1959 FÖRSTA KAMM AREN Nr S (Riksdagens protokoll 1959:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMM AREN Nr S

20-25 februari

Debatter in. in.

Fredagen den 20 februari Sid.

Svar på interpellation av lierr Hagberg ang. principerna vid fördelning
av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedelsfonden 3

Tisdagen don 24 februari

Interpellation av herr Kaijser ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets
upphävande .................................... It

Onsdagen den 25 februari

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning .......................... 10

Anslag under andra huvudtiteln:

Statsråden utan departement in. in.: omkostnader ............ 17

Justitiedepartementet: omkostnader ........................ 25

Justitiekanslersämbetet: omkostnader ................... 25

Riksåklagarämbetet: omkostnader .......................... 26

Inrättande av en ny ordinarie avdelning vid Svea hovrätt .... 26

Ersättningar till nämndemän vid häradsrätterna ............ 31

Tekniska hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet ............ 33

Fångvårdsstyrelsen: omkostnader .......................... 31

Anslag under tolfte huvudtiteln:

Civildepartementet: omkostnader .......................... 34

Statens lönenämnd: omkostnader .......................... 36

Statens avtalsnämnd: omkostnader.......................... 36

Statens pensionsanstalt: omkostnader ...................... 37

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning å grundförbättring 37
Utsträckning i visst fall av tiden för fyllnadsinbetalning av skatt 39

Skärpta straff för våldsbrott .................................. 39

Om arbetstidslagstiftning för hembiträden ...................... 42

Påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings arbete ............ 44

Fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland ........ 49

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 24 februari Sid.

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning .... 13

Onsdagen den 25 februari

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) ............................ 16

— nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
................................................ 17

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.................................................. 34

— nr 31, ang. anslag å kapitalbudgeten: utrikesdepartementet . . 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. avdrag vid beskattningen
för värdeminskning å grundförbättring .............. 37

— nr 9, om utsträckning av tiden för fyllnadsinbetalning av skatt 39

Första lagutskottets utlåtande nr 4, om kungörande av försäljning
av utmätt egendom ........................................ 39

— nr 5, om skärpta straff för våldsbrott ...................... 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. fortsatt giltighet av hemhiträdeslagen
............ 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, om 1951 års byggnadsutrednings
arbete .............................................. 44

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. ersättning för övertalig
personal vid domänverket.................................. 49

— nr 7, ang. fördubbling av det extra mjölkpristillägget för

Norrland ................................................ 49

Fredagen den 20 februari 1959

Nr 5

Fredag-en den 20 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skattebefrielse för
bidrag från s. k. länsstiftelser m. m;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skall utgå.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan; nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till F. M.
From m. fl.

Ang. principerna vid fördelning av anslag
till kulturella ändamål ur lotterimedelsfonden Herr

statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Hagbergs
interpellation angående principerna
vid fördelning av anslag till kulturella
ändamål ur lotterimedelsfonden,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Hagberg har i en
interpellation frågat mig om jag vill lämna
denna kammare en översiktlig redogörelse
för de principer, som är vägledande
vid fördelning av anslag till kulturella
ändamål ur den s. k. lotterimedelsfonden
med speciell hänsyn till möjligheterna
att därvid ekonomiskt understödja
gästpel i utlandet av konstnärligt
högtstående svenska teatrar.

Fn redogörelse för anslagen ur lotterimedelsfonden
lämnas varje år i riksdagsberättelsen.
I stort kan sägas att lotterimedel
utgår till ändamål av allmänt
kulturell natur. Den alldeles övervägande
delen av bidragen går till teaterverksamhet.
Lotterimedel utgår sålunda till
Operan och Dramaten, till samtliga sex
stadsteatrar och till turnéverksamhet i
landsorten genom bl. a. riksteatern och
programbolaget. De båda nationalscenerna,
som har den mest omfattande verksamheten,
får helt naturligt de största
anslagen. Även stadsteatrarna får betydande
anslag och dessutom erhåller de
bidrag från vederbörande kommuner.
Bidrag från lotterimedelsfonden utgår
vidare regelbundet till orkester- och
konsertverksamhet samt till olika ändamål
av mera tillfällig art såsom kulturminnesvård
o. d.

Under budgetåret 1957/58, då avsättningen
till fonden utgjorde 18 700 000
kronor, anvisades 15 770 000 kronor för
teaterverksamhet. I juni 1957 prövades
ansökningar om anslag för mera tillfäl -

4 Nr 5 Fredagen den 20 februari 1959

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedelsfonden -

liga ändamål om sammanlagt 3 200 000
kronor. För dessa ändamål fanns dock
endast 635 000 kronor att tillgå. Denna
knappa medelstillgång gjorde det, liksom
under de närmast föregående åren, nödvändigt
att starkt beskära anslagen. Som
regel blir de olika projektens genomförande
beroende av att de har sådant intresse,
att största delen av kostnaden
kan täckas från annat håll.

Vad härefter angår den av herr Hagberg
speciellt berörda frågan rörande
gästspel i utlandet av svenska teatrar
kan till en början nämnas, att sådana
gästspel har förekommit och förekommer
i icke obetydlig omfattning. Dramaten
besökte sålunda Oslo 1949, Island
1952 och Helsingfors 1953 samt Paris

1955, Paris och Wien 1956 och återigen
Paris 1958. Operan gästspelade i Italien

1956, i Edinburgh samt Santander 1957,
i Sevilla 1958 och har antagit inbjudningar
att resa till Paris och Edinburgh
i år.

Lotterimedelsfonden har hittills endast
i begränsad omfattning tagits i anspråk
för anslag till gästspel. Särskilda
anslag har således utgått endast till Dramatens
gästspel i Norden 1949, 1952 och
1953. Vidare ställde jag, innan Dramaten
i fjol reste till Paris, i utsikt att jag
skulle tillstyrka anslag till resan under
förutsättning att kostnaderna nedbragtes
till högst 40 000 kronor. Operans
gästspel i år medför icke några kostnader
som belastar fonden. För fullständighetens
skull bör nämnas, att medel
ur fonden varje år ställs till teaterrådets
förfogande för nordiskt teaterutbyte.

Vid endast ett tillfälle har, såvitt jag
känner till, en ansökan om anslag till
gästspel avslagits. Det skedde den 6 februari
i år, då Kungl. Maj:t på min anmälan
lämnade en ansökan av Malmö
stadsteater utan bifall. Jag ställde mig
dock inte principiellt avvisande till teaterns
gästspel. Jag hade tvärtom under
hand meddelat att jag var beredd stödja
resan, dock — med hänsyn till resurserna
i fonden —- endast med ett mycket
begränsat belopp. Efter detta besked

från min sida meddelade teatern att
man icke ansåg sig ha möjligheter att
anskaffa återstående erforderliga medel,
varför parisresan fick inhiberas. Samtidigt
hemställdes om beslut beträffande
den ingivna ansökningen om 40 000 kronor
för ändamålet.

För att skingra alla missförstånd om
att Malmö stadsteater på något sätt skulle
vara missgynnad när det gäller tilldelningen
av lotterimedel vill jag begagna
tillfället till att nämna, att teaterns
anslag för spelåret 1957—1958 uppgick
till 1 275 000 kronor eller det näst högsta
av de anslag som utgick till stadsteatrar.
Det högsta anslaget, 1 345 000 kronor, åtnjöt
Stora teatern i Göteborg, som emellertid
endast har lyrisk verksamhet.
Malmöteaterns anslag uppgick spelåret
1954—1955 till 774 000 kronor och har
således till spelåret 1957—1958 ökat med
501 000 kronor eller ca 65 procent.

Jag kan dela uppfattningen att gästspel
av våra teatrar i utlandet kan vara
av betydelse både som en konstnärlig
stimulans i arbetet och som en goodwillskapande
faktor. Särskilt lämpade
för gästspel är naturligen lyrisk konst
och balett, eftersom deras uttrycksformer
är oberoende av språket. För dramatisk
scenkonst passar på grund av
språkförhållandena gästspel i våra nordiska
grannländer bäst, även om jag inser
att också gästspel i andra länder
kan vara värdefulla.

Spörsmålet om anslag till teatergästspel
i utlandet är ytterst en avvägningsfråga.
ökade anslag till gästspel innebär
att andra ändamål, som är värda stöd,
kan bli utan bidrag eller få minskade
anslag. Med hänsyn till att teaterverksamheten
redan i hög grad dominerar
bidragsgivningen ur fonden fordras det
naturligtvis särskilt starka skäl för att
låta denna verksamhet ytterligare inkräkta
på andra ändamål. I den mån en
utökning av bidragen till teaterverksamheten
kan ske synes enligt min mening
i första hand det inhemska teaterbehovet
böra tillgodoses. Jag kan som exempel
nämna att kostnaden för Malmö
stadsteaters nyssnämnda gästspel skulle

Fredagen den 20 februari 1959

Nr 5

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedels fonden -

möjliggöra ytterligare ca 60 föreställningar
av programbolaget eller närmare
50 föreställningar av riksteatern. För
egen del är jag av den uppfattningen att
det är viktigare att öka möjligheterna
att se god teater i Sverige än att använda
fondens knappa medel för gästspel i utlandet.

I den mån anslag skall utgå till teatergästspel
synes naturligt att nationalscenerna
kommer i första band. Andra
teatrar bör emellertid inte vara uteslutna
från bidrag. En förutsättning för anslag
synes dock som regel böra vara att
största delen av kostnaden täckes från
annat håll. Enligt vad erfarenheten visar
är det icke omöjligt att skaffa sådana
tillskott.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Herr statsrådet säger på den avgörande
punkten följande, som jag tillåter
mig att citera ordagrant: »I den mån
anslag skall utgå till teatergästspel synes
naturligt att nationalscenerna kommer i
första hand.»

Jag brukar, herr talman, inte här i
kammaren använda starka ord, och jag
är uppriktigt ledsen över att jag skall
behöva göra det i speciellt detta fall, då
jag nämligen från herr handelsministern
vid tidigare tillfällen haft glädjen mottaga
interpellationssvar, som både till
form och innehåll varit enligt min mening
värda erkännande, ett erkännande
som jag också har tillåtit mig uttrycka
till kammarens protokoll.

I det här föreliggande spörsmålet synes
emellertid handelsministern inta en
ståndpunkt, som i varje fall för mig personligen
—• jag nödgas säga det — måste
verka chockerande. Statsrådet bortser,
såvitt jag förstår, helt från den fundamentala
bedömningsgrunden, vilken givetvis
måste vara denna: Vilken svensk
scen är i ögonblicket på grund av repertoar,
konstnärlig ledning och skådespelaruppsättning
så känd och uppmärk -

sammad i utlandet, att den kan förväntas
i eminent grad representera svensk
teaterkultur och vittna om svenskt teaterintresse
och svensk folkbildning på
detta fält?

En dylik rangställning kan — det ligger
i sakens natur — på grund av olika
omständigheter skifta från tid till tid.
Ena gången kan det vara någon av nationalscenerna,
en annan gång kan det
vara någon scen utanför huvudstaden.
Men att utan vidare, som här skett, gå
ut ifrån att nationalscenerna under alla
omständigheter och i alla situationer
skulle uppfylla dessa högt ställda krav
blott därför att de nämns nationalscener
och utövar sin verksamhet i huvudstaden,
det finner jag vara en motivering
som icke är hållbar. Den vittnar, menar
jag, om ett slentrianmässigt betraktelsesätt,
som uppriktigt sagt överraskade
mig och som jag inte hade väntat från
ett statsråd av handelsministerns läggning.

Mitt resonemang här är, det vill jag
starkt understryka, helt principiellt, och
jag vill på intet sätt förringa den konstnärliga
verksamheten vid nationalscenerna,
för vilken jag har den största
aktning. Dramaten har ju sålunda vid
ett tidigare gästspel på Théåtre des Nations
i Paris rönt en smickrande uppmärksamhet.

Men när nu budet gått till en scen
utanför huvudstaden, har handelsdepartementet
ställt sig kallsinnigt. Och vad
mera är! Statsrådet understryker ju
själv, i sitt interpellationssvar, att hemställan
från Malmö stadsteater är det
enda tillfälle, då en ansökan om anslag
till gästspel avslagits.

Jag hade, herr talman, för min del inte
tänkt att i denna interpellationsdebatt
beröra det enskilda fallet, men då herr
statsrådet själv tämligen utförligt fört
det på tal, hoppas jag att herr talmannen
måtte medge mig att komplettera de
av handelsministern lämnade upplysningarna
med att påpeka, att nejet från
handelsministern gällde ett anslag ur
lotterimedelsfonden på 40 000 kronor för
att möjliggöra antagandet av en inbju -

6 Nr 5 Fredagen den 20 februari 1959

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedelsfonden -

dan till gästspel, vilken, enligt teaterstyrelsens
skrivelse till Kungl. Maj:t, hade
utfärdats den It oktober i fjol i
franska statens och staden Paris’ namn
av M. A.-M. Julien, Directeur General
du Théåtre des Nations i Paris. Inbjudan
ingick till nämnda styrelse via vår ambassad
i Paris och utrikesdepartementet.
Gästspelet tillstyrktes av teaterrådet.

Vi brukar här i landet rätt ofta och
inte utan anledning klaga över det bristande
intresset ute i världen för oss och
våra förhållanden. — Här fanns nu en
rätt ovanlig chans att i ett auktoritativt
sammanhang komma ut i strålkastarljuset.
Nå, nu går den ju i sista omgången
inte till spillo! Den kommer lyckligtvis
att kunna tagas till vara, dock icke på
grund av stöd och förståelse uppifrån
utan på grund av många enskilda människors
vidsynthet, offervilja och känsla
för de immateriella värden det här är
fråga om.

Efter att ha gjort sin principdeklaration
att »i den mån anslag skall utgå till
teatergästspel synes naturligt att nationalscenerna
kommer i första hand», säger
statsrådet: »Andra teatrar bör emellertid
inte vara uteslutna från bidrag.»
Jag överlåter åt representanterna för
teaterlivet i gemen att kommentera denna
märkliga yttring av generositet från
handelsdepartementets sida.

Herr handelsministern säger sig för
sin del vara av den uppfattningen, att
»det är viktigare att öka möjligheterna
att se god teater i Sverige än att använda
fondens knappa medel för gästspel i
utlandet». Men, ärade herr statsråd, det
är ju inte alls detta saken gäller! Det
är inte frågan om ett antingen —■ eller.
Det är frågan om ett både — och. Och
det syftet skulle kunna nås genom en
helt obetydlig justering av fördelningen
av lotteripengarna mellan allmänna budgeten
ocli lotterimedelsfonden, en justering
till bättre överensstämmelse med
vad riksdagen en gång dock i princip
beslutat. Detta beslut gick ju, som kanske
en och annan alltjämt erinrar sig,
ut på att budgeten och fonden skulle få
hälften var. För nästa budgetår beräk -

nas lotterimedlen till 112 miljoner kronor.
Av dessa 112 miljoner föreslås
21 800 000 kronor skola gå till fonden
och resten, alltså 90 200 000 kronor, till
allmänna budgetändamål. Detta betyder
att kulturfonden får cirka 19 procent
och allmänna budgeten cirka 81 procent
av lotteripengarna mot den av riksdagen
ursprungligen beslutade fifty-fiftyfördelningen.
Fn sådan jämkning som
jag här antytt skulle förmodligen onödiggöra
ett meningsutbyte av det slag
som vi här för.

Jag har, herr talman, för min del full
förståelse för de avvägningsproblem,
som handelsdepartementet kan ställas
inför när det gäller fördelningen av anslag
ur lotterimedelsfonden. Det som jag
däremot reagerar emot är den slentrian
och den byråkratiska praxis —• jag ber
om ursäkt för att jag använder detta uttryck
—- som uppenbarligen under årens
lopp i vissa hänseenden utbildat sig och
som herr statsrådet till min besvikelse,
åtminstone att döma av svaret på interpellationen,
icke synes sinnad att bryta.

Jag kan, menar jag, herr talman, inte
bättre avsluta detta lilla inlägg än genom
att citera en känd kulturpersonlighet,
som i denna affär yttrade: »Det
konstnärligt högtstående skall få sitt erkännande
och sin publicitet oberoende
av i vilken landsända det framträtt.»

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hagberg började
sitt debattinlägg här med att framhålla,
att lian inte anser att den princip som
jag gjorde mig till tolk för i mitt interpellationssvar,
nämligen att nationalteatrarna
bör ges företräde, är den riktiga.

Herr Hagberg hyser, jag bara nödgas
konstatera det, en annan uppfattning än
jag i detta hänseende, och därvid är
han naturligtvis i sin fulla rätt. Däremot
undrar jag ändå om man inte rent allmänt
måste erkänna, att staten har ett
annat ansvar för de statliga teatrarna än
gentemot stadsteatrarna och annan teaterverksamhet.
Detta tycker jag för egen
del är en absolut nödvändig utgångs -

Fredagen den 20 februari 1959 Nr j

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedels fonden -

punkt vid bedömningen av den fråga,
som här är föremål för diskussion.

Jag erkänner, herr talman, att jag noga
övervägde om jag skulle ta upp det
aktuella fallet till debatt här. Jag har
gjort det därför att jag tror, att det belyser
ett ställningstagande i den principiella
avvägningsfrågan, och jag anser
att man kan tillåta sig, herr talman, att
i detta sammanhang anföra ett konkret
fall.

Herr Hagberg säger, att jag har varit
kallsinnig gentemot framställningen från
Malmö stadsteater. Jag tror att redan
mitt interpellationssvar bevisar motsatsen.
Jag har ingalunda varit ovillig att
pröva en framställning, men jag har angivit
att möjligheterna är begränsade
och att framställningen därför inle skulle
kunna tillmötesgås i föreliggande
skick.

Herr Hagberg försöker krypa ifrån
den besvärliga avvägningsfråga, som de
som handlägger dessa ärenden har att
lösa, med att säga att här ändå finns den
möjligheten att inte väga behovet och
önskvärdheten av att tillgodose det inhemska
teaterbehovet och teaterintresset
mot andra ändamål. Det vore i stället
rimligt att avsättningen till lotterimedelsfonden
blivit en annan.

Ja, även den saken kan man diskutera.
Men herr Hagberg vet lika väl som jag
att det skulle betyda eu ökning av statsutgifterna,
och herr Hagberg har inte
hört till dem i denna kammare, som velat
förorda en ökning av de statliga utgifterna.

Han hänvisar till att man en gång uttalat
sig för principen att hälften av inkomsterna
från penninglotteriet borde
anslås för verksamhet av detta slag. Den
principen tillämpades ett enda år före
det senaste världskriget. Det visade sig
redan året därpå omöjligt att upprätthålla
den, och vid flera tillfällen har i
samband med höjningar av lottpriset
klart angivits, att höjningarna varit föranledda
av helt andra skäl än att tillgodose
ett ökat avsättningsbeliov till lotterimedelsfonden.

Man kommer inte så lätt ifrån avväg -

ningsfrågan på det sättet. Om herr Hagberg
verkligen menat allvar i detta avseende,
hade det ju stått honom fritt alt
motionera om en höjning av medelsavsättningen
till lotterimedelsfonden. Regeringens
förslag föreligger ju varje år i
statsverkspropositionen och riksdagens
enskilda ledamöter har möjlighet att då
motionera.

Jag vill på det bestämdaste, herr talman,
tillbakavisa de anklagelser för
slentrianmässig behandling som herr
Hagberg generöst strött omkring sig. Det
är ingalunda på det sättet! Anledningen
till dröjsmålet i detta fall från 11 oktober
till 6 februari sammanhänger dels
med att frågan var föremål för remiss
till teaterrådet och dels med att man
inte kan se denna fråga som en isolerad
företeelse utan måste sätta in den i sitt
sammanhang och göra den avvägning
som jag har talat om. Man måste ha en
överblick över vad som föreligger på
detta område.

Jag vill också uttala min glädje över
den inbjudan, som kommit olika teatrar
till del att få framföra gästspel i bl. a.
Paris. I själva verket har vi varit synnerligen
lyckligt lottade, eftersom Dramaten
har deltagit inte mindre än tre
gånger. Enligt vad det upplysts mig har
Dramaten även nu fått en underhandskontakt,
som emellertid teatern den här
gången inte allvarligt reflekterade på att
utnyttja. Det är glädjande att det gästspel,
som Malmö stadsteater inbjudits
att göra i Paris, kom till stånd och jag
är mycket glad över de insatser från enskilt
håll som kunnat möjliggöra detta
gästspel. Jag är glad inte minst därför,
att dessa enskilda insatser möjliggör att
den verksamhet kan tillgodoses, som
måste vara det primära, nämligen det
inhemska teaterlivet i större utsträckning
än vad som skulle bli fallet därest
man bifallit en ansökan om bidrag för
gästspel i utlandet av den storlek det
här är fråga om.

Jag är herr Hagberg tacksam för att
han här har berett mig tillfälle att göra
ett klarläggande, särskilt med tanke på
de uppgifter som förekommit i tidning -

Nr 5

Fredagen den 20 februari 1959

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedel 3-

fonden

arna. Jag vill, herr talman, än en gång
upprepa att man inte kommer ifrån
den avvägningsfråga det här gäller. I
princip kan vi vara överens om att det
är av intresse för oss, att svensk teater
också får visas utomlands, men av naturliga
skäl måste andra behov och andra
önskemål komma i första hand.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det har aldrig ansetts
vara särskilt honnett vare sig för enskilda
eller här i riksdagen att begagna
hasardspel som en inkomstkälla och allraminst
som en normal inkomstkälla.
Men våra lotterimedel är ju inkomster
som inhöstas genom spellusten hos folk
i allmänhet, jag tror inte bara hos teatervänner
utan även hos dem som aldrig
någonsin satt sin fot på en teater. Det
är alltså inte några vackra pengar som
ställs till statsmakternas förfogande genom
detta idoga lotterispelande, som jag
trodde närmast var en normal inkomstkälla
för mindre välkända och välordnade
republiker i främmande världsdelar.
Nu har dessa inkomster i alla fall
sedan många år tillbaka kommit statsfinanserna
till godo och för vissa andra
ändamål utgör de huvudinkomsterna.
Staten tar in brorslotten av lotterimedlen
och lägger den till budgeten. Det kan
man kanske förstå i tider av hårt ansträngda
statsfinanser och att en hel del
av våra verksamma frivilliga organisationer,
särskilt på det kulturella området,
får en del av det som blir över.

Herr Hagberg har i sin interpellation
livligt beklagat att det inte har gått för
Malmö stadsteater att få, jag tror det
var 42 000 kronor, för att skicka ut några
av sina skådespelare att uppträda i
Paris. Det är någonting som han känner
mycket smärtsamt. Jag förmodar att det
knappast finns en stadsteater i det här
landet, som inte skulle vilja sända ut
några av sina sujetter till främmande
länder och städer för att uppträda där.
Det är dock inte så avsikten varit, tror
jag, med användningen av dessa lotterimedel.
Jag ger honom dock rätt i att

alltför mycket av de medel som skall
delas ut genom den s. k. kulturfonden
går till teaterverksamhet och i synnerhet
till de kungliga teatrarna.

Det har ofta förefallit mig, som om de
stora och kostsamma apparater, som våra
kungliga teatrar och som även våra
stora orkesterföreningar utgör, har ryktat
sitt värv så bra och så troget under
många år och visat sig vara en så nödvändig
beståndsdel av hela vår kulturverksamhet,
att de nu borde överföras
till åttonde huvudtiteln och bli ett naturligt
inslag i den med stöd av medel
från denna huvudtitel finansierade kulturverksamheten.
Detta skulle i betydande
mån lätta möjligheterna att för andra
syften använda medel ur lotterimedelsfonden.

Det har samtidigt också varit så, att
både de kungliga teatrarna och våra
stora orkesterföreningar haft en omänskligt
hård börda alt bära för att kunna
klara sig ens med de stora bidrag, som
staten nu välvilligt ställt till förfogande
ur lotterimedelsfonden. Musikerpersonalens
pensionsfrågor har fördröjts i det
oändliga och lönerna har varit och är
alltjämt satta i betydande underkant.
Men vi måste inse att när staten, som
har att dela ut dessa pengar till så
många olika håll, inte på annat sätt vill
tillgodose de nödvändiga ändamål, som
dessa konsertföreningar betjänar, blir
det just denna personal som får lida av
bristen på medel. Detta är alltså en sak.

Fn annan sak är att jag när det gäller
fördelningen av de lotterimedel, som så
att säga ställes utanför den normala
budgeten, inte tycker att det är rimligt
att fem sjättedelar av dessa pengar skall
gå till teaterverksamhet. Detta var inte
meningen från början. Detta är inte rimligt
nu heller, ty det föreligger ett så
stort behov av dessa lotterimedel och
det ropas på bistånd av dessa lotterimedel
från landets olika delar, och när
dessa medel skall delas ut, blir det kanske
två, tre miljoner kronor om året
som kan ställas till förfogande för alla
dessa bygdeföreningar, soldathemsföreningar
och alla möjliga sorters lokala,

Fredagen den 20 februari 1959

Nr 5

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedels fonden -

kulturella anordningar, just emedan
större delen av medlen ätes upp av teaterunderstöden.
Det synes mig vara nästan
det viktigaste när det gäller detta
problem, alt man inte alltför mycket läter
dessa lotterimedel så ensidigt gå till
teaterändamål, om man nu över huvud
taget inte går tillbaka till den gamla goda
regeln, att femtio procent av lotterimedlen
skall användas för dessa mera
fria kulturändamål. Här gäller det som
alltid svårigheten att ransonera medlen
i en bristsituation. Detta har också satt
sin prägel på handelsdepartementets
handläggning av lotterimedelsärenden.
De gånger, jag sökt bistånd för mig näraliggande
ändamål ur lotterimedelsfonden,
har jag inte fått det intrycket att
dessa ärenden i handelsdepartementet
behandlas med slentrian och byråkrati,
utan att man varit hårt trängd inför dessa
mera energiskt publikfriande organisationer,
som teaterorganisationerna i
regel utgör. Och så har de små bygdeorganisationerna
och de mera undanskymda
kulturella organisationer, som
finns och som behöver ett stimulerande
tillskott av statsmedel via lotterimedelsfonden,
fått stå där tomhänta.

Det är detta jag har velat påpeka med
mitt lilla anförande. För över de kungliga
teatrarna på åttonde huvudtiteln!
Försök att få över de viktigaste delarna
av kulturverksamheten på detta område,
de filharmoniska orkestrarna, till kommunerna,
i den mån dessa orkar med
att bära det ensamma, och se sedan till
att ändamål av vitt skilda slag får sin
stimulans genom att Kungl. Maj:t även
låter lotterimedel gå ut till bygderna
och lokala ändamål!

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja säga
ett par ord dels med anledning av
herr statsrådets inlägg och dels med anledning
av herr Mogårds anförande nyss.

Jag nämnde någonting om lotterimedlen
i deras helhet och deras användning,
ett avsnitt av mitt anförande som
herr statsrådet tog upp. Handelsminis -

tern frågade, varför jag inte motionerat
i denna angelägenhet — proposition var
ju framlagd. Men, herr statsråd, hur
skulle detta gå till? Regeringen avslog
denna hemställan den G februari, och
den dagen var ju motionstiden för länge
sedan tilländalupen.

Då lotterimedlen kommit att spela en
viss roll även i herr Mogårds anförande,
kanske jag skulle kunna få göra ytterligare
ett par påpekanden. Jag tror nämligen,
att, om man ser detta spörsmål
historiskt och går tillbaka en liten smula
i tiden, har man måhända anledning att
anlägga en annan synpunkt på dessa saker
än herr Mogård gjorde.

Vi hade en gång, som helt säkert kammarens
ledamöter kommer ihåg, det
s. k. teaterlotteriet. Detta hade anordnats
och pågick i åtskilliga år till förmån för
de kungliga teatrarnas verksamhet i synnerhet,
men även annan teaterverksamhet
understöddes. Detta teaterlotteri upphörde
som bekant år 1938. Då övertogs
verksamheten av nuvarande Svenska
penninglotteriet AB, vilket ju är ett helstatligt
bolag.

Då riksdagen detta år, alltså 1938, fattade
sitt beslut bestämdes i enlighet med
statslotteriutredningens förslag, som
upptagits av den dåvarande handelsministern,
att avkastningen av det nya lotteriet
i princip skulle gå med hälften
till statsverkets behov och redovisas på
särskild inkomsttitel, medan den andra
hälften skulle, som det hette, omedelbart
tillföras en av statskontoret förvaltad
fond, lotterimedelsfonden, från vilken
Kungl. Maj :t skulle tillgodose vissa
allmännyttiga kulturändamål. Härvid
nämndes svenska teatrar, orkesterföreningar
och andra likartade kulturändamål;
allt enligt riksdagsbeslutet.

I praktiken har tyvärr denna anordning
aldrig kommit att tillämpas, därutinnan
ger jag herr statsrådet rätt — det
var bara ett enda år som riksdagens beslut
upprätthölls. Men det berodde helt
enkelt på att år 1939 kom kriget med
de abnorma förhållanden, som därmed
följde och med det utomordentliga tryck
på statsfinanserna, som då uppstod. Man

Nr 5

Fredagen den 20 februari 1959

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedels fonden -

befann sig i en situation, då man måste
skaffa pengar på alla upptänkliga sätt.
Då kastade man helt naturligt ögonen
även på lotterimedlen. Följden blev att
allteftersom åren gick, dirigerades allt
större del av lotteriavkastningen till allmänna
budgetändamål och den s. k. kulturfonden
underkastades en motsvarande,
allt snävare behandling.

Att denna ordning tillämpades under
krigsåren med den då rådande speciella
situationen har jag i och för sig ingenting
att säga något om. Men kriget kom
ju till en avslutning. När kriget var över
och vi så småningom gled in i mera
normala förhållanden, återställdes tyvärr
inte den ordning, som riksdagen i
princip hade fastställt, nämligen en fördelning
med hälften till allmänna budgeten
och hälften till lotterimedelsfonden.
I riksstaten för det budgetår, som
nu löper, är inkomsterna av lotterimedel
upptagna med 117 miljoner kronor. För
nästa budgetår beräknas de till 112 miljoner
kronor. Som jag påpekade i mitt
förra anförande, kommer ungefär 19
procent av avkastningen för nästa budgetår
att tillföras fonden och ungefär 81
procent att tillföras allmänna budgetändamål.

Jag har tillåtit mig, herr talman, att
göra en liten uppställning över avkastningen
av lotteriverksamheten sådan den
kan utläsas ur riksstaten. Denna uppställning
gäller från och med budgetåret
1916/17 till och med riksstaten
1959/60, som vi fick för ett per veckor
sedan. Det gäller alltså efterkrigstiden.
Jag har kommit fram till en samlad siffra
för lotterimedlen under dessa år av
cirka 1 190 miljoner kronor. Härav har
cirka 170 miljoner kronor gått till fonden,
och resten, nära 1 020 miljoner kronor,
gått till allmänna budgetändamål.
Fonden har med andra ord fått knappa
15 procent och den allmänna budgeten
något över 85 procent mot den i riksdagens
principbeslut av år 1938 angivna
fifty-fiftyfördelningen.

Nu antydde herr statsrådet, att det
skulle vara svårt att få en ändring härvidlag.
Såvitt jag förstår var herr stats -

rådet något för blygsam! Herr statsrådet
bar ju själv i årets budget lyckats
få till stånd en justering i en ur min
synpunkt gynnsam riktning genom att
ytterligare två miljoner kronor kommer
att tillföras fonden. Det går således, bara
man bär den riktiga viljan, och jag
tror att herr statsrådet skulle kunna vara
i tillfälle att åstadkomma den ytterligare
justering, som skulle kunna — som
jag nyss sade — onödiggöra kontroverser
av denna art.

Till slut, herr talman, bara ännu ett
ord. Herr statsrådet upprepade än en
gång att han fann det naturligt att när
det gäller en utrikesrepresentation i sådana
här samamnliang så borde nationalscenerna
komma i första hand. Jag
har inte kunnat dela den uppfattningen.
Jag har all aktning för nationalscenerna,
men ingen kan ju bestrida, att utvecklingen
kan gå därhän att en lika fullvärdig
representation kan ske genom någon
annan scen, vilket helt och hållet beror
på den standard den till följd av olika
omständigheter kan ha nått upp till.

Jag är såvitt jag förstår inte ensam om
denna min uppfattning. Om inte herr
statsrådet tar illa upp, skulle jag vilja
citera ett principuttalande i dessa ting
på ledaravdelningen i en tidning här i
huvudstaden, som jag föreställer mig
står herr statsrådet nära. Denna tidning
slutar sitt uttalande i frågan sålunda:
»Vad det i detta sammanhang kommer
an på är ju inte att i utlandet låta sig
representeras av officiella institutioner.
Det är att visa vad Sverige som kulturland
förmår och skapa respekt för
svensk teater som sådan.»

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I det sista ur en tidning
citerade uttalandet kan också jag för
min del ganska helhjärtat instämma.

Jag har här bara försökt klargöra för
interpellanten, att man trots allt inte
kommer ifrån en avvägning, när medlen
ju är begränsade, och den avvägningen
måste ske utifrån en bedömning av och
jämförelse mellan de olika anslagsända -

Fredagen den 20 februari 1959 Nr 5

Ang. principerna vid fördelning av anslag till kulturella ändamål ur lotterimedels -

målen. Det gäller här en avvägning
av vad man anser rimligen bör kunna
anslås åt teaterverksamhet och vad som
bör tillgodose mera tillfälliga ändamål.
Men avvägningen måste även ske inom
den ram som finns för teaterverksamheten;
det gäller ett ställningstagande till
vilka ändamål som i första hand bör
komma i åtnjutande av stöd. Och på den
punkten tillåter jag mig fortfarande,
herr talman, hysa den uppfattningen, att
hur viktigt det än kan vara att våra teatrar
får tillfälle att gästspela utomlands,
så måste vi ändå i första hand tillgodose
det inhemska teaterlivet.

Sedan jag uttalat detta, har herr Hagberg
invänt, att lian anser att avsättningen
av lotterimedel till kulturella ändamål
är alldeles för liten. Han har naturligtvis
rätt att hysa den uppfattningen.
I och för sig kan jag också förstå honom
och skulle —■ om jag såg på denna företeelse
isolerad —- kunna instämma med
honom. Men det finns ju möjlighet för
riksdagen och för de riksdagsmän som
så önskar att varje år begära en ändring
i detta avseende. Det är riktigt — och
herr Hagberg bekräftade här vad jag
framhöll — att man en enda gång har
kunnat upprätthålla principen om en
liälftendelning av vad som bör tillföras
statsverket, d. v. s. den allmänna budgeten,
och vad som bör avsättas för de
ändamål vi här talar om. Men herr Hagbergs
historieskrivning var behäftad
med åtskilliga luckor, ty för riksdagen
har flerfaldiga gånger redovisats, att
man höjt priset på lottsedlarna utan att
detta avsetts medföra ökad avsättning av
lotterimedel. Även efter kriget har utvecklingen
på beskattningens område
medfört, att lotteripriserna i vissa sammanhang
kommit att höjas.

Jag vill säga till herr Hagberg, att såvitt
jag kan erinra mig så har inte under
någon period så stora ökningar av
avsättningen till lotterimedelsfonden ägt
rum som under den tid jag har varit
chef för handelsdepartementet. Med reservation,
herr talman, för siffrornas
riktighet vill jag minnas, att det rör sig
om en ökning av 6—7 miljoner kronor.

fonden

Det är således inte bara i år, som Kungl.
Maj :t på mitt förslag föreslår en ökad
avsättning för detta ändamål, utan det
har skett varje år sedan 1956/57, och
den starkaste höjningen skedde just det
budgetåret.

Det kanske kan visa sig, att det ändå
inte är tillräckligt, och det skulle vara
glädjande för många av oss, om denna
avsättning kunde bli ännu större. Herr
Hagberg har dock ingalunda behövt vänta
med att motionera, ty som jag nyss
sade förelåg förslag om ökad avsättning
av lotterimedel i årets statsverksproposition,
liksom det skett under föregående
år.

Jag vill slutligen säga, att jag finner
det mycket vanskligt att regeringen skulle
grunda sitt ställningstagande i frågan
om stöd till utländska gästspel på en
egen bedömning av den konstnärliga
standarden vid våra teatrar. Jag tror
varken att teaterverksamheten i stort eller
att våra framträdanden i utlandet
skulle dra fördel härav. Jag tror helt enkelt
att det är nödvändigt att gå fram
efter något enklare grunder.

Man måste även räkna med att sådan
verksamhet kommer i åtnjutande av
stöd från annat håll. Av min redogörelse,
herr Hagberg, framgick ju, om jag
bortser från gästspel i de nordiska
grannländerna, att särskilda bidrag från
lotterimedelsanslaget hittills inte kunnat
anvisas i något fall för dessa ändamål
—- låt vara att det möjligen i ett fall
kommer att ske. När man därför säger,
att bara en enda ansökan avslagits, så
bör det alltså ses mot bakgrunden av att
det inte heller är många ansökningar
som godkänts. I de flesta fall har de teatrar,
som inbjudits att göra gästspel,
fått finansiera detta inom sin allmänna
budget. Och i fråga om Malmö stadsteater
vill jag då erinra om att det är ganska
väsentliga anslagsbelopp, som utgår
till den teatern i förhållande till den
kostnad, som beräknats för gästspelet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 5

Fredagen den 20 februari 1959

Föredrogs och hänvisades tilll jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 53, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 55, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1959/60, m. m.;
och

nr 56, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades tilll statsutskottet
motionen nr 393, av herr Sveningsson.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 394, av herr Eskilsson in. fl., och
nr 395, av herr Jonasson in. fl.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj ds till kammaren överlämnade
skrivelse nr 57, angående val
av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling;

dels ock Kungl. Maj ds till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 58, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; samt

nr 59, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag för försvarsändamål.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning å grundförbättring; och
nr 9, i anledning av väckt motion om
utsträckning i visst fall av tiden för
fyllnadsinbetalning av skatt;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion om
ändring av utsökningslagens stadganden
om kungörande av försäljning av utmätt
egendom; och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om skärpta straff för våldsbrott;

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av motion om påskyndande
av 1951 års byggnadsutrednings arbete;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående fördubbling av det extra
mjölkpristillägget för Norrland.

Tisdagen den 24 februari 1959

Nr 5

Anmäldes och bordlädes en av fru
Hamrin-Thorell under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av henne
m. fl. undertecknad motion, nr 396,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1959/
60 till seminarier för huslig utbildning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 24 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 24 februari 1959.

Till justitiedepartementet hade den 21
februari 1959 från länsstyrelsen i Stockholms
län inkommit fullmakt för ombudsmannen
Sture Palm, Stockholm, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Det antecknades, att herr Palm utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Andersson, Gunnar,
vilken avlidit.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Åberopande bilagda läkarintyg får jag
härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 24
t. o. m. den 28 februari 1959.

Stockholm den 23 februari 1959

Georg Branting

Härmed intygas att advokat Georg
Branting på grund av influensa är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 23 februari t. o. m. den 28
februari.

Stockholm den 23 februari 1959

G. Branting
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
57, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första
kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 11 nästkommande

Nr 5

Tisdagen den 24 februari 1959

Interpellation ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande

mars företaga val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
58, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
59, angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag för försvarsändamål.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 396, av fru Hamriri-Thorell
m. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1, 2, 12 och 31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 8
och 9, första lagutskottets utlåtanden nr

4 och 5, andra lagutskottets utlåtande nr
1, tredje lagutskottets utlåtande in- 3
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr

5 och 7.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

47, angående vissa ändringar inom
taxeringsorganisationen i Stockholm;

nr 60, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1959/
60;

nr 61, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel; och

nr 62, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställningar.

dels från fullmäktige i riksbanken angående
organisationen av riksbankens
kontorsnät,

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående omprövning i vissa
delar av förslag rörande Nordiska rådets
svenska delegation och arbetsformer.

Interpellation ang. nykterhetsläget efter
motbokssystemets upphävande

Herr KAIJSER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Mer än tre år har nu
förflutit sedan motbokssystemet upphävdes
och försäljningen av alkoholhaltiga
drycker blev fri. Den ökning av
alkoholkonsumtionen, som man räknat
med efter förändringen i formerna för
alkoholförsäljningen, har så småningom
gått tillbaka, och konsumtionen av spritdrycker
är nu ungefär densamma som
den var före den 1 oktober 1955. Detta
är ju i och för sig ett gynnsamt tecken.
Konsumtionen av starkvin är ungefär
oförändrad; efter en övergående stark
minskning under den period, då ökningen
av spritdryckskonsumtionen var
som allra störst, har starkvinskonsumtionen
nu åter närmat sig den omfattning
den hade före oktober 1955. Försäljningen
av lättvin åter har ökat med
ungefär 60 procent. I så måtto som denna
ökade vinkonsumtion kan anses vara
ett uttryck för att det svagare vinet fått
ersätta starkspriten, och endast i så
måtto, kan också detta vara att betrakta
som ett ur nykterhetssvnpunkt gynnsamt
tecken.

Andra förhållanden ger emellertid
inte en lika ljus bild av situationen. Om
man t. ex. betraktar fylleriförseelserna
finner man, att antalet för fylleri omhändertagna
i städerna alltjämt är ungefär
dubbelt så stort som under restriktionssystemets
tid, trots att en drygt
5-procentig minskning ägt rum under
sista året. Och vidare kan man konstatera
att antalet för fylleri omhändertagna
kvinnor alltjämt företer en ökning;

1 förhållande till hela antalet omhändertaganden
är antalet omhändertagna
kvinnor visserligen inte stort, drygt

2 1/2 procent, men ökningen är betyd -

Tisdagen den 24 februari 1959

Nr 5

Interpellation ang. nykterhetsläget efter motbokssystemets upphävande

ligt mer än 100-procentig sedan 1954,
och ännu fjärde kvartalet 1958 visade
en ökning av 9 procent vid jämförelse
med samma tidsperiod 1957. Ungdomsfylleriet
ger inte heller någon gynnsam
bild. Antalet omhändertagna ungdomar
per 1 000 individer inom åldersgruppen
15—17 år var 1958 6,7 mot 3,0 1954,
och i åldern 18—20 år 22,5 mot 12,0. I
båda dessa avseenden föreligger icke
någon tendens till minskning under det
sista året.

En granskning av dessa siffror berättigar
enligt min uppfattning till
åsikten, att det är måttlighetsförbrukarna
som minskat sin kvantitet, medan
missbrukarna ökat sin. Om man ser bilden
ur den synpunkten är den inte ljus.
Och även om förhållandena måhända
inte är så oroande som under den allra
första tiden efter ransoneringens slopande,
då de gamla, av ransoneringen
nätt och jämt tyglade alkoholisterna
blommade upp för att ganska snart gå
under, ter sig situationen och utvecklingen
för den, som i sitt dagliga arbete
har tillfälle att iakttaga vissa av spritmissbrukets
vådor, föga uppmuntrande.

Jag vet väl, att ännu så länge en alltför
kort tid förflutit sedan spriten
släpptes fri för att man med någon större
grad av säkerhet skall kunna bedöma
den slutliga effekten av den omändringen.
Men jag vet också, att reformer,
som skall kunna råda bot på missförhållanden
som kvarstår eller som
uppstått efter den genomgripande förändring,
som genomfördes 1955, kräver
år av förberedelse, även om man inte
behöver räkna med ett 10-årigt utredningsarbete,
så som fallet var då. Tyc -

ker man sig finna att förändringen inte
motsvarar de förväntningar som man
hyst om den, finns det dock, såvitt jag
kan förstå, ingen anledning att bara
sitta med armarna i kors och vänta. Det
gäller tvärtom att noggrant, försöka analysera
vad som händer och vad som
hänt och att försöka finna något som
är bättre. Onödigt dröjsmål kan betyda
en fara för många.

Med anledning av det anförda anhåller
jag att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser herr statsrådet att utvecklingen
efter motbokssystemets upphävande den
första oktober 1955 är ur nykterhetssynpunkt
tillfredsställande, och om sä
icke är fallet, avser herr statsrådet att
vidtaga några åtgärder med anledning
härav?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Svenson under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad, av henne
m. fl. undertecknad motion, nr 397,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1959/60
till seminarier för huslig utbildning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Onsdagen den 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Andersson, Sven, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, angående vissa ändringar
inom taxeringsorganisationen i Stockholm,
hänvisades densamma, såvitt anginge
bemyndigandet för Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för överståthållarämbetet
uppföra visst antal tjänster,
till statsutskottet samt i övrigt till
bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 60,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1959/60.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående dispositionen av vissa
pristutjämningsavgiftsmedel.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 62,
angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola in. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksbanken angående
organisationen av riksbankens
kontorsnät;

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående omprövning i vissa
delar av förslag rörande Nordiska rådets
svenska delegation och arbetsformer.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 397, av fru Svenson
m. fl.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i .statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. liovoch
slottsstaterna, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kungl. Maj:ts hovhållning för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (1:190) och den
andra inom andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. (II: 246),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (11:247).

I motionen II: 247 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en rationaliseringsoch
besparingsplan beträffande Kungl.
Maj:ts hovhållning, som nedbringade
den årliga kostnaden med minst en miljon
kronor, samt att anslaget för Kungl.
Maj:ts hovhållning för budgetåret 1959/
60 måtte begränsas till 1 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:247,
såvitt nu vore i fråga, till Kungl. Maj:ts
hovhållning för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 2 000 000 kronor;

b) avslå motionen 11:247, i vad den
icke behandlats under a);

c) avslå motionerna I: 190 och II:
246.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Utskottet har här haft
att ta ställning till tre motioner, och utskottet
har yrkat avslag på motionerna
utan någon egentlig motivering.

I motion nr 247 i andra kammaren
har yrkats dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om en rationaliserings-
och hesparingsplan beträffande
Kungl. Maj:ts hovhållning, som
nedbringar den årliga kostnaden med
minst en miljon kronor, dels att anslaget
för Kungl. Maj:ts hovhållning för
budgetåret 1959/CO begränsas till

1 700 000 kronor.

Det är ju bekant att kostnaderna för
hovet ökats orimligt under de senare
åren. År 1950 var kostnaderna för hovhållningen
995 000 kronor men beräknas
nästa budgetår komma att uppgå till

2 miljoner kronor. Anslagen till svenska
kungahuset är numera dubbelt så höga
som motsvarande anslag i Norge och
Danmark. Det bör inte vara obekant för
denna kammares ledamöter, att de rigorösa
höjningarna på första huvudtiteln
under de senare åren väckt missnöje
hos folk och att detta missnöje också
funnit sin återspegling i riksdagen. Det
är rätt underligt att de borgerliga partiernas
representanter, som på löpande
band presenterar hesparingsplan på besparingsplan,
beträffande den nu aktuella
utgiftsposten ingenting säger utan
bara nickar bifall till densamma. I denna
kammare innehas ju dessutom majoriteten
av det parti, som på sitt program
liar republiken inskriven, och det är
märkligt att så få inom detta parti vänder
sig mot den ständiga höjningen avutgifterna
på första huvudtiteln.

Vi vill att denna huvudtitel skall nedskäras,
och vi vill dessutom ha en utredning
för att åstadkomma en bättre
ordning. Med detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 217
i andra kammaren.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 5

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 11:247; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till statsråden utan departement
m. m.: omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statsråden utan departement
m. m.: Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
18 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sundelin
(I: 191) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(11:248), hade yrkats en generell nedskärning
med tio procent av vissa av
Kungl. Maj :t föreslagna omkostnadsanslag
under andra huvudtiteln. Såvitt
gällde förevarande punkt hade i motionerna
hemställts, att riksdagen måtte till
Statsråden utan departement: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 16 600 kronor.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:191 och 11:248, såvitt
nu vore i fråga, till Statsråden utan departement
m. m.: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 18 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore i fråga,
till Statsråden utan departement m. m.:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 16 600 kronor.

Vid utskottets föreliggande utlåtande
funnos fogade särskilda yttranden:

1) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Heckscher;

2) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Heckscher; samt

3) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande punkt
tillika finge omfatta punkterna 4, 9, 11
och 32, i vilka ovannämnda motioner
I: 191 och 11:248 jämväl behandlats.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I årets statsverksproposition
har framlagts ett preliminärt budgetförslag,
i vilket, som bekant, redovisas
ett beräknat underskott på driftbudgeten
av betydande storlek. Finansministern
har i finansplanen meddelat,
att enligt hans mening en skattehöjning

på mellan 500 och 1 000 miljoner kronor
är ofrånkomlig för att täcka underskottet.
Det framgår också av finansministerns
uttalanden i finansplanen, att regeringen
i första hand tänkt sig, att de
ökade skattemedel som anses behövliga
skulle tas ut genom en allmän omsättningsskatt.
Det är i detta läge, som man
från oppositionens sida sökt få fram alternativ
till regeringens skattehöjningsförslag,
bl. a. genom minskning av de
statliga utgifterna.

Folkpartiets syn på budgetpolitiken
har redovisats i en partimotion till årets
riksdag, nr 370 i andra kammaren. Jag
skall inte här gå in på de i motionen
framförda motiveringarna och förslagen
utan vill endast erinra om att det i
motionen betonas, att då andra alternativ
att förbättra det statliga budgetläget
prövas, bör det ske mot bakgrunden
av regeringens alternativ med kraftigt
höjd beskattning, varvid en allmän omsättningsskatt
kan väntas komma i första
rummet.

Bland de förslag till besparingar i
fråga om statliga utgifter som framförts
från folkpartihåll är också det, där det
yrkas på en tioprocentig nedskärning
av de centrala ämbetsverkens omkostnadsanslag.
Dylika nedskärningar har
föreslagits på alla huvudtitlar; dock har
skolor, sjukhus, sociala vårdanstalter och
domstolar undantagits. I dag föreligger
till behandling statsutskottets utlåtanden
angående andra och tolfte huvudtitlarna.

Jag skall villigt medge, att en procentuell
nedskärning av anslag inte verkar
särskilt tilltalande, men jag tycker
nog att den vägen kan väljas, då det
gäller de allmänna omkostnadsanslagen.
Ett beslut från riksdagens sida om cn tioprocentig
nedskärning av omkostnadsanslagen
skulle bli en anmodan till ämbetsverken
att söka i möjligaste mån
åstadkomma besparingar. I motionen på
denna punkt heter det, att det sedan
bör »ankomma på vederbörande verk
att på bästa sätt hushålla med detta lägre
anslag. Vi tror det nämligen vara en
fördel, att vederbörande verk självt avgör
på vad sätt det sålunda nedskurna

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

anslaget kan få den effektivaste användningen.
»

Det har som argument mot dessa förslag
bl. a. anförts, att det här gäller förslagsanslag.
Jag tycker att det förhållandet
snarare talar för än emot förslagen.
Därigenom får ju ett riksdagsbeslut
i den här föreslagna formen tydligt
karaktären av en rekommendation till
ämbetsverken.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon närmare motivering till de framlagda
förslagen. Jag ber att på den nu
förevarande punkten få yrka bifall till
den vid punkten avgivna reservationen.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Högerpartiet har i partimotioner
vid årets riksdag framhållit,
att det föreligger möjligheter till anslagsminskningar
när det gäller den direkta
statsverksamhetens omkostnader.
För den huvudtitel som vi nu behandlar
innebär motionärernas förslag en besparing
på ungefär 650 000 kronor.

De i motionerna framlagda förslagen
skulle i betydande utsträckning tillgodose
behovet av sparsamhet med omkostnadsanslagen.
Sedan riksdagen emellertid
avslagit dessa motioner, har vi ansett
oss böra vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 2 biträda de reservationer
som innebär bifall till motionerna
nr 191 i första kammaren och
248 i andra kammaren.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Från centerpartiets sida har
emellertid fogats ett .särskilt yttrandetill
utskottets utlåtande på denna punkt.
Detta särskilda yttrande har tillkommit
för att understryka det önskvärda
i alla besparingar som över huvud taget
iir möjliga att göra, inte bara i det nuvarande
statsfinansiellt besvärliga läget,
utan kontinuerligt och på lång sikt. Frågan
är, om det är möjligt eller ens välmotiverat
att, såsom reservanterna önskar,
göra en besparing på cirka 9

miljoner kronor genom att begränsa omkostnadsanslagen
till den centrala administrationen
och förvaltningen med 10
procent över hela linjen med undantag
för de grenar som avser sjukvård, undervisning
och rättsvård.

Det rör sig ju här om förslagsanslag,
och i motsats till herr Sundelin anser
jag, att just den omständigheten gör det
svårt att begränsa omkostnaderna. Den
statliga administrationen måste givetvis
fungera och verka. Man ställer sig
också den frågan, om inte det här förslaget
innebär att man börjar i fel ända
med besparingarna. Utan tvivel har den
statliga förvaltningsapparaten svällt ut
synnerligen kraftigt under de senaste
decennierna, men skall man åstadkomma
besparingar på omkostnadsanslagen
måste väl det primära vara att man
börjar med själva organisationen, d. v. s.
begränsar antalet tjänster eller i varje
fall söker bromsa tillkomsten av nya
tjänster. Ty om man bibehåller samma
organisation som förut eller — vilket
föreslås även i årets statsverksproposition
under ifrågavarande huvudtitel —
inrättar nya tjänster, innebär ju det att
tjänsterum i samma eller större omfattning
erfordras, att städning och uppvärmning
av dessa måste ske och att
telefoner och övrig kontorsmateriel
måste finnas i tillräcklig utsträckning
för att samtliga tjänstemän skall kunna
utföra det arbete som åligger dem. Det
kan rent av tänkas sådana fall, där det
skulle vara ekonomiskt fördelaktigt med
högre omkostnadsanslag för att genom
en tekniskt mera fulländad utrustning
möjliggöra en rationalisering och därmed
förenkling och nedbantning av den
administrativa apparaten.

Jag menar sålunda att utgifterna pa
den administrativa sidan och utgifterna
på omkostnadssidan är beroende av
varandra och har ett sammanhang som
måste beaktas, om man skall kunna ernå
besparingar i varje fall på längre
sikt. Man får ju också hoppas att besparingsutredningen,
som skall behandla
dessa problem, till slut skall finna
lösningar som är rimliga för alla parter.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

Inom mitt parti är vi alltså ense med
reservanterna om behovet av sparsamhet
och vill gärna medverka till att sådan
iakttas i olika sammanhang. När
det gäller de här aktuella punkterna
tror vi emellertid inte att besparingsförslagen
får någon större praktisk effekt.
Inte heller delar vi reservanternas
uppfattning att besparingsåtgärderna
skulle vara betingade av det inträdda
statsfinansiella krisläget. Denna deras
inställning innebär ju att statsverkets
omkostnader inte skulle baseras på ett
visst administrativt behov utan växla
med konjunkturerna. Jag har svårt att
förstå, hur en statlig organisation skulle
kunna fungera under sådana omständigheter.
Vi menar i stället att den statliga
administrativa apparaten själv ständigt
måste uppmärksammas, så att den hålles
inom rimliga gränser och arbetar så
effektivt och smidigt som möjligt till så
låga kostnader som möjligt. Vi har därför
i vårt särskilda yttrande framhållit
att »stor restriktivitet bör iakttagas av
Kungl. Maj:t vid tillsättandet av nya
tjänster. I nuvarande ansträngda statsfinansiella
läge bör man i största möjliga
utsträckning söka handlägga förekommande
arbetsuppgifter med den
personal som redan finns. Genom rationaliseringar
och god arbetsplanering
bör detta i stort sett vara möjligt.»

Vi ansluter oss som sagt till kravet på
sparsamhet i all den utsträckning sådan
kan iakttas med tillgodoseende av berättigade
intressen och önskemål. Med
dessa ord har jag, herr talman, velat
belysa det särskilda yttrande som jag
och några andra utskottsledamöter har
fogat till detta utlåtande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Dagens melodi är sparsamhet.
På olika sätt försöker man göra
besparingar. Det försök, som har
föreslagits av folkpartiet i dess motion,
nämligen att omkostnadsanslagen skulle
skäras ned med 10 procent, förefaller
emellertid rätt illa genomtänkt. Visserligen
kan man skenbart åstadkomma en
besparing på detta sätt, men då det här

endast gäller förslagsanslag, kan effekten
inte bli mycket annat än mycket
ringa. Herr Sundelin har här medgivit,
att det förhåller sig på det sättet, och
förklarat att förslaget endast innebär en
rekommendation. Man vill rekommendera
en beskärning av omkostnaderna, som
man kanske innerst inte tror kommer
att ge något resultat.

När det gäller att fixera dessa förslagsanslag
till omkostnader i budgeten är det
emellertid angeläget att beloppen är så
realistiska som möjligt. Då statssekreteraren
i finansdepartementet hade sin
sedvanliga föredragning inför statsutskottet,
fick man det intrycket att inte
bara övriga anslag utan även anslagen
till omkostnader mycket noga hade översetts
i finansdepartementet. Man hade i
vissa fall t. o. m. ansett det nödvändigt
att skriva upp anslagen för att få dem
sådana som man bedömde att de skulle
behöva vara och för att inte få ett budgetutfall
som skulle komma att visa sig
överraskande dåligt.

Vad man vill pruta på är ju till stor
del poster av rent automatisk karaktär.
Det är särskilt två poster detta gäller.
Den ena är posten sjukvård till befattningshavare.
Ingen kan ju på förhand
veta, hur det skall bli i fråga om vederbörandes
sjuklighet; det är någonting
som man inte känner till förrän året är
slut. Den andra posten är den som heter
bränsle, lyse och vatten. Är vintern
kall, vet vi alla att det går åt mer bränsle.
Man kan inte på förhand säga att
det får gå åt bara så och så mycket.
Om man skär ned den posten, skulle
resultatet bli att befattningshavarna finge
sitta och frysa. Vi kan ju då och då
so i de s. k. populära tidningarna, hur
man klagar över att personalen på olika
kontor och institutioner på grund av
arbetsgivarens sparsamhet får både frysa
och fara illa på annat sätt. Det är
tydligen så man vill att det skall bli,
när man nu gett en rekommendation att
skära ned omkostnadsanslaget.

I vissa fall får staten förhyra lokaler,
och hyran är då bunden genom kontrakt.
Det går inte gärna att pressa ned dessa
kostnader, och det är ungefär likadant

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till statsråden utan departement m. in.: omkostnader

hela vägen; det är fråga om bundna utgifter
som det är mycket svårt att skära
ned.

När man nu här vill göra cn gest utåt
och visa att man vill spara, så pekar
man på poster som det är mycket svårt
att spara på. Vi som har varit med i
några år i denna kammare erinrar oss
kanske en verkschef som satt här en
period. I nästan varje debatt, när det
gällde ting som han var intresserad av,
beklagade han sig över att omkostnadsanslaget
till hans verk alltid var för
lågt. Den posten har inte skrivits upp
sedan, och jag förmodar att han anser
den vara för låg även nu, men nu vill
hans partivänner att den skall minskas
med 10 procent!

Jag tror att detta försök att minska
omkostnadsanslagct är ett ganska misslyckat
försök, som man gett sig in på
när man inte kunnat åstadkomma något
annat men ändå som herr Sundelin
vill komma med alternativ.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det mesta är väl sagt i
denna debatt, men jag fäste mig vid ett
uttryck i herr Sundelins anförande, som
nog kan behöva en kommentar. Ilerr
Sundelin gjorde gällande, att ett beslut
av riksdagen i överensstämmelse med
folkpartimotionen skulle ha den välgörande
effekten att det skulle betraktas
som en anmaning till verkscheferna att
vara sparsamma och försiktiga, en rekommendation
att vid varje tillfälle se
om sitt hus så att inget slöseri förekommer.
Jag tror att jag kan säga att verkscheferna
får sådana anmaningar med
jämna mellanrum. Innan de börjar göra
upp sina petitaskrivelser, går det i god
tid ut från finansdepartementet en allmän
cirkulärskrivelse med särskilt understrykande
av erforderligheten att se
över sitt hus och iaktta alla möjligheter
till besparingar. Vi skulle väl dessutom
göra verkscheferna en orättvisa, om vi
skulle tro dem om att leva så främmande
ifrån den allmänna politiska diskus -

sionen i dag, att de inte själva vet någonting
om statsfinansernas ställning. I
allmänhet har de ju inte blivit verkschefer
med mindre än att de har de
kvaliteter som en ledare för ett statligt
verk skall ha, och i de kvaliteterna ligger
också förmågan att handskas med
all varsamhet med de medel som de har
till sitt förfogande.

Nu skulle naturligtvis en finansminister
vara tacksam för all hjälp till besparingar
som riksdagen är beredd att
ge honom, alldeles oavsett från vilket
håll den kommer. Men jag anser att
besparingar skall ha någon rim och reson.
De skall ge någonting. De skall inte
vara några skyltfönsterbesparingar,
besparingar i demonstrationssyfte, som
ser bra ut men som det inte blir någonting
med. Det är ju här fråga om
förslagsanslag. Utgifterna blir vad de
blir med den sparsamhet som jag är
medveten om att verkscheferna iakttar.
Till yttermera visso har ju Kungl. Maj:t
maximerat vissa poster, där man kanske
skulle kunna säga att en utveckling kunde
ta oförutsedda konsekvenser. Det är
sådana poster som nyanskaffning av inventarier,
resor, publikationstryck och
liknande. Även om det således är ett
förslagsanslag och de här posterna tenderar
att inte räcka till, så är alltså
verkscheferna tvingade att inhämta vederbörande
departements och finansdepartementets
godkännande, innan de får
överskrida maximibeloppen. De andra
posterna, det försäkrar jag, har en sådan
automatik i sig, att om man allvarligt
ser på frågan, så är det rätt meningslöst
att här komma med pekfingret
och säga: Nu skall ni vara vänliga att
spara ytterligare. Har man folk på ämbetsverken,
måste de kunna utnyttja telefonen
å ämbetets vägnar. Har man folk
som sitter i rummen, måste de ha rättighet
att få rummen städade i varje
fall varannan dag, så som nu sker i statsförvaltningen,
och de som sitter i rummen
måste ha en utrustning som ger
dem möjlighet att arbeta något så när
effektivt. De av oss som kunnat studera
om jag så får säga graden av exklusivitet
i fråga om de statliga verkens ut -

•>2

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

rustning och arbetsmöjligheter i jämförelse
med vad som gäller på den privata
sidan, måste nog säga, att Kungl.
Maj :ts regering och denna riksdag låter
de statliga verken arbeta under ganska
spartanska förhållanden och håller dem
ganska kort.

Vem som helst, som haft tillfälle att
på nära håll se hur man är tvingad att
arbeta inom vissa statliga verk, är nog
beredd att skriva under vad jag här
sagt. Vi har där rumsbrist och påvra
förhållanden i allmänhet, helt enkelt
därför att vi inte anser oss ha råd med
den exklusivitet som gäller på andra
områden. Under sådana förhållanden är
det inte praktisk politik att tala om att
man skall hjälpa till att spara 8,8 eller
9 miljoner kronor. Det är och förblir
en demonstration. När året är slut, måste
ändå beloppet täckas, och det är lika
bra att se sannningen i vitögat, ta kostnaden
med en gång och få en mera realistisk
beräkning av de statliga verkens
utgifter.

Herr talman! Med de erfarenheter,
som en finansminister måste få, när
varje liten utgiftspost nagelfares i finansdepartementet,
har jag kommit till
den mycket bestämda uppfattningen, att
de nu diskuterade besparingarna inte
ger någonting. Förslaget innebär att man
skjuter på en utgift, som måste täckas
i efterhand, för nöjet att i dag kunna
säga, att man har velat vara sparsam.
Det nöjet tycker jag att man ändå kan
bespara sig.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! De förslag till reduceringar
av omkostnadsanslagen under olika
huvudtitlar som folkpartiet framställt
måste, såsom herr Sundelin sade, ses
mot bakgrunden av det besvärliga statsfinansiella
läge som vi råkat i. Finansministern
vill ha en skatteförstärkning
på 500 upp till 1 000 miljoner kronor —
han har inte fixerat siffran närmare. Om
man skall döma av de uttalanden som
han har gjort tycks han nu ha stannat
för en omsättningsskatt som väl måste
— om den skall ge ett så pass högt belopp
— sättas till 3 procent.

Varje skattehöjning, och då givetvis
i allra högsta grad en så pass kraftig
höjning som här skulle komma i fråga,
måste oförmånligt påverka kostnadsnivån
inom vårt näringsliv. Jag frågar mig:
Vågar vi i dagens konjunkturläge ta en
sådan risk? Vi befinner oss i ett kärvt
ekonomiskt klimat just nu. Export- och
sjöfartsintäkterna sjunker. Valutareserven
är — minst sagt — knapp. Sexmaktsunionens
diskriminering av de
utanför liggande staternas handel inger
de allvarligaste bekymmer. Vår löne- och
kostnadsnivå utgör redan nu en belastning
för svensk handel. Med andra ord,
den svenska ekonomiens krux är försämringen
i förhållande till andra länder
av vårt näringslivs konkurrenskraft.
Effektiviteten och kostnadsnivån inom
vårt näringsliv är ett centralt problem,
ett problem som angår oss alla.

Hur skall man kunna främja effektiviteten?
Såvitt jag förstår kan detta
ske enbart genom rationellare produktionsmetoder
och bättre distributionsformer.
Men en sådan målsättning förutsätter
en tillräcklig kapitalförsörjning.
Den svenska kapitalmarknadens desorganisation
och den tyngande beskattningen
har länge varit och är i dagens
läge i detta hänseende en farlig broms
— sand i hjulen — som motverkar den
dynamik, som allena kan stegra vår produktionskraft
och framstegstakt.

Jag kommer nu till kostnadsnivån,
herr talman! Det hjälper föga med rationaliseringar
och bättre produktionsmetoder,
om kostnaderna rasar i väg fortare
än produktionsstegringarna. Under
1959-talet ökade den genomsnittliga timförtjänsten
i Sverige med 9,6 procent per
år, medan produktionsstegringen i genomsnitt
var endast tredjedelen så stor.
Det är klart att dessa siffror måste ses
mot bakgrunden av utvecklingen i andra
länder. Givetvis är det relationsförskjutningarna
som är avgörande för vår
exports möjligheter att hävda sig. Det
är med andra ord kostnaderna per produktionsenhet
som är utslagsgivande. Att
läget för Sveriges del i detta avseende
försämrats i oroväckande grad är väl
allmänt bekant. I detta läge, som jag

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

bär flyktigt antytt, anser vi inom vår partigrupp
oss böra motsätta oss åtgärder
som utövar ett tryck uppåt på den svenska
kostnadsnivån.

En omsättningsskatt kommer obönhörligen
att slå igenom på kostnadssidan.
Vi har under de gångna åren haft
rikliga tillfällen att konstatera, att lägger
man på skatter och pålagor, så stiger
priser och kostnader precis som
vore det i ett kommunicerande kärl. Det
är därför en chimär att tro att man just
den här gången skulle slippa ifrån dessa
nackdelar i fråga om kostnadsutvecklingen
som en skattehöjning — även om
den lindas in i omsättningsskattens
kapprock — skulle medföra.

Kravet på högre skatter motiveras
med utgifterna för de arbetslöshetsbekämpande
åtgärderna. Dessa åtgärder
är vi alla överens om. Men denna motivering
täcker inte hela sanningen. Ty
dessa särskilda kostnader beräknas under
det budgetår som det här är fråga
om till cirka 300 miljoner kronor, och
finansministern begär upp till 1 000 miljoner
kronor i nya skatter. Det är de
automatiska utgiflsstegringarna och
stagnationen i fråga om utfallet av de
nuvarande skatterna som i hög grad bidragit
till den statsfinansiella krisen.
Oppositionen har år efter år varnat för
konsekvenserna av den ekonomiska politik,
som förts här i landet och som
sannerligen icke varit ägnad att främja
sparandet och produktionsutvecklingen.
Hade man följt oppositionens rekommendationer,
så hade statens finanser
inte behövt vara så ansträngda. Då hade
skatteunderlaget också varit större. Att
begränsa statsutgifterna är därför en
av de viktigaste uppgifterna — för att
inte säga den viktigaste — som denna
och nästa års riksdag kan ta sig före.

Finansministern sade här att det är
klart att han som finansminister inte
har något emot att oppositionen försöker
spara. Jag tycker, att finansministern
skulle vara glad över att ha oppositionens
stöd för en dylik sparsamhetspolitik.

Alltså: varje annat alternativ att förbättra
det statliga budgetläget i stället

för den av regeringen förordade skärpta
beskattningen bör prövas med största
allvar och intensitet.

Nu har från vårt håll, som herr Sundelin
framhöll, i skilda motioner föreslagits
olika besparings- och budgetförbättrande
åtgärder. De ger för budgetåret
1959/60 minst 200 miljoner kronor
och för det därpå följande budgetåret
cirka 450 miljoner kronor. I detta vårt
alternativ — alternativet mot skattehöjningar
vilka pressar upp den svenska
kostnadsnivån — ingår även 10-procentiga
nedskärningar av omkostnadsanslagen
under olika huvudtitlar, alltså de
saker som vi i dag diskuterar. Jag erkänner
villigt att det är tråkigt att behöva
skära ned anslag. De är säkerligen
i många fall berättigade. Det är i och
för sig ingen tacksam roll att ikläda sig
rollen av dem som vill spara. Men det
statsfinansiella läget är ju sådant som
det är, och om vi inte sparar, kan
många andra här i landet bli tvingade
att dra åt svångremmen.

Kammarens andre vice talman har
här i dag framhållit, att den statliga administrationen
måste kunna arbeta, och
då bör man ej beskära förslagsanslagen.
Samma uttalanden har gjorts från såväl
herr Anderssons som från finansministerns
sida. Men jag vill påpeka — och
det torde väl finansministern kunna bekräfta
— att sådana beskärningar sker
vid varje statgranskning i finansdepartementet.
Ofta skär man ner utan närmare
motiveringar. Jag kan ta som exempel
ett anslag under fjärde huvudtiteln
som jag bäst känner till, eftersom
jag sitter i första avdelningen. Där hade
begärts i reseersättningar under armén
ett belopp på 17 815 000 kronor,
men departementschefen pressade ned
detta utan närmare motivering. Han
medger en viss höjning men inte den
som förvaltningen har begärt.

Tittar man på bränslet som herr Andersson
är så intresserad av ■— han vill
ju inte att tjänstemännen skall frysa —
så har försvarsministern också här skurit
ned detta anslag avsevärt.

Herr Andersson sade att anslagen genomgåtts
mycket noga i finansdeparte -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till statsråden utan departement m. m.: omkostnader

mentet och detsamma framhöll även finansministern.
Jag kom att titta på eii
av de punkter som vi i dag skall besluta
om. Det är justitiekanslersämbetets omkostnader
på sidan 9. Där begär justitiekanslersämbctet
att anslaget skall
uppföras till oförändrat belopp, men
trots detta ökar justitieministern beloppet
med 5 400 kronor.

Sedan säger herr Andersson, att vi
vill spara på bränsle, lyse och vatten.
Det egendomliga är att de poster som
gäller bränsle, lyse och vatten är avförda
från omkostnadsanslagen inom
departementen. Jag vet inte om det har
undgålt herr Anderssons uppmärksamhet
att de skall överföras till finansdepartementet.
Beloppen kommer igen på eif.
annat ställe.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den framställda
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Här gäller det även vissa
anslag, som har uppförts med högre
belopp än vad vederbörande verkschefer
har begärt. Detta har berott på att
de anslag, som tidigare anvisats, inte
har räckt till utan måst överskridas.
Man har därför försökt att beräkna anslagen
så realistiskt som möjligt, så att
man inte varje år får eu summa som
inte räcker till. Då är det bättre att anvisa
den summa, som verkligen behövs.

När vi lyssnat till herr Aastrup, har
vi fått det intrycket, att vi har ett besvärligt
ekonomiskt läge; näringslivet
tål inte några skattehöjningar, och fördenskull
måste man, såsom herr Sundelin
sade, ge vissa rekommendationer.
För att komma ifrån dessa besvärligheter
för näringslivet och de enskilda
medborgarna skall man bl. a. rekommendera
de anställda i verken att vara
sjuka 10 procent mindre än tidigare,
och verken skall nöja sig med en städning,
som är 10 procent sämre än tidigare,
och få det 10 procent kallare i lokalerna
än tidigare. Detta verkar inte så
särskilt uppmuntrande.

Här har förut sagts, att man har gått
med på att öka antalet tjänster och att

man inte alls protesterat emot detta.
Men man vill inte ge dessa tjänstemän
möjligheter att fungera. År det så, att
det skall finnas tjänstemän i verken,
skall väl dessa ha de resurser, som är
nödvändiga för att de skall kunna arbeta.
När vi hör hur herr Aastrup och
tidigare herr Sundelin resonerat, är det
inte fritt från att vi får i minnet en diskussion
för längesedan, när staten försökte
spara på olika sätt framför allt
genom att åstadkomma billigare byggnader
för den statliga verksamheten. Det
pratades då skämtsamt i oppositionspressen
om att man skulle ha minimigubben
i minimirummet; man skulle
spara på allting; rummen, där tjänstemännen
skulle hålla till, skulle vara så
små som möjligt och därför skulle även
tjänstemännen vara så små som möjligt.
Nu vill man minska på omkostnaderna
på ett sådant sätt att man kommer tillbaka
till minimigubben i minimirummet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till justitiedepartementet: omkostnader. — Anslag till justitiekanslersämbetet:

omkostnader

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 42.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Anslag till justitiedepartementet: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Justitiedepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/GO anvisa
ett förslagsanslag av 177 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna I: 191, av herr Sundelin,
och 11:248, av herr Ståhl m. fl.,
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Justitiedepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 159 300 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:191 och 11:248, såvitt nu
vore i fråga, till Justitiedepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 177 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Gus -

tafsson i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 191 och II:
248, såvitt nu vore i fråga, till Justitiedepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
159 300 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten anförda reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 5—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten .9

Anslag till justitiekanslersämbetet:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
191 och 11:248, såvitt nu vore i fråga,
till Justitiekanslersämbetet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 24 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 191, av
herr Sundelin, och II: 248, av herr Ståhl
m. fl., hade — såvitt nu var i fråga •—
hemställts, att riksdagen måtte till Justitiekanslersämbetet:
Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 21 600 kronor.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till riksåklagarämbetet: omkostnader — Ang. inrättande av en ny ordinarie

avdelning vid Svea hovrätt

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrnp, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 191
och 11:248, såvitt nu vore i fråga, till
Justitiekanslersämbetet: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 21 600 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifail
till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Anslag till riksåklagarämbetet: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Riksåklagarämbetet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 26 000 kronor.

I de förberörda båda likalydande motionerna
I: 191, av herr Sundelin, och
II: 248, av herr Ståhl m. fl., hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte till Riksåklagarämbetet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 23 400 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu
vore i fråga, till Riksåklagarämbetet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 26 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrnp, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståld och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar Heckscher
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore
i fråga, till Riksåklagarämbetet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 23 400 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 12—16

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. inrättande av en ny ordinarie avdelning
vid Svea hovrätt

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning under budgetåret 1959/60,

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Ang. inrättande av en ny ordinarie avdelning vid Svea hovrätt

vidtaga de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för hovrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1958/59, dels
ock till Hovrätterna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 9 312 000 kronor.

Departementschefen hade bland annat
förordat, att en ny ordinarie avdelning
skulle inrättas vid Svea hovrätt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Rergh (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herrar Cassel
och Bohman (II: 146) hade hemställts,
att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1959/00;

b) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 9 057 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag om att en ny
ordinarie avdelning skulle inrättas vid
Svea hovrätt hade avstyrkts i motionerna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 102 och II: 146

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning under budgetåret 1959/60,
vidtaga de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föranleddes av
vad föredragande departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1959
anfört;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1959/60;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 9 312 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Birke, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Stenkyr -

ka, Nilsson i Göingegården, Hansson i
Skegrie och Heckscher, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 102 och II: 146

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning under budgetåret 1959/60,
vidtaga de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föranleddes av
vad föredragande departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1959
och reservanterna anfört;

b) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för hovrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1959/60;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 9 057 000 kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När arbetsbelastningen
blir för stor inom ett område, kan detta
i en del fall avhjälpas genom att
man utökar personalen vid vederbörande
institution och ger den resurser för
arbetets utförande. En sådan utökning
är dock inte vid alla tillfällen det allra
bästa och lämpligaste. Man bör även
beakta möjligheterna till rationalisering,
och det framgår ju att detta också skett
på åtskilliga näraliggande områden. Man
har också möjligheter att överväga en
decentralisering.

I den fråga vi nu behandlar måste
man väl framhålla, att det ligger väsentligt
annorlunda till än vid en hel del
andra institutioner. Inom rättsväsendet
kan man inte förfara på samma sätt
som inom andra verk och inrättningar,
ty en av de viktigare uppgifterna för
hovrätterna är givetvis att försöka
åstadkomma en så enhetlig behandling
av ärendena som möjligt. Om det blir
en anhopning av ärenden, är det inte
säkert att man enbart genom en utökning
av personalen når ett av de huvudsyften
man har, nämligen enhetligheten,
och kan tro, att man härigenom

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Ang. inrättande av en ny ordinarie avdelning vid Svea hovrätt

utan vidare liar löst frågan. För att nu
uppnå den enhetlighet som är önskvärd
vore det kanske önskvärt, att inte
så många mål finge föras upp i hovrätterna,
men det är en fråga som jag inte
skall ta upp i detta sammanhang.

Vad gäller den fråga som nu behandlas
vill jag erinra om att det brukar vara
en sed — och det är kanske en god sed
— som vi håller mycket hårt på i riksdagen,
att om en fråga är under utredning,
så skall man inte heller föregripa
utredningens förslag. I detta fall finns
det verkligen möjligheter att inom mycket
kort tid ta del av utredningsförslag,
som skulle kunna påverka frågan om
hovrätternas domsområden. I reservationen
påpekas, att såväl 1955 års domarutredning
som den 1957 tillsatta utredningen
angående omreglering av hovrätternas
domsområden kan beräknas
slutföra sitt arbete i början av detta år.
Med hänsyn härtill finns det ännu mindre
anledning att redan nu företaga någonting.
Om tidpunkten för framläggandet
av dessa utredningars förslag varit
mer oviss, om det skulle dröja flera år,
kunde man förstå att det funnits anledning
att vidtaga åtgärder, när anhopningen
av mål blivit så stor, men när
vi nu kan vänta oss, att utredningarnas
resultat kommer att föreligga inom så
kort tid, är det väl all anledning att
dröja med den personalökning, som föreslås
av Kungl. Maj :t men som det yrkas
avslag på i reservationen.

I utskottets utlåtande har man framhållit,
att det föreligger förflyttningsskyldighet
även för ordinarie domare.
Även om man inrättar en ny avdelning,
skulle denna förflyttningsmöjlighet därför
kunna användas för att utnyttja anställda
tjänstemän vid en ny hovrätt.
Men ett sådant arrangemang påverkar
också den enhetliga behandlingen. Det
kan inte vara en riktig lösning av problemet
att inrätta en ny avdelning, som
sedan måste förflyttas. Enligt min uppfattning
talar således allt för att man
dröjer med inrättandet av denna nya
avdelning vid hovrätten och tar ställning
till frågan, så snart utredningarnas
förslag har lagts fram.

Med vad jag nu har yttrat ber jag att
få yrka bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
statsutskottets slutliga behandling av
denna fråga och det är därför mitt namn
inte finns med bland reservanternas. Eftersom
jag är motionär i ärendet, hår
jag ändock tillåtit mig att begära ordet
för att tillägga ett par ting utöver vad
den föregående ärade talaren nyss yttrade.

Såvitt jag förstår har varken departementschefen
eller utskottets majoritet
presterat en motivering, som utgör ett
tillräckligt underlag för att vid Svea hovrätt
skulle inrättas en ny ordinarie avdelning.
Jag skulle kunna säga, att den
motivering man har anfört på sin höjd
skulle täcka ett förslag om en förstärkning
av hovrätten, dock icke med en ordinarie
avdelning.

De argument som har åberopats är ju
arbetsbelastningen och målbalansen.
Enligt de uppgifter vi fick från Svea
hovrätt vid besök av tredje avdelningen
för en tid sedan har antalet inkomna
mål inklusive vattenmålen ökat från
2 715 år 1953 till 3 221 år 1958. Detta
är ju en ansenlig ökning. I jämförelse
med 1957 har det dock skett en minskning
med 20 mål. Målbalansen pekar på
en avsevärd ökning; den saken kan inte
bestridas. Balansen var den 31 december
1953 072 och vid 1958 års slut 1 081
mål, två mer än året innan. Denna målbalans
är givetvis i och för sig betänklig.
Men detta betyder ju inte att enda
medlet att komma till rätta med balansen
är att inrätta en ny ordinarie avdelning
i Svea hovrätt. På sin höjd kan
man, såvitt jag förstår, komma med etl
önskemål om förstärkning på något sätt
av resurserna.

Innan man ger sig in på att dra slutsatser
av målbalansen, bör man observera
den förstärkning som hovrätterna
— däribland även Svea hovrätt — får
enligt utskottets enhälliga tillstyrkan
utom den här föreslagna avdelningen.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Ang. inrättande av en
Vi har då att ta hänsyn till den delegation
nedåt, som man av departementschefens
yttrande att döma väntar sig en
hel del av. Därutöver föreslås ett bemyndigande
att öka ut antalet assessorer
vid hovrätterna över huvud taget med
inte mindre än 20 stycken, och en del
av dem skulle väl ändå komma Svea
hovrätt till godo. Det har i varje fall
inte sagts något som strider mot det antagandet.
Den delegation, som föreslagits
till icke rättsbildad personal att
sköta eu del arbetsuppgifter, som nu
sköts av rättsbildad personal, räknar
man med kommer att medföra löneuppflyttningar
för en kostnad av inemot
100 000 kronor per år i alla hovrätterna.

Jag vill med detta ha sagt, att det inte
är säkert eller i varje fall inte visat, ati
ett avarbetande av målbalansen nödvändigtvis
förutsätter ens att man får en
extra avdelning. Det är möjligt att så är
fallet, men i varje fall anser jag mig ha
visat att motiveringen är alltför otillräcklig
för att tjäna som underlag för
inrättandet av en ordinarie avdelning.

Herr Bengtson har redan anfört skäl
som positivt talar emot inrättandet av
en ordinarie avdelning. Jag skulle till
vad han har sagt om den pågående utredningen
angående ändrade domstolsområden
vilja tillägga, att det väl icke
är otänkbart att det inte endast kommer
att inrättas en ny hovrätt i Bergslagen
utan att det kan komma att ske
förändringar även för hovrätterna i
Nedre Norrland och övre Norrland.
Hovrätten för övre Norrland har, att
döma av reciten i propositionen, påpekat
att det inte är rationellt att arbeta
med bara två avdelningar, då detta inte
medger ett rationellt utnyttjande av
personalen. Det är tänkbart, menar jag,
att man skulle kunna lägga litet mera till
hovrätten för Nedre Norrland, så att dit
kom även Gästrikland, och att man möjligen
också förde en del av Ångermanland
till hovrätten för Övre Norrland.
Om dessa saker vet vi ännu ingenting
bestämt, men jag menar att när frågan
om domsområdena är under utredning,
är det något egendomligt, att man inte
även av det skälet avvaktar den, då man

ny ordinarie avdelning vid Svea hovrätt
inte nu kan motivera tillkomsten av en
ny ordinarie avdelning.

Jag skall nämna ytterligare ett skäl
till att Svea hovrätt om möjligt inte bör
göras större, nämligen lokalfrågan på
Riddarholmen. Jag kan inte betrakta
det som tillfredsställande att folk i domarställning
skall sitta så trångt som
de gör där ute. För åstadkommande a''^
rimliga arbetsförhållanden anser jag det
vara angeläget att de får ett om också
litet rum var. Skulle det nu inrättas eu
ny avdelning, så accentueras trångboddheten
ytterligare. Om man inte allvarligt
inriktar sig på att undersöka möjligheterna
att minska Svea hovrätt, får vi
där sannolikt en byggnadsfråga till utöver
de verkligt svåra lokalproblem,
som den centrala förvaltningen i övrigt
har i denna stad.

Det är de skäl jag har velat åberopa
till stöd för reservationen. Jag måste vidare
i likhet med herr Bengtson säga,
att ett bifall till förslaget om inrättandet
av en ny ordinarie avdelning nu ter
sig särdeles egendomligt med hänsyn just
till att vi inom kort har att vänta ett
förslag om domstolsområdena. Därtill
kommer ju, som redan har nämnts, tt
man väl ändå bör avvakta vad delegationen
leder till.

Detta är i huvudsak skälen, herr talman,
till att jag med min röst vill biträda
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi vet alla, att när samhället
växer, utvecklas allting och förändras.
Kriminaliteten växer i takt med
den tekniska utvecklingen, och detta har
gjort att vi fått många bekymmer för hur
domstolarna skall kunna klara sina uppgifter.
Vi hör jämt och ständigt hur stor
målbalans det är vid hovrätterna och
hur svårt det är för den rättssökande allmänheten
att i tid få sina mål behandlade.
Detta har gjort att det ofta rests krav
på att man på olika sätt skulle försöka
stärka domstolarnas kapacitet, så att de
skulle få möjligheter att arbeta i takt
med de inströmmande målen. Även ur
rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt,

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Ang. inrättande av en ny ordinarie avdelning vid Svea hovrätt

att människorna får sina mål handlagda
så fort som möjligt. Fördenskull vill
man inrätta ytterligare en ordinarie avdelning
vid Svea hovrätt.

I statsutskottets tredje avdelning, som
sysslat med detta, har vi sökt komma
underfund med dels hur hovrätten arbetar
och dels hur stort behovet är. Vi
har icke blott besökt hovrätten i Stockholm
utan även hovrätten i Göteborg och
resonerat med hovrättspresidenterna och
med andra människor som sysslat med
dessa ting. Vi har då kommit fram till
att detta förslag är av sådan art att det
bör bifallas.

Nu säger man visserligen, att här pågår
en utredning och att det är praxis
att vänta tills en utredning är färdig.
Statsutskottet brukar i regel ta mycket
stor hänsyn till utredningar, men i detta
fall kan man icke göra det, emedan
läget är sådant att man inte kan vänta,
om man skall kunna ge den hjälpsökande
allmänheten möjligheter att få sina
ärenden handlagda inom rimlig tid.

Herr Bergh anförde en del siffror.
Målbalansen vid Svea hovrätt var 1953
072 mål och 1958 1 081 mål. Om man
får den nya avdelning det är fråga om,
skulle man i bästa fall komma ner till
den siffra som gällde 1953, men det är
inte alls säkert. Antalet mål ökas, och
man kanske med denna avdelning endast
vinner, att man fångar in den ökning
som sker, utan att dock kunna avarbeta
den målbalans som redan finns.
Det resultat man skulle vilja nå, nämligen
att domstolen hinner med alla
mål som strömmar in till den, är det
tyvärr ingen förhoppning att få se förverkligad
ens med tillkomsten av en ny
avdelning.

Herr Bengtson säger, att en ny avdelning
tämligen snart finge flytta. Det
är inte alls nödvändigt. Det finns redan
två extra avdelningar vid Svea hovrätt.
Skulle man, som reservanterna vill, i
stället för en ordinarie avdelning inrätta
ytterligare en extra, skulle hovrätten
få tre extra avdelningar. Detta skulle
innebära att den extra personalen bleve
alltför stor. Här är det inte alls fråga
om att skapa någonting som inte be -

hövs. Denna nya ordinarie avdelning är
i allra högsta grad av behovet påkallad.

Herr Bergh framhåller, att utredningen
kommer med sitt arbetsresultat snart
och troligen föreslår en hovrätt för
Bergslagen, vilket skulle leda till att
Svea hovrätts område bleve mindre. Hur
mycket mindre det blir, vet jag ingenting
om och troligen inte heller herr
Bergh, men ett vet jag: de väsentliga
mål som kommer till Svea hovrätt, kommer
från stockholmsräjongen, och den
skall i varje fall inte flyttas över till
Bergslagen. Huvudparten av målen vid
Svea hovrätt kommer att ligga kvar där,
även om det blir en reformering av liovrättsområdena.
Detta innebär att behovet
av en förstärkning av hovrätten kommer
att bli lika stort som förut, att målbalansen
inte ens vid en förändring av
bovrättsområdena kommer att kunna
helt avarbetas.

När man vet detta, herr talman, kan
man inte annat än tillstyrka bifall till
regeringens förslag. Detta har statsutskottets
majoritet gjort, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Birger Andersson sade i första
delen av sitt anförande, men det är
inte den saken vi diskuterar här och har
meningsskiljaktighetor om. Jag är fullkomligt
ense med herr Birger Andersson
om att vi måste se till att rättsväsendet
fungerar så perfekt som möjligt.
Men vad vi diskuterar i dag är en organisationsfråga,
som gäller en höjning
av effektiviteten. Men dessutom gäller
det en principfråga. När ett ärende är
under utredning och denna utredning
ligger så nära sin fullbordan som här
är fallet brukar man avvakta densamma.
När utredningsförslaget behandlas
kan vi nå det som både herr Birger Andersson
och jag önskar, nämligen den
bästa möjliga behandlingen av de mål
som skall hänskjutas till hovrätterna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Hur man här skall ställa
sig beror på om man vill acceptera för -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Ang. ersättningar till nämndemän vid häradsrätterna

hållandena sådana de är. Vill man större
rättssäkerhet, då finns det inte något
annat medel än att ge de dömande
myndigheterna de redskap som de behöver.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Även om en stor del av
målen i Svea hovrätt — bortsett från
vattenmålen — härrör från stockholmstrakten
kan väl herr Birger Andersson
ändå inte komma ifrån att Svea hovrätt
inom sitt domsområde för närvarande
har vissa delar av landet som
man i en pågående utredning tänker sig
skola läggas under en annan hovrätt.
En eventuell ny hovrätt i Bergslagen
kan väl omöjligen få mindre än två avdelningar,
och visar det sig att det
med hänsyn till utnyttjandet av personalen
inte är så värst praktiskt med en
hovrätt på två avdelningar så kan det
hända att den får tre. Som jag sade
har man från Norrland redan nu begärt
att det om möjligt skall bli ytterligare
en avdelning där. Det ligger alltså inom
möjligheternas gränser att den nya organisationen
kommer att omfatta minst
tre avdelningar utanför Stockholm. Att
försöka negera påståendet, att inrättandet
av en ny ordinarie avdelning föregriper
den pågående utredningen, det
ter sig mot bakgrunden därav rätt orimligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 18—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. ersättningar till nämndemän vid
häradsrätterna

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionen II: 8
till Häradsrätterna: Ersättningar till

nämndemän för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 3 200 000 kronor.

I motionen II: 8 av herr Fröding hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 2 700 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Heckscher, vilka an -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Ang. ersättningar till nämndemän vid häradsrätterna

sett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, alt riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionen II: 8 till Häradsrätterna:
Ersättningar till nämndemän
för budgetåret 1959/(10 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Herr BIRKE (li):

Herr talman! Anslaget under denna
punkt skall enligt propositionen höjas
med 400 000 kronor jämfört med föregående
budgetår. Grunderna för beräkning
av anslaget har emellertid ändrats
så till vida att vissa brottmål sedan den
1 januari 1959 inte längre tarvar s. k.
stor nämnd utan allenast en tremannanämnd.
Detta förhållande borde vara
ägnat att reducera anslagsbeloppet.

För motionärens egen domsaga innebär
detta en reduktion av antalet nämndemannadagsverken,
om jag får kalla
det så, med inte mindre än IG procent.
Då motsvarande förhållanden torde komma
att råda i övriga domsagor kan en
minskad medelsanvisning under denna
punkt komma i fråga.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den av undertecknad
in. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottet har inte kunnat
tillstyrka motionen. Visserligen kommer
numera ganska många mål att avgöras
vid s. k. tremannating, d. v. s. med
blott tre nämndemän. Alla som något
känner till förhållandena vet dock att
åtskilliga av de mål som handläggs vid
häradsrätterna icke kan avdömas inför
tremannanämnd. Då man ju inte på
förhand kan dela upp målen i olika
kategorier med hänsyn till antalet nämndemän
måste man därför vid tingstillfällen
ofta inkalla flera nämndemän.
För att man inte skall behöva hamstra
mål så att säga till vissa ting måste
behandlingen av de olika målen ske
ganska kontinuerligt. Domstolssammanträden
med enbart tre nämndemän blir

därför i realiteten inte så många som
man teoretiskt kan tänka sig. Meningen
är också att antalet tingssammanträden
skall öka. Härtill kommer att även häradsrätterna
liksom hovrätterna har en
viss målbalans. Allt detta gör att man
vid en realistisk bedömning av läget
måste utgå ifrån att det av Kungl. Maj :t
begärda anslaget kommer att gå åt.

Herr Birke gör gällande att i motionärens
domsaga, Sundsvall, skulle anslaget
kunna sänkas en hel del. Men det
finns å andra sidan säkerligen domsagor
här i landet, t. ex. domsagan på
Öland, där anslaget tvärtom kanske behöver
höjas. Förhållandena är faktiskt
olika. Vad som är sanning i Sundsvall
är därför, om det uttrycket tillätes mig,
bara dåligt skämt på Öland. Förhållandena
skiftar alltså på olika håll i landet.
Man vet inte överallt riktigt vad
som kommer att gå åt, men man kan vid
sin bedömning utgå ifrån att den här
föreslagna summan kommer att behövas.

Det är, herr talman, så vi har sett
denna fråga, och jag yrkar därför bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till tekniska hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 111;

Nej — 16.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till tekniska hjälpmedel m. m. vid
domstolsväsendet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Tekniska hjälpmedel m. m. vid
domstolsväsendet för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Barnår
Bergli (1:8) och den andra inom
andra kammaren av herr Fröding (11:9),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Tekniska hjälpmedel m. in.
vid domstolsväsendet för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
33 200 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 8 och II: 9 till Tekniska hjälpmedel
m. m. vid domstolsväsendet för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 kronor.

3 Första kammarens protokoll 1959. Nr 5

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:8 och 11:9 till Tekniska
hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 33 200 kronor.

Herr BIRKE (h) :

Herr talman! I de båda motioner, som
har väckts under denna punkt, framhålles
att de tingshusbyggnadsskyldiga numera
i regel anskaffar ljudupptagningsapparater.
En utredning som hovrätterna
har gjort visar ett medelsbehov för
ljudupptagningsapparater av sammanlagt
96 800 kronor och för stämplar
28 900 kronor. För övrigt har stadsdomstolsutredningen
signalerat att den snart
blir färdig med sitt utlåtande; det lär
vara att vänta under innevarande år. Det
kommer säkerligen att innebära att
tingshusbyggnadsskyldiga i framtiden
får svara för anskaffningen av erforderliga
ljudupptagningsapparater.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkten anförda
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är ju här inte så
mycket fråga om de ljudupptagningsapparater
som herr Birke talade om,
utan det gäller mera en upprustning av
andra ting på kanslierna. Det gäller
bl. a. stämpelbeståndet och olika utensilier
för ljus- och snabbkopieringsapparater,
med andra ord sådana saker
som är nödvändiga för att man skall
kunna rationalisera arbetet och snabbare
tillhandagå allmänheten med sina
tjänster.

En besparing på detta område i enlighet
med reservanternas yrkande skulle
innebära att kostnaderna för denna rationalisering
täcktes av tingshusbyggnadsskyldige.
De har ingen som helst

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till fångvårdsstyrelsen: omkostnader — Anslag till civildepartementet: omkostnader -

skyldighet att påtaga sig dessa kostnader,
och att vältra över dem på tingshusbyggnadsskyldige
är väl inte den
rätta vägen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 25—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Anslag till fångvårdsstyrelsen: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 191
och II: 248, såvitt nu vore i fråga, till
Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 240 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 191, av
herr Sundelin, och II: 248, av herr Ståhl
m. fl., hade — såvitt nu var i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte till Fångvårdsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
216 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Ileckscher och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottet hort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
191 och 11:248, såvitt nu vore i fråga,

till Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 216 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 33—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till civildepartementet: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Civildepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 40 300 kronor.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till civildepartementet: omkostnader

I en inom andra kammaren av herr
Ståhl in. fl. väckt motion (11:332) hade
yrkats en generell nedräkning med i
runt tal tio procent av vissa av Kungl.
Maj :t föreslagna omkostnadsanslag under
tolfte huvudtiteln. Såvitt gällde förevarande
punkt hade i denna motion
hemställts, att riksdagen måtte till Civildepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 36 300 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
11:332, såvitt nu vore i fråga,
till Civildepartementet: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 40 300 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Johannes Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionen
II: 332, såvitt nu vore i fråga, till
Civildepartementet: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 36 300 kronor.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
i fråga om denna punkt tillika
finge omfatta punkterna 4, 6 och 8, i
vilka förberörda motion, II: 332, jämväl
behandlats.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande återkommer
de yrkanden som från folkpartihåll
har ställts om en 10-procentig
nedskärning av omkostnadsanslagen.

Jag måste erkänna att denna huvudtitel
kanske är den där jag varit mest
tveksam om det skulle vara möjligt att
skära ned anslagen. Jag känner rätt väl
till ett av de ämbetsverk det här är
fråga om, nämligen statens lönenämnd,

och jag har den uppfattningen att man
inom det verket är rätt sparsam. Såsom
jag sade i mitt anförande när det gällde
det förra utlåtandet skulle emellertid ett
beslut av riksdagen i enlighet med vårt
förslag innebära en rekommendation till
vederbörande ämbetsverk att söka nedbringa
omkostnadsanslagen. Även om
jag är rätt säker på att man inom exempelvis
statens lönenämnd iakttar
mycket stor sparsamhet, är jag inte helt
förvissad om att man inte även där
skulle kunna spara något. Ehuru jag inte
i detta fall tillhör motionärerna, vill
jag därför ändock biträda reservationen.

Jag yrkar således bifall till den vid
denna punkt anförda reservationen och
kommer även beträffande punkterna 4,
6 och 8 att ställa yrkanden om bifall till
reservationerna.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag tror att det är betecknande
att herr Sundelin blir tveksam
om det berättigade i att göra dessa
prutningar på omkostnadsanslagen, så
snart det gäller ett område som han säger
sig känna till. Herr Sundelins deklaration
är nog ett uttryck för hur det
i verkligheten förhåller sig på detta område.

Med hänsyn till den diskussion, som
redan förts vid behandlingen av den tidigare
huvudtiteln, finner jag inte anledning
att här hålla något särskilt anförande,
utan jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

36 Nr 5 Onsdagen den 25 februari 1959

Anslag till statens lönenämnd: omkostnader — Anslag till statens avtalsnämnd: om
kostnader

Punkten 4

Anslag till statens lönenämnd: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen II:
332, såvitt nu vore i fråga, till Statens
lönenämnd: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 14 000 kronor.

I motionen II: 332 av herr Ståhl m. fl.,
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts att
riksdagen under förevarande punkt för
budgetåret 1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 12 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Johannes Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits samt att utskottet bort hemställa,
ett riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen II: 332, såvitt nu vore i
fråga, till Statens lönenämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 12 600 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Anslag till statens avtalsnämnd:
omkostnader

Kungl. Maj.-t hade föreslagit riksdagen
att till Statens avtalsnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 26 700 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft den förut nämnda motionen II:
332, av herr Ståhl m. fl„ i vad däri yrkats
att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/00 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 24 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 332, såvitt nu vore i fråga,
till Statens avtalsnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 26 700 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt
herrar Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 332, såvitt nu vore i
fråga, till Statens avtalsnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 24 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 6.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Anslag till statens pensionsanstalt: omkostnader — Om avdrag vid beskattningen för

värdeminskning å grundförbättring

som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Anslag till statens pensionsanstalt: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionen II:
332, såvitt nu vore i fråga, till Statens
pensionsanstalt: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 139 200 kronor.

I motionen II: 332, av herr Ståhl in. fl.,
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen under den nu föredragna
punkten för budgetåret 1959/60 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 125 280 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Johannes Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen II: 332, såvitt nu vore i
fråga, till Statens pensionsanstalt: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 125 280 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 8.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efler härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 9—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för
budgetåret 1959/60, i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om avdrag vid beskattningen för värdeminskning
å grundförbättring

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för värdeminskning å grundförbättring.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:153, av herr Jonasson
m. fl., och II: 205, av herr Wahrendorff
in. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag till bestämmelser
om rätt till avdrag vid taxeringen
för värdeminskning å tillgångar av
grundförbättrings natur, såsom täckdikningar,
vägar, invallningar och fruktkulturer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hem -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Om avdrag vid beskattningen för värdeminskning å grundförbättring

ställt, att de likalydande motionerna I:
153, av herr Jonasson in. fl., och II: 205,
av herr Wahrendorff m. fl., angående avdrag
vid beskattningen för värdeminskning
å grundförbättring, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Då jag är motionär i
detta ärende ber jag att här få säga några
ord.

Vi har i motionen hemställt om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående rätt till
avdrag vid taxeringen för värdeminskning
å tillgångar av grundförbättringsnatur,
alltså täckdikningar, vägar o. d.
Avsikten med motionen är givetvis att
stimulera till en ökad täckdikning. Beskattningen
skulle också bli betydligt
mera rättvis genom de av oss förordade
bestämmelserna.

Täckdikningen är väl ändå en förutsättning
för en förnuftig mekanisering
och rationalisering inom jordbruket.
Maskinerna kan tack vare den utnyttjas
betydligt bättre, och brukningen av jorden
kan ske mera rationellt. En rejäl
täckdikning skulle också kunna leda till
minskade skördeförluster vid besvärlig
väderlek. På det sättet skulle behovet av
ekonomiskt stöd från staten även kanske
kunna minskas i många fall.

För närvarande gäller ju att man har
rätt till avdrag vid taxeringen för iståndsättande
eller omläggning av förut anlagd
täckdikning. Däremot medges inte
rätt till avdrag för ny täckdikning. Vi
motionärer har nu tänkt oss att få fram
ett system, som skulle ge rätt till avskrivning
för sådana här arbeten. Det går ju
ofta så till att en jordbrukare tar ett
lån för att kunna genomföra en grundförbättring,
och så avbetalar han detta
lån under en tioårsperiod. Nu har vi
tänkt att det skulle läggas upp en avskrivningsplan
och att man skulle kunna
skriva av de här kostnaderna under
en tioårsperiod. På det sättet skulle
jordbrukaren få avdrag för täckdikningskostnaden
i stället för att få avdrag för
de årliga omkostnaderna som är förenade
med underhåll av de öppna dikena.
En sådan avskrivningsrätt skulle då

också gälla för jordbrukare som inte deklarerar
efter bokföringsmässiga grunder.

Med hänsyn till det nuvarande arbetsmarknadsläget
skulle det vara önskvärt
att en ändring kom till stånd på den här
punkten så snart som möjligt. Det är
klart att avdragsrätt för täckdikningskostnader
skulle stimulera till täckdikning
och därigenom ge flera arbetstillfällen,
dels i form av arbete på fälten,
dels för dem som arbetar vid tegelbruken.

I utskottets utlåtande hänvisas till att
de skattelagssakkunniga har satt till en
särskild sektion som håller på att utreda
rätten till avdrag för värdeminskning
på döda inventarier inom jordbruket,
en sak som ju är mycket behjärtansvärd.
Utskottet säger också att det
räknar med att skattelagssakkunniga
längre fram kommer att ta itu även med
de frågor som vi här motionsledes fört
fram. Med hänsyn härtill skall jag, herr
talman, inte ställa något särskilt yrkande,
men jag vill i det här sammanhanget
framhålla önskvärdheten av att en sådan
utredning kommer till stånd och
att den leder till resultat så snart som
möjligt. Detta kan ju för många tyckas
vara en sak som inte är så betydelsefull,
men för många är den här frågan viktig,
och jag är alldeles övertygad om att
det både ur jordbrukets synpunkt och
för statens del skulle vara ett steg i
rätt riktning, om de i motionen framförda
ändringarna så småningom ledde till
resultat.

Jag har, herr talman, med hänsyn
till den påtalade utredningen inget särskilt
yrkande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Jonasson har inte
ställt något särskilt yrkande, och utskottet
har för sin del inte gått in på någon
sakbehandling av motionsyrkandet utan
hänvisar till att den här frågan för närvarande
är under utredning. Jag ber
därför, herr talman, helt kort att endast
få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Onsdagen den 25 februari 1959 Nr 5

Om utsträckning i visst fall av tiden för fyllnadsinbetalning av skatt — Om skärpta

straff för våldsbrott

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt.

Om utsträckning i visst fall av tiden för
fyllnadsinbetalning av skatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av väckt
motion om utsträckning i visst fall av
tiden för fyllnadsinbetalning av skatt.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 1:20,
av herr Lundström, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att sådan ändring måtte
göras i gällande skattelagstiftning, att
tiden för rätt till fyllnadsinbetalning, i
de fall där den skattskyldige till följd
av att skattemyndigheten gjort avvikelse
i hans deklaration påfördes högre skatt,
utsträcktes till och med den 31 juli taxeringsåret.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen 1:20, av herr Lundström,
om utsträckning i visst fall av tiden för
fyllnadsinbetalning av skatt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tillåter mig att helt
kort uttala någon besvikelse över utskottets
förslag. Det är ju i och för sig
bra att den som får sin taxering höjd
slipper straffränta, om han gör framställning
till länsstyrelsen om den saken
och länsstyrelsen finner att det är
lämpligt. Men i sådana fall blir det ju
alltid fråga om en bedömning, och den
kan ge upphov till skiftande meningar
om objektivitet och rättvisa. Detta hade
man sluppit ifrån om utskottet hade velat
förorda det förslag jag har framlagt
i min motion. Dessutom vill jag tilllägga,
att jag tycker att det för statens
eget vidkommande borde ha varit förmånligare
att genom en fyllnadsinbetalning
få in pengarna tre fjärdedels år tidigare
och att under den tiden också få
dessa pengar förräntade, än att — som

utskottet nu förordar — avstå från möjligheten
till fyllnadsinbetalning vid en
taxeringshöjning och därtill avstå också
från straffräntan.

Jag har med hänsyn till utskottets
enhälliga avstyrkande inte anledning att
ställa något särskilt yrkande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det är klart att en motionär
mycket sällan kan uttala sin glädje
över att ha fått sin motion avstyrkt.
Besvikelse är väl det vanliga i sådana
fall. Jag tycker emellertid att herr Lundström
i det här fallet borde känna sig
mycket till freds, enär hans önskemål
faktiskt redan är tillgodosett genom vad
som stadgas i uppbördsförordningen i
det här avseendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om ändring av utsökningslagens
stadganden om kungörande
av försäljning av utmätt egendom, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om skärpta straff för våldsbrott

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om skärpta straff för våldsbrott.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
310 i första kammaren, av herr Bengtson
pi. fl., och nr 382 i andra kammaren, av
herr Eliasson i Sundborn m. fl. I motionerna,
vilka var likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag i
skärpande riktning snarast måtte framläggas
för riksdagen i fråga om straffbestämmelserna
för brott, som innefat -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Om skärpta straff för våldsbrott
tade våld mot person eller eljest angrepp
mot den personliga integriteten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 310 och II:
382, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Robert Johansson, Aruidson och Onsjö,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Utskottets majoritet har
inte ansett de krav som framförts i motionerna
I: 310 och II: 382 böra av riksdagen
bifallas. Det har gått ett år sedan
vi behandlade denna fråga här i riksdagen,
och utskottet hade för ett år sedan
samma motivering för sitt avstyrkande
som det har i år, nämligen att
den stora straffrättsreformen först skall
föreläggas riksdagen. Med hänsyn till
att man inom utskottet har givit uttryck
åt den förhoppningen att reformförslaget
kommer att föreläggas riksdagen
snarast — eller, för att använda utskottets
egen formulering, »inom en nära
framtid» — så har jag och mina medreservanter
till utskottets utlåtande fogat
en blank reservation. Jag skall nu passa
på tillfället att teckna bakgrunden till
att vi har gjort på det sättet.

Det råder väl inga delade meningar
här i riksdagen om att denna fråga är
mycket allvarlig. Vi har ju sett vilken
utveckling som ägt rum på det här området.
Vi reservanter i utskottet är inte
ense med utskottsmajoriteten när den
skriver att våldsbrotten inte har ökat
under de senaste åren. Vi sätter ett
stort frågetecken inför sådana uttalanden.
Nästan varenda tidning, som man
slår upp, ger ju belägg för att det inte
förhåller sig på det sätt utskottsmajoriteten
menar. Jag kan erinra om gårdagens
tidningar, bär kunde man läsa om
den liga här i Stockholm som dömls
för att den på ett mycket grymt sätt
gjort sig skyldig till misshandel och
våld. Ett annat exempel på våldsbrott —■
också det var aktuellt i gårdagens tid -

ningar — är den misshandelsaffär i Varberg
som visar att man numera även
bland flickorna tillgriper uppenbara
våldsmetoder, vilket ju är rätt anmärkningsvärt.

Jag har här i min hand en ledare i
Göteborgs-Posten som skildrar läget i
detta avseende i dagens storslad. Jag
vet att detta inte är okänt för kammarens
ledamöter, men jag vill erinra om
det såsom en bakgrund till vår ivriga
framställning i saken och för att visa
hur allvarligt vi ser på den här frågan.
Så här skriver Göteborgs-Posten den 9
februari i år: »En clialmerist och hans
flicka flanerade i Göteborgs affärscentrum.
De stannade vid ett skyltfönster
på Norra Hamngatan. En tjänsteman
stod vid deras sida. Ett gäng ynglingar
driver förbi upprymda av några glas
sprit och pigga på att ha ''trevligt’, vilket
för dem är liktydigt med att ställa
till bråk och helst få i gång ett slagsmål,
inte ett ärligt slagsmål man mot
man utan ett där de kunna vara tuffa
tillsammans mot en ensam person, helst
någon med inte alltför stora kroppskrafter.
Chalmeristen och tjänstemannen befunnos
vara lämpliga objekt för överfall.
Den senare lyckades slita sig loss, och
fridstörarna satte då efter chalmeristparet,
som gått ut på bron vid Brunnsparken.
En 6—7 av busarna lyfte upp
chalmeristen på Hamnkanalens broräcke
i tydligt syfte att kasta ned honom
på kanalens frusna vatten. Dess
bättre lyckades lymlarna icke i sina
avsikter. Chalmeristen kämpade sig fri
men först efter att ha blivit slagen i ansiktet.
»

Sådant händer alltså i år i storstaden
Göteborg mitt inne i det upplysta centrum
!

Man frågar sig varför det har blivit på
detta sätt. När det gäller att skaffa sig
en uppfattning om bakgrunden till utvecklingen
och om möjligheterna att
åstadkomma en ändring bör man självfallet
inte bara överväga en eventuell
skärpning av strafflagens kapitel 14,
som utskottet här har diskuterat, utan
man måste också ta i betraktande den

Onsdagen den 25 februari 1959

Xr 5

allmänna inställningen till brott och
straff och samhällets reaktioner mot
brott, vilka säkerligen måste ses över.
Jag tror också att det är mycket viktigt
att även riksdagen ger uttryck åt sin
opinion i dessa avseenden.

Jag har här en promemoria från förste
polisintendenten Hernroth i Göteborg
som i viss mån kan anses som sakkunnig
på detta område, och jag vill anföra
ett par utdrag ur den promemorian. Det
är ju så, att strafflagens 14 kapitel reglerar
straffet för sådana här brott, men
dessutom finns en lagstiftning angående
ungdomsskydd, och denna lagstiftning
kan, om den tillämpas på det sätt som
nu rätt länge har skett, bryta udden av
vad som stadgas i 14 kapitlet strafflagen.
Det är detta Hernroth pekar på.
Han skriver: »Att de lagar som avse att
reglera ungdomsbrottsligheten kommit
att vålla stora bekymmer i ansvariga
kretsar med hänsyn till den oavbrutet
ökande brottsligheten inom särskilt åldrarna
15—21 år är icke ägnat att förvåna.
Det är härvidlag allmänhetens alltmera
stegrade krav på att tillförsäkras
trygghet till liv och egendom genom polisens
försorg och de straffverkställande
myndigheternas åsikt att de unga brottslingarna
skola fostras i frihet som icke
låter sig förenas. Allvaret av den konfliktsituation
som därvid uppstått och
som gör polisens strävanden tämligen resultatlösa
vill jag icke underlåta att
framhålla, särskilt som förhållandena efter
den 1 juli 1954, då 1952 års lagstiftning
angående påföljd för brott av underårig
m. in. trätt i kraft, blivit oroväckande.
»

Längre fram pekar Hernroth — det är
kanske det allra viktigaste — på de
bristande möjligheterna att med nuvarande
resurser ta hand om unga brottslingar
i överensstämmelse med 1952 års
lagstiftning. Hernroth påpekar att det
stundom förekommit att en ung man,
som anhållits av polisen för brott och
fått en mycket mild dom och anstånd
med straffets verkställighet, efter domstolsutslaget
gått direkt till polisstationen
och där talat om, vad domstolen bestämt,
och framfört sin uppfattning att

Om skärpta straff för våldsbrott
utslaget visat att polisens ingripande inte
varit motiverat.

Sedan skriver herr Hernroth: »Vida
värre är emellertid, att dessa ungdomar
vant sig vid en levnadsstandard som
är så hög att de senare i livet icke kunna
hålla den. De ha på anstalterna kost,
logi och kläder av yppersta beskaffenhet
och räkna detta såsom sin självklara
rättighet. De ha allsköns förmåner såsom
gratis biobesök och andra möjligheter
att inom anstalten få alla rimliga
anspråk på fritidssysselsättningar tillgodosedda.
Därtill kommer att de ha den
i deras egna ögon stora förmånen att
utan längre tids inskränkning i sin rörelsefrihet
kunna tillägna sig annans
egendom när lusten faller på.» När de,
fortsätter han, uppnått 21 års ålder
— och alltså inte längre faller under barnavårdslagen
— står de inför den chocken,
att samhället inte tolererar deras
gamla levnadssätt.

Vad jag här citerat ger en klar inblick
i hur riksdagen måste reagera med
anledning av de erfarenheter som vunnits
på detta område. Jag tror också,
att riksdagen har en stor uppgift när
det gäller att påverka opinionen i domstolarna.
Det är mycket med tanke härpå
som jag har hållit detta anförande,
därför att domstolarnas reaktion påtagligt
har blivit stramare på grund av att
vi har diskuterat dessa frågor i riksdagen.
Även om vi behöver vara särskilt
intresserade av möjligheterna för denna
ungdom att återanpassas i samhället, tror
jag att vi även på detta område vinner
mera om vi försöker få en stramare livsföring
på anstalterna, och det kommer
också att tas mycket stor hänsyn till
riksdagens reaktion.

Jag vill till slut, herr talman, understryka
att utskottet uttalat förhoppning
om att en straffreform snarast kommer
att föreläggas riksdagen och att det är
detta som har fått oss att avlämna en
blank reservation. Kommer inte förslag
härom snarast, återkommer vi till denna
fråga. Människors rätt till trygghet
kräver att åtgärder vidtages. Så allvarligt
bedömer vi den.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Om arbetstidslagstiftnini'' för hembiträden

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Johanssons anförande skall jag be att
få säga några ord.

Herr Johansson har sökt redovisa skälet
till att reservanterna inte har skrivit
någonting annat än sina namn under
reservationen. Det berodde huvudsakligen
på att strafflagberedningens förslag
väntas ganska snart komma under
riksdagens behandling. Det låter väl
rimligt. Men det blir inte fullt så rimligt,
om man ställer motionens yrkande
om skärpta straffbestämmelser och ökade
straffmöjligheter mot den lagstiftning
som vi har att vänta. Denna kommer
säkerligen att gå i en helt annan
riktning, ty de nuvarande strafflatituderna
är så kraftigt tilltagna, att de praktiskt
taget aldrig tillämpas maximalt,
och därför kommer man förmodligen att
reducera dem.

Herr Johansson ifrågasatte vidare, huruvida
det kunde vara riktigt — såsom
det sägs i utskottsutlåtande! — att våldsbrotten
inte har ökat under senare år.
All statistik som framlagts för utskottet
visar emellertid, att det under det
senaste året inte skett någon ökning av
våldsbrotten.

Men nu är det också så att man inom
utskottet var överens om att det är en
rimlig och riktig utveckling, att domstolarna
i rådande läge och inför sådana
fall som den siste ärade talaren här berättat
om har skärpt sin straffutmätning
något. Vi har inom utskottet varit eniga
om att gå motionärerna till mötes så
till vida, att utskottet har uttalat sin tillfredsställelse
med att man uppenbarligen
något skärpt straffutmätningspraxis
i domstolarna. Men vi kan inte därutöver
göra något åt detta. Vi kan inte bestämma,
att domstolarna skall döma så och så
— vi kan bara utrusta dem med strafflatituder,
som de har att tillämpa. Såsom
jag tidigare sagt är ju dessa så kraftigt
tilltagna, att de snarast bör reduceras.

Med detta, herr talman, har jag gett en
fylligare bild av varför det varit så
svårt för reservanterna att skriva något
mer än sina namn under reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om arbetslidslagstiftning för hembiträden

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 4G1), dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 januari 1959 dagtecknad
proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två till
lagutskott hänvisade motioner, nr 165 i
första kammaren av fru Carlqvist och
herr Berg, Gunnar, och nr 216 i andra
kammaren av fröken Sandell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att Kungl.
Maj :t snarast måtte förelägga riksdagen
förslag till arbetstidslag för hembiträden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 20;

B. att förevarande motioner, I: 165 och
II: 216, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I anslutning till utskottets hemställan
under B hade reservation avgivits av
herr Nils Eloivsson, fru Carlqvist, herrar
Nilsson i Göteborg, Lundberg och
Bengtsson i Varberg samt fröken Sandell,
vilka, under åberopande av vad i reservationen
anförts, beträffande punkten
B hemställt, att riksdagen måtte med
bifall till förevarande motioner, I: 165

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

och 11:216, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag till
arbetstidslagstiftning för hembiträden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den arbetstagargrupp
som utskottsutlåtandet gäller är en mycket
ojämnt sammansatt grupp. Hembiträdesyrket
är ett genomgångsyrke. Det är
ett förhållandevis ringa antal som stannar
inom yrket hela sitt liv. Detta gör
att möjligheterna för dessa arbetstagare
att organisera sig och genom ett kollektivt
uppträdande vinna gehör för sina
intressen är praktiskt taget obefintliga.
Därför kan hela den här saken inte
lösas på något annat sätt än genom en
revision av den lag som vi nu har och
som förlängts vid flera tillfällen. Denna
har konstruerats som en fritidslag och
inte som en arbetstidslag i vanlig mening.
Hembiträdena är följaktligen tillförsäkrade
vissa ledigheter, och därmed
anser man sig tydligen ha gjort vad
man rimligen bör göra för den här gruppen.
Man ser emellertid hur andra arbetstagare
får inte bara sina löneförhållanden
utan även sina bostads- och arbetsförhållanden
förbättrade. De får också
sina arbetstidsförhållanden förbättrade
på så sätt att de får kortare arbetstid.
En hel del av dem får fria lördagar,
och deras intressen tillgodoses alltså på
alla sätt. Något motsvarande sker inte i
samma utsträckning för hembiträdenas
vidkommande. Det är alldeles uppenbart
att förbättringar på arbetslivets andra
områden, som träder i kraft då och då,
också återverkar i fråga om hembiträdena.
Detta kan inte bestridas, men det är
å andra sidan tämligen säkert att denna
grupp kan sägas vara en av de eftersatta
grupperna. Orsaken härtill är naturligtvis
att den inte kan ge ett samlat uttryck
för sina önskningar och sina meningar.
Men bara för att den inte kan
det, bör man inte försumma den. Därför
har vi som reserverat oss mot det här
utskottsutlåtandet menat, att om man
förlänger den här lagen på tre år, så
bör man under tiden kunna undersöka
om det inte finns möjligheter att kunna

Om arbetstidslagstiftning för hembiträden
skapa en lagstiftning också på detta område,
en lagstiftning som tryggar den
här gruppens intressen på ett bättre sätt
än nu. Vi anser att man skall använda tiden
för en utredning. Vi tycker att det
är ett rimligt krav att om praktiskt taget
alla andra grupper kan vinna gehör
för sina önskemål och sina krav på en
utredning, bör också denna kunna göra
det. Därför ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Berg,
Gunnar, (s).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Elowsson åberopar
förbättringar som inträtt för andra arbetstagargrupper
under de senare åren
och vill bestrida att förbättringar av
samma slag inträtt för hembiträdena.
Men hela sanningen ligger inte i detta
uttalande. Det är självklart att i fråga
om lön, fritid och dylikt bär förhållandena
blivit bättre också för hembiträdena.
Man kan utan vidare våga påstå att
de i lönehänseende antagligen följt samma
kurva om inte till och med en ännu
bättre kurva än löntagarna i allmänhet.
Hur det är med arbetstiden, är det svårt
att bilda sig en riktig uppfattning om.
Den kan i många fall vara jämställd med
den som tillämpas för andra arbetstagare.
I andra fall, i synnerhet där det
finns barn i familjen, kan den också
vara längre. Andra lagutskottet har i sitt
utlåtande av år 1947, vilket godkändes
av riksdagen, uttalat sig för en arbetstidsreglering
också för hembiträdena.
Sedan dess har hembiträdeslagen förlängts
i oförändrat skick utan att vare
sig utskottet eller riksdagen gjort någon
invändning, väl i medvetande om
att det gäller särskilda förhållanden på
det här arbetsområdet. Följaktligen har
man i socialdepartementet inte funnit
sådana förutsättningar föreligga att man
skulle kunna vinna något mera väsentligt
för hembiträdena genom att reglera
arbetstiden i en arbetstidslag. Hembiträdeslagen
innehåller ju också andra bestämmelser
än just beträffande arbets -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Om påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings arbete

tiden, och de fick väl under sådana förhållanden
ändå stå kvar i en lagstiftning
av ettdera slaget.

Nu kan man ha den principiella inställningen,
att vi skall lagstifta under
alla förhållanden för att det skall finnas
en lagstiftning som äger tillämpning
för samtliga arbetstagare. Men jag
är inte övertygad om att detta är en riktig
ståndpunkt. Tvärtom ställer jag mig
mycket tveksam till huruvida man skulle
vinna något mera väsentligt genom
ett sådant förfarande.

I regel är det inte mer än en arbetstagare
i varje familj. Ofta har denne arbetstagare
ställning såsom husmoderns
ställföreträdare, sköter inköpen till hushållet,
sköter barnen och dylikt. Vi känner
till att sådana arbetsförhållanden
inte utan vidare medger en bestämd början
av arbetstiden, bestämda raster och
bestämd avslutning. Jag har för min
egen del den absoluta uppfattningen att
de nuvarande bestämmelserna om fritiden
är lika effektiva som en arbetstidsreglering,
så länge man inte har förutsättningar
att övervaka arbetstidslagens
efterlevnad och finner ändamålsenligt
att ordna någonting sådant. Det rådde
inga meningsskiljaktigheter i utskottet
beträffande önskvärdheten att reglera
arbetstiden också för hembiträdena i en
allmän arbetstidslag, ifall en sådan kommer
till stånd, men vi var inte lika eniga
om att förhållandena just nu var sådana
att man, med bortseende från förutsättningarna
att i verkligheten tillämpa en
sådan lag, kan genomföra den.

Herr talman! Med hänsyn till dessa
omständigheter ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten A hemställt.

Beträffande punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till

utskottets hemställan, dels ock bifall till
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Om påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings
arbete

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motion om
påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings
arbete.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens första kammare väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 329,
av herr Andersson, Torsten.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att 1951 års byggnadsutrednings
översyn av lagstiftningen angående
den översiktliga planeringen såvitt
möjligt måtte påskyndas, att de i motionen
anförda synpunkterna beträffande
målsättningen och formerna för en
regionplanering måtte tagas i beaktande
under utredningens arbete samt att en
särskild avdelning måtte inrättas i Kungl.
Maj:ts kansli med uppgift att centralt
leda och samordna den översiktliga samhällsplaneringen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, 1:329, måtte
anses besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Eftersom det redan tidigare
i denna kammare sagts att det är
naturligt att en motionär, som inte får
sina motioner tillstyrkta, skall vara besviken,
skall jag inte säga någonting om
den saken. Men jag tycker ändå att det
ärade tredje lagutskottet i viss mån
misstolkar min syn på den nu föreliggande
saken, nämligen på det sättet, att
man — vilket framgår av skrivningen
— skulle misstänka mig för att vilja be -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Om påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings arbete

röva kommunerna någon möjlighet till
självbestämmanderätt på detta område.

Jag tycker att hela min verksamhet
på det kommunala området borde vittna
i motsatt riktning. När det i dag
görs en regionplan går det faktiskt till
på det sättet, att länsstyrelsen hos
Kungl. Maj:t hemställer att man skall
få göra en regionplan inom ett visst område
av länet. Ett antal kommuner hör
dit, och dessa kommuner bildar ett kommunalförbund
med fullmäktige, som i
sin tur tillsätter en regionplanenämnd
vilken handhar det omedelbara arbetet.
Det är sålunda kommunalmän hela vägen
som fullgör dessa sysslor. Om arbetet
skötes riktigt skall det bedrivas under
oavlåtlig kontakt med kommunerna
och kommunernas förtroendemän, och
man skall diskutera de lösningar som
kan anses vara vettiga med hänsyn till
de kommunala behoven.

Det är klart att det i någon mån kanske
kan bli fråga om att avstå från den
kommunala suveräniteten, om man vill
ta hänsyn till de kringliggande kommunernas
intressen, men det brukar alltid
gå att lösa dessa frågor. Det kan sålunda
över huvud taget inte vara fråga om
att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt.
Det centrala organ, som
det vore så ytterligt önskvärt alt få på
detta område, skulle inte komma att
inverka på denna kommunala självstyrelse,
så som jag ser det.

Däremot är det en annan sida av den
översiktliga planeringen, där det finns
all anledning att få till stånd en samordning,
och det gäller den planering
som sker genom de statliga ämbetsverkens
försorg. Där planerar lantbruksstyrelsen
på sitt håll, där planerar arbetsmarknadsstyrelsen
på sitt håll, och
där planerar andra ämbetsverk vart och
ett efter sin pipa, så att säga. Det sker
ofta ett dubbelarbete, något som är
oundvikligt med nuvarande system, och
jag vet att detta tidigare konstaterats i
debatter i denna fråga. Resultatet av
denna diskussion har blivit att det har
skapats ett gemensamt organ, det s. k.
rådet för översiktlig planläggning, som

finns inom byggnadsstyrelsen och i vilket
representanter för andra av den
översiktliga samhällsplaneringen berörda
ämbetsverk sitter, liksom också företrädare
för vissa andra institutioner och
organisationer i samhället. Men detta
råd har ju bara blivit ett organ för diskussion
mellan experterna, och tyvärr
har det blivit så att man har anledning
efterlysa några mera påtagliga resultat
för att leda den centrala översiktliga
samhällsplaneringen.

Jag menar därför, herr talman, att
detta centrala organ skulle ha en utomordentlig
stor uppgift att fylla dels för
att spara medel, dels för att få ett mera
rationellt samarbete på detta område ocli
dels för att över huvud taget få en klarare
målsättning och klarare möjligheter
för den överskådliga samhällsplaneringen.
Jag är glad över att utskottet så starkt
understrukit vikten av detta arbete, och
jag har försökt att i motionen klarlä gga
det sammanhang som det här är fråga
om, bland annat när det gäller landets
administrativa indelning. Det är ofrånkomligt
att vi på detta område står inför
en ny stor förändring, tv det visar
sig — och jag tror att man också på ledande
kommunalt håll är på det klara
med detta — att det är fråga om att
snart ta upp en ny debatt om den kommunala
indelningen. Det förs också en
ständig diskussion om länsindelningen,
och på många andra områden diskuteras
omläggningar, tv erfarenheten visar
att det uppstår sådana krav. Jag är övertygad
om att dessa krav kommer att
med omedelbar verkan bli mycket starkare,
och att man måste ta hänsyn till
dem. Därför inger det bekymmer att
man inte redan på ett tidigt stadium
skall få en samordning av de centrala
verkens arbete på detta område. Jag
tror att vi så småningom tvingas att ia
ställning till detta problem.

Jag är däremot, herr talman, inte så
bekymrad över att utskottet inte velat
vidarebefordra mina synpunkter till
den sittande utredningen. Jag utgår
ifrån att 1951 års byggnadsutredning
inte går sovande genom tillvaron utan

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Om påskyndande av 1951 års byggnadsutredmngs arbete

att denna är lyhörd för den opinionsyttring,
som jag avsett alt min motion
i första hand skulle utgöra.

Jag har, herr talman, med hänsyn till
omständigheterna inte något yrkande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I fråga om motionärens
första yrkande, nämligen att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att byggnadsutredningens arbete påskyndas,
har ju utskottet kunnat konstatera,
att utredningsarbetet kan beräknas
vara avslutat inom en nära framtid.
Det finns därför inte någon anledning
för riksdagen att vidtaga några åtgärder
i det avseendet.

Vad sedan beträffar motionärens övriga
yrkanden har vi inom utskottet
varit av den bestämda uppfattningen att
hela det regionplanearbete, som bland
annat tagits upp i motionen, bäst lämpar
sig för handläggning på det kommunala
planet och på länsplanet. Nu
säger motionären, att utskottet har misstolkat
vad han skrivit i motionen. Jag
tycker emellertid, att vad han har yttrat
här i dag ytterligare bestyrker att
vad han vill är en centralisering av regionplanearbctet.
Inom utskottet har vi
också varit eniga om att en sådan central
ledning av regionplanearbetet skulle
komma att medföra mycket väsentliga
ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.
Med hänsyn till att vi
har velat slå vakt om den kommunala
självbestämmanderätten, även i fråga om
regionplanearbetet, har vi alltså inte ansett
oss kunna tillstyrka bifall till motionärens
hemställan.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill i korthet anföra
några synpunkter, som anknyter till de
tidigare diskussionsinläggen av dels mo -

tionären och dels utskottsordföranden.
I allt väsentligt är även jag av eu mening,
som överensstämmer med den som
kommit till uttryck i vissa delar av utskottets
utlåtande. Men jag måste säga
att jag blir ganska tveksam när jag kommer
till det stycket i slutet som lyder:
»Enligt utskottets mening är det praktiska
regionplanearbetet av sådan art atl
det bäst lämpar sig för handläggning på
det kommunala planet och länsplanet.»
Själva formuleringen är det inte mycket
att invända mot, men man skymmer liksom
bort att problemet dock även är av
annan art. Går jag till det, som i mitt
kommunala arbete har legat mig närmast,
nämligen förhållandena i stockholmstrakten,
måste jag säga mig, att
där har man redan överskridit länsplanet.
Regionplaneförbundet för stockholmstrakten
griper faktiskt över Stockholms
läns gräns genom att samarbetet
omfattar överståthållarämbetet och
Stockholms stad.

Yad vidare gäller den yttre avgräns -ningen så säger mig min erfarenhet, alt
det inte kan vara lyckligt att enbart låta
rent lokala synpunkter bli avgörande.
Då kan det hända, såsom just i det
sammanhang jag nyss berörde, att man
biter sig alltför fast vid länsgränsperspektivet.
Man tycks vilja ordna ett samarbete
med kommuner, som delvis ligger
på stort avstånd från centralorten,
medan å andra sidan t. ex. UpplandsBro
kommun, som jag närmare känner
till och som ligger några få kilometer
från Stockholms stads gräns,
ställs utanför. Skall man enbart överlämna
detta till självverksamhet eller
skall man tänka sig en mer central
orientering eller uppläggning av dessa
problem? — Man kan säga att det ordnar
sig, om länsgränserna justeras. Men
de stora problemen på regionplaneområdet
har knappast så mycket att göra
med den administrativa indelningen.
Jag tror för min del, att det är synnerligen
värdefullt, om man vid behandlingen
av dessa problem också kan anlägga
vidare synpunkter, så att det inte
enbart blir fråga om samarbete mellan
den och den kommunen eller ett sam -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Om påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings arbete

arbete inom det eller det administrativa
området. Det finns väsentliga samhällsekonomiska
synpunkter, som också bör
beaktas. De kan kanske föranleda att
frågorna diskuteras även centralt om
man skall få någon rätsida på planerandet.

Till sist ber jag att få helt instämma i
motionärens yttrande om att vad som
avsetts inte betyder några vådligheter
beträffande den kommunala självstyrelsen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Motionären herr Andersson
har ju här själv bestämt understrukit,
hur nära hans och utskottets uppfattning
sammanfaller. Det är heller ingen
tvekan om att motionen föranledde
oss till sympatiska uttalanden, där vi
bl. a. underströk behovet av att frågan
aktualiseras och blir föremål för en så
snabb lösning som möjligt.

Det var egentligen bara på en enda
punkt, där vi gick emot motionären, och
det var för all del på en enligt mitt sätt
att se ganska väsentlig punkt. Det gällde
frågan om var tyngdpunkten i detta
arbete skulle ligga — om initiativet
skulle komma från kommunalt håll eller
om det skulle komma ovanifrån.

Vi hade inte någon starkare tilltro till
att det förslag, som motionären har lagt
fram på den punkten, skulle betyda vad
han själv tycks tro. Gången av ärendena
är precis den, som herr Anders
son här angivit, att kommunerna har
att bilda kommunalförbund för att genomföra
regionplaneringen på ett visst
område. Så kan naturligtvis ske, och det
har också skett. I utskottets utlåtande
återfinnes vad exempelvis statsrevisorerna
på sin tid sade om denna fråga,
när de särskilt framhöll vilka stora orter
det är i vårt land, som sysslar med
regionplanering. Men det är kommunala
initiativ, som här har tagits, och jag
frågar mig om inte detta är den rätta
vägen även i fortsättningen.

Jag har emellertid tillåtit mig begära
ordet därför att jag hävdar den meningen,
att regionplaneringen bör ske

länsvis under landstingens regi. Vi har
praktiserat detta under ett flertal år i
mitt hemlän, och vi har kommit till resultat,
som jag för min del anser vara
något att ta efter i de andra länen. Hos
oss har landstinget genom att tillsätta
en regionplanechef och ett regionplanekontor,
som står under landstingets förvaltningsutskott
genom en särskild delegation,
satt i gång med regionplanering
av så stora mått, att jag knappast
tror att något län av samma struktur
som vårt har åstadkommit något liknande.
Man gör inte bara utredningar
om alla de frågor, som hänger samman
med en regionplanering, t. ex. den
strukturförändring som inträffat i vårt
land inom jordbruket och näringslivet i
övrigt, utan man har också lyckats lösa
problem, som är synnerligen besvärande
för många län. Vi har sålunda genom
samarbete med kommunerna lyckats få
till stånd en fullständig planering över
vad enhetsskolornas högstadier skall
förläggas. Detta är en viktig fråga, tv
som herr Andersson påpekade, var den
kommunsammanslagning, som genomfördes
för några år sedan, otillräcklig
— kommunerna saknar underlag för att
kunna genomföra vissa stora och viktiga
frågor på egen hand. Vi har alltså
klarat det problemet, och vi har lyckats
göra det på ett sådant sätt, att i
stort sett alla kommuner inom länet är
ense.

Även en annan sak tycker jag är så
pass betydelsefull att den bör framföras
här. Vi har lyckats klara yrkesskolornas
förläggning inom länet. Landstinget
är i färd med att skapa yrkesskolor,
och deras placering har ordnats
genom regionplanekontoret i överensstämmelse
med vad befolkningen anser
riktigt. Man måste ju här ta i beräkningen
kommunikationer, befolkningstal
o. s. v.

Även om vi har ett länsregionförbund
genom att landstinget har hand om planeringen,
betyder inte detta att planeringen
behöver ske för hela länet på eu
gång. Den sker successivt och går till
på precis samma sätt som när kommuner
bildar regionplaneförbund: särskil -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Om påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings arbete

da kommittéer tillsätts från olika kommuner
för att sammanjämka frågorna,
och till slut är man klar med förslaget
till regionplan för något speciellt område.

Jag är därför för min del, herr talman,
alltjämt av den uppfattningen, att
dessa frågor kan klaras kommunalt.

Man kan invända, att vårt landsting
inte får något av de statsbidrag sotn
skall utgå till regionplanering. Inte mer
än en enda gång på alla dessa år har vi
fått något statsbidrag. Å andra sidan
har jag börjat luta åt den uppfattningen,
att man inte skall begära statsbidrag
till allting, utan försöka klara sig själv
så långt det är möjligt.

Vad jag här har sagt är sålunda min
uppfattning, som jag också anförde i
utskottet. Jag tror, att om herr Andersson
vill vara rättvis mot oss så måste
han erkänna, att man kan lösa dessa
problem även om man har en principiell
inställning till dessa frågor, som
är något annorlunda än den inställning
han har.

Vi vet att olika verk sysslar med regional
planering. Jag fick i går en tjock
lunta ifrån arbetsmarknadsstyrelsen,
som gällde lokaliseringsfrågorna i hela
Skaraborgs län — jag vet inte varför jag
fick den, kanske därför att jag bor så
nära Skaraborgs län. Jag kan dock inte
föreställa mig att en sådan lokaliseringsplan
kan ersätta det regionplanearbete,
som kommunerna själva måste genomföra,
om man skall komma fram till vad
vi alla önskar, nämligen att jordbruket
och näringslivet i övrigt skall sida vid
sida erhålla sin chans att få ut det
bästa möjliga av framtiden.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag måste säga herr Lindahl,
att jag har försökt vara så rättvis
som möjligt mot utskottsutlåtandet,
men det upprör mig när man som motivering
för ett avslag söker pådyvla mig
ett intresse av att försöka minska kommunernas
inflytande. Det ligger mig

absolut fjärran, det är helt enkelt otänkbart! Om

vi nu ska tala om vad som händer
på den här fronten kan jag nämna,
att det första regionplaneförbundet i
landet bildades i boråstrakten. Det är
den första regionplan som är färdig. Den
har nyss av byggnadsstyrelsen skickats
över till Kungl. Maj :t för fastställelse.
Jag skall inte gå in på det arbete som
är utfört där, men jag kan säga att
byggnadsstyrelsen har accepterat de
principer vi har arbetat efter.

Vad hände när förbundet kom till?
Jo, det gick till på det sättet, att länsstyrelsen,
som ansåg att det borde upprättas
en regionplan för boråstrakten,
anmodade kommunerna att bilda ett förbund.
Ingen av kommunerna var vid
detta tillfälle intresserad av planen, utan
förbundet kom till stånd under motstånd.
Om det inte här hade tagits ett
initiativ från annat håll än kommunerna
hade det inte funnits någon plan än
i dag, misstänker jag.

Jag är den förste att erkänna det utomordentliga
arbete som nedlagts i Örebro
län, där landstinget varit huvudman
för verksamheten och där herr Lindahl
spelat en positiv och pådrivande roll.
Planen har lyckats utomordentligt väl.
Jag vill understryka vad herr Lindahl
sagt, då jag har kännedom om hur planen
ser ut och vad den kan ge.

Det kan vara nog sagt om detta. Jag
måste än en gång upprepa, att vi väl
talar om två skilda saker. Jag har talat
om att det regionplanearbete, som utförts
av centrala ämbetsverk vart för sig,
skulle behöva samordnas. Jag måste
gentemot utskottets ärade ordförande bestämt
hävda den meningen, att en samordning
är av behovet påkallad. Här
planerar låt oss säga arbetsmarknadsstyrelsen
mycket riktigt och alldeles i sin
ordning för sysselsättningen exempelvis
inom en näringsgeografisk enhet. Det är
bra i och för sig, men man löser inga
problem i stort med detta, utan det måste
kompletteras. Man måste få en syntes
av alla de frågor, som tillsammans liksom
konstituerar en bygds möjligheter
att leva. Det arbetet sker på det lokala

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Ang. fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland

planet, på det kommunala planet, inom
regionplaneförbund eller inom landstingen
eller vilken organisation man nu
har. Men i toppen behövs ett organ, som
samordnar de ansträngningar som görs
på olika områden.

Jag vidhåller alltså min uppfattning i
princip och är alls inte övertygad om
att utskottet här har kunnat försvara
sin position i avstyrkande riktning med
att hänga upp sin motivering på att jag
skulle hysa något slags intresse av att
beskära den kommunala bestämmanderätten.
Det är fullständigt orimligt!

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till att yrkandet i motionen innefattar
bland annat att »en särskild avdelning
inrättas i Kungl. Maj :ts kansli med uppgift
att centralt leda och samordna den
översiktliga samhällsplaneringen».

Hur en sådan central ledning och samordning
skall kunna komma till stånd
utan att detta inkräktar på den kommunala
bestämmanderätten förstår nu inte
jag. Och vi måste i utskottet ta hänsyn
till vad som står i motionen och inte
till vad motionären eventuellt kan ha
tänkt sig.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande, nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning från kyrkofonden för
övertalig personal vid domänverket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. fördubbling av det extra mjölkpristillägget
för Norrland

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående fördubbling av det extra
mjölkpristillägget för Norrland.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 5

motioner, nämligen I: 17, av lierr Persson,
Helmer, och herr Öhman, samt II:
28, av herrar Holmberg och Hagberg,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta
att — med retroaktiv utbetalning
från och med den 1 januari 1959 —
fördubbla det extra mjölkpristillägget för
Norrland.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 17 och II: 28.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi motionerade i januari
om en fördubbling av det extra mjölkpristillägget
för Norrland och begärde
att det skulle utbetalas retroaktivt från
1 januari 1959. Motiveringen för detta
vårt yrkande är ju bland annat, att inkomstminskningen
är störst för de norrländska
jordbrukarna, främst för jordbrukarna
i övre Norrland. En av orsakerna
till denna starka inkomstminskning
för jordbrukarna i denna landsända
är den orättvisa utformningen av utjämningsavgifterna
på konsumtionsmjölken.
Sålunda får exempelvis de norrbottniska
jordbrukarna betala cirka 10 öre
per kg för såld konsumtionsmjölk, och
detta har i sin tur skapat ett starkt missnöje
och en olidlig situation.

Jag vill erinra om följande fakta. I
juli månad 1958 uttalade sig riksdagen
realiter för önskvärdheten av att utjämningsavgifterna
på konsumtionsmjölk
borde omprövas så att det norrländska
jordbruket inte skulle bli så hårt drabbat.
Som bekant är det en intern angelägenhet
för jordbrukets organisationer att
handlägga denna fråga. Men i ledningen
för jordbrukarnas topporganisationer
behagade man följa en klassmässigt utformad
linje. Detta kom också att gälla
fördelningen av de 12 miljoner kronor,
som i fjol höst tillfördes Svenska mejeriernas
regleringskassa.

Nu kommer ett nytt prisavtal att träda
i kraft den 1 september. Såvida inte
särskilda åtgärder vidtas kommer detta
avtal dock inte att kompensera den i åratal
verkande orättvisan i fråga om ut -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Ang. fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland

jämningsavgiften på konsumtionsmjölk.
Det är därför vi har föreslagit att det
extra mjölkpristillägget för Norrland
skall fördubblas retroaktivt från den 1
januari 1959.

Men så upplever man, att jordbruksutskottet
inte har funnit det opportunt
att uppskjuta behandlingen av vår motion
till den tidpunkt, när regeringens
förslag om jordbruksstödet kommer upp
till behandling här i riksdagen någon
gång fram på vårkanten. Man kan inte
påstå att en sådan behandling av en
motion är ett uttryck för honett uppträdande
av jordbruksutskottets ledamöter.
Har jordbruksutskottet verkligen så få
ärenden, att man måste tillgripa denna
metod för att över huvud taget få
fram någonting på riksdagens bord? Nej,
jag tror att det finns tillräckligt att göra,
men man fann det helt enkelt opportunt
att förfara på det här sättet.

Jag återkommer till riksdagen senare
i vår i denna fråga, var så säker! Ingen
skall inbilla sig, att riksdagen skall slippa
ifrån ställningstagande till frågan om
att ge kompensation åt de norrländska
jordbrukarna för den stora inkomstminskning
som de framför allt under de
två senaste åren har fått notera bland
annat genom riksdagens beslut.

Herr talman! Den omständigheten, att
jag ämnar återkomma längre fram i vår,
hindrar inte att jag likväl nu i dag yrkar
bifall till motionerna I: 17 och II: 28.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Anledningen till att jordbruksutskottet
yrkat avslag på motionen
framgår mycket tydligt av trycket. Utskottet
återfaller på ett remissyttrande
av statens jordbruksnämnd, som erinrat
om att det i årets statsverksproposition
tillkännages, att förslag kommer att föreläggas
riksdagen angående utformningen
av det särskilda stödet till småbruket.
Nämnden anser att den förutskickade
propositionen bör avvaktas innan
speciella åtgärder övervägs. Statens jordbruksnämnd
erinrar också om att förhandlingar
pågår om prissättningen på
jordbrukets produkter. Detta har alltså

varit utskottets huvudskäl för yrkandet
om avslag på motionen.

Herr Persson sade, om jag uppfattade
honom rätt, att utskottet borde ha väntat
med behandlingen av motionen till
dess att proposition om småbruksstödet
kommit. Herr Persson kan naturligtvis
ställa det kravet på utskottet. Vi kan
emellertid i den delen inte vara alltför
artiga mot herr Persson utan med samma
fog säga att motionärerna kunde väntat
med motionen till dess propositionen
låg på riksdagens bord. Jag kan inte anse
att herr Persson rönt någon mindre
tillmötesgående behandling, då han alltjämt
har möjlighet att återkomma med
motion den dag då propositionen föreligger.
Herr Persson har ju nu också uttalat
den avsikten, och då får vi väl
ta upp frågan på nytt.

I nuvarande läge bär utskottet icke
funnit anledning att bifalla motionen.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Herr PERSSON. HELMER, (k):

Herr talman! Det är klart att jag återkommer! Men

det är nog litet för enkelt för utskottets
talesman att här bara komma
och säga, att motionärerna kan återkomma.
Det hade, tycker jag, varit sundare
och riktigare om utskottet hade
sagt sig, att denna motion så intimt sammanhänger
med den proposition, som
man väntar, så att behandlingen därför
borde ha uppskjutits till dess propositionen
föreligger. Nu ville man emellertid
inte bordlägga vår motion av partiegoistiska
skäl.

Jag tillåter mig erinra om att under
den fria motionstiden i januari väckte
centerpartiet en motion, som anknöt direkt
till ett regeringsförslag som möjligen
kommer senare i vår om de automatiska
utgiftsstegringarna för försvaret.
Jag är övertygad om att denna motion
från centerpartiet kommer att få vila i
vederbörande utskott till dess att regeringens
förslag kommit. Det är nämligen
så som man vanligtvis handlar här
i riksdagen. Jag protesterar därför mot

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Ang. fördubbling av
att man inte handlar objektivt när det
gäller alla partier i sådana här saker.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Persson skall inte
vara alltför misstänksam mot oss i utskottet!
Jag hade för min del inte någon
tanke på att denna fråga skulle behöva
uppskjutas. Förslaget om att behandla
motionen omedelbart kom i vanlig ordning
från utskottets sekretariat och presidium.
Herr Persson får ursäkta mig
för att jag inte tänkte så långt in i framtiden
som han menade att vi borde ha
gjort. Men herr Persson får väl medge,
att det inte innebär något alltför allvarligt
om han får underkasta sig det lilla
besväret att återkomma med motion i
anslutning till propositionen, när denna
i sinom tid kommer. Det synes mig
för övrigt vara den rätta motionsordningen.

det extra mjölkpristillägget för Norrland

Herr talman! Jag ber att få upprepa
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder framkomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw