längre,
öppnade man faktiskt portarna för
framställningar även från andra håll om
restitution. Jag var redan då förvissad

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang'', restitution av bensinskatt till skogsnäringen

om att det skulle komma sådana framställningar
från skogsbruket och skogsarbetarna
beträffande förbrukningen av
bensin till motorsågar in. m.

För min del kan jag inte alls anse,
att den motivering, som anföres för att
motionens yrkande skall avslås, är bärande.
Jag har aldrig läst ett utskottsutlåtande,
där motiveringen för avslag på
en motion har varit så intetsägande och
föga övertygande som i det här fallet.

Den enda remissinstans, som har uttalat
sig emot motionen, är Svenska vägföreningen.
Vad den anför mot motionen
är att användningen av motorredskap
inom skogsbruket aldrig blir stationär.
Skogsbrukets arbetskraft och
redskap måste ju fraktas ut till arbetsplatsen,
och det sker väl med bilar i
vanlig ordning. För bensinen till bilarna
måste man betala bensinskatt. Vi har
dess bättre kommit så långt, att även
en skogsarbetare har möjlighet att skaffa
sig bil, i vilken han kan åka till arbetsplatsen,
något som vi väl för tio år
sedan inte trodde skulle bli möjligt. Men
det hindrar väl inte, att om han tar sin
motorsåg och åker i sin bil till arbetsplatsen,
han skall kunna få restitution
på skatt för bensin till motorsågen på
samma sätt som i trädgårdsnäringen den
som använder jordfräs får sådan restitution.

Jag får säga att jag aldrig har sett en
svagare argumentering för avslag på ett
yrkande än i detta fall.

Utskottets talesmän har emellertid
funnit ett alldeles nytt argument emot
motionen. Man har nu kommit underfund
med att skogsarbetarna bör genom
att betala skatt på bensin till motorsågar
vara med och betala skogsbilvägarna.
Jag trodde att det var en fråga mellan
samhället och skogsägarna, hur bilvägarna
inom det svenska skogsbruket
skall betalas. Jag hade aldrig tänkt mig,
att skogsarbetarna, som i vanliga fall
inte äger några skogar och inte heller
någon annan mark, skulle mot vad som
i alla andra fall förekommer vara med
och betala de vägar, som de färdas på.
Det är tydligen vad utskottets talesmän
anser att de skall göra. Jag kan inte ut 3

Första kammarens protokoll 1958. Nr Hl

läsa något annat ur en sådan motivering.

Jag måste också säga något om herr
Eskilssons argumentering, som delvis i
en replik från herr Bengtson har besvarats,
men som jag ändå inte kan underlåta
att vända mig mot. Herr Eskilsson
säger, att ett skäl för att man inte kan
gå längre är att man inte kan ge individuell
återbäring till skogsarbetarna.
Kan man göra det beträffande fisket?
Kan man göra det beträffande jordfräsarna
i trädgårdsnäringen? Det kan man
inte! Man har där måst följa andra vägar.
Man har gjort en beräkning av den
bensinförbrukning det kan vara fråga
om och har givit till näringen som sådan
en summa pengar i återbäring.

Detta är ju också vad Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har föreslagit i
sitt remissyttrande. Man är sålunda
inom skogsarbetarnas fackliga organisation
på det klara med att det icke torde
vara möjligt, om man vill undvika
allt för svårbemästrade administrativa
besvär, att ge en individuell återbäring
på den bensin som förbrukas i skogsbruket.
Man bär i stället, som tidigare
sagts, gått in för att efter de beräkningar
som kan göras angående bensinförbrukningen
som här är i fråga få en
återbäring, som går till näringen som
sådan att användas för speciella ändamål,
bl. a. för ökad yrkesutbildning för
skogsarbetarna och för att åstadkomma
ett bättre arbetarskydd.

Båda dessa saker är så vitt jag kan
bedöma av mycket stort intresse för
skogsarbetarna. Vi vet att arbetarskyddet
inom skogsbruket visserligen inte är
direkt eftersatt, men att skogsarbetet i
alla fall är ett av de farligaste yrken vi
har här i landet. Olycksfallsriskerna är
mycket stora.

Trots att man i år fått ett betydligt
ökat anslag till yrkesutbildningen på
skogens område, är ju denna yrkesutbildning
ändå eftersatt. I varje fall, herr
Eskilsson, ligger den väl inte bättre till
än yrkesutbildningen inom jordbruket
och trädgårdsnäringen? Framför allt
inom jordbruket läggs det ned stora
pengar på yrkesutbildningen. För min

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

del har jag inte kunnat tillägna mig den
uppfattningen, att yrkesutbildningen
för skogsbruket nu ges så stora pengar
från samhället som det finns anledning
att anslå när det gäller ett yrke av denna
art.

Herr talman, jag vill inte förlänga debatten
ytterligare. Jag har endast velat
anföra att för min del kan jag inte tänka
mig att riksdagen, om den vill följa
sina gamla traditioner att försöka så
långt som möjligt skapa rättvisa mellan
olika samhällsgrupper här i landet, kan
avslå den framställning som nu gjorts
om restitution på bensinskattemedel när
det gäller skogsbruket.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Det har kanske redan
sagts tillräckligt mycket i denna fråga,
men jag kan ändock inte underlåta att
säga några ord till herr Berg. Han talade
om att vi är i en snårskog och att vi måste
sätta en gräns någonstans, ty annars
kan vi aldrig komma ur denna snårskog.

Jag vet inte om herr Berg syftade till
att man skall hålla tekniken tillbaka.
Gör man det är det klart att man kan
sätta stopp. Jag tror emellertid inte att
utvecklingen är slut med det vi redan
har. Här kommer nya saker fram. I bevillningsutskottet
har vi alltid utgått
från att det är den bensin, som används
till att köra på vägar med, som
skall beskattas. Men nu tänker man sig
att det inte skall bli någon restitution
på den bensin som går till skogsbruket,
där arbetarna använder motorsåg för
att kunna lätta sitt mycket tunga arbete.
Det är det jag tycker är obarmhärtigt.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta utan bara instämma med de
talare, som förut sagt att även den kategori
människor det nu gäller bör få
den lättnad de är berättigade till för
de moderna redskap de anskaffar. Om
någon har samvetskval för att trädgårdsnäringen
fick restitution till sina redskap,
så tror jag ändå att den var berättigad
därtill.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖRLIN (s) :

Herr talman! Debatten har här förts
mellan representanter boende söder om
Dalälven. Eftersom vi har en hel del
skog också norr därom är det kanske
inte så förmätet av mig att säga ett par
ord om skogsarbetet.

I den kommun jag tillhör har vi cirka
250 000 hektar produktiv skogsmark.
Var och en förstår att skogsbruket är
huvudnäringen där. De skogsarbetare,
som under tidernas lopp har sysslat i
skogen, har använt de gamla traditionella
redskapen, yxan och timmersvansen.
Det har emellertid visat sig att dessa arbetare
haft så hårt arbete, att många av
dem varit förbrukade redan vid 40- å
50-årsåldern. Deras ryggar har inte stoppat
för detta enormt tunga arbete. När
våra tjänsteläkare i de norrländska bygderna
har avgivit sina årliga rapporter
till medicinalstyrelsen, har de i många
fall pekat just på problemet hur man
skall klara skogsarbetarnas ryggar. Det
tunga arbetet gör att dessa människor är
förbrukade vid alltför unga år. I och
med det har de också kommit att sortera
under samhällets sociala hjälporgan,
och det har inte alls varit så trevligt för
oss.

Så småningom har utvecklingen kommit
därhän att skogsarbetarna kunnat
erbjudas motorsågar, men eftersom
skogsarbetarna i allmänhet har mycket
små inkomster, har många av dem varit
tvungna att ställa sig mycket tveksamma
när det gällt att anskaffa dessa redskap.
Man har emellertid konstaterat bland
skogsarbetarnas led, att just motorsågarna
haft en utomordentlig betydelse när
det gällt att underlätta det tunga skogsarbetet.
Man har inom skogsarbetarnas
fackliga organisationer på allt sätt velat
stimulera dem till att köpa flera motorsågar.
Eftersom dessa människor följer
med vad som sker i landet och märker,
att det från riksdagens sida visats tillmötesgående
för andra näringsgrenar,
har de också sagt: Varför kan inte också
vi få restitution på den bensin som förbrukas
av våra motorsågar?

Som jag ser ärendet har riksdagen
tillfälle att nu acceptera en tankegång,

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

som erbjuder våra skogsarbetare samma
rättvisa som tidigare visats övriga näringsgrenar.
Jag föreställer mig, att när
representanter från de sydliga nejderna
bär tagit till orda, så har det inte varit
därför att de på något sätt velat underkänna
värdet av det arbete, som bl. a.
de norrländska skogsarbetarna utför i
sin dagliga gärning. Den kommun jag
tillhör är större än Blekinge län. Två
representanter för detta län har haft ordet
i dag och yrkat avslag på förslaget
om restitution på bensin till motorsågar.
Låt mig hoppas att övriga ledamöter av
denna kammare visar större förståelse
och att de vid den votering, som jag föreställer
mig kommer att följa, röstar bifall
till reservationen. Det är sunt, det
är riktigt.

I herr Sörlins anförande instämde
herr Gustafsson (ep).

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren talade för sin bygd, och det är
det som även jag har gjort. I varje fall
talade jag inte för min sjuka mor, ty i
Blekinge har vi redan hunnit att bygga
ut skogsbilvägnätet nöjaktigt.

Jag har betonat som min bestämda
uppfattning att restitutionskravet är berättigat.
Det är bara de former, under
vilka restitution skall utgå, som meningsskiljaktigheterna
gäller. Här föreligger
från bevillningsutskottet och från
finansministern en bestämd protest mot
ytterligare uppdelning i små fonder,
som verken skall handha vid sidan av
de pengar de får via budgetbehandlingen.
Den enda utväg som då yppade sig
när vi diskuterade saken i utskottet —
den propån kom från nordligt håll -—
var att låta dessa restituerade medel gå
till en utbyggnad av skogsbilvägarna.
Även Norrbottens representanter får väl
medge, att en utbyggnad av skogsbilvägarna
betyder ofantligt mycket också
för skogsarbetarna. De får bättre kommunikationer
med sina arbetsplatser, de
får lättare att föra sina motorsågar dit
o. s. v. Det rör sig alltså här bara om

en gradskillnad, och det som föreslås är
vad vi har kunnat enas om i utskottet.

Min ärade vän herr Jansson anmärkte,
att det på det här viset blir skogsarbetarna
som får betala skogsvägarna. Ja,,
naturligtvis kan man med någon rätt säga
så. Men det är inte alla skogsarbetare
som äger sina motorsågar. Det finns otaliga
skogsägare, som också är skogsarbetare.
Det är vidare här inte endast fråga
om motorsågar, utan det gäller så mycket
annat, exempelvis stationära anläggningar
som förbrukar mycket bensin och
som skogsägarna äger. Slutligen utgör
restitutionsmedel endast en del av kostnaden
för byggandet av en skogsbilväg.

Utskottsutlåtandet redovisar den kompromiss
vi kommit fram till. Motionärerna
har mött ett absolut motstånd ifrån
bevillningsutskottets och ifrån finansministerns
sida. Jag är överraskad över
det motstånd som de, som tillhör finansministerns
parti, här har rest mot utskottets
förslag, tv i det sammansatta utskottet
fick vi inte alls höra några sådana
toner.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
bifall till utskottets förslag.

Ilcrr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Sörlin talade nyss
om sina erfarenheter på detta område,
vilka grundade sig på förhållandena i
en kommun med mycket stora skogsarealer
och med mycket stor ytvidd. Jag
vill säga herr Sörlin, att även om jag
lika litet som herr Sörlin använder motorsåg
i den dagliga gärningen — vi
kommer ju ifrån kroppsarbetet när vi
kommer till detta hus — så är användningen
av motorsågar alls inte lokaliserade
bara till Norrland. Även i mina
sydliga nejder har man för länge sedan
fått upp ögonen för betydelsen av
hjälpmedel i skogsarbetet och stimulerat
anskaffningen på olika sätt. De stora
skogsföretagen har lämnat lån och
bidrag till skogsarbetare, som har skaffat
sig motorsåg. Numera är det knappast
möjligt för en skogsarbetare — inte
heller i södra Östergötland — att gå till
skogen en dag utan att ha en motorsåg

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

med sig. Den där idyllen som vi hade
i skogen förr i tiden, med yxhugg och
vanliga sågar, den hör till en för länge
sedan svunnen epok även i våra trakter,
och nu är det ilskna motorsågar av
varierande fabrikat som surrar från
morgon till kväll.

Jag begärde egentligen ordet för att
få säga till herr Axel Jansson, att t-i från
utskottets sida visserligen har talat om
att en del bensinskattemedel går tillbaka
till sKogen — för byggande av skogsbilvägar
och sådant — men att vi därmed
bara har exemplifierat det förhållandet,
att man redan använder bensinskattemedel
för olika skogsvårdsändamål.
Vi menar inte med detta, att vi direkt
på skogsarbetarna vill lägga bördan
att finansiera byggandet av skogsbilvägar,
utan vi har bara exemplifierat
hur man redan använder automobilskattemedel
för skogliga ändamål. Vidare,
herr Jansson, får vi ju var och en många
gånger vara med om att betala skatt för
ändamål, som ligger ganska långt från
våra egna önskemål och vår egen verksamhetssfär.
Det är inte säkert att den
skatt, som vi betalar, direkt kommer våra
egna önskemål till godo. Kanske befinner
vi oss som skattebetalare allesammans
i samma situation som skogsarbetarna,
när de via bensinskatten får vara
med om att bidraga till byggandet av
skogsbilvägar.

.lag undrar om inte den här frågan
har fått alltför stora proportioner. Det
blir ju ofta så, att man blåser upp en
fråga till större dimensioner än den i
själva verket har. Frågan är väl ytterst
den, om utvecklingen verkligen har
bromsats genom att skogsarbetaren får
betala bensinskatt för sina motorsågar,
och jag kan inte finna att så är fallet.
•lag sade nyss att ingen skogsarbetare
numera går ut i skogen utan att vara utrustad
med motorsåg, och antalet motorsågar
har ju ökat med explosionsartad
fart under de allra senare åren. Vad
beror detta på? Jo, det beror naturligtvis
på den omständigheten, att en motorsåg,
trots bensinskatt och andra kostnader,
är ett förnämligt arbetsverktyg,
med vilket skogsarbetaren kan förbättra

sina inkomster genom att göra en större
arbetsprestation än förut. Trots de
ökade kostnader han har ■— och jag talför
givet att han är berättigad till avdrag
för dessa vid sin deklaration —
kan han prestera mera och få större
inkomster. Därför har inte beskattningen
i detta fall utgjort någon broms eller
något hinder för utvecklingen.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Det förefaller mig som
om de, som här har uppträtt såsom talesmän
för reservationen, mera har låtit
känslorna tala än underkastat frågan den
sakprövning som utskottet har låtit sig
angeläget vara att göra. Jag försäkrar
min värderade partivän herr Sörlin, att
varje som helst försök att framställa utskottets
ställningstagande såsom ett uttryck
för ringaktning av skogsarbetarkåren
— i den meningen att man inte
skulle ta hänsyn till denna kårs betydelse
för folkhushållet — faller på sin
egen orimlighet. Det finns inte någon
som helst anledning att starta en medlidandekampanj
i denna praktiska angelägenhet.
Man förbiser här fullständigt
utskottets huvudmotiv, som är att
försöka sätta en gräns för en utveckling
som annars leder, såsom jag tidigare har
sagt, in absurdum.

Herr Jansson gjorde en praktfull logisk
kullerbytta, tyckte jag, när han här
deklarerade att han i fjol röstade emot
restitution till trädgårdsnäringens jordfräsar
därför att han förutsåg, att om
förslaget skulle bifallas så skulle nästa
steg bli att man finge just den motion,
som vi i dag behandlar. I fjol var han
alltså beredd att säga nej. I år har han
funnit — uppenbarligen på samma
grunder som utskottet — att man har givit
sig in på farliga vägar. Men nu står
han här lika fullt och pläderar för reservationen,
som han sålunda är beredd
att rösta för. .lag tycker nu inte att
detta är särskilt konsekvent. Men å la
bonne heure —- om nu herr Jansson är
inkonsekvent, så behöver väl i all rimlighets
namn inte riksdagen i övrigt vara
det!

Om man försöker att göra gällande att

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

utskottet inte skulle haft blicken öppen
för angelägenheten att söka åstadkomma
rättvisa, vill jag endast konstatera,
att man i så fall också här går förbi själva
sakfrågan. Utskottet har visst varit
på det klara med att det här är fråga
om en rättviseprövning, men just därför
att denna rättviseprövning i sin nästa
etapp skulle leda fram till kravet på ren
millimeterrättvisa har utskottet inte vågat
ta det steg, som motionärerna föreslagit.
Vem är den som vill åta sig att
skipa millimeterrättvisa? En dylik är
helt enkelt omöjlig att åstadkomma. I
detta speciella fall ställer sig saken inte
annorlunda än eljest.

Det är alltid lätt att fråga varför gränsen
skall dras just på sådant sätt att man
utesluter den yreskategori eller grupp,
som vederbörande talesman företräder.
Denna argumentation kunde naturligtvis
ha förts i fjol också, och man kan
resonera på samma sätt när det gäller
vilken grupp som helst, för vilken man
önskar restitution av bensinskatt. Reservanterna
begär att vi skall bifalla den
i år väckta motionen. Om vi gör det,
kommer säkerligen nästa år en ny motion
från någon annan grupp. Då kommer
bara någon annan att stiga upp här
och säga: Varför skall riksdagen säga
nej här — det är väl bara rättvist och
rimligt att även denna nya grupp får
restitution!

Hur man än resonerar, herr Jansson,
kommer man fram till att det är ofrånkomligt
att göra en gränsdragning. Om
vi inte gör det i dag, måste vi göra det
nästa gång, och för varje gång vi skjuter
detta avgörande framför oss, blir
det bara allt svårare.

Detta är, herr talman, utskottets huvudmotiv.
För övrigt vore det nog till
fördel för debatten och saken som sådan
om man sökte eliminera allt detta
känslotänkande som har kommit in i
diskussionen i dag.

Jag vidhåller, herr talman, yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
säga några ord till herr Gunnar Berg,

som påstod att jag gjort mig skyldig till
en »glänsande logisk kullerbytta». Det
är möjligt att herr Berg har den uppfattningen.
Själv anser jag att jag har tagit
konsekvensen av ett beslut, som jag
icke medverkat till men som herr Berg
var med om att medverka till. Nu vill
herr Berg sätta gränsen i och med det
beslut som riksdagen då fattade.

Jag beklagar att jag på grund av min
naturliga tilbakadragenliet i sådana här
diskussioner inte uppträdde den gången
och uttryckte de farhågor, som jag innerst
inne hyste. Jag nöjde mig med att
rösta emot beslutet om restitution för
bensin till jordfräsar. Jag anser nämligen
att man egentligen borde stoppa
denna restitution vid de två stora grupperna
jordbruk och fiske. För fisket
kanske det kan åberopas särskilda skäl
att bevilja återbäring av bensinskatten,
men det fanns enligt min mening icke
någon motsvarande anledning att göra
det för trädgårdsbrukets jordfräsar, som
ju dock i detta sammanhang måste spela
ganska liten roll.

När riksdagen emellertid beslutade att
medge restitution även till trädgårdsnäringen,
är det väl bara helt naturligt att
man inte kunde räkna med att gränsen
kunde sättas där. Varför, måste jag fråga,
vill man dra gränsen på sådant sätt,
att jordbruk och fiske får restitution,
medan man utesluter den första arbetargrupp,
för vilken här begärts restitution
och som får betala bensinskatt för de
motorredskap som skogsarbetarna använder
i sin dagliga gärning.

Riksdagen har gått långt när det gäller
att bevilja restitution för företagargrupperna,
men inför den första arbetargruppen
vill man sätta stopp. Det gäller ju
här framför allt motorsågarna, även om
det finns barkningsmaskiner och en del
andra maskindrivna redskap i skogsbruket.
Jag måste kraftigt reagera mot att
man nu vill utesluta en arbetargrupp,
som faktiskt i många år har fått utföra
det kroppsligt tyngsta arbetet i landet.
.lag kan säga detta, eftersom det ju är
vetenskapligt bevisat att skogsarbetet varit
det tyngsta arbetet. Genom teknikens
framsteg har skogsarbetarna nu fått möj -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

lighet att underlätta sitt arbete och även
att förbättra sina inkomster genom att
använda motorredskap. Men då vill man
utesluta dem från att erhålla restitution
på den bensin som användes till dessa
redskap och dra gränsen framför dem,
och då vill man sålunda inte längre uppfylla
kravet på rättvisa.

Jag anser inte att jag har gjort mig
skyldig till någon logisk kullerbytta här,
som herr Berg påstod. Jag har tvärtom
varit konsekvent. Jag har inte motionerat
i frågan, då jag varit medveten om
att denna framstöt skulle komma förr eller
senare. När motionen nu har kommit,
anser jag emellertid att jag bör stödja
den, och det vill jag också göra i dag.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Eskilsson, att när jag här talade om att
skogsarbetarna på det sätt som föreslagits
skulle vara med om att betala anläggandet
av skogsbilvägarna, var det
egentligen inte herr Eskilsson jag polemiserade
emot, utan det var herr Hansson.
Det var närmast herr Hansson som
framförde de argument jag vänder mig
emot.

Jag måste även säga till herr Eskilsson,
att jag räknade med att han var en
av dem som varmt stödde det förslag
som fattades förra året om återbäring
av bensinskatt till trädgårdsnäringen.
Jag tycker — om jag får använda herr
Bergs yttrande — att de som var med
då och medverkade till det beslutet har
gjort en verklig »logisk kullerbytta». Tv
•de var väl ändå på det klara med att
det beslut, som då fattades, skulle komma
att medföra, att andra närliggande
grupper skulle komma med samma krav.
Det gäller dock i alla fall här en förbrukning
av bensin, som är oerhört mycket
större än för trädgårdsnäringen, och
det blir helt annan storleksordning på
det kapital som skall betalas tillbaka.

Jag förstår att det är detta som gjort
att finansministern här varit tveksam.
Och om man helhjärtat skall medverka
till den ekonomiska stabiliteten och om
man skall tänka på det ekonomiska läge
vi nu har, så skulle man kanske inte försöka
ställa finansministern i större svårigheter
än dem lian redan befinner sig

i när det gäller att skaffa pengar. Jag
anser emellertid trots allt, herr talman,
att om man här följer reservationen och
beslutar en återbäring av bensinskatten
och om man i fortsättningen stöder
Skogs- och flottningsarbetarförbundets
förslag, att dessa pengar skall användas
till mycket angelägna ändamål, nämligen
yrkesutbildning, förbättring av yrkesskyddet,
forskning på detta område -—
över huvud taget ändamål som är klart
angelägna och som det ändock måste
skaffas pengar till — så har man inte
gjort något fel när man tar den ekonomiska
konsekvensen som detta beslut innebär.

Jag ber, herr talman, att nu få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Herr Berg beskyllde mig
nyss för att vilja anlägga vad han kallade
kiinslotänkande i mitt tidigare anförande.
Till detta vill jag bara säga, att
om jag lämnar sakuppgifter, som på herr
Berg verkar såsom känslomässiga, så
innebär väl detta inget förklenande i
sammanhanget. Jag föreställer mig att
det anförande jag höll var i sak riktigt,
trots herr Bergs uppfattning. Jag hoppas
därför också att de av kammarens
ärade ledamöter, som lyssnade till mitt
anförande och som kunde konstatera,
att mina sakuppgifter var riktiga, därav
skall finna en anledning att här följa
reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inte alls beröra
själva sakfrågan i och för sig; den
är, tycker jag, nog berörd i den debatt
som förevarit. Men borde inte första
kammaren i varje fall tänka sig för litet
grand, innan den beslutar om en
konkret åtgärd? Man borde ta fasta på
vad finansministern i sin kritik av fondbildningen
har förebragt i sitt interpellationssvar.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skall jag, trots att frågan nu har

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. restitution av bensinskatt till skogsnäringen

diskuterats så länge, be att få göra vissa te jag konstatera alt det är en hård åtreflexioner.
Jag gör detta av den anled- gärd och en hård skrivning, som ritningen,
att jag under hela denna långa skottsmajoriteten svarar för i sitt utlådebatt,
där jag noga lyssnat till de ta- tande.

lare som förfäktat utskottets utlåtande, Det är ju så, att skogsarbetarna och

blivit mer och mer styrkt i den uppfattningen,
att den argumentering som
ligger till grund för utlåtandet under
diskussionens gång blivit svagare och
svagare.

Det har här talats om — jag tror det
var herr Berg, som sade det — svårigheterna
att skapa millimeterrättvisa, och
det är väl i och för sig riktigt. Ifrån
reservanternas sida har dock enligt mitt
sätt att se med rätta gjorts gällande, att
en summa av den storlek det här gäller
inte bör betraktas på sådant sätt, att det
är här som millimeterrättvisegränsen
skall dras.

Sedan har herrar talesmän från utskottet,
såväl herr Hansson som flera
andra, sagt att det som motionärerna
här kräver har tillgodosetts på annat
sätt redan i den nionde huvudtiteln. Den
senaste talaren från utskottet, herr
Berg, påstod emellertid att detta inte
var huvudanledningen till att man gått
på avslagslinjen, utan att det berodde
på att man ansåg att det var just här
som gränsen borde dras.

Ja, jag tillåter mig därför bara, herr
talman, att ställa den enkla frågan: Vad
är det egentligen som är huvudmotivet
för utskottsmajoritetens utlåtande i denna
fråga?

Sedan sades det också, att en av utskottets
ledamöter tillhörde skogs- och
flottningsarbetarförbundet och att man
av den anledningen kanske inte så mycket
behövde ta ad notam det utlåtande,
som skogs- och flottningsarbetarförbundet
här avgivit.

Nu är det väl så, herr Berg, att det
är rätt länge sedan den medlem, som var
till finnandes i utskottet, var i skogen
och rent praktiskt utförde det arbete
som skogsarbetarna gör. Såsom norrlänning
och med tanke på att jag, även om
jag har hamnat i denna församling, ändå
har kvar inte bara kiinslan för skogsarbetarna
utan även rent praktiskt utför
skogsarbete, när jag är hemma, mås -

skogsarbetande folk över huvud taget
såväl i Norrland som på en hel del andra
ställen i vårt land många gånger är
i avsaknad av vägar. Detta känns dubbelt
hårt, om man även i det sammanhang
det här gäller skall bestraffas, vilket
skulle bli fallet vid ett beslut i enlighet
med utskottets hemställan.

Av den anledningen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande, nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Om införande av ett rättsinstitut innebärande äganderätt till lägenheter

omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 68.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om införande av ett rättsinstitut innebärande
äganderätt till lägenheter

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om införande av ett rättsinstitut innebärande
äganderätt till lägenheter.

Tredje lagutskottet hade behandlat två i
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 273 i första kammaren
av herr Mannerskantz och nr 343 i andra
kammaren av herr Cassel m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade föreslagits att i svensk rätt efter
förebild av det tyska rättsinstitutet
»Wohnungseigentum» skulle införas
äganderätt till lägenhet som utgjorde
del av hus. Motionärerna hade hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en utredning med direktiv
att undersöka möjligheterna att i svensk
rätt införa ett institut innebärande enskild
äganderätt till lägenhet samt att
— om ett sådant institut icke skulle visa
sig realiserbart — klarlägga huruvida de
i motionerna angivna syftena kunde nås
genom en revision av bostadsrättsinstitutet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 273
och II: 343, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har här i kammaren
en gång hört en ganska stor statsman
säga, att »mycket i detta land borde
vara annorlunda». Vid tillfället preciserades
visserligen inte vad som avsågs,
men yttrandet kan ju ändå vara sant.

När man nu observerar en del förhållanden,
som man tycker borde vara
annorlunda, må det ju inte förtänkas en

om man söker framlägga förslag som är
ägnade att leda till ändring och bättring.
Detta är vad som skett då jag och
några andra här framfört en motion
med begäran om utredning av möjligheterna
att i svensk rätt införa ett institut
med äganderätt till bostadslägenheter.
Orsaken har varit att vi funnit, att
saneringen av stadskärnorna går alldeles
för sakta i nästan de flesta städer.
Anledningen är att man ofta måste ta
ett helt kvarter på en gång, om saneringen
skall kunna genomföras, men i
ett kvarter finns som regel många fastighetsägare,
och då uppstår svårigheter
att få alla fastighetsägarna med på
saneringen. De vill helt naturligt vara
kvar just där deras familj kanske i generationer
har ägt och bebott en fastighet.

I Tyskland uppstod liknande problem
efter de stora bombhärjningarna under
kriget, fastän i ofantligt mycket större
skala än hos oss. Och när man skulle
återuppbygga de tyska städernas centrala
delar, stötte man på just dessa svårigheter.
År 1951 infördes där ett rättsinstitut
som kallas »Wohnungseigentum»,
och det har uppenbarligen haft
mycket stor betydelse för återuppbyggnaden
av de tyska städerna efter ödeläggelsen
under kriget.

Vi har då menat, att det kanske ligger
någonting i detta som skulle kunna
tillämpas även vid saneringen av de förslummade
kvarteren i våra städers centrala
delar. Den uppgiften är som sagt
mycket omfattande, och man skulle på
detta sätt kunna få ett institut som medgav
inteckning i den äganderätt man
har i en del av ett uppfört hus. Detta
förslag har vi lagt fram i vår motion
för att få saken ventilerad och utrönt
i riksdagen.

Nu vill jag genast säga, att jag inte
kommer att ställa något yrkande i frågan.
Jag har med detta yttrande endast
velat motivera, varför vi framfört motionen,
och förklara varför jag inte kommer
att ställa något yrkande.

Åtminstone jag för min personliga
del — jag vet inte hur mina medmotionärer
ser på saken — har fäst stort

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Om införande av ett rättsinstitut innebärande äganderätt till lagenheter

avseende just vid möjligheten att erhålla
inteckning i del av ett hus. De tillfrågade
remissinstanserna har, tycker jag,
yttrat sig förståndigt i en del fall, mindre
förståndigt i andra fall, men jag har
mycket stor respekt för Svea hovrätts
yttrande. Hovrätten sysslar huvudsakligen
just med det juridiska betraktelsesättet
och hur detta skulle kunna ställa
sig rent lagmässigt. Hovrätten uttalar,
att man kanske måste medge att det
finns en del svårigheter att vinna syftet
just så som åtminstone jag hade tänkt
mig. Men det är kanske inte otänkbart
att man kan finna på andra sätt, och
om så blir fallet får man väl återkomma.

I alla fall anser jag att en fråga som
denna lämpligen borde skärskådas ur
olika synpunkter. Det är nu 30 år sedan
det senast skedde här i landet, i en
utredning 1928. Men jag tycker å andra
sidan inte att man får vara alltför envis,
utan man måste ta vederbörlig hänsyn
till framförda argumenteringar, och
jag erkänner att Svea hovrätt har fått
fram en del synpunkter som jag för dagen
inte är beredd att direkt motsäga.

I övrigt tror jag att saneringsarbetet
i åtskilliga av våra städers äldre bebyggelse
skulle kunna underlättas mycket
genom att man kunde få fastighetsägare
att acceptera, att de kan erhålla äganderätt
till del av ett hus och finansiera
byggandet av den delen.

Då frågan kanske kan behöva ligga till
sig ytterligare något, har jag med detta
inlägg endast velat motivera min motion,
och jag skall, herr talman, nu inte
ställa något särskilt yrkande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Låt mig först säga, att
när vi behandlar ärenden i tredje lagutskottet
har vi inte alls som mål för
vårt arbete att göra »någonting annorlunda»,
utan vi försöker åstadkomma någonting
som kan innebära en förbättring.
.lag tror nu inte att det förslag, som
framlagts i motionerna, skulle kunna
lända till någon förbättring.

Som framgår av utlåtandet har vi remitterat
motionerna till ett stort antal

instanser, och jag måste säga, att jag
väl aldrig förr har upplevat, att ett motionsförslag
blivit så fullkomligt söndertrasat
av remissinstanserna som i detta
fall. Det började med Svea hovrätts remissyttrande,
som ju herr Mannerskantz
redan har citerat, och jag skulle vilja
tillägga att det finns massor av andra.
Bl. a. förekommer på s. 8 i utskottets
utlåtande en redogörelse för den mening,
som hyses av västtyska byggnadssakkunniga
och advokater. Där sägs, att den
tyska våningsrätten enligt deras mening
har kommit att leda till ett mycket stort
antal tvister mellan ägarna. Grannsämjan
har därigenom, sägs det, ytterligare
försämrats. Det heter vidare: »Denna utveckling
har medfört, att många lägenhetsägare
till varje pris velat bli av med
sina lägenheter och sålt dem med förlust
till uppköpare, som efter hand förvärvat
alla lägenheterna i huset.»

Jag kan också nämna att tyska byggnadssakkunniga,
som varit på studieresa
här i Sverige och blivit bekanta med
den svenska bostadsrätten, förklarat, att
den enligt deras mening är överlägsen
den tyska. De har till och med uttalat
att man i Västtyskland strävar efter att
införa ett rättsinstitut, som närmast motsvarar
den svenska lagstiftningen.

•lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Då herr Mannerskantz
hade klokheten att inte ställa något yrkande,
behöver vi ju inte uppehålla oss
så länge vid denna punkt.

•lag får säga, att oaktat jag varit många
år i riksdagen och där deltagit i utskottsarbete
har jag aldrig varit med om att
en remitterad motion blivit så krossad
av de myndigheter, som yttrat sig över
den, som den motion vi nu behandlar.
Myndigheterna, med undantag av fastighetsägareförbundet,
har direkt sagt ifrån
att den tyska lagen, omsatt på .svenska
förhållanden, inte skulle passa oss. över
huvud taget liar man sagt att vår lagstiftning
är åtskilligt bättre. Man måste

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Om införande av ett rättsinstitut innebärande äganderätt till lägenheter

därför vara ganska förälskad i utländsk
lagstiftning för att ge sig på en sak som
denna.

Jag ber att kammarens ledamöter läser
ett stycke på s. 8 i tredje lagutskottets
utlåtande nr 19. Det är inte vem
som helst som skrivit det; det är vice
stadsjuristen Staedler, som i anslutning
till överståthållarämbetets utlåtande bl. a.
säger så här: »Jag har begagnat tillfället
av en enskild resa den 22—26 februari
1958 till Hamburg för att hos
västtyska byggnadssakkunniga och advokater
efterhöra de erfarenheter man
enligt deras mening gjort med Wohnungseigentum.
Enligt deras samstämmiga
mening har den västtyska konstruktionen
av rättsförhållandena mellan lägenhetsägarna
i samma byggnad givit
anledning till ett mycket stort antal tvister
dem emellan. Tvisterna ha till stor
del avsett underhålls- och reparationsfrågor.
Medan tvisterna pågått ha icke
några underhållsåtgärder kommit till
stånd. Grannsämjan har därigenom ytterligare
försämrats. Denna utveckling
har medfört, att många lägenhetsägare
till varje pris velat bli av med sina
lägenheter och sålt dem med förlust till
uppköpare, som efter hand förvärvat
alla lägenheterna i huset, varigenom det
åter förvandlats till ett vanligt hyreshus.
Vissa av de byggnadssakkunniga jag
samtalat med ha för några år sedan deltagit
i en studieresa i Sverige och därvid
blivit bekanta med svensk bostadsrätt.
Denna har av dem förklarats överlägsen
den västtyska ordningen, och för
närvarande säges strävanden pågå i
Västtyskland i syfte att införa en delägarform
på föreningsbasis i viss likhet
med den svenska lagstiftningen.»

Självfallet har man rätt att observera
utländsk lagstiftning och där söka upp
sådant som kan vara bra för att lägga
fram det i den svenska riksdagen. Men
i detta fall kan man ändå inte säga, att
det finns någon som helst anledning för
vare sig utskottet eller riksdagen att behandla
motionen alltför allvarligt. Jag
tycker, som sagt, att det var klokt av
herr Mannerskantz att inte ställa något
yrkande på en motion, som blivit så

fantastiskt krossad av remissmyndigheterna
som onekligen denna motion blivit.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Här håller jag snällt
och varsamt ett litet begravningstal över
en motion på ett par minuter — en tid
som väl kammaren i allmänhet brukar
acceptera utan knot — och ställer inte
något yrkande. Ändå kommer två herrar
upp och börjar mucka gruff och säger
att förslaget är så söndertrasat som
det kan bli.

Mina herrar, ni behöver ta en korrespondenskurs
i psykologi, tycker jag!
Och det är någonting mer, som herrarna
behöver lära sig. När ni citerar vad som
kommit fram i remissyttrandena, gör
det då på ett rättvist sätt! Tag inte bara
med dem som farit hårdast fram mot
tankarna i motionen, utan säg som det
är. Det tycker jag särskilt en utskottsordförande
bör låta sig angeläget vara
— han bör vara prototypen för objektivitet.
Jag har kanske varit med litet
längre här i riksdagen än herrarna, och
jag får nog säga att jag har sett motioner
bli mycket mera söndertrasade än denna.

1 detta fall råder inte alls enighet mellan
remissinstanserna. En remissmyndighet
har tillstyrkt motionen, nämligen
Sveriges fastighetsägareförbund. Några
av dem som avstyrkt har gjort det på
ganska facila grunder, särskilt de som
har den största tyngden när det gäller
dessa frågor.

Jag vill också citera något litet. Bostadsstyrelsen
erkänner — det framgår
av utskottets utlåtande på s. 6, tredje
stycket — att det syfte, som motionärerna
velat vinna, är högst legitimt och
angeläget. Styrelsen säger vidare: »Åtgärder
för att i möjligaste mån underlätta
saneringsföretag bör emellertid
vidtagas. Kommunerna är ofta så hårt
ekonomiskt engagerade, att de icke alltid
har möjlighet att genomföra nödvändiga
saneringar.»

Vidare säger bostadsstyrelsen: »Ett

smidigt sätt för samverkan mellan olika

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät

enskilda intressenter i ett saneringsföretag
synes vara bildande av aktiebolag
eller ekonomisk förening. Styrelsen vill
erinra, att bostadssociala utredningen i
sitt slutbetänkande förutsatte att fastighetsägarna
inom ett område, som bildade
en lämplig saneringsenhet, skulle
kunna sammansluta sig till en saneringsförening
för att genomföra saneringen.»

Man förstår alltså att det behöver göras
någonting mer än som hittills har
gjorts, och i motionerna är kravet på
införande av »Wohnungseigentum» inte
det enda yrkandet. Vi har sagt att om
detta institut skulle befinnas mindre
lämpligt för svensk lagstiftning, skulle
det kunna klarläggas, hur de i motionen
angivna syftena skulle kunna nås på
annat sätt, t. ex. genom revision av lagar
eller på annat sätt. Om ni därför
skall trasa sönder de motioner det här
gäller, bör ni göra det på ett riktigt och
rättvist sätt. Det var ju inte här meningen
att ta upp en stor debatt — en klok
människa, som talade för utskottet, hade
därför bort nöja sig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Svea hovrätt, som är hövlig i sina ordalag,
säger inte att förslaget i motionen
a priori är felaktigt. Hovrätten säger
att den inte vill att man skall göra en
särskild utredning, innan lagberedningens
förslag till ny jordabalk är färdigt,
utan anser att frågan bör ses över i samband
med framläggandet av förslag till
jordabalk. Att det sedan finns några resande
från Tyskland, som gjort vissa uttalanden,
är väl inte tillräckliga bevis
för att motionen inte är bärande. Det
finns andra resande från Tyskland som
varit här och sagt motsatsen.

Jag vill, herr talman, reagera mot att
herrarna söker bibringa kammarens ledamöter
den uppfattningen, att motionerna
är så söndertrasade att det inte
finns några skäl kvar i dem. Det förhåller
sig inte så.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Mannerskantz kan
inte säga att jag offrade så viirst många
minuter på det lilla tillägg, som jag tyck -

te var nödvändigt till herr Mannerskantz’
begravningstal över motionerna.

Nu var det faktiskt på det sättet, att
motionärerna lagt huvudvikten vid institutet
Wohnungseigentum, och jag
tyckte därför att det var lämpligt med
en erinran om hur mycket detta institut
kunde vara värt. Att det även skymtar
andra tankegångar i motionerna, skal!
jag villigt medge, men även de har, som
herr Mannerskantz nämnt, ställts på
framtiden, bl. a. av Svea hovrätt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. upprustning av landsbygdens elektriska
distributionsnät

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för upprustning av landsbygdens elektriska
distributionsnät, m. m.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor. Av detta
belopp hade i enlighet med förslag i ett
av elupprustningskommittén avgivet betänkande
7 000 000 kronor avsetts för
upprustning av landsbygdens elektriska
distributionsnät samt 4 000 000 kronor
för de med förenämnda anslag för närvarande
avsedda ändamålen. Den närmare
dispositionen av beloppet å
7 000 000 kronor ävensom övriga förslag
i omförmälda betänkande avsågs enligt
uttalande i statsverkspropositionen bliva
behandlade i särskild proposition till
1958 års riksdag.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 14 februari 1958 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 116, föreslagit riksdagen att godkänna
de riktlinjer för upprustning av
landsbygdens elektriska distributionsnät,
som angivits i propositionen.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. intagningen av elever till folkskoleseminarierna

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) godkänna de riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska distributionsnät,
som angivits i utlåtandet;

2) till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 11 000 000
kronor.

Herr HESSELBOM (s);

Herr talman! Det förslag, som här
har tillstyrkts av jordbruksutskottet,
måste hälsas med stor tillfredsställelse,
då man härigenom skapar möjligheter
att åstadkomma en mycket välbehövlig
upprustning av landsbygdens elnät. Vidare
måste man hålla Kungl. Maj:t räkning
för att vid utarbetandet av grunderna
för bidragsgivningen krävts att
de företag, som skall komma i åtnjutande
av bidrag, skall visa sig vara för
framtiden ekonomiskt bärkraftiga.

Det är emellertid, herr talman, anledning
att göra en liten kommentar, när
det av utskottet tillstyrkta förslaget innebär,
att ett företag endast kan anses
ekonomiskt bärkraftigt, om det under
30 år förmår att avskriva hela anläggningskapitalet
eller göra motsvarande
avsättningar till en förnyelsefond —
alltså inte bara den del av anläggningskapitalet,
som motsvarar statsbidraget
och företagets eller konsumenternas
kontanta insatser, utan även den del av
kostnaden, som man förutsätter skall
bestridas med amorteringspliktiga lån.
Det betyder, att den del av anläggningen,
som skall finansieras med lån, kommer
att under en trettioårsperiod få betalas
två gånger, dels genom avskrivning
eller avsättning och dels genom amortering
på det upptagna lånet. Bland remissinstanserna
har vattenfallsstyrelsen ansett,
att detta är att ställa onödigt höga
krav på ekonomisk bärighet hos företaget,
och liknande synpunkter har också
anförts av Svenska elverksföreningen
och länsstyrelsen i Östergötlands län.

Det är klart att det för det bidragssö -

kande företaget kan vara en fördel att
få ett stort statsbidrag. Men det får den
konsekvensen, herr talman, att det blir
andra företag, som kan bli utan bidrag.
Det belopp vi har att röra oss med är visserligen
av en sådan storlek som 50
miljoner kronor, men med hänsyn till
det behov som föreligger kan det ändå
visa sig vara så litet, att det blir en begränsning
av möjligheterna att hjälpa
alla företag på detta område, som kan
vara i behov av hjälp, då man kanske
kommer att ge vissa företag en onödigt
stor hjälp genom att ställa dessa hårda
krav på ekonomisk bärighet för framtiden.
Men nu får vi väl, herr talman, betrakta
denna nya bidragsgivning som
en försöksverksamhet, och meningen är
väl att man under det kommande budgetåret
skall söka pröva sig fram och att
man med ledning av de erfarenheter, som
vinnes under detta försöksår, kan återkomma
till detta problem. Jag har emellertid
ansett det redan nu vara angeläget
att erinra om de konsekvenser, som
ett fullföljande av utskottets förslag kan
komma att få.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo samt företogs avdelningsvis
och punktvis till avgörande
statsutskottets utlåtande nr 86, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
vidareutbildning av folkskollärare
för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Avd. I

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. Il

Punkten 1

Ang. intagningen av elever till folkskoleseminarierna Kungl.

Maj:t hade i propositionen nr
108 föreslagit riksdagen att dels bemvn -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. intagningen av elever till folkskoleseminarierna

diga Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för folkskoleseminarierna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, dels ock till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 23 775 000 kronor.

I förevarande kungl. proposition hade
räknats med att av föreslagen intagning
till folkskollärarutbildning omkring halva
antalet elever skulle vara kvinnor
och halva antalet män.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedström (1:395) och den andra inom
andra kammaren av herr Lassinantti
in. fl. (II: 500);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Sjöström-Bengtsson (I: 396) och
den andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson m. fl. (11:502), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen 1958: 108 måtte uttala,
att vid intagningarna till folkskoleseminarierna
man borde följa principen, att
endast de bäst meriterade vunne inträde
och att fordringarna för inträde vore
lika för alla.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 23 775 000 kronor;

II. att motionerna 1:396 och 11:502
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 395 och II: 500
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservationer anförts 1)

av fröken Andersson, fröken Elmén,
herr Nilsson i Göingegårdcn och fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 396 och II:
502, besluta uttala, att vid intagningarna
till folkskoleseminarierna den principen
skulle gälla, att endast de bäst meriterade
vunne inträde och att fordringarna
för inträde skulle vara lika för alla;

2) av herr Arvidson, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan gäller här bl. a.
de principer som skall tillämpas vid intagning
till lärarhögskolan för utbildning
av folkskollärare, som skall tjänstgöra
på enhetsskolans högstadium. 1
motsvarande proposition förra året liksom
i förevarande proposition har förutsatts,
att proportionen mellan manliga
och kvinnliga elever på folkskollärarlinjerna
skulle vara ungefär fifty—fifty.

Utskottet har intet att erinra mot denna
uppfattning. .lag skall inte heller förneka
utan tvärtom understryka, att det
självfallet är önskvärt med en sådan fördelning,
dock endast — och det vill jag
starkt understryka — under förutsättning
att man tar in dem som har de bästa
meriterna, oavsett om det rör sig om
män eller kvinnor, och att man inte, som
nu är förhållandet, går fram efter linjen
att sätta fordringarna på de manliga inträdessökandena
lägre. Jag anser lik -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. intagningen av elever till folkskoleseminarierna

som övriga reservanter, att man självfallet
bör sträva efter att få fram fler kvalificerade
manliga sökande till seminarier
och lärarhögskolan. Jag kan i sammanhanget
tillägga, att det också är önskvärt
att få fram fler manliga sökande till
småskollärarutbildning. Jag tror att det
är minst lika viktigt som när det gäller
de högre stadierna.

Såvitt jag vet — det är möjligt att jag
misstar mig — är detta det enda område
där man fastställt viss proportion
mellan manliga och kvinnliga elever. Vid
exempelvis GCI har man samma fordringar
beträffande de båda grupperna.
Det är i sammanhanget, tycker jag, intressant
att studera de uppgifter, som
lärarhögskolans styrelse har lämnat och
som återges i bil. 10 till årets statsverksproposition.
Samma citat finns
återgivet i motionerna, men inte i utskottets
utlåtande. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att citera vad lärarhögskolans
styrelse bl. a. yttrat: »Liksom
vid folkskolseminariernas studentlinjer
har de kvinnliga sökandena starkt
dominerat i fråga om både antal och föregående
studiemeriter. Särskilt påfallande
har detta varit beträffande intagningen
vid början av vårterminen 1957,
då tillräckligt antal väl kvalificerade
manliga sökande inte kunde erhållas,
utan 31 av de 48 platserna besattes med
kvinnliga sökande.» Styrelsen fortsätter:
»Skillnaden i meritering också höstterminen
1957 var så framträdande, att ett
något större antal kvinnliga än manliga
sökande intagits, trots att fordringarna
på de förra ställdes avsevärt högre
än på de senare.»

Tillämpningen av dylika principer
har i praktiken lett till att flera kvinnor,
som haft goda meriter, har avvisats, medan
manliga med sämre meriter har tagits
in.

Jag skall inte här göra någon analys
av de tabeller som återges i motionen.
De belyser klart vad jag här nämnt.
Alla vet ju att lärarnas uppgifter i vår
skola av i dag är av så krävande beskaffenhet,
att endast de bäst meriterade
bör tagas i anspråk för dessa uppgifter.
Om nu hälftenprincipen tillämpas, är

det ovisst om man får fram lärare som
fyller de krav som ställes på såväl folkskolans
som enhetsskolans lärare. Jag
tycker inte att man kan stå till svars
med att inte söka få fram de bäst meriterade
kandidaterna.

Jag vill understryka, att detta inte är
något slags abstrakt jämlikhetskrav från
kvinnoorganisationers sida. Reservanternas
uppfattning bygger tvärtom på erfarenheter
från lärare med mångårig
kännedom om den undervisning det här
är fråga om. Dessa erfarenheter visar
med all önskvärd tydlighet, att de krav
som nu ställes på lärarna är större än
kanske någonsin tillförne.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När man tar itu med det
här problemet, tycker man kanske i förstone
att det är rätt enkelt och att det
bör lösas på det sättet, att man antar de
elever som har de bästa teoretiska meriterna.
Men tränger man in i frågan,
skall man ganska snart finna, att det
även finns andra aspekter och att man
måste ta hänsyn till även andra omständigheter.

Det är ett faktum, att på grund av den
stora spridningen av de manliga yrkena
har de kvinnliga sökandena till seminarierna
under senare år haft högre
betygsmeriter än de manliga. Det skall
vi konstatera, men statsutskottet har rätt
nyligen framhållit, att vid inträde till
seminarierna bör man i högre grad än
tidigare göra en lämplighetsprövning
och ta hänsyn även till annat som inte
direkt sammanhänger med poängberäkningen.
Dessutom vet alla, som i praktiken
har sysslat med sådana här frågor,
att ute i skoldistrikten är man nog överens
om att det nog är lyckligast om man
kan hålla den fifty-fifty princip som vi
har haft under ett antal år, d. v. s. att
anta lika många manliga som kvinnliga
elever.

Lika väl som jag kan hålla med fröken
Andersson om flickornas överlägsenhet
många gånger i fråga om betygsmeriter.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. intagningen av elever till folkskoleseminarierna

lika väl tror jag fröken Andersson vet,
att skoldistrikten måste ta hänsyn till
även andra faktorer när de i sin dagliga
gärning skall bedöma sådana här saker.

Jag skall inte ta upp någon längre debatt
om den här saken. Det rör sig om
allmänt kända fakta. Vi får hoppas att
vi så småningom skall få fullgoda sökande
till våra seminarier från både
manligt och kvinnligt håll. Om det blir
en större spridning även av de kvinnliga
yrkena, tror jag att vi rätt snart uppnår
en balans på det här området, och
det är väl dithän vi önskar komma.

Vid utskottsbehandlingen fick vi en
upplysning om utfallet av betygssättningen
vid avgången från seminarierna.
Jag har ingen anledning att betvivla
uppgifternas riktighet. Enligt dessa har
det under senare år skett en rätt väsentlig
förändring beträffande de manliga
och kvinnliga elevernas betyg, i det
att dessa inte skiljer sig så mycket, när
de lämnar seminariet, och det är naturligtvis
den tidpunkten som har den
största betydelsen, eftersom eleverna då
är färdiga och skall gå ut till sin dagliga
gärning.

Jag tror, herr talman, att det är nödvändigt
att vi bibehåller den ungefärliga
balans, som vi har haft under senare
tid, och jag tror att det skulle vara mycket
olyckligt, om det skulle visa sig
vara omöjligt att upprätthålla den. I varje
fall är jag övertygad om att företrädarna
för skoldistrikten i så fall skulle
komma i en ganska svår belägenhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte heller pressa
den här frågan för långt. Jag förstår
i rätt hög grad den inställning, som herr
Näsström har och nu gör sig till talesman
för. Jag har själv i någon mån erfarenheter
från intagningen vid de sociala
instituten, där man delvis har likartade
problem att tampas med.

Jag tror emellertid att den riktigaste
vägen är att hålla samma krav för båda

grupperna, ty jag menar att på den vägen
stimulerar man de manliga sökandena
åt! skaffa sig de meriter som behövs
— nota bene om de vill gå igenom
de skolor, som de söker inträde till. För
själva sakens skull tror jag att det kan
vara rätt farligt att a priori utgå från
att manliga sökande klarar sig med en
lägre poängsumma och att de därför inte
behöver anstränga sig för att bli antagna.

Herr Näsström talade även om lämplighetsfrågor
och sade att även de borde
komma med i bilden. Det är nog så
riktigt som det är sagt, men har man
företagit någon prövning av de kvinnliga
sökandenas lämplighet och funnit
denna otillräcklig, eftersom de blivit
undanträngda av män med lägre meriter? Fröken

RANMARK (s):

Herr talman! Det är långt ifrån önskvärt
enligt min uppfattning, att folkskolläraryrket
blir ett uteslutande kvinnligt
yrke, det vill jag poängtera, men man
blir betänksam när man får se medelbetygen
för de manliga och kvinnliga studenter
som förra året togs in vid lärarhögskolan.
Betygen redovisas i motionen
nr 502. Det visar sig, att de
kvinnliga studenterna är betydligt överlägsna
de manliga i betygshänseendeRegeln
torde väl vara den, när det gäller
lärare åtminstone, att man fäster ett
ganska stort avseende vid vad de har
för betyg. Man menar att lärare med goda
betyg är lämpligare lärare, och det
kanske med rätta. Det kan ifrågasättas,
om inte folkskolan är betjänt av att få
så goda lärare som möjligt — jag säger
detta om folkskolan, och jag vill i ännu
högre grad säga det om enhetsskolan.

Det är vidare att observera, att de nu
diskuterade lärargrupperna ju skall bilda
rekryteringsbas för de lärare, som
skall tjänstgöra på enhetsskolans högstadium
och som enligt Kungl. Maj:ts
av utskottet biträdda förslag skall vidareutbildas.

Herr Näsström sade att det vid avgången
inte är så slor skillnad mellan de
kvinnliga ocli de manliga lärarnas be -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. intagningen av elever till folkskoleseminarierna

tyg. Men jag har roat mig med att titta
på statistiken när det gäller samseminarierna,
och det är inte utan att det
är avsevärda skillnader. Jag skall inte
ta upp tiden med att nämna några siffror
på den punkten.

Vad sedan beträffar »fifty-fifty» har
vi kommit dithän nu, men jag vill påminna
om att man för inte så länge sedan
ansåg, att folkskollärarkåren borde
bestå till tre femtedelar av manliga och
till två femtedelar av kvinnliga lärare.
Det är glädjande att man nu anser, att
det skall vara fifty-fifty. Jag kan också
förstå herr Näsströms synpunkter när
han talar om att skolstyrelserna — han
tänker väl då på skolstyrelserna på
landsbygden — önskar manliga folkskollärare.
Dessa har delvis än så länge hand
om gosslöjden. Men nu börjar distrikten
mer och mer övergå till slöjdlärare,
och då bortfaller faktiskt detta motiv.

Jag ber att i likhet med fröken Andersson
få instämma i motionens yrkande,
som går ut på att endast den mest
meriterade vinner inträde och att fordringarna
i betygshänseende inte skall
ställas högre på de kvinnliga inträdessökandena
än på de manliga.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall också fatta mig
mycket kort.

Det skulle vara förvånandsvärt, om
ordföranden i Sveriges folskollärarinneförbund
inte skulle ha yttrat sig i denna
debatt. När jag talade om slutbetygen,
menade jag framför allt ett betyg
som då kommer fram och som man inte
har vid inträdet till de vanliga seminarierna,
nämligen betyget i undervisningsskicklighet,
som skolstyrelserna
fäster allra största vikt vid. I fråga om
detta betyg tror jag inte att det skiljer
så mycket mellan kvinnliga och manliga
lärare.

Sedan vill jag ännu en gång erinra om
att under den period som vi nu har genomlevat,
då vi behövt så många tekniker
o. s. v., sprider sig de manliga eleverna
över ett mycket stort område. Om
de kvinnliga eleverna också börjar intressera
sig för tekniska yrken, tror jag

att det kommer att rätta till sig även när
det gäller inträdet i seminarierna. Vidare
vet vi av all erfarenhet, att flickorna
ligger före i vissa åldersskeden, men
den skillnaden försvinner i ett något senare
skede.

Jag sade att skolstyrelserna hellre vill
ha lika många manliga lärare. Det beror
inte bara på gosslöjden. Vi vet också,
att skolstyrelserna har många problem,
t. ex. i fråga om disciplin och annat,
soin gör att man i en mindre skola
helst vill ha både manliga och kvinnliga
lärare. Den erfarenheten har nog de
flesta skolstyrelserna gjort, och det ligger
inte något för de kvinnliga lärarna
förklenande i det. Kan vi hålla på fiftyfifty-principen,
tror jag det är det lyckligaste
med tanke på den framtida utvecklingen.

Fröken ItANMARK (s):

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
missförstod herr Näsström. Att ha disciplinär
förmåga är inte något specifikt
manligt, i all synnerhet som vi nu står
inför det faktum, att agan skall bort.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje moment av
utskottets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja hesvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Om ändring i förordningen angående
byggnadsforskningsa vgift

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 22 maj 1953 angående
byggnadsforskningsavgift, m. in.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 75, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i
förordningen den 22 maj 1953 (nr 269)
angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I anledning av propositionen hade i
riksdagen väckts två likalydande motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 343, av herrar Lindblom och Johansson,
Anders, samt inom andra kammaren
nr 440, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl. Däri hade hemställts att riksdagen
vid propositionens behandling måtte besluta a)

att avslå Kungl. Maj:ts förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 (nr 269) ang. byggnadsforskningsavgift,

b) att till Byggnadsforskning för budgetåret
1958/59 yrka ett reservationsanslag
på 265 000 kronor, vilket i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag innebure
en minskning med 50 000 kronor, samt

c) att i skrivelse till Kungl. Maj:t,

dels hemställa att den av departementschefen
efter propositionens avgivande
tillsatta utredningen måtte särskilt
beakta de i motionerna anförda synpunkterna
på forskningsnämndens uppgift
som samordnande och stödjande organ
för den fria forskningsverksamheten
vid högskolor och andra institutioner,
enskilda företag etc.,

dels ock framhålla vikten av ökat samarbete
och utbyte av forskningserfaren 4

Förslå hammarens protokoll 1958. Nr IG

heter mellan de nordiska länderna, vilket
ävenledes borde beaktas i utredningsarbetet.

Propositionen nr 75 samt motionerna
I: 343 och II: 440 hade, såvitt anginge
anslag under femte huvudtiteln, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt tilldelats
tredje lagutskottet. Efter överenskommelse
mellan dessa utskott hade
samtliga frågor hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och tredje lagutskott,
vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 343 och II: 440 i punkterna a)
och b), måtte bifalla propositionen;

B. att motionerna I: 343 och II: 440 i
övrigt, i den mån de icke besvarats med
vad utskottet i utlåtandet anfört, ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Osvald, Gustafsson i Skellefteå
och von Seth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 343
och 11:440 i vad avsåge punkterna a)
och b), avslå förevarande proposition.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Enligt den kungl. proposition,
som behandlas i detta utlåtande
från sammansatta stats- och tredje
lagutskottet, skulle de medel, som ställes
till förfogande för statens nämnd för
byggnadsforskning, komma att ökas
högst väsentligt. Det är naturligtvis angeläget,
att nämnden får tillräckliga medel
för att kunna fullgöra sina uppgifter,
men situationen är för närvarande
den, att nämndens verksamhet har blivit
utsatt för en i vissa fall ganska hårdhänt
kritik. Det har i sin tur föranlett,
att det tillsatts en utredning för att
närmare klargöra nämndens arbetsuppgifter
liksom ock forskningsuppgifternas
arl och omfattning.

Man kan alltså för närvarande inte
med bestämdhet säga vilken omfattning

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Om ändring i förordningen angående byggnadsforskningsavgift

nämndens verksamhet kommer att få i
framtiden. Statens byggnadsbesparingsutredning
har bl. a. framhållit, att nämndens
verksamhet borde begränsas högst
väsentligt. Under sådana omständigheter
kan man enligt reservanternas mening
inte nu bilda sig någon uppfattning om
vilket behov av medel, som kommer att
föreligga, då man så småningom får
klart för sig vilken omfattning verksamheten
skall få. Det har då förefallit reservanterna
riktigast att man tills vidare
låter allting vara vid det gamla
och inväntar resultatet av utredningen,
innan man gör någonting för att öka de
penningmedel, som skall ställas till
nämndens förfogande.

Det har under utskottsbehandlingen
av detta ärende sagts att det är nödvändigt
att fatta besluten nu, därför att
man räknar med att definitivt förslag om
nämndens framtida verksamhet skall
kunna föreläggas redan nästa års riksdag.
För att då medel skall kunna ställas
till förfogande måste alltså beslut fattas
redan nu om uttagande av vissa avgifter.
Emellertid har det också sagts att
det inte förhåller sig på det viset, utan
om man nästa år, samtidigt som omfattningen
av nämndens verksamhet kan
preciseras, fattar beslut om hur avgifter
från byggnadsarbetena skall uttagas, så
är det fullt tillräckligt för att nämndens
arbete skall kunna genomföras programenligt.

Det är alltså inte nödvändigt att under
1959 så att säga i förväg ta ut de
avgifter som kan behövas för den framtida
verksamheten. Under sådana omständigheter
har vi reservanter menat,
att propositionen för närvarande icke
bör bifallas utan att man får invänta
resultatet av den utredning, som tillsatts
och se vad den kan komma att föreslå.
Departementschefen har ju också
själv sagt att det för närvarande saknas
förutsättningar för afl säkert bedöma
behovet på längre sikt av medel för
byggnadsforskningens finansiering.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

Herr BERGMAN (s) :

Herr talman! När frågan om ändrade
avgiftsgrunder var föremål för remissbehandling
var den allmänna meningen
att medelstilldelningen till byggnadsforskningen
för närvarande är för liten
och bör ökas. På den punkten råder inga
delade meningar. Även reservanterna är
ense med majoriteten härom.

Att statens nämnd för byggnadsforskning
har varit utsatt för kritik är bekant
för dem som följer med den sidan
av byggnadsverksamheten. Kritiken riktar
sig emellertid inte emot att det forskas,
utan den är väl närmast sprungen
ur att man har så stora önskemål om
byggnadsforskning. Man vill ha fler områden
klarlagda, och man önskar över
huvud taget större resurser för forskningen
på detta område.

Det bör också göras klart i detta sammanhang,
att den ändring av avgiften
som här föreslås till en del består i en
justering, så att de medel erhålles för
byggnadsforskningen, som man avsåg
när man införde byggnadsforskningsavgiften.
Man räknade då ut avgiftsregler,
som skulle resultera i en bestämd summa.
Det visade sig emellertid att beräkningarna
inte höll streck. Därför har
man velat ändra på bestämmelserna så
att byggnadsforskningsavgift, som från
början utgick vid 300 dagsverken, skall
utgå efter 2 000 arbetstimmar. Dessutom
tar man med en ny grupp, nämligen
schaktnings- och grundläggningsarbeten,
i det som är avgiftsbelagt. Det är alltså
de justeringar som har gjorts på grund
av att beräkningarna varit felaktiga från
början.

Den andra ändring som här är föreslagen
gäller eu höjning av avgiften från
20 till 25 kronor. Denna avgiftshöjning
är motiverad i propositionen, och utskottet
fann den motiveringen vara
stark. Man anser att det finns mycket
väl motiverade önskemål om forskning
på områden, som nämnden i dag har
sagt att den inte har resurser till. Det
gäller skolbyggnader, värmeisolering,
framför allt i egna hem, och andra propåer,
som ställts på framtiden i brist

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Om ändring i förordningen angående byggnadsforskningsavgift

på medel, och därför har man föreslagit
denna justering.

Den utredning, som är tillsatt för att
pröva vissa frågor beträffande byggnadsforskningen,
är nog inte avsedd att resultera
i en begränsning av nämndens
arbete. Det måste vara cn ren missuppfattning
av ordens innebörd som gjort
att herr Osvald kunnat påstå detta. Statens
byggnadsbesparings utredning avser
den forskning som rubriceras som
nämndens forskning, nämligen den som
nämnden utför med egen personal och
med egna utskott. Om den skall minskas
och man skall lägga verksamheten på
fristående forskningsorgan, innebär detta
inte något minskat behov av pengar.
Det kanske får rakt motsatt effekt. Det
vet vi ingenting om. Det är närmast den
frågan som besparingsutredningen har
pekat på i sitt betänkande.

Det är alltså inte centrala frågor för
byggnadsforskningen, som den nya utredningen
skall syssla med, utan det är
sidofrågor, kan man säga, nämligen
nämndens sammansättning, om där skall
vara intressegruppsrepresentation eller
ej och om forskningen skall bedrivas
med egen personal och egna utskott,
som den nu gör, eller om den skall bedrivas
på forskningsinstitutioner som
redan finns, exempelvis tekniska högskolor,
eller av fristående forskare. Detta
är alltså ingenting som kan påverka
behovet av medel. Det är på grund av
dessa skäl, som de övriga ledamöterna
i utskottet samlat sig kring Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som

innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och tredje lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1 mom. A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. B hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. åtgärder för att avhjälpa platsbristen inom fångvårdens ungdomsräjong

nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning angående småföretagens
och jordbrukets kapitalproblem m. m.;
samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående småföretagsamhetens lokalfrågor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., såvitt avser
Näs l1 i Göteborgs och Bohus län in. fl.
fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till inredning
och utrustning av nya lokaler vid
universiteten och karolinska institutet;
samt

nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande byggandet av en
ny kanalled mellan Vänersborg och Uddevalla.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. åtgärder för att avhjälpa platsbristen
inom fångvårdens ungdomsräjong

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att

avhjälpa platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 106 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att godkänna,
att fångvårdsanstalterna Hällby och Mariefred
måtte utnyttjas på sätt departementschefen
föreslagit.

Kungl. Maj:t hade förordat, att såväl
Mariefreds- som Hällbyanstalten, vilka
ursprungligen avsetts såsom säkerhetsanstalter,
skulle tillföras ungdomsgruppen
och att därvid anstalten i Mariefred
skulle utnyttjas för intagna med tidsbestämt
straff och anstalten i Hällby för
intagna, som dömts till ungdomsfängelse.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Gärde
Widemar m. fl. (I: 392) och den andra
inom andra kammaren av herr Rylander
m. fl. (II: 499), hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 106 måtte besluta att dels
avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåge
överflyttande av säkerhetsanstalten
i Mariefred till ungdomsräjongen, dels
ock att den för fångvårdens säkerhetsräjong
uppförda anstalten i Hällby tills
vidare skulle överflyttas till fångvårdens
ungdomsräjong och användas för klientel
med tidsbestämt straff.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 392 och II: 499 godkänna, att fångvårdsanstalterna
i Hällby och Mariefred
måtte utnyttjas på sätt utskottet i utlåtandet
föreslagit.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det var inte länge sedan
riksdagen beslöt en viss utbyggnad av
möjligheterna att ta hand om förvaringsklientelet.
Dels skulle Hallanstalten utbyggas,
dels skulle det uppföras två sidoanstalter
till Hall, den ena intill Mariefred
och den andra i Hällby strax utanför
Eskilstuna. I Kungl. Maj ds proposition
nr 106 till årets riksdag, som vi nu
skall ta ställning till, föreslås emeller -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. åtgärder för att avhjälpa platsbristen inom fångvårdens nngdomsräjong

tid att de båda sidoanstalterna till Hall
skall överföras från förvaringsklientelet
till ungdomsräjongen.

Den motion som jag har väckt tillsammans
med några andra ledamöter av
denna kammare syftar till att endast en
av dessa sidoanstalter till Hall, nämligen
Häliby, skall överföras till ungdomsräjongen.
Den andra anstalten, invid
Mariefred, skulle alltså bevaras för förvaringsklientelet.

I propositionen göres gällande att också
denna andra anstalt behövs bättre för
ungdomsklientelet än för förvaringsklientelet.
Vi har nu frågat oss vilket
klientel som bäst behöver denna anstalt
och har kommit fram till att det är större
anledning att behålla den för förvaringsklientelet.
På ungdomsfängelseanstalterna
finns det faktiskt en viss underbeläggning.
Ingen som har dömts till ungdomsfängelse
har hittills behövt kvarhållas
på en häktesavdelning längre tid
än lagen föreskriver, utan alla har kunnat
beredas plats på därför avsedda anstalter.
På säkerhetsanstalterna däremot
råder det en kraftig överbeläggning. Enligt
de senaste siffrorna, som gäller den
1 april i år, fanns det 439 förvarade på
383 platser, d. v. s. man hade 56 förvaringsfångar
mera än man hade plats för.
Till den siffran kommer 10 stycken som
vid tillfället var avvikna och som man
ju måste vara beredd att ta emot, då de
kan gripas. Dessutom var det inte mindre
än 69 personer, som var dömda till
förvaring men som var intagna huvudsakligen
på olika liäktesavdelningar men
en del också på kroppssjukavdelningar
och psykiatriska avdelningar vid fängelserna.
Förhållandena är alltså för de
f örvarade närmast att beteckna som olidliga,
och vi anser knappast att det är
försvarligt att på det sätt som nu föreslås
försämra möjligheterna för dem.

Många av dem som nu kanske halvårsvis
förvaras på häktesavdelningar i
stället för att tas om hand på det sätt
som verkställighetslagen föreskriver med
hänsyn till att deras straff icke är tidsbestämt,
har också klagat hos fångvårdsmyndigheterna.
Den nya paviljongen på
Hall kommer inte på långa vägar afl

kunna täcka platsbehovet för förvaringsklientelet.
Därtill kommer att man har
att räkna med en ytterligare ökning av
delta klientel. Det är därför mycket som
talar för att man skall bibehålla den ena
av sidoanstalterna till Hall för detta
klientel.

Den omtanke om ungdomarna som justitieministern
här har visat är naturligtvis
lovvärd, men vi får inte förbise
att också bland förvaringsklientelet finns
åtskilliga yngre interner. Enligt den uppgift
som jag har fått är cirka 100 av det
till 500 uppgående förvaringsklientelet
under 30 års ålder.

Jag kan notera att utskottet har ställt
sig tveksamt till frågan om att överföra
de både anstalterna till ungdomsräjongen
och i sitt utlåtande uttalar, att utskottet
anser det självklart att anstalterna
i fråga inte för all framtid skall bindas
vid något visst klientel utan skall
kunna omdisponeras allteftersom nya
behov kan dyka upp. Utskottet säger
också att dessa anstalter skall överföras
till ungdomsklientelet endast om det
är oundgängligen nödvändigt. Den största
skillnaden mellan utskottets och min
uppfattning är att utskottet vill överlämna
till Kungl. Maj:ts bedömande, huruvida
det är oundgängligen nödvändigt
att överföra anstalterna från förvaringsklientelet
till ungdomsklientelet under
det att vi motionärer inte anser att det
finns någon anledning att överlämna ett
sådant bedömande till Kungl. Maj:t. Enligt
vår uppfattning finns det nämligen
inte för närvarande ett sådant behov,
att det kan sägas vara oundgängligen påkallat
att överföra även Mariefredsanstalten
till en annan användning än som
ursprungligen har avsetts.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den motion som jag har väckt,
nr 392 i denna kammare.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Trots den betydande utbyggnaden
och upprustningen av våra
fångvårdsanstalter återstår det givetvis
alltjämt vissa brister. Man kan ju inte
på eu gång täcka alla behov, men under

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

detta och följande år kommer platsantalet
vid fångvårdsanstalterna att avsevärt
ökas.

Då vi nu står i den situationen att
det är ganska svårt att placera det unga
klientelet på ett förnuftigt sätt, har det
ansetts lämpligt att anstalterna i Hällby
och Mariefred, som kommer att stå färdiga
i slutet av detta år, får disponeras
på sätt som regeringen här föreslagit.
Under detta år blir ungefär 700 nya platser
färdiga på olika fångvårdsanstalter,
vilket kommer att medföra en betydande
lättnad i situationen. Men just för det
unga klientelet är det för närvarande
mycket bekymmersamt. Åtskilliga av
dessa ungdomar måste, såsom det nu är,
placeras på fångvårdsanstalter för s. k.
ordinärt klientel. Detta är ju inte en
lämplig ordning, vilket inte minst påpekats
av dem som förestår dessa fångvårdsanstalter.
Särskilt är man bekymrad
på Långholmen över att där tvingas
ta emot ungdomar som rätteligen inte
borde placeras där. Tidningarna bar ju
också kraftigt reagerat emot att unga
människor placeras bland, som det heter,
gamla förhärdade brottslingar på
Långholmen.

För att komma ifrån detta missförhållande
föreslår regeringen nu att Hällby
och Mariefred skall tillföras ungdomsräjongen,
varigenom det blir möjligt
att avskilja det unga klientelet från
de gamla återfallsförbrytarna.

Statsutskottet har sett på denna fråga
rent praktiskt. Vi anser att det för att
denna sak skall kunna ordnas på ett
förnuftigt sätt bör ligga i Kungl. Maj :ts
hand att göra de omdispositioner, som
riksdagen uttalade sig för redan år 1955
när ungdomsräjongen infördes. Vad som
här föreslås innebär endast ett fullföljande
av vad riksdagen en gång uttalat
om att det bör vara en viss elasticitet
inom fångvården, så att en anstalt inte
för all framtid skall anses vara reserverad
för ett visst klientel och en annan
anstalt för ett annat klientel. Möjligheterna
skall i stället vara öppna att använda
de olika anstalterna på det sätt
som vid varje tillfälle är det mest lämpliga.

Statsutskottet har som sagt sett frågan
på detta sätt, vilket också är anledningen
till att vi ansett oss böra tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föreliggande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen I: 392; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 96, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående avtal
om häkteslokaler i Örebro, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1958 dagtecknad
proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 18 maj
1956 (nr 222) gäller till och med den 30
juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1959.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat sju före propositionens
avlämnande väckta motioner,

nämligen inom första kammaren
nr 4, av herr Lindblom m. fl.,
nr 125, av herrar öhman och Norling,
samt

nr 201, av herrar Sveningsson och
Mannerskantz, ävensom

inom andra kammaren
nr 4, av herr Wedén m. fl.,
nr 17, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 181, av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl., samt

nr 243, av herrar Magnusson i Borås
och Dickson.

I motionerna I: 4 och II: 4, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

a) att lagen den 30 juni 1943 (nr 344)
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken gällde t. o. in. 30 juni 1958, icke
skulle förlängas längre än till 31 december
1958, varefter lagen skulle upphöra
att gälla;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att sysselsättningen inom byggnadsbranschen
måtte följas med vaksamhet,
så att lämpliga åtgärder kunde
vidtagas i syfte att utjämna uppträdande
tendenser till säsongmässiga variationer
i sysselsättningen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:4 och 11:4, såvitt däri
avsåges att lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete icke skulle bibehållas
längre än till den 31 december 1958,
samt motionerna I: 201 och II: 243 —
bifalla propositionen;

B. att motionerna I: 4 och II: 4 i övrigt
ävensom motionerna 11:17 samt 1:125
och II: 181, i den mån de icke besvarats
med vad utskottet i utlåtandet anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Johnsson i Kastanjegården,
Carlsson i Stockholm och
Bengtsson i Göteborg, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:4 och 11:4, för
sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444.) om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 18 maj
1956 (nr 222) gäller till och med den 30
juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1958.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I proposition nr 127,
som behandlats av tredje lagutskottet,
föreslås att byggnadsregleringen skall
förlängas att gälla under ytterligare ett
år. Tredje lagutskottets majoritet delar
departementschefens uppfattning.

•lag vill, herr talman, härtill endast
säga, att det tidigare har rått enighet i
riksdagen om att byggnadsregleringen
bör avvecklas så snart de samhällsekonomiska
förhållandena det medger. Enligt
reservanternas uppfattning föreligger
nu sådana förhållanden att lagen
icke längre behöver förlängas eller med
andra ord att byggnadsregleringen kan
avvecklas. Vi är alla medvetna om att antalet
arbetslösa för närvarande ökas. Det
är också fullt tydligt, att industriens investeringar
för närvarande är betydligt
mindre än vad de tidigare har varit. Den
planerade ökningen av kommunernas investeringar
är betydligt mindre än vad
den tidigare har brukat vara. Den statliga
byggnadsverksamheten kan som bekant
regleras över budgeten.

I själva verket har — förefaller det
mig — då man nu föreslagit att byggnadsregleringen
skall fortsätta, ett helt

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

nytt motiv kommit in i bilden. I utskottsutlåtandet
talar man nämligen om
byggnadsregleringen som konjunkturstyrande.
Förr i tiden brukade man tala om
att byggnadsregleringen behövdes som
en konjunkturdämpande faktor, med vilken
man alltså skulle kunna hålla tillbaka
investeringarna. För detta ändamål
behöver man inte längre byggnadsregleringen,
och följaktligen talar man i stället
i utskottsutlåtandet om den såsom
konjunkturstyrande. Man kan i själva
verket komma till den slutsatsen, att om
man dels skall använda byggnadsregleringen
i konjunkturdämpande syfte och
dels i konjunkturstimulerande syfte,
med andra ord konjunkturstyrande allt
efter det läge som föreligger, skulle denna
lag aldrig kunna upphävas, utan vi
skulle alltid behöva dras med en byggnadsreglering.
Man måste emellertid
säga, att någon uppgift som konjunkturstyrande,
om man därmed även menar
att den i vissa lägen skall vara konjunkturstimulerande,
kan byggnadsregleringen
aldrig få, ty om inte de ekonomiska
resurserna föreligger, kan man inte genom
en lagstiftning reglera byggandet,
så att det tar den omfattningen man
vill ha.

Jag kommer, herr talman, alltså till
den uppfattningen, att såsom läget är
för närvarande kan det inte sägas att vi
behöver en byggnadsreglering. Med hänsyn
till den samhällsekonomiska balansen
är byggnadsregleringen för närvarande
fullständigt onödig.

Såsom ett andra motiv för byggnadsregleringen
har man brukat anföra, att
den skulle kunna användas för säsongutjämning.
Det är kanske riktigt att man
förr i tiden hade relativt stort behov av
en reglering för säsongutjämning, men
med den utveckling som byggnadsindustrien
genomgått under senare år strävar
alla byggnadsföretagare efter att
kunna hålla arbetet i gång året om. Det
behövs alltså inte några särskilda åtgärder
för att hålla byggandet i gång
under vintern.

Det finns alltså för närvarande inte
någon anledning att bibehålla byggnadsregleringen
i säsongutjämnande syfte.

I den mån den i vissa fall kan behövas,
kan man ju använda sig'' av igångsättningstillståndet.

Slutligen har man som ett tredje motiv
för regleringen tidigare brukat åberopa
det skälet, att man skulle behöva
regleringen för en ändamålsenlig lokalisering
av näringslivet. Det motivet har,
kan man nu säga, underkänts av departementschefen.
Det behövs inte någon reglering
för lokaliseringsändamål. Näringslivets
egna organisationer och företag
kan väl bäst bedöma var t. ex. ett
industriföretag skall förläggas. Man bör
inte blanda in andra synpunkter än företagsekonomiska
vid förläggandet av
exempelvis en industri.

Det behövs därför enligt reservanternas
mening inte för närvarande någon
byggnadsreglering på grund av de motiv
som tidigare har anförts. Det motiv
som nu kommit in i bilden, alltså att
byggnadsregleringen skulle vara konjunkturstimulerande,
är i sig självt orimligt.
Vi anser därför att byggnadsregleringen
nu kan upphävas. Lagen bör
sålunda inte förlängas. I det lagsförslag
som fogats till reservationen föreslås att
lagen skall gälla endast till den 1 oktober.
Det kan nämligen behöva vidtas vissa
åtgärder för själva övergångstiden,
och ur den synpunkten kan det vara angeläget
att man inte omedelbart den 1
juli utan först den 1 oktober upphäver
lagen.

Det är detta yrkande som framställts
av reservanterna och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 20 fogade
reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Den fråga som nu är på
kammarens bord är ju en gammal bekant
för alla kammarens ledamöter. Det
är så att vi antingen på grund av en
kunglig proposition om förlängning av
byggnadsregleringen eller på grund av
motioner varje år brukar diskutera denna
sak ett tag i kamrarna.

Det kan emellertid inte hjälpas, att
jag tycker att reservanterna detta år lik -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

som är i färd med att slå in öppna dörrar,
ty sedan vi sist diskuterade denna
fråga bär dock åtskilligt inträffat på
detta område. Situationen bär förändrats
så hastigt, att det läge som gällde
då motionerna skrevs inte gäller i dag.
Jag hade nog i utskottet en bestämd
känsla av att vi alla var så glada och
till freds med vad som inträffat i fråga
om lättnader i byggnadsregleringen, att
det inte skulle komma någon reservation.
Belåtenheten var allmän. Nu har
det ändå kommit en reservation med
ett innehåll i vissa avseenden, som jag
inte begriper. Men det är väl inte huvudsaken;
huvudsaken torde vara, alt
reservanterna har fört fram något emot
innehållet i propositionen och mot vad
utskottet för sin del har uttalat sig för.

Det är ju den ekonomiska stabiliseringen
och den avmattning som inträffat
i konjunkturerna, som gör att det
inte längre krävs så starka korrektiv
mot en smygande inflation som det gjort
förut, därvid investeringsbegränsningarna
har utgjort en mycket viktig faktor.
Det kan knappast sägas, att det i dag
är svårt att få byggnadstillstånd. De som
säger så vill förmodligen inte bygga,
ty arbetsmarknadsmyndigheterna är fasligt
intresserade av alla nya arbetsobjekt,
som kan ge ökad sysselsättning och
motverka den arbetslöshet, vilken bl. a.
reservanterna talar om i sina reservationer
eller, rättare sagt, sin reservation,
tv bakom den står folkpartiet och
högern gemensamt.

Det är ändå på det sättet •— och det
var vad jag åsyftade, när jag talade om
förändringen av situationen — att byggnadsregleringen
i vissa landsdelar praktiskt
taget är upphävd. I övrigt får man
över hela landet, med undantag för de
större städerna, ett generellt byggnadstillstånd,
som betyder att de som så önskar
får bygga för upp till en halv miljon
kronor för varje företag. Det är klart
att dessa lättnader i fråga om byggnadsregleringen
omfattas med tillfredsställelse
av utskottet, inte minst därför att
utskottet alltid har varit enigt om att
framhålla, att byggnadsregleringen inte
bör bibehållas längre tid än som är ab -

solut nödvändigt — en ståndpunkt, som
alla partier i utskottet har varit eniga
om. Men i år säger utskottet i alla händelser
och i likhet med departementschefen,
att det ännu är för tidigt att helt
släppa byggnadsregleringen. Ett fullständigt
avskaffande av denna reglering
innebär utan tvekan vissa risker, som
det ju ändå kan vara onödigt att utsätta
sig för. Det finns, och det känner vi nog
alla till, ett mycket starkt uppackumulerat
behov av skolor och sjukvårdsinrättningar,
och då det gäller de större
tätorterna är ju också bristen på bostäder
påtaglig. Därför är det väl alltjämt
så, att den enda möjligheten att pröva
angeliigenhetsgraden av olika byggnadsändamål,
t. ex. bostadsbebyggelse, är
denna byggnadsreglering, som kan ge en
någorlunda rättvis fördelning.

Jag tror för min del, att det alltjämt
är så, även om det har skett vissa lättnader
på olika sätt, att angelägenhetsgraden
beträffande uppförandet av
byggnader av olika slag måste prövas
för att man skall få fram en rättvis ordning.
Det skulle naturligtvis inte vara så
roligt, om man nu följde reservanternas
intentioner och avskaffade byggnadsregleringen
och detta fick till följd, att
den bostadsbebyggelse, som man strängt
taget behöver i alla större städer och
även på andra orter och som är angelägen
för att människorna skall få ett
ordentligt tak över huvudet, skulle
trängas åt sidan för annan bebyggelse.
Det kunde bli följden av det yrkande,
som reservanterna här ställer.

Jag tror också, att intresset av sysselsättning
året runt inom byggnadsbransclien
har varit och är väl hetjänt av
byggnadsregleringen. Utan den skulle
läget förmodligen ha varit annorlunda,
och jag har en känsla av att både byggherrar
och byggnadsarbetare uppskattar
den ordning som gäller. Den betyder i
alla händelser en jämnare fördelning av
verksamheten under hela året.

I motion nr 125 i första kammaren
och nr 181 i andra kammaren anslås
faktiskt tongångar, som jag bara för ett
halvt år sedan också har fört fram eller
i varje fall helt instämde i, när det gäl -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

ler den sjukhuskvot vi haft, en kvot som
vi framför allt från landstingens sida har
betecknat såsom alltför knapp. Det är
faktiskt så — och därför kan vi i dag
hälsa ändringen med så mycket större
tillfredsställelse — att vi tidigare från
landstingens sida har fått ta till bönboken
för varje hem åt kroniskt sjuka eller
inom mentalsjukvården. Man har löpt
i trapporna till departement och olika
styrelser, och någon gång har man kanske
lyckats till och med, men oftast
har ansträngningarna varit utan resultat.
Ingen kan alltså vara gladare än
landstingen och de städer, som själva
utgör landsting, för vad som nu inträffat
och för de betydligt större möjligheter
till byggnation som i fortsättningen
föreligger. Redan nu släpper myndigheterna
en del sjukvårdsbyggen fria,
men även om man självfallet är glad åt
detta, funderar man kanske en smula
över vårt läge och säger sig: Det må väl
inte bli på det sättet, att de nedåtgående
konjunkturerna till sist skapar ett
mindre skatteunderlag, något som vi ju
alla är rädda för.

Jag tycker för min del att motionärerna
hade kunnat vara glada, när de
fått höra att någon tillståndskvot för
sjukhusbyggen inte upprättats för år
1958. Säkert delar de min uppfattning,
att det är mycket klokare att bygga sjukhus
eller annat än att byggnadsarbetare
skall behöva gå och stämpla som arbetslösa.

Man har inte i reservationen tagit upp
några speciella frågor utan tycks i
många stycken vara överens med oss i
utskottet, exempelvis när vi beträffande
kyrkobyggena säger att de som är intresserade
av sådana byggen alltid kan
utnyttja den halva miljon man får bygga
kyrkor för, om nu det beloppet räcker
till. Men i övrigt vill inte utskottet
— och jag tror inte heller reservanterna,
fastän de inte yttrar sig om detta —
ge något löfte om att kyrkobyggandet
skall behandlas på annat sätt än de olika
grenar av byggnadsverksamheten,
som jag här har talat om. Tv om det
behövs kyrkor — vilket jag inte vill
ge mig in på någon diskussion om —

behövs det ju å andra sidan också
sjukhus och skolor. Därför får vi väl
räkna med att de myndigheter som
handlägger byggnadsfrågorna efter bästa
omdöme delar upp tillgängliga byggnadsmöjligheter
mellan de olika områden
och intressen som det här gäller.
Vi har inte velat ge något löfte på denna
punkt, och jag tror inte heller att det
vore rådligt att säga, att kyrkobyggena
skall ha företräde framför andra byggen.
Men detta betyder ju inte, att utskottet
skulle inta den ståndpunkten att
vi ville förhindra kyrkobyggen för de
människor, som känner behov av att utföra
sådana.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl sade i början
av sitt anförande, att reservanterna
slår in öppna dörrar. Jag skulle till det
vilja anmärka, att alldeles öppna är de
där dörrarna ännu inte — de blir det
inte förrän vi får bort bvggnadsregleringen
helt och hållet.

Nu hänvisar herr Lindahl till de stora
och hastiga förändringar som ägt rum
på detta område sedan den tid då motionerna
väcktes. Detta har också utskottet
framhållit i sitt yttrande, då där sägs:
»Utskottet anser det fullt följdriktigt
och lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadssituationen,
att som nu sker
regleringen lättas genom omfattande generella
byggnadstillstånd och även i övrigt
tillämpas sfi, att ansökningar om
byggnadstillstånd nästan regelmässigt
bifalles.»

Vi reservanter anser att situationen i
själva verket har förändrats så pass
mycket, att man kan upphäva byggnadsregleringen
helt och hållet.

I annat sammanhang sade herr Lindahl,
att det i alla fall är bättre att det
bygges än att byggnadsarbetare skall behöva
gå och stämpla som arbetslösa. Vi
tror att den situationen lättast kommer
att undvikas, om byggnadsregleringen
helt slopas.

Herr Lindahl säger, att man utsätter sig

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

för vissa risker, om det inte finns någon

byggnadsreglering, därför att ju alla byggen
ändå måste prövas. Jag tror inte att
det är nödvändigt i nuvarande situation,
när det inte längre talas om konjunkturdämpande
åtgärder utan om konjunkturstyrande.

Till slut skulle jag vilja säga att jag
i likhet med herr Lindahl nog hade hoppats
att det inte skulle behöva bli några
reservationer, men det var under
den förutsättningen att vi kunnat få hela
utskottet med på att omedelbart upphäva
byggnadsregleringen.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Denna fråga återkommer
ju år efter år, och jag kunde nöja
mig med att instämma med utskottets
ordförande. Jag skulle endast i korthet
vilja tillägga, att det förefaller mig som
om regeringen ville tillämpa uttröttningsmetoden
mot oppositionen när det
gäller den ständigt återkommande byggnadsregleringen,
som väl i dag knappast
fyller något behov av värde.

Till en början — det är nu femton
år sedan — hade byggnadsregleringen
ett säsongutjämnande och konjunkturdämpande
syfte. Beträffande säsongutjämningen
vet vi nu att tekniken och
forskningen inom byggnadsbranschen
hunnit mycket långt. I stort sett kan
man bygga året runt, utom vid de tillfällen
då vintern sätter in som hårdast,
och vid sådana tillfällen — det vet vi av
erfarenhet — hjälper ingen byggnadsreglering
i världen. Stat och kommun
bär ju också hand om en betydande del
av byggnadsverksamheten och kan därigenom
uppträda som en säsongutjämnande
faktor. Man är kanske nu mer ense
om detta än tidigare.

För att göra byggnadsregleringen mera
seglivad fann man år 1956 på att
låta den vara ett instrument för näringslivets
lokalisering. Från arbetsmarknadsstyrelsens
sida bär man ju vittnat
om det goda och förträffliga samarbete
som rått mellan detta statens organ och
näringslivets produktionsråd, och sagt
att det resonerande och rådgivande för -

hållande som fanns mellan parterna ledde
till ett mycket gynnsamt resultat i
lokaliseringsfrågorna, både ur näringslivets
och samhällets synpunkt. Självfallet
kan man inte ens i dag, med det
ökade inflytande som staten fått, säga
att en viss industri skall ligga där och
en annan där, utan det hela måste i
praktiken skötas på ett betydligt smidigare
sätt.

Tidigare har man sagt att byggnadsregleringen
skall användas i konjunkturdämpande
syfte. Det är väl i dag ett
kanske inte fullt adekvat uttryck för läget.
Ett ljushuvud i utskottet fann då
på ordet »konjunkturstyrande», och därmed
fann man ett nytt skäl att permanenta
lagstiftningen.

Jag vill sluta med att säga, att på det
här sättet — om vi år efter år skal! gé
byggnadsregleringen en ny innebörd och
nya syften — kommer vi aldrig ifrån
denna byggnadsreglering. Det är därför,
herr talman, som jag nu yrkar bifall till
reservationen.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Av de tre skäl, som åberopats
i propositionen, i utskottets utlåtande
och även i reservationen då det
gäller byggnadsregleringens vara cller
inte vara, tror jag att det skäl som talar
för ett bibehållande med tanke på sysselsättningen
utan tvekan måste sättas som
nummer ett, och jag har en bestämd
känsla av att såväl motionärerna som
reservanterna har haft en stark dragning
åt det hållet.

Motionärerna anser att lagen kan upphöra
att gälla från och med den 31 december
i år. Reservanterna har inte varit
fullt så säkra på sin sak men ansett
att den bör bibehållas endast till den 1
oktober 1958. Motionärerna har ett klart
yrkande, att riksdagen i samband med
ett beslut i den riktningen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att sysselsättningen
inom byggnadsbranschen
skall följas med vaksamhet, så att lämpliga
åtgärder kan vidtagas i syfte att utjämna
uppträdande tendenser till siisongmiissiga
variationer i .sysselsättning -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

en. Ja, det är reservanterna också inne
på. Men vad är det då man vill? Är de så
fast övertygade om att man kan bibehålla
en jämn ocli full sysselsättning utan att
samhället i sin hand har något som helst
instrument att styra utvecklingen, då
finns det väl inte någon anledning att
hemställa till Kungl. Maj :t, att sedan regleringen
upphävts undersöka möjligheterna
att komma med något nytt i stället.
Sakförhållandet är väl det att den
del av byggnadsregleringen, som avser
igångsättningen, är det nu lika angeläget
att hålla kvar som någonsin tidigare. Ja,
jag går t. o. m. så långt, att jag ifrågasätter
om någon med kännedom om den
struktur och de förhållanden, som råder
inom denna industri, på fullt allvar
tror att man kan upprätthålla en full och
jämn sysselsättning året runt, samtidigt
som man skulle ha en helt fri marknad.
Jag tror det inte. De skäl, som bl. a. anförts
såväl i motionen som i reservationen,
nämligen att företagarna av driftsekonomiska
skäl skulle ha intresse av
att hålla sysselsättningen i gång även
vintertid, är väl i och för sig riktiga.
Men man bör också komma ihåg, att det
är en mycket liten del av den samlade
byggnadsarbetarkåren, som har sysselsättning
hos företag med denna tekniska
och maskinella utrustning.

Därtill kominer en annan omständighet.
Även dessa företagare tänker sig
nog för mer än en gång innan de beslutar
sig för att bedriva arbetet även vintertid
i stället för att göra ett visst uppehåll
under vintermånaderna, eftersom
det vintertillägg, som de erhåller vid bostadsbyggande,
inte alla gånger täcker
de extra kostnaderna. Jag är därför
övertygad om att lämnade man här fältet
helt fritt, skulle arbetslösheten bli betydligt
större. Som stöd för den uppfattningen
kan jag anföra det faktiska
förhållandet — och jag pekar då på vad
som hänt inte enbart under den senaste
vintern utan också tidigare — att många
företagare inte haft något intresse av att
alls utnyttja de tillstånd, som de erhållit,
eller i vissa fall kanske bara till en
del. Det är ändå på det sättet, att även

om det inte finns någon annan påföljdsbestämmelse
än den att tillståndet kan
dras in, så utgör den i varje fall en betydande
press på företagarna att utnyttja
tillståndet vid den tidpunkt och
i den omfattning som tillståndet avser.

Utifrån detta kan jag inte, herr talman,
komma till annat resultat än att vi mycket
snabbt skulle komma tillhaka till
förkrigsförhållandena med en ganska betydande
konstant arbetslöshet under de
egentliga vintermånaderna, om regleringen
upphävdes.

Det har vidare i såväl motionen som
reservationen talats om möjligheten av
en Samverkan mellan arbetsmarknadens
parter för att hålla en jämn sysselsättning.
Man säger att det väl skulle vara
möjligt att avtalsvägen komma till rätta
med eventuella svårigheter inom byggnadsfacket.
Ja, jag vet inte, om motionärerna
och reservanterna har någonting
särskilt i bakfickan, om man har
informationer som vi andra inte känner
till. I så fall skulle det ju vara av
värde att få kännedom om dem. Å andra
sidan skulle jag inte tro, att det
vore alldeles uteslutet att få till stånd
en överenskommelse, som skulle kunna
reglera dessa förhållanden. Men jag
kan tala om att vi har haft överläggningar
mellan parterna i frågor, som
har haft mycket mindre betydelse ur
företagarnas synpunkt, där det inte gått
att komma fram till en acceptabel lösning.
Därför tror jag inte heller, att det
finns förutsättningar till en uppgörelse
i detta avseende. Men även om så skulle
vara fallet, tar det ändå en viss tid, innan
detta avtalssystem har kommit i
praktisk tillämpning och vi vet vad det
går för. Är det då inte ganska naturligt
att bibehålla regleringen i avvaktan på
att något annat kan ersätta den, eventuellt
en avtalsbestämmelse parterna
emellan.

EU annat skäl för regleringens bibehållande,
som anförts i utskottets utlåtande,
nämligen nödvändigheten av att
samhället har ett konjunkturstyrande
instrument i sin hand, har också kritiserats.
Jag tror emellertid inte att den

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

kritiken har så stort värde. Kritikerna
har nämligen inte tagit vederbörlig hänsyn
till de faktiska förhållandena. Det
liar inte bestritts av någon, att de möjligheter,
som förelegat för en uppmjukning,
undan för undan borde tillvaratas.
Att så skett är fullt riktigt. Ingen
hävdar, att denna lag skall tillämpas,
om inte avsedda förutsättningar föreligger.
Men varken motionärerna eller
reservanterna har givit en antydan om
att vi nu är inne i en period av lågkonjunkturskaraktär
och att den situation,
som förelåg bara för några år sedan,
inte skulle kunna återkomma. Då
det inträder ett läge med stor investeringsvilja
men ett knappt investeringsutrymme,
är det nödvändigt att samhället
har i sin hand möjligheten till
reglerande åtgärder. Det går väl å andra
sidan inte att så snabbt införa bestämmelser,
som i sådana situationer behöver
träda i funktion. Riktigare är att
förfara på sätt som nu föreslagits, nämligen
att man möjliggör uppmjukningar
eller skärpningar allteftersom situationen
kräver förändringar.

Sedan vill jag i fråga om lokaliseringen
bara ansluta mig till vad som
anförts i propositionen och i utskottets
utlåtande. Motiven för det beslut, som
riksdagen fattade år 1956, då den underströk
nödvändigheten av att använda
regleringen även ur lokaliseringssynpunkt,
är lika bärande i dag som
den var då. Jag fick en känsla av att
herr Osvald i sitt inlägg här nog erkände,
att den kritik mot regleringen,
som tidigare anförts på denna punkt,
inte varit fullt bärande — det säges ju
att man »nu» borde kunna slopa regleringen.
Kan detta tolkas på annat sätt
än att de motioner i denna fråga, som
tidigare väckts från samma håll, inte var
så välgrundade?

•lag vill med detta, herr talman, säga
att jag tror att det skulle vara olyckligt
— i första hand med tanke på sysselsättningen
inom denna industri — om
riksdagen nu skulle besluta att icke
förlänga denna lag.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då jag nyss yttrade, att
man nu borde kunna slopa regleringen,
innebar det ingalunda att jag har
den uppfattningen att regleringen tidigare
behövdes, utan det innebar endast att
jag utgår ifrån, att de, som tidigare varit
motståndare till detta förslag, nu
borde kunna gå med på att slopa regleringen.

Jag skall för övrigt endast be att få
säga att herr Johanssons inlägg är ett
utomordentligt exempel på att man nu
har en helt annan motivering för byggnadsregleringens
bibehållande än man
tidigare haft, nämligen att byggnadsregleringen
skall användas som konjunkturstimulerande
medel. Beträffande konjunkturen
vill jag säga att vi observerat
den och talat en smula om den i reservationen.
Vi säger nämligen, att den
nuvarande konjunkturen på det sättet är
egenartad, att den samtidigt innehåller
depressions- och inflationstendenser.

Jag vill emellertid i fråga om det motiv,
som herr Johansson anfört såsom
det väsentligaste för bibehållande av regleringen,
nämligen att den utgör en konjunkturstimulerande
faktor, säga att vi
ju för närvarande har en byggnadsreglering
men att vi i alla fall har arbetslöshet.
Jag tror därför inte att vi över
huvud taget kan komma till rätta med
arbetslösheten genom byggnadsregleringen,
ty om det inte byggs tillräckligt
och om alltså byggnadsarbetarna
måste gå arbetslösa, beror det på att
det brister i fråga om de ekonomiska
resurserna, investeringsmöjligheterna.
Finns det investeringsmöjligheter, kommer
det säkert också att byggas, och
det var för att förhindra ett alltför livligt
byggande som bvggnadsregleringen
en gång infördes.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Jag har inte sagt att
byggnadsregleringens användning såsom
konjunkturstyrande medel skulle vara
huvudmotivet för dess bibehållande. Jag
har nu som tidigare, då denna fråga behandlats,
offentligt och i andra sammanhang
klart givit uttryck åt den me -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ang. den lokala arbetsförmedlingens organisation

ningen, att för byggnadsarbetarna —
och jag vill säga även för byggnadsindustriens
vidkommande — är säsongutjämningssynpunkten
det starkaste motivet.
Den uppfattningen bär jag även nu.

Det är riktigt, herr Osvald, att vi trots
regleringen har arbetslöshet. Det har inte
bestritts. Det finns flera samverkande
orsaker härtill, orsaker som jag inte skall
gå närmare in på. Men vad jag vill understryka
är, att om man skulle ta bort
byggnadsregleringen och därmed också
den nuvarande möjligheten för arbetsmarknadsmyndigheterna
att reglera
igångsättningen, skulle arbetslösheten
säkerligen bli betydligt större.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten A, utom beträffande motionerna
I: 201 och II: 243, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20 punkten
A utom beträffande motionerna I:
201 och II: 243, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i övrigt under
punkten A.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta
motioner in. in.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. den lokala arbetsförmedlingens
organisation

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Statsrevisorerna har
hemställt om en undersökning angående
en lämplig organisation av den
lokala arbetsförmedlingen. Utskottet har
inhämtat, att en sådan utredning redan
pågår. Det finns därför ingen anledning
att yrka bifall till en motion i ämnet
med begäran om en sådan utredning. Jag

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Om återremiss av memorial angående tillägsstat II till riksstaten — Om restitution

av bensinskatt till sågverksdriftens brädgårdar

begagnar tillfället allenast att uttrycka
en önskan att utredningen måtte bli
färdig så snabt, att vi får se resultatet
i statsverkspropositionen vid nästa vårriksdag.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statutskottets utlåtanden
:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställning rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till Vissa
kostnader i anledning av allmänna val
jämte i ämnet väckt motion;

nr 99, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser kammarkollegiet; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglering av
tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av Stockholms
län; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om återremiss av memorial angående tillläggsstat
II till riksstaten

Föredrogs ånyo statutskottets memorial
nr 102, angående tilläggsstat IT till
riksstaten för budgetåret 1957/58.

Herr THUN (s):

Herr talman! Sedan i kamrarna motionsledes
förslag framställts, innebärande
bland annat ytterligare medelsanvisning
å tilläggsstat, får jag å utskottets

vägnar hemställa om återremiss av memorialet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna memorialet
endast yrkats, av herr Thun, att memorialet
skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å herr
Thuns yrkande; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om restitution av bensinskatt till sågverksdriftens
brädgårdar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av väckta
motioner om restitution av skatt å bensin,
som användes vid drift av truckar
och traktorer i sågverksdriftens brädgårdar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 259, av herr Torsten Andersson,
och II: 326 av herr Eriksson i
Bäckmora in. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
till 1959 års riksdag angående restitution
av skatt å bensin för de truckar
och traktorer, som användes i sågverksdriftens
brädgårdar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
259, av herr Torsten Andersson, och II:
326, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
om restitution av skatt på bensin, som
användes vid drift av truckar och traktorer
i sågverksdriftens brädgårdar, måtte,
i den man de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Bengtson, Alvar Andersson, Stenberg och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna I:

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Interpellation ang. åtgärder för att säkra
259, av herr Torsten Andersson, och II:
326, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till 1959
års riksdag angående restitution av skatt
å bensin för de truckar och traktorer,
som användes i sågverksdriftens brädgårdar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! De medel, som inflyter
genom skatten på bensin, skall ju i
princip användas till bestridande av
vägväsendets kostnader. Eftersom truckar
och traktorer, som begagnas i sågverkens
brädgårdar, inte köres på vägarna,
måste det anses vara olämpligt
att bensinskatten skall omfatta även
drivmedel till dessa truckar och traktorer.
Då vi tidigare i dag haft en långvarig
debatt om restitution av skatt å
bensin till motorsågar, anser jag att det
inte är anledning att ånyo debattera
denna sak, eftersom argumenteringen
är i huvudsak densamma.

Jag nöjer mig därför med att yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till utskottets betänkande.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! I likhet med herr Bengtson
anser jag att det är onödigt att nu
ta upp en ny debatt om restitution av
bensinskatt. Jag vill bara erinra om att,
såsom utskottet har framhållit, riksdagen
tidigare har skrivit till Kungl. Maj :t
och begärt en utredning av dessa frågor.
Det var vid 1950 års riksdag.

Jag vill vidare framhålla, att motionen
liksom reservationen innebär, att
restitutionen endast skall gälla de
truckar, som användes i sågverksdriftens
brädgårdar. Det finns emellertid
även truckar i industrien och i hamnarna,
och eftersom även de drives med
bensin, kan det efter vad jag förstår inte
få bli någon skillnad i rätten till restitution
mellan de olika slagen av truckar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

sysselsättningen vid vissa mindre varv
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föreliggande
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 44, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till tullrestitution för
varvsindustrien; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Interpellation ang. åtgärder för att säkra

sysselsättningen vid vissa mindre varv

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! För att förhindra arbetslöshet
vid Karlskrona örlogsvarv
har regeringen beslutat om vissa åtgärder
innebärande bemyndigande för
marinförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt sjöfartsstyrelsen
att utlägga vissa beställningar hos örlogsvarvet.

Ingen kan lia något att invända mot
detta, utan alla torde tvärtom anse det
riktigt och nödvändigt att alla utvägar
prövas för att tillförsäkra de vid varvet
anställda en jämn sysselsättning.

I det bär sammanhanget har emellertid
kommit med en detalj, som inte
utan anledning väckt uppmärksamhet.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Interpellation ang. åtgärder för att säkra sysselsättningen vid vissa mindre varv

Bland de beställningar som anmälts av
sjöfartsstyrelsen finns också 37 lotsbåtar
upptagna. Tidigare har icke de
större varven sysslat med byggandet av
så små båtar det här är fråga om. Detta
arbete har ombesörjts av fem mindre
varv, som specialiserat sig på sådana
båtbyggen och konkurrerat om dem. De
är Sundins båtvarv i Docksta, Gustafsson
& Söner i Landskrona, Bröderna
Larsson i Kristinehamn, Åke Groth i
Sjötorp och Djupviks varv på Orust. De
har skaffat sig specialmaskiner och de
har vunnit en erfarenhet, som gör att
dessa båtar kan byggas utan dyrbara
detaljritningar. De skulle nu gå miste
om de beställningar på vilka nästan hela
deras verksamhet är baserad. För
det stora varvet i Karlskrona, som inte
har erfarenhet av och utrustning för
byggande av små båtar av denna typ,
torde däremot detta tillskott i tillverkningsprogrammet
icke ha så stor betydelse.

Man kan i detta sammanhang också
fråga, om staten kan förbigå de blivande
ägarna av dessa båtar. Det lär nämligen
vara så, att med undantag av några
få s. k. kronolotsbåtar lotsarna själva
äger de båtar de använder. De får
skriva under kontrakten, de får lån ur
sjöfartsverkets båtlånefond — ibland lär
de t. o. m. få ta lånen i privatbanker
— och räntan och amorteringen klaras
genom den s. k. lotslegan. De är alltså
i varje fall formellt ägare till båtarna
och borde kanske få ha ett ord med i
laget, när de skall byggas.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att säkra sysselsättningen vid
de småvarv, som på grund av ändrade
dispositioner i fråga om lotsbåtar blir
utan arbete?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition,
nr 157, angående pensionsreglering för
statsanställda in. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1957 och 1958 vid
dess nionde ordinarie möte fattade beslut;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i gällande avtal
angående utövandet av statens tobaksmonopol.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 425, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. in.;

nr 426, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, m. m.;

nr 427, av herr Eliasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.;

nr 428, av herr Kronstrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.;

nr 429, av fru Gärde Widemar och
herr Hagberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av för -

5 Första kammarens protokoll 1!)5R. Nr 10

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

ordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt, m. m.;

nr 430, av herr Kronstrand m. fl. i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.; samt

nr 431, av herrar Ohlon och Kållqvist,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition

angående statlig borgen för lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.34.

In fidem

Fritz af Peter sens

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

SS0794