196» ANDRA KAMMAREN Nr 12 (Riksdagens protokoll 1960:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

196» ANDRA KAMMAREN Nr 12

5—8 april

Debatter m. m.

j»* r .... ....... fn .Sfi

Tisdagen den S april

Sid.

Svar på interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. yrkesutbildning
för fiskare.......................................... V

Svar på frågor av:

herr Levin i anledning av planerad försäljning av viss aktiepost i

Trelleborgs Gumraifabrik................................... V

herr Darlin ang. landsvägsgodstrafiken mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland....................................... 10

herr Nyberg ang. tillsättandet av den begärda parkeringsutredningen 12
Svar på interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. återställande av vägmark å indragna

vägar.................V.................................. 12

herr von Friesen ang. undervisningen i röntgendiagnostik vid Göteborgs
universitet........................................... 14

herr Kellgren ang. prövningen av ansökningar om arbetstillstånd för

utlänningar från vissa länder ............................... IV

herr Gustavsson i Alvesta i anledning av pågående reklamkampanj

för majsolja.......................................... 18

herr Rimmerfors ang. användningen av polisens arrestlokaler för

olika personkategorier.................................. 19

herr Stiernstedt ang. tolkningen av bestämmelserna rörande ersättning
för verksamhet vid skogsbrandsläckning .............. 25

Interpellationer av:

herr Sundelin ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska

slcogskommunerna......................................... 28

herr Larsson i Luttra ang. eldistributionen på landsbygden........ 30

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Onsdagen den 6 april fin.

Sid.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m......................... 36

Interpellationer av:

herr Senander ang. åtgärder i anledning av brister i arbetarskyddslagen,
m. m............................................... 120

herr Larsson i Hedenäset ang. ändring av vissa bestämmelser i vattenlagen,
avseende vattenkraftens utbyggnad .................... 122

Onsdagen den 6 april em.

Värdering av varulager vid beskattningen......................... 123

Schablonavdragen vid inkomstbeskattningen, m. m................ 137

Sänkning av riksbankens diskonto............................... 141

Utformningen av en planerad internationell finansieringsinstitution,

m. m....................................................... 149

Utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap ......... 150

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling ............................................. 153

Ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser rörande ersättning för

resa ....................................................... 157

Sänkning av värnpliktsåldern.................................... 157

Allmän översyn av familj epolitiken............................... 158

Företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m............... 158

Skolöverstyrelsen: Avlöningar................................... 165

översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner och om avdrag
för bilkostnader i jordbruk............................... 170

Avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt
...................................................... 173

Orsakerna till alkoholmissbruk bland ungdom..................... 177

Tillämpning av upphandlingskungörelsen på landsting och primärkommuner
..................................................... 180

Översyn av gällande bestämmelser rörande beskattning av vinst vid

överlåtelse av rörelse ......................................... 183

Utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri .... 184

Åtgärder för ökad statlig järnförädling........................... 189

Lag om fiskevårdsområden m. m................................ 192

Den domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor............... 202

Tredagen den 8 april

Statsbidrag till särskilda ålderdomshem för alkoholiserade åldringar .. 204
Omläggning av företagsbeskattningen såvitt avser mindre företag ... 205
Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i
rörelse...................................................... 209

Innehåll

Nr 12

Sid.

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å

maskiner och inventarier som ingå i rörelse ..................... 217

Utredning rörande vissa fritidsfrågor............................. 223

Interpellationer av:

herr Carbell ang. en effektivisering av tjänstemannaförmedlingen

m. ........................................................ 229

fröken Karlsson ang. partiell tjänstledighet för folk- och småskollä rare

....................................................... 229

herr Hedin ang. vissa av taxeringsmyndigheter utsända frågeformulär
........................................................ 230

herr Nordgren ang. svenska medborgares enrollering i främlingslegionen.
........................................ 231

herr Gansmoe ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer.. 232

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 6 april fin.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i lagen om val till

riksdagen m. ................................................. • 35

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. ...................................................... 36

Onsdagen den 6 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. värdering av varulager vid
beskattningen.............................................. 123

— nr 39, ang. schablonavdragen vid inkomstbeskattningen, m. m. .. 137
Bankoutskottets utlåtande nr 12, om sänkning av riksbankens diskonto . 141

— nr 13, ang. en planerad internationell finansieringsinstitution, m. m. 149
Första lagutskottets utlåtande nr 21, om utredning rörande befrielse från

utländskt medborgarskap ................................... 150

-— nr 23, om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken .......... 153

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling........... 153

— nr 11, om ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser rörande
ersättning för resa .................................... 157

— nr 12, om viss ändring i arbetarskyddslagen ................... 157

— nr 14, om viss ändring i sjukförsäkringslagen .................. 157

— nr 15, om sänkning av värnpliktsåldern........................ 157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, om viss ändring i lagen om rätt till

jakt ...................................................... 158

Jordbruksutskottets memorial nr 16, föranlett av första kammarens åter remiss

av punkten 9 i utskottets utlåtande nr 1................. 158

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om en allmän översyn av
familjepolitiken............................................. 158

— nr 14, ang. ett förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet.... 158

— nr 15, ang. företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m---- 158

Nr 12

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. stat för försvarets fastighetsfond. . 165

— nr 48, om anslag till avlöningar och omkostnader vid skolöverstyrelsen
..................................................... 165

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner och om avdrag för bilkostnader i jordbruk
...................................................... 170

— nr 42, om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig
inkomstskatt............................................ 173

— nr 44, ang. förordning om de tider då allmän fastighetstaxering skall

äga rum................................................... 177

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, ang. orsakerna till alkoholmissbruk
bland ungdom .................................. 177

— nr 17, om åtgärder till hjälp för rörelsehämmade och äldre personer 180

— nr 18, om hälsoundersökning av unga kvinnor.................. 180

— nr 19, om tillämpning av upphandlingskungörelsen på landsting och

a primärkommuner............................................. 180

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till metallografiska institutet
m. m...................................................... 183

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, om översyn av bestämmelserna
rörande beskattning av vinst vid överlåtelse av rörelse.......... 183

Bankoutskottets utlåtande nr 14, om utredning i syfte att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri ................................. 184

— nr 15, om åtgärder för ökad statlig järnförädling................ 189

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. stadga om enskilda sjukhem

m. m................................................. 192

— nr 18, ang. trafiknykterhetsfrämjande åtgärder................. 192

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. lag om fiskevårdsområden m. m. 192

— nr 10, ang. förordning om byggnadsforskningsavgift, m. m.......202

— nr 11, ang. komplettering av direktiven för hyreslagskommittén,

m. m................... 202

— nr 12, om den domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor. .. . 202

— nr 13, om beredande av tillfälle för de kyrkliga myndigheterna att

yttra sig över planförslag enligt byggnadslagstiftningen.......... 203

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. försäljning av Runby Nedra
l1 i Stockholms län och Rya skog i Göteborgs och Bohus län....... 203

Fredagen den 8 april

Statsutskottets utlåtande nr 51, om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar ............................. 204

— nr 52, ang. anslag till statistiska centralbyrån.................. 205

— nr 53, om ersättning till värnpliktige B.-O. Cedergren............ 205

— nr 54, om utbetalning till G. V. Strid av visst belopp utöver erhållen

livränta................................................... 205

— nr 55, om anslag till lärarhögskolan i Malmö.................... 205

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. en omläggning av beskattningen
av mindre företag.................................... 205

— nr 36, ang. reformering av avskrivningsreglema i fråga om byggnad

som ingår i rörelse.......................................... 209

— nr 38, om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande

avskrivning å maskiner och inventarier som ingå i rörelse ....... 217

Innehåll

Nr 12

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. ändrad disposition av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel.................................. 223

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20, om utredning rörande
vissa fritidsfrågor .......................................... 223

— nr 21, om en ny nationalsång................................. 229

— nr 22, om utredning rörande allmän obligatorisk skärmbildsunder sökning.

................................................... 229

SS i7.

■ I

. ....... .......... !,.''hvrn<:!.*C4''.''''f.?VsJ;isuf; - £'' f -

b*j rno .ÖS "ul »“*''$•••••''.‘In?. .

fcSi: . ....................

y£Sh ...I.... .......auiiitSn--! >i I • ■■ >>: . SL''

... g : ... f him ., ■■ .

. ............ ...... . ijtiinili

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

Tisdagen den 5 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. yrkesutbildning
för fiskare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Stenkyrka
frågat mig, om jag är villig att snarast
möjligt vidtaga åtgärder i syfte att få
till stånd egentlig yrkesutbildning för
fiskare.

Som svar vill jag meddela, att vissa
undersökningar i frågan sedan en tid
pågått inom jordbruksdepartementet.
Dessa har resulterat i att Kungl. Maj :t
på min föredragning uppdragit åt fiskeristyrelsen
att företaga en inventering
av nuvarande organisation och resurser
i fråga om yrkesutbildningen för
fiskare och lägre fiskeritjänstemän samt
att lämna en redogörelse för inventeringen.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det
snabba svaret. Jag kanske också kunde
beteckna svaret som kort och gott.

Frågan om fiskarnas yrkesutbildning
är, som jag anfört i min interpellation,
inte ny. Den har varit föremål för
överväganden tidigare i såväl lantbruks -

styrelsen som fiskeristyrelsen. En samordning
mellan sjömansskolorna och
fiskarnas utbildning har också diskuterats.
Jag vill erinra om att 1951 förelåg
ett förslag om samordning med sjömansskolan
i Göteborg i detta avseende.

Att jag tagit upp detta spörsmål nu
beror närmast på att vi i fjol diskuterade
att ordna en utbildning för fiskare
vid sjömansskolan i Visby. Det är därför
aktuellt att någonting blir gjort för
att tillgodose de krav som fiskarna har
anledning att ställa. Statsrådet säger nu
att fiskeristyrelsen fått i uppdrag att
utreda detta spörsmål, och jag hoppas
att detta skall leda till ett snabbt och
positivt resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga i anledning av planerad
försäljning av viss aktiepost i Trelleborgs
Gummifabrik

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Levin har frågat
chefen för inrikesdepartementet, om
han observerat den oro, som åstadkommits
på orten av uppgifter om planerad
försäljning från Kockska stiftelsen av
en aktiepost i Trelleborgs Gummifabrik
till utländskt företag, och om han vill
lämna uppgift om de möjligheter till insyn
i dylika affärstransaktioner som det
allmänna har.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande, och jag får i anledning av
densamma anföra följande.

Av uppgifter i pressen att döma har
den oro, som herr Levin omnämner,

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på fråga i anledning av planerad försäljning av viss aktiepost i Trelleborgs

Gummifabrik

främst föranletts av farhågor för att den
ifrågavarande stiftelseförmögenheten
inte förvaltas på betryggande sätt och
att stiftelseändamålen i varje fall på
längre sikt inte skall kunna tillgodoses.
Jag har därför uppfattat frågan så, att
den avser vilka regler som gäller om
tillsyn från det allmännas sida över
stiftelser.

Enligt 1929 års lag om tillsyn över
stiftelser skall stiftelser, som främjar
allmännyttiga ändamål, i regel stå under
tillsyn av vederbörande länsstyrelse.
Härvid gäller bl. a., att stiftelsestyrelsen
årligen skall till länsstyrelsen insända
berättelse om hur stiftelsens ändamål
har främjats under året och sammandrag
av förda räkenskaper. Länsstyrelsen
har att med ledning av dessa
handlingar granska stiftelsens förvaltning.
Vid denna granskning bör huvudsakligen
tillses, att stiftelsens medel inte
dras från ändamål, vartill de är bestämda,
och att förmögenheten är placerad
på nöjaktigt sätt. Länsstyrelsen äger i
förekommande fall infordra ytterligare
handlingar eller upplysningar rörande
stiftelsens förvaltning samt hos stiftelsen
granska där befintliga räkenskaper
m. m. Har styrelsen fattat beslut, som
står i strid med lag eller för stiftelsen
gällande föreskrifter, äger länsstyrelsen
förbjuda verkställighet av beslutet eller,
om sådan har ägt rum, förelägga styrelsen
att vidtaga rättelse. Länsstyrelsen
kan också eljest förelägga styrelsen att
fullgöra vad som åligger den. — Det
tillkommer inte länsstyrelsen att bedöma
lämpligheten av vidtagna förvaltningsåtgärder
ur andra än nyss berörda
synpunkter. Ej heller äger länsstyrelsen
befogenhet att lämna direktiv
för förmögenhetsförvaltningen.

Jag vill tillfoga att justitieombudsmannen
i en framställning aktualiserat
frågan, huruvida tillsynen bör ordnas
på särskilt sätt i de fall där landshövdingen
eller annan högre tjänsteman hos
länsstyrelse ingår i styrelsen för stif -

telse, som står under länsstyrelsens tillsyn.
Enligt uppgift i framställningen utgör
antalet sådana fall i hela landet för
närvarande omkring 50, varvid uppdraget
ofta grundar sig på direkt föreskrift
i stiftelseurkunden. Framställningen
är föremål för prövning i justitiedepartementet.

Härefter anförde

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet för svaret, av vilket framgår,
att tillsynsmyndighet har möjlighet och
rättighet att se till att styrelsen för
stiftelse inte fattar beslut som står i strid
med lag eller för stiftelsen gällande föreskrifter.
Så långt är ju allt gott och
väl. Men jag tror inte att någon över
huvud taget har ifrågasatt att stiftelsen
och dess styrelse i föreliggande fall skall
ha fattat beslut som stått i strid med
gällande lag.

Ändå är det inte att undra på att ryktena
om försäljning från Kockska stiftelsen
till utländskt företag av en aktiepost
i Trelleborgs Gummifabrik väckt
oro och ängslan både i Trelleborg och
den kringliggande delen av Söderslätt.
Trelleborgs Gummifabrik, den store
trelleborgaren Johan Kocks främsta
skapelse, har växt ut till ett verkligt
storföretag. Med sina ungefär 4 000 anställda
dominerar den arbetsmarknaden
både i staden och milsvitt ut på landsbygden.
Nu fruktar man för att en överföring
i utländsk ägo av en del av aktierna
kan betyda början till utländsk
dominans i företaget. Det är mycket möjligt
att farhågorna är överdrivna, men
folk i allmänhet resonerar som så, att
man skall inte räcka en viss potentat
ett finger; gör man väl det, vet man
aldrig hur det slutar. Om det hade varit
en privat säljare, hade det väl inte
väckt så stort uppseende. Nu är det ju
en stiftelse som står under uppsikt från
det allmänna. Grosshandlare Kock och

Tisdagen den 5 april 1960 Nr 12

Svar på fråga i anledning av planerad försäljning av viss aktiepost i Trelleborgs

Gummifabrik

hans maka donerade nämligen sina aktier
i Trelleborgs Gummifabrik, i det
närmaste hälften av hela aktiestocken,
till en stiftelse, vars avkastning till
största delen går till olika välgörande
ändamål i Trelleborg. Styrelsen i stiftelsen
utgöres av två representanter för
de Kockska släktingarna, två utses av
stadsfullmäktige i Trelleborg och en av
länsstyrelsen i Malmöhus län, som också
är tillsynsmyndighet.

Styrelsen har inte varit enig om försäljningen
och reservanten tycks ha
opinionen i staden och orten helt på
sin sida. Man ifrågasätter, som jag anser
med rätta, om det verkligen är nödvändigt,
att stiftelsen avhänder sig en
del av aktierna. Är det ändå inte en viss
risk att släppa in ett utländskt företag
som meddelägare i fabriken, och är det
i enlighet med de principer som grosshandlare
Kock själv tillämpade i sin
stora verksamhet som spände över ett
vidsträckt fält? Dessa frågor ställer
många i orten. Kanske de är onödiga
och oberättigade.

Jag vill emellertid sluta med att vidarebefordra
dessa frågor till den högsta
tillsynsmyndigheten.

Herr talmannen meddelade, att herr
Regnéll begärt ordet, och beslöt kammaren
på framställd proposition bifalla
därmed gjort förslag att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.
Ordet lämnades härefter till

Herr REGNÉLL (h), som yttrade:

Herr talman! Herr Levins fråga kan
kommenteras ur många olika synpunkter.
Själv hade han tänkt sig ett svar
från inrikesministern och har nu fått ett
från justitieministern. Strängt taget hade
man kunnat tänka sig också handelsministern
eller finansministern som den
som svarat, ty frågan berör onekligen
också deras fögderier.

Ur samhällsekonomisk synpunkt måste
man säga, att den rädsla för ekonomisk
samverkan över gränserna, som
präglar herr Levins fråga, dåligt svarar
mot svenska intressen. Vi hörde hans
betoning av »utländskt» företag och
hans jämställande av utlänning med
»viss potentat».

Våra exportföretag och handelsfirmor
har i stor utsträckning sökt bredda
sitt underlag genom kapitalinvesteringar
i utlandet. SKF, L M Ericsson, Stora
Kopparberg — för att bara ta några exempel
— har förvärvat intressen i utlandet
utan att detta ur värdlandets
synpunkt betraktats som någon olycka.
Skulle vi här hemma ställa oss avvisande
till kapitalflöde i andra riktningen,
skulle vi förmodligen snart framkalla
svårigheter för de svenska utlandsinvesteringarna.

Också ur en annan synpunkt måste
herr Levins inställning till inflöde av
utlandskapital sägas vara förlegad. Alla
är ense om att vår valutareserv behöver
tillskott. Varje tillflöde av utlandsvaluta
innebär både förbättrad utlandslikviditet
och lättad kapitalmarknad här hemma.
I medvetande om det, har många
länder organiserat värvningskampanjer
för att uppmuntra sådana investeringar
från utländskt håll. Som näraliggande
exempel kan man peka på Norge. Förra
sommaren gav norska regeringen särskilt
uppdrag åt förre FN-generalsekreteraren
Trygve Lie att med ett års
tjänstledighet från sitt landshövdingämbete
stå i spetsen för en kommitté, soin
skulle ha som uppgift att skapa intresse
för utlandsinvesteringar i Norge. Jag såg
häromdagen ett uttalande av Trygve
Lie, där han beklagade, att man först
nu i Norge insett nyttan av sådan aktiv
ackvisition. »Vi är nästan sist ute på
den internationella marknaden», sade
han. Reservationen kunde kanske gälla
just vårt land, där vi på många håll inte
fått klart för oss, vad som är att vinna
på internationellt samarbete.

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på fråga ang. landsvägsgodstrafiken mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland

Eftersom herr Levin talar om lokal
oro i Trelleborg, kan det vara skäl att
understryka, att fördelarna av det internationella
samarbetet för de anställdas
del ligger i öppen dag. Framtiden
kommer att präglas av intensiv teknisk
utveckling under hård konkurrens. Internationellt
sett är de flesta svenska
företagsenheter små och har relativt begränsade
resurser. Samarbete med andra
branschföretag är ofta en synnerligen
lämplig väg för att de svenska företagen
skall få tillgång till forskningsresultat
och teknik, som krävs för att de
skall kunna hävda sig i konkurrensen
på världsmarknaden.

Så till sist, utöver de synpunkter, som
justitieministern anlade, några ord om
den samhälleliga insyn, som herr Levin
efterlyste. Själv är herr Levin i egenskap
av riksdagsman en av huvudmännen
för det riksbanksorgan, valutastyrelsen,
som prövar frågor om alla direkta
investeringar eller portföljinvesteringar
från utländsk sida här i Sverige.

Vidare anförde:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag vill i anledning av
herr Regnélls anförande säga, att det
väl ändå är skillnad, om försäljning av
en aktiepost sker till ett utländskt eller
till ett inländskt företag och om den
sker från en privatperson eller från en
stiftelse, som står under allmän tillsyn.
Det är nog en rätt väsentlig olikhet.

Jag antar, att herr Regnéll känner
till hurudan fördelningen av aktieinnehavet
i Trelleborgs Gummifabrik är
för närvarande och vilka små förskjutningar
det behövs för att det skall bli
en annan fördelning.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen,
att kanske herr Regnéll med
sina ord kan dämpa oron bland de
många tusen, som har sin sysselsättning
på gummifabriken. Kan han det, är det
tacknämligt.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
vad herr Levin förmodade. Jag känner
styrkeförhållandet i fråga om aktieinnehav
på olika händer. Jag vill också
understryka, att hela det resonemang
jag förde vände sig mot den skillnad,
som herr Levin gjorde mellan aktieförvärv
av utländsk intressent och av inhemsk.
Jag sökte visa, att det förstnämnda
inte kan sägas vara till nackdel
för de anställda utan att man lätt kan
peka på skäl, som tvärtom talar till förmån
för ett sådant förvärv.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag sade i mitt svar, att
det inte tillkommer länsstyrelsen att bedöma
lämpligheten av vidtagna förvaltningsåtgärder
ur andra än vissa bestämda
synpunkter. Jag skall inte heller tilllåta
mig att i detta specialfall gå in på
en lämplighetsbedömning utan vill bara
i anledning av de farhågor för utländsk
dominans som yppats här nämna, att i
detta fall företagets bolagsordning är
försedd med sådant förbehåll att högst
en femtedel av aktierna i bolaget får
innehas av utlänning eller utländskt
företag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. landsvägsgodstrafiken
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Darlin har frågat
mig, om jag har för avsikt att, bl. a. inför
de nya europeiska frihandelsmark -

Tisdagen den 5 april 1960 Nr 12

Svar på fråga ang. landsvägsgodstrafiken mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland

naderna, vidta några åtgärder i syfte att
utöka den kvot för landsvägsgodstrafik
till, från eller genom Förbundsrepubliken
Tyskland, som genom överenskommelse
med nämnda land tillkommer
Sverige.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Sedan den 1 januari 1952 gäller mellan
de skandinaviska kommunikationsdepartementen,
å ena, samt trafikministeriet
i Förbundsrepubliken Tyskland, å
andra sidan, en överenskommelse om
den internationella person- och godstrafiken
å landsväg, som berör Skandinavien
och Förbundsrepubliken. För godstrafikens
del innebär överenskommelsen
bl. a. att statens biltrafiknämnd
äger att på tyska trafikmyndigheters
vägnar utfärda tillstånd för trafik till
eller genom Förbundsrepubliken med
ett visst antal svenska lastbilar. De tyska
trafikmyndigheterna äger motsvarande
rätt att utfärda tillstånd för trafik
till eller genom Sverige med tyska
lastbilar.

Denna överenskommelse, som till en
början gällde ett år, har därefter i olika
etapper förlängts och gäller f. n. intill
utgången av detta år.

I samband med dessa förlängningar
har överenskommelsen underkastats
vissa smärre ändringar. Vid de förhandlingar,
som därvid förekommit, har från
bl. a. svensk sida yrkats på en ökning
av den gällande tillståndskvoten. Detta
yrkande har emellertid den västtyska
delegationen hittills icke ansett sig kunna
gå med på. Frågan om förlängning
av överenskommelsen för tiden efter
årets utgång väntas komma upp under
sommaren, och därvid torde man åter
komma att förhandla om tillståndskvoterna.
De svenska förhandlarna kommer
givetvis då liksom hittills att verka
för en lösning, som på bästa sätt tillgodoser
de svenska intressena.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
herr Darlins fråga.

Härpå anförde

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
det positiva svaret.

Anledningen till att jag framställde
denna enkla fråga är att enligt nuvarande
överenskommelser med Västtyskland
har Sverige endast tillstånd att låta
50 stycken lastbilar på en gång passera
eller uppehålla sig i Västtyskland. Detta
är till stor nackdel för det svenska näringslivet.
Jag vill här anföra ett exempel
som visar detta. Det gäller en transport
av plantor, vilken var mycket
brådskande. Vederbörande inlämnade i
början av oktober 1959 en ansökan om
trafiktillstånd. Den 18 oktober hade inte
något svar ingått men efter framställning
från vederbörande svenska myndigheters
sida till de tyska lyckades innehavaren
av lastbilen få tillstånd telegrafiskt.
Detta var emellertid ett undantagsfall.
Men om vi nu skall utveckla
affärerna på sjustatsmarknaden och
därvid hoppas på ett samarbete med de
sex, då gäller det ju för oss att exportera
så mycket som möjligt och att
snabbt transportera varor till och via
Västtyskland. Skall vi behöva vänta månader
och åter månader med transporterna,
uppstår det stora nackdelar för
näringslivet och den yrkesmässiga trafiken.

Jag skulle vilja hemställa till herr
statsrådet att allt göres för att väsentligt
öka ifrågavarande kvot eller också
att åstadkomma en sådan ändring att
kvoten endast skulle omfatta den yrkesmässiga
lastbilstrafiken men icke firmabilar
samt att uteslutande godstransporter
från och till Tyskland skulle
medräknas. Transitotrafiken bör enligt
min mening vara fri.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på fråga ang. tillsättandet av den begärda parkeringsutredningen — Svar på
interpellation ang. återställande av vägmark å indragna vägar

§ 5

Svar på fråga ang. tillsättandet av den
begärda parkeringsutredningen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nyberg har frågat
mig, om jag har för avsikt att utan
dröjsmål tillsätta den av 1959 års höstriksdag
begärda parkeringsutredningen.

Enligt min mening är det mycket angeläget,
att ifrågavarande utredning
kommer till stånd. Det har emellertid
även blivit aktuellt att utreda vissa andra
frågor på trafiklagstiftningens område.
Då några av dessa har samband
med parkeringsfrågan, har det visat sig
mindre lämpligt att slutligt utforma direktiven
för en blivande parkeringsutredning,
innan underlag erhållits för en
ändamålsenlig uppdelning och avgränsning
av utredningsuppgifterna. Jag har
emellertid för avsikt att under vårens
lopp begära Kungl. Maj:ts bemyndigande
att vidtaga erforderliga åtgärder för
att en utredning av parkeringsfrågorna
kommer till stånd.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Nybergs fråga.

Vidare anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
enkla fråga. Svaret har ju kommit synnerligen
snabbt. Frågan framställdes i
fredags och besvarades i dag, och man
kan knappast begära att ett svar skall
lämnas fortare. Svaret är dessutom synnerligen
tillfredsställande. Statsrådet
framhåller att det är mycket angeläget
med en utredning. Detta sammanfaller
helt med den mening som tredje lagutskottet
i höstas uttalade, när utskottet

föreslog och riksdagen godkände att
en utredning skulle tillsättas.

Det är också just kravet på skyndsamhet
med utredningen som har gjort
att jag framställt denna enkla fråga.
Annars kan det förefalla som om man
borde ha gett sig till tåls ytterligare någon
tid, eftersom utredningen begärdes
i december månad. Jag noterar än en
gång med tillfredsställelse att statsrådet
har för avsikt att under vårens lopp
begära Kungl. Maj:ts bemyndigande för
en utredning av parkeringsfrågorna.
Några ytterligare kommentarer har jag
inte anledning att göra, utan avvaktar
vad utredningen kan komma att föreslå.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. återställande
av vägmark å indragna vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har i anledning av en av vägförvaltningen
i Kronobergs län upprättad
arbetsplan för ombyggnad av väg 80,
delen Väckelsång-Säljeryd, frågat mig:

1. Om jag vill föranstalta om att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i fortsättningen
och i överensstämmelse med sitt
remissyttrande den 12 oktober 1956 med
anledning av en skrivelse från Riksförbundet
Landsbygdens folk medverkar
till att det redan vid vägplanens upprättande
tillses, att den gamla vägbanan
borttages och marken återställes i sitt
ursprungliga skick, då så anses vara
lämpligt ur jordbruks- och naturskyddssynpunkt; 2.

Om jag anser, att det i det nu aktuella
fallet kan anses vara riktigt, att
markägarna ersättes med den totala
kostnaden för den gamla vägens bortta -

Tisdagen den 5 april 19G0

Nr 12

Svar på interpellation ang. återställande av vägmark å indragna vägar

gande med avdrag för vad vägförvaltningen
utbetalat i vägmarkslösen vid
tillfället för vägens byggande på 1930-talet;
samt

3. Om jag, för det fall att överenskommelse
härom icke kan träffas, i likhet
med vägförvaltningen i Kronobergs
län anser, att denna fråga kan lösas
medelst ägodelningsrätt.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Den av interpellanten berörda arbetsplanen
för ombyggnaden av väg 80
fastställdes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 26 november 1959. Samtidigt
härmed förordnade styrelsen, att
vissa delar av nuvarande väg 80 och
väg 802 skulle indragas, sedan de nya
vägarna öppnats för trafik. Vissa markägare
anförde besvär med yrkande, att
arbetsplanen skulle kompletteras med
bestämmelser rörande behandlingen av
den mark, som berördes av de indragna
vägarna.

Kungl. Maj :t lämnade genom resolution
den 26 februari 1960 besvären utan
bifall.

Rent principiellt vill jag i anledning
av interpellantens första fråga framhålla,
att någon skyldighet icke föreligger
för väghållaren att iordningställa
vägmark i samband med att en allmän
väg indrages. Emellertid bör lämpligen
väg, som ersättes med ny väg, borttagas
under förutsättning att den icke erfordras
för trafik och borttagandet är
önskvärt ur naturskyddssynpunkt och
av jordbrukstekniska skäl. Detta torde
också numera ske i all den utsträckning
som är möjlig och ur ekonomisk synpunkt
försvarbar. Det kan emellertid
icke anses förutsatt i väglagstiftningen,
att man i samband med upprättande av
arbetsplan för ett vägföretag skall utfärda
föreskrifter för hur det skall förfaras
t. ex. vid bortrivande av en gammal
vägbank. Denna fråga kan och bör
lösas i annan ordning, beroende av
markägarens önskemål, ersättningskravens
storlek samt andra frågor, som

uppkommer i samband med förhandlingar
angående ersättningar. Eventuellt
återställande av gammalt vägområde
prövas därför normalt från fall till fall
i samband med markuppgörelsen i övrigt.
Vidare må framhållas, att enligt
väglagens bestämmelser frågan om ersättnings
storlek skall överlämnas till
ägodelningsrätt för avgörande i de fall,
då överenskommelse ej kan träffas.

Vad slutligen angår omständigheterna
i det av interpellanten åberopade särskilda
fallet, finner jag mig icke böra
ingå på desamma, då de berör ett av
Kungl. Maj :t avgjort ärende.

Härefter anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar som
jag fått på min interpellation.

Det som nu sker och som i framtiden
kommer att ske på det här området gör
att det säkerligen kommer att uppstå
en mängd problem av det slag som jag
har åberopat i interpellationen. Jag
tycker därför att det är angeläget såväl
ur de enskilda jordägarnas synpunkt
som ur naturskyddssynpunkt att de vägar,
som blir överflödiga för trafikändamål,
verkligen tas bort och marken återställes.
Men det väsentliga i detta sammanhang
är dock kostnaderna och vem
som skall utföra det här arbetet. För
den enskilde blir kostnaderna många
gånger av sådan storleksordning att det
blir svårt att genomföra ett sådant arbete.
Med hänsyn härtill anser jag det
vara riktigt att vägmyndigheterna, när
vägplaner upprättas, tar hänsyn till detta
och tillser att överflödig vägmark
återställes. Ett sådant förfarande innebär
för övrigt, måste jag säga, att vägmyndigheterna
i praktiken kan omsätta
den uppfattning som väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
har framfört i det
åberopade yttrandet till Konungen den
12 oktober 1956. Jag anser att statsrå -

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på interpellation ang. undervisningen i röntgendiagnostik vid Göteborgs uni versitet -

det har svarat litet dunkelt på frågan,
om statsrådet vill medverka till att så
kommer att ske i fortsättningen. Statsrådet
säger att det inte kan anses förutsatt
i väglagen att man i samband med
upprättandet av en arbetsplan för vägföretag
skall utfärda föreskrifter om hur
det skall förfaras t. ex. vid bortrivande
av en gammal vägbank. Men herr statsråd,
såvitt jag kan förstå och enligt vad
som framgår av statsrådets svar, finns
det inte något som hindrar att sådana
föreskrifter kan göras. För att de här
frågorna för framtiden skall kunna lösas
på ett enkelt och praktiskt sätt anser
jag det nödvändigt att man tar detta
spörsmål med i beräkningen redan från
början, alltså när man upprättar en vägplan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. undervisningen
i röntgendiagnostik vid Göteborgs
universitet

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr von Friesen frågat,
vilka åtgärder som jag i samförstånd
med universitetsmyndigheterna ämnar
vidtaga för att undervisning i röntgendiagnostik
vid Göteborgs universitet
skall kunna bedrivas i den omfattning
som är nödvändig.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Som bekant är medicinarutbildningen
vid undervisningssjukhusen organiserad
så, att undervisningen meddelas till
viss del av statligt fast anställda lärare,
såsom professorer, laboratorer, kliniska
lärare etc., och till viss del av arvoderade
biträdande lärare, som i regel är
läkare på vederbörande klinik. I Göteborg
är dessa läkare kommunalanställda,
eftersom staden är huvudman för

Sahlgrenska sjukhuset. En förutsättning
för medicinarutbildningens bedrivande
i Göteborg är alltså, att de kommunalanställda
läkarna frivilligt och mot särskilt
arvode åtal- sig uppgifter såsom
biträdande lärare i den omfattning, som
behövs för att den föreskrivna undervisningen
skall kunna meddelas.

Den statliga lärarorganisationen vid
de röntgendiagnostiska klinikerna på
Sahlgrenska sjukhuset utgöres i enlighet
med statsmakternas beslut av en professor,
varjämte vissa arvoden utgår till
biträdande lärare. Dessutom utgår från
och med innevarande vårtermin inom
ramen för tillgängliga medel ersättning
åt en extra klinisk lärare i röntgendiagnostik.
På den kommunala sidan har
sedan 1958 läkarstaben vid förevarande
kliniker ökats från 14 till 24; bl. a. har
sedan årsskiftet tilkommit två extra
läkarbefattningar.

Såsom framhållits bl. a. i en interpellationen
omnämnd inlaga från den statliga
ämnesrepresentanten har vissa svårigheter
yppat sig beträffande den del
av undervisningen, som avses skola bestridas
av biträdande lärare.

Efter olika överläggningar, som i anledning
därav hållits mellan representanter
för ecklesiastikdepartementet, Göteborgs
stad, universitetskanslersämbetet
och medicinska fakulteten i Göteborg,
har garantier vunnits för att undervisningen
i röntgendiagnostik skall
kunna meddelas i föreskriven omfattning.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr VON FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till ecklesiastikministern för
det lämnade svaret, vilket så till vida
är tillfredsställande som det tillgodoser
de i interpellationen anförda synpunkterna
om en provisorisk och temporär

Tisdagen den 5 april 1960 Nr 12

Svar på interpellation ang. undervisningen i röntgendiagnostik vid Göteborgs unf

versitet

lösning av de här besvärliga undervisningsproblemen,
som har drabbat inte
bara den nu åberopade röntgendiagnostiska
undervisningen utan också den
neurologiska. Jag skall emellertid tillåta
mig att bara med ett par ord beröra de
svårigheter som provisoriska lösningar
av detta slag måste föra med sig.

Statsrådet säger att man förutsätter
de att de kommunalt anställda läkare
är villiga och lämpade härför också
skall bedriva undervisning i det här
ämnet. Den lösning som här omtalas innebär
att docenten och överläkaren
Wickbom har åtagit sig viss del av denna
undervisning. Jag måste då framhålla
att, om man skall tillgodose undervisningens
önskemål på det sättet,
råkar sjukvården i kläm. De kommunalt
anställda läkarna är anställda för
att bedriva sjukvård och inte för att
hålla föreläsningar. En inskränkning av
deras tid för sjukvårdande uppgifter
medför också att väntetiden för röntgenundersökningar
blir förlängd, vilket
måste betraktas som en allvarlig olägenhet
både för de remitterande läkarna
och för patienterna.

En alldeles särskilt besvärlig situation
har inträffat beträffande de komplicerade
röntgendiagnostiska undersökningar
som bedrivs i samråd med neurologer,
d. v. s. kärlundersökningar och undersökningar
i huvudet för diagnosticerandet
av tumörer eller eventuellt andra
förändringar hos patienterna. Det
visar sig nu att denna inskränkning av
sjukvården kommer att medföra väntetider
för dessa patienter, icke bara för
göteborgare utan också för alla dem
för vilka Sahlgrenska sjukhusets neurologiska
avdelning är ett räjongsjukhus.

Jag är övertygad om att den enda helt
tillfredsställande lösningen av detta problem
är att man övergår från ett provisorium
till mera definitiva anordningar.
Det blir förr eller senare ofrånkomligt
att tillmötesgå universitetskraven på antingen
ytterligare en professur i rönt -

gendiagnostik eller åtminstone en laboratur
i ämnet. Just i dag inlämnas det
till kamrarnas kanslier av representanter
för olika partier i anslutning till en
nyss lämnad proposition motioner med
önskemål om inrättande av bland annat
ytterligare en professur i röntgendiagnostik.
Jag förmodar att statsrådet inte
har något i och för sig emot att denna
professur kommer till stånd. Jag skulle
alldeles särskilt vilja vädja till de ledamöter
av kammaren, som tillhör statsutskottet,
att beakta vad motionärerna
här har framhållit. Jag tror att den lösning
som de föreslår är den enda som
på en gång tillgodoser undervisningens
och sjukvårdens krav.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill inte här i kammaren
ta upp någon diskussion med
herr von Friesen i själva sakfrågan, men
jag vill på en punkt komma med ett tillrättaläggande.

Herr von Friesen talar om provisorier.
Men det är inte något provisorium
att man i Göteborg har det ordnat så,
att statligt och kommunalt anställda läkare
tillsammans svarar för undervisningen.
Detta är tvärtom en förutsättning
för att ett kommunalt sjukhus skall
kunna fungera som undervisningssjukhus.
Jag tar mig, herr talman, friheten
att läsa upp några rader, som är formulerade
i ecklesiastikdepartementet och
för samråd underställda sjukhusets huvudmän
i Göteborg. Denna principdeklaration
som vi är överens om vill jag gärna
läsa in i kammarens protokoll. Den
lyder: »Mot den bakgrunden är huvudmännen
för undervisning och sjukvård
— stat och kommun — av den uppfattningen,
att, så långt man för dagen kan
bedöma, lärar- och läkarorganisationerna
har en dimension som möjliggör för
de kommunalanställda läkarna på kliniken
att åta sig biträdande lärarupp -

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på interpellation ang. undervisningen i röntgendiagnostik vid Göteborgs uni

versitet

gifter i den omfattning, som behövs för
att undervisningsvolymen skall bli fullgjord
utan att därmed sjukvårdens intressen
eftersattes. Skulle med hänsyn
till sjukvårdsbehovet någon ytterligare
utökning av lärarpersonalen anses böra
ske, bör ett ställningstagande i den frågan
föregås av en organisationsundersökning
på klinikens sjukvårdssida. Staden
är beredd att igångsätta en sådan
undersökning.»

Jag har velat meddela detta, inte såsom
en belysning av det speciella fallet
som rör röntgendiagnostiken, utan
såsom en invändning mot herr von
Friesens påpekande att det är ett provisorium,
om kommunalt anställda läkare
vid ett undervisningssjukhus deltar i
undervisningen.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
Edenman anför att det har skett
en betydande ökning av läkarkrafterna
vid Sahlgrenska sjukhuset. Men man
bör då komma ihåg att detta är ett sjukhus
som under senare tid har expanderat
starkt, icke minst i och med att
det har blivit ett universitetssjukhus.
Den slutgiltiga formen är säkerligen
icke funnen för universitetets del. Som
statsrådet också påpekade kommer det
att finnas många problem som måste
behandlas. Jag skulle bara vilja ta upp
en enda sak. Det är de möjligheter som
de underordnade läkarna bär att sköta
undervisningsuppgifter, oavsett vilka
krav sjukvården kan ställa på deras arbetsförmåga.
Det finns på varje klinik
— jag tror jag vågar det påståendet —
några läkare som är väl kvalificerade
och som har många tjänstgöringsår i
den specialitet det gäller. I övrigt är de
olika klinikerna besatta med unga läkare
med en tämligen okvalificerad utbildning
på något år eller kanske litet
mera.

För att sjukvården skall kunna be -

drivas på sådana avdelningar där de
yngre läkarna är så oerfarna fordras att
de äldre i stor utsträckning har »bakjour»
och hjälper till med bedömningen
av de svårare fallen, som ju oftast inträffar
på obekväm arbetstid. Arbetsbelastningen
på sjukvårdssidan blir
också normalt tyngre på dessa hårt ansträngda
centralsjukhus och universitetskliniker.
Samma är förhållandet när
ett par välkvalificerade underläkare och
ett antal tämligen okvalificerade finns
på avdelningarna såsom på de just nu
diskuterade, nämligen de röntgendiagnostiska,
neurologiska och neurokirurgiska
avdelningarna.

Detta förhållande kommer att befästas
genom den sjukhuslag som riksdagen
antog förra året. Sjukhuslagen innebär
uttryckligen att stabilisera detta förhållande
med unga underläkare. Egentligen
syftade sjukhuslagen till att få de
äldre underläkarna ut i den vanliga
sjukvården — det var inte minst landstingens
intresse av att få välkvalificerade
äldre läkare man den gången ville
tillgodose. Sjukhuslagen stadgar nämligen
att en underläkare icke får omförordnas
när hans treårsperiod går
ut annat än om särskilda skäl föreligger,
varvid medicinalstyrelsen skall ta ställning
till saken. Såsom särskilda skäl kan
man inte beteckna den vandring av
yngre underläkare som normalt skall
ske på våra universitetskliniker. Detta
betyder att vi måste utrusta våra universitetskliniker
precis som vi måste
utrusta våra lasarett: med äldre läkare
som får en annan tjänsteställning än underläkare.
Hur den saken skall ordnas
vet vi ännu inte definitivt, men det är
inget tvivel om att den sjukhuslag som
riksdagen förra året antog kommer att
förändra arbetsvillkoren radikalt på
många håll. Detta gör att de yngre läkarna
inte orkar och heller inte kan
delta i undervisningsarbetet, eftersom
de är okvalificerade för klinisk undervisning
innan de själva ens fått specia -

Tisdagen den 5 april 1960 Nr 12

Svar på interpellation ang. prövningen av ansökningar om arbetstillstånd för utlänningar
från vissa länder

listkompetens. De äldre underläkarna
tas i stor omfattning i anspråk för att
hjälpa de yngre, och deras förmåga att
vid sidan härom orka med undervisning
är starkt begränsad.

Jag tror att vi måste ta konsekvenserna
av den sjukhuslag vi antog förra
året och ompröva, vilka lärarkrafter
som behövs vid våra universitet, liksom
vi är nödsakade att ompröva antalet biträdande
överläkare som behövs vid
våra lasarett.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen övertog nu
förhandlingarnas ledning.

§ 8

Svar på interpellation ang. prövningen
av ansökningar om arbetstillstånd för
utlänningar från vissa länder

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Kellgren har i en interpellation
frågat mig, om jag är beredd
att ändra föreskrifter och praxis så, att
utlänningskommissionen kan pröva ansökningar
om arbetstillstånd för sådana
utlänningar från vissa angivna länder,
som redan befinner sig i Sverige.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt 13 § utlänningslagen äger
Kungl. Maj:t föreskriva, att utlänning
som ämnar antaga sådan anställning eller
utöva sådan verksamhet, för vilken
arbetstillstånd fordras, inte får inresa
i riket förrän arbetstillstånd meddelats.
Med stöd av detta stadgande har i 38 §
utlänningskungörelsen uppställts krav
på sådant förhandstillstånd för medborgare
i vissa särskilt angivna länder.

Motsvarande bestämmelser har funnits
i vår utlänningslagstiftning ända sedan
1926. Deras syfte är att skydda den
svenska arbetsmarknaden mot okontrollerad
inflyttning av utländska arbetssökande
i sådana fall, då förhandskontrollen
eljest upphört på grund av att
viseringstvånget upphävts för medborgarna
i fråga. Särskild betydelse hade
bestämmelserna under den tid efter senaste
världskriget, då arbetslösheten
var stor i vissa europeiska länder samtidigt
som någon brist på arbetskraft
inte fanns i vårt land. Allteftersom arbetstillgången
ökat såväl utomlands som
här hemma, har emellertid bestämmelserna
förlorat i betydelse.

Jag är för min del av den uppfattningen,
att det särskilda kravet på arbetstillstånd
före inresa i Sverige, som gäller
för vissa eljest viseringsfria utlänningar,
nu bör kunna slopas. Det vore värdefullt
om så kunde ske också av det
skälet, att nämnda krav icke upprätthålles
i förhållande till alla länder med
vilka vi har avtal om viseringsfrihet och
därför kan uppfattas som diskriminerande
av en del utlänningar. Emellertid
är kravet i fråga ömsesidigt, så att även
svensk medborgare som vill ha arbete
i något av berörda länder måste utverka
förhandstillstånd. På grund härav har
på inrikesdepartementets begäran i början
av november förra året upptagits
förhandlingar med dessa stater om ömsesidigt
avskaffande av kravet på förhandstillstånd.
Förhandlingarna, som
ännu inte slutförts, har hittills lett till
att vi i fråga om vissa länder kunnat
slopa detta tillståndskrav. I andra länder
har man däremot förklarat sig av
olika skäl icke kunna medverka till revideringen.

Med den inställning vi sålunda numera
har till behovet av ifrågavarande
bestämmelser är det naturligt, att man
tillämpar dessa liberalt. Även då ansökan
om arbetstillstånd görs av utlänning,
på vilken 38 § utlänningskungö -

2 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 12

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

relsen är tillämplig, först sedan utlänningen
kommit hit, bör ansökningen
sålunda upptas till förutsättningslös
prövning. Utlänningskommissionen har
förklarat, att man f. n. följer och även
i fortsättningen avser att följa en sådan
liberal linje vid handläggningen av dessa
ärenden.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag är i den avundsvärda
situationen när jag nu tackar inrikesministern
för hans svar på min interpellation,
att jag kan göra detta inte
endast å mina egna vägnar utan också
å deras vägnar som min interpellation
berör. Inrikesministerns positiva besked
innebär nämligen att italienare och västtyskar
— för att nämna några av de
största grupperna av utav lagrummet berörda
utlänningar — vid besök i vårt
land inte först behöver återvända till
sina hemländer och där inge ansökan
om arbetstillstånd för att få en önskan
om arbete och utkomst i vårt land prövad
i vederbörlig ordning. En sådan ansökan
kan nu upptas till förutsättningslös
prövning redan när vederbörande
befinner sig i vårt land, och det var
blott det jag önskade. Om inte en sådan
ordning skulle införas, är det risk för
att berörda utlänningar med fullgoda
skäl kan betrakta Sverige som ett
krångelland av första ordningen. I inrikesministerns
svar fäste jag mig särskilt
vid att utlänningskommissionen
förklarat att man för närvarande följer
och även i fortsättningen avser att följa
en sådan liberal linje som i interpellationen
åsyftas vid handläggningen av
alla dessa ärenden.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
ännu en gång understryka mitt tack till
inrikesministern för hans positiva besked.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Svar på interpellation i anledning av
pågående reklamkampanj för majsolja

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Gustavsson i Alvesta har
frågat mig om jag uppmärksammat den
intensiva reklamkampanj, i vilken påstås
att majsoljan har en viss medicinsk
verkan, samt om jag observerat det uttalande
som i detta ärende gjorts av den
högsta hälsovårdsmyndigheten i USA,
och om jag har för avsikt att uppdraga
åt medicinalstyrelsen att på lämpligt
sätt för den svenska allmänheten klarlägga
vad som är vetenskapligt säkerställt
i fråga om de påstådda medicinska
egenskaperna hos majsoljan.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den av interpellanten väckta frågan
har redan uppmärksammats av myndigheterna.
Sålunda har medicinalstyrelsen
till den 6 april i år — alltså i morgon
— utlyst en konferens med medicinska
experter angående dessa frågor.
Styrelsen har ansett sig böra avvakta
dessa överläggningar innan den lämnar
närmare informationer till allmänheten
om vad som är vetenskapligt säkerställt
i fråga om de medicinska egenskaperna
hos majsoljan.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.

Anledningen till denna var att jag
ansåg att den svenska allmänheten har
rätt att från vetenskapligt håll få veta

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

vad som är rätt och riktigt om majsoljans
medicinska egenskaper. För närvarande
vet man ju ingenting. Det är endast
fabrikanter och distributörer som
genom väldiga reklamkampanjer försöker
få allmänheten att tro att majsoljan
är gynnsam för folkhälsan. Men jag anser
att folkhälsofrågorna är ett så viktigt
område att den reklam som skall
föras i detta sammanhang bör vara vetenskapligt
underbyggd. När då denna
reklam i vissa fall lyckas tränga sig in
i offentliga sammanhang, exempelvis på
sjukhus, då anser jag att det är på tiden
att de högsta hälsovårdsmyndigheterna
i vårt land ger oss besked om hur det i
verkligheten förhåller sig på det här
området.

Jag kan här åberopa hälsodepartementet
i USA, som för en tid sedan deklarerade,
att »det är departementets
åsikt att varje påstående, direkt eller
indirekt, att fetter eller oljor kan förebygga,
lindra eller bota hjärt- eller kärlsjukdomar
är felaktigt och missvisande».

Härmed anser jag att det amerikanska
hälsodepartementet officiellt sagt ifrån
att det enda man vet på detta område
är att man tills vidare ingenting vet som
är värt att veta.

Jag är emellertid mycket tacksam för
det svar som jag fått av herr statsrådet.
Det är alldeles naturligt att, med hänsyn
till den av statsrådet aviserade konferensen
i morgon, det i det här fallet
hade varit önskvärt, om svaret hade
kommit någon dag senare; kanhända att
det därmed hade kunnat bli mera klarläggande.

Jag hoppas i alla fall att jag kan få
tolka svaret på det sättet, att den svenska
allmänheten inom ganska kort tid har
att emotse ett vägledande svar från medicinalstyrelsen
om majsoljans medicinska
egenskaper. Jag ber ännu en
gång att få tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. användningen
av polisens arrestlokaler för olika
personkategorier

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Rimmerfors har i en interpellation
frågat mig

1) om jag har för avsikt att vidtaga
eller förorda andra åtgärder för tillfälligt
omhändertagande från polisens sida
av sjuka personer och alkoholister än
användandet av vanliga arrestlokaler,
t. ex. enligt de av polisarrestutredningen
skisserade riktlinjerna;

2) om jag avser att tillsätta någon
särskild utredning angående de lämpligaste
formerna för omhändertagande
och behandling av fyllerister samt

3) om jag anser att det nuvarande läget
motiverar tillsättandet av en särskild
befattningshavare med uppgift att ägna
speciell uppmärksamhet åt frågor, som
sammanhänger med polisens arrestlokaler
och deras användning för olika
personkategorier.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Som antytts i interpellationen har
frågan om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. nyligen varit föremål för
riksdagens prövning. I propositionen
nr 68 vid 1958 års A-riksdag framlades
sålunda dels för antagande förslag till
lag om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. — vilken lag enligt uttrycklig
bestämmelse däri även är tillämplig
då någon på grund av fylleri eller av
annan orsak tages i förvar i polisarrest
— dels för riksdagens yttrande kungörelse
med vissa föreskrifter angående
häradshäkten, stadshäkten och polisarrester.

Departementschefen framhöll i propositionen,
att på del utredningsmaterial
som då förelåg det inte var möjligt
att taga ställning till hur förhållandena
för framtiden borde ordnas på området
i fråga. Han ansåg det vara nödvändigt

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på interpellation ang. användningen av polisens arrestlokaler för olika

kategorier

att avakta pågående utredningsarbete på
vissa närliggande områden, bl. a. i fråga
om polisväsendets förstatligande
samt städernas särskilda skyldigheter
och rättigheter gentemot staten. 1 avbidan
på en mera genomgripande reform
vore det däremot angeläget att utan
dröjsmål få till stånd en bättre ordning
inom ramen för den befintliga organisationen.
Beträffande polisarresterna anförde
departementschefen, att det i
första hand är polisdistrikten själva,
som har att bedöma hurudana polisarrester
som behövs, att någon ökad
inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt
på denna punkt inte borde
komma i fråga och att några särskilda
föreskrifter rörande beskaffenheten
av förvaringsrum, som avses för speciella
kategorier av omhändertagna, i
princip inte borde upptagas.

De sålunda framlagda författningsförslagen
och uttalandena i propositionen
godtogs av riksdagen.

Utan tvivel har 1958 års lagstiftning
om behandlingen av tillfälligt omhändertagna
redan medfört avsevärda förbättringar
på många håll i fråga om polisarresternas
standard, och fortsatta
förbättringar är att vänta allteftersom
gamla lokaler hinner ersättas med nya.
På vissa håll inrättas därvid särskilda
sjukrum. Allvarliga ansträngningar görs
sålunda f. n. för att åstadkomma bättre
förhållanden.

Den nya lagstiftningen medförde också
en skärpning av tillsynen över att gällande
bestämmelser rörande arrestlokalernas
beskaffenhet och utrustning efterlevs.
Bl. a. ålades förste provinsialläkare
och likställd stadsläkare en vidsträcktare
inspektionsskyldighet än tidigare.
Inom inrikesdepartementet ägnas
dessa frågor särskild uppmärksamhet,
och de handläggas av en viss befattningshavare
som, där så anses påkallat,
genom besök på platsen gör sig
underrättad om arrestlokalernas beskaffenhet.

person Vad

beträffar frågan om förvaring
och behandling av tillfälligt omhändertagna
sjuka personer och alkoholister
är det självfallet att, om den omhändertagne
bedömes vara i behov av vård,
bör han utan dröjsmål antingen föras
till sjukhus eller eljest beredas läkarvård.
Däremot är det uppenbarligen
inte lämpligt att våra hårt ansträngda
sjukhusresurser mera allmänt anlitas för
förvaring av omhändertagna fyllerister.
Polismästaren i Stockholm har efter
den händelse som föranlett interpellationen
förklarat, att han i överensstämmelse
med dessa principer avser
att anmoda polispersonalen att föra till
sjukhus sådana omhändertagna personer,
vilka på grund av spritförtäring är
redlöst berusade eller som eljest är omtöcknade
och vilkas tillstånd av ett eller
annat skäl är svårbedömbart.

I den mån sjukhusen inte kan taga
emot omhändertagna fyllerister uppkommer
fråga, om rationellare behandling
än att insätta dem i arrest kan
åstadkommas på annat sätt. Jag vill då
erinra om att förvaringen och behandlingen
av dessa tillfälligt omhändertagna
personer är en kommunal uppgift
och att det alltså ankommer på kommunerna
att bedöma, huruvida de bör
anordna förvaringsrum av särskild beskaffenhet
för speciella kategorier omhändertagna.
Frågan huruvida staten i
stället bör övertaga dessa uppgifter är,
som jag förut nämnt, föremål för utredning.
I detta sammanhang bör emellertid
också uppmärksammas, att en av
Stockholms stad tillsatt kommitté arbetar
med ett förslag, som går ut på att
skapa en särskild inrättning, där bl. a.
omhändertagna höggradigt berusade
dygnet om kan mottagas för läkarbehandling.
Enligt vad jag erfarit kommer
kommitténs arbete att bedrivas
med skyndsamhet. Resultatet av detta
arbete torde, om så finnes lämpligt, kunna
tillgodogöras även i andra delar av
landet.

Tisdagen den 5 april 19G0 Nr 12

Svar på interpellation ang. användningen av polisens arrestlokaler för olika person

kategorier

Med hänsyn till det anförda anser jag
att man från statens sida f. n. inte bör
utfärda några nya föreskrifter angående
behandlingen av de av polisen tillfälligt
omhändertagna och ej heller tillsätta
en ny utredning rörande dessa
frågor.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet för det svar
som han i dag lämnat på min interpellation.
Jag konstaterar att det präglas
av samma grundlighet och allvar, som
vi är vana vid att möta hos inrikesministern.

Det viktigaste i statsrådets svar synes
mig vara hans uttalande att det beräffande
omhändertagna sjuka personer
och alkoholister är självfallet, att
om den omhändertagne bedömes vara
i behov av vård, bör han utan dröjsmål
antingen föras till sjukhus eller
eljest beredas läkarvård.

Detta har hittills ingalunda betraktats
som självfallet. Därför är det mycket
värdefullt att det nu har sagts från
statsrådsbänken. Våra sjukhus har nära
nog regelbundet avvisat vederbörande
patient med hänvisning till hans berusning
— och jag klandrar dem egentligen
inte för denna deras attityd. Dels
är våra sjukvårdsinrättningar alldeles
tillräckligt betungade av omsorgerna
om sjuka och skadade människor, som
inte är berusade, och dels saknas i regel
förvarings- och bevakningsmöjligheter
för just detta klientel på våra
sjukhus. En berusad människa, oavsett
hur sjuk hon är, verkar ju i hög grad
störande på ett sjukhus. Personalen har
också annat att göra än att försöka hålla
en fyllerist kvar i sängen.

Men ändå, det nuvarande avvisandet
kan få synnerligen olyckliga konsekvenser.
Det visar bl. a. det fall som ligger
bakom interpellationen och som
ledde till hårda och orättvisa domar
över de agerande polismännen.

I dag har vi också i tidningarna läst
om ett nytt fall, vilket rör en 38-årig
man som ligger på lasarettet i Eskilstuna
med en livsfarlig skallskada. Han
kördes dit från polisstationen, dit han
ursprungligen fördes på grund av
fylleri.

Vad skall nu en polis ta sig till, när
han nödgas taga hand om en bråkig
fyllerist, som därtill förefaller att vara
sjuk? Det senare tillägget är viktigt.
Jag delar helt herr statsrådets mening
att »våra hårt ansträngda sjukhusresurser
icke mera allmänt skall anlitas för
förvaring av omhändertagna fyllerister.
» Men nu gäller det de sjuka. Svårigheten
är att avgöra när en fyllerist
är verkligt sjuk, inte bara fyllsjuk. Man
kan visserligen i båda fallen säga att
han super på egen risk och att han får
ta konsekvenserna att ligga och kvävas
i sina kräkningar eller do av förgiftning.
Vi räknar dock inte på det sättet.
Vi vet att dessa sjuka människor är
djupt olyckliga människor, som har förlorat
alla möjligheter att själva ta vård
om sig.

Polisen får ett övermänskligt stort
ansvar, om polismännen först skall försöka
avgöra om någon är allvarligt sjuk
och sedan riskera att möta en stängd
sjukhusdörr. Sådan är situationen
mångenstädes i dag. Låt mig här bara
nämna ett enda exempel från Stockholm.
En berusad person, som nyligen
blev omhändertagen, klagade över smärtor
i ett ben, och han verkade att behöva
läkarvård. Polisen körde honom
i bil till ett sjukhus, där man dock avvisade
honom utan närmare undersökning,
bara med hänvisning till att han
var berusad, och det var han ju onekligen.
Han fördes då till polisarresten

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på interpellation ang. användningen av polisens arrestlokaler för olika person

kategorier

och lades in där. Det visade sig senare
att han hade ett svårt benbrott.

Förhållandena är sålunda inte bra
som de är — och det har herr statsrådet
heller inte sagt. Men statsrådet
anser att polisarresterna är en kommunal
angelägenhet, i varje fall enligt nu
gällande lagstiftning. Om hela polisväsendet
en dag förstatligas, kommer
ju frågan i ett nytt läge.

Jag erinrar mig att förre hovrättspresidenten
Schlyter i sitt personliga
yttrande till socialdepartementet 1959
sade någonting som helt stämmer med
statsrådets inställning. Jag citerar ordagrant:
»Inrättandet av alkoholkliniker
måste tydligen bli en kommunal angelägenhet,
som kan lösas efter olika
metoder på olika håll.»

Ja, så långt är vi överens. Men sjukvårdsfrågorna
sorterar dock under inrikesministern,
och därför tillmäter jag
statsrådets kategoriska rekommendation
om vård för dessa människor stor betydelse
som vägledande för de kommunala
instanserna. Efter detta bör såväl
de kommunala polismyndigheterna som
de kommunala sjukvårdsmyndigheterna
försöka att genom inbördes samarbete
lösa denna fråga.

Då kommer de praktiska problemen
in i bilden. Det är gott och väl att inrikesministern
rekommenderar läkarvård
och att Stockholms nye polismästare,
herr Liining, givit sin personal order
att föra sjuka och redlöst omtöcknade
människor till sjukhus. Det är humant
och riktigt, men hur skall det gå
till? Sjukvården måste ju ha specialresurser
för ändamålet, och det har den
uppenbarligen inte än. Man skulle kunna
tänka sig en hjälp efter två linjer,
och jag skall skissera dessa mycket hastigt
— jag tror nämligen på en utveckling
av denna fråga.

Det är väl uppenbart att man måste
ha särskilda kliniker till detta klientel,
i varje fall i storstäderna. Vi har i
Stockholm i dag inte en enda sådan spe -

cialklinik, och det är naturligtvis detta
som gör att svårigheterna blir så stora.
Det torde väl också bli nödvändigt att
antingen ge polisen några sjukvårdare
till hjälp i uppgiften eller också fullfölja
den sjukvårdsutbildning inom polisutbildningen
som faktiskt har påbörjats
vid polisskolans högre kurser.

Inrikesministerns allvarliga rekommendation
bör alltså bli en verklig tankeställare
för de kommunala organen,
när det gäller att påskynda denna utveckling.
Statsrådet hänvisar också i
sitt svar till den utredning, som här i
Stockholm bedrivs av en kommitté, vars
uppdrag går ut på att skapa en särskild
inrättning, så att bland annat omhändertagna
höggradigt berusade dygnet
om kan mottas för läkarbehandling. Det
är inte för tidigt och jag räknar i likhet
med statsrådet det som en möjlighet
att en lösning av denna fråga i
Stockholm kan bli normerande för
många av de andra större städerna.

Statsrådet nämnde att efter 1958 års
beslut läget på polisarrestfronten har
förbättrats, och jag är medveten om att
så har skett i några fall. Men ännu är
det uppenbarligen mycket som återstår.
Ett år efter vårt riksdagsbeslut innehöll
tidningarna rent upprörande rapporter
från Gamla stan, och jag vet att
det som låg bakom rapporterna var
riktigt. Det heter i en tidningsartikel i
samband med den skrivelse, som polispersonalen
i Nikolai i juni 1959 lämnade
till kommissarie Wahlgren, att inte
ens djur skulle polisen vid 1 :a vaktdistriktet
i Stockholm vilja förvara i
sina celler. Så fuktiga, ruttna och stinkiga
är de. »Bästa sättet att få en rättelse
till stånd är att inbjuda representanter
för ansvariga myndigheter, låsa
in dem i en cell och låta dem vistas där
en 3—4 timmar!» skriver polispersonalen.
I fortsättningen konstateras att cellerna
stinker av urin och spyor, de är
mörka, fuktiga, kalla på vintern (omkring
6 grader) och heta på sommaren.

Tisdagen den 5 april 1960 Nr 12

Svar på interpellation ang. användningen av polisens arrestlokaler för olika person

kategorier

Överkonstapel Blom i Nikolai säger: »Vi
vill i de intagna se sjuka människor.
Dem tvingas vi låsa in i dessa stinkande
burar.»

Norrköpingspolisen har skrivit någonting
liknande om polisarresterna
och sagt att polisen har tröttnat på sina
skandalösa arrestförhållanden.

Nu menar inte jag att man skall bygga
lyxbostäder för dessa samhällets
olycksbarn, men frågan är ändå om
man inte här från kommunalt håll skulle
kunna, som statsrådet har antytt, påskynda
saneringen.

Beträffande min fråga om det inte
ändå vore lämpligt att låta en utredning
i fortsättningen se på hela problemet
säger statsrådet, att han inte för närvarande
avser att vidta någon sådan åtgärd.
Jag är litet mer undrande på den
punkten. Visserligen står det »för närvarande».
Jag skulle vilja fråga statsrådet
om det betyder att man, när utredningen
om polisväsendets framtida
status är färdig, kan tänka sig att ta
upp detta ärende på nytt.

Man tycker nog att något ändå borde
göras ytterligare och om möjligt tidigare
även från statligt håll. Även om
kommunerna skall verkställa besluten
så bör ju utredningen och direktiven
komma från riksdagen och departementen,
oavsett vem som blir huvudman
för polisen.

Jag tänker då bland annat på punkt 2
i min fråga, där jag bad att få veta litet
om problemet i dess helhet beträffande
de lämpligaste formerna för omhändertagande
och behandling av fyllerister.
Jag tänker inte på alkoholistvården som
sådan, utan på vad vi kan göra med dessa
akuta fall. Jag har nämligen en stark
känsla av att vi borde kunna förenkla
problemet och kanske rent av förekomma
mycken alkoholism om vi hade en
snabbehandling, en social och medicinsk
behandling, vid det första, andra
och tredje omhändertagandet i stället
för att man som nu bara rutinmässigt

tar in folk i häkte och småningom slussar
in dem i alkoholistvården.

Vi vet att strafflagberedningen 1953
var inne på dessa frågor. Lagberedningens
ordförande, förre hovrättspresidenten
Schlyter skrev tre år senare ett eget
yttrande, avgivet den 9 november 1956,
där han tog upp dessa problem. Jag
skall inte citera denna skrivelse —■ jag
har redan tagit lång tid i anspråk —
men jag hänvisar till den, ty den innehåller
faktiskt framtidstankar ur vårdsynpunkt.
Man skulle i många fall vinna
både människoliv och pengar, om man
kunde ingripa tidigare och ge dem som
tas in i våra arrester inte bara en avgiftning
utan också direkt kontakt med
läkarvård. I stället kan det nu hända
att man gör ont värre.

Jag vill, herr talman, understryka att
situationen nu är allvarligare än den
var för bara fem år sedan, ty vi har i
detta problem också fått ett väldigt svårt
inslag av narkotikamissbruk. Det gör
att många poliser, som i övrigt sköter
sin tjänst med utomordentligt gott omdöme,
helt enkelt är ur stånd att bedöma
om de har att göra med ett fall
av livsfarlig narkotikaförgiftning eller
om det bara rör sig om vanligt enkelt
fylleri.

Anser sig herr statsrådet kunna ställa
i utsikt några fortsatta åtgärder i enlighet
med strafflagberedningens planläggning
och i enlighet med herr Schlyters
personliga yttrande i denna fråga?
Jag frågar därför att jag är rädd för att
dessa människovårdande synpunkter
kan komma att drunkna i de administrativa
problem, som kommer upp i
samband med frågan om polisväsendets
eventuella omorganisation. Jag är övertygad
om att herr statsrådet i det stycket
delar min oro. Jag skulle gärna vilja
ha ett något närmare besked huruvida vi
kan motse ytterligare förslag från regeringshåll.
Det var intressant att höra,
att man t. o. in. har avdelat eu man
inom inrikesdepartementet som beva -

24 Nr 12 Tisdagen den 5 april 1960

Svar på interpellation ang. användningen av polisens arrestlokaler för olika personkategorier -

kar dessa ärenden. Skulle herr statsrådet
mena att det inte behövs någon ytterligare
utredning, får jag kanske tolka
den uppgiften så, att man från departementets
sida följer denna fråga och är
beredd att, eventuellt i samråd med socialdepartementet,
föreslå nyordning på
vissa punkter.

Jag ber att få tacka för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Rimmerfors’ anförande
skulle ju kunna ge anledning
till en diskussion kring alkoholistvårdproblemet
i stort. Jag tror att man kan
dela in detta problem i tre led. Om jag
räknar bakifrån, så är det dels fylleristerna,
de som kan vara i behov av omhändertagande
av polisen, dels alkoholisterna
och dels de förebyggande åtgärderna,
profylaxen, d. v. s. propagandaverksamheten,
som syftar till att begränsa
spritförtäringen över huvud taget.
Vårt gemensamma bekymmer är ju
egentligen att vi har dessa problem att
brottas med. Herr Rimmerfors och jag
är säkert överens om att vi gärna skulle
vilja ha en aktivare verksamhet redan
i det första ledet för att slippa de konsekvenser
som alkoholist- och fylleristproblemet
innebär.

Alkoholistproblemet är under diskussion.
Jag kan hänvisa till den utredning
som pågår och som är färdig med ett
delförslag. Utredningen leds av landshövding
Nyström, och om jag inte misstar
mig heter den nykterhetsvårdskommittén.
Kommittén hade flera överläggningar
med den tidigare mentalsjukvårdsutredningen,
vars betänkande vi
nu prövar i inrikesdepartementet. Vid
denna prövning kommer frågan om alkoholistvården
upp i ett mera principiellt
sammanhang, .lag skall därför inte
nu låta mig förledas till att gå in i någon
diskussion om den saken. Jag vill
bara göra klart att vi ser den såsom

ett stort problem framför oss, som vi
måste brottas med. Vi måste bl. a. ta
ställning till i vilken omfattning de
psykiatriska klinikerna och de öppna
vårdmottagningarna vid de stora mentalsjukhusen
skall kunna tas i anspråk
för alkoholistvården.

Beträffande omhändertagandet av
fylleristerna anförde jag i mitt interpellationssvar
närmast, att vi anser
det nödvändigt att vinna erfarenheter
av 1958 års lagstiftning och se vad som
kan komma ut av den. Jag sade i interpellationssvaret,
att vi utökat den
kontrollerande verksamheten på så sätt
att förste provinsialläkare och likställda
stadsläkare fått vidsträcktare inspektionsskyldighet
än tidigare. Detta innebär
att hälsovådliga lokaliteter kan utdömas
av de lokala hälsovårdsmyndigheterna.
Det blir nödvändigt för polismyndigheterna
att begära dispens för
att få använda lokalerna om dessa inte
skyndsamt kan ersättas med nya. Dessa
dispensansökningar prövas av länsstyrelserna
och kan komma upp till Kungl.
Maj:t, och det är då vi har vissa möjligheter
att skapa normgivande regler.

Det är i detta sammanhang jag velat
anföra att vi har en befattningshavare
i inrikesdeprtementet som visserligen
inte uteslutande är avdelad härför
men som sysslar med dem. Yi ger
honom i uppdrag att resa ut och på det
lokala planet diskutera med myndigheterna
om förutsättningarna för dispens.
Endast om vi kan få en tidsplan för hur
de lokaler som hälsovårdsmyndigheterna
har utdömt kan komma att ersättas
med nya, godkända lokaler, lämnar vi
dispens. På detta sätt kan vi aktivt verka
för att få en annan ordning till stånd.
Vi är alltså inte nu beredda att tillsätta
någon ny utredning eller göra något
särskilt, eftersom vi håller på med detta
problem. Jag hoppas att herr Rimmerfors
förstår denna vår ståndpunkt.

I fråga om sjukvårdsmöjligheterna
vill jag säga att vi för inte mer än unge -

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

Svar på interpellation ang. tolkningen av bestämmelserna rörande ersättning för
verksamhet vid skogsbrandsläckning

för fjorton dagar sedan deltog i invigningen
av en ny tingssal och nya polislokaler
på en plats strax utanför Stockholm
och att vi där observerade att man
i anslutning till arresten hade lagt ett
par särskilda sjukrum. Detta tyckte vi
var utomordentligt bra. Man kan ha ett
avtal med distriktsläkaren eller provinsialläkaren.
Så fort man får in en patient,
vars åkomma bedöms som svårdefinierbar,
och man inte vet om det är
fylleri eller en sjukdom, tas vederbörande
in på sjukrummet. Läkaren kontaktas
sedan och kommer till polisstationen
och gör omedelbart en första undersökning.
Han kan då bedöma huruvida
man behöver skicka vederbörande
till ett lasarett eller om det är en fyllerist,
som man kan placera i arresten.
Efter hand som man vinner erfarenheter
av denna verksamhet kan dessa naturligtvis
förmedlas till andra polisdistrikt
och därmed också bli vägledande
för dem i deras ansträngningar för
att åstadkomma förbättringar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga ett
par ord om en grupp människor, som
ofta förväxlas med berusade och blir
förda till polisarrest. Det är de sockersjuka.
Jag tror man måste räkna
med att det inte på mycket länge blir
möjligt att få in alla berusade arrestanter
på sjukhus, att man inte kommer att
ha tillgång till läkare och att inte alla
arrester kommer att vara i sådant skick
att de lämpar sig för sjuka.

De sockersjuka kan ha insulinkoma
eller sockerkoma. De kan bli vra, sluddriga
i talet, falla omkull på gatan och
bli medvetslösa. Polisen tar dem då till
arresten. Om det är fråga om insulinkoma,
klarar det upp sig av sig självt.
Är det däremot fråga om riktigt diabeti
kerkoma, är det allvarligt, och då är
det farligt om inte läkare tillkallas.

När en polis tar hand om en person
som fallit omkull på gatan och är med -

vetslös, löser han upp kring halsen på
honom och känner på pulsen o. s. v.
När han kommer till arrestlokalen med
vederbörande, kontrollerar han hur
mycket pengar det finns i portmonnän,
ty det skall antecknas. Om nu polisen
även ville titta efter litet närmare i fickorna
—• det gör somliga — så skulle
han kanske hitta ett s. k. diabetikerpass.
På detta står: »Jag är diabetiker
och har insulin i den och den dosen.»
Vidare finns på kortet angivet vilken
insulinsort vederbörande har och vid
vilken tidpunkt insulinet skall tas. Detta
kort kan vara till stor nytta, eftersom
polisen då inte behöver göra någon
större undersökning av den omhändertagne.
Många polismän vet mycket om
hur man tar hand om sjuka, och här
skulle det bara behövas några praktiska
upplysningar som kunde vara dem till
hjälp i deras ofta brydsamma arbete.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill gärna tacka inrikesministern
för det utförliga tillägget
till hans svar. Jag tolkar det som
ytterligare en bekräftelse på att inrikesministern
inte bara följer utvecklingen
utan också är villig att leda den.

överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. tolkningen
av bestämmelserna rörande ersättning
för verksamhet vid skogsbrandsläckning

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Stiernstedt har i en interpellation
frågat mig, om jag uppmärksammat
att bestämmelserna angående
ersättning vi<1 skogsbrand tolkas
olika av länsstyrelserna och om jag är
beredd att lämna myndigheterna så -

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Svar på interpellation ang. tolkningen av bestämmelserna rörande ersättning för
verksamhet vid skogsbrandsläckning

dana direktiv att en enhetlig tolkning
av bestämmelserna sker.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I kungörelsen den 30 juni 1947 (nr
343) om ersättning för verksamhet vid
brandsläckning m. m. ges bestämmelser
om ersättning av statsmedel bl. a. till
den som deltagit i släckning av skogsbrand.
Sådan ersättning utgår emellertid
enligt 5 § icke till ägare av eller nyttjanderättsliavare
till skogsmark, vilken
berörts eller hotats av skogsbrand, eller
till den som haft annat dylikt omedelbart
intresse av eldens släckning, ej heller
till sådan persons familjemedlemmar.
Sistnämnda stadgande hade sin
motsvarighet i kungörelsen nr 744/1938,
vilken var utfärdad med stöd av den
numera upphävda lagen den 7 maj 1937
om förekommande av och släckning av
skogseld. I förarbetena till denna lag uttalade
föredragande departementschefen,
att skyldigheten att medverka vid
släckning av skogsbrand vore att anse
som en allmän medborgerlig förpliktelse,
som i och för sig icke medförde rätt
till ersättning, men att såväl av billighetsskäl
som för att uppmuntra frivilliga
insatser ersättning borde kunna utgå
efter skälighetsprövning. Rörande
denna skälighetsprövning anförde departementschefen
hl. a.

Skogsägare bör ej tilldelas ersättning
för tid, varunder skogselden berört eller
medfört fara för hans skog. Motsvarande
torde böra gälla i fråga om ersättning
till skogsägarens familjemedlemmar,
hos honom anställd personal
och annan, som haft direkt intresse av
eldens släckning. Har skogsägare eller
annan, som haft direkt intresse av eldens
släckning, lejt personal särskilt för
detta ändamål och driver vederbörande
icke planmässigt skogsbruk, bör han
dock kunna erhålla viss ersättning för
sina utgifter.

Någon ändring av principerna för
rätten till ersättning torde icke ha va -

rit avsedd vid utfärdandet av den nu
gällande ersättningskungörelsen. Detta
har också i viss mån kommit till uttryck
i de föreskrifter rörande tillämpningen
av kungörelsen, som riksbrandinspektören
meddelat 1952 med stöd av
11 § i kungörelsen. Riksbrandinspektören
framhåller nämligen däri, att ersättning
icke skall utgå till kommunal
brandstyrka för släckning av brand på
kommunen tillhörig mark och inte heller
till industribrandkår för släckning i
skog, som tillhör industriföretaget. Den
anställde som alltså på grund av dessa
bestämmelser icke erhåller ersättning
av statsmedel kan icke anses bli lidande,
eftersom han i vanlig ordning får
betalt för sitt arbete enligt kollektivavtal
eller enskilt tjänsteavtal.

Såsom framgår av det anförda har
riksbrandinspektören i enlighet med
vad som åligger honom meddelat vägledande
tillämpningsföreskrifter till ersättningskungörelsen.
Det oaktat lär vissa
ojämnheter i tillämpningen förekomma.
Det förefaller mig därför som om
kungörelsen är i behov av en översyn,
och det är min avsikt att föranstalta om
en sådan så snart 1954 års brandlagsrevision
avgivit förslag till ny brandlagstiftning.
Så beräknas ske innevarande
år.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Detta synes innebära att nu gällande
författning skall tolkas så, att i det fall
skogsägarens egen mark härjas av eld
den hos honom anställde, som deltagit
i släckningsarbete, skall ersättas icke av
allmänna medel utan av skogsägaren.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas
om de principer, som varit vägledande

Tisdagen den 5 april 19G0

Nr 12

Svar på interpellation ang. tolkningen

verksamhet vid skogsbrandsläckning

vid fastställandet av kungörelserna nr
744/1938 och 343/1947 rörande ersättning
vid skogsbrandsläckning, är hållbara
i dag. Bilismens utveckling och
den utökade fritid, som under de senare
åren kommit den enskilde medborgaren
till del, har gjort att skogsägaren i allt
större utsträckning blivit en fritidsområdesförvaltare.
Utvecklingen har med
andra ord åstadkommit att förutsättningarna
för tillbud till skogsbränder
nu är mycket större än tidigare, under
det att skogsägarens möjlighet att skydda
sin skog mot eld är i stort sett oförändrad.

Begreppet anställd är dessutom något
som icke utgör någon klar definition av
ett förhållande. De anställda, som i
första hand kommer att delta i släckningsarbete,
är sådana som är sysselsatta
inom skogsbruket. Skogsbruket av
i dag använder sig emellertid av personal
som icke kan anses vara underkastad
skogsägarens lydnadsplikt med avseende
på alla inom skogsbruket förekommande
arbeten — jag tänker t. ex.
på skogskörare, maskinbarkare eller
andra personer, som gentemot skogsägaren
intar en ställning av beroende
uppdragstagare eller självständig företagare.
Om en dylik person deltar i
skogsbrandsläckning är det ytterst
tveksamt, om han gentemot skogsägaren
kan resa anspråk på ersättning.

Med tillfredsställelse har jag noterat
att herr statsrådet avser att verkställa
en översyn av förevarande stadganden,
och det är min förhoppning att de synpunkter
jag nu framfört därvid måtte
vinna beaktande. Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 118, med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 53 § 1 mom. och G9 § 1 mom. upp -

av bestämmelserna rörande ersättning för

bördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272).

§ 13

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 745;
till jordbruksutskottet motionerna nr
746 och 747;

till bankoutskottet motionen nr 748;
till bevillningsutskottet motionen nr
749;

till jordbruksutskottet motionen nr
750; samt

till statsutskottet motionen nr 751.

§ 14

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 49 och 50, bevillningsutskottets
betänkande nr 21,
bankoutskottets utlåtanden nr 14 och
15, andra lagutskottets utlåtanden nr 17
och 18, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 8 och 10—13 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 13.

§ 15

Föredrogs den av herr Jacobsson i
Tobo vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående försäljningen
av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Föredrogs herr Nilssons i Tvärålund
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående hissande av
flagga för stat, som icke erkänts av den
svenska regeringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 12

Tisdagen den 5 april 19G0

Interpellation ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskomiminerna -

§ 17

Föredrogs den av herr Andersson i
Linköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
tolkningen i visst avseende av
förordningen om yrkesmässig biltrafik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 50 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 19

Interpellation ang. sysselsättningssvårigheterna
inom de norrländska skogskommunerna Ordet

lämnades på begäran till

Herr SUNDELIN (s), som yttrade:

Herr talman! Jag vill här lämna några
uppgifter och synpunkter beträffande
arbetslösheten och svårigheterna för
särskilt de äldre och partiellt arbetsföra
att erhålla arbete.

Först några sifferuppgifter om den
mycket omfattande arbetslösheten inom
skogsbruket 1958—1959 sådan den kunnat
mätas från arbetslöshetskassan. Under
det sista verksamhetsåret, som slutade
den 31 augusti 1959, utbetalades
försäkringsersättning till 10 000 av
Svenska skogs- och flottningsarbetarnas
arbetslöshetskassas 33 000 medlemmar.
Det betyder med andra ord, att ungefär
var tredje medlem var arbetslös under
längre eller kortare tid och erhöll
ersättning. Den genomsnittliga ersättningstiden
för dessa medlemmar var
ungefär två månader. Naturligtvis fanns
det en stor arbetslöshet för vilken kas -

san inte lämnade ersättning, nämligen
under karenstider, utförsäkringstider
o. s. v. Skogs- och flottningsarbetarnas
arbetslöshetskassa hade den största belastningen
per medlem räknat av alla
arbetslöshetskassor inom försäkringen.

Med konjunkturåterhämtningen följde
ökad efterfrågan på arbetskraft till
skogsbruket liksom till andra näringar.
Arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsfrämjande
åtgärder har medfört ökad
utflyttning från skogsbygderna i Norrland.
Efter utjämning mellan in- och utflyttning
blir resultatet en nettoutflyttning
från skogs- och flottningsarbetareförbundets
arbetslöshetskassa under
verksamhetsåret av 968 medlemmar
(279 medlemmar 1957). Tack vare beredskapsarbetena,
yrkesutbildnings- och
omskolningskurserna har ett stort antal
arbetslösa skogsarbetare fått möjlighet
till arbete, som annars inte skulle ha
stått dem till buds. Sålunda har många
faktorer medverkat till att arbetslösheten
bland skogsarbetarna har minskat.

Ändock måste sägas, att vi under den
gångna delen av vintern haft en anmärkningsvärt
stor arbetslöshet bland
skogsarbetarna. Detta kan förefalla underligt,
då det samtidigt förelegat ett
ganska stort behov av skogsarbetare i
vissa län. Dessutom har tillgången på
arbete på andra områden av arbetsmarknaden
varit mycket god. Förutom
att antalet arbetslösa skogsarbetare har
varit relativt stort har det också visat
sig att arbetslösheten varit ganska långvarig
för de drabbade. Vad beror nu
detta på? Har arbetsförmedlingen inte
arbetat tillräckligt effektivt eller får
man söka förklaringen på annat håll?

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens inventering
av antalet arbetslösa kassamedlemmar
som var anmälda som arbetssökande
hos arbetsförmedlingen i
mitten av januari månad, var 1 634 medlemmar
i skogs- och flottningsarbetarnas
arbetslöshetskassa. Ersättningen har
utbetalats från kassan till 2 381 med -

Tisdagen den 5 april 1900 Nr 12

Interpellation ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommu
nerna

lemmar som var arbetslösa i januari.
En del av dessa brukar arbeta vid något
skiljeställe under sommaren, men
flertalet är uteslutande skogsarbetare.
Vissa av de arbetslösa är ortsbundna
och kan inte ta arbete på annan ort.

Det största hindret för de arbetslösa
att få ett nytt arbete synes vara hög
ålder. Av de 2 381 medlemmarna med
ersättning i januari var inte mindre än
1 484 i åldern 40 år och däröver. Det
är ingen hemlighet att man inom industrien
tackar nej till arbetskraft som
är över 40 år. Många av de arbetssökande
skogsarbetarna är dessutom partiellt
arbetsföra, varför de inte kan utföra
tungt arbete i skogen. I stor utsträckning
sammanfaller arbetshindren
med att åldern är ogynnsam för arbetsplacering.
Eftersom de flesta ligger
ovanför den magiska åldersgräns där
arbetsgivarnas vilja till anställning upphör,
är det svårt att se att arbetsmarknadsstyrelsens
omskolningsverksamhet
skall i tillräcklig utsträckning kunna
förhjälpa dessa människor till en ny
anställning i ett annat och lämpligare
yrke. Förutom de arbetslösa finns det
naturligtvis många äldre och handikappade
skogsarbetare i beredskapsarbetena.

Det är uppenbart att gruppen av svårplacerade
arbetslösa skogsarbetare ökar
undan för undan. Med den ökade mekaniseringen
inom skogsbruket följer
minskat behov av manuell arbetskraft.
De äldre och mindre arbetsdugliga sorteras
ut, och via arbetsförmedlingen
kommer de på arbetslöshetskassan eller
till beredskapsarbeten. Ett relativt
stort antal medlemmar som vägrat ta ett
anvisat arbete har anfört hälsoskiil. I 74
behandlade arbetsvägransfall under tiden
januari—början av mars i år avvisade
35 medlemmar arbetet på grund av
hälsoskäl.

Man har haft relativt blygsam framgång
då det gällt att påverka arbetsgivarna
alt omplacera partiellt arbetsföra

skogsarbetare. De har inte ansett sig
kunna ha något ansvar för att bereda
lämplig sysselsättning, inte ens för
skogsarbetare som arbetat årtionden för
samma arbetsgivare. Denna inställning
är inte ovanlig hos skogsarbetsgivarna.
Inte sällan har det varit fråga om s. k.
fast anställda skogsarbetare som fått en
sådan nedsättning av arbetsförmågan att
de inte kunnat fortsätta med tungt skogsarbete.
Efter att ha blivit uppsagd av
arbetsgivaren har arbetaren fått ställa
sig i den långa kön av väntande på arbetsförmedlingens
arbetsvårdsexpedition.
Det har från arbetsförmedlare
meddelats att arbetsgivare bett arbetsförmedlingen
ta hand om fast anställd
skogsarbetare som företaget inte ansåg
sig kunna bereda lättare arbete.

Arbetsmarknadsmyndigheterna måste
ha en mycket stark uppmärksamhet på
utvecklingen inom skogsbrukets arbetsmarknad
för att kunna bereda den överblivna
och i synnerhet den växande
skaran av utrationaliserade skogsarbetare
möjligheter till arbete. Man har
också gjort den erfarenheten, att den
ökade mekaniseringen åtminstone i övre
Norrland, där vi har de svåraste sysselsättningsproblemen,
medfört en förkortning
av arbetssäsongen under vintern.

Vid planeringen av lämpliga åtgärder
bör arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
särskilt beakta de äldre
och partiellt arbetsföra skogsarbetarnas
svårigheter; detta bör jämväl gälla i
fråga om igångsättning och avveckling
av beredskapsarbeten. Om skogsbrukets
arbetsgivare brister i ansvaret att bereda
arbetskraften en så jämn sysselsättning
som möjligt, måste samhället
lämna hjälp så att de arbetslösa kan få
arbete. Det är således utomordentligt
angeläget att arbetsmarknadsmyndigheterna
får vidgade möjligheter att planera
och ekonomiskt bidraga till en effektiv
arbctslöshetspolitik. Det är inte överraskande
om samma arbetslöshctspro -

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1900

Interpellation ang. eldistributionen på landsbygden

blem återkommer varje höst och vinter
när det gäller de norrländska skogslänen.
Det är därför angeläget att iordningställa
lämpliga arbetsobjekt som kan
ställas till de arbetslösas förfogande.

Jag vill framhålla att skogsarbetarna
redan betalar så höga avgifter till sin
arbetsförsäkring, att man inte orkar
med den avgiftshöjning som skulle behövas
för att bära en ytterligare belastning
till följd av begränsningar av
beredskapsarbetena.

Frågan har ju också stor betydelse
ur kommunal synpunkt. Det är alldeles
uppenbart att skogskommunerna, som
har en ogynnsam åldersfördelning med
hög medelålder och ett i ringa grad differentierat
näringsliv, utsättes för en
stor ekonomisk belastning och får ett
orimligt stort ansvar, då den överåriga
och delvis förslitna arbetskraften helt
avvisas av arbetsgivarna och ansvaret
för deras försörjning överlåtes åt fattiga,
glest befolkade kommuner med en redan
tidigare mycket stor skattebörda.

Den årliga inkomsten för skogsarbetarna
har de senaste åren minskat i betydande
omfattning. De minskade inkomsterna
beror inte endast därav att
skogsarbetarna erhållit arbete i mindre
utsträckning utan även av att ackordsarbetena
betalas med lägre priser, ett
förhållande som följer av konjunkturutvecklingen.

De försämrade inkomsterna drabbar i
första hand den enskilde arbetaren på
ett betänkligt sätt men ger även kommunerna
ett försämrat skatteunderlag med
åtföljande ytterligare skattehöjningar.

Förhållandet är ohållbart och i högsta
grad orättvist mot de arbetare och kommuner
som drabbas därav.

Det kan ifrågasättas om det inte vore
möjligt avkräva skogsarbetsgivarna
ett ökat ansvar i fråga om skogsarbetets
planering, så att bättre trygghet
kan beredas de anställda.

Med det ovan anförda har jag velat
fästa statsmakternas uppmärksamhet på
de alltmer tilltagande svårigheterna för

de norrländska skogskommunerna att
socialt och ekonomiskt sörja för sina
arbetare.

Med hänvisning till vad jag härvid
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Är statsrådet beredd

1) att lämna en redogörelse, huruvida
arbetsmarknadsmyndigheternas resurser
och förutsättningar är tillräckliga
för att möta de i interpellationen
berörda sysselsättningssvårigheterna
inom de norrländska skogskommunerna,
och

2) att — om statsrådet anser att
skogsindustrien på bättre sätt än hitintills
borde ta på sig ansvaret för de
anställdas försörjning — genom utredning
eller på annat sätt medverka till
att förhållandena i här berörda avseenden
förbättras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. eldistributionen på
landsbygden

Herr LARSSON i Luttra (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Från och med år 1958
gäller som bekant delvis nya lagbestämmelser
för elektriska anläggningar. Avsikten
med dessa nya bestämmelser var
främst att underlätta erforderlig rationalisering
av eldistributionen på landsbygden,
bl. a. genom att åstadkomma
bärkraftiga distributionsföretag. En undersökning
hade visat, att av de år 1950
existerande cirka 2 750 landsbygdsföretagen
ungefär 2 330 eller 84 procent hade
ett förbrukareantal understigande
500 per företag. Elkraftutredningen hade
föreslagit en företagsstorlek av cirka
15 000 Nte (normaltariffenheter),
motsvarande cirka 2 000 förbrukare, som
ett eftersträvansvärt riktvärde. Detta
skulle medföra att antalet distributionsföretag
på landsbygden skulle reduceras

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

Interpellation ang. eldistributionen på landsbygden

från 2 750 till cirka 450. Över 2 000 företag
måste alltså rationaliseras bort,
om man skulle följa elkraftutredningens
rekommendation, låt vara att utredningen
framhållit att man i olika fall borde
räkna med högst betydande avvikelser
från det angivna riktvärdet. Ett stort
antal remissmyndigheter, bl. a. kommerskollegium,
13 länsstyrelser, elektrifieringsberedningen
och RLF, anmärkte
också på att utredningens riktvärden
var för höga, och departementschefen
underströk i proposition 161/1957 endast
rent allmänt att möjligheter borde
skapas att åstadkomma en omorganisation
när det gällde företag som »saknar
förmåga att i godtagbar omfattning
förse sina avnämare med elektrisk
kraft».

För ett stort antal eldistributionsföretag
är den fyrtioåriga tillståndstiden
nyligen utlupen eller utlöper inom kort.
Enligt de nya lagreglerna är tillstånd
till yrkesmässig eldistribution av lokal
karaktär avsett att beviljas i form av
områdeskoncession, normalt för 40 år.
Som villkor gäller bl. a. att området utgör
en lämplig enhet för yrkesmässig
distribution och att sökanden befinnes
lämplig att utöva sådan verksamhet. Av
de förut nämnda siffrorna framgår, att
bortåt 2 000 landsbygdsföretag står inför
risken att bli bortrationaliserade,
om elkraftutredningens riktvärde skall
följas. Det är därför med ett synnerligen
stort intresse landsbygden följer
den praxis som kan utbildas vid tilllämpningen
av de nya lagreglerna om
lämplighetsprövning av lokala eldistributionsföretag.

Också ur en annan synpunkt är det
angeläget att på ett auktoritativt sätt få
fastslaget lämplighetsbegreppets innebörd
i fråga om landsbygdsföretag. Även
för erhållande av statligt stöd till anläggning
och upprustning av elnät på
landsbygden kräves att företaget sedermera
skall kunna fullgöra sin distributionsskyldighet
och äga ekonomisk
bärkraft för framtiden, d. v. s. vara

lämpligt som enhet för yrkesmässig lokal
distribution. Att upprustningsbidrag
hittills sökts i mycket begränsad omfattning
kan tänkas bero på att en del
mindre företag drar sig för att söka,
eftersom de kan riskera att bli bortrationaliserade
i stället för att få direkt
ekonomiskt stöd.

Som elupprustningskommittén sammanfattningsvis
framhöll i sitt betänkande
den 29 november 1957 måste den
organisatoriska saneringen av irrationella
företag gå hand i hand med bidragsgivningen.
Varken koncession eller
bidrag bör lämnas företag som icke
fyller lagens krav på lämplighet. Elupprustningskommittén
underströk att några
fixa gränser för företagsstorleken icke
borde uppdragas. Hänsyn borde tagas
till alla de faktorer, som inverkar
på företagets förmåga att framdeles beständigt
fullgöra sin distributionsskyldighet
med rimliga taxor. Emellertid
borde enligt kommitténs mening företagsenheter
av mera begränsad storlek
så långt det vore möjligt eftersträvas
med hänsyn till önskvärdheten av lokal
medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt
i detaljdistributionsfrågor.

Ännu så länge har bara ett fåtal upprustningsbidragsärenden
avgjorts, men
det står redan klart att elberedningen
bedömt även företag med färre än 500
förbrukare såsom ändamålsenliga och
bärkraftiga.

Mot denna bakgrund har ett nyligen
avgjort koncessionsärende väckt undran.

I september 1957 utlöpte tillståndstiden
— 40 år —■ för framdragande och
nyttjande av vissa elektriska ledningar
i sydöstra Sverige. Ledningarna ägdes
vid tillståndstidens utgång av Sydsvenska
kraftaktiebolaget.

Sedan de nya lagreglerna för bl. a. eldistributionens
handhavande trätt i
kraft den 1 januari 1958 gjordes framställningar
om områdeskoncession för
framdragande och nyttjande av elek -

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Interpellation ang. eldistributionen på landsbygden

triska närdistributionsnät inom Mönsterås
och Ålems kommuner i Kalmar
län dels av dessa kommuner själva —
gemensamt eller var för sig -—- dels ock
av Sydsvenska kraftaktiebolaget. Anmärkas
kan att bolagets ansökan avsåg,
utom Mönsterås och Ålems kommuner,
ett smalt skogsbygdsområde inom ett par
grannkommuner, däremot inte tätbygderna
inom dessa kommuner —- med
andra ord bara ett utvalt avsnitt av bolagets
vidsträckta verksamhetsområde i
södra Sverige.

Innan ärendet avgjordes av Kungl.
Maj:t hade den ena av kommunerna —
Mönsterås köping — träffat avtal, varigenom
kommunen tillförsäkrat bolaget
ensamrätt att distribuera inom köpingen
mot återbäring av avgifter till ett belopp,
som beräknas uppgå till ca 60 000
kronor om året, och i samband därmed
återkalla sin ansökan, medan den andra
kommunen •—- Ålem — fullföljde. Här
förelåg alltså konkurrerande ansökningar
om områdeskoncession för lokala eldistributionsnät
dels från ett enskilt
bolag, dels från vederbörande kommun.

Ärendet avgjordes till förmån för bolaget,
som beviljades koncession för en
tid av fem år.

Av beslutets avfattning framgår inte
vilket eller vilka av flera tänkbara skäl
som motiverat avslaget på kommunens
framställning.

Enligt 1 § ellagen är kommun inte
skyldig upplåta sina gator och annan
publik mark inom plansamhällen åt
utomstående elföretag utan att synnerliga
skäl föreligger. Inom Ålems kommun
finns tre sådana tätorter, där det
kommunala vetot gäller. Ansökningen
avsåg visserligen inte bara dessa tätorter,
men den omständigheten att ansökningen
även omfattade kommunens —
och om det av tekniska skäl skulle finnas
önskvärt även grannkommunernas
— glesbygd kan knappast antagas ha
varit skäl till att den kommunala vetorätten
satts ur spel.

I sitt yttrande i ärendet hade kom -

merskollegium uttalat tveksamhet om
kommunen fyllde ellagens krav på distributionsenhetens
lämplighet, d. v. s.
att bilda ett bärkraftigt område som utgjorde
en ur såväl teknisk som ekonomisk
synpunkt lämplig enhet. Ålems
kommun har en folkmängd av cirka
5 000 motsvarande omkring 15 000 Nte
och 1 600 elabonnenter. Den har sålunda
samma storleksordning som elkraftutredningen
1954 angav som riktvärde
för lämplig storlek för en distributionsenhet,
ett värde som blev föremål för
omfattande kritik och som även elupprustningskommittén
1957 ansåg för högt.

1 tillämpningen av bidragsgivningen för
elupprustning, där samma lämplighetskrav
gäller som villkor för bidrag, har
företag av storleksordningen 750 Nte
och 100 å 200 abonnenter blivit godkända
för bidrag. Kommerskollegium
hade vidare gjort uttalande av innebörd,
att bolaget såsom koncessionsinnehavare
borde ha företräde vid koncessionsförnyelse
och att särskilda skäl fordrades
för att fråntaga bolaget rätten därtill.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
interpellation:

1) Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för sin syn på
möjligheterna att främja de lokala intressenas
medverkan, ansvarstagande
och självbestämmanderätt i fråga om lokal
eldistributionsverksamhet på landsbygden
enligt samma principer som redan
gäller i städerna?

2) År herr statsrådet beredd att vid
förestående reorganisation av distributionsföretag
främja ett handlingsprogram,
som ger möjlighet för fortvaro
eller bildande av i bygden förankrade
bärkraftiga enheter, även om förbrukarantalet
skulle understiga riktvärdet

2 000, allt enligt den grundregel som
finns inskriven i ellagens 1 §?

3) Anser herr statsrådet att prövning

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

Interpellation ang. eldistributionen på landsbygden

av koncessionsansökningar bör ske förutsättningslöst
och sålunda utan hänsyn
till en sökandes eventuella innehav av
motsvarande koncession?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; statsutskottets

utlåtanden:
nr 51, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar,
nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till statistiska centralbyrån, såvitt avser
avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet, omkostnader samt särskilda
undersökningar,

nr 53, i anledning av väckta motioner
om ersättning till värnpliktige BengtOlov
Cedergren från anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring m. m.,
nr 54, i anledning av väckt motion
om utbetalning till f. holländeriarbetaren
G. V. Strid av visst belopp utöver
från riksförsäkringsanstalten erhållen
livränta, och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till lärarhögskolan
i Malmö;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående en omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre
företag,

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskriv3
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

ningsreglerna i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse, och

nr 38, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å maskiner
och inventarier, som ingår i rörelse; jordbruksutskottets

utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad disposition av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

20, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vissa fritidsfrågor,

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en ny nationalsång, och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande allmän obligatorisk
skärmbildsundersökning.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 153, i anledning av väckta motioner
angående bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna, m. m.;
från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
från andra lagutskottet:
nr 152, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag), dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 146, i anledning av väckta motioner
angående reseersättning till föräldrar
med barn å vissa anstalter;

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt ofullständiga
familjer;

nr 148, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande vissa vitsord i examensbetyg
m. m. och

nr 149, i anledning av väckta motioner
dels angående enhetligt bensinpris
för hela landet och dels angående levnads-
och produktionskostnaderna i
Norrland.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 121, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.,

nr 125, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.,

nr 127, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m., och

nr 128, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 752, av fru Sjövall m. fl., samt
nr 753 och 754, av herr von Friesen
m. fl., samtliga tre motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg,
nr 755, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
82, angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1960/61,

nr 756, av herr Rimmerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 83, angående anslag för budget -

året 1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.,
nr 757, av fru Torbrink, likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 83,

nr 758, av herr Nordgren m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. in.,

nr 759, av fröken Wetterström m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 95,

nr 760, av herr Johansson i Gränö,
nr 761, av herr Svensson i Krokstorp
m. fl., och

nr 762, av herr Wahrendorff m. fl.,
de tre sistnämnda i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 96, angående vissa
ändringar i lantbruksstyrelsens och
lantbruksnämndernas organisation,
m. in.,

nr 763, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 102, angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit,

nr 764, av herr Magnusson i Borås
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 102,

nr 765, av herr Magnusson i Borås, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 104, angående den statliga statistikens
organisation,

nr 766, av herr Johansson i Gränö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m.,

nr 767, av herr Nelander m. fl.,
nr 768, av herr Fröding m. fl.,
nr 769, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., och

nr 770, av herr Lundberg, de fyra
sistnämnda i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 109, angående befälsordningen
vid armén m. m.,

nr 771, av herr Nihlfors m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1960/61 m. m.,
nr 772, av fröken Karlsson och herr

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Edlund, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 112, angående anslag för
budgetåret 1960/61 till stöd åt allmänna
samlingslokaler m. m., samt

nr 773, av herr Lundmark, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
116, angående ianspråktagande av viss
del av de Längmanska donationsmedlen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.40.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 6 april

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Södertälje, som vid kammarens
sammanträde den 22 nästlidne
mars med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner. Därvid hänvisades
till bevillningsutskottet propositionen
nr 121, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 125, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
allmän folkräkning år 1960 m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
127, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 128, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

§ 3

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 752—
754;

till jordbruksutskottet motionen nr
755;

till statsutskottet motionerna nr 756—
759;

till jordbruksutskottet motionerna nr
760—762;

till bankoutskottet motionerna nr 763
och 764;

till statsutskottet motionen nr 765;

till jordbruksutskottet motionen nr
766; samt

till statsutskottet motionerna nr 767—
773.

§ 4

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll först på därom
framställd proposition utskottets hem -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ställan att detta utlåtande måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Härefter föredrogs vad utskottet i övrigt
hemställt; och bifölls denna hemställan.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 51—55, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 36
och 38, jordbruksutskottets utlåtande
nr 15 och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 20—22.

§ 6

Föredrogs den av herr Sundelin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående sysselsättningssvårigheterna
inom de norrländska skogskommunerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Larssons i Luttra vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående eldistributionen
på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln (bilaga 7,

punkterna 84—93), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1960, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att från
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
avföra 7 tjänster som kontorsbiträde
i Ao 5;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1960/61;

V. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för beviljande
av ränteeftergift och räntebidrag;

VI. godkänna av departementschefen
förordad ändring av bestämmelserna
om familjebostadsbidrag;

VII. godkänna av departementschefen
förordade ändringar av bestämmelserna
i egnahemslånekungörelsen;

VIII. för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 092 200 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 759 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 676 800
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 685 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 180 000 000
kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 130 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 kronor; 10)

till 1960 års bostadsräkning ett
reservationsanslag av 2 400 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bilaga
27, punkterna 4, 5, 9 och 10), under
åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1960, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tertiärlån och egnahemslån m. m.;

II. medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 865 000 000 kronor;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om räntefria lån till bostadsbyggande;

IV. medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor; V.

godkänna av departementschefen
förordad ändring i räntevillkoren för
tvätterilån och tvättcirkellån;

VI. för budgetåret 1960/61 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under fonden för bostadsbyggande 1)

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 820 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 100 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Bäntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
90 000 000 kronor;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2) till Lån till anordande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
700 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 25 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.,

I: 57 av herr Ewerlöf m. fl.,

I: 58 av herr Ewerlöf m. fl.,

I: 158 av herrar Öhman och Helmer
Persson,

1:159 av herr Mattsson,

I: 239 av herr Bengtson m. fl.

I: 241 av herr Ewerlöf m. fl.,

I: 243 av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl.,

1:246 av herr Spetz,

I: 345 av herr Bengtson m. fl.,

I: 349 av herr John Ericsson,

1: 350 av herr Per-Olof Hanson,
1:351 av herr Jacobsson,

1: 352 av herr Lundström m. fl.,

1:500 av herr Svärd, och

I: 501 av herr Svärd; samt

från andra kammaren

11:37 av herr Larsson i Luttra m. fl.,

II: 65 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 66 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 187 av fru Holmqvist och herr
Bengtsson i Halmstad,

11:235 av herrar Jansson i Benestad
och Gustavsson i Alvesta,

II: 237 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 301 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 303 av herr Källenius m. fl.,

II: 305 av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile,

11:307 av herr Hedlund m. fl.,

II: 335 av herrar Källenius och Magnusson
i Borås,

11:336 av herrar Källenius och Magnusson
i Borås,

II: 435 av herr Nihlfors m. fl.,

II: 438 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

11:439 av herr Ohlin m. fl.,

II: 443 av herr Persson i Yäxjö m. fl.,
och

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:446 av herr Hedlund m. fl.,

ävensom motionerna I: 160 av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. och 11:236 av
herr Johansson i Norrköping m. fl. samt
11:436 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga.

Utskottet hade vidare till behandling
förehaft den redogörelse, som riksdagens
år 1959 församlade revisorer lämnat
i sin berättelse (del I, § 16) angående
lån till anordnande av kollektiva
tvätterier och vari föreslagits att behovet
av statliga åtgärder på förevarande
område skulle omprövas.

I de likalydande motionerna /: 57 (av
herr Ewerlöf m. fl.,) och II: 66 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hemställdes, att riksdagen
måtte

A. besluta, att räntefri stående del av
egnahemslån icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet
försålts med vinst och endast i den mån
köpeskillingen överstigit ett till försäljningsdagen
framräknat produktionsvärde
samt i intet fall om det räntefria
stående lånet innehafts mer än 10 år;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte utfärda
direktiv för

1) kungl. byggnadsstyrelsen, med
uppgift för styrelsen att stimulera kommunerna
till en aktivare planering för
småhusbebyggelse, ävensom medverka
till en större frihet vid utformning av
bebyggelseplaner för småhusområden,
och

2) kungl. bostadsstyrelsen, med uppgift
för styrelsen att inom sitt område
verka för en ökad småhusbebyggelse,
ävensom begränsa och förenkla styrelsens
anvisningar för den bostads- och
byggnadstekniska granskningen av belånade
egnahem.

I de likalydande motionerna 1:58
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 65 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta

A. 1) att den statliga bostadslångiv -

ningen fr. o. m. den 1 juli 1960 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 4)

att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån som hänförde sig
till tiden fr. o. m. den 1 januari 1960
skulle grundas på en räntesats av 5 %
vad avsåge hus tillkomna före den 1 januari
1958 och en räntesats på 4,5 %
vad avsåge senare tillkomna hus;

6) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som tillkommit
fr. o. m. 1 januari 1958 skulle för tid
fr. o. m. 1 januari 1960 förräntas efter
en räntesats av 5 %;

7) att tertiärlån mellan 70 och 85 %
av belåningsvärdet för hus tillkomna
fr. o. m. 1 januari 1958 skulle för tid
fr. o. m. 1 januari 1960 förräntas efter
en räntesats av 5,5 %;

8) att tertiärlån till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet för hus
tillkomna fr. o. m. den 1 januari 1958
skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1960 förräntas efter en räntesats av
6 %;

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1957 och 1959 års riksdagar gjorts
amorteringspliktiga, skulle för tid
fr. o. m. den 1 januari 1960 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

10) att inkomststrecken för åtnjutande
av familjebostadsbidrag skulle återställas
till vad i detta hänseende gällde
för 1959;

11) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
utvidga möjligheterna att retroaktivt
erhålla familjebostadsbidrag;

12) att inkomststrecken för åtjutande
av bostadsförbättringslån skulle åter''-''

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

ställas till vad i detta hänseende gällde
före den 1 juli 1959;

13) att godkänna genom motionerna
framlagd avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1960/61;

14) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 2 892 200 kronor;

15) att till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 359 000 kronor;

16) att godkänna i motionerna intagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61;

17) att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 4 076 800 kronor; 18)

att till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 535 000 kronor; 19)

att till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 120 000 000 kronor;

20) att till Bostadsrabatter för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
103 000 000 kronor;

21) att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kronor;

22) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till 1960 års bostadsräkning anvisa ett
reservationsanslag av 2 400 000 kronor;

B. att, om förslaget under A. 1) ovan
icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, till vilka tillstånd lämnades
tidigast den 1 juli 1960, skulle beviljas
upp till 85 procent av den totala
produktionskostnaden mot enbart inteckningssäkerbet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 97 procent för s. k.
allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 92 procent för kooperativa
och enskilda företag mot borgen
av kommun, industriföretag eller

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka, samt till den del de överstege
85 procent av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 procent
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; 3)

medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande
finge meddelas intill ett belopp
av 830 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:158
(av herrar Öhman och Helmer Persson)
och II: 237 (av herr Nilsson i Gävle
m. fl.) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta

att för bostadsbyggandet nästa budgetår
fastställa som minimiprogram
70 000 lägenheter;

att departementschefens yrkande beträffande
punkt 5. Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter på vissa bostadsbyggnadsån
under a) måtte avslås;

att departementschefens yrkande under
b) ändrades därhän att av honom
förordat förslagsanslag för nästa budgetår
om 180 000 000 kronor uppräknades
till 190 000 000 kronor;

att förslaget i kapitalbudgeten under
femte huvudtiteln om slopande av den
ränte- och amorteringsfria stående delen
av egnahemslånen å 4 000 kronor
icke bifölles; samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att utredningen rörande vissa bostadsfrågor
m. m. finge i uppdrag att
jämväl utreda frågan om finansieringen
av bostadsproduktionen i enlighet med
vad i motiveringen angivits.

I de likalydande motionerna 1:159 (av
herr Mattsson) och II: 235 (av herrar
Jansson i Benestad och Gustavsson i
Alvesta) hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om att förslag om att pensionärsbostadsbidrag
skulle kunna erhållas även till
lägenhet i en- och tvåfamiljshus måtte
föreläggas innevarande års riksdag.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I de likalydande motionerna 1:160 (av
herr Hjalmar Nilsson m. fl.) och 11: 236
(av herr Johansson i Norrköping m. fl.)
hemställdes, såvitt nu vore i fråga, att
till bidrag till inrättande av pensionärshem
måtte anvisas ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor för budgetåret
1960/61.

I de likalydande motionerna I: 239 (av
herr Bengtson m. fl.) och 11:307 (av
herr Hedlund in. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om inkomstprövat stöd till egnahemsbvggandet
i enlighet med motionernas
syfte.

I de likalydande motionerna 1: 241 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och II: 301 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att långivning till
flerfamiljshus och egnahem från lånefonden
för bostadsbyggande skulle upphöra
vid utgången av juni månad 1960
och ersättas med ett kreditgarantisystem
enligt de närmare anvisningar härom
som utfärdades av Kungl. Maj:t.

I de likalydande motionerna I: 246 (av
herr Spetz) och II: 305 (av herrar Johansson
i öckerö och Svensson i Ljungskile)
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majrt måtte begära förslag
till sådan ändring i författningarna
angående lån och bidrag till bostadsegnahem
att försöksvis även äldre fastigheter
i relativt gott skick, som tills vidare
ej behövde genomgå någon större
reparation, måtte kunna belånas i samband
med ägarbyte i den mån de vore
belägna inom Bohusläns kustsamhällen
eller andra likartade platser.

I de likalydande motionerna I: 345 (av
herr Bengtson m. fl.) och II: 446 (av
herr Hedlund m. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte

A. vid sin behandling av femte huvudtiteln,
p. 88,

a) besluta att ränteeftergift till vissa
bostadsbyggnadslån från den 1 januari

1960 måtte få utgå till den del räntan
överskrede de i motionerna för respektive
år angivna räntesatserna;

b) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 114 000 000 kronor;

B. vid sin behandling av Kapitalbudgeten:
Socialdepartementet, p. 4,

a) besluta att ränta å tertiär- och
egnahemslån från den 1 juli 1960 måtte
få utgå med 4,5 procent i den mån vederbörande
lån ej beviljats med fast
ränta;

b) medgiva att under budgetåret
1960/61 preliminärt beslut om lån, som
skulle utgå ur lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 735 000 000 kronor;

C. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

a) om skyndsam prövning av frågan
om ersättande av nu tillämpad statlig
långivning till bostadsbyggandet med
statligt kreditgarantisystem;

b) att i motionerna angivna riktlinjer
för bostadspolitiken måtte prövas inom
utredningen för vissa bostadsfrågor
m. m.

I de likalydande motionerna I: 349 (av
herr John Ericsson) och II: 443 (av herr
Persson i Växjö m. fl.) hemställdes, att
familjebostadsbidragen fr. o. m. den 1
januari 1961 höjdes i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna återgivna
förslag och att till bostadsrabatter
anvisades ett förslagsanslag för budgetåret
1960/61 av 140 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 350 (av
herr Per-Olof Hanson) och II: 435 (av
herr Nihlfors m. fl.) hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle om

dels skyndsam utredning i syfte att
bestämmelserna för statliga lån ändrades
så att enfamiljshus för uthyrning
och upplåtelse i bostadsrättsform bedömdes
efter samma grunder som bostäder
i högre flerfamiljshus (eller gynnsammare
om man kunde hitta någon

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

form för sådan behandling) samt att
egnahem som sparmål särskilt gynnades,

dels att en undersökning snarast verkställdes
om hur kommunernas möjligheter
till upplåning för gatu- och ledningsarbeten
åt rationellt uppförda låghusområden
kunde ökas så att inte en
önskvärd framtidsutveckling liölles tillbaka
av tillfälliga praktiska hinder,

dels ock att byggnadsstyrelsen finge i
uppdrag att aktivt verka för goda stadsplaner
för enfamiljshus.

I de likalydande motionerna I: 351 (av
herr Jacobsson) och II: 438 (av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Wedén) föreslogs,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde att förberedelser för
övergång till kreditgarantier på bostadsområdet
träffades i så god tid att förslag
i ärendet kunde underställas 1961
års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 352 (av
herr Lundström m. fl.) och II: 439 (av
herr Ohlin m. fl.) föreslogs, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Ma:jt framhålla
att egnahemsbyggandet i fortsättningen
borde erhålla en större andel
av den totala bostadsbyggnadsvolymen
samt anhålla att Kungl. Maj:t uppdroge
åt de statliga byggnadsorganen att söka
intressera kommunerna för en sådan inriktning
av planeringsarbetet att tillräckligt
med exploateringsfärdig mark
ställdes till förfogande för egnahemsbebyggelsen; 2)

besluta att den garanterade räntan
på underliggande krediter skulle fr. o. m.
den 1 januari 1960 höjas från nuvarande
4 eller 4,5 procent till 5 procent för hus
färdigställda före år 1951 samt från nuvarande
3,5 till 4 procent för senare
uppförda hus t. o. m. sådana, som påbörjats
före den 1 januari 1958;

3) besluta att i enlighet med besparingsutredningens
förslag de tidigare
utbetalade tilläggslånen, som enligt riksdagsbeslut
åren 1957 och 1959 vore uppsagda
till amortering, från den 1 juli

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1960 skulle förräntas med en räntesats
på fyra procent;

4) besluta att räntefria stående delar
av egnahemslån som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953 skulle fr. o. m. den
1 juli 1960 förräntas och amorteras till
hälften av det beviljade beloppet i enlighet
med besparingsutredningens förslag;

5) besluta att lånegränserna för tertiärlån
som beviljades efter den 1 juli
1960 skulle sänkas från nuvarande 95
till 92 procent av det godkända anskaffningsvärdet
för bostadsrättshus samt
från 100 till 97 procent för s. k. allmännyttiga
bostadsföretag.

I de likalydande motionerna I: 500 (av
herr Svärd) och II: 336 (av herrar Källenius
och Magnusson i Borås) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att kommunala
och s. k. allmännyttiga bostadsföretag
skulle vara underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 501 (av
herr Svärd) och 11:335 (av herrar Källenius
och Magnusson i Borås) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att såsom
allmännyttiga betecknade och därmed
i belåningshänseende jämställda
företag och andra skulle åläggas

dels att till Kungl. Maj :t redovisa sina
fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad samt de för fonduppbyggningen
tillämpade principerna, bl. a. i
fråga om avskrivningar,

dels att till statens hyresråd fortlöpande
anmäla alla inträffade hyresändringar
liksom de kalkyler, som legat till
grund för desamma.

I motionen II: 187 (av fru Holmqvist
och herr Bengtsson i Halmstad) hemställdes,
att maximeringen av lägenhetsytan
för egnahemmen skulle kunna få
överskridas i sådana fall då särskilt ömmande
omständigheter förelåge.

I motionen II: 436 (av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Wedén) hemställdes,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att titt Länsbostadsnämn -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

derna: Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 4 659 800 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande bostadsbyggandets storlek
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 158
och II: 237,1: 352 och II: 439 samt I: 345
och II: 446, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande bostadsbyggandets fördelning
på hustyper med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:350 och 11:435, 1:57
och 11:66 samt 1:352 och 11:439, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

III. avslå i motionerna 1:158 och
II: 237 samt I: 345 och II: 446 framställda
yrkanden beträffande uppdrag åt bostadsutredningen
att pröva vissa bostadspolitiska
frågor;

IV. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
avslag å motionerna 1:241 och 11:301,

I: 351 och II: 438, I: 58 och II: 65 samt
I: 345 och II: 446, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

V. beträffande högsta belåningsvärden
för bostadshus i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; VI.

avslå i motionerna 1:500 och
II: 336 framställt yrkande beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala och
s. k. allmännyttiga bostadsföretag;

VII. avslå i motionerna 1:501 och
11:335 framställt yrkande beträffande
viss redovisningsskyldighet för såsom
allmännyttiga betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra;

VIII. beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 158 och II: 237, I: 58 och
II: 65, I: 345 och II: 446 samt I: 352 och
II: 439, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

IX. beträffande bestämmelserna angående
beviljande av familjebostadsbidrag
för förfluten tid i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:58 och 11:65, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört;

X. avslå i motionerna I: 58 och II: 65
framställt yrkande beträffande ändring
av grunderna för inkomstprövning av
familjebostadsbidrag;

XI. beträffande höjning av familjebostadsbidragen
med avslag å motionerna
I: 349 och II: 443, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XII. beträffande pensionärsbostadsbidrag
för lägenhet i hus finansierade med
egnahemslån i anledning av motionerna
I: 159 och II: 235 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; XIII.

beträffande statens stöd för nybyggnad
och upprustning av bostäder
åt samerna med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag godkänna vad utskottet anfört;

XIV. beträffande räntesatsen för förbättringslån
med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XV. avslå i motionerna I: 58 och II: 65
framställt yrkande beträffande ändring
av grunderna för inkomstprövning av
räntefritt stående förbättringslån;

XVI. beträffande bestämmelsen om
viss högsta lägenhetsyta såsom villkor
för egnahemslån i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionen 11:187
ävensom med avslag å motionerna I: 243
och 11:303 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

XVII. beträffande slopande av den
räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 25

Onsdagen den G april 1960 fm.

Nr 12

och II: 37 samt I: 158 och II: 237, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kung]. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

XVIII, avslå i motionerna 1:239 och
11:307 framställt yrkande beträffande
utredning angående inkomstprövat stöd
till egnahemsbyggandet;

XIX. beträffande generellt återkrav av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:57 och II: 66 samt 1: 352 och II: 439,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XX. avslå i motionerna I: 57 och II: 66
framställt yrkande beträffande återbetalning
av egnahemslån i samband med
ägarbyte;

XXI. beträffande räntesatsen för egnahemslån
med avslag å motionerna I: 58
och II: 65 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXII. avslå i motionerna 1:246 och
11:305 framställt yrkande beträffande
lån och bidrag till bostadsegnahem i
samband med ägarbyte;

XXIII. beträffande räntesatsen för tertiärlån
med avslag å motionerna 1:58
och II: 65 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXIV. beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid med avslag å
motionerna 1:58 och 11:65 samt 1:352
och II: 439, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; XXV.

avslå i motionerna 1: 58 och
11:65 framställt yrkande beträffande
uttagande av en särskild förvaltningsavgift; XXVI.

beträffande ränta å återkrävda
tilläggslån med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65 samt I: 352 och II: 439,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XXVII. beträffande räntesatsen för

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tvätteri- och tvättcirkellån med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad
utskottet anfört;

XXVIII. beträffande utredning angående
lån till tvätterier i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom riksdagens
revisorers förevarande uttalande i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

XXIX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I.—XXVIII.,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1960 förordade
ändringar;

XXX. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 58
och II: 65, I: 158 och II: 237 samt I: 345
och II: 446, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 195 000 000 kronor;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:58 och 11:65 samt 1:349 och 11:443,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret 1960
61 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 130 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamliet
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 160 och 11:236, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXXIV. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstek -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m

niska frågor för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65 samt I: 345 och II: 446,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1960/
61 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett beJopp
av 865 000 000 kronor;

XXXVI. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1960/61 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 820 000 000 kronor;
XXXVII. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1960/61 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXVIII. medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån,
som skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor; XXXIX.

till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1960/61 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 90 000 000 kronor;

XL. till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier för budgetåret 1960/61
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 700 000 kronor; XLI.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1960 förordat;

XLII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

för budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 092 200 kronor;

XLIII. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1960 förordat;

XLIV. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65 samt II: 436, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 676 800 kronor;

XLV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 58
och 11:65, såvitt nu vore i fråga, för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 759 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 685 000
kronor;

XLVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65, såvitt nu vore i fråga,
till 1960 års bostadsräkning för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 400 000
kronor;

XLVII. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I.—
XLVI. särskilt berörda, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I ett särskilt yttrande hade herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Källenius anfört följande:

I motionerna 1:58 och 11:65 liksom
i motionerna I: 241 och II: 301 har hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
den statliga långivningen för bostads -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

byggandet skall upphöra fr. o. in. den
1 juli 1960 och ersättas med ett statligt
kreditgarantisystem. I särskild reservation
tillstyrkes från vårt håll detta yrkande.
Trots detta kommer vi, för det
fall att nämnda motionsyrkande ej bifalles
av riksdagen, att reservationsledes
taga ställning till och framföra yrkanden
i anslutning till olika i Kungl.
Maj:ts proposition och i avgivna motioner
berörda problem även med utgångspunkt
från att den statliga långivningen
bibehålies. Våra yrkanden rörande dessa
senare punkter är alltså alternativa.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets storlek a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:158 och 11:237, 1:352 och
II: 439 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:158 och 11:237, 1:352
och II: 439 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad dessa reservanter anfört;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna I: 158 och II: 237 samt
I: 352 och II: 439 ävensom med bifall
till motionerna I: 345 och It: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i denna reservation anförts; 2)

av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Ragnar Bergh, Nestrup,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Cassel, Hansson
i Skegrie, Gustafsson i Skellefteå och
Källenius, vilka beträffande bostadsbyggandets
fördelning på hustyper ansett
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:350
och II: 435 ävensom med bifall till motionerna
I: 57 och II: 66 samt I: 352 och
11:439, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

3) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka beträffande uppdrag åt
bostadsutredningen att pröva vissa bostadspolitiska
frågor ansett att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 158
och 11:237 samt med bifall till motionerna
I: 345 och II: 446, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att av reservanterna
angivna riktlinjer för bostadspolitiken
prövades inom bostadsutredningen; 4)

beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:58 och 11:65, 1:241
och 11:301, förstnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:351 och
11:438, 1:345 och 11:446, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Nestrup, Lundström, Malmborg
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Hansson i Skegrie
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 345 och II: 446 och med bi -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fall till motionerna 1:351 och 11:438,
förstnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:58 och 11:65 samt 1:241
och 11:301, förstnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
dessa reservanter anfört;

5) av herrar Ivar Johansson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Stenkyrka, Cassel, Hansson i Skegrie
och Källenius, vilka beträffande tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser
å kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag ansett att utskottet
bort under VI hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 500 och II: 336 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Ivar Johansson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Stenkyrka, Cassel, Hansson i Skegrie
och Källenius, vilka beträffande viss
redovisningsskyldighet för såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra ansett att utskottet bort under
VII hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:501 och
II: 335 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

7) beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under VIII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:345 och 11:446, 1:352 och
II: 439 ävensom med bifall till motionerna
1:58 och 11:65 samt med avslag å
motionerna 1:158 och 11:237, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under

VIII hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna 1:58 och 11:65, 1:345 och
11:446 ävensom med bifall till motionerna
I: 352 och II: 439 samt med avslag
å motionerna 1:158 och 11:237, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under VIII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna 1:58 och 11:65,
1:352 och 11:439 ävensom med bifall
till motionerna 1:345 och 11:446 samt
med avslag å motionerna I: 158 och
II: 237, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad i denna reservation anförts; 8)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande ändring av grunderna
för inkomstprövning av familjebostadsbidrag
ansett att utskottet bort under X
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 58 och II: 65, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Majd giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) beträffande höjning av familjebostadsbidragen a)

av herrar Thun, Herbert Larsson,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Johansson
i Norrköping och Kellgren,
vilka ansett att utskottet bort under XI
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:349 och 11:443,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Majd giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande;

10) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius,
vilka beträffande räntesatsen för förbättringslån
ansett att utskottet bort under
XIV hemställa, att riksdagen måtte

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

med bifall till motionerna 1:58 och
II: 65, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

11) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande ändring av grunderna
för inkomstprövning av räntefritt stående
förbättringslån ansett att utskottet
bort under XV hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:58
och II: 65, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

12) beträffande bestämmelsen om viss
högsta lägenhetsyta såsom villkor för
egnahemslån, av herr Källenius, utan
angivet yrkande;

13) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under XVIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:239
och 11:307 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av frågan om inkomstprövat
stöd till egnahemsbyggandet; 14)

beträffande generellt återkrav av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån a)

av herrar Jacobsson, Ragnar Bergh,
Nestrup, Lundström, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt
herrar Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under XIX hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 57 och II: 66
samt med bifall till motionerna 1:352
och II: 439, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under XIX hemställa, alt riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 57
och II: 66 samt I: 352 och II: 439, samt -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

liga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad dessa reservanter anfört;

15) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Ragnar Bergh, Nestrup,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Cassel, Hansson
i Skegrie, Gustafsson i Skellefteå
och Källenius, vilka beträffande återbetalning
av egnahemslån i samband med
ägarbyte ansett att utskottet bort under
XX hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:57 och 11:66,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

16) beträffande räntesatsen för egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under XXI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:345 och 11:446 samt
med bifall till motionerna I: 58 och
11:65, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under XXI hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 345 och
II: 446 ävensom med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
dessa reservanter anfört;

17) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Nestrup, Lundström,
Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Hansson i
Skegrie och Gustafsson i Skellefteå,
vilka beträffande lån och bidrag till bostadsegnahem
i samband med ägarbyte
ansett att utskottet bort under XXII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:246 och 11:305
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

18) beträffande räntesatsen för tertiärlån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under XXIII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:345 och 11:446
samt med bifall till motionerna 1:58
och 11:65, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet bort
under XXIII hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 345
och 11:446 ävensom med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört;

19) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Ragnar Bergh, Nestrup,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Cassel, Hansson
i Skegrie, Gustafsson i Skellefteå
och Källenius, vilka beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid ansett
att utskottet bort under XXIV hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:352 och 11:439 samt 1:58
och 11:65, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 20)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius,
vilka ansett att utskottet bort under XXV
hemställa, att riksdagen måtte bifalla i
motionerna 1:58 och 11:65 framställt
yrkande om uttagande av en särskild
förvaltningsavgift;

21) beträffande ränta å återkrävda
tilläggslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under XXVI
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 352 och II: 439 samt med
bifall till motionerna 1:58 och 11:65,
samtliga motioner såvitt nu vore i frå -

ga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson.
Jacobsson, Nestrup, Lundström, Malmborg
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Hansson i Skegrie
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort under XXVI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:58 och 11:65 samt med bifall till
motionerna 1:352 och 11:439, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

22) beträffande anslag till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 7 a) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under XXX hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:58 och 11:65, 1:158 och
II: 237 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
135 000 000 kronor;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 7 b) betecknade reservationen
ansett att utskottet bort under XXX
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna 1:58 och 11:65, 1:158 och
II: 237 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 175 000 000
kronor;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka under förutsättning av
bifall till den med 7 c) betecknade reservationen
ansett att utskottet bort under
XXX hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 58 och II: 65, I: 158
och II: 237 ävensom med bifall till motionerna
I: 345 och II: 446, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 114 000 000
kronor;

23) beträffande anslag till bostadsrabatter a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 8) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under XXXI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 349 och II: 443 samt med
bifall till motionerna 1:58 och 11:65,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 103 000 000 kronor;

b) av herrar Thun, Herbert Larsson,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Johansson
i Norrköping och Kellgren, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 9 a) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under XXXI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:349 och 11:443
samt med avslag å motionerna 1:58
och 11:65, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bostadsrabatter för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
140 000 000 kronor;

c) av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande;

24) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med 11) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under XXXII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 58 och II: 65, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till viss
bostadsförbättringsverksamhet för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor;

25) beträffande bidrag till inrättande
av pensionärshem

a) av herrar Herbert Larsson, Jansson
i Kalix, Persson i Växjö och Johansson
i Norrköping, vilka ansett att utskottet
bort under XXXIII hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:160 och 11:236, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till inrättande
av pensionärshem för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 13 000 000 kronor; b)

av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande;

26) beträffande ramen för preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 19) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under XXXV hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:345 och 11:446 ävensom med bifall
till motionerna 1:58 och 11:65, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1960/61
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 830 000 000 kronor;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 19) betecknade reservationen

4—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ansett att viss del av utskottets yttrande
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka under förutsättning av
bifall till den med 1 c) betecknade reservationen
ansett att utskottet bort under
XXXV hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 58 och II: 65 samt I: 345 och
II: 446, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 835 000 000 kronor;

27) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 4 a) betecknade reservationen
ansett att utskottet beträffande avlöningsstat
för bostadsstyrelsen bort under
XLII hemställa, att riksdagen måtte

1 anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:58 och
II: 65, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen angiven
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 892 200 kronor;

28) beträffande avlöningsstat för
länsbostadsnämnderna

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 4 a) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under XLIV hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionen
11:436 samt med bifall till motionerna
1:58 och 11:65, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

I) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för länsbostadsnämn -

derna, att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1960/61;

II) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 076 800 kronor;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under
XLIV hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna 1:58 och 11:65 samt
med bifall till motionen 11:436, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

I) godkänna av dessa reservanter föreslagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1960/61;

II) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 659 800 kronor;

29) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande anslag till omkostnader för
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
ansett att utskottet bort under
XLV hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 58 och
11:65, såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 359 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 535 000
kronor;

30) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius,
vilka ansett att utskottet bort under
XLVI hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 58 och
II: 65, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till
1960 års bostadsräkning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
som vi nu har att behandla har ju
fogats inte mindre än ett 40-tal reservationer,
vilket onekligen är ett imponerande
antal. Många av reservationerna
berör detaljfrågor, om vilka, kan man
tycka, det borde kunnat gå att komma
överens. Om det funnits vilja till resonemang,
särskilt från socialdemokratiskt
håll, skulle antalet reservationer kunnat
nedbringas rätt kraftigt.

Några av reservationerna behandlar
detaljer inom bostadspolitiken, som vi
visserligen betraktar såsom viktiga men
som vi har diskuterat vid många tillfällen
tidigare. Jag anser därför, att jag
inte behöver uppehålla mig så mycket
vid dem. Det som synes mig mest angeläget
att debattera är det problem som
tas upp i den första reservationen, nämligen
det om bostadsbyggandets omfattning.
Den debatten kan ju gärna vidga
sig till att avse bostadspolitiken under
1960-talet.

Högerns och centerpartiets reservationer
beträffande bostadsbyggandets
omfattning präglas av en viss oro för
att det minimiprogram regeringen och
utskottsmajoriteten anslutit sig till är
för högt tilltaget. Centerpartisterna säger
klart ifrån, att de vill sänka minimiprograinmet
från 63 000 till 60 000 lägenheter.
Vad högern åsyftar med sitt
resonemang, som mest består av varningar,
är svårare att klargöra. Det heter
i högerns reservation bl. a. att anledning
för staten att föreskriva ett minimiprogram
förefinnes inte. Hur man
skall tolka detta, är litet oklart. Närmast
skulle det väl betyda, att högern vill, att
riksdagen över huvud taget inte skall
besluta något minimiprogram för bostadsbyggande.
Detta skulle alltså kunna
tolkas så, att riksdagen helt skulle
överlåta åt regeringen att i fråga om
bostadsbyggandets omfattning laga efter
läglighet. Detta förefaller oss innebära
alltför stora fullmakter åt en regering,
om vilken vi inte alltid har ansett, att
den skött bostadspolitiken riktigt.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi har ju nu ett bostadsbyggande på
mycket hög nivå, men detta beror
främst på konjunkturförändringen. Man
har velat dämpa arbetslösheten med ett
ökat bostadsbyggande.

Denna fråga togs upp i samband med
behandlingen av tilläggsstaten. Därvid
yttrade jag några ord om bostadsbyggandet
som ett konjunkturpolitiskt medel.
Jag framhöll då, att bostadsbyggandet
visserligen kan få varieras efter konjunkturväxlingen,
men att dessa variationer
bör hållas inom mycket små marginaler.
Vi vet att planering och projektering
av byggnadsföretag tar en lång
tid. Det innebär, att kraftiga växlingar i
bostadsbyggandets omfattning försvårat
planeringen inom byggnadsindustrien.

Vidare är att märka att arbetsmarknadspolitiken
bör arbeta med medel
som är lätta att hantera, alltså arbeten
som snabbt kan sättas i gång, när konjunkturen
går ned men som också
snabbt kan avvecklas vid en uppgång i
konjunkturen. Om man ställer det kravet
på de medel som arbetsmarknadspolitiken
skall arbeta med, kommer
man nog fram till det resultatet, att bostadsbyggandet
är ett ganska klumpigt
medel i konjunkturpolitiken.

Vi tror alltså att en kraftig minskning
nu av konjunkturpolitiska skäl inte bör
komma i fråga. Det är också en annan
sak som talar mot en kraftig minskning
av bostadsbyggandet, nämligen att vi
fortfarande har bostadsbrist. Det är rätt
svårt att siffermässigt ange bostadsbristen.
Vi hade 1959 320 000 anmälda på
bostadsförmedlingarna i hela landet,
men det kanske inte säger så mycket
om den verkliga bristen. 60 procent av
de anmälda hade egen lägenhet och
kunde alltså inte betraktas som bostadslösa.
Inte mindre än 118 000 hade emellertid
uppgivit att de saknade egen lägenhet.
Av dessa var 32 000 gifta med
barn, och det är onekligen en oroande
siffra. Jag har här en sammanställning
som gjorts av bostadsstyrelsen beträffande
den aktuella bristen. Tyvärr finns
dock inte Storstockholm och Göteborg

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med. Denna sammanställning visar någon
förbättring i jämförelse med 1959.
Detta gäller framför allt dem som saknar
egen lägenhet. Men förbättringen är
ingalunda särskilt betydelsefull.

Stockholms-Tidningen hade för någon
tid sedan ett reportage, vari redogjordes
för väntetiden i olika städer för att få
lägenhet, och detta säger kanske mer än
siffrorna beträffande antalet bostadssökande.
Enligt detta reportage är väntetiden
för två personer, som vill ha en
tvårumslägenhet, i Stockholm ungefär
ol/2 år, i Norrköping 7 till 8 år och i
Göteborg 4 till 5 år. Detta gäller då
framför allt dem som anmält sig därför
att de ämnar gifta sig. Detta är givetvis
en alltför lång väntetid. Så långt i förväg
planerar man inte gärna ett äktenskap.

Det är tydligt att vi gått in i 60-talet
med en betydande bostadsbrist på en
rad orter. När man diskuterar hur bostadsbyggandets
omfattning bör vara
för att motsvara efterfrågan, måste hänsyn
tas till vilka förändringar det kan
bli i bostadsefterfrågan under 1960-talet.
Det kan då genast fastslås, att förskjutningarna
i befolkningens ålderssammansättning
verkar i riktning mot
ökad efterfrågan på bostäder. Antalet
män i åldern mellan 20 och 24 år var
1950 230 232. År 1960 är siffran 237 000.
Under 1950-talet har det alltså varit en
svag ökning av denna åldersgrupp. Men
fram till 1965 blir ökningen mycket
kraftig. Då blir antalet män i den åldern
310 000, och ökningen fortsätter under
resten av 1960-talet för att 1970 vara
uppe i 319 000. Om man utgår från att
giftermålsfrekvensen i olika åldrar blir
oförändrad, innebär den förändrade ålderssammansättningen,
att antalet äktenskap
under 1960-talet kommer att
stiga från cirka 52 000 per år till 64 000.
Det innebär en ökning fram till 1970
med 23 procent.

Detta talar utan tvivel för att vi får en
ökad efterfrågan på bostäder. Många av
oss har nog hoppats, att inflyttningen

från landsbygden till städer och tätorter
skall bli mindre omfattande än
under 1950-talet, men vi får ingalunda
betrakta detta som säkert och kanske
inte ens som troligt. De förändringar
som kan väntas i vårt näringsliv på
grund av internationella överenskommelser
kan snarast komma att verka i
motsatt riktning. När man diskuterar
denna fråga gör man enligt min mening
klokt i att gå ut ifrån att inflyttningen
från landsbygden till städer och tätorter
under 1960-talet blir ungefär densamma
som den varit under 1950-talet.

Standardstegringen medför också
ökad efterfrågan på bostäder. Visserligen
efterfrågar man bara en lägenhet
för varje familj trots att standarden stiger,
men man vill ha större bostäder och
blir kanske mindre och mindre nöjd
med att bo i de dåliga lägenheter, som
i många fall finns i de osanerade centrala
stadsdelarna, vilket kommer att
sätta fart även på saneringen.

En obekant faktor i debatten om denna
fråga är naturligtvis hur staten kommer
att ställa sig till bostadssubventionerna.
Om de generella subventionerna
avskaffas brådstörtat, så att det blir en
chockhöjning av hyrorna, kan nog efterfrågan
nedbringas; i varje fall kan
efterfrågeökningen hållas tillbaka. Om
man räknar med en försiktig avveckling
av dem — vilket vi gör — kommer man
emellertid till slutsatsen, att efterfrågan
på bostäder under 1960-talet kommer
att öka. Detta innebär att om bostadsbyggandet
går ned till 60 000 lägenheter
eller något däröver kommer vi antagligen
att ha större bostadsbrist år
1970 än vi har i dag.

Nu invänder man, att vi inte kan
bygga flera bostäder än vi orkar med.
Herr Hedlunds bekanta skinnfäll, som
ju inte kan sträckas ut, kommer med
i bilden även i detta sammanhang. När
det gäller bostadsbyggandet har det
emellertid visat sig, att denna skinnfäll
är ganska tänjbar. Jag tror också, att
den som är mest pessimistisk beträffan -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

de våra möjligheter att klara ett bostadsbyggande
på hög nivå och liksom ger
bostadsbyggandet skulden för svårigheterna
på kapitalmarknaden, överskattar
både bostadsbyggandets roll i det samlade
investeringsprogrammet och den
verkan, som en mindre prutning av det
kan komma att få. Bostadsbyggandet under
efterkrigstiden har nämligen inte
alls brett ut sig på andra investeringars
bekostnad. Åren 1938—1939 var dess
andel av den totala bruttoinvesteringen
30,3 procent. År 1958 hade andelen gått
ned till 21,1 procent. I denna siffra ingår
även underhållet av bostäderna. Om
vi håller oss till nyproduktionen — det
är ju den man vill beskära — utgjorde
dess andel åren 1938—1939 cirka 23
procent, men denna har nu sjunkit till
16 procent av de samlade bruttoinvesteringarna.
Detta betyder, att om vi minskar
bostadsbyggandet med 10 procent
— vilket är en rätt kraftig minskning —
och sedan fördelar det investeringsutrymme,
som vi därmed frigjort, lika på
övriga investeringar, skulle dessa kunna
öka med ungefär 2 procent. Centerpartiets
förslag om en minskning av bostadsbyggandet
med 3 000 lägenheter i
flerfamiljshus innebär en minskad åtgång
av kapital för bostadsbyggandet
med ungefär 120 miljoner kronor per
år. Det är inte mera än 0,8 procent av
samtliga investeringar utanför bostadsbyggandet.

Dessa siffror har jag inte fört fram
för att bagatellisera problemet. Önskemålen
vad gäller investeringarna trängs
i ko — det vet vi — och problemet är
ingalunda lättlöst. Jag tror dock, att det
är nödvändigt att man har dessa uppgifter
i minnet, när man diskuterar denna
fråga. I annat fall ligger det nära till
hands att ge bostadsbyggandet alldeles
för stor del av skulden, då man talar
om knappheten på kapital, och att överskatta
verkningarna av mindre nedskärningar
av bostadsbyggandet. Det bar
bänt i debatten, att man bar nämnt
summan 3 miljarder kronor, vilket är

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det belopp man beräknar för det nvsparande
som kommer ut på kapitalmarknaden,
och mot detta belopp ställt ett
bostadsbyggande som också kräver ungefär
3 miljarder kronor. Därmed har
man velat göra gällande, att bostadsbyggandet
skulle ta alla de tillgångar
som finns på kapitalmarknaden. Detta
resonemang är dock snarare ägnat att
förvilla än att upplysa. Totalsparandet
är i själva verket 18—19 miljarder kronor.
Därav kommer ändå en rätt stor
del ut på kapitalmarknaden. Vi har
amorteringssparande och avskrivningssparande,
som visserligen — åtminstone
teoretiskt — svarar mot en värdeminskning
men som i alla fall står till förfogande
för nyinvesteringar. Det är också
felaktigt att ställa bostadsbyggandet i
skarp motsättning till näringslivets intressen.
När företagen investerar måste
de ha folk, och människorna behöver
bostäder. Den ökade rörlighet på arbetsmarknaden,
som vi talar så mycket om,
kan över huvud taget inte komma till
stånd, om vi inte har bostäder för människorna.

Om man däremot från en annan synpunkt
riktar kritik mot den förda politiken,
skall jag gärna instämma däri.
Den statliga bostadspolitiken, sådan den
varit utformad under efterkrigstiden,
har såvitt jag förstår lett till ett minskat
bostadssparande dels på grund av att
vi har haft lång amorteringstid och
dels emedan utformningen av räntesubventionerna
har motverkat lusten till
extra amorteringar. Härigenom har bostadssektorn
blivit vad jag skulle vilja
kalla mera tärande när det gäller kapital
än den var i slutet av 30-talet. Botemedlet
häremot är väl inte ett minskat
bostadsbyggande, utan tvärtom ett ökat
bostadssparande.

Om vi kan hålla bostadsbyggandet på
en hög nivå, låt mig säga i närheten
av 70 000 lägenheter, bör det finnas
hopp om att bostadsbristen undan för
undan skall kunna avvecklas på en rad
platser i landet. 1 den mån detta sker

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppstår emellertid ett nytt problem: vi
kan få en köparens marknad på bostadsområdet
och det kan bli nödvändigt att
bygga det slags lägenheter och de hustyper
som folk efterfrågar, därest de får
någon möjlighet att välja. Är det då troligt
att bostadsproduktionen i dag har
den inriktning beträffande lägenhetsstorlek
och hustyper att det bygges just
de bostäder som folk kommer att efterfråga
när de får något att säga till
om?

Frågan om lägenhetsstorlekarna har
ivrigt diskuterats under den senaste tiden.
Man har framhållit det glädjande
faktum att antalet tvårumslägenheter
minskat kraftigt under efterkrigstiden,
medan antalet lägenheter med fyra rum
och mera har ökat. Det ser emellertid ut
som om denna utveckling nu skulle brytas,
och man har t. o. m. talat om faran
för felinvesteringar på grund av att det
bygges för mycket tvårumslägenheter.
Även om det är beklagligt att antalet
mindre lägenheter ökar, så tror jag att
talet om felinvesteringar är överdrivet.
Stiger standarden för familjerna, så att
de börjar efterfråga större lägenheter,
stiger den även för ensamstående och
pensionärer, varvid efterfrågan från det
hållet i större utsträckning kommer att
rikta sig mot tvårumslägenheter. För
övrigt kommer, såvitt man kan förstå,
nybildade familjer utan barn att under
rätt lång tid framöver vilja ha tvårumslägenheter.

Över huvud taget kan vi inte tänka oss
att nu bygga för den efterfrågan som vi
hoppas skall komma om 10—20 år. När
folk börjar efterfråga större lägenheter,
bör det byggas sådana.

Ett annat problem, som är allvarligare
och som man har anledning att i detta
sammanhang begrunda, är frågan huruvida
det bygges de hustyper som folk
vill ha när de får större möjligheter att
välja. Flerfamiljshusen har dominerat
under efterkrigstiden. Under de senaste
åren har enfamiljshusen utgjort 27 å
28 procent av den totala byggnadsvoly -

men. I det avseendet ligger vi långt efter
jämförbara länder, med undantag
för Schweiz och Västtyskland. I Danmark
byggdes år 1955 44 procent egnahem,
i Nederländerna 61 procent och i
England 45 procent.

Det är kanske naturligt att flerfamiljshusen
dominerar i våra större städer,
men det är onekligen överraskande
att det byggs så mycket flerfamiljshus
även på mindre platser. Under åren
1955—1958 utgjorde tertiärbelånade bostadshus
inte mindre än 60 procent av
byggnadsvolymen i köpingarna. Även
i landskommunerna — man skulle ju
vänta att det där byggdes huvudsakligen
egnahem — uppfördes det under
dessa år ett stort antal flerfamiljshus.
Andelen utgjorde inte mindre än 38 procent.
Det förefaller som om nästan varje
tätort måste ha åtminstone ett högt
punkthus; annars får man mindervärdeskomplex.

Flera skäl talar för att efterfrågan på
egnahem kommer att öka under 60-talet.
Standardstegringen verkar obestridligen
i denna riktning. Bland dem som efterfrågar
egnahem har det under senare
år skett en viss förskjutning mot grupper
i något högre inkomstlägen än genomsnittsinkomsten
för industriarbetare.
Detta kan bero på att det har blivit
mindre vanligt än tidigare att klara en
del av kostnaderna för egnahemmet
genom en egen arbetsinsats och att det
därför i större utsträckning är folk med
något större resurser än vad en industriarbetare
har, som nu förvärvar egnahem.
Det är väl först när man anser sig ha
möjlighet att betala vad en trerumseller
fyrarumslägenhet kostar som förvärvandet
av egnahemmet inte känns
som någon större ekonomisk uppoffring.
Men det förhållandet, att grupper
med något högre inkomster nu alltmer
söker sig till egnahem eftersom man
anser sig ha råd med en något större
bostad, tyder på att det kommer i större
utsträckning i fortsättningen att efterfrågas
villor eller radhus. När stan -

Onsdagen den C april 1960 fm.

Nr 12

darden stiger, så att tre- och fyrarumslägenheter
blir åtkomliga för människor
med en inkomst som ligger vid genomsnittet
för industriarbetare, kommer
med all säkerhet efterfrågan efter småhus
att öka också från det hållet. Bilen
och femdagarsveckan bör verka i samma
riktning.

Det är nog risk för att en del större hyreshus
i samhällenas utkanter blir svåra
att hyra ut, när bostadsbristen börjar
avvecklas och vi får en köparens
marknad i fråga om bostäder. Att här
uppstår förlustrisker är lätt att förutse,
och det blir främst staten som får ta
dessa risker. Därför borde det också
vara i statens intresse att stimulera
kommunerna att beakta detta vid uppgörande
av stadsplaner så att det finns
exploateringsfärdiga tomter också för
mindre hustyper. Det finns på detta
område ett visst motstånd hos kommunerna,
tv det behövs större investeringar
i t. ex. gator, vatten och avlopp för
byggande av egna hem, och dessutom
utövas nog i många fall också ett visst
tryck från dem som sköter om det s. k.
allmännyttiga bostadsbyggandet. Ett bra
sätt att hos kommunerna vrida över intresset
från de s. k. allmännyttiga företagen
till småhusbyggande vore nog att
följa bostadspolitiska utredningens förslag
att sänka lånegränsen för allmännyttiga
företag från 100 till 97 procent.
Vi har en reservation om detta, tillsammans
med centerpartiet och högern. Jag
tror att kammaren gör klokt i att ta den
reservationen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga socialministern, som nu sitter och
lyssnar, vad socialministern tänker göra
åt den saken, att det myckna hyreshusbyggandet
i mindre städer och tätorter
såsom jag befarar kan komma att visa
sig vara felinvesteringar som innebär
förluster för statsverket. Det är väl inte
rimligt att staten skall låta det fortgå så
utan att vidta åtgärder.

Beträffande våra övriga reservationer
skall jag fatta mig kort.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi har ju anslutit oss till tanken att
avvecklingen av de generella subventionerna
bör fullföljas. Det ligger ju
i och för sig något oformligt i att lägga
ut stora summor på konsumtionsstimulerande
subventioner för en vara som
det råder betydande brist på. När det
står över 300 000 människor i bostadskö
bör det ju vara större anledning att
söka tillfredsställa efterfrågan än att
stimulera den. Vi tror emellertid att
denna avveckling inte bör ske så brådstörtat,
att det blir chockartade hyreshöjningar
av den anledningen.

Vi har beträffande räntegarantierna
följt besparingsutredningens förslag,
som förefaller väl avvägt men som tyvärr
har övergivits av de flesta. Vi beklagar
att socialministern inte har tagit
mod till sig och följt utredningens
förslag på denna punkt. Det var väl inte
så utformat att det skulle drabba nyproduktionen.
Det gäller icke fastigheter
som påbörjats efter den 1 januari 1958,
och det skulle alltså ha bidragit till att
minska den hyresklyfta som onekligen
har uppstått just i den skarven. En sådan
åtgärd skulle förmodligen leda till
protester från det stora antalet yrkesbostadspolitiker
som nuvarande former
för bostadsförvaltningen har skapat,
men det kan inte hjälpas.

Ännu underligare tycker jag det är
att socialministern föreslår att kapitalsubventionen
till egnahem skall upphöra
att utgå — ett förslag som vi tillstyrker
— men ändå icke följer besparingsutredningens
förslag beträffande
subventioner till äldre egnahem. Utredningens
förslag på den punkten var
ju att de räntefria stående delarna av
egnahemslån som beviljades under åren
1948—1953 skulle förräntas och amorteras
till halva beloppet. Utredningen
menade nog att om man upphörde med
kapitalsubventioner till nyproduktionen
av egnahem och om man ville ha någon
grad av rättvisa i bostadspolitiken, så
måste man samtidigt återkräva åtminstone
en del av de tidigare beviljade

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

subventionerna. Dessa äldre egnahem
är ju uppförda till något lägre byggnadskostnader.
De har dessutom den
stora fördelen, att egnahemslåneräntan
är bunden till 3 procent under lånets
hela löptid medan däremot nyproduktionen
får betala 4 procent.

När vi nu av statsfinansiella skäl anser
oss böra upphöra med kapitalsubventionen
till nya enfamiljshus, så förefaller
det nog självklart att vi måste
ta utredningens förslag även beträffande
de äldre husen. Annars blir behandlingen
av dem som byggt egnahem tidigare
och de som bygger nu alltför olika.
Jag skulle därför vilja fråga socialministern
vilka skäl det kan vara som
har kommit honom att ta denna besynnerliga
ståndpunkt.

Samma fråga skulle väl också kunna
ställas till centerpartiet, som har tillstyrkt
regeringens förslag om att avskaffa
kapitalsubventionerna för egnahem
och som dessutom har en motion
med begäran om räntehöjning för hela
kapitalet till egnahem med en halv procent,
vilket såvitt jag förstår innebär en
fördyring för egnahemmen med cirka
250 kronor. Centerpartiet har alltså vad
beträffar nyproduktionen gått längre än
vad socialministern och vi har gjort.
Nu har emellertid centerpartiet föreslagit
en rätt kraftig höjning av bottenlåneräntorna
för de årsgrupper egnahem
som det här gäller, en höjning som
förmodligen kommer att bli dyrare för
egnahemmen än de återkrav vi har föreslagit.
Det är klart att frågan om hur
dessa pengar tas in inte har större
betydelse.

En sak som herr Hansson i Skegrie
nog skall passa på att förklara hör samman
med centerpartiets ställning till kapitalsubventionerna.
Centerpartiet har
i en partimotion tillstyrkt regeringens
förslag att avskaffa kapitalsubventioner
för egnahem. Härtill fogar motionärerna
ett förslag om att höja räntan, som
jag nyss sade. Detta hindrar inte att
det har framlagts ett motionspar av

nio centerpartister i andra kammaren
och halva centerpartiets riksdagsgrupp
i första kammaren. I dessa motioner
yrkas såvitt jag förstår avslag på partimotionen
i denna del. Detta kan onekligen
tolkas på olika sätt, och jag tror att
herr Hansson i Skegrie gör klokt i att
lära oss hur vi skall tolka saken.

En annan fråga jag vill ställa till socialministern
innan jag slutar gäller
övergången till kreditgarantier. I en
interpellationsdebatt i höstas yttrade socialministern
i en replik till mig på tal
om kreditgarantier, att han alltid varit
mycket intresserad av dessa. Nu skulle
vi bra gärna vilja veta vilka yttringar
detta intresse kan ha tagit sig sedan socialministern
tillträdde sin befattning.
Det har nämligen i detta avseende demonstrerats
rikligt intresse från alla
håll, men det har ingenting skett. Vi
tycker nog det kan vara på tiden att någonting
börjar ske.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Jacobsson m. fl. samt de med
nr 2, 4 b, 15, 17, 19 och 21 b betecknade
reservationerna av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Genom att späcka bostadspolitiken
med ett myller av termer
och begrepp har det lyckats oss
att göra denna politik till något av ett
mysteriespel, så komplicerat och invecklat,
att endast några få invigda
kan våga hysa några egna åsikter om
politiken i fråga — och långt färre vågar
uttala dem. Bostadspolitiken har
på det sättet kommit att bli något av
en specialisternas politik, där samma
lilla krets på ett —- det är jag övertygad
om — ganska tröttande sätt år från
år återkommer och försöker blända
kammaren med kaskader av räntesatser,
anknutna till myriader av olika lånekategorier.
Detta är, ärade kammarledamöter,
definitivt olyckligt, ty det

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

gör bostadspolitiken till någonting alldeles
för sig, någonting vid sidan av
politiken i dess helhet.

Resultatet av denna specialställning
kommer till synes om vi studerar det
föreliggande utskottsutlåtandet, där majoriteten
på sidan 37 har att ta ställning
till bostadsbyggandets storlek. Majoriteten
gör detta så att säga i lufttomt
rum utan att på något vis sätta in bostadsbyggandet
i dess allmänna ekonomiska
sammanhang. Bostadsbyggandet
fastställes till minimum 63 000 lägenheter
—• enligt vad departementschefen
sagt — och utskottet antyder inte med
en rad de finansiella konsekvenserna
av ett så omfattande byggande. Man antyder
inte heller på något sätt att härmed
ett mycket betydelsefullt val blivit
träffat mellan olika investeringsändamål,
ett val som innebär att ett enda
ändamål — bostadsbyggandet — blir
prioriterat framför alla andra och att
de andra behoven därmed kan komma
att i viss mån sättas i strykklass.

Låt oss, herr talman, ett ögonblick
först se på finansieringssituationen.
För att bygga hus behöver man många
ting. Man behöver tomter, material och
arbetskraft. Allt detta har utskottsmajoriteten
haft fullt klart för sig. Dessutom
behöver man emellertid pengar,
och detta har, märkvärdigt nog, samma
majoritet aldrig kommit att tänka
på — åtminstone har dess tankemödor
icke avsatt något synligt spår i utskottsutlåtandet.

Först och främst behövs det pengar
under själva byggnadstiden. Det behövs
byggnadskreditiv. Dessa pengar måste
byggherren — vem han nu kan vara -—
låna i affärsbankerna. När det gäller
egnahemmen måste lån göras i sparbankerna.
Kommer det att finnas tillräckligt
med pengar för detta ändamål?
Ja, det beror ju helt och hållet
på hur det går med avlyftningen av
redan utlämnade kreditiv.

Hur stora kreditiv är nu utlämnade?
Detta får man inte veta av utskottsut -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

låtandet. Man kan dock se efter i statistiken.
Man finner då att byggnadskreditiv
för närvarande står ute för
inte mindre än 1 800 miljoner kronor.
Detta är i och för sig inte någon orimlig
eller ovanligt stor siffra, men det
är dock 1 800 miljoner. Dessa kreditiv
skall, i den stund husen blir färdiga,
förvandlas till långa lån, som tas i hypoteksinstitutionerna,
i posten, försäkringsbolagen
och sparbankerna. Går
inte denna avlyftning programenligt,
utan fastnar den, då vållas i första hand
byggherrarna och i andra hand hyresgästerna
stora extra kostnader. Vidare
får affärsbankerna inte tillbaka sina
byggnadskreditiv. De blir då urståndsatta
att lämna ut nya byggnadskreditiv
vilket innebär att bostadsbyggandet
under en kortare eller längre tid
stoppas upp.

En av förutsättningarna för nyproduktion
av den omfattning som utskottet
tänkt sig är alltså, att kapitalmarknadens
institutioner får möjlighet att
överta lånen i den takt som husen blir
färdiga. Kommer detta att bli möjligt
under det budgetår som nu ligger framför
oss? Det vet vi ganska litet om. Hypoteksinstitutionerna
har ju inte själva
några pengar utan är hänvisade att skaffa
medel genom att sälja obligationer
ute på marknaden. Hypoteksinstitutionernas
största kunder är försäkringsbolagen.
Nu har emellertid staten själv
nyss gått ut på marknaden med ett 5,5-procentigt obligationslån. På detta lån
har tecknats för 1 100 miljoner kronor.
Jag kritiserar inte den åtgärden, den
var säkerligen mycket förnuftig. Men
resultatet är att efter den rensopning
som skett finns det inte några stora
pengar kvar att placera. Försäkringsbolagens
pengar i form av premier som
beräknas flyta in är placerade för lång
tid framåt. Det finns inget stort placeringsbehov,
och därmed uppstår mycket
stora besvärligheten för liypoteksinstitutionerna
den dag dessa kommer

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ut på marknaden för att sälja sina obligationer.

Det heter i utskottsmajoritetens skrivning
att vi såvitt möjligt skall bibehålla
bostadsbyggandet på samma nivå
som förra året. Ja visst skall vi det. Det
finns inte ett uns av oenighet omkring
den saken. Bostadsbristen är fortfarande
på många håll ett samhällsont av
det mest allvarliga slag. Men frågan
gäller: Vad är möjligt? Var går gränsen
för vad vi möjligen kan göra? Det
är alltså inte bara fråga om vad vi vill
göra utan också fråga om vad vi orkar
med. Vi högerreservanter skulle vilja
uttrycka vår mening ungefär så här:
Vi skall bygga så många bostäder som
möjligt, vi skall göra det genom att
stimulera bostadssparandet och genom
att pressa ned kostnaderna per byggd
lägenhet, men — här kommer inskränkningen
— vi kan och vi skall inte bygga
bostäder med inflationspengar. Vi
kan och vi skall inte bygga bostäder
i sådan takt, att näringslivets investeringsbehov
på ett orimligt sätt blir åsidosatta.

Visst är det riktigt som utskottsmajoriteten
säger att exportindustrien behöver
bostäder till sina anställda, men
både exportindustrien och hemmaindustrien
behöver också pengar till nya
maskiner och nyanläggningar. Hur blir
det eljest möjligt för vårt land att hävda
sin ställning på de nya stora marknaderna?
Hur blir det möjligt för oss
att genomföra den rationalisering och
den genomgripande omställning av vår
industri och vårt näringsliv över huvud
taget, som vi inte kan komma ifrån i det
nya läget utan som blir en tvingande
nödvändighet?

Så ett par ord om tillgång och efterfrågan
på sparmedel inom den s. k.
Iånga marknaden.

Det nysparande som ställts till kapitalmarknadens
förfogande har en
storleksordning i närheten av 3 000 miljoner
kronor om året. Av dessa
3 000 miljoner behöver staten för sin

egen budget cirka 1 000 miljoner, men
sedan behöver staten för sin medverkan
i bostadsbyggandet också någonting
i storleksordningen 1 000 miljoner
kronor. Därmed är alltså 2 000 miljoner
disponerade. Sedan skall det vara
bottenlån och sekundärlån till alla de
bostäder som vi vill uppföra. Räknar vi
med 63 000 lägenheter går det för detta
ändamål åt bortåt 2 000 miljoner. Summerar
vi alltså ihop efterfrågan kommer
siffran att ligga någonstans mellan
3 500 miljoner och 4 000 miljoner. Säg
att det är 3,5—4 tusen miljoner som
skall konkurrra om 3 000 miljoner. Det
går inte ihop, utan staten måste låna
i affärsbankerna och i viss mån även
i riksbanken.

Man är redan nu i den situationen
att affärsbankernas likvida tillgångar,
som framför allt är placerade i statspapper,
utgör närmare 50 procent av
den inlåning som står till förfogande.
Längre kan man knappast komma. Vid
en prioritering in absurdum för statliga
lån och för bostadslån blir industrien,
liten eller stor, hantverket, jordbruket,
handeln och kommunerna utan
krediter.

Detta, ärade kammarledamöter, är
den bistra verkligheten, den sanning
som utskottsmajoriteten borde ha talat
om för er. Uppgifterna har stått till förfogande,
men majoriteten resonerar på
det här sättet: Det är riksdagen som
suveränt dikterar bostadsbyggandets
storlek. Sedan får riksbanken rätta sig
därefter och ordna penningfrågorna
bäst den kan. Men problemet, herr talman,
är om man inte genom att gå
fram på det sättet ställer riksbanken
inför en uppgift som i själva verket
är olöslig.

Låt mig sedan gå över till ett annat
ämne, som vi heller inte kunnat bli
riktigt eniga om. Det gäller, jag höll på
att säga, de gamla kära generella bostadssubventionerna
som vi har talat
om så många gånger förr. Man trodde
att vi så småningom hade nått fram

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

till en överenskommelse på denna
punkt. I direktiven för bostadssociala
utredningen som i december 1955 gavs
av socialministern, herr Ericsson i Kinna,
sades att ekonomiska insatser från
det allmännas sida av generell karaktär
i syfte att mera allmänt påverka
relationerna mellan hyror och inkomster
borde få stå tillbaka och ge vika
för åtgärder som avser att förhjälpa
hushåll med små ekonomiska resurser
till en godtagbar bostad. Alla, regeringen
inberäknad, har varit ense och är
kanske fortfarande i princip ense om
den saken. Jag skall också gärna erkänna
att ett viktigt steg har tagits detta
år genom borttagandet av de räntefria
stående delarna av egnahemslånen.

Jag vill passa på att betyga min aktning
för socialministerns mod och beslutsamhet
på den punkten. Men fortfarande
återstår en utomordentligt omfattande
och stigande subventionering
av räntorna, en subventionering som
med stigande allmän räntenivå blir
alltmer kostsam och som kommer att
bli skattebetalarna övermäktig. Det
verkligt stora hålet i portmonnän är
räntegarantien. Räntegarantien innebär
som bekant enligt propositionen och
utskottsmajoritetens utlåtande, att staten
garanterar att räntan på bottenlånen
i de nya hus som skall byggas
framöver inte skall kosta dem som bor
i husen mer än 3,5 procent. För närvarande
betingar sådana lån — om de
är obundna, och det är de flesta -— en
kostnad på 6 procent. De som bor i
huset skulle alltså betala 3,5 procent,
och de som inte bor i huset skulle betala
2,5 procent. För en ny årgång på
cirka 60 000 lägenheter går det åt 2 000
miljoner i bottenlån och sekundärlån.
Den ränta som skattebetalarna med det
här systemet får lov att betala går alltså,
om jag räknar lågt, till 45 miljoner
per år. Lägg märke till att det är 45
nya miljoner för varje ny årgång! Kostnaderna
stiger alltså, under förutsättning
av oförändrat ränteläge, med 45

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

miljoner varje år. För tio år sedan,
när man började det här, kostade det
400 000 kronor; på nästa års budget
kommer det att kosta inte mindre än
195 miljoner. De ärade kammarledamöterna
torde själva kunna räkna ut vad
kostnaderna under förutsättning av
oförändrade räntesatser blir om tio år.

Ingen finansminister i världen eller
åtminstone ingen i Sverige kan gå i
land med detta i längden. Vi högerreservanter
har föreslagit, att tröskeln
för räntegarantien när det gäller de
nya husen skall höjas från 3,5 till 4,5
procent. Vi bibehåller alltså det skydd
mot tillfälligt höga räntor som var meningen
med räntegarantien, men vi håller
subventioneringen, som inte alls
var avsedd, inom något så när rimliga
gränser.

Till sist bara ett par ord om räntesättningen
för de statliga lånen! Staten
måste nu betala — såsom vi har sett
de senaste dagarna — 5,5 procent i ränta
för att få fram pengar till sin långivning
bl. a. till bostadsbyggandet. Sedan
staten har betalat 5,5 procent för
att få pengarna, lånar staten ut sagda
pengar och skall enligt propositionen
ta 4 procents ränta. Mellanskillnaden,
1,5 procent, skall skattebetalarna få betala
förutom naturligtvis alla risker och
alla kostnader.

Vi har inte velat vara med om detta,
men våra anspråk är sannerligen ganska
måttliga. Beträffande flerfamiljshusens
tertiärlån upp till 85 procent har
vi föreslagit, att staten för sin utlåning
skall ta precis samma ränta som den
själv får betala, d. v. s. 5,5 procent. Det
innebär att låntagaren får mycket billigare
pengar än om han skulle ta så
högt liggande lån på den fria marknaden
utan statens hjälp. När det gäller
egnahemmen går vi ännu längre och
föreslår en ränta som ligger en halv
procent under vad staten själv får betala.

Jag skall, herr talman, stanna vid
detta och avstå från att utveckla skälen

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till att vi nu liksom förra året föreslår,
att man utan ytterligare dröjsmål skall
sluta upp med den statliga långivningen
och gå över till ett kreditgarantisystem.
Jag skall inte heller ta upp tiden
med att motivera alla de andra reservationerna,
som ju är en följd av
vårt principiella ställningstagande —
allt det där är ju väl känt från tidigare
debatter i ämnet.

Jag ber alltså att på en gång få yrka
bifall till alla de reservationer till
utskottets utlåtande där herr Ragnar
Berghs och mitt namn förekommer.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
började med att säga, att frågan
om bostadsbyggandets omfattning är den
fråga som kommer att prägla 1960-talets
bostadspolitik. Jag vill inte bestrida
att så kan vara fallet, men det finns
en annan fråga som nog också bör tas
upp till ordentlig prövning under 1960-talet, nämligen hur man skall ge bostadspolitiken
en mera social karaktär
än den i dag har. Bostadspolitiken håller
nämligen på att mer och med förlora
sin sociala karaktär.

När man diskuterar bostadspolitiken
träffar man på en hel del avvägningsfrågor,
t. ex. hur man lämpligast och
riktigast skall fördela kapitalresurserna
med tanke på bostadsbyggandets
krav och näringslivets pretentioner på
kapital eller vilken hänsyn man skall
ta till kraven från dem som står i bostadsköerna
och från dem som nödgas
anlita sjukvården eller vill utnyttja undervisningskapaciteten,
etc. Dessa avvägningsfrågor
kommer man inte ifrån,
utan man måste väga dem mot varandra.
En annan fråga är huruvida stödet till
bostadsanskaffning verkligen kommer
dem till handa som bäst behöver det och
kommer dem till handa i tillräcklig utsträckning.

Att vi från centerpartiet är kritiska
mot den nuvarande bostadspolitiska

orienteringen beror på att vi anser att
det inte sker en riktig avvägning mellan
kapitalinvesteringarna för bostadsbyggande
och för näringslivet. Vi anser
heller inte att det är en rättvis fördelning,
så att de som har mest behov av
statlig hjälp för anskaffande av bostad
får stöd i tillräcklig utsträckning. Enligt
vår mening har vi tvärtom betänkligt
avlägsnat oss från det ursprungliga
syftet med bostadspolitiken, nämligen
att den skulle vara ett led i den sociala
välfärdspolitiken. Om man betraktar bostadspolitiken
som en del av socialpolitiken,
så gäller samma skäl för att hjälpa
folk att anskaffa en god bostad som
för vilken åtgärd på det sociala området
som helst, sjukvård, ålderdomsförsörjning,
arbetslöshetsförsörjning etc. Vi
har emellertid kommit till den uppfattningen,
att bostadspolitiken inte bör
fortsätta med den inriktning den har nu
utan bör förändras.

När denna fråga behandlades i utskottet
nämndes att omsättningsskatten
har fördyrat t. ex. egnahemmen med
1 200—1 300 kronor. Det är kanske med
hänsyn till ansvaret för den fördyringen
av bostadskostnaderna som utskottsmajoriteten
inte vill vara med om en
längre gående minskning av de generella
subventionerna. Men det är genom
såväl fördyringar på detta sätt som
andra fördyringar av anskaffningskostnaderna
som man ytterligare förstorar
orättvisan gentemot de mindre inkomsttagarna,
som redan förut haft svårt att
tävla med de välsituerade om de statliga
bidragen på detta område. Och den
orättvisan kommer att fortsätta så länge
man inte vidtar åtgärder, som kan förbättra
de inkomstsvaga bostadssökandenas
ställning.

Om en person är tillräckligt förmögen
och har tillräckligt stora inkomster, är
han nu utan vidare väl meriterad för
att erhålla detta statliga stöd till anskaffande
av en bostad. Om han i stället är
mindre välsituerad, har relativt måttliga
eller små inkomster, så bedöms han

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

ibland såsom varande icke kreditvärdig
och kan fördenskull nekas stödet till
anskaffande av bostad, även om för
honom detta stöd ur sociala synpunkter
skulle vara mycket berättigat. Ja, det
händer ju till och med nu att folk som
har möjlighet därtill låter sina egna
pengar stå kvar i annan placering med
en högre ränta men lånar pengar till sitt
bostadsbygge, för vilket staten över
skatterna betalar en del av räntan. Därtill
kommer också, att tillämpningen av
bostadspolitiken har blivit sådan, att
många verkligt hjälpbehövande människor
utestängs därför att vissa förutsättningar
skall fyllas för lånens beviljande.

Det uttalande, som riksdagen gjorde
1953, är ännu inte fullt genomfört i den
utsträckning som jag tror de som skrev
det åsyftade. Det händer t. ex. att mindre
företagare, som har investerat i sitt
företag för att göra detta produktionskraftigt
och som därför har utnyttjat inteckningssäkerheterna
i ganska hög
grad, kan avstängas från ett bostadslån
av det skälet, att det inte finns utrymme
för inteckningssäkerhet. Deras sociala
behov får vara hur stort som helst. Man
sätter för lånets erhållande in en annan
förutsättning, som egentligen inte borde
få förekomma. En jordbrukare, som är
företagare, bedömes på samma sätt. Därtill
kommer att han är beroende av huruvida
lantbruksnämnden anser hans
jordbruk vara bärkraftigt för framtiden.
Även om det är en ung människa
får hans sociala bostadsbehov vara hur
stort som helst — om hans jordbruk
bedöms som icke bärkraftigt har han
mycket svårt att erhålla det statliga stödet
till en ny bostad. En skogsarbetare,
som har ett arbete ute i ett skogsområde,
kan ofta nekas därför att man säger att
huset inte blir kreditvärdigt om det
byggs på den avsedda platsen. Vill han
flytta 5 eller 6 kilometer till närmaste
tätort, kan han däremot få lån.

Det är klart att man här får ta vissa
hänsyn, men jag nämner dessa exempel

Nr 12

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för att stödja mitt tidigare påstående att
vi ganska betänkligt avlägsnat oss från
det sociala momentet. Det är dessa uppenbara
orättvisor i den nuvarande bostadspolitiken,
där den sociala idé, som
en gång var vägledande för den statliga
verksamheten, håller på att urholkas,
som gjort att vi från centerpartiet
har begärt nya riktlinjer för bostadspolitiken.
Vårt krav är, att samtidigt som
de generella subventionerna successivt
avvecklas skall bidragsgivningen i högre
grad givas en social inriktning. Detta
bör kunna ske genom inkomstprövning.
Då kan man hjälpa dem som verkligen
behöver hjälp.

Vi anser också att ett kortvarigt initialstöd
bör kunna givas i starten av en
bostadsanskaffning, och vi är heller inte
främmande för kapitalsubventioner för
egnahem åt dem som ur sociala synpunkter
kan bedömas vara i stort behov
därav.

Herr Gustafsson i Skellefteå ställde
här en direkt fråga till mig. Han var
angelägen om att få svar på huruvida
den motion av ett flertal centerpartister,
som väckts både här och i första
kammaren, inte i själva verket innebär
avslag på vår partimotion. Men herr
Gustafsson kan ju bara se på motionernas
nummer. Förstakammarmotionen
har nr 25 och partimotionen nr 345.
Den först avlämnade motionen kan ju
knappast säges var avslag på en senare
väckt motion. Vi har för övrigt fri motionsrätt
i vårt parti, och det förmodar
jag att också herr Gustafsson har i sitt
parti.

Men motionerna är lika i så måtto,
att vi i båda beklagar den belastning,
som de mindre inkomsttagarna får vidkännas,
när de inte får några kapitalsubventioner
till egnahem. Jag är tacksam
för att herr Gustafsson tog upp den
frågan, ty vi betraktar det från vårt
håll som eu betydande uppoffring att
ha nödgats gå med på departementschefens
krav att frånta egnahemsbyggarna
dessa 4 000 kronor. Vi beklagar att vårt

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

statsfinansiella läge har tvingat oss att
göra en sådan nedskärning. I vår partimotion
har vi emellertid sagt, att vi inte
är främmande för tanken på ett inkomstprövat
kapitalstöd åt egnahemsbyggarna.
Om herr Gustafsson i Skellefteå inte
förstår förhållandet mellan dessa båda
motioner, så beror det väl på något annat
än herr Gustafssons förmåga att läsa
innantill.

Vi har intagit vår ståndpunkt för att
om möjligt bereda plats för en mera socialt
inriktad bostadspolitik. Att det
har följt en mängd orättvisor i de generella
bostadssubventionernas spår ser
man genom fingrarna med. Det beror
måhända på att motivet för i varje fall
bostadsbyggandets omfattning numera
är ett annat än det ursprungliga, nämligen
att genom bostadsbyggande vidmakthålla
en god sysselsättning på detta
och andra områden, som är beroende av
bostadsbyggnationen.

Vi har ofta från denna plats framhållit,
att vi vänder oss emot privilegieringen
av krediterna för bostadsbyggande.
Om näringslivet i stället får tävla om
krediterna på lika villkor, så är det möjligt
att byggnationen inom näringslivet
skulle kompensera det minskade bostadsbyggandet.
Då får vi också en mera
produktionsbefrämjande byggenskap
än den konsumtionsinriktade som bostadsbyggandet
är. Nu försvåras näringslivets
investeringar samtidigt som
vi bygger mer bostäder än någonsin,
trots att arbetsmarknaden åtminstone
för dagen är ganska god.

Med hänsyn till att bostadsmarknaden
väl nu börjar lättas och en del avsättningssvårigheter
t. o. m. börjar förmärkas
på vissa orter, kan det enligt vår
mening vara på tiden att dämpa takten
i bostadsbyggandet. I det syftet har vi
begärt att minimiprogrammet skall sättas
till 60 000 i stället för 63 000 lägenheter.
Härigenom menar vi att åtminstone
150 miljoner kronor bör kunna lösgöras
på kapitalmarknaden för att till -

mötesgå andra kreditanspråk, framför
allt då anspråken från näringslivet.

För en tid sedan debatterade vi här
de omställnings- och anpassningsproblem,
som kan möta näringslivet i samband
med det utvidgade frihandelsområdet.
Dessa svårigheter är i mycket stor
utsträckning ett kapitalproblem. Vi har
ju för närvarande vissa kreditrestriktioner
när det gäller näringslivets kapitalbehov.
Men den nedskärning som vi vill
göra i bostadsproduktionen menar vi
bör kunna innebära ett lättande av kreditförsörjningen
för näringslivet.

I likhet med herr Gustafsson i Skellefteå
vill jag sedan också säga några
ord om småhusbyggandet. Enligt vår
mening upptar småhusbyggandet i procent
räknat en för liten del av antalet
färdigställda lägenheter. Det vore därför
skäl i att försöka uppmuntra byggandet
av småhus. Jag skall emellertid
inte utveckla den frågan närmare;
jag har där samma uppfattning som
herr Gustafsson i Skellefteå. Vi har också
en genmensam reservation på den
punkten, där vi framhåller att det i
mycket hög grad är ett kommunalt intresse
att se till att tomtmark iordningställes
och alla de anordningar vidtages,
som sedan gör det möjligt att belåna
de på sådan mark uppförda fastigheterna.
Det skall med glädje noteras, att
många kommuner är så pass framsynta
att de har börjat föra en sådan tomtpolitik.

Utan att vilja underskatta bostadsköernas
storlek — det är ingen tvekan om
att det i dem finns många som verkligen
behöver en bättre bostad — så tror jag
ändå att köernas storlek knappast motiverar
det sociala patos, varmed behovet
av bostadsbyggandets omfattning nu
framhålles. Vi har ju tidigare krävt, och
vi har återupprepat kravet nu, att en
kreditgaranti bör införas i stället för
den statliga långivningen. Det skulle
såvitt vi kan se underlätta statens finansiella
engagemang och minska admi -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

nistrationen, göra denna enklare, billigare
o. s. v.

Vi har krävt ett ganska kraftigt tag
då det gäller att ta bort subventionerna
på kreditgarantiernas område. Vårt
krav att de äldsta subventionerna helt
skall tas bort grundar sig på den ojämnhet
i bostadskostnader, som råder mellan
1940-talshusen och de som byggs
nu, en ojämnhet som inflationen åstadkommit.
Enligt besparingsutredningens
siffror var kapitalkostnaderna 1945 ungefär
18 kronor per kvadratmeter, men
1959 var de 27 kronor. Det innebär ju
en betydande skillnad i fråga om bostadskostnaderna.
Vill man utjämna denna
hyressplittring får man gå den väg
vi har rekommenderat.

Man får ofta höra talas om att det är
de kraftigt ökade byggnadskostnaderna
som motiverar bibehållna eller ökade
subventioner. Jag skall för min del inte
förneka att byggande är en av de dyraste
investeringar man kan göra. När bostadsbyggandet
är subventionerat borde
åtminstone detta vara billigare än annan
byggenskap, men så är ingalunda fallet.
Ibland frestas man tro, att de generella
subventionerna till stor del försvinner
på vägen till den färdiga bostaden. Ser
man emellertid bostadskostnaderna i
relation till lönestegringarna, finner
man att bostadskostnaderna sedan 1945
stigit med ungefär 63 procent, under
det att timförtjänsten inom egentlig industri
stigit med 197 procent. Gentemot
inkomstförbättringarna har alltså bostadskostnaderna
snarare sjunkit än stigit.
Man har med andra ord i dag bättre
råd att betala sin bostadskostnad själv
än man hade för 15 år sedan.

Det finns därför ingen saklig motivering
för att man för alla människor, oavsett
deras inkomst- och förmögenhetsställning,
just skall subventionera bostadskostnaderna.
Man kunde med samma
fog subventionera vilka detaljer som
helst i deras hushållsbudget. Men vi har
lyckats bibringa det svenska folket den
uppfattningen, att det just är bostaden

Nr 12

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som det skall vara en samhällets plikt
att subventionera och sörja för, även om
de egna resurserna räcker till för att
skaffa bostad. Det höga procenttal den
statliga långivningen utgör — ungefär
95 procent av allt bostadsbyggande sker
numera med statligt engagemang — talar
ju som jag sade för att vi har lyckats
bibringa folk den uppfattningen, att
man inte skall klara bostaden själv även
om man kan det, utan man skall välja
vägen över de statliga subventionerna.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre. Jag ber med detta att få
vika bifall till alla de reservationer som
avgivits av herr Ivar Johansson m. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag skall instämma med
herr Cassel på en enda punkt, nämligen
när han säger att bostadspolitiken stundom
görs till ett mysteriespel med myriader
av termer. Jag tycker att det ligger
någonting i det, och själv föll han
sedermera i sitt anförande för just denna
frestelse att göra det till ett mysteriespel.
Skälet härför är, att alla de termer
som finns gör det svårt att enkelt
och lättfattligt klargöra vad bostadspolitiken
innebär.

Herr talman! Jag skall göra ett försök,
men det är möjligt att herr Cassel
efteråt kommer att förebrå mig för att
jag i likhet med honom inte heller kan
göra det så enkelt och lättfattligt som vi
båda önskar.

Till det utskottsutlåtande, som vi nu
behandlar, är fogade inte mindre än
48 reservationer, vilket även herr Gustafsson
i Skellefteå påpekade. Av dem
svarar den borgerliga oppositionen för
42. Denna höga siffra är ju ett belägg
för att regeringens och det socialdemokratiska
partiets bostadspolitik, som
redovisas i utskottets ställningstagande,
i både stort och smått är föremål
för kritik. Jag skall beröra några av
reservationerna för att belysa, varför

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de borgerliga partierna opponerar sig
mot vår politik, och även angiva några
av skälen till att dessa partier dessutom
är inbördes så oeniga i bostadsfrågan.

Först i sitt utlåtande behandlar statsutskottet
bostadsbyggandets storlek, det
vill säga frågan om målet för vår bostadsproduktion.

Bekant är att bostadsbyggandet de
senaste åren ökat avsevärt. Under några
år i början av 1940-talet byggdes
knappast mer än 40 000 lägenheter per
år i vårt land. Produktionen har sedan
stigit oavbrutet. Åren 1954—1956 tillkom
omkring 57 000 lägenheter årligen.
De tre senaste åren har bostadsbyggandet
stigit ytterligare kraftigt och utgjorde
förra året 69 000 lägenheter. För
1960 beräknas ett rekordtillskott på
cirka 70 000 lägenheter.

Men bostadsbristen består, säger man.
Ja, det beror delvis på vårt samhälles
omvandling. Två tredjedelar av svenska
folket bor i dag i tätorter och en tredjedel
i glesbebyggelse. För 50 år sedan
var förhållandet ungefär det omvända.
De förändringar, som nu pågår och har
pågått sedan krigets slut, innebär att
befolkningen minskar med omkring en
halv procent om året på landsbygden,
medan städerna ökar med ungefär två
procent. Därtill kommer att antalet gifta
har ökat snabbare än befolkningens
antal. Äktenskapsbildningen har ökat
och man gifter sig vid allt yngre år.
Efterfrågan på lägenhet sker tidigare
än förut. Dessutom har livslängden ökat,
vilket gör att familjerna behåller bostaden
längre. Slutligen har välståndet
ökat med ökad efterfrågan på bostadsutrymme
som följd. Den stora efterfrågan
på lägenheter är till största delen
ett resultat av dessa förändringar i befolkningens
sammansättning, lokalisering
och levnadsförhållanden.

Igångsättningen av nya bostadsbyggen
under ett budgetår bestäms i första
hand av de s. k. medelsramar för den
statliga långivningen som riksdagen

fastställer. Både för förra budgetåret
och för det som nu pågår har riksdagen
ursprungligen fastställt ett s. k. minimiprogram
på 63 000 lägenheter. Från
början har det klart angivits, att dessa
program såvitt möjligt borde ökas. Storleken
härav har gjorts beroende av utvecklingen
på arbetsmarknaden. Förra
budgetåret, 1958/59, ökades programmet
med 9 000 lägenheter, därför att arbetsmarknadsläget
gjorde detta både möjligt
och angeläget. Därtill kom att bostäderna
så innerligt väl behövdes. Nyligen
har vi för innevarande budgetår

— 1959/60 — beslutat en liknande åtgärd
och fastställt programmet till
68 000 lägenheter.

Även för nästa budgetår — 1960/61

— har regeringen föreslagit ett minimiprogram
av 63 000 lägenheter. Häri
ligger alltså ingenting nytt. Inte heller
ligger det någonting nytt i vad jag
understrukit i sammanhanget, nämligen
att man vid en uppgång i konjunkturen
kan bli tvungen att i någon
mån hålla tillbaka igångsättningen av
nya bostadsbyggen för att undvika
stockningar i byggnadsproduktionen,
förlängda byggnadstider och därmed
ökade kostnader.

Utskottet har framhållit, att det inte
kan förorda en inskränkning av bostadsbyggandet.
Riktpunkten bör vara
att bibehålla nuvarande höga nivå, även
om det inte kan uteslutas, att igångsättningen
av bostadsbyggnadsföretag tillfälligt
på grund av knapphet på arbetskraft
får hållas tillbaka något. Så länge
stockningar på byggnadsmarknaden och
därav föranledd förlängning av byggnadstiderna
förhindras uppstå, bör enligt
utskottets mening ett årligt tillskott
av nya bostäder av ungefär samma omfattning
som 1959 ligga inom möjligheternas
ram.

Jag kan helt instämma i detta uttalande,
och jag skall strax utveckla några
av de skäl som enligt min mening
talar för att vi skall söka upprätthålla
nuvarande höga produktion.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Men låt oss först se var de borgerliga
partierna står. Förra året marscherade
de i rotekolonn som ni vet, men i år
står de inte längre tillsammans.

Högern anser, att man inte bör uppställa
något program alls för bostadsbyggande.
Mot bakgrunden därav får vi
betrakta partiets förslag om ett omedelbart
införande av ett kreditgarantisystem.
Högern är innerst medveten om
att en drastisk aktion på detta område
skulle hårt drabba framställandet av
nya bostäder.

Centerpartiet — det framgick av herr
Hanssons i Skegrie anförande nyss —
tycker att bostadsbyggandet är för stort
och förordar ett minimiprogram på
60 000 lägenheter.

Vad folkpartiet vill är — som vanligt
höll jag på att säga — inte lätt att lista
ut. Man godkänner till en början regeringens
förslag till medelsram för bostadsbyggandet.
Samtidigt vill folkpartiet
försämra lånevillkoren för kommunala,
allmännyttiga och kooperativa
företag och tror att man därigenom
skall få fram flera lägenheter. Det är
svårt att vara sibylla, och denna spådom
har väl egentligen inte något fastare
underlag, om jag skall uttrycka
mig milt.

Folkpartireservationen polemiserar
mot tanken på vad som kallas »en hård
begränsning av bostadsbyggandet».
Man talar om »en kraftig inskränkning
av bostadsbyggandet» och anser en sådan
vara mycket olycklig. Jag har
ingenting att erinra mot uttryckssättet.
Men tyvärr har folkpartiet råkat — för
det kan väl aldrig ha skett avsiktligt —
formulera sin reservation så, att dessa
uttryck ser ut att vara riktade mot regeringen
och socialdemokraterna i utskottet,
alltså mot dem som anser, att
bostadsbyggandet såvitt möjligt bör bibehållas
på nuvarande höga nivå. Det
måste väl, herr Gustafsson i Skellefteå,
ha skett i misshugg. Polemiken måste
vid i stället vara avsedd för högern,
oppositionens främste trumslagare, som
5 — Andra kammarens protokoll 19(>0. Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte vill ha något bostadsbyggnadsprogram
alls utan vill överlämna åt de fria
krafternas spel att pressa ned bostadsbyggandet,
eller mot centerpartiet, som
tycker att bostadsbyggandet är onödigt
stort. I varje fall kan det knappast vara
oss som partiet angriper — jag drar
den slutsatsen. Men därför att missförstånd
kan uppstå finns det dock skäl
att tala ett klarare språk och deklarera
på vilken sida man står — här liksom
i pensionsfrågan, för att ta ett näraliggande
exempel.

Herr Gustafssons i Skellefteå anförande
andades likväl en beskyllning
mot regeringen för att även vi ville
skära ned bostadsbyggandet. Hur många
gånger under det gångna decenniet
folkpartiet beskyllt regeringen för att
vilja skära ned bostadsbyggandet har
jag inte hållit räkning på. Men det är
åtskilliga. Påståendena härom kommer
lika säkert som skottåren. Och man undrar
om vi nu är där igen. Ett minimiprogram
av 63 000 lägenheter för nästa
budgetår innebär med folkpartiets tydning
av skriften — och trots att det är
fråga om precis samma program som
för förra budgetåret och innevarande
budgetår — att regeringen är i färd
med att på ett betänktligt sätt skära ned
bostadsbyggandet. Jag säger detta därför
att herr Gustafsson i Skellefteå för
nästan på dagen ett år sedan stod här
i talarstolen och talade om förra årets
minimiprogram på 63 000 lägenheter
som »en kraftig nedgång», som han inte
ville vara med om. Han ville tillsammans
med högern och centerpartiet —
genom ändrade lånevillkor — åstadkomma
ett större byggande. Vi godtog
inte hans linje och den s. k. kraftiga
nedgången blev faktiskt inte av, eller
hur? Vi har i dag möjlighet att dra
slutsatser av vad som skett under året.

Jag betonar än en gång: regeringen
vill, såvitt möjligt, upprätthålla bostadsbyggandet
på nuvarande höga nivå. Att
man i praktiken på detta område som
på så många andra inom näringslivet
12

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tillfälligt kan råka ut för svårigheter
och störningar av skilda slag, det ligger
i sakens natur. Och man måste vara
beredd att möta dessa med tjänliga
medel.

Men utgångspunkten är klar. Viljan
finns att angripa — och lösa — ett av
våra svåraste sociala problem. Bostadsbrist
och dåliga bostadsförhållanden är
alltjämt en realitet för alltför många,
detta trots att senare hälften av 1950-talet medförde en förändring till det
bättre. Produktionen har nått en nivå
som svarar mot den man beräknat vara
behövlig för att vi successivt skulle
få bukt med bristen.

Förbättringen kan belysas med några
preliminära uppgifter från den undersökning
av bostadsmarknadsläget,
som nyligen verkställts av bostadsstyrelsen
och som just har slutförts. De
familjer med eller utan minderåriga
barn, som saknar egen lägenhet, har
sedan början av 1958 och till början
av 1960 förändrats på följande sätt:

I Malmö har antalet familjer utan
egen lägenhet på de två senaste åren
sjunkit från drygt 1 500 till drygt 1 000.
Detta innebär en minskning med 30
procent. I kommuner med mellan 30 000
och 100 000 invånare — det är våra medelstora
städer —- har antalet bostadslösa
familjer sjunkit från drygt 8 000
till något över 5 500, vilket också gör
en minskning med cirka 30 procent.

I kommuner med 20 000—30 000 invånare
sjönk antalet ur samma kategori
på de nämnda två åren från något mer
än 2 000 till cirka 1 200, d. v. s. med
cirka 40 procent. I kommuner med
mindre än 20 000 invånare sjönk antalet
bostadslösa familjer ungefär lika
mycket, eller från 1 900 till cirka 1 100.

För Stockholm och Göteborg är uppgifterna
ännu inte tillgängliga. Men
man kan anta att utvecklingen i våra
två största städer inte alls är så gynnsam
som för de medelstora och mindre
städerna.

Dessa siffror visar emellertid, herr

talman, att under de två senaste åren,
då vi haft en produktion av i genomsnitt
drygt 65 000 lägenheter per år, har
bostadsbristen i större delen av landet
minskat uppskattningsvis med en tredjedel.
Länge har man ju bestritt, att vi
med bibehållande av vår nuvarande
bostads- och hyrespolitik skulle kunna
bygga ikapp bostadsefterfrågan. Man
har hävdat, att så länge vi håller hyrorna
nere blir bostadsbristen permanent.
Den kan endast avvecklas, säger
man, om vi släpper hyrorna fria. Vi
kan lika gärna säga att endast kraftiga
hyreshöjningar, som utesluter de
inkomstsvagaste, kan leda till balans
på hyresmarknaden. Barnfamiljerna
skulle med andra ord svara för balansen.

Det ser nu ut som om detta tal i viss
mån vederläggs av de uppgifter, som
jag har lämnat beträffande utvecklingen
på bostadsmarknaden de två senaste
åren. Härav följer — om vi inte vill
kasta den nuvarande bostads- och hyrespolitiken
över bord — att bostadsbyggandet
måste upprätthållas på nuvarande
höga nivå. Minst 65 000 nya lägenheter
om året behövs för att vi inom
rimlig tid skall bli av med bristen.

En avveckling av bostadsbristen är
emellertid inte — det kan jag hålla med
herr Gustafsson om — inte detsamma
som en god lösning av bostadsfrågan.
En betydande del av vårt bostadsbestånd
är otidsenligt. Hela områden håller
på att förslummas i vissa städer.
Fortsatt upprustning av landsbygdens
och de små tätorternas bostadsbestånd
måste till. Åtskilliga orter behöver omdanas,
så att de svarar mot moderna
krav på butiker, samlingslokaler, lekplatser
för barn m. m. och så att de
tillgodoser rimliga krav på framkomlighet,
vilket i hög grad är en fråga om
uppställningsplatser för bilar.

Vi kan därför räkna med att investeringarna
i bostäder och byggnader
under överskådlig tid kommer att bli
avsevärda. På sina håll tycks man me -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

na, att bostadsbyggandet är något improduktivt
och att vi måste satsa mera
på produktiva investeringar i näringslivet;
herr Hanssons i Skegrie anförande
gick ut på något dylikt. Men det ena
behöver inte utesluta det andra. Vi får
sörja för en förnuftig avvägning. Och
alla de som inte ännu kunnat lösa sin
bostadsfråga måste uppfatta sådant tal
nära nog som ett hån. Det räcker inte
att hänvisa till de fria krafternas spel.
Ansvaret för att vi får fram ett tillräckligt
antal goda bostäder, att vi skapar
bostadsområden som ger plats för
barnen, de gamla och bilarna, det ansvaret
är och förblir samhällets. Ingen
vardagsmänniska i världen — herr Cassel!
-— kan åta sig att på egen hand
klara dessa uppgifter. Den sociala, tekniska
och ekonomiska utvecklingen gör
att samhällets uppgifter på bostads- och
byggnadsområdet blir allt mera omfattande.

Ett bostadsbyggande under samhällets
medverkan behöver inte vara en
belastning för vår ekonomi. Det kan
vara en förutsättning för fortsatt standardhöjning
— detta även sett ur industriens
och arbetsmarknadens synpunkt.
Åtskilliga framåtgående industrier
är i dag för sin fortsatta expansion
beroende av en stor bostadsproduktion
på de orter där företagen ligger. Dessa
industrier kräver — inte att produktionen
skall skäras ner utan tvärtom
att den skall ökas. En fortsatt effektiv
arbetsmarknadspolitik ställer samma
krav på en rad orter. Möjligheterna att
upprätthålla full sysselsättning är
många gånger beroende av bostadsbyggandets
storlek.

Men medan vi bygger så mycket som
vi kan måste vi närmare undersöka utvecklingstendenserna
under gångna år
och försöka få en bild av hur olika
bostadssökande — barnfamiljer, åldringar
och andra ■— bedömer sin bostad.
Härvidlag är jag ånyo överens med
herr Gustafsson i Skellefteå. Vi behöver
veta hur den enskilde ser på be -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hovet av en större, bättre lägenhet, behovet
av kollektiva anordningar i bostadsområdena,
behovet av kommunikationer
o. s. v. Den av regeringen i
slutet av förra året tillkallade bostadsutredningen
har till uppgift att undersöka
dessa ting. Min förhoppning är att
utredningens resultat skall göra det möjligt
för oss att klarare och säkrare än
vad som nu är fallet bedöma hur vi i
framtiden bör gå till väga för att lösa
bostadsfrågan på ett hyggligt sätt.

Ja, jag har försökt att redogöra för
de skäl som enligt min mening talar
för att vi bör bibehålla bostadsbyggandet
på nuvarande höga nivå. Låt mig
tillägga att jag tror att vi klarar biffen
också med hänsyn till finansieringen.
För jämnt ett år sedan stod herr Cassel
här ■— vid samma vattenglas som
jag -— och sade att han var förvissad
att om ett år skulle han få se socialministern
i oppositionspartiernas krets.
Jag hade talat om ett omfattande bostadsbyggande,
men — sade herr Cassel
— jag hade inte sagt ett ord om finansieringen:
Varifrån skulle jag ta pengarna?
Året har gått, herr Cassel, här
står jag och bostadsbyggandet är rekordartat!
I varje fall två av oppositionspartierna
står alltjämt på sin sida
och inte på min —- med sin kaffeblandning
och sina spådomar.

Dessa gick inte i uppfyllelse. Ändå
fick vi i år lyssna till samma argument
som likt en karusell på ett nöjesfält
snurrar runt, med samma figurer. Vad
herr Cassel sade i dag var en exakt
upprepning av vad han yttrade för
jämnt ett år sedan. I vilken mån han
blivit besannad kan var och en av oss
i dag kontrollera.

Det är naturligt att i detta sammanhang
säga några ord om de borgerliga
partiernas ståndpunkt till frågan om
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet; på den punkten har
det ställts direkta frågor till mig. För
mig står det klart att om man, som
högern vill, omedelbart slopar de stat -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

liga bostadslånen — tertiär- och egnahemslånen
— och i stället erbjuder
statliga kreditgarantier åt dem som
bygger, så kommer bostadsbyggandet
att minska kraftigt. På sina häll skulle
bristen på kapital medföra att produktionen
blev desorganiserad och tillståndet
kanske t. o. m. kaotiskt. Jag skall
emellertid inte gå närmare in på denna
sak. Högern står här helt isolerad och
fråga är om den kan tas på allvar. Däremot
finns det anledning att ett ögonblick
dröja vid centerpartiets och folkpartiets
krav på förslag till nästa års
riksdag om införande av ett kreditgarantisystem.

Min egen mening är att ett sådant
system kan ha vissa fördelar framför
ett system med statliga lån — under
förutsättning att det fungerar tillfredsställande.
Framför allt då det gäller egnahemsbyggande
t står administrativa
fördelar att vinna. Jag har också vid
flera tillfällen uttalat mig positivt i denna
fråga och är alltjämt positivt inställd.

Den springande punkten är hur vi
skall omsätta ett kreditgarantisystem i
praktisk verklighet utan att äventyra
bostadsbyggandet. Ett kreditgarantisystem
till priset av en starkt reducerad
bostadsproduktion kan jag inte tänka
mig. Det skulle från början försätta åtgärden
i vanrykte, vilket skulle vara
beklagligt för oss som är anhängare av
ett sådant system. Inte heller tror jag
att vi kommer långt med nya utredningar.
över den promemoria, som upprättades
i socialdepartementet hösten
1958 om införande av kreditgarantier
för småhus, yttrade sig bl. a. riksbanken,
sparbanksföreningen och bankföreningen.
De var alla ense på en punkt:
de enskilda kreditinstituten kunde inte
klara de lånebehov som skulle rikta
sig emot dem, därest de statliga bostadslånen
slopades. Och riksbanken
kunde inte hjälpa dem.

Tror nu högern att situationen är en
annan i dag än för drygt ett år sedan?

Uppenbarligen inte. Tror folkpartiet
eller centerpartiet detta? De har i varje
fall inte givit uttryck åt en sådan mening.
Och alldeles bortsett härifrån,
rent objektivt finns det ingenting som
talar för att möjligheterna för de enskilda
kreditinstituten att fullgöra sina
åtaganden är bättre i dag än för ett
år sedan och att de är bättre nästa år.
Mitt intryck är att det här är fråga
om en förhandlingsuppgift som får mogna
fram. För egen del vill jag hoppas,
att vi så småningom skall komma i det
läget, att vi med bibehållen bostadsproduktion
skall kunna införa kreditgarantier
i första hand på egnahemsområdet.
Men med den erfarenhet jag har
—■ och den är offentligt redovisad —
kan jag inte avge några bragelöften.
Mitt intresse — det kan jag försäkra
herr Gustafsson — är oförändrat. Det
är bara fråga om hur man skall angripa
problemet. Herr Gustafsson säger att
det har funnits ett »rikligt» intresse
härför. Det intresset finns säkerligen
i »riklig» omfattning hos herr Gustafsson
och mig, men hur är det med kreditinstituten?
Man var inte mogen härför
för ett år sedan. Jag försökte att
på ett område, nämligen när det gällde
småhusen, stödja den nya ordningen,
men jag lyckades inte övertala sparbankerna
till att hjälpa mig att genomföra
ett sådant system. Och kreditinstituten
måste vi ha med oss, om vi inte
skall få de bakslag som jag utgår från
att varken herr Gustafsson eller jag
önskar.

Eftersom jag redan nämnt småhusbyggandet
bör jag kanske säga något
om hur jag ser på detta intressanta
spörsmål om den framtida fördelningen
av bostadsbyggandet mellan flerfamiljshus
och småhus, som också berörts av
herr Gustafsson. Han frågade också direkt
vad jag vill göra på detta område.
De borgerliga partierna är verkligen
överens i denna fråga. Man önskar kort
och gott att staten — och här har t. o. in.
högern varit med och ropat på hjälp

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

från staten i skepnad av två ämbetsverk
— skall underlätta tillkomsten av
småhus. Kommunerna skall få olika
slags hjälp, så att de blir mer intresserade
av att lägga ut områden för småhus.

Utskottet har påpekat, att åtskilligt
har gjorts och göres från statens sida
för att stimulera småhusbyggandet. Efterkrigstidens
kraftiga ökning av realinkomsterna
har främjat intresset för
småhus som bostadsform. Allt flera familjer
har fått ekonomiska möjligheter
att skaffa sig en rymlig bostad. Utskottet
anser också att en omprövning av statens
stöd åt småhusbyggandet i syfte att
allmänt underlätta tillkomsten av småhus
kan bli aktuell. Det hänvisar bl. a.
till den nyligen tillsatta bostadsutredningen
och anser, att bättre förutsättningar
för en bedömning av det framtida
småhusbyggandet och dess behov av
statligt stöd kan väntas föreligga, sedan
denna och andra utredningar slutförts.

Självklart är jag ense med utskottet
om att om de bostadssökande — av naturliga
skäl gäller det främst barnfamiljerna
-— önskar bo i småhus och är beredda
att ta på sig de utgifter och uppgifter,
som följer därmed, bör de också
beredas tillfälle att skaffa sig ett egethem
eller en lägenhet i radhus eller
kedjehus.

Önskar man ett rationellt småhusbyggande,
som ger goda bostäder i lämpliga
områden till låga kostnader, är det nödvändigt
att statliga organ lämnar råd
och anvisningar och genom utredningar
ökar vår kunskap på området. Härom
råder allmän enighet. Men när högern,
folkpartiet och centerpartiet genom sin
reservation söker ge sken av att vilja gå
längre än regeringen och ge dem som
vill ha ett egethem ett rejält handtag,
måste jag opponera.

Kom ihåg, att det inte bara är den
kraftiga ökningen av realinkomsterna
som har främjat intresset för småhuset
som bostadsform! De statliga lånen och
bidragen till småhusbyggandet har ock -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

så betytt åtskilligt och givit många barnfamiljer
med vanliga inkomster och utan
större förmögenhet chansen att skaffa
sig egnahem. De statliga egnahemslånens
betydelse skall inte förringas. Genom
dessa lån ställs mindre krav på
egen insats än tidigare, och genom de
förmånliga ränte- och amorteringsvillkoren
blir de årliga utgifterna rimliga.

Men som också tidigare har påpekats
kan dessa ränte- och amorteringsvillkor
ändras. Regeringen har föreslagit,
att egnahemslånets räntefria stående del
skall slopas. Herr Hansson i Skegrie beklagade
att centerpartiet hade tvingats
gå med på detta. Han gav inte uttryck
för något beklagande när det gällde räntorna,
som han ju vill vara med om att
höja.

Men när regeringen har föreslagit att
den räntefria delen skall slopas, har den
samtidigt föreslagit, att amorteringstiden
skall förlängas och belåningsvärdena
höjas. Denna kombination innebär
att villkoren fortfarande blir mycket
fördelaktiga, om också inte riktigt lika
goda som hittills. De borgerliga partierna
godtar dessa förslag. Men sedan
föreslår de försämringar i egnahemsägarnas
villkor, som är svåra att förena
med den allmänt positiva inställning
till småhusbyggandet som de säger sig
hysa. Men de tänker väl att en tom gest
också är en gest.

Jag tycker mig finna att ord och
handling inte alltid går ihop. Högern vill
främja egnahemsbyggandet och det enskilda
ägandet, och därför föreslår partiet
drastiska försämringar i lånevillkoren
för egna hem, som skulle utestänga
många barnfamiljer från den
möjlighet de nu har att skaffa sig ett sådant.
Regeringen och socialdemokraterna
har aldrig hii.ngett sig åt önsketänkande
då det gäller egnahemsbyggandet.
Men vi har hävdat och hävdar alltjämt,
att även barnfamiljer med vanliga inkomster
bör, när de så önskar, ges en
verklig möjlighet att skaffa sig ett eget
hem. Därför säger vi nej till de försäm -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringar av egnahemsbyggandets villkor
scm högern pläderar för.

Därmed är jag inne på den livligt debatterade
frågan om de generella åtgärderna
för att hålla nere hyror och bostadskostnader.
Vi vet alla hur det i stort
sett ligger till: Högern vill avveckla
dessa åtgärder. Centerpartiet är med
högern i långa stycken. Folkpartiet intar
en mera obestämd ståndpunkt. Förra
året var alla tre partierna så gott som
överens i denna fråga. I dag tycks folkpartiet
stå närmare regeringen än de två
oppositionsbröderna. Situationen påminner
återigen om en annan brännande
fråga, vilken behöver jag inte
nämna.

Vad vi brukar kalla generella bostadssubventioner
är ju de villkor för de statliga
bostadslånen, som gäller och som
är betydligt gynnsammare än villkoren
för de fastighetslån som de enskilda
kreditinstituten lämnar.

Statens lån är egnahemslån till småhus
och tertiärlån till flerfamiljshus.
Räntan på dessa lån är för nya hus 4
procent. Om regeringens förslag godtages,
blir amorteringstiden 30 år för
båda slagen av lån. Samtidigt garanterar
staten en viss ränta på de bottenlån hos
enskilda kreditinstitut, som utöver det
statliga lånet krävs för en fastighetsfinansiering.
Den räntan utgör för nya
hus 3,5 å 4 procent. De statliga lånen
utgör vidare topplån, som begränsar
kravet på egen insats av den som skall
bygga och förvalta husen.

Räntan på de statliga lånen är låg
och amorteringstiden är lång jämfört
med vad ett enskilt kreditinstitut kan
bjuda. Till en icke obetydlig del sammanhänger
detta med att staten utan
att behöva vidkännas kostnader kan erbjuda
förmånligare villkor än enskilda
kreditinstitut. Den stabilitet i fastigheternas
finansiering, som de statliga lånen
medför, gör det möjligt att hålla
nere hyrorna avsevärt jämfört med förhållandena
vid privat finansiering.

I sammanhanget kan det räcka med

att erinra om hur det var under senare
delen av 1930-talet, då räntenivån var
mycket låg men hyrorna ändå höga. Det
förhållandet, att de statliga lånen beviljas
på villkor att bostäderna upplåtes
till självkostnader, betyder med andra
ord ett avsevärt förbilligande.

Nu har emellertid som bekant räntenivån
i allmänhet höjts betydligt. Följden
är att räntorna på statslånen ligger
under statens självkostnad. Det skall erkännas.
Trots att räntan på statslånen
till bostadsbyggandet har höjts, ligger
den lägre än den ränta, som staten själv
får betala då den lånar upp pengar. Vidare
ligger den s. k. garanterade räntan
för bottenlån vida under den faktiska
ränta som får betalas på dylika lån
—■ och staten betalar skillnaden. De
gynnsamma lånevillkoren kan bibehållas
endast om staten är beredd att ta
de med låneverksamheten förknippade
utgifterna. Det skall klart och tydligt
sägas ifrån att så är fallet, och härvid
skall vi inte försöka med några omskrivningar.

Högern och centerpartiet vill nu att
staten på en gång och kraftigt skall höja
både den garanterade räntan och räntan
på de statliga lånen. Man anser uppenbarligen
på båda hållen, att vi för
framtiden måste räkna med —• det gäller
nämligen också centerpartiet — en
räntenivå, som avsevärt överstiger de
räntesatser på 3,5—4 procent, som nu
gäller för statsbelånade bostadshus.
Den uppfattningen kan — det medges —
ha fog för sig, även om man inte riktigt
känner igen centerpartiet, som ju
aldrig tröttnat på att kräva lägre räntor.

Regeringen har förordat endast en
mindre justering uppåt av den garanterade
räntan för hus färdigställda mellan
1946 och 1952. I övrigt vill vi avvakta.
Jag har erinrat om den nyligen tillkallade
bostadsutredningen. Fn huvuduppgift
för denna är att belysa bostadsefterfrågans
utveckling i stort de närmaste
5 å 10 åren och klarlägga olika bostads -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

sökandes behov, främst barnfamiljernas
och åldringarnas. En dylik kartläggning
av behoven bör läggas till grund
för en omprövning av våra bostadspolitiska
åtgärder.

I avvaktan på ett säkrare underlag kan
det vara välbetänkt att avstå från sådana
förändringar i det statliga bostadsstödet,
som kan ställa särskilda grupper
av bostadssökande inför betydande ekonomiska
svårigheter.

Utskottet erinrar om att hyrorna för
de under 1940- och 1950-talen tillkomna
bostadshusen under senare år vid
upprepade tillfällen har höjts, bl. a. beroende
på åtstramningar av lånevillkoren.
Flertalet av dessa lägenheter bebos
av barnfamiljer. Huvudparten av dessa
åtnjuter familjebostadsbidrag. En höjning
av den garanterade räntan beträffande
dessa lägenheter har alltså, understryker
utskottet, i långa stycken
samma verkan som en reducering av familjebostadsbidragen
skulle få.

Utskottet säger därför nej till de av
högern, centerpartiet och folkpartiet
framställda yrkandena om försämring
av lånevillkoren.

Jag delar denna uppfattning i vetskap
om att dessa försämringar i lånevillkoren
skulle driva upp hyror och
bostadskostnader med 300, 400 eller
500 kronor om året.

Herr talman! Ibland sägs det, att alla
partier i denna fråga är så gott som
överens. Vi skall inte som en permanent
åtgärd ha generella bostadssubventioner.
Vi kan bara inte enas om takten
i avvecklingen av dessa subventioner.
Särskilt högern framhåller gärna detta,
samtidigt som den anklagar socialdemokratien
för att envist hålla fast vid dessa
subventioner, vilka alla kan erhålla,
även de som har goda inkomster.

Men hur långt sträcker sig enigheten?
Förra året var högern, centerpartiet och
folkpartiet överens i denna fråga eller
så gott som överens, tydligen till alla
parters förtjusning. I år tycks stallbröderna
inte vara lika muntra. Högern

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vandrar trofast vidare på överdrifternas
väg och kräver drastiska försämringar
i lånevillkoren. Centerpartiet ligger
inte långt efter. Jag tycker att detta
är beklagligt, eftersom vi bär hållit ihop
några år, men så är fallet. Folkpartiet —
det skall erkännas —- vägrar emellertid
att vara med längre och står —- det
måste man nog säga — regeringen rätt
nära i denna fråga.

Jag skall inte än en gång ta upp en
debatt med folkpartiet om ändrade
ståndpunkter -—- det är ju en naturens
ordning att det regnar ibland och är
solsken dessemellan. Men bortsett härifrån
har det en utomordentlig betydelse
hur man förfar i ett givet läge. Om vi
i dag villfore högerns begäran om en
radikal försämring av lånevillkoren,
skulle vi slå bostadspolitiken över ända
och på ett olyckligt sätt skära ned bostadsbyggandet.
Menar högern att alla
är i princip överens om en sådan politik,
så gör högern sig skyldig till ett
missförstånd. Jag är inte överens med
högern därom. Vi på vårt håll menar
allvar då vi säger att inte bara de som
har goda inkomster skall kunna skaffa
sig en god bostad. Även de många familjer,
pensionärer och andra, som på
grund av stor försörjningsbörda eller
små inkomster inte kan betala hur mycket
som helst för en bostad, bör ges
möjlighet att bo anständigt. Trångboddheten
bland barnfamiljerna är fortfarande
svår. Den måste utrotas. Det gör
man inte med högerns politik. Tvärtom,
denna politik främjar trångboddhet och
konserverar det dåliga bostadsbeståndet.

Högern är — det skall erkännas —
det ledande partiet inom oppositionen.
Det är högern som också i denna fråga
har alternativet. Men vi vill så långt på
oss ankommer förhindra att den också
får initiativet.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte övertygad
om att det sista kommer att lyckas.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag är ledsen över att statsrådet tycks
ha svårt att fatta mitt till bristningsgränsen
förenklade resonemang om bostadsbyggandets
finansiering. Det är
uppenbart att han antingen inte förstod
vad jag sade eller också är enig med
mig på denna punkt — jag vet inte
vilket.

Herr statsrådet misstog sig emellertid
i ett mycket väsentligt avseende. Han
ansåg att vi inom högern vill skära ned
bostadsbyggandet på ett drastiskt sätt.
Något sådant har jag inte sagt. Vad jag
har sagt är att vi vill bygga så mycket
som det går att bygga. Vill herr statsrådet
bygga mera? Vill herr statsrådet
bygga för pengar som inte finns och
som måste tillskapas i riksbanken? Eller
vill herr statsrådet till äventyrs bygga
för de pengar som det svenska näringslivet
skulle behöva för att klara sig i
den nya konkurrens som nu uppträder?
Jag skulle vilja ha ett svar på dessa
frågor.

Vi behöver nog inte här tvista så
mycket om kapitalmarknaden och dess
resurser. Ett enhälligt bankoutskott har
i sitt utlåtande nr 7 i år konstaterat att
»1959 liksom föregående år under 1950-talet kännetecknats av knapphet på
långfristigt kapital. Mot ett ''synligt’ årligt
nettosparande hos de s. k. kapitalmarknadsinstituten
av storleksordningen
3 miljarder kronor har från enbart
bostadssektorn förelegat ett behov av
långtidslån — utöver den kapitalanskaffning
för bostadsändamål på bortåt
1 miljard kronor som sker via statsbudgeten
— på omkring 2 miljarder kronor.
Härtill har kommit kommunernas och
näringslivets behov av långfristiga krediter
som också representerar miljardbelopp.
En placering av hela eller huvuddelen
av den statliga upplåningen
på kapitalmarknaden har sålunda inte
varit möjlig om övriga låneintressen
samtidigt skulle kunna tillgodoses i rimlig
omfattning. Staten har därför såsom
tidigare anförts täckt huvuddelen av de

uppkomna budgetunderskotten genom
kortfristig upplåning i bankväsendet.»

En kammarkamrat, som inte tillhör
samma meningsriktning som jag, sade
här förut någonting som jag finner vara
ganska klokt: »Om jag på min gård
bara skulle ägna mig åt att göra fint i
mangårdsbyggnaden, lägga in marmortrappor,
bygga sopnedkast o. s. v., men
strunta i att köpa mig en ny traktor eller
att reparera min skördetröska, så
skulle jag handla ganska oförnuftigt.»
Där har vi hela saken i ett nötskal.

Jag måste, herr statsråd, erkänna att
jag år 1959 begick ett misstag, då jag
inte bara uttalade en förhoppning om,
utan klumpade vidare och uttryckte min
förvissning om att herr statsrådet nästa
år skulle befinna sig i vår krets när det
gällde att skära ned de generella bostadssubventionerna.
Då jag sade detta
kom jag inte ihåg att det skulle vara val
år 1960. Låt mig emellertid i år uttala
den förhoppningen att herr Torsten
Nilsson år 1961 såsom motionär kommer
att instämma med oss i denna fråga.

Visst blir räntekostnaderna högre
med högerns politik — det vill jag inte
ett ögonblick söka fördölja. Men det
finns ju i detta sammanhang andra
kostnader än räntekostnaderna, och hur
påverkas dessa andra kostnader av de
statliga subventionerna? Vi vet hurudant
löneläget är på bostadsbyggandets
område. Timmermän i Stockholm har
för närvarande en timlön på 16: 43 kronor
och har fått en ytterligare förhöjning
vid de senaste avtalsförhandlingarna.
Skulle detta ha varit möjligt, om
inte efterfrågan hade hållits uppe genom
statliga subventioner?

När staten gör enorma utgifter för att
kunna hålla nere räntorna för bostadslån
— så stora utgifter att staten för
detta ändamål behöver låna pengar —
får det till effekt att den stora statliga
upplåningen trissar upp räntorna över
hela fältet, alltså även på bostadslån.
Det är här fråga om en cirkel, där herr
statsrådet liksom den berömda ormen

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

biter, reverenter sagt, sig själv i stjärten.

Det är, herr talman, alltid roligt att
diskutera bostäder med statsrådet Torsten
Nilsson, men samtidigt är det ibland
litet förvirrande. I år klandras jag därför
att jag hyser och ger till känna precis
samma mening som förra året. Det
är enformigt och tjatigt, anser statsrådet.
Ja, visst är det det, men jag har nu
en gång samma mening. Om jag går
tillbaka till debatten år 1958, var jag
enligt statsrådets mening en doktor Jekyll
och mr Hyde. 1959 var jag däremot
en ulv i fårkläder och i dag är jag en
trumslagare.

De ärade kammarledamöterna kanske
förstår att jag har litet svårt att hålla
reda på mig själv i denna egendomliga
störtflod av olika liknelser.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att vi har krävt en höjning
av räntan på egnahemslånen skall
ses mot bakgrunden av vårt krav på inkomstprövning.
I den mån en sådan genomföres
spelar räntehöjningen ingen
roll för dem, som verkligen behöver stöd
för att skaffa ett eget hem. Däremot kapar
man bort alla dem som jag tidigare
nämnde, vilka har eget kapital placerat
på annat sätt till högre ränta och lånar
av staten till 4 procents ränta.

Den räntehöjning som vi kräver skall
även ses som en anpassning till den högräntepolitik,
som nu bedrives med regeringens
goda minne och stöd.

Vårt krav på en minskning av bostadsbyggandets
omfattning är inte
framställt bara för minskningens egen
skull utan har samband med den ransonering,
som upprätthålles i fråga om
näringslivets anspråk på krediter. Jag
skulle tro, att vi är i ganska gott sällskap
då det gäller kravet på en inskränkning
av bostadsbyggandet just
nu. Om jag minns rätt från ett tidningsmcddelande
har arbetsmarknadsstyrel -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sens chef sagt, att i en högkonjunktur
bör vi inskränka bostadsbyggandet. Såvitt
jag förstår har vi högkonjunktur för
närvarande, men vi har samtidigt ett
ökat kreditbehov från näringslivets
sida, därför att det i det aktuella läget
vill förbättra sin konkurrensförmåga
gentemot utlandet. Är det då riktigt att
prioritera krediterna till bostadsbyggandet
men ransonera krediterna till
näringslivet? Det förhåller sig faktiskt
på det sättet nu, att om en företagare,
som behöver rusta upp sitt företag,
kominer till en bank och vill låna 50 000
kronor för detta ändamål, får han dessa
krediter endast i den mån banken har
resurser därtill i förhållande till kassareservbestämmelser
m. m. Om han i
stället vänder sig till bostadsmyndigheterna
och begär att få låna ett belopp
för att bygga ett eget hem får han detta
utan vidare, såvida han i övrigt har en
så god ekonomisk ställning, att han anses
bör ha statligt stöd. Jag skulle vilja
fråga herr statsrådet: Är det en klok politik
att på detta sätt hindra en företagare
att få en produktionskredit men
utan vidare bevilja honom ett lån till
en bostad? Jag skulle tro, att en företagare
för egen räkning först skulle rusta
upp sitt företag innan han bygger en ny
bostad. I varje fall kan jag inte tänka
mig, att det kan vara fördelaktigt för
honom att bo i en fin bostad men arbeta
i ett omodernt företag.

Även för samhällsekonomien i stort
är det nog riktigt att man i första hand
ser till, att näringslivets kreditbehov
kan fyllas. Andra länder inom frihandelsområdet,
som vi nu skall ta upp tävlingen
med, bär haft prioritering av bostadskrediterna,
såsom vi nu har, men
de har gått ifrån detta och prioriterar,
om jag är rätt underrättad, nu i stället
krediterna till företagsamheten. Den dag
vi kan ge lika villkor till kreditanspråk
såväl åt den ena sidan som åt den andra
finns det ingen anledning att kräva
minskning just av bostadsbyggandet,
men vi är inte i den situationen i dag.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan vill jag instämma i vad statsrådet
en gång uttalade eller åtminstone
skrev under. I direktiven till 1955 års
utredning hette det att denna utredning
borde syfta till sådana finansieringsvillkor
för bostadsbyggandet som såvitt
möjligt gör statliga bidrag överflödiga.
Felet med de generella subventionerna,
förklarades det, är att de omfattar även
hushållsgrupper som befinner sig i så
god ekonomisk ställning att de icke rimligen
har behov av samhällets hjälp för
att ordna sin bostadsfråga. Statens insatser
synes alltså böra utformas så,
bette det, att de helt och hållet kommer
dem tillgodo som är i verkligt behov av
hjälp. Detta är alltså precis den uppfattning
vi från vårt håll i dag för till
torgs.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern yttrade
att folkpartiet i fråga om de generella
subventionernas avveckling hade en
obestämd ståndpunkt. Vi har emellertid
kommit med konkreta förslag i det
avseendet, och jag skulle gärna vilja
ha en förklaring från socialministern
vad det är i våra konkreta förslag som
gör dem obestämda i motsats till andra
partiers konkreta förslag.

Socialministern framhöll vidare att
centerpartiet, högern och folkpartiet
i fjol var eniga om avvecklingen av de
generella subventionerna men i år inte
är det. Högern fortsätter på sin väg,
menar socialministern, men det gör inte
folkpartiet. Han kommer fram till att
folkpartiet har ändrat ståndpunkt igen
liksom i pensionsfrågan. Men vad hände
egentligen i fjol? Jo, att högern övergav
sina långtgående förslag och kom
överens med oss om ett förslag som i
själva verket ligger mycket nära det
vi nu har reserverat oss för. Högern
har däremot gått tillbaka till sitt ursprungliga
förslag. Deras bedömning
vill jag inte nu säga något om, men hur

man skall kunna få detta till en ståndpunktsändring
från folkpartiets sida är
mig obegripligt. Jag måste uttrycka min
beundran för socialministern. Jag tror
att han är ganska ensam i denna kammare
om att kunna åstadkomma en sådan
kullerbytta som detta är.

Sedan vill jag säga något om vår reservation
beträffande bostadsbyggandets
omfattning. Också den anser socialministern
vara oklar. Han är framför
allt oviss om mot vem vi riktar
vår kritik när vi vänder oss mot en
stark minskning av bostadsbyggandet.
Det beror egentligen på vad vi skall
föra debatten om. Om vi skall föra
debatten med utgångspunkt från att det
minimiprogram regeringen här nu har
framlagt, nämligen 63 000 lägenheter,
motsvarar regeringens uppfattning om
rätt avvägd bostadspolitik, då måste vi
ju rikta kritiken mot regeringen. Om
vi däremot kommer överens om att
detta program inte är annat än en siffra
som man anger i fullt medvetande
om att den kommer att överskridas och
vi i stället skall föra debatten med utgångspunkt
från vad socialministern
här i dag har sagt om regeringens syften
beträffande bostadsbyggandets omfattning
då har vi ingen anledning att
rikta kritiken mot regeringen. Socialministern
sade, att det måste vara fortsatt
högt bostadsbyggande. Det innebär
att vi är på samma linje, och det
är glädjande att konstatera. Det har
inte alltid varit så lätt att komma överens
med socialministrar om bostadsbyggandets
omfattning. Vi har ofta fått
höra att vi har kommit med överhud,
ehuru våra förslag i själva verket har
visat sig vara mycket väl genomförbara.
Om socialministern lyssnade till
första delen av mitt inlägg, fann han
att det helt och hållet var en polemik
mot de i mitt tycke överdrivna varningarna
från centerpartiet och högern mot
att bygga bostäder i den utsträckning vi
nu gör.

Sedan kom socialministern in på frå -

Nr 12

Onsdagen den C april 1960 fm.

gan om kreditgarantierna. Han säger
att han fortfarande är intresserad av
dem. Han hoppas att det skall kunna
bli något av den saken och anser att
det är en framtidsuppgift att göra något
åt kreditgarantierna. Jag kan instämma
med honom om att det inte går
att brådstörtat göra det nu, men denna
sak har varit uppe så länge att vi tycker
någonting ändå borde hända. Vi
har i vår motion om saken på ett
ganska anslående sätt räknat upp alla
de yttranden av intresse för denna sak
som framkommit. Jag kan nämna några:
1945 års bankkommitté, 1950 års besparingsutredning,
landshövding Lemnes
promemoria 1955 tog upp saken.
Bostadspolitiska utredningen tillstyrkte
i princip systemet. Vid 1958 års riksdag
framhöll chefen för socialdepartementet
att förutsättningarna nu var
gynnsammare än tidigare och utlovade
att saken skulle närmare utredas. Hösten
1958 utarbetades en promemoria
inom departementet. Frågan behandlades
av 1959 års riksdag som ansåg att
en förutsättningslös prövning borde
komma till stånd. Besparingsutredningen
förelsog åtgärder. I motioner och utskottsreservationer
från olika håll har
frågan förts fram vid ett flertal riksdagar.
Slutligen framhöll socialministern
att han visade stort intresse
för detta i höstas. Efter allt detta myckna
intresse borde saken, tycker vi, föras
närmare sin lösning i någon mån.
Därför ställde jag frågan: Vad har socialministern
gjort sedan han tillträdde
sin befattning? Jag kan inte säga att
svaret var särskilt tillfredsställande.

Jag frågade socialministern också beträffande
fördelningen mellan hyreshus-
och småhusbyggen. Det myckna hyreshusbyggandet
särskilt i de mindre
städerna och tätorterna kan, när efterfrågan
där inriktas på enfamiljshus,
visa sig vara felinvesteringar. Det är
staten som tar riskerna och alltså mycket
väl kan få bära stora förluster. Jag
frågade om socialministern ämnade vid -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

taga några åtgärder för att vända strömmen.
Han svarade med att tala om
subventioner för småhusbyggande och
att de borgerliga ville minska dessa
subventioner — förmodligen räknade
han in oss i uttrycket »de borgerliga»
fastän vi har samma förslag som regeringen
beträffande stödet till nyproduktionen
av egnahem. Det hänger
nog inte bara på subventionerna
utan också på att kommunerna
ställer exploateringsfärdiga tomter
till förfogande för småhusbyggandet.
Jag frågade vad som kan göras från
regeringens sida för att stimulera detta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vänder mig först
till herr Gustafsson i Skellefteå. Jag sade
tidigare att jag inte på nytt ville ta
upp en diskussion huruvida folkpartiet
sedan i fjol ändrat ståndpunkt i denna
fråga. Eftersom herr Gustafsson framhärdar,
vill jag erinra om att han i fjol
hade ungefär samma uppfattning beträffande
inkomststrecket som herr Cassel
har i år. När det gäller vissa av räntesatserna
stod han också på ungefär samma
ståndpunkt i fjol — men gör det inte
i år. Jag överlåter åt herr Cassel att bedöma
huruvida det är han eller herr
Gustafsson i Skellefteå som ändrat
ståndpunkt och vill inte vidare blanda
mig i den debatten.

Jag kan inskränka mig till att säga
att jag är nöjd med folkpartiet när det
närmat sig vår ståndpunkt. Det är,
enligt mitt sätt att se, en dragning åt
vänster, och det skall herr Gustafsson
inte be om ursäkt för. Folkpartiet är
ju fortfarande — eller ger sig ut för att
vara — ett radikalt borgerligt parti. Då
kan det inte vara någon större olycka
om man gör en dragning åt vänster. Nog
sagt om detta.

Herr Gustafsson i Skellefteå kommer
så in på frågan om kreditgarantierna.
Även om jag är anhängare av kredit -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

garantisystemet, där ett sådant på ett
hyggligt sätt kan genomföras och praktiskt
tillämpas, kan jag inte ta risken
av att genomföra ett system, som skulle
komma att leda till ett svårt bakslag
för bostadsproduktionen. Enligt mitt
förmenande är det, i första hand en
fråga om underhandlingar. Jag tror att
det hela måste mogna fram.

Herr Gustafsson i Skellefteå säger att
jag inte har gjort någonting. Promemorian
utarbetades i socialdepartementet.
Vi tog upp resonemang med sparbankerna.
Vi ville göra en start med kreditgarantier
för småhusen. Men hur
bedömdes denna PM som gjorts upp i
socialdepartementet? Svenska bankföreningen
sade bl. a. följande: »Med hänsyn
till den rådande knappheten på
långfristigt kapital och till de väldiga
statliga upplåningsbehov, som är att
förutse för andra ändamål än bostadsbyggandet,
kan Bankföreningen icke
frigöra sig från farhågor för att en omläggning
i dagens läge — även om
den begränsas till egnahemmen — skulle
kunna ge upphov till svårbemästrade
kreditmarknadsproblem.» Föreningen
uttrycker sig försiktigt, men det kan
väl inte råda någon tvekan om vad man
menar med dessa ord.

Vi har även hört Svenska sparbanksföreningen,
vilken bl. a. säger följande:
»Från den stora allmänhetens synpunkt
är det ytterst angeläget att inte sparbankerna
försätta sig — eller försättas
— i det läget, att denna vid sidan av
egnahemslånen bedrivna långivning
blir decimerad genom att tillgängliga
medel i alltför hög grad disponeras för
egnahemslån. Det är härvidlag fråga
om åtskilliga direkt produktiva, lokalt
betonade ändamål inom jordbruk, hantverk,
småindustri och kommuner, särskilt
de mindre, samt väl så viktiga lån
till studerande och akademiker, till
tjänstemän och arbetare för insatser i
bostadsrättslägenheter . . .» Där har vi
alltså de viktigare kreditinstituten och
deras mening.

Vill herr Gustafsson — när han säger
att jag ingenting gör — att vi skall
genomföra en total reglering av kreditmarknaden
för att uppnå det han önskar?
Jag har svårt att föreställa mig
att han är ute efter detta. Men jag är
övertygad om att införandet av ett kreditgarantisystem,
särskilt när det gäller
småhusbyggandet, skulle innebära
betydande administrativa fördelar. Jag
är anhängare av ett sådant system, men
tror att saken måste mogna och att
kreditinstituten så småningom skall fä
en vänligare inställning till herr Gustafssons
och min mening. Då kan vi
måhända så småningom komma fram
till ett resultat.

Sedan några ord om sambandet mellan
produktiviteten och bostadsbyggandet,
som herr Hansson i Skegrie var
inne på. När herr Hansson talar om en
företagares investeringar i en traktor
eller något annat contra en investering
i en bostad, så vill jag påminna om
att vi inte tvingar någon att låna pengar
till en ny bostad om det inte behövs.
Jag utgår också ifrån att en företagare
inte heller lånar för att skaffa
sig en ny bostad om han inte är i behov
av en sådan. Det blir ju hans sak
att avväga behovet av att sätta in pengarna
som en investering i sitt företag
eller i sin bostad. Den friheten skall
han ha.

Beträffande de utredningsdirektiv
som herr Hansson i Skegrie talade om
har jag tidigare sagt att vi i och för
sig inte är motståndare till att de generella
subventionerna så småningom
upphör men att det är takten det gäller.
Jag vill inte vara med om att vi
genomför avvecklingen i en takt som
äventyrar bostadsbyggandet. Den bostadsbrist
vi nu har är ett kräftsår på
samhällskroppen, som såvitt möjligt
måste läkas.

Herr Cassel sade att det var litet
tjatigt att diskutera bostäder med mig
men att det kunde vara trevligt också.
Jag kan instämma. Han nämnde att jag

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

hade jämfört honom bl. a. med doktor
Jekyll och mr Hyde och att jag nu talade
om honom som en trumslagare;
den sistnämnda karakteristiken gällde
egentligen högern, men herr Cassel kan
väl i det här fallet få representera högern.

Ja, jag tar inte tillbaka ett ord av
vad jag har sagt. Herr Cassel är nämligen
en mycket mångsidig man, och
jag anser att omdömet överensstämmer
med de roller han spelat vid olika tillfällen.
Men det är nog inte ståndpunkten
som sådan jag har reagerat emot
utan det sätt, på vilket herr Cassel har
uttryckt sin ståndpunkt.

Herr Cassel säger att högern inte alls
vill drastiskt skära ned bostadsbyggandet.
Då måste jag säga att herr Cassel
nu håller på att spela upp rollen av vargen
i fårakläder — vi kan lägga den
till de övriga. Han döljer nämligen, till
vilket resultat de åtgärder leder som
högern föreslår. De leder nämligen till
en drastisk nedskärning av bostadsbyggandet.
Vad skulle det annars vara för
mening med det hela? Avsikten är ju
att vi skall satsa mindre pengar på bostadsbyggandet.
Jag säger som herr
Cassel att man inte kan bygga av ingenting
— pengarna skall komma någonstans
ifrån. Man har lyckats skaffa
pengar hittills i motsats till vad herr
Cassel förmodade för ett år sedan.

Vi bygger flera bostäder i år än vi
gjorde i fjol. Vad herr Cassel vill nu
är helt enkelt att skära ned penningtillflödet
till bostadsbyggandet, någonting
som måste leda till en drastisk
nedskärning, men det vill herr Cassel
inte tala om. Han tar på sig fårahuden
när han skall redogöra för detta.

Klart är att vi alla kan göra oss skyldiga
till överdrifter när vi diskuterar
de här tingen, men jag har inte det intrycket
att man i Sverige lägger marmortrappor
i stället för att köpa traktorer.
Sker verkligen det? Inte har jag
intrycket att det svenska jordbruket lider
brist på traktorer. För övrigt är

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det kanske ledsamt att det inte läggs
marmortrappor utan att man oftast använder
betydligt påvrare material. Men
behöver vi tänka just på traktorer när
vi diskuterar de här tingen? År herr
Cassel så övertygad om att det är improduktivt
att investera i bostäder? Det
är inte jag.

Jag kan berätta om mina erfarenheter
från min verksamhet. Inte så lång
tid efter det att jag hade fått ta hand
om de här ärendena gjorde varvsföretagarna
i Göteborg en uppvaktning hos
mig och anhöll om att Göteborgs stad
skulle få sig tilldelad en större kvot för
bostadsbyggande än som staden fått sig
tilldelad. Skälet var att man ville höja
produktionen, och det kunde inte ske
annat än med hjälp av människor som
placerades i nya bostäder, vilka staten
skulle hjälpa till att anskaffa — i annat
fall kunde man inte hålla produktionsprogrammet.
Dessa varv hade satsat
pengar i nya slipar, vilket i och för
sig var önskvärt. Men det kan i vissa
situationer vara lika önskvärt att satsa
i det kanske finaste av allt vi sätter in
i produktionen, nämligen den enskilda
människan, och se till att hon kan
komma till den ort där hon bäst behövs
och där hon kan leva under drägliga
förhållanden så att hennes produktionsinsats
blir fullödig. Det är detta jag vill
medverka till, herr Cassel.

Inte behöver det nödvändigtvis, såsom
man ofta gör gällande, finnas en
motsättning mellan de investeringar vi
gör i verktyg och de investeringar vi
gör i människorna som skall sköta
verktygen: jag säger inte att vi ensidigt
skall satsa på bostadsbyggandet men
jag säger att vi bör göra eu förnuftig
avvägning. Det borde väl egentligen inte
finnas någon större principiell skillnad
i vårt sätt att se på dessa ting.

Så påminde herr Cassel till slut om
att han i fjol sade att jag skulle komma
till hans ståndpunkt i år. Jag har inte
kommit dit och inte ens folkpartiet har
gjort det —- folkpartiet gick den mot -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

satta vägen. Nu säger herr Cassel att
han förmodar att jag nästa år kommer
att lägga fram de synpunkter som herr
Cassel i dag gör sig till tolk för och
att jag till yttermera visso kommer att
göra detta motionsledes. Det innebär
väl i så fall knappast att herr Cassel
skulle sitta i regeringen då. Men bortsett
ifrån detta vill jag påpeka att trots
alla förhoppningar som högern kan ha
på den kommande valrörelsen, björnen
ännu inte är skjuten.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna ge statsrådet
rätt i att man kan tillmäta bostadsbyggandet
en viss produktionsfrämjande
betydelse. Det är möjligt att
en familjefar som har en trivsam bostad
därigenom också kan få bättre hälsa
och hålla bättre produktivitet i arbetslivet.
Men om man bedömer produktiviteten
från samhällets synpunkt och från
näringslivets synpunkt kan man nog enligt
vanliga begrepp inte göra jämförelsen
på lika basis.

Statsrådet säger att man inte tvingar
någon att bygga bostäder. Nej, det skall
erkännas — så långt har det åtminstone
inte gått ännu. Men vad ni gör
är att ni hindrar företagsamheten att få
de krediter den efterfrågar.

När det gäller kreditgarantierna vill
jag påminna om att vi i den reservation
vi har tillsammans med folkpartiet begärt
en utredning av denna fråga. Jag
tror inte att det är omöjligt att lösa
den på ett sätt som tillfredsställer alla
parter.

Sedan erkänner statsrådet innebörden
av vad han en gång 1955 själv var med
om att skriva. Det är ju bra att kunna
konstatera det. Men nu säger han
att han inte vill vara med om den föreslagna
takten i avvecklingen. Jag måste
säga att efter den räntehöjning som
gjordes i våras man kanhända hade behövt
öka takten i avvecklingen av subventionerna;
i varje fall bör det inte

vara för stor skillnad mellan takten i
skattehöjningarna och takten i avvecklingen
av bostadssubventionerna.

Jag skall inte tvista med statsrådet
om vem som drar till höger och vem
som drar till vänster. Jag vill bara säga
att regeringspartiets accepterande av
högräntepolitiken enligt mitt förmenande
innebär en betänklig dragning åt
högerhåll.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Hem talman! I själva verket är inte
skillnaden mellan statsrådet Nilssons
och min inställning till bostadsbyggandets
storlek så stor — den ligger bara
i att jag har vågat tala om, vilka svårigheter
av ekonomisk och finansiell art
som här finns, vilket av någon anledning
varken statsrådet eller utskottsmajoriteten
velat säga någonting om.

Statsrådet nämnde varvsindustrien.
Det var också ett exempel att komma
med! Vi vet om varvsindustrien i dag
att den mer än någon annan industri
är i behov av att kunna lämna krediter
för att över huvud taget kunna hålla
verksamheten i gång. Skall statskrediter
och bostadskrediter ha absolut prioritet,
blir det inga krediter över till
varvsindustrien.

Vidare talar statsrådet om att människor
skall sysselsättas i produktiv
verksamhet. Ja, det är vad också vi vill,
men för att människorna skall kunna
göra produktiva insatser måste vi sätta
moderna, effektiva maskiner i deras
händer. Om vi skall kunna hålla oss
uppe i konkurrensen kan de inte arbeta
med maskiner som är föråldrade.

Jag tror att vi är ganska överens om
bostadsbyggandets storlek, om vi bara
båda säger rent ut vad vi tycker. Detta
är en sak som måste ses i relation till
den ekonomiska politiken i stort.

Statsrådet sade ingenting om vad räntorna
kommer att kosta skattebetalarna
i framtiden. Jag har redan sagt, att
räntegarantikostnaderna är uppe i 195

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

miljoner och att de med varje ny årgång
hus ökar med 45 miljoner under
förutsättning av oförändrade räntesatser.
Hur tänker statsrådet manövrera
detta i fortsättningen?

Att affärsbankerna och Bankföreningen
är skeptiska mot en övergång till kreditgarantisystem
beror på att de vet,
att de under nuvarande regim har att
laborera med en våldsamt stor statlig
upplåning, som skall gå före allt annat.
De är vidare oroliga för att beviljandet
av en statlig kreditgaranti skall betraktas
som en order till affärsbankerna
och framför allt sparbankerna att lämna
ut pengar till de lånesökande.

Till sist, herr talman, undrar jag om
statsrådet Nilsson verkligen inte uppskattade
min vänlighet när jag i mitt
föregående anförande uttryckte den
förhoppningen, att statsrådet skulle vara
i tillfälle att motionera i den här
frågan nästa år.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fpi
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern hänvisar
till vår inställning till inkomststrecket,
när han vill visa att vi har ändrat
mening sedan i fjol. I fjol sade vi att
en höjning av inkomststrecket kunde
anstå av statsfinansiella skäl, men i år
är höjningen genomförd och har redan
börjat tillämpas. Det är en väsentlig
skillnad mellan att låta en sak anstå och
att upphäva ett beslut som redan är fattat
och har börjat tillämpas.

Jag skulle vilja föreslå socialministern
att gå igenom våra reservationer
om de generella subventionerna från de
senaste åren. Vi har hela tiden hävdat
att subventionerna bör avvecklas men
att det bör ske försiktigt och successivt,
så att man så småningom vänjer folk
vid att betala en större andel av vad
bostaden verkligen kostar. Den ståndpunkten
dikterade vår reservation i fjol,
och den ligger bakom vår reservation i
är — det har inte skett någon ändring i
det avseendet.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Socialministern säger att han inte vill
diskutera ståndpunktsändringar. Det
kan jag förstå, men tydligen vill socialministern
i alla fall antyda att det har
skett en ståndpunktsändring, och det
tycker jag är onödigt.

Beträffande kreditgarantierna säger
han att det är en underhandlingsfråga.
Ja, men vem är det som i så fall skall
se till att dessa underhandlingar kommer
till stånd? Jag tycker nog att socialministerns
tal om att detta skall
mogna, som man här hört flera gånger,
låter i överkant passivt. Det är inte riktigt
att jag sagt att socialministern ingenting
gjort; jag har frågat vad socialministern
gjort, och det är inte riktigt
samma sak.

Jag ställde i mitt första anförande en
fråga, som socialministern inte besvarade.
Den gällde varför han inte följt besparingsutredningens
förslag angående
återkrav av subventioner till äldre egna
hem, när han går så hårt fram med nya
egna hem. Han hade, om jag inte minns
fel, ett argument i statsverkspropositionen
om detta. Han hänvisade till omsättningsskatten
och menade att den skulle
liksom vara en orsak till att man gör på
annat sätt än besparingsutredningen föreslagit.
Omsättningsskatten kan användas
till mycket, men jag tror inte den
kan användas som argument i detta fall.
Även de som bygger nya egna hem får
ju betala omsättningsskatt, såvida inte
socialministern litar till att vi skall få
möjlighet att avskaffa den innan de
hinner flytta in. Men de har ju omsättningsskatt
under byggnadstiden, och de
har i motsats till dem, som byggt tidigare,
fördyrade byggnadskostnader på
grund av omsättningsskatten. Skall vi ta
omsättningsskatten som argument, bör
vi vara hyggligare mot nyproduktionen
än mot de äldre egna hemmen.

Jag kan inte förstå socialministerns
ståndpunkt i detta fall. Vill man ha någon
rättvisa i uppläggningen av subventionerna
och går så pass hårt fram mot
nyproduktionen, tycker jag nog man

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

borde följa besparingsutredningen även
beträffande de äldre lägenheterna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag är verkligen konfunderad
av herr Gustafssons i Skellefteå
senaste anförande. Har jag verkligen
i mitt anförande sagt någonting om omsättningsskatten?
I så fall får jag gå till
protokollet, ty jag har inget minne av
det. Jag vet inte att jag tog det ordet i
min mun. Därför har jag väl heller ingen
anledning att ingå på den saken nu.

Vad frågan om de räntefria stående
lånen och deras återbetalning beträffar,
så gör jag ingenting annat än följer
riksdagens beslut i fjol, herr Gustafsson.
Det innebär att större delen av dessa
lån skall stå ute i tio år, innan någon
särskild åtgärd vidtages. Jag böjer mig
för riksdagens beslut, och i vanliga fall
anses ju det vara en dygd hos statsråd
och regering.

Sedan sade herr Cassel att han i motsats
till mig talade om de svårigheter
vi har när det gäller att klara bostadsbyggandet.
Men inte har vi någon gång
dolt svårigheterna därvidlag! Tvärtom
har man ofta tidigare beskyllt oss i det
socialdemokratiska partiet för att vi
med allehanda argument förstorar upp
svårigheterna att klara av bostadsbristen.
Nu säger herr Cassel plötsligt att
vi underlåter att tala om dem. Jag kan
emellertid försäkra herr Cassel att jag
gör vad jag kan i det fallet, när jag är
ute och talar med folk. Då försöker jag
göra klart för dem vilka svårigheter vi
har att brottas med när det gäller att
komma till rätta med bostadsbristen.

Det förhåller sig sålunda precis tvärtom
mot vad vi fick höra alldeles nyss.

Vad sedan angår varvens kreditbehov
tycker herr Cassel att det var ett dåligt
exempel jag valde. Ja, jag tog det exempel
jag hade till hands. Varvsledningarna
var nämligen uppe hos mig och anhöll
om min medverkan, så att de kun -

de bygga fler bostäder och därigenom
fullgöra de produktionsprogram de tagit
på sig. Och dessa varvsherrar argumenterade
inte så ensidigt som herr
Cassel gör i dag. De sade ungefär som
jag, att visst är det bra att kunna anlägga
slip och skaffa maskiner, men man
måste ju också ha människor som sköter
dem. Därför måste statsmakterna
medverka till att bygga bostäder, sade
de. Det var ett samhällets, statens och
svenska folkets intresse att så skedde.
Så där kan man resonera, om man inte
ser alltför ensidigt på problemen.

Sedan skall jag väl inte förlora mig
i detaljer, men herr Cassel tyckte att
det var ledsamt att jag inte uppmärksammade
hans vänlighet, när han förklarade
att han skulle ge mig chansen
att motionera i denna fråga nästa år.
Jag tackar för denna möjlighet. Den innebär
att jag i fortsättningen i varje fall
skall få sitta kvar i denna kammare och
att sålunda inte alla mandat i Stockholm
skall tagas av de borgerliga.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det föreligger vid årets
riksdag, liksom tidigare år, flera motioner
syftande till dels krympning av
bostadsbyggandet och dels försämring
av de statliga lånevillkoren för byggnationen.

Även om det är så att under den senaste
15-årsperioden 800 000 nya bostadslägenheter
har färdigställts i vårt
land, får man inte glömma bort att det
trots allt kvarstår en betydande bostadsbrist
på många orter, i synnerhet
i de största städerna, och dessutom att
det existerar ett trångboddhetsproblem
samt på många platser ett starkt
saneringsbehov.

Om jag som exempel tar den stad.
som jag själv representerar, Malmö, där
vi har ett mycket intimt samarbete med
Stockholm och Göteborg i synnerhet
på bostadsförmedlingsplanet, så visar
det sig att trots att vi under 1959 bygg -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fin.

de mer än någonsin tidigare eller färdigställde
cirka 3 600 lägenheter, så
har inte bostadskön minskat, tvärtom.
Totalt efterfrågades 24 496 lägenheter
den 1 januari 1960 mot 24 037 förra
året vid samma tid.

Antalet kvarstående sökande, bosatta
i kommunen utan lägenhet, är 4 105 och
sökande, bosatta i annan kommun, vilka
önskar inflytta till Malmö, 2 890.
Dessa har i flesta fall sitt arbete i staden.
Till dessa siffror kommer sökande
som bor i kommunen men har familj
i annan kommun, 304 st. Det utgör
7 300 bostadssökande, som fortfarande
saknar bostad. Härtill kommer
6 714 bostadssökande i omoderna lägenheter,
som till drygt hälften består
av 1 rum och kök. Dessa omoderna lägenheter
saknar numera i stort sett
bytesvärde och är i många fall inrymda
i typiska saneringskvarter.

Det är i stort sett 14 000 lägenheter
som behövs för bostadssökande utan
bostad, och om jag härtill lägger att
under de senaste åren invånarantalet
i staden ökat årligen med i runt tal
4 000 och att vi efter undersökningar
på pastorsexpeditionerna kan konstatera
att de giftasvuxnas antal kommer
att höjas med cirka 40 procent under
de närmast kommande åren, så kanske
man får ett begrepp om vilka bostadsproblem
det rör sig om i storstäderna.
Liknande exempel kan anföras, kanske
i ökad proportion, i såväl Göteborg
som Stockholm.

De senaste årens riksdagar har gång
på gång sänkt det statliga bostadsstödet,
så att f. n. inte mer än den statliga räntegarantien
utgår, och man anser nu
på sina håll — trots försämringarna —
att denna riintegaranti antingen skall
helt slopas eller betydligt försämras.

Hyrorna ligger f. n. uppe i högsta
topp, och i statligt belånade fastigheter
kan man väl räkna med cirka 50
å 55 kronor per kvm på många håll,
vilket innebär att hyran uppgår till
3 000 å 3 500 kronor för en 60 kvm
6 — Andra kammarens

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lägenhet, d. v. s. en lägenhet på två
rum och kök.

Med bränsletilläggen kommer hyran
i dessa moderna lägenheter ytterligare
att pressas i höjden. Till detta kommer
att vissa städer genom brist på
tomtmark nödgas förlägga sin nybyggnadsverksamhet
i grannkommunerna
eller långt ute vid stadsgränserna, vilket
betyder ökade kommunikationskostnader
för hela familjen.

I många motioner från borgerligt
håll har man framhållit att boendekostnaderna
nu inte uppgår till 20 procent
av genomsnittslönen för en industriarbetare.
Detta måste vara en alldeles
felaktig föreställning — medvetet eller
omedvetet — tv vi på bostadsförmedlingarna
har fått påtagliga bevis på att
familjerna i allmänhet inte har råd att
hyra en någorlunda fullvärdig bostad.
Bostadskostnaderna för en normal modern
familjelägenhet tar nu i allmänhet
25—27 procent av genomsnittslönen.

De bostadssökande tvingas antingen
att tacka nej till moderna lägenheter
eller också att betydligt sänka kraven
på utrymme och efterfråga en mindre
tvårumslägenhet. Ja, t. o. m. den moderna
enrumslägenheten har beklagligtvis
nu av många familjer måst accepteras
som familjebostad.

Den utveckling hän mot trerumslägenheten
som familjebostad, som vi
glädjande nog kunnat konstatera under
tidigare år i vår nyproduktion, har nu
ändrats, och bostadsförmedlingarna har
varit nödsakade att ge byggnadsföretagen
signaler om att ritningarna måste
ändras och blivande fastigheter omställas
till mindre lägenhetstyper.

En ytterligare försämring av bostadsstödet
skulle verka olyckligt för den
planerande byggnadsindustrien och
tvinga fram en omställning till lägenhetstyper,
som i det långa loppet visar
sig vara felinvesteringar.

Den subvention, som nu ges i form
av generella räntegarantier, är i högsta
grad nödvändig och berättigad för att

protokoll 1960. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förhindra uppkomsten av en olycklig
och felinställd byggnadspolitik.

Byggnadsföretagen och bostadsproducenterna
måste ha några år på sig, då
man kan arbeta i lugn och ro och inte
ständigt behöver ändra kalkyler och
beräkningar på grund av ändrade statsbelåningsbestämmelser.
Och hyresgästerna
vill också gärna räkna med att
inte få högre hyror än vad man från
början kalkylerat med.

Hyresgästerna har dock en viss rätt
att påräkna samhällets stöd för anskaffande
av en hälsobostad lika mycket
som andra grupper för andra ändamål.
Och skall så subventionerna helt bort
från byggnadsproduktionen, så kan man
också kräva översyn eller borttagande
av vissa andra subventioner, som också
ges generellt och som belastar budgeten.

Jag vill gärna påpeka att vi på bostadsförmedlingarna
kan konstatera att
man nu nödgas i mycket stor utsträckning
syssla med de allra mest behövande
av bostadssökande och samtidigt de
minst bemedlade. Det har nämligen påbörjats
en saneringsverksamhet i praktiskt
taget alla större städer, och många
undermåliga och hälsofarliga fastigheter
försvinner från städernas kärnor,
vilket naturligtvis är att betrakta som
mycket glädjande. Men vem är det som
bor i dessa bostäder? Det är folk i
de allra lägsta inkomstklasserna, och
de har ytterst små möjligheter att skaffa
sig en modern bostad, om inte rimliga
villkor erbjudes. I och med att de
gamla bostäderna försvinner, uppstår
väldiga omflyttningsproblem för förmedlingarna.
Människor i de äldre, goda
lägenheterna vill inte flytta, och
då kvarstår nästan endast nyproduktionen
att erbjuda de utsanerade.

Om hyrorna på grund av minskat
statligt stöd drives alltför mycket i höjden,
så har man ingen möjlighet att
placera de mindre bemedlade någon
annanstans än i nödbostäder. Därför
är det angeläget att riksdagen har dessa

fakta för ögonen. Under 1959 blev inte
mindre än 738 lägenheter av de 3 600
som Malmö stad byggde uppförda i rena
saneringskvarter, och bostadsförmedlingen
har haft ett verkligt jättearbete
med att placera de utsanerade i prisöverkomliga
lägenheter. Det har skett
genom omflyttningar huvudsakligen i
det äldre bostadsbeståndet, men på sista
tiden har den utvägen nästan helt varit
stängd och svårigheterna ökar med
varje ny sanering.

Särskilt bekymmersamt är läget för
barnfamiljerna. Det finns nämligen
fortfarande bland många fastighetsägare
en stark aversion mot att hyra ut
sina lägenheter till familjer med barn.
En del av dessa barnfamiljer har kunnat
placeras i de nyare bostadsbestånden,
i synnerhet hos de allmännyttiga
eller kooperativa bostadsföretagen. Men
detta har endast varit möjligt på grund
av utgående bostadsrabatter och statliga
räntesubventioner.

Låt mig erinra om att det nyligen har
gjorts en levnadskostnadsundersökning,
vars resultat publicerats i Sociala meddelanden.
Av den undersökningen framgår
att år 1958 bodde 14,9 procent av
familjer med barn i lägenheter om ett
rum och kök, 23,7 procent bodde i lägenheter
om två rum och kök.

39 procent av dessa familjer bor i
olämpliga familjelägenheter, av vilka
en hel del är av mycket dålig kvalitet.
En försämring av de statliga villkoren
för stöd åt bostadsbyggandet skulle nästan
helt omöjliggöra placeringen av de
mindre bemedlade familjerna.

Det har i vissa motioner sagts, att
bostadsbyggandet måste krympas och
det statliga stödet minskas, för att man
därigenom skulle möjliggöra ett ökat
stöd åt näringslivet. Bland annat återfinns
denna uppfattning i centerpartiets
motion 11:446 år 1960, där man
skriver att bostadssubventionerna har
varit av en sådan omfattning att bostadsbristen
i betydande utsträckning
kunnat hävas och att bristen t. o. m. i

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

de största städerna har skiftat karaktär
och nu är av delvis mindre tryckande
natur.

Denna uppfattning måste vara helt
felaktig, vilket jag redovisat i första
hälften av mitt anförande. Industrien,
som på nytt visar stor investeringslust,
kräver i sammanhanget även bostäder
åt sina nyanställda. Industriens utbyggnad
och bostadsbyggandet måste gå
hand i hand. Det första man gör på en
plats, där man förlägger en industri
eller tänker utvidga en industri, är att
undersöka, om bostäder kan anskaffas
åt arbetskraften.

Eftersom Malmö är en attraktiv stad
i näringspolitiskt avseende och många
industrier söker sig dit, har jag haft
tillfälle att knyta kontakter med industrifolk
och andra näringslivets representanter.
Förhandlingarna har gällt
både tomtmark för industrien och bostäder
för arbetskraften. Bostadsförmedlingen
sysslar därför i stor utsträckning
med att försöka lösa bostadsfrågorna
både för stadens tidigare,
i utveckling stadda industri och den nyinflyttade
industrien.

I centerpartiets motion säges bl. a.:

»För hävande av bostadsbristen i
storstäderna kan två vägar tänkas möjliga.
Den ena är en erforderlig ökning
av byggandet. Den andra vägen är att
vidtaga åtgärder så att inflyttningstrycket
till storstädernas bostadsmarknad
minskas och möjligheten till att häva
bostadsbristen därigenom uppnås.»

Man hävdar att den sistnämnda vägen
nu måste beträdas. Det innebär att
man siktar på att lösa problemet genom
lokaliseringspolitik över hela fältet. Det
är lätt att säga tulipanaros men göra en
är betydligt svårare.

Det finns industrier, som inte under
några förhållanden vill förläggas till
annan plats än de själva tänkt sig och
som förklarar att därest man inte får
möjlighet att slå sig ned på denna
plats, så kommer man att flytta verksamheten
till utlandet. Det är vidare

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

många skäl som gör att vissa industrier
vill ligga i hamnstäder eller på orter
med goda kommunikationer såsom järnväg
och flyg och med tillgång till fartyg
och hamnplatser. Efter sjustatsöverenskommelsen
har det väl också
varit angeläget för många näringsgrenar
att komma så nära kontinenten
som möjligt.

Även om det givetvis inte på något
håll finns önskemål om att göra en stad
större än att man hinner med i utvecklingen,
så kan man många gånger ställas
inför svåra avgöranden på det lokala
planet. Det är i högsta grad önskvärt
med en lokaliseringspolitik, som
tar hänsyn till det uttunnade befolkningsskiktet
och sysselsättningssvårigheterna
på sina håll. Men jag vill erinra
om vilket motstånd den statliga kommitté
möter, som fått i uppdrag att undersöka
möjligheterna av förflyttningar
av vissa statliga verksamhetsgrenar från
Stockholm till andra orter. Tag exempelvis
penninglotteriet, i vars ledning
sitter en man som under sin riksdagsmannatid
var en av de mest avancerade
förkämparna för en aktiv lokaliseringspolitik.
Nu staplar han upp allä möjliga
förklaringar och omständigheter kring
sitt ämbetsverk som skäl för att det under
alla förhållanden bör ligga kvar i
Stockholm, trots att enligt vanliga begrepp
ingenting skulle hindra att denna
verksamhet flyttades till annan ort.

Lokaliseringsfrågorna är som sagt
svåra och man kan inte utan vidare
säga att man på den vägen löser omplaceringsproblemen.

Jag har här inte redovisat de utomordentliga
behov av bostäder som föreligger
när det gäller anskaffandet av
arbetskraft för sjukhusens och skolornas
behov i en växande storstad.

Allt sammantaget skapar en bostadsbrist,
som man inte får blunda för, och
det gäller att ta krafttag för alt bemästra
och övervinna den. Det är därför
önskvärt att man inte skär ned bostadsproduktionen,
och lika betydelse -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fullt är det att man inte försämrar villkoren
för de nu utgående statliga lånen.
Man skapar då svårigheter för dem
som man i motionerna säger sig vilja
stödja, nämligen näringslivet och dess
arbetskraft. Detta näringsliv behöver
för sin utbyggnad och för sin verksamhet
inte bara industrilokaler och lagerlokaler
utan också i högsta grad bostäder
för den arbetskraft man skall sysselsätta.
Dessa bostäder måste byggas
på de platser, där industri och handel
är belägna, eller i dess omedelbara närhet.
Dessutom måste hyrorna vara överkomliga,
ty annars uppstår nya problem.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade
bl. a., att bostadssparandet hade minskat.
Det är alldeles felaktigt. Detta sparande
har ökat mycket kraftigt över
hela landet. Både HSB:s sparbanksverksamhet
och sparbankerna över huvud
taget visar goda siffror. Speciellt
ungdomens sparande till insatser i bostadsrättsföreningar
och egna hem har
tagit en fart som aldrig tidigare.

Vidare har herr Gustafsson påpekat
att man i städerna inte har något större
intresse för egnahem och att det framför
allt är kommunerna som lägger hinder
i vägen. Jag vill bara erinra om
att det har gjorts undersökningar som
visar, att ett egnahemsbygge kostar
kommunerna 5 å 6 gånger mer i olika
slags investeringar än lägenheter i flerfamiljshus.
Detta måste man naturligtvis
ta hänsyn till, men det säger inte
på något sätt, att kommunerna inte har
intresse för egnahemsbyggande. Man
har ju gått in för att på alla sätt undersöka
förutsättningarna för ett förbilligande
av gruppbebyggelsen, att skapa
effektiva stadsplaner och att främja
byggnadsverksamheten på bästa tänkbara
sätt. Intresset finns alltså, men
man måste räkna med dessa svårigheter
för kommunerna.

I slutet av 1959 skrev Skånska Dagbladet
— jag vänder mig nu till centerpartiet:
»Det har länge varit ett önske -

mål inte minst från företagare och hyresgäster
att räntan skulle sänkas.» Vidare
säger man: »Det gäller framför allt
hyresgästerna. Hyreshöjningarna har
duggat tätt den senaste tiden, vilket
fått till följd en förskjutning i efterfrågan
på lägenheter, från större till mindre.
Den ökade efterfrågan på tvårumslägenheter
motsvaras av motsvarande
minskning för trerummarna. Det är beklagligt
att utvecklingen skall gå i den
riktningen. Tvårumslägenheten är ingen
idealisk bostad för familjer med
barn. Trångboddheten är av ondo. Den
stora ungdomsbrottslighet vi har är till
viss del beroende på trånga bostäder.
Ungdomen körs ut på gatan, därför att
det helt enkelt inte finns plats för dem
i hemmen.»

Så sade man vid det tillfället. Men
vad har nu hänt? Centerpartiet bär enligt
min uppfattning tidigare varit mycket
positivt när det gällt att arbeta för
en lågräntepolitik, och man har därvid
åberopat småföretagarnas och hyresgästernas
intressen. Man blir därför
förvånad över den omsvängning som
nu har inträffat, när centerpartiet i sin
partimotion föreslår att räntan för de
statliga generella bostadssubventionerna
höjs. Innebär det att centerpartiet
har svängt i räntefrågan eller är det
bara i fråga om räntan på bostadslånen
som man intagit en annan ståndpunkt?
Är det inte lika viktigt i dagens
läge, då löntagarna över lag iakttagit
en glädjande måttlighet i fråga om lönehöjningar,
att man ser till att inte
reallönen för dessa grupper försämras
genom att boendekostnaden blir större.

Centerpartiet har också givit besked
om att man är intresserad av att befrämja
småföretagarnas intressen. Ingår
inte hyran och lokalkostnaderna i dessa
småföretagares kalkyler? Det är viktigt,
att inte en räntehöjning får driva
dessa företags kostnader i höjden.

Det skulle vara intressant att få svar
på dessa frågor.

Slutligen skulle jag vilja framhålla

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

att det är önskvärt, att man inte begränsar
egnahemmen till 125 kvadratmeter,
ty härigenom har många svårigheter
uppstått och kommer att uppstå.
Jag hoppas att socialministern vill
medverka till en uppmjukning på denna
punkt.

I motion 11:443 föreslås en ökning
av familjebostadsbidraget. En sådan
höjning är nödvändig. Logiken bjuder
att herr Hansson i Skegrie anslöte sig
till denna motion, eftersom han är av
den uppfattningen att de mindre bemedlade
familjerna bör hjälpas. Jag
ber att varmt få tillstyrka denna motion.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 28 b av herr Thun
m. fl. och i övrigt till utskottets hemställan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Svenning att man får skilja på
kravet på en låg ränta när det gäller
det allmänna ränteläget och när det gäller
räntan på dessa lån. Samtidigt som
man kräver högre ränta på dessa lån
kräver man ju också minskade subventioner.
En minskning av subventionerna
är vi ju allesammans överens om skall
ske. Det är bara, som socialministern
säger, takten vi inte kan enas om riktigt.

Jag skall gärna ge herr Svenning rätt
i att industrien kan ha behov av bostadsbyggande,
men om man ser på bostadsköernas
sammansättning, kommer
man ju fram till att en hel del av dem
som befinner sig där ingalunda står där
av det skälet, att de inte har bostad för
att kunna arbeta på platsen. En av vårt
lands allra främsta experter på bostadspolitik
skrev för en tid sedan, att i
varje fall i Stockholms bostadskö unge -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fär 60 procent av de sökande redan bär
egna lägenheter och att ungefär 20 procent
icke är familjebildande, om jag så
får kalla dem. Låt oss säga att man av
en ko på 100 000 kan skära bort 60 000
som redan har lägenheter och 20 000
icke familjebildande — det är en låg
siffra — så återstår 20 000 ur social synpunkt
verkligt behövande. Där ser vi
åtminstone att bostadsköernas avveckling
i mycket stor utsträckning är ett
fördelningsproblem. Man borde i stället
i första hand ge dem bostäder, som ur
sociala synpunkter och som av det skäl
som herr Svenning nämnde behöver
dem, nämligen de som inte har bostad
på den ort där de skall arbeta. Ge dem
först! Om vi ginge den vägen tror jag
att vi ganska snart skulle reducera bostadsköerna.

Vi skall också komma ihåg, herr
Svenning, att så länge vi fortsätter subventionera
bostäderna blir de en vara
som är billigare än andra varor. Folk
som i dag står i bostadskön och får låt
oss säga en en-, två- eller trerummare
kommer kanske om några år, när deras
ekonomiska förutsättningar är bättre,
att stå där igen därför att de vill ha en
större bostad än den de redan fått. Man
kommer aldrig fram till en fullständig
reducering av bostadsköerna så länge
man fortsätter att göra bostäderna billigare
för alla människor, oavsett om de
behöver det eller inte.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet föreslår ju i
varje fall när det gäller egnahem en sådan
utjämning, att man dels genom att
höja belåningsgränsen och dels genom
att utsträcka amorteringstiden tar bort
de värsta verkningarna av att de räntefria
stående lånen slopas. Herr Hansson
kan väl erinra sig sin egen partimotion,
där centerpartiet godkänner detta men
går vidare och föreslår att räntan också
skall höjas. Det betyder att det blir
svårare och dyrare att få egnahem.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

När det gäller bostadsköerna vet jag
inte var herr Hansson fått sina siffror
från. Men i Malmö står 14 000 bostadslösa
i ko. Dessutom tillkommer ett saneringsbehov
som jag inte kan uppskatta
men som kan beräknas till mellan
3 000 och 4 000 lägenheter. Det betyder
att vi bara i Malmö behöver cirka 18 000
lägenheter under den närmaste tiden.

Herr Hansson säger vidare att man
skall vara rädd om subventionerna och
inte dela ut dem till vem som helst. Om
vi stänger möjligheterna för de mindre
bemedlade, inte låter dem få en chans
att få hyggligare bostäder, så omöjliggör
vi för dem för lång tid framöver att
klara sina problem. De får stanna i
gamla, omoderna och mycket trånga bostäder.
Detta kan bli ett socialt problem
av högsta klass.

När herr Hansson talar om subventioner
kan det ju också vara på sin plats
att tala om de subventioner som utgår
till jordbruket.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte man
skall förenkla bostadsdebatten så att
man sätter likhetstecken mellan subventioner
av olika slag. Det tar för lång tid
att för herr Svenning förklara bakgrunden
till jordbrukssubventionerna, som
i grund och botten är subventioner till
konsumenterna, därför att det sannolikt
inte finns möjligheter att köpa livsmedel
utomlands till de priser vi nu tillämpar
här i landet.

Herr Svenning återkommer med en
fråga, som jag besvarat i genmäle till
socialministern. Yårt förslag rörande
räntehöjning för egnahemslån skall,
herr Svenning, sättas i relation till vårt
krav på inkomstprövning, vilket betyder
att de allra flesta egnahemsbyggare
inte alls drabbas. Vi anser att de som
ligger i ganska höga inkomstklasser och
dessutom har egen förmögenhet inte
skall subventioneras med pengar som
tas ut i skatt från folk som har det sämre

ställt. De förstnämnda har ju råd att
skaffa sig en god lägenhet, vilket de som
har låga inkomster tyvärr inte har. Sådan
är verkligheten.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik angående
subventionerna. Skall vi komma
överens om, herr Hansson i Skegrie, att
tillämpningen beträffande alla slag av
subventioner skall vara densamma? Det
kanske vore lämpligt att göra på det
sättet, ty de generella subventionerna
ges ju, såsom herr Hansson säger, utan
prövning. Inför man en behovsprövning
på bostadsområdet, bör man göra
det även på jordbruksområdet. Det finns
nämligen inom jordbruket många som
inte behöver jordbrukssubventioner.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den bostadssociala målsättningen
har ju varit och är —- någon
ändring har inte signalerats — att hyreskostnaderna
ej skall överstiga 20
procent av lönen. Denna målsättning
har inte kunnat förverkligas. I många
fall tar hyrorna numera mellan 25 och
30 procent av inkomsten. Hyrorna har
alltså nått en sådan höjd, att arbetare
och lägre tjänstemän, d. v. s. folk med
vanliga inkomster, inte kan konkurrera
om lägenheter i nybyggda fastigheter.
Till de omåttligt höga hyrorna kommer
de s. k. insatserna, som i många fall belöper
sig till 7 000, 8 000 och 9 000
kronor.

Utvecklingen på hyresmarknaden belyses
bäst av konsumentprisindex. Index,
som satts till 100 för år 1949, är nu
155. Med kostnaderna för bränsle och
lyse inräknade är index 158. Totalindex
är 153.

Situationen på bostadsmarknaden är
numera sådan att vi har hundratusentals
människor i bostadsköer, medan vi
samtidigt på vissa håll kan finna lediga
bostäder, vilka de bostadslösa inte har
råd att köpa eller hyra. Det senare är
dock inte det mest vanliga. Det vanliga

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

är i stället en situation sådan som den i
min hemstad, Gävle, där det för någon
tid sedan visade sig, att av de bostadssökande
63 procent hade inkomster understigande
12 000 kronor per år. Dessa
medborgare har liten chans att komma
i åtnjutande av de nya lägenheterna,
hur stort deras behov än kan vara.

Det är i detta läge vi har att ta ställning
till de borgerliga partiernas motioner.
Vid tidpunkten för omsättningsskattens
behandling här i riksdagen utarbetade
ju de borgerliga partierna s. k.
besparingsförslag. Går man igenom dessa
punkt för punkt finner man att högerpartiet
vill spara 139 miljoner kronor,
d. v. s. man ville öka boendekostnaderna
med detta belopp. Dessa besparingar
för staten och ökade utgifter för
hyresgäster och egnahemsägare gäller
olika avsnitt av bostadsområdet. Folkpartiet
har samma inställning och ville
öka boendekostnaderna med 110 miljoner
kronor. Och var står centerpartiet
i denna fråga? Jo, centerpartiet hyser
förhoppningar att på olika avsnitt av
bostadsområdet kunna spara 200 miljoner! Hur

skall det vara möjligt att minska
statsutgifterna på berörda områden utan
att samtidigt höja utgifterna för hyresgäster
och egnahemsägare? Man gör sig
skyldig till ett dubbelspel, när man
talar vackra ord om att man tar hänsyn
till medellösa, till barnrika familjer
och till alla dem som behöver stöd,
men samtidigt lägger fram motioner
som innebär påtalade försämringar.

Det beklagliga i denna situation är att
också regeringen — låt vara inte i samma
omfattning — vill öka boendekostnaderna
för i första hand 250 000 familjer,
varav uppskattningsvis 60 000 i
egnahem och 190 000 i flerfamiljshus.

Höjningen av den garanterade räntan
enligt socialministerns förslag minskar
statens ränteutgifter med 10 miljoner
kronor. De familjer som här drabbas
har alltså att emotse en merutgift på
denna summa, om regeringens förslag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

går igenom. Man kan inte tala om milda
västanvindar, även om summan ter sig
liten i jämförelse med de borgerliga
partiernas förslag till försämringar. 10
miljoner kronor är inte precis småpotatis.

Om sålunda regeringens förslag i vissa
stycken ökar bostadskostnaderna,
vill ändå de borgerliga partierna vara
värst. Alla deras förslag till ändringar
i nu gällande bestämmelser syftar till
en kraftig höjning av hyror och amorteringar
— höjningar som fullt genomförda
betyder hundratals miljoner kronor
i ökade bostadskostnader för landets
hyresgäster och egnahemsägare.

De borgerliga partiernas besparingsförslag
lades fram som motförslag till
regeringens förslag om omsättningsskatt.
Regeringen har nu genomfört denna
omsättningsskatt — den är ett faktum.
Trots vetskapen härom vidhåller
de borgerliga sina förslag och önskar
således utöver omsättningsskatten ytterligare
pålagor på landets alla små inkomsttagare.

Vi kommunister kan inte godkänna
socialministerns förslag om en höjning
av den garanterade räntan. Ordet »garanterad»
har ju uppfattats av egnahemsägarna
såsom en garanti i ordets
rätta bemärkelse. Vi kan inte heller godkänna
slopandet av den ränte- och
amorteringsfria stående delen av egnahemslånen.
Vi är medvetna om att den
statliga räntegarantien kostar staten stora
pengar i ränteutgifter. Vi anser att
andra vägar och andra principer måste
sökas för att lösa problemet med de
höga bostadskostnaderna. Vi har föreslagit,
som en möjlighet att minska
byggnads- och bostadskostnaderna, en
allmän räntesänkning samt ett frikopplande
av hela bostadsområdet från räntespekulationer.

Vi har också föreslagit nya former
för bostadsbyggandets finansiering som
vi anser vara nödvändiga. Utskottet har
i sitt utlåtande med hänvisning till 1959
års sakkunniga förklarat, att denna ut -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

redning skall ha till huvuduppgift att
»belysa bostadsefterfrågans utveckling
i stort de närmaste 5 å 10 åren och klarlägga
olika bostadssökandes behov,
främst barnfamiljernas och åldringarnas.
En dylik kartläggning av bostadsbehoven
bör läggas till grund för en
omprövning av skilda bostadspolitiska
åtgärder».

Utskottet fortsätter: »I avvaktan på
att ett säkrare underlag för bedömning
av skilda bostadspolitiska åtgärder skall
erhållas synes det välbetänkt att avstå
från sådana förändringar i det statliga
bostadsstödet, som kan ställa särskilda
grupper av bostadssökande inför betydande
ekonomiska svårigheter. En allmän
och mera avsevärd höjning av hyror
och bostadskostnader för de under
1940- och 1950-talen tillkomna bostäderna
kan departementschefen därför inte
tillstyrka.»

Men vad säger man på nästa sida i
utskottets utlåtande? Jo, där heter det:
»Departementschefen anser att en höjning
av räntan bör komma i fråga endast
för sådana hus, som tillkommit
med stöd av 1946 och 1948 års tertiärlånekungörelser
och 1948 års egnahemslånekungörelse
och som färdigställts
före 1953. Den garanterade räntan för
lån i dylika hus bör höjas med 0,5 procent.
Den på grund av en dylik höjning
av den garanterade räntan beräknade
hyresökningen motsvarar cirka 3 procent
på utgående hyror.»

Men då är man ju framme och tummar
på dessa bestämmelser! Vi anser att
om man tillsätter en utredning som
skall undersöka behoven på detta område,
borde man samtidigt utreda vad
dessa familjer har råd att betala för en
bostad. Det hade därför inte varit ur
vägen om vårt förslag angående en undersökning
på den punkten också hade
inrymts i direktiven till 1959 års sakkunniga.
3 procent på utgående hyror
låter kanske inte så mycket, men då kan
jag också ta in i bilden riksbankens diskontohöjning
i januari på Vä procent.

Vi vet att 1 procents höjning av räntan
betyder 14 procents höjning av hyran.
Det är alltså ganska väsentliga merutgifter
som drabbar dem som bor i dessa
bostäder.

Till förslaget om ett minimiprogram
om 63 000 lägenheter har socialministern
anfört, »att å andra sidan bör understrykas,
att den pågående uppgången
i konjunkturen kan medföra att ett
överskridande av minimiprogrammet
inte blir aktuellt». Jag skall inte ta upp
någon debatt här om avvägningsproblem
men vill hänvisa till att en socialdemokrat
redan har i en motion i riksdagen
påpekat hurusom man bygger bensinstationer
landet runt för omkring 45
miljoner kronor. Det är inte så säkert
att det enskilda näringslivet handhar
pengarna på det rätta sättet.

Förra året byggdes cirka 69 000 lägenheter.
Det tycker jag är bra. Vi känner
alla bostadsbristens härjningar. Att
i detta läge signalera att till och med
minimiprogrammet kan underskridas
finner vi kommunister fullkomligt orimligt.
Inom nära nog alla tätorter och i
alla städer råder bostadsbrist. Att i det
läget minska bostadsbyggandet innebär
i praktiken att med berått mod utestänga
tusentals bostadslösa från rätten
att få en bostad inom rimlig tid.

Det sägs att det saknas arbetskraft.
Jag invänder då: Minska på de militärinkallades
långa övningstider, slopa
några repetitionsövningar och låt denna
dyrbara arbetskraft bygga bostäder
åt de bostadslösa! Med god vilja —- behovet
torde ingen kunna bestrida —
skulle det vara fullt möjligt att även för
kommande år bygga minst 70 000 lägenheter.

Landets hyresgäster och egnahemsägare
ropar efter sänkta byggnadskostnader,
sänkta hyror och — för att nå
detta mål — sänkta räntor. Södra Norrlands
hyresgästförbund med 7 000 medlemmar
har på en konferens uttalat följande: »De

höga hyrorna i nybyggena hotar

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

att snedvrida den bostadssociala utvecklingen.
Lägenheternas standard
pressas ned såväl vad utrymme som teknisk
utrustning och utförande beträffar.
Många barnfamiljer, som skulle behöva
större lägenheter, kan inte hyra dem
därför att de är för dyra. Konferensen
riktar därför en maning till statsmakterna
att se till att billiga pengar ställs
till bostadsbyggandets förfogande.»

Nära nog alla hyresgästsektioner och
föreningar i landet accepterar den tankegång
jag här återgivit och som kommit
till uttryck i detta uttalande av Södra
Norrlands hyresgästförbund.

Man har rätt att fråga sig: Var finns
dessa hyresgästers representanter i
riksdagen? Vad gör de för att sänka
räntorna? Vad gör de för att ställa billigare
pengar till förfogande för bostadsbyggandet?
Många hyresgäster
väntar med stort intresse på svar på
dessa frågor från flera än oss kommunister.
Det går ju inte an att resa landet
runt och medverka till uttalanden för
lägre räntor men i riksdagen medverka
till räntehöjningar. Det kommer säkert
hyresgästerna ute i landet att snart upptäcka.
Kommunisternas förslag utgör ett
bidrag till en godtagbar lösning.

Vi har föreslagit i motion nr 237 att
riksdagen måtte besluta,

att för bostadsbyggandet nästa budgetår
fastställa som minimiprogram 70 000
lägenheter;

att departementschefens yrkande beträffande
punkt 5. Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter på vissa bostadsbyggnadslån
under a) måtte avslås;

att departementschefens yrkande under
b) ändras därhän att av honom förordat
förslagsanslag för nästa budgetår
om 180 000 000 kronor uppräknas till
190 000 000 kronor;

att förslaget i kapitalbudgeten under
femte huvudtiteln om slopande av den
ränte- och amorteringsfria stående delen
av egnahemslånen ä 4 000 kronor
icke bifalles; samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hem -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ställa att utredningen rörande vissa bostadsfrågor
m. m. får i uppdrag att jämväl
utreda frågan om finansieringen av
bostadsproduktionen i enlighet med vad
vi i motiveringen angivit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna motion i alla de punkter
som den avser utskottets förslag.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 50 har jag under punkten 12
en blank reservation i vad rör motionen
303 om slopande av bestämmelserna angående
viss maximiyta såsom villkor
för statslån för egna hem.

I statsverkspropositionen i år redovisas
bostadsstyrelsens förslag om att
bestämmelsen om 125 kvm maximiyta
skall slopas. Den förorsakar, säger bostadsstyrelsen,
de långivande organen
inte ringa administrativa bekymmer.
Den kan också leda till att hus, som
inte godtas för lån, blir godtagbara när
de görs större. Socialministern har också
ansett att det finns skäl som talar
för det, men han är inte beredd att tillstyrka
förslaget.

Utskottet har på den punkten gått
ett steg längre och hänvisar till att
man kan göra ytterligare eftergifter.
Man säger att det finns skäl som talar
för att bestämmelsen i fråga skall slopas
men går på socialministerns linjer
under hänvisning till ytterligare undantag
som kan göras.

Herr talman! När man nu har gjort
en sådan ytterligare uppmjukning, tycker
jag, att man kunde ha tagit steget
fullt ut och därigenom åstadkommit ett
undanröjande av ett onödigt kineseri.
Detta kineseri leder till att man i de
olika landsändarna inte alltid kan få
egnahemmen så praktiskt utformade
både för dagen och med hänsyn till
framtiden som många gånger kunde
ha varit önskvärt och att man kanske
inte heller får en sådan exteriör på egnahemmen
att de passar rätt in i mil -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jön. Det hade sålunda enligt mitt förmenande
varit lyckligt att ta steget
fullt ut och undanröja dessa hindrande
bestämmelser och alltså bifalla motionen.

Därnäst, herr talman, övergår jag till
motionen nr 336, som rör tillämpningen
av upphandlingskungörelsen på
kommunala och allmännyttiga bostadsföretag.
Om den saken har utskottet
sagt, att de flesta företag som åsyftas i
motionen redan tillämpar upphandlingskungörelsens
bestämmelser. Utskottet
finner på grund härav inte tillräckliga
skäl för att tillstyrka motionen.

Detta är en gammal fråga, som återkommer
sedan många år. Man får tydligen
ta det peu å peu och hoppas
att det så småningom tränger igenom
vad som avses och vad frågan i grund
och botten betyder. Det är inte en politisk
fråga utan en allmän administrativ
ordningsfråga.

Utskottet avfärdar, synes det mig,
frågan rent allmänt, men det är svårt
att förstå, på vilka sakliga skäl man
vill undandra sig en sådan administrativ
ordning och reda, som eljest gäller
för all statlig förvaltning. Är man
rädd för ordning och reda? I så fall
väcker man ju redan härigenom både
undran och förvåning och kanske även
misstro, och det är just det som man
bör vara särskilt angelägen om att undvika
i sådana här fall.

Detta sega motstånd mot offentlighetsprincipen
är karakteristiskt skulle jag
vilja säga för allt som sammanhänger
med bostadspolitiken. Tyvärr är det
så. Det finns inga sakliga skäl för att
på bostadsområdet upprätthålla en särskild
allmännyttig ordning, som avviker
från vad som eljest gäller. Det är
bara ägnat att undanrycka förtroendet
för det hela.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till den reservation som har upptagits
under punkt 5 på sid. 68 i statsutskottets
utlåtande nr 50.

Slutligen några ord om motion 335.

Där har föreslagits att de som allmännyttiga
betecknade och med dem i belåningshänseende
jämställda företag
skall åläggas dels att till Kungl. Maj :t redovisa
sina fonder, dessas storlek och
successiva uppbyggnad samt de för
fonduppbyggningen tillämpade principerna,
bl. a. i fråga om avskrivningar,
dels att till statens hyresråd fortlöpande
anmäla alla inträffade hyresändringar
liksom de kalkyler, som legat till
grund för desamma. Denna motion
bygger på den uppfattningen, att i vad
motionen avser hyressättningen denna
skall baseras på enhetliga principer, alldeles
oberoende av i vilket hus en hyresgäst
råkar bo. Nu är de som allmännyttiga
betecknade företagen i princip
befriade från hyreskontroll. På den
grunden har de i praktiken etablerat en
förhandlingsordning med hyresgästorganisationen.
De kan själva författningsmässigt
kompensera sig för inträffade
kostnadsstegringar, t. ex. räntestegringar.
Ett centralt samlat material hos statens
hyresråd måste vara ägnat att
trygga kontinuiteten och den enhetliga
bedömningen av dessa frågor. Det finns
ingen anledning att ha en särskild s. k.
allmännyttig ordning på området — en
ordning som skall vara »sig selv nok».

Beträffande den andra punkten i motionen,
nämligen skyldigheten för företagen
att redovisa sina fonder, anför
utskottet att »i det fall statliga lån beviljats
för allmännyttiga företags fastigheter
det lånebeviljande organet kan,
därest anledning därtill yppas, erhålla
alla erforderliga upplysningar beträffande
företagets fastigheter. Behov av
att kontinuerligt insamla de i motionerna
angivna uppgifterna för dylika fastigheter
har inte framkommit.» Utskottet
avslår därmed motionen.

Det är emellertid inte detta saken
gäller, utan tanken — som vi hoppades
var klart uttryckt — är, att riksdagen
skall få ett underlag för att lättare kunna
bedöma det bostadspolitiska stödet
i fortsättningen. Det är viktigt att sta -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

tens pengar på detta område används
så, att man får det största antalet bostäder
därav — åtmintone borde detta
vara syftet. Nu har staten under en
följd av år satsat pengar i dessa företags
produktion. Men i och med slutbelånmgen
släpper man liksom intresset
för fastigheterna.

De som sätter sig emot den föreslagna
insynen värjer sig med påståendet
att de kommunala representanterna
sitter i bolagen, stiftelserna
o. s. v., och därmed skulle statens intresse
vara till fullo beaktat. Jag har
nog en annan uppfattning, nämligen att
kommunens representanter i första
hand — helt naturligt för övrigt — ser
till den egna kommunens intressen,
d. v. s. att hemmakommunen eller det
egna företaget av statens stödpengar
får ut så mycket som möjligt i konkurrens
med de andra kommunerna. Staten
däremot skall övervaka, att kakan
delas rättvist och att bästa möjliga resultat
uppnås, och detta kanske inte
alltid sammanfaller med de lokala kommunala
intressena.

Som det nu är saknar riksdagen möjlighet
att överblicka dessa förhållanden,
eftersom det inte sker någon central
redovisning. Skall ett företag, ett
statligt verk eller dylikt under en följd
av år pumpa in pengar i olika delföretag
utan att fordra en översiktlig redovisning?
Jag tror inte det är tänkbart.
För mig är det ofattbart om riksdagen
skulle avstå från att kräva en
översiktlig redovisning — antingen den
sker periodvis eller per år — som
ger riksdagen möjlighet att klarare bedöma
frågan än hittills. Den debatt vi
haft här på förmiddagen har ytterligare
accentuerat, att ett sådant behov
av redovisning föreligger på grund av
den svåra ekonomiska situation, den
brist på pengar, som har påtalats, och
på grund av de stora kostnadsstegringar
som ytterligare förestår på olika områden
genom ATP, lönehöjningar och
omsättningsskatt.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen under
punkt 6 i statsutskottets utlåtande på
sid. 63.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har statsutskottets majoritet så gott som
undantagslöst tillstyrkt de förslag som
departementschefen framlagt. Jag tycker
att man bör hälsa med tillfredsställelse
att utskottet så starkt har understrukit
angelägenheten av en fortsatt
omfattande bostadsproduktion. De skäl,
som utskottet anfört härför, är enligt
min mening övertygande. Det är angeläget
att bostadsbristen avvecklas i så
snabb takt som möjligt och att bostadsförhållandena
förbättras. Bostadstillgångens
betydelse för näringslivets möjligheter
till utveckling och ökning av
produktionen bör inte heller underskattas
— den saken har ju diskuterats
tidigare i dag.

Herr Hansson i Skegrie försökte från
denna talarstol bagatellisera den bostadsbrist
som finns. Nu är det emellertid
så att det inte bara föreligger motsättningar
mellan centerpartiets motioner,
utan herr Hansson i Skegrie har
också givit uttryck för olika meningar
vid skilda tillfällen, i den mån detta har
passat honom. Enligt en handling, som
jag har här, har herr Hansson i Skegrie
vid ett tidigare tillfälle varit med om
att göra följande uttalande: »Trots den
minskning i bostadsbristen, som resultatet
av styrelsens årliga enquéter om
bostadsmarknadens läge tyder på, är
dock bostadsbristen alltfort ett mycket
allvarligt problem. Bristen är koncentrerad
till storstadsregionerna och de
större städerna.»

Detta var herr Hanssons i Skegrie mening
i slutet av augusti förra året. Nu
tycker han att det inte är så märkvärdigt
med bostadsbristen i Stockholm.
Om jag fattade honom rätt ansåg han att
det bara är fråga om en omfördelning
av de bostäder som redan finns. Det

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle vara intressant, om herr Hansson
i Skegrie kunde ge anvisning på hur
denna omfördelning skall gå till. Jag
tror inte att det är så enkelt att lösa
frågan som det låter, när man här ifrån
talarstolen talar om det hela.

Vid det tillfälle som jag nyss åsyftade
ansåg för övrigt herr Hansson i Skegrie
att bostadsbyggnadsprogrammet för det
budgetår, som vi här behandlar, borde
omfatta 70 000 lägenheter. Nu föreslår
departementschefen, med tillstyrkan av
utskottet, ett minimiprogram på 63 000
lägenheter. Men herr Hansson i Skegrie
motionerar om ett minimiprogram på
60 000 lägenheter, och han har också här
i kammaren talat för detta förslag. Det
har han naturligtvis rätt att göra, om
han så vill, men det är klart att man inte
kan ta honom på fullt allvar när han
ger uttryck för så olika uppfattningar
vid varandra så näraliggande tillfällen.

Herr Cassel har här talat om att man
dels måste se till att bostadsproduktionen
hålles så jämn som möjligt och inte
på något sätt stoppar upp och att man
dels måste tillgodose näringslivets kapitalbehov
och därför inte bär fastställa
något bostadsbyggnadsprogram. När
jag läste om de framstötar i bostadsfrågan,
som högern nu gjort vid årets riksdag,
fick jag den uppfattningen att det
säkraste sättet att helt stoppa bostadsproduktionen
är att bifalla högerns förslag.
Jag skulle inte tro att det finns
många företagare som vågar ta några
initiativ att bygga bostäder, om riksdagen
skulle besluta att ändra lånevillkoren
på sätt som högern föreslagit. Man
skulle inte då kunna räkna med så stor
efterfrågan på bostäder att man skulle
bli av med de lägenheter som man producerade.

Jag har också svårt att tro att högern,
om inte högern med säkerhet hade vetat
att dessa förslag inte skulle bli bifallna,
hade velat framställa dem. Risken
av att riksdagen skulle godkänna
förslagen skulle man nog inte ha vågat
ta.

I sitt utlåtande anför utskottet vidare
att stor försiktighet bör iakttas vid prövning
av frågan om minskning av den
subvention som ränteeftergiften utgör
för tidigare färdigställda hus, och utskottet
förordar det förslag som departementschefen
framlagt. Detta innebär,
såsom här tidigare nämnts, en höjning
med 0,5 procent av den garanterade räntan
för hus färdigställda före år 1953.
Med hänsyn till att bostadskostnaderna
i dessa hus är betydligt lägre än i senare
tillkomna hus tror jag att det är
rätt svårt att resa någon verklig invändning
mot denna justering av räntegarantien,
som väl kommer att medföra att
bostadskostnaderna för berörda lägenheter
stiger med 3 å 4 procent.

Såväl Kungl. Maj :t som utskottet har
godtagit bostadsstyrelsens förslag om
att familjebostadsbidrag skall kunna
beviljas retroaktivt för i realiteten tre
kvartal. De bestämmelser, som nu gäller
angående beviljande av familjebostadsbidrag
retroaktivt, har för många
bidragstagare medfört bortfall av bidrag
på grunder som måste betraktas såsom
enbart formella. Den förordade
ändringen avser att eliminera detta förhållande
och att för förmedlingsorganen
underlätta handläggningen av bidragsärenden.
Det är tillfredsställande att utskottet
velat gå med på denna ändring.

Förslaget om att den räntefria stående
delen av lånen när det gäller småhus
skall slopas och belåningsvärdena höjas
har föranlett en skrivning i utskottsutlåtandet
som kan anses en aning förbryllande.
Utskottet har erfarit att vissa
producenter av småhus, för att bli
berättigade till det högre belåningsvärde
som man räknar med skall medges
efter den 1 juli i år, överväger att till
dess vänta med igångsättningen av en
del projekt i syfte att därigenom komma
i åtnjutande av det högre belåningsvärdet.
I anledning härav förordar utskottet
att en möjlighet skall öppnas för
sådana företagare, som beviljas lån under
innevarande halvår, att erhålla lån

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

på de villkor som kommer att gälla efter
den 1 juli. Såvitt man nu kan beräkna
kommer de årliga bostadskostnaderna
för egnahem, vilka bygges för kostnader
som går upp till det nya lånetaket,
att bli ungefär lika höga enligt de nya
lånebestämmelserna som enligt de gamla
bestämmelserna. De nya bestämmelserna
medför emellertid att dessa kostnader
får betalas i 30 år i stället för i
25. Här öppnar man alltså en möjlighet
för dem som önskar det att erhålla lån
efter nya och sämre villkor än de nu
gällande. Man skall ju inte neka någon
att gör en dålig affär, om han vill. Jag
kan tänka mig, att förslaget i något fall
kan vara till fördel för producenter som
bygger och överlåter många småhus,
men i den mån saken berör enskilda
egnahemsbyggare är det särskilt viktigt
att vederbörande får veta vad han ger
sig in på. Därför måste det lånebeviljande
organet klargöra för den berörde
lånesökanden vad de olika bestämmelserna
innebär, så att han inte får lån
efter bestämmelser som är ogynnsammare
än han kanske hade tänkt sig.

Jag är med på en reservation till detta
utlåtande i anledning av en motion,
som jag varit med om att väcka. Denna
motion går ut på att man skulle höja
familjebostadsbidragets belopp, låt vara
att höjningen inte skulle bli så värst
stor. I första kammaren har herr Ericsson
i Kinna väckt samma motion. Jag
vill bara påpeka, att det ligger helt i
linje med det bostadspolitiska program,
som man hade tänkt sig att följa när
man tog ställning till bostadspolitiska
frågor vid 1957 års riksdag.

I direktiven för den bostadspolitiska
utredning, som tillkallades i december
1955, framhöll dåvarande departementschefen,
att generella subventioner till
bostadsbyggandet borde få vika för ingripanden
som avsäg att hjälpa hushåll
med små inkomster till godtagbar bostad.
Som exempel på sådana hushåll
nämndes särskilt barnfamiljer med begränsade
inkomster, pensionärer, cn -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samstående mödrar och invalider. I det
betänkande, som utredningen lämnade
i oktober 1956, underströks att det var
angeläget att »i lämpliga former försöka
ge ett vidgat stöd åt dessa gruppers bostadsförsörjning».
Utredningens förslag
om avveckling av de generella subventionerna
kompletterades med förslag
om »dels en utbyggnad av systemet med
familjebostadsbidrag till att avse även
vissa hushåll med ett minderårigt barn,
dels vissa höjningar av bidragens belopp».

I propositionen nr 100 år 1957 förordade
departementschefen en något
försiktigare avveckling av de generella
subventionerna än bostadsutredningen
hade gjort. Han föreslog en mindre höjning
av familjebostadsbidragen med
120 kronor per år och familj för dem
som bodde i lägenheter i flerfamiljshus
och 30 kronor för dem som bodde i
egnahem. Riksdagen godtog också detta
förslag. Sedan dess har, allt tal om kvarstående
generella subventioner till trots,
en avveckling av dessa skett. Räntegarantien
och den relativt låga räntan på
statslånet är allt som finns kvar efter
den 1 juli i år, när den räntefria stående
delen av egnahemslånet försvinner.
Bostadskostnaderna har emellertid stigit
kraftigt sedan år 1957, delvis i anledning
av denna avveckling. En lägenhet
om två rum och kök, som uppfördes
år 1950, kostade år 1959 omkring 250
kronor mera om året i hyra än den gjorde
då. Nu föreliggande förslag om höjning
av den garanterade räntan med
0,5 procent kommer att medföra en ytterligare
höjning med 60—70 kronor.

År 1959 var hyran för en lika stor lägenhet,
som uppfördes år 1957, ungefär
300 kronor dyrare än vid inflyttningen.
En lägenhet på tre rum och kök blir,
om den uppförts år 1959, ungefär 350
kronor dyrare att hyra än om den byggts
år 1957. Man kan räkna med att för
hus som byggs nu och framöver kommer
hyrorna att ytterligare öka, därför
att byggnadskostnaderna stiger. Om -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sättningsskatten inverkar liksom förmodligen
kostnadsökningarna på annat
håll. För egnahem tillkommer att
ändringen av lånevillkoren från den
1 juli höjer de årliga kostnaderna med
upp till 135 kronor.

Man liar alltså avvecklat de generella
subventionerna. Bostadskostnaderna har
stigit kraftigt, men det ökade stöd åt
barnfamiljerna, som man förutskickade
år 1957, har uteblivit. Saken kan också
uttryckas så, att detta stöd har minskat
med samma belopp som man har höjt
hyrorna med. Bidragen har alltså inte
sänkts, men det innebär samma belastning
för barnfamiljerna om hyrorna
stiger med 250—350 kronor om året
utan att man ger någon kompensation
för detta. Bidragen har fått ligga kvar
på samma nivå som år 1957. Levnadskostnadsutvecklingen
har dessutom
medfört, att inkomststrecken i realiteten
nu är närmare 1 000 kronor lägre
än de var år 1957. De höjdes med 1 000
kronor förra året, men det hade varit
motiverat att höja dem med 1 500 kronor.
Sedan dess har levnadskostnaderna
ytterligare stigit. En höjning därutöver
vore därför nu befogad. Det hela betyder
att endast barnfamiljer med ändå
lägre inkomst än tidigare kan komma
i fråga, alltså hushåll med verkligt små
inkomster.

Detta avspeglas också i den sjunkande
medelsåtgången. Utgifterna för bidragsgivningen
uppgick 1957/58 till inte fullt
104 miljoner mot 106,5 miljoner
1958/59. Förslagsanslaget var 1958/59
150 miljoner, 1959/60 bara 140 miljoner
och nu föreslås 130 miljoner. På det sättet
infrias löftena om ökat stöd åt dessa
hushåll med små inkomster, det ökade
stöd som man faktiskt räknade med
att genomföra år 1957.

I reservation nr 23 b) har nu yrkats
bifall till motionerna 1:349 och
11:443. I dessa förordas en höjning av
familjebostadsbidraget med för helt
bidrag 60 kronor på det fasta beloppet
och 30 kronor per barn. En tvåbarnsfa -

milj med sådant helt bidrag får sålunda
120 kronor per år mera än förut. Det
täcker inte bostadskostnadernas ökning
men ger ju ändå något.

I anslutning härtill har också yrkats
att förslagsanslaget, som enligt propositionen
skall vara 130 miljoner, fastställes
till samma belopp som innevarande
budgetår, 140 miljoner.

Om det s. k. sociala bostadsstödet för
barnfamiljerna har det i princip inte
rått delade meningar. Som jag förut har
framhållit har enighet rått om att förbättra
det i takt med avvecklingen av
de generella subventionerna. I 1956 års
bostadsutredning satt som ledamöter
bland andra herr Cassel, herr Gustafsson
i Skellefteå och herr Larsson i Luttra.
De räknade ut att under förutsättning
av 3 procents lönestegring varje år fram
till 1960—1961 skulle utgifterna för familjebostadsbidragen
det budgetår som
nu kommer bli omkring 190 miljoner.
Att det nu föreslås 130 miljoner för detta
ändamål, visar ju tydligt att man inte
har följt med i den tänkta utvecklingstakten.

I motionen till årets riksdag 11:446
av herr Hedlund m. fl. anförs bl. a.:
»Enligt vår mening måste bostadspolitiken
ges en social inriktning. Man bör
sträva efter att ge dem stöd som verkligen
behöver stöd, främst barnfamiljer
och pensionärer.» Herr Hansson i
Skegrie har också här talat om att ge
bostadsstödet en mera social inriktning.

I motion 11:65 av herr Hjalmarson
m. fl. framhålles att man inte hyser
några betänkligheter mot bostadsrabatterna
som ett instrument vilket skall
ha till ändamål att möjliggöra för barnfamiljer
med svag ekonomi att efterfråga
fullgoda lägenheter. »Tvärtom finner vi
ett sådant stöd vara en viktig och värdefull
ingrediens i en aktiv familjepolitik.
» Nu har herr Cassel och andra högermän
sagt detta länge, många år,
många skottår och många valår, men det
har stannat vid uttalanden.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Utskottets avstyrkande av motionerna
om höjning av familjebostadsbidragen
innebär, att man godkänner den faktiska
minskning av bidraget som hyreshöjningen
har medfört. Om man hade kunnat
behålla samma hyresnivå som 1957,
men minskat bidraget med 300 kronor,
d. v. s. ungefär hälften av ett vanligt bidrag,
hade barnfamiljernas ställning i
detta avseende varit precis densamma.

Centerpartiet föreslår åtgärder som
får sådana hyreshöjningar till följd, att
bidragets betydelse ytterligare kraftigt
minskas. Folkpartiet är faktiskt inne
på samma linje fastän det inte har gått
så långt. Högern föreslår ingripanden
som leder till hyreshöjningar vilka helt
eliminerar familjebostadsbidragens
verkningar. Det vore bättre för barnfamiljerna
om högern föreslog att man
skulle avskaffa familjebostadsbidraget
och återställa hyrorna till 1957 års nivå.
Det är inte bara det, att familjebidraget,
om högerns förslag genomfördes,
helt skulle elimineras, utan barnfamiljerna
finge, i stället för att erhålla
familjebostadsbidrag, betala familjebostadsavgift.
Så infriar högern sina ständigt
givna löften om att se till, att det
sociala stödet genom bostadsrabatten
förstärkes för barnfamiljerna.

Nu bör enligt min mening riksdagen
ta ställning: antingen skall vi ge rimligt
bostadsstöd åt de fattigaste barnfamiljerna
och då inte nöja oss med bara
till intet förpliktande uttalanden samtidigt
som stödet undan för undan försämras,
eller också skall vi säga ifrån, att
vi inte har råd till så stora bidrag och
att detta stöd därför undan för undan
måste genomgå en försämring. Det är
väl bättre att säga detta rent ut än att
göra uttalanden som tyder på att man är
positivt inställd men sedan inte vidtaga
några åtgärder för att infria löftena.

I dagens läge är det faktiskt svårt för
många barnfamiljer att efterfråga hyggliga
bostäder. Herr Gustafsson i Skellefteå
talade om att vi måste räkna med efterfrågan
framöver på tre- och fyrarum -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mare och att bostadssubventionen borde
inrikta sig därefter. Det blir inte dessa
fattiga barnfamiljer som får möjligheter
att efterfråga sådana bostäder, den
saken är alldeles klar. I en grannkommun
till Stockholm fastställde man härom
kvällen bostadsbyggnadsprogrammet
för det närmaste året. Med hänsyn
till bostadsmarknadsläget, hyresbetalningsförmågan
och efterfrågan på bostäder
beslöt man att bygga 10 procent
lägenheter med 1 rum och kök, 35 procent
2-rumslägenheter, 20 procent 2 V2-rumslägenheter, 20 procent 3-rumslägenheter
och 15 procent större. Det betyder
att man ämnar bygga 65 procent av lägenheterna
mindre än 3 rum och kök.
Hyran, inklusive bränslekostnaderna för
dessa lägenheter, beräknas till 56:50
kronor kvadratmetern. Det betyder att
60 kvadratmeter kommer att kosta ungefär
3 400 kronor om året. Det kan inte
finnas så värst stora möjligheter för en
barnfamilj med två barn och en inkomst
på låt oss säga 12 000 kronor att betala
denna hyra, även om ett familjebostadsbidrag
på 570 kronor utgår till denna
familj.

Jag kan för min del inte förstå att vi
inte skulle kunna ha råd att ge ett
bättre stöd till barnfamiljerna. Våra resurser
ökar ju undan för undan. För
det stora flertalet medborgare ökar realinkomsten
varje år. Under sådana förhållanden
är det inte rimligt att stödet
till barnfamiljerna med små inkomster
— ett stöd som skall möjliggöra för dem
att bo i hyggliga bostäder — undan för
undan skall försämras.

Jag vill inte påstå annat än att statsutskottets
utlåtande i detta avsnitt är
ganska positivt — i varje fall är det inte
helt negativt. Utskottet skriver: »De i
berörda motioner framställda yrkandena
om höjning av familjebostadsbidragen
finner utskottet ha visst fog för sig.
Barnfamiljernas behov av rymliga bostäder
är allmänt omvittnat. För åtskilliga
barnfamiljer med små inkomster
blir årskostnaden för en rymlig nybyggd

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadslägenhet vid nuvarande finansieringsvillkor
och familj ebostadsbidrag
hög. Den förenämnda nyligen tillkallade
bostadsutredningen skall bl. a. klarlägga
barnfamiljernas bostadsbehov.
När resultatet av ifrågavarande undersökning
föreligger, blir det möjligt att
allmänt ompröva bostadsbidragen till
barnfamiljer. Utskottet anser sig inte nu
böra förorda en höjning av familjebostadsbidragen
och avstyrker motionerna
I: 349 och II: 443.»

Jag tolkar detta så, att en höjning av
familjebostadsbidraget kan företagas innan
denna utredning blir färdig. Vi
har bland annat i dag hört hur mycket
denna utredning skall syssla med. Jag
är rädd för att det dröjer länge innan
den blir färdig och att barnfamiljerna
under lång tid får bo alltför uselt, om
man skall avvakta förslag från utredningen.

Socialministern sade att vi menar allvar
med vår bostadspolitik. Den syftar
till att till överkomliga kostnader ge familjerna
möjligheter att bo hyggligt. Jag
hoppas alltså att denna frågas lösning
inte blir beroende av när utredningen
kan bli färdig. Jag för min del anser —
tvärtemot utskottet — att läget är sådant,
att man nu bör gå in för en höjning
av familjebostadsbidraget. Därför
yrkar jag bifall till den av mig förut omnämnda
reservationen 23 b).

I detta anförande instämde herrar
Svenning och Almgren samt fru LewénEliasson
(samtliga s).

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Växjö
anmärkte på den bristande överensstämmelsen
mellan vad jag har varit
med om att kräva i en petitaskrivelse
och den ställning jag nu intagit i riksdagen.
Om jag är rätt underrättad
kommer väl herr Johansson i Norrköping
att ta upp samma problem —
men på en annan punkt. Jag ber därför

herr Johansson i Norrköping att nu
lyssna till mitt svar till herr Persson i
Växjö. Herr Johansson kan då stryka
den passusen i sitt manuskript.

När man skriver petita på hösten i
september eller oktober så uttalar man
vissa önskemål. När jag har varit med
om att kräva högre belopp på vissa
områden var det därför att jag då inte
hade någon kännedom om att det statsfinansiella
läget var sådant som det
redovisades vid nyårsskiftet. Denna senare
kännedom fick oss att skära ned
en hel del tidigare krav. Herr Perssons
i Växjö och herr Johanssons i
Norrköping partivänner har själva i
utskottet varit med om att skära ned
de åberopade anslagen. Det kan inte
finnas någon anledning för mig att
bjuda över dem. Vi visste, som sagt,
inte då att vi hade ett sådant finansiellt
läge som senare redovisades. Vi visste
inte heller något om att vi skulle få en
kreditransonering gentemot näringslivet.

Det är intressant med denna principfråga,
huruvida krav i petita och
yrkanden under riksdagsbehandling
ovillkorligen skall överensstämma. Herr
Persson i Växjö har ju partivänner i
många andra statliga styrelser i detta
land -—- i lantbruksstyrelsen för att ta
ett exempel. Där har vi ett ärende om
anslag till byggande av undervisningsanstalter.
Man har där från lantbruksstyrelsens
sida begärt ett väsentligt högre
belopp än som redovisats i propositionen.
Jag har inte sett att herr Perssons
partivänner haft någon reservation
i denna fråga och inte heller att
de här i kammaren förfäktat ett högre
belopp. Samma predikament återkommer
för litet var av oss.

Jag vill säga till herr Persson i
Växjö, att det skulle vara ganska intressant
att här ta upp en debatt om
denna princip. Skall en riksdagsman —
även herr Perssons partivänner — sedan
han deltagit i utarbetandet av petitaskrivelser,
ovillkorligen — även vid

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

behandlingen här i kammaren — hålla
fast vid den ståndpunkt han givit uttryck
för i pctitaskrivelsen, oavsett vad
som redovisas i statsverkspropositionen
och finansplanen? Det är kanske
inte alltid så lätt att på förhand binda
sig för utgifter. Det läge man senare
får klarhet i överensstämmer nämligen
inte alls med de tidigare förutsättningarna.
Det är möjligt att riksdagsmän,
som sitter i statliga nämnder, i så fall
skulle utnyttja sin reservationsrätt mycket
mer än de gör, men jag ifrågasätter,
herr Persson, om ständigt återkommande
reservationer skulle främja samarbetet
i sådana statliga styrelser.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
rådde herr Rune Johansson i Norrköping
att stryka en passus i sitt anförande,
sedan han hade bemött mig i
ett avseende. Jag tycker visst att herr
Rune Johansson i Norrköping kan göra
det om han vill, men det visar sig att
herr Hansson i Skegrie har svårt att
anföra något rimligt försvar för sin
ståndpunkt. Han säger att jag har partivänner
i lantbruksstyrelsen som också
sitter här och som har burit sig åt på
samma sätt som han har gjort. Jag
skulle vilja be herr Hansson i Skegrie
att tala om, vem det är. Såvitt jag vet
finns det ingen partivän till mig som
sitter i lantbruksstyrelsen och som
skulle ha bjudit under Kungl. Maj:ts
förslag. Här har däremot herr Hansson
i Skegrie varit med om ett program
på 70 000 lägenheter, och när Kungl.
Maj :t gått med på 63 000 som ett minimiprogram
har herr Hansson i Skegrie
sagt, att det väl räcker med 60 000.
Kan herr Hansson i Skegrie anföra ett
enda exempel på att någon annan har
gjort på det sättet?

Om nu herr Hansson i Skegrie inte
säger någonting mer, tycker jag det
är på tiden att herr Rune Johansson
7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stryker den där passusen — i så fall
är saken tämligen klar.

När herr Hansson i Skegrie sedan
talar om konjunkturläget och statsfinanserna,
vill jag fråga honom om han
menar, att icke finansdepartementet
och socialdepartementet har gjort bedömningar,
som kan gälla ungefär lika
mycket som hans, innan regeringen
föreslog det här bostadsbyggnadsprogrammet
som herr Hansson nu inte kan
godta. Jag tänker mig att regeringen
har lika stora möjligheter att göra en
sådan bedömning som en enskild riksdagsledamot
har.

Det är klart att herr Hansson i Skegrie
var litet irriterad. Det är ju inte
så trevligt att man, sedan man skrivit
under en motion där det talas om att
det gäller att avveckla generella subventioner
men öka det sociala stödet,
tvärtemot vad som där anges icke går
in för att förbättra det sociala stödet
utan i stället höja bostadskostnaderna
för dem som åtnjuter detta stöd, så att
det i realiteten blir kraftigare försämrat
än som föreslagits från något håll
utom från högern.

Jag tror för övrigt att man visst kan
ha olika meningar inom en styrelse —
det kan åtminstone mina partivänner
och jag — men vara lika goda vänner
och ha lika gott samarbete ändå. Hur
det förhåller sig med den saken inom
herr Hanssons parti, vet jag inte.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Persson i
Växjö lyssnat litet bättre tidigare, hade
han kanhända uppfattat att jag sade,
att vi inte har krävt en minskning av
bostadsbyggandet för minskningens
egen skull, utan därför att man har infört
kreditransonering på en viss del
av kreditmarknaden men vidhåller en
prioritering på en annan del. Jag nämnde
också att vi, om man inte hade haft
någon kreditransonering gentemot nä 12 -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringslivet och om bägge parter vore likställda
vad gäller efterfrågan på kapital,
inte hade haft någon anledning att
pruta ned bostadsbyggandet.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag bestrider att näringslivets
möjligheter att erhålla krediter
har ändrats på sådant sätt, att
man nu måste inrikta sig på ett bostadsbyggnadsprogram
om 60 000 lägenheter
i stället för Kungl. Maj:ts minimiprogram
om 63 000 lägenheter.
Jag tror inte att herr Hansson i Skegrie
kan övertyga någon på den punkten.
Det kan i varje fall inte vara de familjer
som står i bostadsköerna som man
tänker på, när man kräver en sådan
minskning i programmet.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Ett genomgående drag
i diskussionen i bostadsfrågan under
senare år har varit det starka intresset
för egnahemsbebyggelsen. Egnahemmet
har ansetts vara den ur många synpunkter
mest sympatiska lösningen avbostadsfrågan,
både när det har gällt
miljö för barnen och när det har gällt
möjligheter till ett mera självständigt
liv för familjen. Den ökade bilismen
har därvid givit större möjligheter att
välja bostadsplats, och man har också
sagt att egnahemsbyggandet har befordrat
sparandet. För landsbygden och
landsbygdens mindre tätorter är ju
egnahemsbyggandet i stort sett det enda
som kan komma i fråga.

Mot denna bakgrund borde det alltså
ligga i allas intresse att slå vakt om
denna form av bebyggelse, inte bara
genom att tala vackert om den utan
också genom att man i möjligaste mån
låter denna bebyggelse behålla de förmåner
som den nu åtnjuter.

Man måste beklaga att det nu föreslås
att den räntefria stående delen avegnahemslånet
slopas. Man kan väl säga
att de bostadssökande tillmätt denna

subvention ett alldeles särskilt värde.
Det är nog ingen överdrift att säga att
tack vare denna har många vågat sig
på ett så pass stort företag som byggandet
av det egna hemmet innebär.

Till något slags tröst för egnahemsbyggarna
genomför man nu enligt utskottets
förslag en förlängning av amorteringstiden
och en höjning av lånetaket
med 3 000 kronor. En höjning av
lånetaket hade man väl under alla förhållanden
varit tvungen att göra på
grund av de kostnadsökningar som skett
och som kommer att ske genom löneökningar
och genom omsättningsskatten.
Om man inte hade gjort detta, hade
det i stället blivit fråga om en viss långsam
strypning av egnahemsbyggandet.

Tillsammans med ett tjugotal andra
ledamöter har jag föreslagit att man
skall bibehålla den räntefria stående
delen av egnahemslån som utgår. I reservation
nr 13) till detta utlåtande av
herr Ivar Johansson in. fl. har några av
de olägenheter anförts som skulle följa
med ett slopande av den stående
delen. Reservationen slutar med ett yrkande
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
om utredning av frågan om ett inkomstprövat
stöd till egnahemsbyggandet. Jag
tycker nog att konsekvensen hade fordrat,
att man i detta fall skulle ha låtit
den stående delen vara kvar till dess
att resultatet av utredningen hade förelegat.
Man skall ju inte gå den vägen,
att man först avskaffar en sak samtidigt
som man ber om en utredning att på
något sätt införa samma sak.

Herr Persson i Växjö var inne på en
del funderingar kring den bostadspolitiska
utredningen. Han sade att den var
enig om att föreslå en viss höjning av familjebostadsbidraget.
Det är riktigt. Men
det var också så, att man föreslog vissa
andra saker som inte hade genomförts,
bl. a. en sänkning av belåningsgränsen
för allmännyttiga bostadsföretag. Man
föreslog en viss höjning av inkomstgränsen
för familjebostadsbidrag och
en viss omläggning av bestämmelserna.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

I det avseendet har regering och riksdag
gått längre än vad utredningen föreslog.
Utredningen stannade vid 6 500
kronor, och man har nu beslutat en
gräns vid 7 000 kronor. Detta innebär
att åtskilligt flera kommer i åtnjutande
av familjebostadsbidraget. Man har därför,
fast på litet andra vägar genomfört
de intentioner som utredningen
hade.

När man nu föreslår ett borttagande
av den räntefria stående delen för egnahemslån,
beror det på att man i blickpunkten
främst har statsfinansiella
skäl. Det förefaller emellertid som om
man inte på alla håll skulle vara så
känslig för konsekvenser av denna art.
För en tid sedan hade vi att behandla
motioner om bostadssparande. Man
skulle härvidlag kunna slippa att betala
skatt på upp till 12 000 kronors
inkomst för äkta makar, och denna
skattefrihet skulle omfatta både kommunalskatt
och statsskatt. Detta måste
i vissa fall leda till betydligt större subventioner
än dessa 4 000 kronor, och
dessutom, vilket är ganska obehagligt
för kommunerna, till en kommunal subvention
av bostadsbyggandet. Går man
ut ifrån 12 000 kronor och en uttaxering
av 14 kronor, som är det ungefärliga
medeltalet, kommer man till
att det blir över 1 600 kronor i kommunala
subventioner till varje egnahem.
Hur stor den statliga subventionen sedan
blir, beror på i vilket inkomstläge
vederbörande ligger. Befinner han sig
i den lägsta inkomstklassen, blir den
statliga subventionen upp till 1 200 kronor,
d. v. s. 10 procent av beloppet,
men i inkomstläget 20 000—30 000 kronor
uppgår den statliga subventionen
till 4 500 kronor. Om vederbörande
tjänar 40 000—60 000 kronor får han
en statlig subvention på 6 400 eller däromkring.
Till detta kommer en kommunal
subvention. Detta innebär en
kapitalsubvention till ett eget hem för
en inkomsttagare i den högsta klass
jag nämnde med 8 000 kronor.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det har tidigare här talats om en inkomstprövad
kapitalsubvention. En sådan
anordning som här föreslagits blir
så att säga en baklänges inkomstprövad
kapitalsubvention, som gör att små inkomsttagare
få en liten subvention och
de stora inkomsttagarna en stor subvention.
Jag efterlyser konsekvensen i
ställningstagandet från det ena tillfället
till det andra.

Vi har som sagt funnit att den räntefria
stående delen nu borde bibehållas,
och jag ber därför, herr talman, att få
ställa följande yrkande:

dels att andra stycket på sid. 48 måtte
utgå,

dels att den mening som följer efter
tredje stycket måtte få lydelsen: Utskottet
anser att med hänsyn till pågående
och ifrågasatta utredningar avseende
statens stöd åt bostadsproduktionen
slopande av den stående delen
av egnahemslån måtte anstå i avvaktan
på resultaten av utredningarna,
dels ock att klämmen i punkt XVII
måtte få lydelsen: beträffande slopande
av den räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 25 och II: 37
ävensom med avslag å motionerna I: 158
och II: 237, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! .lag har hört argumenten
mot förslaget att ta bort dessa 4 000
i kapitalsubvention, och det är klart
att man kan finna invändningar mot
detta förslag. Det är emellertid att märka
att amorteringstiden samtidigt förlängs
till fem år och att den ökade
kostnaden för egnahem inte gärna blir
mer än 125—150 kronor per år. Jag
tycker också att när vi tagit bort alla
kapitalsubventioner för hyreshus är det
inte mer än rimligt att man fortsätter

100 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

också när det gäller egnahem, även om
man vill ha ett ökat egnahemsbyggande.

Jag har tidigare i dag begärt litet
klarhet beträffande centerpartiets hållning
på denna punkt, och jag skulle
vilja upprepa denna begäran. Man har
ju dels en motion som yrkar avslag på
regeringsförslaget att ta bort kapitalsubventionen
och dels en partimotion
som går med på förslaget. Vi brukar ju
betrakta partimotioner som uttryck för
gruppens mening, men i detta fall är
det litet oklart. Inte mindre än 20 centerpartister
har framställt en motion,
som innebär stark motsättning mot partimotionen.
Det skulle vara intressant
att höra vad som är centerpartiets riksdagsgrupps
ståndpunkt beträffande dessa
4 000 kronor.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har efterfrågat centerpartiets mening
på denna punkt. Vid riksdagens
början väcktes denna motion om att
subventionerna på egnahem skulle bibehållas
vid den tidigare storleken. Sedan
har man i partimotionen inte ansett sig
kunna vara med om detta. Nu har det
föreslagits från reservanterna i utskottet
att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och begära en utredning om en
annan form av subvention för egnahemsägare
i fortsättningen.

Jag tror att den reella skillnaden mellan
de bägge ståndpunkterna inte behöver
vara så särskilt stor. Vi har inte
kunnat helt acceptera den mera negativa
hållning, som man här sedermera
har intagit från partiets sida.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Mitt namn återfinns
under tre av de reservationer, som fogats
till statsutskottets utlåtande nr 50.
Med några ord skall jag beröra en av
dem. Jag har nämligen tillsammans
med några andra kammarledamöter
väckt en motion, nr 236 i denna kam -

mare, angående bidrag till inrättande
av pensionärshem. I den del som vi
i dag behandlar har vi yrkat på att de
av Kungl. Maj:t föreslagna 10 miljonerna
skall uppräknas till ett belopp
av 13 miljoner för nästa budgetår.

Vid kammarens behandling av utgifter
på tilläggsstat II, socialdepartementet,
den 17 februari i år, gav jag en
utförlig motivering för vårt yrkande,
och därför kan jag i dag hänvisa till
de då framförda synpunkterna.

I anledning av motionerna gör utskottet
nu följande uttalande: »Utskottet
finner sig inte kunna tillstyrka ett högre
belopp än 10 000 000 kronor för ifrågavarande
ändamål, men anser att det
under nästa budgetår, när behovet av
medel kan säkrare överblickas, bör prövas
huruvida inte utanordning av beviljade
bidrag skall kunna ske i snabbare
takt än för närvarande.» Jag tolkar
utskottets uttalande så, att det är
en uppmaning till Kungl. Maj:t att återkomma
till riksdagen och på tilläggsstat
få mera pengar för pensionärshemsbyggandet.

Vad sedan gäller behovet har bostadsstyrelsen
upplyst mig om att man redan
under första halvåret av budgetåret
1960/61 kan betala ut ett större belopp
än 13 miljoner till redan färdigbyggda
pensionärshem.

Godkänner riksdagen reservationen nr
26 a) uppfyller den enligt min uppfattning
redan utlovade och beslutade åtaganden
gentemot de kommuner, som
byggt pensionärshem och som nu väntar
på sina pengar.

Herr talman! Jag skulle sedan vilja
säga något litet om det resonemang, som
herr Hansson i Skegrie har fört. Han
har ju uppträtt i två roller här. Han
har varit centerpartiets bostadsexpert,
och på sista tiden har han uppträtt som
något av en fjärrskådare Hansson, som
kan se i manuskript vad som skall sägas.
Jag skall inte gå in så mycket på
detta; jag vill bara slå fast att i den
del jag berört var behovet från bostads -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12 101

styrelsen lika stort när petita skrevs
som i dag, och det måtte väl ändå herr
Hansson i Skegrie inte ha varit främmande
för. När han gör sina förklaringar
kommer jag att tänka på den
gamle fackföreningsmannen Charles
Lindley. När denne kom hem sent på
natten och skulle förklara sig sade hans
hustru: »Inga förklaringar, Charles, det
blir bara värre!» Det är ungefär på
samma sätt med herr Hansson i Skegrie.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag utom under
punkterna 9, 31 och 33, där jag hemställer
om bifall till reservationerna nr
9, 23 b) och 25 a).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Då det råder överensstämmelse
mellan den av herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
från denna talarstol framförda syn på
denna fråga och utskottsmajoritetens
uppfattning, kan jag på de flesta punkter
nöja mig med att hänvisa till vad
utskottet skrivit i motiveringen på sidorna
36—55 i sitt utlåtande. Jag skulle
annars ha kunnat gå från rad till rad
och från sida till sida och peka på
vad reservanter och motionärer har
fått för svar. Jag skall emellertid inte
belasta kammarens protokoll med det.

Vad bostadsbyggandets omfattning
beträffar har man från folkpartiet erinrat
om att regeringen tidigare motsatt
sig ett så omfattande byggnadsprogram
som det vi nu lyckats genomföra.
Detta är emellertid inte riktigt sant.
Ty varje gång denna fråga varit uppe
till debatt här i kammaren har vi, som
företrätt Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens
ståndpunkt, framhållit att
om det visar sig möjligt -— eller, som
det ibland brukar uttryckas, om de
reala resurserna möjliggör detta — så
skall vi naturligtvis gå längre än minimiprogrannnet.
Jag kan också gärna
erkänna, att jag ibland inte har vågat
tro på möjligheterna att finansiera ett
så omfattande bostadsbyggande som det

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppgjorda programmet innebar. Sådana
farhågor har jag också givit uttryck
åt från denna plats.

Det har också sagts att bostadsbyggandet
alltjämt har prioritet. Ja, det är
möjligt att man kan läsa ut den meningen
ur statsverkspropositionen och
utskottets utlåtande och att den slutsatsen
kan dragas av socialministerns
anförande här i dag, men det är inte
utan vidare klart, att det alltid blir fråga
om en sådan prioritet, åtminstone
inte under de närmaste månaderna.
Om näringslivet nämligen kan resa
krav med samma styrka som man från
bostadsbyggandesidan kan göra, när
det gäller kapital för olika ändamål, så
kan det bli en avvägningsfråga. Man
kan därför inte säga, att om vi bestämmer
oss för det uppgjorda minimiprogrammet,
så följer därav en underförsörjning
av kapital för investeringar
på industrisidan. Man kan inte underbygga
sådana påståenden.

Jag har också ett intryck av att de
som argumenterar på det sättet utgår
ifrån att man från näringslivets sida
aldrig reser andra investeringskrav än
sådana som är odiskutabla. Det är klart
att det förekommer också andra krav,
eftersom vi nu inte längre har den gallring,
som vi under viss tid förut har
haft. Där är det kreditinrättningarna
som har det avgörande inflytandet, och
de ser givetvis mest till de säkerheter
vederbörande kan ställa. I kreditinrättningarna
försöker man naturligtvis inte
bedöma själva underlaget för krav
på att få göra en viss investering.

Vi har alltjämt på många områden
ett betydande underskott på bostäder,
det håller jag med om. Men vi liar också
områden, där bostadsmarknaden nu
håller på att bli mättad. Åtminstone har
jag uppfattat det så. Och då ligger det
i sakens natur att bostadsstyrelsen inte
släpper fram något ytterligare bostadsbyggande
utöver det som kan bedömas
motsvara behovet under den närmaste
tiden.

102 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan vill jag också ta upp en detalj
i det som herr Källenius anförde rörande
upphandlingsförordningen. Den frågan
har varit uppe tidigare, och i statsutskottets
utlåtande nr 49 år 1959 skrev
utskottet på sidan 34 att upphandlingskungörelsens
bestämmelser följes i tilllämpliga
delar av de flesta av de åsyftade
företagen. Utskottet funne därför
inte skäl föreligga att komma med ett
absolut åläggande på den punkten, även
om en och annan inte följde bestämmelserna.

Vad så de allmännyttiga företagens
skyldighet att redovisa sin ekonomiska
ställning beträffar — en redovisning
som skall tjäna som underlag för en bedömning
av förhållandena på detta område
— har utskottet erinrat om att de
lånebeviljande organen har möjlighet
att, när skäl härtill anses föreligga, infordra
sådana uppgifter. Vi tycker att
det bör räcka med det.

Vi menar också att en sådan obligatorisk
redovisningsskyldighet skulle föra
med sig en rätt arbetskrävande och
varför inte också kostnadskrävande apparat,
något som vi vill undvika. Detta
innebär inte att vi ställer oss likgiltiga
inför denna fråga. Vi anser självfallet
att de lånebeviljande organen skall ha
sin uppmärksamhet riktad på detta och
vid behov infordra redovisning från de
företag där de tycker att det finns anledning
göra det.

Herr Persson — jag får väl kalla honom
tjänsteman i bostadsstyrelsen; han
tycker inte själv att man skall kalla
honom det, men jag uppfattar honom
så, tillika som han är riksdagsman —
har först yrkat bifall till en reservation
som rör frågan om familjebostadsbidragen.
Han vill omedelbart höja dem. Sedan
har han citerat vad utskottet skrivit
och gjort en tolkning därav. Jag
bär ingen anledning att opponera mig
mot herr Perssons tolkning av denna
skrivning, men han sade något mera:
han tyckte inte om vad utskottsmajori -

teten skrivit på s. 45 i utskottsutlåtandet.

Man har tänkt sig att den nya ordning,
som följer av att man slopar den
räntefria stående delen av egnahemslånen
på 4 000 kronor, skulle införas
från en viss tidpunkt. Jag kan avslöja
att vi under hand har låtit oss underrättas
om att man kommit fram till att
det t. o. m. kan vara en fördel för vissa
som vill bygga egna hem, att denna
möjlighet att välja öppnas för dem. Jag
kan försäkra herr Persson att det finns
andra i bostadsstyrelsen, även på tjänstemannasidan,
som inte uppfattat detta
på samma sätt som herr Persson gjorde
när han var uppe i denna talarstol.
Vi stannar också vid den värderingen
att det i vissa fall faktiskt kan vara en
fördel, och detta av en särskild orsak.
Denna särskilda orsak är den, att om vederbörande
skall ta lånet enligt nu gällande
bestämmelser, måste han vara rustad
med en större engångsinsats. Då
måste han säga sig att han får lov att
skjuta på sitt beslut. Detta kan i sin
tur, som också framhålles i utskottsutlåtandet,
skapa störningar som man kan
komma undan genom att öppna denna
möjlighet. Det är motivet till denna
skrivning.

Det som herr Johansson i Norrköping
anförde är ju samma sak som vi hade
uppe när vi behandlade tilläggsstaten,
nämligen att man skall ställa mera pengar
till förfogande för att snabbare avveckla
de skulder som staten enligt bidragsbestämmelserna
beträffande pensionärshem
har till kommunerna. Jag
kan där hänvisa till vad jag vid det tillfället
anförde. Herr Johansson i Norrköping
har också tolkat skrivningen på
ett särskilt sätt. Jag skall inte ge mig
in på någon tolkning utan vill endast
säga, att även socialdepartementet får
försöka se efter vad som kan komma ut
av denna skrivning och beakta den tolkning
som herr Johansson i Norrköping
har gjort.

Jag skulle nog ha kunnat överväga

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

103

att säga ja till utgiftsökningarna på de
sistnämnda punkterna, om jag fått majoriteten
i kammaren med mig på vissa
reservationer om besparingar som jag
förde fram i fredags. Men jag fick inte
någon särskilt stor hjälp, inte ens från
dagens reservanter. En av dem hjälpte
visserligen till på en punkt som kanske
inte var så betydelselös, men majoriteten
kunde ju inte vara med om några
prutningar.

Faktum är ju att när utgiftsärendena
till sin huvuddel, med undantag för
dem som rör jordbruket, koncentrerades
till statsutskottet så skedde det med den
motiveringen, att man skulle kunna väga
olika utgifter mot varandra. Ärade kammarledamöter!
Detta sker inte alltid på
det sätt som man tänkt sig. Det är att
beklaga. Vi bör samtidigt också vara
överens om att man inte kan tillåta sig
några extravaganser. Jag är med i statsutskottets
tredje avdelning, och jag säger
nej till många mycket små belopp.
Jag tror också att jag konsekvent här i
kammaren vägrat vara med om några
höjningar. Men på en särskild huvudtitel
har jag brukat vara intresserad av
vissa minskningar. Följaktligen har jag
strävat efter en total besparing på den
framlagda statsverkspropositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag på samtliga
47 punkter.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vad det gäller den tolkning
jag gjort av utskottets skrivning så
har jag av utskottsavdelningens talesman
i utskottet bibringats den uppfattningen,
att man kan tolka skrivningen
ungefär på detta sätt.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det finns anledning att
ställa frågan, huruvida i denna bostadsdebatt
verkligen de motsättningar kommit
fram, som i dag onekligen finns i
svensk bostadspolitik. Jag tycker att det

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vore olyckligt om inte svenska folket
och väljarna just ett sådant år som i år
genom denna debatt skulle få klarhet i
vad de olika politiska partierna vill i
bostadsfrågan.

Om jag gör en summering finner jag,
att regeringen vill ett fortsatt högt bostadsbyggande;
70 000 lägenheter beräknar
vi uppnå i år, och målsättningen för
framtiden ligger på samma höga nivå.

Folkpartiet anger ingen målsättning
för bostadsbyggandet, men av allt att
döma är partiet berett att acceptera regeringens
målsättning.

Centerpartiet däremot ger klart besked.
Där är det fråga om att minska
bostadsbyggandet till 63 000 lägenheter,
och därmed basta!

Högern anger ingen siffra, men av
allt att döma står partiet centern mycket
nära, så nära att man i dag kanske vågar
tala om en ny koalition, en koalition
som är till för bostadsbristens bevarande
och trångboddhetens försvar och
för uppskjutande av saneringen av våra
tätorter.

Det hade kanske räckt att konstatera
detta, men debatten kräver också att
man granskar argumenten och deras
sakliga tyngd.

Högern har som främsta motivering
för ett minskat och för de boende fördyrat
bostadsbyggande anfört samhällsekonomiska
synpunkter eller som herr
Cassel uttryckte saken: regeringens bostadsprogram
är att hänföra till ett lufttomt
rum, och det är inte alls insatt i
sitt samhällsekonomiska sammanhang;
regeringens program sätter övriga näringar
i strykklass, och andra områden
kommer i efterhand i investeringshänseende.
Herr Cassel sade vidare att man
inte skall bygga bostäder för inflationspengar
och hade därefter ett långt resonemang
om riksbankens möjligheter
att sköta den tillfälliga upplåningen
bland annat för bostadsändamål.

Herr Hansson i Skegrie anförde liknande
synpunkter. Den förda bostadspolitiken
hindrar företagsamheten i öv -

104

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rigt att få sina krediter. Bostadssubventionerna
borde också undvikas av
det skälet, att de förrycker prisbildningen
och gör våra bostäder för billiga
i förhållande till andra varor. Jag
skall inte uppehålla mig vid någon principiell
diskussion beträffande subventionerna.
Jag tyckte att herr Svenning
på den punkten gjorde vissa antydningar,
som bör göra det svårt för centerpartiet
att anföra dessa argument alltför
ofta och alltför högljutt.

Hur förhåller det sig då med de samhällsekonomiska
argumenten och påståendena?
Har utbyggnaden av vårt näringsliv
fått stå tillbaka för bostädernas
skull? Har jordbruket inte kunnat förverkliga
sina investeringar? Har inte
jordbrukets föreningsrörelse eller övriga
jordbrukarna närstående företag
kunnat göra det? Vill herr Hansson i
Skegrie påstå att investeringarna har
blivit tillbakasatta? Vill herr Cassel påstå
att industrien fått sina investeringsbehov
tillbakasatta, denna industri som
under en följd av år har kunnat uppvisa
en ständigt stigande investeringsvolym
och ständigt nya rekord i fråga om investeringar
i byggnader, maskiner och
transportmedel? Har handelns investeringar
fått stå tillbaka? Har kraftverken
fått komma i efterhand? Eller har
investeringarna i nya bilar och andra
transportmedel blivit eftersatta?

Nej, det förhåller sig inte alls på det
viset. Jag vill hänvisa bland annat till
prognoserna för bruttoinvesteringarna
innevarande år. Av nationalbudgeten
framgår, att industrien kommer att öka
sina investeringar under innevarande
år med 500 miljoner kronor, samfärdseln
med 385 miljoner kronor och de
militära investeringarna med 515 miljoner
kronor samtidigt som bostadsbyggandet
i själva verket kommer att minska
sin kapitalefterfrågan totalt sett med
100 miljoner kronor.

Det förhåller sig sålunda inte alls på
det sättet att de andra investeringarna
fått stå tillbaka för den nuvarande bo -

stadsproduktionen. Det är i stället lyckligtvis
på det sättet att vi fört en sådan
politik i vårt land, att vi över hela linjen
haft en ökad investeringsverksamhet.
Denna har blivit möjlig bland annat
genom en ökning av det allmänna
sparandet i landet. Vi har i dag i själva
verket en volym investeringar som motsvarar
en tredjedel av vårt folkhushålls
produktionskraft. Detta har åstadkommits
genom att konsumtionen fått stå
tillbaka just för investeringarna. Det betyder
att vi ökat sparandet, som ju är
att hänföra dels till den offentliga sektorn,
dels till den privata sektorn och
dels också till företagssektorn. En ökning
har förekommit inom alla dessa
tre sektorer.

Jag vill betona att denna sparandeökning
inte minst har möjliggjorts genom
att denna kammares majoritet varit beredd
att hjälpa till med finansieringen
av ökade investeringar över driftbudgeten.
De argument, som herrar Cassel
och Hansson i Skegrie anför, saknar
alltså täckning, om man tar hänsyn till
den ekonomiska utvecklingen, till folkhushållets
produktionskraft och till den
fördelning mellan konsumtion och investeringar
som ägt rum.

Eftersom dessa fakta inte kan vara
okända vare sig för högern eller centerpartiet,
finns det anledning att fråga
sig: Varför är exempelvis centerpartiet
motståndare till ett omfattande och tillräckligt
omfattande bostadsprogram?
Vilka kan anledningarna därtill vara?
Psykologiskt kan det nog ligga till på
det sättet, att partiet fortfarande har
sina rötter på landsbygden och att väljarna
där inte gärna ser att tätorterna
ytterligare utbygges. Det har redan i
denna debatt nämnts, att i dag bor 2/3
av landets befolkning i tätorterna och
att utflyttningen från landsbygden fortsätter.
Genom att vara återhållsam med
bostadsbyggandet vill centerpartiet
framkalla intrycket av att vara särskilt
landsbygdsvänligt. Men är man landsbygdsvänlig
genom att förorda en så -

Onsdagen den 6 april 19G0 fm.

Nr 12

105

dan politik? Nej, det förhåller sig precis
tvärtom.

Det pågår för närvarande, såsom alla
känner till, en mycket stark rationalisering
inom landsbygdsnäringarna. Man
kan beräkna att både jordbruket och
skogsbruket kommer att förlora omkring
Va av sin arbetskraft inom en period
av tio, femton, kanske tjugo år.
Vart skall då denna arbetskraft ta vägen?
Funderar aldrig centerpartiet på
den saken? Om man gör detta måste
man också beakta, att den arbetskraft
som flyttar från landsbygdsnäringarna
måste ha bostäder. Kanske det är så,
att centerpartiet helt enkelt lämnar sina
väljare i sticket och säger till dem: Ni
får klara er bostadsfråga på egen hand
när ni flyttar ifrån landsbygden. Och
lägg märke till att det alltid är de sist
inflyttade som har svårast att få de
lämpliga och hyggliga bostäderna. I bostadsköerna
är det just dessa och deras
familjer som får vänta till allra sist.

Jag tycker det är väsentligt i denna
debatt att slå fast, att centerpartiet lämnat
de från landsbygden utflyttade i
sticket, man ger dem inte längre det
stöd som de behöver, man bryr sig helt
enkelt inte om dem längre. På mig verkar
det som om det gamla bondeförbundets
röst och kärva stämma trängde
genom det välljud och de förskönande
omskrivningar, som herr Hansson i
Skegrie är en mästare i när det gäller
att förklara och beskriva centerpartiets
politik, icke minst dess bostadspolitik.

Jag behöver inte påpeka att det blir
en ytterligt angelägen upplysningsuppgift
för demokratien i vårt land att förklara
för alla de från landsbygden utflyttande,
vilka det är som centerpartiets
bostadspolitik — alltså denna nedskärning
av bostadsproduktionen från
G9 000 till 63 000 lägenheter — kommer
att gå ut över.

Det finns emellertid ytterligare en
upplysningsuppgift, och den gäller
framför allt högern. Vi vet att under
1960-talet kommer antalet studerande

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ungdomar vid våra högskolor och universitet
att kraftigt öka. Siffrorna talar
om en ökning motsvarande 2 000 studerande
per år. Vid slutet av detta årtionde
har vi säkert 70 000 ungdomar vid
våra högre utbildningsanstaltcr. Skall
inte dessa ungdomar ha bostäder? Hur
skall deras bostadsförsörjning kunna
klaras med högerns och centerpartiets
nedskärningar?

Lägg också märke till att ungdomen
gifter sig i allt yngre åldrar. Siffrorna
talar där sitt tydliga och i och för sig
glädjande språk. 1957 var 52 procent —
alltså över hälften — av alla kvinnor i
åldern 18—24 år gifta. 1935 var motsvarande
siffra 25 procent. Det har alltså
mellan 1935 och 1957 skett en fördubbling
av antalet gifta unga kvinnor. Denna
utveckling är självfallet mycket glädjande,
ty den är ju bl. a. en av förutsättningarna
för att vi skall kunna hålla
födelsesiffrorna uppe och över huvud
taget kunna klara befolkningsfrågan i
landet.

Utvecklingen kommer av allt att döma
att fortsätta. Det betyder att vi måste
ha allt fler familjebostäder mycket snart
— betydligt flera än vi i dag kan åstadkomma.
Jag är för egen del övertygad
om att en målsättning om 75 000 lägenheter
per år är en realistisk målsättning
och en målsättning som måste förverkligas
i varje fall under 60-talets första
hälft. Vi kommer nämligen att få så
många unga äktenskap med barn, att familjebostäder
behövs. Det är de stora
ungdomskullarna från början av 40-talet
som nu i snabb takt bildar familj
och skaffar sig barn. Detta är också
skälet till att vi måste ha kvar familjestödet
åt barnfamiljerna betydligt längre
än vad man i allmänhet föreställer
sig. Dessa unga familjer har i allmänhet
mycket blygsamma inkomster — de
är ju bara i starten av sin levnadsbana.
Särskilt gäller detta om de studerande,
som ofta under mycket lång tid inte bär
några inkomster alls.

Jag tycker därför att den akademiska

106 Nr 12

Onsdagen den G april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ungdomen och all ungdom som i dag
står i begrepp att bilda familj verkligen
skall få veta vad högerns och centerpartiets
bostadspolitik innebär. Den innebär
nämligen, att dessa ungdomar
samtliga kommer att få det svårare att
skaffa sig bostad i framtiden, de kommer
att få stå ännu fler år i bostadskön,
de kommer att bli ännu mer trångbodda
och de måste inkvartera sig hos föräldrar
eller svärföräldrar, ännu fler studerande
kommer att få vänta på bostad i
Lund, i Uppsala, i Stockholm, i Göteborg
och i Umeå. Var dags längre väntan
blir för deras del att tillskriva högerns
och centerpartiets negativa och
bostadsfientliga inställning.

Och lägg märke till att denna negativism
inte alls är behövlig. Har inte näringslivet
kunnat få sina behov av utbyggnad
tillgodosedda och kommer näringslivet
inte att också i framtiden få
behoven tillgodosedda? Hittills har i
varje fall »näringslivet» kunnat öka sina
investeringar jämsides med att bostadsbyggandet
kunnat öka sina.

Detta är väl i själva verket den rimliga
väg vi alla sökt slå in på: att öka
investeringsverksamheten över hela linjen
i takt med en ökning av sparandet
både inom den offentliga delen, inom
den privata sektorn och inom företagssektorn.

Herr talman! Jag har ansett det vara
angeläget att göra dessa påpekanden för
att man skall få mera klart för sig, var
skiljelinjerna i dagens bostadsdebatt går
och vari målsättningarna i fråga om bostadspolitiken
skiljer sig. När det gäller
bostadsrabatterna hemställer jag om bifall
till reservationen nr 23 b av herr
Thun m. fl. — i övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! När man lyssnar till
herr Kellgren kommer man osökt ihåg
Tegnérs ord:

»När Kellgrens snille slog de stora
slagen,

de blixtrande, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för
dagen

kring land och rike och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr
det sett!»

Ja, här har vi nu kommit in på det
ekonomiska resonemang, som jag har
efterlyst både i avdelningen och i statsutskottet
in pleno, och jag är tacksam
för att herr Kellgren på detta sätt satt
bostadspolitiken i samband med den
samlade ekonomiska politiken. Men när
herr Kellgren söker förklara för svenska
folket vad högerns bostadsprogram
innebär, då missuppfattar han alltsammans.
I mitt anförande står skrivet att
vi är fullständigt ense om — det finns
inte en tillstymmelse till annan mening
på den punkten — att man skall bygga
så mycket som möjligt. Vad vi sagt är
att man emellertid inte skall ta risken
att bygga till priset av en inflation, inte
ta risken att bygga så mycket att näringslivets
krediter icke på rimligt sätt
kan tillgodoses. Har herr Kellgren någon
annan uppfattning på dessa två
punkter?

Förutsättningarna för att vi skall kunna
genomföra det väldiga bostadsprogram
på 75 000 lägenheter som herr
Kellgren önskar — som jag önskar och
som varje människa här i landet önskar
— är just att näringslivets investeringar
kan hållas uppe på en sådan nivå, att vi
förmår åstadkomma den ökade produktion
som behövs.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren sade att
centerpartiet vill bygga 60 000 lägenheter
och därmed basta. 60 000 lägenheter
är, herr Kellgren, det minimiprogram vi
lanserat gentemot de 63 000 lägenheter
som är regeringens minimiprogram.
Vårt förslag om 60 000 lägenheter är
alltså ett minimiprogram, icke ett maximiprogram.

Vidare säger herr Kellgren: Har inte

Onsdagen den 6 april 1960 fin.

Nr 12

107

investeringarna i näringslivet blivit tillgodosedda?
Det saknas täckning, säger
herr Kellgren, för påståenden av annan
innebörd. Ja, i varje fall de ledamöter
av kammaren som har att göra med fördelning
av krediterna i något kreditinstitut
vet säkert, att man många gånger
får lov att säga nej till synnerligen
väl motiverade kreditanspråk från näringslivet,
därför att vi har order uppifrån
att en viss kassareserv skall hållas.
Håller man inte en sådan kassareserv
kan det föranleda åtgärder från
högre ort. Detta känner nog vi bättre
till som sitter i kreditinstitutens ledningar
än vad herr Kellgren tycks göra.

Om det är på det sättet, herr Kellgren,
att näringslivet får vad det behöver,
varför upprätthålls då kreditransoneringen
och varför bibehålls kassareservbestämmelserna,
om de inte behövs? Jag
förmodar att bestämmelserna är till just
för att hålla tillbaka kreditanspråken
från näringslivet. Eller är kanske, herr

Kellgren, kassareservbestämmelserna till

därför att man annars inte skulle kunna
anskaffa det kapital som behövs för ett
stort bostadsbyggande?

Nej, det är den kommande utvecklingen
— efter dessa kreditrestriktioner
— som kommer att kräva ökade investeringar
för att vidmakthålla konkurrenskraften
hos vårt näringsliv. Jag
skulle tro att det är lika viktigt att vi
genom att tillgodose näringslivets krediter
kan upprätthålla en god sysselsättning
i hela vårt näringsliv som att
vi uppehåller sysselsättningen genom
att bygga 3 000 lägenheter mer eller
mindre.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Cassel, det är just
där våra ståndpunkter skiljer sig. Herr
Cassel säger att det viktigaste är att
näringslivet på ett rimligt sätt får sina
investeringsbehov tillgodosedda. Först
när detta skett tänker sig herr Cassel
att vi skall ge en liten slump till bostadsbyggandet
— den slump som kan

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bli över, sedan näringslivet fått sina
behov tillgodosedda. Med anledning
därav gjorde jag detta påpekande —
och jag har stöd av nationalbudgctens
samtliga siffror — att volymen av investeringar
på alla områden har kunnat
öka och detta inte minst inom industrien,
där rekordsiffror kunnat noteras
för 1958 och 1959. Med all sannolikhet
blir det samma sak även för
1960. Detta är väl att på ett rimligt
sätt tillgodose behoven av investeringar
inom den sektorn? Och så har även
skett på andra områden.

Till herr Hansson i Skegrie vill jag
säga, att när man diskuterar fördelningen
av krediter inom banker och
annorstädes, är det väl ingen nyhet
vare sig för 1950-talet, 1940-talet, 1930-talet eller 1920-talet, att det har funnits
kreditanspråk som har varit svåra
att tillgodose. Det har varit så i alla
tider, och det är just kreditväsendets
uppgift att genomföra en gallring, en
ransonering och en fördelning av det
sparande som står till buds. När vi
samtidigt kan konstatera, att aldrig
tidigare har sparandet varit så stort
som just i vår tid, även under 1960,
följer därav att det också finns mera
sparmedel att fördela. Därmed måste
besvärligheterna för kreditväsendet i
realiteten vara mindre.

En annan sak är att efterfrågan är
betydande, därför att vi har full sysselsättning
och ett stigande välstånd
och därför att medborgarna har önskemål
på allt fler områden och även
möjlighet att tillgodose dem. På det
planet anser jag att det inte finns någon
motsättning, utan den ligger på det
planet, att både högern och centerpartiet
säger att investeringarna just inom
samfärdsel, industri, handel, jordbruk
etc. skall gå före investeringarna på
bostadsbyggandets område. Där vill vi
göra en rimlig avvägning med hänsyn
till intressena inom både bostadsbyggandet
och den andra sektorn. Genom
att det totala sparandet ökas och hålles

108

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppe finns det möjlighet att göra denna
avvägning. Det har ni misslyckats med.

Målsättningen att skära ned bostadsbyggandet
till 60 000 lägenheter — den
siffran nämnde herr Hansson i Skegrie
— får stå för centerpartiets räkning.
Vi kommer aldrig att acceptera den.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Är det någon av kammarens
ärade ledamöter som hört mig
säga vad herr Kellgren lägger i min
mun, nämligen att först skall näringslivet
få allt som finns av krediter och
sedan, om det blir en slump över, skall
bostadsbyggandet ha den slumpen?

Jag har ställt två frågor till herr Kellgren.
Herr Kellgren har talat över sin
repliktid men inte svarat på någon av
frågorna. Den ena var: önskar herr
Kellgren att vi skall ha ett bostadsbyggande,
som spränger ramarna så
att det blir inflation? Den andra frågan
var: Skall vi ha ett bostadsbyggande,
som är så stort att det på ett otillbörligt
sätt motar bort näringslivet från
kreditmarknaden? Ingen av frågorna
har besvarats.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är hur enkelt som
helst att svara på de frågorna. På den
första kan jag kort och gott svara nej.
På den andra kan jag kort och gott
också svara nej. Men det är inte däri
skillnaden mellan oss ligger. Vi säger att
vi vill ha ett bostadsbyggande som motsvarar
minst 70 000 lägenheter, och sedan
får den ekonomiska politiken verkställa
avvägningen av investeringarna
för andra ändamål inom ramen för det
totala sparandet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av motionen
305 i denna kammare.

För närvarande kan man få lån, ifall
man bygger ett nytt bostadsegnahem,
och man kan få lån, om man köper ett

äldre bostadshus som är så dåligt, att
det måste genomgå en väsentlig reparation,
som närmast kan jämställas med
en ombyggnad. Ifall man däremot skulle
ha möjlighet att köpa ett bostadshus,
som inte behöver väsentligt repareras,
så finns det inte möjlighet att få vare
sig lån eller bidrag av staten.

Särskilt i Bohusläns skärgård har
förhållandena blivit sådana, att dessa
bestämmelser i många fall framstår som
mycket ogynnsamma. Det finns nämligen
i en del samhällen rätt gott om
äldre och ganska goda bostadsfastigheter,
som mycket väl skulle kunna köpas
av unga fiskare. Men om en sådan har
skuldsatt sig för båt och redskap och
det för övrigt är svårt att få lån i bankerna,
när han inte har något statligt
lån, så blir resultatet, att vederbörande
inte kan köpa ett sådant hus, som inte
behöver repareras och som kanske inte
skulle behöva kosta mer än hälften så
mycket och måhända inte ens det jämfört
med ett nytt bostadshus. Följden
blir i många fall, att vederbörande får
försöka skaffa sig statslån för att bygga
ett nytt hus, som kostar dubbelt så
mycket. Staten lånar alltså ut dubbelt
så mycket för att han bygger ett nytt
hus, som därtill vanligen är beläget på
en mycket olämplig plats. De gamla
husen i fiskelägena ligger nämligen bra
till i förhållande till hamnarna. De husen
kan man inte köpa, utan man är
tvungen att ge sig ut i periferien och
köpa ett dubbelt så dyrt och mycket
sämre beläget hus.

Vi kan inte inse, att konsekvenserna
av de nuvarande bestämmelserna är
rimliga. Det borde väl kunna gå att
ordna det så, att enskilda människor
kan ställa det för sig på bästa möjliga
sätt, om det kan ske till halva priset,
med statshjälp.

Man säger emot detta förslag, att det
blir besvärligt om man går in på denna
linje. Det är klart att det för med sig
vissa problem, men dessa är inte annorlunda
än i fråga om jordbruksegna -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

109

hem. För dem gällde också från början,
att man fick statslån endast för nya
jordbruksegnahem, men den linjen
kunde man inte fullfölja. Värderingsfrågorna,
som hör samman med att lämna
lån för inköp av äldre fastigheter, kan
väl inte bli märkvärdigare eller måste
rättare sagt bli åtskilligt lättare att lösa
i detta fall än när det gäller jordbruksegnahem.

Jag tror jag vågar påstå, att hemma i
Bohuslän har sympatierna för att det
skall göras något på detta område vuxit
inte bara bland de människor som
skulle kunna få hjälp utan även bland
myndigheterna. Det är klart att denna
fråga har en viss aktualitet för hela
landet. Emellertid är förhållandena i
detta hänseende särskilt utpräglade i
Bohuslän och likartade kustsamhällen.
Därför har vi menat, att man i första
hand borde försöka med detta där.

Nu säger statsutskottet, herr talman,
att frågan behandlades 1958, att
utskottet då inte fann anledning att
föreslå några åtgärder i ämnet och att
sedan dess inga nya skäl framkommit,
varför utskottet avstyrker motionen.
Enligt vår mening behövs det inga nya
skäl, ty de gamla skälen är goda nog.
De har enligt vår mening alldeles tillräcklig
bärkraft för att man borde göra
något på detta område.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om en liten sak. Här hamnade en proposition
nr 121 på riksdagens bord —
jag tror det var i går. I den propositionen
föreslår Kungl. Maj:t, att det
skall bli tullrestitution för fiskefartyg
och andra mindre fartyg under 70 ton.
Om detta har vi motionerat ett par
gånger, senast i fjol, och fått motionerna
avslagna. Det har nu visat sig att
skälen var goda nog, bara Kungl. Maj:t
begagnade dem. Så är det också i detta
fall. Skälen är goda nog. Låt oss hoppas
att de blir framförda från rätt håll,
så att vi kan få rättelse även på detta
område.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Min avsikt när jag begärde
ordet var att ta upp ett par rätt
besynnerliga uttalanden av socialministern,
och jag skall också göra det.
Men innan dess skulle jag vilja knyta
ett par korta reflexioner till den ganska
intensiva debatt, som har förts här och
som i betydande utsträckning har rört
motsättningen eller vad man förmenat
vara en motsättning mellan näringslivets
investeringar och bostadsinvesteringar.

Jag tror det är nödvändigt att sätta in
den debatten i sitt rätta perspektiv. Det
kan, tror jag, på ett rätt tillfredsställande
sätt ske bl. a. genom att överblicka
hur utvecklingen av investeringarna volymmässigt
har varit inom några stora
huvudområden under 1950-talet. Jag
skall inte alls gå in på några siffermässiga
detaljer — det har jag gjort tidigare
här i kammaren. Jag vill bara erinra
kammarens ledamöter om att under
50-talet ökade de kommunala investeringarna
utom bostäder volymmässigt
mer än några andra. Den därnäst största
ökningen hade näringslivets investeringar
och de statliga investeringarna
frånräknat bostäder, ökningen av statens
och ökningen av näringslivets investeringar
ligger ungefär i jämbredd
med varandra och på en rätt hög nivå,
som dock är avsevärt lägre än den nivå
där ökningen av de kommunala investeringarna
utom bostäder befinner sig.
Långt efter alla dessa grupper kommer
sedan den volymmässiga ökningen av
investeringarna i bostäder.

Mot denna bakgrund är det inte märkvärdigt,
att vi går in i 60-talet med en
stor eftersläpning på bostadsförsörjningens
område. I anknytning härtill vill
jag, herr talman, i allra största korthet
säga, alt jag inte hör till dem som
kan finna någon obönhörlig och ofrånkomlig
motsättning mellan bostadsinvesteringar
och näringslivets investe -

Ilo Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringar. Från min egen visserligen
rätt begränsade erfarenhet vet jag, att
inte minst i dessa dagar har man på
många platser i landet, där industrien
och andra näringsgrenar befinner sig
i expansion, sökt kontakt med kommunala
och andra myndigheter för att få
till stånd de investeringar i bostäder,
som är nödvändiga för att redan gjorda
investeringar inom näringslivet skall
kunna utnyttjas med en tillfredsställande
kapacitet. Även när det gäller många
investeringar, som kommer att göras
inom näringslivet inom den närmaste
tiden, gäller att de måste följas av bostadsinvesteringar
om de verkligen skall
kunna få den avsedda effekten i den
ökade konkurrens som kommer att
möta oss med anledning av integrationssträvandena
i Europa.

Jag förbiser ingalunda det stora problem,
som föreligger när det gäller kapitaltillgången
på den långa kapitalmarknaden
och avvägningen mellan bostadsinvesteringar
och näringslivets investeringar.
Men det är enligt min bestämda
uppfattning felaktigt att på det
markerade sätt som skett i ett par anföranden
från högerns och centerpartiets
sida —- kanske i viss mån även
från socialdemokratiskt håll — göra
gällande att det härvidlag finns ett
obönhörligt konkurrensförhållande. Det
är istället i betydande grad fråga om
en parallellitet beträffande dessa investeringar.

Jag tror också, herr talman, att en
återblick på det skede, då Kungl. Maj:ts
socialdemokratiska regering försökte
använda bostadsproduktionen såsom ett
dragspel, vilket man kunde dra ut och
tänja ihop med stora rörelser -— 20—25
procent åt vardera hållet under loppel
av ett eller ett par år — för att försöka
låta detta område tjänstgöra såsom
en regulator på investeringarna, en
sådan återblick säger oss att ett dylikt
experiment bör vi inte göra om.

När jag lyssnade till socialministerns
inlägg här tidigare i dag tyckte jag att

det blev tydligt, att han förbigår en
mycket betydande skillnad som finns
mellan den uppläggning av bostadspolitiken
som han företräder och vår uppläggning.
Han förbigick inom parentes
sagt också det mot bakgrunden av vad
han sedan tillvitade folkpartiet inte
mindre märkliga förhållandet, att den
stora och grundläggande förändring,
som har inträffat i den svenska politiken
när det gäller bostadsbyggandets
omfattning, är att den socialdemokratiska
regeringen efter åratal av heta
diskussioner har fått klart för sig, att
det gick att acceptera den uppfattning
om bostadsbyggandets storlek, som vi
från liberalt håll så envist hävdat. När
vi här tidigare ville öka bekämpades
vi envist från den socialdemokratiska
sidan, och våra förslag betecknades som
en omöjlighet av socialdemokraterna.

Den skillnad mellan oss och socialdemokraterna
jag här tänker på, herr
talman, är emellertid den, att vi har
klart för oss, att om man skall skapa
en för framtiden hållbar grund för en
större, tillräcklig bostadsproduktion,
måste man -— även om det stöter på
svårigheter och även om det i olika avseenden
kan få kännbara konsekvenser
—• föra in kapitalförsörjningsmomentet
i själva bostadssektorn på ett
annat sätt än vad regeringen tycks vara
beredd att göra. Socialministern gick
helt och hållet förbi detta perspektiv.
Jag vill bara fastslå, herr talman, att
det är vår uppfattning, att det utan en
sådan bredare bas av egen, inom denna
sektor åstadkommen kapitalförsörjning
inte går att i längden uppehålla
en tillfredsställande bostadsproduktion.
Genom en sådan breddning kan också
ett bidrag lämnas till lösningen av det
allmänna kapitalförsörjningsproblemet.

Herr talman! Jag skall sluta med att
tillåta mig uttrycka en stark förundran
över att socialministern här var så angelägen
att slå sina egna rekord från
en tidigare i år förekommande debatt
i ett annat ämne när det gäller för -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

måga till misstolkningar och förvrängningar.
Han jämförde partiernas hållning
i bostadsfrågan i år med de ställningstaganden
som de gjorde för ett år
sedan, och drog därav den slutsatsen,
att vissa förändringar hade inträffat i
folkpartiets hållning. Vad som har skett,
herr talman, är för det första att förändringar
i detaljer har inträffat i alla
partiers hållning på olika punkter och
även i regeringens. Det vore väl märkvärdigt
om inte detta skulle ha skett,
eftersom förhållandena har förändrats.
I det ligger ingenting onaturligt och
ingenting som i och för sig gör det angeläget
eller befogat att framställa några
anklagelser. Regeringen har ändrat
sig i vissa detaljfrågor, och vi har ändrat
oss i andra. Det är klart, att man
kan tvista om vem som kan ha ändrat
sig litet mera än den andre, men inställningen
till bostadspolitikens huvudfrågor
både från vår och från regeringens
sida är precis densamma som förra året.
Det finns inga skillnader i det fallet.

Den stora förändring, herr talman,
som har inträffat är emellertid för det
andra den, att högern och centerpartiet
genom att verkligt väsentligt ändra
sin hållning, i jämförelse med sina
ståndpunkter förra året, tyvärr — skulle
jag gärna vilja säga — har brutit den
gemensamma uppslutningen inom oppositionen
på vad jag i fjol betraktade
som den enda hållbara plattformen för
ett verkligt alternativ till den socialdemokratiska
bostadspolitiken. Det är min
förhoppning, att denna plattform och
detta alternativ skall återupprättas. Så
kommer också att ske, om man inom de
båda andra oppositionspartierna återigen
modifierar sina ståndpunkter i huvudfrågorna
till överensstämmelse med
dem, som de hade förra året och som
sammanfaller med våra, vilka är oförändrade.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Herr talmannen gav propositioner på

Nr 12

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 1 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; 3:o) reservationen 1 b)
av herr Jacobsson m. fl.; 4:o) reservationen
1 c) av herr Ivar Johansson
in. fl.; samt 5:o) de i ämnet väckta motionerna
1:158 och 11:237 i förevarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de fyra återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Hansson i Skegrie
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog
de tre återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande denna kontraproposition
äskade dock herr Hansson
i Skegrie votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i
voteringen om sistnämnda kontraproposition
antagits den med 4:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Jacobsson m. fl.
avgivna, med 1 b) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering an -

112

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tagit reservationen 1 c) av herr Ivar
Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 41 ja och 31 nej,
varjämte 142 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition i
huvudvoteringen antagit den under
3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna, med 1 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herr Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 43
ja och 41 nej, varjämte 132 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

position i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sist angivna
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, skedde omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 43 nej,
varjämte 67 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nr 12 113

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 2) av
herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 103 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till motionerna
I: 158 och II: 237 i förevarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 3) av
herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser ocli voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres8—Andra
kammarens protokoll 1960. Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 32 nej, varjämte 49 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 4 a); samt
3:o) bifall till reservationen 4 b) av
herr Ivar Johansson m. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Gustafsson i Skellefteå votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten IV i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna, med 4 a) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.

114

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 45 ja och 67 nej,
varjämte 104 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 4 b)
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 107 ja
och 105 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten V

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten VI

Herr talmannen framställde proposi -

tioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten Yl
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 5) av
herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 133
ja och 73 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten VII

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten VIII

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) den av herr Ragnar Bergh m. fl.
avgivna reservationen 7 a); 3:o) reservationen
7 b) av herr Jacobsson m. fl.;

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12 115

4:o) den med 7 c) betecknade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.;
samt 5:o) motionerna 1:158 och II: 237
i nu förevarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de fyra återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Gustafsson
i Skellefteå votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande denna kontraproposition
äskade dock herr Hansson
i Skegrie votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i denna
votering antagits den med 4:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som skall
företagas för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten VIII i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Jacobsson m. fl. avgivna,
med 7 b) betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit

reservationen 7 c) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omöstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 39 ja och 32 nej, varjämte
143 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den under
3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten VIII i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna, med 7 a) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 7 b) av herr Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sist angivna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 43 ja
och 43 nej, varjämte 127 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna voro
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Lindström ur urnan upptog den

116 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ena av dessa sedlar; och befanns den
upptagna sedeln innehålla nej.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionens innehåll,
varigenom till kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den under
3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VIII
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
7 b) av herr Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 108 ja och 45
nej, varjämte 60 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IX

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XI

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen 9 a) av herr Thun
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Växjö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XI i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 9 a)
av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 74 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Punkterna XII och XIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XIV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XV

Herr talmannen gav propositioner

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12 117

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XVI

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XVII

Herr talmannen framställde propositioner
på bifall till 1 :o) utskottets hemställan;
2: o) det av herr Larsson i
Luttra under överläggningen gjorda yrkandet;
samt 3 ro) motionerna 1:158
och II: 237 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Luttra begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den med 2:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XVII i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Larsson i Luttra under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 180 ja och 22 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkten XVIII

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XVIII i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
13) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 180 ja och 30 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XIX

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Jacobsson
m. fl. avgivna reservationen 14 a); samt
3:o) bifall till reservationen 14 b) av
herr Ivar Johansson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets förevarande hemställan.

Punkten XX

Herr talmannen gav propositioner

118 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XX
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
15) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 106 nej,
varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Punkten XXI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen
16 a); samt 3:o) bifall till reservationen
16 b) av herr Ivar Johansson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXII

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositio -

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXII i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
17) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 148 ja och 65 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XXIII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh in. fl. avgivna reservationen
18 a); samt 3:o) bifall till reservationen
18 b) av herr Ivar Johansson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXIV

Nr 12

119

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

rar Hansson i Skegrie och Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXIV i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
19) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 106 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XXV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXVI

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen
21 a); samt 3:o) bifall till reservationen
21 b) av herr Ivar Johansson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkterna XXVII—XXXII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXXIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 25 a) av herr Herbert
Larsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXXIII i utskottets utlåtande nr 50, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 25 a)
av herr Herbert Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 87 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Punkterna XXX/V—XLIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XLIV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 28 b) av herr Ja -

120

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Interpellation ang. åtgärder i anledning av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

cobsson m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XLV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XLVI

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan, i punkten
XLVI i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
30) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
150 ja och 47 nej, varjämte 16 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XLVII

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder i anledning
av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Vår arbetarskyddslagstiftning
har utan tvivel stora förtjänster.
Särskilt efter de genomförda förbättringarna
år 1949 har den visat sig
ge många arbetare ett bättre skydd än
vad tidigare varit fallet. Till detta resultat
har även verksamt bidragit den
utbyggnad av den frivilliga arbetarskyddsverksamheten
som på senare år
kommit till stånd.

Icke desto mindre är arbetarskyddslagstiftningen
och vad därmed sammanhänger
i stort behov av en översyn. Utvecklingen
på olika områden av arbetslivet
med nya jäktande arbetsmetoder
och tillkomsten av nya kemiska ämnen
och preparat med mer eller mindre okända
hälsorisker har givetvis inte förutsetts
i lagstiftningen, varför erforderliga
bestämmelser härom i stor utsträckning
saknas.

Under senare år har det också blivit
uppenbart att bestämmelser i lagen, som
kunde betraktas som någorlunda tillfredsställande
vid lagens tillkomst, numera
förlorat i effektivitet.

En viss utökning av personalen inom
yrkesinspektionen har under senare år
skett, men fortfarande brister det i de
personella resurserna.

Brist på personal torde också råda
inom kungl. arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå.

Det bör även uppmärksammas, att föreskrifterna
om skyddsombudens rätts -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12 121

Interpellation ang. åtgärder i anledning

liga ställning icke är så utformade, att
de effektivt kan utnyttjas för att hindra
trakasserier. Det har visat sig att arbetsgivare
kunnat, utan att komma i konflikt
med lagen, trakassera skyddsombud,
exempelvis genom att överflytta
dem till annat, sämre arbete.

Även i andra avseenden har lagen
visat sig ha sådana brister att de motiverar
en översyn. Inte minst gäller
detta, såsom förut nämnts, om de nya
kemiska ämnen och preparat som i alltmer
ökad utsträckning tages i bruk
inom industrien, vissa färger, oljor,
isoleringsmaterial, sprutvätskor, spackel
m. in. Ofta vet man ingenting om
de risker för yrkessjukdomar (eksem
in. in.) som uppstår genom dessa ämnens
och preparats användning. I sammanhanget
får inte heller bortses från
de ökade strålningsrisker som uppstår
i samband med den numera icke ovanliga
användningen av isotoper inom industrien.

Vid 1958 års B-riksdag väcktes en motion
(I: 41) av Anton Norling och Gunnar
Öhman med yrkande, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om sådan ändring av
59 § arbetarskyddslagen, att tillverkare
av produkter, vari ingår hälsofarliga
ämnen, ålägges laglig skyldighet att avge
deklaration härom. I yttrande över
motionen anförde arbetarskyddsstyrelsen
bl. a.:

»Den kemiska forskningen och den
kemiska teknikens snabba utveckling
under de senaste 15 å 20 åren hade medfört
att en mängd nya ämnen och preparat
med mer eller mindre okända
hälsorisker kommit i tämligen allmänt
bruk. Förhållandena på detta område
vore från arbetarskyddssynpunkt betydligt
mera otillfredsställande nu, än när
1938 års arbetarskyddskommitté år 1946
framlade förslag om deklarationsplikt
för hälsofarliga ämnen. Styrelsen hade
tagit frågan under ytterligare övervägande.
Styrelsen komme att under innevarande
år (1958) till Kungl. Maj:t

av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

framlägga förslag om ändringar i arbetarskyddslagen
och vissa med stöd
därav utfärdade författningar och komme
därvid att föreslå att i arbetarskyddslagen
intages en bestämmelse,
som täcker syftet med förevarande motion.
»

Med detta kategoriska besked från
arbetarskyddsstyrelsen lät sig utskottet,
riksdagen och motionärerna nöja och
motionen föranledde därför ingen vidare
åtgärd från riksdagens sida.

Trots att snart två år förflutit sedan
arbetarskyddsstyrelsen bekantgjorde sin
föresats att inkomma med förslag i angiven
riktning har veterligt ingenting
åtgjorts i saken. Detta måste betecknas
som synnerligen anmärkningsvärt. Varje
uppskov eller förhalning av frågans lösning
måste anses vara äventyrligt med
hänsyn till arbetares liv och hälsa.

För yrkesskadade, som inte kunnat bli
återställda utan helt eller delvis invalidiserats,
uppstår de allvarligaste problem.
Invaliditet är i och för sig en sådan
katastrof i en människas liv, att hon
borde besparas allt som kan förvärra
hennes fysiska eller psykiska tillstånd.
Men trots detta blir en invalidiserad utsatt
för prövningar och lidanden såväl
vid fastställande av graden av invaliditet
som i fråga om utkomsten. Om livränta
tillerkännes en skadad är den ofta
så låg, att det inte finns möjlighet att
existera på densamma. Den invalidiserade
har dessutom svårt att finna nytt
lämpligt arbete, som åtminstone i någon
mån skulle kunna utjämna den ekonomiska
förlust som utestängningen från
hans gamla yrke genom invalidiseringen
medfört. Vilka följder detta kan ha
för hans psykiska tillstånd förstår var
och en.

Det är nödvändigt att samhället behandlar
frågan om de invalidiserades
ekonomiska problem på ett annat sätt än
vad nu är fallet. Som det nu är betraktas
det nära nog som en naturlig sak
att en genom yrkesskada invalidiserad
person måste finna sig i att få en för -

122 Nr 12 Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Interpellation ang. ändring av vissa bestämmelser i vattenlagen, avseende vatten -

kraftens utbyggnad

sämrad ekonomisk ställning i jämförelse
med den han hade före invalidiseringen.
Det naturliga vore tvärtom att
var och en som råkar ut för invalidisering
i sin yrkesutövning borde hållas
ekonomiskt skadeslös i full utsträckning.
I kanske flertalet fall är det för
övrigt inte enbart den invalidiserade
som drabbas genom olyckan utan även
hustru och barn. Ingen kan gärna stanna
i okunnighet om vilka konsekvenser
av olika slag som kan drabba en familj,
där familjeförsörjaren råkat ut för invaliditet
och därtill fått avsevärt försämrade
utkomstmöjligheter.

De som närmast bör ha ansvaret för
de yrkesinvalidiserades utkomst är arbetsgivarna.
Först och främst bör detta
ansvar utkrävas genom att arbetsgivaren
lagligen ålägges att med full lön
återanställa en yrkesskadad i lämplig
sysselsättning. Om inte detta låter sig
göra måste arbetsgivaren ansvara för
att inte utkomsten försämras för den
invalidiserade arbetaren.

Ingen kan med sakskäl avvisa ett dylikt
förslag. Det inehåller ett socialt
rättfärdighetskrav, som snarast bör förverkligas
genom en lagstiftning. Detta
skulle inte bara trygga de invalidiserades
och deras familjers existens utan
också medföra andra nyttiga konsekvenser.
Bland annat skulle arbetsgivarnas
intresse för ett effektivt arbetarskydd
öka, varjämte säkerligen rehabiliteringsverksamheten
skulle få en större omfattning
än vad den nu har.

Med hänvisning till vad jag här sagt
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet observerat att utvecklingen
på olika områden av produktionslivet
i flera avseenden gjort arbetarskyddslagen
ofullständig eller mindre
effektiv?

Om, såsom kan förmodas, statsrådet
konstaterat förekomsten av ifrågavaran -

de brister i arbetarskyddslagen, har
statsrådet då för avsikt att låta verkställa
en effektiv översyn av lagen i
syfte att eliminera bristerna?

Kan det förväntas att statsrådet tar
initiativ till åtgärder som ökar arbetsgivarnas
ansvarighet för yrkesskadade
invaliders utkomst exempelvis genom en
lagstiftning, som ålägger arbetsgivarna
att mot tidigare lön återanställa en yrkesskadad
eller, om inte detta sker, på
annat sätt garantera vederbörande en
inkomst motsvarande hans tidigare lön?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. ändring av vissa bestämmelser
i vattenlagen, avseende vattenkraftens
utbyggnad

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep),
som anförde:

Herr talman! Vid fjolårets riksdag
genomfördes vissa ändringar av vattenlagen.
Ändringarna innebar korrektioner
av bestämmelserna för regleringsavgifter
som nära sammanfaller med
tidigare förslag av norrländska vattenkraftutredningen.

Det må framhållas att vattenlagen
trots fjolårets ändringar fortfarande är
behäftad med uppenbara brister, som
borde avhjälpas. Förslag till reformering
på andra väsentliga punkter har
framlagts av norrländska vattenkraftutredningen.

Av den vid riksdagens början meddelade
»Förteckning över propositioner,
avsedda att föreläggas 1960 års riksdag»
framgår att statsrådet och chefen för
justitiedepartementet beräknat avgiva
proposition angående »Ändringar i vattenlagen
(naturaersättning m. m.)»
omkring den 15 mars. Då den beräknade
tiden redan betydligt överskridits
tillåter jag mig efterhöra, om proposi -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

123

tion är att emotse under innevarande
riksdagssession.

Ur de berörda bygdernas synpunkt
är det framför allt i tvenne hänseenden
som fortsatta ändringar av vattenlagen
framstår som påkallade.

Nu gällande lagstiftning om bygdekraft
är ineffektiv. En reformering härvidlag
i enlighet med vattenkraftutredningens
förslag vore ägnad att göra
bygdekraftsinstitutet effektivt och därmed
ge de bygder, som levererar vattenkraft,
en viss kompensation.

Enskilda sakägare, som drabbas av
skadeverkningar i samband med vattenkraftens
utbyggnad, bör beredas möjligheter
att erhålla skadeersättningen i
realvärden, närmast i form av ersättning
i mark och/eller elektrisk energi.
Även i detta hänseende föreligger förslag
från vattenkraftutredningen.

Då de här vidrörda frågorna är av
vital betydelse för av vattenkraftutbyggnaden
berörda bygder och då utlovad
proposition härvidlag ännu ej avgivits,
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Kommer proposition med förslag till
sådana ändringar av vattenlagen, som
medger ersättning i realvärden vid vattenkraftsbyggnadsmål
och som innebär
en effektivisering av bygdekraftinstitutet,
att föreläggas innevarande vårriksdag? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 6 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Värdering av varulager vid beskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av väckta
motioner angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 32 av
herr Lundström m. fl. och II: 41 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts att

riksdagen måtte besluta sådan ändring
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
att det lägsta värde till vilket
varulager vid beskattningsårets utgång
finge upptagas skulle fastställas
till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen vore lägre, sistnämnda
värde, i förekommande fall efter avdrag
för inkurans, och så att den eljest
inträdande skärpningen av värderingsreglerna
(till 40 procent) från och med
1961 års taxering icke genomfördes;

2) de likalydande motionerna 1:279
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:352 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte antaga ett i motionerna
framlagt förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), av huvudsaklig

124 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

innebörd att lager vid beskattningsårets
utgång icke skulle upptagas till lägre
belopp än 30 procent av lagrets anskaffningsvärde
med eventuellt avdrag för
inkurans.

3) de likalydande motionerna 1:401
av herr Bengtson m. fl. och II: 505 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta att
nuvarande huvudregel om värdering av
varulager till lägst 30 procent må gälla
tills vidare samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
lagtext».

Såvitt avsåge de likalydande motionerna
1:32 och 11:41 hade utskottet i
detta betänkande upptagit det yrkande,
som ovan återgivits. I övrigt behandlades
dessa motioner av utskottet i annat
sammanhang.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: 32 av herr Lundström m. fl. och II: 41
av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
behandlades i detta betänkande, ävensom
de likalydande motionerna 1:279
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 352 av

herr Hjalmarson m. fl. rörande värderingen
av varulager vid beskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 401 av herr Bengtson m. fl. och II: 505
av herr Hansson i Skegrie m. fl. angående
övergångsbestämmelserna till 1955
års lagstiftning rörande varulagervärderingen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Bengtson, Kollberg, Gustafson i
Göteborg, Larsson i Luttra, Darlin och
Henningson i Visby, vilka — under åberopande
av innehållet i de inbördes
likalydande motionerna 1:32 av herr
Lundström m. fl. och 11:41 av herr
Ohlin m. fl., 1:279 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:352 av herr Hjalmarson
m. fl. samt I: 401 av herr Bengtson m. fl.
och II: 505 av herr Hansson i Skegrie
m. fl. — ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av
nämnda motioner måtte för sin del antaga
följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbesämmelserna till lagen
den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkten 4 av övergångsbestämmelserna till lagen den
27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § skola vid taxering
i första instans i sin helhet tillämpas
från och med år 1957, skola för de
beskattningsår beträffande vilka taxering
verkställes åren 1957—1960 följande
särskilda bestämmelser gälla vid tilllämpning
av femte stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår
må lagret icke upptagas till be -

(Föreslagen lydelse)

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § skola vid taxering
i första instans i sin helhet tillämpas
från och med år 1957, skola tills
vidare följande särskilda bestämmelser
gälla vid tillämpning av femte stycket
i nämnda anvisningspunkt.

Lagret vid utgången av vederbörande
beskattningsår må icke upptagas till be -

Nr 12 125

Onsdagen den 6 april 1960 em.

(Nuvarande lydelse)
lopp understigande i det följande angiven
procentuell andel av lagrets i nyssnämnda
stycke av sagda anvisningspunkt
angivna värde, nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets
värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkställes
åren 1958—1960, trettio procent av
lagrets värde.

Värdering av varulager vid beskattningen
(Föreslagen lydelse)
lopp understigande i det följande angiven
procentuell andel av lagrets i
nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt
angivna värde, nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verksälles
år 1957, tjugu procent av lagrets
värde; samt

såvitt angår beskattningsår, för vilket
taxering i första instans verkställes år
1958 eller senare, trettio procent av lagrets
värde.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg, Darlin och
Henningson i Visby.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Frågan angående värdering
av varulager vid beskattning,
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 37, har ju tidigare upprepade
gånger diskuterats här i kammaren.

I år har man skäl att förvånas över
olikheten mellan de praktiskt-politiska
skäl, som å ena sidan finansministern
och å andra sidan bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet anför för
sin inställning till varulagervärderingen.

Finansministern skjuter kortfristiga
fiskaliska synpunkter i förgrunden. Utskottet
däremot tolkar medgivandet om
lagernedskrivning över huvud taget som
en åtgärd till skydd mot prisfallsrisk
och anser att en CO-procentig nedskrivning
av varulager skulle på betryggande
sätt fylla detta ändamål.

Om vi går till årets finansplan, kan
vi läsa bl. a. följande uttalande av finansministern:
»Som bekant fattade

riksdagen våren 1959 beslut om att till
1961 års taxering uppskjuta ikraftträ -

dandet av de strängare regler för värdering
av varulager som fastställts i
samband med 1955 års reform av företagsbeskattningen.
Önskemålen att underlätta
företagens investeringsverksamhet
hade ur vissa synpunkter talat för
ett ytterligare uppskov. Riksdagens beslut
rörande energiskatten gör det emellertid
i rådande läge uteslutet att förorda
ett sådant uppskov.»

Klarare kan ju den rent fiskaliska
motiveringen för lagervärderingsskärpningen
inte uttryckas. Samtidigt medger
emellertid finansministern att vissa skäl
talar för ett ytterligare uppskov.

Här är nu inte rätta tillfället att gå
närmare in på frågekomplexet rörande
energiskatten och finansminsterns mycket
anmärkningsvärda sammankoppling
av energiskatten -— som till betydande
del är en konsumtionsskatt — med den
företagsekonomiska och finansiella fråga
som värdering av varulager vid beskattning
utgör.

I den socialdemokratiska skrivningen
i bevillningsutskottets betänkande om
lagervärderingen förekommer icke ett
ord, som anknyter till den ur finansplanen
citerade motiveringen och de
synpunkter rörande ytterligare uppskov
som finansministern antyder vore önskvärda.

Utskottet har emellertid i sakfrågan

126 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

samma inställning som finansministern.
Men de skäl, som anföres, är helt andra.

Till en början erinrar man om att
vid samma frågas behandling vid 1959
års riksdag det dåvarande bevillningsutskottet
uttalat att en nedskrivning enligt
40-procentregeln torde komma att
visa sig fullt tillräcklig som betryggande
skydd mot prisfallsrisk. Ett sådant
skydd vore alltså, anser bevillningsutskottet,
den främsta avsikten med nedskrivningen.
Hur vet bevillningsutskottet
att just 40 procent är fullt tillräckligt
som betryggande skydd för prisfallsrisk? Härtill

är nu först och främst att anmärka,
att 40-procentsvärderingen är en
fullständigt godtyckligt vald norm. Vare
sig man stannar för siffran 40 procent
eller 30 procent är denna godtycklighet
obestridligen för handen. En
generalisering kan helt enkelt inte
bringas i överensstämmelse med den
ekonomiska verkligheten som är beroende
av förhållandena inom varje
bransch och vid varje enskilt företag
för sig. Från enskilda företag har också
framkommit siffror, vilka för deras
vidkommande jävar det åberopade uttalandet
om skyddets tillräcklighet, även
om de särskilda undantagsreglerna skulle
komma att tillämpas.

Rent principiellt är naturligtvis den
fria avskrivningsrätten det enda riktiga.
Men om den nu inte kan nås i praktiken,
måste det för förebyggande av
ekonomiska skadeverkningar vara bättre,
att skadeverkningarna blir mindre
än större.

Väsentligt är att man för framtiden
vill genomföra en skärpning av de regleringar,
till vilka företagen sökt anpassa
sig. Efter anvisningar från mellankommunala
prövningsnämnden har
nämligen 30-procentregeln varit ett
riktmärke sedan ett tiotal år.

Dessutom är det fråga om ett engångsuttag
av skatt, om skärpningen nu
genomföres. En tillämpning av 40-procentregeln
medför nämligen för ett an -

tal företag en framtvungen bokföringsmässig
uppskrivning av ett varulager,
vars realvärde icke undergått någon ökning
— alltså en beskattning av en rent
fiktiv vinst. Beskattning av fiktiva vinster
kan aldrig bringas i överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning.

Som jag tidigare nämnde uttalar utskottet
den uppfattningen att ett prisfallsskydd
skulle vara den främsta avsikten
med nedskrivningen av varulager.
Det må vara en avvägningsfråga
vad man vill kalla den främsta avsikten.
Men ett faktum är att nedskrivningen
förutom prisfallsrisken tjänar
och i alla tider tjänat andra och för
företagen och samhället livsviktiga ändamål.
Här kommer företagens konsolidering
i förgrunden. De värdenedskrivna
varulagren innebär en reserv,
en tillgång som kan tas fram, då det
gäller att möta hårda tiders påfrestningar
eller att rationalisera eller bygga
ut för att möta en oviss framtid.
Och en sådan nedplöjning av värden
är av betydelse inte bara för det enskilda
företaget utan för hela samhället.
Då ett land uppträder som sådant i internationella
ekonomiska sammanhang
— vad annat har det då att stödja sig
på än sitt samlade näringslivs kapacitet? Företagens

konsolidering och företagssparandet
är för vårt land värdefulla
bidrag till hela samhällets kapitalbildning.
För egen del skulle jag vilja
gå så långt som att beteckna denna
form av kapitalbildning som en av de
värdefullaste. Jag skall inte trötta med
att gå in på en längre motivering för
denna mening men vill bara i korthet
rikta uppmärksamheten på de välkonsoliderade
företagens betydelse i fråga
om en ständig avkastning av realvärden,
i fråga om stabiliteten på arbetsmarknaden
och i fråga om konkurrensstyrkan
i internationella sammanhang.

I själva verket rör sig frågan om lagernedskrivning
endast om ett beskattningsuppskov.
När lagervarorna i sinom

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 127

tid tas ut för förädling i det egna företaget
eller för försäljning i öppna marknaden,
uppstår ju en inkomst, som beskattas
i vanlig ordning. Härtill kommer,
som jag förut nämnt, det allmännas
intresse av att företaget under väntetiden
förfogar över medel för rationalisering
och utbyggnad.

När riksdagen under föregående år
beslöt avskaffa den extra bolagsskatten
skedde det med hänvisning till genomförandet
av ATP. Alltså, företagens ökade
utgifter för pensionsreformen skulle,
ansåg finansministern, kompenseras
med den extra bolagsskattens avskaffande.
Nu, ett år senare, anser bevillningsutskottet
att slopandet av den extra
bolagsskatten skall kompensera
skärpningen av företagarens rätt till
nedskrivning av varulager. I det föreliggande
utskottsbetänkandet kan man
nämligen läsa följande: »Fr. o. m. nästa
års taxering sänkes bolagsskatten med
20 procent, vilket givetvis medför en
lättnad för åtskilliga lagerhållande företag.
»

Som kammarens ledamöter torde erinra
sig betecknades den extra bolagsskatten,
när den på sin tid infördes,
som en tillfällig åtgärd och motiverades
med den då rådande överkonjunkturen.

Vid upphävandet av denna tillfälliga
obefogade extra skatt motiverar man åtgärden
ena året med en kostnadshöjning
och andra året med en skatteskärpning
för näringslivet. Jag undrar
om det inte vore lämpligt att utskottet
bestämde sig för vilken motivering man
vill åberopa. För övrigt är ju hela sättet
att staten tar med den ena handen
och ger med den andra en i förhållande
till näringslivet mycket anmärkningsvärd
politik. Att bevaka och utnyttja
varje tillfälle att avpressa näringslivet
precis så mycket som man
tror det tål är en kortsiktig politik.

I argumenteringen för sitt ställningstagande
berör utskottet till slut med
några ord motionärernas farhågor för

Värdering av varulager vid beskattningen

den återverkan den föreslagna skärpningen
av varulagervärderingsreglerna
kan få på företagens konkurrenskraft
på Europamarknaden. Här vill utskottet
trösta med, att de svenska nedskrivningsreglerna
»torde vara betydligt fördelaktigare»
för företagen än de som
gäller i de länder vilka främst konkurrerar
med Sverige på denna marknad.

Till detta vill jag först säga, att motionärerna
inte sett lagervärderingsbestämmelsernas
skatteskärpande verkningar
som en isolerad företeelse utan
som en del av hela företagsbeskattningsproblemet.
För exportföretagen rör det
sig givetvis om hela den samlade företagsbeskattningen
och kostnadsnivån i
övrigt.

Till slut, herr talman, vill jag erinra
om, att finansministern offentligen aviserat
tillsättandet av nya utredningar
rörande formerna för företagsbeskattningen.
Även från folkpartiet har vi i
motion till årets riksdag, vilken ännu inte
behandlats, yrkat på en allmän översyn
av skattesystemet och därmed även
företagsbeskattningen.

De socialdemokratiska representanterna
i bevillningsutskottet, som dikterat
utskottets utlåtande, borde ha tagit
hänsyn till finansministerns uttalande
och avvaktat resultatet av dessa nya betydelsefulla
utredningar i stället för att
nu förorda en för det svenska näringslivet
så betänklig åtgärd som skärpningen
av varulagervärderingen utgör.

I särskilt yttrande till bevillningsutskottets
betänkande har folkpartiet och
högern understrukit, att de önskar att
definitiva bestämmelser rörande 30-procentregeln
utfärdas.

Under hänvisning till vad jag nu anfört
och till det vid bevillningsutskottets
betänkande nr 37 fogade särskilda
yttrandet får jag, herr talman, yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
av hr Hagberg, m. fl.

Herr HENNINGSON i Visby (h):

Herr talman! Reglerna rörande värde -

128

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

ring av varulager har diskuterats under
så många år, att kammarens ärade ledamöter
väl vet hur saken ligger till. År
1955 beslöt riksdagen som bekant att
som huvudregel för värdering av varulager
vid inkomsttaxering skulle gälla,
att lagret ej skulle få upptagas till lägre
värde än 40 procent av anskaffningseller
återanskaffningsvärdet efter avdrag
för inkurans. Denna bestämmelse
skulle träda i kraft successivt och i sin
helhet gälla från och med innevarande
års taxering. Riksdagen har sedermera
uppskjutit det fulla ikraftträdandet av
reglerna till nästa års taxering, och de
skärpta bestämmelserna skall således
gälla för innevarande bokföringsår.

Med anledning av detta har samtliga
borgerliga partier motionerat i saken.
Högern och folkpartiet vidhåller sin tidigare
förfäktade ståndpunkt att en
uppskrivning av varulagervärdet från
nuvarande 30 procent till 40 procent
icke bör komma till stånd. Centerpartiet
motionerar om att 30-procentregeln
tills vidare skall gälla.

För högerpartiets del har vi ända sedan
år 1955, då de ändrade reglerna
för företagsbeskattningen beslöts, hävdat
vår ståndpunkt, och vi hävdar den
också i dag. Det är vår absoluta uppfattning,
att det ur sysselsättningssynpunkt
skulle vara en allvarlig åtgärd att sätta
40-procentregeln i kraft, eftersom lagerreserverna
utgör en garanti mot prisfallsrisker,
vilken ger företagen möjlighet
att upprätthålla en jämnare sysselsättning.
Den dag då lagen kommer
att träda i kraft innebär detta att man
beskattar vinster som är klart fiktiva.
40-procentregeln kommer att få en retroaktiv
karaktär, och den innebär en
skatteskärpning och verkar ytterligare
kostnadsdrivande på den svenska produktionen.
Ett företag som hunnit konsolidera
sin ställning råkar ut för att
kapitalet sugs ut från det. Detta kan
vara särskilt allvarligt för de mindre
företagen, speciellt för sådana som befinner
sig i utvecklingsstadiet. För dem

är det av allra största vikt att kunna
göra sådana vinstreglerande dispositioner
som tillåter en fortsatt expansion.
Ett villkor för en dylik expansion är
ett lågt lagervärde. Många företag -—
inte minst de mindre inom grossist- och
detaljhandeln — har hela sitt kapital
nedlagt i sitt varulager. Genom att ej
tvinga dessa företagare att värdera sitt
lager alltför högt skapar man åt dem
en reserv, som inte bara ger trygghet
åt företagets anställda utan även gör det
möjligt att bygga ut företaget till samhällets
och allmänhetens fromma. Företagaren
kan också genom denna expansion
skapa trygghet åt sin familj. Det
är nämligen inte bara de stora bolagen
den här frågan gäller, utan minst lika
mycket alla de tusentals småföretag
runt om i landet, som kanske mest av
alla är betjänta av en företagsvänlig
politik.

Det har tidigare framhållits under
diskussionen, att detta är en fråga av
skatteteknisk natur som enbart gäller
företagen och sålunda ej är så viktig
för folk i allmänhet. Så torde emellertid
ingalunda vara fallet. Frågan om 30-eller 40-procentregeln reser väsentliga
problem för vårt näringsliv och därmed
också för sysselsättningen och vår
samhällsekonomi. Det är således en för
vår produktion mycket viktig angelägenhet
vi har att ta ställning till.

Förra året motiverade finansministern
sitt uppskov på ett år med lagens
ikraftträdande med hänvisning till det
aktuella läget inom produktionen och
på arbetsmarknaden o. s. v. I årets
statsverksproposition säger finansministern
— såsom herr Kollberg redan
nämnt — att önskemålen att underlätta
företagens investeringsverksamhet hade
ur vissa synpunkter talat för ett ytterligare
uppskov, men på grund av riksdagens
beslut rörande energiskatten är
det uteslutet att förorda ett sådant uppskov.

Jag kan ej finna något samband mellan
energiskatten och den nu föreslagna

Onsdagen den 6 april 19C0 em.

Nr 12

129

skatteskärpningen gentemot företag och
företagare vare sig ur företagsekonomisk
eller samhällsekonomisk synpunkt.
Jag kan inte värja mig för tanken att
det nu är fråga om något slags straffskatt,
som finansministern vill ta ut
bara därför att riksdagen ej ansåg sig
kunna godkänna hans förslag i fjol om
energibeskattningen, vilken skulle ha
inbringat cirka 200 miljoner kronor.

Bevillningsutskottets majoritet anför
i sitt betänkande, att man år 1959 förlängde
tiden för lagens ikraftträdande
ett år närmast med hänsyn till då rådande
försämrade konjunkturläge och
föreliggande sysselsättningssvårigheter,
men att nu i år konjunkturbilden förändrats
och vi befinner oss i en markant
konjunkturuppgång. Det är för mig
anmärkningsvärt, att man motiverar en
permanent skatts införande med en tillfällig
konjunktur. Vi har vid tidigare
behandlingar av detta ärende från högerpartiet
påpekat, att den större marknad
vi alla väntar på kommer att ställa
stora krav på både de stora och de små
företagen här i landet. Under förra veckan
har vi här i kammaren debatterat
7-statsöverenskommelsen och de problem
som i och med denna kommer att
resa sig både för vårt land och för våra
företag. Vi har alltså nu kommit därhän
att vår konkurrensförmåga kommer att
ställas på hårda prov. Under sådana
förhållanden är det av allra största vikt
att våra företag kan få arbeta under
hyggliga förhållanden.

Vi har — som jag nämnde tidigare —
i vår motion yrkat på att 30-procentregeln
skulle fastställas för att därigenom
ge företagen möjlighet att stå sig
bättre i konkurrensen och för att möjliggöra
ett framtida planerings- och investeringsarbete
till glädje för såväl
sysselsättningen som samhällsekonomien.
Även centerpartiet bär -— »tyvärr»
höll jag på att säga — vidhållit
sin ståndpunkt från i fjol och yrkar således
enbart på ett uppskjutande av
ikraftträdandet.

Värdering av varulager vid beskattningen

Bevillningsutskottets majoritet har
avstyrkt samtliga motioner och eftersom
det inte funnits någon möjlighet
att åstadkomma en gemensam borgerlig
reservation enligt höger- och folkpartilinjen,
vilken alltså skulle ha förordat
en lagändring, så har vi från högerns
sida i syfte att vinna största möjliga
anslutning till ett förslag, som förhindrar
ikraftträdandet av 40-procentregeln,
ansett oss böra stödja det yrkande
som framförts i centerpartiets motion.
Vi har emellertid i ett särskilt yttrande
framhållit att detta vårt ställningstagande
självfallet inte innebär ett frånträdande
av vår tidigare hävdade mening,
utan att vi i överensstämmelse
med vår uppfattning kommer att verka
för att 30-procentregeln även i fortsättningen
skall gälla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Häri instämde herr Magnusson i Borås
(h).

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
tidigare talare anfört, när de framhållit
att regeringen och dess representanter
i denna fråga är ute på någon sorts
straffexpedition. Oppositionen förmådde
ju i höstas kullkasta finansministerns
försök att vjfa energiskatten tillföra
statskassan ett par hundra miljoner.
Att döma av herr Strängs yttranden är
det nu meningen att man skall ta igen
på gungorna vad man förlorade på karusellen.

Vad betyder då den av majoriteten
förordade skärpningen av varulagervärderingen?
Naturligtvis för det första en
väsentlig skatteskärpning, vars storlek
det kan vara svårt att med bestämdhet
yttra sig om. Jag vill bara understryka
att företagens totala varulager beräknas
uppgå till cirka 25 miljarder kronor.
Därav torde stå klart att det ändå rör
sig om eu betydande skatteskärpning,

9 Andra kammarens protokoll I!)CiO. Nr 12

130 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

när nedskrivningsprocenten minskas
från 70 till 60.

För det andra rör det sig, såsom tidigare
framhållits, i stor utsträckning
om en beskattning av fiktiva vinster.
Nominella värdestegringar med anledning
av penningvärdesförsämringen har
intet med ökad omsättning eller affärstransaktioner
att göra. Här kommer
emellertid dessa fiktiva vinster att beskattas,
med påföljd att företagens ställning
försvagas.

Liberala varulagervärderingsregler
har vidare stor betydelse såsom utjämnande
faktor vid prisfluktuationer.
Skyddet mot prisfallsrisker försämras
av naturliga skäl ju lägre nedskrivningsprocenten
fixeras. Jag vill här
erinra om vad som hände något år efter
Koreakrisen, då järn- och plåtpriserna
på en vecka sjönk så att ett normalt lager
hos ett medelstort företag minskade
i värde med 300 000—400 000 kronor.
Vad är det som säger att det under de
nuvarande instabila förhållandena ute
i världen inte kan uppkomma sådana
verkningar?

När majoriteten av företagsbeskattningskommittén
lade fram sitt förslag,
innefattande en skärpning av varulagervärderingen,
stod vi inte inför den
Europamarknad vi gör i dag. Vi vet nu
att om vi skall kunna klara den hårdnande
konkurrensen, måste framställningskostnaderna
per varuenhet minskas.
Med de ständigt stigande lönekostnaderna
måste detta ske genom rationellare
produktionsmetoder, och detta
kräver kapital. Nu pressas kostnadsnivån
ytterligare uppåt genom varulagervärderingen
och företagens likviditet
försvagas. Även härvidlag får vi således
en motsatt effekt mot vad vi är i behov
av.

Förra året skrev utskottet »att det
delade departementschefens uppfattning
att anpassningen till de nya reglerna
i vissa fall kan medföra påfrestningar
på företagens likviditet, vilket
i sin tur kunde få till följd en begräns -

ning av ur allmän synpunkt önskvärda
investeringar». Av arbetsmarknadspolitiska
skäl ansågs en sådan konsekvens
böra undvikas. Denna synpunkt har helt
kommit bort ett år senare, och utskottet
anser nu att man ernår »åtminstone
i viss omfattning den åtstramning, som
synes nödvändig för att motverka riskerna
för en alltför högt uppdriven konjunktur».
Svårigheterna inför sjustatsmarknaden
avfärdas med att de svenska
varulagervärderingsreglerna torde
vara betydligt fördelaktigare för företagen
än motsvarande regler i de nationer,
som främst konkurrerar med
Sverige.

Detta är väl ändå att argumentera väl
enkelt i ett utskottsutlåtande. Anser inte
utskottets talesman att man bör ta hänsyn
till hela skattekomplexet och till
företagens kostnader över huvud för att
få fram en riktig jämförelse? Om det
nu är så att vi på denna enda punkt
inte är sämre ställda än våra utländska
konkurrenter, är väl inte detta något
skäl för att vi skall försämra vår ställning
även där. Vad utskottet anför är
inte annat än undanflykter för att finansministern
skall kunna, om jag så
får säga, bötfälla oss företagare för att
han rönte motgång i fråga om energiskatten.

Det är inte bara storföretagaren, som
kläms åt genom regeringens förslag,
utan kanske framför allt de mindre företagarna,
som har en relativt stor del
av sitt kapital bundet i lager, exempelvis
handelns företag. Men även andra
råkar illa ut. Har inte regeringen uppmärksammat
att just de mindre företagen
har speciella svårigheter och omställningsproblem
inför sjustatsmarknaden
och att de är i behov av kapital för
investeringar och rationaliseringar? Jag
kanske kan få påminna om att det har
lagts fram en proposition om AB Industrikredit
i syfte att förbättra tillgången
på långa krediter för i första hand
den mindre företagsamheten. Nog är det
väl inkonsekvent att samtidigt som man

Nr 12

131

Onsdagen den 6 april 1960 em.

erkänner dessa kredit- och kapitalsvårigheter
och lägger fram förslag till
förbättringar, argumenterar man lika
intensivt för försämringar. En åtgärd
vidtar man för att främja investeringar,
en annan för att begränsa investeringar.

De mindre företagen är i regel inte
så väl konsoliderade. De behöver därför
på allt sätt kunna förbättra sin ställning
inför de väntade påfrestningarna.
Jag vet emellertid att utskottets ordförande
hyser den uppfattningen att när
konkurrensen hårdnar och vinstmöjligheterna
försämras, behöver inte företagen
ha så stora ned- och avskrivningsmöjligheter.
Det förefaller mig vara en
något underlig inställning i nuläget, då
det är fråga om att rusta upp sitt hus
inför väntade svårigheter. Enligt min
åsikt vittnar detta inte bara om brist
på vilja att vidta förebyggande åtgärder,
utan också om en verklig kallsinnighet
inför framför allt småföretagens
problem.

Jag är, herr talman, helt övertygad
om att varulagervärderingen bör fastställas
till 30 procent, såsom även framförts
i motioner från vårt håll. Med hänsyn
till önskvärdheten att vinna största
möjliga anslutning till ett motstånd mot
ikraftträdandet ber jag emellertid att få
yrka bifall till reservationen, som innebär
att ikraftträdandet tills vidare uppskjutes.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! De nu gällande reglerna
för varulagervärdering vid beskattningen
beslöts som bekant 1955. Den skärpning
som beslutet innebar skulle ju inträda
successivt, så att sista steget från
70 till 60 procent nedskrivning skulle
tas vid 1960 års taxering.

Vid fjolårets riksdag motionerade vi
från centerpartiet om uppskov med
ikraftträdandet. Från regeringen ansåg
man sig kunna gå med på ett uppskov
och efter en proposition beslöt riksdagen
att ett uppskov skulle ske till 1961

Värdering av varulager vid beskattningen

års taxering. Uppskovet motiverades
med, som man redan sagt här, att konjunkturerna
hade blivit sämre.

Från vårt håll har vi i år återkommit
med krav på fortsatt uppskov. Beträffande
motiveringen vill jag anföra följande
ur motionen: »Sedan riksdagen sist behandlade
frågan om varulagervärderingsreglerna
har vårt land definitivt
tagit steget in i sjustatsmarknaden. Därmed
ställs nya stora krav på soliditet
och konkurrenskraft hos framför allt de
mindre företagen. Utbyggnaden av de
nya marknadsorganisationer, som blir
nödvändiga för stora grupper inom näringslivet
för att bevaka den nya hemmamarknaden,
kommer att belasta företagen
i betydande grad. Det finns också
anledning ställa krav på ökade sysselsättningsmöjligheter
hos framför allt de
företag som är lokaliserade till landsbygden
och dess mindre tätorter för att
förhindra en fortsatt befolkningsuttunning.
En önskvärd utveckling i den riktningen
kräver ökade resurser inom företagen.
Den genom den allmänna varuskattens
införande ökade skattebelastningen
talar också i hög grad för att
ytterligare svårigheter för företagen att
konsolidera sina positioner nu icke bör
skapas.»

Man kan även anföra andra skäl för
ett uppskov. Jag tillåter mig påpeka, att
finansministern bebådat nya propositioner
angående avskrivningsregler vid beskattningen
av jordbruket, regler som
ju också berör en stor grupp företagare.
För en bättre jämförelse mellan olika
kategorier av företagare och olika kategorier
av skattskyldiga skulle det också
vara till fördel, om tiden för det fulla
ikraftträdandet av varulagervärderingsreglerna
ytterligare kunde förskjutas.
Sedan förslaget på sin tid framlades för
1955 års riksdag har så stora förändringar
skett inom såväl beskattningen
som övriga på frågan om företagens
möjligheter till fortbestånd och utveckling
inverkande faktorer, att det även
ur den synpunkten finns skäl för ett

132 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

fortsatt uppskov med lagens fulla ikraftträdande.

Herr Henningson i Visby beklagade,
att centerpartiet vid sitt ställningstagande
under fjolårets riksdag inte hade
slutit upp på högerns och folkpartiets
sida. Är herr Henningson säker på att
detta varit till fördel? Kan det inte mycket
väl ha inträffat att vi redan vid detta
års taxering haft de nya reglerna gällande
om centerpartiet anslutit sig till
högerns och folkpartiets linje? Åtminstone
har jag den bestämda uppfattningen
att det blivit på det sättet.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
för att ytterligare motivera vårt
ställningstagande. I år har vi ju, som
redan nämnts, fått högern och folkpartiet
med på uppskovskravet. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Vid ett hastigt studium
av bevillningsutskottets betänkande nr
37 kan man kanske få det intrycket, att
den borgerliga oppositionen är enig mot
utskottsmajoriteten när det gäller varulagervärderingen.
Den som har lyssnat
till debatten här och den som närmare
studerat det yttrande som är fogat till
utskottets betänkande samt till den motiveringslösa
reservationen finner emellertid,
att enigheten inte är fullständig.

Medan högern och folkpartiet vill ha
ett definitivt beslut om en 30-procentregel,
så vill centerpartiet endast skjuta
på ställningstagandet framåt i tiden. Centerpartiets
ställningstagande i denna fråga
får väl tolkas på det sättet, att man
känner ett behov av att ge uttryck för
att sådana situationer kan komma att
föreligga, att det kan finnas behov avsträngare
regler för varulagervärderingen
än den 30-procentregel som högern
och folkpartiet nu vill göra definitiv.
Trots att någon samstämmig uppfattning
inte finns, så har man emellertid i yrkandet
enats om ytterligare uppskov

av det beslut som redan 1955 års riksdag
fattade. Detta beslut innebar, att
vi efter en övergångsperiod skulle få en
40-procentig regel, som skulle gälla vid
varulagervärderingen.

Det har nu här i debatten anförts skäl
mot ett ikraftträdande av 40-procentregeln.
Man har talat om att ikraftträdandet
kommer att innebära allvarliga
påfrestningar för näringslivet. Man har
talat om att det leder till en beskattning
av fiktiva vinster. Man har även använt
starkare uttryck. Herr Henningson i
Visby talade om en straffskatt. Herr
Darlin talade om »denna väsentligt
skärpta beskattning» så att man kunde
lätt få ett intryck av att 40-procentregeln
vid varulagervärderingen skulle innebära
en generell och allmängiltig skatteskärpning
för hela näringslivet — för
samtliga företag.

Jag vill inte betstrida, att en eventuellt
ökad beskattning kan komma som en
följd av de nya bestämmelserna för
vissa företag. Det är emellertid någonting
helt annat än en väsentligt skärpt
beskattning, som herr Darlin uttryckte
det. Man måste nämligen här hålla i
minnet, att de företag som eventuellt
kan få en hårdare beskattning är sådana,
som med tidigare vinstmedel skrivit
ned sina varulager med mer än 60
procent. Alla de företag som inte utnyttjar
nedskrivningen till 60 procent
kan ju inte komma att få någon höjd
skatt. I vilken omfattning företagen utnyttjar
nedskrivningsreglerna så att man
skriver ner sina varulager under 60 procent
finns det inga aktuella uppgifter
om. Enligt de utredningar som på sin
tid redovisades av företagsbeskattningskommittén
var den genomsnittliga nedskrivningen
av varulagren 50 till 60 procent.
Detta gällde år 1951. Spridningen
av nedskrivningen var emellertid stor
mellan olika branscher. Den var också
stor mellan skilda företag inom samma
bransch.

Det är nog riktigt att i det sammanhanget
erinra om, att när den genom -

Onsdagen den G april 1960 em.

Nr 12

133

snittliga nedskrivningen var 50 till 60
procent så var detta under en tid då vi
i princip hade en fri nedskrivningsrätt.
Hur situationen är i dag, hur många
företag som eventuellt skall drabbas av
en skärpt beskattning genom de
nya varulagervärderingsbestämmelserna,
kan ingen uttala sig om.

Vidare är det väl riktigt att här förutsätta,
att vetskapen om att de nya
reglerna skulle komma att tillämpas
fr. o. m. i år gjort, att en del företag redan
anpassat sig efter 40-procentregeln.

I sådana fall kan det ju inte bli fråga
om någon skatteskärpning.

Ett annat förhållande som man väl
också bör ta hänsyn till och som utskottet
också påpekar är, att en lagerökning
hos företagen under nu rådande
konjunktur och särskilt med hänsyn till
den lagerminskning som ägde rum förra
året är trolig. En lagerökning kan ju
också eliminera riskerna för en skatteskärpning
till följd av 40-procentregeln
för de företag som har haft sitt varulager
nedskrivit under den gränsen. Utskottet
erinrar i detta sammanhang om
att från och med nästa taxeringsår kommer
bolagsskatten att sänkas med 20
procent.

Nu var herr Kollberg något irriterad
över att utskottet anförde detta som motiv
för att ändra varulagervärderingsbestämmelser.
Utskottet har emellertid
inte motiverat de nya varulagervärderingsbestämmelserna
med sänkningen
av bolagsskatten, men när det i skilda
sammanhang påpekas att de nya bestämmelserna
skulle leda till skärpt beskattning,
må det vara utskottet tillåtet att
påpeka att förra årets riksdag beslutade
en sänkning av bolagsskatten som skulle
träda i kraft från och med i år. I det
sammanhanget kan det väl också vara
anledning erinra om det riksdagsbeslut
som fattades för några veckor sedan,
som innebar att företagen nu har rätt
till en förlustutjämning vid beskattningen
som de tidigare inte hade.

Flera av talarna här — jag tror samt -

Värdering av varulager vid beskattningen

liga utom herr Larsson i Luttra •— poängterade
i sina anföranden att de nya
bestämmelserna kan få särskilt menliga
verkningar för småföretag. Herr Darlin
uttryckte det så, att framför allt småföretagen
kommer att drabbas av de nya
reglerna. Är inte det ett påstående mycket
grovt i överkant? Är inte riktiga
förhållandet i stället att frågan om nedskrivningsrätt
med 60 eller 70 procent
av varulagrets värde är tämligen likgiltig
för de flesta småföretagare här i landet,
därför att småföretagen tyvärr inte
är så vinstgivande att de har möjligheter
att skriva ned sina lager med mer
än 60 procent, sedan de har utnyttjat de
möjligheter som också finns till avskrivning
på maskiner och inventarier.

Ett dominerande inslag i motionerna
och även i debatten här har varit påpekandet
att det är viktigt för vårt land
att företagen i framtiden väl kan hävda
sig i konkurrensen och att de då är konsoliderade.
Detta är ett konstaterande
som vi väl alla kan instämma i. När
man i det sammanhanget talar om en
eventuellt hårdnande konkurrens har utskottet
i utlåtandet tillåtit sig påpeka
att våra varulagervärderingsbestämmelser
inte är ogynnsamma jämfört med
andra länders. Utskottet säger: »Beträffande
vad motionärerna anfört om företagens
konkurrenskraft inför sjustatsmarknaden
vill utskottet framhålla, att
de svenska lagervärderingsreglerna torde
vara betydligt fördelaktigare för företagen
än vad fallet är med motsvarande
regler i de nationer, som främst konkurrerar
med Sverige på denna marknad.
» Detta konstaterar utskottet därför
att det är motionärerna som har tagit
fram en eventuellt skärpt konkurrens
och gör det just i de motioner som rör
lagervärderingsbestämmelserna. När
motionärerna har motiverat sitt yrkande
beträffande lagervärderingen med att
hänvisa till en skärpt konkurrens, må
det vara utskottet tillåtet att påpeka det
verkliga förhållandet. Motionärerna borde
i det fallet inte vara irriterade. I

134 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

verkligheten är det ju så att våra varulagervärderingsregler
internationellt sett
är mycket generösa. Det finns ju länder,
med vilka vi skall konkurrera och länder
som vi skall samarbeta med inom
sjustatsområdet, som inte alls tillåter
någon nedskrivning av varulagren. Det
bör lämpligen kunna jämföras med den
60-procentiga nedskrivningen efter avdrag
för inkurans som ikraftträdandet
av riksdagsbeslutet av år 1955 innebär!

Herr talman! Jag vill sluta med detta
och endast helt kort erinra om att riksdagen
flera gånger har tagit ställning
till den här frågan. Ett principbeslut
fattades 1955. Sedan har 1957, 1958 och
1959 års riksdagar tagit ställning till
liknande eller samma yrkanden som reservanterna
framställt här i dag. Det
finns inte något skäl till ytterligare
uppskov, och jag ber, herr talman, med
det anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Herr Allard hade vissa
bekymmer för att de tre partierna, högerpartiet,
centerpartiet och folkpartiet,
inte skulle ha samma uppfattning
i denna fråga vi nu behandlar. Jag
tycker att varken herr Allard eller kammaren
bör ha några bekymmer om den
saken. Reservationen är gemensam för
de tre partierna, och det är denna reservation
som kammaren har att i dag
ta ställning till.

Under sitt anförande sade herr Allard
bland annat att företagarna skulle kunna
öka sina lager för att på det sättet öka
sina avskrivningsmöjligheter och därigenom
inte behöva ta fram reserver
till beskattning i samband med 40-procentregelns
införande. Det var ju ett
mycket anmärkningsvärt yttrande av
herr Allard, därför att det står i utskottsutlåtandet
att man vill åstadkomma
den »åtstramning som synes nödvändig
för att motverka riskerna för en
alltför högt uppdriven konjunktur». Om

herr Allard rekommenderar företagarna
att de skall öka sina lager, ökar därmed
efterfrågan på varumarknaden, och
det kan väl inte vara ägnat att befordra
den åtstramning som utskottet säger
att man vill åstadkomma.

Om man i likhet med herr Allard har
den uppfattningen att det över huvud
taget går att styra konjunkturerna med
de här reglerna — en uppfattning som
jag ej delar — skulle man om man vill
åstadkomma en åtstramning på marknaden
snarare ge företagen liberalare avskrivningsregler
så att de därmed inte
skulle frestas att öka sin lagerhållning
och därmed öka efterfrågan på varor.

Herr Allard hänvisade till att varulagervärderingsreglerna
är generösare
i vårt land än i utlandet. Även om detta
är riktigt i vissa fall får man, som jag
inledningsvis framhöll, inte se dessa
regler isolerade. I stället är det
den sammanlagda företagsbeskattningen
och kostnadsnivån över huvud taget
som man får ta hänsyn till när man bedömer
konkurrensläget i förhållande till
den utländska marknaden.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Allard framhöll
att då företagarna haft vetskap om de
skärpta varulagerbestämmelser som
skall komma kunde de vidtaga andra
dispositioner för avskrivningarna nästa
år. Vilka möjligheter kommer då sedan?
Vi har endast vetskap om ökade
utgifter för ATP, ökade löneutgifter,
minskade möjligheter för avsättningar
till pensionsfonder och minskade möjligheter
till avskrivningar. Detta är
framtidsutsikterna.

Det var en skön själs bekännelse när
herr Allard sade att småföretagen sällan
har möjligheter att dra fördel av de
nuvarande avskrivningsreglerna. Jag
framhöll att det blir stora svårigheter
för de små genom denna skärpning,
särskilt inom handeln. Det måste jag
vidhålla.

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

135

Det är verkligen underligt att herrarna
inom socialdemokratiska partiet
har rätt olika uppfattning i den nu debatterade
frågan. Jag vill hänvisa till
ett yttrande av socialdemokraten herr
Eriksson i första kammaren; han yttrade
i debatten om varulagervärderingen följande:
»Jag vågar inte ha någon uppfattning
om huruvida man kan säga att
det är en avsevärd skatteskärpning eller
inte. Jag kan emellertid som sagt gå
med på att det är en skatteskärpning.»
Nu säger herr Allard motsatsen. I fråga
om beskattningen av fiktiva vinster yttrade
herr Eriksson vid samma tillfälle:
»Jag kan naturligtvis gå med på att
penningvärdeförsämringen medför en
värdestegring, som i viss mån blir beskattad
även i fråga om varulager.»

Vidare framhåller herr Allard att den
genomsnittliga avskrivningen år 1951
var 50—60 procent. Ja, vi vet att det
var mycket dåligt ställt 1951 för företagarna.
Varken herr Allard eller någon
annan vill väl att vi ånyo skall få det
så ansträngt ty då kan vi inte hävda oss
i den hårdnande internationella konkurrensen.

Till sist vill jag fråga herr Larsson
i Luttra om han menar att det var han
och hans partivänner som hjälpte företagarna
att få ett års dispens med ikraftträdandet
av de skärpta varulagerbestämmelserna?
Den socialdemokratiska
regeringen lade ju fram en proposition,
och den saken klarade regeringen i varje
fall av utan någon hjälp av herr Larsson
och hans partivänner.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Om det sista som herr
Darlin anförde kan man ha olika meningar.
Tågordningen var ju den, att det
väcktes eu motion från vårt håll och att
det sedermera kom en proposition som
föreslog uppskov med lagens ikraftträdande.
Det är fakta i målet. Jag skall
inte försöka tränga djupare in i ärendet.

Värdering av varulager vid beskattningen

Herr Allard förmodade att vi inom
centerpartiet kände behov av att förorda
strängare regler än 30-procentregeln.
Som redan herr Kollberg påpekade
är ju emellertid såväl 30-procentregeln
som 40-procentregeln godtyckligt
valda. För egen del anser jag —• och
jag tror att jag kan svara för partiet på
den punkten — att med den utveckling
som har varit i olika avseenden talar
mycket för att bibehålla 30-procentregeln.

Det är naturligtvis riktigt som herr
Allard påpekade att de bättre ställda
företagen har de största möjligheterna
till avskrivning. Företag med dålig ekonomi
har inte inkomster som kan användas
för avskrivningar. Det har framgått
under utskottsbehandlingen att man
egentligen vet ganska litet om hur långt
avskrivningsreglerna i allmänhet tilllämpas.
Jag tror rent av att det skulle
behövas en ny utredning innan man
här går vidare och vidtar den skärpning
som nu är aktuell.

Det har talats om att andra länder
inte har lika gynnsamma varuvärderingsregler
som vi. Det lär nog vara riktigt.
Men det är såsom också påpekats
skattesystemet i dess helhet som man
skall räkna med vid en jämförelse. Vi
har i annat sammanhang konfronterats
med att exempelvis värdeminskningsavdragen
för byggnader är väsentligt
gynnsammare i vissa andra länder än
vad de är i Sverige. Det finns säkerligen
också andra regler som inte är jämförbara
med dem vi har.

Herr HENNINGSON i Visby (h):

Herr talman! Herr Allard sade bl. a.
att högre skatt inte uppkom för dem
som inte skrivit ned lagren till 40 procent.
Det är riktigt att dessa inte får
någon skattehöjning nu, men vi i högerpartiet
är av den uppfattningen att nedskrivning
till 30 procent hör tillämpas
för att skapa den konsolidering inom
företagen som så väl behövs. Jag moti -

136

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

verade i mitt tidigare anförande varför
vi i dagens läge måste ha denna stabilitet
inom företagen. Den kan vi alltså
inte skapa om den nu aktuella lagen träder
i kraft.

Herr Allard citerar en del av vad utskottsmajoriteten
har skrivit. Bl. a. säger
han att man kan öka lagren. Då
behöver man inte i full utsträckning
skatta för det belopp som annars skulle
vara skattepliktigt.

Det är kanske inte så lätt för alla
företag i dag att höja lagersiffrorna. Vi
har ju också fått andra pålagor. Förutom
omsättningsskatten, som drabbar
en del av företagens investeringar, har
vi fått en räntehöjning. Detta innebär
ökade lagerkostnader och är snarare
ägnat att stimulera till minskning av
lagren än till ökning.

Man säger sedan att vi har fått sänkt
bolagsskatt, och det är också riktigt.
Men som jag nämnde i mitt anförande
nyss berör detta inte bara de stora bolagen
och bolagen över huvud taget utan
även alla mindre företag. Det är rätt
många fysiska personer som driver dylika
företag. Där har man alltså ingen
glädje av den sänkta bolagsskatten, och
då skatten dessutom där är progressiv
blir det för dessa företagare ännu besvärligare.

Förlustutjämningen är vi tacksamma
för, det har vi sagt tidigare här i riksdagen.
Men vi vill gå ännu längre och
alltså komma fram till den resultatutjämning
som vi har motionerat om
och som vi kommer att aktualisera även
i fortsättningen.

Jag ifrågasätter om denna reforms
genomförande innebär att staten får
några extra pengar. Första året får man
en del skatteinkomster, men de pengarna
hade man fått i alla fall så småningom,
ty denna lagervärdering efter
30-procentregeln innebär bara att man
skjuter upp skattebetalningen. Detta är
i själva verket en god affär för staten,
ty man får rätt god ränta på sina pengar.
Jag skall inte gå in på någon ut -

redning om den saken, men så är väl
faktiskt fallet.

Jag skall inte heller med herr Larsson
i Luttra gå in på någon diskussion
om centerpartiets ställning. Herr Larsson
sade att om centerpartiet inte motionerat
1959, hade vi kanske redan i
år haft de skärpta lagervärderingsreglerna.
Jag var inte med i riksdagen
förra året, men jag har en stark känsla
av att det var Kungl. Maj :ts proposition
nr 27 som låg till grund för beslutet.
Då kan man fråga sig om centerpartiet
fortfarande är med och skriver Kungl.
Maj:ts propositioner.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Mitt påpekande, att de
nya varulagervärderingsbestämmelserna
troligen inte särskilt intresserar småföretagarna,
tolkade herr Darlin som en
skön själs bekännelse. Jag bygger den
uppfattningen, herr Darlin, på att det
inte har så stor betydelse för småföretagen
om ett varulager får skrivas ned
med 60 eller 70 procent. Enligt taxeringsuppgifterna
har småföretagen det
ekonomiskt mycket besvärligt. Om man
skall kunna skriva ned ett varulager,
måste ju företaget först redovisa sådan
vinst, att företagaren av den vinsten
kan ta ut en rimlig försörjning åt sig
och sin familj, och det som blir över
kan han sedan möjligen använda för
nedskrivning av varulager, avskrivning
av maskiner och inventarier. Taxeringsuppgifterna
för 1958 säger bland annat
att 63 procent av alla företagare
taxerade för under 10 000 kronor i inkomst,
och det torde kanske vara det
bästa belägget för det påstående jag här
har gjort.

Jag har inte, herr Kollberg, rekommenderat
företagen att öka sina lager i
år för att de därigenom skall komma
undan en eventuell beskattning genom
de nya bestämmelserna. Jag har endast
sagt, att om ett företag utnyttjar
nedskrivningsrätten till mer än 60 pro -

Nr 12

137

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Schablonavdragen vid inkomstbeskattningen, m. m.

cent och detta företag under året ökar
sitt lager, elimineras därmed en del av
riskerna för en skärpt beskattning, och
det är väl ett förhållande som herrarna
inte kan komma ifrån.

Till slut vill jag säga till herr Kollberg,
att det inte är så att jag har bekymmer
för de svårigheter, som reservanterna
här har haft för att bli sams
om reservationen. Min inledning var
mera ett påpekande om reservanternas
bekymmer. Jag har inte haft något bekymmer
för reservationen, utan detta
bekymmer har varit ert och kommer att
vara ert också i framtiden.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Allard sade att 63
procent av alla företagare deklarerade
för en inkomst under 10 000 kronor.
Denna inkomst har väl framkommit efter
att företagarna begagnat sig av nu gällande
avskrivningsregler på varulager
och maskiner? Det vore verkligen illa
ställt med den svenska företagsamheten,
om företagarna inte hade möjlighet att
begagna sig av de nuvarande avskrivningsreglerna
på varulager och maskiner.
Något sådant är liktydigt med att
vår svenska företagsamhet är bankrutt.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Herr Allard sade att han
inte hyste några bekymmer för de tre
partierna, men då undrar jag varför han
drog upp denna fråga här i kammaren.
Vi är ju eniga om reservationen, och
herr Allard kan ju läsa den. För övrigt
var det ju roligt att höra att herr Allard
inte har några bekymmer för berörda
partier. På denna punkt delar vi herr
Allards uppfattning.

Sedan berörde herr Allard också småföretagarna
och deras problem. Jag
brukar nu inte gärna göra uppdelningen
i småföretagare- och storföretagareproblem.
Fn sådan indelning är ibland
orealistisk. Den verkar då tillhöra den
politiska propagandan. Jag vill emellertid
göra herr Allard uppmärksam

på att »småföretagarnas» egna organisationer
enstämmigt har yrkat på 30-procentregelns
bibehållande, och de borde
väl ändå veta bäst vad som är till fördel
för de egna medlemmarna.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Henningson i
Visby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Henningson i Visby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 100 nej,
varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 2

Schablonavdragen vid inkomstbeskattningen,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av väckta

138

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Schablonavdragen vid inkomstbeskattningen, m. m.

motioner angående vissa s. k. schablonavdrag
vid inkomstbeskattningen, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:414 av herr Lundström
m. fl. och 11:527 av herr Ohlin m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar i ifrågavarande
skatteförfattningar, att det s. k. omkostnadsavdraget
skulle uppföras med i deklarationen
redovisat belopp dock lägst
100 kronor, att med bibehållande av nuvarande
maximisummor försäkringsavdraget
endast finge utnyttjas till det belopp
som motsvarades av erlagda premier,
att avrundning av den beskattningsbara
inkomsten skulle ske nedåt
till jämna tiotal kronor samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde, att de likalvdande
motionerna I: 414 av herr Lundström
m. fl. och 11:527 av herr Ohlin m. fl.
angående vissa s. k. schablonavdrag vid
inkomstbeskattningen, m. in. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Kollberg och Gustafson
i Göteborg, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:414 av herr Lundström m. fl.
och II: 527 av herr Ohlin m. fl. — ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av nämnda motioner
måtte

a) för sin del antaga ett i reservationen
framlagt förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

b) antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; c)

antaga ett av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; -

d) antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Till föreliggande utskottsbetänkande
har fogats en reservation
av herr Spetz m. fl., och jag skall
här med några ord motivera densamma.

Reservationen bygger på en folkpartimotion
rörande viss ändring i schablonavdragen
vid taxering samt någon
avrundning nedåt av vissa belopp vid
taxeringen. Vi har vissa schablonavdrag,
och de har i regel visat sig vara
mycket lämpliga, men på ett par punkter
har de varit mindre väl utformade.
Det är dessa avdrag vi har tagit upp i
motionen.

Det första är det s. k. omkostnadsavdraget.
På den punkten säger vi att det
allmänna avdraget på 100 kronor bör
vara kvar, men att man, i den mån man
haft omkostnader utöver detta belopp,
skall få dra av endast de verkliga kostnaderna.

Det andra avdraget som vi tagit upp
är försäkringsavdraget. Beträffande detta
säger vi, att om man haft utgifter för
försäkringspremier, skall man få dra av
upp till det belopp som f. n. gäller, men
att vi inte bör ha kvar det schablonavdrag
som nu finns och som innebär
att man får dra av, oavsett om man haft
utgifter för försäkringspremier eller
inte.

Av utskottets betänkande framgår att
statsrevisorerna har uppmärksammat,
att dessa avdrag vållat besvär för båda
parter, alltså både för deklaranterna och
för taxeringsmyndigheterna. Vi har där
ansett det vara lämpligt att göra en
justering. Visserligen skriver utskottet
på sidan 5 i betänkandet att erfarenheterna
av schablonbestämmelserna inte
var så goda i början, men att de svårigheter
som mötte under de tre första

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

139

Schablonavdragen vid inkomstbeskattningen, m. m.

åren beträffande vissa av bestämmelserna
redan minskat avsevärt och kan
beräknas bortfalla helt allteftersom de
skattskyldiga vinner ökad förtrogenhet
med bestämmelserna. Det är en uppfattning
som torde vara mycket optimistisk.
Av undersökningar, som gjorts och som
redovisats efter det att utskottet skrev
detta utlåtande, torde framgå, att utskottet
här nog gjort ett felaktigt påstående.

Riksdagens revisorers berättelse har
skickats ut för yttrande, och flera av de
hörda sakkunniga myndigheterna har
påpekat, att dessa två schablonavdrag
vållar stort besvär inte bara före taxeringsmyndigheterna
— det behöver vi
kanske inte fästa så stort avseende vid i
detta sammanhang — utan även för
deklaranterna, vilka haft svårt att hantera
dessa avdrag.

När det dessutom är så, att ett bifall till
vårt förslag skulle betyda relativt litet
för vederbörande skattskyldig, men det
skulle betyda ett tillskott till statskassan
som vi behöver, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! De avdrag det nu är
fråga om beslöt riksdagen 1955. Tanken
var att man skulle nå vissa förenklingar
i taxeringsarbetet. Det gällde, som herr
Gustafson i Göteborg påpekade, avdraget
vid inkomst av tjänst. Var och en
skulle få göra ett avdrag på jämnt 100
kronor, och överskjutande del skulle
utjämnas till närmast högre hundratal
kronor. För försäkringspremier fastställdes
vidare ett schablonavdrag på
150 kronor för ogift och 300 kronor för
gift. För dem som hade kostnader därutöver
skulle de verkliga beloppen få dras
av till maximum 300 kronor för ogift
och 600 kronor för gift. Ytterligare en
sak beslöts, som kanske inte uppmärksammats
så mycket av deklaranterna,
nämligen att det beskattningsbara beloppet,
alltså det som återstår sedan
ortsavdraget gjorts, skulle anges i hela

hundratal kronor i stället för som tidigarei
hela tiotal kronor.

Motionärerna och därmed folkpartiet
är nu på jakt efter det där. De anför då
de skäl som herr Gustafson i Göteborg
nu har redovisat. Beträffande omkostnadsavdraget
säger de, att ett avdrag på
100 kronor skall bibehållas för alla, men
därefter skall det exakta beloppet få
dras av. Utjämningen till närmast högre
hundratal kronor skulle enligt deras resonemang
alltså bortfalla. Som skäl för
detta anför de, att detta har vållat mvket
besvär vid taxeringen. De åberopar
bl. a. statsrevisorernas yttrande men citerar
inte allt vad dessa anfört.

Jag har sysslat tillräckligt länge på
detta gebit för att våga påstå att det är
fel att säga, att detta schablonavdrag vid
inkomst av tjänst skulle medföra
krångel. Det är fullständigt felaktigt.
Det är riktigt att det till att börja med
innebar en del besvärligheter innan
deklaranterna blev vana vid de nya
bestämmelserna. Nu har de hunnit vänja
sig, och en återgång sådan som den
folkpartiet föreslår skulle om något innebära
ett nytt krångel och mycket besvärligheter.
En sådan återgång skulle
för övrigt också innebära att den lilla
glädjekälla som alla som har inkomst av
tjänst har, när de får jämna ut beloppet
till närmast högre hundratal kronor,
skulle försvinna.

Schablonavdraget för försäkringar,
vilket uppgår till 150 respektive 300
kronor, vållar inget besvär för någon
taxeringsmyndighet och inte heller för
någon annan. Jag kan inte finna annat
än att vi skulle få tillbaka det kineseri
som fanns förut, om vi skulle följa motionärernas
förslag.

Jag skall också erinra om att syftet
med dessa schablontaxeringar ju främst
var, att man skulle ge taxeringsmyndigheterna
mera tid och större möjligheter
att syssla med de verkligt krångliga deklarationerna.
En återgång till de tidigare
förhållandena skulle enligt mitt sätt
att se medföra ökade besvärligheter.

140

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Schablonavdragen vid inkomstbeskattningen, m. m.

Motionärerna säger att de vill skaffa
70 miljoner kronor till staten och 60
miljoner kronor till kommunerna genom
denna återgång till de gamla förhållandena.
För min del tycker jag att detta
skulle vara ett unikt sätt att skaffa staten
inkomster. Kostnaderna skulle ju
läggas på de minsta inkomsttagarna. I
verkligheten är det väl så att de som har
största fördelen av schablonavdraget för
försäkringarna är just de lägre inkomsttagarna.
De skulle bli mest lidande på
detta arrangemang. Det bleve de och de
som har inkomst av tjänst som skulle
få stå för det mesta i prestationen att
åstadkomma de 60 och 70 miljoner som
folkpartiet säger sig vilja skaffa genom
denna åtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
säger, att de lägsta inkomsttagarna
skulle drabbas av detta. Men han måste
väl ändå hålla med om att det är skäligt
att avdrag för försäkringspremier skall
få göras endast i den mån deklaranten
har erlagt avgifter för försäkringar. Vår
motion innebär inte annat än att man
inom ramen för de bestämmelser som nu
gäller skall få göra avdrag för de premier
som man verkligen erlagt. Folkpensionärerna,
som inte har några försäkringar
att betala, har i regel heller inte
någon skatt, om de inte har någon inkomst
utöver folkpensionen. Jag tycker
inte att något större värde kan tillmätas
herr Anderssons argument i detta avseende.

Herr Andersson säger vidare att han
varit med så länge i taxeringsarbetet,
att han vet att ingen taxeringsmyndighet
har något som helst besvär med
schablonavdraget. Som jag redan nämnt
har statsrevisorernas berättelse varit ute
för yttrande. Jag kan fästa herr Andersssons
uppmärksamhet vid att bland
andra Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
har yttrat sig. Den torde

inte vara helt obekant med taxeringsarbetet;
en hel del av dess medlemmar
har varit med ganska länge i detta arbete.
Föreningen har beträffande schablonavdraget
för tjänst anfört, att fördelen
med att vissa besvärsärenden rörande
bagatellavdrag försvinner uppvägs av
nya mål, där fråga är om den skattskyldige
tillkommande avdrag skall beräknas
till belopp, något över- eller understigande
ett jämnt hundratal kronor.
De anför vidare: »Av revisorernas sammanfattning
i berättelsen framgår, att
även åtskilliga andra nackdelar är förenade
med detta avdrag. Det kan därför
vara påkallat med en ändring», d. v. sen
ändring i linje med vad vi föreslagit.

Om försäkringsavdraget säger man:
»Nackdelarna med detta avdrag är betydande.
De skattskyldiga har mycket
svårt att hantera detsamma.»

Jag tror att dessa vittnesbörd är tillräckliga.

Vår motion innebär, att alla som verkligen
haft utgifter skall få göra avdrag
för dessa utgifter inom ramen för de
bestämmelser som gäller. Det torde vara
till fyllest i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag sade att ett borttagande
av denna schablonbestämmelse
skulle innebära en återgång till det
krångel som rådde förut, och det står jag
för. Det är riktigt som herr Gustafson
i Göteborg nyss sade, att vissa myndigheter
har påpekat de svårigheter som
uppstod just när reformen genomfördes.
Nu är man väl emellertid i allmänhet
ense om att det hela löper gott och
att reformen varit av värde för både
taxeringsmyndigheter och deklaranter.
Detta torde även herr Gustafson vara
väl förtrogen med. När det gäller att bedöma
ett avdrag kan ju den lokala taxeringsmyndigheten
på en gång se om det
yrkade avdraget för resor ligger inom
hundrakronorsgränsen. Man behöver
inte göra någon ytterligare kontroll. När
herr Gustafson blivit på det klara med

Nr 12

141

Onsdagen den G april 1960 em.

det måste han väl hålla med om att
detta innebär avsevärda lättnader för
vederbörande taxeringsmyndighet.

Samma är förhållandet när det gäller
schablonavdraget för försäkringar.
Man slipper ifrån allt kineseri med att
kontrollera varje krona, eftersom var
och en äger rätt att göra ett schablonavdrag
på 150 kronor om han är ogift
och 300 kronor om han är gift. Det är
på detta avsnitt det största värdet av
denna sak ligger för taxeringsmyndigheterna.
Det tror jag nog att herr Gustafson
vid närmare eftertanke måste
hålla med om.

Herr Gustafson torde erinra sig att vi
för att säkra de skatteskyldigas rätt har
föreskrivit en massa åtgärder som en
taxeringsnämnd har att vidta om den
skall göra den allra minsta ändring i
en deklaration. Den har ju då enligt taxeringsförordningen
skyldighet att inte bara
göra denna ändring utan även att
skriva till vederbörande deklarant. Denne
skall i sin tur avge ett yttrande över
den ändring som taxeringsnämnden
gjort. Detta slipper man i stor utsträckning
ifrån tack vare dessa schablonavdrag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
gör gällande att de erfarenheter som
redovisas i yttrandet från Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter skulle avse
de förhållanden som rådde vid tiden
för dessa schablonavdrags införande.
Detta är alldeles felaktigt. Det yttrande,
i vilket man föreslår en förändring av
just dessa två schablonavdrag och som
jag här citerat, är daterat den 29 januari
1960.

Sänkning av riksbankens diskonto

Göteborg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 166 ja och 35 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Sänkning av riksbankens diskonto

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto.

I två inom riksdagen väckta till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 39 i första kammaren av herr
Öhtnan och herr Helmer Persson och nr
48 i andra kammaren av herr Nilsson i
Gävle in. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige
måtte föreslå fullmäktige att efter förhandlingar
med regeringen sänka riksbankens
diskonto från nu gällande fem
till fyra procent.

142 Nr 12

Onsdagen den 6 april 19G0 em.

Sänkning av riksbankens diskonto

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 39 och II: 48.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Eliasson i Sundborn.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I en motion 11:48 har
vi föreslagit en räntesänkning från nuvarande
fem procent till fyra procent.
Jag har en stark känsla av att många
ledamöter av kammaren skulle vilja
stödja denna motion. Särskilt skulle,
tror jag, representanter för småhantverket,
småindustrien och naturligtvis representanter
för hyresgästföreningar
med välbehag hälsa en räntesänkning
sådan som den vi föreslår. Om dessa
riksdagsmän trots allt inte stöder förslaget,
inte röstar för vår motion, vågar
jag påstå att orsaken härtill inte ligger
på det rent sakliga planet, d. v. s. att
deras ställningstagande inte låter sig
dikteras uteslutande av sakskäl. Nej, ett
ställningstagande mot räntesänkning i
dagens läge bestäms av en odefinierbar
och stark övertro på räntan som vapen
mot inflation, en övertro som många
knappast kan förklara men som finns.

Min nära samhörighet med helt vanliga
människor, arbetare, egnahemsägare,
småhandlare, hantverkare och småbönder,
d. v. s. människor som i huvudsak
befinner sig på utsidan av bankernas
och kreditinrättningarnas lånediskar,
gör att jag väl känner de människornas
ekonomiska problem, och det
är dessa som motiverar vårt förslag om
en sänkning av diskontot från 5 till 4
procent. Alla dessa människor, som alltså
av olika skäl tvingas låna pengar —
låna till ett eget hem, låna till en insatslägenhet,
låna för att utvidga sin
handelsbod eller sin verkstad, låna för
att köpa en ny maskin till sin rörelse,
låna för att bygga om sin ladugård eller
köpa en traktor — känner i huvudsak
inte till experternas ekonomiska vis -

dom. Men de får allesammans betala
stora pengar i räntor till bankerna och
kreditinstituten, egentligen endast därför
att de borgerliga ekonomerna vunnit
i kampen om räntan. Högränta, rörlig
ränta — men endast rörlig uppåt —
tycks just nu vara högsta politiska och
ekonomiska visdom och accepteras av
riksdagen.

Högräntepolitikens förespråkare har
alltså avgått med segern i den ständiga
kampen om räntans storlek. Men det
fanns en tid, då den socialdemokratiska
regeringen kämpade för låg ränta, då
den socialdemokratiske finansministern
anförde samma argument för den låga
räntan som vi kommunister i dag anför
mot högräntepolitiken.

Vi kommunister har tidigare motionerat
om räntesänkning. Även då segrade
högräntans förespråkare. T. o. m. centerpartisterna,
som nu talar sig varma
för att en räntesänkning borde ha kommit
till stånd i början av 1959, var den
gången motståndare till räntesänkning.
Man har rätt att fråga sig: Varför talar
centerpartisterna just nu om en räntesänkning
ett år tillbaka i tiden, medan
de i dagens läge inte har något positivt
att komma med i detta hänseende? Får
man tolka detta så, att ni centerpartister
önskar gömma ert godkännande av
nu gällande höga diskonto genom att
tala er varma för något ni önskade för
ett år sedan men som ni då inte lade
två strån i kors för att åstadkomma?
Det är sannerligen föga imponerande.

Herr Eliasson i Sundborn har till utlåtandet
fogat ett särskilt yttrande, där
det bl. a. heter: »De allmänna riktlinjerna
för penningpolitiken kommer att
behandlas av riksdagen i annat sammanhang.
» — De allmänna riktlinjerna,
de allmänna formuleringarna, de allmänna
diskussionerna, det allmänna
mumlet — det är passande för centerpartiet
när det gäller räntan. I stället
för att gå in i en allvarlig diskussion om
sänkning av räntan föredrar centerpartisterna
— i detta fall herr Eliasson i

Onsdagen den 6 april 19C0 em.

Nr 12

143

Sundborn — att tala i allmänna ordalag.
Jag måste i sanningens namn göra
ett undantag för herr Rubbestad, och
jag hoppas att han inte blir komprometterad
inom sitt parti, om jag ger honom
ett erkännande. Han har ju ändå varit
logisk och konsekvent när det gällt räntepolitiken.

I en debatt för någon tid sedan här
i kammaren påstod herr Sköld, att en
räntesänkning i början av 1959 inte
kunde vara riktig penningpolitik. Han
påstod vidare att det då förefanns starka
tecken på en snart kommande högkonjunktur.
Jag vill inte förneka att
herr Skölds iakttagelser har besannats.
Men om den förutvarande finansministerns
förmåga att tolka framtiden inte
är en nyvunnen förmåga utan en förmåga
som herr Sköld haft även tidigare,
måste jag få fråga varför inte herr
Sköld i början av 1958 kunde ange något
av de tecken, som då pekade på en
konjunkturnedgång för slutet av år 1958
och början av år 1959 och i anledning
av dessa iakttagelser kunde ha förordat
en räntesänkning vid det aktuella tillfället.

Sådana tecken fanns det annars mycket
gott om. Konjunkturinstitutets chef,
Bent Hansen, anförde i början av 1958
som sin mening, att detta år skulle komma
att uppvisa en blandning av stagnation
och nedgång i konjunkturen. På
hösten anförde konjunkturinstitutet i
sin sammanfattning av höstrapporten:
»Vidare kan möjligheten av en direkt
nedgång i produktionen knappast uteslutas.
» Arbetslösheten var i januari månad
1958 59 000 för att i januari 1959
ha stigit till 73 000. Var verkligen inte
dessa fakta tillräckliga för att motivera
eu räntesänkning vid den tidpunkten?
Del finns herr Sköld och regeringen
närstående tidningsorgan, som
numera anser detta vara riktig politik.
Aftonbladet skrev den 15 januari 1900:
»Efter maj 1958 har räntan varit oförändrad
till i dag. Arbetslösheten under
förra vintern var som bekant rekordar -

Sänkning av riksbankens diskonto

tad. En räntesänkning hade då tett sig
naturlig.»

Frånvaron av en räntesänkning vid
detta tillfälle bekräftar vad jag sagt tidigare.
Anhängarna av en rörlig ränta
har hittills endast visat sig aktiva när
det gällt att göra räntan rörlig uppåt.
Argumenten för en räntehöjning nu är
inte heller övertygande. Man säger att
vi inför den nuvarande högkonjunkturen
måste tillgripa diskontohöjningen
i januari månad för att även med räntevapnet
såsom medel förhindra en
överhettning av konjunkturen.

Mot detta argument vill jag anföra
att i den nuvarande högkonjunkturen
förväntar sig företagarna och industrierna
sådana vinstmarginaler, att en diskontohöjning
med en halv procent knappast
avhåller vanliga låntagare från
att belasta lånemarknaden. En räntehöjning
i detta sammanhang torde vara
det minst verkningsfulla. Flera skäl talar
för räntesänkning. Några av dem är
följande. Den grupp som har intresse
av lågräntor är ägare av företag med
svag räntabilitet. Det är dessa som får
betala de höga räntorna, det är en obestridlig
sanning. Men anser riksdagen
att det är en riktig räntepolitik i dagens
läge att de svaga på detta sätt skall
stödja de starka?

Vidare: Det finns sparsamma människor
inom alla inkomstskikt och det
finns mindre sparsamma inom alla inkomstskikt.
En räntehöjning innebär
en inkomstomfördelning till förmån för
dem som har stora inkomster och till
nackdel för de små inkomsttagarna. Detta
är också eu obestridlig sanning.

Till detta kommer frågan: Hur drabbas
då alla de arbetare, lägre tjänstemän
och småbrukare, vilkas löner och
inkomster ligger på eu sådan nivå att
de — trots dokumenterad sparsamhet
— inte har några praktiska, d. v. s. pekuniära
möjligheter att spara? Jo, de
får alla vara med och betala de högre
ränteinkomsterna till dem som sparar,
d. v. s. till dem som i allmänhet ligger

144

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Sänkning av riksbankens diskonto

i betydligt högre inkomstgrupper. Anses
detta vara en politik i småfolkets intresse?
Anhängarna av högräntepolitiken
bör svara på den frågan.

Den nuvarande konjunkturen är av
ett särskilt slag. Vi har just nu full sysselsättning
på många håll i landet. Exportindustrien
arbetar för fullt och det
skall vi vara glada för. Men på många
platser råder arbetslöshet. Siffrorna för
vinterarbetslösheten talar sitt tydliga
språk om en konjunktur av särskilt slag.
Således var antalet sysslolösa i januari
1960 46 000 registrerade arbetslösa.

Därtill cirka 10 000 på beredskapsarbeten
och cirka 5 000 på omskolningskurser.
61 000 produktiva människor stod
utanför den ordinarie produktionen.
Man kan inte inför dessa siffror tala
om högkonjunktur i allmänhet. Det bevisar,
att det behövs stimulans, framför
allt stimulans för småindustrien och
hantverket. Det behövs stimulans för
särskilda åtgärder till platser och områden
med hög arbetslöshet.

Även inför den beramade sjustatsmarknaden
torde det kunna anföras argument
för en låg ränta. Ofta talas det
om det höga kostnadsläget i Sverige,
och då ställs alltid arbetslönerna i förgrunden.
Det finns nu starka skäl för
att närmare granska den effekt på prisnivån
som den höga räntan kan medföra.

Ett avgörande skäl för räntesänkning
är räntans starka genomslagskraft på
hyrorna. Vi har tidigare i dag behandlat
bostadsfrågan och bostadskostnaderna,
och jag skall inte argumentera i någon
större utsträckning på den punkten.
Bostadskostnaderna ligger emellertid nu
på en sådan höjd att en sänkning är
ofrånkomlig. Med kännedom om att en
procent ränteökning innebär cirka 14
procent hyreshöjning anser jag att enbart
det skälet talar för ett bifall till
vår motion.

Ett högt ränteläge kan inte vara till
fördel för vårt lands näringsliv, ekonomi
eller för de breda konsumentmassor -

na. Hög ränta betyder dyrare pengar
och därmed högre produktionskostnader.
Stigande produktionskostnader leder
till prisstegringar, som i sista hand
drabbar konsumenterna. Hög ränta
drabbar hårt småbönderna, hantverket
och handeln. Dessa småföretagare, som
i regel lånar till nödvändiga rationaliseringar,
kommer i ett svårt och beträngt
läge. Enbart för jordbruket, vars
krediter beräknas till cirka 4 miljarder
kronor, innebar den senaste diskontohöjningen
en merutgift på 12—15 miljoner
kronor.

En räntehöjning på bankmedel innebär
en omfördelning av inkomsterna till
förmån för kapitalinkomster och till
nackdel för arbetsinkomster. Jag har
tidigare slagit fast det.

Med hänvisning till det aktuella arbetsmarknadsläget,
med hänvisning till
de siffror som anförts, med hänvisning
till de många arbetslöshetsöar som just
nu finns i vårt land, kan man vid avvägningen
av samhällets resurser inte
pressa konsumtionen för de utsatta
grupperna hur långt som helst, kan
man inte utelämna alla de småföretag
som visat svag räntabilitet och låta dessa
utan vidare gå under. Differentieringen
av vårt lands näringsliv, olikmässigheten
företagen emellan och inte
minst olikmässigheten i arbetsinkomsterna
bland löntagarna motiverar inte
sådana generella åtgärder som en räntehöjning
eller ett vidhållande av en
hög räntepolitik innebär.

Med mitt anförande, herr talman, vill
jag fästa uppmärksamheten på att en
hög ränta är en förlust för flertalet av
vårt folk. Om flertalet av vårt folk förlorar
på ränteökningar och höga räntor,
är det lika naturligt att mindretalel
förtjänar på sannna sak. De som förtjänar
är banker och de stora kreditinrättningarna.
De som inte lider av det
höga ränteläget är de storbolag, koncerner
och truster som själva förfogar
över eget kapital, dessa som inte behöver
låna av andra men lånar till andra.

Nr 12 145

Onsdagen den 6

Vårt lands ränteläge överträffar genomsnittet
för Europa. Det finns ingen
anledning för vårt land att sitta på den
högsta platsen på räntepyramidens
topp.

Med dessa motiveringar ber jag att
få yrka bifall till vår motion, 11:48, i
denna fråga.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt med herr Nilsson på denna
punkt. Det framgår av utlåtandet, att vi
haft denna motion remitterad till fullmäktige
i riksbanken och att utskottet
delar de synpunkter på frågan som riksbanken
anfört. Motionen går ut på att
riksdagen skall fatta beslut om sänkning
av diskontot från nuvarande 5 till 4 procent.
Det skulle vara ganska orimligt,
om riksdagen skulle överta den funktion
som riksbanken har på detta område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Argumentet att riksbanksfullmäktige
skall bestämma och
att riksdagen inte skall överta riksbanksfullmäktiges
uppgifter är så gammalt,
att man inte borde komma dragande
med det längre i riksdagen. Vid
ett tillfälle bestämde riksbanksfullmäktige
ensamma om räntan. Det fick ganska
katastrofala följder. Den senaste diskontohöjningen
beslöt riksbanksfullmäktige
i samrå(f med regeringen. Ingen
menar väl att räntan skall avgöras av
riksbanksfullmäktige utan hänsynstagande
till riksdagen.

Om man är enig med oss i fråga om
våra synpunkter på räntan, bör man bifalla
vår motion. Men herrarna har väl
inga argument till övers utan det är fortfarande
bara allmänt mummel och allmänna
resonemang ungefär som man
hör från centerpartiet. Men när ni skall
1(1 ,\n<lrit kammarens protokoll 1960.

april 1960 em.

Sänkning av riksbankens diskonto

ta ställning har ni inget konkret att
komma med.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstår har
herr Eliasson i Sundborn begärt ordet,
och han tänker väl förklara sina synpunkter.
Det finns ingen anledning för
mig att gå in på dem.

Herr Nilsson i Gävle sade att de argument
vi använder var så gamla och
föråldrade. Argument behöver inte vara
alldeles odugliga därför att de är
gamla. Vi tycker nog att de kan användas
i alla fall.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det finns inte någon
anledning att spilla mycket krut på ett
så dödfött förslag som kommunistmotionen.

Med anledning av att herr Nilsson i
Gävle sade, att vi i centerpartiet inte
hade någon ståndpunkt, vill jag erinra
om att det inte var så länge sedan som
vi i debatt om decharge för riksbanksfullmäktige
framförde den ståndpunkt,
som jag återgivit i särskilt yttrande. Vi
hap också föreslagit riksdagen åtgärder
som skulle ge möjlighet till räntesänkning.
För övrigt får vi tillfälle att återkomma
till denna fråga inom en inte
alltför avlägsen framtid. Därför skall
jag inte ta upp debatt om den frågan
nu. Vår ståndpunkt är känd, och vi har
inte ändrat den.

Om vi inte är anhängare till detta
höga diskonto, varför har vi då inte
röstat för bifall till kommunisternas
motion, undrar herr Nilsson i Gävle.
Det framgår också av mitt särskilda yttrande.
Här står herr Nilsson i Gävle och
talar om storfinansen. Pet är någonting
som man tår höra från kommimisthåll
i alla sammanhang. Men, herr Nilsson,
om riksdagen skulle göra ett uttalande
om diskontoförändring och fixera det,
hur skulle det komma att se ut? Om utskottet
skulle förorda en räntesänkning

Nr 12

146 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Sänkning av riksbankens diskonto

med t. ex. en halv eller en procent, vad
skulle då inträffa omedelbart efter det
att bankoutskottets utlåtande förelåg?
Det skulle bli spekulationer på aktieocli
obligationsmarknaden, där de som
hade gott om pengar skulle ta hem miljonerna.
Så ligger det till, herr Nilsson.
Av det skälet kan i varje fall inte jag
förorda, att riksdagen skulle göra några
uttalanden av den innebörd som föreslås
i denna motion.

Även jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag har all aktning för
herr Eliasson i Sundborn, men jag hade
verkligen väntat mig något starkare
argument från hans sida.

Storfinansen är ett kommunistiskt resonemang,
sade herr Eliasson. Det är
inte bara ett kommunistiskt resonemang,
herr Eliasson. Folket i Bild, en
erkänd socialdemokratisk tidskrift, talade
i en serie artiklar om den svenska
storfinansen, och de artiklarna ledde
t. o. m. till en socialdemokratisk motion
här i andra kammaren. Vi är således
inte alldeles ensamma, när vi talar om
storfinansen. Det är möjligt att herr
Eliasson inte upptäckt denna levande
realitet.

Räntesänkning betyder spekulationer,
sade herr Eliasson vidare. Ni som försvarar
denna räntepolitik, ni som talar
om att ni skall styra ekonomien, ni måste
väl ändå erkänna att det är underligt
om en sådan visserligen mycket viktig
fråga men i stort sett ändå en ganska
liten detalj skulle kunna kasta omkull
alla era beräkningar? Ni som vet
vad man kan vidta för åtgärder, ni som
visste att en halv procent ränteökning
var nödvändig, hur förklarar ni att en
procent räntesänkning skulle kunna utlösa
spekulationer? Men det är väl så att
när man försvarar en sjuk sak, måste
man tillgripa även svaga argument. Jag
förstår att herr Eliasson befinner sig i
en mycket svag ställning.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har inte bestritt,
herr Nilsson, att det finns något som
heter storfinans, men det är inte det
diskussionen gäller. När herr Nilsson
talar om de diskontoförändringar som
inträffar, är det väl ändå skillnad på
en diskontoförändring som blir känd
efter bankdags —- då har man ett faktum
— och om bankoutskottet några
dagar innan riksdagen behandlar frågan
skulle göra ett uttalande att en diskontoförändring
med 1 procent skall ske.
En sådan diskontoförändring skulle befvda
— det kan inte herr Nilsson förneka
— en direkt spekulation på aktie-
och obligationsmarknaden, där de,
som herr Nilsson och kanske även jag
räknar till storfinansen, skulle göra sig
mycket stora vinster. Det kan jag inte
finna är en politik som vi har intresse
av.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag blandar mig i denna debatt, men
då jag hör herr Eliasson i Sundborn
söka ge en förklaring till sitt ställningstagande
måste jag fråga: Hur tänker
herr Eliasson i Sundborn och centerpartiet
att lösa denna fråga, då de förklarar
sig vara motståndare till den höga
räntan? Vad har ni för förslag att
ställa? Det skulle vara intressant att
veta hur ni vill ordna detta, eftersom
ni är på samma linje som vi i fråga om
räntehöjningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det kan möjligen förhålla
sig så, att herr Senander tycker
att herr Nilssons i Gävle argumentering
inte är tillräcklig utan behöver förstärkning.

Herr Senander frågade hur vi skall
lösa denna fråga. Vi har angivit vad vi
anser behövs för att undvika denna räntehöjning
och för att vi skall få väsentligt
lägre räntenivå än vi har nu. Vi har
föreslagit åtgärder i fråga om bostads -

Nr 12

147

Onsdagen den 6

krediters prioritet och i fråga om kassareservbestämmelser.
Vi kommer emellertid
tillbaka i denna fråga, när vi
skall diskutera de allmänna riktlinjer
som bankoutskottet har att ange i penningpolitiken,
om herr Senander kan
vänta någon vecka.

Jag skall, herr talman, gärna erkänna,
att våra möjligheter att genomföra
en ekonomisk politik, som möjliggör ett
lägre ränteläge, inte är stora så länge
de nuvarande politiska förhållandena
består. Därför kan jag utan vidare säga,
att som utvecklingen nu blivit tror
jag inte att det finns något annat sätt
att komma till rätta med situationen än
att vi får ett valutslag, som ger uttryck
för att det behövs en annan ekonomisk
politik med möjligheter till en rimligare
kreditpolitik.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det var en ganska märklig
motivering för att centerpartiet inte
har någon ståndpunkt i denna fråga.
Man kan ju inte påstå, att ett särskilt
uttalande har den betydelsen, att man
därmed har intagit en bestämd ståndpunkt.
Här föreligger dock ett förslag
som är möjligt att genomföra, nämligen
en motion från vårt håll om en räntesänkning.
Då gör centerpartiets representant
i bankoutskottet ett särskilt uttalande
men tar inte — som herr Rubbestad
gjort — klar ställning till själva
motionen. Det tycker jag är ganska
egendomligt.

Herr EERSSON i Appuna (s):

Herr talman! .lag är ledsen över att
jag är tvingad att ställa en fråga till
herr Eliasson i Sundborn, ty jag hade
knappast tänkt, att jag skulle behöva
polemisera mot honom. Han säger emellertid,
att herr Senander skall komma
ihåg, att det med den politiska maktkonstellation
som vi för närvarande har
finns mycket små möjligheter att få en
räntesänkning till stånd. Då menar herr
Eliasson, att efter valet i höst skall det

april 1960 em.

Sänkning av riksbankens diskonto

finnas större möjligheter. Han räknar
naturligtvis med att oppositionen skall
ha framgång. Det hela måste dock såvitt
jag förstår vara en felspekulation.
Centern kommer då i sällskap med i
varje fall ett parti, som inte har något
som helst intresse för att få en räntesänkning.

Jag är ledsen, herr talman, att jag var
tvungen att säga detta, men efter herr
Eliassons uttalande var det nödvändigt.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Vad herr Eliasson i
Sundborn har sagt innebär alltså, att
detta yttrande om den kommande debatten
för honom inte har någon som
helst betydelse. Först måste det bli ett
val, innan saken kan ha någon aktualitet.
Det är ett mycket intressant erkännande.

När herr Eliasson säger, att jag behövde
hjälp av herr Senander, vill jag
bara säga, att jag är tacksam för den.
Alla som hjälper mig i kampen för låg
ränta är jag glad över, men från centerpartiet
har vi inte fått någon som
helst hjälp i vårt arbete för en räntesänkning.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag anser, att det är
fullständigt ofruktbart att diskutera denna
fråga mera med herr Nilsson i Gävle.
Jag vill bara säga, att jag inte kan
vara med om ett uttalande av riksdagen,
som skulle kunna medföra spekulationer
på marknaden. Däremot får
riksdagen senare tillfälle att diskutera
denna fråga, och då måste den ange de
allmänna riktlinjer, efter vilka riksbanksfullmäktige
skall handla. Man kan
inte ange mera, om man vill förhindra
spekulationer på marknaden.

För herr Persson i Appuna vill jag
framhålla, att jag naturligtvis inte räknar
med att vårt parti får majoritet i
valet. Vad jag hoppas är att vi får så
pass markerad ytterligare framgång, att
det kommer att öva inflytande på be -

148

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Sänkning av riksbankens diskonto

dömningen av kreditpolitiken inom de
andra partierna.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det har här blommat
upp en debatt i räntefrågan, trots de goda
föresatser som medlemmarna av
bankoutskottet onekligen haft att inte
ta upp en sådan debatt. Att också jag nu
begärt ordet beror på ett yttrande av
herr Persson i Appuna. Han försökte
att litet grand tänka sig in i den situation,
som möjligen kunde bli aktuell
efter höstens val, och framhöll att centerpartiet
då knappast skulle ha möjligheter
att realisera de förhoppningar
om en räntesänkning som herr Eliasson
i Sundborn här givit uttryck för.
Centerpartiet skulle nämligen, sade herr
Persson, få lov att samarbeta med ett
parti som var intresserat av en hög
ränta.

Om herr Persson i Appuna i detta
sammanhang möjligen tänkte på högern
såsom lämplig koalitionsbroder åt centerpartiet,
så bör det väl ändå erinras
om att högern aldrig har varit intresserad
av ett högt ränteläge. Vi har talat för
att man skall ha en ränta som överensstämmer
med marknadsräntan och som
inte utgör en förfalskning av ränteläget.
Alla måste nog också medge att i
längden är detta en riktig politik. Ett
erkännande härav är val, att socialdemokratien
har tillåtit räntan att stiga
till en nivå, mer i närheten av den naturliga
räntan.

Däremot anser vi inom högern, att
den för hela landet eftersträvansvärda
låga räntan först kan uppnås när statens
utgifter skäres ned på ett sådant
sätt, att inte en överdimensionerad statlig
upplåning pressar upp ränteläget.
Det gäller här som överallt att priserna
stiger med efterfrågan. Då efterfrågan
på krediter är stor, stiger kreditpriset,
d. v. s. räntan. Ett sätt att hålla nere
detta pris är att begränsa efterfrågan
på kredit. För närvarande svarar staten
för den största efterfrågan. Endast om

staten skär ner sina utgifter och begränsar
sin efterfrågan på krediter, kan vi
få ett naturligt lågt ränteläge.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Eliasson i Sundborn som gjorde att
jag tog upp frågan om en eventuell koalition.
Jag nämnde emellertid inte vilket
parti jag tänkte på. Nu har herr Regnéll
sagt detta, och jag behöver alltså inte,
herr talman, göra det.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill, herr Persson
i Appuna, konstatera att det är ganska
länge sedan centerpartiet hade någon
hjälp av det parti som herr Persson tillhör.
Om herr Persson är intresserad av
en koalition på detta område, kan han
ju också ett ögonblick tänka på den
koalition mellan högern och socialdemokratien
som existerar i huset mitt
över gatan och som tycks fungera alldeles
utmärkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Gävle begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna I: 39 och
II: 48.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

149

Utformningen av en planerad

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Gävle
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 185 ja och
7 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

§ 4

Utformningen av en planerad internationell
finansieringsinstitution, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion angående
utformningen av en planerad
internationell finansieringsinstitution,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Förra året motionerade
jag om utvidgad svensk hjälp till länder
stadda i utveckling och framhöll
betydelsen av ökat bilateralt bistånd.
Särskilt poängterades hur viktigt det är
för de hjälpbehövande länderna att få
inte bara pengar och lån utan också tekniskt
bistånd — svenska experter, svenska
stipendiater, lärare, ingenjörer, ekonomer,
företagsekonomer och organisationsexperter
o. s. v.

Den motion som nu skall behandlas
bär ett liknande ärende. I den har vi
motionärer velat fästa uppmärksamheten
på att den internationella etableringsinstitution,
som går under namnet
IDA — International Dcvelopment
Association — får en sådan utformning,
att den utom investeringskrediter även
direkt deltager i ett etablerande av in -

internationell finansieringsinstitution, m. m.

dustri-, handels- och transportföretag
inom de mindre utvecklade länderna.
Eftersom det visat sig att dessa länder
har mycket svårt att utnyttja krediter
för nyetablering beroende på att man
inte har de mänskliga resurserna redo
att hålla i gång ett företag, menar vi
motionärer, att IDA skulle direkt engagera
sig i startandet av företag samt
även driva dem och först efter en viss
tid, t. ex. 5 år, överlåta samtliga aktier
inom det hjälpbehövande landet och då
samtidigt överlämna ledningen till den
inhemska tjänstemannakår, som under
mellantiden hunnit bli insatt i företagets
skötsel.

Det har från en hel del svensk expertis,
vilken arbetat som rådgivare i de
mindre utvecklade länderna, ofta framhållits
att det är särskilt betydelsefullt
att man ser till, att företagen kommer
i gång och hålles vid liv så länge, att
de hjälpta folken själva skaffat sig erfarenheter
och lärdomar om hur man
skall fortsätta att driva dessa företag.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande
noterat, att det vid sidan av IDA finns
ett komplement till Världsbanken nämligen
IFC, som har liknande uppgifter
som vi föreslagit, men IFC åtager sig
icke ansvaret och ledningen för de företag
som IFC medverkar till att starta.
Eftersom det är just den detaljen som
vi motionärer fäster synnerlig vikt vid,
hade det icke varit ur vägen att utskottet
närmare motiverat sitt avslag. I stället
har man förklarat, att det närmast är
till fördel att IFC icke har ansvaret för
ledningen av de nystartade företagen.
Och så tillägger utskottet: »Det har också,
bl. a. från svensk sida, ansetts betydelsefullt,
att finansieringsbolagets verksamhet
bedrives efter affärsmässiga linjer.
» Ja, det är väl ganska naturligt!
Men detta konstaterande står ju på intet
sätt i motsats till yrkandet i vår motion
utan är helt i linje med vad vi föreslår.

Herr talman! .lag tror inte att det är
stor idé att ställa något särskilt yrkande
i dag. .lag ber att få återkomma till den -

Nr 12

150

Onsdagen den 6 april 1900 em.

Utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap

na sak och hoppas att bankoutskottet
till dess funnit möjligheter att bättre
övertänka frågan.

Häri instämde herr Christenson i
Malmö (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Utredning rörande befrielse från
utländskt medborgarskap

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande befrielse från
utländskt medborgarskap.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren
av fru Segerstedt-Wiberg och
herr Ringaby samt nr 392 i andra kammaren
av herr Munktell m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
rörande genomförande av en sådan lagstiftning,
som öppnade möjligheter för
utländsk medborgare att under vissa
förutsättningar i Sverige vinna befrielse
från sitt utländska medborgarskap.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 315 och II: 392, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Per-0lof Hanson
och fru Lidman-Frostenson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Det är knappt ett år
sedan frågan om de baltiska flyktingarna
debatterades här i kammaren. Vi behandlade
då andra lagutskottets utlåtande
med anledning av en motion i
ärendet. I dag är det första lagutskottets
utlåtande i anledning av en likartad
motion nr 392 i denna kammare.
Situationen är i korthet denna:

Cirka 6 000—7 000 baltiska flyktingar
i vårt land registreras i folkbokföringen
som sovjetryska medborgare. När
Sverige erkände Sovjets annekterande
av Baltikum måste vi också erkänna den
förordning, som Sovjet utfärdade den 7
september 1940. Där bestämdes att medborgare
i de baltiska staterna, som flytt
ur landet före nämnda datum, vore
statslösa, medan de som flytt senare
vore sovjetryska medborgare. Vår huvudregel
när det gäller utlännings medborgarskap
är den, att vi accepterar respektive
länders lagstiftning i detta hänseende.
Följden har i detta fall blivit
nästan grotesk: Människor som flytt
från sitt land till Sverige undan en ockupationsmakt
anses som medborgare i
ockupationsstaten. Hade flykten däremot
gått till England, skulle de fortfarande
anses som statslösa, eftersom
England erkänt Sovjets annekterande de
facto och inte som vi de jure. I England
har man alltså en betydligt vidare ram
när det gäller att tillmötesgå flyktingarnas
egen önskan att få förbli statslösa
och ej påtvinga dem medborgarskap i
en annekterande stat. Hade flykten gått
till Amerika, hade dessa människor fått
behålla sitt estniska, lettiska eller litauiska
medborgarskap, eftersom Amerika
inte — vare sig de jure eller de facto —
erkänt Sovjets annektering av Baltikum.

Nu är frågan denna: Är det möjligt
för de baltiska flyktingar i vårt land,
som så önskar, att få slippa det påtvungna
medborgarskapet i Sovjet och i stället
få registreras som statslösa? Jag
vill påminna om att en viss valfrihet föreligger
för Sveriges del när det gäller
att avgöra en i vårt land befintlig utlännings
medborgarskapsrättsliga status.
Utlänningen i fråga kan enligt sitt lands
lagar samtidigt äga medborgarskap i
två länder, t. ex. i Italien och Österrike.
Vi avgör då om personen i fråga hos
oss skall anses som italienare eller
österrikare. Vi frågar i motionen om
inte denna möjlighet kunde gälla också
en flykting, som vill undslippa medbor -

Onsdagen den 6 april 1960 em. Nr 12 151

Utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap

garskap i en ockupationsmakt och i
stället få bli statslös?

Första lagutskottet har gjort sig mödan
att inhämta yttrande över motionen
från fyra instanser. Av dessa tillstyrker
utlänningskommissionen, Stockholms
rådhusrätt och Advokatsamfundet motionens
syfte om en utredning angående
baltflyktingarnas möjlighet att inom vissa
gränser ha medbestämmanderätt när
det gäller deras eget medborgarskap.
Utlänningskommissionen upplyser också
att i kommissionen är baltflyktingarna
fortfarande registrerade som ester,
letter och litauer.

Den fjärde instansen, som hörts i
sammanhanget, är familjerättskommittén.
Därifrån påpekar man, att vår internationella
familjerätt bygger på nationalitetsprincipen
med vissa avsteg
för domicilprincipen. I Norge och Danmark
däremot bygger familjerätten i internationellt
hänseende på domicilprincipen.
Hos oss behandlas en flykting i
rättsliga hänseenden — det kan gälla
familjerätt, näringsrätt, processrätt —
i enlighet med sitt medborgarskap, i
Norge och Danmark enligt gällande lag
där flyktingen är mantalsskriven.

Enligt direktiven för familjerättskommitténs
arbete har kommittén att undersöka
i vad mån det finns stöd för
att erkänna domiciliet ökad betydelse
i internationellrättsligt hänseende. I vad
mån det är möjligt att den vägen komma
till rätta med praktiska olägenheter
för flyktingar med påtvingat medborgarskap,
får väl kommittén redovisa när
dess arbete är slutfört. I alla händelser
återstår rättsliga frågor på andra
områden än de familjerätten omfattar.

Det är säkert befogat att sätta baltflyktingarnas
problem i samband med
andra flyktinggruppers problem i världen
och ta upp frågan till behandling
på internationellt plan. Detta är motionärernas
mening och den delas av utskottet,
som i första hand föreslår samarbete
mellan Sverige och de övriga i
Nordiska rådet företrädda staterna.

Tyvärr måste vi inom överskådlig
tid räkna med flyktinggrupper i världen.
Skulle dessa människors medborgarskap
ordnas av en slump beroende
på vad värdlandet i detta hänseende
har för praxis? Skall inte människor
få ha en viss medbestämmanderätt över
sin medborgerliga status? Ytterst är frågan
djupt mänsklig och en prövosten
på vår förmåga att slå vakt om enskilda
människors eller minoriteters rätt i tider
av övervåld och godtycke.

Herr talman! Jag är glad att kunna
konstatera att första lagutskottets behandling
av motionen nr 392 i denna
kammare varit förstående och positiv.
Den innebär ett stort framsteg i jämförelse
med det korta och kategoriska
avvisande som andra lagutskottet bestod
förra årets motion i samma ärende.
Det har därför inte funnits anledning
till annat än en blank reservation,
som kunde garantera tillfälle att i kammaren
påminna oss baltflyktingars problem
i vårt land. Jag hoppas, att när
frågan nästa gång blir aktuell det skall
föreligga gynnsammare betingelser för
dess lösning. Kanske familjerättskommittén
har förslag att komma med, kanske
frågan behandlats i Nordiska rådet!
Under alla omständigheter får vi inte
ge upp vår strävan att nå en värdig och
riktig lösning på flyktingarnas problem
när det gäller deras statsrättsliga förhållanden.

Fröken Vinge (fp) och fru Boman (h)
instämde i detta yttrande.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! .lag ber först att få understryka
det glädjande som fru Lidman-Frostenson
framhöll, att utskottets
utlåtande i år varit mycket positivt i
motsats till det utlåtande som förelåg
förra året. Jag understryker också att,
som hon sade, icke mindre än tre av
de fyra remissyttrandena är klart tillstyrkande.

Det är uppenbarligen här fråga om

152 Nr 12 Onsdagen den C april 1960 em.

Utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap

ett ytterligt allvarligt och viktigt humanitärt
intresse. Dessa balter som har
tvungits att lämna sina länder vill självfallet
hålla sin fana högt och icke bli
kallade sovjetryska medborgare. Antag,
för att dra en parallell, att Sverige blir
besatt låt oss säga av en större östmakt
och många svenskar skulle fly, till England
eller Frankrike eller vart det nu
kunde vara, kanske också många i denna
kammare skulle deltaga i flykten.
Jag tror att alla dessa flyktingar då skulle
vara djupt sårade i sina mänskliga
känslor om de blev behandlade såsom
sovjetryska medborgare.

När jag yrkar bifall till motionerna
315 i första kammaren och 392 i andra
kammaren är det i främsta rummet därför
att jag anser att Sverige bör gå i
spetsen för att denna sak på annat sätt
än hittills tas upp inom FN på det internationella
planet. Någon måste ta
initiativet, och det skulle vara en heder
för Sverige att göra det.

Herr talman! Jag upprepar mitt yrkande
om bifall till ifrågavarande motioner.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord, men då denna
fråga berör om inte en samvetssak så
dock en lijärtesak, vill jag dock säga
något om den.

Beslut om befrielse från utländskt
medborgarskap får i vårt land inte meddelas
om sökanden därigenom skulle
bli statslös. Det finns i vårt land inga
skrivna regler som ger möjligheter för
utländsk medborgare att i Sverige vinna
befrielse från sitt utländska medborgarskap.
I alldeles särskild grad berörs
såsom här påpekats balterna av dessa
regler, och bland balterna är ju esterna
de flesta.

Det kan inte vara riktigt att folk som
flytt från hem och land för framvällande
härar påtvingas ett medborgarskap
av det annekterande folket. Så betraktar
esterna och de andra balterna vad som

skett, och då bör det vara en hederssak
för Sverige att snarast möjligt tillgodose
de önskemål som dessa människor
gett till känna.

Det behöver inte sägas mera om
detta. Jag tror att kammaren i sak är
enig om vad motionerna syftar till. Jag
har bara haft behov av att deklarera
denna min syn på saken.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Det vare mig fjärran att
på något sätt kritisera den moraliska
indignation som både fru Lidman-Frostenson
och herr Munktell har givit uttryck
för över de — eventuellt förmenta,
måste jag väl säga — oförrätter som
ifrågavarande folkgrupper eller enskilda
människor bland världens flyktingar
kan vara utsatta för. Jag kan tvärtom
dela denna indignation med fru Lidman-Frostenson
och herr Munktell, detta
så mycket hellre som första lagutskottet
på praktiskt taget alla punkter
beträffande de väckta motionerna har
understrukit vad motionärerna velat
och anfört.

Om det råder några skiljaktigheter så
rör det bara frågan om — måhända —
formerna för åstadkommande av en annan
och bättre ordning. Och utskottet
har ju därvid menat, att det kanske från
vissa synpunkter inte vore lyckligt om
cn enskild stat — i detta fall vårt land
— skulle ta initiativ till en egen och
särpräglad lagstiftning, utan att en sådan
lagstiftning borde tillkomma i samråd
med andra. Utskottet har därvidlag
hänvisat till möjligheten, för att inte
säga nödvändigheten, av en samverkan
och ett initiativ, kanske i första hand
på det internordiska planet genom Nordiska
rådet och slutligen på det internationella
planet genom Förenta Nationerna.

Med hänvisning till de skäl, som utskottet
i övrigt har anfört och som på
intet sätt har kritiserats av de föregående
talarna, vill jag inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 12

153

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Munktell begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 315 och
II: 392.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning
för kostnad för sjukgymnastisk
behandling

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående dispens för sjukkassa
att utgiva ersättning för kostnad för
sjukgymnastisk behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
311 i första kammaren av herr Nestrup
in. fl. och nr 387 i andra kammaren av
herr Munktell in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att
vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att
under vissa i motionerna angivna förutsättningar
utgiva ersättning för försäkrads
kostnad för sjukgymnastisk eller
därmed jämförlig behandling, även om
behandlingen inte utförts av läkare, av
legitimerad sjukgymnast eller av person,
som vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastisk utbildning.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 311 och II: 387, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Ängelholm och fru Svensson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:311 och 11:387 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning,
syftande till sådan ändring i
gällande bestämmelser att riksförsäkringsanstalten
skulle kunna medge dispens
för sjukkassa att utge ersättning
för sjukgymnastisk eller därmed jämförlig
behandling, även om behandlingen
inte utförts av läkare, legitimerad sjukgymnast
eller person, som vore upptagen
i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning över personer med
sjukgymnastisk utbildning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Denna motion är en
gammal bekant. Den har varit föremål
för riksdagens behandling förut och är

154 Nr 12 Onsdagen den 6 april 1960 em.

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik behandling

nu, när den kommer igen, återigen avstyrkt
av utskottet. Men, herr talman,
jag tycker att motionen är så pass värdefull,
att den trots den sena timmen
är värd en liten, liten mässa.

Vi framhåller i vår motion betydelsen
av sjukgymnastik behandling och fysikalisk
terapi vid eftervården av rörelsehindrade.
De behöver denna behandling.
Den är alldeles nödvändig för att
de över huvud taget skall kunna klara
sig, kunna klara sin skolgång och fortsätta
sitt arbete. Vi pekar också i motionen
på hur små möjligheter de invalidiserade
har att resa till sjukgymnaster
och likaså hur små möjligheter sjukgymnasterna
har att företa resor till
dem som önskar behandling. Fördenskull
föreslår vi i motionen, att riksförsäkringsanstalten
vid sidan av den dispens,
som anstalten lämnar till personer
med sjukgymnastik utbildning, skall
få meddela en speciell dispens, avseende
en begränsad, i varje särskilt fall
angiven behandling. Som villkor för
meddelande av dispens bör uppställas,
att behandling av legitimerad sjukgymnast
eller av person upptagen i riksförsäkringsanstaltens
förteckning över personer
med sjukgymnastik utbildning
inte går att få på orten. Den person
som skall utföra behandlingen skall också
av läkare och en legitimerad sjukgymnast
ha förklarats lämplig att ge
ifrågavarande behandlingar. För att förhindra
missbruk av ersättningsbestämmelserna
bör medgivandet endast omfatta
behandling av en viss eller vissa
personer. Det kan också ifrågasättas, om
inte dispensen skulle göras tidsbegränsad
och riksförsäkringsanstalten sålunda
efter viss, icke alltför lång tid skulle
pröva, om förutsättningar fortfarande är
för handen för meddelande av dispens
i det speciella fallet. För att skapa säkra
garantier för att behandlingen verkligen
utförs på ett riktigt sätt bör den,
säger vi i motionen, fortlöpande kontrolleras
av läkare och legitimerad sjukgymnast.

Utskottet har även denna gång skrivit
välvilligt. Motionerna har visserligen
avstyrkts, men nog framgår det att
det är utskottets mening, att det inte
är rimligt att sjuka och invalidiserade
människor skall få särskilt dryga kostnader
för sjukgymnastik och liknande
behandling bara därför att legitimerad
sjukgymnast eller sjukgymnast som
upptagits i riksförsäkringsanstaltens förteckning
inte finns att tillgå.

Herr talman! Det talas så ofta om de
handikappades problem och vi behandlar
dem här i riksdagen, men det verkar
som om våra läppar vore så nära
dem men våra hjärtan rätt långt borta.
I rättvisans namn skall jag säga, att vi
ibland skrider till handling och hjälper.
I dag har vi en möjlighet att ge en liten
grupp svårt handikappade människor
stöd genom att rösta för bifall till den
reservation, som jag och fru Svensson
har fogat till andra lagutskottets utlåtande
nr 10, och jag ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Svensson
(s), herr Hamilton (h) och fru
Löfqvist (s).

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det är alldeles som fru
Eriksson i Ängelholm nyss framhöll
fråga om ett upprepande av den motion
som behandlades av andra lagutskottet
och av riksdagen föregående
år. I motionerna och i reservationen till
utskottets utlåtande yrkar man på en
skrivelse till Kungl. Maj:t om skyndsam
utredning, syftande till sådan ändring
i gällande bestämmelser att riksförsäkringsanstalten
skulle kunna medge dispens
för sjukkassa att utge ersättning
för sjukgymnastik eller därmed jämförlig
behandling, även om behandlingen
inte utförts av läkare eller legitimerad
sjukgymnast eller av annan person,
som är upptagen i av riksförsäkrings -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

155

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning

anstalten fastställd förteckning över personer
med sjukgymnastisk utbildning.

Om utskottet hade blivit övertygat
om att det skulle vara möjligt att i enlighet
med motionärernas och reservanternas
förslag åstadkomma en tillfredsställande
behandling av dessa invalidiserade
människor, skulle utskottet givetvis
ha varit med om att tillstyrka den
begärda utredningen. Men utskottet har
icke blivit övertygat om att så är fallet.

Vid den tidigare behandlingen föregående
år av den liknande motionen
hade ju ett antal remissinstanser hörts
i frågan, och dessa hade avslyrkt förslaget.
Jag åberopar t. ex. medicinalstyrelsen
och Svenska sjukkasseförbundet.

Enligt utskottets mening kan denna
fråga lösas tillfredsställande endast genom
en utökning av de legitimerade
gymnasterna och de sjukgymnaster,
vilka är upptagna i av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning. Utskottet
pekar vidare på svårigheten för läkare
och sjukgymnaster att kunna utöva
den övervakning över de personer
som ytterligare skulle få dispens enligt
förslaget i motionen.

Man kan även erinra om att 18 § i
sjukförsäkringslagen medger rätt för
sjukkassorna att ersätta ifrågavarande
behandling, men om man skall få det
hela att fungera måste tvivelsutan sjukförsäkringslagstiftningen
härvidlag ändras
så, att det skulle bli tvingande bestämmelser
för sjukkassorna att ersätta
behandlingen.

Herr talman! Med vad jag här har sagt
ber jag få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 10.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber att få förklara
att det är omöjligt för mig att vara ense
med herr Jacobsson i Tobo. Hans yttrande
vittnar om okunnighet om förhållandena.

För det första vill jag erinra om att

för kostnad för sjukgymnastisk behandling

utskottet i år inte ens i en dylik viktig
fråga har remitterat motionen.

För det andra var det inte så, som
herr Jacobsson i Tobo sade, att alla remissinstanser
avstyrkte motionen förra
året. Tvärtom var det påfallande, att de
remissinstanser som har den största erfarenheten
rörande behovet av den föreslagna
reformen —• med ett undantag,
nämligen Föräldraföreningen för
cp-barn — varmt tillstyrkte förslaget.
Det tillstyrktes varmt av De vanföras
riksförbund,, Riksföreningen mot polio
och Riksföreningen mot reumatism.
Det tycker jag säger en hel del.

När utskottet i sitt utlåtande upprepar
vad som sades förra året, nämligen
att osakkunnig behandling kan innebära
risk för försämring av patientens tillstånd,
så är det en ren truism. Det är
alldeles uppenbart att motionärerna aldrig
har avsett det. I stället är det så,
att om patienternas närstående eller anförvanter
kan ge behandling — när det
inte finns någon legitimerad sjukgymnast
i närheten, vilket det ofta inte
finns på landet — så får de sjuka den
behandling de behöver. Men andra, som
inte kan få någon behandling av sina
närstående, får inte någon behandling
alls, om de inte har råd att skaffa sig
sådan utan ersättning frän sjukkassa —
och det är ytterst få som har råd med
det. Jag anser därför, att det ur såväl
sociala som rättvisesynpunkter är ytterst
önskvärt att det meddelas sådan
dispens som föreslås i motionerna.

När utskottet förra året avstyrkte motionerna
hade utskottet säkerligen tagit
starkast intryck av det yttrande som avgivits
av Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters
riksförbund, och jag måste
tyvärr säga att det yttrandet var en underlig
blandning av plattityder och
truismer — för att inte använda ännu
starkare ord. Det gav tyvärr uttryck för
trånga gruppintressen. Och det är alldeles
klart, att samhället inte skall uppmuntra
osakkunnig behandling, men li -

156

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling

ka litet skall samhället uppmuntra
trånga gruppintressen.

Jag vill meddela kammarens ledamöter,
att sedan dess har två legitimerade
sjukgymnaster givit instruktioner i behandling
åt föräldrar till invalidiserade
barn. Dessa instruktioner har givits på
De vanföras riksförbunds sommarkoloni
i Vejbystrand. Föräldrarna har där
fått lära sig de ofta enkla sträck- och
böjrörelser som behövs, och barnen
till dessa föräldrar kan alltså nu få en
behandling, som hindrar dem att sjunka
djupare i invaliditet. Men andra barn
får inte någon behandling. Detta framstår
för mig och många andra som en
upprörande orättvisa.

Det skulle ha varit intressant att erfara
vad Föräldraföreningen för cp-barn
i år skulle sagt, om motionen hade remitterats
dit. Ty det är just föräldrarna
till sådana sjuka barn, som i stor utsträckning
fått dessa instruktioner nere
i Vejbystrand.

Vi har i vår motion försökt omgärda
den behandling vi vill ha med så många
garantier som möjligt. Men utskottet är
oböjligt. Dess utlåtande är egentligen
ganska intetsägande — det är den obotfärdiges
förhinder. Man säger att motionerna
inte bör leda till ett annat
ställningstagande m. m. i samma stil.

Jag ber, herr talman, att mycket
varmt få ansluta mig till fru Etty Erikssons
anförande och yrka bifall till den
av henne avgivna reservationen.

Jag ber också, herr talman, att få erinra
om att det kommer att dröja oändligt
länge, i varje fall mycket länge, innan
denna utbyggnad, som utskottet talar
om, är färdig. Det finns ett gammalt
ordspråk som säger: Medan gräset
växer dör kon.

Allra sist tillåter jag mig att säga, att
jag tror att de som står under denna
motion, i båda kamrarna, har större erfarenhet
av vad invalidiserande sjukdomar
vill säga än andra lagutskottet
— eljest tror jag inte att det kalla avstyrkandet
hade kommit.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag skall bara rätta en
liten sak, som min ärade vän herr
Munktell nog uppfattade fel. Jag sade
nämligen inte att det var samtliga remissinstanser,
utan jag åberopade ett
antal remissinstanser, som utskottet för
sin del tillmätte sådan betydelse att jag
ville framhålla det.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Det är synnerligen egendomligt
att herr Jacobsson i Tobo, när
han åberopar vissa remissinstanser, inte
åberopar dem som har den största
erfarenheten — och det är de som tillstyrkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Ängelholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fru Eriksson
i Ängelholm begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 94
ja och 88 nej, varjämte 22 av kamma -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 157

Ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser rörande ersättning för resa — Sänkning
av värnpliktsåldern

rens ledamöter förklarade sig avstå från nr 12, i anledning av väckt motion om

att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser
rörande ersättning för resa

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser rörande ersättning
för resa.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Då jag är motionär i
denna fråga och då jag i utskottet avgivit
en blank reservation, vill jag bara
med några ord här i kammaren klargöra
min inställning.

Anledningen till att jag nöjt mig med
en blank reservation är att jag inte lyckats
få stöd i utskottet för motionen och
därför inte velat driva ärendet till votering
här i kammaren.

Detta innebär dock inte, att jag givit
avkall på min uppfattning att det
skall föreligga rimliga proportioner mellan
utbetalade ersättningar och administrativa
kostnader. Det avsnitt av sjukförsäkringen,
som jag berört i motionen,
anser jag inte uppfyller det kravet.
De småbelopp det här är fråga om
kan heller inte motiveras av sociala
skäl.

Men jag har, herr talman, inte något
yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

viss ändring i arbetarskyddslagen, och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i sjukförsäkringslagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Sänkning av värnpliktsåldern

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
om sänkning av värnpliktsåldern.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Med hänsyn till de debatter
om ungdomsproblemen som förts
i denna kammare, senast förra veckan
i samband med behandlingen av förslaget
till barnavårdslag, skall mina
kommentarer till det föreliggande utlåtandet
bli mycket korta.

Utskottet har i stort sett hänvisat till
sitt betänkande från år 1954. Uppslaget
att sammankoppla värnpliktsåldern och
ungdomsbrottsligheten fick jag från en
fransk statistik. I Frankrike lär ungdom,
som haft kriminella anlag, endast
till 5 procent återfalla i kriminalitet efter
fullgjord värnplikt. Jag har inte lyckats
få tag i motsvarande siffror från
Sverige. I England börjar värnplikten
ett år tidigare än hos oss, och något
raggarproblem har Storbritannien ännu
inte fått. Därmed inte sagt att det
beror på den låga värnpliktsåldern.

Om den fysika mognaden och utvecklingsgraden
skall jag anföra några siffror.

År 1925 var medellängden för de
värnpliktiga 172,4 cm, och år 1958 hade
den stigit till 176,1 cm, d. v. s. en
ökning med 1 cm per årtionde. En historisk
jämförelse visar att Karl XII:s krigare
och vikingarna hade en medellängd
på mellan 160 och 166 cm. Våra

Nr 12

158

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Allmän översyn av familjepolitiken — Företagares skyldighet att inleverera käll -

skatt, m. m.

värnpliktiga är således storväxta i jämförelse
med forna tiders krigare.

Det andra yrkandet i motionen, att den
övre gränsen för värnpliktsåldern borde
sänkas från 47 till 45 år, har kommit bort
i utskottets skrivning. Värnpliktstidens
längd är ett militärstatistiskt problem.
År 1950 hade vi 230 000 män i åldern
20—24 år. År 1965 kommer vi att ha
310 000 män i samma ålder, alltså 80 000
fler. Med denna statistik som bakgrund
finns det alla skäl för att sänka den
övre gränsen för värnpliktsåldern. Den
lägre åldern, 45 år, sammanfaller också
med t. ex. Norges och vissa andra länders
värnpliktslagar.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen om rätt till jakt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 16,
föranlett av första kammarens beslut att
till jordbruksutskottet återremittera
punkten 9 i utskottets utlåtande nr 1 i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 13

Allmän översyn av familjepolitiken

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om en allmän översyn av
familjepolitiken.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Som motionär kan jag

känna mig tillfredsställd med utskottets
utlåtande, trots att motionens hemställan
om en allmän översyn av den
svenska familjepolitiken inte vunnit utskottets
bifall. Utskottet menar dock att
en översyn kan bli nödvändig, om
befolkningsutvecklingen fortsätter i
ogynnsam riktning, ty då aktualiseras
frågan på nytt. Nu pekar alltför många
data från den senaste demografiska utvecklingen
i denna riktning, och därför
kommer översynen, såvitt jag förstår,
inom en relativt snar framtid, och jag
kan vänta.

Herr talman! Jag vill till sist påpeka,
att allmänna beredningsutskottets högt
värderade ordförande själv är medmotionär
i denna fråga. Tydligen har hon
satt sitt namn på motionen blott för att
visa, att även den bästa kan råka ut för
utskottets behändiga motionsslakt, och
därmed kan hon på ett mycket finkänsligt
sätt bereda tröst åt de många —
det är väl nästan alla — ledamöter i
denna kammare som drabbas av samma
öde i samma utskott.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
väckta motioner angående förutsättningarna
för ett förbättrat samarbete
mellan polis och allmänhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Företagares skyldighet att inleverera
källskatt, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av
väckta motioner angående företagares
skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:82 av herr Stefanson och II: 84 av

Onsdagen den 6 april 1900 em.

Nr 12

159

Företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

herr Nordgren hemställdes, att riksdagen
måtte besluta om dels en utredning
rörande en förenkling eller sammanslagning
av vissa i motionerna nämnda
uppgifter, som ålåge företagare, dels att
samma utredning skulle få i uppdrag att
undersöka, huruvida icke anledning
funnes att ersätta företagarna för det
omfattande arbete de i detta avseende
utförde för statens räkning.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:82 och
II: 84 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om undersökning rörande möjligheterna
och formerna för ersättning
till företagare för det uppbörds- och redovisningsarbete
de ålagts att utföra för
det allmännas räkning samt framläggande
för riksdagen av de förslag denna
undersökning kunde leda till.

Reservation hade avgivits av herrar
Möller, Sörlin, Larsson, Lars, Hellebladh
och Johansson, Tage, fru Eriksson i
Stockholm samt herrar Engkvist, Ekström
i Björkvik, Jacobsson i Sala och
Svensson i Kungälv, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att de likalydande
motionerna I: 82 och II: 84 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! I detta ärende har inte
mindre än fem remissinstanser förordat
utredning, under det att tre avstyrkt.
Riksräkenskapsverket säger bl. a., att enligt
verkets mening måste de åligganden
varom här är fråga ses som ett uttryck
för sådana samhälleliga skyldigheter för
vilkas fullgörande ersättning icke bör
utgå. Om det vore så, herr talman, att
alla medborgare i detta land vore ålagda
att fullgöra sådana samhälleliga skyldigheter,
kunde detta kanske vara riktigt.
Men nu är bara en del av medborgarna
skyldiga att lämna dessa uppgifter
och inleverera skatter ocli dylikt.
Då lastar man nog på de små företa -

garna litet för stora bördor, under det
att andra slipper undan lättare.

Jag hade tänkt, herr talman, att någon
av reservanterna skulle tala först.
I reservationen sägs att spörsmålet om
ersättning för företagarnas arbete med
den allmänna varuskatten behandlades
av riksdagen så sent som 1959. Detta är
enligt min mening en felaktig historieskrivning.
De motioner i ämnet som
väcktes i anslutning till Kungl. Maj:ts
proposition nr 162 blev nämligen aldrig
realbehandlade, enär bevillningsutskottets
majoritet avstyrkte propositionen.
Denna sak har alltså inte varit föremål
för någon realbehandling.

Reservanterna säger vidare att de inte
finner anledning förorda att spörsmålet
om ersättning för bestyr med omsättningsskatten
hänskjutes till en utredning.
Detta har ju inte heller utskottet
begärt, utan utskottet föreslår att
riksdagen »måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om undersökning rörande
möjligheterna och formerna för ersättning
till företagare för det uppbörds-
och redovisningsarbete de ålagts
att utföra för det allmännas räkning
samt framläggande för riksdagen av de
förslag denna undersökning kan leda
till». Det gäller alltså bara en undersökning,
en undersökning som jag skulle
tro att vederbörande departement kan
åstadkomma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I den motion vi nu behandlar
har jag redovisat de uppgiftsskyldigheter
som i olika sammanhang
åvilar företagarna. Jag har hemställt
om förenklade regler och om en utredning
rörande eventuell ersättning till
företagarna för det arbete och de kostnader
de har för dessa allmänna uppgifter.
Utskottet har glädjande nog biträtt
yrkandena och framhållit att det
är synnerligen önskvärt att alla åtgär -

160

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

der som kan medföra rationalisering
och förenkling av dessa ålägganden
verkligen blir vidtagna. Vidare framhåller
utskottet att det synes vara att
föredra om företagarna finge ersättning
av statsmedel för sitt bestyr med uppbörd
och uppgiftslämnande. Därigenom,
säger utskottet, skulle kostnaderna
på ett rättvisare och jämnare sätt
bli fördelade på samtliga medborgare.

För att förtydliga vad det rör sig om
kan jag framhålla att även om man
räknar i underkant kommer man fram
till att de mindre företagarna, jordbruket
inte inräknat och inte heller fisket,
sätter till ungefär 6 miljoner arbetstimmar
per år för ifrågavarande uppgifter.
Med en så låg ersättning som 6 kronor
per timme betyder det att dessa företagare
ombesörjer statliga arbetsuppgifter
för ett belopp på cirka 36 miljoner
kronor om året. Jag är förvissad
om att siffrorna är betydligt högre, men
de angivna torde räcka för att visa omfattningen
av vad vi här skall besluta
om. För hela näringslivet blir det fråga
om avsevärt mycket högre summor.

I motionen begär jag inte, herr talman,
full ersättning för allt detta arbete.
Jag är tvärtom medveten om att
vi företagare bör ta på oss vissa uppgifter
för det allmänna. Men det måste
finnas en gräns för det arbete staten
ålägger företagarna. Dessutom kan man
starkt ifrågasätta det berättigade i att
näringslivet på detta sätt ålägges att
utan någon som helst ersättning ombesörja
uppgifter och tilldelas ansvar av
en dylik storleksordning.

Vidare kan man ifrågasätta om alla
dessa uppgifter — jag syftar då främst
på de statistiska — verkligen har den
betydelse, att företagarna bör belastas
med dem. Det kanske vore värdefullare
för det allmänna, att den tid som åtgår
härför finge användas till mer produktiva
uppgifter. I dagens läge borde
det vara särskilt angeläget för statsmakterna
att på allt sätt underlätta situationen
för företagen. Jag hoppas därför

att riksdagen skall fatta beslut i enlighet
med utskottets förslag, som ju endast
går ut på en undersökning av i motionen
berörda punkter.

Det är således inte fråga om att företagarna
skulle undandra sig några skyldigheter
som ankommer på dem, men
vi vill heller inte utnyttjas i ett system,
som vi i princip inte är anhängare av.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Ovanan att tala som reservant
bär gjort att jag låtit utskottets
företrädare komma först i debatten.

Det har sagts av de två företrädarna
för utskottsinajoriteten, att företagarna
gör en stor uppoffring genom att de
måste ta på sig uppgifter, som inte borde
åvila dem, åtminstone inte helt, utan
ersättning. Men frågan är väl om företagarna
gör detta utan ersättning. Tar
de inte ut sina omkostnader genom att
höja priserna? Den undersökning som
nyligen redovisats av pris- och kartellnämnden
har klarlagt att företagarna
tydligen tillsett att deras omkostnader
blivit väl täckta.

Denna fråga behandlades i samband
med omsättningsskattens införande, visserligen
inte i bevillningsutskottet men
väl i statsutskottet — den har alltså
realbehandlats, herr Björkänge. Och
nog funderade vi över dessa ting när
saken då var uppe. Vid tillfället i fråga
påpekades bland annat att företagarna
får behålla i rörelsen vad som tas ut i
omsättningsskatt intill dess redovisning
skall ske. Riksräkenskapsverket har på
den här punkten framhållit, att det ipte
är så svåra uppgifter företagarna härvidjag
får ta på sig: »Enligt verkets mening
måste de åligganden, varom här
är fråga, ses som uttryck för sådana
samhälleliga skyldigheter, för vilkas
fullgörande ersättning icke bör utgå»,
heter det. Närmast åsyftas väl här det

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 161

uppgiftslämnande som herr Nordgren
talade om.

Riksförsäkringsanstalten framhåller
på tal om arbetsgivaravgiften till allmänna
tilläggspensioneringen och vissa
andra försäkringar: »Själva avgiftsbetalningen»
— för de olika försäkringarna
alltså — »kan icke antagas förorsaka
arbetsgivaren något större arbete».
Vare sig arbetet är stort eller ringa lär
det icke kunna utföras utan att företagarna
tar igen kostnaderna i priset. Därför
finns det ingen anledning att utreda
frågan om en särskild avgift till företagarna
för ombesörjandet av dessa uppgifter.

Hur ersättningsfrågan rättvist skall
avvägas har man haft svårt att ange.
För övrigt är det väl tvivelaktigt, om
inte större orättvisa mellan de olika företagarna
skulle förorsakas, om vi sökte
införa en sådan här ersättning efter
ett visst system.

Vad uppgiftslämnandet beträffar
överses detta i organisationsnämnden.
Arbetsgivareföreningen säger i sitt remissyttrande,
att »förenkling av företagens
uppgiftslämnande synes kunna
utredas av statens organisationsnämnd».
Även frågan om administrationen av socialförsäkringarna
är föremål för översyn.

Herr talman! Det finns inte skäl att
företa en särskild utredning i syfte att
förenkla uppgiftslämnandet, eftersom
frågan redan är under utredning. Angående
ersättningen anser jag inte heller
att det finns något skäl för en utredning
i syfte att fastställa någon ersättningsnorm.

Med detta ber jag alltså att få yrka
bifall till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är faktiskt inte så
ofta som allmänna beredningsutskottet
behöver handlägga ärenden, där meningarna
i väsentlig grad går isär. I
mycket stor utsträckning brukar vi kun11
—Andra kammarens protokoll 1960.

skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

na »skriva samman» divergerande synpunkter.

I detta ärende, som rör företagarnas
bestyr med av myndigheter ålagda skyldigheter
till uppgiftslämnande och
skatteuppbörd, är utskottet enigt när
det gäller den första delen, nämligen
förenkling och samordning av uppgiftsavlämnandet.
Sådana åtgärder har föreslagits
av 1956 års statistikkommitté i
dess nyligen framlagda betänkande.
Utskottet anser att statens organisationsnämnd
i fortsättningen bör följa
dessa frågor och framlägga de förslag
som kan befinnas erforderliga. Det är
alltså ingen i utskottet, vare sig bland
reservanterna eller inom utskottsmajoriteten,
som ansett en särskild utredning
behövlig, när det gäller förenklingar
och rationaliseringar, men att åtgärder
i den riktningen är nödvändiga, är
vi väl alla ense om.

I fråga om ersättning till företagarna
för deras arbete med fullgörande av alla
de uppgifter som pålagts dem går meningarna
isär. Utskottsmajoriteten anser
att en undersökning bör göras om
möjligheterna och formerna för en sådan
ersättning. Såsom i motionerna
framhålles är detta arbete åtskilligt betungande,
inte minst för de mindre företagen,
vilkas ägare ofta får offra sin
fritid eller förlänga arbetstiden — vilket
uttryck man nu väljer — för att kunna
fullgöra de fiskaliska och andra uppgifter
som statsmakterna ålagt dem.

Reservanterna menar tydligen att detta
arbete för det allmännas räkning helt
enkelt är en skyldighet för företagarna
och att en eventuell ersättning skulle
framtvinga en höjning av uttaget från
arbetsgivarna. Men när det gäller detta
uttag har väl de senaste avtalsförhandlingarna
visat — även om det inte finns
direkt inskrivet i de träffade avtalen
— att det är löntagarna som til syvende
og sidst själva får betala sina förmåner.

Yi begär alltså en undersökning och
påminner även om de hos bevillningsutskottet
liggande motionerna om erNr
12

162 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

sättning till företagarna, speciellt för
bestyret med omsättningsskatten.

Fru Eriksson i Stockholm frågade:
»Tar företagarna inte ut de kostnader
de har genom höjda priser?» Jag tror
att företagarna betackar sig för ett sådant
system. Fru Erikssons uttalande
kan väl inte vara en rekommendation
till företagarna att ta ut kostnaderna
denna väg? Priskontrollen från det allmännas
sida och prismedvetandet från
allmänhetens sida är så pass långt kommen,
att prispålägg strax uppmärksammas.
Jag tror inte att företagarna är intresserade
av att göra sådana pålägg,
utan de vill hellre ha ersättning på annat
vis. Vad omsättningsskatten beträffar
kan det väl i varje fall inte vara
svårt att ge ersättning för företagarnas
arbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade, att företagarna tar säkert ut
dessa kostnader. Den repliken hör vi
företagare ofta även från kunderna, tv
varorna har blivit avsevärt mycket dyrare.
Jag beklagar i detta sammanhang
att inte omsättningsskatten enligt lag
fastställts att vara synlig — då skulle vi
företagare inte kunna bli beskyllda för
att göra några extra pålägg. Det är i dagens
konkurrensläge inte lätt att ta ut
ersättning för ifrågavarande kostnader,
och en utredning har ju nyligen visat,
att på sin höjd någon tiondedels procent
av prisstegringarna hänför sig till
sådan utgiftstäckning. Det är andra faktorer
som gjort att varorna i år är dyrare
än förra året.

Vid debatten i höstas sade finansminister
Sträng precis som fru Eriksson
nu, att vi företagare har rätt att genom
prishöjningar ta ut ersättning för vårt
besvär och att vi skall göra det. I en av
dagens tidningar finns emellertid en
notis som behandlar en skrivelse från
statsrådet Lange till statens pris- och

kartellnämnd, där prisövervakningar
signaleras och där det tydligt sägs ifrån,
att företagarna inte får ta ut mer än vad
omsättningsskattebestämmelserna tillåter.
Det heter i notisen bland annat:
»Handelsministern framhåller att han
fäster stor vikt vid att prisutvecklingen
också i fortsättningen klarläggs och att
övervakningen snabbt intensifieras och
fördjupas punktvis i den mån anmärkningsvärda
prishöjningar såsom nu
konstaterats på visst håll.» Om nämnden
i något avseende anser sig sakna
möjlighet att genomföra önskvärda åtgärder
eller finner den nuvarande ordningen
för prisövervakningen inte fungera
på ett tillfredsställande sätt, bör
detta omedelbart anmälas till Kungl.
Maj :t, betonar herr Lange enligt artikeln.

Jag tror inte, fru Eriksson, att lojala
företagare på något sätt söker sko sig
på omsättningsskatten, utan vi anser att
en saklig undersökning i detta fall är
på sin plats.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker inte det är
oriktigt, herr Nordgren, att företagarna
tar ut omkostnaderna på detta sätt. Finansministern
sade också att han förutsätter
att företagarna låter omkostnaderna
slå igenom i priset. Även bevillningsutskottets
ordförande poängterade
detta. Det behöver inte betraktas som
illojalt, såsom herr Nordgren menade.
Man är ju inte kritisk mot att företagarna
får täckning för omkostnaderna,
utan vad man vänt sig mot är de höjningar,
som inte motsvarar en normal
vinst jämte de omkostnader som är förknippade
med omsättningsskatten och
annat inom handeln.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag vill bara fråga utskottets
värderade ordförande, hur
jordbrukarna skall bära sig åt för att
kunna ta ut sina kostnader. Inom jordbruket
är ju priserna bestämda — över -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

163

Företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

enskommelse har träffats om vilka priser
jordbrukarna får ta ut, och det finns
ingen möjlighet för dem att erhålla
täckning för sina kostnader.

Det är ju rätt betydande uppgifter
småföretagarna ålagts att inkomma
med. Jag tänker på jordbrukarna, som
skall leverera in exempelvis uppgift om
hur många svin man har. Man får också
redogöra för vad man skall så på åkrarna,
och en jordbrukare får även vara
uppbördsman åt staten. Allt detta får de
små företagarna göra på sin fritid. Jag
känner en innehavare av en medelstor
bilreparationsverkstad. Han brukar i
sina mörka stunder säga: »Jag skall
sluta med denna verksamhet. Varför
skall jag ta stora risker som företagare
och sätta till all min lediga tid för företaget,
när jag när som helst kan ta anställning
som arbetare i facket och få
full lön, tjänstepension, fria söndagar
och semester? Och skulle min ovana vid
fritid kännas besvärande, har ju staten
en fritidsnämnd som kan ordna fritiden
för mig.»

Ja, detta är en företagare som har den
känslan. Visserligen kommer det väl att
ordna sig, även om vi mister småföretagarna,
men jag tror inte det blir bättre
om staten skulle driva dessa verkstäder.
Vi har anledning att slå vakt om de
små företagarna, ty dels är deras samlade
produktion av stort värde för nationen
och dels är det ganska värdefullt
att de tjänster som göres i serviceyrkena
göres av egna företagare.

När jag tänker på alla de uppgifter
som småföretagarna åläggs kommer
osökt för mig den gamla sedelärande
berättelsen om mannen som körde stör
i skogen. Eftersom han skulle betala
störarna per lass, var han angelägen att
få med sig så många som möjligt. Men
han var samtidigt ängslig för att hans
oxe inte skulle orka med lasset. Han
sade därför för varje stör — de var
lätta en och en: »Rår du med den här,
så rår du också med den där.» Och så
lastade han på, tills han fick så stort

lass att oxen vägrade dra. Då började
han lasta av igen, och då kom samma
monolog till dragaren: »Orkar du inte
den här så orkar du inte heller den
där.» Till sist hade han lastat av hela
lasset och körde hem med tom vagn.

Den historien kanske de flesta har
hört, men det är kanske inte alla som
känner till att om en dragare blir lastad
för hårt, så att han inte orkar dra,
och hans körsven börjar lasta av, får
dragaren komplex. I många fall kommer
han att vägra att dra, om han en
gång blivit van vid att man lastar av om
han har för tungt lass. Han blir därför
inte så mycket värd som dragare sedan.

Här har staten visat samma mentalitet
som mannen med oxen. Den bara
lastar på de små företagarna undan för
undan, och de får till slut så många
uppgifter att det kan inträffa, att de
små företagarna inte är dummare än
oxen utan vägrar. Därför är det väl
ändå inte så klokt att lasta på alltför
mycket utan att se till att de små företagarna
får en liten ersättning för sitt
arbete. Det förhåller sig nog inte så som
riksräkenskapsverket säger, att alla de
tjänster som småföretagarna gör staten
är samhälleligt arbete som skall utföras
utan ersättning.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
bifall till utskottets förslag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Först och främst vill
jag säga att det förefaller som om fru
Eriksson i Stockholm huvudsakligen
talar om ersättningen. Vi har emellertid
i motionen tydligt uttryckt ett önskemål
om att man skulle förenkla uppgiftslämnandet
och uppbörden. Centrala
uppbördsnämnden har delat uppfattningen
att det skulle finnas möjlighet
härtill.

Fru Eriksson tyckte att det arbete
som ålägges företagarna inte förorsakade
så förfärligt mycket merarbete. Jag
skall inte trötta kammaren med att räkna
upp allt. Det står i motionen vilka

164 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m.

uppgifter det är fråga om. Därtill kommer
vissa direkta indrivningsskyldigheter.

Jag skulle vilja fråga: Vilken annan
kategori i samhället skulle vara beredd
att ta på sig sådant här arbete utan någon
som helst ersättning? Jag tillåter
mig betvivla att någon tjänstemannaeller
arbetargrupp skulle vilja göra det.

Till slut skulle jag bara, herr talman,
vilja fråga: Vilken skall vi företagare
rätta oss efter, då uppgift står mot uppgift:
efter herr Sträng, som säger att
vi skall ta betalt för merarbetet, efter
fru Eriksson, som påstår att vi gör det,
eller efter handelsminister Lange, som
säger att vi inte får göra det?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vilken kategori människor
skulle vilja göra ett arbete utan
att få betalt? Jag tror inte det är många
som skulle göra det, i varje fall inte företagarna.
De tar ut sina omkostnader i
ökade priser, och ingen gör invändning
mot det.

Herr Björkänge skildrade målande
oxen som lastades för hårt, sedan började
man lasta av honom, och då fick
han komplex. Det var en söt historia,
men den kan ju inte gälla i traktorernas
tid. En traktor är inte så beskaffad.
Jag tror inte heller att den möderne
lanbrukaren är så beskaffad, att han
inte orkar med att ta betalt för sina
tjänster. Lantbrukarna gör det nog mycket
bra vid förhandlingarna om jordbrukspriserna.
Om det blir ökade kostnader,
om de anställda får högre löner
och om det blir ett högre prisläge, så
återverkar detta också på jordbrukspriserna.

Är det inte ganska märkligt, att man
just på lantbrukarhåll skulle vara så
blygsam, så tyst och undergiven, att man
inte skulle ta ut denna omkostnad vid
jordbruksuppgörelsen? Jag tror att man
på det hållet är mycket realistisk och
räknar in även dessa utgifter i sina
omkostnader. Herr Björkänge har aldrig

visat sig vara en man som inte kunnat
finna praktiska utvägar.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När jag hörde herr
Björkänge beskriva småföretagaren, som
hade sina mörka stunder, fick jag den
uppfattningen, att hans inställning säkerligen
var sådan, att han hade sina
mörka stunder, oavsett om vi hade omsättningsskatt
eller inte.

Vad som uppkallade mig att ta till
orda i denna debatt var emellertid den
kritik som riktats mot handelsministerns
skrivelse till pris- och kartellnämnden.
Där säger han tydligt ifrån,
att av de prisundersökningar som har
gjorts och publicerats har framgått, att
det är vissa branscher som har tagit ut
priser, vilka vida överstiger vad som
kan anses skäligt med hänsyn till varuskattens
införande. Den skärpta övervakningen
i dessa fall anser jag vara
till nytta även för företagare som är lojala.
Därför tycker jag att kritiken mot
handelsministern i detta avseende och
mot prisövervakningen inte var befogad.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att det inte var fråga om någon kritik
från min sida mot handelsministern
utan endast ett konstaterande av det
faktum att vi skulle hålla oss till omsättningsskattens
siffror.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 165

Jä)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 95 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1960/61.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Anslag till avlöningar och omkostnader
vid skolöverstyrelsen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1960/61 till avlöningar
och omkostnader vid skolöverstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 162,
s. 369—385 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen alt dels bemyndiga Kungl.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Maj:t att, med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1960/61, vidtaga
av departementschefen angivna
ändringar i personalförteckningen för
skolöverstyrelsen, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61, dels ock till
Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 5 474 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), vari hemställts
— såvitt nu vore i fråga — att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
angående inrättande av en tjänst som
pressombudsman samt till följd härav
dels godkänna i motionerna angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret

1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
5 448 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Helén väckt motion (11:198),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
besluta att förvandla filmkonsulentbefattningen
inom skolöverstyrelsen till
arvoderad heltidstjänst och göra härför
erforderlig uppräkning av anslagsbeloppet
under åttonde huvudtiteln, punkten
Skolöverstyrelsen: Avlöningar.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 259 och II: 317, i
vad de avsåge avslag å Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande av en tjänst som
pressombudman, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionen II: 198, i vad den avsåge
inrättande av en heltidstjänst som
filmkonsulent, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte bemyndiga

166 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 259 och II: 317
samt II: 198, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 5 474 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande inrättande av en tjänst
som pressombudsman

a) av herrar Pålsson, Jacobsson, Anders
Johansson, Siindin, Virgin, Skoglund
i Doverstorp, Rubbestad, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson och herr Helén, vilka
ansett att utskottet bort under I. hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj :ts förslag om inrättande av en tjänst
som pressombudsman;

b) av fröken Vinge, utan angivet yrkande; 2)

beträffande inrättande av en heltidstjänst
som filmkonsulent av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Lundström
och Ståhl, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 198, besluta
att en heltidstjänst som filmkonsulent
skulle inrättas;

3) beträffande avlöningsstaten och
medelsanvisningen

a) av herrar Pålsson, Sundin, Virgin,
Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Svensson i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka

under förutsättning av bifall till reservationen
1 a) ansett att utskottet under
IV. bort hemställa att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
1: 259 och II: 317 samt med avslag å motionen
11:198, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

I) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för skolöverstyrelsen
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

II) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 5 448 000 kronor;

b) av herrar Lundström och Ståhl
samt fröken Vinge, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen 2)
ansett att utskottet under IV. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionen 11:198 samt med
avslag å motionerna 1:259 och 11:317,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

I) godkänna av dessa reservanter
framlagd avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

II) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 5 488 000 kronor;

c) av herrar Jacobsson, Anders Johansson
och Helén, vilka under förutsättningen
av bifall till reservationerna
1 a) och 2) ansett att utskottet under
IV. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till såväl motionerna
1:259 och II: 317 som motionen
II: 198, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

I) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

II) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 5 462 000 kronor.

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 167

Vad utskottet hemställt föredrogs.
Därvid anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Då det gäller Kungl.
Maj:ts under åttonde huvudtiteln gjorde
framställningar om anslag till skolöverstyrelsen
har jag tillsammans med en
del andra reservanter yrkat avslag på
förslaget om inrättande av en ordinarie
tjänst såsom pressombudsman i skolöverstyrelsen.
Vi reservanter anser att
det går att klara denna nyhetsförmedling
till de stora dagliga tidningarna utan
att inrätta en ny ordinarie tjänst. Vi finner
detta desto mer befogat som det i
nuvarande finansiella läge är angeläget
att spara på alla håll och kanter, även
om det såsom här gäller en liten slant.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 1) a)
av herr Pålsson m. fl. Som en följd härav
yrkar jag också bifall till reservation
nr 3) a) när det gäller förändringar i
avlöningsstaten.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I det föreliggande betänkandet
förekommer en arvodespost
på 80 000 kronor som avser »experter»
vid skolöverstyrelsen. Det skulle vara
mycket intressant att få veta, om någon
del av detta belopp kommer att gå till
avlöning av de »skolpsykologer», som
just nu har fått sådan publicitet i pressen.
I så fall skulle jag önska, att anslaget
minskades med vad som motsvarar
arvodena till dessa herrar.

Ända sedan en kvällstidning i går refererade
det frågeformulär som elever i
9 klassen av lärarhögskolans övningsskola
fått sig förelagt, har skolöverstyrelsens
åtgärd diskuterats både här i
huset och ute bland annat folk. Jag förmodar,
att statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet så småningom
kommer att avge ett klargörande svar
inför kammaren med anledning av frågor
som i går riktades till honom. Men
när nu anslagen till skolöverstyrelsen

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

behandlas, kunde jag inte låta bli att
uttrycka min harm över det ofog som förekommit.
Vuxna människor är skyddade
mot sådana kränkningar som det här
gäller, men de stackars barnen är tydligen
försvarslösa inför dessa skamliga
övergrepp. Det är tydligen hög tid att
föräldrarna börjar begära bättre insyn
i skolöverstyrelsens experimentverksamhet.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Av här föreliggande utlåtande
kan det förefalla som om utskottet
vore i hög grad splittrat. Så är i själva
verket inte förhållandet. Vi har inom
utskottet varit överens om det allra
mesta, bland mycket annat glädjande
nog om att skolstatistiken nu skall flyttas
över från skolöverstyrelsen till statistiska
centralbyrån, vilket är en förutsättning
för att denna statistik skall bli
effektiv och modern.

Det är på två punkter som vi utskottsledamöter
har skilt oss åt. Det gäller
förslagen om inrättande av tjänster såsom
pressombudsman och filmkonsulent.
Några utskottsledamöter vill ha
båda dessa tjänster, några vill ha antingen
den ena eller den andra och några
vill inte ha någon av tjänsterna.

Vad pressombudsmannatjänsten beträffar
börjar allt flera ämbetsverk få
klart för sig att förbindelsen mellan
verket och allmänheten behöver bli
bättre och smidigare. Detta gäller inte
minst skolöverstyrelsen, vars verksamhet
väl berör de allra flesta svenska
hem. Det är väsentligt att allmänheten
får vederhäftiga upplysningar om vad
som sker inom skolans värld, och det
bör understrykas att avsikten med pressombudsmannens
verksamhet måste vara
att ge tillförlitliga upplysningar, inte
att försöka mörklägga eller tillrättalägga
på ett mindre vederhäftigt sätt. Men
tidningarna vill inte ha några vetenskapliga
avhandlingar eller ämbetsskrivelser.
Den som skall förmedla uppgifter
via pressen till allmänheten måste

168 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

alltså inte bara vara väl insatt i skolöverstyrelsens
arbete och skolförhållandena,
utan vederbörande måste också
kunna skriva så att tidningarna tar in
materialet och att folk läser det.

Så långt är jag fullkomligt överens
med både departementschefen och utskottsmajoriteten.
Men när jag i alla fall
vill sätta några frågetecken i kanten är
det därför att det inte förefaller vara
tillräckligt utrett — i varje fall inte
såvitt framgår av statsverkspropositionen
—- vilken ställning och vilka arbetsuppgifter
som denne tjänsteman skall
ha. Detta har inte preciserats, framför
allt inte sambandet med den övriga upplysningsverksamhet
som bedrives. Det
ser t. ex. ut som om departementschefen
har avvikit från vad skolöverstyrelsesakkunniga
föreslagit i fråga om samarbete
med tidskriften »Aktuellt från
skolöverstyrelsen».

Den informationsverksamhet, som
denne pressombudsman skulle utöva,
går så att säga i två riktningar. Han skall
förmedla upplysningar till allmänheten
från skolöverstyrelsen, men han skall
också förmedla upplysningar till skolöverstyrelsen
om vad som skrives i pressen.
I vilken grad är det då meningen
att han själv skall plöja igenom tidningarna?
Från ett annat ämbetsverk känner
jag till att personalen kan vara både
avundsjuk och kritiskt inställd gentemot
den tjänsteman som — enligt vad man
säger — får sitta och läsa tidningar på
tjänstetid.

Statens upplysningsbyrå har ordnat
en viss service i fråga om klipp, men den
är alltför ojämn. Det vore en önskvärd
och rationell åtgärd att denna service
bleve mera tillfredsställande, så att de
olika ämbetsverken kunde lita på att de
finge de klipp som de behöver. Det
skulle bespara varje särskilt ämbetsverk
åtskillig tid.

över huvud taget är det mycket som
borde ha utretts ytterligare, innan man
tar ställning till denna tjänst. Jag skulle
helst sett att man hade kunnat upp -

skjuta ställningstagandet, men på sätt
och vis har departementschefen gjort
detta. Det är inte — som herr Nilsson
i Göingegården förmodade — tal om någon
ordinarie tjänst utan endast om en
tjänst i Ag. Jag föreställer mig, att departementschefens
avsikt därmed är att
man skall få ytterligare erfarenheter av
befattningshavarens uppgifter och ställning,
innan man ger honom den fasta
tjänst, som man väl så småningom i alla
fall vill ha.

Man kan emellertid inte skjuta på
ställningstagandet genom att följa reservanterna
under 1) a), och det av två
skäl. Det ena är deras negativa hållning
gentemot hela verksamheten, och det
andra är att verksamheten för närvarande
finansieras från expertanslaget.
Detta är nu i propositionen nedräknat
med 30 000 kronor, och om man följer
reservanterna under 1) a) och 3) a) har
man inte längre medel för verksamheten.

Det kommer från annat håll att framställas
yrkande på att vi skall få en filmkonsulent,
och då jag gärna vill biträda
båda dessa yrkanden ber jag att få yrka
bifall till reservation 3) b).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Reservanternas talesman
fattade sig synnerligen kort, och
därför föreligger det knappast anledning
för mig att hålla något längre anförande
i fråga om pressombudsmannen.
Med hänsyn till den kraftiga expansion
som är och utan tvivel även
kommer att bli rådande på skolans
område under de närmaste åren finner
vi från utskottsmajoritetens sida
emellertid, att ecklesiastikministerns
förslag om inrättandet av en pressombudsmannatjänst
är väl motiverat.

Fröken Vinge har tidigare här påpekat,
att det ar viktigt med objektiva
upplysningar både för lärare och för
lekmän i aktuella frågor, som berör
skolan och dess verksamhet. Därom
är vi fullt ense. Fördenskull kan man

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 169

väl ifrågasätta, om det inte i detta
avseende är en missriktad sparsamhet,
som reservanterna under punkten 1)
a) har lagt i dagen. Vad frågan om
instruktion för pressombudsmannen
beträffar är väl den närmast en administrativ
angelägenhet, som riksdagen
knappast har anledning att syssla med.

Jag vill, herr talman, med dessa få
meningar yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När skolstyrelsereformen
genomfördes för ett par år sedan uttalade
riksdagen, att den väntade att
som en följd av länsskolnämndernas
införande så småningom en viss personalinskränkning
inom skolöverstyrelsen
skulle bli möjlig. Många var väl på
det klara med att under en övergångstid
någon sådan arbetsminskning, som
skulle kunna leda till personalindragning
vid skolöverstyrelsen, inte skulle
komma att ske. Nu börjar emellertid
länsskolnämnderna att successivt växa
in i kläderna, och man kan mot denna
bakgrund fråga sig, om thte tidpunkten
vore inne för en översyn av skolöverstyrelsens
administration. Det är uppenbart
att ämbetsverket arbetar tungt
och att en lång rad praktiskt viktiga
ärenden blir liggande där onormalt lång
tid; det gäller inte minst byggnadsärendena.
När statsutskottet nu har avstått
från att gå in på de stora frågorna om
skolöverstyrelsens administration beror
det väl på att man väntar sig, att det
från verket självt eller från departementet
skall komma ett initiativ till en
översyn av den nuvarande arbetsordningen,
som gör att berättigade krav
på en rationalisering inom detta stora
och ganska otympliga verk kan tillgodoses.

De reservationer som är avgivna gäller
detaljfrågor. Jag vill här understryka,
att den verksamhet, som skolöverstyrelsen
bedriver, i större utsträckning
än hittills bör få koncentreras på peda -

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

gogisk rådgivning och konsulentverksamhet.
Det är utomordentligt viktigt
att man gör allt för att i detta hänseende
hjälpa kommunerna under den nya
skolordningens framväxt. De områden
där en central upplysningsverksamhet
är absolut nödvändig om vi alls skall
kunna tala om effektiv förvaltning är
framför allt de, där de nya hjälpmedlen
i skolarbetet i förhållandevis stor
omfattning kommer in, låt vara att de
inte anlitas i den utsträckning som vore
önskvärd. Jag tänker på den rätt stora
flora av audiovisuella hjälpmedel, inte
bara film, radio och television utan en
lång rad speciellt utformade hjälpmedel
i det dagliga arbetet, bildband, ljudband,
filmslingor o. s. v. Här investeras
årligen miljoner av offentliga medel
i sådana hjälpmedel, men gjorda
undersökningar visar att en hel del av
dessa investeringar ligger improduktiva
dels därför att lärarutbildningen varit
otillfredsställande, dels därför att
man inte har fått anvisning om hur
man skall på pedagogiskt riktigt sätt
utnyttja dessa hjälpmedel.

Mot den bakgrunden är det orimligt
att man inte på skolöverstyrelsen har
någon person som helt kan ägna sig åt
dessa uppgifter. Redan 1956 uttalade
riksdagen efter en motion från vårt håll
att den saken borde ordnas, men fortfarande
finns bara en deltidsanställd
kraft. Det är med anledning av detta vi
i reservation nr 2 begär inrättande av
en heltidstjänst för en konsulent som
skall ägna sig åt dessa audiovisuella
hjälpmedel. Det är också mot den bakgrunden
jag menar att pressombudsmannatjänsten
skall inrättas. Den är
inte oviktig. Den är i hög grad önskvärd
i en tid då skolan uppenbarligen
har många och täta och som herr Svennungsson
antydde inte enbart behagliga
saker att diskutera med allmänheten via
pressen. Pressombudsmannatjänsten
har hittills baserats på arvoden. Enligt
min uppfattning är tiden ännu inte
kommen för att skapa den fastare tjänst

170 Nr 12 Onsdagen den 6 april 1960 em.

Översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner och om avdrag för bilkostnader
i jordbruk

som Kungl. Maj :t nu föreslår. Vid avvägningen
mellan dessa två befattningars
angelägenhetsgrad har jag alltså
funnit att denna konsulenttjänst bör gå
före. Men därest den motion jag har avgivit
kommer att voteras ut, kommer
jag att stödja den motion som har avgivits
av herr Pålsson m. fl.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 1 a); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 ro)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 1 a)
av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 92 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Helén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Jacobsson m. fl.

Mom. III och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Översyn av reglerna för uppskattning av
naturaförmåner och om avdrag för bilkostnader
i jordbruk

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner och om avdrag
för bilkostnader i jordbruk.

Onsdagen den 6 april 1960 em.

översyn av reglerna för uppskattning av

kostnader i jordbruk

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:421 av herr Ringaby
m.fl. och 11:507 av herr Hedin m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
den sektion inom skattelagssakkunniga,
som fått i uppdrag att utreda vissa
spörsmål rörande inkomstberäkningen
i förvärvskällan jordbruksfastighet, får
i uppdrag att, enligt vad som anförts i
motionerna, göra en översyn av de bestämmelser,
som tillämpas i fråga om
naturaförmåner och bilkostnader».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:421 av herr Ringaby
m. fl. och 11:507 av herr Hedin m. fl.
om översyn av skatteförfattningarna såvitt
avsåge naturaförmåner och bilkostnader
i jordbruk icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Gustaf Henry
Hansson, Magnusson i Borås och Stiernstedt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Den fråga som berörs
i bevillningsutskottets betänkande nr 14
avser bl. a. de naturaförmåner som jordbrukaren
skall ta upp till beskattning.
Som motionär vill jag framföra några
synpunkter på frågan.

Det talas ofta om skattefusk och undanhållande
av inkomster — både i
pressen och från talarstolar, inte minst
från denna. Oftast riktas då strålkastarna
på en viss grupp samhällsmedborgare
-— på företagarna inklusive jordbrukarna.

I motsats till skattefusk står det förhållandet
att lantbrukare, genom tilllämpning
av gällande bestämmelser i
länskungörelserna om upptagande av
naturaförmåner till deklaration, ofta
uppger en högre taxerad inkomst än
som är skäligt och rättvist. Dessa be -

Nr 12 171

naturaförmåner och om avdrag för bil talar

alltså för hög skatt. Detta är orättvist
i synnerhet vid en jämförelse med
andra än jordbrukare, som ofta i stor
utsträckning utnyttjar naturaförmåner
utan att behöva deklarera för dem.
Inom de flesta yrken finns det möjlighet
att utnyttja yrket för tjänster åt den
egna familjen. Tandläkaren t. ex. lagar
familjens tänder, skomakaren lagar
familjens skor, affärsmannen tillhandahåller
varor till på sin höjd inköpspris
o. s. v. Dessutom medger den ökade
fritiden allt större möjligheter att
utnyttja t. ex. fritidsfiske och jakt, villaträdgårdar
och kolonilotter samt att
till ingen eller ringa kostnad erhålla
husbehovsved.

Å andra sidan är jordbrukarnas fritid
liten och närmast obefintlig under
sommarhalvåret, bl. a. på grund av att
det är så svårt att få arbetskraft. Jordbrukarna
utnyttjar därför i allt mindre
utsträckning naturaförmånerna.

De normer som anges i länskungörelserna
anses av de flesta jordbrukare
ligga högt både i fråga om kvantitet och
pris. Särskilt blir naturligtvis detta fallet
när man endast delvis utnyttjar naturaförmåner,
vilket numera är mycket
vanligt. Nu finns det visserligen möjlighet
att frångå anvisningarna och ange
de produkter och kvantiteter som
verkligen har använts. De som gjort det
har också som regel funnit, att schablonvärdena
ligger högre än de verkliga.
De flesta lantbrukare följer dock
schablonvärdena, då de har svårt att
förete bevis för avvikelser och inte vill
ha något bråk med taxeringsmyndigheterna.

I en av länskungörelserna för i år —
den för mitt eget län — står det följande
— jag läser det från min motion:
»Om ett eller annat av de i fullt
naturauttag ingående varuslagen icke
förbrukats skall reduktion av totalvärdet
ske icke med hela utan blott med ’/«
av delvärdet å det varuslag som icke
förbrukats.»

172 Nr 12 Onsdagen den 6 april 1960 em.

Översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner och om avdrag för bilkostnader
i jordbruk

Jag förmodar att en sådan bestämmelse
inte står sig om den kommer upp
till granskning inför högre myndighet,
men den innebär ändå att lantbrukare
som rättar sig efter densamma får ta
upp till inkomst ett högre värde än vad
som kan vara skäligt.

Nog finns det anledning att ta upp
dessa frågor till utredning, som det föreslås
i motionen. Man kan ifrågasätta
om man inte på vissa punkter helt borde
slopa upptagandet av naturaförmåner
som en särskild inkomst, t. ex. i
fråga om fisk och vilt, trädgårdsprodukter
och ved i de fall där anställd arbetskraft
icke användes.

I motionen berörs också bilkostnaderna
och deklarationsmässiga avdrag
för sådana. Det är allmänt känt att besvär
över taxeringsnämndernas beslut i
fråga om bilkostnader blivit allt vanligare.
Det har också visat sig att högre
instanser i allmänhet ställt sig mera
förstående till avdragsrätt än taxeringsnämnderna
har gjort. Även utskottsutlåtandet
visar ganska stor förståelse för
de synpunkter som framförts i motionen
i detta avseende. Men ändå finns
det stor anledning att yrka på en generösare
bedömning än som nu ofta tilllämpas
av taxeringsnämnderna. Bilen
har alltmer blivit ett nödvändigt inventarium,
inte bara på större gårdar. På
ett familjejordbruk är man oerhört bunden
av bland annat djurskötseln, och
man har därför inte tid att utnyttja de
reguljära trafikmedlen för att komma in
till närmaste tätort t. ex. när man skall
skaffa reservdelar.

Det vore önskvärt att taxeringsnämnderna
kunde få anvisningar för att
åstadkomma en generösare och enhetligare
behandling av dessa frågor. Men
härvid torde det vara nödvändigt att
först företaga en utredning.

Herr talman! Då jag inte av bevillningsutskottets
skrivning har blivit
övertygad om att det saknas motiv för
en utredning av de frågor som har be -

rörts i motionen, utan snarare tvärtom,
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 507 i denna kammare.

Häri instämde herr Svensson i Krokstorp
(h).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Som herr Hedin här har
sagt, har jordbrukarna att redovisa värdet
av de produkter som de får från
sitt jordbruk och använder i det egna
hushållet, och det är väl riktigt att så
sker. De har ju på deklarationens avdragssida
fått dra av de omkostnader
de har haft för att framskapa dessa
värden, och då är det väl bara rimligt
att värdena tas upp till beskattning.

Det påstås både i motionen och i anföranden
från denna talarstol, att en
deklarant, som vill att hans naturaförmåner
skall upptas till ett värde avvikande
från de s. k. normerna, skulle
vara skyldig att bevisa riktigheten av
detta värde. Jag tror att detta måste vara
en missuppfattning. Det förhåller sig
ju på rakt motsatt sätt. De normer som
länsstyrelsen utfärdar är endast vägledande
för taxeringsnämnderna, som
inte utan vidare får tillämpa dessa normer.
Föreligger det skäl för avvikelse
uppåt eller nedåt är taxeringsnämnden
skyldig att ta hänsyn till dessa, och jag
tror för min del att den taxeringsnämndsordförande,
som skulle nöja sig
med att söka hänvisa till normerna om
någon anförde besvär över taxeringen,
inte skulle ha någon möjlighet att få
taxeringen fastställd.

Värdering av bostadsförmån går ju till
på ungefär samma sätt. Vid uppskattningen
av bostadsvärdet tas hänsyn till
bostadens tillstånd, och jag kan inte förstå
att något annat tillvägagångssätt skulle
kunna användas i det sammanhanget.

Vad gäller bilarna är det ju riktigt
som den siste talaren sade, att dessa
mer och mer utnyttjas i jordbruket.
Man tillåter ju också schablonavdrag för
bilkostnader i jordbruket. Det är omöj -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 173

Avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt

ligt att komma fram till en exakt värdering,
men så fort bilens utnyttjande
inom jordbruket uppgår till 50 procent
av den totala körningen behandlas ju
bilen i regel som ett inventarium i jordbruket,
och då har deklaranten även
rätt att göra avdrag för den eventuella
förlust han gör när han byter till annan
bil. Jag tycker följaktligen att normerna
på det området är generösa gentemot
jordbrukarna. Har man inget annat
att klaga över, då tror jag nog att
allting är gott och väl.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Utskottets talesman menade
här att en jordbrukare, som åtnjuter
en naturaförmån, alltid på avdragssidan
har tagit upp de kostnader som
han har haft för denna förmån, men
detta är ingalunda alltid fallet. Vissa
produkter, t. ex. trädgårdsprodukter och
husbehovsved, producerar jordbrukarna
på mindre gårdar enbart med sin
egen arbetskraft på fritid utan att utnyttja
anställd arbetskraft.

Det är alldeles klart att länskungörelserna
egentligen endast är anvisningar,
men lantbrukarna, som läser dessa
i pressen eller annorstädes, känner sig
tvingade att följa dessa, och på så sätt
kommer de ofta att ta upp och bli beskattade
för högre värden på naturaförmånerna
än som är skäligt.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är utan tvekan så
som herr Hedin säger att det nog finns
många anledningar till missnöje med
den värdering av naturaförmånerna som
sker från länsprövningsnämnderna och
kanske också från riksskattenämnden.
Det är emellertid inte fel på bestämmelserna
utan felet ligger i tillämpningen
av bestämmelserna. Det gäller
alltså inte så mycket att inverka på
lagstiftningen som att påverka myndigheterna
så att dessa uppmärksamt föl -

jer den utveckling som ständigt sker i
fråga om naturaförmånerna. Det finns
snart inte mycket kvar av den gamla
naturahushållningen, utan även i deras
hushåll som i stor utsträckning själva
producerar varor, köper man sina förnödenheter.
Anledningen till att ingen
i utskottet reserverat sig för bifall till
motionerna är alltså att det inte så mycket
gäller att ändra bestämmelserna som
att få bestämmelserna vettigt tillämpade.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Efter herr Larssons i
Luttra senaste salva om att det inte är
något fel på taxeringsbestämmelserna
har jag inte stor anledning att uppträda
mera. Till herr Hedin vill jag bara säga
att det han sade om trädgårdsprodukterna
är felaktigt, ty om en jordbrukare
har utgifter för trädgårdsodlingen —
han kan ha inköpt frö eller andra saker
som han behöver för sin odling — så är
dessa utgifter avdragsgilla.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill bara som svar
på det sista påståendet säga att här
glömmer man bort jämförelsen med
andra som icke är lantbrukare men som
har motsvarande förmåner utan att behöva
ta upp dessa till beskattning.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19

Avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid
taxering till statlig inkomstskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av väckt motion
om avdrag för erlagd förmögen -

174 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt

hetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 139,
av herr Hamilton hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att erlagd förmögenhetsskatt
fr. o. m. taxeringsåret
1962 skall vara avdragsgill vid taxering
till statlig inkomstskatt samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 139 av herr Hamilton om avdrag för
erlagd förmögenhetsskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Magnusson i
Borås och Stiernstedt, vilka —- under
hänvisning till innehållet i motionen
II: 139 av herr Hamilton — ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av nämnda motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning i syfte att möjliggöra avdrag
för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Det ärade bevillningsutskottet
förklarar i det föreliggande
betänkandet, inte utan ett drag av belåtenhet,
att motionen om avdragsrätt
för erlagd förmögenhetsskatt haft en
rad föregångare, som samtliga avstyrkts
av utskottet, som vid dessa tillfällen
oföränderligt brukat använda samma
skäl i sin argumentering, över ett decennium
har förflutit sedan gällande
bestämmelser infördes. Utvecklingen på
vårt ekonomiska område, kraven på
ökade kapitalinsatser i näringslivet det
våldsamt ökade allmänna skattetrycket
— allt har tydligen gått utskottet fullkomligt
spårlöst förbi. Man bekvämar
sig inte en gång att försöka fräscha upp
40-talets nötta argument.

Låt oss, herr talman, i alla fall granska
dessa argument ett ögonblick. Man
säger till en början att det inte skulle
stå i överensstämmelse med skattelagstiftningens
principer att bevilja avdragsrätt
för förmögenhetsskatten. Såvitt
jag förstår brukar utskottet gång
efter annan ansluta sig till principen:
skatt efter förmåga. Den del av en persons
inkomst som åtgår till gäldande av
förmögenhetsskatt kan inte gärna ha någon
skattekraft i sig själv när det gäller
att betala statlig inkomstskatt och
bör alltså följdriktigt få avräknas från
det totala inkomstbeloppet, om man vill
vara konsekvent i det här hänseendet.

Man säger vidare att ett bifall till motionen
skulle innebära en återgång till
det tidigare systemet med sammankoppling
av inkomst- respektive förmögenhetsskatt.

Herr talman! Det måtte ha undgått
det ärade utskottet helt och hållet att
vi har en sådan i allra högsta grad intim
sammanfogning även i dag främst
kanske genom utformningen av 30-gånger-regeln och 80-procentspärren
samt schablonavdrag.

Utskottet erinrar vidare om att skattepliktsgränsen
nyligen blivit höjd. Yad
har det, herr talman, över huvud taget
med frågan att göra? Motionen gäller
ju bara personer som betalar någon förmögenhetsskatt.

Sedan åberopar utskottet arvsskattesakkunniga.
Detta är ett skäligen klent
argument, så länge man inte redovisar
de direktiv som torde ha avgjort frågans
behandling i denna instans.

För den händelse att utskottets ärade
ledamöter glömt bort vad de arvsskattesakkunniga
sade ber jag att få citera:
»I olika sammanhang har framförts
önskemål om att skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsbeskattningen måtte bestämmas
högre för äkta makar än för
ensamstående samt att avdrag för förmögenhetsskatt
måtte få ske vid inkomsttaxeringen.
Arvsskattesakkunniga
ha icke ansett det falla inom de sak -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

175

Avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt

kunnigas uppdrag att framlägga förslag
i dessa frågor och har därför icke upptagit
dem till närmare prövning.»

Så var det med det argumentet!

Till sist hänvisar utskottet till det
statsfinansiella läget, där jag gärna skall
erkänna att också jag hyser stor respekt
för de 50 miljoner kronor som reformen
skulle kosta, i varje fall första året.
Detta skäl borde åtminstone inte ha
hindrat utskottets majoritet att ansluta
sig till det i reservationen angivna utredningsyrkandet.
Jag skulle tro att
man har skäl förmoda, att utskottet trots
det statsfinansiella läget, vilken dag
som helst, kanske i morgon eller i övermorgon,
kommer att tillstyrka en subventionering
till personer, som för nöjes
skull på kvällarna vill se svensk film,
med 10 miljoner kronor. Inget ont i det,
herr talman, men det förefaller då en
aning överdrivet nitiskt att samtidigt
inte ens vilja göra en undersökning av
förmögenhetsskattens verkningar för
samma människor, när det gäller deras
arbetstrygghet och arbetsvillkor. Och
det är den saken som denna fråga allra
ytterst gäller.

Någon sådan undersökning har aldrig
gjorts i offentlig regi, och det innebär
såvitt jag förstår att utskottet saknar
underlag för ett sakligt bedömande av
denna fråga.

Det är inte så i dagens Sverige att en
förmögenlietsägare har en hop guld och
ädla stenar, som han ruvar över som en
drake. Den tiden är fjärran — om den
över huvud taget någonsin funnits. Den
övervägande delen av detta lands förmögenheter
är placerade i näringsverksamhet
av olika slag och på olika sätt.
Om man nu av huvudsakligen politiska
skäl driver beskattningen utan hänsyn
till avkastningsförmågan, så drabbas
naturligtvis förmögenhetsinnehavarna,
men en beskattning av ofta konfiskatorisk
höjd träffar i allmänhet först och
oftast väsentligt hårdare de människor,
vilka för sin utkomst — arbetsredskap,
bostäder och sociala anordningar — är

mer eller mindre beroende av kapitalets
avkastning. På detta spörsmål har
utskottet inte velat ingå i svaromål.

Till sist ett par synpunkter på några
nyligen inträffade och ganska uppmärksammade
emigrationsfall. När utflyttning
sker från Sverige av duktigt folk,
med eller utan kapital, så är det alltid
tråkigt. Men det är dubbelt bekymmersamt
när det inte gäller enstaka undantagsfall
och när motivet är beskattningen.
Man har då att göra med ett missförhållande,
som måste rättas till. I jämförelse
med andra länder har vi ett så
starkt skattetryck att vi riskerar en fortsatt
och ständigt ökande utflyttning allteftersom
liberaliseringen av de internationella
kapitalregleringarna ökar.

Personer som i dag skall leva på ett
pensionskapital kan ganska väsentligt
förbättra sina levnadsvillkor genom utflyttning
till ett land, som icke straffbeskattar
sparandets frukter. Förmögenhetsskatten
är i detta hänseende
väl så vägande som progressionen i
statsbeskattningen. Bara den omständigheten
att det finns svenska medborgare
som föredrar att bosätta sig
utomlands, därför att de anser sig orättmätigt
behandlade i skatteavseende,
borde vara en allvarlig tankeställare
och en drivfjäder till en genomgripande
skattereform.

Herr talman! I min motion har jag
som ett skäl för det brådskande i denna
fråga anfört att vi redan nästa år skulle
få en skärpt fastighetstaxering. Nu har
vi anledning räkna med att denna fastighetstaxering
skjutes på framtiden,
och av den anledningen kan jag ansluta
mig till reservationen.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Så här sent på dygnet
brukar jag försöka att fatta mig kort,
och det kan jag göra nu också.

Jag hade tänkt hänvisa till utskottets

176 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt

motivering för sitt avslagsyrkande på
herr Hamiltons motion, men herr Hamilton
har här förekommit mig, och
det är onödigt att upprepa de sakliga
motiv han läst in i protokollet för att
få stöd för sin motion. Men om det
som herr Hamilton sade har fyllt någon
uppgift, så är det väl den att det har
övertygat kammaren om att utskottets
uppfattning är riktig, och att ett införande
av avdragsrätt vid förmögenhetsbeskattningen
betyder att man inför ett
alldeles nytt system, som innebär ett
avsteg från vad som gällt och gäller
beträffande skattens konstruktion. Vidare
skulle det innebära att man får
dra av en erlagd statsskatt vid en annan
statsbeskattning, och det är väl
ändå någonting alldeles nytt.

Sedan skall jag inte ge mig in på
någon vidlyftig polemik med herr Hamilton
om de höga skatterna. Men när
herr Hamilton säger att utskottet saknar
grund att stå på, därför att utskottet
inte vet så mycket om dessa ting,
så kan detta möjligen vara riktigt, men
i så fall befinner sig herr Hamilton i
precis samma läge.

Efter herr Hamiltons slutord om det
statsfinansiella läget och inkomstbortfallet
på 50 miljoner kronor och med
hänsyn till vad som anförts dels i utskottets
utlåtande och dels i referatet
från det tidigare tillfälle, när riksdagen
avslog en liknande motion, finns de!
knappast något mera att tillägga i denna
fråga. Det skulle i så fall möjligen vara
ett par ord om den utflyttning från
Sverige, som herr Hamilton talade om,
och som sker på grund av skatternas
tyngd. Det kan vara en bekymmersam
sak. Men en hel rad av de utflyttade
medborgarna brukar ändå komma tillbaka
till Sverige efter uppnådd pensionsålder! Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo förhandlingarnas ledning.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Den fråga som nu diskuteras
i kammaren, om avdrag för erlagd
förmögenhetsskatt vid taxering till
statlig inkomstskatt, bär vid många olika
tillfällen varit föremål för behandling
i riksdagen, och det talar för att
här föreligger ett skattepolitiskt problem
som bör uppmärksammas.

Från vårt håll har vi vid riksdagens
början väckt en motion, i vilken vi
föreslår översyn av skattereglerna. Vi
har också där tänkt oss att få till stånd
en skattereform över hela fältet. I denna
motion bär vi även omnämnt förmögenhetsskatten.
Vi tror nämligen att hela
vårt skattesystem måste få en allsidig
bedömning, och vi kan inte göra några
små eller få delreformer annat än på
de punkter där det är uppenbara brister
i den nuvarande skattelagstiftningen.

Med utgångspunkt från detta har vi
i utskottet inte funnit anledning att
stödja den motion, som framförts av
herr Hamilton, utan vi anser att denna
fråga bör kunna tas upp vid den översyn
av skattesystemet, som vi har föreslagit
i vår motion.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag är här igen. Men herr Kärrlanders
yttrande att jag skulle stå på samma
dåliga grund som bevillningsutskottet
uppkallade mig för att påminna honom
om vad herr Ericsson i första kammaren
i fjol sade, när dessa saker debatterades
i anslutning till 80-procentsregeln,
nämligen att den utredning, som
motionärerna då företedde, en privat
utredning utförd i jordägareföreningarnas
regi, vitsordades vara riktig. Det
är material, som i stor utsträckning har
använts i den motion jag här kommit
med. Utskottet har haft möjlighet att
ta del därav, även om utskottet inte
gjort det.

Är det någonting som herr Kärrlander
skulle ha tagit upp här, är det utskottsbetänkandets
passus om att man

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 177

möjligen i första hand skulle sänka
skatteskalorna i stället för att förorda
avdragsrätt. Det har utskottet sagt år
efter år, men skall det finnas någon
som helst täckning för ett sådant yttrande,
får också utskottets ärade majoritet
vara vänlig förklara om man
skulle hysa sympatier för en motion i
det hänseendet. Eljest utgör den delen
av betänkandet bara ett fläskben, utslängt
åt de skattskyldiga, ett fläskben
av samma monstruösa onaturlighet som
det jag håller här i handen. Jag har
tillhandlat mig det i en välkänd sportbutik.
På en reklamaffisch ovanför detta
fläskben stod det: »Äkta nylonben!
Med köttsmak! Obs! Ofarligt för hunden!»
Därmed har jag, herr talman, inte
tagit ställning till frågan, vem som i
det förevarande ärendet skulle kunna
vara hunden.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag lovar att vi inte
skall fortsätta att syssla med herr Hamiltons
hundben på något sätt. Men jag
vill säga att den utredning, som gjorts
i privat regi och som herr Hamilton
talade om, var tillgänglig för bevillningsutskottet
förra gången man behandlade
detta ärende, och det var
den som övertygade bevillningsutskottet
om att man inte borde gå på den väg
herr Hamilton förordar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hamilton begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 42, röstar
12 — Andra kammarens protokoll 1960.

:erna till alkoholmissbruk bland ungdom

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hamilton begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 39
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän
fastighetstaxering skall äga rum.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Orsakerna till alkoholmissbruk bland
ungdom

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner angående orsakerna
till alkoholmissbruk bland ungdom.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 232 av herr Bengtson och herr Carlsson,
Eric, samt II: 294 av herr Elmwall
m. [I. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
undersökning av orsakerna till alkoholmissbruket
hos ungdomen samt om vidtagande
av erforderliga åtgärder på
Nr 12

178 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Orsakerna till alkoholmissbruk bland ungdom

grundval härav i syfte att stävja den
olaga hantering, som försåge minderåriga
med rusdrycker.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:232 och 11:294
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Motionerna II: 294 och
1:232 fäster uppmärksamheten på att
bruket av alkohol blir allt vanligare
bland ungdomar i de nedre tonåren.
Mest beklämmande är att se flickor och
pojkar i dessa åldrar ströva omkring
på fritidsomåden, på festplatser eller
vid större idrottsevenemang berörda av
alkohol. Man får ett starkt intryck av
att bruket av sprit bland ungdom de
senare åren ökat på ett sätt som samhället
inte längre kan se utan att alla
tänkbara åtgärder blir vidtagna för att
stävja missbruket.

Motionärerna understryker att mycket
har gjorts och fortfarande görs för
att bemästra dessa problem. Jag skall
inte uppehålla tiden med att orda om
och söka värdera dessa åtgärder. Det
är möjligt att utskottet har rätt då det
framhåller att många åtgärder ännu ej
hunnit bli verksamma till fullo och således
ej rätt kan värderas. Vad som
emellertid särskilt framhållits i motionerna
är värdet av förebyggande åtgärder.
Ungdomar i dessa åldrar är i
allmänhet mycket lättpåverkade. De
undandrar sig allt mer föräldrarnas inflytande
och påverkas av kamrater i
och ledare för ungdomsgäng. Motionärerna
känner väl till att mycket görs
för att komma till rätta även med detta.
Ungdomsorganisationerna, såväl politiska
som övriga, uträttar här ett arbete
som väl knappast kan uppskattas och
bedömas efter sitt rätta värde.

Ändå räcker inte detta. Kanske skulle
mycket mera kunna uträttas om dessa

organisationer fick ett bättre stöd i
sin verksamhet. Det finns t. ex. inte
lämpliga ungdomsledare att tillgå i erforderlig
utsträckning. Jag känner till
kommuner som upprepade gånger försökt
skaffa lämpliga ungdomsledare
men som ej kunnat finna någon. Utbildningsmöjligheterna
har hittills varit
små. Riksförbundet Kyrklig Ungdom
har en central för utbildning av
ungdomsledare på Lekmannaskolan i
Sigtuna. Man har beslutat att där bygga
ett institut för utbildning av ungdomsledare.

Hur skulle det vara om man försökte
satsa en del på att hjälpa Kyrklig Ungdom
med detta arbete? Jag är säker på
att det inte är lätt vare sig för Kyrklig
Ungdom eller Lekmannaskolan att få
de frivilliga gåvorna att räcka till. I
många städer, t. ex. Hälsingborg, har
kvartersföräldraföreningar bildats, som
söker verka för att ungdomarna under
fritiden ägnar sig åt sunda sysselsättningar
och nöjen. Hur skulle det vara
om socialvårdsmyndigheterna i större
utsträckning än hittills försökte understödja
även dessa?

Både statliga och kommunala myndigheter
kunde måhända i större utsträckning
intressera ungdomarna för att utnyttja
friluftslivets skiftande möjligheter.
Jag är säker på att mycket skulle
gå att åstadkomma utöver de sedvanliga
idrottsgrenarna, som kunde fånga
intresset och motverka den tristess och
vantrivsel som säskilt hos ungdomar i
storstäder är den vanligaste orsaken till
att de söker avkoppling och tillfredsställelse
i alkoholen. Ingen kan påstå
att samhället av i dag saknar tillgångar
för att åstadkomma vad som här åsyftas.

För min del har jag den uppfattningen
att en undersökning skulle visa att ökade
förebyggande åtgärder skulle betyda
väsentliga vinster genom att återförandet
och botandet bleve mindre kostnadskrävande.
Man får inte bortse från
de fördelar för samhället som skulle

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 179

Orsakerna till alkoholmissbruk bland ungdom

vinnas, om alkoholen måhända aldrig
blev ett problem för så många ungdomar
som nu.

Jag tror heller inte att man länge till
kan blunda för att någonting verkligt
effektivt måste åstadkommas för att
spärra de illegala vägar som spriten nu
vandrar. Kontrollstyrelsen säger sig befara
att det olagliga tillhandahållandet
av sprit till ungdomar ökat. Därom är
väl inte något tvivel. Har man konstaterat
detta, bör man väl också omedelbart
ta itu med att bota dessa missförhållanden.
Man har redan för några
år sedan, säger utskottet, bildat ett organ
som bör fylla en viktig uppgift i
detta hänseende. Men om ändå missförhållandena
bara ökar så säger väl detta
att ännu något mera måste till för att
råda bot på dem.

Herr talman! Jag har tyvärr en känsla
av att utskottet är alltför benäget att
slå sig till ro med vad som hittills gjorts
och vad som nu görs. Mycket utförs
för att motverka ungdomens alkoholmissbruk,
men för att åstakomma den
undervisning och upplysning som det
talas om tarvas måhända att flera vägar
prövas. Jag vill inte underlåta att säga
att jag är tillfreds med den behandling
utskottet givit dessa motioner i övrigt,
och jag hoppas givetvis i likhet med utskottet
att det arbete som pågår skall
ge positiva resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr II: 294.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag reagerar, när motionären
säger, att utskottet är benäget
att slå sig till ro med det nuvarande
nykterhetstillståndet hos ungdomen.
Jag kan försäkra motionären, att det är
få frågor som åtminstone jag personligen
är så intresserad av som denna.

Om motionären bara hade anvisat någon
väg, på vilken vi skulle kunna nå
ett bättre nykterhetstillstånd hos ungdomen,
hade vi varit tacksamma. Den
enda väg som anvisas är ytterligare ut -

redningar och ytterligare undersökningar.
Vi har undersökt och utrett
denna fråga år efter år och alltför länge
slagit oss till ro med att frågan utretts.

För egen del anser jag, att både lärare
och föräldrar tar alldeles för lätt på
nykterhetsfrågan. Jag ser nykterheten
som det bästa skyddet mot en ökad kriminalitet.
Jag anser också att lärare och
rektorer gör alldeles för litet för att
förankra nykterheten i ett föreningsliv
i skolan. Mödrarna i Sverige har i alltför
ringa utsträckning insett vad det
skulle betyda, att de själva var helnyktra.

Men ingenting av dessa påståenden
och åsikter kan föra mig dithän, att jag
skulle anse att det vore ett plus, om vi
gjorde ännu en utredning om orsakerna
till alkoholmissbruket hos ungdomen.
Det är just därför att vi inte kan
finna att en utredning i detta fall kan
vara till någon nytta som vi avstyrkt
motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru Torbrink (s) instämde i detta
anförande.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Då vi här får höra av
utskottets ordförande att vi inte kommit
med något konkret förslag, vill jag påpeka
att vi bl. a. understrukit de mera
förebyggande åtgärderna. Vi pekar där
bland annat på vad man kan åstadkomma
genom att få ut ungdomarna i friluftsliv
och umgänge med naturen.
Det kan betyda mycket, och jag tycker
inte att man gjort tillräckligt i detta
avseende.

Vi pekar också på att vi inte tillräckligt
känner till på vilka vägar alkoholen
vandrar till ungdomarna. Detta borde
man undersöka liksom även möjligheterna
att på ett effektivare sätt än
som nu är fallet förhindra att ungdom
kommer över alkohol.

överläggningen var härmed slutad.

180 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Tillämpning av upphandlingskungörelsen

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Föredrogos vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion om
vissa åtgärder till hjälp för rörelsehämmade
och äldre personer, och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hälsoundersökning
av unga kvinnor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Tillämpning av upphandlingskungörelsen
på landsting och primärkommuner

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
väckt motion om tillämpning av upphandlingskungörelsen
på landsting och
primärkommuner.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion 11:290 av herrar Setterberg
i Vilske-Kleva och Nordgren hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att
landsting och kommuner skulle vara underkastade
upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 290 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det måste anses vara
ett mycket väsentligt samhällsintresse
att den kommunala upphandlingen sker
på ett sådant sätt, att fri konkurrens
och objektiv prövning av upphandlingsfrågorna
garanteras. Efter hand som

på landsting och primärkommuner

kommunernas verksamhet på olika områden
svällt ut har kravet på enhetliga
regler för landstingens och kommunernas
upphandling vuxit sig allt starkare.
I en motion som herr Setterberg och
jag undertecknat har vi därför föreslagit,
att reglerna i 1952 års upphandlingskungörelse
skulle utsträckas att
gälla även landsting och kommuner.

Det är klart att riksdagen är oförhindrad
att lagstiftningsvägen föreskriva,
att regler motsvarande de statliga
upphandlingsreglerna skall tillämpas
även vid den kommunala upphandlingen.
Något intrång i den kommunala
självbestämmanderätten är det därvid
inte fråga om. Det är också klart att
Kungl. Maj :t kan föreskriva, att upphandlingsförordningen
skall gälla vid
kommunala upphandlingar för sådana
ändamål, till vilka statsmedel utgår.

När ett liknande förslag framfördes
1956 meddelade dåvarande utskottsordföranden,
nuvarande värderade talmannen
herr Svensson, att Svenska stadsförbundet
skulle lösa den föreliggande frågan
genom att självt utarbeta och rekommendera
sina medlemmar vissa normer
att iakttagas vid upphandlingen.
Herr Svensson yttrade bl. a., enligt protokoll
nr 13 1956:

»Styrelsen för Svenska stadsförbundet
riktar uppmärksamheten på den av
motionärerna själva påpekade möjligheten
vid sidan av lagstiftningslinjen,
nämligen att kommunförbunden låter
utarbeta vissa normer som kan rekommenderas
de enskilda kommunerna till
antagande. I ett annat sammanhang säger
styrelsen, samtidigt som man avvisar
initiativ från riksdagens sida i den
riktning, som ifrågasättes i motionens
första del, att man visserligen förbehåller
sig rätten att avgöra, när dessa
frågor skall upptas till avgörande inom
Stadsförbundet, men att man likväl är
villig att pröva den väg som motionärerna
anvisat såsom ett andra alternativ,
alltså att det utan lagstiftning skulle
kunna ordnas med normer, som är ut -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 181

Tillämpning av upphandlingskungörelsen på landsting och primärkommuner

arbetade och rekommenderade av huvudorganisationerna
för städer och
landskommuner.»

Litet senare säger herr Svensson enligt
samma protokoll, »att när jag personligen
hört mig för om förbundets inställning
till saken, har jag fått den bestämda
uppfattningen att man där är
mycket intresserad av att utfärda sådana
rekommendationer som det här
gäller och att frågan sannolikt kommer
att upptas på nästa kongress inom
Svenska stadsförbundet».

Den rekommendation som herr
Svensson 1956 gav i sitt anförande har
icke följts. De regler som Stadskamerala
föreningen utarbetat i samråd med
Stadsförbundets kansli har icke heller
rekommenderats av Stadsförbundet.

Utskottets uttalande om sekretesslagen
är generellt. Lagen gäller ju upphandling
för både statens och kommunernas
räkning, men beträffande
den statliga upphandlingen har man en
garanti för att allt går rätt till genom
upphandlingsförordningen. Den garantien
finns inte beträffande de kommunala
upphandlingarna. Har man alltså i
en kommun brutit mot god sed vid
upphandlingen, kan man dölja detta
genom sekretesslagen. Däremot får anbudsgivaren
en garanti för att upphandlingen
kommer att präglas av god
kommunal sed och god affärssed, om
upphandlingsförordningen gäller.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
11:290.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att den fråga som motionärerna tar upp
är mycket viktig. Jag skall dock endast
i korthet redovisa ett par omständigheter,
som bör inverka på bedömningen av
den.

För egen del kan jag inte rösta för motionen,
detta av två skäl. Jag tycker
att dess utformning i ett speciellt avseende
inte är särskilt lycklig. Det synes
mig som om man i motionen vill göra

en skillnad mellan å ena sidan de kommunala
förtroendemännen och deras
ställning samt å andra sidan de kommunala
tjänstemännen och deras ställning
när det gäller upphandlingsfrågorna.
Den inte alltför ringa erfarenhet jag
ändå har av dessa spörsmål säger mig,
att det knappast är befogat att göra en
sådan gränsdragning. Det andra skälet
är att jag -— men jag skall gärna erkänna
med en viss tvekan — kommit till
den slutsatsen, att det inte går att på en
gång och i ett sammanhang bara säga,
att den statliga upphandlingsförordningen
skall gälla för kommunerna liksom
för de till dem anslutna men från dem
formellt fristående kommunala företagen.

Detta hindrar emellertid inte, herr
talman, att det spörsmål det här gäller
skapar en växande oro inom näringslivet.
Man känner sig där ingalunda övertygad
om att den starka utökningen av
den kommunala verksamheten på en
rad olika fält följts med tillräckligt beaktande
av de hänsyn till objektivitet
och iakttagande av god köpmannased
vid upphandlingarna, som man från näringslivets
sida har all anledning att
kräva.

Av denna anledning kan jag, herr talman,
inte heller rösta med utskottet. Jag
har också därvidlag ett par skäl att anföra.
Jag har all respekt för att man i
olika sammanhang värnar den kommunala
självstyrelsen, men jag är orolig
för att detta värnande av den kommunala
självstyrelsen ibland kan bli en
täckmantel för en önskan att söka undvika
att rätta till något som kan resultera
i uppenbara missförhållanden. Det
råder intet tvivel om att vi har observerat
en del ingalunda behagliga symtom
på ett större godtycke och ett mindre
beaktande av god köpmannased än
som är förenligt med ett riktigt kommunalt
handhavande av upphandlingsfrågorna.

Mitt främsta skäl till att jag inte kan
rösta med utskottet är följande. Med

182

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Tillämpning av upphandlingskungörelsen på landsting och primärkommuner

anledning av en mycket hovsam motion
med krav på utredning —- som också
föregående talare har åberopat — som
jag var med om att väcka 1956, gavs
vid debatten i kammaren samma år mycket
klara besked om att man från kommunförbundens
sida ämnade ta itu med
dessa problem för att söka åstadkomma
sådana enhetliga och fasta normer för
dessa frågors handläggning inom kommunerna,
som man från förbundens
sida — efter vad som då omvittnades i
kammaren — uppfattade såsom av behovet
påkallade.

Herr Nordgren har rätt i att någonting
som verkligen kan betraktas som
allvarligt handlande från kommunförbundens
sida sedan inte har skett. Jag
beklagar det, och ehuru jag som sagt
inte kan rösta för motionen, sådan den
nu föreligger, och inte heller för utskottets
hemställan vill jag säga, att jag har
en mycket stark känsla av att denna fråga,
om kommunförbunden verkligen inte
infriar utfästelser av den karaktär som
för några år sedan gavs här i kammaren,
återkommer till oss, och jag tycker
i så fall det är i hög grad befogat att den
gör det.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! I den motion som ligger
till grund för utskottsutlåtandet begärs
att kommuner och landsting skall inordnas
under det statliga upphandlingssystemet.
Motionärerna har också pekat
på händelser som man menar skulle
göra det befogat att kommunernas rättigheter
vad gäller upphandlingen skulle
inskränkas. Jag vill bara säga, att de
berörda händelserna har väl inte inträffat
inom den kommunala sektorn.

De flesta av de remissinstanser som
yttrat sig har avstyrkt motionen. Bland
remissinstanserna märks Landstingsförbundets
styrelse, Landskommunernas
förbunds styrelse och Stadsförbundets
styrelse. Dessa har framhållit att kommunernas
självbestämmanderätt skulle

inskränkas i alltför hög grad, om man
gick den väg som motionärerna föreslagit Jag

skall inte ta upp någon debatt om
herr Wedéns resonemang. Jag vill bara
uttala att utskottet helt anslutit sig till
de synpunkter som de olika kommunförbunden
gjort sig till talesmän för. Vi
anser att ett förfaringssätt sådant som
det i motionen föreslagna inte skulle
stå i överensstämmelse med vad som
anses böra gälla för den kommunala
upphandlingen.

Vad sekretessfrågan beträffar vill vi
erinra om att regler om visst hemlighållande
av handlingar i upphandlingsärenden
är givna i sekretesslagen och
gäller upphandling för statens räkning.
Det må även erinras om möjligheten att
genom besvär få frågor om såväl hemlighållande
av handlingar som andra
beslut i upphandlingsärenden under
omprövning. Utskottet pekar också på
att det över huvud taget är tveksamt,
huruvida riksdagen skulle äga rätt att
fatta ett sådant beslut som motionsyrkandet
innebär.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Med anledning av vad
utskottet säger på de sista raderna i
utlåtandet och eftersom jag alldeles nyss
blivit underrättad om att det är tveksamt,
huruvida riksdagen över huvud
taget kan bifalla motionen, skall jag för
att göra det hela litet enklare återta
mitt yrkande. Jag uttalar emellertid
förhoppningen att de synpunkter vi
framfört i motionen och från denna
talarstol på annat sätt kan beaktas.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag hoppas att det inte
är utskottets talesmans mening att respekten
för den kommunala självstyrelsen
skall utsträckas så långt, att om
riksdagen verkligen finner att det finns
anledning för den att säga ett ord eller

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 183

att hemställa till regeringen att uppmärksamma
ett förhållande för att ett
initiativ skall tas, så skulle det vara riksdagen
förbjudet att handla. Det är nämligen
även fråga om en bedömning av
huruvida verkligen en större säkerhet
och en större trygghet för en riktigare
och mera objektiv handläggning än vad
som obestridligen i en del avseenden
förekommit skall kunna vinnas. Jag
hoppas fortfarande att kommunförbunden
skall fullfölja utfästelser av det slag
som för inte så förfärligt länge sedan
ändå gavs. Men skulle så inte bli fallet,
kan jag ingalunda finna att riksdagen
skulle vara förhindrad att hävda ett
allmänt intresse av det slag, som ändå
ligger bakom denna motion.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Jag har inte påstått att
det skulle vara riksdagen förbjudet att
besluta om en utredning, men jag vill
erinra om att yrkandet i motionen inte
gäller en utredning utan beslut direkt av
riksdagen.

Herr Wedén talade om att det skulle
förekomma sådana misshälligheter inom
kommunerna, att en ändring av upphandlingsförfarandet
skulle vara befogad.
Med anledning därav vill jag framhålla,
att vi ju har ett annat upphandlingsförfarande
i fråga om den statliga
sektorn. Jag ställer därför frågan, huruvida
det i det avseendet är väsentligt
bättre ställt, och jag hänvisar till att
i motionen pekas på vissa händelser,
som därvidlag inträffat.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till metallografiska
institutet m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ .25

översyn av gällande bestämmelser rörande
beskattning av vinst vid överlåtelse
av rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om översyn av gällande bestämmelser
rörande beskattning av
vinst vid överlåtelse av rörelse.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 33 av herr Mattsson
och II: 43 av herr Björkänge m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om snabb översyn samt förslag till
ändringar i gällande bestämmelser av
beskattning av vinst vid överlåtelse av
rörelse i enlighet med motionernas
syfte.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:33 av herr Mattsson
och 11:43 av herr Björkänge m. fl. om
översyn av gällande bestämmelser rörande
beskattning av vinst vid överlåtelse
av rörelse måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Med stöd av den motivering
som finns anförd i motionen II: 43
ber jag att få yrka bifall till densamma.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

184 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

§ 26

Utredning i syfte att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri.

I en inom andra kammaren under nr
89 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets handläggning, hade
herr Johansson i Stockholm m. fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om en utredning
i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk
industri, oberoende av utländska
koncerner, på grundval av förstatligande
och statligt monopol på oljeimporten,
oljedistributionen, oljehandeln
och oljeraffineringen i stort sett efter
de riktlinjer som föreslagits av 1945 års
oljeutredning».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen 11:89.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Bankoutskottets avslagsyrkande
på motion II: 89 måste jag
beteckna som en utsökt samling svepskäl,
levererade av remissinstanserna.
Nog vet man utan att fråga, att Sveriges
industriförbund och handelskamrarna
är motståndare till varje slag av statliga
industrier, om det inte är fråga om
att överta någon av privatkapitalismens
industrikyrkogårdar eller att med statsmedel
rädda något privatföretag på
obestånd.

Vi har i motionen upprepat den Thunborgska
utredningens förslag om ett
statligt monopol på oljeimporten och
oljehandeln men med en helt ny och
högaktuell motivering. Vi föreslår att
staten på grundval av detta oljemonopol
skall bygga ut en modern petrokemisk
industri.

Vi har i motionen visat att dessa industrier
är de mest dynamiska av alla
just nu. Medan den totala internationella

industriproduktionen under en tioårsperiod
stigit med 50 procent, har den
kemiska industrien ökat med 100 procent,
och denna ökning beror huvudsakligen
på den fantastiskt snabba utvecklingen
av den petrokemiska industrien,
som bygger på mineraloljorna
och som tillverkar plast, syntetiskt gummi
och massor av andra produkter och
som just nu också löst problemet hur
man skall ge syntetiskt gummi exakt
samma sammansättning som naturgummit.
Till de i motionen anförda siffrorna
kan jag tillfoga, att redan 48 procent
av hela den organiska kemiindustrien
använder olja som basmaterial
och att denna procentandel beräknas
öka till 65 procent år 1965. Grundläggarna
av denna industri har tagit in
sagolika profiter. Det beräknas i USA
att en investering för en ny produkt i
denna industri skall vara avskriven på
tre-fyra år och vinstmarginalerna beräknas
på några få år täcka alla anläggningskostnader.

Sverige har ännu inte börjat bygga
någon petrokemisk industri. Vi har föreslagit
att statsmakterna skall ta initiativet.
Storfinansen och de organ som
utskottet använt som remissinstanser
svarar: Nej, de skall byggas av stora
svenska företag i samförstånd med de
stora oljetrusterna, så att vi kan utnyttja
deras forskningsarbete, experter och
erfarenheter. Man åberopar sjustatsmarknaden
och förklarar, exempelvis
Stockholms handelskammare, att de
svenska företagens kapitalexport måste
få en motsvarighet genom kapitalplacering
i Sverige av utländska intressenter.
För att Grängesbergskoncernen
skall få köpa gruvor i Afrika och med
slavlöner konkurrera med de svenska
gruvorna och för att svenska bolag skall
bygga skatteflyktsfilialer i utlandet
skall vi lämna ut en dominerande nyckelindustri
med enorma utvecklingsmöjligheter
till de anglosachsiska oljetrusterna.

Redan inträdet i sjustatsmarknaden
betyder allvarliga vådor för vårt lands
oavhängighet och alliansfrihet. Oljetrus -

Nr 12 185

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri

terna är speciellt kända för sin grova
inblandning i andra staters inre politik.
En av de stora oljetrusterna krävde för
några månader sedan att få diktera väsentliga
delar av Danmarks utrikeshandel.
Det var inte minst av sådana skäl
som dåvarande regeringen tillsatte den
Thunborgska utredningen. Förre statsrådet
Möller, förre handelsminister
Myrdal och en rad andra socialdemokrater
belyste den gången det olidliga
tillstånd som rådde under andra världskriget,
då det visade sig, att de till namnet
svenska oljeföretagen bara var dotterbolag,
som lydde order från de stora
oljetrusterna, och att vårt land var helt
i händerna på dessa truster.

Gävle handelskammare påstår i sitt
remissyttrande att samarbetet gick rätt
bra mot slutet av kriget och under Suezkrisen.
Där har Gävle handelskammare
fel, tv det var efter kriget som förre
statsrådet Möller höll sitt tal, där han
förklarade: »Jag måste säga att situationen
då föreföll mig så orimlig och
alltjämt gör det, att jag anser det vara
ett samhälleligt intresse av första ordningen
att sörja för att vi inte kommer
i en liknande situation ännu en gång.»
Det hejdlösa ocker som oljetrusterna
bedrev under Suez-krisen är i friskt
minne.

Vid den tidpunkt då utredningen tillsattes
hävdades från ledande socialdemokratiskt
håll, att det förstatligande
som föreslagits och förutsatts i efterkrigstidsprogrammet
borde börja på ett
område, där man var absolut säker på
gott resultat och stor framgång. Som det
mest mogna och lämpliga området anvisades
just oljehandel och oljedistribution.

Den Thunborgska utredningen gjorde
verkligen ett gott arbete, och ett beslut
i enlighet med dess förslag skulle varit
en utmärkt inkörsport till en politik
i efterkrigstidsprogrammets anda.
Utredningen konstaterade som bekant,
att man genom ett oljemonopol kunde
åstadkomma fördelaktiga inköpspriser,

lägre frakter med egen tankflotta, samordnade
investeringar, bättre geografisk
fördelning av depåerna samt rationaliserad
och förbilligad distribution. Detta
skulle ge lägre priser åt konsumenterna
och betyda stora inkomster för statsverket.
Om förslaget hade genomförts i
början av 1950-talet, när regeringen
hade majoritet i bägge kamrarna, skulle
vi ha sluppit många punktskatter
och vi skulle haft en grundplåt till finansieringen
av en petrokemisk industri.
Vi har svårt att förstå att regeringen
den gången föll undan för storfinansens
kampanj. Tydligen fruktade
man att i valrörelsen få kritik för tendenser
till socialisering. Det är aldrig
farligt att förstatliga givande och löftesrika
företag. Däremot har man i
England förlorat på att för dyra pengar
inköpa privatföretagens ruiner och
garantera de gamla ägarna profiter till
evärdelig tid.

Vi upprepade den Thunborgska utredningens
förslag under åren efteråt.
De missförhållanden som existerat bestod
nämligen och påtalades rätt ofta
t. o. m. i kammaren, där vi talade om
överdimensioneringen och den dyra distributionen.
Jag erinrar om att en medlem
av kammaren, herr Haglund i Gävle,
i år interpellerat finansministern om
han tycker det är en förnuftig investering,
att oljebolagen 1958 byggde 394
nya bensinstationer och byggde om 98
för en sammanlagd kostnad av 45 miljoner
kronor. Det är en oerhört fördyrande
dubbelorganisation som finns i
dessa industriföretag.

I anledning av våra tidigare förslag
hänvisade man till att denna utredning
alltjämt låg under regeringens prövning,
men på de senaste åren har man
sagt att frågan avskrivits. När vi nu
åter tagit upp frågan från nya utgångspunkter,
invänder remissinstanserna
att en sådan här industri måste byggas
med ringa dröjsmål och att det tar tid,
om staten skall göra det. Vidare säger
man att på lång sikt kommer denna in -

186

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri

dustris tyngdpunkt att ligga på områden
som är belägna nära råvarukällorna.
De oljetruster, som nu samarbetar
med den svenska storfinansen, hämtar
huvudsakligen sin olja från Mindre Asien
och andra långt bort belägna platser.
Detta medför långa och dyrbara transporter.
För vår del har vi två gånger
å rad påpekat att Sverige om ett par
år kan få mycket kortare transportväg.
Då beräknas nämligen den stora sovjetiska
oljeledningen till Östersjön vara
färdig, och vi kan alltså hämta olja på
andra sidan Östersjön. Det är detta som
oljetrusterna vet, och de är rädda om de
profiter som kan vinnas på den nya
petrokemiska industrien. Det är därför
Shellkoncernen nu driver brådskande
förhandlingar om samarbete med Koppartrans,
d. v. s. med Stora Kopparberg
och bankerna bakom detta företag. Man
är rädd för de konkurrenskraftiga priser
som kommer att kunna bjudas genom
tillkomsten av kortare transportvägar.

För några veckor sedan meddelade
Svenska Dagbladet att ett stort företag
i Sverige blivit tillfrågat, om det ville
leverera rör till dessa sovjetiska oljeledningar,
men avstått därifrån av fruktan
för att man i Förenta staterna skulle
tycka illa om saken. Häromdagen läste
jag en notis om att Hofors bruk,
d .v .s. SKF, hade fått en stor beställning
på rör. Jag har inte hunnit kontrollera,
om denna leverans har någonting
med oljeledningarna att göra. Det
är tänkbart att man i ett företag som
SKF, som under kriget hotades med
bombardemang av amerikanerna, inte är
fullt så rädd som de andra.

Vi tycker att det räcker med att svenskar
så gott som varje månad ådömes
fängelsestraff eller böter för att de mot
Amerikas påbud drivit handel på Östeuropa.
I förra veckan dömdes en man
i Göteborg till fängelse därför att han
hade sålt borax, och det har tidigare
förekommit liknande straff då det gällt
försäljning av metaller och andra äm -

nen. Detta har skett för att tillgodose
inte svenska intressen, utan amerikanska
intressen. Det har också förekommit
— senast för några veckor sedan —
att svenska affärsmän och fabrikanter
avstängts från amerikanska leveranser,
inte därför att de överbevisats om att
ha drivit sådan handel på Östeuropa,
utan därför att de amerikanska handelsfirmorna
här i landet inte kände
sig säkra.

Måste vi nu också släppa in de stora
oljetrusterna såsom nybyggare av en
industri, som har en utomordentlig betydelse
för vår oavhängighet och som
uppvisar den snabbaste utvecklingstakten
av alla industrier?

Även vad som i övrigt anföres måste
betraktas som svepskäl. Det sägs att
uppbyggandet av en petrokemisk industri
kräver mycket kapital. Det är
riktigt, men svenska staten kan anskaffa
detta kapital och ganska snart tjäna in
det mesta därav. Det är inte någon som
helst fördel med att man här såsom så
ofta annars ger privatkapitalet företräde
på kapitalmarknaden.

Vidare förklaras att uppbyggandet av
denna industri kräver tillgång till utländska
experter och utländsk forskning.
Det innebär en grov underskattning
av den svenska tekniska sakkunskapen
och våra stora möjligheter över
huvud taget. För övrigt får man nog
experter, bara man sätter i gång en
industri som denna. Inte långt härifrån
finns det ett land, som under några år
kommer att bygga 180 petrokemiska
fabriker men som inte har någon som
helst förbindelse med befintliga oljetruster
och i gång varande petrokemiska
fabriker.

Man talar också om att det skulle
kunna bli svårt att finna avsättning för
produkterna. Det anser i varje fall inte
Koppartrans och andra som håller på
att förbereda företag i branschen. De
räknar nog med ganska goda avsättningsmöjligheter.

Tillkomsten av sjustatsmarknaden

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 187

Utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri

kommer säkert att ställa en mängd
svenska företag och deras arbetare och
tjänstemän i en ganska brydsam situation.
Det är därför mycket farligt att i
längden låsa fast vår handel i ett visst
väderstreck. Det finns all anledning att
icke diskriminera utan tvärtom uppmuntra
handeln med länder som ligger
mycket nära vårt land men som vi i
dag handlar mycket litet med. Just oljan
är en utomordentlig god bytesvara,
om vi vill arbeta upp en östmarknad.
Vi kan där säkert få avsättning för våra
färdiga industriprodukter.

Det är alltså många skäl som talar
för att statsmakterna borde ingripa på
detta område, och vi anser för vår del
att det är på tiden att man rättar det
stora misstag som begicks när den
Thunborgska utredningen lades åt sidan.
De argument för ett ingripande,
som då anfördes, är mycket starkare
nu. Det sägs att ur sysselsättningssynpunkt
har inte den petrokemiska industrien
så stor betydelse, eftersom den
är så högt automatiserad. Denna invändning
kan jag godkänna. Den kemiska
industrien har kommit långt i
fråga om automation, men det går åt
rätt mycket arbetskraft när anläggningarna
skall byggas och det behövs även
i fortsättningen en del arbetskraft inte
minst för skötseln av maskinerna.

Vi har inte heller anfört detta som
något huvudargument, utan vårt främsta
argument har varit att uppbyggandet
av en petrokemisk industri skulle
vara en åtgärd för att säkra Sveriges
självständighet, så att inte vårt land
i ännu högre grad än under det senaste
kriget skulle råka i klorna på dessa
makthungriga oljetruster. Dessutom
skulle konsumenterna kunna tillförsäkras
lägre priser och svenska staten, som
alltid är hungrig efter pengar, skulle
tillföras ganska betydande inkomster.
Det är detta som gör att vi har framställt
vårt förslag och att jag nu yrkar
bifall till motion 11:89.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarens tålamod alltför mycket. Vi
är i den lyckliga situationen att vad
herr Johansson i Stockholm yttrade
nyss sade han också för ett år sedan;
jag kan då hänvisa till kammarens
protokoll, och det förenklar debatten
högst avsevärt.

Jag finner det något egendomligt att
herr Johansson är missnöjd med den
uppmärksamhet, som hans motion har
rönt genom de remisser som gjorts. När
bankoutskottet har remitterat motionen
har det uppenbarligen gjorts till instanser,
som haft vissa insikter i detta ämne.
Därmed är inte sagt, att bankoutskottet
är helt beroende av vad det står
i remissvaren. Vi tillåter oss självfallet
att läsa dessa på det sätt vi anser rimligt.

Klart är emellertid att ingen i detta
land är rädd därför att Sovjetunionen
nu drar en oljeledning fram till Östersjön,
så att vi får transporter på närmare
håll och därmed —• hoppas jag —
också billigare olja. Inte är vi missbelåtna,
om ryssarna konkurrerar på den
svenska marknaden, så att vi får ned oljepriserna.
Det hälsar vi med allra
största tillfredsställelse.

Att bygga en petrokemisk industri i
vårt land innebär emellertid, att man får
ta mycket stora kapital i anspråk utan
att kunna skapa så mycket arbete. Det
fordras stora enheter, och Sverige är
för litet i detta sammanhang. Norden
bör däremot räcka till en rimlig marknad.
Naturligtvis betyder det en utomordentligt
hård konkurrens österifrån,
om det är riktigt — som herr Johansson
säger — att man där bygger ut
180 fabriker. Detta vittnar om att man
där har mycket stora möjligheter till
kapitalinvesteringar, som självklart måste
kompenseras med sämre förhållanden
på andra områden. Ingen har i
detta sammanhang någon annan uppfattning
än att det är önskvärt att vi
följer med i den tekniska utvecklingen,

188 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri

och det gör vi, när vi får de nya stora
raffinaderierna i Göteborg och Oslo.
Med nuvarande integrationssträvanden
kommer dessa frågor att i hög grad få
lösas i samverkan.

Vi har emellertid inte nu haft någon
som helst anledning att behandla denna
motion på annat sätt än vi gjorde förra
året. Ett ställningstagande i frågan om
oljeutredningen är i dag inte aktuellt.
Därför kan motionen sägas sakna den
aktualitet, som ger orsak att diskutera
den i ett längre anförande.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr talmannen hade nu återtagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Bankoutskottets talesman
har nog läst motionen litet dåligt.
Det är riktigt att vi i fjol motionerade
om den ena halvan — det vill säga att
vi återupprepade förslagen från oljeutredningen
år 1946 — men allt om den
petrokemiska industrien och hela den
nya motiveringen har tillkommit i år.
Det har inte herr Andersson i Ronneby
kunnat läsa förut.

Herr Andersson i Ronneby tycker, att
vi borde vara tacksamma för att han
låtit frågan gå på remiss till instanser,
om vilka man på förhand visste vad de
skulle svara. Vi skulle ha varit gladare,
om bankoutskottet hade hittat på någon
mening — kanske en enda formulering
— som inte varit hämtad från remissinstanserna.

Att ett petrokemiskt företag skulle
bli mycket kapitalkrävande har vi sagt
redan i motionen, men vi är säkra på
att det skulle vara en mycket lätt match
för svenska staten att åstadkomma detta
kapital. Det skulle också gå rätt fort
att tjäna igen det, om man löste dessa
problem på en gång.

När herr Andersson talar om att han
med glädje hälsar en oljeledning till

Östersjön och att vi på det sättet skall
få billigare olja, vill jag bara fråga, hur
vi skall få denna billigare olja, om alla
våra anläggningar för oljelagring, för
distribution och framför allt för denna
nya, växande industri ligger i händerna
på engelska eller amerikanska
truster. Om de får monopol på dessa
företag, kommer den billiga oljan inte
att vara oss till någon större glädje och
inte heller att öka vår marknad i dessa
länder.

Herr Andersson i Ronneby påstår,
att det är klart att de kan investera mycket
i Östeuropa därför att de avstår
från andra saker. Jag vill bara — fastän
det egentligen inte hör hit — tillägga,
att de gör detta samtidigt som de utvecklar
även den privata konsumtionen
och alla andra områden i en omfattning,
som håller på att förvåna en
hel värld.

Till slut vill jag understryka, att herr
Andersson i Ronneby ju bor i en provins,
där arbetsmarknaden länge har varit
gles på nya tillfällen. Denna provins
skulle ligga närmast till för den nya
oljeledningen och de företag, som skulle
kunna växa upp i samband med den.
Jag tycker, att han borde ha visat ett
visst intresse för de möjligheter, som
där kan komma att öppnas, och inte
bara lyssna till Sveriges industriförbund
och handelskamrarna. Vad de anser
om dessa saker visste vi förut.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag har ingenting i och
för sig att invända mot att herr Johansson
tilltror riksdagsmännen förmågan
att kunna allt, men att vi i bankoutskottet
skulle vara sakkunniga i fråga om
petrokemisk industri och kunna uttala
oss därom utan att höra de närmast berörda,
verkar ytterst förmätet. Med den
synen på expertisen är det, förstår jag,
mycket enkelt för herr Johansson i
Stockholm att motivera sin uppfattning
från denna talarstol. Vi delar inte hans
arbetsmetoder.

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 189

Vi är intresserade av att få konkurrens
från Sovjetryssland i fråga om
oljehandeln. Därmed är inte sagt att det
är säkert, att sådan konkurrens kan
medföra prissänkningar, men någon inverkan
har den väl. Kan man sälja till
lägre oljepriser bör det, med den fria
konkurrens som finns, finnas förutsättningar
för ett stort företag. Det bör
vara tillåtet också för intressenter från
det hållet att skapa de stora enheter
som är förutsättningen för utbyggande.
Det är inte monopol för någon. Det
skulle förvåna mig om inte så mycket
skicklighet skulle kunna komma fram i
det sammanhanget. Herr Johansson
skulle göra klokt i att inte förväxla förhållandena
österut med dem vi lever
under här i landet. Vi måste nog arbeta
efter de metoder som bäst passar oss.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Här har inte föreslagits
att vi skall anlägga 180 fabriker utan
att vi skall bygga en. Det vore ungefär
den proportion som passade oss i början.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 27

Åtgärder för ökad statlig järnförädling

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att åstadkomma ökad
statlig järnförädling.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 436 i första kammaren av
herrar Helmer Persson och öhman samt
nr 537 i andra kammaren av herr Holmberg
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder sna -

Åtgärder för ökad statlig järnförädling

rast i syfte att åstadkomma en väsentligt
ökad statlig järnförädling.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:436 och 11:537 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det väsentliga innehållet
i vår motion är att Sverige, som ju
har väldiga tillgångar av högklassig
järnmalm, borde bli självförsörjande i
fråga om vissa järn- och stålprodukter.

Utskottet har stått till tjänst med uppgifter
som visar, att Sverige förädlar
ungefär 12 procent av den järnmalm
som bryts här i landet. Trots detta importerar
vi 800 000 ton tackjärn samt
handelsfärdigt järn och stål. Även om
den sistnämnda siffran skulle komma
att reduceras så som långtidsutredningen
har beräknat för de närmaste åren,
så förändrar detta inte saken i princip.

För övrigt utgör tackjärn och handelsfärdigt
stål bara en del av de järnoch
stålvaror som Sverige importerar.
Därtill har vi en mycket stor nettoinförsel
av bilar, traktorer och maskiner
samt andra produkter, vari järn och
stål ingår. Man kunde börja med att i
första hand tillgodose vårt behov av
halvfabrikat. Till en planmässig utbyggnad
av den svenska järnhanteringen
hör naturligtvis också en verkstadsindustri
av mycket större omfång än
den nuvarande. Även den saken har
som bekant den kommunistiska riksdagsgruppen
motionerat om.

I det yttrande som utskottet bär hänvisat
till läggs stor vikt vid formerna
för en eventuell utvidgning av den
svenska järnförädlingen. Jag vill för
min del säga att det inte är någon huvudfråga
om Sverige blir självförsörjande
i fråga om järn- och stålprodukter
genom att bygga nya järnverk eller
genom utvidgning av järnberedningsföretag
som redan finns. Ur investe -

190 Nr 12 Onsdagen den 6 april 1960 em.

Åtgärder för ökad statlig järnförädling

rings- och lokaliseringssynpunkt kan
det väl ifrågasättas, om det var så lämpligt
att bygga anläggningarna i Oxelösund
samtidigt som man höll tillbaka
den pågående utbyggnaden av den statliga
järnindustrien i Norrbotten. Nu
framhåller ju också kommerskollegium,
att detta har varit till skada för båda
anläggningarna. Ingen av dem har uppnått
den storlek som internationellt anses
vara minimum för massproducerade
enheter, framhåller kommerskollegium.

Yad järnverket i Norrbotten beträffar
har kommerskollegium påpekat saker
och ting som i och för sig utgör en
mördande kritik emot den inställning,
som framför allt högern och folkpartiet
intagit till NJA. De ursprungliga planerna
gick ut på att Norrbottens järnverk
skulle få en kapacitet på 500 000
ton — det mesta i form av valsverksprodukter.
Då skulle verket ha kommit
att uppnå det minimum, som anses
lämpligt ur drifts- och räntabilitetssynpunkt.
Ännu 20 år efter riksdagsbeslutet
om Norrbottens järnverk är vi emellertid
inte där. Detta beror främst på
det borgerliga motståndet, som regeringen
tyvärr har tagit alltför stor hänsyn
till.

Högern och folkpartiet motsatte sig
att NJA över huvud taget skulle ha något
valsverk. Samma partier lyckades
under många år tillfoga NJA stora förluster
genom att förhindra tillkomsten
av ett Thomasverk vid NJA. I samband
med förslagen från det hållet om att
försälja hela företaget till privatkapitalisterna
hävdades i en folkpartimotion,
att företaget på grund av statlig inblandning
hade fått bli alldeles för
stort. Det är alltså i och för sig en framgång
för den uppfattning, som kommunisterna
har hävdat i många tal och
många motioner i denna fråga, att nu
även samtliga högermän och folkpartister
i utskottet tycks vara ense med kommerskollegium
om att NJA bör byggas
ut ytterligare för att kunna ge det driftekonomiskt
bästa resultatet.

Därmed har man dock inte uttömt
möjligheterna till ökad järn- och stålproduktion
i Sverige. Allt tyder på att
konsumtionen av järn och stål kommer
att öka mycket starkt. När den nu planerade
utbyggnaden av svenska järnverk
är klar, kommer vi enligt långtidsutredningen
fortfarande att ha stort importbehov,
cirka 400 000 ton per år. Vid
denna beräkning har man alltså tagit
hänsyn till den utvidgning som är planerad
för de närmaste fem, sex åren.
Redan detta importbehov motsvarar
produktionen vid ett verk lika stort som
NJA. Men om prognoserna rörande
järnkonsumtionen håller, blir naturligtvis
också det svenska importbehovet
vid den tidpunkten mycket större än
dessa 400 000 ton.

Den situationen skulle vi alltså komma
i vid en tidpunkt när också konkurrensen
på järnmalmsmarknaden blir
allt större. De svenska och amerikanska
kapitalister som nu förbereder en exportoffensiv
i jätteskala från de nya
gruvorna i Liberia och Canada riktar
sig just mot de svenska marknaderna.
De har också fördelen av att operera i
skydd av ett block som befinner sig i
handelskrig med Sverige även i övrigt.
Självfallet kommer de att kunna profitera
på denna omständighet när de konkurrerar
med den svenska järnmalmen.

I denna situation skall man, tycker
vi, inte heller förringa betydelsen av de
malmkvantiteter som kan avsättas inom
vårt land genom ökad järnförädling,
även om denna till att börja med skulle
komma att gälla bara de 400 000 ton
som vi nu importerar i form av tackjärn
och handelsfärdigt järn och stål.

Nu säger utskottet att dessa 400 000
ton motsvarar ett malmbehov av
800 000 ton och att detta är så litet, om
man jämför med de 15 miljoner ton som
nu bryts i Norrbotten. Ja, kanske dessa
15 miljoner ton i sin tur bör ses mot
bakgrunden av att inom några månader
22 miljoner ton kommer att tillföras den
internationella malmmarknaden ifrån

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

191

de nya gruvorna i Liberia och Canada.
Oavsett hur detta kommer att påverka
vår malmexport, skulle 800 000 ton
järnmalm, som skulle behövas till ökad
järnförädling bara för att täcka vårt
nuvarande importbehov, inte vara betydelselöst,
allra minst i en landsända
som liksom Norrbotten har ständig arbetslöshet.
Det skulle nämligen innebära
arbete åt flera hundra man året
runt att bryta dessa 800 000 ton. Ytterligare
ett järnverk eller en utbyggnad
av de nuvarande järnverken för en ytterligare
produktion på 400 000 ton,
skulle ge arbete åt flera tusen man, i
runt tal 3 000 direkt i verket och dessutom
många i serviceföretag, småindustri,
handel och annat.

I sådana sammanhang bör man också
beakta lokaliseringsfrågorna, bl. a. de
synpunkter på dessa som länsstyrelsen
i Norrbottens län har anfört men som
utskottet i detta sammanhang inte fäster
minsta avseende vid, fastän uttalandena
naturligtvis funnits lätt tillgängliga,
om utskottet hade velat ta denna
sak i betraktande.

Länsstyrelsen har i många olika sammanhang
framhållit att just inom malmkommunerna
måste det ske en strukturförändring
på grund av de svåra förhållanden,
som titt och tätt inträder i
malmkommunerna på grund av den
konjunkturkänslighet som dessa kommuner
har med en enda ensidigt inriktad
näringsgren. En planmässig ordning
i fråga om järnförädlingen skulle
kunna bidraga till att lösa även den frågan.
Det är nämligen ostridigt att tillkomsten
av ett järnverk med därav följande
verksamhet på orten på alla möjliga
områden skulle bli ett mycket betydelsefullt
bidrag till differentieringen
av malmkommunernas ekonomiska liv.

Utskottet har som sagt varit helt avvisande
och den attityden påminner om
den inställning vi alltid -—- i vart fall
till en början -— har mött då det gällt
frågor av denna karaktär, frågor som
haft samband med ett nytt steg i rikt -

Åtgärder för ökad statlig järnförädling

ning mot planmässigare ekonomisk politik.
Dessbättre har det visat sig, att
man inte bör hesitera inför sådana tongångar
i början. Det har ASSI och NJA
givit exempel på. Vi är också säkra på
att när denna kampanj kommer att fullföljas
—- det kommer att ske, ty det är
en viktig angelägenhet för hela Norrbottens
folk — kommer inte heller riksdagens
majoritet i längden att kunna
avstå från de fördelar som kan vinnas
för hela det svenska folkhushållet genom
att vi planmässigare utnyttjar våra
mineraltillgångar på det sätt som vi i
motionen har föreslagit att man skall
göra.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till motion II: 537.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Bara några korta ord.
Till herr Holmberg skulle jag vilja säga,
att det ju knappast finnes någon verksamhet
i vårt land som expanderar så
starkt som järnverken. Vi har kanske
inte alla i riksdagen haft samma uppfattning,
men uppenbart är att Norrbottens
järnverks expansionstakt har varit god
och att utvecklingen där har varit gynnsam.
Vi kan också se på Oxelösunds
järnverk, som har möjliggjorts genom
LKAB-affären och på Domnarfvets järnverk.
Inget av dessa verk är emellertid
vid internationell jämförelse av sådan
storleksordning, att det inte skulle behöva
växa ytterligare för att bli tillfredsställande,
och jag skulle tro att verken
i framtiden bör utvecklas så, att de får
tillräcklig storlek för att bli internationellt
konkurrenskraftiga. Detta sker
kontinuerligt genom de utbyggnadsplaner
som finns för Norrbottens järnverk,
och utvecklingen går i takt med den experimentverksamhet
som man bedriver.
Jag tror alltså inte att det finns anledning
att ägna motionen något större
intresse i sammanhanget, och jag ber
med dessa ord, herr talman, att få yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande
nr 15.

192 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lag om fiskevårdsområden m. m.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Ja, den invändningen är
av intet värde, eftersom utskottet självt
harpåpekat att enligt långtidsutredningen,
som naturligtvis har tagit hänsyn till
expansionen både vid Norrbottens järnverk
och andra järnverk, vi ändå kommer
att behöva en import av 400 000
ton tackjärn och handelsfärdigt stål och
järn. Om man i första hand såg till att
Sverige blev självförsörjande därvidlag,
skulle detta få de mycket goda konsekvenser
som jag har försökt att ge en
bild av.

§ 28

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m., och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 29

Lag om fiskevårdsområden m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskevårdsområden m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad
proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om
fiskearrenden;

4) lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 30 september 1904 (nr
48 s. 1) om samäganderätt.

Det under 1) upptagna lagförslaget
var i nedan intagna delar av följande
lydelse:

2 §.

Fiskevårdsområdes delägare utgöras
av ägarna till det fiske som ingår i området.

Ägare av fastighet till vars förmån
gäller servitut, som innefattar rätt att
med uteslutande av fiskets ägare utnyttja
fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället,
samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad
tid till fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe
anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en
del av den besvärade fastighetens fiske,
skall i fråga om den delen vad i andra
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

8 §.

För varje delägare skall bestämmas
hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga själva bestämma därom
då de äro ense. I annat fall skall delaktigheten
bestämmas, för samfällt fiske
med bestämda andelar efter delägarens
andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,
skall uppskattningen, om ej särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligga,
grunda sig på omfattningen av de
skilda vattenområdena.

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin

Nr 12 193

Onsdagen den 6 april 1960 em.

helhet samfällt för två eller flera fastigheter,
må upplåtelse av fiske ske endast
om delägare med mer än hälften av delaktighetstalet
samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första
stycket sägs, må upplåtelse ske endast
om delägare med mer än två tredjedelar
av delaktighetstalet samtycka därtill.
Omfattar fiskevårdsområdet ett eller
flera vart för sig oskiftade fisken, skall
i stället beträffande varje sådant fiske
gälla vad i första stycket är stadgat.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat nio i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen i
första kammaren nr 530 av herr Carlsson,
Eric, m. fl., och nr 531 av herr
Nilsson, Ferdinand, m. fl., nr 532 av herr
Pålsson m. fl., och nr 533 av herr Sveningsson
samt i andra kammaren nr
656 av herr Agerberg m. fl., nr 657 av
herr Hamilton, nr 658 av herr Svensson
i Krokstorp m. fl., nr 659 av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. samt nr 660 av
herr Grebäck m. fl.

I motionerna 1: 530 och II: 659, som
voro likalydande, hemställdes, »1. att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 50 måtte besluta, att upplåtelse
av fiske, som delägare av fiskevårdsområde
med ensamrätt äger eller brukar,
eller av fiske, vilket tidigare såsom
särskild lott tilldelats honom, icke må
ske utan delägarens samtycke, därest
upplåtelsen medför intrång i hans rätt
till husbehovsfiske eller eljest till fiske
som tillskott till försörjningen, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext;
2. att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning och framläggande av förslag
om att kostnader för bildande av
fiskevårdsområde till minst hälften av
sitt belopp må gäldas av allmänna medel
samt om att kostnaderna, därest ansökan
om bildande av fiskevårdsområde
lämnas utan bifall, städse må stanna å
statsverket; 3. att riksdagen även i öv -

Lag om fiskevårdsområden m. m.

rigt måtte beakta vad i motionen har anförts».

I motionerna 1: 531 och II: 660, som
voro likalydande, hemställdes, »att riksdagen
i anledning av propositionen nr
50 till årets riksdag ville besluta sådan
ändring i förslaget till lag om fiskevårdsområden,
att fiskevårdsområde,
som kommer att omfatta det till allenast
en fastighet hörande fisket, skall, då
detta ej ensamt för sig utgör en fastighet,
kunna bildas, om samtycke föreligger
från delägare, som antingen företräder
mer än hälften av delaktighetstalet
eller utgör mer än halva antalet
delägare».

I motionerna I: 532 och II: 656, som
voro likalydande, hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att 6 §, 10 § och
11 § första stycket i lag om fiskevårdsområden
skulle erhålla den lydelse som
i motionerna angivits.

I motionerna I: 533 och II: 657, som
voro likalydande, hemställdes, »att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 50, dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte efter förnyad utredning förelägga
riksdagen förslag innebärande en modernisering
av lagen om gemensamhetsfiske
med bibehållande av de för denna
lag gällande rättsprinciperna.»

I motionen II: 658 hemställdes,

»1. att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar av förslaget i proposition
nr 50 till lag om fiskevårdsområden,

a) att benämningen fiskevårdsområde
utbytes mot benämningen fiskevårdssamfällighet,

b) att i lagen införes en allmän regel
om att i fiskevårdssamfällighet blott
skall ingå sådana fiskevatten som på
grund av belägenhet och beskaffenhet
i övrigt lämpar sig för gemensam fiskevård,

c) att, där viss fastighets fiske upplåtits
i sin helhet för viss tid, brukaren

13 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 12

194 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lag om fiskevårdsområden m. m.

skall i stället för upplåtaren anses såsom
delägare i fiskevårdssamfälligheten blott
om upplåtelsen avser längre tid än fem
år,

d) att fiskevårdssamfällighet måtte få
bildas, endast om samtycke föreligger
från delägare som företräder i fråga om
oskiftat fiske minst hälften och i övrigt
minst 2/3 av såväl delaktighetstal som huvudtal,
varvid, om fiskevårdssamfälligheten
skall omfatta ett eller flera vart
för sig oskiftade fisken, samtycke bör
erfordras från delägare som företräder
minst hälften av såväl delaktighetstal
som huvudtal räknat inom varje sådant
fiske,

e) att såsom villkor för fiskevårdssamfälliglietens
bildande skall gälla jämväl
att någon delägare ej därigenom lider
uppenbart förfång,

f) att, för det fall att delägarna själva
kan enas om delaktighetstalen, detta
skall dokumenteras genom av dem alla
undertecknad skriftlig handling, för
vars giltighet erfordras att förrättningsmannen
ej finner överenskommelsen
lända till uppenbart förfång för delägare
eller tredje man,

g) att beträffande fiske som ej är
samfällt beräkningen av delaktighetstal
skall grunda sig på uppskattning, av beskaffenhet
som krävs för laga skifte av
fiske enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen,

h) att för full upplåtelse av hela eller
del av fiskevårdssamfällighetens område
skall krävas enhällighet bland delägarna
samt för upplåtelse i övrigt samtycke
från delägare som företräder minst hälften
i fråga om oskiftat fiske och minst
Vs i fråga om annat fiske av såväl delaktighetstal
som huvudtal,

i) att, där delägare är yrkesfiskare
eller fisket eljest är av väsentlig betydelse
för hans försörjning, hans samtycke

Kungl. Maj:ts förslag

Fiskevårdsområde må-------

Äro de i första stycket angivna förut -

skall erfordras för upplåtelse, även då
fråga är om oskiftat vatten däri vederbörande
har del, och

j) att, innan fiskevårdssamfällighet
bildas, yttrande skall inhämtas — förutom
av fiskeriintendenten — av hushållningssällskapets
fiskerinämnd efter
hörande av fiskerikonsulenten;

2. att riksdagen måtte besluta, att i
förslaget till lag angående ändring av
lagen den 1 december 1950 (nr 596) om
rätt till fiske skall göras sådan ändring
av 24 § att ordet länsstyrelsen utbytes
mot ordet rätten samt i 24, 26 och 40 §§
sådan ändring att beteckningen fiskevårdsområde
utbytes mot beteckningen
fiskevårdssamfällighet;

3. att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av förslagen till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni
1957 (nr 390) om fiskearrenden och till
lag angående ändrad lydelse av 19 §
lagen den 30 september 1904 (nr 48 s.

1) om samäganderätt, att beteckningen
fiskevårdsområde utbytes mot beteckningen
fiskevårdssamfällighet; samt

4. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar i de föreliggande förslagen
till lagtext».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 531 och II: 660 samt med förklaring
att riksdagen i anledning av
motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och
11:656 samt 11:658 funnit vissa ändringar
böra göras i förslaget till lag om
fiskevårdsområden — måtte — med avslag
å motionerna 1:533 och 11:657 i
vad därigenom yrkats avslag å propositionen
— för sin del antaga de vid propositionen
fogade lagförslagen med de
ändringarna att 6 och 11 §§ lagen om
fiskevårdsområden erhölle följande lydelse: Utskottets

förslag

---sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet och

Nr 12 195

Onsdagen den

Kungl. Maj-.ts förslag
sättningarna uppfyllda, skall fiskevårdsområdet
bildas, om det befinnes lämpligt
med hänsyn till vattenområdets och
fiskets beskaffenhet och omfattning
samt förhållandena i övrigt.

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket
eljest av väsentlig betydelse för hans
försörjning, må utan hans samtycke
upplåtelse ej ske av fiske, som han med
ensamrätt äger eller brukar, eller av
fiske, vilket tidigare såsom särskild lott
tilldelats honom.

Vad i------------

B. att motionerna

1) I: 530 och II: 659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
1:531 och 11:660 samt med
förklaring att riksdagen i anledning av
motionerna I: 530 och II: 659,1: 532 och
11:656 samt 11:658 funnit vissa ändringar
böra göras i förslaget till lag om
fiskevårdsområden — måtte — med avslag
å motionerna 1:533 och 11:657 i
vad därigenom yrkats avslag å propositionen
— för sin del antaga de vid propositionen
fogade lagförslagen med de
ändringarna att 2, 6, 8, 10 och It §§ lagen
om fiskevårdsområden erhölle följande
lydelse:

april 1960 em.

Lag om fiskevårdsområden m. m.

Utskottets förslag

utgör det ej ensamt för sig en fastighet,
må dock fiskevårdsområde bildas, om
samtycke därtill lämnas av mer än halva
antalet delägare eller av delägare,
vilka företräda mer än hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första eller andra styckena
angivna förutsättningarna uppfyllda,
skall fiskevårdsområdet bildas, om det
befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och
omfattning samt förhållandena i övrigt.

§•

Utan delägares samtycke må upplåtelse
ej ske av delägarens hela fiske eller
eljest av fiske, som han med ensamrätt
äger eller brukar eller såsom särskild
lott tilldelats honom. Vad nu sagts gäller
dock ej, då fisket saknar betydelse
för delägarens försörjning.

- sådan rätt.

2 §.

Fiskevårdsområdes delägare utgöras
av ägarna till det fiske som ingår i området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller
servitut, som innefattar rätt att med
uteslutande av fiskets ägare utnyttja
fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället,
samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad
tid till fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe
anses som delägare.

6 §.

Fiskevårdsområde må---(lika

med utskottsmajoriteten)---i öv rigt.

8 §.

För varje delägare skall bestämmas
hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga genom skriftlig överens -

196

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lag om fiskevårdsområden m. m.

kommelse själva bestämma därom då de
äro ense. I annat fall skall delaktigheten
bestämmas, för samfällt fiske med bestämda
andelar efter delägarens andel
däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,
skall uppskattningen grundas på en bedömning
av värdet och omfattningen av
varje delägares fiske eller, därest någon
väsentlig olikhet mellan olika delägares
fisken ej föreligger, på omfattningen av
de skilda vattenområdena.

10 §.

Upplåtelse av fiske må ske endast om
delägare som företräda mer än två tredjedelar
av delaktighetstalet och tillika
utgöra mer än två tredjedelar av hela
antalet delägare samtycka därtill.

11 g.

Utan delägares — — — (lika med
utskottsmajoriteten)---sådan rätt.

B. att riksdagen vid bifall till reservanternas
förslag till ändrad lydelse av
2 § i förslaget till lag om fiskevårdsområden
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att frågan om servitutshavares
ställning enligt den föreslagna lagen
måtte göras till föremål för ytterligare
utredning.

C. att motionerna

1) I: 530 och II: 659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet — med iakttagande av reservanternas
ändringsförslag — anfört och
genom vad i reservationen hemställts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Trots att jag är reservant
i tredje lagutskottet i detta ärende
vill jag gärna understryka den enighet,
som i utskottet rått rörande behovet av

en ny lagstiftning för att främja bättre
fiskevård och bättre ordning av fiskeförhållandena
i allmänhet.

Den föreslagna lagen innehåller regler
för samverkan i dessa avseenden mellan
fiskerättsägarna inom ett vatten. Det
är några av dessa regler, som förtjänar
eu närmare granskning och som därvid
enligt reservanternas mening behöver
vissa justeringar. Jag avser då i första
hand reglerna för bildandet av fiskevårdsområde
samt de regler, som föreslås
skola gälla för upplåtelse av fiskerätten
inom ett fiskevårdsområde. Dessa
reglers utformning måste man enligt
min mening se i samband med varandra.
Om man vill främja tillkomsten
av fiskevårdsområden och därmed också
främja en god fiskevård, kan man till
nöds tolerera de milda regler för bildandet,
som departementschefen föreslår,
även om det kommer att innebära viss
tvångsanslutning. Men då måste man
också göra det svårt för den nya organisationen
att arrendera ut fiskerätten
inom området. Upplåtelse av fiskerätten
har ju mycket litet att göra med fiskevård,
men sådan upplåtelse helt eller
delvis har den allra största betydelse
för de enskilda fiskerättsägarna. Att
tvinga en ägare av fiskerätt att avstå
från denna rätt kan aldrig vara tilltalande,
och enbart möjligheten till att
sådant tvång kan förekomma måste verka
avskräckande på många, som ställs
inför bildandet av ett fiskevårdsområde.

För att fiskerättsägare, som har att
ta ställning till frågan om att ingå i ett
fiskevårdsområde, skall få förtroende
för denna form av samverkan, måste de
känna sig trygga mot bl. a. och i första
hand risken att genom majoritetsbeslut
berövas möjligheten att utöva sin fiskerätt.
För att ge underlag för denna trygghet
har reservanterna ansett nödvändigt
att reglerna för upplåtelse av fiskerätten
görs stränga, när nu reglerna för
bildande av fiskevårdsområde föreslås
bli så milda. Det är mot bakgrund av
detta resonemang som reservationens

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 197

krav på skärpning av reglerna i lagförslagets
10 § måste ses. Den av utskottet
förordade skärpningen av vetorätten
enligt 11 § är nämligen enligt vår åsikt
inte tillräcklig härvidlag.

I reservationen begärs också ändring
av 8 § dels i en rent förrättningsteknisk
fråga, dels också för att få en
rättvisare grund för beräkning av delaktighetstalen.
Till skillnad från departementschefen
anser vi det nödvändigt
att en bedömning av fiskets beskaffenhet
inom olika delar av fiskevårdsområdet
ingår i beräkningen av delaktighetstalen
utom i de undantagsfall, då i området
ingående vatten är likvärdiga ur fiskesynpunkt,
varvid naturligtvis de rena
arealerna kan läggas till grund för denna
beräkning av delaktighetstal. I reservationen
föreslås därför, att i lagförförslagets
8 § departementschefens huvudregel
görs till undantag och undantaget
förvandlas till huvudregel.

Reservationen begär vidare viss utredning
av Kungl. Maj:t, detta för att undanröja
den bristande konsekvensen
mellan lagförslagets 2 §, tredje stycket
och 9 §, andra stycket och för att därigenom
omöjliggöra förändrade rösträttsförhållanden
vid huvudtalsröstning
genom bildandet av partiella fiskeservitut,
vilket naturligtvis kan vara frestande
inför t. ex. ifrågasatt bildande av
fiskevårdsområde.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den till tredje lagutskottets
utlåtande nr 8 fogade reservationen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Som motionär skulle
jag vilja foga några synpunkter till den
här frågan.

1 princip är jag liksom herr Turesson
positivt inställd till att fiskevårdsområden
skall kunna bildas där fiskevård
kan bedrivas och fisket ordnas
på ett lämpligt sätt. Men det hindrar
inte att man kan vara mycket kritiskt
inställd till utformningen av lagförsla -

Lag om fiskevårdsområden m. m.

get, dels därför att den enskilda äganderätten
trädes onödigt mycket för när,
dels på grund av att yrkesfisket ytterligare
kan komma att trängas tillbaka till
förmån för andra intressen.

Det har sagts, att 1913 års lag om gemensamhetsfiske
ställt för hårda krav
för anslutning, nämligen hälften av
såväl delaktighetstal som huvudtal för
oskiftat fiske och två tredjedelar för
skiftat. Man menar att detta har varit
anledningen till att det inte har bildats
flera gemensamhetsfisken än som har
skett.

Kanske har dessa bestämmelser i vissa
fall utgjort hinder, men som regel tror
jag inte att de bär haft någon sådan betydelse.
Man har i alla fall i Kalmar län
bildat åtskilliga sådana gemensamhetsfisken,
och dessutom har det bildats
många fiskevårdsföreningar helt frivilligt.

Jag tror för min del snarare att man
har varit rädd för att ge sig in i en
sammanslutning där man kan tvingas
att gå med på åtgärder — t. ex. upplåtelse
av fiskerätt — som man inte
önskar.

Mot den bakgrunden är det ingalunda
säkert, att det nu föreliggande förslaget
om fiskevårdsområden kommer att innebära
någon förbättring. Eller med
andra ord, bestämmelserna om bl. a.
upplåtelse kanske fortfarande kommer
att avskräcka från bildandet av fiskevårdsområden.

Jag är själv medlem av och ordförande
för en frivilligt bildad fiskevårdsförening.
Jag tror inte att många av
medlemmarna kommer att vara intresserade
av att ombilda denna till ett fiskevårdsområde.
Den fiskevårdsförening
som jag tillhör utgöres huvudsakligen
av ett oskiftat fiskevatten med cirka 20
delägare. Av dessa är två — ett fideikommiss
och ett bolag — tillsammans i
klar majoritet i fråga om delaktighetstal,
och dessa båda skulle alltså enligt
föreliggande förslag mot samtliga övrigas
önskan kunna upplåta fiske inom

198 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lag om fiskevårdsområden m. m.

området, om man bildade ett fiskevårdsområde.
Inom föreningens område utnyttjas
fisket mycket litet av de två stora
delägarna men i mycket hög grad av
yrkesfiskare och binäringsfiskare, och
det är naturligtvis inte i deras intresse
— i flertalets intresse — att bilda ett
fiskevårdsområde med de risker som
detta kan innebära. Men enligt nu föreliggande
förslag kan något mer än en
tredjedel av delägarna enligt 6 § tvinga
de övriga att bilda ett fiskevårdsområde.
Enligt min mening borde man
kunnat ha kvar de anslutningsbestämmelser
som ingår i 1913 års lag.

Reservationens förslag till lydelse av
10 § om upplåtelse av fiske ger betydligt
bättre skydd för den enskilde, då
man ju där kräver två tredjedels majoritet
såväl i fråga om delaktighetstal
som huvudtal.

I 11 § har man genom utskottets formulering
fått en väsentlig förbättring
i förhållande till Kungl. Maj ds förslag
när det gäller full upplåtelse av fiskerätten.
Men enligt min mening borde
det ha funnits vetorätt för varje delägare,
även om fisket »saknar betydelse för
delägarnas försörjning».

Att helt avstå från fiskerätten innebär
självfallet en inskränkning i äganderätten
och kan få betydelse t. ex. vid
försäljning av fastigheten. Den som i
överensstämmelse med 11 § tvingas avstå
från egen fiskerätt genom att han
inte utnyttjar den kan vid försäljning
till en annan person, som skulle ha utnyttjat
fisket, naturligtvis inte få ut
samma pris som om fisket fortfarande
tillhört fastigheten ograverat. Den som
köper fastigheten, kanske en yrkesfiskare,
får i det fallet inte utnyttja sitt
eget vatten för att fiska.

Jag skulle alltså önska, att sista meningen
i utskottets förslag till 11 § utgått.
Det skulle ha inneburit absolut
veto mot full upplåtelse.

Herr talman! Trots att mina önskemål
inte helt har tillgodosetts i reservationen
av herrar Ebbe Ohlsson och Tures -

son vill jag ändå yrka bifall till reservationen,
då det ju finns utsikter att en
majoritet av kammaren kommer att ansluta
sig till den.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Krokstorp (h).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Syftet med föreliggande
lagförslag är att bringa bättre ordning
i fiskeförhållandena, främst i våra oskiftalade
men också i våra skiftade fiskevatten.

Delaktighet i fiske kan aldrig helt
jämföras med fastighetsinnehav. Fisket
i en skiftad eller oskiftad sjö är alltid
på sätt och vis en gemenskap, och den
ena delägarens sätt att utnyttja fisket
kommer alltid att påverka de andra delägarnas
möjligheter.

Enigheten om behovet av den nya lagen
är nära nog enhällig hos såväl remissinstanser
som alla av frågan berörda
parter. Utskottet hälsar därför det
nya lagförslaget med tillfredsställelse,
och utskottet kan inte biträda förslaget
i en av motionerna om avslag och ny
utredning.

Denna fråga har utretts både länge
och grundligt under de senaste tjugo
åren, och det förslag som nu föreligger
är det fjärde omarbetade förslaget i ordningen.
Man har emellertid i utskottet
varit fullt medveten om att vi här rör
oss på ett mycket ömtåligt och besvärligt
område och att lagstiftningen närmast
får ses som ett försök och ett experiment.
Utskottet understryker också, att
utvecklingen måste följas med den allra
största uppmärksamhet och att justeringar
och kompletteringar, om de visar
sig befogade, måste vidtagas utan dröjsmål.
Vi måste med andra ord se till att
lagen inte, som fallet var med 1913 års
lag om gemensamhetsfiske, blir en lag
på papperet. Denna lag från 1913 har
under sin 40-åriga tillvaro inte betytt
någonting för bildandet av gemensamhetsfiske.
Om man undantar ett litet

Nr 12

199

Onsdagen den 6 april 1960 em.

område i Kalmar län, så har vi inte
fler gemensamhetsfisken än som kan
räknas på båda händernas fingrar.

Men även om utskottet i stort sett har
tillstyrkt propositionen, har utskottet
ändå föreslagit ett par mindre justeringar.
Ändringarna gäller bland annat 6 §,
där utskottet föreslår att man i vissa
fall skall kunna bilda ett fiskevårdsområde
även då fisket hör till endast en
fastighet. Vidare gäller det 11 §. Där
föreslår utskottet utvidgad vetorätt mot
upplåtelse av fiske utöver vad som föreslagits
i propositionen.

En annan fråga, som det under utredningsarbetet
har stått mycken diskussion
om och som även tagits upp i en
motion, är bestämmande av delaktigheten.
I två föreliggande motioner har
man begärt, att ändringar skulle göras,
så att bestämmelserna vid uppskattning
enligt jorddelningslagen skulle komma
till användning. Så långt har emellertid
ingen i utskottet velat gå. Vi har ansett
att införande av jorddelningslagens regler
vid fastställande av delaktigheten
skulle bli en orimligt dyr och omständlig
historia.

Även om motionärerna framfört vissa
betänkligheter mot vad som föreslagits
i propositionen när det gäller fastställande
av delaktighet, har utskottet sökt
att klara den saken genom att göra vissa
små justeringar i Kungl. Maj ds förslag.
Utskottet föreslår exempelvis, att
man i tillämpningsföreskrifterna skall
införa en bestämmelse om att frivilliga
överenskommelser om hur delaktigheten
skall fördelas, skall göras skriftligt.
De två reservanterna däremot har ansett,
att denna bestämmelse borde skrivas
in i lagen.

För att understryka att bildandet av
ett fiskcvårdsområde alltid är en delägarnas
egen angelägenhet har initiativet
lagts helt hos delägarna. 1 tidigare
förslag har man varit inne på tanken,
att hushållningssällskapen och
fiskeritjänstcmännen också skulle ha
initiativrätt, men detta har alltså nu slo -

Lag om fiskevårdsområden m. m.

pats, och nu kräves initiativ från delägare
för att bilda ett fiskevårdsområde.

Motionsvis har också framförts förslag
om att fiskevårdsområden under
inga förhållanden skall få bildas, om
detta kan bli till förfång för någon
delägare. Utskottet har inte kunnat biträda
detta förslag. Vi har inom utskottet
varit på det klara med att bildandet
av fiskevårdsområde alltid innebär ett
visst tvång för delägarna, och att man
därför näppeligen kan gå så långt som
att skriva in att fiskevårdsområden aldrig
kan bildas, om de blir till förfång
för någon delägare. Det kan ju t. ex.
vara så, att det bildas ett fiskevårdsområde
och att delägarna därefter under
en viss övergångstid inte kan utnyttja
fisket, därför att man gör försök med
rotenonbehandling för att utrota ogräsfisken
och därefter inplantera ädlare
fisk. Då blir det ju nödvändigt med en
övergångsperiod på ett eller annat år,
då det råder totalt fiskeförbud i sjön.
Då kan man ju säga att detta blir till
förfång för delägarna, men det är endast
tillfälligt och i längden tjänar alla
på arrangemanget.

Vad beträffar propositionens förslag
om upplåtelseregler har utskottet ansett
att dessa regler bör skärpas. Utskottet
går sålunda ett steg längre än propositionen
och föreslår en ändring av
11 § när det gäller vetorätt mot dylik
upplåtelse. Sådan vetorätt bör enligt
utskottets mening tillkomma alla sådana
delägare, för vilka fisket är av
betydelse för deras försörjning. Jag tror
dock, att med den utformning som 11 §
bar fått har man tillgodosett alla berättigade
krav när det gäller restriktiviteten
vid upplåtelse.

Vad slutligen beträffar frågan om bidrag
till bildande av fiskevårdsområden
anser utskottet, att tillkomsten av
dylika kan få stor allmän betydelse,
även om fiskevårdsområdet alltid iir en
delägarnas enskilda angelägenhet. Det
är därför inte orimligt att bidrag från

200 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lag om fiskevårdsområden m. m.

det allmänna utgår för bildande av dylika
fiskevårdsområden. Detta har föreslagits
i propositionen och understrukits
i utskottsutlåtandet. I propositionen
föreslås att för detta ändamål skall
kunna användas regleringsmedel från
enligt vattenlagen utdömda s. k. fiskeavgifter.
Utskottet instämmer helt i detta
förslag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Om behovet av rationellt
ordnad fiskevård kan väl endast
råda en mening. Föreliggande förslag
till lag om fiskevårdsområden bör kunna
bli ett verksamt medel för att åstadkomma
bättre förhållanden på detta betydelsefulla
område. Det är självklart
en känslig fråga att åstadkomma en rättvis
och rimlig avvägning mellan å ena
sidan den enskildes berättigade krav
på rättssäkerhet och självbestämmanderätt
och å andra sidan en sådan ordning,
som ur allmän synpunkt sett kan
befrämja en rationell fiskevård.

Det är möjligt att detta lagförslag
inte till alla delar uppfyller dessa krav,
men i så fall får man väl, som ju också
utskottet förutsätter, hoppas att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet skall följa
utvecklingen på detta område och vidta
de åtgärder, som kan behövas för att
rätta till eventuella missförhållanden.
Det finns ju också möjligheter för riksdagen
att sedermera återkomma med
önskemål om erforderliga justeringar i
lagen.

Slutsatsen av dessa mina reflexioner
blir att förslaget är acceptabelt, och
detta särskilt efter de kompletteringar
utskottet föreslår i fråga om villkoren
för upplåtelse av fisket genom en utvidgning
av vetorätten utöver vad som
föreslås i propositionen. Denna utvidgning
betraktar vi i centerpartiet som
synnerligen betydelsefull, då den i väsentlig
grad skyddar den bofasta be -

folkningens rätt att utnyttja sitt eget
fiske.

Även i fråga om bestridandet av kostnaderna
för bildandet av fiskevårdsområden
har utskottet genom sin skrivning
enligt vår mening funnit en någorlunda
tillfredsställande lösning.

Till slut vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att man återfinner representanter
för alla de i utskottet representerade
partierna — alltså även från
högern genom herr Wachtmeisters uttalande
— bakom utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Tillsammans med herr
Sveningsson i första kammaren står jag
för en avslagsmotion. Jag skall gärna
erkänna att utskottets skrivning och utförliga
motivering undanröjer en del
av de farhågor man har rätt att hysa inför
detta i enskildas rättsförhållanden
kraftigt ingripande lagförslag. Särskilt i
fiskevårdsområden gränsande till frifiske,
såsom t. ex. i Hjälmaren och Vättern,
kan allvarliga övergrepp ske med
lagens hjälp genom beslut om tvångsåtgärder,
såsom bl. a. fridlysning, utarrendering
eller s. k. tillskott för fiskevårdande
åtgärder. I sådana fall kan
inte blott en fiskeägare berövas varje
rätt, utan denna kan därtill i praktiken
komma det i dessa hänseenden oansvariga
frifisket indirekt till godo på
ägarens bekostnad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Av herr Levins anförande
nyss framgick vad jag som utskottsledamot
visste förut, nämligen att utskottet
i vissa punkter inte var tillfredsställt
med den föreslagna lagen
och därför sett sig nödsakat att dels i
utlåtandet göra vissa uttalanden rörande
hur lagen skall tolkas och dels förutsätta
att man i blivande tillämpnings -

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

201

föreskrifter tar in andra sådana detaljer.
Jag är inte tillräckligt erfaren här
för att kunna bedöma om detta kan anses
lämpligt och praktiskt, men det förefaller
väl rimligt att man, när man gör
en lag, från början försöker få den så
bra som möjligt. Att göra de få enkla
justeringar detta skulle ha krävt hade
givetvis varit mest tilltalande.

Som jag redan sagt är vi fullt överens
om behovet av en lagstiftning. Vi är
fullt överens om att man skall försöka
främja tillkomsten av fiskevårdsområden.
Men då gäller det att inte utforma
lagen så, att den verkar avskräckande
på dem som skall ingå i områdena på
grund av den risk de löper att förlora
fiskerätten. Gör man lagen avskräckande
i det avseendet är det risk för att
den, som herr Levin uttryckte det, bara
blir en lag på papperet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
på bifall till eller avslag å det i
motionerna I: 533 och II: 657 framställda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 50; och avslog
kammaren detta yrkande.

Härefter upptogs beträffande det i
punkten A i utskottets hemställan avsedda
förslaget till lag om fiskevårdsområden
varje stadgande, i fråga om vilket
under överläggningen framställts annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

2 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på godkännande av ifrågavarande
paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Lag om fiskevårdsområden m. m.

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till lag om fiskevårdsområden,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

8 § första stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av detta
stycke i utskottets föreliggande lagförslag,
dels ock på godkännande av lagrummet
i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och godkände kammaren utskottets
förslag.

8 § andra stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av förevarande
stycke i utskottets lagförslag,
dels ock på godkännande av lagrummet
i den lydelse, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 § andra stycket i tredje lagutskottets
föreliggande förslag till lag om
fiskevårdsområden, röstar

202

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Den domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Turesson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
151 ja och 39 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lagrummets avfattning.

10 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 10 § i
utskottets föreliggande lagförslag, dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till lag om fiskevårdsområden,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föresla -

gits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Turesson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
149 ja och 42 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens avfattning.

Utskottets hemställan under punkten
A i övrigt

Bifölls.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 30

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., och

nr 11, i anledning av motioner angående
komplettering av direktiven för
liyreslagskommittén, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 31

Den domstolsmässiga prövningen av
atomkraftfrågor

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motion om
den domstolsmässiga prövningen av
atomkraftfrågor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 203

Den domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har självfallet inte
tänkt att vid denna tidpunkt ta upp
någon längre debatt om dessa spörsmål,
även om jag inte är nöjd med utskottets
utlåtande.

Vi har i motionen pekat på den oro
befolkningen i Farstaområdet känner
inför placeringen av Ågesta-verket, något
som är helt naturligt med tanke på
de ganska begränsade erfarenheterna
på detta område, inte bara i vårt land
utan även internationellt. Jag förstår
mycket väl att människor kan ifrågasätta
klokheten i att förlägga det första
försöket med en högtemperaturreaktor
så nära en utbredd bebyggelse.

Mot bakgrunden av denna oro har vi
ansett att de gynnsammaste psykologiska
förutsättningarna för en utbyggnad
av atomkraftverket skapas, om det sker
en domstolsmässig prövning av säkerhetsfrågorna
som helhet och inte som
nu endast en prövning i administrativ
ordning härvidlag, under det att vissa
andra frågor prövas av vattendomstol.

Utskottet har ansett att det för närvarande
inte bör göras någon ändring
med hänsyn till den ringa erfarenheten
av nuvarande ordning. Detta skäl tycker
jag snarast talar för ett bifall till
motionen, men jag inser det utsiktslösa
i att nu ställa ett yrkande om bifall till
motionen. Frågan återkommer säkerligen
på riksdagens bord.

Jag har, herr talman, alltså intet yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 32

Föredrogos vart efter annat

tredje lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av motioner om beredande av
tillfälle för de kyrkliga myndigheterna
att yttra sig över planförslag enligt
byggnadslagstiftningen; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt angår Runby
Nedra l1 i Stockholms län och Rya
skog i Göteborgs och Bohus län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 33

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 154, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
103, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.

§ 34

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 126, angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. m., och

nr 131, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 35

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
lir 774, av fru Sandström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 116, angående
ianspråktagande av viss del av
de Längmanska donationsmedlen.

Denna motion bordlädes.

§ 36

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.20 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

204

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Fredagen den 8 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 1 innevarande
april.

§ 2

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord liggande propositioner: nr

126, angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. m., och

nr 131, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet vilande motionen
nr 774.

§ 4

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder i anledning
av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Larssons i Hedenäset
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ändring
av vissa bestämmelser i vattenlagen, avseende
vattenkraftens utbyggnad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande riksdagsarbetet under tiden
närmast efter påsk vill jag erinra
om att kamrarna, såsom tidigare meddelats,
åter sammanträder onsdagen den
20 april kl. 14.00 för bordläggning av
inkomna ärenden samt för anställande
av gemensam votering. Arbetsplena fredagen
den 22 april avses skola börja kl.
11.00. Under den därpå följande veckan
kommer bordläggningsplena att anordnas
tisdagen den 26 april kl. 16.00
och arbetsplena onsdagen den 27 april
kl. 10.00. Tid för plena fredagen den
29 april kommer senare att meddelas.

§ 7

Statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Liksom man på ungdomsvårdens
område har bekymmer och
problem med klientelblandningen, så
har man liknande besvär också inom
åldringsvården. För båda områdena utgör
de alkoholiserade ett besvärligt problem.
Och både bland ungdomen på våra
ungdomsvårdsskolor och bland de
gamla på våra ålderdomshem har antalet
alkoholiserade ökat i hög grad.

Vem skall ta hand om dessa alkoholiserade
åldringar? De särskilda vårdhem
för bl. a. detta klientel, som socialvårdskommittén
föreslog, har socialmi -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 205

Omläggning av företagsbeskattningen såvitt avser mindre företag

nistern inte velat ordna. Till vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare kan dessa
gamla givetvis skickas, men det blir
bara för en kortare tidsperiod. Kan
man inte ha kvar dem på ålderdomshemmen,
så har landstingen i princip
skyldighet att ta hand om dem, menar
socialstyrelsen i sitt yttrande, men tilllägger,
att enligt socialhjälpslagen skulle
landstingen ej behöva ta på sig nya
uppgifter. Socialstyrelsen säger mycket
riktigt, att här står uppgift mot uppgift.

Men, ärade kammarledamöter, när nu
staten årligen tar in väldiga summor
på alkoholbeskattningen, då måste väl
ändå staten till huvudsaklig del bära
kostnaderna för spritens skadeverkningar.

Här har vi nu genom samverkan av
kommuner i Malmöhus län åstadkommit
ett vårdhem för alkoholiserade gamla,
beläget i Klågerups samhälle. Det torde
vara det första i landet. Dess klientel
har kommit från såväl Skåne som Blekinge
och Småland. Jag tycker att här
borde ingen tvekan råda om att staten
har skyldighet att träda hjälpande emellan,
så att ifrågavarande vårdhem kan
fortsätta sin verksamhet.

Vi, motionärer från alla de fyra demokratiska
partierna, yrkar på ändring
i bestämmelserna, så att det ifrågavarande
vårdhemmet för alkoholiserade
gamla skulle kunna få anslag från »Bidrag
till anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare, m. m.»
Statsutskottet har inte helt tillstyrkt motionen
men förordar att de provisoriska
bestämmelserna om de störande vårdtagarnas
behandling och frågan om det
ekonomiska ansvaret för denna vårdform
blir föremål för översyn och närmare
prövning, vilket i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall ges till känna.

Här är nu inget annat att göra än
att yrka bifall till statsutskottets förslag,
men jag vill göra det tillägget, att
denna omprövning bör ske skyndsamt.
Problemet är så stort, att ett längre
dröjsmål med uppklarande av ansvaret

för dessa alkoholiserade gamla innebär
väldiga risker.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Nilsson i Bästekille
(h) och Nilsson i Lönsboda (fp), fröken
Karlsson (h) samt herrar Gustafsson
i Bogla (s) och Carlsson i Huskvarna
(fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till statistiska centralbyrån, såvitt avser
avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet, omkostnader samt särskilda
undersökningar,

nr 53, i anledning av väckta motioner
om ersättning till värnpliktige BengtOlov
Cedergrcn från anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring m. m.,

nr 54, i anledning av väckt motion
om utbetalning till f. holländeriarbetaren
G. V. Strid av visst belopp utöver
från riksförsäkringsanstalten erhållen
livränta, och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till lärarhögskolan
i Malmö.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre företag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående en omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre
företag.

206 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Omläggning av företagsbeskattningen såvitt avser mindre företag

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 418 av herr Mattsson samt
11:501 av herrar Gustafsson i Kårby
och Svensson i Stenkyrka hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av möjligheterna till omläggning
av företagsbeskattningen i syfte
att underlätta de mindre företagens
konsolidering och självfinansiering».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 418 av herr Mattsson
samt II: 501 av herrar Gustafsson
i Kårby och Svensson i Stenkyrka om
utredning rörande viss omläggning av
företagsbeskattningen såvitt avser mindre
företag icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Bengtson, Mattsson,
Stefanson, Kollberg, Magnusson i
Borås, Darlin, Stenberg och Eriksson
i Bäckmora, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
I: 418 och II: 501 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att vid en kommande
allmän översyn av skattesystemet
särskilt undersöktes sådana reformer
av beskattningsreglerna som
kunde underlätta de mindre företagens
konsolidering och möjligheter till självfinansiering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande betänkande
har utskottets borgerliga ledamöter
reserverat sig för bifall till motionerna
nr 418 i första kammaren och
501 i andra kammaren. I dessa motioner
har frågan om en omläggning av
beskattningsreglerna för den mindre
företagsamheten underställts riksdagens
prövning. Man har yrkat på en skyndsam
utredning av möjligheterna att inom
beskattningens ram underlätta de

mindre företagens konsolidering och
självfinansiering.

Som i motionerna påpekas föreligger
vissa skillnader i beskattningshänseende
mellan å ena sidan bolag och å andra
sidan enskilda rörelseidkare. I båda
fallen resulterar dessa beskattningsregler
i en enligt vårt förmenande för hård
beskattning av de mindre företagen,
som har en lägre skattekraft. Den vanligaste
företagsformen bland småföretagare
är ju inregistrerade handelsfirmor.
Olägenheten för dessa i beskattningshänseende
är, att hela den vinst
som uppkommer av rörelsen påföres firmainnehavaren,
medan hänsyn inte tas
till företagets ekonomi och bärkraft.

Det är just på ifrågavarande område
som motionärerna och reservanterna
vill få till stånd en utredning för att
pröva förutsättningarna för att komplettera
vår nuvarande företagsbeskattning
med regler, som för småföretagen möjliggjorde
en ökad konsolidering och
självfinansiering. Självfinansieringen
spelar en avgjord roll för företagen när
det gäller att hävda sig i den allt hårdare
konkurrensen. Kreditsvårigheter
och höga räntor har försatt många småföretag
i våra dagar i bekymmersamma
lägen, där valet många gånger står
mellan att lägga ned rörelsen eller att
kämpa vidare med de befintliga svårigheterna.

Med den betydelse som småföretagsamheten
har både ur sysselsättningssynpunkt
och i produktionshänseende
borde det inte vara en främmande uppgift
för samhället att vidtaga åtgärder
som lättade skattetrycket. En betydande
sådan möjlighet står att vinna inom
beskattningens område, därest beskattningen
kompletterades med regler som
gjorde det möjligt för företag i form
av inregistrerade handelsfirmor att i
beskattningshänseende behandlas som
juridiska personer men där en uppdelning
ändå skedde mellan företagarens
och företagets ekonomiska bärkraft.
Företagaren komme i det hänseendet

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 207

Omläggning av företagsbeskattningen såvitt avser mindre företag

att betraktas som anställd i egen rörelse.
Företaget men inte företagaren komme
därför att belastas med vissa avgifter
till ATP, sjukförsäkring m. m.

Det som av mig här antytts är ju bara
en möjlighet att åstadkomma en ändring
till det bättre, men om en utredning
kommer till stånd skulle den säkerligen
kunna visa på många andra
vägar som skulle leda till åsyftat resultat.

Inför den utveckling, som vi nu har
att emotse på det handelspolitiska området,
och med hänsyn till behovet av att
skapa arbetstillfällen inom landet kan
man inte bortse från den viktiga roll
som småföretagsamheten spelar i vårt
samhällsekonomiska liv. Särskilt vill jag
understryka att genom den utveckling,
som förestår på landsbygden och i
mindre tätorter, kommer småföretagsamheten
att få en alltmer livsavgörande
betydelse.

Det gäller därför i dag att skapa ett
gynnsammare ekonomiskt klimat för
småföretagsamheten inom landet, ett
klimat som kan ge grogrund och utvecklingsmöjligheter.
Därvidlag kan åtgärder
just på företagsbeskattningens
område ha en starkt bidragande verkan.
Vad vi där är beredda att göra för att
åstadkomma så gynnsamma villkor som
möjligt för företagsamheten kan ha
mycket stor betydelse.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Såsom den föregående
talaren sade föreligger det en viss skillnad
mellan beskattningen av bolag och
ekonomiska föreningar samt beskattningen
av enskilda rörelseidkare, men
denna skillnad är inte bara av det slag
som han här angav. Det finns för den
enskilde företagaren förmåner i beskattningshänseende
som herr Eriksson
i Bäckmora inte redovisade.

Det är riktigt att den enskilde företagaren
inte har samma möjligheter
som bolag och ekonomiska föreningar
när det gäller avskrivningar o. d. och
inte heller samma möjligheter till investeringar
i konjunkturutjämnande
syfte. Men de mindre företagarna har
i fråga om statsskatten en fördel som
inte kommer bolag och ekonomiska föreningar
till godo. Det är nämligen först
vid ett taxerat belopp av 65 000 kronor
som statsskatten slår lika för den enskilde
företagaren och bolagen, alltså
med 40 procent, och upp till denna inkomstnivå
kommer bara ett fåtal av de
fysiska personer som är rörelseidkare.
En stor del av de enskilda företagarna
har följaktligen härvidlag en fördel i
beskattningshänseende. Man räknar med
att 15 procent av de enskilda rörelseidkarna
har inkomster som överstiger
20 000 kronor och 5 procent inkomster
överstigande 30 000 kronor. Även många
av de övriga, som inte kommer upp till
05 000 kronor har denna fördel i fråga
om statsbeskattningen.

Nu föreslår motionärerna och reservanterna
att det skall företas en utredning
i akt och mening att åstadkomma
ökade möjligheter att lätta beskattningen
för dessa mindre företagare för att
de skall kunna, som det heter, konsolidera
sin ställning och finna en form
för självfinansiering. Men när läget för
de mindre enskilda rörelseidkarna är
sådant som jag här påpekat, så ligger
det i sakens natur att de inte skulle
kunna utnyttja de möjligheter som eventuellt
kunde öppnas genom den utredning
som man pläderar för. Den största
delen av den inkomst, som dessa enskilda
rörelseidkare redovisar, går ju
åt till deras egna levnadsomkostnader.
Införandet av ytterligare möjligheter
till konsolidering via beskattningen
skulle alltså bara ytterst innebära ett
uppskov med beskattningen av belopp
som användes för konsumtion. För övrigt
har ju frågan om denna beskattning
varit föremål för utredning.

208 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Omläggning av företagsbeskattningen såvitt avser mindre företag

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Innan jag går ned från talarstolen
skulle jag vilja påpeka en sak, herr
talman, nämligen att det skulle vara
ytterst svårt att skilja på mindre och
större företagare och finna en beskattningsform,
som särskilt gynnade de
mindre. Var skulle gränsen gå?

Herr Eriksson i Bäckmora sade, att
den nuvarande lagstiftningen innebär
en olägenhet i det att vinsten påföres
innehavaren av ett företag. Det är första
gången jag hör, att det är en olägenhet
att man får del av den vinst, som man
är berättigad till! Vem skulle annars ha
vinsten i ett företag om inte innehavaren?
Det är enligt mitt sätt att se inte
någon nackdel; det måste vara en fördel.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
argumenterar i denna fråga så att
man nästan får det intrycket, att han
redan nu har satt i gång den utredning,
som vi motionärer och reservanter har
begärt. Det siffermaterial som herr Andersson
i Essvik begagnar talar snarare
för ett bifall till motionerna än för
ett avslag, ty om man använder det på
rätt sätt belyser det bara det förhållande,
som vi i motionerna har påvisat och
som vi önskar att genom nya beskattningsregler
få en ändring av.

Det finns ändå, herr Andersson i Essvik,
många små företag här i landet,
som inte har något nämnvärt varulager
att göra nedskrivningar på. De har heller
inte så mycket kapital nedlagt i maskiner,
att de kan göra några avskrivningar
i detta hänseende. För dessa
grupper kan man därför inte, om man
skall ta hänsyn till företagens skattekraft,
tillämpa vare sig den nuvarande
bolagsbeskattningen eller den nuvarande
beskattningen för fysiska personer.
Därför menar vi, att man på grund av
den särställning, som många av dessa

småföretag intar, måste komplettera den
nuvarande företagsbeskattningen med
regler, som just tar hänsyn till dessa
speciella förhållanden och ger de mindre
företagen möjlighet till en ökad
konsolidering och självfinansiering.

Herr Andersson i Essvik påpekar också,
att vi alldeles nyligen har haft en
utredning på detta område och att skäl
inte föreligger att sätta i gång en ny. Vad
har hänt sedan år 1955, då riksdagen
senast tog ställning till beskattningsreglerna
för de enskilda företagarna?
Vi har fått åtskilliga pålagor på den
mindre företagsamheten liksom på all
annan verksamhet. Jag vill erinra om
att vi har fått räntehöjning i två omgångar,
vi har fått ATP och omsättningsskatt.

Sedan frågar herr Andersson i Essvik,
var man skall dra gränsen mellan större
och mindre företag. Vi menar, att det
är just här som vi skall ha en utredning
som skall arbeta på att komma fram till
ett resultat, som löser detta viktiga problem.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det siffermaterial som
jag har redovisat är riktigt och det
styrker vad jag har sagt och vad herr
Eriksson i Bäckmora inte heller har
kunnat bestrida, nämligen att det största
antalet enskilda rörelseidkare har så
låga inkomster, att man räknar med
att dessa åtgår till täckande av levnadskostnaderna.
En åtgärd i den riktning,
som herr Eriksson i Bäckmora
åsyftar, skulle följaktligen inte kunna
förverkligas, därför att företagarna
först och främst måste använda sina
tillgångar för att kunna leva. Det finns
kanske en möjlighet, och den vore att
man skulle införa någon egendomlig
beskattningsregel som innebure, att vad
en rörelseidkare förtjänar skulle beskattas
lindrigare än inkomster i övrigt.
Det vill väl ändå herr Eriksson i Bäckmora
inte vara med om. En sådan re -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 209

Reformering av avskrivningsreglei

gel skulle ytterst innebära, att t. ex. jordbrukarna
skulle få vara med och betala
en del av kostnaderna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik,
som är utskottets talesman här, redovisar
ändå inte hela utskottsbetänkande!
på denna punkt. Han talar om att
de mindre företagarnas inkomster bara
förslår till deras levnadsomkostnader.

I detta utskottsbetänkande som hr Andersson
citerar står det emellertid »levnadskostnader
och skatter». Det är
i fråga om det sistnämnda, som vi hävdar
att åtgärder skall vidtagas som underlättar
för dessa småföretagare att få
en bättre konsolidering och självfinansiering.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

t i fråga om byggnad som ingår i rörelse

medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 99 ja och 95 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Reformering av avskrivningsreglerna i
fråga om byggnad som ingår i rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad
som ingår i rörelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 14
av herr Svärd och II: 22 av herr Darlin
m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning i
syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om värdeminskningsavdrag å
byggnader, som ingår i rörelse, att större
värdeminskningsavdrag får göras under
de första åren efter byggnadens
uppförande»;

B) de likalydande motionerna I: 32
av herr Lundström m. fl. och II: 41 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om utredning i syfte att
anpassa beskattningsreglerna i fråga
om värdeminskningsavdrag å byggnader,
som ingår i rörelse, så att större
värdeminskningsavdrag kan göras under
de första åren efter uppförandet»;
ävensom

C) de likalydande motionerna I: 120
av herr Mattsson och 11:142 av herr
Wahrendorff, vari hemställts »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av frågan om en
sådan anpassning av värdeminskningsavdragen
för byggnad som ingår i rörelse
att förhållandevis större avdrag

Nr 12

210

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

medgives de första åren sedan byggnaden
blivit uppförd».

Såvitt avsåge de likalydande motionerna
1:32 och 11:41 hade utskottet i
detta betänkande endast upptagit det
yrkande, som ovan återgivits. I övrigt
hade dessa motioner behandlats i utskottets
betänkande nr 37.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:32 av herr Lundström m. fl. och
II: 41 av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
behandlades i förevarande betänkande,
de likalydande motionerna I: 14
av herr Svärd och II: 22 av herr Darlin
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 120 av herr Mattsson och
II: 142 av herr Wahrendorff, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en skyndsam utredning i syfte att anpassa
beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag å byggnader,
som ingå i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
finge göras under de
första åren efter uppförandet.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och
Jansson, fröken Eanmark samt herrar
Oscar Carlsson, Sundström, Brandt i
Aspabruk, Allard, Kärrlander och Andersson
i Essvik, vilka ansett att utskottet
bort hemställa

1) att de likalydande motionerna I: 14
av herr Svärd och II: 22 av herr Darlin
m. fl.,

2) att de likalydande motionerna I: 32
av herr Lundström m. fl. och II: 41 av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna behandlades
i förevarande betänkande,
samt

3) att de likalydande motionerna
1:120 av herr Mattsson och 11:142 av
herr Wahrendorff,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Med lottens hjälp står
den ena halvan av bevillningsutskottet
för betänkandet, den andra halvan, de
som hade otur i lotteriet, för reservationen.

I motioner från de tre borgerliga partierna
hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
utredning i syfte att ändra beskattningsreglerna
i fråga om värdeminskningsavdrag
å byggnader som ingår i rörelse.

Avdrag för kostnad å byggnad, som
användes i ägarens rörelse, får i regel
åtnjutas i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Byggnadskostnaden kan
även helt få avdragas under det år då
utgiften har gjorts, om det är fråga om
tillfällig byggnad med kort livslängd.
Värdeminskningsavdraget beräknas till
viss procent av byggnadens värde, mest
beroende på svårigheter att styrka den
faktiska anskaffningskostnaden.

Storleken av procentsatserna för beräkning
av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av utredningar
om byggnadernas livslängd. I
vissa fall har värdeminskning med 4
procent av anskaffningsvärdet medgivits.
Utan vidlyftigare utredning torde
avdrag för värdeminskning av fabriksbyggnader
medgivas med 2 å 3 procent
av anskaffningsvärdet.

Utskottet, som tillstyrkt motionsyrkandena,
framhåller det angelägna i att
högre värdeminskningsavdrag å byggnader
kommer till stånd de första åren
efter byggnadens uppförande. Det åberopar
därvid att byggnadens värde sjunker
kraftigast de första åren. Utskottet
påpekar vidare, att det i våra grannländer
medgives större värdeminskningsavdrag
det första året än senare.
I Danmark t. ex. medgives full avskrivning
under loppet av 24 år. Den högsta
avskrivningsprocenten kommer under
de första åren. Det planerade ekonomiska
samarbetet i Europa kräver också
ökad konkurrensförmåga av de
svenska företagen.

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

211

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

Allt talar, enligt utskottets betänkande,
för att avskrivningsreglerna för denna
typ av byggnader ändras till företagarnas
fördel. Annars kunde man befara
att en viss potentat skulle ta bofinken! De

socialdemokratiska reservanterna
har inte kunnat följa med i galoppen.
Frågan har ju även varit föremål för
riksdagsbehandling de två senaste åren,
utan att yrkandena har bifallits. Den
behandlades för övrigt även av företagsbeskattningskommittén
i dess betänkande
1954. I fråga om avskrivning å byggnader
var kommittén av den uppfattningen,
att när det gällde långvariga investeringar
så var det motiverat att kostnaderna
fördelades på längre tidsperioder
än när det gällde maskiner och inventarier.

Det torde även behöva påpekas, att
de 1955 genomförda ändringarna i företagsbeskattningen
medförde en uppmjukning
av bestämmelserna om värdeminskningsavdrag
å byggnader i rörelse.
Därvid markerades tydligare den
vikt som borde tillmätas byggnadernas
livslängd.

Den borgerliga trion får väl inte helt
bortse ifrån, att det även har införts bestämmelser
som giver företagen ökade
möjligheter att göra avsättningar till investeringsfonder.
Jag har den uppfattningen,
att dessa investeringsfonder utgör
ett värdefullt komplement till avskrivningsreglerna,
främst när det gäller
byggnader.

Det verkar som om man inom den borgerliga
delen av bevillningsutskottet vore
rädd för att företagen i Sverige
skall komma i underläge i förhållande
till de övriga nordiska länderna i det
förestående nordiska samarbetet i Europa.
Så illa ställt är det väl ändå ej
med våra företagare. Produktionsresultatet
visar väl något annat. Det är riktigt,
som motionärerna påpekat, att de
svenska reglerna om avskrivning på
byggnader i rörelse inte är lika liberala
som våra grannländers. Men det måste

vara felaktigt att vid en bedömning av
läget endast ta hänsyn till en av de faktorer
som påverkar beskattningen. Andra
faktorer, som påverkar beskattningen,
är i Sverige förmånligare för företagarna
än i de anda nordiska länderna.

Ser man beskattningen i dess helhet,
kan man inte säga att företagen i Sverige
har hårdare beskattning än företagarna
i de nyssnämnda länderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Ändrade beskattningsregler
i fråga om värdeminskningsavdrag
för byggnader, som ingår i rörelse,
så att större avdrag får göras under de
första åren efter byggnadernas uppförande,
är ett krav som vi i folkpartiet
har rest vid 1958 och 1959 års riksdagar
och även nu återkommer med. Vi kan
inte förstå varför man inom regeringspartiet
är så obenägen att stödja detta
utredningskrav. Ju längre tiden går, ju
starkare blir faktiskt vår motivering;
detta av olika anledningar.

Näringslivets konsolideringsbehov talar
tydligt för att avskrivningsreglerna
måste utformas så, att en högre avskrivningsprocent
kan tillämpas under de
första åren. Det är fullt klart att värdet
på en byggnad sjunker snabbare under
de första åren. Det är alltid angeläget
att så mycket som möjligt lindra initialsvårigheterna.
I detta sammanhang
bör vi ha i åtanke nystartade företags
möjligheter att konkurrera på lika villkor.

I våra grannländer har man redan insett
detta och där är man klar med en
lagstiftning i denna riktning. I Danmark
tillåter man, som reservanternas
talesman har refererat, betydligt snabbare
avskrivning på byggnader som används
i rörelse. Dör är det möjligt att
avskriva en byggnad på 24 år, i Sverige
kan detta ta den dubbla tiden. I Danmark
får man under de fyra första åren

212 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

avskriva 12V2 procent per år av byggnadens
anskaffningsvärde. I Finland
har man sedan 1958 rätt att avskriva 30
procent av anskaffningsvärdet under de
första fyra åren.

Det mest angelägna och bärande motivet
till vårt krav på en utredning är
i dagens läge det förhållandet att vi
måste på allvar göra oss konkurrenskraftiga
inför det förestående ekonomiska
samarbetet i Europa. Vi måste på
allt sätt visa företagarna att vi har en
positiv vilja att för dem underlätta en
framgångsrik produktionsutveckling.
Gör vi inte detta, kan vi heller inte begära
att vårt näringsliv skall klara alla
de svårigheter som kan komma att uppstå
inför det nya »Handelseuropa», som
vi alla arbetar så intensivt för.

I olika sammanhang och vid varje
tillfälle som europamarknaden kommer
på tal vittnar vi om positivitet. När vi
nu i praktisk handling skall göra något
av denna positiva inställning, stegrar
sig regeringspartiet och försöker finna
alla tänkbara skäl för avslag, även när
det gäller ett så, låt mig säga, försynt
krav som en utredning med uppgift att
försöka anpassa lagstiftningen till ett
smidigare och rättvisare tillvägagångssätt
för värdeminskningsavdraget.

Reservanterna hänvisar till 1955 års
beslut om företagsbeskattningen. De säger
att detta beslut medförde en uppmjukning
av bestämmelserna. Det var
i det beslutet en vacker skrivning om
att man skulle försöka få till stånd en
anpassning till byggnadernas livslängd.
Sedan skulle de praktiska resultaten få
utvisa hur bra den där nya anpassningen
blev. Men några direkt praktiska resultat
har inte kunnat inregistreras.

Reservanterna anför vidare att möjligheterna
för avsättning till investeringsfonderna
har vidgats. Detta är riktigt
men det löser inte några problem,
tv rätten att disponera över dessa fonder
är begränsad. Vidare säger reservanterna
att man har fonder för konjunkturutjämning.
Dessa är emellertid

av tillfällig natur och har ett särskilt
syfte.

Man tillägger i årets reservation att
vid en jämförelse med våra grannländer
ter sig vår företagsbeskattning gynnsammare.
Reservanternas talesman berörde
men preciserade inte detta. Det
är riktigt att våra regler för varulagervärdering
är gynnsammare. Men då vill
jag säga reservanternas talesman att vi
håller på att skärpa bestämmelserna för
varulagervärderingen. Och i våra grannländer
är man på väg att lätta på dessa
bestämmelser. Det dröjer säkert inte
länge, herr Andersson i Essvik, förrän
förhållandena i vårt land och i grannländerna
kommer att utjämnas. I Danmark
håller man på att utarbeta regler
för avsättning till investeringsfonder av
samma slag som vi har.

Herr talman! Vi har diskuterat detta
spörsmål vid så många tillfällen att det
nu kanske inte finns anledning att uppehålla
sig vid det. Men vi som har lottmajoriteten
i utskottet har ett bestämt
krav på utredning. Bakom det kravet
står oppositionen enig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
sade, att det verkade som om de
svenska företagarna vore rädda för konkurrensen
från de andra nordiska länderna.
Till det vill jag svara, att vi med
hänsyn till det sätt, på vilket de övriga
nordiska länderna understöder företagarna
särskilt nu inför sjustatsmarknadens
tillkomst, kanske vi kan ha anledning
att vara rädda. De höjer tullarna på
varor som importeras och anslår stora
belopp för att effektivisera sina exportorganisationer
i syfte att hjälpa företagarna.

Såsom redan nämnts har denna fråga
debatterats ett flertal gånger här i kammaren,
men varje gång har socialdemokraterna
med knapp övervikt slagit till -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

213

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

baka våra försök att få förbättringar till
stånd. Jag skall inte åberopa alla argument
som tidigare har anförts, eftersom
jag har skäl att anta, att regeringspartiet
även i år intar samma negativa
ståndpunkt som tidigare. Jag kan dock
inte underlåta att något beröra vad utskottets
ordförande framhöll i denna
kammare så sent som i november förra
året. Som enda motiv till att riksdagen
skulle inta en annan ståndpunkt än den
gjort tidigare anförde herr Ericsson i
Kinna de nya reglerna för investeringsfonder,
vilka regler enligt herr Ericsson
innebure utomordentliga avskrivningsmöjligheter.
Nu är det emellertid
så att företagarna måste sätta in 40 procent
av kapitalet i riksbanken, och det
är inte alltid de har möjlighet att göra
det. En rätt att i större utsträckning
göra avskrivning på fabrikerna måste
därför i högre grad vara en stabiliserande
faktor. Herr Ericsson ansåg att
riksdagen följaktligen borde beskära de
andra möjligheterna till avskrivningar.
Detta är enligt min åsikt ett cyniskt resonemang,
en uppfattning som förstärkes
av den framförda synpunkten, att
vinstmarginalerna blir mindre när vi
går mot en hårdare konkurrens, varför
de nuvarande avskrivningsreglerna är
mer än tillräckliga.

Vad är det som har hänt mer än att
det har blivit nya regler i fråga om investeringsfonder?
Jag kanske får påminna
om vad som beslutades i onsdags
när det gäller varulagervärderingen.
Detta betyder ökade bördor på några
hundra miljoner för företagarna. Vidare
har beslutats att möjligheterna till avsättningar
för pensionsstiftelser slopas
samtidigt som ikraftträdandet av ATP
kostar hundratals miljoner och för varje
år ytterligare nya hundratal miljoner.
Den lättnad i fråga om företagsbeskattningen
som beslutats räcker inte för att
räkningen skall kunna balanseras. Herr
Strängs vågskål visar en betydande
övervikt.

Man kan inte säga som utskottets ord -

förande förra året sade när denna fråga
diskuterades och det hänvisades till att
man vid beskattningen skulle ta ökad
hänsyn till en byggnads ekonomiska
livslängd: »Detta tillsammans med att
våra varulagervärderingsregler och avskrivningsregler
i övrigt är sällsynt
gynnsamma för företagen gör, att vår
företagsbeskattning är tämligen liberal.
»

Trots att utskottets ärade ordförande
i år inte sitter i denna kammare har jag
velat anföra dessa synpunkter.

Förutom de rent skattemässiga
skärpningar som inträtt måste vid den
här frågans avgörande speciell hänsyn
tas till europamarknaderna. Det kan
inte hjälpas, herr talman, att sex- och
sjustatsmarknaderna kommer igen i dessa
sammanhang. Så snart det är fråga
om näringspolitik och företagspolitik
måste vi hädanefter ta hänsyn till att
det råder nya förhållanden i Europa.
Det är därvid ett stort fel och det är inför
framtiden ansvarslöst att slå undan
den frågan i det här sammanhanget med
att när konkurrensen hårdnar får väl
vinstmarginalerna krympas och då finns
inget behov av några liberala avskrivningsregler.

Det är inte endast fråga om vad som
är behövligt i ett läge, då vinsterna kanske
uteblir, utan även om vad som behöver
göras för att företagen i sådant
läge skall vara konsoliderade och motståndskraftiga.
Det är nu vi måste vidta
åtgärder för att förebygga. Även om det
är i sista minuten bör det inte hindra
oss att söka rusta upp vårt näringsliv
inför påfrestningarna. Jag hoppas att
det inte är av prestigeskäl som regeringspartiet
håller fast vid sitt motstånd
mot förbättringar i detta avseende. Jag
har litet svårt att förstå motståndet i
detta fall, när jag sammanställer det
med vad som brukar krävas för att vi
skall få behålla vår fulla sysselsättning
och ha — om jag får säga — arbetsmarknadspolitisk
beredskap. Ty är det
något utskottets förslag syftar till så är

214 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

det en bibehållen full sysselsättning. Vi
borde väl numera också kunna vara
överens om att vi inte kan klara sysselsättningen
utan ett ekonomiskt starkt
näringsliv.

Vad är det utskottet kräver? Helt enkelt
att avskrivningsreglerna för byggnader
som ingår i rörelse skall anpassas
efter de praktiska förhållandena.
Det krävs inte heller omedelbara åtgärder
utan endast en skyndsam utredning.
Med hänsyn härtill förefaller striden
i den här frågan alltför prestigefylld.
Det är ett känt faktum att värdeminskningen
på byggnader är större de första
åren, och det är väl också härför
som man i våra nordiska grannländer
medger större avskrivningar de första
åren. Jag har svårt att förstå hur man
från reservanternas sida skall kunna
hävda att Sverige därvidlag intar en
särställning. När man går emot utskottet
borde man väl kunna bevisa att värdeminskningen
i praktiken sker lineärt
med en viss procent varje år. Kan inte
denna bevisning presteras, bör en förklaring
kunna ges varför man skall låta
beskattningen följa regler, som inte
har täckning i verkligheten.

Jag är förvissad om, herr talman, att
vi måste inrikta oss på en omfattande
nyinvestering i byggnader under de
närmaste åren. Det är inte längre så
att byggnaderna passar till alla slags
maskiner och till vilken produktionsform
som helst. Efter 25—30 år kan
ofta byggnaderna inte längre användas.
I regel måste nya industribyggnader
uppföras för att svara mot den alltmer
automatiserade driften, och det är därvid
av största betydelse att möjligheter
finns till relativt snabb avskrivning
under de första åren. Därigenom ernår
vi den bästa konsolideringen och de
största förutsättningarna att klara oss
i det nya läget med de ofrånkomliga
omställningsproblemen.

Detta är inte en fråga som enbart berör
de större industrierna, utan den
torde även beröra den mindre företag -

samheten och dess möjligheter att stärka
sin konkurrensförmåga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Utskottet har tillstyrkt
den av mig och herr Mattsson väckta
motionen. Det är kanske onödigt att
taga till orda i detta ämne, men jag
skulle ändå vilja lämna några synpunkter.

Utskottet har hemställt om en skyndsam
utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna
i fråga om värdeminskningsavdrag
å byggnader, som ingår
i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
får göras under de första
åren efter uppförandet. I reservationen
har hemställts att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet motiverar sitt ställningstagande
med att lineär avskrivningsmetod
med årlig avskrivningsprocent inte
återspeglar den faktiska minskningen
i en byggnads värde. Företagsekonomiska
skäl motiverar därför en större
initialavskrivning under de första åren
efter byggnadens uppförande i likhet
med vad fallet är i de övriga nordiska
länderna.

Att i detta sammanhang göra jämförelser
med företagsbeskattningens utformning
i övrigt mellan Sverige och
övriga nordiska länder kan enligt mitt
förmenande icke vara riktigt. Även om

— som reservanterna anför som motivering
för sitt avstyrkande av utredning

— företagsbeskattningen ur företagens
synpunkt i övrigt skulle vara fördelaktigare
i Sverige än i grannländerna,
förhindrar detta förhållande icke att
företag, där kapitalinvesteringar till
stor del är nedlagda i byggnader, kommer
i ett i konkurrens- och andra hänseenden
ogynnsamt läge såväl gentemot
likartade företag i grannländerna som
gentemot andra företag inom Sverige.

Tekniken har inte minst då det gäller
byggnader, enkannerligen då indu -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

215

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

stribyggnader, rusat framåt med stormsteg.
I vart fall har den rusat från lagbestämmelserna
på hithörande område.
Det är att märka att till grund för
bestämmandet av avdrag å byggnader i
sista hand ligger innehållet i 1895 års
lag angående vad till fast egendom är
att hänföra. Att nämnda lag, som är
avgörande för vad som jämväl skattemässigt
är att hänföra till byggnad, inte
motsvarar de krav som enligt nutida
begrepp kan ställas, torde vara allmänt
vitsordat. Vid lagens tillkomst var exempelvis
den numera vanligast förekommande
byggnadsformen, nämligen med
betong, fullständigt, okänd. För speciella
ändamål uppförda anläggningar
som exempelvis betongsilos var sålunda
ett okänt begrepp. Med denna gammalmodiga
civillag som grund har
praxis vid avgörande av vad i beskattningshänseende
är att hänföra till byggnad
fått utformas. Givet är att till följd
härav bedömningen icke alltid kunnat
tillgodose moderna företagsekonomiska
krav.

Specialisering är numera nödvändig.
Detta gäller inte minst industrien. Byggnader
och andra anläggningar för industriellt
bruk uppförs numera oftast
för just det ändamål de från början är
avsedda att fylla. Läggs verksamheten
ner är byggnaden praktiskt taget värdelös,
för så vitt icke den kan komma
till användning i likartad verksamhet.
Så är fallet med speciella anläggningar
såsom — förutom spannmålssilos —
av betong tillverkade kylrum, saltkar

o. d. inom livsmedelsindustrien men
även med flertalet för sitt speciella ändamål
uppförda industribyggnader.
Inte minst ur företagsekonomisk synpunkt
ar det av vikt att dylika anläggningar
snarast blir avskrivna. Teknikens
framsteg medför att framför allt
dylika anläggningar snabbt blir omoderna.
Ekonomiska restvärdet nedgår
synnerligen snabbt — i allmänhet i oerhört
mycket snabbare takt än den rent
fysiska förslitningen. Nedgången i vär -

det sker här liksom fallet är med andra
anläggningstillgångar, såsom maskiner,
snabbast närmast efter anskaffningen
eller uppförandet. Ur denna synpunkt
ter sig naturligt att — på sätt gäller enligt
restvärdesmetoden för avskrivning
å inventarier — den skattemässiga avskrivningen
blir störst närmast efter
anskaffningen för att därefter avtaga.
Att därigenom erhålles en avskrivning
som närmare anknyter till en avskrivning
å återanskaffningsvärdet måste
vara en fördel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Endast ett par ord, herr talman!

Herr Stenberg sade att det tidigare
beslutet, att man skulle ta hänsyn till
byggnadernas livslängd, inte har lett
till något resultat i praktiken. Herr
Stenberg måtte då förbise att det finns
fall då en avskrivning med 4 procent
på anskaffningsvärdet har medgivits,
vilket måste innebära att hela värdet
avskrives under en period av 25 år.

Herr Stenberg säger vidare, att vi i
reservationen inte har tagit vederbörlig
hänsyn till att de svenska företagen
måste stå rustade för att möta den hårdnande
konkurrensen på europamarknaden,
och han förmenar att vi genom
vårt ställningstagande skulle ha visat
oss företagsfientliga.

Jag vill göra herr Stenberg uppmärksam
på att det inte är alldeles riktigt
att bara redovisa en ingrediens som ingår
i beskattningen. Det är sant att
vi i vad gäller värdeminskningsavdrag
för byggnader som ingår i rörelse har
mindre liberala regler än man har i
våra grannländer, men å andra sidan
har vi andra regler som är liberalare,
och det samlade skattetrycket är ungefär
lika i Sverige och i grannländerna.
Därför tycker jag, herr talman, att herr
Stenbergs argument på den punkten
faller.

216

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad som ingår i rörelse

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
säger i fråga om den praktiska betydelsen
av 1955 års beslut, att man kan
påvisa fall där vederbörande får göra
avskrivning med 4 procent, vilket innebär
att man får en avskrivningstid
på 25 år. Jag vill påpeka att i det stora
flertalet fall medges endast 2 procent,
och då blir det alltså den dubbla avskrivningstiden.

Jag vill tillägga att det inte är detta,
herr Andersson, som är det väsentliga
i vårt utredningsyrkande. Det väsentliga
är där avskrivningstakten, att man alltså
skall få göra en större avskrivning
de första åren, när man har initialsvårigheter.
Vi kan inte acceptera den lineära
avskrivningsform, som man nu
har och som kommer att kvarstå om vi
inte får göra en översyn på detta område.

Herr Andersson säger sedan att man
inte bara får ta hänsyn till en enda
ingrediens i företagsbeskattningen, när
man vill påstå att regeringspartiet inte
avser att uppnå något praktiskt resultat
med de deklarationer som görs beträffande
önskvärdheten att stärka företagen
ur konkurrenssynpunkt inför
de nya handelsblocken i Europa. Nej,
jag tog inte bara en ingrediens utan åberopade
vad man gjorde i förgår, då
man skärpte på ett annat område. Det
är bara ett par exempel. Flera talare
från oppositionen har andragit ytterligare
exempel, så det behöver jag inte
göra.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara ytterligare
understryka vad herr Stenberg här sagt.
Han hade dessutom kunnat tillägga, att
eftersom man godkänner att taxeringsvärdena
regelmässigt får ligga 20—30
procent under anskaffningsvärdena, är
det ganska naturligt att man, när det
gäller en sådan här avskrivningsregel,
bör medgiva att företagen till att börja
med får göra en kraftigare avskrivning.

Den synpunkten tycker jag särskilt bör
framhållas vid sidan om konsolideringssynpunkterna.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Skälen blir ju inte starkare
för att de upprepas. Frågan om avskrivning
skall ske på anskaffningsvärdet
eller taxeringsvärdet är ju beroende
på möjligheten att komma fram till en
värdering av byggnadens livslängd. Kan
man få en skälig värdering av byggnadens
livslängd, medgives ju avskrivning
på anskaffningsvärdet med hänsynstagande
till livslängden å byggnaden.

Herr talman! Syftet med denna aktion
är väl att göra lättnader för företagen,
att med andra ord minska deras skatteinsats.
Man kan då fråga sig vem som
skall stå för den delen av skattebortfallet.
Är det meningen att denna börda
skall läggas på andra, på arbetare,
tjänstemän och bönder? Pengarna måste
ju tas från något håll, och när inte
något av partierna har redovisat något
förslag på den punkten, kan man väl
inte komma till någon annan slutledning
än den jag nyss redovisat.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
har tydligen missuppfattat denna fråga
en aning. Jag nämnde taxeringsvärdena,
därför att myndigheterna ju i vissa fall
godkänner ett lägre värde, med hänsyn
till att fastigheter som inrymmer ett företag
eller en rörelse förslites snabbare.
Taxeringsvärdet blir därför lägre
i sådana fall.

Här försöker herr Andersson i Essvik
så att säga vältra över skattelindringen
för sådana företag — om den nu kommer
till stånd — och säger att då blir
det ju en hårdare beskattning av andra
inkomsttagare. Då vill jag genmäla att
avsikten med åtgärden är att göra företagen
mera konkurrenskraftiga och ge

Nr 12 217

Fredagen den 8 april 1960

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och

inventarier som ingå i rörelse

dem större möjligheter att betala sina
anställda bättre löner. Företagen behöver
säkert denna förstärkning av konkurrenskraften.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
frågar, om det är meningen att företagarnas
skattelättnader i detta fall skall
övervältras på arbetare, tjänstemän och
andra löntagare. Då vill jag erinra om
vad herr Allard sade för ett par dagar
sedan, när vi här diskuterade avskrivningsreglerna.
Han framhöll då, att enligt
en år 1958 verkställd utredning
hade 63 procent av alla företagare — om
jag nu minns rätt — en årsinkomst under
10 000 kronor. Om detta är riktigt,
så är väl detta ett bevis om något på
att vi måste ge företagarna större ekonomiska
möjligheter att stabilisera sin
ekonomi, så att de kan trygga sina arbetares
och tjänstemäns sysselsättning
och löner i framtiden.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Om den föreslagna åtgärden
innebär lättnader för företagarna
i skattehänseende och om staten behöver
ta in samma skattebelopp som tidigare,
så är det väl ostridigt att pengarna
måste tagas från annat håll. Nu säger
herr Darlin att de skall inte tas från
vare sig arbetare eller tjänstemän, men
varifrån skall pengarna då tas? Inte tror
väl herr Darlin på jultomten?

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Får jag då ställa en motfråga
till herr Andersson i Essvik, när
han talar om skattebortfallet: Vilket
skattebortfall får vi, herr Andersson,
om vi inte blir tillräckligt konkurrenskraftiga
på den nya marknaden, och
vilka möjligheter får vi då att upprätthålla
den fulla sysselsättningen?

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på

bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Essvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 100 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.

§ 11

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å maskiner

och inventarier som ingå i rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta
motioner om ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier som
ingå i rörelse.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 35 av herr Yngve Nilsson

218 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och

inventarier som ingå i rörelse

in. fl. och 11:42 av herr Darlin m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser angående avskrivning
å maskiner och inventarier, som
ingå i rörelse, att avskrivning finge göras
på återanskaffningsvärdet, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:35 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 42 av herr Darlin
m. fl. om ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier, som ingå
i rörelse, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Bengtson, Mattsson,
Stefanson, Kollberg, Magnusson i
Borås, Darlin, Stenberg och Eriksson
i Bäckmora, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
I: 35 och II: 42 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att vid en kommande
allmän översyn av skattesystemet
utreddes möjligheterna att medgiva rätt
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
i fråga om maskiner och inventarier
vid beskattningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Olika omständigheter
har gjort att bevillningsutskottets betänkanden,
som vi i dag behandlar, berör
ganska näraliggande problem. Av den
anledningen skall jag försöka att mycket
kort presentera den reservation som vi
bär fogat till bevillningsutskottets betänkande
nr 38.

Detta betänkande behandlar en motion,
i vilken framställs yrkande om att
avskrivning på maskiner och inventarier
i fortsättningen skall få ske på

återanskaffningsvärdet i stället för på
det inköpspris som en gång betalats. Tidigare
har vi haft fri avskrivningsrätt
på maskiner och inventarier. Den avskaffades
definitivt av 1955 års riksdag,
och man motiverade det bl. a. med konjunkturpolitiska
skäl. Jag tror emellertid
att detta var ganska obefogat, alldenstund
företagarna inte kan underlåta
att även ta hänsyn till den ekonomiska
politik som statsmakterna i
olika sammanhang har möjlighet att
föra. Jag tror inte heller att någon kan
bestrida att den fria avskrivningsrätten
har betytt oerhört mycket för att
göra det svenska näringslivet konkurrenskraftigt.
Man har fått möjlighet att
arbeta med effektiva, moderna maskiner
och redskap och på så sätt kunnat uppehålla
en produktion som kunnat mäta
sig med andra länders. Den fria avskrivningsrätten
har också under de gångna
åren betytt mycket när det gällt att hålla
en full och jämn sysselsättning.

Nu har emellertid det svenska näringslivet
under efterkrigstiden fått
brottas med alla de olika besvärliga
problem som även samhället i övrigt
haft på grund av den ständigt pågående
inflationen. Då vi under efterkrigstiden
haft en inflation på 4 å 5 procent per
år, är det ganska naturligt att den återanskaffning
som det enskilda näringslivet
gör av nya moderna maskiner också
kommit att bli dyrare. Tekniken av i dag
gör också att de produktionsmedel vi
tidigare använt måste förändras. Även
de redskap som skall framställa den industriella
produktionen måste sålunda
förändras. Därmed ställs nya krav på
att vi måste ha möjligheter att ersätta
produktionsmedlen i sådan takt att de
kan kallas moderna. Det är därför vi i
denna motion har yrkat att avskrivningar
i fortsättningen skall ske på återanskaffningsvärdet.
Detta är så mycket
mera nödvändigt nu, sedan just de olika
förhållanden inträtt som jag har relaterat.

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

219

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och

inventarier som ingå i rörelse

Det är intressant att se att statsmakterna
i princip har godkänt återanskaffningsvärdet
såsom avskrivningsbasis
när det gäller den statliga affärsverksamheten.
Men så fort det blir fråga
om avskrivningsrätten för det enskilda
näringslivet vill man inte längre
tillämpa denna princip. Det är tydligt
och klart att man här uteslutande vill
tillgodose statsmakternas fiskala intressen.
Man vill med andra ord få tillfälle
att beskatta näringslivet så hårt som
möjligt när man inkonsekvent nog är
beredd att tillämpa en helt annan metod
för det enskilda näringslivet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 38 fogade reservationen
av herr Hagberg i Malmö
m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Företagsbeskattningen
är så konstruerad att skatt skall utgå på
den vinst företagen får. Därför är det
naturligt att ett företag innan det kommer
fram till denna vinst måste avräkna
kostnaderna för driften. Låt oss säga
att företaget har anskaffat en maskin för
100 000 kronor. Då får företaget av sitt
överskott, innan det kommer fram till
den beskattningsbara vinsten, genom
avskrivningar dra av ett visst belopp.
Låt oss vidare anta att företaget behöver
ersätta denna maskin och att man
hunnit avskriva hela beloppet 100 000
kronor men det visar sig att en exakt likadan
maskin på grund av penningvärdets
fall nu kostar 150 000 kronor. Då
måste man säga att den utgångspunkt
på vilken företagsbeskattningen är uppbyggd
är orimlig, eftersom man för att
behålla den kapacitet företaget har skall
behöva ta 50 000 kronor från beskattade
medel. Det innebär, om det är fråga
om ett aktiebolag, att man måste tjäna
nya 100 000 kronor, på vilka man skall
betala 50 000 kronor i skatt, för att få

de 50 000 kronor som behövs för att ersätta
denna maskin med en precis likadan.

Att det är ett rimligt betraktelsesätt
att man bör ha möjligheter att bevara
företagets kapacitet så att man utan extra
skattekostnad skall kunna ersätta
en maskin med en annan likadan maskin
visar sig inte minst av det förhållande
som herr Magnusson i Borås påtalade,
nämligen att vissa statliga affärsdrivande
verk, postverket, televerket
och SJ, gått in för avskrivning på återanskaffningsvärdet.
Nu skall man börja
göra det även i vattenfallsverket. Det är
skäligt att det privata näringslivet skall
få samma möjlighet.

Detta är en tekniskt invecklad sak.
Därför är det i första hand viktigt att vi
har så liberala generella avskrivningsregler
att varje företag har möjlighet att
efter sin bedömning inom ramen för de
allmänna skattereglerna föra en sådan
avskrivningspolitik. Kan man emellertid
komma fram till en sådan lösning
att man i skatteförfattningarna kan inskriva
en möjlighet att tillämpa avskrivning
på återanskaffningsvärdet så är det
synnerligen önskvärt. Jag tror att det
finns möjligheter att göra det genom
förnyelsefonder eller på annat sätt.

Jag talade nyss om vad som behövs
för att behålla ett företags kapacitet.
Men vi står nu inför händelser på det
handelspolitiska området som gör att
det inte bara blir fråga om att behålla
kapaciteten: vi måste öka företagens

kapacitet, vi måste under de kommande
åren öka vår investeringskvot. Detta
understryker ytterligare behovet av liberala
regler på detta område.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen. Jag tycker
att de privata företagen skall ha samma
möjligheter som de statliga verken.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! I högerns motion nr 42

220 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och

inventarier som ingå i rörelse

som är den direkta anledningen till detta
utskottsbetänkande hade man en
hemställan att riksdagen utan utredning
borde besluta en sådan ändring i skattelagarna
att avskrivningen å maskiner
och inventarier som ingår i rörelse fick
göras på återanskaffningsvärdet.

I den till utskottsbetänkande! fogade
gemensamma borgerliga reservationen
har man enats om en utredning av möjligheterna
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
i fråga om maskiner
och inventarier. Det är möjligt att man
ändrat hemställan från motionen till reservationen
för att få en gemensam borgerlig
reservation.

De regler som nu gäller beslutades av
1955 års riksdag och ersatte den då tidigare
gällande fria avskrivningsrätten
som beslutades av riksdagen 1938. Det
var ju socialdemokraterna med Wigforss
i spetsen som tog initiativet till
beslutet om den fria avskrivningen.
Detta har väl, herr Magnusson i Borås,
betytt rätt mycket, och det vitsordas ju
också från olika håll. Att reglerna år
1955 ersattes av andra får väl ses mot
bakgrunden av att företagen tyvärr i
mycket stor utsträckning missbrukat de
tidigare reglerna om fri avskrivning.

1955 års beslut innebär huvudsakligen
följande. Vid s. k. räkenskapsenlig
avskrivning får avdrag årligen göras
med högst 30 procent av summan av
ingående bokfört värde å inventariebeståndet
och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier.

Genom att 1955 års riksdag beslutade
att företagen skattefritt får avsätta till
investeringsfond skapades en ny möjlighet
för företagen till konsolidering och
självfinansiering av ny- och reinvesteringar.

Självklart är att vid ett rätt användande
av investeringsfonderna kommer
det att skapas starkt ökade förutsättningar
för att den totala investeringsvolymen
kommer att öka. Om man gör
ett ärligt försök att följa utvecklingen

efter 1955 så bekräftas detta. Det visar
sig nämligen att företagen i mycket stor
utsträckning utnyttjat möjligheten till
skattefria avsättningar. Under nedgången
i sysselsättningen 1958—1959 fick vi
också ett bevis på att dessa fonder är
en mycket bra konjunkturutjämnande
faktor att räkna med.

Även vid en sysselsättning på hög och
jämn nivå kan det väl förekomma för
någon bransch eller grupper av företag
att en skattefri avsättning till investeringsfond
kan vara bra för dessa företag,
om de skulle drabbas av en nedgång.

Till 1955 års beslut var fogad en reservation
av folkparti- och högerledamöterna.
Det fattades en part som finns
med på årets reservation. Eftersom den
reservationen var ett försök att skåda
in i framtiden så skall jag citera något
av innehållet. Om verkligheten hittills
har blivit sådan som spåmännen då förutsåg,
kan kanske bedömas. Så här
skrevs det bland annat i reservationen:
»Såsom ovan framhållits delar vi
icke departementschefens uppfattning
att det från konjunkturpolitiska utgångspunkter
föreligger anledning att
övergiva den fria avskrivningsrätten. Vi
finner därutöver de ovan åberopade
skälen i angivna motioner vara bärande.
Vi fäster därvid särskilt avseende
vid att en begränsning av den fria avskrivningsrätten
enligt vår mening
kommer att på längre sikt leda till en
minskning av de totala investeringarna
inom näringslivet och därmed till en
minskning av totalproduktionen i vårt
land. För upprätthållande av en så stor
produktion och en så hög och stabil sysselsättning
som möjligt bör det vara
angeläget att icke på sätt föreslagits begränsa
företagens möjligheter att konsolidera
sig under goda tider. Man bör
icke försvåra för företagen att under
mindre goda tider, då särskilda påfrestningar
möter, hålla driften på en hög
nivå.»

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

221

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och

inventarier som ingå i rörelse

Har nu dessa olyckor inträffat för det
svenska näringslivet? Svaret som ges av
utvecklingen själv blir nej. Vi kan i dag
läsa på handelssidorna i dagstidningarna
om det ena företaget efter det andra
som redovisar stark expansion, ökade
vinster och stora avsättningar till skattefria
investeringsfonder.

1955 års beslut medger rörelseidkare
rätt att nu göra nedskrivning med halva
anskaffningskostnaden inom två år och
full avskrivning inom fem år efter det
att tillgången anskaffats. Kan denna
möjlighet helt utnyttjas blir det som utskottet
framhållit möjligt till en överavskrivning
som för flertalet företag
inte oväsentligt överstiger den faktiska
värdeminskningen och således ger en
viss kompensation för eventuellt ökade
återanskaffningskostnader i framtiden.
Om nu ett företag har så god vinstutveckling
att det kan utnyttja de nuvarande
reglernas förmåner, kan man alltså
genom höga avskrivningar få täckning
för det eventuellt ökade återanskaffningsvärdet.

I högermotionen anförs som ett argument
för motionens hemställan att de
statliga affärsverken tillämpar avskrivningar
på återanskaffningsvärdet. Men
detta förhållande har ju inte att göra
med de taxeringsmässiga avskrivningarna
vare sig för statliga eller andra företag,
utan sammanhänger med taxesättningen.

Ingenting hindrar de privatägda företagen
att göra sin prissättning efter samma
principer och att sedan avsätta den
del som beräknas för den ökade återanskaffningskostnaden
till investeringsfonder
och därmed erhålla skattefrihet
för dessa belopp.

En avskrivning på återanskaffningskostnaden
skulle också stöta på stora
praktiska svårigheter vilket både företagsbeskattningskommittén
och 1955 års
riksdag påvisat.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Kristenson i Göteborg nämnde,
att det var socialdemokraterna,
främst herr Wigforss, som införde den
fria avskrivningsrätten 1938. Jag har
flera gånger här i kammaren framhållit,
att det var ett mycket klokt beslut och
att vi utan den fria avskrivningen inte
skulle ha fått vare sig den standardhöjning
eller den ökning av reallönerna
som vi har haft.

Herr Kristenson sade att den fria
avskrivningsrätten avskaffades på grund
av att det förekom stort missbruk av
den. När företagsbeskattningskommittén
gjorde en utredning härom visade det
sig emellertid, att talet om missbruk
var betydligt överdrivet. Utredningen
kunde i själva verket inte påvisa något
nämnvärt missbruk. Om man utgick
ifrån att ett företag borde ha rätt till
avskrivningar på återanskaffningsvärdet
visade det sig nämligen, att det som
man trodde vara överavskrivning i verkligheten
inte var något annat än en åtgärd
för att bevara kapaciteten inom
företaget.

Vidare sade herr Kristenson, att vår
i reservationen 1955 uttalade oro för att
en begränsning av den fria avskrivningsrätten
på längre sikt skulle kunna
medföra en minskning av investeringarna
inte visat sig befogad. Om man
kallar de fem år som har gått sedan dess
en längre tid har man emellertid mycket
små pretentioner på innebörden
av orden »på lång sikt» när det gäller
planering för näringslivet.

Vi måste ha en ökning av investeringskvoten
här i landet under 1960-talet, om
vi skall kunna hävda oss i konkurrensen,
och därför är en utredning i denna
fråga motiverad. Jag håller med herr
Kristenson om att frågan är tekniskt
besvärlig och svårlöslig, men detta är
ett så mycket större skäl för att tillsätta
en utredning.

Herr Kristenson framhöll, att de stat -

222

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och

inventarier som ingå i rörelse

liga verkens avskrivning på återanskaffningsvärdet
icke sker i taxeringsmässigt
syfte utan användes för att tjäna som
ledning vid prissättningen, och han
menade att företagen skulle kunna göra
detsamma. Pengar till återanskaffning
skulle man enligt herr Kristenson kunna
få genom att avsätta vinstmedel till
investeringsfond. Det är naturligtvis en
möjlighet för de företag som får ha investeringsfond.
Som utskottets talesman
vet gäller detta emellertid bara aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Han
utesluter därmed alla i annan form bedrivna
företag. Dessutom är användningen
av investeringsfonderna begränsad,
eftersom de i princip bara får utnyttjas
med arbetsmarknadsmyndigheternas
tillstånd.

Herr Kristensons argumentering har
inte på något sätt rubbat min övertygelse
om att här behövs en utredning för
att man skall kunna få till stånd en
ändring i hela produktionens intresse.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad herr Gustafson i Göteborg
sagt. I fråga om verkningarna av
1955 års beslut vill jag emellertid tillägga,
att det svenska näringslivet då sedan
lång tid tillbaka hade magasinerat resurser
som kunde användas i det hårda
konkurrensläge som uppstått de senaste
åren, och vi anser att det måste finnas
ett sådant utgångsläge, om näringslivet
skall kunna klara motsvarande påfrestningar
i framtiden.

Det intressanta i vad herr Kristenson
i Göteborg sade är att de statliga
affärsverkens avskrivning på återanskaffningsvärdet
av sina maskiner och
inventarier sker i syfte att få en riktig
prissättning. Naturligtvis är detta riktigt,
och det är även så vi menar att det
skall vara inom det enskilda näringslivet.
Vi måste belasta det år, då produktionen
sker, med de verkliga kostnader

som skall belöpa på detta år. Fördyras
maskinanskaffningen eller inventarieanskaffningen
på grund av teknikens utveckling
eller på grund av ett inflationsläge,
är det alldeles naturligt att
man även skall belasta de varor som
framställs med dessa verkliga kostnader.

Herr Kristenson säger att det enskilda
näringslivet kan använda sig av metoden
att höja priserna på sina produkter,
så att man får in dessa pengar. Men
vad inträffar då? Jo, helt enkelt att av
de eventuella vinster som uppstår —
om det nu skulle gå för näringslivet att
höja priserna på det sätt herr Kristenson
anger — kommer statsmakterna
ögonblickligen att ta hälften för den
händelse företagen inte har möjlighet
att placera vinsterna i investeringsfonder
e. d.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det var just detta jag
sade, att om de enskilda företagen liksom
de statliga affärsverken räknar med
att man skall ha priser och taxor som
täcker återanskaffningskostnaderna för
maskiner och inventarier, så har de möjlighet
att hålla kvar vinsterna skattefritt
genom att placera dem i investeringsfonder.
Att den möjligheten finns går
ju inte att bestrida, och herr Magnusson
i Borås slutade även med att vitsorda
att så är förhållandet.

Vad herr Gustafsons i Göteborg inlägg
beträffar sade jag inte att man påvisat
ett stort missbruk av den fria avskrivningsrätten,
utan jag sade att man
påvisat att missbruk hade förekommit.

I fråga om reservationen av år 1955
och uttalandet, att beslutet på lång sikt
skulle vara ofördelaktigt för företagen,
säger herr Gustafson att fyra år inte är
någon lång tid. Det är möjligt att fyra
år inte är någon lång tid, men det har
ändå visat sig att 1955 års beslut inte
fått de katastrofala verkningar för nä -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

223

ringslivet som ni förutspådde. De människor
som i dag köper aktier torde bedöma
värdet av dessa papper på mycket
lång sikt, och aktiekursernas stegring
är väl ett bevis för att köparna
väntar att det svenska näringslivet skall
gå en mycket blomstrande framtid till
mötes — såväl inom landet som ute på
världsmarknaden — under 1960- och
1970-talen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Aktiekursernas kraftiga
stegring beror till stor del på inflationsförväntningar,
och skulle de infrias, är
sannerligen behovet av avskrivning på
återanskaffningsvärdet ännu större.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Eftersom den fria avskrivningsrätten
dragits in i debatten
vill jag anföra ett belysande exempel
på hur denna kan verka. Om man sedan
vill kalla det missbruk av den fria avskrivningsrätten
eller inte beror ju på
från vilken sida man betraktar saken.

Under det senaste kriget hade ett stort
rederi i Göteborg bokfört 14 moderna
oceangående fartyg med en genomsnittsålder
av 5—6 år till ett värde av
en krona per styck. Vem som hade fördel
av en sådan bokföring och en sådan
tillämpning av avskrivningsrätten är
ganska lätt att förklara.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrad disposition
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
vissa fritidsfrågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Som motionär har jag
ett behov av att anlägga några synpunkter
på behandlingen av denna motion.

Det har anmärkts på motionen att den
gjorts så utförlig, så vidlyftig, att den
varit svår att behandla. Man har inte
riktigt fått klarhet i vart motionärerna
syftat.

224

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

Fritiden kan utnyttjas på så många
olika sätt, och man är intresserad av
att medborgarna skall göra detta så
förnuftigt, att de inte ställer till besvär
för varandra. Vi är nämligen beroende
av varandra för lösningen av våra fritidsproblem,
och det måste man ta
speciell hänsyn till. Jag vill återge något
av vad som sägs i motionen härom,
nämligen att bilismen är en faktor som
man särskilt noga måste beakta. Även
arbetstidsförkortningen och de fria
lördagarna framkallar fritidsproblem.
Svårigheterna att kunna rätt utnyttja
fritiden växer för oss alla. All utveckling
i andra länder, framför allt i de
högutvecklade industriländerna, visar
att fritidsproblemet växer och växer.
Redan nu är det kaotiskt på våra vägar,
och vi vet att under den speciella
semestermånaden, juli, är våra anläggningar
otillräckliga. Vi vet också att det
är brist på campingplatser och att barnfamiljernas
semesterbehov blir allt svårare
att tillgodose. En kategori som
man speciellt bör tänka på är husmödrarna.
Det är husmödrarna som får de
största besvärligheterna, när man lever
under primitiva semesterförhållanden.

Motionen har väckts i syfte att något
skall göras i tid, och det skall göras
tillräckligt mycket på alla dessa områden.
En planering måste komma till
stånd från statens, kommunernas, organisationernas
och de enskildas sida.
Myndigheter och alla berörda parter
måste helt enkelt få upp ögonen för att
fritidsproblematiken blir allt besvärligare
att bemästra. Om ingenting göres
här, sprängs så småningom alla ramar
så att ingen kan utnyttja sin fritid
och sin semester på rätt sätt, helt
enkelt därför att vi hindrar varandra
från att kunna utnyttja fritiden.

Detta har remissinstanserna i hög
grad beaktat, och samtliga remissinstanser
har också funnit att det finns
behov av planering och samordning på
detta område. Det har funnits remiss -

instanser som varit tveksamma. Bland
dessa finns också en stor löntagarorganisation,
som jag ganska väl känner till.
Men dess tveksamhet har närmast varit
att tillskriva den omständigheten att
området är så stort och svåröverskådligt.
Det är sålunda närmast en fråga
om att man inte riktigt vet hur dessa
stora samhällsproblem skall kunna attackeras,
hur man skall kunna ta upp
dem till en realistisk behandling så att
man får ett bättre sakernas tillstånd.

Om jag till sist skall säga någonting
om utskottets motiveringar för ett avstyrkande
av motionen, måste jag konstatera
att dessa i betänklig grad inte
är särskilt starka. För det första sägs
att dessa frågor redan är under prövning
genom olika utredningar eller behandlas
i andra former, exempelvis inom
olika ämbetsverk och av enskilda
och offentliga organ, och just därför
skulle det inte behövas någon utredning.
Ja, men vad som saknas i dag är
just den samlade överblicken av hela
problemet. Om man har knappa utredningsresurser
— och det har man inom
samtliga ämbetsverk och inom alla berörda
myndigheter — är det i högsta
grad angeläget, att dessa knappa resurser
sammanslås, och det kan lämpligast
ske i form av en utredning. Jag
tror sålunda att det i stället skulle vara
en mycket värdefull hjälp åt de utredningar
som finns på vissa avsnitt av
fritidsområdet och även till hjälp för
ämbetsverken, om vi hade fått en utredning
som kunde varit dem behjälplig För

det andra erkänner utskottet att
möjligheterna till samordning av samhällets
resurser och insatser på detta
område bör tillvaratas. Men utskottet
har inte på något sätt angivit av vem
och i vilka former denna samordning
skall ske. Jag vet inte vilken adressat
utskottet vill vända sig till.

För det tredje säger utskottet också,
att dessa frågor är så olikartade och av
sådan beskaffenhet och räckvidd, att

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

225

en lösning av prolbemen knappast skulle
befrämjas om de hänskötes till en utredning.

Jag vill inte alls ifrågasätta utskottets
stora kompetens på detta område, men
jag tycker ändå att utskottet mot bakgrunden
av de olika fakta som redovisas
i motionen, och i betraktande av
vad som sagts från remissinstanserna,
gör sig skyldig till någon överdrift. Jag
tror inte att utskottet vid närmare
granskning har täckning för denna sin
motivering.

Utskottet säger för det fjärde, att
man avstyrker motionen av statsfinansiella
skäl. Man säger att självfallet anmäler
sig finansiella betänkligheter mot
tillsättandet av en utredning. Det argumentet
anser jag, att utskottet borde ha
besparat sig, därför att det inte kan
åberopas statsfinansiella skäl mot en
utredning av denna beskaffenhet. I så
fall skulle man av statsfinansiella skäl
avstyrka varje utredning. Jag skulle
kunna hävda precis motsatt uppfattning,
nämligen att man just genom
att sätta i gång en utredning och planera
kan undvika kostnader för framtiden
och sålunda just av statsfinansiella
framtida skäl bör verkställa en
utredning på detta område.

Herr talman! Jag känner mig inte
nedslagen för den behandling motionen
erhållit. Jag vet nämligen, att hela
detta område är ett framtidsområde,
som efter hand kommer att påkalla
statsmakternas, myndigheternas och
kommunernas allt mer ökade uppmärksamhet.
Jag vill sålunda till sist bara
understryka det positiva i vad utskottet
har sagt, nämligen att det är önskvärt
att man får möjlighet till en samordning
av alla de intressen som anmäler
sig här och att utskottet ger det
erkännandet, att motionen upptar problem
av väsentlig betydelse för den
kommande samhällsutvecklingen. Under
sådana förhållanden är jag övertygad
om att utskottet vid ett annat
tillfälle kommer att behandla motioner

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

av detta slag på ett mera positivt sätt
än vad som skett i detta fall.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det kanske är litet
malplacerat att diskutera fritidsfrågor
i en situation, då riksdagens ledamöter
längtar efter sin påskfrihet. Men samtidigt
tillhör ju riksdagsmännen de grupper
av människor, som absolut inte har
något problem med sin fritid, utan för
vilka fritiden i stället innebär en omväxling
av arbete.

Anledningen till att jag deltar i denna
debatt är, att jag fått efterträda professor
Håstad i statens fritidsnämnd,
som bl. a. har till uppgift att syssla
med en del av de frågor som herr Kellgren
motionerat om.

Den första reflexionen man gör, när
man läser början av motionen, där det
står att det torde vara realistiskt, att
inom överskådlig tid räkna med både
en förlängning av semestern till fyra
veckor och en förkortning av veckoarbetstiden
till 40 timmar, är faktiskt,
att man först ordnar längre semester
och kortare arbetstid för människorna
och motiverar detta med att arbetslivet
och standarden kräver ökad fritid för
vila och sedan upptäcker, att man måste
organisera de stackars människornas
vila. Man menar att man bör skapa
likartat beteendemönster för alla att utnyttja
vilan.

Vidare får man, när man läser sammanfattningen
i motionen, en stark
känsla av att man önskar, att staten
skall i någon mån dirigera fritiden.
Visserligen säger man att avsikten är
att inte planera för människors fritid,
utan att det är samhället som skall planeras
för den ökade fritiden. Men man
kan inte frita sig från känslan att det
blir en dirigering, såsom motionen är
upplagd.

Man har från arbetarrörelsens sida
försökt dirigera människornas nöjesliv
genom folkparksverksamheten, som nu

15 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 12

226

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

på många ställen kommit in i en besvärlig
situation och drivs med förlust.
Det farligaste man kan ge sig på, herr
Kellgren, i ett sådant här sammanhang,
är att dirigera. Vad människan i första
hand behöver är en upplysning om alla
de oändligt rika tillgångar, som detta
stora land kan bjuda i form av naturliv
i våra fjäll och skogar, vid våra sjöar
och havsstränder. Till rekreationen på
fritiden hör också våra kulturella tillgångar
i form av litteratur, musik,
konst o. s. v. Kan statsmakterna hjälpa
till att tillsammans med våra stora fria
organisationer sprida denna upplysning,
gör man människorna den största
tjänsten.

Jag skall, trots att jag här kritiserat
herr Kellgrens uppläggning i själva motionen
i alla fall uttrycka min tacksamhet
mot herr Kellgren för att han tagit
upp dessa frågor, som kammaren sällan
får debattera. Här finns onekligen ting
som är av stor betydelse för framtiden.
Den allra viktigaste insatsen som samhället
i dag kan göra på dessa områden
är att uppmuntra kommunerna att skaffa
fritidsområden till friluftsreservat,
platser som finns tillgängliga för städernas
folk att idka friluftsliv på, varav
behovet ökas med tillväxten av städernas
folkmängd. På en del områden
av speciell karaktär kan därvid naturskyddssynpunkten
tillgodoses. Det är
viktigt att detta sker snart, därför att
möjligheterna till detta krymper år efter
år.

Inom statens fritidsnämnd anser man
att det är en av våra största uppgifter
att stimulera till att det skapas sådana
områden. Denna nämnd, som sorterar
under handelsdepartementet, har till
sitt förfogande en stat på 1,4 miljoner
kronor.

Dessa 1,4 miljoner kronor användes
i huvudsak som stimulansbidrag för fritidsområden,
friluftsreservat, fritidsbyar,
badanläggningar. Svenska turistföreningens
och Skid- och friluftsfrämjandets
verksamhet, i viss män även för

anläggande av rösleder och till understöd
av fjällräddningen i Lappland och
Norrland i övrigt. De användes vidare
som stimulansbidrag till semesterhem,
scoutrörelsen, Unga örnar o. s. v.

Enligt min mening är det inte en utredning,
som främst behövs, utan ökade
möjligheter för den nämnd, som redan
finns organiserad, att verka som ett stimulansorgan.

I ett avseende har emellertid herr
Kellgren alldeles rätt, nämligen däri att
man borde undersöka, hur de stora friluftsreservaten
bäst skall ordnas. Jag
vill erinra om att på många andra håll,
bl. a. i Förenta staterna, lägger man
stor vikt vid denna sak — det har jag
haft tillfälle att i verkligheten konstatera.
Att skapa och kontrollera dessa
friluftsområden är en av de stora uppgifterna
för det amerikanska domänverket,
The Forest Service.

Om herr Kellgren hade koncentrerat
sin motion till sådana frågor och pekat
på några enskilda punkter, som skulle
bli föremål för utredning, hade motionen
säkerligen fått ett helt annat
mottagande. Nu har den betecknats såsom
ett flytande smörgåsbord mellan
Sassnitz och Trelleborg. Den skulle ha
varit värd ett bättre öde.

Häri instämde herr Braconier (h).

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Lothigius blev jag ganska förvånad
över att det i hans anförande flöt
in ett sådant argument som vad fallel
var, när han sade att man från arbetarrörelsens
sida ville försöka dirigera
användningen av fritiden och såsom
ett exempel härpå nämnde folketshusoch
folketsparksrörelsen. Minst av allt
är det därvidlag fråga om någon sorts
dirigering av fritidsverksamheten. Jag
hoppas att herr Lothigius sätter sig
bättre in i vad denna rörelse uträttat,
bland annat för att försöka föra upp
nöjeslivet på en nivå som är mer värdig

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 227

nutidens människor. De positiva insatser,
som i detta avseende gjorts, bör
man inte glömma bort. Men herr Lothigius
har kanske inte tillräckligt beaktat
den kommersialisering som skett
av nöjeslivet i övrigt och som inneburit,
att profit- och vinstintressen alltmer
gjort sig gällande inom det privata
nöjeslivet. Herr Lothigius uppskattar
måhända därför inte riktigt sådana
andra former av nöjesliv som inte
har kommersiellt syfte.

De uttalanden, som herr Lothigius
sålunda kom med, gjorde att jag nästan
var böjd för att anse, att man i statens
fritidsnämnd inte hade fått någon särskilt
god ersättare till herr Håstad.
Men sedan sade herr Lothigius en del
saker i mer positiv riktning som gör
att vi kan hysa vissa förhoppningar för
framtiden, under förutsättning att statens
fritidsnämnd verkligen tar itu med
alla de väsentliga uppgifter som åvilar
denna nämnd. I varje fall hälsar jag
med tillfredsställelse att det inom högern
har börjat insmyga sig en viss förståelse
för en samhällsverksamhet på
detta område.

Herr Lothigius talar om att statens
fritidsnämnd bör få ökade möjligheter
att fungera som stimulansorgan. Det
innebär givetvis att riksdagen måste
på ett eller annat sätt medverka till att
ge statens fritidsnämnd dessa ökade
möjligheter. Om insikten härom liksom
om fritidsfrågornas allt större betydelse
är på tillväxt även hos herr Lothigius,
så kanske herr Håstad har fått
en bättre efterträdare än jag till en
början trodde.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
förstår att det resonemang om folketshus-
och folketsparksrörelsen, som
herr Lothigius här förde, inte har varit
någonting som dikterat utskottets utlåtande
över motionen. Men frånsett detta
känner tydligen inte en ung man
som herr Lothigius till, vilken allvarlig
15* — Andra kammarens protokoll 19(>0,

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

bakgrund som denna rörelse egentligen
har. När man i arbetarrörelsens
barndom började samla in pengar för
att bygga sig ett folkets hus och skaffa
sig en tomt, en folkets park, så skedde
det inte för att man ville dirigera någonting,
utan därför att man själv dirigerades
ut från det normala samhället
och måste skaffa sig något ställe, där
man kunde mötas och tala om sina önskemål
beträffande både bättre ekonomi
och fritid. Men detta hör, som sagt, inte
ihop med den diskussion som vi fört
när vi tagit ställning till den här föreliggande
motionen.

Motionen är så full av tankar, ja,
den är överfull av tankar. Men det kan
inte hjälpas att det hela är litet oordnat
och att man har mycket svårt att få
något grepp om i vilken ände det skulle
börja utredas, hur människor skulle
kunna bättre utnyttja sin fritid.

Allting är berört i motionen; den är
som ett konversationslexikon från A
till Ö med supplement och allting. Detta
gör att ett stackars litet utskott inte kan
få så stor reda i hur utredningskravet
skulle kunna definieras. Man vill ju
alltid veta vad man tillstyrker, om man
skall tillstyrka en utredning, men det
var svårt i detta fall.

Utskottet hade den största sympati
för motionen och uttryckte den så, att
det ville ha en samordning av de strävanden
som nu finns för att göra människornas
fritid litet bättre i framtiden.
Längre kom vi emellertid inte,
och när vi sedan kunde plocka sönder
motionen i dess olika detaljer och fann,
att en redan utreds och att vi bär ett
statligt organ för en annan och så vidare,
sade vi oss nog alla, att motionären
får koncentrera sig mera. Det går
flera tåg för den som vill framställa
önskemål.

Till sist sade herr Kellgren, att det
var ett uruselt argument mot en utredning
att den kostar pengar. Det är det
bärigaste argument som finns mot att
sätta till en ny utredning, och det spcNr
12

228

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Utredning rörande vissa fritidsfrågor

lar nästan alltid stor roll när allmänna
beredningsutskottet avslår motioner.
Först när vi anser, att det blir valuta
för pengarna och att vi klart kan fixera
vad man skulle kunna få ut av utredningen,
brukar vi tillstyrka motionerna.
Vi är i högsta grad realister.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
ordförande anför bl. a. ett
argument som jag själv tog upp, nämligen
att utskottet har ansett, att motionen
spänner över ett för stort område
och är alltför vidlyftig. Det är
klart, att man kan rikta denna anmärkning
mot den, att den har tagit upp för
många problem, men man kan också
se saken på det viset som motionärerna
har gjort, nämligen att de på detta sätt
har pekat på mångfalden och storleksordningen
av utredningens uppgifter.
Jag hade närmast föreställt mig, att
motionen skulle kunna vara till vägledning
för utskottet, men det verkar som
om man hade dignat under utredningsbördan
redan på utskottsstadiet. Utskottet
har tydligen inte tillräcklig fantasi
eller ambition för att kunna bilda
sig en egen uppfattning om problematiken.

Utskottets ordförande menar så, att
just de statsfinansiella synpunkterna
är de verkligt bärande. Det är klart att
de är bärande, om man såsom ordförande
i ett utskott vill samla en negativ
majoritet. Då är detta argument
mycket välfunnet, ty det är alltid synnerligen
gångbart i alla de kretsar, som
sällan är beredda att ekonomiskt och
positivt stödja välmotiverade förslag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag förstår att det var
ett känsligt område jag berörde i mitt
exempel, men detta var inte menat som
något angrepp mot en folkrörelse; det
var bara ett konstaterande av den ut -

veckling som har skett. Trots kommunernas
stöd kan man ju många gånger
inte klara den uppgift, som man
hade tänkt sig.

Sedan är det ju litet pretentiöst att
säga som man t. ex. gör i sammanfattningen
i slutet av motionen:

»Forsknings- och utredningsarbete på
fritidsområdet måste därför ges hög
prioritet och kan i själva verket anses
bli en förstahandsuppgift för våra
forskningsråd liksom även för våra
universitet och högskolor.»

Precis som om dessa inte hade något
annat att syssla med! Nej, fritidsverksamheten
måste växa fram på olika områden
i samarbete med de fria organisationerna
och byggande på det intresse
som finns.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det citat, som herr
Lothigius gjorde ur motionen, och det
sätt, på vilket han kritiserade formuleringen,
visar enligt min uppfattning
hans bristande förståelse för problematiken
här. Rent samhällsekonomiskt
motsvarar nämligen fritidsverksamheten
i dag bortåt en femtedel av vårt folkhushålls
prestationer — det går i den
riktningen — och därför måste det betraktas
som en av förstahandsuppgifterna
att med hjälp av forskning inom
våra forskningsråd lägga ut arbetsuppgifter,
så att man kan analysera frågorna
bättre för att kunna ge verksamheten
en ekonomiskt mera tillfredsställande
inriktning. Detta är inte ett uttryck
för en uppfattning att våra universitet
och högskolor inte skulle ha
andra arbetsuppgifter — det är självklart
— bara för att de skulle få en
speciell inriktning för att börja syssla
med fritidsfrågorna.

Jag skulle önska, att ledamoten av
statens fritidsnämnd mera ingående började
studera dessa frågor. Då kanske
han också så småningom skulle komma
fram till att här finns stora och väsentliga
forskningsuppgifter.

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 229

Interpellation ang. en effektivisering av tjänstemannaförmedlingen m. m. — Inter -

pellation ang. partiell tjänstledighet för

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en ny nationalsång, och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande allmän obligatorisk
skärmbildsundersökning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Interpellation ang. en effektivisering av
tjänstemannaförmedlingen m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! Frågan om arbetsförmedlingen
för tjänstemän har under
den senaste tiden varit föremål för intensiv
diskussion. Grundläggande för
denna diskussion har varit att man allmänt
anser att tjänstemannaförmedlingen
icke har på långt när samma effektivitet
som arbetsförmedlingen i övrigt.
Många tecken tyder på att denna uppfattning
är riktig.

Detta är för tjänstemännen ägnat att
inge oro, och man förväntar sig bestämda
åtgärder för en effektivisering. TCO
har också i en skrivelse till socialministern
hävdat, att åtgärder för tjänstemannaförmedlingens
effektivisering
måste komma till stånd omedelbart utan
avvaktan på en kommande översyn av
förmedlingens metodik och organisation.

Frågan har ytterligare aktualiserats
genom pressuppgifter om att man i fråga
om det offentliga arbetsområdet tillämpar
en åldersgräns som ställer personer
över 35 år utanför möjligheten till anställning
i statlig eller kommunal tjänst.

En sådan regel synes orimlig. I ett
samhälle där den fulla sysselsättningen

folk- och småskollärare

uppsättes som mål kan det inte försvaras,
att man på detta sätt hindrar eft
rationellt utnyttjande av den tillgängliga
arbetskraften, vare sig inom den
offentliga sektorn eller inom det enskilda
näringslivet. Ej heller kan en sådan
ordning accepteras ur rent mänskliga
synpunkter.

Inte minst vid eventuella avmattningar
i sysselsättningsgraden har denna
fråga betydelse. All erfarenhet säger ju
att tjänstemännen vid arbetslöshetstendenser
visserligen kommer ut i arbetslösheten
senare än andra men att svårigheterna
sedan blir mera djupgående
för dem framför allt genom svårare återanställningsproblem.
Med kännedom om
att så är fallet vid kristillfällen är det
förklarligt, att tjänstemännen känner sig
allvarligt oroade av att t. ex. en 35-årsgräns
användes för anställning till och
med i ett läge med i övrigt god sysselsättning.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Avser herr statsrådet vidtaga åtgärder
för en mera omedelbar effektivisering
av tjänstemannaförmedlingen?

2) Finner statsrådet det vara angeläget
att vidtaga undersökningar om i
vad mån en åldersgräns av ovan angivet
slag tillämpas för anställning av tjänstemän
och om möjligheterna att åstadkomma
ett rimligare förhållande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. partiell tjänstledighet
för folk- och småskollärare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken KARLSSON (h), som anförde:

Herr talman! Enligt gällande bestäm -

230 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Interpellation ang. vissa av taxeringsmyndigheter utsända frågeformulär

melser kan lärare, för vilka Saar gäller,
samt för övningslärare medges partiell
tjänstledighet. Motsvarande möjlighet
finns för folk- och småskollärare
endast i mycket begränsad utsträckning.
Som skäl för denna åtskillnad har
åberopats att folk- och småskollärare i
princip har all sin tjänstgöring i en
klass eller flera samtidigt undervisade
klasser och att läraren därvid undervisar
klassen i samtliga läroämnen och
samtliga eller flertalet övningsämnen.
Ur pedagogiska synpunkter anses detta
system ha stor betydelse.

Även om dessa synpunkter i och för
sig kan synas riktiga talar starka skäl
för att avkortad tjänstgöring bör kunna
medges. Ganska ofta förekommer det,
att en lärare på grund av nedsatt hälsa
eller av andra skäl har svårighet att ha
hel tjänst men däremot skulle kunna
fullgöra en del av tjänsten. I dylika
fall måste läraren begära hel tjänstledighet.
Ur lärarens synpunkt liksom ur
skolans och distriktets skulle det vara
till fördel om lärare i dylika fall kunde
få tjänstgöra i den omfattning, som vederbörande
kan och som skolmyndigheten
bestämmer. Naturligtvis skall läraren
i förekommande fall med läkarintyg
styrka behovet av partiell tjänstledighet.

Många lärarinnor är gifta och har
minderåriga barn. Om dessa hade möjligheter
att under viss tid erhålla avkortad
tjänst, skulle med visshet flera av
deras kategori icke nödgas avstå helt
från arbetet i sin klass. Därmed skulle
vinnas dels att man utnyttjade deras
arbetskapacitet och dels att kontinuiteten
i samarbetet mellan klassen och
klassläraren bibehölls. Dett skulle vara
av stor betydelse särskilt med hänsyn
till den nuvarande bristen på kvalificerade
lärare.

Om och i vilken omfattning partiell
tjänstledighet skall beviljas bör avgöras
av den lokala skolmyndigheten eller
av länsskolnämnden. Dock bör som
villkor alltid uppställas att vikarie kan
anskaffas.

Åberopande det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet i likhet med
interpellanten att det ur såväl skolans
och samhällets som lärarens synpunkt
är lämpligt och värdefullt att partiell
tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
kan beviljas folk- och småskollärare i
samma utsträckning som nu kan medges
för vissa andra lärargrupper?

2) Om så är fallet är herr statsrådet
villig att vidtaga sådana ändringar i
gällande avlöningsreglemente att partiell
tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
möjliggöres?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. vissa av taxeringsmyndigheter
utsända frågeformulär

Herr HEDIN (h) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! I en interpellation vid
vårriksdagen 1958 ifrågasattes om vissa
upplysningar i ett formulär, som utskickats
från taxeringsmyndighet till skattskyldig,
var av sådan art att de kunde
inbegripas i bestämmelsen i 32 §, 2
mom. taxeringsförordningen. I sitt svar
på interpellationen uttryckte finansministern
sin förvåning över formuläret
och ställde sig avvisande till vissa detaljer
i detsamma. Han anförde bl. a.:
»Jag kan glädja interpellanten med att
jag utgår ifrån att denna debatt kommer
att föranleda, att dessa specifikt
närgångna frågor, som jag inte tycker
har någon betydelse i en dylik redovisning,
i fortsättningen skall tillhöra det
historiska.» Tyvärr har så inte blivit
fallet. En taxeringsmyndighet har nämligen
i år tillställt skattskyldig ett stencilerat
formulär av följande utseende:

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

231

Interpellation ang. svenska medborgares enrollering i främlingslegionen

»Taxeringsnämnden i ovan angivna distrikt får härmed anmana Eder att, vid vite av

......kronor, inom 6 dagar efter mottagandet av denna anmaning lämna upplysningar i

nedan angivna hänseenden................. den 26/3 1960.---taxeringsnämndens

ordförande.»

»Ifyll och återsänd bifogade blankett.»

»Beräkning av levnadskostnader under år 19......

(Ifylles så fullständigt och noggrant som möjligt)

Kronor

Bostadshyra (inkl. bränsletillägg) ............

Bränslekostnader: för egen bostad ...... då värme ej ingår i hyran, för

matlagning, tvätt o. d....... ............

Elektricitet ....... gas ....... vatten ......, telefon ...... (för bost.) ............

Reparation av bostadslägenheten ............

Möbler, husgeråd, konst och andra inköp för hemmet ............

Kost för samtliga hushållsmedlemmar (man, hustru, barn i åldern ......

år samt hembiträde) : ............

a) kontanta inköp......b) ur rörelsen...... ............

Kläder och skodon (även reparationer) :

a) kontanta inköp......b) ur rörelsen...... ............

Lön till hembiträde (......månader) ............

Tvätt, städhjälp m. m. (även tvättmedel o. d.) ............

Sjukvård, tandläkare, medicin etc. (även toalettartiklar) ............

Resor, semester, nöjen, böcker, tidningar o. d. ............

Tobak....... sprit och vin......, pilsner och läskedrycker ............

Kostnader för sommarnöje

Försäkringspremier (liv-, pensions-, brand-, olycksfall m. m.) ............

Under året betalda skatter:

preliminärskatt ......tillkommande skatt

kvarstående skatt ......

Avgår återbetalda skatter ...... ............

Barnens uppfostran (skolavgifter, läroböcker m. m.) ............

Underhåll åt andra än familjemedlemmar ............

Gåvor, bidrag till insamlingar o. d. ............

Föreningsavgifter ............

Privata kostnader för bil, motorbåt, segelbåt, cyklar, skidor, sportartiklar
m. in. ............

Räntor ......, amorteringar ...... ............

Övriga personliga levnadskostnader (för hela familjen) ............

Summa kronor

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet i överensstämmelse
med sitt ställningstagande 1958 medverka
till att taxeringsmyndighet i fortsättningen
ej kommer att anmoda skattskyldig
att ifylla formulär av det slag
som ovan redovisats?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. svenska medborgares
enrollering i främlingslegionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som anförde:
Herr talman! Den 26 februari försvann
från motorfartyget Martin Thore
i Marseille en 18-årig stewardelev Lars
Bertil Jäderberg, Söderhamn. Hans försvinnande
rapporterades omedelbart,
men trots synnerligen omfattande och
arbetskrävande efterspaningar från

232 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer

svenska generalkonsulatets sida är fallet
ännu oklart. Redan på ett begynnande
stadium antyddes att Jäderberg kunde
ha enrollerat sig i främlingslegionen.
Först den 1 april lämnades via generalkonsulatet
ett meddelande att den
unge svensken sannolikt befann sig på
ett militärsjukhus i Marseille och i legionens
tjänst. Detta meddelande hade
som grund uppgifter, som generalkonsulatet
kunnat få fram i andra och tredje
hand av människor engagerade i legionen.

När uppgiften -— ännu ej bekräftad
— erhölls om att ynglingen befann sig
i legionens tjänst, begärde fadern att få
sammanträffa med sin son eller åtminstone
få kontakt med honom per korrespondens.
Dessa vädjanden har emellertid
inte givit resultat.

Det torde icke helt kunna uteslutas att
Jäderberg frivilligt sökt sig till legionen.
Det finns dock så många märkliga
omständigheter — utförligt refererade i
pressen — att man måste ställa sig frågande
till frivilligheten i detta fall. Det
kan exempelvis nämnas att Jäderberg
väl planerat för sin framtida utbildning
i det yrke han valt. Han har också funnit
sig väl till rätta ombord på Martin
Thore. Han avvek vidare från sin båt
under omständigheter, som ännu mer
mystifierar. Sålunda lämnade han kvar
praktiskt taget alla sina ägodelar, till
och med sin enda legitimation, nämligen
sjömansboken.

Ett brev till legionen den 14 mars med
förfrågan om Jäderberg fanns i legionen
har ännu ej besvarats. Att föräldrarna,
till vilka Jäderberg stått i ett
mycket gott förhållande, känner oro inför
sin sons öde är alldeles självklart.
Det är förståeligt att de också är indignerade
över svårigheterna att få klara
besked över vad som inträffat. Jag tror
mig kunna säga att denna indignation
delas av en allmän opinion.

Det skulle därför vara av värde om
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena ville lämna kammaren

en redogörelse över hur fallet behandlats
av de svenska myndigheterna. Då
det inträffade ej kan sägas vara en enstaka
företeelse, vore det också av värde
om ett klarläggande kunde ske av
de förhållanden, som gäller vid en
svensk medborgares eventuella enrollering
i främlingslegionen.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena få ställa följande frågor: 1)

Är hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena villig att lämna
kammaren en redogörelse i fallet Jäderberg
och vilka åtgärder, som man från
svensk sida ämnar vidtaga för att få
klarhet över vad som inträffat?

2) Är hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena vidare villig att
medverka till att en upplysning kommer
till stånd om vad ett engagemang av en
svensk medborgare i främlingslegionen
innebär?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens
skolpsykologer

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr GANSMOE (h), som yttrade:

Herr talman! Det har väckt berättigad
uppmärksamhet att elever i vissa
klasser ställts inför uppgiften att taga
ställning till frågor av sådan art, att föräldrar
och målsmän frågar sig med vilken
laglig rätt sådan verksamhet bedrives
inom vårt skolväsende.

Enligt pressuppgifterna skulle denna
undersökning gå ut på att utröna elevernas
anpassning till den nuvarande
skolsituationen.

Det är dock synnerligen tveksamt om
den gjorda undersökningen i dess nuvarande
form är ägnad att stärka det goda
förhållandet mellan skola och hem, så

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 233

Interpellation ang. direktiven för skolöverstyrelsens skolpsykologer

att hemmen verkligen får förtroende för
skolans verksamhetsmetoder.

Ibland vårt folk finnes ett flertal livsåskådningar
representerade. De uppgifter
svenska folket erhållit genom pressen
i denna fråga vittnar om att man
inte på ansvarigt håll tagit hänsyn till
detta förhållande vid denna verksamhets
genomförande. Att utsätta unga
människors privatliv för en utfrågning
av så djupt ingripande art är inte ägnat
att stärka det förtroende som skolan
väntar sig av hemmen. Man frågar sig
onekligen om ett sådant tillvägagångssätt
skulle accepteras av äldre svenska
medborgare, i synnerhet om de liksom
eleverna inte förut upplysts om att besvarandet
av frågorna vore helt frivilligt.

Med stöd av dessa motiveringar anhåller
jag därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Efter vilka direktiv har de skolöverstyrelsen
underställda skolpsykologerna
att rätta sig vid upprättandet och
framställandet av frågor till skolelever?

2. År dessa direktiv så utformade att
de giver ett fullgott skydd åt individens
och familjernas integritet?

3. Om sådana direktiv icke finns eller
om de är otillfredsställande utformade
— med hänsyn till den personliga rättssäkerheten,
har herr statsrådet då för
avsikt att snarast avhjälpa sådana brister? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av väckta motioner om
viss vidgning av direktiven för författningsutredningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budget -

året 1960/61 till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut m. m.,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte en i ämnet
väckt motion, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
om pension åt vissa personer;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner om viss utredning
angående stadshypoteks- och
bostadskreditföreningarnas verksamhet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om sterilisering, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om avbrytande
av havandeskap;

andra lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om mopeder
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om renmärken,
m. m.,

nr 15, i anledning av motioner om
ändring i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.,

nr 16, i anledning av motioner om
viss översyn av byggnadslagstiftningen,
och

nr 17, i anledning av motion om ökat
skydd för delägare i bostadsrättsföreningar; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för år 1960
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödet åt lin- och
hamphanteringen under budgetåret

234 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

1960/61 jämte i ämnet väckta motioner
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 23, i anledning av väckta motioner
om samordning av olika trafikmedel i
glesbygderna, och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande de framtida
utvecklingsmöjligheterna för kommunerna
i Roslagen och Stockholms läns
skärgård.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45,
§ 55 mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen;
samt
från statsutskottet:
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1960/61;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till avlöningar
och omkostnader vid skolöverstyrelsen; nr

158, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till metallografiska
institutet m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl, Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. in.;

nr 160, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till statistiska centralbyrån, såvitt avser
avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet, omkostnader samt
särskilda undersökningar; och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till lärarhögskolan
i Malmö.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum;
från första lagutskottet:
nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; från

andra lagutskottet:
nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m.;
från tredje lagutskottet:
nr 165, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om rätt till jakt;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.; och

nr 167, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fiskevårdsområden m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt
från jordbruksutskottet:
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt angår
Runby Nedra l1 i Stockholms län och
Rya skog i Göteborgs och Bohus län.

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

235

§ 22

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 120, med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner,
m. m.,

nr 122, med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m.,

nr 123, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 kap. 16 § strafflagen''m. in.,

nr 129, angående utövandet av statens
tobaksmonopol,

nr 130, med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse,

nr 132, angående reglering av sockernäringen
i riket,

nr 136, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m., och

nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående omorganisation av riksgäldskontoret.

Denna anmälan bordlädes.

§ 24

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
126 samt de propositioner och den anmälan
från bankoutskottet, som bordlagts
vid kammarens sammanträde i
dag, må med hänsyn till infallande helg
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 25

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m.:

nr 775, av herrar Svensson i Vä och
Elmwall,

nr 776, av herr Wahrendorff m. fl.,
nr 777, av herr Stiernstedt m. fl.,
nr 778, av herr Lothigius m. fl.,
nr 779—781, av herr Staxäng m. fl.,
nr 782, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., och

nr 783, av herr Haeggblom m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.24.

In fidem

Sune K. Johansson