1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1959:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMMAREN Nr 13

17—22 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 april Sid.

Svar på interpellation av herr Jonasson ang. oljebolagens prispolitik,
m. m............................................. 6

Interpellation av herr Osvald ang. åtgärder för att hindra översvämningar
i Mälardalen .................................. 9

Onsdagen den 22 april

Åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m........... 12

Obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för företagare ........ 29

Om införande i vägtrafikförordningen av vissa särskilda bestämmelser
rörande skolskjutsar .............................. 30

Fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m................. 35

Försatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 46

Interpellation av herr Birke ang. förskingringen i Belgien från de
svenska malmbolagen ...................................... 49

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. reglering av sockernäringen
i riket ............................................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, om ändring i kommunala
vallagen, i vad gäller utseende av suppleant för landstingsman

Statsutskottets utlåtande nr 56, ang. anslag till utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm m. m.........................

— nr 57, ang. anslag till statens skolor tillhörande barna- och

ungdomsvården m. m.....................................

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, ang. differentierad
vård av de svårartade ungdomsbrottslingarna .............. 28

Statsutskottets utlåtande nr 58, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m........................................... 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändring i uppbördsförordningen
............................................ 28

Bankoutskottets utlåtande nr 19, om en utförligare matrikel över
riksdagens ledamöter .................................... 28

—- nr 20, om viss ändring av riksbankens sedeltyper ............ 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare .......................... 29

— nr 18, om införande i vägtrafikförordningen av vissa särskilda

bestämmelser rörande skolskjutsar ........................ 30

— nr 19, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1958 fattade beslut .............................. 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m......................................... 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad .......................... 46

— nr 17, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete .......................................... 46

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, om befrielse från
dansundervisning i skolorna .............................. 49

— memorial nr 20, om dubbla åldersgränser för barns bevistande

av offentlig filmföreställning, m. in....................... 49

Fredagen den 17 april 1959

Nr 13

Fredagen den 17 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg
beviljades herr Elmgren för tiden
den 20—den 28 och herr Andersson,
Torsten, för tiden den 21—den 29
i denna månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 155, i anledning av väckta motioner
angående anslag till bidrag till
plantskolekontroll; och

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statens stöd åt
hästaveln, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472); samt

nr 158, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av vissa bestämmelser
i domsagostadgan å tjänstgöring som
notarie vid rådhusrätt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva viss
utvidgning av gällande rätt till varvsindustrirestitution;
och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 146, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av väckta motioner om
ändring i kommunala vallagen, i vad
gäller utseende av suppleant för landstingsman; statsutskottets

utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion
om utgivande av en utförligare matrikel
över riksdagens ledamöter; samt

nr 20, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av riksbankens
sedeltyper;

Nr 13

Fredagen den 17 april 1959

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om införande i vägtrafikförordningen
av vissa särskilda bestämmelser rörande
skolskjutsar; samt

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta
sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut, dels ock i ämnet
väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om makars

gemensamma bostad, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående differentierad vård av de
svårartade ungdomsbrottslingarna;

nr 19, i anledning av väckt motion
om befrielse från dansundervisning i
skolorna; samt

nr 20, i anledning av väckt motion
om dubbla åldersgränser för barns bevistande
av offentlig filmföreställning,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Måndagen den 20 april 1959

Nr 13

Måndagen den 20 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321);

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring; nr

166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 167, i anledning av väckta motioner
om föreskrifter rörande fordon, som
i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt
område.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 56—58, bevillningsutskottets
betänkande nr 30,
bankoutskottets utlåtanden nr 19 och 20,
andra lagutskottets utlåtanden nr 17—■
19, tredje lagutskottets utlåtanden nr
15—17 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 14 och 19 samt
memorial nr 20.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 13

Tisdagen den 21 april 1959

Tisdagen den 21 april

Kammaren sammanträdde kl.. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Möller för tiden den 20—
den 28 i denna månad för deltagande i
vårsessionen med Europarådets rådgivande
församling i Strasbourg.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

162, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av yrkesskada; och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Ang. oljebolagens prispolitik, m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Jonassons
interpellation angående oljebolagens
prispolitik, m. m., erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Jonasson har i en

interpellation ställt vissa frågor till mig
rörande oljebolagens prispolitik gentemot
återförsäljare.

Med anledning härav vill jag först
nämna något om hur handeln med flytande
bränslen är organiserad. Partihandeln
omhänderhas av ett tiotal företag,
varav sex tillhör internationella
koncerner. En icke obetydlig del av
handeln faller på Sveriges oljekonsumenters
riksförbund och två svenska
raffinaderier. Bensin och andra drivmedel
levereras av grossistföretagen till
ett stort antal pumpanläggningar, varifrån
detaljhandeln sker. Flertalet av
dessa försäljningsställen drivs av särskilda
återförsäljare, som i de flesta fall
antingen själva äger bensinstationerna
eller hyr dem av ett oljebolag. Rättsförhållandet
mellan oljebolag och återförsäljare
regleras genom avtal, som beträffande
de förhyrda stationerna vanligen
ingås för ett år i taget. Avtalen
brukar innehålla, bland annat, prisklausuler
och bestämmelser om vilka produkter,
som skall saluföras av återförsäljaren,
samt om bensinstationernas öppethållande
och den anställda personalens
löneförhållanden. Återförsäljarmarginalen
för bensin lär för närvarande
i regel utgöra 6 1/2 öre per liter. I de
fall återförsäljaren hyr pumpanläggningen
av oljebolag, behåller bolaget i allmänhet
1 1/2 öre av marginalen som
hyra.

All handel med drivmedel går icke
över detaljhandelsföretagen. En del större
förbrukare, t. ex. statens järnvägar,
bussföretag och åkerier, har egna pumpanläggningar
och köper drivmedlen direkt
från grossistföretagen. Årsförbrukningen
hos dessa stora förbrukare överstiger
i många fall väsentligt årsomsättningen
även vid större bensinstationer.
På grund härav erhåller dessa stora förbrukare
rabatter, som kan vara betydligt
större än återförsäljarnas marginaler.
Det av interpellanten omnämnda

Tisdagen den 21 april 1959

Nr 13

statliga företaget, Göteborg—Dalarna—
Gävle Biltrafik Aktiebolag, är just en
sådan stor förbrukare. Detta företag inköpte
i fjol närmare 20 miljoner liter
drivmedel. Som jämförelse kan jag nämna,
att den genomsnittliga omsättningen
av bensin per detaljförsäljningsställe ligger
vid omkring 160 000 liter per år.

Men vad jag nu sagt har jag velat
besvara herr Jonassons fråga rörande
de varierande prismarginalerna till olika
återförsäljare. Jag vill blott tillägga,
att biltrafikaktiebolaget G-D-G vid återförsäljning
till allmänheten enligt vad
jag erfarit icke lämnar några generella
rabatter utan tillämpar gängse priser.
Däremot har bolaget de senaste åren
liksom andra återförsäljare givit rabatter
till medlemmar i vissa sammanslutningar.
Vidare har bolaget — också i
likhet med andra företag i motsvarande
fall — vid försäljning från en självbetjäningsanläggning
i Karlstad tillämpat
ett 2 öre lägre bensinpris per liter.

Beträffande herr Jonassons andra fråga
— huruvida jag anser, att bensinstationsinnehavarna
genom kontrakten med
oljebolagen bundits så hårt i sin handlingsfrihet,
att grundprincipen för vår
näringsfrihetslagstiftning eftersatts —
kan jag endast svara, att pris- och kartellnämnden
avser att undersöka om ifrågavarande
avtal är av beskaffenhet att
böra införas i kartellregistret. Det ankommer
sedan på ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
att på grundval av
nämndens undersökning pröva, om sådan
skadlig konkurrensbegränsning föreligger,
som avses i lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Om så skulle finnas
vara fallet, kan han påkalla förhandling
inför näringsfrihetsrådet för att
söka undanröja de skadliga verkningarna.

Vad slutligen gäller den tredje frågan
•— huruvida jag anser att konkurrensen
är tillräckligt stark mellan oljebolagen
för att garantera skäliga priser för konsumenterna
och samtidigt skiiliga återförsäljarmarginaler
— vill jag först erinra
om den omfattande rabattgivning
som förekommer vid leverans av eld -

Ang. oljebolagens prispolitik, m. m.
ningsoljor till fastighetsägare. Genomsnittsrabatterna
på olika oljekvaliteter
är enligt pris- och kartellnämndens undersökning
dubbelt så stora innevarande
bränsleår som under förra bränsleåret.
De upprepade generella prissänkningar
som genomförts under denna och
föregående månad tyder också på skärpt
konkurrens. Även beträffande drivmedlen
har konkurrensen lett till viss rabattgivning,
nämligen till mindre förbrukare
tillhörande vissa sammanslutningar.
Enligt vad jag erfarit har detta
rabattsystem från och med årsskiftet ersatts
med generella återbäringsregler. Jag
vill tillägga att jag allmänt sett finner
det angeläget att pris- och kartellnämnden
fortlöpande med uppmärksamhet
följer prisbildningen på oljeområdet.

■lag är överens med interpellanten om
att de problem, som kan föreligga beträffande
detaljhandeln med drivmedel,
i första hand bör lösas genom överenskommelse
mellan oljebolagen och återförsäljarna.
I prismarginalfrågan lär
förhandlingar nyligen ha förts mellan
oljebolagen och Sveriges bensinhandlares
riksförbund, varvid parterna enats
om att låta göra en opartisk utredning
om vinst- och kostnadsförhållandena
inom bensindetaljhandeln.

Till sist vill jag nämna, att antalet
återförsäljningsställen av motorbränslen
icke ökat sedan åren före kriget utar
tvärtom minskat. Således uppgick detta
antal 1938 till omkring 12 500 medan det
1957 knappt översteg 11 000. Samtidigt
har den genomsnittliga bensinförsäljningen
per försäljningsställe stigit från
omkring 49 000 liter 1938 till omkring
160 000 liter 1957.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Jonassons interpellation.

Herr JONASSON (ep) :

Herr talman! .lag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
uttala mitt tack för svaret på min interpellation.
Med hänsyn till den stora
betydelse petroleumprodukterna bär för
svenskt näringsliv och för vår försörjning
är det naturligt att allmänheten

Nr 13

Tisdagen den 21 april 1959

Ang. oljebolagens prispolitik, m. m.
följer prisutvecklingen och handeln på
detta område.

Beträffande eldningsoljorna har enligt
en undersökning, utförd 1958 av
statens pris- och kartellnämnd, rabatterna
varierat mellan 3 och 53 kronor per
kubikmeter olja. Efter detta konstaterande
har en betydande prissänkning
skett på dessa varor. Denna utveckling
är givetvis att hälsa med tillfredsställelse.

När det gäller handeln med bensin
och andra drivmedel förefaller det som
om samma förhållanden skulle råda beträffande
rabatterna. Jag har tagit upp
denna fråga för att fästa herr statsrådets
uppmärksamhet dels på de olika
rabatter som tillämpas, dels — och framför
allt ■— på den prisdiskriminering
som här sker. Man fäster sig särskilt
vid det faktum, att oljebolagens reguljära
återförsäljare i dag har en marginal
på 6,5 öre per liter försåld bensin, från
vilket belopp avgår hyresersättning till
respektive oljebolag för disponerandet
av stationen med ca 1,5 öre per liter.
Hyresersättningen lär enligt uppgift i
vissa fall uppgår till ca 2,5 öre per liter.
Samtidigt har klarlagts att vissa andra
förbrukare erhåller en marginal av upp
till 14 öre per liter. Det torde inte vara
enbart av företagsekonomiska skäl som
rabatterna varierar, då även mindre förbrukare
i vissa fall kan erhålla en hög
rabatt. Vad exempelvis angår G-D-G:s
inköp av 20 miljoner liter per år bör
det uppmärksammas, att denna kvantitet
fördelas på ett stort antal olika försäljningsställen
i landet. Man såge naturligtvis
hellre att en allmän prissänkning
kom till stånd än att en dylik favorisering
skall ske av vissa kundkategorier.

Vad beträffar min andra fråga, nämligen
om återförsäljarnas bundenhet och
inskränkningen av deras handlingsfrihet
genom kontrakten med respektive
oljebolag, vill jag uttala min stora tacksamhet
över herr statsrådets svar. Av
interpellationssvaret framgår tydligt, att
denna fråga kommer att bli föremål för
undersökning av statens pris- och kartellnämnd.
Om rådande missförhållanden
därigenom kommer att rättas till

och bensinstationsinnehavarna sålunda
få sina berättigade anspråk på trygghet
i sin yrkesutövning tillgodosedda, anser
jag att syftemålet med min interpellation
på den punkten uppnåtts.

Till sist vill jag endast påpeka att
antalet försäljningsställen för bensin år
1957 torde ha uppgått till omkring 11 000.
Det bör observeras, att den minskning
som skett tydligen hänför sig till s. k.
singelanläggningar, som knappast torde
ha haft någon mer omfattande försäljning.
Enligt uppgift i en nyligen publicerad
utredning, kallad Oljan i svensk
ekonomi, har antalet egentliga servicestationer
ökat från ca 1 500 år 1938 till
ca 3 200 år 1957. En rationalisering på
detta område torde vara önskvärd.

Då jag är nöjd med svaret, skall jag
inte längre upptaga tiden, utan ber att
ännu en gång få framföra mitt tack
till handelsministern för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 14
skulle uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 57.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

147, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.; och

nr 149, angående utformningen av det
särskilda stödet åt det mindre jordbruket.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhets -

Tisdagen den 21 april 1959

Nr 13

Interpellation ang. åtgärder
område, jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetskämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. m.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
tjänstemannen vid Shanghai Municipal
Council A Th. Dahl;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna; samt

nr 66, i anledning av väckta motioner
om enskildas aktieförvärv i statsägda
bolag;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt amortering av
studieskuld;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och
86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. in. jämte i ämnet väckt motion; samt

för att hindra översvämningar i Mälardalen

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner om utgivande
av en riksdagens författningssamling;

första lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om handel med preventivmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av sockernäringen i
riket.

Interpellation ang. åtgärder för att hindra
översvämningar i Mälardalen

Herr OSVALD (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den tidiga och snabba
snösmältningen i år har förorsakat svåra
översvämningar i Mälardalen. Ca 3 000
hektar åkerjord har satts under vatten,
vilket medfört svår skadegörelse och
avsevärda förseningar i jordbruket. Även
om översvämningarna inte varje år brukar
få sådan omfattning som i år, är
det enligt min mening nödvändigt att
åtgärder såvitt möjligt vidtages i syfte
att begränsa översvämningarna.

Vattnet från Mälaren avrinner till
Saltsjön genom Norrström genom en
kulvert vid Skanstull, genom slussen vid
Hammarbyleden, genom Södertälje kanal
och genom en s. k. utsläppsöppning
i dammen vid sjön Maren i Södertälje

Nr 13

Tisdagen den 21 april 1959

Interpellation ang. åtgärder för att hindra översvämningar i Mälardalen

över gamla kanalens mynning. Tappning
genom dessa kanaler regleras genom utslag
av Österbygdens vattendomstol den
13 januari 1941. Genom denna reglering
förbättrades förhållandena avsevärt, men
det synes nu återigen vara nödvändigt
med en översyn av de beräkningar, som
ligger till grund för bestämmelserna om
Mälarens reglering. Även åtgärder av annan
art kan möjligen komma i fråga.
Bland annat torde frågan om sådana
förstärkningsanordningar i vissa av de
nuvarande avrinningskanalerna, att ett
kraftigare utflöde kan ske vid översvämningstillfällen,
böra övervägas.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga: Är

herr statsrådet med anledning av
de nyligen inträffade svåra översvämningarna
i Mälardalen i tillfälle att inför
kammaren lämna en redogörelse för
om regeringen har för avsikt att vidtaga
några åtgärder i syfte att för framtiden
såvitt möjligt förhindra svåra översvämningar
i Mälardalen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 466, av herr Johansson, Ivar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 14 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 467, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag, m. m.;

nr 468, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 139)
om vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete;
samt

nr 469, av herrar Lundström och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Onsdagen den 22 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 168, i anledning av väckta motioner
angående rättegångsbiträde åt enskilda
i jorddelningsmål; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att, sedan ledamoten av första
kammaren herr Wolgast, som den 23
maj 1957 utsetts till suppleant för en ledamot
i styrelsen för riksdagsbiblioteket
från valet till dess nytt val under år
1961 försiggått, den 9 innevarande månad
avlidit, val i herr Wolgasts ställe av
en suppleant i styrelsen för riksdagsbiblioteket
skulle företagas. Verkställigheten
härav ankomme å de vid denna riksdag
av kamrarna redan tillsatta valmän och
suppleanter för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte deras suppleanter.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

147, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.; och

nr 149, angående utformningen av det
särskilda stödet åt det mindre jordbruket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 466, av herr
Johansson, Ivar.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 467, av herr Hagberg m. fl.,
nr 468, av fru Gärde Widemar m. fl.,
samt

nr 469, av herrar Lundström och Edström.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 59—66,
bevillningsutskottets betänkanden nr 32,
36 och 43, bankoutskottets utlåtande nr
21, första lagutskottets utlåtande nr 22
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
14 och 21.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner om ändring
i kommunala vallagen, i vad gäller utseende
av suppleant för landstingsman,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag för budgetåret 1959/60 till utbyggnad
av tekniska högskolan i Stockholm
in. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga
fosterhem, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 88 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 6 mars 1959, framlagt
förslag till utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna
samt föreslagit riksdagen att
till ungdomsvårdsskolorna anvisa i propositionen
närmare redovisade anslagsbelopp.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 213,
av herr Hanson, Per-OIof, m. fl., och
II: 270, av herr Neländer m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 414,
av fröken Mattson m. fl., och II: 511, av
fru Wallerius-Gunne m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 415,
av fru Nilsson, samt II: 513, av fru Löfqvist
och herr Svensson i Kungälv,

dels de likalydande motionerna I: 416,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 512,
av fröken Elmén m. fl.

I motionerna 1:415 och 11:513 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om särskild
utredning rörande dels fosterlegornas
storlek och dels fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun i fråga
om fosterhem och ungdomsvårdsskolor.

I motionerna 1:416 och 11:512 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, dels att en
expertkommitté måtte tillsättas för att
centralt och i samarbete med socialstyrelsen
leda en hela landet omfattande
generalinventering av för familjevård
lämpade privata hem och dels en utredning
i syfte att på staten överlåta kostnaderna
för placering av vanartad ungdom
i fosterhem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:414 och 11:511
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:213 och 11:270,
i vad de avsåge medelsdisposition, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 6 mars 1959 förordat;

IV. att riksdagen måtte godkänna under
punkten införd avlöningsstat för statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1959/60;

V. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar ett
förslagsanslag av 8 210 000 kronor;

2) till Statens skolor tilhörande barna-
och ungdomsvården: Omkostnader
ett förslagsanslag av 4 619 000 kronor;

3) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Engångsan skaffning

av inventarier m. m. ett reservationsanslag
av 190 000 kronor;

4) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Anordnande
och drift av provisoriska förläggningar
ett reservationsanslag av 650 000 kronor;

5) till Utbildning av personal vid skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
ett reservationsanslag av 55 000 kronor; 6)

till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. ett reservationsanslag
av 100 kronor;

7) till Ersättning till inackorderingshem
för driftförluster m. m. ett reservationsanslag
av 73 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte under statens
allmänna fastiglietsfond anvisa

1) till Ytterligare medel till vissa
byggnadsarbeten m. m. vid statens sko -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

lor tillhörande barna- och ungdomsvården
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59 ett investeringsanslag
av 790 000 kronor;

2) till Vissa byggnadsarbeten m. m.
vid statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården för budgetåret 1959/60
ett investeringsanslag av 3 600 000 kronor; VII.

att motionerna I: 213 och II: 270,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om personalutbildningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 415 och II: 513
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna 1:416 och 11:512,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om tillsättande av en expertkommitté,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna I: 416 och II: 512, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
om utredning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson, Edström
och Malmborg, fröken Elmén samt
herr Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
IX hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 416 och II: 512, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att en expertkommitté
måtte tillsättas för att centralt och i
samarbete med socialstyrelsen leda en
hela landet omfattande inventering av
för familjevård lämpade enskilda hem.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp); „ , ,

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats en reservation av herr Sundelin
in. fl., i vilken yrkats att man skall tillsätta
en expertkommitté, som skulle
centralt och i samarbete med socialstyrelsen
leda en hela landet omfattande
inventering av för familjevård lämpade

enskilda hem. Alla är vi väl överens om
att det skulle vara utomordentligt lyckligt,
om man kunde få så många goda
hem som möjligt, som tog hand om de
ungdomar som behöver komma under
vård och få hjälp. Det är naturligtvis
också den billigaste lösning som man
kan tänka sig ur samhällets synpunkt.
Därtill kommer ju, att vi har alldeles
för få vårdplatser för de ungdomar det
här gäller. Det är därför som vi finner
det så angeläget att göra allt vad som
över huvud taget kan göras för att finna
fler fosterhem. Det kan knappast ske
— åtminstone om det skall ske med
den snabbhet som är av nöden — på
något annat sätt än att man försöker
att stimulera lämpliga hem att ta emot
dessa ungdomar.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Edström
(fp) och Källqvist (fp).

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag vill understryka de
synpunkter, som herr Andersson nu redovisade
med anledning av den motion,
som vi har väckt i anslutning till den
av Kungl. Maj:t framlagda propositionen
om barna- och ungdomsvården.

Vår motion innehåller två förslag. Det
första gäller en expertkommitté, som vi
hoppas skall kunna hjälpa socialstyrelsen
att få fram de fosterhem, vilka vi
anser utgöra ett gott komplement till
den anstaltsvård som vi också måste ha.
Det andra förslaget gäller en utredning
i syfte att staten skall övertaga kostnaderna
för placering av vanartiga ungdomar
i fosterhem.

Jag förmodar att man inte här behöver
understryka fosterhemmens betydelse.
De utgör ju ingen ny institution,
utan de har länge varit ett komplement
till anstaltsvården. Erfarenheterna har
visat, att fosterhemmen är ett utmärkt
komplement och en ersättning för anstaltsvården,
därför att hemmiljön och
en personlig påverkan på ungdomarna i
fosterhemmen får så mycket större be -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

tydelse än den påverkan som någonsin
är möjlig att ge inom anstaltsvården.
Denna hemmiljös fostrande inverkan
har över huvud taget visat sig till gagn
inte bara för vanartiga ungdomar, utan
även för andra kategorier, som samhället
måste ta hand om. Därför är vi
ense om att det vore mycket lyckligt,
om vi kunde få fram fler fosterhem.
Frågan är bara hur man skall gå till
väga.

Det råder ingen tvekan om att det
gjorts en god insats och att mycken
kraft lagts ned från myndigheternas
sida för att få fram lämpliga människor
och lämpliga hem för dessa ungdomar
— det är ingen som vill påstå något
annat. Socialstyrelsen har intensifierat
denna verksamhet genom att från
och med den 1 juli i fjol tillsätta en särskild
tjänsteman, som uteslutande ägnar
sig åt denna verksamhet — förut har
denna verksamhet bedrivits av en annan
tjänsteman vid sidan om andra uppgifter,
men nu är den renodlad, om jag så
får kalla det. Enligt vad jag nyligen inhämtat,
arbetar den tjänsteman det här
gäller på det sättet, att hon tar kontakt
med länsstyrelsernas organ på detta område
och över huvud taget försöker att
knyta ett nät av kontakter över hela landet.

Ett led i denna verksamhet torde väl
också ha varit ett nyligen taget initiativ
från socialstyrelsen att ta kontakt med
kvinnoorganisationerna. Detta initiativ
avsåg kanske inte uteslutande denna
verksamhet, men den konferens som hållits
tog delvis sikte på att intressera
kvinnoorganisationerna för att hjälpa
till att skaffa fram fosterhem. Socialstyrelsen
är alltså fullt inriktad på denna
verksamhet, men jag tror, att arbetet
skulle kunna intensifieras så att vi finge
fler fosterhem, om vi hade tillgång till
mer arbetskraft. Det är därför som vi
tänkt oss att en expertkommitté skulle
kunna hjälpa till på detta område och
verka för en generalinventering över hela
landet, vilken kanske skulle kunna få
fram det ytterligare antal fosterhem som
vi behöver.

Detta är det ena kravet vi har.

Det andra kravet är att dessa fosterhem
och fosterföräldrar måste ha en
rimlig ersättning för det arbete de lägger
ned på dessa ungdomar. Denna fosterlega
har enligt vår uppfattning varit
orimligt låg. Den har visserligen stigit
men är väl i medeltal inte mer än 150
kronor per månad plus barnbidraget,
som fosterföräldrarna också får behålla.
Om det finns förstående barnavårdsnämnder
och förstående tjänstemän där,
kan ersättningen stiga, och det har också
betalats ut nästan det dubbla till lämpliga
fosterföräldrar. Men denna högre
ersättning utgår inte i regel, utan det
blir en mycket lägre ersättning.

Nu sägs det, att man inte skall ta fosterbarn
för att man skall tjäna på dem.
Det är självfallet, men jag tror inte att
ersättningen någonsin kommer upp till
sådana belopp, att det blir fråga om någon
större inkomst för dessa fosterföräldrar,
och vi kan inte i våra dagar begära
— så ideellt sinnade är inte människorna
—• att de skall ta hand om dessa
ungdomar utan att få en rimlig ersättning
för arbetet. Nu får de knappast betalt
för mer än självkostnadspriset, och
de får ingenting för det arbete som de
lägger ned. Vi bör här komma ihåg, att
det inte är fråga om lätthanterliga ungdomar
— det är inte sådana som man
kan sköta hur legert som helst, utan man
måste lägga ned ett stort arbete för dem.

Om vi jämför den ersättning som fosterföräldrarna
får med vad man måste
betala på anstalterna, blir det en ren besparingsåtgärd
med så många fosterhem
som möjligt, även om avgiften höjes till
det dubbla. Enligt beräkning kostar varje
anstaltsplats 1 500 kronor i månaden.
Det kan därför inte sägas att det blir en
ökning av statsutgifterna, om staten övertar
dessa bidrag och dessutom höjer ersättningarna
till en rimlig nivå.

Jag har tyvärr inte kunnat penetrera
uppgifterna grundligt, men jag har hört
från vederhäftigt håll i Norge, att man
där börjat en verksamhet som förefaller
efterföljansvärd. Man har fått fatt på
några mammor, som var intresserade av
att ta hand om en sådan här ung människa,
och om det sedan visade sig, att

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

dessa mödrar trivdes med arbetet, tog
de en ungdom till och skötte på det
sättet två stycken. Eliten av dessa mammor
kunde sedan ta sig an ännu flera,
dock inte över fem eller sex. Man bildade
alltså små familjer, där ungdomarna
levde i en sund och trevlig hemmiljö
och hade god kontakt med fosterföräldrarna.
Det blev så mycket av ett gott
hem som man kan tänka sig att skapa
på denna väg. Det förefaller mig vara
en riktig utväg att försöka intressera
mammor som har den medkänsla, den
medmänsklighet och den värme som
dessa ungdomar verkligen behöver. Jag
upprepar dock ännu en gång, att även
om dessa fosterföräldrar handlar av
idealitet, är det anständigt att de får en
rimlig ersättning inte bara för sina utlägg
utan också för sitt arbete.

Detta är motivet till det andra kravet
i vår motion. Dessa två krav har vi
velat lägga riksdagen på hjärtat och
därför, herr talman, skall jag be att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till statsutskottets utlåtande nr 57.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottet är fullständigt
enigt när det gäller upprustningen av
ungdomsvårdsskolorna. Det har bara på
en enda punkt framkommit en reservation.
Det kan vara skäl att erinra om att
de föreslagna åtgärderna kommer att
ge 215 permanenta platser utöver de 750
som fanns tillgängliga den 1 mars. Det
är en avsevärd upprustning som sker,
och detta är glädjande efter allt vad
som sagts om bristfälligheterna hos
ungdomsvårdsskolorna.

I samband med propositionen har
väckts en rad motioner. En del av dessa
har utskottet ansett borde komma fram
först när den nya barnavårdslagen har
beslutats. Ett förslag till ny barnavårdslag
är signalerat att komma fram under
detta år, och man kan alltså snart vänta
en proposition. Först när man kommit
fram till vad statens och kommunernas
åligganden och skyldigheter blir, är det
lämpligt att ta ställning till statsbidraget.
På denna punkt har inga delade
meningar rått i utskottet.

Det är först när det gäller en liten detalj
som fem reservanter har uppträtt.
De har velat att man skall tillsätta en expertkommitté
för att centralt och i samarbete
med socialstyrelsen leda en hela
landet omfattande inventering av för familjevård
lämpade enskilda hem. Majoriteten
i utskottet har avvisat detta yrkande.
Vi har resonerat så: när riksdagen
häromåret beslöt ge socialstyrelsen möjligheter
att tillsätta en man, som särskilt
skulle handlägga denna fråga om anskaffande
av fosterhem — denne man har nu
arbetat bara några månader, och socialstyrelsen
är själv mycket angelägen om
att skaffa fram fosterhem — bör socialstyrelsen
också få fullgöra det arbete den
har begynt i samarbete med barnavårdsnämnderna.

En expertkommitté, vad är det? Man
vet egentligen inte vad den skulle kunna
åstadkomma. En hela landet omfattande
inventering kan åstadkommas av socialstyrelsen
med barnavårdsnämndernas
hjälp.

Med den motiveringen har vi avvisat
förslaget, och i varje fall på det sista
sammanträdet i tredje avdelningen, då
tyvärr en ledamot var frånvarande, var
vi överens om att detta var det enda rimliga.

Jag tror för min del att man inte skulle
vinna så mycket med en expertkommitté.
Man når fullkomligt samma mål om man
fortsätter på den linje man är inne på.
Det har redan sagts, att den tjänsteman
inom socialstyrelsen som handlägger
dessa ting har tagit kontakt med kvinnoorganisationer
och andra grupper i samhället
för att söka få fram fosterhem.
Denne tjänsteman bör få fortsätta sitt
arbete på det sättet. Det är angeläget att
någonting sker, och det sker verkligen
någonting för närvarande. Jag tror inte
det i detta fall ger så mycket att komma
med nya kommittéer och utredningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag kan inte på något
sätt känna mig övertygad om de skäl,

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

som herr Andersson anfört för avslag
på motionen. Å ena sidan framhåller han
att det är angeläget att någonting görs,
men å andra sidan vill han inte gå in på
de nya linjer, som anvisats i motionen
för att lösa denna fråga.

Det måste innebära en kolossal övertro
på socialstyrelsens tjänstemän, om
man tror att en enda man skall kunna
lösa detta problem. Herr Andersson säger
att socialstyrelsen har tillsatt en man för
att lösa problemet att få fram nya fosterhem
och att denne har tagit kontakt
med olika organisationer. Vi anser att
detta är ett så stort problem, att alla goda
krafter behöver samverka och att man
inte längre kan låta det bero på socialstyrelsens
tjänsteman att få fram fosterhem.
Det finns ett stort behov av sådana
hem för dessa vanartiga barn. Platserna
på ungdomsvårdsskolorna räcker inte,
och man anser allmänt att det är bättre
att få ut de godartade ungdomarna i
fosterhem, men det finns inte tillräckligt
antal hem. Måste man då inte göra någonting
för att försöka mobilisera de hem,
som eventuellt kan komma i fråga?

Vi tror att vi endast kan få fram dessa
hem genom en grundlig inventering, som
sker centralt och under en expertkommittés
överinseende. Denna skulle även i
fortsättningen kunna tjänstgöra såsom
en kontrollerande myndighet, och med
den skulle också de övriga myndigheter,
som sedan skulle komma i fråga, kunna
ta kontakt då det gäller det vårdklientel
som hänvisas till fosterhemmen.

Jag kan nämna att vi har nästan samma
fråga uppe till behandling i första
lagutskottet, där vi sysslar med vissa
problem beträffande ungdomsbrottsligheten.
Det har rått en rörande enighet
om att det behövs fosterhem. Man tror
inte längre på ungdomsvårdsskolorna
som den enda uppfostringsmöjligheten för
det vanartiga klientelet. Det är alltför
stor återfallsprocent. Det måste göras någonting
nytt, någonting helt annat vid
sidan av den vård som ges på ungdomsvårdsskolorna.

Som jag redan nämnde i remissdebatten
i denna kammare anser jag att det
här problemet är så stort att det är en

hela folkets angelägenhet. Man måste mobilisera
de personer och de hem som
tidigare stått likgiltiga inför det här
vårdklientelet, som de tyckt vara anstalternas
och myndigheternas sak att klara.
Man måste få dem engagerade i den direkta
vården av dessa ungdomar, och det
tror jag inte man kan få, om det inte
tillsättes en särskild utredning eller expertkommitté
eller i varje fall något annat
organ än som för närvarande finns.
Det går för långsamt om socialstyrelsens
tjänstemän ensamma skall handlägga
dessa ärenden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om värdet av fosterhem. Det är
bara denna expertkommitté vi inte är
riktigt överens om.

Härom året ansågs, att det skulle vara
värdefullt med en särskild tjänsteman,
som fick handlägga dessa ärenden på socialstyrelsen.
En sådan har vi fått, men
nu är man inte nöjd med det, nu skall
det vara en expertkommitté.

Vad kan en expertkommitté göra utöver
vad som redan görs? Eller misstror
motionärerna och reservanterna socialstyrelsen
så mycket, att de inte tror
att socialstyrelsen kan klara denna uppgift
utan en särskild övervakningskommitté?
Det verkar nästan så.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Här är det inte fråga om
att misstro socialstyrelsen. Jag tror att
socialstyrelsen själv skulle vara mycket
tacksam att få den hjälp en sådan kommitté
skulle utgöra. Den skall inte vara
någon kontrollerande, inspekterande och
övervakande kommitté, utan den skall
vara till för att kunna få kontakter över
hela landet. De kontakter jag bär haft
med socialstyrelsen i dag på morgonen
tyder på att socialstyrelsen tycker det
skulle vara alldeles utmärkt att få litet

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

mer hjälp än bara denna enda tjänsteman
— hon må vara aldrig så duktig,
vilket jag inte ett ögonblick betvivlar,
men hon lär ändå inte räcka till.

Vad kvinnoorganisationerna beträffar
tror jag faktiskt inte att den enklaste vägen
går genom dem. De har så mycket på
sitt program, att det knappast finns några
möjligheter att tränga in en sådan här
stor uppgift, även om de är aldrig så positivt
inställda. Initiativet är lovvärt,
men jag är rädd för att det inte kommer
att leda till något större resultat.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man får tydligen olika
underhandsuppgifter från socialstyrelsen.
Nyss hörde vi att styrelsen skulle vara
tacksam att få denna expertkommitté. Jag
har nyligen hört att den bett Gud bevara
sig för den.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag är en smula förvånad
över att kinderna blir så heta, i varje
fall på spinnsidan. Jag tillhör också
dem som är förvånade över att den här
reservationen över huvud taget har kommit
till.

Jag har ett intryck av att argumentationen
här förstorar motsättningarna eller
ger intryck av motsättningar som
egentligen inte finns. Vi är ju inom utskottsmajoriteten
överens med reservanterna
om det fördelaktiga och angelägna
av att försöka få fram lämpliga fosterhem.
Meningsmotsättningarna rör allenast
hur det lämpligen skall gå till vid
denna inventering. Nu vill reservanterna
att det skall tillsättas en utredning, som
får till uppgift att åstadkomma en sådan
inventering över hela landet.

Eåt oss tänka oss hur det praktiskt
måste gå till. Det kan inte gå till på det
viset, att denna kommittés ledamöter reser
omkring i hela landet och själva söker
upp dessa fosterhem. Det måste gå
till på det sättet, att den får ta kontakt
med socialstyrelsen, med konsulenterna
ute i länen och med barnavårdsnämnder 2

Första kammarens protokoll 1959. Nr 13

na ute i kommunerna, som bättre än andra
känner till vilka hem som kan vara
lämpliga som fosterhem. Efter min enkla
mening vore det en besynnerlig omväg
att tillsätta en kommitté, som skall ha
sammanträden i Stockholm eller resa
omkring i landet och ha dessa många
kontakter ute i kommunerna. Detta kan
ordnas mera praktiskt. Man bör lägga arbetsuppgifterna
så nära källan som möjligt.
De lokala organen måste ha de största
förutsättningarna att lösa problemet.

Till socialstyrelsens mångahanda uppgifter
hör ju att även ägna sig åt detta
område. När den nu har dessa konsulenter
och de lokala organen, måste det väl
ändå anses, att den väg som utskottsmajoriteten
har valt för att åstadkomma
denna inventering är den lämpligaste.
Jag kommer alltså att biträda utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är ju närmast barnavårdsnämnderna
som bär ansvaret för
anskaffningen av fosterhem, och jag tror
mig kunna säga att en hel del barnavårdsnämnder
uträttar ett mycket gott
arbete på den punkten. De har ju inte
bara att anskaffa hem, utan också att se
till att de fosterhem som kan ställas till
förfogande är goda hem. Barnavårdsnämnden
är alltså även inspektionsmyndighet.
Såsom herr Bergh sade måste
väl också den som anskaffar fosterhem
stå dem så nära som möjligt, så att han
dels kan få det fosterhem som behövs i
det aktuella fallet och dels kan vara fosterhemmet
till stöd om någonting händer.
Utöver barnavårdsnämnderna finns
det andra organ, som också sysslar med
anskaffning av fosterhem. Jag kan erinra
om Allmänna barnhusets barnavårdsombud,
som på sitt sätt sorterar
under landstingen och som i länen gör
en mycket stor insats för att anskaffa
fosterhem och följa dessa. Som regel har
de också ett register över hem som till
äventyrs kan vara lediga och stå till förfogande.

Vidare finns det vid länsstyrelserna
barnavårdsassistenter, som också sysslar

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

med dessa arbetsuppgifter. Dessutom
har nu centralt till socialstyrelsen knutits
en tjänsteman, som är placerad på
skolbyrån och som får uppgifter om
lämpliga fosterhem genom de förgrenade
kontakter som finns. Jag kan meddela
att det har inträffat och alltjämt inträffar,
att denne tjänsteman så att säga
kan överföra fosterbarn från ett län till
ett annat, när någon barnavårdsnämnd
tar kontakt med honom. Det finns alltså
redan en organisation, som efter vad jag
tror är till fyllest för detta syfte.

Jag har mycket svårt att förstå, hur
ett system enligt reservanternas tankegångar
skulle kunna fungera i framtiden,
ty när man anskaffar fosterhem, måste
man ju ha aktuella uppgifter. Om man
skall ha ett register, måste detta alltså
ständigt hållas aktuellt. Om man i dag
får besked om ett fosterhem, kanske detta
hem nästa dag inte står till förfogande.
Man skulle alltså behöva en väldig
central organisation för att sköta ett sådant
register, och det skulle inte medföra
några förbättringar i förhållande
till vad som finns i dag. Jag tror att
man bör lita på dem som i dag arbetar
med dessa problem.

Vad man däremot kan göra är att försöka
stimulera de enskilda hemmen för
denna verksamhet, så att barnavårdsnämnderna
och barnavårdsombuden lättare
kan nå dem. Ett initiativ härtill har
redan tagits av socialstyrelsen genom
kontakten med kvinnoorganisationerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är klart att registret
över dessa hem måste hållas aktuellt. Vi
hade för vår del tänkt oss, att detta register
inte bara skulle innehålla uppgift
på familjer, som i den aktuella situationen
hade något barn inackorderat hos
sig, utan också sådana som — i fråga
om det vanartiga klientelet — hela tiden
står till barnavårdsnämndernas eller
socialstyrelsens disposition. Jag förstår
inte hur herr Pettersson kan tänka

sig någon familjevård alls utan ett dylikt
register. Alla är vi ju dock överens om
att familjevården är av stort värde, att
den är någonting som vi inte kan komma
ifrån. Hur skall denna vara organiserad,
om det inte finns något register
där hemmen finns införda?

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Hur skall då detta register
fungera för att kunna vara aktuellt?
Skall de fosterhem, som man till
äventyrs har skaffat sig uppgifter om,
varje dag eller varje vecka anmäla om
situationen fortfarande är sådan att de
kan stå till förfogande? Det blir en väldig
apparat, såvitt jag kan förstå, om
detta skall kunna fungera.

Jag kan nämna att jag har vissa erfarenheter
från en liknande verksamhet,
nämligen anskaffande av övervakare
och tillsynsmän. Jag gjorde så, att jag
skaffade mig ett register och använde
det till en början. Det visade sig emellertid
att registret inte var användbart
så länge, ty det var inte möjligt att följa
upp det. Man får i stället lov att i det
aktuella fallet försöka skaffa fram uppgift
på lämplig familj, och det kan man
nu göra genom barnavårdsnämnderna,
barnavårdsombuden, barnavårdsassistenterna
och den tjänsteman som finns inom
socialstyrelsen. Att därutöver ha något
ämbetsverk, som så att säga registrerar
de familjer som står till förfogande,
förefaller mig att vara en anordning
som inte kan leda till någon förbättring.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det vore väl en uppgift
för denna expertkommitté att lista ut
hur detta register lämpligen skall ordnas.
Tycker herr Pettersson verkligen,
att det är vettigare att — såsom jag vet
att det ibland kan gå till i verkligheten
— en socialvårdschef i en större stad
eller hans närmaste medarbetare sitter
dag ut och dag in och ringer för att

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.
söka leta upp ett fosterhem för en poj- Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genke
eller flicka som behöver placeras? mäle:

Kan det vara riktigt använd arbetskraft, Herr Pettersson talar om den allmänatt
dessa personer tvingas sitta och te- na opinionen. Från den har vi fått tilllefonera
timme ut och timme in för att räckligt många bevis för att man väntill
slut kanske få ett napp någonstans? tar sig att något skall göras i denna
Nej, det måste organiseras på ett bätt- sak. Jag tycker därför inte att man bör
re sätt; det är fel med det nuvarande åberopa den allmänna opinionen som
systemet. stöd för en motsatt uppfattning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Menar fru HamrinThorell
att denne socialvårdschef skall
ersättas av en tjänsteman, som sitter i
Stockholm och ringer efter dessa fosterhem? Fru

GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag konstaterar med besvikelse,
att herr Pettersson tydligen är
nöjd med den nuvarande situationen
och att han tycker att man inte behöver
göra något. Alla andra, till och
med utskottsmajoriteten, är ense om att
det verkligen behöver göras något på
detta område. Det arbete som nu sker
i barnavårdsnämnder och socialvårdsnämnder
är inte tillräckligt. Vi behöver
helt enkelt en annan organisation.
Ett centralt register skulle vara till stor
hjälp för att få reda på vilka hem och
familjer som står öppna för att ta emot
sådana här barn.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Riktigt nöjd kanske man
aldrig blir, men jag tror inte att jag
skulle bli nöjdare med den organisation
som här föreslås. Den skulle inte
leda till någon förbättring. Om vi skall
kunna åstadkomma en bättre situation,
måste detta ske genom att vi söker påverka
den allmänna opinionen så att
de hem som finns ställer sig till förfogande.
Vi har redan nu en organisation
till vilken dessa hem kan anmäla att de
står till förfogande. En expertkommitté
kan här inte åstadkomma någon förbättring.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Som nykomling i denna
kammare tänkte jag från början
inte ta ordet i denna debatt. Jag trodde
att när ett utskott ställt sig välvilligt
till en motion, borde man nöja sig
därmed. Efter den diskussion som här
förts känner jag mig dock manad att
säga några ord.

Ni får förlåta mig att jag har mycket
litet respekt för utredningskommittéer.
Som ordförande i barnavårdsnämnd sedan
16 år tillbaka vet jag, att det vid
anskaffandet av fosterhem till syvende
og sidst är barnavårdsnämnden som
skall ha sitt ord med i laget. Jag har
vid flera tillfällen följt med barnavårdsombud
från Stockholm, som haft
annonser ute på landsbygden om fosterhem.
De har fått svar på sina annonser
och rest ned från Stockholm för att
närmare titta på hemmen. Då skall ju
alltid en representant för den lokala
barnavårdsnämnden följa med, ty det
är barnavårdsnämnden på orten, som
äger att säga ja eller nej till fosterhemmen
i fråga. Med stöd av mina erfarenheter
tror jag att ingenting är att
vinna med den här föreslagna utredningskommittén.
Jag instämmer därför
i vad herr Georg Pettersson och herr
Bergh här sagt beträffande förslaget om
en utredningskommitté, och jag kan således
för min del inte biträda det förslaget.

Jag har motionerat i denna fråga.
Utskottet har som sagt intagit en vänlig
inställning och sagt både ja och
nej till motionen. Som läget nu är vill
jag inskränka mig till att nämna, att
jag ämnar komma tillbaka i denna angelägenhet,
då jag anser att något här

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

måste göras. De problem som vi här
stöter på finns nämligen inte bara i städerna
utan även på landsbygden och i
de mindre orterna.

Det allra största problemet i detta
sammanhang är emellertid den ekonomiska
frågan. Det kan inte vara riktigt
att som nu en liten kommun eller mindre
stad av sina egna medel skall behöva
betala 500—700 kronor i månaden för
att kunna få ett bra fosterhem. Visst
kan vi i barnavårdsnämnderna i regel
skaffa dylika fosterhem. Men i barnavårdsnämnderna
sitter också förtroendevalda
kommunalmän, vilka har ansvar
för kommunens ekonomi. Det
mänskliga materialet får hos dem ofta
stå tillbaka för andra samhällsändamål.
Man är ofta mera villig att ge ut
pengar på saker och ting, som kanske
inte har lika stort värde för samhället
som att söka fostra ungdomar till goda
medborgare. Det kan därför ofta vara
svårt, ja nästan omöjligt, att förmå en
barnavårdsnämnd att betala 600—700
kronor i månaden för att få ett gott fosterhem
till en vilsegången ungdom. Det
är den frågan som jag är särskilt intresserad
av, men jag skall som sagt
inte säga mer därom i dag. Jag ber att
få återkomma, när barnavårdslagen skall
behandlas här i riksdagen i vår eller
höst.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det har sedan lång tid
tillbaka i vårt land funnits en riktning
som nästan kan sägas ha tagit ungdomens
fostran på entreprenad och som härvidlag
har förfäktat andra meningar än som
tidigare gällt. Man har framfört det ena
förslaget efter det andra för att lösa det
problem som man här sett växa sig allt
större. Ett av de effektivaste medlen för
att komma till rätta med problemet har
man trott vara inrättandet av ungdomsvårdsskolor
och ungdomsvårdsanstalter
av olika slag. En av damerna i debatten
här konstaterade nu, att man inte kan
komma till rätta med svårigheterna enbart
med ungdomsvårdsanstalter, utan
att man ovillkorligen måste ha fosterhem

även för den vanartiga delen av ungdomen.

Det är, som alla vet, i regel inte några
svårigheter att skaffa fosterhem åt småbarn,
framför allt nyfödda barn. Men det
är betydligt svårare att skaffa fosterhem
åt vanartiga ungdomar. Det är i regel
nästan omöjligt att kunna förmå ett hem
som har misslyckats med en vanartig
ungdom att ännu en gång åtaga sig uppgiften
att vara fosterhem för ett dylikt
barn. I samma mån som kunskapen om
dylika misslyckanden sprider sig ute i
orterna blir det allt svårare att skaffa
dylika hem. Det blir svårare också därför
att, som vi vet, antalet sådana ungdomar
växer.

Nu har den riktning, som jag nämnde
om i början av mitt anförande, kommit
till den uppfattningen att man skulle, jag
kan nog säga, försöka rädda ansiktet genom
att hänvisa till att om vi bara kan
skaffa fosterhem, klarar vi oss ännu en
tid; åtminstone klarar vi oss en tid, om
vi kan få en diskussion i gång och tillsätta
en kommitté, som skall utreda frågan
om att skaffa fosterhem. Hur kan
man tänka sig att en central kommitté i
vårt land skulle ha lättare att skaffa fosterhem
än barnavårdsnämnderna, som
står i ständig kontakt med varandra,
även när det gäller anskaffandet av fosterhem,
som ringer sinsemellan för att
höra om det finns tillgång på fosterhem
inom det eller det barnavårdsområdet
och som tar kontakt med barnavårdsnämnderna
i andra kommuner för att
höra huruvida ett visst fosterhem är
lämpligt eller ej? Det pågår härvidlag ett
ständigt utbyte av erfarenheter och meddelanden
för att skaffa fram fosterhem.
Det går trögare och trögare att göra detta,
därför att hela situationen har blivit
hopplös. Den betraktas som hopplös av
gemene man, av dessa som i en mängd
fall skulle kunna bli goda fosterföräldrar
men som inte vill ta risken av ett
misslyckande. Det är detta problem som
vi skall se i ansiktet, och det skall vi titta
stint i ansiktet och inte försöka vika undan
genom att kräva tillsättandet av den
ena eller andra kommittén, ty — som
herr Pettersson nämnde — om ett sådant

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

register, som då skulle läggas upp, skall
ha något värde, måste det hållas levande
dag för dag. Vi kan bara se hur det är när
det gäller att skaffa daghem. En barnavårdsnämnd
kan den ena dagen ha gott
om daghem, där arbetande mödrar kan
lämna sina barn, men nästa dag kan förhållandena
ha ändrat sig helt och hållet.
Det är på samma sätt beträffande familjerna,
där man skulle få goda fosterföräldrar.
Man måste upprätthålla en ständig
kontakt, men det kan man inte göra
utan att ha en mycket stor apparat till
förfogande. Den enda möjligheten att
skaffa några fosterhem är att utnyttja
den organisation, som vi för närvarande
har.

Herr Birger Andersson nämnde, att
man inte vet vilket resultat som skulle
kunna uppnås genom en kommitté av det
slag varom här är fråga. Men det vet vi
ju alla; det skulle bli en mängd maskinskrivna
papper, men det skulle inte bli
någonting mera.

Jag vill tydligt och klart säga till de
båda damer, som har förfäktat meningen
att en kommitté skall tillsättas även på
detta område, att den tanken är fullkomligt
förflugen, totalt verklighetsfrämmande
och fullständigt överflödig, eftersom
den kommittén aldrig skulle kunna utföra
det arbete, som barnavårdsnämnderna
i dag utför.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) :

Herr talman! Herr Elowsson talade
om att det skulle ha varit någon viss
riktning, som liksom lurat på oss ungdomsvårdsskolorna,
och att denna riktning
nu försöker rädda sitt ansikte genom
att framlägga det förslag som vi nu
behandlar. Eftersom enbart folkpartister
står bakom reservationen, skulle alltså
folkpartiet ha lurat på det svenska
samhället dessa ungdomsvårdsskolor.
Det är väl ändå en historieskrivning som
är åtskilligt skev.

Herr Birger Andersson talade i början
av debatten om att man inom statsutskottets
tredje avdelning var helt överens
om att det inte bara var nödvändigt

att ha kvar nuvarande ungdomsvårdsskolor
utan att det även var nödvändigt
att bygga ut dem. Han uttalade också sin
glädje över att vi nu äntligen hade fått
i gång en betydande upprustning beträffande
ungdomsvårdsskolorna, och det är
en glädje, som jag antar att vi alla, utom
tydligen herr Elowsson, delar. Det är
ju inte bara på det sättet, herr Elowsson,
att det är svårt att få in ungdomar
i ungdomsvårdsskolorna på grund av
platsbristen, utan ungdomsvårdsskolorna
har också mycket svårt att nå resultat
i sitt arbete, helt enkelt därför att
det alltid är överfullt på dessa skolor.
Jag förmodar att vi litet var har varit
och tittat på ungdomsvårdsskolor, och
vad ledningen för skolorna klagar över
är just att det aldrig finns tillräckligt
med utrymme. Man arbetar enligt slussningsprincipen.
När en elev kommer till
skolan, tas han först in på en avdelning
och prövas där. Efter en tid föres han
över till en annan avdelning, där det
råder något större frihet. Men om den
som på det sättet förts över inte visar
sig motsvara de förhoppningar man haft,
att han skulle sköta sig, finns det ingen
möjlighet att slussa honom tillbaka, ty
så snart han har lämnat den slutna avdelningen
är platsen genast upptagen.
Kön är nämligen så stor, att en ledig
sängplats prompt måste tagas i anspråk.
Dessa förhållanden gör, att man inom
ungdomsvårdsskolorna inte anser sig
kunna arbeta på det rätta sättet. Därför
är det väl tämligen självklart, att allt
som kan göras för att minska trycket på
ungdomsvårdsskolorna bör göras. Reservanterna
är nu så barnsliga, att de vågar
tro, att vi har en möjlighet i det
avseendet genom det förslag som vi
framlagt. Det kan ju hända att det inte
lyckas så bra som reservanterna har
tänkt sig, men jag tror i varje fall att
det är värt att göra ett försök.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Herr Elowssons anförande
gick till största delen ut på alt visa,

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

hur stor bristen på fosterhem är och
hur det blir allt svårare och svårare att
skaffa fosterhem, i synnerhet om det
sprider sig i ett samhälle att en familj
har misslyckats med en dylik uppgift.
Det är tydligen mycket oroande framtidsutsikter
vi har på detta område. Då
frågar man sig, om inte herr Elowsson
skulle kunna ge någon anvisning på en
lösning; men den enda antydan han
gjorde var att vi skall utbygga den organisation
vi har. Även om debatten redan
blivit lång, vore det ju intressant att
få veta, hur detta skall ske i praktiken.

Vi har ansett oss böra föreslå att ett
försök skall göras med en expertkommitté.
Herr Elowsson avfärdar det med
den överlägsenhet som är honom egen;
men kanske han då också skulle kunna
peka på någon annan lösning eller någon
annan väg som man kan gå. Vi är
så barnsliga — jag anknyter till herr
Anderssons ord nyss —■ att vi tror att
detta är ett försök som vi bör göra, men
vi är inte mer fastlåsta i våra positioner
än att vi skulle kunna diskutera andra
utvägar.

Att någonting måste göras för att avhjälpa
den brist, som enligt herr Elowsson
själv är mycket stor, det kan vi väl
ändå vara överens om.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag nämnde att här i
landet har arbetat en riktning, som
propagerat för en annan linje än den
man tidigare följt i ungdomsfostran,
och alla de som tidigt och tåligt funnit
sig i denna riktnings propaganda har
väntat att den själv skulle klara saken.
Vi har aldrig väntat att ni skulle komma
till oss och fråga, om inte vi har
några förslag att lägga fram. Vi har nog
haft förslag att ställa, men det har inte
gått att vinna gehör för dem. Nu, när
allting tycks falla sönder i händerna
på er, säger ni: »Har inte ni andra
några förslag att komma med?» Jo, det
har vi, men vi vet att det inte tjänar
någonting till att framställa dem förrän
ni har löpt linan ut. Då kan vi komma
med våra förslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga — allt som kan sägas är egentligen
redan sagt — men jag kan i varje
fall konstatera, att vi inom tredje avdelningen
bär behandlat denna fråga
med stort allvar och mycket ingående
diskuterat både propositionen och de
motioner som varit knutna till den.

Med anledning av fru Nilssons yttrande
kan jag nämna, att vi mycket
noga har prövat även de önskemål som
hon här i kammaren framfört i en motion.
Vi kom fram till att det inte var
lämpligt att på något sätt ta ställning
beträffande statsbidraget till kommunerna
i anslutning till vad vi nu behandlar.
Den saken får anstå tills vi
får en ny barnavårdslag.

Vad sedan gäller expertkommittén,
så funderade vi mycket på vilken uppgift
den egentligen skulle ha. Tämligen
snart blev vi nog på det klara med att
en sådan kommitté, därest den över
huvud taget skulle ha någon betydelse,
måste bli ständigt sysselsatt med att
hålla det här omnämnda registret aktuellt.
Det räcker inte med en enda utredning,
som visar att veckan den och
den finns det så och så många familjer
som är villiga att ta emot ungdomar,
vilka annars skulle riskera att hamna
på ungdomsvårdsskolor. Ett år senare
— kanske ännu tidigare — står måhända
åtskilliga av dessa hem inte längre
till förfogande. Fördenskull måste
en sådan expertkommitté ständigt vara
i arbete, något som vi anser ganska
överflödigt, när det finns speciell expertis
inom socialstyrelsen och särskilda
tjänstemän ute i länen och när
barnavårdsnämnderna sysslar med denna
sak. Detta är ju deras uppgift, har vi
sagt oss. Låt dem fullgöra den i stället
för att tillsätta en expertkommitté, som
skulle kunna komma att uppfattas som
en övervakande myndighet och bli till
mer besvär än nytta.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! När man lyssnar till debatten
får man ett starkt intryck av en -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lampliga fosterhem, m. m.

gagemanget i denna fråga från olika
håll. Jag betraktar det som någonting
synnerligen glädjande och mycket positivt,
att människor på detta sätt är
angelägna om att någonting nu verkligen
görs, även om man blir litet ledsen
över de tongångar som lierr Elowsson
redan har anslagit och som jag hört tidigare
här i riksdagen.

Jag vill för min del klart och tydligt
deklarera min stora tillfredsställelse
över det upprustningsprogram som nu
är i gång på anstaltsområdet. Jag har
flera gånger poängterat nödvändigheten
av en sådan upprustning. Jag hlir litet
fundersam, när fru Gärde Widemar här
talade om en opinion som vill ha fram
någonting annat. Skall man tolka detta
såsom någon kritisk inställning mot vad
statsmakterna nu är i färd med på anstaltsområdet? Emellertid,

det är alltid en plump i
protokollet för de ungdomar, som placeras
på anstalt. En hel del ungdomar
lämpar sig inte för anstaltsvård. Faktum
är också att man på anstalterna
måste gång efter annan konstatera ett
misslyckande med ungdomarna. Efter
vad jag tror beror detta till stor del
på att ungdomarna kommer dit för
sent och även på att vårdtiden enligt
min mening är för kort. Ungdomarna
hinner inte få den personliga bindning
till befattningshavarna, som man har
ansett vara det värdefulla i anstaltsbeliandlingen
och för möjligheterna att
åstadkomma några resultat med den.

Inom vissa landstingsområden ■— åtminstone
gäller detta Stockholms läns
landsting — försöker man ordna små
hem, där man tar hand om ungdomar
som så att säga balanserar på gränsen.
Jag tror att detta är en väg som man
skulle kunna rekommendera alla landsting
att försöka. Landstingen har större
rörelsefrihet än staten, och de har större
möjligheter än kommunerna av olika
skäl har att ordna dylika små enheter.
Jag tror att landstingen här skulle kunna
göra en betydande och värdefull insats.

Emellertid hör jag också till dem som
tror, att vård i enskilda hem av ungdomar
på glid iir någonting som man bör ef -

tersträva. Just den personliga kontakten
i en hemmiljö är någonting som dessa
ungdomar i stor utsträckning har saknat,
och det är på det man måste repliera. Jag
är sålunda fullt med på att man skall
försöka vad som möjligtvis går att försöka
för att få fram bra fosterhem. Jag
tycker nog att man är en aning överoptimistisk,
om man tror, att man den vägen
skall kunna åstadkomma några underverk,
och att man också är överoptimistisk i
tron på att det skall gå att få fram en hel
del enskilda hem, som verkligen är beredda
att ta hand om dessa ungdomar.

Nu har vi sett i utlåtandet och hört i
debatten, att socialstyrelsen är i full
verksamhet med att söka skaffa fram sådana
hem. Det får vi också belägg för på
ungdomsvårdsskolorna. Deras klientel
har märkbart försämrats, och det beror
bl. a. på att man genom barnavårdsnämnderna
och med hjälp av socialstyrelsen
verkligen lyckats i en hel del fall placera
ungdomar på annat sätt. Emellertid
delar jag deras mening som anser, att anskaffningen
av lämpliga fosterhem är en
fråga som närmast måste påvila barnavårdsnämnderna,
och i den mån det brister
där hoppas jag att man från socialstyrelsen
skall komma närmare till tals
med barnavårdsnämnderna för att få
fram en intensivare verksamhet.

Jag skulle också vilja anknyta till vad
herr Pettersson sade om barnavårdsombuden.
De har en central plats i detta
sammanhang. Vad man är kritisk emot
— åtminstone jag för min del — är den
underliga anordningen med deras anställningsförhållanden,
som innebär ett
hälftenbruk mellan landstingen och staten.
Jag tycker att deras organisationsoch
anställningsfrågor borde ordnas upp
på ett rimligt sätt. Framför allt bör vi
inte utnyttja denna utomordentliga arbetskraft
till en mängd rutinarbete, utan
vi bör förse barnavårdsombuden med
sådan hjälp att de kan få ägna sig åt
sina primära och väsentliga uppgifter.

Jag tror nog i likhet med fru Gärde Widemar,
att en befattningshavare på socialstyrelsen
inte är så värst mycket att
komma med egentligen, och jag skulle
vilja hoppas att man ger socialstyrelsen

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

större resurser för att kunna intensifiera
verksamheten. Den vägen är säkerligen
bättre än den här expertkommittén som
det har talats om. Jag delar deras uppfattning
som är skeptiska mot en sådan
kommitté, och jag kan inte begripa, hur
en sådan kommitté skulle kunna komma
till ett resultat fortare än vad man kan
göra på de andra vägarna: genom barnavårdsnämnderna,
barnavårdsombuden
och socialstyrelsen.

Fru Hamrin-Thorell sade att expertkommittén
skulle kunna sätta sig ned och
fundera över registret. Det låter inte vidare
förhoppningsfullt, tycker jag. Arbetsuppgifterna
förefaller en aning diffusa.
Sedan var det någon som sade att
expertkommittén skulle bli någon sorts
övermyndighet. Över vilka, frågar man
då. Det sades också att denna kommitté
skulle vara någonting som hemmen skulle
kunna ta kontakt med och få upplysningar
och råd ifrån. År det alltså fråga
om en permanentning av denna kommitté?
Jag måste säga att jag inte tror
på detta projekt, utan i det fallet ställer
jag mig helt på utskottets linje.

Sedan kommer vi till den andra frågan,
alltså frågan om fosterlegan, som
fru Hamrin-Thorell var inne på. Jag
måste säga att jag i det avseendet i vissa
delar ansluter mig till hennes synpunkter.
Jag tycker det är alldeles orimligt att
samhället så att säga exploaterar en
mängd enskilda människor för denna
svåra uppgift, jag tycker att dessa människor
skall ha rejält betalt. Här talar
man så ofta om att man skall ta emot dessa
barn av idealitet. Ja, ärade kammarledamöter,
jag tror att det behövs åtskilligt
av idealitet med tanke på de svårigheter
och de bekymmer som omhändertagandet
av sådana barn innebär, utan att man
därtill skall räkna med desammas villighet
att ta en betydande ekonomisk belastning.
Vi har socialtjänstemän i olika grader
i olika sammanhang. De har rejält
betalt för sitt arbete. Det är väl ingen
människa som ifrågasätter att inte de
därför har en humanistisk och idealistisk
inställning till de uppgifter de sysslar
med. Varför skall man helt plötsligt
lägga andra synpunkter på hemmens in -

satser i detta fall? Många gånger kan
den konkreta frågeställningen för hemmen
i fråga vara att träffa ett val. Skall
hon gå ut på den öppna förvärvsmarknaden
eller stanna hemma och åta sig sådana
här uppgifter?Det är rimligt att hon
får en någorlunda acceptabel ersättning
för sin arbetsinsats om hon beslutar sig
för att ta vård om en sådan här ungdom.
Som fru Hamrin-Thorell sade, skulle
samhället, även om ersättningen ginge
upp till betydande belopp, ändå göra en
oerhörd besparing rent ekonomiskt, samtidigt
som utsikterna skulle bli större att
nå ett verkligt resultat, nota bene om
hemmen får tag i dessa barn på ett tidigt
stadium.

Emellertid tror jag att det är svårt
att ur den stora frågan om fosterlegans
rimliga höjd och kostnadernas fördelning
mellan stat och kommun bryta ut
just den som sammanhänger med ifrågavarande
grupp, som motionärerna
kanske i första hand åsyftat. Motionärerna
har visserligen begärt en utredning
rörande fosterlegornas storlek, men
vi vet ju alla att en utredning tar sin
tid, och eftersom det nu är bekant att
den nya barnavårdslagen snart kommer
att presenteras, kan jag inte inse
att motionärernas förslag innebär någon
fördel ur deras egen synpunkt,
utan jag anser att vi bör avvakta resultatet
av barnavårdsnämndskommitténs
arbete. I likhet med fru Nilsson menar
jag att då den nya barnavårdslagen
framläggs — vilket vi hoppas skall ske
snart — får riksdagen anledning att
återkomma till denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till utskottets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Wallentheim har
ingen anledning att vara ledsen på mig
för mitt anförande nyss. Jag tror att vi
i stort sett båda har samma uppfattning
om svårigheterna på detta område och
är lika intresserade av att finna vägar
att komma till rätta med dessa svårigheter.

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

Jag har inte någon som helst anledning
att vara kritisk mot ungdomsvårdsskolorna.
Jag bara konstaterar att ungdomsvårdsskolorna
i vissa fall har nått
ett åtminstone statistiskt sett dåligt resultat
i sin behandling av ifrågavarande
ungdomar, något som naturligtvis hänger
samman med vad fru Wallentheim
erinrade om, nämligen att klientelet vid
dessa skolor har försämrats därför att
det varit så ont om platser, att man
måst låta i första hand det sämsta och
kriminellt mest belastade klientelet tas
in på ungdomsvårdsskolorna.

Fru Wallentheim påpekade vidare,
och det är ju allmänt bekant, att inte
all ungdom passar på ungdomsvårdsskolor.
Det är just för dem, för de lätthanterliga
och andra ungdomar, som inte
passar där, som vi hoppas kunna ersätta
ungdomsvårdsskolorna med fosterhem.

Jag är helt medveten om att när det
gäller de kriminellt mest belastade ungdomsbrottslingarna
och de mest vanartiga
finns ingen annan utväg än att placera
dem på anstalter. Jag är glad över
att vi nu till slut får genomföra ett upprustningsprogram
i fråga om dessa anstalter,
även om detta inte täcker det
föreliggande behovet av platser. Det
kommer fortfarande att råda en mycket
stor platsbrist, och man har väl tyvärr
anledning att befara att behovet av platser
på ungdomsvårdsskolorna ytterligare
kommer att öka.

Naturligtvis måste en central myndighet,
som skall anskaffa fosterhem, samarbeta
med barnavårdsnämnderna. Min
tanke var att den skulle fungera som
en central, dit barnavårdsnämnderna
kunde vända sig i sådana här frågor.
Det kan inte alltid vara så lätt för barnavårdsnämnderna
att veta, om ett hem
är lämpligt som fosterhem eller ej, och
att avgöra vilka ungdomar som bör komma
på anstalt och för vilka ett enskilt
hem vore att föredraga.

I motionen liar vi också tagit upp de
ekonomiska frågorna. Då den skrevs
visste man ännu inte, att den nya barnavårdslagen
skulle framläggas i en så
snar framtid som man nu har anledning
att hoppas. Vår uppfattning är att sam -

hället inte kan belasta de enskilda kommunerna
med kostnaden för vården av
vanartiga barn, vare sig den sker på
anstalter eller i hemmen. Även om den
sker i hemmen måste staten på något
sätt träda emellan och stå för kostnaden,
annars kan det inte bli någon
egentlig fart på familjevården ute i kommunerna.
Detta är dock en fråga som
vi får återkomma till i samband med
behandlingen av barnavårdslagen.

Till herr Elowsson vill jag säga, att
jag inte förstår ett dugg av vad han
sade, när han talade om sina förslag.
Om ni har några förslag till lösning av
den här frågan, så kom fram med dem
och tala inte i gåtor!

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Elowsson höll sitt senaste anförande,
i vilket han förklarade att den där
riktningen, som han tidigare talat om —
det skulle tydligen vara folkpartiet —
inte hade lurat eller tvingat på honom
ungdomsvårdsskolorna. Han hade nämligen
omedelbart insett att man med
dem kommit in på vilsna vägar, men
med det oändliga tålamod, som är honom
givet, hade han tigit och lidit och
menat att det var bäst att låta dessa människor
löpa linan ut. Hur skulle det
komma att stå till, då man hade nått
slutet på den linan? Herr Elowsson angav
i ett tidigare anförande vart utvecklingen
skulle leda. Han talade om att
det skulle bli allt svårare att skaffa fosterhem.
De fosterhem, som tidigare tagit
emot sådana här barn, hade då och då
misslyckats, och detta skulle skrämma
andra från att försöka sig på uppgiften
som fosterhem. Möjligheterna att ge vård
i fosterhem skulle alltså minska, och
samtidigt, sade herr Elowsson, skulle antalet
vanartiga ungdomar växa och växa
i allt snabbare takt, och vanarten skulle
bli allt svårare. När vi löpt linan ut
skulle vi alltså stå inför en ren katastrof.
Det är ett slags katastrofpolitik
som herr Elowsson här företräder, och
när katastrofen är över oss, är han be -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

redd att komma med sina förslag, som

nu senast fru Gärde Widemar efterlyste.
Jag kan inte hjälpa att jag får det intrycket,
att lierr Elowsson längtar och
trängtar efter att få uppträda som något
slags S:t Göran, som med sitt bart huggande
svärd skall ingripa när situationen
börjar bli alltför otrevlig. Jag vet
inte, hur stor skara korsfarare han kommer
att få med sig vid det tillfället —
det återstår att se. Kanske menar herr
Elowsson att man i en sådan katastrofsituation
skall lösa problemet på det sätt
som herr Birger Andersson på grund av
en missägning — som han emellertid
rättade till —■ var på väg att anvisa.
Han ville kalla den här kommittén för
en »exportkommitté». Man har faktiskt
löst detta problem tidigare på det sättet.
I England löste man för något hundratal
år sedan problemet i viss mån genom
att exportera en mängd vanartiga
och brottslingar till Australien och andra
länder.

Kanske herr Elowsson också funderar
på att vi skall skaffa oss en liten och
tillräckligt avlägset belägen koloni, dit
vi kan exportera dem som blivit oss
misshagliga här hemma? Det vore i varje
fall intressant, om herr Elowsson ville
lyfta på förlåten litet grand och tala om
sina förslag. Jag tycker inte att det är
riktigt att vara fullt så hemlighetsfull
som herr Elowsson är.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag hade ju aldrig föreställt
mig att jag skulle bli betraktad som
en pendang till ryttarstatyn nere i Gamla
Stan! Jag har emellertid under många
år varit tidningsman, och jag överdriver
inte om jag säger att jag under denna
tid, åtminstone under de senaste tio
åren, opponerat mot den utveckling, som
vi nu befinner oss i. När jag nu tillät
mig att påstå att det tenderar till att bli
värre och värre, stödde jag mig på den
utveckling som ägt rum under exempelvis
de senaste tio åren — det har ovedersägligen
blivit värre och värre, och
det tror jag inte ens herr Andersson kan
bestrida.

När det sedan gällt vad man här skall
vidta för åtgärder har jag framkommit
med förslag också här i riksdagen, men
ingen har velat lyssna. Jag tror inte det
är så många, i varje fall inte bland dem
som tillhör vad jag i dag betecknat som
»riktningen», som gör det i dag heller.
Faktum är också, att jag för min del
har resignerat av den anledningen att
jag funnit att det inte nyttar att försöka
tala med dessa människor ännu, och inte
med herr Andersson heller.

Jag går inte här och väntar på att det
skall hända en katastrof för att jag skulle
få tillfälle att säga: »Vad var det jag
sa?» Jag är nämligen inte den ende, som
är av den åsikt jag här fört fram. Del
är miljoner människor i detta land, som
inte gillar den utveckling som vi nu är
inne på och som tycker att det är oerhört
att vi lurar ut den svenska ungdomen
— som vi faktiskt gör — i det ena
eländet efter det andra därför att vi inte
tar hand om dem med fast hand redan
från början. Jag ber kammaren minnas,
att när jag förut talat här och när jag
talar här i dag i denna viktiga sak, så
gör jag det alls inte med tanke på att
framträda i vare sig den ena eller andra
skepnaden, utan jag gör det, och har
gjort det under hela tiden, kort och gott
emedan jag ömmar för alla de ungdomar,
som har lurats ut i detta elände under
dessa år och som vi nu hittar i våra
fängelser, i våra ungdomsvårdsskolor
och i våra ungdomsanstalter och som vi
inte är i stånd att ta hand om.

Vi kan inte ta hand om dem på något
annat sätt än genom att ta hand om
dem från början. Om vi skall lösa detta
problem kan vi inte göra det på något
annat sätt än att söka hindra nyrekryteringen
till brottets bana.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Man kan väl inte låta
detta vara slutpunkten i dagens debatt.
Man måste få veta vad herr Elowsson,
som dock är en framträdande ledamot
av denna kammare, menar med
att vi »lurar ut ungdomarna i elände».
Det måste väl ligga något bakom detta?

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

Dessutom skulle jag direkt vilja fråga
herr Elowsson: Menar Ni att det är till
prygel och stränga straff som vi skall
återgå? Är det den lösningen herr Elowsson
vill komma med, när ungdomar
kommit tillräckligt långt ut på brottets
bana?

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är den gamla historien
— så snart man inte är med på
allt som denna så kallade »riktning»
för fram, så kan man inte tänka sig någonting
annat än att vi bara vill ge prygel.
Jag tillåter mig säga till fru Hamrin:
Jag tror inte på prygel. Jag tror
inte heller det behövs prygel. Men fastän
jag inte har någon statistik på den
saken, så är jag i alla fall övertygad
om att det är flera pojkar som räddats
av en örfil än som bragts i fördärvet
av en örfil. Jag menar ju inte,
att vi skall vara alltför generösa med
örfilarna heller. Jag menar att vi över
huvud taget inte bara skall fortsätta
med att bara släta över och släta över,
så att ungdomarna får den uppfattningen,
att de inte behöver ha respekt eller
aktning för någonting.

Låt mig anföra ett litet tecken på en
reaktion under den senaste tiden. Vi
fick den villkorliga domen, som är en
välsignelse om man använder den på
det rätta sättet. Men den har använts
alltför generöst, med påföljd att den
ena efter den andra av våra ungdomar
trott, att det inte varit någon risk att
göra vare sig det ena eller det andra.
Det är på detta sätt vi använt även den
villkorliga domen som ett medel att
bringa ungdomen i fördärvet.

Det förhåller sig på samma sätt med
åtalseftergiften. Om man är alltför generös
med den, så tror ungdomarna att
det inte betyder någonting vad de gör.
Jag skulle vilja råda dem som tillhör
den »riktning» jag här tidigare talat
om — den har företrädare inte bara
inom folkpartiet — att gå ut i praktiskt
arbete inom socialvården och verkligen
stifta bekantskap med förhållandena

där. Då skulle de utan minsta tvivel få
en annan syn på hela denna sak.

Det har nu äntligen blivit en reaktion.
Strafflagkommittén kommer med
vissa skärpningar, men eftersom regeringen
inte anser, att man kan vänta
tills kommitténs slutbetänkande kan
läggas fram, föreslår regeringen redan
vid denna riksdag en viss skärpning i
fråga om villkorlig dom och åtalseftergift.
Man ser, att det inte längre går att
fortsätta som hittills. Man förstår att
det måste bli någonting annat. Det måste
bli så, att vi kan gå trygga på våra
gator och vägar, att vi kan vara någorlunda
säkra i våra hem och att vi
kan utplåna den skamfläck inför hela
världen, som de tjugotusen bilstölderna
utgör.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
att herr Elowsson och jag nu börjar
komma in på ungefär samma tankegångar,
men då gäller det en helt annan
fråga än den som vi diskuterar i
dag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra ett
påpekande med anledning av att herr
Elowsson drog in frågan om åtalsftergift.
Orsaken till att det påyrkats en
skärpning av reglerna för åtalseftergift,
innebärande att ungdomsbrottslingar
mellan 15 och 18 år kan hamna i fängelse
i stället för att tas om hand av de
barnavårdande myndigheterna, är framför
allt att dessa myndigheter saknar
resurser härför. Vi vill genom vårt förslag
skapa ökade resurser, så att ungdomarna
kan tas om hand på ett sätt
som göra det möjligt för dem att återanpassas
i samhället i stället för att ge
dem fängelsestraff, som kanske för alltid
dömer dem att tillhöra det brottsliga
klientelet i vårt land.

Såvitt jag vet har herr Elowsson inte
föreslagit någonting annat än att vi
skall hindra nyrekrytering av ungdoms -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. åtgärder för anskaffande av lämpliga fosterhem, m. m.

brottslingar. Men herr Elowsson har
inte gett oss någon anvisning om hur
det skall ske. Skall vi ta flera steg tillbaka
i utvecklingen och stoppa in ungdomarna
i fängelse redan vid 15 års
ålder?

Jag tycker inte att detta är en riktig
utväg. Vi bör i stället ge våra socialvårds-
och barnavårdsmyndigheter resurser,
så att de kan ta hand om dessa
olyckliga ungdomar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående punkterna I—VIII av
utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan, därefter särskilt
beträffande punkten IX och slutligen
särskilt rörande punkten X.

På gjord propostion bifölls vad utskottet
i punkterna I—VIII hemställt.

I fråga om punkten IX, fortsatte herr
talmanen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57, punkten
IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 111;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten X hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av väckta motioner angående
differentierad vård av de svårartade
ungdomsbrottslingarna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272), bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 19, i anledning av väckt motion
om utgivande av en utförligare matrikel
över riksdagens ledamöter; och

nr 20, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av riksbankens
sedeltyper.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 58
i första kammaren av herrar Mossberger
och Georg Pettersson, samt nr 81 i andra
kammaren av herrar Bengtsson i Varberg
och Asp.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
hemställa till Kungl. Maj :t att föranstalta
om en utredning angående obligatorisk
tilläggssjukpenning till alla personer,
som hade inkomst av förvärvsarbete.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 58 och II: 81, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare måtte göras till föremål
för utredning.

Reservation hade anmälts av herrar
Thorsten Larsson, Ringaby, Wahrendorff,
Björkman och Anderson i Sundsvall,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Vi reservanter har intet
särskilt yrkande i denna fråga, men jag
skall be att i största korthet få motivera
reservationens tillkomst.

Vi delar utskottsmajoritetens åtsikt att
den frivilliga anslutningen till sjukkassornas
tilläggssjukpenningförsäkring inte
har fått den omfattning, som kanske ur
många synpunkter skulle vara önskvärd.
Orsakerna till att inte mer än knappt
20 procent av de fria företagarna har
anslutit sig kan givetvis vara många och
skiftande. Det kan bero på rent ekonomiska
skäl, på att man har ordnat skyddet
på annat sätt eller på att en del tycker,
att formen inte är tilltalande för deras
speciella behov. Vi biträder alltså

förslaget att en utredning skall företagas
i syfte att försöka effektivisera försäkringen
genom att få en större anslutning
av fria företagare.

Vi accepterar däremot inte, att några
tvingande bestämmelser skulle komma
att ålägga de fria företagarna att ansluta
sig. Denna lilla baktanke skymtar
nämligen i utskottets skrivning längst
ned på s. C i utlåtandet, där det står:
»Emellertid saknas enligt utskottets mening
skäl att i detta sammanhang taga
ställning till om denna effektivisering
bör åstadkommas genom att försäkringen
göres obligatorisk eller på annat sätt.»

Vi är alltså inte beredda att diktera
försäkringsskyddet för företagare, utan
vi reservanter anser, att man först måste
pröva alla frivilliga utvägar. Obligatoriska
åtgärder av den art, som det här
kan bli fråga om, får man nog enligt
min mening handskas mycket försiktigt
med, ty de kommer lätt i konflikt med
individuella önskemål och behov.

Med dessa ord har jag, herr talman,
bara velat klargöra reservanternas uppfattning.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Alltsedan sjukförsäkringen
kom till har det visat sig, att småföretagarna
haft mycket svårt att förstå varför
de inte har blivit inrymda i den statliga
försäkringen. De har nämligen tappat
bort, att hantverkets organisationer
vid remissbehandlingen klart och tydligt
sade ifrån att de inte ville falla under
den obligatoriska försäkringen.

Nu har försäkringen emellertid verkat
under flera år, och det är väl tydligt, att
det mer och mer framstår för en hel rad
av småföretagare att man är orättvist
»gynnad». Om vi går igenom de remisssvar,
som vid detta tillfälle har inkommit
till utskottet, skall vi finna att RLF
— efter att ha redovisat skiljaktigheterna
i den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringens förmåner -— ju anser
att jordbrukarna är missgynnade och vill
ha en ändring till stånd. Man har försökt
lösa problemet för jordbrukarnas del genom
en kollektiv försäkring, men det
försöket har misslyckats. Man har endast

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Om införande i vägtrafikförordningen

skolskjutsar

fått 6 500 medlemmar i detta kollektiv.
Med hänsyn till det resultatet anser man,
att man bör företa något som förbättrar
hjälpen vid sjukdom och olycksfall, vartill
möjligheter ju finns inom sjukförsäkringen.

Motionärerna har ju yrkat på att man
skulle utreda frågan, huruvida småföretagarna
kan inrymmas i den obligatoriska
sjukförsäkringen med möjlighet till
utträdesrätt. Detta har utskottet i sin helhet
inte velat vara med om, men vi anser
att det är nödvändigt att man företar
en utredning. Utskottets hemställan går
ju ut på en hemställan till Kungl. Maj:t
om en förutsättningslös utredning.

Att vi inte kan förbigå obligatoriet i
skrivningen är väl klart. Vi måste ju även
låta utredningen ta sikte på frågan huruvida
det blir förmånligare för småföretagarna
att komma in under obligatoriet
eller om de får bättre förmåner vid
ett frivilligt förfarande. Det är således en
förutsättningslös utredning, som vi har
förordat. Jag tycker ju, att herr Ringaby
inte skulle ha anledning att ta anstöt av
den skrivning, som utskottet har gjort,
då vi endast har önskat att få den fråga,
som utredningen skall besvara, allsidigt
belyst.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om införande i vägtrafikförordningen av
vissa särskilda bestämmelser rörande
skolskjutsar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om införande i vägtrafikförordningen
av vissa särskilda bestämmelser
rörande skolskjutsar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 323 i första kammaren av herr Sundin
och herr Larsson, Thorsten, samt

av vissa särskilda bestämmelser rörande

nr 395 i andra kammaren av herr Gustafsson
i Kårby m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte föranstalta
om åtgärder för införande i
vägtrafikförordningen av föreskrifter innebärande
dels att skolskjutsfordon skulle
utrustas med såväl framåt som bakåt
synlig beteckning som angav, att fordonet
var ett skolskjutsfordon, dels att
stopplikt skulle åligga fordonstrafikant
innan denne passerade ett skolskjutsfordon,
som tog upp eller lämnade av elever
utefter allmän väg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 323
och II: 395, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sanne, Thorsten Larsson och Wahrendorff,
fru Svensson samt herr Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 323 och II: 395,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring av 46 § 1 mom.
andra stycket vägtrafikförordningen som
i reservationen angivits.

Den av reservanterna föreslagna ändringen
i vägtrafikförordningen innebar,
att den nu särskilda skyldigheten för
fordonsförare att i vissa situationer hålla
en med hänsyn till förhållandena tillräckligt
låg hastighet skulle gälla även
förare av fordon, som nalkades skolskjuts,
då denna stannat för skolbarns
av- eller påstigning.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finns en reservation, och eftersom
jag har varit med om att underteckna
den ber jag att få säga några ord.

I de motioner det här gäller har yrkats,
att riksdagen måtte föranstalta om
åtgärder för införande i vägtrafikförordningen
av föreskrifter innebärande

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Om införande i vägtrafikförordningen

dels att skolskjutsfordon skall utrustas
med såväl framåt som bakåt synlig beteckning
som anger, att fordonet är ett
skolskjutsfordon, dels att stopplikt skall
åligga fordonstrafikant innan denne
passerar ett skolskjutsfordon, som tar
upp eller lämnar av elever utefter allmän
väg.

I de remissvar, som har inkommit
till utskottet, har samtliga remissinstanser
påyrkat, att skolskjutsar skall utmärkas
med särskilda såväl framåt
som bakåt synliga beteckningar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har också
upplyst om att styrelsen med stöd av
ett av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande
kommer att utfärda bestämmelser om att
skolskjutsfordon från och med höstterminen
i år skall utmärkas genom skyltar,
som skall anbringas framtill och
baktill på fordonet. Man kan alltså säga,
att den första delen av motionsyrkandet
därigenom blivit uppfyllt.

När det däremot gäller den andra
delen av motionsyrkandet, nämligen om
stopplikt, har skolöverstyrelsen, som ■—
enligt vad jag föreställer mig — genom
sina inspektörer ute i landet har väl
reda på förhållandena, yrkat bifall till
motionerna, överstyrelsen säger, att den
har funnit de i motionerna avsedda åtgärderna
väl ägnade att minska riskerna
för trafikolyckor i samband med
skolskjutsning.

Statens trafiksäkerhetsråd avstyrker
bifall till motionerna bl. a. med den motiveringen,
att det måste vara ur många
synpunkter mera tilltalande att uppfostra
skolbarnen till försiktighet i trafiken
än att genom författningsbestämmelser
bjuda dem ett särskilt skydd i de fall
då de icke iakttager försiktighet. Den
motiveringen synes mig som gammal
skolman inte hållbar. Barn, särskilt i
de lägsta klasserna, handlar impulsivt,
och jag tror att hur mycken trafikundervisning
man än kostar på dem har
det i detta fall ingen verkan. En och
en kan man nog få dem att rätta sig
efter föreskrifterna, men i grupp och
kollektivt handlar de i många fall utan
särskild tanke på de faror, som de kan

av vissa särskilda bestämmelser rörande

skolskjutsar

ge sig ut i. Det är så, att om t. ex. Kalle
har bestämt att han skall hinna före
Pelle till skolbussen, så inrättar han sig
därefter — han lagar så att han har sina
ytterkläder precis tillgängliga och kan
få tag i dem omedelbart, när han kommer
utanför skoldörren, och rusar så
i väg för att komma först. Han tänker då
inte på faran av att han kanske måste
passera körbanan för att komma fram
till bussen.

En kollega berättade för mig för en
kort tid sedan om ett sådant fall, där
ett par pojkar kom rusande. Det kom
just då en bil, och den förste som låg
före den andre såg över huvud taget
ingenting alls utan sprang rakt på sidan
av bilen. Han slog en volt, och skadorna
blev inte livsfarliga, men om han
hade kommit några ögonblick tidigare
och kommit framför bilen hade kanske
en dödsolycka inträffat.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande avstyrker visserligen motionernas
förslag om stopplikt men förordar,
att ärendet göres till föremål för
en närmare undersökning i syfte att
skapa bättre förutsättningar för en bedömning
av problemet. Nationalföreningen
anser inte nu direkt tillrådligt
att utan föregående utredning införa
en sådan ovillkorlig bestämmelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasätter emellertid, om inte tillfredsställande
resultat skulle kunna uppnås
genom ändring av 46 § 1 mom. andra
stycket vägtrafikförordningen så att
den särskilda skyldigheten att hålla en
med hänsyn till förhållandena tillräckligt
låg hastighet kommer att gälla även
förare av fordon, som nalkas fordon
försett med tecken att det används för
transport av skolbarn och som stannat
för skolbarns av- eller påstigning.

Utskottsmajoriteten säger sig hysa
viss sympati för den av styrelsen framförda
tanken men slutar dock med att
avstyrka förslaget. Vi reservanter hade
nog helst velat yrka på stopplikt, som
det görs i motionen. När ärendet behandlades
i utskottet upplyste förresten
en ledamot om att man hade mycket

32 Nr 13 Onsdagen den 22 april 1959

Om införande i vägtrafikförordningen av vissa särskilda bestämmelser rörande
skolskjutsar

goda erfarenheter av stopplikten i Förenta
staterna. Han hade själv på ort
och ställe gjort iakttagelserna.

Det kan kanske för våra förhållanden
vara nödvändigt, som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
framhållit, med en utredning innan
en sådan ovillkorlig bestämmelse införes,
och därför har vi nöjt oss med att
yrka bifall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag. De två sista styckena
på s. 4 i utskottets utlåtande
skulle då ersättas med den text som
finns på s. 5 och som jag tar mig friheten
att här citera: »Ehuru enligt utskottets
mening starka skäl talar för
den av motionärerna önskade stoppplikten,
finner utskottet de av flertalet
remissinstanser anförda bestänkligheterna
ha sådan styrka, att utskottet åtminstone
inte för närvarande vill förorda
stadgande om sådan stopplikt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i stället ifrågasatt, att 46 § 1 mom. andra
stycket vägtrafikförordningen skulle
ändras så att den särskilda skyldigheten
att hålla en med hänsyn till förhållandena
tillräckligt låg hastighet — utskottet
hänvisar härom till redogörelsen
ovan för gällande bestämmelser —kommer
att gälla även förare av fordon,
som nalkas skolskjuts, då denna stannat
för skolbarns av- eller påstigning.

Visserligen fastslås i första stycket av
1 mom., att fordons hastighet skall anpassas
till vad behörig hänsyn till omständigheterna
kräver, och i andra stycket
stadgas, att det särskilt åligger fordonsförare
att hålla tillräckligt låg hastighet
bl. a. då han nalkas barn, som
uppehåller sig på eller invid vägen. Likväl
måste det enligt utskottets mening
anses värdefullt, att det ifrågavarande
stadgandet ändras på sätt som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förordat. Det
måste nämligen — bl. a. med hänsyn
till den omfattning, som skolskjutssystemet
numera har — anses angeläget, att
det i körkortsundervisningen och genom
trafiksäkerhetspropagandan kan understrykas,
att särskild försiktighet är påkallad
just vid passerande av stillastå -

ende skolskjuts, och en uttrycklig bestämmelse
därom utgör otvivelaktigt ett
bättre stöd härför än den allmänna regeln
i momentets första stycke.»

Vi slutar med att föreslå att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
I: 323 och II: 395, ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring
av 46 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
som ovan angivits.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL. (s):

Herrr talman! Som framgår av vad
som anförts från reservanternas sida
sönderfaller motionen i två delar. För
det första vill man ha en skylt, som markerar
skolskjutsen. I det fallet har motionärerna
haft den stora turen att få sin
önskan verkställd redan innan motionen
skrevs. Utskottet har således mycket generöst
kunnat tillstyrka motionen i den
delen. Vi har haft skylten i fråga till
påseende och tycker att det är en mycket
vällovlig åtgärd som här företagits.

När det för det andra gäller stopplikten
har emellertid utskottsmajoriteten en
helt annan mening än reservanterna. Vi
är alla överens om att det är nyttigt med
stopplikt, där det är möjligt att genomföra
det, men det går ju inte att införa
stopplikt var som helst, när som helst
och på vilka vägar som helst i detta
land bara därför att där passerar en
skolskjuts. Stopplikten måste begränsas
till särskilda punkter. Det kan aldrig vara
nyttigt ur trafiksynpunkt att man
ständigt skall hålla reda på var en skolskjuts
behagar stanna för att släppa av
några barn. Det kan inträffa att man har
en bilkö bakom sig, där bilförarna inte
kan se vad den förste bilföraren iakttar
när han bromsar in. Om det skall vara
stopplikt kan det uppstå åtskilliga kollisioner
på detta sätt. Det faller således
på sin egen orimlighet att införa stoppplikt
i detta sammanhang.

Motionärerna och reservanterna har i
det läget återfallit till 46 § i vägtrafikförordningen,
eftersom väg- och vatten -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Om införande i vägtrafikförordningen

byggnadsstyrelsen, som upplästs här,
ifrågasatt en omformulering eller utvidgning
av 46 §, som ålägger föraren att
bringa ned hastigheten så mycket som
möjligt när han passerar en skolskjuts.

Emellertid finns redan denna anda
och mening uttryckt i 46 §. Den säger
nämligen, att varje bilförare skall iakttaga
all den försiktighet som är nödvändig
och alltid anpassa hastigheten efter
det tillfälle eller den situation vari han
befinner sig. Det finns således allaredan
nu en uppmaning till varje bilförare att
aldrig hålla högre hastighet än den som
är lämplig vid det speciella tillfälle eller
den situation det är fråga om.

Utskottet har uttalat, att det hyser en
viss sympati för den av styrelsen uttryckta
meningen, men jag vill här framhålla
att detta inte får fattas så från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens sida, att vi
önskar en omskrivning av 46 §. Vi anser
att det är till fyllest med den formulering
den har. Med dessa skäl har
utskottet föreslagit att förevarande motioner
icke borde föranleda någon annan
åtgärd än vad som framgår av utskottets
skrivning.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Svensson säger, att det allmänt åligger
bilförare att vara försiktig vid omkörningar,
när det finns barn på vägen

o. s. v. Men i det exempel som jag nämnde
här, där en pojke kom rusande rakt
emot en bil när han skulle till skolskjutsen,
som höll på andra sidan vägen, uppskattade
den som iakttagit händelsen att
farten säkerligen låg mellan 80—90 kilometer.
Med den farten ansåg föraren sig
tydligen ha kört med varsamhet. Jag
tror att om det fanns en mera bindande
bestämmelse, t. ex. en bindande bestämmelse
i vägtrafikförordningen, skulle
detta ha betydelse såtillvida att större
försiktighet iakttogs vid passerande av
skolskjutsar.

Den som i likhet med mig under hela

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr 13

av vissa särskilda bestämmelser rörande

skolskjutsar

sitt liv har ägnat sig åt barnuppfostran
vet hur impulsivt barnen handlar, särskilt
i den lägre skolåldern. När man
dessutom vet att bilförare har mycket
olika uppfattning om vad som är varsamhet
i trafiken, tror jag det skulle vara
av mycket stor betydelse om man följde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
att införa en särskild punkt i vägtrafikförordningen
om varsamhet vid
passerandet av skolskjutsar som upptog
eller avlämnade skolbarn vid allmän väg.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det må tillåtas mig som
motionär att säga ett par ord i den här
frågan.

Det är alltid tragiskt med trafikolyckor,
men det är mest tragiskt när barn
blir offren. Den alltmer ökade omfattning,
som skolskjutssystemet fått och
kommer att få i vårt land, gör att vi måste
ägna denna detalj av trafiken en alltmer
skärpt upmärksamhet.

Den motion, som nu är föremål för behandling,
ville med sin framställning
uppmärksamma just dessa saker. Jag behöver
inte uppehålla mig så mycket vid
motionen — det har redan herr Sunne
gjort. Beträffande den första delen behöver
jag bara konstatera, liksom de båda
andra talarna gjort, att det är tacknämligt
att en bestämmelse om de skyltar,
som motionen talar om, kommit till
stånd. Den andra delen av motionen, den
som rör stopplikt, har rönt ganska stor
uppmärksamhet både i pressen och inom
de instanser som därav är berörda. Skolöverstyrelsen
har, som här sagts, anslutit
sig till tanken om stopplikt, och utan tvivel
måste man säga sig, att en sådan vore
mest effektiv och tryggast ur barnens
synpunkt. Vid behandlingen av frågan
inom utskottet har flertalet emellertid
menat, att det för trafikens smidiga fortlöpande
kanhända är bäst att inte i detta
hänseende följa oss motionärer.

I stället har man fastnat för Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag i denna
fråga, som liänsyftar på § 46, vilket de
övriga talarna också refererat. Denna pa -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Om införande i vägtrafikförordningen av vissa särskilda bestämmelser rörande
skolskjutsar

ragrafs allmänna bestämmelse om försiktighet
i trafiken har de flesta kanhända
reda på, men vi vet också att den
många gånger är för litet uppmärksammad.
I likhet med Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tror jag att det skulle innebära
ett starkt understrykande av angelägenhetsgraden
och ett ytterligare förbättrande
av skyddet för skolskjutspassagerarna,
alltså för skolbarnen, om man
skärpte formuleringen av denna paragraf.

Som herr Svensson sade, har utskottts
majoriteten sagt sig ha stor sympati för
detta förslag, men man stannade tyvärr
vid detta. Det hade väl varit bra mycket
riktigare om man hade handlat i konsekvens
med denna sympati och instämt
i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag.

Jag skall ta bara ett exempel, som hände
hemma i mitt skoldistrikt. En pojke
skulle gå av en skolbuss, väl utmärkt med
skylt. Då uppstod den trafiksituationen,
att en lastbil kom i möte med bussen i
samma ögonblick som pojken skulle passera
över vägen. Han såg denna lastbil
och stannade upp, men samtidigt som han
såg litet grand bakom lastbilen fortsatte
han ytterligare ett steg ut på vägbanan.
Han observerade därvid inte den Volkswagen,
som kom efter, och han blev påkörd
av denna. Det är alltså sådana situationer
— sådana utrusningsolyckor,
om man kan använda ett sådant uttryck
— som vi vill försöka att ytterligare gardera
oss emot.

Därför anser vi att det skulle vara av
mycket stor betydelse om vikten av försiktighet
vid passerande av stillastående
skolskjuts ytterligare kunde inskärpas
genom införande av begreppet skolskjuts
i 46 §. Det skulle inte vara en så förfärligt
egendomlig åtgärd. Det finns en
hel del andra, likartade situationer som
står uppräknade i 46 §. Jag tror att ett
införande av begreppet skolskjuts i denna
paragraf skulle ha den stora betydelsen,
att körkortsaspiranterna vid läsningen
av texten, som de skall och bör kunna,
åtminstone får in detta begrepp i sitt
medvetande och lär sig att de, när de

ser ett fordon, markerat som skolskjuts,
skall nedbringa hastigheten och vara beredda
på att det kan komma skolbarn utrusande
och att detta innebär en stor trafikfara.

Det är med denna motivering, som vi
reservanter har velat gå på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
linje. Jag skall,
herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Een,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne och herr
Larsson, Thorsten, begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

Ja — 87;

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess
fyrtioförsta sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut, dels ock
i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 februari 1959 dagtecknad
proposition, nr 71, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal; och

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 7 december 1956 (nr 567) med vissa
bestämmelser, som skola iakttagas sedan
hyresregleringen upphört.

De av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen
inneburo bland annat, att lagstiftningen
om hyresreglering och vad
därmed sammanhängde skulle förlängas
till och med utgången av år 1961.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat sju i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 402 i
första kammaren av herr Lindblom och
nr 491 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg,

de likalydande motionerna nr 403 i
första kammaren av herr Mattsson samt
nr 492 i andra kammaren av herrar
Hansson i önnarp och Carlsson i Bakeröd,

de likalydande motionerna nr 404 i
första kammaren av herr Hansson, Gustaf
Henry, och nr 489 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.,
samt

motionen nr 490 i andra kammaren av
herr Senander m. fl.

I motionerna 1:402 och 11:491 hade
hemställts, att riksdagen för sin del måtte
besluta, att andra punkten i övergångsbestämmelserna
till det ovan som
4) betecknade lagförslaget skulle utgå.

I motionerna I: 403 och II: 492 hade
hemställts,

1) att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 71 måtte besluta, att
hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen
och besittningsskyddslagen
skulle äga fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1960;

2) att riksdagen måtte besluta att med
verkan från den 1 juli 1959 kategorimässig
avveckling av hyresregleringslagen
skulle ske i fråga om

a) upplåtelse av lägenhet eller del av
lägenhet i en- och tvåfamiljshus; samt

b) upplåtelse av möblerade enkelrum;

3) att riksdagen måtte uttala angelägenheten
av att myndigheterna vid sanering
av stadskärnor sökte tillgodose
behovet av kommersiella lokaler i enlighet
med vad i motionerna anförts; ävensom -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

4) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning angående
sådan ändring av hyresregleringslagen,
att vid generell hyreshöjning hänsyn
kunde tagas jämväl till penningvärdeförsämring
samt — därest hyresregleringslagens
giltighetstid skulle utsträckas
längre än vad ovan nu förordats —
om framläggande av förslag för riksdagen
i sagda syfte.

I motionerna 1:404 och 11:489 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad lydelse
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag med de
ändringar att

dels lagens giltighetstid begränsades
till den 30 september 1960,

dels att 26 § av samma lag skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse,

2) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring av lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m. så
ock om fortsatt giltighet av samma lag;

3) antaga förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1956 (nr 568) om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal med den
ändring, att giltighetstiden begränsades
till den 30 september 1960; ävensom

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte utarbeta en
plan för en total regional avveckling av
hyresregleringen samt förelägga riksdagen
densamma instundande höstsession.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

dels antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma

lag.

dels ock avslå följande motioner, såvitt
däri yrkats ändringar i detta lagförslag,
nämligen

1. I: 403 och II: 492,

2. I: 404 och II: 489 samt

3. II: 490;

B. att riksdagen måtte

dels antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,

dels ock avslå följande motioner, såvitt
däri yrkats ändringar i detta lagförslag,
nämligen

1. 403 och II: 492 samt

2. I: 404 och II: 489;

C. att riksdagen måtte

dels antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1956 (nr 568) om rätt i vissa fall
för hyresgäst till nytt hyresavtal,

dels ock avslå följande motioner, såvitt
yrkats ändring i detta lagförslag,
nämligen

1. I: 403 och II: 492 samt

2. I: 404 och II: 489;

D. att riksdagen,

med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna 1:402 och 11:491
funnit viss ändring böra företagas i
övergångsbestämmelserna till det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den
7 december 1956 (nr 567) med vissa bestämmelser,
som skola iakttagas sedan
hyresregleringen upphört,

måtte antaga förslaget med följande
ändring av övergångsbestämmelserna:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959. Nya lydelsen av 2 § äger dock ej
tillämpning på hyresavtal som slutits
före ikraftträdandet.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959. Beträffande avtal som ingåtts före
nämnda dag skall dock vad i 2 § första
stycket stadgas icke gälla för kortare tid
än till den 1 oktober 1959.

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

E. att motionerna

1. I: 403 och II: 492, såvitt däri yrkats
visst uttalande av riksdagen,

2. I: 403 och II: 492, såvitt däri yrkats
utredning om viss ändring av hyresregleringslagen,
samt

3. I: 404 och II: 489, såvitt däri yrkats
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande avvecklingsplan,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Georg Carlsson och Hansson
i Skegrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottets hemställan
bort av riksdagen bifallas med följande
avvikelser, nämligen

under punkt A

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
erhölle sådan lydelse, att lagen skulle gälla
till och med den 31 december 1960
samt

b) att 26 § första stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad, som
är förenad med allmän tjänst, och ej heller
på bostadsupplåtelse i möblerad lägenhet
om högst ett rum eller i sådan
hotell- eller pensionatrörelse, för vilken
fordras myndighets tillstånd, eller i fråga
om lägenhet i hgresvärden tillhörigt
en- eller tvåfamiljshus;

under punkt B att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av bostadsrättskontrollagen
erhölle sådan lydelse,
att lagen skulle gälla till och med den
31 december 1960;

under punkt C att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av besittningsskyddslagen
erhölle sådan lydelse,
att lagen skulle gälla till och med den
31 december 1960;

2) av herr Ngberg, som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den ändrade avfattning, reservationen

visade, samt att utskottets hemställan
bort av riksdagen bifallas med i reservationen
angivna avvikelser;

3) av herrar Ebbe Ohlsson, Munktell
och Bengtsson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottets
hemställan bort av riksdagen bifallas
med följande avvikelser, nämligen

under punkt A

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
erhölle sådan lydelse, att lagen skulle
gälla till och med den 31 december
1960;

b) att 26 § första stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad, som
är förenad med allmän tjänst, och ej
heller på bostadsupplåtelse i möblerad
lägenhet om högst ett rum eller i sådan
hotell- eller pensionatrörelse, för vilken
fordras myndighets tillstånd, eller i fråga
om lägenhet i hyresvärden tillhörigt
eu- eller tvåfamiljshus.

c) att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Stadgandena i 2—6 §§ skola ej äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, som uppförts
med stöd av tertiärlän beviljat enligt
kungörelsen den 29 juni 1946 om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus eller
senare författning i samma ämne, så
länge lånet ej uppsagts till betalning, eller
i fråga om lägenhet i hus, som uppförts
utan stöd av dylikt statligt lån och
färdigställts efter den 30 september
1957, eller i fråga om lägenhet, som är
avsedd att helt eller till väsentlig del utnyttjas
till annat ändamål än bostad.
Stadgandena skola ej heller tillämpas på
upplåtelse i första hand av lägenhet i sådant
av kommun eller av kommunalt eller
därmed jämställt bostadsföretag förvaltat
hus, som Konungen bestämmer.

under punkt B

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av bostadsrättskontroll -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.
lagen erhölle sådan lydelse, att den
skulle gälla till och med den 31 decem -

ber 1960;

b) att bostadsrättskontrollagen erhölle
den ändrade lydelse, reservationen visade; under

punkt C att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av besittningsskyddslagen
erhölle sådan lydelse,
att lagen skulle gälla till och med den
31 december 1960;

under punkt E 3 att riksdagen i anledning
av motionerna I: 404 och II: 489
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t inför 1959 års
höstriksdag måtte framlägga förslag till
plan för en total avveckling av hyresregleringslagstiftningen.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Det underliga med denna
hyreslagstiftning är att i vissa hänseenden
alla är ense om densamma,
medan vi i andra hänseenden är i hög
grad oense. De råder full enighet om
att en avveckling av hyresregleringslagen
är önskvärd. Både år 1956 och
1957 har vi fattat beslut om en successiv
kategorimässig och regional avveckling
av hyreslagstiftningen.

Jag vill gärna erkänna att en del har
gjorts, men i propositionen nr 71 till
årets riksdag, där justitieministern redovisar
vidtagna åtgärder, får man i
varje fall inte något starkt intryck av
att Kungl. Maj:t har utnyttjat möjligheterna
till den avveckling eller modifiering
av hyresregleringen, som man
kan anse att riksdagens beslut 1956 och
1957 förutsatte. Detta har vi närmare
redovisat i vår reservation, och jag
återkommer strax till den saken.

I propositionen fick vi veta bl. a., att
hyresrådet har gjort en undersökning
om möjligheterna att häva regleringen
i samtliga hyresreglerade orter med
mindre än 20 000 invånare. Resultatet
är intressant så till vida att fullmäktige
i mer än tredjedel av dessa orter, eller
i 166 av 440, har tillstyrkt antingen regional
eller kategorimässig avveckling.

Det har upplysts till utskottet, att hy -

resrådet avser att inom den närmaste
tiden inkomma till Kungl. Maj:t med
de förslag till avveckling av hyresregleringen,
som utredningen kan ge anledning
till. Man får då verkligen hoppas
att det blir ett snabbt resultat.

På sidan 18 i utlåtandet konstaterar
utskottet, att »den nu beträdda vägen för
regleringens avveckling är den lämpligaste».
Så fortsätter man: »Utskottet vill
emellertid kraftigt understryka angelägenheten
av att den efter dessa linjer
påbörjade avvecklingen bedrives med
all dem skyndsamhet omständigheterna
medger.»

Då utskottet nu i så otvetydiga ordalag
ger uttryck för sin uppfattning, att
en avveckling av hyresregleringen bör
ske där förhållandena så medger, kan
man väl förutsätta att detta med tanke
på den stora bostadsproduktion som
vi faktiskt för närvarande har i landet
skall aktualisera ytterligare ändringar
i gällande lagstiftning.

Då bör emellertid riksdagen få ett
ord med i laget, få tillfälle att följa detta
avvecklingsarbete och ta ställning till
de ändringar i lagstiftningen, som kan
vara av behovet påkallade. Linder sådana
förhållanden kan vi naturligtvis
inte godta utskottsmajoritetens förslag
om förlängning av hyresregleringslagen
på två år. Vi vill begränsa förlängningen
till ett år, således att lagen
skall äga fortsatt giltighet endast till
och med den 31 december 1960.

Då jag i början av mitt anförande
hävdade, att regeringen inte utnyttjat
de möjligheter till avveckling av hyresregleringen
som riksdagen förutsatte
1956 och 1957 tänkte jag närmast på
en- och tvåfamiljshus, möblerade rum
samt lägenheter i inte statsbelånade hus.
Vi har därvidlag väntat på initiativ
från regeringens sida, men ingenting
har skett.

Nu skall jag, herr talman, inte förledas
till att uppta kammarens tid med
att fördjupa mig i de argument och synpunkter
som kan anföras för riktigheten
av vår uppfattning att en- och tvåfamiljshus
samt möblerade rum utan vidare
kan släppas fria från hyresregle -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. fortsatt giltighet av

ringen. Dessa synpunkter har år efter
år framförts här i riksdagen, och kammarledamöterna
känner alla väl till argumenten
både för och emot ett upphävande
av hyresregleringen. Jag inskränker
mig till att konstatera, att man
tycks ha en ganska underlig uppfattning
om ägarna av en- och tvåfamiljshus.
Man tycks betrakta dem som något
slags särskilt farliga människor som
på ett oriktigt och orimligt sätt skulle
utnyttja sina möjligheter om hyresregleringen
för deras del skulle upphävas.
Det är absolut inte på det sättet. Och
vad beträffar hyresgästerna är de väl i
detta fall varken några oskyldiga lamm
eller motsatsen.

Dessa tiotusentals ägare av en- eller
tvåfamiljshus, som haft nog initiativkraft
och framåtanda för att bygga ett
eget hus — vad slags människor är de
egentligen? Ja, de är ju ingenting annat
än ett brett tvärsnitt av hela vårt
folkmaterial —■ det är herrar Anderssöner,
Petterssöner, Olssöner och Lundströmare.
Och i praktiken går det väl
oftast så till, att man under hand kommer
överens om den eller den hyran,
alldeles oavsett hyresregleringslagen —
dessa mäniskor bor ju alldeles inpå varandra,
de träffar samman varje dag.

Men det finns en olägenhet i detta
sammanhang. Ingen regel är utan undantag,
och det händer naturligtvis att dessa
fastighetsägare får hyresgäster som
det inte är roligt att ha att göra med.
Och med stöd av lagen kan var och en
av dessa hyresgäster säga: »Här sitter
jag så länge jag vill!» Man förstår att
det på detta sätt ute i livet uppstår
många kontroverser, spänningar och
motsättningar mellan människorna.

En annan olägenhet, som följer av den
nu nämnda, är att många fastighetsägare
under dessa förhållanden drar sig för
att ta hyresgäster och i stället försöker
klara sig ändå.

Precis samma sak gäller beträffande
de möblerade rummen. Många av kammarens
ärade ledamöter har ju själva
mycket stor erfarenhet på det området,
och jag skulle tro att vi inte har någon
känning av hyresregleringslagen, utan

hyresregleringslagen, m. m.
hyresvärdinnorna kommer och säger:
»Nu tycker jag tidpunkten är inne att
vi höjer hyran med en tia eller två denna
månad och i fortsättningen.» Därvid
blir det — inte ropar hyresgästen på
polis eller åberopar hyresregleringslagen
för det. De människor, som gör något
sådant, är precis samma kategori som
jag nyss nämnde, människor som ingen
av oss är särskilt förtjust i. Sådana besvärliga
och otrevliga människor finns
ju också, men de sitter där de sitter och
kan åberopa lagen.

Från vårt håll kan vi inte dela utskottets
uppfattning. Utskottet skriver år efter
år mycket positivt när det gäller en
avveckling av hyresregleringslagen, men
jag måste konstatera — naturligtvis borde
jag då vända mig till utskottets ärade
ordförande herr Osvald, men det är kanske
riktigast att jag i främsta rummet
vänder mig till herr Lindahl —- att den
melodi som herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet spelar i sin till
riksdagen avgivna kungl. proposition, eller
rättade sagt den takt han där anger,
den följer också herr Lindahl mycket
noggrant. Jag har alltid varit irriterad
av att utskottet inte någon enda gång vågat
för sin del vara litet djärvare än regeringen,
inte vågat ta egna initiativ i
dessa sammanhang, t. ex. beträffande
de möblerade rummen, hyreslägenheter
i en- eller tvåfamiljshus och hyreslägenheter
i icke statsbelånade hus. Man tar
inga egna initiativ, och därför vågar jag
— även om det kanske inte är alldeles
korrekt — gå förbi utskottet och säga
till herr justitieministern, att det helt
och hållet beror på honom och vad han
i detta fall gör. Nog är det bra med försiktighet,
men en så överdriven försiktighet
som regeringen i detta fall lägger
i dagen kan jag naturligtvis inte sentera.
I detta fall är det vi som är de
radikala, medan herr statsrådet, regeringen
och utskottsmajoritetcn representerar
den konservativa falangen.

Nu blir det beklagligtvis inte som vi
önskar, utan riksdagen kommer att besluta
en tvåårig förlängning av liyresregleringslagstiftningen
till den 31 december
1961, och då har jag ingenting annat

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

att göra än att vädja till herr justitieministern,
att han vågar sig på något
kraftfullare initiativ och visar litet mindre
rädsla när det gäller att verkligen någon
gång få denna nu mycket gamla
kristidslagstiftning ur världen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till vår reservation
nr 3.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Vid behandlingen i tredje
lagutskottet av föreliggande proposition
har konstaterats, att vissa lättnader
kunnat genomföras i fråga om hyresregleringen.
Vi har också varit ganska eniga
om att det skulle vara lyckligt, om
man så fort som möjligt kunde avveckla
ännu mera på detta område. Under sådana
omständigheter tycker man nog,
att hyresregleringen kunnat förlängas
bara ett år i sänder. En del andra frågor,
som den föregående talaren var inne
på, har också diskuterats, såsom upplåtandet
av lägenheter i en- och tvåfamiljshus
samt möblerade rum. Även
när det gäller dessa saker kan det vara
tvivelaktigt, om det är någon nytta med
att ha regleringen kvar.

Under dessa förhållanden anser jag,
i likhet med den föregående talaren, att
man på detta område borde kunna gå
ett litet steg längre än vad utskottet föreslagit.
På grund därav vill jag yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Såsom de båda talesmännen
för reservanterna redan framhållit,
råder allmän enighet om att hyresregleringslagen
bör upphävas snarast möjligt.
Det har också utskottet i år liksom
vid tidigare tillfällen givit klart uttryck
åt. Emellertid finns det, såvitt jag
har kunnat konstatera, inte någon som
tror att det är möjligt att avveckla hyresregleringslagen
under loppet av år
1960, utan en avveckling kommer att
kräva en längre tid. Under sådana omständigheter
synes det mig vara ett

principrytteri att kräva, att lagen endast
skall förlängas ett år, då man med
säkerhet kan utgå ifrån att det därefter
kan bli nödvändigt att förlänga lagen
ytterligare ett år.

Parterna på hyresmarknaden har också
varit överens om att en förlängning
av lagen på två år är nödvändig. Härtill
kommer ytterligare, att hyreslagskommittén,
som skall utarbeta förslag till
besittningsskydd, inte kommer att vara
färdig med sitt arbete i så god tid, att
förslag till ny hyreslagstiftning kan framläggas
till 1960 års riksdag utan först
till 1961 års riksdag. Även detta har enligt
utskottets mening varit ett motiv
för att nu förlänga lagen på två år. Det
är en praktisk åtgärd att inte behöva ta
upp denna fråga till behandling varje
år.

Jag skulle i anslutning till detta vilja
säga att de svårigheter, som en fastighetsägare
kan ha av en besvärlig hyresgäst
och som herr Ebbe Ohlsson talade
om, ju inte blir mindre därav att man
förlänger lagen i två etapper än om
man förlänger den i två år med en gång,
eftersom man ändå inte utgår från att
lagen kan upphöra att gälla efter 1960
års slut.

Herr Ebbe Ohlsson var också inne på
den utredning, som hyresrådet har låtit
verkställa och som skall ligga till
grund för en plan för avveckling av
hyreslagstiftningen. Man har enligt mitt
förmenande all anledning utgå från att
denna plan kommer att läggas till grund
för förändringar i hyresregleringen, i
den mån sådana då kan anses vara befogade.
Även detta är ett skäl för att man
nu förlänger lagen under två år, såsom
regeringen har föreslagit.

Jag skulle slutligen vilja säga, att de
olika förslag om kategorimässig avveckling
i snabbare takt, som motionsvis
framförts, naturligtvis på vissa håll kan
vara helt befogade. Vi har emellertid inom
utskottet ansett att en sådan kategorimässig
avveckling i första hand bör
företagas inom ramen för den regionala
avvecklingen av hyresregleringen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev av herr Ebbe
Ohlsson direkt uppmanad att svara på
ett par frågor, och det får jag väl lov att
göra med några ord, fastän jag inte trott
att denna debatt skulle behöva bli så
långvarig och att så mycket skulle behöva
sägas från vårt håll när väl utskottets
ordförande framfört utskottets
ståndpunkt.

Jag tycker nog att herr Ohlsson är litet
ensidig när han bara ser på hyresregleringslagen
såsom någonting som inte
går att ändra på. Han resignerar inför
det oundvikliga. Han har tydligen glömt
bort de stora förändringar som har
skett i fråga om tillämpningen av hyresregleringslagen.
Många kommuner har
tillkännagivit att de inte behöver denna
lag längre. Jag misstänker på grundval
av förhållanden som jag känner till
att i mindre tätorter kan man snart vara
av med lagen eftersom bostadsbristen
tack vare den sociala bostadspolitiken
är på väg att avskaffas. Jag tycker att
de som nu vill uppträda som om de vore
förfördelade av majoriteten i utskottet
borde vara litet rättvisa och inte glömma
bort detta.

Enligt mitt sätt att se är detta närmast
en kommunal fråga av inte så liten
betydelse. Det gäller ju för kommunerna
själva att bli på det klara med huruvida
hyresregleringslagen skall bibehållas
eller inte, och då bör kommunerna
vara litet rädda om sin möjlighet att
påverka utvecklingen, när de nu har
denna möjlighet. En anpassning bör kunna
ske utan alltför stor irritation.

Man kan också fråga sig varför högern
i denna fråga intagit en sådan ståndpunkt
som den gjort. När de parter som
närmast har att ge akt på hyresregleringslagen
och dess verkningar inte har
något särskilt att invända, tycker jag att
högern, som i viss mån är förbunden
med den ena parten på hyresmarknaden,
skulle nöja sig tills vidare och låta
förslaget gå igenom som det är.

Det är inte så konstigt, herr Ohlsson,
om vi är lojala mot regeringen. Det vore
siikert herr Ohlsson också om statsministern
hette Hjalmarson. Denna lo -

jalitet sammanhänger med att vi anser
att det är förnuftiga förslag som regeringen
kommer med. Det är ju här inte
fråga om en angelägenhet enbart för regeringen
utan en angelägenhet för människorna
runt om i Sveriges bygder. Vi
kan ju ändå säga oss att hyresgästerna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och en hel
rad andra orter känner en viss trygghet
tack vare hyresregleringslagen, man
känner sig skyddad för överraskningar
av olika slag. Över huvud taget har lagen
en mycket stor betydelse där bostadsbristen
alltjämt är stor.

Detta var vad jag ville säga till herr
Ohlsson i all vänlighet. Vi brukar ju
alltid diskutera dessa frågor utan att
på något sätt släppa lös lidelserna från
någondera sidan.

Jag ber med detta, herr talman, att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Egentligen skulle jag
inte ha behövt begära ordet, emedan
utskottet har biträtt den motion som
jag väckt i denna fråga, men jag skall
ändå ta till orda med anledning av de
delade meningar som råder beträffande
förlängningen. Jag hade inte tagit upp
frågan om förlängningen i min motion
av det skälet att jag ansåg att det ur
praktiska synpunkter kunde komma på
ett ut om lagens giltighet förlängdes på
ett år eller två år, emedan Kungl. Maj :t
nu har fått fullmakt av riksdagen att
avveckla från ort till ort allteftersom
framställningar kommer in, vare sig det
gäller regional eller kategorimässig avveckling.

Med anledning av det beslut som fattades
1957 har statens hyresråd företagit
en granskning som ju är refererad
både i propositionen och i utskottsutlåtandet,
ocli denna undersökning har
visat att man börjat avveckla hyresregleringen
på rätt många orter. Jag tror
att detta är den enda riktiga vägen. Jag
har hävdat under många år att om vi
över huvud taget skall komma till rätta
med det här problemet och någon gång
få en något så niir allmän avveckling,

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

så måste det ske dels regionalt och dels
kategorimässigt. Det kan ju på en ort finnas
anledning att lielt avveckla regleringen,
medan man på en annan ort inte
anser sig vilja avveckla den beträffande
bostäderna men däremot kanske beträffande
affärslokaler, garage och liknande.

Emellertid vill jag säga beträffande
de nu inkomna uppgifterna från de olika
kommunerna att jag kan hålla med
herr Ebbe Ohlsson, då han talar om
den tröghetslag som gör sig gällande på
det här området. Det har nämligen visat
sig att hyresregleringslagen har existerat
så länge att människorna har blivit
liksom vanda vid den och fruktar
att någonting förskräckligt skulle hända
om den till äventyrs skulle avvecklas.
Det är naturligtvis överbetonad ängslan.
Det förhåller sig väl inte på det sättet
på de flesta orter.

Jag kan ju ta ett enda exempel som
visar vad jag menar. Det finns en ort,
där hyresnämnden hade gjort enhällig
framställning till fullmäktige att lagen
skulle avvecklas, därför att det icke förekommit
mer än ett å två mål om året.
Man tyckte att det var onödigt att under
sådana förhållanden vidmakthålla
hela denna vidlyftiga apparat; jag har
själv läst handlingarna rörande detta
ärende. Fullmäktige beslöt emellertid
hemställa att lagen fortfarande skulle
tillämpas trots att hyresnämnden, som
man kunde ha trott skulle vara obenägen
att så att säga avsåga den gren på
vilken den själv satt, hade sett frågan
ur mer förnuftsmässig och praktisk synpunkt
och menat att det inte var nödvändigt
att ha regleringen kvar, när
den tillämpades i så få fall. När utskottet
på s. 18 i utlåtandet talar om att
de kommunala myndigheternas bedömning
av situationen på hyresmarknaden
bör vinna behörigt beaktande, kan man
kanske därför sätta ett frågetecken. Det
råder en änsglan för att ett ingripande
på detta område kan innebära en större
fara än som i verkligheten föreligger.

Eftersom justitieministern är närvarande
i kammaren skulle jag därför vilja
säga att när de handlingar, som för
närvarande bearbetas i hyresrådet, in -

kommer till departementet för slutligt
avgörande, tror jag att det finns skäl att
vara ganska hårdhänt. Det är farligt när
människorna hyser en sådan övertro på
en lagstiftning — som egentligen i
många avseenden utgör ett hinder för
utvecklingen — att den bibehålies längre
än nödvändigt, ja, så länge till och
med att den i många avseenden står där
hindrande i vägen.

Med hänsyn till tidigare fattat beslut
enligt vilket Kungl. Maj:t har full frihet
att bifalla eventuella framställningar
om avveckling av regleringen från de
olika kommunerna har jag inte ansett
det lämpligt att i motionen påyrka en
förlängning endast med ett år. Partsrepresentanterna,
Sveriges fastighetsägareförbund
och Hyresgästernas riksförbund,
har ju båda tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag. Det kan naturligtvis finnas
ett visst fog för uppfattningen att
en krislagstiftning inte bör förlängas
mer än ett år i taget — detta har ju
varit kutym i andra fall — men när man
nu i praktiken når samma resultat, oavsett
om lagstiftningen förlänges på ett
år eller på två år, tycker jag att det är
ganska meningslöst att diskutera den
frågan.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Utskottets yttrande inleds
med det konstaterandet att allmän
enighet råder om att hyresregleringen
bör avvecklas så snart omständigheterna
medger detta. Liknande uttalanden
har tidigare gjorts från riksdagens sida.

Jag tror att under den här vackra
formuleringen döljer sig meningar som
inte är fullt så likformiga som man kunde
frestas att anta. Det finns nog åtskilliga,
som lägger huvudvikten på den
första delen av meningen — att hyresregleringen
bör snarast avvecklas —
medan andra fäster större vikt vid den
senare delen och tänker som så, att
om man ställer stränga krav på att omständigheterna
skall medge ett upphä -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. fortsatt

vande, har man ingenting emot att möjliggöra
ett sådant.

Jag för min del tillhör den första kategorien,
den som är mycket intresserad
av att hyresregleringslagen upphävs
snarast möjligt. Det kanske då kan
förvåna att jag inte undertecknat den
reservation som förordar en kortare
förlängning. Jag har därför ansett mig
här böra deklarera min ståndpunkt. Jag
åberopar vad som tidigare framförts i
debatten, nämligen att det föreligger
allmän enighet om att man inte kan
tänka sig ett fullständigt upphävande
av hyresregleringslagen inom de närmaste
två åren, som enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle utgöra förlängningstiden.

Jag har därför inte ansett det vara
mer än en formsak om man förlänger
lagen på ett eller två år, och fördenskull
har jag inte ansett mig ha anledning
biträda reservationsyrkandena i
den delen. För min del anser jag liksom
föregående talare att det är av betydligt
större betydelse, att stor intensitet
läggs ned i strävandena att genomföra
den regionala avvecklingen i
så stor omfattning som möjligt. Jag är
övertygad om att sedan man på en del
orter har genomfört en regional avveckling
kommer de erfarenheter, som
man där får av tillståndet efter hyresregleringslagens
upphävande, att utgöra
ett incitament till ytterligare avvecklingar
och slutligen till lagens fullständiga
upphävande.

En viss kritik finns nog anledning att
rikta mot den takt, vari den regionala
avvecklingen hittills har skett, men man
får utgå ifrån att det under den fortsatta
giltighetstiden blir större fart på
det arbetet. Med dessa ord har jag velat
förklara, varför jag inte har biträtt
yrkandet om en kortare förlängning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I denna kammare har
från centerpartiet väckts en motion nr
403. Där har vi tagit upp frågan om de
kommersiella lokalerna. Vi är mycket
tveksamma, i vilken mån de skall un -

giltighet av hyresregleringslagen, m. m.
dantas från hyresreglering. Vi har här
en uppfattning som är helt motsatt den
som framkommit från högerhåll.

Med anledning av utskottets skrivning
på denna punkt vill jag säga några
ord.

I utskottets utlåtande heter det nämligen
på s. 19: »Vid prövning av giltigheten
av en verkställd uppsägning till
avflyttning brukar hyresnämnder och
hyresråd, för att godtaga uppsägningen,
ofta kräva att en mer eller mindre likvärdig
lägenhet eller lokal står till hyresgästens
förfogande.»

När det gäller saneringen av stadskärnorna,
främst i storstäderna, har
flera företag, som kanske har drivits
där sedan generationer tillbaka, blivit
nödsakade att flytta på sig. För dessa
företag är det givetvis oerhört viktigt
att de kan fortsätta sin rörelse i samma
del av staden som tidigare. Jag
skulle vilja påstå att om man flyttar ett
bokbinderi eller en annan rörelse långt
ut till ett ytterområde, blir det omöjligt
för vederbörande att fortsätta sin verksamhet.
De gamla kunderna, som är vana
att söka honom, kommer i många fall
att vända sig åt annat håll, och han får
under alla förhållanden svårt att uppehålla
tidigare affärsförbindelser. Detta
kommer att medföra stora svårigheter
för många företagare. Här borde städerna
genom att bygga hantverkshus eller
liknande hjälpa småföretagare och utövare
av hantverksyrken att fortsätta1 sin
rörelse.

Om hyresregleringen skulle slopas för
dessa kategorier, föreligger risk för att
det sker en övervältring av hyreskostnader
från bostadslägenheter till affärslägenheter
och verkstadslokaler. Det är
därför, herr talman, som jag vill deklarera,
att vi från Centerpartiet inte kan
biträda en sådan ordning.

När denna fråga skall behandlas i
fortsättningen, hoppas jag att regeringen
vidtager sådana åtgärder att företagarna
icke blir bortglömda utan får
möjlighet att fortsätta sin rörelse.

Med detta vill jag instämma i den reservation
som avgivits av herr Georg
Carlsson och herr Hansson i Skegrie.

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
föregående ärade talarens anförande vill
jag bara säga att det förhållande som
han berör och de svårigheter som ibland
kan inställa sig för en del småföretagare
har man ju på olika sätt redan försökt
att avhjälpa. I varje fall lägger de stora
städerna ned mycket arbete på att ordna
för hantverkare och andra småföretagare,
när det blir fråga om reglering
av stadskärnorna. Därför har vi också i
utskottets utlåtande med fullt fog kunnat
skriva att »motionärernas önskemål om
hänsynstagande till lokalinnehavares intressen
vid sanering av stadskärnor anses
redan vara tillgodosett i tillräcklig
omfattning».

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan. I avseende å punkten
A komme propositioner att framställas
först särskilt rörande ettvart av de stadganden
i det under punkten behandlade
lagförslaget, beträffande vilket annat yrkande
framställts än om bifall till utskottets
hemställan samt därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i
övrigt under punkten A.

Punkten ,4

Kungt. Maj:ts av utskottet i denna
punkt tillstyrkta lagförslag

26 § första stycket

Såvitt gällde detta stycke, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle godkännas,
dels ock att den ändring i nämnda stycke
skulle godkännas som förordats dels i
den av herrar Georg Carlsson och Hansson
i Skegrie vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen och dels
i reservationen nr 3, av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på

godkännande av utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad tredje lagutskottet
i sitt utlåtande nr 15 punkten
A hemställt såvitt gäller 26 § första stycket
i det under punkten berörda lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändring i
nämnda stycke som förordats dels i den
av herrar Georg Carlsson och Hansson
i Skegrie vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen och dels i reservationen
nr 3, av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

26 § andra stycket

I fråga om detta stycke, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle godkännas, dels
ock att den ändring i nämnda stycke
skulle godkännas som förordats i den av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse pro -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, m. m.

positionen på godkännande av utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner vad tredje lagutskottet
i utlåtande nr 15 punkten A
hemställt såvitt gäller 26 § andra stycket
i det under punkten berörda lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändring i
nämnda stycke som förordats i den av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstad för ja-propositionen.

Ingressen

Herr talmannen yttrade, att rörande
ingressen hade yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att ingressen
skulle godkännas med den ändring,
som förordats i de vid utlåtandet
avgivna reservationerna nr 1 och 3.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på ingressens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner ingressen till det
av tredje lagutskottet i utlåtande nr 15
punkten A tillstyrkta lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes ingressen med
den ändring, som förordats i de vid ut -

låtandet avgivna reservationerna nr 1
och 3.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten A

Bifölls.

Punkten B

I avseende å denna punkt, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herrar Georg
Carlsson och Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen
i denna del; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i reservationen nr 3, av
herr Ebbe Ohlsson m. fl., i förevarande
del.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner bifölls vad utskottet
i punkten B hemställt.

Punkten C

Rörande denna punkt gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottel
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i de vid
utlåtandet avgivna reservationerna nr 1
och 3 i denna del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna O, E 1 och E 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete
Punkten E 3

Beträffande nu förevarande punkt
gjordes propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad,
dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 februari 1959 dagtecknad
proposition, nr 83, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungfl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för bgggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 2 maj
1958 (nr 194) gäller till och med den
30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1961.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren nr 410, av herr
Mannerskantz m. fl., och nr 425, av herr
Lindblom m. fl., samt inom andra kammaren
nr 500, av herrar Lothigius och
Regnéll, och nr 507, av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl.

I motionerna 1:410 och 11:500, som
var likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget i propositionen
nr 83 till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 om
tillståndstvång för byggnadsarbete.

I motionerna I: 425 och II: 507, ävenledes
likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen skulle avslå förslaget i propositionen
nr 83 till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 om
tillståndstvång för byggnadsarbete, samt
även i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:410 och 11:500 samt 1:425
och 11:507 bifalla förevarande proposition.

Reservation hade anförts av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Gunnar Pettersson,
Munktell, Ngberg och Bengtsson i
Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:425 och 11:507 samt 1:410
och II: 500 måtte avslå förevarande proposition.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Den senaste tidens utveckling
på det ekonomiska området
och flera års utveckling på det tekniska
området har såvitt jag kan förstå visat
att byggnadsregleringen för närvarande
är fullkomligt överflödig och kan upphävas.
Emellertid har regeringen inte
velat ta det steget, även om den just nu
har satt en mycket stor del av lagens
bestämmelser ur kraft. Det enda som nu
egentligen kvarstår av lagen är de be -

Onsdagen den 22 april 1959

Nr 13

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

stämmelser som är avsedda att verka för
en säsongutjämning. Emellertid kan, som
reservanterna i detta utlåtande framhållit,
ordnas med en säsongutjämning på
flera olika sätt, utan att man fördenskull
behöver ha kvar denna regleringslag. Jag
vill också erinra om — och det har vi
understrukit i reservationen till detta utlåtande
— att 1949 års investeringskommitté
har framhållit, att det understundom
har visat sig förenat med avsevärda
olägenheter att bibehålla en reglering
i säsongutjämnande syfte, bland annat
— och kanske framför allt — av den
anledningen att just på grund av byggnadsregleringen
har arbetskraft under
vissa tider måst gå sysslolös. Hade regleringen
inte funnits, hade det varit möjligt
att ge denna arbetskraft sysselsättning.

De åtgärder, som nu har vidtagits på
en del platser i vårt land för att undersöka
om det inte bliivt möjligt att klara
sig utan en lagstiftning, är naturligtvis
av stort intresse. För min personliga del
tror jag, att det varit möjligt att omedelbart
för hela landet införa en anordning
liknande den som man nu prövar
försöksvis. Dessutom kan man väl också
tänka sig att man genom avtalsförhandlingar
mellan parterna på byggnadsmarknaden
skulle kunna uppnå en jämn
fördelning av byggnadsverksamheten
under året.

Under sådana omständigheter hade
det, såvitt jag förstår, varit det riktigaste
att nu upphäva lagen. Nu säger mången,
att det inte är mycket som är kvar av
lagen för närvarande — det är ju bara
dessa bestämmelser om igångsättningstillståndet
— men vad som enligt min
och de övriga reservanternas mening är
det allvarliga är, att Kungl. Maj :t när
som helst kan sätta alla lagens bestämmelser
i kraft igen, och då kan vi få
byggnadsregleringcn i dess ursprungliga,
fullständiga skick.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I det utlåtande av tredje
lagutskottet som nu skall avgöras är det

ju strängt taget bara på några punkter,
som uppfattningarna i utskottet har gått
riktigt isär. Utskottet anser i likhet med
Kungl. Maj:t att lagen bör vara i kraft
till och med den 30 juni 1961, medan
reservanterna anser att lagens livslängd
bara skall vara ett par månader till och
att lagen alltså skall upphöra att gälla
den 30 juni 1959. Man kan sålunda
säga att striden står omkring dessa båda
årtal, 1959 och 1961.

Utskottet tycker att lagen alltjämt, oaktat
de begränsningar som inträffat i dess
tillämpning, har en stor uppgift att fylla.
Reservanterna anser att lagen är betydelselös,
och det är klart att vi inom utskottet
med hänsyn till dessa båda olika
betraktelsesätt i föreliggande fråga inte
kunde komma riktigt överens. Eljest tycker
jag för min del — jag kanske sade
det i utskottet också — att det här sista
anfallet mot byggnadsregleringen —
d. v. s. det som praktiskt taget finns
kvar av den — har samma verkan, som
om man håller på att slå in öppna dörrar.
Regeringen har ju på grund av den
utveckling som skett på olika områden
kunnat avskaffa lagens tillämpande i allt
större omfattning. Detta har också här
sagts av utskottets ordförande, men ändå
befarar reservanterna, att dessa delar av
lagen skall hastigt kunna komma i funktion
igen. Jag är inte Kungl. Maj:ts regering,
men jag är övertygad om att det
måste ske någonting alldeles särskilt,
om de avskaffade delarna av byggnadslagen
återigen skulle sättas i kraft. Jag
tror att man med ganska stort lugn kan
se framtiden an på den punkten.

När det gäller byggnadslagstiftningen
kan man inte bortse ifrån att vi nu kommit
dithän att den som vill bygga kan
bygga praktiskt taget precis hur mycket
som helst. Det finns arbetskraft, och det
finns gott om pengar i bankerna. Det
enda tillstånd en byggherre nu behöver
tänka på är igångsättningstillståndet. Det
är i regel länsarbetsnämnderna som utdelar
dessa tillstånd, och jag har mig bekant
att de behandlar dessa frågor generöst
och med förståelse.

Det vore en överdrift att säga att reservanterna
går till storms mot dessa tillstånd,
men de anser att eftersom till -

Nr 13

Onsdagen den 22 april 1959

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

ståndstvånget finns i byggnadslagen,
skall byggnadslagen avskaffas för att
även igångsättningstillståndet skall försvinna.

Jag påminner mig emellertid att man
här i kammaren tidigare har diskuterat
denna fråga, och då sade man ifrån
samma håll, som nu tycker illa om igångsättningstillståndet,
att lagen kunde få
finnas, men den skulle då bara innehålla
igångsättningstillståndet.

Vi hävdar från utskottets sida, att denna
del av lagen alltjämt är behövlig. Den
är ett skydd för arbetarna inom byggnadsbranschen.
Och vi anser att en säsongutjämning
mellan sommar och vinter
alltjämt behövs för sysselsättningen.

Vi har också från utskottets sida påpekat
att dessa igångsättningstillstånd
har haft en stor uppgift att fylla under
de senaste vintrarna, då vi haft en stor
arbetslöshet inom byggnadsbranschen.
Den frågan kan alltid ställas om det inte
även i fortsättningen måste finnas någonting
som verkar för en utjämning
mellan säsongerna och bekämpar arbetslösheten
inom vissa fack. Jag har inte
sagt att det måste vara en lag, som skall
klara den uppgiften i alla tider. Regeringen
har tagit initiativet till bildande
av s. k. samarbetsnämnder på en rad orter
i landet. Dessa skall se till att uppgörelser
och överenskommelser mellan
arbetare och arbetsgivare blir sådana att
arbetslösheten bekämpas genom byggnation
på vintern. Men jag har mycket svårt
att tro att dessa försök, som vi har all
anledning att gilla, skall bära frukt redan
till den 30 juni 1959.

Jag är inte riktigt överens med reservanterna
när de påstår att den nya byggnadstekniken
har medfört att det är
ganska likgiltigt om byggnation sker på
sommaren eller vintern. Jag tror mig
veta att de som sysslar med byggnadsverksamhet
har en annan uppfattning.
Det finns vintrar då arbetare faktiskt
kan vara sysselsatta halva dagen med att
skotta snö på bygget innan de kommer
fram till sina arbetsplatser. Sådana snöfall
kan upprepas dag efter dag. Reservanterna
borde sannerligen resonera om
saken med någon byggmästare som kän -

ner till förhållandena. Så långt har vi
inte kommit inom tekniken att vi kan
bestämma var snön skall falla, så att
den låter bli att falla över byggena utan
faller på andra platser där den inte
åstadkommer något ohägn. Hur styva
teknikerna än är torde det dröja innan
de kan klara den saken.

Det är en sak som jag här vill omnämna,
nämligen att det verkar som om
motionärerna själva inte tror att arbetslösheten
inte kommer att upphöra på
vintrarna. De har varit ädelmodiga nog
att säga att det allmänna då får sätta i
gång arbeten. Det betyder sålunda att det
allmänna, exempelvis kommunerna, skall
sätta i gång att gräva ledningar eller
göra i ordning gator på vintrarna. Ni
vet alla hur det kan vara att utföra dylika
saker när det är meterdjup tjäle.
De eventuella högre kostnader, som uppstår
genom att bygga på vintern, skulle
då skjutas över på det allmänna. Jag
misstänker att kommunalmännen inte är
så särskilt intresserade av detta.

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter lugnt kan biträda utskottets
utlåtande. Det sker ingen orätt och det
uppstår ingen fara om vi bevarar detta
lilla fragment av lagen tills man har
prövat sig fram och fått någonting som
ersätter lagen i vad gäller igångsättningstillstånden.
När man har fått det, har
man på ett hyggligt sätt löst hela frågan,
och därför tycker jag för min del att utskottets
resonemang på den här punkten
är riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 19, i anledning av väckt motion
om befrielse från dansundervisning i
skolorna; och

nr 20, i anledning av väckt motion
om dubbla åldersgränser för barns bevistande
av offentlig filmföreställning,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 170, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 24 bifölles även av andra
kammaren.

22 april 1959 Nr 13 49

Interpellation ang. förskingringen i Belgien
från de svenska malmbolagen

Herr BIRKE (li) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Det torde vara uppenbart
och ofrånkomligt att den uppmärksammade
förskingring inom de svenska
malmbolagens belgiska dotterbolag,
som nu blivit känd, kommer att medföra
indirekta förluster för statsverket. Enligt
uppgifter från ansvarigt håll inom
malmbolagen kan dessa förluster beräknas
uppgå till minst 7 miljoner kronor.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta följande frågor:

1. Var den förlust, som indirekt måste
uppstå för statsverket genom det brottsliga
förfarandet i malmbolagens belgiska
försäljningsbolag, känd för statsrådet då
propositionen avgavs till riksdagen angående
anslag till inlösen av aktier i
LKAB?

2. Om så var fallet, varför omförmäldes
inte denna omständighet i propositionen? 3.

Om statsrådet först senare erhållit
kunskap om förskingringen och dess
statsfinansiella effekt, varför har då ej
meddelande härom lämnats till vederbörande
riksdagsutskott?

4. Finner ej statsrådet det inträffade
vara skäl att ompröva frågan om rätt för
riksdagens revisorer till insyn i aktiebolag
där staten är ensamägare eller har
ett alldeles dominerande ägandeintresse?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.33.

In fidem
K.-G. Lindelöw

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 13