1959 FÖRSTA KAMM AREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1959:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMM AREN Nr 17

15—19 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 15 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Lundström om en effektivisering av motorfordonsbe siktningen

.............................................. 3

av herr Edström ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga
kongresser i utlandet .................................... 8

Förslag till sjöarbetstidslag .................................... 14

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag
....................... 22

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 15 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. förslag till sjöarbetstidslag,
m. m................................................. 14

—■ nr 33, om viss ändring i bidragsförskottslagen .............. 22

— nr 34, om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda
barnbidrag ........................................ 22

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Fredagen den 15 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 242, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående
utredning beträffande alkoholen i den
officiella representationen.

Om en effektivisering av motorfordonsbesiktningen Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation om en
effektivisering av motorfordonsbesiktningen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har frågat
mig, om jag uppmärksammat de risker,
som är förenade med att ett stort
antal icke trafikdugliga fordon färdas
på våra vägar, och om jag är beredd att
genom en effektivisering av fordonsbesiktningen
söka komma till rätta med
dessa problem.

Till svar på dessa frågor får jag framhålla
följande.

Den löpande fordonskontrollen sker
huvudsakligen i form av flygande inspektion,
som företages av polisman eller
besiktningsman med stöd av 23 §
vägtrafikförordningen. Jag kan sålunda
nämna, att statspolisen under år 1958
företog över 83 000 sådana inspektioner.
Dessa föranledde i runda tal 2 200 körförbud,
19 500 förelägganden om kontrollbesiktning,
26 500 förelägganden om
kontroll genom polisman, verkstad eller
på annat sätt och i närmare 17 000 fall
påpekanden om förefintliga brister.

Under senare år har statspolisens trafikövervakningsarbete
i främsta rummet
ägnats åt tillsyn av att trafikanterna föl -

jer trafikreglerna och även i övrigt uppträder
varsamt och hänsynsfullt i trafiken.
Detta har nämligen ansetts vara av
väsentlig betydelse för trafiksäkerheten.
Efter hand som statspolisens personella
resurser ökar blir det möjligt för statspolisen
att ägna förhållandevis större
arbetsinsats åt fordonstillsynen.

Frågan om en effektivare kontroll av
fordonsbeståndet har som bekant varit
föremål för överväganden från statsmakternas
sida i ett flertal sammanhang under
senare år. Jag vill erinra om att
1953 års trafiksäkerhetsutredning i sitt
andra betänkande bland annat föreslog,
att den som förvärvat ett fordon som
var äldre än fem år skulle vid anmälan
till registreringsmyndigheten vara skyldig
bifoga ett intyg om att fordonet befunnits
vara i föreskrivet skick vid företagen
kontrollbesiktning. I proposition
nr 69/1958 framhöll jag, att utredningens
förslag var välbetänkt. Den förordade
reformen måste emellertid få anstå
tills vidare med hänsyn till besiktningsorganisationens
omfattande arbetsbörda.
En ytterligare belastning skulle endast
ha som följd, att andra viktiga uppgifter
måste eftersättas. Andra lagutskottet delade
denna min uppfattning och framhöll
samtidigt nödvändigheten av att
kraftiga åtgärder vidtogs för en förstärkning
av bilinspektionens resurser så att
genomförandet av välbetänkta reformer,
i stil med den av trafiksäkerhetsutredningen
föreslagna, inte onödigtvis sköls
på framtiden. Utskottets utlåtande godkändes
av riksdagen. — I detta sammanhang
kan nämnas, att bilinspektionen
under de senaste åren utökats med
bland annat ett 20-tal nya bilinspektörstjänster.
Under samma tid har även
statspolisorganisationen förstärkts i icke
oväsentlig omfattning.

Jag vill vidare erinra om att motioner
väckts vid såväl 1958 års B-riksdag som
årets riksdag med förslag till förbättrad
fordonskonlroll i form av säkerhetsbe -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om en effektivisering av motorfordonsbesiktningen

siktningar genom anlitande av bilverkstäder
och testanstalter. Dessa motioner
har emellertid, sedan de avstyrkts vid
utskottsbehandlingen, avslagits av riksdagen.

Herr Lundström har fäst särskilt avseende
vid vissa olyckor, där s. k. raggarbilar
varit inblandade. Jag kan i det
sammanhanget upplysa, att bl. a. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen haft sin
uppmärksamhet riktad på dessa fordon
och att olika förslag till åtgärder har
diskuterats inom styrelsen. För att få
en mera bestämd uppfattning om det
verkliga tillståndet hos dessa raggarbilar
och liknande fordon och samtidigt
genom en samfälld och för hela landet
omfattande aktion göra klart för allmänheten
problemets allvarliga karaktär, beslöt
styrelsen efter överläggningar med
statspolisintendenten, att bilinspektionen
skulle gemensamt med polis verkställa
flygande inspektion av äldre fordon
i större skala. Fn dylik första aktion
ägde rum helt nyligen. Aktionen,
som kom att omfatta omkring 10 000 fordon
av det ifrågavarande slaget, medförde
i avrundade tal följande åtgärder:
körförbud för 240 fordon, föreläggande
om kontrollbesiktning av 2 400 fordon,
föreläggande om kontroll genom besiktningsman,
verkstad eller liknande beträffande
1 700 fordon och tillsägelse i
fråga om 2 200 fordon.

Resultatet visar, att det tyvärr på våra
vägar och gator förekommer ett stort
antal fordon, som är i ett undermåligt
skick och därför utgör en latent trafikfara.

Utan tvivel är razzior av den typ, som
nyligen ägt rum, av stor betydelse för
trafiksäkerheten. Den flygande inspektionen
är för närvarande den enda möjligheten
till sådan kontroll.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
upplyst, att man avser att i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1960/61 framlägga
förslag till ytterligare utbyggnad
av bilinspektionen i syfte att möjliggöra
en förbättrad fordonskontroll. Statsmakterna
får alltså i en relativt snar framtid
ånyo tillfälle att taga ställning till
hithörande spörsmål.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ber jag att få rikta ett tack för interpellationssvaret.

Hur allvarlig den här frågan är framgår
tydligt av den razzia som ägde rum
för några veckor sedan och vars resultat
statsrådet här redovisade. Jag kan inte
påstå att det resultatet var särskilt överraskande
men måste dock slå fast, såsom
också statsrådet i viss mån gjort,
att det är upprörande. Av cirka 10 000
fordon var 4 440, alltså drygt 44 procent,
i behov av körförbud eller föreläggande
om kontrollbesiktning eller kontroll
genom besiktningsman, verkstad eller
liknande. Dessutom har 2 200 andra
fordon fått tillsägelse om brister. Räknar
man ihop alla dessa grupper finner
man att tillhopa 66 procent av de prövade
bilarna var behäftade med felaktigheter.
Situationen ter sig egentligen
ännu sämre, om man betraktar den sammanställning
som statsrådet gjort beträffande
resultatet av fjolårets kontroller.
Förra året skedde 83 000 inspektioner,
och av de berörda bilarna var över 58
procent behäftade med sådana fel som
krävde någon av de åtgärder som jag
nyss räknade upp. Medräknas även de
bilar, som därutöver fick påpekanden
om vissa brister, kommer man upp i inemot
70 procent med fel behäftade bilar
bland de kontrollerade.

Jag tycker att detta är så allvarliga
siffror att de bör ge riksdagen anledning
att verkligen ta upp den här frågan till
omprövning.

Min interpellation hade ju ett klart
samband med den svåra olyckshändelse
som inträffade i en s. k. raggarbil, i vilken
dödsfall förorsakades på grund av
koloxidförgiftning. Det var just den situation,
som uppstått till följd av den
modefluga som heter raggarbilar, som
gjorde att jag på nytt beslöt mig för att
bringa den här frågan inför kammaren.
Ifrån några håll — bl. a. mitt eget —

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om en effektivisering av motorfordonsbesiktningen

väcktes ju i fjol vissa motioner om samma
sak. Raggarbilarna är ett ganska nytt
påfund. Jag tror att även om en sådan
bil vid själva förvärvet är i något så när
hyggligt skick, har de ungdomar, som
skaffar sig den, åtminstone i allmänhet
inte råd att kosta på sig den komplettering,
t. ex. av däcksutrustning, som ofta
kan vara nödvändig. Jag skulle också
tro att om något mankemang senare uppstår
med dessa bilar, lagas de i allmänhet
bara provisoriskt, och förfallet blir
sedan allt snabbare. Därtill kommer ju
att den framfart, som presteras med vissa
raggarbilar, ställer mycket stora krav
på bilen och är för trafikanten ofta ytterst
riskfylld. Allt detta tycker jag med
ytterlig skärpa aktualiserar det spörsmål
som vi dryftade förra riksdagen om en
regelbunden återbesiktning av äldre bilar.

Nu anser statsrådet i sitt svar att det
för närvarande måste räcka med sådana
razzior som den nyssnämnda, som ägde
rum för några veckor sedan. Sådan flygande
inspektion, menade han, är vad vi
för närvarande orkar med. Låt mig då
emellertid påpeka att sådana fel som
det som medförde den nyssnämnda koloxidförgiftningen,
såvitt jag vet, normalt
inte är föremål för undersökning vid
flygande besiktning. En bil kan ju se
hygglig ut och sakna väsentliga mekaniska
fel, men koloxid strömmar i
alla fall in i bilen, vilket kan få allvarliga
följder. För att upptäcka sådana fel krävs
mera ingående kontroll än vad som är
möjlig vid flygande besiktning. Det är
klart att man kan utrusta besiktningspatrullerna
med koloxidmätare, men
normalt tror jag inte att de har sådan utrustning.

Tvärtemot kommunikationsministern
har jag dessutom den uppfattningen,
att flygande inspektion inte under någon
längre tid kan få vara den grund,
varpå kontrollen av äldre bilar skall
vila. Vi kommer vid aldrig ifrån razzior
av det slag som här har nämnts, men de
bör inte vara någonting normalt utan
de skall vara enstaka undantagsfall.
Ständigt återkommande dylika razzior
blir ytterligt störande ingrepp för den

enskilde lojale trafikanten. Det blir stopp
i trafiken, och det blir betydande förseningar.
En aktad ledamot av denna kammare
berättade för mig i går, att hon råkade
ut för en sådan där flygande kontroll,
när hon för någon tid sedan skulle
åka in till riksdagen, med påföljd att hon
inte hann in till voteringen. Även om det
inte ofta sker så viktiga voteringar som
de som ägde rum i går, är det dock klart,
att skulle sådana här besiktningar ske
ofta, kommer de att för ett stort antal
människor förorsaka förseningar, som
kan medföra allvarliga svårigheter. Jag
tror av dessa olika skäl att kontrollen
av bilar i trafik måste vila på annan
grund än på den flygande besiktningen.

Statsrådet har ju själv uttalat sin sympati
för besiktningstvång vid överlåtelse
av bilar som är äldre än fem år, men han
har samtidigt konstaterat att resurserna
härför saknas. Jag vill då ställa frågan:
Finns det några möjligheter att inom
rimlig tid verkligen skapa resurser för
en kontrollbesiktning av det slaget eller,
vilket jag tror är nödvändigt, för en regelbundet
återkommande besiktning av
äldre bilar?

Statsrådet säger att ett tjugotal nya
bilinspektörstjänster tillkommit under
de senaste åren. Han säger inte, hur
många år det rör sig om, men han tillägger
i slutet av sitt svar, att väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
kommer att nästa
år framlägga nya förslag till ytterligare
utbyggnad av bilinspektionen för att
möjliggöra en bättre fordonskontroll.

Jag tvivlar inte på att väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
kommer att framlägga
förslag, men jag är ytterligt tveksam,
om statsmakterna kommer att lämna
erforderliga medel för en nödvändig
upprustning. Det statsfinansiella läget är
inte sådant, att det inger några förhoppningar.
I silt remissvar med anledning
av några motioner i fjol påpekade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att för en
sådan upprustning, som skulle möjliggöra
fordonskontroll vid ägarbyte av bilar
som är över fem år gamla, skulle behövas
omkring 15 nya inspektörer. För en
periodisk kontrollbesiktning av det slag
som jag tror blir nödvändig förr eller

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om en effektivisering av motorfordonsbesiktningen

senare skulle erfordras en personalökning
av 80 till 90 man. I sina petita, som
låg till grund för årets statsverksproposition,
begärde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
15 nya bilinspektörer. Man fick
tre. Jag skulle förmoda, att dessa tre
knappt motsvarar den stigande efterfrågan
på bilinspektionens tjänster som
sker genom det ständigt ökade antalet
nya körkortssökande och den ständigt
växande bilparken, men de medför sannerligen
inte någon lösning på frågan
om ordnad kontroll av äldre bilars tillstånd.

Delegationen för översiktlig vägplanering
beräknar, att år 1965 skall antalet
bilar i Sverige ha vuxit från en miljon
till 1,5 miljon. Utvecklingen ger närmast
vid handen, att delegationen har
räknat i underkant. Tror verkligen statsrådet
att staten kommer att öka bilinspektionens
personella och materiella
utrustning både i takt med den växande
bilismen och i sådan omfattning att man
inom rimlig tid kan ta på sig de nya
uppgifter som en återkommande fordonskontrol!
kan kräva?

I Skåne har vi för närvarande ett
mindre uppror på grund av den katastrofala
situationen i fråga om bilinspektioner.
Jag har i tidningarna läst
upprörande redogörelser från Hälsingborg
och trakten däromkring. I Stockholms-Tidningen
står, att bilfirmorna
gör stora ränteförluster, när 100 000-kronorslastbilar
måste vänta ibland upp till
en månad, innan besiktning kan ske.
Det finns en mängd färdigutbildade körkortsaspiranter,
som troligen inte kommer
att få sina körkort förrän framemot
jul. Chefen för bilinspektionen i Hälsingborg
berättar, att läget är fullständigt
ohållbart.

Mot bakgrunden av allt detta tror jag,
att det problem vi här sysslar med inte
kan lösas genom en långsiktig utökning
av bilinspektörskåren. Jag vill erinra om
ett tidigare uppslag, som jag berört i
min interpellation, nämligen att staten
skulle söka samarbete med Sveriges bilprovningsnämnd
för att den vägen på
ett snabbare sätt än som annars skulle
vara möjligt lösa frågan om återbesikt -

ning av bilar. Genom att ta ut en ringa
avgift skulle man också lösa problemet
utan någon kostnad för statsverket. Riksdagen
avslog detta motionsvis framförda
förslag, men avslaget grundades bl. a.
på det skälet, att Sveriges bilprovningsnämnd
inte var färdigorganiserad. Den
invändningen kan inte längre resas. Bilprovningsnämnden
är nu fullt färdigorganiserad
och består av representanter
för Stockholms handelskammare, KAK,
MHF, Motormännens riksförbund, Bilverkstädernas
riksförbund, Svenska bilförsäkringsföreningen
och Sveriges automobilhandlareförbund.
Ett mer opartiskt
organ för behandling av sådana frågor
kan jag inte tänka mig. Nämnden har
till speciellt ändamål att söka åstadkomma
ökad trafiksäkerhet genom testning
av äldre bilar. Jag tycker att det är särskilt
intressant att se att — utom de stora
motororganisationerna — även Svenska
bilförsäkringsföreningen är med, tv
föreningen omfattar alla s. k. tariffbolag,
som har med bilförsäkring att göra, och
bör alltså ha ett eget intresse av att bedömningen
göres så opartisk som möjligt.

Jag skulle till sist vilja rikta en verklig
vädjan till herr statsrådet att pröva den
här vägen. I Tyskland har man redan
gått denna väg. Där har man ordnat det
så, att en återkommande bilbesiktning
kan ske antingen genom den statliga bilinspektionen
eller också genom enskilda
företag, verkstäder och dylikt. Det tycker
jag borde gå att göra också här. Om
statsrådet Skoglund ville friskt angripa
denna fråga, tror jag att det vore möjligt
att komma fram på ett bättre och
snabbare sätt än om vi i nuvarande statsfinansiella
läge bara skall successivt bygga
upp den statliga bilinspektionen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kan tyvärr inte gå
in på någon polemik med herr Lundström,
eftersom jag skall inställa mig för
att svara i medkammaren om något
ögonblick, men jag kan nämna att ökningen
av bilinspektörstjänsterna med
ett 20-tal skett under en treårsperiod.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om en effektivisering av motorfordonsbesiktningen

Dessutom har statspolisorganisationen
under samma tid inte oväsentligt utökats.

Jag kan inte yttra mig om hur snabbt
vi kan få en utbyggnad av bilinspektionen,
men jag förutsätter, efter att ha
hört herr Lundström, att han är beredd
att hjälpa mig att skaffa det erforderliga
ekonomiska underlaget.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Bara ett par ord! Av interpellationssvaret
till herr Lundström
och av hans anförande har vi fått ytterligare
klarhet om de stora bekymmer
som vi har fått genom att så många icke
trafikvärdiga bilar rullar på våra vägar.
Bilarnas antal har ju ökat i större omfattning
än man kunnat räkna med. Vägarna
byggs inte ut i samma omfattning.
Det blir en allt hårdare trafik, och det
blir allt trängre med utrymmet på våra
gator och vägar.

Otvivelaktigt är det ett mycket viktigt
problem, som herr Lundström här tagit
upp — att gamla bilar i ett bristfälligt
och föga trafikvärdigt skick i stor utsträckning
börjat bli leksaker för ansvarslösa
pojkar i 16—17—18-årsåldern.
Detta är något mycket allvarligt och det
vållar utan tvivel stora bekymmer, något
som myndigheterna med all kraft
måste rikta sin uppmärksamhet på. Det
lär vara på det sättet, att unga pojkar
innan de uppnått körkortsåldern i rätt
stor utsträckning skaffar sig bilar att på
ett eller annat sätt leka med. Det finns
så oändligt många välrutinerade och ansvarskännande
bilister här i landet, vilka
håller sitt fordon i ett så trafikvärdigt
skick som möjligt, men vilka tankar
måste dessa inte ha när de är ute på vägarna?
De måste fråga sig, vad det är
för bilar som de möter, i vilken omfattning
dessa fordon fyller bestämmelserna
eller i vilken omfattning det är trafikanter
som på ett eller annat sätt är ute i
något brottsligt ärende.

Man måste nämligen beteckna det som
brottsligt att köra ansvarslöst och med
ett fordon, som icke är i trafikvärdigt
skick. Fn sådan anordning som en stän -

digt återkommande besiktning av motorfordon
skulle vara en tung börda att
lägga på biltrafiken, men det är nog en
börda som vi inte kan komma ifrån. Det
är en anordning som måste inrättas, och
just det förhållandet, att så många unga
pojkar har gjort bilkörning till en lek
och till ett äventyr, som inte håller sig
på något sätt inom lagens gränser, är
något som myndigheterna med all kraft
måste uppmärksamma. Gamla utslitna
personbilar använda på ett ansvarslöst
sätt är tyvärr mycket farliga leksaker.

Vi kan måhända se litet löftesrikt
på framtiden. Kommunikationsministern
har här just uttalat att det skall bli en
bättre ordning. Jag vill nog säga, att jag
vill instämma med herr Lundström i att
de flygande besiktningar som man nu
har inte på något sätt räcker till. Man
måste ta kraftigare tag för att lösa detta
problem, och de rent organisatoriska
uppgifterna hoppas jag att man ändå
skall kunna klara av.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
Skoglund måste bege sig till andra
kammaren. Uppriktigt sagt tror jag
på kommunikationsministerns vilja att
tillgodose bilinspektionens behov, men
jag tvivlar på att de finansiella möjligheterna
finns. De som har hand om penningpungen
inom regeringen kommer att
säga, att det inte finns någon möjlighet
att lämna de anslag som kommunikationsministern
önskar. Det har sagts
mig, och det framgår även av tidningsreferat,
att detta är vad som skett innevarande
år och med sannolikhet kommer
det att ske även i fortsättningen.

Jag vill dessutom påpeka, att det inte
bara är fråga om att anslå pengar för
att anställa bilinspektörer. Dessa skall
även utbildas, och om ökningen av antalet
bilar är 100 000 eller inemot detta
antal om året och ökningen av antalet
körkortsaspiranter också är betydande,
så tror jag inte att kommunikationsministern
har särskilt stora möjligheter att
utverka avlönings- och utbildningsanslag
t i II mer än vad som kommer att

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga kongresser i utlandet

motsvara den normala ökningen. Jag är
ytterst tveksam om möjligheten att dessutom
få så mycket pengar, att man kan
verkställa kontrollbesiktning ens vid
överlåtelser av bilar som är över fem år
gamla, än mindre till en återkommande
besiktning av den typ som man har i
många andra länder och som anses nödvändig
där -— allt givetvis såvitt man
skall hålla sig till den gamla metoden
att statens egna organ skall sköta alltsammans.

Varför kan man inte tillgripa den möjlighet
som faktiskt står till buds att få
en opartisk frivilligorganisation som
hjälper till. Det kan ske för en ganska
liten avgift. Jag har tidigare föreslagit
tio kronor, men man har sagt att det är
i underkant. Låt oss höja avgiften till
femton kronor för varje sådan besiktning
efter ett visst antal mil! Det är
ingen kostnad som har någon betydelse
för bilisten, men systemet skulle kunna
få oerhört stor betydelse för trafiksäkerheten,
och staten skulle komma mycket
billigt undan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga
kongresser i utlandet

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Edströms interpellation angående
resebidrag vid deltagande i vetenskapliga
kongresser i utlandet, och nu yttrade: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Edström frågat mig,
om det är riktigt, att man i ecklesiastikdepartementet
vid utdelande av resebidrag
till vetenskapsmän, vilka som
svenska representanter deltar i utländska
vetenskapliga kongresser, beviljar blott
två tredjedelar av lägsta resekostnaderna,
och om denna princip även tillämpas
i fråga om svensk representation i
utlandet i annat än kulturella sammanhang.

Till en början vill jag framhålla att
vetenskapsmännens deltagande i utländska
kongresser och liknande sammankomster
endast i undantagsfall har
karaktären av officiell svensk representation
i den meningen, att vederbörande
har regeringens uppdrag att vara svensk
representant. I den mån så förekommer
är det naturligt, att den officielle representanten
— oavsett ändamålet — i regel
får ersättning för sina kostnader enligt
gällande resereglemente. Men i det
stora flertalet fall är det, som sagt, inte
fråga om någon officiell representation,
när det gäller vetenskapsmännen, utan
om enskilda personers deltagande i internationella
sammankomster, vilket underlättas
genom att statsbidrag beviljas
för ändamålet. Sådana resor, som för övrigt
ofta sker under ferietid, kan givetvis
inte betraktas som tjänsteresor i vanlig
mening.

Att det här gäller en ganska omfattande
bidragsgivning framgår av att under
de senaste budgetåren på ecklesiastikdepartementets
föredragning ur tillgängliga
anslag årligen beviljats omkring
140 000—150 000 kronor som bidrag till
vetenskapsmäns resor för att deltaga i
utländska vetenskapliga sammankomster
av skilda slag. Budgetåret 1957/58 behandlades
inte mindre än omkring 280
ansökningar om resebidrag för sådant
ändamål. I omkring 170 av dessa fall beviljades
bidrag.

Den ständigt stigande ansökningsfrekvensen
i förhållande till de anslagsmässiga
resurser, som staten år från år kan
ställa till förfogande för ändamålet, medför
givetvis att det måste bli en avvägning
i fråga om både bidragens antal
och deras storlek för att man på ett rimligt
sätt skall kunna underlätta dessa
former av internationellt vetenskapligt
utbyte. I de fall, då statsbidrag prövas
böra utgå åt en enskild vetenskapsman,
synes det mig naturligt att man skall
kunna räkna med att vederbörande i regel
också genom bidrag från annat håll
eller genom egen insats skall kunna täcka
en del av resekostnaderna. Den tredjedelsreduktion,
som åsyftas i interpellationen,
torde inte heller vara obekant

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga kongresser i utlandet

för de akademiska myndigheterna. Jag
vill för övrigt nämna, att den avser reseoch
traktamentskostnader, beräknade
enligt de statliga resereglementena, vilket
exempelvis för tågresa innebär ersättning
för resa i första klass; beträffande
flygresa brukar man dock utgå
från kostnaden för turistklass.

Jag vill slutligen framhålla, att det är
min avsikt att föranstalta om att från
och med nästa budgetår beslutanderätten
beträffande resebidrag av här avsett
slag, såvitt gäller vetenskapsmän anställda
vid universitet och högskolor inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
överlåtes till lärosätena själva.
Därvid avses, att varje ifrågakommande
lärosäte årligen skall få disponera ett
visst anslagsbelopp för detta ändamål ur
anslaget till inernationellt-kulturellt samarbete.
En sådan decentralisering kommer
att medföra — förutom en snabbare
handläggning av flertalet resebidragsärenden
— att de akademiska myndigheterna
inom eu given ram efter eget
bestämmande får hushålla med resebidragens
antal och storlek.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Edströms interpellation.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Sitt stora intresse för förbättrade villkor
för forskningen har statsrådet Edenman
dokumenterat på flera sätt, inte
minst genom årets proposition nr 105.
Våra forskningsråds årliga anslag föreslås
i propositionen bli uppräknade med
i runt tal 5,4 miljoner kronor. Totalt avses
dessa anslag, om vi också räknatanslagen
till det tekniska forskningsrådet,
komma alt uppgå till det betydande
beloppet av inte mindre än 22,5 miljoner
kronor. Till den materiella och personella
basorganisationen samt till forskarkarriären
ges ytterligare närmare 5
miljoner kronor mer än tidigare.

Vid sidan av denna positiva och gläd -

jande inställning till den vetenskapliga
forskningens behov och villkor i stort
ter sig den relativa njugghet, som departementschefen
på vissa punkter visat
denna forskning som skäligen omotiverad.
Den detalj, som jag har tagit mig
friheten att ta upp i min interpellation,
hör till de mera eftersatta. Att genom
statliga resebidrag förhjälpa vetenskapsmännen
att skaffa sig närmare kunskap
om de utländska framstegen inom skilda
forskningsområden måste i vår tid
vara en angelägenhet av första ordningen.
Man undviker därigenom dubbelarbete,
spar mycken tid och stora pengar.
Gjorda erfarenheter i utlandet kommer
snabbt och effektivt till vår kännedom.
Det är sant att det för närvarande inom
vissa områden finns möjligheter härtill,
såsom när det gäller vissa landvinningar
inom medicinen i fråga om olika droger
eller operationsmetoder samt inom
teknik och ingenjörskonst. Men på andra
områden är takten betydligt långsammare.
Den är alldeles särskilt långsam,
då det gäller området uppfostran och
undervisning. I ett par nyligen utkomna
amerikanska arbeten har man påtalat,
hur detta lett till onödiga kostnader
och splittringar. Därtill kommer att man
ofta griper sig an med problem, som redan
är lösta på andra håll och därför
inte behövt angripas.

Anslaget till resestipendier åt ordinarie
lärare m. fl. uppgår nu till 85 000 kronor.
Det har inte räknats upp i år. Redan
år 1953 var det 85 000 kronor. Det
sänktes sedermera något på grund av
det statsfinansiella läget men höjdes sedan
åter till nuvarande belopp. Oaktat
universitetskanslern hemställt i förra
årets petita om en uppräkning till
125 000 kronor på grund av att antalet
stipendiesökande har ökat, har alltså någon
uppräkning icke skett. Universitetskanslern
framhåller att det är många,
som inte kan få den hjälp de behöver.
I sitt svar nämner också ecklesiastikministern,
att anslagsbeloppet bara räckt
till att fördelas bland 170 av 280 sökande.
Jag vill tillägga, att av detta belopp
skall inte fullt 63 000 kronor räcka till
för landets ca (i()0 ordinarie universitets -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ang. resebidrag- vid deltagande i vetenskapliga kongresser i utlandet

lärare. Det är inte så stort belopp. För
vissa vetenskapsmän finns det andra vägar
att få resebidrag, men det är långtifrån
alltid möjligt. Även om man på olika
vägar skulle kunna få statliga bidrag
på sammanlagt 140 000—150 000 kronor,
så är det ett mycket litet belopp.

Vad statsrådet uttalar i sitt interpellationssvar
om framtiden, att det från och
med nästa budgetår skall överlåtas åt
lärosätena att själva utdela bidragen,
oroar mig än mer, då det samtidigt anges
att detta skall ske genom omdisposition
av anslaget till främjande av internationellt
kulturellt samarbete. Om vi
ser på detta anslag i åttonde huvudtiteln
där anslaget redovisas på s. 685, finner
vi att det inte heller i år är uppräknat
utan fortfarande utgår med 375 000 kronor.
Med detta anslag skall, som framgår
av statsliggaren för budgetåret 1958/59,
enligt tidigare beslut av Kungl. Maj:t bestridas
kostnader för vissa ändamål,
nämligen för det första 209 685 kronor
såsom bidrag till vissa grenar av svenska
institutets verksamhet, för det andra
169 835 kronor för sammanlagt 38 stipendier
till studerande från vissa främmande
länder för studier i Sverige, för
det tredje 33 400 kronor till lönefyllnad
åt av institutet avlönade svenska universitetslektorer
i utlandet, för det fjärde
6 450 kronor till föreläsarutbyte med
vissa länder, för det femte 18 000 kronor
till Sverige-Amerikastiftelsen för stipendier
åt tre amerikanska och en kanadensisk
studerande för studier vid
svenska universitet och högskolor samt
för det sjätte 25 000 kronor till Tessinsällskapet
såsom bidrag till Institut Tessin
i Paris. Detta utgör tillsammans
462 370 kronor, alltså cirka 100 000 kronor
mer än det belopp, varmed reservationsanslaget
uppförts. Sedan föreskrives,
att anslaget i övrigt skall disponeras
av Kungl. Maj:t dels till reseunderstöd
och studiestipendier för såväl
svenskar som utlänningar, dels ock till
ett allsidigt främjande av internationelltkulturellt
samarbete även på annat sätt.

Var finns dessa pengar? Även här är
det inte bara fråga om svenskar utan
även om främmande studerandes möjlig -

heter att få studera i Sverige. Anslaget är
ju liksom ett annat, nämligen bidrag till
bestridande av kostnader för vissa internationella
kongresser i Sverige, i främsta
rummet avsett som hjälp till utlänningar
för studier i Sverige och inhämtandet
av svenska forskningsresultat.
Därvidlag vill jag säga att det är ganska
hyggligt ställt. Men det som jag med min
interpellation ville framhålla var, att det
är betydligt sämre ställt för svenska forskare
att få hjälp att inhämta utlandets
forskningsresultat.

Nu är det så att professor Gösta Dohlman
i Lund för ett par år sedan, innan
han avgick, gjorde en enkät beträffande
de svenska forskarnas kostnader för deras
studier i utlandet samt för deras bevistande
av kongresser och konferenser.
Han fick svar från 473 forskare. Av dessa
hade 362 haft kostnader under det angivna
året med tillsammans över 450 000
kronor. 118 av dem hade sökt statsbidrag,
22 hade fått statsbidrag, i intet av
fallen hade detta egentligen täckt mer än
halva kostnaden. Detta är orsaken till att
anslaget under vissa år inte tagits i anspråk
i full utsträckning, det har ansetts
vara mycket litet bevänt med att söka
statsbidrag. Utsikterna att få bidrag har
varit små, och de som fått bidrag har
erhållit så litet, att det inte täckt mer än
en del av kostnaderna.

Nu säger herr statsrådet att det här
inte är fråga om någon officiell representation
utan om enskilda personers
deltagande i internationella sammankomster
samt att dessa resor, som ofta
sker under ferietid, givetvis inte kan betraktas
som tjänsteresor i vanlig mening.
■Tåg tror att herr statsrådet liksom många
andra på den punkten missuppfattat förhållandena.
Tiden har här runnit fort,
helt naturligt med hänsyn till den tekniska
och medicinska vetenskapens explosionsartade
utveckling, som även påverkat
andra ämnesområden. I våra dagar,
herr statsråd, är deltagandet i en
vetenskaplig internationell kongress eller
konferens en synnerligen krävande
tjänsteangelägenhet, som tar i anspråk
mycken arbetstid och även mycken övertid
både före och under sammanträde -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga kongresser i utlandet

na. Att dessa kongresser ofta förlägges
till den s. k. ferietiden medför, att vederbörande
tjänsteman får desto kortare
semester, och att åberopa detta som orsak
till att minska resekostnadsbidragen
är väl ändå inte riktigt. När en arbetare
åtagit sig att arbeta på sin fritid, brukar
väl detta knappast användas som motivering
för att han skall få mindre betalt —
ofta kallar man det för obekväm arbetstid,
och detta resulterar i en bättre betalning.

Sedan är det riktigt att det här ofta
inte är fråga om en rent officiell svensk
representation, men i det fall, som närmast
orsakat denna interpellation, nämligen
professor Alf Lombards deltagande
i ett jubileum i Madrid, var det dock
fråga om en sådan. I vanliga fall är det
ofta så pass halvofficiellt, att vederbörande
svenske minister anser sig skyldig
att delta. Jag har själv varit med
några gånger, då så skett.

Tillvägagångssättet är i allmänhet, att
om någon vetenskapsman ansöker om ett
bidrag av detta slag för deltagande i en
viss vetenskaplig kongress, utgår ett meddelande
till samtliga berörda universitet
och högskolor med anhållan om underrättelse,
vilka som önskar deltaga i denna
kongress. Därefter utses en eller ett
par av de anmälda vetenskapsmännen
som svenska representanter med statligt
resebidrag. Detta är ju dock ett så pass
officiellt förfarande, att man kan kalla
dem halvofficiella representanter för
Sverige.

När så få utses borde dessa erhålla fulla
minimikostnaden täckt, .lag räknar
alltså inte med mer än minimikostnaden
för järnvägsresa i första klass och
turistklass i flygplan jämte ett normalt
traktamente. Fn vetenskapsman i univcrsitetstjänst
kan knappast undgå att konstatera
vid sådana utländska resor, att
det (ivervägande antalet medresenärer är
representanter för industrier eller medlemmar
av statliga eller kommunala kommittéer
eller delegationer, som alla erhåller
kostnaden för sina resor till fullo
ersatt. Som jag ser saken, är nuvarande
förfarande en relikt från gammal tradition,
som tvvärr fortfar.

De stora kostnaderna för den enskilde
gör att många inte anser sig ha råd att
resa. Det är allvarligt ur forskningssynpunkt.
En aldrig så dålig vetenskapsman
blir inte bättre genom en påtvingad isolering,
och en god vetenskapsman är aldrig
så perfekt i sitt arbete, att inte en
stimulerande kontakt med andra forskare
kan föda nya idéer och leda till bättre
möjligheter för nyskapande utveckling.

När statsrådet visat en sådan förståelse
för och positiv inställning till den
vetenskapliga forskningens villkor och
behov i övrigt, hopaps jag att han även
skall komma till insikt om att sparsamhet
på denna punkt verkar som ett skorrande
kugghjul i maskineriet. Det kan få
betydelse för det helas effektivitet.

Att ge omkring 22,5 miljoner kronor
till vetenskapen genom forskningsråden
— vilket jag helt är med på — men samtidigt
blott omkring 1/2 procent av detta
belopp för svenska vetenskapsmäns inhämtande
av utländska forskningsresultat
på utländsk botten är enligt min uppfattning
inte en riktig disposition. En industriledning
skulle aldrig göra på så
sätt, och även om staten måste använda
andra bedömningsgrunder, bör man inte
helt glömma bort praktiska synpunkter.

Vetenskaplig forskning är dyrbar men
lönande. Som exempel kan jag nämna att
USA:s industri har fått tillbaka 20—50
dollars för varje dollar som den lagt ned
på forskning under de senaste 25 åren.
Forskningsresultaten utnyttjas även allt
snabbare och snabbare inom produktionen.

Även för den svenska staten är detta
utgifter, som i längden är högst räntabla.
Om resebidragen till våra forskare och
vetenskapsmän för deras utländska besök
och studier bleve rimliga, skulle detta
medföra betydligt förbättrade kontakter
med all världens forskning till
vårt eget samhälles bättre framåtskridande.

Antingen bör forskningsråden erhålla
sådana direktiv, att de mer än nu kan
bidraga till det internationella samarbetet
med resebidrag eller också bör anslagen
för detta speciella ändamål höjas och
de vetenskapsmän som utses som statens

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga kongresser i utlandet

officiella eller halvofficiella representanter
erhålla sina minimikostnader till fullo
täckta.

Än en gång ber jag att få tacka herr
statsrådet för det givna svaret. Jag när
den förhoppningen, att åtminstone något
av vad jag har sagt skall stämma honom
till eftertanke. Jag är övertygad om att vi
båda vill samma sak, nämligen på allt
sätt stimulera den vetenskapliga forskningen
och göra den så effektiv och
givande som möjligt. Detta är en eftersatt
sektor. Även vetenskapens maskineri
förtjänar ständig översyn.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill på en punkt korrigera
herr Edström. Det gäller forskningsrådens
möjligheter att ge bidrag.
Min företrädare svarade på en interpellation
av fru Ewerlöf i andra kammaren
för några år sedan och gick då igenom
hela fältet. Jag kan i detta sammanhang
nämna, att år 1955/56 — jag har inte
tagit reda på siffran för innevarande år
— utdelade forskningsråden inte mindre
än 320 000 kronor i resebidrag, fördelade
på 120 anslag. Forskningsråden har
alltså möjlighet att ge sådana anslag utan
några större restriktioner, om de betraktar
deltagande i ett symposium eller en
kongress som varande av ytterligt stor
betydelse.

Jag kan emellertid, herr talman, inte
underlåta att vid detta tillfälle erinra
kammarens ärade ledamöter om riksdagens
egen uppfattning i denna fråga.
I § 48 av sin berättelse har riksdagens
år 1957 församlade revisorer riktat vissa
anmärkningar mot det sätt, på vilket departementen
skickar ut representanter
i olika sammanhang, och detta gällde
även resebidrag till kongresser. Jag föreställer
mig att herr Edström inte hade
någon avvikande mening, när förra årets
sommarriksdag godkände statsutskottets
förklaring, att det delade revisorernas
uppfattning rörande angelägenheten av
att i möjligaste mån begränsa antalet resedeltagare,
så att inte exempelvis flera
deltagare, representerande en och samma
verksamhet, beordras till ett studie -

besök eller en kongress. Ett verksamt
medel att uppnå åsyftade begränsningar
och besparingar på förevarande område
syntes utskottet vara att ålägga myndigheten
att årligen till Kungl. Maj :t inkomma
med närmare redogörelse för reseverksamhetens
omfattning under det
gångna året. Revisorerna hade självfallet
i sin argumentering för en hårdare
politik på detta område varit betydligt
kärvare i sina formuleringar.

Herr Edström säger att det är ett krävande
arbete att delta i en vetenskaplig
internationell kongress. Så är det förvisso
för de människor som skall hålla
föredrag, leda symposier eller över huvud
taget spela första fiolen i sammanhanget.
Men de är en mycket liten del,
herr Edström.

Jag kan försäkra att jag har en stor
erfarenhet av vetenskapliga kongresser.
Vi skall nästa år ha en kongress för världens
historiker här i Stockholm. Man
räknar med 3 000 deltagare. Vi skall ha
en kongress för världens geografer också
här i Stockholm med ungefär lika
många deltagare. Vi kommer även afl
ha ytterligare tre eller fyra internationella
kongresser här. Tror herr Edström
att t. ex. alla dessa 3 000 historiker är
aktivt engagerade under dessa tre, fyra
dagar då man skall bese Stockholm med
omnejd? Ingalunda.

Min vän professor Osvald tillhörde
onekligen de arbetande vid en stor botanikerkongress,
som vi hade här i Sverige
för en del år sedan, men han skulle kunna
upplysa om att de, som av olika skäl
inte kan närvara, ändå har möjligheter
att i efterhand ta del av protokoll och i
de flesta fall även av föredrag och diskussioner.
När alltså herr Edström säger,
att det för vetenskapens fortsatta utveckling
är nödvändigt att veta vad som
sker ute i världen — underförstått ute
på kongresserna — är det därför inte
nödvändigt att dra den slutsatsen att
man måste resa till själva kongresserna.
Dessutom är det uppenbart — och det
är vi ju medvetna om — att det väsentliga
värdet för den stora massan av
deltagare är att knyta personliga kontakter.
Jag håller helt med herr Ed -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ang. resebidrag vid deltagande i vetenskapliga kongresser i utlandet

ström om att detta är någonting mycket
värdefullt, men vi skall inte vara så sentimentala
att inbilla oss, att om 1 500 eller
2 000 vetenskapsmän träffas i Rom
eller Venedig eller någon annan plats, är
de alla hårt ansträngda under denna fina
sommarvecka.

Herr Edström säger, att vår inställning
i departementet är litet kärv. Ja,
men den är kärv av det skälet, att tillgångarna
är begränsade. Under dessa
veckor, framför allt i mars och april,
kan vi under en enda veckoberedning
ha 15—20 framställningar, och om jag
räknar antalet forskare kan det under
en enda konselj vara fråga om 30—50
som begärt resebidrag. Under en vecka
kan det komma in ansökningar rörande
10—15 olika vetenskapliga internationella
kongresser och symposier världen
runt -— de hålls ju numera glädjande nog
även på platser i Sydamerika eller Indien.
Var och en förstår att det är orimligt
ur ekonomisk synpunkt att tillgodose
alla dessa önskemål med de resurser vi
har. Då kommer vi i det läget, att vi
måste ha vissa reduceringsregler, som
jag nyss redogjort för.

Jag vill, herr talman, emellertid stryka
under, att det inte är så ovanligt att även
vetenskapsmän reser med full täckning
för kostnaden. Det sker i allmänhet på
initiativ av t. ex. forskningsråden. Det
är alldeles uppenbart att vi bör vara representerade
vid de stora vetenskapliga
kongresserna, oavsett om de hålls i USA,
Sydamerika eller Indien. Då skickar vi
om möjligt ut de lämpligaste personerna,
som då är att betrakta som en svensk
representation, men i de övervägande
fallen är det på enskilt initiativ -— som
vi ingalunda skall förakta i det här fallet
— som forskare begär resebidrag för
att få resa till en kongress. Det är sanningen,
för att göra en lång historia om
den officiella representationen så kort
som möjligt, herr talman!

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan ge herr statsrådet
rätt i mycket av vad han sade.
Men man kan alltid se eu sak ur olika

synvinklar. Jag erkänner min synd, att
jag inte läst igenom allt vad statsrevisorerna
skrev förra året, och påpekandet
att jag där inte anmält avvikande
mening är riktigt och utgör underlåtenhetssynd
från min sida.

Statsrådets beskrivning på hur det är
på vetenskapliga kongresser kan på ett
sätt vara riktig, men samtidigt är det så
att de som verkligen reser med statliga
resebidrag är sådana som kommer dit
just för att hålla anföranden eller deltaga
i kongressens ledning. De har intensivt
arbete. Övriga begär inte statliga resebidrag.
Att en mängd andra reser mera
för sitt nöjes och för de personliga kontakternas
skull är en sak för sig; det har
inte med denna fråga att göra. Om någon
reser med statsbidrag och inte utför någon
nyttig gärning genom att aktivt deltaga
i kongressens förhandlingar har han
inte uppfyllt de villkor som staten har
rättighet att ställa för att bidrag skall
utgå. Vi skall inte blanda ihop de arbetande
på kongresserna med hela den
svans, som där finns.

Statsrådets uppgift om hur många som
söker dessa bidrag vittnar väl om något
om att det nu behövs ett intimare samarbete
och mera personliga kontakter
än någonsin tidigare på grund av vetenskapens
allt mer internationella karaktär.
Detta är oerhört betydelsefullt.
Vi spar pengar genom att hålla oss så intimt
underrättade som möjligt om vetenskapens
framsteg ute i världen. När vi
offrar 22,5 miljoner kronor till forskningsråden
för forskning hemma, varför
skulle vi då inte kunna använda ett par
procent av det beloppet för att förhindra
dubbelarbete? Det är dessa orimliga
proportioner mellan vad man ger
ut på det ena och på det andra sättet som
jag vill ha rättade. Den intima kontakten
mellan svenska och utländska vetenskapsmän
är ovärderlig inte bara för vetenskapsmännen
själva utan även för
hela vårt samhälles utveckling.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Förslag till sjöarbetstidslag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 120, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t dels föreslagit
riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag,
dels ock inhämtat riksdagens
yttrande över en vid Internationella arbetsorganisationens
sjöfartskonferens
år 1958 antagen konvention (nr 109)
angående löner, arbetstid och bemanning
på fartyg samt en vid samma tillfälle
antagen rekommendation (nr 109)
i samma ämnen.

Förslaget till sjöarbetstidslag var i nedan
angivna delar så lydande:

10 § 2 mom.

Ordinarie arbetstid skall, såvida ej annat
överenskommits eller är i vederbörande
hamn brukligt, förläggas

å passagerarfartyg under fartygets uppehåll
i hamn, när passagerare icke finnes
ombord, till tiden före klockan 19;
samt

å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till hamn,
mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn, mellan
klockan 6 och klockan 18 å söckendag
utom lördag samt mellan klockan 6
och klockan 15 å lördag och helgdag.

11 §■

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med ett av
befälhavaren på förhand fastställt arbetstidsschema.
Sådant schema bör vara
anslaget på arbetsplatsen.

I kraftträdande bestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Genom denna lag upphäves sjöarbetstidslagen
den 26 augusti 1948 (nr 631).

Undantag som avses i 1 § 3 mom. och
20 § må meddelas jämväl innan lagen
trätt i kraft.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft vissa
i anledning därav väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:467, av
herr Hagberg m. fl., och II: 571, av herr
Bengtsson i Göteborg m. fl., samt

motionen II: 570, av herrar Andreasson
och Carlsson i Göteborg.

I motionerna 1:467 och 11:571 hade
hemställts,

dels att riksdagen måtte för sin del
besluta, att 10 § 2 mom. i förslaget till
sjöarbetstidslag skulle erhålla följande
lydelse:

»Ordinarie arbetstid skall, såvida ej
annat överenskommits eller är i vederbörande
hamn brukligt, förläggas

å passagerarfartyg under fartygets uppehåll
i hamn, när passagerare icke finnes
ombord, till tiden före klockan 19;
samt

å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till hamn,
mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn, mellan
klockan 6 och klockan 19 å söckendag
utom lördag samt mellan klockan 6
och klockan 15 å lördag och helgdag.»,

dels att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring av ikraftträdandebestämmelserna
till den föreslagna lagen,
att bestämmelserna i den nu gällande
sjöarbetstidslagen den 26 augusti
1948 skulle förklaras alltjämt gälla beträffande
fartyg med en bruttodräktighet
understigande 2 000 registerton.

I motionen 11:570 hade hemställts,
utom annat, i en med 1 betecknad punkt,
att riksdagen måtte besluta, att Kungl.
Maj:ts förslag till 11 §, första punkten,
sjöarbetstidslagen skulle erhålla följande
ändrade lydelse: »Ekonomipersonalens
ordinarie arbetstid bör fördelas i
enlighet med ett av befälhavaren efter
samråd med ekonomiföreståndaren på
förhand fastställt arbetstidsschema.»

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 120,

dels •— med förklaring, att det genom
propositionen framlagda förslaget till
sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,
samt med bifall till yrkandet under 1 i
motionen II: 570 — måtte för sin del
antaga lagförslaget med den ändringen,
att 11 § erhölle följande lydelse:

»Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med ett
av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren
på förhand fastställt
arbetstidsschema. Sådant schema bör
vara anslaget på arbetsplatsen.»,

dels måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört angående de vid Internationella
arbetsorganisationens sjöfartskonferens
år 1958 antagna, förut berörda
instrumenten;

B. att motionerna 1:467 och 11:571
ävensom motionen II: 570, i vad densamma
icke besvarats genom vad utskottet
hemställt under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Björkman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 120,

dels — med förklaring, att det genom
propositionen framlagda förslaget till
sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,
samt med bifall till motionerna I:
467 och II: 571 ävensom yrkandet under
1 i motionen II: 570 -— måtte för sin del
antaga lagförslaget med i reservationen
angivna lydelser av 10 § 2 mom., 11 §
och ikraftträdandebestämmelserna,

dels måtte i skrivelse'' till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört angående de vid Internationella
arbetsorganisationens sjöfartskonferens
år 1958 antagna, förut berörda
instrumenten;

Förslag till sjöarbetstidslag

B. att motionen II: 570, i vad densamma
icke besvarats genom vad reservanterna
hemställt under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det nu aktuella ärendet
innebär, att arbetstiden på fartygen anpassas
efter den allmänna arbetstidslagen.
Förhållandena ombord på fartygen
är ju så olika mot vad som förekommer
inom det vanliga arbetslivet, att det inte
har ansetts möjligt att direkt införa 45-timmarsveckan för alla sjömän. Det
framlagda förslaget innebär i stort sett,
att man bibehåller den arbetsorganisation
som hittills tillämpats ombord på
fartygen, alltså tvåvaktssystem på mindre
fartyg och eljest trevaktssystem. Man
har inte velat bryta sönder detta vaktsystem.
I stället skall enligt förslaget förkortningen
av arbetstiden tas ut i form
av vederlag. För tvåvakts- och trevaktsindelade
sjömän skall vederlag sålunda
utgå i den mån arbetstiden överstiger
för de förra 90 timmar på två veckor
och för de senare 45 timmar i veckan.
Vederlaget skall beredas i form av fritid
i hamn. Genom kollektivavtal kan annan
form av vederlag, exempelvis kontanter,
överenskommas. Man har också tänkt
sig att annan arbetskraft än de ombordanställda
skulle kunna utföra en del av
det arbete i hamn, som hittills plägat
ombesörjas av dessa. Man skulle t. ex.
kunna organisera s. k. landgäng som
utför detta arbete.

Allt detta kommer naturligtvis att
medföra ökade kostnader. För tvåvaktsindelade
sjömän innebär förslaget, att arbetstiden
per tvåveckorsperiod skall
pressas ned från 112 timmar till 90 timmar,
alltså med 22 timmar.

Den utredningskommitté, som utarbetat
det framlagda förslaget, har konstaterat
att förändringen kommer att medföra
betydande kostnadsökningar. Utskottet
refererar också detta. För tvåvaktssjömän
och ekonomipersonal kommer
det att bli en minskning av arbetstiden
med 22 procent och en kostnadsökning
av ungefär 20 procent. För trevaktssjömiinnen
och dagmännen blir

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Förslag till sjöarbetstidslag
kostnadsökningen kanske 5 5 6 procent.
Den s. k. storsjöfarten kommer nog att
kunna klara denna kostnadsökning bäst.
Den har ju modernt tonnage och kan slå
ut de ökade kostnaderna på sina stora
laster. Man kan därför säga att storsjöfarten
inte drabbas värre av denna arbetstidsreglering
än näringslivet i övrigt.
Men hur skall ägarna av det mindre
och medelstora tonnaget kunna klara
en kostnadsökning på omkring 20 procent? Vi

har vart elfte år fått en ny sjöarbetstidslag.
Jag var med i denna kammare
när 1938 års sjöarbetstidslag kom
till. Redan då uttalades farhågor för att
den nya arbetstidslagen skulle medföra
större negativa verkningar för sjöfarten
än inom näringslivet i övrigt. Dessa farhågor
har sedan besannats. Man kan inte
på detta område av arbetslivet resonera
på samma sätt som man så ofta annars
gör, nämligen att tål man det, så
tål man också detta. Den mindre sjöfarten
har faktiskt inte tålt dessa ökade
bördor. Redan efter införandet av 1938
års sjöarbetstidslag började utländskt
tonnage av den storleksklass, som det
här närmast gäller, d. v. s. mindre och
medelstort tonnage, att äta sig in även i
den svenska kustsjöfarten. Efter tillkomsten
av 1948 års sjöarbetstidslag har
denna utveckling fortsatt och resulterat
i en kraftig minskning i det svenska tonnaget
av denna storleksordning. Av fartyg
med ett tonnage av 500—2 000 ton
fanns det i Sverige år 1936 562 000 ton.
År 1947 hade detta tonnage minskat till
427 000 ton, och år 1957 var det nere i
247 000 ton. Det är alltså en stadig och
mycket stark minskning som skett.

Jag bor själv i närheten av en hamnstad
och passerar rätt ofta förbi hamnen
i Kalmar. Om man inte är färgblind,
herr talman, kan man inte undgå att
lägga märke till utvecklingen. Det är
tyska och holländska fartyg samt något
enstaka danskt, som ligger i hamnen i
Kalmar. Dessa utländska fartyg är numera
så dominerande, att det nästan förefaller
som om det snart skulle vara helt
slut med den svenska mindre sjöfarten.
Förhållandena är likadana på andra håll.

Även för vänernhamnarna, där man har
detta speciella tonnage, kan siffermaterial
framläggas, som klart bevisar denna
utveckling.

Men jag skall inte lägga an så mycket
på att övertyga kammaren om detta, ty
utskottet har självt insett, att förhållandena
är sådana. Utskottet har sagt, att
man väl får finna sig i att den svenska
mindre sjöfarten kommer bort. Man menar
att det mindre och medelstora tonnaget
till stor del består av gamla skorvar,
som inte är räntabla. Men dessa fartyg
håller på att avvecklas i en ganska
snabb takt. De ersättes av s. k. paragrafbåtar
om högst 499 bruttoregisterton.
Det är fartyg som hittilldags har varit
något så när räntabla.

Nu kommer denna nya lag och medför
en våldsam ökning av kostnaderna.
Den sammanfaller i tiden med en verklig
lågkonjunktur på sjöfartsområdet
över hela världen, alltså en internationellt
betonad lågkonjunktur, som varit
rådande sedan ett par år tillbaka. Under
sådana förhållanden kan man väl anta,
att denna lag ger dödsstöten åt den kvarvarande
delen av det ifrågavarande tonnaget
—• och då även åt de mera nybyggda
båtarna i dessa storleksklasser.

Om man kunde tänka sig att lugna sig
en smula med införandet av de nya bestämmelserna
för att se, om detta tonnage
kan överleva den nuvarande lågkonjunkturen,
som kanske om fyra till
fem år åter går upp, så att ett annat läge
inträder, skulle det bli lättare att försöka
anpassa arbetstiderna för de anställda
på detta tonnage, så att det sedan
kan ha en framtid. Men att tro att
vi nu skall kunna genomföra de nya bestämmelserna
utan att nästan utrota denna
sjöfart under svensk flagg är att se
orealistiskt och alltför optimistiskt på
saken.

Man kan säga att utvecklingen själv
liar åstadkommit att det blivit mindre
transportbehov, som kan ombesörjas av
denna sjöfart. Detta är sant till någon
fast ganska ringa del. Kustfarten mellan
svenska hamnar och kanske i någon mån
mellan svenska och danska hamnar har
i viss mån ersatts med biltransporter.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Men å andra sidan har nya transportbehov
uppstått, och jag är inte av den
uppfattningen, att transportbehovet har
minskats i någon större omfattning, utan
jag tror att de sämre förutsättningarna
för denna sjöfart huvudsakligen beror
på att utlänningarna i stället tagit hand
om en stor del av densamma. De har
lägre löner än vi, och även om den konvention,
som finns medtagen i detta utskottsutlåtande,
skulle ratificeras av till
exempel Tyskland och Holland, blir det
ändå så att dessa länder med säkerhet
kommer att vara mycket konkurrenskraftiga
på detta område dels därför att
deras arbetslöner är lägre, men dels också
därför att de på grund av konventionen
inte behöver reducera arebtstiden till
samma nivå, som är föreslagen i propositionen.

Följden av allt detta blir, om utvecklingen
går som jag spår — och så har
faktiskt blivit fallet vid de två föregående
ändringarna av sjöarbetstidslagen
— att nationalprodukten minskar. Det
blir mindre producerat i svensk regi,
mindre tjänster utförda. Detta kommer
att medföra, att rätt många blir, som
man nu för tiden säger, friställda; förr
i världen hette det arbetslösa. Det är
möjligt att denna arbetskraft kan sugas
*upp av storsjöfarten eller på annat sätt,
men detta är långt ifrån säkert, och förändringen
torde inte bli utan verkningar
för de anställda.

Det är väl också på det sättet, att om
allt detta tonnage skulle komma bort,
förlorar vi några fördelar som är förknippade
med detsamma. Vi hade tillfälle
att i utskottet samtala med representanter
för redareföreningen om dessa
saker, och det sades då att detta mindre
och medelstora tonnage har utgjort en
mycket lämplig rekryteringsbas för storsjöfarten.
De anställda i storsjöfarten
har ofta börjat sin sjömansbana på detta
tonnage och fått ett visst sjömanskap
där. Redareföreningens representanter
sade också — och det har jag själv kunnat
förstå — att det är många som trivs
bättre med tjänst på fartyg i närtrafik.
De kommer oftare till en hamn i närhe 2

Första kammarens protokoll 1959. Nr 17

Förslag till sjöarbetstidslag
ten av sin familj, så att de kan besöka
den. Genom att båtarna inte är så stora
råder ofta ett mera personligt och trivsamt
förhållande ombord, och under de
ganska långa tider som besättningen är
ombord blir den sammansvetsad och ett
kamratskap utbildas, som är tilltalande
för många människor. Redan av den orsaken
är det inte särskilt bra, om det
nämnda tonnaget kommer bort.

I Norge har man klarat situationen genom
att den nya sjöarbetstidslagen där
innehåller särskilda bestämmelser om
dispensrätt, som är mycket långtgående
och har tillämpats i ofantligt stor utsträckning.
Efter vad vi kunde utröna
genom det samtal som jag nyss nämnde
om har denna ordning fungerat bra. Besättningarna
har accepterat förhållandena,
och den norska sjöfarten har kunnat
klara sig bra just på grund av det utsträckta
dispensförfarandet.

Nu föreskrivs ett begränsat förfarande
även i denna lag, och utskottet föreslår
att det skall tillämpas. Det uppstod faktiskt
resonemang om hur det skulle gå,
därest de svenska rederier som har medelstora
och mindre fartyg måste sluta
upp med sin näring och sälja sina båtar.
Ja, de äldre och osäljbara båtarna får
väl skrotas ner — det är världens gång,
och det är inte mycket att säga om del
— men det finns ju också många bra båtar,
och det kommer att bli ett massutbud
till utlandet, där man då vet orsaken
till försäljningen och alltså vet att
båtarna måste säljas. Följden blir att det
aldrig kommer att bjudas några ordentliga
priser på båtarna, utan en stor del
av detta tonnage kommer att få realiseras
till låga priser. Det ville utskottet
förhindra genom en dispensbestämmelse,
som innebär att man drar ut på den
tid under vilken denna del av vår sjöfart
skall avvecklas, och därmed lagar sä
att det inte behöver bli någon stor kapitalförlust
för landet.

.lag är, herr talman, inte i stånd att
inse att den sortens mentalitet är till
gagn för landet. Det kan visserligen vara
riktigt när man säger att sjöfolket inte
skall bli lidande på att det inte får del

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Förslag till sjöarbetstidslag
av de sociala förmåner som en arbetstidsförkortning
innefattar, men om man
kunde rätt pejla de innersta tankarna
hos dem som arbetar på dessa mindre
båtar, undrar jag om man inte skulle
finna att en mycket stor procent av dem,
inför möjligheten att den mindre skeppsfarten
helt avvecklas, hellre skulle vilja
att vi skjuter på frågan några år till dess
konjunkturerna kanske är sådana att det
blir möjligt att fortsätta med denna näring,
även om bestämmelserna i denna
lag då genomförs.

Det nu anförda gör, herr talman, att
jag inte kunnat acceptera det föreliggande
förslaget utan anslutit mig till synpunkterna
i den motion som är väckt i
ämnet och som avser att övergångsbestämmelserna
skall innehålla en föreskrift
om att lagen inte skall tillämpas
beträffande tonnage under 2 000 bruttoregisterton.
Därför vill jag yrka bifall
till detta förslag.

Fn annan fråga, som jag också vill ta
upp, är utredningens förslag om att ekonomipersonalens
arbete skulle få pågå
till kl. 19.00 alla söckendagar utom lördagar.
Detta har departementschefen föreslagit
ändrat till kl. 18.00. Motivet för
utredningens förslag var att det skulle
vara möjligt att ge besättningarna en
mathållning, som naturligtvis vore tillfredsställande
men som också inföll på
tider som de var vana vid och som passade.
Denna nedsättning har skett efter
samråd med sjöfolksförbundet, och detta
har då föranlett den slutsatsen att man
väl fått klart för sig åsikterna även hos
dem som skall äta och inte bara hos dem
som skall laga maten. Man kan ju emellertid
ha sina dubier om de verkligen är
betjänta av detta och om deras önskemål
verkligen blivit rätt tillgodosedda.

När vi ändå hade avsett att reservera
oss har vi tagit med även denna punkl,
och reservationen innehåller således ett
yrkande att kockarna skall få laga mat
till kl. 19.00, liksom hembiträdena får
göra i hemmen.

Med hänsyn till de synpunkter, som
jag här har anfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I vårt land har vi sedan
rätt länge hållit på att genomföra en socialvårdslagstiftning
och en arbetarskyddslagstiftning,
som tagit sikte på
att skapa bästa möjliga förhållanden för
dem som arbetar i detta land. Det har
gjort att Sverige kommit att framstå i
mångt och mycket som ett föregångsland
i detta avseende, och det är kanske
ingen överdrift att säga att så är det
också.

När denna lagstiftning genomfördes
sade vi oss att vi omöjligen kunde låta
den gälla för ett så och så stort antal
av landets medborgare men inte för ett
så och så stort antal, utan vi har utgått
från att de förmåner som i detta fall ges
skall tillkomma alla i den utsträckning
som det över huvud taget är möjligt. Den
synpunkten har vi inte anlagt bara när
det gällt exempelvis dem som är anställda
mot lön eller när det gällt industriarbetare
etc., utan vi har haft precis samma
syn på saken när det gällt exempelvis
jordbruket. Då är det självfallet att
vi måste göra det även beträffande sjömännen.

Från reservanternas sida göres i detta
fall inga invändningar mot att sjömännen
på båtar över 2 000 bruttoregisterton
skall få de förmåner som i detta sammanhang
är föreslagna. Däremot säger
man att de fartyg som ligger under 2 000
ton inte kan bära utgifterna, som för
dem skulle öka med 20 procent. Vi har i
utskottet fått ett mycket starkt intryck
av att det förhåller sig åtminstone delvis
på detta sätt. Vi har i varje fall inte kunnat
få fram tillräckligt med material för
att hävda att man från redarliåll inte talar
sanning när man påstår detta. Åtskilligt
har ju också hänt, som tyder på att
det förhåller sig så att detta mindre tonnage
inte är i stånd, åtminstone inte lika
lätt, att bära de utgifter, som förslaget
skulle föra med sig. Då frågar vi oss
självfallet, om det verkligen är meningen
att denna personal själv skall bära de
bördor, som dessa försämrade förhållanden
för med sig, och inte få någon hjälp
att bära dem, såsom andra kategorier

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

får, exempelvis jordbrukarna genom att
jodbruket subventioneras. Vi har sagt oss
att det inte är rimligt, utan om vi här genomför
en sociallagstiftning, som på livets
olika områden tar sikte på att skapa
ungefär likvärdiga förhållanden för
all arbetskraft, skall den också komma
all arbetskraft till del, om det finns möjlighet
att göra det. Om det inte går att
göra det inom ramen för de inkomster
som näringen är i stånd att skaffa fram,
måste det ske på något annat sätt. Att det
bör ske på något annat sätt, tycks man
också tänka sig på redarhåll, ty där har
man argumenterat på det sättet, att vi
inte bara under fredliga förhållanden behöver
detta mindre tonnage för kustsjöfarten
och för sjöfarten på de närmast
liggande hamnarna i våra grannländer
utan också i händelse det skulle
bli ett krig, då vi behöver forsla varor
inomskärs eller i andra sammanhang
mellan olika hamnar i vårt land. Om
man ser saken på det sättet och om meningen
är att betrakta detta såsom en
beredskapsåtgärd för att hålla småtonnaget
vid liv fastän det inte kan bära
sig, då måste alldeles uppenbart det gemensamma
hushållet bära kostnaderna
för denna beredskapsåtgärd, lika väl
som det får bära kostnaderna för alla
andra beredskapsåtgärder. Huruvida det
sedan skall ske genom bättre lånemöjligheter,
genom direkta subventioner,
nedsatta hamnavgifter eller eventuellt
på annat sätt, det är en fråga som vi naturligtvis
inte kan svara på i detta sammanhang,
utan den får bli föremål för
utredning liksom så mycket annat.

Emellertid tror jag att man inte alltför
mycket skall förstora beredskapsuppgiften
för detta tonnage. Det är nämligen
obestridligt att småtonnaget i förhållande
närmast till lastbilarna står i
ungefär samma situation som för något
mer än hundra år sedan våra kanaler
gjorde i förhållande till järnvägarna. När
man under första delen av 1800-talet väl
hade fått kanalsyslemet färdigt litet varstans,
blev kanalerna utkonkurrerade av
järnvägarna och kom aldrig att fylla den
uppgift som man från början hade tänkt

Förslag till sjöarbetstidslag
sig. Småtonnaget befinner sig i dag
i precis samma predikament. Dess transportuppgifter
har i stor utsträckning
övertagits av lastbilarna, och enligt min
och utskottsmajoritetens mening har vi
ingenting annat att göra än att böja oss
för detta faktum. Följaktligen måste vi
inrikta oss på att slopa en del av detta
tonnage. I annat fall skulle det med all
sannolikhet orsaka en ekonomiskt icke
försvarbar belastning antingen av landets
skattebetalare eller av vårt näringsliv.
Därför ser vi faktum kallt och stint
i ögonen: vi måste räkna med en minskning
av småtonnaget, om det inte kan
bära sig bättre än nu.

Då säger man, och herr Mannerskantz
var också inne på det, att byggandet av
detta tonnage för med sig att en del varv
får arbete. Men jag skulle verkligen vilja
fråga herr Mannerskantz: I vilka andra
sammanhang resonerar man på det sättet,
att en tillverkning skall hållas i gång
för att framställa en produkt som inte
kan förränta sig när den sättes in i näringslivet?
Så brukar man ju aldrig göra,
och då skall man naturligtvis inte heller
göra det i detta sammanhang. Om det visar
sig att vi inte behöver bygga sådant
tonnage, då får vi också avrusta en del
varv och använda det kapital, som där
finns eller som skulle sättas in där, på
något annat sätt. Arbetskraften vid dessa
varv får också användas till någonting
annat som ger bättre utbyte. Det är
livets gång att vi ständigt måste anpassa
oss när det gäller näringslivet — det privata
näringslivets A och O är ju för övrigt
att det skall gå till på delta sätt.
Därför har jag svårt att förstå att exempelvis
herr Mannerskantz opponerar
sig mot en anpassning när det gäller
småtonnaget. Det rör sig om en ofrånkomlig
lag, och inom utskottsmajoriteten
har vi böjt oss för den när vi tagit
ställning till denna fråga.

Vi har resonerat mycket ingående om
detta och försökt göra oss så väl underrättade
om det som över huvud taget varit
möjligt. Som herr Mannerskantz sade,
bar flera representanter för redareföreningen
haft företräde i utskottet, men

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Förslag till sjöarbetstidslag
de har inte kunnat bestämt förklara att
detta tonnage har framtiden för sig. På
en direkt fråga svarade en av redarna
att man möjligen under en femårsperiod
skulle kunna tänka sig en avveckling av
tonnaget mellan 500 och 2 000 ton, varigenom
det andra tonnaget skulle få något
större möjligheter att bära sig. Man
kunde möjligen också tänka sig att de
närmast liggande konkurrentländerna,
Tyskland och Holland, och de andra
länder som inte ratificerat konventionen
skulle göra det under tiden och att därigenom
konkurrensförhållandena skulle
bli gynnsammare för vår del. Redarna
var inte heller främmande för att man
från arbetstagarhåll skulle kunna genomdriva
högre löner och bättre arbetsförhållanden
ombord på de båtar, som konkurrerar
med den svenska kustsjöfarten
och de svenska fartygen i den nordeuropeiska
sjöfarten; men om detta visste de
ju lika litet som vi.

Eftersom vi emellertid inte kunde helt
och hållet vifta bort redarnas invändningar
och inte heller ville ge utländska
köpare av detta tonnage några särskilda
favörer eller möjligheter att göra roffarköp
på de svenska redarnas bekostnad
— herr Mannerskantz har redan nämnt
detta; och i realiteten skulle det ju bli
fråga om en nationalförlust — har vi gått
med på den dispensregel som finns införd
i lagen. Vi utgår från att den skall
vara tillräcklig för att hindra sådant och
att man med hjälp av den skall kunna
åstadkomma en sådan avveckling av detta
tonnage som otvivelaktigt är behövlig
och som skall möjliggöras utan att
man måste riskera några egentliga förluster.

Detta har varit skälen till utskottsmajoritetens
ställningstagande, herr talman,
och jag har inte — trots allt funderande
både före och efter beslutet i
utskottet — kunnat komma till någon
annan uppfattning än att denna ståndpunkt
är den enda möjliga. Vi måste anpassa
oss på detta område lika väl som
i alla andra sammanhang.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (li) kort genmäle
:

Herr talman! Jag talade faktiskt varken
om beredskapssynpunkten eller om
arbetet vid skeppsvarven. Herr Elowsson
använde större delen av sin tid till
att bemöta det han utgick ifrån att jag
sagt men som jag inte sagt. Vad han talade
om är för övrigt bara parentetiskt
berört i reservationen och i motionerna.

Jag betraktar saken på det sättet att
man lagstiftar ihjäl en icke oväsentlig
del av vårt näringsliv, och det är väl
skillnad på om en näring inte kan klara
sig i konkurrens med andra länder på
grund av att den är dåligt organiserad
eller inte sköts väl eller om man genom
åtgärder från statens sida försämrar förhållandena
för den egna näringen i jämförelse
med förhållandena för samma
näring i utlandet. Jag menar att man
inte genom statliga åtgärder får medverka
till en sådan försämring.

Jag vill till sist konstatera att det denna
gång är tydligt att utskottsmajoriteten
vid beslutets fattande varit medveten om
att man nu gör av med en god del av
vår mindre och medelstora skeppsfart.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kanske pratade med
min bänkkamrat så att jag inte uppfattade
allt vad herr Mannerskantz sade,
det skall jag inte bestrida. Men jag antar
att herr Mannerskantz i dag har samma
uppfattning som han hade i utskottet,
där vi ju fick till livs de synpunkter som
jag tog upp beträffande beredskapen och
varven, och därför ansåg jag mig böra
polemisera mot dem även i detta sammanhang.

När herr Mannerskantz säger att vi
med berått mod ser hur det mindre tonnaget
minskas, så är det riktigt. Vi gör
det, men vi säger att i den mån det
mindre tonnaget skall hållas vid liv,
skall detta inte bekostas av den arbetskraft
som finns ombord. Är det ett nationellt
intresse att hålla det mindre tonnaget
vid liv, då skall det också vara en

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

nationell angelägenhet att bära kostnaderna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det kan förefalla förmätet
av mig att ta till orda i denna fråga,
men jag har ändå vissa synpunkter att
framföra. Herr Mannerskantz var inne
på vänerntrafiken. Eftersom jag bor i
Karlstad har det varit aktuellt för mig
att se efter hur det har tett sig med den.
Jag har beträffande hamnen i Karlstad,
som av naturligt skäl bara berörs av det
mindre tonnaget, haft tillfälle att se efter
hurudan utvecklingen varit under de
senaste 20 åren. Jag har skaffat fram
en del siffror som belyser förhållandena.

Först och främst skulle jag vilja säga
att någon minskning av den transporterade
godsmängden inte har förekommit
utan tvärtom. Det har varit en ökning
av den sjötransporterade godsmängden;
i fråga om vänerntrafiken har godset
alltså inte övertagits av lastbilarna. Om
man ser på antalet fartygsresor som går
till och från utlandet genom Trollhätte
kanal, finner man att av cirka 1 600 resor
år 1938 gjordes en femtedel med utländska
fartyg. 1948, kort efter kriget då
utlänningarnas flottor ju var decimerade
och inte hade byggts upp igen, hade
antalet resor ökat till 2 200, av vilka
mellan en tredjedel och en fjärdedel
gjordes med utländska fartyg. 1953 hade
en väsentlig ändring inträtt, nu var antalet
resor 3 200 men av dem utfördes
knappt en tredjedel med svenska fartyg.
1958 gjordes cirka 3 400 resor, av
vilka något mer än en fjärdedel gjordes
med svenska båtar. Utvecklingen hade
från 1938 sålunda gått från en femtedel
utländska båtar till drygt en fjärdedel
svenska.

Mätt i fartygens sammanlagda tontal
var 1938 en sjättedel utländska, 1948
drygt en fjärdedel utländska, 1953 55
procent utländska och 1958 två tredjedelar
utländska. Minskningen i fråga om
svenska fartyg är också absolut. Antalet
resor av svenska fartyg var 1 572 år
1948 och 913 år 1958, och det sammanlagda
tontalet har gått ned från 536 000

Förslag till sjöarbetstidslag
ton år 1948 till 299 000 ton 1958, för såvitt
man för 1958 använder samma mätningsprinciper
som man hade före 1955.

Vi kan ju trösta oss än så länge med
att den största godsmängden i trafiken
med utlandet transporteras på svenska
kölar, men medan 15 procent av godset
forslades på utländska båtar år 1938 och
17 procent ännu 1948, så var det 39 procent
1953 och 48 procent 1958. I absoluta
siffror visar mängden av gods på
svenska kölar en minskning med en
fjärdedel. Sammanlagda godsmängden
har emellertid ökat med ungefär 200 000
ton.

Det är alldeles tydligt att utvecklingen
går därhän att det svenska tonnaget så
småningom kommer att konkurreras ut
även med den nu gällande lagstiftningen.
Ännu svårare kommer det ju att bli
för fartyg av just den här storleken, när
den nya lagstiftningen genomförts. Man
kan naturligtvis både bland näringens
utövare och oss andra undra om det är
värt att behålla fartyg av den storleken.

Jag skall inte gå in på beredskapssynpunkterna;
för dem har ju fullständigt
redogjorts i ett betänkande år 1955
om stöd åt den mindre och medelstora
sjöfarten. Man måste väl emellertid finna
att det är både egendomligt och irrationellt
att trafiken från utlandet till och
från vänernhamnarna, som ju ändå i så
hög grad berör svenska insjövatten, skulle
helt och hållet överlämnas åt utlänningarna.

Vad beträffar de utvägar att komma
till rätta med denna fråga som herr
Elowsson anvisade, vill jag säga att metoden
med subventioner, om jag inte är
fel underättad, också skulle medföra
ganska stora svårigheter. Om vi subventionerar
våra båtar på ett visst sätt eller
uttar särskilda, lägre hamnavgifter för
våra egna fartyg, kommer vi att bemötas
på ett motsvarande sätt utomlands,
vilket måste medföra svårigheter för oss.

Jag skall inte ytterligare fördjupa mig
i denna fråga. Jag erkänner gärna att
den av herr Elowsson omtalade dispensmöjligheten,
som skall föreligga i vissa
fall, är av stor betydelse. Om exempelvis
de s. k. paragrafbåtarna inte får tillämpa

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

tvåvaktssystem i fjärrtrafik, kommer det
att medföra en viss ökning av besättningen,
och på dessa små båtar är det
naturligtvis mycket besvärligt att ordna
med ytterligare bostäder. Jag erkänner
alltså gärna att dispensmöjliglieten betyder
mycket, men reservanternas förslag
att lagen inte skall gälla fartyg understigande
2 000 bruttoregisterton tycks
mig i alla fall ha berättigande mot bakgrunden
av de siffror jag här anfört och
som pekar på en ganska skrämmande
utveckling redan genom tillämpningen
av den nuvarande lagstiftningen.

Herr talman! Jag vill gärna ha sagt
att det naturligtvis skulle vara roligt att
kunna genomföra en arbetstidslagstiftning
till sjöss som bättre — ja, till och
med ännu bättre än det föreliggande förslaget
— skulle överensstämma med lagstiftningen
till lands. Jag har också haft
tillfälle att på nära håll konstatera att
de faktiskt tillåtna arbetstiderna enligt
gällande lag kan innebära en högst betydande
belastning. Ur den synpunkten
anser jag nedskärningen av den tillåtna
övertidsarbetstiden från 24 till 16 timmar
per vecka vara något ganska väsentligt.

Det kan sägas, att samma skäl som nu
anförs mot införandet av denna lag —
det gäller ju den här gången bara en
viss del av dess område — också tidigare
alltid har anförts från redarhåll,
såväl på 1920- och 1930-talen som år
1948 och nu, nämligen att lagen skulle
medföra en sådan belastning för vår
handelsflotta att dess konkurrensförmåga
skulle i avsevärd grad minskas. De
siffror som jag har anfört tycks mig tyda
på att den misstanken var riktig när
det gäller det mindre tonnaget efter
ikraftträdandet av lagen av år 1948. Jag
anser mig därför trots allt kunna yrka
bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen av herrar Mannerskantz
och Björkman. Jag vill också erinra om
vad dåvarande handelsministern, statsrådet
Sköld, anförde i debatten 1938:
»Den återhållsamhet som de svenska
statsmakterna ålagt sig då det gällt reformering
av sjöarbetstidslagstiftningen
har huvudsakligen föranletts av hänsyn

till sjöfartens starka beroende av den utländska
konkurrensen, och liknande skäl
torde alltjämt mana till försiktighet.»
Jag tror att den ståndpunkten alltjämt
är giltig, men jag hoppas att en förnyelse
och modernisering av det mindre
tonnaget skall kunna ske, så att det skall
vara möjligt att ganska snart genomföra
en sådan rationalisering av detta tonnage
att en verkligt fullgod arbetstidslagstiftning
skall kunna införas även när
det gäller dessa fartyg.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 33, angående
väckta motioner om viss ändring i bidragsförskottslagen,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag
och särskilda barnbidrag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändring i lagarna om allmänna
barnbidrag och särskilda barnbidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 59 i första kammaren av herr Ewerlöf
in. fl. samt nr 80 i andra kammaren
av herr Hjalmarson in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

A. att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) lag om ändring av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947;
samt

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

2) lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn.

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till sådana ändringar av
skatteförfattningarna, som föranleddes
av förslagen under A.

De i motionerna framlagda lagförslagen
avsågo, att det allmänna barnbidraget
till äldsta barnet i varje familj skulle
slopas och att barnbidragen till övriga
barn skulle differentieras. Sålunda skulle
bidraget utgå med 400 kronor för år
till andra barnet, med 500 kronor till
tredje barnet ocli med 600 kronor till
varje ytterligare barn. Beträffande s. k.
ofullständiga familjer hade föreslagits
ett icke behovsprövat särskilt barnbidrag
om 400 kronor per år för barn,
som enligt de föreslagna reglerna icke
bleve berättigat till allmänt barnbidrag.
Minskningen av förmånerna skulle alltså
icke drabba sådana familjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:59 och 11:80
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, I: 59 och II: 80, måtte

A. för sin del antaga

dels i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947,

dels det genom motionerna framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen
den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders in. fl.
barn;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
alt Kungl. Maj:t ville för årets
riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av skatteförfattningarna, som
reservanterna angivit.

Reservanternas förslag till lag om
ändring i lagen om allmänna barnbidrag
skilde sig från det i motionerna framlagda
förslaget därutinnan, att reservanterna
icke förordat höjning i enlighet
med viss skala av barnbidragen till
flerbarnsfamiljer.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! I stort sett är väl den
principen godtagen att i varje fall
driftbudgeten skall gå ihop — även om
kanske inte alla inser den verkliga, reella
betydelsen därav. För nästa år gör den
inte det, herr talman, det har vi ju
fått klara belägg för.

Det finns under sådan förhållanden
två sätt att bete sig på. Det ena är att
låta utgifterna basa i väg och så försöka
få ut mera i skatter. Det andra sättet är
att begränsa utgifterna så, att balans kan
ernås utan skattehöjning. Dessutom kan
man naturligtvis tänka sig kombinationer
mellan de två modellerna. Däremot
anses det väl numera inte riktigt fint
och inte överensstämmande med nationalekonomiens
elementa att låna till
driftbudgeten. Jag tror att finansministern
kan hålla med om vad jag har
sagt — så här långt. Åtminstone har han
skrivit så i år, och han tänker sig till och
med att man skulle kunna täcka en del
av kapitalbudgeten med löpande inkomster
för att slippa låna. Vi har att
träffa ett val, inte bara som enskilda
riksdagsmän utan också som medlemmar
av de olika politiska grupperna. Vi måste
bestämma oss för endera av de två allmänna
principerna, eftersom väl ingen
menar att man skall låta inflationen basa
i väg.

Regeringen har tydligen träffat sitt val,
den ser ingen gräns för skatteuttagen.
Folkpartiet och centerpartiet har kanske
inte riktigt kommit till klarhet i principfrågan,
vilken av de olika modellerna
man skall välja, utan har hittills nöjt sig
med allmänna talesätt och —■ visserligen
ökande men ändå rätt ineffektiva -— försök
att minska utgiftssidan. I nästa ärende,
herr talman, får vi i alla fall se ett
aktningsvärt försök åtminstone från folkpartiet
att följa den princip som vi anser

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

vara den riktiga, nämligen att få balans
i budgeten genom att begränsa utgifterna.

Om vi ■— såsom högern vill — skall
försöka få balans i budgeten utan skattehöjningar
och utan inflationsbefrämjande
metoder, är det kristallklart att det
inte går utan att man ger sig på de verkligt
stora beloppen, även sådana som faller
under femte huvudtiteln och som det
kan vara ett visst besvär att föra fram.
När det gäller barnbidragen kan man
konstatera att inga är så dåligt skyddade
som barnfamiljerna emot de två hoten,
inflationen och varubeskattningen. Den
fråga som vi nu behandlar här skall ses
mot denna bakgrund, och den skall ses
tillsammans med hela högerns budgetprogram,
som är tillkommet för att man
skall undvika de båda kalamiteterna.

Vi reservanter vågar nu inte, såsom föreslås
i de väckta motionerna, yrka på
att i samband med borttagandet av bidraget
till det äldsta barnet bidraget till
flerbarnsfamiljerna skall höjas. Det beror
på att budgetläget efter finansministerns
senaste uträkningar har blivit ännu
sämre än det antyddes vara i januari
månad. Men vi menar också, att man
inte skall släppa saken ur sikte, utan
när man anser att statsfinanserna sanerats
och kommit i det skicket att de tål
vid att man ger ett högre bidrag till flerbarnsfamiljerna,
bör man göra detta.

Vårt förslag sparar stora belopp. Reservanterna
har räknat ut att förslaget,
sedan man avsatt ungefär 6 miljoner kronor
till barn i de ofullständiga familjerna,
skulle minska statens utgifter med
373 miljoner kronor. Det finns andra som
anser sig kunna räkna med 375 miljoner
kronor, och det är kanske lika riktigt. Vi
har i varje fall inte tagit till i överkant,
när vi angivit 373 miljoner. När man inte
vill skära ned utgifterna står valet mellan
omsättningsskatt och inflation. Något
tredje är det inte sannolikt att man kan
uppleta, utan man kanske kan säga som
de gamla romarna: tertium non datur.

Med dessa ord, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Högern har här bestämt
sig, ovisst av vilken anledning, för att åtminstone
inför allmänna opinionen
framstå som det parti, som till varje pris
skall sänka skatterna här i landet. När
högern gav sig ut för att undersöka på
vilka områden man kan göra besparingar
för att sänka skatterna, förmodar jag
att högern nosade litet grand överallt
men inte fann andra områden, där man
med någon utsikt till framgång skulle
kunna göra besparingar, än sjukförsäkringen,
barnbidragen och bostäderna.
Allt detta var sådant som åtminstone i
huvudsak gick ut över dem som har det
sämst ställt i ekonomiskt avseende. Det
har ofta sagts, även från högern själv, att
på högern kan man alltid lita. Det kan
jag absolut intyga att man har kunnat
i detta sammanhang, ty högern har alltid
ställt in sig på att de som har det förhållandevis
väl ställt skall slippa undan
så billigt som möjligt på bekostnad av
dem som har det sämre ställt. Högern har
i detta sammanhang uppträtt på samma
sätt som i så många andra sammanhang
och på samma sätt som den förmodligen
alltid kommer att uppträda. Att
vi bär diskuterat dessa saker så oändligt
många gånger sammanhänger med att
när man har genomfört den ena sociala
reformen efter den andra, har vi måst
gentemot högern försvara reformerna
varje gång. Därför är det en fullkomlig
överloppsgärning att vidare diskutera
denna sak. Jag kan inte finna att det är
någon som helst mening i det.

Jag skall därför inte uppta kammarens
tid med att ytterligare utveckla detta ämne,
hur frestande det än kunde vara, utan
jag skall nöja mig med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag vill först beklaga att
herr Mannerskantz inte tycks ha tagit
del av centerpartiets besparingsprogram.
Jag vill rekommendera honom att läsa
detsamma. Jag fick det intrycket, att

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

han endast hade tagit del av folkpartiets
program.

Sedan vill jag påminna om att den
gången barnbidragen infördes pågick
också debatten om huruvida man inte
skulle ställa det första barnet utanför.
Utredningar som gjordes och skäl som
förebragtes i debatten gav dock till resultat,
dels att det första barnets ankomst
för många familjer och alldeles
särskilt för dubbelarbetande och studerande
mödrar innebar en omställning
som är mycket kännbar, dels att en uppdelning
mellan olika barnkategorier
skulle innebära stora kostnader i administrativt
hänseende. Dessutom medverkade
ett tredje motiv till beslutet, nämligen
oviljan att inom en syskonkrets
ge ett av barnen en särställning, som naturligtvis
inte borde men i en hel del
fall helt säkert skulle innebära att barnet
självt skulle börja reflektera över sin
missgynnade ställning.

Det är visserligen antagligt att detta
ej skulle märkas på samma sätt i kretsar
där man -— med eller utan det utjämningsförfarande
som barnbidragen
innebär — ändå har tillräckligt av detta
livets goda. Men för de många små inkomsttagare
som trots allt fortfarande
finns, för de mödrar som för var dag
ännu har ett stort bekymmer för att få
hemmets finanser att gå ihop, för dem
skulle i alla fall ett för enbarnsfamiljen
helt borttaget och för tvåbarnsfamiljen
till hälften nedprutat barnbidrag både
bli en orsak till bekymmer och väcka
bitterhet mot samhället och de styrande
däri.

Även om man måste reagera mot vissa
avarter av vår nuvarande barnvänlighet
— jag tänker därvid särskilt på den
ohämmade och onödiga importen och
försäljningen av dyra och dåliga tekniska
leksaker, som betalas med dryga
pengar den ena dagen och ligger som
skrot den andra — så kan jag i alla fall
i mödrarnas ocli hemmens intresse inte
gå med på högerns förslag om indragning
av barnbidraget för första barnet.
Att som det påstås en stor del eller till
och med hela barnbidraget i många fall
används till saker som inte inköpts en -

bart för barnens räkning är nog så sant
som det är sagt. Men som det också
många gånger har sagts, är detta inte
heller något fel. Kalla det barnbidrag
eller familjebidrag — det gör ingenting
till själva saken! Men låt oss behålla den
utjämning mellan barnfamiljerna och de
övriga som det nuvarande systemet innebär!
Låt det innefatta även det första
barnet, och låt oss inte ens tänka på att
i stället för detta system återgå till det
forna skatteavdragssystemet, som med
sin graderade skala än en gång skulle ge
mest åt dem som minst behöver det och
minst åt dem som behöver mest.

Jag är väl medveten om att vi behöver
hjälpa till på alla sätt att spara på statens
utgifter, men jag vill deklarera att
jag inte vill vara med om att detta skall
gå ut över barnfamiljerna. Därför, herr
talman, ber jag att få instämma i det yrkande
som gjorts om bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara i korthet en kommentar
till herr Mannerskantz’ anförande,
utöver vad utskottets ärade talesman
sagt! Riksdagen har nu så länge och
grundligt diskuterat ålderstryggheten,
att när barnfamiljerna nu ett litet tag
träder in på arenan vid herr Mannerskantz’
sträva hand kan det förefalla
som om intresset för barnfamiljerna vore
ljumt, jämfört med det intresse och
det debattutrymme som vi så nyss ägnat
pensionärerna. Men varje sak har ju sin
tid. Fram i ljuset dras än den ena, än
den andra gruppen medborgare vars intressen
uppvisar en eftersläpning, och
riksdagen försöker i tur och ordning att
råda bot för denna eftersläpning och
vänder sedan helt naturligt sin uppmärksamhet
mot någon annan grupp.

Att 1957 års riksdag var en barnfamiljernas
riksdag och att 1959 års riksdag
har präglats av pensionärernas livsvillkor,
bör dock självfallet inte betyda att
1959 års riksdag skall riva ned vad som
byggdes upp år 1957 och ta pengar från
barnfamiljerna för att stoppa i de hål i
statskassan, som förorsakats bland annat

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

av ökade utgifter för folkpensionerna.
Det skulle innebära en ryckighet och en
inkonsekvens i riksdagens arbete och
intentioner, som säkert med rätta skulle
väcka olust och osäkerhet hos medborgare
av alla kategorier.

Men nu bevittnar vi hur högerpartiet
försöker tillämpa metoden att riva ner
det som ena året beslutats, därför att man
anser sig inte ha råd att infria de löften
som alla riksdagens partier har medansvar
för under senare år. Man försvarar
det med att samhället inte längre
har råd, men att ett-barnfamiljerna numera
fått råd att försörja sitt enda barn
utan stöd av de allmänna barnbidragen.
Ytligt sett kan ju detta påstående förefalla
bestickande för somliga. Vi vet att
det finns en halv miljon barnfamiljer
med bara ett barn, och det kunde förefalla
som om de kunde orka med att dra
försorg om det enda barnet. Men högern
tassar hela tiden mycket tyst förbi det
faktum, att barnbidraget utgör den direkta
ersättningen för barnavdraget vid''
beskattningen, som borttogs 1948. Om
man skulle slopa barnbidraget till det
första barnet skulle man åstadkomma en
reell förskjutning av den totala skattebördan
från ensamstående till barnfamiljer.
Även flerbarnsfamiljer med tre eller
fler barn, som högern tidigare velat ge
en viss kompensation genom gradering
av barnbidragen, skulle enligt den föreliggande
högerreservationen drabbas av
en försämring.

En sådan sparsamlietspolitik, inriktad
just på barnfamiljerna, bör ses mot bakgrunden
av att vi har ett födelsetal i detta
land, som representerar bottenrekordet
i Europa — ja, i världsstatistiken
över befolkningsökningen i alla länder
ligger Sverige näst lägst i detta hänseende.
I vetskap om detta kan man ju begrunda
uppgiften från en stor opinionsundersökning
häromåret, enligt vilken
hela 65 procent av de familjer som praktiserar
barnbegränsning anfört ekonomiska
skäl för detta.

Herr talman! För regeringspartiet är
det främst rättvisesynpunkten, som varit
avgörande för vår vägran att lyssna
till högerns sparsamhetsförslag. Det är

min förvissning att denna rättvisesynpunkt
också kommer att bli bestämmande
för kammarens beslut i dag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Endast några ord! Jag
kan inte godkänna den principen att
man bara skall spara på de punkter, där
det kan bli fråga om stora belopp. Som
jag ser det bör man spara i de fall, där
man anser det rättvist och ur samhällets
synpunkt önskvärt. Jag kan inte finna
att det sparande, som högern här föreslagit
beträffande barnbidraget till det
första barnet, är vare sig rättvist eller
ur samhällets synpunkt önskvärt. Från
folkpartiets sida anser vi det vara en
mycket dålig lösning att ta bort barnbidraget
till det första barnet. Man strävar
ju efter att gynna tidiga äktenskap,
och i sådana är väl behovet av ekonomiskt
stöd störst, när det första barnet
kommer. Barnbidraget är ju ett slags
skatterabatt. Det vore enligt vår uppfattning
högst orättvist att lägga en extra
skatt på familjer med ett barn. Det är
väl så att utrustningen för det första barnet
i allmänhet är mer kostsam än för
eventuellt följande barn. De unga föräldrarna
har väl, som här tidigare framhållits,
ofta studieskulder eller bosättningsskulder
att dras med under äktenskapets
första år. Att ta bort den skatterabatt
som utgår till dessa familjer kan
jag inte finna på något sätt befogat.

Även om vi inom folkpartiet har samma
intresse som högern för att nedbringa
statsutgifterna, kan vi inte medverka till
att besparingarna i så stor utsträckning
som här ifrågasatts skulle gå ut över
barnfamiljerna. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har, fru Svenson,
studerat centerpartiets motioner i olika
sammanhang liksom dess sparprogram
men har funnit, att detta sparprogram är
helt otillräckligt. Det täcker ju inte den
budgetbrist som uppstått. Fru Svenson

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

får nog klargöra, varifrån hon avser att
skrapa ihop de 750 miljoner kronor som
fattas i partiets sparprogram.

Inte kan fru Svenson tillgodose de små
inkomsttagarna bland barnfamiljerna genom
att ge dem barnbidrag. De råkar väl
lika illa ut som alla andra eller ännu
värre till följd av de prisstegringar, som
kommer att orsakas antingen av en inflationsutveckling
eller av en omsättningsskatt.
Det blir väl, som statsrådet
Lindström antydde här i vintras, nödvändigt
att ytterligare höja barnbidraget
för att neutralisera verkningarna av en
omsättningsskatt. Jag bar ett minne av
att statsrådet Lindström i det sammanhanget
beräknade de ökade kostnaderna
för en vanlig barnfamilj på grund av omsättningsskatten
till 100 kronor per år.
Jag hade visserligen inte något högt
betyg i matematik i skolan, men det var
länge sedan, och jag har lärt mig att räkna
bättre sedan dess. Jag får nog säga att
det nämnda beloppet är för lågt beräknat,
även om man i en första omgång inte
fastställer en lika hög procentsats som
för följande år.

Jag kommer sedan in på frågan om
skatteavdraget. Lika väl som fru Svenson
bär pretentioner på att jag skall läsa
vad centerpartiet skrivit, kan jag fordra
att fru Svenson läser så näraliggande dokument
som utskottsutlåtandet. I den till
utlåtandet fogade reservationen står det
att vi eftersträvar en kombination av
barnbidrag och barnavdrag vid beskattningen.
Förklara för mig, fru Svenson,
bur det kan komma sig att vartenda annat
land i Västeuropa bar denna kombination
— inte något annat land har endast
barnavdrag eller barnbidrag, utan
det vanliga är- att man bar en kombination
av dessa! Dessutom bar vi skrivit
att det skall ske en utjämning mellan
barnfamiljer och familjer utan barn
genom en sådan utformning av skattebestämmelserna,
som vi tidigare under
årens lopp på olika sätt föreslagit.

Fru Lindström anser att min band är
sträv, men jag tillåter mig själv att påstå
motsatsen. Var så god och kom ocli
känn bär — ja, jag menar det inte så
bokstavligt. Jag vill inte driva någon

strävare linje mot barnfamiljerna. Man
kommer faktiskt inte undan verklighetens
lagar; om man får en lättnad eller
en tunga, ifall man tar bort barnbidragen
eller behåller dem och får inflation
eller varuskatt, är ju svårt att säga, och
därför bestrider jag att vi skulle vara
strävare mot barnfamiljerna än regeringen.
Edra förslag kommer att gå ut
på antingen en varubeskattning eller en
inflation eller bäggedera. Regeringens
händer är strävare mot barnfamiljerna
än vad mina bondlabbar är.

Jag skulle vidare vilja fråga herr Sunne
— och det gäller även statsrådet Lindström
och fru Svenson: Varför talar ni
inte om hur det hela skall klaras av?
Tala om, herr Sunne, varifrån resten av
pengarna skall tas! Herr Sunne säger att
vi skall ta dem någon annanstans. Jag är
medveten om att ni om någon stund kommer
att vara med att rösta för en besparing
på 75 miljoner kronor. Men vi klarar
ändå inte omsättningsskatten eller
inflationsfaran därmed. När jag började
mitt anförande i detta ärende sade jag
att man inte klarar det hela utan att även
ge sig på denna typ av anslag. Vår linje
är helt enkelt att välja full täckning av
driftbudgeten utan ökade skatter men
genom utgiftsminskningar — det är den
humanaste och mest sociala linjen för
närvarande. Asocialiteten i edra åtgärder
har ju redan börjat framträda, men
den kommer att framträda ännu mera, ju
mer detta hinner verka. Jag vill därför
protestera mot påståendet, att våra förslag
skulle vara asociala eller inhumana.
På längre sikt kommer de att bli
raka motsatsen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara en replik med anledning
av herr Mannerskantz’ senaste
replik!

Vi fick böra att lian ansåg att lian liade
ett dåligt räknehuvud och mjuka händer.
Bara det första kan jag konstatera än så
länge. När det säges att merkostnaderna
för en barnfamilj vid en eventuell varuskatt
enligt en beräkning av mig skulle
bli 100 kronor, förnekar jag detta; jag

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

nämnde siffran 35 å 40 kronor i ett tidigare
debattinlägg.

På det hela taget tycker jag emellertid
att indragandet av en allmän omsättningsskatt
i denna debatt är att gå händelserna
åtskilligt i förväg. Herr Mannerskantz
vet att hela frågan om en eventuell
omsättningsskatt och konstruktionen
därav har uppskjutits till hösten.
Det finns därför ingen som helst anledning
att nu diskutera vilka ekonomiska
följder för en barnfamilj som en eventuell
sådan skatt skulle komma att få.
Men så mycket är väl ändå uppenbart att
man inte skyddar barnfamiljerna mot
ökade levnadsomkostnader, som högern
säger sig frukta, och en därigenom sänkt
levnadsstandard genom att ta ifrån dem
373 miljoner kronor i barnbidrag. Även
om 373 miljoner kronor skulle vara den
magiska medicin som för all framtid
skulle bota samhällskroppen mot inflationssjukan
och göra hushållskassan värdebeständig
i husmödrarnas händer,
måste vi fråga oss varför just barnfamiljerna
ensamma skall betala den där
medicinen för hela folket och varför inte
hellre — och nu kommer mitt alternativ
som herr Mannerskantz efterlyste men
som han väl vet är regeringens alternativ
— alla medborgargrupper lika skall
göra detta genom till exempel en generell
beskattning, som kuperar köpkraften och
därmed inflationstendenserna. Det senare
sättet förefaller nog rättvisare för en
större del av vårt folk än den linje, som
herr Mannerskantz och hans parti representerar.

Fru SVENSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord!

Om herr Mannerskantz kan få balans
i statens finanser genom att ta bort barnbidraget
för det första barnet, skall jag
också ta under övervägande att ansluta
mig till detta förslag.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har, liksom högern,
ett sparprogram, det känner herr Mannerskantz
till. Vi försöker också på oli -

ka sätt spara i detta nödläge. Men om det
inte räcker? Vad skulle herr Mannerskantz
i så fall säga om att ta några miljoner
från försvaret?

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Beträffande det sista vill
jag säga att det säkert skulle finnas en
del att göra på det området, men vi har
en överenskommelse mellan de fyra stora
partierna, och den kommer inte att
brytas från vår sida.

Man kan faktiskt inte uppnå ett tillräckligt
resultat om man inte går över
hela fältet. Det är därför fel när statsrådet
säger att det är bara barnfamiljerna,
som skall släppa till pengar. Jag
försäkrar statsrådet att vi strövat över
hela statsbudgeten, och överallt där vi
funnit någon möjlighet att spara och ändå
få statsapparaten att fungera har vi
varit framme och krafsat. Vi har alltså
inte specialiserat oss på barnfamiljerna,
men just på detta område syns vår besparing
särskilt väl, eftersom anslaget är
så stort i sig självt.

Det är egentligen bara folkpensionerna
vi inte har rört på. Där gäller det
också mycket stora belopp, och det är
klart att man kan välja mellan dem och
barnbidragen. Vi har dock inte ansett
oss behöva ta av åldringarnas pensioner
och hoppas inte behöva göra det heller.

Å andra sidan finns det ingen möjlighet
att komma ur det ständigt försämrade
statsfinansiella läget utan att föra
en annan politik än den nuvarande. Jag
har inte sagt det förut i dag, men jag
har sagt det alla andra gånger vi diskuterat
detta, att det ändå måste vara lättare
nu för en familj som har ett barn
att kunna klara det barnets försörjning
med de större inkomster som följt av
den allmänna välståndsutveckling som
har ägt rum sedan barnbidragen infördes.
Man måste nog ta hela socialpolitiken
i betraktande mot bakgrunden av
vad som har skett inom landet i fråga
om bättre inkomster, bättre status för
människorna. Det är därför inte riktigt
att låsa sig för alla tider och agera så

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

som om det inte hade liänt någonting
under alla de år som vi bedrivit socialpolitik.

Snart bör vi väl vara framme vid det
ideala mål då man endast behöver fördela
medel via statskassan till dem som
kommit i mycket svåra situationer. Idealet
är väl att människorna själva skall
kunna få sådana inkomster och en sådan
allmän ekonomisk status, så att socialhjälpen
kan inskränkas till dem som
är sjuka eller som har kommit i särskilda
besvärligheter av orsaker som inte
någon vanlig människa kan förebygga.
Det är detta mål man bör sträva efter.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det var herr Sunne som
lockade upp mig på nytt genom sin replik
till herr Mannerskantz. Då herr
Mannerskantz frågade honom på vilket
sätt man ifrån folkpartiets sida hade
tänkt klara upp underskottet i driftbudgeten,
svarade herr Sunne att vi kanske
skulle kunna ta några miljoner ifrån försvaret.
Herr Mannerskantz replikerade
att det dock träffats en överenskommelse
mellan de fyra partierna och att man
inte borde resonera om det, vi har en
gång kommit överens om det och därmed
punkt och slut. Den repliken, herr
Sunne, var ett sådant försök att komma
undan som jag inte tycker om. Jag tycker
inte heller om sådant från bondeförbundets
sida. Herr Mannerskantz är
en ärlig krigare. Han har pekat på vilka
punkter vi skulle kunna pruta på. Vi
godkänner från vårt håll inte någonting
av vad han föreslår, men han har dock
anvisat en utväg. Folkpartiet och centerpartiet
har däremot inte gjort det. Centerpartiet
har förklarat att vi får ta upp
saken till hösten, och folkpartiet säger
ingenting, men det är man skyldig att
göra.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var herr Mannerskantz
som föranledde mig att ta till
orda, när han kom in på den ställning
vi tagit till nästa punkt. Beträffande centerpartiets
ställningstagande kan jag ansluta
mig till vad fru Svenson sagt.

Hade vi inte så knappt om tid skulle
det ha varit frestande att diskutera och
närmare granska den högermotion, som
ligger till grund för den debatt vi nu
har. Kontentan av högermotionen är faktiskt,
att man skulle klara eller åtminstone
lindra inflationen här i landet om
man tog bort barnbidraget. Detta kan
man också läsa sig fram till i de skrifter
högern publicerat i andra sammanhang.

Man har i motionen föreslagit besparingar
på 335 miljoner kronor. I reservationen
har »besparingarna» stigit till 373
miljoner. Aptiten har alltså växt medan
man ätit, som det brukar heta.

Jag skulle vilja ställa en fråga. Vi har
en nationalinkomst på ungefär 56 miljarder.
En besparing på 373 miljoner utgör
0,67 procent. Kan det ha någon betydelse
på inflationen i detta land, i den ena
eller andra riktningen? Jag tror det inte,
och jag tror ingen annan tror det heller.
Jag måste säga att högerns resonemang
på den punkten är ett orimligt resonemang.

Det förslag som högern har om att ta
bort det första barnbidraget betyder
kort och gott ökade skatter för barnfamiljerna.
Vi skall inte se barnbidraget
enbart som ett socialt bidrag, enär det
är en del av familjebeskattningen. Det
kom till på den vägen och har också utformats
så. Jag förstår när man i högerreservationen
säger, att man vill ersätta
bidraget med »någon form» av skatteavdraga.
Men någon form av skatteavdrag
skulle med den progressiva beskattning
vi har betyda, att de som har det hyggligt
ställt skulle få det bättre, och de
som har det dåligt ställt skulle få det
sämre. Något sådant kan centerpartiet
inte acceptera.

Till slut sade herr Mannerskantz, att
om man inte sparar måste man välja
mellan »oms» eller inflation. Jag måste
dock säga att högerns linje kan jag icke

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

vara med om. Det liögern föreslår betyder
kort och gott höjd skatt för barnfamiljerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (b):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
till denna överläggning bar jag inte kunnat
undgå att göra en reflexion som man
ofta har anledning att göra i sådana här
sammanhang i riksdagen, nämligen den
att alla gärna vill vara med och spara
men alltid på något annat.

Emellertid! Närmast var det ett uttalande
från statsrådsbänken för en stund
sedan som föranledde mig att begära ordet.
Detta uttalande var formulerat på
följande sätt, jag förutsätter att jag inte
missuppfattat detsamma: »Födelsetalet
i Sverige representerar bottenrekord för
hela Europa.» Vad innebär ett sådant
konstaterande, mina damer och herrar?
Såvitt jag förstår, innebär det i grund
och botten ingenting annat än något av
bankruttförklaring för hela den barnoch
familjepolitik, som förts i detta land
under ganska många år.

Man har bär från något håll riktat
traditionella erinringar mot högern för
det sätt på vilket högern agerat i de stora
statsfinansiella sammanhangen. Man
har erinrat om vårt ställningstagande i
fråga om sjukförsäkringen, i fråga om
barnbidragen och i fråga om bostäderna.
Det var min ärade vän herr Elowsson
som närmast förde fram dessa synpunkter.
Han menade att i alla dessa sammanhang
träffar högern i sina besparingsförslag
de sämst ställda i samhället.
Man träffar barnfamiljerna och därmed
jämställda medborgargrupper, och detta
kan inte vara riktigt.

Innebörden av detta herr Elowssons
anförande är givetvis den, att högern i
sin politik tager sikte på att på bekostnad
av vissa sämre ställda medborgargrupper
söka gagna andra bättre ställda
medborgargrupper. Denna tolkning,
herr talman, är grundfalsk. Det är ett
starkt uttryck, men jag tvekar inte att använda
detsamma.

Vad är avsikten med vår ofta, jag medger
detta, mycket hårda besparingspolitik?
Den yttersta avsikten är självfallet
att via en balans i statsaffärerna få
till stånd en uppbromsning av den år efter
år fortgående penningvärdeförsämringen.
Vi kan icke i denna kammare underlåta
att erinra oss vad som år efter år
dock konstateras i statsverkspropositionen,
nämligen att penningvärdeförsämringen
i medeltal är fyra procent om
året. Vilka, herr talman, träffas framför
allt av denna beklagliga utveckling om
inte just de medborgarkategorier, som
herr Elowsson här talade om?

Man har från olika håll. även under
denna debatt, begagnat sig av ganska
kategoriska formuleringar och menat att
här finns ingenting att göra, man kan
inte »försämra förhållandena för dessa
grupper», som det heter. Men vad är det
som sker, herr talman? Försämras inte
förhållandena för just dessa grupper undan
för undan, år efter år? År icke de
som nu bestämmer här i landet tvingade
att gång på gång komma med nya åtgärder
och förslag för att försöka lyfta upp
dessa grupper igen ifrån det läge, till
vilket de periodvis nedsjunker genom
penningvärdeförsämringen? Kan man
hålla på med en sådan verksamhet hur
länge som helst? Naturligtvis inte! Jag
tror, att de som nu här så hårt riktar
sig mot de tankar, som bär upp högerns
intentioner i dessa hänseenden, skulle ha
anledning att något litet reflektera över
hur förhållandena kan komma att gestalta
sig under åren framöver. Jag tror,
att sådana reflexioner skulle ge anledning
till någon återhållsamhet i omdömena.

Jag föreställer mig, att många här haft
tillfälle att studera kompletteringspropositionen
och de uppgifter, som där
föreligger. Jag skall inte gå in på detta
ämne nu. Vi torde få anledning att syssla
därmed om några dagar. Jag vill dock
erinra om det för alla bekanta förhållandet,
att det i kompletteringspropositionen
redovisas ett budgetgap, som totaliter
icke understiger tre miljarder
för nästa budgetår. Detta underskott beräknas,
för det fall att ingen s. k. in -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

komstförstärkning kommer till stånd, för
budgetåret 1961/62 ha stigit till mellan
3,5 och 4 miljarder kronor.

Antag nu, att vi får en omsättningsskatt,
som ger bortåt en miljard, vilket
är sannolikt att vi får, om man nu kan
hitta en antagbar motivering för densamma.
Vad inträffar då? Jo, då inträffar
att gapet minskas med en miljard,
men då blir det, för det fall man
icke samtidigt vill engagera sig för en
radikal besparingspolitik och icke kan
hitta på nya skatter, budgetåret 1961/62
icke desto mindre kvar ett gap på tre
miljarder. Varifrån skall dessa medel
skaffas? Därest man icke förmår öka
skatterna ytterligare och icke vill vara
med om radikala nedskärningar, kan de,
såvitt jag förstår, icke skaffas på annat
sätt än genom lån i riksbanken eller i
affärsbankerna med därav följande
ödesdigra inflationistiska återverkningar,
vilka ytterst träffar just dessa breda
medborgargrupper, som flera ärade
ledamöter av kammaren har gjort sig
till talesmän för.

Jag nämnde för ett ögonblick sedan
att många här kanske borde något dämpa
ned sina formuleringar med tanke
på vad som ganska sannolikt kan komma
att inträffa under de närmaste åren.
Jag tror nämligen, att man även högt
upp i de kretsar, som för närvarande
styr vårt land, i grund och botten är
bekymrade över situationen och hur den
kan komma att te sig framöver.

Jag kan inte underlåta att avsluta detta
lilla improviserade inlägg med ett citat
av vår förre finansminister herr
Sköld. Jag har många gånger haft anledning
att efter fattig förmåga byta ord
med herr Sköld. Jag har många gånger,
så gott jag kunnat, rest motstånd mot
den politik, som han förde som finansminister.
Men jag kan inte i rättvisans
och objektivitetens namn underlåta att
vid detta tillfälle mot bakgrunden av
de uttalanden, som här i dag gjorts, erinra
om ett yttrande av förre finansministern
i andra kammaren i fjol. .Tåg
tycker, att detta uttalande av herr Sköld
bör kunna vara en tankeställare för oss

alla. Herr Sköld yttrade enligt riksdagsprotokollet:
»Det är onekligen felaktigt
att vi skall fatta beslut för vilka vi icke
har pengar, såsom vi gjorde i fjol om
barnbidragen och om de kommunala

ortsavdragen. ----Det är enligt mitt

sätt att se nödvändigt att på nytt dra
upp vissa moraliska kritstreck: vi skall
inte besluta om större driftsutgifter än
vi kan skaffa statsinkomster till, och vi
skall inte besluta om mera investeringar
än det kan beredas kreditutrymme för.»

Man kanske säger, att detta var en
ropandet röst i öknen. Jag är inte så
säker på det. Jag vågar trots allt vara
nog optimistisk att tro, att man även
från de kretsar, där våra nuvarande
statsråd hör hemma, inom de närmaste
åren kan finna anledning att ge uttryck
åt liknande tankegångar även i riksdagens
första kammare.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Hagberg talar som
om vi socialdemokrater under normala
förhållanden skulle utan vidare vilja träda
in för en inflationspolitik, d. v. s. som
om vi för att balansera driftbudgeten
skulle vara beredda att bara låna upp
pengar. Alla som följt den ekonomiska debatten
nu i vår både här i riksdagen och i
tidningspressen vet ju, att det inte ligger
till på det sättet. Det har ju direkt sagls
ut från regeringens sida, att det gap,
som finns i driftbudgeten, skall täckas
genom skatter. Man har därvid pekat på
en omsättningsskatt som en utväg. Man
har vidare förklarat, att i den mån det
behövs för investeringar på kapitalbudgeten
kan vi låna upp pengar nu liksom
förr. Detta har ju tidigare alltid ansetts
vara en förnuftig politik, och jag förstår
inte, varför det inte skulle vara det
även i dag.

Från högerns sida vill man nu hellre
sänka barnbidragen, bostadssubventionerna
och hjälpen från sjukkassorna än
alt tillgripa en omsättningsskatt. Men då
måste vi säga nej. Vi kan inte gå med på
något dylikt, ty det skulle i huvudsak

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

bli de sämst ställda människorna som
skulle drabbas värst om vi följde högerns
rekommendation. Det har vi aldrig
kunnat vara med om, och vi vägrar
även i dag att medverka till eu dylik
politik.

Det har vidare i dag sagts, att högerns
politik är en den mjuka handens politik,
för att tala med herr Mannerskantz.
Men detta är naturligtvis inte riktigt.
Om man tillgriper en allmän omsättningsskatt
för att fylla det gap i budgeten,
som vi här så mycket talat om,
kommer detta, säger herr Mannerskantz,
att värst drabba barnfamiljerna som ju
köper de mesta varorna och följaktligen
då också skulle få betala den högsta omsättningsskatten.
Ja, om man enbart låter
det stanna vid en omsättningsskatt
och inte vidtar några andra åtgärder,
blir det naturligtvis en inkomstsänkning
för barnfamiljerna. Men vi har ju ännu
inte sett hur omsättningsskatten och vad
därmed sammanhänger kommer att utformas.
Följaktligen kan varken herr
Mannerskantz eller jag i dag säga hur
det kommer att verka om vi får en omsättningsskatt
eller någon annan skatt av
liknande art.

När man från högerns sida säger att
man lägger fram sina besparingsförslag
för att klara de nuvarande ekonomiska
besvärligheterna, så är detta inte riktigt.
Det är inte bara det man vill, tv samtidigt
vill man ju skjuta över bördorna
från dem som har lättast att bära dem
till dem som har svårare att bära dem.
Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att tänka på de ofantligt stora belopp,
som betydande grupper av svenska
folket anser sig ha råd att lägga ned
på sprit, tobak och bilar samt utlandsresor.
De människor som har råd att lägga
ned sina pengar på dessa ting har säkerligen
också råd att ge både de sjuka
och barnfamiljerna litet mer i den händelse
vi skulle få en omsättningsskatt.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag tänker inte alls blanda
mig i resonemanget om barnbidragens
vara eller inte vara, utan jag begärde
ordet för att uttrycka min ledsnad
över att jag blivit en vacker illusion fattigare.

Jag har alltid beundrat herr Nils
Elowssons förmåga att sitta troget i bänken.
Jag trodde också att herr Elowsson
satt i sin bänk och lyssnade till vad som
förekom här i kammaren. Men det var
tydligen en missuppfattning från min sida.
I ett temperamentsfullt uttalande
nyss förklarade herr Elowsson, att folkpartiet
bara tiger och tiger när det gäller
besparingar. Men såvitt jag vet har
herr Elowsson enbart under de senaste
veckorna haft dussintals tillfällen ocii
även utnyttjat dessa dussintals tillfällen
att rösta emot besparingsförslag som
kommit från folkpartiet. Jag tror mig
vara förvissad om att även om herr
Elowsson inte kommer att lyssna till
vad besparingsförslagen innehåller, sä
kommer han också under de närmaste
dagarna att rösta emot besparingsförslag
från folkpartiets sida.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har inte kunnat
undgås, att det i någon mån har blossat
upp en ekonomisk debatt när det ju här
gäller ett så stort belopp som 373 miljoner
kronor. Herr Elowssons häftiga
utfall också mot folkpartiet och centerpartiet
gör, att jag nödgas ta upp detta
till bemötande. Herr Elowsson vet ju, att
beslutet om den allmänna omsättningsskatten
är uppskjutet till hösten med
samtycke också av hans eget parti. Följaktligen
kan vi göra vårt slutgiltiga ställningstagande
på de olika punkterna vid
det tillfället.

Vi har föreslagit vissa besparingar.
Här har nämnts försvaret. Vi har faktiskt
pekat på 60 miljoner kronor, som
kan sparas i det fallet — något som vi
fick mycket kritik för till att börja med.
Men ganska snabbt erkände man, att
man skulle kunna spara 20 miljoner med

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

detsamma, och det är väl troligt att det
kommer att kunna sparas åtskilligt mer
på den punkten. Det finns också en del
andra besparingsåtgärder som man kan
genomföra, men dessa problem kan vi
ta upp, när vi slutgiltigt skall diskutera
desamma. På några punkter kan vi kanske
också komma med sådana förslag,
att herr Elowsson och jag kan befinna
oss på samma linje. Låt oss t. ex. ta ut
två öre mera i skatt på varje cigarrett,
så får man på det sättet in 100 miljoner
kronor! Det är en åtgärd, som inte
medför några penningpolitiska olägenheter
och som vi mycket väl kan vidta.
Följaktligen kan vi mycket väl komma
fram till en balans, när vi diskuterar
frågorna i höst, eller i varje fall komma
ett långt stycke på väg.

Hur det kommer att bli under de följande
budgetåren är också beroende på
en annan sak, som vi kan ta upp till
verklig behandling nu. Frågan om vi
kan få bättre balans för budgetåret 1960/
61 kan vi lättare lösa om vi tillfredsställande
löser de problem, som vi just nu
har framför oss. Det är inte obefogat att
göra en viss upplåning för att klara
t. ex. arbetslösheten — vilken vi hoppas
bara är en temporär företeelse — för att
sedan slippa sådana kostnader.

Vidare vill jag påpeka, att detta är
dock högerns största besparingspost och
den viktigaste av de poster, som högern
fört fram — högern har ju lagt fram förslag
om besparingar på andra poster,
men detta är alltså den största. Och hur
man än vänder och vrider på saken innebär
detta förslag att man tar 373 miljoner
kronor från barnfamiljerna. Detta
faktum kan man inte komma ifrån, hur
man än försöker att ordna det så, att det
skall förefalla snyggare än vad det är,
när man tar ut dessa 373 miljoner kronor.
I det avseendet tycker jag att man
har förenklat problemet alltför mycket
här i dag.

För övrigt tycker jag, att man över
huvud taget gjort alltför grova förenklingar.
Det låter ungefär så som om dessa
373 miljoner kronor skulle kunna lösa
hela problemet med inflationen och allt
det övriga på det ekonomiska fältet. Men

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr 17

det är en grundförenkiing; det återstår
att lösa en hel rad av mycket besvärliga
ting, som ingalunda är avgjorda även om
vi i dag går på högerns linje.

Vidare vill jag säga till herr Hagberg
som framhöll att det system vi haft under
senare år lett till en familjepolitikens
bankrutt, att också detta är en mycket
grov förenkling. Vi hade mycket låga
födelsetal redan på 1930-talet, då vi
förde en helt annan politik, som högern
hade starkt inflytande på. Att vi sedan
efter 1945 fick ett större födelsetal har
inte med dessa saker att göra utan beror
på andra faktorer, som spelat in i detta
sammanhang. Det är en alltför grov förenkling
att framställa saken så som herr
Hagberg gör i detta fall. Tvärtom skulle
man kanske kunna citera statsrådet
Lindström, som en gång sade någonting
om att »människorna har en viss benägenhet
att hellre smeka bilhuvar än barnakinder».
Det är nog så alt födelsetalen
har en viss benägenhet att bli mycket
låga hos folk med mycket hög levnadsstandard.
Vi får säkerligen också
anledning att undersöka vilka åtgärder
som kan komma i fråga på andra områden
och att inte bara klandra den nuvarande
familj epolitiken.

Herr talman! Vi har i denna fråga vår
uppfattning klar. Skall man här göra
några besparingar, så är det sista, som
man över huvud taget skall ge sig på,
dessa 373 miljoner till barnfamiljerna.
Jag ansluter mig därför till yrkandet om
bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Vad herr Eric Carlsson
nyss yttrade ger mig anledning att rätta
till vad han sade.

Han, liksom fru Svenson, sade alt om
man kunde klara hela vår ekonomiska
politik med denna barnbidragsminskning,
skulle man reflektera på den. Hur
många tusen gånger skall vi behöva tala
om att vi från högerns sida har sökt
spara över hela statsbudgeten. Detta är
visserligen den största posten, men det
motsvarar ändå inte ens hälften av de
besparingar vi föreslagit — det torde nästa
tisdag komma att visa sig, att våra

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

sammanlagda besparingar inte så särskilt
mycket understiger en miljard. Det
är här bara fråga om ett led i vår samlade
aktion för att klara finanserna, ett
led i det alternativ, som vi anser vara
bäst och gagneligast för människorna.

Jag skulle i samband med denna diskussion
till herr Elowsson, min ärade
vän, vilja säga, att det väl inte är gångbart
att i år aktualisera den snart hundra
år gamla klyschan om att »högern
vill ta från de fattiga och ge till de rika»,
eller vad det nu hette förr i världen.
Vi har inte kunnat föreslå någon
skattesänkning i år. Vi föreslår alla våra
besparingar i år i syfte att hindra
skattehöjningar av varuskattsnatur, ty
annars blir det antingen en allmän
omsättningsskatt — vilken väl införes
oavsett vad som säges från statsrådsbänken
i dag — eller en inflation eller över
huvud taget en allmän anarki i hela vår
statliga ekonomi. Därför kan man inte
applicera detta uttryck nu utan jag får
be herr Elowsson att variera sina invektiv
i någon mån efter tillfällena, så att
de passar efter rådande läge.

Till statsrådet Lindström vill jag bara
säga, då hon hänvisar till att beslutet
om omsättningsskatt är uppskjutet till i
höst, att detta var en nyhet för mig. När
fattade riksdagen det beslutet? Den kommer
kanske att fatta ett sådant beslut,
men ännu är det inte gjort.

Vidare vill jag i den delen säga att
det i alla fall är nu, som man kan påverka
budgeten. Om man avstår därifrån
nu, när utgifterna skall beslutas, har vi
ingen annan väg alt gå i höst än att
försöka fylla ut gapet. Därför tycker jag
det är ett dåligt råd när man säger, att
vi skall avstå från alla möjligheter, som
faktiskt ännu finns, att minska utgifterna,
bara därför att riksdagen i höst kommer
att ta ställning till om det skall bli
en allmän omsättningsskatt eller inte.

Sedan vill jag säga till herr Elowsson,
liksom jag tidigare sagt, att socialdemokratien
har valt sin linje. Den tar
hellre skattehöjningar och låter utgifterna
växa — och den linjen kan man
ju diskutera. Vi har valt den andra linjen.
Och när jag har sagt detta, är det

klart att jag instämmer i vad herr Elowsson
nyss sade från talarstolen om folkpartiet
och centerpartiet.

Herr Bengtson säger att vi tar 373
miljoner från barnfamiljerna, men den
formuleringen är knappast riktig — familjerna
har ju inte dessa pengar — utan
vad vi säger är att pengarna inte skall
betalas ut till dem. Dessutom är det ett
faktum att barnfamiljerna via sin statsskatt
själva får betala en mycket stor
del av de barnbidrag som de sedan skall
få; det är bara så att kanske 15 procent
av dessa pengar försvinner i hanteringen
uppe i kanslihuset. I allmänhet slipper
inte barnfamiljerna ifrån att betala sina
egna barnbidrag. En viss relativt låg
procent av dessa familjer gör det kanske,
men i våra dagar får det alldeles övervägande
flertalet av barnfamiljerna via
sin skatt betala antagligen ungefär det
belopp de sedan får som barnbidrag. Om
man skulle slå ut barnbidragen i skattesänkningar,
kunde man ju få kalkylen
klar; och det finns säkert någon matematiker
som skulle kunna göra detta.

Jag sade i utskottet, och vi kom där
överens om det, att andra lagutskottet
inte är något nationalekonomiskt utskott.
Egentligen borde kanske ett sammansatt
stats- och lagutskott ha behandlat
frågan, men det var svårt att få tid
att ordna den saken. Därför var det
ju bra att vi i dag fick till stånd en ekonomisk
debatt i denna fråga med inslag
även av andra ledamöter än andra lagutskottets.
.lag tror att det har gett en
belysning av de verkliga intentionerna
i hela detta förslag, som motionärerna
och reservanterna här har kommit fram
till. Jag hoppas att våra syften inte blir
feltolkade, vare sig med flit eller oavsiktligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice tal -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda barnbidrag

mannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 14.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen hemställde
nu, att behandlingen av återstående
ärende på föredragningslistan måtte få
uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 20 innevarande månad,
vilket sammanträde komme att taga sin
början kl. 11.00.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 159, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 20 juli 1947 (nr 570)
om statlig inkomstskatt, m. in.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 109, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/00 till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala jämte i sistnämnda
ämne väcka motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av väckt motion om
en översyn av de administrativa reglerna
för riksdagens verk; samt

nr 33, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken beträffande
överlåtande av beredskapsanläggning;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri-
och konditoriarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss höjning av folkpensionsavgiften; -

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 38, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om visst tillägg till 7 §
sjukförsäkringslagen; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckta motioner angående

åtgärder för ökad användning av flis
såsom bränsle.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.53.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 19 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, m. m.; samt
nr 245, i anledning av väckta motioner
angående utredning om näringslivets
lokalisering.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 109—112, bevillningsutskottets
betänkanden nr 46
och 47, bankoutskottets utlåtanden nr
32 och 33, andra lagutskottets utlåtanden
nr 32, 36 och 37 samt memorial nr
38 ävensom jordbruksutskottets utlåtande
nr 28.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner; nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning av
lärare i manlig slöjd m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 117, i anledning av väckt motion
angående medelsanvisning till statsbidrag
för om- och tillbyggnad av eldstäder
för fliseldning; samt

nr 118, i anledning av väckta motioner
om utredning angående viss komplettering
av riksstaten, m. m.; ävensom

bevillningsutskottets betänkande nr
45, i anledning av väckta motioner om
ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

510, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1959/60, m. m.;

nr 511, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1959/60, m. m.;

nr 512, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1959/60, m. m.; samt
nr 513, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m.

Av dessa motioner hänvisades nr 510
och 511 till statsutskottet, nr 512 till bevillningsutskottet
samt nr 513 till behandling
av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw