1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1959:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 30

2—4 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 2 december Sid.

Ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. å
motorfartyget Ningpo ........................................ 3

översyn av den militära stabs- och förvaltningsorganisationen .... 7

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna 7

Rekryteringen av polispersonal i Stockholm...................... 15

övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m............. 23

Fredagen den 4 december

Svar på fråga av herr Hedblom ang. översynen av betänkandet om
stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt ............ 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 december

Statsutskottets utlåtande nr 159, ang. medel för återuppförande av
viss byggnad ................................................ 3

— nr 160, ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo ...................... 3

— nr 161, om översyn av den militära stabs- och förvaltningsorganisationen
.................................................. 7

— nr 162, om kurser för hantverksmästare m. fl................. 7

— nr 163, om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna 7

— nr 164, ang. doktorandstipendier vid de tekniska högskolorna

m. ........................................................ 15

— nr 165, ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm ...... 15

— nr 166, om bättre balans mellan de olika partiernas ekonomiska

resurser i valrörelserna...................................... 23

— nr 180, ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. in. 23

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 30

Sr 30

Innehåll

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. översyn av vägtrafiklaglagstiftningen,
m. m.........................................

Sid.

Torsdagen den 3 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 ang. förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m..............................

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Onsdagen den 2 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 26 nästlidne
november.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
186, angående godkännande av konventionerna
inom OEEC om säkerhetskontroll
på atomenergiens område och om
ett bolag för behandling av atombränsle.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 612, av herr Mannerskantz, och
nr 613, av herr Lindblom.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att plenum kommer att
hållas i morgon torsdag kl. 13.00. Detta
plenum har utsatts efter begäran under
gårdagens kväll från konstitutionsutskottet,
vilket anmält att det i dag avser
bordlägga ett mindre ärende som har
samband med frågan om allmän varuskatt.
Utskottet kommer att begära att
ärendet företages till behandling efter
allenast en bordläggning. Morgondagens
plenum blir alltså ett arbetsplenum.

Jag beklagar att kammarens ledamöter
först i dag kunnat underrättas om detta
plenum.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 159, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående medel
för återuppförande av viss byggnad,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ytterligare ersättningar till förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av väckt motion
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda m. fl.
å motorfartyget Ningpo.

I en inom första kammaren av herr
Hagberg väckt motion (1:447) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ett belopp av 123 195 kronor av statens
krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
skulle utgå såsom ersättning åt
Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet
för de av bolaget gjorda utläggen
till besättningen på det vid Hongkong
1941 sänkta motorfartyget Ningpo.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 447 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag tror jag kan våga
säga, att det enhälliga utlåtande från
statsutskottet som här föreligger, är ett
ur skilda synpunkter ganska ovanligt
ärende. Det gäller, för att nu följa den
sedvanliga terminologien, ett »utlåtande i
anledning av väckt motion i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare ersättningar för förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo».

Som kammarens ärade ledamöter torde
erinra sig, hade vi detta ärende före
vid vårriksdagen i anslutning till Kungl.
Maj :ts då framlagda proposition. Det
utlåtande, som statsutskottet då lämnade,
var delat i två partier, varav det ena
avsåg ersättning åt de ombordanställda
i anslutning till vad propositionen hade
föreslagit, och det andra var ett svar

4 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959

Ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo.

på den motion i frågan som jag hade
tillåtit mig att väcka. Med bifall till den
första delen av statsutskottets utlåtande
fattade man ett enhälligt beslut om viss
ersättning till de ombordanställda. Det
rådde inga som helst meningsskiljaktigheter
på den punkten. Den andra delen
gällde min motion, och där inträffade
det onekligen inte så ofta förekommande
fallet, att statsutskottets representanter
i riksdagens båda kamrar anhöll om återremiss
till statsutskottet. Sådan återremiss
skedde, och detta är anledningen
till att frågan nu ånyo har kommit inför
kammaren. Denna omständighet synes
mig berättiga till uttalandet, att detta
är ett i någon mån ovanligt ärende, men
det förekommer även ett par andra ting,
som jag gärna skulle vilja belysa.

Den materiella sidan av saken är ganska
obetydlig, men principiellt, och
kanske även ideellt, är denna fråga måhända
av större vikt. Det gäller vidare
ett rätt märkligt — jag tror jag också
kan säga tragiskt — minne av vissa händelser
under andra världskriget. Dessa
omständigheter tillsammans må väl berättiga
en kort kommentar till det här
föreliggande statsutskottsutlåtandet nr
160.

Som jag redan sade, är frågans materiella
innebörd relativt bagatellartad.
De pengar det rör sig om här utgör ett
belopp på 123 195 kronor av statens
krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
åt Aktiebolaget Svenska ostasiatiska
kompaniet för de av bolaget gjorda utläggen
till besättningen på det vid Hongkong
1941 sänkta motorfartyget Ningpo.
Detta krav har rederiet framfört. Rederiet
är medvetet om att det inte har
några lagliga grunder att ställa sig på;
detta har rederiet självt understrukit.
Men rederiet har ansett sig kunna framställa
detta krav med åberopande av
skälighetssynpunkter.

Hur har detta krav uppkommit, och
varför har det blivit så mycket skriverier
och så mycket förhandlande om detta
relativt obetydliga belopp av 123 000
kronor? På sidan 10 i statsutskottets utlåtande
finns en verkligen intressant

historik i detta ämne, som också bringar
i erinran de förvirrade och egendomliga
förhållanden, som rådde under andra
världskriget, när det gällde svensk sjöfart.

Motorfartyget Ningpo befann sig i början
av december 1941 utanför Hongkong,
dit fartyget, som skadats vid en
minsprängning i Singapores hamn, bogserats
för reparation. Sedan inträffade
en serie märkliga och onekligen spännande
upplevelser för besättningen.

Under den resan, då skadan timade,
var fartyget befraktat av svenska statens
reservförrådsnämnd. På order av brittiska
myndigheter i Hongkong, vilka befarade
att fartyget skulle falla i japanernas
händer, blev det den 11 december
1941 sänkt genom befälhavarens försorg.
Fartyget, som efter sänkningen stod delvis
över vatten, sköts påföljande dag i
brand med artillerield från brittiska batterier.
Besättningen på Ningpo uppgick
till 30 man. Dessa avmönstrade i Hongkong
den 15 samma månad.

Sedan inträffade följande besynnerliga
händelseförlopp. När japanerna i slutet
av december 1941 erövrat Hongkong,
kvarblev besättningen i staden omkring
fem månader. Härunder dödades tre
man av kinesiska plundrare. I maj 1942
överfördes den återstående delen av besättningen
till Shanghai, som likaledes
hölls besatt av japanerna. I nämnda stad
avled tre man på grund av sjukdomar.
Först hösten 1945, alltså fyra år efter
det katastrofen hade inträffat, kunde den
återstående besättningen återvända till
sitt fosterland. Under tiden hade besättningen
lidit svårt. Den hade icke kunnat
beredas några som helst arbetsanställningar.
Den svalt. Den levde under
mycket bekymmersamma förhållanden,
som medförde fysiska och psykiska lidanden.

Jämlikt sjömanslagen och gällande
kollektivavtal utbetalade rederiet hyra
till besättningen under sex månader efter
tjänsteavtalets upphörande ävensom
under hemresan. Dessutom, alltså vid sidan
av kollektivavtal och övriga förpliktelser,
erlade rederiet efter behovspröv -

Onsdagen den 2 december 1959 Nr 30

Ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. a motorfartyget
Ningpo

ning sammanlagt 123 195 kronor till
hemmavarande anhöriga till vissa medlemmar
av besättningen. Av statsmedel
utbetalades till besättningen 292 618: 63
för underhåll, sjukvård, kläder, resor
m. m. under tiden från Ningpos förolyckande
till återkomsten till Sverige.
Sedermera har ju, som kammarens ledamöter
erinrar sig, ytterligare betydande
medel ställts till besättningens och de
efterlevandes förfogande. Ingen har helt
naturligt framfört några erinringar mot
detta.

Efter denna lilla historiska återblick
kommer jag emellertid till sakens kärnpunkt.
Så gick åren och omsider träffades
en överenskommelse mellan å ena
sidan svenska staten och å andra sidan
japanska staten. Enligt denna överenskommelse,
som godkändes av 1958 års
riksdag, har Japan till Sverige erlagt ett
totalbelopp av 7 250 000 kronor såsom
ersättning för folkrättsstridiga japanska
åtgärder mot svenska intressen under
andra världskriget. I denna summa ingår
ett belopp på ca 2 miljoner kronor,
som utgör ersättning för Ningpos skrov,
vilket hade bärgats av japanerna.

Hur bär nu svenska staten fått dessa
drygt 7 miljoner kronor? Jag skall inte
här fördjupa mig i detaljer; jag vill
endast slå fast och bringa i kammarledamöternas
erinran, att i beloppet alltså
ingår 2 miljoner kronor för fartyget
Ningpo. Av det utförliga material, som
utskottet redovisar, framgår med full
evidens, att det är uteslutande Svenska
ostasiatiska kompaniets förtjänst att
detta belopp av 2 miljoner kronor tillförts
det svenska statsverket. Ingen bestrider
denna uppgift.

Jag kan inskränka mig till att erinra
om vad statens krigsförsäkringsnämnds
likvidatorer anför på denna punkt. Likvidatorerna
framhöll i en skrivelse till
statsutskottet av den 30 september i år,
alltså för inte så länge sedan: »I.ikvidatorerna
vitsorda, att det var rederiet,
som lyckades införskaffa upplysningar
om att japanerna bärgat och iståndsatt
Ningpo samt därefter anskaffade och
tillhandahöll krigsförsäkringsnämnden

dels rapport från en sakkunnig person,
som hade haft tillfälle att besiktiga fartyget
i Hongkong omedelbart efter bärgningen,
dels av sakkunniga upprättade
värderingsinstrument för fartyget. Det
var dessa upplysningar, som möjliggjorde
för krigsförsäkringsnämnden att
framställa kravet mot Japan. Den utredning
rederiet tillhandahöll har enligt
vad utrikesdepartementets rättsavdelning
uppgivit varit av väsentlig betydelse för
bevakningens framgångsrika genomförande.
»

Likvidatorerna fortsätter: »Rederiet

har visserligen enligt ovan erhållit betalt
för sina direkta utlägg för utredningens
anskaffande.» —• Inom parentes sagt
avses härmed det belopp å 11 000 kronor
som rederiet erhållit. — »Med hänsyn
till att det väsentligen varit genom
rederiets åtgärder, som krigsförsäkringsnämnden
kunnat erhålla ersättning
från Japan, finna likvidatorerna emellertid
skälighetssynpunkter tala för att
rederiet därutöver — med anledning av
den till Ningpobesättningens familjer utbetalade
ersättningen — erhåller andel
av det krigsförsäkringsnämnden tillerkända
beloppet.»

Svenska sjöfolksförbundet har i en
skrivelse till statsutskottet av den 2 oktober
i år bl. a. anfört: »Under åren 1951—•
1959 har förbundet haft tillfälle att på
nära håll följa utvecklingen av Ningpoärendet
och kan till alla delar vitsorda
riktigheten utav de uppgifter, som lämnas
i motionen och promemorian. Det är
även förbundets uppfattning, att rederiets
medverkan i Ningpo-ärendet i väsentlig
mån bidragit till att statsverket
från de japanska myndigheterna erhållit
ersättning för Ningpos skrov med ca
1 230 000 kronor. Svenska sjöfolksförbundet
får i anledning härav tillstyrka
bifall till det i motionen framställda yrkandet.
»

Utskottet, vars utlåtande återfinnes på
s. 3 och 4, vitsordar riktigheten av samtliga
de upplysningar, som jag här har
refererat — något annat har utskottet
självfallet inte heller kunnat göra. Utskottet
erinrar dessutom om att riktig -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo.

heten av dessa upplysningar har bestyrkts
av riksförsäkringsnämnden i dess
i ärendet avgivna yttrande. Emellertid
avstyrker statsutskottet inte desto mindre
utbetalande av denna ersättning. Utskottet
gör detta väsentligen av två skäl.

Statsutskottet framhåller för det första
följande: »Såsom av statskontoret i ärendet
upplysts har japannämnden tillställt
sitt förslag till fördelning av det enligt
överenskommelsen mellan Sverige och
Japan erhållna beloppet dem, som ansökt
om nedsättning, således även Svenska
ostasiatiska kompaniet. Det har
emellertid konstaterats, att rederiet i anledning
därav icke hos Kungl. Maj:t
hemställt om ändring av detta förslag.»

Detta är riktigt. Sådan hemställan
skulle ha gjorts inom en månad, efter
det att man erhållit skrivelsen. Rederiet
har försummat att inom den angivna
tidsfristen av en månad inkomma med
sin framställning. Därför förklarar också
rederiet, nu som jag redan påpekat, att
det inte har några lagliga grunder för sin
begäran, utan det åberopar skälighetssynpunkter.

Statsutskottet framhåller för det andra:
»Det må vidare erinras om att rederiets
krav på ersättning för förberörda
utlägg å 123 195 kronor tidigare avvisats
av japannämnden redan av det skälet att
beloppet erlagts frivilligt och alltså hade
karaktär av gåva, vilket förhållande icke
kunde för rederiet grunda rätt att av
annan återkräva detta belopp.»

Rederiet har alltså frivilligt betalat
dessa pengar som understöd till sjömännens
hemmavarande. Det har fullgjort
alla sina skyldigheter enligt kollektivavtal
och allt vad därmed sammanhänger
och därutöver betalat dessa pengar.
Det skedde frivilligt och innan man hade
klarhet om att man tack vare rederiets
åtgöranden från Japan kunde utfå
ett belopp av ungefär 2 miljoner kronor
som ersättning för fartyget. Denna frivilliga
utbetalning åberopas nu mot rederiet
och anses icke kunna konstituera
någon rätt för rederiet att få tillbaka beloppet.

För detta företag spelar naturligtvis

beloppet i och för sig ingen roll. Man
betraktar emellertid detta spörsmål som
en principfråga och som jag redan inledningsvis
sagt kanske också i viss
mån som en ideell fråga. Man erinrar om
att det dock är rederiet, som ensamt har
anskaffat det utredningsmaterial som
har lett till att svenska staten utfått detta
belopp på 2 miljoner kronor. Man tycker
då från rederiets sida att det är litet
hårt, att man inte skall få något som
helst erkännande för denna insats, som
här är omvittnad av likvidatorerna, statens
krigsförsäkringsnäunnd, utrikesdepartementets
rättsavdelning och Svenska
sjöfolksförbundet. Kammarens ärade ledamöter
torde förstå, att man inom rederiföretaget
med en viss bitterhet ser
på den behandling, man rönt.

Nu vill jag gärna här understryka, att
statsutskottet självt på sitt sätt har givit
uttryck åt den tacksamhet, som svenska
staten borde känna. Utskottet talar nämligen
om sitt »beaktande av rederiets behjärtansvärda
och betydelsefulla insatser».
Det är naturligtvis ett slags erkännande.

Jag kan på sätt och vis förstå den avvisande
hållning, som utskottet här har
intagit. Ett riksdagens statsutskott kan
måhända inte i en fråga av denna beskaffenhet
resonera annat än strängt formellt,
eller kanske snarare strängt formalistiskt,
och därvid kommer man fram
till den ståndpunkt, som statsutskottet
har intagit.

Jag skall inte närmare fördjupa mig i
dessa ting. Jag bara konstaterar dels vad
som nu är ostridigt, nämligen att det är
rederiets uteslutande förtjänst att svenska
staten har fått dessa pengar, dels att
statsutskottet av formella —- och jag vågar
kanske än en gång säga formalistiska
-— skäl inte har ansett sig kunna
vara med om den åtgärd som rederiet
med åberopande av skälighetsgrunder
hemställer om.

Till slut! Detta spörsmål tillhör förmodligen
det slags frågor, vi då och då
ställes inför här i livet, spörsmål som
bringar i erinran den djupa, något pessimistiska
sanningen i det gamla romar -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Om översyn av den militära stabs- och förvaltningsorganisationen. — Om utökning
av kristendomsundervisningen i folkskolorna

ordet »summum jus, summa injuria» —
högsta rätt kan vara högsta orättvisa.
Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att kommentera herr Hagbergs beskrivning
av ärendet. Den är säkerligen riktig.
Herr Hagberg har även redovisat utskottets
motivering, och jag behöver
därför inte redogöra för denna.

Jag inskränker mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag anser de synpunkter,
som herr Hagberg här framfört, så
beaktansvärda och så behjärtansvärda,
att jag ber att få instämma i hans utlålande.

I detta anförande instämde herrar
Nils Elowsson (s), Gunnar Berg (s), Osvald
(fp), Nils Hansson (fp), Ollen (fp),
Söderquist (fp), Per-Olof Hanson (fp),
Ewerlöf (h), Yngve Nilsson (h), Domö
(h), Arvidson (h), Spetz (fp) och
Ringaby (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om översyn av den militära stabs- och
förvaltningsorganisationen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av väckt motion
om översyn av den militära stabsoch
förvaltningsorganisationen.

I en inom första kammaren av herr
Robert Johansson m. fl. väckt motion
(1:203) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om översyn av den militära stabsoch
förvaltningsorganisationen i syfte
att säkerställa effektiva och ekonomiskt
godtagbara organisations- och arbetsformer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 203 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 161 hemställt att den motion
angående en översyn av den militära
stabs- och förvaltningsorganisationen
i syfte att säkerställa effektiva och
ekonomiskt godtagbara arbetsformer,
som vi, några centerpartister, har avlämnat
i denna kammare, icke skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets motivering är imycket kort,
och min kommentar, herr talman, skall
också bli kort. Den utredning, som vi i
motionen har begärt, skall ju enligt givna
direktiv komma till stånd, och därmed
har vi nått syftet med motionen.
Med hänsyn till de stora kostnader, som
vårt försvar i vårt statsfinansiellt ansträngda
läge kräver, vill jag förutsätta
att de i motionen anförda synpunkterna
allvarligt prövas av utredningen.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 162, i anledning av
väckta motioner om kurser för hantverksmästare
m. fl., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av väckta motioner
om utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolorna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson in. fl. (I: 126) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rubbestad m. fl. (II: 183), hade hem -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

ställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungi. Maj:t anhålla att åtgärder
måtte vidtagas för en utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolan i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:126 och 11:183
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av, utom
annan, fröken Andersson samt herrar
Rubbestad och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 126 och II:
183, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åtgärder måtte vidtagas för en utökning
av kristendomsundervisningen i
folkskolan i enlighet med motionernas
syfte.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! När jag har begärt ordet
för att lägga några synpunkter på
statsutskottets utlåtande nr 163 i anledning
av vår motion om utökning av kristendomsundervisningen
i skolan, vill jag
först säga, att vi i denna motion tydligen
har rört vid ett för vårt folk centralt
problem. Det är många människor som
sedan vi lämnade motionen har meddelat
sig med mig och uttalat sin sympati
för densamma. Även om vi inte får vad
vi har påyrkat har tydligen opinionen
vaknat.

Jag tror, herr talman, att vårt folk
mår väl av en rätt uppskattning av det
kristna kulturarvet. Skolans kristendomsundervisning
har dock på djupet
av människorna skapat respekt och aktning
för de andliga och religiösa värdena.
Alldeles oavsett var vi står i religiöst
hänseende är vi dock påverkade av
det kristna kulturarvet. De moderna frihetsidealen
har inte skänkt oss frigjorda,
hänsynsfulla och lyckliga människor.
I stället har vi fått slapphet i uppfostran,
upplösning av äktenskapet och
en hänsynslös kamp för hög standard.
En blick i dagspressen visar, att det inte

är nöden som driver en människa till
brott, utan att vi fastmer kommit bort
ifrån den enskilde individens aktning
för vad som är hederligt och rätt. Det
personliga ansvaret, grundat på en allvarlig
livsåskådning, saknas.

De män, som år 1919 beslutade att
taga bort katekesen i undervisningen,
var säkerligen besjälade av en önskan
att ge undervisningen i kristna och etiska
ting en levande och förståelig bakgrund
och att göra den tillgänglig för
eleverna. Kanske bar dessa män på en
belastning själva genom en pietistisk
och sträng uppfostran.

Vi har nu emellertid kommit i ett läge,
som är oroande för oss motionärer,
och med tillfredsställelse ser vi att utskottet
delar vår oro. Utskottet understryker
således, »att målet för skolans
arbete — att meddela de unga sådana
kunskaper, att de kan bygga upp en personlig
livsåskådning — bäst synes främjas
genom att strävandena i denna riktning
får genomsyra alla personlighetsdänande
undervisningsmoment i skolarbetet».

Detta låter mycket bra, men när man
läser anvisningarna till undervisningsplanen
och med verksamma lärare diskuterar
tillämpningen av dem får man
klart för sig de stora svårigheter, som
lärarna skall övervinna när det gäller
att bevara elevernas okränkbara tankefrihet
och ändå inpränta budordens
livsavgörande »du skall» och »du skall
icke».

Det är trångt på skolschemat. Nyligen
har riksdagen beslutat att utöka matematikundervisningen.
Atomåldern kanske
kräver detta. Vi rustar våra barn
för en högre och högre effekt, och detta
må kanske också vara riktigt. Med beklagande
och oro kan vi dock konstatera,
att med denna effektivitet följer
inte ansvar på köpet. Vi har råkat in på
fel spår, om vi lär våra barn atomernas
väldiga kraft men saknar möjligheter att
ge de unga ledning för en lycklig samvaro
människorna emellan. Vi har all
anledning att slå vakt om kristendomsundervisningen
i skolan, tv den skapar
förutsättningar för samhället att inprän -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

ta respekt, aktning och ansvar för individen
och människovärdet.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den reservation, som är fogad
till utskottsutlåtandet av fröken Andersson
in. fl.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Johansson har ju
givit bakgrunden till motionen, och jag
kan därför fatta mig ganska kort.

I och för sig föreligger här ett rätt
intressant utlåtande, därför att både motionärer,
skolöverstyrelsen —- som yttrat
sig över motionen — och utskottsmajoriteten
är ense om själva saken. Det
är bara fråga om hur man skall kunna
få fram ytterligare en veckotimimes kristendomsundervisning
i skolorna, vilket
motionärer och reservanter önskar.

Jag skall inte gå in på allt tal om
normlösheten —- det är en realitet som
vi alla känner till. Men jag anser att
någonting måste göras åt utvecklingen
på detta område, vilken vi alla beklagar.
Jag vill dock parentetiskt inskjuta,
att när man talar om ungdomens förvildning
glömmer man så lätt bort att
det finns många utomordentligt bra ungdomar,
men som alltid är det så, att
hälsan tiger still.

Ett av de viktigaste medlen, varför inte
rent av det viktigaste, för att bidra
till att råda bot på de missförhållanden
som råder är att ge en grundläggande
undervisning i kristendom. Nu säger
skolöverstyrelsen —- och utskottsmajoriteten
instämmer —- att styrelsen med
uppmärksamhet följer symptomen på utvecklingen
och att — såsom herr Johansson
redan har citerat — skolans
fostrande inflytande skall göra sig gällande
i all dess verksamhet. Skolöverstyrelsen
har ett uttalande, vars innebörd
jag inte är riktigt på det klara
med. överstyrelsen säger: »Även i fråga
om värderingar bör en självständig inställning
främjas. Eleverna bör varnas
för benägenheten att följa första bästa
auktoritet.» Det är nog så sant som det
är sagt — det är bara det, att för afl
kunna nå fram till detta utomordentliga

läge behövs det en fast grund att stå på.

Både från skolöverstyrelsens och utskottsmajoritetens
sida framhålles, att
det inte är möjligt att ge kristendomsämnet
ännu en veckotimme. Jag vet fuller
väl att schemat är överlastat, men
om man anser att denna undervisning
är så viktig — och det går som en röd
tråd genom hela framställningen i utlåtandet
-— tror jag att man med litet
god vilja ändå skulle kunna få fraim en
timme till. Det går så rasande lätt att
ta bort en timme här och där och nagga
detta slags undervisning i kanterna, men
sedan är det fullkomligt omöjligt att få
dit den igen.

Jag har talat med en del personer,
som är mera inne i dessa problem än
jag, både praktiskt och kanske också
teoretiskt, och frågat varför det är så
svårt att få fram ett större resultat av
denna undervisning. Jag har då från flera
håll — verkligt sakkunnigt håll —
fått den upplysningen, att det visserligen
finns läroböcker, men att det inte
finns några läroböcker som är av den
art som barnen behöver. Jag skall för
att nu inte behöva bli långrandig citera
vad en person skriver, som vet vad han
talar om. Han önskar »en auktoriserad
lärobok, som i klara ord och utan några
sentimentala och kvasipopulära omskrivningar
talar om vad en kristen tro
är, vad kyrkan är och hur den arbetar
samt Jesu person enligt evangelierna —•
allt i korta och distinkta ordalag, som
i andra läroböcker. Kunskap är fakta
även i kristendomsämnet».

Men så säger skolöverstyrelsen, att undervisningen
i ämnet redan nu har ett
utrymme som inte bör undervärderas.
Nej, det har väl ingen menat — jag
föreställer mig att inte heller motionärerna
gör det, och i alla händelser har
inte jag som reservant gjort det. Men
man tycker att detta är en antiklimax
efter alla utläggningar om värdet av personlighetsdaning
etc. Jag skall inte bli
patetisk, men jag tror att detta problem
är ett av de viktigaste vi kanske på länge
haft att ta ställning till.

Det verkade beklämmande när jag
häromdagen fick höra av en ung präst -

Kr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Om utökning av kristendomsundervisningen

man ■— och jag har hört det från flera
håll — att okunnigheten i konfirmationsklasserna,
bland konfirmanderna in spe,
är sådan att man måste fråga sig vart
vi är på väg. Av 40 konfirmander i en
klass fanns det t. ex. inte en enda som
visste varför vi firar påskhögtiden. Jag
tycker att sådant representerar ett bottenläge
när det gäller dessa spörsmål.

Jag skall inte gå vidare in på problemet,
herr talman, utan yrkar bifall till
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De flesta av kammarens
ledamöter erinrar sig kanske att vi under
det senaste decenniet haft att praktiskt
taget varje år ta ställning till sådana
här motioner. Jag utgår från att
ingen i denna kammare vill underkänna
t. ex. den förra departementschefens intresse
för kristendomsundervisningen.
Vi som hade förmånen att samarbeta
med honom på olika områden vet, att
hans intresse för den undervisningen
var mycket stort. Men inte ens han ansåg
det möjligt och välbetänkt att försöka
gå fram på den linje som företräds
t. ex. i denna motion. Vi vet alla att man
kan vinna åtskilligt med lämpor och
måtta, men att man kan förstöra mycket
om man går över gränsen för vad som
är lämpligt.

Tyvärr måste jag säga, att det nog
inte är riktigt när herr Robert Johansson
anser att utskottet tagit intryck av
motionen. Utskottet och även skolöverstyrelsen
har i stället hänvisat till vad
skolkommissionens majoritet skrev just
om denna sak; och jag skulle inte tro att
någon i denna kammare vill underkänna
skolöverstyrelsens intresse för kristendomsundervisningen.

I och med att den obligatoriska skolundervisningen
ökats från sju till nio år
i en lång rad kommuner har även kristendomsämnet
fått ett ökat antal veckotimmar.
Men när man liksom skolöverstyrelsen
måste göra en avvägning mellan
mångfalden av ämnen på kursplaner
och scheman, då kommer man inte fram
med allmänna talesätt utan måste under

i folkskolorna

ansvar och allvar väga det ena ämnet
mot det andra; och det är den linjen
man följer.

Det är litet egendomligt att reservanterna
tagit riksdagsbeslutet om ytterligare
en matematiktimme per vecka som
belägg för att det går att öka antalet
undervisningstimmar. Först och främst
vill jag erinra om att det var en ganska
hård strid i riksdagen om denna matematiktimme,
som beslutades först efter
gemensam omröstning. Men anser reservanterna,
att vi strax efter det beslutet
kan lägga på skolungdomen ytterligare
en timme i veckan? Skolungdomarna har
ju redan nu en längre arbetsvecka än
många av oss äldre, och det finns även
i fråga om skolarbetet en övre gräns som
man inte bör överskrida.

Jag tror att det vore oriktigt att framställa
saken så, att de som nu tillstyrker
ökning av kristendomsundervisningen
skulle vara särskilt religionsvänliga, under
det att skolöverstyrelsen och andra
myndigheter, departementet, statsutskottets
majoritet o. s. v. skulle vara kristendomsfientliga.
Jag hoppas att det inte
skall bli en sådan inställning utan att
alla är ense om att vi under ansvar försökt
väga de olika ämnena mot varandra.

Jag förstår inte riktigt vad fröken Andersson
menar när hon säger, att det
går lätt att ta bort en undervisningstimme,
men att det är svårt att öka undervisningstiden.
Vårt skolschema har väl
ändå undan för undan blivit mer omfattande,
och vad lärarna klagar över är
ju mångfalden av olika ämnen. I tidningspressen
har på de yttersta av dessa
dagar förts en mycket uppmärksammad
debatt med anledning av att man vid en
skola i Skåne har gjort försök med profan
musik vid samlingsstunden på imorgonen.
Även elever från olika skolor har
framfört sin mening, och jag tror att
det är nödvändigt att vi tar hänsyn också
till elevernas inställning härvidlag.
Även om vi anser att kristendomsämnet
är mycket viktigt ur etiska och andra
synpunkter, skulle vi inte vinna någonting
om vi skulle komma dithän att våra
skolungdomar förtröttas på ämnet, utan
vi skulle i så fall förlora avsevärt. Där -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

för är just den måttfullhet som skolöverstyrelsen
alltid har iakttagit i den
här frågan av allra största värde. Jag
kan erinra om att jag hade långa överläggningar
med vår gemensamme vän
herr Persson i Skabersjö om dessa problem
inte minst under den tid vi satt i
skolkommissionen, och jag tror att han
är alldeles överens med mig på denna
punkt, även efter den erfarenhet han har
fått som departementschef under ett antal
år.

Jag tror att vi gör saken en stor tjänst
om vi följer skolöverstyrelsens och departementets
förslag, likaså om vi följer
statsutskottets majoritet i detta avseende.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är så fjärran ifrån
mig att vilja göra dein till kristendomsfientliga,
som inte vill gå med på en utökning
av timavtalet, så det kan inte
herr Näsström ana.

Det omvittnas från allt erfaret folk
som jag har träffat — jag är alldeles
övertygad om att herr Näsström har
träffat representanter från annat håll,
som kan ha lika rätt — att vi på vår
tid kanske inte fick den undervisning vi
ville ha eller behövde, men den gav
ändock en grund, som nutidens ungdom
inte får. Det tror jag är ostridigt. Det
krav vi har framfört stämmer ju med
andan i de uttalanden, som har gjorts
både av skolöverstyrelsen och av utskottsmajoriteten,
så vad beträffar behovet
av en utökning tror jag inte att
det finns några olika uppfattningar.

Sedan blir det en värderingsfråga om
man skall kunna få in denna utökning
på schemat. Motionärer och reservanter
anser att kristendom är ett av de viktigaste
ämnena, medan man från annat
håll anser att t. ex. utökning av matematikundervisningen
är viktigare; jag
minns mycket väl när den frågan debatterades
här i riksdagen. .lag erinrar om
att när matematikundervisningen utvid -

gades, gjorde vi från vårt håll en klar
deklaration om att denna utvidgning
icke fick ske på bekostnad av kristendomsundervisningen.
Därvidlag följer
jag alltså bara en klar linje.

Herr Näsström säger att det inte får
bli så att ungdomarna blir utledsna på
kristendomsundervisningen. Säg mig ett
ämne som inte ungdomar kan bli utledsna
på, om inte undervisningen bedrivs
på ett vettigt sätt och om man inte
har lämpliga läroböcker?

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep) kort
genmäle.

Herr talman! Jag är i stort sett förekommen
av fröken Andersson. Jag vill
därutöver säga, att när man läser utskottets
betänkande, kan man aldrig få
den uppfattningen att utskottet skulle
vara fientligt inställt gentemot motionärernas
förslag. Utlåtandet genomsyras av
en anda av förståelse för det problem
som här ställts upp.

Herr Näsström säger, att utskottet inte
har tagit intryck av motionerna. Det
kan ju hända. Men på sidan tre nederst
står det i alla fall att utskottet »delar
den oro motionärerna givit uttryck åt
inför ungdomsbrottslighet» etc., och det
tolkar jag så, att man har accepterat det
resonemang vi har framfört i motionen.

Sedan kan man ju fråga sig: Vad är
målet för skolan? Utan att diskriminera
någonting vill jag säga, att det är viktigare
att vi lär våra barn att leva tillsammans
såsom människor än att de lär
sig Afrikas floder utantill. Därmed har
jag inte sagt något ont om undervisningen
i geografi.

Jag är inte alls så förhoppningsfull att
jag tror att vi genom att diskutera frågan
kan påverka opinionen så att vi kan
få en timme att utöka kristendomsundervisningen
med, men jag tror att vi
genom denna diskussion på ansvarigt
håll i riksdagen och inom skolöverstyrelsen
och bland de lärare, som skall
tillämpa anvisningarna till undervisningsplanen,
ändock kan komma fram
till någonting som är bättre än det vi nu
har. .lag kan meddela att flera lärare

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

har sagt, att det är mycket svårt att med
nuvarande anvisningar och deras krav
på självständighet hos eleverna o. s. v.
inpränta de viktiga budordens krav på
hur människan skall leva. Jag tror att
det är viktigt att en opinionsbildande
diskussion hålls i gång. Även om den
här saken har varit föremål för riksdagens
diskussion tidigare tror jag att
det är angeläget att vi fortfarande håller
diskussionen levande.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till min vän fröken Andersson,
som säger att hon talat med en
prästman som berättat att han märkt en
skrämmande okunnighet på detta område,
måste jag tyvärr säga, att detta innebär
ett underkännande av våra kristendomslärare
och ett underkännande av
hela folkskollärarkåren.

Man kan träffa på elever — och jag
vågar säga att man också kan träffa på
äldre -—- som är skrämmande okunniga
på ett eller annat område. Men kan man
ta det till intäkt för att det skulle råda
en skrämmande okunnighet över hela
fältet i det ämne som vi nu diskuterar?
Det tycker jag inte vore riktigt. Jag tycker
inte att det är kristligt och ärligt
att påstå något sådant.

Fröken Andersson kom in på frågan
om läroböckerna. Såsom alla vet råder
fri konkurrens på läroboksområdet här
i landet. Vi har inget statsförlag som
ger ut läroböcker, utan författare från
vilket håll som helst får komma med
sina förslag till läroböcker. De granskas,
och håller de måttet, blir de rekommenderade.
Det gör ju att vi har en massa
olika läroböcker i de skilda ämnena. Under
årens lopp har också framlagts
många förslag om att det skulle inrättas
ett statsförlag för att man på det sättet
skulle få en viss kontroll över läroböckerna.
Statsmakterna har emellertid ansett
detta vara olämpligt och föredragit
en fri konkurrens på det här området.

Jag skulle också tro att det är det riktiga.
Vad jag för min del skulle vilja
anmärka på när det gäller den nuvarande
ordningen i fråga om läroböcker är

de orimliga priser som uttas. Men det
är ju en helt annan sak.

Herr Johansson anförde att det ämne
som nu är i fråga är ytterst viktigt —
viktigare än exempelvis geografien, ty
kunskapen om Afrikas floder är i jämförelse
med kristendomskunskapen av
underordnad betyrelse, menade han. Ja,
där kommer vi ju in på en avvägningsfråga.
Jag har träffat många, herr Johansson,
som har haft direkt motsatt
uppfattning. Men jag anser att riksdagen
inte skall ta intryck av det heller, utan
riksdagen måste försöka göra en ärlig,
rättvis avvägning mellan de olika ämnena.
Jag tror att det är det enda som
håller i längden.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Efter det meningsutbyte,
som här ägt rum mellan motionären och
reservanten och utskottets företrädare,
kan jag fatta mig mycket kort. Jag kan
göra det bl. a. därför att debatten ju
har visat att det inte föreligger något
stort svalg mellan de olika ståndpunkterna
i frågan.

Jag har fattat denna motionsfrainstöt
liksom även reservanternas framställning
på det sättet att man har velat uttrycka
sin oro över att kristendomsämnet
mer och mer undanträngts på skolschemat.
I stort sett är det väl riktigt
som herr Robert Johansson sagt, nämligen
att det tekniska samhället har
trängt sig fram på kristendomsämnets
bekostnad. Även andra orsaker har här
spelat in. Det har t. ex. förts en avsevärd
debatt kring den rent pedagogiska
frågan i samband med detta ämne. Det
är en sak. Därtill bär kommit en debatt
om religionsfrihetsproblemet, som ytterligare
har komplicerat frågan om kristendomens
ställning på skolschemat.

Vad vi med betydande säkerhet kan
konstatera är att kunskaperna i ämnet
för närvarande med förlov sagt är ytterligt
svaga bland vår ungdom. Detta är
naturligtvis en följd av reduceringen av
timantalet, men sammanhänger kanske
också med den tveksamhet rörande pedagogiken
som här har framträtt. En

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

följd av dessa bristande kunskaper är
att en allt större del av vårt folk får allt
större svårigheter att komma i direkt
kontakt med en stor del av vårt kulturarv,
som är så impregnerat av kristendomens
tankegångar att man över huvud
taget inte kan förstå det, om man
inte har grundläggande kunskaper i
kristen grundåskådning.

Av denna debatt har framgått att
ingen bestrider kristendomsämnets centrala
moralskapande betydelse, och därför
måste man ju ta mycket allvarligt på
tendensen att tränga ämnet tillbaka. Nu
rör det sig ju för tillfället inte åt det hållet,
men på lång sikt har ju tendensen
varit sådan.

Jag vill för min del, herr talman, anmäla
att jag kommer att rösta för reservationen.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har, herr talman,
inte begärt ordet för att replikera herr
Näsström — jag är övertygad om hans
positiva inställning till det problem det
här gäller — men jag må säga att denna
inställning är i påfallande grad modererad.
Han förklarade sig anmärkningsvärt
nog tro att en ökning av kristendomsundervisningen
med en timme
skulle resultera i att eleverna kände leda
vid undervisningen. Den synpunkten
har vi aldrig hört anläggas när man avvägt
timantalet för andra ämnen. Jag
tror det är riktigt, såsom den senaste
ärade talaren sade, att effektivering av
kristendomsundervisningen är väl motiverad,
och en sådan skulle man ju kunna
nå genom att undervisningstiden något
utökas.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
för att ställa in frågan i ett litet
vidare sammanhang. Jag menar att den
har ett samband med de allmänna ungdomsproblemen,
som vållar så stora svårigheter
i det moderna samhället.

Det är klart att vi på detta område
liksom på andra måste söka ta vård om
ungdomen och försöka ge de människor,
som kommit på sned, en rimligare och

bättre inställning i livet. Till det vill jag
göra en anmärkning. Vi har självfallet
anledning att tänka på människor med
bristande anpassning, men ibland i andra
sammanhang —- och samma synpunkter
kan nog anläggas på detta problem
— kan det vara värt att understryka,
att hänsynsfullheten mot dem det här
gäller inte får drivas så långt att den
leder till hänsynslöshet gentemot laglydiga
medborgare.

Jag vill sedan beröra ett annat problem
som här har varit på tal och som
sammanhänger härmed. Det gäller frågan
om en förlängning av skoltiden. Det
är klart att samhället genom en utökad
obligatorisk skoltid också tar ett ökat
ansvar för ungdomen. Det gäller inte endast
vad som läres, utan också att undervisningen
till sin art blir till fyllest.
Det har talats om att undervisarnas samveten
inte får utsättas för tryck, och jag
förstår den känslighet som kan ha kommit
till uttryck på den punkten. Där
vill jag emellertid betona, att hänsyn också
måste tas till de hundratusentals hem,
där man vill att undervisningen i kristendom
skall vara positivt danande och
fostrande. Det är nödvändigt att betona
att man även bör ta hänsyn till dessa
människors samveten.

När man utökar undervisningen, beror
mycket på undervisarna. Jag vill inte
utsätta mig för anmärkningen att kasta
en skugga på vår lärarkår; den är
bra och präktig i stort sett. Men man
måste räkna med att den positiva inställningen
till de kristna värdena på sina
håll inte finns. Jag vill betona, att ingen
kan tvingas att bli lärare och undervisa
i kristendom, men hemmen kan tvingas
att sända barnen till skolan för att där
få del av den undervisning som lämnas.

Under sådana förhållanden menar jag,
att samhällets ansvar har blivit tyngre i
och med att den obligatoriska skoltiden
utökats. Jag vill betona detta. Sedan
har jag intet annat yrkande än bifall till
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Hanson säger
att kunskaperna i kristendom är mycket

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Om utökning av kristendomsundervisningen i folkskolorna

svaga, så måste jag nog framhålla, att
jag är av annan uppfattning. Omständigheterna
har gjort att jag har kommit
i kontakt med många skolstyrelser och
med många lärare, även kristendomslärare,
och det skulle inte vara riktigt att
påstå att deras kunskaper är ytterst svaga.
Men på ett avsnitt av detta område
kan jag dela herr Hansons mening. Kunskaperna
om de olika religionerna är
mycket svaga, men när det gäller kunskaperna
om kristendomens lära skall
vi inte kunna fälla ett sådant omdöme.

Vad gäller herr Nilssons tal om ungdomsproblemet
vill jag erinra om att
praktiskt taget alla äldre under århundradenas
lopp slagit sig för sitt bröst
och sagt: Vilken ungdom vi har! Jag är
övertygad om att detta kommer att fortsätta,
så länge vår gamla moder jord
består. Men kanske vi äldre borde ta
och syna oss själva lite i sömmarna. Jag
tror att det vore nyttigt och hälsosamt
ur olika synpunkter. Ty även om skolungdomarna
i regel har en mycket stark
tro på vad läraren säger, så kommer
de ändå i ett ganska besvärligt läge,
om de på eftermiddagen kommer tillbaka
till hemmet och ser att livet där förflyter
på ett helt annat sätt än vad läraren
har framhållit som nödvändigt. Då
måste hos ungdomarna uppstå en personlighetsklyvning,
som blir ganska
svår, och tyvärr är det väl så på många
håll. De äldre borde ta sig en funderare
på denna sak. Vi talar om ungdomsbrottslighet
o. s. v. Ofta sker dessa brott
under rusets inflytande. Hur många procent
av våra hem är helnyktra? År det
de, som har lärt sina ungdomar att använda
sprit, som skall sättas som domare
sedan?

Jag tror inte det bör vara på det sättet.
Vi skall allesammans känna vårt ansvar.
Såväl skolkommissionen som skolöverstyrelsen
och departementet framhåller
ideligen att vi måste få ett bättre
samarbete mellan hem och skola, och
jag tror att först när vi kan säga att
vi fått ett gott sådant samarbete, har vi
nått ett stycke på vägen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls, herr
Näsström, fällt något som helst generellt
omdöme om ungdomen. Men herr Näsström
måste medge, att det finns flera
sorters ungdom. Det är klart att de friska
inte behöver någon läkare, men de
sjuka behöver det. Därför talar man
mera om dem, för vilka det behövs åtgärder.

Jag fortsätter min tankegång och konstaterar,
herr Näsström, att det finns
olika hem. Men de hem som jag har
talat för är de hem som vill — när de
måste sända sina barn att ta emot undervisning
i dessa frågor —- att undervisningen
skall vara positivt uppbyggande,
fostrande och danande.

Så var det, herr Näsström!

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av vad herr Näsström sade.

Vi bär tydligen helt olika uppfattning
om hur det står till med kunskaperna
i kristendom hos skolungdomen
och hos dem som under de senaste årtiondena
har lämnat skolan. Huruvida
kunskaperna anses goda eller inte beror
kanske på vilka anspråk man ställer
—- det lämnar jag därhän. Jag har
inte på många år träffat någon människa
— med undantag av herr Näsström
— som sagt att kunskaperna i kristendom
är bra. Det kan kanske vara en
tillfällighet att vi har träffat olika människor,
men jag tror inte att jag har någon
anledning att modifiera mitt omdöme.

Att kunskaperna när det gäller främmande
religioner är mycket minimala
vill jag däremot understryka. Men det
sammanhänger med att man under kristendomstimmarna
måste pressa in undervisning
också om dessa religioner.
Eftersom den kristna religionen i vår
kulturkrets i alla händelser måste vara
den centrala, måste tonvikten ligga där.
På den punkten är vi alltså eniga.

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm

Sedan finns det inte anledning att
fortsätta debatten mycket längre. Låt
mig bara säga att det ändå är betecknande
— jag tycker att det är tecken
på bristande kunskaper — när man hör
hur unga människor står fullständigt
främmande för tankegods, ord och uttryck
som hämtats från kristendomsundervisningen.
Jag lade märke till under
debatten här i går hur kammarens ärade
förste vice talman använde uttrycket
»samla i ladorna». Detta och många
andra uttryck tas aldrig i munnen av
unga människor i våra dagar. Man hör
dem nästan uteslutande från en äldre
generation, vilket i och för sig är en
illustration till vad jag har sagt om att
den krympning av kristendomstimmarna,
som skett under en lång tid, har
medfört en uttunning av kunskaps- och
tankestoffet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Robert, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 163, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 164, i anledning
av väckt motion angående doktorandstipendier
vid de tekniska högskolorna
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. rekryteringen av polispersonal i
Stockholm

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 165, i anledning av väckta motioner
angående rekryteringen av polispersonal
i Stockholm.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson och fru Gärde Widemar
(I: 270) och den andra inom andra kammaren
av herr Kollberg (11:334), hade
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inför den svårartade
krissituationen på kriminalpolitikens
område efter förhandlingar med
berörda polisorganisationer utfärda sådana
särskilda lönebestämmelser för polispersonalen
i Stockholm, att rekryteringsbehovet
snabbt kunde fyllas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 270 och II: 334 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Axel Johannes Andersson,
Nestrup och Wedén samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 270 och II: 334, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av fru Wallentheim, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Knappast någon dag
kan man slå upp de dagliga tidningarna
utan att mötas av stora rubriker om
våld och stöld. Säkerheten till liv och
egendom är i våra största städer sämre
än tidigare. En våg av brott sköljer över
landet, och ungdomsbrottsligheten har
aldrig varit så stor som nu. Den går
som en pest över landet, och pesthärdarna
finns framför allt i Stockholm
och Göteborg, över allt talar man om
förvildningen. Man börjar alltmer fordra
att något görs för att på allvar komma
till rätta med problemen.

Vi har utredningar i gång, säger utskottet.
Men utredningar tar tid, i regel
lång tid. Utredningarnas förslag skall
vidare gå på remiss innan något kan
göras. Det är gott och väl att problemen
angripes från många håll och att hela
fältet kartlägges. Ett sätt att angripa
brottsligheten tycks man vara ganska
enig om i debatten, nämligen att stärka
ordningsmaktens numerär och ge den
bättre arbetsvillkor.

Riksåklagaren, som väl får anses vara
en auktoritet på detta område, har
tagit till orda i Dagens Nyheter den 18
november i en artikel som han kallar
»Ungdomsbrottsligheten och samhället».
Han berör där vad han anser vara orsakerna
till den tilltagande kriminaliteten
i västerlandet. Han kommer till
det resultatet att en radikal brottsprofylax
ter sig svår att realisera. Vi vet
ännu för litet om brotten och beskaffenheten
hos de människor, som begår
brott. I detta fall skall vetenskaplig
forskning så småningom ge den grund
som vi skall bygga på. Riksåklagaren
uttalar vidare: »I avbidan på att en systematisk
kriminologisk forskning kommer
till stånd i vårt land måste kriminalpolitiken
bygga på antaganden som
ännu inte är tillräckligt vetenskapligt
underbyggda, men som baseras på praktiska
erfarenheter och sunt förnuft. I
det följande skall jag dröja vid två skilda
aspekter på brottsbekämpandet, vilka
i dagens situation synes mig särskilt
aktuella.

Den första hänför sig till vidtagandet

av åtgärder som förhindrar eller försvårar
den faktiska möjligheten för potentiella
brottslingar att begå brott. I det
avseendet är det självfallet av utomordentlig
betydelse om man i storstäderna
kan ordna en effektiv polisbevakning,
särskilt nattetid. De inbrottsstölder, biltillgrepp,
rån- och våldsbrott som på
denna väg kan förebyggas går inte att
statistiskt belägga, men ingen kan betvivla
att de är legio.»

Så långt riksåklagaren. Han pekar här
indirekt — eller jag kan kanske rent av
säga direkt — på polisbristen i storstäderna
som en av orsakerna till att läget
är som det är.

Ett belägg för bristen på polis och
för förhållandena i Stockholm fick jag
när jag i går i en tidning såg en diskussion
refererad från Katarina på Söder i
Stockholm. Enligt referatet från den diskussionen
gav poliskommissarien i Katarina
den otäckaste bilden av hur ungdomarna
bryts ner. Han sade enligt tidningsreferatet:
»Vid utropen i ''Kolingsborg’
i ottan och hela dagen utanför
systembutiken Ringvägen—östgötagatan
flockas de från alla södra förorterna
för att förmå någon äldre alkoholist att
köpa ut en flaska spanskt rött som blandas
med ''blått’, d. v. s. blåsprit, och
tabletter med förödande verkan. Ständiga
överfall och rån av smågangstrar
med 14—15-åriga flickor som lockfåglar.
»

Vidare fortsätter han fortfarande enligt
referatet på följande sätt — diskussionen
ägde således rum kl. 7 på
måndagskvällen: »Till kl. 18.54 i dag
hade Katarina i år registrerat 3 689 fyllerister
på allmän plats utom 500 bråkmakare
i hemmen. Fjolårssiffran samma
dag har stigit något -— för att inte
tala om hösten 1955 då man tyckte
sig märka en försämring men ändå inte
kom upp till mer än 1 620 registreringar.
Och den polisstyrka som skall
klara detta har sedan 1928 sjunkit från
64 man till ett 40-tal, nämligen om man
tar hänsyn till de ofvllda vakanserna
och de ökade kraven på en utredningsstyrka
som inte hinner ägna sig åt arbetet
på fältet.»

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. rt

Det var således vad poliskommissarien
i Katarina sade om polisbristen och
hur förhållandena ställer sig där. Motionärerna
har pekat på samma sak, och
de vill liksom reservanterna att något
skall göras snarast för att förbättra rekryteringen
till poliskåren framför allt
i Stockholm men även i Göteborg. Vi
konstaterar det faktum att Stockholm i
dag inte har fler poliser än för tio år
sedan, och ändå har polisens arbetsuppgifter
ökat oerhört dels genom stadens
tillväxt, dels genom att bilismen
våldsamt expanderat, dels också genom
att kriminaliteten ökat inte minst bland
de yngre årgångarna. Antalet ärenden
som polisen handlägger har under de
senaste åren fördubblats i stort sett.

Under de senaste tio åren har det varit
svårt att hålla uppe polisens numerär.
Avgång före pensionsåldern har varit
vanlig — alltför vanlig, skulle jag
vilja säga. Rekryteringen har inte givit
tillfredsställande resultat. Vakanserna
har tidvis legat mellan 200 och 300,
och detta har betytt att man i stor utsträckning
har måst ta ut extratimmar
av den polispersonal som finns tillgänglig.
Även om vakanserna just nu ligger
under 200, måhända beroende på åtstramningen
på arbetsmarknaden, är det
troligt att läget kommer att förvärras
när trycket på arbetsmarknaden lättar.

Herr talman! Vi pekar i vår reservation
på att man måste göra det mera
tilltalande att bli polis i Stockholm och
även i Göteborg. När det varit svårt att
rekrytera folk till vissa landsändar har
vi givit oss in på att bevilja särskilda
förmåner för att få folk dit. Vid andra
tillfällen har man höjt lönerna för hela
kårer för att få en tillfredsställande
rekrytering. Vi anser att liknande åtgärder
bör kunna tillgripas även i det
här aktuella fallet. Vi har även pekat
på andra åtgärder, soin kan vidtas för
att polisens arbete skall underlättas, t.
ex. införande av polisbötessystem, vilket
skulle kunna ge polisen mer tid för
de angelägenheter, som vi anser vara
de viktigaste.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

2 Första kammarens protokoll iOäO. Nr SO

kryteringen av polispersonal i Stockholm

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag har nog ett intryck
av att herr Nestrup använder mera våld
än nöden kräver, tv här råder det inte
—- liksom i det tidigare ärendet — så
stor skillnad mellan reservanternas och
utskottsmajoritetens uppfattningar. Syftet
är vi alla ense om, det är ju bara
fråga om på vilka vägar man skall gå
fram.

Det är klart att utskottet —- och det
säges också ut —■ inte undervärderar lönefrågan.
Jag kan erinra om att jag för
ett par år sedan från denna plats varmt
talade för bättre rekryteringslöner just
till polismän i Stockholm, Göteborg och
Malmö — som det gällde denna gång.
Kanske gällde det bara Stockholm, men
i alla fall var jag inne på samma tanke.
Sedermera förbättrades rekryteringslönerna,
och detta har, såvitt jag förstår,
haft positiva verkningar. Men att nu gå
in för speciella lönebestämmelser för
stockholmspolisen anser jag inte vara
någon väg att nå det syfte det här gäller.
Jag är inte ens säker på att det är
lämpligt att gå fram på den vägen, tv
det är väl ingen som tror att om lönerna
för stockholmspolisen regleras, kommer
polismännen i t. ex. Malmö och Göteborg
att sitta stilla.

Beträffande utvecklingen med vakanserna
och dylikt har läget faktiskt sedan
motionen väcktes i januari månad klart
förbättrats. Jag skall inte belasta framställningen
med siffror, men vi har i
femte avdelningen fått bevis för att utvecklingen
går i rätt riktning. Hur som
helst, hur allvarligt läget än är, är det
inte lämpligt att binda Kungl. Maj:t på
förhand inför de förhandlingar som väl
så småningom kommer att föras på detta
område.

Vidare — och det är väl ett av riksdagsmännens
käraste argument —• pågår
utredningar, vilkas resultat vi bör avvakta.
Vi har exempelvis 1956 års polisverksamlietsutredning
och 1958 års utredning
angående arbetsförhållandena
vid polisväsendet. Jag skulle vilja understryka
delta sistnämnda förhållande, ty
den sidan av problemet är väl så viktig
som själva lönefrågan som sådan. Herr

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. rekryteringen av polispersonal i St<
Nestrup säger att utredningar tar så lång
tid. Ja, det gör de gunås, och motionärer
tycker ofta att de tar alldeles för
lång tid.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att uttala den förhoppningen att dessa
utredningar mycket snart blir färdiga.

Vidare vill jag påminna om att det
dock på sistone här i Stockholm — det
rör sig ju nu speciellt om denna stad —
vidtagits åtgärder som jag tycker inger
hopp för framtiden. Förhållandena har
förbättrats tack vare polisledningens
kraftiga ingripande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Fröken Andersson frågade
retoriskt herr Nestrup om det inte
var att bruka mera våld än nöden kräver.
Jag skulle kunna fråga tillbaka med
hänsyn till situationen i Stockholm om
nöden kräver så mycket våld som vi har
här i Stockholm, ty det är notoriskt att
det är ytterligt illa ställt med tryggheten
till liv och egendom här i staden.

Det var intressant att lägga märke till
det leende som spelade över fröken Anderssons
ansikte när hon hänsyftade till
pågående utredningar. Hon betonade att
detta var ett av riksdagsledamöternas
käraste argument när ingenting skall bli
gjort, och detta har hon dess värre så
utomordentligt rätt i. Man bör inte heller
binda regeringen i förtid, och det
kan ju hända, att man inte skall göra
det många gånger, men när regeringen
haft ett årtionde på sig av oefterrättliga
förhållanden på detta område här i
Stockholm utan att göra något väsentligt
annat än att tillsätta ett par utredningar,
så tycker jag att det är på tiden att
åstadkomma någonting som verkligen löser
problemet. Det råder ju en notorisk
brist på poliser i Stockholm med vad
detta innebär i fråga om bristande rättssäkerhet
och bristande trygghet för liv
och egendom. Den senaste driven som
gjordes under den nye polismästarens
ledning nyligen för att rensa litet i centrum
av staden, har ju skett till pris av

ckholm

en mängd övertidsarbete och till pris av
att man praktiskt taget tömt förorterna
på polisbevakning under den tid denna
drive pågått. Man har inte kunnat trolla
utan koncentrerat resurserna, och det
har i och för sig varit bra.

Nu finner vi, att utskottet tröstar sig
med att vakansläget är förbättrat. Reservanterna
understryker att det förmodligen
delvis beror på den försvagning i
arbetsmarknadsläget som man hade under
förra året. Men om man säger att vakansläget
är något förbättrat, bör man
inte isolera det från det faktum, att staden
oavlåtligen växer och att följaktligen,
om det skall vara samma dåliga läge
och inte ett kontinuerligt sämre läge,
vakanslistan måste sjunka år från år, eftersom
behovet av polisbevakning ökar.
Det övertidsarbete som utföres inom
Stockholms polisbevakning har blivit så
omfattande, att det är mycket vanligt att
en poliskonstapel har ett par åtta timmars
extrapass varje vecka. Många har
till och med mera, och detta pågår månad
efter månad och år efter år.

Dessutom understryker reservanterna,
att vakansläget inte ger någon verklig
bild av bristen. När det från tid till annan
kommit framställningar om att man
skulle inrätta nya tjänster, som bl. a. varit
motiverade med att det kommer till
nya stadsdelar motsvarande en medelstor
svensk stad varje år, har man sagt:
Vad tjänar det till att inrätta nya tjänster,
när vi ändå inte kan fylla de vakanser
vi redan har? Låt oss fylla vakanserna
först, sedan kan vi resonera om
nya tjänster. Så har det låtit under mycket
lång tid, och detta har lett till att
personalstyrkan lär vara ungefär densamma
i (lag som för tio år sedan. Om
vi säger, vilket inte är särdeles överdrivet,
att vi under dessa tio år inom
Stockholms administrativa område placerat
in åtta till tio medelstora svenska
städer, bör var och en förstå att situationen
är alldeles ohållbar.

Låt mig så erinra om, som även reservanterna
framhåller, vad som skulle
kunna göras här, bl. a. med hjälp av
det s. k. polisbötessystemet. Detta behandlades
ingående under vårriksdagen

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm

soin på första lagutskottets förslag beslöt
hemställa till regeringen att det
skulle göras en utredning med förtursrätt
för att klara upp denna fråga. Utifrån
sett har såvitt jag vet ingenting
skymtat om att någonting skett sedan
dess på detta område. Detta är verkligen
en sak av rätt stor betydelse, eftersom
vi snabbt närmar oss den tidpunkt
då vi registrerar bortemot 200 000 parkeringsförseelser
i Stockholm per år. Nu
har man det gamla, tunga systemet med
en polisman som konstaterar att en bil
står fel, varefter han promenerar till sin
vaktlokal och skriver en rapport, och så
får parkeringssyndaren så småningom
ett brev med mottagningsbevis o. s. v.
så att han kan erkänna sin försyndelse
och skicka in så och så mycket pengar.
Det är en omfattande och såvitt jag förstår
i det väsentliga överflödig administration.
Polisbötessystemet har gått
utmärkt på många andra håll i utländska
storstäder. Varför skulle det inte gå här?
När kan man vänta sig att vi får ett förslag
om saken?

Så till frågan om stockholmslönerna.
Deras främsta motivering, som jag ser
det, är att polisarbetet här i Stockholm
är hårdare än på andra håll. Om jag vore
radiopolis skulle jag mycket hellre ta ett
jobb i t. ex. Lidingö, åka i parksystemet
därute och ha det relativt trivsamt
framför att skjutsas från det ena hårda
jobbet till det andra här i staden. Tar
man inte tillräcklig hänsyn till att det
är så mycket hårdare arbete i Stockholm,
kommer man säkert ingenstans.
Jag kan inte se att riksdagen står till
svars i längden med att bara avvakta
och vänta på att det skall bli några resultat
här.

Det heter visserligen: »Utskottet förbiser
inte betydelsen av tillfredsställande
rekryteringsförhållanden», och det är
ju skönt att veta att utskottet inte gör
det, men det löser ju inga problem att
utskottet uttalar sig så snällt och beskedligt
om saken. Vad man skulle vilja
fråga är: När har utskottet någon förhoppning
om att de oefterrättliga förhållandena
här i staden skall kunna klaras
upp, så att vi kan säga att detta är en

stad med hygglig trivsel och trygghet på
gator och- i parker, så att människor
verkligen kan känna att samhället skyddar
dem mot sådana som vill göra dem
illa?

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skulle icke ha tagit
till orda i denna debatt om det inte
av den föregående talaren hade riktats
en ganska grav beskyllning emot
regeringen på denna punkt, då han säger
att regeringen har haft ett årtionde
på sig utan att göra någonting. Det
finns intet som helst underlag för ett
dylikt påstående. Det förhåller sig tvärtom
så att ganska mycket har hänt vad
gäller det avsnitt som jag har hand om
på stockholmspolisens område. Statistiken
talar ett helt annat språk än det
språk den ärade talaren begagnade.

Han framställde vakansläget som en
produkt av lönepolitiken, så att alltså
en annan lönepolitik skulle ha lett till
ett bättre tillstånd i detta avseende i
Sockliolm. Jag vågar göra det påståendet
att den tendens som framgår av siffrorna
över antalet vakanser såvitt jag
kan finna är relativt gynnsam.

Jag vill anföra en serie siffror. Den 1
december 1957 fanns det i stadens poliskår
272 vakanser. Den 1 februari 1958
var det 228 vakanser i stadens polis och
46 i statspolisen. Den 1 februari 1959
var det 138 vakanser i stadens polis och
37 i statspolisen. Den 1 maj 1959 var
det 121 vakanser i stadens polis och
22 i statspolisen. Den 24 oktober 1959
hade siffran gått ned till 109 i stadens
poliskår och till 21 för statspolisen. Från
den 1 december 1957 till den 24 oktober
1959 bär alltså antalet vakanser i
stadens poliskår sjunkit från 272 till
109. Jag tycker för min personliga del
att dessa siffror säger något annat om
utvecklingen än vad den föregående talaren
gjorde gällande. Därmed har jag
inte sagt alt allting är bra som det är,
men jag tycker inte att det finns utrymme
för en svartmålning, där man säger
att regeringen har suttit i tio år utan
att göra någonting åt denna fråga. Jag
tror för min del att lönefrågan i viss

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm

mån har inverkat, och där har det skett
ganska mycket.

Jag skall göra en jämförelse angående
lönerna. År 1955 hade en poliskonstapel
i begynelselön en total årsinkomst
av 7 021 kronor. År 1958 var motsvarande
begynnelselön 11 076 kronor, vilket
innebär en ökning med drygt 4 000
kronor från 1955 till 1958.

En poliskonstapel kunde enligt lönevillkoren
1955 efter 8 års tjänst komma
upp i en inkomst av 12 246 kronor. Med
1958 års villkor kommer han upp i
17 184 kronor. Därtill kommer givetvis
övertidsinkomster som icke är beaktade
i dessa siffror. Efter 1959 års löneförhållanden
blir motsvarande summa
efter åtta års tjänst 17 484 kronor. Därtill
kommer att antalet befordringstjänster
har ökat rätt starkt under de senaste
åren.

Det har ofta i diskussionen sagts att
vad som behövs är en speciell stockholmslön,
som markerar skillnaden mellan
Stockholm och andra orter. Jag läste
för en tid sedan en artikel i en av
stockholmstidningarna, där man uttryckte
sin förundran över att en poliskonstapel
i Stockholm och — om jag
minns rätt ■— Markarvd hade samma
lön. Artikelförfattaren drevs givetvis av
en ambition att göra bästa möjliga tjänst
åt Stockholm, men det torde inte vara
obekant att det finns en viss gradskillnad.
Om jag jämför den inkomst en poliskonstapel
i Stockholm med åtta års
tjänst har med den som gäller på 2-ort
får jag ändå en betydande differens. I
Stockholm var siffran som jag nämnde
17 484 kronor, på 2-ort är den 12 780
kronor. Det är alltså en skillnad på
4 704 kronor. Detta bör väl på sitt sätt
markera att det verkligen finns en
stockholmslön. Jag vet irtte om man
tror att det finns förutsättningar att ytterligare
markera skillnaden mellan
Stockholm och ortsgrupp 2 utan allvarliga
konsekvenser på andra områden.

När jag därtill gör en jämförelse med
lönesättningen i övrigt kommer jag
fram till det resultatet att poliserna
ingalunda är så missgynnade i lönehän -

secnde som man vill göra gällande i agitationen.

Det är beklagligt att rekryteringen
till stockholmspolisen inte är bättre,
men å andra sidan måste jag sätta ett
litet frågetecken i kanten beträffande
gallringen av dem som söker till stockholmspolisen
för utbildning till poliskonstaplar.
År 1957 sökte 336 manliga
och 147 kvinnliga. Av dessa godtogs
108 manliga och 24 kvinnliga. År 1958
sökte 473 manliga och 35 kvinnliga. Av
dessa godtogs 116 manliga och 19 kvinnliga.
År 1959 var det 422 manliga som
sökte poliskonstapeltjänst. Av dessa godtogs
144. Nog är det ändå ägnat att i
någon mån förvåna att en så slor utgallring
sker bland dem som försöker
få utbildning till polis i Stockholm.
Det förefaller som om det uppställdes
alltför stränga krav. Det finns krav på,
om jag minns rätt, att den sökande skall
vara minst 176 cm lång. Nu är jag inte
övertygad om att den som är 176 cm
lång eller något längre är mera kvalificerad
än den som är exempelvis 172
cm.

Det är ett område där jag inte vill
ge uttryck för någon personlig uppfattning.
Men jag kan inte komma ifrån en
viss undran över att kassationen är så
stor. Den är faktiskt onormalt stor i
förhållande till den kassation som förekommer
på andra områden.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet måste
nog medge att det är en betydande överdrift
att påstå att jag skulle sakna underlag
för vad jag sade. Hur man än
exercerar med dessa siffror om vakanser,
kvarstår det faktum att vi har mycket
stora vakanser. Jag tror heller inte
att det huvudsakligen är löneutvecklingen
som har förbättrat vakansläget under
det senaste året. Att läget i fråga om
vakanser något förbättrats beror snarare
på den försvagning som gjort sig
märkbar på arbetsmarknaden i övrigt.
Polisstyrkans totala omfattning i Stock -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm

liolm har ju dessutom förändrats ytterligt
litet under det senaste årtiondet,
medan staden har vuxit mycket snabbt.
Man kan inte komma ifrån detta faktum.

Sedan vill jag på tal om vakanslistan
fråga om statsrådet i denna relativt
gynnsamma vakanslista inräknade
och räknade sig till godo de från landsorten
till huvudstaden tillfälligt importerade
poliserna, vilka nu torde ha rest
hem igen.

Uppgifter om den absoluta lönestegringen
säger vidare i detta sammanhang
inte särskilt mycket. Det är de relativa
lönernas utveckling, förhållandet till
andra löner och till löneutvecklingen
på andra orter, som här spelar en avgörande
roll. Man måste i vårt sammanhang
beakta två faktorer som blir avgörande.
Den ena är att Stockholm är
en dyrort. Jag har naturligtvis utgått
ifrån att hänsyn till den saken skall tas
på vanligt sätt. Den andra faktorn är
att polisens arbete i Stockholm är hårdare
än på andra håll. Av naturliga skäl
förhåller det sig så i en storstad.

Sedan vill jag gärna fråga: När ökades
i mera väsentlig grad antalet inrättade
polistjänster i Stockholm? Svaret
på den frågan bör kunna ge en anvisning
om hur man för en tid sedan bedömde
behovet av poliser och var man
står i dag.

Man kan naturligtvis alltid fråga, om
det har gallrats för hårt bland dem
som sökt polistjänst i Stockholm. Om
man verkligen har mätt de sökandes
längd på detta sätt från fotabjället till
huvudet, tycker nog även jag att det
är att gå för hårt fram, även om vi naturligtvis
inte kan ha hur kortväxta polismän
som helst. Det finns emellertid
andra kvalifikationer än kroppsstorleken
som man bör ta hänsyn till. Jag vet
inte hur långt jag här skall ge mig in på
en diskussion av dessa problem, men
jag vill nämna, att många anser, att
kvaliteten på polismännen trots gallringen
kanske ändå inte är helt tillfredsställande
i alla avseenden för en
stad av Stockholms storlek, där konstaplarna
nog t. ex. bör ha bl. a. vissa

språkkunskaper för att på bästa sätt
kunna sköta sitt arbete.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Hanson vill göra
gällande att jag skulle ha gjort mig skyldig
till en överdrift då jag sade, att han
saknar underlag för sitt uttalande. Det
uttalande som jag angrep var påståendet
att regeringen har suttit i tio år utan att
göra något. Det är på den punkten som
herr Hanson saknar underlag för sitt
påstående.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag skall vara generös
mot statsrådet vill jag medge att regeringen
ändå har gjort något, bl. a. tillsatt
ett par utredningar. Men låt mig då
också konstatera att situationen nu är
mycket sämre än vad den var för tio år
sedan.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Hanson kan väl ändå
inte bestrida att den utveckling som
jag har redovisat visar en tendens till
förbättringar.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att det utgör
en tendens om vakanserna så sakteliga
går ner. Men hur lång väg är det
inte fram till den dag då vi kan säga att
vi har fått en någorlunda tillfredsställande
polisbevakning i Stockholm? Det
kommer inte att bli under 1960-talet, om
det går i denna takt.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tror att en medverkan
skulle man kunna få på detta område,
nämligen genom att de personer
som särskilt intresserar sig för polisfrågorna
i Stockholm lämnade objektiva
uppgifter om de förhållanden under vilka
poliserna arbetar.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. rekryteringen av polispersonal i Stockholm

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Jag har för avsikt att
stödja reservanterna, men jag vill påpeka
att de svåra arbetsförhållandena
här i Stockholm, som reservanterna talar
om, har sin motsvarighet i Göteborg.
Det kan den konstatera som genom sitt
eget arbete är i tillfälle att följa polisens
verksamhet.

Inte minst under den senaste veckan
har också göteborgspolisens arbetsförhållanden
illustrerats på ett ganska
otäckt sätt. Visserligen arbetar polisen
framgångsrikt tack vare skicklighet och
god organisation, men därmed är icke
sagt att polisens löne- och övriga arbetsförhållanden
är tillfredsställande i
Göteborg.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
under ett par års tid syssla med frågor
som rör ungdomsbrottsligheten. Jag har
i detta sammanhang flera gånger kommit
in på förhållandena i Stockholm.
Många brottslingar blir aldrig spårade.
Detta gäller kanske särskilt de i och för
sig relativt sett ofta bagatellartade förstagångsbrotten.
Det förhållandet att ett
sådant brott inte blir uppklarat kan lätt
locka till en fortsättning på brottsbanan.

Det är också klart redovisat att uppklarningsprocenten
i Stockholm är mycket
låg. Detta måste till en del sammanhänga
å ena sidan med tillgången på polispersonal
men å andra sidan också,
tror jag, med att en del arbetsuppgifter
bestrids av personal som har polisutbildning
utan att sådan är nödvändig för
arbetet. Det är sådana överväganden
som har gjorts i det nyligen avlämnade
betänkandet. Detta förhållande har kommit
mig att avge min blanka reservation
för att på det sättet få konsekvens
i mitt handlande.

Min reservation får alltså på intet sätt
tolkas som ett stöd för att riksdagen
skulle föregripa lönefrågans lösning.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till utskottets förslag, men det är

en speciell fråga i detta sammanhang
som jag gärna skulle vilja beröra, nämligen
rekryteringen. I vår nya skola har
man ju i åttonde klassen möjlighet till
yrkesorientering och i nionde klassen
till en begynnande yrkesutbildning. Jag
talade häromdagen med en polischef
som beklagade att polisväsendet icke kan
tillgodogöra sig just denna förberedande
yrkesutbildning. Att så inte kan ske har
två orsaker.

Den ena orsaken är att arbetsmarknadens
parter har kommit överens om
att ungdomarna skall få en ersättning
med två kronor per dag under den förberedande
yrkesutbildningen. Polischefen
framhöll att polisväsendet inte har
möjlighet att betala dessa två kronor
med nuvarande bestämmelser. Den andra
orsaken som han påpekade är att eleverna
är så unga på detta stadium. De
får ju inte komma in vid poliskåren
förrän vid 21 års ålder, och han framhöll
att ungdomarna inte från 16 till 21
års ålder går och väntar på att få komma
in vid polisen, utan de söker sig in
på andra banor. Han förmenade att man,
om man hade möjlighet att införa en
sorts aspiranttjänstgöring — volontärtjänstgöring,
eller vad man vill kalla det
— i god tid skulle kunna försäkra sig
om mycket lämpliga ungdomar för sin
verksamhet.

Nu vet jag att det pågår en utredning,
men jag för min del vill gärna uttrycka
ett önskemål om att denna utredning
verkligen undersöker möjligheterna att
förbättra rekryteringen. Jag tycker det
vore felaktigt om just poliskåren inte
skulle få de möjligheter som praktiskt
taget alla andra yrkeskårer får att på
tidigt stadium välja ut lämpliga ungdomar
för tjänstgöring.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 166, i anledning av
väckt motion om utredning rörande möjligheterna
att åstadkomma en bättre balans
mellan de olika partiernas ekonomiska
resurser i valrörelserna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan,
m m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av Kungl.
Maj:s propositioner angående dels vissa
markförvärv för försvaret, i vad propositionen
avser övnings- och skjutfält för
infanteriskjutskolan, dels ock vissa organisationsförändringar
inom försvaret,
i vad propositionen avser flyttning av
nämnda skola, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 115, hade Kungl.
Maj:t till riksdagen framlagt förslag angående
vissa markförvärv under försvarets
fastighetsfond.

Bland annat hade föreslagits anskaffning
av övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan.
Anskaffningen nödvändiggjordes
av flygverksamheten på storflygplatsen
Arlanda, som medförde att
all skjutverksamhet måste flyttas från
nuvarande övningsfält vid Rosersberg år
1960 eller senast år 1961. Den föreslagna
anskaffningen avsåg utvidgning av Prästtomta
skjutfält — i Östergötlands län —
med omkring 5 200 hektar, varav hälften
mark i enskild ägo och hälften ingående
i Gullbergs kronopark. Omkring 250 personer,
fördelade på 75 hushåll, ansågos
behöva flytta. Kostnaderna för markförvärv,
iordningställande av fältet, uppförande
av vissa byggnader m. in. beräknades
till omkring 20 miljoner kronor,
fördelade på fyra budgetår.

I propositionen nr 117 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

drag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande organisationsförändringar
m. m. inom
armén och flygvapnet, innebärande
bland annat flyttning av infanteriskjutskolan
från Rosersberg till Linköping
för att anslutas till Livgrenadjärregementet.

I samband med propositionen nr 115
hade utskottet behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Elmgren m. fl. (I: 453) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimås
m. fl. (II: 561), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förutsättningslös och skyndsam utredning
rörande lokaliseringen av infanteriskjutskolan
och det för densamma erforderliga
övnings- och skjutfältet i enlighet
med i motionerna anförda principer,

dels en inom första kammaren av herr
Eskilsson väckt motion (1:454), vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 115 måtte
uttala, dels att det föreslagna övningsoch
skjutfältet å och intill Gullbergs kronopark
för framtiden borde begränsas
till det nu föreslagna området om cirka
6 000 hektar, dels ock att ersättning även
borde utgå till kringliggande fastigheter
för den värdeminskning och de skador,
som komrae att åsamkas genom övningsoch
skjutfältet,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:536),
vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om utvidgning av Prästtomta skjutfält
och de därmed föreslagna markförvärven.

I anledning av propositionen nr 117
hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Elmgren
in. fl. (I: 455) och den andra inom

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfålt för infanteriskjutskolan, m. m.

andra kammaren av herr Rimås m. fl.
(11:562), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
117 måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag i
den del det avsåge godkännande av förläggning
av infanteriskjutskolan till Linköping
och anslutning av densamma till
Livgrenadjärregementet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 536, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att ett övnings-
och skjutfält skulle anskaffas för
infanteriskjutskolan genom utvidgning
av Prästtomta skjutfält;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:455
och II: 562 besluta, att infanteriskjutskolan
skulle förläggas till Linköping och
anslutas till Livgrenadjärregementet;

c) avslå motionerna I: 453 och II: 561,
i vad de avsåge utredning;

d) med bifall till motionen 1:454, i
vad den avsåge att det föreslagna övnings-
och skjutfältet för framtiden borde
begränsas till det av Kungl. Maj:t angivna
området om cirka 6 000 hektar, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet härutinnan anfört;

e) besluta, att motionen 1:454, i vad
den icke berörts under d), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Ivar Johansson, fru Wallentheim,
herrar Söderberg, Sunne,
Åkerström, Thapper, Lundqvist i Trollhättan
och Johansson i Norrköping, fröken
Vinge samt herr Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt utskottet bort under
a—d hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen II: 536,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag rörande anskaffning av ett övnings-
och skjutfält för infanteriskjutskolan
genom utvidgning av Prästtomta
skjutfält;

b) med bifall till motionerna 1:455
och II: 562 avslå Kungl. Maj :ts förslag
om förläggning av infanteriskjutskolan
till Linköping och anslutning av densamma
till Livgrenadjärregementet;

c) med bifall till motionerna 1:453
och II: 561, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös
och skyndsam utredning rörande
lokaliseringen av infanteriskjutskolan
och det för densamma erforderliga
övnings- och skjutfältet i enlighet
med vad reservanterna anfört;

d) avslå motionen 1:454, i vad den
avsåge att det föreslagna övnings- och
skjutfältet för framtiden borde begränsas
till det av Kungl. Maj:t angivna området
om cirka 6 000 hektar.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! I denna svåra och känsliga
fråga är två fakta så att säga fastlagda.
Det första är att militären behöver
större, ändamålsenligare övningsområden.
Det andra är att snar flyttning
av infanteriskjutskolan är nödvändig
på grund av arlandafältets färdigställande.

I sitt första förslag till lösning av dessa
två skenbart olika problem vägleddes
försvarets fastighetsnämnd av en
principuppfattning, redovisad i betänkandet
den 26 juli 1958. Nämnden säger
där, »att den militära övningsverksamheten
-—- bortsett från den grundläggande
utbildningen — i görligaste mån bör
koncentreras till större sammanhängande
områden». Nämnden säger vidare:
»Härigenom vinnes avsevärda fördelar
ur utbildningssynpunkt, varjämte övningsmarken
kan utnyttjas i högre grad
än vid uppdelning av densamma på ett
flertal mindre övningsfält. Olägenheterna
ur civil synpunkt torde totalt bli avsevärt
mindre liksom kostnaderna för
kronan.»

I enlighet med denna sin uppfattning
sökte nämnden ett lämpligt område som
övnings- och skjutfält »med hänsyn jämväl
till möjligheterna att utnyttja detta
för andra militära ändamål, vilkas tillgodoseende
eljest skulle komma att krä -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

va markanskaffning av större omfattning».
Ett sådant ändamål var enligt
nämndens mening ett övningsfält för
infanteriskjutskolan.

Följdriktig är således slutsatsen, som
jag också citerar: »Med hänsyn till vad
sålunda framkommit anser nämnden det
klarlagt, att samtliga här berörda militära
markbehov bör tillgodoses genom
anskaffandet av ett enda skjutfält.»

Det bärande i denna uppfattning
framstår som obestridligt. Den anvisar,
mot bakgrunden av de dryga försvarskostnaderna
som vi vet kommer att
öka, enligt min mening en vettig och
försvarlig handlingslinje ur politisk synpunkt
med tanke på de ekonomiska avvägningsfrågor
som inom våra tillgängliga
resurser är ofrånkomliga. En sådan
politisk bedömning kommer inte i konflikt
med den militära.

Bakom fastighetsnämndens principuppfattning
ställde sig också armécliefen.
Han säger i sitt yttrande över det
först presenterade gullbergsförslaget
följande: »Nämnden har klart påvisat,
att en delad lösning av de aktuella markbehoven
kommer att öka dels de sociala
olägenheterna och dels öka kostnaderna
på fjärde huvudtiteln. Jag delar
därför helt nämndens förslag till plats
för det fält som skall fylla föreliggande
behov av skjutfält för A 1, övnings- och
skjutfält för infanteriskjutskolan, utökat
stridsskjutområde för Linköpingsgarnisonen
samt därutöver ett samövningsfält
för IV. milo.»

Med understrykande av att man fick
ett samövningsfält skjuter arméchefen
fram den ökade utbildningseffekten som
en vinst av förslaget. Denna värdering
hade uppenbarligen också fastighetsnämnden,
som bland övriga motiv för
sitt förslag framhöll som nödvändigt
att samöva olika truppslag. Att större
möjligheter och inriktning av samutbildningen
är angeläget har en annan
militär, general Bredberg, understrukit
i en artikelserie. Samövningsfält som
ekonomiskt och militärt den rationellaste
lösningen av problemet om övningsområdena
är en mening som återkommer
i flera remissyttranden.

Vi har nu att konstatera att man
släppt denna huvudtanke, mot vilken
såvitt jag vet ingen invändning har
gjorts. Tidsnöden när det gäller infanteriskjutskolans
placering på annan
plats och opinionen där nere i Östergötland
inför det arealkrav på 17 000 hektar,
som det första förslaget innehöll,
ställde fastighetsnämnden och departementschefen
inför ett val. Man har valt
att fasthålla vid platsen.

Endast gullbergsområdet uppfyllde
förutsättningarna för den enligt nämnden
riktiga lösningen. Reservanterna är
inte fullt övertygade om det. Skjutfältsutredningen,
som tillsattes i januari detta
år med uppgift att utreda och föreslå
plats för ett artilleriskjutfält och ett samövningsfält
och som har tillagts uppgiften
att samtidigt beakta infanteriets
skjutfältsfråga, säger sig i en skrivelse
vara förvissad om att goda förutsättningar
föreligger att ordna ett artilleriskjutfält
och ett samövningsfält på annat
område än gullbergsfältet. I detta uttalande
sägs visserligen ingenting om
placeringen av infanteriskjutskolans utbildningsverksamhet.
Statsutskottet utbad
sig i våras vägledning i detta ärende
av skjutfältsutredningen. Man tolkade
där detta uttalande så, att inga
preciserade förslag om lämplig förläggningsplats
begärdes. Jag är osäker huruvida
den tolkningen överensstämmer
med avsikten. I vart fall begränsar sig
skjutfältsutredningen till att redovisa
gjorda iakttagelser. Formuleringarna
ger stöd åt den tänkbara möjligheten
att andra placeringsalternativ inte har
varit uteslutna.

Bland de av fastighetsnämnden granskade
markområdena var Älvdalen i Dalarna.
Detta område hade fördelen av
erforderlig storlek, saknade bofast befolkning
och hade jämförelsevis låg
skogsavkastrting. Förslaget förkastades
på grund av områdets mindre lämpliga
terräng och klimatologiska förhållanden,
som ansågs omöjliggöra infanteriskjut
skolans utbildningsverksamhet.

General Bredberg, enligt vad jag har
erfarit tidigare en militär organisatör,
har i sina förutnämnda artiklar bland

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfalt för infanteriskiutskolan, m. m.

mycket annat om denna skjutfältsfråga
som sin mening framfört, att med hänsyn
till de krav som måste ställas på infanteriskjutskolans
övningsområde och
angelägenheten av att skolan bedriver
en grundlig vinterutbildning borde detta
övningsområde sökas norrut, och han
tillägger, att de militära invändningarna
mot en förläggning till Älvdalen bör
underkastas en kritisk granskning. Vilka
som här har rätt, det kan jag naturligtvis
inte alls bedöma — jag konstaterar
bara att militära sakkunniga står
emot varandra i detta fail. Enligt reservanternas
mening finns starka skäl för
att statsutskottets uttalande i våras om
en vägledning i frågan får bli gällande
till dess skjutfältsutredningen har
slutfört sitt arbete och ingående utrett
vad som ännu är dunkelt.

Sedan tanken att förlägga ett större
övningsfält till trakten av Linköping
måst skrinläggas på grund av den enligt
min mening fullt förståeliga och berättigade
opinionen gavs signalen att söka
få fram ett fält, som till sin användning
skulle begränsas att avse linköpings- och
norrköpingsförbanden samt infanteriskjutskolan.
Fastighetsnämnden fick olika
utredningsuppdrag från departementschefen
med den utgångspunkten.
Resultatet har blivit dels ett alternativ
på 10 500 hektar, vilket alltså är fastighetsnämndens
förslag, dels två andra
alternativ, med olika gränsdragning, på
7 500 hektar. På bordet har vi nu departementschefens
förslag om en areal
av 0 000 hektar, inklusive de 800 hektar
som redan nu ingår i Präsltomta
skjutfält.

Innan jag litet närmare ingår på dessa
olika alternativ, vill jag erinra om de
av fastighetsnämnden redovisade fordringarna
för infanteriskjutskolans del,
vilka upprättats av arméstaben och enligt
den måste ställas på ett nytt och
tidsenligt skjutfält för infanteriskjutskolan.
Utöver terrängbeskaffenhet och klimatförhållanden
innebar dessa fordringar:
1) en storlek som medger stridsskjutningar
i flera riktningar av minst
kompani, understött med pansarvärn,
infanteri, stormkanon-, stridsvagns-,

tunga granatkastar- och artilleriförband;
2) för skol- och övningsverksamhet samt
utbildning av övningstrupp fyra av varandra
oberoende kompaniområden, varav
sommartid två för övningar med understöd
av stridsvagnar och vintertid ett
dylikt; 3) möjligheter att vid behov
kunna inta utgångsgrupperingar utanför
fältet, d. v. s. tillgång på oöm mark med
hänsyn till betydande markskador.

Fastighetsnämnden sammanfattade dessa
uppställda fordringar på följande
sätt: »De sålunda angivna fordringarna
överensstämma i väsentliga avseenden
med fordringarna på såväl ett artilleriskjutfält
som ett fält för större förband.»

Många kammarledamöter tycker troligen
att min promenad upp till talarstolen
är ett utslag av dum beskäftighet i
denna fråga. Det faktum att jag inte har
exercerat beväring, att försvarsfrågorna
av praxis och i tankevärlden har förts
så att säga innanför männens staket, kan
som jag sett saken inte befria mig — visserligen
ny men i alla fall medlem av
statsutskottets första avdelning — från
skyldigheten att som reservant i denna
kammare ange skälen för min reservation.
Jag försöker göra det ur ekonomiska
och sociala men också militära synpunkter.
När jag, inte ett enda ögonblick
glömsk av min oförmåga att göra några
personligt självständiga militära bedömningar,
ändå vågar mig på försöket att
pröva departementsförslaget också ur
militär synvinkel, stöder jag mig helt på
vad militärer och andra sakförståndiga
sagt i sammanhanget.

Sedan förslaget om ett fält på 17 000
hektar fallit under bordet, framlade fastighetsnämnden
som sagt ett förslag omfattande
10 500 hektar. Viss del av den
ursprungliga marken skulle nu inte ingå
i fältet men disponeras vid behov.
Man hade också avstått från ett mindretal
enskilda fastigheter. »I övrigt», deklarerade
nämnden, »har det inte ansetts
möjligt att göra några ändringar i
de tidigare föreslagna gränserna.» På
detta nya fält skulle de väsentligaste behoven
av stridsskjutningsterräng bli tillgodosedda.

Efter förnyat uppdrag att söka be -

Onsdagen den 2 december 1959 Nr 30 2/

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

gränsa området redovisade nämnden två
alternativ på 7 500 hektar, alltefter arméchefens
undersökningar. Det ena alternativet
avvisades såsom helt oantagligt.
Det andra, liggande mellan väg 211
och en ny sträckning av väg 1120, redovisas
utförligt i propositionen.

Om användbarheten av detta fält säger
arméchefen för det första att de väsentligaste
behoven av terräng för stridsskjutningar
tillgodoses, för det andra att
stridsskjutningar med deltagande av
stridsvagnsförband endast kan förekomma
i begränsad omfattning och med små
variationsmöjligheter samt för det tredje
att det blir nödvändigt att för huvuddelen
av truppföringsövningarna utnyttja
mark utanför fältet.

I sitt remissvar beträffande dessa alternativ
har överbefälhavaren och arméchefen
tillstyrkt alternativet på 10 500
hektar. Länsstyrelsen och kommunerna
i Östergötland är inte tillfredsställda med
något av alternativen. Arbetsmarknadsstyrelsen,
utifrån de synpunkter den har
att bevaka, vidhåller liksom domänstyrelsen
sin tidigare ståndpunkt att denna
fråga icke är helt utredd och bör på
nytt prövas.

Departementschefen anser, trots svårigheterna
att finna ett lämpligt markområde
för detta ändamål i södra och
mellersta Sverige, att Östergötland i alla
fall är ett lämpligt område för fältet.
Han säger vidare att förslaget om ett
fält på 7 500 hektar redan innebär en
kompromiss, där avkall måst göras både
på miltiära och civila önskemål. Med
hänsyn till att förslaget ändå berör 415
personer, bosatta inom området, har han
velat tillmötesgå den lokala opinionen ett
litet stycke till och diirför lagt fram ett
förslag om krympning ner till 6 000 hektar.
Jag har hört och sett militärer i utskottets
första avdelning pedagogiskt illustrera
att de 6 000 hektaren är tillräckliga
ur militär synpunkt.

Herr talman! Jag får för min del bekänna
att min undran är stor. Min tro,
grundad på vad jag i korthet relaterat,
är att en lösning enligt utskottsmajoritetcns
förslag leder till att vi får ett militärt
övningsfält, som redan från början

är otillfredsställande för det ändamål
det skall tjäna och som kommer att bli
det i ännu högre grad, eftersom med all
sannolikhet den vapentekniska utvecklingen
inte avstannat.

Arméchefen har i något sammanhang
sagt att de flesta militära skjutfälten är
för små och otidsenliga. Att tillskapa ytterligare
ett, är det verkligen vad vi
skall binda oss för1? Det förefaller i varje
fall reservanterna i utskottet olyckligt
med hänvisning till den stora betydelse
infanteriskjutskolans utbildningsverksamhet
har för vår försvarsinsats,
någonting som både aktiv och annan militär
expertis har understrukit.

Låt mig, herr talman, övergå till att
säga några ord om den ekonomiska sidan.
Departementschefen beräknar kostnaderna
för sitt av utskottsmajoriteten
förordade förslag till cirka 20 miljoner
kronor, inklusive markförvärv, arrendelösen
m. m. På denna —- låt vara minskade
— areal växer högproduktiv skog.
Domänstyrelsen poängterar i sitt yttrande
den mycket långa uppbyggnadstid
som behövs för att åstadkomma en högvärdig
skog och påpekar att intensiva
skogsvårdsåtgärder vidtagits på våra
kronoskogar, av vilka Gullberg hör till
de allra bästa. Detta produktionskapital
skall man nu föröda genom kalhuggning.
Skogsbruket kan fortsätta i utkanterna,
sägs det. Det kan jag svårligen
föreställa mig — med kulorna visslande
om öronen och ständiga truppföringar
runt om i terrängen!

Till kostnaderna bör också läggas de
avsevärda markskadeersättningarna. Arméchefen
har själv påpekat att kännedomen
om de betydande markskadorna
i de militära skjutfältens omgivningar
sprider sig och gör det allt svårare att
få frivilliga upplåtelser av sådan mark.
Slutligen kvarstår kraven på artillerioch
samövningsfält olösta.

En total bild av kostnaderna för dessa
övningsområden får man enligt min
mening endast om man i kalkylerna också
tar med kostnaderna för att genomföra
det som skjutfältsutredningen är ute
efter. Jag för min del känner mig mer
än tveksam inför den besparing som

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskiutskolan, m. m.

åberopas som ett skäl för gullbergsfältet.
Stora pengar skulle sparas, sägs det,
eftersom vi inte behöver bygga ett nytt
etablissemang på något annat håll med
dess många nödvändiga lokaler. På gullbergsfältet
har man kaserner att ta till.
Jag tror nog knappast att det verkligen
skulle innebära någon besparing på lång
sikt.

Summerar jag ihop detta, blir resultatet
alt det inte heller ur ekonomiska
synpunkter finns något skäl för att välja
utskottsmajoritetens förslag.

Så några ord om den sociala aspekten.
Naturligtvis är det i och för sig
tacknämligt att det föreliggande förslaget
berör ett mindre antal personer än
det tidigare, men det rör sig i alla fall
om 250 personer, som skall tvingas att
flytta från området. Självägande jordbrukare
kan väl förväntas få en godtagbar
ekonomisk uppgörelse, och inånga
har förklarat sig vilja sälja. Ja, men det
är nu inte bara fråga om dem. Det gäller
även arrendatorer och andra lägenhetsinnehavare.
Många av arrendatorerna,
har man sagt mig, är äldre människor.
En del är födda på gårdarna. Det är alltså
här fråga om människor som har lagt
ned hela sin livsgärning på att förbättra
gårdarna. Andra lägenhetsinnehavare
har troligen bostäder av den beskaffenhet
att de för den rimliga köpeskillingen
torde ha mycket svårt att skaffa sig
andra bostäder. Skall de subventioneras,
eller vad är avsikten? Många människor
förlorar på detta sätt sin arbetsinkomst
på kronoskogen. Många andra i trakten
blir genom följdverkningar utan jobb.
De som måste flytta bort skall omplaceras,
kanske omskolas, och vad det innebär
när det gäller äldre arbetskraft, vet
vi alltför väl. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också med kraft understrukit de
synpunkterna. Förläggningen av fältet
till denna känsliga trakt får negativa
verkningar även för industri och andra
näringar, rubbar skolväsendet och har
också skattemässigt en negativ inverkan
åtminstone i vad gäller landsbygdskommunerna,
där militärpersonalen knappast
kan väntas bosätta sig. De som bor
kvar i omgivningen får kanske på grund

av markskadorna en söndertrasad ekonomi,
under det att de väntar på den
ersättning, om vilken kanske tvist uppstår
och som i varje fall troligen inte
kommer att utgå förrän efter lång tid.

Dessa många sociala svårigheter skall,
menar man nu, en särskild kommitté
klara upp. Jag kan omöjligen hjälpa att
jag tycker att detta är en aning lättvindigt.
Innan vi bestämmer oss i saken
borde vi, tycker jag, veta litet mera om
vad det är vi åsamkar dessa olika människor
och om hur de skall hållas skadeslösa.
Helt och hållet kan man naturligtvis
inte komma ifrån sociala olägenheter,
hur man än försöker lösa sådana
här frågor och var ett militärt övningsfält
än placeras. Men olägenheterna kan
vara olika tungt vägande. Ett militärt
övningsfält förlagt till Gullberg har för
enskilda och kommuner negativa verkningar.
Det synes mig som om fältet,
förlagt till någon plats norrut, kunde innebära
någonting för bygd och utveckling
positivt. Någon tätortskommun däruppe
finge ökat skatteunderlag, och ökningen
på landstingets inkomstsida kom
ju i varje fall hela länet till godo.

På militärt håll har man utförligt
framhållit de sociala olägenheterna för
de försvarsanställda med en sådan förläggning.
Det är självklart och fullt begripligt
att denna personal finner Linköping
och trakten däromkring ur en
hel massa synpunkter vida mer tilltalande
än någon plats norröver. Även jag
förstår detta mycket bra. Men min mening
är i alla fall den, att har man valt
militäryrket får man finna sig i den förläggningsort
som ur militära effektivitetssynpunkter
och enligt civila och sociala
bedömningar är den lämpliga. De
försvarsanställda har dock en tryggad
inkomst. För många av dem blir det bara
fråga om korta kommenderingar. Deras
.sociala intresse får enligt mitt sätt
att se inte tillmätas en alldeles speciell
vikt, utan det får väl vägas mot andra
människors. Skulle Älvdalen aktualiseras
såsom förläggningsort —• vilket jag
inte vet någonting om — är det i varje
fall ingen förvisningsort och inte heller
någon hård och bister plats, det tycker

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

åtminstone folk som bor och verkar däruppe.

Jag är medveten om att man på vissa
håll hyser oro för att det av reservanterna
begärda uppskovet kan försvåra
eller uppskjuta frigörandet av järvafältet.
Jag kan inte tro att detta skulle
bli följden av ett bifall till reservationen.
Jag delar fullt ut mina länsbors
uppfattning att för storstockholmsområdet,
Sveriges mest expansiva i fråga om
befolkningstillväxt, ett område där en
språngvis behovsökning vållar de mest
svårbemästrade problem, är frigörandet
av järvafältet en tvingande och brådskande
angelägenhet. Att järvafältet ur
militär synpunkt inte är tillfredsställande
innebär att militären har samma
intresse som länsborna och följaktligen
är att betrakta som en pådrivande
bundsförvant. Att utsikterna att få
fältet fritt för civila ändamål skulle lida
avbräck genom att reservanterna begär
ett kort andrum beträffande avgörandet
av frågan om förläggningen av
infanteriskjutskolans skjutfält kan jag
inte inse.

Med en begäran om tillgift för att jag
hållit på så länge vill jag, herr talman,
sammanfattningsvis säga följande:

Reservanterna önskar inte försvåra
genomförandet av planerna beträffande
arlandafältet. Också vi vill ha snabbast
möjliga utflyttning av infanteriskjutskolan
från Rosersberg. Vi anser den förordade
lösningen av denna skjutfältsfråga
vara en olycklig kompromiss, en
halvmesyr som ingen av parterna får
någon glädje av. Vi befarar — efter ett
bifall till utskottsmajoritetens förslag -—
att det inom en snar framtid reses krav
på en utvidgning. Den stoppregel, som
herr Eskilsson motionerat om och som
utskottsmajoriteten har godtagit, finner
vi inte acceptabel vare sig ur militära
eller samhällsekonomiska synpunkter.
Som jag ser saken kan den i vart fall
leda till antingen att 20 miljoner kronor
får betraktas såsom helt felinvesterade,
att hårda ingrepp i människors
tillvaro framstår såsom helt meningslösa
eller att — vilket jag finner troligare
— ett sådant beslut får frånträdas där -

för att man kommer att känna sig tvungen
att säga B då man har sagt A. Vi anser
att ett kortfristigt uppskov till nästa
års riksdag, fastän besvärande i och
för sig, dock är att föredraga framför
en lösning av denna fråga under trycket
av tidsnöd.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
och i princip instämma i vad som här
har framförts av fru Wallentheim. Jag
har inte som hon tillhört första avdelningen
och har inte så ingående kunnat
följa denna frågas behandling, men
av andra orsaker är jag intresserad av
frågan. Jag vill därför framföra några
synpunkter.

Såsom vi kanske erinrar oss sade
statsutskottet i våras, när denna fråga
behandlades, att utskottet var ytterst
tveksamt då det gällde förläggningen av
skjutfältet till gullbergsområdet. Utskottet
ville inte ta ställning till frågan, innan
man fått se resultatet av andra med
frågan sammanhängande utredningar
som skulle utföras av 1959 års skjutfältsutredning.
Utskottet skrev: »Utskottet
vill i anslutning härtill» — nämligen
till Kungl. Maj:ts förslag om förvärv av
mark för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
— »erinra om att utredning
för närvarande pågår rörande
anskaffning av ett skjutfält för Svea artilleriregemente
samt behovet av ett
samövningsfält.» Utskottet fortsatte:
»Det är önskvärt, att denna utredning
så bedrives, att utskottet vid sitt ställningstagande
i höst till frågan om övnings-
och skjutfält för infanteriskjutskolan
kan få vägledning av utredningens
synpunkter i ämnet.»

Den (lag som i dag är kan man väl
inte säga, att vi i det hänseendet vet så
mycket mer än vi visste i våras. Vilka
vägledande uppgifter har utskottet
egentligen fått? Jo, endast ett uttalande
om att för infanteriskjutskolan inget

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfalt for infanteriskjutskolan, m. m.

lämpligare område finns än gullbergsområdet,
särskilt med hänsyn tagen till
brådskan att komma ifrån närheten till
Arlanda flygfält.

Men skjutfältsutredningen säger vidare:
»Av de av utredningen nedan nämnda
i första hand som artilleriskjutfält
undersökta områdena synes flera i och
för sig vara användbara som artilleriskjutfält.
Utredningen är förvissad att
goda möjligheter föreligger att anordna
såväl artilleriskjutfält som samövningsfält
på annat område än gullbergsfältet.»
Så följer — som vi kan se av handlingarna
— en uppräkning av de fält som
undersökts.

Man frågar sig då, om man inte skall
tolka utskottet så att vad utskottet ville
veta var, huruvida det inte skulle gå
att samordna alla de tre önskemålen,
sålunda samövnings-, artilleri- och infanteriskjutfält.
Det tycker i varje fall
en lekman borde vara den tolkning som
ligger närmast till hands.

Om man nu behöver stora skjutfält —
vilket förefaller sannolikt i nuvarande
atom- och raketålder och med den snabba
utvecklingen av tekniken och stridsmedlen
och över huvud taget på det militära
området — bör man väl söka stora
fält, som ligger så långt som möjligt
ute i ödemark och inte i gamla kulturbygder
med alla de olägenheter som det
medför. I vårt glesbefolkade och vidsträckta
land borde det vara möjligt att
finna sådana fält.

Militärerna och fastighetsnämnden
tycks vara eniga om att för samövningsfält
och artilleriskjutfält behövs mycket
stora områden. I remissvaret från länsstyrelsen
i östergötlande län nämnes
siffran 50 000 å 70 000 hektar. Det är ju
väldiga områden. Det märkliga är dock
att man för att få plats med ett skjutfält
på gullbergsområdet var färdig att
pruta ned arealen till 17 000 hektar. När
nu detta lyckligtvis inte blev av, söker
man flytta infanteriskjutskolan vid Rosersberg
till trakterna av Prästtomta
övningsplats och utvidga denna till
10 500 hektar från nuvarande 800 hektar.
Detta tillstyrkes av överbefälhavaren,
chefen för armén och fortifika -

tionsförvaltningen. Men fastighetsnämnden
har sedan prutat ned området till
7 500 hektar. Kungl. Maj:t har därefter
prutat ytterligare, till 0 000 hektar, således
icke mycket mer än hälften av
vad de höga militärerna begärt. Efter
dessa operationer frågar man sig, om
ett sådant fält ens nu kan fylla sin uppgift
och ännu mera liur det skall gå i
framtiden med den utveckling som är
sannolik på detta område.

Chefen för armén framhåller — såsom
fru Wallentheim mycket riktigt
erinrat om •—- att det är mycket osäkert
om detta område över huvud taget är
tillräckligt för sitt ändamål, och att
man nog måste utnyttja en del av kringliggande
mark för övningsändamål för
att nå den undervisningseffekt som man
syftade till. Ändå får vi nu ett fält på
6 000 hektar, och utskottet skriver •—
tacknämligt i och för sig, det vill jag
visst säga — att fältet inte får utökas.
Men hur går det då med effektiviteten
vid övningarna, vilken man framför allt
tänker på, när man söker ett lämpligt
flygfält? Det är en fråga som man måste
ställa sig inför de yttranden som här
föreligger.

.lag vill liksom fru Wallentheim erinra
om att så gott som alla civila myndigheter
och remissorgan som yttrat sig
i frågan varit tveksamma eller avstyrkt.
Från länet i synnerhet har framkommit
ett kompakt motstånd mot att lägga ut
stora delar av området i närheten av
Linköping till rena ödemarken. Vådorna
därav har energiskt framhållits i
länsstyrelsens yttrande såväl som av
lokaliseringsutredningen, arbetsmarknadsstyrelsen
och domänverket. Klart
har påvisats de sociala vådorna av en
tvångsförflyttning av 250—300 människor.
Det är väl inom parentes sagt
den största befolkningsomflyttning som
skett på en gång i detta land. Men därtill
kommer osäkerheten och -— det kan
man nog inte undgå att konstatera redan
nu — vantrivselkänslorna hos den
befolkning som kommer att bli kvar
omkring skjutfältet med all den ovisshet
för framtiden som detta medför trots
statsutskottets bestämda skrivning. Det

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

kan inte vara roligt att bo i närheten
av detta fält med tomhet och ensamhet,
besvär med skolgång in. m. som möter.
Naturligtvis kommer inte heller fastigheterna
att stiga i värde för dem som
bor omkring detta skjutfält.

Att militären accepterat fältet trots det
underbetyg det fått kanske kan härledas
ur den omständigheten att denna fråga
också är, om jag så får uttrycka mig, en
militär-social fråga. Det är naturligt om
dessa människor också vill bo i en större
stad och ha nära och bekvämt till sin arbetsplats.
Men när man väger den av ålder
bofasta befolkningens rätt till sina
gamla boplatser mot militärens anspråk,
borde det väga över kraftigt till de förras
förmån.

Vi vet att det i vårt land finns områden
som är tillräckliga även för infanteriskjutskolans
behov, om man samordnar
skjutfälten längre norrut. Att terrängen
där i många fall inte är så gynnsam
som på gullbergsområdet och att
det är stenigt och snöigt och kallt är
knappast så starka skäl, att man skulle
avstå från att försöka en samordning
av alla dessa tre stora uppgifter. Går det
i Norge och går det i Finland att ha infanteriskjutskolans
övningsfält långt
norrut, då måste åtminstone en lekman
komma till den uppfattningen att det
borde gå här också. Här rör det sig ju
i största utsträckning om korttidskommenderingar,
varför sociala synpunkter
i dessa hänseenden icke väger så tungt.

Vidare sägs det att en förläggning till
gullbergsfältet skulle vara fördelaktig ur
ekonomisk synpunkt. Man skulle vinna
både kasernutrymme och minskade administrationskostnader
genom att förlägga
skolan till I 4 i Linköping och få en
gemensam administration. Det är sannolikt
att så skulle bli förhållandet, men är
det så absolut säkert? Det är skäl att i
detta sammanhang erinra om att en risk
för felinvestering genom förflyttning av
infanteriskjutskolan till Linköping inte
är helt utesluten. Linköpings stad är på
tre håll omgiven av militära anläggningar.
Staden står inför en stark utveckling,
och landstinget planerar nu för
ett stort regionsjukhus. Är det då osan -

nolikt att det inom en näraliggande
framtid kan bli aktuellt med en utflyttning
av militär? Detta är i varje fall en
sak som Linköping erinrat om i sitt remissyttrande.
Risken för ett nytt Järvafältproblem
tycks mig inte vara helt utesluten.

Kostnaderna för förvärv och iordningställande
av fältet beräknas av Kungl.
Maj:t till 20 miljoner kronor. Då är inte
medräknat det till 6 miljoner uppskattade
värdet av Gullbergs kronopark, som
ingår i fältet, samt de 4,5 miljoner som
skall läggas ned på byggnadsändamål i
I 4:s kaserner. Staten går vidare förlustig
inkomster från kronoparken med avsevärda
belopp, då dessa skogsmarker
som fru Wallentheim alldeles riktigt säger
är bland de bördigaste i landet.

Det bör därför kanske också beaktas,
att utskottet framhåller möjligheterna genom
en förenkling av administrationen
spara 500 000 kronor om året. Är detta
möjligt så är det naturligtvis en beaktansvärd
sak. Men nu säger utskottet på
sidorna 12 och 13 i sitt utlåtande: »Under
punkt 2 i sitt den 8 maj 1959 avgivna,
av riksdagen godkända utlåtande nr
98 har utskottet tillstyrkt av departementschefen
angivna grunder beträffande
ekonomisk gottgörelse åt övertalig
personal. Utskottet har icke något att
erinra mot att samma grunder skola
gälla jämväl i fråga om personal, som
blir övertalig i samband med de organisationsändringar,
som för infanteriskjutskolans
vidkommande bli en följd
av det nu föreliggande förslaget.» Det
måste väl innebära att kostnaderna för
personalen i stort sett blir lika höga som
tidigare, då denna personal skall få ersättning
för sin förlorade anställning,
fastän dessa utgifter redovisas under en
annan rubrik. Men i sak måste det väl
bli någonting sådant.

Utskottet säger också att allt bör göras
för att man skall se till att den befolkning,
som genom omständigheternas
makt nu måste flyttas, också i så stor
utsträckning som möjligt kommer att få
arbete och utkomst på Gullbergsskjutfältet.
Detta innebär väl alt en del av
den befolkning som måste lämna områ -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

det, får anställning hos statsverket med
improduktiva arbetsuppgifter på skjutfältet
mot förut produktiva syselsättningar.
Om jag har fattat saken rätt, skall
således den personal, som blir övertalig
vid Rosersberg, ha ekonomisk gottgörelse
och samtidigt en del av befolkningen
inom skjutfältsområdet nyanställas
och uppbära ersättning för detta. Jag vet
inte om man i dessa 509 000 kronor har
räknat in av dessa omständigheter föranledda
kostnader eller om 500 000 kronor
är en realitet om man ser bort ifrån
dessa kostnader. Det är möjligt att detta
innebär en administrativ förenkling,
men man kan fråga sig om det blir så
billigt som härvid har angivits. Om vi
lägger ihop dessa olika kostnader, som
nu drabbar stat, kommuner och enskilda
samt uteblivna inkomster för dessa, tror
jag inte att detta förslag blir någon större
affär för statsverket. Jag vill erinra
om de skadeståndsanspråk, som säkerligen
kommer att resas från de utom fältet
boende och verksamma, som i olika
sammanhang kommer att lida förluster.
Man behöver bara erinra om Göta kanalbolags
remissvar eller Fiskebybolaget
som vill ha ersättning inte bara för
förlorad skog utan också för förluster
på grund av dyrare frakter och transporter
till de egna sågverken och massaindustrien.

Jag har en stark känsla av att om man
kunde få ett gemensamt fält för artilleriet
och infanteriskjutskolan beläget
t. ex. i Älvdalen eller någon annanstans,
där staten har stora områden på kanske
20 000—30 000 hektar med sämre skog
eller ingen skog alls och där man inte
behöver flytta någon som helst befolkning,
skulle detta i längden — såsom fru
Wallentheim framhöll — bli billigare än
gullbergsförslaget med alla de risker och
olägenheter som detta medför, trots att
man då skulle få göra en viss byggnation.

Det finns naturligtvis nackdelar där
uppe i norr ur militär synpunkt, men
fråga är, om de inte är minst lika stora,
när man summerar ihop det hela, i fråga
om gullbergsfältet, som dock till slut
endast blir ungefär hälften så stort som

militären åtminstone tidigare betraktade
som ett minimikrav. Både militärt, ekonomiskt
och socialt är det enligt min
mening olämpligt med en förläggning av
skjutfältet till gullbergsområdet. Ett
ställningstagande till Kungl. Maj:ts förslag
i detta avseende bör därför kunna
anstå under en begränsad tid. Som framhållits
i flertalet remissyttranden bör en
ny och allsidig utredning ske av 1959
års skjutfältsutredning. Då bör — såsom
i reservationen framhållits — hänsyn
tas till att infanteriskjutskolans övningsfält
bör förläggas till en sådan del av
landet, där nackdelarna ur näringslivets
och bebyggelsens synpunkter inte blir
så framträdande som på gullbergsområdet.
En sådan undersökning bör inte
ta alltför lång tid. Såsom fru Wallentheim
sade, är det angeläget att frågan
om infanteriskjutskolan löses så fort som
möjligt. Då bör ett gemensamt skjutfält
för samövningar mellan artilleri- och
infanteriskjutskolan eftersträvas, så att
vi inte får alltför många stora och dyrbara
skjutfält här i landet, som i många
avseenden kan bli alltför ekonomiskt
betungande. Under tiden bör, såsom
även nu sker i viss utsträckning, Järvafältet
kunna utnyttjas som övnings- och
skjutfält för infanteriskjutskolan.

Jag ber, herr talman, att få vädja till
försvarsministern och kammaren att beakta
dessa saker och att medverka till
en ändamålsenlig och mera planenlig
lösning av skjutfältsfrågorna.

Med dessa ord, herr talman, ber också
jag för min del att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Statsutskottet uttalar i
sitt utlåtande, att skjutfältsutredningen
icke synes ha funnit något godtagbart
alternativ till gullbergsfältet. Jag måste
för min del säga, att detta kanske är
eu alltför fri tolkning av det uttalande
som utredningen har gjort. Det förhåller
sig nämligen på det sättet — och
det påpekar också statsutskottet — att
när utskottet i våras begärde att skjutfältsutredningen
skulle se över denna

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

fråga, så begärdes inte från utskottets
sida att utredningen skulle komma med
ett direkt förslag, utan utskottet önskade
— såsom herr Johansson i Mysinge
också påpekade -— vägledande synpunkter.

Det förhåller sig enligt min mening
ingalunda på det sättet, att Gullberg är
det enda alternativet. Det är inte ens
det enda alternativet i södra eller mellersta
Sverige. Utredningen har under
våren, sommaren och hösten begagnat
tiden till att fara omkring och bese alla
tänkbara orter i vårt land, som kan tjäna
som uppslag, ifrån Tönnersjöheden
i söder till Vilhelmina i norr. Utan tvekan
finns väl också förläggningsmöjligheter
på andra håll än Gullberg, t. ex.
Tönnersjöheden, Harg, tämnarenområdet
och Kloten. Men det förhåller sig
så, att vart man än vänder sig, kommer
det att bli lika stora eller kanske större
sociala olägenheter än vad det kommer
att bli i gullbergsområdet. Fördenskull
har åtminstone jag för min del vid utredningsarbetet
funnit ganska meningslöst
att för riksdagen redovisa ett förslag,
som medför samma sociala och
ekonomiska olägenheter som en förläggning
till gullbergsområdet. Jag har
därför för min del kommit fram till
att skall man över huvud taget finna ett
lämpligt område, får man gå norr om
Dalälven. Där kan man finna fält, som
man behöver för detta ändamål. Vi har
inom skjutfältsutredningen redovisat
Älvdalen och lillhärdalsområdet. Båda
dessa förläggningsorter kan givetvis ur
olika synpunkter vara användbara. Inom
utredningen har såväl de militärer,
som varit föredragande, som utredningens
ledamöter knappast kunnat påvisa
andra olägenheter när det exempelvis
gäller älvdalsområdet än klimatförhållandena
på orten. Där kan råda stark
kyla, så att man inte kan bedriva övningar
i tillräcklig omfattning. Man har
vidare hänvisat till de dyrbara investeringskostnaderna.
Det är klar att klimatet
är något, som man inte kan göra någonting
åt, men det är ju på det siittet
inom vårt försvar, att vi varje vinter
skickar folk till Norrland för att under -

gå viss utbildning. Man frågar sig då —
om nu Älvdalen har ett så strängt klimat
•— om man inte med en förnuftig
uppläggning kan använda området för
infanteriskjutskolans verksamhet under
vissa årstider, som är lämpliga för ändamålet,
och under andra årstider för
försvarets vinterutbildning i olika former.

När det sedan gäller investeringskostnaderna
har man hänvisat till att det
skulle kosta ungefär 30 miljoner kronor
att bygga ett nytt etablissement för
infanteriskjutskolan i Älvdalen. Jag kan
inte gå i god för denna siffra, men vi
får väl ändå godtaga den. Man måste
då fråga sig, om det är bättre att lägga
ned 20 miljoner kronor på gullbergsområdet,
en lösning som ur olika synpunkter
måste anses som mycket kortfristig.
Både fru Wallentheim och herr
Johansson i Mysinge har ju erinrat om
de uttalanden, som gjorts av representanter
för Linköpings stad vid statsutskottets
besök i staden. Om staden fortsätter
med sin expansion på samma sätt
som skett hittills, kan det inom en relativt
nära framtid helt enkelt bli nödvändigt
att flytta ut befintliga förband
från Linköping. Under sådana förhållanden
frågar man sig, om det kan vara
lämpligt att inrikta sig på en så kortfristig
lösning för infanteriskjutskolans
del. Om gullbergsförslaget går igenom,
tvingas man ju att förr eller senare bygga
ett nytt etablissement för infanteriskjutskolan
i närheten av gullbergsområdet.

Sedan tillkommer en annan sak. Skjutfältsutredningen
har ju till uppgift att
anskaffa skjutfält också för artilleriregementet
i Stockholm, A 1, samt att
— om möjligt — också överse möjligheterna
för ett samövningsfält för armén.
Skall man över huvud taget diskutera
frågan om Järvafältets friläggande
för användning av Stockholms stad
och kringliggande kommuner, måste det
ju bli fråga om att flytta ut inte bara
A 1 ulan också ingenjörtrupperna från
Stockholm. Vi har ändå kvar Svea livgarde,
som måste ha ett övningsfält för
sitt behov, även om detta fält kan göras

3 Första kammarens protokoll 1959. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

mindre än det nuvarande Järvafältet.
Det har också framgått av uttalanden
från de militära sakkunniga, som vi haft
till vårt förfogande inom utredningen,
att frigörandet av Järvafältet inte kan
komma att gälla annat än smärre områden,
förrän man löst frågan om ett
artilleriskjutfält och om utflyttandet av
ingenjörtrupperna från staden. Det står
alltså klart att man måste skaffa ett artilleriskjutfält,
även om frågan om ett
samövningsfält — i motsats till vad som
tidigare framhållits på militärt håll —
numera kommer först i andra hand.

Skall man nu ordna skjutfältsfrågan här
i landet på ett tillfredsställande sätt, bör
man enligt min mening skaffa ett område
av en sådan storleksordning att
man där dels kan få utrymme för artilleriet,
dels också få ett samövningsfält
för övriga truppslag. Skall man ha ett
samövningsfält, finner jag för min del
intet vara naturligare än att också infanteriskjutskolan,
som vid sina truppföringsövningar
av olika slag är i absolut
behov av samverkan med olika truppslag
för att belysa övningarna, får använda
fältet. Det gullbergsområde som
föreslås från försvarsministerns sida
är inte tillräckligt för artilleriet, men
avsikten är att lösa problemet på ett
sådant sätt att man står med kanonerna
på den närliggande kronoparken, varifrån
man skjuter över till gullbergsfältet.

Enligt min mening finns det möjligheter
att klara dessa problem i älvdalsområdet
men även i lillhärdalsområdet.
Det senare området har den nackdelen
i förhållande till älvdalsområdet,
att skogen i lillhärdalsområdet huvudsakligen
är bolagsskog eller tillhör enskilda
skogsägare, under det att skogen
i älvdalsområdet, som har mycket låg
tillväxthastighet, med andra ord låg
bonitet, tillhör domänverket. Lillhärdalsområdet
ställer sig av den anledningen
betydligt kostsammare än älvdalsområdet.
Ur andra synpunkter är
lillhärdalsområdet fullt lika godtagbart
som älvdalsområdet. Älvdalsområdet
torde ligga något längre söder ut, men
klimatförhållandena torde vara ungefär

desamma. Man bör därför enligt min
uppfattning här göra klart för sig om
de invändningar, som görs från militärt
håll emot älvdalsområdet, är verkligt
bärande i olika avseenden. Skall
man verkligen tveka på grund av klimatförhållandena
uppe i Älvdalen, när
försvarets vinterövningar får lov att ske
uppe i Norrland och massor av svenska
turister och andra under vintertid bedriver
vintersport uppe i Norrland?
Skall klimatet där betraktas som så fruktansvärt
från militärt håll, att man inte
kan stå ut med det? Jag tycker att det
verkar underligt.

När det gäller investeringskostnaderna
står det alldeles klart för oss att oavsett
om riksdagen i dag beslutar att gullbergsområdet
skall tas i anspråk för infanteriskjutskolan
kommer det att nästa
år eller inom de närmaste åren på
riksdagens bord ligga förslag om att
också förvärva älvdalsområdet för artilleriet.
Det har också uttalats att artilleriskjutskolan
mycket väl kan förläggas
till Älvdalen. Chefen för artilleriskjutskolan
var med när vi från skjutfältsutredningen
gjorde ett besök däruppe.
Han fann området ur sin synpunkt
helt enkelt vara ett önskeområde.

Det kommer, som sagt, att krävas ett
fält uppe i Älvdalen för att klara artilleriet.
Avsikten är väl också att det i
så fall skall användas som samövningsfält.
Våra militära sakkunniga har också
klart och tydligt uttalat att fältet är
användbart för olika truppslag. Det enda
som man inte anser det vara användbart
för är infanteriskjutskolan, vilket
jag tycker är högst märkligt.

Jag vill erinra om att rosersbergsområdet
omfattar 1 300 hektar. Därtill kommer
en sjö som under skjutningarna kan
användas som skyddsområde. Järvafältet
är på ungefär 4 500 hektar. Gullbergsfältet
skulle få ungefär 6 000 hektar.
Man bör då under en kortare övergångstid
kunna använda Järvafältet för
infanteriskjutskolans övningar, och det
har under vissa utredningar sagts, att
vissa övningar ändå måste förläggas dit.
Men när man ställer en direkt fråga till

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

militärledningen, om det finns möjligheter
att använda Järvafältet för detta
ändamål, får man inte något klart besked.
Däremot har statsutskottets första
avdelning fått uppvaktning av kommunalmän
från stockholmsregionen, som
har förklarat att det från försvarsdepartementet
har hotats med att om icke
frågan om gullbergsfältet nu löses blir
följden att infanteriskjutskolan måste
ligga kvar på Järvafältet under en rätt
lång tid. Man hör också andra argument
när det gäller att lägga så många stenar
som möjligt i vägen för en förnuftig
lösning på detta problem.

Det sägs också att om infanteriskjutskolan
nu icke får flytta till gullbergsfältet,
kommer detta att skapa problem
för flygningarna på Arlanda. Ja, hur förhåller
det sig med den saken?

Tack vare den goda väderleken under
sommaren har Arlanda blivit klart tidigare
än man räknat med, men även om
nu beslut skulle fattas om Gullberg,
innebär detta inte att man omedelbart
kan flytta bort skjutskolan från Rosersberg
och använda Arlanda. Enligt de
uppgifter som har lämnats till avdelningen
tidigare, räknade man med att
om riksdagen i våras hade fattat beslut
om Gullberg, skulle en utflyttning dit
ha kunnat ske först 1961. På senare förfrågan
svarades, att ett uppskjutande till
hösten av beslutet givetvis skulle innebära
en motsvarande förskjutning av utflyttningstiden.
Oavsett vad vi nu beslutar
kan man alltså inte ta Arlanda helt
och hållet i anspråk förrän på hösten
1961, om de uppgifter som lämnats är
riktiga.

Därtill kommer att man från flyghåll
säger, att de övningsflygningar som nu
måste ske med jetplan mycket väl kan
förläggas exempelvis till Gotland eller
till Norrköping i stället för Arlanda.
Dessa övningsflygningar innehär alltså
inte något oeftergivligt krav att man
nu frigör rosersbergsområdet.

General Bredberg har refererats här
vid ett par tillfällen. Jag vet att det inte
är så populärt numera att nämna hans
namn i militära kretsar, men vi kan inte
komma förbi att han är en av de mili -

tärer i vårt land som mycket deltagit i
utredningar om militära frågor, och han
måste givetvis fortfarande räknas till de
mera sakkunniga. Han säger i en av de
omtalade artiklarna: »När det gäller

truppförbandsindragningarna är ju i särskilt
hög grad långsiktiga planer mycket
angelägna, inte bara ur militära utan
också ur sociala synpunkter. Så mycket
mer förvånansvärt är det att det utmärkande
för handläggning av förbandsfrågorna
just varit avsaknaden av långsiktiga
planer. Snabbutredningar hava
igångsatts med som resultat självfallet
förslag av mycket ringa värde. Tillväga
gångssättet har skapat olust inom riksdagskretsar,
olust inom försvaret och
olust inom vida folklager.»

Det är alldeles klart att general Bredberg
har rätt, inte minst när det gäller
olusten inom riksdagskretsarna. Vi behöver
bara erinra om vad som försiggått
här under senare år när det gällt förbandsflyttningarna.
Utan tvekan kan alla
säga, att det har saknats långsiktiga planer.
Det kastas fram förslag av olika
innehåll. Det är en tydig brist, att vi
efter försvarsuppgörelsen inte fått en
ordentlig plan över hur vår fredsorganisation
skall se ut, var förbanden skall
ligga och vilka som skall dras in. Vi
skulle behöva en samlad uppgift över
detta. I stället har vi fått ett förslag då
och ett förslag då, och det har blivit
många kortfristiga lösningar.

I första avdelningen har vi exempelvis
fått höra chefen för K 3 i Skövde berätta
hur kavalleriet har förflyttats hit
och dit. Man lade exempelvis ned kavalleriregementet
i Hälsingborg för att
något år därefter ta upp det igen och
ytterligare några år senare på nytt lägga
ned det. Vi behöver bara erinra oss, hur
man för ett par år sedan från försvarsledningens
sida förklarade, att polisutbildningen
absolut inte kunde vara förlagd
till Stockhom. Men sedan det vidtagits
en hel del åtgärder, förenade med
kostnader, för att flytta alltsammans till
Skövde, kommer man ett par år efteråt
och förklarar, att utbildningen borde
flyttas tillbaka till Stockholm. Eller tänk
på Mälar-karusellen, eller på hur det val

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

1956 när vi var några stackars reservanter
i statsutskottet, som ansåg det lämpligt
att skjuta på jagarbyggena. Ett sådant
förslag betraktades då på vissa håll
rent av som ett majestätsbrott, men redan
vid 1958 års riksdag var man på
det klara med att vi inte behövde dessa
jagare och kunde avbeställa dem, vilket
kostade staten 50 miljoner kronor.

Mina damer och herrar, flera sådana
exempel kunde ges, och allt detta tyder
på att vi behöver en långsiktsplanering
av försvarsfrågorna, Framför allt
när det gäller förbandsfrågor, anskaffande
av skjutfält och sådant. Utan en
sådan planering blir det sällan goda lösningar,
och därför anser jag för min del
att det vore en olycka, om man i dag
skulle gå in för att här låsa sig vid
gullbergsfältet. Framför allt vill jag instämma
i vad som sagts, att det allra
olyckligaste vore om man godtog det
förslag statsutskottet framlagt genom att
tillstyrka herr Eskilssons motion, vilket
innebär att riksdagen skulle göra en
utfästelse om att inte i framtiden göra
någon utökning av gullbergsfältet.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om hur det var när riksdagen beslutade
om Villingsbergsfältet. Då fanns en
stark opinion mot saken bland invånarna
i örebroområdet, men opinionen blidkades
genom att riksdagen också fattade
beslut att göra ett uttalande om
att inte vara med om någon utvidgning
av Villingsbergsfältet. Vad har detta haft
för följder? Jo, det är mycket möjligt att
Villingsberg skulle kunna anvisas som
ett skjutfält för A 1, och hade man haft
möjligheter att nu göra en utvidgning
av det — vi vet att boforsbolaget har
begärt en utvidgning av sitt skjutfält alldeles
intill — hade det kanske varit onödigt
att ens diskutera gullbergsområdet.
Man hade kanske kunnat lägga även infanteriskjutskolan
i Villingsberg. Den
saken har inte undersökts, och jag kan
inte med säkerhet uttala mig om den,
men om vi låser oss på detta sätt, kommer
det utan tvekan bara att innebära
att man, nästa gång det blir aktuellt
med ett större skjutfält, måste leta på
annat håll för att hitta en lämplig plats.

Då måste ytterligare områden kalläggas
för militärt ändamål.

Jag tycker att detta är en oförnuftig
lösning av frågan, och därför, herr talman,
yrkar jag bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Svedberg,
Lage, (s).

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
detaljer i vad de tre tidigare talarna
har sagt, även om det vore frestande.
Jag skall bara inledningsvis göra några
tillrättalägganden för att kammarens övriga
ledamöter skall veta, att vad det tidigare
talarna har sagt på ett par väsentliga
punkter inte var alldeles riktigt.

Om 1959 års skjutfältsutrednings uppdrag
sade fru Wallentheim, att det bl. a.
omfattade frågan om övnings- och skjutfält
för skjutskolan, som nu ligger i Rosersberg,
och herr Söderbergs resonemang
gav oss samma uppfattning. Utredningen
har emellertid inte något sådant
uppdrag. Den skall utreda frågan
om A 1 :s artilleriskjutfält, som nu ligger
på Järvafältet, och dessutom undersöka
behovet av ett större samövningsfält.

Båda dessa saker har ju tidigare prövats
av fastighetsnämnden, med de resultat
som jag strax skall komma till.
Men jag vill säga ett ord även beträffande
det större samövningsfältet, eftersom
de tidigare talarna har blandat
samman frågorna om den samövning
mellan olika vapenslag, som man bedriver
vid skjutskolan, och det samövningsfält,
varom 1959 års skjutfältsutredning
skall yttra sig. Det är två skilda ting.
Den senare frågan gäller det stora samövningsfiilt
som arméledningen gärna
vill ha men som man tidigare avstått
från såsom ett andrahandsönskemål. För
min personliga del är jag mycket skeptisk
till om ett sådant fält över huvud
taget skall anskaffas, och även om herr
Söderberg tycks vara mycket entusiastisk
för saken, måste jag säga att önskemålet
om ett sådant fält enligt min me -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

ning inte hör till dem som absolut måste
tillfredsställas.

Jag kanske i detta sammanhang får
säga, att man även i frågan om skjutfält
för A 1 kan tänka sig en annan lösning
än en förläggning till Älvdalen.
Att man över huvud taget skall engagera
de ödsliga markerna däruppe för något
ändamål är inte så givet, och i varje
fall för närvarande är jag tveksam
på den punkten.

I de tidigare inläggen har man åberopat
vissa remissyttranden och i något
fall yttranden som har gällt 17 000-hektarsfältet, det första och numera avskrivna
alternativet. Om man tillämpar
de yttranden, som gjordes om detta
alternativ, på det förslag om 6 000 hektar
som nu föreligger, får man givetvis en
felaktig bild. Jag hemställer att kammarens
ledamöter observerar, att de föregående
talarna i detta fall har blandat
ihop saker och ting som inte har med
varandra att göra.

Fru Wallentheim framhöll att officerare
och andra anställda självfallet inte
vill flytta till den ödemark som Älvdalen
tydligen anses vara. Ja, om det
bara gällde dessa grupper finge det
vara hänt för min del, men det är också
en fråga om 000 å 800 värnpliktiga,
som också skulle få sin förläggning däruppe,
flera mil från närmaste by. Om
man anlägger sådana synpunkter som
fru Wallentheim här gör sig till tolk
för — vilket jag annars inte gör — skall
man tänka även på de pojkar det här
gäller.

Herr Johansson i Mysinge sade att
den nu arbetande skjutfältsutredningen
har flera andra fält att välja på, som
kan antas vara lämpliga för skjutskolans
behov, och även herr Söderberg låtsades
om att det skulle förhålla sig på
det sättet. Nej, i den promemoria som
skjutfältsutredningen har tillställt utskottets
första avdelning finns det inga
sådana antydningar. Man har inte, när
man har sökt efter skjutfält för A 1,
funnit någon plats som bättre än Gullberg
motsvarar de krav man ställer på
övningsfält och skjutfält för skjutskolan.
Det sätt varpå herr Söderberg fram -

ställer saken är felaktigt. Det kanske
andra ledamöter av skjutfältsutredningen,
vilka tillhör denna kammare kan
vitsorda. I varje fall har vi vid avdelningens
prövning av ärendet av utredningens
ordförande, landshövding
Lingman, fått besked om att herr Söderberg
inte uttrycker den verkliga meningen
inom kommittén.

Herr Johansson i Mysinge talade också
om den övertaliga personal vid Rosersberg,
som måste sysselsättas. Det
gäller tydligen inte samma personal som
han berörde, när han talade om vilka
som skulle flytta ifrån skogarna nere i
Gullberg. Beträffande personalen vid Rosersberg
bör vi emellertid komma ihåg,
att civilförsvarsskolan står beredd att
rycka in på området så fort infanteriskjutskolan
flyttar därifrån. Man kan
väl anta att även civilförsvarsskolan,
som är angelägen att komma in så fort
som möjligt, bär behov av viss personal
för skötsel av anläggningarna.

Detta var de påpekanden jag ville
göra i debatten med anledning av vad
som redan är sagt.

Jag kanske sedan får erinra om att
kammaren i våras beslöt att bevilja ett
första anslag för anskaffning av annan
plats för skjutskolan, som nu ligger i
Rosersberg. För det ändamålet beviljades
5 200 000 kronor. Beträffande förläggningen
av skolan däremot ville man
vänta med avgörandet till hösten. Utskottet
begärde därför i våras att ärendet
skulle uppskjutas till i höst. Anledningen
var att man ville inhämta de
synpunkter som 1959 års skjutfältsutredning
kunde ha i denna sak och som möjligen
kunde tänkas vägleda utskottet i
dess ställningstagande. Vi har nu fått
del av dessa synpunkter. Vårt ståndpunktstagande
i våras innebär emellertid
inte att utskottet menade, att skjutfältsutredningen
skulle göra något bestämt
uttalande i denna sak, eftersom
ju skjutfältsutredningen inte direkt har
att göra med frågan om skjutskolans förläggning.
Utredningen sysslar, som jag
sade förut, bara med tanken på ett stort
samövningsfält och ett stort skjutfält för
A 1. Men det kunde ju ändå tänkas, att

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

utredningen upptäckte några andra möj -

ligheter än Gullberg, när man var ute
och gjorde den grundliga undersökning
som skedde i somras.

De synpunkter som utredningen anfört
har emellertid inte varit sådana, att
utskottet fått någon annan uppfattning.
De har tvärtom varit så negativa, att
även de som tidigare tyckte, att de måste
hysa viss tvekan i fråga om Gullberg,
numera anser sig kunna bestämma sig
litet mera avgjort. Sedan dess har det
ytterligare inträffat, att Arlanda flygfält
blir färdigt nästan ett år tidigare än
vad man ursprungligen räknat med.
Detta gör det angeläget att inte dröja
längre med skjutskolans förflyttning än
vad som är absolut nödvändigt. Denna
förflyttning har faktiskt blivit mer brådskande
än någonsin. Ett ytterligare uppskov
i denna fråga vore därför inte
minst från den synpunkten mycket
olyckligt. Man kan inte, som herr Söderberg
sade, dirigera om de jetplan,
som annars skulle landa vid Halmsjön,
till Norrköping eller Visby. Man kan
helt enkelt inte ordna trafiken på det
sättet.

Fastiglietsnämnden fick ursprungligen
i uppdrag för flera år sedan att försöka
hitta ett lämpligt övnings- och
skjutfält för fjärde militärområdet, som
nu för detta ändamål utnyttjar Järvafältet.
Det uppdraget hade inte slutförts
när det utökades med uppgiften att dessutom
skaffa lämpligt skjut- och övningsfält
för infanteriskjutskolan i Rosersberg.
Det skedde sedan riksdagen beslutat
om forcering av Halmsjöns utbyggande.

När fastiglietsnämnden tog itu med
dessa uppgifter, hade den ett par riktpunkter.
Man ville för det första av
kostnadsskäl lägga det nya övnings- och
skjutfältet på sådan plats, att man i största
möjliga utsträckning kunde utnyttja
kronomark. Man ville för det andra
försöka lägga det så att man kunde förlägga
truppen och skolan i redan befintliga
kaserner — vi stod ju vid den
tiden i begrepp att dra in en hel del
förband. För det tredje ville man gärna
lösa frågan på sådant sätt, att man tog

något tidigare övningsfält och utökade
det i stället för att skaffa ett helt nytt.

Alla dessa tre önskemål tillgodoses av
Gullberg. Innan man fastnade för Gullberg
hade nämnden emellertid undersökt
40 olika platser. De allra flesta föll
bort av något självklart skäl. Ett antal
platser stod emellertid kvar i sista ronden
jämte Gullberg och prövades mycket
ingående. Skjutfältsutredningen har
sedan i somras omprövat samtliga förslag
med samma resultat. Herr Söderberg
vittnade ju också nyss om att man
på några av dessa platser skulle få betydligt
större sociala olägenheter än vad
en förläggning till Gullberg kunde medföra.
Man undersökte alltså sammanlagt
40 olika platser och granskade särskilt
några av dem som var tänkbara, men
man stannade till slut för Gullberg. Då
gällde det, som jag nyss påpekade, både
A 1 och infanteriskjutskolan.

Anledningen till att man valde Gullberg
var således att man där har kaserner
inom räckhåll. Man har i stor utsträckning
tillgång till kronomark och
Prästtomta skjutfält ligger ju delvis på
denna kronomark. Man kan vidare genom
en förläggning till Linköping samförlägga
infanteriskjutskolan med I 4,
som inte har full kontingent, varigenom
man kan spara på administrationen, en
besparing som i fråga om de årliga driftkostnaderna
beräknas uppgå till ungefär
en halv miljon kronor. Det var inte
minst ekonomiska skäl som på detta
sätt vägledde nämnden, således hänsyn
både till investeringskostnaderna och
driftutgifterna.

Gullberg ligger dessutom mycket bra
till. Läget är faktiskt ur många synpunkter
fördelaktigt. Terrängen där är bättre
än på andra tänkbara platser. Den är
lämpligare för de övningar som infanteriskjutskolan,
arméns viktigaste centrala
skola, bedriver.

Man räknade med 17 000 hektar. Sedan
opponerade sig i de remissyttranden,
som jag nyss talade om, många mot
detta, inte minst länsstyrelsen i Linköping.
Resultatet härav blev att Kung],
Maj:t avstod från tanken att samförlägga
A 1 och infanteriskjutskolan. Nämn -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

den fick då i uppdrag att undersöka hur
stort område som behövdes för enbart
infanteriskjutskolan. Nämnden gjorde
detta och kom fram till alternativet om
10 500 hektar, som var militärt dikterat,
samt dessutom alternativet på 7 500 hektar,
vilket nämnden ansåg att man borde
klara sig med. Försvarsministern skar
ned fältet ytterligare, sedan länsstyrelsen
bl. a. yttrat sig och förklarat att området
var för stort men att man kunde
tänka sig en viss utökning av Prästtomta
skjutfält. Kungl. Maj :t skar alltså ned
fältet till 6 000 hektar. Detta skedde under
förutsättning att vissa truppövningar
skulle kunna bedrivas inom kronoparkens
område på mark utanför dessa
6 000 hektar. Detta är en förutsättning
som man inte får glömma bort och
som väl i någon mån förklarar, varför
man på militärt håll inte längre är emot
denna lösning utan kunnat gå med på
den. Gullbergsförslaget var alltså det billigaste
och det som ingriper minst i de
sociala förhållandena, som ju är särskilt
känsliga.

Från reservanternas sida hävdas, att
näringslivet drabbas mycket hårt genom
ianspråktagandet av ytterligare 5 200
hektar. Prästtomtafältet, som redan
finns, har 800 hektar för skjutfältsbehov.
Näringslivets representanter har yttrat
sig i denna fråga och anmält starkt missnöje
när det gällde de 17 000 hektaren,
men det är säkert en betydande överdrift
när man säger, att det nu föreliggande
förslaget om 5 200 hektar skulle
bereda näringslivet några allvarligare
bekymmer. Med hänsyn till den kännedom
vi har om tillgången på råvaror i
dessa trakter kan detta inte vara förhållandet.

När det gäller de sociala olägenheterna
är det nog inte bara herr Söderberg
och fru Wallentheim som tycker
att det är ledsamt att behöva tänka sig
ingripanden av detta slag. Det gör vi
säkert alla, och den känslan har också
funnits inom fastighetsnämnden. Men
någonstans måste ändå skolan ligga, och
eftersom den inte kan ligga på Älvdalsåsen
— jag återkommer strax till den
frågan — kommer den, var den än läg -

ges i övrigt, att i någon omfattning bereda
enskilda människor olägenheter.
Det är emellertid ett faktum att när det
gäller de övriga alternativ, som nämnden
har undersökt och som ansetts vara
lämpliga för ändamålet, blir ingripandena
betydligt mera djupgående än när
det gäller gullbergsfältet. Det är inte
minst detta som gjort att man avstyrkt
andra lösningar.

Åtskilliga personer måste flytta från
området, dock inte så många som man
kan tro. Den skogsvård och den skogshuggning,
som alltjämt måste förekomma,
i varje fall inom de perifera delarna
av fältet, kommer att sysselsätta en
hel del folk. För min del hoppas jag att
de övrigas antal skall kunna väsentligt
reduceras när man börjar närmare pröva
denna fråga. Nämnden har föreslagit
att en särskild civil och delvis lokal
kommitté skall ta hand om lösningen
av problemen för alla de enskilda
som beröres av skjutfältsfrågan. Jag
tror att denna kommitté kommer att få
så pass fria händer, att ingen behöver
behandlas illa när denna organisation
skall genomföras. På andra håll har liknande
utflyttningsolägenheter i regel
kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt. I detta fall har 18 av de 25 jordägarna
inom området förklarat sig vilja
sälja och flytta. Ett par av dem arrenderar
lantbruksnämndens jordbruk. Vad
de övriga fem tycker, vet man inte, men
det kan ju också ligga någon spekulation
i den avvisande attityden, eftersom
det rör sig om ekonomiska uppgörelser.

Nej, för dessa jordägares del blir det
inga större besvär. Värre kan det vara
för kronoarrendatorerna och skogsarbetarna
på domänverkets skogar. Som jag
ser det, kommer de att beröras på ett
mera allvarligt sätt. När det gällt sådana
fall har man på andra håll genom en
kommitté av det slag, som jag nyss talade
om, till och med kunnat ordna med kontanta
ersiittningar för, jag höll på att
säga sveda och värk men jag menar inte
det utan för förlorad goodwill eller vad
man vill säga, även om de ingenting haft
att sälja. Jag tror att även gullbergsaffären
kan ordnas på ett sådant sätt, att

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

dessa olägenheter blir relativt obetydliga.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja understryka, att denna kammare
mycket ofta beslutar i ärenden, som innebär
att vi skall skaffa vårt försvar
bättre och effektivare vapen. Det betyder
att skjutvapnen får ökad skottvidd
och projektilerna farligare brisader.
Det innebär att alla våra övningsfält
efter hand blir för små. Skjutområdena
måste vidgas praktiskt taget överallt,
därför att vapentekniken utvecklas
i denna riktning. Flyttningen av rosersbergsskolan
till Gullberg är ett led i denna
utveckling, som vi inte kan komma
ifrån. Jag vill erinra om att kammaren
de allra sista åren behandlat en lång
rad liknande utvidgningsfrågor när det
gällt skjut- och övningsfält. Jag skall
nämna några ur minnet. Vi har Ravlunda
i Skåne, Strängnäs, Boden, Östersund
och många flera, som kammaren
utan några som helst meningsskiljaktigheter
i regel har accepterat därför att
det har varit nödvändigt. Det är också
i fråga om gullbcrgsprojektet nödvändigt
att vi ordnar så, att övningarna kan bedrivas
med den allt farligare materiel
som vi beslutar anskaffa. Det kommer
inte kammaren ifrån.

Till sist också några ord om Älvdalen.
Från militärt håll hävdas det -—
jag accepterar inte alltid vad militären
säger, men i detta fall kan man göra
det — att terrängen där uppe inte är
lämplig på kronoparksområdet. Om man
skall tänka sig en förläggning av infanteriskjutskolan
dit, tvingas man gå längre
söderut, över de stora besparingsskogar
som Älvdalens kommun äger.
Kommunalmännen i Älvdalen har sagt
ifrån att detta inte får ske — man behöver
dessa skogar, som också har hög
bonitet, även om den inte är så hög som
boniteten i Östergötlands skogar. Man
vill inte släppa till besparingsskogarna
för detta ändamål, och inköp av dessa
skogar kommer att kosta avsevärda belopp.

En förläggning till Älvdalen av både
A l:s skjutningar — det gäller bara
skjutningarna — och infanteriskjutsko -

lan med kaserner och allt kostar enligt
ett överslag ungefär 75 miljoner, minst
10 miljoner mer än den delade förläggning
som skulle kunna tänkas om vi bestämmer
oss för gullbergsfältet och använder
Älvdalen som artilleriskjutfält.
Jag är alltjämt skeptisk till den sistnämnda
lösningen, men även den skulle bli
väsentligt billigare än en förläggning
av infanteriskjutskolan till Älvdalen, detta
på grund av de stora kostnaderna för
inköp av enskild mark på besparingsskogarna,
samt med hänsyn till att man
måste bygga helt nya förläggningslokaler,
när tomma sådana finns på annat
håll, och även av andra skäl. Dessutom
kan man i Älvdalen inte bedriva övningar
året runt, som man måste göra vid
skjutskolan — vintern hindrar sådana
övningar under cirka fyra månader av
året, och det är väl ändå inte tänkbart
att förflytta en stab av 250 anställda
dit upp, bygga bostäder och
ordna kommunal och all annan service
för dem men sedan inte kunna sysselsätta
de anställda inom området mer än
två tredjedelar av året; det kan inte vara
rimligt, vettigt och förnuftigt.

Sammanfattande vill jag säga, att ett
beslut om gullbergsfältet nu är nödvändigt,
framför allt därför att saken
brådskar; vi har redan dröjt för länge.
Vidare är ett beslut om gullbergsfältet
billigare än vilken annan lösning som
helst när det gäller infanteriskjutskolans
förläggning. Ett beslut om gullbergsfältet
är bäst också därför att det
inte innebär att någon ny övningsplats
tillkommer utan endast en utvidgning
av Prästtomta skjutfält, som redan
finns. Ett sådant beslut är motiverat
även därför att det ingriper mindre i
människornas livsföring än varje annan
tänkbar lösning skulle göra. Fältet
är dessutom välbeläget och terrängen
lämplig för övningar. Dessa omständigheter
har varit avgörande för mig när
jag stannat för gullbergsfältet. Vi kommer
inte ifrån den lösningen, trots östgötarnas
motstånd, om vi vill ordna
övningsmöjligheterna för infanteriskjutskolan,
denna arméns mycket betydelsefulla
utbildningsanstalt.

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade, att jag felaktigt hade påstått
att skjutfältsutredningen fått uppdraget
att också utreda frågan om infanteriskjutskolans
förläggning. Jag tror inte
att jag uttryckte saken riktigt så •— jag
sade att utredningen även hade till uppgift
att titta på den frågan; och det är
väl anledningen till att en skrivelse i
saken har kommit från utredningen.

Herr Gillström yttrade också, att vi
talar om två olika saker när det gäller
detta samövningsfält. Då ber jag att få
fråga: Hur skall man i så fall tolka
fastighetsnämndens principuttalande i
yttrandet av den 26 juni, att överväganden
ur olika synpunkter — militära, ekonomiska
och sociala — klart har lett fastighetsnämnden
till uppfattningen, att
frågan om alla de aktuella militära övningsområdena
bör lösas genom anskaffning
av ett enda skjutfält? Det står ju i
alla fall så i yttrandet; och arméchefen
instämde i den uppfattningen och ställde
sig bakom det förslag som i detta
stycke framlämnades.

Herr Gillström ansåg att jag liksom
på ett missvisande sätt hade åberopat
remissyttranden i saken. Jag tror inte
det. Jag åberopade ett remissuttalande
om fältet på 17 000 hektar, därför att
jag ville påvisa att en del invändningar
fanns att göra ur effektivitetssynpunkt
även mot ett så stort fält. Vad sedan beträffar
de av mig nämnda yttrandena om
de två andra alternativen på 10 500 respektive
7 500 hektar, så kan väl herr
Gillström inte bestrida att länsstyrelsen
och kommunerna i Östergötland står fast
vid sin ståndpunkt, även om de naturligtvis
säger att alternativen innebär vissa
förbättringar. Också domänstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen ställer sig
fortfarande avvisande mot detta fält.
Dessutom har, såsom jag iivcn sade, arméchefen
och överbefälhavaren stiillt sig
bakom alternativet 10 500 hektar, som
ju är fastighetsnämndens förslag; om jag

läst rätt, föreslår inte nämnden alternativet
7 500 hektar utan har endast redovisat
detta alternativ.

På tal om de sociala svårigheterna
sade hem Gillström, att sådana uppstår
väl vart man än förlägger ett skjutfält.
Det tror jag att jag också framhöll i mitt
anförande. Han åberopade i det sammanhanget
de 600—800 värnpliktiga,
som vid en förläggning till Älvdalen
skulle få det besvärligt. Ja, det må vara,
men de skall väl inte ligga där så länge.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
det argument, som har framförts från
något håll, att de värnpliktiga skulle få
långa resor till hemorten ■— jag vet
inte, om man avser permissionsförhållandena
eller något annat — är ett ganska
svagt argument.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog inte alls så,
herr Gillström, att vi talar om två skilda
ting — samövningsfältet och övningsfältet
för infanteriskjutskolan ■— utan
saken är den att vi har litet olika åsikter
i frågan.

Jag har den mycket bestämda uppfattningen
att kan man skaffa ett samövningsfält
inom ett område, som inte är
olämpligt ur sociala och ekonomiska
synpunkter, bör detta samövningsfält
också kunna användas av infanteriskjutskolan.
Om det finns andra skäl som talar
däremot -— jag återkommer till den
frågan senare ■— är det en helt annan
sak.

Herr Gillström yttrade vidare att jag
låtsades, som om skjutfältsutredningen
inte hade uttryckt någon mening. Jag
hehöver då bara hänvisa till den skrivelse
som utredningen sänt till riksdagens
statsutskott. Det heter där: »Utredningen,
som i enlighet med givna direktiv
undersökt ett flertal områden för
att finna ett för artilleriskjutning och
samövning lämpligt fält, har därvid även
haft uppmärksamheten riktad på de undersökta
områdenas lämplighet såsom
övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan.
Utredningen har i utskottets ovan
citerade utlåtande inlagt den tolkning,

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

att utskottet ej förväntar sig ett preciserat
förslag angående lämpligaste område
för övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan.
Med hänsyn härtill
har utredningen i denna skrivelse begränsat
sig till att redovisa gjorda iakttagelser.
»

Det är den ståndpunkt jag hela tiden
hävdat, nämligen att utredningen inte
tagit ställning och anvisat ett visst bestämt
område, utan endast talat om, att
de och de fälten finns och de har den
och den beskaffenheten. Av utredningen
framgår exempelvis att tönnersjöområdet
efter en utvidgning mycket väl kan
användas av infanteriskjutskolan, men
detta skulle innebära att man finge flytta
bort ungefär 600 människor, och därför
skulle stora sociala vådor vara förenade
med en förläggning dit. Samma sak
är det med tämnarenområdet. Efter en
viss utvidgning kan det användas, men
detta skulle beröra 760 personer. Det
finns alltså alternativ, och till dem hör
slutligen också älvdalsområdet.

Vad detta alternativ beträffar har vi
inom utredningen haft olika uppfattningar
om dess lämplighet ur vissa synpunkter.
En del av utredningens ledamöter
har ansett de skäl mot älvdalsområdets
lämplighet, som militären har framfört,
nämligen de klimatiska förhållandena
och investeringskostnaderna, vara så bärande
att infanteriskjutskolan inte borde
förläggas till Älvdalen. För min del
kan jag emellertid inte godkänna de skälen,
framför allt inte beträffande investeringskostnaderna.
I det långa loppet
blir det inte billigare med en förläggning
till gullbergsområdet. Man måste ändå
skaffa kaserner åt A 1, om regementet
måste flytta från järvafältet; den utgiften
kommer man ändå inte ifrån.
Dessutom finns det utan tvivel ett mycket
starkt intresse för att, oavsett om
man förlägger ett skjutfält till Gullberg,
ändå skaffa sig även älvdalsområdet.

Jag vet inte vad som har tagit åt min
gode vän herr Gillström, eftersom hah
bara misstolkar vad jag har sagt. Jag har
inte talat om att jetplanen skulle landa
i Visby eller Norrköping när det gäller
den reguljära trafiken. Vad det blir frå -

ga om under det första året på Arlanda
är övningsflygning av de förare, som
skall lära sig att flyga jetplan, och man
har sagt att den övningsflygningen mycket
väl kan ske med landning på Gotland
eller vid Norrköping.

Det är väl inte heller alldeles riktigt
att påstå att näringslivet visserligen har
anmält missnöje mot att man skulle ta
det större området i anspråk men inte
gjort det när det gällde det mindre området.
Jag behöver bara hänvisa till vad
som framkom, när statsutskottet hade
sitt sammanträde med representanterna
för kommunerna därnere i Östergötland.
Vid det tillfället uttrycktes ju ett
mycket start missnöje från olika håll —
från näringslivets sida, från kommunerna
och från skogsvårdens representanter.

Herr Gillström säger att infanteriskjutskolan
någonstans måste ligga och
att Älvdalen inte duger. Men herr Gillström
har inte ens gjort sig besväret att
titta på Älvdalen. Jag har föreslagit
första avdelningen att fara och titta på
Älvdalen, men man har ansett att det
kan man göra nästa år. Då skall man
fara upp och titta på Älvdalen och Lillhärdal,
men att inför dagens avgörande
titta på Älvdalen har man tydligen
inte funnit någon mening med eftersom
man har en förutfattad åsikt på den
punkten från utskottets sida.

Innan man uttalar sig om sådana här
saker, bör man dock ha skaffat sig en
ordentlig bild av förhållandena och
gjort sig besvär med att se på de områden
det kan bli fråga om.

Herr Gillström sade, att kamrarna får
besluta att landet skall skaffa bättre och
bättre vapen. Ja, men då tillgodoser man
väl inte kravet på ett skjutfält genom att
skaffa ett område i Gullberg på cirka
6 000 hektar, som vi vet i dag är för
litet, trots att man kan ställa kanonerna
på Karlby kronopark när man skall
skjuta med artilleri. Då är det bättre att
skaffa ett område på 50 000 hektar i
Älvdalen, som vi inte behöver betala någonting
för, eftersom det är domänmark.
Det är visserligen också där fråga om
besparingsskog, och det är underligt att

Onsdagen den 2 december 1959 Nr 30 43

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

se, att när det gäller besparingsskog i
Dalarna är man så förskräckligt ängslig
från statsutskottets sida. Vad man däremot
tycker på liäradsallmänningen i
Gullberg synes inte lika viktigt, östgötarna
är tydligen ett godmodigare släkte
än dalkarlarna och därför är man inte
lika rädd för dem.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag skall till en början
Öppet och villigt erkänna att jag i
våras ställde mig mycket tveksam till
förslaget om gullbergsfältet. Jag var
tveksam kanske mest med hänsyn till
de sociala aspekterna när det gällde att
flytta en befolkning på 250 personer.
Jag har därför mycket lätt att förstå
den argumentering, som förts fram av
östgötarna. Det är rimligt att den argumenteringen
förs. Jag förstår denna
argumentering också när den kommer
från annat håll. Däremot hyser jag inte
samma respekt för den argumentation
som bygger på stockholmsintressen eller
eventuellt någon annan sorts intressen,
som inte har klart redovisats.

De föregående talarna har redovisat
utlåtandet och en del andra ting. Jag
skall redovisa de synpunkter som ligger
i botten till —- jag medger det gärna
—- mitt ändrade ställningstagande från
i vår och till nu. Skulle frågan ha avgjorts
under vårriksdagen, hade jag nog
gått emot det förslag som utskottet nu
har framlagt.

Jag kanske fortfarande skulle ha gått
emot det förslaget, om det hade varit
på det sättet att skjutfältsutredningen,
av vilken jag är ledamot — liksom första
avdelningen — under sommarens färder
till åtminstone ett drygt dussintal
olika platser hade kunnat se skymten av
en lösning, som skulle ha inneburit
ett mindre ingrepp i civila personers
liv än vad gullbergsförslaget innebär.
Om jag hade kunnat finna skymten av
en sådan lösning inom rimlig tid, skulle
jag kanske även i dag ha varit mycket
tveksam.

I det här fallet är det väl så, att två
allmänna intressen har kolliderat i ti -

den. Riksdagen bär anvisat stora pengar
för en utbyggnad av det gamla Halmsjön
till det moderna Arlanda, och då
har skjutskolan i Rosersberg kommit i
vägen. Nu har Arlanda byggts ut väsentligt
raskare än vad förut troddes. Det
har till oss inom avdelningen lämnats
den uppgiften, helt officiellt, att skolflygningarna
tar sin början vid Arlanda
redan i mitten av denna månad och
att de mera reguljära flygningarna vid
fältet påbörjas den 1 april nästa år.

Det är ju uppenbart att man under sådana
förhållanden måste söka en utväg
för att skapa en reträttplats för infanteriskjutskolan
— det är ett mycket
viktigt intresse för vårt land att även
den frågan löses. Det har sagts tidigare
— jag är övertygad om att den uppfattningen
är riktig — att infanteriskjutskolan
är arméns viktigaste utbildningsanstalt
för vidareutbildningen. Utbildningen
måste anknytas till moderna vapen
och stridsmedel, som under senare
tid tillkommit och som väl det blir nödvändigt
att alltjämt anskaffa, även om
vi helst inte önskade detta.

I ett sådant läge får man väl göra ett
bedömande. Det är klart att jag är ense
med dem som säger, att det vore önskvärt
att kunna lösa de tre spörsmål som
är aktuella och av vilka två har blivit
uppdragna åt skjutfältsutredningen, nämligen
ett skjutfält för A 1 och ett samövningsfält.
Den tredje uppgiften har
statsutskottet bett oss ge synpunkter på,
och det är alltså frågan om en ny förläggningsplats
för infanteriskjutskolan.

Det är givet att man ställer olika
krav på dessa tre olika skjutfält. Jag
tror att man för ett samövningsfält måste
teckna en annan bild av hur området
skall se ut, ty det bör inte vara likadant
som skjutfältet för ett artilleriregemente.
Alldeles självklart är att en
infanteriskjutskola av vår typ måste ha
speciella krav på terrängförhållandcn.
Man skall sålunda ha god tur, om man
skall träffa på ett område som inom sig
innesluter så många slag av terräng att
det rimligen kan tillgodose alla tre kraven.

Ett annat skäl till övervägande är

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

kostnadsfrågan. Jag tror visst att det,
som herr Söderberg sade, går att anlägga
ett fält på Älvdalsåsen, som inrymmer
alltsammans, men det lär knappast
gå att göra med anlitande enbart av
kronomark, utan man lär nog tvingas
ta för sig både av sockenallmänning och
av enskilda skogar.

När det gäller förvärv av mark — det
må gälla Älvdalen eller vilken annan
plats som helst, som det kan bli tal om
— då lärer sådant förvärv av mark enligt
min uppfattning inte kunna lösas på
annat sätt än genom markbyte med kronan,
så att vederbörande kan få mark
på annat håll. Detta bör i alla händelser
kunna gå för sig när det gäller såväl trävarubolagen
som industribolagen. Jag
tror också att det låter sig göra beträffande
allmänningar och i rätt stor utsträckning
beträffande enskilda.

Skall man däremot expropriationsvägen
köpa de marker man behöver, tror
jag att det blir både en svårframkomlig
väg och onödigt dyrbart. Det är sålunda
inte så enkelt att skaffa fram marken
vare sig man väljer Älvdalen, Lillhärdal
eller någon annan plats. Det kommer att
ta tid, och skall man gå köpvägen kommer
det att dra mycket väsentliga kostnader.

Beträffande Älvdalen, och kanhända i
någon mån även beträffande Lillhärdal,
är det inte fråga om bara att skaffa
mark för skjutfältet, det må nu vara
större eller mindre. Det förhåller sig så
att från Mora till Älvdalen går en 4 mil
lång järnväg. Jag har sett att denna
järnväg finns upptagen i någon etapp
på SJ :s önskelista i fråga om nedläggning
av järnvägar. Den saken skall jag
emellertid inte yttra mig om nu, jag konstaterar
bara att det är 4 mil med järnväg
från Mora till Älvdalen och sedan
ytterligare bortåt 3 mil från Älvdalens
samhälle upp till fältet.

Om man här uppe skall bygga ett nytt
etablissemang, så kan jag inte föreställa
mig att det skulle byggas uppe på fältet.
Jag föreställer mig att en markfråga
gäller själva fältet, en annan markfråga
själva etablissemanget. Sedan kan man
hysa farhågor att om man skall ha sko -

lan där eller i Lillhärdal •— fortfarande
har jag Lillhärdal som alternativ •— så
är det ju såvitt jag förstår inte enbart
fråga om etablissemanget. Här blir i båda
fallen en hel del människor engagerade
i detta fält och i denna skola, människor
som behöver ha bostäder, många
av dem familjebostäder. Det är kanske
inte så alldeles tvärsäkert att detta spörsmål
kan lösas i småsamhällen utan statens
medverkan. Det tillkommer då kostnader
även där. Jag nämner detta som
en jämförelse då jag så småningom kommer
över till frågan om gullbergsfältet
och Linköping, det alternativ som utskottet
har stannat för.

Det är ännu ett spörsmål som sammanhänger
med Älvdalen och Lillhärdal. Jag
vet inte om jag bedömt saken rätt, men
jag utgår ifrån att om man skall ha ett
fält, som medger möjligheter för skjutskolan
att bedriva praktiska övningar,
har man behov även av stridsvagnar. Vi
har ju numera rätt så tunga sådana. Jag
är inte övertygad om att det kan vara
ekonomiskt riktigt att släpa dessa tunga
vagnar fram och tillbaka på dessa stora
avstånd. Jag har en svag misstanke om
att åtminstone något antal stridsvagnar
måste ställas kvar där uppe på fältet,
och då krävs det väl också inte så små
garagebyggen och andra utrymmen. Jag
tror inte att det är någon överdrift att
räkna med den siffra som här anges. Att
det sedan tillkommer förstärkningsarbeten
både på broar och vägar till båda
dessa sistnämnda fält är för mig helt
klart.

Jag skall försöka begränsa mitt resonemang
när jag kommer över till gullbergsfältet,
som jag för min del föredrar.
Där uppstår ju ett ledigt kasernutrymme
av en storlek, som är tillräcklig för
infanteriskjutskolan. Det kostar naturligtvis
en del pengar i utrustning, men
dessa pengar är dels små i förhållande
till ett alternativ med fullständiga nybyggnader,
dels är väl dessa kostnader
till någon del att hänföra till sådant löpande
normalt underhåll, som byggnaderna
ändå skulle vara i behov av. Det
blir alltså på denna punkt fråga om ett
klart förbilligande av kostnaderna.

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Därtill kommer att vi i Gullberg har
möjlighet att lösa bostadsfrågan på ett
helt annat sätt, även i den mån det gäller
familjebostäder. Linköping är ju
dock en stad, såvitt jag minns rätt, på
63 000—64 000 människor. I ett samhälle
av denna storlek finns ändå en hyresmarknad
av helt annan typ än i småsamhällen
med kanske, om man inkluderar
kringliggande bygd, 7 000—8 000 människor.
Det bör ju bli en väsentlig skillnad
därvidlag.

Vidare är väl avståndet till fältet här
väsentligt mindre än i varje fall vad det
blir med ett fält i Älvdalsåsen och med
en tänkt förläggning i Älvdalen.

Då är det klart, att det kvarstår att
göra en bedömning av det sociala intrånget
— tvånget för människor att flytta
och för en del av dem att skaffa sig
annan utkomst. Här har lämnats uppgifter,
som rent summariskt i och för sig
är riktiga, men det kan ändå vara av ett
visst intresse att ge en specifikation.

Låt oss först ta kronoparken i Gullberg.
Enligt uppgifter som vi har fått
är antalet arrendatorer 28 och antalet
anställda 5; det blir 33 familjer med 116
personer. I fråga om mark i enskild ägo
finns det 25 ägare med 17 anställda. Det
blir 42 familjer tillhopa, och det rör sig
om 150 personer. På mark i enskild ägo
är bosatta — men inte verksamma på
området — 5 familjer med 17 personer;
de är väl att hänföra till gruppen hyresgäster.
Det totala antalet människor som
måste flytta från sin fasta bostad och
från sin verksamhetsplats blir då 150
personer, det antal som uppgivits. Jag
vill påpeka — jag tror att herr Gillström
nämnde det — att 18 av de 25 enskilda
ägarna har förklarat sig villiga att sälja.
Jag redovisar dock inte siffran 18 som
något heligt tal, tv det iir givet att de,
fastän de blivit tillfrågade och svarat,
mycket väl kan ändra sig när det kommer
till kritan.

Jag har redovisat dessa siffror eftersom
de ger en kanske något annan bild
än en klumpredovisning.

Som norrlänning skulle jag mycket
gärna se, att infanteriskjutskolan kom
norrut, det är ingen tvekan om den sa -

ken — inom parentes sagt är vi norrlänningar
rätt så vana vid att flytta på
oss, eftersom det byggs mycket kraftverk
i Norrland. Jag skulle som sagt gärna
se en flyttning norrut, men jag kan
inte trösta mig med det resonemang som
förts: »Det här kan man skjuta upp, det
behöver inte bli något långt uppskov.»
Om det skall vara någon mening med
ett uppskov, kan uppskovet inte bli
mindre än ett år. Skall ett utskott eller
en avdelning titta på någon plats och
bilda sig en uppfattning om denna, bör
man —- i varje fall norrut — göra det
då det är barmark och inte då det ligger
ett snötäcke på marken. I så fall är vi
väl framme vid nästa års höstriksdag,
när vi skall ta ställning. Om vi då skulle
besluta oss för en plats, där det ovillkorligen
krävs ett nybygge, räknar jag
med att den minsta tid som behövs för
att få en lösning efter de beslutade riktlinjerna
är tre eller måhända fyra år.

Jag har kommit till den uppfattningen,
att vi inte kan vänta så länge. Jag
sade inledningsvis, att infanteriskjutskolan
säkerligen är arméns viktigaste fortbildningsinstrument.
Det har jag blivit
övertygad om efter att ha fått ta del av
skolans kursprogram. Om jag inte minns
alldeles fel omfattar den längsla kursen,
som avser kompani- och bataljonsofficerare,
sju månader. Sedan är det olika
längd på kurserna, ned till kanhända
bara några veckor, men kurserna löper
om lott och pågår året runt. Jag ser det
så, att det är av yttersta vikt för vårt
försvar att vi försöker hålla den utbildningen
intakt så långt möjligt. Jag tror
att det skulle vara mycket olyckligt -—
med den vapenanskaffning vi redan har
och troligen kommer att få i ökad omfattning
— om utbildningen skulle behöva
avbrytas under ett antal år eller
stympas.

I detta sammanhang har ju sagts, att
det går att förlägga en viss utbildning
till Järvafältet. Jag är kanske inte tillräckligt
sakkunnig för att yttra mig om
de möjligheterna, men jag kan ju som
lekman anlägga en del synpunkter på
ett sådant förslag.

Det är väl så att själva läget för Järva -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

fältet medför, att man där knappast har
idealiska utbildningsmöjligheter, än
mindre skjutmöjligheter. Om man nu
jämför de 1 300 hektaren vid Rosersberg
med en viss del av Järvafältet, som också
utgör 1 300 hektar, i fråga om möjligheter
till skjutningar, så föreligger en betydlig
skillnad, nämligen att det vid Rosersberg
finns möjlighet att utnyttja viss
del av Mälaren, d. v. s. ett vattenområde,
vilket ökar skjutfältets möjligheter utöver
redovisade 1 300 hektar. På Järvafältet
har vi inte samma möjlighet. Vi
har järnvägar och stora vägar på två
sidor. Vi har Barkarby flygflottilj, som
kapar av järvafältet på mitten. Att ställa
en arealredovisning mot en annan arealredovisning
— det må nu gälla Rosersberg
eller något annat sammanhängande
område — är inte att lämna en likvärdig
redovisning. Jag har därför inte nämnvärt
kunnat tro på de ifrågasatta möjligheterna.

Innan jag lämnar mitt resonemang
om Gullberg, borde jag kanske ha gjort
ett tillägg. Jag gör det därför att det
tidigare i debatten riktats en allvarig erinran
mot utskottets förslag till skrivning
om att fältet skulle begränsas till
6 000 hektar. Denna skrivning skulle
vara synnerligen olycklig och — efter
vad jag förstår av resonemanget ■— vara
den sämsta poängen i utskottsutlåtandet.

Jag måste säga, att jag har litet svårt
att förstå den invändningen, ty det verkligt
starka skäl, som många har tryckt
på från östgötahåll, har ju varit, att
förslaget bara är en början och att det
kommer att bli fråga om att ta i anspråk
ytterligare mark senare. Det borde kunna
vara ett motiv för att förutsätta en
begränsning, om man har den misstanken
att försvaret kommer igen med ökade
anspråk om ett eller annat år. Men
å andra sidan har i den interna diskussionen
i denna fråga under de senaste
veckorna sagts vissa ting, av vilka man
kanske glömmer en del och håller en del
i minnet. En enligt min mening mycket
representativ östgötaröst sade mig, att
om försvaret kunde gå ned till åtminstone
4 000 hektar, vilket kommunerna är
beredda att acceptera, så skulle det i alla

fall vara en möjlighet till lösning. Men
hur kan man föra ett sådant resonemang?
Om man inte vill göra en begränsning
vid 6 000 hektar, så är det
väl ändå mer riskabelt att göra en begränsning
vid 4 000 hektar. Det är uppenbarligen
större anledning att vänta
önskemål om utökat område när det
gäller 4 000 än 6 000 hektar. Jag nämner
detta bara för att jag inte blivit helt
övertygad om att det skulle vara ett
misstag att här förutsätta en begränsning.

Jag vill sedan ta upp ytterligare en sak
i utskottets skrivning. Vi bär nog gett
uttryck för att vi inte är blinda för de
sociala konsekvenserna och vi har därför
sökt göra en skrivning, som skall
binda dem, som i fortsättningen skall
handla på detta område, därest nu utskottsförslaget
antages. Vi har bl. a. uttalat,
att den kommitté, som har skymtat
tidigare i debatten, skall i samråd
med vederbörande myndigheter vidtaga
åtgärder för att underlätta omplaring
och för att trygga utkomstmöjligheterna
för de personer, som måste flytta
från fältet. Jag vet inte om ett riksdagsutskott
över huvud taget kan skriva
mera bestämt när det gäller att tillgodose
människors berättigade intressen än
vad vi har gjort. Jag vill också gärna
hoppas, att vad vi har förutsatt kommer
att visa sig betryggande vid tilllämpningen.

Jag skall inte förlänga mitt inlägg i
vidare mån än att jag vill ta upp ett
yttrande, som jag tror att herr andre
vice talmannen fällde i sitt anförande.
Han fann det ganska märkvärdigt, att
norrmännen kan förlägga sitt fält mycket
längre norrut än vi. Det kanske ligger
något i den invändningen, men jag
är inte säker på att jämförelsen kan
göras alldeles utan vidare. Först och
främst är det väl på det sättet, att norrmännens
skytte- och vinterskola, som de
kallar den och som väl närmast är jämförbar
med vår interiskjutskola, inte
ligger så särskilt långt norrut; skolan
ligger vid Elverum tolv mil nordnordost
om Oslo. Deras stora skjutfält ligger åtskilligt
nordligare, men detta går ju inte

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

alls att jämföra med vår skjutskola. Det
gäller ett stort skjutfält vid Hjerkinn ytterligare
25 mil längre norrut, d. v. s.
37 mil norr om Oslo. Det var från början
ett artilleriskjutfält men utnyttjas numera
också som samövningsskjutfält. Jag
skall väl inte dra jämförelsen längre i
övrigt, men det kan vara värt att erinra
om att topografien hos oss inte är samma
begrepp som i Norge. Det är kanske rimligt,
att norrmännen med sin terräng
har förlagt sitt skjutfält något nordligare
än vad vi gör. Det är en sak. En
annan sak är att vi tillhör en neutral
stat, som vill sköta sig själv. Det innebär
att vi har att se åt flera sidor än
norrmännen. Norrmännen tillhör Atlantpakten.
På den ena sidan har de ju
medlemsstaterna i Atlantpakten, och på
den andra sidan har de oss, som är neutrala.
Jag vill bara erinra om detta för
den händelse att någon skulle ha gjort
en sådan jämförelse eller kommer att
göra en sådan jämförelse med anledning
av det inlägg som jag här syftar på.

Herr talman! Jag skall inte för ögonblicket
säga mera. Jag skall be att få
återkomma, om jag behöver detta för att
ge någon replik.

Jag instämmer i det redan framställda
yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Frågan om gullbergsfältet
har, som kammarens ledamöter säkerligen
förstått, vållat en mycket livlig
debatt inom den landsända som beröres
av förslaget. Den har haft en förmåga
att sätta sinnena i svallning i
ovanligt hög grad. Därom vittnar en lång
rad offentliga uttalanden av olika personer
och myndigheter, och därom vittnar
inte minst den livliga debatt, som
under de senaste åren förts i ortstidningarnas
insändarspalter.

Den lokala opinionen, åtminstone den
som har gjort sig hörd, har mycket enstämmigt
varit emot gullbergsfältet, och
det kanske inte heller är så svårt att
förstå. Det ursprungliga förslaget till
skjutfält hade nämligen en sådan om -

fattning — siffran omkring 17 000 hektar
har redan nämnts här — att dess
förverkligande skulle ha inneburit en
katastrof för den berörda bygden. Förslaget
blev en chock för länsopinionen,
och det har varit mycket svårt att komma
över denna chock i fortsättningen,
även sedan arealen blivit betydligt reducerad.
Reaktionen blev som sagt mycket
kraftig. Länsmyndigheter av olika
slag med länsstyrelsen i spetsen, de berörda
kommunerna, ekonomiska organisationer
och enskilda personer har
energiskt påvisat, vilket hårt ingrepp i
försörjningsmöjligheterna som det ursprungliga
förslaget skulle innebära både
direkt för den inom området bosatta
befolkningen och indirekt för hela bygden.
Det råder väl ingen tvekan om alt
den kraftiga oppositionen också medförde
avsedd effekt. Det förslag, som vi
i dag bär att ta ställning till, har nämligen
minskats till en areal som endast
är ungefär en tredjedel av den som föreslogs
i början.

Även detta förslag möter bestämda
gensagor både hemma i Östergötland
och här i riksdagen. Det är emellertid
ingen tvekan om att betänkligheterna inför
det nya förslaget är mindre än vad
de var tidigare. Om man t. ex. läser remissvaret
från länsstyrelsen i Linköping
av den 5 februari 1959 med uppmärksamhet,
får man klart för sig att länsstyrelsens
motstånd mot det minskade
fältet inte är så bestämt som mot de tidigare
förslagen. Visserligen avstyrkes
det större alternativ, som då diskuterats
— nämligen det på 10 500 hektar
— men indirekt ställer man sig inte helt
avvisande till det mindre alternativet —
på 7 500 hektar — efter en ytterligare
reduktion. Särskilt kraftigt har de lokala
betänkligheterna emellertid kommit till
uttryck i reservationen till statsutskottets
utlåtande nr 180. Det är en ganska
egendomlig företeelse, att inte mindre
än fem av de tio reservanterna är representanter
för Östergötland. Det är
glädjande för en östgöte att så många av
våra riksdagsmän suttit på så viktiga
poster i detta sammanhang.

Eftersom jag personligen inte bar kun -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

nät ansluta mig till »motståndsmännen»
i denna fråga, har jag ansett det vara på
sin plats att med några ord redovisa min
uppfattning. Eftersom jag inte haft tillfälle
att delta i utskottsbehandlingen eller
lyssna till några militära föredragningar,
blir mina synpunkter i mycket
hög grad lekmannamässigt betonade.

Av vad som redan anförts från utskottsmajoritetens
talesmän har väl klart
framgått, att infanteriskjutskolan måste
flyttas inom en mycket kort tid och att
man måste ha ett nytt skjut- och övningsfält
för skjutskolan. Frågan om
skjutfältets förläggning har under de senaste
åren varit föremål för upprepade
utredningar, som redan har redovisats
under den gångna debatten. På olika sätt
har man under åren diskuterat och undersökt
möjligheterna att placera infanteriskjutskolan
på olika platser.

Trots dessa mycket noggranna utredningar
hörde vi nyss både av herr Gillström
och herr Pålsson, att man inte har
något annat alternativ att föreslå än
Gullberg för placering av infanteriskjutskolan.
Mot bakgrunden av detta har jag
svårt att förstå hur man då tror sig
kunna uppnå någon annan lösning genom
förnyade utredningar, som reservanterna
föreslår, allra helst som utredningarna
skall göras av samma personer
som företagit den sista utredningen,
nämligen 1959 års skjutfältsutredning.

Att det föreslagna skjutfältet kommer
att medföra svårigheter för befolkningen
i de berörda bygderna, därom råder
ingen diskussion. Genom begränsningen
av området har man dock minskat skadeverkningarna,
och det är väl också
ställt utom all diskussion, att förlusterna
för de enskilda så långt som möjligt
måste ersättas från statens sida. Svårigheter
för ortsbefolkningen och bygden
kommer emellertid att uppstå var i landet
man än lägger ett militärt övningsfält.
När utredningarna och statsutskottet
efter noggranna överväganden har
stannat för gullbergsområdet som det ur
olika synpunkter lämpligaste för ändamålet,
är det svårt att motsätta sig ett
sådant förslag endast med hänsyn till
lokala önskemål. Det är en angelägen

uppgift att ge vårt försvar bästa möjliga
förutsättningar för att lösa utbildningsfrågorna
och möjlighet att även använda
de moderna vapen, varom bl. a. herr
Gillström nyss yttrade sig. I motsats till
övriga förslag anses gullbergsfältet ur
militär synpunkt lämpligt för detta ändamål.

Jag ansåg emellertid i våras, när propositionen
framlades, att vi från riksdagens
sida borde göra allt för att ytterligare
begränsa olägenheterna för
ortsbefolkningen av det militära skjutfältet.
Det var främst i två avseenden,
som vi kunde vidta sådana åtgärder,
nämligen i fråga om fältets framtida omfattning
och i fråga om olägenheterna
för grannarna runt omkring fältet. På
grund av de stora krav, som man tidigare
haft beträffande fältets storlek, är
det naturligt att både ortsbefolkningen
och länsmyndigheterna hyst farhågor för
att man snart skulle behöva utvidga området
för att kunna fylla de militära behoven.
Man befarade alltså, att om bara
början var gjord, skulle fortsättningen
snart följa. För att undanröja dessa farhågor
ansåg jag det nödvändigt, att riksdagen
i samband med beslut om gullbergsfältet
gjorde ett uttalande mot fältets
framtida utvidgning.

Olägenheterna av skjutfältet för ortsbefolkningen
drabbar emellertid inte bara
befolkningen inom det föreslagna
övningsområdet. Även grannarna runt
omkring kommer att drabbas av stora
förluster. Närheten till ett stort övningsoch
skjutfält med intensiv verksamhet
innebär i och för sig obehag för de
kringboende. Jordbruket kommer även
i fortsättningen att drabbas av skador i
samband med övningarna. Dessutom
kommer saluvärdet på kringliggande fastigheter
att sjunka dels på grund av de
försvårade kommunikationerna, dels på
grund av de obehag, som närheten till
skjutfältet innebär.

Jag föreslog därför i min motion nr
454, att ersättning även skulle utgå till
kringliggande fastigheter för den värdeminskning
och de skador som kommer
att åsamkas genom övnings- och skjutfältets
förläggning till Gullberg.

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

I båda dessa avseenden liar statsut- för civilbefolkningen och bygden geskottet
beaktat de i min motion fram- nom gullbergsfältets tillkomst skall kunförda
synpunkterna. Detta sker dels ge- na begränsas så långt som det är praknom
uttalandet i utskottets kläm, att tiskt möjligt.

det föreslagna övnings- och skjutfältet Jag kommer, herr talman, att vid omför
framtiden begränsas till det av röstningen ansluta mig till utskottets
Kungl. Maj:t föreslagna området om ca förslag.

6 000 hektar, dels genom ett uttalande i
motiveringen, att den föreslagna ersätt ningskommittén

i varje särskilt fall skall Herr SUNNE (fp):

pröva ersättningsanspråk även från när- Herr talman! Det kan inte hjälpas att

liggande fastigheter. man har en känsla av att förslaget om

Under diskussionen har både fru Wal- infanteriskjutskolans förflyttning till
lentheim och herr Söderberg ifrågasatt Linköping och om det skjutfält på ca
värdet och betydelsen av dessa uttalan- 6 000 hektar, som skall förläggas till
den. Jag fattade fru Wallentheim så att Gullberg, inte är en tillfredsställande
hon förmenade, att ett sådant uttalande lösning av den fråga det här gäller. Som
inte var mycket att lita på. Då vill jag jag ser är det endast att anse som en
bara i all anspråkslöshet påminna om nödlösning.

att man då det gäller en ifrågasatt ut- Försvarets fastighetsnämnd föreslog
vidgning av Villingsbergs skjutfält har från början ett område på 17 000 hektar
byggt på ett uttalande under debatten av i anslutning till Gullbergs kronopark,
det dåvarande statsrådet att en sådan och jag skulle tro att man då från miliutvidgning
inte skulle ske. Jag menar tärt håll ansåg att detta knappast var
att ett utskottsförslag som bifalles av någonting att pruta på. Sedan har dock
riksdagen har lika stort värde för fram- undan för undan anspråken bantats ned.
ticien. Naturligtvis är det också en kostnads När

det gäller herr Söderbergs utta- fråga det första förslaget var kostlande
om att ett sådant ställningstagan- nadsberäknat till 40 miljoner, och nu är
de kunde vara till hinder för gullbergs- man nere i 20 miljoner,
fältets användning, måste jag i likhet med Om jag fattade herr Gillström rätt
herr Pålsson uttala min förvåning över var han också inne på tanken att gullen
sådan uppfattning. Yi anser det vara bergsområdet ganska snart skulle kunna
värdefullt ur lokal synpunkt, att man ge- bli för litet. Han är dock en svuren annom
ett klart uttalande från riksdagens hängare av gullbergslösningen — någon
sida begränsar fältets omfattning. Vi me- har ju här av misstag kallat honom herr
nar att ortsbefolkningen därigenom får Gullberg — men han borde dock kunna
en garanti för att skadeverkningarna vara med om att det kunde finnas en
kommer att bli betydligt mindre än vad annan och bättre lösning. Detta förslag
de skulle ha blivit om ett större fält har avstyrkts av de civila myndigheterhade
blivit beslutat av riksdagen. na, och jag tror, med tanke på utveck Jag

har därför, herr talman, den upp- lingen på det vapentekniska området, att
fattningen att de önskemål, som jag till- man mycket snart måste utvidga skjutlät
mig framföra, till fullo beaktats av fältet om man går in för denna lösning,
utskottet, och att de, om så blir riksda- Herr Eskilsson säger sig vara glad åt,
gens beslut, också kommer att vara av att utskottsmajoriteten gått med på hans
värde för ärendets behandling i fortsätt- yrkande att man skall begränsa detta
nin„en område till 6 000 hektar så att alltså

Genom den nedbantning av det ur- någon utvidgning i framtiden inte skulle
sprungliga förslaget, som gjorts under ut- få göras. Men, herr Eskilsson, om vi
redningens gång, och genom de åtgär- om några år skulle få vapen av sådant
der, som statsutskottet nu vidtagit, är slag, att gullbergsfältet skulle bil oandct
min förhoppning att olägenheterna vändbart, hur skall man då forfara/

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Reservanterna till utskottsutlåtandet
har också framhållit, att man med hänsyn
till den snabba militärtekniska utvecklingen
torde få räkna med att det
föreslagna fältet inom en nära framtid
måste utvidgas, om det skall tjäna sitt
ändamål. Skall man då redan från början
förbjuda en dylik utveckling? Då
kan det hända att det visar sig att de
20 miljonerna är alldeles felinvesterade,
eftersom de inte kan utnyttjas utan att
större och dyrare fält måste anskaffas
på annat håll.

Det är nog sant, som här har framhållits
av flera talare, att det föreligger
tidsnöd, då denna fråga behöver en
snabb lösning. Men tidsnöden får inte
motivera att man löser en så betydelsefull
fråga på ett olämpligt sätt. Skjutfältsutredningen
säger dock, att goda
möjligheter föreligger att anordna såväl
artilleriskjutfält som samövningsfält på
annat område än gullbergsfältet, och då
nämndes här Älvdalsområdet. Herr Gillström
menade att dessa två saker inte
skulle sammanblandas. Jag erkänner att
jag inte är särskilt sakkunnig på området,
men jag kan dock inte tro annat
än att man i Älvdalen borde kunna få
ett fält som kan användas till båda de
ändamål det här är fråga om.

Herr Pålsson sade att han inte hade
något emot en förläggning av skjutfältet
till Norrland. Ja, när vi har någon möjlighet
vill jag gärna hjälpa honom på
den punkten. I älvdalsområdet har man
en areal på ca 50 000 hektar, till största
delen kronopark. Ingen fast bosättning
kommer där att beröras. Kanske är
just det området, såsom här framhållits,
olämpligt för det ändamål det gäller,
men jag tror nog att man skulle kunna
finna något annat område norrut, som
skulle kunna lämpa sig, och där man
inte skulle behöva få så mycket skogsmark
och därmed förenade jordbruksområden
förödda som i Gullberg.

Det är väl ändå när det gäller frågans
slutliga lösning nödvändigt att
skjutfältet i fråga om storlek och terrängförhållanden
ligger tillfredsställande ur
militära synpunkter och att det förlägges
till sådant område, att närings -

liv och bebyggelse förorsakas så obetydliga
skadeverkningar som möjligt. I
propositionen framhålles också, att förläggande
av skjutfältet till gullbergsområdet
medför betydande olägenheter ur
samhällsekonomiska och sociala synpunkter.
Gullbergsområdet representerar
ett produktionskapital av sådant värde
att det inte bör förödas genom att ta
detsamma i anspråk för ett skjutfält.

Det område som man nu föreslår skall
tas i anspråk för detta ändamål omfattar,
såsom här flera gånger upprepats,
efter nedbantningen, om jag så får uttrycka
mig, G 000 hektar skogs- och jordbruksmark.
Omkring 250 personer måste
flytta från området. De vet förmodligen
inte själva för närvarande vart de skall
ta vägen, men det är uppenbart att betydande
svårigheter måste uppstå i samband
med denna förflyttning.

Eftersom man här i debatten vid flera
tillfällen har hänvisat till länsstyrelsens
yttrande, kan jag, herr talman, inte neka
mig att anföra något av vad länsstyrelsen
framhållit då jag vill ha detta antecknat
till protokollet.

Länsstyrelsen anför till en början, att
gullbergsfältet uppenbarligen icke tillgodoser
de önskemål på ett övningsfält
som uppställts ur militär synpunkt. Fältets
areal understiger sålunda väsentligt
de ursprungligen uppställda kraven. Detta
förhållande ger anledning antaga att
en utvidgning inom någon tid kommer
att visa sig nödvändig, för vilket ändamål
ytterligare markområden skulle behöva
tagas i anspråk.

Även om området begränsas i enlighet
med fastighetsnämndens förslag
kommer förläggandet av ett skjutfält till
gullbergsområdet enligt länsstyrelsens
mening att medföra avsevärda olägenheter.
Den redogörelse, som fastighetsnämnden
i sitt betänkande lämnat angående
konsekvenserna för befolkning och
näringsliv m. in., anser länsstyrelsen vara
alltför knapphändig. Sålunda har
hänsyn icke tagits till att även utom
fältets område bosatta personer kommer
att få känning av flyttningen från
fältet. Icke heller framgår det av utredningen
hur skatteunderlaget i kommu -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

nerna kommer att påverkas av förflyttningen
av befolkningen från området.
De direkt eller indirekt berörda kommunerna
utgör den del av länet, där
redan nu försörjningsmöjligheterna icke
är tillfredsställande. Vid ett genomförande
av skjutfältsprojektet skärpes den
svåra situationen för dessa kommuner
dels genom försämrade möjligheter för
befolkningen att få arbete och försörjning,
dels genom den ökade isolering i
förhållande till länets centrala delar
som ett genomförande av förslaget skulle
medföra. Denna isolering skulle bli
katastrofal därest fältet måste utökas
till det mått, som erfordras för att det
skall fylla de militära behoven. För
kommunikationerna inom ifrågavarande
del av länet kommer gullbergsfältet att
medföra betydande svårigheter, vilka
kommer att bli avsevärt större än vad
fastighetsnämnden angivit. Jämväl för
jord- och skogsbruket samt för massa-,
sågverks- och trävaruindustrien inom länet
kommer avsevärda olägenheter att
uppstå. Betydande problem av arbetsmarknadskaraktär
är vidare förknippade
med genomförande av skjutfältsförslaget
även om den berörda befolkningens
numerär kan synas relativt begränsad.

Anläggandet av ett övnings- och skjutfält
på gullbergsområdet kommer att
medföra större olägenheter än nödigt
och bör därför enligt länsstyrelsens mening
icke komma till stånd. Länsstyrelsen
anser, att frågan om försvarets
behov av övnings- och skjutfält och dessas
förläggning bör bli föremål för förutsättningslös
utredning i ett sammanhang.

Detta är alltså ett avsnitt av vad länsstyrelsen
anfört.

Av vad jag här framhållit torde framgå,
att detta övnings- och skjutfält, sett
ur militära synpunkter samt med hänsyn
till näringslivet och bebyggelsen,
bör förläggas till annat område än gullbergsområdet.
Infanteriskjutskolan och
för densamma erforderligt övnings- och
skjutfält bör förläggas till sådan del av
vårt land där utbildning kan ske under
både sommar- och vintcrförhållanden

och där förläggningen av infanteriskjutskolan
kan vara till fördel ur näringslivets
och bebyggelsens synpunkter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Diskussionen har nu pågått
så länge att jag skulle tro, att de
faktorer, som är relevanta i detta problem,
i huvudsak har redovisats eller
berörts. När jag fäller det omdömet inräknar
jag bland de relevanta faktorerna
även de ganska känslobetingade uppfattningar,
som har kommit till uttryck
hos ett par av reservanterna, ehuruväl
det givetvis vore fördelaktigt om man
såge på denna fråga med den kylighet
som nog egentligen krävs.

För mitt eget vidkommande medför
detta konstaterande att jag får begränsa
mitt inlägg till några påpekanden,
kompletteringar och erinringar.

Vad erinringarna beträffar skulle jag
vilja börja med att påpeka en sak som
återfinnes i reservationen och som sedan
har upprepats av reservanternas talesmän
i debatten. Till stöd för reservationen
åberopar man remissyttranden
utan att redovisa vilket projekt som dessa
remissyttranden avser. Det är i detta
sammanhang ganska angeläget att hålla
i minnet, att det första förslaget i fråga
om Gullberg avsåg ett område på 17 000
hektar och att det vi nu talar om avser
6 000 hektar. Däremellan har det också
förekommit förslag på 10 500 och 7 500
hektar. Det är angeläget för dem som
åberopar remissmyndigheternas yttranden
att tala om vilket projekt yttrandena
avser.

Av att den föreslagna arealen undan
för undan har minskats vill reservanterna
för iivrigt dra den slutsatsen, att
det fält på 6 000 hektar, som nu föreslås,
är alldeles för litet. I det sammanhanget
förbiser man, att när 17 000 hektarsförslagct
framlades var det inte såsom
nu bara fråga om ett övningsfält för de
förband som finns i Linköping och för
infanteriskjutskolan. Den gången gällde

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

det också A 1. När A 1 utgår ur programmet
följer därav, att arealen rimligtvis
måste kunna minskas. Jag menar
alltså att reservanterna här drar en slutsats
som inte är korrekt.

Jag vill vidare vitsorda den tolkning
som herr Gillström gav av skjutfältsutredningens
uttalanden i ett par avseenden.
Nederst på sidan 16 i utlåtandet —
ett avsnitt som ingår i reservationen —
refererar man ett uttalande av skjutfältsutredningen,
enligt vilket utredningen
vid fullgörande av sin uppgift att finna
ett skjutfält för A 1 och eventuellt ett
samövningsfält har funnit, att ett flertal
undersökta områden synts i och för
sig vara användbara som artilleriskjutfält,
samt att utredningen är förvissad
om att goda möjligheter föreligger att
anordna såväl artilleriskjutfält som
samövningsfält på annat område än
gullbergsområdet. Av detta påpekande
från utredningen har man tydligen från
reservanthåll — måhända inte genomgående
— dragit den slutsatsen, att det
finns andra områden som i och för sig
är synnerligen lämpliga som skjutfält
för infanteriskjutskolan, rentav lämpligare.
Även detta är en felaktig slutsats,
ty såsom herr Gillström redan har påpekat
gäller det här samövningar av olika
slag. Men även om samövningsuppgifterna
skulle vara identiska kan det ju
vara andra omständigheter som gör en
koordination i och för sig olämplig; jag
kommer till den saken i ett annat sammanhang.

Jag vill också vitsorda herr Gillströms
tolkning av vad skjutfältsutredningen i
övrigt har skrivit till statsutskottet om
tänkbara andra områden för infanteriskjutskolan.
Där har utredningen inte
dragit någon slutsats men däremot så
tydligt som man rimligtvis kan begära
beskrivit de områden, som har undersökts,
och i förra hälften av sitt yttrande
till statsutskottet har utredningen
också återgivit de krav som man på sakkunnigt
håll har ansett sig böra ställa pa
ett skjutfält för infanteriskjutskolan. Då
är det ju ganska lätt för var och en,
som läser denna beskrivning och jämför
den med de uppställda kraven, att

avgöra huruvida det undersökta området
i och för sig är lämpligt och vidare
om det är lämpligare än Gullberg.

Vidare är det nog en alldeles enstämmig
mening inom skjutfältsutredningen
— möjligen så när som på en liten nyansskillnad
för herr Söderbergs del — att
vi inte har funnit något annat fält som
lämpar sig bättre för infanteriskjutskolan
än gullbergsfältet. Dessa herr Gillströms
tolkningar vill jag alltså bekräfta.

När jag sedan övergår till att beröra
en del synpunkter som har framförts,
skulle jag vilja börja med att säga att
efter mitt förmenande har i debatten
tidsfaktorn icke fått det beaktande som
situationen kräver. Jag tror att jag tämligen
exakt anger problemställningen om
jag säger att ett bifall till reservationen
skulle betyda antingen att Arlandafältet
icke kan tagas i anspråk inom
rimlig tid eller också, om det tages i
anspråk, att infanteriskjutskolan icke
kommer att kunna fungera. Ett bifall till
utskottets hemställan innebär däremot
att man inom förhållandevis kort tid
kan ta Arlandafältet i anspråk och vidare
låter skjutskolan arbeta under förhållanden
som är nödvändiga för att
den skall kunna fylla sin uppgift.

Det kan ju för reservanterna tyckas,
som om detta konstaterande av reservationens
innebörd skulle vara ett ganska
hårt tal, men det är lätt att bevisa att
denna karakteristik är riktig.

Den 4 november i år, alltså för inte
många dagar sedan, begärde luftfartsstyrelsen
att flygningsförbudet över Rosersberg
skulle upphävas, och anförde som
skäl att Arlandafältet, som ju har blivit
färdigt mycket tidigare än vi har räknat
med, nu kan tas i anspråk för diverse
flygningar. Man räknade med att
ett stort antal flygningar per dag skulle
försiggå över fältet och på så låg höjd
att skjutningar inte kunde pågå samtidigt.

Det är ganska naturligt att arméehefen
i det läget slår larm. Han har skrivit
till luftfartsstyrelsen, och man har
gjort en framställning hos Kungl. Maj:t.
Arméchefen för sin del skriver, att han
förstår önskvärdheten av att Arlanda -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

fältet tages i anspråk fortast möjligt med
hänsyn till de kostnader och andra intressen
som är förbundna därmed, men
han säger också att de miljardbelopp
som vi har lagt ned på modern krigsmateriel
nödvändigtvis bör kräva som
konsekvens att vi får vårt befäl — kompanichefer,
bataljonschefer o. s. v. —
utbildat på sådant sätt att vår armé kan
använda dessa för dryga pengar inköpta
nya vapen. Jag förmodar att man inom
försvarsdepartementet och kommunikationsdepartementet
just nu sitter och river
sitt bär och undrar hur man skall
klara detta. Uppenbart föreligger här eu
intressemotsättning, som skulle bli mer
akut i den händelse riksdagen skulle biträda
reservationen.

På reservanthåll har man nu emellertid
tänkt sig ett uppskov med frågan
och rätt blåögt trott, att redan nästa
riksdag skall kunna ha ett nytt alternativ
till Gullberg att fundera på. Vi
har den 2 december i dag. Åtminstone
min vän och medledamot i skjutfältsutredningen
herr Söderberg vet av egen
erfarenhet att vi i somras åkte åtskilliga
hundra mil för att undersöka olika
förslag. Han vet också att det inte räcker
med att vi ser på terrängen och läser
kartorna, utan det måste också göras
markundersökningar, ganska noggranna
undersökningar när det gäller
vägar och broar, undersökningar beträffande
äganderättsförhållanden och
befolkningsförhållanden etc. Redan detta,
när vi nu är inne i ett vinterhalvår,
bör väl göra klart att det är fullständigt
uteslutet att vi skall kunna hitta
några andra objekt att redovisa inom
sådan tid, att de kan utgöra sakligt
underlag för en proposition till nästa
riksdag.

För att försvara uppskovstanken har
man vidare pekat på möjligheten att såsom
ett provisorium kunna använda
Järvafiiltet, samtidigt som man talar om
järvafältseländet. Av de handlingar som
har stått mig till buds framgår ganska
klart att Järvafältet allaredan är otillfredsställande
för de uppgifter det har.
Het är så litet och så stört av överflygningar,
alt verksamheten där inte kan

pågå i önskvärd omfattning. Därav följer
att tanken på att ta fältet i anspråk
för vidgade uppgifter är ganska hopplös.

När man av skäl som jag nyss antydde
måste anses vara urståndsatt att bereda
riksdagen tillfälle att diskutera ett
nytt alternativ nästa år är det uppenbart
att de avsevärda nackdelar, som
skulle följa med detta provisorium,
rimligtvis bör undvikas, för så vitt vi
över huvud taget önskar att flygtrafiken
skall pågå på Arlanda och att infanteriskjutskolan
skall kunna fungera.

Det kan i detta sammanhang vara rätt
viktigt att understryka vad denna skjutskola
egentligen har för uppgift. Jag har
nog fått den föreställningen, att namnet
infanteriskjutskolan är en ganska otillräcklig
benämning. Jag tror att det vore
riktigare och korrektare att kalla den
arméns stridsskola, när man vet vilka
uppgifter den har. Då vi enligt fjolårets
försvarsbeslut dock var överens om att
öka kvaliteten när vi sänkte kvantiteten,
förefaller det mig vara en ganska
orimlig tanke att vi skulle ytterligare
försvåra för infanteriskjutskolan att
fungera. Man räknar med att vid skolan
varje år utbildas ungefär en tiondel av
det befäl, som måste till om vi skall kunna
betrakta vårt befäl som verkligt krigskvalificerat,
och tio procent om året
innebär ju att redan ett provisorium under
något år är en mycket allvarlig historia.
Skulle riksdagen inte i dag besluta
flyttning till Linköping, så att skolan
kan förläggas dit inom mycket kort
tid, kommer nackdelarna när det gäller
infanteriskjutskolans sätt att fungera
att bli ännu allvarligare för stridsberedskapen
inom vår armé.

Nu pekar reservanterna framför allt
på älvdalsområdet och menar att det
är dit vi skall tänka oss att förlägga infanteriskjutskolan.
Man har visserligen
erkänt att klimatförhållanden, temperatur,
nederbörd o. s. v. talar mot den
tanken, men jag tror att det kan vara
värdefullt att på den punkten komplettera
med uppgifter om hur dessa förhållanden
egentligen är.

Allmänt kan sägas att älvdalsområdet

j4 Nr 30 Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

tillhör de tre kallaste områdena bär i
landet. Skillnaden mellan högsta sommartemperatur
och lägsta vintertemperatur
är inte mindre än 80 grader. Temperaturskillnaderna
är för november
mellan + 11 och — 37 grader, för december
+ 8 och —45, för januari + 7
och — 46, för februari + 9 och •— 42,
för mars + 14 och —37 samt för april
+ 20 och — 30. Det är väl ändå ganska
självklart att man inte kan avfärda den
nackdelen genom att peka på att vårt
befäl och vår trupp bör vänja sig vid
vinterförhållanden. Arbetet vid denna
arméns stridsskola pågår hela året, övningarna
avser inte bara skjutningar
utan taktikövningar och mycket annat,
övningar som för att ge bästa möjliga
resultat naturligtvis måste ske under
sådan temperaturförhållanden att man
inte skapar rent onödiga svårigheter.

Totala årsnederbörden i Älvdalsområdet
anges till 750 mm. Snötäcke finns
170 å 190 dygn, med ett medelvärde på
maximidjupet av 70 å 80 cm. Enligt min
personliga mening måste även så besvärliga
snöförhållanden omöjliggöra
att en infanteriskjutskola över huvud
taget förlägges dit.

Men därtill kommer att terrängförhållandena
i området är sådana att man
för att komma åt den småbrutna terräng
som är önskvärd måste ge sig in på
den mark som senast herr Pålsson talat
om, nämligen enskild mark och besparingsskogar.
Vid de fortsatta rekognosceringarna
efter skjutfältsutredningens
besök i området har man dessutom
konstaterat, att under sandlagret ligger
sten i så pass besvärande myckenhet, att
slitaget på stridsvagnarna skulle bli
onormalt stort.

Även om man inte befunnit sig i tidsnöd
skulle i varje fall älvdalsområdet
därför utan vidare ha kunnat avföras
från diskussionen.

östgötareservanterna, speciellt fru
Wallentheim, har mycket starkt betonat
de olägenheter som självklart följer
av att cirka 250 människor måste flytta.
Med den motiveringen vill man på det
hållet flytta skjutfältet till någon annan
plats. Jag vill då framhålla att av

de områden som har undersökts finns
det — bortsett från älvdalsområdet och
lillhärdalsområdet som på grund av andra
omständigheter är otänkbara i detta
sammanhang — intet område där svårigheterna
inte blir minst lika stora eller
större. Toge man tönnersjöområdet i
anspråk skulle man behöva flytta bort
ca 400 människor, häradsområdet har
så stor bebyggelse att det är fullständigt
otänkbart, inom tämnareområdet
berörs omkring 650 människor, i hargområdet
ungefär 440 o. s. v.

Det är ju alldeles självklart att olägenheter
kommer att uppstå, men man
måste ju se efter var olägenheterna blir
minst och var man kan finna det för
en infanteriskjutskolas uppgifter lämpligaste
området.

.lag har nu ändå inte berört kostnadsfrågan.
Herr Söderberg uttryckte sig
kanske litet ofullständigt när han på tal
om den menade att man mot de 20 miljoner
kronor som en förläggning till
Gullberg skulle medföra i kostnader hade
att väga de 30 miljoner kronor det
skulle kosta att bygga kaserner på älvdalsområdet.
Jag förmodar att det var
en oavsiktlig lucka i hans framställning.
Det förhåller sig inte alls på det
sättet. Man måste ju räkna med de totala
kostnaderna i det ena och det andra
fallet, och de sifferuppgifter som herr
Gillström i det avseendet lämnade kan
jag i stort sett bekräfta.

Vad jag här anfört innebär närmast
litet kompletteringar och litet understrykningar
av vad som tidigare har
sagts. Jag anser emellertid att det är fullständigt
oförtydbart att i det läge vi befinner
oss talar de övervägande skälen
för ett omedelbart avgörande och för
ett bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergh började sitt
anförande med att säga att vi borde se
kyligt på denna fråga, men jag tycker
inte att lian helt och hållet gjorde det
själv. I varje fall är nog de uppgifter
han lämnade inte alldeles riktiga.

Han sade bl. a. att man i skjutfältsut -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

redningen inte funnit något annat område,
som kunde anses lämpligt för infanteriskjutskolan,
än Gullberg. Av de
sammanställningar som vi har fått från
försvaret framgår emellertid att älvdalsområdet
kan användas av infanteriskjutskolan.
Det bedömes såsom mindre
lämpligt främst på grund av att självständig
infanteristrid inte kan utföras
inom området, beroende på att det saknar
småbruten terräng. Det bär emellertid
från militärt håll förklarats att
man kan bygga om terrängen på det sätt
som är önskvärt.

Herr Bergh förklarade att det var
omöjligt att få fram ett bättre förslag
till nästa år. Det är inte alls omöjligt,
herr Bergh. Man kan göra en ordentlig
undersökning rörande älvdalsalternativet.

Av de militära yttrandena framgår
slutligen att älvdalsområdets olämplighet
som övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
främst beror på de klimatologiska
förhållandena och kravet på
stora investeringar. Det är de skälen
som är avgörande för militärerna. Vad
nu klimatförhållandena beträffar skulle
man kanske efter vad som har yttrats
här i debatten närmast vara benägen att
föreställa sig Älvdalen såsom ett helvete,
fast det bör man kanske inte göra.
Ett helvete skall ju vara varmt, men där
är det kallt. Herr Bergh talade om att
det är otroligt kallt i Älvdalen. Människor
lever och verkar ändå där, och om
vi ser på den ärade kammarledamoten
herr Einar Persson förefaller det inte
som om man tog skada av att bo där;
han ser ju ganska välmående ut.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har sagt att vi inte
funnit något lämpligare område än gullbergsfältet.

Herr Söderberg drar nu återigen fram
älvdalsområdet, och med anledning av
kritiken mot det för bristande tillgång
på lämplig terräng säger han att man
kan bygga om terrängen där. Men herr
Söderberg kan väl i alla fall inte bygga

om klimatet, och inte heller kan han
ändra nederbördsförhållandena.

Det är visserligen sant att vi är ganska
många som lever under klimatiskt
ogynnsamma förhållanden. Men när det
nu gäller att ordna med en utbildning
som skall vara forcerad och effektiv,
finns det då något rimligt skäl till att
inte skapa gynnsamma utbildningsförhållanden?
När utbildningen är färdig
kan det inlärda få praktiseras under
samövningar med andra förband och
truppslag under mera ogynnsamma klimatförhållanden.

Herr GUSTAFSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag tillhör dem för vilka
en fixering av ståndpunktstagandet i fråga
om övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
inte varit någon självklar
sak. Det rör sig sannerligen inte om
en fråga, där procentsumman av förnuftet
är 100 på den ena sidan och 0 på den
andra, trots en del talares försök att
övertyga därom. Ingen torde heller kunna
vara hundraprocentigt nöjd med frågans
handläggning.

Av tillgängliga handlingar förstår man
att Rosersberg inte på länge erbjudit
fullt tillfredsställande utbildningsmöjligheter.
För ett par år sedan blev det genom
trafikflygets expansion och därav
föranledd flygfältsbyggnad klart att infanteriskjutskolan
inom kort skulle
tvingas flytta från Rosersberg. Den 14
mars 1958 fick försvarets fastighetsnämnd
i uppdrag att efter erforderlig
utredning inkomma med förslag rörande
nytt övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan.

Vi fåkunniga har senare av den lingmanska
skjutfältsutredningen fått veta
att för den händelse infanteriskjutskolan
skulle förläggas till sådant område
som förutsätter nybyggnad av permanent
etablissement, detta lär komma att
medföra en tidsutdräkt av tre till fyra
år. Trots att den tid som nämndes våren
1958 var något kortare, kunde givetvis
fastighetsnämnden redan då, vid
utredningsstarten, förutse att etablerande
av helt ny anläggning skulle ta läng -

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

re tid än den som låg mellan utredningsuppdragets
mottagande och flygstarten.

År det rimligt att anta att försvarets
fastighetsnämnd med den vetskapen stimulerades
att söka sådana lösningar?
Situationen framtvingade val, skulle jag
tro, sneglande efter genvägar. En sådan
är ju ianspråkstagande och möjligen utvidgning
av befintlig anläggning. På
den genvägen kom man till Prästtomtafältet
och Gullbergs kronopark i Östergötlands
län, där man efter inskränkningar
etappvis i de ursprungligen tänkta funktionerna
stannat för ett, efter befolkningsutflyttning,
tänkbart fält om 6 000
hektar.

Givetvis har såväl drabbade kommuner
som länsmyndigheter rest invändningar,
bl. a. inför statsutskottets första
avdelning som i våras gjorde ett besök
på ort och ställe. De som då reste dit
utan alltför förutfattade meningar och
som inte var bundna av ställningstagande
i andra organ återvände ganska betänksamma.
Denna betänksamhet medverkade
till frågans bordläggning till
hösten och uppdraget till artilleriskjutfältsutredningen
att även inventera eventuella
möjligheter för infanteriskjutskolan.

På grundval av det material som denna
utredning levererat väckte Älvdalen
vissa förhoppningar. Invändningar restes
samtidigt, men jag kände ändå vissa
förväntningar inför det besök som skulle
göras på platsen av första avdelningen
i statsutskottet. Nu inhiberades tyvärr
detta besök, varför möjligheten att bilda
sig en personlig uppfattning om platsens
möjlighet och invändningarnas hållbarhet
spolierades.

Nu förstår jag — likaväl som jag förstår
flygintressenas önskan om att snarast
få oinskränkt dispositionsrätt till
luftrummet över Rosersberg och stockholmsortens
frestelse att snabbt »sparka
bollen ifrån sig» — de militära svårigheter
som följer av ett fördröjande
av frågans avgörande. Jag vill inte skriva
under på all mer eller mindre lekmannamässig
militärteknisk kritik mot gullbergsprojektet
och än mindre på eventuella
insinuationer om egennytta från

personalhåll beträffande militärers argument
i lokaliseringsfrågan. En yrkesgrupp
som har att handha så besvärliga
uppgifter som de militära är värd mera
heder än klander.

Varför accepteras då inte argumenten
för en permanent förläggning av infanteriskjutskolan
till föreslagen plats? Som
argument för min tvekan skall inte militärers
divergerande uppfattningar i nuet
pressas för hårt. Mycket tycker jag dock
ligger i tidigare framförda argument för
ett rejält samövningsfält som också skulle
rymma infanteriskjutskolan och ge
den oinskränkta övningsmöjligheter utan
att tvingas ta utanförliggande mark i
anspråk för vissa till utbildningen hörande
stridsvagnsövningar.

Jag tycker också att de civila och militära
gullbergsentusiasterna begått det
vanliga misstaget att bevisa för mycket.
Det kan väl ändå i alla rimliga makters
namn inte vara så att alla fördelar ryms
inom 6 000 hektar på gullbergsområdet
i Östergötland, medan inte ett uns kan
finnas på någon annan plats. Vad som
föreligger är ju ändå en kompromiss, och
sådan lämnar, såvitt jag vet, sällan en
helt idealisk lösning.

I detta kompromissande med lokala
intressen har oroliga ortsbor — vilket
också framgår av departementschefens
skrivning — lugnats med att en period
på två till tre år kommer att förflyta
innan fältet kan tagas i bruk i full omfattning.
Den saken torde, även om tidsuppgifterna
glider beroende på vilken
sak man är ute för att diskutera, vara
nödvändig att hålla i minnet, när tidsfaktorn
åberopas gentemot önskemålen
om andra lösningar.

Med den positiva försvarsinställning
jag har anser jag det självklart att de
militära anspråken inom ramen för rimliga
resurser skall tillgodoses på bästa
möjliga sätt. Däri bottnar delvis min
tvekan. Dess huvudsakliga grogrund är
dock avvägningen mellan civila och militära
synpunkter. Det är trots allt inte
så att varje militärt anspråk får gå före
varje civilt, och vi kan ju alltid tänka
oss någon civil funktion på Gullberg som
omöjliggör militär. Låt fantasien spela

Onsdagen den 2 december 1959 Nr 30 57

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

för ett ögonblick och tänk att det i
morgondagens tidningar står att en stor
naturfyndighet funnits inom Gullbergs
kronopark. Skulle vi då säga att nu
knäcktes infanteriets ryggrad, nu är det
skralt med våra försvarsmöjligheter?
Nej, helt säkert skulle den aktivitet och
den klokhet som jag tilltror mina militära
vänner och som jag vet att försvarsministern
besitter, utlösas och situationen
klaras, givetvis med svårigheter,
improvisationer och tillfälliga försvagningar
som biprodukter. Och vem vet,
kanske de kortfristiga nackdelarna på
sikt skulle förbytas i bestående fördelar? Nu

ruvar väl inte Gullbergs fält och
skogar på några fantastiska naturrikedomar.
Där finns väl bara, förutom skogarna
och fälten, några hundra människors
hem samt en genomfartsväg. Inga
oersättliga ekonomiska värden förspills,
om detta förs åt sidan för ett skjutfält.

Vi har dock ett kapital som i vår
snöda värld kan vara kostbarare än ekonomiska
värden och naturrikedomar.
Det kapitalet är försvarsviljan. Denna
utsättes ibland för påfrestningar. Vi som
rör oss ute i de folkliga organisationerna
vet vilka krafter som utlöstes bara genom
att besparingsutredningen förbigick
försvarsbudgeten. Än hårdare vindar
kommer helt visst att under lång tid
blåsa från folkrika och betydelsefulla
områden, om nu föreliggande omstridda
förslag kommer att bli riksdagens beslut.
Därför måste kraftiga försök göras
att finna en lösning som i möjligaste mån
förhindrar konflikt mellan militära och
civila synpunkter. Något av andan »folk
och försvar» måste återupplivas. Skall
detta lyckas, måste utmanande friktioner
undvikas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! På detta sena stadium av
debatten, då kammarens ledamöter säkerligen
gärna vill undvika kvällsplenum,
skall jag inskränka mig till några
få kommentarer. Jag har först ett par

ord att säga till män gamle vän herr Gillström.
Han skildrade nyss fastighetsnämndens
olika förslag. Han började
med det stora förslaget om 17 000 hektar
och gick sedan över till de olika nedbantningar
som skett.

Ja, herr talman, jag har läst det första
förslaget som framlades den 2G juni 1958
från försvarets fastighetsnämnds sida.
Jag har läst det flera gånger, och det
är en sak som jag inte har kunnat undgå
att förundra mig över hela tiden. Det är
att en eljest så klok karl som herr Gillström
kunnat biträda detta förslag, ty
trots att han själv talar om hurusom man
i Finland har ett stort skjutfält om
90 000 hektar och ett mindre på 11 000
hektar, att man i Norge har ett på 15 000
och ett på 18 000 hektar samt att man
i nordnorge förbereder ett mycket stort
fält, är han med om att i mellansverige
lägga fram ett förslag om ett artilleriskjutfält
plus ett skjutfält för infanteriskolan
och ett övningsfält för vissa förband
på 17 000 hektar på Gullberg. Det
förefaller mig som om den instruktion
som fastighetsnämnden har inte precis
rimmar med detta. Det står nämligen i
instruktionen för nämnden att man skall
beakta civila synpunkter på markens
eventuella framtida användning. Det
måste väl vara något fel med ett förslag
som har väckt en folkstorm i Östergötland
och kommit hela den civila sidan
att avstyrka. För mig ter sig försvarets
fastighetsnämnd nära nog som en cyklop,
vilkens enda öga oavlåtligt betraktar det
enda område som man tycker sig riktigt
ha fått grepp om, nämligen Gullbergs
kronopark i Östergötlands län.

Nu artar det sig väl till ett nederlag
för fastighetsnämnden så småningom. På
annat sätt kan jag inte läsa det yttrande
som citerats ett par gånger i debatten
och där skjutfältsutredningen säger att
det finns goda möjligheter att anordna
såväl artilleriskjutfält som samövningsfält
på annat område än gullbergsfältet.
Men jag avvaktar för min del det förslag
som kommer. Jag skall inte gå in på var
fältet skall läggas eller hur det skall utformas.

Det är sant som herr Gillström säger

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

att skjutfältsutredningen inte hade något
uppdrag att utreda frågan om platsen
för infanteriskjutskolans skjutfält,
utan den gjorde bara en kommentar till
sina förslag beträffande artilleriskjutfältet.
Det är kanske det som är felet.
Jag tror att om skjutfältsutredningen
haft ett sådant uppdrag, hade man kanske
fått fram ett förslag som varit litet
annorlunda.

Herr talman! I olikhet med några av
de föregående talarna i denna debatt
måste jag uttrycka min tacksamhet mot
försvarsministern för att han bantat ner
detta förslag till 6 000 hektar. Jag är också
tacksam mot utskottet som skrivit att
fältet inte ytterligare skall utvidgas. Min
tacksamhet är naturligtvis störst mot utskottsledamoten
herr Gillström som desavuerat
ledamoten av försvarets fastighetsnämnd
herr Gillström. Det är inte
lätt att desavuera sig själv, och det tyder
på en viss balans och själsstyrka att
kunna göra det.

Trots denna tacksamhet ansluter jag
mig emellertid till reservationen, och jag
gör det delvis av de skäl som på ett
så utomordentligt sätt anfördes av herr
Bengt Gustavsson alldeles nyss.

Vad herr Söderberg anförde om vad
som skett inom försvaret de senaste
åren skulle jag vilja belysa med ett litet
exempel, för vilket försvarsministern
inte är ansvarig och inte heller herr
Gillström. Jag har en dålig erfarenhet av
en skjutbana alldeles inpå knutarna. F 13
hade en skjutbana som var så nödvändig
att marken exproprierades. Jag tror den
tillträddes den 1 september 1944. Men så
kom en överste som hade andra åsikter.
Jag vet inte riktigt vad man sköt med,
ty jag kan knappast skilja mellan en
karbin och en kulsprutepistol. Jag tror
emellertid, att det var en pistolskjutningsbana.
Den banan behövde man
emellertid inte längre, utan den återlämnades
1956.

Det finns exempel på att det gjorts
en del saker inom försvaret som man
sätter frågetecken för, och när jag nu
röstar för reservationen sker det också
för att jag för min del vill klargöra att
i detta ekonomiska läge får de myndig -

heter som sysslar med försvaret, enkannerligen
försvarets fastighetsnämnd, tänka
på att endast lägga fram sådana förslag
som på sakliga grunder är så väl
underbyggda att man inte behöver dra
deras värde i tvivelsmål. Jag tycker att
när man på alla andra områden genomför
en sträng sparsamhet, måste man
också på detta område ägna den allra
största noggrannhet åt att genomgå de
förslag som läggs fram.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har lyssnat till praktiskt
taget hela den debatt som har pågått
här i dag, och jag har upptäckt en
mängd missförstånd. Inte minst det sista
anförandet säger mig att det föreligger
många missförstånd i debatten, där
man blandar ihop infanteriskjutskolans
behov av skjutfält med behovet av artilleriskjutfält
och samövningsfält.

Jag vill först peka på att den fråga vi
behandlar gäller frågan om att skaffa
infanteriskjutskolan ett nytt övningsfält,
när man nu driver bort skolan från det
gamla. Man har lagt Arlanda flygfält alldeles
intill, och det är bara en tidsfråga
när infanteriskjutskolan vid Rosersberg
måste upphöra med sin verksamhet. Jag
har konstaterat att det råder fullständig
enighet i kammaren om att infanteriskjutskolan
måste flyttas.

Debatten har också visat att vi är eniga
om att flyttningen måste ske snarast
möjligt. Man har sagt mig att SAS redan
vid årsskiftet måste börja med skolflygningar
som tvingar oss att upphöra med
skjutningar på rosersbergsområdet,
Flyttningen måste alltså ske snart.

Vidare har debatten visat en rörande
enighet om att när vi flyttar denna arméns
viktigaste skola, som pågår året
om, vi måste ge infanteriskjutskolan ett
större övningsfält än den bär nu.

Jag tror mig också kunna säga att det
råder enighet om att skjutfältet skall
vara så beskaffat att övningar liksom
hittills kan pågå året runt i en för verksamheten
lämplig terräng.

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

En annan punkt, som det i debatten
råder enighet om, är att det område i
anslutning till Gullbergs kronopark, som
fastighetsnämnden år 1958 föreslog skulle
utnyttjas även för artilleriskjutningar
och som samövningsfält inom fjärde militärområdet,
inte kan komma i fråga.
Att det råder enighet härom är inte
minst väsentligt.

Försvarets fastighetsnämnd hade den
mycket otacksamma uppgiften att inom
ramen för direktiven — som gavs någon
gång i början av 1950-talet — inom IV
militärområdet försöka få fram ett övningsfält
för samövningar och artilleriskjutningar,
ett fält som man från militärt
håll angav borde vara minst en
och en halv mil brett och tre mil långt.
Det var som sagt en mycket otacksam
uppgift, och försvarets fastighetsnämnd
lyckades aldrig komma fram med ett förslag
som tillmötesgick detta önskemål.
Försvarets fastighetsnämnd undersökte
ett fyrtiotal platser, och man fastnade
då för ett område i anslutning till Gullbergs
kronopark.

Det var som alla vet ett förslag om
ett område på 17 000 hektar. Vi skickade
förslaget på remiss. Det mötte mycket
stark kritik, inte bara från lokala myndigheter
utan också från statliga myndigheter.
Inom försvarsdepartementet
var vi på det klara med att kritiken var
så sakligt berättigad att vi helt enkelt
inte kunde föra förslaget vidare.

Försvarets fastighetsnämnd fick då ett
helt annat uppdrag. Då hade vi på grund
av riksdagsbeslut fått klart för oss att
Arlanda flygfält skulle utbyggas snabbt,
och det gäilde att få en lämplig plats för
infanteriskjutskolan. Vi gav därför fastighetsnämnden
i uppdrag att undersöka
om det inte skulle vara möjligt att förlägga
infanteriskjutskolan inom Gullbergs
kronopark. Därmed hade vi sågat
av det gamla förslaget om ett samövnings-
och artilleriskjutfält inom kronoparken.

Fastighetsnämnden kom så småningom
med sitt förslag, som gick ut på att
10 500 hektar skulle användas för ändamålet,
men utredde också ett alternativ
som jag hade föreslagit och som slutade

på 7 500 hektar. Vi lät även dessa förslag
gå på remiss till berörda myndigheter.
Då upptäckte jag att inte minst de
remissvar som kom från kommuner och
länsstyrelser hade ett helt annat innehåll
och en helt annan ton, och det gavs
uppslag som jag sedan fullföljde.

Jag vill erinra om att länsstyrelsen i
Östergötlands län sade, att den inte utan
en kraftig ytterligare begränsning kunde
godta det av fastighetsnämnden på
uppdrag av chefen för försvarsdepartementet
utarbetade förslaget, omfattande
cirka 7 500 hektar. Länsstyrelsen uttalade
dessutom att den efter en noggrann
granskning av förslaget ansåg att en ytterligare
begränsning kunde göras, utan
att man omöjliggjorde den stridsskjutning
och den truppföring som skall ske
inom skjutskolan. Jag hade också ett
samtal med representanter för de sex
kommuner som berörs av detta förslag
och fann att kommunalmännen ingalunda
var motståndare till att vi förläde
infanteriskjutskolan till Gullbergs kronopark.
Jag frågade hur stort område de
ansåg att vi kunde ta i anspråk. Vi har
ett skjutfält, Prästtomta skjutfält på 800
hektar, och nu var det fråga om en utvidgning
av detta fält. Vid de samtal
jag hade med kommunalmännen fick jag
den uppfattningen — och jag tror att vi
kan läsa det i några av kommunernas remissvar
— att man inte motsatte sig en
utvidgning av fältet på cirka 3 000 hektar.
Jag undersökte om det var möjligt
att få skjutskolan att verka inom ett sådant
område och fann att så inte var
fallet. Men jag ansåg mig kunna pruta
på det förslag som innefattade 7 500 hektar,
till att omfatta de 5 200 det här gäller
jämte 800 hektar i Prästtomta skjutfält,
vilket tillsammans blir 6 000 hektar.
Det är detta förslag som nu ligger
här på kammarens bord för avgörande.

Reservanterna — liksom, såvitt jag
kunde finna, herr Bengt Gustavsson —
bestrider alt infanteriskjutskolan kan
utöva sin verksamhet på ett fullt tillfredsställande
sätt inom ett så begränsat
område, och de säger att risker finns
för att den vapentekniska utvecklingen
kan leda till att det fält vi nu beslutar

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

redan från början blir för litet. Mot detta
vill jag säga följande. Det skjutfält
som infanteriskjutskolan nu använder
utgör 1 300 hektar mark. Dessutom finns
det ett sjöområde som är nästan lika
stort, och vi kan kanske därför räkna
med att detta skjutfält egentligen är
dubbelt så stort. Det fält jag föreslår är i
fråga om landområde fyra gånger så
stort som det infanteriskjutskolan nu
har och i fråga om det utnyttjade området
i varje fall dubbelt så stort. Jag
kan inte finna att någonting inom den
vapentekniska utvecklingen pekar på att
ett fält som är dubbelt så stort som det
nuvarande inte skulle räcka till för infanteriskjutskolans
behov. Menar man
möjligen att robotutvecklingen skulle
göra detta fält för litet? Då vill jag bara
säga att man från militärt håll ingalunda
inbillar sig att man kan använda
detta område eller något motsvarande
område av denna storlek t. ex. för utskjutning
av markrobotar. Vi håller på
att försöka få ett mycket stort område
uppe i Norrland för bl. a. sådana ändamål.

Arméledningen bär tillstyrkt mitt förslag.
Jag skulle självfallet inte ha gått
till kammaren med det om jag inte varit
alldeles säker på att de ansvariga
myndigheterna, i detta fall arméledningen,
icke ansåg att det var möjligt för''
skolan att verka inom detta område. Arméledningen
har tillstyrkt det, och jag
har den bestämda uppfattningen att såsom
skjutfält för infanteriskjutskolan
räcker det område som jag föreslagit.
Jag delar helt statsutskottets mening om
att det inte finns någon anledning att
räkna med att detta fält behöver utvidgas
i framtiden.

Den minskning av skjutfältet som jag
har föreslagit kommer inte att begränsa
den militära användbarheten av detta.
Jag vill erinra om att jag har skalat
bort all onödig mark från det tidigare
förslaget om 10 500 hektar och förslaget
om 7 500 hektar, där man valt de
s. k. naturliga gränserna i form av vägar,
sjöar o. s. v. Det var inte nödvändigt.
Vi har kunnat ändra det, och de
ansvariga militära myndigheterna har

fortfarande klart för sig att man kan få
in lika många skjutområden både för
skjutning med 6,5 mm:s ammunition och
för stridsvagnsskjutningar på det av mig
föreslagna området som området på
det om 10 500 hektar. Att man då i vissa
fall får göra en truppföring utanför
fältet har sagts ifrån, men detta kan -—•
som länsstyrelsen mycket riktigt klart
framhäver — ske utan större olägenheter.
Detta sker redan nu i samband med
övningar på Prästtomta skjutfält — men
det är bara undantagsvis som man behöver
göra det.

När det sedan gäller ett annat för mig
alldeles avgörande skäl, nämligen kostnaderna,
vill jag erinra kammarens ledamöter
om att varje annan lösning som
här är skisserad på det ena eller andra
sättet av reservanterna och andra talesmän
måste bli dyrare än mitt förslag.
Mitt förslag bygger ju på att man skall
utnyttja lediga kasernutrymmen i Linköping
— man behöver inte bygga några
nya kaserner. Flyttar vi infanteriskjutskolan
till Älvdalen eller någon annanstans,
måste vi bygga så stora kaserner
alt de kan rymma ungefär ett regemente.
Kostnaderna för att bygga kasernlokaler
är beräknad till 30 miljoner
kronor. Jag har beräknat dem med tanke
på älvdalsåsenalternativet — jag skall
strax komma till det. Men det är klart
att kostnaderna för ett sådant alternativ
är 30—40 miljoner kronor högre än
för det förslag kammaren nu behandlar.

Önskvärdheten av besparingar på
fjärde huvudtiteln är också något som
är aktuellt. Det är därför som jag måste
söka mig fram till den billigaste tänkbara
lösningen. Jag tycker också att det
vore orimligt om man i en situation,
när vi lägger ned tre regementen, skulle
komma fram till ett förslag om att bygga
upp anläggningar för ett nytt.

Man kommer naturligtvis inte ifrån
de sociala vådor som genomförandet av
förslaget måste innebära. Det rör sig i
varje fall om cirka 75 hushåll, som är
i farozonen. Av dessa är det — vilket
det redan har upplysts om i debatten
— många som är beredda att flytta
utan vidare. Det är något som jag knap -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

past behöver gå in på. Jag har mottagit
så många brev från dem som bygger
ocli bor i denna trakt att jag vet
att man åtminstone inom den jordägande
delen av befolkningen inte betraktar
det som en katastrof om riksdagen skulle
fatta ett positivt beslut. Om riksdagen
däremot avslår förslaget kommer man
säkerligen att upptäcka att många bland
de jordägande i trakten blir mycket
ledsna. Det är en mängd omständigheter,
skiftande från fall till fall, som ligger
bakom detta förhållande.

De arrendatorer, å andra sidan, som
finns inom området, utgör det svåra
problemet. De arrenderar ju marken och
har alltså ingenting att sälja. Det rör sig
om ett 30-tal familjer. De flesta av dem
måste — om vi fattar beslut om att förlägga
skjutskolan till området — flytta
utanför detta område. Men jag tror inte
att det föreligger någon risk för deras
framtida sysselsättning. Skjutskolan måste
nämligen omedelbart anställa folk,
inte bara tillfälligt för röjningar m. m.,
vilket kommer att ge en mycket stor
sysselsättning i bygden under de närmaste
åren, utan också permanent för att
dels sköta skogen — men räknar preliminärt
dels med 25—30 heltidsanställda
för skötseln av skogen — dels med
5—6 personer för att sköta målområden
och vägar. Dessutom beräknas preliminärt
8—10 personer behöva stationeras
på fältet, därav några i ställningen som
förrådsmän eller motsvarande. Detta
medför att man har möjligheter alt omedelbart
mildra de sociala vådorna av
beslutet. Min avsikt är ju att låta en
särskilt tillsatt kommitté få svara för
avvecklingen och ta sig an varje enskild
familjs problem med flyttning, anskaffande
av nya arrendeområden, nya bostäder
o. s. v. Man har ju ändå några
års tid på sig för att fullfölja den uppgiften.

Jag vill försäkra kammarens ledamöter,
att var vi än förlägger detta skjutfält
— alla är ju eniga om att vi behöver
ett nytt skjutfält — möter vi samma
problem. .lag utgår då från som alldeles
självklart att vi, när vi söker ett
nytt område, försöker utnyttja befint -

liga kaserner och inte ger oss på att
bygga nya sådana.

Den Lingmanska skjutfältsutredningen
har avgivit ett tjockt betänkande —
som statsutskottet har beställt —- och
har i detta radat upp olika områden. Man
påvisar i betänkandet, att en förläggning
till dessa områden på de flesta håll skapar
större sociala konsekvenser än vad
fallet är på gullbergsområdet.

Man har här i debatten fört in Älvdalen
och Lillhärdal. Den diskussionen
återanknyter debatten till frågan huruvida
vi skall ha ett stort samövningsfält
och till frågan vart A 1 skall förflyttas.
Jag vill i anslutning till den debatten
säga att skjutfältsutredningen enligt givna
direktiv skall försöka finna ett lämpligt
artilleriskjutfält för A 1. Dessutom
skall utredningen, därest behov synes
föreligga, föreslå ett samövningsfält. Jag
har alltså låtit skjutfältsutredningen pröva
hela frågan om behovet av ett samövningsfält.
Vi har här i riksdagen aldrig
bundit oss för ett samövningsfält.
Jag måste säga att jag från början har
varit ytterst tveksam inför de anspråk
som jag vet finns på militärt håll på ett
stort samövningsfält, där man kan anordna
artilleriskjutningar och samövningar
med infanteri. Naturligtvis vore
det en idealisk lösning av hela problemet
om man någonstans kunde finna ett
så stort område som kunde helt upplåtas
för militär verksamhet.

Alla de utredningar som har gjorts
under 1950-talet pekar på att det nästan
är omöjligt i dag att finna ett sådant
område. Jag har pekat ut i direktiven,
som ett alternativ till ett särskilt samövningsområde,
att man bör undersöka
om det inte går att genom uppgörelse
med enskilda få utnyttja privat mark
för sådana samövningar, som vi gör nu.
Jag betraktar det därför inte som alldeles
självklart att vi skall ha ett så stort
militärt övningsområde. Jag frågade för
några dagar sedan ordföranden i skjutfältsutredningen
om jag får tolka de undersökningar
om älvdalsområdet och
lillhiirdalsområdet, som pågår, så att
jag har att förvänta ett förslag från utredningen
om ett av dessa två områden.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Han svarade klart nej. Det är omöjligt
alt säga nu. För närvarande undersöker
vi om det inte är möjligt att på befintliga
artilleriskjutfält få in A l:s skjutningar.
Skulle det inträffa att skjutfältsutredningen
säger att A 1 genom vissa
omdispositioner kan skjuta på Villingsberg
med detta fälts nuvarande storlek
kommer, så långt jag förstår, inte något
förslag ifrån skjutfältsutredningen
om ett nytt fält. Då har skjutfältsutredningen
att undersöka om det finns behov
av ett samövningsfält.

Vi vet alltså i dag inte om den Lingmanska
utredningen kommer med några
förslag angående ett stort artilleriskjutfält
och ett samövningsfält. När
man då vet att sammankopplingen mellan
artilleriskjutfält, samövningsfält och
infanteriskjutfält måste bli en dyrbar
lösning därför att vi inte kan knyta an
till befintliga kaserner, kan vi fråga oss
varför vi då i dessa tider skall ge oss på
någonting som är så kostsamt.

Herr talman! Innan jag slutar detta
anförande vill jag endast säga en enda
sak om något som också är väsentligt i
sammanhanget nämligen frågan om järvafältsproblemen.
Jag har i varje fall
som försvarsminister inriktat mig på att
söka få bort den militära verksamheten
ifrån Järvafältet, och flera av mina förslag
går ut härpå. Under hela den tid
jag har varit försvarsminister har jag
ständigt varit utsatt för press med uppvaktningar,
framför allt ifrån de många
kommunerna kring Stockholms stad och
Stockholms stad själv. Det har varit Regionplaneförbundet,
som omfattar nästan
alla kommuner i Stockholms län, det
har varit Stockholms förortsnämnd,
Stockholms stad, Solna, Sundbyberg,
Järfälla och Sollentuna. Alla dessa kommuner
är för sin utveckling beroende
av att den militära verksamheten på Järvafältet
upphör eller starkt minskar.

Alla vet ju att detta är ytterst värdefull
mark för bebyggelse, och när vi nu
lämnar — jag föreslår det ■— en del av
detta område för att förflytta oss ner till
norra Östergötland, är det alldeles klart
att det för kronans del inte är någon
dålig affär att få mark där nere mot att

frigöra mark i stockholmstrakten för
bebyggelse. Dessutom är det nödvändigt,
eftersom vi ju inte kan göra någonting
åt den expansion som försiggår framför
allt i Stockholms förorter.

Om riksdagen skulle säga nej till Gullbergsfältet
kommer ju infanteriskjutskolan,
så långt jag förstår, att tvingas vara
kvar på Järvafältet. Det vore en mycket
olycklig lösning, och från militärt håll
säger man att det inte går. Den saken
är klar. Det är sista ordet ifrån dem som
är ansvariga för infanteriskjutskolan.
Det är redan nu nästan omöjligt att få
plats med skjutningarna inom Järvafältets
område. Jag kan dock inte förstå att
det —- om gullbergsförslaget avslås -—
finns någon annan lösning. Självfallet
påverkar detta infanteriskjutskolans program
och utbildningsmöjligheter. Det
finns ingen annan plats som infanteriskjutskolan
kan ligga kvar och vänta på
än Järvafältet. Därmed fördröjs och uppskjuts
den utrymning som skulle kunna
påbörjas i de delar som infanteriskjutskolan
nu utnyttjar.

Jag har alltså, herr talman, med detta
endast velat erinra om att propositionen
här kommer med den billigaste lösningen
i nuvarande ögonblick. Det är enligt
min bestämda uppfattning en riktig
framtidslösning av infanteriskjutskolans
förläggning. Vi kan mildra de sociala
olägenheterna genom en mängd åtgärder
som jag har berört. Sociala olägenheter
kommer vi att få brottas med i samband
med varje förslag om ett skjutfält av
detta slag. Vi får ett nytt skjutfält inom
försvaret genom ett bifall till propositionens
förslag, men jag vill erinra om
att vi släpper ett här i stockholmstrakten.
Det är alldeles nödvändigt att vi
nu kommer fram till en lösning på denna
fråga, som vi har brottats med under
så många år.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag nödgades begära ordet
för en replik när försvarsministern
i sitt anförande tolkade vad jag tidigare
sagt som ett påstående om att utbild -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

ningsmöjligheterna på gullbergsområdet
nu skulle vara otillräckliga. Anledningen
till att jag gav mig in i denna maratondebatt
är just att jag vill ställa mig
utanför de militärtekniska bedömningarna.
Jag bär t. ex. mycket noggrant avstått
från att utnyttja de argument som
militärer har försett mig med beträffande
gullbergsområdets otillräcklighet
i det ena eller andra avseendet. Jag vill
inte säga mer än vad jag kan stå för,
och jag står för att försvarsviljan kan
utsättas för allvarliga påfrestningar om
detta förslag godtas utan att det har bevisats
att mindre utmanande lösningar
saknas. Jag anser faktiskt att resultatet
av artilleriskjutfältsutredningens sidouppdrag
i somras inte är tillräckligt som
bevis för att det inte kan finnas lösningar
på annat håll som kan vara lika tillfredsställande
ur militär synpunkt och
säkert mindre utmanande ur civil.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är högst märkliga
uppgifter försvarsministern kommer
med. Han säger att vi får ett nytt fält
vid Gullberg och släpper det här i Stockholm.
Men, herr försvarsminister, är
detta riktigt? Det är väl ändå så att
innan vi kan släppa någonting väsentligt
av Järvafältet måste vi ha ett nytt område
för A 1 att skjuta på. Vi måste också
flytta Ing 1 ifrån Järvafältet.

Här står uppgift mot uppgift. Detta
är de uppgifter skjutfältsutredningen
fått från militärt håll, och vi har varit
på Järvafältet och tittat, vilket kan bekräftas
av övriga ledamöter i skjutfältsutredningen.
För närvarande kan man
endast lämna ytterst begränsade områden
av Järvafältet —■ det gäller vissa
delar som ligger på andra sidan den
nya sträckningen av Uppsalavägen.

Jag tycker det är underligt att vi inte
här i riksdagen skall kunna få en klar,
samlad utredning av hela detta problem.

Vidare talar försvarsministern om att
kostnaderna för Älvdalen skulle bli 30
eller 40 miljoner kronor högre. Vi måste
ha ordentlig redovisning för dessa
siffror. Enligt de uppgifter vi fått kommer
Lv 3 i Linköping till viss del att

användas för infanteriskjutskolan. Men
det är byggnader som Linköpings stad
var villig att inköpa och använda för
sitt behov, och därmed får man räkna
bort de pengarna. Skall Järvafältet utnyttjas
krävs att A 1 flyttas från Sundbyberg,
och då måste vi skaffa nya förläggningar
åt A 1. Det kan ske genom
att vi lägger ned ett annat förband och
tar de lediga kasernerna, eller genom att
försvarsministern vidhåller den ståndpunkt
som militärledningen haft, att A 1
kan flyttas till de tomma Lv 3-kasernerna
i Linköping. Det går inte att
komma ifrån problemet så här lättvindigt,
utan vi måste göra klar för riksdagen
hur det ligger till. Vi kan inte
flytta bort A 1 utan att skaffa det något
annat ställe att ha sin varelse på.

Jag säger då till försvarsministern:
Låt oss få en ordentlig utredning om
alla dessa problem med klara och tydliga
uppställningar på hur det hela skall
ordnas. Låt oss inte på detta sätt plocka
ett förband då och ett annat då.
Riksdagen bör ha möjligheter att se
problemet i hela dess vidd. Jag tycker
vi fått tillräckligt av illa skötta och illa
framlagda punktlösningar.

Sedan måste jag säga att de uppgifter
som försvarsministern kommer med
när det gäller kommunerna strider helt
och hållet mot de uppgifter som vi i
statsutskottet fick, när vi hade ett sammanträde
med kommunernas representanter
nere i Borensberg i Östergötland.
Det är sant att en av kommunerna som
tillfrågats har sagt att det är tänkbart
att man skulle kunna gå med på ett fält
på cirka 4 000 hektar, men de andra
kommunerna redovisade klart och tydligt
sin ståndpunkt och sade: Vi vill
absolut inte vara med om att över huvud
taget ha fältet förlagt till Gullberg.

Det måste väl ändå innebära vissa bestämda
fördelar ur militär synpunkt att
få artilleriskjutfält, samövningsfält och
fält för infanteriskjutskolan på en och
samma plats, tv fanns inte de fördelarna
hade det väl inte varit någon som
helst anledning alt eu gång liigga fram
förslaget om ett fiilt på 17 000 hektar vid
Gullberg.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Om det sistnämnda kan
jag bara säga att det självfallet vore en
fördel om vi kunde skaffa ett så stort
område som man från militärt håll önskar,
men de många utredningarna som
gjorts under 1950-talet bar ju visat att
det inte är möjligt. Alla förslag vidlåds
av sociala olägenheter, som innebär
att många fler människor får flyttas
från området än vad som är aktuellt
i gullbergsfallet.

Sedan vill jag säga till herr Söderberg
att vi självfallet inte släpper hela Järvafiiltet
nu, om vi flyttar infanteriskjutskolan.
Men jag påpekade att vi kan
börja utrymningen för att fullfölja den
sedan också A 1 och övriga regementen
flyttats. Det är inte oviktigt att man
börjar i den kanten där nu infanteriskjutskolan
ligger. Kommunerna där är
som alla vet färdiga att försöka få mark
för bebyggelse.

Jag förstod inte att herr Söderberg
och jag hade några olika meningar om
vad som har förekommit mellan kommunerna
och mig. Det står i remisssvaret
från Borensbergs kommun att
man kan tänka sig en utvidgning till
3 000 hektar. Vad jag sade var att det
vid det sammanträde jag hade med kommunalmännen
inte var någon som protesterade
mot en utvidgning av ungefär
denna storleksordning.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill tacka för den
stora uppmärksamhet som har vederfarits
Älvdalen i detta sammanhang. Jag
tror att Älvdalen aldrig har varit så flitigt
omnämnd som nu, och det vore kanske
ännu bättre om denna bygd bleve
lika uppmärksammad i andra sammanhang.

Flera talare har här nämnt ett förslag
om förläggande av infanteriskjutskolan
till Älvdalen, och stämningen där uppe
har varit mycket upprörd, eftersom man
inte har vetat vad saken egentligen har
gällt. Det har gått vilda rykten om att
man skulle ta en fjärdedel av hela kommunens
areal i anspråk, och ändå om -

fattar kommunen 25 kvadratmil. Saken
blir ju inte bättre av att det kom två
stora stridsvagnar dundrande där uppe
strax före älgjakten; som alla säkert känner
till är jakten ett mycket känsligt
problem i norra Dalarna.

Det var därför väl att det kom en kallelse
till ett informationsmöte hos landshövding
Elfving i Falun, där landshövding
Lingman lämnade en saklig redogörelse
för hur det låg till på den här
fronten. Det är de sakupplysningar som
lämnades i detta sammanhang som jag
här skulle vilja ta upp.

Från flera håll har det sagts att de
50 000 hektar som det här gäller skulle
utgöras av kronoskog. Den kronoskog
som finns i detta område omfattar emellertid
inte mer än 32 000 hektar. Alltså
skulle man behöva ta skog från enskilda
och kommuner. Man skulle bland annat
behöva ta av besparingsskogen.

Vid det nämnda sammanträdet i Falun
deltog representanter för kommunalnämnden,
för fullmäktige och för skogsvårdsstyrelsen.
När det gällde artilleriskjutfältet,
som diskussionen för det
mesta rörde sig om, hade man kanske
under vissa förutsättningar inte så stora
invändningar att göra, men när det gällde
att flytta dit infanteriskjutskolan blev
det ett bestämt nej från dem som företräder
besparingsskogarna. Ty förutsättningen
för att man skulle kunna förlägga
infanteriskjutskolan till det s. k. älvdalsområdet
vore att man skulle förskjuta
hela fältet längre söderut, varvid
det skulle komma betydligt närmare bebyggelsen
och ta en mycket stor areal
av besparingsskogens bästa skogsmark i
anspråk.

I debatten här har det talats om de sociala
vådor som skulle bli en följd av att
man förlägger skjutfältet till den plats
som föreslås av departementschefen och
statsutskottet. Jag tror man kan säga att
sådana sociala besvärligheter kommer
att uppstå var än skjutfältet kommer att
läggas. Vi måste betänka att den omdiskuterade
platsen i Älvdalen är ett mycket
vidsträckt skogsområde, där ett stort
antal skogsarbetare arbetar. Enligt de
senaste uppgifter jag har fått rör det sig

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

om 30 fast anställda och 50 tillfälligt anställda
skogsarbetare. Dessa siffror gäller
det område där artilleriskjutfältet
skulle ligga, men om man förskjuter området
söderut — som här faktiskt har
ifrågasatts —■ och därigenom kommer
ned i besparingsskogen, kommer ett
mycket större antal skogsarbetare att
beröras, och var dessa skall placeras, ja,
det kan då inte jag tala om. Jag tror att
placeringsfrågan skulle bli mycket svårlöst,
allra helst som man rätt ofta har
arbetslöshet just inom skogsbruket.

Därför tycker jag att man bör betänka
sig mer än en gång, innan man förlägger
infanteriskjutskolan till Älvdalen.
Många av de besvärligheter som skulle
uppstå har redan nämnts här, och jag
behöver inte ytterligare gå in på den
saken.

På en del håll tycks man ha tänkt sig
ett byte av skog med domänverket, men
det skulle inte göra saken ett dugg bättre,
ty skogsmarksarealen är i alla fall
borta i den mån den skall användas av
infanteriskjutskolan, som måste ha övningar
praktiskt taget varje dag året
runt. Detta är däremot inte fallet med artilleriskjutfältet,
där skjutningar bara
skulle pågå vissa delar av året, medan
man i någon mån kunde bedriva skogsarbete
under de andra tiderna.

Jag vet alltså för min del att man i
Älvdalen kommer att resa ett bestämt
motstånd mot att infanteriskjutskolan
flyttas dit.

Fru Wallentheim sade att skogen där
uppe i Älvdalen är dålig. Det är sant att
boniteten där uppe kanske bara är hälften
av vad den är längre söderut. Men
detta betyder också att, om man skall
kalhugga något större område, det dröjer
mellan 60 och 70 år innan man åter
får ett bestånd som kan avverkas. Detta
gör att man måste vara synnerligen rädd
om den skog som finns där uppe och
inte göra alltför stora avverkningar.

Som statsrådet Andersson här framhöll
är det inte säkert att vare sig något
artilleriskjutfält eller infanteriskjutskolan
förläggs till Älvdalen. Om jag har
uppfattat saken rätt arbetar ju skjutfältsutredningen
efter tre alternativa vägar.

6 Första hammarens protokoll 1959. Nr 30

Jag behöver inte närmare gå in på denna
sak. Jag tror som sagt att man inte
kan förbise de sociala vådorna vart man
än förlägger skjutfältet, och därför tror
jag att man lika gärna kan förlägga infanteriskjutskolan
till en plats där man
redan har skjutfält och kaserner.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall bara göra några
korta reflexioner i anknytning till
den här förda debatten.

Debatten är märklig så till vida att båda
parter lika frist hävdar sina ståndpunkter.
Man har gjort vissa försök att
beskylla varandra för att ha lämnat oriktiga
uppgifter, och man har med lika
stor framgång från båda hållen försökt
åberopa skjutfältsutredningens arbete
och resultat. Om man redan tidigare varit
tveksam i denna fråga, tror jag att
man av debatten ytterligare styrkts i sin
uppfattning, att hela frågan bara kan
gagnas av om den blir föremål för ytterligare
övervägande och att reservanterna
således har rätt på den punkten. Det
finns emellertid, herr talman, också andra
synpunkter som talar till stöd för
reservanternas förslag.

Herr Ragnar Bergh uppmanade oss
alla att se kyligt på denna fråga. Det
får väl ändå närmast betraktas som ett
utslag av önsketänkande. Här är det
dock människor som kommer i kläm genom
de föreslagna åtgärderna, och man
måste förstå att de reagerar. För mig såsom
ledamot i den statliga lokaliseringsutredningen
är det av stort viirdc att
dessa synpunkter har kommit fram i diskussionen.
Det är ju ett faktum att ingenting
mobiliserar den enskilde medborgaren
till motstånd så som hotet om
förfyttning på grund av den ena eller
andra omständigheten. Man måste därför
ta stor hänsyn till de opinionsyttringar
som framkommit från de människor
som direkt berörs av de här diskuterade
alternativen.

.lag beklagar, herr talman, att man

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

inte redan innan riksdagen går att fatta
beslut om förläggning av detta skjutfält
kunnat ordna det så att man skapat full
trygghet för de människor som här berörs.
Man borde redan i förväg ha löst
frågan om hur man skall ersätta dem för
vad de förlorar genom att de måste flytta
från sina hem på grund av att skjutfältet
förläggs till gullbergsområdet. Det
är gott och väl att försvarsministern här
försäkrar att man skall trygga dessa människors
berättigade intressen. Det hade
dock varit en större trygghet om ersättningsfrågan
hade varit löst redan
innan riksdagen fattade sitt beslut om
skjutfältets förläggning.

Det har i diskussionen rått delade
meningar om hur snabbt detta skjutfält
behöver byggas ut och tas i anspråk.
.lag har av debatten här fått den uppfattningen,
att det på intet sätt skulle
försvåra frågans slutliga lösning, om
man i enlighet med reservanternas förslag
tog ytterligare tid på sig för att
titta på hela detta spörsmål. Jag har
haft anledning att syssla med detta problem
redan tidigare, eftersom lokaliseringsulredningen
avgivit ett yttrande i
frågan. Vi utgår i lokaliseringsutredningen
ifrån den synpunkten, att det vid
förflyttning av en statlig verksamhet inte
bara gäller att avlyfta övertrycket från
Stockholm, utan man måste också se
till att man med förflyttning gagnar de
bygder dit verksamheten i stället förlägges.
I enlighet med denna syn på
problemet kan lokaliseringsutredningen
fullt logiskt icke acceptera att en landsända
genom en sådan åtgärd som den
som här föreslås faktiskt berövas vissa
av sina möjligheter. Genom den här diskuterade
förläggningen av skjutfältet
drabbas nämligen både länsintressen
och kommunala intressen i betydande
omfattning.

Jag har, herr talman, redan tidigare
kommit till den uppfattningen, att man
här har all anledning att skynda långsamt.
Efter dagens debatt har jag ytterligare
stärkts i den uppfattningen.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat tillkännage varför jag stöder reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att så bär dags tillägga i den
debatt som förts i frågan om skjutfältets
förläggning.

Själv har jag under min tid i kammaren
inte ansett mig ha anledning att
ta till orda så ofta. När jag nu ämnar
tala för bifall till reservationen, kunde
detta därför tolkas som enbart uttryck
för lokala synpunkter eller som en negativ
inställning till vårt försvar. Jag
vill dock påstå, att inget av dessa motiv
föreligger som huvudskäl för mig.
Jag har alltid med intresse sökt följa de
frågor som rör vårt försvar, och de gånger
jag deltagit i kammarens debatter
har det oftast gällt hur vi skall få ut
den bästa effekten av de pengar som vi
lägger ned på det. Min mening är alltjämt
den, att vi ur skilda synpunkter
har behov av ett starkt försvar, inte
minst då som stöd för vår alliansfria
linje i utrikespolitiken. Däremot kan
självfallet meningarna brytas kring storleken
av detta försvar, dess beväpning,
organisation, kostnader, m. in.

Det förslag, som här föreligger om att
i kommunerna norr om Linköping lägga
ut 6 000 hektar mark till ett skjutfält,
där bl. a. infanteriskjutskolan skall ha
sina övningar, har enligt min mening
— jag har för övrigt under debatten
ytterligare stärkts i den uppfattningen
—• inte längre ens en militär motivering.
Jag tror faktiskt att ett beslut i den
riktning som utskottet föreslår på längre
sikt tyvärr måste betraktas som en felinvestering.
Man kan nämligen utan att
behöva bli motsagd påstå, att om man
skall uppnå full effekt med den utbildning,
som äger rum inom vårt försvar,
måste i görligaste mån de resurser i form
av vapen och övrig utrustning som vi
har till vårt förfogande kunna prövas
ordentligt. Att 6 000 hektar för infanteriskjutskolan
innebär en väsentlig utvidgning
är sant, men å andra sidan
har militära remissinstanser sagt ifrån
att redan 7 500 hektar är i minsta laget
för nuvarande behov. För att göra en
distinktion kan jag säga, att i den mån
jag tänker åberopa några remissinstan -

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

ser kommer jag att åberopa dem som
yttrat sig över alternativen 7 500 och
10 500 hektar. Det förslag som framlagts
om 6 000 hektar har inte varit underställt
remissinstanserna. Om man redan
nu från militärt håll anser att de 7 500
hektaren är i minsta laget, frågar man
sig hur det kommer att te sig i framtiden.
Redan nu måste man i vissa fall
använda omkringliggande områden.

Jag tycker nog att man måste få fram
ett förslag, som innebär ett gemensamt,
låt oss kalla det samövningsfält, där man
kan ha artilleriskjutning och dit även
infanteriskjutskolans verksamhet kan förläggas.
Jag tror att det på lång sikt,
iiven ur rent ekonomiska synpunkter, är
nödvändigt att lösa frågorna genom en
samordning. Att mitt i en rik bygd lägga
ut ett mindre skjutfält för begränsad användning,
anser jag vara ett olyckligt
val. Ett stort fält för obegränsad användning
med placering i trakter, där
de sociala och ekonomiska skadeverkningarna
blir små, är att föredra.

Jag sade att det knappast finns något
bärande militärt motiv för att detta begränsade
fält skall komma till stånd.
Det finns dock ett motiv, men det är ett
civilt motiv. Närheten till Arlanda gör
det nödvändigt att flytta skjutskolan från
Rosersberg. Det civila flyget känner sig
hotat av de övningar som äger rum, lägst
150 meter under de inflygande jetplanen.
Det är svårt för en lekman att göra
invändningar på den punkten. Alla
har emellertid härvidlag varit eniga,
och man får väl i det avseendet böja sig
för experterna. Under alla omständigheter
kommer dock inte ett nytt skjutfält
att stå till infanteriskjutskolans förfogande
förrän tidigast om ett par år,
och därför är det inte orimligt med
hänsyn till olika skäl, både militära och
civila, att i dag följa reservationen och
begära en grundlig utredning i syfte att
söka samordna hela skjutfältsfrågan.
Det synes mig mindre klokt att mot
invändningarna från den övervägande
delen av de civila myndigheterna, mot
alla lokala myndigheters avrådan och
mot ortsbefolkningens vilja endast ta
hänsyn till militära motiv för det före -

slagna fältet. Här har dock gjorts allvarliga
invändningar från människor
och myndigheter som har att beakta
de civila synpunkterna, och utan att
ta hänsyn till dessa synpunkter bygger
man inte upp en stark försvarsvilja Andra

har under dagen talat om värdet
av den skog som växer inom området.
Får jag bara påpeka att år 1957,
för att ta det som exempel, avkastade
Gullbergs revir ett netto på över 100
kronor per hektar skog och fanns därmed
av domänverkets 106 revir bland
de 14 främsta. Området ger i sin tur råvara
åt skogsförädlingsindustrien i delar
av norra och mellersta Östergötland,
och även om det i sin begränsade form
tages i bruk som skjutfält, kommer investeringar,
som gjorts långt utanför
området, att te sig mindre väl motiverade.
Jag tänker härvidlag exempelvis på
den upprustning som skett av Yxvikens
sågverk i min egen hemort, Lotorp, där
ett 60-tal personer sysselsättes. Den investering
som där gjorts kommer att te
sig mindre gynnsam efter ett ianspråktagande
av gullbergsfältet. Likaså kommer
självfallet råvaruförsörjningen för
andra sågverk att fördyras. Jag tänker
då främst på den rekonstruktion, som
under de sista dagarna efter stora svårigheter
skett för att få i gång Ljusfallshammars
träförädling för att där bereda
arbetarstammen på orten sysselsättning,
och man blir då än mer betänksam.

Även andra moment kommer in i bilden.
Fältets placering skapar bekymmer
för kommunikationerna mellan norra
länsdelen och linköpingsområdet. Om
den saken råder ingen diskussion, även
om vissa begränsningar av olägenheterna
skett genom en beskärning av området.
Skolväsendet måste organiseras om,
och vissa skolor, som man riiknat med
skulle kunna vara kvar, måste läggas
ned, om riksdagen beslutar i enlighet
med utskottets förslag. Refolkningsminskningen
kommer i sin tur att medföra
en ny struktur för många av de
berörda kommunerna. Vissa av dem bär
redan nu ett svagt underlag för sin ekonomi.
Att besluta denna genomgripande

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

åtgärd i bygdens liv utan att undersöka
på vilket sätt man skall hindra skadeverkningarna
anser jag av de skäl, som
jag anfört, vara mindre välbetänkt. Här
kommer faktiskt frågan om den framtida
kommunindelningen in i bilden
mycket snabbare än som normalt skulle
ha skett.

Jag tror att det får betraktas som ett
svaghetstccken att man inte, när man
velat tillgodose de militära önskemålen,
samtidigt har tagit hänsyn till den långsiktiga
planeringen för dessa kommuner
och deras framtida livsbetingelser. Även
det bär beaktas när man talar om behovet
av att stärka försvarsviljan.

Allvarligast ser jag ändock på frågan
om hur befolkningen inom detta
område skall få sin framtid ordnad. Det
är gott och väl att försvarsministern, om
jag fattade honom rätt, här kunnat garantera
att 40 årsanställda skall få sysselsättning
på det nya skjutfältet — en
så stor verksamhet måste ju leda till
ganska dryga kostnader — men det rör
sig ändå om 250 personer som måste
flytta. Jag tycker att det är betecknande
att talesmän för utskottet i dag sökt
att liksom dela upp dessa människor,
trots att det i utlåtandet och propositionen
står angivet att utflyttningen gäller
250 människor. Man har kommit ned
till siffran 150 — det är väl den lägsta
hittills. Vi får dock utgå från att det
gäller 250 människor. Och enligt min
uppfattning kan man inte försvara utskottsmajoritetens
förslag genom att hänvisa
till att 18 av 25 jordägare förklarat
sig villiga att flytta. Den möjligheten
har jordägarna ändå, därest de vill
flytta från området, därför att efterfrågan
på jordbruksfastigheter är ganska
stor. Men det är den andra delen av befolkningen
i området, huvudsakligen arrendatorer
och deras familjer, som beredes
bekymmer i sammanhanget. Man
får förstå att de känner sig bestörta inför
möjligheten att relativt snabbt
tvingas att bryta upp från den miljö där
de växt upp, rotat sig fast och vill vara
kvar. Den som kommit upp i åren kan
inte så lätt underkasta sig omskolning
och övergå till ny verksamhet.

Sammanfattningsvis, herr talman,
skulle jag vilja säga att jag för min
del inte kan anse lösningen av skjutfältsfrågan
för infanteriskjutskolan militärt
motiverad i sin nuvarande utformning.
Enligt min mening bör frågan lösas i
ett större sammanhang. Vi har helt enkelt
inte råd att skapa nya järvafältsprohlem
ute i landet i stället för att
lösa det som redan finns. Ty det blir
ett nytt järvafältsproblem om gullbergsfältet
tas i anspråk för detta ändamålGanska
snart vill Linköpings stad, säger
man där, disponera redan nu befintliga
kasernområden för bebyggelse. Man
tvingas då flytta ut några av de regementen
som finns i staden, och därmed
blir man ändock tvungen att ta kostnaderna
för att bygga kaserner ute på
skjutfältsområdet, fastän frånvaron av
sådana kostnader har ingått som ett av
argumenten för gullbergsprojektet.

Frågan om förläggning av skjutfältet
till Gullberg har alltså enligt min mening
utretts med hänsynstagande till i
huvudsak endast militära synpunkter,
och sedan den civila opinionen mot förslaget
satt in har en krympning skett,
som inte är till gagn för någon part.
De civila motiven för avslag — sammanfattade
i länsstyrelsens och även
Linköpings stads yttranden — måste i
detta sammanhang tillmätas den största
betydelse.

Ett kvarblivande av den nuvarande
organisationen för infanteriskjutskolan
under ytterligare någon tid måste därför
både ur militära och ur ekonomiska
synpunkter te sig nödvändigt. Återverkningarna
på arbetsmarknaden, kommunikationerna,
undervisningen och kommunernas
ekonomi är hittills för litet
beaktade och bör utredas. Och till sist:
tesen att ett skjutfält, där 00-talets och
70-talets, ja, kanske 80-talets vapen är
avsedda att prövas, skall ligga i omedelbar
närhet av en garnisonsort av traditionell
utformning, det är en doktrin
som bör bli föremål för nya överväganden.
Det finns ingen anledning, tycker
jag, att tvinga människor att bryta upp
från sin bygd för att man vill slå vakt
kring denna doktrin.

Onsdagen den 2 december 1959 Nr 30 69

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Jag yrkar bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Den siste ärade talaren
gjorde gällande, om jag fattade honom
rätt, att även om beslut enligt utskottets
hemställan fattades i dag, skulle skjutfältet
på Gullberg inte kunna bli färdigställt
förrän om ett par år, och denna
omständighet åberopades till stöd för ett
uppskovsyrkande. Om mot förmodan
denna uppgift beträffande tidsutdräkten
skulle vara riktig, borde den ju i stället
användas som argument för att riksdagen
fattar beslut snarast möjligt. Och
när argumentet framföres från håll, där
man inte vill ha en förläggning av skjutfältet
till Gullberg, betyder det att man
får räkna med dröjsmål inte bara två år
utan fem å sex år; på varje annan hittills
rekognoscerad plats måste nämligen
också ett kasernbygge ske, och det
tar en tid av tre ä fyra år att färdigställa
det.

Sedan resonerade den ärade talaren
om nackdelarna av den minskade skogsavverkningen
som om skogsbruk, såvitt
jag fattade honom rätt, över huvud taget
inte skulle kunna förekomma på
skjutfält. Men all skog blir ju inte sönderskjuten,
utan skogsbruk förekommer
även där.

Naturligtvis är det ett riktigt påstående,
när man framhåller olägenheterna
av att folk måste flytta från sina gamla
boplatser. Olägenheterna blir dock inte
mindre på någon annan nu känd plats,
för så vitt området i övrigt är lämpligt.
Därför måste jag säga, att resonemanget
att bara vi slipper ta kalken så må andra
gärna ta den ger uttryck åt en lokalpatriotism,
som i varje fall inte förefaller
mig särskilt imponerande.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Bergh försöker
vända mitt inlägg emot mig genom att
påstå att jag drivs av någon sorts lokalpatriotism.
Jag sade emellertid uttryck -

ligen ifrån i början av mitt anförande,
att jag försökte se frågan ur försvarets
helhetssynpunkt, och när jag använde
några uppgifter kring de verkningar som
kommer att inträda för kommunerna
och människorna som bor i dessa kommuner
som ett ytterligare argument för
ett bifall till reservationen, var detta
ändå inte huvudskälet, utan huvudskälet
är att jag precis som alla andra deltagare
i den här debatten, som talat för
reservationen, tror att det föreslagna
området för skjutfältet i Gullberg inte
ger tillräckliga resurser för att det skall
bestå under den tid som behövs för att
man skall kunna förränta det kapital
som måste läggas ned. Jag tror inte att
gullbergsfältet ger tillräckliga möjligheter
för att vid de militära övningarna
pröva de vapen som kommer till under
60-, 70- och 80-talen. Vi kan räkna med
att det kommer att bli en utveckling i
detta avseende, och därför bör man försöka
lösa frågan i ett större sammanhang.

Jag medgav att man får sociala återverkningar
var helst man än lägger
skjutfältet, men man får försöka klara
problemet genom att förlägga fältet till
en plats där de sociala återverkningarna
blir minst, och den sittande artilleriskjutfältsutredningen
har ändock antytt
att det kan gå att hitta områden, där dessa
verkningar kan bli mindre än på
Gullberg.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag bär ingen som helst
önskan att förlänga denna i och för sig
långa debatt, och jag har för övrigt inte
djärvheten att våga hoppas på att jag
skall kunna hitta något nytt argument
att tillföra debatten. Jag bär emellertid,
eftersom jag under ett och ett halvt år
suttit i första avdelningen och haft anledning
syssla med denna fråga, ehuru
jag genom mellankommande omständigheter
blev förhindrad att delta i statsutskottets
beslut, ett behov av att deklarera
att jag för min del helt stöder utskottets
hemställan och kommer att votera
för denna.

Nr 30

Onsdagen den 2 december 1959

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall inte heller förlänga
debatten nämnvärt, och jag tänker
inte heller försöka plocka ut de skäl som
kan tala för eller emot ett skjutfält på
det här området. Jag begärde ordet närmast
för att deklarera, att det har varit
synnerligen intressant och synnerligen
lärorikt att sitta här på norrlandsbänken
och lyssna till debatten och konstatera
att det har förekommit en liten dalarevolt
men också ett hett östgötauppror.

Min namne med förnamnet Torsten
sade nyss här i debatten, att vi inte
skulle glömma bort att det är människor
man har att göra med och att ingenting
kan uppröra sinnena så mycket som när
man ger sig in på sådana här folkförflyttningar,
och herr Lars Larsson förklarade
alldeles nyss, att det väcker bestörtning
när man försöker genomföra
så genomgripande ingrepp i en bygds
liv utan att närmare ha undersökt verkningarna.
lag har därtill lagt märke till
att en del talare i debatten ganska klart
bär sagt ut — andra, såsom den sista
ärade talaren, har mera antytt det — att
skall man söka ett område för ett skjutfält,
bör man hålla sig norr om Dalälven,
då skall man ge sig i väg upp till Norrland.
Jag vet inte om detta beror på att
herrarna förstår att vi i Norrland är vana
vid sådana här saker. Där sker varje
år sådana här folkomflyttningar. Där
har man varje år att göra med människor,
som tvingas flytta ifrån sina
hem. Därför kan ju ni, som ändå har
vanan inne, ta det här också, menar
herrarna.

Jag skall villigt erkänna, att jag tycker
att det vore betydligt trevligare om
man kom upp till Norrland och sköt sönder
några av våra träd än att man dränker
dem, att man sätter kvadratmil av
skog och åkerjord och annan mark under
vatten. Det vore faktiskt att föredra,
om man nöjde sig med att då och
då skjuta bort någon talltopp eller så.
Jag hoppas emellertid att den här debatten
skall ha kommit kammarens ledamöter
att inse, att inte heller människorna
i Norrland tycker att det är så

särskilt roligt att tvingas flytta från sin
hembygd, därför att riksdagen tillåter
att deras hem sättes under vatten. De
har kanske själva varit med och arbetat
upp ett jordbruk under mycket svåra
förhållanden. Att områden, som samerna
har härskat över i långa tider och där
de har sina gravar och annat, sätts under
vatten kan också medföra sina bekymmer.
Jag begärde ordet, herr talman,
just för att få uttala eu stillsam förhoppning
om att även norrlänningarna
kommer att räknas som människor i sådana
här sammanhang och att man tar
all tillbörlig hänsyn även till dem och
inte bara till östgötar.

Jag har blivit övertygad om, herr talman,
att hur vi än bär oss åt — även
om man skulle stanna för Norrland —
kommer det att uppstå sociala olägenheter
av en skjutfältsförläggning. Jag kan
emellertid inte finna att dessa olägenheter
är värre, när de drabbar Östergötland
än när de går ut över någon annan
landsdel, och då så många andra skäl
talar för ett förläggande av skjutfältet
dit, har jag anslutit mig till utskottets
förslag och ber att få yrka bifall till
dess hemställan.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Andersson, Axel Johannes, om att Älvdalen
icke ligger i Norrland utan i Dalarna.
Därtill är det inte fråga om att
någon människa skulle flyttas från Älvdalsåsen,
ty på det föreslagna området
är det ingen som bor, och det finns inte
heller något jordbruk där att lägga ner.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Också jag vet att Älvdalen
inte ligger i Norrland, och det var
ju därför jag talade om att det hade blivit
en liten dalarevolt. Om Älvdalen legat
i Norrland, förstår jag att herr Söderberg
hade funnit det alldeles självklart
att en förläggning dit skulle ha
godtagits utan några som helst protester.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med

Onsdagen den 2 december 1959

Nr 30

Ang. övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan, m. m.

anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående punkterna a—d av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan samt särskilt rörande
punkten e.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkterna a—d förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 180 punkterna
a—d, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 73;

Nej — 52.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten e hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av väckta motioner angående översyn
av vägtrafiklagstiftningen, m. m., i
vad motionerna behandlats av andra lagutskottet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 331, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående undantagande
från exploatering av ett representativt
urval av sjöar och vattendrag,
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag; och
nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 334, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om allmän varuskatt
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.01

In fidem
K.-(i. Lindelöw

Nr 30

Torsdagen den 3 december 1959

Torsdagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 13.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
november.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 338, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 23 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 339, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående översyn av
vägtrafiklagstiftningen, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 4 december 1959

Nr 30

Fredagen den 4 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för återuppförande
av viss byggnad;

nr 336, i anledning av väckta motioner
om kurser för hantverksmästare
in. fl.; samt

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels vissa markförvärv
för försvaret, i vad propositionen
avser övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan,
dels ock vissa organisationsförändringar
inom försvaret, i
vad propositionen avser flyttning av
nämnda skola, jämte i ämnet väckt motion.

Ang. översynen av betänkandet om statsoch
kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Hedblom till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
framställt följande fråga: »Kan herr

statsrådet lämna besked, om den pågående
översynen av betänkandet om statsoch
kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt
väntas bli avslutad i så god tid, alt
proposition i frågan kan avlämnas till
1960 års riksdag?»

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINDHOLM, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Hedblom har frågat
mig om jag kan lämna besked om den

(i Förslå kammaren!! protokoll 1059. Nr 30

pågående översynen av betänkandet om
stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt
väntas bli avslutad i så
god tid att proposition i frågan kan avlämnas
till 1960 års riksdag.

Jag förutsätter, att herr Hedblom med
sin fråga avser arbetet inom 1956 års
förhandlingsrättsutredning, som tillkallades
för att verkställa fortsatt utredning
rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt,
sedan det visat sig att
1948 års förhandlingsrättskommittés förslag
ej kunde läggas till grund för ändrad
lagstiftning på förhandlingsrättsområdet.

Jag kan ej nu bedöma om något förslag
på grundval av förhandlingsrättsutredningens
arbete kan föreläggas 1960
års riksdag.

Jag vill i sammanhanget erinra, att i
den expertgrupp, som ställts till utredningsmannens
förfogande, ingår företrädare
för statstjänstemännens huvudorganisationer.
Jag vill också framhålla -—
såsom jag tidigare gjort i ett interpellationssvar
i andra kammaren — att med
den vikt, som måste tillmätas förhandlingsrättsfrågan,
det väsentligaste i sammanhanget
är, att frågan den här gången
bringas till en godtagbar lösning.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för civildepartementet
för hans svar på min fråga.

Det är med beklagande jag noterar,
att statsrådet inte nu bedömer saken så
att ett förslag kan framläggas vid 1960
års riksdag. Vid den remissbehandling
av 1948 års förhandlingsrättsutrednings
förslag, som skedde i början av 1950-talet, framkom en hel del kritiska synpunkter.
Bl. a. framhölls de konsekvenser
förslaget kunde få på det konstitutionella
området; det kunde bli nödvändigt
med grundlagsändringar beträffan -

Nr 30

Fredagen den 4 december 1959

Ang. översynen av betänkandet om stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt

de statstjänstemannens rättsliga ställning.
Detta betonades också av dåvarande
civilministern, statsrådet Lange, i ett
anförande i riksdagen, och det var väl
också en av anledningarna till att landshövding
Ekblom erhöll i uppdrag att
göra en översyn av betänkandet, ett uppdrag
som senare har utvidgats till en
enmansutredning, 1956 års förhandlingsrättsutredning.
I direktiven för den utredningen
betonas också de konstitutionella
frågorna.

Om utredningen nu skulle komma
fram till att grundlagsändringar är motiverade,
är det enligt min uppfattning
hög tid att ett förslag i frågan framlägges
— man måste ju räkna med någon
remisstid innan proposition till riksdagen
kan avlämnas. Det slutliga avgörandet
skulle då kunna ske 1961 och inte
behöva uppskjutas till 1965. Det synes
mig mycket angeläget att denna viktiga
fråga om en utvidgning av förhandlingsrätten
för statstjänstemannen ej uppskjutes
fyra år. Detta är huvudanledningen
till att jag inför den sista sessionen
i andra kammarens mandatperiod
fört fram frågan.

Jag är helt ense med statsrådet om att
en godtagbar lösning måste nås, men jag
kan inte underlåta att poängtera, att utredningsarbetet
dock pågått under en
så lång tid, att en godtagbar lösning nu
borde kunna framläggas. Det var ju
1948, som den första utredningen tillsattes,
och nu har vi snart 1960.

Jag tackar ånyo statsrådet för svaret
men beklagar att det inte kunnat få en
mera positiv utformning. Varken samhället
eller de i offentlig tjänst anställda
kan vara betjänta av att frågan förhalas
ytterligare.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag begärde ordet uteslutande
för att göra ett litet påpekande
beträffande sambandet med grundlagen.
Man är numera inte övertygad om att
det behövs en grundlagsändring för att
genomföra en vidgad förhandlingsrätt åt
statstjänstemän.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Med den upplysningen
måste jag konstatera, att frågan kanske
inte är så komplicerad som man från
början hade tänkt sig. Man kanske då
kan ha större anledning vänta sig ett
förslag inom rimlig tid.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola; nr

182, i anledning av väckt motion
om inrättande av professurer inom rättssociologiens
område;

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående en administrativ samordning
beträffande anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet m. m.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av
flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik
jämte i ämnet väckt motion;

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående kompensationen till statstjänstemännen
för inbetalda folkpensionsavgifter; nr

186, i anledning av väckt motion
om utfärdande av bruttolönetabcller för
de statsanställda;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag å tilliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1959/
60 till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
jämte i ämnet väckta motioner; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 189, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt företagare för uppbörds-
och redovisningsarbete i samband
med allmän varuskatt;

bevillningsutskottets betänkande nr
70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i

Fredagen den 4 december 1959

Nr 30

lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, m. m.;

bankoutskottets memorial nr 45, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)

om allmän sjukförsäkring, m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.11.

In fidem
K.-G. Lindelöiv