1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1959:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 32

It—16 december

Debalter m. m.

Tisdagen den 15 december Sid.

Protokollsjustering .......................................... 5

Svar på interpellation av fru Hamrin-Thorell ang. mödravårdsverksamheten
samt bristen på barnmorskor .................... 5

Personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd ........ 19

Rätt till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen ........ 27

Sänkning av sjömansskatten .................................. 29

Höjning av vissa avgifter enligt stämpelförordningen, m. m....... 31

Beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m....................... 34

Onsdagen den 16 december

Svar på interpellationer:

av herr Larsson, Thorsten, ang. nedsättning av kostnaderna för

vissa lantmäteriförrättningar ............................

av herr Andersson, Axel Johannes, ang. den ekonomiska situationen
för busslinjetrafiken ............................

Om besparingar å utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess

verk m. ................................................

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning,

m. m...................................................

Ändring i byggnadslagen, m. m.................................

Kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 32

Nr 32

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 december Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. godkännande av överenskommelser
med vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar
och skulder i anledning av den europeiska betalningsunionens
likvidation, m. m........................................ 19

— nr 7, ang. redogörelse för Nordiska rådets svenska delegation 19

Statsutskottets utlåtande nr 190, ang. personalförstärkning vid statens
pris- och kartellnämnd, m. m........................... 19

•— memorial nr 193, ang. gemensam votering i fråga om riktlinjer
för administrationen av den allmänna varuskatten m. m..... 27

— nr 194, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ersättning

åt företagare för uppbörds- och redovisningsarbete i samband
med allmän varuskatt...................................... 27

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. rätt till förlust- och
resultatutjämning vid beskattningen ........................ 27

— nr 63, om avdragsrätt vid beskattningen för avgift till branschorganisationer
............................................ 29

— nr 66, ang. ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m..... 29

— nr 68, ang. gränstullsamarbete med annan stat, m. m......... 30

— nr 69, ang. ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen angående

stämpelavgiften ......................................... 31

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. reglering av förbrukningen

av elektrisk kraft ........................................ 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m......................................... 34

Onsdagen den 16 december

Gemensam omröstning rörande administrationen av den allmänna

varuskatten ............................................ 44

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. godkännande av konventionerna
inom OEEC om säkerhetskontroll på atomenergiens område
och om ett bolag för behandling av atombränsle ........ 48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m................................... 48

— memorial nr 25, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende 48
Statsutskottets memorial nr 191, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till utskottet hänvisade motioner.................... 48

Bankoutskottets utlåtande nr 46, ang. besparingar å utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m............... 49

— nr 47, ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits
utlåning, m. m......................................... 49

— memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen av framställ ning

ang. avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän m. m................................. 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i byggnadslagen
samt förslag till byggnadsstadga ............................ 56

— nr 27, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder

till bostadsförsörjningens främjande ........................ 72

Statsutskottets memorial nr 192, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1959/60 ........................................ 77

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Fredagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelser med vissa OEECländer
rörande reglering av fordringar
och skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation,
m. m.; samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
jämte i ämnet väckt motion;

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

nr 25, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd,
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

191, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner;

nr 192, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1959/60;

nr 193, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående riktlinjer för
administrationen av den allmänna varuskatten
in. m.; samt

nr 194, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckt förslag om ersättning åt företagare
för uppbörds- och redovisningsarbete
i samband med allmän varuskatt;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 62, i anledning av väckta motioner
angående rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen;

nr 63, i anledning av väckta motioner
om avdragsrätt vid beskattningen för avgift
till branschorganisationer;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
gränstullsamarbete med annan stat,
m. in.; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

46, i anledning av väckta motioner
rörande besparingar för budgetåret
1959/60 å utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. in.;

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser för Aktiebolaget
Industrikredits utlåning,
in. in.; samt

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av en av fullmäktige i riksgäldskontoret
gjord framställning angående
avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän ni. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 30 »
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft;

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

andra lagutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m., dels i ämnet
väckt motion; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 27 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 14.00

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Protokollsjustering

Upplästes för justering kammarens
protokoll för den 9 i denna månad.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få till protokollet
anteckna, att i anförandet nr
12 för onsdagen den 9 december har till
det stenografiska protokollet lagts de
bägge orden »av honom» till frågan »när
får man nog däruppe?». Detta tillägg
gör att min framställning i den fortsatta
debatten framstår som om jag skulle
ha missuppfattat hela frågan.

Det av herr Andersson, Axel Johannes,
åsyftade anförandet, med nr 12 i
det tryckta debattprotokollet, hade hållits
av herr statsrådet Skoglund vid överläggning
rörande statsutskottets utlåtande
nr 184 i fråga om anläggande av
flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik.
Herr statsrådet Skoglund hade därvid
enligt den till kammarens kansli avlämnade,
av honom justerade uppteckningen
av anförandet yttrat bland annat
följande:

»Låt mig, herr talman, säga, att nog
är det rätt underligt, att när regeringen
lägger fram förslag om att man skall få
flygfält i Örnsköldsvik och Skellefteå,
så är det representanter från just dessa
delar av landet som medverkar till att
ställa till svårigheter för att frågan skall
få en positiv lösning. Jag måste säga, att
jag hade väntat bättre av ordföranden i
örnsköldsviks stadsfullmäktige, och jag
frågar: när får man nog däruppe av honom?» Efter

härmed slutad överläggning godkändes
det upplästa protokollet.

15 december

Ang. mödravårdsverksamheten samt
bristen på barnmorskor

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru HamrinThorells
interpellation angående mödravårdsverksamheten
samt bristen på barnmorskor,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, fru Ruth Hamrin-Thorell, har
frågat mig om jag har för avsikt att för
framtiden medverka till en omläggning
av mödravårdsverksamheten från barnmorskor
till distriktssköterskor samt vilka
åtgärder utöver de förekommande
jag ämnar vidtaga för att råda bot på
den kännbara bristen på barnmorskor.

Som svar härpå vill jag anföra följande.

I ett svar i april 1959 på en interpellation
i riksdagens andra kammare rörande
barnmorskebristen m. m. anförde
jag bl. a., att utvecklingen av förlossningsvården
gått i den riktningen
att numera nästan samtliga förlossningar
sker på anstalt. Medan antalet hemförlossningar
år 1930 utgjorde mer än tre
fjärdedelar av samtliga uppgick de år
1957 sålunda till endast 1,3 procent. I
dag torde antalet uppgå till omkring en
procent. Ifrågavarande utveckling har
medfört en icke ringa indragning av
tjänster samt en omorganisation av de
kvarvarande distriktsbarnmorskornas
tjänstgöring, som f. n. till största delen
utgöres av förebyggande mödravård.
Denna omorganisation pågår alltjämt,
men fortfarande finns en del distriktsbarnmorskor
kvar som icke kan beredas
full sysselsättning i öppen vård. En del
av dessa tjänstgör dock tidvis i den slutna
vården, där behovet av barnmorskor
ansetts i första hand böra tillgodoses.

Det är i samband med dessa organisationsspörsmål
som tanken väckts att
man skulle undersöka om ej undervis -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

ning i förebyggande mödravård kunde
ingå i utbildningen för distriktssköterska,
som då i varje fall i viss utsträckning
skulle kunna biträda i denna vård.
Kungl. Maj:t har därför uppdragit åt medicinalstyrelsen
att verkställa en översyn
av distriktsskötcrskeutbildningen i
syfte att rationalisera utbildningen och
i densamma lägga in även undervisning
i mödravård. Som ett led i denna översyn
anordnas innevarande budgetår vid
barnmorskeläroanstalten i Göteborg en
försökskurs i mödravård om sex månader
för färdiga distriktssköterskor.
Försökskursen har varit föremål för en
del kritik i den allmänna debatten, och
man har bl. a. framhållit de stora vådorna
av att anförtro mödravården åt
på detta sätt utbildade distriktssköterskor.
Flertalet remissinstanser har dock
i princip tillstyrkt att försökskursen anordnas.

Medicinalstyrelsen har vidare framhållit,
att distriktssköterskorna genom
sin långa utbildning och sin erfarenhet
i socialhygieniska frågor har goda förutsättningar
att medverka även inom den
förebyggande mödravården. Deras kunskaper
i obstetrik är däremot begränsade.
En god obstetrisk underbyggnad
behövs för att kunna i god tid urskilja
tecken till hotande graviditetskomplikationcr.

För egen del vill jag erinra om att i
den nu pågående mödravårdskursen ingår
både teoretisk och praktisk undervisning
i nämnda ämnen. Härtill kommer
att de flesta kursdeltagarna redan tidigare
på grund av bristen på barnmorskor
i viss utsträckning deltagit i den
förebyggande mödravården. Det är emellertid
ingalunda meningen att dessa distriktssköterskor
skall erhålla sådan utbildning
att de mera allmänt kan ersätta
distriktsbarnmorskorna. Jag vill också
framhålla, att ifrågavarande kurs anordnas
försöksvis i syfte alt vinna ytterligare
erfarenheter för ett ställningstagande
till frågan hur den förebyggande
mödravården skall organiseras inom
de olika sjukvårdsområdena. Liksom jag
gjort tidigare vill jag här starkt understryka,
att en god vård av den blivan -

de modern både före, under och efter
förlossningen är av den allra största
betydelse för hennes egen och barnets
hälsa. Att verka för en ytterligare förbättring
av denna vårdgren anser jag
vara synnerligen angeläget.

Mot bakgrunden av vad jag nyss anfört
om förlossningsvårdens utveckling
är det naturligt att barnmorskebristen
gjort sig mest gällande inom den slutna
vården. Av ett totalantal vakanser av 121
den 1 juli i år förefanns sålunda 72 vid
förlossningsanstalterna. Barnmorskebristen
torde liksom bristen på sjuksköterskor
i huvudsak bero på att avgången
från yrket bl. a. på grund av giftermål
blivit större än beräknat. Medan man
1953 räknade med en avgång av 70 barnmorskor
per år anser medicinalstyrelsen
i dagens läge att man måste ha ett tillskott
av 90 nya barnmorskar årligen enbart
för att täcka avgången. Härtill kommer
alt på grund av den fortgående utbyggnaden
av den slutna förlossningsvården
antalet tjänster inom denna kommer
att öka betydligt medan antalet
tjänster inom distriktsbarnmorskeorganisationen
synes komma att minska i
långsammare takt än hittills. Det torde
alltså de närmaste åren bli fråga om
en ökning av totalantalet tjänster.

Som jag tidigare uttalat i denna fråga
torde orsaken till att i synnerhet de
gifta barnmorskorna i så stor utsträckning
övergår till annan tjänst eller helt
lämnar yrket till stor del bero på att
tjänstgöringsförhållandena understundom
i vissa distrikt är ansträngande.
De svårigheter, som yppat sig härvidlag,
synes vara av samma art som tidigare
påtalats beträffande sjuksköterskorna.
Ifrågakommande åtgärder för att
åstadkomma lättnader i tjänstgöringen
måste lösas genom förhandlingar mellan
berörda parter. Frågan om en reservkår
för sjuksköterskor har helt nyligen
utretts av medicinalstyrelsen. Styrelsen
anser sig på grundval av därvid gjorda
erfarenheter knappast kunna räkna med
någon större anslutning till en reservkår
för barnmorskor. F. n. anser sig
medicinalstyrelsen ej heller med någon
säkerhet kunna bedöma verkningarna

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

av huvudmännens åtgärder för att stimulera
barnmorskorna att återgå i
tjänst.

Med hänsyn till nämnda omständigheter
har styrelsen för barnmorskoläroanstalten
i Göteborg efter hemställan av
medicinalstyrelsen framlagt förslag om
anordnande av en extra barnmorskekurs
i Göteborg under nästa budgetår. Man
kan räkna med att omkring 25 nya barnmorskor
skall kunna utbildas i denna
kurs. Förslaget prövas f. n. av Kungl.
Maj :t. Därest det bifalles torde barnmorskekåren
erhålla en icke obetydlig
förstärkning.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman Jag skall be att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för att jag har
fått svaret på min interpellation, innan
julefriden utbryter.

Givetvis hade jag aldrig väntat något
annat av statsrådets svar än att det
skulle innehålla en deklaration för eu
mödravårdspolitik, som tillgodoser de
krav som de blivande mödrarna i våra
dagar har rätt att ställa på en god vård.
Det är ju nämligen ett elementärt krav i
vårt samhälle, att varje blivande mor
skall ha tillgång till god skötsel före förlossningen,
under den och efter den,
att hon med absolut säkerhet skall veta,
att det står en säng och väntar på henne
och att det finns en barnmorska som
förlöser henne och en läkare som kan
rycka in vid eventuella komplikationer.

Friska barn och friska mödrar är ju
förutsättningen för allt annat i detta
samhälle. Att börja med folkpensioner
och sjukvård är att börja i galen ända.
Statsrådet förklarar också i sitt svar,
att en god vård av den blivande modern
är av allra största betydelse för hennes
egen och barnets hälsa. Att verka för en
ytterligare förbättring av den förebyggande
vården anser statsrådet synnerligen
angeläget. Men samtidigt diskuterar
statsrådet på allvar steg, som av så
gott som samtliga fackmän på området

avstyrkts på det bestämdaste därför att
det förefaller bli en försämring. Detta
tycker jag rimmar ganska illa.

Att situationen för blivande mödrar
komplicerats och att både statsmakter
och landsting nu står inför problem
som de påtagligen har ytterst svårt att
lösa liar faktiskt sin upprinnelse redan
på 1930-talet, då den gamla barnmorskeorganisationen
slogs sönder. Jag minns
väl, hur tvehågsna många kvinnor på
landsbygden blev inför utsikten att mista
sin barnmorska. Alla skulle in på anstalt.
Den som ville ligga hemma fick
höra hemska historier om vådan därav.
Resultatet blev, att barnmorskedistrikten
slogs ihop till fullständigt ohanterliga
räjonger. De blivande mödrarna vågade
inte ligga hemma, tv de hade för
långt till sin barnmorska. Denna fick
mindre och mindre att göra, då alla
skulle in på anstalterna. Vi har, såsom
statsrådet mycket riktigt påpekar, kommit
fram till den situationen, att ungefär
en procent ligger hemma -— och dem
kan man inte gärna ta hänsyn till, tv
det blir för dyrt.

Under tiden som utvecklingen har
fortgått såsom jag skisserat har forskningen
på obstetrikens område gått
framåt. Barnmorskorna har fått sig anförtrodda
den viktiga för- och eftervården.
Noggrann skötsel av den blivande
modern räddar många liv. Behovet av en
effektiv mödravård växte sig starkare.
Vi har lyckats bygga upp ett system,
som är förebildligt för andra länder och
i vilket barnmorskorna står i centrum.
Professor Per Bergman vid Göteborgs
barnmorskeanstalt hänvisar till behovet
av god mödravård genom några siffror.
35 av 1 000 födda barn blir numera för
framtiden bundna till anstaltsvistelse. I
Göteborg har man cirka 0 000 förlossningar
per år, och där föds 50 barn -—
ett per vecka — som så småningom måste
till anstalt. Att bringa ned den siffran
anser han att en förebyggande mödravård
kan hjälpa till med.

Barnmorskorna behövs alltså fortfarande
i den öppna vården, inte minst
för att sköta detta arbete. Det förefaller
också som om de behövdes på sina

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen
håll nu mera än förut. Inom läkarutbildningen
har förkortningen av utbildningstiden
delvis gått ut över detta ämnesområde.
Tiden på BB för medicine
kandidater har minskats från fyra till
tre månader. Det är ingen hemlighet,
utan ett av många vitsordat faktum, att
många läkare förklarar att de inte vill
ta ett vikariet som provinsialläkare t. ex.
uppe i Norrland, om det inte har hjälp
av en distriktsbarnmorska. De behärskar
helt enkelt inte detta område. Här
i landet utför barnmorskorna ett arbete
som i utlandet i stor utsträckning utförs
av läkare. Deras ansvar är alltså
oerhört stort. Om en omläggning skulle
ske i den utsträckning som här diskuterats,
då kommer ytterligare ansvar att
läggas på läkarna.

De blivande mödrarna och kvinnorna
i gemen skulle väl inte ha sagt så mycket,
om indragningen av barnmorskorna
i öppen vård hade kombinerats med ett
tätare nät av förlossningsanstalter och
barnmorskorna verkligen passats in i
vad ett modernt samhälle med dess utvecklade
kommunikationer fordrar. Men
det har man underlåtit.

Nog vet vi alla, att våra centrala barnbördshus
är utomordentligt väl utrustade
och att forskningen blomstrar där.
Men det är inte det som jag menar, utan
detta, att främst på grund av brist på
personal det blir allt längre och längre
mellan förlossningsanstalterna. Vägen
förlängs i stället för att förkortas för
kvinnorna. Den ena efter den andra
av våra små förlossningsanstalter måste
läggas ned, avdelningar på centrallasaretten
stängas o. s. v. — i somras var
det 24 avdelningar som stängdes. I Jönköpings
län t. ex. har Sävsjö stängts,
och både Nässjö och Eksjö lär vara i
farozonen.

En småländsk provinsialläkare frågar
också i sin ämbetsberättelse, om det kan
anses vettigt att kvinnor måse skaka på
vägarna mer än 12 mil inför sin förlossning
för att komma till sjukhus. Det
kan mycket väl hända att när de kommer
fram i god tro att förlossningen är
i annalkande, får de inte stanna, därför
att det inte finns någon reservplats

på barnmorskor

och doktorn anser att de bör återvända
hem tills förlossningen är nära förestående.

Herr talman! Jag vågar försäkra att
det är ett minimalt nöje för en kvinna
som är i nionde månaden att se fram
emot att skaka 24 mil på vägarna i onödan.
Det är riskfyllt. Sådant får helt
enkelt inte ske i ett samhälle, där vi
alla är så ompysslade. Hellre någon
barnmorska med alltför få förlossningar
att ta hand om, skulle jag vilja påstå,
än en rationalisering som går ut
över tryggheten för mödrarna och de
nyfödda.

Att barnmorskorna bäst behövs under
nuvarande förhållanden i den slutna
vården, är ju självklart. Men inte ens
här räcker de till. Herr statsrådet har
ju själv pekat på den brist som råder,
och denna brist bara ökar. Förra sommaren
hade vi 107 vakanta platser, och
i sommar hade vi 121. Orsakerna är flera,
som herr statsrådet alldeles riktigt
påstår. Den stora avgången beror framför
allt på giftermål. Men dessutom söker
de specialutbildade barnmorskorna
över till sjukskötersketjänster — det var
inte mindre än 65 barnmorskor som
den 1 januari 1959 gått över till sjukskötersketjänster,
vilka av olika skäl
ansetts mera attraktiva. Vidare kan man
peka på andra orsaker, som är gemensamma
för alla kvinnliga kårer.

Det finns emellertid ytterligare några
faktorer att beröra i detta sammanhang.
Tjänstgörings- och arbetsvillkoren är inte
tillfredsställande. Jag vet mycket väl
att en hel del beror på vederbörande huvudmän
och måste klaras av vid avtalsförhandlingar,
men jag anser att också
en sådan aspekt måste tas med i bilden
när man får tillfälle att här i riksdagen
ta upp hela spörsmålet.

Yrket måste göras attraktivt; annars
väljer inte unga flickor det. De är nämligen
inte så beskedliga nu för tiden
att de finner sig i att t. ex. i stora distrikt,
som uppe i Norrland, bara få ersättning
för resor med cykel, medan
andra får ersättning för resa med bil.
Barnmorskorna får bara 20 öre ner kilometer.
Det är ju så att man inte tror

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen pa barnmorskor

sina öron när man hör att barnmorskorna
uppe i Norrland måste cykla till sina
patienter eller stå och buttra i kylan i
väntan på en buss. Lägger man till detta
att en ladugårdskarl, som förlöser kor
och sköter dem — en nog så viktig yrkesman,
inte tu tal om annat och värd
sin lön — kan komma upp två lönegrader
högre än en barnmorska, då blir
man — ja, vad skall man kalla det —
arg!

Vad har nu statsmakterna gjort för
att täcka den brist på barnmorskor, som
råder, och som självfallet landstingen
är bekymrade över? Finns det då inga
flickor, som vill välja detta yrke?

Jo visst, men det har inte anslagits
pengar till deras utbildning i den utsträckning
som påfordrats. Förra året
begärde medicinalstyrelsen pengar till
en extra kurs i Göteborg, och det fanns
tillräckligt kvalificerade sökande till
den. Men det beviljades inga medel för
ändamålet. Till den kurs för special
utbildning av barnmorskor efter grundläggande
sjuksköterskeutbildning, som
startade i september i år, avvisades 20
sökande.

Nog är väl detta en utblidningspolitik
som är ägnad att väcka den största
förvåning ute i landet, inte minst hos
kvinnorna. Här ropar man efter barnmorskor,
och så förbiser man i alla
fall att anordna kurser för att utbilda
dem. Vi får verkligen hoppas — och jag
är tacksam för att herr statsrådet varit
så positiv i sista meningen i sitt interpellationssvar
— att den extra kurs,
som herr statsrådet där nämner får sitt
anslag beviljat.

I stället för att ordna dessa extra
kurser för barnmorskorna väljer man
emellertid utvägen med experimentet
att överflytta en del av deras uppgifter
på distriktssköterskorna. Det är klart
att en sådan utväg kan diskuteras för att
minska behovet av barnmorskor i den
öppna vården och för att över huvud
taget rationalisera hela mödravården.
Dot är som ett led i detta arbete denna
snabbkurs ordnats i Göteborg på sex månader,
vilken distriktssköterskorna skall
gå igenom. Men man frågar sig, om detta

är den rätta utvägen. Herr statsrådet
säger i sitt svar att denna försökskurs
varit föremål för en del kritik, och man
har framhållit de stora vådorna av att
anförtro mödravården åt på detta sätt
utbildade distriktssköterskor.

Ja, nog kan man hålla med om att
kritik har framförts! Om man läser remissvaren
som avgivits med anledning
av detta förslag, finner man att samtliga
instanser varit ytterst skeptiska. Fackmännen
har direkt avvisat förslaget.
Professor Bergman och professor Swanberg
— bägge två lärare på detta område
och bägge professorer och överläkare
— har förklarat att det inte går att särskilja
undervisningen i förebyggande
mödravård från undervisning i förlossningskonsten
och att en snabbkurs på
sex månader inte kan skaffa dessa sköterskor
erforderliga kvalifikationer. Jag
skulle kunna läsa upp det ena remisssvaret
efter det andra, som belyser detta.

Professor Bergman säger t. ex.: »Den
som arbetar i öppen vård måste ha insikt
om vårdförhållandena i sluten vård
och omvänt. För att delta i det profylaktiska
arbetet måste man veta om vådorna
av försummelse beträffande profylaksen.
Man måste veta vad profylaksen
tjänar till.» Likaså säger professor
Svanberg i ett yttrande, att det går inte
att lösrycka en del från sitt stora sammanhang
med den övriga obstetriken -—
det går inte att meddela undervisning
över hela linjen i en sådan snabbkurs.
Undervisning i förebyggande mödravård
måste gå som en röd tråd genom hela
den övriga undervisningen.

Sjuksköterskorna, som man tycker
skulle vara positivt inställda till en sådan
kurs, är också negativa. De säger i
sitt remissvar, att de aldrig kan tänka
sig att en sådan EP A-utbildning ■— de
använder kanske inte just detta uttryck
men eft liknande ■— kan vara tillräcklig
för dem. Och det undrar man inte
på! För övrigt har distriktssköterskorna
redan så många andra arbetsuppgifter,
att det inte gärna kan vara belåtna över
att få sig ålagda ännu fler.

Vad barnmorskorna beträffar är del
självklart att de inte (inskar bli från -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen

tagna några av sina viktigaste arbetsområden.

Till dem, som har ställt sig positiva
till denna kurs, hör självfallet landstingen,
som befinner sig i en sådan situation
att de inte kan ta på sitt ansvar att man
inte prövar åtminstone någon lösning
av de svårigheter, som uppkommit till
följd av barnmorskebristen. De föredrar
väl hellre en nödlösning än ingen
lösning alls. Detsamma gör medicinalstyrelsen,
som ju också har til! uppgift
att försöka fylla vakanserna på anstalterna,
men infe heller den är helt positiv
till lösningen.

Om nu en sådan snabbkurs som denna
skall anordnas för distriktssköterskor,
borde den väl ändock ordnas i lokaler,
som är förstklassiga och lämpade
för ändamålet. Jag vet inte om herr
statsrådet har varit i Göteborg och sett
de lokaler, som står till buds för undervisningen.
Men de som arbetar där gör
gällande, att lokalerna är så undermåliga,
att det är rena skandalen. Personalen
och eleverna kan knappast tillfredsställande
sköta sin egen hygien, än mindre
få en riktig undervisning.

Till slut, herr talman, gör statsrådet
i sitt svar gällande, att det fortfarande
finns en del distriksbarnmorskor, som
inte kan beredas full tjänstgöring i öppen
vård. Det vore mycket intressant att
få höra var dessa barnmorskor finns. Såvitt
jag har mig bekant kallas alla barnmorskor,
som inte har full tjänstgöring,
in på anstalterna. Barnmorskorna ställer
sig själva så skeptiska mot påståenden
av denna art, att de ämnar företa en
enkät biand medlemmarna för att analysera
distriktsbarnmorskornas uppgifter.
Man har skickat ut arbetsjournal
och besöksdiarium, som barnmorskorna
skall fylla i under en månad, så att man
skall kunna få fullt klart för sig hur
mödravården fungerar och vidare få
statistiskt belyst, om kritiken är berättigad
när det gäller snabbutbildningen av
distriktssköterskor för mödravård. Meningen
är ju inte att vi skall försämra
utan — som statsrådet framhåller — ytterligare
förbättra denna vård.

Herr talman! Jag kan inte underlåta

på barnmorskor

— även om jag skulle komma att ta i
anspråk ytterligare några minuter — att
innan jag slutar detta anförande rekommendera
de av kammarens ledamöter,
som är intresserade av de blivande
mödrarnas förhållanden i vår tid och i
vårt samhälle, att läsa en bok, en mycket
rolig bok, nämligen »Dialogen fortsätter»
av Elin Wägner. Där förs i början
en diskussion om de små förlossningshemmen
nere i Småland — den
landsända som väl både statsrådet och
jag bäst känner till. Om de små förlossningshemmen,
som nu alltså står på
indragningsstat, förs en fullkomligt lysande
dialog mellan kvinnorna i en smålandssocken
och landstingsutskottet, som
inte vill ha några sådana. En av kvinnorna
— Stina Ek, som sedan blev
riksdagsman och ställde till åtskilligt
trassel under kort tid i sin kammare

— profeterar om mödravården på detta
sätt: »Ja, jag vet, att vår sakkunskap -—
d. v. s. kvinnornas —■ befinner sig långt
under pari nu. Våra synpunkter är inte
rationella och vi duger inte att försvara
dem vetenskapligt. Men någon vikt
kunde de kanske ändå rimligen ha. Vårt
yrke att vara mödrar är ett gammalt yrke.
Därför är vi betänksamma mot stordrift
i förlossningsvården. Det är något
irrationellt med kvinnor och födelser och
kommer alltid att förbli. Tänk, om det
ändå inte blir heltidstjänstgöring ens åt
den efter rationaliseringen minskade arbetskraften
vid denna industri? Tänk om
vi ändå går mot en vändning och rationaliseringen
skulle visa sig felaktig sedan
den väl är genomförd? Tänk då om den
järnhårda organisationen med inrutning
och expediering och skickning av mödrarna
som fraktgods hör till en tid som
går? Det vore ju synd om landstingets
och allmänhetens pengar i så fall. Man
kan inte driva in barn, som man driver
in skatt, sex eller sju per bevillningskrona.
»

Den gången gick det mycket dåligt
för kvinnorna. Ordföranden förklarade
bistert, att förlossningsvården tillhörde
komplexet sjuk- och ålderdomsvård,
barn- och sinnessjukvård. Ett fint BB
skulle bli slutstenen på den organisa -

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

tion, som löste den sociala omvårdnaden
i länet.

Det är inte utan att författarinnan har
fått rätt. Stordrift i vår förlossningsvård
är kanske inte det enda idealiska.
Kan vi inte finna ett annat sätt, på vilket
vi inte behöver riskera att försämra
mödravården? Det föds i alla fall barn,
oavsett om anslag beviljas. Det kanske
finns bättre utvägar. Och jag är övertygad
om herr statsrådets avsikt att välja
den bästa utvägen, för att vi skall få
en så god mödravård som möjligt.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vet ju inte riktigt
vad fru Hamrin-Thorell är ute efter. Vi
har ju bara avsett att i anslutning till
ett utredningsförslag anordna en försökskurs
i Göteborg för att se i vilken
omfattning man kan utnyttja distriktssköterskorna
i den förebyggande mödravården.
Jag vill understryka, att det
gäller en försökskurs för att man skall
kunna vinna en ökad erfarenhet.

Fru Hamrin-Thorell har dragit upp
problemet i hela dess vidd. Hon tog sålunda
upp frågan varför mödrarna vänder
sig till anstalterna för att förlossningen
skall ske där i stället för i hemmet,
som ju tidigare var fallet.

Jag kan ju inte ange skälen för denna
utveckling, men jag vill nog hävda,
att det inte är en riktig historieskrivning
att göra gällande, att orsaken till
att mödrarna vänder sig till anstalterna
är att man under 1930-talet började
tunna ut antalet barnmorskor ute i landet
och att det därigenom inte kom att
finnas barnmorskor att tillgå. Det var väl
ändå så, att samtidigt som man började
bygga ut anstalterna och inrätta BB-avdelningar
vid lasaretten och sjukstugorna,
så kom mödrarna att vända sig till
dem. Detta var det som nödvändiggjorde,
att man sä småningom ute i landstingen
fick överväga distriktsbarnmorskcorganisationen
och inte tvärtom. Det
är väl klart att dessa faktorer påverkat
varandra under hand, men jag bestrider
att orsaken till det ökade antalet anstaltsförlossningar
skulle vara, att man

började med att tunna ut antalet barnmorskor
ute i distrikten.

Sedan kan vi naturligtvis diskutera
vad som är fördelaktigt eller inte. Jag
kan förstå mödrarnas inställning, ty
anstalten bjuder ändå större möjligheter
genom sina resurser om det skulle
tillstöta en komplikation. Naturligtvis är
det alltid besvärligt med hemförlossningar,
framför allt om det också finns barn
redan tidigare i familjen. De relativt
trånga bostäder, som de flesta människor
har, ökar naturligtvis svårigheterna.

Skulle fru Hamrin-Thorell vara av
den uppfattningen, att man här bör söka
vända strömmen tillbaka? Är det rimligt
att tänka sig, att det kommer att ske
en utveckling i den riktningen? Det är
klart att vi i så fall får pröva om organisationen.
Men vi vill nog först se litet
mera på utvecklingen och trenden i fortsättningen.

Vidare var det också så under 40-talet,
att det fanns en speciell skola —
jag syftar inte på någon viss barnmorskeskola,
utan på en speciell uppfattning
— som verkade för att man skulle
bygga ut små förlossningsanstalter och
sprida dem ute i landstingen. Det skulle
vara det mest ändamålsenliga. Man gjorde
i allmänhet så. Jag känner väl till utvecklingen
i mitt eget landsting, där vi
inrättade flera stycken smärre förlossningshem
med i allmänhet sex vårdplatser.
Till dessa sex vårdplatser skall finnas
anordningar för att kunna tillhandahålla
kost o. s. v. Det har under senare
år visat sig, att detta system blivit
mycket dyrbart. Dagskostnaden ligger
20—30 kronor över centrallasarettens
kostnader. Det är väl därför inte så
orimligt, om landstingen har börjat fundera
över det ändamålsenliga i att hålla
förlossningsanstalter. Barnaföderskorna
har i allmänhet ändå inte mer än 3—4
mil ytterligare till centrallasaretten eller
till lasaretten, om jag nu tar Småland
som exempel. Jag anser det naturligt
att man nu är i gång med att lägga
ned de små förlossningshemmen och använder
dem för andra uppgifter, t. ex.
för kronikervård etc., ty man kan nu
erbjuda de blivande mödrarna att resa

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravardsverksamheten samt bristen på barnmorskor

in till lasaretten och få den vård och
den tillsyn de behöver.

Jag tror alltså inte att man skall räkna
med annat än en fortsatt utveckling,
varigenom de små förlossningshemmen
kommer att läggas ner och tas i anspråk
för andra uppgifter, och det allmänna
påtar sig de ekonomiska konsekvenserna
för transporterna av mödrar
till sjukhusen. Jag kan förstå att olägenheter
kan uppkomma, om det blir fråga
om 24-milatransporter. Men det är väl
inte så ofta som så långa avstånd kommer
i fråga.

Landstingens svårigheter, framför allt
under den senaste tiden, har varit att
kunna hålla full personaluppsättning på
lasaretten och förlossningshemmen. Det
är där, som de stora vakanserna finns.
Jag har också angett detta i mitt svar.
Vi behöver då de barnmorskor som utbildas
för den slutna vården. I det sammanhanget
får man beakta, att det sker
en avkortning av arbetstiden också för
barnmorskorna i den slutna vården; det
krävs ett större antal barnmorskor efter
hand som arbetstiden reduceras. Därför
måste vi, så långt det är möjligt, ta
barnmorskorna till anstalterna.

Då är det inte så egendomligt, att frågan
här uppkommit i vilken omfattning
man skulle kunna använda sig av
distriktssköterskor för en del av det arbete,
som tidigare varit barnmorskornas,
nämligen förebyggande mödravårdsarbete.
Diskussionen i detta sammanhang
får också ses mot bakgrunden av den
uttunning av vår landsbygd, som vi inte
torde kunna göra något åt. Vi måste
på något sätt anpassa oss till en sådan
pågående utveckling. Vi kan inte hålla
personal i en utsträckning som om ingenting
hänt under de gångna årtiondena,
utan vi måste se på vad som sker utvecklingsmässigt
och hur vi skall kunna
anpassa oss härtill.

Jag bestrider inte, ocli jag har aldrig
bestridit, att barnmorskorna är de mest
kompetenta att svara också för den förebyggande
mödravården. Men jag anser
att det är nödvändigt, att man prövar
andra former i den mån vi inte har tillräcklig
tillgång på barnmorskor. Här

vill jag ändå påstå, att den organisntionsanpassning,
som gjorts av landstingen
under senare år, har skett i samråd
med organisationerna. Vi har haft
överläggningar i förvaltningsutskotten
med representanter från barnmorskeförbundet
om hur den fortsatta distriktsindelningcn
skall läggas upp. Därvid har
smärre distrikt lagts samman till större
enheter, och på det sättet har antalet
distriktsbarnmorskor minskat.

Det är möjligt att slutresultatet kommer
att bli, att man inte kan vinna någon
större fördel på att i distriktssköterskornas
uppgifter lägga in en del av
det förebyggande mödravårdsarbetet.
Jag är litet tveksam — inte därför att jag
tror att de inte skulle klara en del av
dessa uppgifter, utan därför att man
förmodligen kan behöva distriktssköterskorna
för andra uppgifter. Jag tänker
därvid närmast på den omorganisation
av mentalsjukvården, som vi för närvarande
diskuterar, där distriktssköterskorna
i framtiden enligt de föreliggande
planerna kommer att kopplas in på
ett helt annat sätt än nu och därför
inte kan få tid över till detta förebyggande
mödravårdsarbete. Jag säger att
det är möjligt, att slutresultatet kommer
att bli sådant, och vi har ansett det vara
riktigt att nu låta pröva den saken.

Anledningen till att det här blivit ett
så stort motstånd skall jag inte direkt
diskutera. Jag kan tänka mig att det delvis
beror på att man fått den uppfattningen
att vi skulle vara på väg att avskaffa
barnmorskorna. Delta har ju inte
varit fallet.

Fru Hamrin-Thorell sade vidare att
man måste göra yrket attraktivt. Ja, jag
skall inte diskutera löneproblemet, men
fru Hamrin-Thorell sade samtidigt att
till den kurs, som man hade föreslagit
i fjol, fanns det ett så stort antal sökande,
att det inte hade varit några svårigheter
att få elever. Jag förmodar att
även de, som anmält sig till denna kurs.
hade kännedom om barnmorskornas
villkor. Detta visar att yrket ändock är
attraktivt och att det lönemässigt och
över huvud taget avtalsmässigt inte är sa
dåligt.

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang\ mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

Vi har haft samma diskussion då det
har gällt sjuksköterskorna, men ändå
kan vi tyvärr inte ta emot alla dem som
vill in på våra sjuksköterskeskolor, ty vi
har inte tillräckligt med skolplatser. Vi
får avvisa tusentals sökande per år. Detta
tyder jag så att man i allmänhet finner
yrket attraktivt, eller att man under
alla omständigheter räknar med förutsättningar
att kunna förbättra villkoren
genom de förhandlingar som organisationerna
för, om inte årligen så dock efter
varje avtalsperiods slut.

Det är möjligt att man här på samma
sätt som då det gäller sjuksköterskorna
har att ta upp problemet om tjänstgöringsförhållandena
och om arbetstiden.
Sambeskattningen kommer naturligtvis
också in i diskussionen, det bestrider vi
inte, och vi har från regeringens sida
signalerat ett eventuellt förslag i sambeskattningsfrågan
på grundval av det
betänkande, som framlades innevarande
år. Om det blir möjligt efter det beslut,
som riksdagen tog i fråga om skatterna
för någon tid sedan, kan jag inte uttala
mig med bestämdhet om, men jag vågar
ändå säga att det fortfarande övervägs
huruvida man ändock inte kan gå
fram med ett sådant förslag. Detta kan
eventuellt komma att bidra till att underlätta
rekryteringen och framför allt
att behålla i tjänst eu del av de gifta
barnmorskorna.

Jag vill alltså säga, att man bör uppfatta
den diskuterade kursen som en försökskurs,
där vi försöker att få fram
vissa erfarenheter som skall ligga till
grund för den fortsatta bedömningen i
medicinalstyrelsen som handhar utredningen.

Fru HAMKIN-THORELL (fp) kort genmäle: Ilerr

talman! Jag har funnit det svårt
att diskutera den eventuella omläggningen
av arbetsuppgifter i den föreliggande
mödravården från barnmorskorna
till distriktssköterskorna utan alt
också beröra bristen på barnmorskor,
vilket såvitt jag förstår är anledningen
till att den här kursen bär anordnats ■—
funnes det ett tillräckligt antal distrikts -

barnmorskor så vore det väl inte någon
anledning till en sådan omläggning.
Detta är orsaken till att jag har tagit
upp denna fråga i hela dess vidd.

Jag tror att orsak och verkan i fråga
om barnmorskeorganisationens sönderslagning,
som jag kallade det, och mödrarnas
önskan att ligga på anstalterna
är mycket svår att utreda. Det blir liksom
en sluten cirkel som inte går att
bryta — kvinnorna vågar inte ligga
hemma därför att distrikten är för stora,
och distrikten har inte tillräckligt
mycket arbete för barnmorskorna för att
ha råd att ha dem. Men detta kan vi
lämna därhän.

Vad de små förlossningshemmen beträffar
är det tydligt att om de kommer
bort så blir det bara ännu längre väg
till centrallasaretten för kvinnorna. Bristen
över huvud taget på barnmorskor
är så stor inom den slutna vården, att
där det exempelvis skulle finnas fem
barnmorskor finns det numera endast
två. Man tvingas därför att minska antalet
patienter, vilka därigenom får längre
väg.

Vad jag var rädd för, och det var
också vad statsrådet började med, var
att försöket med kursen i Göteborg, vilken
har blivit så kritiserad av samtliga
våra experter på området, skall leda till
en omläggning av mödravården, som
försämrar den i stället för att förbättra
den.

Jag upprepar min fråga — Varför har
statsmakterna inte ordnat med kurser
för barnmorskeelever, när det finns kvalificerade
sökande och när medicinalstyrelsen
har begärt detta i stället för att
välja, som jag tycker, denna nödlösning.

Det är möjligt att man kan komma
fram till en omläggning av utbildningen
för distriktssköterskorna så att den kontinuerligt
kan innefatta utbildning även
i mödravård, men jag tror inte att en
sådan här snabbkurs -— om man över
huvud taget skall lita på expertis och
fackmän — är lämplig. Den har dock
blivit helt nedkritiscrad av samtliga —
med undantag för dem som verkligen
sitter så illa till att de tar den som den
nödlösning den är.

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet i denna debatt, som är så
ytterligt viktig både för de generationer
som nu finns i landet och för de
kommande, om det inte vore så att allt
vad som säges i riksdagen följes med
stor uppmärksamhet ute i landet. När
vi debatterar en så allvarlig fråga som
denna, måste man därför försöka att
få med de uppgifter som behövs för att
ge problemet dess rätta belysning och
riktiga proportioner. Eftersom professor
Bergmans uppgifter om för tidiga
födslar i Göteborg har nämnts, anser
jag mig vara tvungen att något närmare
gå in på dessa siffror.

Professor Bergman har i sitt yttrande
utgått från Alms avhandling av år 1953.
Alm har statistiskt tagit reda på att det
förekommer fem procent prematura förlossningar
om året i landet. Det blir totalt
5 000 prematurförlossningar per år.
Alm säger vidare, att 35 på 1 000 av de
för tidigt födda barnen blir för framtiden
bundna till livslång anstaltsvård.
Han räknar då endast med de fall, där
barnen på grund av sinnesslöhet, fallandesot
eller spasticitet blir bundna till
anstalt. För hela landet är det här
fråga om 175 barn om året, allt enligt
avhandlingen.

Med utgångspunkt från dessa siffror
säger professor Bergman att i Göteborg
skulle årligen födas 50 barn, som för
framtiden blir bundna till anstaltsvård.
Den siffran är absolut orimlig. I Göteborg
förekommer cirka 6 000 förlossningar
per år. Härav skulle alltså 50
barn på grund av sinnesslöhet, fallandesot
eller spasticitet komma att få vårdas
på anstalt. 50 av 175 barn är ju nästan
en tredjedel. 30,5 procent av dessa
landets samtliga vårdbehövande barn
skulle alltså födas i Göteborg. Om man
kunde få fram sanningen av en sådan
bär uträkning, är den riktiga siffran i
stället 10, eller rättare sagt 10,5 barn,
vilket innebär inte fullt ett barn i månaden
i stället för ett barn i veckan.

Jag är angelägen att här få fram de
riktiga siffrorna, därför att man kanske
annars kan skrämma mödrarna ute

i landet. Dessa mödrar bär naturligtvis,
liksom alla berörda parter, fullt
klart för sig, hur viktig den förebyggande
mödravården är. De siffror, som
här anförts, bör därför inte få stå helt
oemotsagda i riksdagens protokoll.

Det bör också betonas, att den kurs,
som här har diskuterats och delvis kritiserats,
dock har tillstyrkts i princip
av både F''örste provinsialläkareförbundet
och Svenska provinsialläkarnas förening.
Den har tillkommit för distriktssjuksköterskor
som redan befinner sig
ute i mödravården — det antal som det
här gäller är för övrigt 19 och inte 16.
De bär var och en på sin ort redan tidigare
skött mödravårdsstationer utan
den 6-månaderskurs, tre månader praktisk
utbildning och tre månader teoretisk,
som man nu anordnar. Jag har
ingen anledning att gå in på deras kompetens
gentemot barnmorskorna. Jag vill
dock peka på att distriktssjuksköterskorna
har tre års sköterskeskola, vari
ingår två månader på förlossningsanstalt,
vårdanstalt och BB samt sedan
7 å 8 månaders utbildning vid distriktssköterskeskola.
Det blir sammanlagt tre
år och sju månader. Sedan kommer nu
denna ytterligare utbildning.

Det har varit mycket svårt att få kurserna
vid barnmorskeläroanstalten i
Göteborg fullbelagda. Sedan år 1954 har
endast en kurs varit fullbelagd. 1956 var
det bara 11 elever, 1957 18, 1959 20 och
1958 hela 30 elever, varav 29 utexaminerades.
Under sådana förhållanden tycker
man nog ändå att det kan vara en
rimlig lösning i en bristsituation att de
distriktssjuksköterskor, som redan befunnit
sig ute på mödravårdsstationerna
och nu får denna ytterligare kompletterande
utbildning, sedan skall kunna gå
tillbaka och sköta det arbete som de redan
de facto har handhaft.

Det bör också framhållas, att det här
endast gäller en försöksverksamhet. Det
är därför för tidigt att yttra sig om resultatet
förrän dessa sköterskor fått
denna kompletterande utbildning och
förrän vi sett hur de kommer att kunna
handha sitt arbete ute i länet. Med
all sannolikhet kommer den förebvg -

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

gande mödravården i länen i varje fall
icke att bli lidande på denna försöksverksamhet,
snarare tvärtom.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Jag har egentligen inte
begärt ordet för att yttra mig om den
kurs som håller på i Göteborg. Jag vill
dock omtala, att jag vid ett sammanträde,
som vi hade i går kväll med styrelsen
för vår sjuksköterskeskola, fick en
uppgift om att allt kanske inte är så bra
som det kunde vara vid denna kurs i
Göteborg, där vi har två elever. Det är
möjligt att det kan ligga något i detta
påstående, även om man naturligtvis
inte alltför mycket bör tro på rykten.

Jag begärde ordet närmast när fru
Hamrin-Thorell gjorde sig till tolk för
den underliga uppfattningen, att landstingen
skulle vara de som bestämmer
om hur det skall gå till i det sammanhang
som vi här diskuterar. Nej, det är
inte alls så! Det är i stället landets
mödrar, som här beslutat hur det skall
gå till, och vi i landstingen har bara att
rätta och packa oss efter kvinnornas beslut.
Jag representerar ett landsting, som
i förhållande till sin storlek har haft de
flesta små förlossningsanstalterna i landet.
Sådana anstalter som förut kallades
förlossningsrum, eftersom de bara har
fyra å fem platser. Vi har måst lägga
ned det ena efter det andra av dessa förlossningsrum
uteslutande på grund av
att det inte kommer några mödrar dit.
Vi kan väl inte bara mala tömning i dessa
förlossningsrum, om jag så får uttrycka
mig. Kvinnorna reser i stället in
till de förlossningsanstalter, som man
tror har större resurser. Ingen vill föda
barn hemma; i hela mitt landstingsområde
förekom förra året blott tre hemförlossningar.
Vi kan väl inte ha 20—25
barnmorskor i beredskap bara för att ta
vård om dessa få förlossningar?

Nej, det är helt enkelt mödrarna som
bestämmer om utvecklingen på detta
område. Landstingen är som ett vax för
dessa kvinnor, och vi har bara att göra
som kvinnorna vill. Jag tycker att vi i
det fallet handlar riktigt. Vi kan helt en -

kelt inte bortse från den förändring som
skett, vilket ju också herr statsrådet här
framhållit.

För övrigt är det väl likadant med
barnmorskorna som med sjuksköterskorna.
Jag tror att utbildningskapaciteten
ganska väl skulle räcka till, om
inte människorna ginge åstad och gifte
sig. Det är det som är det stora felet.
Om fru Hamrin-Thorell skulle hitta på
någonting för att förhindra detta skulle
hon väl behöva se till att vederbörande
avstängdes från varje beröring med manfolk,
men det är väl kanske inte värt att
rekommendera.

Äktenskapsfrekvensen har ökat alltmer.
Jag gjorde faktiskt i går kväll en
undersökning beträffande dem som gick
ut sjuksköterskeskolan för fem år sedan.
Det är inte mer än en fjärdedel av dem
som är kvar i vanlig tjänst hos oss. Resten
har slutat därför att de har gift sig,
fastän några av dem uppehåller vikariat
under vissa tider. Det är denna ökning i
avgången som är orsak till att det verkar
som om det skulle brista i utbildningskapacitet.

Landstingen har ett intresse av att det
finns tillräckligt många barnmorskor
också, det är ingen tvekan om den saken.
Vi vill inte undandra mödrarna
den förebyggande vård som de kan få.
Men i och med att det inte finns tillräckligt
många barnmorskor —• främst,
som sagt, därför det avgår så många
till äktenskapet ■— måste man ju se
till att de som finns kvar i första
hand placeras där de verkligen behövs,
och det är på de förlossningsanstalter,
dit mödrarna verkligen kommer.

Jag tror att utvecklingen går dithän,
att man i framtiden praktiskt taget inte
kan ha några barnmorskor alls utanför
förlossningsanstalterna. Endast den förebyggande
vården kommer att återstå,
och då är det väl inte alldeles rationellt
att hålla barnmorskor, som iir så väl utbildade
just i förlossningsvård, bara för
den förebyggande vården. Jag tror att
man måste göra en kombination. Och
om distriktssköterskorna, som inrikesministern
här har sagt, kommer att tas i
anspråk bland annat för provinsialläkar -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

väsendets framtida arbete, blir det väl
kanske bättre att i .så fall öka antalet
distriktssköterskor, så att de kan få
mindre distrikt och alltså hinna både
fullgöra de nya uppgifterna och samtidigt
ta hand om den förebyggande mödra-
och barnavården.

Jag tror att frågan om denna förebyggande
vård kan komma att få en
ännu bättre lösning än vi nog inom
landstingen ändå anser att vi har inom
våra barnavårdscentraler och barnavårdsstationer
— särskilt centralerna —
om det blir så att läkarna i öppen vård
kommer att i större utsträckning lieras
med landstingen när det gäller övriga
arbeten. Jag tror att man inte bör förhasta
sig när det gäller att ta ställning
i dessa frågor.

Herr talman! Jag har endast velat säga
dessa ord som en liten reaktion emot
påståendet om att landstingen inte skulle
tillgodose de krav som kan tillgodoses.
Vi rättar oss som sagt efter den utveckling
som faktiskt sker, och jag tror
det är bäst så.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Om det är så som fröken
Mattson säger skulle jag vilja ifrågasätta,
om ni inte kunde rätta professor
Bergman i Göteborg. Ni har ju inte så
långt till honom. Ty i det yttrande som
professor Bergman lämnade till styrelsen
för Göteborgs barnmorskeläroanstalt
och som har gått vidare står det uttryckligen
följande: »I Göteborg med cirka
6 000 förlossningar per år föds åjrligen
cirka 50 barn, som för framtiden blir
bundna till anstaltsvård. Det betyder, att
där i vår stad nästan föds ett sådant
barn i veckan. I dessa beräkningar har
såsom i det föregående endast tagits
med de barn, som erfordra livslång anstaltsvård
och inte alla de barn, som
får CP-skador av mindre svårighetsgrad.
»

Om det verkligen skulle vara så, att
professor Bergman alldeles har missuppfattat
herr Alms avhandling, får jag
väl ta tillbaka de uppgifter som jag lämnade
på den punkten, men det har inte

fallit mig in att ifrågasätta deras riktighet.

Fröken Mattson säger också att de
distriktssköterskor det nu gäller har arbetat
i förebyggande mödravård och
därför bör ha lättare att nu tillägna sig
de kunskaper det här gäller. Ja, detta
sägs också i statsrådets interpellationssvar,
och det är klart att de inte står
främmande för mödravården. Men barnmorskorna
— i varje fall barnmorskeförbundet
— bestrider att distrikssköterskorna
har arbetat självständigt i den
förebyggande mödravården. De har arbetat
under läkares tillsyn och som biträden
till dessa. De har inte haft någon
självständig uppgift. De har inte gjort
några hembesök och inte haft mottagningar.
Därför kan de kunskaper, som
de har såsom underbyggnad, inte vara
så vidlyftiga som det kunde förefalla
av fröken Mattsons inlägg.

Emot de positiva remissvar som fröken
Mattson nämnde kan man ställa
Svenska läkarförbundet och Gynekologförbundet,
som på det bestämdaste avstyrker,
liksom också samtliga lärare i de
barnmorskeanstalter som har denna undervisning
om hand. De ville inte ha
hand om undervisningen i denna kurs.
Att de sedan ställde sig lojala när kursen
väl kom till stånd är alldeles självklart.

Jag kan inte föreställa mig herr Mannerskantz
som ett vax i händerna på vare
sig fru Mannerskantz eller någon annan
kvinna i detta land, och därför betvivlar
jag att det är kvinnorna som bestämmer
hur landstingen skall ordna
den förebyggande mödravården och förlossningsvården.
Det är nog fråga om
ett växelspel mellan orsak och verkan.
Landstingen vill — det är alldeles självklart
-— ordna allting så billigt som möjligt,
även om jag inte vill bestrida alt
de också vill ordna det bra, men det
finns i alla fall stora luckor när det gäller
förlossningsvården. Det kan inte vara
roligt att ha det så, att avståndet till
de anstalter, dit mödrarna söker sig, är
sådana att de måste skumpa omkring på
glashala vägar i bilar för att — och detta
är ett faktum —- när de kommer fram i

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen på barnmorskor

många fall finna att det inte finns plats
för dem utan att läkarna säger att de
får resa hem och vänta tills förlossningen
är omedelbart förestående. Herr Mannerskantz
kan inte bestrida, att kvinnorna
möts av många sådana svar.

Man behöver inte vara sentimental —
och jag skall inte här anlägga några sentimentala
tongångar — men det finns
mänskliga faktorer som man ändå i detta
sammanhang får ta hänsyn till. Det
kan bli psykiska chocker — det har också
läkarna intygat — för dessa kvinnor
som känner en sådan otrygghet inför
att avstånden blir större och större, antingen
de befinner sig i Småland eller i
Västerbotten.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det råder väl ingen tvekan
om att vi alla har ett intresse av att
ordna dessa frågor på bästa möjliga sätt,
och jag vågar garantera, att så ser också
landstingen på saken. När det är fråga
om att eventuellt lägga ner en förlossningsanstalt
sker det en diskussion i
landstinget efter vederbörlig beredning,
där opinionen har möjlighet att komma
till uttryck och där man har anledning
att förvänta att också de synpunkter,
som fru Hamrin-Thorell åberopade,
nämligen de blivande mödrarnas problem,
kommer in i diskussionen, liksom
även självfallet läkarnas bedömning av
möjligheterna att ta emot vederbörande
vid lasarettet.

Jag uppfattade herr Mannerskantz på
det sättet, att han liksom vi anser att
det är oklart, hur man skall organisera
den framtida förebyggande mödravården.
Utredningsuppdraget åt medicinalstyrelsen
hänför sig inte till bristfenomenet
när det gäller barnmorskor, utan
till frågan om den framtida distriktssköterskeutbildningen.
Därvidlag har det ju
förekommit en utbildning till tjänsten
som distriktssköterskebarnmorska. Man
har varit överens om att utbildningstidden
kanske är alltför lång, och därför
utreder medicinalstyrelsen nu frågan om
den framtida distriktssköterskeutbildningen
och i samband därmed möjlighc 2

Första kammarens protokoll 1059. Nr 32

terna att låta utbildningen omfatta jämväl
undervisning i förebyggande mödravård.
Det är väl under sådana förhållanden
inte orimligt att man prövar sig
fram genom denna kursverksamhet.

Det har varit många avstyrkande remissmyndigheter,
men det har också varit
tillstyrkande. Om jag inte missminner
mig i en hast, har Gynekologförbundet
tillstyrkt; under alla omständigheter
har framstående gynekologer från Stockholm
varit helt överens med oss i fråga
om denna kurs.

Att man har varit negativ i Göteborg,
den saken är klar, och det är tyvärr så,
att denna negativism också har kommit
till uttryck i själva utbildningen eller
under kursen. En form av passivt motstånd
har således kommit in i själva utbildningen
och gjort det besvärligt för
dem som gått på kursen — det är en
sak som vi får klara av i ett annat sammanhang
— och därför har naturligtvis
cn del av dem som nu går på kursen
känt det en smula besvärande.

Jag har tidigare framhållit att jag
tror, att detta delvis beror på att man
från en del håll har uppfattat det hela
som en aktion mot barnmorskorna och
barnmorskeväsendet över huvud taget
och därför med sådan energi gått emot
detta arrangemang. Vi har försökt göra
klart att det inte ligger till på det sättet,
utan att det här gäller att tillvarata
de olika arbetskrafterna för mödravården
och se i vad mån man även på
distriktssköterskorna kan lägga den uppgiften.
Det är inte heller någon risk för
att vi inte kommer att ha behov av barnmorskor
så länge det föds barn i detta
land.

Fru Hamrin-Thorell frågade, varför
man inte anordnat kurser tidigare, när
det begärdes från vederbörande myndigheters
sida att man skulle lägga in ett
par extrakurser. Ja, det ena skälet var
att denna fråga utreddes, och det andra
skälet atl det ju är ett ekonomiskt problem.
Det gäller således både att få
fram extrakurser och att få medel till
dem. Vi får därvidlag väga den ena angelägna
uppgiften i förhållande till den
andra.

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. mödravårdsverksamheten samt bristen

Vi har nu ansett att situationen i fråga
om barnmorskor är sådan, att vi inte
kan stå till svars med den brist vi har
haft på anstalterna, framför allt under
innevarande sommar. Vi försöker därför
nu — och jag tror att vi kommer att
lyckas — att lägga in en extra kurs.

Sedan kan man säga att det är beklagligt,
att lokaliteterna i Göteborg inte
är de allra bästa, men detta är ändå
den klinik som Göteborgs stad använder
som förlossningsanstalt. Vid den kliniken
sker undervisningen, och det är naturligtvis
bekymmersamt, om den inte är
så helt tillfredsställande. Den är dock
tillräckligt tillfredsställande för att man
skall kunna bedriva en klinisk verksamhet,
och därför har vi inte kunnat
vägra att tills vidare godtaga den som
undervisningsanstalt till dess man får
de nya lokaliteter, som så småningom
kommer att ersätta de nuvarande.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag vill bara svara fru
Hamrin-Thorell, att jag är väl medveten
om professor Bergmans sifferuppgifter
i den reservation han fogade till beslutet
om försökskursen i Göteborg. Jag har
också sett alla de tidningsrubriker, som
denna sak har föranlett. Jag kan bara
säga — tyvärr har jag inte någon svart
tavla för att demonstrera detta för kammarens
ledamöter — att han måste ha
räknat fel. Följer man sifferuppgifterna i
Alms avhandling från 1953 kommer man
till att det är 10,5 och inte 50 prematurt
födda barn per år i Göteborg som
lider av sinnesslöhet, fallandesot eller
spasticitet. Detta har även påpekats i
göteborgspressen.

Jag har också klart för mig att dessa
distriktssköterskor tidigare inte
självständigt har lett en mödravårdsstation
utan stått under läkare, men såvitt
jag förstår kan inte heller barnmorskor
helt självständigt sköta sådana stationer;
även de måste vara underordnade läkare.
Jag ser helt enkelt saken så, att det
ur den förebyggande mödravårdens synpunkt
och för mödravården över huvud
taget är bättre att dessa distriktssköters -

på barnmorskor

kor — som ändå på grund av barnmorskebristen
måste ägna sig åt sådana uppgifter
— får ytterligare denna kurs utöver
sin praktik vid centralerna. Jag
tror att detta kommer att skänka ytterligare
säkerhet åt mödrarna i de landsändar,
dit sköterskorna återvänder från
provkursen. Ty vad man än säger om
lokalsvårigheter m. m. så är lärarkrafterna
vid barnmorskeläroanstalten i Göteborg
synnerligen goda. Mödrarna behöver
inte tro att det är undermåligt utbildade
sköterskor som kommer tillbaka
från kursen utan tvärtom.

Över huvud taget anser jag att man
inte kan yttra sig om denna försökskurs
innan vi fått se resultaten. Det är dock
bara ett försök som medicinalstyrelsen
och inrikesministern har påbörjat i samarbete
med landstingen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag tror att det måste
ligga något fel i den uppgift som statsrådet
lämnade, ty Sveriges läkarförbund
och Svenska gynekologförbundet delar
helt professor Bergmans uppfattning, att
den i kursplanen föreslagna praktiska
utbildningen på tre månader är otillräcklig
och inte kommer att kunna bibringa
eleverna tillräcklig praktisk
obstetrisk utbildning för att ge nödtorftig
kompetens att sköta förebyggande
mödravård och lämna hjälp i akuta
obstetriska nödsituationer. Detta står i
det yttrande som han har avgivit.

Jag tycker att debatten i alla fall har
varit givande på många sätt, och jag
skulle vilja sluta med att tacka statsrådet
för svaret. Jag är alldeles övertygad
om att vi alla, som deltagit inte
bara i denna debatt utan också i den
offentliga diskussionen utanför riksdagen,
är drivna av en ärlig vilja att försöka
ordna den förebyggande mödravården
så bra som möjligt. Om statsrådet
och experterna kommer till den uppfattningen,
att denna kurs inte är tillräcklig
och inte ger den nödvändiga
kompetensen, så är jag alldeles övertygad
om att man kommer att söka sig
fram på andra vägar.

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

Jag står inte alls främmande för att
detta är ett försök — det kan slå bra ut,
det kan också ge otillfredsställande resultat.
Man får bara hoppas att vi till
sist skall finna den bästa vägen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Får jag bara säga att
Gynekologförbundet i princip godtog
kursen. Man hade önskat en utbildningstid
av åtta månader i stället för de sex,
men man var överens om själva principen,
och detta var ju i sammanhanget
det viktigaste.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelser
med vissa OEEC-länder
rörande reglering av fordringar och
skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation, m. m.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
jämte i ämnet väckt motion.

Även beträffande detta utlåtande hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 och
memorial nr 25.

Ang. personalförstärkning vid statens
pris- och kartellnämnd

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 183 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 november 1959,
föreslagit riksdagen att dels godkänna av
departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer för en förstärkning
från och med den 1 januari
1960 av den prisövervakande verksamheten
hos statens pris- och kartellnämnd,
m. m., dels ock medgiva, att den
i avlöningsstaten för statens pris- och
kartellnämnd upptagna anslagsposten till
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
finge för budgetåret 1959/60 överskridas
med högst 110 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (1:612) och den andra
inom andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Cassel (II: 726), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 183,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom (I: 613) och den andra
inom andra kammaren av herr Itimmerfors
(II: 725), i vilka likaledes hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 183.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att.
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 612 och II: 726 samt I: 613 och
II: 725,

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 november 1959 angivna
riktlinjer för en förstärkning från och
med den 1 januari 1960 av den prisövervakande
verksamheten hos statens
pris- och kartellnämnd, m. in.;

b) medgiva, att den i avlöningsstaten
för statens pris- och kartellnämnd upptagna
anslagsposten till Avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal finge för
budgetåret 1959/60 överskridas med
högst 110 000 kronor.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Ilagnar Bergh,
Ncstrup, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Svensson i Stenkyrka och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmcn, herr Wedén,
fröken Karlsson samt herr Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I; 612 och 11:726 samt 1:613 och II:
725, avslå Kungl. Maj:ts förslag.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende nu skulle
företagas till avgörande.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Det nu föreliggande
ärendet gäller en av de många följdverkningarna
av omsättningsskatten.
Departementschefen och utskottet har
menat att den allmänna varuskatten
skulle kunna innebära risker för prishöjningar
av större format än själva
skatten i och för sig skulle motivera, och
på grund av detta antagande har utskottet
liksom departementschefen föreslagit
att en skärpning av samhällets prisövervakning
skall komma till stånd. Utskottet
anser att såväl statens pris- och
kartellnämnd som en del av priskontoren
för det ändamålet behöver personalförstärkningar.
Departementschefen

och utskottet har med andra ord på
grund av en misstanke proponerat att
ytterligare tjänstemän bör tillsättas för
att hjälpa de befintliga organen att i
fortsättningen övervaka prissättningen.

De 14 reservanterna hävdar att varuskattens
verkningar i prishänseende
ganska säkert kommer att göra sig gällande
alldeles oberoende av om man
vidtar eller inte vidtar åtgärder av den
typ, som Kungl. Maj:t och utskottet har
föreslagit. Det är klart att ingendera meningsriktningen
kan bevisa något i fråga
om behovet av den förstärkning som
här föreslås. Det gäller en bedömningsfråga,
och bägge uppfattningarna bygger
på ett antagande.

Emellertid brukar både statsutskott
och riksdag vara rätt försiktiga med att
inrätta nya tjänster, och det är knappast
en stark motivering för att inrätta nya
tjänster, att man misstänker att någonting
kan komma att ske. Det är väl tids
nog att göra utökningen den dag man
liar konstaterat att ett behov föreligger.
Skulle man följa den andra linjen och
inrätta tjänster bara på misstanken att
det eller det kan hända, skulle förvaltnings-
och administrationsapparaten här
i landet säkert bli alldeles för stor.

Jag är på det klara med att man från
utskottets sida kan komma med en invändning,
och jag skall redan i förväg
bemöta den. Jag föreställer mig att den
invändningen möjligen kan utgå ifrån att
den borgerliga oppositionen ju godtog
personalförstärkningen vid länsstyrelserna.
Det var endast i fråga ordinariesättningen
som vi hade en annan mening än
regeringen. Den frågan kan alltså ställas:
Varför har oppositionen inte samma
inställning i den här frågan? Till det
vill jag kort och enkelt svara att om
man vidtar en personalförstärkning på
ett håll, så är det väl därmed inte sagt,
och än mindre bevisat, att det finns anledning
att vidta förstärkningar på ytterligare
ett eller flera håll. Den invändningen
vill jag därför redan på förhand
avfärda såsom opåkallad.

Jag skall, herr talman, inte ge mig in
på något längre resonemang. Jag tycker
att saken är ganska klar. Utskottet till -

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnamnd

styrker Kungl. Maj:ts proposition på
grund av att det hyser en misstanke om
att det blir så och så. Vi reservanter
avstyrker propositionen därför att vi anser
att det är tids nog att införa en ytterligare
utbyggnad och påbyggnad av administrationen
och kontrollapparaten
den dag man bar konstaterat att det
finns ett behov av det.

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till den reservation
som är fogad till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Till vad reservanternas
talesman här har sagt skulle jag såsom
motionär endast vilja lägga att jag tycker
att statsrådet borde ha observerat
att det här i landet i våra dagar sedan
rätt lång tid tillbaka faktiskt råder konkurrens
på alla möjliga områden, även
inom minuthandeln. Inom detaljhandeln
har vi Konsums olika butikskedjor, vi
har EPA, Tempo och Hemköp och alla
möjliga sådana affärsföretag som sannerligen
inte underlåter att konkurrera
med varandra när det gäller både varupriser
och kvaliteter. Därför syns det
mycket förmätet att redan från början
utgå ifrån att den nya skatten kommer
att tas till intäkt för prishöjningar som
är otillbörliga och större än själva skatten
betingar.

För en socialdemokratisk regering kan
det ju sägas vara en naturlig sak att gripa
varje lämpligt tillfälle att utvidga
administrationen och öka samhällets
kontroll över allt möjligt. Men jag tycker
inte att det framlagda förslaget är
sakligt motiverat. Det kan finnas en
ideologisk motivering för det men knappast
en saklig sådan.

I Sydsverige pågår faktiskt för närvarande
en kampanj inom vissa branscher,
bl. a. på charkuteriområdet, där det görs
punktframstötar med prissänkningar på
vissa varuslag som av konkurrenterna
bemöts med liknande eller t. o. m. större
sänkningar. Delta skulle ha skett även
om det funnits en omsättningsskatt. Läget
i dag är inte sådant alt man bär an -

ledning att tro att handeln kommer att
underlåta att verkligen vara konkurrensvillig.
Det råder ingen varubrist, snarare
finns det ett varuöverflöd, och detta
innebär ju i sig självt ett incitament till
konkurrens. Jag tycker därför att man
a priori borde kunna utesluta de av
Kungl. Maj:t och utskottet här befarade
följderna av omsättningsskattens införande,
utom möjligen på några enstaka
områden. Till de sistnämnda hör inte
den vanliga detaljhandeln, utan dessa
områden berör snarast sådana köpare
som är vana att själva se upp med priser
och kvaliteter.

Jag tror alltså att detta mera är en
ideologisk fråga än en sakligt motiverad
framställning. Jag instämmer i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Pålsson har riktigt
återgivit de synpunkter som utskottet
haft på denna fråga, och jag kan utgå
ifrån vad han sade. Utskottet betraktar
såsom angeläget att man vid övergången
till omsättningsskatt tillser att inte sådana
prisförändringar uppkommer som
i och för sig inte motiveras av omsättningsskatten.
Utskottet anser att det är
högst angeläget att en övervakning finns
på det området, och det förslag till
skärpt övervakning, som nu föreligger,
är såsom utskottet ser det relativt blygsamt
tilltaget. Det skiljer sig ifrån de
personalförstärkningar som måst vidtas
på uppbördsorganisationens område -—
den fråga som vi diskuterade förra veckan
och som blir föremål för gemensam
votering i morgon -— på det sättet att
det i det senare fallet var fråga om att
inrätta ordinarie tjänster. Nu föreligger
inget förslag om någon ordinarie tjänst.

Förra gången gick reservanterna emot
Kungl. Majrts förslag av det skälet att de
inte ville vara med om att inrätta ordinarie
tjänster för arbetsuppgifter som
man ansåg vara av övergående karaktär.
Nu yrkar man avslag, fast det inte
är fråga om ordinarie befattningar. Jag
tycker att reservanternas logik i det fallet
inte är alldeles oklanderlig.

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

Utskottet anser att vad som föreslås
är erforderligt för att förbättra den
övervakning man har, och utskottet har
därför ansett sig kunna tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, som är detsamma
som pris- och kartellnämndens
egna önskemål i ärendet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NESTRUI* (fp):

Herr talman! Denna fråga är, som
herr Pålsson sade, eu efterdyning till
omsättningsskattens införande.

Som herr Gillström nämnde, var vi i
oppositionen i förra veckan inte med på
att göra de skatteövervakare till ordinarie
tjänstemän, som under alla omständigheter
måste tillsättas när omsättningsskatten
genomförts. Vi ville göra
dessa tjänstemän till extra ordinarie eller
extra, ty vi ansåg att det inte var så
bråttom att göra dem till ordinarie.

I dag gäller det att anställa ytterligare
nytt folk, visserligen icke ordinarie utan
extra, denna gång personal för att hjälpa
till att se efter så att inte någon handlande
skulle råka ta ut litet grand för
mycket i ersättning — handlarna har ju
rättighet att ta ut ersättning för det arbete
de har med att klara skatteindrivningen.

Vi i oppositionen anser inte att det är
nödvändigt att inrätta dessa tjänster nu.
Enligt vår mening måste det först visa
sig att ett behov föreligger. Tjänsterna
skall inte inrättas enbart därför att det
kan misstänkas att de kan behövas. Jag
kan inte se att det är något fel i den logiken.
Vad det nu gäller är ett helt annat
slag av tjänstemän än dem det gällde
förra veckan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall bara göra några
påpekanden i anslutning till den korta
debatt som här har förts.

Först och främst får vi konstatera att
alla är angelägna om att kostnadsläget

här i landet hålls nere så mycket som
möjligt. Vi är också, tror jag, samtliga
överens om att omsättningsskatten kan
medföra prisstegringar till följd av marginalökningar
på olika håll i produktionsledet
och i handeln.

Under sådana omständigheter borde
man också dra ut konsekvenserna av
detta och erkänna att det finns skäl för
de samhälleliga organen att mera noggrant
följa prisutvecklingen sedan omsättningsskatten
trätt i kraft.

I den mån man kan spåra en sammanhängande
tanke i reservationen tycker
man sig finna att det även från reservanternas
sida erkännes att prisövervakningen
kan behöva bedrivas noggrannare
än fallet varit under pris- och kartellnämndens
tidigare verksamhet, men
reservanterna anser att nämnden redan
nu har tillräcklig personal för att ta på
sig dessa arbetsuppgifter.

Det har angetts i den proposition, som
har legat till grund för det utlåtande vi
nu diskuterar, att en viss omläggning av
pris- och kartellnämndens verksamhet
kan bli följden, och en viss sådan omläggning
låter sig också göras, men det
sägs också i propositionen att om effektivare
prisövervakning har nämnden inte
de personella resurserna till.

Jag tillåter mig vidare, herr talman,
att bara erinra om följande.

1956 antog riksdagen regeringens förslag
om en omläggning av hela lagstiftningen
rörande konkurrensbegränsning.
Som en följd av detta omorganiserades
den dåvarande priskontrollnämnden för
delvis nya uppgifter, som skulle vara av
mer prisövervakande och prisstuderande
karaktär än de uppgifter som tidigare
varit grundvalen för priskontrollnämndens
huvudsakliga verksamhet.

Bakom den omorganisationen fanns en
enhällig utredning på partsbasis. I utredningen
fanns företrädare för de olika
branscherna och för de olika politiska
partierna. Efter mycket ingående diskussioner
kunde denna utredning, så
oenhetligt sammansatt som den var, ena
sig om det förslag som sedan framlades
i proposition, dock med vissa bestämda
förändringar. Dessa gick i huvudsak ut

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

på just att begränsa personalen i större
utsträckning än vad den enhälliga utredningen
föreslagit, detta i det naturliga
intresset att hålla tillbaka administrationskostnaderna
så långt det var möjligt.
Det framhölls vid den tidpunkten —
och jag tror att jag framhöll det också i
riksdagsdebatten — att erfarenheterna
fick visa huruvida den personaluppsättning
som pris- och kartellnämnden skulle
få komme att visa sig tillräcklig för
de nya uppgifter som nämnden ställdes
inför. När man sålunda nu lägger på
nämnden delvis nya uppgifter och genomför
en viss omläggning av dess verksamhet,
har vad som här framhållits från
nämndens sida övertygat mig om att detta
— om man samtidigt vill ha en effektiv
prisövervakning — icke kan ske utan
att man också tar konsekvensen och ger
nämnden en viss, mycket begränsad förstärkning.
Icke ens den tillfälliga förstärkning
som här föreslås skulle öka
nämndens personal till det antal som en
enhällig utredning — då man delvis
tänkte sig andra huvuduppgifter för
nämnden — föreslog år 1955. Jag tycker
därför att det finns alla skäl att allvarligt
överväga huruvida inte konsekvensen
bjuder — om man vill hålla
priserna nere — att också ge nämnden
den förstärkning som utskottsmajoriteten
för sin del velat tillstyrka.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har funderat på om
denna proposition blivit framlagd, ifall
omsättningsskatten blivit konstruerad så
att den alltid varit synlig. .lag förmodar
att man då inte ansett att det hade varit
något skäl till det. Nu är det således enbart
den omständigheten — om det är
av psykologiska skäl eller inte skall jag
inte försöka utreda här — att det finns
möjlighet att ta ut ett större belopp än
skatten som gjort att man föreslagit förstärkning
av pris- och kartellnämnden.
Jag skulle tro att omsättningsskatten får
den verkan att priskonkurrensen blir
stimulerad. Det kan finnas de som konkurrerar
just genom att visa att de inte
lägger på någonting. Priskonkurrensen

kommer, som jag nyss sade, att göra sig
gällande alldeles oberoende av om skatten
finns eller inte, eftersom viljan till
konkurrens inte minst i detaljhandeln
är så utpräglad och har varit det sedan
några år. Jag angav exempel på detta
i mitt förra anförande. Eftersom jag
liar anledning att följa vissa branschers
minuthandel har jag en bestämd erfarenhet
av att alla dessa farhågor är obefogade.

Priskontrollnämnden har väl i varje
fall knappast någon anledning att lägga
sig i saker och ting förrän man sett att
det uppstår något behov av det. Till dess
kan man väl lugna sig. Det är därför som
jag sade att det är ideologiska skäl mer
än sakliga som föranlett denna proposition.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag erkänner gärna, herr
Mannerskantz, att det finns priskonkurrens
på de flesta områden. Men det är
väl inte heller obekant för herr Mannerskantz
att denna konkurrens på åtskilliga
områden är mycket ofullständig. Om
herr Mannerskantz haft tillfälle att följa
pris- och kartellnämndens verksamhet
under den tid då den nya lagen varit i
kraft lika bra som herr Mannerskantz
säger sig ha följt vissa branschers prisutveckling,
skall han ha kunnat finna
otaliga exempel på att konkurrensen varit
ofullständig och att konsumenterna
redan under nuvarande förhållanden fått
betala ett högre pris än som kan anses
skäligt. Den risken ökar uppenbarligen,
hur än omsättningsskatten redovisas. Erfarenheten
från år 1947, då vi tog bort
den omsättningsskatt som vi haft under
kriget, gav vid handen att konsumenterna
i många fall icke fick så stor prissänkning
som då skulle ha varit möjlig.
Jag tror därför att det är utomordentligt
viktigt att vi just när den nya varuskatten
träder i kraft har resurser att följa
prisutvecklingen. Om man är övertygad
om att konkurrensen icke kommer att ge
anledning till några marginalökningar,
då borde det väl vara av intresse att
man också får detta fullständigt redo -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

visat. Jag kan inte inse annat än att det
faktiskt inte förekommit några skäl som
talar mot att kammaren skulle följa utskottsmajoritetens
förslag.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Jag tillhör också dem
som motionerat om att handlarna skulle
få en viss ersättning för besväret att leverera
in skatten, men det avslogs här
i riksdagen förra veckan med motiveringen
att prisbildningen var fri. Man
behövde bara lägga på priserna så att
man fick en viss kompensation för arbetet
med skatten. När vi kommer fram
till denna sak tycks det inte vara riktigt
så, men vi får väl hålla fast vid att prisbildningen
är fri. Ingen priskontrollnämnd
kan hindra en handlare i landsorten
med höga frakter att ta mera betalt.
Det kan vara berättigat många
gånger. Tar han så höga priser att kunderna
vänder sig till annat håll, får han
naturligtvis slå igen.

Jag tycker det är logiskt fullständigt
riktigt när reservanterna yrkar avslag
även i denna fråga, ty man har ju under
alla dessa år, allt sedan den stora priskontrollnämnden
avvecklades, varit med
om vissa prishöjningar. Man har varit
med om ökade kostnader för handeln på
grund av det ena och det andra. Det är
klart att handeln då också ansetts böra
ha ökade marginaler. Nu är det ju 4 procent
som skall betalas in. Om en handlare
då lägger på 5 procent borde detta
vara rimligt. Jag tror inte man kan förebrå
honom för det, ty fri prisbildning
råder. Är det så att någon går för långt,
blir ju konkurrensen avgörande till sist.
Då tror jag inte det spelar så stor roll
om man sätter till några stycken tjänstemän
som skall kontrollera prisbildningen.
Jag tycker att reservanternas sätt att
uttrycka saken är riktigt, att man skall
vänta och se om det kommer att visa sig
att handelns män tar ut mer än vad som
kan anses skäligt. Jag tror inte det finns
någon anledning att gå brådstörtat till
väga. Det finns anledning att vara försiktig
när varorna stiger i pris och när
risken finns att omsättningen på grund

därav skall minska. En sådan situation
kunde i stället vara en sporre att hålla
tillbaka priserna, ty det finns ju inte
mer pengar än det finns. Därför kan man
sälja mera om varorna är billiga. Det är
väl detta som inverkar på den allmänna
konkurrensen.

Jag ber att få instämma med reservanterna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När jag hörde herr statsrådet
blev jag allt mer övertygad om att
man här är i färd med att återinföra
krångel på ett område där det kunde ha
varit onödigt. Jag skulle ha förstått om
man hade sagt, att detta är en omsättningsskatt,
som vederbörande skall redovisa
men att det inte alls varit fråga
om vad vederbörande själv skulle lägga
på varorna så att han skulle kunna kompensera
sig själv genom högre priser.
Nu skall det kontrolleras att han inte
lägger på för mycket, och det är i sin
ordning, men det hade varit betydligt
enklare om man hade gett handeln ersättning
för det extra arbetet och priserna
sedan fått reglera sig på vanligt
sätt genom den fria konkurrensen. Denna
är visserligen kvar, men handlarna
skall nu också ha hängande över sig vetskapen
om att priskontrollen skall se
till att de inte tar ut för mycket på en
viss vara eller på hela sortimentet.

Herr talman! Vi får ju på detta sätt en
hel grupp nya funktionärer i administrationen,
vilka vi helt enkelt kunde ha
sluppit ifrån genom att göra det hela
litet enklare och inte baka in skatten i
varupriset på sätt som nu är meningen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att jag gett
anledning till en förlängning av debatten.
Jag vill bara framhålla att den argumentering
som anförts av de två senaste
talarna har jag svårt att förstå. Nu
säger man att det inte behövs någon
prisövervakning eftersom det ligger i
handlarnas intresse att av konkurrenshänsyn
hålla priserna nere. Tar en

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

handlare för mycket för sina varor, får
han ta konsekvenserna i risken att kunderna
vänder sig till andra handlare.
Men är inte detta att bevisa litet för
mycket? Jag tror att herrarna har råkat
ut för just den fataliteten. Då kunde
nämligen slutsatsen bli att hela den konkurrensbegränsande
lagstiftning som vi
har och där pris- och kartellnämnden
har en viktig strategisk uppgift att fylla
är överflödig. Vi har konkurrens. I själva
verket är sanningen den att denna
konkurrens i vissa avseenden är bristfällig,
och i vissa avseenden kan man
till och med tala om en skadlig form av
konkurrensbegränsning. Det är där som
pris- och kartellnämnden, näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet
som domstol har uppgifter att
fylla.

Jag tror alltså, att de argument som
här anförts inte har något att göra med
de nya uppgifter som pris- och kartellnämnden
har ställts inför. Det är tvärtom
en argumentering vars konsekvens
borde vara att man sade: alla former av
lagstiftning på konkurrensbegränsningens
område och alla organ på detta område
i vårt förträffliga samhälle är överflödiga.
Jag tror vi skall akta oss för en
sådan argumentering.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet sade i sitt förra anförande
vill jag säga två saker. Den ena är att
förra gången vi hade omsättningsskatt
och det behövdes prisövervakning rådde
en utpräglad varubrist, medan vi i
dag har en mycket stor tillgång på varor.
Detta är ett helt annat läge.

Mitt andra påpekande gäller att statsrådet
sade att vi i alla fall måste ha personal
så att vi kan övervaka om det
sker några otillbörliga prishöjningar.
Men pris- och kartellnämnden har ju en
apparat, vars avskaffande jag som motionär
inte har påyrkat. Jag har yrkat att
vi inte skall lägga oss till med ytterligare
personal. Det finns alltså resurser
att följa prisutvecklingen, såsom statsrådet
själv framhållit att man har gjort

under den närmast gångna tiden. Jag
tycker inte att de skäl som statsrådet
anfört är starka.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I och för sig är det
kanhända för länge sedan nog sagt i
denna debatt. Jag vill emellertid komplettera
resonemanget med några ord.

Jag är ense med övriga talare från
reservationssidan om att det här gäller
något som kontrollerar sig självt i mycket
stor utsträckning. Det förhåller sig
inte på det sättet att vi enbart har privathandlare
som skall övervakas, utan
vi har också en ganska slagkraftig konsumentkooperation.
Konkurrensen mellan
de olika typerna av handlande medför
väl att det inte är så lätt att lägga
på vilka kostnader som helst utöver
skatten och samtidigt klara sig i konkurrensen.
Jag tror att det är uttryck
för överdrivna farhågor att — som jag
yttrade i mitt första anförande — bygga
upp en rekrytering på en misstanke och
inte på ett behov.

Nu försökte herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet att i slutet
av sitt första anförande ge oss, som
står på denna sida, ett tröstens ord. Han
hänvisade till vad en kommitté som slutade
sitt arbete för ett antal år sedan
föreslog samt yttrade i anslutning härtill
att även om kammaren nu följde departementschefens
och utskottets förslag
så blev förstärkningen inte ens så stor
som kommittén på den tiden hade föreslagit.
Men jag ifrågasätter om det här
gäller direkt jämförbara förhållanden.
På den tiden gällde det att avveckla en
på grund av krig och krisförhållanden
alltför stor kontrollapparat, när vi kommit
in i ett något lugnare skede. Det
var väl ganska rimligt och mänskligt att
kommittén då gick något varsamt fram.
Det var dock människor man skulle
handskas med. Jag är inte övertygad om
att kommitténs förslag så där kallt och
krasst återspeglade behovet av personalminskning.
Förslagen kunde nog också
vara uppblandade med någon procent
hänsyn.

2 G

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd

Nu gällde det att skaffa en kontrollapparat
för en fredskris. Här har väl
i stort sett inte hänt mycket annat än
att vi lagt på oss själva en omsättningsskatt.
Det tycker jag inte bör kräva precis
samma apparat, och därför vill jag
för min del inte godkänna den personalkader,
som kommittén en gång i tiden
redovisade, som en norm för vad som
behöves i detta sammanhang. Det är nog
en god regel att man skall invänta behovet
innan man anställer folk. Att anställa
folk enbart på misstanke medför
som jag sagt tidigare ett alltför kraftigt
tillskott till en växande administration.
Denna växer nog tillräckligt bra ändå
utan slika åtgärder.

Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare
yrkande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig att rätta till
ett missförstånd som jag tror att herr
Pålsson gjorde sig skyldig till. Den kommitté
jag talade om avslutade sitt arbete
först på hösten 1955, och det var då fråga
om att lägga om den tidigare lagstiftningen.
Det gällde således inte något
läge med allmän varubrist, vars verkningar
kunde föras tillbaka till kriget.

Jag vill sedan erinra om att löntagarnas
organisationer år efter år fört fram
krav på en förstärkning av krisorganens
personalorganisation bl. a. med utgångspunkt
från de rekommendationer som
man år 1955 var ense om i denna av parter
sammansatta kommitté. Såvitt jag erinrar
mig, har det också burits fram motioner
i den riktningen, och såväl TCO
som LO har ansett att pris- och kartellnämnden
inte har tillräckliga resurser
för att utföra de uppgifter som de har
att utföra. Jag har inte känt mig övertygad
om att dessa önskemål varit berättigade,
men jag måste säga att det med
hänsyn till de ökade uppgifter, som prisoch
kartellnämnden nu får, är oundvikligt
med en förstärkning av resurserna.

Herrarna glömmer i dag en sak i argumentationen,
och det är att varuskatten
inte bara skall betalas av detaljhandlare,
lanthandlare och Kooperativa för -

bundet, utan varuskatten drabbar — som
vi vet —- generellt med några få undantag
när, och över hela det fält som varuskatten
drabbar råder sannerligen inte
alltid fri konkurrens. Redan de utredningar
som under nuvarande förhållanden
verkställts av pris- och kartellnämnden
visar att det brister en hel del
i det hänseendet. Tack vare den publicitet
som dessa utredningar fått har
ibland rättelse kunnat ske —- en rättelse
som inte uteslutande kommit till stånd
på grund av konkurrensmomentet.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman, bara ett par ord!

Med anledning av herr statsrådets senaste
anförande vill jag göra den kommentaren
att jag var och är helt medveten
om att den kommitté som vi talade
om slutförde sitt arbete år 1955. Jag
vill bara konstatera — återigen med angivande
av detta årtal — att även om
vi då inte hade de besvärligheter i handels-
och försörjningshänseende, som
herr statsrådet nyss nämnde, bevisar
bara detta hur oändligt svårt det är att
komma till rätta med dessa problem. Det
tog hela tio år att hyfsa en ekvation,
som vi var tvungna att uppställa under
kriget. Detta slutade år 1945 och
först år 1955 nådde vi dithän att vi
kunde avveckla en del av denna apparat.
Detta är enligt mitt sätt att se en
ytterligare anledning till att gå försiktigt
fram och inte handla i oträngt mål.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen alt nödgas
korrigera herr Pålsson ytterligare en
gång. Upprepade gånger fram till dess
att denna kommitté tillsattes skedde det
i priskontrollagen och i detta lagstiftningskomplex
förändringar, som just
föranleddes av de omständigheter herr
Pålsson talade om. Vad denna kommitté
hade till uppgift att utreda var att man
nu åtminstone försöksvis skulle komma
fram till en ordning som — om den visade
sig utveckla sig väl -— kanske skulle
kunna få en mera permanent karaktär.

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. rätt till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 190, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Mannerskantz
och Pålsson begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 78;

Nej — Öl.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 191 och 192.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
193, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten
in. in.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte

företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, gemensam omröstning
i ärendet komme, såsom tidigare
meddelats, att anställas vid kamrarnas
sammanträden under morgondagen.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 194, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckt
förslag om ersättning åt företagare för
uppbörds- och redovisningsarbete i samband
med allmän varuskatt.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda
anmälan till handlingarna.

Ang. rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av väckta motioner
angående rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:56,
av herr Kronstrand in. fl., och II: 77, av
herr Stenberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1. besluta införa rätt till förlustutjämning
och till resultatutjämning vid beskattningen
i enlighet med av 1957 års
skatteutredning i dess betänkande SOU
1958:35 framlagda författningsförslag,
till vilka förslag i motionerna hänvisats,
samt

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. rätt till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen

2. besluta om fortsatt giltighet av förordningarna
dels av den 11 maj 1951
(nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för
ersättande av förlorade inventarier och
lagertillgångar, dels av den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg;

B) de likalydande motionerna I: 84,
av herrar Birke och Sveningsson, samt
II: 112, av herr Darlin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga de av
1957 års skatteutredning i dess betänkande
SOU 1958: 35 framlagda författningsförslagen;
ävensom

C) de likalydande motionerna 1:281,
av herr Bengtson m. fl., och II: 352, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa

1. att proposition angående förlustoch
resultatutjämning snarast måtte föreläggas
riksdagen; samt

2. att skyndsam utredning måtte företagas
rörande den tekniska utformningen
av ett allmänt jordbrukskonto samt
rörande utjämningsregler i övrigt särskilt
anpassade för förvärvskällorna fastighet
och rörelse.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
50, av herr Kronstrand m. fl., och II: 77,
av herr Stenberg in. fl.;

2) att de likalydande motionerna I:
84, av herrar Birke och Sveningsson,
samt II: 112, av herr Darlin m. fl.; ävensom 3)

att de likalydande motionerna I:
281, av herr Bengtson m. fl., och II: 352,
av herr Hedlund m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Utskottet hade tillika hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till

avgörande efter allenast en bordläggning.

Vid betiinkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Hagberg, Spetz,
Gustaf Elofsson, Söderquist, Bengtson,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo,
Gustafson i Göteborg och Darlin.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende nu skulle företagas
till avgörande.

Herr HAGBERG (li):

Herr talman! Beträffande klämmen i
bevillningsutskottets betänkande föreligger
inga meningsskiljaktigheter. Utskottet
är alltså enigt om att, i den mån motionerna
inte kan anses besvarade genom
vad utskottet anfört, avstyrka samtliga
de här nämnda motionerna.

Däremot har till detta betänkande
knutits ett särskilt yttrande, undertecknat
av bevillningsutskottets borgerliga utskottshalva.
Jag skulle därför gärna vilja
säga ett par ord i anslutning till detta
särskilda yttrande, innan ärendet avgöres.

De tio borgerliga utskottsledamöterna
erinrar om att man från borgerligt hål!
under en följd av år har framfört krav
på att vår svenska skattelagstiftning
skulle, som är fallet i de flesta länder
vilka kan jämföras med oss i sådana
sammanhang, kompletteras med regler
som medför rätt till öppen förlust- och
resultatutjämning vid inkomstbeskattningen.
Dessa våra framstötar, vilka som
jag nyss antydde har ägt rum under en
tämligen lång följd av år, ledde, som
kammarens ledamöter kanske erinrar
sig, omsider till resultat. Regeringen tillsatte
en utredning, 1957 års skatteutredning,
för att ta hand om denna sak. Denna
utredning har arbetat med en erkännansvärd
snabbhet. Den är redan färdig,
den avlämnade sitt betänkande i fjol,
och regeringen har ju nu tillkännagett
att den till nästa års riksdag har för avsikt
att lägga fram förslag om sådan
komplettering av våra nu gällande skatteregler,
att rätt medges till öppen förlustutjämning.
Det är med anledning av
detta regeringens löfte som vi på den

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

borgerliga sidan har avstått från att yrka
bifall till motionerna. Vi har sålunda
associerat oss med den andra hälften av
utskottet i detta hänseende. Dock har vi
velat i detta särskilda yttrande understryka
ungefärligen följande.

Vi vill, som vi säger i detta sammanhang,
»betona, att vi ser den komplettering
av den svenska skattelagstiftningen,
som det här gäller, som en rättvisefråga»
— det är en synpunkt, som vi ständigt
har understrukit i dessa sammanhang
— »av väsentlig betydelse för det
övervägande flertalet mindre och medelstora
företag inom framför allt handel,
hantverk, industri och jordbruk».
Detta understrykande är för kammarens
ledamöter väl bekant. Vi har från vårt
håll upprepade gånger gjort samma påpekande.
Vi återupprepar det här. Vi
förväntar, med den motivering som jag
här har antytt, att den proposition som
regeringen enligt vad jag förut sade aviserat
till nästa år skall innehålla förslag
om rätt till såväl öppen förlust- som öppen
resultatutjämning vid inkomstbeskattningen.
Det är kärnpunkten i detta
korta särskilda yttrande, på vilket jag
med dessa få ord velat fästa kammarens
uppmärksamhet.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), Bengtson (ep) och Söderquist
(fp).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag har inte någon särskild
anledning att ta upp diskussion
i detta ämne med bevillningsutskottets
värderade vice ordförande. Jag kan i
vissa delar för att inte säga i långa
stycken instämma i vad herr vice ordföranden
här har framhållit. Eftersom
det inte har ställts något yrkande har
jag heller ingen anledning att vidare
fördjupa mig i ämnet, ocli det finns
ingen orsak att bland utskottets ledamöter
mucka gräl så här nära den stora
fridens högtid.

.lag ber att får yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ang. sänkning av sjömansskatten
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr G3, i anledning av väckta
motioner om avdragsrätt vid beskattningen
för avgift till branschorganisationer.

Beträffande detta betänkande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. sänkning av sjömansskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 66, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. in.

I en den 6 november 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 181, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 16 maj 1958 (nr
295) om sjömansskatt;

dels ock godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller som angivits i
propositionen.

Genom det i propositionen framlagda
förordningsförslaget avsågs att på liknande
sätt som redan genomförts beträffande
den statliga inkomstbeskattningen
åstadkomma en sänkning av sjömansskatten
för små och medelstora inkomster
i syfte att motverka den merbelastning
för sjömännen i nämnda inkomstlägen
som bleve en följd av den skärpta
indirekta beskattningen.

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. sänkning av sjömansskatten

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
dels att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
181 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av de vid förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt fogade
sjömansskattetabellerna,

dels ock att riksdagen måtte för sin
del antaga i betänkandet infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av 37 §
1 mom. taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623).

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Vid betänkandet hade reservation anförts
av herrar Hagberg, Spetz, Nilsson
i Svalöv, Larsson i Luttra och Stiernstedt,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende nu skulle företagas
till avgörande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Om ledamöterna i kammaren
läser utskottets betänkande skall
de finna att det är resultatet av en
sammanjämkning i utskottet. Det uttrycks
på följande sätt. Efter det att
utskottet har redovisat de skäl som kan
tala både för och emot att just nu göra
en ändring av sjömansskattetabellerna
så säger utskottet att det dock inte vill
motsätta sig det förslag som har utarbetats
i finansdepartementet och som
är bifogat utskottets betänkande. Jag
har alltså ingen anledning att gå in i
sakdiskussion beträffande dessa frågor.
Jag vill endast säga att jag hade väntat
mig att finansdepartementet hade lugnat
sig en liten smula med dessa ideliga
förändringar i skattelagarna. I detta fall
är det alldeles speciellt förvånande att
finansdepartementet föreslår en förändring
i tabellerna alldenstund finansministern
redan i proposition nr 92 vid

föregående års riksdag förutsatte att
vissa variationer i förhållandet mellan
den allmänna skattebördan i landet och
sjömansskatten skulle tolereras. Innan
dessa förändringar av skattetabellerna
hade företagits hade man väntat sig att
i varje fall sjömansskattenämnden varit
hörd. Så har emellertid inte skett.
Jag vet att det kommer en skrivelse från
sjömansskattenämnden med förslag om
vissa ändringar grundade på den erfarenhet
som nämnden har fått under de
elva månader den har varit i verksamhet.
När nu utskottet har föreslagit att
ikraftträdandebestämmelserna skall bero
på Kungl. Maj:ts prövning förefaller det
mig som om det skulle vara lämpligt
med en hemställan till finansdepartementet
att ta under övervägande huruvida
det är lämpligt att skicka ut dessa
tabeller, som i varje fall endast kommer
att bli provisoriska då en ändring i tabellerna
torde bli nödvändig inom en
snar framtid.

Herr talman! Det var endast detta jag
ville ha sagt.

Häri instämde herr Hagberg (h).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
gränstullsamarbete med annan stat.
m. m.

Beträffande detta betänkande hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. höjning av vissa avgifter enligt
stämpelförordningen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 23 oktober 1959 dagtccknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar vissa ändringar i stämpelförordningen,
föranledda av ändrade
regler om utformningen av gravationsbevis.
Härjämte hade föreslagits en av
kostnadsutvecklingen betingad höjning
av stämpelavgiften å gravationsbevis.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
i anledning av proposition nr 162, angående
allmän varuskatt, m. m. väckta, till
bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen de likalydande motionerna I:
567, av herr Per-Olof Hanson, samt II:
680, av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Wedén, vari hemställts, att riksdagen —
i samband med behandlingen av de genom
Kungl. Majrts proposition nr 162
aktualiserade budgetfrågorna — måtte besluta
i motionerna angivna höjningar
av stämpelavgifterna samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om motsvarande
ändringar i expeditionslösenförordningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 178 och med avslag
å de likalydande motionerna 1:567,
av herr Per-Olof Hanson, samt 11:680,
av herrar Gustafsson i Skellefteå och Wedén,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 och 23 §§ förordningen den

19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Utskottet hade tillika hemställt, att förevarande
betänkande måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg och Rydén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 178 och de likalydande motionerna
1:567, av herr Per-Olof Hanson,
samt 11:680, av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Wedén, måtte antaga i reservationen
införda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 3
och 23 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 424) angående kommissionärsavgift
i domsagorna.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande betänkande nu skulle
företagas till avgörande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets föreliggande
betänkande behandlar dels
en proposition från finansdepartementet,
dels några i anledning av denna
proposition väckta motioner. I propositionen
föreslås vissa ändringar i stämpelförordningen,
föranledda av ändrade
regler om utformningen av gravationsbevis.
Därjämte föreslås en, som det heter,
av kostnadsutvecklingen betingad
höjning av stämpelavgiften på gravationsbevis.

Beträffande den kungl. propositionen
har vi varit ense i utskottet, men däremot
har vi delat oss när det gäller de
väckta motionerna. Motionärerna anser
att man rimligen borde gå ett steg längre
än vad Kungl. Maj:t har gjort.

Motionärerna konstaterar att taxorna
för dessa avgifter enligt stämpelförord -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. höjning av vissa avgifter enligt stämpelförordningen, m. m.

ningen, expeditionslösen etc., är föråldrade.
Kungl. Maj:t erinrar ju också själv
om att avgifterna för gravationsbevis är
så gamla som sedan 1943. Dessa avgifter
bär sedan dess inte justerats med
bänsyn till penningvärdeförsämringen.
De har inte avpassats efter penningvärdets
fall. Motionärerna anser att det vore
rimligt att avgifterna avpassades så
att de åtminstone i huvudsak täcker
statsverkets, d. v. s. i detta fall närmast
domstolsväsendets, kostnader för de expeditioner
som det här är fråga om,
vilket väl torde vara en ganska rimlig
begäran. Så är emellertid nu icke på
långt när fallet. Det är kanske en upplysning
som väcker förvåning, men det
förhåller sig faktiskt så att dessa avgifter
inte på långa vägar täcker det allmännas
kostnader för det bestyr som
är förenat med dessa expeditioner. Detta
är inget konstaterande som motionärerna
ensamma gör, utan det återfinnes
även i propositionen, där det är väl så
kategoriskt formulerat som i motionerna.

En utredning rörande översyn av
stämpel- och expeditionslösenförordningarna
pågår visserligen, och enligt
vad utskottet under hand erfarit skulle
vi så småningom ha att vänta ett förslag
från regeringen. Utredningen skulle,
säges det, bli färdig 1960. Men det
betyder väl att vi sannolikt inte kan
få något förslag från regeringen förrän
1961. Det skulle då träda i tillämpning
den 1 juli 1961, eller möjligen vid en
ännu senare tidpunkt. Motionärerna anser
att då det här gäller taxor, som är
orimligt låga och medför en betydande
minskning av statsverkets inkomster i
förhållande till vad man annars kunde
få in, bör man redan från årsskiftet
1959/60 genomföra erforderlig provisorisk
höjning av avgifterna i vissa fall.
Från denna utgångspunkt har motionerna
utformats.

Reservanterna ställer sig bakom motionärerna
i detta hänseende. Utskottsmajoriteten
vill inte tillstyrka motionärernas
hemställan utan hänvisar på sedvanligt
riksdagsmaner till att det, vilket
ju är ostridigt, pågår en utredning

och att man därför bör vänta och ta
upp dessa frågor i ett sammanhang —
alla känner vi ju till vilka formuleringar
som man brukar använda i dylika
fall. Denna inställning har dock, som
jag redan påpekat, inte hindrat utskottet
att tillstyrka den förändring av provisorisk
karaktär som innefattas i
Kungl. Maj:ts proposition. Men utskottet
vill inte till denna förändring foga
den ändring, också av provisorisk karaktär,
som motionärerna föreslår. Jag
kan för min del inte förstå den principiella
skillnaden härvidlag.

Reservanterna anser att riksdagen
borde kunna tillmötesgå motionärerna
och avpassa dessa avgifter på det sätt
som i motionerna föreslås. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter att det är
ytterligt blygsamma avgiftshöjningar
som det här är fråga om. Detta har heller
inte från utskottets sida bestritts.
Motionerna har faktiskt inte på något
sätt tagit till i överkant. Utskottet polemiserar
för övrigt över huvud taget
inte mot motionärerna utan hänvisar
bara till det förhållandet att en utredning
pågår. Om riksdagen godtar detta
mycket modesta förslag av motionärerna,
vilket reservanterna alltså nu tillstyrker,
skulle dessa avgiftshöjningar
inte desto mindre medföra en inkomstökning
för statsverket av 7 miljoner kronor
om året. I dessa tider borde man
väl inte säga nej till detta belopp. Även
om vi numera här i riksdagen rör oss
med ganska astronomiska tal, tycker jag
nog att man bör ha en viss respekt också
för ett sådant belopp som 7 miljoner
kronor.

Herr talman! Detta är i huvudsak innehållet
i den reservation som är fogad
till utskottets betänkande och till vilken
jag med dessa ord ber att få yrka bifall.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren har redan påpekat att utskottet
grundar sitt ställningstagande till motionerna
på det faktum att det pågår en
utredning. Utskottet påpekar också att

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ang. höjning av vissa avgifter

förutom vad som föreslås i den föreliggande
propositionen riksdagen redan
under vårsessionen genomfört en delreform
och ökat vissa av dessa avgifter.

Man kunde då kanske ha anledning att
tro att de ändringar, som riksdagen beslutade
i våras, skulle vara särskilt väl
genomtänkta och inte föranleda några
olämpliga konsekvenser. Faktum är dock
att man tvärtom har anledning att sätta
ett stort frågetecken i kanten till den
reform som genomfördes i våras t. ex.
beträffande avgiften för avskrifter. Anledningen
till ändringen var då den att
man hade funnit att de avskrifter, som
skall utfärdas om en person som begär
inteckning inte har lämnat med två avskrifter
som han är skyldig att göra, utfördes
mot alldeles för låga avgifter,
nämligen en krona per styck. Nu höjde
man dessa avgifter, men jag tror inte att
riksdagen riktigt fick klart för sig hur
kraftig höjningen var. Den genomfördes
nämligen dels av riksdagen genom beslut
beträffande stämpelavgiften, dels av
Kungl. Maj :t genom höjning av expeditionslösenavgiften.
I det speciella fall
som jag nämnde höjdes avgiften från en
krona till fyra kronor. Nu får man sålunda
för dessa avskrifter, som i ett
mycket stort antal fall innebär tio maskinskrivna
rader på en sida i två exemplar,
skrivna med genomslagspapper, debitera
åtta kronor i stället för förut två.
Det var nog en litet större höjning än
det egentligen fanns anledning att tro
när riksdagen fattade sitt beslut.

Men ytterligare en sak blev en konsekvens
av detta beslut. Enligt tidigare gällande
bestämmelser fanns det en avgift
för avskrift och en annan avgift för protokoll
som utgives till part. Den senare
avgiften, som parten i målet skulle betala,
var högre, därför att man ansåg att
den även i viss män skulle utgöra ersättning
för behandlingen av ärendet, och
inte bara för själva avskriften. Men genom
det sätt varpå ändringen utfördes
blev resultatet att höjningen för avskrifterna
blev högre än höjningen för protokollen.
Man kom således till rakt motsatta
proportioner. När det kan gå så till
med de ändringar som föreslås av

!} Första kammarens protokoll 1959. Nr 32

enligt stämpelförordningen, m. m.

Kungl. Maj:t kanske man inte har så
stor anledning att befara att provisoriska
ändringar skall göra någon större
skada, även om man är medveten om att
de på en eller annan punkt kan förefalla
litet osamstämda. Och medvetet är
ju den föreliggande motionen så byggd,
att man har tagit ut vissa speciella poster
och inte inriktat sig på att få en konsekvent
höjning över hela linjen.

När den verksamhet som det här gäller
i viss mån är att betrakta som affärsdrivande
är det ju en egendomlig linje
att säga att man visserligen tänker höja
priserna om två år men att man, eftersom
man inte vet riktigt hur mycket
man då skall höja dem, inte bryr sig om
att göra någon provisorisk höjning nu
utan hellre tar en förlust på 7 miljoner
kronor om året under dessa två år.

Jag får hemställa om bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talmani Utskottsmajoriteten är
ense med reservanterna om att den förordning
som vi här diskuterar och som
gäller stämpelavgifterna är föråldrad
och kräver en översyn, eftersom vi anser
att, som även herr Alexanderson framhöll,
de tjänster som samhället här lämnar
också skall betalas; avgifterna skall
täcka kostnaderna för de expeditioner
som sker.

Nu är det nog inte alldeles på det sättet
som reservanterna säger, att avgifterna
för alla expeditioner är otillräckliga
för att täcka kostnaderna. Jag har
på känn att det finns vissa expeditioner
där avgifterna ligger väsentligt högre
än som motsvarar tjänsternas art. Herr
Alexanderson gav nu också bevis på att
det inom domstolsväsendet finns expeditioner
där avgifterna förefaller att vara
tilltagna i överkant och att ha åstadkommits
på ett något provisoriskt sätt.

Inom utskottsmajoriteten tycker vi
emellertid att, om nu en översyn skall
ske, denna bör ta hela fältet i beaktande
och så långt som möjligt ge en rättvis
avvägning mellan de olika avgifterna.
Därför har utskottet nöjt sig med att hål -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

la sig inom ramen för vad Kungl. Maj:t
här föreslår.

Vad som enligt min uppfattning är
det väsentligaste när det gäller föreliggande
regeringsförslag är den förenkling
som man samtidigt har eftersträvat
i fråga om utfärdandet av gravationsbevis.
Med den nuvarande ordningen följer
ju att en person, som behöver ett gravationsbevis
för att bara ha en förteckning
över eller ett bevis på hur en fastighet
är graverad, ofta får hela historien
om fastighetens utveckling, inte sedan
urminnes tider men i varje fall se
dan någon gång på 1800-talet, uppgifter
som är långt ifrån behövliga för den
som skall ha beviset. Med den förenkling
som nu sker har man såvitt jag förstår
åstadkommit en rationalisering, och
man får också olika avgiftsbeläggning.

Jag vill därför understryka vad utskottet
här har sagt, att man när det gäller
stämpelavgifterna i övrigt bör invänta
den utredning som nu pågår. Eftersom
man har förutsatt att den skall
kunna presenteras redan under nästa år,
tycker vi att tidpunkten ligger så pass
nära att det inte finns någon anledning
att just nu besluta eu provisorisk lösning.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 46 och 47 samt
memorial nr 48.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reg -

lering av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels i ämnet väckt motion.

Genom en den 13 november 1959 dagtecknad
proposition, nr 175, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels antaga
vid propositionen fogade författningsförslag,
dels ock bifalla de förslag
i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen
hemställt.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
gällde ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.

I propositionen hade framlagts förslag
rörande administrationen av försäkringen
för allmän tilläggspension under det
inledande skedet, då förvaltningsuppgifterna
främst bestodo i beräkning av pensionsgrundande
inkomst, registrering av
sådan inkomst och pensionspoäng samt
beräkning och uppbörd av avgifter. Vidare
hade föreslagits vissa komplette -

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

rande regler för beräkningen av pensionsgrundande
inkomst och avgifter.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat den i anledning därav
väckta motionen I: 611, av herr
Aastrup, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte
besluta,

att beloppsgränsen för inbetalning till
riksförsäkringsanstalten skulle höjas
från föreslagna 1 000 till 2 000 kronor,

att socialförsäkringsbolagen skulle
äga rätt att debitera och uppbära arbetsgivareavgift
för allmänna tjänstepensioneringen,

att anståndstiden för inbetalning av
arbetsgivareavgift skulle utsträckas från
föreslagna 2 månader till 4 månader,
samt

att riksdagen i övrigt skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

I. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 175, måtte

A. —- med förklaring att det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension icke
kunnat oförändrat antagas — för sin del
antaga berörda förslag med den ändringen,
att 9 § erhölle under punkten
angiven lydelse;

B. antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. in.,

2) förordning angående redares avgift
i vissa fall enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,

3) förordning om ändring i taxcringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623),

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272),

5) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469),

6) lag angående ändrad lydelse av 38
§ lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring,

7) lag angående ändrad lydelse av 12
§ lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp,

8) lag om ändrad lydelse av 17 kap.
12 § handelsbalken,

9) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

10) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt och

11) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 22 maj 1953 (nr
269) angående byggnadsforskningsavgift; II.

att riksdagen i anledning av propositionen
och, beträffande arbetstagarbegreppet,
motionen I: 611 måtte såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört; samt

III. att motionen I: 611, i vad den icke
besvarats genom vad utskottet hemställt
under II, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet hade därjämte hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade anmälts av herrar
Eric Carlsson, Kaijser, Wahrendorff och
Björkman, vilka dock ej antytt sin mening.

På gjord proposition beslöt kammaren.
att förevarande ärende nu skulle företagas
till avgörande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) :

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har jag fogat en blank reservation,
som jag skall be att få motivera med några
ord.

36 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst

tilläggspension, m. m.

Detta förslag om beräkning och registrering
m. m. av pensionsgrundande
inkomst är i mycket ett provisorium i
avvaktan på den slutliga utformningen
av den organisation som erfordras. Det
gäller bland annat förvaltningsapparaten,
samordningen av de olika socialförsäkringarna
m. m. Med de många frågetecken
som finns i fråga om den slutliga
utformningen kan man nog fråga
sig, om det inte varit tacknämligt att
denna fråga inte forcerats fram till vårriksdagen
som skedde. Till detta skall
väl också läggas den kostnadskrävande
faktorn, som bara den bort ge anledning
till en viss återhållsamhet.

Utskottet är i stort sett enigt om sina
förslag, även om meningarna varit delade
i detaljer. Denna enighet innebär
inte därför att vi inom centerpartiet anser
den lösning, som riksdagen kom fram
till i våras, som den riktiga. Vi anser fortfarande,
att den personliga frivilliglinjen
hade varit att föredra framför den
lösning, som blev riksdagens beslut.

Underlaget för pensionen skall vara
den pensionsgrundande inkomsten. Vem
som skall bestämma den, har det varit
viss tveksamhet om. Valet bar stått mellan,
å ena sidan, taxeringsnämnderna,
som i deklarationerna bar tillgång till
hela primärmaterialet, och å andra
sidan de lokala skattemyndigheterna,
alltså häradsskrivarna och kronokamrerarna.
Efter prövning av de olika skälen
för och emot har man här stannat för
att den lämpligaste myndigheten för
fastställandet av den pensionsgrundande
inkomsten är den lokala skattemyndigheten.

Annorlunda är emellertid förhållandet
i fråga om vem som skall svara för registreringen
av denna pensionsgrundande
inkomst. Såväl departementschefen
som utskottet har därvidlag föreslagit
centralsjukkassorna. Ett stort antal av
remissinstanserna har däremot stannat
för att också denna uppgift borde
ligga hos de lokala skattemyndigheterna.
Bland de remissinstanser som haft den
uppfattningen finns riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, centrala upp -

enligt lagen om försäkring för allmän

bördsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Värmlands län
m. fl. Föreningen Sveriges kronokamrerare
har också gått på den linjen. Även
ur allmänhetens synpunkt skulle den lokala
skattemyndigheten vara att föredra
framför centralsjukkassorna. Man är van
att hos den lokala skattemyndigheten
göra förfrågningar om skatter o. d.;
de är sex gånger så många som centralsjukkassorna
och ligger följaktligen mera
decentraliserade och närmare menige
man ur flera synpunkter. Servicesynpunkten
liksom säkerhetssynpunkten anföres
av bland annat riksskattenämnden
som motiv för att de lokala skattemyndigheterna
skulle anförtros denna uppgift.
Jag delar den uppfattningen, och
jag gör det inte minst därför att detta
gäller ett nytt och stort spörsmål, som
många ställer sig både tvekande och frågande
inför. För alla dessa skulle det då
varit värdefullt att kunna gå till den
lokala skattemyndigheten och få besked
och upplysningar. Centralsjukkassan i
residensstaden ligger för långt bort, för
högt upp höll jag på att säga, för att
man skall få önskade besked.

FZn fråga, som givit anledning till tveksamhet
på många håll, är tolkningen av
arbetstagarbegreppet, alltså fördelningen
mellan inkomst av rörelse och anställning.
Detta gäller främst skogskörarna.
Enligt semesterlagen räknas för närvarande
55 å 60 procent på körkarlen
samt resten på hästen. Här är det oklart,
hur tolkningen skall ske. Nödvändigt är
att riksförsäkringsanstalten snarast ger
ett besked om tolkningen, och som jag
hoppas ett sådant besked att skogskörarna
ej sätts på undantag. Det är nödvändigt
att detta besked kommer i god
tid före den 1 juli 1961, tv dessförinnan
skall den som har inkomst av rörelse ta
ställning till frågan om anslutning till
den beslutade tilläggspensioneringen.

Till sist, herr talman, bara en synpunkt
till. Det gäller sådana befattningshavare
i kommunerna, för vilkas
pension staten nu ansvarar. I propositionen
säges, att den frågan får lösas i
annat sammanhang. Utskottet har utta -

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. beräkning av pensionsgrundande

lat, att den nuvarande ovissheten torde
lända kommunerna till förfång. Ja, det
torde man kunna säga. Nu kommer frågan
att få sin lösning i en nära framtid.
Hur vet vi ej. Jag skall här bara
understryka, att den lösningen måste
ges en sådan utformning att den inte ger
kommunerna merkostnader eller merarbete.
Den grupp av befattningshavare
det här gäller är ju främst lärarpersonalen.
Den avlönas av staten och tillsättes
numera när det gäller ordinarie befattningshavare
också av ett statligt organ,
nämligen länsskolnämnderna. Då bör det
också i konsekvens härmed vara statens
sak att klara pensionsavgifterna
för dessa befattningshavare.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag kan inte göra annat
än be om ursäkt för att jag framträder
så många gånger samma dag,
men det har slumpat sig så. Jag finns
inte antecknad som närvarande vid utskottsbehandlingen,
men jag har faktiskt
suttit med i utskottet vid behandlingen
praktiskt taget hela tiden — det var
endast vid justeringen, då besluten blev
definitiva, som jag hade förhinder på
grund av sammanträde i ett annat utskott.
Jag har emellertid lovat motivera
den blanka reservation, som avgivits
bl. a. av herr Kaijser i denna kammare.

Först vill jag då säga, att vi inte
gärna tar något ansvar i sammanhanget.
Vi har ju tidigare inte velat gå med
på denna tilläggspensionering över huvud
taget. Men när den nu blivit beslutad
och man är ledamot av ett utskott,
kan man ju inte underlåta att påpeka
de saker man eventuellt har upptäckt.
Emellertid har åtminstone jag för min
del av ovan angiven anledning inte velat
i en reservation framföra direkta ändringsyrkanden.
Därför har det begränsats
till en blank reservation.

Annars är det några punkter där man
tycker att förslaget inte innebär det
mest praktiska sättet alt ordna detta. Den
föregående ärade talaren har redan pe -

Nr 32

inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

kat på att de lokala skattemyndigheterna
sannolikt vore lämpligast som registreringsmyndighet.
Det är ju samma myndighet
som skall beräkna den pensionsgrundande
inkomsten, och i avvaktan på
datamaskiner, som kan klara denna sak
för hela landet, borde man inte föra
över någon uppgift på ytterligare en
myndighet. Som ett skäl för de centrala
sjukkassorna har anförts, att allmänheten
skulle vara van att vända sig till
dem med förfrågningar. Jag tror att det
är verklighetsfriimmande. Allmänheten
kommer till de lokala sjukkassorna, men
till de centrala sjukkassorna vänder sig
nästan aldrig någon. För den stora allmänheten
är de centrala sjukkassorna
troligen lika fördolda myndigheter som
många andra centrala instanser. Remissinstanserna
har för övrigt, tycker jag,
anfört skäl som väger betydligt tyngre
än argumenten för förslaget.

Inom utskottet har det också diskuterats,
om inte 2 000 kronor borde vara
gränsen för uppbörd i samband med
skatten. Vidare har det sagts att man
skulle kunna ge anstånd längre tid än
två månader, upp till fyra månader.
Om anstånd över huvud taget lämnas,
måste man väl anse, att skälen är så
bastanta att de kan förefinnas lika väl
efter längre tid än två månader.

Detta är några småsaker som kanske
kunde ha utformats annorlunda, men eftersom
jag inte vill ta något ansvar för
hur detta kommer att fungera •— det
sammanhänger ju med hur hela tilläggspensioneringen
fungerar — har jag liksom
den föregående talaren endast velat
motivera den blanka reservationen. Jag
har inte något särskilt yrkande, herr
talman.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag har inte samma ursäkt
som herr Mannerskantz — jag har
nämligen inte suttit i andra lagutskottet
— men jag har möjligen den ursäkten
för mitt framträdande att jag är motionär
i ärendet. I anledning därav skulle
jag vilja säga några ord.

38 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

Avsikten med min motion var egentligen
att peka på en del förhållanden
som kunde vara av intresse vid utskottsbehandlingen,
och jag tycker att det resonerande
sätt, på vilket utskottet avverkat
denna motion, är sympatiskt. Jag
har all anledning att framföra detta till
utskottets talesman.

Jag finner också anledning att med
en viss glädje konstatera att arbetstagarebegreppet,
när det gäller självständiga
företagare, som anses vara anställda i fåmansbolag,
numera klarats upp genom
försäkringsrådets beslut. Jag tror att
detta klarläggande hade bort kunna göras
tidigare. Ovissheten bar vållat en hel
del bryderi på många håll, och det var
ett önskvärt besked som nu kommit.

Många frågor inom pensionsreformen
är ju under utredning, och man kanske
svårligen kan klara upp dem i detalj på
det här stadiet, men allmänheten är i
stort behov av upplysningar. Jag skulle
i detta sammanhang vilja peka på ett
avsnitt, där jag tycker att utskottets
skrivning borde ha varit klarare, och
jag hoppas att utskottets ärade ordförande
skulle vilja här i kammaren ge
den upplysning som erfordras, ty jag
har under de senaste dagarna flera
gånger själv ställts inför frågan.

Man säger i 5 § i förordningen angåeende
uppbörd av avgifter att arbetsgivare
skall utan anmaning lämna uppgift
för beräkning av avgiftsunderlag, att
uPPgiften skall lämnas i två exemplar
o. s. v. Man kan emellertid inte av utskottets
skrivning fullt klart finna, huruvida
denna kontrolluppgift skall avlämnas
redan i början av nästa år eller
om den skall avlämnas i början av år
1961. Jag vet att det finns ett cirkulär
från riksförsäkringsanstalten, i vilket
uppges att uppgiften skall lämnas 1961,
men jag tror att det vore önskvärt om
det klarlades att det skall vara på det
sättet.

Det finns också en annan fråga som
jag skulle vilja ställa i detta sammanhang,
och eftersom jag ser att några av
de tjänstemän i departementet som har
med pensionsfrågan att göra är i kam -

maren, skulle jag vilja be dem vidarebefordra
frågan.

Det förs på sidan 133 i propositionen
ett resonemang rörande hur man skall
uträkna arbetstagares pensionsgrundande
inkomst till den del den motsvarar
avdrag för pensionsavgift för en i samband
med anställningen anordnad pensionering
vid sidan av den allmänna
tilläggspensioneringen. Det betyder att
Kungl. Maj :t har frångått den ståndpunkt
Kungl. Maj:t tidigare intog i frågan,
men det finns en punkt, i vilken
jag tycker att man inte är konsekvent.
Har riksdagen accepterat ett förslag
om allmän tilläggspensionering, som omfattar
icke bara anställda utan jämväl
företagare, har jag svårt att förstå varför
man i det hår avseendet skall skilja ut
de anställda och inte ta med företagarna.
Jag kan inse att det finns vissa svårigheter
att göra detta tekniskt, men
dessa förefaller dock överkomliga. Även
i denna sak har man ställt den frågan
till mig från intresserade grupper, huruvida
inte riksdagen skulle kunna medge
även företagarna samma rätt, som
de anställda under den övergångstid då
kompletteringsförsäkringar är önskvärda
och nödvändiga.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
med anledning av min motion.
Jag har endast velat framföra dessa synpunkter.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är väl i och för sig
inte så märkvärdigt, om i ett ärende som
är så vittomfattande som den föreliggande
propositionen det råder delade meningar
om hur de angelägenheter som
där berörs skall ordnas. Både i fråga om
beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten, registreringen av sådan inkomst
och uppbörden av avgifterna
finns det ju ganska vida möjligheter att
spekulera i på vilket sätt det lämpligen
skulle kunna ordnas. Frågan har varit
föremål för utredning i administrationsnämnden,
och nämnden har kommit till
det resultat som nu i stort sett återspeg -

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

las i den kungliga propositionen. Det innebär
att den pensionsgrundande inkomsten
skall beräknas av de lokala
skattemyndigheterna men registreras
hos centralsjukkassorna, och det är ju
närmast registreringen som har berörts.

Frågan har ställts, huruvida registreringen
inte lämpligare borde förläggas
till de lokala skattemyndigheterna, och
det finns onekligen skäl för båda synpunkterna.
Administrationsnämnden har
dock kommit fram till att det skulle vara
lämpligast att förlägga registreringen
till centralsjukkassorna, i första hand
beroende på att dessa redan har en registrering
av praktiskt taget alla de medborgare
som också kommer att omfattas
av den tilläggspensionering som träder
i kraft den 1 januari 1960. Ett annat
argument har varit att centralsjukkassorna
torde vara ganska väl rustade
för att stå allmänheten till tjänst med
upplysningar om frågor som sammanhänger
med pensioneringen, frågor som
väl kommer att bli särskilt talrika under
övergångstiden.

Vid valet av centralsjukkassorna som
registreringsorgan har också den ståndpunkt
man slutligen kan komma att inta
i frågan om central eller lokal registrering
spelat en viss roll.

Administrationsnämnden har den
uppfattningen att om man slutligen stannar
för en central registrering och en
sådan kan anordnas med användande
av de nya databehandlingsmaskinerna,
är det lättare att överflytta registreringsarbetet
till denna centrala myndighet
från de centrala sjukkassorna än
från de lokala skattemyndigheterna. De
lokala skattemyndigheterna måste nämligen
bygga upp en särskild organisation
för att kunna ta hand om registreringen.
För centralsjukkassorna betyder
denna registrering knappast mer än att
de bygger ut den apparat de redan har
och som de är vana att sköta.

Jag medger emellertid att man kan ha
olika uppfattningar om vilket som är
det lämpliga. Det har emellertid inte
framställts något yrkande på denna
punkt, utan här föreligger endast ut -

skottets förslag, som innebär ett tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts proposition
i denna del, och jag har för min del
ingen anledning att yrka annat än bifall
till propositionen.

Herr Carlsson tog upp en fråga som
berör sådana kommunala befattningshavare,
för vilka staten svarar för pensionsavgifterna.
Det är inte slutligt reglerat i
propositionen, på vilket sätt inbetalning
av avgifterna för dessa personer skall
ske. Det har endast sagts att den frågan
lämpligen borde lösas i annan ordning.

I denna del har väl reservanterna inte
åsyftat något annat än att få klarlagt, att
den nya ordningen icke kommer att
medföra att kommunerna belastas med
kostnader som de tidigare varit befriade
från. Jag tror att utskottet i den frågan
har fått den uppgiften från departementet
att det är sättet för inbetalningen
av avgifterna, som skall regleras i annan
ordning än i den föreliggande propositionen,
och att det inte har ifrågasatts
annat än att staten även framdeles
skall svara för pensionskostnaderna
för dessa befattningshavare.

En annan fråga, som har diskuterats
i utskottet och som har omnämnts under
överläggningen här i dag, gäller inbetalningen
av avgifterna och den gräns
som satts mellan de arbetsgivare som
skall betala efter räkning från riksförsäkringsanstalten
och dem som skall betala
via skatteuppbörden. Den gränsen
är i propositionen satt till 1 000 kronor.
överstiger avgiftssumman detta belopp,
får vederbörande arbetsgivare en
räkning från riksförsäkringsanstalten.
Avgifterna inbetalas preliminärt i sex
terminer, och sedan sker en slutlig avräkning
på samma sätt som i fråga om
den nuvarande preliminära skatteinbetalningen.
Understiger avgifternas belopp
1 000 kronor, debiteras de på skattsedeln,
vilket inte hindrar att vederbörande
också kan få dem preliminärt debiterade
— man kan ju begära att ett så
och så stort belopp läggs till den preliminära
skatten för detta ändamål, och
sedan sker en avräkning då den slutliga
skatten räknas ut.

40 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

Nu har önskemål framförts att beloppsgränsen
i stället skulle sättas till
2 000 kronor. Utskottet har stannat för
den gränsdragning som föreslagits i propositionen,
och den starkaste motiveringen
för detta är väl att om preliminär
inbetalning inte skett utan hela beloppet
skulle komma på skattsedeln, är
det olämpligt att ett så stort belopp
skulle påföras vid den slutliga regleringen
av skatten. Beloppet bör tvärtom begränsas
till det lägsta möjliga, och därför
har utskottet biträtt propositionens
förslag. Detta kommer visserligen att leda
till att antalet arbetsgivare, som får
betala direkt till riksförsäkringsanstalten,
kommer att ökas, när avgifterna
till pensioneringen stiger. Vid starten
kommer förmodligen arbetsgivare med
tre eller fyra anställda att få betala avgifterna
via skatteuppbörden. Efter hand
som avgifterna stiger kommer väl emellertid
till sist endast arbetsgivare, som
sysselsätter högst två anställda, att hänföras
till denna kategori, eftersom pensionsavgiften
ju ganska snart är uppe i
500 kronor per anställd. Vi tror dock i
utskottet att den föreslagna avvägningen
är lämplig. Det kan inte vara något
större intresse för arbetsgivarna att få
betala avgifterna i samband med skatteuppbörden.
Det måste vara till fördel
för dem att få en räkning från riksförSäkringsanstalten
och att få betala avgifterna
i sex terminer, terminer som
infaller under de månader som för närvarande
är fria från skatteuppbörd.

Herr Aastrup framställde en fråga beträffande
arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet.
Den bestämmelse som herr
Aastrup hänvisade till kan såvitt jag förstår
inte avse någonting annat än de
uPPgifter som skall lämnas i samband
med inkomstuppgifterna för år 1960,
alltså uppgifter som lämnas i januari
1961 om arbetstagarnas löner under det
gångna året. Däremot kan ju riksförsäkringsanstalten
tidigare infordra uppgifter
av arbetsgivarna för att kunna beräkna
de preliminära avgifter som i varje
fall de större arbetsgivarna skall betala
redan under år 1960. Det lär väl
vara svårt för riksförsäkringsanstalten

att exakt beräkna dessa avgifter utan
att arbetsgivarna lämnar sin medverkan
genom att under detta år lämna en uppgift
som kan läggas till grund för debiteringen,
Det kan alltså bli fråga om
att lämna uppgifter redan under år
1960, men detta avser endast de arbetsgivare
som skall betala direkt till riksförsäkringsanstalten
och betala preliminärt.

Jag fattade inte riktigt vad herr
Aastrup åsyftade, då han talade om att
de som är försäkrade i egenskap av egna
företagare eller har inkomst av annat
förvärvsarbete än lönarbete, borde ha
samma förmån. Jag är inte säker på om
han syftade på den ändring som nu
gjorts i beslutet från i våras, nämligen
att pensionsavgift som inbetalas för
kompletterande försäkring inte skall
dras av från den pensionsgrundande inkomsten.
Jag tror att det är på det sättet,
att den som betalar avgifterna själv
har samma förmåner. Vill han ha det
så ordnat, att den pensionsgrundande
inkomsten inte reduceras på grund av
avgifter till kompletterande försäkring,
tror jag inte att det är någonting som
hindrar detta. I motiveringen för den
ändring, som nu är vidtagen till förmån
för dem för vilka arbetsgivarna betalar
avgift, de anställda, har nämligen sagts,
att de som betalar egenavgift är oförhindrade
att få den verkliga inkomsten
— alltså utan reducering med pensionsavgiften
— lagd till grund för beräkning
av den pensionsgrundande inkomsten,
eftersom det inte föreligger någon
skyldighet för dem att uppge, i vilken
utsträckning kompletterande försäkringar
har tagits. Jag vågar inte lämna
herr Aastrup ett bestämt besked på den
punkten, men jag har själv fattat det
så, att företagarna måste ha samma förmån
som löntagarna. Tar de en försäkring
som komplettering till tilläggspensioneringen
har de, såvitt jag förstår,
rätt att räkna in pensionsavgiften för
kompletteringsförsäkringen i den pensionsgrundande
inkomsten. Något avdrag
behöver följaktligen icke äga rum.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Vi närmar oss ju allt
mer den 1 januari 1960, då den allmänna
tilläggspensioneringen skall träda i
kraft. Herr Carlsson ställde en fråga —
i viss mån till utskottets ordförande —
som jag väntade att han skulle få ett
svar på. Det skulle ha varit av stort intresse,
om vi kunnat få klarhet i den
saken. Det gäller skogskörarna. För dem
som har skogskörare anställda kan det
vara av intresse att veta, huruvida pensionsavgifter
skall betalas för dessa, och
för skogskörarna själva kan det likaledes
vara av intresse att veta, om de får
som pensionsgrundande inkomst räkna
inkomsten av skogskörning på vanligt
sätt eller om de skall räkna en viss procent
eller om inkomsten skall uteslutas
helt och hållet och vederbörande alltså
skall betraktas som fri företagare. Saken
kan också vara av intresse, om det
blir förhandlingar på denna punkt. Därför
vore jag synnerligen tacksam, om
utskottets ärade ordförande skulle vilja
lämna en förklaring.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag fattade inte herr
Carlssons fråga på denna punkt, men
har han ställt den, måste väl detta vara
ett uttryck för att överläggningen i utskottet
inte har givit honom tillräcklig
säkerhet för att skogskörarnas försäkringsfråga
har blivit ordnad på ett sätt
som tillfredsställer honom. Har inte behandlingen
i utskottet kunnat ge honom
ett tillfredsställande svar, är det inte
troligt att jag kan göra det heller, ty
mitt svar grundar sig på vad som framkommit
vid behandlingen i utskottet.

Det finns åtminstone två kategorier
av skogskörare. Den ena är de som uteslutande
ägnar sig åt skogskörning, som
håller häst och har avtal med skogsägaren
om körslor, ett avtal som inkluderar
både arbetskraften och hästen. Den
andra kategorien är sådana skogskörare
som har användning för hästarna i annat
arbete vissa tider av året. De har ett

jordbruk, större eller mindre, men under
vintermånaderna ägnar de sig åt
skogskörning. Det är mycket som talar
för att dessa inte har samma ställning
hos den arbetsgivare, vilken de ägnar
sina tjänster, som de skogskörare har
som driver skogskörslorna som näring.
Det kan mycket väl förhålla sig på det
sättet, att de inte kör under det allmänna
avtalet eller har någon överenskommelse
med arbetsgivaren som innebär,
att andra förmåner än den nu aktuella,
nämligen pensionen, är reglerade på
samma sätt som för en anställd. De kan
t. ex. ha bestämd semester. Det gör väl
att de skogskörare som har skogskörning
som huvuduppgift kan genom sin
organisation -— jag förmodar att det i
allmänhet är RLF — sluta avtal med
vederbörande arbetsgivare, ett avtal som
innebär att dessa skogskörare i pensionshänseende
skall betraktas som anställda
och att alltså arbetsgivaren skall
betala pensionsavgifterna. De som ägnar
sig åt skogskörslor som bissysla och har
ställning som självständiga företagare får
själva bestämma, om de vill tillhöra tillläggpensioneringen
eller inte. Vill de
tillhöra den, får de svara för avgiften själva,
och i fråga om pensionsgrundande
inkomst tillämpas då de regler som gäller
för sådana försäkrade.

Det är klart att det inte är lätt att
fastställa några normerande regler för
vilka omkostnader som skall betraktas
som åvilande en rörelse eller en del
av rörelsen under den tid då skogskörslorna
äger rum, men det blir väl i mycket
stor utsträckning beroende på hur
de själva uppskattar de olika faktorerna.
Hästen skall ju inte pensionsförsäkras,
och kostnaden för den delen av
verksamheten skall naturligtvis avräknas.
I det avseendet har skogskörarna
vissa möjligheter att låta sin egen mening
komma till uttryck och följa de
regler som gäller låt oss säga de skogskörare
som har avtal. Där måste det ju
fastställas, hur stor del av ersättningen
som skall betraktas som lönedel. De som
inte är anställda kan förmodligen följa
samma schema. För den tid de kör kan

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Ang. beräkning av pensionsgrundande inkomst
tilläggspension, m. m.

de beräkna sin förvärvsinkomst på samma
sätt. Deras egen förvärvsinkomst är
lika stor som andra körares under motsvarande
tid. Då behöver man väl i detta
sammanhang inte tala så värst mycket
om kostnaderna i övrigt.

Det är det enda svar som jag kan ge,
och såvitt jag kan erinra mig är det detsamma
som framkommit vid utskottets
överläggningar. Frågan är inte helt klar.

Den är i viss utsträckning beroende på
skogskörarna själva. De som vill kan
förmodligen via någon organisation träffa
uppgörelse som jämställer dem med
löneanställda i pensionsavseende. Men
det är knappast troligt att en sådan överenskommelse
kommer att innefatta samtliga
skogskörare. Det blir alltid åtskilliga
som kommer att svara för sin försäkring
själva, om de vill tillhöra försäkringen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ställde faktiskt ingen
fråga. Det vill jag rätta till. Jag bara
strök under behovet av att den utredning,
som riksförsäkringsanstalten fått
bemyndigande att verkställa, blir färdig
i god tid före den 1 juli 1961. Före den
1 juli 1961 skall nämligen den som har
inkomst av rörelse ta ställning till om
han vill tillhöra den obligatoriska tjänstepensioneringen
eller inte. Om en
skogskörare skall falla under nämnda
tjänstepensionering på grund av sin arbetsinkomst,
så förutsätter detta att man
vet, till vilket belopp man skall räkna
körarens arbetsinkomst och hur mycket
som skall räknas på hästen, ty basbeloppet
skall räknas ifrån. Detta innebär
att det blir relativt stora belopp som
man måste köra in för att över huvud
taget komma in under tjänstepensioneringen
på grund av arbetsanställning.

Detta var, herr talman, anledningen
till att jag ville att man skall försöka
bli färdig med denna utredning före
den 1 juli 1961, så att man kan bedöma
hur stor del av inkomsten som vid tilllämpningen
skall betraktas som inkomst
av anställning.

enligt lagen om försäkring för allmän

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det gläder mig att jag
inte förbisåg något i herr Carlssons
första anförande utan att det var herr
Jonasson som hade hört mera än vad
herr Carlsson frågade om. Det är på det
sättet, herr Carlsson, att i detta avseende
en självständig företagare — alltså
en som har eget jordbruk och sköter detta
vissa tider på året samt under andra
delar av året ägnar sig åt skogskörslor
— enligt lagen om tilläggspensionering
inte har möjlighet att, om han vill, försäkra
sig för vad han förtjänar såsom
skogskörare, utan vill han tillhöra försäkringen,
måste han ta med hela sin inkomst,
och då blir det förmodligen också
utrymme för basbeloppet. Kan han
köra enligt ett avtal som ger honom
ställning som löneanställd under den
tid han ägnar sig åt skogskörslorna,
kan han ju vara försäkrad för den del
som är löneinkomst. Han behöver i sådant
fall inte försäkra den andra delen
av inkomsten, om han inte vill, men
avstår han, verkar det ju på visst sätt
reducerande också på den del han har
såsom löneinkomst.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag uttryckte mig litet felaktigt.
Det var så att herr Eric Carlsson berörde
denna fråga, och det var närmast
därför jag begärde ordet. Men jag tror
att det var tacknämligt om jag hört mer
än vad som förekommit, ty denna fråga
är av så stor betydelse ute bland
skogskörarna att det var värdefullt att
vi fick ett uttalande från utskottets ordförande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo tredje
lagutskottets utlåtanden nr 26 och 27.

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 345, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 190 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 350, till Konungen,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 30 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 351, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
överenskommelser med vissa OEEC-länder
rörande reglering av fordringar och
skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation, m. m.;
samt

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
jämte i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av

dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 354, till Konungen,
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., såvitt denna hänvisats till lagutskott,
dels i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets memorial nr
192 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av konventionerna inom OEEC
om säkerhetskontroll på atomenergiens
område och om ett bolag för behandling
av atombränsle.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Onsdagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Efter det kamrarna stannat i olika
beslut beträffande statsutskottets i utlåtande
nr 188 gjorda hemställan avseende
de i Kungl. Maj:ts proposition nr
162 föreslagna riktlinjerna för administrationen
av den allmänna varuskatten
m. m., företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande
av samma utskott i dess memorial
nr 193 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med godkännande
av de riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten, vilka
förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 9 oktober 1959, bemyndiga
Kungl. Maj:t att med iakttagande
av vad utskottet anfört företaga de
ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna
gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda myndigheter
som följer av det i statsrådsprotokollet
anförda, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att med godkännande
av de riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten,
vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 9 oktober
1959, bemyndiga Kungl. Maj:t att med
iakttagande av utskottets gjorda förbehåll
i fråga om ordinarie tjänster företaga
de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna
gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda myndigheter
som följer av det i statsrådsprotokollet
anförda.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 68.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 598, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 111 ja och 110
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 190 ja
och 178 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
344, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om allmän
varuskatt m. m., såvitt propositionen
avsåge riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat, in. m.;
samt

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Ang. nedsättning av kostnaderna för
lantmäteriför rättningar

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Torsten Larssons interpellation angående
nedsättning av kostnaderna för vissa
lantmäteriförrättningar, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Thorsten Larsson —
under hänvisning till att, såsom följd av
lantmäteritaxans bestämmelser och gällande
förrättningsinstitut, sådana ändringar
i fastighetsindelningen som avser
överförande av smärre områden från en
fastighet till annan i vissa fall försvåras
på grund av i förhållande till områdenas
värde höga förrättningskostnader -—
frågat mig om jag är villig att få till
stånd nedsättning av lantmäterikostnaderna
och utnyttjande av enklare och
billigare förfaringssätt i fråga om berörda
lantmäteriförrättningar.

I de fall som åsyftas i interpellationen
skall ersättning enligt lantmäteritaxan
i princip utgå efter en taxenivå,
som i genomsnitt torde motsvara 40
procent av lantmäteriets självkostnader.
I tekniskt hänseende är ifrågavarande
taxa så konstruerad, att ersättningen utgår
efter sakersättningstariff utformad
bl. a. på grundval av tidsstudier. De enligt
sakersättningstariffen för avstyckning
utgående ersättningsbeloppen ökar
i förhållande till storleken av det avstyckade
området men är lika stora för områden
mindre än eller lika med 0,5 ha.
Denna i viss mån schablonartade taxekonstruktion,
vilken för övrigt har betydande
praktiska fördelar, innebär att ersättningsbeloppen
i vissa fall kan komma
att framstå som höga i förhållande
till förrättningsföremålets värde. Lantmäteristyrelsen
eller, enligt styrelsens
bestämmande, överlantmätaren eller vederbörande
förrättningsman har emellertid
rätt att medge nedsättning av ersättningsbelopp
i de fall då beloppet står i
uppenbart missförhållande till värdet å
det avstyckade området.

Gällande bestämmelser tillgodoser så -

lunda behovet av att, då så anses påkallat,
kunna minska förrättningskostnaderna
enligt lantmäteritaxan för de av
interpellanten angivna slagen av förrättningar.
Jag vill i sammanhanget erinra
om att i den vid årets vårriksdag
behandlade propositionen nr 148 angående
statligt stöd till jordbrukets rationalisering
m. m. gjorts vissa uttalanden
rörande nedsättning av ersättningsbelopp
enligt nämnda taxa, vilka uttalanden
godtogs av riksdagen.

Vad beträffar möjligheterna att vid
berörda fastighetsregleringar tillämpa
ett enklare och billigare förrättningsförfarande
vill jag till en början framhålla
att det ofta är möjligt att härvid begagna
ägoutbytesinstitutet, som är smidigare
och enklare än avstyckning samt
även billigare. Vidare må erinras om
att 1954 års fastighetsbildningskommitté
enligt sina direktiv har att närmare
överväga sagda möjligheter och att framlägga
de förslag i ämnet, vartill utredningsarbetet
leder. Nämnas må även att
1956 års lantmäterikommitté i sitt för
några månader sedan avgivna betänkande
angående lantmäteriväsendet och
kartverkets organisation föreslagit vissa
åtgärder i syfte att rationalisera lantmäteriverksamheten.
Det är min förhoppning
att en proposition i anledning
av detta betänkande skall kunna föreläggas
1960 års riksdag.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Thorsten Larssons interpellation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra ett tack för det svar som givits
mig på denna interpellation.

Det kan möjligen vid första påseendet
förefalla som om dessa frågor vore av
mindre betydelse, men då jag erfarit
att antalet fall av denna art inom vissa
lantmäteridistrikt är mycket stort, framstår
det som angeläget att dessa frågor
tas upp till behandling. Därtill kommer
att just återköp och återförening med
den gamla stamfastigheten av områden,
vilka exempelvis tillhört järnvägen, nu

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. den ekonomiska situationen för busslinjetrafiken

ökar i och med att järnvägarna i allt
större utsträckning läggs ned.

Herr statsrådet nämnde ägoutbytesinstitutet,
som kan träda i verksamhet.
Detta gäller dock specialfall, som efter
vad jag förstår inte har haft någon större
praktisk tillämpning i dessa fall.

Jag är därför tacksam, att statsrådet
visat positivt intresse för frågornas lösning
och att 1954 års fastighetsbildningskommitté
kommer att ta upp denna
detalj. För närvarande är det faktiskt så,
att många helt enkelt avstår från lantmäteriförrättning
på grund av den proportionsvis
för stora kostnaden, vilket
har till följd att ingen lagfart erhålles
på fastigheten.

Däremot har jag inte kunnat finna att
1956 års lantmäterikommitté varit inne
på dessa frågors lösning. Man är där
inne på att diskutera en uppläggning
enligt själva kostnadsprincipen, och den
innebär i så fall ett dyrbarare förfarande
än det som nu gäller.

Jag är dock efter detta svar övertygad
om att herr statsrådet avser att få fram
ett smidigare förfarande vid dessa avstyckningar
än vad som nu tillämpas.
Men jag vill tillägga den förhoppningen
med anledning av de många aktuella
fallen, att denna åtgärd sker utan alltför
stor tidsutdräkt.

Jag vill med detta än en gång tacka
herr statsrådet för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den ekonomiska situationen för
busslinjetrafiken

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Axel Johannes Anderssons interpellation
angående den ekonomiska
situationen för busslinjetrafiken, och nu
yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Axel Andersson till mig riktat följande
två frågor, nämligen

1) om jag är beredd att genom förslag
om sänkning av fordons- och drivmedelsskatterna
eller genom andra åtgärder
komma busslinjetrafiken till
hjälp; och

2) hur långt 1953 års trafikutredning
har kommit i fråga om sina överväganden
beträffande möjligheterna till en separat
behandling av de frågor som gäller
busstrafikens ekonomiska situation.

I anledning härav får jag anföra följande.

I ett nyligen avgivet remissyttrande
över en av Svenska omnibusägareförbundet
gjord framställning om separatbehandling
av busstrafikfrågorna har
trafikutredningen framhållit, att en dylik
behandling av enhetlighets- och konsekvensskäl
inte är i och för sig rekommendabel.
Trafikutredningen har emellertid
när det gäller busstrafiken ägnat
särskild uppmärksamhet åt frågan om
det eventuella behovet av särskilda trafikpolitiska
åtgärder av provisorisk natur.
En av utredningen åren 1956 och
1957 verkställd undersökning av busstrafikens
driftekonomiska förhållanden gav
inte utredningen belägg för att behovet
av stödjande åtgärder — utöver dem som
redan vidtagits i form av restriktiv trafiktillståndsgivning
-— då var mera omedelbart
påkallade. Tillräcklig anledning
att bryta lös busstrafikfrågorna ur det
allmänna utredningsarbetet i och för
förslag om separat reglering ansågs därför
inte föreligga. Härefter har inom utredningen
under åren 1958 och 1959
verkställts intensivundersökningar rörande
busstrafikens utveckling inom två
län — Skaraborgs och Västerbottens län
— för att ge ytterligare belysning åt
dessa spörsmål. Slutligen har trafikutredningen
under hösten 1959 insamlat
undersökningsmaterial rörande de senaste
årens utveckling beträffande busstrafikens
driftekonomi. Resultatet av
sistnämnda undersökning beräknas föreligga
i bearbetat skick om någon månad,
och utredningen avser då att ånyo taga
ställning till frågan, huruvida utvecklingen
motiverar provisoriska åtgärder
av det ena eller andra slaget. Oavsett
resultatet av trafikutredningens ställ -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Ang. den ekonomiska situationen för busslinjetrafiken

ningstagande härvidlag, är det utredningens
avsikt att före utgången av februari
nästa år lämna mig en ingående
redogörelse för det rådande läget på
busstrafikens område.

Jag utgår från att denna redogörelse
kommer att ge ett förbättrat underlag
för bedömande av busstrafikens nuvarande
ekonomiska situation och önskar
därför i avvaktan på densamma inte för
dagen ingå på frågan om det eventuella
behovet av särskilda trafikpolitiska åtgärder
på busstrafikens område.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för att han trots den sena tiden
har varit älskvärd nog att lämna svar
på mina framställda frågor.

Jag är övertygad om att herr statsrådet
väl känner till de svårigheter som
busstrafiken befinner sig i. Man måste
nog tala om eu kris för busstrafiken.
Lönsamheten har under de senaste åren
starkt minskat, och det har inte blivit
någon ändring till det bättre under den
senaste tiden. Tvärtom har läget blivit
ännu sämre. I senaste numret av bussägarnas
fackorgan läser man också om
att rapporterna till förbundet visar, att
trafikantavledningen har fortgått i oförminskad
takt. I vissa delar av landet
har nedgången i passagerarfrekvensen
till och med varit större än tidigare.

Om man tittar på siffrorna angående
förnyelsen inom bussväsendet finner
man, att beställningarna av nya bussar
har minskat i så avsevärd grad att man
numera måste räkna med att en buss får
gå i trafik minst ett tjugotal år innan den
tas ur trafiken, vilket ju inte kan vara
ett önskvärt förhållande.

Statsrådet framhåller i sitt interpellationssvar,
att 1953 års trafikutredning
har gjort vissa intensivundersökningar
rörande busstrafikens utveckling i Skaraborgs
och Västerbottens län. Tar man
del av de yttranden, som länsstyrelser -

na i dessa båda län har avgivit, finner
man, att även de konstaterar det svåra
läge, som busstrafiken befinner sig i,
och att stödåtgärder är nödvändiga.
Ingen av dessa två länsstyrelser vill införa
några särskilda subventioner, men
båda är inne på tanken att man genom
skattesänkning för busstrafiken skulle
kunna hjälpa bussägarna i deras besvärliga
situation.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår,
att man skall sänka fordonsskatten
till hälften och sänka brännoljeskatten
med 10 öre per liter. För de bussägare,
som kämpar med ekonomiska svårigheter,
skulle dessa lättnader i beskattningen
naturligtvis innebära en avsevärd
hjälp. För en ordinär buss på 6 ton
och en brännoljeförbrukning på 12 500
liter, vilket är ganska normalt, får bussägaren
betala en fordonsskatt av 2 233
kronor och en brännoljeskatt av 4 000
kronor om året, d. v. s. sammanlagt
6 233 kronor. Det är ju en betydande belastning,
och man förstår därför väl att
bussägarna tycker att en skattelättnad
vore det enklaste sättet att få hjälp. Man
framhåller från bussägarhåll, att man
inte främst är intresserad av subventioner,
utan man försöker att genom rationaliseringsåtgärder
och på annat sätt
anpassa sig till det nya läget.

1953 års trafikutredning tycks faktiskt
vara något slags olycksöde för bussägarna.
Gång efter annan hänvisar man
till denna utredning när det kommer någon
framställning från bussägarhåll. I
ett interpellationssvar den 10 maj 1957,
alltså för betydligt mer än två år sedan,
framhöll dåvarande kommunikationsministern,
att 1953 års trafikutredning
övervägde möjligheten av en separat behandling
av dessa frågor. I dagens interpellationssvar,
således mer än två år senare,
får man veta, att dessa överväganden
tydligen har lett till att trafikutredningen
stannat vid en negativ ståndpunkt
då det gäller frågan om att bryta
ut problemet om busstrafiken från det
övriga utredningskomplexet. Bevillningsutskottet
har också, då utskottet avstyrkt
motioner om nedsättning av fordonsoch
brännoljeskatten för bussar, gäng

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. den ekonomiska situationen för busslinjetrafiken

efter gång hänvisat till den pågående
trafikutredningen.

Den ena busslinjen efter den andra
läggs ned och många turer dras in i vårt
land, naturligtvis framför allt i de län,
som har stora glesbygder. Detta är ett
mycket allvarligt problem i sådana trakter.
Visserligen har privatbilismen gått
framåt med stora steg, men än är det
väl tyvärr så, att flertalet människor inte
bär egna bilar utan är beroende av
andra transportmöjligheter. När busslinjerna
läggs ned, kommer dessa människor
som sagt i en mycket besvärlig situation.
Om man måste vänta ännu en
lång tid på att utredningen kommer
fram till något resultat, så har man anledning
att påminna sig det gamla ordspråket,
att medan gräset växer dör kon.
När det gäller de människor, som redan
drabbats eller inom den närmaste tiden
kommer att drabbas av att busslinjer
läggs ned, har man också en bitter orsak
att erinra sig ett annat gammal svenskt
ordspråk, som säger att man ej saknar
kon förrän båset är tomt.

Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen
att den redogörelse, som trafikutredningen
nu lovar att ge herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
före utgången av februari
månad nästa år, skall komma att leda
till att departementet vidtar alla de åtgärder,
som står till buds för att hjälpa
busstrafiken i dess beträngda situation.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har bara begärt ordet
för att förklara en sak i detta sammanhang.

De undersökningar, som gjordes 1956
och 1957 och som herr Andersson syftade
på, gav inte belägg för att det då var
nödvändigt och motiverat med separata
åtgärder. Trafikutredningen ville dock
göra ännu en kollationering av detta,
och det var därför man företog de nya
undersökningarna under 1958 och 1959
för att se, om det första resultatet var
riktigt eller om det till äventyrs kunde
ha inträtt en förskjutning till det sämre
— man ville i så fall ha möjlighet att
bättre bedöma underlaget för eventuella
åtgärder.

Att trafikutredningen föranstaltat om
dessa förnyade undersökningar för att
få en uppfattning om det aktuella läget
visar ju, att både trafikutredningen och
kommunikationsdepartementet är i hög
grad intresserade av denna fråga och
väl medvetna om de svårigheter, som
de kollektiva transportmedlen just nu
har att brottas med.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av konventionerna
inom OEEC om säkerhetskontroll
på atomenergiens område och
om ett bolag för behandling av atombränsle.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 25, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 191, angående uppskov
med behandlingen av vissa till utskottet
hänvisade motioner, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Om besparingar å utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
rörande besparingar för budgetåret
1959/60 å utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. in.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf ni. fl. (1:531) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:643), hade yrkats, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte genom direktiv till berörda
myndigheter och genom åtgärder i övrigt
tillse, att utgifterna för budgetåret
1959/60 beträffande riksdagen och dess
verk m. m. nedbringades med 350 000
kronor.

Utskottet, som funnit sig icke böra
tillstyrka förevarande förslag, hade i
det nu föreliggande utlåtandet hemställt,
att motionerna 1:531 och 11:643, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Ewerlöf, Domö, Regnéll
och Agerberg.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! De motioner som det här
är fråga om har ingått som ett led i högerpartiets
alternativ till omsättningsskatten.
När utskottet behandlade frågan
hade ännu inte ställning tagits till omsättningsskatten.
Sedan det skett, ber
jag få förklara att vi, i överensstämmelse
med vad vi har gjort beträffande övriga
liknande förslag, inte på detta stadium
framställer något yrkande om bifall till
vår reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget
Industrikredits utlåning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
för Aktiebolaget Industrikredits utlåning,
m. in.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 305 i första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, m. fl. och nr 373 i
andra kammaren av herr Stenberg m. fl.,
hade motionärerna, vilka förutsatte, att
det förslag, som framlagts från Svenska
bankföreningen att förbättra de mindre
företagens tillgång till långfristigt kapital,
skulle från vederbörande myndigheters
sida behandlas med all skyndsamhet,
föreslagit, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle hemställa om sådana förändringar
i AB Industrikredits bolagsordning,
att kravet på säkerheter för
därifrån utlämnade lån gjordes mindre
rigoröst, särskilt med hänsyn till behovet
att tillgodose även ansökningar om
s. k. förtroendekrediter, att AB Industrikredit
skulle medgivas avsevärt vidgade
upplåningsmöjligheter, att möjligheter
skulle skapas att tillgodose även mera
långsiktiga kreditbehov inom distributionsledet
såsom detaljhandeln, att den
nedlagda utredningen rörande den mindre
företagsamhetens lokalproblem utan
dröjsmål skulle återupptagas och bringas
till fullbordan och att utredningen
även till beaktande skulle upptaga de
med lokalproblemen sammanhängande
finansieringsproblemen, samt att riksdagen
i övrigt skulle beakta i motionerna
anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:305 och 11:373 — i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört —
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Nils Theodor Larsson
och Börjesson, vilka ansett, att utskottets

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 32

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:305 och 11:373 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Danmans och Löfgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med anledning av motionerna
1:305 och 11:373 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad i denna
reservation anförts; samt

3) av herrar Mannerskantz, Agerberg
och Nordgren, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 47 är fogad en reservation,
som jag biträtt. Av denna anledning vill
jag anföra några synpunkter på det föreliggande
ärendet.

Utskottet har haft att granska och ta
ställning till en motion från folkpartihåll.
I den upptas vad motionärerna —
enligt min mening med rätta — kallar
ett centralt problem för den mindre företagsamheten.
Man pekar på finansieringsfrågan
i sin helhet, men särskilt
framhålles svårigheterna för denna kategori
företagare att erhålla s. k. långa
krediter. Motionärerna anser att denna
fråga bör lösas verklighetstroget med
hänsyn till behovet och önskar att detta
sker utan dröjsmål.

Ett sådant yrkande kan ju grundas på
många skäl. Det mest näraliggande torde
vara tillkomsten av sjustatsmarknaden,
som ställer de s. k. mindre företagarna
i en alldeles ny situation, en situation
där knapphet på ekonomiska resurser
kan bli ödesdiger för den det gäller.
Minskas nu tullskyddet på sätt som
planerats, gäller det att möta den ökade
konkurrensen med effektiva medel,
överlever den mindre företagaren ett sådant
angrepp kan han också räkna med
ökade avsättningsmöjligheter för sina
alster. Med förutsättningen för en så -

dan utgång är att penningmedel till rationell
utbyggnad, specialisering och
drift kan uppbringas på skäliga villkor.

I motionen gör man nu en inventering
av vad som i detta avseende för
närvarande står till buds för näringslivets
små enheter. Man kommer fram till
att rätt mycket återstår att göra. Att
hjälpa de mindre företagarna lösa finansieringsfrågorna
ter sig än angelägnare
mot bakgrunden av det svenska
kostnadsläget, som anses rätt högt. Det
gäller dock att möta konkurrensen från
andra länder och tävla om köparnas
gunst på främmande marknader. Att
andra stater i detta läge vidtar stödåtgärder
åt produktionen är väl känt. Detta
stöd gäller även den mindre företagsamheten.
Motionärerna har anfört exempel
från USA men även från andra
håll. Och allt detta sker för att möta
väntade övergångssvårigheter på ett sätt
som slutligen kan leda till framgång.

Aktiebolaget Industrikredit kommer
här in i bilden. Detta företag, som sedan
1934 gett industrien i detta land ett
säkerligen gott stöd, är för närvarande
inte lämpat att ge verksamt bistånd åt
den kategori företagare det här gäller.
Kraven på säkerhet för utlämnade lån
är rätt höga, och tillgången på medel för
ändamålet begränsad. Detta har lett till
att en förhållandevis liten krets låntagare
kunnat betjänas. Skall detta kreditinstitut
komma hantverk, handel och
småindustri till hjälp med kapital på
längre sikt, måste reglerna omarbetas
och möjligheterna vidgas.

Bankoutskottet anför i sitt utlåtande,
att detta är vad som just nu sker. överläggningar
pågår i syfte att förvandla
Aktiebolaget Industrikredit till ett organ,
som bättre kan fylla sin uppgift såsom
långivare inom sitt gebit. En fortfarande
öppen fråga är emellertid om
dessa underhandlingar leder till de resultat,
som motionärerna anser nödvändiga
inför befarade påfrestningar.

I dagarna har styrelsen för Aktiebolaget
Industrikredit till Kungl. Maj:t överlämnat
förslag angående omorganisation
av företaget. Enligt tidningsreferat

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Öl

Ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

skulle därmed en avsevärd utvidgning av
verksamheten komma till stånd. I planen
ingår större tillgång till lånemedel,
liksom också en viss liberalisering i bedömningen
av låneärendena, åtminstone
för en mindre del av de medel företaget
disponerar. Hur snart den föreslagna organisationen
kan prövas och beslutas på
högsta ort är väl helt och hållet okänt.
Reservanterna önskar här en närmare
precisering och begär att proposition i
ärendet må föreläggas 1960 års riksdag.
Det nära sambandet med frågan om handelns
medelsbehov talar enligt reservanternas
mening för en samtidig prövning.
Möjligheterna att ge handelns utövare
någon hjälp i detta sammanhang är ju
helt beroende av hur denna organisation
slutligen utformas.

Vad angår den i motionen upptagna
diskussionen om de mindre företagens
möjligheter att på ett lyckligt sätt lösa
sina lokalfrågor, så hoppas reservanterna
på positiva åtgärder utan dröjsmål.

Jag vill slutligen omvittna att bankoutskottet
haft en i sak välvillig inställning
till detta ärende.

Åberopande det anförda yrkar jag bifall
till den med 2) betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att i stort instämma med
herr Danmans när jag går att yrka bifall
till den med nr 1 betecknade reservationen
av herrar Larsson, Nils Theodor,
och Börjesson. Jag skulle emellertid
ytterligare vilja understryka värdet
av att denna fråga så att säga hålles
levande.

Anledningen till att reservationen
kommit till är att vi på vårt håll önskar,
att utskottet skulle ha givit till känna
en mera positiv syn på frågan, så
att utlåtandet hade blivit något av en
opinionsyttring, som skulle kunnat vara
till ledning för Kung]. Maj:t i dess ställningstagande
i denna fråga.

Det råder väl i denna kammare inga
som helst delade uppfattningar om att

det är nödvändigt att lösa — och att
snart lösa — frågan om de långfristiga
krediterna för småföretagarna. Sjustatsmarknaden
ger oss en mångdubblad
hemmamarknad, men det blir en hemmamarknad
med alldeles speciella problem,
som det kommer att kosta företagsamheten
åtskilligt att brygga över och
komma till rätta med.

Det är i denna situation, när samtidigt
kraven på en långtgående rationalisering
av företagen — både när det gäller
produktionsformer och utrustning —
också står för dörren, som kreditbehovet
blir alltmera påtagligt. De låneformer,
som vi nu har, begränsas till en
omloppstid på ungefär sju å åtta år. Det
är, såsom småföretagarna i allmänhet
ser det, en alltför kort tid för att man
skall slippa de ständigt återkommande
akuta penningbekymren. Jag tror att det
är nödvändigt att statsmakterna just i
den situationen tar ett alldeles speciellt
krafttag för att hjälpa upp konkurrenskraften
och konkurrensmöjligheterna
hos denna företagsform. Den spelar för
det svenska samhället i stort en så
avgjort betydelsefull roll, att det är väl
motiverat med en sådan åtgärd.

Jag skulle därför, herr talman, som
sagt gärna ha sett att utskottet varit
mera positivt på denna punkt, så att vi
här fått en opinionsyttring. En sådan
hade varit av stort värde för frågans
fortsatta behandling.

Man torde kunna säga, att även om
man till dels skulle lyckas lösa problemet
med kreditgivningen genom de former
som nu diskuteras, alltså genom en
utvidgning av AB Industrikredits verksamhet,
tror jag ändå att man aldrig
kommer ifrån att statsmakterna måste
aktivt och positivt intressera sig för denna
verksamhet genom långivning. Jag
tror aldrig att man på annat sätt skall
lyckas lösa frågan exempelvis om en
förtroendekreditgivning, som ju ändå
till syvende och sidst blir nödvändig, om
man skall komma till rätta med problemet.

Jag ber kort och gott med detta, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr 1.

52 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag föreställer mig att
det inte är så alldeles lätt för kammarens
ledamöter att konstatera vari den
verkliga skillnaden ligger mellan de olika
bud, som här givits från respektive
utskottet och de båda reservantgrupperna.
I varje fall har skillnaden inte
legat på det planet, att det skulle ha
funnits ett större och ett mindre intresse
från de olika hållen för de frågor
det här gäller, utan meningsskiljaktigheterna
har mera avsett vad som
skulle vara det mest effektiva och lämpliga
sättet att angripa dem.

Efter min mening skulle det emellertid
ha varit möjligt att utan någon större
svårighet skriva ihop de olika önskemål
som här föreligger i fråga om utformningen
av utskottets utlåtande. Det
erbjöds också inom utskottet tillfälle
till en sådan hopskrivning, men det befanns
då att det förelåg ett mycket ringa
intresse från respektive reservanters sida
att få till stånd en sådan hopskrivning.
Man var tydligen angelägen om
att i form av reservationer få manifestera
en mera speciell inställning till de
här frågorna. Jag har velat säga detta,
eftersom jag tror att åtskilliga av de uttalanden,
som gjorts i reservationerna,
utan vidare skulle ha kunnat tas med i
själva utskottsutlåtandet, om man verkligen
hade fått tillfälle att — på det
sätt som man i allmänhet önskar inom
utskotten — undersöka möjligheterna
att komma på en gemensam linje.

Från utskottets sida har man utgått
ifrån att det finns anledning att avvakta
resultaten av de utredningar, som
nu är förebragta, nämligen dels från
Aktiebolaget Industrikredits sida i form
av framställning till Kungl. Maj:t, dels
den utredning som avlämnades i våras
om statligt kreditstöd åt hantverk och
småindustri. Vi har anledning att vänta
propositioner från Kungl. Maj:t i
båda dessa hänseenden under nästa års
vårriksdag. Sedan man därigenom fått
klarhet om vilken inställning Kungl.
Maj:t har till dessa frågor och vilka möjligheter
som därvid erbjuder sig att lösa
de olika frågor, som här är aktuella,

blir det ju lättare att bedöma vilka konkreta
önskemål man anser sig ha anledning
att framställa utöver vad Kungl.
Maj:t kan komma att föreslå.

I närvarande ögonblick är det hela
ganska diffust. Vi vet ju inte vad som
blir resultatet av de två framställningar
som nu ligger på Kungl. Majrts bord,
och det är därför svårt att i dag ta
ställning till de olika detaljfrågor som
här har tagits upp. Det står emellertid
öppet för var och en att väcka de motioner
som man kan finna anledning till,
sedan de kungl. propositionerna framlagts,
och begära de kompletteringar i
olika avseenden som man menar då alltjämt
kan vara påkallade.

Utskottsinajoriteten har ansett att det
är riktigare att handlägga ärendet på
detta sätt än att nu göra uttalanden och
begära ytterligare utredningar utöver
dem som föreligger, innan man vet vad
dessa resulterar i.

Jag ber herr talman att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp);

Herr talman! Det är väl mycket möjligt
att det framläggs propositioner i
dessa frågor till nästa års riksdag. Riktigt
säkert är det emellertid inte — vi
har ju tidigare sett att sådana här frågor
har en märkvärdig benägenhet att
köra fast.

Vad reservation nr 2 framför allt vill
understryka är ju att riksdagen bör säga
ifrån, att den vill ha förslag till 1960
års riksdag både när det gäller kreditfrågorna
för den mindre industrien och
när det gäller frågan om kreditmöjligheterna
för distributionsföretagen som
ju hittills inte alls har kunnat komma
i fråga i dessa sammanhang.

Frågan om småföretagens lokalproblem,
som nu också är aktuell i detta
sammanhang, har ju tidigare avfärdats
med att den skulle tas upp av den utredning
som avlämnade ett betänkande i
våras. Det är lätt att konstatera att vad
den utredningen skrivit om lokalfrågorna
är mycket litet och mycket ofullständigt.
Jag tror därför att det är nöd -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

vändigt med ett helt annat grepp om
den frågan än man hittills har tänkt
sig.

Jag medger gärna att det förslag, som
nu har framlagts rörande Aktiebolaget
Industrikredits omorganisation, innebär
ett steg i rätt riktning. Det är alldeles
avgjort på det sättet. Men man kommer
nog ändå inte ifrån, att det i många
avseenden är otillräckligt och otillfredsställande.
Till det klart tillfredsställande
hör att utlåningskapaciteten, om det
föreliggande förslaget förverkligas, nära
nog kommer att femdubblas. Det är en
bra sak. Men man kan inte undgå att
lägga märke till att lånevillkoren hos
Aktiebolaget Industrikredit trots en rätt
väsentlig uppmjukning fortfarande kommer
att vara ganska hårda. Det framhålles
ju i den avgivna promemorian att
man har tvingats begränsa uppmjukningen
av lånevillkoren på grund av
önskemålet att Aktiebolaget Industrikredits
obligationer skulle vara fondgilla.
Det är klart att uppställer man obetingat
ett sådant krav, har man bundit sig och
kan inte gå särskilt långt. Då utesluter
man väl t. ex. praktiskt taget varje tanke
på förtroendekrediter.

Man kan också fråga sig, om det är
en riktig konstruktion att sätta minimiutlåningsbeloppet
så pass högt som bär
har skett. Motiveringen för detta är att
affärsbankerna har möjlighet att lämna
lån på upp till ett belopp av 150 000
kronor på relativt lång tid, och dessa
lån skulle då kunna samordnas med
lån från Aktiebolaget Industrikredit.
Men frågan är väl, om man inte borde
gå ytterligare ett stycke längre ned.

Det är sålunda klart att det vore mycket
önskvärt med en ytterligare uppmjukning
av lånevillkoren, och jag tror
att det är nödvändigt om resultatet
skall bli bra och om den här omorganisationen
verkligen skall hjälpa till att
på ett verksamt sätt klara dessa frågor.
Ställer man säkerhetskravet alltför
högt, riskerar man ju att komma i
det läget, att de som får krediter från
Aktiebolaget Industrikredit inte i första
hand är de, som verkligen behöver
dessa krediter. De som kan tillgodose

dessa mycket långt drivna säkerhetskrav
kan ordna sin kreditfråga på annat
sätt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag bär till detta utlåtande
fogat en blank reservation, och det
har jag gjort för att verkligen stryka under
att det inte är bra att gå ifrån gammal
god utskottspraxis.

Som utskottets ärende ordförande nyss
redogjort för ligger denna fråga så till,
att man kan vara fullkomligt övertygad
om att praktiskt taget allt vad som bär
förts fram i motionerna kommer att bli
framlagt för riksdagen inom en mycket
snar framtid. Fallet är ovanligt i så
måtto, att man nästan direkt kan få belägg
för att så kommer att ske.

Förhistorien ger alltså vid handen, att
man vet att det kommer att bli en ändring
precis i den riktning man önskar.
Vad som här strider mot utskottspraxis
är helt enkelt att den regeln inte följts,
att man i ett utskott bör kunna få reda
på vad reservanterna tänker säga. Det
som utskottet hade skrivit var av den
naturen, att det hade varit möjligt att
göra de ändringar som hade behövts för
att kunna få ett samfällt utlåtande, om
det inte hade varit på det sättet att motionerna
skulle användas i ett valpolitiskt
syfte — då var det ju ingenting att
göra åt saken.

Jag undrar emellertid om detta är riktigt
och i varje fall om det var riktigt
att fullfölja saken sedan den blivit påtalad
och avslöjad. Om det så skall vara
mitt sista ord i denna kammare, herr
talman, vill jag säga att man bör inte förstöra
den goda praxis i våra utskott,
som säger för det första att man skall
försöka samsas när det finns någon rimlig
chans — och det hade utan tvivel
funnits i det här fallet — och för det
andra att man bör få veta vad blivande
reservanter verkligen finner vara fel —
jag tycker att det har brustit i dessa avseenden
den här gången.

Jag framställde ett yrkande om att vi
skulle bordlägga frågan — och det hade
vi hunnit — för att utse några ledamö -

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

ter som skulle skriva samman de olika
synpunkterna. Yrkandet vann ingen förståelse,
och därav kan man förstå att det
var meningen att det skulle bli reservationer
under alla omständigheter.

Jag har för min del mycket väl kunnat
vara med på både reservation 1 och
reservation 2, men det bjuder mig mot
ovannämnda bakgrund emot, och därför
har jag avstått. Jag ber nu att få framställa
yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOO (s):

Herr talman! Under den gångna hösten
har vi ett par gånger varit i den
situationen här i kammaren, att jag som
företrädare för regeringspartiet inte har
behövt blanda mig i det interna slagsmålet
på oppositionssidan, och jag skulle
kanske inte behövt göra det i detta
sammanhang heller. Det var dock ett par
yttranden som föranledde mig att begära
ordet.

Herr Torsten Andersson har tyckt sig
finna, när han läst utskottsutlåtandet,
att detta borde ha varit mera positivt,
och det skulle alltså vara förklaringen
till att reservationerna har kommit till.
Utskottets inställning är sålunda inte
tillräckligt positiv.

Som utskottets ordförande redan har
deklarerat gick nog inte skiljelinjen där,
utan vad som skiljer de olika uppfattningarna
är mera hur man skulle behandla
motionen i den föreliggande situationen.
Jag vill hävda att utskottets
ställningstagande har skett på det sätt
som brukas här i riksdagen, när man
har fått upplysningar om att frågan har
varit föremål för överläggningar och nu
ligger i departementet under beredning.
Man förväntar allmänt att det skall komma
ett förslag, och då är det väl inte
normalt att riksdagen skriver och bestämmer
sig för hur förslaget enligt dess
mening skall se ut. Man avvaktar i stället
förslaget, som sedan får föranleda en
reell behandling i riksdagens båda kamrar.

Av herr Per-Olof Hansons anförande
föreföll det, som om han tyckte att det

från utskottets sida hade skrivits för litet
och för oklart om lokalfrågorna. Det
skall villigt erkännas, men jag vill påvisa
för herr Hanson att precis detsamma
gäller om reservation 2 till utlåtandet.
I denna reservation har det inte på
något sätt tagits ställning till lokalfrågorna,
utan även reservanterna hänvisar
till att frågorna är föremål för ställningstagandet
hos Kungl. Maj:t. Däremot skulle
möjligen företrädarna för reservation
1 kunna hävda, att de mera direkt har
skrivit att de vill ha ny utredning angående
lokalfråogrna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Boo säga, att jag talar om att man skulle
velat ha en opinionsyttring. Man kan
kanske säga att utskottet åstadkommit en
välvillig skrivning, men jag kan inte finna
annat än att utskottsutlåtandet slutar
med en helt negativ ståndpunkt. Reservanternas
skrivning slutar i en positiv
ståndpunkt, och det är detta som är
skillnaden mellan de åsikter vi har i
dessa frågor.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Herr Mannerskantz riktade
i viss mån kritik mot utskottsbehandlingen
så till vida som de skäl, som
reservanterna ville anföra för reservationerna,
inte skulle ha redovisats. I varje
fall gäller inte den anmärkningen motionärerna
eller de reservanter som stöder
motionärerna.

Herr BOO (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottets ärade ordförande sade i sitt
anförande om möjligheterna till hopskrivning
vill jag svara herr Torsten Andersson,
att om inte reservation 2 kommit
till, så hade nog inte heller reservation
1 kommit till, och då hade vi varit
lika »negativa» allesammans.

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Ang. ändrade bestämmelser för Akt
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å det förevarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Andersson,
Torsten, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herrar
Nils Theodor Larsson och Börjesson
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Danmans, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Löfgren
vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Danmans begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Danmans yrkande.

Herr Andersson, Torsten, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 47 antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herrar
Danmans och Löfgren vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herrar Nils Theodor Larsson och

ebolaget Industrikredits utlåning, m. m.
Börjesson vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Danmans och
Löfgren vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Danmans begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 37.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 48, angående
uppskov med behandlingen av en av
fullmäktige i riksgäldskontoret gjord
framställning angående avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän m. m., bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll samt med hänvisning till vid
propositionen fogade förslag till lag om
ändring i byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga
dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen,
dels ock anhållit om riksdagens
yttrande över förslaget till byggnadsstadga.

De i propositionen upptagna författningsförslagen
hade till huvudsyfte att
åvägabringa förenklingar och förkortningar
av förfarandet i planläggningsoch
byggnadsärenden samt minskning
av författningsmaterialets omfattning.
De medel, som förslagen anvisade för att
vinna detta syfte, bestodo väsentligen i
att beslutanderätten i plan- och byggfrågor
så långt möjligt skulle decentraliseras
till regionala och lokala organ, i att
plan- och byggbestämmelserna för land
och stad skulle göras enhetliga samt i
att vissa bestämmelser om administrativ
kontroll, vilka bedömts vara onödigt
rigorösa, skulle uppmjukas eller slopas.

Bestämmelserna om regionplan hade
föreslagits skola jämkas för att vinna
överensstämmelse med 1957 års lag om
kommunalförbund. — Föreskrifterna om
generalplan på landet hade i förslagen
omarbetats med motsvarande bestämmelser
för stad som förebild. — Beträffande
stadsplan hade föreslagits, att befogenheten
att antaga sådan plan — vilken
i princip ankom på kommunens
fullmäktige — skulle i ökad omfattning
kunna av fullmäktige delegeras till byggnadsnämnden.
Befogenheten att faststäl -

la stadsplan — vilken för närvarande i
regel var förbehållen Kungl. Maj:t —
hade föreslagits skola i huvudsak överflyttas
till länsstyrelsen. — Beglerna om
bgggnudsplan hade grundligt omarbetats,
särskilt vad angick förfarandet vid
planernas tillkomst. Initiativet till upprättande
av byggnadsplan förutsattes
skola i regel ankomma på kommunen —
icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet
skulle regleras på väsentligen
samma sätt som beträffande stadsplan,
d. v. s. så att upprättat planförslag skulle
antagas av kommunens fullmäktige eller,
efter fullmäktiges bemyndigande, av
byggnadsnämnden samt fastställas av
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skulle dock
alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta
och efter hörande av kommunens fullmäktige
fastställa byggnadsplan. Befogenheten
att medgiva användande av
byggnadsplan i stad, vilken för närvarande
var förbehållen Kungl. Maj:t, hade
föreslagits skola anförtros länsstyrelsen.
Institutet utoniplansbestämmelser
skulle reformeras på det sättet, att utomplansbestämmelserna
i princip blevo av
enhetligt innehåll i hela riket. Kungl.
Maj:t förutsattes dock få möjlighet att
meddela speciell föreskrift rörande innehållet
av utoniplansbestämmelser för
viss landsdel. Proceduren vid införandet
av utoniplansbestämmelser skulle utformas
på ungefärligen samma sätt som
proceduren vid antagande och fastställande
av stadsplan eller byggnadsplan. —
Reglerna om tomtindelning skulle jämkas
så, att byggnadsnämnden fick större
möjligheter att föranstalta om ändring
av tomtindelning, där sådan ändring var
påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt
önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet.

Vidare inneburo författningsförslagen,
att vissa av de nuvarande stadgandena
om bgggnadsförbud skulle slopas. Så hade
föreslagits ske med bl. a. bestämmelsen
i 123 § byggnadslagen om befogenhet
för länsstyrelsen att meddela nybyggnadsförbud
och andra föreskrifter
till förekommande av tätbebyggelse inom
vissa områden på landsbygden, vilken
föreslagits avlöst av ett kontrollsys -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

tem liknande det som för närvarande
giillde i städerna. En del ändringar hade
också föreslagits med avseende å vissa
andra förbudsbestämmelser av mera begränsad
räckvidd.

Skyldigheten (tit söka byggnadslov hade
förslagits skola något inskränkas.
Det nuvarande systemet med prövning
genom länsstyrelsen av vissa byggnadsföretag
på landsbygden skulle avskrivas.
Likaledes hade föreslagits upphävande
av nuvarande anmälningsskyldighet beträffande
byggnadsföretag på landsbygden,
för vilka byggnadslov icke erfordrades.
Föreskrift skulle införas om rätt
för envar, som ville vidtaga byggnadsåtgärd,
att få åtgärdens författningsenlighet
prövad genom byggnadsnämnden,
även om skyldighet att söka byggnadslov
ej förelåg.

Befogenheten att meddela dispens från
byggnadsförbud och särskilda bestämmelser
för byggnadsverksamheten hade
föreslagits skola i stor omfattning decentraliseras
från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna
och i icke ringa omfattning
från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan
om byggnadsnämndens befogenhet
att medgiva dylika dispenser föreslogs
bli reglerad så, att länsstyrelsen fick
möjlighet att delegera större delen av
sin egen dispensbefogenhet till byggnadsnämnden
under villkor bland annat
att byggnadsnämnden hade tillgång till
personal med den utbildning och erfarenhet,
som kunde anses erforderlig för
uppgiftens behöriga fullgörande.

Förslaget till byggnadsstadga innebar
vidare, att byggnadsnämnderna skulle
omorganiseras. De föreslagna nya bestämmelserna
om byggnadsnämnds organisation
och arbetssätt byggde i allt
väsentligt på kommunallagens principer.
Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden
skulle ingå viss självskriven
ledamot eller ledamot som utsetts av
annan än kommunens beslutande organ
kommo i enlighet härmed att bortfalla.

Ur det nuvarande författningsmaterialet
hade i förslagen utrensats åtskilliga
detaljbestämmelser och bestämmelser av

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.
teknisk karaktär. Hithörande ämnen förutsattes
bli närmare reglerade genom
föreskrifter och anvisningar av byggnadsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen.
Nuvarande byggnadsordningar skulle
upphöra att gälla och ersättas med generella
regler i byggnadsstadgan samt i
nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

De nya författningarna hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 juli 1960.
Vissa undantag hade dock ansetts befogade.
Omorganisationen av de organ som
omhänderhade regionplaneringen samt
av byggnadsnämnderna hade föreslagits
anstå till närmast därefter följande årsskifte.
Genomförandet av en del andra
åtgärder — bland annat införandet av
de nya utomplansbestämmelserna i områden
som redan tidigare försetts med
sådana bestämmelser — hade ansetts
kräva längre övergångstid, och för dessa
fall hade därför föreslagits, att med
genomförandet av de nya reglerna fick
i vissa hänseenden anstå, dock längst
till den 1 januari 1963.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
var i nedan angivna delar så
lydande:

15 §

Är fråga väckt om framställning angående
fastställelse av generalplan beträffande
visst område eller ändring
av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen
på framställning av staden förordna,
att nybyggnad inom området icke må
företagas. Sådant förordnande gäller
intill dess stadsfullmäktige beslutat i
frågan, dock ej längre än ett år. Där så
erfordras äger länsstyrelsen på framställning
av staden förlänga förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket sägs
må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter,
av annan myndighet som Konungen
bestämmer.

26 §

Stadsplan antages av stadsfullmäktige;
dock äga fullmäktige i den omfattning
som prövas lämplig uppdraga åt

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga sådan plan.

Planen skall för att bliva gällande
fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
äger, om särskild anledning därtill föreligger,
underställa planen Konungens
prövning. Är planen av större omfattning
eller eljest av större allmän betydelse
eller har i ärendet uppkommit
fråga vars avgörande enligt denna lag
ankommer på Konungen, skall underställning
alltid ske.

Vad nu sagts gäller ock ändring av
stadsplan.

109 § (motsvarande 108 § i gällande
lag)

Har fråga väckts om upprättande av
byggnadsplan för visst område eller om
ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen
för viss tid, högst ett år, förordna,
att nybyggnad inom området icke må
företagas. Länsstyrelsen må förlänga
förbudets giltighetstid med högst två år
i sänder.

Från förbud som i första stycket sägs
mä undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter,
av annan myndighet som Konungen
bestämmer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan
icke kunna fastställas eller ock böra i
viss del undantagas från faststållelse,
äger länsstyrelsen för viss tid meddela
det förbud mot nybyggnad som föranledes
av omständigheterna.

Övergångsbestämmelserna

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960, dock att fråga om faststållelse av
generalplan eller byggnadsplan eller
ändring av förut fastställd sådan plan
skall handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser, om förslag i frågan
före lagens ikraftträdande utställts till
granskning enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390)
eller, där fråga är om byggnadsplan, om
samtliga sakägare före lagens ikraftträdande
medgivit att utställningsförfarande
ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen den
29 maj 1931 eller byggnadslagen i dess

hittills gällande lydelse, så ock av Konungen
med stöd av lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan och tomtindelning
eller lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad fastställda
särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i den mån de
ej tidigare upphävts, upphöra att gälla
den 1 januari 1963.

Där regionplaneförbund bildats före
den 1 januari 1958, skola av medlemmarna
utsedda ledamöter och ersättare
i förbundsfullmäktige (förbundsdirektionen)
och förbundsstyrelsen (regionplanenämnden)
frånträda sina befattningar
med utgången av år 1960; och
skall med avseende å val av fullmäktige
och styrelse för tid därefter så förfaras,
som i fråga om nybildat kommunalförbund
är stadgat.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat dels två före propositionens
avlämnande väckta motioner —
dock endast såvitt de avsåge utredning
rörande vissa med parkeringsproblemets
lösning sammanhängande spörsmål ■—
nämligen i första kammaren nr 186, av
herrar Sveningsson och Birke, och i andra
kammaren nr 222, av herr Bohman
m. fl., dels ock elva i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen i
första kammaren nr 596, av herrar Carl
Albert Anderson och Jansson, nr 597, av
herr Danmans, nr 598 och 599, av herr
Jansson, nr 600, av herr Pålsson m. fl.,
samt nr 601, av herr Ringaby, samt i
andra kammaren nr 710, av herr Jonsson
i Strömsund m. fl., nr 711, av herr Bohman
m. fl., nr 712, av herr Gustafsson
i Skellefteå, nr 713, av herr Fröding
m. fl., samt nr 714, av herrar Fröding
och Anderson i Sundsvall.

I motionerna 1:186 och 11:222, vilka
voro likalydande, hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam utredning rörande i motionen
11:144 angivna, med parkeringsproblemets
lösning sammanhängande spörsmål.

I motionerna 1:597 och 11:711, vilka
voro likalydande, hade hemställts

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

A. att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 måtte
dels avslå förslaget att stadsfullmäktige
skulle äga åt byggnadsnämnd delegera
rätten att antaga stadsplan, dels avslå
förslaget om rätt för byggnadsnämnd att
mot markägares bestridande verkställa
ändring av tomtindelning, dels antaga
sådan ändring i den föreslagna byggnadslagen,
att byggnadsförbud icke
finge förlängas utöver en tidsrymd av
fem år;

B. att riksdagen måtte uttala, dels att
någon ändring av byggnadsnämndens
nuvarande sammansättning och ställning
icke borde vidtagas, dels att frågan om
ändrade regler beträffande tomtindelning
borde bli föremål för skyndsam
utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté,
dels att den föreslagna
undantagsbestämmelsen om rätt för i
kommunens tjänst anställda befattningshavare
att deltaga i byggnadsnämnds beslut
icke borde införas, dels ock att de i
53 § föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan
rörande skyldighet att anordna
parkeringsutrymmen icke borde vidtagas.

I motionen 1:598 hade föreslagits, att
riksdagen som sin mening skulle uttala,
att 54 § i byggnadsstadgan borde erhålla
följande ändrade lydelse: »54 § 1 mom.

Åtgärd--— samt inrättande av upp lag.

Härutöver erfordras byggnadslov för
rivning av byggnad inom område med
stadsplan och för upprättande eller väsentlig
ändring av skylt eller ljusanordning
inom område med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser.»

I motionerna I: 600 och II: 710, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte dels besluta, att i övergångsbestämmelserna
till byggnadslagen
och byggnadsstadgan skulle införas en
bestämmelse av innehåll, att vid ikraftträdandet
av den nya lagstiftningen
utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av byggnadslagen den 29 maj
1931 eller nu gällande byggnadslag, skulle
upphöra att gälla och, med bibehållande
av förefintliga utomplansområden,

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

ersättas med de utomplansbestämmelser,
som funnos angivna i 29 § i förslaget
till ny byggnadsstadga, dels uttala,
att åtgärder borde företagas för en
översyn av förefintliga utomplansområden.

I motionen II: 712 hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 168 måtte besluta,
att lagen om enskilda vägar under vissa
förutsättningar skulle äga tillämpning
inom stadsplanelagt område, samt att
undantag enligt 54 § byggnadsstadgan
från skyldighet att söka byggnadslov
skulle gälla endast för allmän byggnad,
vilken tillhörde kronan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen i anledning av motionerna I:
600 och II: 710 funnit viss ändring böra
göras i övergångsbestämmelserna till det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i bygggnadslagen
den 30 juni 1947 — måtte — med avslag
å motionerna 1:597 och 11:711 i vad
därigenom yrkats ändring i nämnda förslag
— för sin del antaga förslaget med
den ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse:

»Denna lag--- —-ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen den
29 maj 1931 eller byggnadslagen i dess
hittills gällande lydelse, så ock av Konungen
med stöd av lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan och tomtindelning
eller lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad fastställda särskilda
föreskrifter för byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i den mån de ej
tidigare upphävts, upphöra att gälla den
1 januari 1,964.

Där regionplaneförbund — — -— är
stadgat.»;

B. att motionerna 1:600 och 11:710 i
vad därigenom yrkats ändring av förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen,
i den mån dessa motioner icke redan
berörts under A härovan, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

C. att riksdagen i anledning av förslaget
till byggnadsstadga måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t med bifall till
motionerna I: 186 och II: 222, i de delar
desamma hänvisats till utskottet, som sin
mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört;

D. att motionerna

1) 1:596

2) I: 597 och II: 711

3) I: 598

4) 1:599

5) I: 600 och II: 710

6) 1:601 och II: 713

7) 11:712

8) II: 714

i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I specialmotiveringen till 3 § förslaget
till byggnadsstadga hade utskottet
yttrat bland annat:

»Utskottet anser att det föreslagna
undantaget bör få kvarstå men finner
det angeläget att framhålla att byggnadsnämnden
får en sådan sammansättning
att den kan träffa sina avgöranden helt
förutsättningslöst. Sin största betydelse
torde departementsförslaget ha beträffande
kommunalborgmästarna. Där sådan
finnes är han för närvarande självskriven
ledamot i byggnadsnämnden. Såsom
utskottet under rubriken »Byggmyndigheterna»
tidigare anfört är det
önskvärt, att en ledamot i nämnden är
domare eller har motsvarande juridiska
kvalifikationer. Kommunalborgmästarna
uppfyller i allmänhet detta krav. Eftersom
de allmänt sett torde vara lämpliga
för förevarande uppgift och då det ej
heller torde finnas anledning att i ett
slag göra dem, från att ha varit självskrivna,
till obehöriga, finner utskottet
ej anledning att bifalla motionerna.»

I specialmotiveringen till 54 § förslaget
till bygggnadsstadga hade utskottet
anfört:

»Propositionen innebär ej att landsting
befrias från skyldighet att i allo
följa gällande byggnadsföreskrifter utan

endast att det slipper skyldigheten att
avvakta den förliandsprövning som byggnadslovet
innebär. Landstingen kommer
därigenom att i praktiken jämställas
med sådan industri som ligger avskilt
och är i en ägares hand (54 § 3 mom.
förslaget till ny BS), något som utskottet
finner motiverat. Man torde kunna
utgå ifrån att landstingen i allmänhet
har tillgång till den sakkunskap som erfordras
för att nu ifrågavarande ärenden
skall komma att handläggas på ett fullt
tillfredsställande sätt.

Utskottet tillstyrker således propositionen,
vilket innebär att motionen avstyrkes.
»

Beservationer hade avgivits

1. av herrar Ebbe Ohlsson, Alexanderson,
von Seth, Nyberg och Munktell, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen — med
förklaring att riksdagen i anledning av
motionerna I: 597 och II: 711 samt I: 600
och II: 710 funnit vissa ändringar böra
göras i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen den 30 juni 1947 — måtte
för sin del antaga förslaget med den
ändringen, att 15 och 109 §§ samt övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse: 15

§.

Är fråga väckt om framställning angående
fastställelse av generalplan beträffande
visst område eller ändring av
fastställd generalplan, äger länsstyrelsen
på framställning av staden förordna, att
nybyggnad inom området icke må företagas.
Sådant förordnande gäller intill
dess stadsfullmäktige beslutat i frågan,
dock ej längre än ett år. Där så erfordras
äger länsstyrelsen på framställning
av staden förlänga förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder. Förbudet
skall upphöra senast efter fem
år, om ej särskilda skäl föreligga att låta
det bestå under längre tid; beslut härom
skall underställas Konungens prövning.

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Från förbud som i första stycket sägs
må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter,
av annan myndighet som Konungen
bestämmer.

109 §.

Har fråga väckts om upprättande av
byggnadsplan för visst område eller om
ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen
för viss tid, högst ett år, förordna,
att nybyggnad inom området icke må
företagas. Länsstyrelsen må förlänga förbudets
giltighetstid med högst två år i
sänder; beslut härom skall underställas
Konungens prövning, om den sammanlagda
giltighetstiden kommer att överstiga
fem är.

Från förbud som i första stycket sägs
må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan myndighet som
Konungen bestämmer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan
icke kunna fastställas eller oek böra i
viss del undantagas från fastställelse,
äger länsstyrelsen för viss tid meddela
det förbud mot nybyggnad som föranledes
av omständigheterna.

Övergångsbestämmelserna

Denna lag--— ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som---

(lika med utskottsmajoritetens förslag)
---januari 196''t.

Där regionplaneförbund — — — är
stadgat.;

2. av herrar Osvald, Atexanderson, von
Seth, Munktell och Nyberg, vilka ansett,
att den del av utskottets utlåtande, som
avsåge specialmotiveringen till 51 § förslaget
till byggnadsstadga och som började
med orden »Propositionen innebär
ej» och slutade med »att motionen
avstyrkes», bort hava följande lydelse:
»Enligt propositionen skall icke endast
kronan utan även landstingen hefrias
från skyldigheten att söka byggnadslov.
Visserligen innebär icke detta, att landstingen
undgår att i allo följa gällande
byggnadsföreskrifter utan endast att de
slipper skyldigheten att avvakta den förhandsprövning,
som byggnadslovet in -

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.
nebär. Utskottet anser emellertid att
även detta undantag är ägnat att inge
betänkligheter. Det finns sålunda ingen
garanti för att landstingen alltid har
tillgång till den sakkunskap, som behövs
för att fylla de krav som uppstår i händelse
landstingen erhåller generellt undantag
från skyldigheten att söka byggnadslov.
Då det gäller byggnader, insprängda
bland annan bebyggelse, synes
starka skäl tala för att byggnadsnämnden
skall få utöva sitt inflytande på byggnadernas
yttre utformning så att de harmonierar
med omgivningen. Icke heller
synes någon saklig motivering föreligga
för att ge landstingen en mera gynnad
ställning i förevarande avseende
än städer, som icke ingår i landsting.
Denna detalj i propositionen synes enligt
utskottets mening icke vara tillräckligt
utredd.

Utskottet avstyrker sålunda propositionen
i denna del. Detta innebär emellertid
icke, att utskottet under alla förhållanden
avvisar en större frihet för
landstingen på detta område. Innan en
dylik reform genomförs synes emellertid
en närmare undersökning böra göras
angående lämpligheten av ett dylikt undantag
för landstingen. Man kan sålunda
fråga sig vilka skäl som talar för att
behandla landstingen annorlunda än de
städer, som icke ingår i landsting. Utskottet
förutsätter därför att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på frågan
och vid lämplig tidpunkt framlägger
de förslag, som kan anses motiverade.

Med bifall till motionen II: 712 i denna
del föreslår sålunda utskottet att 54 §
BS ges sådan lydelse, att det föreslagna
undantagsstadgandet beträffande landsting
utgår. En sådan ändring torde kräva
en följdändring i 66 § BS.»;

3. av herrar Ebbe Ohlsson, von Seth
och Munktell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen — med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna 1:597
och 11:711 samt 1:600 och 11:710 funnit
vissa ändringar böra göras i det

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 — måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att
26 § och övergångsbestämmelserna erliölle
följande lydelse:

26 §.

Stadsplan så ock ändring därav antages
av stadsfullmäktige; dock äga fullmäktige
i den omfattning som finnes
lämplig uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe antaga sådan
ändring av gällande stadsplan som ej
avser planens grunddrag och ej heller
innefattar väsentlig avvikelse från vad
som förut gällt.

Planen skall---(lika med Kungl.

Maj:ts förslag) ---alltid ske.

Övergångsbestämmelserna

Denna lag---ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som---

(lika med utskottsmajoritetens förslag)

•---januari 1964.

Där regionplaneförbund — — ■— är
stadgat.; samt

4. av herrar Ebbe Ohlsson, von Seth
och Munktell, vilka ansett, att den del av
utskottsutlåtandet, som avsåge specialmotiveringen
till 3 § förslaget till byggnadsstadga
och som började med orden
»Utskottet anser» och slutade med »bifalla
motionerna», bort hava följande lydelse: »Utskottet

har biträtt propositionens
förslag att samtliga ledamöter i byggnadsnämnden
skall utses av fullmäktige.
Härigenom har reglerna för val av byggnadsnämnd
anpassats till den nya kommunallagens
bestämmelser om kommunernas
styrelser och nämnder. I propositionen
har emellertid principen att
byggnadsnämnd bör betraktas såsom ett
kommunalt organ icke helt fullföljts i
vad avser bestämmelsen om behörighet
för tjänsteman hos kommun att vara ledamot
eller suppleant i byggnadsnämnd.
Innebörden av propositionen är nämligen
att hinder ej skall föreligga för
kommunernas förvaltningschefer att tillhöra
byggnadsnämnden. I likhet med
motionärerna anser utskottet detta vara

ett betänkligt avsteg från vedertagna
grundsatser om jäv och valbarhet till
kommunala nämnder. Uppenbarligen föreligger
ett visst jävsförhållande i de
fall föredragande tjänsteman inom byggnadsnämnden
deltar i beslut i ärenden,
som han själv förberett. Detta förhållande
föranledde 1951 års byggnadsutredning
att föreslå en särskild jävsbestämmelse
för den som »har till åliggande
att föredraga ärenden inför
nämnden». Därmed skulle enligt utredningen
bl. a. stadsarkitekt, stadsplanechef,
byggnadsinspektör, stadsingenjör
icke bli valbara som ledamöter i byggnadsnämnd.
Nämnda bestämmelse ansåg
emellertid departementschefen utan
närmare motivering icke vara erforderlig.
Utskottet anser för sin del, att lagrummet
på denna punkt bör utformas i
enlighet med utredningens förslag vilket
innebär att nyssnämnda befattningshavare
icke kan tillhöra byggnadsnämnden.
»

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Osvald, Ohlsson,
Ebbe, Alexanderson, von Seth,
Munktell och Nyberg, beträffande handläggandet
av besvär över länsstyrelses
beslut i tomtindelningsfrågor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det finns förvisso anledning
att så här inledningsvis uttala
tillfredsställelse över den förenkling,
som har genomförts i den lagstiftning
som berör planläggnings- och byggnadsfrågorna.
Förenklingen av förfaringssättet
i dessa avseenden har åstadkommits
på flera olika sätt. För det första
har man från centrala myndigheter hänvisat
ärenden till länsplanet, därjämte
har ärenden som hittills handlagts på
länsplanet hänvisats till kommunala organ,
vidare har man genomfört enhetliga
regler för land och stad och slutligen
har den kontroll, som tidigare utövats
över byggnadsverksamheten, slopats
eller uppmjukats.

Det finns sålunda, som jag sade, all
anledning att hälsa det nu föreliggande
förslaget till ny byggnadslag och ny

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

byggnadsstadga med stor tillfredsställelse.
Man skulle kunna säga, att den
förenkling som nu genomförts på sätt
och vis åskådliggöres genom den minskning
av antalet paragrafer som företagits
i fråga om byggnadsstadgan. Den
nuvarande byggnadsstadgan upptar inte
mindre än 181 paragrafer, medan den
som nu föreslagits i propositionen och
som enligt utskottets föreliggande utlåtande
skulle träda i kraft inom kort,
endast upptar 83 paragrafer — alltså
en mycket betydande minskning.

Jag vill här också framhålla, att utskottet
endast i ett avseende föreslagit
en ändring, och den gäller övergångsbestämmelserna.
Utomplansbestämmelser,
som införts enligt äldre lagstiftning, har
i Kungl. Maj:ts proposition föreslagits
att gälla till den 1 januari 1963. Inom
utskottet har man ansett, att denna tidsfrist
varit något för kort, varför man
föreslagit att övergångsbestämmelserna
ändras på så sätt, att de äldre utomplansbestäminelserna
skall få gälla till
den 1 januari 1964.

Om man sålunda har anledning att uttala
sin tillfredsställelse med huvudparten
av propositionen, måste jag säga, att
den i ett avseende har ett fel, som jag
skulle vilja betrakta som ett skönhetsfel.
Det är den passus i byggnadsstadgan,
som fritar landstingen från att söka
byggnadslov. Det finns ju sedan gammalt
ett undantag, som gäller för kronan,
och detta undantag har nu kommunikationsministern
velat utvidga till
att också gälla landstingen.

Det kan ju sägas, att även detta är
en förenkling. Jag tror dock inte att man
kan vidhålla det om man studerar saken
närmare, ty det görs ju endast ytterligare
ett undantag från den gällande
regeln, nämligen på det viset att man
jämställer landstingen med kronan. Anledningen
till att kronan intagit en särställning
är, som alla vet, att kronan
förfogar över en mycket god expertis
för bedömning av de frågor som skall
handläggas bl. a. av byggnadsnämnd.
Någon sådan expertis förfogar ju inte
landstingen över, i varje fall inte i regel,
och det är därför flera ledamöter in -

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.
om utskottet som menat, att detta undantag
för landstingen borde slopas.
Undantaget är ett tillägg, som har gjorts
av departementschefen. Förslaget hade
inte upptagits av utredningen. Det har
inte varit ute på remiss till några myndigheter.
Det har över huvud taget inte
motiverats i propositionen, och man har
heller inte på något sätt sökt ge en bild
av vilka konsekvenser denna ändring
kan komma att få. Detta tillägg på ett
par ord, som gäller landstingen, kan
dock faktiskt medföra rätt betydande
konsekvenser, som i varje fall inte på
något sätt belysts vare sig av remissmyndigheter
eller av departementschefen.

Jag ber därför, herr talman, att i fråga
om just denna sak få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av några medlemmar
av utskottet och som betecknats
med 2. Den gäller, som jag sade, byggnadsstadgan,
och den går ut på att man
helt enkelt uttalar, att Kungl. Maj:t bör
ha sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och vid lämplig tidpunkt framlägga
förslag som kan anses vara motiverade.

För övrigt, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Slutligen, herr talman, vill jag gärna
vid detta tillfälle också säga, att det
missöde som inträffat vid tryckningen
av reservationerna beror på något missförstånd,
som haft till följd att reservationerna
inte kom utskottets sekretariat
till handa inom den fastställda tiden. Det
är därför som det har måst förfaras på
det sätt, som här har skett.

Herr OHLSSON, ERBE, (h):

Herr talman! Beträffande de ändringar
i byggnadslagen och i byggnadsstadgan,
som föreslås i det föreliggande utskottsutlåtandet,
är vi i stort sett ganska
ense om att dessa iindringar och
förenklingar är både välbehövliga och
efterlängtade, och jag kan liksom herr
Osvald säga att förslagen har väckt tillfredsställelse.

I tre olika fall har jag emellertid varit
med om att anmäla en avvikande

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

mening i detaljfrågor. Reservation nr 1
gäller byggnadsförbudet. Starka skäl
talar för en begränsning av dessa förbud.
Vi menar, att det inte kan ur några
synpunkter vara vare sig lämpligt eller
ändamålsenligt att stora områden av
vårt land — som nu är fallet — är belagda
med byggnadsförbud. De enskilda
människorna har ju i många fall nästan
varit helt urståndsatta att rusta upp
sina fastigheter och i varje fall att göra
några väsentliga förändringar. När
därtill kommer, att det här rör sig om
mycket långa tidsperioder — det rör sig
faktiskt om årtionden — måste det ju
även ur rättssäkerhetssynpunkt vara
helt otillfredsställande.

Motionärerna har för sin del föreslagit
en tidsperiod av fem år, varefter något
byggnadsförbud icke får förekomma.
Men en sådan bestämd tidsgräns kan
måhända vara svår att upprätthålla av
rent praktiska skäl. Reservanterna föreslår
därför att byggnadsförbud, som
överskrider fem år, skall bli beroende
av en särskild prövning på så sätt, att
länsstyrelserna skall i de fall, där fråga
uppkommer om förlängning av byggnadsförbud,
med eget yttrande vidarebefordra
ärendet till Kungl. Maj:t, som beslutar
om förbudet. Då tror vi — som
vi uttrycker det i reservationen — att
förutsättningar skapas för en begränsning
av byggnadsförbuden både i tid och
omfattning.

Retriiffande reservation nr 3 vill jag
säga, att för närvarande gäller att stadsplan
antages av stadsfullmäktige och
fastställes av Kungl. Maj:t. Stadsplan
skall även i fortsättningen antagas av
fullmäktige, men utskottet säger, att fullmäktige
äger att i den omfattning som
prövas lämpligt uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe antaga
sådan plan. Denna skall vidare underställas
länsstyrelsen för fastställelse, och
— om den är av större omfattning —
även granskas av Konungen. Det är förslaget
om vidgade möjligheter för byggnadsnämnd
att antaga stadsplan, som vi
anser vara ur rättssäkerhetssynpunkt
mindre tillfredsställande. Det är då gott
och väl att man skapar förutsättningar

för förenklingar och möjligheter för en
snabbare behandling av stadsplanefrågor
och att man gör det hela mindre arbetskriivande,
men om man får en känsla
av att dessa fördelar vinnes på bekostnad
av den enskildes rättssäkerhet,
anser vi att det är fara å färde. Det räcker
inte att säga att lämplighetsprövningen
ligger helt i fullmäktiges hand
och att fullmäktige själv bestämmer hur
mycket och vad som skall delegeras till
byggnadsnämnderna. Man kan faktiskt
befara att det på många håll snarare
kommer att bli så, att mycket ramlar
iväg i rena brådskan, kanske också av
slentrian och bekvämlighet, som borde
ha ställts under offentlig debatt och i
full offentlig belysning. I så gott som
alla ärenden där det gäller antagandet
av ny stadsplan uppkommer ju frågor
om gränsdragningar mellan allmänna
och enskilda intressen. Det bör vara ett
minimikrav att sådana känsliga frågor
icke skall lösas av ett underordnat kommunalt
organ, utan så att säga föras
upp och behandlas på fullmäktigeplanet.

Så har vi reservation nr 4. Samtliga
ledamöter i byggnadsnämnderna kommer
enligt utskottsförslaget att utses av
fullmäktige. Därmed har reglerna för
val av byggnadsnämnd anpassats efter
den nya kommunallagens bestämmelser
om kommuns styrelser och nämnder.
Men i ett väsentligt hänseende gör man
likväl ett undantag från regeln i kommunallagarna,
att i kommunens tjänst anställda
befattningshavare icke skall äga
rätt att deltaga i det beslutande organets
avgöranden. Visserligen har det
gjorts ett avsteg från denna princip i
den nya hälsovårdslagstiftningen, men
detta förhållande kan knappast utgöra
motiv för ett liknande undantag på det
betydligt viktigare byggnadsområdet
särskilt när det gäller rättsskyddsintressena.
1951 års byggnadsutredning föreslog
en särskild jävsbestämmelse för den
som hade till uppdrag att föredraga
ärenden för nämnden. Restämmelsen innebar
att varken stadsarkitekt, stadsplanechef,
byggnadsinspektör eller stadsingenjör
skulle kunna bli valbara ledamöter
i nämnden. Men utskottsmajori -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

teten har här följt departementschefen
och ansett att ett sådant undantag icke
är erforderligt.

Reservanterna har på denna punkt en
motsatt uppfattning och finner angeläget,
att byggnadsnämndens avgöranden
fattas helt förutsättningslöst. Det kan
enligt vår mening inte ur några synpunkter
vara lämpligt, att den föredragande
tjänstemannen själv skall deltaga
i besluten. Med hänsyn till denna uppfattning
yrkar jag bifall även till reservationen
på denna punkt.

llerr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationerna nr 1, 3 och 4.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att först i korthet
få instämma i de ord av tillfredsställelse
som fällts om den föreliggande propositionen
och den nyordning på byggnadslagstiftningens
område som däri föreslås.
Det är ju endast på ett fåtal och
relativt mindre betydelsefulla punkter,
som reservationer har avgivits.

Jag vill emellertid nämna några ord
i anslutning till de reservationer som
jag har biträtt, i första hand reservation
1, som handlar om byggnadsförbuden.

I det avseendet har reservanterna faktiskt
fullföljt de tankegångar som uttalats
av departementschefen i propositionen.
Departementschefen yttrar nämligen:
»Byggnadsförbud, som pålägges i
och för tillämnad planläggning, är att
anse som rent provisoriskt. Kommer
planläggning icke till stånd inom rimlig
tid, bör förbudet hävas. Det kan rent
av ifrågasättas, om det icke vore lämpligt
att införa en absolut tidsgräns, efter
vars utgång ett förbud av denna art
under alla förhållanden förlorar sin giltighet.
Jag har starka sympatier fölen
sådan lösning och skulle gärna ha
förordat den, trots de författningstekniska
svårigheter, som är förbundna därmed,
om icke läget på planläggningsoch
byggnadsoinrådet varit så ansträngt
som fallet för närvarande är.» Departementschefen
uttrycker emellertid en förhoppning,
att länsstyrelserna iakttar
stor restriktivitet i fråga om förliing 5

Första kammarens protokoll 1959. År ,32

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.
ning av byggnadsförbud och på detta
sätt medverkar till att dröjsmålen icke
blir längre än som är ofrånkomligen
nödvändigt.

Det har ju framlagts motioner att man
skulle införa en sådan absolut tidsgräns,
men vi kom nog under utskottsbehandlingen
till klarhet om att en sådan tidsgräns
knappast är genomförbar. Man
pekade bl. a. på förhållandena å nedre
Norrmalm i Stockholm, där så stora och
genomgripande omdaningar förestår, att
man inte rimligen kan tänka sig få dem
genomförda under den tid av fem år
som närmast nämnts som absolut tidsgräns.
Det framkom då ett kompromissförslag
om att man skulle skapa särskilda
garantier för det fall att mer långvariga
byggnadsförbud i undantagsfall
skulle visa sig oundgängligen nödvändiga.
Enligt detta kompromissförslag
skulle en mera kvalificerad prövning
äga rum i sådana fall, nämligen genom
att saken hänsköts till Kungl. Maj :ts
prövning.

Inom utskottet vann denna lösning
faktiskt mycket starka sympatier. Utskottet
var nog preliminärt enhälligt inne
på denna linje, och det var först sedan
man inhämtat från kommunikationsdepartementet
att departementet
befarade en ökad arbetsbelastning, som
majoriteten sadlade om. Med den motivering,
som departementschefen själv
har anfört, tror jag emellertid att man
med gott samvete kan satsa på det förslag
som reservationen innefattar. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Vad reservation nr 2 beträffar vill jag
endast instämma i vad utskottets ordförande
här anförde med det tillägget,
att det förefaller mig uppenbarligen vara
ett starkt kommunalt intresse, att
man får en viss bestämmanderätt även
över sådana byggnader som uppföres av
landstingen. Man bär ju anledning att
övervaka, att sådana byggnader kommer
att gå väl in i stadsbilden och att
de harmonierar med omgivningen.

Slutligen bar vid utskottsutlåtandet
fogats ett särskilt yttrande, som även
jag bar undertecknat. Det giiller en frå -

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.
ga om tomtindelning. Lagändringen innebär
här bl. a., att ny tomtindelning
skall — i motsats till vad som nu gäller

- kunna verkställas i gamla kvarter under
vissa speciella förutsättningar, nämligen
om bebyggelsen på två eller flera
tomter är i behov av förnyelse, som inte
lämpligen kan ske annorledes än i ett
sammanhang, och den bestående tomtindelningen
utgör hinder för att marken
inom kvarteret eller del därav utnyttjas
på ett ändamålsenligt sätt.

En ändring av tomtindelningen i sådana
fall innebär en mycket djupt ingripande
åtgärd i fråga om den enskilda
äganderätten. Om, som uppenbarligen
lätt kommer i fråga, flera tomter
sammanslås till en större tomt eller eljest
tomtgränserna i den nya tomtindelningen
dras på sådant sätt, att den nya
tomten kommer att omfatta delar av
flera tomter, medför detta enligt nu gällande
bestämmelser rätt för ägaren till
den värdefullaste delen att lösa till sig
de andra. Det är alltså fråga om en expropriationsrätt
för enskilda markägare
i förhållande till andra. Det fordras
givetvis en noggrann prövning av att de
lagenliga förutsättningarna för en så
ingripande åtgärd föreligger, och genom
de nya lagreglerna har det kommit in
ett starkt rättsligt moment i denna prövning.
Vi har därför i yttrandet påpekat,
att det förtjänar övervägas, huruvida
inte ärenden rörande tomtindelning av
detta skäl, rätteligen, i den mån de blir
föremål för besvär, borde avgöras i regeringsrätten
i stället för i statsrådet. Det
är klart att tomtindelningsfrågor i vissa
fall är att betrakta som planläggningsfrågor
av lämplighetskaraktär, men
jag tror att det sannolikt kommer att bli
så, att de fall som överklagas kommer
att vara av den typ där rättsfrågorna
överväger.

Någon ståndpunkt kan givetvis inte
tas i denna fråga i detta sammanhang.
Frågan är ju inte heller föremål för beslut,
eftersom den avser en ändring i
regeringsrättslagen, men vi har ansett
det angeläget att saken i detta sammanhang
påpekas, eftersom den är en
följd av den lagändring som nu genom -

förs. Den bör tas upp till övervägande i
samband med den omarbetning av regeringsrättslagen
som för närvarande pågår.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
de synpunkter som anfördes av utskottets
ordförande, dock med undantag av
den punkt som gäller landstingens rätt
att bygga utan byggnadslov. Jag vill också
villigt understryka de synpunkter som
på olika sätt har anförts när det gäller
revideringen av byggnadslagstiftningen
ävenså den nya byggnadsstadgan. Man
kan väl som ett allmänt omdöme säga,
att den av utskottet tillstyrkta propositionen
innebar en välkommen förenkling
av nuvarande lag och byggnadsstadga.
Det är en reform, som är motiverad
av utvecklingen och av mångårig
erfarenhet. Jag är övertygad om att
denna reform hälsas med tillfredsställelse
av alla som på olika sätt är verksamma
med byggfrågor.

Den vägledande målsättningen för både
utredningen och departementschefen
har varit en genomgripande förenkling.
Den föreslagna decentraliseringen har
— det vill jag gärna understryka — sitt
stora värde men är trots detta ändå inte
fri från nackdelar. Jag tänker här inte
i första hand på vad som framkommit i
reservationerna, utan jag tänker på alla
de företag, som har verksamhet över
hela landet. För dessa har den nuvarande
centraliserade formen varit mera
praktisk. Givetvis är svårigheter förknippade
med en fördelning av dessa
frågor på olika länsorgan, men å andra
sidan får detta inte vara hindrande för
försöken att i övrigt åstadkomma ett rationellt
stadsplanearbete. Samordningen
på lokalplanet kommer att ha stor betydelse,
vilket också måste hälsas med
tillfredsställelse.

En värdefull omorganisation är att
byggnadsnämnden får ställning som det
centrala organet inom varje kommun.
Jag tror att betydelsen av detta inte är
begränsad till handläggningen av byggnadsfrågorna.
Jag tänker också på en

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

annan sida, nämligen sysselsättningen.
De planeringsuppgifter, som enligt den
föreslagna byggnadsstadgan bl. a. åligger
nämnderna, innebär att ansvaret
för byggnadsverksamhetens omfattning
och därmed även för sysselsättningen
till betydande del kommer att åvila dessa
organ.

1 målsättningen vid reformeringen av
lagstiftningen ingår att så långt som möjligt
övergå från en detaljerad ömsesidig
kontroll mellan stat och kommun till ett
förhållande, baserat på ömsesidigt förtroende.
Denna princip har kommit väl
till uttryck i förhållandet mellan nämnd
och byggande allmänhet. Departementschefen
har klart och tydligt framhållit,
att nämnden i sin serviceverksamhet
skall vara vägledande och inte verkställande
i fråga om projekterings- och beräkningsarbeten.
Jag tror att detta är
ett mycket värdefullt understrykande.
Detsamma gäller beskedet att befattningshavare
hos nämnden över huvud
Jaget inte bör syssla med sådan verksamhet,
i den mån arbetet skall granskas
av samma tjänsteman. Det är en regel,
som jag hoppas att nämnderna strikt
kommer att tillämpa.

Mot bakgrunden av den grundläggande
förutsättningen — ömsesidigt förtroende
— bör man också bedöma förslaget
om att landstingen befrias från skyldigheten
att söka byggnadslov. De farhågor
som reservanterna har anfört tror
jag är överdrivna. Landstingen har, säger
reservanterna, inte alltid tillgång
till den sakkunskap, som behövs för
att fyllg de krav som föreligger. Detta
påstående verkar ogrundat. Med den
byggnadsverksamhet, som landstingen i
allmänhet numera har, finns den sakkunskapen,
antingen i form av egen teknisk
personal och experter på dessa
frågor, eller också genom att man anlitar
konsulter. Och mot dessa kan väl
inte den anmärkningen riktas, att de
saknar kunnighet eller inte fyller
den funktion, som byggnadsnämndens
granskning i detta avseende innebär. I
nuvarande byggnadsstadga finns dessutom
den bestämmelsen, att landstingen
är befriade från skyldigheten att söka

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.
byggnadslov för sådan byggnation, till
vilken Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen
har prövat och granskat ritningarna.
Det avser en allmän byggnad, och
då är det väl också rätt naturligt, att
det kan uppstå tolkningstvister om vad
som egentligen är en allmän byggnad.

I det föreliggande förslaget till byggnadsstadga
ges vidare möjlighet att även
befria större industriföretag, som disponerar
över ett större, avskilt område,
från skyldigheten att söka byggnadslov
vid bebyggandet av detta område. Jag
tycker att den liberaliseringen liksom
landstingens generella rätt att bygga
utan byggnadslov syftar till att ernå
praktiska lösningar utan att på något
sätt inkräkta på kommunens eller nämndens
fullt berättigade intressen. Landstingen
är ju inte på samma sätt som kronan
befriade från skyldigheten att bygga
enligt gällande stadsplan; undantaget
gäller själva byggnadslovet, och i,det avseendet
är skillnaden mellan kronan
och landstingen fortfarande kvar. Jäg
tror inte att denna ändring ur kommunernas
och byggnadsnämndernas synpunkt
kommer att innebära några som
helst problem. Byggnadsnämnden har,
även enligt nu föreliggande förslag, rätten
och skyldigheten till övervakning av
byggnationens utförande.

Jag vill sålunda» yrka bifall till utskottets
utlåtande i sin helhet. Jag vill
också till vad reservanterna anfört säga,
att de skiljaktiga uppfattningarna väl
ändock mera gäller detaljfrågor; i de
stora dragen har man, som redan omvittnats
här ifrån utskottets ordförande
och ifrån reservanterna, i utskottet varit
fullständigt ense.i Finns det inte då
anledning att mot bakgrunden av den
grundsyn, som bär präglat både utredningen,
propositionen, och utskottets utlåtande,
låta detta förslag i sin helhet
komma ut i- praktisk tillämpning. Jag
tror inte att de betänkligheter, man här
anfört i -fråga -om byggnadsförbudet,
stadsplanerna och valet av byggnadsnämndsledamöter,
kommer att få sådana
konsekvenser som man befarat i reservationerna.

Herr talmgji! Jag ber att än en gång

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

få yrka bifall till utskottets utlåtande i
dess helhet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
några ord med anledning av vad herr
Ebbe Ohlsson nyss yttrade beträffande
ett par av reservationerna.

Vad först gäller frågan om byggnadsförbud
är vi naturligtvis alla överens
om att det är angeläget att förkorta tiden
för ett byggnadsförbud så mycket
som möjligt. Men å andra sidan visar ju
erfarenheten tydligt och klart, att det i
många fall inte går att förkorta tiden
för ett byggnadsförbud så mycket som
man kanske annars skulle önska. Det
kan vara frågor rörande planläggning,
vägar och gator, saneringsarbeten etc.,
som gör det omöjligt att få till stånd en
nybebyggelse inom den tidsfrist som
man gärna skulle önska ha. Då reservanterna
här kräver, att byggnadsförbud
som överskrider fem år skall bli
beroende av särskild prövning av Kungl.
Maj :t, har man därmed till Kungl. Maj:t
återfört en grupp av ärenden, som enligt
det nu framlagda lagförslaget skall
kunna avgöras på enklare sätt. Det kan
naturligtvis sägas vara önskvärt att få
till stånd en dylik prövning, men faktum
är väl ändå att de myndigheter, som
enligt den nya lagen kommer att få bestämmanderätt,
inte kan ha någon önskan
att förlänga ett byggnadsförbud utöver
vad som är absolut nödvändigt. Det
måste ju ligga i de kommunala organens
eget intresse att få tiden för ett byggnadsförbud
så kort som möjligt.

Det var emellertid även en annan synpunkt
som blev avgörande för utskottet,
nämligen att vi kom underfund med att
om man skulle ha den i reservation nr
1 föreslagna regeln, skulle detta i ett
stort antal fall kräva att ärendena gick
till Kungl. Maj:t, och det uttalades från
en del håll farhågor för att Kungl. Maj:t
skulle få alltför många sådana ärenden
till behandling.

Beträffande reservation nr 3, som
gäller antagande av stadsplan, vill jag
säga, att det ju rått enighet i utskottet

om att det är lämpligt att stadsplan
skall kunna antas av byggnadsnämnd i
stället för av stadsfullmäktige. I reservation
nr 3 uttalas visserligen farhågor för
att därigenom enskild rätt skulle kunna
kränkas, men i själva verket innefattar
även det lagförslag som upptagits av reservanterna
den bestämmelsen, att byggnadsnämnd
skall kunna fastställa stadsplan
i stället för stadsfullmäktige, dock
med den inskränkningen att detta endast
får gälla stadsplan, som ej avser
grunddrag och ej heller innefattar väsentliga
avvikelser från vad som förut
gällt. Jag tror för min del inte att man
behöver befara, att stadsfullmäktige i
allt för stor utsträckning kommer att
delegera beslutanderätten i dessa frågor
till byggnadsnämnd. Man vågar nog förutsätta,
att stadsfullmäktige själva kommer
att vilja ha kvar beslutanderätten
i stadsplanefrågor av mera grundläggande
beskaffenhet. Man behöver nog
därför inte befara någon kränkning av
enskild rätt i de frågor som det här
gäller.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! När det gäller frågan om
rätt för landstingen att slippa begära
byggnadslov, motiverade utskottets talesman,
herr Johansson, utskottets förslag
med att det hos landstingen finns
sakkunskap som kan klara av dessa frågor.
Jag betvivlar inte ett ögonblick att
landstingen har tillgång till denna sakkunskap.
Med den erfarenhet, som vi redan
har av verkningarna av den nuvarande
bestämmelsen att staten inte behöver
begära byggnadslov, ställer jag
mig emellertid litet tveksam till den förenkling
som här föreslås. En byggnadsnämnd
skall ju för övrigt inte bara
granska ritningarna, vilket staten och
landstinget kan göra, utan den skall
också bedöma hur en byggnad påverkar
hela stadsbilden etc., och därvidlag
besitter väl ändå den lokala byggnadsnämnden
större sakkunskap än landstingets
organ, som kanske har sin verksamhet
långt borta från det samhälle där
byggnaden skall uppföras. Jag anser det

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

därför inte vara motiverat att ge denna
ökade frihet åt landstingen och yrkar
på denna punkt, herr talman, bifall till
reservation nr 2.

Om det här skulle behöva ske en ändring,
borde bestämmelserna snarare
skärpas. Vi har nämligen inte alltför goda
erfarenheter av det nuvarande undantaget
för de statliga myndigheterna,
som ju nu ofta kan sätta upp byggnader
utan att de lokala byggnadsnämnderna
har en aning om hur det hela kommer
att se ut.

Jag har motionsvis på ett par punkter
framfört vissa yrkanden, som naturligtvis
avstyrkts av utskottet, och jag
hade kanske heller inte väntat mig annat.
Jag vill emellertid här säga ett par
ord om en av motionerna, nämligen den
som gäller rätten att uppsätta skyltar.
Jag föreslår i motionen, att skyldighet
att begära byggnadslov för uppsättande
av skylt skall, i motsats till vad som
stadgas enligt propositionen, gälla även
för område; som inte är belagt med
stadsplan. Utskottet har som sagt avstyrkt
mitt yrkande. Det är självklart att
förenklingar är välkomna i denna fråga
liksom vad beträffar hela byggnadsstadgan.
Det är även välkommet med en
större frihet på detta område. Jag undrar
dock om denna frihet skall få sträcka
sig hur långt som helst. Ibland förefaller
det, när man talar om områden,
vilka inte är stadsplanelagda, som om
man tänker på trakter som ligger långt
ifrån bebyggelse. Där spelar det ingen
roll om man sätter upp skyltar. Men
det finns vissa områden, som inte är
stadsplanelagda men där det är av stor
betydelse att det inte ser illa ut, nämligen
längs våra vägar. Jag skall bara
tillåta mig att ta ett exempel. Om utskottets
ärade ordförande är bilägare,
så åker han väl ibland vägen mellan
Uppsala och Stockholm, som går genom
den mycket förnämliga staden Solna.
Längs hela Uppsalavägcn finns det där
bara 15—20 meter som är stadsplanelagda.
För övrigt finns det ingen som
helst stadsplan för dessa områden. Vi
bär fått otaliga framställningar om att
få sätta upp reklamskyltar längs denna

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

sträcka, men vi har alltid sagt nej. Nu
kommer man enligt den nya lagen inte
att behöva tillstånd att göra detta, utan
det kommer att växa upp skyltar i
mängd utefter vägen. Infarten till Stockholm
kommer att bli anskrämlig. Jag
är helt övertygad om detta, eftersom det
inte finns någon stadsplan för detta område.
Detta gäller sådana områden som
Hagaparken, militärområdena o. s. v.

Utskottet säger, att de redan gällande
bestämmelserna ger oss möjligheter
att komma till rätta med detta problem,
men detta uttalande får man nog ta med
en viss reservation. Redan nu, när skyldighet
föreligger att begära byggnadslov
för att sätta upp en skylt, överträder
man bestämmelserna, och det kan ta
lång tid innan vi kan få bort en uppsatt
skylt. Man ålägger vederbörande att
ta bort skylten, men denne överklagar.
Sedan kan vi få vänta i åratal, innan frågan
har blivit avgjord. Man frågar sig
hur det i fortsättningen skall bli, när det
redan nu är så svårt att få någon rätsida
på detta problem.

Utskottet erinrar vidare om att naturskyddslagen
ger vissa möjligheter att
få bort dessa skyltar. Jag vill då emellertid
påpeka, att naturskyddslagen inte
innehåller något uttryckligt förbud,
utan i den heter det bara »bör». Utskottet
hänvisar också till att trafikförordningen
erbjuder möjligheter att få
bort skyltar längs vägarna. Men den ger
inte heller tillfälle att städa upp bland
skyltarna på ett sådant sätt som vore
önskvärt.

Utskottet säger i sitt utlåtande: »Om
det skulle visa sig att dessa möjligheter
är otillräckliga eller ineffektiva, bör frågan
emellertid ånyo uppmärksammas
och närmare överses i därför lämpat
sammanhang.» Jag ber att få understryka
detta uttalande. Jag är övertygad om
att vi så småningom måste finna det nödvändigt
att vidtaga en reglering på detta
område.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Herr Jansson gjorde jämförelser
mellan kronan ocli landstingen

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

beträffande befrielse från skyldigheten
att söka byggnadslov. Jag sade tidigare
att en väsentlig skillnad ändock föreligger
i detta avseende, enär landstingen
inte befrias från skyldigheten att ta hänsyn
till gällande stadsplan, detaljbestämmelser
o. s. v. Man måste strikt hålla sig
inom den fastställda ramen. Detta är den
stora skillnaden mellan kronan och
landstingen. Vill landstingen ha någon
ändring till stånd för sin byggnation,
måste de förfara precis på samma sätt
som vilket annat byggnadsföretag som
helst.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skulle gärna i anslutning
till herr Janssons yttrande ytterligare
vilja understryka vad vi i utskottet
har sagt om skyltarna längs våra
vägar. Jag har vid upprepade tillfällen
haft anledning att syssla med detta problem,
tidigare i min egenskap av ordförande
i Svenska naturskyddsföreningen
och även senare vid många andra tillfällen.
Vi har inom utskottet ansett att
det knappast vore möjligt att komma
fram på någon annan väg än den vi har
anvisat. Därför har vi velat understryka
angelägenheten av att man har uppmärksamheten
riktad mot denna fråga och
att Kungl. Maj:t, då så befinnes lämpligt,
vidtar åtgärder för att åstadkomma den
förbättring, som kan vara nödvändig.

Herr talman! Jag hade också hoppats
att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
skulle stanna
i kammaren, men han gick nyss ut
till en votering i andra kammaren. Jag
skulle dock gärna vilja understryka vad
utskottet har skrivit om parkeringsfrågan.
Vi har som bekant föreslagit en
förutsättningslös utredning för att lösa
denna angelägenhet på ett tillfredsställande
sätt i våra tätorter. Jag skulle vilja
uttala den förhoppningen, att herr
statsrådet snarast möjligt igångsätter en
sådan utredning. Här brådskar det verkligen
att få fram ett förslag. Genom den
oerhörda ökning av antalet bilar som vi
för närvarande har blir situationen värre
och värre för varje år som går.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets i det
nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan.

Punkten A

Kungl. MajUs förslag till lag om ändring
i byggnadslagen, sådant förslaget
av utskottet tillstyrkts

I fråga om punkten A, anförde nu herr
talmannen, komme med anledning avföreliggande
yrkanden propositioner att
framställas först särskilt beträffande envar
av 15, 26 och 109 §§ i förevarande
lagförslag, därefter särskilt angående
övergångsbestämmelserna, vidare särskilt
rörande återstående delar av lagförslaget
och slutligen särskilt beträffande
utskottets hemställan i punkten A,
i vad den ej blivit besvarad genom
kammarens tidigare fattade beslut.

15 §

Beträffande denna paragraf, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att
paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Ebbe
Ohlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen pro^
positioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 15 § i förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen med
den lydelse, som föreslås i Kungl. Maj:ts
förevarande proposition samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 26 punkten A,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslås i den av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

26 §

I avseende å förevarande paragraf
gjordes propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare därpå
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

109 §

Rörande denna paragraf, vilken i gällande
lag motsvarade 108 §, yttrade herr
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Ebbe
Ohlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Ang. ändring i byggnadslagen, m. m.

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 109 § i förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen med
den lydelse, som föreslås i Kungl. Maj:ts
förevarande proposition samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 26 punkten A,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslås i den av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Övergångsbestämmelserna

Godkändes.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående
beslut.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

I anledning av föreliggande yrkanden,
anförde herr talmannen, komme
särskilda propositioner att framställas
dels beträffande den del av utskottets
yttrande, som avsåge specialmotiveringen
till 3 § förslaget till byggnadsstadga,
dels angående den del av yttrandet, som
anginge specialmotiveringen till 54 §

i samma förslag, dels rörande utskottets
yttrande i övrigt, dels ock i fråga om
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan, i vad den ej blivit besvarad
genom kammarens beslut beträffande
motiveringen.

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

Specialmotiveringen till 3 § förslaget
till byggnadsstadga

Vidkommande denna motivering gjorde
herr talmannen propositioner, först
på godkännande av vad utskottet yttrat
samt vidare därpå att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets yttrande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande specialmotiveringen
till 3 § i förslaget till byggnadsstadga
godkänner vad tredje lagutskottet
yttrat i sitt utlåtande nr 26 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Specialmotiveringen till 54 § förslaget
till byggnadsstadga

I fråga om denna motivering gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av utskottets yttrande samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Osvald m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som beträffande specialmotiveringen
till 54 § i förslaget till byggnadsstadga
godkänner vad tredje lagutskottet
yttrat i sitt utlåtande nr 26 punkten C,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Osvald m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttrande i övrigt

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten C

Bifölls, i vad den ej besvarats genom
kammarens beslut i fråga om motiveringen.

Punkten D

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 73

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

ock i ämnet väckta mo- 2) i anledning av nämnda motioner

i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till kän -

fräinjande, dels
tioner.

Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad
proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande.

I propositionen hade föreslagits sådan
ändring i 1 § lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
att dylika åtgärder från en kommuns
sida inte begränsades till kommunens
område utan kunde utsträckas till
en annan kommun, i den mån de berörda
kommunerna utgjorde en enhet i bostadsförsörjningshänseende.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 608, av herr
Eric Carlsson in. fl., och i andra kammaren
nr 722, av herr Magnusson i Borås
m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen
skulle dels avslå propositionen nr 173,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte överväga
de i motionen anförda synpunkterna i
samband med utfärdande av direktiven
för en kommande bostadspolitisk utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
1:608 och 11:722, måtte bifalla förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Nyberg,
Munktell, Bengtsson i Göteborg, Grebäck
och Georg Carlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1) med bifall till motionerna 1:608
och 11:722 avslå förevarande proposition
;

na vad i reservationen anförts.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas en proposition
med förslag till ändring i lagen om
kommunala åtgärder på bostadsförsörjningens
område. Ändringen innebär att
en kommun under vissa förutsättningar
skall få rätt att gå utöver sina egna gränser
när det gäller åtgärder på detta område.
Utskottet har tillstyrkt propositionen,
men vid utlåtandet är fogad en reservation
av ett stort antal av utskottets
ledamöter vari yrkas avslag på propositionen.

Motivet till ändringsförslaget är att det
är angeläget på många orter, där kommunernas
gränser är så belägna att ett
sammanhängande bostadsförsörjningsområde
har uppkommit, att ett effektivt
samarbete i bostadsförsörjningsåtgärder
kan ifrågakomma. Så långt är alla
eniga. På många håll har väl också ägt
rum ett fruktbringande samarbete mellan
närliggande kommuner på detta liksom
på många andra områden. Reservanterna
menar emellertid att det inte
har blivit klarlagt att det finns något
behov av en lagändring på den här
punkten och i varje fall inte hur eventuella
lagändringar bör ske. Det enda
som säges är att det har visat sig lämpligt
att kommunala bostadsbyggande företag
bedriver verksamhet även i angränsande
kommuner, men något närmare
klarläggande av grunderna för det
uttalandet föreligger inte.

I själva verket är det ett principiellt
sett ganska märkligt förslag som här
framlägges. På kortare sikt kan det kanske
förefalla naturligt. En kommun har
ett stort antal invånare i sin bostadskö;
man vill placera dem och därmed minska
trycket på bostadsförmedlingen. Om
kommunen inte har möjligheter att
åstadkomma bostäder inom sitt område,
uppkommer då förslag att man skall gå
utanför kommunen. 1 första etappen, så
att säga, när det gäller att placera hyresgäster
i de bebyggda fastigheterna,

74 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

kan det väl sägas vara fråga om att tillvarata
de egna invånarnas intressen,
men så snart huset är färdigbyggt och
de nya hyresgästerna har flyttat in, blir
dessa automatiskt invånare i en annan
kommun, och då uppkommer den egendomliga
situationen att kommunen får
lov att vidtaga åtgärder, som i regel
kostar skattebetalarna vissa pengar, för
att tillfredsställa bostadsbehovet hos invånare
i en annan kommun.

Nu kan man ju kanske säga att det
inte finns någon större risk för att en
sådan verksamhet skall få så stor omfattning.
Det är inte vanligt att en kommuns
beslutande organ vidtar åtgärder
som är avsedda att komma invånarna i
en annan kommun till godo. Kommunallagens
och andra lagars ståndpunkt är
emellertid i detta fall att lagarna skall
dra gränsen för kommunernas verksamhet
på det sättet, att det är den egna
kommunens invånares intressen som
skall tillgodoses.

Vi reservanter har därför ansett att
det i varje fall med stöd av den förevarande
utredningen inte finns anledning
att göra någon lagändring. Vi anser att
goda möjligheter föreligger att lösa samordningsproblemen
på annat sätt och att
det finns all anledning att tills vidare
vila på hanen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Om det mycket väl kunde
vara motiverat att överräcka en blomma
med anledning av det föregående utskottsutlåtandet
och den proposition,
som det utlåtandet var grundat på, så
kan det knappast bli tal om någonting
dylikt då det gäller förslaget till lagändring
i det föreliggande utskottsutlåtandet,
som närmast går ut på att möjliggöra
för en kommuns byggnadsföretag
att med skattemedel uppföra bostadshus
i andra kommuner.

Den kommunala kompetensen kommer
ju enligt detta förslag att utsträckas över
kommungränserna. Samtidigt får intresserade
kommuner lagfäst möjlighet att

bevilja medel och utge subventioner till
invånare, mantalsskrivna och skattebelagda
i annan kommun. Det är onekligen
ett mycket radikalt förslag, och man
måste verkligen fråga sig, om det finns
anledning att påfordra en särskild lagstiftning,
som på det sättet avviker från
hävdvunna former i fråga om det kommunala
samarbetet och från regeln att
den kommunala kompetensen i princip
är knuten till kommunens område. Skulle
det nu vara så, att det föreligger ett
behov av en ändring i bostadsförsörjningslagen
så har i varje fall det förhållandet
endast mycket flyktigt berörts
i propositionen. Det föreligger ju, efter
vad jag kan se, inte någon direkt framställning
från vare sig Stockholm eller
Göteborg eller något annat håll i landet,
där man kan åberopa något konkret
exempel på att bostadsförsörjningen
inte kan tryggas, om inte de kommunägda
bostadsföretagen får möjlighet
att bygga i annan kommun.

Självfallet finns det problem •— det
är inte tal om annat — men är de verkligen
så besvärliga, att de inte kan lösas
på annat sätt, på frivillighetens väg inom
ramen av nuvarande samarbetsformer?
Det har man faktiskt anledning att
fråga sig.

Tre remissyttranden har infordrats,
nämligen från bostadsstyrelsen, Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. I likhet med landskommunernas
förbund finner jag det
svårt att inse, att det föreligger något
omedelbart samband mellan sysselsättningsmöjligheterna
inom byggnadsbranschen
och förslaget att utvidga den kommunala
kompetensen. Jag tror för min
del inte att det är särskilt lyckligt att
man tar upp det kommunala samarbetet
i fråga om bostadsbyggandet till särbehandling,
då man vet att denna fråga så
intimt sammanhänger med ett helt komplex
av andra frågor, t. ex. på markpolitikens
och bebyggelseplaneringens
område.

Reservanterna har för sin del svårt att
tro att det föreligger någon särskild anledning
till brådska. De enskilda företagarna
kan ju också bygga hus, vilket

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

tydligen många kommunalmän och utskottsledamöter
glömt, och de enskilda
företagarnas verksamhet är väl, såvitt
jag vet, inte beroende av den kommunala
kompetensen. Behövs det några
ändringar i gällande lagstiftning, vilket
jag inte betvivlar att det gör i vissa
fall — det har för övrigt även motionärerna
framhållit — så tycker jag att
dessa kan övervägas under lugnare förhållanden
inom den kommitté som —
efter vad det ryktats — socialministern
har för avsikt att tillsätta för att överse
vissa bostadspolitiska frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår reservation.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman 1 Eftersom det i debatten
har hänsyftats på det yttrande som avgavs
av landskommunernas förbund, vill
jag gärna fästa uppmärksamheten på att
det avstyrkande som kom från landskommunernas
förbund var villkorligt.
Förbundet säger att dess motstånd skulle
försvagas, om det i ett motivuttalande
klargjordes att avsikten inte var att inkräkta
på en kommuns självbestämmanderätt.
Nu har det inte bara blivit ett
motivuttalande, utan det står inryckt i
lagen att kommun ej må bedriva verksamhet
enligt vad nu sagts inom annan
kommun utan att sistnämnda kommun
samtyckt därtill. I den diskussion som
förts i frågan tycks många ha förbisett
denna passus i lagen och kritiserat ändringen
ur den synpunkten att lagen,
därest det föreliggande förslaget antogs,
skulle på ett orättmätigt sätt tillåta en
byggande kommun att inkräkta på en
angränsande kommuns självbestämmanderätt.
Det är ju inte alls frågan om detta,
utan i lagförslaget sägs att det krävs
fullt samförstånd mellan de berörda
kommunerna.

Det är också betecknande att argumenteringen
mot det nu föreliggande förslaget
har följt två helt motsatta linjer. I
början gjordes det gällande att det skulle
ske ett orättmätigt intrång på den ena
kommunens självbestämmanderätt, i regel
en mindre kommuns, och att det

alltså var en olägenhet för de mindre
kommunerna. Så småningom har man
kommit underfund med att detta argument
inte gick hem, ty det står ju att
det erfordras båda kommunernas samtycke.
Då har man i stället tillgripit
en annan argumentering, nämligen att
det är en förmån som bereds den kommun,
i vilken det skall byggas, eller åtminstone
vissa av dess invånare.

I själva verket har man väl inte någon
anledning att anta att just de subventioner
som det här kan bli fråga
om kommer att bli av större omfattning.
Men även om så skulle bli fallet
vill jag säga att den byggande kommunen
ju i så fall kommer att väga denna
olägenhet mot de fördelar som den kan
vinna genom att få bygga i en annan
kommun. Det kan vara fråga om att
åstadkomma en förbättring av bostadsförsörjningen
för vissa grupper av medborgare.
Det kan i vissa fall — ett sådant
exempel nämndes under behandlingen
i utskottet — röra sig om att
en kommun vill ha byggnader i en angränsande
kommun, emedan den har ett
stort behov av arbetare just i det ifrågavarande
gränsområdet men själv saknar
byggnadsmöjligheter annat än på ett
mycket långt avstånd från de industriella
anläggningar som behöver arbetskraft.
Det är enligt min uppfattning därför
fråga om ett rent praktiskt behov
som man här försöker tillgodose på
efter min mening enklast tänkbara sätt.

I reservationen hänvisas bl. a. till de
möjligheter man har att lösa frågor av
detta slag inom kommunalförbundens
ram. Det är gott och väl. Men jag skulle
vilja göra gällande att om man i ett kommunalförbund
har en stor och en liten
kommun som skall samverka, får faktiskt
den mindre kommunen mindre att
säga till om än vad den får enligt det
här föreliggande förslaget. Enligt detta
lagförslag är kommunerna jämspelta,
oberoende av om den ena är större och
den andra mindre.

•lag tycker, herr talman, att det här
är fråga om ett praktiskt förslag att lösa
ett stort och viktigt problem, avseende
att förbättra bostadsförsörjningen. .lag

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERBERG (st:

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
inskränka mig till att instämma i vad
utskottets ordförande yttrat och med
honom yrka bifall till utskottets förslag.
Det förhåller sig emellertid så att styrelsen
för Svenska landskommunernas
förbund — vilken jag tillhör — haft
för yttrande en departementspromemoria
beträffande förslag till ändrad lydelse
av 1 § i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
och att vi därvid framlagt vissa
synpunkter för att bevaka de smärre
kommunernas intressen. Jag skulle därför
vilja säga några ord för att framhålla
de synpunkter som i dagens läge
kan anses vara aktuella.

I vårt remissyttrande framförde vi vissa
invändningar, men de har sedan beaktats
i det förslag som föreligger här i
propositionen. Det väsentligaste i våra
invändningar var att det skulle kunna
träffas en överenskommelse mellan kommunerna
om bostadsbyggande och att
samtycke skulle lämnas av den kommun,
där den andra kommunen skall
uppföra bostäder. Departementschefen
har i lagförslaget tagit hänsyn till de
synpunkter som vi särskilt hårt tryckte
på, och jag kan inte finna annat än att
våra önskemål i detta fall har blivit tillgodosedda.
Jag tycker till och med att
den nu föreslagna anordningen medför
större trygghet för en liten kommun
än en lösning enligt kommunalförbundsprincipen.
Här säges ju tydligt och klart
att förutsättningen för byggnadsverksamhet
utanför den egna kommunen är
att det föreligger en överenskommelse,
att alltså den andra kommunen samtyckt.

Det är klart att bostadsbyggande av
en kommun i annan kommun kommer
att ske endast i undantagsfall -— det
gäller storstäderna — men på landskommunalt
håll finner vi det synnerligen
viktigt att våra intressen blir tillgodosedda.
Så har skett genom det nu

framlagda förslaget som inrymmer möjlighet
till samarbete.

Den frivilliga samverkan mellan kommunerna
har ofta visat sig fruktbärande,
säger utskottet. Det kan jag också
bestyrka. Här är det just fråga om en
sådan frivillig samverkan. Det gäller
här ett stort och viktigt område, och
man får då ge upp önskemål som man
velat få igenom för att i stället vinna
det stora målet.

Jag kan inte finna annat än att utskottet
här har kommit till ett resultat,
som vi inom styrelsen för landskommunernas
förbund kan godkänna. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 57.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 192, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1959/60, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 346, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1959/60.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 192 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 349,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 24 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 353, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konventionerna inom OEEC om säkerhetskontroll
på atomenergiens område
och om ett bolag för behandling av atombränsle.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 8 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 358, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom nr

359, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1959.

Förslaget godkändes under förutsättning
att andra kammaren i fråga om de
delar i förslaget, vilka ännu icke av
densamma slutbehandlats, fattade samma
beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöts — för den händelse kamrarna
beträffande något av de ärenden å dagens
föredragningslista, vilka ännu icke
avgjorts av andra kammaren, komme
att stanna i olika beslut, och förslag till
sammanjämkning därför skulle till
kamrarna inkomma — att sammanträdet
villkorligt skulle ajourneras till kl. 20.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vi står nu inför avslutningen av vårt
sista arbetsplenum under denna riksdagssession.
Om vi vid detta tillfälle ser
tillbaka endast på den korta tid, varunder
höstsessionen pågått, kan vi konstatera
att många viktiga frågor även un -

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

der denna tid förelegat till behandling.
I de flesta av dessa bär inte förekommit
några större meningsskiljaktigheter,
utan beslut har i stort sett kunnat fattas
i enighetens tecken. Det har dock förekommit
ett mindre antal ärenden där
meningarna gått starkt isär — ärenden
som innehållit ganska mycket brännbart
politiskt stoff. Men trots detta kan vi
väl säga att debatterna bär i kammaren
alltid förts på ett lidelsefritt och sakligt
sätt.

När nu denna riksdagssession är slut
och ledamöterna skiljs för att var och en
på sitt håll få en tids välbehövlig vila
och avkoppling från riksdagsarbetet,
väntar väl de flesta att få komma tillbaka
igen om inte fullt en månad för
att på nytt fortsätta med detta arbete.
Men det är några av kammarkamraterna
som från och med årsskiftet lämnar
kammaren och riksdagen. Jag vet att
det varit regel här i kammaren att i sådana
här sammanhang inte nämna några
namn. Men jag ämnar, i varje fall vid
detta tillfälle, bryta mot denna regel,
och anledningen är att bland de avgående
finns en ledamot som tillhört riksdagen
och denna kammare under inte
mindre än 35 riksdagar (35 riksdagar
under 32 kalenderår). Han är enligt
förteckningen över kammarens ledamöter
den till riksdagsåren näst äldste av
samtliga ledamöter. Ja, alla vet att den
ledamoten är förutvarande statsrådet,
f. d. landshövdingen m. m. Fritiof Domö.
Jag skall inte försöka lämna ens någon
kortfattad redogörelse för herr Domös
insatser i riksdagsarbetet och på de områden
som hör samman härmed. Jag inskränker
mig till att uttala kammarens
tack till herr Domö för hans insatser
under de många riksdagsåren.

Det finns bland de avgående ledamöterna
flera, som tillhört riksdagen under
många år. Två har tillhört denna
kammare vardera under 23 år, en under
15 år och en under 9 år. Två har tillhört
kammaren under kortare tid. Till
dem alla, oavsett om de varit ledamöter
längre eller kortare tid, uttalar jag kammarens
tack för värdefulla insatser i
riksdagsarbetet.

Jag vill till slut tacka er alla, både de
avgående och dem som kommer tillbaka
på nyåret, för all den vänlighet och det
överseende ni visat mig under denna
höstsession. Jag ber också att få framföra
vice talmännens tack.

Så önskar jag er alla en god jul och
ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr DDMö
i följande ordalag:

Herr talman! För de erkännsamma
ord som Ni, herr talman, riktade till oss,
som vid detta års utgång nedlägger våra
kammarmandat, ber jag att få framföra
vårt gemensamma, vördsamma, varma
tack. Vi ber att få tacka kammarens ledamöter
för utmärkt samarbete och gott
kamratskap och för all den välvilja och
vänskap som visats oss.

Ärade kammarledamöter! Vi kommer
att ha i kärt minne er personliga tolerans
och er vänlighet. Vi tackar våra
politiska motståndare för redlig kamp
och innesluter oss i allas ert goda minne.

Herr talman! Jag ber att få ta mina
32 fullgjorda år i riksdagens första kammare
till anledning att, innan jag såsom
fungerande ålderspresident framför
kammarens tack till talmännen, göra
några personliga reflexioner.

Under de 32 åren har ju åtskilligt
hänt — även i riksdagen och dess första
kammare. Bedömningen därav är givetvis
skiftande, beroende på de bedömandes
politiska uppfattning och personliga
syn på händelseutvecklingen. Men det
torde råda enighet därom att riksdagsledamöterna
varit besjälade av god vilja.
De har handlat efter ärlig övertygelse
och i tro att de beslut som de biträtt har
varit ett led i ett handlande till det bästa.

Det var mig fjärran att vilja klandra
— särskilt som jag sätter första kammaren
högt. Men jag vore inte ärlig om jag
inte talade om att jag rätt ofta varit besviken
över att kammarens ledamöter
så strängt följt de politiska partigrupperingarnas
linje — även i de fall där inga
partimotsättningar förelegat. Jag vågar
tro att de flesta av oss ibland är kritiska

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

och innerst inne knorrande mot partiväsendets
band.

Under mina första riksdagsår, då omröstning
i riksdagen var sluten, kunde
en debatt utmynna i ganska överraskande
voteringsresultat. Första kammarens
självständighet gentemot andra kammaren
var tidigare större. Dess inflytande
på svensk politik var också större. Debatterna
var som nu sakliga och låg i
allmänhet på ett högt plan. Intresset
för överläggningarna var i allmänhet
stort. Nu tycks detta intresse ha minskat
i betänklig grad —- även bland kammarens
egna ledamöter som så ofta håller
till i medkammaren. Av vad anledning
har jag svårt att förstå. Parentetiskt
skulle jag vilja säga, herr talman,
att riksdagshusets obekväma bänkar inte
inbjuder till längre stillasittande i
kammaren. Herr talman! Ordna bättre
sittplatser i kammaren, och det blir ett
större lugn och ett större intresse bland
kammarens ledamöter.

Kanske det är riktigt vad som så ofta
sägs, nämligen att första kammaren håller
på att avskaffa sig själv. För min del
skulle jag beklaga om första kammaren
helt togs bort. En välbehövlig stabiliseringsfaktor
skulle därmed försvinna ur
svenskt statsskick. Det borde vara möjligt
att modernisera kammaren genom
kortare valperioder, större valkretsområden,
eventuellt andra valkorporationer
eller på andra sätt.

Det har föresvävat mig en tanke, som
jag tar mig friheten att ge uttryck åt i
detta sammanhang, nämligen att man
borde förvandla kammaren till en i
fråga om antalet ledamöter starkt begränsad
senat med bestämda uppgifter
i bland annat författnings- och lagfrågor,
eventuellt med vetorätt i vissa avseenden.
Senatens ledamöter skulle i
högre grad än nu är fallet med denna
kammare vara riksrepresentanter. Senaten
skulle sammanträda för sig själv
efter egen arbetsordning och sålunda ej
vara en med andra kammaren parallellt
arbetande riksdagsavdelning.

Låt mig säga några ord ytterligare om
samarbetet i riksdagen. Detta är personligt
mycket gott, ett förhållande som

utgör en mycket stor tillgång. Men vad
jag åtskilliga gånger saknat är partiernas
förmåga att i för landet svåra situationer
frångå sina i detalj alltför preciserade
partiinställningar och förena sig
om lösningar av för landet särskilt viktiga
frågor, där det krävs allas eller de
flestas medverkan för att resultatet skall
med tillfredsställelse eller jämnmod godtagas
av riksdagsledamöternas uppdragsgivare,
d. v. s. väljarna. Partierna tycks
ha låst fast sig, är alltför bundna av löften
till väljarna för att i kritiska situationer
kunna ena sig om lösningar som
en ny situation kan kräva. Man tycks
alltför ofta glömma den gamla sjömansregeln
att i hårt väder skall man segla
med lösa skot.

Min uppfattning är att de svenska väljarna,
inte minst under de senaste åren,
ingenting hellre skulle önskat än att
riksdagens olika partier gjort upp i viktiga
frågor, t. ex. om skydd av penningvärdet.

Jag erinrar mig åtskilliga försummade
tillfällen för skäliga uppgörelser under
mina 32 riksdagsår. Själv är jag väl
medskyldig till några — mest genom underlåtenhetssynder
— särskilt under de
första 10 åren.

Herr talman! Första kammaren har
sedan gammalt en fast punkt i sin tillvaro
och för sitt intresse: sin talman.
Kring honom samlar sig som sig bör
kammarens ledamöter i olika bemärkelser.

Myndiga, skickliga talmän vill ledamöterna
se i talmansstolen. Före Eder,
herr talman, har jag sett och hört fyra
talmän presidera i denna kammare, alla
uppskattade och avhållna: Hugo Hamilton,
Axel Vennersten, Johan Nilsson och
John Bergvall. Ni, herr talman, har blivit
en värdig efterträdare. Med lugn,
säkerhet och skicklighet för Ni den
kraftiga klubban. Ni har också, herr talman,
redan förvärvat Eder kammarens
uppskattning även i Eder egenskap av
talman.

Herr talman! Första kammarens ledamöter
framför under betygande av sin
vördnad och tillgivenhet sitt tack til!
Eder och vice talmännen för god led -

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

ning av förhandlingarna och tillönskar ärendena fattade samma beslut som

Eder alla tre en god jul och ett gott nytt första kammaren.

år.

Herr talmannen förklarade härefter
detta sammanträde och 1959 års riksdags
höstsession avslutade, under förutsättning
att andra kammaren beträffande de
vid dagens sammanträde behandlade

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
13.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

591827