1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr28 (Riksdagens protokoll 1959:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr28

26—27 november

Debatter m. in.

Torsdagen den 26 november Sid.

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m................... 3

(tryckt ändringsförslag se bil. till protokollet för den 27 november)

Fredagen den 27 november

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m. (Forts.) .......... 119

Ändring i förordningen om allmän energiskatt, m. m............. 145

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. atomenergiens
utnyttjande ................................................ 148

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 27 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. förslag till förordning

om allmän varuskatt, m. m................................. 119

— nr 64, ang. ändring i vissa delar av förordningen om allmän
energiskatt, m. m. .......................................... 145

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Torsdagen den 26 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 185, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 9 oktober 1959 dagtecknad
proposition, nr 162, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om allmän varuskatt;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juli 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor;
samt

4) lag angående ändrad lydelse av 17 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar;

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats såvitt
gällde de under 1—3 upptagna författ -

ningsförslagen till bevillningsutskottet,
såvitt gällde det under 4 upptagna författningsförslaget
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

I propositionen hade riktlinjerna uppdragits
för den ekonomiska politikens
utformning mot bakgrunden av det ekonomiska
läget. Beräkningar hade framlagts
över budgetläget för innevarande
och nästkommande budgetår. I det sammanhanget
redovisades även överslagsmässiga
beräkningar rörande den statsfinansiella
utvecklingen på något längre
sikt. övervägandena i samband härmed
hade lett fram till slutsatsen, att budgeten
krävde en inkomstförstärkning av
storleksordningen 1 å 1 1/2 miljard kronor,
räknat för helt budgetår. I anledning
härav hade i propositionen framlagts
förslag om införandet av en allmän
varuskatt. Denna föreslogs bli generell
och drabba konsumtions- och kapitalvaror
lika. För att bevara progressiviteten
i kraven på medborgarna hade
föreslagits dels åtgärder för att befria
vissa grupper från varuskattens verkningar,
dels ock vissa lättnader i den
direkta beskattningen.

Den föreslagna varuskatten skulle till
sin konstruktion vara en skatt på förbrukningen
inom landet. Den skulle uttagas
i det sista led som varan passerade
på sin väg till den slutlige konsumenten.
Den föreslagna skattesatsen, 4
procent, skulle uttagas på det pris konsumenten
betalade, varvid skattens belopp
skulle inräknas i priset. Skatten
var avsedd att införas fr. o. m. den 1
januari 1960. Den skulle komma att utgå
på alla varulikvider, som erlades efter
årsskiftet, försåvitt icke leverans
skett eller skriftligt avtal om leverans
träffats före den 16 oktober 1959.

Alla varor skulle i princip bliva skattepliktiga.
Med varor förstods därvid
materiella ting av lös egendoms natur.
Skatteplikten skulle omfatta såväl egent -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

liga konsumtionsvaror som investeringsvaror,
byggnadsmaterial och liknande.
Skattens utformning såsom en detaljhandelsskatt
innebar, att skatt icke skulle
utgå i tidigare försäljnings- och distributionsled.
Industriens och hantverkets
råvaruförbrukning skulle således icke
bliva föremål för beskattning. I fråga
om investeringsvaror och byggnadsmaterial
voro däremot företagen att anse
som konsumenter.

Från den principiella skatteplikten
för varor hade av skattetekniska skäl föreslagits
vissa begränsade undantag.
Skattefrihet skulle såledec föreligga vid
försäljning av levande djur, av jord,
sand, grus och sten, av drivmedel och
andra bränslen, av större fartyg, luftfartyg
och viss krigsmateriel, av dagstidningar
samt av receptbelagda läkemedel.
Härjämte hade genom särskilt
stadgande jordbruksråvarorna undantagits
från skatteplikt.

Beskattningen skulle enligt förslaget
omfatta även vissa tjänsteprestationer,
nämligen reparations-, underhålls-, ändrings-
och rengöringsarbeten samt serverings-
och uthyrningstjänster. Förutsättning
för skatteplikt var, att tjänsteprestationen
huvudsakligen hade avseende
på skattepliktiga varor.

Med den föreslagna avgränsningen av
beskattningsområdet kommo att utanför
beskattningens ram falla bl. a. fastigheter
och arbetsprestationer å fastigheter
samt vidare transport- och hygieniska
tjänster liksom tjänster som tillhandahöllos
av läkare, advokater, resebyråer
m. fl. Vidare voro hyrorna undantagna.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning om allmän varuskatt
var i nedan angivna delar så lydande:

1 §

Till staten skall enligt bestämmelserna
i denna förordning erläggas skatt
(allmän varuskatt) för varor, som försäljas
eller på annat sätt tillhandahållas
eller tagas i anspråk inom riket, samt
för varor, som införas till riket. Allmän
varuskatt skall ock, i den omfattning
som angives i förordningen, erläggas för

m. m.

tjänsteprestationer, som tillhandahållas
inom riket.

10 § 1 mom. 7 och 2 mom.

1 mom. Från skatteplikt undantagas
följande varor.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock
periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer,
dock endast i den mån dessa publikationer
tillhandahållas utan särskild avgift.

2 mom. Kungl. Maj:t äger förordna om
ytterligare undantag från skatteplikt beträffande
särskilda varor eller varugrupper.

12 § 1 mom.

1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de
undantag som i 13 § sägs,

a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig
vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller
ombesörjer utförande av skattepliktig
tjänsteprestation,

för tillhandahållande av sådan vara
eller tjänsteprestation till förbrukare
(konsument), så ock för uttag ur rörelsen
av skattepliktig vara.

Den som fabriksmässigt tillverkar
byggnadsvaror är, i vad angår denna
tillverkning, skattskyldig, ändå att han
icke försäljer sådana varor yrkesmässigt.

46 § 1 och 2 mom.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt
förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod,
som skatten avser.

2 mom. Senast den dag preliminär
allmän varuskatt förfaller till betalning
skall densamma inbetalas till statsverket
genom insättning å särskilt postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av
olika beskattningsår, skall å varje sådan
del belöpande skatt inbetalas för sig.

Å redovisningsperiod eller å sådan
del av redovisningsperiod, som i föregående
stycke sägs, belöpande preliminär
allmän varuskatt erlägges i helt antal
kronor, därvid öretal bortfaller. Under -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

stiger skattebeloppet tio kronor, må inbetalning
underlåtas.

Ikraftträdandebestämmelserna, punkten
1

1. Förordningen äger icke tillämpning
i fråga om sådant tillhandahållande inom
riket av vara eller tjänsteprestation, som
skett före den 16 oktober 1959 eller varom
före nämnda dag slutits skriftligt
avtal däri vederlaget blivit till beloppet
fastställt.

Stadgandet i tredje stycket av anvisningarna
till 16 § skall icke gälla, i den
mån vederlaget för vara eller tjänsteprestation
före den 1 januari 1960 influtit
kontant eller eljest kommit den
skattskyldige tillgodo, eller ock skatteplikt
för varan eller tjänsteprestationen
bortfaller, på grund av bestämmelserna
i nästföregående stycke.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 518,
av herr Wirmark och fru Wallentheim,
samt II: 630, av fru Lindskog m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 519,
av herr Georg Carlsson m. fl., samt II:
631, av herrar Elmumll och Vigelsbo,

3) de likalydande motionerna 1:524,
av herr Gunnar Berg, samt II: 633, av
herrar Levin och Armeson,

4) de likalydande motionerna I: 525,
av herr Spetz, samt II: 632, av herrar
Johansson i öckerö och Nyberg,

5) de likalydande motionerna 1:528,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 639, av
herr Hjalmarson m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 540,
av herr Aastrup m. fl., och II: 651, av
herr Ohlin m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 541,
av herr Aastrup m. fl., och II: 652, av
herr Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 545,
av herr Aastrup m. fl., och II: 656, av
herr Ohlin m. fl,

9) de likalydande motionerna I: 548,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:
658, av herr Hedlund in. fl,

10) de likalydande motionerna I: 549,
av herr Ivar Johansson m. fl, och II:

661, av herr Hedlund m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 550,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:
660, av herr Hedlund m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 551,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:
659, av herr Hedlund m. fl,

13) de likalydande motionerna 1:552,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:
663, av herr Hedlund in. fl,

14) de likalydande motionerna 1:553,
av herr Ivar Johansson in. fl., och II:

662, av herr Hedlund m. fl.,

15) de likalydande motionerna 1:558,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 668, av herr Hagberg m. fl.,

16) de likalydande motionerna 1:559,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 669, av herr Hagberg m. fl.,

17) de likalydande motionerna 1:560,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 670, av herr Hagberg m. fl.,

18) de likalydande motionerna 1:561,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 671, av herr Hagberg m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 562,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 672, av herr Hagberg m. fl,

20) de likalydande motionerna 1:563,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt II: 674, av herr Hagberg m. fl.,

21) de likalydande motionerna 1:567,
av herr Per-Olof Hanson, samt II: 680,
av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Wedén, (dessa motioner skulle behandlas
av utskottet i annat sammanhang),

22) de likalydande motionerna I: 568,
av herr Per-Olof Hanson, och 11:681,
av herr Kollberg,

23) de likalydande motionerna I: 569,
av herr Per-Olof Hanson in. fl, och II:
682, av herr Kollberg m. fl,

24) de likalydande motionerna 1:570,
av herr Per-Ölof Hanson, samt 11:690,
av herrar Nordgren och Stiernstedt,

25) de likalydande motionerna I: 571,
av herrar Per-Olof Hanson och Gustaf
Henry Hansson, samt II: 695, av herr
Bengtsson i Göteborg m. fl,

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

26) de likalydande motionerna 1:573,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 694,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

27) de likalydande motionerna 1:574,
av herr Sveningsson, och II: 689, av
herr Setterberg i Vilske-Kleva m. fl.,

28) de likalydande motionerna 1:575,
av herrar Sveningsson och Yngve Nilsson,
samt II: 697, av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.,

29) de likalydande motionerna 1:576,
av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson,
samt II: 691, av herr Källenius
m. fl.,

30) de likalydande motionerna 1:577,
av herrar Ebbe Ohlsson och Sveningsson,
samt II: 687, av herr Hansson i
Skegrie m. fl.,

31) de likalydande motionerna 1:578,
av herr Alexanderson, samt II: 700, av
herrar Cassel och Björkman,

32) de likalydande motionerna I: 580,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 693, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

33) de likalydande motionerna I: 581,
av herr Eric Carlsson, samt II: 699, av
herrar Antonsson och Grebäck,

34) de likalydande motionerna 1:582,
av herr Hagberg in. fl., samt II: 696, av
herrar Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås,

35) de likalydande motionerna 1:583,
av herr Hagberg m. fl., och II: 684, av
herr Kollberg m. fl.,

36) de likalydande motionerna 1:584,
av fru Hamrin-Thorell, och 11:678, av
fröken Elmén,

37) de likalydande motionerna 1:585,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 686,
av herr Kollberg m. fl.,

38) de likalydande motionerna I: 586,
av herrar Hermansson och Ferdinand
Nilsson, samt II: 679, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.,

39) de likalydande motionerna 1:587,
av herrar Jonasson och Sundin, samt II:
692, av herr Elmwall m. fl.,

40) de likalydande motionerna I: 588,
av herr Sigfrid Larsson m. fl., och II:
688, av herr Antonsson m. fl.,

m. m.

41) de likalydande motionerna I: 589,
av herr Ringaby m. fl., och II: 683, av
herr Kollberg m. fl.,

42) de likalydande motionerna I: 590,
av herr Spetz m. fl., och II: 685, av herr
Kollberg m. fl.,

43) motionen 1:517, av herr Ferdinand
Nilsson,

44) motionen 1: 523, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.,

45) motionen 1:579, av herrar Birger
Andersson och Möller,

46) motionen II: 629, av herrar Regnéll
och Löfgren,

47) motionen II: 635, av herr Neländer
m. fl.,

48) motionen II: 636, av herrar Hamrin
och Nelander,

49) motionen II: 698, av herr Darlin
m. fl., och

50) motionen II: 701, av herr Larsson

1 Stockholm.

I de likalydande motionerna 1:528
och II: 639 hade hemställts, att riksdagen
— med uttalande av att en fast och
kraftfull besparingspolitik måste föras
— måtte

A. avslå förslaget till allmän omsättningsskatt
och alltså avvisa Kungl.
Maj:ts förslag i proposition nr 162 angående 1)

förordning om allmän varuskatt;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november

1956 (nr 623); och

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; B.

antaga i motionerna införda förslag
till

1) förordning om ändrad lydelse av

2 § 1 mom. förordningen den 24 maj

1957 (nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin; samt

2) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror.

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

I de likalydande motionerna I: 540
och 11:651 hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) avslå de i Kungl. Maj:ts proposition
nr 162 med förslag till förordning
om allmän varuskatt, in. m. under 1—3
upptagna förordningsförslagen,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om uppläggning av budgetpolitiken
enligt i motionerna angivna riktlinjer
i syfte att nå balans i budgeten
1960/61 och därefter möjliggöra lättnader
i inkomstbeskattningen.

De likalydande motionerna I: 541 och
11:652 utmynnade i en hemställan att
riksdagen — med avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 162 om införande
av allmän varuskatt, m. m. — måtte besluta
höjning av beskattningen på sprit,
vin och cigarretter med i motionerna I:
540 och 11:651 angiven omfattning att
träda i kraft vid den tidpunkt riksdagen
bestämde.

I de likalydande motionerna I: 545
och II: 656 hade yrkats, att riksdagen i
samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 162 — på vilken
motionärerna i särskild motion yrkat
avslag — skulle

A. besluta sådana ändringar i vederbörande
skatteförfattningar, att det s. k.
omkostnadsavdraget skulle uppföras
med i deklarationen redovisat belopp,
dock lägst 100 kronor, att med bibehållande
av nuvarande maximisummor försäkringsavdraget
endast finge utnyttjas
till det belopp som motsvarades av erlagda
premier, samt att avrundning av
den beskattningsbara inkomsten skulle
ske nedåt till jämna tiotal kronor, samt

B. bemyndiga Kungl. Maj:t att på administrativ
väg förordna om det erforderliga
utbytet av källskattetabellerna
för år 1960."

I de likalydande motionerna 1:548
och 11:058 hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr
102 måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till

1) förordning om allmän varuskatt,

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623) samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor.

I de likalydande motionerna 1:549
och 11:661 hade yrkats, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 162
skulle besluta, att tillfällig budgetsaneringsavgift
i enlighet med vad som anförts
i motiveringen i motionerna I: 548
och 11:658 skulle utgå med 1 procent
av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten för fysiska personer
och med 2 procent av den beskattningsbara
inkomsten för juridiska personer
under beskattningsåren 1960 och
1961.

I de likalydande motionerna 1:550
och 11:660 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i
vederbörliga skatteförfattningar, att det
s. k. omkostnadsavdraget skulle uppföras
med i deklarationen redovisat belopp,
och att avrundning av den beskattningsbara
inkomsten skulle ske nedåt
till jämna tiotal kronor.

I de likalydande motionerna 1:551
och 11:659 hade föreslagits att riksdagen
vid behandling av propositionen nr
162 skulle besluta med verkan från den
1 januari 1960 om tillfällig höjning av

1) omsättningsskatten å spritdrycker
och viner,

2) skatten å tobaksvaror,

3) nu gällande varuskatt, med undantag
för socker, sirap och glass, samt

4) nu gällande försäljningsskatt
enligt de skattesatser, som förordats i
motionerna I: 548 och II: 658.

I de likalydande motionerna 1:558
och 11:668 hade hemställts, att riksdagen
med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 162 måtte besluta, att 11 § 1
mom. förordningen den 20 juli 1947 om
statlig förmögenhetsskatt skulle erhålla
ändrad lydelse på sätt i motionerna angivits.

De likalydande motionerna 1:559
ocli 11:669 utmynnade i en hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

Maj:t anhålla om förslag till nästa års
riksdag om att en engångsskatt uppgående
till en halv miljard kronor å kursstegringsvinsterna
under 1958/59 skulle
uttagas samt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag syftande till en permanent beskattning
av kursstegringsvinster.

I de likalydande motionerna 1:560
och II: 670 hade hemställts, att riksdagen
med ändring av beslutet i maj rörande
skattesatsen för aktiebolagen måtte
besluta, att aktiebolagsskatten skulle utgå
med 50 procent.

I de likalydande motionerna I: 561
och II: 671 hade föreslagits, att riksdagen
skulle för sin del besluta, att det
fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler
för aktiebolag skulle
ske vid 1960 års taxering samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till effektiv
bolagsbeskattning, speciellt syftande
till redovisning och beskattning
av aktiebolagens förmögenheter.

I de likalydande motionerna I: 562
och 11:672 hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till nästa års riksdag
om indragning till det allmänna av s. k.
oförtjänt markvärdestegring.

m. m.

1) att byggnadsvaror samt investeringar
i hantverk industri, jordbruk, skogsbruk,
handel, fiske, trädgårdsodling etc.
skulle undantagas från skatteplikt, samt

^ 2) att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t om utfärdande av härför
erforderliga tillämpningsföreskrifter,
exempelvis genom riksskattenämnden.

I de likalydande motionerna I: 588
och 11:688 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte förordna om undantag från skatteplikt
till allmän varubeskattning för de
tekniska och kulturella hjälpmedel, som
av handikappade och lytesskadade användas
i rehabiliterings- eller terapeutiskt
syfte, såsom olika slag av invalidfordon
och invalidvagnar, rullstolar, proteser,
hörapparater, talböcker etc.

Motionen I: 517 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte dels med
verkan från 1 januari 1960 fastställa inkomstskatten
för aktiebolag till oförändrat
50 procent samt dels även i övrigt
söka andra utvägar att undgå en allmän
omsättningsskatt i enlighet med vad i
motionen anförts.

I motionen 1:523 hade hemställts,

1) att omsättningsskatten icke borde

I de likalydande motionerna 1:563
och 11:674 hade yrkats, att riksdagen,
därest regeringens förslag till allmän varuskatt
i princip skulle bifallas, måtte
fastställa förordningens giltighetstid till
ett år och besluta att bestämmelsen om
förordningens ikraftträdande skulle erhålla
följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1960 och gäller ett år . . .».

omfatta genom avtal prisreglerade livsmedel,

2) att företagares uttag för den egna
familjens behov av livsmedel ur företaget
måtte befrias från omsättningsskatt i
den mån så icke enligt ovan bleve fallet,
samt

3) att företagare som tvångsvis ålades
att biträda med uppbörd av omsättningsskattemedel
måtte för kostnader och besvär
härmed beredas skälig ersättning.

I de likalydande motionerna 1:581
och II: 699 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att böcker skulle undantagas
från en allmän varuskatt.

I de likalydande motionerna I: 587
och II: 692 hade föreslagits, att riksdagen,
därest propositionen nr 162 icke
skulle avslås, måtte besluta,

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med bifall till motionerna
1:528 och 11:639, 1:540 och II:
651, 1:548 och 11:658 samt 1:558 och
II: 668, i vad motionerna innefattade yrkande
om avslag å Kungl. Maj:ts propo -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

sition nr 162, måtte avslå de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om allmän varuskatt;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; B)

att riksdagen måtte

1) i anledning av motionerna 1:528
och 11:639, 1:541 och 11:652 samt I:
551 och II: 659 antaga under punkten
infört förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) angående skatt
å spritdrycker och vin;

2) i anledning av sistnämnda motioner
antaga under punkten infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror;

3) i anledning av motionerna 1:545
och II: 656 samt I: 550 och II: 600

a) antaga under denna punkt infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

b) antaga under förevarande punkt infört
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

c) antaga under punkten infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; d)

antaga under denna punkt infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att på administrativ
väg förordna om erforderligt
utbyte av källskattetabellerna för år
1960;

C) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:540 och 11:651 i skrivel -

se till Kungl. Maj:t hemställa om uppläggning
av budgetpolitiken i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer i
syfte att nå balans i budgeten 1960/61
och därefter möjliggöra lättnader i inkomstbeskattningen; D)

att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:518 och 11: 630,

2) motionerna I: 519 och II: 631,

3) motionerna I: 524 och II: 633,

4) motionerna I: 525 och II: 632,

5) motionerna I: 528 och II: 639,

6) motionerna 1:540 och 11:651,

7) motionerna I: 541 och II: 652,

8) motionerna 1:545 och 11:656,

9) motionerna 1:548 och 11:658,

10) motionerna I: 549 och II: 661,

11) motionerna 1:550 och 11:660,

12) motionerna 1:551 och 11:659,

13) motionerna 1:552 och 11:663,

14) motionerna I: 553 och II: 662,

15) motionerna 1:558 och 11:668,

16) motionerna 1:559 och 11:669,

17) motionerna 1:560 och 11:670,

18) motionerna I: 561 och II: 671,

19) motionerna 1:562 och 11:672,

20) motionerna 1:563 och 11:674,

21) motionerna 1:568 och 11:681,

22) motionerna I: 569 och II: 682,

23) motionerna I: 570 och II: 690,

24) motionerna I: 571 och II: 695,

25) motionerna 1:573 och 11:694,

26) motionerna I: 574 och II: 689,

27) motionerna I: 575 och II: 697,

28) motionerna I: 576 och II: 691,

29) motionerna 1:577 och 11:687,

30) motionerna I: 578 och II: 700,

31) motionerna 1:580 och 11:693,

32) motionerna 1:581 och 11:699,

33) motionerna I: 582 och II: 696,

34) motionerna I: 583 och II: 684,

35) motionerna 1:584 och 11:678,

36) motionerna 1:585 och 11:686,

37) motionerna 1:586 och 11:679,

38) motionerna I: 587 och II: 692,

39) motionerna 1:588 och 11:688,

40) motionerna 1:589 och 11:683,

41) motionerna 1:590 och 11:685,

42) motionen 1:517,

43) motionen I: 523,

44) motionen 1:579,

45) motionen II: 629,

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

46) motionen II: 635,

47) motionen II: 636,

48) motionen II: 698 samt

49) motionen II: 701

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Ericsson i Kinna, Eriksson
i Uppsala, Snygg och Jansson, fröken
Ranmark samt herrar Möller, Sundström,
Brandt i Aspabruk, Allard och
Kärrlander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 162, såvitt anginge nedan
under 1) angivna författningsförslag,
icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om allmän
varuskatt med de ändringar av 10 §, 12 §,
18 §, 68 §, anvisningarna till 10 § och
ikraftträdandebestämmelserna, som under
punkten angivits;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor; samt

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande de skattetekniska
förutsättningarna för att från allmän
varuskatt undantaga periodiska
publikationer med ideellt syfte; samt

B) att följande motioner ----( =

utskottet under punkten D) — — —
utan åtgärd;

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett,

m. m.

att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
och C hemställa,

B) att riksdagen måtte

1) i anledning av motionerna I: 528
och II: 639, I: 541 och II: 652, I: 551 och
II: 659 antaga i reservationen infört
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) angående skatt å
spritdrycker och vin;

2) i anledning av nyssnämnda motioner
antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror;

C) att riksdagen måtte uttala,

1) att en fast och kraftfull besparingspolitik
i enlighet med de i motionerna
I: 528, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 639,
av herr Hjalmarson m. fl., angivna riktlinjerna
borde föras redan under innevarande
budgetår i syfte att — utan omsättningsskatt
— väsentligt nedbringa
underskottet i den löpande budgeten och
begränsa den statliga upplåningen;

2) att för budgetåret 1960/61 en fast
och kraftfull besparingspolitik i enlighet
med de i motionerna I: 528 och II:
639 angivna riktlinjerna borde föras i
syfte att —- utan omsättningsskatt — skapa
balans i driftbudgeten och begränsa
den statliga upplåningen;

III) av herrar Gustaf Elofsson, Mattsson
och Vigelsbo, vilka ansett dels att
utskottets yttrande bort i vissa delar hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, dels att utskottet bort
under B 2 och B 3 hemställa, att riksdagen
måtte

B 2) i anledning av sistnämnda motioner
antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 §
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsinonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

B 3) i anledning av motionerna I: 550
och II: 660 samt I: 545 och II: 656

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

a) antaga i denna reservation infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

b) antaga i förevarande reservation
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

c) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; d)

antaga i denna reservation infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 1 mom .uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

dels att utskottet bort under B 4—B 7
hemställa, att riksdagen måtte

B 4) i anledning av motionerna It 551
och II: 659

a) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt;

b) antaga i denna reservation infört
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt;

B 5) i anledning av motionerna I: 549
och II: 661 antaga i förevarande reservation
infört förslag till förordning om
tillfällig budgetsaneringsavgift;

B 6) i anledning av motionerna I: 553
och 11:662 bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga åtgärder för ökning av statens
andel av tips- och lotterimedlen med
verkan från den 1 januari 1960 på nedan
angivna sätt, nämligen

a) genom höjning av priset för deltagande
i av Aktiebolaget Tipstjänst anordnade
tippningstävlingar med fem öre
för varje rad, samt

b) genom höjning av priset för lottsedel
i Svenska penninglotteriet aktiebolag
med två kronor för varje lottsedel;

B 7) i anledning av motionerna I: 552
och IT: 663 besluta, att befordringsavgift

för inrikes brev och brevkort från och
med den 1 januari 1960 skulle utgå med
ett med fem öre förhöjt belopp;

dels ock att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 540 och 11:651 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
uppläggning av budgetpolitiken i syfte
att nå balans i budgeten 1960/61 och
därefter möjliggöra lättnader i beskattningen
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

IV) av herr Gustaf Elofsson, som dock
ej antytt sin mening.

Enligt den av herr Ericsson i Kinna
in. fl. avgivna reservationen skulle till
12 § i förslaget till förordning om allmän
varuskatt tilläggas ett nytt moment
av följande lydelse:

3 mom. Skattskyldigheten inträder,
när vederlag för skattepliktig vara inflyter
kontant eller eljest kommer den
skattskyldige till godo eller när skattepliktig
vara uttages ur rörelsen. Har enligt
16 § medgivande lämnats att inräkna
uppkomna fordringar i omsättningen
enligt bokföringsmässiga grunder, skall
dock skattskyldigheten, i vad avser
fordran uppkommen under tiden för
medgivandets tillämpning, inträda då
fordringen uppkommer.

Ikraftträdandebestämmelserna, punkten
1, hade i samma reservation avfattats
sålunda:

1. Förordningen äger icke tillämpning
i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller tjänsteprestation,
som skett före den 1 december
1959 eller varom före den 16 oktober
1959 slutits skriftligt avtal däri vederlaget
blivit till beloppet fastställt. Vad nu
sagts om verkan av skriftligt avtal skall
ock gälla i fråga om införsel till riket,
därest den, för vars räkning införseln
sker, före den 1 januari 1960 till generaltullstyrelsen
skriftligen anmält sin avsikt
att vid införseln åberopa avtalet.
Icke heller skall förordningen äga tilllämpning
i fråga om sådant tillhandahållande
genom postverkets försorg av
periodiska publikationer, för vilket ve -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

derlag influtit till postverket före utgången
av år 1959, ändå att vederlaget först
därefter kommer mottagaren till godo.

Stadgandet i---nästföregående

stycke.

I ett särskilt tryckt ändringsförslag,
vilket omedelbart före sammanträdet utdelats
till kammarens ledamöter, hade
framlagts vissa yrkanden om ändringar
i förslaget till förordning om allmän
varuskatt, vilka yrkanden voro avsedda
att framställas under förutsättning att
kammaren beslutade införa varuskatten i
huvudsaklig överensstämmelse med den
av herr Ericsson i Kinna m. fl. avgivna
reservationen.

Ifrågavarande ändringsyrkanden gällde
10 § 1 mom. 7, 10 § 2 inom., 12 §,
13 §, 46 § och 49 § samt ikraftträdandebestämmelserna.
Därjämte hade yrkanden
framlagts om skrivelser till Kungl.
Maj:t ang. restitution av allmän varuskatt
för investeringsvaror, ang. undantag
för vissa fartyg, ang. tekniska och
kulturella hjälpmedel för handikappade
och lytesskadade, ang. ersättning till näringsidkare
för bestyret med uppbörd
och redovisning av skatten ävensom ang.
utredning om erforderliga jämkningar i
nuvarande punktskattesystem. Ändringsförslaget
skulle såsom bilaga fogas vid
protokollet för den 27 november.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till det nu föredragna betänkandet,
vilket avser frågan om införande av en
allmän varuskatt, m. in., ansluter sig
ytterligare dels bevillningsutskottets betänkande
nr 64, vilket jämväl är upptaget
på dagens föredragningslista, och
dels ytterligare ännu ej bordlagda utskottsutlåtanden.
Enligt min mening bör
den överläggning som nu kommer att
följa få omfatta även frågor, som icke
direkt beröres i det föredragna betänkandet
men som har ett naturligt samband
med däri behandlade spörsmål.
Det är min förhoppning att med en sådan
utvidgad överläggning det skall bli
möjligt för ledamöterna att begränsa de
anföranden, som vid ett senare plenum
kan komma att hållas i anledning av

m. m.

andra utlåtanden än det nu förevarande,
vilka sakligt hänger samman med detta.

Yrkanden i anledning av det föredragna
betänkandet bör ställas i samband
med anförandena. Beträffande ordningen
för voteringen återkommer jag efter
överläggningens slut.

Det är min avsikt att under dagens
lopp till ledamöterna utdela en stencil,
upptagande de yrkanden, som enligt vad
som anmälts till mig eller enligt vad eljest
kan bedömas kommer att ställas i
anledning av betänkandet.

Vidare vill jag meddela att det är min
avsikt att inte låta voteringen äga rum
i dag utan först under plenum i morgon.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Regeringens förslag om
en allmän omsättningsskatt, redovisat i
propositionen nr 162, har nu återkommit
till kamrarna efter den sedvanliga
remissen till bevillningsutskottet. De cirka
50 motioner, som har väckts i anledning
av föreliggande författningsförslag,
och de skrivelser, som inlämnats till utskottet,
återlämnas till kamrarna utan
sakbehandling. Denna beklämmande omständighet
är förorsakad av en synnerligen
extremt tillämpad formell praxis,
vars ansvar helt vilar på utskottets borgerliga
ledamöter.

Som det nu ligger till, blir det egentligen
en fortsättning, i vissa stycken
kanske också en upprepning, av remissdebatten.
Det kan emellertid vara en
viss fördel med vad som skett. Det blir
därmed ett större utrymme för en debatt
kring kärnpunkterna i frågeställningen,
nämligen de politiska och principiella
motiveringarna för och emot
frågan om ökade inkomster för staten.

I en situation, där ett regeringsförslag,
därest det skulle avvisas av riksdagen,
leder till en regeringskris, är det säkerligen
också mera betydelsefullt att få
en presentation av skiljaktigheterna i de
olika politiska systemen än bara en diskussion
om det skall vara skatt på grammofonskivor
och seriemagasin eller inte.

I partimotionerna inleds också avslagsyrkandena
med principiella och i

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

vissa stycken ideologiska motiv. Bortsett
från vissa nyanser i ordval och uttryckssätt
kan man väl säga, att de borgerliga
partierna anser det vara högst
betänkligt att öka statens makt genom
att ta i anspråk en större del av medborgarnas
inkomster. Detta skulle enligt
borgerligt tänkesätt leda till begränsningar
i medborgarnas frihet att
själva disponera sina inkomster och
dessutom innebära allvarliga inskränkningar
i näringslivets produktiva utrymme.
Högerledaren har skärpt och förenklat
uttrycksmedlen genom att deklarera
att vårt land är i färd med att löpa
in i »ett halvkommunistiskt samhälle».
Det är ett ganska odefinierbart uttryck
och begrepp, men man behöver inte la
miste på vare sig avsikt eller innebörd.

Med hänsyn till de principiella motiveringarna
står det alltså numera klart,
att den strid som i dag utkämpas för eller
emot omsättningsskatten egentligen
är en avgörande strid mellan två politiska
system, en strid mellan å ena sidan
socialdemokratien, som håller på att
stat och samhälle är en gemensam intresseorganisation
för medborgarna, och
å andra sidan de borgerliga partierna,
som sätter hela sin lit och tro till de
ekonomiska krafternas fria spel. Båda
dessa samhällstyper är ju inga teoretiska
konstruktioner. Alla har vi praktiska erfarenheter
av båda systemen. Det s. k.
borgerliga samhället, där den enskilda
människan är utlämnad på nåd och onåd
till den s. k. fria ekonomien, har de
flesta av oss själva upplevt, var och en
från egna utsiktspunkter.

De generationer, som i sin ungdom
fick pröva ett borgerligt samhälle, fritt
från varje ansvar för sina medborgare,
längtar sannerligen inte tillbaka. De
grupper däremot, som under samhällsomdaningen
förlorat det mesta av sina
forna ekonomiska och andra privilegier,
lyssnar säkert med välbehag på
varningarna för statens ökade makt och
klyschan om ett halvkommunistiskt
samhälle.

Vi som betraktar samhället såsom en
medborgarnas gemensamma intresseorganisation,
vi kan aldrig övertygas om

att det ens skulle bli fråga om en statens
makt därför att samhället ökar sina
resurser att tillgodose medborgarnas
gemensamma ändamål. Alla tycks vi
oavsett politisk hemvist ändå anse, att
vad medborgarna får avstå av sina inkomster
och satsa på ett militärt försvar,
det innebär ingalunda en statens makt
över medborgarna. Vi är överens om
att det i stället innebär ett medborgarnas
gemensamma frihetsskydd.

På samma sätt betraktar jag samhällets
övriga utgifter. Vi kan omöjligen
övertygas om, hur ofta det än upprepas,
att staten utövar sin makt genom att
samhället påtar sig kostnaderna för bättre
och flera vägar, ökar utbildningsmöjligheterna
för ungdomen, skaffar människorna
bättre bostäder, förbättrar och
bygger ut sjukvården eller med barnbidrag
ökar hushållskassan åt barnfamiljerna
och gör det ekonomiskt mera drägligt
för landets åldringar. Det är ju ändå
till dessa ändamål som statens utgifter
går, och om detta, ärade kammarledamöter,
skulle leda till vad man
kallar ett »halvkommunistiskt samhälle»,
då tror jag att de flesta människorna föredrar
detta, trots den nedvärderande
klangen, framför varje annat tänkt politiskt
system, där människorna blir helt
utlämnade åt obetvingliga ekonomiska
makter och ohämmad klassegoism.

De senaste årtiondenas samhällsutveckling,
som i sin allmänpolitiska målsättning
betraktat samhället såsom ett
instrument i medborgarnas tjänst, har
av naturliga skäl inte kunnat undgå att
ta det allmännas resurser i anspråk i
betydande grad. Vi befinner oss nu i
ett läge, där statens utgifter för beslutade
engagemang stigit i snabbare takt
än statens inkomster. Ansvaret för denna
utgiftspolitik vilar självfallet på regeringen
och det parti, som politiskt
och solidariskt står bakom regeringen.

Men -—- och detta är ett viktigt men
— det har varit betydande majoriteter
som ändå velat sluta upp bakom utgiftsbesluten.
Nu finns det tydligen — eller
har i varje fall funnits — folk som tror
att samhällets medlemmar både kan njuta
de förmåner samhället bjuder och

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
samtidigt slippa ifrån obehaget att betala
räkningen. Dess bättre förefaller det
emellertid som om antalet sådana människor
bär sjunkit, åtminstone här i
riksdagen, enär de nu föreliggande partimotionerna
ändå i allt väsentligt erkänner
budgetbristens storlek. Då skulle
det således återstå att välja mellan anvisade
vägar för budgetbristens täckning.

I partimotionerna och framför allt i
den offentliga debatten användes mycket
starka ord vid bedömningen av budgetbristens
storlek. Ord som »statsfinansiell
kris» och »utgiftspolitikens skeppsbrott»
är inte alldeles ovanliga när budgetbristen
presenteras. Människor som
är oinitierade i statsfinansiella ting bibringas
säkerligen uppfattningen, att
den nuvarande politiken har lett landet
fram till en ekonomisk katastrof; och
jag förstår att detta är det propagandistiska
syftet.

Men sakligt sett — varför denna onödiga
dramatisering? Visserligen kan budgetbristens
storlek inge en del betänkligheter,
men statens finanser är ju synnerligen
sunda. Bristens storlek är dock
inte större än vad som motsvarar ett och
ett halvt, på sin höjd två års inkomstökning
för staten. Eller för att ta ett
ännu enklare exempel: budgetbristen är
inte större än en tredjedel av våra årliga
försvarskostnader. Kan vi politiker
bara avhålla oss från att belasta staten
med nya stora utgifter, som också leder
till automatiska utgiftsstegringar i framtiden,
så bör den nuvarande situationen
kunna klaras på mycket kort tid utan
alltför stora uppoffringar av medborgarna,
därest bördorna får delas på alla.

Men, herr talman, jag medger att det
kan vara svårt att hålla nerverna i styr.
Frestelserna kan måhända bli övermäktiga,
allra helst när det börjar lacka
mot val. Frestelsen har redan visat sig
vara för stark för ett parti; jag överlåter
till kammaren att gissa vilket. Och vilket
parti som kommer härnäst med ett
överbud vet man inte. Jag hoppas för
min egen del att det inte skall bli det
nuvarande regeringspartiet. Kan man
möjligen gissa på folkpartiet, som ju ti -

m. m.

digare har varit ute och med sin generositet
velat ge folkpensionärerna en
femlilapp då och en hundralapp då? Att
givmildheten från det partiet alltid
har blommat ut strax före ett val är väl,
såvitt jag förstår, bara en ren tillfällighet.

Finansministern har nu i sin proposition
framhållit, att konjunkturuppgången
såväl inom som utomlands är mycket
stark och till synes stabil. I det läget
finns det stora risker för expansionistiska
överslag, som kan få ödesdigra följder
på den rådande prisstabiliteten. Budgetunderskottet
måste därför anses vara
för stort för att vara förenligt med samhällsekonomisk
balans. Det torde vara
uteslutet att täcka underskottet med enbart
statlig upplåning med hänsyn till
de återverkningar detta kan ha för samhällets
och de enskildas ekonomi.

I anledning härav föreslår finansministern
att en täckning av budgetunderskottet
skall ske via en allmän varuskatt,
som drabbar såväl investeringsvaror
som konsumtionsvaror. Den utvägen
avvisas av oppositionen, inte bara
av principiella skäl, utan även av allmänekonomiska
bedömanden. Huvudskälet
i det senare fallet synes vara,
att en omsättningsskatt enligt dess mening
skulle verka alltför kraftigt fördyrande
på prisnivån. Skatten skulle dessutom
innehålla ett element av dubbelbeskattning
på grund av att skatten
träffar såväl investeringsvaror som konsumtionsvaror
samt att en omsättningsskatt
skulle uppkalla långtgående, inte
mätbara kompensationskrav.

Det ligger väl ändå i sakens natur
att en omsättningsskatt måste leda till
prishöjningar. Det är ju också vad som
är meningen. Omsättningsskatten är inte
bara ett försök av finansministern att
skaffa staten inkomster, utan det är i
främsta rummet ett medel till att dämpa
en befarad överhettning i ekonomien —
tendenser och verkningar, som är alltför
kända i efterkrigsårens våldsamma
spänningar för att närmare behöva preciseras.

I propositionen anges att vi har att
räkna med ett efterfrågeöverskott i stor -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

leksordningen 1,5 miljard. Skulle detta
efterfrågeöverskott få tillåtas att fritt
blomma ut utan några restriktiva åtgärder
torde var och en, utan att därför
behöva vara ekonom av facket, kunna
räkna ut vad detta skulle leda till i
samhällsekonomien.

Att oppositionens egna förslag till budgettäckning
skulle kunna lösa svårigheterna
utan att detta skulle få menliga
följder på prisnivån tillhör väl mera ett
önsketänkande än resultatet av ett realistiskt
bedömande. Skillnaden i regeringens
förslag och oppositionens förslag
ligger endast däri, att med regeringens
förslag får man vetskap om och
kontroll över prisutvecklingen. Oppositionens
förslag däremot leder ut i fullkomlig
ovisshet om dessa ting.

Låt mig, herr talman, få ställa några
frågor i detta sammanhang. För det
första: Tror utskottet och oppositionens
talesmän, att landets näringsliv
skulle vara särskilt betjänt av att tvingas
räkna med den rena ovissheten i fråga
om den inhemska prisutvecklingen i sina
anpassningssträvanden till ett internationellt
ekonomiskt samarbete? För det
andra: Tror utskottets och oppositionens
talesmän att landets inkomsttagare
skulle komma billigare undan, därest
riksdagen anslöt sig till oppositionens,
visserligen mycket splittrade, men ändock
framlagda förslag? För det tredje:
Tror utskottets och oppositionens talesmän
att kraven på kompensation skulle
utebli om staten höjer priserna på
sprit, vin och tobak, höjer postporton
och pensionsavgifter, fördyrar hyrorna,
höjer inkomstskatten med en s. k. budgetsaneringsavgift
och andra av oppositionen
rekommenderade förslag?

De här frågorna är inte alls oviktiga
och kräver sitt muntliga svar, därför
att svar inte står att få vare sig i partimotionerna
eller i utskottsbetänkandet.

Vad beträffar oppositionens olika förslag
till besparingar kommer ju dessa
frågor upp i annan ordning och skall
väl därför inte behandlas i detta sammanhang.
Man har emellertid i principdebatten
och även i utskottsbetänkandet

antytt, att regeringen och den socialdemokratiska
riksdagshälften ställer sig
helt kallsinnig till varje krav på sparsamhet
i den statliga verksamheten. Dessa
påståenden är i grunden felaktiga. Finansministern
har i propositionen redovisat
de beskärningar som han tvingas
att göra i de anslagskrävande myndigheternas
och fackdepartementens äskanden
— beskärningar, som går ut över mycket
angelägna ändamål och som ofta
uppkallar riksdagsledamöter av alla kulörer
till mer eller mindre argsinta protester.
Finansministern meddelar vidare
att han allvarligt kommer att pröva alla
seriösa besparingsförslag, som har någon
utsikt att vinna riksdagsmajoritet.
Finansministern säger sig också komma
att allvarligt överväga de förslag till
besparingar, som aktualiserats av besparingsutredningen.

I bostadspolitiken har vi ju ett exempel
på vidtagna besparingar. De generella
kapitalsubventionerna har helt slopats
av innevarande års riksdag. Dessa
besparingsåtgärder har inneburit en
kraftig höjning av hyresnivån, så kraftig
att den skapar utomordenliga svårigheter
att fullfölja den framtida bostadspolitiken.
Att på bostadspolitikens
område därutöver gå så långt i fråga
om nedskärningar, som nu föreslås av
oppositionen, skulle därför komma att
helt lamslå bostadsbyggandet och dessutom
driva upp hyrorna för de boende
till långt över de enskildas ekonomiska
möjligheter.

Med vad jag nu sagt bär jag velat belysa
oriktigheten i påståendena om att
socialdemokraterna skulle vara ovilliga
till begränsningar och besparingar i
statsverksamheten, men när de borgerliga
kräver att vi skall engagera oss i
attacker mot de fundamentala delarna i
konstruktionen av vår socialpolitik, då
säger vi ett bestämt nej. Skall socialpolitiken
skrotas ned, får det arbetet
utföras av de borgerliga partierna ensamma.
Vi kommer inte ens att medverka
som hantlangare i det jobbet.

1 folkpartipressen och även i utskottets
principdebatt har socialdemokraterna
avhånats för att springa ifrån sitt

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
gamla traditionella motstånd mot indirekt
beskattning. Jag bär hört och sett
ordvändningar som att socialdemokraterna
är beredda att överge sina vänsterpolitiska
traditioner bara på order
av en finansminister i penninganöd.

Alldeles bortsett från att anklagelserna
kommer från ett parti, som självt
förlorat sitt politiska ansikte och för
sin räddning ser som enda utväg att
kasta allt vänstergods överbord, medger
jag riktigheten i att socialdemokraterna
av tradition betraktat den indirekta beskattningen
som en orättvis skattemetod.
Detta betraktelsesätt var helt naturligt
och riktigt i ett samhälle där inkomstfördelningen
placerade den stora
massan av människor i ett inkomstskikt,
som knappast tillät en människovärdig
existens, vid sidan av ekonomiskt väl
gynnade grupper. En indirekt beskattning
med en sådan inkomstbild slog
otvivelaktigt med sin tunga ände nedåt.

Med den inkomstbild däremot, som
senare årtiondens inkomstfördelning och
inkomst- och förmögenhetsutveckling
har skapat, en inkomstbild som uppvisar
en helt annan geometrisk figur än
den klassiska inkomstpyramiden, får en
indirekt beskattning inte samma ogynnsamma
effekt som tidigare. Genom förslag
till ändrade inkomstskatteskalor
samt förslag till höjning av barnbidrag
och kompensation till folkpensionärerna
har också finansministern försökt
och även, såvitt jag förstår, lyckats att
bevara målsättningen av skatt efter förmåga
även vid genomförandet av den nu
aktuella omsättningsskatten. Jag tar
emellertid fasta på finansministerns antydda
löfte om en mera allmän skatteöversyn,
där jag föreställer mig att alla
former av beskattning kommer upp och
får sin anpassning till den målsättning
jag nyss antydde.

Med lottens hjälp har de borgerliga
partierna nu haft förmånen av att själva
formulera utskottets betänkande och
komma överens om dess materiella innehåll.
Detta borde enligt min mening
ha varit ett utsökt tillfälle för de borgerliga
partierna att nu presentera ett
hållbart och samstämmigt alternativ till

m. m.

den enligt deras mening ödesdigra regeringspolitiken.
Detta skulle ha varit
så mycket mera välkommet och för
många medborgargrupper, föreställer
jag mig, kärkommet, när nu striden om
regeringsförslaget kan få den ödesmättade
och dramatiska effekten av en regeringskris.
I ett sådant läge borde ändock
landets medborgare ha kunnat förvänta
sig en kraftansträngning från borgerlighetens
sida när det gällt att klara
upp den finansiella situation, som ändock
alla erkänner vara allvarlig och
kräva åtgärder.

Men, herr talman, så blev det inte.
Alla förhoppningar i den vägen har
grusats. I stället för en kraftansträngning
för att nu åstadkomma samlande
lösningar, så uppdrar de borgerliga partierna
i all stillhet till folkpartiet att
i kraft av fyra platser i utskottet mot
högerns och centerpartiets tre vardera
stå för utlåtandets utformning, och högern
och centerpartiet reserverar sig till
förmån för sina egna förslag.

Om detta förfaringssätt är en följd av
uPPgiftens oöverkomliga svårighetsgrad
eller bara ett uttryck för en trött resignation
inför lottens ogunstiga utslag, det
vet jag inte, men nog vittnar väl ändå
utskottets utlåtande om en beklämmande
kraftlöshet. Krafterna och enigheten
räckte bara till att säga nej till regeringens
förslag. Så fort man kom in
på uppgiften att samla sig kring någonting
positivt, tog tydligen både krafter
och enighet slut. Ja, kraftlösheten
har, ärade kammarledamöter, varit så
påträngande att man inte ens kunnat
ena sig om priset på brännvin! Denna,
jag höll på att säga de kraftlösas pantomim
utspelas också inför öppen ridå,
när borgerligheten med kommunisternas
hjälp kanske står inför sin historiska
uppgift att störta en misshaglig politisk
regim och överta det politiska ansvaret.

Om det politiska läget hade varit
mindre allvarligt, så hade man kunnat
betrakta detta intermezzo som ett lustigt
spel i det politiska arbetet, men
med det allvarliga läget som bakgrund är
utskottets betänkande och dess resultat
beklämmande och betänkligt. Jag

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

kommer emellertid att med stort intresse
lyssna till de borgerliga representanternas
uppgörelse kring utskottsutlåtandet
och de borgerliga reservanterna. Inte
minst intressant, kanske mera lustigt,
kommer det att bli att få lyssna till min
gode vän herr Elofsson i Va, som har
råkat i den ganska egendomliga situationen
att vara både talesman för och
reservant till sitt partis reservation. En
sådan krånglig och invecklad situation
skulle endast en ormmänniska kunna
klara sig ut ur, och det är kanske däri
det lustiga ligger.

Jag skall övergå till att ägna mig åt
den socialdemokratiska reservationen
som jag utgår ifrån att kammarens ledamöter
har tagit del av. Den ansluter
sig helt till den principiella utformningen
av föreliggande författningsförslag.
Som jag tidigare nämnt har utskottet
inte blivit i tillfälle att sakbeliandla vare
sig motioner, som väckts i anledning av
propositionen eller sådana skrivelser
som inlämnats till utskottet. I den med
1 betecknade reservationen har dock
motionerna och skrivelserna redovisats
närmast i avsikt som information för
kammarens ledamöter.

De flesta motioner utmynnar i krav
på undantag från skattebeläggning. Reservanterna
har vid sin behandling av
motionerna inte ansett sig kunna tillmötesgå
dessa krav om undantag från
beskattningsområdena. Reservanterna
delar nämligen departementschefens
principiella ståndpunkt att beskattningsområdet
bör vara så generellt som möjligt,
dels för att erhålla ett vidsträckt
skatteunderlag och dels för att fördelarna
med en indirekt beskattning endast
kan nås genom beskattningens generella
karaktär. Därigenom minskas också
riskerna för en eventuell snedvridning
av konkurrensförhållandena, och det
breda skatteunderlaget möjliggör en låg
skattesats.

Reservanterna har emellertid i sina
överväganden funnit vägande skäl för vissa
smärre ändringar av författningsförslaget.
Som framgår av reservationen har
således vissa modifikationer och en an 2

Första kammarens protokoll 1959. Nr 2S

Iningsförslag om allmän varuskatt, m. m.
nan gränsdragning föreslagits i fråga
om beskattningen av monteringsfärdiga
trähus, nyhetstidningar och fiskebåtar.

I det sistnämnda avseendet är jag personligen
glad över att på en enda punkt
ha tillfredsställt min värderade utskottskollega
herr Spetz, men jag är kanske
ändå gladare över att reservanterna gått
ett stycke längre och inte bara tänkt
på västkustfiskarna utan även låtit andra
kust- och insjöfiskare få del av välviljan.

Reservanterna har även ingående behandlat
framförda krav och önskemål
om att tillerkänna handeln ersättning
för handhavandet av skatten. Kravet kan
verka bestickande välgrundat, men är
ändå i sak ogrundat. I författningens mening
är nämligen försäljaren i sista ledet
att betrakta som den egentlige skattskyldige
och har att erlägga skatt på
sin deklarerade omsättning. Författningen
ålägger inte handeln att ta ut skatten
av konsumenterna, men handeln äger
rätt därtill i prissättningen, därest inte
befintliga marginaler räcker till. Således
är skatten att betrakta som en ren
omkostnad i rörelsen och får därför
täckas inom prissättningens ram. Samma
betraktelsesätt får man då lägga på frågan
om de ökade kostnader, som handeln
kan tänkas bli belastad med i fråga
om redovisning av skatten. Enligt principen
om fri konkurrens och fri prisbildning
bör staten enligt vår mening inte
ingripa i prissättningen som sådan genom
ersättningar till handeln av statsmedel.

I anledning av en skrivelse till utskottet
från Sveriges Automobilhandlareförbund,
vari föreslås att nya och gamla
bilar undantas från den allmänna varuskatten
och att den särskilda omsättningsskatten
på nya fordon i stället
räknas upp samt utvidgas att omfatta
alla lastbilar, har reservanterna anfört
att det måste vara angeläget att närmare
undersöka detta. Detta avser en
omläggning av motorfordonsbeskattningen
i den av automobilhandlareförbundet
antydda riktningen. Slutligen har reservanterna
föreslagit betydelsefulla änd -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

ringar i övergångsbestämmelserna vilka dantag, inte funnit anledning att bifalla
också varit föremål för motioner och sådana önskemål som framförts mo -

skrivelser.

Med vad jag således anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
hemställan som finns angiven i den till
utskottsutlåtandet fogade och med 1 betecknade
reservationen.

Med herr talmannens medgivande får
jag i detta sammanhang även helt kort
beröra propositionen nr 163, som innehåller
förslag till höjning av den allmänna
energiskatten m. m.

I fråga om höjningen av energiskatten
för fasta och flytande bränslen har
socialdemokraterna och centerpartisterna
i utskottet kunnat ena sig om att
godta departementschefens förslag och
dennes motivering, att höjningen måste
anses vara påkallad. Utskottsmajoriteten
finner sig också kunna godta den i
propositionen gjorda avvägningen av
skattehöjningens storlek och avvisar fördenskull
de motioner, i vilka hemställts
om avslag på propositionen. Utskottsmajoriteten
är också ense med departementschefen
om att skatten även på
detta beskattningsområde bör vara generell
och avvisar därför motionsyrkanden,
som går ut på att man skall göra
vissa undantag från beskattningen.

Ja, så långt har det varit möjligt att i
utskottet erhålla en majoritet. Orsakerna
härtill finns det ingen anledning att
försöka utforska. Men elaka tungor —
och de finns ju även i detta hus — vill
göra troligt, att lättheten att komma
överens på denna punkt möjligen kan
bero på att en viss del av utskottsmajoriteten
inte eldar med olja och kol, utan
nöjer sig med det obeskattade vedbränslet.
Hur därmed kan förhålla sig är jag
självfallet helt ovetande om.

I fråga om höjningen av bensinpriset
med 5 öre per liter har lotten fått tillgripas
i utskottet. Socialdemokraterna
blev då på nytt utslagna. Den till utskottsbetänkande!
fogade och med I betecknade
reservationen går således ut på
ett bifall till propositionen i dess helhet,
dock med viss jämkning när det gäller
lagerskatten.

Reservanterna har, förutom detta un -

tionsvägen och som innebär undantag
från beskattning och restitutioner av
skatt i särskilda fall.

Som en rent allmän synpunkt på föreslagna
höjningar av energiskatten ber
jag att få anföra, att det vore orimligt
att undantaga bränslen och drivmedel
från beskattning samtidigt som man inför
en allmän varubeskattning. Att denna
skatt inbakats i den redan förekommande
energiskatten är enbart betingat
av tekniska skäl.

Att departementschefen föreslagit en
något större höjning av energiskatten än
som motsvaras av den allmänna omsättningsskatten
beror därpå, att ifrågavarande
beskattningsområde till sin natur
mycket väl kan tåla en merbelastning i
förhållande till andra varuområden, särskilt
som varuanvändningen där i så
hög grad bidrar till samhällets ökade utgifter
och ogynnsamt påverkar landets
handelsbalans.

Slutligen vill jag erinra om att de ökade
inkomsterna på energiområdet är avsedda
att skapa ekonomiskt utrymme
för lättnader i den direkta beskattningen
för små och medelstora inkomster
och att mildra verkningarna av den allmänna
omsättningsskatten för barnfamiljer
och folkpensionärer.

Jag ber, herr talman, att sedermera få
återkomma med mina yrkanden.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Först ett mycket kort
svar på det anförande, som reservanternas
ärade talesman just har hållit.

Herr Eriksson i Uppsala återgav motiveringarna
för den här föreslagna allmänna
varuskatten. Motiveringarna var
enligt vad han framhöll dels att denna
varuskatt skulle tillföra statskassan de
medel, som av skilda anledningar behövs,
dels att skatten skulle komma att
verka dämpande på det överhettade ekonomiska
klimatet här i landet — jag tror
att orden föll ungefär på det sättet.

Dessa motiveringar skiljer sig emellertid
— och det har kammarens leda -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

möter måhända redan observerat ■—• väsentligen
ifrån de motiveringar för denna
skatt som anfördes, när den först
ifrågasattes vid årsskiftet. Då hette det
som bekant, att vi måste ha en allmän
omsättningsskatt för att därmed få pengar
till bekämpande av arbetslösheten här
i landet. Framstående ledamöter av Konungens
statsråd reste omkring i landet
och höll stora tal, i vilka de broderade
på detta ämne. Man manade svenska folket
att godta denna skatt och därmed visa
sin solidaritet med de arbetslösa, som
det hette i januari månad.

Det var motiveringen då. Motiveringen
nu har vi hört. Även andra motiveringar
har tillhandahållits. När jag hör
alla dessa skiftande motiveringar för
den allmänna omsättningsskatten, har
jag — jag kan inte hjälpa det — kommit
att tänka på en gammal historia om
en vinhandlare här i Stockholm. Det
var före tillkomsten av det högt ärade
företag som kallas Vin- och spritcentralen,
alltså på den gamla goda tiden. Denne
vinhandlare annonserade mycket flitigt
om sitt kolossala lager. Han skickade
ut mängder av priskuranter om sitt
stora lager och sitt rikhaltiga sortiment.
En dag kom en god vän till honom in i
hans affär här i Stockholm, tittade sig
omkring på hyllorna och sade: »Käre
vän, jag har läst dina annonser och fått
din priskurant. Men du har ju inte så
många flaskor på hyllorna.» Svaret blev:
»Nej, men jag har så många fler etiketter!» När

man resonerar om dessa skiftande
motiveringar, har jag också kommit
att tänka på ett uttalande i en publikation,
som kommer ut här i landet och
vars ledande artikel brukar innehålla
tänkvärda kommentarer till dagshändelserna.
Namnet på denna publikation är
Grönköpings Weckoblad. Där finns i ett
av dess senaste nummer en karakteristik
över detta stora skatteförslag, som jag
nog — närmast i anslutning till det anförande
som här har hållits — skulle
vilja föredraga. I ledaren i denna aktade
samtida heter det: »Det bästa med
omsen är emellertid det det den icke
blott kan användas för att bemästra en

stigande konjunktur utan också för att
hejda densamma om den återigen skulle
vända åt andra hållet. I så fall kunna
pengarna användas för att bekämpa arbetslöshet.
Då ingen arbetslöshet råder
bekämpas därmed inflationen.»

Omsättningsskatten är synbarligen en
synnerligen förträfflig uppfinning, som
kan komma till användning för vitt skiftande
ändamål.

Herr Eriksson använde enligt min mening
i ett par sammanhang några överord.
Det överraskade mig, ty min ärade
vän brukar inte använda överord i
sina anföranden, han är ju särdeles måttfull.
Han förklarade här, att vissa bland
de borgerliga, som står bakom det föreliggande
betänkandet, syftar till en »social
nedskrotning», som jag tror att orden
föll. Men, herr Eriksson, är inte
detta att ta till något i överkant? Den
sociala budgeten här i landet är ju utan
varje som helst jämförelse den största i
riksstaten. Ingen ändring i detta förhållande
kommer att inträffa, den kommer
alltjämt att vara vida överlägsen alla
andra huvudtitlar. Den kommer i detta
hänseende, herr Eriksson, såvitt jag vet
att intaga en särställning i riksstaten
jämfört med alla de riksstater, som förekommer
i hela västvärlden. Jag tror att
den sociala budgeten ingenstädes i
västvärlden står som nummer 1 mer än
i Sverige. I detta hänseende kommer
som sagt ingen ändring att ske.

Efter dessa korta kommentarer till
herr Erikssons anförande skall jag be
att få framföra vad jag skulle vilja kalla
några inledande erinringar rörande
några fakta, som alla vid detta laget känner
till, eller i varje fall borde känna
till. Propositionen nr 162 innehåller förslag
om att en allmän varuskatt om 4
procent skall införas från den 1 januari
1960, och i propositionen nr 163 föreslås
höjning av energiskatten på vissa
fasta och flytande bränslen. Sammanlagt
beräknas dessa åtgärder inbringa
1 625 miljoner kronor för helt år. Samtidigt
föreslås en viss reduktion av den
direkta inkomstbeskattningen. Trots detta
åstadkommes en skattehöjning på netto
1 300 miljoner kronor, vilket är den

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

största skattehöjning som i ett enda steg
någonsin genomförts i vårt land. Ny
svensk lösen har skjutits av regeringen,
en lösen av socialdemokratisk modell.

Vidare föreslås att vissa grupper delvis
skall kompenseras för omsättningsskattens
prisstegrande verkan. Vid frånräknande
av kostnaderna för dessa senare
åtgärder innebär det av Kungl.
Maj :t nu framlagda programmet en ökning
av belastningen på medborgarna
med netto 1 200 miljoner kronor. Dessa
siffror är ju redan kända, men jag tycker
att det inte kan vara ur vägen att
vid inledningen av denna debatt erinra
om desamma.

Innan jag går vidare ville jag gärna,
hem talman, inom parentes framhålla,
att jag i fortsättningen ämnar använda
termen skattehöjning i stället för det nyuppfunna
täckordet »inkomstförstärkning».
För egen del föredrar i varje fall
jag att nämna tingen vid deras rätta
namn utan mer eller mindre förskönande
omskrivningar. Jag gör mig dock,
ärade kammarledamöter, inga som
helst illusioner. Vi bär ju på senare tider
lärt oss att kalla vidbränd för »grillad»,
så varför skulle inte folk också
kunna kalla skattehöjning för »inkomstförstärkning»,
liksom man efter högt föredöme
kallar arbetslöshet för »friställning
av arbetskraft». Ordets makt över
tanken är stor.

•lag återgår till pålagorna. De betyder
en höjning av det samfällda skattetrycket
i vårt land med cirka 10 procent. Sett
mot bakgrunden av de nuvarande direkta
skatterna innebär detta en höjning av
uttagningsprocenten med cirka 30 procent.
Dock stannar det inte vid detta, vilket
jag strax skall be att få söka visa.

Denna skattechock träffar, trots de
små stötdämpare som här och där satts
in, oss alla, enskilda och företag. Vi betalar
staten mer än 4 öre varje gång vi
köper för en krona. Även stat och kommun
får i deras egenskap av köpare och
förbrukare sin släng av sleven. Enligt
min mening betecknar utskottet det med
full rätt såsom anmärkningsvärt, att departementschefen
icke låtit i propositionen
redovisa fullständiga och klar -

m. m.

läggande uppgifter härom. Först senare,
efter det att vissa beräkningar framförts
i motionerna, har bevillningsutskottet
från finansdepartementets sida erhållit
siffror om kostnadsbelastningen på stat
och kommun. De innebär, att staten
skulle få en kostnadsökning enbart genom
omsättningsskatten av mer än 80
miljoner kronor. Därtill kommer kostnadsökning
på grund av energiskatten
med åtminstone 20 miljoner kronor, och
i det närmaste samma belopp för ökad
skadeersättning till kommunerna. Den
ökade kostnadsbelastningen för kommunerna
genom omsättningsskatten och den
föreslagna energiskattehöjningen skulle
bli av ungefär samma storlek.

Till de här redovisade ökade kostnaderna
skulle dessutom för statens del
komma de särskilda kostnaderna för den
nya och utökade skatteadministrationen.
Kostnaden härför kommer säkerligen att
vida överstiga de cirka 10 miljoner kronor,
som nu angivits i propositionen såsom
en preliminär summa.

Detta är emellertid, herr talman, endast
den direkta effekten av omsättningsskatten
på stat och kommun. Sedan anmäler
sig efter hand alla de kedjereaktioner,
som ofrånkomligen följer — kedjereaktioner
exempelvis i form av mer
eller mindre långtgående kompensationskrav.
Hur omfattningen av dessa kompensationskrav
kommer att gestalta sig,
därom vet vi för ögonblicket ingenting.
Men att vi här har att räkna med en
viss ökad kostnad för både stat och
kommun, är ju alldeles uppenbart. Jag
vill bara erinra kammarens ledamöter
om det för alla kända faktum, att endast
en procents ökning av statstjänstemännens
löner innebär ökade utgifter
för statsverket på 50 miljoner kronor.
Det är dessa kedjereaktioner, som man
förunderligt nog i propositionen knappast
har gått in på.

Införes nu den föreslagna omsättningsskatten,
öppnas enligt utskottets mening
slussarna för en fortsatt ökning av de
offentliga utgifterna. Enbart de regeringsförslag,
som nu föreligger, skulle
medföra en ökning av de statliga utgifterna
med mer än 250 miljoner kronor

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, in. m.

för helt år räknat, vartill får läggas
höjningen av kommunernas utgifter på
cirka 100 miljoner kronor. Sammanlagt
skulle således den offentliga utgiftsnivån
stiga med 350 miljoner kronor redan i
det första steget. Enbart denna första
utgiftssumma motsvarar drygt 8 procent
av den personliga inkomstskatten till
staten. Då skulle i samma skattepolitiska
operation skattetrycket dessutom stiga
med över 1 000 miljoner kronor. Totalt
skulle en ökning av belastningen på medborgarna
uppkomma motsvarande cirka
35 procent av den statliga, personliga inkomstskatten.
Jag kan inte annat än beklaga
att dylika beräkningar lyser med
sin frånvaro i propositionen.

De omständigheter, som jag här i korthet
har berört, i förening med de allvarliga
återverkningarna på pris- och
kostnadsläge, skattetryck och allmänna
produktionsförutsättningar, konkurrensförmåga
och sysselsättningsförhållanden
anser utskottet innebära så allvarliga
invändningar mot det nu framlagda regeringsförslaget,
att det bestämt måste
avvisas.

Och dock, herr talman, trots vad jag
här påpekat skulle man möjligen i det
statsfinansiella nödläge — termen »nödläge»
är förvisso ingen överdrift — som
den förda ekonomiska politiken försatt
oss i, ha kunnat visa åtminstone någon
förståelse för vad som här föreslås, om
man kunnat känna sig övertygad om att
pålagorna verkligen inneburit bot för
soten. Men, ärade kammarledamöter, så
är ju icke alls fallet! I ett anförande
häromdagen inför Stockholms köpmansklubb
— tror jag det var —- förklarade
finansministern att det här vore fråga
om vad han med ett nytt ord kallade
en »engångsanpassning» —■ ytterligare
ett resultat av den inom kungl. finansdepartementet
numera ivrigt bedrivna
filologiska verksamheten. I och för sig
intet ont om den — om inte annat så
berikar den på sitt sätt innehållet i
Svenska akademiens ordbok, fastän jag
nog vågar säga att ordet inte är vidare
väl valt i detta fall. Ordet »engångsanpassning»
för ju i alla fall omedelbart
tanken till den s. k. engångsinflationen

av år 1951 — en ekonomisk företeelse
som man numera på sina håll högst ogärna
synes vilja beröra.

De nya pålagorna innebär, som sagt,
trots deras omfattning, ingen verklig
hjälp. Det blir, herr statsråd, ingen engångsanpassning,
och det vet herr statsrådet
säkert lika väl som jag. Det är
fel — direkt fel — om regeringen påstår
att den med bistånd av sin omsättningsskatt
skulle kunna klara sin statsfinansiella
kris. Pengarna räcker inte,
varken för i år, nästa år eller året därefter.
För den eller dem, som eventuellt
menar, att jag här har gjort mig
skyldig till överdrifter, tillåter jag mig
hänvisa till siffermaterialet i Kungl.
Maj:ts egen proposition nr 162 ävensom
till besparingsutredningens nyligen
framlagda betänkande.

Vi måste alltså göra klart för oss, att
den fyraprocentiga omsättningsskatt,
som i dag, i morgon eller på tisdag eventuellt
kan komma att beslutas av riksdagen,
blott utgör en början. Inom en
sannolikt ej alltför avlägsen framtid
kommer vi i bevillningsutskottet och vi
här i kamrarna att med tämlig sannolikhet
konfronteras med förslag om höjningar
av procentsatsen -—■ allt givetvis
under förutsättning att regeringen sitter
kvar och i fortsättningen som hittills enständigt
vägrar att angripa vad vi brukar
kalla »de tunga posterna» på budgetens
utgiftssida.

Som enda motiv för denna vägran anger
regeringen, att nedskärningar av dylik
radikal art är, som det heter, »politiskt
ogenomförbara».

Ärade kammarledamöter! Med en dylik
defaitism som regeringsprincip är
ingen förbättring att emotse! Regeringen
leder icke. Den ledes — av sin egen
svaghet.

Runtom i västvärlden sänker man
skatterna, konsoliderar ekonomien, stärker
valutaställningen, vidgar svängrummet
för de enskilda människorna. I vårt
land tages numera cirka 40 procent av
den s. k. nettonationalinkomsten ut i
form av skatter och avgifter till stat och
kommun. Motsvarande siffra för tio år
sedan var 30 procent. Herr talman! Hö;/-

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

skattereservatet Sverige lever sitt eget
liv — icke utan förundran beskådat av
omvärlden.

Så ett par ord om behandlingen av
detta ovanligt omfattande ärende i bevillningsutskottet.
Alla känner ju till det
livliga intresse, som de här avhandlade
frågorna tilldragit sig i landet. Därom
vittnar bl. a. det förhållandet, att icke
mindre än 41 motionspar framlagts
ävensom därutöver 8 motioner, väckta
endast i endera kammaren. Det innebär
alltså att i runt tal 90 motioner har varit
föremål för behandling i bevillningsutskottet.
Till utskottet har därutöver
inkommit ett 20-tal synnerligen omfattande
skriftliga framställningar från
olika riksorganisationer, sammanslutningar
och institutioner, som alla på ett
eller annat sätt är berörda av förslaget.
Uppvaktningar har ägt rum på vanligt
sätt o. s. v.

Jag vill gärna här för kammarens ledamöter
omvittna de synnerligen grundliga
och detaljrika föredragningar av
propositioner, motioner, skrivelser etc.
som försiggått i utskottet. Medlemmarna
har i betydande utsträckning begagnat
sig av de möjligheter till ställande av
frågor till de närvarande experterna,
som förelegat. Jag tror jag vågar säga,
att utskottets ledamöter varit synnerligen
väl orienterade i materialet, när utskottsarbetet
omsider avslutades. Att utskottets
betänkande icke desto mindre
fått det splittrade utseende, som är för
handen, beror ju på för alla kända omständigheter.

I den stora principfrågan — oms eller
icke oms — går dock skiljelinjen alldeles
klar mellan å ena sidan utskottets
tio borgerliga ledamöter, som nu med
lottens hjälp har blivit majoritet, och å
andra sidan utskottets tio socialdemokratiska
ledamöter. Den utförliga borgerliga
principdeklarationen, vars innehåll
jag i det föregående i någon mån
har antytt och som alltså blivit utskottets
förslag, är enligt min mening i den
avgörande frågeställningen fast utformad
och ger oförtydbart besked om en
gemensam borgerlig uppfattning i viktiga
hänseenden. Inom den meningsrikt -

m. m.

ning jag tillhör konstaterar vi med tillfredsställelse
dels att det varit möjligt
att nå fullständig borgerlig enighet mot
omsättningsskatten och energiskattehöjningarna,
när det gäller bensin och motorsprit,
dels ock att besparingstanken
efter hand vunnit allt större genklang inom
den borgerliga oppositionen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att redan nu, för
att förenkla förfarandet här i kammaren,
få hemställa om bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 60 under
punkt A, vilket innebär avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 162.

För den händelse kammaren såvitt avser
1 § i förslaget till förordning om allmän
varuskatt kommer att bifalla reservation
nr I, vilket innebär att kammaren
beslutar införa den allmänna omsättningsskatten,
återkallas yrkandet om
avslag på förordningsförslaget i övrigt
ävensom om avslag på förordningsförslagen
i A 2) och A 3).

Så ett par ord om högerpartiets alternativ
till den sanering av budgeten,
som den föreslagna allmänna varuskatten
uppges syfta till. Då denna sida av
saken utförligt torde komma att beröras
av andra företrädare för högerpartiet,
kan jag här fatta mig helt kort. Jag vill
blott erinra om att vi inom den meningsriktning
jag tillhör lagt tyngdpunkten
på besparingarna. Den höjning av
beskattningen på sprit, vin och cigarretter,
som vi föreslår, uppgår till cirka
110 miljoner. Beloppet motsvarar ungefär
vad regeringens omsättningsskatt på
dessa varor antages inbringa. Vårt motiv
för denna skatteläggning är att finansiera
skattelättnaderna för förvärvsarbetande
gifta kvinnor och för ensamma
mödrar samt förlust- och resultatutjämning
för jordbrukare och rörelseidkare
— reformer som finansministern
bebådat till nästa år och som länge önskats
av högerpartiet. I anslutning till
vad jag här framhållit hemställer jag om
bifall till reservation nr II avseende
punkterna B och C i utskottsförslaget.

Jag övergår så till reservationen nr I,
den socialdemokratiska reservationen,
som ju med vissa smärre justeringar,

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

främst avseende övergångsbestämmelserna,
innebär bifall till Kungl. Maj:ls proposition
162.

Först då ett par ord om omsättningsskatten
på det tryckta ordet, vilken avhandlas
i 10 § 1 mom. 7 i lagförslaget.
När vi kommer in på detta ämne, råkar
vi på mycket svåra definitionsfrågor.
Vad är en nyhet? Frågan besvaras i proposition
162 sålunda, att nyheter är det
som står i tidningar, vilka utkommer
med i regel minst tre nummer i veckan.
De skall inte beläggas med oms. Nej,
säger de socialdemokratiska reservanterna
i bevillningsutskottets betänkande
nr 60, det resonemanget i propositionen
är alldeles fel. Det är alldeles för snävt
tilltaget, det är en oriktig definition.
Därför föreslår de socialdemokratiska
reservanterna, att »undantaget för allmänna
nyhetstidningar utsträckes till
sådana publikationer av dagspresskaraktär,
som utkommer med allenast ett eller
två nummer i veckan».

Där ser man hur olika uppfattningarna
kan vara i en sådan angelägenhet.
Naturligtvis — och det ligger i sakens
natur — är gränsdragningen precis lika
godtycklig i Kungl. Maj:ts proposition
som i den socialdemokratiska reservationen
i bevillningsutskottets betänkande.
Nyheter kan självfallet förmedlas till
allmänheten lika väl genom vad vi brukar
kalla veckopressen som genom eneller
två- eller tre- eller sex- eller sjudagarstidningar
av vad propositionen
kallar »dagspresskaraktär». Gränserna
här har med åren blivit allt svårare att
dra. Den aktuella debatten i samhällsoch
kulturfrågorna kan inte sägas ha
valt någon bestämd tidningsform som
ensamt forum.

Och går inte denna debatt fram också
i böckerna, mina damer och herrar? Går
det verkligen att skilja ut böckerna, går
det att glömma böckerna i detta sammanhang?
Vem vågar här dra gränserna?
Varför, skulle jag allvarligt vilja
fråga, skall kulturupplevelse genom tidningen
göras fri, men genom boken beskattas? Vid

Bokens dag härförleden konstaterade
ordföranden i Sveriges författarför -

ening, en aktad socialdemokratisk ledamot
av riksdagens andra kammare, att i
dag läser endast 14 procent av svenska
folket regelbundet böcker, d. v. s. endast
var sjunde medborgare. För egen
del kände jag icke till dessa Siffror, och
jag får nog säga, att jag i någon mån
fick en chock, när jag hörde ordföranden
i Sveriges författarförening, en riksdagsman,
konstatera att endast var sjunde
svensk regelbundet läser böcker —
jag antar att uppgifterna är riktiga. Då
skulle jag vilja fråga även herr statsrådet:
Kan det verkligen, herr statsråd, ur
samhällets och kulturlivets synpunkt anses
angeläget, att detta uppseendeväckande
ringa antal ytterligare nedbringas
genom beskattningen?

Boken, vårt främsta kulturmedel, har
svårt att hävda sig gentemot radion och
televisionen. I bokutredningen av år
1952 redovisas att konsumtionen av
böcker i stor utsträckning är en prisfråga.
Detta visar, att det inte från kultursynpunkt
kan vara riktigt att försämra
bokens möjligheter genom en allmän
varuskatt.

Ytterligare ett ord i denna speciella
angelägenhet. Vi hör ofta här i kammaren
— på sista tiden även från den nuvarande
regeringens talesmän — att universiteten
måste upprustas och forskningen
ges vidare möjligheter. För en
kort tid sedan hörde vi ju hans excellens
herr statsministern använda denna
term från den plats, där jag nu står. Tilllåt
mig att ställa en fråga till regeringen:
Upprustar vi universiteten genom
att fördyra böckerna?

Enligt min bestämda mening talar
principiella och praktiska skäl för att
det tryckta ordet fritages — därest nu
omsen, vilket jag förvisso icke hoppas,
kommer till stånd. Vi har i utskottet
sökt få fram en siffra på vad en dylik
ordning skulle innebära i form av s. k.
intäktsbortfall för statsverket. Svaret
från våra experter blev, att ett undantagande
från varuskatt av allt som kan
innefattas under rubriken »det tryckta
ordet», skulle innebära ett intäktsbortfall
av ungefär 16 miljoner kronor. 16
miljoner av 1 625!

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Vidare ett par reflexioner kring undantagen
för, som det heter, »fabriksmässigt
tillverkade byggnadsvaror». Enligt
12 § 1 mom. i den socialdemokratiska
reservationen ■— som här överensstämmer
med Kungl. Maj:ts proposition
— skulle den som fabriksmässigt tillverkar
byggnadsvaror bli skattskyldig i
vad avser denna tillverkning. För den
byggmästare som på arbetsplatsen låter
iordningställa dylika förbearbetade
byggnadsvaror, till vilka i stor utsträckning
icke skattepliktigt material kommer
till användning, innebär reservanternas
förslag — och den kungl. propositionen
—- en skatteförmån, enär skatt
ej uttages på detta material och ej heller
på arbetslöner, transport- och administrationskostnader
m. m. Beskattningen
skulle därigenom verka hämmande för
den rationalisering som erbjudes genom
den fabriksmässiga förbearbetningen.

Reservanterna — jag vill gärna skänka
dem det erkännandet ■— finner det i
och för sig obestridligt, som de skriver
på sida 98 i betänkandet, att viss snedbelastning
uppstår genom denna beskattning.
Konsekvenserna härav finner emellertid
reservanterna vara av begränsad
art med hänsyn till den rationalisering,
som möjliggöres genom användningen av
förbearbetade eller monteringsfärdiga
detaljer. Jag finner det i hög grad anmärkningsvärt
att reservanterna inte
har beaktat den negativa effekten av
den föreslagna beskattningen, vilken i
utlandet visat sig medföra ytterst allvarliga
konsekvenser för betong- och
betongvaruindustrien. Så har t. ex. i Finland
— vilket framgick av föredragning
i utskottet — denna industri drabbats
utomordentligt hårt av en beskattning
av den art som reservanterna förordar.

Trots sin principiellt avvisande hållning,
som jag här har antytt, är reservanterna
icke desto mindre redo att förorda
ett märkligt undantag. Det gäller
monteringsfärdiga trähus. Här förordar
de en reduktion till 70 procent av omsättningsskatten.
De justerar alltså propositionen
på denna punkt. Jag frågar
reservanternas ärade talesman: Varför
göres på detta sätt undantag just för

monteringsfärdiga trähus? Det enda motiv
som man åtminstone enligt handlingarna
synes falla tillbaka på är att,
som det heter, »snedbelastningen i detta
hänseende framträder med särskild
skärpa». Men, herr Eriksson, har inte
omsen samma effekt även på andra områden
inom byggnadssektorn? Inom lättbetongindustrien
tillverkas alldeles motsvarande
typer av stomelement, i vissa
fall med ännu längre driven förädlingsgrad
än vid monteringsfärdiga trähus.
Det vet herr Eriksson kanske bättre än
någon annan i denna kammare på grund
av sin civila verksamhet. I rättvisans
namn borde, tycker jag, här full jämställdhet
råda. Varför skall monteringsfärdiga
trähus behandlas på ett sätt medan
t. ex. betongelement, som ju tjänar
precis samma syfte, skall behandlas på
ett helt annat sätt? Det finns ingen förklaring
till detta.

Jag har självfallet observerat reservanternas
påpekande »att även beträffande
betong och betongvaror kan skäl
anföras för en viss reducering av skattebelastningen».
Ett genomförande härav
skulle emellertid enligt reservanternas
mening »medföra svårbemästrade
gränsdragningsproblem på byggnadsmaterialområdet
med avsevärda skattetekniska
olägenheter som följd». Vilka dessa
skattetekniska olägenheter är får man
tyvärr inte veta. Det synes mig ganska
ofrånkomligt, att dessa påtagliga inadvertenser
måste rättas till. De olikformigheter,
som jag här har påpekat, kan
undvikas genom att företag med fabriksmässig
tillverkning av förbearbetade
byggnadsvaror, såsom färdigblandad betong,
betongelement, beläggningsmassor
samt färdiga byggnadsdelar såsom kök
och badrum jämställas med byggmästare
vid sina inköp, d. v. s. hänföras till
konsumenter.

I sitt ståndpunktstagande i detta ärende
är den borgerliga oppositionen enhällig.

Slutligen måste jag livligt beklaga den
alldeles avvisande attityd, som de socialdemokratiska
reservanterna — härvid
helt följande propositionen — intagit
gentemot de i ett flertal motioner

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

framförda förslagen om åtminstone någon
ersättning åt de 200 000 skatteuppbördsmän,
som regeringen utan vidare
rekvirerar. Detta ämne avhandlas i lagförslagets
46 och 49 §§. Jag måste uppriktigt
säga, att jag har svårt att förstå
att just socialdemokraterna ställt sig så
negativa. Köpmän, hantverkare och andra
får ju dock ökade kostnader och ökat
ansvar. De kommer helt visst att i många
fall få övertidsarbete för att klara den
nya uppgiften. Låt oss göra det tankeexperimentet,
att t. ex. de fackföreningsanslutna
metallarbetarna en dag fick beskedet:
»Det här får ni göra på övertid,
gubbar, men ni får inget betalt för det!»
Jag tror inte, att jag för kammarens ledamöter
behöver antyda innehållet i det
svar, som en fackförening skulle lämna
på en sådan anmodan.

De socialdemokratiska reservanterna
går, som sagt, inte med på ersättning till
företagen för kostnader i samband med
skatteuppbörden. Motiveringen är principiell
så till vida, att ersättning anses
innebära att staten lägger sig i prisbildningen.
Rent praktiskt pekar reservanterna
på att företagarna erhåller en
icke obetydlig kostnadstäckning genom
att de under en och en halv månad varje
skatteperiod har möjlighet att göra
skattemedlen räntebärande. Men, herr
statsråd, håller verkligen den argumenteringen?
Har den inte en lucka? Den
ränteinkomst, som köpmannen eller
hantverkaren får, blir ytterst obetydlig.
Det måste ligga i sakens natur. Låt oss
ta ett konkret fall för att illustrera vad
det kan bli fråga om.

På 100 000 kronors årsomsättning skall
4 000 kronor inlevereras i skatt. Det blir
607 kronor per redovisningsperiod om
två månader. Eftersom pengarna inflyter
undan för undan, bör man beräkna det
genomsnittliga räntebärande beloppet
till cirka 350 kronor. Detta ger en ränta
på omkring 7: 50 per månad. Det är alltså
den ersättning skatteuppbördsmannen
i detta fall får. .lag undrar, vem som
vill göra ett sådant arbete för den ersättningen.
Jag behöver här inte påpeka,
hur hög timlönen inom vissa branscher
för närvarande är, men detta är alltså

den ersättning, som köpmannen får för
sitt indrivningsarbete. Jag måste säga,
att jag tycker beloppet är löjligt lågt,
speciellt för lanthandeln, järnhandeln
och färghandeln, som får mycket extra
arbete på grund av att en del varor undantagits
från skatt.

Även i sitt ståndpunktstagande i detta
hänseende är den borgerliga oppositionen
enhällig, liksom i en rad andra specialfrågor
i samband med detta stora
betänkande. Jag skall dock inte här gå
in på dessa. Det skulle föra alldeles för
långt. Det får räcka med dessa reflexioner
kring ett par speciella avsnitt av
detta omfattande skattelagkomplex. Med
hänvisning till väd den ärade inledaren
yttrade vill jag särskilt understryka att
borgerlig enighet härvidlag i stor utsträckning
har nåtts. Detta framgår ju
även oförtydbart av det aktstycke, som
här under förmiddagen har utdelats på
kammarens bord till samtliga ledamöter.

Herr talman! Med åberopande av vad
jag här framhållit under senare delen av
mitt anförande och med hänsyn till innehållet
i det aktstycke, som vid sidan
av utskottsbetänkande! tillhandahållits
kammarens ledamöter och som kommer
att ingå i kammarens protokoll, yrkar
jag med herr talmannens medgivande
för enkelhetens skull och för tids vinnande
bifall till samtliga i detta aktstycke
återgivna yrkanden, vilka inledes
med undertecknads namn.

Det kan kanske, inom parentes sagt,
förefalla något pretentiöst att förfara
på detta sätt. Jag kan dock försäkra
kammarens ledamöter, om det nu anses
erforderligt, att arrangemanget har tillkommit
av uteslutande tekniska skäl.

Dessa yrkanden, herr talman, framställes
givetvis under förutsättning att
denna kammare bifaller punkten A i den
socialdemokratiska reservationen nr 1.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Den proposition om allmän
varuskatt, som vi i dag behandlar,
kommer — jag kan inte underlåta att
säga detta — alt drabba hela det svenska
näringslivet och den enskilde med -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

borgaren mycket hårt. Man blev ju mycket
misstänksam redan i våras, när finansministern
lade fram sin statsverksproposition,
som inte var balanserad.
Man anade då att extra ordinära åtgärder
skulle komma att vidtagas från regeringens
sida för att skaffa fram så
mycket pengar som behövdes för att
åstadkomma en sanering i budgeten.

Låt oss se litet på vårt skattesystem!
Enligt vad jag har kunnat utreda har vi
i vårt land de högsta direkta skatterna
i Europa, och dessutom har vi höga
punktskatter på en hel del varor. Nu
föreslår finansministern att vi ovanpå
detta skall ha en allmän omsättningsskatt
eller som det numera heter en varuskatt.
Denna skatt kommer enligt beräkningarna
att inbringa ganska stora
pengar till statsverket. Men om vi ser
på utvecklingen, skulle jag nästan våga
påstå att dessa pengar inte kommer att
räcka mer än ett år. Sedan får man söka
efter nya inkomstkällor, för den händelse
man inte vill gå med på någon
som helst inbesparing av utgifter. En sådan
utgiftsbesparing skulle enligt mitt
sätt att se kunna åstadkommas utan att
man behövde ta någonting från dem som
erhåller understöd i en eller annan
form. Jag skall återkomma till denna
fråga.

Tillåt mig att blicka tillbaka på utvecklingen
under de senaste årtiondena.
När världskriget slutade år 1945, vet vi
alla att vi hade en mycket god finansiell
ställning i vårt land. Ingen vill väl förneka
detta. År 1951 hade emellertid denna
goda ställning förbytts till en ohållbar,
och då gällde det att skaffa fram
pengar för att få statsfinanserna på fotter
igen. Det var den gången som centerpartiet,
eller som det på den tiden
hette bondeförbundet, inträdde i regeringen.
Jag vågar säga att den finansiella
ställningen år 1954 på nytt var uppklarad.
Men man stannade då inte, utan
man skulle skapa nya utgifter. Det saknades
inte varnande ord från oss som
satt med i koalitionsregeringen, men
man ville inom det socialdemokratiska
partiet inte höra på det örat. Jag vill
upprepa vad jag sade år 1954: Nu är det

m. m.

tid att bryta samarbetet, när man inte
vill gå med på en sparsamhetslinje för
att hålla skatterna nere. Vi vill inte vara
med om att skapa nya utgifter, utan
att man vet varifrån man skall ta inkomsterna.

Ingen kan väl säga att det inte från
oppositionens sida ständigt har varnats
för den förda regeringspolitiken. Den
enskilde medborgaren kan inte, herr talman,
handla såsom regeringen har gjort,
nämligen att man först beslutar om utgiftsökningar
för att sedan, om inte de
tillgängliga inkomsterna är tillräckliga,
inte ha annan utväg än att man måste
tillgripa nya skatter och pressa medborgarna
till det yttersta för att få in de
pengar som behövs. Den enskilde medborgaren
måste först fråga sig, om hans
inkomster medger att han kan göra de
och de utgifterna. Nu vill jag inte med
dessa ord ha sagt, att en regering, som
liar hela rikets styrelse i sin hand, kan
räkna så noga som den enskilde medborgaren,
men jag tycker i alla fall att man
skulle vara ganska försiktig, när man
vet vilka oerhörda utgiftskrav som ständigt
ställs på statskassan. Man får inte
skapa nya utgifter var gång man tycker
att finanserna har bättrat sig något.

Man brukar ju säga att krukan går
tills den spricker, och man får väl säga
att det är samma förhållande här när
det gäller regeringen. Nu har krukan
hållit så länge, att nu måste man på något
sätt förstärka den. Då föreslår man
denna omsättningsskatt, som skall tillföra
statskassan 1,6 miljard kronor.

Reservanterna framhåller, att riktpunkten
för den ekonomiska politiken
är att trygga en hög och jämn sysselsättning.
Jag tror att vi även inom oppositionen
har varit eniga om att landets arbetare
skall förses med arbete och inte
behöva riskera någon större arbetslöshet.
Den saken är vi nog beredda att
stödja även i fortsättningen, om man
håller sig inom rimliga mått. Det har
man emellertid inte gjort. Det kommer
ständigt nya pålagor, som drabbar alla
medborgare mycket hårt. Jag sade nyss
att de drabbar hela vårt näringsliv och
den enskilde medborgaren. När påla -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

gorna blir alltför omfattande, måste
man börja reagera för att försöka få
regeringen att inse, att det inte längre
går att fortsätta på den väg man slagit
in på.

Nu säger man, att de borgerliga vill
byta regering. Ja, det tror jag att hela
svenska folket vill. Om det blir bättre
än det är, vågar jag inte säga, men jag
tror inte att det kan bli sämre. De borgerliga
kommer säkert under alla omständigheter
att åtminstone pröva de
större sociala utgifterna, en sak som man
inom den socialdemokratiska regeringen
nu inte vill vara med om, liksom utgifterna
på andra områden. Jag skulle kunna
tänka mig, herr finansminister, att
det kan finnas möjlighet att spara något,
låt oss säga på försvaret genom en
bättre rationalisering. Men jag vill poängtera:
Låt oss inte försämra vårt försvar,
ty jag tror att det är nödvändigt
att vi uppehåller ett mycket starkt försvar.

Från centerpartiets sida har vi ju ansett
att en inkomstförstärkning måste
komma till stånd, samtidigt som vi kräver
sparsamhet från regeringens sida. Vi
har motionsvägen föreslagit en inkomstförstärkning
med cirka 800 miljoner
och besparingar på ungefär 400 miljoner.
Enligt vår mening bör man i första
hand spara på områden där besparingar
gör den minsta skadan. Herr
Eriksson i Uppsala har talat mycket om
bostadsproduktionen. Jag skall inte nu
gå närmare in på det området utan
kommer längre fram i mitt anförande
att påvisa, hur utvecklingen har gestaltat
sig, men nog föreligger starka skäl
för en omprövning av utgifterna härvidlag.
Vi föreslår en besparing med 200
miljoner, som åstadkommes genom en
omläggning av de generella bostadssubventionerna.
Vi föreslår vidare att driftbidraget
till SJ sänkes med 20 miljoner
och att sjukförsäkringsbidraget sänkes
med 100 miljoner. Man kan införa lägre
åldersgräns för barnpensionerna -— 16
år i stället för 18 — och på det sättet
spara 35 miljoner. I det fallet vill jag
tillägga, att det väl ändå inte är någon
som låter sina barn gå utan sysselsätt -

ning när de fyllt 16 år; om inte barnen
studerar, vill ju alla att ungdomar i den
åldern skall i någon mån dra försorg om
sig själva. Vi föreslår slutligen besparingar
på diverse utgifter med cirka 45
miljoner kronor.

Men vi föreslår också inkomstförstärkningar.
Då kommer jag till den beryktade
spriten, herr Eriksson, och skall
tala om hur jag kan orma mig ifrån detta
—- det fordras kanske ett ganska stort
hål, men jag tror i alla fall att det skall
gå! Vi föreslår en inkomstförstärkning
med 55 miljoner på sprit, 15 miljoner
på vin och 135 miljoner på tobak. Dessutom
föreslår vi en varuskatt på 45
miljoner, höjning av brevportot med 5
öre, vilket skulle ge 25 miljoner, höjning
av tipsavgiften med 5 öre per rad,
vilket beräknas ge 30 miljoner kronor,
höjning med 2 kronor per lott i penninglotteriet,
vilket skulle ge 25 miljoner.

Folkpensionsavgiften skulle höjas med
en halv procent, vilket beräknas ge 100
miljoner. Vi anser det riktigt att ta ut
den höjningen för att infria det löfte
vi gav pensionärerna vid folkomröstningen,
att den pension som man då
kom överens om också skall utgå. Vi
har ansett att man kan få in 60 miljoner
genom att justera schablonavdraget, och
vidare föreslår vi en saneringsavgift som
skulle ge 285 miljoner. Slutligen är vi
beredda att på eldningsolja, kol och
koks ta in 95 miljoner.

Men nu skulle jag vilja säga till herr
Eriksson i Uppsala, att när jag avgav en
blank reservation i fråga om höjningen
av spritpriset, gjorde jag det i den fasta
övertygelsen att man inte kommer att
få in de pengar på spriten, som här
har beräknats. Vårt spritpris är nu det
högsta i hela Europa. Vad gjorde man
i Danmark för två år sedan, herr finansminister?
Jo, där sänkte man skatten
på sprit för att få in mera pengar; det
har socialdemokraterna själva nämnt
i sin reservation, och då måste det väl
ligga cn verklighet bakom detta. Jag har
avgivit den blanka reservationen, herr
Eriksson i Uppsala, därför att jag inte
på ilen punkten delar mitt partis upp -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
fattning, att spriten kan ge statsverket
ytterligare 55 miljoner i inkomster. Det
är vad min reservation innebär, men
kan vi få in dessa pengar skall jag inte
motsätta mig det, tv jag vet att herr
Sträng behöver både dessa 55 miljoner
och 55 miljoner till, om han kunde få
dem.

Vi skall inte tro att man kan ta ut hur
hög skatt som helst på vissa varuslag.
På den tiden då herr Wigforss var finansminister
och det fattades några miljoner,
ja, då höjde man skatten på sprit
och tobak och lyckades att på det sättet
få in pengarna, men nu, mina damer
och herrar, har nog spritpriset nått den
nivån att högre skatt inte längre kan
väntas ge ökade totala inkomster. Nu
är nämligen vårt spritpris, som jag redan
sagt, det högsta i Europa.

Vad innebär detta? Jo, att man naturligtvis
riskerar att smuggling och dylikt
kommer att sättas i gång i mycket
stor utsträckning för den händelse att
man tillhandahåller billigare utländsk
sprit för de människor, som anser att de
vill ha den varan. Jag menar att om
denna höjning kan medföra en ökad
nykterhet hos det svenska folket, så skall
jag inte motsätta mig detta. I annat fall,
herr Eriksson, hade jag haft en reservation
för blankt avslag på den punkten.
Nu har jag försökt orina mig ifrån det
så långt som jag har kunnat, och om
herr Eriksson inte är nöjd med det, får
jag i ett annat anförande försöka att
komma till ett bättre resultat.

Jag skulle också vilja säga, herr talman,
att jag måste reagera mot förslaget
om tidpunkten för omsättningsskattens
införande. Finansministern föreslog
ju den 16 oktober. Reservanterna, med
hem Ericsson i Kinna i spetsen, har ändrat
denna tidpunkt till den 1 december,
nämligen på sådana varor som köpes
på kontrakt. Nu måste man ju säga att
om man skall bryta ett bokföringsår för
dem, som driver handel, blir det ganska
svårt. De måste lägga om sin bokföring
och jag menar därför, att det varit bättre
att man valt den 1 januari såsom utgångspunkt,
tv då hade detta sammanfallit
med deras bokföringsår. Jag tyc -

m. m.

ker att det skulle vara en möjlighet. Om
nu reservationen vinner bifall i riksdagen,
skulle det finnas en möjlighet för
finansministern att gå affärsmännen till
mötes på denna punkt.

Jag anser liksom herr Hagberg i Malmö,
att det är orimligt att lägga denna
tunga börda på affärsmännen utan någon
som helst ersättning. Vi vet ju att
alla svenska arbetsgivare fick åtaga sig
uppbörden av skatterna för några år sedan
utan ersättning. Detta har ju också
skett utan något större klander. Skall
man nu även ålägga dem att sköta indrivningen
av en varuskatt, som man
inte vet hur länge den kommer att vara,
på samma sätt, tycker jag att skäl föreligger
att ge dessa företagare en viss ersättning
för de kostnader som oundvikligen
måste uppstå på grund härav.

Vi föreslår, som jag förut nämnt, att
man skulle höja folkpensionsavgiften
med en halv procent. Vi gör detta därför
att vi anser att det löfte som man
har givit folkpensionärerna vid folkomröstningen
— jag har nämnt det förut
och jag upprepar det ännu en gång —
bör infrias. På den grunden bör man ta
ut en halv procent högre avgift till folkpensioneringen.
Jag tror att folkpensionärerna
skulle bli mycket besvikna, om
man skulle minska de utlovade pensionerna
i någon större utsträckning.

Jag vill sedan komma till den nuvarande
bostadspolitiken. Vi har ju gång
på gång framfört önskemål om att den
skulle omprövas, men detta vårt önskemål
har aldrig vunnit regeringens bifall.
Man har reducerat kontantbidraget med
4 000 kronor per lägenhet, och man har
gjort vissa andra förändringar, men ännu
återstår en hel del besparingar, som
kunde göras utan att man på något sätt
skulle åstadkomma någon större skada
för dem som erhåller dessa bidrag.

Om vi ser på hyresnivån i en lägenhet,
färdigställd under första hälften av
1940-talet, finner man att den ligger 50
procent under hyresnivån i hus, som är
färdigställda under det senaste året. Oaktat
detta utgår alltjämt avsevärda subventioner
till dessa lägenheter. Bostadssubventionerna
har motiverats med att

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

byggnadskostnaderna stigit i betydande
omfattning. En sådan beräkning vilar absolut
inte på saklig grund för närvarande.
Jag skall bara ta ett exempel.
Från 1945 till 1958 steg byggnadskostnaderna
med 63 procent. Under samma tid
steg levnadskostnaderna med 67 procent
och timförtjänsten för en industriarbetare
med 197 procent. Mot bakgrunden
härav anser jag den sociala motiveringen
borta. Vilken regering som än sitter
måste den sannerligen fortast möjligt se
över den sociala lagstiftningen i anledning
av den ändrade strukturen.

Nu vill jag inte, herr talman, med
dessa ord ha sagt, att man inte skulle behöva
hjälpa en hel del människor; det
behöver man visst göra, och det är vi
beredda att hjälpa till med. Men det
händer ofta att stora inkomsttagare, som
väl har råd att klara finansieringen när
de bygger, låter sina pengar stå på banken,
så att de får ut en högre ränta, och
så lånar de av staten till en lägre ränta.
Sådana fall kan jag påvisa många. Det
är ju inte så det är meningen att det
skall vara, och för att råda bot på detta
skulle jag vilja vädja till finansministern
att han inför behovsprövning. Människor,
som har så gott om kapital att de
kan ordna sin bostadsfråga själva, bör
göra detta utan statens ingripande. Jag
har påpekat detta många gånger förut
och jag påpekar det ännu en gång. Statsmakterna
lånar pengar mot 4, 4 1/2 och
5 och över 5 procents ränta och lånar
ut dem mot en mycket lägre ränta. Det
är självklart att ett sådant tillvägagångssätt
måste medföra att den som har
pengar tillgängliga låter dessa stå inne
på bank, eftersom dessa pengar ger honom
en inkomst som överstiger den ränta
han betalar till staten.

Jag tror att tiden nu är inne att införa
ett statligt kreditgarantisystem. .lag
vill än en gång poängtera, att vi skall
låta dem få hjälp som verkligen behöver
hjälp och låta dem klara sig själva som
har möjlighet därtill.

Jag skall inte, herr talman, uppta kammarens
tid längre, men det var vissa
uttalanden, som herr Eriksson i Uppsala
gjorde, som jag skulle något litet vilja

beröra. Om jag fattade herr Eriksson
rätt, sade han att socialdemokraterna
slår vakt om de socialdemokratiska förslagen,
som har varit till gagn för en
mycket stor del av landets medborgare.
Det förstår jag mycket väl, och det är
kanske ingenting att invända mot detta,
herr Eriksson, bara pengarna räckte till!
Tänk så underbart det skulle vara för oss
här i riksdagen, om vi hade så gott om
pengar att vi kunde hjälpa alla som har
fått stora skördeskador, att vi kunde
hjälpa dem som drabbas av arbetslöshet
och dem som lider av någon sjukdom eller
som behöver hjälp av någon annan
anledning mer än vad vi gör. Det är
självklart att vi skulle vilja göra allt
detta, men man måste väl ändå, som det
heter, rätta mun efter matsäcken.

Vi har inte möjlighet att åstadkomma
en högre social standard än vi har här
i landet, och jag tror inte ens, herr
Eriksson, att vi har möjlighet att behålla
den obeskuren i fortsättningen. Vi betraktar,
sade herr Eriksson, samhället
som medborgarnas gemensamma intresse.
Det gör faktiskt den borgerliga sidan
också. I dag tycker herr Eriksson att vi
inte gör det, men jag tror att herr Eriksson
med sitt kloka omdöme skall komma
till den uppfattningen att vi betraktar
samhället på samma sätt. Socialdemokraterna
har inte monopol på det betraktelsesättet.

Herr Eriksson säger också att hans
parti vill slå vakt om bostadspolitiken.
Jag skall inte ta upp den saken på nytt
— jag har redan redogjort för den —
men jag tror, herr Eriksson, att vi i
stort sett är på samma linje. Jag vet
att herr Eriksson anser att en översyn
av detta stora ämne är av behovet påkallad,
och jag hoppas att denna översyn
skall komma till stånd fortast möjligt.

Herr Eriksson säger att omsättningsskatten
inte är till bara för att hjälpa
finansministern utan också för att dämpa
högkonjunkturen. Har vi sett så mycket
av högkonjunkturen? Visserligen
sägs det att lågkonjunkturen har avstannat,
att högkonjunktur inträtt i Amerika
och att man kan vänta en högkonjunktur

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
i vårt land. Det enda man har märkt
är att sysselsättningen, som väl är, har
ökat och att våra exportmöjligheter kanske
är något bättre än de har varit
förut, men jag tror inte att man kan
tala om att någon högkonjunktur har
inträtt i vårt land ännu. Att påstå något
sådant tror jag är att gå händelserna
i förväg.

Så säger herr Eriksson: Skall socialpolitiken
skrotas ned, säger vi nej. Jag
vet inte vem som har begärt att den
skall skrotas ned. Några sådana uttalanden
har inte gjorts från vårt håll. Däremot
har vi begärt att socialpolitiken
skall överses i hela dess vidd liksom
även skattesystemet. Jag tror man kan
säga att det är vad man har rätt att begära.

Vad beträffar eldningsolja och kol och
koks har vi ansett att man kan ta ut
en liten avgift på dessa varor. Förutom
att vi kan spara utländska valutor kan
vi få större avsättning för inhemska
bränslen.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta och slutligen be att få ställa de
yrkanden som innefatlas i den reservation
vi har gjort. Under A yrkar jag
bifall till utskottets förslag, under B yrkar
jag bifall till utskottets förslag på
punkt 1 samt till reservation nr III på
punkterna 2—7, under C yrkar jag bifall
till reservation nr III och under D yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 60 har oppositionspartierna
under punkten A lagt fram sin syn
på det statsfinansiella läget och redovisat
de invändningar som de har emot
den kungl. propositionen. När det gäller
övriga punkter i utskottets förslag
är det ju, såsom herr Eriksson påpekade,
folkpartiets förslag som ligger till
grund för utskottets betänkande. Om
jag alltså, herr talman, får betrakta mig
här som utskottets talesman, ber jag
att redan från början få yrka bifall till
utskottets betänkande i dess helhet.

Då utgången beträffande punkten A

m. m.

kanske är tämligen given i denna kammare,
skall jag omedelbart, herr talman,
be att få instämma i det andrahandsyrkande
som herr Hagberg framställde.

Jag skall inte här i debatten läsa upp
en lång råd siffror. Siffror har redan
anförts av herr Hagberg i viss mån, och
de finns i de olika motionerna. Jag tycker
inte det är någon anledning att ytterligare
belasta kammarens protokoll
med alla dessa siffror.

.lag skall till en början säga något
om punkten B, alltså den punkt som avser
de s. k. inkomstförstärkningarna.

Jag börjar då, precis som herr Elofsson,
med spriten. Det är ju så att Kungl.
Maj:ts förslag innebär en höjning av
4,2 procent på brännvinspriset, motsvarande
cirka en krona per liter, och på
vinpriserna ett varierande belopp, i genomsnitt
cirka 50 öre. Utskottets förslag
innebär en höjning av två kronor respektive
en krona. Nu har det gjorts gällande
— bl. a. av herr Elofsson — att denna
ytterligare höjning inte kommer att
ge statskassan några större inkomster.
Det gäller alltså här skillnaden mellan
en krona och två kronor och skillnaden
mellan 50 öre och en krona. Reservanterna
säger — när jag här använder
uttrycket reservanterna menar jag reservanterna
under punkt A, alltså i reservation
I — på s. 93 i betänkandet,
att de finner att utrymmet för ytterligare
höjning av nu utgående punktskatter
på det hela taget är strängt begränsat.
Detta gäller enligt reservanternas
mening i särskild grad de områden

— sprit-, vin- och tobaksbeskattningen

— där motionärerna ansett mera väsentliga
inkomsttillskott vara att förvänta.

Nu är det väl så att ingen med bestämdhet
vågar påstå, att en höjning
med två kronor för starkspriten och
ungefär en krona för vinet kommer att
medföra en mindre inkomst för staten
än en höjning med en krona respektive
50 öre, men det är möjligt att höjningen
inte blir stor. Tyvärr — jag säger
tyvärr —■ tror jag för min del att det
blir någon ökning, men om vårt förslag
samtidigt kan bidra till en viss minsk -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

ning av konsumtionen av alkohol, har
jag som nykterhetsman ingenting att
invända mot det.

När det gäller tobaksbeskattningen
torde cigarretterna vara den tobaksvara
som har den största betydelsen ur skattesynpunkt.
För övriga tobaksvaror är
konsumtionen avsevärt mindre, och de
är säkerligen i hög grad priskänsliga.
Därför har utskottet stannat vid att föreslå
en höjning enbart på cigarretterna
--en höjning med två öre.

Vad slutligen angår schablonavdragen
har den frågan varit föremål för
riksdagens behandling vid flera tillfällen.
Jag behöver därför inte säga många
ord därom. Avdragen infördes som ett
försök att förenkla taxeringsarbetet och
därmed underlätta taxeringsmyndigheternas
arbete och ge dessa myndigheter
bättre tid att ägna sin uppmärksamhet
åt andra problem. Nu står det klart
att detta försök har misslyckats. Avdragen
utnyttjas i skatteflyktssyfte och orsakar
skattemyndigheterna större arbete
än de tidigare hade. När avdragen dessutom
kostar cirka 70 miljoner kronor
om året, finns det ju ingen rimlig anledning
till att vi skall ha kvar dessa
schabloner.

Reservanterna har på den punkten en,
det måste jag säga, rätt egendomlig motivering.
Den finns på s. 92, där reservanterna
ger prov på en — herr talman,
jag kanske får lov att använda
detta uttryck, fastän det inte är vackert
— litet hycklande inställning, när de säger
att det är »ett önskemål att skapa utrymme
för en sänkning av inkomstskatten
för mindre och medelstora inkomsttagare»
och att »de förslag i fråga om
inkomstskatten som framförts i motionerna
av herr Ohlin m. fl. och motionerna
av herr Hedlund m. fl. går i motsatt
riktning». Man menar alltså att ett
slopande av schablonavdragen skulle
betyda en skatteskärpning framför allt
för de inkomsttagare som tillhör de lägre
inkomstklasserna. Men nu förhåller
det sig ju så, att den progressiva beskattningen
bär den inverkan, att medan
100 kronor beskattningsbar inkomst
i de lägre inkomstklasserna betyder en

skatt på cirka 25 kronor —• jag menar
då sammanlagd stats- och kommunalskatt
•— så utgör den i de högsta inkomstklasserna
80 kronor. Det innebär
alltså ingen belastning på de lägre inkomstklasserna
i motsats mot de högre.

Efter detta, herr talman, skulle jag vilja
återkomma med några ord om propositionens
politiska bakgrund och betydelse.
Regeringen hoppas förmodar jag,
kunna genomtrumfa detta förslag om
omsättningsskatt. Det har tidigare frågats,
vilken fullmakt regeringen har att
pålägga medborgarna denna nya skattebörda
på netto 1,2 miljarder kronor,
en börda som ostridigt träffar de minst
bärkraftiga hårdast. Underlaget för regeringspartiet
vid fjolårets val, som ju
dessutom var ett val på en fråga, som i
högsta grad ansågs attrahera partiets väljare,
blev inte mer än styvt 46 procent.
Inte ens tillsammans med kommunisterna
uppnåddes hälften av deltagarna i
valet. Regeringen står sålunda i en klar
minoritet bland väljarna.

Man har ibland i förklenande ordalag
talat om en 51-procentig demokrati. Men
vad skall man då, herr talman, säga om
en 46-procentig? Snarast får man väl
ett annat ord på tungan, ett annat ord
som också börjar på »d». Redan av denna
anledning förefaller det mig, som om
regeringen borde ha varit angelägen att
träffa en överenskommelse med oppositionen.
När herr Eriksson i Uppsala i
remissdebatten beklagade, att någon
överenskommelse inte syntes kunna
träffas, borde han ha riktat förebråelsen
mot regeringen och inte mot oppositionen.
Visst skulle vi i bevillningsutskottet
ha kunnat komma överens, om
utskottet hade velat gå emot både regering
och partiledare. Men det är ju
så att på alla håll känner vi oss bundna,
och därför är det rätt meningslöst
att skylla på varandra. Jag skulle dock
vilja upprepa min fråga med en lite
annan turnering: Kan vi kalla det demokrati
att nio och en halv månader
före ett andrakammarval med stöd av
en överrepresentation i denna kammare
och med hopp om ett sådant manövrerande
från kommunisternas sida, att de -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

ras ställningstagande blir ett stöd för
regeringen, trumfa igenom en skattebörda
av den omfattning och i den form
som det här är fråga om?

Jag är ledsen, herr talman, att behöva
konstatera, att regeringen enligt min
uppfattning handlagt denna fråga sällsynt
oskickligt, när den försatt sig i
detta läge. Eller är det taktiska beräkningar
bakom? Men är det inte en ödets
ironi, att en socialdemokratisk regering
1959 stöder sig på en förstakammarmajoritet,
medan vänsterpartierna när seklet
var ungt sida vid sida stred emot
den dåvarande majoriteten i första kammaren? I

själva verket synes det ha blivit en
prestigesak för herr Sträng att driva
igenom just denna skatt. Argumenten
svänger, som herr Hagberg redan angivit,
från den ena ytterligheten till
den andra. I våras var skatten nödvändig
för att få medel att bekämpa arbetslösheten.
Att omsättningsskatten måste
öka arbetslösheten, spelade ingen roll.
Nu har konjunkturen vänt, och nu är
omsättningsskatten nödvändig för att bekämpa
inflationen. Att skatten är ett
verkligt incitament för en fortsatt inflation
och för en prisstegring spelar inte
heller någon roll. Att den skapar en ny
grupp av tjänstemän, som det inte lär
bli så lätt att avveckla, även om man
ville det, men som snabbt ökar den årliga
automatiska utgiftsstegringen i budgeten,
spelar heller ingen roll. Finansministern
är lik de franska Bourbonerna,
som ingenting lärt och ingenting
glömt. Resultatet av regeringens ständiga
misslyckanden i fråga om statens finanser
är den proposition om varubeskattning,
som nu föreligger. Att vi trots dessa
upprepade misslyckanden och den
felaktiga politiken ändå har klarat oss
någorlunda, beror ju helt enkelt på att
de flesta andra länder har gjort på precis
samma sätt. Vi bär alltså haft en i
viss mening internationell inflation. Men
håller vi inte nu på att skapa en högst
egen inflation och detta i ett ögonblick,
då vi behöver hela vår konkurrenskraft?

Jag tycker eljest att finansministern
borde ha lärt något av 1950-talets miss -

m. m.

tag i fråga om bekämpandet av inflationen.
Varje pålaga, som motiverats av
nödvändigheten att föra en kamp mot
inflationen, har i stället varit bränsle
på inflationsbålet — en ekonomisk politik,
som en förutvarande socialdemokratisk
ledamot i denna kammare strax innan
han lämnade riksdagen betecknade
som ekonomiskt kvacksalveri.

Varför är då finansministern så envist
angelägen om att genomföra denna
skatteform? Svaret kan kanske utläsas på
s. 53 i propositionen. Där konstaterar
finansministern, att varje nettoökning
av statsutgifterna av icke automatisk natur
skulle innebära att utgifterna stiger
snabbare än statsinkomsterna — alltså
varje utgift av icke automatisk natur. Då
vi väl inte gärna kan tänka oss något
idiotstopp — om jag får använda det
ordet — på utgiftssidan, betyder detta
alltså, att skattebördan undan för undan
måste ökas, och då är det ju så enkelt att
justera upp en varuskatt med några procent.
I detta fall säger reservanterna
— på s. 94 i betänkandet — att en sålunda
utformad allmän varubeskattning
i dagens läge äger påtagliga företräden
och att den medför god avkastning även
vid låg skattesats. Det låter som om det
här vore fråga om en potatisåker, där
man bara hade att plocka av den goda
avkastningen. Just denna lätthet att
justera upp varuskatten är enligt min
mening ett avgörande skäl för att icke
införa den i vår skattelagstiftning.

Men finansministerns uttalande —
som jag citerat — säger också någonting
annat, och finansministern fullföljer
inte tankegången i detta avseende.
Det är nämligen bär fråga om ett annat
mycket allvarligt problem: Hur

skall de automatiska utgiftsstegringarna
kunna bringas att stoppa eller i varje
fall att inte överstiga de automatiska
inkomsthöjningarna? Detta problem är
inte vidrört. Då de automatiska utgiftsökningarna
står i direkt relation till den
totala utgiftsnivån är, såvitt jag kan
finna, den logiska slutsatsen den, att
själva utgiftsnivån måste sänkas. Såvitt
jag kan se, finns här inte något »udenom».
Finansministern har inte heller nå -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

get annat recept än ständigt ökade skattebördor.

Finansministern säger nu, att det inte
längre går att öka den direkta skatten.
.lag måste säga att det ju är ett visst
framsteg att vi är så pass eniga på den
punkten. Att gränsen är nådd på flera
områden när det gäller punktbeskattningen,
därom är vi ju också ense, såvitt
jag kan förstå. Men det är klart
att när det gäller oumbärliga varor, såsom
livsmedel och kläder, finns det
möjligheter att genom beskattning av
dessa varor klämma fram ytterligare
statsinkomster, ty dem kan ju inte människorna
låta bli att köpa. De kan göra
det när det gäller sprit och tobak, choklad
och glass, grammofonskivor och andra
saker — på vilka det uttas punktskatter
— men inte gärna när det gäller kläder,
livsmedel och bostäder, i den mån
dessa berörs av skatterna. I detta fall
finns det alltså möjligheter att öka skatterna,
till dess att reaktionen bland de
breda lagren blir så stark, att en ny ordning
tvingas fram. När den gränsen nås,
vet vi inte i dag, men det skulle verkligen
förvåna mig, om den inte är nära.
Och vad sker då? Vad kan då komma
att brytas ned av det som vi har byggt
upp inom vårt samhälle? Det är allvarsamma
problem, som regeringen inte
synes ägna några tankar, och detta är
anledningen till utskottets förslag om
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om sådan planläggning av budgeten, att
balans kan uppnås utan ytterligare skattebördor
men med sikte på en bestående
skattelättnad.

Detta är alltså vår kommentar till regeringens
programförklaring, som är
formulerad på det sättet, att med eu
progressiv samhällssyn och ansvaret för
de gemensamma uppgifter vi har oss
förelagda är icke förenlig en negativ
attityd till samhällets behov av erforderliga
ekonomiska resurser.

Nu säger finansministern, att får jag
inte denna omsättningsskatt, så måste
den direkta skatten ökas med 30 procent,
ett brutalt skatteuttag som närmast
kan jämställas med konfiskation.
Ja, hur var det, herr talman, Hamlet satt
Första kammarens protokoll 1!K>9. Nr 28

de: »Gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt!»
Men blir herr finansministerns
skatteuttag mindre brutalt, om beloppet
uttas på ett annat sätt? Givetvis inte.
Men det går kanske att sprida sådan
ekonomisk upplysning, som vissa tidningar
gjorde den 20 oktober, då det stod
på löpsedlarna: »Skattelättnader för de
flesta» eller »Skattelättnad för 90 procent
av de skattskyldiga» o. s. v. Det
står även en jämförelse i StockholmsTidningen
i dag. Vågar man lita på herr
förste vice talmannens yttrande i remissdebatten,
att det svenska folket i
dag är så ekonomiskt upplyst, att man
inte faller för så enkel propaganda?
Ty hur förhåller det sig? För makar uttas
nu den statliga inkomstskatten med
11 procent upp till ett beskattningsbart
belopp av 8 000 kronor, motsvarande
13 000 å 14 000 kronors inkomst. Det antal
skattskyldiga som faller inom denna
inkomstgräns motsvarar 80 procent av
samtliga skattskyldiga. En 30-procentig
höjning av skatten skulle innebära, att
skatten skulle utgå med 11 + 3,3 d. v. s.
14,3 enheter eller procent om man så
vill. Finansministern vill nu sänka skatteuttaget
till 10 procent, men lägger samtidigt
på 4,2 procents omsättningsskatt.
Alldenstund omsättningsskatten är generell,
torde skatt komma att utgå på ett
belopp, som i stort sett motsvarar det beskattningsbara
beloppet vid inkomsttaxeringen.
Det blir ett sammanlagt skatteuttag
med 10 + 4,2 eller 14,2 procent.
Härtill kommer fördyringen på grund
av energiskatt och på grund av de kedjereaktioner
som kommer att följa omsättningsskatten.
Det blir i själva verket
fråga om ett ändå brutalare skatteuttag
för inkomsttagare i det inkomstläge
jag här nämnt. Ilur blir det för de
många, vilkas inkomster nu inte ens går
upp till ortsavdragens storlek och som
nu är skattefria? De utgör ungefär en
tredjedel av dem som taxeras eller enligt
senaste statistiken 1,3 miljoner. Anser
finansministern, att de har någon
skattekraft? Det kan vara av intresse att
få svar på den frågan. Det är inte säkert
att det i denna stora grupp finns enbart
barnfamiljer eller pensionärer. Vid va -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
rubeskattningen finns ju ingen möjlighet
att bevilja avdrag för ömmande omständigheter
såsom fallet är vid den direkta
beskattningen.

Till förekommande av varje missförstånd,
herr talman, vill jag understryka,
att jag inte alls avser att föreslå en "höjning
av skatteuttaget till 130. Jag har endast
med det anförda velat belysa hårdheten
i den föreslagna varubeskattningen,
en skatteform som lägger tyngdpunkten
på de lägre inkomsttagarna. Det kan
inte bestridas.

Måste vi då öka skatteuttaget i så hög
grad? Ifrån vår sida har vi svarat nej.
Vi har enligt vår mening kommit till den
punkt, där vi måste spara eller göra indragningar,
om man nu vill använda
herr förste vice talmannens terminologi.

Finansministern har betecknat det
som ett framsteg, att oppositionen nu
äntligen insett att gapet i budgeten är
av storleken ungefär en miljard. Jag
skall inte grumla finansministerns glädje
på den punkten, men jag kan inte
underlåta att påminna om en sak. Det
dröjde länge, innan herr Sträng tillsatte
den besparingskommitté, som folkpartiet
begärde. Det skedde sedan herr Hedlund
anslutit sig till kravet. Jag vill också
erinra om att till ledamöter i denna
kommitté hade utsetts sådana, som hade
ett stort inflytande inom respektive oartier.
Inom kommittén arbetade man med
den målsättningen, att endast sådana
förslag, varom alla var ense, skulle framläggas.
När nu kommittén lyckades med
detta i viss, relativt begränsad omfattning,
hade regeringen ett tillfälle att politiskt
få ett praktiskt taget enhälligt
stöd för vad som föreslogs. Detta tillfälle
försatts emellertid. Talesmän för
regeringen förklarade omedelbart att
den och den punkten var politiskt omöjlig,
och sedan kom hela regeringspressen
som trädd på ett snöre med sin kritik
av kommitténs förslag, och därefter
följde organisationer och grupper, som
såg sina intressen hotade, med resolutioner
och protester. Så gör man en sak
politiskt omöjlig när man inte vill ha
den politiskt möjlig.

Nej, regeingen vill ha ökade skattein -

m. m.

täkter för att få större frihet att tillgodose
sin önskan att få uppträda som jultomte
för särskilda grupper i samhället.
Vi är inte beredda, säger regeringen,
att ge avkall på de reformer vi genomfört.
Vi är nöjda med de förändringar
i samhällsstrukturen som skett för de
breda lagren av vårt folk — och därför
är vi också beredda att betala räkningen.
Genom att lägga en ny tung börda på de
breda lagren. Det sista är, herr talman,
givetvis min reflexion.

När reservanterna på s. 92 som jag
anser med rätta vänder sig emot centerpartiets
förslag om saneringsskatt drabbar
den domen samtidigt också förslaget
om varuskatt. De uttalar här att den
måste genom sin konstruktion som en
proportionell skatt, som en proportionell
avgift som skall utgå med en procent,
vända tyngden nedåt, men det är just
vad som utmärker en varuskatt.

Jag citerade orden »betala räkningen»,
och jag skall vända mig till herr
Einar Eriksson. Han sade under remissdebatten
följande: »Jag vill då endast
erinra om vårriksdagen. Det förekom
då en ganska stor tävlan, icke minst från
folkpartiledamöternas sida, att äntra
denna talarstol för att höja de bud som
finansministern lade fram. Det har varit
ganska intressant att fö|ja denna
kapplöpning. I min egenskap av bevillningsutskottets
talesman i denna kammare
fick jag i varje fall under vårriksdagen
en ganska hårdhänt erfarenhet av
att det just var folkpartiets företrädare,
som då motionsledes lade fram de längst
gående förslagen om utgiftsökningar för
staten.»

Först skulle jag, herr talman, vilja säga
att herr Eriksson är talesman för utskottet
endast då utskottets betänkande
stödes av en majoritet eller av lotten. I
dag är han ju inte utskottets talesman.
För det andra sysslar ju bevillningsutskottet
inte med statens utgifter utan
med statens inkomster. Nu skall jag inte
märka ord utan jag antar att herr Eriksson
menade att folkpartiets bud gällde
inkomstsänkningar, att ta bort inkomster
för staten. För det tredje vill jag säga
att jag, som sedan sju år tillbaka har

Torsdagen den 2G november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

fått föra folkpartiets talan i denna kammare
när det har gällt skattefrågor, undersökt
hur det förhöll sig vid vårriksdagen
i år. Herr Eriksson deltog i debatten
i 23 frågor, alla från bevillningsutskottet.
I 13 av dessa var han och jag på
samina linje. I två av de återstående —
de gällde ersättningen till kommunerna
för det höjda ortsavdraget och schablonavdragen
— förordade jag en inkomstförstärkning
för staten, medan herr
Eriksson stod kvar på status qpo. I en
fråga hade jag verkligen en hård debatt
med herr Eriksson — om vi nu
skall kalla vårt meningsutbyte hårt. Det
gällde beskattningen av köpesumman
vid försäljning av fiskefartyg. Där stred
jag för en oförändrad lagstiftning, medan
herr Eriksson ville ha den skärpt.
I övriga sju fall rörde det sig antingen
om utredningsyrkanden eller om ändringar,
som inte alls eller i mycket ringa
grad påverkade vare sig innevarande
budgetår eller budgetåret 1960/61. Det
gällde t. ex. varulagervärderingen och
den extra bolagsskatten. Så ligger det
alltså till med kapplöpningen från folkpartisternas
sida i fråga om att komma
fram till denna talarstol när det gäller
bevillningsutskottets ärenden, en kapplöpning
som vi skulle ha vunnit med
bred marginal. Det är, herr talman, en
mytbildning man försöker sig på från
socialdemokratisk sida då man påstår
att folkpartiet bara kommer med överbud
men inte vill vara med om att betala
räkningen. Den som vill göra sig
besvär att gå igenom riksdagstrycket
skall finna såsom i detta fall att det saknar
all grund.

Herr Eriksson sade ytterligare en del
i sitt första anförande, som jag skall be
att få säga några ord om. Precis som
herr Elofsson skulle jag vilja säga att
herr Eriksson slår in öppna dörrar när
han talar om nedskrotning av de sociala
åtgärderna. Ingen ansvarig politiker vill
lämna ut människorna på nåd och onåd
åt hårda ekonomiska lagar, och för folkpartiets
del vill jag klart deklarera att
vi icke vill vara med om att nedskrota
någon enda av de sociala grundpelare
som i samverkan har byggts upp i sam -

hället av i dag. Men, herr Eriksson, man
kallar det inte nedskrotning om man på
låt oss säga ett fartyg — för att jag
nu skall hålla mig till västkusten — tar
bort en onödig överbyggnad, som kanske
är till hinder, och förbättrar fartyget
i olika avseenden.

Herr Eriksson säger att oppositionen
är kraftlös. Ja, men den är ändå i stånd
att eventuellt störta den nuvarande regeringen.
Det är ju inte dåligt av en
kraftlös opposition, och slutsatsen måste
vara att regeringen är en koloss på
lerfötter. Det är faktiskt något som jag
har försökt belysa tidigare i mitt anförande.

När jag nu tagit upp detta i dagens
debatt är anledningen därtill — och herr
talmannen kan vitsorda detta —- att jag
hörde mig för om möjligheten att få en
replik under remissdebatten, vilket då
inte ansågs formellt möjligt att bevilja
mig, eftersom jag inte begärt ordet eller
haft ordet den gången. Därför tog jag
upp saken i dag.

Så till sist ett par ord om betänkande
nr 64, som vi med talmannens tillstånd
får lov att nu gå in på. Det föreslås
en tillfällig energiskatt på bensin
och andra bränslen. Utskottet har gått
emot denna tillfälliga energiskatt i fråga
om bensinen men biträder propositionen
i fråga om stenkol och oljor. Följden
har blivit att ingen grupp står helt
bakom utskottets förslag.

Om denna extra energiskatts inverkan
på samhällsekonomien gäller vad
som redan har anförts beträffande den
allmänna varuskatten, men i motsats till
den princip som gäller varuskatten,
nämligen att det är den färdiga varan
som skall beskattas och inte råvaran,
drabbar energiskatten som en råvaruskatt,
därtill slumpvis på grund av det
mycket olika energibehovet inom olika
företag.

Den ökning som drabbar företagens
driftkostnader kan givetvis ingen annan
ha glädje av än våra utländska konkurrenter.
Det iir anledningen till att vi
från folkpartiets sida tillsammans med
högern har yrkat helt avslag på Kungl.
Maj:ts proposition i denna del, och jag

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
kommer, herr talman, att framställa yrkande
därom när betänkandet föredras.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Sedan her Eriksson i
Uppsala som talesman för reservanterna
i utskottet så utförligt har motiverat
och kommenterat förslagets mera allmänna
och principiella betydelse, tror
jag — bl. a. med hänsyn till att jag är
tvingad att vara i båda kamrarna ungefär
samtidigt ■—• att jag skall inskränka
mig till att göra en del påpekanden i anslutning
till de anföranden, som oppositionens
tre talesmän nyss har hållit.

Jag skall börja med herr Hagberg i
Malmö, som tog upp frågan — och jag
tror att han i det avseendet fick instämmande
av herr Spetz — huruvida det
ligger en dualism i själva argumenteringen
för omsättningsskatten. Man är
rätt angelägen om att komma tillbaka till
anföranden, som hölls för nu snart ett
år sedan, då vi hade en mycket påtaglig
arbetslöshetssituation att se i ögonen,
en arbetslöshetssituation som inte kunde
bemästras på annat sätt än att man skaffade
de pengar som behövdes för att
klara av en aktiv sysselsättningspolitik,
och man sätter den argumentationen i
motsatsställning till den argumentation
som vi i dag med skäl kan föra, att omsättningsskatten
också har sin antiinflationistiska
betydelse. Vi bär nu en påtagligt
uppåtgående konjunktur, under
vilken vissa dämpande åtgärder behöver
vidtagas.

Det finns ingen motsättning mellan
dessa båda argumentationer, såvida man
inte envisas med att leva kvar i t. ex.
1920- och 1930-talens föreställningsvärld.
Då kunde man säga att konjunkturperspektivet
antingen visade en påtaglig
överkonjunktur eller en utomordentligt
starkt uttalad depressiv konjunktur med
massarbetslöshet, som avlöste överkonjunkturen
med jämna mellanrum. Det
politiska hanterandet av ett sådant väldigt
utslag i konjunkturen var kanske
enklare och liksom mera renodlat. I
denna massarbetslöshetens tidevarv kunde
man säga att det bara var fråga om
att satsa på en ökad upplåning eller kraf -

m. m.

tiga skattesänkningar. Alla åtgärder gick
ut på att återigen få i gång det ekonomiska
livet genom de aktiva injektioner som
kunde göras från samhällets och statens
sida. Man behövde i dessa markerade
depressionslägen inte samtidigt riskera
att den offentliga aktiviteten skulle verka
inflationsskapande. Problemet var
grovt och enkelt. Nu när konjunkturväxlingarna
bär en annan karaktär, när vågtopparna
respektive vågdalarna i konjunkturutvecklingen
inte är så uttalade
och när vi bl. a. har så mycket starkare
ambition att attackera arbetslöshetsproblemet
än vad man hade på 1920- och
1930-talen, är problemet dock icke lika
enkelt. Nu får man således en sammanblandning
av dessa båda motiveringar,
och jag tycker att det sista året har varit
ett typiskt exempel på detta. När vi
föregående vinter hade en arbetslöshet
— vilken vi betraktar som hög — på
70 000 registrerade arbetslösa, var samhället
ändå inte allmänt depressivt präglat.
Denna siffra kan jämföras med de
300 000 å 400 000 arbetslösa, som fanns
under 1930-talets värsta kris. Under förra
vintern hade vi fortfarande avsnitt
av vårt samhälle, som var aktiva och
progressiva, vilket jag tror att man i
efterhand när man nu får de definitiva
siffrorna kan verifiera genom att helt
enkelt konstatera, att vi även under fjolårets
besvärliga lågkonjunktur trots allt
höjde den samlade nationalprodukten
med någon procent. När vi under fjolårets
konjunktur hade yrkesvis och lokalt
uppträdande arbetslöshet, krävdes för bemästrandet
av denna och med de ambitioner
som vi har kraftiga insatser
från statens sida. Det gällde att skaffa
pengar, och — som jag vid många tillfällen
påpekat — jag tror inte att penninganskaffningen
på den direkta skattehöjningens
väg är realistisk. Därför får
man, om man inte vill rasera den sociala
byggnad vi har uppfört — och det
vill ju inte vi som representerar det socialdemokratiska
partiet — söka andra
vägar att skaffa medel, och därför
blev det en helt naturlig förbindelse
mellan arbetslösheten och en inkomstförstärkning
via en omsättningsskatt.

Torsdagen den 26 november 1959 fm,

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m".

I dag är sysselsättningsproblemet fortfarande
aktuellt om än inte så markerat
som för ett år sedan — siffrorna är ju
relativt hyggliga nu ■— men märk väl
att vi i dag har en mycket aktivare arbetsmarknadspolitik
än för ett år sedan.
Den siffra, som räknas fram för
november på 30 000 arbetslösa, skulle
ha varit i runt tal 40 000, om vi hade
haft en, jag skall inte säga lika bristfällig,
men inte lika fulltrimmad arbetsmarknadspolitik
i dag som för ett år
sedan. Vi kommer att under vintermånaderna
få se hur denna siffra stiger.
Vi kommer att behöva pengar för detta
och kommer att få användning för argumentet,
att omsättningsskatten skall
ge oss dessa möjligheter, dessa medel,
samtidigt som konjunkturbilden allmänt
sett är sådan att vi nu även får komplettera
detta argument med det skälet
att omsättningsskatten behövs för att
dämpa en i annat fall trolig efterfrågeinflation,
som kan driva priserna i höjden.

Ja, så här besvärligt är detta problem.
■Tåg medger att det krävs en viss intellektuell
tankeverksamhet för att få det
att gå ihop. Jag hade förväntat mig den
kapaciteten hos herr Hagberg, och jag är
delvis besviken över att denna argumentation
inte har uppfattats av honom.
När han sedan citerar Grönköpings Weckoblads
ledarskribenter som stöd för
sin argumentation i dessa frågor, är det
intressant att konstatera att i fråga om
att rent tankemässigt bemästra detta problem
så står herr Hagberg och Grönköpings
Weckoblads journalister på samma
nivå. Huruvida detta är komprometterande
för herr Hagberg eller för Grönköpings
Weckoblad vågar jag inte ha
någon uppfattning om.

Herr Hagberg fortsatte med att säga
att den sociala budgeten inom statsbudgeten
egentligen är den kostnadsdrivande
faktorn i hela vår statliga utgiftsverksamliet.
I jämförelse med andra länder
kommer den högst på listan, säger
herr Hagberg. Det är möjligt att herr
Hagberg gör denna konklusion ungefär
lika lättsinnigt som den han gjorde i
fråga om konjunkturpolitiken och dess

sammanhang med omsättningsskatten.
Varför har vi en stor social budget i
vårt land? Jo, helt enkelt därför att socialdepartementet
bär ju har hand om
vad som i de flesta andra länder i allmänhet
uppdelas på tre departement,
d. v. s. ett för socialförsäkringar, ett
för arbetsmarknaden och ett för bostadspolitiken.
Allt detta inryms inom socialministerns
verksamhetsområde och
presenteras många gånger i den enklare
argumentationen som en form av
social verksamhet.

Ytterligare en sak bör herr Hagberg
erinra sig i detta sammanhang. I andra
länder har man i väsentligt större omfattning
än här lagt kostnaderna för socialpolitiken
på arbetsgivarparten. Om
herr Hagberg studerar förhållandena i
Tyskland och i Frankrike skall han finna
att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkring
där åvilar företagen. På sina håll
får företagarna också ta på sig kostnaderna
för barnbidragen. Här i vårt land
har vi valt andra vägar. Vi har en mera
solidarisk kontribution till dessa kostnader
genom att både de anställda och
företagarna eller skattebetalarna över
huvud taget får vara med och satsa
pengar för ändamålet. Detta är alltså ytterligare
en sådan detalj som man nog
bör fundera över innan man så där
frankt går upp i talarstolen och pekar
ut socialhuvudtiteln såsom den som har
försatt oss i de statsfinansiella besvärligheter
vi nu har.

Herr Hagberg säger vidare: Varför redovisar
inte finansministern den av omsättningsskatten
förorsakade kostnadsstegringen
för stat och kommun i sin
proposition till riksdagen? Även utskottsutlåtandet
har en anmärkning på
(ten punkten. Man frågan är ju ganska
akademisk. Vad staten betalar ut i omsättningsskatt,
det tar staten in igen,
i omsättningsskatt. Så enkelt är det med
det. Om man sedan anser att de 1 200
miljoner som jag bär presenterat såsom
ett saldo för operationerna med omsättningsskatt
och vissa andra förslag innebär
en för hög värdering, bara därför
att jag inte i beräkningarna bär skrivit
in en avräkningspost på 80 miljoner

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
för statens kostnader, så skulle jag vilja
svara att jag inte vill precisera mig
på den punkten, lielt enkelt därför att
ingen människa kan göra det. I den budgetbehandling
som vi för närvarande
driver accepterar inte finansdepartementet
någon kompensation för omsättningsskattens
kostnadsgenomslag. Det
finns väl även andra sektorer där man
inte utan vidare kan övervältra omsättningsskatten.
Vad det blir eller inte blir,
därom vågar jag inte ha någon uppfattning
som är tillräckligt bestämd för att
jag för det mycket respektabla bevillningsutskottet
skulle vilja precisera någon
summa.

I sitt anförande kom herr Hagberg
också in på frågan om kompensationskraven
och de kedjereaktioner som dessa
kan utlösa. Han presenterade där en
siffergymnastik — också återgiven i det
aktstycke som ligger på våra bänkar
— som är både komplicerad och imponerande
i sin teoretiska form. Jag hade
när denna debatt inleddes med en remissdebatt
i medkammaren tillfälle att
diskutera detta med herr Hagbergs partiledare.
I vilken mån man utifrån det
antagandet att skatten kommer att utlösa
kompensationer anser att skatten
är inflationsdrivande, det är ju ändå
i sista hand en fråga om vad det finns
för utrymme för att ge kompensationer.
Vi har för närvarande en uppåtgående
konjunktur. Ekonomerna kallar den för
en mängdkonjunktur, eftersom den kännetecknas
av en ansvällning av produktionen,
medan man ännu inte har inregistrerat
någon motsvarighet i form
av prisuppgång. Nu tror jag nog att
priserna är ganska avgörande för vad
företagarna kan betala. När det kring
ett förhandlingsbord sitter förhandlare
som känner till det här spelet, argumenterar
de visserligen i allmänhet både
slagkraftigt och energiskt för sina synpunkter,
men förr eller senare kommer
man fram till detta antingen — eller,
där man från den ena sidan säger att
så och så mycket kan man erbjuda, och
där man på den andra sidan ställer sig
frågan: Skall detta accepteras, eller skall
vi driva det hela till en öppen konflikt?

m. m.

.Tåg liar nog som gammal facklig förhandlare
eu rätt bestämd erfarenhet av
att, hur slagkraftigt man än har argumenterat
i den stora, inledande öppningsdehatten,
det ändå i sista hand är
dessa grova och konkreta ting som är
avgörande för vad man kan ta ut. Det
är en synpunkt på kompensationsproblemet.

En annan är denna: Är det så säkert
att man utan vidare skall acceptera den
tanke som herr Hagberg för fram här i
talarstolen, att om man får ett kompensationskrav
är det bara att acceptera
detta krav? Jag förmenar — och jag
tror att åtskilliga inom mitt parti är beredda
att följa mig i den argumentationen
— att det finns så många punkter
där man helt enkelt inte kan framföra
kompensationskrav, om man vill bli tagen
på allvar. Den omständigheten att
vi beslutar oss för att de arbetande åldrarna
skall flytta över en viss del avvad
de producerar till våra folkpensionärer,
den kan ju rimligen inte ges kompensation
för. Om man skulle kräva något
sådant skulle ju ens argumentering
i varje fall bli åtskilligt skamfilad när
den sätts in i sitt stora sammanhang.
När vi inom det svenska folkhushållet
säger oss att vi lever i en värld som
kräver kraftiga offer för att vi skall
kunna uppehålla vårt försvar som ett
komplement till den självständiga neutralitetspolitik
och utrikespolitik som vi
vill föra, så skulle jag bli förvånad ifall
någon från företagarsidan skulle säga:
Naturligtvis skall du ha kompensation
för det. Hur skall jag kunna kompensera
mig för en utgift som vi måste ta
därför att världen är vrång och hård?

Problemet är inte så enkelt, herr Hagberg,
som jag till min stora förtret ser
det presenterat dagligen och stundligen i
skrift och särskilt i referat av vad som
yttrats från talarstolar runt om i landet.
Omsättningsskatten betyder kompensationskrav,
säger man, kompensationen
är det bara att hämta in, och när
vi gjort detta, då har vi satt snurr på
det hela. I själva verket är det inte
så. Utrymmet för lönehöjningar beror
på vad företagen kan ge, och vad de

Torsdagen den 20 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag- om allmän varuskatt, m. m.

kan ge blir beroende bl. a. av hur de
bedömer konjunkturen, utvecklingen och
de affärsmässiga möjligheterna. Vad vi
här beslutar då det gäller omsättningsskatten
får i det avseendet en ytterst
ringa betydelse.

Sedan återkom herr Hagberg till ett
anförande som jag höll på Stockholms
köpmansklubb, där jag tillät mig säga
att denna skatteförstärkning'' innebär en
engångslyftning för att vi därmed skall
— jag minns mycket väl att jag utförde
det vidare på detta sätt — ha möjligheter
att klara statsfinanserna på ett rimligt
och anständigt sätt under den tid
man kan överblicka, låt mig säga fram
till budgetåret 1963/64. Om herr Hagberg
studerar betänkandet från den besparingsutredning,
som har sysslat med
de närmaste årens problem, så skall han
finna att framför allt budgetåret 1960/61
väntas bli det ansträngda och besvärande
avsnittet. Vi får visserligen kostnadsstegringar
även senare på driftsidan,
men ser jag det hela ur upplånings- eller
inflationssynpunkt så finner jag att
besparingsutredningen faktiskt redovisar
en mindre reduktion när vi kommer
längre fram, alltså mot slutet av den period
utredningen har vågat fundera över
och planera för. Jag anser mig således
kunna hävda den uppfattningen, även
om herr Hagberg inte vill tro mig, att får
vi denna ordentliga skatteförstärkning
och slipper överbud av olika slag från
oppositionens sida, överbud som kan
bli så besvärande att de bryter även en
finansministers bästa föresatser, och är
vi ense om att hjälpas åt i fortsättningen,
att se på problemet med all den aktsamhet
och sparsamhet som man bör
tillämpa, då bör mitt besked om en engångslyftning
vara ett sannolikt riktigt
besked.

Herr Hagberg säger att procentsatsen
sannolikt kommer att behöva höjas.
Detta sägs även i utskottsutlåtandet, och
det har återkommit i alla anföranden
från oppositionen i dag. Ja, man skall
ju akta sig för att ge Bragelöften, och
jag trodde att man skulle slippa det med
denna enligt herrarna chockartade skattehöjning,
men skulle det olyckligtvis gå

som herrarna tror, får man väl komma
igen vid det tillfället och angripa den
som råkar vara finansminister då. Men
det tjänar kanske inte så mycket till att
spå om detta i förväg.

Sedan fortsätter herr Hagberg resonemanget
och påstår att statliga och kommunala
skatter för närvarande tar 40
procent av nationalinkomsten. Också det
är en löslig argumentation som inte kan
lämnas opåtalad. Inför en så enkel presentation
måste folk komma till den
uppfattningen att 40 procent av nationalinkomsten
går, som herr Hagberg säger,
till statliga och kommunala utgifter.
Så är det ju inte. De direkta och indirekta
skatterna samt olika avgifter på
personliga inkomster uppgår till ett belopp
av 14 miljarder, och det är inte
några 40 procent av nationalinkomsten.
Vidare får vi komma ihåg att det sker
transfereringar, överföringar av stora
belopp som staten tar in skattevägen.
Det är i runt tal fyra miljarder som slussas
tillbaka till medborgarna i form avfolkpensioner,
barnbidrag m. m. Under
sådana förhållanden kan man inte framställa
saken så enkelt, att stat och kommun
tar det och det beloppet och därmed
punkt. Staten tjänstgör som en förmedlare
av pengarna för att på den vägen
driva en solidaritetsbetonad politik,
för att ge åldringarna en bättre försörjning
och barnfamiljerna ett handtag.
Man bör väl i anständighetens namn göra
åtminstone den korrektionen när man
presenterar sådana här siffror.

Jag vet inte om herr Hagberg har några
barn i skolåldern — eftersom han är
en distingerad man med de grå tinningarnas
charm, är kanske barnen redan
vuxna — men säkerligen har herr
Hagberg en hel del partivänner med
barn i skolåldern. Herr Svärd skakar
på huvudet, men jag vägrar tro att medelåldern
i högerpartiet är så hög att
mitt antagande inte skulle vara riktigt!
Och de som har sina barn i skolåldern
tar ju emot statsbidrag i och med vårt
aktiva statliga engagemang när det gäller
att avlöna lärare, bygga skollokaler,
ordna skolmåltider och mycket annat.
Det är således inte bara via folkpensio -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
ner och barnbidrag som finansministern
förmedlar pengar tillbaka till folket
-—- han får göra det även i många
andra avseenden; jag har här hara givit
ett exempel på förhållandet.

Jag skall inte uppehålla mig så mycket
längre vid den frågan. Jag har bara
med detta velat skjuta sönder åtminstone
ett par av de väsentligaste felaktigheterna
och galenskaperna i den här
enkla presentationen, som tyvärr herr
Hagberg inte är ensam om utan som
också folkpartiledaren föll för i sitt anförande
för svenska folket i radio och
television för någon vecka sedan.

Herr Hagberg sade att vi numera i vårt
land hade fått en sådan skattebelastning,
att den av'' världen i övrigt — om jag
fattade herr Hagberg rätt — beskådades
med beundran. (Herr Hagberg: Nej,
med förundran.) Ja, det kanske låter litet
mera rimligt. Men jag vill då säga,
att det kanske finns vissa andra ting,
som världen beskådar inte bara med
förundran utan kanske också med beundran.
Jag kan nämna vårt sätt att ta
hand om gamla människor här i landet,
vårt bostadsbyggande, vår industri, vår
arbetsmarknad och vårt sjukhusväsende,
som är så ordnat att vem som helst
får vård och behandling av världens
skickligaste läkare, dessutom mat och
logi, för en kostnad som sjukkassan betalar.
Jag skulle tro att det inte bara
väcker förundran utan även beundran.
Den avgift man betalar till sjukkassan
går inte på långa vägar upp till vad en
enkel blindtarmsoperation kostar exempelvis
i det land, från vilket högerns
agitatorer många gånger tar sina praktiska
exempel. Jag tror att världen också
har både respekt och beundran för
vår förmåga att sköta vårt försvar och
för vår vilja att offra för det svenska
försvaret, som vi själva betalar till sista
öret, utan att be någon stormakt om
pengar. Jag skulle också tro att världen
hyser både förundran ocli beundran
när det gäller forskningen och undervisningen
här i landet. Det är inte så, herr
Hagberg, att man bara kommer hit och
blir förundrad över skattetrycket utan
man har faktiskt anledning att göra

m. m.

kommentarer även från den utgångspunkt,
som jag här velat erinra om.

Herr Hagberg kom sedan in på den
mera detaljbetonade frågan om omsättningsskattens
olika avsnitt och betraktade
det såsom ett, jag kan säga, antikulturellt
utslag att omsättningsskatt är
lagd på böcker. Herr Jlagberg säger atl
endast var sjunde svensk läser böcker
och att det är risk att det blir ännu
färre, om vi skall betala fyra öre mer
per krona för varje bok. Jag tror att
herr Hagberg här gör sig skyldig till eu
felbedömning. Vi människor är så funtade
att antingen läser vi böcker därför
att vi tycker att det är intressant och
roligt eller också har vi bara ett ringa
och förstrött intresse av att läsa böcker.
Det senare är tyvärr alltför vanligt, och
tyvärr är det också så att vi i det senare
fallet kanske läser böcker som inte
är så särdeles kulturellt uppbyggande.
För den som är bokälskare — såsom
herr Hagberg vill lägga upp problemet
— tror jag inte att det är avgörande, om
han får betala 10 kronor eller 10 kronor
och 40 öre för en bok. Jag kan nämna
att denna argumentation framfördes till
mig under den tid då ärendet förbereddes
i departementet vid en uppvaktning
av en mycket imponerande församling
av Sveriges största bokförläggare. Man
talade då om skatt på det fria ordet, om
en fördyring av det fria ordet och den
kulturfara det skulle innebära att lägga
omsättningsskatt på böckerna. Jag kunde
faktiskt inte hålla tyst, utan jag gjorde
det oförskämda påpekandet: Om herrarna
lovar mig att inte göra business
på det fria ordet, att inte göra affärer
på er bokutgivning, utan är så altruistiska
att ni inte tar mera betalt för boken
än vad typografer och sättare, papper
och distribution kostar, skall jag
hålla med er om att det är oanständigt
att lägga skatt på böckerna. Jag måste
säga att de faktiskt blev svarslösa, kanske
helt enkelt därför att någon av dem
på sin bokutgivningsverksamhet skaffat
sig inte så få slantar i bakfickan.

Jag skall, herr talman, efter detta gå
över till att bemöta herr Gustaf Elofsson,
som ju i denna viktiga fråga gjor -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. in.

de en mycket intressant debut såsom
gruppledare i kammaren. Han började
med att säga att vi har de högsta skatterna
i Europa. Han glömde emellertid
att tala om att detta oaktat är han och
hans partivänner införstådda med att
skatten bör höjas med ytterligare 300
kronor om året, därest man råkar ha
12 000 kronor i årsinkomst. Man höjer
skatten genom den höjda folkpensionsavgiften,
genom att ta bort statsbidrag
till sjukförsäkringen, genom budgetsaneringsavgiften,
genom höjda indirekta
skatter och genom justering av schablonavdragen.
Man kommer på det sättet,
med en försiktig beräkning, upp till
precis dubbelt så mycket som den skattehöjning
finansministern kommer till,
om det är fråga om en man i detta inkomstläge
som har låt mig säga två barn.
Ja, vi skall naturligtvis inte ställa alltför
stora anspråk på logik av en debuterande
gruppledare. Det blir väl bättre
så småningom.

Det vore naturligtvis frestande att
haka fast vid ytterligare några lösryckta
citat ur herr Elofssons i övrigt mycket
väl sammanhållna anförande. Han
sade: »Den enskilde får ju planera sina
inkomster först, och så får han ta utgifterna
sedan.» Ja, herr Elofsson, är
centerpartiets utspel i folkpensionsfrågan
innevarande år ett uttryck för den
läran och den idén? Herr Elofsson har
ju inte kunnat samla sina borgerliga
bröder om det förslag som skulle finansiera
den extra kostnaden för att förbättra
folkpensionerna. Herr Elofsson är
så ensam, han har ju ändå inte — jag
skall gå till den senaste valsiffran —
mer än 12,7 procent av det svenska folket
bakom sig genom dess representation
i andra kammaren. Han får inte
något av de andra partierna med sig,
men ändå talar han oförskräckt om att
folkpensionärerna skall ha den här extra
förstärkningen, vilket rimmar litet
illa med de där moraliskt förmanade
tongångarna med utgångspunkt ifrån
den enskildes handel och vandel: skaffa
dig först inkomster innan du tar på dig
utgifterna.

Herr Elofsson säger vidare att man

kan spara mycket pengar på bostäder.
Det är inget nytt när det kommer från
herr Elofsson. Han har varit en trogen
och mycket bestämd sparsamlietsivrare
under alla de år jag har haft glädjen att
lyssna på hans inlägg här i kammaren.
Man kan spara på sjukförsäkringen.
Men sedan kommer herr Elofsson över
på den inkomstförstärkning han skall
få genom att höja vissa skatter. Herr
Einar Eriksson i Uppsala har ju karakteriserat
herr Elofsson här i dag som
en ormmänniska eller åtminstone sagt
att han behöver vara en ormmänniska
om han skall klara upp det dilemma
han har försatt sig i. Hans yttre apparition
är en dementi på att han skulle
vara en ormmänniska, men han kan naturligtvis
i fråga om sin argumentation
prestera någonting av den konstarten.
Herr Elofsson gjorde aktningsvärda försök
ända tills riksdagsmannen herr
Elofsson och Sveriges bränneriidkareförenings
ordförande herr Elofsson i
Kristianstad kom in på brännvinet och
spriten. Då ville herr Elofsson inte ens
i tankevärlden vara ormmänniska. Jag
förstår honom, jag delar hans uppfattning
på den punkten som på andra
punkter när det gäller centerpartiets
förslag om att skaffa pengar genom en
utbyggnad av diverse skatter. Man vill
på sprit, vin och tobak ta in 200 miljoner.
Man vill attackera varuskatt, försäljningsskatt,
brevporton, tippning, lotter
o. s. v. Herr Elofsson säger att det
nog går bra. Men på brännvinet blir det
inte mera pengar, säger han. Herr Elofsson
har så rätt i detta, men han skall
tillämpa sin argumentation även på de
övriga områdena, så blir han ännu mer
rättvisande i sin beskrivning. Vi har
gjort oss besväret att ta in yttrande från
de fackkunniga myndigheter som sysslar
med detta. Det är en ganska hård kritik
dessa myndigheter sätter in emot
centerpartiets förslag.

Som herr Elofsson har uppmärksammat
har vi ju ett köpmotstånd när det
gäller starkspriten. Kontrollstyrelsen som
har mångårig erfarenhet av hur prishöjningar
påverkar konsumtionens elasticitet,
säger bl. a. följande: »Det förefal -

-M

Nr 28

Torsdagen den 20 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
ler osannolikt att en ytterligare skattehöjning
på spritdrycker innan ännu två
ar har hunnit förflyta sedan den senast
föregående höjningen skulle medföra
någon nämnvärd ökning av skatteintäkterna.
Det synes tvärtom icke uteslutet
att en ytterligare skattehöjning av den
storleksordning som folkpartiet och centerpartiet
har föreslagit kommer att få
en negativ effekt, d. v. s. resultera i en
sådan minskning i efterfrågan att skatteintäkten
minskar.» I Danmark har
man fått lära sig den läxan. Det har sagts
att detta kan vara önskvärt ur nykterhetssynpunkt,
men eftersom vi har samlats
här i dag för att hjälpa till att skaffa
pengar till statskassan är det ju malplacerat
att satsa så hårt på dessa varuslag
som man från centerpartiet och
högern har gjort. Men kontrollstyrelsen
går vidare och ser på centerpartiets förslag
även när det gäller de övriga sortimenten
inom varubeskattningen, choklad
och konfektyrvaror t. ex. Vi har där
för närvarande haft en skatt på 60 procent,
som min företrädare i ämbetet
gjorde ett försök att höja, med resultat
att vi bland annat fick observera hur
en fabrik i Alingsås slog igen och 1 000
människor blev arbetslösa, vilka vi hade
rätt besvärligt att slussa över till
andra områden. Där fick vi ganska snart
återgå till den gamla skatten för att inte
besvärligheterna skulle bli ännu mer påtagliga.
Kontrollstyrelsen gör samma reflexion
här och den skriver ned de förslag,
som herr Elofsson och hans partivänner
presterar, ifrån det antagandet
om nya inkomster som de gör till i
runt tal hälften. Det blir inga 200 miljoner
på sprit, vin och tobak. Det blir
möjligen hälften men inte mera. Det är
100 miljoner luft i den där inkomstförstärkningen;
det blir bara en del av de
inkomster på försäljningsskatt och varuskatt
som centerpartiet här noterar sig
till godo i den i och för sig aktningsvärda
strävan att sanera budgeten, som
kommer att inflyta. Man skall ha detta
klart för sig.

Vi har tagit in ett besked från Tipstjänst
för att se bur den senaste höjningen
av radpriset har verkat, och vi

m. m.

har tyvärr kunnat konstatera att även
där är resultatet negativt. Vi har förlorat
på den senaste höjningen, och skall
man höja priset ännu mera så är det
alldeles uppenbart att förlusten blir ytterligare
markerad.

Jag skall kanske säga ytterligare några
ord med anledning av att herr Elofsson
tog upp frågan om centerpartiets
förslag till folkpensionsförstärkning. I
den argumentnöd som har präglat centerpartiets
talesmän på den här punkten
har de klamrat sig fast vid pensionsberedningens
förslag och sagt att i detta
lovade alla partier pensionärerna den
höjning av folkpensionerna som centerpartiet
nu föreslår — jag skall också
i ärlighetens namn säga att även del
kommunistiska partiet gör det. Centerpartiet
är nu berett att hålla fast vid
det löftet, men man talar inte om att
pensionsberedningens förslag kompletterades
med att de kommunala bostadstilläggen
samtidigt skulle reduceras till
bälften, och då blir det ju inte någon
skillnad mellan centerpartiets förslag
och det förslag som regeringen nu har
annonserat i omsättningsskattepropositionen.

Regeringen har sagt att en ensamstående
pensionär bör ha en standardhöjning
på 250 kronor 1960 och att han
bör få nästa standardhöjning på 250
kronor 1962. På denna punkt har regeringen
stöd av besparingsutredningen.
Vidare skall pensionärerna få behålla sina
kommunala bostadstillägg. Centerpartiet
har bara talat om hälften av pensionsberedningens
förslag, d. v. s. uraktlåtit
att tala om de kommunala bostadstilläggen.
Jag utgår ifrån att centerpartiet
inte vill attackera dem, och
då innebär ju centerpartiets linje att
man 1960 skulle ge ensamstående 350
kronor i stället för 250 kronor och 150
kronor i stället för 250 kronor år 1962.
Vi är överens om slutmålet, skillnaden
är bara den att centerpartiet vill göra en
större höjning 1960 och vara försiktigare
1962. Regeringen anser däremot att
höjningen bör vara jämn och pensionen
höjas vartannat år fram till 1968.

Jag vill inte vara ofin och göra gäl -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

lande att den omständigheten att vi har
en valrörelse på hösten 1960 skulle lia
varit det avgörande för centerpartiets
ställningstagande, men jag vill tillåta
mig göra den erinran att 1960/61 torde
vara det ur statsfinansiell synpunkt besvärligaste
året som vi har att klara,
efter vad jag kan se vid en blick på de
fyra, fem år vi har närmast framför oss.

»Inför behovsprövning på hela det sociala
området!» är ungefär herr Elofssons
franka rekommendation. Om herr
Elofsson har sina partivänner bakom sig
därvidlag vet jag inte, men det kan
tänkas. Man bör emellertid komma ihåg
att vi på vissa avsnitt av de områden
statsbudgeten omfattar har ett generellt
stöd av alldeles speciella skäl. Behovsprövningen
är alltid en komplicerad och
svår fråga med tröskelproblem och en
viss utbyggnad av byråkratien, men all
right, man får ta dessa olägenheter om
man kan tjäna pengar på det hela. Men
när vi har vidtagit generella åtgärder på
bostadspolitikens område i form av en
garanterad ränta, så är ju motiveringen
så enkel. Vi vill inte tillbaka till 1920-och 1930-talens våldsamma kastningar i
bostadsproduktionen, då man startade
byggena när räntan var låg och inte
gjorde ett dugg när räntan var hög. Bostadsbyggandet
är en sådan strategisk
sektor för hela vår sysselsättningspolitik
att det måste vara ett intresse att bostadsbyggarna
kan räkna med att produktionskostnaderna,
oavsett konjunktursvängningarna,
i stort sett skall vara
relativt stabila. Det är ett avgörande
skäl till att vi har en subvention av bostadsproduktionen.
Som herr Elofsson
säger kommer subventionerna naturligtvis
även dem till godo som har mycket
pengar och som egentligen inte skulle
behöva någon subvention, men man får
ta den nackdelen för att vinna den stora
och väsentliga fördel som jag här har
berört.

Vi har samma förhållande på andra
områden. Vi har tullar här i landet för
svensk industriproduktions skydd som i
runt tal uppgår till 12 procent, och vi
har tullar till det svenska jordbrukets
skydd som ligger mellan 40 och 42 pro -

cent. Skillnaden mellan dessa 12 procent
och de 40 å 42 procenten kan, enkelt
uttryckt, i pengar omräknas till i
runt tal en miljard svenska kronor. Vi
tar den subventionen till det svenska
jordbruket helt enkelt därför att det
finns andra motiv för den än det där,
att en och annan storgodsägare får nytta
av den. Detta kan inte tas till argument
för att göra subventionen behovsprövad.
Vi säger oss att jordbruket ännu inte
mist sin väsentliga betydelse som försörjningskälla
åt det svenska folkhushållets
skafferi. Att stödja jordbruket
har sina starka skäl ur beredskapssynpunkt.
Därför lämnar vi det ett införselskydd
på 40 å 42 procent gentemot
världsmarknadspriserna. Vi vill se jordbrukspolitiken
på ett annat sätt än bara
som en enkel subvention. Naturligtvis
förhåller det sig så att åtskilliga jordbrukare
som inte har samma behov av
skydd som småbrukare och familj ej ordbrukare
har nytta av detta. Det är ju
klart att de större godsägarna som kostar
på sig en semesterresa till Italien
eller Spanien — i varje fall har jag träffat
åtskilliga som gör det — inte skulle
behöva samma skydd, men de får det
emedan vi anser att det är rationellt och
riktigt. Vi utformar bostadspolitiken
från samma utgångspunkter. Skulle ändå
inte herr Elofsson i sin egenskap av
jordbrukare och varm anhängare av det
jordbruksskydd av generell karaktär
som vi tillämpar och är ense om, kunna
försöka tänka lite längre i fråga om
den verksamhet som vi för på det bostadspolitiska
området? Då behöver herr
Elofsson inte vara så intensiv i sin kritik
mot den förda bostadspolitiken, som
han har en benägenhet att vara.

Herr talman! .lag skall väl även något
beröra herr Spetz’ inlägg i denna debatt.
.lag gjorde först den reflexionen att det
måste vara något förunderligt med min
omsättningsskatteproposition. Jag har
alltid när jag med stort intresse lyssnat
till herr Spetz fått den uppfattningen
att han är en mycket gedigen och
stadig, sakkunnig och prosaisk representant
för de bohuslänska fiskeri- och
jordbruksintressena och att han dess -

Nr 2S

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
utom är en ovanligt skicklig man när
det gäller skattekineseriets alla djungler.
Det är jag den förste att erkänna. När
jag emellertid kommer med omsättningsskatten
visar herr Spetz en alldeles
ny sida. Han mobiliserar den klassiska
litteraturen för att argumentera till
sitt försvar. Han talar om Bourbonerna,
sådana de framträdde före 1789, och han
går tillbaka till början av 1600-talet och
citerar Shakespeares dramer. Nu tror ju
herr Spetz, att jag med täta mellanrum
skall komma tillbaka med nya förslag
om procenthöjningar på omsättningsskattens
område. Jag hoppas att han
håller stilen, så att vi får avlyssna ytterligare
litterära djuplodande analyser
i anslutning till eventuella framtida
skatteförslag.

Från detta kommer herr Spetz in på
de mera skattepolitiska avsnitten: Varför
skall vi ha kvar schablonavdragen i
den direkta beskattningen? Han polemiserar
mot herr Eriksson i Uppsala
och säger att de egentligen är orättvisa,
ty den inkomsttagare med hög inkomst
får ett större avdrag än den med låg inkomst.
Det är i och för sig riktigt, det
kan ingen bestrida. Men jag tycker att
han skall tänka sig för mycket noga innan
han slopar schablonavdragen, helt
enkelt emedan de är alldeles specifika
löntagaravdrag. Jag tror jag vågar säga
att det är få grupper i det svenska skattekollektivet
som är så noggrant observerade
i fråga om sina deklarationer och
sin skatteplikt som just löntagarna. Dessa
schablonavdrag innebär ju en skattelättnad
för den löntagare som har
tjänst därigenom att han får göra avdrag
för utgifter i samband med tjänstens
upprätthållande. Det är schablonavdrag
för de försäkringar han har i sin egenskap
av löntagare. Sådana försäkringar
har ju för all del även företagaren, men
jag tvekar inte att säga att schablonavdragen
har en alldeles speciell karaktär
av löntagaravdrag, och därför bör man
tänka sig för noggrant, eftersom den
gruppen, relativt betraktat, inte är särskilt
gynnad i vår skattelagstiftning. Man
bör därför tänka sig för ett par gånger,

m. m.

innan man går till attack mot schablonavdragen.

Vidare kommer herr Spetz in på viktiga
politiska principiella ställningstaganden.
Han säger: Vilken fullmakt har
regeringen att nu lägga på en omsättningsskatt,
om den får som den önskar?
Regeringen är ju i minoritet, och vi har
ett val framför oss. Man borde, om jag
fattade honom rätt, avvakta detta val
innan man presenterade det nya inslag
på beskattningens område som omsättningsskatten
är. Menar verkligen herr
Spetz att regeringen eller denna riksdag
skulle vara oförmögen att handla
med mindre att man först i en valrörelse
har talat om vad man skall göra? Det
kan ju komma situationer där man är
tvingad att handla och där den sämsta
politiken, den som man inte under några
förhållanden skulle kunna stå till svars
för inför svenska folket, vore att inte
göra något alls. På detta sätt har enligt
min mening riksdagens alla partier uppfattat
själva den principiella problemställningen,
eftersom alla fem partierna
anser att man — utan att höra väljarna
på hösten 1960 —• skall åstadkomma en
inkomstförstärkning eller budgetsanering,
som håller sig kring drygt en miljard.
Är den ena vägen så uppseendeväckande
i förhållande till de andra vägarna,
att den motiverar att man underställer
den folkets prövning i val? Del
kan den under inga förhållanden vara.

Herr Spetz har bakom sig 18 procent
eller noga räknat 18,2 procent — jag
går efter siffrorna vid det senaste andrakammarvalet
— av den svenska väljaropinionen,
och detta återspeglas i antalet
folkpartiledamöter i andra kammaren.
Man kan, menar herr Spetz, med
18,2 procent av väljaropinionen bakom
sig lägga fram vissa förslag om hur budgeten
skall saneras. Jag förmodar att
herr Spetz anser att centerpartiet bär
samma rättighet att med 12,7 procent
av väljaropinionen lägga fram sitt, hoppas
jag, allvarligt menade förslag om
hur budgeten skall saneras och stå för
det, om riksdagen skulle följa centerpartiet.
Jag utgår vidare från att herr Spetz

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

menar att högern med 19,5 procent av
väljaropinionen bakom sig har rätt att
lägga fram sitt förslag på riksdagens
bord och att det inte kan vara något
brott mot demokratien, om riksdagen
följer det. Jag förmodar också att herr
Spetz går så långt att han anser att de
svenska kommunisterna med 3,4 procent
av väljaropinionen bakom sig har rätt
att lägga fram sitt förslag och att man
om riksdagen -— mirabile dictu — skulle
anta det får acceptera detta. Men om
socialdemokratien med 46,2 procent av
väljarna bakom sig för fram ett förslag
till budgetsanering, då är det ett brott
mot demokratien, och om riksdagen antar
förslaget är det nonchalans mot väljarna.
Hur i Herrans namn skall man
kunna finna någon logik och något
sammanhang i det resonemanget?

Herr Spetz gick längre och använde
sådana uttryck som att »trumfa igenom»
omsättningsskatten. Jag föreställer mig
rent objektivt att voteringsproceduren
i denna fråga inte kommer att skilja sig
från andra voteringsprocedurer. Det
finns fem förslag om hur budgeten skall
saneras. Herr Spetz har inte kunnat få
sina borgerliga vänner med på sitt förslag.
Även om det står fyra folkpartister
bakom utskottsbetänkandet, är det ju
mandatmässigt sett ett ganska skralt underbyggt
utskottsbetänkande. Vi har
följaktligen att konstatera att meningarna
här är delade, även om behovet av
budgetsanering i stort sett har accepterats.
Jag skulle kunna vara näsvis och
fråga: Har ni fört fram dessa förslag
bara för läktaren och opinionen? Del
vill jag inte tro. Ni har väl lagt fram
förslagen därför att ni ansett att budgetläget
krävt detta och därför att ni
menat att det vore en väg att sanera
budgeten, en väg som ni är beredda att
svara för inför de svenska väljarna. Det
betyder att den svenska riksdagen primärt
är ense om att budgeten bör saneras
med drygt en miljard, men det har
inte gått att ena partierna om hur saneringen
skall ske. Såsom herr Eriksson
i Uppsala underströk är man inom oppositionen
bara enig om att säga nej.
Sedan är det slut med enigheten, sedan

seglar var och en i sin skuta, sedan
sjunger var och en på sin vers.

Då frågar jag mig: Vore det inte en
inkompetensförklaring gentemot svenska
folket, om hela riksdagen deklarerar
att det är nödvändigt att sanera budgeten
men resultatet av det hela inte
blir någonting alls, därför att vi inte
kan komma överens? Det vore det sämsta
av allt. Även om ni inte gillar regeringens
förslag om omsättningsskatt,
måste ni ogilla det perspektiv som innebär
att regeringen och riksdagen sitter
med armarna i kors och låter det hela
barka i väg. Då är det väl inte så orimligt
att säga sig att av de fem förslagen
bör det förslag som samlat den ojämförligt
största gruppen bakom sig vara det
bärande i den inre kontrovers som vi
har råkat in i.

Herr talman! Jag är rädd för att jag
inte, hur frestande det än vore, kan fortsätta
denna intressanta polemik med
oppositionens talesmän. Med vad jag har
sagt har jag emellertid velat bemöta de
enligt min mening grövsta ofullständigheterna
i de inlägg som herrarna har
presterat och i kritiken av den skatt
som vi i dag behandlar.

Jag skall allra sist säga att det självfallet
inte är någon överraskning för
regeringen att detta utomordentligt stora
och invecklade förslag blir föremål
för vissa justeringar när det går igenom
utskottets skärseld. Justeringarna har
gjorts av de tio ledamöter av utskottet
som här framträder såsom reservanter.
Det är väl genomtänkta justeringsförslag,
och det finns följaktligen inga som
helst delade meningar mellan regeringen
och utskottsreservanterna på denna
punkt.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få börja
med att rätta till en liten felsägning,
som jag gjorde mig skyldig till i fråga
om en detalj i mitt förra anförande. Det
gäller det förhållandet, att regeringen
inte vill lämna någon som helst ersättning
åt de cirka 200 000 skatteuppbördsmän,
som man här utan vidare rekvire -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
rar. Regeringen och de tio socialdemokratiska
reservanterna anser ju, att det
förhållandet, att dessa skatteuppbördsmän
kan räkna viss ränta på de pengar
som de sedermera skall inleverera till
statsverket bör vara vinning nog. Jag
tog ett konkret fall. En affärsman har
en omsättning på 100 000 kronor och
skall då inleverera 4 000 kronor. Dessa
pengar löper med visst mindre belopp
kontinuerligt. Jag gick ut ifrån att den
ränta vederbörande affärsman skulle få
på pengarna skulle bli ungefär 15 kronor
om året. Jag tilläde, att detta innebar
en ersättning åt honom med 7:50 i
månaden. Det var självfallet en felsägning
— det är ju runt räknat blott 1: 50
i månaden, som departementschefen anser,
att skatteuppbördsmannen i detta
sammanhang bör avlönas med, och inte
med 7: 50. Kammarens ledamöter förstår,
att det just inte är med ledsnad som jag
nödgas göra denna korrigering av mitt
föregående yttrande.

Jag vill emellertid begagna tillfället
att i all vänskaplighet påpeka, att även
herr statsrådet gjorde sig skyldig till
en liten felsägning. Herr statsrådet säger,
att högern och centerpartiet befinner
sig på samma linje, när det gäller
ianspråktagande av sprit och vin och
tobak såsom skattekälla. Det var en felsägning;
det är inte högern och centerpartiet,
utan det är folkpartiet och centerpartiet
som där är på en gemensam
linje. Högern åtnjuter ju förmånen att i
detta sammanhang befinna sig i sällskap
med ingen mindre än herr statsrådet
själv, och »tryggare kan ingen
vara!»

Herr statsrådet har vidare argumenterat
emot mig när det gäller den del av
mitt anförande, där jag påpekat de
skiftande argumenteringar, som regeringen
har framfört för den här föreslagna
beskattningen. Herr statsrådet säger,
att dessa argumenteringar icke strider
mot varandra — de kompletterar
varandra. Men, herr statsråd, den argumentering,
som förebars för omsättningsskatten
vid årsskiftet, var att den
skulle vara så utomordentligt tilltalande
att ha i en lågkonjunktur, präglad av ar -

m. m.

betslöshet. Den argumentering, som nu
framföres är att den skall vara utomordentligt
bra att ha i en högkonjunktur.
Kan detta anses innebära, att dessa argumenteringar
kompletterar varandra?
Såvitt jag förstår, måste de helt strida
mot varandra.

Det verkliga förhållandet, herr statsråd,
är ju att herr statsrådet redan vid
årsskiftet var på det klara med att statsfinansernas
tillstånd var sådant, att man
för att klara budgeten, behövde ett belopp
av ungefärligen denna storleksordning.
Det är detta, som är sanningen.
Vid den tidpunkten argumenterade man
mot bakgrunden av arbetslösheten, nu
argumenterar man mot bakgrunden av
en högkonjunktur. Syftet är givetvis detsamma;
det är bara argumenteringarna
som skiftar. Pengarna behövs för budgetbristen.

Vidare vände sig herr statsrådet mot
mig, när jag talade om kedjereaktionerna
i form av kompensationskrav etc.,
och han ansåg att sådana krav kan ställas,
men att man ju inte kan ta mera
än vad motparten kan betala. Självfallet
icke! Men detta resonemang av herr
statsrådet innebär ju, att han hoppas på
att arbetsgivarna skall säga nej till eventuella
kompensationskrav!

Slutligen hade jag i ett avsnitt av mitt
anförande, där jag talade om omsättningsskatten
på böcker, nämnt att man
tyvärr upptäckt att endast var sjunde
svensk regelbundet läser böcker, och jag
yttrade något i anslutning därtill. Men jag
angav tydligt, att detta var ett citat av ett
anförande, som ordföranden i Sveriges
författarförening — en aktad socialdemokratisk
ledamot av riksdagens andra
kammare — höll på Bokens dag. Han underströk
också böckernas priskänslighet,
och det är känt att, om människorna
skall dra in på någonting — som de tydligen
här måste göra, då maten blir dyrare
och husrum och kläder dyrare — sä
drar de in på det som vi brukar kalla
kulturlivet, och detta torde också gälla
böckerna. Detta förhållande klargjordes
också av 1952 års bokutredning.

Till slut vågade jag framhålla, att »högskattereservatet
Sverige lever sitt eget liv

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

— icke utan förundran beskådat av omvärlden».
Herr statsrådet hade missuppfattat
mig — han tyckte att jag använt
ordet beundran. Uppmärksammad på sitt
misstag turnerade han senare det hela så,
att han sade, att, om man hyste förundran
beträffande Sverige i ett hänseende,
hyste man kanske beundran för Sverige i
andra hänseenden ■— i fråga om vår sociala
standard etc. Jag vill ingalunda bestrida
detta. Men så utropade herr statsrådet,
att man hyste beundran även i det
hänseendet, att vi hade världens främsta
läkare. Detta är sant, men det är en sak
som vi väl i varje fall inte har att tacka
Kungl. Maj:ts regering för?

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
tacka herr Sträng för upphöjelsen av
mig till »deputerad gruppledare». Jag
är väl inte mer deputerad än övriga talare,
som här har företrätt bevillningsutskottet.
Men herr Sträng har kanske
inte uppmärksammat, att gruppledarna
kommer att säga sin mening senare i
dag.

Jag vill först ta upp vad herr Sträng
yttrade, då han kom in på folkpensionsfrågan.
Han sade att det är det förhållandet,
att det är valår 1960, som ligger
bakom vårt förslag. Jag skulle vilja erinra
herr Sträng om att vi år 1957 alla var
överens om hur folkpensionen skulle
höjas. Sedan tillsatte finansministern en
besparingsutredning, som kom till det
resultatet att man borde reducera den
höjning av folkpensionen, som t. o. m.
varit underställd en folkomröstning. När
besparingsutredningen lagt fram sitt
förslag, tillkännagav man i den socialdemokratiska
pressen att regeringen inte
ämnade följa utredningens förslag. Då
kan det väl inte vara så farligt att vi
inom centerpartiet vidhåller det tidigare
förslaget, så att folkpensionärerna får
den pension, som de har blivit utlovade.
Det iir anledningen till att vi föreslog en
halv procents höjning av folkpensionsavgifterna.

Herr Sträng viinde sig särskilt mot

detta förslag, men han hade tydligen
inte anledning att säga något om folkpartiet
på den punkten. Men har inte
folkpartiet föreslagit en höjning med 1,5
procent?

Vidare vände sig finansministern
mot att man hade anmärkt på att bidragsgivningen
till bostadsbyggandet
inte är behovsprövad och att man inte
infört behovsprövning på det sociala området.
Jag tror, herr finansminister, att
vi inte kommer ifrån införandet av behovsprövning,
om utgifterna fortsätter
att stiga och inkomsterna inte följer
med i motsvarande takt. Finansministern
frågade i det sammanhanget, om vi
inte borde behovspröva jordbrukets tullskydd.
Industrien har ett tullskydd om
12 procent och jordbruket har — jag antecknade
det inte — omkring 46 procent.
Finansministern framhöll att detta
tullskydd inte är behovsprövat utan gäller
såväl storgodsägare som andra.

Jag vet inte vad det nya jordbruksavtalet
innebär —• det är nu undertecknat
och skall senare godkännas — men jag
tror att om vi jämför priserna på det
svenska jordbrukets produkter med andra
länders, så finner vi nog, att tullskyddet
för det svenska jordbruket inte
är större än andra länders. Jag vill inte
här argumentera för att vi skall få billigare
arbetskraft, så att vi kan framställa
jordbruksprodukterna billigare.
Det tycker jag skulle vara att gå ett steg
bakåt. Låt oss i stället behålla de priser,
som är avpassade efter den arbetslön,
som motsvarar vad som presteras. Det
är vad vad vi kräver.

Jag skall inte ta upp frågan om ökning
av spritpriserna, ty på den punkten
var finansministern och jag märkvärdigt
nog överens. Jag håller nog med
finansministern om att man inte kommer
att få in det belopp som man beräknat
vid en ökning av priset. Får finansministern
in hälften, så får man vara
glad. Jag liar därför också uttalat, att
jag inte accepterar den beräkning som
gjorts på denna punkt.

Finansministern förklarade vidare all
vi bär i landet har världens skickligaste
läkare. Vi kan bara lägga in oss på ett

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
sjukhus, där vi får mat och den bästa
passning. Det är nog mycket riktigt.
Men hur är det, herr finansminister, har
inte centerpartiet kämpat för att även
arbetsgivarna skall få samma rätt som
arbetstagarna? Jag menar att vi inte bör
inbilla oss, att alla människor har samma
rätt i detta hänseende. Den enskilde
arbetsgivaren får 3 kronor om dagen vid
sjukdom men har att själv svara för övriga
kostnader. Jag vill bara rätta till
finansministern på den punkten, så att
det inte blir något missförstånd.

Jag tror att läget är sådant, att oavsett
om man önskar det eller inte får
man sätta in besparingsåtgärder. För att
minska trycket är det väl då bäst att inskränka
stödåtgärderna åt sådana människor,
som har möjlighet att klara sig
själva, för att i stället i något större utsträckning
hjälpa dem, som har det
sämst. Det tror jag blir den linje, som
vi alltmer tvingas att få slå in på.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spetz yttrade till
mig före debatten, att han skulle komma
att vara laddad med många spydigheter,
som här skulle serveras. Han har infriat
sitt löfte, som alltid, och skulle man med
spydigheter kunna täcka budgetbristen,
vore herr Spetz faktiskt en tillgång. Men
när det nu verkligen gäller att täcka
budgetbristen, blir det litet för svagt, ty
hur gott folkpartiets alternativ än kan
vara, så lider det av det felet, att det är
för få som ställer sig bakom det. Det är
dock — som finansministern nyss antydde
— bara fyra ledamöter av bevillningsutskottet,
som stöder förslaget. Jag förmodar
att om man inte kunnat förmå
de övriga borgerliga ledamöterna att ansluta
sig till alternativet i utskottet, så
lär det vara utsiktlöst att tänka sig att
få några borgerliga ledamöter att gå med
på förslaget här i kammaren.

Vi befinner oss då, ärade kammarledamöter,
i den situationen, att om vi
skall avvakta en majoritet för folkpartiets
mycket väl utformade och för täckning
givande förslag, då måste vi ju invänta
nya val. Och ger valen samma re -

m. m.

sultat som det sista, så blir väntan, herr
Spetz, alldeles för lång.

Herr Spetz säger, att omsättningsskatten
drabbar de svagaste, och han förvånar
sig över att socialdemokraterna kan
ställa sig bakom ett sådant förslag. Men
snälla herr Spetz, hur ligger det då till
med folkpartiets eget förslag beträffande
folkpensionsavgifterna? De drabbar ju
i än högre grad än omsättningsskatten
just de små och medelstora inkomsterna,
eftersom man ju inte tar ut några högre
folkpensionsavgifter över 15 000 kronors
inkomst. Jag frågar: Är detta ett prov på
vad folkpartiet kallar en politik mot
mitten?

Herr Spetz gjorde analyser av mitt inlägg
i remissdebatten. Jag skall inte gå
in vidare på den saken, men den som
önskar kan ju roa sig med att göra jämförelser
för de senaste åren och se vilka
förslag folkpartiet lagt fram om inkomstminskningar
och utgiftshöjningar.
Man ser då överbud på åtskilliga hundra
miljoner varje år. Det är alltså inte svårt
att finna exempel på överbud.

Sedan säger herr Spetz, att oppositionen
ändå inte är så kraftlös som jag
försökt göra gällande. Vi kan ju ändå,
säger han med emfas, störta regeringen!
Det var något nytt, förstås! Den kraften
kan ju endast utnyttjas i den händelse
man anlitar herr Öhman och hans parti
— och det är väl ändå kraftlöshet!

Herr Hagberg, som jag kanske inte behöver
replikera så mycket, sade i sitt
första anförande, att omsättningsskatten
inte är någon »bot mot soten», den räcker
inte till. Men hur är det då med de
borgerliga partiernas alternativförslag?
De ger ju en mindre inkomsttäckning än
regeringens förslag. Räcker inte regeringens
förslag till, kan inte heller de
borgerliga alternativen räcka till. På
samma sätt som herr Hagberg ställde
den frågan till oss, om vi var beredda
att höja omsättningsskatten med någon
procent, ställer jag nu frågan till högern:
Vad skall man tillgripa om inte högerns
förslag räcker till? Skall då det
andra barnbidraget ryka? Eller när det
gäller folkpartiet — skall man ta ett ytterligare
steg när det gäller att höja folk -

Torsdagen den 2G november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

pensionsavgiften? Räcker inte det ena,
så räcker inte det andra, och det krävs
alltså kompletterande förslag.

Talaren avbröts bär av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
av herr talmannen medgivna tiden för
kort genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall allra först be
att få uttala min tacksamhet till finansministern
■—• han är inte här just nu men
det kanske kan bli framfört till honom
— för de energiska försök han gjort att
ena oppositionspartierna. Jag hoppas att
det skall bära frukt!

Sedan vill jag bara påpeka, att min
anmärkning gällde inte att regeringen
har lagt fram detta förslag, utan min anmärkning
riktade sig mot att regeringen
inte på förhand hade träffat överenskommelse,
eller jag vågar rent av säga
inte velat träffa överenskommelse, och
den anmärkningen kvarstår.

Jag skulle också vilja säga, att om jag
får anledning att i framtiden diskutera
med finansministern skall jag försöka få
tag i några klassiska citat även då; jag
hoppas att jag inte uttömt förrådet helt.
Jag kanske kan få lov att nu använda ett
mera modernt — eller åtminstone relativt
modernt —• citat, och jag citerar då
följande vers ur en av socialdemokratiens
kampsånger: »Vi under skatter digna
ner.»

Herr Eriksson ansåg att oppositionen
är svag, när den inte utan herr öhmans
hjälp kan störta regeringen. Ja, men
detsamma gäller regeringen, ty den kan
inte utan herr öhmans hjälp sitta kvar!
Så det ena tar väl ut det andra i det
fallet.

Till sist, herr talman, är det alldeles
klart att jag har den uppfattningen, att
varje parti och varje grupp, ja, varje enskild
riksdagsman har rättighet att på
kammarens bord lägga fram de förslag
de önskar. Jag förstår över huvud taget
inte finansministerns argumentation i

4 Första hammarens protokoll 195!). Nr 28

det fallet. Om en grupp har 12 eller 18
eller 4G procent av rösterna måste ju
rättigheten att lägga fram ett förslag
ändå vara lika för alla grupper.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När man har hört denna
debatt och satt sig in i de olika partimotionerna
måste man konstatera att det
finns ett gemensamt drag i de borgerligas
och i regeringens förslag. Enighet
råder om att statens finanser har kommit
i olag och att någonting måste göras
åt den saken. Statskassan behöver
förstärkning.

Enighet råder också om att det är de
små och medelstora inkomsttagarna, som
skall stå för de stora kostnader som nu
är aktuella.

De borgerliga partierna vill ju höjda
punktskatter, höjda folkpensionsavgifter,
som verkar i samma riktning som en omsättningsskatt,
drastiska nedskärningar i
fråga om socialpolitiken och kulturpolitiken
och inte minst i fråga om det statliga
stödet åt bostadspolitiken. Hur mycket
en vanlig inkomsttagare här i landet
brandskattas med om något av dessa förslag
går igenom är det naturligtvis svårt
att exakt fastställa, men man torde utan
vidare kunna säga, att i alla de fyra förslagen
kommer det att röra sig om en
summa av bortåt tusenlappen, som skall
tas in. Jag tror att den beräkningen är
ganska obestridlig.

Regeringsförslaget om oms innebär
ungefär detsamma. För en barnfamilj innebär
de 1 625 miljoner kronor, som finansministern
skall ta ut, mellan 900
och 1 000 kronor per år. Ändå har de socialdemokratiska
reservanterna i skrivningen
i sitt utlåtande panna att säga:
»Propositionens förslag innebär att förstärkningen
av budgeten sker genom åtgärder
som träffar rättvist och likformigt.
» Jag måste fråga bevillningsutskottets
socialdemokratiske talesman: Hur
kan man påstå någonting dylikt? Det är
väl ändå ett obestridligt faktum, att skatt
på konsumtionen alltid hårdast drabbar
dem som inte har större inkomster än
vad som går åt för den dagliga livsföring -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
en, för mat, kläder, bostäder och allt
vad därtill hör.

När man talar om den rättvisa, som
omsförslaget skulle innebära, vill jag
bara erinra om att enligt senaste statistik
från vederbörande myndighet har över
62 procent av vårt svenska folk högst
10 000 kronor i årsinkomst, och det är
en årsinkomst som med nuvarande prisläge
åtminstone i större städer och tätorter
praktiskt taget till sista öret går
åt för den dagliga konsumtionen. Regeringsförslaget
innebär att de beskattas
på praktiskt taget hela inkomsten med 5
å 6 procent. Vi kan inte under några omständigheter
karakterisera detta likt de
socialdemokratiska reservanterna som
åtgärder, som skulle drabba »rättvist och
likformigt». Det är väl ändå skillnad
mellan dem jag nu nämnt och folk som
har mellan 40 000 och 50 000 eller mera
i inkomst. De behöver inte konsumera
hela sin inkomst. De konsumerar endast
en del och de behöver val mänskligt sett
inte äta mer än de grovarbetare som
tjänar 10 000 kronor.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
endast understryka att det är ett högst
orättvist förslag som här kommer från
regeringens sida. Därför har vi kommunister
vänt oss emot såväl de borgerligas
som regeringens förslag. Vi anser, vilket
framgår av vår huvudmotion, att staten
måste ha medel för att kunna bedriva en
progressiv politik. Vi vill inte rasera
ett dugg av den socialpolitiska byggnad
som hela arbetarrörelsen, framför allt
under de senaste åren, byggt upp. Vi vill
vidare inte sätta småbrukarna i sämre
läge än tidigare. Vi vill att 1960-talets
stora ungdomsgenerationer skall få de
bästa möjligheterna för en utbildning
till de uppgifter, som de efter slutad
skolgång ställs inför.

Vad vi är djupt oeniga med regeringen
liksom med de borgerliga om är det
sätt, på vilket man skall ta ut dessa medel.
Vårt partis allmänna strävanden under
alla år har varit att försöka genomdriva
en demokratisering av hela vår
skattepolitik. Vårt nuvarande skattesystem
är ur den synpunkten inte i sin
helhet godtagbart. Det är bara den stat -

m. m.

liga skatten som är progressiv, under det
att kommunalskatten som bekant är proportionell
och därmed med särskild
tyngd drabbar de små inkomsttagarna.
Ännu mera odemokratiska anser vi de
indirekta skatter vara, som redan nu
uttas i form av punktskatter och som nu
enligt regeringens mening skall kompletteras
med en allmän omsättningsskatt.
Jag vill erinra om att 1949 års
skatteutredning i sitt betänkande tydligt
sade ut, att det fortfarande var alldeles
klart att de indirekta skatter, som då
togs ut i vårt land, tog en procentuellt
större andel av de lägre än av de högre
inkomsttagarnas inkomster. Och nu har
vi betydligt högre indirekt beskattning
än vi hade när detta skrevs.

Alltså, om det redan nu gällande skattesystemet
inte är godtagbart från demokratisk
synpunkt, så gäller detta i
ännu högre grad beträffande den allmänna
omsättningsskatt, som föreslås i propositionen.
Man säger att den medför
cirka 4,2 procents fördyring av praktiskt
taget alla varor. Jag tror att man
i realiteten får räkna med minst 5, kanske
6 procents fördyring, innan varan
kommer i förbrukarens händer. Därtill
kommer så den förhöjda energiskatten
och därmed en ökning av priserna på
eldningsolja, kol och koks. Allt detta
skall läggas ovanpå redan existerande
höga punktskatter, sådana skatter som
bolagen, företagarna, över huvud taget
icke betalar ett öre till.

Nu har regeringen i propositionen sagt
att man har lagt in vissa »progressiva
element», som det så vackert heter. Man
har alltså försökt åstadkomma en viss
progressivitet. Man syftar på höjningen
av barnbidragen med 50 kronor om året
samt höjningen av folkpensionerna med
80 kronor om året för äkta makar och
50 kronor för ensamstående. De sistnämnda
höjningarna följer ju automatiskt
av den lagstiftning vi har på området,
i det att folkpensionerna som bekant
är indexreglerade. Man förutsätter
också en viss förbättring av arbetslöshetsunderstöden.
Och så föreslår man en
sänkning av den direkta beskattningen
på inkomster upp till 30 000 å 40 000

Torsdagen den 26 november 1959 fin.

Nr 28

Öl

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

kronor. Men också denna skattesänkning
är så utformad att den gynnar de större
inkomsttagarna. Om jag inte minns alldeles
fel skall en person som har 9 000
kronor i inkomst — och det är ju niira
60 procent av folket som inte har mer
än så — få 40 kronors sänkning av den
direkta skatten. Men om man förtjänar
24 000 kronor om året, som vi riksdagsmän
numera gör, vinner man 140 kronor.
.lag tycker det är en underlig form
av rättvisa att utarbeta nya skattetabeller
på detta sätt.

Också den föreslagna sänkningen av
den direkta skatten vänder alltså, som
någon har sagt, tyngden nedåt. Det är
de små inkomsttagarna som får den
minsta sänkningen och de stora som får
den större sänkningen. Rättvisan borde
väl bjuda att motsatsen skulle vara fallet.

Nu säger man här, att folkpensionärerna
blir kompenserade genom de indextillägg
som de automatiskt skall få.
Ja, genomsnittligt är ju folkpensionen nu
för två makar 3 920 kronor. Är det någon
här i kammaren som vill säga, att
de inte behöver 3 920 kronor för den
dagliga livsföringen? Det vill inte jag
säga, men även om jag räknar litet generöst
och medger, att ett par makar
bara konsumerar SO procent av sin folkpension,
så innebär detta ändå att ett
folkpensionärspar skall erlägga över 130
kronor i omsättningsskatt, och indextillägget
ger då inte mycket mera än
halv kompensation för de prishöjande
åtgärder som regeringsförslaget innebär.

Det är redan en mycket stark opinion
mot omsättningsskatten ute i fackföreningarna,
men också inom hyresgäströrelsen
är stämningen praktiskt taget
enhällig emot den höjning av boendekostnaderna,
som fördyringen av eldningsolja,
kol ocli koks kommer alt innebära,
och mot att man har gjort omsättningsskatten
sådan att den också
skall tas ut på alla de varor som en byggare
behöver för att färdigställa ett hus.
Att hyran skulle vara undantagen från
beskattningen är bara ett talesätt. Beskattningen
kommer på bränsletillägget,
och för alla dem som flyttar in i hus
byggda efter den 1 januari 1960 — om

nu förslaget går igenom — kommer hyror
och boendekostnader att stiga. Därför
är vi i likhet med hyresgäströrelsens
representanter och många andra eniga
om att förslaget till omsättningsskatt
m. in. representerar en politik, som vänder
sig emot den bostadssociala linje,
som har kännetecknat byggnadsverksamheten
under senare år, och medför att
många av kostnadsskäl måste avstå från
en rimlig utrymmesstandard. Därför anser
vi att förslaget icke på något sätt
kan betraktas som rättfärdigt.

Jag tillåter mig också att påpeka —
något som likaså innebär betydande
kostnadshöjningar — att enligt vad man
nu beräknar kommer kommuner och
landsting att belastas med mellan 80 och
100 miljoner kronor genom att allt de
måste inköpa fördyras. Vem skall då betala
det? Ja, de får inga pengar från
himlen, utan det blir de vanliga skattebetalarna
som får stå för denna kostnad
i form av de kommunalskatter, vilka
såsom jag tidigare sade ju är så konstruerade,
att det blir de mindre och lägsta
inkomsttagarna som får sitta emellan.

Vårt parti har lagt fram ett alternativ
härtill. Vi är med på en politik, som innebär
att man spar på statens utgifter,
men vi är absolut inte med på att man
gör besparingar, som dels lastar över
statsutgifter på kommunerna — och därmed
på skattebetalarna — och dels drabbar
vår sociala och kulturella verksamhet.
Vi har — något som tyvärr inte tagits
upp i sammanhang med detta betänkande
— föreslagit att man skall
granska försvarshuvudtiteln. Vi har tidigare
vid flera tillfällen föreslagit eu
grundlig utredning i syfte att bringa
vårt försvar i samklang med den alliansfria
utrikespolitik, som regeringen, centerpartiet
och — i varje fall delvis — -folkpartiet sade sig vara eniga om när
vi diskuterade interpellationen om herr
Hjalmarsons uteslutande ur vår FN-delegation.
Där kunde vi göra stora besparingar.
Statens driftsutgifter för försvaret
har under endast de tre senaste åren
stigit med de 900 miljoner kronor, vilka
finansminister Sträng nu ivrigt försöker

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
uppbringa. Men det finns väl ingen som
allvarligt vill hävda, att vårt lands internationella
läge för närvarande är sämre
än år 1956. Då pågick Englands och
Frankrikes krig mot Egypten och det
var verkligen fara för att ett allmänt krig
skulle bryta ut. Nu föreligger ingen sådan
risk. Vi borde alla kunna vara eniga
om att det nu pågår en visserligen
inte snabb, men dock påtaglig förbättring
i de internationella relationerna.
De styrande här i landet tycks dock vara
blinda på bägge ögonen och fortsätter
endast i de av den högsta militära
ledningen upptrampade spåren.

Vi har emellertid som sagt denna gång
varit mycket blygsamma i våra krav och
endast yrkat att vi skall »kapa toppen»,
d. v. s. skära bort de 250 miljoner som
ligger över de 3 000 miljonerna. Tror
någon att vårt försvar på något sätt, även
med den nuvarande organisationen, härigenom
skulle försvagas? f varje fall
tror inte jag det. Vi menar att frågan
om uppgörelsen rörande försvaret måste
rivas upp. Det är ju glädjande att en
besparingsutredning tillsatts, och vi får
se vart den kommer att leda. Den uppgörelse
som nu gäller innebär ju, att vi
i mitten av 1960-talet kommer att vara
uppe i 4,5 miljarder under denna huvudtitel.

Vi är alltså förespråkare för vettiga
besparingar inom statsutgifterna. Men vi
är också för inkomstförstärkningar. Härvidlag
har vi för det första föreslagit,
att en översyn göres av förmögenhetsbeskattningen
i Sverige, vilken tillhör
de lägsta i världen bland jämförbara länder.
Vad säger nu de socialdemokratiska
reservanterna i utskottet om detta?
Jo, de säger, att de förslag till ökad förmögenhetsbeskattning,
som vi har lagt
fram, är »orealistiska och grundade på
överdrivna förväntningar angående skatteutfallet».

Jag kan just undra varifrån man fått
detta. Låt mig erinra om hur det för närvarande
ligger till. Som alla vet är
80 000 kronor i förmögenhet helt skattefria,
men enligt årets taxering uppgick
den beskattningsbara förmögenheten till

m. in.

29 600 000 000 kronor, låt oss säga i runt
tal 30 000 miljoner.

Vad får vi ut i skatter av denna summa?
Jo, staten fick 181,8 miljoner i förmögenhetsskatt
efter en skattesats av 0,6
procent. Har man en beskattningsbar
förmögenhet på 100 000 kronor betalar
man i skatt endast 100 kronor, d. v. s.
0.1 procent. Har man 150 000 kronors
förmögenhet betalar man 0,3 procent,
på 200 000 kronor 0,5 procent och på
400 000 kronor 0,9 procent. Tycker ni
verkligen att det är rimligt?

Finansministern yttrade häromdagen,
att vårt förslag till förmögenhetsbeskattning
skulle innebära konfiskation. Men
vad skall man i så fall kalla att man tar
ut mellan 25 och 30 procent i direkt
skatt av en rätt vanlig inkomsttagare?
Vi har föreslagit genomsnittligen 2 procents
skatteuttag på förmögenheterna.
Tycker någon här verkligen att det är
att »konfiskera», att gå för långt?

Vad innebär vårt förslag? Om den beskattningsbara
förmögenheten är 100 000
kronor skall man betala 160 kronor.
Har man 150 000 kronor får man betala
1 160 kronor. Har man 200 000 får man
betala 2 660 kronor. Har man 400 000 blir
skatten 10 660 kronor. Och för miljonen
skulle skatten bli 40 660 kronor; den
summan anses kanske hög, men vi vet
ju hur människor med sådana förmögenheter
placerar sina pengar. Vill någon
påstå att detta är att konfiskera?
Kan en enda människa i detta land, där
vi brandskattas så hårt på den direkta
beskattningens område och nu blir utsatta
för en ny beskattning, påstå någonting
sådant? Jag har verkligen svårt
att föreställa mig det.

Detta är vår första punkt, och den
skulle lågt räknat ge statskassan 405 miljoner
kronor. När man i reservationen
säger att vi bygger på ogrundade eller
överdrivna förväntningar om skatteutfallet
vill jag bara hänvisa till den senaste
förmögenhetsstatistiken. Vår siffra
är inte alls gripen ur luften, pengarna
finns, och jag tror inte att vår beräkning
är ogrundad eller bygger på
någon särskild optimism.

Torsdagen den 2G november 1959 fin.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Redan i januari signalerade finansministern
i statsverkspropositionen att det
skulle komma att behövas s. k. inkomstförstärkningar.
Meningen var då att vi
skulle få omsättningsskatt redan i mars
eller april, men den starka opinionen
från fackföreningsrörelsen, från vårt
parti och från andra människor gjorde
att man bordläde frågan till höstriksdagen.
Ni måste då förklara hur riksdagen
den 28 maj i år kunde besluta sänkning
av bolagsskatten från 1960 med 250 miljoner,
när man visste att det statsfinansiella
läget var ansträngt. Vi kommunister
gick emot förslaget och kanske ytterligare
någon enstaka från annat parti.

Man säger att bolagsskatten var hög.
Ja, häromdagen fick jag i mina händer
en broschyr från Wallenbergs Skattebetalarnas
förening — ibland får man trevliga
saker därifrån också; tyvärr glömde
jag stoppa den i min portfölj, men
jag utgår från att samtliga ledamöter har
fått broschyren. Den hette: »Skatterna
i Sverige, Schweiz, Västtyskland och
England.» Och vad säger man där om
bolagsskatten? Ni vet kanske att man
på borgerligt håll ofta talar om »det
tyska undret», om Erhard som en förnämlig
finansminister o. s. v. Kommer
ni ihåg vad broschyren säger om bolagsskatten
i Vättyskland? Jo, där betalar
bolagen en vinstskatt på 58 procent, och
vidare betalar de 1 procent på sin förmögenhet.
Finns det någon rimlig motivering
till att vi under sådana förhållanden
skall sänka bolagsskatten till 40
procent och inte ta ut någon som helst
förmögenhetsskatt av bolagen? Är det
rimligt att i stället lägga bördorna på
småfolket genom denna omsättningsskatt? Vi

visste i januari genom finansministerns
finansplan, att staten kommit i ett
svårt finansiellt läge. Men lika fullt gick
man här i kammaren, mot kommunisternas
röster, med på att uppskjuta det fulla
ikraftträdandet av de skärpta bestämmelserna
om lagervärdering. Det beräknas
från mycket vederhäftigt håll, att
lagerreserver till ett sammanlagt värde
av 600 å 700 miljoner därigenom undandras
beskattning nästa år. Den politiken

hade fullt borgerligt stöd, och det var
påtryckningar från borgerligt håll som
ledde till förslagen att sänka bolagsskatten
och uppskjuta ikraftträdandet av
den skärpta lagervärderingen. Är det inte
motiverat — om man vill döma sakligt
— att detta beslut korrigeras av
höstriksdagen, så att det blir möjligt att
redan 1960 beskatta de väldiga lager
som finns framför allt i de stora företagen?
Som ni vet är lagernedskrivningen
en av de käraste skattegömmor bolagsherrarna
har.

Vi har också tagit upp en annan tanke,
som jag tycker är mycket enkel och som
jag hoppas att utskottsreservanternas talesman
kommer att instämma i. Vi har
pekat på de väldiga kursstegringsvinsterna.
Enbart på A-listan vid Stockholms
fondbörs har aktieägarna sedan mars
1958 tillförts ett förmögenhetstillskott på
cirka 5 miljarder kronor. Man säger ofta
att det är fiktiva pengar. Nej vars, det
är de stora bolagen och börsspekulanterna
som har aktieportföljerna, inte
småfolket, som har en eller två aktier.
Det finns sammanlagt cirka 11 000 aktieägare
i detta land. Vore det inte rimligt
att här göra någonting? Jag vill erinra
om att riksdagen någon gång i början på
40-talet beslöt att ta ut en engångsskatt på
förmögenhet. Det beslutet blev aldrig effektuerat.
Motiveringen för beslutet var
att förmögenheterna skulle slippa värnskatt
men ändå bidra till de anspänningar
som kriget skulle medföra. Är det inte
nu aktuellt, såsom vi föreslår, att ta ut
en engångsskatt åtminstone på dessa 5
miljarder kronor? Vi har angivit 10 procent
som en lämplig skattesats, men självfallet
är vi beredda att diskutera siffran.
En 10-procentig skatt på fondbörsstegringarna
i Stockholm skulle, herr Eriksson,
ge omkring 500 miljoner kronor. Tar
vi alla aktier, kanske vi kommer upp i
det dubbla beloppet beträffande kursstegringsvinsterna.

Vi bar för det fjärde föreslagit att man
äntligen på allvar skall ta itu också med
en annan fråga, som flera utredningar
har syslat med, nämligen hur man skall
förfara med s. k. oförtjänt markvärdestegring.
De som bär bra belägna tom -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
ter eller de som, utan egen förskyllan
och värdighet, på grund av stadsplanering
eller andra förhållanden kommer i
ett bättre läge, gör därigenom vinster,
som ibland uppgår till mycket stora belopp.
Vore det inte i ett demokratiskt
samhälle riktigt, att sådan oförtjänt
markvärdestegring, som uppstår genom
samhällets egna insatser, i stället kommer
staten och kommunerna till godo?

Den senaste utredningen beträffande
denna fråga ger ju praktiskt taget inte
någonting. Jag tror att det var lika många
yttranden och reservationer som det
fanns ledamöter i utredningen. Men här
kan väl regeringen ta ett initiativ, ty
märkligare är inte frågan än att man
kan lösa den på ett ur det allmännas synpunkt
förmånligt sätt.

Detta är alltså de förslag, som vi från
vårt håll har ställt. Låt oss då summera
vad det skulle innebära, om riksdagen
biträder dem — och det bör den göra
med en sammanlagd arbetarmajoritet i
båda kamrarna.

Våra förslag innebär självfallet — det
sticker vi inte under stol med — mera
skärpta förhållanden mellan arbetarrörelsen
och de borgerliga partierna. Det
alternativ till en omsättningsskatt, som vi
föreslår, skulle alltså för nästa budgetår,
förutom besparingen på militärbudgeten
med 250 miljoner kronor, ge 405 miljoner
kronor i höjd förmögenhetsskatt, och
med dessa belopp täcker vi ju nära nog
den uppgivna budgetbristen på 900 miljoner
kronor. Men hela vår slutsumma
stannar först vid 1 405 miljoner, och det
innebär att man även skulle kunna höja
barnbidragen i enlighet med regeringens
förslag. Det senare skulle ju faktiskt innebära
en standardhöjning och kostar
som bekant 90 miljoner kronor. Vidare
skulle vi kunna genomföra de föreslagna
lättnaderna i familjebeskattningen, som
kostar 40 miljoner kronor enligt de gjorda
beräkningarna. Vi skulle också kunna
genomföra den av regeringen förordade
vinst- och förlustutjämningen inom jordbruket,
som beräknas till 25 miljoner
kronor, och vi skulle kunna öka studiestipendierna
med 10 miljoner kronor.
Slutligen skulle vi kunna genomföra de

m. m.

föreslagna förbättringarna av arbetslöshetsförsäkringen
för en summa av 10
miljoner kronor. Det blir sammanlagt
1 300 miljoner kronor, och då skulle herr
Sträng för andra nyttiga ändamål ändå
få 100 miljoner kronor över, som säkerligen
behövs, inte minst för upprustningen
på skolväsendets och den högre utbildningens
område.

Jag har, herr talman, velat göra denna
deklaration om hur vi kommunister
ser på saken. Våra förslag finns i olika
motioner, och jag skall sluta med att
yrka bifall till motionerna nr 558, 559,
560, 561, 562 och 563 i denna kammare
samt till motionerna nr 668, 669, 670,
671, 672 och 674 i andra kammaren.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr öhman riktade en
fråga till mig, som jag anser att jag bör
besvara. Han frågade, om inte de socialdemokratiska
reservanterna ändå måste
anse att det är ett högst orättfärdigt förslag,
som regeringen lägger fram om omsättningsskatten.
Det är inte alls meningen
att lasta över bördorna på de små inkomsttagarna
och lämna de stora inkomsttagarna
utanför. Herr öhman uttryckte
saken så, att konsumtionen väl
inte kan vara större för den stora inkomsttagaren
än för grovarbetaren. Jag
hade tillfälle att i mitt inledningsanförande
syssla ganska ingående med denna
fråga, och om herr öhman inte hade tillfälle
att avlyssna detta, tvingas jag som
svar bara hänvisa till vad jag då anförde.

Sedan vill jag passa på att säga, att någon
eftergift till företagarna har det ju
inte varit fråga om när det gällde sänkningen
av bolagsskatten. Den sänkningen
genomfördes för att infria ett löfte som
hade givits, nämligen att därest den
obligatoriska pensionsförsäkringen skulle
antas av riksdagen, så skulle samtidigt
också den extra bolagsskatten sänkas.
Hederligheten hos det socialdemokratiska
partiet har man aldrig behövt betvivla,
och följaktligen infriades detta löfte.

Beträffande kommunisternas motioner
om förmögenhetsskatten har vi sagt oss,
att utan föregående utredningar om verk -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

ningarna av en höjning av förmögenhetsskatten
kan någon sådan höjning inte
företas. Eftersom jag tidigare har uttryckt
en förhoppning om att finansministern
skall göra allvar av sina antydningar
om en stor skatteöversyn, faller
det sig synnerligen naturligt att även förmögenhetsskatten
tas upp i sammanhanget,
liksom även den kommunistiska propån
att ta ut skatt på kursstegringsvinster.
Man får då se om det finns tekniska
förutsättningar för ett genomförande av
dessa förslag.

Beträffande principen om indragande
av tomtvärdestegringar till samhället är
herr öhman och jag helt överens. Jag
bara beklagar att de utredningar som har
företagits på det området har lett till ett
så negativt resultat.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i mångt och
mycket instämma med herr Eriksson —
det är bara en fråga, som föranleder mig
att la till orda. Herr Eriksson säger, att
det inte var någon eftergift till de borgerliga,
när man lovade dem att man
skulle slopa den s. k. extra bolagsskatten
i händelse tjänstepensionen genomfördes,
utan att det bara var ett löfte, och
att man inte behöver betvivla hederligheten
hos socialdemokratien.

Men ett löfte, herr Eriksson, kan väl
också vara en eftergift? Så är det i
många fall.

Man införde den s. k. extra bolagsskatten
som ett medel —- som regeringen
sade då — att hålla tillbaka konjunkturen.
Man riskerade överkonjunktur. Nu
upphävde man denna skatt i våras, men
för närvarande befinner vi oss ju i eu situation
där vi har uppgående konjunkturer,
och snart kanske vi får liöra att konjunkturen
måste dämpas. Vi har också
hört att omsättningsskatten från början
var avsedd som en solidaritetsskatt till
förmån för de arbetslösa — det sade regeringen
i januari, när vi hade arbetslöshet
—- men nu skall den vara ett medel i
konjunkturdämpande syfte. Det finns
inte mycket logik i detta.

Medan jag ändå har ordet skall jag

tillfoga ett par ord om omsättningsskatten
i Norge. Den är i dag 10 procent. Man
startade med 1 procent, och sedan har
den som sagt stegrats till 10. Hur kommer
det att gå här, om den nuvarande politiken
fortsättes?

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
med några lustkänslor man går att diskutera
och ta ställning till en skattefråga
med den räckvidd det här gäller. Det
är å andra sidan inte särskilt överraskande
att vi har ställts inför tvånget att
göra detta. De senaste årens statliga utgiftsutveckling
— dels de beslut som vi
bär fattat om tungt vägande poster i
budgeten, försvaret, folkpensionerna,
undervisningen m. fl., dels den automatiska
statliga utgiftsökningen -—• har
gjort att utgifterna stegrats så mycket
snabbare än inkomsterna. Denna tendens
har blivit kraftigare markerad under
den senaste tidens avmattning i konjunkturerna.
Ett exempel på de utgifter
detta har fört med sig är att arbetslöshetskostnaderna
har stegrats med åtskilliga
hundra miljoner kronor.

Vi kan beskriva Sveriges situation i
dag med orden »ett rikt land med dåliga
statsfinanser», ett uttryck som tidigare
använts om Amerikas Förenta stater.
Samhällsekonomiskt är Sverige inne i
en gynnsam period för närvarande. Arbetslösheten
är ringa. Produktionen stiger
i god takt och ligger i höst omkring
5 procent över fjolårsnivån. Handelsoch
bytesbalansen utvecklas gynnsamt.
Exporten bär stigande omfattning och
balanserar väl en stor import. I halvtannat
år bär prisnivån legat fast. Ser
man till hur svenska folket lever, måste
man säga alt dess levnadsvillkor är
bland de bästa i världen efter en exempellöst
snabb stegring av levnadsstandarden
efter kriget.

Från denna talarstol erinrades nyss
om ett gammalt ord i eu arbetarrörelsens
kampsång, att »vi under skatter
digna ned». Man kan viil ändå göra det
tillägget, att det i så fall iir på en hög
nivå vi dignar!

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
Det mörka inslaget i bilden är budgetläget
och statsfinanserna. Det kan
verkligen inte förnekas att den är mörk.
Vi arbetar med betydande underskott i
totalbudgeten och även i driftbudgeten.
Perspektiven tyder på en ihållande försämring,
om inte krafttag blir gjorda.

Den besparingsutredning som för några
månader sedan avslutade sitt arbete
har visat att vi har att vänta mångmiljardunderskott
under kommande år. Det
är alldeles uppenbart att vi inte kan tolerera
en sådan utveckling. Ett budgetunderskott
på 3—4 miljarder om året
och en däremot svarande statlig upplåning
skulle helt enkelt bli en pistol, riktad
mot den ekonomiska stabiliteten i
vårt land och mot vårt framstegsarbete
över huvud. I ett konjunkturläge som
det nuvarande förstärks riskerna härav.

Både ur statsfinansiell och konjunkturpolitisk
synpunkt är vi alltså tvingade
att förstärka budgeten, minska statens
upplåning och dämpa den väldiga kreditexpansion
som nu pågår och som kan
sägas vara den mest allvarliga faran i
vårt ekonomiska liv. Avgörande för prisutvecklingen
i vårt land blir hur vi kan
bemästra detta efterfrågeöverskott, som
hotar att växa sig allt större genom statsbudgeten.

Så långt råder enighet i debatten. Det
är när vi börjar komma in på medlen att
bemästra situationen meningarna går
isär. Där bär regeringen lagt fram sitt
förslag om en allmän omsättningsskatt
och funnit det vara bästa utvägen. Oppositionen
har valt att höja andra skatter
och avgifter jämte att minska en rad
statliga utgiftsposter med tyngdpunkten
förlagd till socialhuvudtiteln. Den gemensamma
utgångspunkten för alternativen
är att budgeten bör förstärkas med
åtminstone en miljard.

Oppositionens motstånd mot en omsättningsskatt
tycks främst vara dikterat
av fruktan för att det gäller att öppna
en ny inkomstkälla av permanent natur.
Staten skulle bereda sig tillgång till en
ny stor skattekraftsreserv, som man befarar
skall öppna slussarna för nya statliga
utgifter.

En första invändning mot detta argu -

m. m.

ment är naturligtvis att pengarna skall
användas för att täcka permanenta utgifter,
som riksdagen har bestämt efter
vanlig sorgfällig prövning.

Men här finns också, som jag ser det,
en långsiktig linje att beakta i denna debatt.
Det gäller inte bara att skaffa pengar
till att täcka budgetgapet. Det gäller
även att skapa resurser för fortsatt utbyggnad
av samhället, främst i de centrala
sektorer där nu råder brist eller påfallande
eftersläpning. Av dessa sektorer
kan nämnas undervisning, forskning,
sjukvård och flera andra vårdgrenar,
bostäder, vägar och andra kommunikationer,
kraftförsörjning o. s. v.

Ideligen påminns vi om bristerna i
dessa sektorer. Senast i förra veckan
upphävdes ett par nya nödrop. Det gällde
dels en varning för elkraftsransonering,
dels krav på en stark upprustning
av ungdomsvården för att bekämpa ungdomsbrottsligheten.
Dessa arbetsuppgifter
kan endast lösas av det allmänna och
de kräver stora resurser och stora pengar.
Att skaffa de pengarna är verkligen
bite — som det heter i en av oppositionens
motioner — att »inkräkta på den
enskildes frihetszon». Tvärtom kan det
vara en förutsättning för att vidga denna
frihetszon. Chansen till bättre undervisning
och ny bostad för den enskilde,
till bättre kommunikationer eller till
bättre och tryggare energiförsörjning
för företagen — allt detta är ofta en direkt
och avgörande förutsättning för
den enskilde eller för företaget till utveckling
och framgång.

I själva verket är det just i dessa sektorer
det råder slagsida i vårt samhälle.
Jag behöver inte stå i ko för att köpa bil,
radio, TV-apparat eller skor och kläder.
Köerna ringlar i stället till gymnasier,
yrkesskolor och realskolor, till bostadsförmedlingar,
på vägarna och till poliklinikerna.
Det är dessa sektorer av
samhället som är underutvecklade i förhållande
till behov och efterfrågan.

Just denna köbildning markerar den
största svagheten i vårt nuvarande samhälle.
Den vållar otrivsel, dämpar framstegstakten
och hindrar mycken mänsklig
lycka.

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Att avhjälpa de bristerna är en central
uppgift för statsmakterna. Den kan
inte lösas utan att statens andel av den
ekonomiska aktiviteten ökas. Det är inte
fråga om doktriner, när man påpekar
detta. Det är fråga om att skapa
praktiska förutsättningar för samhällsarbete
och fortsatta framsteg. Inte minst
detta långsiktiga perspektiv hör till dagens
skattedebatt.

Vi kan inte lösa de väntande uppgifterna
med de metoder utskottsmajoriteten
och den politiska opinionen föreslår.
Att pruta sig fram går inte. De medel
som kunde lösgöras härigenom förslår
inte långt. Besparingsutredningen
har i somras visat hur snäv den möjligheten
är. Dess resultat är inte att förakta
men är begränsade. Det kan visst vara
lämpligt att man i ett samhälle, som
ändras och utvecklas så snabbt som det
svenska, då och då tar en överblick såsom
besparingsutredningen gjort för att
se efter om statens engagemang är väl
avvägda eller om de behöver ändras på
grund av samhällets och levnadsvillkorens
förändring. Men vi kan inte gärna
tänka oss att ta bort några bärande
bjälklag i folkhemmet, inte vidta en social
försämring av den typ oppositionen
föreslår. Så länge vi har över två
miljoner inkomsttagare som deklarerar
en årlig inkomst som understiger 8 000
kronor måste vi avböja att angripa
grundläggande inslag i det välfärds- och
trygghetssystem som byggts upp. Jag är
medveten om att siffran 2 miljoner bör
tas med försiktighet. Däri ingår först
och främst de flesta av landets folkpensionärer,
där finns äldre människor med
deltidsarbete, där finns ungdomar, som
har den högsta konsumtionsnivån bland
alla grupper i samhället. Jag är väl medveten
om detta — men i siffran 2 miljoner
ryms så mycket av knapphet och
torftighet i den ekonomiska livsföringen
att vi, som jag sade, inte bör angripa
grundläggande inslag i det välfärds- och
trygghetssystem som skapats.

Slutsatsen blir att den s. k. besparingslinjen
inte utgör en realistisk eller godtagbar
lösning. Den är till en del en ren
(ivervältring på andra skatteformer. Men

först och främst innebär den en inkomstomfördelning
till de mindre och medelstora
inkomstgruppernas nackdel.

Man kan göra en del i och för sig välkomna
och lämpliga besparingar enligt
utredningens propåer, och sådana kommer
väl efter hand att behandlas i statsverkspropositionen.
Väsentligen tvingas
vi emellertid att välja beskattningens väg
för att lösa dagens budgetproblem och
morgondagens väntande stora arbetsuppgifter.
Därvid anvisas omsättningsskatten
av flera skäl som den klart lämpligaste.

Utskottsmajoritcten invänder mot omsättningsskatten,
att den kan väntas vålla
kostnadsinflation och starkt fördyra
varupriserna, mycket mer än de 4,2 procent
—■ eller 3 procent när det gäller de
totala levnadskostnaderna —- som skatten
matematiskt skulle betyda. Man hävdar
vidare att näringslivets konkurrensläge
på utlandsmarknaden skulle starkt
försvagas och att detta vore särskilt betänkligt
inför de möjligheter som de
hägrande gemensamma marknaderna innebär.

Sanningen att säga är detta antaganden
och gissningar av det mest ogynnsamma
slag. Ett antagande kan inte vederläggas,
men det betyder inte att det
är sant. Man kan, såsom det sagts här i
dag, inte på förhand mäta eller med säkerhet
bedöma vilka följder en omsättningsskatt
får i prissystemet. Det beror
på så många faktorer: det allmänna konjunkturläget,
avsättnings- och prisförhållanden,
konkurrensläge hemma och
ute i världen, rationaliseringsmöjligheter,
inverkan på löneavtalen och så vidare.

Självfallet kommer tanken på kompensation
att kunna uppstå här och var.
Men det är inte liktydigt med att den
kan realiseras. Samhällsekonomiskt är
ställt utom tvivel att svenska folket inte
kan »kompensera sig» för en omsättningsskatt.
Den är ett generellt uttaget
pris för betalning av gemensamma utgifter.
Vi kan sträva efter kompensation,
men eu allmän jakt på kompensation
kan endast få ett resultat, nämligen eu
ny försämring av penningvärdet.

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

Det är värt att fästa uppmärksamheten
på att kompensationstanken inte under
hösten spelat någon framträdande
roll i den fackliga debatten om lönerörelsen.
Risken för inflation skulle sannolikt
vara betydligt större, om man inte
effektivt kan minska budgetunderskottet
och därmed reducera den statliga
upplåningen.

Man måste här fråga: Vilken verkan
skulle oppositionens egna förslag få i
vårt ekonomiska och sociala liv? Skulle
de inte vålla oro, kompensationsjakt och
störningar i prisnivån? Det är ostridigt,
att svaret måste bli ja. Inte heller oppositionen
kan plocka fram en miljard på
skonsamt sätt. I varierande grad vill de
tre partierna bakom utskottsbetänkande!
skaffa sin miljard genom höjda skatter
och avgifter, försämring av en rad sociala
reformer och ökning av vissa andra
utgiftsposter.

Jag vågar hävda att det karakteristiska
för de tre partiernas förslag är att de
främst riktar sig mot de stora grupperna
med små eller medelstora inkomster.
I särklass står första barnbidragets slopande.
Men även försämringen av bostadsstödet,
sjukförsäkringen och övervältringen
på kommunerna av vissa kostnader
kommer att få hård verkan på
de mindre inkomsttagarna. Enbart bostadskonstnaden
skulle för vissa kategorier
stiga med 200—300 kronor.

Tror någon på allvar att en sådan social
försämring skulle kunna ske utan
stark motreaktion? Det är i så fall en
blåögd uppfattning. Säkerligen skulle en
sådan politik också utlösa verkningar på
prisnivån via löneavtalen. För de stora
grupperna med små och medelstora inkomster
skulle oppositionens förslag verka
hårdare än omsättningsskatten, och
framför allt skulle det verka mera orättvist.
Regeringsförslaget har genom att
föreslå en kombination av varuskatten
med direkta skattelättnader och höjt
barnbidrag försökt mildra verkningarna
just för de grupper som har svagast bärkraft.
Jag vågar dra slutsatsen, att utskottsmajoriteten
har överbetonat nackdelarna
av omsättningsskatten och un -

m. m.

dervärderat olägenheterna av sina egna
förslag.

Det ligger naturligtvis nära till hands
att se en omsättningsskatt uteslutande
som en negativ faktor. Men jag vill ändå
erinra om att det finns en positiv sida
också, nämligen det goda som kan uträttas
med dessa nya resurser, de investeringar
på centrala samhällsområden
som kan ske och lägga grunden för nya
framsteg.

En sida av detta problem förtjänar
granskas med extra omsorg. Det gäller
utskottsmajoritetens påstående, att omsättningsskatten
kan befaras väsentligt
försvaga vårt näringslivs konkurrenskraft
i utlandet just när vi förbereder
oss på att gå in i nya gemensamma
marknader. Vi måste vara lyhörda för
ett resonemang på den punkten. Frågan
är, om dessa farhågor är grundade. I så
fall skulle det vara oroande med tanke
på vår framtida sysselsättning.

Utgångsläget för det svenska näringslivet
måste i stort sett bedömas som tillfredsställande
när vi nu går in i en sjustatsmarknad
och hoppas, trots de dystra
perspektiv som råder i dag, få anslutning
även till sexstatsunionen. Produktionsapparaten
i vårt land är tekniskt
och organisatoriskt avancerad. Den är
väl i nivå med det bästa i Europas industrinationer.
Vi hävdar oss i konkurrensen,
därom vittnar en ständigt ökad export.
De stororder på ofta tiotals miljoner
kronor som hemförs av svenska företag
i hård internationell konkurrens,
ger också belägg för vitalitet och konkurrenskraft.
Att en fyraprocentig omsättningsskatt
i avgörande grad skulle
försämra näringslivets konkurrensförmåga
har man inte anledning att tro, så
mycket mindre som skatten mera riktar
sig mot konsumtionen än mot företagarsidan.

Det har fällts ett ord i dag om »högskattereservatet
Sverige». Jag vill beteckna
detta som en våldsam överdrift.
Den totala skattenivån i Västeuropas industriländer
ligger i regel på 25—30 procent
av bruttonationalprodukten. I Sverige
är den cirka 30 procent. Den varie -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

rar endast med ett fåtal procent i de
länder som brukar vara jämförliga i
dessa sammanhang. Föreställningen att
Sverige bland Västeuropas länder skulle
ha en enastående särställning i fråga
om den totala skattenivån är icke grundad.

Gäller det enbart företagsbeskattningen
kan man ej heller hävda, att de
svenska företagen är hårdare pressade
av skatt än företagen i de länder vi
främst konkurrerar med. I vissa avseenden
är våra skattelagar betydligt mera
generösa och gynnsamma för företagen,
för deras utveckling och konsolidering.
Om man ser till reglerna för avskrivning
och lagervärdering och skattefri fondering
av skilda slag är svensk företagsbeskattning
ganska dräglig. Den har
medverkat till att industrien i hög grad
är självförsörjande med kapital. Åtminstone
för storindustrien kan man
säga alt den är självförsörjande till tre
fjärdedelar. För några år sedan skrev
Financial Times att en brittisk företagare
skulle vara glad att åtnjuta de regler
för avskrivning och fondering som
svensk skattelagstiftning innebär. Den
sanningen står sig ganska gott ännu i
dag. Jag vågar säga att omsättningsskatten
icke i väsentlig grad kommer att
förrycka denna bild. Skatten ingår som
en faktor i ett företags förutsättningar,
i dess möjligheter att konkurrera. Den
är viktig i och för sig men dock av begränsad
räckvidd, medan konkurrenskraften
och utvecklingsmöjligheterna beror
på en lång serie faktorer därutöver.

Det bör också uppmärksammas, som
framgår av reservationen nr 1, att varuskatten
icke avser att drabba förbrukningen
av råvaror. De rörliga produktionskostnaderna
påverkas inte nämnvärt.
Vad som berörs av varuskatten blir
huvudsakligen endast näringslivets konsumtion
av varor för varaktiga investeringar.
Skattens inverkan på kostnaderna
för de tillverkade produkterna blir
naturligtvis mer eller mindre märkbar,
men i det stora hela torde den bli ganska
ringa. Den del av investeringskostnaden
som beror på varuskatten är naturligtvis
också i vanlig ordning avdragsgill vid
inkomst beskal In ingen.

Det kan också erinras om att varuskatten
inte läggs på exportvaror men väl på
importvarorna. Vilken inverkan detta än
får på den inhemska prisnivån, kommer
det inte att medföra någon olägenhet för
den svenska industriens konkurrenskraft
på utlandsmarknaden.

Jag tror att det skulle vara mycket mer
ödesdigert för det svenska näringslivet,
om vi fortsatte att ha en svag budget och
en statlig upplåning på 3 eller 4 miljarder
om året. Varuskatten kan göra det
möjligt att minska statens upplåning
med över 1 miljard kronor om året. Detta
innebär ett ökat utrymme för företagen
på kapitalmarknaden, ger bättre
chanser för deras expansionsplaner och
strävan till rationalisering. Rimligen bör
detta stärka deras ställning i den skärpta
konkurrens, som de nya, vidgade
marknaderna kan medföra.

Vi ser med tillförsikt och förväntan
fram mot vad dessa större marknader
kan ge i form av ökade möjligheter för
vårt land och för de länder, som omfattas
av dessa marknader. En omsättningsskatt
av den utformning det här
är fråga om kan inte i nämnvärd grad
grumla dessa våra förväntningar.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord i en särskild fråga, som bär
tilldragit sig livligt intresse bland motionärerna.
Jag skulle mycket gärna av
flera skäl ha sett, att alla periodiska
tryckta skrifter undantagits från beskattning,
tidningar, tidskrifter och för den
delen även böcker. När jag inte har förenat
mig med dom som framställt yrkanden
härom beror detta på den grundläggande
princip, på vilken propositionen
om varuskatten vilar. Huvudregeln
är att beskattningen skall vara generell
och omfatta alla varor. Undantag har i
vissa fall skett av skattetekniska skäl eller
andra skäl av samma vägande karaktär.
Under sådana omständigheter är det
undantaget som skall motiveras, icke det
faktum att en vara beskattas.

Det är diskutabelt om man kan och
bör åberopa tryckfrihetsrättsliga skäl
för att begära skattefrihet för periodisk
skrift när det gäller en generell varuskatt.
När utredningen om direkt eller
indirekt beskattning på sin tid förorda -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
de skattefrihet för periodisk skrift, var
motiveringen icke tryckfrihetsrättslig
utan skatteteknisk. Finansministern har
med tanke på det skatteunderlag det
här gäller — det rör sig om en årlig försäljning
om 200 miljoner kronor för böcker
och lika mycket för tidningar och
tidskrifter, vilket skulle motsvara 16
miljoner kronor i skatteintäkter — förordat
beskattning även på detta område.
Av skattetekniska skäl har han gjort
undantag för större delen av dagspressen.

Jag har inte kunnat godtaga den uppdelning
som skett i propositionen av
tidningarna i två grupper, varvid som
bekant föreslogs, att en- och tvådagarstidningar
skulle beskattas, medan dagstidningar
som utkommer flera gånger i
veckan skulle vara skattefria. Jag är glad
över att reservanterna nu föreslår att
även en- och tvådagarstidningar skall
undantagas från beskattning, och att reservanterna
vidare föreslår att man i
.skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
att frågan om de skattetekniska förutsättningarna
för en utvidgad skattefrihet
för tidskrifter prövas. Jag hoppas på
en snar och positiv lösning, så att åtminstone
alla tidskrifter med politiskt,
religiöst, vetenskapligt och fackligt och
ideellt syfte fritas från beskattning. Även
om man måste vara livligt medveten om
de tekniska svårigheterna och olägenheterna
av att göra en sådan gränsdragning,
bör det vara möjligt att komma
fram på den vägen, så att skattefriheten
kan utsträckas att omfatta all icke-kommersiell
tidskriftspress.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vet att man kan göra
gällande att det är en mycket allmän
och intetsägande deklaration, om jag
börjar med att understryka det ansvar,
som vi från olika håll har för den eko -

m. m.

nomiska situation som här föreligger.
Jag gör det inte för att få säga en sådan
allmän sanning. Jag gör det för att dra
några allmänna slutsatser.

Jag vill anknyta till den principdiskussion,
som här har förts om lämpligheten
av att införa en omsättningsskatt
och om dess verkningar. För min del
har det förelegat ganska starka skäl, varför
jag måste inta en klart negativ
ståndpunkt. Jag skall något litet beröra
anledningarna till det. Emellertid vill
jag först understryka, att om vi alla har
ett ansvar i detta läge, så måste detta
ansvar så till vida vara differentierat,
som det drabbar partierna och åsiktsriktningarna
med hänsyn till det inflytande
och den styrka som de har.

Vi inom de mindre partierna har blivit
tillhållna att inte löpa ifrån vårt ansvar.
Jag vågar skicka admonitionen tillbaka
till det stora parti, som har majoritet
i denna kammare och som har
så stort inflytande också i andra kammaren.
Det gäller här att fylla ett hål i
budgeten, och det gäller att skaffa 1 000
miljoner kronor. Detta är, herr talman,
såvitt jag kan förstå, en viktig punkt,
där vi alla är eniga. Men här har från
en hel del håll sagts, att om man inte
får det hålet täckt precis med den metod
och på det sätt på vilket man pekar,
går man ifrån ansvaret. Jag undrar om
det förfaringssättet är riktigt förebildligt
för de mindre partier, som sällan
helt och ibland inte ens delvis får sina
synpunkter tillgodosedda, men som likväl
vill försöka handla ansvarsmedvetet
i sammanhanget. Jag kan inte undgå att
understryka detta, ty jag anser att de,
som i första hand bär den stora delen av
ansvaret, också har skyldighet att föra
det hela vidare, oavsett om de på en
del punkter kanske inte skulle få det
precis som de hade avsett.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som ibland också gör
denna kammare en liten visit och ger
oss del av sina synpunkter, gjorde en
formulering, som jag fäste mig vid eu
smula. Han sade ungefär att han fann
förslagen från oppositionens sida vara
sådana och den kritik, som utövades mot

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

propositionen sådan, att lian ville vara
så ofin att erinra om att vi har en valrörelse
år 1960. Ja, så känsliga att vi
misstycker påpekandet skall vi väl inte
vara. Men det må tillåtas mig att erinra
om en sak, som jag tycker borde vara
litet ömtåligare, nämligen att vi hade
flera val 1958, och att vi, så länge som
valrörelserna pågick, inte hörde någonting
om det hål i budgeten som var att
förvänta och om de skattehöjningar som
måste komma. Vi hörde ingenting om
den saken, förrän valen var över.

Nu skall jag inte dra alltför hårda slutsatser
på den punkten. Jag minns mycket
väl att vi, när vi förra gången fick
en omsättningsskatt, inte heller då hörde
någonting om saken i valrörelsen
men att förslaget kom så fort valet var
över. Finansministern hette den gången
Wigforss, och den regering vi hade var
en samlingsregering. Men jag vill endast
konstatera, att omsättningsskatt tycks
vara någonting så ömtåligt, att man inte
gärna vill dra in den i en valrörelse,
utan man kommer gärna med den när
valet är över. Varför gör man det? Ja,
herr Möller berörde nyss en sak som jag
tycker säger en hel del. Han berörde det
förhållandet, att vi i vårt land har 2
miljoner skattebetalare med 8 000 kronors
inkomst om året eller mindre och
som — och i det fallet ger jag honom
rätt — ofta lever under sådana förhållanden,
att det kan talas om både knapphet
och brist. Det är klart att omsättningsskatten
avviker totalt från de principer
om hänsyn till försörjningsbörda
och skattekraft, som vi under så mänga
År har försökt att tillämpa i svensk politik.
Jag menar alt det under sådana
förhållanden kanske är naturligt att man
är rädd för att ta upp frågan om omsättningsskatt
i en valrörelse. Men det beror
just på skattens karaktär, på de sociala
skadeverkningarna av denna skatt,
som gör det så svårt för människorna
att fördra den, att man spar den till
mellanperioderna.

Det är klart att vi haft andra indirekta
skatter. Vi har haft indirekt beskattning,
som känts relativt hård, men den
bär ofta nog tillkommit av helt andra

skäl. Här gäller det att fylla ett hål i
budgeten; det är rent statsfinansiella
synpunkter som motiverar denna starka
höjning av den indirekta beskattningen
i denna form. Omsättningsskatten skiljer
sig väsentligen från de punktskatter,
som emellanåt har beslutats och som
kommit att drabba vad som kallas mera
umbärliga varor. Här är det —■ såsom
herr Möller mycket riktigt påpekade —
på det sättet, att man velat låta skatten
drabba så generellt som möjligt, och
därför drabbar den också alla de 2 miljoner
skattebetalare, som har 8 000 kronor
och mindre i beskattningsbar inkomst.

När statsrådet Sträng här tog upp frågan
om det lämpliga eller olämpliga,
det demokratiska eller mindre demokratiska
i att framlägga detta förslag, gjorde
han några förenklingar, som inte är
så vanliga i denna kammare. Han sade
ungefär så här: »Ja, men varför skall inte
vi få komma med förslag, vi som har
så många anhängare? Då skulle ju de
andra partierna med sina få anhängare
inte ha bättre rätt än vi att komma med
förslag.» Men det är en väsentlig skillnad
mellan omsättningsskatten och de
förslag som har framlagts från vissa
andra partier, en åtskillnad i jämförelse
med detta skatteförslag med dess svåra
verkningar för människor som har det
knappt och besvärligt. De kommer mycket
litet att göras skadelösa genom de
dämpare som införts i propositionen.
Dessa berör endast en relativt liten del
av de stora pengar som uttas.

Det har talats mycket om de skäl som
kan ha legat till grund för detta förslag,
och jag ansluter mig helt till den uppfattningen,
att grundskälet är hålet, bristen
i budgeten, som man vill täcka. Herr
Möller sade ungefär så, att det är en god
sida med regeringens oms-miljard, nämligen
att den kan användas till goda ändamål.
Men de andra partierna föreslår
också sin miljard, som ju skall användas
för samma ändamål. Jag skulle för
övrigt tänka mig, att varifrån dessa
pengar än kommer, är de redan disponerade
för att täcka hålet i budgeten.

Jag återkommer till att den omsätt -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
ningsskatt som i propositionen föreslagits
medför synnerligen svåra skadeverkningar.
Jag vill ställa detta i belysning
av de penningkrävande beslut som fattats.
I våras gav man tilläggspensioner
till de bättre ställda löntagarna — de
små får just ingenting annat än folkpensionerna.
Likaså företog man i våras en
skattesänkning för bolagen med 250 miljoner
kronor, samtidigt som man förberedde
framläggande av en skatt som alldeles
särskilt drabbar just de små. Jag
lindrar om detta är förebildligt.

Det är av vad jag nu sagt klart, att
jag icke kan biträda regeringens förslag,
men vi vet hur läget är i denna kammare,
och jag kommer därför så småningom
att framlägga ett par förslag som
närmast anknyter till den reservation
som har avgivits av herr Eriksson m. fl.

Jag vill dock först en liten smula
snudda vid de förslag som från andra
håll framlagts. Det blir inte uttömmande,
men det är inte heller nödvändigt i
detta skede av debatten. Jag vill nu närmast
beröra utskottets förslag.

Folkpartilinjen innebär bl. a. en så
stor höjning av folkpensionsavgiften som
med 1 1/2 procent. Andra, t. ex. centerpartiet,
har föreslagit bara 1/2 procent,
men jag konstaterar att centerpartiet
räknar med ett helt annat belopp för
folkpensioner under den kommande tiden.
Folkpartiförslaget innebär faktiskt,
att man genom folkpensionsavgifterna,
som således drabbar inkomster intill
15 000 kronor, vill för budgetsaneringsändamål
ta ut 200 miljoner. Jag bara
konstaterar det och behöver inte kommentera.

På samma sätt har i folkpartiförslaget
byggts på besparingsutredningens förslag
om minskade bidrag till kommunerna
för beskattningsändamål på 66
miljoner kronor. Så ansträngt som läget
är för kommunerna vet vi, att detta
kommer att innebära att kommunalskatterna
måste höjas i ungefär samma män
som pengar tas från kommunerna. Någon
skattelindring ger det icke, och
kommunalskatten uttas som vi vet utan
progression. Det är också en synpunkt
som bör beaktas.

m. m.

Jag vill gärna säga, att när jag nu tar
upp vissa detaljer i högerns och folkpartiets
förslag, sätter jag inte dem i relation
till hela regeringsförslaget angående
omsättningsskatten — det rör sig
om helt andra belopp. Högern har försökt
gå utöver den gräns som de bevillningsfria
avdragen utgör genom förslaget
om indragning av barnbidraget till
första barnet. Jag skulle kunna förstå att
man kan vilja gå långt, att man, som
regeringen har gjort, kan säga att även
de mindre inkomsttagarna bör vara med
vid betalningen. Men varför har man
just tagit sikte på barnfamiljerna? Om
man hade velat komma ned litet längre
i botten, hade det funnits en möjlighet
att röra vid avdragen, men det har man
inte gjort. Man har utvalt barnbidragen
och därmed barnfamiljerna som särskilt
objekt i det här fallet. Jag undrar om
det är riktigt klok skattepolitik.

I fråga om centerpartiets förslag medger
jag, att det liksom andra förslag innehåller
punkter om vilka man kan vara
tveksam, punkter till vilka man inte sa
gärna medverkar. Men liksom alla andra
har centerpartiet måst söka få fram
pengarna. Under sådana förhållanden
får man finna sig i de olägenheter som
är förenade därmed.

Finansministern påpekade att också vi
hade påyrkat faktiska skattehöjningar,
och han gjorde i sin polemik mot herr
Elofsson ett nummer av saken. Jag kunde
inte riktigt förstå varför finansministern,
som kommer med så pass ordentligt
tilltagna skattehöjningsförslag, skulle
söka grandet i sin broders öga, när han
bär bjälken på så väsentligt mycket
närmare håll.

Vidare vill jag stanna något vid budgetsaneringsavgiften.
Man skall ta ut 280
miljoner kronor, därav en icke obetydlig
del av bolagen. Jag konstaterar att detta
naturligtvis är en skattehöjning, det är
inte fråga om annat. När jag jämför den
med det sätt, på vilket pensionsavgiften
i vissa fall utnyttjas för budgetsaneringsändamål,
när man vidare jämför den
med sättet att välja ut barnfamiljerna
som lämpliga beskattningsobjekt, förefaller
det mig som om budgetsaneringsav -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

giften dock ganska väl skulle kunna försvaras.
Den stannar vid de bevillningsfria
avdragen, den rör ingenting därunder.
De lägsta inkomsttagarna har således
ingen olägenhet av den. Den följer
också progressivt inkomstbeskattningen.
Man har då frågat mig, varför vi inte
har föreslagit en höjning av uttagningsprocenten.
Ja, jag har bedömt saken så,
att det är synnerligen tveksamt om det
är rimligt att införa en omsättningsskatt
då man vet att procentsatsen kan
höjas ganska lätt, om man en gång slagit
in på den vägen. Det är beskattningspolitiskt
värdefullt, att vi alla inser att
den ordinarie inkomstbeskattningen nu
har nått en sådan gräns, att man just inte
på den ordinarie skattevägen kan gå
högre. Under sådana förhållanden förefaller
det mig väl motiverat att man har
valt just linjen med en extraordinarie
skatt, en skatt med ett så tungrott namn
som budgetsaneringsavgift, för att riktigt
poängtera dess provisoriska karaktär
och avsikten att den endast skall
fortvara en kortare tid.

Jag återkommer till vad jag nämnde
angående det slutliga läge som jag tror
kommer att uppstå här i kammaren. Jag
föreställer mig att kammarens beslut
kommer väsentligen att överensstämma
med vad som föreslagits i herr Erikssons
in. fl. reservation. Jag är bestämd
motståndare till omsättningsskatten. Men
jag vill i detta läge framföra ett par alternativa
förslag i anknytning till denna
reservation.

Ett antal kammarledamöter här har
väckt ett förslag — det är motion 523
i denna kammare —■ där vi särskilt har
tagit upp frågan om dels de avtalsreglerade
livsmedlens beläggande med omsättningsskatt,
dels också frågan om den
tvångskommendering till skatteindrivning
som man har velat pålägga näringslivet.
Vi har i denna motion erinrat
om att näringslivet redan förut har varit
utsatt på samma sätt. Det stora exemplet
är källskatteuppbörden. Likadant
gör man här, man ålägger företagarna
utan vidare denna uppgift. Vi vet hur
ömtåligt det är på andra områden, hur
man vill värna eu arbetstagandes fri -

het, friheten att välja arbete och friheten
att förhandla om ersättning för detta
arbete. Ja, det tycks gälla för somliga.
För företagarna tycks det inte finnas någon
sådan frihet. Man helt enkelt ålägger
dem och anför som tröstegrund att
de kan ta ut ersättning av kunderna i
den mån det är möjligt. Ja, det är en
synpunkt som är bekväm för dem som
slipper betala ut ersättningen, men jag
betvivlar att det är riktigt att handla så.

Vi har i vår nyssnämnda motion tryckt
på frågan om de avtalsreglerade livsmedlen.
Det slöts i våras ett avtal, som
gav det svenska jordbruket möjlighet att
inom cn viss ram taga ut ett pris. Det
är avgränsat i botten och i taket men
prisuttagningen bestämmes däremellan
av köpmoståndet. Det blir avgörande för
vilket pris som kan erhållas. Om man
där skjuter in ett tillägg av 4, kanske 6
procent, måste detta innebära en direkt
nedpressning av jordbrukarnas möjligheter,
därest produktpriserna ligger, som
avtalet avsett, just vid den gräns som
bestämts av köpmotståndet. Ligger priset
lägre försvårar skatten en prishöjning
när en sådan blir möjlig. Jag konstaterar
detta och framhåller att det svenska
jordbruket icke är tillgodosett genom ett
löfte om höjning av taket, tv det är så
med det svenska jordbrukets priser, att
de ganska sällan och endast i fråga om
enskilda produkter verkligen ligger vid
taket eller i närheten därav, utan det
blir faktiskt köpmotståndet som avgör
prissättningarna.

Jag har förut talat om de sociala olägenheterna
av omsättningsskatten. Jag
kan inte undgå att i detta sammanhang
erinra om att de avtalsreglerade jordbruksprodukterna
är billiga livsmedel,
som betyder väldigt mycket just för dem
som har det knappt. Under sådana förhållanden
förefaller det som om även de
sociala skälen skulle tala mycket starkt
för att man inte där skall sätta in eu
prishöjande faktor. De billiga livsmedel
som det här är fråga om bör därför
enligt min uppfattning inte bli beskattade.

Herr talman! Jag ber att få göra ett
yrkande i anledning av motionen 1:523

Nr 28

Torsdagen den 2G november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
om ändrad lydelse av i proposition nr
162 avgivet förslag till förordning om
allmän varuskatt. Det avser tillägg till
förslagets 10 §, att en nionde punkt tilllägges
med följande lydelse:

9. Jordbruksprodukter vilkas priser
regleras på grundval av mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse.

Till detta ber jag att få foga ett yrkande
om att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av kompletterande anvisningar för
genomförande av ett beslut i överensstämmelse
med mitt nyss gjorda yrkande
under 10 §.

Men om man slår ett hål i den beräkning
som gäller anskaffandet av ett erforderligt
belopp, bör man givetvis också
ägna en tanke åt hur detta hål skall
fyllas. Nu har statens jordbruksnämnd
gjort vissa beräkningar, som visar att
skattebortfallet, om de prisreglerade
jordbruksprodukterna göres fria från
omsättningsskatten, rör sig om 70 miljoner
kronor per procent. Det skulle betyda
— det är här fråga om approximativa
beräkningar — ett belopp mellan 200
och 300 miljoner kronor.

Därmed kommer jag tillbaka till det
egenartade förhållandet att man i våras,
samtidigt som man räknar med att
ta ut så pass mycket av människor som
har det svårt och besvärligt, ändå beslöt
att vid årsskiftet 1959/60 sänka skatten
för bolagen. Sänkningen av bolagsskatten
med en femtedel från 50 till 40 procentenheter
innebär ett inkomstbortfall
för statsverket på mellan 200 och 300
miljoner kronor. .lag vill bringa detta i
erinran. Jag behöver inte närmare ingå
på de motiv som kunde ha talat för att
man tidigare, under en hårdare konjunktur,
ansåg sig böra ställa i utsikt att sänka
bolagsskatten. Jag hänvisar bara i
förbigående till konjunkturinstitutets
översikt, varav det framgår att en konjunkturomsvängning
vidtog under andra
kvartalet i år. Därigenom har skälen
för en sänkt bolagsskatt reducerats, och
de torde kunna komma att reduceras ytterligare
av den fortsatta utvecklingen.

m. m.

Under sådana förhållanden hänvisar jag
till den ställning som både regeringspartiet
och centerpartiet tidigare intog,
att man kunde dämpa en konjunkturutveckling,
som inte kunde anses lämplig,
just genom att pålägga en extra bolagsskatt,
genom att höja bolagsskatten från
40 till 50 procent. Ännu hösten 1958
ansåg man på regeringspartiets sida att
detta motiverade ett bibehållande av
skatten, och man hänvisade till under
vilka omständigheter man ansåg att den
skulle kunna avvecklas. En möjlighet
angavs vara att budgetläget skulle erbjuda
möjligheter därtill. För närvarande
erbjuder budgetläget inga sådana möjligheter,
såvitt jag kan förstå. Tvärtom
föreligger det ju svårigheter att få täckning
för de utgifter som behövs. En skattesänkning
är från den synpunkten sett
icke rimlig. Man räknade också med ett
annat alternativ, nämligen att man skulle
komma i ett konjunkturläge, som vore
så pass pressat att man skulle behöva
genomföra lättnader för näringslivet. Nu
konstaterar man att man måste lägga på
en omsättningsskatt om 1 400 miljoner
kronor, väsentligen just för att dämpa
överkonjunkturen. Även den nämnda
utvägen, som ställdes i utsikt av riksdagen
förra hösten, föreligger således icke.

Herr Eriksson i Uppsala nämnde i en
replik, att man hade avgivit ett löfte att
avskaffa skatten såsom en kompensation
till näringslivet för tilläggspensioneringen.
Ja, herr Eriksson och jag är överens
om att beslutet om tilläggspensioneringen,
som trumfades igenom i våras, innebär
en ganska hård påfrestning för näringslivet.
Herr Eriksson menar att denna
påfrestning skulle kompenseras genom
en sänkning av bolagsskatten. Det
är i fråga om detta sätt att ge kompensation
som jag har en avvikande mening.
Bland de företagare som jag känner till
är det få som arbetar i aktiebolagsform.
Det stora flertalet företagare bland hantverkare,
jordbrukare, trädgårdsodlare
o. s. v. får ingen del av den kompensation
som aktiebolagen får. Men det ligger
kanske en viss logik i detta; när
man har beslutat att genomföra en tillläggspensionering,
som särskilt gagnar

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag

de bättre ställda löntagarna, skall väl
också kompensationen för kostnaderna
lämnas till de företag som arbetar i aktiebolagsform
och har de stora resurserna.
— För min del kan jag inte dela
den uppfattningen. Man får söka andra
vägar för att kompensera särskilt den
mindre företagsamheten för de svårigheter
som här uppstår. Men den saken
kanske jag får tillfälle att återkomma
till en annan gång.

Jag ber emellertid, herr talman, att
i anledning av motion I: 517 i första
kammaren, åsyftande ändrad lydelse av
10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
avseende dess den 5 juni 1959 i förordning
295 fastställda lydelse, få föreslå
följande ändrade lydelse:

10 §.

2 mom.: »Den statliga inkomstskatten
utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter
som icke äro aktiebolag
samt sådana utländska juridiska personer
som ej beskattas enligt 1 mom.:

femtio procent av den beskattningsbara
inkomsten i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

livförsäkringsrörelse.»

Jag ber även att få föreslå ändrad lydelse
av förordning med bestämmelser
om beräkning av preliminär skatt åren
1960 och 1961 för aktiebolag m. fl.

Föreslagen lydelse:

§ I »För

andra ekonomiska föreningar än
sambruksföreningar skall preliminär Bskatt,
som eljest skolat beräknas enligt
13 § st. 1 uppbördsförordningen, för
åren 1960 och 1961 utgå med belopp
motsvarande den slutliga skatten enligt
näst föregående års taxering, minskat
med 20 procent av den däri ingående

statliga inkomstskatten......... annan

författning.»

Förslaget innebär således icke någon
ändring av förordningen angående beräkning
av preliminärskatt för den del
av de juridiska personerna, som berördes
av mitt föregående förslag och icke
skulle få ändrad beskattning.

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 28

om allmän, varuskatt, m. m.

Jag ber till sist att få understryka, att
för min del är jag givetvis av den uppfattningen,
att det vore lyckligast om
man kunde komma fram till en lösning
efter de linjer som centerpartiet föreslagit,
i vilka också mina synpunkter angående
bolagsbeskattningen i viss grad har
tillgodosetts. Men det väsentliga är,
att det budgetläge, i vilket vi nu befinner
oss, klaras. Även om den åsiktsriktning,
som är av avgörande betydelse
för flertalet av de frågor som kommer
upp här i riksdagen, i någon mån
skulle råka ut för motigheter, så har
denna riktning en sådan maktställning
och en sådan andel i den uppkomna
situationen, att man på det hållet
inte kan springa ifrån sitt ansvar.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! När man har hört den
senaste talarens alla förslag och ännu
flera motiveringar till dessa, förvånar
man sig inte över att det finns människor
som tycker att politik är något mycket
invecklat. Även den mest tränade politiker
kan väl ha svårigheter att klara
upp detta, och jag gratulerar herr talmannen
om han kan det.

Jag skulle själv vilja göra några enkla
reflexioner om åtminstone ett tema i
denna diskussion, nämligen frågan om
statens utgifter och inkomster och de
debatter, som har förekommit om denna
fråga. Under lång tid har ett ord ständigt
återkommit i diskussionerna, nämligen
ordet spara. Det är tydligen mycket
populärt att tala om att vi skall spara.
»Det är lättare och effektivare att spara
än att öka skatterna.» Det låter bestickande.
Jag tror dock att den stora allmänheten
i alla dessa diskussioner om
sparandet ibland gör vissa reflexioner.

Vi vet alltför väl, att de pengar som
staten tar in, också går åt. De måste användas
till något. Det måste vara någon
eller några som har nytta av dem. Omvänt
måste ju detta betyda, att om ■—-som här föreslagils — staten på flera
punkter minskar sina utgifter, någon i
sin tur förlorar på detta. Det kan vara
ett företag, det kan vara institutioner el -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
ler myndigheter och det kan framför
allt vara de enskilda människorna som
drabbas. Det är inte staten som sådan
utan alla de som nu fått del av de beviljade
anslagen, vilka tvingas spara, om
vi drar in på skatterna. Det är mot bakgrunden
av detta, antar jag, självklara
faktum, jag skulle vilja göra några små
reflexioner omkring vad som här sägs.

Jag kanske dock först får sticka emellan
med ett par ord till herr Hagberg.
Han ironiserade litet över ordet inkomstförstärkning
och utbrast: Låt oss
ändå kalla det för vad det verkligen är!
Är det en skattehöjning, skall vi kalla
det för en skattehöjning. Jag ber att till
alla delar få instämma med herr Hagberg
på denna punkt. Jag vill emellertid
samtidigt passa på att säga, att även
om ordet inkomstförstärkning då och då
används, så begagnar man sig faktiskt i
det förslag som nu föreligger av ordet
skatt. Det är ett förslag till varuskatt.
Däremot kan man fråga sig, hur de lever,
som lär detta. Vi kan se efter om
högern kallar sina förslag för skatter.

Om man ser på dess alternativ, finner
man att den största s. k. besparingsåtgärd,
som högern lägger fram, innebär
att man berövar barnfamiljerna det första
barnbidraget. Vi vet alla att barnbidraget
ersätter det gamla barnavdraget.
Om vi nu tar bort ersättningen för barnavdragen,
måste detta betyda en skattehöjning.
Jag tycker att högern skulle kalla
sitt förslag vid dess rätta namn. Barnfamiljerna
drabbas här av en skattehöjning
på 375 miljoner kronor.

Det har redan tidigare omvittnats att
högern, utöver denna skattehöjning på
nära 400 miljoner kronor, går till attack
mot en hel rad andra ting, som har med
barnen och barnfamiljerna att göra. Man
föreslår således inskränkning i fråga om
mödrahjälpen, ferieresorna för barn,
husmoderssemestrar, bostadsstödet, studiebidrag,
fria läroböcker, skolskjutsar,
fritidsverksamhet, konsumentforskning
o. s. v. Man föreslår vidare indragningar
av bidrag för sjuka, arbetslösa
och studerande och en hel del annat.

Herr Hagberg protesterade mot att
herr Eriksson i Uppsala sade att högern

m. m.

går in för en social nedskrotning och säger
att socialbudgeten fortfarande är den
högsta utgiftsposten i budgeten. Ja, vi
får kalla det vad vi vill, men det faktum
kvarstår, att de förslag som i dag från
högerpartiets sida ligger på riksdagens
bord innebär att den vanliga familjen får
sin standard sänkt med omkring 1 200
kronor om året. Om man kallar det för
nedskrotning eller inte, kan vara likgiltigt.
Det är i varje fall ett oerhört ingrepp
i genomsnittsfamiljens inkomstförhållanden.
När högern talar om att staten
— jag vill stryka under det ordet —
skall spara, menar man ingenting annat
än att den omtalade vardagsmänniskan
får dra åt svångremmen.

Jag vill, herr talman, stanna en liten
stund vid frågan om den s. k. vardagsmänniskan
och staten. Det har under de
senaste åren försiggått en rätt olustig propaganda
i detta land när det gäller förhållandet
mellan människorna och staten.
Man söker på olika sätt att ställa
människorna emot staten. Hur många
gånger har vi inte hört uttrycket, att
staten är den stora förmyndaren och att
staten tar allt större del av människornas
inkomster, givetvis utan att man talar
om vad samma människor får igen
genom staten. Man säger att staten lägger
sig i privatlivet. Ja, staten målas ut
som den stora busen, som är fientligt inställd
mot både företagsamheten och
produktionen, mot allt framåtskridande
och över huvud taget mot de enskilda
människornas frihet. Det är cn propaganda
som man skulle kunna nonchalera
i dessa bilismens, televisionens och den
allmänna standardhöjningens tider, om
den inte vore så farlig som den är. Jag
tror inte att någon av oss, som representerar
ett demokratiskt parti, i längden
kan ha nytta av en propaganda, som sätter
invånarna i harnesk mot samhället.
Jag har sagt att denna tendens är farlig,
och den är farlig framför allt därför att
den kan bidra till att minska människornas
tilltro till det demokratiska samhällsskicket.
Högern är nu tämligen ensam om
denna propaganda, och jag hoppas att
man även i fortsättningen skall kunna
konstatera att så är fallet. De övriga par -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

tierna har inte gått så långt, men när det
gäller frågan angående det s. k. sparandet
är alla de tre borgerliga partierna i
princip inne på precis samma linje. Folkpartiet
föreslår en höjning av pensionsavgiften
med 1,5 procent, som skulle ge
300 miljoner kronor. Det är inte heller
någon skattehöjning, säger man, utan en
avgift. Jag tycker emellertid att vi skall
kalla även det för en skatt, eftersom det
kommer på skattsedeln. Denna höjning
med 1,5 procent betyder väl i runt tal
detsamma som en ökning av den direkta
skatten med 10 procent. Men det låter
ju inte så vackert att tala om en skattehöjning,
utan det låter betydligt bättre
att tala om en avgift. Tar vi sedan förslagen
om 110 miljoner på sjukkassorna och
70 miljoner på schablonavdragen, är det
också sådant som kommer på skattsedeln;
låt oss säga att dessa höjningar i
stort sett representerar 5 procent. Vi är
alltså bara på dessa tre poster uppe i en
höjning av den statliga skatten på omkring
15 procent.

Herr Spetz frågade för en stund sedan,
om socialdemokraterna har fullmakt
att lägga fram förslaget om en allmän varuskatt.
Jag skulle vilja fråga herr Spetz
och folkpartiet: Har ni fullmakt att lägga
fram ett skattehöjningsförslag på cirka
15 procent. Även om skattehöjningen
inte slår igenom på samma rader i debetsedeln,
märks den i varje fall på debetsedeln
såsom pensionsavgift eller sjukförsäkringsavgift.
Det kan ju hända att
ni har fullmakt så länge procenten av
skattehöjningen inte riktigt går upp till
procenten av andelen i valmanskåren,
alltså 15 respektive 18 procent.

Finansministern var också inne på
frågan om fullmakten, och därefter kom
herr Spetz tillbaka i en replik och frågade:
Har vi inte rättighet att lägga fram
våra förslag? .lag vill säga att visst har
ni det, men förslagen kommer säkert i
fortsättningen att tala för sig själva.

Även folkpartiet ställer förslag som
innebär en väsentlig höjning av hyrorna.
Samma ingrepp mot hyresnivån tas
upp av centerpartiet, vilket också, som
här redan nämnts, föreslår skattehöjningar.
Men inte heller centerpartiet vill

tala om skattehöjningar — här heter det
någonting annat, något som vi inte hört
tidigare, nämligen saneringsavgift. I fråga
om sjukförsäkringen gäller det ju
också en »avgift». Man ställer förslag
som går på omkring 400 miljoner, och
alltsammans kommer på debetsedeln. Jag
vill än en gång stryka under vad herr
Hagberg sade: Kalla skatt för skatt, när
det är skatt.

I denna debatt har en fråga ställts av
herr Einar Eriksson i Uppsala. På tal
om konsekvenserna av omsättningsskatten
respektive de borgerliga partiernas
alternativ frågade han: Tror ni att landets
inkomsttagare kommer lindrigare
undan enligt de borgerliga alternativen?
Jag har inte hört något svar på den frågan
från de borgerliga partiernas talesmän
inom bevillningsutskottet. Och det
är kanske naturligt — man har svårt att
tala om den saken.

Som ett av argumenten mot varuskatten
har man ständigt fört fram, att den
leder till risk för kompensationskrav;
argumentet framfördes nyss. Men jag vill
i likhet med herr Möller bara säga: Tror
någon att landets löntagare skulle stillatigande
bevittna de oerhört stora indragningar
som man från borgerligt håll
vill genomföra, de förslag om skatteökningar
som därmed i dag har lagts på
riksdagens bord? Finns det över huvud
taget någon risk för kompensationskrav,
så är det på grund av de borgerligas alternativ
och inte på grund av varuskatten.
Om vi tar hänsyn till regeringens
alla förslag, märk väl, tillsammans med
de kompensationsåtgärder som också
skall genomföras, kan vi först konstatera
att resultatet blir en lättnad för alla
ensamstående med hemmavarande barn.
Resultatet blir en rejäl vinst för dessa
grupper, som i dag ekonomiskt sett har
det allra sämst ställt i vårt samhälle. De
kommer inte att förlora utan tjäna på
detta förslag, och jag skulle tro att det
för åtminstone 90 procent av inkomsttagarna
i landet kommer att bli avgjort
bättre med regeringsförslaget än med de
borgerliga alternativen. Dessutom kommer
bördan att fördelas långt mera
jämnt och rättvist enligt regeringsförsla -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
get. Att söka framställa saken på annat
sätt genom att inte kalla förslagen för
vad de egentligen innebär, det är ingenting
annat än en medveten drift med
människorna.

Det talas mycket om slöseri och bristande
sparsamhetsvilja. Jag skulle vilja
uppmana alla dem som för fram sådana
argument att just i dessa dagar vända
sig till de myndigheter och institutioner
av olika slag, som vid förberedelserna
till statsverkspropositionen sannerligen
får veta av att det prutas.

När man känner till hur varje anslagspost
nagelfares vid statbehandlingarna,
då är det inte utan att i varje fall jag
tänker på den huvudtitel som är tabu
för oss alla i sparsamhetsdiskussionerna.
Det finns en överenskommelse om försvarsutgifterna,
och den skall hållas tills
den utlöper. Men det må vara tillåtet att
uttala en stilla förhoppning om att den
nu tillsatta besparingsutredningen verkligen
skall ge resultat. Dessutom vill jag
uttala en stilla förhoppning om att det,
när fjärde huvudtiteln nästa gång kommer
upp till diskussion, skall befinnas
nödvändigt att även denna stora utgiftspost
blir föremål för en kritisk och
framför allt nitisk granskning. Jag tycker
för min del att det inte kan vara
rimligt, att denna stora utgiftspost skall
stå så att säga utanför all diskussion när
det gäller att pruta på statens utgifter.
Denna fråga är, herr talman, trots vad
herr öhman nyss sagt, inte aktuell i dagens
diskussion. Man har anledning att
beklaga detta och hoppas, att den så
småningom skall bli aktuell, så att även
denna post skall kunna inrymmas bland
dem där åtgärder vidtages för att spara
på statens utgifter.

Låt mig sluta med en liten reflexion.
Det fanns en tid — den är inte särskilt
avlägsen — då folk ibland frågade sig
vilka skiljaktigheter det egentligen fanns
mellan våra olika politiska partier. Det
var på den tiden då partierna fullkomligt
tävlade i reformiver och det var populärt
att framstå som reformvän. Men
det blev inte riktigt så helt med enigheten,
när man skulle börja betala notan.
Det är mycket populärt att ge förmåner

m. m.

och lägga ut pengar — det är inte populärt
att betala kostnaderna; den saken
har mycket väl märkts i den politiska
propagandan. Vi är nog alla här medskyldiga,
som det ofta har sagts, och
jag tror att vi alla är lika goda kålsupare
när det gäller valrörelsens rundhänta
löften. Men regeringen har med
sitt förslag tagit konsekvensen av det
beslut som har fattats. De borgerligas alternativ
kan inte karakteriseras på annat
sätt än som ett försök att smita ifrån
notan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)

kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
siste ärade talarens anförande vill jag
göra en reflexion. Då han gjorde gällande
att det skulle vara några särskilt
krångliga och invecklade förslag som jag
framförde, berodde det naturligtvis på
att han endast ägnat mig en mycket förströdd
uppmärksamhet. Det vill jag inte
klandra honom för, ty han satt ju och
funderade på sitt anförande.

Emellertid vill jag bara slå fast att
mina yrkanden var mycket enkla. Dels
yrkade jag på att de prisreglerade jordbruksprodukterna
skulle bli fria från
skatt och dels yrkade jag — för att fylla
det hål som kan uppkomma genom detta
beslut — att man då också skall erhålla
täckning genom att behålla bolagsskatten
vid nuvarande höjd. — Det är i alla
fall så att folket hemma i Uppland, där
både herr Jansson och jag hör hemma,
inte förstår att man skall sänka skatten
för bolagen samtidigt som man lägger
så pass hård skatt på andra. Herr Jansson
säger att man skall kalla en skatt
för en skatt. Ja visst skall man göra det.
Det är inte farligt, men vi slår då fast
att omsättningsskatten drabbar utgifter
och inte inkomster. Omsättningsskatten
tar ingen hänsyn till de bevillningsfria
avdragen. Centerpartiets budgetplaneringsavgift
gör halt inför de bevillningsfria
avdragen. Den skiljer sig från andra
förslag därigenom att den stiger progressivt
uppåt. Allt eftersom inkomsterna stiger
blir skatteuttaget större. Om man

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

kallar också denna skatt för skatt, så är
det differens på åtskilllnad, herr Jansson.

Herr Jansson har konstaterat att oppositionspartierna
framlagt skatteförslag.
Han har också kritiserat verkningarna
av dessa förslag, som dock innebär
täckning av budgetbristen. Hur kan man
ovanpå detta vilja beskylla dem som
framfört dessa förslag för att vilja smita
ifrån att betala notan?

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson, jag har
aldrig bestritt vare sig regeringens eller
någon annans rätt att lägga fram förslag.
Det sade jag i min replik till finansministern.
Vad jag frågade om var huruvida
regeringen ansåg sig ha fullmakt
att genomtrumfa sitt förslag. Det är en
helt annan sak, herr Jansson. I det avseendet
anser jag att regeringen inte har
någon fullmakt.

Herr JANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rikta ett par
ord till herr Ferdinand Nilsson. Hans
replik bekräftade bara ytterligare de reflexioner
jag förut gjorde.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag förmodar att herr
Jansson i viss utsträckning har talat på
sitt partis vägnar. När han nu kommit
in på frågan om pensionsavgiften skulle
jag gärna vilja veta om man skall tolka
hans uttalande på det sättet, att det icke
är det socialdemokratiska partiets avsikt
att, i enlighet med vad vi kommit överens
om i allmänna pensionsberedningen
och i särskilda utskottet, den 1 januari
1961 lägga fram förslag om en höjning
av pensionsavgiften med en procent. Det
har kanske en viss betydelse när man
gör den bedömning som herr Jansson
gjorde här av det förslag som framkommit
ifrån folkpartiet.

Herr talman! Jag har vid remitttcringen
av propositionerna betecknat det betydelsefulla
avgörande som vi i dag står

inför som ett vägskäl för socialdemokratien.
Jag skulle därför, herr talman, än
en gång vilja bringa några av de av mig
tidigare framförda synpunkterna i denna
sak i åtanke.

Jag ställer först den frågan: År inte en
regering med så pass bräckligt parlamentariskt
underlag som den socialdemokratiska
skyldig sig själv och landet
att undersöka vilka förutsättningar som
finns att skapa bredast möjliga parlamentariska
majoritet för en sanering av
statens finanser när nu alla är överens
om att saneringen behövs och när alla i
stort sett är överens, för det första om
bristens storlek och för det andra om att
en underbalansering av 1960/61 års budget
inte kan tolereras.

Herr Spetz har tidigare i dag genom
sitt påpekande om den 46-procentiga
parlamentarismen satt fingret på den
verkligt ömma punkten.

Det fanns många ute i landet som satte
sina förhoppningar till bevillningsutskottet
den här gången. De tre demokratiska
oppositionspartierna hade lagt sina
kort på bordet, och det var inga dåliga
bud. Alla tre partierna var beredda att
hjälpa till för att klara upp det kritiska
budgetåret 1960/61. Alla tre föreslog —
i stället för omsättningsskatt -— stora
besparingar och inkomstförstärkningar.
Visserligen sammanföll inte förslagen,
men det fanns paralleller och likheter,
på vilka man skulle ha kunnat bygga en
samlande lösning. Det är på socialdemokraterna
ansvaret faller att inte i det föreliggande
parlamentariska läget ha gripit
den chansen i stället för lotten.

Herr Eriksson i Uppsala klagade häromsistens
i kammaren på den dåliga
spellyckan i bevillningsutskottet. Lotten
föll inte som han ville att den skulle. Det
finns många — framför allt utanför det
här huset — som undrar: År det verkligen
tillbörligt att spela krona och klave
om Sveriges finanser? Det finns också
många som frågar: Måste regeringen försätta
sig i det läget att det blir kommunisterna
som fäller det slutliga avgörandet?
Herr Erikssons replik till herr Spetz
i förmiddags var farlig för herr Eriksson
själv och det parti som han företrä -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
der. Det var en bumerang, som hårt
träffar socialdemokratien. Det går inte,
herr Eriksson, att förvända folks syn i
den punkten! Ingenting belyser klarare
regeringens beroende av kommunisterna
än det som nu skall hända. Socialdemokratien
kan endast regera med kommunisternas
hjälp och dessutom på grund
av att valsystemet och första kammarens
eftersläpning förvandlar en minoritet i
väljarkåren till en majoritet i riksdagen.
Regeringen har inte folkmajoriteten bakom
sig. Det förefaller tyvärr som om
det långa maktinnehavet vant socialdemokraterna
vid att diktera i stället för
att resonera, fått dem att glömma det
stora värdet av samförståndslösningar.
Det ligger dock i demokratiens väsen att
medansvaret för det som sker bör delas
av så många som möjligt.

Jag lyssnade med intresse — som alltid
— till herr Möller. Han karakteriserade
Sverige som ett rikt land med dåliga
statsfinanser. Jag har ingenting att
invända mot denna karakteristik. Den
är säkerligen riktig.

Vad jag saknade i herr Möllers anförande
var ett försök till analys av orsakerna
till att detta rika land fått dåliga
finanser. Det är dock herr Möllers eget
parti som stått för rusthållet under
många år, och herr Möllers dom — ty
man kan väl inte tolka hans uttalande
annat än som en kritisk bedömning av
det sätt på vilket statsfinanserna skötts
— drabbar det socialdemokratiska partiet
så mycket hårdare som den kommer
från cn man, på vars sansade omdöme
det sätts värde på olika håll.

Vid remissen av propositionen ställde
jag också den frågan om man skulle tolka
finansministerns programmatiska uttalanden
i hans diktamen till statsrådsprotokollet
som en socialdemokratisk
stridssignal. Jag skulle vilja upprepa frågan
i dag, herr talman, eftersom regeringspartiets
handläggning av de statsfinansiella
frågorna — och herr Erikssons
i Uppsala anförande i början av
denna debatt liksom herr Möllers och nu
senast herr Janssons — tyder på en
medveten målsättning, på att man siktar
mot en fortsatt stegring av den offent -

m. m.

liga sektorns andel av nationalprodukten.
Förhåller det sig på det viset är det
mera förståeligt att regeringen inte
nämnvärt lagt sig vinn om att åvägabringa
den samverkan med de andra demokratiska
partigrupperna som eljest i
dagens läge borde ha varit en given sak.

Vi diskuterade förra gången både detta
och individens frihet. I en ledare i
Tidens oktobernummer hävdas »att den
individuella friheten inte får bli ett
självändamål på bekostnad av de många
och stora behov som alltjämt måste tillgodoses
genom gemensamma ansträngningar».
Det är i sak precis detsamma
som finansministern sagt i propositionen.

Vilken grad av ekonomisk frihet vill
emellertid socialdemokraterna medge
medborgarna nu och i framtiden? Jag
påvisade vid remissdebatten att regeringens
förslag innebär att skattebeläggningen
på det svenska folket nästa år
ökar med totalt minst 1 900 miljoner kronor.
Jag ställde detta belopp mot den i
propositionen omnämnda inflationsfria
inkomstökningen för 1960 i form av löner
samt jordbruks- och andra företagarinkomster
på 1 720 miljoner kronor. Här
kräver regeringen alltså mera än hela
den inflationsfria inkomstökning under
nästa år, som framräknats i propositionen
såsom trolig. När det gäller 1960 vågar
väl alltså ingen påstå att — om socialdemokraterna
får råda — den individuella
friheten kommer att få hävda
sig på de s. k. kollektiva ansträngningarnas
bekostnad. Tvärtom! I allra högsta
grad tvärtom. När medborgarna i gemen,
d. v. s. arbetare, tjänstemän, företagare,
hemmens kvinnor o. s. v., vid
årets slut räknar över vad de individuella
ansträngningarna materiellt gett till
resultat — sedan skatterna avräknats —-då har de att hämta styrka och kraft att
fortsätta sina mödor ur herr Strängs
diktamen till statsrådsprotokollet: »En
progressiv samhällssyn med ansvar för
de gemensamma uppgifter vi har oss förelagda
är icke förenlig med en negativ
attityd till samhällets behov av erforderliga
ekonomiska resurser.»

Är man verkligen negativ och inte pro -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

gressiv när man påstår att det inte kan
vara en klok, vettig, ekonomiskt riktig,
framstegsfrämjande politik att år efter
år, ibland med en häftig knyck som i år,
ibland mera mjukt rucka och på grund
av skatteinkomsternas automatik pressa
upp den offentliga sektorns andel av nationalinkomsten.
40 procent blir det nu,
45 ett annat år. Det bär ständigt, ständigt
uppåt.

Var finns gränsen för denna till synes
omättliga aptit hos de styrande? Och var
ligger den tolerabla gränsen i ett samhälle
som bygger på fri marknadshushållning?
Detta är inte fråga om avvägning
mellan direkt eller indirekt beskattning,
som i viss utsträckning blivit
aktuell genom propositionen. Det är frågan
om den totala skattebelastningen
och dess inverkan på det enskilda sparandet,
de privata investeringarna, företagens
konkurrenskraft, produktionsut"
vecklingen och sysselsättningen.

Visst kan man som finansministern
gjort skjuta denna problemställning åt
sidan. Men jag är övertygad om att
många av de realistiskt inställda och
samvetsgranna ekonomerna inom det socialdemokratiska
partiet utanför regeringen
är på det klara med problemets
verkliga och allvarliga natur. Då man
lyssnade till finansministern här i dag
när han kom in på denna sak, fick man
det bestämda intrycket att han i princip
vill utveckla finansdepartementet till
hela svenska folkets intressekontor, där
vi får avlämna våra inkomster och efter
central bedömning får tilldelning för tillgodoseende
av våra vitala behov.

De framlagda skatteförslagen bär aktualiserat
frågan om prisutvecklingen
under nästa år. Reservanterna i bevillningsutskottet
tassar som katter på hett
plåttak, när man kommer in på prisstabiliteten.
Tv snabbt som tanken lämnar
de frågan och undviker nogsamt att uttala
någon som helst egen uppfattning om
vad som kommer att hända med det
svenska kostnadsläget nästa år, för den
händelse de finanspolitiska åtgärder som
de sjiilva förordar genomföres. Det är
en flykt undan verkligheten.

Herr Möller gjorde sig skyldig till pre -

cis samma flykt, men företagen kan inte
fly undan den kalla verkligheten. Det
räknas i dag i tusen och tusen sinom tusen
svenska företag på vad kostnadshöjningarna
troligen blir nästa år. Inte lär
det gå att kompensera dessa höjda kostnader
utan prisstegringar.

Reservanterna skulle ha kunnat vidga
perspektivet på prisutvecklingen genom
att återge ett referat ur konjunkturinstitutets
höstrapport, där effekten av
de föreslagna varuskatterna underkastas
en föga uppmuntrande granskning. Institutet
varnar i sina slutord för en intern
inflation som kan medföra en för
stor åderlåtning av den svenska valutareserven.
Och en sådan har vi inte råd
med. Vi bär faktiskt inte råd med separata
prisstegringar i Sverige, om den allmänna
prisnivån i de västerländska industrisamhällena
samtidigt förblir stabil.

Den stora skiljelinjen i fråga om den
allmänna ekonomiska politiken går uppenbarligen
i dag mellan socialdemokraterna
å ena sidan och de tre demokratiska
oppositionspartierna å den andra. Ännu
för något år sedan var man på socialdemokratiskt
håll lyhörd i fråga om viss
återhållsamhet med statsutgifterna. Men
sedan dess bär en markant frontförändring
ägt rum.

Är det möjligen —- jag antydde detta i
remissdebatten — nya amerikanska doktriner
som vunnit resonans inom det ledande
socialdemokratiska skiktet här i
Sverige? Det vore i så fall olyckligt.

Oppositionens eniga uppslutning kring
besparingslinjen innebär att oppositionen
vill sanera statens affärer utan att
gripa till en omsättningsskatt, vilken i dagens
läge med största visshet kommer
att dra med sig ekonomiska biverkningar,
vars slutliga konsekvenser för svensk
ekonomi och svenskt näringsliv inte kan
överblickas.

Högern, centerpartiet och folkpartiet
iir vidare eniga i den uppfattningen att
målet måste vara att åstadkomma en allmän
skattclindring, när vi äntligen lyckats
bemästra 1960/61 års utgiftspuckel.
Det allvarliga ekonomiska läget — en
följd av regeringens ryckiga och planlösa
dispositioner -— har lett oppositio -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
nen fram till denna samfällda bedömning
av de väsentligaste huvudlinjerna
i ett ovillkorligen nödvändigt saneringsprogram.
Jag är, herr talman, benägen
att för egen del registrera som ett politiskt
faktum av inte ringa betydelse denna
för oppositionens värderingar gemensamma
nämnare.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den svenska riksdagen
är en försiktig institution som inte gärna
fattar sina beslut utan grundliga utredningar
och noggranna överväganden.
Torts detta har vi vid flera tillfällen
kommit i en situation som gett oss stora
bekymmer när det gällt att skaffa
fram tillräckligt med pengar till statskassan.
Man måste i detta fall lasta regeringen
för att den inte tillräckligt planerat
för framtiden, och vi har också i
våra framställningar yrkat på en långsiktig
planering, så att man inte helt plötsligt
står inför sådana oerhörda problem
som att anskaffa en miljard eller en och
en halv miljard till statskassan, såsom nu
är fallet.

Motiveringen för den föreslagna omsättningsskatten
är till övervägande del,
synes det mig, behovet att skaffa pengar,
men man har också försökt att konstruera
en konjunkturpolitisk motivering. Det
gäller såväl finansministern som herr
Eriksson tidigare i dag. Herr Sträng talade
om att det råder en påtagligt uppåtgående
konjunktur, och herr Eriksson
sade att man behövde omsättningsskatten
i första hand för att dämpa en överhettad
ekonomisk situation.

Jag finner detta rätt egendomligt, om
jag ser på vad som har sagts t. ex. i konjunkturinstitutets
rapporter. Man talar
där om att Förenta staterna — som alltid
är en viktig faktor att räkna med —
har liksom hela världsekonomien gått in
i en allmän uppgångskonjunktur, men
man börjar redan i Amerika skymta slutet
på den. För USA:s del väntar man
således inte någon fortsatt uppgång, utan
tvärtom — högkonjunkturen håller på
att ta slut.

Konjunkturinstitutet säger vidare:

m. m.

»Anmärkningsvärt är, mot bakgrunden
av erfarenheterna sedan andra världskriget,
att uppgångsprocessen tillsvidare
fortgår vid en genomgående mycket stabil
prisnivå. Några internationella inflationstendenser
kan än så länge icke
skönjas.» Om detta nu är riktigt, vilket
jag förmodar att det är, skulle vi ställa
till en högst egen inflation i vårt land —
trots att vi är rädda för inflationstendenser
— eftersom det enligt konjunkturinstitutet
inte föreligger risk för att det
skall komma in en inflation från annat
håll. Det har till och med varit ett så
pass stabilt läge — framhålles det vidare
i konjunkturinstitutets rapport — att
centralbankernas politik under 1958
överallt gick ut på att sänka räntorna
och slopa de kvantitativa kreditregleringarna
så långt de kunde. Så stabil
var alltså prisnivån.

Konjunkturinstitutet säger om konsumtionen
och sparandet, att enligt institutets
beräkningar har den privata
konsumtionen, räknad i fasta priser,
ökat med drygt 2 1/2 procent mellan
första halvåren 1958 och 1959. En prisstegring
på konsumtionsvaror med drygt
1/2 procent har samtidigt ägt rum. Det
är alltså en mycket ringa prisstegring.

I dag har finansministern vidare tagit
upp konjunkturpolitiska synpunkter,
som jag finner rätt anmärkningsvärda.
Han sade att det krävs en viss intellektuell
tankeansträngning för att förstå
dem. Han förväntar en viss risk för inflation
men samtidigt en arbetslöshet
som kan bli ganska besvärande. Våra
erfarenheter av inflation har hittills visat
att den bl. a. kännetecknas av översysselsättning,
och jag förmodar att så
kommer att bli fallet igen. Men i stället
räknar finansministern med att det samtidigt
kan inträffa en stark arbetslöshet.
Det är detta som finansministern försöker
förklara för oss. Jag tror inte att den
där tankeansträngningen som han talade
om räcker till för att förstå detta. Jag
kan inte undgå att påminna finansministern
om en professor som skrev en
mycket lärd avhandling. Efter den första
genomläsningen sade han: »Det är
bara Vår Herre och jag som förstår

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

den.» Efter andra genomläsningen tilläde
han med en suck: »Nu är det bara
Vår Herre som förstår avhandlingen.»
Det är mycket motstridande att föra ett
resonemang om arbetslöshet samtidigt
med en överhettad konjunktur.

Jag finner således, att konjunktursynpunkterna
snarast talar emot att vi inför
en omsättningsskatt. En sådan kan
innebära en risk för att vi åstadkommer
en inflation. Då kommer vi fram till en
av de frågor som diskuterats så mycket
i dag, nämligen de kompensationskrav
som kommer att framställas.

Också i det fallet är det intressanta
synpunkter som konjunkturinstitutet har
framfört — jag vet att de har rönt en
viss kritik. Synpunkterna gäller vilket
utrymme för lönehöjningar som skulle
komma att finnas. Institutet säger: »Det
torde dock vara uppenbart att med den
uppläggning av den ekonomiska politiken
som kommit till uttryck i framläggandet
av omsättningsskattepropositionen
m. m., är en ovanligt blygsam utveckling
av penninglönerna nödvändig
om icke bara efterfråge- utan även kostnadsinflation
skall undgås.» Man går till
och med så långt att man ställer »frågan
om icke rent av en prolongation av 1959
års löneavtal är nödvändig om kostnadsmässig
inflation skall undgås vid ovannämnda
uppläggning av den ekonomiska
politiken». Det är en mycket pessimistisk
prognos om vad som är möjligt
att ta ut i form av höjda löner.

Det kan väl inte gärna undgås att
Landsorganisationen och TCO — jag är
inte den som klandrar dem — i de lönerörelser
som de har framför sig söker
få en viss kompensation för höjningen
av levnadskostnaderna. När man framställt
sina krav torde man ha haft i
åtanke att man skall få någon kompensation
för den höjning av levnadskostnaderna
som nu kommer på grund av
omsättningsskatten. Herr Eriksson har
frågat, om inte en sådan kompensation
kommer till stånd även vid ett genomförande
av oppositionspartiernas förslag.
Jag vill säga att jag inte tror alt
man kan framföra kompensationskrav i
en avtalsförhandling med riktigt samma

tyngd genom att göra gällande att nu
har avgifterna för tipskupongerna stigit
med fem öre, nu har cigarretterna blivit
två öre dyrare, nu har lotterna stigit
två kronor eller puder och smink

0. s. v. stigit i pris. Men jag undrar hur
det egentligen kommer att bli om priserna
på livsmedel och kläder -— även
på arbetskläder — kommer att stiga. Jag
vill säga att sådana argument ändå har
en viss vikt vid förhandlingar i motsats
till de fördyringar, som skulle bli följden
av de förslag som vi har lagt fram.

Jag konstaterar alltså att genomförandet
av en omsättningsskatt kan komma
att medföra krav på ytterligare kompensation,
vilket kan skapa risk för att
man driver på eu inhemsk inflation,
som sannolikt inte kan väntas få någon
motsvarighet i andra länder.

Man har klandrat oss inom oppositionen.
Vårt alternativ är man inte förtjust

1. Jag måste säga att finansministern använde
ovanligt starka brösttoner i dag
när han kritiserade det förslag vi lagt
fram. Det är litet ovanligt i denna kammare.
Men det var hårda ord som fälldes
om oppositionens förslag, inte minst
centerpartiets.

Herr Eriksson talade till att börja
med om att det nu gällde att diskutera
två system. Han gjorde gällande att det
förekommit beskyllningar om att socialdemokraterna
skulle vilja inrätta ett
halvt kommunistiskt samhälle. Jag vet
inte varför herr Eriksson talade om ett
halvt kommunistiskt samhälle, om det
var med tanke på herr öhman och dennes
parti och på möjligheten att få hjälp
därifrån eller om det skedde därför att
man i Sovjetunionen, kommunismens
hemland, har så stora indirekta skatter.
I varje fall har från vår sida inte talats
om skapandet av ett halvt kommunistiskt
samhälle genom införandet av en omsättningsskatt.

Jag tyckte nog att herr Eriksson lade
i dagen en rätt antikverad uppfattning
då han talade om de båda systemen.
Hans resonemang gällde den tid då vi
saknade en oerhört viktig faktor i vårt
land, nämligen tryggheten. Från vår sida
har vi uppställt det idealet att vi

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

skall skapa trygghet på alla områden,
och därutöver skall vi ge frihet. Jag undrar
om herr Eriksson menar att det ligger
något fel häri.

I första hand skall jag nu något beröra
vårt förslag i jämförelse med de
övriga förslag som lagts fram. Det är då
en synpunkt som jag tycker är särskilt
anmärkningsvärd. Det är den rättvisesynpunkt
som man tagit upp i dag. Man
vill verkligen från socialdemokraternas
sida hävda att deras förslag är så rättvist
jämfört med de andra förslagen.
För att ta en del av problemet och tala
om hur man skall skaffa inkomster skulle
det alltså vara rättvist att lägga fyra
procents omsättningsskatt på bröd, potatis,
mjölk och andra livsmedel. Men
det skulle vara något av en orättvisa att
lägga två öres ny skatt på cigarretter
och andra ting, som vi tycker är ganska
umbärliga. Jag får säga att det är en
ganska märklig uppfattning om vad som
egentligen är rättvisa eller inte är rättvisa.

I ett annat sammanhang talade herr
Möller om köerna. Jag tror inte att han
nämnde något om penninglotteriköerna.
Vi hade tänkt oss att man skulle lägga på
en tvåkrona på lotterna. Att den saken
skulle vara så förfärligt orättvis har jag
svårt att förstå.

Man kan inte komma ifrån att omsättningsskatten
skulle komma att drabba
ganska orättvist hur man än utformar
den. När det gäller livsmedlen är det en
sak, som måste observeras och som inte
ar så behaglig. Här bär uppgjorts ett
jordbruksavtal, där man kommit fram
till vissa priser. Man har då hela tiden
varit rädd för att konsumenterna inte
kan betala mera. Genom omsättningsskatten
kommer man nu att ta ut ytterligare
fyra procent. Det kan ifrågasättas
om detta står i fullständig överensstämmelse
med det jordbruksavtal som nu
träffats efter så många förhandlingar.

Jag kan alltså inte komma ifrån att
det förslag som förts fram från centerpartiets
sida inte är behäftat med orättvisor,
utan det är mycket mer välgrundat
än förslaget om omsättningsskatt.

Det har i diskussionen gjorts gällan -

m. m.

de att man inte kan få in ökade inkomster
genom en höjning av spritpriserna
och kanske inte heller genom de övriga
åtgärder som vi föreslagit. Jag vill då
först säga att den uppfattning som framförts
av herr Elofsson är dennes personliga
uppfattning. Inom partiet har vi
räknat med att intäkterna skall komma
att uppgå till de belopp, som angetts i
vårt förslag.

Jag medger att det föreligger svårigheter
att få in mera pengar på spritdryckerna,
men jag tror att det går beträffande
vinet. Då man inte gärna kan rubba
relationerna i skattehänseende mellan
sprit och vin måste man höja skatten
på sprit lika mycket. Jag är i detta fall
inne helt på samma linje som herr Spetz.
Såsom nykterhetsman ser jag bara med
glädje om det blir en konsumtionsminskning,
och om vi får in lika mycket pengar
genom en skattehöjning har en sådan
ändå haft en välgörande inverkan. Herr
Sträng sade att det förekom så liten
konsumtion av starksprit, men det var
väl en felsägning från hans sida, ty
starksprit är ju 96-procentig sprit; han
menar väl spritdrycker.

Det är emellertid andra saker, som
man har förbigått och som man inte vill
tala så mycket om. Låt oss tänka på cigarrettkonsumtionen!
Jag ringde för
några timmar sedan till Tobaksmonopolet
och fick reda på konsumtionsutvecklingen.
Från januari månad t. o. in. oktober
månad detta år har cigarrettkonsumtionen
totalt stigit med ungefär 4 1/2
procent. Från år 1957 till och med år
1958 liar ökningen uppgått till närmare
6 procent. Det gör sålunda på dessa två
år mer än en 10-procentig stegring av
cigarrettkonsumtionen till förfång för
folks ekonomi och hälsa. Jag förstår att
den intensiva, säljande och insmickrande
reklam som Tobaksmonopolet bedrivit
— jag förmodar med regeringens gillande
— har givit resultat. Men vi från
vår sida anser att det skulle vara mycket
välbehövligt ur ekonomisk och hälsosynpunkt
om skatten på cigarretter
höjdes med denna tvåöring.

Utskottet har beträffande vårt förslag
sagt, att det genom den budgetsanerings -

Torsdagen den 26 november 1959 fm.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

avgift, som vi föreslagit, delvis blir ett
återtagande av beslutet om slopande av
den extra bolagsskatten på 10 procent.
Men det finns en väsentlig skillnad. Här
gäller det en skatt på 2 procent och
dessutom en tidsbestämd skatt på två år.
Vi kunde ju inte få något besked från
regeringens sida om när man skulle
slopa den extra bolagsskatten.

Finansministern redovisade tipsmedlen
och sade, att den sista höjningen av
avgifterna på detta område inte gav några
större inkomster. Med anledning därav
vill jag tillrättalägga en sak beträffande
skatten på spritdryckerna. Förra
gången vi höjde priset på spritdryckerna,
fick vi inte en minskning av inkomsterna
— fastän man ofta hör detta påstås.
Det verkliga förhållandet var att
vi inte fick den höjning som man kalkylerat
med.

Det är ytterligare en sak som jag skulle
vilja ta upp. Det gäller något som förekommit
i halvkvädna visor från flera
håll. Jag vill på denna punkt ha ett mycket
bestämt svar från socialdemokraterna.
Jag vill fråga, i vilket avseende centerpartiet
varit negativ i fråga om socialpolitiken.
Man har här talat om hela
oppositionen gemensamt, och herr Eriksson
använde mycket hårda ord och talade
om att vi ville »skrota ned socialpolitiken».
Vad är detta för någonting?
Jag hoppas att denna debatt inte kommer
att sluta utan att herr Eriksson, herr
finansministern och herr Möller m. fl.
i konkreta exempel anger i vilket avseende
centerpartiet varit negativt på socialpolitikens
område. Vi har inte föreslagit
att det första barnbidraget skulle
tas bort. Herrarna kan studera hur det
gick till när barnbidragen genomfördes,
och ni skall då finna att det i ert eget
parti fanns flera som inte var så fullständigt
positiva år 1944, när vi hade
att behandla motioner om dessa barnbidrag.

Nu skall jag, herr talman, inte överskrida
den tidpunkt, då middagspausen
skall börja. Jag bär framfört några synpunkter
på denna omsättningsskatt och
måste sluta med att säga att det hörts
mycket säkra toner från det socialde -

mokratiska partiet om omsättningsskattens
förträfflighet. Men vi vet mycket
väl att det rått stor tveksamhet, om denna
skatt över huvud taget skulle läggas
fram. Landsorganisationen gjorde ju till
en början motstånd, men detta har sedan
ändrats. Ser vi emellertid litet bakom
kulisserna, kan vi finna, att det kanske
inte rått så stor säkerhet som kommit
till uttryck i dagens anföranden från
socialdemokraternas sida.

Jag konstaterar slutligen att omsättningsskatten
är konjunkturpolitiskt riskbetonad,
att den inte är rättvis och att
den är onödig, ty det finns möjligheter
att ta in motsvarande belopp på andra
vägar som är mycket mera tilltalande
och som inte har de olägenheter omsättningsskatten
har.

Med detta ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till det yrkande, som tidigare
framställts av herr Gustaf Elofsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 327, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 328, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalen
den 27 september 1956 mellan Sverige
och Norge samt den 21 juli 1958 mellan
Sverige och Danmark för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Torsdagen den 26 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 60.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det finns ju inte så
många av kammarens ledamöter här ännu
och jag saknar flera av tidigare talare
som jag skulle vilja vända mig till,
men jag får val ändå säga några ord.
Visserligen har jag redan haft tillfälle
att vid remissdebatten i detta ärende
mera utförligt framlägga min allmänna
syn på statens ekonomiska ställning och
speciellt på frågan om att få en sanering
av budgeten till stånd. Under dagens
lopp har också herr Hagberg på
ett som vanligt mycket förtjänstfullt sätt
utvecklat vårt partis ställning till denna
fråga speciellt sådan den har tett sig
från utskottets horisont. Det finns därför
knappast någon möjlighet att vid
detta laget säga någonting som inte är
sagt förut, och som kammaren nog har
kunnat komma underfund med hör jag
inte till dem som tycker att det är roligt
att tala för talandets egen skull ■— jag
önskar gärna att jag har någonting att
bidraga med.

Jag har nu egentligen intet annat att
hålla mig till än några reflexioner kring
den debatt, som har förts under dagens
lopp. Jag lyssnade då med särskild uppmärksamhet
till herr Eriksson i Uppsala,
som förde huvudreservanternas talan.
Jag förvånade mig något över att
han, som jag alltid tycker brukar vara
eftertänksam med vad han säger, var
så överdriven i sina uttryck som när
han försökte förklara vår ställning såsom
en återgång till de ekonomiska

krafternas fria spel och fullkomlig frihet
från ansvar för medborgarna, som
det hette. Detta tror ju inte herr Eriksson
själv på. Herr Eriksson vet mycket
väl att vi är angelägna om att ifrån våra
utgångspunkter betjäna samhället på det
bästa sätt, och att det kan föreligga olika
meningar om vilket som är det bästa
sättet är en sak som vi får acceptera.
Jag accepterar att så är förhållandet från
er sida, och jag väntar samma respekt
för vår del.

Jag måste ge det erkännandet åt herr
Möller, att han på ett mera affektfritt
sätt beskrev skiljaktigheterna mellan våra
ståndpunkter och föreföll på ett helt
annat sätt medveten om att vi verkligen
befinner oss i en allvarlig situation.

Herr Hagberg har redan bemött herr
Erikssons uttalanden i den här vägen.
Jag vill endast tillägga, att vi bör uppfattas
på det sättet att vi i allt väsentligt
fortfarande medverkar i socialpolitiken,
som har kunnat bedrivas i allsköns
samförstånd här under decennier,
men att vi menar att vi måste modifiera
oss med hänsyn till utvecklingen. Vi anser
att utvecklingen nu har nått en
punkt, där vissa bidrag inte längre har
samma fog för sig som tidigare. De leder
till ett bytande av pengar människor
emellan, som är föga effektivt och leder
till snedvridning i olika riktningar. Den
stora massan av människor har inte behov
av dessa former av stöd på samma
sätt som de hade vid den tidpunkt när
de kom till. Den allmänna standardförbättringen
och den allmänna standardutjämningen
har lett till ett sådant resultat.
Någon rasering av socialpolitiken
som det har påståtts är det inte fråga
om. Även för oss är socialbudgeten större
än någon annan post i vår riksstat.

Vi har den alldeles bestämda övertygelsen
att i det läge, där vi nu befinner
oss, är den väg vi anvisat till lösning ur
alla synpunkter att föredraga framför
den som regeringen presenterar, även

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

ur deras synpunkt, som skulle komma
att drabbas av de minskningar av bidrag
som skulle bli en följd av våra förslag.

När man beskriver vad följden skulle
bli för barnfamiljerna om första barnbidraget
tas bort, eller över huvud taget
vad följden skulle bli av att olika bidrag
skulle försvinna eller minskas, så
talar man om det som om det endast
vore fråga om att ta ifrån vederbörande
detta och att intet annat skulle ske. Det
är dock ett val vi står inför — vi har
att gå antingen denna väg eller att införa
en omsättningsskatt med de verkningar
denna skatt för med sig. Vi menar
att det faktiskt kan räknas ut i de
enskilda fallen, att resultatet av det första
alternativet är att föredraga ur den
enskildes synpunkt, nämligen att icke
höja skattetrycket utan att människor i
viss utsträckning får avstå från bidrag.
Jag kan fullkomligt uppriktigt säga att
om jag vore en barnafader i inkomstklassen
12 000 å 15 000 kronor så skulle
jag med min kännedom om förhållandena
inte ett ögonblick tveka om att ur
min egen personliga synpunkt sett välja
vägen att avstå från det första barnbidraget
för att därigenom kunna vinna
de fördelar, som denna metod i stort
representerar i förhållande till metoden
med omsättningsskatt och vad därtill
hör. Det gäller framför allt de olika
framtidsperspektiv som öppnar sig i de
båda fallen.

Jag försökte i remissdebatten ge
uttryck åt, att vägen med minskade
statsutgifter har en helt annan effektivitet
när det gäller att sanera vår ekonomi
än vad en ökning av skattetrycket i detta
läge har. Drar jag in utgifter för statens
räkning blir det en omedelbar och
ovillkorlig inverkan, lägger jag på en
skatt och menar, att denna skatt skall
leda till en motsvarande inskränkning i
samhället i övrigt, har jag inga som helst
garantier för detta. Jag kan mycket väl
tänka mig, att folk kommer att fortsätta
med att försöka hålla sin standard trots
denna omsättningsskatt. Man kan ju ha
besparingar att ta av innan man böjer
sig för konsekvenserna av denna skatt.
Det blir ingen omedelbar verkan, utan

vi kan räkna med att det under hela
första halvåret nästa år eller ännu längre
blir en eftersläpning innan denna
skattepålaga leder till en inskränkning.
Skatten har därför inte den effekt, när
det gäller att hålla balansen mellan den
offentliga och den enskilda sektorn, som
skulle ha uppkommit om man hade gått
vägen att direkt minska statens utgifter.
Det gör att inflationsrisken är en helt
annan med skattevägen än vad den skulle
vara på den andra vägen.

För att komma tillbaka till barnfamiljen
bör man också tänka på, när man
nu gör den här jämförelsen, att en barnfamilj
har fördel av barnbidrag till första
barnet endast under ett visst antal år,
till dess detta barn uppnår 16 års ålder.
Skatten däremot står ju kvar. Man får
betala i fortsättningen under sin återstående
livstid den skatt, som betingas
av att barnbidrag utgår till andra barnfamiljer.
Allting är så inflätat i vartannat,
att när man tar hänsyn till alla dessa
olika faktorer kommer man faktiskt
till att vår väg är att föredraga.

Det är nu inte vår mening, att vi skall
behöva stå kvar i detta läge. Vi erkänner,
att utgångsläget innebär att vi tar
detta konto mer i anspråk än andra konton,
men vår mening är att när en sanering
åstadkommits med hjälp av beskärning
av statsutgifterna och vi har
kommit i balans, skall det mycket snart
visa sig, att skatteinkomsterna växer på
ett sådant sätt, att vi bör få möjlighet
att snart nog skrida till skattesänkningar.
Då kommer barnfamiljerna att vara
i prioritet för skattelindring. Det anser
vi vara den rätta konsekvensen av att
barnfamiljerna har större försörjningsbörda
än andra.

Herr Eriksson visar sig fullkomligt
oförstående för vårt tal om risken av att
öka statens makt. Han behandlade staten
närmast som om staten vore en snäll
farbror, som alla kunde vara tacksamma
för, en jultomte som sörjer för stort och
smått. Detta tal visade att herr Eriksson
är alldeles utanför den ideologiska diskussion
som förs på olika håll i världen.
Den har pågått Länge i England, diir de
yngre socialdemokraterna har sysslat

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

med denna fråga — Grossmann bl. a.
har i flera sammanhang varnat för statlig
maktkoncentration. Och vad har hänt
med socialdemokratiska partiet i Tyskland?
Där har man blivit på det klara
med att det inte går att fortsätta att ständigt
öka området för statlig maktutövning.
Det leder till konsekvenser som
man inte vill ta.

Detta resonemang är alltså ingenting
som vi är ensamma om, utan det ligger
i tiden på grund av gjorda erfarenheter.

Vi är, som herr Hagberg erinrade om,
uppe i en offentlig sektor på 40 procent,
vilket innebär att den privata sektorn
motsvarar 60 procent. Det går inte att
bara fortsätta att i denna raska takt låta
utvecklingen pågå, ty då kan vi inte
upprätthålla det samhällsskick, som vi
för närvarande har med en fri marknadshushållning.
Man kan inte räkna
med att en fri marknadshushållning skall
kunna fungera på ett nöjaktigt sätt när
den undan för undan blir trängd tillbaka
av den offentliga sektorn. Som det
nu är skall vårt privata näringsliv väsentligen
svara för inkomsterna i samhället.
Det gäller då framför allt att se
till att det med den marknadshushållning,
som vi alltjämt har kvar, blir möjligt
för näringslivet att bära denna börda.
Där finns en gräns, där vi inte längre
kan räkna med att bevara vår nuvarande
samhällsform. Det må då vara naturligt,
att man kan tala om att vi är på
väg in i ett halvkommunistiskt samhälle.
Till sist måste man ju tillgripa den
utväg som man tillgripit österut, att det
blir staten som tar hand om alltsammans.
Då finns det ju inget annat alternativ.
På den vägen kan man också klara
situationen men hur?

Det är ju detta, som vi väl allihop här
är överens om att be Gud bevara oss
ifrån. Då åligger det oss också att vara
vaksamma på den risk, som här föreligger,
och att inte överskrida den gräns,
där vi råkar i fara i detta avseende.

Herr Eriksson sade att statsfinanserna
är sunda. Jag trodde inte att herr
Eriksson var så till den grad anspråkslös,
att han ville beteckna vårt nuvarande
läge som sunt. I det hänseendet kan

m. m.

jag nästan helt instämma i den beskrivning
av läget som herr Möller gav när
han redovisade hur pass dåligt det var
ställt med statsfinanserna, vilka risker
som är förbundna därmed och hur nödvändigt
det är att verkligen få en ändring
till stånd, låt vara att han sedan
bestämt uttalade sig för en annan väg
att åstadkomma denna ändring än den
som jag vill rekommendera.

Jag var inne på denna fråga även i
samband med remissdebatten. Vi måste
göra klart för oss att vi inte får någon
sanering av statsfinanserna ens genom
den väldiga skattehöjning som nu är föreslagen,
den största skattehöjning vi
någonsin har haft här i landet, eller
1 625 miljoner på ett bräde. Man har
inte ens den tillfredsställelsen att kunna
säga sig att vi i och med denna åtgärd
har klarat och sanerat statsfinanserna,
utan trots skattehöjningen får vi
ju på samma gång ett större underskott
i budgeten än vi någonsin har haft. Lånebehovet
blir i denna begynnande högkonjunktur
dubbelt så stort som under
de år då vi hade den lätta depressionen.
Detta ökade lånebehov och denna stora
skattehöjning exploderar nu på en gång.
Är detta inte ett uttryck för en under
lång tid uppsamlad kris? Och märk väl,
att vi från vårt håll sedan åratal tillbaka
har varnat härför, något som man
dock har slagit bort ända tills föregående
års val var över.

Man bär försökt att beteckna den nu
aktuella omsättningsskatten såsom något
slags konjunkturinstrument. Den var
inte konjunkturbetingad vid tiden för
valet i fjol — i den konjunkturen passade
den inte — men nu skulle alltså konjunkturen
göra den lämplig. Herr Möller
var emellertid karl nog att göra rent
hus med detta resonemang och säga, att
det är uppenbart att dessa pengar helt
enkelt behövs för permanenta behov,
som staten har tagit på sig, och att det
hela inte har ett skvatt med konjunkturen
att göra. Om vi bara kan komma
ifrån talet om samband med konjunkturen
har vi lättare att föra resonemanget
med varandra.

Jag vill i detta sammanhang säga, att

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordmngsforslag om allmän varuskatt, m. m.

vårt motstånd mot omsättningsskatten
icke är av principiell natur. Det är inte
betingat av att vi skulle anse att en omsättningsskatt
under alla förhållanden är
någonting som man inte kan använda.
Men vi anser att det läge, vari vi nu befinner
oss, kännetecknas av ett skattetryck,
som är så högt att det inte tål att
höjas mera, och det är därför vi vänder
oss mot omsättningsskatten.

Dessutom, och mera i teorien, talar
man om en omsättningsskatt som skall
kunna användas i konjunkturstyrande
syfte. Jag vill inte förneka att det kan
ligga någonting i detta, men förutsättningen
härför är att omsättningsskatten
icke används för täckande av permanenta
utgiftsbehov, ty då är den ju fastlåst.
För att kunna använda den i konjunkturstyrande
syfte måste man kunna hantera
den på det sättet, att man sätter
in den i en högkonjunktur och tar bort
den när man kommer in i en lågkonjunktur.
Det kan man inte göra om den
är nödvändig för att täcka permanenta
utgifter i budgeten.

Visst kan man alltså tänka sig, menar
jag, en medverkan från vår sida till en
omsättningsskatt i ett annat läge. Och i
den mån det skulle bli en omfördelning
—• som det väl i viss utsträckning blir
också nu —- mellan direkt och indirekt
skatt i någon lämplig proportion, så är
detta en annan sak än att nu med en
gång öka skattetrycket med detta stora
belopp. Det är detta som är orsaken till
vårt bestämda motstånd.

.lag vet inte hur herr Sträng ser på
detta med permanensen. Han sade i förmiddagsdebatten
någonting om att han
hoppades att vi, när vi kommer till år
1963, skall kunna klara oss »på ett anständigt
sätt» — precis så föll orden.
Får jag härav dra slutsatsen, att finansministern
faktiskt erkänner att det sätt,
på vilket vi klarar den nu närmast föreliggande
situationen, inte är ett anständigt
sätt, eller får jag tolka det så, att
finansministern menar att vi kan avskaffa
omsättningsskatten år 1963? Jag
vet inte hur jag skall förstå hans uttalande,
att vi inte förrän år 1963 skall

kunna klara det hela på »ett anständigt
sätt».

På sista tiden har det ju faktiskt tillkommit
en ny omständighet -— vi visste
att den skulle komma, men jag har anledning
att föra in den i resonemanget
i dag. Jag syftar på att vi nu sedan någon
vecka tillbaka har en överenskommelse
om ett frihandelsområde, där Sverige
ingår. Varje gång vi har diskuterat
frågan om frihandelssträvandena har jag
sökt framhålla den nödvändiga konsekvensen
av dessa, nämligen att vi anpassar
vår ekonomiska politik till de
ändrade förhållandena. Jag måste tyvärr
säga, att jag inte kan tänka mig en
ogynnsammare situation för att så att
säga embarkera detta fartyg än den
som nu tillskapas genom införandet av
omsättningsskatten. Det gäller ju i alla
fall en betydande höjning av prisläget i
landet med en enda gång, och den kommer
inte att stanna vid de fyra procenten,
utan det finns kumulativa faktorer
som gör att det i vissa sammanhang kan
bli betydligt mer än så.

Jag är fullt medveten om att exportvarorna
är undantagna, men det är inte
liktydigt med att dessa vid prissättningen
kommer att bli oberoende av omsättningsskatten,
eftersom denna skall
utgå på investeringar och därigenom
påverkar exportindustrien. För allt som
har med fabriker, maskiner och dylikt
att göra skall ju även exportindustrien
betala skatt. Den fördyring av varorna,
som detta kommer att medföra, kan vi
inte räkna med att ta igen i vår utrikeshandel,
emedan vi, åtminstone sådant
som läget för närvarande är, måste konstatera
att vi har en stabiliserad omvärld,
där huvudmålet för strävandena
inom den ekonomiska politiken är att
bevara stabiliteten. Därför kan vi inte
som under 50-talet lättvindigt räkna med
att våra konkurrenter på andra håll är
ungefär lika vårdslösa som vi med pengarna.
Vi befinner oss nu i ett läge, där
prishöjningar på våra exportvaror måste
försvåra möjligheterna att följa med i
den skärpta konkurrens, som vi nu går
in i.

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

En skrivelse har inlämnats till bevill-ja veckling. Jag har också den föreställningsutskottet
från Industriförbundet, j -ningen. att det är mycket skickligt folk

vilken man berör detta förhållande. Där
åberopar man en utredning, som nyligen
gjorts inom OEEC och vari man
just har varit inne på frågan, vilka förutsättningar
som måste vara uppfyllda
när det gäller en omsättningsskatt för att
exporten inte skall bli lidande. Man har
konstaterat att omsättningsskatten icke
skall gälla råvaror — och det skall ju
inte heller vår göra —- den skäll icke
gälla energien — det gör däremot vår —
den får vidare inte gälla kapitalvaror
och den får inte vara kumulativ. Hos
oss blir den ju kumulativ — kanske inte
direkt inom exportindustrien, men inom
andra industrier, där man får betala omsättningsskatt
både på investeringarna
och på de varor som säljs. Härigenom
får man en kumulativ effekt.

Man fastslår i denna utredning, att
om något av dessa element är för handen,
måste man räkna med en hämmande
inverkan på produktivitet och konkurrensförmåga.

Industriförbundet har exemplifierat
detta med ett konkret fall. Det gäller
Oxelösunds järnverk, som nu byggs ut
och om något år skall sätta i gång med
tillverkning av grovplåt. Priserna på
grovplåt är helt och hållet betingade av
världsmarknadspriserna. Investeringarna
kommer genom omsättningsskatten
att fördyras med 5 miljoner och energiskatten
betingar årligen 3 miljoner mer
än förut.

Företaget måste svälta in dessa kostnader.
I vilket fall som helst leder det
nu till en motsvarande inskränkning i
tillgången på medel för självfinansiering
av utgifter.

Detta är bara ett enda konkret exempel,
som i och för sig kanske inte säger
så mycket, men när massor av liknande
fall summeras ihop, kan det bli en
stor sak. Jag måste säga, att jag nästan
blir rörd, när jag konstaterar vilket obegränsat
förtroende man i alla fall hyser
för det privata näringslivet när det gäller
att klara upp alla de käppar i hjulet,
som den ekonomiska politiken under
årens lopp har satt för näringslivets ut -

som arbetar i näringslivet, och att de
kommer att göra det bästa av en besvärlig
situation.

Vad beträffar vårt alternativ förelåg
det ju i våras ett förslag ifrån oss, i vilket
vi kunde visa upp, att om man
hade följt våra rekommendationer så hade
det blivit ett överskott på driftbudgeten
och en väsentlig nedsättning av
lånebudgeten. Nu bar ju det enligt min
mening beklagliga uppskovet gjort, att
vi nu i slutet av november håller på att
diskutera hur vi skall kunna få balans
i den för innevarande år gällande riksstaten
— ett i och för sig fullständigt
orimligt förhållande.

Finansministern uttalade i sin proposition,
att det var mycket lyckosamt att
man hade fått detta rådrum, men jag
anser att det är alldeles tvärtom. Genom
att hälften av löpande budgetår hunnit
förlöpa, står det nu inte heller i vår
makt att komma med ett förslag som
innebär full täckning av driftbudgeten.
Vårt underskott är dock mindre än regeringens.
Regeringen har ett hål i driftbudgeten
på 600 miljoner att jämföras
med vår siffra för underskottet på 300 å
400 miljoner. Men vi anser självfallet
inte, att detta är tillfredsställande och
vi anser att den lånebudget, som vi nu
står inför, innefattar stora risker för
penningvärdet.

Jag nämnde siffran 2,5 miljarder såsom
varande det belopp, som vi har att
låna upp under halvåret den 1 juli i år
till den 1 januari nästa år. Det angavs
när den siffran presenterades, att den
var beräknad under förutsättning att
återbetalningen av för mycket erlagd
skatt skulle gälla ett belopp av 850 miljoner.
Jag har nu hört sägas att detta
belopp stigit till 1 050 miljoner, d. v. s.
200 miljoner mer, och det skulle innebära
att siffran 2,5 miljarder kommer
att stiga med ytterligare 200 miljoner.

Vad det innebär i fråga om likvidisering
av marknaden, då de pengarna inte
kan hämtas på det rätta stället utan får
lov att mer eller mindre fabriceras, det
behöver jag kanske inte gå närmare in

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

på. Jag kunde med tillfredsställelse konstatera,
att herr Möller var fullt medveten
även om denna risk. Det är framförallt
detta som hotar penningvärdet, och
att tro att man skall kunna mota den
risken med de åtgärder som här föreslås,
det anser jag mycket optimistiskt.

Det sägs att inte heller vi kunnat stå
för vår utfästelse att avveckla krisen
utan skattehöjning. Men då har man
inte observerat det förhållandet, att vi
inte begär större skattehöjning än 110
miljoner i fråga om tobak och sprit,
ungefär i överensstämmelse med finansministerns
linje. Yi har varit med om
det beloppet därför att det motsvarar
de kostnader som i stort sett kommer
att bli förbundna med sänkningen i början
på nästa år av skatterna för yrkesverksamma
gifta kvinnor och ensamstående
mödrar samt med förlustutjämningen,
förslag som finansministern har
annonserat och som vi avser att biträda;
under sådana förhållanden anser vi
oss kunna vara med om att höja åtminstone
priset på sprit och tobak lika mycket
som skulle ske med hjälp av omsättningsskatten.
Vi kan då också med
allt fog säga, att vi inte därmed har höjt
det samlade skattetrycket. Våra besparingar
uppgår ju till 80 procent av vad
vi har yrkat.

Vi har föreslagit en halv procents höjning
av folkpensionsavgiften, och jag
tycker att det mer än väl motiveras av
att vi från och med den 1 juli nästa år
skall genomföra förbättringar i de vanliga
folkpensionsbeloppcn med 200 miljoner
och vidare skall höja beloppen
till änkor och barn med 55 respektive 80
miljoner. Det är således fråga om utgiftsökningar
med bortåt 350 miljoner,
som vi biträder. Om man då ett halvår
i förskott tar ut en halv procents högre
folkpensionsavgift, alltså 100 miljoner
räknat från den 1 januari, så tycker vi
att det är rimligt. Meningen är ju att
man från och med den 1 januari 1961
skall gå vidare på denna väg, enligt de
intentioner som vi från början har varit
någorlunda ense om.

Centerpartiet torde stå åtminstone 200
miljoner över oss. Huruvida man har

6 Första kammarens protokoll 1959. Nr 28

täckning för detta i sin budget skall jag
inte yttra mig om, men jag vill understryka
att inte mindre än 885 miljoner
i centerpartiets budget innebär skatteökningar.
Nettobesparingen blir inte
mer än 100 miljoner eller något sådant,
om jag drar ifrån de 200 miljoner som
höjningen av folkpensionen lågt räknat
kommer att kosta centerpartiet i ytterligare
utgifter.

Vi har således inte gjort något avsteg
från principen, att vi icke vill medverka
till en höjning av det totala skattetrycket.

Med hänsyn till att man dragit löje
över de borgerliga på grund av splittringen
vill jag till sist bara säga, att jag
gärna hade önskat att enigheten kunnat
vara större. Men å andra sidan skall man
inte underskatta vad som är gemensamt
i de alternativ som nu föreligger. Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad herr
Aastrup tidigare under debatten yttrat
om att förutsättningarna är betydligt
gynnsammare nu att komma över till en
gemensam linje än de varit förut. Jag
vill inte försvåra en sådan lycklig utveckling
genom att säga att den skett
genom att man undan för undan jämkat
sig närmare vår ståndpunkt, då vi hävdat
att situationen är sådan att den
bör korrigeras i första hand genom besparingar
och inte genom skattehöjningar;
man har ju undan för undan
varit med om att plocka in besparingskrav
som vi tidigare varit ensamma om.
Jag hoppas och tror på en sådan utveckling
och att det skall bli möjligt att
åstadkomma ett samlat borgerligt alternativ.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ewerlöf ansåg att
jag tidigare här i dag hade onödigt spetsat
till mina uttalanden. .lag skall gärna
medge det, men jag kan säga att det skett
under den förutsättningen att jag icke
hade nöjet att föra denna debatt enbart
med herr Ewerlöf. I så fall hade jag inte
behövt formulera uttrycken på det sätt
som skelt utan jag hade säkerligen med
hänsyn till den respekt, som jag har för

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
herr Ewerlöf, använt andra uttryckssätt.
Jag kan emellertid försäkra herr Ewerlöf,
att deras innebörd skulle ha varit
precis densamma, och det är väl naturligt,
herr Ewerlöf, eftersom vi har så vitt
skilda upfattningar när det gäller de politiska
bedömandena. Vi ser ju samhällspolitiken,
både när det gäller den utveckling
som har skett och när det gäller den
utveckling som vi strävar efter, från så
olika utgångspunkter.

Herr Ewerlöf säger att jag betydligt
underskattat högerns förslag ur den enskilda
familjens synpunkt; högerförslaget
skulle enligt herr Ewerlöfs mening
vara betydligt mildare än förslaget om
omsättningsskatt. Om så skulle vara fallet,
måste herr Ewerlöf utgå ifrån att förslaget
till omsättningsskatt innebär
dynamit i prisbildningen — omsättningsskatten
måste vara inflationsdrivande
och därför komma att så förändra köpkraften,
att högerns förslag skulle komma
att framstå som lindrigare.

Om, herr talman, såsom herr Ewerlöf
säger, en omsättningsskatt a priori leder
till en inflation, är väl bedömningen riktig.
Jag har emellertid efter bästa förmåga
försökt att bevisa motsatsen. Jag är
nu inte på något sätt ekonom av facket
och har inte alls några pretentioner på
att kunna göra de rätta värderingarna,
utan jag tvingas att lyssna på andra, som
jag förutsätter har bättre kunskaper på
området. När det gäller denna fråga har
jag inte varit alldeles ointresserad av
vad professor Carsten Welinder har skrivit
i ett nummer av Ekonomisk Revy i
år. Han säger där följande, som jag ber
att få citera: »Farhågorna för att en oms,
som blott användes till att minska statens
upplåningsbehov, skall leda till inflation
är minst sagt överdrivna. Antingen leder
den blott till en prishöjning, som skulle
kommit under alla förhållanden och det
sannolikt än starkare, eller också till en
prishöjning av engångsnatur.»

Nu skall man väl aldrig svära på en
ekonoms ord, men åtminstone så vitt jag
förstår är det i detta fall en ekonom av
facket, som har kunnat bedöma situationen
på detta sätt.

Vidare säger herr Ewerlöf att jag skul -

m. m.

le vara alldeles isolerad från de tankegångar,
som rör den mycket viktiga frågan
om maktens koncentration till stat
och samhälle. Tvärtom, herr Ewerlöf,
jag är synnerligen intresserad av alla
diskussioner som förs i denna fråga. Jag
vågar också försäkra, herr Ewerlöf, att
den svenska socialdemokratien är synnerligen
angelägen om att genom sin
egen medverkan öka samhällets inflytande
på det sättet att medborgarna åtar
sig betydande kostnader för gemensamma
ändamål och att man i en sådan process
också försöker att bevara den enskilda
människans frihet och inte träder
liennes frihetssfär för nära.

Sedan står jag faktiskt, herr Ewerlöf,
för mitt uttalande att statens finanser är
sunda. Jag utgår från att statens skuldbörda
ändå står i ett ganska gynnsamt
förhållande till vår nationalinkomst. Eftersom
statsskulden har varit förorsakad
av statens produktiva arrangemang kan
man mycket väl säga att statens finanser,
i jämförelse med andra länders, är
sunda.

Vad jag vänder mig alldeles speciellt
emot är den fruktansvärda dramatiseringen
av det statsfinansiella läget. Så
länge man rör sig på det rent propagandistiska
fältet, är det naturligt att man
använder starka ord när det gäller att
beskriva det statsfinansiella läget. Men
jag understryker vad jag tidigare sagt:
skall man sakligt bedöma läget, är en
dramatisering onödig. Svårigheterna är
nog stora ändå.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Aastrup har tidigare
i dag ställt en fråga, bland annat
riktad till mig, och den löd: Hur vill ni
förklara att statsfinanserna för närvarande
är så svaga?

Det har redan anförts en råd skäl för
den saken, och jag kan i all korthet bidraga
med min enkla förklaring. Den är
att partierna under senare år har visat
en optimism så stark och en reformvillighet
så ivrig, att den har lett riksdagen
till beslut som ökat utgifterna
snabbare än vad inkomsterna har vuxit.

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Alla partier har därvidlag mer eller
mindre bidragit, högern i mindre grad
under senare år genom sin avvisande
hållning mot vissa inslag i familjepolitiken.

Jag skall taga ett exempel, som är mysket
eklatant, på något som verkligen har
spelat rollen av en tungviktare under senare
tid, nämligen folkpensionen. I fråga
om den har det rått något som väl kan
betecknas som en auktion. Detta har
också drivit folkpartiet till att i dag på
kammarens bord lägga fram ett förslag,
som innebär höjning av folkpensionsavgiften
med 300 miljoner kronor redan instundande
nyår.

På liknande sätt kan många exempel
anföras på hur partierna jagat fram beslut,
som man inte haft täckning för, vilket
försvagat statsfinanserna. Jag säger
inte att vi i och för sig har några skäl att
ångra dessa beslut till innehållet, men vi
kanske måste sätta ett frågetecken i fråga
om tidtabellen.

Det frågades om det är en speciell
målsättning för socialdemokratien att
till varje pris öka statens andel av nationalinkomsten,
och det undrades om
socialdemokraterna därvidlag dikterades
av vissa USA-doktriner. Jag vet inte
vad därmed åsyftas, möjligen är det den
amerikanske nationalekonomen Galbraith
som återigen spökar.

Låt mig då säga att det här inte är
fråga om doktriner. Det är inte något
självändamål, utan kravet att lösa väsentliga
arbetsuppgifter som tränger
sig på, kravet att avhjälpa brister och
eftersläpningar i fråga om undervisning,
en rad vårdgrenar, bostäder, kommunikationer
o. s. v.

Hur vill herrar Aastrup och Ewerlöf lösa
dessa uppgifter — inte bara att täcka
budgetgapet i dag utan även väntande
framtida uppgifter? Tror ni er verkligen
på allvar kunna lösa dem med de
metoder som framlagts i era alternativ?
Jag tror det absolut inte. Jag tror att det
är riktigare att vi erkänner att om vi vill
lösa dessa uppgifter, som måste betecknas
som permanenta, måste de också lösas
genom att skaffa permanenta inkomstkällor.
Oppositionens alternativ

räcker icke ens för att skapa betryggande
budgetbalans, långt mindre att lösa
de uppgifter som tränger på.

Herr Torsten Bengtson frågade: På
vad sätt har centerpartiet varit negativt
inställt till socialpolitiken? Ja, vi har ett
dokument framför oss, där vi kan inhämta
att centerpartiet nu vill försvaga bostadsstödet
med 200 miljoner kronor på
ett bräde. Försvaga är kanske ett alltför
svagt ord i sammanhanget — man skulle
kunna använda ordet rasera. Vidare ingår
också i partiets plan en minskning av
sjukförsäkringsbidraget med 100 miljoner.
Detta kallar jag en politik som är
mycket oroande för det sociala trygghetssystem
vi byggt upp.

Till herr Ewerlöf skulle jag vilka säga:
jag tror det är grundfalskt att det är lättast
att slopa det första barnbidraget. I
vårt land arbetar för närvarande kvinnorna
i 40 procent av alla äktenskap.
Man har alltså två inkomster i äktenskapet.
När det första barnet kommer
faller den ena inkomsten bort, och samtidigt
inträffar en stark utgiftsstegring.
Det är alltså en dubbel ekonomisk belastning
som kommer till, och i den situationen
är det brutalt att slopa första
barnbidraget.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra två
invändningar mot vad herr Möller sade.
Han förklarade —■ och det är riktigt: jag
har många gånger sagt det själv — att
vi helt enkelt har tagit på oss uppgifter
som vi inte har råd med; vi har inte sett
till att vi haft inkomster i motsvarande
utsträckning.

Men herr Möller använde hela tiden
uttrycket »partierna». Jag tycker att den
som har det främsta ansvaret kommer
bort på det sättet, ty det främsta ansvaret
är regeringens. Det är på regeringens
förslag och i form av kungliga propositioner,
som de olika utgifterna har hopats
i sådan mängd att ekvationen inte
har gått ihop.

Det är väl ändå ganska naturligt att
partierna som sådana — det gäller även
oss — i viss utsträckning litar till det

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

material som Kungl. Maj:t lägger fram,
och anses det från det hållet att det är
möjligt att kosta på sig det ena och det
andra, så leder det till att partierna blir
mera efterlåtna. Jag har förebrått vår
finansminister flera gånger för att han
sörjt för vad han inte trott sig kunna
få majoritet för. Men om finansministern
slagit näven i bordet långt tidigare
och lagt fram förslag av restriktiv
natur, är jag övertygad om att majoriteten
skulle ha följt honom. Det är väsentligen
på regeringen som ansvaret
vilar.

Herr Möller säger vidare: Hur vill
herr Ewerlöf göra med de här andra angelägna
sakerna, forskning och allt annat
som skall till? Ja, vad vill vi göra?
Hittills har vi redovisat linjer som är
minst lika givande ur statsbudgetens
synpunkt som er egen. För innevarande
år har jag nyss talat om, att vi har 200
miljoner kronor mindre i budgetbrist än
vad regeringen har i sin budget. Nästa år
vet vi ju inte så mycket om ännu, men
vi har schematiskt visat upp att vi kan
gå minst lika långt som regeringen gör
på sin väg.

Menar då herr Möller, att i och med
att ni har infört en omsättningsskatt så
har ni löst problemet därför att det sedan
bara är att gå vidare och höja den
undan för undan, allteftersom det behövs
för att klara av utgifterna? Det är
riktigt att vi inte har någon sådan automatiskt
verkande åtgärd att ta till. Vad
vi har hänvisat till är att om vi inte
höjer skatterna, skulle detta ha gynnsamma
återverkningar på skatternas sätt
att flyta in. Vi skulle då snart nog ha
betydligt ökade skatteinkomster utan att
behöva höja skatterna, och sedan skulle
vi med stigande skatteunderlag och stigande
skatteinkomster kunna klara utgifterna.
Som sagt: tills vidare har vi
siffermässigt ungefär samma utgångsläge.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Möller åtminstone försökte ge ett
exempel på fall, där centerpartiet skulle
ha varit negativt i fråga om socialpoli -

m. m.

tiken. Men jag måste säga att det inte
var något vidare lyckat exempel han
drog fram. Han talade om bostadspolitiken
och menade att vi på det området
skulle ha varit negativa. Man kan då
fråga sig, hur stor del av bostadspolitiken
som herr Möller anser vara av social
natur, och man kan också fråga sig,
hur det förhåller sig med socialdemokratiens
positiva inställning till bostadspolitiken.
Socialdemokraterna har ju
också varit med om att avskaffa vissa
subventioner på det området. Man kan
väl alltså göra gällande att vi därvidlag
sitter i samma båt, herr Möller. Jag tror
inte att man i det sammanhanget skall
kunna finna några exempel på negativism
i socialpolitiken från centerpartiets
sida.

Sedan ber jag er observera att de besparingar
i samband med sjukförsäkringen,
som vi velat vara med om, inte gäller
de sjuka människornas ersättningar, utan
de friska människornas avgifter jämte
en del andra saker som inte heller direkt
berör de sjuka.

Herr Möller har alltså intet på något
sätt kunnat bevisa att centerpartiet varit
negativt när det gällt socialpolitiken.
Min fråga kvarstår fortfarande obesvarad.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Eftersom herr Aastrup
inte tycks vara inne i kammaren just nu
får jag kanske ta mig friheten att knyta
några reflexioner till vad herr Möller
här anförde. Jag kan fatta mig mycket
kort, eftersom jag tycker att herr
Ewerlöf i stort sett har sagt vad som
behöver sägas.

När herr Möller gör gällande att partierna
visat en alltför stor optimism, är
det mycket möjligt att han har rätt. Men
man kan då fråga, vem som har förlett
dem till det. Herr Möller skall väl ändå
inte försöka komma ifrån att regeringen
har det främsta ansvaret för planeringen
av statsfinanserna. Det är obestridligt.
Det är regeringen som har det största
ansvaret för att vi för nästa budgetår får
en så väldig utgiftspuckel.

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Vad beträffar det förslag till höjning
av folkpensionsavgifterna, som framförts
från vårt håll, är det väl ganska naturligt
att man föreslår en sådan höjning
just det år, då folkpensionerna väsentligen
höjes. Det ligger ju ingenting egendomligt
i det.

Jag övergår sedan till den mera allmänna
diskussion som har förts här.
Man måste ju fråga sig, om alla de nuvarande
statsutgifterna är nödvändiga
statsutgifter. Det verkar alldeles som om
regeringen —- och herr Möller gjorde
detsamma — hade glömt bort t. ex. de
förslag som den nyligen arbetande besparingsutredningen
kom med. Den utredningen
menade i varje fall inte att
alla statsutgifterna var nödvändiga, utan
ansåg att de kunde kapas ganska avsevärt.
Och det finns mycket mera att göra
i den vägen. Det kan emellertid tänkas
att hela det resonemang, som herr Möller
fört och som, mycket mer extremt,
herr Einar Eriksson fört i dag är uttryck
för — såsom herr Eriksson också
flera gånger framhöll — en helt annan
syn på de grundläggande problemen. Det
skulle alltså stå ett slags strid mellan
olika politiska system.

När herr Eriksson tidigare här i dag
sade att han och hans meningsfränder
omöjligen kunde övertygas om att utvidgningen
av statens uppgifter skulle
begränsa den enskildes frihet så vill jag
säga att jag snart börjar tro att han
verkligen menar allvar med ett så befängt
uttalande. Jag kan i det sammanhanget
anknyta till vad herr Ewerlöf
nyss yttrade. Det är ganska egendomligt
hur man på det sättet kan befria sig
själv från att ta ställning till den problematik
som allvarligt diskuteras inte bara
i vårt land utan —■ kanske med ännu
större skärpa och iver — även i andra
länder. Man kunde väl i varje fall erkänna
så mycket som att den statliga maktkoncentrationen
är ett problem med sina
återverkningar på marknadsekonomien
och därmed även på den enskildes frihet.
Fullföljs det resonemang, som finansministern
fört i sin proposition,
som herr Eriksson fört här i debatten

och som herr Möller nyss var inne på,
fastän i mera modest form, kan jag inte
se att man kan sätta någon gräns för
statens skattekrav, utan då går utvecklingen
bara mot att staten i allt större
utsträckning tar hand om medborgarnas
inkomster. Det är bara så svårt att då
förstå, varför man över huvud taget
ibland försöker ge ett intryck av att man
vill ta spjärn mot statsutgifternas ständiga
stegring. Det resonemang man för
ger ju intryck av att hela den »stora»
strategien i politiken pekar i en helt annan
riktning.

Jag skall sedan, herr talman, be att
få ta upp några detaljfrågor. Jag skall
göra det mycket kortfattat med hänsyn
till att talarlistan är lång och det mesta
väl redan är sagt.

Det är en sak jag anser ha en betydande
principiell räckvidd, även om
dess ekonomiska betydelse i och för sig
inte får överdrivas, och det är frågan,
om samhället rimligen kan ålägga vissa
bestämda medborgargrupper särskilda
arbetsuppgifter utan ersättning. Vi möter
ju det problemet när det gäller frågan
om uppbörden av den föreslagna
varuskatten. Man kan inte jämföra ifrågavarande
skyldighet med självdeklarationen,
ty det åligger varje svensk medborgare
och inkomsttagare att avge en
sådan. Man kan inte jämställa den med
värnplikten, ty i princip har varje vuxen
manlig medborgare den skyldigheten.
Här vill man helt enkelt genom ett riksdagsbeslut
bestämma att en viss avgränsad
medborgargrupp skall utföra ett betydande
arbete åt staten utan ersättning.
Rån man göra på det sättet? År det förenligt
med rimlighet och rättvisa? Jag
tror inte att ett sådant beslut går att försvara
ur några som helst principiella
synpunkter.

En annan sak som jag bara vill peka
på utan att vidare utveckla den gäller
de kontrollsvårigheter som kommer att
uppstå i detta sammanhang när det gäller
hela floran av samköps- och inköpsföreningar,
vilka verkligen ofta är ganska
konturlösa och inte så lätta att få
grepp på. Jag föreställer mig, att om man

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
skall kunna komma åt den saken med
denna skattelagstiftning, får man bygga
ut kontrollapparaten ganska väsentligt.

Låt mig slutligen säga några ord, utan
närmare argumentering, gentemot de
klara retroaktivitetsbestämmelserna, som
den föreslagna lagen innehåller. De socialdemokratiska
reservanterna har visserligen
i någon mån lindrat det ursprungliga
förslaget på denna punkt,
men fortfarande återstår en del av de
bestämmelser, som innebär, att det i vissa
fall kommer att föreligga skattskyldighet
efter avtal av visst slag, som träffades
vid den tidpunkt, när ingen — annat
än ryktesvis — kunde veta att regeringen
hade planer på att framlägga
detta förslag. Skall man skattlägga saker
här i landet, får man väl göra det på
sådant sätt, att medborgarna har klart
för sig att skattskyldighet föreligger och
har möjligheter att utforma sina göranden
och låtanden därefter. Det tycker jag
är ett rimligt krav.

Det har också ställts yrkanden i denna
riktning, yrkanden som jag inte skall
återupprepa men som går ut på att man
skall justera regeringsförslaget på dessa
punkter så, att det blir mera rimligt och
bättre överensstämmer med svenska
riksdagens traditioner på beskattningsområdet.

Herr talmannen infann sig och övertog
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är faktiskt ett par
inlägg i det sista avsnittet av denna debatt,
som gör att jag känner mig manad
att ett ögonblick ta kammarens tid i anspråk.

Jag vänder mig intuitivt mot herr
Bengtsons sätt att argumentera, när han
säger: Vi är ju ändå i fortsättningen lika
socialt medvetna som några andra. Vi
vill inte försämra för de sjuka; när vi
vill försämra sjukförsäkringen, är det
inte de sjuka, som skall betala härför.

Det måste vara en underlig tankeförvirring
hos herr Bengtson, när han

m. m.

framför ett sådant argument. Det är inte
på det sättet, att Andersson är den
sjuke personen och Pettersson den friska
personen och att man inte riktar sig
mot Andersson, som är sjuk och som
det är synd om. I stället är det så att både
Andersson och Pettersson kan vara
friska och sjuka och de liksom övriga
betalar för den hjälp, som erhålles vid
sjukdom, under den tid de är friska. Så
enkel är den saken.

När man därför attackerar sjukförsäkringen,
som man gör ifrån centerpatiets
sida, kan det inte bortresoneras, att man
kräver av oss allesammans, oavsett om
vi är sjuka eller friska, en extra kontribution
av ungefär 30 kronor per år.

Herr Ewerlöf har i sitt anförande
ställt vissa frågor, som kanske tarvar ett
svar. När jag kom in och tog plats i bänken
i kammaren, hade jag en känsla av
att herr Ewerlöf gjorde gällande, att
han, om han nu skulle vara i den lyckliga
belägenheten att vara barnafar,
faktiskt hellre skulle acceptera högerns
förslag än en omsättningsskatt med alla
de konsekvenser den för med sig.

Det är väl ändå obestridligt, att om
man sätter sig ner och räknar över barnafaderns
utgifter i anledning av de olika
skatteförslagen, så kommer man till
följande resultat när det gäller högerns
förslag. Jag antar att det är två barn i
familjen — det är ju en rätt vanlig familjetyp
— och att barnafadern har
12 000 kronor i årsinkomst. Då får han
en höjd folkpensionsskatt — officiellt
kallas det avgift -— på ungefär 40 kronor.
Han får en försämring av sjukförsäkringen,
som belöper sig till omkring
60 kronor, på sin skattsedel. Han får den
höjda punktskatten på vin, sprit och tobak
— jag redovisar nu hela förslaget
— som rör sig om 30—35 kronor. Vidare
slopar man skolfrukosten och är stramare
i fråga om statsbidragen till skolböckerna.
En enkel beräkning av värdet
för skolfrukosten och skolböckerna torde
ge vid handen, att dessa kostnader
kan uppskattas till ett par hundra kronor
per år, om det är en tvåbarnsfamilj
som har barn i skolan. Det kostar något
att hålla dem med lunch, och om herr

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Ewerlöf sätter sig ner och funderar över
hur många dagar de äter i skolan, tror
jag inte att herr Ewerlöf finansierar
kostnaderna för två barn med en lägre
avgift än 200 kronor, därest han själv
skall hålla dem med skolfrukost alla dagarna.
Herr Ewerlöf vill vidare slopa
barnbidragen, som motsvarar 400 kronor.
Bara dessa saker medför en belastning
på 730 kronor för herr Ewerlöf i
hans tänkta egenskap av barnafader för
två barn.

Är det sedan så, att herr Ewerlöf, vilket
är vanligt bland barnfamiljerna, antingen
har ett eget hem, som han fick
under 40- eller 50-talet, eller hyr en bostad,
som är byggd vid samma tid, betyder
det enligt högerns förslag att han
för 40-talshusen måste acceptera en hyresstegring
på lägst 150 och högst 200
kronor, och för 50-talshusen lägst 225
och högst 325 kronor per år. Märk väl
att det är under 40- och 50-talen, som vi
byggt det stora antalet lägenheter här i
landet. Det har varit ett intensivt bostadsbyggande
och i dessa lägenheter
sitter det i allmänhet barnfamiljer. Det
verifieras också av en utredning, som
gjorts av bostadsstyrelsen och som redovisas
i dess remissyttrande till besparingsutredningen.
Högerns förslag betyder
dessutom, att även de som flyttar in
i de alldeles nya husen och är eller blir
barnafäder får vidkännas en mycket
kraftig hyresstegring.

Ser jag på hur högerns besparingsförslag
ter sig gent emot egnahemsägaren
finner jag följande. Har han byggt
sitt egnahem under 1940-talet, blir det
en ökad årskostnad på 160 kronor, har
han byggt under 1950 och 1951 blir kostnadsökningen
230 kronor per år, har
han byggt under 1952 blir det 200 kronor
och liar han byggt efter 1952 blir
det 300 kronor i årskostnadsökning. Om
jag till de tidigare nämnda åtgärderna
— som jag kallar direkta skattehöjningar
även om herr Ewerlöf kallar dem
besparingar — lägger bostadskostnaden
för den händelse familjen bor i ett 40-eller 50-talshus, vilket är plausibelt, kommer
jag upp i en merutgift på 1 000 kro -

nor per år med högerns förslag i det
ämne vi i dag debatterar.

Om jag gör motsvarande jämförelse
med det förslag som regeringen framlagt
finner jag att vederbörande får dels en
skattesänkning, dels en hundralapp tillbaka
i ökat barnbidrag. Med de här utgångspunkterna,
som jag menar att vi
rimligtvis bör hålla oss till — en fyrprocentig
omsättningsskatt med vissa
frilagda områden, såsom hyror och annat,
och i runt tal två tredjedelar av inkomsten
som går till konsumtion —
kan det medföra en treprocentig fördyring
av konsumtionen, men inte mera.
Därmed blir ju utgifterna för denne barnafader
väsentligt mindre. De är här
framräknade till en så blygsam summa
som 375 kronor per år. Jag har själv
inte räknat ut den summan, men jag har
från andra utgångspunkter kommit till
ungefär samma resultat, och jag och mina
medarbetare är alltså överens om
denna siffersammansättning.

Jag förstår således inte herr Ewerlöfs
tal när han i egenskap av barnafader
skulle föredraga högerns förslag — om
det nu är fråga om en barnafader i de
vanliga inkomstlägena. Däremot är ju
skillnaden mellan de båda förslagen
ganska betydlig, när man kommer upp
till de högre inkomsterna. Om det är en
inkomsttagare, som tjänar 50 000 kronor,
betyder Ewerlöfs och högerns linje fortfarande
drygt 1 000 kronor i merkostnad.
Folkpensionsavgiften blir inte högre,
den blir faktiskt litet lägre för den
som har 50 000 kronor än för den som
har 12 000 kronor, sjukförsäkringsavgiften
höjs med ungefär samma belopp,
punktskatterna blir litet dyrare för
50 000-kronorsmannen ■—- inte så litet,
det blir en hundralapp i stället för 35
kronor — skolfrukostarna och barnbidragen
är desamma, men i stort sett slår
högerns linjer lika hårt för den som har
10 000—12 000 kronor som för den som
har 50 000—60 000 kronor.

Det är dock den väsentliga skillnaden,
att den som har 50 000 eller 60 000 kronor
i årsinkomst har en helt annan konsumtion
än den som tjänar 10 000 eller

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

12 000 kronor. Därför ställer sig regeringens
förslag dyrare för den förre.
Han äter och dricker och klär sig dyrare
och har en massa utgifter, som är
betingade av att han har råd med dem,
och han får betala omsättningsskatt på
den större konsumtionen.

När därför herr Ewerlöfs förslag är
likadant i stort sett för låga och höga inkomsttagare,
föreligger enligt regeringens
förslag den skillnaden att 12 000-kronorsmannen med de två barnen slipper
undan med 150 kronor, medan
50 000-kronorsmannen får betala 850—
900 kronor. De här siffrorna ger ju också
belägg för hur oriktigt det är att
säga, att omsättningsskatten skulle vända
»den tunga änden nedåt», som det
brukar heta. Omsättningsskatten är en
direkt spegelbild av vederbörandes konsumtion,
och om man, såsom skett i regeringsförslaget,
kompletterar omsättningsskatten
med vissa sociala inslag —
skattesänkningar för vanliga inkomsttagargrupper
och högre barnbidrag — får
omsättningsskatten en ganska påtagligt
progressiv prägel, vilket framgick av
min sifferjämförelse.

Sedan tyckte jag nog att herr Ewerlöf
i en replik till herr Möller avfärdade
ett viktigt problem litet för enkelt.
Herr Ewerlöf är — det säger jag allvarligt
menat — en kunnig man när det gäller
de ting, som vi diskuterar i dag, men
jag fick faktiskt det intrycket av herr
Ewerlöfs inlägg, att han nu skulle ha
lagt sig ombord med den uppfattningen,
att de pengar som regeringen begär skall
man ha för att klara utgifterna — punkt
och slut. Alt prata konjunkturpolitik i
sammanhanget är mer eller mindre
strunt, tycks han anse.

Så är det ju ändå inte. Vi behöver de
här pengarna för att sanera budgeten,
men vi behöver dem också ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Skulle en förödande
depression gå över detta land,
skulle pessimism och fatalism prägla
hela det svenska näringslivets verksamhet
och skulle man inte ta till vara arbetskraft
eller kapital eller andra resurser,
inte skulle jag i det ögonblicket, om
jag vore finansminister, komma och be -

m. m.

svära riksdagen och säga: nu måste de
här pengarna a priori in, därför att vi
behöver dem för att balansera budgeten.
Jag kunde vara mycket mera tolerant
i fråga om upplåningen än vad jag anser
mig kunna vara i dag med de konjunkturperspektiv
vi har framför oss.
Man får ju inte alldeles så att säga göra
rent bord med vad jag tror att vi ändå i
mera seriösa sammanhang var eniga
om, nämligen att graden av upplåning
och graden av aktivitet från statens sida
— såsom den tar sig uttryck i upplåning
av pengar ute i marknaden — får anpassas
till konjunkturläget. Nu har vi
den situationen, att vi har en klart uppåtgående
konjunktur, och jag vill därför
inte ta på mitt ansvar att presentera en
upplåning som tangerar 3 miljarder. Jag
tror att den skulle vara inflationsdrivande.
Det är båda argumenten som gäller,
herr Ewerlöf, och se inte bort från det
sista argumentet, om vi skall vara något
så när moderna i vår allmänna debatt
om ekonomi och konjunkturer!

Sedan ställde herr Ewerlöf en fråga
till mig. Han var fundersam över mitt
inlägg här tidigare under middagen och
sade, att finansministern gav uttryck för
att man år 1963 skulle kunna klara budgeten
på ett anständigt sätt. Betyder det
att budgeten blir oanständigt klarad
fram till 1963? Jag sade detta i sammanhang
med kraven på en redovisning av
en mera långsiktig planering, och på
denna punkt har vi inte mycket annat
att hålla i än vad finansdepartementet
och besparingsutredningen bär redovisat
i sina, jag skall gärna erkänna det, mycket
bristfälliga prognoser. Men de visar,
att om man kan få ett engångslyft på
drygt en miljard och sedan iakttar all erforderlig
sparsamhet och inte blir utsatt
för alltför halsbrytande överbud i den
politiska hanteringen, talar det mesta
för att budgetläget inte försämrats utan
snarare förbättrats när man kommer
fram till 1963 och 1964. Av detta kan
nog herr Ewerlöf dra de slutsatserna, att
man med en förbättring av budgeten på
en dryg miljard enligt mitt förmenande
bör kunna servera en anständig budget
och fortsätta att servera en anständig

Torsdagen den 2G november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

budget ända fram till 19G3 och 19G4.
Detta var egentligen innebörden av mitt
uttalande här före middagsrasten.

Sedan har från ett par håll anförts,
att vi väl ändå bör betänka att det
svenska näringslivet nu står inför en
delvis ny situation. Det är fråga om sjustatssamarbetet
och den alltmera påträngande
internationella integrationen
på det ekonomiska området. Kan det
då vara lämpligt — jag tror att herr
Ewerlöf använde uttrycket: Kan man
tänka sig en mera ogynnsam start än att
lassa en omsättningsskatt ombord när
man seglar i dessa farvatten?

Ja, denna omsättningsskatt är ju så
konstruerad, att den i grova drag faller
med två tredjedelar på konsumenterna
och med en tredjedel på företagen. Men å
andra sidan har ju ''‘öretagen ändå behandlats
väl från samhällets sida. Vi får
ju se behandlingen av företagen i samband
med alla övriga åtgärder — det må
vara bolagsbeskattning, lagervärderingsregler,
avskrivningsregler för maskiner,
bestämmelser om investeringsfonder och
mycket annat. Den svenska företagsamheten
är — jag har sagt det många
gånger tidigare — i det avseendet inte
handikappad när den går ut i den internationella
konkurrensen.

Man är inte heller handikappad på
detta speciella område när det gäller en
varubeskattning. Vi kommer att slå följe
med följande nationer på sjustatsmarknaden,
nämligen Norge, där man för närvarande
bar en varubeskattning på ungefär
10 å 11 procent. Vi kommer att slå
följe med Danmark, där det visserligen
inte uttas någon allmän varuskatt men
där det finns en partihandelsskatt på
vissa områden och speciella varuskatter,
framför allt på bilar och en del andra varor.
Denna beskattning är väsentligt
mycket hårdare än den vi har i vårt
land. Rent allmänt är den indirekta varubeskattningen
både i Norge och Danmark
relativt hårdare än i Sverige.

Vi kommer att slå följe med England,
där man har en partihandelsskatt, som
omfattar de väsentliga delarna av handeln.
Denna skatt, soin egentligen inte
drabbar livsmedel, bränslen, byggnads -

material, investeringsvaror för jordbruk
och industri samt exportvaror, är mycket
kännbar för konsumenterna. Den
enkelska varubeskattningen ger i runt
tal ett belopp av 7 1/2 miljard i svenska
kronor räknat.

Vi kommer att få följe med Schweiz i
sjustatssamarbetet. Där utgår en partihandelsskatt,
som har karaktären av en
allmän omsättningsskatt i partihandeln
och som omfattar flertalet varor, även investeringsvaror.
De så många gånger beprisade
och kloka schweizarna har inte
dragit sig för att beskatta investeringsvarorna.
Även vissa tjänster beskattas
där hårdare än hos oss. Skattesatserna är
högre än hos oss, och man tar in en fjärdedel
av förbundsstatens skatteintäkter
genom denna allmänna omsättningsskatt
i Schweiz.

Vi får sällskap med Österrike, som tilllämpar
en kaskadskatt, en typ av omsättningsskatt
där skatten uttas i varje led.
Procentsatsen är ganska imponerande.
Genom denna omsättningsskatt tar man
in 30 procent av statens intäkter.

Det kan tänkas att sjustatsområdet utvecklas
att omfatta även sexstatsområdet.
Då kommer Västtyskland i förgrunden.
Man har där en typ av kaskadskatt,
som för närvarande är så pass hög, att
den motsvarar 10—14 procent av konsumtionspriserna.
Vi har vidare Frankrike,
där man har något som kallas flerledsskatt
på varor och tjänster, vilken
skatt uttas i varje led. Skattesatsen är
ända upp till 19—24 procent av priset.
Man tar där in ungefär en tredjedel av
de samlade statsinkomsterna genom denna
allmänna omsättningsskatt. Italien -—-ett annat av sexstatsländerna — tillämpar
samma typ av kaskadskatt i varje
led. Man tar där in en fjärdedel av statsinkomsterna
genom omsättningsskatten.
Belgien har en kaskadskatt, som ger en
tredjedel av statsinkomsterna, och Nederländerna
har en flerledsomsättningsskatt,
som ger en fjärdedel av statens inkomster.

Av dessa 7 + 6 stater kommer vi omedelbart
i kontakt med 6. Vi hoppas kunna
komma i kontakt med de övriga 6
länderna längre fram, ju förr desto

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
bättre. Bland dessa 13 länder är det bara
Portugal, som inte har en omsättningsskatt.
Jag är emellertid inte övertygad
om att det svenska näringslivet behöver
darra i knävecken för Portugal, när man
skall ut och slåss på den internationella
marknaden.

Herr Ewerlöf yttrade vidare, att just
detta att man lägger omsättningsskatten
på industrien är det som är det besvärliga.
Herr Ewerlöf tog som ett talande
exempel, att när det gäller Oxelösunds
järnverk, kommer investeringsfonderna
att belastas med 5 extra miljoner, och
därutöver kommer 3 miljoner årligen i
form av energiskatt. I den mån järnverket
kommer att utnyttja elektrisk ström
blir man inte beroende av den beskattning
som nu föreslås. Elektrisk energi är
nämligen fritagen från denna skatt. I
den mån kol, koks eller olja användes,
blir den nya skatten däremot en belastning.
Jag besökte Oxelösund för en tid
sedan, och jag konstaterade då att järnverket
är i väsentlig utsträckning färdigställt
och alltså inte kommer att drabbas
av en omsättningsskatt. Det som återstår
att göra blir belagt med omsättningsskatt.
Herr Ewerlöf har nu via Industriförbundet
fått reda på att merbelastningen
kommer att röra sig omkring 5 miljoner
kronor. Om jag inte minns alldeles fel,
uppgår hela investeringskostnaden för
detta väldiga järnverk i Oxelösund till
cirka 500 miljoner kronor. Jämfört med
denna stora investering är dessa 5 miljoner
kronor inte så skräckinjagande.
Vill herr Ewerlöf skrämma oss med några
speciella objekt, föreslår jag därför att
han väljer ut något annat än Oxelösunds
järnverk. I varje fall skrämmer han inte
mig med denna jämförelse, som jag nu
tillät mig göra.

Herr Ewerlöf kom sedan in på frågan
om det mycket aktuella upplåningsbehovet
med hänsyn till årets skatteåterbäring.
Vi skall ju under december återleverera
till Sveriges medborgare bortåt
miljarden. Emellertid skall Sveriges
medborgare under de fyra första månaderna
av 1960 betala tillbaka 700 miljoner
i form av kvarskatt. Saldot är följaktligen
300 miljoner. Jag tror att det

m. m.

bör finnas tekniska möjligheter att klara
det rent kredit- och penningmässiga problemet.
När man alltså talar om detta
skatteproblem, så gäller det ett problem
om 300 miljoner kronor. Vi betalar ut
1 000 miljoner och får tillbaka 700 miljoner.
Även 300 miljoner är mycket pengar,
men det är nog inte alldeles omöjligt,
med de resurser kreditmarknaden i dag
ändå disponerar över, att tillfredsställa
detta statliga lånebehov. Man bör följaktligen
lämna en något fullständigare redovisning,
när man tar upp frågan om
skatteåterbäringen som en extra belastning
om 1 000 miljoner kronor under december
månad.

Sedan vill jag erinra herr Ewerlöf om
en sak. Jag har ju haft nöjet — ett inte alla
gånger helt odelat nöje — att såsom finansminister
svara för budget och ekonomi
här i kammaren. Jag är tillräckligt
minnesgod för att påminna mig den
krigsdans, som herr Ewerlöf och hans
partivänner liksom folkpartiets företrädare
etablerade i de båda kamrarna, när
vi för några år sedan ansåg att den
svenska statsbudgeten var god och relativt
rikligt späckad. Det vore orätt mot
herr Ewerlöf att säga att han förfor på
detta sätt — här i kammaren är ju både
tongångar och åthävor i debatterna mer
seriösa än i medkammaren -— men både
i andra kammaren och vid agitationen
ute i bygderna gjorde sig herr Ewerlöfs
partivänner skyldiga till våldsamma
överdrifter i fråga om den tvångsbeskattning
av svenska folket, som den socialdemokratiska
finansministern tillät
sig. Med frenesi hävdades ifrån de dåvarande
oppositionspartierna högern
och folkpartiet, hur nödvändigt det var
med snabba och radikala skattesänkningar.

Vad var det då som närmast aktualiserades
från herr Ewerlöfs och hans
partivänners sida och även från folkpartiets
sida? Det var sänkning av den
direkta statsskatten, det var sänkning av
bolagsskatten, det var slopandet av allmänna
investeringsavdrag, det var vissa
sparstimulerande skatteavdrag, det var
slopande av kvarlåtenskapsskatten, det
var fråga om en sänkt fordonsskatt, det

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

var nej till energiskatt, det var höjda
skatteavdrag och det var slopande respektive
sänkning av bilaccisen.

En summering av folkpartiets skattesänkningskrav
år 1955 visar ett belopp
av över en miljard. Det var noga räknat
1 024 miljoner. Högern var egendomligt
nog litet försiktigare då och stannade
vid 975 miljoner. År 1956 repeterades
hela denna vers på nytt. Då bjöd man
från folkpartiets sida skattesänkningar
på 1 173 miljoner. Den gången var högern
värre och krävde skattesänkningar
på 1 370 miljoner kronor. År 1957 började
något av eftertankens kranka blekhet
att göra sig gällande. Då stannade båda
partierna vid samma »blygsamma» anspråk
på skattesänkningar, nämligen vid
850 miljoner kronor. Man bör ha detta
och även vad som bar hänt tidigare
klart för sig, när man nu försöker spika
regeringen vid skampålen och säga: Hur
illa har ni inte skött det här eftersom vi
är i den situation vi är i dag! Jag tror
att kammaren kan vittna om att jag har
kämpat hårt för att bibehålla de inkomster
som staten haft. Jag kämpade hårt
för och hade glädjen att lyckas avvärja
angreppet ifrån herr Ewerlöf och herr
Ohlon, som då företrädde folkpartiet i
denna kammare, när de attackerade och
ville ta ifrån staten de inkomster den
hade. Lyckligtvis för högern och folkpartiet
räckte vid det tillfället mina ansträngningar
till för att rädda vad som
var erforderligt för att situationen inte
skulle bli ännu mera besvärlig än vad
den är i dag.

Allra sist vill jag svara herr Hanson,
då han talade om den orättvisa som
skulle ske i och med att de som skall leverera
in skatten inte får någon ersättning
härför. Detta har ju bemötts tidigare
här i dag, men jag skulle ändå vilja
komplettera argumenten med att säga,
att vi har pålagt företagarna hela det
administrativa besvär och bestyr som
det innebär att inleverera den direkta
skatten. Här är det endast fråga om att
göra ett överslag varannan månad beträffande
omsättningens storlek och så
räkna 4 procent på den och inleverera
beloppet till skattemyndigheterna. Det

kan naturligtvis bli något mera besvär
i början, men det är en engångshistoria.
Sedan tror jag att det hela kommer att
flyta relativt bra, utan att man kan tala
om någon alldeles specifik arbetsbelastning.
Vi kan helt enkelt inte acceptera
den tanken, att våra svenska handlande,
industriföretag, grossister eller vad det
kan vara skall bli något slags avlönade
skattetjänstemän, ty då bjuder konsekvensen
att man går den vägen helt och
fullt ut även när det gäller den direkta
beskattningen, och det vet jag inte om
det tidigare har ställts några direkta anspråk
på. Jag vet att det i denna debatt
har anförts andra skäl, räntegottgörelser
för företagen, fri prissättning och mycket
annat, som gör att man väl ändå
kommer att kunna räkna med att vederbörande
får ett sulagemang för sitt arbete.

Jag vill emellertid sluta med att göra
en distinktion. De företagare som tidigare
pålagts arbetet att inleverera den
direkta skatten till skattemyndigheterna
är därest de icke fullgör sina uppgifter
till och med utsatta för risken att bli
straffade av samhället, i svåra fall även
med fängelsestraff. I detta fall har man
självfallet inte velat kopiera den kungörelsen
för dessa företagare. De är skyldiga
att inleverera skatten. Det kan ske
indrivning hos dem, men någon egentlig
straffpåföljd innehåller inte kungörelsetexten.
Denna distinktion beträffande
samhällets, för att använda herr Hansons
uttryck, oavlönade skatteindrivare
kan ha sitt intresse när man gör denna
lilla jämförelse.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talmani De socialdemokratiska
ledamöter som har talat tidigare här har
det tydligen svårt, då de kastat fram påståendet
om att centerpartiet skulle vara
negativt i socialpolitiskt avseende. Nu
har emellertid finansministern skyndat
till hjälp och sagt att när centerpartiet
föreslår att den friska arbetsföra människan
åläggs att betala 8 öre om dagen
eller 30 kronor om året i ökade sjukförsäkringsavgifter,
tyder detta på en nega -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

tiv socialpolitisk inställning hos centerpartiet.
Det skulle vara intressant att av
nuvarande finansministern, förre socialministern,
få höra en definition angående
vad som egentligen är socialpolitik.
Denne herr Andersson, som kunde bli
sjuk, får ju inte någonting sämre, herr finansminister,
genom det förslag som centerpartiet
har lagt fram. Han får, när
han är frisk och arbetsför, erlägga denna
högre avgift, men jag tror att det är en
vansklig sak, om statsrådet Sträng försöker
att motivera på detta sätt, ty vi
kan nog leta fram andra tillfällen, då
socialdemokratien velat lägga på högre
avgifter i något avseende än vi velat.

Det andra vi har föreslagit är att fonderna
hos sjukkassorna inte skall vara så
stora, och jag kan inte heller förstå vem
som skulle lida av detta. Eller är det
verkligen meningen att fonderna skall
stiga som de gjort nu? Man måste säga,
att det är ett bra sökt exempel som dragits
fram i detta fall för att bevisa att vi
skulle vara negativa i socialpolitiskt avseende.

Däremot är det tydligen socialpolitiskt
försvarbart, att även. den fattigaste,
som kanske inte ens betalar skatt och
som inte har några barn, får betala omsättningsskatt
på bröd, smör, mjölk
o. s. v. enligt det förslag som är framlagt
från herr Strängs sida.

Statsrådet Sträng talade beträffande
folkpensionerna om de stora kostnader
som vårt förslag skulle medföra och sade
att vi inte beaktat de kommunala bostadstilläggen.
Den frågan skall ju utredas,
och dessutom har vi inte från vår
sida lagt fram någon siffra på hur stor
höjningen skulle bli. Det är ett hypotetiskt
resonemang, om man tar det direkt
som socialpolitiska kommittén föreslog.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har
fullkomligt dränkt mig i siffror, och det
är alltid svårt att föra diskussioner med
utgångspunkt från siffror.

Jag vill börja med vad han sade angående
omsättningsskatten i alla dessa län -

m. m.

der, inte bara sjustatsmarknadens länder,
utan också sexstatsmarknadens. Jag
förstår inte alls vad det har för betydelse
i detta sammanhang. Yi har inget
intresse av att jämföra den omsättningsskatt
som kan gälla i dessa olika länder.
Skall man jämföra skattetrycket, lår
man ta reda på alla faktorer scm betingar
detta.

Vad som däremot är ostridigt i den
nu rådande situationen är, att under förutsättning
att stabilitet bevaras i dessa
andra länder, om således ingen prisstegring
sker där, så förskjuter vi nu vårt
prisläge uppåt med dessa 4 procent. Det
blir en fördyring över hela linjen, och
vi får en försämring av vårt utgångsläge
när det gäller att konkurrera på
världsmarknaden. Vi kommer då ut på
världsmarknaden med sämre förutsättningar
än vi haft intill den stund när
denna omsättningsskatt trätt i kraft.
Det är detta som ger mig anledning att
säga, att det är olyckligt att behöva starta
arbetet i den gemensamma marknaden
med att självmant höja vår egen
prisnivå, samtidigt som vi har all anledning
att räkna med att prisnivån i
alla de andra länderna och följaktligen
också på världsmarknaden kommer att
vara bevarad. Det enda man kan visa
med alla dessa siffror är alltså att det
relativa förhållandet blir försämrat för
oss, något annat kan man inte visa, och
i det sammanhanget har jag inget intresse
av hur det är med omsättningsskatten
på andra håll.

Värre är det med exemplet som finansministern
gav på verkningarna för
tolvtusenkronorsfamiljen. Jag hade mycket
svårt att följa hans siffror, det var så
många fakta. Han utgick dock från en
omsättningsskatt på 150 kronor. Det
skulle innebära att denna familj icke använde
mera för omsättningsskattepliktiga
varor än 3 750 kronor om året, och
jag kan inte förstå hur det skall kunna
gå ihop. Beloppet bör ju vara av en helt
annan storleksordning. Tyvärr är jag
inte försedd med motsvarande siffermaterial,
men jag har sett ett sådant som
gick ut på, att under förutsättning att vi
under nästa år kan räkna med en pen -

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 2S

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

ningvärdeförsämring på 2,5 procent —
som för övrigt kan tyckas inte vara det
värsta perspektiv man har att räkna
med — skulle rent penningmässigt borttagandet
av barnbidraget vara likvärdigt
med omsättningsskattealternativet.

Jag vet inte hur finansministern ser
saken, om han är nog optimistisk att
tro att han skall kunna bevara penningvärdet.
Han tycks vilja låta påskina att
hans budget är restriktiv. Men vad är
det som sker, herr finansminister? Vi
har ju inte bara skattehöjningen, utan
vi har en upplåning, som är den största
som vi har haft under något år. Jag har
redovisat 2,5 miljarder för det halvår
som nu löper, och enligt den uppgift
som lämnats och som bekräftats av finansministern
skulle det snarast bli 2,7
miljarder. Nu säger visserligen finansministern,
att det under nästa år kommer
att inflyta 700 miljoner i kvarskatt,
och det är som om han menade, att det
går lott om lott. Det blir bara 300 miljoner
mera som betalas tillbaka än som
kommer in. Men det är inte nog med
detta, utan enligt de uppgifter vi hittills
har fått ifrån riksgäldskontoret räknar
man mot vanligheten med att under
halvåret den 1 januari till 1 juli 1960
kommer ingen återbetalning att ske på
den upplåning som äger rum under nu
löpande halvår. Vi skulle alltså den 1
juli gå ut med en belastning i fråga om
upplåningen på 2,7 miljarder. Jag vågar
inte stå för denna siffra. Jag bara säger
att det är det besked vi har fått om förliandskalkylen.
Och denna upplåning är
ju mer än dubbelt så stor som under de
närmast föregående två åren, då vi hade
en depression.

Vi är nu tillbaka i samma resonemang
som i remissdebatten. Hur kan finansministern
betrakta ett upplåningsbehov
på 2,7 miljarder såsom på något sätt
konjunkturanpassat? Jag trodde verkligen
att jag i remissdebatten till sist hade
lyckats få finansministern att erkänna,
att en upplåning av denna storleksordning
i det konjunkturläge där vi
befinner oss icke är tolerabel. Jag vidhåller
min uppfattning på den punkten
och likaså — det behöver vi inte disku -

tera tillsammans, ty det känner vi till
lika bra bägge — på den punkt som gäller
riskerna med den likvidisering av
marknaden som nu sker genom den stora
upplåningen fram till jul.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen, om jag i
mitt föregående anförande dränkte kammarens
värderade ledamot herr Ewerlöf
i sifferuppgifter, men det var väl ändå
inte alldeles omotiverat, eftersom
herr Ewerlöf tog upp frågan hur vi
skall kunna klara oss i det europeiska
ekonomiska samarbetet, om vi inför en
allmän omsättningsskatt. Ja, de andra
får klara sig med en allmän varubeskattning
som är högre än den som här föreslås.
Då kan herr Ewerlöf säga, att det
ju inte är det som är det avgörande,
utan vad som är avgörande är givetvis
det totala skattetrycket. För att inte bli
beskylld att dränka herr Ewerlöf ännu en
gång i siffror vill jag säga som så, att om
man gör en skala över det totala skattetrycket
enligt OEEC:s senaste statistik
för de europeiska länderna, så kommer
Sverige att ligga ungefär i mitten av denna.
Både Västtyskland, Frankrike, Österrike
och Norge ligger högre. Efter dem
kommer Sverige, England och Holland
på ungefär samma nivå när det gäller
den totala beskattningen.

Sedan är det kanske inte så lätt att
utan vidare acceptera det påstående jag
nu framkastar, att regeringens omsättningsskatteförslag
skulle betyda 150 kronor
för en barnfamilj med två barn. Men
det må vara mig tillåtet att utveckla detta
ett ögonblick. Familjen får två barnbidrag,
alltså för närvarande 800 kronor.
Mannen tjänar 12 000 kronor. Det
blir sammanlagt 12800 kronor. Hans
skatt, beräknad efter gängse .skatteskalor
och en kommunal utdebitering motsvarande
medelutdebiteringen på 3-ort inklusive
folkpensionerings- och sjukförsäkringsavgifter,
blir 2 357 kronor. Hans
disponibla inkomst blir 10 440 kronor,
vilket betyder att de nya varuskatterna
kommer att belasta honom med ungefär
320 kronor. Därav får han dock tillbaka

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

100 kronor i höjda barnbidrag och 65
kronor i direkt skattesänkning. Kvar
blir alltså 155 kronor. Så enkel var den
räkneoperationen.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansministern uppehöll
sig vid det av herr Ewerlöf nämnda
exemplet på hur omsättningsskatten
kommer att träffa ett företag som Oxelösunds
järnverk och ansåg sig i varje fall
i någon mån berättigad att bagatellisera
betydelsen av detta exempel. Herr statsrådet
meddelade, att han för någon tid
sedan hade besökt denna stora anläggning
och då konstaterat att den, såvitt
han kunde finna, i allt väsentligt var
färdigställd och således endast i begränsad
omfattning skulle komma att träffas
av den allmänna omsättningsskatten. Är
det så att herr statsrådet önskar exempel
av annan art, skulle jag kunna tillhandahålla
sådana. Jag skulle kunna
erinra om Götaverkens beslutade, mycket
omfattande investeringar, som beräknas
till 150 miljoner kronor under
åren 1959—1962. Dessa investeringar
kommer i varje fall att träffas av omsättningsskatten,
inte sant?

Vidare skulle jag vilja erinra om AB
Volvos påbörjade nya personvagnsfabrik
i Torslanda till en kostnad av 160 miljoner
kronor. Även den torde komma att
träffas av omsättningsskatten.

Jag kanske också skulle kunna få säga
ett ord om de stora utbyggnader, som
för närvarande pågår inom pappers- och
massaindustrien och bakom vilka bland
många andra åtskilliga tusental av landets
enskilda skogsägare står. Dessa stora
företag, som ju är av eminent betydelse
för vår export och därmed för våra
valutainkomster, kommer ju också att
träffas av omsättningsskatten.

Så ytterligare ett påpekande. Investeringarna
träffas alltså av varuskatten;
det är ingen som bestrider den saken.
Men, herr statsråd, måste då inte detta
förhållande, att investeringarna fördyras
av omsättningsskatten, från kapitalförsörjningssynpunkt
jämställas med en

m. m.

minskning av tillgången på för nyinvestering
disponibla vinstmedel? Det är
väl dock så? Redan varuskattens införande
kan därför — det tror jag, att jag
är berättigad att säga — till största delen
komina att eliminera den förbättring
av industriens kapitalförsörjning, som
skulle blivit en följd av den extra bolagsskattens
avveckling från och med
år 1960, en avveckling som enligt finansministern
tillkommit såsom en kompensation
för avgifterna till tilläggspensioneringen.

Man har från industriens sida räknat
ut — och jag har inte sett, att den uppgiften
har blivit vederlagd — att varuskattens
belastning på den egentliga industriens
investeringar kommer att uppgå
till 120 å 135 miljoner kronor per år.
Den extra bolagsskattens slopande kan
enligt en på 1958 års vinstförhållanden
grundad beräkning väntas medföra en
årlig skattelättnad för den egentliga industrien
med cirka 150 miljoner kronor.
Följaktligen tar det ena ungefär ut det
andra, och belastningen blir ungefär
densamma som förut.

Slutligen framhöll herr statsrådet på
tal om lånebehovet, att vi nu i december
månad har en utbetalning av överskjutande
preliminär skatt på cirka en miljard,
men han menade, att vi måste ta i
betraktande att vi i vår får en inbetalning
av kvarstående skatt med 700 miljoner,
saldo 300 miljoner. Detta är riktigt,
men, herr statsråd, även dessa 300
miljoner måste ju täckas. Herr finansministern
erinrar sig helt säkert att lånebehovet
hittills i allt väsentligt sedan
många år tillbaka har varit förlagt till
budgetårets första hälft, alltså kalenderårets
andra hälft. Vi har sällan eller aldrig
behövt låna under budgetårets andra
hälft, utan tvärtom har statens inkomster
då varit sådana att man har kunnat
göra avbetalningar på statsskulden.
Men jag skulle vilja fråga, hur herr statsrådet
bedömer utsikterna att nästa vår
över huvud taget göra någon avbetalning
på statsskulden på hittills praktiserat
sätt. Såvitt jag förstår, är detta uteslutet
med hänsyn till den situation, som nu
föreligger.

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr Talman! I anledning av herr Hagbergs
sista fråga kan jag icke stå till
tjänst med någon så pass grundad prognos,
att jag vill presentera den inför
kammaren. Jag tror inte att någon kan
yttra sig om detta, helt enkelt därför
att vi ju — som herr Hagberg vet lika
väl som jag — har blivit korrigerad av
verkligheten i våra upplåningsprognoser
tidigare. Det är möjligt att det kan
ske även i vår. Jag är visst medveten
om att vi under innevarande år har en
hög upplåning, men jag tror inte att
konjunkturtrenden innevarande vinter,
låt mig säga i januari, februari och
mars månader, kommer att bli så märkbart
uppgående, att upplåningen kan
stämplas såsom inflationsfarlig.

Jag tillät mig under vårens ekonomiska
debatt att i andra kammarens talarstol
säga, att jag vore mera tillfredsställd
om denna omsättningsskatt, som
annonserades redan i januari månad i
år, hade kunnat beslutas innan vårriksdagen
åtskildes, men eftersom man ifrån
två av oppositionspartierna ansåg det
vara lämpligast att vänta och få ett
mera bastant underlag för konjunkturbedömningen,
tillät jag mig säga att
även jag i det läget skulle kunna finna
mig i att vänta till hösten.

Jag vill vidare säga till herr Hagberg,
att ni har en förskräcklig otur med alla
era valda industriexempel på hur illa
varuskatten slår. När Oxelösund inte
gick bra, tog herr Hagberg upp Götaverken
och Volvo och talade om deras
hundramiljonersinvesteringar. Men båda
dessa investeringar har en särskild skattepreferens,
ty dessa företag fick i våras
tillstånd av Kungl. Maj:t att utnyttja
långtidsinvesteringsfonderna, vilket
innebär att de skattefritt får göra avsättningar
till fonder åren 1960 och
1961 och samtidigt använda dessa skattefria
pengar i sina investeringar. Vi bedömde
dessa båda investeringsprojekt
såsom för näringslivet och svenskt samhällsliv
och export så väsentliga, att vi
i våras accepterade denna specifika preferens,
som för företagen är långt mer
värdefull än som behövs för att upp -

väga nackdelen av en fyraprocentig
omsättningsskatt. Ni kan tala med Assar
Gabrielsson, som sitter som ordförande
i båda bolagsstyrelserna. Han kommer
att ge mig rätt i vad jag här säger.

Så kommer herr Hagberg slutligen
över till att det också är en hel del
industrier inom träförädlingsbranschen
som nu planerar investeringar, vilka
kommer att drabbas av skatten. Ja, det
gör de, men jag tror att företagen gör
dessa investeringar, väl medvetna om
den risk som föreligger, att de måste
verkställas under en fyraprocentig skattebelastning
på investeringarna. Det
skulle förvåna mig om inte företagen
allvarligt hade kalkylerat med den risken.
Att de detta oaktat gör investeringarna
måste innebära att de bedömer
dessa såsom riktiga, räntabla och bärkraftiga
trots en eventuell omsättningsskatt.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beundrar i hög
grad finansministerns minnesgodhet,
som gör det möjligt för honom att komma
ihåg siffrorna från år 1955 och
framöver. För min del har jag inte haft
tillfälle att kontrollera siffrorna, därför
är mitt minne betydligt sämre. Jag
har ingen anledning att betvivla att
siffrorna är riktiga. Men vad hade hänt
om riksdagen hade följt folkpartiets eller
högerns förslag till skattesänkningar
åren 1955, 1956 och 1957? Ja, förmodligen
hade den statliga sektorn för
konsumtion och investeringar fått lov
att bli mindre än den nu bär blivit.
Om man skall sätta tro till vad nationalekonomerna
har sagt, är ju så att
säga boven i dramat — det sades redan
i remissdebatten — just expansionen av
den statliga sektorn. Det är den som drivit
på inflationstendenserna i vårt samhälle.
Denna skattesänkning hade kanske,
herr finansminister, varit i hög
grad nyttig. Jag tillät mig en gång
säga -—• jag kommer inte ihåg vilket
år, men det var till finansministerns
företrädare — så här: Vi har inte råd
att låta bli att sänka skatten. Jag tror
att den satsen håller än i dag.

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
När jag nu har ordet, skulle jag
verkligen vilja be att få svar på min
fråga till finansministern: Anser finansministern
att de inkomsttagare, som bär
en inkomst understigande 5 000 kronor,
bär någon skattekraft?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kanske skulle ställa
en motfråga till herr Spetz: Vilken grupp
av inkomsttagare liar en inkomst under
4 000 å 5 000 kronor? Vi brukar ju tala
om att jordbruksarbetarna är en lågavlönad
arbetstagargrupp — jag känner
denna grupp rätt väl från min tidigare
verksamhet —- men herr Spetz
får ju ungefär fördubbla det där beloppet,
om han skall få ett rätt uttryck
för vad en traktorförare har i dag. En
skogsarbetare har tidigare betraktats
som en mycket lågt avlönad arbetare.
Herr Spetz får även i detta fall ta det
dubbla beloppet, om han skall få en
något så när riktig bild av vad en
skogsarbetare bar i inkomst. När man
talar om dessa inkomsttagare som har
4 000 å 5 000 kronor, bär jag många
gånger frågat mig: Vilka är det? Vi börjar
nu få ett visst grepp över den saken
genom en undersökning, som publicerats
under de senaste veckorna, en undersökning
som skall föras vidare. Det
bär visat sig vara gifta kvinnor med
tillfälligt arbete och halvtidsanställda,
vidare är det jordbrukarsöner, jordbrukardöttrar
och företagarsöner, som får
denna lön av sina föräldrar men som
självfallet också har vissa möjligheter
till naturaförmåner, som förklarar den
låga lönen.

Nu skall vi emellertid göra en intensivundersökning
för att se vilken typ
av människor som har dessa låga inkomster.
Men så mycket kan jag säga,
att om herr Spetz tar ut en fysiskt och
psykiskt fullgod arbetare, som har arbete
året runt — han behöver inte vara
yrkeslärd — korresponderar inte de
löner denne arbetare har med de löner
som herr Spetz nu nämnde. Det gäller
här en speciell typ av människor, och
man kan inte ta dem som exempel när

m. m.

man talar om skattekraft och skattebörda
i allmänhet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr finansministern
ville försvara åtgärden att pålägga en
viss medborgargrupp skyldigheten att
sköta skatteuppbörden utan ersättning,
med hänvisning till att detta redan sker
när det gäller källskatteuppbörden. Det
är nog riktigt, men det går ju ändå inte
att förenkla hela proceduren till den
grad som finansministern gjorde. Man
får nästan den uppfattningen, att finansministern
inte läst sitt eget förslag.
Man kan inte bara summera ned
en eller två månaders försäljning och
sedan räkna ut 4 procent på den summan
och leverera in beloppet. Det finns
ju undantag från skattskyldigheten. Detta
gör att man inte kan slå ihop kassorna,
utan man måste hela tiden hålla
dem isär, och det medför ett ganska
avsevärt merarbete. Vidare är det ju
inte hellar bara fråga om att inleverera
pengarna till statsverket. Priserna skall
ju också räknas om, och allt detta innebär
ett betydande merarbete.

Att försvara denna sak genom att säga,
att man förut utan ersättning har
lagt merarbete på dessa medborgargrupper,
är en argumentation som inte bär
särskilt långt. Man kan fråga sig: Hur
långt skall man gå innan man sätter
stopp när det gäller att utnyttja vissa
medborgargrupper för uppgifter, som
det egentligen borde vara statsverkets
skyldighet att stå för och inte bara en
bestämd grupp medborgare?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle vilja svara
herr Hanson på följande sätt. Jag kan
räkna upp undantagen. Kan herr Hanson
göra det? Är herr Hanson beredd att
ställa sig i bänken och räkna upp undantagen?
Det bör han väl vara, eftersom
han talar om att undantagen spelar
en så stor roll. Jag skall emellertid stå
till tjänst och här räkna upp dem. Det

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

är jordbruksvaror som utsäde, fröer och
gödselmedel, konserverings- och betningsmedel,
växtskyddsmedel, skogsplantor,
skogsfröer och plantor av ickeperenna
växter. Det är vidare jord,
sand, grus och sten i obearbetat eller
krossat skick, levande djur, fartyg på
minst 20 registerton, flygmaskiner och
krigsmateriel, läkemedel som säljs enligt
recept, fastigheter, arvoden till läkare
och vissa hygieniska tjänster. Skall
det medföra några komplikationer, som
kan föranleda sådana indignerade inlägg
som herr Hanson nyss kostade på sig?
•lag tror att det i praktiken är ganska enkelt
att särskilja dessa undantag, ty de
förs i en speciell handel och inte i vanliga
butiker.

Dessutom tillät jag mig säga att det
blir mera arbete initialmässigt sett, men
när det arbetet är gjort, är redovisningen
förhållandevis enkel och inte särskilt
tidsödande.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fråga: Menar finansministern
verkligen, att traktorskötare
och skogsarbetare tjänar dubbelt
så mycket som de deklarerar och taxeras
för? Skall jag verkligen uppfatta honom
på det viset? I så fall är det ju
en verkligt häpnadsväckande upplysning
som finansministern lämnar.

Finansministern undrade om jag trodde
att en psykiskt och fysiskt frisk person
skulle kunna undgå, om jag så får
säga, att tjäna mer än 5 000 kronor per
år. Nej, det tror jag inte, men vi har
i vårt land en mycket stor grupp människor
som inte är andligen eller kroppsligen
fullt friska men som får lov att
leva på den lilla inkomst de kan förvärva.
Det kan vara äldre personer, som
har ett litet kapital, eller det kan vara
människor — den som varit taxeringsnämndsordförande
vet det -— som av en
eller annan anledning är enstöringar eller
som hyser en viss arbctsskräck. De
nöjer sig med en mycket låg inkomst
och lever på den. Afan kan inte på något
sätt betrakta dem som vare sig invalider
eller sinncsslöa. Men de kominer
alt drabbas av denna skattebörda.

7 Första hammarens protokoll 1959. Nr 28

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vet inte vart herr
Spetz vill komma när han talar om deklarationerna.
Afen när herr Spetz frågar:
»Tänker inte finansministern på
dem som tjänar 4 000 eller 5 000 kronor»,
så vill jag säga att det inte finns
några friska och fullgoda arbetare, det
må vara lantarbetare, skogsarbetare eller
andra, som har arbete året runt och
förtjänar 4 000 eller 5 000 kronor. Jag
vet att de tjänar 8 000 eller 9 000 kronor;
det kan man f. ö. konstatera med hjälp
av socialstyrelsens lönestatistik och lantarbetarnas
avtal. Om herr Spetz som ledamot
av hemortens taxeringsnämnd har
hittat någon som har deklarerat för en
inkomst på 4 000 eller 5 000 kronor, så
är det något speciellt med den personen.
Då har han inte haft fast anställning
och arbete året runt, det försäkrar jag
herr Spetz, eller också är det något annat
fel på honom.

Då säger herr Spetz: »Det finns ju
massor av människor som är sjuka andligen
och kroppsligen.» Det vet jag också,
men skattepolitiken har väl aldrig
anpassats efter dem, utan de är ju föremål
för samhällets omsorger på det
socialpolitiska området.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att finansministern inte känner till
de verkliga förhållandena ute på landsbygden.
Vi har ju en inkomststatistik,
som direkt i siffror visar hur många
människor i vårt land som har en inkomst
mindre än 2 000 kronor och mindre
än 5 000 kronor, och det rör sig om
över miljonen. Vi skall inte endast tänka
på friska och arbetsdugliga människor
i sin bästa ålder, ty det är inte
bara sådana som får betala omsättningsskatten.
Det får även de allra fattigaste,
när de skall köpa sina livsmedel, ett par
trätofflor eller något annat lika enkelt
i klädväg. De kommer att få betala omsättningsskatt
för allt sådant.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! .lag är nästan generad
över att fortsätta denna diskussion läng -

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
re. Men herr Spetz har ju i dag avslöjat
sig som Shakespearekännare, och man
drar sig kanske till minnes den gamla
sentensen: »Upp flyga orden, tanken stilla
står; ord förutan tanke aldrig himlen
når.»

Det lönar sig inte att diskutera med
herr Spetz. När jag gång på gång försöker
klara ut vad jag menar, kommer
herr Spetz efteråt upp och talar om något
helt annat, och då är ju diskussionen
rätt meningslös.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Från näringslivets sida
har man vid åtskilliga tillfällen klagat
över att vi här i landet har en så hög
konsumtion, att vi lever över våra tillgångar
eller i varje fall är på gränsen
till att leva över tillgångarna. Samtidigt
har det klagats över att de åtgärder, som
företagits i inflationsbekämpande syfte,
varit ensidigt inriktade mot företagarsidan,
t. ex. investeringsavgiften och
den extra bolagsskatten. Även om dessa
påståenden varit en sanning med modifikation,
kan man inte helt bortse
från de skäl som anförts.

När finansministern denna gång, dels
för att täcka ett budgetunderskott, dels
för att på ett tidigt stadium stoppa upp
tendenser till en för hög samhällstemperatur,
angriper i huvudsak konsumtionen,
så hade man därför anledning tro
att de, som i detta hus gäller för att vara
näringslivets representanter, skulle visa
upp ett belåtet ansikte. Man har ju dock
från det hållet erkänt, att det finns en
bristande balans i statens ekonomi på
omkring en miljard kronor och att något
måste göras för att täppa till detta
hål. Det belåtna ansiktet uteblev emellertid,
och detta trots att företagsamheten
på sista tiden fått en lättnad med
något hundratal miljoner kronor genom
slopandet av investeringsavgiften och
dubbla beloppet genom sänkningen av
bolagsskatten och trots att den föreslagna
varuskatten väl måste anses vara en
effektiv broms på den konsumtion, som
för dagen hotar att ta en alltför stor del
av vår gemensamma kaka till förfång

m. m.

för sparandet eller med andra ord investeringsverksamheten.

Man kanske kan beklaga att finansministern
inte kunnat undanta hela investeringssidan
från beskattning, men
inkomstbortfallet för staten hade vid
en dylik åtgärd blivit så betydande,
att beskattningen av den privata konsumtionen
i så fall hade måst höjas
med en tredjedel. Man måste också ha
klart för sig, att allt vad som innefattas
i investeringsvaror inte används till
att bygga upp vårt näringsliv med, utan
att detta endast är en liten del, kanske
den mindre delen, och vidare att konsumtionen
inte rimligtvis bör få bära
hela bördan för att reda upp statens
finanser.

Med så mycket större tillfredsställelse
kan man konstatera, att näringslivets råvaror
undantagits från beskattning liksom
exportvarorna. Vårt konkurrensläge
utåt skulle därför, såvitt jag förstår,
icke försämras i någon högre grad; det
skulle påverkas endast av skatten på investeringsvaror
och energiskattens höjning.
Vad beträffar kompensationskravens
genomslag på priserna på näringslivets
produkter har ju den frågan tidigare
tillräckligt mycket behandlats här
i dag, varför jag inte nu behöver ta upp
tiden med ytterligare argumentering. Då
ju skatt även skall utgå på importerade
varor, kommer vårt näringsliv inte heller
när det gäller hemmamarknaden i
någon mer oförmånlig ställning.

Vad som däremot är ägnat att inge
vissa farhågor är att de undantag, som
gjorts i propositionen av skattetekniska
och andra skäl, kan träffa produktionssätten
olika och medföra att en viss vara,
framställd på ett visst sätt, beskattas,
medan samma vara, framställd på
ett annat sätt, till en del blir obeskattad.
Ett typiskt exempel härpå är trähusen.
Ett trähus, uppfört av lösvirke på byggnadsplatsen,
beskattas ej mer än till materialet,
medan ett fabrikstillverkat färdigt
trähus skulle beskattas även i fråga
om vissa arbetslöner för väggkonstruktioner
och dylikt. De som står bakom
reservation nr 1 har observerat detta
förhållande och föreslår en schablon -

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

regel, enligt vilken blott 70 procent av
det färdiga trähusets försäljningssumma
skall vara skattepliktiga. Enligt mitt förmenande
är detta en reducering som
väl tillgodoser branschens berättigade
krav. Anledningen till en sådan ändring
av propositionen är utöver rättvisekravet
den lätthet, med vilken avgränsningcn
av beskattningsområdet kunnat ske.

Det är beklagligt, att en sådan avgränsning
inte kan ske på betongfabrikernas
område. Betong som blandas på
byggnadsplatsen kommer ej att beskattas
för den del som omfattar grus och
sand, vatten eller arbete, medan fabriksmässigt
tillverkad betong beskattas i sin
helhet. Man kan hysa farhågor för att
produktionen genom beskattningen skulle
snedvridas, att klockan skulle ställas
tillbaka så att produktionen återgick till
den mindre rationella tillverkningsmetoden
på byggnadsplatsen. Men då man
inte gärna kan frita betongfabrikernas
eller cementgjuteriernas hela produktion
av rör, prydnadsartiklar, trädgårdsarbeten
och dylikt, står man, såsom reservanterna
framhållit, i detta fall inför
så svåra gränsdragningsproblem, att man
för dagen har svårt att göra några ändringar
i Kungl. Maj :ts förslag. Det kan
väl också antas att den tillverkningsprocedur,
som här visat sig vara den mest
rationella, inte kommer att påverkas av
den lilla kostnadsförskjutning som blir
en följd av beskattningen. Skulle detta
antagande visa sig felaktigt, förutsätter
jag emellertid att problemet tas upp till
förnyad prövning.

Herr Hagberg har i dag frågat reservanterna,
varför de inte också beträffande
betongfabrikerna föreslagit en
schablonregel av samma slag som när
det gäller trähusen, och han undrade
vad det är för skattetekniska problem
som skulle lägga hinder i vägen härför.
Utan att formellt vara med i reservanternas
skara — jag har dock varit med
vid utformningen av reservationen —
tar jag mig friheten att svara herr Hagberg.
Svaret på hans fråga kan nästan
utläsas ur den lilla skrift som finns utlagd
på våra bänkar. På s. 3 och 4 föreslår
herr Hagberg att vederbörande fab -

riker skall hänföras till konsumenter och
alltså bara betala skatt för skattebelagt
material. Men, herr Hagberg, då uppstår
ju en snedbelastning åt det andra
hållet! Då slipper ju fabrikerna undan
beskattningen av arbetslönerna för inredningarna,
medan de som bygger huset
på byggnadsplatsen får betala den
skatten. Samma förhållande skulle uppstå
i fråga om betongfabrikernas tillverkning
av rör och dylikt. Jag tror att
snedbelastningen bleve minst lika stor,
om man följde herr Hagbergs förslag,
och jag tror man kan säga att nog finns
här svåra gränsdragningsproblem.

Vad beträffar ett undantagande av
matvaror, vilket yrkats av herr Ferdinand
Nilsson, kan anföras att de matvaror,
som enligt herr Nilssons egen
motion rymmes inom statens jordbruksnämnds
prisreglerade område, har ett
sådant värde, att inkomstbortfallet skulle
uppgå till inte mindre än 280 miljoner
kronor. Bara ett undantagande av
ägg, potatis, mjölk, grädde och smör
samt margarin skulle kosta nära 100
miljoner kronor. Var skall de pengarna
tas igen? Herr Nilsson har förklarat att
de pengarna skall tas igen genom att bolagsskatten
förblir oförändrad, men om
det förslaget står herr Nilsson ensam.
Ingen är med honom på den punkten
utom kommunisterna. En bättre metod
förefaller det mig vara att kompensera
dem som behöver det bäst i enlighet
med propositionens förslag.

Fullständigt orimligt skulle det enligt
mitt förmenande vara att frita egna uttag
ur rörelse eller jordbruk, allra helst
som man i detta avsnitt har en sammankoppling
med inkomsttaxeringen, varför
det tekniska förfarandet lätt kan
klaras.

Att sedan ändå en del smärre belopp
undantas från varuskatten hänger ju
samman med att det i dessa fall skulle
kosta lika mycket att indriva skatten
som själva skattebeloppet uppgår till.

Låt mig också säga några ord om ersättningen
till de skattskyldiga för uppbörden.
Naturligtvis står det klart att
räntegottgörelsen på 7,5 miljoner kronor
inte täcker kostnaden för hela ar -

100

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

betet. Jag ber emellertid att få citera
vad utskottsreservanterna säger på s. 109
i betänkandet: »Det normala är att företagaren
täcker sina omkostnader genom
prissättningen. Vad som åsyftas i motionerna
är i verkligheten icke att staten
skall gottgöra företagaren de av varuskatten
föranledda kostnaderna utan
att dessa kostnader inte skall belasta
varupriserna. Enligt utskottets mening
är det knappast förenligt med principen
om fri konkurrens och fri prisbildning
att staten på antytt sätt ingriper i prissättningen.
» Jag tror att en sådan ersättning
blir mera rättvis än ersättning
efter den metod som herr Hagberg m. fl.
rekommenderar i den skrift som här
finns utlagd.

I herr Hagbergs m. fl. förslag talas
om att reservanterna har en bristande
förståelse för faktiska förhållanden och
frågornas juridiska karaktär. Jag är ingen
jurist, men låt mig ändå helt stillsamt
invända att handlandena i författningens
mening är skattskyldiga och inte
skatteuppbördsmän. Om herr Hagbergs
in. fl. förslag till ersättningar skulle gå
igenom, hur skall då de tusentals skattskyldiga
hantverkare och andra bete sig,
som ändå inte får någon ersättning? De
som har en skattepliktig omsättning understigande
4 000 kronor varannan månad
får ju ändå ingenting. Om de skall
täcka in sig genom ökade priser, är ju
principen bruten, och då kan naturligtvis
även andra täcka in sig.

Herr talman! Med det sagda har jag
velat ansluta mig till den reservation
som vid detta betänkande är avlämnad
av herr Ericsson i Kinna m. fl.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag stöd så långt ifrån
ensam att jag tvärtom var upptagen av
ett samtal, vilket gjorde att jag inte helt
uppfattade herr Wärnbergs anmärkning.
Enligt den redogörelse jag har fått skulle
herr Wärnberg ha ogillat det yrkande,
som har ställts i en motion av åtta
ledamöter av kammaren, om att undan -

m. m.

tag skulle göras för de prisreglerade
jordbruksprodukterna. Är det riktigt?

Jag vill erinra herr Wärnberg om att
det faktiskt föreligger en möjlighet för
täckning härför, och jag gjorde också
ett yrkande i överensstämmelse därmed.
Jag framhöll nämligen att om vi
lät bli att sänka bolagsskatten så skulle
statskassan tillföras ett belopp av mellan
200 och 300 miljoner kronor, d. v. s.
ungefär det belopp som enligt jordbruksnämndens
beräkningar skulle bortfalla,
om undantag medgives för omsskatten
för de genom avtal prisreglerade jordbruksprodukterna.
Beräkningarna är
approximativa i båda fallen, både i fråga
om bolagsskatten och i fråga om skatten
på dessa produkter, men beloppen
torde klaffa på ett ungefär. Det har yrkats
en hel de] undantag, och jag undrar
om inte herr Wärnberg skulle kunna
medge, att de yrkanden som jag
framställt klaffar ganska hyggligt.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Ferdinand Nilsson säger, att
han har yrkat att man skall täcka det
inkomstbortfall som blir följden, därest
undantag medgives för de prisreglerade
jordbruksprodukterna, genom att vidmakthålla
bolagsskatten sådan som den
tidigare varit. Det konstaterade jag i
mitt anförande, men jag konstaterade
också, att medan det var åtta ledamöter
av kammaren som ville frita jordbruksprodukterna
från omsättningsskatt, så
var det en kammarledamot som ville
höja bolagsskatten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr
Wärnberg skall vara obekymrad. Får vi
bifall till det första yrkandet, skall vi
nog se till att vi klarar det andra också.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I denna debatt angående
Kungl. Maj:ts förslag till inrättande

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

101

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

av en allmän varubeskattning skulle jag
endast vilja säga några ord i anslutning
till motion nr 581 i denna kammare och
699 i andra kammaren. Vi har där yrkat
att, därest en allmän varubeskattning
skall införas enligt proposition nr
162, böcker måtte undantagas från beskattning.

Skälen för detta yrkande ligger både
på det principiella och det praktiska
planet. För odlandet av de kulturella
intressena är boken, det skrivna och
tryckta ordet, vårt främsta medel. Så
har det varit tiderna igenom allt från
dödahavsrullarna fram till vår tids kommersiella
bokdistribution. Bokutgivningen
bär ju i dag en relativt stor omfattning.
Begränsningar och hinder finnes
dock, bl. a. däri att vi som underlag
har ett relativt litet språkområde.
Ett annat hinder är också att så många
människor lever utanför böckernas
värld, den värld som enligt Bo Bergman
i »Från den långa resan», är inlevelsen
och upplevelsen av det verkliga
livet. I direktiven för bokutredningen
framhölls att var tredje svensk var
utanför böckernas värld. Varför? Brist
på läslust, outvecklade kulturella intressen.
Det skall inte dessa mäniskor klandras
för, däremot är de att beklaga, att
de av olika anledningar går miste om vad
böckerna kan ge, har att ge. I bokutredningen
framhölls att bokkonsumtionen
framför allt är en prisfråga. Finansministern
hade en annan syn på detta
här i kammaren i dag och menade att
fyra öre per krona gjorde varken till
eller från för bokvännerna, de som köper
böcker. Det gäller kanske finansministern,
kanske också oss andra som är
bokvänner och har ett behov av böcker.

Men finansministern hade också eu
annan motivering för omsättningsskatt
på böcker, nämligen att en del bokförläggare
tjänar pengar. Om de avstod
från att göra detta skulle också finansministern
avstå från omsättningsskatt.
•lag måste säga att jag blev förvånad, nätjag
hörde den argumenteringen. Den innebär
att om bokförläggarna tjänar på
kulturen så är det ett motiv för finansministern
att beskatta kulturen, fördy -

ra bokförsörjningen. Nej, problemet är
för dem, som inte betraktar den egna
boken som hörande till vad man oundgängligen
behöver, en intressefråga men
också en ekonomisk fråga. Mot bakgrunden
av vad bokutredningen anfört är det
naturligt att så är förhållandet.

Att dessa slutsatser är riktiga bevisas
inte minst av förlagens glädjande intresse
för utgivande av billiga böcker,
av värdefull litteratur till lågt pris. Efterfrågan
på dessa böcker har också varit
stor. Det är ytterligare ett belägg
för att bokutredningens slutsatser i prisfrågan
är giltiga. Tyvärr är det många
omständigheter som gör att nya böcker
inte har dessa låga priser. Små upplagor
och begränsad efterfrågan spelar
här bland annat in.

Mot bakgrunden av vad jag här har
sagt kan det inte vara riktigt att beskatta
böckerna och bokutgivningen genom
en allmän varubeskattning.

Enligt internationellt vedertagna linjer,
för vilka bland annat UNESCO är
förespråkare, har man också sökt hålla
bokutgivningen utanför varubeskattning.
Så är förhållandet, enligt uppgift,
i bland annat England, Holland och Finland.
Till detta skall också läggas att
boken är och kommer att förbli ■— oavsett
radio, television och film, som är
svåra och allvarliga konkurrenter om
bokintresset — vårt främsta kulturmedel.

Dagens och morgondagens samhälle
utmärkes av stora tekniska framsteg, av
att de nya kraftkällor som står till vårt
förfogande ger oss nya materiella möjligheter.
Men det innebär också allt större
krav på utbildning, att allt längre
tid tillbringas på skolbänken. Det är
inte bara fråga om en lång grundutbildning,
det är också fråga om efterutbildning,
vidareutbildning och specialistutbildning
liksom om omskolning.
Vårt skolväsende, våra undervisningsmöjligheter
utbygges för att vi skall kunna
möta dessa ökade krav på skolning.
I all denna verksamhet intar boken en
central plats och får en allt större betydelse.
Man kan väl inte komma ifrån,
att medan vi söker utbygga våra ut -

102

Nr 28

Torsdagen den 2G november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
bildningsresurser, kommer dessa strävanden
att försvåras genom att boken
— källan till kunskapsinhämtandet -—
belägges med omsättningsskatt.

Visst kan det sägas att 4 procent betyder
så litet i detta fall. Men det är ju
inte bara böckerna som höjs i pris.
Det blir också en allmän kostnadsstegring
över hela linjen. Många av de studerande,
ja, praktiskt taget samtliga,
har bekymmer för sin ekonomi under
studietiden. Varje kostnadsstegring är
ett hinder, ett försvårande moment för
att nå det mål som ligger i deras och
samhällets intresse, d. v. s. att ge ocli
få utbildning och undervisning.

Men det är inte endast den enskilde
som drabbas av detta. De offentliga institutionerna
på bokens område allt
ifrån det lilla studiecirkelbiblioteket,
skol- och kommunbiblioteken, centralbiblioteken
och upp till våra riksbibliotek
får sin möjligheter till åter- och nyanskaffning
av böcker beskurna, såvida
inte anslagen höjs i motsvarande grad.
Och det är inte bara på detta område
som stat och kommun råkar illa ut.
Skolböckerna liksom undervisningsmaterielen
stiger också i pris.

Av det sagda torde framgå att varuskatten
på böcker, på kultur- och skolarbetets
viktigaste redskap, får allvarliga
återverkningar på en lång rad områden.
Det är detta, herr talman, som gör
att jag motionsvis tillåtit mig att yrka
på att böcker skall undantas från en
allmän varubeskattning.

Behandlingen i bevillningsutskottet av
Kungl. Maj :ts förslag till en allmän varuskatt
bär lett till att detta framföres i
form av en reservation till riksdagen.
Enär detta är resultatet av fru Fortunas
utslag och utgången i riksdagen är
oviss, tvingas jag att säga ett par ord
om behandlingen av min motion i anslutning
till reservation nr 1 av herr
Ericsson i Kinna in. fl. Reservanterna
konstaterar att det skulle leda till svårbemästrade
gränsdragningsproblem samt
därmed följande redovisnings- och kontrolltekniska
olägenheter om böcker
skulle undantas från en allmän varuskatt.

m. in.

Vad gränsdragningsproblemet beträffar
finns det ett vedertaget begrepp om
vad som avses med böcker. Övriga svårigheter
är inte större än att riksskattenämnden
med den erfarenhet man där
har vid behov kan utforma anvisningar
till vägledning.

Herr talman! Därest reservation nr 1,
avgiven av herr Ericsson i Kinna m. fl.,
blir riksdagens beslut, hemställes om
att riksdagen i anledning av motionerna
nr 1:581 och 11:699 måtte besluta
att böcker måtte undantas från
en allmän varuskatt

samt att därför 10 § 1 mom. 7) måtte
erhålla följande lydelse:

Böcker, allmänna nyhetstidningar, så
ock periodiskt utgivna medlemsblad,
personaltidningar och liknande publikationer,
dock endast i den mån dessa
publikationer tillhandahålles utan särskild
avgift.

Herr talman! Jag ber att få ställa detta
yrkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Från centerpartiets sida
har yrkats avslag på den allmänna
varuskatten, och i detta yrkande vill
jag instämma.

I en motion nr 587 i denna kammare
och 692 i andra kammaren har vi från
centerpartiets sida hemställt att riksdagen,
därest propositionen nr 162 om
allmän varuskatt icke skulle avslås, måtte
besluta att byggnadsvaror samt investeringar
i hantverk, industri, jordbruk,
skogsbruk, handel, fiske, trädgårdsodling
etc. måtte undantagas från
skatteplikt. I denna fråga vill jag anföra
följande.

Om omsättningsskatteförslaget skulle
vinna kammarens bifall i enlighet med
reservation 1, uppstår — såsom tidigare
nämnts — en kraftig pålaga för näringslivet.
I många fall kommer detta att leda
till en dubbelbeskattning. Maskiner,
transportmedel och redskap som näringslivet
behöver ha och köper för användning
som produktionsmedel ■— för
att framställa varor och nyttigheter —
kommer att beskattas. En sådan skatt

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

103

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

kommer givetvis att fördyra produkterna.
Jag skall i det här sammanhanget ta
fram ett exempel. Om en åkare köper
en ny lastbil, får han betala omsättningsskatt
på denna. Därtill kommer,
om regeringens förslag om höjd bensinskatt
vinner kammarens bifall, ett ökat
bensinpris av 5 öre per liter. För dessa
ökade kostnader måste givetvis åkaren
erhålla kompensation för att han skall
kunna fortsätta att driva sin rörelse.
Varorna fördyras sedan genom de ökade
transportkostnaderna. I det anförda
exemplet blir det landsbygdens folk med
de långa avstånden som drabbas hårdast.
Jag skulle kunna ta flera exempel, men
med hänsyn till den sena timmen skall
jag avstå härifrån. Man kan i alla fall
lätt räkna ut, att de svenska företagarnas
konkurrensmöjligheter kommer att
försämras. Ser man på den förkortade
arbetstiden och på skyldigheten för arbetsgivarna
att erlägga pensionsavgifter
m. m., tycker man nog att det blir
väl mycket på en gång. Det finns väl
en viss gräns för hur långt man kan

gå Enligt

min mening bör således investeringsvarorna
-— produktionsmedlen
— inte beläggas med omsättningsskatt,
därest en sådan skulle beslutas.
Vissa varor är som sig bör undantagna
från omsättningsskatt. Om man vill vara
konsekvent bör således investeringsvarorna
i likhet med råvarorna undantas
från beskattning. Genom en sådan lättnad
—- som vi föreslagit — skulle näringslivet
inte bli ytterligare tyngt av
omsättningsskatten.

Här bär tidigare talats om en hel del
storföretag, och som exempel har tagits
Volvo m. fl. Dessa företag torde ha avsevärt
större möjligheter än våra småföretagare
att klara en omsättningsskatt.
Jag tycker att småföretagarnas svårigheter
i samband med omsättningsskatten
blivit alltför litet poängterade. De
får ju sämre möjligheter i konkurrenshänseende,
om omsättningsskatten går
igenom. Men om man läser propositionen
kan man se att bland andra statens
pris- och kartcllnämnd ansett det vara
riktigt att frilaga investeringsvarorna

från omsättningsskatt. Då en sådan befrielse
givetvis är förenad med en del
tekniska svårigheter, kan vi motionärer
ansluta oss till det förslag om restitutionsförfarande
för investeringsvaror
som är upptaget bland »Yrkanden om
skrivelser till Kungl. Maj:t» under 10 §
s. 10 i det »Ändringsförslag i ärende
ang. Kungl. Maj:ts proposition nr 162
med förslag till förordning om allmän
varuskatt m. in.», varom herr Hagberg
i debattens början framställt yrkande.

Herr Ewerlöf är inte inne i kammaren
nu, men jag vill säga, att han enligt
mitt förmenande gjorde sig skyldig till
ett misstag. Han sade, att våra besparingar
inte uppgick till mer än 100 miljoner
kronor. Antingen har han sagt
fel, eller också har han läst våra motioner
dåligt, ty det är ju så att våra besparingar
uppgår till 400 miljoner kronor.

Beträffande propositionen nr 163 om
allmän energiskatt vill jag bara säga
några ord.

Vi har från centerpartiets sida yrkat
avslag på regeringens förslag om höjning
av energiskatten med 5 öre per liter.
Denna belastning för människorna i
glesbygderna kan vi inte vara med om.
Skulle emellertid riksdagen besluta härom,
har vi i motion 593 i första kammaren
och 705 i andra kammaren yrkat
att de delar av näringslivet till vilka
restitution av särskild skatt å bensin
och motorsprit utgår, må erhålla restitution
av tillfällig energiskatt i enlighet
med tidigare gällande system. Principen
har ju varit och bör väl också
vara att bensin och motorsprit bör av
sådana förbrukare som det här är fråga
om kunna få inköpas utan extra pålagor.
Till yrkandet i denna fråga återkommer
jag senare.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den sena timmen sätta punkt bär.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Av dagens debatt har
det ganska tydligt framgått i vilken hög
grad principiella åsiktsdifferenser döljer
sig bakom diskussionen om varube -

104 Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
skattningen. Jag skulle i detta mitt anförande
vilja stanna vid tre punkter,
som jag anser har betydelse, då vi nu
har att ta ställning till bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

För det första anser jag det angeläget
att man inte sätter likhetstecken
mellan vad jag skulle vilja kalla vår realekonomi
och statsfinanserna. Det
finns väl ingen som vill förneka att del
allmänna ekonomiska läget är tillfredsställande.
Vi kommer sannolikt att för
detta år få registrera en produktionsstegring
på cirka fyra procent. Icke
minst vår aktiva arbetsmarknadspolitik
har medfört att när vi nu för några dagar
sedan fick motta arbetsmarknadsstyrelsens
statistik för mitten av november
fann vi att arbetslösheten var obetydligt
högre än i oktober, medan vi i fjol
vid samma tid hade 17 000 fler arbetslösa
än nu. Trots detta måste uppgiften
under vintern vara att genom aktiva insatser
motverka alla tendenser till en
ökad arbetslöshet. Vår utrikeshandel företer
också en gynnsam tendens, och
över huvud taget tycks inom näringslivet
råda en allmän optimism och framtidstro.
Våra resurser är sålunda under
utveckling, och våra växande tillgångar
ger inte anledning till en revision av
det som har byggts upp. Att söka vrida
klockan tillbaka må vara högern förbehållet.
Det är emellertid förvånande —
vilket jag gärna vill understryka — att
såväl folkpartiet som centerpartiet i sina
förslag uppenbart närmat sig högerns
ståndpunkter.

Låt mig alltså, herr talman, konstatera
att vi realekonomiskt har anledning
att hösten 1959 med tillförsikt se på
framtiden, och jag anser att vi också
har anledning att slå vakt om de reformer
som skapats och som i hög grad
givit vårt land en framskjuten plats
bland världens nationer när det gäller
den sociala omvårdnaden och tryggheten
över huvud taget för människorna.

Det finns i proposition nr 162 ett avsnitt
som jag tycker tar fasta på något
centralt i denna debatt. Det sägs där att
en generell varubeskattning av den storlek
och utformning regeringen föresla -

m. m.

git skapar de nödvändiga förutsättningarna
för en fortsatt framgångsrik verksamhet
på för samhällslivet grundläggande
avsnitt. De kollektiva uppgifterna,
så som de framträder i bl. a. kraftutbyggande,
vägbyggande, undervisning
och forskning, olika vårdområden, hjälp
till eftersatta minoriteter, standardförbättring
för folkpensionärerna och behållande
av den försvarskraft som utgör
underlaget för vår neutralitetspolitik,
får inte eftersättas. Skall en sådan förklaring
bli mer än tomma ord måste vi
självfallet också ta de ekonomiska konsekvenserna
härav. En progressiv samhällssyn
med ansvar för de gemensamma
uppgifter vi har oss förelagda är
icke förenlig med en negativ attityd till
samhällets behov av erforderliga ekonomiska
resurser. Från den grunduppfattningen
bör det statsfinansiella problemet
i dag angripas.

Det föreligger ju en allmän enighet
om att en inkomstförstärkning är nödvändig.
På den punkten har oppositionen
accepterat det faktiska budgetläget,
och detta är ganska naturligt, eftersom
de utgifter, som beslutats och som vi
även i denna kammare kommer att besluta
inom den närmaste tiden, i hög
grad kommer att fastställas i enighetens
tecken. Frågan gäller då valet av metoder
och det sätt på vilket inkomstförstärkningen
lämpligen bör ske. Vi hav
stannat för en allmän varubeskattning,
och detta av många skäl. Vi har haft eu
sådan tidigare i vårt land, och det är
kanske i dag lättare att räkna upp de
länder som icke har en liknande beskattningsform,
än de länder som har
den. Det är lätt att konstatera att vi vid
en jämförelse med andra länder har
bland de allra lägsta indirekta skatterna.
De uppgår till endast cirka 10 procent
av bruttonationalprodukten. Även
från principiella synpunkter tror jag
tiden kan vara inne för en viss förskjutning
när det gäller fördelningen av våra
skatter. Det är därför förvånande att
läsa oppositionens förslag och alternativ.
Man presenterar från det hållet
egentligen en ganska traditionell katalog
över åtgärder som i realiteten inte

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

105

FÖrordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

innebär annat än ökade skattebördor,
försämrade sociala förmåner och högre
bostadskostnader för människor med låga
och medelstora inkomster.

Jag berörde, herr talman, frågan om
vår realekonomi. Som läget nu tecknar
sig tycks vi ganska säkert få räkna med
en uppåtgående konjunktur. Vi har självfallet
anledning att notera detta med
tillfredsställelse. Full sysselsättning, arbete
åt alla, är för socialdemokratien en
så central fråga att alla våra ansträngningar
alltid måste vara inriktade på
att söka garantera en tryggad arbetstillgång
för alla. Arbetslöshet leder alltid
till ett oekonomiskt utnyttjande av våra
resurser lika väl som den för den enskilde
medför ekonomiska svårigheter
och väl också något av en personlig tragedi
— nämligen att inte få fylla en
uppgift i samhällslivet. Trots de goda
konjunkturerna kommer säkerligen arbetsmarknadspolitiken
att under en stor
del av 1960-talet få lov att ha en hög
prioritet vid våra ekonomiska och politiska
avväganden. Endast det faktum
att befolkningsutvecklingen medför ett
årligt nettotillskott till arbetsmarknaden
av cirka 25 000 unga människor säger
oss tillräckligt vad det kan komma att
gälla beträffande aktiva insatser för att
icke minst trygga utbildning och arbete
åt de nu snabbt ökande generationerna
i arbetsför ålder.

Men goda konjunkturer och full sysselsättning
har också en annan sida.
Trycket på vår ekonomi, risken för en
inflationistisk utveckling anmäler sig
alltid som ett allvarligt hot. Vi har därför
all anledning att i god tid skapa den
beredskap som är nödvändig för att
kunna motverka tendenserna till en infiationistisk
utveckling. De åtgärder som
härvid kan bli erforderliga bör i god tid
planeras. Även i detta avseende är det
vår bestämda uppfattning att varubeskattningen
kan utgöra ett sådan instrument,
en broms mot inflation, utan
att vi därmed behöver kasta över bord
reformer och trygghetsanordningar, som
för de breda folklagren är av väsentlig
betydelse.

Om jag sålunda, herr talman, konsta -

terar att vår realekonomi är god, att den
planering som föreligger beträffande en
inkomstförstärkning också kommer att
vara ett både verksamt och nödvändigt
instrument för att tygla en kanhända i
en nära framtid för stark konjunkturutveckling,
kan jag härefter övergå till
den andra punkten i mitt anförande,
nämligen det budgetläge som föranlett
förslaget om införande av en varuskatt.

Vi vet att redan nästa år kommer såvitt
jag förstår i enighetens tecken väsentliga
utgiftsstegringar att beslutas.
Det gäller bl. a. närmare 400 miljoner
kronor för en förbättring av folkpensioneringen,
höjda ålderspensioner, höjda
änkepensioner och höjda barnpensioner,
för att nu nämna några väsentliga ting.
Regering och riksdag har vidare att ta
ställning till myndigheternas anslagskrav
för nästa år. Även om hårda prutningar
kommer att företas föreligger så
många och så väsentliga uppgifter, att
vi icke kan undgå att fatta beslut om
ökade utgifter. Jag vill hänvisa till de
eftersatta behov som föreligger inom anstaltsvården,
sjukvården, undervisningen
i vidaste bemärkelse, vägväsendet
samt säkerligen också fortsatta utgifter
för att motverka arbetslösheten.

Det finns anledning att konstatera att
kanske hälften av varubeskattningen
kommer att slukas av förbättrade folkpensioner
och arbetslöshetsanslag. Som
jag ser det, herr talman, har vi således
att bestämma oss om vi skall effektuera
de redan nu fattade besluten om kommande
utgifter, utgifter som jag föreställer
hig att vi också kommer att fatta
beslut om i hög grad i enighetens tecken.
Att för att kunna klara den uppgiften
behöva väsentligt sänka standarden
för mindre och medelstora inkomsttagare,
för barnfamiljer och andra grupper
har jag redan sagt att det icke finns
någon som helst anledning till. Det föreliggande
förslaget innesluter ju inte
endast pålagor. Det innebär en förstärkning
av barnbidragen, indextillägg åt
folkpensionärerna och eu sänkning av
den direkta skatten för flertalet medborgare.
Det företer så långt jag kan bedöma
en så rättvis avvägning av bör -

106

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
dorna, som varit möjlig att i nuvarande
läge åstadkomma.

Det får icke bli fråga om alt övervältra
bördorna i huvudsaklig del på barnfamiljerna
och de mindre bärkraftiga
folkgrupperna i vårt land. Socialdemokratien
och den fackliga rörelsen kommer
att bestämt motsätta sig en dylik
lösning av budgetkrisen.

Låt mig avslutningsvis, herr talman,
med några ord beröra den tredje fråga,
som jag anser borde något belysas i
den debatt vi för här i dag. Det pågår
— framför alu från högerns och folkpartiets
sida — en agitation som jag betraktar
som högst tvivelaktig. Att söka
sätta samhället — det må gälla stat eller
kommun — i något slags motsatsställning
till den enskilda människan måste
från demokratiska synpunkter vara
någonting i hög grad tveksamt, för att
inte säga tvivelaktigt. Jag har mycket
svårt, herr talman, att över huvud taget
förstå det resonemang som vi har
hört i denna kammare även denna dag
om de risker den enskilda människan
skulle löpa för den händelse vi ger samhället
de ökade resurser, som är nödvändiga
för att kunna förbättra och bygga
ut en rad olika — låt mig gärna kalla
det för närvarande underförsörjda —
områden. Herr Aastrup exempelvis har
liksom andra talare från hans parti och
från högern i mörka färger målat de
risker den enskilda människans frihet
löper om regeringens förslag skulle realiseras.
Jag har redan sagt att jag har
mycket svårt att förstå detta resonemang.
Man skule vilja fråga dessa partiers
talare, om de verkligen tror att
exempelvis individen riskerar få sin
frihet kringskuren om den sociala
tryggheten byggs ut. Blir exempelvis
folkpensionärerna mindre fria därför
att deras standard förbättras? Blir de
bostadslösa mindre fria därför att de
får möjlighet att flytta in i en modern
bostad? Blir de arbetslösa mindre fria
därför att arbete beredes dem? Blir det
unga släktet mindre fritt och får det
mindre möjligheter till en fri personlighetsdaning
om dess skol- och utbildningsmöjligheter
förbättras? Blir de sju -

m. m.

ka och invalidiserade mindre fria därför
att vi bygger ut sjukhusen och förbättrar
sjukvården? Nej, verkligheten
har visat att i takt med den ökade standardstegringen
har människornas frihet
ökat, deras möjligheter att fritt få utveckla
sina anslag och intressen har
under senare decennier blivit helt annorlunda
än i det gamla samhället, som
i hög grad präglades av högerns och
folkpartiets politik.

Det finns en annan sida av detta fribetsresonemang
som jag gärna skulle
vilja belysa med några ord. Man säger:
Det går inte att ständigt öka statens
makt — då kommer människornas frihet
i klämma. Då kan vi inte upprätthålla
vårt nuvarande samhällssystem.
Nu är det väl för det första på det viset
att i de mera utvecklade industristaterna
har samhället i större utsträckning
än tidigare fått lov att sörja för
och ta på sig nya utgifter, ökat ansvar
för individen, för människornas trivsel
och trygghet än tidigare. Våra kommunalmän
kan säkerligen vittna härom.
Högermän och folkpartister har utan
tvekan under många år i kommuner,
städer och landsting varit med om utgiftsstegringar,
som avsett att förbättra
medborgarnas livsbetingelser i olika
avseenden och därmed självfallet givit
samhället större inflytande eller makt,
som man nu påstår.

Hur det förhåller sig med denna sak
har jag sökt belysa med några exempel,
men det finns också en annan sida
jag skulle vilja beröra. Vi lever i ett
demokratiskt samhälle. Vartannat år har
Sveriges folk möjlighet att i allmänna
val tillkännage sin uppfattning hur man
vill ha samhället ordnat. Man har möjlighet
att då ge de partier sitt stöd,
som vill skära ned samhällets utgifter
och därmed också den standard vi byggt
upp. När man hör representanter för
högern och folkpartiet tala om samhällets
ökade makt får man en känsla av
att det hör skulle pågå i lönndom ett
försök att beskära individens frihet. Det
är ju inte på det sättet. I vårt demokratiska
samhälle är det väljarna som
avgör politikens utformning, och vill

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28 107

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

högern och folkpartiet söka få till stånd
en annan tingens ordning har de att
söka vinna väljarnas flertal för att kunna
genomföra detta.

Herr talman, även om vi står inför
en valrörelse tämligen snart borde man
besinna vikten av att låta fakta tala,
ge upplysning om var i verkligheten skiljelinjerna
går och om vad det ena eller
andra alternativet kominer att kosta de
enskilda människorna. Vi önskar medverka
härtill, men vi är också fast beslutna
att genom praktiska åtgärder inte
bara lösa dagens statsfinansiella svårigheter
utan också skapa garantier för att
framstegspolitiken förblir riktmärket för
utvecklingen framdeles i vårt land.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till kammarens överläggningar
i dag, och jag undrar om inte
oppositionen gjort sig skyldig till ett
missförstånd. Det förefaller mig nämligen
som om ordet oms av många talare
här tolkats som initialbokstäverna til)
orden »omgång med Sträng», och frågan
är om inte vid denna tidpunkt på kvällen
oppositionen fått nog och fått sitt
lystmäte av omgången.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta till dessa kanske missförstådda
talare utan fastmera för att ge
ett erkännande till finansministern för
den följdriktighet och den hårdhet varmed
han har gripit sig an saneringsarbetet.
Jag har haft tillfälle att under
många år verka i en organisation som
praktiskt taget under hela efterkrigstiden
har tillstyrkt de olika socialreforincr
som sänts ut på remiss, men jag
har också varit med om att man vid
alla dessa remisser har fogat det tillägget
att viktigt för genomförandet är att
statsutgifter balanseras av stigande statsinkomster
och att man således förhindrar
eu för de svenska konsumenterna
ödesdiger

Dagens debatt, eller rättare sagt oppositionen,
bygger på tvenne sammanhörande
temata. Det ena är att öka
statsinkomsterna, det andra att förhind -

ra en inflatorisk utveckling. Jag vågar
säga att vid det här laget vet det
svenska folket vad det betyder om inflatoriska
tendenser inte tvingas under
kontroll. Då rubbas hörnstenarna i vår
ekonomi. Det är en gammal sanning, den
är framförd på många håll, och jag tror
alla numera är överens om den. På
löntagarsidan accepterar man sambandet
mellan löner och produktion, och man vet
att hur spiralen priser—löner än skruvas
uppåt blir likväl till sist alltid löntagarsidan
och konsumentsidan förlorande
part. Inflation är ett ekonomiskt vågspel
som kan sätta inte bara oss själva
utan också våra exportmarknader i
gungning. Som det internationella handelssamarbetet
i Europa gestaltat sig
och nu gestaltar sig har riskerna vid en
svensk särutveckling ökats. I detta läge
behöver vi förvisso balans i den statliga
budgeten, lika väl som vi måste ge akt
på näringslivets möjligheter.

Så långt syns mig bilden av nuläget
helt klar. Vi har att stå för våra löften,
och vi måste undvika att »kritsa» i vår
budget. Men det, herr talman, som bland
annat kommit mig att begära ordet är
några reflexioner över det som i propositionen
rubriceras »långtidsperspektivet».
Visserligen förebådar finansministern
härunder en senare redovisning
av sin inställning till besparingsutredningens
förslag om <>n långsiktig budgetplanering,
men bakgrunden till de aktuella
behoven av statlig inkomstförstärkning
är sådan att jag tycker att
spörsmålet bör bringas i åtanke vid detta
tillfälle.

Den statliga budgeten beslutas för ett
år i taget. Så långt sig göra låter grundas
visserligen dessa årliga beslut på en
framtidsbedömning. Men just till följd
av ettårstekniken påverkas man i riktning
mot en i dubbel mening kortsikiig
bedömning.

Finansministern själv erinrar med all
rätt om den osäkerhet som måste vidlåda
uppskattningar av statens inkomster
och utgifter på längre sikl. Han understryker
hur vanskligt det är att få en
fast bedömningsgrund för konjunkturutsikterna
och sådana oförutsedda utgifts -

108

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

behov som erfarenhetsmässigt alltid
framträder. Men, säger han, »därtill kommer
den principiella svårigheten att
statsutgifternas fortsatta utveckling är
beroende av statsmakternas årliga beslut».
Det är på denna punkt jag tror
att vi bör och kan eftersträva ett bättre
sakernas läge.

Det finns i själva verket — synes det
mig — goda skäl för att våra budgetbeslut
bör ges räckvidd över längre tidrymd
än tolv månader. I stor utsträckning
är vi redan nu hänvisade till beslut
med verkan långt in i framtiden,
men ett system som tvingar riksdagen
att på förhand inta sina positioner i en
rad delfrågor är inte väl utformat. För
att våra beslut skall få starkare förankring
i verkligheten borde de träffas
först sedan en konsekvent tillämpad totalbedömning
skett. Vår nuvarande arbetsmetodik
däremot skapar i sig själv
risker för en felbedömning och därmed
en snedbelastning av våra resurser.

Det är min uppfattning att mycket vore
vunnet om riksdagen toge ställning
till statsverkets möjligheter och behov
under en längre period än ett år. Härigenom
skulle nämligen inte bara dess
egna beslut påverkas. En sådan långtidsplanering
skulle även få stor betydelse
för landets ekonomiska liv i dess helhet.
Vem vet om vi inte skulle få starkare
vind i seglen under färd mot högre välstånd.
En mer gripbar framtid spänner
ju förväntningarna och därmed krafterna
hos folket.

Var dessa synpunkter ett ärende av
betydelse, kan jag emellertid inte underlåta
att ta upp ett par andra tankar som
är naturliga för den i näringslivet sysselsatte.
Om jag säger att det gäller integriteten
i de beslut som riksdagen en
gång fattat, så anknyter jag därmed till
aktuella sammanhang.

Inom näringslivet har man ju som bekant
alltid möjlighet att väga ändamålsenligheten
i skilda kostnadsposter mot
varandra och även snabbt ompröva en
gång träffade dispositioner. Jag vill inte
påstå att riksdagens motsvarande möjligheter
är enbart teoretiska, men det po -

m. m.

Etiska livet visar ej sällan en läsning
vid gamla ståndpunkter som kan vara
till förfång för helheten.

Jag nämner inte detta för att i kritisk
mening ta upp vare sig socialpolitiken
eller försvarsutgifterna, låt vara
att man om den förra väl kan säga att
den måhända inte i allo är ett resultat
av fulländade avvägningar mellan skilda
behov och om de senare att de stämmer
alltmer till eftertanke också i en värld
som vår. Jag tror i själva verket att den
som talar för sänkta skatter genom
pressning av de statliga utgifterna hänger
sig åt illusioner. Härför talar ju inte
minst internationella erfarenheter. Välfärdssamhällena,
eller låt mig kalla dem
överflödssamhällena, är ju alltjämt i sin
första, unga utvecklingsfas. Måttet på vår
sociala trygghet är ännu blott försett
med bottenskyla. Jag har inte nämnt
om detta för att förorda en upprivning
av fattade beslut, snarare för att påminna
om att också gamla frågor ständigt
kräver sin lösning på nytt. Vi kommer
helt säkert inte ifrån att snabbt få ta
upp nva kostnadskrävande åtgärder till
prövning.

Jag har inte heller erinrat om detta
för att ansluta mig till dem som leker
med tanken på att springa från fattade
beslut. Vad jag sagt har en principiell
innebörd för framtiden. Allteftersom
vårt välstånd ökar anser jag att kraven
på omprövning av gamla ståndpunkter
och avvägningar växer sig starkare. Man
kan, som sagt, erinra om hur redan
gamla frågor kräver nya lösningar. Ett
gott exempel bjuder just nu familjepolitiken.
Vi kommer helt visst inte ifrån
att Inom en näraliggande framtid ta
upp denna till omprövning trots de nu
lagda förslagen om höjda barnbidrag
och uppmjukande sambeskattningsregler.
Bevisen härför kan göras mycket
konkreta. Jag inskränker mig till att
hänvisa till födelsetalen som redan nu
borde ge anledning till en debatt liknande
den vi hade under 1930-talet och dess
kris i befolkningsfrågan. Några möjligheter
till minskning av statsutgifterna är
det verkligen svårt att skönja under

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

109

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

överskådlig tid framöver för den som
vill behålla uppnådd social balans och
ett effektivt arbetande samhälle.

Trots att kanske tillfället inte är opportunt
vill jag säga att jag har ett intryck
av att de frostiga vindar som blåser
mot familjepolitiken måste mötas
med någon form av motaktioner som töar
upp frosten och skapar vår även för
familjepolitikens förkämpar. I stället för
att minska barnbidragen är jag djärv
nog att hävda att vi bör gå vidare i aktiv
familjepolitik. Vi bör överväga om
det reaktionära tillbakagångstänkandet
icke bör mötas med, låt mig säga, en
väckelserörelse för aktiv familjepolitik,
kanske i stil med den som makarna
Myhrdal bedrev under 1930-talet. Under
debatten om tilläggspensionerna i
denna kammare framhölls att kostnaderna
för desamma på ett orättvist sätt
skulle komma att drabba den unga generationen,
vilken dels skulle få bära
kostnaderna för de åldrande medborgarna,
dels naturligtvis även sina egna avgifter.
I denna kammare deklarerade en
talesman för de unga att man med glädje
påtog sig denna belastning. Jag frågar:
Skulle icke den nu producerande
åldrande generationen genom en stark
aktiv familjepolitik kunna vara med om
att bära bördor även för de yngre? En
sådan samhällssyn skulle otvivelaktigt
kunna bli en solidaritetsbrygga mellan
äldre och yngre.

Med det sagda liar jag, lierr talman,
indirekt tagit ställning till förmån för
det av finansministern framlagda förslaget
till allmän varuskatt. Vi har trots
allt i våra strävanden att nå en skälig
levnadsstandard hunnit så långt att denna
indirekta, icke progressiva skatt, sedan
den kompletterats med det föreslagna
stödet för de särskilt drabbade medborgargrupperna,
icke kan betecknas
såsom en social orättvisa.

.lag kan även tillägga att det i nu föreliggande
situation kan vara av ett
visst intresse att hänvisa till ett yttrande
från remissen av förslaget om varuskatt,
vilket jag var med om att signera
för jämnt två år sedan. Där skrevs följande:
»Styrelsen önskar med hänvis -

ning till vad som anförts i sammanfattningen tillstyrka

införandet av en allmän
varuskatt, om statens medelsbehov skulle
påfordra detta, dock under förutsättning,
att beskattningen kommer att
omfatta i princip hela varuområdet och
att undantag från beskattningen stadgas
endast då detta är absolut ofrånkomligt
för att undvika beskattning i flera led;

tillstyrka en sådan allmän avvägning
mellan direkt och indirekt beskattning,
att den totala skattebördan inte förskjutes
till de mindre och minst bemedlade
inkomsttagarnas nackdel;

tillstyrka kompensatoriska åtgärder
för de mest utsatta konsumenterna och
särskilt en höjning av barnbidragen;

förorda den allmänna varuskattens
upptagande i detaljhandelsledet och vid
annan försäljning direkt till konsumenterna.
»

Herr talman, jag förmodar att jag med
denna deklaration klargjort hur jag kommer
att rösta.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Under debattens gång
har en mängd olika grupper i samhället
passerat revy, liksom för övrigt också
enskilda personer, som det ju måste bli
under en sådan här debatt. Vi har hört
talas om herr Strängs dilemma, om barnfamiljerna
och skattebetalarna i allmänhet
samt inte minst om alla dem, som
förr i världen frös och svalt och som
numera tack vare den allsmäktiga regeringen
fått ett folkhem att trivas i, vilket
vi självfallet alla är glada åt. Herr Aspling
hävdade i sitt inlägg efter känt
mönster att socialdemokraterna och den
nuvarande regeringen var alla goda gåvors
givare, medan forna tiders elände
bar högerns och folkpartiets stämpel.
Minsta historiska studier skulle dock
kunna säga herr Aspling att det i alla
fall var de gamla liberalerna som bröt
ned klassamhällets värsta skrankor och
röjde väg för det nya som sedan kommit,
och detta långt innan herr Aspling
var född, och jag med för den delen. Men
det finns ju möjlighet att läsa innantill
härom i skrifterna.

Nr 28

Torsdagen den 2G november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

Jag skulle, herr talman, be att få återkomma
till omsättningsskatten och till
dem som kanske kommer att få de värsta
bekymren av det beslut regeringspartiet
vill att vi i morgon skall fatta, nämligen
husmödrarna, vilka ju utgör den
största gruppen av konsumenter och om
vilka vi inte hört ett ord i dagens debatt.
De borde i alla falla få vara med
i bilden i det protokoll som från de här
dagarna dock går till historien. Jag
skall be att få fylla ut denna lucka, även
om den anses obetydlig.

Det tillhör livets realiteter, att det i
en familj oftast är mannen som betalar
skatten och hustrun som står för inköpen.
Hon har hand om familjens kassa.
När nu regeringen skall täcka sitt
budgetgap inte med direkta utan med
indirekta skatter, alltså med en omsättningsskatt,
blir det ju hustrun, som har
hand om hushållspengarna, vilken får
den direkta påfrestningen av denna
skatt. Varken herrarna inom eller utom
riksdagen lär väl öka hennes kassa för
att omsen nu blir en verklighet. Husmödrarna
får klara sig med samma summa
som tidigare, trots att allt blivit dyrare.

Hur kommer då husmödrarna, den
största konsumentgruppen i landet, att
reagera inför omsen? Ja, herr Sträng
tycks resonera på det sättet, att tål de
det, så tål de det. Det var en säregen
ekonomisk filosofi som finansministern
använde i debatten nyss om omsättningsskatt
på böcker. Läser folk över
huvud taget böcker, sade lian, så läser
de böcker, även om priserna stiger. Då
måste finansministern anse detsamma
också om andra varor. Vill man ha en
kastrull, så köper man den även om priserna
stiger. Eller står böckerna i någon
sorts särklass, är det en lyxartikel
som svenska folket mycket väl kan undvara? Ingen

kan begära att husmödrarna
med glad tacksamhet skall la emot en
skatt som fördyrar varorna, i synnerhet
livsmedlen. Även om barnfamiljerna får
den kompensation, som höjningen av
barnbidraget med 12:50 i kvartalet utgör,
blir det många hundralappar som
dessa familjer får ge ut i och med om -

in. m.

sättningsskattens införande. Det blir
sannerligen svårt för dem att få pengarna
att räcka till.

För konsumenterna borde eu synlig
skatt vara det riktigaste, alltså att man
skiljer grundpriset och skatten åt, tv
då finns det bättre möjligheter än med
en »inbakad» skatt att jämföra priserna.
Vi talar ständigt och jämt om prismedvetande
och litar mer och mer på
att husmödrarna skall tillägna sig ett
sådant. Men ett »inbakande» av skatten
i priserna kan omöjligen bidra till att
öka konsumenternas prismedvetande,
vilket onekligen är en mycket viktig
faktor i ett system med fri konkurrens.
Om man har en synlig skatt kan konsumenterna
i alla fall klart se vilket
pris en vara betingar och hur mycket
staten tar ut i skatt. Detta system räddar
också köpmännen från misstanken
att höja priserna onödigt mycket för
att få större vinster.

Nu menar tydligen finansministern
och regeringspartiet att affärsmännen
får göra som de vill. Systemet är sådant
att det möjliggör olika metoder för detaljisterna.
Det är dem opåtaget att lägga
mer omsättningsskatt på en vara och
låta andra varor gå praktiskt taget fria.
Den ena varan får med andra ord balansera
den andra, men den förvirring
som detta kan skapa för konsumenterna
förefaller inte ha tagits med i beräkningen.
På eu och samma vara kan alltså
den ene detaljisten lägga 8 procent
och den andre 2 procent. Låt mig ta
ett åskådningsexempel. I ett fönster kan
det ligga en kostym som kostar 250 kronor.
Exakt samma kostym i nästa skyltfönster
kan kosta 265 kronor. Hur mycket
av summan som är skatt vet inte
kunden, och i vilken summa den är
inarbetad vet han heller inte. Det gatlopp
som kunderna borde löpa med anledning
av skatten —■ märk väl med anledning
av skatten! — borde de få ägna
åt ett bättre ändamål. Strävan bör väl
vara att varje vara bör sin egen skatt,
liksom all strävan numera går ut på
att varje vara skall bära sitt eget pris.
Det är inte bra att laborera med olika
oms på samma vara. Det förnuftigaste

Torsdagen den 2G november 1959 em.

Nr 28

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

från konsumentsynpunkt måste vara ett
system sådant som man använder t. ex.
i Kanada och i Förenta staterna. Där
får man veta priset på varan utan skatt,
och denna uppgift återfinns på prislappen.
När kunden kommer till kassan
läggs »omsen» på. Det är något rejält
med detta. I Kanada, där man liar två å
tre procents omsättningsskatt, annonserar
affärsmännen alltid, i tidningarna
och i övrigt, grundpriset. Det system
som här i landet kommer att tillämpas
kommer säkerligen att skapa nya irritationsmoment,
för att inte tala om det
priskrig som kan bryta ut och som varken
köpmännen eller konsumenterna har
fördel av.

Att skatten inarbetas i priset leder naturligtvis
till att konsumenterna märker
den mindre och mindre och till slut blir
vana. Det är naturligtvis det herr Sträng
önskar. Han hoppas att de inte kommer
att märka nästa procent heller.

Principen att köpmännen skall ha ersättning
för arbetet med omsen förefaller
mig riktig. Att omsen kräver extra
arbetskraft är uppenbart. Att driva in
skatt åt staten är inte alltid så billigt,
och skatteindrivare är ju vad detaljhandlarna
här skall bli.

Vem skall då betala dem för detta?
Om köpmännen själva skall betala lägger
de kostnaderna på varorna och vältrar
därmed över kostnaderna på konsumenterna.
Då stiger priserna på varorna
ännu mer, vilket i varje fall inte ligger
i konsumenternas intresse.

Detta bör i största möjliga utsträckning
undvikas, och därför vore det enda
riktiga att handelns män finge ersättning
av det allmänna för det ökade arbete
som de får i och med varuskatten.
Den ersättning som har föreslagits förefaller
inte oblyg utan mycket skälig.
Ingen behöver bli så indignerad som
herr Sträng för en stund sedan för att
köpmännen bör få denna ersättning.
Man kan ju göra en jämförelse t. ex. med
en fackförening. Jag skulle vilja se hur
en fackförening skulle reagera om dess
medlemmar ålades att utan ersättning
utföra ett motsvarande merarbete för
staten.

Till en av de motioner som är väckta
i samband med omsättningsskatten skulle
jag också vilja knyta några reflexioner.
Det gäller omsättningsskatten på
tidningar, tidskrifter och böcker. Propositionen
föreslog som bekant omsättningskatt
på dagliga tidningar och tidskrifter
som det inte utgår särskild avgift
för. Utskottet har utvidgat skattefriheten
till att omfatta även nyhetstidningar
som utkommer endast en eller
två gånger i veckan. Dessutom vill man
ha en undersökning av de skattetekniska
förutsättningarna för att också undantaga
vissa tidskrifter med politiskt, religiöst,
vetenskapligt, fackligt eller annat
ideellt syfte. Allt detta är gott och väl,
men den stora upplagan av tidskrifter
och böcker vill utskottet ha omsättningsskatt
på.

Det förefaller egendomligt att just nyhetsvärdet
skall beteckna det kritstreck
som skall dras. Är det så mycket viktigare
att sprida nyheter fort än att bilda
opinion i ett demokratiskt samhälle,
att det ena inte skall beläggas med skatt
men det andra beskattas? Opinionsbildande
samt oerhört viktiga i upplysningens
och folkuppfostrans tjänst är
onekligen en rad av våra tidskrifter. De
är helt enkelt ovärderliga som opinionsbildare,
och jag skulle tro att de för stora
läsekretsar betyder väl så mycket som
de dagliga tidningarna genom att samtidigt
sprida faktiska kunskaper och
hjälpa människorna inte bara att få veta
nyheter utan också att få veta hur de
skall utnyttja dem. Det förefaller som
om de som har skrivit propositionen levde
i den föreställningen att det endast
finns tidskrifter av den typ som brukar
ligga framme hos herrfrisören och
som på vissa håll brukar kallas »damtidningar
för herrar». Dem skall man
klämma åt! Det finns, som jag redan har
nämnt, åtskilliga tidskrifter som har en
betydligt viktigare uppgift i samhället.
Från tryckfrihetssynpunkt lär det också
vara problematiskt med införandet av
denna extra skatt under fredstid, eftersom
det med rätta kan kallas att hindra
den fria opinionsbildningen och försvåra
för människorna att köpa tidskrif -

112

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

ter och böcker. Samma synpunkter som
jag här har fört fram i fråga om tidskrifterna
kan man också lägga i fråga
om det oerhört stora värdet av att människor
kan köpa böcker utan alltför betungande
ekonomiska uppoffringar.
Samtidigt som UNESCO har drivit det
därhän att man i de flesta länder får
införa böcker tullfritt, lägger Sverige
skatt på böckerna inom det egna landet.
Det är verkligen en egendomlig politik.
England, Holland, Schweiz och Finland
har omsättningsskatt, men dessa länder
har gjort undantag för böcker. Sverige
har inte råd att göra vad det lilla Finland
har gjort. Det är mycket betecknande.
Om det gällde någon större summa
skulle man till nöds kunna förstå regeringens
och utskottets lust att omsbelägga
böcker och tidskrifter, men det
gäller inte här många miljoner av en
summa på 1,5 miljarder kronor.

I denna fråga är det svårare än i någon
annan som har med omsättningsskatten
att göra att följa herr Möller. Han
påstår att skattetekniska skäl varit avgörande
för att inte undanta tidskrifter
och böcker från omsättningsskatt. Varför
skall det vara skattetekniskt lättare
att göra undantag för dags- och nyhetstidningar,
som kommer ut en dag i veckan?
Det har man ju i alla fall gjort.
Varför kan inte en veckotidning som
också kommer ut en gång i veckan lika
gärna gå in under undantagen? Skall
det vara skattetekniskt svårare att låta
just den förbli utan omsättningsskatt?
Det verkar oerhört godtyckligt, liksom,
herr talman, mycket i denna lag på mig
verkar godtyckligt.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag förmodar att mina
fåtaliga åhörare ursäktar att jag inte
upprepar alla de skäl som talar emot en
allmän varuskatt. Jag inskränker mig till
att ansluta mig till den uppfattningen att
en allmän varuskatt i dagens läge, bland
annat med tanke på att vi har ett skattetryck
i fråga om direkta skatter som
väl är ett världsrekord, inte är den lämpligaste
metoden att komma till rätta med
de statsfinansiella svårigheterna.

m. m.

Av allt att döma kommer emellertid
denna kammare i morgon att besluta om
införandet av en allmän varuskatt frän
den 1 januari 1960, och efter vad jag
har läst i eu kvällstidning kommer riksdagen
vid den gemensamma voteringen
på tisdag att bifalla förslaget. Det är
mot bakgrunden av den möjligheten
som man från oppositionens sida framlagt
förslag om en del ändringar i den
allmänna varuskatten, som den utformats
i proposition nr 162.

I motionsparet I: 588 och II: 688 framföres
ett sådant ändringsförslag, och jag
vill helt kort belysa anledningen till att
vi väckt denna motion och ange några
av de skäl som vi anser talar för att
den av oss föreslagna ändringen bör bifallas
av riksdagen.

Vi yrkar i motionen att tekniska och
kulturella hjälpmedel som av handikappade
och lytesskadade används i rehabiliterings-
eller terapeutiskt syfte, såsom
olika slag av invalidfordon och invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater,
talböcker etc., bör undantas
från skatteplikt. Vi motiverar vårt förslag
med att läkemedel är fria från varuskatt.
Vi anser att det är ganska självklart
och logiskt att även andra medel
än egentlig medicin men som användes
i samma syfte, nämligen rehabiliteringseller
terapeutiskt syfte, bör vara fria
från varuskatt. Vi finner det orimligt
att lägga sten på börda för handikappade
och lytesskadade genom att fördyra
sådana tekniska och kulturella hjälpmedel,
som dessa människor måste ha tillgång
till för att kunna föra en dräglig
tillvaro, ting som vi, som har den oskattbara
förmånen att vara friska, inte behöver
och därför inte har några utgifter
för.

Mer behöver väl inte sägas för att belysa
det ur humanitär synpunkt självklart
berättigade i att inte försvåra eller
försämra tillvaron för medmänniskor
som drabbats av olycka.

Det är därför närmast beklämmande
att i reservation I, där motionen avvisas,
finna följande passus: Undantag från
skatteplikt skall »inte anknytas till viss
köparkategori utan gälla generellt oavsett

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

113

köparens ställning». Vad som menas med
»oavsett köparens ställning» är inte närmare
utsagt, men antagligen avser man
köparens ekonomiska situation. I detta
fall anser jag, tvärtemot vad som säges i
nämnda reservation, att det är just en
viss köparkategori som skall undantagas
från skatt på de varor som är av intresse
och värde enbart för denna köparkategori,
nämligen handikappade och
lytesskadade, likaväl som kategorien på
annat sätt sjuka slipper skatt på medicin.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till förslaget att terapeutiska
och kulturella hjälpmedel för handikappade
och lytesskadade undantages från
allmän varuskatt.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s)= .,

Herr talman! Den fråga som vi har agnat
dagens debatt var föremål för ett
ganska omfattande meningsutbyte redan
i samband med remissen till utskott,
och jag hade tillfälle att liksom många
andra yttra mig i den debatten.

Jag fäste mig den gången vid att herr
Ewerlöf uttalade förundran över att jag,
enligt hans mening, tog så lätt på de
bekymmer som redovisades i anknytning
till förslaget beträffande omsättningsskatt,
alltså bekymmer för statens
svårigheter med finanserna. Förmodligen
beror det på att jag inte i likhet
ined herr Ewerlöf — och såvitt man
skall döma av debatten i dag också herr
Hagberg — givit uttryck för bekymmer
å svenska folkets vägnar, som svenska
folket i gemen inte känner på samma
sätt, om man över huvud taget känner
några bekymmer.

Vi har tidigare gjort erfarenheter som
tyder på att det alltid blir opposition,
oavsett vilken skattefråga som är på tal.
Skatterna är inte populära, vilken nivå
skattetrycket än har. Tittar man exempelvis
på bondeståndets protokoll för
ett par hundra år sedan, kan man där
läsa om representanternas bekymmer
över att komma till hembygden och nödgas
berätta för sina valmän om de nya

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr 28

Iningsförslag om allmän varuskatt, m. m.
pålagor som blivit lagda på folket. Men
vi har väl också kunnat konstatera att
svenska medborgare i allmänhet inte är
långsinta när det gäller sådana här
frågor — sedan en åtgärd väl blivit beslutad
anpassar sig folk ganska lätt
till den nya ordningen.

Herr Hagberg uttalade för sin del något
som jag antecknade på följande sätt
— jag är inte alldeles säker på att jag
uppfattade yttrandet riktigt, eftersom
akustiken i salen inte är så god att man
alltid med säkerhet kan från min plats
höra vad som sägs i talarstolen, men
jag skrev att herr Hagberg yttrade:
»Sverige lever sitt eget liv i högskattesfären
och är föremål för omvärldens
förundran.» Jag tror att finansminister
Sträng redan har sagt att folk helt naturligt
känner såväl förundran som beundran
inför vad som händer och sker
i vårt land. Det är möjligt att man uttalar
förvåning över vårt skattetryck, men
man känner också beundran över vad
vi orkat med under åren sedan krigsslutet
framför allt på det sociala fältet.

Jag tror inte heller att man utan vidare
kan göra jämförelser mellan skattetrycket
i olika länder och därvid endast
ta hänsyn till redovisade direkta
och indirekta skatter. Det är inte så att
rubrikerna över de redovisade siffrorna
alltid täcker samma ting. Här har
redan tidigare påpekats att de sociala
utgifterna i andra länder många gånger
inte går över budgeten utan i mycket
stor utsträckning finansieras genom direkt
inbetalning eller utbetalning från
arbetsgivarnas sida. Så är föhållandet
i Tyskland och i stor utsträckning även
i Frankrike. En mycket avsevärd del av
de sociala utgifter som staten har påtagit
sig i vårt land går i andra länder
inte över budgeten. Därför kan man inte
få någon riktig bild av skattetrycket genom
att bara tala om skatternas höjd —
man måste också ha reda på vad som
redovisas under skatterubriken och vad
folket får i utbyte för de skatter som
betalas. Vi skall inte glömma bort att
det i vår skattebudget är flera miljarder
— jag tror att finansministern tidi -

114

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
gare i dag nämnde att det är inte mindre
än fyra miljarder — som tas in i
form av skatter till staten men som sedermera
betalas ut igen till de mindre
bemedlade i samhället. Alla dessa pengar
är ju inte statliga utgifter i vanlig mening
utan omfördelningskostnader, såsom
jag framhöll redan under remissdebatten
i denna fråga; de har inte samma
karaktär som vanliga statsutgifter.

Herr Hagberg uttalade också, såvitt
jag kunde förstå, en stor tillfredsställelse
över att det nu förelåg en borgerlig
enighet i viktiga avseenden. Jag skall
gärna erkänna att man vid läsningen
av bevillningsutskottets betänkande får
en känsla att det ligger någonting av
tyngd i vad som är skrivet; men allt
eftersom man fortsätter läsningen blir
man på det klara med att det, som de
borgerliga partierna är djupt oeniga om,
gäller ännu viktigare ting. Man demonstrerar
en enighet, som avser det rent
negativa, nämligen om ett avslag på
propositionen om allmän varuskatt, men
samtidigt demonstrerar man sin oenighet
om de positiva åtgärder som skulle
komma i stället. Det finns ju ingen
samling omkring det, som utgör utfyllnaden
till utskottets yrkande ■—- det har
folkpartiet ensamt fått lov att stå för,
medan de andra borgerliga partierna
har känt ett behov av att redovisa sin
egen mening. Då blir man onekligen betänksam.

Herr Spetz har uttalat sin — jag kanske
får säga så — indignation över att
socialdemokraterna, som inte representerar
mer än något över 46 procent av
väljarna, skall trumfa igenom ett beslut
om omsättningsskatten med stöd av en
majoritet i första kammaren; i andra
kammaren, som tidigare har varit den
tongivande framför allt i politiskt avseende,
har de inte majoritet. Det är klart
att sådana synpunkter kan framföras,
men man blir ju inte övertygad om att
det ligger någon större kraft i en sådan
argumentering, om man samtidigt
betänker att de tre borgerliga partierna
representerar respektive 13, 18 och 19
procent av väljarkåren men var för sig
gör anspråk på att på något sätt få sin

m. m.

mening uttryckt i ett riksdagsbeslut. Vi
har ju ännu inte funnit former för en
sådan differentierad demokrati som
skulle medge att exempelvis socialdemokraterna
bestämde till 46 procent,
centern till omkring 13, folkpartiet till
18 och högern till 19 procent. Det är ju
inte möjligt.

När nu samtliga partier synes vara
överens om att det behövs en förstärkning
av statens inkomster — högern vill
klara en del genom besparingar, som
det heter, men accepterar i varje fall
i viss utsträckning en förstärkning på
inkomstsidan — så kan man ju inte
bara acceptera det negativa i den borgerliga
inställningen, genom att avslå
hela förslaget och räkna med att allt
klarar upp sig. Det finns ingen möjlighet
att acceptera ett sådant beslut. För
att klara de nuvarande svårigheterna
krävs ett positivt beslut, och såvitt jag
förstår finns det ingenting att anmärka
mot ett genomförande av en allmän varuskatt,
om det kan skapas en majoritet
för förslaget.

Det är väl ganska självklart att företrädarna
för de olika förslagen försöker
framställa sina egna propåer såsom de
mest fördelaktiga. Även kommunisterna
har rätt att framföra sina meningar
och att göra gällande, att deras förslag
ur arbetarnas och småfolkets synpunkt
skulle vara det bästa, eftersom det ju
går ut på att inkomstförstärkningen
skulle tas från dem som har det bäst
ställt i samhället. Av herr öhmans anförande
framgick tydligt att det är mycket
lätt att påyrka skattehöjningar, när
man är på det klara med att dessa inte
berör några intressen som står en själv
nära, och om man inte behöver ta någon
hänsyn till huruvida det ligger någon
realitet bakom ens förslag. Det är
mycket enkelt att säga att 250 miljoner
kronor kan sparas på försvaret. Man
kan kräva att ytterligare 400 miljoner
kronor tas ut i förmögenhetsskatt utan
att beröra det förhållandet att förslaget,
såsom har påpekats, innebär en konfiskation
av förmögenheter, visserligen inte
på en gång, men i form av ett slags
avbetalning. Vi kan nämligen utgå ifrån

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28 115

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

att avkastningen på det relativt stora
förmögenhetsvärde, som finns i landet,
inte täcker den förmögenhetsskatt,
som kommunisterna föreslår, plus den
vanliga beskattningen av avkastningen.
Det måste leda till en konfiskation, även
om denna tar sin tid. Det skulle som
sagt bli ett slags avbetalningssystem eller
en konfiskation i intervaller.

Kommunisterna har också föreslagit
att man retroaktivt för två år skulle
beskatta värdestegringen eller kursvinsterna
på aktier, vilket värde uppskattas
till 5 miljarder kronor. Jag har inte
brytt mig om att försöka ta reda på om
den uppskattningen är riktig. En sak
är jag i varje fall på det klara med, nämligen
att det inte är fråga om 5 miljarder
kronor i vinster, utan att summan
avser börsvärdestegringen. Tidigare
har realisationsvinster beskattats,
även sådana realisationsvinster som uppkommer
vid försäljning av aktier, om
aktierna inte innehafts i minst 5 år. Skatten
har då överensstämt med den vanliga
skatteskalan för dem som gjort
vinsterna. Men här är det fråga om att
uppskatta värdestegringen av aktierna
sådan denna kan utläsas i börskurserna.
Det är emellertid inte alla aktieägare
som har gjort någon verklig vinst, och
det är inte alldeles säkert, utan snarare
knappast troligt, att de nuvarande aktievärdena
kommer att stå sig för alla de
aktier som under den senaste perioden
har ökat i värde.

Jag tror att inte ens kommunisterna
själva tycker att det ligger någon realitet
bakom deras förslag på den här punkten.
De verkliga realisationsvinsterna
blir beskattade enligt sedvanliga regler.
Att beskatta den värdestegring, som
samtidigt har uppkommit för aktier som
inte sålts, är hittills i varje fall någonting
som icke har varit aktuellt. I förmögenhetshänseende
kommer däremot
aktieinnehavet att följa värdestegringen,
och förmögenhetsbeskattningen utgår
på det nya värdet.

Det har i dag talats om det oriktiga i
att ålägga dem, som nu skall ta ut omsättningsskatten,
skyldighet att redovisa
den utan att få ersättning för besvä -

ret. Finansministern har talat om att vi
har lagt en ännu större börda på dem
som har skyldighet att ta ut och redovisa
källskatten. Den skall nämligen redovisas
individuellt, medan beträffande
omsättningsskatten ingenting hindrar
vederbörande företagare eller affärsman
att ordna på det sättet, att han redovisar
omsättningsskatten totalt på den omsättning
som är föremål för beskattning.
Han måste då företaga sådana åtgärder
att han frånskiljer den icke omsättningsbeskattade
delen av försäljningen, men
det kan väl inte vara förenat med så
stora svårigheter.

Jag bär i dag fått reda på att omsättningsskattebeslutet
redan är så gott som
säkrat — inte av tidningspressen, utan
på helt andra vägar. En firma i Stockholm,
som har kontokunder, har nämligen
redan nu sänt ut ett meddelande till
dessa kunder att de skall betala räkningarna
före den 1 januari, ty efter detta
datum nödgas firman ta ut ett tillägg
av 4,8 procent på det kvarstående beloppet
i anledning av omsättningsskatten.
Det har talats om att procentsatsen
i verkligheten blir 4,2. Följaktligen räknar
den här firman med att behöva 0,6
procent för att täcka sina egna kostnader
i samband med omsättningsskattens
införande.

Att firman dessutom skulle ha särskild
ersättning skulle väl vara oriktigt. Men
är det inte på det sättet möjligen, att i
resonemangen om omsättningsskatten
och de med en sådan skatt förenade tekniska
svårigheterna har uppmärksammats
just den omständigheten, att de redovisningsskyldiga
skulle kunna få betalt
två gånger — dels av kunden, som
skall betala skatten, och dels av staten,
som sedermera skall få den redovisad
till sig. Det finns inga möjligheter att
kontrollera detta, och jag förmodar att
det blir många som har möjlighet — och
många som begagnar möjligheten — atl
ta ut ersättning för sitt besvär av kunden,
inte bara till det belopp de behöver
utan också en bit därutöver.

Jag tror, herr talman, att jag kan begränsa
mitt inlägg i debatten avsevärt,
eftersom jag den här gången har förmå -

116

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

nen att komma näst sist på talarlistan —
för dagen i varje fall — och därför i
mångt och mycket kan ansluta mig till
det som redan har blivit sagt av samma
slag som det jag skulle ha sagt om jag
hade börjat i andra änden av listan.

Jag kan inte se att något av de alternativ
som vi har tillfälle att i dag diskutera
är bättre än omsättningsskatten.
Samtliga förslag har skattekaraktär, ocli
omsättningsskatten är faktiskt den som
för de lägre inkomsttagarna trots allt är
förmånligast. Den är förmånligast för
barnfamiljerna, och den är alldeles säkert
förmånligast för inkomsttagare
ganska högt upp på skatteskalan, om
jämförelse skall göras med de olika borgerliga
förslagen till lösning av det problem
som vi onekligen bär i dag beträffande
statens finanser.

Tillåt mig bara påpeka ytterligare en
sak, som herr Ewerlöf har fört på tal
både i dag och vid det tillfälle då vi tidigare
debatterade den här frågan, nämligen
riksgäldskontorets beräkningar
över lånebehovet för innevarande budgetår.
I dessa beräkningar har sagts att
lånebehovet kommer att bli 2,5 miljarder,
och den summan kommer att vara
nådd redan vid årsskiftet 1959/60. Under
tidigare år har vi som sitter i riksgäldsfullmäktige
kunnat konstatera, att
lånebehovet under första delen av budgetåret
alltid varit mycket stort. Man
har lånat upp under första hälften av
budgetåret ett större belopp än totalresultatet
för hela budgetåret, eftersom senare
delen — alltså första halvåret på
det nya kalenderåret —- alltid givit möjlighet
till återbetalning av åtskilliga
hundratals miljoner — under föregående
budgetår 800 eller 900 miljoner. En
sådan återbetalning skulle alltså inte
kunna äga rum under första halvdelen
av 1960; riksgäldskontoret har i varje
fall inte räknat med någon sådan återbetalning.
Men detta uttalande från riksgäldskontorets
sida vilar sannolikt inte
på egna beräkningar, utan det återförs
nog till de beräkningar som har redovisats
i samband med framläggandet av
förslaget om allmän varuskatt. Det är
de finansiella beräkningar, som där

m. m.

gjorts över utfallet av budgetåret, som
slutar på ett upplåningsbehov av 2,5
miljarder, och jag förmodar att det är
detta som riksgäldskontoret har tagit
fasta på.

Huruvida beräkningen kommer att bli
med verkligheten överensstämmande vet
jag ingenting om i dag, men jag tror att
vi i fullmäktige uttalat vår förvåning
över att det skulle behöva bli på det
sättet, att man under året — även om
omsättningsskatten träder i kraft och
man hinner redovisa ett par inbetalningseprioder
—■ ändå skulle få en försämring,
som skulle motsvara så mycket
som någonting på 800 miljoner kronor i
minskad återbetalning och trots att cirka
400 miljoner kronor inlevererats i
omsättningsskatt. Vi tyckte själva att det
verkade något pessimistiskt, men det är
möjligt att beräkningarna, sådana de redovisats,
är riktiga. Då är troligen sådana
faktorer med i spelet, som vi inte
haft möjlighet att genomskåda.

Herr talman! Jag skall inte fresta kammarens
ledamöter ytterligare. Jag vill
bara än en gång understryka att jag betraktar
förslaget om en allmän varuskatt
såsom det bästa av de alternativ vi har
att välja på. Något positivt beslut i fråga
om de tre borgerliga förslagen kan inte
förväntas, och då kan vi inte göra någonting
annat än att anta förslaget om
allmän varuskatt. Jag kan vidare säga,
att jag inte alls tror att den kommer att
vålla så stora svårigheter och bekymmer
som herr Ewerlöf och herr Hagberg
här har gjort sig till tolk för.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(Ii):

Herr talman! Bevillningsutskottets ordinarie
borgerliga ledamöter har i olika
anföranden belyst den allmänna varuskatten
från principiella synpunkter och
vidrört en del av de följder som ett genomförande
kommer att få inom olika
detaljområden.

Trots detta, trots den sena timmen
och trots att så få ledamöter är närvarande,
skall jag ta mig friheten att försöka
klargöra, vilka verkningar varu -

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Nr 28

117

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

skatten kommer att få inom det område
där jag har min verksamhet, nämligen
byggnadsindustrien.

Om jag då i första hand tänker på
bostadsproduktionen, förefaller det mig
vara i hög grad anmärkningsvärt, att
man skall beskatta en produkt, vars pris
redan förut är så högt, att det allmänna
måst göra och väl får fortsätta att
göra stora uppoffringar för att hålla
kostnaderna på en något så när rimlig
nivå. Om man har den intentionen,
att bostadskostnaderna skall hållas på
en rimlig nivå, blir väl följden att staten
får öka sina subventioner, d. v. s.
vad staten tar med den ena handen får
den lämna tillbaka med den andra.

Hur mycket den allmänna varuskatten
kommer att öka kostnaderna för en
bostadsfastighet, därom kan man självfallet
tvista, men jag tror inte att man
gör sig skyldig till några större överdrifter
och felbedömningar, om man
för följande resonemang.

Jag utgår ifrån att produktionskostnaden
för en bostadslägenhet för närvarande
är 600 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta. Hela denna produktionskostnad
blir dock inte skattebelagd. De
arbetslöner som utgår på arbetsplatsen,
de arvoden som utges till arkitekter,
konsulter och övriga, räntor och kreditavgifter
m. m. är helt befriade från varuskatt.
Om jag är riktigt generös kan
jag ju anta, att hälften av produktionskostnaden
blir beskattad och hälften
slipper skatt. Det vill med andra ord
säga att 300 kronor av de 600 kronorna
beskattas efter fyra procent, vilket
gör 12 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Jag kan vidare utgå ifrån att medelstorleken
på de lägenheter som för närvarande
produceras ligger vid minst 60
kvadratmeter. Då blir produktionskostnaden
för en sådan lägenhet 36 000 kronor,
och den ökade kostnaden blir 720
kronor, d. v. s. två procent på den nuvarande
kostnaden.

Den totala produktionen av lägenheter
uppgår för närvarande till bortåt
70 000 lägenheter, men jag räknar i min
kalkyl med 60 000. Då blir det en sam -

manlagd produktionskostnad av 2 160
miljoner kronor. Denna siffra är uppenbarligen
för låg —- jag bär sett siffror
som är betydligt högre — och jag uppskattar
alltså, att den allmänna varuskattens
inverkan på bostadsproduktionen
förorsakar en ökail kostnad av 50
miljoner kronor.

Men det är inte nog med detta. Under
lång tid har man inom byggnadsindustrien
försökt att rationalisera för att
pressa ned de som synnerligen höga ansedda
byggnadskostnaderna, en process
som särskilt under det senaste decenniet
tagit sig uttryck i att på fabriker färdigställa
olika byggnadselement i avsikt
att minska det rent manuella arbetet
ute på byggnadsplatserna.

Nu inträffar det i hög grad anmärkningsvärda,
att dessa rationaliseringssträvanden
motverkas genom den här
föreslagna varuskatten, alldenstund dessa
rationaliseringssträvanden skall beläggas
med varuskatt. Att motverka detta
genom att till byggnadsplatserna återföra
utförandet av dessa detaljer, tror
jag inte kominer att lyckas i någon större
utsträckning. Då blir slutresultatet
inte något annat än att det uppstår den
ökade kostnad, som jag förut har försökt
att med siffror ange.

Men det är inte bara bostadsproduktionen,
som kommer att drabbas av ökade
kostnader, utan även produktionen
av byggnader för handel och industri.
Här har förut i dag diskuterats vilka
verkningar förslaget i den delen kan
få, och jag fick nog av finansministerns
uttalande den uppfattningen, att han
försökte bagatellisera dessa verkningar.
Men jag utgår ifrån att uppgifter, som
är lämnade av Sveriges industriförbund,
är riktiga och att jag skall kunna lita
på dessa uppgifter. Av desamma framgår
att Industriförbundet för sin del
beräknar varuskattens inverkan på den
totala industriinvesteringen, d. v. s. inte
bara byggnaderna utan även maskinerna,
till 120 ä 135 miljoner kronor.
På så sätt får ju finansministern snabbt
tillbaka de skattepengar, som han i våras
så generöst avstod ifrån genom att
sänka bolagsskatten från 50 till 40 pro -

118

Nr 28

Torsdagen den 26 november 1959 em.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
cent — jag har sett uppgifter om att
detta skattebortfall beräknas till 150
miljoner kronor. Finansministern har
följaktligen praktiskt taget täckning för
denna skattesänkning.

Men hur går det för näringslivet? Ja,
detta bär att förränta och amortera den
ökade kostnaden, vilket höjer produktionskostnaderna.
I den mån det går
att övervältra höjningen på konsumenterna,
blir det en prisstegring, men går
inte detta, minskas företagens vinster.
Detta sätter spår efter sig i företagens
deklarationer.

Det har här i dag från alla håll omvittnats,
att den verkliga anledningen till
att vi har de nuvarande finansiella svårigheterna
är att vi iklätt oss utgifter
i sådan omfattning, att inkomsterna inte
räcker till. När en enskild person
eller en firma kommer i den situationen,
är vederbörande tvungen att se till
att debet och kredit går ihop genom att
försöka öka sina inkomster eller genom
att sänka sina utgifter eller genom en
kombination av bådadera.

Om man nu skulle försöka sig på att
överföra denna enkla regel på statens
affärer, kan man tyvärr konstatera vid
läsning av Kungl. Maj:ts proposition nr
162, att några större möjligheter att
minska statens utgifter inte förefinns.
Den som tvivlar på detta påstående skulle
jag vilja rekommendera att läsa vad finansministern
har skrivit om möjligheterna
att hålla utgifterna nere för budgetåret
1960/61.

När det alltså inte har gått att i någon
större utsträckning hålla utgifterna nere,
har finansministern varit tvungen att
skaffa ökade inkomster. Av hans redogörelse
framgår, att han anser den nu -

m. m.

varande direkta beskattningen vara så
hög, att ytterligare medel inte kan erhållas
på denna väg. Inte heller torde
möjligheterna vara stora att tillföra statskassan
så särskilt mycket när det gäller
punktskatterna. I den situationen har
finansministern måst övervinna socialdemokraternas
motvilja mot indirekt beskattning
och föreslår nu denna omsättningsskatt.

De tre borgerliga oppositionspartierna
har i stället för omsättningsskatt sökt
att på olika sätt klara av uppgiften att
åvägabringa balans i budgeten. Det har
skett genom en kombination av inkomstökningar
och besparingar, olika för de
olika partierna. Jag som under en ganska
lång tid arbetat inom en kommunal
församling, där alla partier brukade
enas i sådana situationer, är den förste
att beklaga att någon enighet inte gått
att åvägabringa inom oppositionen. Men
om de socialdemokratiska talarna inte
förtröttas i att påtala den borgerliga
oenigheten, tror jag för min del att detta
verksamt kommer att bidra till åvägabringandet
av en borgerlig enighet.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i alla de yrkanden, som herr Hagberg
har framställt.

Då tiden nu var långt framskriden,
beslöts, på framställning av herr talmannen,
att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28 119

Fredagen den

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om befrielse
från deltagande i riksdagsarbetet
under tiden 30/11—12/12. Anledningen
är att jag under nämnda tid skall deltaga
i Fria Fackföreningsinternationalens
kongress i egenskap av dess ordförande.
Kongressen äger rum i Bryssel.

Stockholm den 26 november 1959

Arne Gei jer

Den begärda ledigheten beviljades.

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 60,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om allmän
varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Under gårdagens debatt
redovisades olika skäl från oppositionen
för avslag på Kungl. Maj:ts förslag
om införande av en allmän varuskatt,
och något nytt torde icke kunna tillföras
debatten. Centerpartiet har anvisat
vägar dels genom besparingar, dels genom
inkomstförstärkningar för att åstadkomma
balans i budgeten, förutsatt att
ett slöseri med statens medel inte fortsätter.
Jag vill endast här personligen
deklarera att jag finner dessa förslag väl
avvägda för det stora flertalet människor
i detta land.

Många i detta land har försökt sig på
att driva industri, handel eller annat
näringsfång. Flera har misslyckats, och

27 november

då kan man fråga efter anledningen därtill.
I de flesta fall har det berott på
att konkurrensen i näringslivet varit
hård icke enbart mellan enskild företagsamhet
och statlig verksamhet, utan
främst inom den enskilda sektorn
av näringslivet. Endast den mest företagsamme
och skötsamme har därför
kunnat klara sig. Härvid har väl
den, som själv haft att inte enbart delta
i produktivt arbete utan som haft
att på sin minimala fritid klara av alla
av statsmakterna ålagda uppgifter och
avgiftsbetalningar m. m., kommit mest
i kläm. När det gäller denna grupp av
företagare är det ytterligare några omständigheter
som gör att den blir mindre
konkurrenskraftig gentemot andra
grupper. Det gäller kanske här främst
kapital- och skattefrågorna.

Av dessa och flera andra orsaker är
lönsamheten inom småföretagsamheten
mindre än inom storindustrien. Detta
har bl. a. fått till resultat att många
anställda inom denna grupp tillhör låglöneklassen.
Vi beklagar det själva, och
vi anser att statsmakterna på grund härav
borde vidta åtgärder för en förstärkning
av konkurrenskraften i stället för
att pålägga ytterligare bördor, ty det är
nog så, ärade kammarledamöter, att omsättningsskatten
til syvende og sidst —
trots de resonemang som här förts av
regeringspartiet — kommer att drabba
icke enbart låglönegrupperna utan jämväl
mindre företag inom industri, handel
och hantverk hårdare än andra
grupper i samhället. Jag vågar påstå att
flertalet av dessa säkerligen inte har
någon möjlighet att skaffa sig kompensation
vare sig genom löneökningar eller
genom höjningar av priserna.

Då omsättningsskatten genom sin konstruktion
även drabbar investeringar,
uppstår här orättvisor inom olika delar
av näringslivet. Alla vet vi att småföretagsamheten
oftast får utbygga sin industri
etappvis. Den har brist på eget

120

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
kapital och inte några möjligheter till
att låna långfristigt kapital. Ofta händer
då att företagaren får inställa investeringarna
och inte kan planlägga verksamheten.
Alla känner vi väl till att en
investering, som det ena året gjorts i
nybyggnader och ombyggnader, ett annat
år fått raseras. Den investering som
kan planläggas under trygga ekonomiska
förutsättningar har alltid visat sig
vara mest räntabel och ändamålsenlig.

Det skulle vara mycket att säga om
frågan hur omsättningsskatten påverkar
konkurrensförhållandet inom olika näringar.
Men då denna fråga debatterades
så mycket under gårdagen skall jag bara
ta ett enda exempel just inom byggnadsbranschen.
Inom mitt län kostar en kubikmeter
betong från en betongstation
cirka 60 kronor. Finansministern får då
i skatt kronor 2: 50, om byggmästaren
köper denna vara från en betongstation.
Men om byggmästaren, som behöver
denna betong, återgår till det tidigare
mindre rationella sättet och blandar
den på arbetsplatsen, kommer finansministern
endast att få in kronor 1:25
i skatt. Den rationalisering av byggnadsverksamheten
som har skett utgör således
en fin skattekälla för staten. Men
vad de företagare, som investerat i betongstationer
och försökt att rationalisera
byggnadsverksamheten, säger, när
de på en enda gång får sitt konkurrensförhållande
ändrat, är lätt att förstå.

Ersättningsfrågan debatterades också
mycket ingående, och jag skall därför
inskränka mig till att säga att jag anser
att vanlig anständighet bjuder att staten
här lämnar skälig gottgörelse. Regeringen
har påpekat att man tidigare ålagt
företagarna att indriva den direkta skatten,
och därför borde inte heller nu någon
ersättning behöva utgå. Jag måste
protestera och säga att med ett sådant
resonemang kan man ju lägga på näringslivet
vilka pålagor som helst. Jag
behöver inte här repetera den gamla
historien om bonden, som lassade krakstör
och sade: »Drar du den, så drar
du den.» Det skulle vara orättvist att
påstå annat än att omsättningsskatten
kommer att drabba alla grupper i sam -

m. m.

hället. Både stora och små företagare
och små och stora inkomsttagare får
säkerligen sin beskärda del, men skatten
kommer — som jag tidigare påpekat
— att drabba något olika. Det är
småföretagarna inom gruppen industri,
handel och hantverk som befinner sig i
det sämsta läget. Man kan fråga sig
om inte dessa grupper i samhället oftast
blir eftersatta. Det kanske beror på att
de inte bär bakom sig den starka organisation
som andra grupper har. Det
är min personliga uppfattning, och jag
vet inte om den är riktig. Men nog låter
regeringen ofta tala med sig, bara man
har en mäktig organisation bakom sig.
Det är kanske någonting för småföretagarna
att tänka på.

Till slut, herr talman, vill jag i detta
korta inlägg bara protestera mot de uttalanden
som under gårdagen gjordes
från regeringspartiets sida om att vi
inom centerpartiet skulle medverka till
ett raserande av den sociala tryggheten.
Det är nonsens och ingenting annat. Alla
våra förslag till besparingar och inkomstförstärkningar
visar motsatsen.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till de yrkanden som
under gårdagen ställdes av herr Elofsson
i Vä.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag- vill endast göra ett
kort meddelande före den votering, som
jag föreställer mig att första kammaren
går till om någon timme.

Den hittills förda debatten har visat
en starK splittring emellan de olika politiska
partierna om hur den nuvarande
statsfinansiella situationen skall behandlas.
Alla tycks emellertid vara överens
om att det är önskvärt, för att inte säga
nödvändigt, att en bättre balans skapas
mellan statens utgifter och statens inkomster
i syfte att därigenom åstadkomma
ett minskat lånebehov från statens
sida.

Partierna har framlagt olika förslag.
Regeringen har framlagt ett förslag för
att lösa denna situation, vilket enligt vår

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

121

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

mening innebär att de nödvändiga uppoffringarna
fördelas så rättvist som möjligt
på liela folket, så att vi med gemensamma
ansträngningar skall komma
ut ur de nuvarande svårigheterna.

De olika oppositionspartierna har
framlagt sina förslag som liar varit föremål
för ingående diskussioner under
gårdagen. Jag vill endast konstatera att
när regeringen har prövat de fyra oppositionspartiernas
olika förslag bär den
icke ansett någotdera av dem uppfylla
kravet på en jämn och rättvis fördelning
av de bördor, som vi enligt vår uppfattning
gemensamt skall bära.

Vi befinner oss i ett läge där de politiska
partierna har låst fast sig i sina
positioner, en fastlåsning som är desto
allvarligare som det parlamentariska läget
är så instabilt. Tillsammans disponerar
de tre borgerliga partierna 184
röster i den gemensamma voteringen.
Socialdemokraterna disponerar 189.
Gentemot den borgerliga oppositionen
kan alltså socialdemokratien få sitt förslag
genomfört. Skulle däremot de sju
kommunisterna lägga sina röster på den
borgerliga sidan, så är därmed en majoritet
skapad mot regeringens förslag.

Det framgick av mina korta antydningar
nyss att regeringen anser varken
högerns, centerpartiets, folkpartiets eller
kommunisternas förslag uppfylla de
krav som den nuvarande situationen
ställer på oss. Under sådana förhållanden
är regeringen icke villig att effektuera
någotdera av dessa förslag. Regeringen
anser det emellertid vara cn
olycka för landet, om — i ett läge dä
alla fem partierna är överens om att
en kassaförstärkning behövs — ingenting
blir gjort för att åstadkomma
denna inkomstförbättring och därmed
minskning av den statliga upplåningen.
Regeringen är därför icke hellor beredd
att ta ansvaret för en utveckling,
då ingenting blir gjort, utan kommer,
om omröstningen går regeringen emot,
att ställa sina platser till förfogande.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är onekligen i visst
avseende att hamna i en oväntad situa -

tion då man kommer upp i talarstolen
omedelbart sedan den regeringschef,
som jag hoppas snart inte längre skall
vara regeringschef, har lämnat sitt meddelande
att han icke tänker vara regeringschef
om han inte får det som han
vill. Emellertid iir ju inte statsministerns
meddelande särskilt sensationellt.
Vi har sedan de interna partiförhandlingarnas
tid hela tiden vetat att den socialdemokratiska
regeringen har låst sig.
Den har låst sig vid den största skattehöjning
som har föreslagits i vårt land i
fredstid.

Det hade otvivelaktigt — det är min
bestämda känsla — funnits möjligheter
att nå någonting som ändå hade kunnat
likna en uppgörelse, om regeringen hade
gått till partiförhandlingarna obunden
och beredd att diskutera de sakfrågor
som visserligen dess egen politik har
skapat och aktualiserat men som ju är
sakfrågor också för oppositionen.

Så har emellertid inte varit fallet.
Statsministern och hans finansminister
har redan från första stund konfronterat
de övriga demokratiska partierna
med ett färdigt förslag, som man av psykologiska
skäl har kallat en inkomstförstärkning
för statsverket men som i
praktiken har varit och är ett färdigt
förslag om våldsamma skatteökningar.
Därmed var redan från början möjligheterna
till en samförståndslösning upprivna.
Denna regeringens låsta position
gjorde förhandlingarna till en formalitet
och ingenting annat. Det är fortsättningen
av denna formalitetspolitik som nu i
dag här har presenterats i form av en av
statsministern ställd kabinettsfråga.

Låt mig bara säga att det är angeläget
att slå fast att ministären Erlander ställer
kabinettsfråga på en omsättningsskatt
som skulle belasta människorna i detta
land med ett belopp på 1 625 miljoner
kronor. Detta är realiteterna. Det är alltså
de problem som regeringen antingen
vill ha lösta på sitt sätt eller också vill
slippa ifrån att lösa.

Jag erinrar i detta sammanhang också
om att den statsfinansiella kris som
slutar i detta väldiga anspråk har samma
regering ända in i det sista förkla -

122

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

rat vara icke existerande. Så sent som
för ett ar sedan förklarade finansministern
att han inte kunde tänka sig att
det fanns någon källa till oro. Under
den tid då den statsfinansiella krisen
växte fram var regeringen angelägen om
att tala om någonting annat.

Det är, herr talman, dessa kommentarer
jag bär velat göra. Jag vill också
göra det tillägget att när statsministern
räknar sina röster i den gemensamma
voteringen räknar han bland dem in
röster vilkas mandat från valmännen är
nio år gamla. Statsministern ger dessa
för nio år sedan lämnade mandat samma
vikt och tyngd som det resultat vilket
framkom i förra årets val. Det är,
herr talman, en av de mera utpräglade
bekännelser till förstakammarparlamentarism,
som vi på mycket länge har upplevt.

Jag förmodar också att det i första
kammaren finns en betryggande majoritet
för regeringen, en betryggande majoritet
mot det som ur socialdemokratisk
synpunkt tydligen framstår som en
äventyrlighet, nämligen ett regeringsskifte.
För mig är ett regeringsskifte
ett rätt naturligt fenomen i en parlamentarisk
demokrati, men det är en uppfattning
som tydligen är passerad av
tiden.

Herr talman! Denna betryggande majoritet
måste väl emellertid gälla den
avgörande frågan, frågan om regeringen
skall få sin stora omsättningsskatt eller
inte. Den måste väl gälla de 1 625
miljoner kronorna. Den kan väl inte
gälla förslaget till allmän varubeskattning
i alla dess detaljer? Jag förmodar
att statsministerns kabinettsfråga inte
gäller varje paragraf.

Detta ger mig anledning att till slut
ta upp en speciell frågeställning, nämligen
huruvida tryckt skrift, eller närmare
bestämt tidning eller tidskrift,
skall göras till föremål för omsättningsskatt
eller inte. Såvitt jag kan förstå
finns det där två möjligheter: antingen
belägger man alla tidningar och tidskrifter
med omsättningsskatt eller också
undantar man alla tidningar och tidskrifter.

m. m.

Finansministern har varit angelägen
om att inte välja någon av de båda möjligheter
som föreligger och har därför
i sitt lagförslag åstadkommit en märklig
formulering och en märklig definition
om undantag från omsättningsskatten.
Men jag skall vara uppriktig nog att säga
att finansministerns definition på
denna punkt är långt bättre än den reservanterna
i bevillningsutskottet har
kommit fram till. Även om den objektiva
grund som finns i lagförslaget för skatteplikts
fastställande är diskutabel, så är
det ändå en objektiv grund. Vad bevillningsutskottet
däremot har tänkt sig är
att man inte bara skall sätta sig mellan
två stolar; man skall flytta stolarna så
långt ifrån varandra som möjligt. Man
skall med andra ord enligt reservanterna
i bevillningsutskottet fastställa skatteplikten
efter rent skönsmässiga bedömningar,
som i praktiken är omöjliga att
göra.

Vad som skall avgöra huruvida en
publikation skall vara skattepliktig eller
inte är om den är av dagspresskaraktär,
om den är en allmän nyhetstidning. Det
bestämmande är följaktligen begreppet
nyhet och nyhetstidning. Men vad som
är en nyhet för den ene är inte en nyhet
för den andre. För utrikesnämndens
ledamöter var det en nyhet att herr
Chrustjov skulle komma till Sverige; för
statsministern var det en indiskretion.
Det finns inte någon möjlighet att få en
konsekvent tolkning av detta begrepp.
Därför är det totalt orimligt att fastställa
skatteplikten med den utgångspunkten.
Jag är fullkomligt övertygad
om att därest myndigheterna vänder sig
till Svenska tidningsutgivareföreningen
och ber denna fixera vad som är nyhetstidning
och inte, så kommer tidningsutgivareföreningen
att vägra, därför att den
helt enkelt inte kan göra den distinktion
man begär av den. Jag är fullkomligt
övertygad om att därest man vänder
sig till Svenska journalistförbundet,
kommer man att få precis samma svar.

Resultatet av den skrivning som här
föreligger är alltså att man konstituerar
en fullkomligt omöjlig situation,
man konstruerar en författning som in -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

123

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

te går att tolka, därför att den inte är
avsedd att tolkas. Nu har man dessutom
föreställt sig att riksskattenämnden skall
avgöra vilka publikationer som skall vara
skattefria och vilka som skoll vara
beskattade. Riksskattenämnden är en
högst aktningsvärd institution. Den består
av en generaldirektör, ett kammarrättsråd,
en landskamrerare, en taxeringsintendent,
en taxeringsrevisor, en
direktör och ett f. d. kammarrättsråd.
Personligen är jag övertygad om att alla
dessa herrar vet allting om vilka skatteavdrag
fysisk person har rätt att göra
respektive vilka han inte har rätt att
göra. Men jag tillägger att vad riksskattenämnden
inte vet om tidningar, det
är verkligen värt att veta. Är det, ärade
kammarledamöter, rimligt ait man
överlämnar avgörandet på ett så ömtåligt
område som detta till en institution,
som saknar alla förutsättningar för att
fälla detta avgörande?

Jag kan exemplifiera med ett enda
fall. Den mycket framstående teaterrecensenten
P. G. Peterson blir skattefri,
inte personligen men för sina teaterrecensioner
om de trycks i Aftonbladet.
Men om teaterrecensionerna trycks i
Vecko-Journalen är de skattepliktiga.
Den mycket framstående Kar de Mummas
kåserier blir skattefria — jag avser
inte att med det uttrycket föra tankarna
till svagdricka — i bokstavlig bemärkelse
om de publiceras i Svenska
Dagbladet men skattebelägges om de
publiceras i någon skrift som riksskattenämnden
med sin expertis förklarar vara
av icke allmän nyhetskaraktär.

Herr talman! Jag tillåter mig att fråga
dem som har för avsikt att förhindra
regeringskris i denna kammare, om de
inte skulle förena denna sin förkärlek
för ministären Erlander med att inta en
förnuftig ståndpunkt när det gäller omsättningsskatten
på tidningar och tidskrifter.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill inledningsvis
be kammaren om tillgift om mitt anförande
blir rapsodiskt och huvudsakligen

innehåller några allmänna reflexioner
över paradoxer i dagens och gårdagens
ekonomiska debatt.

Herr Boheman förnöjde härom dagen
i utrikesdebatten kammaren med att läsa
upp eu fingerad rapport av ett sändebud
från ett fjärran land, som skulle
skildra den svenska utrikesdebatten. Det
var otvivelaktig mycket roande, även
om den som troget och med beundran
under många år har läst herr Bönemans
aktstycken inte kan underlåta den
reflexionen, att herr Boheman är ännu
bättre när han är hemma på bortaplan
än när han är borta på hemmaplan. Men
jag kan få tillåta mig alt stjäla inledningen
av herr Bohemans idé och föreställa
mig att detta sändebud från ett fjärran
land på sin första dag i Sverige beger
sig till riksdagshuset för att åhöra den
ekonomiska debatten. Han vet således
ingenting om landet förut. Jag tror att
han efter två dagars troget sittande på
riksdagsläktaren skulle ha fått en bild
av jämmer och elände, av kris, av staten
på ruinens brant, av olidliga bördor
och av dystra framtidsperspektiv. För
att kunna karakterisera läget — tänkte
jag nyss — kunde han nästan nöja sig
med att skicka hem en bandinspelning
av herr Svärds anförande, ty även den
som inte kan ett ord av svenska språket
måste ju av den ödesmättade tonen i herr
Svärds anförande få intryck av att det
är verklig fara på färde.

Men om han nu skulle gå hem för att
skriva sin rapport — jag förutsätter då
att han kan komma fram trots trängseln
av bilar på riksdagshusplanen —- och
om han ville komplettera sin rapport
med några faktiska uppgifter, som han
kunde hämta i olika sammanhang, om
den svenska ekonomien, då skulle han
upptäcka att Sverige är ett land som
har ökat sin samlade produktion med
över 50 procent sedan kriget, som förmodligen
har det högsta bostadsbyggandet
i världen och som över huvud taget
karakteriseras av en starkt dynamisk
expansion och framstegstro inom aiia
befolkningsgrupper. Han skulle upptäcka
att detta icke är en fattig nation utan
en av världens rikaste nationer. Han

124

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
kanske då skulle nedlägga pennan i stum
förundran över detta samhälle och över
den debatt som har förts, och det skulle
inte bli någon rapport hem. Han kunde
inte gärna veta det som är parodoxen,
nämligen att oppositionen för att få sting
i sina angrepp mot regeringen måste söka
skapa och vidmakthålla något av illusionen
av den svenska fattigdomen,
medan alla innerst inne vet att det politiska
problem som vi står inför i dag
och under den framtid som vi kan överblicka
är hur vi skall använda och fördela
det växande välståndet och hur vi
skall se till att detta välstånd växer så
snabbt som möjligt.

Fördelningsproblemet är det första av
de problem som jag här något skall beröra.
Man har diskuterat detta spörsmål
ganska mycket i kammaren under
dessa två dagar, problemet om fördelningen
mellan den offentliga och den
privata sektorn, mellan den enskilde och
samhället, mellan privat konsumtion och
generella insatser.

Här kommer jag till paradoxen nummer
två. Socialdemokratien har sin starkaste
förankring i de stora grupperna
av lägre och medelstora inkomsttagare,
det är självklart. Dessa grupper har stora
legitima och trängande konsumtionsbehov.
De vet i allmänhet precis hur de
skulle kunna använda en inkomstökning,
d. v. s. det marginella värdet av en
ökad konsumtion är för dem mycket
högt. Likväl är socialdemokratien det
parti som starkare än andra företräder
den offentliga sektorns krav och understryker
behovet av gemensamma insatser.

Högern å andra sidan är uppenbarligen
det parti som har den starkaste förankringen
i de högsta och högre inkomstgrupperna.
Det är gruper som redan
i dag har en mycket hög konsumtion,
relativt sett. Det marginella värdet
av en ytterligare ökad konsumtion är
alltså för dessa grupper relativt ringa.
Likväl är högern det parti som starkare
än andra företräder den privata
sektorn och den privata konsumtionens
ökning.

Låt mig ett ögonblick uppehålla mig

m. m.

vid denna paradox och vid de motivkretsar
som har lett fram till de ställningstaganden
och värderingar som uppenbarligen
finns.

När det gäller socialdemokratien kan
man väl skildra läget å ena sidan från
allmänna synpunkter enligt den modell
som den amerikanske ekonomen Galbraith
har lagt upp och som har berörts
även i denna kammare. Han skildrar det
amerikanska samhället som ett enormt
rikt samhälle, flödande av privata konsumtionsvaror,
så flödande att det privata
näringslivet får allt svårare att
pracka på människorna varor som de
egentligen inte vill ha och därför måste
använda en alltmera mördande reklam;
i dagens läge kostar denna väl
ungefär 12 miljarder dollar, d. v. s. 60
miljarder kronor eller ungefär detsamma
som hela den svenska nationalprodukten.
Å andra sidan kan vi se på
Amerika som det fattiga samhället med
stora slumområden, brist på 160 000 lärare
och 200 000 klassrum, brist på sjukvård
och vägar och många sådana ting,
ett samhälle där gränsen mellan överflöd
och brist sammanfaller med gränsen
mellan den offentliga och den privata
sektorn och där detta förhållande
kan förklaras med utgångspunkt i en
privatkapitalistisk ideologi, som säger
att allt som det privata näringslivet producerar
är framsteg, dynamik och frihet,
oavsett om det är ansiktsvatten och
seriemagasin, medan allt det som staten
producerar karakteriseras som tvång,
byråkrati och förmynderskap, även om
det är skolor och sjukhus.

Galbraith skildrar ibland Sverige som
ett föregångsland. Ser vi realistiskt på
det svenska samhället skall vi finna att
vi äter så pass hyggligt att Folksam får
ordna ett hälsoår. Vi klär oss rätt hyggligt.
Vi köper 150 000 bilar och 500 000
televisionsapparater. Vi använder 100
miljoner kronor till veckotidningar och
500 miljoner kronor till utlandsresor.
Samtidigt kan man dock konstatera att
det är köer till skolorna, till bostäderna,
till sjukhusens polikliniker, att det
råder brister på vårdområdena och när
det gäller sådana ting som vatten, av -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

125

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

lopp och vägar o. s. v. Med utgångspunkt
från dessa fakta kan man bygga
upp ett rent förnuftsmässigt resonemang,
i vilket man säger, att vi måste ägna
oss åt de områden, där man kan konstatera
de mest påtagliga bristerna. Då får
man heller inte vara rädd för samhällsingripanden.

Samma resonemang kan föras från den
enskilde medborgarens horisont. Den enskilde
löntagaren är naturligtvis intresserad
av att öka sin privata konsumtion.
Men det är vissa saker som han värderar
ännu högre. Vilka är nu dessa? Jo, han
är angelägen om att behålla sin sysselsättning.
Han vill ha arbete, och han
vet att det ytterst endast är samhället
som kan garantera detta. Han är rädd
om sin sociala trygghet, som han vet
kräver samhällets garantier, och han är
rädd om vad man skulle kunna kalla
sina vidgade möjligheter. Vad är nu detta?
Jo, i och med att man har fått en
högre inkomstnivå och ett större mått
av trygghet när det gäller sysselsättningen
och de sociala förhållandena, kan
man också börja begära mera för egen
del. Då begär man bättre bostäder, bättre
utbildning och bättre sjukvård, och
den enskilde medborgaren vet att dessa
krav för honom själv och för hans familj
endast kan förverkligas om samhället
träder in och gör insatser för att
skaffa fram de nödvändiga resurserna
för allt detta. Av dessa skäl är han intresserad
av samhället. Detta är de motiv,
som leder socialdemokratien till att
verka för en ökad offentlig sektor, trots
att man vet att konsumtionsbehoven är
stora. Vad som kan te sig som en motsättning
till den enskilde medborgarens
behov är ju i själva verket ett medel för
samhället att skapa nyttigheter och konsumtionsmöjlighcter.
Det är en fråga om
vem som skall konsumera och vad man
skall konsumera.

Vilken inställning har högern, den privata
konsumtionens och den enskilda
bestämmanderättens vapendragare framför
andra, till detta? Ja, för att komma
underfund härmed måste vi ytterligare
utveckla detta med den privata konsumtionen
och den privata självbestäm -

manderätten. Om man ordentligt studerar
det förslag som högern har lagt fram,
kan man inte underlåta att göra den
kommentaren att det är ett ytterligt
kärvt förslag för de vanliga familjerna.
I går fick vi veta att högerförslaget för
en barnfamilj med 12 000 kronor i årlig
inkomst skulle betyda ökade utgifter
på drygt 1 000 kronor. För en sådan familj
är högerns förslag alltså synnerligen
kärvt.

Det är lika obestridligt att de högre
inkomsttagarna i högerförslaget kommer
mycket lindrigt undan, eftersom högerns
förslag om ändring av sjukförsäkringen
och ändring av bostadsstödet inte drabbar
dessa grupper. Det är möjligt att
de höjda spritskatterna och barnbidragsindragningen
även för dem blir
en belastning, men den blir relativt
måttlig.

Man tycker ju att detta är en mycket
orättvis politik, men man kan ändå
undersöka av vad skäl högern lagt fram
sådana här förslag. Låt oss ta sjukförsäkringen,
som är ett synnerligen belysande
exempel. Vad säger högerförslaget?
Jo, att en vanlig frisk och stark
människa skall kunna klara sig sju dagar
utan bidrag från staten. Objektivt
sett kunde man ju tycka att detta är
riktigt. De flesta människor har några
besparingar eller skulle kunna låna av
vänner och klara sig under denna vecka,
även om det vore en svår belastning.
Det är dock intressant att konstatera att
denna belastning endast drabbar en viss
del av folket. Om man skulle göra det
tankeexperimentet att man ginge ut till
de högre statstjänstemännen och sade
samma sak till dem, skulle detta tas
mycket illa upp. Om man gick till de
svenska universiteten och sade, att från
och med nu får alla professorer en
minskning av sin månadslön med en
fjärdedel om de råkar bli sjuka eu vecka,
skulle detta vara som att montera in eu
tidsinställd bomb i våra ärevördiga lärosäten,
och jag skulle vara övertygad
om alt eu mängd företrädare för denna
grupp skulle säga att detta vore ett hot
mot den akademiska friheten. Eller om
man skulle gå till en direktör för ett

12G

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,
stort bolag ocli säga till honom: »Nu
bär du varit borta en vecka och haft
snuva, så nu drar vi av en fjärdedel på
din månadslön», skulle det uppfattas
som ett verkligt barockt förslag. »Sån''t
gör man inte» — för sådana. Egentligen
tär detta ologiskt därför att den marginella
belastningen av en försämrad sjukförsäkring
måste vara mycket större för
låga inkomsttagare än för höga. De högre
inkomsttagarna måste ha lättare att
klara sig en vecka utan inkomster. Men
jag tror att problemet ligger på ett annat
plan, som har med mera djupgående
värderingar att göra.

Högerns resonemang om sjukförsäkringen
kan sammanfattas på följande
sätt: Förutsatt att man tillhör de socialgrupper
som traditionellt ej haft lön
under sjukdom bör man kunna klara sig
en vecka utan inkomst om man blir
sjuk, annars ej. Därmed är också sagt
att högerns attack mot sjukförsäkringen
icke kan logiskt förklaras på annat
sätt än som en återklang av det gamla
klassamhällets värderingar, sega som
gummi arabicum.

Låt mig ta samma problematik när det
gäller barnbidragen. Här säger högern
att två unga, friska och starka människor
skall väl kunna fostra ett barn utan
statsbidrag. För oss alla andra verkar
detta resonemang rent nonsens, därför
att vi ser barnbidraget som vad det är:
en skatterabatt, som alltid har funnits
i Sverige och som finns i varje civiliserat
land. Jag tror att om barnbidraget
hade varit konstruerat som en skatterabatt,
som ett direkt avdrag på skattsedeln,
hade detta besynnerliga påhitt
att genomföra en särskild skatteökning
för barnfamiljerna aldrig kunnat gro i
en högerhjärna. Varför bär den då grott?
Ja, då får man ge sig in på de diffusa
värderingarnas område och säga ungefär
så här: För vissa grupper ligger det
emotion i ordet bidrag. Jag har träffat
människor av högermodell som anser
det vara socialt deklasserande att behöva
traska i väg till posten och ställa
sig i ko med en anvisning, göra en underskrift
och få en stämpel av en postfröken
och sedan få ut hundra kronor

m. m.

att gå hem med. Detta innebär nämligen
att man skall behöva säga till sig själv:
jag har kvitterat ut ett statsbidrag. Denna
emotion kan vinna spelrum därför att
detta statsbidrag inte ter sig såsom särskilt
trängande för vissa. Man vet av personlig
erfarenhet inte om och på vad
sätt man skulle sänka sin standard om
barnbidraget droges in. Jag kan inte
peka ut den speciella skallra som vi har
inköpt med hjälp av barnbidraget, men
jag har träffat oerhört många unga familjer,
för vilka barnbidraget representerat
ett mycket stort frihetsvärde och
som ser fram mot den dag då barnbidraget
kommer, därför att det skapar möjligheter
att gå ut och köpa saker och
ting till barnen.

Nå, därmed får man väl något av förklaringen
till högerns ståndpunkt. Eftersom
det marginella värdet av barnbidraget
för högerns kärntrupper är relativt
ringa, finns det möjligheter att
mobilisera den emotionella aversionen
mot staten och statsbidragen som ett motiv
för att avskaffa barnbidragen. Och
återigen är vi tillbaka till en punkt, där
det icke är fråga om ett förnuftsmässigt
resonemang utan om diffusa värderingar
från ett gammalt samhälles tid.

Jag skulle kunna fortsätta med ytterligare
exempel, men de nu givna kan
räcka. Det betyder emellertid att denna
skenbara paradox, där socialdemokratien
företräder den offentliga sektorn, trots
att just bland socialdemokratiens väljare
finns de stora konsumtionsbehoven,
och där högern företräder den privata
konsumtionen, trots att bland dess kärntrupper
finns ett relativt ringa behov
av konsumtion, upplöser sig i en ganska
enkel intressekonflikt om vem som
skall ha möjlighet att konsumera och i
någon mån vad. Det betyder vidare att
högerns politik rent värderingsmässigt
är ett uttryck för det gamla klassamhället
rediviva. Jag kan inte se annat, men
jag tror att högern inte önskar detta.
Jag är övertygad om att flertalet högermän
gärna skulle vilja att vi alla vore
en stor, glad och lycklig familj av rosiga
vardagsmänniskor, men man har
drabbats av de omedvetna och under -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

127

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

medvetna värderingarnas martyrium,
och det har lett fram till en politik som
har denna klasskaraktär.

Här kunde man stanna, men det vore
ändå orättvist även mot högern, därför
att det finns naturligtvis en ideologisk
överbyggnad på detta, och jag skulle
vilja säga att den är av två slag.

Det ena är att man säger att en ojämn
inkomstfördelning — det har alltid varit
det konservativa motivet — stimulerar
till sparsamhet och arbetsamhet och därmed
en högre kapitalbildning och en
högre produktion. Det skulle alltså vara
ett samhällsintresse och på längre sikt
även ett intresse för de lägre inkomsttagarna.
Det skulle alltså ligga i deras
eget intresse att ha en ojämn inkomstfördelning.
Detta resonemang finns på
ett fascinerande sätt i de resonemang
som föres från högern när det gäller
barnbidraget. Man säger: Det finns inga
i samhället som har så stort intresse av
stabila pengar som barnfamiljerna. Alltså
måste de också bidra till att skapa
dessa stabila pengar, och således kan vi
ta bort ett barnbidrag. Men varför skulle
barnfamiljerna vara speciellt intresserade
av stabila pengar? Ja, det måste
rimligen bero på att de lever i en pressad
ekonomisk situation. Och då borde
den slutsatsen rimligen vara att vi speciellt
skall se till att deras ekonomiska
situation blir lättare. Men högerns slutsats
är den rakt omvända, nämligen att
vi skall göra det ekonomiskt besvärligare
för barnfamiljerna för att de skall slippa
att på annat sätt få det ekonomiskt lika
svårt. Ideologien är alltså, att det egentligen
.sker i deras eget intresse.

Nå, denna den ojämna inkomstfördelningens
ideologi skall jag inte närmare
på in på. Jag vill endast påpeka att produktionsökningen
aldrig har varit så
stark som från och med den tid då vi
fick en jämnare inkomstfördelning. Kapitalbildningen
har heller aldrig varit
så hög som under tiden sedan vi fick
en jämnare inkomstfördelning. Kapitalbildningen
torde dessutom vara högst i
de europeiska länder som har den jämnaste
inkomstfördelningen. Därför tror

jag att högerns ideologi på den punkten
är sakligt felaktig.

Högerns andra ideologiska överbyggnad
är påståendet om staten som en fara;
vi måste undvika att staten får mei
inflytande och makt, vi måste begränsa
statens makt. Jag tror att den ideologier
är fullkomligt ärligt menad. Det märk
liga är bara att den svenska högern konkret
är ett parti, som medvetet och benhårt
har drivit fram just ökade statsutgifter.
Vi har lärt oss av alla besparingsutredningar
att det finns två tungviktare
i budgeten, den ena försvaret, den
andra folkpensionerna. Högern har varit
det parti som krävt ökade försvarsulgifter,
av äkta försvarsintresse; och högern
var det enda parti som uttryckte
något missnöje med försvarsuppgörelsens
kostnadsram, som ansågs för snäv.
Högern var också det första parti som
inledde budgivningen beträffande folkpensionerna,
alltså bröt sig ut med ett
bud om en rund och hög summa i stället
för att acceptera den tidigare linjen,
att folkpensionerna skulle följa standardutvecklingen.
När det gäller dessa
två stora poster i budgeten har högern i
vissa avgörande skeden varit hårt pådrivande
och alltså oundvikligen drivit
fram högre statsutgifter.

Herr Ewerlöf talade i går om att det
finns en strömning i tiden, som går i
den riktningen att statens möjligheter
skall begränsas. Det ligger en hel del i
detta, men ett karakteristiskt drag i tidens
politiska utveckling är också att
konservatismen överallt i Europa, för
att överleva som politisk rörelse, har
måst acceptera ett samhälle med oavlåtligt
växande statsutgifter. Konservatismen
har gjort detta under många åthävor
och reverenser för vördade skuggor
från ett gammalt samhälle; och det har
skett med en symboliskt knuten näve
mot busen staten, som ett alibi, som ett
försök att frälsa sin själ och sitt samvete.
Men man har i alla fall varit med
om ökade statsutgifter, steg för steg, år
efter år — och man kommer att tvingas
fortsätta på den vägen.

Högerns angrepp mot socialdemokra -

128

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

tien på den punkten är dömda att slå
slint. Vi kan inte uppfatta staten som
den metafysiska uppenbarelse högern
gärna vill göra den till. För oss är samhället
— vare sig det gäller stat, kommun
eller landsting — ett instrument
för medborgarna att förverkliga sina
önskningar, ett instrument för vissa operativa
funktioner, som icke kan fullgöras
på annat sätt. Vi kan inte av ideologiska
skäl, av rädsla för staten, avstå från att
rusta upp sinnessjukvården, utveckla
forskningen eller bygga ut och förbättra
vägnätet. Sådana uppgifter måste ses
rent funktionellt. Och riktar vi blicken
framåt mot de krav som utvecklingen
kommer att ställa på samhället, så tror
jag att det är en oerhörd myt när högern
söker göra gällande att människorna blir
allt mindre beroende av varandra i ett
samhälle där inkomsterna stiger och välståndet
ökar. Jag tror tvärtom att utvecklingen
kommer att ställa allt högre
krav på samverkan för att lösa uppgifter
som inte kan lösas på annat sätt. Förnekar
man detta, så förnekar man enligt
min mening också våra möjligheter
att skapa ett bättre samhälle och driva
en progressiv politik.

Men även om vår uppfattning i dessa
stycken grundar sig på förnuftsskäl så
finns det naturligtvis också hos oss en
ideologisk underton, en underton som
innebär att samverkan och solidaritet
för oss är positiva värden i samhällets
uppbyggnad. Vi är övertygade om behovet
av mänsklig gemenskap i samhällets
uppbyggnad. Vill man vara högstämd,
kan man säga att i denna ideologiska
underton finns drömmen om ett
rättfärdigt samhälle som drivkraft för
det politiska arbetet. Det är den undertonen
som driver oss in i 1960-talets problematik;
och det är med hjälp av den
undertonen vi skall forma 1960-talets politik.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är djupt beklagligt
att min röst är så beskaffad, att den gör
herr Palme medveten om det öde som
väntar honom. Men åt detta finns ingen -

m. m.

ting att göra — jag är urståndsatt att
lägga mig till med den gymnasiala gällhet
i tonläget som gör herr Palmes framträdanden
så fascinerande; naturligtvis
jämte hans påtagliga förmåga att läsa
amerikanska essäer och att ur Statistisk
årsbok hämta de uppgifter som passar
honom.

Det finns ingen anledning för mig att
här diskutera herr Galbraith. För att
vända på en gammal historia, så har jag
vid ett tillfälle redan fört den diskussionen
här i kammaren, med herr Erlander
själv. Jag har sedermera träffat
herr Galbraith och funnit att han är någonting
så märkvärdigt som en Förenta
staternas begåvade Olof Palme.

Naturligtvis är det djupt smickrande
för denna kammare med hänsyn till dess
ålderssammansättning att herr Palme tar
fel på den och en socialdemokratsk ungdomsklubb,
men detta förståeliga lilla
misstag ledde herr Palme kanske en
aning för långt. Det ledde honom till att
predika klasskampens evangelium ungefär
som jag hörde det predikas av Rickard
Lindström och hans jämnåriga för
ett antal år sedan, då herr Palme ännu
inte var den han nu är. Att predika klasskampens
evangelium i vårt moderna
samhälle har sina sidor. En sådan predikan
får en särskild air av overklighet
över sig när predikanten är förste
kanslisekreterare i Kungl. Maj:ts kansli.

Herr Palme har också i dag väckt till
liv Karl Marx. Han har fört resonemanget
om den ideologiska överbyggnaden och
allt detta som jag trodde var avklarat
före sekelskiftet. Karl Marx är ju nu
avskaffad i Västtyskland, och jag får
kanske rikta den frågan till statsministern
om avsikten är att avskaffa honom
också i Sverige eller om han här skall gå
ett nytt liv till mötes. Detta om de mera
allmänna ting som herr Palme berört.

När herr Palme gav sin skildring av
nuläget i svensk politik beskrev han högerpartiets
allmänna uselhet, dess oförmåga
till konsekvent tänkande och till
konsekventa värderingar. Det är för oss
mycket smickrande att bli beskrivna på
det viset, när det är herr Palme som beskriver.

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

129

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Jag skall bara tillåta mig att säga honom
att skillnaden mellan socialdemokratien
i nuläget och oss är den att vi
försöker tala om vad vi vill, socialdemokraterna
försöker tala om vad de inte
vill. Det upplystes här i går om att socialdemokraterna
belastar barnfamiljerna
med 150 kronor per år -— tror jag
det var. Det finns en miljon barnfamiljer
i landet. Detta ger alltså den socialdemokratiska
regeringen 150 miljoner. Men,
herr finansminister, den skall ju ha 1 200
miljoner! Var tar ni de återstående 1 050
miljonerna ifrån? Det är tydligen inte
nödvändigt att tala om detta.

Det farliga med ett isberg är ju inte
den del man ser över vattenytan. Det farliga
med ett isberg är den del som finns
under vattenytan. Socialdemokratisk ekonomisk
politik är tydligen något slags
syntetiskt isberg, konstruerat av kungl.
finansdepartementet.

Högerlinjen är kärv. Ja, visst är den
kärv. Det har vi aldrig ett ögonblick
dolt. Vi har hela tiden sagt att vi ställer
mycket bestämda krav, man kan t. o. in.
säga hårda krav, på människor av olika
slag. Vi gör det därför att vi har en
regering som har ställt till det så att det
är nödvändigt för oss att ställa dessa
krav. Vi gör det därför att det är den
enda möjligheten att ge människorna det
som jag i motsats till herr Palme tror att
de sätter värde på, nämligen pengar som
behåller sitt värde, chans till stigande
arbetsförtjänster och chans till att i en
värld av konkurrens behålla sin sysselsättning.
Detta förutsätter att offer göres.
Det är uppenbarligen socialdemokraternas
rättighet att ha en rakt motsatt
uppfattning, men de skulle vinna i
anseende och respekt om de alldeles
klart och tydligt lade fram denna uppfattning.
Om man har en politik att tala
om, så talar man om den politiken. Man
begränsar sig inte till att tala om motståndarnas
politik, och det är kanske
— mot bakgrunden av vad som förekom
här i går i herr finansministerns tappning
och mot bakgrunden av vad som
har förekommit här i dag i herr Palmes
intermezzo — det hårdaste betyg åt so 9

Första kammarens protokoll 19.r>''J. Nr 28

cialdemokratisk politik som över huvud
taget kan ges.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag står inför den svårigheten
att herr Svärds anförande i och
för sig inte innehöll tillräckligt mycket
stoff för att kunna fylla en hel treminutersreplik
med ett bemötande. Jag kommer
därför att fatta mig mycket kort.

Herr Svärd uppehöll sig till en icke
ringa del av sitt anförande vid frågan
om min ålder. Det var den delen av herr
Svärds anförande som var sakligt korrekt
och underbyggd. Jag vill på den
punkten bara trösta herr Svärd, för vilken
detta tydligen är ett bekymmer, att
ungdom tillhör de ting som övergår med
åren.

Jag ansågs predika klasskampens
evangelium. Detta är mycket intressant.
Så snart man träffar en högerman och
vågar ta upp till diskussion problematiken
om fördelningen i samhället och huruvida
det finns ett skäl att ytterligare
överväga möjligheten till en inkomstutjämning,
får man till svar att detta är
att predika klasskampens evangelium.

Det enda jag tog upp var det enkla
förhållandet att ett genomförande av högerförslaget
skulle vara till stor nackdel
för mindre inkomsttagare, medan däremot
högre och framför allt de högsta
inkomstgrupperna skulle lämnas rätt
opåverkade. Jag var vänlig nog att tro
att högern måhända inte medvetet har
eftersträvat en sådan effekt utan har
letts fram därtill av den omständigheten
att högern sitter så segt kvar i det gamla
klassamhällets värderingar, som vi dess
bättre har kommit ifrån. Den förhoppning
vi hyser är att högern skall kunna
frigöra sig från dessa värderingar och
att vi skall kunna ägna oss åt att ta bort
de klassgränser som fortfarande finns i
samhället, exempelvis på utbildningens
område, och att ta bort de orättvisor i
samhället som inte nödvändigtvis är av
klasskaraktär men som ändå i dag framstår
som stora brister.

.lag vill som slutord bara citera en ar -

130

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

tikel i senaste numret av Svensk Tidskrift
av en holländare, som jag har läst
förut men som här måste ha kommit in
som en verklig katt bland hermelinerna.
Denne holländare — Pieter Geyl heter
han — säger bl. a.: »Utan tvivel kommer
demokratiseringsprocessen och avskaffandet
av orättvisorna — ett mål
som ännu långtifrån är uppnått — att
fortsätta att uppröra en del grupper som
fortfarande har större möjligheter än
andra att göra sig hörda.»

Det är klart att vi kan stå ut med
att höra herr Svärd, men vi behöver inte
nödvändigtvis rätta oss efter honom.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på den uttömmande,
konkreta, koncisa och klara sammanfattning
av socialdemokratisk politik
som herr Palme nyss gjorde. Han lyckades
undgå att över huvud taget nämna
detta fenomen i sinnevärlden, och det
måste ju betyda att socialdemokratisk
politik för herr Palme helt enkelt inte
existerar.

Sedan har man ju skäl att gratulera
herr Palme till att han läst inte mindre
än två artiklar i Svensk Tidskrift, en
från 1956, som han har vidarebefordrat
till hans excellens herr statsministern,
och en från 1959. Jag skulle vilja föreslå
att herr Palme oftare läste tidskriften.
Jag skulle vilja föreslå honom att
han tänkte igenom vad ordet demokratisering
betyder och inte bara utgick ifrån
att ordet demokratisering och ordet socialisering
är synonyma begrepp, ty det
är de inte.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att göra mig skyldig till samma
inkonsekvens som herr Svärd, nämligen
att använda mitt anförande i denna kammare
för att förklara denna såsom en
nullitet och såsom någonting som man
inte har att räkna med i politiska sammanhang.
Jag förvånar mig mycket över
de resonemang som då och då förs i
denna kammare, där man liksom vill un -

m. m.

derkänna kammarens kapacitet, och jag
tycker att det är onödigt att kammarens
ledamöter i alltför stor utsträckning ägnar
sig åt denna gymnastik.

Jag begärde ordet närmast för att tala
för en motion som jag har väckt. Jag
vill dock, herr talman, innan jag går in
på denna, gärna knyta an till något som
herr Svärd sade, då han försökte framställa
saken så, att valet här skulle stå
mellan å ena sidan den privata konsumtionen
och den näringsgivande produktionen
ocli å andra sidan de statliga investeringarna
och de statliga utgifterna
över huvud taget.

Jag hade nöjet att delta i en konferens,
där man behandlade det läge som
det svenska näringslivet befinner sig i,
och mitt bestående intryck av de överläggningar
som där fördes är att ingen
har tvivlat på att förslaget till omsättningsskatt
är tillkommet med det bestämda
syftet att förhindra att staten går
ut på lånemarknaden för att konkurrera
med industrien och näringslivet om investeringsmedel.
Jag kan inte finna afl
det ligger någon motsättning i att man
på den statliga sektorn föreslår inkomstförstärkningar
skattevägen och att man
samtidigt behöver en förstärkning av
vårt näringslivs investeringsmedel, utan
jag ser dessa båda ting som två skott
på samma gren.

När det gäller frågan om på vilket sätt
det föreliggande problemet skall lösas
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
vid att man från ganska betydande
tjänstemannagruppers sida i skilda sammanhang
offentligen har deklarerat, att
om det är så att behov föreligger — och
därom kan ju meningarna vara delade —
av skattehöjande åtgärder, så är den
form som regeringen har valt en form
som man hälsar med tillfredsställelse,
därför att den fyller två ganska väsentliga
krav. Det ena kravet är att det sättes
stopp för den nivellering som sker
i fråga om de faktiska lönerna, den faktiska
standarden, genom en ökning av
progressiviteten i beskattningen. Det
kan då kanske vara tillåtet att ett litet
ögonblick dröja vid vad denna för med
sig på arbetsmarknaden.

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

131

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. in.

Vi har när det gäller lönebildningen
områden, där avståndet mellan lägsta
och högsta lön kan vara avståndet mellan
låt mig säga 8 000 och 70 000 kronor.
Det kan kanske i och för sig synas socialt
riktigt och betingat att göra dsn
distansen så liten som möjligt. Men när
man betänker att mellan de två punkterna
skall ligga tiotusentals andra löntagare
som skall ha befordringsmöjligheter
och andra möjligheter att bli premierade
för sina insatser, så förstår man att
man inte enbart kan föra diskussionen
med ledning av den högsta och den
lägsta lönen. Här kommer man in på
problemet om på vad sätt man kan stimulera
till en effektiv arbetsinsats och
därmed till en givande företagsamhet —
det gäller både statens och andras verksamhet
— genom att ge utrymme för vissa
ansträngningar, vidareutbildning av
kvalifikationer, förvärvade inom eller
utom arbetet, och naturligtvis för uthållighet
och ihärdighet i själva arbetet.

Detta gör att man inte i längden kan
föra en lönepolitik, som inte tar hänsyn
till vilka de reella standardskillnaderna
blir, utan man måste föra denna lönepolitik
mot bakgrunden av vad vederbörande
i verkligheten får behålla av sin
inkomst. Progressiviteten i den direkta
beskattningen har vissa fördelar — jag
skall inte bestrida det — den kan tjäna
som en utjämning mellan inkomsterna
för dom, som är dömda att vara verksamma
inom dåligt givande näringsfång,
och dem som har turen eller lyckan
att vara verksamma inom mera givande
sådana.

Man kan inte driva progressiviteten
för långt, och jag har därför kommit till
den uppfattningen, att omsättningsskatten
ur denna synpunkt är att hälsa med
tillfredsställelse.

Man kan tillägga att det av skäl, som
jag inte skall gå in på, har bestått en
klar orättvisa mellan löntagare och andra
inkomsttagare, vilken betytt att skattebortfall,
som kunnat förekomma, fått
bäras av löntagarna i inte ringa grad.
Genom omsättningsskatten får man ett
skattesystem, menar jag, som gör det
möjligt att ta ut skatt av i varje fall alla

de inkomsttagare, som sedan ger åt sina
pengar, medan det finns inkomsttagare,
som vi i dag av olika skäl inte får den
skatteprestation av som är rimlig med
hänsyn till deras reella inkomster.

Ur den synpunkten fyller omsättningsskatten
också tekniskt en välgörande
uppgift när det gäller att skapa rättvisa
mellan löntagarna och vissa övriga grupper.

Får jag sedan, herr talman, eftersom
jag har förstått att man inte önskar någon
längre debatt, när vi kommit fram
till den 1 december, säga några ord om
motion nr 520, som visserligen inte anknyter
till den på dagens föredragningslista
upptagna propositionen utan till
proposition nr 164 med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av förordningen
om statlig inkomstskatt.

Jag har tillåtit mig att i denna motion
föreslå en sådan ändring, att man skulle
utforma skalan för den statliga inkomstskatten
så, att någon verklig höjning avskattesatsen
inte inträder i förhållande
till nuvarande nivå. Jag vet att mitt yrkande
kommer att medföra minskade
skatteintäkter på mellan 45 och 50 miljoner
kronor. Men inte desto mindre anser
jag, att propositionen skulle bli lidande
av att få behålla den skönhetsfläck
den nu har. Jag syftar på att man — jämsides
med att man nu går över till en
omsättningsskatt och jämsides med konstaterandet,
att det föreligger en hög progressiv
nivå — skulle öka marginalskatten
för ensamstående inkomsttagare i
området mellan I t 500 och 16 000 kronor
liksom för makar med 23 500—39 500
i årsinkomst. Det är inte välbetänkt alt
göra det. Jag anser det vara riktigt när
man nu går över till en annan skatteform,
att man inte skall behöva räkna
med att jämsides med eventuellt höjd
omsättningsskatt ständigt få en skärpning
av marginalskatten i så relativt —
jag betonar relativt — låga inkomstlagen
som det här faktiskt är fråga om,
samtidigt som de grupper, som hamnar i
dessa inkomstlägen, tenderar att bli allt
större.

.lag kommer, herr talman, och det var
mitt egentliga ärende, alt när denna mo -

132

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

tion tillsammans med vederbörande proposition
ställs under beslut i kammaren
att kort och gott yrka på återremiss av
motionen till bevillningsutskottet för utarbetandet
av den ändring av skatteskalorna,
som är betingad av det yrkande
som motionen innehåller i sin kläm.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Kammaren sakbehandling
av dagens och gårdagens fråga är
nu avslutad, och jag ämnar inte förlänga
debatten i det avseendet. Men här har
behandlats ett frågekomplex av en storleksordning
och en dignitet som gjort att
det ställts kabinettsfråga. Vi vet att meningar
för och emot finns ute i landet
samt att avgörandet emotses med ett
utomordentligt stort intresse.

Det är inte den sakliga behandlingen
här i kammaren, som jag alltså ämnar
förlänga, men, herr talman, det må vara
tillåtet för en kammarens ledamot utanför
utskottskretsen att få säga några ord
angående procedurproblemet. Jag önskar
därmed inte riva upp ett nytt debattavsnitt,
men jag har ändå velat markera
att det sätt på vilket bevillningsutskottet
redovisat detta stora problemkomplex
inför kamrarna är något enastående.
Man har valt arbetslinjer som
innebär att väl hälften av arbetsmaterialet
inte blivit utskottsbehandlat. Hela
den motionsskörd, som är anknuten till
propositionerna, är inte behandlad. Man
har måst tillgripa improvisationer, som
man inte känt till förut i kamrarnas arbete,
när det gällt att skapa möjligheter
för kamrarnas ledamöter att ta ställning
efter sin övertygelse.

Över huvud taget är det väl så, att vi
inte på sedvanligt sätt i kamrarna haft
möjlighet att följa detaljproblemens lösning
på det sätt som vi varit vana vid.
Jag har velat markera detta och uttala
min förvåning över det inträffade. Men
jag understryker ännu en gång, att jag
icke tror att det skulle vara befruktande
om med detta uppreves ett nytt debattavsnitt
— jag har endast, herr talman, velat
anföra detta till kammarens protokoll.

m. m.

Herr AASTRUP (fp) :

Herr talman! Den deklaration, som
statsministern här avgav för en stund sedan,
måste jag beteckna som tillrättalagd
historieskrivning.

Folkpartiet gick till regeringsförhandlingarna
med obundna händer, och vi
var villiga att diskutera en samförståndslösning
under en väsentlig förutsättning,
nämligen att vi fick börja med att fastställa
vilka nedskärningar som kunde göras
på utgiftssidan för att jämte inkomstförstärkningar
åstadkomma en balanserad
driftbudget för år 1900/61.

Vi kunde vid dessa förhandlingar konstatera,
att regeringen stelbent höll fast
vid finansministerns älsklingstanke sedan
våren, nämligen en allmän varuskatt.
Det fanns icke något utrymme för
en samförståndslösning i regeringens inställning.
Regeringen ville ha sin skatt.
Och regeringen ville diktera villkoren
för oppositionen i fråga om den nödvändiga
sanering av statsfinanserna, för vilkas
kritiska tillstånd regeringen bär det
avgörande ansvaret.

Jag framhöll redan i går, då det inte
fanns någon på regeringsbänken här i
kammaren, att de tre oppositionspartiernas
förslag uppvisar paralleller och likheter,
som skulle ha kunnat skapa underlag
för en lösning med en bred parlamentarisk
majoritet. Socialdemokraterna
föredrog i bevillningsutskottet lotten och
i kamrarna stödet av kommunisterna.

Herr Palmes anförande här i dag har
med all evidens blottat riktigheten av
vad jag redan i går antydde, nämligen
att regeringskretsen bedömer skattefrågorna
inte enbart sakligt, utan utifrån
importerade amerikanska doktriner.
Och om inte annat så har dessa två dagars
debatt avslöjat socialdemokraternas
verkliga avsikter med sin enorma
skattehöjning på i runt tal 1 900 miljoner
kronor.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Debatten är slut, och vi
går att votera om de olika förslagen.

Jag ber då att få till protokollet anteckna,
att jag i de förestående voteringar -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28 133

Förordningsforslag om allmän varuskatt, m. m.

na kommer att avstå. Detta sker enligt
överenskommelse mellan de fyra demokratiska
partierna om utjämning av röststyrkan,
om någon eller några ledamöter
icke kan delta. Jag utkvitterar således
herr Sandler, som icke är närvarande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets
i det nu föredragna betänkandet gjorda
hemställan. I fråga om författningsförslagen
under punkterna A 1 och B 3 a,
fortsatte herr talmannen, komme propositioner
att framställas paragrafvis,
samt där så erfordrades moment- och
punktvis, med ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik sist. Propositionsordningen
i sin helhet framginge av en
till kammarens ledamöter utdelad stencilerad
sammanställning över de yrkanden,
som förekommit.

Punkten A 1

Förslaget till förordning om allmän
varuskatt

1 §

I fråga om denna paragraf, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels med
bifall till utskottets hemställan att paragrafen
skulle avslås, dels ock med bifall
till den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
att paragrafen skulle godkännas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på avslag å samt vidare
på godkännande av paragrafen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på avslag å paragrafen,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår 1 § i det i bevillningsutskottets
betänkande nr CO under
punkten A 1 behandlade förslaget till
förordning om allmän varuskatt, röstar
Ja;

Den, del ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 70;

Nej — 77.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Hedström och herr Nilsson, Ferdinand,
anmälde, att de röstat fel vid den
nu företagna voteringen. Herr Hedström
hade avsett att rösta nej men hade av
misstag röstat för ja-propositionen, medan
herr Nilsson, Ferdinand, avsett att
rösta ja men hade han å den elektriska
omröstningstavlan felaktigt angivits såsom
frånvarande.

2—9 §§ samt 10 § 1 mom. 1—6

Godkändes med den lydelse, som förordats
i den av herr Ericsson i Kinna
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

10 § 1 mom. 7

I avseende å förevarande stadgande,
yttrade herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att detsamma skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen; 2:o), av
herr Hagberg, att stadgandet skulle godkännas
med viss i det tryckta ändringsförslaget
angiven lydelse; samt 3:o), av
herr Carlsson, Eric, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 581 och II: 699
måtte besluta, att förevarande stadgande
skulle erhålla följande lydelse: »Böcker,
allmänna nyhetstidningar, så ock
periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer,
dock endast i den mån dessa publikationer
tillhandahållas utan särskild
avgift.»

134

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till det under l:o) här ovan upptagna
yrkandet vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hagbergs yrkande.

Herr Carlsson, Eric, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 10 § 1 mom. 7
i det förslag till förordning om allmän
varuskatt, vilket behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 60, antager det
förslag, som under överläggningen framställts
av herr Hagberg, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag
till lydelse av nämnda stadgande, vilket
under överläggningen framställts av
herr Eric Carlsson.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 30.

m. m.

Därjämte hade 68 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en oinröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 10 § 1 mom. 7
i förslaget till förordning om allmän varuskatt
med den lydelse som föreslås i
den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 60 fogade reservationen av herr Ericsson
i Kinna in. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet med
den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av herr Hagberg.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 50.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

10 § 1 mom. S

Godkändes med den lydelse som föreslagits
i den av herr Ericsson i Kinna
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

10 § 1 mom. 9

Herr talmannen anförde att under
överläggningen yrkats, av herr Nilsson,
Ferdinand, att riksdagen i anledning av
motionen I: 523 måtte besluta, att till
10 § 1 mom. skulle fogas en punkt 9, så
lydande:

»9. Jordbruksprodukter vilkas priser
regleras på grundval av mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse.
»

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

135

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av det
föreslagna stadgandet samt vidare på
avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår att till 10 § 1 mom. i
förslaget till förordning om allmän varuskatt
fogas en punkt 9 med den lydelse
som under överläggningen föreslagits
av herr Ferdinand Nilsson, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det föreslagna
stadgandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

10 § 2 mom.

Beträffande nu ifrågavarande moment,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att detsamma skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Ericsson i Kinna m. fl. avgivna reservationen,
dels ock, av herr Hagberg, i enlighet
med det tryckta ändringsförslaget,
att momentet skulle utgå.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
momentets godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 10 § 2 mom. i
förslaget till förordning om allmän varuskatt
med den lydelse som föreslås i
den vid bevillningsutskottets betänkan -

de nr 60 fogade reservationen av herr
Ericsson i Kinna m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes herr Hagbergs
under överläggningen framställda yrkande,
att momentet skall utgå.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 66.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

11 §

Godkändes med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

12 § i mom.

Rörande detta moment, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen, dels ock, av herr
Hagberg, att momentet skulle godkännas
med viss i det tryckta ändringsförslaget
angiven lydelse.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på momentets godkännande enligt
herr Ericssons i Kinna in. fl. reservation
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition.

Den, som godkänner 12 § 1 mom. i
förslaget till förordning om allmän va -

136

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

ruskatt med den lydelse som föreslås i
den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 60 fogade reservationen av herr
Ericsson i Kinna m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse som under överläggningen
föreslagits av herr Hagberg.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja — 78;

Nej — 68.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

12 § 2 mom.

Godkändes med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

12 § 3 mom.

Beträffande detta moment, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels godkännande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ericsson i Kinna
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
vilket förslag innebure, att till
12 § skulle fogas ett 3 mom. med den
lydelse, reservationen visade, dels ock,
av herr Hagberg, i enlighet med det
tryckta ändringsförslaget, att reservanternas
förslag till lydelse av förevarande
moment skulle avslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av det
i herr Ericssons i Kinna m. fl. reservation
framlagda förslaget samt vidare därpå
att momentet skulle avslås; och för -

in. m.

klarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på reservationens
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner att till 12 § i förslaget
till förordning om allmän varuskatt
fogas ett 3 mom. med den lydelse
som föreslås i den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 60 fogade reservationen
av herr Ericsson i Kinna m. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås momentet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 67.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

13 §

I fråga om förevarande paragraf, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, dels
ock, av herr Hagberg, att paragrafen
skulle godkännas med viss i det tryckta
ändringsförslaget angiven lydelse.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

137

Förordningsförslag om allmän varuskatt, in. m.

propositionen på paragrafens godkännande
enligt den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. anförda reservationen vara
med övervägande ja besvarad.

*4—45 §§

Godkändes med den lydelse, som förordats
i den av herr Ericsson i Kinna
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

46 § 1 och 2 mom.

I avseende å nu förevarande moment,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att desamma skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, dels ock,
av herr Hagberg, att momenten skulle
godkännas med viss i det tryckta ändringsförslaget
angiven lydelse.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
momentens godkännande med den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Ericsson i Kinna m. fl. avgivna reservationen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 46 § 1 och 2
mom. i förslaget till förordning om allmän
varuskatt med den lydelse som föreslås
i den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 60 fogade reservationen av
herr Ericsson i Kinna m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momenten med
den lydelse som under överläggningen
föreslagits av herr Hagberg.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 68.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

46 § 3 mom., 47 och 48 §§

Godkändes med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

4 9 §

Beträffande denna paragraf, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herr Ericsson
i Kinna m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, dels ock, av herr
Hagberg, att paragrafen skulle erhålla
viss i det tryckta ändringsförslaget angiven
lydelse. Herr Hagbergs yrkande
torde dock, fortsatte herr talmannen, få
anses hava förfallit genom kammarens
redan fattade beslut.

På härefter gjord proposition godkändes
paragrafen med den lydelse, som
föreslagits i herr Ericssons i Kinna m. fl.
reservation.

50—84 §§

Godkändes med den lydelse, som förordats
i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Anvisningarna

I fråga om anvisningarna, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att desamma
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Ericsson
i Kinna m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, dels ock, av herr
Hagberg, alt anvisningarna till 10, 12
och 13 §§ skulle erhålla viss i det tryckta
ändringsförslaget angiven lydelse.
Herr Hagbergs yrkande torde dock, anförde
vidare herr talmannen, få an -

138

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

ses hava förfallit genom kammarens redan
fattade beslut.

På gjord proposition godkändes anvisningarna
med den lydelse, som förordats
i herr Ericssons i Kinna m. fl. reservation.

Ikraftträdandebestämmelserna

I fråga om dessa bestämmelser, yttrade
herr talmannen, hade yrkats l:o), av
herr Hagberg, att det nu förevarande betänkandet
skulle såvitt avsåge ikraftträdandebestämmelserna
till nu ifrågavarande
författningsförslag visas åter till
utskottet; 2:o), av herr Eriksson, att bestämmelserna
skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; 3:o), av
herr Hagberg, att riksdagen skulle, därest
yrkandet om återremiss icke bifölles,
godkänna förevarande bestämmelser
med i det tryckta ändringsförslaget angiven
lydelse; samt 4:o), av herr öhman,
att ifrågavarande bestämmelser skulle
antagas med den ändrade lydelse, som
föreslagits i motionerna 1:563 och II:
674.

I anledning av föreliggande yrkanden,
anförde vidare herr talmannen, komme
propositioner att framställas först särskilt
angående det av herr Hagberg gjorda
återremissyrkandet samt därefter särskilt
beträffande de övriga yrkandena.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
dels på bifall till det framställda
återremissyrkandet, dels ock på
avslag därå; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till återremissyrkandet,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller det under överläggningen
av herr Hagberg framställda yrkandet
om återremiss av bevillningsutskottets
betänkande nr 60 såvitt avser

ikraftträdandebestämmelserna till förevarande
författningsförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås yrkandet om återremiss.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 76.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
å de under 2:o), 3:o) och 4:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till herr Erikssons yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Öhman begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hagbergs yrkande.

Herr Öhman äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående lydelsen av
ikraftträdandebestämmelserna till förevarande
författningsförslag antager det

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

139

Förordningsförslag om allmän varuskatt, in. m.

Övriga med utskottets hemställan under
punkten A sammanhängande förslag

förslag, som under överläggningen framställts
av herr Hagberg, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag
till lydelse av nämnda bestämmelser,
vilket under överläggningen framställts
av herr Öhman.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner ikraftträdandebestämmelserna
i förslaget till förordning
om allmän varuskatt med den lydelse
som föreslås i den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 60 fogade reservationen
av herr Ericsson i Kinna
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda bestämmelser
med den lydelse som under
överläggningen föreslagits av herr
Hagberg.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ingressen och rubriken

Godkändes med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Punkterna A 2 och A 3

Godkändes med den lydelse, som förordats
i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen framställts sex olika yrkanden
avseende skrivelser till Kungl.
Maj:t i frågor berörande den allmänna
varuskatten. Propositioner komme nu,
fortsatte herr talmannen, att ställas särskilt
beträffande vart och ett av dessa
yrkanden.

Till en början gjordes rörande det
förslag om en riksdagens skrivelse till
Kungl. Maj :t, vilket framställts under
punkten A 4 i den av herr Ericsson i
Kinna m. fl. avgivna reservationen, propositioner,
först på bifall till detta förslag
samt vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Härefter gjorde herr talmannen angående
ett av herr Hagberg i enlighet med
det tryckta ändringsförslaget framställt
yrkande avseende bestämmelser om viss
restitution av varuskatt propositioner,
först på bifall till detta yrkande samt
vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till nämnda yrkande,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller det under överläggningen
av herr Hagberg framställda yrkandet
avseende bestämmelser om viss
restitution av varuskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians

140 Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 66;

Nej — 78.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen beträffande
ett av herr Hagberg enligt det
tryckta ändringsförslaget framställt yrkande
avseende andantagande från allmän
varuskatt av vissa fartyg propositioner,
först på bifall till nämnda yrkande
samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
herr Hagbergs yrkande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller det under överläggningen
av herr Hagberg framställda yrkandet
avseende undantagande från allmän
varuskatt av vissa fartyg, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 79.

m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen rörande
ett av herr Hagberg enligt det tryckta
ändringsförslaget framställt yrkande avseende
undantagande från skatteplikt av
vissa tekniska och kulturella hjälpmedel
propositioner, först på bifall till detta
yrkande samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
nämnda yrkande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller det under överläggningen
av herr Hagberg framställda yrkandet
avseende undantagande från skatteplikt
av vissa tekniska och kulturella
hjälpmedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertd herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej -— 76.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen angående
ett av herr Hagberg i enlighet med
det tryckta ändringsförslaget framställt
yrkande avseende förslag om ersättning
till skattskyldiga för arbete med upp -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

141

Forordnmgsforslag om allmän varuskatt, m. m.

börd och redovisning av skatt propositioner,
först på bifall till nämnda yrkande
samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
detta yrkande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller det under överläggningen
av herr Hagberg framställda yrkande
som avser förslag om ersättning
till skattskyldiga för arbete med uppbörd
och redovisning av skatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda yrkande.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 78.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare hade, anförde herr talmannen,
under överläggningen framställts ett yrkande
av herr Nilsson, Ferdinand, om
en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t
om utfärdande av vissa kompletterande
anvisningar. Detta yrkande torde dock,
fortsatte herr talmannen, få anses hava
förfallit genom kammarens redan fattade
beslut.

Punkten B (avseende andra, i utskottets
hemställan, reservationerna och det
tryckta ändringsförslaget upptagna förslag
till förstärkning av statens inkomster
än om allmän varuskatt).

Punkten B 1

Förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den
24 maj 1957 angående skatt å spritdrycker
och vin

Vidkommande denna punkt, anförde
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att det
av utskottet framlagda förordningsförslaget
skulle godkännas; 2:o) att den av
herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen skulle godkännas,
vilket yrkande innebure avslag
å varje dylikt förordningsförslag; samt
3:o) att kammaren skulle antaga det i
herr Hagbergs in. fl. reservation införda
förordningsförslaget.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av herr
Ericssons i Kinna m. fl. reservation vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten B 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av
16 § lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror

Beträffande denna punkt, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att det av utskottet förordade lagförslaget
skulle godkännas; 2:o) att den av
herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen skulle godkännas,
vilket yrkande innebure avslag
å varje dylikt ändringsförslag; 3:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet anförda reservationen; samt
4:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av herr
Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande
av herr Ericssons i Kinna m. fl. reservation
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten B 3 a

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928

142

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt,

33 §

Angående denna paragraf, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
densamma skulle godkännas med av utskottet
förordad lydelse; 2:o) att kammaren
skulle i vad avsåge nämnda paragraf
godkänna såväl den av herr Ericsson
i Kinna m. fl. som den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen,
vilket yrkande innebure avslag
å varje ändring av denna paragraf;
samt 3:o) att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till det under 2:o)
här ovan upptagna yrkandet vara med
övervägande ja besvarad.

46 § 2 mom.

Rörande detta moment, yttrade herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas i enlighet med
utskottets förslag, dels ock att kammaren
skulle godkänna den av herr Ericsson
i Kinna m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, vilken reservation
i denna del överensstämde med såväl
den av herr Hagberg m. fl. som den av
herr Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen. (Det sistnämnda
yrkandet innebure avslag å den
föreslagna ändringen av ifrågavarande
moment.)

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av herr
Ericssons i Kinna m. fl. reservation vara
med övervägande ja besvarad.

50 § 2 och 3 mom.

Angående förevarande moment, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att desamma skulle godkännas enligt
utskottets förslag, vilket yrkande
överensstämde med den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. anförda reservationen,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Ericsson i Kinna m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen, vil -

m. m.

ken i denna del överensstämde med herr
Hagbergs m. fl. reservation. (Sistnämnda
yrkande innebure avslag å föreslagen
ändring av nämnda moment.)

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av herr
Ericssons i Kinna m. fl. reservation vara
med övervägande ja besvarad.

51 §

I fråga om denna paragraf, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas med av utskottet
förordad ändring, vilket yrkande
överensstämde med det förslag, som
framlagts i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
dels ock att kammaren skulle
godkänna den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen,
vilken i denna del överensstämde
med herr Hagbergs m. fl. vid betänkandet
avgivna reservation. (Sistnämnda
yrkande innebure avslag å den
föreslagna ändringen.)

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på godkännande av herr
Ericssons i Kinna m. fl. reservation vara
med övervägande ja besvarad.

Ikraftträdandebestämmelserna, ingressen
och rubriken

I avseende härå, anförde herr talmannen,
hade yrkats l:o) att utskottets förslag
skulle godkännas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna såväl den av herr
Ericsson i Kinna m. fl. som den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, vilket yrkande innebure
avslag å förevarande delar av lagförslaget;
samt 3:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen. Herr talmannen
yttrade vidare, att yrkandena under
l:o) och 3:o) torde få anses hava förfallit
genom kammarens redan fattade
beslut.

På gjord proposition bifölls härefter
det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet.

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

143

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Punkterna B 3 b, H 3 c och B 3 rf

Herr talmannen yttrade, att beträffande
var och en av förevarande punkter
hade yrkats dels bifall till utskottets förslag,
vilket i berörda punkter överensstämde
med de förslag, som innefattades
i den av herr Gustaf Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen,
dels ock godkännande av den av herr
Ericsson i Kinna in. fl. vid betänkandet
anförda reservationen, vilken i dessa delar
överensstämde med herr Hagbergs
in. fl. reservation. (Sistnämnda yrkande
innebure avslag å framlagda förordningsförslag.
)

På särskilda propositioner beslöt
kammaren i avseende å envar av förevarande
punkter att godkänna den av
herr Ericsson i Kinna m. fl. avgivna reservationen.

Punkten B 3 e

Beträffande denna punkt, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
av herr Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, vilken
i denna del överensstämde med såväl
den av herr Hagberg m. fl. som den av
herr Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen. Herr talmannen
yttrade vidare, att yrkandet om
bifall till utskottets hemställan torde få
anses hava förfallit genom kammarens
redan fattade beslut.

På gjord proposition godkändes härefter
den av herr Ericsson i Kinna
in. fl. avgivna reservationen.

Punkterna B 4 a, B 4 b och B 5 i den
av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen

Såvitt avsåge envar av förevarande
punkter, yttrade herr talmannen, hade
yrkats dels — enligt utskottets förslag
— avslag å det i respektive punkt framlagda
förordningsförslaget (detta yrkande
överensstämde beträffande var
och en av dessa punkter med yrkandena
i såväl reservationen av herr Ericsson i
Kinna in. fl. som reservationen av herr
Hagberg in. fl.), dels ock godkännande

av de förordningsförslag, vilka förordats
i envar ovannämnd punkt i herr Gustaf
Elofssons in. fl. reservation.

På särskilda propositioner beslöt
kammaren avslå de under förevarande
punkter i herr Gustaf Elofssons m. fl.
reservation framlagda förordningsförslagen.

Punkterna B 6 a, B 6 b och B 7 i herr
Gustaf Elofssons m. fl. reservation

Beträffande var och en av dessa punkter,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels — i enlighet med utskottets
förslag —■ avslag å det i respektive
punkt framställda förslaget (detta yrkande
överensstämde i vad gällde envar
förevarande punkt med yrkandena i
såväl reservationen av herr Ericsson i
Kinna m. fl. som reservationen av herr
Hagberg m. fl.), dels ock godkännande
av de förslag, vilka under var och en av
ovannämnda punkter framställts i herr
Gustaf Elofssons m. fl. reservation.

På särskilda propositioner avslog
kammaren de under förevarande punkter
i herr Gustaf Elofssons m. fl. reservation
framställda förslagen.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
ett av herr Hagberg under överläggningen
framställt yrkande, i enlighet
med det tryckta ändringsförslaget, om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående
jämkning i nuvarande punktskattesijstem
propositioner, först på bifall till
detta yrkande samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till herr Hagbergs yrkande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Hagbergs under
överläggningen framställda yrkande
om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
jämkning i nuvarande punktskattesystem,
röstar

Ja;

144

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Förordningsförslag om allmän varuskatt, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 81.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten C

I avseende å denna punkt, yttrade herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle godkänna den av herr
Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; 3:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen; samt 4:o)
att det förslag skulle godkännas, som
innehölles i herr Gustaf Elofssons m. fl.
vid betänkandet avgivna reservation.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till det under 2:o)
här ovan upptagna yrkandet vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten D

Beträffande denna punkt, anförde nu
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först i fråga om de motioner,
som icke behandlats genom kammarens
under punkterna A—C redan
fattade beslut men rörande vilka bifall
yrkats, samt därefter angående övriga
under punkten D angivna motioner.

Motionerna 1: 558 och II: 668

I avseende å förevarande motioner
gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet i punkten D 15 hem -

ställt samt vidare på bifall till motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Motionerna I: 559 och II: 669

Rörande dessa båda motioner gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
i punkten D 16 gjorda hemställan
samt vidare på bifall till motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Motionen I: 517 samt motionerna I:
560 och II: 670

Herr talmannen yttrade, att beträffande
förevarande motioner yrkats dels att
utskottets hemställan under punkterna D
42 och D 17 skulle bifallas, dels ock, av
herr Nilsson, Ferdinand, att kammaren
skulle antaga de av honom i anledning
av motionen 1:517 föreslagna förordningsförslagen.
Sistnämnda yrkande
överensstämde i sak med de förslag,
som framförts i motionerna 1:560 och
11:670.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Motionerna I: 561 och II: 671

Angående förevarande motioner gjordes
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i punkten D 18 hemställt
samt vidare på bifall till nämnda motioner;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Motionerna I: 562 och II: 672

Beträffande dessa båda motioner gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i punkten D 19 hemställt samt
vidare på bifall till motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga under punkten D upptagna
motioner

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

145

Ang. ändring i förordningen om allmän
energiskatt, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar
av förordningen den 31 maj 1957 (nr
262) om allmän energiskatt, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 9 oktober 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition
nr 163, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 31 maj
1957 (nr 262) om allmän energiskatt;
samt

2) förordning om tillfällig energiskatt
å bensin och vissa andra bränslen som
finnas i riket den 1 januari 1960.

I propositionen hade föreslagits, att
energiskatten på bensin samt andra flytande
och fasta bränslen skulle höjas
fr. o. m. den 1 januari 1960. Den föreslagna
höjningen skulle utgöra i fråga
om bensin fem öre per liter och beträffande
motorbrännolja och eldningsolja
10 kronor per m3. I fråga om de fasta
bränslena hade föreslagits, att skattesatserna
per ton skulle höjas med 8 kronor
för stenkol och 9 kronor för koks.

Skattehöjningen beräknades tillföra
statsverket omkring 225 miljoner kronor
för helt budgetår.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:533,
av herr Ewerlöf in. fl., och II: 646, av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 163 med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar
av förordningen den 31 maj 1957 (nr
262) om allmän energiskatt m. in.;

II) de likalydande motionerna 1:546,
av herr Aastrup in. fl., ocli II: 702, av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, alt
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts pro 10

Första kammarens protokoll 1959. Nr 2$

position nr 163 om höjning av skatten
på bensin, kol, koks och eldningsolja;

III) de likalydande motionerna 1:572,
av herrar Sveningsson och Per-Olof Hanson,
samt II: 703, av herrar Kollberg
och Källenius;

IV) de likalydande motionerna I:
591, av herr Torsten Andersson m. fl.,
och II: 706, av herr Hedlund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 163 måtte

~''l) avslå förslaget om höjd energiskatt
på bensin, motorsprit och för motordrift
avsedda spritblandningar;

2) godtaga höjning av energiskatten
på eldningsolja, motorbrännolja, stenkol,
koks, stenkols- och koksstybb samt
kolbriketter med i propositionen angivna
skattesatser i enlighet med vad i
motionerna anförts;

3) besluta, att 3 § förordningen den
21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt
med verkan från den 1 januari 1960
skulle erhålla följande lydelse:

»Brännoljeskatt utgår med tjugonio
öre för liter.»;

4) besluta, att trädgårdsnäringen och
övriga delar av näringslivet, till vilka
restitution av allmän energiskatt utginge,
skulle erhålla restitution av den tillfälliga
energiskatten;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att generellt
nedsätta den tillfälliga energiskatten
på bränslen som förbrukades i de
fyra nordligaste länen till tre fjärdedelar
av den tillfälliga energiskatt, som eljest
skulle utgå;

6) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

a) om framläggande av förslag snarast
möjligt angående retroaktiv restitution
åt trädgårdsnäringen av allmän energiskatt,
erlagd under tiden 1 juli 1957—31
december 1958,

b) om skyndsam prövning och förslag
rörande de indirekta skatternas inverkan
på levnadskostnaderna i Norrland
i enlighet med vad som anförts i motionerna; V)

de likalydande motionerna 1:592,
av herr Ragnar Bcrgh, samt 11:707, av
herrar Bohman och Löfgrcn; ävensom

146 Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. ändring i förordningen om allmän energiskatt, m. m.

VI) de likalydande motionerna 1:593,
av herr Jonasson m. fl., samt II: 705, av
herrar Elmwall och Brandt i Sätila, vari
hemställts, att riksdagen, därest förslaget
om tillfällig energiskatt å motorbränslen
icke skulle avslås, måtte besluta, att de
delar av näringslivet, till vilka restitution
utginge av särskild skatt å bensin
och motorsprit, skulle erhålla restitution
av tillfällig energiskatt i enlighet med
vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 163, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av motionerna 1:533 och II:
646, 1:546 och 11:702 samt 1:591 och
II: 706,

dels antaga under punkten infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av den vid förordningen den 31
maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt
fogade förteckningen över vissa
bränslen, för vilka allmän energiskatt
skall erläggas,

dels ock antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om tillfällig
energiskatt å bensin och vissa
andra bränslen som finnas i riket den
1 januari 1960 med de ändringar av
rubriken och 1—3 §§, 10 § samt 16 §,
som under punkten framginge;

B) att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:533 och 11:646,

2) motionerna 1:546 och 11:702,

3) motionerna 1:572 och 11:703,

4) motionerna 1:591 och 11:706,

5) motionerna I: 592 och II: 707 samt

6) motionerna 1:593 och 11:705,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Ericsson i Kinna, Eriksson,
Snygg och Jansson, fröken Ran -

marlc samt herrar Möller, Sundström,
Brandt i Aspabruk, Allard och Kärrlander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 163 icke kunnat
av riksdagen oförändrad antagas,

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i vissa delar av förordningen den
31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt,

dels ock antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om tillfällig
energiskatt å bensin och vissa andra
bränslen som finnas i riket den 1 januari
1960 med de ändringar av 2 § 2 mom.
och 16 §, som i reservationen angivits;

II) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Magnusson
i Borås och Gustafson i Göteborg,
vilka med åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:533
och II: 646 samt I: 546 och II: 702 ansett,
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte avslå de av Kungl.
Maj :t i proposition nr 163 framlagda
förslagen till

dels förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 31 maj
1957 (nr 262) om allmän energiskatt;

dels ock förordning om tillfällig energiskatt
å bensin och vissa andra bränslen
som finnas i riket den 1 januari
1960; samt

III) av herrar Gustaf Elofsson, Mattsson
och Vigelsbo.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II av herr Hagberg
m. fl., vilken reservation i vad den avser
bensinbeskattningen sammanfaller med
utskottets förslag i denna del.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde i denna fråga under mitt

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

147

Ang. ändring i förordningen om allmän energiskatt, m. m.

första anförande under gårdagens debatt
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr I av herr Ericsson i Kinna m. fl. Det
innebär ett bifall till den föreliggande
propositionen i oförändrat skick.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Då kammaren fattat beslut
om införande av omsättningsskatt,
avstår jag från att yrka bifall till den
med III betecknade reservationen.

Beträffande förslagen om skattehöjningar
på oljor och fasta bränslen biföll
kammaren utskottets hemställan i betänkandet
nr 64 punkt A med 78 röster
mot 51 för den med II betecknade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan, varjämte vid
punkten A propositioner komme att
framställas först särskilt angående de
genom propositionen framlagda förordningsförslagen
i vad avsåge skatt på oljor
och fasta bränslen samt därefter särskilt
rörande samma förordningsförslag
i vad gällde skatt på bensin och motorsprit.

Punkten A

Förordninfjsförslagen i vad avsåge
skatt på oljor och fasta bränslen

Beträffande denna del av utskottets
hemställan, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ericsson i Kinna m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen i denna del,
vilket yrkande överensstämde med vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
godkännande av den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
förslag samt vidare på godkännande av
herr Hagbergs m. fl. vid betänkandet an -

förda reservation; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner de av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 64
punkten A förordade förordningsförslagen,
i vad avser skatt på oljor och fasta
bränslen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande de!.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 51.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förordningsf årslagen i vad gällde
skatt på bensin och motorsprit

I fråga om denna del av utskottets
hemställan, yttrade herr talmannen, hade
yrkats dels godkännande av den avherr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del,
vilket yrkande överensstämde med vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ericsson i Kinna m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen

148

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande
propositioner, först på bifall till utskottets
förslag samt vidare på antagande
av herr Ericssons i Kinna m. fl. reservation;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner de av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 64 punkten
A förordade förordningsförslagen, i
vad avser skatt på bensin och motorsprit,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 78.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. atomenergiens utnyttjande

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr PerOlof
Hansons interpellation angående

atomenergiens utnyttjande, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
har i en interpellation frågat mig dels
om regeringens långsiktiga målsättning
för atomenergipolitiken, dels om min bedömning
av vilka återverkningar på
atomenergiprogrammet och kraftförsörjningen
som kan ha uppkommit genom
hittills beslutade minskningar och tidsförskjutningar
i utvecklingsarbetet. Vidare
frågar interpellanten om min inställning
till vattenfallsstyrelsens och
Atomkraftkonsortiets (AKK:s) planer att
till år 1965 få till stånd var sin atomkraftstation
med reaktorer av utländsk

typ Beträffande

den långsiktiga målsättningen
för atomenergipolitiken vill jag
påminna om att riktlinjerna härvidlag
uppdrogs av statsmakterna år 1956 i huvudsaklig
överensstämmelse med förslag
av 1955 års atomenergiutredning. Genom
riksdagsbeslut de följande åren har sedan
olika projekt tillförts atomenergiprogrammet.

De grundläggande förutsättningarna
för programmet har varit vår framtida
energisituation, vår tidiga start inom
atomforskningen jämte vår mekaniska
och metallurgiska industris speciella
möjligheter inom den framtida atomenergitekniken.
Därtill kommer våra betydande
inhemska tillgångar på uran.
Mot bakgrunden härav har efter våra förhållanden
avsevärda resurser satts in för
att fullfölja ett självständigt svenskt
atomenergiprogram, som innefattar en
urangruva i Billingen, utvecklandet av en
inhemsk reaktortyp som bygger på detta
uran samt ett forsknings- och utvecklingsarbete
i anslutning härtill, som även
gäller tilvaratagande av det nya atombränsle
•— plutonium -—- som bildas vid
driften av uranreaktorerna.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att det hela tiden rått enighet
i riksdagen vid besluten om atomenergiprogrammet.
Det är, som jag nämnde, avsevärda
resurser som ställts till förfogande.
Till verksamheten, som nästan helt
finansierats med statliga medel, har för

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

149

innevarande och de två närmast föregående
budgetåren anvisats sammanlagt
nära 350 miljoner kronor. Dessförinnan
hade atomprogrammet blygsammare omfattning.
Under de tio budgetår bolaget
existerat hade sålunda AB Atomenergi
tidigare erhållit omkring 100 miljoner
kronor sammanlagt. För nästa budgetår
har delegationen för atomenergifrågor
förordat, att till Atombolaget och vattenfallsstyrelsen
anslås sammanlagt 105 miljoner
kronor till atomenergiändamål.
Ställningstagande till detta äskande kommer
att ske vid pågående budgetbehandling.

Utgifterna har bland annat gällt utbyggandet
av en forskningsstation i Studsvik
utanför Nyköping med forskningsreaktorer
och kemiska och metallurgiska laboratorier.
Vidare har uranproduktion
ägt rum i mindre skala vid Kvarntorp
och nu har som sagt en större urangruva
påbörjats i Billingen. Det omfattande
forsknings- och utvecklingsarbetet har
varit strängt koncentrerat till de problemställningar,
som hade samband med
den reaktortyp vi valt att utveckla här i
landet. Den första av reaktorerna i landet,
R 1 i Stockholm, var klar år 1954.
Den andra, R 0 i Studsvik, togs i bruk i
september i år. Den betydligt större R 2
i Studsvik beräknar man kunna ta i drift
under nästa budgetår. Den första anläggning
som ger nyttig värme och elkraft är
det kombinerade värmekraftverket R 3/
Adam i Ågesia strax söder om Stockholm.
Denna anläggning beräknas nu bli
färdig under 1962 och i full drift under
19G3. Detta innebär en försening med
omkring två år mot tidigare planer. Reaktorn
har konstruerats av Atombolaget,
som uppför anläggningen i samarbete
med Stockholms elverk, som svarar för
byggnadsdelen. Atombolaget har vidare
samarbete med vattenfallsstyrelsen och
elverket med AKK om sina respektive delar.
Asea och ett flertal andra industriföretag
är inkopplade på tillverkningen
av maskinutrustningen.

Avgörande för programmets inriktning
har som jag nämnde varit vår framtida
energisituation. Som också interpellanten
vidrör räknar man med all atom -

Ang. atomenergiens utnyttjande
kraften under 1970-talet i huvudsak får
ersätta vattenkraften vid den fortsatta utbyggnaden
av vår elkraftproduktion,
enär den ekonomiskt utbyggnadsvärda
vattenkraften då väntas vara färdigutbyggd.

Det torde vara realistiskt att räkna
med att vårt kraftbehov i framtiden visar
en stadigt stigande kurva. Med våra vattenkraftstillgångar
utbyggda och då ångkraftverk
baserade på importerat kol eller
olja endast kan tillåtas täcka en mindre
del av våra ökade behov, måste en
kraftproduktion från nya inhemska källor
åstadkommas. Här kommer atomkraften
i förgrunden, och även om denna
vid fortsatt forskning och utvecklingsarbete
avsevärt förbilligas, torde man
försiktigtvis böra räkna med årliga investeringskostnader
för atomenergianläggningar
under 1970-talet, som motsvarar
vad vi för närvarande tvingas betala
för våra konventionella anläggningar.

Jag har härmed velat ge kammaren en
uppfattning, om vilka storleksordningar
man här rör sig med, för att illustrera
bland annat hur viktigt det är att en
svensk reaktortyp utvecklas i så god tid,
att den hinner spela en avgörande roll
redan från utbyggnadsprogrammets början.

Den långsiktiga måltsättningen för
atomenergipolitiken är fortfarande densamma
som tidigare — att bygga upp ett
självständigt svenskt atomenergiprogram
med sikte på den stora utbyggnad av
atomkraftverk, som beräknas komma under
1970-talet. Här ingår bland annat
som ett väsentligt moment, att arbetet på
vår första större kraftverksreaktor av inhemsk
konstruktion •— R 4/Eva — inriktas
så att anläggningen kan tas i drift
år 1967. Enligt vad jag här kan meddela
liar vattenfallsstyrelsen och Alombolagel
i dagarna tillsammans lagt upp ett program
för utvecklings- och konstruktionsarbetet
på R 4/Eva, som har just denna
riktpunkt.

De fördröjningar och den krympning
interpcllanten pekar på har naturligtvis
varit ovälkomna, även om man i Sverige
visst inte intar någon särställning härvidlag.
Tvärtom är det samma erfarenhr

150

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande
ter som andra länder också fått göra på
detta nya och tekniskt komplicerade område.

Vi bär haft våra fördröjningar dels beträffande
den i USA inköpta stora materialprovningsreaktorn,
R 2, som ingår i
Studsviksstationen, dels beträffande de
delvis sammanhängande värme- och
kraftreaktorprogrammen. För värmeprogrammet
gäller det att få fram enklare
och billigare reaktorer än R 3-typen, som
har alltför höga prestanda i fråga om
temperatur och tryck i egenskap av prototyp
för kommande elkraftsreaktorer.

Men vi har också haft glädjeämnen inom
det svenska atomenergiprogrammet.
R 1 — den första av Atombolaget konstruerade
reaktorn — har nu varit i
drift utan anmärkningar i fem år. Vidare
har Atombolaget nyligen i hård konkurrens
med amerikanska, brittiska och
franska företag fått ett kontrakt på en
större leverans av bränsleelement till
det gemensamma europeiska reaktorprojektet
i Halden i Norge.

När det gäller de uppkomna fördröjningarnas
inverkan på det svenska programmet
vill jag först hänvisa till att bedömningen
av vår energisituation är avgörande
för när vi behöver ha den första
större anläggningen klar här i landet.
Atomenergidelegationen har gått igenom
läget beträffande den långsiktiga kraftplaneringen
och på grundval härav dragit
slutsatsen att man har några års andrum
med det första atomkraftverket i
förhållande till tidigare planer, som siktade
på år 1965, och detta har man genom
att åtminstone övergångsvis lita till
konventionell, olje- eller koleldad ångkraft.

Den viktiga och komplicerade frågan
om den rätta kombinationen mellan vattenkraft,
oljekraft och atomkraft i den
långsiktiga kraftplaneringen ämnar jag
inte närmare ingå på i detta sammanhang.
Delegationens synpunkter gäller
ju f. ö. blott möjligheten att avvakta ett
par år — en förskjutning från 1965 till
1967 för R 4/EVA — och de oljekraftverk,
som därför skulle behöva tillkomma,
erfordras under alla förhållanden

på längre sikt som toppbelastningskraftverk.

För egen del kan jag instämma i detta
och anser således en förskjutning från
1965 till 1967 såsom fullt acceptabel.
Även om det ur teknisk synpunkt skulle
ha varit möjligt att färdigställa R 4/EVA
till 1965, har man genom denna förskjutning
fått en välbehövlig avsaktning till
stånd i den eljest mycket höga takten i
atomenergiprogrammet här i landet.
Man får även större möjligheter att begagna
utländska erfarenheter, som givetvis
kontinuerligt tillföres den svenska
linjen.

Intcrpellantens återstående fråga gäller
inställningen till de projekt att utöka
det svenska programmet genom reaktorimport
som både AKK och vattenfallsstyrelsen
intresserat sig för. Jag vill
understryka att kraftföretagen förklarat
att dessa importplaner icke avsett att ersätta
eller försena det svenska utvecklingsarbetet.

Kostnaderna för import av reaktorer
är avsevärda. Eftersom intet importprojekt
vid den aktuella tidpunkten väntas
bli kommersiellt lönsamt, har man tänkt
sig importera en så liten reaktor som
möjligt. Trots detta synes man böra räkna
med anläggningskostnader på 150—
200 miljoner kronor och en årsförlust
på kanske inemot 10 miljoner kronor.
Detta motsvarar ett icke förräntningsbart
kapitalutlägg på omkring 100 miljoner
kronor. Jag kan för övrigt hänvisa
till vad den engelska tidskriften Economist
skrev för ett par veckor sedan,
nämligen att man för närvarande måste
räkna med att atomkraften ger 40 procent
dyrare elektricitet än moderna koleller
oljeeldade ångkraftstationer. Det är
således betydande uppoffringar man får
göra för att förvärva erfarenheter av de
första atomkraftverken. Detta gäller antingen
man skaffar sig dessa erfarenheter
genom eget arbete med inhemska
konstruktioner eller importerar en utländsk
reaktortyp. Det torde också vara
vetskapen om detta förhållande som utgjort
bakgrunden till överläggningar om
ett samgående mellan AKK och vatten -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

151

fallsstyrelsen beträffande importprojektet.

Interpellanten utgår från att det är aktuellt
med två importreaktorer — en till
AKK och en till vattenfallsstyrelsen,
men man kan på den punkten nu konstatera,
att överläggningar om samgående
kring en enda import pågår.

En förutsättning för en import är givetvis,
att importören eller importörerna
är beredda att betala de icke räntabla
kostnaderna. För vattenfallsstyrelsens del
föreligger en framställning att få utnyttja
en del av äskat anslag till atomenergianläggningar
under budgetåret 1900/61
till utgifter för en eventuell reaktorimport.
Atomenergidelegationen förordar
en fortsatt prioritering av den svenska
utvecklingslinjen och avstyrker anslag
till ett importreaktorprojekt för närvarande.
Ärendet är under regeringens
prövning och kommer som vanligt att
redovisas i statsverkspropositionen. De
privata eller de kommunala kraftföretagens
möjligheter att finansiera dylika
utvecklingskostnader har jag inte anledning
att gå in på.

Om eller när det över huvud konuner
att bli någon reaktor import, kan jag för
dagen inte överblicka. I denna fråga
ställer jag mig således avvaktande. Man
vet ännu för litet om de aktualiserade
projekten för att kunna ha en definitiv
uppfattning. I princip finns det enligt
min mening icke anledning utesluta möjligheten
av en import. Under vissa förutsättningar
har en sådan en uppgift att
fylla i vårt utvecklingsprogram på atomenergiområdet.
Dock synes mig intet ännu
ha framkommit som gör att man icke
från statsmakternas sida även fortsättningsvis
bör prioritera vår egen inhemska
utvecklingslinje med reaktorer som
bygger på naturligt uran.

Vad angår den speciella frågan om
koncession för uppförande av reaktorer,
skall den givetvis — även när det gäller
importerade reaktorer — bedömas med
bänsyn till anläggningens säkerhet och
lämplighet men oberoende av om importören
är AKK ensam eller AKK och
vattenfallsstyrelsen tillsammans.

Ang. atomenergiens utnyttjande
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för interpellationssvaret.
Jag utgår ifrån att
statsrådet förstår mig, när jag säger att
det nog skulle ha varit önskvärt med ett
mera bestämt besked på några avgörande
punkter. Jag hade väntat mig att få
mera bestämda uttalanden, men sådana
lyser på det hela taget med sin frånvaro.

Utvecklingen har ju gått så långt, att
riksdagen just i dessa dagar, då min interpellation
diskuteras, på sitt bord fått
ett förslag från regeringen om en beredskapslag
för att jämna vägen för en elransonering
för den händelse en sådan
skulle behövas. Detta illustrerar på ett
ganska drastiskt sätt, vilka knappa marginaler
vi rör oss med i detta sammanhang.
Vi behöver kanske inte uppehålla
oss så mycket vid den allmänna kraftsituationen,
men jag skulle dock vilja påpeka
några saker.

Vattenkraftens utbyggnad i vårt land
pågår ju i en mycket rask takt och våra
tillgångar härvidlag är stora. Det vet vi
alla. Men utvecklingen rör sig så snabbt
på detta område att vi — något som antydes
både i min interpellation och i interpellationssvaret
—- inte kan lita till
vattenkraften mer än något årtionde till
och därför måste söka oss över till andra
kraftkällor.

Man brukar ju räkna med att vi har
vattenkraftstillgångar, som skulle motsvara
ungefär 80 miljarder kilowattimmar
per år. Från denna siffra får mar
väl dock dra av åtskilligt som står upptaget
på den s. k. Beskowska naturskyddslistan.
Den senaste förteckningen
över sådana utbyggbara vattentillgångar
slutar med ett uttalande, att man helst
skulle vilja slippa göra en utbyggnad
motsvarande 18 miljoner kilowattimmar
per år. Om man skulle gå så långt i tillgodoseendet
av naturskyddssynpunkterna,
skulle ju i runt tal fjärdedelen av de
nämnda tillgångarna försvinna. Detta innebär
dock, som jag ser det, ett mycket
långtgående krav. Man får väl betrakta

152

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande
det som ett förhandlingsbud från de naturvårdande
instansernas sida. Emellertid
får man inte negligera dessa synpunkter.
Det är uppenbart att naturvårdsintressena
måste beaktas. Man kan
dock konstaterat att dessa synpunkter
har ett dåligt förhandlingsläge, när det
börjar bli svårt med energiförsörjningen.
Ju snabbare man får fram atomenergien,
desto mer kan man ju rädda av
naturvärdena.

Beträffande talet om krympningarna
och förseningarna o. s. v. i de planerade
projekten vill jag helt allmänt säga, att
dessa naturligtvis inte är särskilt märkliga
på ett område, som tekniskt är så
nytt. Det är ju fråga om ett stort tekniskt
nydaningsarbete, och i samband med ett
sådant inträffar ju alltid malörer. Många
menar ju, att vi inte bara här i landet
utan även på andra håll har varit ute
litet väl tidigt för att utnyttja atomenergien
för fredliga ändamål. Beträffande
vad som har hänt med det ursprungliga
svenska programmet står det väl inte i
mänsklig förmåga att genomskåda alla
orsaker till inskränkningarna och förseningarna.
Låt mig erinra något om hur
situationen ligger till.

Man hade tänkt sig att i början av
1960 få i gång ett värmeverk i Västerås
och ett i Ågesta. Dessa är som bekant
numera sammanslagna i R3/Adam i
Ågesta. Detta projekt är nu försenat två
å tre år. Dessutom hade man en del, visserligen
ganska lösa, planer på fyra å
fem värmereaktorer före mitten av 60-talet.

På kraftverkssidan har vi den s. k.
R4/Eva, som enligt de tidigare planerna
skulle ha varit i drift 1963 men — såsom
framgår av interpellationssvaret —
nu inte beräknas komma i gång före
1967. Därvidlag tycks man dock inte vara
ense, eftersom vattenfallsstyrelsen angivit
en tidpunkt ett par år längre fram
i tiden. Av interpellationssvaret får man
nu det intrycket, att man nu på den
punkten har kommit överens, och det
är i så fall glädjande. Själv kan jag inte
hysa någon uppfattning om vilken tidpunkt,
som från tekniska och andra synpunkter
är den lämpligaste.

Vad man i dag emellertid kan konstatera
är, att det inte finns något realiserat
värmereaktorprojekt annat än del
som nu pågår ute i Ågesta. Av de sex å
sju värmereaktorprojekt, som för ganska
kort tid sedan var planerade, återstår
det sålunda såvitt jag känner till endast
ett enda, sedan ett annat — om jag inie
missminner mig — nedlades i somras.

Som en orsak till denna mycket drastiska
nedskärning har angivits, att värmeverken
för närvarande inte är ekonomiskt
konkurrenskraftiga. Det är möjligt
att det förhåller sig så, men dessa
värmeverk är ju inte isolerade projekt,
utan de utgör också i väsentlig mån ett
led i utvecklingen mot en senare etapp,
i vilken man skall bygga större anläggningar
med sikte på kraftproduktion.
Och här finner man naturligtvis ett samband
mellan förseningen av R3/Adam
och möjligheterna att få fram det första
atomkraftverket R4/Eva, som ju har måst
uppskjutas. I en sådan situation är det
väl ganska naturligt att man har kommit
in på tanken att försöka förbättra
utvecklingssituationen genom importprojekt,
och atomkraftskonsortiet har sedan
två å tre år tillbaka undersökt möjligheterna
i detta hänseende. Konsortiet ingav
också i början av sommaren, vill jag
minnas, en koncessionsansökan. Vattenfallsstyrelsen
har senare slagit in på
samma väg, och nu har man på båda
hållen fastnat för samma reaktorstorlek
och samma reaktortyp. I båda fallen siktar
man, såvitt jag förstår, på att verken
skall kunna tas i bruk år 1965. Meningen
med importprojekten är att dessa
skall ge möjligheter till en snabbare utveckling
på området.

Här står vi alltså i dag, men sin betydelse
för kraftförsörjningen — och det
var ju detta min första fråga till statsrådet
gällde — har dessa projekt inte för
1960-talet utan framför allt för senare årtionden,
för 1970- och 1980-talen. Därför
tycker jag det är litet meningslöst att så
starkt som atomenergidelegationen gör
— och den har ju här statsrådets instämmande
— trycka på dagsläget i fråga
om olje- och kolpriser. Man kan väl
på sin höjd använda dessa prisuppgifter

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

153

till att räkna ut bur stor den ekonomiska
skillnaden mellan olika energikällor
skulle bli i nuläget, men det är en obestridlig
sanning att, som jag har sagt,
det här rör sig om en väsentligt senare
tidpunkt. Vad vet vi i dag om situationen
på oljemarknaden på 1970-talet?
Ännu mindre vet vi om situationen på
1980-talet. Vi vet i själva verket inte hur
det förhåller sig nästa månad. Det är
inte nödvändigt att gå längre tillbaka i
riksdagstrycket än till år 1957, när atomenergidelegationen
och andra kommenterade
dessa saker mot bakgrunden av
den då nyligen timade Suezkrisen, för
att få ett starkt intryck av hur angelägen
man var att inskärpa, att man inte finge
alltför mycket förlita sig på olja, en vara
som är utpräglat känslig för de internationella
förvecklingarna.

Det gäller alltså att under 1960-talet få
fram erfarenheter som kan behövas för
den händelse situationen beträffande olja
och kol på ett senare stadium skulle bli
sådan att det blir nödvändigt att förse
oss med kraft ur andra källor. Från denna
synpunkt kan jag inte se annat än att
importprojekten är ett mycket viktigt
komplement till den s. k. svenska linjen.
Enligt sådana som förstår dessa ting —
jag vill inte påstå att jag är någon atomexpert,
och jag lär väl inte bli det heller
—• skall ju dessa projekt till typ och konstruktion
ligga så pass nära de svenska,
att det mycket väl går att passa in dem
i det svenska programmet med någon
breddning av detta i förhållande till den
mycket markerade koncentration på att
arbeta med tungt vatten och naturlig
uran som har präglat den inhemska utvecklingslinjen.

Nu säger statsrådet — och därvid stöder
han sig på atomenergidelegationen
— att den svenska linjen även i fortsättningen
bör prioriteras. Ja, det finns tvivelsutan
mycket starka skäl för detta,
och jag skall inte driva någon process på
den punkten, men såsom framgår av
statsrådets svar skymtar det också en
möjlighet, att man här i Sverige via det
pågående forsknings- och utvecklingsarbetet
i rätt stor utsträckning kommer in
på att arbeta med plutonium och anri -

Ang. atomenergiens utnyttjande
kat uran som bränsle, och detta belyser,
om jag inte alltför mycket har missförstått
de tekniska sammanhangen, hur
viktigt det är att vi skaffar oss en breddad
erfarenhet genom dessa importprojekt.
Det är ju också betecknande, att
man både från atomkraftkonsortiets och
vattenfallsstyrelsens sida har angivit
dessa projekt som ett försök att bredda
det svenska programmet, inte ett försök
att slå in på en helt ny linje.

Importprojekten skulle alltså ge väsentliga
erfarenheter för framtiden, och
man kan väl om dessa projekt mera
än om de rent inhemska säga, att man
vet vad de kommer att kosta i färdigt
skick, även om marginalerna också för
importprojektens vidkommande är rätt
betydande. Man får ju i sammanhanget
inte heller glömma att importprojekten
torde kunna bidra till energiproduktionen
redan i mitten av 60-talet.

Man behöver väl alltså knappast riskera
att importprojekten skulle innebära
någon störning av den inhemska utvecklingslinjen,
utan snarare skulle de ge
denna ett bättre och vidare erfarenhetsområde.

I interpellationssvaret har —■ ehuru
inte särskilt hårt markerade, och det gläder
mig — framförts vissa skäl som
skulle kunna tyda på att man är orolig
för vad importprojektet skulle kunna betyda
i något slags konkurrens med det
svenska utvecklingsarbetet. Låt mig på
den punkten få framhålla några saker.

Hur skulle vi klarat det inhemska utvecklingsarbetet
med den personal vi
har, om vi skulle ha satsat på utvecklingen
i den takt som vi tänkte oss bara
för några år sedan, med alla dessa värmeverk
o. s. v.? Eftersom det har blivit
en så kraftig krympning och så många
senareläggningar, förefaller det åtminstone
mig som om det skulle erbjuda sig
personellt utrymme för importprojekten.
Vidare är det väl också tidsramarna för
detta importprojekt och de projekt som
är på gång här i landet sådana, att det
inte kommer att bli någon allvarlig konkurrens
om personalresurserna. Inte heller
kan jag se att det föreligger någon
svårighet för den byggande industrien

154

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande
att bär klara sina uppgifter. Det är nämligen
meningen att importprojekten till
den allt avgörande delen skall byggas
med svenskt material i svenska företag.

Jag skall inte ge mig in på någon vidare
diskussion om lämpligheten eller
olämpligheten av sammanslagningen av
de två projekt som det här handlar om.
Jag vill bara säga att bakgrunden till att
denna sammanslagning är aktuell föreföll
mig rätt oklart antydd i interpellationssvaret.
Men det kan vi lämna åsido.
Det finns ju starka skäl för att nu slå
ihop dessa projekt, eftersom de till storlek
och typ är identiska. Jag skall emellertid
inte dölja att jag är besviken över
att statsrådet inte bär velat ge ett mera
positivt svar i själva koncessionsfrågan.
Visserligen heter det i svaret att statsrådet
inte i princip avvisar importprojekt,
och han säger också att en import
under vissa förutsättningar kan fylla en
uppgift. Men å andra sidan kommer det
inte något glädjande besked om att koncessionen
kommer att beviljas, utan här
ställer sig statsrådet avvaktande.

Det skäl som hittills offentligen har
anförts för att inte denna koncessionsansökan
har beviljats har ju framför allt
varit att säkerhetsfrågorna ännu inte är
tillfredsställande utredda. Man väntar
tydligen, som det har sagts, på mera
material därvidlag. Jag har litet svårt att
se att just den synpunkten på detta stadium
skulle behöva ha något avgörande
inflytande. Vad som nu behövs är väl
inte något ställningstagande till just den
frågan, utan vad som behövs på detta
stadium är väl framför allt, låt mig säga,
ett byggtillstånd i princip. Säkerhetsfrågan
är oerhört viktig, men den får
väl komma i ett senare skede. Det bör
väl i sammanhanget också framhållas,
att det ju inte gäller någon oprövad typ
av reaktorer. Jag vill minnas att jag redan
i min interpellation framhöll att
Simpevarpsanläggningen skulle bli nummer
19 i internationellt sammanhang,
och därför skulle det väl inte vara omöjligt
att inta den ståndpunkten att säkerhetsfrågan,
som man klarat i en rad andra
fall utomlands där man inte är mind -

re rigorös i säkerhetsavseende än vi
är, skulle kunna tagas upp senare.

Man frågar sig alltså: Ligger någonting
annat än säkerhetsfrågan i vägen för
denna sak? Statsrådet har redan framhållit
att det inte finns anledning för
honom att diskutera finansieringsfrågorna
härvidlag. Vad man här skulle vilja
ha är alltså ett beslut för den första
etappen, och sedan får det andra följa
därefter. Det är ju viktigt att få fram
denna fråga också av det kända skälet
att det föreligger en tidsgräns för den
amerikanska »deferred payment plan»,
som gör det motiverat att försöka få frågan
ordnad till år 1965.

Låt mig säga några få ord om den
ekonomiska sidan av saken. Jag antydde
nyss att de som sysslar med dessa
importprojekt har ganska klart för sig
vilka kostnader ett importprojekt skulle
dra med sig. Statsrådet nämnde att det
kan röra sig om en årlig förlust på cirka
10 miljoner kronor. Jag tvivlar på att
den siffran kan vara riktig. Jag tror att
den verkliga siffran är väsentligt lägre.
I vilket fall som helst bör det väl vara
den resandes ensak att ta denna årsförlust,
om han nämligen anser att det på
lång sikt betalar sig med hänsyn till det
erfarenhetsmässiga utbytet.

Jag har uppehållit mig ganska länge
vid denna fråga därför att jag hoppas
kunna övertyga statsrådet om behovet
av ett mera positivt besked i detta sammanhang.

Jag skall lämna frågan om importpiojekten
och övergå till en annan aspekt
på dessa frågor, nämligen den som sammanhänger
med det svenska utvecklingsarbetet.
Det är riktigt som statsrådet
framhållit att det har rått enighet
när det gällt anslagsfrågorna, såväl inom
1955 års atomenergiutredning som
vid riksdagsbeslutet år 1956 och för övrigt
även därefter. Där har det dragits
upp så att AB Atomenergi skulle spela
en mycket central roll åtminstone under
inledningsskedet. Man har talat om
önskvärdheten av att koncentrera personal
och resurser; och det förefaller ju
ligga ganska mycket i ett sådant resone -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

155

mang. Men i det sammanhanget bör vi
väl inte heller tappa bort den ganska
skarpa remisskritiken mot atomenergiutredningens
förslag och uppläggning av
det hela, en kritik som väl i någon mån
beaktades men som i det väsentliga lämnades
åt sitt öde. Jag tillåter mig att
citera några ord ur vattenfallsstyrelsens
skrivelse, där man talade om att det var
»lämpligast att helt avstå från dirigering».
Kommerskollegium var för sin del
»starkt tveksam mot hinder för en mera
självständig enskild verksamhet på detta
område». Jag skulle kunna fortsätta att
stapla exempel efter exempel på hur remissinstanserna
uttalade sig starkt kritiskt.
Bakgrunden härtill var naturligtvis
att man fruktade att AB Atomenergi
skulle få en alltför dominerande roll i
sammanhanget.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid bakgrunden och hur man då sökte
sig fram. Det är inte orimligt att man
var litet trevande vid den tidpunkt då
man sökte finna ett nytt och stort grepp
på hela frågan. I dag kan vi måhända
något lättare bedöma situationen; vilket
inte är detsamma som att säga att den är
lättbedömd. När jag försökt komma till
klarhet om innebörden i de handlingar
som finns i riksdagstryck och på annat
håll rörande dessa problem, har jag inte
kunnat undgå intrycket att kompetensreglerna
och gränsdragningen är ganska
suddiga då det gäller AB Atomenergi.
Det är betecknande att flera remissinstanser
talat om att Atomenergi skulle
få ett faktiskt konstruktionsmonopol på
reaktorer o. s. v. Till detta fogades sedan
ett dokument, den s. k. aktieägaröverenskommelsen,
som skulle gälla i tre
år, under ett rent utvecklingsskede; dokumentet
finns inte nämnt i interpellationssvaret,
och jag har inte heller tagit
upp det i interpellationen. Men denna
överenskommelse har väl nu hunnit utlöpa,
och jag förmodar att det inte finns
något nu gällande samarbetsavtal mellan
aktieägarna i detta halvstatliga bolag.

AB Atomenergi fick alltnog genom
dessa riksdagsbeslut ett obligatoriskt huvudansvar
för utvecklingen, och det har
markerats på olika sätt. Man kan belysa

Ang. atomenergiens utnyttjande

saken med några siffror beträffande bolagets
starka expansion. Det är riktigt
som handelsministern säger att efter våra
förhållanden ganska imponerande belopp
har satts in. Budgetåret 1957/58
rörde det sig om 63 å 64 miljoner, och
för innevarande budgetår har summan
stigit till 130 miljoner. På personalsidan
kan den starka expansionen illustreras
om man bara nämner att bolaget någon
gång i mitten på 1957 hade i runt tal
600 anställda, medan motsvarande siffra
i dag lär vara avsevärt över 1 000 anställda.

Jag skall gärna medge att det varit
mycket svårt att få något grepp om vilken
roll AB Atomenergi har spelat för
utvecklingen. Statsrådet framhåller att
det finns glädjeämnen och sorger i den
svenska utvecklingen. R 1, den första av
AB Atomenergi konstruerade reaktorn,
har gått utan anmärkning i fem år; och
nyligen har man ju fått kontrakt på en
leverans av bränsleelement till Halden
i Norge. Av interpellationssvaret får man
möjligen intrycket att forskningsreaktorn
R 2 för Studsvik skulle vara ett
barn av atombolaget, men den är ju importerad.

Man kan fråga sig om resultatet av alla
gjorda insatser är tillfredsställande.
Innan jag säger någonting beträffande
den frågan vill jag erinra om vad jag
inledningsvis sade, att man inte får vänta
sig alt allt skall gå smort i ett tekniskt
nydaningsskede. Men det har tydligen
varit litet oroligt i och kring atombolaget,
ett förhållande som bl. a. avspeglats
i pressen. Nyligen har en historia
rullats upp vilken ger en, så som
jag uppfattar det, mycket obehaglig sidobelysning;
den gäller som bekant en
tekniker i atombolaget som fick sluta
sin anställning och som sedermera begärt
polisutredning om huruvida några
uppfinningar lämnats ut eller icke till
ett annat land. Jag skall givetvis inte gå
in på sjiilva sakfrågan; jag känner inte
till den tillräckligt, och dessutom vore
det väl inkorrekt att ta upp frågan till
behandling redan av det skälet att polisutredning
pågår. Men jag skulle vilja
rikta en fråga och en vädjan till statsrå -

156

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande

det: Är statsrådet villig medverka till
att denna utredning drivs med all energi
och verka för att ingen onödig mörkläggning
kommer att äga rum i detta
fall?

Eftersom vi ju har kommit över det
rent inledande skedet i atomkraftsutvecklingen
vill jag ställa frågan: Vilken
bör det halvstatliga bolagets naturliga
roll i sammanhanget vara?

Det gäller att finna praktiska former
för framtiden. Om jag försöker att summera
liur jag själv har tänkt i de här frågorna,
när jag har försökt att få ett
grepp på hur atombolaget arbetar, vill
jag säga att forskningsuppgifterna självklart
måste utgöra de centrala uppgifterna
för detta bolag. Bolaget bör vidare
sköta en rad rådgivande uppgifter, och
jag tänker mig också att bränsletillverkning
och uranbrytning o. s. v. tillhör bolagets
uppgifter. Dessutom måste det
finnas ett statligt och tekniskt övertygande
kompetent organ för säkerhetskontrollen,
som ju är oerhört viktig på
detta område.

Däremot kan man vara mycket mera
tveksam vad beträffar konstruktionen av
reaktorer. Man kan väl ställa det kravet
att bolaget skall medverka vid tillverkningen
av prototyper till reaktorer och
att det på den punkten i alla händelser
skall nära samarbeta med industrien. I
fråga om konstruktionsarbetet och framför
allt i fråga om reaktorbyggandet finner
man svårigheter på bl. a. en punkt,
som är mycket viktig i sammanhanget.
Ligger det inte en litet oroande konflikt
i att ett bolag, som har konstruktionsoch
till och med byggnadsuppgifter,
samtidigt är det organ som framför allt
skall sköta säkerhetskontrollen? Det kan
ju tänkas att man skulle kunna överväga
en något annorlunda organisation. Det
är väl så beträffande den reaktor som
nu byggs ute i Ågesta att atombolaget är
i hög grad engagerat inte bara i konstruktionen
utan också i byggandet, samtidigt
som det naturligen är det organ
som ytterst ansvarar för att säkerhetskravet
tillgodoses?

När riksdagen 1956 fattade sitt beslut
i de här frågorna hette det i tredje lag -

utskottets betänkande att man i vart fall
efter begynnelsestadiet skulle medge såväl
statliga som enskilda industrier att
uppföra, äga och driva atomreaktorer.
Nu kan man kanske inte ännu med säkerhet
se i hur hög grad den riktlinjen
har följts, men man kan ju fråga sig om
inte svensk industri bör få sin frihet i
högre grad än den nu har att konstruera
och tillverka reaktorer och reaktordelar.
Jag tror att det vore olyckligt om
utvecklings- och konstruktionsarbetet
bedrevs på det sättet att den enskilda
industriens arbetsuppgifter begränsades
till något som närmast påminner om underleverantörens
roll.

Som jag nyss sade, finns det väl inget
samarbetsavtal aktieägarna emellan,
men det skall komma till stånd, förmodar
jag, eftersom man väl inte kan leva
laglöst. Jag förmodar att man vid utformningen
av detta avtal måste ta ställning
till de problem jag har berört. Jag
skulle vara ytterst intresserad av att höra
vilken uppfattning statsrådet har på
den punkten också.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hanson får förlåta
mig om jag säger att jag var en smula
tveksam, om jag över huvud taget skulle
gå upp i en replik, ty sällan har jag hört
så mycket och utdraget och långt prat
inför så få åhörare och med så litet innehåll.
Herr Hansons anförande spände
emellertid över många områden, och
det fälldes en del påståenden -— ibland
i insinuationens form — som jag inte
kan låta stå oemotsagda.

Låt mig börja med en liten detalj.
Herr Hanson begär att jag inte skall
mörklägga den utredning som på åklagarmyndighetens
uppdrag pågår beträffande
en anklagelse som riktats av en
f. d. tjänsteman i bolaget för att detta
skulle ha begått någonting som kunnat
skada vårt lands intressen. Detta är en
insinuation, herr Hanson, som jag hoppas
att herr Hanson går upp och tar
tillbaka. Det är polismyndigheternas sak
att utreda vad som förekommit, och därmed
har inte någon i regeringen att skaf -

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

157

fa. Det borde herr Hanson veta. Jag vill
bara säga att jag liyser samma livliga
önskan som herr Hanson att alla omständigheter
blir utredda. Någon anledning
till att en sådan sak som den här skulle
mörkläggas har jag väldigt svårt att finna.
Det föreföll mig ligga ett allmänt
misstänkliggörande i herr Hansons anförande.

Jag skall ta upp ett par andra saker
men ingalunda alla de synpunkter — i
den mån man kan kalla dem synpunkter;
jag skulle snarare vilja säga spekulationer
— som herr Hanson hängav sig
åt i sitt anförande. Herr Hanson säger att
den fördröjning som har uppstått är beklaglig.
Jag är den förste att erkänna
detta. Jag har gjort det i mitt interpellationssvar,
men jag har sagt att konsekvenserna
inte är så allvarliga, eftersom
vi har tid på oss.

Kanske får jag något beröra orsakerna
litet utförligare, herr talman, och förklara
varför fördröjningen har inträffat.
Det sammanhänger med flera omständigheter,
av vilka en del ligger på det rent
tekniska och konstruktionsmässiga planet.
I mitt interpellationssvar står tydligt,
herr Hanson, »den i USA inköpta
stora materialprovningsreaktorn, R 2».
Hur herr Hanson därav kan få intrycket
att jag inte klart uttalade mig beträffande
importen, begriper jag inte. Han ville
ju t. o. in. göra gällande att jag velat
skapa föreställningen att det här var
fråga om en inhemsk reaktorkonstruktion.
Fn del av fördröjningen sammanhänger
med att de leveranser, som kom
från industrien i USA, visade sig icke
kunna godtagas i Sverige. Trots att detta
är en förhållandevis enkel reaktortyp
och trots att detta inte var den första
reaktortyp, utan om jag minns rätt den
fjärde eller femte som levererats, var leveranserna
från de amerikanska företagen
behäftade med sådana fel att reaktorn
inte kunde användas för det avsedda
ändamålet. Detta är en väsentlig
orsak till fördröjningen. Det finns även
andra, men jag skall nöja mig med vad
jag här har framhållit.

Däremot får man, herr Hanson, inte
betrakta det förhållandet, att vi inte re -

Ang. atomenergiens utnyttjande
dan i början av 1960-talet kommer att ha
ett antal atomeldade värmeverk i drift,
såsom huvudsakligen eller uteslutande
förorsakat av fördröjningen i det inhemska
utvecklingsprogrammet. Anledningen
härtill är helt enkelt att när utredningen
ägde rum hösten 1955 var sådana
värmeverk på ett helt annat sitt
ekonomiska i jämförelse med de konventionella
kol- eller oljeeldade värmeverken,
än de är i dag. Situationen har som
vi alla vet sedan dess mycket starkt förändrats.
Herr Hanson anser sig böra betvivla
att det för vårt land förhållandevis
gynnsamma prisläge på oljor och
andra fossila bränslen, som nu föreligger,
kommer att bestå. Det är klart att
vissa ändringar härvidlag kan komma
att inträffa från tid till annan, men jag
tror att alla, som känner till detta område
bättre än både herr Hanson och jag,
är överens om att vi på längre sikt har
att räkna med ett väsentligt mycket lägre
oljepris än det som vi rörde oss med
till exempel i prognoserna i början och
mitten av 1950-talet. Jag kan i detta
avseende peka på många omständigheter.
Nya stora oljefyndigheter har tillkommit.
I Sovjetryssland har man på de
allra senaste åren kommit underfund
med att man har betydligt större naturgastillgångar
än man tidigare visste om,
och därför har man i väsentlig utsträckning
lagt om eneriförsörjningen för
stora företag och likaledes ändrat bränsleförsörjningen
för stora konsumtionsorter.
Sålunda läggs ju Leningrads uppvärmning
om för naturgasförsörjning.
Det stora järnverket i Magnitogorsk, som
inom kort kommer att ha en produktion
på 10—12 miljoner ton årligen, var ursprungligen
planerat för oljedrift. Där
går man nu över till naturgasdrift, vilket
ger möjligheter till att högst väsentligt
öka oljeexporten. Samtidigt rapporteras
både från Afrika och från andra sidan
Atlanten nya stora oljefyndigheter.

Det är mot den bakgrunden som jag
tror att vi med en viss tillförsikt kan
räkna med att därest vi får leva i fred
finns det goda förutsättningar för att
oljepriset allt framgent kommer att vara
lågt bär i landet. Den omständigheten

158 Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande

bär i sin tur gjort det mindre angeläget,
ja onödigt, att på detta stadium inrikta
sig på värmeverk drivna med atombränsle.
Uppskovet med atomvärmeverken är
alltså inte huvudsakligast förorsakat av
den mindre fördröjning som uppstått i
det svenska utvecklingsprogrammet på
grund av andra, av mig delvis angivna
omständigheter.

Herr Hanson frågade vidare, varför
koncessionen fördröjdes. Jag vet inte
om, herr Hanson, att koncessionen fördröjes.
Den frågan behandlas på vederbörligt
håll av experterna. Den prövas
hos expertinstanserna med hänsyn
till vad som bör ske vid en normal säkerhetsprövning.
Och expertinstanserna
har infordrat tekniska uppgifter till underlag
för sin bedömning. Det är ju naturligt.
Innan det kompletterande materialet
inlämnats och de kompletterande
utredningarna företagits, kan ärendet givetvis
inte avgöras.

Även i det sammanhanget lämnade
herr Hanson en direkt felaktig uppgift,
bland många andra. Han sade att ifrågavarande
reaktor utan vidare hade godkänts
i USA. Jag vet inte var herr Hanson
fått sina uppgifter ifrån. Beträffande
den reaktor som man avser att uppföra i
Kalifornien till år 1962 — alltså tre år
tidigare än den av atomkraftkonsortiet
här planerade —- har de amerikanska
myndigheterna ännu inte hunnit ta ställning
till säkerhetsfrågorna. Jag har hört
att in ens alla tekniska detaljer ännu
framlagts. Detta är, såsom interpellanten
själv erkänner, ett ytterst komplicerat
tekniskt fält, och därför måste man i utvecklingens
begynnelseskede räkna med
att arbetet och de många prövningarna
kommer att bli av synnerligen tidskrävande
karaktär.

I det sammanhanget kanske jag får
säga att min ståndpunkt beträffande frågan
om import hela tiden varit den, att
om en sådan import kommer till stånd är
det all anledning att hälsa den med tillfredsställelse
under två förutsättningar.
Den första är att importen inte i och för
sig fördröjer det inhemska atomenergiprogrammet.
Erfarenheterna av det utvecklingsarbete,
som har bedrivits här i

landet sedan statsmakterna år 1956 drog
upp riktlinjerna för atomenergiarbetet,
har inte givit någonting annat vid handen
än att ett reaktorprogram baserat på
naturligt uran och tungt vatten har
framtiden för sig med hänsyn till de speciella
förutsättningar som vi har i vårt
land.

Ingenting har under denna tid från något
experthåll framkommit, vilket bestrider
riktigheten av utgångspunkten för
atomenergiprogrammet när det framlades.
Tvärtom tyder allt på att denna utvecklingslinje
för vårt land är den riktiga
och den väsentliga. Men det är klart
att visst kan man vid sidan av detta, så
länge det inte inkräktar på våra möjligheter
att fullfölja den inhemska linjen,
tänka sig ett importprogram. Vi har aldrig
ställt oss avvisande till det. Vi skulle
gärna se att ett sådant importprogram
också innehölle ting av värde för vår
egen utvecklingslinje på atomenergiområdet.
Därför har vi också ett visst intresse
för vilken reaktortyp som kommer
i fråga vid import.

Herr Hanson menade möjligen att denna
import på något sätt fördröjts emedan
man var ointresserad av den. Det är man
visst inte. Men, herr Hanson, vi lägger
för närvarande ned nära nog tio gånger
så mycket om året på atomenergiprogrammet
som 1955/56, innan detta beslöts.
Det betyder emellertid också att
man på detta område liksom på andra
får hushålla med både de ekonomiska
och de mänskliga resurserna. Vid valet
mellan att importera en reaktor eller att
så snabbt sig göra låter fullfölja det
svenska programmet måste jag nu liksom
tidigare ge företräde åt det sistnämnda
alternativet. Detta betyder inte att det nu
diskuterade ärendet i och för sig behöver
utgöra ett alternativ till en svensk utvecklingslinje.
Det har jag klart gett uttryck
åt i mitt interpellationssvar. Därför
kan man med glädje konstatera att
det kanske till och med utgör en väsentlig
komplettering. En annan sak är huruvida
man av de medel som staten anslår
för detta ändamål skall satsa samtidigt
på flera olika linjer. Det kan man komma
att göra i framtiden, men jag tror

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

159

att det skulle vara en misshushållning
med resurserna under det första utvecklingsskedet.

Detta leder mig in på atombolagets ställning.
Jag får kanske i detta sammanhang
erinra om att vi inte så mycket behöver
ta hänsyn till vad som sades i remissutlåtandena
som till vad som sades i det utskottsutlåtande
som avgavs i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition. Jag skall
tillåta mig, herr talman, att citera ett par
meningar därur:

»Utskottet har ingenting i princip att
erinra emot att atombolaget under utvecklingsskedet
får svara för målforskning
och praktisk verksamhet, vilket
icke bör hindra, att ett dylikt arbete kan
bedrivas även på andra håll i samarbete
eller samråd med atombolaget. Även om
således utvecklingsarbetet koncentreras
till bolaget under statligt överinseende,
måste dock starkt beaktas, att flera viktiga
samarbets- och arbetsfördelningsproblem
uppkommer.»

Där förutsätter man att det skall råda
ett samarbete mellan enskilda företag
och atombolaget. Det är just vad som
skett. Men därjämte fastslår man, om jag
får citera:

»Utskottet delar uppfattningen, att huvudansvaret
för konstruktionen av prototyper
bör åvila atombolaget och ansluter
sig för övrigt, liksom departementschefen,
i huvudsak till det uttalande av
atombolaget, enligt vilket även vid konstruktionen
av prototyperna industrien
bör ha möjlighet att göra egna insatser.
Detta skall gälla icke blott i de fall där
olika konstruktionsuppdrag kan utföras
i samarbete mellan atombolaget och därför
lämpade industrier, utan även för sådana
industrier och kraftproducenter,
som genom samarbete med högstående
utländska företag inom atomenergiområdet
kan utarbeta egna förslag till reaktorer
och reaktordelar så långt detta kan
förverkligas utan att avkall ges på det av
utredningen förslagna och av departementschefen
anbefallda kravet på koncentration
av de svenska resurserna.»

Jag tror inte att på detta område sedan
detta skrevs 195G något inträffat som inte
ligger i linje med detta uttalande. Atom -

Ang. atomenergiens utnyttjande
bolaget måste alltjämt ha huvudansvaret
för konstruktion av reaktorer. Att hävda
något annat innebär att av de pengar
som staten nu anslår för atomenergiprogrammet
skulle direkt utgiva till en industri
eller ett enskilt företag för att de
med hjälp av statsmedel skulle få tillfälle
att utföra konstruktionsarbetet. Vi
har sagt att detta inte skulle vara i linje
med det uttalande som utskottet gjorde
195G i anslutning till propositionen. En
koncentration som innebär att atomenergibolaget
måste ha huvudansvaret för
konstruktionsprogrammet är nödvändig.
De medel som sedan går till de enskilda
industrierna måste komma via atomenergibolaget.

Av herr Hansons uttalande fick man
närmast det intrycket att en råd enskilda
svenska företag och andra intressenter
ligger och väntar på att få ge sig in
på konstruktion av reaktorer och på uppförande
av reaktorer, men att staten genom
atomenergibolaget och sitt inflytande
i detta sammansatta bolag förhindrade
de enskilda från att fullfölja sina intentioner
i detta avseende. Det är ingalunda
så. Vi skulle tvärtom med största
tacksamhet se att den enskilda industrien
i vida större utsträckning än som hittills
varit fallet direkt bidroge till det svenska
utvecklingsarbetet på detta område. Vi
har i detta avseende sökt stimulera enskilda
industrier i deras intresse för ett
utvecklingsarbete. Men vi har fått göra
det med statsmedel som ställts till förfogande
för att bekosta deras insatser i
detta avseende och detta har naturligen
skett via atombolaget. I huvudsak tror jag
man får säga, att de enskilda företagens
hittillsvarande utgifter för dessa ändamål
hänför sig till den direkta aktieteckning
som de gjort i AB Atomenergi. Det
rör sig om 5—G miljoner kronor. Siffran
bär jag inte aktuell för närvarande, men
vad staten anslår uppgår till inemot 500
miljoner kronor, närmare bestämt något
över 450 miljoner kronor.

Det iir med hänsyn till detta, herr
Hanson, som atomenergibolaget med rätta
har stiillningen som huvudansvarig
för utvecklingsarbetet på detta område.
Men när det nu föreligger — och jag

160

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande
återkommer till detta — ett aktuellt importprojekt,
så tror jag det skulle vara
mycket glädjande om det kunde komma
till stånd. Däremot kan vi i dagens läge
inte uttala oss om huruvida staten ekonomiskt
skall bidraga också till genomförandet
av detta projekt. Vattenfallsstyrelsen
har varit intresserad av det. Någon
ställning till det har av naturliga
skäl inte tagits innan budgetberedningen
är avslutad. Men vid bedömning av
denna fråga får man också ta hänsyn till
de insatser som staten gör genom atomenergibolaget.

Skulle å andra sidan de enskilda intressenterna
i atomkraftkonsortiet vidhålla
att de, oavsett att kostnaderna blivit
större än de kanske ursprungligen föreställt
sig, ändå är intresserade av att
fullfölja detta projekt, så skulle jag hälsa
det med tillfredsställelse. Jag har låtit
informera mig om att atomenergidelegationen,
som är den som i sista hand
har att ta ställning också till säkerhetskontrollen
— således inte bolaget, herr
Hanson, det var en annan oriktig uppgift
som ni lämnade — mycket väl kan
tänka sig att den föreslagna platsen är
lämplig. Man är beredd att i positiv
anda pröva om det skall bli en ovanjordsanläggning
eller en anläggning insprängd
under jord. Så långt som de
framlagda handlingarna gjort det möjligt,
har man redan tagit en viss ställning
till projektet. Man har också underrättat
atomkraftskonsortiet om sin uppfattning
härvidlag. Däremot har man inte kunnat
säga att vi utan vidare kan avbryta eller
fördröja det inhemska utvecklingsprogrammet
till följd av detta projekt. Men
kan projektet finna finansiärer på annat
håll, kan det kanske finnas vissa utsikter
till att koncessionsansökan kommer
att beviljas.

Man har även förklarat sig villig, om
jag är riktigt underrättad, att bevilja
en sådan koncession i etapper. Man säger
således: »Gå vidare i era förhandlingar,
här föreligger alla förutsättningar
att få ett godkännande så småningom.
» Men det är klart att den som söker
en sådan koncession löper en betydande
risk, ty det avgörande för koncessionen

måste till sist vara den speciella konstruktion
och de detaljer som föreligger i
slutskedet. Det är detta som blir avgörande
för om projektet kan godkännas
ur säkerhetssynpunkt eller om man får
föreslå ändringar, som kan medföra betydande
kostnadsökningar och betydande
fördröjningar. Den risken bör naturligtvis
vederbörande, som söker ett importtillstånd,
vara fullt medveten om.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga
att det inte finns någonting i mitt
redan lämnade interpellationssvar som
tyder på att vi inte i och för sig kan
förstå nyttan av att vid sidan av det
svenska utvecklingsarbetet efter den linje
jag här mera konkret antytt också har
ett utvecklingsarbete, som följer delvis
andra linjer och där man i samarbete
med utländska konstruktörer tillför det
svenska atomprogrammet ett ytterligare
och värdefullt moment. Jag tror tvärtom
att vi kan hälsa det med tillfredsställelse.
Men jag vill betona att detta
utvecklingsarbete får ske endast under
förutsättning att det inte innebär en fördröjning
av det inhemska atomprogrammet
och inte medför att mindre medel
kan ställas till förfogande för fullföljandet
av det inhemska atomkraftprogrammet.
Det är de förutsättningar som angavs
i propositionen och i utskottsutlåtandet
1956.

Jag vill allra sist, herr talman, till herr
Hanson säga att den aktieöverenskommelse
som då slöts är fortfarande giltig,
bortsett från en en enda punkt som
gäller en tidsbunden detalj. I övrigt består,
som jag sade, alltjämt avtalet i alla
delar.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! F^örst vill jag något anknyta
till min fråga om den s. k. mörkläggningen.
Jag har litet svårt att förstå
den ganska långt drivna irritation som
statsrådet här visade. Men är det nu så
att vi har samma uppfattning, d. v. s.
att allt bör klarläggas som kan klarläggas,
har vi kanske inte anledning att ytterligare
uppehålla oss vid den saken.

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

161

Jag fick vidare beskedet att interpellationssvaret
innehöll en uppgift om att
R 2-reaktorn är importerad. Det är nog
så riktigt. På annan plats i svaret står
däremot så här: »Det omfattande forsknings-
och utvecklingsarbetet har varit
strängt koncentrerat till de problemställningar,
som haft samband med den
reaktortyp vi valt att utveckla här i landet.
» Och så räknas det upp R 1, R 0 och
R 2. Det kan verka nog så förvillande.

Vidare ber jag att få påpeka, vad jag
redan förut sade, nämligen att det var
just ekonomiska skäl som gjort att man
slopat en lång rad värmeverk. Det var
sålunda bara att slå in öppna dörrar,
när statsrådet så hårt gick till angrepp
på den punkten.

Till försvar för resonemanget om oljetillgången
gjorde statsrådet en reservation,
som praktiskt taget helt upphävde
hans egen argumentation. En förutsättning
i det fallet var nämligen att
vi får leva i fred. Men man kan ju tillfoga,
därest världen får leva i fred, ty
konflikten behöver inte inträffa här i
vårt land för att oljekranarna skall
stängas till fort nog. Jag tycker därför
att man satsat för mycket på förhoppningen
att vi skall kunna få all den olja
vi behöver.

Beträffande sedan koncessionsfrågan
vet jag inte, om jag uppfattade saken
rätt. Jag fick det intrycket av statsrådets
anförande i dess senare del, att
statsrådet lät mera positiv till denna
sak än vad jag förut fått intryck av. Han
meddelade även, vilket var en glädjande
nyhet, att man tydligen är beredd att
bevilja koncession i etapper med de
risker som detta naturligtvis innebär för
den koncessionssökande genom att det
kan komma bakslag i ett senare skede.
Men denna fråga har jag inte någon som
helst anledning att fundera närmare
över, utan vad som kan inträffa där bör
vara den koncessionssökandes ensak.

Jag känner mig inte helt övertygad
om att statsrådet har gett en helt riktig
bild av det enligt statsrådet närmast lysande
samarbetet mellan atombolaget
och industrien. Men vi skall kanske inte

11 Första kammarens protokoll 1959. Nr 28

Ang. atomenergiens utnyttjande

ägna den saken ytterligare uppmärksamhet.

Det är väl ändå på det viset — och jag
framhöll det i mitt tidigare anförande
— att den ursvenska linjen med naturligt
uran som bränsle tydligen är föremål
för en del forskning i atombolaget,
forskning som kan komma att peka i
riktning mot användandet av plutoniumbränsle
i stället för naturligt uran. Detta
är väl förenligt med en svensk linje,
det tror jag visst, men det gör att det
kanske inte borde vara så självklart för
statsrådet att så hårt binda sig vid det
naturliga uranet som bränsle.

På det hela taget menar jag att statsrådets
andra anförande i dess senaste
del tilltalat mig så till vida, att han där
tog en mera positiv inställning till importprojektet
än vad jag tyckte mig
kunna utläsa ur interpellationssvaret.
Det är jag mycket belåten med.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Hanson beträffande en passus
i hans senaste anförande.

Om man skall använda plutonium eller
naturligt uran som bränsle i reaktorerna
är inte något som utesluter vartannat.
De hör båda till det inhemska
programmet. Herr Hanson vet ju att av
naturligt uran så småningom erhålles
plutoniummaterial.

Vad jag hittills har talat om har varit
de första stegen i utvecklingsarbetet, hur
det kommer att se ut, vad vi behöver
veta och kunna för att på 1970-talet på
allvar kunna bygga ut atomkraftverk.
Och då gäller det i huvudsak reaktortyper
som bygger på naturligt uran. Vad
som kommer sedan är en följd av vad vi
lyckats göra med det naturliga uranet i
därför konstruerade reaktorer.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har suttit i min bänk
och under en och en kvarts timma lyssnat
till denna diskussion. Anledningen
därtill är att jag vill veta, hur det kom -

162 Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande

mer att gå med Simpevarpsprojektet. Jag
vill också göra några reflexioner i anledning
av det resonemang som statsrådet
här fört. Även om jag inte själv förstår
den tekniska sidan av saken tycker
jag ändå man kan göra vissa bedömningar.

Atomkraftkonsortiet lämnade ju någon
gång i våras in en begäran om koncession.
Drygt ett halvt år torde alltså
ha förflutit efter koncessionsansökan. Såvitt
jag kan förstå kan inte konsortiet
göra några förberedelser eller dylikt
förrän koncessionen blir beviljad. Den
tid som sålunda förflyter innan koncessionen
erhålles kan inte användas till annat
nyttigt arbete för denna kraftstation.
Jag förmodar att man inom konsortiet
resonerar på detta sätt och har också
hört att man där uppfattar saken så.
Det är denna synpunkt som jag velat
framföra och som måste beaktas i detta
sammanhang.

Jag var också inne på tankegångar liknande
interpellantens, när statsrådet,
som jag tyckte, på ett något oroande sätt
talade om att det inte var så bråttom att
utöka vår kraftproduktion utan att man
mycket väl kunde tänka sig att dröja
med denna sak ända till 1967. Statsrådet
har här haft oturen att komma med
sitt svar under samma vecka som vi har
bordlagt en proposition om elransonering.
Jag vet inte om det är klokt att leva
så på gränsen till vad vi tror oss behöva
av elektrisk energi. Jag skulle också vilja
säga statsrådet att om man nu anser sig
behöva ha ett atomkraftverk färdigt 1967
vore det mycket bra att ha denna ytterligare
marginal på två år. Jag tror därför
inte att man bör försinka beviljandet
av en koncession. Det är kanske till
och med i stället så att arbetet med
denna koncession, som jag förstår är
tidsödande att åstadkomma på grund av
att det måste göras många undersökningar,
borde forceras. Jag skulle vilja
be statsrådet att inte på grund av förskjutningen
i tiden låta ett avgörande
dröja i onödan.

Den plats som kraftstationen är avsedd
att förläggas till är med tanke på strålningsfaran
och dylikt en av de lämpli -

gaste i varje fall i hela Sydsverige. Den
ligger inom det län, som jag representerar
och där jag känner väl till hur naturen
är. Kusten är där ganska ödslig,
och man har inte besvär med tätorter,
som skulle kunna påverkas av förläggningen.
Orten ligger dessutom i ett typiskt
område med elkraftsunderskott.
Även för en lekman när det gäller atomenergiproduktion
förefaller alltså en förläggning
hit lämplig ur geografisk synpunkt.
Men därtill kommer att hela bygden
är ett avfolkningsområde, vars näringsliv
behöver tillföras nya företag. Redan
anläggningsarbetena som beräknas
bli ganska stora betyder ekonomiskt sett
mycket för den närmaste bygden, och
även de mer permanenta anläggningarna
har i detta hänseende sin betydelse. Man
kan därför för bygdens del säga att det
inte är särskilt önskvärt att ett besked
om en koncession dröjer för länge.

Jag begär inte alls något besked av
statsrådet angående koncessionen, men
jag har bara velat understryka det stora
intresse som hela bygden hyser för att
frågorna skall kunna handläggas relativt
snart. Man har alltså förväntningar där
nere i denna fråga, som statsrådet inte
tror att folk bryr sig om.

Jag tror inte att vi i Sverige kan komma
att finna några egna olje- eller naturgastillgångar.
Jag har märkvärdigt
nog sysslat med denna fråga, eftersom
jag deltagit i en kommitté som arbetat
för Sveriges geologiska undersökning.
Jag fick då en ganska klar bild av alt
vi är ganska utfattiga på sådant. Statsrådet
yttrade att även om vi kan räkna
med att få importera olja, så kan vi inte
få den utan att betala valutor för den.
Därför måste det ju vara en ganska stor
fördel för vårt land att — när vattenkraften
är fullt utbyggd — vi kan producera
elektrisk energi inte med hjälp
av utifrån inköpt olja utan med hjälp av
atomenergi.

Jag har, herr talman, endast velat fästa
statsrådets uppmärksamhet på att man
inte bör dröja för länge med att ge den
koncession det här gäller för att dels
atomenergiproduktionen inte skall försenas,
dels den bygd, som berörs av

Fredagen den 27 november 1959

Nr 28

1C3

projektet, skall lösas ur den spänning
den nu lever i.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några ord i
största korthet i anledning av herr Mannerskantz
anförande som en liten komplettering
till vad jag redan yttrat. När
Simpevarpsanläggningen kommer till
stånd är en fråga som jag tror att ingen
i dag kan besvara, herr Mannerskantz, ty
de offerter som infordrats av AKK beräknas,
om jag är riktigt underrättad,
komma in först den 15 maj nästa år.

En sak är att man i princip, på grundval
av det material som nu föreligger,
kan uttala sig om möjligheterna för
AKK, att, därest alla villkor i övrigt kan
uppfyllas, få koncession, vilket — som
jag förut sade — kan ske i etapper. Men
vi vet ju inte ens med säkerhet om intressenterna
kommer att vidhålla sitt intresse
för att förverkliga detta projekt.
Men bör dock komma ihåg att det är
fråga om en ganska liten reaktor på 50
megawatt. Den reaktor som atombolaget
skall uppföra under beteckningen R 4/
Eva kommer att få den dubbla effekten.
Det är naturligtvis en sak som jag
inte har anledning att lägga mig i, om
intressenterna säger sig: Är det värt priset,
vilken hjälp får vi och vad kostar
det först och främst? Det vet man inte
säkert i dag, ehuru man har en viss
grund för sina beräkningar. Jag tror
därför inte att man kan besvara herr
Mannerskantz fråga när Simpevarpsreaktorn
kommer på ett mer precist sätt
än jag försökt göra i dagens debatt.

Sedan var det en annan sak i herr
Mannerskantz anförande — det återfanns
också i herr Hansons inlägg —
som jag vill ta upp. Herr Mannerskantz
erinrade om den knapphet på elkraft
som vi har och som varit anledning till
att Kungl. Maj:t på riksdagens bord fått
lägga fram ett förslag med begäran om
bemyndigande att — därest situationen
inte blir bättre — vidtaga åtgärder i
form av elransonering för industrien.
Nu görs det giillande att detta är ett ytterligare
skäl för att forcera atomkrafts -

Ang. atomenergiens utnyttjande

programmet så mycket som möjligt. Men
man bör komma ihåg att det inhemska
reaktorprogram som vi nu talar om tar
sikte på att skaffa oss erfarenheter för
en utbyggnad av kraftindustrien på
1970-talet. Intill dess kommer dessa tillskott
att spela en synnerligen liten roll
för den aktuella kraftförsörjningen. Det
kan därför sägas att om vi hade haft råd
att utbygga vår vattenkraft ytterligare,
vilket det kanske funnits tekniska förutsättningar
för, och hade vi anlagt flera
konventionella ångkraftverk med kol eller
olja som bränsle, skulle naturligtvis
våra möjligheter att undvika en ransonering
av elkraften ha varit större än
de är i dag. Å andra sidan har utvecklingen
ändå inneburit ett bestämt tillskott
i vår kraftförsörjning och även i
detta hänseende gjort oss mindre sårbara
än vi var endast för några år sedan.
Detta är emellertid en sajk som har
föga att göra med det program som vi
nu har diskuterat, nämligen utvecklingsarbetet
på atomenergiens område under
1960-talet.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Första delen av statsrådets
senaste anförande innebar svar på
någonting som jag inte hade frågat om.
Jag frågade inte om när kraftverket kan
komma till stånd. Jag frågade om när
koncessionen skulle kunna beviljas. Sedan
blir det intressenternas sak att fullfölja
det hela.

Riktigt logiskt är det väl inte att säga
att det här är fråga om en så liten
anläggning att den mera får betraktas
som en experimentanläggning, ty om
man inte får den till stånd kan man ju
inte bygga stora kraftstationer lika tidigt.
Därför har detta ett samband med
den tidpunkt vid vilken vi kan förse oss
med tillräcklig atomenergikraft.

Jag tackar emellertid statsrådet för
att han uppenbarligen inte på något sätt
vill med flit försinka detta. Jag vill notera
att jag har uppfattat det hela så.

Herr HANSON, RER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vet inte hur herr
Mannerskantz ord föll, men jag kommer

164

Nr 28

Fredagen den 27 november 1959

Ang. atomenergiens utnyttjande

ihåg vad jag själv sade när det gällde
den roll detta skulle komma att spela
för den svenska kraftförsörjningen inom
det närmaste årtiondet. När jag talade
om beredskapslagen inför en eventuell
elransonering sade jag att detta illustrerar
med vilka knappa marginaler vi rör
oss i detta sammanhang. Hela mitt resonemang
rörde försörjningen av elkraft
under 1970- och 1980-talen och senare.
Det var inte på något sätt fråga om 1960-talet, såsom herr statsrådet här på ett

alldeles felaktigt sätt försökte göra gällande.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

591733

Bilaga till protokollen den 26 och 27 november 1959

Ändringsförslag i ärende ang. Kungl. Maj:ts proposition nr 162 med
förslag till förordning om allmän varuskatt m. m.

(bevillningsutskottets betänkande nr 60 år 1959)

avsedda att framställas av en eller flera av ledamöterna i bevillningsutskottet
herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Vigelsebo, Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg.

Vid behandlingen i riksdagens kamrar av propositionen nr 162 med förslag
till förordning om allmän varuskatt, m. m., har vi för avsikt att yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande under punkten A, enligt vilket förslaget
om införande av allmän varuskatt avstyrkes.

Därest emellertid kamrarna skulle besluta införa allmän varuskatt i huvudsaklig
överensstämmelse med den vid betänkandet fogade reservationen
nr I, ämnar vi i anslutning till väckta motioner framställa vissa ändringsförslag
i avseende å författningstexten varjämte vi avser att yrka avlåtande
av vissa skrivelser till Kungl. Maj :t med begäran om förslag till särskilda
bestämmelser rörande varuskatten samt alternativt återremiss av ikraftträdandebestämmelserna.

Till underlättande av ärendets behandling inom kamrarna lämnas i det
följande en redogörelse för de ändringsförslag som sålunda från vår sida
kommer att framläggas. Till förklarande av förslagens innebörd lämnas för
varje särskilt yrkande några kortfattade upplysningar.

I övrigt hänvisas till de åberopade motionerna samt till vissa i utskottets
betänkande redovisade skrivelser från representanter för näringslivet.

Här upptagna yrkanden hänför sig till punkten A) i utskottets hemställan;
dock avser yrkandet under rubriken »Ang. utredning om erforderliga
jämkningar i nuvarande punktskattesystem» punkten B).

Paragrafhänvisningarna hänför sig till paragrafnumreringen i det i reservationen
nr I framställda förslaget till förordning om allmän varuskatt.

Yrkanden om ändringar i förordningen om allmän varuskatt

10 § 1 mom. 7)

A. Ang. undantag för tryckta skrifter

I anslutning till motionerna nr I: 578 och II: 700 samt i anledning av förslag
i motionerna 1: 581 och II: 699 anför herrar Hagberg, Spetz, Söderquist
och Magnusson i Borås följande.

10 § 1 mom. 7) i reservationens förslag innebär att andra tryckta skrifter
än allmänna nyhetstidningar och vissa publikationer som tillhandaliålles

utan avgift skall drabbas av varuskatt. Därjämte föreslår reservanterna att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning av förutsättningarna
för en utvidgning av skattefriheten till att omfatta publikationer
med ideellt syfte.

Även om det icke direkt strider mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser
att varuskatt uttages på tryckta skrifter, måste det likväl sägas att
en sådan beskattning strider mot förordningens anda. Beskattningens oförenlighet
med tryckfrihetsförordningens bärande idé blir särskilt uppenbar
om åtskillnad göres mellan olika former av tryckta skrifter med hänsyn till
deras yttre utformning, deras innehåll eller deras utgivningssätt. Vad angår
beskattning av böcker ter sig en sådan ur allmänt kulturell synpunkt olycklig.
Bland annat drabbar den skol- och utbildningsväsendet.

Tryckta skrifter bör därför undantagas från beskattning.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte, för den händelse riksdagen beslutar
antaga förordning om allmän varuskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med det i reservationen nr I framförda förslaget,
besluta

dels att 10 § 1 mom. 7) skall erhålla följande lydelse:

»7. Tryckta skrifter.»

dels att sista stycket i anvisningarna till 10 § skall utgå.

B. Ang. undantag för tidningar och tidskrifter

I anslutning till motionerna I: 589 och II: 683 anför herrar Nilsson i Svalöv,
Kollberg och Gustafson i Göteborg följande.

Om riksdagen icke finner sig böra bifalla yrkandet under A. bör i varje
fall icke någon skattemässig åtskillnad göras mellan olika former av periodiska
publikationer. Gränserna mellan vad man i traditionell mening brukar
kalla dagspress och övrig press har blivit alltmer utsuddade. Åtskilliga
tidskrifter innehåller mycket allmänt nyhetsmaterial, på samma sätt som
den moderna dagspressen i allt högre grad kommit att utforma sitt material
på det sätt som tidigare varit den övriga pressen förbehållet.

Ur tryckfrihetsrättslig synpunkt är det icke godtagbart att göra en skattemässig
differentiering av periodiska skrifter efter kriterier som i något avseende
bygger på skrifternas innehåll eller periodicitet.

I praktiskt taget alla länder med en allmän varuskatt har tidningar och
tidskrifter undantagits från denna form av beskattning. Även 1952 års kommitté
för indirekta skatter förordade enhälligt undantag för tidningar och
tidskrifter.

Den utredning reservanterna föreslår riksdagen begära avser ett ytterst
komplicerat problem, innefattande en serie svåra gränsdragningar. En dylik
gränsdragning mellan olika slag av skrifter har vid tidigare diskussioner och
undersökningar ansetts icke kunna göras utan att få ett inslag av godtycke.

Yrkande kommer att framställas

dels att 10 § 1 mom. 7) skall erhålla lydelsen:

»7. Tidningar och tidskrifter.»

dels att sista stycket i anvisningarna till 10 § skall erhålla
lydelsen:

»Till tidningar och tidskrifter hänföras sådana publikationer,
som enligt utgivningsplan äro avsedda att under bestämd
titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande
nummer eller häften årligen. Skattefriheten omfattar
även utländska publikationer av angivet slag.»

10 § 2 mom.

Ang. Kungl. Maj:ts rätt att förordna om ytterligare undantag

I anslutning till motionerna nr I: 590 och II: 685 anför herrar Hagberg,
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Vigelsbo, Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg följande.

Enligt 10 § 2 mom. i reservationens förslag skulle Kungl. Maj :t äga förordna
om ytterligare undantag från skatteplikt utöver den som stadgats i
1 mom. Riksdagen bör principiellt icke med avstående från sin beskattningsrätt
lämna något bemyndigande som medför rätt för Kungl. Maj :t att inskränka
området för en beskattning. Reservanterna anför till stöd för det
föreslagna stadgandet att den däri angivna möjligheten självfallet bör begagnas
sparsamt och endast användas då fråga är om smärre jämkningar i
gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria varor. Bemyndigandet
är emellertid icke begränsat i författningstexten och Kungl. Maj :ts föreslagna
befogenhet är därför generell och utan undantag. Då riksdagen numera
är samlad under större delen av året, bör det icke medföra några olägenheter
om frågor av denna art underställes riksdagen.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte, för den händelse riksdagen beslutar
antaga förordning om varuskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med det i reservationen nr I framförda förslaget, besluta
att 10 § 2 mom. skall utgå.

12 §.

Ang. undantag för fabriksmässigt tillverkade byggnadsvaror

I anslutning till motionerna nr I: 569 och II: 682 samt I: 576 och II: 691
anför herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg
följande.

Enligt 12 § 1 mom. i reservationens förslag skulle den som fabriksmäs -

sigt tillverkar byggnadsvaror bli skattskyldig i vad avser denna tillverkning.
För byggmästaren som på arbetsplatsen låter iordningställa dylika förbearbetade
byggnadsvaror, till vilka i stor utsträckning icke skattepliktigt material
kommer till användning, innebär reservanternas förslag en skatteförmån,
enär skatt ej uttages på sagda material och ej heller på arbetslöner,
transport- och administrationskostnader m. m. Beskattningen skulle därigenom
verka hämmande för den rationalisering som erbjudes genom den fabriksmässiga
förbearbetningen.

Reservanterna finner det i och för sig obestridligt att viss snedbelastning
uppstår genom denna beskattning. Konsekvenserna härav finner emellertid
reservanterna vara av begränsad art med hänsyn till den rationalisering som
möj liggöres genom användningen av förbearbetade eller monteringsfärdiga
detaljer. Vi finner det i hög grad anmärkningsvärt att reservanterna icke
beaktat den negativa effekten av den föreslagna beskattningen, vilken i utlandet
visat sig medföra ytterst allvarliga konsekvenser för betong- och
betongvaruindustrin. Så har t. ex. i Finland denna industri drabbats utomordentligt
hårt av en beskattning av den art reservanterna förordar.

De nu angivna olikformigheterna kan undvikas genom att företag med
fabriksmässig tillverkning av förbearbetade byggnadsvaror, såsom färdigblandad
betong, betongelement, beläggningsmassor, färdiga byggnadsdelar
såsom kök och badrum jämställes med byggmästare vid sina inköp, d. v. s.
hänföres till konsumenter.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte, för den händelse riksdagen beslutar
antaga förordning om allmän varuskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med det i reservationen nr I framförda förslaget,
besluta

dels att 12 § 1 mom. skall erhålla följande lydelse:

»1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undantag som i
13 § sägs

a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande
av skattepliktig tjänsteprestation, för tillhandahållande
av sådan vara eller tjänsteprestation till förbrukare (konsument)
så ock för uttag ur rörelsen av skattepliktig vara.»

dels att anvisningarna till 12 § skall ha den lydelse som
framgår av yrkandet i motionerna nr I: 569 och II: 682.

13 §.

Ang. skatteplikt vid tillhandahållande av skattepliktiga varor
och tjänster i ringa omfattning

I anslutning till motionerna nr 1:570 och 11:690 anför herrar Hagberg,
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Vigelsbo, Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg följande.

Enligt 13 § i det av reservanterna framlagda förslaget föreligger icke
skattskyldighet för tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer
i allenast ringa omfattning samt icke heller vid tjänsteprestation
med avseende å kläder eller andra textilvaror där den som utför prestationen
icke har fast driftställe för verksamheten.

Den sålunda gjorda begränsningen av skattskyldigheten är föranledd av
intresset att nedbringa antalet skattskyldiga. Emellertid kan det icke undvikas
att en dylik begränsning framstår såsom orättvis gentemot skattskyldiga
näringsidkare. Icke minst med hänsyn till att varken i författningstexten
eller i anvisningarna göres någon klar avgränsning av vad som skall
förstås med »ringa omfattning» kan det förväntas att taxeringskontrollen
här kommer att bli svår att uppehålla. Vad reservanterna anfört därom att
den föreslagna skattefriheten — för vilken årsomsättningar om högst cirka
1 000 kronor med skatt av cirka 40 kronor anses böra ifrågakomma — icke
kan få betydelse från konkurrenssynpunkt strider emot vad de som äger
ingående kännedom om förevarande branscher hävdar. Skälen härtill framgår
av de åberopade motionerna.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte, för den händelse riksdagen beslutar
antaga förordning om allmän varuskatt i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationen nr I föreslagits,
besluta

dels att 13 § skall ha följande lydelse:

»Skattskyldighet föreligger icke

a) vid uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast
ringa omfattning

b) vid försäljning eller uttag av till driften hörande maskiner,
inventarier och dylikt.»

dels att anvisningarna till 13 § skall ha följande lydelse:

»Förutsättning för att skattefrihet enligt 13 § a) skall
föreligga är att uttagen av skattepliktiga varor äro av allenast
ringa omfattning.

Med försäljning är vid tillämpning av 13 § c) att jämställa
överlåtelse av maskiner, inventarier, o. d. vid avyttring
av rörelse, vid fusioner eller vid liknande transaktioner.
»

46 och 49 §§.

Ang. ersättning till näringsidkare för bestyret med uppbörd och
redovisning av skatten

I anslutning till motionerna nr 1:585 och 11:686, 11:689, 1:519 och
11:631, samt 1:523 anför herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson och Gustafson
i Göteborg följande.

De skattskyldiga bör tillerkännas ersättning av statsmedel för uppbörden
och redovisningen in. m. av varuskatt. Genom sitt sysslande med varuskatten
fullgör de skattskyldiga en statlig funktion.

Uppbörden som näringsidkarna ombesörjer är sålunda en till dem delegerad
förvaltningsmässig uppgift och bör icke betraktas som en kostnad
för rörelsen. Reservanterna hävdar att »vad som åsyftas i motionerna icke
i verkligheten är att staten skall gottgöra företagaren de av skatten föranledda
kostnaderna utan att dessa kostnader inte skall belasta varupriserna».
Enligt reservanternas mening »är det knappast förenligt med principen
om fri konkurrens och fri prisbildning att staten på antytt sätt ingriper
i prissättningen». Reservanternas uttalande är som nyss visats felaktigt,
eftersom arbetet med uppbörden är en rörelsen ovidkommande uppgift
av offentligrättslig art, och talet om ingripande i konkurrensen uttrycker
sålunda endast en bristande förståelse för de faktiska förhållandena
och deras juridiska karaktär.

Om reservanternas i sak och princip enligt vår mening felaktiga förslag
godkännes medför detta en allmän prishöjning utöver vad som föranledes
av själva skatten. En sådan effekt bör statsmakterna undvika. Även ur näringsidkarens
och konsumentens synpunkt är ett dylikt förfarande i hög
grad otillfredsställande. En skälig ersättning bör sålunda lämnas de skattskyldiga
av statsverket.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte, för den händelse riksdagen beslutar
antaga förordning om allmän varuskatt i huvudsaklig
överensstämmelse med det i reservationen nr I framförda
förslaget, besluta, att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § skall erhålla
följande lydelse:

»46 §.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.

Vid inbetalning av preliminär allmän varuskatt må skattskyldig tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt följande grunder.
För skattepliktig omsättning överstigande 4 000 kronor utgör ersättningen
dels ett grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett rörligt belopp motsvarande
3 procent av skattebelopp å omsättning överstigande 4 000 kronor
men ej 30 000 kronor, 0,5 procent av skattebelopp å omsättning överstigande
30 000 kronor men ej 150 000 kronor och 0,25 procent av skattebelopp å
omsättning överstigande 150 000 kronor. Kostnadsersättning avrundas nedåt
till helt krontal.

2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning
skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning som i 1 mom.
andra stycket sägs, inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt
postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje
sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller
till sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp erlägges
i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preliminära
allmänna varuskatten 10 kronor, må inbetalning underlåtas.

49 §.

Vid debitering av statlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas,
förutom preliminär allmän varuskatt som av den skattskyldige inbetalats,
sådan ersättning som i 46 § 1 mom. andra stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.»

Ikraftträdandebestämmelserna

I anslutning till motionerna nr I: 568 och II: 681, II: 629, I: 575 och II: 697
anför herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg
följande.

Å bestämmelser om varuskatt måste liksom på beskattningsbestämmelser
i övrigt uppställas det anspråket att de icke skall ges retroaktiv verkan.

Den allmänna varuskatten skall drabba varans omsättning, varmed enligt
1 § förstås försäljning eller annat tillhandahållande eller ianspråktagande
inom riket ävensom införsel av vara. Denna utformning av varubeskattningen
är i full överensstämmelse med kommitténs förslag, och departementschefen
har uttryckligen anslutit sig till denna varuskattens innebörd
genom bland annat följande uttalande i propositionen: »En allmän
varubeskattning i form av en detaljhandelsskatt är till sin konstruktion en
konsumtionsskatt, som uttages då de skattepliktiga varorna övergår till de
slutliga konsumenterna.»

Reservanterna anser dock att förordningen kan avse tillhandahållande av
varor och tjänster som sker före förordningens ikraftträdande. Reservanterna
anser det klart framgå vid en sammanställning av författningsrummen
att förordningen skall äga tillämpning å sådana likvider för skattepliktiga
varor och tjänster, som inflyter efter årsskiftet, även om tillhandahållandet
skett dessförinnan. Reservanterna föreslår »för att emellertid undanröja
varje möjlighet till missförstånd härvidlag» att till 12 § skall fogas
ett nytt 3 mom.

Varuskattens föremål är som tidigare sagts omsättning av skattepliktig
vara. Inträffar omsättningen innan förordningen träder i kraft kan sålunda
denna omsättning icke belastas med allmän varuskatt.

Reservanterna har för att undanröja den kritik som motionsvis anförts
mot propositionens förslag till ikraftträdandebestämmelser föreslagit det
nyssnämnda tillägget till 12 §. Reservanternas förslag härutinnan står icke
i överensstämmelse med den allmänna varuskattens konstruktion (se ovan

citerade uttalande av departementschefen) och undanröjer icke den sammanblandning
och oklarhet som utmärkte propositionens förslag. Det av
reservanterna förordade tillägget ändrar icke det förhållandet, att varans
omsättning och varans övergång till konsumenten samt tidpunkten härför
är de för varubeskattning av denna art grundläggande fakta.

Reservanternas förslag innebär överfört till ett annat område, t. ex. arvsskatten,
att en höjning av arvsskatten från viss dag skulle träffa jämväl
arv som uppkommit genom dödsfall före höjningens ikraftträdande.
Effekten skulle alltså, överförd på arvsskattens område, vara att en höjd
skatt skulle uttagas för arv vid dödsfall före den beslutade höjningens
ikraftträdande. Retroaktiviteten i en sådan bestämmelse kan av ingen bestridas,
och reservanternas tillägg till 12 § innebär för varuskattens vidkommande
icke något undanröjande av retroaktiviteten.

Då i ikraftträdandebestämmelserna säges att förordningen träder i kraft
den 1 januari 1960 innebår detta att förordningen icke skall tillämpas på
tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation eller på uttag av skattepliktig
vara före årsskiftet.

Under punkt 1 i ikraftträdandebestämmelserna har emellertid intagits
bestämmelser, som — stridande mot varuskattens konstruktion — felaktigt
ger vid handen att skatt skulle erläggas för varor eller tjänsteprestationer
som tillhandahållits under december 1959 om likviden inflyter först
därefter. Ikraftträdandebestämmelserna bör i denna punkt ändras så att
de överensstämmer med förordningens konstruktion.

I nyssnämnda ikraftträdandebestämmelser har vidare föreslagits att förordningen
icke skall för framtiden äga tillämpning i de fall skriftligt avtal,
däri vederlaget blivit fastställt, slutits före den 16 oktober 1959. Då det
icke är skäligt att skatt skall inträda för tillhandahållande av varor eller
tjänsteprestationer, varom pris avtalats redan vid den tid då beskattningsbestämmelserna
icke varit kända, bör den ändringen göras att skattskyldighet
icke skall föreligga i de fall, då skriftligt avtal, däri vederlaget blivit
fastställt, slutits före den dag författningen utkommer av trycket.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte, därest riksdagen beslutar antaga förordning
om allmän varuskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i reservationen nr I föreslagits, till vederbörande
utskott för ny behandling hänskjuta Kungl. Maj:ts
proposition nr 162 i vad den avser ikraftträdandebestämmelserna.

Därest yrkandet om återremiss icke skulle bifallas, kommer yrkande att
framställas

att riksdagen måtte, därest riksdagen beslutar antaga förordning
om allmän varuskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i reservationen nr I föreslagits, med konstaterande
av

att Kungl. Maj :ts förslag till förordning icke innefattar
bestämmelser som skulle föranleda uttagande av varuskatt
å tillhandahållande av varor eller tjänster som ägt rum före
den 1 januari 1960 samt med

avslag å reservanternas förslag till lydelse av 12 § 3 mom.
och punkt 1 av ikraftträdandebestämmelserna

besluta att första punkten i ikraftträdandebestämmelserna
skall ha följande lydelse:

»1) Förordningen äger icke tillämpning i fråga om sådant
tillhandahållande inom riket av vara eller tjänsteprestation
eller i fråga om införsel till riket av varor, varom skriftligt
avtal, däri vederlaget blivit till beloppet fastställt, slutits
före den dag denna förordning utkommer av trycket.»

Yrkanden om skrivelser till Kungl. Maj:t

10 §

Ang. restitution av allmän varuskatt för investeringsvaror

I anslutning till motionerna nr I: 571 och 11: 695, I: 576 och II: 691, I: 587
och II: 692, I: 583 och II: 68b anför herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson,
Söderquist, Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och Gustafson i Göteborg följande.

Varor som anskaffas för investering i yrkesmässig näringsverksamhet bör
icke drabbas av varuskatt. Med näringsverksamhet förstås här industri,
hantverk, jordbruk och handel samt annan distribution.

a) En skatt som drabbar sådana varor verkar fördyrande på de produkter
som framställs i näringsverksamheten på ett sätt som i princip icke
skiljer sig från en på råvaran lagd skatt. Beskattningen drabbar näringsidkarna
ojämnt beroende på i vad mån investeringar över huvud taget erfordras
och i vilken utsträckning investeringar redan gjorts före skattens införande
eller måste göras därefter. Den effektiva varuskatten kommer på så
sätt alt växla allteftersom företagaren nödgas göra mer eller mindre omfattande
investeringar i sin verksamhet. Ju mera omfattande de skattepliktiga
investeringarna är, desto mer överstiger den effektiva varuskatten på
konsumtionsvaran 4,2 procent.

b) ökade investeringar inom näringslivet framstår såsom i och för sig
önskvärda, i det att de bildar grundvalen för vårt ekonomiska framåtskridande.
En varuskatt på investeringarna måste förväntas få en hämmande
effekt på investeringsverksamheten som sådan och motarbetar därigenom
rationaliseringen och mekaniseringen inom näringslivet.

c) De under b) anförda synpunkterna är av vikt för den interna varuförsörjningens
del men får särskild betydelse med hänsyn till det svenska näringslivets
konkurrensförmåga på den internationella marknaden i det alt

den skulle verka som en skatt på exportvarorna. Härvid bör beaktas bland
annat de påfrestningar, för vilka vårt näringsliv kommer att utsättas i samband
med förverkligandet av de europeiska integrationssträvandena på det
ekonomiska området. En varuskatt i enlighet med det i reservationen framlagda
förslaget har beräknats komma att belasta enbart den egentliga industriens
investeringar med omkring 125 miljoner kronor per år.

d) Reservanterna har icke behandlat varuskattens effekt på framtida investeringar
och därmed industriens produktivitet och konkurrensförmåga.
Det enda skäl som reservanterna anför för sitt avstyrkande är rent fiskala
synpunkter. Reservanterna har sålunda låtit mycket kortsiktiga synpunkter
vara avgörande och därmed godkänt att varuskatten får en kumulativ effekt,
vilket i princip strider emot tanken att den allmänna varuskatten skall
drabba varan endast en gång. Genom att investeringarna underkastas beskattning
kommer varuskatten att variera för olika produkter. I vissa fall
kan denna skatt övervältras på den slutliga konsumenten, men beträffande
sådana, där den internationella konkurrensen inom och utom landet är hård,
innebär varuskatten på investeringar en företagsskatt som enligt det anförda
kommer att träffa rent slumpvis. Dessa principiella synpunkter har reservanterna
på intet sätt kunnat vederlägga.

Enär en direkt befrielse av investeringsvarorna från varuskatt är förenat
med stora tekniska svårigheter, bör ett restitutionsförfarande införas. Ett
utarbetat förslag till författning i ämnet kan icke nu framställas, men riksdagen
bör i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag härtill att underställas
nästa års riksdag.

Restitution bör beviljas, grundad på i motionerna I: 583 och II: 684 angivna
investeringsvärden.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till nästa års riksdag till bestämmelser enligt de i motionerna
1:583 och 11:684 angivna riktlinjerna om restitution
för varuskatt, som utgör del av kostnad för investering
i rörelse eller jordbruk.

10 § 1 mom. 5)

Ang. undantag för vissa fartyg

I anslutning till motionerna nr I: 571 och 11: 695 anför herrar Hagberg,
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo,
Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg följande.

Enligt 10 § 1 mom. 5) i reservanternas förslag skall från skatteplikt undantagas
fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom fiskefartyg.
Härigenom skulle bogserbåtar, bärgningsbåtar, livräddningskryssare
och flodsprutor underkastas beskattning i vissa fall. Bogserbåtar utför
nödvändiga transporttjänster för de större fartygen och utgör ett kom -

plement till dessa. Även bärgningsbåtar lämnar mycket värdefulla tjänster
åt handelsflottan. Så är även fallet med livräddningskryssarna.

Den av reservanterna gjorda begränsningen är icke ändamålsenlig, och v!
anser att alla fartyg, som icke äro att hänföra till lustfartyg, bör undantagas
från allmän varuskatt.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning om samt förslag till undantagande
från allmän varuskatt av samtliga fartyg, som ej äro att hänföra
till s. k. lustfartyg.

10 §

Ang. tekniska och kulturella hjälpmedel för handikappade och

lytesskadade

I anslutning till motionerna nr I: 588 och II: 688 anför herrar Hagberg,
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo,
Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg följande.

Starka humanitära skäl talar för att dessa hjälpmedel undantages från
beskattning. Här åsyftas sådana hjälpmedel sasom invalidfordon, invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater, talböcker, m. m.

Reservanterna avvisar yrkandet om fritagandet av dessa hjälpmedel med
ett resonemang, innebärande att ett sådant undantag skulle strida mot förordningens
principer. Som visas nedan beträffande ikraftträdandebestämmelserna
har reservanterna emellertid icke fäst avgörande vikt vid förordningens
principiella uppläggning, varför det synes anmärkningsvärt att reservanterna
kan åberopa ett förment principiellt resonemang för att motsätta
sig av humanitära skäl nödvändiga jämkningar i beskattningen.

Det saknas enligt vår mening anledning att vid utformningen av nu ifrågavarande
lagstiftning helt ta avstånd från humanitära synpunkter.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till nästa års riksdag om undantagande
från skatteplikt av de tekniska och kulturella hjälpmedel
som av handikappade och lytesskadade användes i
rehabiliterings- eller terapeutiskt syfte.

46 och 49 §§

Ang. ersättning till näringsidkare för bestyret med uppbörd och
redovisning av skatten

Därest ovan upptaget yrkande om viss annan lydelse av 46 och 49 §§ icke
bifalles

kommer yrkande att framställas

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att förslag efter samråd med vederbörliga branschorganisationer
framlägges till nästa års riksdag om ersättning i annan
form av allmänna medel för de skattskyldigas arbete
med uppbörd och redovisning av indirekt skatt.

Ang. utredning om erforderliga jämkningar i nuvarande punktskattesystem

I anslutning till motionerna 1:582 och 11:696 samt 1:590 och 11:685
anför herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Magnusson
i Borås och Gustafson i Göteborg följande.

Vissa varor är för närvarande hårt belastade av speciella punktskatter. En
allmän varuskatt, lagd ovanpå dessa punktskatter kan väntas få den effekten
att avsättningsmöjligheterna så starkt begränsas att berörda företagare hotas
till sin existens. Kommittén och remissinstanserna har också i stort sett
varit eniga om att jämkningar måste ske i nuvarande punktskattesystem,
därest en allmän varuskatt införes. Vad särskilt angår de försäljningsskatter
som uttages i detaljistledet medför dessa ett omfattande redovisningsarbete
för de skattskyldiga som nu också skulle nödgas redovisa varuskatt.

Yrkande kommer att framställas

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning om de jämkningar i nuvarande punktskattesystem
som kan föranledas av den allmänna varuskatten.

591819 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag