1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1959:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 8

13—18 mars

Debatter m. in.

Fredagen den 13 mars Sid.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen .......... 3

Anslag till vissa byggnadsarbeten för fångvården .............. 5

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. uppförande

av ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten Långholmen ...... 5

Statens bosättningslån ........................................ H

Om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande ........ 14

Tisdagen den 17 mars
Svar på interpellationer:

av herr Kaijser ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande
................................................

av herr Grym om viss utredning angående anordnande av en
laxtrappa i Kalix älv .................................... 26

Onsdagen den 18 mars

Svar på interpellation av herr öhman ang. åtgärder för att trygga

driften vid Skandiaverken .................................. 31

Anskaffande av sakmaterial i utskotten ........................ 33

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar .......... 37

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Kungl. bibliotekets avlöningsanslag .......................... 38

Domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.: omkostnader ........ 41

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m......................... 42

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt ning,

m. .................................................. 13

Beskattningen av skytteorganisationer ........................ 52

Vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m................. 57

Om förstatligande av företag i utländsk ägo som importera och

distribuera mineraloljor .................................... 55

Riksbankens räntepolitik ................i.................... 69

Utredning angående ett statligt försäkringsföretag .............. 70

Uttalande av talmanskonferensen ang. institutet enkel fråga 72

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 mars sid.

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen . . 3

Statsutskottets utlåtande nr 39, ang. anslag å kapitalbudgeten:
justitiedepartementet ...................................... 5

— nr 40, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet .... 11

— nr 41, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . 13

nr 42, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag:
justitiedepartementet ................................ 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. förordnanden om uttagande
av särskild tullavgift för vissa varuslag ............ 14

nr 20, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild

skatt å bensin och motorsprit, m. m....................... 14

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. ändrad lydelse av 54 § lagen
om bankrörelse, m. m................................. 14

— nr 5, om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande 14
Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring av bestämmelsen

i 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän 16
nr 13, om ändrad lydelse av 42 § lagen om prästval .......... 16

Onsdagen den 18 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. remitteringen till utskott
av lagstiftningsfrågor, som upptages av riksdagens revisorer
...................................... 33

— nr 5, ang. ändrad sista dag för val av justitie- och militieom budsmän

................................... 33

— nr 6, om nya former för riksdagens högtidliga öppnande .... 33

— nr 7, om sådan ändring i riksdagsordningen att lottning und vikes

...................................... 33

— nr 8, ang. anskaffande av sakmaterial i utskotten ............ 33

— nr 9, ang. tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar 37
Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2,

ang. ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan .......... 38

— nr 3, ang. redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av

riksdagens skrivelser .............................. 3g

Statsutskottets utlåtande nr 43, ang. anslag under åttonde huvudtiteln
till arkiv, bibliotek och museer, m. m................ 38

nr 44, ang. anslag å kapitalbudgeten: försvarsdepartementet . . 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, om förfarandet vid viss

konsumtionsbeskattning, m. m....................... 43

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, om förfarandet vid viss

konsumtionsbeskattning, m. m................... 52

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, ang. beskattningen av skytteorganisationer
............................ 52

— nr 18, om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m. . . 57

Bankoutskottets utlåtande nr 6, om förstatligande av företag i utländsk
ägo som importera och distribuera mineraloljor ...... 65

— nr 7, ang. granskning av riksbankens och riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning ........................... gg

'' “ nr om utredning angående ett statligt försäkringsföretag 70
Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av 17 kap.

12 § handelsbalken ............................... 72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändrad lydelse av 4 kap.

14 § vattenlagen ............................ 72

— nr 7, om viss översyn av arrendelagstiftningen .............. 72

nr 8, ang. vissa ändringar i lagen om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet m. m............. 72

— nr 9, om vissa ändringar i kungörelsen om älgavgifter m. m. . . 72

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Fredagen den 13 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 78, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år
1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde
(sjunde sjöfartskonferensen) fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 82,
angående anslag för budgetåret 1959/60
till bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom
skolväsendet.

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen.

I de likalydande motionerna nr 87 i
första kammaren av herr Aastrup m. fl.
och nr 118 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan om formerna
för domstolsmässig prövning av dels
rättsfrågor i förvaltningen, dels ock av
regeringsbeslut till den del dessa innefattade
rättsliga avgöranden.

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hem -

ställt, att förevarande motioner, I: 87
och II: 118, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Sveningsson, Braconier och
Kullqvist, fru Gärde Widemar samt herr
Fröding, vilka av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 87 och II: 118, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en förutsättningslös utredning av frågan
om domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Detta ärende som gäller
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen återkommer som ett brev
på posten varje år. Alla känner väl också
till frågan, ty ända sedan 1954 har det
varje år förekommit långa debatter om
den. Motionerna har ständigt avslagits,
och även i år yrkar utskottsmajoriteten
avslag. Vi kan dock inte låta oss nöja
därmed, i all synnerhet som denna fråga
enligt vår uppfattning får ökad aktualitet
för varje år som går och det, allteftersom
förvaltningsapparaten sväller
ut, blir av allt större betydelse för de
enskilda hur rättsfrågorna i förvaltningen
avgörs.

En viss framgång kan vi väl konstatera
under senare år. Inte ens utskottsmajoriteten,
som avstyrker en utredning,
avvisar tanken på ett utbyggt rättsskydd
i och för sig men anser att frågan kan
lösas inom det nuvarande systemet genom
partiella reformer. Det behövs enligt
utskottsmajoriteten icke någon generell
omprövning av hela systemet. Vi anser
däremot att det icke är möjligt att
komma till rätta med detta problem genom
partiella reformer, utan att man
måste göra en grundlig undersökning för
att få till stånd en enhetlig och generell
lösning av hela frågan.

I utskottsmajoritetens argumentering

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

mot motionerna säges det i år, att det
reformarbete som pågår på skilda områden
kan komma att resultera i sådana
förslag att vårt krav kan komma att i
viss mån tillgodoses. Yad gäller de besvärssakkunniga,
som man under tidigare
års debatter har satt stor lit till och
som man ofta sagt skulle komma med
vissa uppslag till detta problems lösning,
vill jag erinra om att redan i januari
1958 denna fråga uttryckligen togs bort
ifrån de besvärssakkunnigas uppdrag. 1
en särskild skrivelse förklarades då, att
frågan om en domstolsmässig överprövning
av rättsfrågor inom förvaltningen
cj torde böra ingå i den nya etappen av
besvärssakkunnigas arbete. Vi bör därför
helt avskriva varje hänvisning till
de besvärssakkunnigas arbete som ett
argument mot en utredning på detta område.

Sedan i fjol har det hänt det nya att
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar
framlagt sitt betänkande,
vari man i princip fastslår att staten
och kommunerna är ansvariga för sina
tjänstemäns fel och försummelser gentemot
enskilda medborgare. Men det kan
ju knappast innebära någon lösning av
frågor där ett misstag begåtts av administrativ
myndighet eller i ett regeringsavgörande.
Man kan nämligen aldrig få
ett misstag konstaterat då det ju inte
finns någon besvärsrätt gentemot dessa
beslut. I och med att regeringens beslut
inte kan bli föremål för domstolsmässig
prövning kan man aldrig konstatera, att
det föreligger ett misstag och på den
grund utdöma skadestånd. Denna kommittés
förslag avser helt andra områden
av förvaltningsapparaten och inte sådana
här rättsliga avgöranden.

Utskottsmajoriteten sätter vidare stort
hopp till författningsutredningen. Denna
skall i denna del emellertid bara syssla
med statsrådens politiska ansvar och
kan knappast ha till uppgift att skapa
garantier för de enskildas rättsskydd.
Visserligen har det sagts att man inte
skall ta ifrån de enskilda möjligheten
att gå till kungs, ty det är en värdefull
tillgång för folk i allmänhet att veta att
man kan göra det. Naturligtvis skall man

inte ta bort den utvägen, men det gör
man ju på intet vis genom att införa en
möjlighet till domstolskontroll av regeringens
rättsliga avgöranden. Man skall
heller inte låta folk tro att regeringsavgörandena
är några avgöranden av
en myndighet med domstols kompetens.
Regeringens medlemmar är tillsatta efter
sina politiska meriter och icke efter
sin förmåga att träffa rättsliga avgöranden.

Beträffande kompetensfördelningen
mellan regeringen och regeringsrätten
pågår det ett reformarbete som varje år
brukar resultera i ett förslag till riksdagen
om att överföra någon eller några
sorters ärenden till regeringsrätten. Det
är ju i och för sig bra, men det löser
inte frågan generellt, utan fortfarande
är det en mycket stor grupp av ärenden
och stora områden av förvaltningen
som helt enkelt är undantagna från
möjlighet till en rättslig kontroll.

Detta är enligt reservanternas uppfattning
en stor brist i vårt rättssystem, en
brist i vårt demokratiska samhälle. Jag
vill understryka att Sverige är ett av de
få länder med västerländskt statsskick
som inte har någon möjlighet till en
rättslig överprövning av regeringsbesluten.
Det finns olika system i olika länder,
och jag vill inte förorda något särskilt
system, men ett studium av andra
länders lagstiftning på detta område
skulle kunna ge åtskilliga uppslag till en
lösning av denna fråga även hos oss.

Jag tror alltså inte att vi kan få till
stånd någon lösning förrän vi får en
grundlig utredning av alla hithörande
frågor, och jag vill förutskicka att vårt
parti inte kommer att förtröttas. Vi skall
återkomma ända tills vi får en tillfredsställande
lösning av hela detta problem.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som fru
Gärde Widemar nyss har sagt, att den
här frågan återkommer varje år som ett
brev på posten. Jag skulle vilja säga att
den har blivit en följetong.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ang. uppförande av ersättningsanstalt

Det råder inga som helst delade meningar
om att rättsskyddets utformning
inom förvaltningen är en central samhällsfråga
av utomordentlig vikt. Men
om det skall ske några reformer på detta
område så bör det ske inom ramen
för det rättssystem som vi för närvarande
har, den saken har riksdagen tidigare
i princip sagt ifrån.

Jag tror och hoppas att talarinnan inte
tar illa upp om jag inskränker mig till
att med dessa korta ord hänvisa till utskottets
referat beträffande utredningsarbetet
på detta område. Jag vill bara
till fru Gärde Widemar tillägga att Kungl.
Maj:ts direktiv till författningsutredningen
inte bara innefattar frågan om
statsrådens ansvarighet. Det bör enligt
samma direktiv också närmare utredas
hur kontrollen av regeringens administrativa
praxis bör utformas. Alltså har
vi enligt riksdagens tidigare fattade beslut
bara att avvakta de utredningar
som pågår.

Herr talman! Jag vill med dessa få
ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Gärde Widemar begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

för fångvårdsanstalten Långholmen

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. uppförande av ersättningsanstalt för
fångvårdsanstalten Långholmen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården för budgetåret 1959/
60 anvisa ett investeringsanslag av
14 500 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte till Vissa
byggnadsarbeten för fångvården för
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 14 500 000 kronor.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
LINDELL, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara
herr Per-Olof Hansons interpellation
angående uppförande av ersättningsanstalt
för fångvårdsanstalten Långholmen,
och nu anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Per-Olof Hanson frågat mig om

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ang. uppförande av ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten Långholmen

jag har för avsikt att fullfölja planerna
på förläggning av en ersättningsanstalt
för fångvårdsanstalten Långholmen till
Österåker eller om jag ämnar i enlighet
med den hemställan som fångvårdens
byggnadskommitté gjort uppdraga åt vederbörande
att inkomma med annat förslag.
Vidare har herr Hanson frågat mig
hur jag, för den händelse annat alternativ
skall sökas, bedömer möjligheterna
att undvika ytterligare försening i fråga
om uppfyllandet av upgörelsen med
Stockholms stad beträffande Långholmen.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Såsom herr Hanson anför har frågan
om ersättningsanstalter för den otidsenliga
Långholmsanstalten varit aktuell sedan
en tid tillbaka. Vid 1956 års riksdag
beslöts, att Långholmen skulle ersättas
med centralanstalter i österåker
och Kumla samt med ett rannsakningsfängelse
i Stockholm. Därefter har 1957
års riksdag fattat beslut om den principiella
utformningen av de båda anstalterna.
I 1957 års proposition angavs,
att byggnadsstyrelsen verkställt en noggrann
grundundersökning vid det för
Österåkersanstalten avsedda området
och beräknat kostnaden för erforderliga
grundförstärkningar till 1,25 miljon
kronor. Det förutsattes av departementschefen
och i riksdagens beslut, att de
olika byggnadernas placering inom anstaltsområdet
skulle ytterligare utredas
för att i görlig mån begränsa omfattningen
av erforderliga grundförbättringar.
När byggnadskommittén sommaren 1958
framlade förslag till lokalprogram för
anstalten, anmälde kommittén att ytterligare
grundundersökning skulle verkställas
genom byggnadsstyrelsens försorg
och att det vore tänkbart att anstaltsområdet
borde flyttas något för att uppnå
bättre grundförhållanden. Undersökningarna
har nu, såsom också upplysts
i det föreliggande utskottsutlåtandet, blivit
slutförda. De visar, att de svåra
grundförhållandena kan beräknas medföra
en kostnadsökning av 3,25 miljoner
kronor utöver vad förut anmälts till
riksdagen. Det är givet att en så bety -

dande kostnadsökning ställer i tvivelsmål,
om det verkligen är lämpligt att
vidhålla den förläggning av anstalten
som planerats. För att få en jämförelse
bär i dagens konselj uppdragits åt byggnadskomittén
att skyndsamt utreda vilka
andra lösningar av förläggningsfrågan
som kan finnas. Denna utredning
torde få avvaktas, innan slutligt ställningstagande
från statsmakternas sida
sker.

Till svar på herr Hansons andra fråga
vill jag säga, att jag inte räknar med att
de komplikationer som tillstött beträffande
denna anstalts förläggning skall behöva
i nämnvärd grad förskjuta den tidpunkt,
då Långholmsanstalten kan nedläggas.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att till
justitieministern framföra mitt tack för
det osedvanligt snabba svaret på denna
interpellation; det passar ju också utmärkt
att tala om den i samband med
detta ärende på dagens föredragningslista.

Man får säga att ett ovanligt stort mått
av otur har varit förenat med planerna
på en ersättningsanstalt för Långholmen.
Vi lärde oss ju redan i vår barndoms geografiböcker,
att vårt fosterland till större
delen består av urberg och granit — och
när så fångvårdens experter ger sig ut
för att leta upp en plats att ställa denna
ersättningsanstalt på, hittar de nästan
bara gungflv. Den saken kan man ju i
och för sig rimligen inte lasta justitiedepartementet
för, öven om det är olyckligt,
att en dragning till just sådana områden
tycks vara obestridlig.

Otvivelaktigt torde det vara helt befogat
att justitiedepartementet letar efter
någon annan förläggningsplats för att i
varje fall få en jämförelse mellan olika
kostnadsalternativ; det blir ju avsevärda
fördyringar, om anstalten skall byggas
på det hittills tilltänkta området. Därför
är det helt tillfredsställande, att konseljen
i dag har beslutat en skyndsam utredning
om den saken. Så långt är det gott
och väl. Statsutskottet förutsätter ju dess -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ang. uppförande av ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten Långholmen

utom att förslag i frågan kommer att underställas
riksdagen, därest dessa undersökningar
genomföres och leder till att
man vill förorda ett annat förslag.

Men vad som närmast föranledde mig
att interpellera var att jag inte kunde
undgå att känna en viss oro inför tanken
på ytterligare förseningar när det gäller
Långholmens befriande från centralfängelset.
Nu finner jag av svaret, att justitieministern
är jämförelsevis optimistisk.
Han talar om att man inte behöver
räkna med några nämnvärda förseningar
genom detta, och det låter sig ju sägas;
men jag känner mig inte helt övertygad.
Jag har nämligen det intrycket att justitiedepartementet
under hela den tid, då
frågan om ersättningsbyggnad för Långholmen
varit aktuell, i själva verket inte
har varit bekymrat över att det faktiskt
existerar ett avtal enligt vilket Långholmen
skulle vara utrymt senast den 1 januari
1955.

Det finns en del undantagsbestämmelser
i det köpeavtal, som godtogs av Stockholms
stadsfullmäktige i mars 1948, alltså
för mer än tio år sedan. Där sägs det att
anstalten skulle vara utrymd senast den
1/1 1955, »dock att, där till följd av rådande
förhållanden på byggnadsmarknaden
eller av orsaker, som nu icke kunna
förutses, kronan icke kan till nämnda
dag färdigställa erforderliga nybyggnader
för anstalten, härav betingade uppskov
med tillträdet skall äga rum». Det
är alltså undantagsbestämmelser — force
majeure-klausuler, om man så vill.

Men vad man måste fråga sig mot bakgrunden
av vad som förevarit är, tycker
jag: Hur långt tänker egentligen kronan
utnyttja dessa undantagsbestämmelser?
Har inte redan gränsen för det rimliga
därvidlag överskridits? Såvitt jag förstår,
innebar redan den år 1950 antagna principplanen
för fångvårdens utbyggnad att
man i realiteten bestämde sig för att helt
enkelt inte uppfylla överenskommelsen
om tidpunkten för utrymningen utan i
stället utnyttja undantagsbestämmelsen. I
denna stora plan sattes nämligen inte ersättningsbyggnader
för Långholmen som
en förstahandsuppgift, utan man gick
över till det s. k. Roxtunaprojektet. Jag

frågar mig om det var nödvändigt att i
samband med att man gick över på den
linjen avbryta underhandlingarna mellan
fångvårdsstyrelsen och Stockholms stad.

Sedan hände det ytterligare, att fångvårdsutredningen
år 1952, om jag minns
rätt, framlade ett betänkande där det
bara sades rätt ut i natten, att man får
räkna med att Långholmen kommer att
bestå under avsevärd tid framåt. Då var
det inte alls frågan om att avskaffa centralfängelset
på Långholmen. Inför detta
påminde fångvårdsstyrelsen om att det
faktiskt existerade ett utrymningsavtal
med Stockholms stad. Denna å sin sida
stötte på hos departementet följande år,
alltså 1953, och år 1954 hölls det en debatt
här i kammaren, då vi fick besked
av dåvarande justitieministern att det pågick
undersökningar härom.

Jag vill bara fråga: Är det verkligen
inte att töja denna undantagsklausul litet
väl långt, då man helt enkelt gör andra
dispositioner, där man bestämmer sig
för att Långholmen skall ligga kvar? Det
var säkerligen inte från något håll avsikten
att man skulle tillåta en så vid tolkning
av denna bestämmelse. Skall man
godta en så vid tolkning av force majeure-klausulen,
kan jag inte se någon
mening i att över huvud taget fastslå någon
tidpunkt, tv då kommer allting att
flyta och praktiskt taget varje skäl att
kunna användas för att undanskjuta den
tidpunkt då Långholmen skall överlämnas
till Stockholms stad. Och jag tror att
det är rätt betecknande för situationen,
att man varken i interpellationssvaret eller
i propositionen kan hitta något litet
tecken på iver att uppfylla avtalsbestämmelsen
gentemot Stockholms stad eller
oro inför det faktum att man redan kraftigt
har överskridit den tidpunkt vid vilken
man skulle ha överlämnat anstalten.

Hur blir det nu i framtiden? Finns det
utsikter att man någorlunda snabbt skall
kunna få fram ett annat alternativ? Får
jag fråga justitieministern, om han i
dag har någon mera preciserad uppfattning
om vid vilken tidpunkt vi kan räkna
med att Långholmen blir, låt mig
säga, frigivet? Kommer det att kunna gå
till 1964 eller 1965? Nu skall man först

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ang. uppförande av ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten Långholmen

ut och leta land och rike runt — det kan
ju tänkas att man har ett bestämt markområde
i sikte, men det framgår inte av
interpellationssvaret — och när man hittat
någon lämplig plats skall man, enligt
vad statsutskottet förutsätter i dagens utlåtande,
gå till riksdagen och bestämma
sig för att köpa. Vidare skall man, förmodar
jag, rita om alltsammans, eftersom
ritningarna är gjorda för den mark som
flyter omkring ute i Österåker. Först därefter
kan man sätta i gång att bygga.
Jag är orolig för att det inte kommer att
räcka med tio års försening när det gäller
att infria detta avtal utan att det
kommer att dröja ännu mycket längre.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en
fråga, även om det kanske blir många
frågor att besvara för herr justitieministern,
men det finns ju också rätt många
frågor att ställa i detta sammanhang.
Finns det en förhoppning att Långholmen
verkligen kommer att kunna läggas
ned med hänsyn till det stora fångantal
vi har, ens om vi inom rimlig tid får
fram ersättningsbyggen med det platsantal,
som man räknar med vid Österåker
och Kumla. Vi vet ju att Långholmen är
kraftigt överbelagt, och det är inte den
enda anstalten som är överbelagd. Detta
är några frågor från en stockholmare,
som gärna skulle önska att Långholmen
bleve använt på ett annat och för oss
trivsammare sätt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Interpellanten har i sin
interpellation använt ett par felaktiga
ord, som den som har känsla för valörerna
eller för små skillnader kanske
har observerat eller bör observera. Den
kommitté, som nu existerar, heter fångvårdens
byggnadskommitté, och den tillsattes
så sent, att österåkersområdet de
facto redan var inköpt. Det var i stället
fångvårdens utredningskommitté som
gjort detta, som jag också tycker, kanske
litet lättsinniga inköp. Undersökningarna
visade väl att det var ganska långt
till fast botten, men senare har konstaterats
att man skulle kunna klara den
saken, men så fann man att under ett

50—75 centimeters mellanskikt, som är
litet fastare, består underlaget till 75
procent av vatten. Det är med andra ord
som välling — och ganska lös välling —
varför man kan säga att underlaget ligger
och flyter. Det kan ju tänkas, och
det är något som skall ytterligare undersökas,
att man kan flytta upp hela anstalten
till mark som tillhör Stockholms
läns landsting. Men jag tror ändå ii^te
att resultatet blir särskilt bra.

Jag kan här meddela, att vi redan inte
bara tänkt på några andra områden
utan också ganska grundligt undersökt
ytterligare ett område, som ligger söder
om Stockholm och i dess närhet. Där
finns en grusås, och det området lämpar
sig säkert bra att bygga på. Nackdelen
är bara den, att en där befintlig grustäkt
antagligen får ersättas med inte bara
själva skogsmarksvärdet utan kanske
också med värdet av grustäkten.

När de geodetiska mätningarna hade
analyserats och vi fick klart för oss att
det måste föreligga stora svårigheter att
inte bara komma ner till fast botten
utan också att kunna vistas där med
tunga arbetsmaskiner och dylikt under
själva byggnadstiden, föranstaltade byggnadsutskottet,
vars ordförande jag är,
om att engagera ett par stora entreprenörfirmor,
som själva på platsen skulle
undersöka, om de kunde fundera ut någon
metodik, vilken skulle möjliggöra
att på ett något så när ekonomiskt sätt
utföra detta bygge. När de hade gjort
grundliga undersökningar, kom också
de fram till ungefär samma kostnadsfördyring
som byggnadsstyrelsen gjort. Då
ansåg vi inte att vi rimligen bara kunde
sätta i gång och bygga utan menade
att vi för vår uppdragsgivare, Kungl.
Maj :t, måste anmäla hur saken verkligen
förhöll sig. Och i det fallet har vi
inte försummat någon tid. Vi behövde
strängt taget inte göra undersökningar
förrän förra hösten, eftersom vi ändå
inte hade pengar, vilket vi kände till,
att börja bygga. Projekteringen har ju
framskridit till hälften när det gäller
byggnadernas utseende, men vi har inte
haft någon anledning att börja syssla
med sådana detaljer, som måste föregås

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ang. uppförande av ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten Långholmen

av denna närmare grundundersökning,
förrän förra hösten, enär vi inte räknat
med att kunna påbörja byggnationen
ens under 1959.

Däremot bar vi hunnit längre när det
gäller den andra ersättningsanstalten,
nämligen den i Kumla. Byggnationen där
kan börja ganska snart, i varje fall under
hösten, och den kan drivas fram i
ganska snabb takt, om riksdagen beviljar
de medel, som finns angivna i den
bok som ligger framför oss.

Det är egentligen inte min utan snarare
justitieministerns sak att svara på
frågorna om det tar lång tid att kunna
lägga ner Långholmen. Men under mitt
arbete i byggnadskommittén har jag i
alla fall kommit fram till att vi bygger
mycket. Jag tror att vi bar byggt samtidigt
på 18 ställen, nybyggnader och
ombyggnader om vartannat. Under de
senaste åren torde vi lia skaffat fram
ungefär 800 nya platser. Men vi hinner
inte att bygga så snabbt som antalet
fångar ökar. Skall man kunna säga något
om detta måste det bli att om domstolarnas
verksamhet i fortsättningen
blir av samma omfattning som nu, torde
det inte vara möjligt att lägga ner Långholmen
i vår tid. Då måste man sätta in
helt andra resurser, så att man inte bara
kan bygga i kapp den ökade brottsligheten
och eliminera överbeläggningen
på alla våra fångvårdsanstalter —
och kanske i första hand på Långholmen
— utan man måste då dessutom
skaffa ersättning för Långholmens 500
platser. Och jag har rysligt svårt att förstå
att man verkligen skall kunna åstadkomma
det inom tio år efter det att denna
ersättningsbyggnad skulle ha varit
färdig. Anledningen till att detta inte
kan ske är till avsevärd del att antalet
fångar i dag jämfört med början av 1950-talet är så mycket större, att det ungefår
motsvarar vad som kan rymmas inom
tre långholmsanstalter; så stor har
ökningen blivit. Vem man skall skylla
det på vet inte jag, men varken fångvårdens
byggnadskommitté eller justitieministern
kan ensam vara ansvarig för
brottslighetens ökning här i landet.

Om jag ytterligare skulle säga några

ord, kan jag ifrån byggnadskommitténs
sida bestyrka vad justitieministern här
framfört, nämligen att fataliteterna i
åkersbergaområdet inte nämnvärt kommer
att verka försenande, tv vi hade ändå
inte kunnat med full kraft sätta i gång
den byggnadsverksamheten under budgetåret
1959/60 utan måst koncentrera
oss på kuinlaanläggningen. Jag vill tilllägga
att vi i alla fall kan få användning
för de anslagna medlen under nästa
budgetår och då avlasta Långholmen,
som väl redan skett i viss utsträckning,
varigenom åtminstone syftet att minska
på den stora överbeläggningen uppnås.

Detta är, herr talman, vad jag från
fångvårdens byggnadskommitté nu har
att meddela.

Herr statsrådet L1NDELL:

Herr talman! Herr Mannerskantz har
till största delen redan svarat på de frågor
som interpellanten framställde till
mig nyss. Jag vill emellertid, vad beträffar
den tänkbara förseningen av den anstalt
som är avsedd att uppföras i stockholmstrakten,
peka på att den anslagsram
som har begärts av Kungl. Maj:t
och nu förordats av statsutskottet inte
uppgår till mer än två miljoner kronor.
Det är alltså i varje fall inte möjligt att
börja den egentliga byggnationen förrän
någon gång fram på våren 1960. Om nu
den utredning som fångvårdens byggnadskommitté
i dag i konseljen har fått
i uppdrag att verkställa utföres med den
skyndsamhet som Kungl. Maj :t har begärt,
så borde det efter vad jag kan förstå
inte behöva bli någon egentlig tidsförskjutning.

Sedan har vi den andra frågan, den så
att säga större frågan, som herr Hanson
också var inne på, nämligen hur den
väldiga ansvällningen av antalet fångar
kan komma att inverka på utflyttningen
från Långholmen. Det är ju, som även
herr Mannerskantz antydde, våldsamma
siffror som vi här har fått att röra oss
med. Sedan tio år tillbaka, alltså sedan
ungefär 1948, då Långliolmsavtalet träffades,
har fångantalet fördubblats. Vi
har nu något mer än 5 000 fångar intag -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ang. uppforande av ersattningsanstalt för fangvårdsanstalten Långholmen

na. Jag kan tillägga att ökningen fortgår
med oförminskad hastighet, det kan alltså
inte skönjas någon retardering. Bara
sedan ett år tillbaka har fångantalet
ökats med mer än 500.

Under sådana omständigheter förstår
man att utflyttningen från Långholmen
är beroende inte bara av att vi kan uppföra
ersättningsanstalter av motsvarande
typ, alltså centralanstalter, utan också
av att vi kan få en balans mellan antalet
fångar och antalet platser på våra anstalter.
Som också herr Mannerskantz
påpekade, är anstalterna fyllda till bristningsgränsen;
överbeläggning förekommer
i stor utsträckning. Jag tror man
kan säga att betydande resurser satts
in i nybyggnadsverksamheten. Men
många besvärligheter har mött, bl. a. de
som varit förenade med byggnadsregleringen.
Vidare gäller det ju inte bara en
utbyggnad inom fångvårdens område,
utan också inom många andra vårdområden.
Vad vi har åstadkommit på fångvårdsområdet
är trots allt inte så litet.
Enbart i år tror jag att vi kan räkna
med ett tillskott av ungefär 700 nya
platser. Trots det dröjer det länge innan
vi kommit i balans, och jag skulle vilja
säga att detta — för att använda ordalagen
i undantagsklausulen i Långholmsavtalet
— kan betraktas som orsaker som
ej kunnat förutses. Jag vill tillägga att
om utvecklingen i fråga om antalet fångar
fortsätter på samma sätt som hittills,
så kommer det också i fortsättningen
att bli förenat med stora svårigheter att
utrymma fångvårdsanstalten på Långholmen.
Det kan då komma att dröja ganska
länge innan detta kan ske.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vet inte riktigt vem
jag nu skall tacka mest, justitieministern
själv eller hans flinke biträdande minister.
Herr Mannerskantz var mindre försiktig
i sina uttalanden än justitieministern
var, och därför blev herr Mannerskantz’
uttalanden mera upplysande.
Han ger oss mycket litet hopp om Långholmens
utrymning i vår tid. Jag vill
emellertid beklaga att jag i min interpel -

lation i någon mån sammanblandat ett
par olika kommittéer. Jag förbisåg att
herr Mannerskantz och hans byggnadskommitté
sett mycket djupare än fångvårdens
utredningskommitté i Österåkers
jord.

Det förhåller sig ju på det sättet att
båda anstalterna kommer att behövas
som ersättningsanstalter för Långholmen,
och då är det ju klart att den som
blir sist färdig kommer att bli avgörande
för när Långholmen kommer att kunna
utrymmas. Vidare har vi frågan om
det växande fångantalet som ställer till
tråkigheter, och det blir därför mycket
äventyrligt, vilket också framgick av justitieministerns
svar, att säga någonting
om när denna utrymning kan tänkas bli
aktuell.

I 1954 års debatt hävdade chefen för
fångvårdsstyrelsen i denna kammare att
en rimlig beläggning på Långholmen —
dock något i överkant, betonade han —■
skulle vara 325 å 350 platser. Sedan hittade
fångvårdsutredningen genom att
plocka fram fönsterlösa sovboxar och
sådana saker så mycket som G03 platser,
men vid senaste månadsskifte var, enligt
de uppgifter jag har kunnat skaffa mig,
antalet interner på Långholmen 725,
d. v. s. i runt tal dubbelt så stort som det
antal vilket för fem år sedan från fångvårdsstyrelsens
sida ansågs vara i överkant.
Dessa siffror ger verkligen en
skrämmande bild av lägel. Och jag måste
säga att mot den bakgrunden framstår
den omläggning av den allmänna inriktningen
av fångvårdens reformpolitik
som faktiskt gjordes när man genomförde
Roxtuna-projektet — all heder åt
den anstalten för övrigt — i rätt egendomligt
ljus. Den enorma överbeläggningen
på Långholmen måste ju innebära
att vi står skrämmnde långt ifrån
de mest elementära kraven på en modern
fångvård. Det är självfallet att vi
så snabbt som möjligt måste rätta till
sådana förhållanden. Långholmen har
länge varit föråldrat, men nu har vi fått
veta, att om det fortsätter så här, har vi
små utsikter att få bort detta fängelse
under vår livstid.

Sedan vill jag bara göra en enda re -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

flexion angående tolkningen av forcemajeure-klausulen.
Det är klart, att man
kan göra som justitieministern gör och
använda det stigande fångantalet som
force-majeure-skäl. Men då har man nog
ändå töjt det hela väl kraftigt. Fångvårdsreformerna
skulle dock vara inriktade
på att man skulle komma ifrån denna
helt otidsenliga anstalt. Vi kan inte
med något sakskäl försvara den annat
än som en ren och skär nödlösning under
ett antal år framåt.

Jag hoppas verkligen att vi skall kunna
komma ifrån Långholmen och att justitiedepartementet
i det framtida reformarbetet
skall verka med något större
iver för att uppfylla avtalsförpliktelserna
mot Stockholms stad, även om det
skulle ske med tio eller kanske femton
års försening.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. statens bosättningslån

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (1:108) och
den andra inom andra kammaren av

Ang. statens bosättningslån
herr Fälldin m. fl. (11:377), i vilka
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att lånesökande till bosättningslån,
som kunde uppvisa sparkonto på
lägst 1 000 kronor, uppkommet genom
kontinuerligt sparande, skulle erhålla
sparpremie i form av 2 procents räntebefrielse
för ett lånebelopp, som vore
dubbelt så stort som det sparade beloppet,
dock högst 3 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist (I: 210) och den andra
inom andra kammaren av herr Rydén
(11:266), i vilka hade hemstälts, att riksdagen
måtte besluta att höja räntan å
bosättningslånen till 5 procent fr. o. m.
den 1 juli 1959.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1959/60
anvisa ett investeringsanslag av 100
kronor;

b) att motionerna I: 108 och II: 377
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna 1:210 och 11:266
icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid förevarande punkt hade reservationer
anförts

1) av herrar Boman, Sundelin, Aastrup,
Birke, Malmborg, Staxäng och
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå och
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under c) hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:210 och 11:266, besluta, att
räntan å bosättningslån från och med
den 1 juli 1959 skulle höjas till 5 procent; 2)

av herr Palme, som dock ej antytt
sin mening.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
är vid denna punkt fogad en reservation
av herr Boman m. fl. Där hemställes om

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ang statens bosättningslån
följande ändring i utskottets utlåtande:
»I en motion till 1958 års A-riksdag yrkades
att räntan på bosättningslånen
skulle höjas från dåvarande 4 % till
5 % varigenom bättre överensstämmelse
skulle nås med den allmänna räntenivån.
Utskottet anser, att detta är ett angeläget
önskemål och vill därför föreslå, att
räntan i enlighet med förslaget i förevarande
motioner liöjes till 5 % ...»

Det var vad som då föreslogs i motionen.
Under det hudgetår som börjar
den 1 juli 1959 kan man, såsom reservanterna
påpekar, räkna med att omkring
20 miljoner kronor kommer att lämnas
ut i bosättningslån, och 3/4 procents
höjning av räntan liärå beräknad på halva
beloppet kommer att innebära en inkomstökning
för staten budgetåret 1959/
60 på cirka 75 000 kronor. När sedan bosättningslånen
med denna nya högre
ränta kommer att uppgå till nuvarande
sammanlagda utelöpande belopp, cirka
50 miljoner kronor, kommer statens ränteinkomst
på dessa lån att öka med
375 000 kronor per år eller, kanske rättare
uttryckt, statens ränteförlust på
bosättningslånen kommer att minskas
med detta belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PALME (s):

Herr talman! Såväl i statsverkspropositionen
som i utskottsutlåtandet refereras
en framställning från Socialdemokratiska
ungdomsförbundet med vissa önskemål
rörande bosättningslånen, som dock
inte har kunnat tillgodoses. Det är framför
allt på en punkt som jag vill beklaga
detta. Det gäller maximibeloppet
för bosättningslånen. Maximibeloppet
har höjts steg för steg i samband med
penningvärdets fall, och det höjdes senast
år 1953 till 3 000 kronor. Enligt en
undersökning, som då redovisades från
Svenska slöjdföreningen och bostadskonsulenten
i Stockholm, uppgick kostnaden
för bosättningsutrustning i en vanlig tvårumslägenhet
till ungefär 4 500 kronor.
Sedan dess har väl kostnaden ökat i någon
mån till följd av penningvärdeför -

sämringen och till följd av de höjda
standardkraven när det gäller bosättning
i allmänhet — det har i varje fall inte
blivit billigare än 4 500 kronor. Därför
tycker man att det i och för sig skulle
finnas starka motiv för att öka maximibeloppet
igen, från 3 000 kronor till förslagsvis
4 500 kronor, vilket skulle bättre
motsvara de reella kostnaderna för bosättningen.

Det argument som kan anföras mot en
sådan åtgärd är att den kan medföra ökade
risker för staten att göra förluster på
icke återbetalda lån. Hittills har emellertid
förlusterna för statens del på denna
verksamhet varit utomordentligt små.

Under de 20 år som bosättningslånen
funnits, från 1938 till 1958, är det icke
ens en procent av lånen som icke har
återbetalats och som sålunda har fått avskrivas.
Siffran är något oegentlig, emedan
de senaste årens lån icke ännu kunnat
bli föremål för någon avskrivning.
Men ser man saken budgetårsvis finner
man att det 1938 var inemot 4 1/2 procent
som måste avskrivas. Sedan har siffran
stegvis sjunkit, så att den nu är omkring
2 procent. Det finns all sannolikhet
för att man skall kunna hålla den på en
så låg nivå. Detta visar med andra ord
att de ungdomar som får bosättningslån
är utomordentligt skötsamma och på rätt
sätt förmått utnyttja det stöd som staten
har gett till dem. Därför anser jag att
riskerna med en höjning av maximibeloppet
till den reella kostnaden för bosättningsutrustningen
skulle vara mycket
små. Jag har inget yrkande på den
här punkten, bara en förhoppning att departementschefen
vid nästa års riksdag
finner möjlighet att framlägga ett förslag
om en ökning av maximibeloppet för bosättningslånen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det föreligger två yrkanden
av motsatt karaktär i denna fråga,
dels om höjning av gränserna och viss
räntebefrielse för bosättningslånen, dels
om höjning av räntan. Vid utskottsbehandlingen
blev vi rätt snart på det klara
med att den medellinje som Kungl.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Maj:t här valt kanske är den bästa i det
läge där vi befinner oss. Vi hade förra
året en diskussion om räntan på dessa
lån. Jag skall inte ta upp tiden med att
rekapitulera den, då lierr Sundelin i huvudsak
höll sig till reservationens formulering.
Inom utskottet har vi som stöder
utskottsutlåtandet varit av den meningen,
att man inte får se dessa lån
som kommersiella lån i vanlig mening.
De innebär en subventionering i någon
mån, även om de inte har den renodlade
karaktären av subvention. Om man skulle
komma i kontakt med vad man i fråga
om de här lånen skulle kunna kalla
för den allmänna räntenivån, då är det
inte vid 5 procent utan åtskilliga procent
däröver som gränsen skulle ligga. Jag
tror inte att ens reservanterna skulle vara
beredda att sträcka sig så långt. Nu
har lånen låsts vid den normala låneräntan
för statens utlåningsfonder. Denna
ränta omprövas varje år, och därmed har
man funnit en praktisk lösning.

Vad herr Palme sade behöver jag inte
uppehålla mig mycket vid, då han icke
hade något yrkande. Det har visat sig vid
granskningen av detta ärende, som är
gjord dels på grundval av Kungl. Maj:ts
material och dels på annat sätt, att det
belopp, som under normala fall utlånas,
ligger 1 000 kronor under maximigränsen.
Det finns alltså utrymme för att höja
lånebeloppet mellan 2 000 och 3 000 kronor,
innan den maximigräns som vi
redan har är fullt utnyttjad.

Man kan självfallet ha mycket delade
meningar om vad det kostar att sätta
bo, och det kan vara nog så roande att
prata om det. Vi kan emellertid också i
detta sammanhang erinra oss att när denna
fråga behandlades här 1953, då gränsen
var 2 000 kronor och skulle höjas till
3 000 kronor, så var motiveringen penningvärdets
försämring. Men den höjning
med 1 000 kronor som skedde 1953
var tilltagen i överkant och ansågs ligga
något över den penningvärdeutveckling
som ägt rum under de gångna åren. Det
fanns utrymme för kommande penningvärdeförsämring
beträffande priset på
de artiklar som man behöver, när man
skall sätta bo.

Ang. statens bosättningslån

Frågan är om denna marginal är uttömd.
Jag skall inte ge mig in på detta,
även om det i och för sig skulle vara roande
att diskutera vad stolar, soffor,
sängmöbler o. s. v. kan kosta. Med dessa
ord vill jag, lierr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående mom. a och b av utskottets
i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan och särskilt beträffande
mom. c.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a och b hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande

fortsatt disposition av vissa äldre re- Utskottet hade i det nu föreliggande
servationsanslag, avseende justitiede- utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
partementets verksamhetsområde, bifölls att de likalydande motionerna I: 309 och
vad utskottet i detta utlåtande hem- II: 376 icke måtte till någon riksdagens
ställt. åtgärd föranleda.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottels
betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnanden om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag; samt
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 54 § lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om värdesäkring av vissa former av
långsiktigt sparande

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning angående värdesäkring
av vissa former av långsiktigt sparande I

två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 309 i första kammaren av herr
Aastrup m. fl och nr 376 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om en särskild, skyndsam
utredning rörande åtgärder för att
värdesäkra olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar, som kunde
vara av betydelse för ålderdoms-, invalid-
och efterlevandeförsörjning.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Mannerskantz, Mattsson,
Regnéll, Löfgren, Eliasson i Sundborn
och Agerberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen —
med bifall till motionerna I: 309 och II:
376 —- måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en särskild, skyndsam
utredning rörande åtgärder för att
värdesäkra olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar, som kunde
vara av betydelse för ålderdoms-, invalid-
och efterlevandeförsörjning.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Denna fråga har tidigare
behandlats, senast vid B-riksdagen,
då bankoutskottet med lottens hjälp förordade
den ståndpunkt, som nu intas av
reservanterna. Nu har lotten utfallit på
motsatt sätt. Meningsskiljaktigheten gäller
formerna för utredning av frågan om
värdesäkring av långsiktigt sparande och
försäkringar, som kan vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjning.
Med lottens hjälp yrkar
nu utskottet avslag på härom väckta motioner
under hänvisning till att frågan
kan väntas bli omhändertagen av redan
pågående utredningar. Reservanterna
åter anser, att frågan är så brådskande
och speciell till sin natur, att den kräver
särskild utredning under medverkan av
sakkunskap just på detta område. Vi har
ju att vänta en proposition i pensionsfrågan,
där pensionernas värdebeständighet
är ett huvudkrav. Är det inte anledning
att besinna, att hittills intet gjorts för att
möjliggöra värdebeständighet för de
många på enskild väg träffade pensionsanordningar,
som eljest urholkas av penningvärdets
fall och kostar försäkringstagarna
miljarder. Endast genom att reservanternas
förslag följes kan en någor -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande

lunda snar lösning på detta angelägna
problem förväntas.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! Det är riktigt, som utskottets
ärade ordförande yttrade, att vi
behandlat dessa problem vid tvenne riksdagar
och alltså tvene gånger i bankoutskottet.
Det egendomliga är att vi första
gången, 1957, enhälligt hemställde om
avslag på då framlagda motioner under
hänvisning till att Kungl. Maj:t genom
att överlämna en av finansdepartementet
utarbetad promemoria uppdragit åt
stabiliseringsutredningen att överväga
detta problem. Men i fjol kom ärendet
tillbaka, och då lyckades reservanterna
med lottens hjälp få igenom ett utskottsförslag
om bifall. Efter den tidpunkten
har Kungl. Maj:t uppdragit även åt 1957
års pensionskommitté att utreda frågan.
Det förefaller då ännu orimligare att tillsätta
en speciell utredning. Vi skulle
härigenom med andra ord komma att få
tre utredningar, som skulle syssla med
dessa problem, vilket jag nog tycker är
att överanstränga sig åtskilligt.

Herr Ewerlöf menar, att speciella sakkunniga
borde ta hand om detta viktiga
och svårlösta problem. Men det finns inte
något hinder för dessa båda redan i
verksamhet varande utredningar att med
sig adjungera just den expertis, som kan
vara erforderlig för att denna fråga skall
få sin rätta belysning inom dessa båda
utredningar, och att vi kan få ett svar på
vilket sätt man bör gå till väga just för
att nå fram till en godtagbar lösning av
detta för oss alla så väsentliga problem.

Med tanke på att vi inte bör låta utredningsfloran
växt ytterligare och medföra
ännu högre kostnader, utan att vi
i lugn får avvakta resultatet av dessa
båda utredningar, nämligen stabilseringsutredningen
och 1957 års pensionskommitté,
vill jag, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vad först och främst beträffar
pensionskommittén, som herr

Fahlander åberopade, har den mig veterligt
inte bedrivit någon som helst
verksamhet under det senaste året. Man
hade ju väntat sig att den skulle redovisat
ett särskilt yttrande i samband
med pensionsfrågan, men det har ju inte
försports någonting från dess verksamhet.

Vad beträffar stabiliseringsutredningen
— som jag själv tillhör — har den ett
så utomordentligt omfattande uppdrag,
att jag är övertygad om att alla inom
den utredningen skulle med tillfredsställelse
hälsa ett förslag om att från dess
stora problemkomplex bryta ut denna
fråga, som med sin alldeles speciella natur
skulle vara förtjänt av att prövas av
speciell sakkunskap, som inte finns med
i denna kommitté. När herr Fahlander
säger sig med lugn avvakta resultatet
av dessa utredningar, är detta egentligen
bara den obotfärdiges förhinder när
det gäller att få en effektiv och skyndsam
utredning i detta mycket allvarliga
och viktiga ärende.

Herr FAHLANDER (s):

Jag nämnde likväl, herr talman, att
dessa båda utredningsorgan ha möjlighet
att till sig knyta just den expertis,
som herr Ewerlöf efterlyser, och att
överlåta åt dessa experter att i lugn och
ro utarbeta det resultat, som i varje fall
en speciell utredning måste komma fram
till.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid ultåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om ändring av bestämmelsen i
24 § andra stycket instruktionen för

riksdagens ombudsmän; och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 42 § lagen
om prästval.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

81, angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna,
m. m.; och

nr 87, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1959/60.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående
remitteringen till utskott av lagstiftningsfrågor,
som upptagas av riksdagens
revisorer;

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för val av
justitie- och militieombudsmän;

nr 6, i anledning av väckt motion om
nya former för riksdagens högtidliga
öppnande;

nr 7, i anledning av väckt motion om
sådan ändring i riksdagsordningen att
lottning undvikes;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående anskaffande av sakmaterial i
utskotten;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående tidsbegränsning av anförandena
i riksdagens kamrar; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
in. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående ändrad ordning för utträde ur
svenska kyrkan; samt

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående redogörelse till riksdagen för
behandlingen hos Kungl. Maj :t av riksdagens
skrivelser;

statsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. in. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av sparandet
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av företag i utländsk
ägo som importerar och distribuerar mineraloljor; nr

7, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning; samt

nr 8, i anledning av väckt motion om
utredning angående ett statligt försäkringsföretag; första

lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 12 § handelsbalken; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av motioner om viss
översyn av arrendelagstiftningen;

nr 8, i anledning av motion angående
vissa ändringar i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.; samt

nr 9, i anledning av motion om vissa
ändringar i kungörelsen om älgavgifter
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 8

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Tisdagen den 17 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungi. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59 till Statens lånefond för den
mindre skeppsfarten;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1959/60 av underskottet för
luftfartsfonden.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 88, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. in.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 93, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 94, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 95, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 96, för herr Tore Bengtsson att vara
ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 97, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

98, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 99, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 100, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 101, för herr Hans Hagnell att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 102, för herr Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande

nr 103, för lierr Sven Gustafson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 104, för herr Torsten Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 105, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 111, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets
upphävande

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara lierr Kaijsers
interpellation angående nykterhetsläget
efter motbokssystemets upphävande,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Kaijser framställt vissa frågor till
chefen för socialdepartementet rörande
utvecklingen av nykterhetstillståndet efter
den 1 oktober 1955 och om samhällets
nykterhetspolitiska insatser.

Då interpellationen ingår på den allmänna
nykterhetspolitiken har densamma
överlämnats till mig för besvarande.

Utvecklingen i avseende på spritkonsumtionen
kan i korliet karakteriseras så,
att vi efter en kraftig ökning i samband
med motbokens slopande kunnat konstatera
en stadig och betydande minskning.
Under 1958 nådde vi därhän, att
spritkonsumtionen per invånare räknat
blev lägre än 1954. Detta är helt naturligt
till stor del en följd av de skattehöjningar
som företogs hösten 1956 och
våren 1958, men mycket tyder på att utvecklingen
ändå skulle ha gått i den
riktningen. Samtidigt har vinförbrukningen
ökat. Dock rör det sig här om nå -

got mindre kvantiteter. Totalt sett kan
man konstatera en påtaglig nedgång av
alkoholförbrukningen och en hyfsning
av vanorna. Utvecklingen på detta område
är alltså ganska tillfredsställande.

Sannolikt är det främst de skötsamma
som ändrat sina vanor. På längre
sikt bör detta kunna få betydelse även
för missbruket. Antalet av dem som
kommer i farozonen kan sålunda väntas
minska. När det gäller att bedöma missbrukets
omfattning, får vi hålla i minnet,
att uppgifterna om antalet anhållanden
för fylleri är en mycket otillförlitlig
mätare. Även här antyder siffrorna
för sista året i stort sett en förbättring,
låt vara att denna ännu är rätt blygsam.
Alltjämt återstår emellertid en del att
göra på detta område, innan förhållandena
kan anses tillfredsställande. De
samhälleliga insatserna för att komma
till rätta med de här föreliggande problemen
fortgår i den takt som resurserna
medgiver.

Herr talman! Med det anförda anser
jag, att interpellationen har besvarats.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som han har givit på min interpellation.
Det var en lapsus av mig att ställa frågan
till socialministern, och jag ber om
överseende med den. Det är ju kontrollstyrelsen
som, för att citera propositionen
av år 1954, bör följa utvecklingen i
fråga om försäljningen av alkoholdrycker
och nykterhetstillståndets växlingar
samt inkomma till Kungl. Maj :t med de
förslag som kan föranledas av utvecklingen,
och kontrollstyrelsen lyder under
finansdepartementet.

Det må väl ändå vara mig förlåtet att
jag vände mig till socialministern. Alkoholfrågan
gäller för mig i första hand
människor, och samhällets åtgärder borde
sålunda, tycker man, snarast vara att
betrakta såsom en vård, en vård som
framför allt bör vara profylaktisk. Om
man alltså i detta fall skulle ställa frågan
till socialministern, som har hand

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets

om nykterhetsvården och om anstalterna
för alkoholmissbrukare, eller om man
skulle ställa den till inrikesministern,
som svarar för nykterhetsvårdslagstiftningen
och under vilken de alkoholmissbrukare
som vårdas på mentalsjukhus,
lasarett och sanatorier sorterar, må det
väl vara hänt. Inom bådas verksamhetsområden
är frågan om vård av människor,
som av en eller annan anledning
behöver vård, väsentliga arbetsuppgifter.
Finansministern å andra sidan rör
sig mest med kalla pengar. Det kan inte
bestridas att det allra först nämnda motivet
för kontrollstyrelscns ställning som
centralt organ i frågor rörande alkoholförsäljningen
enligt den nyss citerade
propositionen var hänsynen till statens
stora fiskaliska intressen i alkoholhanteringen.
Häri ligger måhända något
symboliskt. I detta konstaterande ligger
i och för sig ingen kritik mot finansministern,
vilken efter vad jag hade hoppats
liksom sin företrädare skulle ägnat
alkoholfrågan all möjlig uppmärksamhet
och intresse. Det svar som jag har fått
ger dock knappast intryck av att så
skulle vara fallet.

Det är nog inte möjligt att säga någonting
som är väsentligt nytt i alkoholfrågan.
Den har stötts och blötts under
årtionden, och det stora material som
hade samlats ihop i kommittébetänkandena,
i remissvaren och i kammardebatterna
när riksdagen 1954 beslöt att slopa
motbokssystemet innehåller väl det
allra mesta. Och nu liksom då är det väl
så, att var och en tolkar föreliggande
fakta såsom han önskar tolka dem. Den
som av nykterhetskommitténs material
drog slutsatsen, att det skulle bli bättre
om man tog bort motbokssystemet, han
ser bara att han hade rätt. Det har ju
gått bra. Redan efter tre och ett halvt
år är vi nere i samma spritförbrukning
som före den 1 oktober 1955, och följaktligen
hade vi rätt, säger man, det är
tydligt. Den som kritiskt granskade och
som aldrig kände sig övertygad av kommitténs
slutsatser, han tycker sig förmärka
motsatsen. Han ser bara att omhändertagandena
för fylleri i städerna
alltjämt är dubbelt så många som före

upphävande

den 1 oktober 1955, han ser att antalet
omhändertagna kvinnor alltjämt ökar
och att antalet omhändertagna ungdomar
per 1 000 invånare ännu iir dubbelt
så stort som före 1955 och inte företer
någon tendens till minskning. Han ser
vidare att man alltjämt har behov av ett
ökat antal vårdplatser på alkoholistvårdsanstalter.
Jag citerar ur årets statsverksproposition:
den 1 oktober 1957
2 013, den 1 april 1958 2 084 och den
1 oktober 1958 2 145 platser, allt enligt
socialstyrelsens beräkningar. Han anser
sig också ha haft rätt i sin skepsis när
det gällde att ta bort motboken.

Inte heller jag kan svära mig fri från
en sådan förutfattad mening. Jag har
nämligen aldrig släppt tron på att motbokssystemet
hade en väsentlig betydelse
för begränsning av missbruket, och
jag skulle aldrig ha vågat vara med om
att ta bort det systemet.

I dagens läge är emellertid situationen
en annan än den var då. För undvikande
av varje missförstånd vill jag därför
kraftigt understryka, att det är två helt
olika saker att behålla ett motbokssystem
som finns och att införa ett som inte
finns. Den omständigheten att jag 1954
inte skulle ha velat vara med om att ta
bort motbokssystemet betyder inte att
jag utan vidare skulle vara beredd att
arbeta för införande av ett liknande system
nu. Men utvecklingen kan leda därhän
att man allvarligt måste söka någon
ny väg för att komma till rätta med missbruket.

Låt mig med några ord beröra en del
av de förhållanden som vållar bekymmer.
De rent siffermässiga uppgifterna
har redan antytts. Jag skall inte längre
dröja vid dem. Att särskilt siffrorna över
antalet fylleriförseelser har ett endast relativt
värde, beroende bl. a. på olika
praxis vid olika tider och på olika platser,
är jag den förste att erkänna, men
jag vill ändå bestämt hävda att de har ett
visst värde. Inte heller skall jag tala om
liigenhetsbråk och andra liknande förhållanden,
som blivit en alldeles särskild
den nya tidens plåga. Det må bara påpekas
att två omständigheter, som alltid
har sitt inflytande på den totala alkohol -

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande

konsumtionen, inträffade under år 1958.
En av dem har statsrådet omnämnt i sitt
svar, nämligen höjningen av spritpriserna
i februari 1958 med i genomsnitt 3
kronor per liter. Den höjningen, som endast
avsåg att bereda statsverket ökade
inkomster, medförde — som sådana åtgärder
brukar göra — en övergående
men inte alldeles obetydlig sänkning av
förbrukningen under årets första och
början av dess andra kvartal. Den andra
var den konjunkturdämpning med
viss arbetslöshet som gjorde sig gällande
vid slutet av året. Det kan vara skäl att
påpeka detta. Den sänkning av konsumtionen
under hela året 1958 med 1 procent,
som Inga Thorsson talade om för
några dagar sedan, berodde till mycket
stor del på den minskade konsumtionen
under årets två sista månader, och den
sänkning på 7 procent, som kunnat registreras
under tiden november—februari,
har varit just under den tid då sysselsättningssvårigheterna
varit som mest utpräglade.
Det är ju en välkänd sak att
alkoholkonsumtionen följer konjunkturen.
Ännu det tredje kvartalet 1958 visade
en ökning av 5 procent i fråga om
konsumtionen av rena spritdrycker i
jämförelse med samma tid förra året.
Den av statsrådet som ganska tillfredsställande
betecknade utvecklingen kan
sålunda enbart bero på konjunkturförhållanden
och behöver inte betyda någon
gynnsam utveckling ur nvkterhetssynpunkt
sett på längre sikt.

Det vore väl också egentligen ganska
egendomligt, om det inte på något sätt i
statistiken skulle märkas att man bar
mer än 2 500 av de allra svåraste alkoholisterna
på nykterhetsvårdsanstalter,
att en hel del av dem under svåra perioder
kommer in på mentalsjukhus, och att
Länkarna bedriver sin verksamhet bland
dem som är ute; när inte detta märks
mera än det gör, måste det väl vara nya
som kommer till.

En mycket observant person med vaket
intellekt och med ett mycket stort
intresse för allt mänskligt, som spontant
berättade om sina bekymmer och sin oro
inför utvecklingen, har nedtecknat sina
intryck på bl. a. följande sätt: »Den som

har sin bostad i ett bus inrymmande ett
systembolag lär sig snart känna igen en
särskild människotyp — de svåra alkoholisterna.
Som regel medelålders män
med ovårdat utseende, orakade, bleka eller
rödbrusiga ansikten, så gott som aldrig
arbetsklädda. De uppträder ofta
gruppvis på tre eller fyra, varav vanligen
en eller annan synbart berusad. De
hänger i gathörnen och dyker ut från
angränsande bakgårdar, där strategien
uppenbarligen ordnats så att den minst
onyktre utsetts att göra inköpen för hela
gruppen. Man ser ofta hur på angränsande
tvärgator buteljerna distribueras.
Särskilt härjade ansikten tycker man sig
igenkänna på morgnarna vid tiden för
systembutikens öppnande.

Jag har talat vid en av flickorna bakom
disken, som ansåg att just denna kategori
av svåra missbrukare breddades
och som beklagade särskilt att en kvinnlig
kundkrets av samma kategori höll på
att hastigt tillväxa.»

Min sagesman säger visserligen att
hans intryck inte har något vetenskapligt
bevisvärde, utan är att betrakta som
en känslomässig reaktion, och att hans
omdöme inte kan göra anspråk på auktoritet.
Men det allvar som denne vetenskapsman
och kulturpersonlighet visat
inför förhållandena har gjort stort intryck
på mig.

I ett reportage från Södersjukhusets
kirurgiska mottagning i slutet av januari
i år berättade man i Dagens Nyheter om
hur berusade ställde till med besvärligheter
och otrevnad för dem som där
arbetade och i all synnerhet för dem
som där sökte vård. Hur skall man komma
till rätta med det? Liknande, om
också i mindre skala, är vad jag får se
i arbetet på det lasarett där jag har min
vardagliga verksamhet; skillnaden gentemot
förhållandena före den 1 oktober
1955 synes alltjämt vara påtaglig, om
också en viss minskning inträtt från den
tidpunkten då det var som värst.

Man trodde väl i allmänhet att alla
spritlangare skulle försvinna när motboken
togs bort, och de som var med
om det beslutet säger också att langarna
inte finns längre. Men vad säger po -

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande

lisen? För några dagar sedan hade en
del riksdagsmän en träff med ett antal
polismän här i staden, och där fick man
höra motsatsen. Aldrig har langarna haft
sådana gyllene tider som nu, sade dessa
poliser. Vid jultiden införde SARA-restaurangerna
helt frivilligt en begränsning
av utskänkningen till 16 cl de dagar
då systembutikerna inte var öppna.
Blev det någon effekt av detta? Ja, en
viss effekt, säger en polisman. Ingen effekt
alls, man gick ju bara direkt till
langarna, säger en annan. En langare
reste runt i bil till olika systembutiker
och laddade upp sitt lager med 600
»halvpannor» före helgen, ocli han levde
gott på den försäljningen; det är ett
exempel som man säkert känner till. Så
enkelt hade langarna det inte förut, sådana
kvantiteter kunde de aldrig få
ihop, och det beredde dem svårigheter
att skrapa ihop till och med tiondelen
därav. En tredje polis med 18 års erfarenhet
från arbete på fältet — d. v. s.
gatorna här i Stockholm — fördömde
på det allra skarpaste reformen att ta
bort motbokssystemet. Det anförda belyser
ju i någon mån uppfattningen bland
dem som direkt sysslar med detta arbete,
som tar i det med sina händer,
för att låna ett uttryck som min partikamrat
Gansmoe någon gång använt.

Herr talman! Det är alldeles klart, att
för de allra flesta svenska medborgare
är det fullkomligt onödigt med spritrestriktioner.
De allra flesta förstår att
bruka alkohol utan att missbruka den,
de allra flesta har också tagit intryck av
den propaganda för minskad spritkonsumtion,
som bedrivs i vårt land och
som intensifierats i samband med och
efter motbokssystemets avskaffande. De
som är måttlighetsförbrukare har som
lojala medborgare också inskränkt sin
egen konsumtion för att minska den totala
alkoholåtgången och i många fall,
det vågar jag bestämt påstå, för att föregå
med gott exempel för andra människor
och kanske framför allt för sina
barn.

Nykterhetskommittén drev en tes, som
jag aldrig riktigt har kunnat tro på,
nämligen att det inte finns någon tillför -

litligare mätare av nykterlietstillståndet
i sin helhet i ett land än totalkonsumtionen
av spritdrycker, och som konsekvens
därav ansåg man att när det gäller
att bekämpa själva alkoholskadorna
bör man se till, inte att missbruket försvinner
— det kan man inte göra, eftersom
det inte finns någon separat metod
att bekämpa missbruket — utan att samhället
direkt inriktar sig på åtgärder i
syfte att minska den totala spritkonsumtionen.

Det ligger helt säkert en viss sanning
i det uttryck, som min ärade kammarkamrat
herr Sunne brukar använda, att
bruket föder missbruket, men det täcker
inte hela sanningen. Även om vi kan
pressa ner bruket hos måttlighetsbrukarna
mycket långt, kommer ett missbruk
att finnas kvar. Jag tror visserligen
också som finansministern, att detta
på längre sikt bör kunna få betydelse
även för missbruket, i det att antalet av
dem som kommer i farozonen minskar.
Men trots detta är det för mig i dagens
läge mycket angeläget att finna åtgärder
just mot missbruket.

Nykterhetskommittén hade också en
annan tes, nämligen att övergångssvårigheterna
efter motbokssystemets upphävande
dels skulle bli relativt obetydliga,
dels skulle komma att få tämligen
kort varaktighet. Jag tror att man utan
vidare kan erkänna, att båda dessa spådomar
visat sig vara alltför optimistiska.
Det är klart att man kan tvista om
vad som skall menas med »tämligen
kort varaktighet». Ännu efter tre och
ett halvt år återstår dock mycket, så
som jag tolkar siffrorna, innan man är
tillbaka vid tillståndet före den 1 oktober
1955, och övergångssvårigheterna
har ingalunda varit obetydliga vare sig
för samhället eller för individerna. De
träffade många individer, och de träffade
många individer mycket svårt. Ett
inte alldeles obetydligt antal dödsfall
har kommit på det beslutets konto —
personer som av de individuella restriktionerna,
vilka med alla sina ofullkomligheter
dock var vida effektivare än
systemets vedersakare ville medge, hindrades
att tära mer alkohol än de stod ut

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Ang. nykterhetsläget
med, som dukade under när spriten
blev fri och de utan lagöverträdelser
kunde få så mycket de önskade. Det förloppet
såg man inte sällan, särskilt år
1956. Sådana där dödsfall, som inträffar
till följd av beslut som fattas i riksdagen,
ser man inte på nära håll, och
de tränger sig inte på ens sinne därför
att man inte kommer i direkt kontakt
med dem. Men de finns där ändå, det
må vara nog sagt. Nu är de åter sällsynta,
och det är obestridligen ett gynnsamt
tecken.

Jag har naturligtvis ingen patentmetod
att snabbt nå lysande resultat, men
låt mig ändå säga något om det som
görs och kan göras.

Den nykterhetspropaganda, som nu bedrivs
på ett glädjande intensivt sätt i
olika former och i olika organisationers
regi, är av den allra största betydelse.

Det är en verklig profylaktisk åtgärd;
men den räcker inte, och den når inte
det svåra missbruket.

Att det också kan vara av stort värde
att lämpa över konsumtionen från starksprit
till svagare drycker är alldeles säkert,
och kanske man kan komma fram
ett långt stycke på den vägen. Hittills
har man dock inte nått så långt. Det är
möjligt att ytterligare åtgärder i det
syftet kan påskynda utvecklingen i rätt
riktning.

Upprustningen av nykterhetsvården
har naturligtvis sin mycket stora betydelse,
men att tro att den representerar
något av en profylaktisk vård är en i
hög grad skrivbordsbetonad konstruktion
som saknar verklighetsunderlag.

När man läser om hur den nuvarande
nykterhetslagstiftningen är avsedd att
verka med medborgarna och inte mot
dem och hur samhället skall träda hjälpande
emellan inför risken av missbruk,
då får man intrycket att den som yttrat
detta har levat sitt liv bland böckerna
och inte bland människorna. Man märker
det också särskilt nu, när nykterhetsvårdssakkunniga
vill ha flera vårdplatser
på slutna avdelningar. Då vittnar
det uttalandet om att den som inte bara
vill överlämna åt nykterlietsnämnder och

efter motbokssystemets upphävande
andra socialorgan att i efterhand ta om
hand alkoholens offer måste väga den
ena allmänna restriktionen —- motbokssystemet
— mot den andra -— en ytterligare
höjning av spritpriserna — om
en mera verklighetsbetonad uppfattning.
Ty nykterhetsvården kommer i efterhand;
den kan träda i funktion där den
inte alls eller knappast behövs — t. ex.
vid ett isolerat och rent tillfälligt omhändertagande
för fylleri, som ju ändå
anmäls till nykterhetsnämnden, om det
också inte direkt behöver medföra någon
åtgärd — men den kanske inte alls
träder i funktion förrän alldeles för sent
vid ett missbruk, som påbörjats och utvecklats
i tysthet och stillhet, utan att
några mera dramatiska händelser dragit
uppmärksamheten till detsamma.

Att länkrörelsen bygger på en sund
och riktig idé är också obestridligt; jag
tar för givet att det intryck man understundom
fått att verksamheten i praktiken
inte alltid förmått att nå upp till
det goda syftemålet, bygger på en felsyn
från kritiska och illvilliga betraktare.

Det finns dock ingenting som tyder
på att vad som hittills är gjort räcker
för att komma till rätta med missbruket.
Och jag har som sagt den tron — jag erkänner
gärna att det är en tro -— att
även om den totala alkoholkonsumtionen
kan bringas ned betydligt — det
torde inte vara omöjligt — kommer det
alltid att finnas en större eller mindre
grupp av missbrukare, som erfordrar
åtgärder från samhällets sida. Det gäller
vid all behandling, att det är viktigare
med profylax än med behandling av redan
utbruten sjukdom. Det är viktigare
och väsentligare att göra det svårare att
komma åt alltför mycket sprit för dem
som inte på ett riktigt sätt kan umgås
med alkoholen än att bygga dyrbara anstalter
för dem som alltför lätt får alltför
mycket. Det sistnämnda är liksom
att börja i fel ända.

För att söka de vägar som skall användas
för att nå detta mål krävs emellertid
omfattande studier och såvitt möjligt
också en kartläggning av spritens
vägar i samhället även i det nuvarande

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande

fria läget. Det räcker inte bara med kontrollstyrelsens
statistik över alkoholkonsumtionen
och fylleriförseelserna, och
det räcker inte heller med socialstyrelsens
statistik över nykterlietsnämndernas
verksamhet och över vården av alkolholmissbrukare.
Tyvärr har man
frånhänt sig möjligheterna till ett lika
ingående studium som man kunde göra
när motbokssystemet ännu fanns, sedan
man släppt all individuell kontroll över
försäljningen. Ett så utförligt och fullständigt
material som det man tidigare
hade — trots alla de fel och brister som
vidlådde också det materialet -— kan
man inte skaffa sig nu. Herr Onsjös reservation
i nykterhetskommittén eller
den motion som i samband med beslutet
väcktes av bland andra herr Spångberg
hade åtminstone i någon mån möjliggjort
en kontroll, och även det av
nykterhetskommittén föreslagna registreringssystemet
hade kunnat lämna material
till studium av individuella inköpsförhållanden
under spritförsäljning
utan restriktioner. Det kan man inte studera
nu. Men därför att studierna är
svåra att göra kräver de också längre
tid. Jag skulle därför gärna se, herr
talman, att en ny utredning i alkoholfrågan
sattes i gång. Man har ju god
grund att bygga på •— den gamla nykterhetskommitténs
omfattande undersökningar
— men man har också nytt material
att bearbeta, allt vad som hänt sedan
den tid då den avgav sina betänkanden
och framför allt sedan den dag
då den nya nykterhetspolitiken omsattes
i verkligheten, den 1 oktober 1955.
Och det har djupt smärtat mig, att finansministern
inte tycks ha något intresse
för att fullfölja ett sådant studium.
Jag tycker inte att det riktigt räcker
att bara sitta med händerna i kors
och begrunda situationen. Man skulle
vilja se aktiva åtgärder, och jag hoppas
att de skall komma så småningom, kanske
någon gång när ekonomien inte ger
finansministern så mycket att tänka på
som nu.

Med det ber jag ännu en gång att få
tacka för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tyckte mig i interpellantens
inlägg finna en kritik mot
mitt intresse för nykterhetsvården och
för prohibitiva spritlagstiftningsproblem
över huvud taget med utgångspunkt från
att interpellationssvaret var kort.

Jag vill erinra om att interpellanten
sammanfattningsvis ställt två frågor. Han
har frågat, om utvecklingen efter motbokssystemets
upphävande i oktober
1955 ur nykterhetssynpunkt är tillfredsställande.
Jag har svarat att utvecklingen
på detta område är ganska tillfredsställande.
Han har vidare frågat: Om så
inte är fallet, avser statsrådet att vidtaga
några åtgärder med anledning härav?
Jag har på det svarat, att de samhälleliga
insatserna för att komma till rätta med
de föreliggande problemen får fortgå i
den takt som resurserna medger.

Man kan naturligtvis ha anspråk på att
dessa båda svar skulle kunnat utbyggas
till längre nykterhetspolitiska utläggningar.
Jag tror emellertid att kammaren,
som ju innan herr Kaijser blev medlem
av denna församling har använt åtskilliga
dagar för att debattera dessa frågor,
knappast skulle vara mig så särdeles
bevågen, om jag använt detta tillfälle
till alltför vidlyftiga dialektiska utläggningar.

Jag kan emellertid komplettera interpellationssvaret
med att säga, att platsantalet
på nykterhetsvårdsanstalterna ändock
fördubblats under de senaste tre,
fyra åren. Platsbristen har nedgått från
743 till 256. Försäljningen av sprit har
nedgått från 6,7 liter per invånare år
1955 till 5,99 under 1958. Det är de siffrorna,
som ger mig anledning att konstatera
att utvecklingen är ganska tillfredsställande.

Jag vill inskränka mig till att säga detta.
Samtidigt måste jag emellertid också
tillbakavisa tanken, att omfattningen av
ett interpellationssvar har något direkt
samband med vederbörande statsråds intresse
för och engagemang i en sakfråga.
Jag tror att om man är mycket ordrik
eller inte, det sammanhänger närmast
med konstitutionella karaktärsdrag. Herr

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande
Kaijser är mycket ordrik, och jag tycker Den framställning, som Uppsala läns
mig kunna vara mer ordknapp. Vi får landsting gjort till landstingsförbundet,
väl dras med varandra som vi är. Jag är syftar till en hela landet omfattande utberedd
att lyssna på herr Kaijser, trots redning och en därpå grundad framställatt
han är ordrik, och jag gör naturligt- ning till statsmakterna. Vi menar nämvis
anspråk på att herr Kaijser accepte- ligen att det tillstånd, som skapats gerar
mina inlägg, även om de är ordknap- nom statsmakternas beslut, bör föranpa.
Jag menar att vi får dras med var- leda ytterligare åtgärder just från statsandra
utan att ifrågasätta den andres är- makternas sida. Därmed har jag inte
liga uppsåt. sagt att landstingen bör undandraga sig

att bära sin del.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I anledning av det allra
sista skulle jag bara vilja säga, att jag
vore mycket glad, om herr statsrådet vore
ungefär lika ordrik när det gällde
nykterhetsproblem som när det gäller finansiella
problem.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den fråga, som här föreligger,
har tilldragit sig en särskild uppmärksamhet
inom det län, där jag bor.
Uppsala läns landsting har sålunda gjort
en framställning i ärendet till landstingsförbundet.
Vi har ansett ■— och det har
vi varit eniga om alldeles oavsett partitillhörighet
-— att det tillstånd, som uppkommit
genom den senaste reformen på
det här området, inte är gott. Vi konstaterar
att de svårigheter, som föreligger,
är sådana att det krävs avsevärda
åtgärder. Vårt landsting, som inte förfogar
över några stora resurser och
som har måst höja skatten ganska väsentligt,
har på kort tid tredubblat sina
anslag till nykterhetsupplysning och
nykterhetsvård. Vi har gjort det, därför
att vi menar att den situation, som skapats
genom motbokens avskaffande, inte
var tillfredsställande. Även andra landsting
har måst förfara på ungefär samma
sätt. På något år har landstingens
anslag för dessa ändamål sprungit upp
med omkring en halv miljon kronor, och
det är stora pengar. Anslagen uppgår nu
enligt upplysningar, som jag i dag har
inhämtat, till över miljonen. Det bör
observeras att landstingen har kommit
att få många andra uppgifter som kräver
pengar.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Eftersom den ärade interpellanten
apostroferade mig i sitt anförande
och sade, att jag hade yttrat
att bruket föder missbruket, vill jag bekräfta
att detta är min uppfattning.

Interpellanten hade vissa sympatier
för att införa ett nytt motbokssystem.
För min del skulle jag bestämt vilja varna
för något sådant. Jag har under motbokssystemets
tid fem år suttit som nykterhetsnämndsordförande,
och under
den tiden fick jag klart för mig att man
inte kunde hindra någon från att få
sprit, som ville ha det. Det fanns så
många tjänstvilliga motboksinnehavare,
som var beredda att överlåta sin motbokssprit
eller låna ut sin motbok. Motbokssystemet
medförde så många lagbrott
att man måste finna det vara
fullkomligt verkningslöst. Jag har inte
den uppfattningen att det hindrade missbruk,
vilket interpellanten gav uttryck
åt.

Till finansministerns försvar vill jag
säga, att jag har inte märkt att han
skulle sakna intresse för den här frågan
eller vara obenägen att ge anslag till
förebyggande åtgärder och stödja nykterhetsvården.
Genom att föreslå sådana
anslag har han på sitt sätt hjälpt dem
som vill främja nykterheten.

Jag och många med mig anser nog
de förebyggande åtgärderna, t. ex. att
man fostrar ungdomen till nykterhet,
vara det kanske allra viktigaste. Men det
har i år, även om vi inte har fått höjda
anslag till nykterhetsverksamheten i allmänhet,
dock i statsverkspropositionen
upptagits ett något förhöjt anslag

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Om viss utredning angående anordnande
till alkoholistanstalterna, vilket vi nykterhetsvänner
är tacksamma för, och jag
tror att alla som har intresse för nykterhetsvården
gör sitt bästa för att utnyttja
detta anslag på bästa sätt. Det är väl i
alla fall så, som det har sagts här och
som även har bekräftats av interpellanten,
att vi har nått fram till en vändpunkt
i fråga om spritförbrukningen.
Vi har brutit en till synes obeveklig utveckling
mot högre konsumtion. Vi har
redan pressat konsumtionen en aning
under startläget för nykterhetsreformen.
Det är sant att det pris som vi har fått
betala för detta är en omfördelning av
konsumtionen, och om jag har uppfattat
interpellanten rätt, skulle man kunna
uttrycka saken så att reformen har gjort
de skötsamma nyktrare och de missskötsamma
onyktrare.

Man har i det här sammanhanget —
och jag vänder mig då också till herr
Kaijser — anledning hoppas, att alla,
även de som är vad man brukar kalla
måttliga alkoholkonsumenter — jag vet
inte om jag får räkna herr Kaijser dit -—
vill göra vissa offer för att inte andra
skall bli alkoholister, t. ex. genom att
acceptera en högre prisnivå på spriten.
Det har ju konstaterats att den prishöjning
som skett i någon mån har bidragit
till att minska konsumtionen, åtminstone
bland de skötsamma. Den senaste
prishöjningen anser jag vara vad
man skulle kunna kalla en nollställning.
På grund av inflationen har priset
egentligen inte blivit högre än förut, och
därför kanske det nu kunde vara på tiden
att man företog en ny prishöjning,
så att alkoholen blev mindre lättillgänglig
för alkoholisterna. För dessa spelar
väl just priset en ganska betydande roll.
Kan vi, som sagt, hjälpas åt på det sättet,
så tror jag att det skulle betyda en
ganska stor vinst ur nykterhetssynpunkt.

Ja, herr talman, jag har bara velat
med dessa ord ange min syn på den här
frågan med anledning av den interpellation
som herr Kaijser har framställt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Sun ne sade skulle jag bara vilja

av en laxtrappa i Kalix älv

säga att jag hoppas och tror att vändpunkten
är nådd, men den minskning
i spritkonsumtionen som ägde rum 1958
betingades av vissa speciella omständigheter.
Dels företogs en prishöjning i
början av året, dels hade vi en försämrad
konjunktur i slutet av året. Det finns
här alltså två olika moment, som inte direkt
har med nykterhetsförhållandena
att göra, som minskar konsumtionen.
Man skall därför inte dra alltför tvärsäkra
slutsatser av vad som inträffat.
Jag vill än en gång säga, att jag hoppas
och tror att vi har nått en vändpunkt,
men jag anser att man inte kan bevisa
detta.

Vad sedan gäller frågan om en höjning
av spritpriserna, så vill jag erinra
om att det år 1956 företogs en höjning
med i genomsnitt — om jag inte minns
fel — 5 kronor per liter, en höjning som
var direkt nykterhetspolitiskt betingad.
Den höjning som gjordes i början av
1958 var väl mera finanspolitiskt betingad.

Jag vågar inte säga på rak arm, vad
det kan innebära att höja spritpriserna
ytterligare. Det förefaller mig inte alls
otänkbart att en prishöjning kan vara
en lämplig åtgärd, men vad jag skulle
vilja ha är en utredning, som skulle kunna
hjälpa oss att finna en väg att nå ett
bättre förhållande vad beträffar missbrukarna.
Jag anser nämligen inte att
man utan vidare, utan en närmare undersökning,
nu kan säga vilken väg som
är riktigast att gå.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om viss utredning angående anordnande
av en laxtrappa i Kalix älv

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Gryms interpellation om viss utredning
angående anordnande av en laxtrappa i
Kalix älv, och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Grym frågat mig

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Om viss utredning angående

1) om fiskeristyrelsen verkställt nödig
utredning rörande inrättande av laxtrappa
i Jokkfallet i Kalix älv,

2) om så är fallet, när riksdagen kan
förvänta Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Genom beslut den 10 juni 1949 uppdrog
Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen att
verkställa den av samma års riksdag begärda
utredningen om ifrågavarande laxtrappa.
Detta uppdrag visade sig kräva
vissa specialundersökningar och en del
överläggningar med påföljd, att fiskeristyrelsen
icke förrän i början av år 1953
kunde framlägga något bearbetat förslag
i ämnet. Förslaget remitterades i sedvanlig
ordning till olika instanser, däribland
vandringsfiskutredningen. På grund av
att sistnämnda utredning — efter medgivande
av dåvarande statsrådet Hjalmar
Nilson — lät utföra en fiskeribiologisk
fältundersökning i ärendet och denna på
grund av ogynnsamma vattenståndsförhållanden
drog ut på tiden, förelåg utredningens
utlåtande först i slutet av år
1956. Sedan därefter ytterligare ett par
utlåtanden avgivits, anbefalldes slutligen
fiskeristyrelsen i oktober 1957 att inkomma
med förnyat yttrande i ärendet. Så
skedde i maj 1958. I yttrandet redovisades
bl. a. viss ytterligare utredning, som
styrelsen gjort.

Såsom framgår av vad jag nu sagt torde
frågan om anordnande av en laxtrappa
vid Jokkfallet i och för sig vara tillräckligt
utredd. Svaret på interpellantens
första fråga blir alltså jakande.

Yad angår den andra frågan ligger saken
till på följande sätt. Såsom torde vara
bekant har Kungl. Maj:t lämnat vattenfallsstyrelsen
tillstånd till kraftstationsbyggen
vid Porsi och Messaure.
Därvid stadgades som villkor, att nämnda
styrelse skulle ställa tillhopa en miljon
kronor till förfogande för utredning
och försöksverksamhet samt därav föranledda
åtgärder för att motverka skada
på kust- och havsfiske efter lax och havslaxöring.
Sedan dessa medel numera inbetalats,
bar Kungl. Maj:t uppdragit åt
fiskeristyrelsen att efter samråd med
bl. a. vandringsfiskutredningen uppgöra

anordnande av en laxtrappa i Kalix älv
förslag till disposition av medlen. Det
har ansetts, att frågan om att inrätta en
laxtrappa vid Jokkfallet är av den arten,
att den lämpligen bör bedömas i det större
sammanhang som fiskeristyrelsens
sistnämnda uppdrag innebär. I överensstämmelse
härmed har genom beslut av
Kungl. Maj:t den 21 november 1958 samtliga
handlingar i ärendet rörande laxtrappan
överlämnats till fiskeristyrelsen
för att vara tillgängliga vid detta uppdrags
fullföljande. Läget är sålunda för
närvarande det, att resultatet av nyssnämnda
dispositionsförslag från fiskeristyrelsen
torde böra avvaktas, innan
slutlig ställning till laxtrappans inrättande
kan tagas.

Med det anförda anser jag mig lia besvarat
herr Gryms interpellation.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
det svar som jag fått på min interpellation.
Statsrådets svar ger mig inte alls
anledning att stå bär i talarstolen mer
än en helt kort stund. Av svaret på min
första fråga framgår ju med all önskvärd
tydlighet, att frågan om inrättande
av en laxtrappa vid Jokkfallet i Kalix
älv i och för sig är tillräckligt utredd.
Sedan jag framställt min interpellation
blev jag från fullt vederhäftigt håll upplyst
om, dels att utredningen varit synnerligen
omständlig och kan uppskattas
ha kostat, försiktigt räknat, ungefär
40 000 kronor, dels att projektets förverkligande
enligt ett av en sakkunnig
person upprättat förslag inte skulle kosta
några avskräckande summor. Sedd ur
kostnadssynpunkt är denna fråga sålunda
en bagatell. Jag har heller ingenting
emot att ärendet bedömes i ett större
sammanhang i enlighet med vad statsrådet
förklarade i sitt svar på min andra
fråga.

För min del har jag alltid ansett, att
riksdagen är en utmärkt bra skola —
för vem som helst, skulle jag vilja tilllägga.
Här får man lära sig bland annat
att köra sakta i backarna. Här får man

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Om viss utredning angående anordnande
också lära sig tålamodets konst. Såvitt
jag kan förstå kan förespråkarna för inrättandet
av en laxtrappa i Jokkfallet
i Kalix älv inte heller beskyllas för att
ha velat jäkta ihjäl utredarna i detta
ärende. Alla utredare har haft god tid
på sig att arbeta i lugn och ro. Tio år
är dock en relativt lång period, när det
är fråga om att lösa ett så pass enkelt
problem som detta i verkligheten är.

Idén att hjälpa fisken förbi fallen,
t. ex. Jokkfallet, genom att anordna laxtrappa
framfördes såvitt jag känner till
första gången år 1824, d. v. s. för 135 år
sedan. Ända sedan dess har tanken härpå
gång efter annan väckts till liv, framför
allt av befolkningen uppströms fallet.
Nu är vi alltså där vi är. Man får
verkligen hoppas, att slutligt ställningstagande
till frågan om laxtrappans anordnande
vid Jokkfallet i Kalix älv kan
ske, innan en ny 135-årsperiod gått till
ända, inte enbart med tanke på befolkningen
i bygden utan även för att vederbörande
myndigheters anseende inte
i onödan skall bli alltför skamfilat.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag känner mig inte uppfordrad
att svara för underlåtenhetssynderna
ända från 1824. På mig kommer
kanske en del av ansvaret för ungefär
tre, fyra månader. Jag vill nog ändå med
tanke på alla de instanser som tagit god
tid på sig i rättvisans namn framhålla
följande. När man år 1824 konstaterade,
att man genom att anordna laxtrappor av
traditionell modell kunde få laxen att
ta sig förbi fabriksbyggnader, som anlagts
i vattendrag, så löste man därmed
inte frågan för alla vattendrag, utan
man fick nöja sig med en generell anvisning.
I alla länder har det visat sig,
att där vattenöverbyggnader varit ofrånkomliga,
har man fått pröva frågan beträffande
varje vattendrag och fallområde
i sitt särskilda sammanhang. Det
förklarar väl inte allt i fråga om dröjsmålet
men en liten del.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

av en laxtrappa i Kalix älv

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 81, angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna,
m. m.; och

nr 87, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1959/60.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4—10,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden nr 2 och 3, statsutskottets
utlåtanden nr 43 och 44, bevillningsutskottets
betänkanden nr 3, 15
och 18, bankoutskottets utlåtanden nr 6
—8, första lagutskottets utlåtande nr 10
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
5 och 7—9.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras
näst efter bevillningsutskottets betänkande
nr 3.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

44, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 67, med förslag till förordning om
särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.;

nr 84, rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.;

nr 88, angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. in.;

nr 89, angående inrättande av en lärarhögskola
i södra Sverige; och

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

nr 90, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges medlemskap i Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO);

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande vissa behörighetsfrågor
vid kommunal verksamhet
i form av aktiebolag, ekonomiska föreningar,
stiftelser och handelsbolag;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ogiltigförklaring av valförrättning
på grund av oriktig sigillering;
samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för poströstning
vid politiska och kommunala val;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. in.;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående nordiskt samarbete på straffverkställighetens
område;

nr 15, i anledning av väckt motion
om översyn av 25 kap. strafflagen om
ämbetsbrott; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande prästs skyldighet
att viga frånskild;

andra lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till allmän tjänstepliktslag,
in. m., dels ock i ämnet väckt
motion;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till förädling av medicinalväxter,
m. m.;

nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar och Omkostnader

ävensom till Bekämpande av växtsjukdomar
jämte i anslutning härtill väckta
motioner, dels Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m.;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående anslag till bidrag till
plantskolekontroll;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1959/60 till avlöningar, omkostnader
och byggnadskostnader vid statens
skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser jämte i ärendena väckta
motioner, m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

nr 16, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckt motion om
dubbla åldersgränser för barns bevistande
av offentlig filmföreställning,
m. m.; samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående enhetliga trafikförsäkringspremier
och bensinpriser.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 400, av herr Sveningsson och fru
Gärde Widemar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Ko -

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

nungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.;

nr 401, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge m. m.;

nr 402, av herr Lindblom, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.;

nr 403, av herr Mattsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.;

, nr 404, av herr Hansson, Gustaf Henry,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.; samt

nr 405, av herr Hansson, Gustaf Henry,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Onsdagen den 18 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 110, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin.
m. m.

Ang. åtgärder för att trygga driften vid
Skandiaverken

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr öhmans
interpellation angående åtgärder för att
trygga driften vid Skandiaverken, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Öhman har frågat,
om regeringen överväger några åtgärder
för att trygga Skandiaverkens i Lysekil
fortsatta drift.

Skandiaverken etablerades år 1903 och
förvärvades 1945 av Bergbolagen, som
1956 sålde företaget till Uddevallavarvet.
Anläggningarna omfattar gjuteri, plåt- och
svetsningsverkstad, motorverkstad, samt
slip för fartygsreparationer. F. n. tillverkas
bl. a. 2-takts- och 4-taktsmotorer.
Vid fullt kapacitetsutnyttjande kan företaget
vid nuvarande produktionsinriktning
sysselsätta drygt 300 arbetare och
ett 50-tal tjänstemän. Mot slutet av 1958
utgjorde arbetsstyrkan ca 250 man.

De sysselsättningssvårigheter, som inträdde
vid Skandiaverken under eftersommaren
1958, orsakades av minskade
order framför allt i fråga om vissa motorer.
Följden har blivit driftinskränkningar
först såsom korttidsarbete för en
del av arbetsstyrkan och sedermera som
permitteringar. Sålunda varslades i december
månad förra året om att 107 ar -

betare skulle permitteras i början av
1959 såvida orderläget inte förbättrades.
På kontorssidan har ett 30-tal tjänstemän
sagts upp med en uppsägningstid
av 1—6 månader.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedan
oktober varit verksam för att skaffa företaget
sysselsättningsobjekt. Genom arbetsmarknadsstyrelsen
tillfördes företaget
före jul en del brådskande arbeten,
varigenom arbetstillgången tillfälligt förbättrades.
På anmodan av arbetsmarknadsstyrelsen
bär under innevarande år
sjöfartsstyrelsen beställt en och marinförvaltningen
tre motorer för tillsammans
ca 580 000 kronor. Fiskeristyrelsen
kommer att utlägga beställning på en
motor för ca 130 000 kronor. Vidare har
fortifikationsförvaltningen anmodats beställa
järn- och stålarbeten till vissa
beredskapsarbeten för ca 215 000 kronor.
Andra objekt undersökes och företaget
kommer under hand att tillföras
ytterligare beställningar. Vissa objekt
måste dock bearbetas tekniskt, innan de
är färdiga för beställning. Det sammanlagda
beställningsvärdet på de nämnda
arbetena uppgår till 925 000 kronor, vilket
enligt företaget motsvarar drygt
30 000 arbetstimmar — eller arbete åt
60 man under tre månader.

Genom dessa åtgärder har det varslade
avskedandet av 107 arbetare kunnat begränsas
till att omfatta 56 man. Ytterligare
permitteringar befaras inte i nuvarande
läge och återstående arbetsstyrka,
ca 190 man, arbetar full tid. Av de
56 som avskedats har 34 fått arbete
i öppna marknaden bl. a. vid Uddevallavarvet.
För de återstående finns f. n.
arbete vid beredskapsarbeten i hemorten
eller dess närhet. Även möjligheter till
yrkesutbildning vid arbetslöshetskurser
finns i orten.

De statliga åtgärderna har syftat till
att lätta de dagsaktuella sysselsättningsproblemen
vid företaget. För att på längre
sikt förbättra läget vid verkstaden

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ang. ågärder för att trygga driften vid Skandiaverken

undersöker företaget bl. a. möjligheter- överläggningen förklarades härmed

na att på licens få tillverka utländska slutad.

dieselmotorer av olika storlekar. -

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret. Då detta var helt
igenom positivt och redan vidtagna åtgärder
har börjat verka, har jag för
dagen ingen kommentar.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det vore kanske inte
mycket att tillägga efter den redogörelse,
som herr statsrådet givit beträffande
förhållandena i Lysekil och efter den
tillfredsställelse med svaret, som herr
öhman uttalat. Men jag tycker i alla fall
att man, då folk annars så många gånger
kritiserar och anmärker, vid detta tillfälle
bör uttala sin tillfredsställelse över
vad som har gjorts från arbetsmarknadsstyrelsens
och länsarbetsnämndens sida.

Det är självklart att hotet, att Lysekils
livsindustri — om jag får använda det
ordet — skulle läggas ned, har framkallat
djup oro och att man lokalt satt till alla
klutar för att avvärja katastrofhotet och
för att skaffa nya försörjningsmöjligheter,
om det inte skulle kunna gå att
ändra på de varslade permitteringarna
o. s. v. Vederbörande fackorganisation
i staden har sammankallat dem, som
har intresse av saken, för att diskutera
frågan, och vi från vårt håll har haft
överläggningar med kommunalmännen
och därvid tittat inte bara på Skandiaverken
utan också på andra verksamhetsgrenar,
som har med Lysekils försörjningsmöjligheter
att göra.

Jag vill vid detta tillfälle bara vittna
om, att arbetsmarknadsorganen verkligen
gjort krafttag för att avvärja hotet
och för att bereda sysselsättningsmöjligheter
för dem det gäller vid Skandiaverken.
Jag tycker, att dessa insatser är
värda att framhållas och att man bör ge
vederbörande en eloge för det intresse,
som de visat, och för de initiativ, som
i olika avseenden har tagits.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

44, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 67, med förslag till förordning om
särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 84,
rörande statsbidragsgivningen till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 88, angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barnår och ungdomsvården m. m.;

nr 89, angående inrättande av en lärarhögskola
i södra Sverige; och

nr 90, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 400, av herr Sveningsson
och fru Gärde Widemar.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 401, av herr Alexanderson m. fl.,
nr 402, av herr Lindblom,

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om anskaffande av sakmaterial i utskotten

nr 403, av herr Mattsson,
nr 404, av herr Hansson, Gustaf Henry,
och

nr 405, av herr Hansson, Gustaf HenrU -

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 11—13,
första lagutskottets utlåtanden nr 12 och
14—16, andra lagutskottets utlåtande nr
8, jordbruksutskottets utlåtanden nr 1,
8—11, 14 och 15 samt memorial nr 10
ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 8 och 9.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående
remitteringen till utskott av lagstiftningsfrågor,
som upptages av riksdagens
revisorer;

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för val av
justitie- och militieombudsmän;

nr 6, i anledning av väckt motion om
nya former för riksdagens högtidliga
öppnande; och

nr 7, i anledning av väckt motion om
sådan ändring i riksdagsordningen att
lottning undvikes.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anskaffande av sakmaterial i
utskotten

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående anskaffande av
sakmaterial i utskotten.

I de likalydände, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 47 i
första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 62 i andra kammaren av
herr Ståhl hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utarbetande, förslagsvis genom
författningsutredningen, av förslag till
bestämmelser i syfte att skapa garantier
för att —- inom de gränser som uppdro 3

Första kammarens protokoll 1059. Nr S

ges av hänsyn till utskottsarbetets allmänna
arbetsvillkor — allt för utskotts
ställningstagande väsentligt sakmaterial
måtte ställas till ledamöternas förfogande,
även i de fall där framställning om
anskaffande av sådant material skedde
av minoritet inom utskott.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:47 och 11:62 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan, herrar Sveningsson, Lundström,
Källqvist, Hammar och Hamrin, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:47 och 11:62 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning på
lämpligt sätt av det i motionerna aktualiserade
spörsmålet och framläggande av
det förslag till riksdagen, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det framhålles i den
motion, som vi här behandlar, att några
hinder i regel icke reses inom riksdagens
utskott, när en enskild ledamot begär
att via sekretariatet eller på annat
sätt få fram sakmaterial, som han eller
hon önskar få del av. Men om detta än
är regel, går dock motionen tillbaka på
en verklig händelse, som visar att fall
kan inträffa och har inträffat, då majoriteten
förvägrar en inte så liten minoritet
rätt att söka få fram betydelsefulla
fakta för att bedöma ett aktuellt ärende.

Detta hindrar inte konstitutionsutskottets
majoritet att nu säga, att något behov
av sådana bestämmelser, som åsyftas
i motionen, inte synes föreligga. Man
kan ju kanske tycka, att det är naturligt
att denna ståndpunkt intas av i stort
sett samma utskottsmajoritet, som i fjol
vägrade minoriteten att hos JO hemställa
om vissa upplysningar. Det var
ju just den händelsen, som gav upphov
till motionen. Jag kan emellertid försäkra,
att om konstitutionsutskottet nu

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Om anskaffande av sakmaterial i utskotten

hade tillstyrkt en uppmjukning av nuvarande
bestämmelser, så skulle åtminstone
jag inte ha tolkat det som ett slags
sent uppvaknande eller ett återtåg från
den tidigare ståndpunkten. Tvärtom
skulle jag ha funnit det ganska naturligt,
och det av bl. a. följande skäl.

I den pressdebatt, som förekom kring
den nyssnämnda frågan i fjol, var meningarna
liksom här i riksdagen delade
i själva sakfrågan. Men även de tidningar,
som inte ansåg att finansdepartementets
telefonpåringning hos JO var
särskilt anmärkningsvärd, gjorde överlag
det konstaterandet, att konstitutionsutskottet
borde ha tillåtit majoriteten att
få begära JO:s inkallande. Jag kan faktiskt
inte erinra mig någon mer betydande
tidning, som inte i denna mer
formella fråga fann utskottets ståndpunkt
oklok.

Detta visar mycket tydligt, att den
oginhet, som konstitutionsutskottets majoritet
visade minoriteten, den gången
inte hade något gensvar i den allmänna
opinionens uppfattning om minoritetens
rättigheter i ett demokratiskt samhälle.

Bland de skäl, som utskottet nu anfört
för sitt avstyrkande, märks också det
att det skulle vara svårt att utforma
rimliga regler för en sådan rätt för minoriteten,
som motionen yrkar på. Minoriteten
kunde ju rent av genom att
ideligen påkalla nya utredningar alldeles
förhala avgörandet i en fråga, menar
tydligen utskottet.

För min del finner jag detta uttalande
stridande mot utskottets tidigare
tillkännagivna uppfattning, att minoriteten
praktiskt taget alltid får sina utredningsönskemål
tillgodosedda, till och
med i en sådan omfattning att den i
motionen begärda bestämmelsen skulle
vara onödig. Skulle så vara fallet, att
minoriteten inte förvägras sakmaterial,
skulle det väl inte heller föreligga någon
väsentlig risk för okynnesframställningar
om nya utredningar med åtföljande
förhalningar av ärenden. Jag tror, vilket
ju också påpekas i reservationen, att de
gånger som minoriteten förvägras en
önskad utredning, är mycket sällsynta,
men det kan dock ske någon gång, och

då det sker, gäller det ju av naturliga
skäl viktiga eller mycket kontroversiella
frågor. Då är det alltså verkligt betydelsefullt
ur den ena eller andra partens
synpunkt, att man får del av önskat material
och då bör minoriteten ha en viss
laga rätt att få ett krav på utredning
tillgodosett.

Att utforma rimliga regler härför borde
inte bjuda på några större svårigheter.
I det kommunala livet är minoriteten
tillförsäkrad vissa rättigheter genom
s. k. minoritetsbordläggning, som
förekommer i beslutande församlingar.
Rätten till minoritetsbordläggning är inskränkt
till en gång i varje fråga för att
förhindra upprepade bordläggningar och
alltså en orimlig försening av ett ärende.
Jag tror att även om minoriteten i utskott
— det fall som vi här har till behandling
— tillförsäkras en viss rätt, så
kan samtidigt en sådan begränsning införas,
att man inte behöver riskera de
okynnesframställningar, som utskottsmajoriteten
tycks vara rädd för.

Här kan också erinras om att minoriteten
i aktiebolag i lag har tillförsäkrats
vissa rättigheter. Även där har man lyckats
utforma tillfredsställande regler.
Jag tror därför inte, herr talman, att
det skulle vara speciellt svårt att även
klara det fall som det här är fråga om,
nämligen minoritetens rätt i ett utskott.

Ett annat skäl som utskottet åberopar
iir att »grannlaga situationer» kan förekomma.
Tydligen menar utskottet, att
grannlagenheten är fullt tillgodosedd om
i ett tjugomannautskott elva röster står
på den ena sidan och nio på den andra
sidan. Då skulle det vara majoriteten
som representerar den rätta känslan för
vad som iir grannlaga. Nog iir jag anhängare
av demokratien och dess arbetssystem,
men inte vill jag gå så långt
att jag anser att majoriteten är avgörande
för vad som är grannlaga och god
ton eller inte. Det argument, som utskottet
här åberopar, kan inte andragas som
materiell bevisning för riktigheten av
dess ståndpunkt.

Reservanterna i utskottet har ansett
det vara ett önskemål att utskottens ledamöter
alltid får ett fullgott material

Onsdagen den 18 mars 1958

Nr 8

Om anskaffande av sakmaterial i utskotten

att arbeta med, när de skall bedöma ett
ärende. Även minoriteten i ett utskott
bör tillförsäkras sådana rättigheter. Vi
är därför av den uppfattningen, att riksdagen
borde bifalla den motion, som
här föreligger, och som går ut på att
t. ex. genom författningsutredningen begära
att frågan utredes.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till den av herr
Sveningsson m. fl. till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Lundström försäkrade,
att han inte skulle betraktat ett
tillstyrkande av motionen som ett »återtåg»
från konstitutionsutskottets sida.
Det är ju vänligt sagt, men jag vill försäkra
herr Lundström att det icke finns
någon tanke bland dem som utformat
majoritetens ståndpunkt att komma med
något annat utlåtande än det här föreliggande,
alldeles oavsett det konkreta
fall herr Lundström har pekat på. Herr
Lundström har nämnt ett fall, som man
naturligtvis kan diskutera, men det är ju
en ganska märkvärdig brådska när man
efter ett enda fall skyndar sig fram för
att begära regler, som enligt utskottets
uppfattning icke är behövliga.

Jag skall be att få påpeka för kammarens
ledamöter att det svenska utskottssystemet,
såvitt jag kan bedöma, är väsentligt
överlägset de utländska systemen
då det gäller att verkligen få fram
objektivt sakmaterial. Om jag får kalla
det system som tillämpas i många länder
för det kontinentala systemet, kan
jag nämna att det innebär att uppläggningen
av materialet vid en utskottsbehandling
redan från början blir föremål
för ett politiskt bedömande. Det tillsätts
en politiker, som kallas rapportör, och
denne plockar fram det material som behövs
för sakbehandlingen. I Sverige har
vi ett helt annat system. Här väljer vi
kanslipersonal som inte är beroende
vare sig av den ena eller den andra
ineningsriktningen i ett utskott. Det är
denna personal, som objektivt skaffar
fram det sakmaterial som behövs.

Jag tycker att det system vi har här
i Sverige är så värdefullt, att vi bör
slå vakt om det. Det behövs sannerligen
inga regler för att tillförsäkra en minoritet
sakmaterial. Det sakmaterial man
begär, det får man som regel inom utskotten.

Herr Lundström drog upp några paralleller.
Låt mig ta upp en annan parallell
i fråga om minoritetens rätt. Jag
kan nämna, att om en minoritet i en
kollegial domstol önskar höra ett vittne
får minoriteten inte göra det. Det blir
beroende av ett majoritetsbeslut. Man
kan naturligtvis också nämna andra
exempel, som visar andra regler för hur
en minoritet behandlas. Jag anser inte
att det finns några befogade skäl för påståendet,
att det svenska utskottsväsendet
i detta avseende inte fungerar klanderfritt.

Reservationen innehåller också ett
medgivande. Det sägs nämligen i reservationen,
»att det i varje fall teoretiskt låter
sig antaga att en uttrycklig rättighet
för en minoritet att mot utskottets
majoritet införskaffa upplysningar skulle
kunna brukas på ett sätt som inte låter
sig förena med ett ändamålsenligt utskottsarbete».

Jag befarar, herr talman, att det inte
bara i teorien utan även i praktiken
skulle kunna inträffa, att minoriteten
försöker försena utskottsarbetet genom
att ideligen begära inskaffande av material.

Jag finner således, herr talman, inga
skäl tala för bifall till denna motion,
utan jag hemställer att kammaren måtte
bifalla utskottets avslagsyrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är vanligt, säger utskottets
ärade ordförande, att en minoritet
får det material den begär. Han
tillägger för säkerhets skull »som regel».
Jag är den förste att erkänna att
detta är riktigt, och det står även i
reservationen, ty reservanterna instämmer
till viss del i utskottets uttalande
Därom råder alltså icke några delade
meningar.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Om anskaffande av sakmaterial i utskotten

Däremot anser vi, att även om det
svenska systemet har vissa fördelar i
jämförelse med utländska system, är
det väl ingenting som säger att vi inte
snabbt bör försöka undanröja de missförhållanden
som ändå vid något tillfälle
kan blottas. Ett sådant fall har alldeles
nyligen inträffat. Jag har visserligen
inte forskat i hävderna för att
se efter hur många gånger tidigare något
liknande har skett. Det kanske inte
är möjligt att få fram uppgifter om
den saken på något papper, eftersom
det inte har gjorts reservationer varje
gång, men det torde vara ostridigt att
sådana saker någon gång då och då
har skett. Och det har då, som jag
nämnde i mitt första anförande, varit
tillfällen när det gällt viktiga frågor eller
frågor där det förelegat mycket bestämda,
mot varandra stridande uppfattningar.
Det är ju i sådana fall av
verklig betydelse att man icke hindrar
en minoritet att få sin rätt.

I reservationen bär det medgivandet
gjorts, att man teoretiskt kan tänka sig
vissa olägenheter av den begärda rättigheten.
Vi menar dock att sådana fall
hör kunna neutraliseras genom att de
nya bestämmelserna ges en sådan utformning
att de förhindrar att okynnesbegäran
om utredningar reses. Jag
tror inte det skulle möta några som
helst svårigheter att utforma sådana regler.

Skulle det inte vara synnerligen angenämt
om vi kunde förhindra ett upprepande
av fjolårets händelse, då man
var tvungen att gå till bedömningen av
det då aktuella fallet utan att ha fått
fram det material man behövde. Man
fick alltså grunda sitt ställningstagande
på andrahandsuppgifter. Det är bara
ett förhindrande av en sådan sak, som
vi reservanter vill försöka nå.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Lundström sade,
att man inte hade fått någon möjlighet
att skaffa fram sakmaterial i den bestämda
punkt han talar om. Det var fråga
om att inkalla justitieombudsman -

nen, och kammarens ledamöter torde
erinra sig, att när förslaget väcktes, så
beslutade utskottet inkalla honom. Men
sedan kom en framställning om att man
återigen skulle inkalla honom. I ett sådant
särfall får man väga synpunkterna
mot varandra. Det är fullständigt oriktigt
att av en sådan isolerad företeelse
vilja dra sådana slutsatser som att man
borde skriva regler för detta, när det
bevisligen är så i de svenska utskotten,
att varje rimlig begäran, som kommer
från en minoritet, försöker också utskottsmajoriteten
att tillmötesgå. Om det
t. ex. väckes ett bordläggningsyrkande,
är det väl regel att man försöker i görligaste
mån tillmötesgå detta yrkande.

Man bör inte här försöka inbilla den
svenska allmänheten, att det bedrivs
något slags förtryck från majoritetens
sida gentemot minoriteten inom riksdagens
utskott.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Nej, jag vill inte inbilla folk att det
bedrivs något förtryck! Men jag har velat
understryka att det kan inträffa viktiga
fall, då det vore önskvärt med någon
större frihet för minoriteten än för
närvarande att få in visst material.

Vi skall väl inte diskutera den snö
som föll i fjol. Jag vill dock tillrättalägga
en uppgift, som utskottets ordförande
nyss nämnde. JO inkallades visserligen
en gång, men det gällde inte speciellt
det fall, som vi hade under behandling
när utskottet vägrade inkalla
honom. Man kan säga att det gällde en
del av samma fråga, men i det här speciella
fallet hade det efteråt kommit
fram förhållanden som gjorde, att det
hade varit önskvärt med ett nytt inkallande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sveningsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om tidsbegränsning av anförandena i
riksdagens kamrar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående tidsbegränsning
av anförandena i riksdagens kamrar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 70 i
första kammaren av herr Eskilsson och
nr 95 i andra kammaren av herr Braconier
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att författningsutredningen måtte
få i uppdrag att utreda frågan om
tidsbegränsning av anförandena i kamrarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:70 och 11:95
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts, utom av
andra, av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Braconier, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 70 och
11:95 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om, att författningsutredningen
måtte få i uppdrag att låta utreda
frågan om tidsbegränsning av anföranden
i kamrarna.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! I en motion, väckt i
andra kammaren av herr Braconier in.
fl. och i första kammaren av herr Eskilsson,
bär föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att författningsutredningen måtte
få i uppdrag att utreda frågan om tidsbegränsning
av anförandena vid långt
utdragna debatter i riksdagens kamrar.

När jag vid behandlingen av denna
motion har anslutit mig till den vid ut -

skottsutlåtandet fogade reservationen,
har det skett med den uppfattningen,
att en möjlighet till begränsning av långt
utdragna debatter mera är en angelägenhet
för andra kammaren än för
första kammaren. Det är säkert på
grundval av erfarenheterna från andra
kammaren, som denna motion
har tillkommit och denna fråga också
tidigare blivit aktualiserad vid olika tillfällen.
Här i första kammaren är, kan
man gott framhålla, debatterna icke
längre än att det är ganska onödigt att
tala om tidsbegränsning. Vid årets remissdebatt
i TV-sändningens ljus har
det blivit omvittnat, att talarna på ett
fullt tillfredsställande sätt ålade sig en
frivillig tidsbegränsning.

Denna fråga om möjlighet till tidsbegränsning
har varit behandlad vid
åtskilliga tillfällen, såsom också redovisas
i utskottets utlåtande.

I den utredning, som låg till grund för
beslutet om riksdagens arbetsformer
1948, föreslogs att tidsbegränsning skulle
kunna införas vid långt utdragna debatter.
Detta förslag togs upp och fördes
fram av en mycket stark majoritet
i det särskilda utskottet. Det var den
gången bara två reservanter som inte
ville ha tidsbegränsning, men det blev
det oaktat reservanternas mening som
blev riksdagens beslut. Även efter 1948
har emellertid denna fråga aktualiserats.
Kanske är det så att författningsutredningen
redan har behandlat denna sak
eller kommer att syssla med den, men
nog kan man tycka, att om så inte skulle
vara fallet, bör uppmärksamhet riktas
mot den. Då det därtill bara är fråga om
en utredning om möjligheterna att i någon
mån begränsa debatterna kan det
väl inte vara onödigt eller oriktigt att
man närmare ser på denna fråga inom
författningsutredningen när en ny författning
skall utarbetas.

Eu motivering för tidsbegränsning är
ju, att debatterna därigenom skulle bli
mer intresseväckande. I pressen talas
det ofta om de tomma bänkarna här i
riksdagen och det bristande intresset
både från riksdagens ledamöter och
från allmänhetens sida för debatterna.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Kungl. bibliotekets avlöningsanslag
Om det genom en tidsbegränsning av
anförandena skulle finnas en möjlighet
att skapa större intresse för debatterna
och ett ökat anseende för riksdagen ute
i landet, torde det väl vara skäl till en
utredning av denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig, herr Magnusson i
Tumhult och herr Braconier vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(h).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag instämmer gärna i
herr Sveningssons konstaterande att
tidsbegränsning inte behövs i denna
kammare. Huruvida tidsbegränsning av
anförandena behövs i andra kammaren
överlåter jag till medkammaren att bedöma.
Jag hoppas emellertid att herr
Sveningsson inte vill förorda, att man
skall ha olika regler i de båda kamrarna.

Tidsbegränsning av anförandena betraktar
jag i övrigt inte som en odemokratisk
åtgärd. Jag erinrar om att tidsbegränsning
av inläggen ofta tillämpas
vid politiska kongresser och andra tillfällen.
Men faktum är alt riksdagen har
varit utomordentligt motsträvig för egen
del på denna punkt. Riksdagen har flera
gånger låtit förslag om tidsbegränsning
falla. Då riksdagen alltså vid flera
tillfällen intagit denna ståndpunkt måste
jag fråga mig, om det är särskilt klokt
att just nu åter föra fram detta förslag
när man vet att författningsutredningcn
har att ta ställning till frågor som sammanhänger
med allt detta. Tidpunkten
för framstöten är enligt min mening den
sämsta tänkbara.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om tidsbegränsning
inte behövs här i första kammaren,
måste väl i alla fall första kammaren
besluta i saken för att tidsbegränsning
skall kunna införas i medkamma -

ren. Jag vill också än en gång erinra
om att det år 1948 var en mycket stark
majoritet för tidsbegränsning vid utskottsbehandlingen,
även om frågan den
gången föll i kamrarna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sveningsson m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av väckta motioner
angående ändrad ordning för utträde ur
svenska kyrkan; och

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående redogörelse till riksdagen för
behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/GO till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Kungl. bibliotekets avlöningsanslag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i perso -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

nalförteckningen för kungl. biblioteket,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för kungl. biblioteket,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60, dels ock till
Kungl. biblioteket: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 556 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av lierr Ragnar
Bergh (I: 125) och den andra inom
andra kammaren av herrar Bengtsson i
Göteborg och Darlin (II: 163), hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels godkänna av motionärerna
angiven avlöningsstat för kungl.
biblioteket, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60, dels ock
till Kungl. biblioteket: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 486 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 125 och II: 163, såvitt här
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för kungl. biblioteket,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för kungl. biblioteket, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Kungl. biblioteket: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 556 000 kronor.

Vid punkten hade reservationer avgivits
av, utom annan, herrar Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 125 och II: 163, såvitt här
vore i fråga,

Kungl. bibliotekets avlöningsanslag

a) besluta att icke bifalla Kungl.
Maj :ts förslag att bemyndiga Kungl.
Maj :t att, med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1959/60, vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för kungl. biblioteket, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kungl. biblioteket att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Kungl. biblioteket: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 486 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Denna punkt avser anslag
till avlöningar vid kungl. biblioteket.
I propositionen liksom i utskottsmajoritetens
utlåtande har man intagit
den ståndpunkten, att man här bör
åstadkomma en personalförstärkning
som möjliggör en något annorlunda utformad
organisation av kungl. bibliotekets
verksamhet. Merkostnaderna skulle
uppgå till cirka 70 000 kronor.

Såvitt jag kan bedöma är den föreslagna
organisationsförändringen i och
för sig väl motiverad. I ett normalt
statsfinansiellt läge skulle jag icke heller
ha röstat för avslag. I nuvarande ekonomiska
läge tillhör jag emellertid dem
som anser att vi bör låta med denna
organisationsförändring anstå. Även om
den förefaller vara väl motiverad kan
ju ingen påstå, att någon katastrof skulle
inträffa om vi skulle dröja med den
något.

Dagens läge är det, att vi har finansministerns
ord på att det föreligger en
brist i driftbudgeten på mellan en halv
och en miljard. Och samtidigt som vi
nu inbjudits att besluta om en del utgifter,
kan vi konstatera, att vi inte fått
något förslag till hur denna brist skall
täckas.

I det läget har den grupp jag tillhör
ansett att man skulle avstå från utgiftshöjningar,
som man utan större olägenhet
kunde dröja med.

Detta är, herr talman, motiveringen
för den reservation, som är knuten till

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Kungl. bibliotekets avlöningsanslag
utskottsutlåtandet på denna punkt. Jag
ber med detta, herr talman, att få yrka
bifall till nämnda reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Departementschefen har
i statsverkspropositionen på ett, som jag
tycker, utomordentligt bra sätt motiverat
sitt ställningstagande i denna fråga.
Jag behöver kanske inte föredra det
stycket i propositionen; jag utgår ifrån
att kammarens ledamöter läst denna sak
och kan därför fatta mig mycket kort.

Vad gäller herr Berghs inlägg vill
jag bara framhålla, att utskottet i sitt
utlåtande på denna punkt använt en
ganska tydlig skrivning. Jag tror inte
att vi kommer någon vart med att ta
upp en detaljdiskussion i detta fall. Den
detalj som vi nu diskuterar har liksom
många andra utomordentligt stor betydelse
och de linjer, som herr Bergh
här dragit upp, tror jag inte att vi utan
vidare kan tänka oss att rekommendera.
Jag vill bara erinra om några rader,
som departementschefen skrivit och
som finns intagna i propositionen: »Utbildning
och forskning ställer allt större
krav på bibliotekstjänsten vid de vetenskapliga
biblioteken. Utvecklingen på
de områden, för vilka dessa bibliotek
har att tjäna som serviceorgan, påkallar
enligt min mening med nödvändighet,
att de tre vetenskapliga bibliotek, varom
här är fråga, nu erhåller mera tillfredsställande
resurser för att rätt kunna fullgöra
sina uppgifter.»

Detta säger praktiskt taget allt, herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vill begränsa mig
till den kommentaren, herr talman, att
herr Näsström med sitt inlägg egentligen
slår in en öppen dörr.

Det skulle däremot vara intressant att
få höra, varifrån herr Näsström tänkte
att man skulle ta pengar till denna sak.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har många reservationer
på propositionen, och eftersom

de stora debatterna ju flyttats fram, får
vi kanske anledning att syssla med här
ifrågavarande problem då.

Men det är i fråga om en detalj i detta
sammanhang, som jag gärna skulle
vilja veta herr Berghs uppfattning. På
de områden, där högern här har fört
fram reservationer, tror jag att högerns
representanter har bättre personliga försänkningar
än vad åtminstone jag kan
ha. Jag skulle därför vilja fråga, om
dessa högerreservationer har förts fram
i samförstånd med företrädarna inom
de olika institutionerna?

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det var en ganska besynnerlig
fråga! Att den kommer från
ordföranden i andra avdelningen är
desto mer förvånansvärt, ty den undersökning,
som herr Näsström efterlyser,
borde det ha varit angeläget för andra
avdelningen, och inte minst dess ordförande,
att försöka åstadkomma.

Men jag förstår också av herr Näsströms
fråga, varför så inte skett. Herr
Näsström har tydligen svurit på magisterns
ord —- som vanligt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har försökt att med
ledning av de handlingar, som stått oss
till buds, behandla denna fråga på ett
sakligt riktigt sätt. Jag hoppas också
att vi har lyckats med den uppgiften.

Vad det sedan gäller herr Berghs senaste
anförande vill jag säga, att vi
inte har för sed att i dylika fall vända
oss till institutionernas tjänstemän och
fråga vad den ene eller den andre tycker;
vi måste se saken i sitt stora sammanhang.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upp -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Anslag till domkapitlen
repat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 124;

Nej — 15.

Punkterna 10—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till domkapitlen och stiftsnämnderna
m. m.: omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Domkapitlen och stiftsnämnderna
m. m.: Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
158 700 kronor.

I två likalydande motioner, vackla
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (I: 237) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(11:298), hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte under fo -

och stiftsnämnderna m. m.: omkostnader

revarande punkt för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 142 800 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1: 237 och II: 298, såvitt här vore
i fråga, till Domkapitlen och stiftsnämnderna
m. m.: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanlag av
158 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Malmborg
och Ståhl samt fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 237 och II: 298, såvitt här vore i fråga,
till Domkapitlen och stiftsnämnderna
in. m.: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
142 800 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Utan att upprepa den
motivering, som redan är så väl känd
för kammaren i detta sammanhang, ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits vid denna punkt av herr
Boman m. fl.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med motiveringen att
vi haft tidigare diskussioner beträffande
omkostnadsanslagen och att ingenting
nytt inträffat sedan dess, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

propositionen på bifall till utskottets
hemställan'', sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda
:

Ja — 103;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 36—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/00, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att flygfältsarbeten m. m.
vid flygvapnet finge komma till utförande
i den av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1959 angivna omfattningen; b)

till Vissa flygfältsarbeten m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skulle beträffande
förslaget under förevarande punkt, som
rör flygfältsarbeten vid försvaret, vilja
ställa en fråga till statsutskottets ärade
ledamöter.

Det gäller här ett äskande på 30 miljoner
kronor till dylika flygfältsarbeten,
och nog vore väl det önskemålet
fullt berättigat, att man kunde placera
dessa flygfält så nära intill större orter,
att de under fredstid kunde användas
för det civila flyget. Vid den debatt
som redan förts om de civila flygfälten
för den närmaste tiden framställes från
flera håll förslag om en snabbutredning
för att åstadkomma möjligheter för ett
förbättrat civilflyg. När man nu via den
militära förvaltningen står i begrepp att
satsa 30 miljoner kronor på det militära
flyget, tycker man att en samordning
skulle kunna ske på så sätt, att dessa
militära flygplatser under fredstid kunde
få användas även för civilt flvg.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det är inte lätt att tillfredsställande
svara på den fråga herr
Svedberg har framställt. De flygfält, som
det här är fråga om, är krigsflygfält,
och de måste ju förläggas på det sätt
som bäst passar försvarets planläggning.
Sannolikt rör det sig i åtskilliga fall om
sådana platser, som skulle kunna nyttiggöras
även för civilflyg i framtiden,

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

men det är också självklart att åtskilliga
av flygfälten ligger så, att de knappast
kan användas för det ändamålet, och
detta kan nog inte hjälpas.

Det är det enda svar jag på utskottets
vägnar kan ge herr Svedberg.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Det är ett ganska besvärligt
problem att ordna flygfältsfrågorna
i övre Norrland. Jag vill påpeka
för herr Gillström att det ligger ett militärt
flygfält i norra delen av Västerbottens
län. Det är utbyggt på ett sådant
sätt att det kunde betjäna civilflyget,
men tyvärr får detta inte använda
flygfältet nu under fredstid.

Det är tänkbart att man skulle kunna
placera något av de militärflygfält, som
det nu är fråga om att anlägga, i närheten
av Örnsköldsvik. Behovet av ett
fält för civilflyget är nämligen mycket
starkt inte minst när det gäller trakten
omkring Örnsköldsvik.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 18—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Lades till handlingarna.

Förordningsförslag om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 november 1958 dagtecknad
proposition, nr 3, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
avsåg det under 6 angivna författningsförslaget,
till konstitutionsutskottet samt
i övrigt till bevillningsutskottet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit, att reglerna
om förfarandet vid konsumtionsbeskattning
skulle samlas i en gemensam
författning för flertalet av de skatter
och avgifter, som enskilda näringsidkare
efter deklaration erlägga till kontrollstyrelsen
eller jordbruksnämnden.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278,
av fru Gärde Widemar, och II: 350, av
herr Kollberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga de vid propositionen
nr 3 fogade författningsförslagen
med vissa i motionerna närmare angivna
ändringar; samt

2) motionen II: 422, av herr Munktell,
vari hemställts, att riksdagen måtte för
sin del antaga de vid propositionen nr 3
fogade författningsförslagen med de
ändringar som förordats i denna motion.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande pro -

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

position, nr 3, i vad densamma behandlats
i detta betänkande, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:278, av fru Gärde Widemar, och II:
350, av herr Kollberg, samt motionen
II: 422, av herr Munktell, antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning med den ändringen,
att 4, 11, 12, 19, 20, 32 och 48 §§
erhölle den lydelse, som under punkten
angivits;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt med den ändringen, att ingressen
och 8 § 4 mom. erhölle viss under
punkten närmare angiven lydelse;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäljningsskatt med den ändringen att
15 § erhölle under punkten angiven lydelse; -

4) förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall med den ändringen, att
9 § erhölle den avfattning, som under
punkten angivits;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 202) om
allmän energiskatt med den ändring, att
32 § erhölle ändrad lydelse på sätt under
punkten angivits;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278,
av fru Gärde Widemar, och II: 350, av
herr Kollberg, samt

2) motionen II: 422, av herr Munktell,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

I förslaget till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning
hade 4 § erhållit följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

4 §.

Det åligger skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar
eller på annat lämpligt sätt sörja
för att underlag finnes för fullgörande
av deklarationsskyldighet och för fastställande
av skatt. Han är även skyldig
att vidtaga de åtgärder i övrigt som för
sådant ändamål skäligen kunna påfordras.
Hur därvid i särskilda fall skattskyldigs
räkenskaper och anteckningar
skola föras och hans handlingar bevaras
samt övriga här avsedda åtgärder skola
vidtagas, därom stadgas i vederbörande
skatteför fattning eller i bestämmelser

(i utskottets förslag:)

4 §.

Det åligger skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar
eller på annat lämpligt sätt söria
för att underlag finnes för fullgörande
av deklarationsskyldighet och för fastställande
av skatt. Hur därvid i särskilda
fall skattskyldigs räkenskaper och
anteckningar skola föras och hans handlingar
bevaras eller den skattskyldige eljest
skall sörja för att sådant underlag
finnes, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning eller i bestämmelser,
som Kungl. Maj:t med stöd därav äger
utfärda.

som utfärdats med stöd därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är föreskrivet i bokföringslagen.
Finnes den skattskyldiges riikenska- Beskattningsmyndigheten äger föreger
och övriga handlingar eller de sär- lägga skattskyldig att fullgöra vad ho -

skilda åtgärder som avses i första stycket
icke stå i överensstämmelse med vad
sålunda är föreskrivet, äger beskattningsmyndigheten
förelägga den skattskyldige
att fullgöra vad honom åligger.

nom enligt första stycket eller med stöd
därav meddelade föreskrifter åligger,
därest han brustit därutinnan.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Ericsson i Kinna, Eriksson, Snygg, Jansson,
Oscar Carlsson, Hellcbladh, Brandt
i Aspabruk, Allard, Engkvist och Asp,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i vissa angivna delar hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 3, i vad densamma behandlats
i detta betänkande, icke kunnat avriksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:278, av fru Gärde Widemar, och II:
350, av herr Kollberg, samt motionen
II: 422, av herr Munktell, antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning med de ändringar,
att 11, 12, 19, 20, 32 och 48 §§
erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits,

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt,

3) förordning angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäljningsskatt,

4) förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordan
i vissa fall,

5) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278,
av fru Gärde Widemar, och II: 350, av
herr Kollberg, samt

2) motionen II: 422, av herr Munktell,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i det
av reservanterna föreslagna yttrandet
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Enligt reservanternas förslag skulle
4 § förordningen om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning erhålla den
av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! På riksdagens bord ligger
i dag för behandling ett synnerligen
intressant och viktigt aktstycke. Kammaren
inbjudes nämligen att ta ställning
till bestämmelser rörande den
indirekta beskattningen.

På den direkta beskattningens område
har vi ju sedan länge vant oss vid
att ha mycket enhetliga regler för det
formella förfarandet vid beskattningen.
Dessutom bär vi också i taxeringsförordningen
mycket preciserade bestämmelser
för lämnandet av det rent materiella
underlaget för skattens slutliga
fastställande. På den indirekta beskattningens
område har förhållandena varit
andra. Reglerna för den formen av
beskattning har ofta varit knapphändigt
utformade och mer allmänt formulerade.
Dessa förhållanden har, trots att en
viss praxis kunnat utbildas, ändå skapat
onödiga irritationer, och kanske
även viss osäkerhet. Med den proposition,
som nu föreligger, undanröjs dessa
tidigare brister, och vi är på väg
att få bestämmelser som i stort sett
samlar upp de skatter och avgifter som
vanligen hänföres till den indirekta beskattningen.
Genom att ansluta förordningen
om konsumtionsbeskattningen i
tillämpliga delar till taxeringsförordningen
får också den förordningen en
stadga och en enhetlighet i fråga om det
formella förfarandet som såvitt jag förstår
för den enskilde måste medföra
ökad respekt för lagstiftningen samtidigt
som man också vinner ett ökat
rättsskydd.

Det framlagda förslaget till förordning
om det formella förfarandet vid konsumtionsbeskattning
innebär i huvudsak
följande.

Förfarandet i första instans reglerar
närmare och mera preciserat skattemyndighetens
befogenheter. Den skattskyldige
tillförsäkras uttryckligen rätt att
erhålla del av det material på vilket
beskattningsmyndigheten grundat ett
beslut om skattepåföring utöver lämnad
deklaration. Nya regler föreslås om beskattningsmyndighetens
beslut. Sålunda
skall beslut om skattens fastställande

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

meddelas senast ett och ett halvt år efter
det kalenderår under vilket beskattningsperioden
utgick. En annan mycket
väsentlig nyhet är att den skattskyldige
skall kunna erhålla definitiva förhandsbesked
som är bindande. I fråga om besvärsförfarandet
föreslås den ändringen,
att en mellaninstans inskjutes mellan
beskattningsmyndigheten och regeringsrätten.
Slutligen föreslås förfarandet i
besvärsmål utformat som en process mellan
två parter, d. v. s. mellan den skattskyldige
och ett ombud för det allmänna.

Detta är de egentliga huvudreglerna
i Kungl. Maj:ts förslag och mot dessa
har utskottet inte haft någonting att
erinra. Genom införandet av dessa regler
kommer garantier att skapas i fråga
om rättsskydd för den enskilde, och
dessutom kommer kraven på effektivitet
och snabbhet att kunna tillgodoses i
önskvärd omfattning. Några nämnvärda
kostnadsökningar för det allmänna torde
förslagets genomförande knappast
heller komma alt medföra.

Emellertid har utskottet i vissa avseenden
funnit anledning att göra vissa
ändringar, vilka föranletts av motionsyrkanden,
som utskottet har funnit väl
förenliga med de syften som propositionen
har velat tillgodose. Jag finner
det därför inte vara någon anledning i
varje fali just nu att ange vari dessa
ändringar består och motiveringarna för
dem. Jag får väl återkomma i den mån
ändringarna aktualiseras i debatten.

På en punkt har dock meningarna inom
utskottet gått starkt isär. Utskottet
har därigenom delats i två lika hälfter
och lotten har fått fälla avgörandet. Meningsskiljaktigheterna
gäller 4 §, en paragraf
vars innehåll och framför allt innebörd
jag personligen tillmäter den
allra största betydelse. Ifrågavarande
paragraf reglerar nämligen de befogenheter
som beskattningsmyndigheten
skall utrustas med för att göra beskattningen
så effektiv som möjligt.

Den del av utskottet som med lottens
hjälp kommit att utgöra majoriteten
har på denna punkt velat gå motionärerna
till mötes med sådana förändring -

ar i förfarandet som vi inom utskottsminoriteten
betraktar som en mycket
stark försvagning av beskattningsmyndighetens
möjligheter att åstadkomma
en effektiv beskattning eller —- i det här
sammanhanget riktigare uttryckt — ett
effektivt redovisningsförfarande.

Utskottsmajoriteten vänder sig mot
finansministerns förslag med den huvudsakliga
motiveringen att de i propositionen
föreslagna bestämmelserna
skulle sakna motsvarighet i gällande
taxeringsförordning och kanske framför
allt att bestämmelserna genom sin
utformning skulle vara ägnade att skapa
rättsosäkerhet.

Ja, här är det måhända nödvändigt
att något närmare precisera vad ifrågavarande
paragraf stadgar. I 4 § har föreslagits
en bestämmelse som bygger på
motsvarande föreskrift i taxeringsförordningen,
den som innebär att det
åligger den skattskyldige att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar
eller på annat lämpligt sätt sörja
för att underlag finns för fullgörandet
av deklarationsskyldigheten.

Vidare stadgar paragrafen att den
skattskyldige även skall vidtaga de åtgärder
i övrigt som skäligen kan påfordras
för samma ändamål.

Slutligen stadgas också att tillämpningsföreskrifter
i berörda avseenden
skall meddelas av beskattningsmyndigheten.

Det är mot här återgivna förslag som
invändningar har anförts dels av motionärerna,
dels av utskottsmajoriteten, invändningar
som väl närmare kommer
att redovisas av utskottsmajoritetens talesmän.
Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på ett par mycket
betydelsefulla distinktioner, innan
kammaren går att ta ställning. För det
första är ju konsumtionsbeskattningen
en så kallad övervältringsskatt, varför
den skattskyldige enligt förordningens
terminologi i egentlig mening är den
som uppbär och redovisar skatt som
vederbörande i sin tur uppburit av den
egentlige skattebetalaren, nämligen konsumenten.
Det är således i fråga om
rättsskyddet som den förre kommer in

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

i bilden. Nu är det reservanterna helt
fjärran att bortse från nödvändigheten
att skapa ett tillfredsställande rättsskydd
för de medborgare, som på grund av
konsumtionsbeskattningens konstruktion
tvingas att betjäna samhällets rent fiskaliska
intressen. Och jag tror mig kunna
betyga kammaren att det förslag som
förordas av reservanterna, d. v. s. propositionens
förslag, motsvarar mycket
högt ställda anspråk i det avseendet.
För det andra har vi frågan sedd ur
den egentlige skattebetalarens, d. v. s.
konsumentens, synpunkt. Den sidan av
saken blir av så mycket större intresse
i en tid när frågan om en mera allmän
konsumtionsbeskattning på allvar diskuteras.
Under den tid då vi här i landet
tidigare hade en allmän omsättningsskatt
var den misstanken starkt utbredd
att stora belopp av erlagd skatt kom
bort i hanteringen mellan dem som betalade
skatten och dem som mottog densamma.
Huruvida dessa misstankar var
grundade på faktiska förhållanden kan
jag inte bedöma, men bara själva misstanken
att redovisningsförfarandet
skulle kunna öppna sådana möjligheter
är ett tillräckligt starkt skäl för att ge
bestämmelserna den utformningen, att
dylika misstankar inte kan få stöd i
bristfälliga bestämmelser och avsaknaden
av kontroll.

Det är dessa synpunkter som varit
helt bestämmande för utskottsminoriteten,
när den inte kunnat medverka till
den försvagning av 4 § som föreslås av
utskottsmajoriteten. Följer man nämligen
utskottsmajoriteten, löper man otvivelaktigt
risk för att möjligheterna till
undandragande av skatt blir mycket stora.
Slopas den andra punkten i 4 §, vilket
nu förordas av majoriteten, kommer
exempelvis beskattningsmyndigheten
att berövas möjligheterna till en nödvändig,
effektiv kontroll och sakna befogenheter
att i .särskilda fall meddela
föreskrifter avseende bokföring in. m.
Att såsom utskottsmajoriteten förordar
beröva beskattningsmyndigheten rätten
till att utfärda tillämpningsföreskrifter
och förlägga den rätten till Kungl. Maj :t,
det måste ofelbart leda till ett tyngre

och osmidigare förfarande och kan
knappast tjäna syftet att i konsumenternas,
i skattebetalarnas intresse göra
redovisningsförfarandet effektivt. Det
förfarande som kontrollstyrelsen nu i
regel använder då det gäller tillämpningsföreskrifter
— nämligen att dessa
utfärdas av styrelsen, ofta i samråd med
vederbörande branschorganisation —
måste väl ändå, såvitt jag kan bedöma,
vara den allra smidigaste formen och
därtill helt betryggande ur rättssynpunkt.

Vill man därför, herr talman, skapa
ett rimligt rättsskydd för de skattskyldiga
och dessutom tillgodose konsumenternas
sannskyldiga intresse av att de
av dem erlagda konsumtionsskatterna
hamnar i rätt ficka, då bör man utforma
bestämmelserna i förordningen i överensstämmelse
med vad som nu föreslås
av reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Eriksson har redogjort
för innebörden av det föreliggande
förslaget till förfarande vid varubeskattning,
och jag skall bara komplettera honom
på någon punkt.

Först skulle jag vilja säga, att detta
förslag helt visst bör hälsas med tillfredsställelse.
Det är också med tillfredsställelse
som det kan konstateras,
att utskottet i stort sett har kunnat bli
ense om förslagets utformning. Det var
— såsom herr Eriksson nämnde — endast
på en punkt, i fråga om 4 §, som
enighet inte kunde uppnås i utskottet,
trots att det ett tag såg ut som om det
skulle lyckas. Innan jag går in på de
divergerande uppfattningarna om denna
paragraf, skulle jag vilja säga ett par
ord om förslaget i allmänhet som en
komplettering till vad herr Eriksson
sade.

Förordningen är ju avsedd att vara
en motsvarighet till taxeringsförordningen.
Den sistnämnda gäller den direkta
beskattningen, och här är det fråga
om förfarandet vid varubeskattning.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förordningsförslag om förfarandet vid viss
Den föreslagna förordningen är också
uppbyggd på taxeringsförordningens
principer, efter ett förslag som framlagts
av besvärssakkunniga.

Utskottet har, såsom herr Eriksson
mycket riktigt påpekade, föreslagit vissa
ändringar i Kungl, Maj:ts förslag,
och dessa ändringar har utförligt motiverats
i utskottets betänkande. Jag anser
liksom herr Eriksson att det inte
finns någon anledning att gå in på dessa
ändringar, i varje fall inte just nu.

Endast på en enda punkt vill jag göra
ett påpekande. Det gäller 20 §, alltså
frågan om eftertaxering. Där har utskottet
till propositionens förslag fogat
orden »eller det med hänsyn till omständigheterna
framstår som uppenbart
oskäligt att efterbeskattning sker». Någon
motsvarande bestämmelse finns icke
i taxeringsförordningen. Skillnaden här
sammanhänger helt med skillnaden mellan
den direkta beskattningen och den
indirekta. Vid eftertaxering i den direkta
beskattningen drabbar ju taxeringen
den skattskyldige, som genom
underlåtenhet, en oriktig uppgift eller
slarv i sin deklaration har uppgivit för
låg inkomst och därigenom fått för låg
taxering. Om däremot den för låga taxeringen
beror på förbiseende eller misstag
från taxeringsnämndens sida — om
deklaranten alltså har lämnat fullständiga
och riktiga uppgifter, men taxeringen
trots detta blir för låg — kan
eftertaxering icke ske.

Ingen har väl kommit på tanken att
taxeringsnämnden eller eventuellt dess
ordförande skulle vara skyldig att erlägga
den skatt som den skattskyldige
rätteligen borde ha erlagt. Nu förhåller
det sig ju så, som herr Eriksson framhöll,
att när det är fråga om indirekt
beskattning har beteckningen skattskyldig
en annan innebörd än vid den direkta
beskattningen. Den skattskyldige
kan i det förra fallet närmast jämföras
med en taxeringsnämnd eller uppbördsman,
och om han genom misstag eller
oförstånd — sådant är ju mänskligt —
har uraktlåtit att ta ut den skatt som
bort utgå, har han ingen möjlighet att
eftertaxera de verkligen skattskyldiga,

konsumtionsbeskattning, m. m.
nämligen konsumenterna av varan. Uppenbarligen
kan då uppstå fall då en
eftertaxering, som drabbar uppbördsmannen,
skulle framstå såsom oskälig.
Det är detta som har föranlett ändringen
på den punkten.

Jag skall för övrigt inte gå in på de
ändringar vi gjort. Jag kommer sedan
fram till den av herr Ericsson i Kinna
m. fl. avgivna reservationen beträffande
4 §. Ofta hör vi citeras ordet att »svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta
utövas av riksdagen allena». Ibland hör
man elaka människor som ersätter
»riksdagen» med något annat namn,
men den citerade formen är ju i alla
fall den riktiga innebörden av beskattningsrätten.
Detta utttalande måste väl
tolkas så att riksdagen i skaltelagtext
med eventuella anvisningar klart anger
hur beskattningen skall beräknas och
vad den skattskyhlige har att iaktta.
Rättvisa vid beskattningen kräver kontroll
— det är jag fullt ense med herr
Eriksson om —- men kontrollen får inte
urarta till godtycke. Om så sker är rättssäkerheten
i fara, och det vill säkerligen
inte riksdagen, inte herr Eriksson
och inte jag vara med om. I taxeringsförordningen
är noga angivet vad olika
beskattningsmyndigheter har rätt att
kräva av den skattskyldige, och kommunalskattelagarna
har utförliga anvisningar
vid snart sagt varje paragraf.

Jag nämnde att Kungl. Maj ds proposition
bygger på ett förslag, som framlagts
av besvärssakkunniga, men på denna
punkt har Kungl. Maj d dock på ett
uppseendeväckande sätt avvikit från de
sakkunnigas förslag. Avvikelsen är den
som herr Eriksson angav. Skillnaderna
i lagtext framgår av en jämförelse mellan
utskottets och Kungl. Maj ds förslag
på s. 38 i utskottets betänkande.

Vad innebär då Kungl. Maj ds och reservanternas
förslag? Jo, att den skattskyldige
utöver att han genom bokföring,
anteckningar eller på annat
lämpligt sätt sörjer för att underlag
finns för fastställande av skatten, även
skall »vidtaga de åtgärder i övrigt som
för sådant ändamål skäligen kunna påfordras».
Sedan kommer som ett tillägg

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

till sista meningen: »... i bestämmelser
som utfärdats med stöd därav.» Härmed
avses att beskattningsmyndigheterna
skall äga att utfärda vederbörliga tilllämpningsföreskrifter.
Härigenom ger
ju riksdagen en beskattningsmyndighet
tämligen fria händer att godtyckligt ingripa
i den skattskyldiges utövande av
sin näring. De citerade meningarna
finns icke med i besviirssakkunnigas
förslag, vilket är fullt förklarligt då den
statsriittslärde professor Nils Herlitz var
de sakkunnigas ordförande. Tillägget
har tillkommit efter ett påpekande från
kontrollstyrelsen i dess remissyttrande.
Tngen annan instans har föreslagit denna
bestämmelse, och den enda exemplifiering
Kungl. Maj:t anger på s. 111
i den kungliga propositionen som förklaring
till vad som avses med denna
kautschukformulering är alt beskattningsmyndigheten
skall kunna föreskriva
anskaffandet av viss typ av kassaapparater.
Jag skulle vilja be kammarens
ledamöter att slå upp propositionen
och läsa dess specialmotivering för
ändringarna i 4 §. Enligt malisen lär
denna motivering i propositionen bero
på ett olycksfall i arbetet. Någon annan
rimlig förklaring har icke stått att få
under ärendets behandling i utskottet.

Reservanterna säger också på s. 45
i utskottets betänkande: »I den mån särskilda
kassaapparater eller dylikt anses
böra krävas för skattekontrollen, rör det
sig om sådana betydelsefulla kontrollanordningar
att en uttrycklig bestämmelse
i den av riksdagen antagna skatteförfattningen
är erforderlig.»

Ja, detta är just vad utskottet för sin
del anser och vad vi också skrivit. Jag
vill nu fråga de ärade ledamöterna i
denna kammare, och jag vänder mig
kanske alldeles särskilt i detta fall till
reservanterna och deras meningsfränder:
Skall riksdagen så lättvindigt överlåta
beskattningsrätten till en administrativ
myndighet, i värsta fall — jag betonar
orden »i värsta fall» — till eu
underordnad tjänsteman hos denna
myndighet med möjlighet för denne att
utfärda långt gående bestämmelser såsom
t. ex. om skyldigheten att anskaf 4

Första kammarens protokoll 1959. Nr 8

fa apparater av viss typ? Om det är
oundgängligen nödvändigt för skattekontrollen,
bör det enligt både utskottets
och reservanternas mening, som jag
läste upp, vara intaget i den varuskatteförordning
som riksdagen i varje särskilt
fall beslutar. Då vet man vad det
gäller, och då har -— något som jag
anser vara ändå viktigare — riksdagen
möjlighet att pröva behovet av dessa
bestämmelser.

Nu har det gjorts gällande, att det
kan inträffa fall, där bestämmelserna
svårligen kan infogas i skatteförordningen.
Utskottet har därför föreslagit
att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda tillliimpningsföreskrifter
med stöd av vederbörande
skatteförfattningar. Herr
Eriksson menade att detta var ett osmidigt
tillvägagångssätt. Jag vet inte, om
det skall tolkas som misstro mot Kungl.
Maj:t från reservanternas sida, att de
icke vill vara med om denna kompromiss,
ty det var ju här fråga om en
kompromiss i utskottet.

När reservanterna vill göra gällande
att en effektiv kontroll skulle i hög grad
försvåras genom den ändring, som utskottet
har föreslagit — herr Eriksson
använde orden »mycket, mycket starkt
försvagas» — måste jag säga att detta
är minst sagt överdrivet, jag skulle snarast
vilja beteckna det som felaktigt.
Skulle kontrollstyrelsen eller någon annan
beskattningsmyndighet — det kan
ju vara andra myndigheter än kontrollstyrelsen
— finna behov av särskilda
tillämpningsföreskrifter, anser utskottet
det naturligt att sådana föreskrifter utfärdas
av Kungl. Maj:t och icke av beskattningsmyndigheten.
Jag vill påpeka
att det i taxeringsförordningen inte lämnas
någon beskattningsmyndighet, vare
sig skattedomstolar eller skattenämnder,
någon som helst rätt att utfärda föreskrifter
när det gäller taxeringen.

Med det som jag nu har anfört tror
jag att jag till fullo har klarlagt, att den
farhåga som reservanterna säger sig hysa,
nämligen att kontrollen ur de skattskyldigas,
alltså ur allmänhetens synpunkt
skulle försvagas med den formulering
som 4 § i författningsförslaget

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förordningsförslag om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, in. m.

innehåller, inte är motiverad. Paragrafen
i fråga har citerats både av herr
Eriksson och av mig en gång förut, men
jag vill ännu en gång erinra om att där
står: »Det åligger skattskyldig att i

skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt
sätt sörja för att underlag finnes ...»
Det står alltså »på annat lämpligt sätt»,
sålunda på annat sätt än genom räkenskaper
och anteckningar. Är inte detta
tillräckligt för att det skall finnas möjlighet
för riksdagen att i de särskilda
skatteförordningarna ta in de bestämmelser,
som erfordras, och ger inte detta
också möjlighet för Kungl. Maj:t att utfärda
de tillämpningsföreskrifter, som
eventuellt kan visa sig behövliga?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Gärclc
Widemar (fp).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Spetz började sitt
inlägg med att meddela kammaren att
utskottet var på god väg — som han uttryckte
sig — att komma överens även
beträffande formuleringen och innehållet
i 4 §, vilket kanske var ett väl så
starkt uttryck. Men utskottets arbete
med denna fråga vittnar ändå om en
strävan att så långt som möjligt söka
komma överens beträffande hela denna
förordning, och den tid som utskottet
har tagit på sig framgår inte minst av
det nummer, som detta utlåtande har,
nämligen nr 3. Det är alltså en fråga
som har tagit rätt lång tid i utskottet,
och detta har berott på att man sökt
att så långt som möjligt komma överens.
På åtskilliga punkter har också överenskommelser
kunnat träffas, och jag
tror mig kunna tillskriva den delegation,
som arbetade med dessa frågor,
förtjänsten därav.

Herr Spetz berörde 20 § i förordningen.
Därom råder nu ingen oenighet,
utan man har inom utskottet kommit
överens om det tillägg, som herr Spetz
refererade. Det är riktigt, som herr
Spetz framhöll, att man här har att

göra med en — enligt förordningens terminologi
— skattskyldig, som, därest
han underlåter att ta ut skatt på en
skattcbelagd vara, vid en efterbeskattning
drabbas av olyckan att inte kunna
ta ut den skatt, som han har missat.
Men här har vi ändock ett mycket gott
korrektiv i förordningen genom det tilllägg
som har gjorts, nämligen att beskattningsmyndigheten
är skyldig att
lämna bindande förhandsbesked. Följaktligen
undanröjer man möjligheterna
till olyckor åtminstone i detta väsentliga
avseende.

Reservanterna vidhåller sin ståndpunkt
när det gäller 4 §, att om man
här följer utskottsmajoriteten, så blir
det en uppenbar försvagning av möjligheterna
till en effektiv kontroll. Det
förvånar mig i hög grad, att herr Spetz
engagerar sig så starkt för just det förslag,
som utskottet på denna punkt har
lagt fram. Herr Spetz är ju känd i denna
kammare som den praktiske, mycket
sakkunnige taxeringsmannen. När det
framförts förslag om uppmjukningar av
sådana bestämmelser i taxeringsförordningen,
som avser att möjliggöra en
riktig beskattning, har herr Spetz ofta
reagerat häremot i kammaren. Han har
aldrig velat vara med om sådana uppmjukningar.
Senast under fjolåret, när
vi hade att behandla ett förslag om att
slopa deklarationsplikten för förmögenheter
under 80 000 kronor, anförde herr
Spetz att detta skulle medföra att beskattningsmyndigheterna
inte finge tillgång
till en så väsentlig uppgift för
att kunna åsätta en riktig taxering, att
han inte kunde biträda förslaget. Här
rör vi oss, herr Spetz, på ett annat område,
eftersom den indirekta beskattningen
ju har en helt annan natur än
den direkta. Här behövs kanske både
fler och mer differentierade möjligheter
såväl när det gäller att utöva kontroll
som för deklaranterna att lämna sina
uppgifter. Låt mig bara ta ett enda exempel.
Låt oss tänka oss att en kommande
allmän konsumtionsbeskattning skulle
göra undantag för vissa varor. För att
över huvud taget kunna anordna ett
riktigt redovisningsförfarande, tvingas

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Förordningsförslaff om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattmng, m. m.

man då enligt min mening alldeles säkert
att i olika enskilda fall ålägga den
skattskyldige att lägga om sin eventuella
tidigare bokföring för att på det sättet
få underlag för kontroll.

Jag förstod att herr Spetz skulle komma
att ta upp frågan om kassaapparaterna.
Jag är rädd för att departementschefen
här har råkat ut för en olyckshändelse
genom att skriva om dessa apparater.
Jag tycker, herr Spetz, att vi
emellertid borde kunna lämna denna
diskussion, eftersom både majoriteten
och minoriteten är överens om att skriva
bort den saken. Men de åtgärder i
övrigt, som beskattningsmyndigheten
skall kunna vidtaga, ligger på räkenskapsoch
bokföringsplanet, och alla, som i
någon mån har kommit i kontakt med
den typ av bokföring, som en stor del
av de skattskyldiga det här gäller håller
sig med, har svårt att tänka sig att man
med några enkla åtgärder skall kunna
ordna ett underlag för ett riktigt redovisningsförfarande.

Slutligen, herr talman, riktade herr
Spetz en direkt fråga till kammaren i
allmänhet och till mig i synnerhet, om
riksdagen verkligen så lättsinnigt som
reservanterna föreslagit skall överlämna
beskattningsrätten till en administrativ
myndighet. Det gäller ju tillämpningsföreskrifterna,
och jag hänvisar till vad
jag tidigare anfört, nämligen att kontrollstyrelsen
vid sin handläggning av
dessa frågor har visat på ett synnerligen
smidigt förfaringssätt genom att
utfärda ifrågavarande tillämpningsföreskrifter
i samråd med olika branschorganisationer.
Jag tycker, herr Spetz, att
det är ett utomordentligt smidigt förfarande,
och jag tror att om man nu överlåter
utfärdandet av tillämpningsföreskrifterna
på Kungl. Maj:t så kommer
det icke att föreligga samma smidiga
möjligheter till samråd med branschorganisationerna
i avsikt att komma till
rätta med problemen. Det är alltså inte
av misstroende, herr Spetz, mot den nuvarande
regeringen som vi vill lägga
rätten att utfärda tillämpningsföreskrifter
hos kontrollstyrelsen.

Jag vill med detta, herr talman, vidhålla
mitt tidigare ställda yrkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Eriksson exemplifierade
inte sin replik till mig vilka åtgärder
i övrigt som skulle kunna synas
skäliga utan menade att det endast skulle
kunna röra sig om en viss omläggning
av bokföringen. Men, herr Eriksson,
det framgår ju klart att utskottets
förslag till formulering av 4 § att en
sådan omläggning skall kunna föreskrivas.
Skillnaden är bara den, att vi vill
antingen att det skall stå i skatteförordningen
angivet på vilket sätt bokföringen
skall vara anordnad eller också
att Kungl. Maj:t skall utfärda dessa
föreskrifter.

Nu menade herr Eriksson att detta
skulle bli väldigt osmidigt då Kungl.
Maj:t inte har samma möjligheter att
samråda med olika branscher etc. Men,
herr Eriksson, på vilket sätt skall Kungl.
Maj:t få initiativ till dessa tillämpningsföreskrifter?
Det måste väl komma från
kontrollstyrelsen och ske efter samråd
med branschorganisationerna. Det
finns enligt min mening ingen anledning
tro att dessa samråd i fortsättningen
skall upphöra om vi får den av
utskottet föreslagna formuleringen. Vi
hoppas att detta samråd skall fortsätta,
och i den mån det inte är möjligt att
rent frivilligt få en omläggning härvidlag
så har kontrollstyrelsen möjlighet
att hos Kungl. Maj:t begära utfärdande
av tillämpningsföreskrifter. Vi menar
att här är allting tillgodosett för en fullständig
kontroll. Vad vi har sökt undvika
är ett godtycke från en underordnad
beskattningsmyndighet.

Herr Eriksson sade att han inte hyser
något misstroende mot den nuvarande
regeringen. Nej, det gör varken
jag eller utskottsmajoriteten, tv då skulle
vi inte ha skrivit på det sättet. .Tåg
kan använda samma uttryck och säga att
jag inte hyser något misstroende mot
den nuvarande kontrollstyrelsen, men
man vet aldrig vem som kommer att sitta
i kontrollstyrelsen. Man kan få anledning
att ta under övervägande att
ändra sin inställning på den punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ang. beskattningen av skytteorganisationer
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utkottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 73.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 100 med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av

ej mindre Kungl. Maj:ts proposition nr
100, med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension m. m., än
även de ytterligare framställningar, som
kunna komma att av Kungl. Maj:t eller
i enskilda motioner göras i detta ämne
eller andra i omedelbart samband därmed
stående frågor; ävensom att andra
kammaren inbjudes att i detta beslut
förena sig med första kammaren.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. beskattningen av skytteorganisationer Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
skytteorganisationer.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 286, av herrar Mannerskantz
och Sveningsson, samt II: 202, av
herr Edlund m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring av anvisningarna till
129 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 870)

Härigenom förordnas, att punkt 13 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
skall erhålla följande ändrade lydelse.

13. Ideell organisation —--- skatte pliktig

inkomst.

Till organisation, som avses i föregående
stycke, hänföres också organisa -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

tion, vilken liar till uppgift att befrämja
färdighet i pistol- eller gevärsskytte.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1960.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 286, av
herrar Mannerskantz och Sveningsson,
samt II: 202, av herr Edlund m. fl., om
ändring av anvisningarna till 29 ^ kommunalskattelagen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Nilsson i Svalöv, Allard, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö,
vilka under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna I: 286, av
herrar Mannerskantz och Sveningsson,
samt II: 202, av herr Edlund m. fl., hemställt,
att riksdagen med bifall till nämnda
motioner måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring
av punkt 13 av anvisningarna till 29 S
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Det brukar någon gång
varje riksdagssession inträffa, att denna
kammare ändrar ett majoritetsbeslut
inom ett utskott även då ärendet inte
har samma natur som det ärende, om
vilket vi röstade nyss. För att detta
skall ske, måste några villkor vara uppfyllda.
Enligt min erfarenhet måste det
först och främst gälla ett tillräckligt
litet ärende, och det måste vara opolitiskt.
Dessutom bör reservanterna inte
vara för många, samtidigt som de bör
vara något blandade i fråga om sin partipolitiska
uppfattning. Vidare måste
naturligtvis själva saken vara rättvis,
naturlig och riktig.

Jag tycker, herr talman, att det ärende
vi nu behandlar, som rör skytteorganisationernas
beskattning, uppfyller dessa
krav ganska väl i samtliga avseenden.
För att nu faktiskt göra ett allvarligt
försök att få de ledamöter av kammaren,
som hedrar detta ärende med sin

Ang. beskattningen av skytteorganisationer
närvaro, insatta i det, skall jag snabbt
tala om vad det hela gäller. Det rör sig
helt enkelt därom, att skytteföreningar
skall få åtnjuta samma förmåner när
det gäller beskattningen som andra ideella
idrottsorganisationer. Förmånen är
inte särskilt stor. Den består bara i att
de får bli delaktiga av den schablonregel
som säger, att de har rättighet att
dra av utgifter för sina inkomsters förvärvande
även om dessa utgifter inte
bara gäller inkomstens förvärvande utan
även propaganda för föreningens ideella
verksamhet. Den schablon som då
tillämpas är förmånligare än den vanliga.
Den favör som det rör sig om är
alltså ganska liten. Den tekniska sidan
av frågan består däri, att i motionen
anliålles, att till ideella organisationer,
som får denna lilla favör, skall hänföras
också organisation vilken har till
uppgift att främja färdighet i pistoleller
gevärsskytte.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
sagt, att man inte vill bestrida
att en omprövning av den i ifrågavarande
stadganden gjorda gränsdragningen
mellan ideella föreningar och andra
ur vissa synpunkter kan te sig motiverad.
Man är alltså på det klara med att
motionen gäller ett riktigt syfte. Utskottet
har emellertid underlåtit att tala
om sitt eget förflutna, som utskott annars
brukar vara mycket angelägna om
att visa på. Emellertid är utskottets förflutna
så skumt, att man väl inte vågar
vidröra det. Jag anser dock, att jag bör
tala om vari detta förflutna består, för
att saken skall bli tillräckligt klarlagd.

År 1953 behandlades en liknande motion,
och då sade utskottet att frågan
om huruvida skytteorganisationerna omfattas
av förevarande stadga i dess nuvarande
lydelse enligt utskottets mening
var en av skattedomstolarna ännu inte
avgjord tolkningsfråga. Utskottet ansåg
att man borde ta upp saken till behandling
först sedan genom ett domstolsutslag
ett klarläggande skett av bestämmelsernas
räckvidd.

Nu har detta klarläggande skett i och
med att regeringsrätten i september 1957
har förklarat att Svenska pistolskytte -

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ang. beskattningen av skytteorganisationer
förbundet skulle taxeras utan att åtnjuta
denna favör. Det är alltså nu fastslaget
att det måste bli en ändring av bestämmelserna
om man vill uppnå det syfte
som motionärerna här har. Utskottet
konstaterar också detta i sin recit men
kan sedan av naturliga skäl inte polemisera
mot sig självt.

Det skäl, som tidigare har varit bevillningsutskottets
och riksdagens huvudargument
för att inte ge skytterörelsen
denna favör, är enligt min uppfattning
numera undanröjt. Det återstår då
bara ett av bevillningsutskottet i år nyuppfunnet
skäl. Utskottet anför, att en
omprövning av denna gränsdragning i
och för sig kan te sig motiverad, men,
fortsätter man, utskottet »är dock inte
berett tillstyrka den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av stadgandets
tillämpningsområde till skytteorganisationer.
Med lika stort fog kunde hävdas
från åtskilliga andra ideella organisationer
inom sportens område, som inte nu
omfattas av stadgandet, att de borde få
komma i åtnjutande av samma förmånliga
behandling.»

Utskottet exemplifierar inte på något
sätt vilka andra organisationer det skulle
kunna vara fråga om. Jag har mycket
svårt att tänka mig att det här skulle
bli fråga om något som skulle kunna
få någon som helst betydelse för den
svenska statsbudgetens inkomstsida, ens
om man räknar i promille. Det kan ju
inte bli tal om att motortävlingar, som
brukar samla stora åskådarmassor, travtävlingar,
Sandhamnsregattan eller andra
dylika sportarrangemang skulle komma
i åtnjutande av denna favör. Man
kan väl inte säga att dessa andra sportgrenar
är ideella på samma sätt som
vanlig idrott eller skytterörelsen. Inom
alla dessa andra sportgrenar tjänar man
mycket pengar på sina arrangemang,
vilket skytteorganisationerna absolut
icke gör. Skytteorganisationerna har i
stället ständiga besvär att skrapa samman
de medel som behövs för att kunna
driva verksamheten. De får visserligen
statsbidrag, landstingsbidrag och
ofta även kommunala anslag, men de

har trots detta som regel stora svårigheter
att få ekonomien att gå ihop. Om
en skytteorganisation säljer några märken
eller gör något annat arrangemang
i syfte att propagera för skytterörelsen,
bör det väl vara berättigat att den i sin
deklaration får göra avdrag för kostnaderna
härför. Detta är, anser jag, en
ytterst rimlig begäran. Andra idrottsorganisationer,
som här är i samma belägenhet
som skytterörelsen, är ju redan
innefattade under denna förmånsbestämmelse.

I utskottets utlåtande nämns som sagt
inte ett ord om för vilka andra organisationer
ett gynnande av skytterörelsen
här skulle kunna bli prejudicerande.
Jag har svårt att tänka mig att ett bifall
till motionen skulle kunna medföra
någon fara i prejudicerande avseende.
Det kan viil inte vara någon större svådighet
att här dra en gräns mellan sådana
organisationer som har svårt att
få inkomster och sådana som kan skaffa
sig pengar för sin verksamhet, t. ex.
genom alt locka publik till sina tävlingar.
Vem vill betala inträde för att
åse en vanlig skyttetävling? Skyttet är
absolut inte en idrott som samlar stora
åskådarmassor.

Mot den bakgrund, som jag här redogjort
för, med tanke på denna favörs
blygsamma art och med hänvisning till
skytterörelsens både ideella och ganska
hälsosamma natur hemställer jag att
kammaren måtte ge skytteorganisationerna
vad reservanterna här föreslagit.

Om någon invänder att skytte inte kan
kallas för en idrott i egentlig bemärkelse,
vill jag bara erinra om att det för
att kunna avskjuta ett välriktat skott
krävs en behärskning som är nyttig för
människor att öva sig i. Ingen blir
skicklig skytt utan att lära sig denna behärskning,
en konst som jag tror inte
minst i denna tid är ganska hälsosam.

Herr talman! Jag vädjar än en gång
till kammaren att bifalla reservationen.

I herr Mannerskantz’ yttrande instämde
herrar Ferdinand Nilsson (ep) och
Nils Hansson (fp).

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Ang. beskattningen av skytteorganisationer

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Man kunde av herr
Mannerskantz’ yttrande få den uppfattningen
att skiljelinjen mellan de organisationer
som får denna lättnad i beskattningen
och dem som inte erhåller
den skulle ha dragits på så sätt att man
räknat efter vilka organisationer som
har möjlighet att få in en massa pengar
på entréavgifter. Så är emellertid alls
inte fallet. Den skiljelinje som författningen
här drar består däri att man
skiljer mellan idrott och sport. Till
idrott räknar man då sådant där resultatet
beror på den prestation som människan
utför, medan man till sport hänför
sådant där resultatet är beroende
av det redskap eller djur som används.

Det bör kanske också erinras om vad
denna favör i skatteavseende innebär.
Innebörden är att den ideella idrottsrörelsen
vid deklaration för inkomster
på försäljning av märken och dylikt, liksom
vid anordnandet av idrottstävlingar,
får göra avdrag för utgifter som är
att hänföra till rörelsens ideella verksamhet
i övrigt. Det är naturligtvis ofta
mycket svårt att säga, på vilken sida om
skiljelinjen den ena eller andra idrottseller
sportgrenen skall placeras. Man
kan ju fråga sig hur man i detta avseende
bör betrakta segling, cyklipg,
skytte etc. Herr Mannerskantz hävdar
att skyttet bör komma i åtnjutande av
den favör det här gäller, men han anser
sig samtidigt inte ha anledning att
bry sig om dessa andra idrotts- och
sportgrenar.

Man kan naturligtvis som motionärerna
säga, att det för att någon skall kunna
bli en god skytt fordras att vederbörande
har god kondition och är en vältrimmad
idrottsman. Vi bestrider inte
att detta är riktigt för skyttets del, men
även en god seglare måste väl ha motsvarande
färdigheter. Utskottet har heller
inte velat bestrida att det ur vissa
synpunkter kan vara motiverat att ge
skyttet denna favör, utan vi har helt
enkelt i nuvarande situation inte velat
ta ställning till frågan. Vapnet, den där
»puffran», har ju en viss betydelse vid
skjutningen.

Bevillningsutskottet har ett förflutet,
säger herr Mannerskantz, och det är alldeles
riktigt. Men under det förflutna
har denna sak varit föremål för prövning
i högre instanser. Utskottet har inte
velat ta ställning förrän utslag avkunnats
där. Nu har detta skett, och bevillningsutskottet
har tagit ställning. Utskottets
ställningstagande innebär att vi
inte har något emot skytterörelsen som
sådan utan anser denna värdefull. Men
vi anser att det finns en hel del andra
organisationer, som med samma rätt
som skytterörelsen skulle kunna hävda
att också de borde få vara på rätt sida
om detta beskattningsstreck.

Herr Mannerskantz önskade få exempel
på sådana organisationer. Jag har
nämnt seglingen. Där spelar naturligtvis
båten en mycket stor roll, men jag anser
att detsamma gör skjutvapnet, när det
gäller skytte. Jag kan också anföra andra
ideella organisationer, som med
minst lika stort fog som idrottsrörelsen
kan peka på att de gör en samhällsnyttig
insats. Jag tänker på föreningar för
samlingslokaler, bildningsorganisationer,
nykterhetssammanslutningar — för
att bara nämna några, som jag anser i
så fall också bör placeras på rätt sida
om strecket.

Utskottet har framhållit att det egentligen
inte har något emot att denna sak
prövas i sin helhet. Utskottet anser
emellertid inte att tröskeln, strecket,
skall flyttas en liten bit utan menar som
jag förut nämnde, att saken skall bli föremål
för en allmän översyn. Utskottet
har också förutsatt att denna problematiska
fråga skall prövas och ägnas uppmärksamhet
av Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är inte ofta som herr
Mannerskantz och jag befinner oss på
samma linje, men den här gången gör
vi verkligen det. Liksom herr Mannnerskantz
anser jag att skytterörelsen intar
en särställning i detta sammanhang.
Skyttetävlingarna är nämligen inte pub -

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ang. beskattningen av skytteorganisationer

likdragande på samma sätt som många
andra idrottsevenemang och skytteföreningarna
har följaktligen inte samma
möjligheter att finansiera sin verksamhet
genom att vädja till allmänheten.

Av det föreliggande utskottsutlåtandet
framgår också, att utskottet har känt
sig mycket osäkert. Det verkar som om
denna sak hade känts ungefär som ett
nykokt ägg i händerna på utskottet, som
bollat det från den ena handen till den
andra och slutligen tyckt att det blivit
för varmt, för att sedan kasta över det
till Kungl. Maj :t med förhoppning att
Kungl. Maj:t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor.

Jag menar att när saken förhåller sig
på det sättet borde man i stället ha
knäckt ägget och fått nytta av det. Hade
man gjort så, kan jag svårligen tänka
mig att inte utskottet ■— som av allt att
döma har varit sympatiskt inställt till
att skylterörelsen skulle befrias från
denna pålaga eller, rättare sagt, erhålla
denna favör — skulle ha tillstyrkt dessa
motioner i stället för, som man nu gjort,
avstyrkt dem.

Eftersom ärendet faktiskt är behjärtansvärt
i synnerhet om man tar hänsyn
till de svårigheter, som skytteorganisationerna
har med att exempelvis hålla
sina skjutbanor i stånd — åtskilliga
skytteföreningar har gått överstyr bara
för att de inte haft pengar för att hålla
skyttevärn och dylikt i ordning — tycker
jag i likhet med herr Mannerskantz
att kammaren borde följa reservanterna
och bifalla de motioner som väckts i
ärendet.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Som gammal skytt — jag
har tillhört skytterörelsen i över 40 år
förr som aktiv skytt och nu verksam
i organisationsarbetet — gladdes jag
mycket åt herr Elowssons senaste uttalande.
Jag vet att han tillhör Skytteförbundets
överstyrelse som Kungl.
Maj :ts ombud och är väl förtrogen med
skytterörelsen.

Herr Mannerskantz har tidigare utvecklat
de skäl som kan anföras i denna
sak, varför jag inte behöver orda mer

därom. Jag vill bara enträget vädja till
denna kammare — och det tar jag mig
friheten att göra å alla skytteföreningars
vägnar — att slå vakt om den föreliggande
motionen.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Elowsson nämnde
att skytterörelsen har stora besvärligheter
att finansiera sin verksamhet och
menade att man av det skälet borde bevilja
den lilla skattelindring som det
här är fråga om. Men jag vågar påstå
att många andra organisationer är i precis
samma situation och kanske har betydligt
svårare att finansiera sin verksamhet
än vad skytterörelsen har. Denna
rörelse har dock en viss goodwill hos
många stora välsituerade befolkningsgrupper
—- något som inte alla andra
organisationer har ■—■ och erhåller dessutom,
om jag inte är fel underrättad, ett
visst statsbidrag.

De skäl som kan anföras i denna fråga
är många. Herr Arvidsons starkaste
skäl var att han själv är en gammal
skytt. Det är ju också ett skäl. Själv är
jag en gammal nykterhetsman, och av
det skälet skulle jag kunna mena att
nykterhetsrörelsen borde ha samma rätt
att få en favör som skytterörelsen.

Skälen är, som sagt, många och underliga.
Utskottet har medgett att gränsdragningen
är oerhört svår och att
gränsen många gånger kanske kommer
att gå orättvist. Men man hjälper inte
saken genom att bara föra in pistol- och
gevärsskyttar i den kategori som får en
favör. Man hjälper inte den stora saken
med detta, utan en allmän översyn är
nödvändig. Att så är fallet ifrågasätter
inte utskottet riktigheten av. Vi i utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t tar
denna sak under prövning och att reformen
kommer att verka över hela linjen
och inte bara för skytteorganisationerna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till herr Wärnberg skulle
jag vilja säga, att det inte alls är fråga

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

om att klassa ner de andra idrottsorganisalionerna,
men man kommer ju inte
ifrån att skytterörelsen intar en särställning
på det sättet att den, man kan
säga både direkt och indirekt, utgör ett
stöd för det allmänna försvaret. Det kan
inte vara tal om annat än att skytterörelsen
har betydelse när det gäller att
vidmakthålla skjutskickligheten, eftersom
man inte bara sysslar med pistoloch
gevärsskytte utan också använder
kulsprutepistoler. Självfallet måste detta
ha ett värde för försvaret, som inte
minskas därigenom att hela verksamheten
är frivillig och genomföres med både
ekonomiska och andra uppoffringar.

Följaktligen bör också detta vara en
sak som man skall ta hänsyn till, när
man bedömer skytterörelsens värde.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det sista inlägget av
herr Elowsson ger mig ytterligare skäl
att på allt sätt avstyrka bifall till motionen,
inte därför att jag på något sätt
skulle bestrida att skytterörelsen är en
del av vår försvarsorganisation utan
därför att den vid det förhållandet är
skattebefriad. Faktum är nämligen att
de frivilliga försvarsorganisationerna redan
har betydligt större favörer än
idrottsrörelsen i skattehänseende. Är
skytterörelsen en del av det frivilliga
försvaret behöver vi alltså inte diskutera
saken, men här är ju frågan, huruvida
man skall säga att skytterörelsen är
en idrott eller inte.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall
till den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa åtgärder till främjande av
sparandet m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:33,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 46, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) förordning om bostadssparande;
och

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

B) de likalydande motionerna I: 157,
av fru Segerstedt-Wiberg och fröken Andersson,
samt II: 200, av fru WalleriusGunne
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i dessa motioner infört
förslag till lag om ändring av 39 §
3 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

C) de likalydande motionerna 1:284,
av herr Eric Carlsson, och 11:355, av
herr Fälldin, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den som i samband
med försäljningen av eget hem eller
annan fastighet toge förmånen av fri
bostad, skulle äga deklarera förmån på
sätt i motionen förordats.

De författningsförslag som framlagts
i de likalydande motionerna I: 33 och
II: 40 inneburo, att viss skattefrihet skulle
beviljas för bostadssparande, egnahemssparande
och aktiesparande. Denna
skattefrihet skulle åtnjutas vid sidan
av det nu gällande, från inkomst av kapital
medgivna s. k. sparavdraget om
högst 300 kronor för ensamstående och
(300 kronor för gifta.

Det i de likalydande motionerna I:
157 och 11:200 framlagda lagförslaget
avsåg, att ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn, för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, skulle
likställas med gift skattskyldig i fråga
om rätten till nu gällande sparavdrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 33, av
herr Ewerlöf m. fl., och II: 46, av herr
Hjalmarson m. fl., om vissa åtgärder för
främjande av bostadssparande m. m.,

2) de likalydande motionerna 1:157,
av fru Segerstedt-Wiberg och fröken Andersson,
samt 11:200, av fru WalleriusGunne
m. fl., om ändrad lydelse av 39 §
3 mom. kommunalskattelagen, ävensom

3) de likalydande motionerna I: 284,
av herr Eric Carlsson, och 11:355, av
herr Fälldin, angående beskattningen i
visst fall av förmånen av fri bostad,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte för sin del antaga i motionerna
I: 33 och II: 46 intagna förslag
till

A) förordning om bostadssparande
samt

B) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

II) av herrar Hagberg, Spetz, Söderqnist,
Bengtson, Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås
och Christenson i Malmö, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 157, av fru Segerstedt-Wiberg
och fröken Andersson,
samt 11:200, av fru Wallerius-Gunne
m. fl., ansett, att utskottet under punkten
2 bort hemställa, att riksdagen måtte
för sin del antaga i denna reservation
infört förslag till lag om ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

III) av herrar Bengtson, Mattsson och
Vigelsbo, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I reservantens frånvaro
ber jag att som en av motionärerna få
fästa kammarens uppmärksamhet på den
reservation, som är fogad till utskottsbetänkande!
och betecknad med I.

I motionen har vi återkommit till redan
tidigare framställda yrkanden med
avsikt att stimulera det personliga sparandet.
Det gäller dels möjlighet att inom
vissa angivna gränser få göra avdrag
vid beskattningen för avsättningar
på särskilt bostadskonto, dels möjlighet
att göra liknande avdrag inom vissa
gränser för amortering av skuld på egnahemsfastigliet
eller bostadsrättslägenhet,
dels slutligen rätt till ett särskilt
ytterligare avdrag utöver det avdrag
från intäkterna av kapitalinkomst, som
man nu har möjlighet att göra, detta
speciellt med tanke på aktieinkomst och

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

det angelägna i att särskilt uppmuntra
aktiesparandet i nu rådande läge.

Jag skall inte trötta kammaren med
att gå närmare in på motiveringen för
dessa yrkanden. Utskottet har avvisat
motionen under hänvisning till att det
nu sitter en utredning, som har till
uppgift att överväga olika möjligheter
att stimulera bl. a. det personliga sparandet.
Vi har ansett denna fråga så
pass angelägen, att varje ytterligare försinkning
bör undvikas. Vi har sedan
flera år tillbaka i motioner begärt att
snarast möjligt få dessa åtgärder till stimulans
av sparandet. Enligt motionen
skulle författningsförslagen träda i kraft
den 1 januari 1960, och skall vi avvakta
resultatet av den nu sittande utredningen,
torde det komma att dröja åtskilligt
mycket längre innan vi kan motse
åtgärder i motionens syfte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Då motionären kommer
att få ordet efter mig, skall jag be att
få inskränka mig till att yrka bifall till
reservation nr II.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Under senare år har den
känslan vuxit sig allt starkare att de
ofullständiga familjerna utgör en eftersatt
och bortglömd grupp i samhället.
Själva känner de sig illa behandlade,
vilket haft till resultat att de nyligen
bildat en förening för att tillvarata sina
intressen. Vid ett möte här i Stockholm
framhöll deras representanter, att det
inte finns någon rimlig anledning till
att de ofullständiga familjernas barn
skall tvingas leva på lägre standard än
barnen i de fullständiga familjerna.

De ofullständiga familjerna bildar inte
någon stor grupp i jämförelse med de
fullständiga. Enligt de beräkningar, som
gjordes år 1950, var de fullständiga
familjernas antal omkring 1,6 miljon,
medan de ofullständigas uppgick till
knappt 90 000. I den utredning, som fö -

retogs av familjeberedningen år 1956,
konstaterades, att de ofullständiga familjerna
har sämre ekonomiska förutsättningar
än de fullständiga familjerna att
ge sina barn en god start i livet. Utredningen
betonar av det skälet att samhället
bör bistå dessa familjer. Huvudsakligen
emedan det i och för sig innebär
ett ekonomiskt avbräck när den ena
av föräldrarna ensam skall svara för
barnets vård och skötsel.

I motion nr 157 i denna kammare
har motionärerna utgått från önskemålet
att de ofullständiga familjerna inte
skall missgynnas av samhället. Dettas
strävan bör vara att ge största möjliga
likställighet åt de båda familjegrupperna.
Denna strävan kom också till uttryck
i det beslut som fattades år 1956
i enlighet med bevillningsutskottets betänkande.
I samband med höjningen av
avdragen för försäkringspremierna beslöts
då att utvidga rätten till de högre
avdragen på 600 kronor att gälla även
de ofullständiga familjerna. Denna rätt
gäller, lierr talman, inte för de ofullständiga
familjerna beträffande annat
sparande. De fullständiga familjernas
rätt på denna punkt sattes till 600 kronor
och de ofullständigas till 300 kronor.

Nu säger utskottet, att de ensamstående
försörjarna knappast torde ha ett
större sparkapital än 6 000 kronor, vilket
i nuvarande läge ger en årlig ränta
på 300 kronor. Men här torde utskottet
utgå från ett godtyckligt antagande och
framför allt göra en felaktig jämförelse.
Det kan tänkas att det endast är ett
mindre antal av de ofullständiga familjerna
som kan utnyttja ett avdrag
på 600 kronor, men det är inte detta
som är det väsentliga. Det väsentliga
är att den ofullständiga familjen bevisligen
försättes i ett sämre läge, om man
jämför den ofullständiga och den fullständiga
familjen. Samtidigt lever, som
sagt, den ofullständiga familjen under
osäkrare förhållanden än den fullständiga
med dess delade försörjningsansvar.
Det ligger också något stötande i
tanken att olika regler skall gälla för
den fullständiga familjen, när den vill

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

spara med tanke på barnen, och för samma
familj, om den senare blivit ofullständig
men vill fortsätta att spara. Det
är svårt att inse av vilket skäl denna
familj i ett mera ogynnsamt läge skall
ställas inför snävare bestämmelser. Även
den aldrig fullständiga familjen bör uppmuntras
att ge barnen bästa möjliga
skydd och uppfostran, och då gäller
också här att den inte bör försättas i
sämre läge än den fullständiga familjen.

Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr II av herr Hagberg
in. fl.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
sammanförts ett flertal frågor. Det gäller
här frågan om sparstimulerande åtgärder
av olika slag, men det gäller
också frågan om rättvisekrav, jag skulle
vilja säga verkningar av beslut som tidigare
fattats av riksdagen. Det måste
alltid vara en strävan att söka få skattelagstiftningen
så rättvis som möjligt.

I en motion under denna punkt har
påpekats, att när det för något år sedan
beslöts att det skulle medges vissa avdrag
vid beskattningen av avkastningen
på kapital — för ensamstående med ett
belopp av 300 kronor och för makar
med 600 kronor — kom en del grupper
att ställas utanför. Den här rättigheten
avser nämligen skattskyldig, som har kapitalavkastning
bestående av räntor eller
utdelning på aktier. I vår motion har
vi pekat på ett fall, där lagstiftningen i
detta fall inte är helt rättvis. Det gäller
det fallet att en person — det kan vara
en jordbrukare eller en egnahemsägare
— säljer sin fastighet och i köpekontraktet
inför en klausul om att säljaren
skall ha rätt till fri bostad i fastigheten
under sin återstående levnad. En sådan
bestämmelse medför alltid ett reducerat
försäljningspris, eftersom den
innebär ett intrång i köparens nyttjanderätt,
en sorts inteckning i fastigheten.
Det finns exempel på att innehavaren
sålt en fastighet, som på grund av
att den under de senaste åren rustats
upp måst skuldbelastas i så hög grad

att säljarens enda kapitalbehållning vid
försäljningen blivit just förmånen av
fri bostad under sina återstående livsdagar.
Att det resonemang som förts i
motionen har fog för sig, framgår också
av utskottets utlåtande. Det heter där
att »såsom motionärerna framhållit kan
ett visst inslag av kapitalavkastning
stundom sägas känneteckna sådan bostadsförmån».
Men så fortsätter utskottet:
»Detsamma gäller ii ven undantagsförmåner
i övrigt och vissa andra inkomster,
vilka nu hänföres till inkomst
av tjänst, t. ex. på grund av privat försäkring
utfallande pensionsbelopp och
livräntor. Alt överföra beskattningen
av dylika inkomster till inkomst av kapital
enbart för att möjliggöra ett ökat
utnyttjande av sparavdraget, vars främsta
syfte är att stimulera till nysparande,
synes emellertid inte böra komma
i fråga. På den grunden avstyrker utskottet
motionerna.»

Låt mig då först säga, att jämförelsen
mellan bostadsförmån och på grund av
privat försäkring utfallande pensionsbelopp
och livräntor inte är riktig. Den
som har tecknat sådan försäkring har
ju, när han betalat in avgifterna för försäkringen,
haft rätt att göra avdrag för
dessa i sin deklaration. Den som har
sparat genom att betala av på sina skulder
och därigenom blivit ägare av större
eller mindre del av sin fastighet har
däremot inte fått göra något som helst
avdrag för detta sitt — jag skulle vilja
använda det uttrycket — kapitalsparande.
Alt bostadsförmån är en avkastning
av ett kapitalsparande framgår väl tämligen
klart också av den omständigheten,
att lantbruksstyrelsens revisorer
vid granskning av lantbruksnämndernas
verksamhet gör anmärkning, därest icke
reducering av belåningsvärdet sker när
sådan undantagsförmån medgivits i fråga
om fastighet. Varför fordrar lantbruksstyrelsens
revisorer detta? Det beror
helt enkelt på att undantagsförmånerna,
såsom jag sade inledningsvis, utgör
en belastning på fastigheten, en belastning
som tar sig uttryck i en lägre
köpeskilling. Skillnaden mellan det
verkliga värdet och köpeskillingen är

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

direkt beroende av undantagsförmånens
storlek. Därmed torde det vara klart att
denna form av undantagsförmån är alt
betrakta såsom kapitalavkastning.

Nu finns det en annan väg att gå, en
väg som man säkerligen kommer att begagna
sig av, om inte bestämmelserna
på den här punkten rättas till. Säljaren
kan kräva att köparen utfärdar en revers
som han uppbär ränta på, motsvarande
den summa som säljaren då får
erlägga för sin bostadsförmån. I realiteten
medför detta ingen skillnad för
parterna. Men när sådana möjligheter
förefinns, visar ju också det, att det här
är fråga om en avkastning av kapital.
Motionärerna menar därför, att det måste
vara riktigt att medge samma rätt till
avdrag i deklarationen när det gäller
denna form av inkomst av kapital som i
fråga om inkomst i form av ränta eller
utdelning på aktier.

Utskottet har gjort gällande att ifrågavarande
sparavdrag tillkommit för att
stimulera ett nysparande. Nysparandet
kan man emellertid stimulera på annat
sätt, t. ex. genom premie- och ungdomssparande.
Den form av sparavdrag det
här gäller är över huvud taget en förmån
för allt sparande, och därför kräver
rättvisan att man i skattelagstiftningen
genomför den ändring som motionärerna
här föreslagit.

Med hänsyn till, herr talman, att det
endast avgivits en blank reservation och
ingen lagtext finnes utformad, har jag
intet yrkande att framställa i dag, men
jag skall återkomma till saken.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Utskottet har haft att
ta ställning till tre motionspar, som vart
och ett behandlar tre olika beskattnings1''rågor.

Det första motionsparet — motionerna
nr I: 33 och II: 46 — är en gammal bekant,
om jag får använda det uttrycket.
Det förslag som framförs i dessa motioner
har behandlats tidigare här i riksdagen,
t. o. in. så sent som vid B-riksdagen
i fjol. Utskottet har ansett sig
kunna nöja sig med en ganska kort mo -

tivering till sitt ställningstagande, eftersom
de frågor som har aktualiserats i
det ifrågavarande motionsparet är föremål
för utredningar. Det är ju inte vanligt
att riksdagen föregriper sittande utredningar.
Motionärerna framhåller
själva i sina motioner: »En inventering
av möjligheterna att stimulera och öka
det personliga sparandet är därför angelägen,
och vi hälsar med tillfredsställelse
att en utredning i detta syfte igångsatts
under 1958», men fortsätter: »Denna
utredning kan emellertid inte beräknas
föranleda förslag till riksdagen förrän
1960 — om ens då.»

Herr Ewerlöf anförde att varje försinkning
av frågan innebär en försvagning
av all propaganda för ökning av
det frivilliga sparandet, och det vill jag
ge honom rätt i. Jag är alldeles övertygad
om att man måste så snabbt som
möjligt komma till ett ställningstagande
i det här frågekomplexet, men jag tycker
i likhet med utskottet att när utredningen
har tillsatts så nyligen, så
kan man väl inte inbjuda kammaren att
i dag ta ställning till ett av motionärerna
utarbetat lagförslag. Jag vet inte, herr
talman, om det — för att använda Adolv
Olssons uttryck — någon gång har hänt
i detta hus att någonting sådant har
förekommit. Jag ber därför, med den
motivering som utskottet har anfört, att
i denna del få yrka bifall till vad utskottet
har hemställt.

Det andra motionsparet, nummer I:
157 och 11:200, tar upp — visserligen
i en detalj — ett synnerligen angeläget
spörsmål. Jag vill anknyta till vad fru
Segerstedt-Wiberg anförde. Hon tog upp
hela det problem som sammanhänger
med de ofullständiga familjerna. Fru
Segerstedt-Wiberg anförde exempel på
hur oiindligt svårt det kan vara för den
ofullständiga familjen när det gäller att
klara en bostad eller andra för ett normalt
liv nödvändiga attribut, och jag
kan helt instämma i vad hon anförde.
Det är utan tvekan så att de ofullständiga
familjerna i jämförelse med de fullständiga
har det synnerligen svårt på
praktiskt taget alla områden, men man
löser inte den ofullständiga familjens

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

problem genom att ta itu med en detalj
som den det här är fråga om. Det sitter
för närvarande en utredning som har
hand om hela familjebeskattningen, alltså
beskattningen av både fullständiga
och ofullständiga familjer, och det är
att hoppas att utredningen skall finna
en lösning. Jag tycker emellertid —
även om det nu är fråga om en detalj
i det stora frågekomplexet — att det
ligger något logiskt i vad motionärerna
har anfört beträffande termen »äkta makar».
Äkta makar har ett sparavarag på
tillsammans 000 kronor och den ensamstående
på 300 kronor. Så fort familjen
blir splittrad, används termen »ensamstående»,
och det är kanske inte riktigt
logiskt i och för sig, därför att det är ju
fråga om en familjebeskattning. Om den
ena eller andra kontrahenten kommer
bort av en eller annan anledning, så
borde ju logiskt sett — det medger jag
— typen av familjebeskattning kvarstå,
och följaktligen skulle sparavdraget i
detta fall sättas lika med avdraget för
fullständig familj.

Emellertid är det väl, såvitt jag kan
se, och detta är även utskottets uppfattning,
att de nuvarande avdragsreglerna
är sådana, att man åtminstone
skyddar de allra flesta av de ofullständiga
familjerna. Eftersom — om det är
som motionärerna säger — det här är
pengar som skall användas för barns
uppfostran, så kan man ju, i den mån
en ofullständig familj har kapitaltillgångar,
överföra dem på de hemmavarande
barnen, som ju ändå inte kan tänkas
ha beskattningsbara inkomster annat
än i händelse familjen förfogar över
ganska betydande förmögenhet. Om man
ser på vad jag föreställer mig vara ett
normalfall, så tror jag inte man kan
säga att familjen i fråga missgynnas, eftersom
man säkert har möjlighet att genom
överföring till barnen undgå beskattning
av hela den ränteinkomst som
ett eventuellt kapital skulle medföra.

Vad sedan beträffar det sista motionsparet,
motionerna nr 1:284 och 11:355,
så har motionärerna yrkat på att värdet
av en undantagsförmån i form av fri
bostad skulle tas upp som inkomst av

kapital. Detta kan låta bestickande, när
man lyssnar till herr Carlssons motiveringar,
men det är att märka att vad
som här föreslås skulle gälla endast i
den händelse att förmånen följer med
försäljning av fastighet. I fråga om alla
andra förmåner av detta slag, oavsett
om det gäller fri bostad eller annan naturaförmån,
tas värdet alltid upp som
annan inkomst än kapitalinkomst, och
det skulle fordras en alldeles speciell
motivering — en sådan anför också motionärerna
— för att just undantagsförmåner
vid försäljning av fastighet skulle
tas upp som inkomst av kapital.

När vi behandlade denna fråga i utskottet,
tyckte jag mig finna åtminstone
ett visst motiv för att man skulle kunna
pröva detta, eftersom det, framför allt
när det gäller försäljning av lantegendomar,
ofta förekommer undantagsförmåner
av den här typen. Men så snart
man tar upp denna fråga och synar den
med utgångspunkt från de ganska bestämda
beskattningsregler som vi ändå
har när det gäller den direkta beskattningen,
finner man att det inte är möjligt
att bryta ut den såsom motionärerna
här har föreslagit. Man kan inte heller
förutse konsekvenserna, eftersom vi har
fria undantagsförmåner i så betydande
och varierande utsträckning här i landet.

Jag ber därför att även i det här avseendet,
herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (li):

Jag skulle kunna nöja mig, herr talman,
med att instämma i fru SegerstedtWibergs
anförande. Jag tyckte att det
gav en klar bild av vad motionärerna
och reservanterna vill. Jag skall emellertid
understryka några synpunkter
som har framförts.

Först vill jag säga, att jag är mycket
glad över herr Erikssons förståelse
för dessa familjers läge, en förståelse
som vi väl alla hyser. Herr Eriksson
säger emellertid, att man här bara löser
en detaljfråga; man löser på den
här vägen inte i alla avseenden de ofull -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

ständiga familjernas problem. Tacka för
det! Det har heller ingen tänkt, men
kan vi inte göra allt på en gång, får vi
väl här liksom i andra sammanhang
gå fram stegvis. Jag understryker också
— och därvidlag kan jag helt instämma
med herr Eriksson — att det i
princip icke är någon skillnad mellan
avdragsrätten för försäkringspremier
och den nu aktuella avdragsrätten.

Det är rätt intressant att läsa bevillningsutskottets
betänkande från år 1955.
Där talas det klart och tydligt om vikten
av att höja avdragen just ur sparstimulerande
synpunkt. Nu skall man
kanske inte se frågan bara ur samhällsekonomisk
synpunkt, utan också — såsom
fru Segerstedt-Wiberg gjorde —
lägga mera socialt betonade aspekter
på detta problem.

Jag skall inte gå in på frågan om stimulerandet
av sparandet. Det är kanske
onödigt att ta upp tiden med det.
Jag vill bara understryka att denna stimulans
är lika viktig för de ofullständiga
familjerna som för de fullständiga
familjerna, inte bara ur samhällsekonomisk
synpunkt utan kanske främst ur
familjernas egen synpunkt.

Nu framhålles det —- vilket också herr
Eriksson berörde -— att det inte är så
många ofullständiga familjer som har
mer än 6 000 kronor i sparkapital. Men
då är inte heller det praktiska problemet
så svårlöst som om det hade gällt en
mängd fall. Utskottet lägger emellertid
huvudvikten vid — om jag fattat utskottet
rätt — att det inte behöver förekomma
någon orättvisa på grund av
att, såsom också har nämnts, det finns
möjlighet att sätta in kapitalet på barnets
konto i barnets namn. Vi framhåller
emellertid i vår motion, att det uppstår
vissa komplikationer, om man går
den vägen.

Så osäker som de ofullständiga familjernas
ställning ofta är, kan det uppstå
ett läge, där låt oss säga modern,
om det är fråga om ett sådant fall,
snabbt kan behöva få medel tillgängliga.
Då måste hon gå via överförmyndaren
och de besvärligheter som därmed
sammanhänger. Även jag har litet prak -

tisk erfarenhet av detta, överförmyndarna
är mycket tillmötesgående, när
det gäller att handla praktiskt och
mänskligt i detta sammanhang, men jag
tycker utskottet går litet för lättvindigt
förbi denna sak, när det säger att den
omständigheten, att vissa komplikationer
kan uppstå, inte bör påverka ställningstagandet
i den här frågan. Det är
det jag tycker att den bör göra. Det
kan vara så att modern snabbt behöver
ha tillgång till sparmedel för det ena
eller andra ändamålet. Herr Eriksson
säger, och det är riktigt, att genom de
bestämmelser som nu finns och genom
att man använder dessa vägar, skyddas
de allra flesta. Men som redan fru Segerstedt-Wiberg
starkt understrukit och
som jag också vill betona, kommer de
ofullständiga familjerna i ett sämre läge
än de fullständiga, om medlen inte sätts
in i barnens namn. För detta förhållande
finns det, såsom också herr Eriksson
erkände, ingen som helst motivering.
Därför instämmer jag, herr talman, i
yrkandet om bifall till reservation nr
II.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Jag har ett starkt behov
att få tacka herr Eriksson i Uppsala
för den utomordentliga motivering
han gav vår motion. Sedan drar han
som utskottsmajoritetens representant
fel slutsatser av sin egen motivering
vilket jag beklagar. Att det rör sig om
ett fåtal personer kan inte vara skäl
för att de som redan har dåligt utgångsläge
skall behandlas sämre än andra familjer
av samhället.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag tror det är viktigt
att man i den här frågan gör vissa bestämda
distinktioner. När detta sparavdrag
på sin tid infördes i vår lagstiftning,
var motiveringen uteslutande att
det skulle fungera som en stimulans åt
ett ökat sparande. När man här tar upp
frågan avses ju ändå närmast, att sparavdraget
skall utnyttjas till att minska

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

skattebelastningen för de ofullständiga
familjerna. Det är en väsentlig skillnad,
och därför har jag, herr talman, tilllåtit
mig påpeka, att man måste ta upp
den här frågan i ett större sammanhang
och verkligen försöka lösa de ofullständiga
familjernas samlade skatteproblem.

Dessutom har jag en mycket stark
känsla för de ofullständiga familjernas
ekonomiska svårigheter. Därför kommer
jag, herr talman, att helhjärtat ansluta
mig till den proposition som regeringen
i dag har lagt på riksdagens bord. Den
kommer verkligen att lösa de ofullständiga
familjernas ekonomiska förhållanden
i en framtid. De som verkligen
har känsla för den typen av familjer
som här är fråga om och deras svårigheter
kommer att ha ett utomordentligt
tillfälle att vara med och ge de ofullständiga
familjerna ett värdefullt handtag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Eriksson har så
stark känsla för de ofullständiga familjerna,
att han måste börja tala om något
annat för att motivera, att han inte kan
vara med om vad motionärerna föreslagit.
Sedan säger herr Eriksson att
man nu lägger frågan mera på social
bog men att den ursprungliga motiveringen
för höjningen av försäkringsavgifterna
avsåg en sparstimulans. Men om
man här på ett bräde kan åstadkomma
dels en sparstimulerande effekt och dels
stöd åt de ofullständiga familjerna, så
är det väl endast ett ytterligare skäl för
att gå fram på den vägen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets
i det nu föredragna betänkandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr

Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 16.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Hagberg
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 18 mars 1959 Nr 8

Om förstatligande av företag i utländsk ägo som importera och distribuera mineraloljor -

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 69.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 3 hemställt.

Om förstatligande av företag i utländsk
ägo som importera och distribuera mineraloljor Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av företag i utländsk
ägo som importerar och distribuerar
mineraloljor.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 371 i första kammaren av herr
Öhman och herr Persson, Helmer, och
nr 379 i andra kammaren av herr Hagberg
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om förslag senast till 1960 års
riksdag om ett förstatligande i enlighet

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 8

med oljeutredningens förslag av de företag
i Sverige, som importerade och distribuerade
mineraloljor och som helt eller
delvis befunne sig i utländsk ägo.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
371 och II: 379 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Denna fråga är sannerligen
inte ny. Den har haft, kan man
säga, ett långt lidandes historia. Den 30
juni 1945 begärde riksdagen skyndsam
utredning angående den framtida organisationen
— som det hette — av handeln
med brännoljor. I den skrivelse,
som riksdagen då avlämnade till regeringen,
framhöll man att den lämpligaste
organisationsformen för denna handel
skulle vara ett statligt eller ett statskontrollerat
monopol. Regeringen följde
riksdagens anvisningar och tillsatte den
14 september samma år utredningen om
denna handel. Det var en utredning som
arbetade mycket snabbt — som också
riksdagen begärt i sin skrivelse — och
redan i februari 1947 lämnade utredningen
sitt förslag. Förslaget innebar, att
den mest ändamålsenliga lösningen måste
vara att handeln med bränn- och
smörjoljor koncentrerades till ett av staten
ägt monopolföretag. Utredningen
kom alltså fram till en enligt min mening
helt riktig ståndpunkt.

När utredningens förslag legat på regeringens
bord i fem år utan att någonting
skett, motionerade vi kommunister
i anslutning till det förslag som utredningen
hade kommit till. Det var år
1952. Men då avslogs vår motion med
den motiveringen att ärendet fortfarande
var föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Vi har avvaktat denna prövning i sju
år, och vi har på nytt väckt en motion
i anslutning till oljeutredningens förslag.
Återigen avstyrkes motionen av utskottet.
I utskottets motivering härför läser
man: »Enligt vad utskottet inhämtat

66 Nr 8 Onsdagen den 18 mars 1959

Om förstatligande av företag i utländsk ägo som importera och distribuera mineraloljor -

har Kungl. Maj:t den 5 april 1957 förordnat
att nämnda betänkande skall läggas
till handlingarna.» Regeringen har
således firat tioårsminnet av utredningens
förslag genom att arkivera detsamma
utan att vidta någon som helst åtgärd
vare sig i den ena eller i den andra
riktningen. Bankoutskottet, som i det
här fallet uppför sig mer väluppfostrat
än i många andra frågor och följer regeringens
föredöme, yrkar avslag på motionen
och påstår att den inte innehåller
några skäl för att förstatliga oljedistributionen.
Jag vill emellertid hävda
att det verkligen i motionen har anförts
skäl, framför allt av handelspolitisk natur,
och det var dylika skäl som också
mycket starkt underströks av 1945 års
oljeutredning. Men bankoutskottet vifiar
hort dessa liandelspolfitiska skäl med
bl. a. eu sats av följande lydelse: »Utskottet
utgår från att som en allmän
förutsättning för vår handelspolitik
bl. a. gäller, att våra importörer så långt
det är möjligt får köpa där det är billigast
och för landet förmånligast.»

I all sin torftighet verkar denna mening
ganska oantastlig, men just orden
»bland annat» och »så långt det är möjligt»
öppnar verkligen dörrarna på vid
gavel för avsteg frän vad som måste
anses vara förmånligt för landet i handelspolitiskt
avseende. Det är väl ändå
så, att det är ett vitalt intresse för Sverige,
framför allt nu när konkurrensen
alltmer hårdnar på de västliga marknaderna
och när arbetslösheten blivit elt
problem också hos oss, att söka sig ut
på nya marknader och särskilt söka utvidga
den svenska handeln med länderna
i öster — jag menar den socialistiska
marknaden, som omfattar nära en miljard
människor. Där finns det väldiga
avsättningsmöjligheter för .svenska produkter.
Men förutsättningen för att kunna
utnyttja dessa avsättningsmöjligheter
iir ju att Sverige också blir i stånd att
köpa sådana varor därifrån, som vårt
land behöver, och olja är ju en av de
varor, som vi är i oundgängligt behov
av och som vi måste importera.

Det är väl en allmänt känd sak att

den olja, som Sverige behöver, också
kan levereras exempelvis från Sovjetunionen
i utbyte mot andra varor från
verkstadsindustrien, textilindustrien,
konfektionsindustrien, skoindustrien i
Sverige o. s. v. — alltså de sektorer inom
vår produktion, som för närvarande
har det tämligen eller kanske mest trångt
ställt. Men nu är saken den, att Sverige
inte kan köpa olja därifrån av det enkla
skälet att hela distributionsnätet praktiskt
taget ligger i händerna på de engelska,
amerikanska och holländska oljcmonopolcn.
Det är bekant, att såväl i
fråga om kvalitet som pris är den olja
man kan köpa från Sovjetunionen fördelaktigare
för vårt land än den som
under nuvarande förhållanden erbjudes.
Men då utländska oljetruster har monopol
på distributionen, hindrar de att
Sverige köper olja, där det — för att
citera utskottet — är förmånligt för
landet.

Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet
på att om man studerar Sovjetunionens
sjuårsplan, kan man se, att
planen förutsätter att en oljeledning dras
från Baku upp till en östersjöhamn, närmare
bestämt i Litauen. Nu är det bekant,
att Sovjetunionens planer också
brukar förverkligas. Kammarens ledamöter
kan ju föreställa sig, hur fördelaktigt
det skulle vara, inte minst ur
fraktkostnadssynpunkt, om Sverige kunde
fylla sitt oljebehov på andra sidan
Östersjön. Det är ingalunda ett intresse
för Sovjetunionen i och för sig, att Sverige
köper olja därifrån, men jag tror åt!
det iir ett svenskt intresse att vi bryter
med den tidigare ordningen, när så
viktiga ting för det svenska näringslivet
som oljedistributionen icke befinner
sig i svenska händer.

.lag vill i detta sammanhang hänvisa
till vad en tidigare, aktad ledamot av
denna kammare, förutvarande statsrådet
Gustav Möller, hade att anföra, när
denna fråga första gången behandlades
år 1945. Han erinrade om sina erfarenheter
bland annat som handelsminister
under den tid, då Norge och Danmark
var ockuperade. Han framhöll vilka

Onsdagen den 18 mars 1959 Nr 8

Om förstatligande av företag i utländsk ägo som importera och distribuera mineraloljor -

nackdelar det innebar för Sverige att
det var utländska företag, som hade oljedistributionen
under sitt kommando.
Vi kan komma i en situation med en ny
avspärrning, det vet vi, och man borde
därför beakta erfarenheterna från andra
världskriget. .Tåg ber att till kammarens
protokoll få fjorton år efteråt
läsa in vad Gustav Möller erfor under
kriget. Jag citerar: »Det hette visserligen
att svenska företag skötte importen
av våra brännoljor, men dessa var
endast till formen svenska . . . De hade
icke någon som helst självständighet. ..
hade endast att böja sig för dekreten
från dess egna stora huvudföretag.» Han
skildrar vidare hur svenska staten måste
ingripa och »gick genom reservförrådsnämnden
ut på marknaden i världen
och lyckades befrakta ett antal
tankfartyg med bensin som fördes till
landet. Svenska staten fick praktiskt taget
ensam sköta importen .. . När bensinen
kom hit hade vi ingenting annat
att göra än att pumpa in den i dessa
utländska agenters cisterner och överlämna
distributionen till dessa företag.»
Hans slutsats blir: »Ett sådant beroende
av utländska företag som var för handen
1939 kan jag under inga omständigheter
tillråda.» Det är ord, byggda
på erfarenheter, som gjorts av en
aktad riksdagsman, av ett statsråd som
hade dessa frågor närmast om hand.
Jag tror att vad herr Möller yttrat om situationen
1939 och under världskriget
också håller i dag.

Det är med denna motivering, herr
talman, som jag ber alt få yrka bifall
till de i detta ärende föreliggande motionerna.

Herr BOO (s):

Herr talman! Såsom herr öliman i sitt
anförande redan framhållit, har frågan
om ett förstatligande av oljebranschen
varit föremål för utredning. Efter ingående
överväganden har denna dock
inte föranlett någon åtgärd, utan ärendet
har avskrivits. Motionärerna har
enligt utskottets mening inte förebragt

några bärande skäl för att man nu anyo
skulle aktualisera denna fråga. Det nya,
såsom motionärerna ser det, är att man
skulle göra ett förstatligande av oljebranschen
med en handelspolitisk motivering.

Oljeutredningen framhöll på sin tid,
att inte alla företag i branschen var vad
man kallar »märkesbundna», och detta
gäller mera nu än vid det tillfället. Om
således oljorna från Sovjetunionen är
konkurrenskraftiga i fråga om pris och
kvalitet, bör de ha förutsättningar att
på längre sikt kunna vidga sin marknad
i Sverige intill de i det nya handelsavtalet
ökade kvantiteterna, och om dessa
visar sig otillräckliga finns väl även
möjligheter att få en utökning av dem.
På så vis ökar vi även våra möjligheter
för en export till Sovjetunionen. Vi anser,
att detta är den rätta vägen att gå
fram i det här avseendet. Det kan inte
komma på fråga att vi genom ett förstatligande
skulle hindra ett fritt konsumtionsval
på detta område.

Handelspolitiskt tror jag det är ganska
viktigt att vi beträffande oljan håller
dörren öppen åt flera håll.

Motionärerna har vidare i sin motivering
framhållit, att ett ökat handelsutbyte
med Sovjet skulle ge oss den
förmånen att vi kunde sälja, som motionärerna
säger, »vårt överskott av textilvaror
och skor». Även om jag personligen
skulle ha allt intresse av att
hävda textilnäringens intressen, måste
jag ändå upplysa motionärerna om att
det i realiteten icke finns något överskott
på textilvaror i detta land. Textilindustrien
tillgodoser för närvarande
60—65 procent av konsumtionen av textilvaror.
För textilindustrien, liksom för
en hel rad andra hemmamarknadsindustrier
-— t. ex. skoindustrien, porslinsoch
glasindustrien -— gäller att de är
utsatta för en mycket hård importkonkurrens,
till vissa delar en osund konkurrens,
och en del av denna osunda
konkurrens kommer just från vad motionärerna
kallar »de krisfria» öststaterna.
Enligt min mening kan man inte
lösa detta problem genom att bygga

68 Nr 8 Onsdagen den 18 mars 1959

Om förstatligande av företag i utländsk

oljor

upp en ökad export till Sovjetunionen.
Så enkelt är det inte, och detta borde
även herr öhman inse.

Vi har alltså i utskottet kommit fram
till att handelsförbindelserna med Sovjet,
liksom med alla andra länder, bör
få växa fram utifrån naturliga förutsättningar
och inte genom att man griper
in i den ena eller andra näringen
och kräver ett förstatligande.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger, att vi inte har förebragt några
nya, bärande skäl i fråga om ett förstatligande
av handeln med oljor. Nej,
det må vara, men vi tycker att de skäl,
som oljeutredningcn under ordförandeskap
av en socialdemokrat framförde år
1947, alltjämt är tillräckligt bärande för
att riksdagen borde bifalla det förslag
som där ställts. Vi har i vår motion,
liksom också utredningen, tryckt på de
handelspolitiska skälen och i nuvarande
situation också på frågan om sysselsättningen,
som skulle erfara väsentliga lättnader
genom en vidgad export till de
marknader jag tidigare talat om.

Herr Boo säger, att utredningen påpekat
att det finns vissa distributionsnät,
som inte är absolut märkesbundna. Jag
skall inte ta upp en diskussion om den
saken. Jag vet, att så när som på ett
par mindre företag ombesörjes oljedistributionen
här i landet av utländska
företag, som är bundna till sina märken
och till sina huvudmän. Det är
väl ändå litet för optimistiskt, om jag
uttrycker det mycket milt, att tro, att
det skulle finnas reella möjligheter för
Sverige att importera olja från Sovjetunionen
och placera den i de engelska,
amerikanska eller holländska distributionssystemens
apparater. Det är
självklart att dessa länder håller på
oljan från sina leverantörer med allt
vad detta för med sig.

Oljan är ju ur många synpunkter ett
mycket brännbart stoff, inte minst i
våra tider.

ägo som importera och distribuera mineral Man

skall ha dörren öppen åt flera
håll, säger herr Boo, också när det
gäller oljehandeln. Jag kan vara ense
med honom på den punkten. Varken
jag eller motionen har förordat att vi
skulle köpa olja bara från Sovjetunionen.
Men förutsättningen för att vi skall
kunna hålla dörren öppen åt flera håll
är att vi har distributionsnätet i statens
händer, som då kan dirigera oljeinköpen
så att de görs på det håll där det
i fråga om priser, kvalitet och handelsutbyte
över huvud taget är fördelaktigast
för landet.

Jag måste till sist säga, herr talman,
att jag icke kunnat finna några som helst
nya och bärande skäl för utskottets avslagsyrkande,
och jag vidhåller mitt förra
yrkande.

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Öhman ville med
utgångspunkt från oljeutredningcn förmena
att utskottets ställningstagande inte
var riktigt. Jag framhöll här tidigare
att ut ifrån de förutsättningar, som oljeutredningen
har redovisat i sitt betänkande,
är ju frågan om ett förstatligande
prövad och lagd till handlingarna
utan åtgärd. Även motionärernas nya
argument med handelspolitiska skäl
har utskottet prövat och inte funnit att
de utgör bärande motiv för att ta upp
frågan på nytt.

Vad gäller möjligheterna för olja från
Sovjet att hävda sig på den svenska
marknaden förhåller det sig väl ändå
så, herr öhman, att vi redan nu får en
del olja från Sovjetunionen. Det finns
i det nya handelsavtalet möjlighet att
öka kvantiteten. Om nu denna olja är
lika bra och, som herr öhman påstod,
kan levereras till ett billigare pris än
övriga utländska oljebolag kan hålla,
har väl denna olja möjlighet att hävda
sig på längre sikt, att bygga ut sin distributionsapparat
och konkurrera med de
andra? Vi hälsar den utvecklingen med
tillfredsställelse, men detta utgör inte
någon tillräcklig motivering för att bifalla
motionärernas hemställan.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag vill endast fråga
herr Boo, innan vi slntar denna debatt,
om inte herr Möllers argumentation väger
någonting i herr Boos ögon. Han hade
erfarenhet av saken under andra
världskriget. Betyder det verkligen ingenting
för herr Boo?

Herr BOO (s):

Herr talman! När herr Möller talade
i denna fråga, hade vi väl inte det läge
vi har i dag. Nu har vi bl. a. en import
av olja från Sovjetunionen som vi har
möjlighet att öka.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 7, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens räntepolitik

I denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
under år 1958 samt den av
riksbanken förda penning- och valutapolitiken.
Redogörelsen avslutades med
följande uttalande:

»Då utskottet avser att senare under
riksdagen framlägga sin allmänna syn
på penningpolitiken, finner sig utskottet
icke i detta sammanhang ha anledning
närmare ingå på räntepolitiken;
bedömningen av denna har icke ansetts
påverka utskottets ställningstagande till
frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige
i riksbanken.

Vad i detta ärende förekommit har
utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Ang. riksbankens räntepolitik

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Såsom bankoutskottet
framhållit i sitt utlåtande har det rått
skilda meningar om räntepolitiken. Detta
påverkar givetvis inte vårt ställningstagande
till frågan om ansvarsfrihet för
riksbanksfullmäktige, ty riksbanken har
ju att självständigt ta ansvar för räntepolitiken.
Men då det alltså är riksbanken
som skall ha hand om penningpolitiken,
är det både naturligt och ofrånkomligt
att räntefrågan kommer upp till
debatt i detta sammanhang.

Vi har ju konjunkturavmattning med
stagnerande produktion, med svårigheter
för avsättning och sysselsättning.
Stora delar av näringslivet har mycket
svåra problem. Detta gäller särskilt vissa
delar av småföretagsamlieten. Visst
har åtgärder vidtagits till stimulerande
av sysselsättningen, men allmänna konjunkturlättnader
har enligt vår mening
inte genomförts i den utsträckning som
näringslivet behövt. Särskilt tänker jag
då på räntepolitiken.

Det är sant att räntan sänktes med
en halv procent den 2 maj 1958. Vi i
centerpartiet, som länge krävt räntesänkning,
hälsade givetvis detta med
tillfredsställelse. Men räntan utgör, såsom
vi vid upprepade tillfällen understrukit,
alltjämt en alltför hård belastning
för näringslivet och särskilt för
småföretagsamheten. När räntan höjdes
sommaren 1957 gick det brant uppåt
med en hel procent i ett enda tag, men
när räntan skall sänkas har man tagit
det desto försiktigare — trots att vi har
en markerad konjunkturavmattning. Vi
har i nuvarande matta konjunktur högre
ränta än vi hade för några år sedan, när
överkonjunkturen var som besvärligast.

Andra länder, som har samma konjunkturläge
som vi, har gång efter annan
vidtagit räntesänkningar. Det hade
enligt min mening varit förnuftigt om
vi gjort detsamma. När näringslivet har
svårigheter måste det väsentligaste vara
att stärka företagens konkurrenskraft,
och härvid är en räntesänkning angelägen.
När vi diskuterar riksbankens politik
må det vara på sin plats att ännu
en gång skicka den uppmaningen till

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

riksbanken, att den snarast genomför
en räntesänkning. En sådan åtgärd skulle,
herr talman, hälsas med tillfredsställelse
av mycket stora delar av näringslivet.
Särskilt småföretagsamheten skulle
gynnas, och jag vågar påstå att även
stora delar av de s. k. storföretagen kan
instämma i vårt krav på en räntesänkning.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag är överraskad över
det anförande som lierr Mattsson här
hållit. Han har dock biträtt utskottsförslaget,
som tillkommit just för alt vi i
rationalitetens intresse icke skulle la
upp någon debatt i dag kring dessa
frågor utan spara debatten till ett senare
tillfälle under riksdagen, då bankoutskottet
i alla fall får tillfälle att
syssla med dessa ting. Det står ju i utskottsutlåtandct:
»Då utskottet avser att
senare under riksdagen framlägga sin
allmänna syn på penningpolitiken, finner
sig utskottet icke i detta sammanhang
ha anledning närmare ingå på
räntepolitiken.»

Jag avser för min del självfallet att
hålla på den ståndpunkt som utskottet
enhälligt har intagit, och följaktligen avstår
jag från att ge mig in på något bemötande
av det anförande som herr
Mattsson här hållit beträffande räntepolitiken,
i all synnerhet som han ju i
utskottet varit överens med oss andra
om att denna debatt skulle ske i ett senare
sammanhang.

T detta anförande instämde herrar
Schmidt (fp) och Boo (s).

Efter härmed slutad överläggning lädes
den förevarande punkten till handlingarna.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om utredning angående ett statligt försäkringsföretag Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om utredning angående ett statligt försäkringsföretag.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 213, som hänvisats till bankoutskottets
handläggning, hade herr Nilsson
i Gävle m. fl. föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om utredning och förslag i
syfte att upprätta ett statligt försäkringsföretag,
vars uppgift skulle vara att i
konkurrens med övriga i landet verksamma
försäkringsföretag driva försäkringsverksamhet
inom alla försäkringsgrenar
som nu vore och kunde bliva aktuella
i framtiden, varvid utredningen
även skulle taga sikte på sådana lagändringar,
att trafik- och motorfordonsförsäkring
för framtiden enbart bedreves
av det statliga försäkringsföretaget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:213 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vår motion nr 213 i
andra kammaren slutar med yrkande
om en utredning i syfte att upprätta ett
statligt försäkringsföretag med uppgift
bl. a. att konkurrera med andra försäkringsföretag.
Jag vill fästa uppmärksamheten
härpå, då utskottet har fattat saken
så att vårt yrkande skulle syfta till
ett förstatligande av de enskilda försäkringsföretagen.

Det är riktigt att vi är av den bestämda
meningen, att försäkringsväsendet
bör förstatligas. Såvitt jag förstår
har ju även socialdemokratien programmatiskt
deklarerat samma ståndpunkt.
I arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som blev regeringsprogram år 1945, säges
klart ut, att vid stora anhopningar
av kapital skall dessa överföras i samhällets
hand och tjäna dess syften.

Försäkringsverksamheten har sedan
år 1945 genomgått en våldsam utveck -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Om utredning angående ett statligt försäkringsföretag

ling. Det torde stå klart för alla i dag,
att en mycket stor kapitalanhopning har
skett hos ett fåtal människor. Vissa åtgärder
har visserligen, det medger jag,
vidtagits till skydd för försäkringstagarnas
intressen. Det primära kravet kvarstår
emellertid, nämligen att samhället
måste få ett avgörande inflytande när
det gäller disponeringen av de väldiga
kapitalresurser som det här är fråga om.

Utskottet hänvisar till en pågående utredning.
I denna utrednings direktiv ingår
emellertid inte alls de problem som
vi har ställt, nämligen att som en etapp
på vägen mot ett fullständigt förstatligande
starta ett statligt konkurrerande
försäkringsföretag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 213 i
andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! När den föregående talaren
nämner de deklarationer med avseende
på försäkringsväsendet som har
gjorts i mitten av 1940-talet, förbiser
han att det under tiden därefter har
verkställts en ingående utredning, som
låg till grund för en ny lagstiftning på
detta område år 1950. Denna utredning
—- där även en kommunist var med -—
kom enhälligt till den uppfattningen, att
en socialisering av försäkringsväsendet
inte var den rätta vägen att gå fram
på. Socialiseringsvägen underkändes i
det sammanhanget.

Nu kommer man åter till denna fråga,
och utskottet hänvisar till att det inte
finns någon anledning att ta upp den
genom ett initiativ från riksdagen, eftersom
det redan nu sitter en utredning
— som närmast skall verkställas
med hänsyn till tekniska synpunkter -—
och till att avsikten är att denna utredning
skall fortsättas i en senare
etapp; sedan den första utredningsetappen
är avslutad skall man få tillfälle att
ta närmare ställning till vilka direktiv
som skall gälla för den senare etappen.

Under sådana förhållanden torde kammaren
finna att det inte finns någon

anledning till ett initiativ från riksdagens
sida. Jag hemställer om bifall till
utskottsutlåtandet.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Herr Ewerlöf liksom utskottet
hänvisar till att en tidigare utredning
inte ledde till något positivt
beslut och att det även satt en kommunist
i denna utredning. Men jag vill
återigen fästa uppmärksamheten vid att
vårt förslag i motionen inte gäller ett
förstatligande av försäkringsväsendet. I
motionen hemställes endast om en utredning
om möjligheten att starta ett
särskilt, statligt försäkringsföretag, som
skulle konkurrera med de andra försäkringsföretagen.
Den saken har emellertid
utskottet mycket litet befattat sig
med.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få erinra
om att även frågan om en statlig anstalt
i konkurrens med enskilda var föremål
för en mycket ingående utredning i den
kommitté i slutet av 1940-talet, som jag
nyss berörde. Man gjorde mycket noggranna
studier. Bland annat var kommittén
nere i Köpenhamn för att studera
den statliga livförsäkringsanstalten
där. Man kom emellertid till det gemensamma
resultatet, att det icke var
anledning att påkalla inrättandet av ett
statligt försäkringsföretag vid sidan om
de många enskilda.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
ocli förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 17
kap. 12 § handelsbalken, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av motioner om viss
översyn av arrendelagstiftningen;

nr 8, i anledning av motion angående
vissa ändringar i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.; och

nr 9, i anledning av motion om vissa
ändringar i kungörelsen om älgavgifter
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Upplästes och lädes till handlingarna
ett från andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 226, utvisande att
nämnda kammare förenat sig med första
kammaren i dess beslut om tillsättande
av ett särskilt utskott för behandling av
Kungl. Maj ds proposition nr 100, m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att få hemställa,
att första kammaren måtte besluta,
att antalet suppleanter i särskilda utskottet
skall för första kammarens del
bestämmas till sexton.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde fredagen
den 20 innevarande månad företaga val
av ledamöter och suppleanter i det särskilda
utskottet.

Detta förslag antogs.

Uttalande av talmanskonferensen ang.
institutet enkel fråga

Herr TALMANNEN anförde:

Talmanskonferensen beslöt i går att
följande uttalande skulle av talmännen
bringas till kamrarnas kännedom:

Spörsmålet om utnyttjandet av institutet
enkel fråga har varit föremål för
överväganden inom talmanskonferensen.
Konferensen beslöt därvid enhälligt att
fästa kammarens uppmärksamhet på och
understryka ett uttalande i ämnet av
konstitutionsutskottet i dess år 1954 avgivna
betänkande nr 19 med förslag till
vissa åtgärder för rationalisering av
riksdagsarbetet. Konstitutionsutskottet
förutsatte att, för att frågedebatterna
skall omfattas med mera allmänt intresse,
de som yttrar sig —- såväl statsrådet
som den ledamot som framställer frågan
— frivilligt ålägger sig en snäv tidsbegränsning,
så att varje yttrande icke pågår
mera än högst två eller tre minuter.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

107, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

108, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

109, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under åttonde

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckt motion; samt

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lindblom under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och
herr Andersson, Axel Johannes, undertecknad
motion, nr 406, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om handel med preventivmedel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw

6 Första kammarens protokoll 1959. Nr 8