1959 FÖRSTA KAMM AREN N r 15 (Riksdagens protokoll 1959:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖRSTA KAMM AREN N r 15

5—12 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Berg, Gunnar, ang. den framtida
organisationen av vissa örlogsvarv .......................... 5

Interpellationer:

av herr Jonasson ang. översvämningarna i Värmland, Dalarna
och Hälsingland .................................... 8

av herr Nestrup ang. tillgodoseendet av kommunala önskemål i
fråga om bibehållande av existerande realskoleorganisation,
m. m......... 9

Onsdagen den 6 maj

Den statliga exportkreditgarantiverksamheten .................. 12

Ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl.
å motorfartyget Ningpo .................................... 14

Inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. in........................................... 18

Finans- och kreditpolitikens inverkan på småföretagsamheten 34

Utredning om näringslivets lokalisering 36

Fredagen den 8 maj

Anslag till socialattachéer 48

Ny organisation för civilförsvaret m. m....................... 56

Riksdagens revisorers berättelse om granskning av statsverket:

Handläggningen av visst låne- och bidragsärende 64

Lantbruksnämndernas organisation 68

Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav 71

Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen 75

1 Första kammarens protokoll 1959. Yr Jit

Nr 15

Innehåll

Sid.

Restitution av bensinskatt till skogsnäringen ................. 76

Viss restitution av energiskatt på bränsle ..................... 85

Obligatorisk ansvarighetsförsäkring för moped ................ 88

Riskförsäkring vid farligt räddningsarbete .................... 90

Den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska
länderna .............................................. 91

Rätt till kostnadsersättning i anledning av ifrågasatt expropriation

in. m..................................................... 95

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader
................................................ 98

Tisdagen den 12 maj
Svar på interpellationer:

av herr Eskilsson ang. åtgärder i samband med statens förvärv

av Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar ............ 106

av herr Edström ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i fråga
om bilars värme- och ventilationssystem, m. m........... 108

Interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. förarskydd å traktorer,
m. m. .............................................. U3

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 maj

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. anslagsbehovet till sjöbefälsskolorna
m. m........................................... 11

— nr 73, ang. avtal om fortsatt drift av svenska träforskningsinstitutet
m. m............................................... 11

— nr 74, ang. ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m................................... 12

— nr 75, ang. understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård .... 14

— nr 76, ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo .................... 14

— nr 77, ang. inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige .... 15

— nr 78, ang. uppräkning av den under Inkomster av statens kapitalfonder
upptagna inkomsttiteln Statens bosättningslånefond 18

— nr 79, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ...... 18

— nr 80, ang. införlivande med statens järnvägar av Stockholm—-

Roslagens järnvägar ...................................... 18

— nr 81, ang. förlängning av det skandinaviska luftfartssamarbe tet

inom SAS m. m......................................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. förordning om särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m........................................... 18

— nr 44, ang. ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen, m. m................... 34

Innehåll

>r 15

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. utredning av näringslivets
betingelser i Bohuslän, m. m............................... 34

— nr 26, ang. ändrad lydelse av 3 § förordningen om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, m. m. 34

— nr 27, om sådana riktlinjer för finans- och kreditpolitiken att

småföretagsamhetens intressen tillgodoses .................. 34

— nr 28, ang. utredning om näringslivets lokalisering .......... 36

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, om utredning i
syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering ........ 47

Fredagen den 8 maj

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. anslag till vissa kostnader för
läkarutbildningen ........................................ 48

— nr 83, ang. anslag till socialattachéer ........................ 48

— nr 84, ang. anslag till vattendomstolarna .................... 56

— nr 85, ang. ny organisation för civilförsvaret m. m........... 56

— nr 86, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten:

avskrivning av nya kapitalinvesteringar .................... 64

.— nr 87, ang. riksdagens revisorers berättelse om granskning av
statsverket m. m......................................... 64

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. rätt för Konungen att
förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar
m. m..................................................... 76

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning
av motorredskap inom skogsbruket och sågverksindustrien 76

■— nr 2, ang. viss restitution av energiskatt på bränsle .......... 85

Bankoutskottets utlåtande nr 29, om pension åt städerskan vid
riksbankens sedeltryckeri Hilma Nilsson .................... 88

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. tillägg till konkurslagen 88
— nr 24, ang. ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ lagen om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmvn -

derskap och adoption .................................... 88

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped .................................... 88

.—. nr 25, om riskförsäkring vid farligt räddningsarbete 90

— nr 26, om allmänna barnbidrag för vissa blinda och döva barn 91

— nr 27, ang. den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare
i de baltiska länderna ................................ 91

— nr 28, om tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket 95

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. rätt till kostnadsersättning
i anledning av ifrågasatt expropriation m. in........... 95

— nr 19, ang. översyn av expropriationslagens bestämmelser om

rättegångskostnader .................................... 98

— nr 20, ang. ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen 102

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25, om utredning beträffande
alkoholen i den officiella representationen ........ 102

Nr 15

Innehåll

Tisdagen den 12 maj

Jordbruksutskottets memorial nr 32, ang. gemensam votering
fråga om överförande av fiskerilånefonden från räntetyp III
till räntetyp I ........................................

Tisdagen den 5 mai 1959

Nr 15

Tisdagen

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 24 och
den 28 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om handel med preventivmedel.

Ang. den framtida organisationen av vissa
örlogsvarv

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Gunnar Bergs interpellation angående
den framtida organisationen av vissa örlogsvarv,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Gunnar Berg frågat mig
om jag avser att underställa riksdagen
en av marinförvaltningen gjord framställning
i fråga om ändring av ledningen
för marinverkstäderna vid Stockholms
örlogsvarv och om jag i så fall
även har för avsikt att företaga liknande
ändring i instruktionen för Karlskrona
örlogsvarv.

Interpellantens fråga torde ha föranletts
av en av marinförvaltningen i skrivelse
den 2 februari 1959 gjord framställning
om sådan ändring av organisationen
vid Stockholms örlogsvarv, att
marinverkstäderna därstädes — som
f. n. i tekniskt och ekonomiskt hänseende
är direkt underställda marinförvaltningen
— från och med den 1 juli
1959 i alla avseenden underställes vederbörande
varvschef.

Med anledning härav får jag erinra
om att frågan om örlogsvarvens organi -

den 5 maj

sation senast prövats av riksdagen år
1944. Riksdagens beslut i fråga om ledningen
av örlogsvarven innefattade endast
att varven skulle ställas under enhetlig
ledning. Den av marinförvaltningen
föreslagna ändringen ligger sålunda
väl i linje med riksdagsbeslutet.

I sin interpellation har herr Berg erinrat
om att utredning pågår rörande örlogsvarvens
organisation. Bland annat
med hänsyn härtill har det synts mig i
princip olämpligt att för närvarande
göra någon ändring i den faktiskt tilllämpade
organisationen. Även de sysselsättningssvårigheter
som gjort sig gällande
vid örlogsvarven kan åberopas
som skäl för att marinverkstädernas
driftfrågor alltjämt bör handläggas relativt
självständigt. Jag är därför för närvarande
inte beredd att helt tillmötesgå
marinförvaltningens framställning. Vad
gäller Stockholms örlogsvarv ställer
emellertid den beslutade utflyttningen
till Muskö skärpta krav på varvsledningen
i fråga om enhetlighet i planeringen
och klar ansvarsfördelning. Dessa omständigheter
har jag ansett bestämt tala
för att varvschefen ensam bör besluta
i ärenden som sammanhänger med den
planerade utflyttningen till Muskö. På
min hemställan har Kungl. Maj:t därför
den 30 april 1959 med anledning av den
av herr Berg åsyftade framställningen
från marinförvaltningen bemyndigat
marinförvaltningen att meddela bestämmelser
av innebörd att chefen för Stockholms
örlogsvarv skall äga att — oavsett
föreskrifterna i den provisoriska instruktionen
för örlogsvarv — från och
med den 1 juli 1959 besluta i alla till
örlogsvarvet hörande ärenden, som angår
örlogsvarvets beslutade utflyttning
till Muskö. Jag vill betona att lösningen
är provisorisk i avbidan på kommande
omprövning av örlogsvarvets organisation
i stort.

Vad beträffar Karlskronavarvet föreligger
icke några omständigheter mot -

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Ang. den framtida organisationen av vissa örlogsvarv

svarande dem som enligt vad jag angivit
motiverar nyssnämnda beslut rörande
Stockholms örlogsvarv. Någon organisationsförändring
är alltså inte aktuell
för Karlskronavarvets del i avbidan
på resultatet av pågående utredningsarbete.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Bergs interpellation.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för hans svar på min interpellation,
och detta tack vill jag gärna
komplettera med ett omedelbart konstaterande
att svaret ur de synpunkter
som jag företräder är positivt.

Jag noterar att försvarsministern
iakttagit restriktivitet när det gäller att
tillmötesgå marinförvaltningens framställning
i fråga om Stockholmsvarvet,
och den restriktiviteten betecknar jag
som välbetänkt. Likaså vill jag göra den
kommentaren, att det naturligtvis inte
finns någonting att erinra mot försvarsministerns
beslut att på en hand samla
befogenheter och ansvar när det är fråga
om Stockholmsvarvets utflyttning till
Muskö. Men alldeles särskilt vill jag betona,
att jag är tillfredsställd med försvarsministerns
besked att Karlskronavarvet
inte beröres av det beslut, som
nu fattats beträffande Stockholmsvarvet.
Det var självfallet oron i Karlskrona för
att någonting skulle ske även där i organisatoriskt
avseende, som gav anledning
till interpellationen. Den farhåga,
som vi då hyste, har genom statsrådets
svar eliminerats.

Jag vill till sist, herr talman, göra ett
litet påpekande till statsrådets erinran
om 1944 års beslut rörande örlogsvarven.
Statsrådet säger att riksdagen då
beslutade att man skulle ha en enhetlig
ledning för örlogsvarven, och det är nog
på sitt sätt riktigt, men jag har åtminstone
för min del av handlingarna fått
den uppfattningen, att detta riksdagens
beslut avsåg ledningen av den militära
sektorn vid örlogsvarven. I fråga om
den tekniskt-ekonomiska ledningen vid
marinverkstäderna, som också bedriver

industriell verksamhet, får man väl i
riksdagens beslut 1944 tolka in det som
har kommit att bli praxis, nämligen en
viss rörelsefrihet, ehuru densamma kommit
att bli naggad i kanten genom marinförvaltningens,
låt mig säga, ibland
litet för långt drivna militära syn på de
problem som uppstått. Det hade varit
bra, om statsrådet tagit med denna distinktion
i sitt svar, men när detta inte
skett, hoppas jag att statsrådet i alla
fall inte har något emot att jag gör detta
påpekande.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 154, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319) m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
155, med förslag till förordning med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 474, av herr
Jonasson m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 475, av herr Bergh,
Ragnar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 476, av herr
Nilsson, Ferdinand, och herr Jonasson.

Tisdagen den 5 maj 1959

Nr 15

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1959/
60, m. m.; samt

nr 157, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet ävensom beträffande
vissa andra skatter.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1959/60 till vattendomstolarna;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för civilförsvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt

nr 87, i anledning av riksdagens år
1958 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar
m. m.;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin,

som förbrukas vid användning av motorredskap
inom skogsbruket och sågverksindustrien;
samt

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående viss restitution av energiskatt
på bränsle;

bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om pension åt städerskan
vid riksbankens sedeltryckeri Hilma
Nilsson;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen; samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om riskförsäkring vid farligt räddningsarbete; nr

26, i anledning av väckt motion om
allmänna barnbidrag för vissa blinda
och döva barn;

nr 27, i anledning av väckt motion angående
den statsrättsliga ställningen för
tidigare medborgare i de baltiska länderna;
samt

nr 28, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motion angående
rätt till kostnadsersättning i anledning
av ifrågasatt expropriation m. in.;

nr 19, i anledning av motioner om
översyn av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader; samt
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469); ävensom

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Interpellation ang. översvämningarna i
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning beträffande alkoholen i
den officiella representationen.

Interpellation ang. översvämningarna i

Värmland, Dalarna och Hälsingland

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Genom radion och pressen
har svenska folket de senaste dagarna
kunnat följa översvämningarna i
Värmland, Dalarna och Hälsingland. Det
är en stor katastrof som hemsökt vissa
områden, av vilka jag vill nämna det
jag bäst känner till, nämligen Klarälvdalen
i Värmland, där översvämningen
antagit stora proportioner.

Befolkningens kamp för att i det längsta
genom gemensamma ansträngningar
värna sina hem och sin egendom mot
de anstormande vattenmassorna har i
några fall krönts med framgång, men
på många håll har trots intensivt arbete
vattenmassorna vällt in och lagt stora
områden under vatten. Befolkningen har
fått utrymma sina hem, husdjuren har
flyttats till högre belägna fastigheter i
grannskapet o. s. v.

Skadorna kan ännu ej överblickas,
emedan vattenståndet är så högt att man
ej kan se den förödelse som uppstått.
Det kan dock redan nu sägas att skadorna
är omfattande. Många bostäder
har fått svåra vattenskador. Källarvåningarna
är fyllda med vatten, trossbottnarna
har vattendränkts, väggar,
dörrar och fönster är vattenskadade.
Ekonomibyggnaderna företer liknande
skador. En del såväl yttre som inre inventarier
har helt eller delvis blivit förstörda.
Åkrarna har i många fall skurits
sönder och blivit överspolade med sand,
varför skörderesultaten i många fall säkerligen
kommer att bli dåliga under
flera år framöver. Stora arbeten förestår
för jordbrukarna, när det gäller att
forsla bort sanden och bota de skador
i övrigt som uppstått på åkerjorden.

Värmland, Dalarna och Hälsingland

Hässjevirke och ved har flutit bort. En
del virke, upplagt till försäljning vid
älvstranden, har bortspolats av vattenmassorna
innan det blivit inmätt, varför
vederbörande ägare gör stora förluster.
Vattentäkter är skadade, vägar
och broar förstörda m. m. De ekonomiska
förlusterna är således mycket betydande
och har drabbat människorna
mycket ojämnt. Ekonomisk hjälp är för
den skull synnerligen välbehövlig.

Orsaken till översvämningarna är givetvis
i första hand den s. k. vårfloden,
men man kan även fråga sig i vilken utsträckning
relativt nyuppförda kraftverk
och vattenreservoarer för dessa
kan ha inverkat. Sedan tillkomsten av
de aktuella kraftverken har nämligen
två stora översvämningar inträffat, dels
hösten 1957, dels våren 1959.

Befolkningen i berörda områden känner
oro inför risken för nya översvämningar.
Tryggare förhållanden måste så
långt möjligt skapas, så att befolkningen
med större tillförsikt kan se framtiden
an.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. År herr statsrådet beredd att medverka
till att de av översvämningarna
hårdast drabbade lämnas
gottgörelse för de förluster som
uppstått?

2. Vill herr statsrådet medverka till
en undersökning i avsikt att utröna
orsakerna till de nu inträffade
översvämningarna och i vilken
utsträckning i för hög grad
fyllda vattenmagasin kan ha bidragit? 3.

Vilka åtgärder kan man vänta från
statsmakternas sida för att i möjligaste
mån förhindra liknande
översvämningar i framtiden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 5 mai 1959

Nr 15

Interpellation ang. tillgodoseendet av
kommunala önskemål i fråga om bibehållande
av existerande realskoleorganisationer,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
NESTRUP (fp), som anförde:

Herr talman! När riksdagen 1956 fattade
beslut om realskolans organisation
under övergångstiden hette det bl. a.,
att den befintliga organisationen av olika
skolformer borde kunna bevaras bl. a.
för att möjliggöra jämförelser med den
nya skolorganisation, som prövas i försöksverksamheten.
1954 års realskoleutredning
hade också framhållit detta
jämförelsebehov som ett av skälen för
att omorganisationen av realskolestadiet
ute i kommunerna borde prövas från
fall till fall; utredningen hade därför
inte kunnat förorda alternativet med en
obligatorisk övergång till den nya organisationen.
Utredningen tänkte sig att
vissa orter med fyra- och femårig realskola
skulle bibehålla den nuvarande organisationen.
Den beskrev denna grupp
av orter på följande sätt: »Antalet avvisade
inträdessökande är kanske icke
större än att platstillgången kan anses
tillräcklig eller åtminstone blir det, i
fall kommunens samtliga för skoländamål
avsedda lokaltillgångar fullt effektivt
utnyttjas. Olägenheterna för folkskolans
del i form av klassupplösningar
m. m. är måhända icke heller större än
de kan bäras. Hinder bör då icke möta
för kommunen att bibehålla existerande
realskolorganisation, intill dess övergång
till enhetsskolsvstemet skall ske.»
Departementschefen anslöt sig till utredningens
uppfattning.

De kommunala önskemålen i fråga
om skolorganisationen skulle alltså tillmätas
mycket stor betydelse vid de centrala
besluten i dessa frågor.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

I vilken mån har genom Kungl. Maj:ts
olika beslut i berörda skolorganisationsfrågor
de kommunala önskemålen tillgodosetts
och förutsättningar skapats

för den jämförelse mellan olika skolformer,
som berördes i 1956 års riksdagsbeslut? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 477, av herr Nilsson, Ferdinand, och
herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1959 m. m.;

nr 478, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utformningen av det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket;

nr 479, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 480, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. in.;

nr 481, av herr Carlsson, Georg, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 482, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 403, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 484, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 485, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område in. m.;

nr 486, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. in.:

nr 487, av herr Johansson. Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. in.:

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

nr 488, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 489, av herr Jonasson och herr
Carlsson, Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m.;

nr 490, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 491, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Eskilsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m.;

nr 492, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 493, av herr Nord m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område m. m.;

nr 494, av herr Olsson, Ernst, och
herr Svensson, Rikard, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område m. m.;

nr 495, av herr Petersson, Bertil, och
herr Larsson, Nils Theodor, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område m. in.;

nr 496, av herr Spets m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område m. m.;

nr 497, av herr Spets m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område m. m.;

nr 498, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område m. in.;

nr 499, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m.;

nr 500, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m.;

nr 501, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m.;

nr 502, av herr Jonsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statligt stöd. till jordbrukets rationalisering,
m. m.;

nr 503, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, m. m.;

nr 504, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
m. in.;

nr 505, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utformningen av det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket;

nr 506, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utformningen av det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket;

nr 507, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utformningen av det särskilda stödet
åt det mindre jordbruket; samt
nr 508, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utformningen av
det särskilda stödet åt det mindre jordbruket.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.23.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Onsdag-en den 6 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 29
nästlidne april.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1959/60, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet ävensom beträffande
vissa andra skatter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 477, av herr
Nilsson, Ferdinand, och herr Jonasson.

Föredrogos och Hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 478, av herr Aastrup m. fl.,
nr 479, av herr Aastrup m. fl.,
nr 480, av herr Bengtson m. fl.,
nr 481, av herr Carlsson, Georg,
m. fl.,

nr 482, av herr Domö m. fl.,
nr 483, av herr Elofsson, Gustaf,
m. fl.,

nr 484, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 485, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
nr 486, av herr Hedström m. fl.,
nr 487, av herr Johansson, Nils,
m. fl.,

nr 488, av herr Jonasson m. fl.,
nr 489, av herr Jonasson och herr
Carlsson, Eric,

nr 490, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
nr 491, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Eskilsson,

nr 492, av herr Nilsson, Yngve,
in. fl.,

nr 493, av herr Nord m. fl.,
nr 494, av herr Olsson, Ernst, och
herr Svensson, Rikard,

nr 495, av herr Petersson, Bertil, och
herr Larsson, Nils Theodor,
nr 496, av herr Spetz m. fl.,
nr 497, av herr Spetz m. fl.,
nr 498, av herr Sörlin m. fl.,
nr 499, av herr Bengtson m. fl.,
nr 500, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 501, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 502, av herr Jonsson m. fl.,
nr 503, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Jonasson,

nr 504, av herr Sundelin m. fl.,
nr 505, av herr Bengtson m. fl.,
nr 506, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 507, av herr Jonasson, samt
nr 508, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 82—87, bevillningsutskottets
betänkande nr 41, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, bankoutskottets
utlåtande nr 29, första lagutskottets
utlåtanden nr 23 och 24, andra
lagutskottets utlåtanden nr 24—28, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 18—20
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 25.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna
in. in.; och

iir 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. den statliga exportkreditgarantiverksamheten

avtal om fortsatt drift av svenska trä- 1959 angivna riktlinjerna för den statli forskningsinstitutet

m. m. ga exportkreditgarantiverksamheten;

Vad utskottet i dessa utlåtanden hem- II. att motionerna 1:445 och 11:552
ställt bifölls. icke måtte till någon riksdagens åtgärd

_ föranleda;

Ang. den statliga exportkreditgarantiverksamheten Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 112 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att staten
finge intill utgången av budgetåret 1962/
63 åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit till ett belopp
av högst 600 miljoner kronor, dels
ock godkänna i berörda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer för den statliga
exportkreditgarantiverksamheten.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (I: 445) och den andra inom
andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 552),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Kronstrand och Anders Johansson
(1:446) och den andra inom
andra kammaren av herr Stenberg m.
fl. (11:551).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att staten finge intill utgången
av budgetåret 1962/63 åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit till ett belopp av högst
600 miljoner kronor;

b) godkänna de i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 13 mars

III. att motionerna 1:446 och 11:551
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Då statsutskottet förra
året behandlade frågan om utvidgningen
av kreditramen för exportkreditnämndens
verksamhet, uttalade utskottet en
viss oro för eftersläpning i fråga om anpassningen
av verksamheten efter de sedan
år 1957 väsentligt ändrade förhållandena
på exportmarknaderna. Utskottet
förutsatte att nämnden och regeringen
skulle — utan att avvakta beslut av
riksdagen — omedelbart modifiera garantivillkoren
efter detta nya läge.
Nämnden fick så att säga carte blanche.
Det tycks som om riksdagens uppfattning
i frågan först senare på hösten
trängde fram till exportkreditnämnden,
vilket är beklagligt med tanke på den
åtstramning som kännetecknat exportkonjunkturen
sedan snart två år tillbaka.

Till det nu framlagda förslaget skulle
kunna knytas en hel del reflexioner. Jag
skall emellertid, herr talman, begränsa
mig till endast ett par påpekanden.

För det första skulle jag vilja framhålla
att andra industriländer, där man
likaledes arbetar med statliga eller halvstatliga
garantiinstitut, i allt större utsträckning
använt och fortfarande använder
exportkrediterna som ett instrument
i konkurrensen. Det har funnits en
viss tendens i den svenska inställningen
till hithörande frågor att för vår egen
del bromsa upp denna utveckling, och
man har därvidlag velat åberopa internationella
underhandsöverenskommelser.
Jag tror inte att detta i dagens läge är
en realistisk politik, och jag hoppas att
nämnden i fortsättningen ger exportörerna
sitt fulla stöd. Härav följer också
att nämnden inte bör utnyttjas i handelspolitiskt
eller valutapolitik! syfte.
Den skall vara ett serviceföretag till ex -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. den statliga exportkreditgarantiverksamheten

portörernas tjänst och betraktas som ett
försäkringsföretag, vars premiesatser
och risktäckningsprocenter skall anpassas
efter så objektiva bedömningar som
möjligt. Skulle regeringen av handelspolitiska
eller politiska skäl vilja utsträcka
nämndens verksamhet utöver vad som
kommersiellt kan anses vara normalt,
bör detta ske i särskild ordning.

För det andra tror jag det skulle vara
till nytta för nämndens verksamhet, såsom
jag anser den bör utformas, om styrelsen
fick eu mera näringslivsbetonad
sammansättning. Den stora rörlighet som
kännetecknar exportmarknaderna förutsätter
intim kännedom om den internationella
handelns utvecklingstendenser,
och därvidlag måste man väl säga sig
att den bästa sakkunskapen finns hos
dem som dagligen sysslar med dessa saker.
Dessutom bör styrelsen inte handlägga
rutinärenden utan mera ta ståndpunkt
till principiella frågor och större
engagemang. Direktionens rättigheter att
handla på egen hand borde utan nackdelar
kunna utvidgas.

För det tredje vill jag gärna peka på
en annan sak som kan komma att spela
en avsevärd roll under 60-talet. Det föreligger
en tendens i handeln med kapitalvaror,
alltså maskiner, apparater,
entreprenader o. s. v., att en grupp av
firmor slår sig ihop om en större leverans.
Detta samarbete sträcker sig inte
sällan över de internationella gränserna
och bör hälsas med tillfredsställelse, eftersom
härigenom även ett mindre land
som Sverige har möjlighet att hävda sig
i fråga om sina specialiteter. För de
s. k. underutvecklade länderna spelar
denna gruppbildning av leverantörer en
mycket stor roll. Detta förhållande kan
nu komma att påverka exportkreditnämnden,
i den mån som en svensk exportör
eller en svensk grupp av exportörer
skulle vara den ledande i ett större
internationellt sammanhang och därför
har ett särskilt ansvar för finansieringen
av en sådan affär.

Det bör alltså föreligga möjlighet för
nämnden att teckna försäkringar i dylika
fall, oaktat att en del av försäkrings -

beloppet kan komma att avse varor av
icke svenskt ursprung.

Även om exportören fått exportkreditgaranti
beviljad av kreditnämnden, kvarstår
fortfarande problemet för honom,
hur han skall finansiera affären eller de
affärer han genomfört. Skall han kunna
göra det med egna medel, eller måste
han vända sig till utomstående? Detta
problem är i själva verket av lika stor
vikt som frågan om själva exportkreditgarantien.
Här i landet har under de senaste
månaderna påbörjats en debatt rörande
betydelsen för exportindustrien
och för exporthandeln att deras planering
och försäljning kan ske med förlitande
på att de erforderliga finansieringsmöjligheterna
står till förfogande
utan alltför stort beroende av konjunkturfluktuationerna.
De penningpolitiska
åtgärderna får alltså inte medföra sådana
konsekvenser att exportnäringarnas
behov av krediter ställs offside vid
ett eller annat tillfälle. Det skulle medföra
en ryckighet som skulle skada
svensk export. Det är också klart att exportindustrien
och exporthandeln ställer
stora krav på statsmakternas valutapolitik
och därmed indirekt på den ekonomiska
politiken.

Vad jag emellertid närmast skulle vilja
beröra är en teknisk fråga. Om exportkrediter
blir vanligare och vanligare
och tiden för dessa exportkrediter
sträcks ut längre och längre — till tre,
fem, ja kanske rentav tio år — har då
vårt bankväsen, eftersom man inte kan
tänka sig att våra företag själva skulle
kunna finansiera sådana åtaganden,
möjligheter att ta hand om exportfinansieringen
på medellång och lång sikt?
Det är uppenbart att vår banklagstiftning
lägger vissa hinder i vägen för detta,
och jag tror, herr talman, att det är
i högsta grad angeläget att denna fråga
med stor skyndsamhet blir föremål för
utredning. Denna behöver inte vara statlig
i första instansen. Det bör vara tillräckligt
om våra banker själva tar ställning
till hur man skall klara den långfristiga
exportfinansieringen, eventuellt
genom att bilda ett särskilt exportkre -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo

ditinstitut. 1 den mån som lagstiftningen
lägger hinder i vägen för detta bör den
självfallet ändras.

Värdet av exporten från Sverige av
maskiner, apparater, transportmedel
och annan teknisk utrustning uppgick
under 1958 till drygt tre miljarder kronor.
Självfallet kommer inte exportkrediter
i fråga för hela denna export, men
det kan röra sig om mycket betydande
belopp ändå. Hur fördelningen och finansieringen
skall ske mellan exportörer
och banker och ett eventuellt nytt
exportkreditinstitut är svårt att säga.
Man bör emellertid räkna med att detta
institut får en betydande kreditkapaeitet.
Som bekant har man i utlandet ordnat
med dylika institut för att hjälpa det
egna landets export.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 75, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt båttrafiken i Stockholms skärgård,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ytterligare ersättningar till förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo jämte i
ämnet väckt motion.

I propositionen nr 113 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 20 mars 1959, föreslagit
riksdagen medgiva, att ett belopp
av högst 300 000 kronor av statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel finge

användas enligt av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll angivet förslag.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herr Hagberg väckt motion (I:
447) hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ett belopp av 123 195 kronor av
statens krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
skulle utgå såsom ersättning
åt Aktiebolaget Svenska ostasiatiska
kompaniet för de av bolaget gjorda utläggen
till besättningen på det vid Hongkong
1941 sänkta motorfartyget Ningpo.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att
ett belopp av högst 300 000 kronor av
statens krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
finge användas enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 20 mars
1959 angivet förslag;

b) att motionen I: 447 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! På grund av upplysningar,
som framkommit efter det att
statsutskottet behandlat detta ärende, ber
jag att beträffande yrkandet i punkten b
få yrka återremiss till utskottet. Beträffande
punkten a yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten a hemställt.

I fråga om punkten b, fortsatte herr
talmannen, hade endast yrkats att denna
punkt skulle visas åter till utskottet.

På härefter gjord proposition bifölls
nämnda yrkande.

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. inrättande av en lärarhögskola i

södra Sverige

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
lärarhögskola i södra Sverige jämte i
ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
i proposition nr 89 framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 417, av
herr Edström m. fl., och II: 514, av herr
Blidfors m. fl.,

a) besluta, att i Malmö skulle upprättas
en lärarhögskola med i huvudsak
de uppgifter och den organisation, som
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6
mars 1959 förordat;

b) besluta, att utbildningsverksamheten
vid nämnda lärarhögskola skulle taga
sin början höstterminen 1962, dock
att utbildning av ämneslärare provisoriskt
skulle anordnas från och med höstterminen
1960;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat sluta avtal
med Malmö stad angående upprättande
av en lärarhögskola i Malmö m. m. ävensom
i övrigt fatta de beslut och vidtaga
de åtgärder, som i samband med upprättandet
kunde erfordras;

d) till Nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö för budgetåret 1959/60 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 200 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 417
och II: 514 hade hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag på Kungl. Maj:ts
proposition nr 89, besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte ompröva frågan om den föreslagna
lärarhögskolans förläggning och
på grundval härav snarast möjligt framlägga
nytt förslag för riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström och Midjors, vilka ansett, att

utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt i anledning av motionerna
1:417 och 11:514, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte ompröva frågan om den föreslagna
lärarhögskolans utbildningskapacitet
och förläggning i enlighet med vad reservanterna
angivit ävensom på grundval
härav snarast möjligt för riksdagen
framlägga nytt förslag i ämnet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! All vår början varder
svår. Detta ordspråk har även besannats
beträffande vår första lärarhögskola,
nämligen den i Stockholm. Det har
varit besvärligheter, såväl administrativa
som pedagogiska. Detta framgår av
både sakkunnigbetänkandet, propositionen
och utskottsutlåtandet.

Det har särskilt varit påfrestningar
på de med högskolan samverkande läroverkens
lärare och elever. Det har blivit
för många undervisningsserier för varje
lärare och klass, så att undervisningen
blivit lidande beträffande läroverkets
egna elever. Arbetstrivseln för lärarkandidaterna
har ej heller varit god, främst
därför att skäliga lokalutrymmen för
dem saknats. Dessa svårigheter accentuerades
under den period då man ökade
intagningen av ämneslärarkandidater
från 60 till 70, och man har därför
återigen minskat denna intagning. De
samverkande två läroverken har visat
sig vara i minsta laget för en sådan
ökad intagning. Ändock omfattar de
vardera 22 gymnasieklasser, d. v. s. tillsammans
44 gymnasieklasser, av vilka
36 tages i anspråk för lärarhögskolan i
Stockholm.

Vid lärarhögskolan i Stockholm intages
årligen 60 ämneslärarkandidater
samt 96 mellanskollärarkandidater. Skolan
har alltså, då undervisningen är
tvåårig, omkring 300 elever. Den nu
föreslagna skolan i Sydsverige skulle enligt
propositionen komina att bli betydligt
större. Det föreslås ett årligt intag
av 90 ämneslärarkandidater, 96 mellanskolelärarkandidater
samt 48 småskol -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige

lärarkandidater, alltså en skola med tillsammans
bortåt 500 elever.

Förslaget om denna stora skola har
icke underkastats remissbehandling. I
sakkunnigbetänkandet föreslås högst 60
ämneslärarkandidater. Vid remissbehandlingen
av förslaget har från ett
flertal instanser framhållits att detta bör
vara en övre tänkbar gräns — skolan
bör ej göras större på grund av de pedagogiska
och organisatoriska svårigheter
som en större skola medför. Detta har
även framgått av erfarenheterna från
lärarhögskolan i Stockholm, som ovan
berörts. Man måste därför hävda den
uppfattningen att det inte är tillfredsställande
utrett, huruvida erforderliga
förutsättningar föreligger för att en
lärarhögskola av den i propositionen
förordade storleken kommer att uppfylla
alla de krav som ur allmänna pedagogiska
och administrativa synpunkter bör
ställas på en sådan lärarutbildningsanstalt.

Sedan vet vi bra litet om hur mycket
en så stor skola som här föreslagits
kommer att kosta. De beräkningar som
framlagts är enligt min mening knappast
realistiska. Vi vet att det kostar
betydande belopp för varje samverkande
läroverk som måste tas i anspråk då
det gäller den samverkande gymnasieorganisationen.

Här i Stockholm har vi nu, som jag
nyss sade, två stora läroverk på tillsammans
44 gymnasieavdelningar, och
det har visat sig att dessa nätt och jämnt
räcker till. De två statliga nu befintliga
läroverken i Malmö är betydligt mindre.
De har f. n. tillsammans 27 gymnasieavdelningar,
som teoretiskt kan tagas i
anspråk. De kommer inte på långa vägar
att räcka till för en 50 procent större
organisation. Därför fordras även att
de nu i Malmö befintliga kommunala
gymnasierna tas i anspråk. Därigenom
erhålles f. n. ytterligare 14 gymnasieklasser
och sammanlagt blir det i Malmö
41 klasser som teoretiskt kan användas.
Om det skall gå att få en sådan ökning
av detta antal, när högskolan kommer i
gång, att antalet klasser räcker till, är
därför synnerligen ovisst. Vi bör ha klart

för oss, att det bör bli minst 66 sådana
klasser, om antalet skall räcka till enligt
erfarenheterna från Stockholm. All sannolikhet
talar för att det inte blir möjligt.
Även Lunds gymnasieorganisation
måste då tas i anspråk. Annars blir det,
som i Stockholm, otrivsel och alltför
stora påfrestningar på lärare och elever
såväl i högskolan som vid de samverkande
läroverken.

I och med detta står vi också inför
andra förutsättningar än som anges i
propositionen. Man konstaterar där nämligen
liksom i sakkunnigbetänkandet att
alla skäl utom just gymnasieorganisationens
storlek talar för en förläggning
av högskolan till Lund — den stad som
redan sedan hundra år har landets
äldsta seminarium, som nu skulle nedläggas.
Både kostnadsskäl och organisatoriska
skäl talar därför. I Lund finns
redan ett universitetsbibliotek, en pedagogisk
institution och väl utrustade studentsociala
institutioner och anordningar.
Vid en förläggning av högskolan till
Malmö måste allt detta dubbleras. Det
är inga billiga problem det här gäller.
Härtill kommer också undervisningsskäl.
I Lund måste samarbetet med universitetet
bli mycket mer livgivande och
befruktande för den nya högskolan. Även
den, som inte fäster så stort avseende
vid den hundraåriga seminarietraditionen
i Lund, måste inse detta.

Då nu med all sannolikhet storleken
på högskolan medför att gymnasieorganisationerna
såväl i Malmö som i Lund
måste tas i anspråk, bör ju alla skäl tala
för att själva högskolan förlägges till
Lund. Därtill kommer att — räknat med
stockholinsmått — Lund och Malmö blott
är delar av samma stadsområde. Det tar
17 minuter mellan Malmös och Lunds
centralstationer, och det finns förbindelser
med buss eller tåg minst varje
kvart. Det tar högst tre å fyra minuter
längre tid att med buss och tåg komma
från Malmö central till den föreslagna
lärarhögskolan i tunaområdet i Lund
än till den i propositionen föreslagna
skolan på lielenholmsområdet i Malmö.
Principen att man inom en storstad koncentrerar
den högre undervisningen till

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige

viss stadsdel bör då enligt min mening
följas. Därigenom sparas tid och pengar
— tid för lärarna och de studerande
och pengar för staten.

Den påbörjade splittringen av Lunds
universitetet förefaller ha blivit en tendens.
Det är skäl att se allvarligt på
denna företeelse. För den bygdenhet och
den kulturregion, inom vilken både Lund
och Malmö ligger, är det en planeringsfråga
av vital betydelse — det förefaller
egendomligt att utredningen inte remitterats
till lokaliseringskommittén. De
goda kommunikationerna inom denna
bygd och den intima samhörigheten mellan
dess olika delar i såväl ekonomiskt
som kulturellt avseende möjliggör en
vettig planering i stort till det bästa
för de institutioner det gäller och till
det bästa för hela denna provinsdel.
Vid en sådan planering kan inte en liten
differens mellan antalet gymnasieklasser
av viss sort på den ena eller andra
orten ha något som helst utrymme bland
de sakliga faktorerna.

Jag vill, herr talman, gärna deklarera
att jag inte haft för vana att klanka på
vår ecklesiastikminister och hans utredningar.
Tvärtom har jag hittills helhjärtat
kunnat instämma i hans förslag.
Jag har mycken respekt för hans stora
energi och goda initiativkraft då det
gäller att ge forskningen bättre stöd och
undorvisningen en bättre och mer omfattande
organisation på alla områden.
Men jag måste hävda att jag på denna
punkt har en annan mening, och jag
anser att det här föreligger behov av
kompletterande utredning såväl ur allmän
pedagogisk som ur ekonomisk synpunkt.
Då ju enligt förslaget samtidigt
tvenne provårsläroverk med ca 40 årliga
provårskandidater indrages, innebär ett
års uppskov inte heller någon egentlig
minskning av utbildningskapaciteten i
fråga om ämneslärare under det år som
ytterligare skulle förflyta. Det är därför
motiverat att ytterligare tänka på saken,
särskilt som så mycket talar för att en
mer omfattande utredning vore önskvärd.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

i! Första kammarens protokoll t059. Nr 1.1

I detta anförande instämde herrar Anderberg
(s), Arvidson (h), Thorsten
Larsson (ep), Sigfrid Larsson (ep),
Mattsson (ep) och Nestrup (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
avgivit en osedvanligt utförlig
motivering, och jag kan därför fatta mig
mycket kort. I anledning av herr Edströms
anförande vill jag erinra om att
för att utskottet skulle bli införsatt i detaljer
vad gäller våra nya lärarhögskolor,
så anhöll vi att rektor vid lärarhögskolan
i Stockholm skulle ge oss sin syn
på saken och delge oss de erfarenheter,
som man fått under den tid lärarhögskolan
i Stockholm varit i verksamhet.
Rektor lämnade eu mycket utförlig redovisning,
och jag tror att till och med
herrar Edström och Blidfors vid det tillfället
nog var ganska övertygade om att
den bild som gavs av verksamheten var
sådan, att Malmö måste förordas framför
Lund med hänsyn till storleken av
Malmö stad. Men då hade herrar Edström
och Blidfors redan skrivit sina
motioner, och det var kanske inte så
lätt att ändra mening. Dessutom är det
väl ganska mänskligt att herrar Edström
och Blidfors vill slå vakt om sin goda
stad. På den punkten är vi därför inte
alls förvånade; det är i och för sig ingenting
märkvärdigt. Utskottet har emellertid
försökt att i varje detalj behandla
denna fråga mycket ingående och grundligt.
Efter att ha gjort det är man i övrigt
inom utskottet fullständigt övertygad
om att skall vi få till stånd en lärarhögskola
av den storlek, som föreslagits,
så måste vi välja Malmö. Därmed ingenting
ont sagt om den goda staden Lund.

Herr Edström nämnde vidare någonting
om kostnadsberäkningar m. m. Det
är väl ganska svårt att i detta läge yttra
sig om den saken. Men jag vill erinra
om att utskottet liar skrivit mycket försiktigt
och på s. 50 framhållit följande:
»Vidare får utskottet framhålla, att om
den nya högskolans ledning så finner
det lämpligt och önskvärt en viss för -

18 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.

siktighet synes böra iakttagas vid intagningarna
i begynnelseskedet, så att
organisationen kan träda i funktion successivt.
» Vi har alltså redan från början
velat att man skall gå försiktigt fram,
inte bara med pengarna utan även med
vad som i övrigt är erforderligt för att
denna lärarhögskola skall kunna fungera
väl. I sak tror jag nog att vi är överens.
Vi hälsar denna lärarhögskola med
stor tillfredsställelse och hoppas att vi
inom en relativt kort tid skall få till
stånd ytterligare en lärarhögskola.

När nu ecklesiastikministern är i kammaren
vill jag bara framhålla att vi anser
inom utskottet att lärarhögskolan i
Stockholm gjort så värdefulla rön på
detta område att vi hoppas att departementet
står i god kontakt med denna
högskola och får del av de erfarenheter
man där har gjort, ty det kan bli fruktbringande
för de andra skolorna i framtiden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Näsström nämnde
att rektor Källquists föredragning inför
avdelningen gjorde ett mycket starkt intryck.
Det är riktigt, och det är på grund
av den föredragningen som reservationen
fått sin form. Reservanterna blev
nämligen fullt och helt övertygade om
att man inte kan tänka sig gymnasieorganisationen
för den blivande högskolan
enbart i Lund eller i Malmö. Behovet
av samverkande läroverk och erforderliga
gymnasieplatser blir så stort att varken
Malmö eller Lund ensamma räcker
till. Detta gjorde att vi frångick vår tidigare
ståndpunkt och kom till den uppfattning
som framgår av reservationen,
att både Malmö och Lund är erforderliga
som grundval för gymnasieorganisationen,
när det gäller en lärarhögskola
av den storlek som det här är fråga om.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra herr Edström
om att rektor Källquist mycket

tydligt framhöll, att på grund av den utformning,
som denna skola skulle få,
måste han för sin del rekommendera
Malmö.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

78, i anledning av väckta motioner
angående uppräkning av den under Inkomster
av statens kapitalfonder upptagna
inkomsttiteln Statens bosättningslånefond; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införlivande med
statens järnvägar av Stockholm—Roslagens
järnvägar; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgangar,

m. m.

I en den 6 februari 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 67, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier
och lagertillgångar;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg; samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
bestämmelserna i 1951 års förordning
om s. k. eldsvådefonder och 1954 års
förordning om fartygsfonder, vilka bestämmelser
voro av provisorisk karaktär
och gällde endast t. o. m. innevarande
års taxering, permanent skulle införlivas
med skattelagstiftningen.

I samband därmed hade förordats vissa
ändringar, bland annat i fråga om
den tid inom vilken fonderna skulle tagas
i anspråk. Enligt gällande bestämmelser
skulle eldsvådefonder och fartygsfonder
tagas i anspråk inom sex år.
I propositionen hade förordats, att denna
tid skulle begränsas till tre år, men
om den skattskyldige visade, att ersättningsanskaffningen
krävde längre tid,
finge riksskattenämnden på ansökan
medgiva erforderlig förlängning. Möjligheten
att göra avsättning till eldsvådefonder
skulle enligt förslaget stå öppen
även för jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning.

Samtidigt hade föreslagits, att vissa
specialregler i kommunalskattelagen om
fartygslikvider och försäkringsersättningar
för fartyg skulle upphävas.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:421,
av herrar Spetz och Gunnar Pettersson,
samt 11:504, av herr Johansson i öckerö

in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
i vad den avsåge ändring av anvisningarna
till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen; II)

de likalydande motionerna 1:422,
av herrar Wolgast och Nils-Eric Gustafsson,
samt II: 503, av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 67 måtte besluta

1) att i förordningen om särskild investeringsfond
för avyttrat fartyg 6 §
skulle erhålla i motionerna angiven lydelse;
samt

2) att nuvarande bestämmelser i punkt
1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen
samt i punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § samma lag skulle äga
fortsatt giltighet; ävensom

III) motionen 1:420, av herrar Mattsson
och Nils Theodor Larsson, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 67 måtte besluta, att
i förordningen om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och
lagertillgångar 5 § skulle få den lydelse,
som i motionen angivits.

Det i motionen 1: 420 framställda yrkandet
avsåg, att tiden för ianspråktagande
av s. k. eldsvådefond måtte bibehållas
vid sex år. I motionerna I: 422 och
11:503 hade framställts motsvarande yrkande
beträffande fartvgsfond.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 67, icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 421, av herrar
Spetz och Gunnar Pettersson, samt II:
504, av herr Johansson i öckerö m. fl.,
de likalydande motionerna 1:422, av
herrar Wolgast och Nils-Eric Gustafsson,
samt 11: 503, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., ävensom motionen 1:420, av
herrar Mattsson och Nils Theodor Larsson,
— måtte

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

m. m.

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar med den
ändring av 5 §, som framginge av betänkandet; 2)

antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg; samt

3) för sin del antaga i betänkandet infört
förslag till lag om ändring av 28 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Reservation hade anförts av herrar
Ericsson i Kinna, Eriksson, Snygg, Jansson,
Oscar Carlsson, Wirmark, Brandt
i Aspabruk, Allard, Kärrlander och Andersson
i Essvik, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 67
och med avslag å de likalydande motionerna
1:421, av herrar Spetz och Gunnar
Pettersson, samt II: 504, av herr
Johansson i öckerö m. fl., de likalydande
motionerna 1:422, av herrar Wolgast
och Nils-Eric Gustafsson, samt 11:503,
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
ävensom motionen 1:420, av herrar
Mattsson och Nils Theodor Larsson, -—
måtte antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och
lagertillgångar;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg; samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den proposition som nu
föreligger till behandling gäller bestämmelser
om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier
och lagertillgångar samt särskild investeringsfond
för ersättande av fartyg. Populärt
har dessa fonder kallats eldsvådefonder
och fartygsfonder, och om dessa
fonder har vi nu en provisorisk lagstiftning
som gäller endast till slutet av innevarande
taxeringsår. Det skulle föra
alldeles för långt att redogöra för de
nu gällande bestämmelserna, och därför
nöjer jag mig med detta konstaterande.

Departementschefen föreslår, efter en
verkställd enmansutredning, att provisoriet
skall avlösas av en permanent lagstiftning,
som står i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande provisorier.
I princip har utskottet inte haft någon
erinran häremot. Emellertid har meningarna
gått isär i två olika avsnitt.
Med lottens hjälp har utskottet kommit
att förorda vissa motionsyrkanden, medan
lottminoriteten förordar departementschefens
förslag oförändrat.

Det första säryrkandet gäller den tid,
under vilken fonderna skall få tas i anspråk.
Enligt nuvarande bestämmelser
är tiden sex år. Departementschefen föreslår
en nedsättning till tre år, dock
så att om ersättningsanskaffningen av
olika omständigheter fördröjs utöver de
tre åren, skall riksskattenämnden kunna
medge en förlängning av tiden.

Utan tvekan kan man säga att ersättningsanskaffningen
i allmänhet kan
verkställas inom de av departementschefen
föreslagna tre åren efter fondavsättningen.
Den saken bekräftas både
av utredningsmannen och av riksskattenämnden.
Endast i enstaka fall skulle
längre tid behövas.

Skulle emellertid tiden nu fastställas
enligt motionärernas och utskottets yrkande,
bleve följden endast att flertalet
skattskyldiga skulle erhålla ett längre
uppskov med beskattningen än vad som
kan vara påkallat. Ett så långt uppskov
är för övrigt omotiverat även av övriga

Onsdagen den 6 mai 1959 Nr 15

för förlorade inventarier och lagertillgångar,

m. m.

Ang. särskilda investeringsfonder

skattskyldigas intresse. Därför yrkas i
reservationen bifall till den av departementschefen
föreslagna tiden av tre år.

Den andra frågeställningen, där meningarna
har gått isär, är mera intrikat
och svårare att genomlysa. I propositionen
föreslås att vissa specialregler i
kommunalskattelagen om beskattningvid
fartygsförsäljning skall slopas. Bestämmelserna
äger sin tillämpning närmast
på fiskefartyg och mindre frakttonnage.
I nu gällande bestämmelser stadgas att
om annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, försäkringsbolag eller
sparbank avyttrar ett fartyg, skall
endast det återvunna värdeminskningsavdraget
beskattas som intäkt av rörelse,
medan köpeskillingen i övrigt endast må
upptagas till beskattning, när skattepliktig
realisationsvinst föreligger.

Som ett skäl för att detta stadgande nu
skall upphävas framhåller departementschefen,
att i och med ikraftträdandet av
reglerna om fartygsfond och eldsvådefond
samt den därvid tillämpade nettometoden
erhåller den skattskyldige alla
de skattelättnader som rimligen kan påfordras
vid återanskaffning av fartyg.
Syftet med dessa bestämmelser har uteslutande
varit att underlätta återanskaffningen
av fartyg. Man har genom dem
framför allt velat ge stöd åt fiskerinäringen.

Några motionärer, med herr Spetz som
huvudmotionär, har reagerat mycket
starkt mot förslaget att upphäva den
speciella förmån, som följt med nuvarande
bestämmelser, nämligen att även
fiskare och andra mindre fartygsägare,
som lägger ner sin rörelse ocli av en eller
annan anledning drar sig tillhaka,
slipper beskattas för det mervärde fartygsförsäljningen
kan medföra. Motionärerna
och utskottsmajoriteten hävdar
att det inte finns någonting som tyder
på att syftet med tidigare riksdagsbeslut
endast skulle vara att möjliggöra för fartygsägare
att kunna försälja sitt fartyg
för att förvärva ett annat i stiillet utan
att behöva beskattas för eventuell försäljningsvinst.

Emellertid förhåller det sig vid så,

herr talman, att den uppfattning som
här kommer till uttryck hos motionärerna
och utskottsmajoriteten inte har
något stöd i uttalanden som tidigare bevillningsutskott
och riksdagar gjort.
Tvärtom torde tolkningen av tidigare
beslut snarast bekräfta riktigheten av
reservanternas påpekande att bestämmelserna
uteslutande har tillkommit för
att underlätta återanskaffning av fartyg.
Det kan väl knappast heller finnas något
skäl att medge fiskare och fartygsägare
särskilda skattemässiga förmåner då de
säljer fartyg för att kunna dra sig tillbaka
från näringen. De nuvarande bestämmelserna
kan nämligen ge opåkallade
skattelättnader. Det är en sak, som
bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har påpekat. Den länsstyrelsen
har så nära och god kontakt med den
näring, som det här gäller, att dess bedömande
måste äga högsta vitsord. Jag
tillåter mig därför att citera något av
vad länsstyrelsen framhållit. Länsstyrelsen
säger: »De gällande bestämmelserna,
enligt vilka regelmässigt allenast återvunna
värdeminskningsavdrag beskattas,
kunna emellertid i vissa fall giva
opåkallade skattelättnader.» Längre fram
i remissyttrandet framhåller länsstyrelsen:
»Under 1950-talet har man kunnat
märka en benägenhet hos vissa skattskyldiga
med stora inkomster att begagna
fartyg eller fartygslotter som objekt
för kapitalplacering. De goda avskrivningsvillkoren
i förening med möjligheterna
att erhålla delvis skattefria vinster
på framtida avyttring har säkert stimulerat
till dessa placeringar.»

Jag medger att det kan finnas en social
motivering för de nuvarande bestämmelserna.
En fiskare t. ex. som placerar
sitt sparande i en båt för att ta
fram detta sparkapital vid en senare
försäljning och använda det för sin ålderdomsförsörjning,
kan naturligtvis betrakta
beskattningen av försäljningsvinsten
som en fiskalisk åtgärd riktad mot
hans sparande. Sveriges fiskares riksförbund
understryker i sitt remissvar
bl. a. denna omständighet. Biksförbundet
framhåller: »Även sociala skäl kun -

22 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.

na anföras för ett bibehållande av nuvarande
bestämmelser. När fiskaren på
grund av ålder eller sjukdom måste lämna
yrket, representerar ett överpris vid
båtens försäljning icke någon reell vinst
utan endast ett av penningvärdeförsämringen
nominellt höjt värde på det kapital
han haft i båten. En beskattning av
detta övervärde skulle medföra en reell
minskning av det sparande, som fiskaren
räknat med att ha som stöd vid
sjukdom eller då åldern hindrar fortsatt
deltagande i fisket.»

Även med ett sådant medgivande kan
det emellertid såvitt jag kan bedöma inte
föreligga några direkt bärande skäl varför
fiskare eller andra ägare av mindre
fartyg skulle vara förmånligare ställda
än andra rörelseidkare, alldeles bortsett
från den förmån som de har genom att
de kan utnyttja möjligheten att göra
skattefri avsättning till fartygsfond. Sociala
skäl av den art som fiskarnas riksförbund
här anfört kan ju åberopas av
nästan alla skattskyldiga. Jag är övertygad
om att praktiskt taget alla skattskyldiga,
även löntagarna, gärna för sin del
skulle vilja ha specialregler införda med
just den sociala bakgrund som här görs
gällande för fiskarnas del.

Vi som representerar utskottsminoriteten,
eller rättare sagt lottminoriteten,
anser att någorlunda likartade regler bör
gälla för alla rörelseidkare. Vi har därför
funnit anledning att stödja propositionen,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas hemställan,
d. v. s. att riksdagen måtte anta
Kungl. Maj :ts proposition nr 67 i oförändrat
skick.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Eriksson har lämnat
ett kortfattat referat av innehållet i
såväl reservationen som i de förslag
som innefattas i Kungl. Maj:ts proposition.
Jag har ingen anledning att ingå
på någon polemik med honom, utan
jag skall i likhet med herr Eriksson hålla
mig uteslutande till förhållandena sådana
de har gestaltat sig.

Utskottets betänkande omfattar två eller
om man så vill tre av varandra tämligen
oberoende frågor. Det gäller först
bestämmelserna om s. k. eldsvådefonder
och fartygsfonder, som av vissa skäl
återfinns i två skilda förordningar. Betänkandet
avhandlar vidare de specialregler
i anvisningarna till 28 och 29 §§
kommunalskattelagen som herr Eriksson
sist var inne på.

Bestämmelserna om de båda fonderna
gäller praktiskt taget alla rörelseidkare
eller kan göra det i varje fall, medan
den tredje frågan i betänkandet gäller
blott en relativt liten grupp skattskyldiga.
Det är fråga om enskilda personer
som äger fartyg. Det märkliga är att
just denna begränsade fråga har framkallat
de största motsättningarna i utskottet,
och det förefaller att bli så även
här i kammaren. Jag skall inte uttala
mig om anledningen härtill, men jag
kan tänka mig att herr Eriksson kanske
säger att det beror på den som nu står
i talarstolen.

När det gäller fonderna är skillnaden
mellan reservanterna och utskottet inte
stor. Gällande lagstiftning stipulerar att
fonderna skall tas i anspråk inom sex
år. Utskottet anser att när dessa regler
nu skall överföras till en permanent lagstiftning
finns det ingen anledning att
sätta denna gräns snävare än vad som
hittills gällt i den provisoriska lagstiftningen.
Något bärande skäl för att genomföra
den föreslagna begränsningen
har i varje fall icke anförts. I själva
verket är ju även reservanterna och
Kungl. Maj:t inne på samma linje. De
erkänner att det i många fall kan vara
berättigat att den tidrymd, varunder
en återanskaffning skall ske, skall få vara
sex år, men man vill i så fall koppla
in riksskattenämnden, som skall bevilja
dispens i sådana fall där den skattskyldige
kan visa ett eller annat skäl för att
han behöver ha sex år på sig. Både
Kungl. Maj :t och reservanterna understryker
mycket starkt att denna prövning
från riksskattenämndens sida icke
skall vara restriktiv.

Man kan då fråga, om det är me -

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

m. m.

ningen att riksskattenämnden skall sitta
och vända papper. Vad skall det tjäna
till? Om prövningen icke skall vara
restriktiv betyder det ju bara att riksskattenämnden
får en massa ärenden
som den skall behandla från mer eller
mindre formella synpunkter. Det är ju i
själva verket att införa ett krångel, ett
merarbete för riksskattenämnden, som
sannerligen har tillräckligt mycket att
göra ändå. Det är väl inte meningen att
vi skall utveckla riksskattenämnden till
att bli ett nytt stort ämbetsverk. Jag
vill i alla fall för min del be kammarens
ledamöter se upp med den utvecklingen.
Riksskattenämnden har uppgifter som
är betydligt allvarligare och betydligt
angelägnare än att utan restriktivitet,
som det heter, behandla frågor av detta
slag.

Ett bifall till reservanternas förslag
strider ju också, kan man säga, mot riksdagens
ganska målmedvetna strävan efter
förenkling av taxeringsreglerna. Både
med avseende på eldsvådefonder och
fartygsfonder ber jag därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Så kommer jag till frågan om borttagande
av de regler — låt oss gärna kalla
dem specialregler — som finns i anvisningar
till 28 § och 29 § kommunalskattelagen.
De innebär att en enskild person
som är fartygsägare och som säljer sitt
fartyg sedan han har haft det så lång
tid att begreppet realisationsvinst inte
är tillämpligt — alltså mer än fem år,
alldenstund ett fartyg räknas som lös
egendom — beskattas för värdeminskningsavdrag
som han tidigare har åtnjutit
vid beskattningen men som han vid
försäljningen vinner tillbaka. Om han
skulle få någonting utöver de tidigare
värdeminskningsavdragen är detta överskott
— enligt de regler som gäller för
realisationsvinstbeskattning — skattefria.

Reservanterna anser ju i likhet med
Kungl. Maj:t att detta är en specialregel
som förmodligen saknar stöd i sakförhållandena.
Men i själva verket har
bevillningsutskottet tidigare och senast

år 1952 — det är detta som kanske är
det mest besvärande för reservanterna
— klart och tydligt bestämt sig för dessa
specialregler på grund av de särskilda
förhållanden som gäller beträffande
fartyg. Ett fartyg kan helt enkelt inte
jämföras med inventarier och maskiner
i rörelse i övrigt. Fartyg är närmast att
jämföra med byggnader i rörelse.

Ett fiskefartyg eller ett fraktfartyg
utgör ju bostad för vederbörande rörelseidkare
under en större eller mindre
del av året. Man kan räkna med att en
fiskare i medeltal bor ombord på sitt
fartyg fyra å fem dagar i veckan. Fartyget
är också lagerlokal för is och lådor
och för fångsten, och det utgör arbetsplats
för fiskaren när han utövar sin
näring. Hur är det med en rörelseidkare
som har en fastighet med bostäder åt
sina arbetare, en lokal för lagring av varor
och en fabrik eller annan anläggning
som arbetsplats för sin rörelse? Om
han säljer byggnaderna efter tio år —
det är ju den gräns som gäller för fastigheter
— är han skattefri för all den
vinst som han eventuellt kan få, alltså
för det belopp varmed köpeskillingen
vid försäljningen till äventyrs överstiger
anskaffningsvärdet. Han skattar inte ens
för de värdeminskningsavdrag som han
tidigare har åtnjutit för sina byggnader.

Jag tycker att bara detta är tillräckligt
för att klargöra de speciella förhållanden
som råder i fråga om fiskefartyg
och mindre fraktfartyg. Att jämföra dessa
fartyg med maskiner och inventarier
i rörelse i allmänhet är att gå förbi en
verkligt grundläggande omständighet.

Nu är det ju så att beskattningen vid
försäljning av fiskefartyg tidigare har
undergått en skärpning.

Det skedde år 1938. Dessförinnan gällde
de allmänna reglerna om realisationsvinstbeskattning
även vid försäljning
av fartyg, maskiner och inventarier
över huvud taget. År 1938 genomfördes
den s. k. fria avskrivningen för bolag
och föreningar — d. v. s. den lagfästes
då; i praxis hade (ten kanske tillämpats
tidigare. Det innebar, kan man säga, en
viss uppmjukning av då gällande skatte -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillg&ngar

m. m.

regler, men på samma gång infördes den
bestämmelsen — och den gällde som
sagt både maskiner, inventarier och
fartyg — att vid avyttring av dylika inventarier
skulle tidigare erhållna värdeminskningsavdrag
beskattas. Jag skall
inte yttra mig om huruvida detta var
sakligt berättigat — fastän jag nog anser
det — men jag vill stryka under att
det innebar en skärpning av beskattningsreglerna
för dessa enskilda personer,
som ägde fartyg o. d., eftersom
de icke hade möjlighet att begagna sig
av den uppmjukning i beskattningsreglerna,
som införandet av den fria avskrivningsrätten
innebar.

År 1951 hade riksdagen att ta ställning
till ytterligare en uppmjukning i beskattningsreglerna.
Det gällde en viss
uppmjukning av realisationsvinstbeskattningen
och av beskattningen beträffande
ackumulerade inkomster. 1
samband därmed föreslog Kungl. Maj:t
emellertid också en skärpning av bestämmelserna.
Samtidigt som det blev
en uppmjukning och lindring för vissa
skattskyldiga blev det en skärpning för
andra skattskyldiga, nämligen för rörelseidkare,
i den mån de sålde maskiner
och inventarier och eventuellt fick
ut mer än anskaffningskostnaden. Nu
vill jag inom parentes säga, att det nog
är ytterst sällan som en maskin eller
ett inventarium i en rörelse — alltså vad
vi i allmänhet anser vara rörelse — kan
säljas till högre pris än anskaffningsvärdet.
Jag har faktiskt aldrig hört talas
om att exempelvis en lastbil, en grävskopa
eller vad det kan vara fråga om
kunnat säljas till högre pris än man betalat
vid inköpet. Det har emellertid i
flera sammanhang konstaterats att det
av olika anledningar ofta är fallet när
det gäller fartyg.

För ägare av fartyg skulle denna ändring
av skattereglerna ha inneburit en
ytterligare skärpning av beskattningen.
Det föranledde mig att vid 1952 års
riksdag väcka en motion, i vilken jag
föreslog vissa ändrade bestämmelser i
detta avseende. Denna motion avstyrktes
enhälligt av bevillningsutskottet, men

i stället skrev utskottet i lagtexten in de
regler som vi har i dag. Det är dessa
regler som finansministern och reservanterna
nu vill ta bort. Man vill med
andra ord införa en skärpning av beskattningen
för den lilla grupp i samhället,
som omfattar dessa fiskare och
befraktare. Det förefaller mig vara så
mycket mera märkligt som andra länder
— herr Berg i Karlskrona nämnde
ett exempel på den saken förra onsdagen
här i kammaren —• understödjer
sina fiskare på olika sätt, genom lån och
även genom subventioner, alltså genom
förmåner som vi i vårt land inte på
långt när kunnat ge dessa näringsidkare
i samma utsträckning. Under sådana
förhållanden måste jag för min del
verkligen reagera mot att man i vårt
land skall införa en skärpning av nu
gällande skattebestämmelser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i alla delar.

I detta yttrande instämde herrar Nils
Theodor Larsson (ep), Gustaf Elofsson
(ep), Åkesson (fp), Mattsson (ep), Ernst
Olsson (ep), Nils Hansson (fp), Franzén
(ep), Ringaby (h), Hermansson (ep),
Arvidson (h) och Söderquist (fp).

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Massinstämmandena för
väl i vart fall det goda med sig att debatten
kommer att begränsas.

Herr Spetz framhöll att det inte fanns
några starka skäl för en förkortning av
återanskaffningstiden. Ja, de skälen har
ju redovisats av utredningsmannen och
av riksskattenämnden. Det är bara i ett
fåtal fall som återanskaffningen inte
skulle kunna verkställas inom tre år. Det
är för övrigt naturligt att alla, som är
beroende av inventarier för sitt näringsfång,
är angelägna om att försöka återanskaffa
dem så snabbt som möjligt,
samtidigt som det också är angeläget för
en fartygsägare att snarast möjligt skaffa
sig ett nytt fartyg i stället för ett gammalt.
Därför finns det mycket starka
skäl för att man begränsar återanskaffningstiden
men att man har det korrek -

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

ni. m.

tiv, som dispensmöjligheten innebär, därest
återanskaffningen kan komma att
ta längre tid, såsom fallet kanske kan
vara vid en båtbeställning. Det innebär,
herr Spetz, långt ifrån att man inför
något nytt krångel, utan det innebär endast
att man anpassar lagstiftningen till
ett faktiskt förhållande.

Vidare säger herr Spetz att man inte
skall jämföra ett fartyg med andra inventarier,
utan att det är lämpligast att
jämföra med fastighet. Nu fullföljde herr
Spetz inte riktigt denna jämförelse, men
bakom hans resonemang torde dölja sig
att han avser jämförelse med en lantbrukare
som inte har ordnad bokföring.
En sådan enskild person, som driver
ett jordbruk, kommer i den situation
som herr Spetz nu framhöll. Men om vederbörande
vill bli beskattad som rörelseidkare,
får han väl också finna sig
i att betraktas som rörelseidkare när
han överlåter sin rörelse.

Det är nog vidare riktigt som länsstyrelsen
i Göteborg har påpekat, att de
mycket goda avskrivningsmöjligheterna
på fartyg har gjort dessa till objekt för
penningplacering. Det bestrider herr
Spetz — han känner inte till något sådant
fall. Tyvärr känner inte heller jag
närmare till dessa förhållanden — herr
Spetz borde ju ha större förutsättningar
än jag i det avseendet, eftersom han lever
och verkar just bland dessa näringsidkare.
Men ett fall känner jag till, herr
Spetz, och det gäller vår aspirant på
världsmästartiteln i tungviktsboxning,
Ingemar Johansson, som har placerat en
del av sina knockout-pengar i ett stort
fiskefartyg. Jag tror inte att Ingemar
Johansson efter sin boxarbana tänker
övergå till att bli fiskare, utan han har
alldeles säkert köpt detta fartyg därför
att det är ett synnerligen gott placeringsobjekt
för hans kapital. Nu är ju
detta ett mycket enstaka fall, men det
är det enda exempel jag har, och därför
får det vara gott nog.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att ta den sista saken
först, så tror jag att om Ingemar
Johansson har den uppfattningen att in -

köpet av detta fiskefartyg är en fin affär
och att han skall kunna spekulera
med det, så gör han ett mycket stort
misstag. I själva verket ligger det väl så
till att Ingemar Johansson har köpt detta
fartyg för att hans släktingar i Grundsund
skall ha möjlighet att finna eu
bärgning på havet. Det är ju så, tyvärr
kan man säga, att ett fiskefartyg i dagens
läge kostar en halv miljon kronor, och
därför krävs det att man är kapitalist
för att man över huvud taget skall kunna
anskaffa ett sådant fartyg. Jag trodde
verkligen för min del att herr Eriksson
skulle ha tagit upp ett annat exempel,
men det gjorde han inte, och då har inte
heller jag anledning att göra det.

Men jag gjorde ingen jämförelse med
jordbrukare, herr Eriksson, utan jag tog
jämförelsen med andra rörelseidkare,
alltså verkstadsägare och liknande. Och
såvitt jag förstår, har herr Eriksson inte
på något sätt kunnat visa att det jag
sade var felaktigt, när jag gjorde jämförelsen
mellan fartyg, bostäder, lagerlokaler
och arbetsplatser. Att fiska rubriceras
som rörelse beror helt enkelt pa
att vår skattelagstiftning delar upp inkomsterna
i vissa grupper. Jag tror inte
det är lämpligt att man skapar alltför
många sådana grupper, utan vi har de
olika i kommunalskattelagen angivna inkomstslagen
: inkomst av jordbruksfastighet,
av annan fastighet, av kommanditbolag
och vad det nu är fråga om,
vidare av rörelse, av tjänst, av tillfällig
förvärvsverksamhet och av kapital. Naturligtvis
skulle man kunna göra skalan
mycket bredare, men det finns ingen anledning
att gå den vägen, om man använder
sig av skattelagarna med en smula,
jag vågar säga det, sunt förnuft och
inte hänger upp sig på paragraferna.
Det skäl som här anförts, likformighetsskälet,
anser jag mig så pass klart ha
visat vara ohållbart, herr talman, att jag
inte liar någon anledning att frånträdamitt
yrkande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den bär intressanta debatten om Ingemar
Johanssons kapitalplaceringar, men

26 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

m. m.

det skulle förvåna mig, om han, när han
nu valt en bana med så mycken osäkerhet
för framtiden, uteslutande skulle ha
drivits av tanken att vara snäll mot
släktingar, då han lagt sig till med en
fiskebåt. Eftersom han till och med har
kunnat läsa i ett högst officiellt yttrande
från länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län att det med nuvarande generösa
skatteregler är en god kapitalplacering
att placera pengar i en fiskebåt,
har man kanske anledning att förutsätta
att han också anlagt litet av kapitalismens
affärsmannasynpunkter på saken
— herr Spetz har ju här i dag presenterat
honom som kapitalist.

Bå reservanternas talesman herr
Eriksson så utförligt har redogjort för
det problem vi diskuterar här i dag,
skall jag, herr talman, inte ge mig in på
något ytterligare referat av själva frågeställningarna.
Jag konstaterar emellertid
att det är två frågor, som har varit
föremål för delade meningar i utskottet.

Den ena är frågan om tidsbestämmelsen
tre eller sex år, inom vilken tidrymd
vederbörande skall utnyttja de
pengar han har fått för fartyget till återanskaffning.
Det är väl inte alldeles korrekt
att, såsom herr Spetz gjorde, framställa
saken så, att den nuvarande lagstiftningen
stipulerar en tidrymd av sex
år, och sedan ställa frågan, vad det
finns för anledning att ändra på den bestämmelsen.
Den nuvarande lagstiftningen
är ju provisorisk. Vi har ju haft den
sedan år 1954, då bestämmelsen om fartygsfonderna
infördes, och det är ju erfarenheterna
under de gångna åren som
har föranlett utredningsmannen att i
sin promemoria slå fast, att man genom
tidsbestämmelsen sex år har givit möjligheter
för mindre nogräknade skattskyldiga
att skaffa sig obehöriga skatteförmåner.
Om några skaffar sig obehöriga
skatteförmåner är det andra som
får betala för det, det kommer man ju
aldrig ifrån. Utredningsmannen föreslår
att detta skulle förhindras genom vissa
skärpta räntebestämmelser, ett förslag
som emellertid vid övervägandena i departementet
inte ansågs vara så lämp -

ligt att föra fram till riksdagen. Då föreslog
riksskattenämnden att tidrymden
borde bestämmas till tre år och att man,
när speciella skäl kunde åberopas i det
enskilda fallet, skulle kunna medge en
förlängning till sex år.

Herr Spetz frågar nu, om inte riksskattenämnden
har tillräckligt mycket
att göra ändå och om man bör ge sig in
på en blankettgranskning och en byråkratisk-formalistisk
procedur som bara
tar tjänstemännens tid i anspråk utan
att det egentligen är till någon nytta.
Om tillämpningen skall vara icke restriktiv,
sade herr Spetz, om jag fattade
honom rätt, varför kan man då inte i
stället acceptera tidrymden på sex år
generellt?

Ja, det är ju ändå en högst väsentlig
skillnad mellan en icke alltför restriktiv
tillämpning av treårsbestämmelsen
och ett generellt medgivande av sex år
både då det är lämpligt och då det icke
är lämpligt, ett generellt medgivande av
en skatteförmån för en viss grupp av
medborgare. När riksskattenämnden nu
själv har föreslagit det här arrangemanget
så ställs man ju inför den intressanta
frågan, om det är riksskattenämnden
eller herr Spetz som har de största
möjligheterna att bedöma riksskattenämndens
arbetsbörda. Jag tror nog att
riksskattenämnden har haft en viss
aning om hur mycket merarbete den föreslagna
bestämmelsen skulle medföra
och att den ansett sig kunna gå i land
med det.

Jag betraktar således frågan om tre
eller sex år såsom en fråga, om man
med öppna ögon skall tillåta mindre
nogräknade skattskyldiga att missbruka
bestämmelserna eller om man skall finna
sig i den enligt min mening ganska
obetydliga komplikation som är nödvändig
för att stävja ett sådant missbruk.
Ur rättvisesynpunkt -— det är väl
den vi allesamman såsom skattebetalare
ändå anlägger — kan svaret bara bli
ett, nämligen att man bör bestämma tidrymden
till tre år med möjlighet att ge
dispens i de fall då det finns skäl därför.

Onsdagen den 0 maj 1939

Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgangar,

Den andra tvistefrågan, som naturligtvis
bär föranlett de längsta debatterna
i utskottet, gäller vad som händer
med fiskarens försäljningsvinst när lian
säljer båten och upphör med sin verksamhet.
Problemet här är ju egentligen,
om fiskaren skall likställas med andra
rörelseidkare och skatta för försäljningsvinsten
eller om han skall ha den
särskilda förmånen att bara skatta för,
såsom det har sagts, de återvunna värdeminskningsavdragen
eller, för att uttrycka
det något enklare, skatta för det
belopp som motsvaras av gjorda avskrivningar.
För att förstå detta problem måste
man hålla i minnet att fiskarna enligt
kommunalskattelagen skall beskattas
som rörelseidkare. Det är ett faktum
som vi aldrig kommer ifrån, men
herr Spetz vill inte ta konsekvensen av
detta klara förhållande att fiskaren skall
beskattas som rörelseidkare. Därmed åtnjuter
fiskarna den förmånen vid beskattningen
att de har rätt till avdragsgilla
avskrivningar i planmässig ordning
med 10 procent om året på den
båt som de skaffar sig, d. v. s. det inventarium
de behöver för att bedriva
sin näring. Därav följer också att fiskaren,
då han säljer båten, skall skatta för
hela den vinst han då gör sig. Detta får
ju varje annan rörelseidkare finna sig i
när de avyttrar sin rörelse och sina inventarier
— de får skatta för good-willvärdet,
för värdet av hyreskontrakt och
mycket annat.

Man frågar sig då, hur det kommer sig
att fiskarna har fått den särskilda förmånen
att bara behöva skatta för de
återvunna värdeminskningsavdragen.
Det är riktigt såsom herr Spetz säger att
man då får gå tillbaka till år 1952. Men
det är att märka, herr Spetz, att vid det
tillfället fanns ingen förordning om fartygsfonder.
Den kom först år 1934. Det
var ju närmast för att slå vakt om fiskarna
som yrkesutövare som herr Spetz
väckte sin motion, vilken föranledde en
skrivning i bevillningsutskottet som gav
den förmån till fiskarna som vara nödvändig
vid det tillfället, när icke fartygsfondernas
möjligheter var för handen.
De kom ju först 1954.

m. m.

Sedan hör det ju till att den förmånen,
som blev en följd av bevillningsutskottets
ställningstagande 1952, kom att
läggas såsom en extra förmån ovanpå
den förmån som fartygsfondsförordningen
gav när den kom till 1954. Jag har
för min del inte haft någon anledning
att ändra på detta så länge fartygsfonderna
har varit ett provisorium, men
det blir ju annorlunda när dessa fonder
övergår till att bli permanenta institutioner.

Nu har bevillningsutskottet, om jag
har förstått skrivningen rätt, velat göra
gällande att det inte var bara en önskan
att slå vakt om rörelsen, som var motivet
för den lättnad som blev en följd
av 1952 års beslut, utan att det även var
för att ge speciella skattepreferenser till
de fiskare, som slutar upp med sin rörelse
och säljer sin båt och som skall använda
försäljningsvinsten för att därmed
dryga ut sin ålderdomsförsörjning.

Jag kan då för min del konstatera, att
detta syfte var synnerligen väl dolt i
bevillningsutskottets skrivning 1952,
och man kan fråga sig om det är möjligt
att utskottet 1952 skulle ha velat föreslå
riksdagen att bevilja en särskild
yrkesgrupp ett avsevärt skatteprivilegium
utan att med ett enda ord upplysa
om förslagets innebörd.

När man från fiskets sida vid remissen
av detta ärende har försökt slå vakt
om det nuvarande skatteprivilegiet har
man hänvisat till att lantbrukarna inte
behöver skatta för försäljningsvinst på
sina inventarier — jag bortser från det
fallet att inventarierna har innehafts
kortare tid än fem år, i vilket fall reglerna
för realisationsvinstbeskattningen
skall tillämpas. Det argumentet har emellertid
bemötts redan i propositionen.
Jag har diir hänvisat till att lantbrukarna
inte har rätt att göra avskrivningar
på sina inventarier. När herr Spetz så
envist vill göra jämförelser mellan fiskaren
och hans båt å ena sidan och
lantbrukaren och hans fastighet å andra
sidan, så är ju herr Spetz inte konsekvent.
Herr Spetz sade uttryckligen i
sitt inlägg: Varför skall fiskaren ha en
beskattning på sin försäljningsvinst, när

28 Nr 15 Onsdagen den 6 inaj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.

icke lantbrukaren har en beskattning
på sin försäljningsvinst om han säljer
sin fastighet? Herr Spetz gick ännu
längre och sade, att båten skall betraktas
som en bostad för fiskaren på samma
sätt som fastigheten för lantbrukaren
och att man följaktligen borde gå
efter samma regler. Men lantbrukaren
har ju inte haft några möjligheter till
avskrivning på sin fastighet under den
tid han innehaft den! Lantbrukaren har
inte heller, om han sätter upp ett inventariebestånd
för exempelvis 100 000 kronor,
någon möjlighet att göra avskrivning
på detta. När han slitit ned ett speciellt
inventarium och ersätter det med
ett nytt får han ett avskrivningsobjekt,
men när han sätter upp sitt inventariebestånd
får han inte tillämpa några avskrivningsregler
som rörelseidkare, då
däremot fiskaren omedelbart när han
skaffar sig båten får börja på att göra
avskrivningar med 10 procent om året.

När man således gör gällande att fartyget
skulle stå närmare fastigheten än
andra lösa inventarier, så håller, menar
jag, inte den jämförelsen. Det finns inventarier
som står betydligt närmare
fastigheten än vad fartyget gör, t. ex.
de fasta maskinerna, som visserligen
åsätts särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen
men som dock behandlas
som övriga inventarier, trots att de
ju måste anses ha större likhet med
fastigheten än vad fiskebåten har enligt
herr Spetz’ argumentering.

Konsekvenserna av herr Spetz’ argument
är ju de, att fiskarna först skall
ha samma förmåner som andra småföretagare,
d. v. s. de skall ha rättighet att
skriva av 10 procent på sina inventarier
såsom andra småföretagare gör, men
när de sedan avyttrar det hela, då skall
de inte längre betraktas som småföretagare,
utan då, menar herr Spetz, skall
de jämställas med jordbrukare. Då skall
de inte behöva betala någon skatt på försäljningsvinsten,
ty det gör inte jordbrukarna,
och herr Spetz menar att jordbrukaren
och fiskaren är likställda i det
avseendet.

Det går naturligtvis inte att sitta på

två stolar på en gång. Antingen måste
man enligt kommunalskattelagen hålla
med om att fiskarna skall betraktas som
företagare med rätt att göra avskrivningar
på sina båtar på samma sätt som företagarna
gör avskrivning på sina inventarier,
och håller man på den saken
får man ta konsekvensen när det är
fråga om att försälja båten och då handla
på samma sätt som när småföretagaren
försäljer sitt inventarium, eller också
får man jämställa fiskaren med jordbrukaren.
I det senare fallet kan man ju
inte göra anspråk på att fiskaren skall
ha kvar de nuvarande avskrivningsmöjligheterna
under den tid han förbrukar
sin båt, utan då skall han inte få göra
några andra avskrivningar än de regelmässiga
avskrivningar, som jordbrukaren
får göra på sin fastighet och som
är mycket obetydliga. Eller också skall
han inte ha någon avskrivningsrätt alls,
vilket ju jordbrukaren inte har när han
sätter upp sitt inventarieförråd och startar
sin rörelse.

Herr Spetz’ argumentation är ingen
argumentation för ett stöd åt fiskerinäringen.
Den saken klaras genom fartygsfonderna,
som kom till 1954 och som
föreslås bli permanenta. Herr Spetz är
ute efter ett speciellt skatteprivilegium
för en företagargrupp, som avyttrar sina
investeringar och som därvid skulle
ha en skattepreferens, som ingen annan
företagargrupp har när den avyttrar
sina inventarier.

Herr Spetz säger att motiveringen härför
är enkel: så har det varit tills nu!
Ja, det har varit så, det ger jag herr
Spetz rätt i, ty den här speciella preferensen
kom till innan fartygsfonderna
infördes 1954 och den har fått stå
kvar sfi länge fartygsfonderna varit ett
provisorium, men den bör nu inte längre
stå kvar sedan det bestämts att denna angelägenhet
definitivt skall ordnas genom
en permanent lagstiftning.

Jag förstår kanske herr Spetz som
människa. Han är från västkusten, och
känner sig böra företräda fiskarnas talan.
Jag ber att få erinra om att i hela
remissen har ■— på ett enda undantag

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

in. m.

när — inte en enda remissinstans velat
inta den ståndpunkt, som utskottet gjort
till sin och som herr Spetz argumenterar
för. Undantaget är fiskarnas egen fackliga
organisation, men det är ju klart
att intressesynpunkterna där kommer
in i bilden på ett alldeles speciellt sätt.
Herr Spetz är från västkusten och ser
fiskarna varje dag. Han har självfallet
med hänsyn till den arbetsinsats de gör
en viss veneration för denna grupp. Men
här gäller det ett skatteproblem, och
det utslagsgivande måste vara, att alla
medborgare skall mätas med samma
mått, när det är fråga om beskattningen.

En skattepreferens till en specifik
grupp måste betalas av de andra grupperna
i deras egenskap av skattebetalare.
Det är från den utgångspunkten som
propositionen är framlagd och som reservanterna
avgivit sin reservation till
utskottsutlåtandet.

Herrr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste beundra finansministern
förmåga att förstora upp
en relativt liten sak på det sätt som han
nu gör, när han vill göra gällande, att
det förslag som utskottsmajoriteten
framlagt innebär en alldeles speciell och
stor skattepreferens till en viss grupp
yrkesmänniskor, en preferens som alltså
får betalas av andra. Finansministern
vet lika bra som jag, att kommunalskattelagen
är full av specialregler, när det
gäller olika yrkesgrupper. Jag skall bara
ta ett par exempel, men det finns
massor att hänvisa till. Vi har den speciella
behandling som gäller bostadsrättsföreningar
och allmännyttiga bostadsföretag,
och jag kan ta ett exempel
som sammanhänger med detta och som
gäller en- och två-familjsvillorna. Vi har
överhuvud taget det ena exemplet efter
det andra på skattepreferenser, som enligt
finansministern alltså får betalas
av andra, men ingen har kommit på den
idén att man skall ta bort dem för det.

Finansministern talar om erfarenheter
som gjorts, och jag skall då be att få

säga ett par ord angående fonderna. När
det gäller tiden har, skulle jag förmoda,
länsstyrelserna ute i landet de allra
säkraste erfarenheterna av lagens verkningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län
anför att på grund av varvens konjunkturkänslighet
och då variationerna i fråga
om leveranstid är mycket stora bör
tidsfristen för rederierna icke göras alltför
snäv i en författning som är avsedd
att bli permanent.

Detta var när det gällde fartygsfonderna
och länsstyrelsen i Malmöhus län.
Beträffande eldsvådefonderna säger
länsstyrelsen i Göreborgs och Bohus
län, som ju har åberopats här, att den
delar utredningsmannens uppfattning att
tidrymden för den slutliga avvecklingen
av eldsvådefonderna icke bör vara
kortare än sex år. Här är alltså utredningsmannen
och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län på samma linje, och
jag förmodar att det var erfarenhet som
låg bakom detta yttrande. Finansministerns
argumentering för treårsgränsen
är alltså faktiskt inte så stark som
det kan låta när han talar här.

De skatteregler som har gällt för försäljningsbeloppet
vid försäljning av fartyg
har inte bara varit i kraft sedan
1952, utan i själva verket ända sedan
1938. År 1952 infördes en skärpning
för andra rörelseidkare, men bevillningsutskottet
förklarade att med de särskilda
förhållanden, som gäller beträffande
fisket och den mindre sjöfarten, skulle
de regler, som då infördes för att gälla
maskiner och inventarier, icke gälla fartyg Jag

anser, herr talman, att man nog
måste stödja sig på rätt starka skäl för
att riksdagen skulle företa en ändring
i dessa förhållanden, en ändring som
innebär att den yrkesgrupp det här är
fråga om blir beskattad för fiktiva vinster
till skillnad från rörelseidkare som
säljer exempelvis sina fastigheter.

Finansministern hade uppenbarligen
skrivit sitt anförande innan han hörde
mitt, tv han förklarade där hela tiden
att jag gjort jämförelser med jordbruket.
Det liar jag inte gjort en enda gång!

30 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.

Jag gjorde jämförelser med andra rörelseidkare.
Det var herr Eriksson som
nämnde något om jordbruket men icke

jag Men

när jag nu skall göra en jämförelse
med andra rörelseidkare, så tag
gärna för mig en jordbrukare! Vi tänker
oss att en jordbrukare köpt sin fastighet
omkring 1930 och alltså haft den
i cirka 30 år. Han har under dessa 30 år
gjort avskrivning med en procent på
jordbruksvärdet varje år, vidare har
taxeringsvärdet under de senaste tio
åren med all säkerhet stigit till minst
dubbla anskaffningsvärdet för fastigheten.
Jag skulle också tro, att han under
de 30 åren har skrivit av hälften av
anskaffningsvärdet på sitt jordbruk, och
denna hälft blir icke beskattad om och
när han säljer sin fastighet.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Herr Spetz har enligt
min uppfattning redogjort särdeles fullständigt
för denna angelägenhet, och
det finns ganska litet att tillägga utöver
vad han har sagt. Finansministern gjorde
emellertid för en stund sedan ett par
uttalanden, som jag anser vara av den
beskaffenheten, att bör föranleda en
kort kommentar.

Statsrådet använde vid flera tillfällen
uttrycket, att den nu gällande ordningen
på detta område måste fattas såsom
ett »skatteprivilegium» för fiskarna. Han
underströk sin uppfattning genom att
också tala om en »skattepreferens» för
fiskarna. För att ytterligare markera sin
mening framhöll han desslikes, att det
måste vara en mycket god kapitalplacering
att lägga ned pengar i en fiskebåt.
Jag måste säga, herr talman, att synen
av de svenska fiskarna såsom representanter
för kapitalistsamhället för mig
ter sig en smula främmande. Fastmera
förhåller det sig väl så, att våra fiskare
i allmänhet har att fresta en ganska
knaper tillvaro.

Detta är emellertid en sak för sig. Det
centrala i detta problem är, såsom herr
Spetz har utvecklat, skillnaden i detta

sammanhang mellan fartyg och andra
inventarier. Departementschefen vill
inte kännas vid att en sådan skillnad
föreligger. Det finns emellertid en omständighet,
som jag tycker man skulle
kunna särskilt understryka i denna debatt.
Det är den skillnaden mellan t. ex.
fiskefartyg med utrustning och flertalet
andra slag av inventarier i rörelse,
som ligger däri, att en båt har i förhållande
till de sedvanligen förekommande
lösa inventarierna väsentligt längre
livslängd. Det är ju ovanligt, att man
kan sälja sådana andra inventarier med
vinst efter utgången av den tid, då realisationsvinstbeskattning
kan inträda;
däremot inträffar det inte så sällan, att
man kan sälja en fiskebåt med en viss
vinst på grund av de omständigheter,
jag bär har antytt. Då inträder emellertid
också det penningvärdeförsämringsmoment,
som man här har talat om och
som enligt min uppfattning är ett gott
motiv för den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
har kommit att intaga.

Den föreliggande propositionen är,
såsom jag har fattat den, mera ett uttryck
för svensk strävan till perfektionism
än ett uttryck för en sakligt grundad
uppfattning. Jag har inte kunnat
känna mig övertygad av vad departementschefen
här har anfört, utan jag
delar den uppfattning, som herr Spetz
detaljerat och sakkunnigt har utvecklat.

Med detta korta anförande, herr talman,
ber även jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utredningsmannen lade
ju fram ett hårdare förslag när det gällde
beskattningen av försäljningsvinster
för den speciella grupp vi här talar om,
fiskare och småredare. Han vann gehör
för detta under remissbehandlingen. Det
framfördes blott två avvikande uppfattningar.
Den ena kom från länsstyrelsen i
Göreborgs och Bohus län, som ansåg, att
man borde göra en tidsmässig skillnad
— de fiskare, som hade köpt sina båtar
före år 1951, borde få behålla den

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och

gamla förmånen, då prisstegringen i anledning
av Koreakrisen kunde vara ett
motiv för att man inte beskattade dem
för denna speciella värdestegringsvinst.
Den andra avvikande meningen framfördes
av Sveriges fiskares riksförbund,
som ville helt bibehålla de gamla rättigheterna.

Propositionen skrevs på kompromisslinjen,
d. v. s. i överensstämmelse med
vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anfört. Bakom propositionen
står reservanterna, medan utskottet med
herr Spetz har velat gå på det förslag
som Sveriges fiskares riksförbund har
gjort sig till tolk för.

När herr Spetz alltså har hamnat på
samma linje som Sveriges fiskares riksförbund,
inbillade jag mig att herr
Spetz kommit till den slutsatsen med
ungefär samma motivering. Om jag citerar
vad Sveriges fiskares riksförbund
säger, låter det så här: »Man måste taga
hänsyn till de speciella förhållanden, under
vilket fisket drives. Det svenska
havsfisket utgör ju icke en rederirörelse
med kontinuerlig anskaffning av fartyg,
utan fiskarna slå sig samman i fiskelag,
som anskaffa det för näringens
bedrivande nödvändiga fiskefartyget
jämte utrustning. Förhållandet kan närmast
jämföras med när en jordbrukare
inköper en gård jämte inventarier. Visserligen
räknas fiskaren rent skattetekniskt
som rörelseidkare, men i verkligheten
har hans verksamhet mycket mer
gemensamt med jordbruket än med rörelseidkare
i övrigt. Såväl inom fisket
som jordbruket rör det sig om småföretagare,
som driva sin näring med hjälp
av eu jordbruksfastighet, resp. en fiskebåt.
»

Detta var således intresseorganisationens
motivering för den ståndpunkt, till
vilken även herr Spetz bär kommit. Men
herr Spetz är angelägen att understryka
att han inte gillar motiveringen; i varje
fall vill han inte från min sida pådyvlas
att ha denna motivering, utan skall han
göra någon jämförelse, skall han göra en
jämförelse med småföretagsamlieten i
övrigt, men inte med jordbruket.

lagertillgångar,
m. m.

A la bonne heure, herr Spetz, jag är
med på det också! Men då är det på
det sättet, att småföretagarna i övrigt
gör avskrivningar planmässigt med 10
procent på sina inventarier och att fiskarna
gör avskrivning med 10 procent
på sina båtar. När en fiskare säljer sin
båt för att dra sig tillbaka med en försäljningsvinst,
menar jag att lian skall
behandlas på samma sätt som småföretagaren,
d. v. s. han skall bli beskattad
för försäljningsvinsten, såvida det inte
är fråga om att han ersätter en gammal
båt med en ny båt och kan åtnjuta fartygsfondernas
skatteprivilegier genom
att avskriva hela beloppet redan på den
nya båten.

Om det nu i denna debatt blivit så,
att jag har beskyllt herr Spetz för att
vara fader till det mycket objektiva referat
av både reservanternas och fiskarnas
synpunkter, som herr Einar Eriksson
här gjort, får jag väl be herr Spetz om
ursäkt för detta. Men jag vill erinra
om vad jag nyss sade, att det är fiskarna
själva som har gjort jämförelsen, och
herr Spetz har kommit till samma slutsatser,
även om motiveringarna är annorlunda.

Sedan menade herr Spetz, att kommunalskattelagen
ju är en lag som vimlar
av inadvertenser med favörer — om jag
fattade herr Spetz rätt — åt det ena
och det andra hållet, och då skulle en
favör mer eller mindre inte kunna spela
så stor roll. Jag har inte samma generella
omdöme om kommunalskattelagen
som herr Spetz. Och det speciella ting,
som herr Spetz har åberopat, nämligen
att tvåfamiljshusen ur skattesynpunkt
behandlas på det eller det sättet, är ju
eu annan sak. Det kan vara en fiskare,
en jordbrukare, en löntagare, en direktör
— vilken som helst — som äger detta
tvåfamiljshus. Och när herr Spetz
talar om de speciella skattebestämmelserna
för bostadsrättsföreningarna betraktar
jag inte dem som egentliga förmåner
utan mera som praktiska schablonberäkningar
för att kunna klara i
övrigt mera komplicerade förhållanden.

Sedan, herr Spetz, var det så, att ut -

32 Nr 15 Onsdagen den 6 ma] 1959

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

m. m.

redningsmannen när det gällde den andra
tvistefrågan, om giltighetstiden för
fartygsfond skulle vara tre eller sex år,
visserligen hade stannat för sex år men
velat komplettera detta med skärpningar
i fråga om räntereglerna, vilket jag
ansåg inte vara så lämpligt. Därför följde
jag riksskattenämndens förslag om
tre år med möjligheter till undantag,
när så var befogat. Det går alltså inte
gärna att i en korrekt framställning göra
gällande, att utredningsmannen skulle
ha framlagt ett förslag om en giltighetstid
på sex år — punkt och slut.
Så var nämligen icke förhållandet.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få påpeka —
jag kanske hellre skulle säga understryka
—• för kammaren, att bevillningsutskottet
har följt nu gällande lag. Det är
alltså inte fråga om att införa en ny
skattelag eller en ny favör för fiskare,
utan det är fråga om att slå vakt om de
beskattningsregler, som beträffande fiskare
har gällt sedan 1938.

Finansministern gjorde en jämförelse
mellan fiskaren, som säljer sin båt, och
rörelseidkaren, som säljer en maskin.
Men jag har i mitt tidigare anförande
framhållit, att det inte är detta som det
är fråga om. Utan jämförelsen måste gälla
rörelseidkaren, som säljer den fastighet,
i vilken han har sina maskiner inrymda.
Då kan rörelseidkaren med de
höjda byggnadskostnader, som nu råder,
mycket väl erhålla en försäljningsvinst,
som är skattefri. Det föreligger alltså en
skattepreferens — för att använda finansministerns
uttryck —- så snart rörelseidkaren
använt sin fastighet i tio år.

Jag ifrågasätter nu, huruvida finansministern
avser att eventuellt komma
tillbaka ett annat år och föreslå, att andra
rörelseidkare skall beskattas för gjord
försäljningsvinst även när de säljer sina
fastigheter.

Men å la bonne heure, jag lämnar det
därhän! Jag skulle till sist vilja säga, att
jag är beredd att släppa utskottets förslag
och på gå finansministerns linje,

om finansministern kan ge mig ett enda
exempel på att en arbetare eller rörelseidkare
bor i sina fasta maskiner, eller
i sin grävskopa eller i sin lastbil under
mer än halva året och använder dessa
maskiner, grävskopor, lastbilar o. s. v.
som lagerlokal och arbetsplats. Men så
länge finansministern inte gör det —•
och det är jag övertygad om att han inte
heller kan — så vidhåller jag mitt yrkande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Spetz blev alltför våldsamt irriterad i
Sin argumentation i sitt senaste inlägg.

Enligt kommunalskattelagen är fiskaren
att anse såsom rörelseidkare, och
man får ta konsekvenserna av det. Jag
tror inte att man kan börja göra en uppdelning
och hävda, att motorn i båten
är ett särskilt inventarium, ankarspelet
ett annat inventarium och vinschen ett
tredje inventarium, medan hytten, som
fiskaren vistas i ute till sjöss, är en fastighet
och att man följaktligen skall ha
olika avskrivnings- och skattevärderingsregler
för de olika objekt, som ingår
i fiskebåten. Man får nog, herr
Spetz, bestämma sig för att antingen gäller
det en fastighet eller ett inventarium.

I kommunalskattelagen har man bestämt
sig, och det har vi att rätta oss
efter.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det finns ju en annan
möjlighet än att hänga upp sig på det
formella förhållandet, att fiskare taxeras
som rörelseidkare och att alla rörelseidkare
skall bedömas lika över hela linjen.
Kammaren kan ju i stället följa utskottets
förslag och därmed låta den regel
gälla, som nu har gällt under 20 år,
så är frågan löst.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Ang. särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,

m. m.

yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Härpå gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 75.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de beträffande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna

3 Första kammarens protokoll 1959. Nr 15

punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen i
denna del; och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 76.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
enligt de med avseende på
punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 76.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 53 §
och punkt 10 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av väckta motioner
angående utredning av näringslivets betingelser
i Bohuslän, m. m.; samt
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan
på småföretagsamheten

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om sådana riktlinjer för finansoch
kreditpolitiken att småföretagsamhetens
intressen tillgodoses.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 304 i första kammaren, av herrar
Torsten Andersson och Franzén, samt
nr 375 i andra kammaren, av herr Elmwall
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om undersökning av hur finans- och
kreditpolitiken under senare tid inverkat
på driften inom småföretagsamheten
samt på grundval härav om utredning
om sådana riktlinjer för den framtida
finans- och kreditpolitiken i olika konjunkturlägen,
att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses på tillfredsställande
sätt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:304 och 11:375 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Theodor Larsson och Johnsson i
Skoglösa, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen — med bifall
till motionerna 1:304 och II: 375 —
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om undersökning av hur finansoch
kreditpolitiken under senare tid inverkat
på driften inom småföretagsamheten
samt på grundval härav om utredning
om sådana riktlinjer för den
framtida finans- och kreditpolitiken i
olika konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses
på tillfredsställande sätt.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 27 behandlas en motion, vari
yrkas på en undersökning rörande hur
finans- och kreditpolitiken under senare

Onsdagen den 6 mai 1959

Nr 15

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan på småföretagsamheten

tid inverkat på driften inom småföretagsamheten
för att man med stöd av vad
en sådan utredning kan ge skall söka utfinna
sådana riktlinjer för den framtida
finans- och kreditpolitiken i olika konjunkturlägen,
att småföretagsamhetens
intressen på ett tillfredsställande sätt
kan bli tillgodosedda.

Detta utredningsyrkande har bankoutskottets
majoritet inte ansett sig kunna
eller böra biträda — egendomligt
nog. Egendomligt därför att vi alla är
överens om att småföretagsamheten utgör
ett utomordentligt betydelsefullt inslag
i den rikt mönstrade vävnad, som
näringslivet ger bilden av i vårt land.

Vi borde också alla kunna vara överens
om att småföretagsamheten haft det
och alltjämt har det mycket svårt med
finansieringen av sin verksamhet. Om
småföretagarna gäller att de som regel
själva har startat sin rörelse och ofta
inte haft denna i gång i så många år.
Hos nyetablerarna är det nu för tiden
på grund av kända förhållanden mera
ovanligt än regel att man äger eget startkapital
av nämnvärd omfattning.

Småföretagarnas förnämsta tillgång är
deras personliga initiativkraft och deras
fack- och branschkännedom. En sådan
tillgång är emellertid mycket svår att
hypotisera, svår att få kredit på.

Om dessa förhållanden kan för övrigt
de bäst vittna, som i dagens läge sysslar
med företagarföreningarnas verksamhet
ute i länen. Där får man uppleva hur
svårt det är för företagarna att anskaffa
för deras rörelse nödvändigt kapital. Så
värdefulla som småföretagarnas insatser
och prestationer är för landets näringsliv,
måste det för samhällets organ vara
en bjudande plikt att ge småföretagarna
allt det stöd och den uppmuntran som
över huvud taget kan vara möjlig. En
undersökning av här påyrkat slag borde
man väl därför kunna vara enig om,
men det är man tyvärr inte.

Det har sagts, att nu arbetande utredningar,
nämligen 1955 års stabiliseringsutredning
och 1957 års kreditmarknadsutredning,
skulle kunna anförtros uppgiften
att göra en speciell undersökning

rörande den ekonomiska politiken sedd
ur småföretagsamhetens synpunkt.

Motionärerna och vi reservanter i utskottet
anser att i så fall särskilda tillläggsdirektiv
skulle erfordras för de redan
sittande utredningarna. Sådana har
inte kommit. Vi anser emellertid framför
allt att det utredningsuppdrag, som
vi föreslår, bör anförtros åt en särskild
utredning, som snabbast och mest effektivt
kan genomföra ett dylikt uppdrag.
I en särskild utredning kan också småföretagsamhetens
egna organisationer på
ett helt annat sätt bli representerade, något
som vi från vårt håll önskar särskilt
starkt understryka värdet av.

Jag vill till slut, herr talman, gärna
göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på att när denna fråga senast
behandlades — det var vid förra årets
B-riksdag — förordades den föreslagna
utredningen av de småföretagarorganisationer,
som då i remissvar yttrade sig
över den det året väckta motionen i
samma ämne. Det var Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation och
Sveriges industriförening, som stödde
och tillstyrkte utredningskravet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
korta ord få yrka bifall till den vid
bankoutskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Herr Larsson började
med att uttala, att han fann det egendomligt
att bankoutskottet inte hade tillstyrkt
den föreliggande motionen. Jag
kan ju peka på den egendomligheten,
som han själv berörde, att vi hade precis
samma motion så sent som vid höstriksdagen,
då den blev av riksdagen avslagen.
Att nu efter några månader komma
igen och finna det egendomligt att
inte bankoutskottet intar en ställning
precis motsatt den som utskottet intog
i höstas, det finner jag för min del egendomligt.

Vi har nu från utskottets sida nöjt oss

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

med att hänvisa till att hela detta ämne
om kredit- och finanspolitiken hör till
de uppgifter, som stabiliseringsutredningen
sysslar med, och att man bör avvakta
resultatet av denna utredning. Vi
har svårt att inse att en utredning om
någon alldeles speciell kredit- och finanspolitik,
som skulle gälla småindustrien,
skulle ha någon verklig uppgift
att fylla, då självfallet småindustrien
liksom övriga näringsgrenar får räkna
med att man på finans- och kreditpolitikens
område rör sig med generella medel.

De svårigheter med kapitalförsörjningen
som det hänvisas till är ju inte
någonting som småindustrien är ensam
om, utan det är någonting som berör
alla. Vi har en svår kapitalbrist, som
gör att inte alla intressen kan tillgodoses.
Men när det gäller alldeles speciellt
frågan, huruvida småindustrien har blivit
missgynnad i förhållande till andra
intresserade, vill jag erinra om att det
gång efter annan har kunnat visas, att
småindustrien i fråga om procentuell
andel av det tillgängliga kapitalet förbättrat
sin position i förhållande till näringslivet
i övrigt.

Allt detta gör, herr talman, att jag anser
mig kunna utan vidare yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. utredning om näringslivets lokalisering Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående utredning om näringslivets
lokalisering.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen de likalydande motionerna
nr 302 i första kammaren, av
herrar Torsten Andersson och Mattsson,
och nr 371 i andra kammaren, av herr
Gustafsson i Kårby, samt de likalydande
motionerna nr 303 i första kammaren,
av herr Boo m. fl., och nr 372 i andra
kammaren, av herr Persson i Appuna
m. fl. I samtliga motioner hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag till lagstiftning
med bestämmelser för näringslivets
lokalisering.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen —- i anledning av förevarande
motioner 1:302 och 11:371 samt
1:303 och 11:372 — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande statsmakternas
möjligheter att påverka näringslivets
lokalisering.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Domö, Regnéll, Löfgren
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna 1:302
och 11:371 samt 1:303 och 11:372 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi står här inför två
motioner, den ena väckt på socialdemokratiskt
håll och den andra från centerpartiets
sida, med yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående skyndsam
utredning och förslag till lagstiftning
med bestämmelser för näringslivets lokalisering.
Skälet är i båda fallen, såvitt
jag förstår, att man menar att nu,
sedan byggnadsregleringen upphört att
fungera som lokaliseringspolitiskt instrument,
detta instrument bör ersättas
med en statlig lagstiftning, innehållande
bestämmelser om lokalisering.

Det är ju en gammal tvistefråga som

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

här tas upp. Den sida jag företräder har
hela tiden hävdat — även när det gällde
byggnadsregleringen såsom lokaliseringspolitiskt
instrument ■— att lokaliseringsfrågorna
borde lösas på frivillighetens
väg och icke genom lagstiftning.

Det har ju under åren försiggått ett
mycket gott samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
industriens produktionsråd
och olika företagsföreningar
när det har gällt lokaliseringsspörsmålen.
Vi menar att det finns all anledning
att räkna med att detta samarbete kommer
att bestå även sedan byggnadsregleringen
har upphört att fungera på detta
område och att man har utsikter att
på den vägen komma till ur det helas
synvinkel gynnsammare resultat än om
man försöker sig på någon form av
tvångslagstiftning.

Det antyds ofta i detta sammanhang,
att det skulle råda ett motsatsförhållande
mellan å ena sidan företagarintressena
och å andra sidan samhällsintresset.
Men jag vill fråga: Finns det ■— speciellt
under de förhållanden vi nu rör
oss i —• något större intresse än att se
till att vårt produktionsliv får arbeta
under gynnsammaste möjliga betingelser?
Och om det från produktionssynpunkt
—- något som väl då skulle vara
identiskt med företagarintresset — skulle
vara gynnsammast att få förlägga
en anläggning till en viss plats, kan det
då finnas ett samhällsintresse, som tar
över produktionsintresset till förmån
för en annan plats?

Naturligtvis kan det under i övrigt lika
förhållanden — om det finns flera
platser att välja på som från produktionssynpunkt
är lika bra -— vara motiverat
att låta speciella samhälleliga
och sociala skäl fälla avgörandet. Det
är ju just till sådana resultat som samrådet
mellan de av mig nyss nämnda
institutionerna leder fram. Men om staten
skulle kunna siiga nej när enligt
företagarens uppfattning endast en viss
given plats bereder tillfredsställande
möjligheter för den tillämnade produktionen,
så kan man ju inte säga att det
är samhällsintresset som har gått segrande
ur den konflikten.

Vi påpekar också i reservationen, att
riksdagen vid tidigare tillfällen har behandlat
de här berörda lokaliseringsspörsmålen.
Bankoutskottet har därvid
förklarat, att igångsättande av ytterligare
utredningar angående lokaliseringsfrågorna
borde anstå till dess att pågående
inventeringar inom området slutförts.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som har
Kungi. Maj:ts uppdrag att göra dessa inventeringar,
har redan avslutat första
delen av sitt arbete och väntas inom en
jämförelsevis nära framtid kunna fullborda
samtliga inventeringar. Vi anser
att i varje fall resultatet av de pågående
inventeringarna bör avvaktas, innan beslut
om nya utredningar på hithörande
område fattas.

Det stora och avgörande skälet för oss
är emellertid, som sagt, att vi helt enkelt
inte tror på välsignelsen av att på
detta område lagstifta med tvingande
bestämmelser. Vi anser att det hela löser
sig bäst genom att man bygger vidare
på det frivilliga samarbete som nu
bedrives.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Förhållandet på detta
område har ju varit, att byggnadsregleringen
under en följd av år har använts
i lokaliseringspolitiskt syfte. 1951 års
utredning om näringslivets lokalisering
var enig i sitt uttalande, att så länge
byggnadsregleringen fanns kvar och
kunde på lämpligt sätt användas för
detta ändamål, så skulle det också ske
för att man under tiden skulle kunna
samla erfarenheter av den lokaliseringspolitiska
verksamheten. Man utgick ifrån
att om byggnadsregleringen försvann
som instrument för lokaliseringspolitiken,
skulle något annat komma i stället.
Vid framläggandet av 1956 års proposition
om förlängning av byggnadsregleringen
kom denna uppfattning även
klart till uttryck.

Nu har lokaliseringsfrågorna kommit
i ett helt nytt läge genom att byggnadsregleringen
praktiskt taget helt satts ur

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

kraft. Det är anledningen till de motioner
som vi har att behandla här i dag.

Utskottets majoritet, som består av representanter
för regeringspartiet och
centerpartiet, delar motionärernas uppfattning
att erfarenheterna av den lokaliseringspolitiska
verksamheten är goda.
Utskottet förordar därför att en
skyndsam utredning igångsätts om samhällets
fortsatta möjligheter att påverka
näringslivets lokalisering. Alla hörda remissinstanser
utom en tillstyrker. Det
avgörande i detta sammanhang är att
det organ, som handhaft den hittills bedrivna
verksamheten på detta område,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, anser
att det även i fortsättningen bör finnas
möjligheter för samhället att ingripa
på detta område.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför: »Rådgivningen
och vidtagande av positiva åtgärder
för att främja en viss önskad lokalisering
torde liksom hittills bli de
viktigaste lokaliseringsmedlen. Om samhället
skall kunna bevaka sina intressen
i samband med näringslivets lokalisering,
är det emellertid nödvändigt med
någon form av lagstiftning. Denna bör
i så fall innehålla bestämmelser, som
ger lokaliseringsorganet möjligheter att
följa företagslokaliseringen i landet.
Samhället bör också ha möjligheter att
förhindra från dess synpunkt uppenbart
olämpliga lokaliseringar till förmån för
lokalisering till orter, som behöver en
förstärkning av näringslivet. I vilken
mån detta är möjligt måste bedömas från
fall till fall med beaktande av företagsekonomiska,
samhällsekonomiska, militära
och sociala synpunkter.»

Med hänvisning till det anförda tillstyrker
arbetsmarknadsstyrelsen motionärernas
hemställan.

Utskottet anser att utredningens uppgift
bör begränsas till att framlägga förslag
om hur samhällets inflytande på
lokaliseringsfrågorna skall utformas och
till att fastställa den allmänna målsättningen
för lokaliseringsverksamheten i
fortsättningen. Utredningens uppdrag
bör således icke omfatta s. k. regional
planering o. d. Arbetsmarknadsstyrelsen
håller nämligen sedan flera år på

med dylik utredning. Man är redan färdig
med arbetet i flera län, och i andra
län pågår utredningar. Även på lokalt
initiativ har dylika utredningar gjorts
och i vissa fall färdigställts. Meningen är
alltså icke att den nya utredningen skall
syssla med dessa spörsmål.

Jag är angelägen att understryka detta
då någon remissinstans och även reservanterna
i detta avseende synes ha
missförstått motionärerna. När reservanterna
hänvisar till vad bankoutskottet
anfört i tidigare utlåtanden med anledning
av motioner vid 1954, 1955, 1956
och 1958 års riksdagar, är det skäl att
påpeka, att de motionerna huvudsakligen
sysslat med frågor om fullföljande
av de pågående utredningarna och eventuellt
startande av nya för att, som man
uttryckt det, fullfölja kartläggningen av
närings- och bebyggelsestrukturen i landet.
Dessutom är det att märka, att under
dessa år, då bankoutskottet har haft
dessa motioner till behandling, har
byggnadsregleringen varit i kraft såsom
ett lokaliseringspolitiskt instrument.

Även om utredningsdirektiven i ett
fall som detta bör vara ganska vida och
medge stor rörelsefrihet, måste dock
framhållas att den allmänna riktpunkten
för samhällets insatser på detta område
skall vara att eftersträva en differentiering
av näringslivet, där detta är ensidigt,
och en spridning av företagsamheten
så långt detta är förenligt med de
företagsekonomiska förutsättningarna.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Vi är säkert alla överens
om att det på detta område föreligger
behov av upplysning och rådgivning
för att ett gott samarbete skall kunna
åstadkommas mellan myndigheter och
näringsliv. Men att därifrån ta steget
till någonting, som syftar till tvång genom
lagstiftning, är en annan sak.

Det är att märka, att det i motionerna
talas om en skyndsam utredning och
förslag till lagstiftning med bestämmel -

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

ser angående näringslivets lokalisering.
Detta har visserligen modifierats i utskottets
utlåtande, men man måste göra
klart för sig —- såsom också framgår av
flera remissuttalanden — att det är fråga
om sådana medel i samhällets händer,
att man med kraft skall kunna påverka
näringslivet.

Även om remissinstanserna inte tycks
vara eniga om förläggningsplatsen för
industrier — storstäder eller landsbygd
— skymtar i alla fall lejonklon fram beträffande
vad man innerst inne åsyftar.
Arbetsmarknadsstyrelsen säger, att sedan
byggnadsregleringen avskaffades
är det nödvändigt med en ny lagstiftning,
som ger samhället möjlighet att
öva ett avgörande inflytande på näringslivets
lokalisering inom vissa orter och
områden. Landsorganisationen instämmer
för sin del i motionärernas uppfattning,
att frågan om näringslivets
strukturella utformning och lokalisering
är alltför väsentlig för att helt överlåtas
åt det privata initiativet. Jag undrar
om det är Clemenceaus yttrande vid
tiden för första världskriget som härvidlag
föresvävat dem som skrivit detta
remissyttrande, nämligen att krig är
alltför viktiga saker för att överlåtas åt
generaler.

Nu har — såsom utskottets ordförande
framhållit — Kungl. Maj:t givit arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att
samordna de utredningar som för närvarande
pågår på detta område. Utskottets
vice ordförande, som representerar
utskottet, vill göra gällande att vi har
missförstått denna sak. Det har vi nog
inte gjort, men vi anser att det material,
som så småningom kommer fram
och som bör komma fram snabbare än
en ny utredning kan bli färdig, bör ge
tillräckligt underlag för att kunna basera
ett samarbete på frivillighetens
grund.

Jag skulle slutligen vilja fråga: Är
inte hela detta uppslag ganska orealistiskt?
Om vi tänker oss in i vilka alternativ
som kan uppstå, är det huvudsakligen
tre som kan komma i fråga. Om
anordningen lyckas, att man genom en
stark påverkan, kanske under tvång och

med stöd av lagstiftning, får en företagare
att placera sitt företag på en ort
där myndigheterna anser att det är bäst
ur samhällets synpunkter, då är ju allt
gott och väl. Men är inte sannolikheten
för att det lyckas större, om man har
fått parterna att mötas på likställda
grunder? Om det andra alternativet
skulle inträffa, alltså att det misslyckas,
vem tar då ansvaret och konsekvenserna
av detta? Det tredje alternativet är ju
helt enkelt att företagaren i fråga inte
vill placera sin industri på den ort som
myndigheterna insisterar på. Följden
blir då att han föredrar att inte göra någonting
alls åt hela saken.

Jag frågar, om det i nuvarande konjunkturläge,
där vi med ljus och lykta
letar efter alla möjligheter för att skapa
sysselsättning, verkligen är ett riktigt
sätt att befordra företagsamheten
att skapa en lagstiftning av det slag som
här har antytts.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Schmidt var angelägen
att framhålla, att motionärernas
hemställan gick ut på ett krav att vi
skulle få en ny lagstiftning på detta område.
Mitt tidigare citat av arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande avsåg att klarlägga
vad motionärerna vill med en sådan
lagstiftning. De vill i första hand
ha en rådgivande verksamhet, men när
arbetsmarknadsstyrelsen med hela sin
erfarenhet under dessa år säger att därutöver
behövs en lagstiftning för att
kunna följa dessa ärenden, ligger det
väl ändå åtskilligt i vad som här föreslagits.
Vi har ju haft dessa möjligheter
under de gångna åren, och ingen kan
väl påstå att det därigenom har skett
några stora olyckor i fråga om näringslivets
utveckling. Däremot har samhället
beretts möjlighet att få insyn och att
öva inflytande på detta område.

Denna verksamhet har ju bedrivits
på det sättet, att arbetsmarknadsstyrelsen
genom skyldigheten att ansöka om
byggnadstillstånd har fått möjlighet att

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

följa alla lokaliseringsärenden. Man har
tagit kontakt med motparten, man har
diskuterat lämpliga förläggningar, och
i åtskilliga fall har man, med lyckat resultat,
kunnat föreslå en helt annan förläggningsort.
I andra fall, säger styrelsen,
har man fått böja sig för företagens
argument; de måste bedriva sin verksamhet
just på en viss ort, och då har
det fått bli så. Endast i ett fåtal fall har
man behövt gripa till lagstiftningen, och
det är den möjligheten som ämbetsverket
anser att det nya organet också behöver
ha.

Jag skulle ytterligare vilja säga till
herr Schmidt, att det nog ändå är fråga
om ett missförstånd från reservanternas
sida beträffande vad motionärerna har
önskat. I varje fall är det inte, så som
utskottet nu har skrivit, fråga om en
stor utredning angående regionalplanering
eller andra sådana problem, utan
syftet skall just vara att ersätta den nu
försvunna byggnadsregleringen med ett
annat, motsvarande hjälpmedel.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns anledning understryka
vad herr Boo sagt beträffande
reservanternas syn på här föreliggande
problem. Olika meningar har aldrig rått
om att myndigheterna bör påskynda en
sammanställning av tillgängligt utredningsmaterial
när det gäller näringslivets
lokalisering i stort, bebyggelsefördelningen
o. s. v., och det önskemålet
kvarstår alltjämt. Men här gäller det en
alldeles speciell fråga, som har aktualiserats
just därför att byggnadsregleringen
upphävdes vid årsskiftet. Därmed
berövade man samhället varje möjlighet
att påverka näringslivets lokalisering
och sysselsättningen, och jag tror att
alla partier här i kammaren varit och
är ense om att samhället inte kan passivt
och stillatigande åse hur bebyggelsen,
befolkningsfördelningen o. s. v. utvecklas
i landet. Jag tror inte att någon
står fullständigt indifferent i den frågan.

Utredningar är ju också i gång på olika
punkter. Låt mig erinra om den för

närvarande arbetande lokaliseringsutredningen
angående statlig verksamhet,
som har parlamentariskt inslag och som
har levererat ett antal betänkanden. Den
har i varje betänkande, bortsett från ett
fall som gäller en principfråga, varit
fullständigt enhällig i fråga om de synpunkter
som lagts fram. När byggnadsregleringen
upphörde, berövades samhället
som sagt sin enda möjlighet att i någon
mån påverka tillväxten av våra stora
städer genom den enskilda företagsamhetens
lokalisering dit, och om man när
det gäller den statliga förvaltningsapparaten
gör stora ansträngningar för att
hålla främst Stor-Stockholms tillväxt
inom rimliga gränser, så måste det väl
ändå vara ganska inkonsekvent, herr talman,
om man inte skaffar sig någon som
helst möjlighet att påverka den privata
företagsamhetens lokalisering.

Jag är den förste att oreserverat understryka,
att de företagsekonomiska
synpunkterna måste vara grundläggande
när det gäller lokaliseringen av enskild
företagsamhet. Ingen kan väl på allvar
driva den linjen, att man skulle försöka
lokalisera företagsamheten med bortseende
från om företagen över huvud har
några möjligheter att existera och driva
en framgångsrik verksamhet på den ena
eller den andra platsen. Vad vi avser
är endast att man skall ha en sista möjlighet
att förhindra, att våra största städer
drar till sig företagsamheten oinskränkt
och i hur stor utsträckning som
helst. Ty det kan i längden inte vara ett
intresse att dessa städer överdimensioneras
på bekostnad av landsbygden i
stort.

Jag är övertygad om att reservanterna
hyser samma uppfattning som jag om
värdet av att vi får en vettig fördelning
av näringsliv, sysselsättning och befolkning
i landet. Jag respekterar deras
syn på problemet, men jag kan inte
hålla med dem, när de vill förhindra
samhället att, sedan man överlagt om
företagsekonomiska och andra skäl, i
sista hand påverka utvecklingen när
det gäller de stora städernas tillväxt.
Samhället måste ha någon möjlighet att
i den sista omgången göra sina synpunk -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

ter gällande. Om reservanterna vill bedöma
frågan ärligt, tror jag att de måste
komma fram till samma uppfattning,
nämligen att allt tal om att man önskar
få till stånd en vettig lokalisering av
näringslivet i landet när det kommer
till kritan bara blir tomma ord, om samhället
inte har tillgång till en sådan möjlighet
som motionärerna åsyftar.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Med anledning av vad
nu senast herr Torsten Andersson har
sagt ber jag att få göra några reflexioner.

Vi som bygger och bor på landsbygden
vet vilken omfattande omställningsprocess
som nu försiggår där. I det sammanhanget
tror jag att vi bör beakta, att
denna omställningsprocess bland annat
tar sig uttryck i att det uppstår tätorter,
befolkningscentra eller större byar som
man räknar med skall bestå på längre
sikt och som man satsar på när det gäller
bebyggelsestrukturens utveckling.
Det har ju under de senare åren ofta
talats om nödvändigheten att skapa en
levande landsbygd. Uttrycket börjar bli
ganska slitet nu, men jag tror att vi
alltjämt måste syssla med de problem
som man velat fånga in i det ordet. Vad
det gäller är att om man skall kunna få
en ur näringspolitisk synpunkt livskraftig
landsbygd måste man söka i den mån
det är möjligt förse dessa tätorter med
industri, låt vara mindre industri. Var
och en förstår att detta i och för sig
medför nya problem. Nya tätorter växer
upp. Det är då av en viss betydelse att
något organ eller någon myndighet intresserar
sig för dem, för fram deras
synpunkter och företräder deras intressen
när det gäller näringslivets lokalisering.

Liksom herr Torsten Andersson och
herr Boo menar jag att man inte skall
försöka påverka utvecklingen genom någon
tvångslagstiftning. Man skall inte
tvinga en industri att förlägga sin verksamhet
till en viss ort, såsom herr
Schmidt tycktes tro — men han målade
kanske inom parentes sagt hin på väg -

gen en smula. Det är inte fråga om att de
myndigheter, som skulle tillvarata samhällets
intressen och stå företagsamheten
till tjänst med rådgivning, skulle
tvinga en näringsidkare att förlägga en
industri till en viss plats, om denne
kunde visa att det inte var ekonomiskt
att förlägga den dit. Detta vore ju för
övrigt bara till skada för den tätort till
vilken en sådan industri förlädes.

Jag tror emellertid att det är nödvändigt
att samhället får ha ett litet
ord med i laget när det gäller planläggningen
och näringslivets utveckling på
landsbygden. Jag anser att en undersökning
bör ske av den frågan. Såsom herr
Boo påpekade bör man därvid ha stor
nytta av de utredningar som arbetsmarknadsstyrelsen
har påbörjat och i en del
fall också avslutat.

Jag vill också framhålla att det ju
uppstår en mängd samhälleliga problem
när människorna såsom i Stor-Stockholm
och kanske i en del andra städer
förs samman i en sådan omfattning att
vi inte riktigt kan bemästra förhållandena
— det gäller ju inte bara sådana
frågor som parkeringsplatser för bilar
och dylikt utan mycket annat.

Med anförande av dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
sade att säkerligen alla i denna kammare
var överens om att man bör försöka
sprida näringslivet i landet. Jag vill då
påpeka att i varje fall remissmyndigheterna
inte alls är överens om den saken.
Arbetsmarknadsstyrelsen framför såsom
en ursäkt för att den någon gång bar ingripit,
att det då var frågan om en lokalisering
till storstäderna av företag
som inte kunde åberopa reella företagsekonomiska
skäl för en sådan lokalisering.
DO uttalar sig på det viset, att det
inte är självklart att vissa företag skall
åtnjuta statligt stöd endast därför att
verksamheten bedrives i liten skala och
är lokaliserad till landsbygden.

Dessa remissyttranden ger mig anled -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

ning att frukta sådana ingripanden som
jag talade om, och om herr Jonsson menar
att jag målar hin på väggen, så är
det remissmyndigheterna som har tillhandahållit
mig färgen.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Man skall väl inte här
göra skiljaktigheterna större än vad de
i verkligheten är, och jag tror att det
ligger mycket i vad som nyss sades, att
vi alla är överens om att vi skall göra
det bästa möjliga för att stimulera företagsamheten
inom de glesbebyggda områdena
och söka förlägga sådan företagsamhet
dit, som har möjlighet att klara
sig där, och därigenom hjälpa upp det
allmänna tillståndet i orten. Man skall
emellertid inte heller blunda för att det
i frågan om medlen att förverkliga denna
föresats föreligger uppenbara skiljaktigheter
mellan talesmännen för de
olika uppfattningarna.

Den ena uppfattningen är den, att
bland de åtgärder som samhället skall
använda också skall ingå möjlighet för
statliga myndigheter att säga nej till en
förläggning. Detta är en negativ åtgärd.
År det möjligt att bidra till startande av
nya företag genom att bara säga nej?
Jag tror det inte. Redan mycket snart
kommer det att visa sig, att det behövs
andra åtgärder än att bara säga nej till
ett företag att starta i en viss bygd. Genom
att bara låta myndigheterna säga
nej tror jag att man kommer dit man
inte vill; i stället för att utgöra ett befrämjande
moment för startande av ny
företagsamhet blir en sådan åtgärd i
stort sett hindrande för utvidgad verksamhet.

Det är klart att det kan ligga åtskilligt
i resonemanget om att när nu tillståndsgivningen
inte längre finns kvar som
medel, så har arbetsmarknadsorganen
inte så mycket att bestämma i dessa ting.
Jag förstår att de som vill vara med och
ordna på ett visst område också vill ha
medel att kunna gripa in, och det är ju
ofta så frestande att då ta till maktmedel.
Men har man följt de pågående lokaliseringssträvandena
under en rätt

lång följd av år, vilket jag varit i tillfälle
att göra, så tillmäter man nog de
åtgärder störst värde som kan vidtagas
genom samråd, undersökningar och välvillig
förståelse för varandras uppfattningar.
Det finns väl inte någon företagare
som vill starta en ny industri eller
förlägga den industri han redan har
till en annan plats och inte tar förbindelse
med de myndigheter som har att
göra med jordavstyckning, avloppsledningar,
långivning och dylikt. Varje företagare
som skall starta en ny rörelse
eller flytta en gammal måste i regel ta
kontakt med ortsmyndigheterna och
många gånger även med högre myndigheter
för att kunna få sin anläggning
till stånd, eftersom dessa myndigheter
och institutioner har att handlägga avstyckningsärenden,
vägfrågor m. m. och
har just de möjligheter att ge vägledning,
råd och annan hjälp som visat sig
vara de bästa medlen för att gott resultat
skall uppnås för den nystartande företagaren.
Företagaren samråder med dessa
myndigheter och får de upplysningar
och de råd han behöver, och jag hyser
för min del ingen tvekan om att de överläggningar
som hittills förekommit i
hög grad har befrämjat företagarverksamheten
på landsbygden. Jag vill ta
upp ett yttrande av herr Jonsson, nämligen
hans påpekande att det är främst
småföretagsamheten det gäller. Jag är
ense med herr Jonsson om detta, men
det finns väl numera hos den som vill
starta ett företag — det må nu vara litet,
relativt stort eller mycket stort —
inte en tanke på att starta verksamheten
utan att ta kontakt med den företagarförening
som finns och med ortsmyndigheterna.
De kommunala myndigheterna
på orten är ytterst angelägna att
kontakt tas. Länsarbetsnämnderna tillfrågas
och ger de upplysningar de kan
i fråga om arbetskraftstillgång, arbetskraftens
sammansättning o. s. v. Således
blir de organ engagerade som man kan
tänka sig bör vara med i sammanhanget.

Det är givet att det kan sägas att det
finnes vissa brister genom att det inte
föreligger någon anmälningsskyldighet,
så att arbetsmarknadsstyrelsen vid varje

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

tillfälle vet precis vad det och det företaget
vill. Men spelar det någon större
roll? Jag tror inte det. Vad som har visat
sig vara bra hitintills kan man fortsätta
med. Arbetsmarknadsstyrelsen har
gjort en storartad insats genom sina utredningar
om befolkningsutvecklingen,
om kommunikationerna o. s. v. Dessa utredningar
är inte helt färdiga, men i ett
par län bär de kommit ut i hektograferat
skick, och där finns möjligheter att
inhämta upplysningar. Utredningarna
fortsätter i andra län, och jag är övertygad
om att arbetsmarknadsstyrelsen
med det duktiga folk den har kommer
att på detta område lyckas alldeles utmärkt
att i samråd med dem som vill
starta företag och i samråd med berörda
kommuner uppnå lika goda resultat
som förut. Jag tror inte på att det är någon
brist att tillståndsgivningen har
upphört eller att man därmed skulle ha
tagit bort möjligheterna att kunna påverka
utvecklingen.

Till slut vill jag framhålla, herr talman,
att man har nått så pass goda resultat
och är på väg att nå ännu bättre,
att man inte utan alldeles utomordentliga
skäl — och sådana anser jag inte
föreligger -— skall ta bort det goda förhållande
som nu existerar mellan dem
som vill starta företag, dem som vill ha
företag förlagda till sina kommuner och
dem som skall överväga om arbetsförhållandena
är lämpliga. Här finns plats
för alla som vill samverka på detta område.
Jag tillåter mig därför säga, att jag
tror att det skulle vara klokt att inte
driva denna sak om reglering genom
lagstiftning mera än som visar sig vara
nödvändigt. Det är inte nödvändigt att
nu sätta i gång en utredning med den
speciella inriktning som det här är fråga
om, en utredning som skulle föreslå
åtgärder för samhällelig kontroll över
lokaliseringen. Det blir, såvitt jag förstår,
inte en förutsättningslös utredning.
Hade det gällt en utredning, där man
uteslutande varit hänvisad till att undersöka
möjligheten att aktivt befrämja
företagsamheten i bygderna och dylikt,
då hade det inte varit mycket att säga
om det, men utskottets nu föreliggande

förslag tar på grundval av motionerna
sikte på att åstadkomma en lagstiftning,
som förr eller senare kommer att leda
in i en ganska besvärande tvångsmentalitet.

Det föreligger ju också, såsom här är
sagt, uppenbart olika uppfattningar när
det gäller att via en kontroll över företagsamheten
få till stånd en viss utveckling.
Den ena uppfattningen är företrädd
av herr Andersson, den andra av herr
Boo. Herr Anderssons linje går ut på
att det gäller att hindra folk att flytta
till staden, att hindra storstäderna att
växa. I fråga om herr Boos linje, som
jag förmodar får sin belysning av LO:s
uttalande, säger man ifrån, att det inte
bara gäller att hindra folk att flytta till
storstäderna, utan man skall också dirigera
på annat sätt. Det är således ganska
olika meningar som ligger bakom den
gemensamma hänvändelsen till kamrarna
att gå med på en utredning.

Därför, herr talman, tillåter jag mig
att instämma i yrkandena om bifall till
reservationen.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Domös anförande
var i hög grad en skönmålning av förhållandena,
sådana de nu ter sig, och
det var en skönmålning med åtskilliga
brister. Jag vill ändå framhålla, att med
nuvarande ordning saknar samhället
möjligheter att ingripa när det gäller
företagens förläggning, och det är en
sådan möjlighet som i första hand bör
skapas.

Herr Domö talar om att när ett företag
skall förläggas till en ort, blir det fråga
om kontakt med olika myndigheter,
lantmäterimyndigheter och andra. År
man då inte inne på en planering som
utgår från att företaget skall ligga just
där? Vilka möjligheter har samhällsorganen
då att överblicka, om en lokalisering
till annan ort borde ske? Man
har inte möjlighet att dirigera förläggningen
av verksamheten till annan ort.

Sedan talade herr Domö också om
kommunernas välvilliga medverkan. Ja,
det känner vi till. Men det är en sak som

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. utredning om näringslivets lokalisei
är på både gott och ont. Det ligger en
fara i att kommunerna är alltför angelägna
att få nya industrier. Det är redan
nu så att de ekonomiskt starka kommunerna
drar till sig industrier genom
att bjuda förmåner, som de svaga kommunerna
inte kan bjuda. Har man ett
sådant förfarande, som utskottet vill rekommendera,
kommer överblickandet
och hänsynstagandet till samhällsintressena
in i bilden och motverkar denna
osunda utveckling.

Slutligen vill jag säga till herr Domö,
att han inte behöver hysa bekymmer för
att herr Anderssons linje och min inte
är helt lika. De löper samman redan i
motionsyrkandet, och de förenar sig i
utskottsutlåtandet. De går ut på att vi
vill ha ett samhällsorgan, som kan gripa
in för att få till stånd en bättre differentiering
och spridning av näringslivet
så långt detta är möjligt med hänsyn
till företagsekonomiska förutsättningar.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med all respekt för herr
Domö, som jag vet varit mycket verksam
på detta område, måste jag säga,
att jag är litet förvånad.

Jag har med stort intresse läst den
stora utredningen angående förhållandena
i Skaraborgs län, en utredning som
faktiskt bör ge anledning till åtskilliga
funderingar. Jag skulle vilja formulera
saken så: om man har en lokaliseringsfråga,
där man kan påvisa, att det för
företaget är företagsekonomiskt lika riktigt
att förlägga verksamheten till Skaraborgs
län som till Stockholms stad,
undrar jag, om inte ändå herr Domö
skulle i en sådan situation välkomna,
att man hade en möjlighet att se till,
att Skaraborgs län fick företaget och
därmed ökad sysselsättning.

Under de år vi har haft byggnadsreglering
har arbetsmarknadsstyrelsen utövat
en mycket framgångsrik rådgivningsverksamhet
på det här området.
Vad har den lett till? Den har faktiskt
lett till att man har fått ut ett stort an -

tal företag ut i landet. Låt mig peka på
Alvesta. Där finns ett företag som varit
föremål för lokaliseringsåtgärder, och
där kunde påvisas att de företagsekonomiska
synpunkterna talade för denna
placering. Det finns andra exempel, där
flera hundra man sysselsätts, och dessa
arbetsmöjligheter har bygden fått i konkurrens
med storstäderna. Jag kan inte
finna annat än att det här rör sig om
en angelägenhet som man inte kan förbise.
Man måste liksom sätta pricken
över i, annars kommer man inte någonstans.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Man talar så mycket om
att det är skada att arbetsmarknadsorganen
inte får fortsätta sin rådgivningsverksamhet.
Jo visst skall de det! Det
är det som är det betydelsefulla i saken.
Men för att de skall hjälpa till med rådgivningen
behöver de ju inte ovillkorligen
ha tvångsmedel bakom sig, så att
de kan säga nej, därest inte rådgivningen
leder till resultat. Det finns inte så
stora motsättningar i praktiken, och jag
har funnit att alla är ganska angelägna
om att komma till goda resultat på det
här området. Jag kan inte förstå varför
man ville ta till tvångsmedel. Inte driver
man många företagare till att starta
en ny rörelse genom att säga: Nej, där
får du inte lägga den, precis som om
han skulle ha en obetvinglig lust att sätta
i gång ett så och så stort företag och
därför måste ha en lämplig plats för
det!

Jag föreställer mig att det går till på
det sättet, att en person bor på en ort
och har fått i gång en liten rörelse där
samt fått intresse för den — kanske
har han sina släktingar och andra som
hjälper till att ekonomiskt stödja den —
och så vill han utvidga den. Då kan det
hända, att det är relativt livligt på den
platsen och att man skulle vilja ha företaget
förlagt till en annan plats, med
resultat att om inte företaget får stanna
på platsen, så blir det inte fråga om
någon utvidgad industri. Det brukar ofta
vara på det sättet, att om man säger

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

nej — i synnerhet om man råkar säga
nej på flera platser när en företagare söker
— så blir det inte någonting alls av.
Det är inte den riktiga vägen att lösa
dessa problem.

Jag nödgades vara planhushållare en
gång under krigstiden, och jag måste då
lägga mig i ganska viktiga industriers
förläggning och deras fabrikation. Jag
vill inte påstå att detta arbete gav sådana
erfarenheter, att jag skulle vara
böjd att fortsätta och skapa sådana anordningar
att det skulle bli regel, att
man på det sättet skulle lägga sig i företagens
planering.

Tack vare Industriens produktionsråd
samt länsarbetsnämndernas och arbetsmarknadsstyrelsens
kloka förmedlande
kan man komma till ett gott resultat på
det här området. Det behövs för närvarande
inte några sådana tvångsmedel
som man med denna utredning syftar
till att åstadkomma.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Att jag yttrar mig här
beror på att jag tillhörde den kommitté
som avlämnade 1951 års betänkande angående
näringslivets lokalisering. På
grund av mina erfarenheter därifrån
skulle jag vilja säga några ord.

Vi gjorde då ett mycket grundligt utredningsarbete
på detta område. Vi undersökte
olika landsdelars möjligheter.
Vi var i kontakt med företagare och
andra och försökte på allt sätt få en allsidig
bild av förhållandena vid den tiden.
Nu har utskottet framhållit här, att
denna kommitté redan då påvisade, att
det skulle vara lämpligt att vid ett senare
tillfälle fullfölja denna utredning,
sedan man fått erfarenhet av de åtgärder
som då vidtogs. Härvidlag vill jag
helt instämma med utskottet. Vi måste
vara på det klara med att så länge vi
hade byggnadsregleringen, fanns det
goda möjligheter att påverka denna lokalisering,
men sedan byggnadsregleringen
kom bort, blir det allt svårare
och svårare. .lag vill instämma med herr
Domö i att man bör försöka komma
överens om de här tingen. Det rekom -

menderade vi också i vår utredning.
Men redan då konstaterade vi, att det
finns något som jag skulle vilja kalla
vita fläckar på vår karta — trakter som
av olika anledningar inte haft möjlighet
att dra till sig några som helst industrier,
och det var dessa vita områden
som vi försökte ägna vår uppmärksamhet
åt. Men vi kom underfund med att
så länge vi hade den lagstiftning som vi
då hade och fortfarande har, har samhället
mycket små möjligheter att påverka
förhållandena. Jag vill fortfarande
rekommendera denna samförståndslösning,
så länge den är möjlig, men när
det visar sig att det inte är möjligt att
komma överens, vad skall man då göra?
Skall man lämna dessa landsändar åt
sitt öde och bara beklaga saken med en
gest? Jag tror att åtgärder måste vidtagas,
och erfarenheten säger att staten
måste vidta åtgärder där andra inte har
gjort något. Det är absolut nödvändigt
att vi får fortsätta nu precis som utskottet
föreslår —• att man får fortsätta den
där utredningen och försöka kartlägga
de olika möjligheter som finns numera.
Det har ju gått ett antal år sedan denna
utredning avlämnade sitt betänkande,
och när den nya kommer med sitt
förslag är det dags att här antaga eller
förkasta det förslag som i så fall bygger
på den nya utredningen.

Det är fråga om ett mycket svårt arbete,
det vill jag livligt intyga, ty det
förhåller sig ju på det sättet, att om man
skall försöka gå fram på samförståndets
väg — såsom herr Domö hävdar — så är
detta endast möjligt till en viss gräns;
därefter är det omöjligt i vissa fall. Frågan
är ju hur man skall kunna lösa de
problem, som uppstår i just sådana situationer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DOMÖ (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att lyssna på herr Näsströms anförande.
Vi har samstämmiga erfarenheter
av att man kan komma långt med frivilliga
åtgärder och genom samförstånd. Att

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

man kommit ganska långt, kan man också
konstatera, när man tar del av de siffror
som arbetsmarknadsstyrelsen kan
prestera. Men om man nu har kommit
dithän, inte med tvång utan genom det
samarbete och den planering, som hittills
bedrivits, bör man kunna fortsätta
på samma sätt. Man kan inte få till stånd
ett livligt och lämpligt företagarintresse
genom att säga till en företagare, som
avser att bedriva en rörelse på en viss
ort. Låt oss i stället fortsätta på den
väg, som hittills visat sig framkomlig.
Blir detta i längden inte möjligt, får
man väl så småningom försöka andra
utvägar. Men om man på förhand gör
gällande, att hittillsvarande möjligheter
inte kommer att räcka till och att vi
därför bör inrikta oss på andra utvägar,
kommer detta att medföra en återhållsam
inställning, som inte är till nytta
för den företagsamhet man vill främja.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
i början av 1940-talet medverka vid tillkomsten
av ett par motioner i båda
kamrarna, där man framfört tanken på
att anknyta lokaliseringen just till byggnadsregleringen.
När den reglering, som
icke utan samband härmed tillkom, nu
är under avveckling, kan det vara synnerligen
värdefullt att sätta något annat
i stället. Ur den synpunkten förefaller
det föreliggande utskottsförslaget vara
av värde.

Herr Domö har spetsat till det väl
hårt, när han säger att vi har att välja
mellan tvång och förhandlingsvägen —
en sådan van förhandlare med så mjuk
hand som herr Domö vet, att man kan
komma ganska långt med att kombinera
båda dessa vägar. Det är faktiskt på
det sättet, att inte bara samförståndets
evangelium utan också en smula lag bidrar
till att man kommer fram till hyggliga
lösningar. När man har sett så
många utslag av kommunernas köpslagan
när det gäller att dra till sig företag
av olika slag, är man glad över att
ha också en annan utväg att gå fram
på.

Till sist två randanmärkningar till reservationen.
Det är ju så att reservanterna
vänder sig emot föreställningen, att
problemet skulle skapas av att det föreligger
stridande intressen mellan vad
som ur samhällsekonomisk synpunkt är
lämpligt i fråga om lokaliseringen och
de företagsekonomiska intressena. Ja, så
behöver vi inte se saken — det behöver
inte alls vara stridiga intressen. Det kan
bara vara olika uppfattningar om vad
som är det sakligt riktiga, och det skulle
väl vara förmätet att påstå, att varenda
företagare i vartenda fall ensam sitter
inne med den riktiga lösningen. Jag tycker
att man bör kunna tänka sig att
även andra synpunkter skall kunna bidraga
till diskussionen och ha möjlighet
att inverka så att resultatet för fram till
vad som är lämpligt, samhällsekonomiskt
och företagsekonomiskt sett.

Vidare tror sig reservanterna kunna
konstatera en viss tvedräkt och skilda
bevekelsegrunder i utskottets utlåtande.
Man säger att ökade möjligheter att påverka
företagslokaliseringen har ansetts
påkallade, å ena sidan för att förhindra
en koncentration av näringslivet till de
större städerna samt å andra sidan för
att åstadkomma en önskvärd differentiering
av näringslivet. Ja, kan det inte
vara så i bra många fall, att den önskvärda
differentieringen av näringslivet
just främjas av att man inte utan vidare
släpper fram varje ansats till koncentration
av näringslivet i de större städerna? Utifrån

dessa utgångspunkter ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ang. utredning om näringslivets lokalisering

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag skall, medan kammarens ledamöter
är talrikt samlade, lämna vissa meddelanden
rörande kamrarnas arbete under
den närmaste tiden.

Arbetsplenum kommer att hållas på
fredag med början kl. 11.00. Tiden på
dagen har bestämts med hänsyn till dels
den konselj som hålles nämnda dag och
dels att vissa utskott behöver arbeta på
fredagsmorgonen. Detta plenum kommer
med hänsyn till antalet bordlagda
ärenden med största sannolikhet att fortsätta
på kvällen, och jag ber att kammarens
ledamöter måtte se till, att de
kan vara närvarande då.

Bordläggningsplenum hålles på måndag
för bordläggning av särskilda utskottets
utlåtande i pensionsfrågan. Detta plenum
har den följden, att motionstiden för
motioner, väckta i anledning av tre
kungliga propositioner — vilken mo -

tionstid man förut kunde räkna med
skulle utgå på tisdagen — i stället kommer
att utgå redan på måndagen. De
propositioner det gäller är nr 154, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319) m. in., nr 155, med förslag
till förordning med föreskrifter om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, samt nr 156, med
förslag till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

Bordläggningsplenum hålles vidare på
tisdag. På onsdag hålles arbetsplenum,
som med säkerhet fortsätter med kvällsplenum,
på torsdagen likaså arbetsplenum
med kvällsplenum. Med största sannolikhet
hålles vidare arbetsplenum även
på fredagen, möjligen med kvällsplenum.
Under nästa vecka har kammaren
nämligen utom pensionsfrågan en mängd
andra utlåtanden att behandla.

I fråga om plenum på fredag denna
vecka vill jag säga, att om vi inte hinner
med alla ärenden på fredagskvällen,
kommer plenum att hållas även på
lördag. Jag hoppas emellertid att vi inte
skall behöva göra det.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av väckta motioner om utredning
i syfte att skydda Djurgårdens
mark från exploatering, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition,
nr 158, med förslag till förordning om
förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 207, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivel -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. anslag till socialattachéer
se, nr 211, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 8 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 158, med förslag till förordning
om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 82, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till vissa
kostnader för läkarutbildningen jämte i
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. anslag till socialattachéer

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 121 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen förordat förslag om
anställande av socialattachéer inom utrikesrepresentationen,
dels ock till Socialattachéer
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 230 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boheman (I: 457) och den andra inom
andra kammaren av herrar Ståhl och
Bylander (II: 568),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg (1:458) och den andra inom
andra kammaren av herr Björkman m. fl.
(II: 567),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
T horsten Larsson m. fl. (I: 459) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wahrendorff m. fl. (11:566),

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen väckt motion (II: 532).

I motionerna I: 457 och II: 568 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 121 angående
inrättande av tjänster för socialattachéer
måtte dels uttala, att ifrågavarande tjänster
borde inrättas så snart det statsfinansiella
läget förbättrats, dels ock avslå
Kungl. Maj:ts begäran om ett förslagsanslag
av 230 000 kronor för inrättande
av två befattningar som socialattachéer
under budgetåret 1959/60.

I motionerna 1:458 och 11:567 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:457 och II: 508, 1:458 och
II: 567, I: 459 och II: 566 samt II: 532

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotkollet över socialärenden
för den 13 mars 1959 förordat förslag
om anställande av socialattachéer inom
utrikesrepresentationen;

b) till Socialattachéer för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 230 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pälsson, Axel Johannes
Andersson, Ragnar Rergh, Jacobsson,
Nestrup, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och
Nilsson i Göingegården, fröken EAmén
samt herrar Cassel och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:457 och 11:568, 1:458 och 11:567,
1: 459 och 11:566 samt 11:532 avslå propositionen
nr 121.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda,
att jag under min verksamhet såsom beskickningschef
i Washington kände ett
starkt behov av en särskild tjänsteman
med god kännedom om svenska arbetsmarknadsförhållanden
och med förmåga
att träda i närmare förbindelse särskilt
med de amerikanska fackföreningsorganisationerna.
Utvecklingen på den amerikanska
arbetsmarknaden har självfallet
en mycket stor betydelse även för det
svenska ekonomiska livet, och det stora
antal delegationer, som under de senaste
åren rest ut till exempelvis Förenta staterna
bl. a. från fackföreningsrörelsen,
har krävt en introduktionsverksamhet
från beskickningens sida, som ofta varit
mycket betungande. Det bär sålunda visat
sig, att tillgång till särskild sakkunnig
personal kan vara av största betydelse.
.lag kan också tillägga, att jag
i egenskap av beskickningschef på sin

t Första kammarens protokoll Nr 1!>

Ang. anslag till socialattachéer
tid tillstyrkt en sådan anordning, som
här har föreslagits.

I och för sig skulle jag därför för min
del gärna ha velat tillstyrka den proposition,
som nu har framlagts och som
också utskottet har tillstyrkt. Emellertid
är de statsfinansiella förhållandena sådana,
att nya utgifter bör undvikas i
möjligaste mån. När därtill kommer att
behovet av åtminstone den ena av de
föreslagna socialattachéerna, den i
Washington, under de närmaste åren
mycket väl kan tillgodoses genom en
tjänsteman, som redan finns där och
som är särskilt sakkunnig på detta område,
så vill jag, herr talman, med dessa
ord tillstyrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på
den föregående talarens anförande behöver
man inte argumentera för nödvändigheten
av att dessa attachébefattningar
inrättas. Det är ju arbetsmarknadens
två stora organisationer, Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen,
som har hemställt om att
befattningar som socialattachéer skulle
inrättas inte bara i Förenta staterna
utan även i en del europeiska länder. Regeringen
har föreslagit, att två befattningar
skall komma till stånd, en med
placering i Förenta staterna och en i
Europa.

När utskottet har behandlat detta ärende,
har vi där kommit fram till att behov
av befattningarna föreligger. Vi har
fått det bestyrkt på olika sätt, och det
har vi även fått i dag av herr Boheman.

Vårt land har ju olika slag av attachéer
ute i världen: försvarsattachéer, handelssekreterare,
pressattachéer, lantbruksattachéer
och liknande tjänster.
Dessa kostar staten åtskilligt. Det skulle
bli en liten del av den summa, som den
samlade utrikesrepresentationen kostar,
som skulle komma att belöpa på dessa
socialattachéer. Vi har exempelvis 22
försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer.
De kostar årligen iiver
2 miljoner kronor. Vi bär 16 handelssekreterare,
som drar en kostnad av niir -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. anslag till socialattachéer
mare 2 miljoner kronor. Vi har 7 pressattachéer,
som kostar upp mot en halv
miljon kronor, och vi har 4 lantbruksattachéer,
som kostar mellan 400 000
och 500 000 kronor. Den kostnad det
här gäller är således ganska ringa i förhållande
till vad vi nu ger ut för andra
attachéer med olika uppgifter.

Jag vill till sist säga, att det ju har
ansetts att de föreslagna socialattachéerna
skulle få en mycket stor betydelse när
det gäller att samla in värdefulla uppgifter
för vårt sociala arbete och för vår
handelspolitik, och att det med stor bestämdhet
görs gällande av dem, som är
mer sakkunniga på detta område än vad
jag är, att det skulle vara lönande att inrätta
dessa befattningar. I varje fall har
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
enträget vädjat om att få dessa
befattningar. Dessa organisationer hade
begärt fyra befattningar. Man har
tillmötesgått deras begäran genom att föreslå
två.

Jag anser att detta är rimligt, och jag
yrkar därför, herr talman, bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Då jag har väckt en
motion i detta ärende, må det kanske
tillåtas mig att också säga några få ord.

Det är en ganska märklig angelägenhet,
som vi här har framför oss. Det förhåller
sig ju så, som den senast föregående
ärade talaren påpekade, att grunden
för detta förslag från Kung]. Maj:t
är en gemensam skrivelse från Landsorganisationen
i Sverige och Svenska
arbetsgivareföreningen, vilken i denna
skrivelse gett uttryck åt sina önskemål
om inrättande av befattningar inte som
»socialattachéer», utan som »arbetsmarknadsattachéer».
Som bekant har ju ordet
»socialattachéer» tillkommit i ett
senare sammanhang; det var bostadsstyrelsen,
som i sitt remissvar införde
detta begrepp, vilket naturligtvis har
gjort framställningen ur vissa synpunkter
lättare att få igenom i riksdagen.

När man gör konstaterandet att dessa
två organisationer står bakom, kan
man emellertid samtidigt inte underlå -

ta att erinra därom, att när denna framställning
kom till synes för ett par år sedan,
alltså 1957, väckte den åtskillig
undran i skilda läger, alldeles oavsett
partitillhörighet. Man kunde nämligen
inte låta bli att säga sig att dessa två
organisationer förmodligen är bland de
största enskilda kapitalägarna i detta
land, och vid sådant förhållande undrade
man, om de inte av egna medel skulle
kunna bestrida kostnaderna för uppgifter,
som för deras vidkommande naturligtvis
är av betydelse.

Båda organisationerna understryker ju
inte så sällan sina intima och vidsträckta
internationella anknytningar. Icke
minst den ena av dem är ju ytterligt intresserad
av att i skilda sammanhang
just framhålla den sidan av sin verksamhet
-— sin internationella anknytning
och alla de möjligheter till vidsyn i världen,
som därmed följer. Senast för ett
par dagar sedan hade man här i Stockholm
att inregistrera besök hos den ena
av dessa två organisationer av en särdeles
framträdande utländsk representant
för motsvarande intressen, som denna
organisation i vårt land företräder,
och i det sammanhanget framhölls vilken
betydelse, det ligger i dylika kontakter.

Under sådana omständigheter tycker
man, att det är egendomligt, att dessa
organisationer nu vill lägga denna uppgift
och därmed förenade kostnader på
staten.

När man läser statsutskottets majoritets
framställning i dess utlåtande nr 83
kan man inte underlåta att observera,
att i densamma saknas en fras, som
nästan med ett urverks regelbundenhet
annars återkommer i alla statsutskottets
utlåtanden vid denna riksdag, och det
är frasen »nuvarande statsfinansiella läge».
Den är helt utelämnad i denna framställning.

När man vidare granskar detta aktstycke,
måste man också säga sig att
den organisation, som här ifrågasättes,
givetvis endast är ett embryo till en mera
betydande anordning på detta område.
Här är, som det redan har understrukits,
fråga om endast två attachéer,

Fredagen den Ji mai 1959

Nr 15

men man förstår ju att dessa så småningom
kommer att åtföljas av ytterligare
sådana befattningshavare med de kostnader,
som därav följer.

Om man läser vidare, finner man, att
även på ett annat område skymtar ytterligare
framtida ansvällningar i statsapparaten
i detta hänseende. Det heter
nämligen här: »Någon anordning erfordras
inom Kungl. Maj:ts kansli för att
sammanhålla socialattachéernas arbete,
genomgå och distribuera det material,
som inkommer från dem, samt tillhandahålla
dem material angående utvecklingen
i Sverige. Innan erfarenheter av
verksamheten erhållits är departementschefen
inte beredd att ta närmare ställning
till hur detta skall ske.»

Ja, ärade kammarledamöter, här har vi
en liten indikation på vad vi har att vänta
oss kommande riksdagar. Det gäller
ju — det vill jag ingalunda bestrida •—
uppgifter av stort intresse för arbetsmarknadens
parter. Men, som jag sade,
det kan ifrågasättas om dessa inte bör
finna det angeläget att själva införskaffa
dessa uppgifter.

Jag tillät mig understryka att den sedvanliga
frasen med hänvisning till »nu
rådande statsfinansiella läge» saknas i
utskottets utlåtande. Jag vill komplettera
detta påpekande med att fästa kammarens
uppmärksamhet på den enträgna
uppmaning, som finansministern för
ett par dagar sedan riktade till myndigheterna
om nya, långtgående och radikala
ansträngningar att spara. I sina instruktioner
till myndigheterna beträffande
den kommande höstens budgetarbete
understryker finansministern starkt
nödvändigheten av att utgifternas stegringstakt
dämpas. Vid behandling av
petita för budgetåret 1960/61 måste, säger
departementschefen, det största
krav på restriktivitet med statsutgifterna
uppställas. I riktlinjerna för förra
höstens budgetarbete uppmanades myndigheterna
att redovisa resultat av sina
hesparingssträvanden, men finansministern
konstaterar nu, att dessa riktlinjer
endast i mycket ringa utsträckning följts
av myndigheterna. Han understryker
därför på nytt att redovisning skall läm -

Ang. anslag till socialattachéer
nas i petita om gjorda besparingsåtgärder
och åtgärder i rationaliseringssyfte
etc.

Man kan väl i alla fall inte med bästa
vilja i världen finna någon linje emellan
här föreliggande förslag och dessa
nya uppmaningar från finansministern
till den strängaste sparsamhet.

Utskottet har i utlåtandet hänvisat till
att flera myndigheter har tillstyrkt denna
anordning, och detta är ju riktigt.
Jag vill dock erinra om att andra har
avstyrkt densamma. Det är ju rätt betecknande,
att vår beskickning i London,
vars chefs sakkunnighet på detta område
icke torde vara obekant för denna kammare,
intagit en annan ståndpunkt och
ställt sig avvisande till projektet, förmenande
att vederbörande arbetsmarknadsorganisationer
själva borde placera
kontaktmän hos sina brittiska motsvarigheter.
Statskontoret är, som kammarens
ledamöter säkert observerat, inne
på samma linje.

Man skulle kanske också, herr talman,
kunna påpeka, att vi redan nu i viss utsträckning
har en sådan representation.
Inom utrikesdepartementet finns sedan
den 1 januari i år en särskild socialsektion
inrättad inom den konsulära
byrån.

Herr talman! Jag har inte velat underlåta
att inför kammaren framföra
dessa synpunkter på föreliggande spörsmål.
För mig är det avgörande, att det
här gäller att införa en ny anordning
inom vår statsförvaltning. Vi som har
varit med någon längre tid i riksdagsarbetet,
vet alla, hur det går i sådana
bär fall. Man startar helt blygsamt med
en anspråkslös anordning: ett par tjänstemän,
någon liten byrå etc. Så småningom
inträder Parkinsons lag i sammanhanget,
och en vacker dag har vi en
helt annan apparat än den vi tänkte oss,
när vi första gången beslöt om det lilla
anslaget.

Med dessa ord, herr talman, och med
understrykande av den sannolika utvecklingen
på detta område, därest riksdagen
antar regeringens proposition,
hemställer jag om bifall till reservationen.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. anslag till socialattachéer

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man blir rätt förvånad,
när man hör herr Hagberg göra gällande,
att Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
bara för att de skulle
vara stora kapitalvårdare med mycket
pengar om hand lämpligen borde påta
sig kostnaderna för dessa attachéer.
Skulle man i analogi med detta även se
på de övriga attachéerna, skulle exempelvis
våra lantbruksattachéer avlönas
av Lantbruksförbundet och RLF och våra
handelsattachéer av Grossistförbundet
— försvarsattachéerna däremot skulle
väl inte kunna avlönas på annat sätt
än nu, ty någon privat försvarsverksamhet
har vi dess bättre inte.

Jag menar att det bör åligga staten
att avlöna dessa sociala attachéer, likaväl
som det åligger staten att avlöna
våra övriga attachéer vid beskickningar
i olika länder.

När man gör gällande, att det på beskickningarna
finns personer, som kan
utföra här ifrågavarande arbetsuppgifter,
vill jag säga, att jag inte är övertygad
om att denna personal är den lämpliga.
Det gäller här specialområden, som
kräver speciell utbildning. Det må vara
aldrig så duktiga män på UD som skickas
ut till en ambassad; de har i alla
fall inte den utbildning, att de kan klara
förbindelserna med fackliga eller andra
organisationer. Något sådant kan man
inte heller begära, ty vederbörande har,
som jag nyss sade, inte fått den erforderliga
utbildningen.

Här gäller det ett specialområde, som
har stor betydelse framför allt när det
gäller handelspolitiken. Men även på
andra områden gäller det för oss att
kunna konkurrera med omvärlden. Därför
är det viktigt att vi håller oss underrättade
om vad som händer. Det kan då
också tänkas, att den utgift vi här kommer
att besluta en gång kommer att löna
sig mycket bra.

Herr BOHEMAN (fp); kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara gentemot
vad herr Hagberg sade framhålla, att jag

inte tror att dessa socialattachéer, åtminstone
vad beträffar Washington,
lämpligen kan vara avlönade av Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen.
Det är nog alldeles nödvändigt
att åtminstone i USA ha en statlig
tjänsteman, om han skall kunna göra någon
nytta, ty den amerikanska arbetsmarknaden
är inte alls centralorganiserad
på samma sätt som i andra länder.

Jag skulle emellertid än en gång vilja
framhålla, att det statsfinansiella läget
synes mig tala för ett uppskov med den
här diskuterade åtgärden. Någon som
helst risk för större olägenheter av några
års uppskov kan jag under nuvarande
förhållanden inte finna.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av det senaste anförandet framhålla,
att jag självfallet inte har ifrågasatt,
att de stora arbetsmarknadsorganisationerna
skall avlöna några attachéer vid
våra beskickningar i främmande länder.
Jag har menat, att dessa organisationer
har möjligheter att genom sina sedvanliga
kanaler införskaffa alla de uppgifter,
som här kan komma i fråga.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! När Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen bestämde
sig för att hos Kungl. Maj:t göra
denna framställning, var det inte fråga
om något nytt önskemål utan ett mycket
gammalt sådant, som man länge önskat
få realiserat.

Jag vill erinra om att Sverige tillhör
den krets av länder, som är i hög grad
industrialiserade. Vi har en stor utrikeshandel,
och vi tillhör över huvud taget
gruppen av mer avancerade länder.

Om vi nu betraktar andra länder av
ungefär samma art, visar det sig, att de
har attachéer av det slag, som det här
är fråga om. De kallas ibland för socialattacheer
och ibland för arbetsmarknadsattachéer,
men har i stort sett samma
arbetsuppgifter.

Amerika, Storbritannien, Tyskland

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

och även andra länder har betraktat det
som angeläget att bland annat här i vårt
land placera särskilda attachéer för dessa
kontaktuppgifter. Jag kan inte instämma
med herr Hagberg i att denna
anordning skulle vara överflödig. Jag
vill tvärtom säga, att den är av allra
största betydelse — inte enbart för dessa
organisationer själva utan för hela
vår möjlighet att följa utvecklingen på
utländska arbetsmarknader och sociala
områden.

Socialministern har icke använt den
benämning på dessa attachéer, som vi
föreslog, då den ursprungliga framställningen
gjordes. Vi ville att det skulle
utses arbetsmarknadsattachéer. Socialministern
har vidgat begreppet och arbetsuppgifterna
och använt benämningen
socialattachéer. Det ligger ingenting
orimligt i detta och jag kan mycket
väl förstå denna utvidgning. Det finns
ett stort behov för oss här i Sverige att
få bättre möjligheter att följa utvecklingen
på såväl arbetsmarknaden som
det sociala området, sociallagstiftning
etc., i vissa länder. Vi anser detta vara
så betydelsefullt att man icke bör uppskjuta
inrättandet av dessa befattningar,
och kammaren bör därför icke nu avslå
Kungl. Maj :ts förslag.

Det är självklart att man från herr
Hagbergs sida kan lägga resonemanget
så, att arbetsmarknadens organisationer
själva bör bekosta denna verksamhet.
Men då skulle det väl i första hand vara
ett direkt organisationsintresse att införskaffa
dessa upplysningar, vilket jag
inte anser det vara. I praktiken skulle
det dessutom visa sig omöjligt att gå
fram på den linjen. Jag förstår i det avseendet
mycket väl herr Bohemans resonemang
när det gäller Washingtonambassaden.
Detta resonemang har sin tilllämpning
på vilken ambassad det vara
må.

Sverige liar eu mängd attachéer ute i
olika länder. Jag tog mig friheten alt i
en remissdebatt påtala det märkliga i atl
vi i Förenta staterna behöver så många
militärattachéer som nu finns placerade
där. Detsamma gäller London. Likaså
har vi ett flertal jordbruksattacliéer pla -

Ang. anslag till socialattachéer
cerade utomlands. Jag utgår ifrån att det
i det avseende det i dag gäller inte är
fråga om att bygga ut en apparat med
tjänstemän av den omfattning som vi
känner till från jordbruket och försvaret.
Det finns helt enkelt inget behov
härav. Det finns dock behov av att i
vissa viktiga industriländer kunna placera
en man, som har möjlighet att följa
dessa frågeställningar och bedöma
förhållandena med utgångspunkt från de
kunskaper som han inhämtat i sitt eget
hemland. Den tanke som vi har varit
inne på — och därvidlag är Svenska arbetsgivareföreningen
och fackföreningsrörelsen
helt ense — är att de personer,
som skickas ut på dessa uppdrag, skall
ha ett temporärt förordnande. Efter ett
antal år skall de återvända till sina ordinarie
sysselsättningar i hemlandet.
Därmed vill man garantera att de inte
tappar de kontakter som är nödvändiga
för specialuppgifter av detta slag.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten ytterligare, utan ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer framhöll, att
det icke är avsikten att bygga ut denna
organisation så att man skapar en motsvarighet
till den omfattande organisation,
vi nu har med lantbruksattachéer
etc. Jag tar fasta på detta uttalande. Men,
herr Geijer, jag erinrar om att i den gemensamma
framställningen från Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen
talas det om fyra attachéer.
Finansministern — eller möjligen socialministern
— har skurit ned antalet
till två, men jag föreställer mig ändå,
att herr Geijer står fast vid sin ursprungliga
uppfattning att det i framtiden
bör vara fyra attachéer. Men då är
nog snöbollen i rullning.

Kammarens ledamöter känner säkerligen
också till att vi tidigare haft en
sådan här organisation under en kortare
period. Vi har haft sådana attachéer
knutna till ett par beskickningar för att
bevaka socialpolitiken i respektive länder;
befattningarna inrättades 1920 då

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. anslag till socialattachéer
man i vissa huvudstäder placerade attachéer
med detta uppdrag. De bibehölls
till 1923, då antalet socialattachéer i
samband med vissa besparingsåtgärder
inom utrikesförvaltningen minskades till
två. Ytterligare en av befattningarna indrogs
följande år. Den därefter kvarstående
socialattachén, som var stationerad
i Geneve, indrogs 1933.

Detta skedde den gången med hänsyn
till statens affärer. Vilken uppfattning
vi än har, kan vi väl ändå vara eniga
om att om man den gången hade anledning
att hänvisa till statens affärer,
så har man än större anledning att göra
det i dag. Statens affärer är sannerligen
inte bättre nu än vad de var den gången.

Däremot är både Arbetsgivareföreningens
och Landsorganisationens affärer i
dag av en helt annan kvalitet än vad de
var den gång då socialattachéerna indrogs.
Detta tycker jag också är en synpunkt
som man kan ha anledning att
lägga på denna fråga. I dessa två organisationers
budget skulle sannerligen
kostnaden för inhämtandet av dessa
upplysningar och informationer väga
lätt i jämförelse med många andra utgiftsposter.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta är en fråga som
är ett samhällsintresse i högre grad än
ett rent organisationsintresse.

Jag ger herr Hagberg rätt i att vi naturligtvis
vidhåller vår ursprungliga
uppfattning att det är önskvärt att få
sådana här attachéer på fler platser än
i Washington och London. Vi har därför
föreslagit fyra befattningar, vilket vi
anser vara berättigat, eftersom dessa attachéer
skulle placeras i länder, med
vilka Sverige har ett stort utbyte handelsmässigt
och där vi har all anledning
att följa den industriella och sociala
utvecklingen.

Däremot är tanken icke att det i varje
land skall finnas mer än en attaché
av detta slag, vilket det däremot finns
både när det gäller försvaret och jordbruket.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr Geijers
senaste anförande vill jag blott konstatera,
att det beslut, som kammaren i
dag fattar, i realiteten alltså icke gäller
två utan fyra socialattachéer.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Det är åtskilliga år sedan
kammarens nuvarande förste vice
talman och jag tog oss friheten att motionera
i denna fråga, och åtskilligt
vatten har runnit under Stockholms broar
sedan den tiden. Därför är jag mycket
glad över att regeringen äntligen tagit
itu med detta spörsmål.

Det är en historisk händelse, när
Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen gemensamt gör en
framställning till statsmakterna om en
åtgärd sådan som denna. Man kan inte
sväva i tvivelsmål om att man inom båda
dessa organisationer, liksom på åtskilliga
andra håll, vet vad det betyder
om man nu kan genomföra den.

Jag förstår inte alls herr Hagbergs
resonemang när han gör gällande att
man skulle kunna ersätta en man, som
kommer till Washington eller någon annan
huvudstad utrustad med svenska
statens kreditivbrev, med något slags
privat kunskapare. En dylik kan ju inte
finna de dörrar öppna, som står öppna
för en representant för svenska statsmakten,
och han kan inte heller göra
sig gällande med samma auktoritet när
han kommer ut.

Vi kan väl grunda vår uppfattning
mest på den erfarenhet vi här hemma
haft av hur engelsmännen, som var först
på arenan, och sedermera amerikanarna
har utnyttjat sina socialattachéer;
och jag måste säga att om de bägge länderna
någon gång haft vad man skulle
kunna kalla goodwillambassadörer, så
har det just varit dessa herrar, som på
ett mycket djupgående sätt förmått påverka
en stor del av den svenska allmänheten
till förmån för sina respektive
länder.

Jag tänker på vår situation gentemot
Amerikas förenta stater. Vi vet att vår

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

industri arbetar med fruktansvärda tullhinder
på vissa varor där ute, och det
skulle inte alls vara bortkastade pengar
att ha en man, försedd med erforderliga
resurser, som kunde övertyga amerikansk
allmänhet om att de varor, som
kommer härifrån, ingalunda är några
»svettade» varor, och sprida upplysning
om hur vi har det ställt på arbetsmarknaden.
Det är nu ganska länge sedan
Marquis Childs skrev »Sweden — the
middle way» som den gången slog en
mycket kraftig bräsch i föreställningarna
om hur det ser ut i detta lilla land i
norra Europa.

Jag tror, herr Hagberg, att det rent
ekonomiskt skulle vara en fördel för
oss att ha en sådan representant, och
detta är mitt skäl att inte yrka på uppskov
med åtgärden utan nu rösta för en
sådan representant, framför allt i Förenta
staterna. På det sättet får vi ökade
möjligheter att bekantgöra för amerikansk
fackföreningsrörelse, amerikanska
arbetsgivare och industrimän och
för amerikansk allmänhet under vilka
hyggliga förhållanden våra löntagare har
att arbeta här i landet, och att de produkter,
som vi härifrån kan erbjuda
bl. a. det stora landet i väster, ingalunda
är baserade på något otillbörligt utnyttjande
av arbetskraften utan har som
bakgrund goda förhållanden både i fråga
om löner och arbetsförhållandena i
övrigt.

Jag kan inte se att detta, herr talman,
är en fråga om att bara inhämta informationer
från det ena landet och det
andra eller stå till tjänst med att lämna
sådana informationer i dessa andra länder,
utan jag ser detta såsom någonting
mycket mer. Och jag baserar det omdömet
på den erfarenhet vi har av hur
de mycket skickliga män har agerat, som
bl. a. Förenta staterna och England har
ackrediterat för sådana ändamål. De har
gjort långt mer än spritt kunskaper om
förhållandena i sina länder — de har
berett vägen för en förståelse mellan
våra länder, som vi ingalunda skall vara
likgiltiga för. Vi har all anledning
att handla på samma sätt för att tillgodose
våra intressen, inte minst de eko -

Ang. anslag till socialattachéer
nomiska, i andra betydande industriländer.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till förslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — Gl.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensam omröstning
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 13
innevarande månad.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. ny organisation för civilförsvaret m.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 84,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till vattendomstolarna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ny organisation för civilförsvaret
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för civilförsvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 114, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 13
mars 1959, föreslagit riksdagen att i
fråga om ny organisation för civilförsvaret
m. m. fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:267) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(II: 329), i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen till Civilförsvarsstyrelsen:
Omkostnader och Civilför svarsområdenas

administration: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 måtte anvisa
förslagsanslag om 643 500 kronor
respektive 1 278 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Ewerlöf (I: 439) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Heckscher och Thapper (11:535),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (I: 448) och den andra
inom andra kammaren av herr Sehlstedt
m. fl. (II; 553),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (I: 449) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson

i Huskvarna m. fl. (11:557), i vilka
hemställts, att i motionerna påyrkad utredning
om samordning av propagandaoch
upplysningsverksamhet inom totalförsvaret
måtte göras, innan medel anvisades
till de frivilliga civilförsvarsorganisationerna
för sådan verksamhet,
att fortbildningen av den inskrivna civilförsvarspersonalen
måtte handhavas
av den föreslagna utbildningsnämnden,
att en fast tidsplan för civilförsvarsorganisationens
uppbyggnad måtte fastställas
samt att riksdagen i övrigt måtte
beakta i motionerna anförda synpunkter,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (1:450) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. (11:559),
i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 114 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om prövning och förslag angående
beväpning av de regionala undsättningskårerna
i det lokala civilförsvaret i
enlighet med vad i motionerna anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ayström m. fl. (1:451) och den andra
inom andra kammaren av herr Lassinantti
m. fl. (II: 555),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyström m. fl. (1:452) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (11:554),

dels en inom andra kammaren av herr
Nyberg m. fl. väckt motion (11:556),

dels en inom andra kammaren av herrar
Adamsson och Bengtsson i Landskrona
väckt motion (II: 558),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Edlund och Waehtmeister väckt
motion (II: 560).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå i motionerna I: 450 och II: 559
samt 11:560 framställa yrkanden be -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. ny organisation för civilförsvaret m. m.
träffande beväpning av undsättningskå- Maj:ts förslag samt i anledning av morerna;
tionerna 1:452 och 11:554 godkänna

„ . vad utskottet anfört;

II. beträffande det allmänna civilförsvarets
organisation och omfattning samt XI. avslå i motionerna 1:449 och II:
enskilda civilförsvarsåtgärder med bi- 557 framställt yrkande om utredning röfall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med rande samordning av propaganda- och
avslag å motionen 11:560, såvitt nu vore upplysningsverksamhet inom totalföri
fråga, godkänna vad utskottet anfört; svaret;

III. beträffande den centrala ledningen
av civilförsvarets utbildningsverksamhet
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 448 och II: 553,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

IV. beträffande länsstyrelsernas befattning
med utbildning av civilförsvarspersonal
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 448 och II: 553, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

V. beträffande frivillig fortbildning
av civilförsvarspersonal med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:558 samt 1:449
och II: 557, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

VI. beträffande anordnande av till
eivilförsvarsskolan anknutna fältavdelningar
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 451 och II: 555 godkänna vad utskottet
anfört;

VII. beträffande civilförsvarsstyrelsens
organisation för utbildningsfrågor
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:448 och
11:553 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

VIII. avslå i motionen II: 556 föreslagen
utökning av civilförsvarsstyrclsens
personal för informationstjänst;

IX. avslå i motionerna 1:439 och 11:
535 framställt förslag om inrättandet av
en personlig tjänst som civilförsvarsöverläkare
i Bp 1;

X. beträffande civilförsvarets administration
i länen med bifall till Kungl.

XII. beträffande kostnadsberäkningar
och tidsplan för uppbyggnaden med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:449 och 11:557,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XIII. beträffande organisationen av civilförsvaret
och civilförsvarsstyrelsen, i
vad den ej behandlats under I.—XII.,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder och riktlinjer;

XIV. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet och utskottet föreslagit; XV.

godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

XVI. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas under budgetåret
1959/60;

XVII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
267 och II: 329, såvitt nu vore i fråga,
till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
715 000 kronor;

XVIII, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 267
och 11:329, såvitt nu vore i fråga, till
Civilförsvarsområdenas administration:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 420 000 kronor;

Nr 15

Fredagen den 8 mai 1959

Ang. ny organisation för civilförsvaret m.

XIX. för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 2 858 000
kronor;

2) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 5 770 000 kronor;

3) till Utbildnings- och övningsverksamhet
ett förslagsanslag av 5 760 000
kronor;

4) till Inspelning av instruktionsfilm
ett reservationsanslag av 40 000 kronor;

5) till Bidrag till vissa frivilliga organisationer
ett anslag av 322 000 kronor;

6) till Försöksverksamhet ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;

7) till Engångsanskaffning av materiel
ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor; 8)

till Anskaffning av viss förbrukningsmateriel
ett reservationsanslag av
100 kronor;

9) till Förvaring och underhåll av viss
materiel m. m. ett förslagsanslag av
4 500 000 kronor;

10) till Vissa löpande kostnader för
civilförsvarets verksamhet inom civilförsvarsområdena
ett förslagsanslag av
620 000 kronor;

11) till Bidrag till kommuner för anordnande
av branddammar för civilförsvarsändamål
ett reservationsanslag av
500 000 kronor;

12) till Kostnader för anordnande av
allmänna skyddsrum m. in. ett reservationsanslag
av 3 100 000 kronor;

13) till Bidrag till kommuner för anordnande
av vissa trafik- och skolskyddsrum
ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor; 14)

till Viss sambandsverksamhet ett
förslagsanslag av 273 000 kronor;

15) till Anskaffning av viss sambandsmateriel
ett reservationsanslag av 550 000
kronor;

XX. för budgetåret 1959/60 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa

1) till Vissa skyddsrumsanläggningar
ett investeringsanslag av 1 900 000 kronor; 2)

till Anordnande av en civilförsvarsskola
m. m. ett investeringsanslag av
1 300 000 kronor;

XXI. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I.—-XX. särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade avgivits ett flertal
reservationer.

I en med 4 betecknad reservation hade
herrar Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Nestrup, Åkerström, Ståhl och Karlsson
i Olofström, fröken Elmén samt herrar
Blidfors och Nihlfors ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under V. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande frivillig fortbildning
av civilförsvarspersonal i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna II: 558 samt
I: 499 och II: 557, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

I en reservation, nr 7, hade herrar
Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Nestrup och Ståhl, fröken Elmén samt
herr Nihlfors ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XI. hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 449 och II: 557, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande samordning av propaganda-
och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret.

I en med 8 betecknad reservation hade
herrar Axel Johannes Andersson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Ståhl och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar Cassel
och Nihlfors ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 13

Ang. ny organisation för civilförsvaret m. m.

utskottet bort under XVII. och XVIII,
hemställa, att riksdagen måtte

XVII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
267 och II: 329, såvitt nu vore i fråga,
till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
643 500 kronor;

XVIII, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
267 och 111:329, såvitt nu vore i fråga,
till Civilförsvarsområdenas administration:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 278 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! När riksdagen nu går
att ta ställning till frågan om civilförsvarets
omorganisation sker det efter
långa och mödosamma utredningar, och
det beslut, som här kommer att fattas,
är otvivelaktigt ett beslut av mycket stor
räckvidd och av mycket stor betydelse
för det totala försvaret.

Till föreliggande utskottsutlåtande har
fogats en del reservationer, och jag ber
att få beröra ett par av dem. De upptar
några detaljfrågor i förevarande förslag,
nämligen frågan om fortbildningen och
frågan om upplysningsverksamheten
inom civilförsvaret ävensom omkostnadsanslagen.

Meningen är ju att det även i fortsättningen,
utöver den obligatoriska utbildningen
för olika kategorier av den inskrivna
personalen inom civilförsvaret,
skall finnas vissa möjligheter till fortbildning.
Vi som står för reservation nr
4 har den uppfattningen, att denna fortbildning
sannolikt inte kommer att få så
särskilt stor omfattning och att det dessutom
ur praktiska synpunkter bör vara
ändamålsenligt, att fortbildningen anförtros
åt de ordinarie utbildningsmyndiglieterna.
Vi anser att dessa myndigheter
har de största förutsättningarna
att kunna samordna denna fortbildning
på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt,
att kunna infoga den i vissa avsnitt av
den ordinarie utbildningen och på det

sättet också främja den fasthet och enhetlighet
i utbildningen, som vi även i
detta avseende tror kan vara av betydelse.

Enligt propositionen kommer också
antalet instruktörer att väsentligt ökas.
Vi tror att därmed skall skapas möjligheter
att fylla lärarbeliovet även beträffande
denna fortbildning och att det
på så sätt blir möjligt för de ordinarie
utbildningsorganen att handha denna
del av utbildningen.

Beträffande frågan om upplysningsverksamheten
inom civilförsvaret har vi
den uppfattningen, att den visserligen
kan vara knuten till de frivilliga organisationerna,
men vi anser nog även
härvidlag, i likhet med civilförsvarsutredningen,
att man inte bör anvisa statsbidrag
till de frivilliga organisationerna
innan formerna för utbildningsverksamheten
har samordnats på det sätt,
som civilförsvarsutredningen har skisserat.
Vi anser det alltså inte principiellt
oriktigt, att denna upplysningsverksamhet
handhas av de frivilliga organisationerna,
men vi anser det inte ändamålsenligt,
att statsbidrag för verksamheten
skall anvisas från olika huvudtitlar,
när det nu ändå gäller en fråga,
som berör totalförsvarets olika grenar.
Med hänsyn härtill har vi ansett det
lämpligt att en utredning företages angående
samordningen av propagandaoch
upplysningsverksamheten innan beslut
fattas om statsbidrag till de frivilliga
organisationer, som eventuellt skall
ha hand om denna verksamhet. Jag ber
också att få yrka bifall till reservation
nr 8, som gäller frågan om omkostnader
och administration för civilförsvaret.

Utöver vad jag har sagt angående dessa
reservationer skulle jag vilja göra
ytterligare ett påpekande. Vi hade i ett
motionsyrkande hemställt om att tidsramen
för civilförsvarets organisation
skulle definitivt fastställas av riksdagen.
Det har i utredningen och i propositionen
sagts, att organisationen förutsättes
vara genomförd under en tioårsperiod.
Vi finner nog för vår del att det är
angeläget, att denna tidsplan kan fullföljas,
men vi har med hänsyn till ut -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. ny organisation för civilförsvaret m. m.

skottets skrivning på denna punkt ändå
frånträtt vårt motionsyrkande i detta
avseende. Utskottet säger i denna del:
»Utskottet utgår sålunda från att, sedan
tiden för nu gällande överenskommelse
rörande de militära försvarskostnaderna
gått till ända, en eventuell ny avvägning
kommer att omfatta kostnaderna för det
totala försvaret.»

Vi finner det angeläget att frågan om
civilförsvarets uppbyggnad inte skjutes
på en oviss framtid, att uppbyggnadstakten
inte får bli beroende av det statsfinansiella
läget enbart och att den inte
får vika för det militära försvarets växande
krav, utan att civilförsvarets uppbyggnad
får ingå som ett led i det totala
försvaret.

Jag ber att få erinra om vad departementschefen
säger i propositionen. Han
har där utvecklat frågan om civilförsvarets
betydelse i det totala försvaret och
säger: »Civilförsvaret är sålunda av väsentlig
betydelse för medborgarnas
skydd i krig och spelar därigenom en
avgörande roll för att stärka befolkningens
motståndsvilja.» Han fortsätter:
»Med vad jag här anfört har jag velat
visa civilförsvarets utomordentliga betydelse
för vårt totalförsvar. Det är helt
enkelt så, att bryter hemmafronten samman
så blir de militära ansträngningarna
meningslösa.»

Jag ber att få understryka dessa synpunkter
som utomordentligt väsentliga
i det här sammanhanget, och därför vill
jag i utskottets skrivning också lägga
in den meningen, att frågan om civilförsvarets
uppbyggnad kommer att samordnas
med det militära försvarets och
ingå som ett led i det totala försvarets
uppbyggnad.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag delar den tillfredsställelse
som herr Jacobsson uttryckte
när han sade att vi äntligen har fått klara
grundlinjer för vårt civilförsvar efter
åtskilliga års utredningar.

Det som kännetecknar Kungl. Maj:ts
proposition, som har tillstyrkts av utskottet,
är en klar avgränsning av civil -

försvarets arbetsuppgifter. Vissa uppgifter,
som civilförsvaret tidigare haft, utgår
och man ökar effekten på de funktioner
som man nu anser att civilförsvaret
skall begränsa sig till att ha. Man
minskar den i fred inskrivna personalen
till ungefär hälften. Man avser att tillföra
civilförsvaret såväl reservofficerare
för befälsföring som värnpliktiga för
vissa bestämda uppgifter, framför allt
de i propositionen beskrivna undsättningskårerna.
Hemskyddet, som förr
var den stora personalslukande uppgiften,
har helt utgått. Utbildningen — förr
mycket omdiskuterad och med rätt eller
orätt mycket skämtad med — har fått
fasta konturer; det är klart föreskrivet
vad utbildningen skall syssla med och
det är betryggande sörjt för att organisationen
skall komma att hållas inom
rimliga gränser.

Det här sagda är inte något försök alt
ens i stort beskriva vad propositionen
avser. Jag vill bara nämna dessa ting
som en notis till den tillfredsställelse
som jag hyser över att man nu har fått
ordning och reda i vad civilförsvaret
skall ägna sig åt och därmed också förutsättningar
att få ordning och reda i
civilförsvarets dagliga arbete; den förutsättningen
saknades, såvitt jag kan bedöma,
tidigare då civilförsvarets uppgifter
var nästan gränslösa.

Beträffande det som herr Jacobsson
anförde som kritik mot utskottets utlåtande
vill jag bara säga, att utskottets
ställningstagande får ses i linje med
strävandet att hålla en klar gräns för civilförsvarets
uppgifter. Utskottet har
inte velat avvika från den huvudlinjen.
Vad beträffar den frivilliga fortbildningen
— alltså den frivilliga, det bör märkas
— så bör reservanterna beakta vad
utskottet har anfört. Jag har mycket
svårt att finna någon nämnvärd skillnad
mellan det som reservanterna syftar
till och det som utskottet har uttalat.
Skillnaden ligger endast däri, att reservanterna
vill att ansvaret för den frivilliga
fortbildningen skall åvila civilförsvaret
medan utskottet i sin hemställan
ansett att så inte bör vara fallet. Utskottet
säger dock: »Detta ställningsta -

Fredagen den 8 maj 1959

X r 15

Ang. ny organisation för civilförsvaret m. m.

gande bör emellertid icke utgöra hinder
för utbildningsmyndigheterna att låta
inskriven personal frivilligt deltaga i
även obligatoriska utbildningskurser, i
den mån detta ur organisatoriska och
ekonomiska synpunkter är lämpligt.»

Det finns alltså från utskottets sida ett
ställningstagande, som är helt likartat
reservanternas. Utskottet anser att plats
bör beredas på de ordinarie utbildningskurser
som civilförsvaret skall bedriva.

Med detta, lierr talman, vill jag yrka
bifall till den hemställan som återfinns
i utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Utskottet har understrukit
den mycket självklara saken att civilförsvaret
skall vara humanitärt inriktat.
För att kunna fullgöra sina viktiga
uppgifter i ofredstider, då kaotiska
förhållanden råder, kan det emellertid
bli nödvändigt för den civilförsvarspersonal,
som har att ombesörja undsättning
av sjuka, isolerade o. s. v., att försvara
sig mot sådana som vill störa den
i dess humanitära verksamhet. Vi motionärer
har därför ansett ett kategoriskt
förbud mot beväpning av sådan personal
vara olämplig. Vi delar den uppfattning
som överbefälhavaren och civilförsvarsbefälhavarna
m. fl. har givit uttryck åt,
nämligen att civilförsvarets enheter, i
synnerhet undsättningskårerna, ofta inte
torde kunna lösa sina uppgifter, om de
inte beväpnas, eftersom de militära styrkorna
kan vara engagerade på annat hål
och man inte från dem kan avdela personal
till skydd av civilförsvarsenheterna
mot exempelvis femtekolonnare eller
luftlandsatta fiender.

I den motion som jag bland andra har
varit med om att väcka talas främst om
de regionala undsättningskårerna och
deras beväpning. Nu har utskottet i anslutning
till de synpunkter som anförts
i motionen medgivit, att det kan uppstå
svårigheter för dessa kårer att fullgöra
sina uppgifter och att det därför kan
behövas ett väpnat skydd för dem. Utskottet
har inte närmare klargjort på
vilket sätt detta skydd skall ges, men

tankegången är väl närmast den att militär
personal skall avdelas för uppgiften.
I krigstider står väl emellertid som
sagt inte alltid sådan personal till förfogande,
utan undsättningskårerna får
ofta försöka klara sig själva. Under sådana
förhållanden måste det väl ordnas
så, att de i vissa fall får bära vapen, antar
jag.

Det för oss motionärer mest betydelsefulla
i utskottets uttalande är att det
där i alla fall framskymtar att utskottet
har den uppfattningen att detta är ett
problem som måste lösas. Utskottet säger
också att dessa förhållanden bör beaktas
i samband med den närmare utformningen
av organisationen.

Jag ville endast göra dessa små reflexioner,
och jag har, herr talman, inget
särskilt yrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till den allmänna tillfredsställelse,
som här uttalats över att
vi nu äntligen får en fullständig principplan
för civilförsvaret fastslagen, vill
jag foga ett instämmande. Jag tycker att
propositionen i stort sett är bra. Några
invändningar kan man naturligtvis göra,
men de är knappast så väsentliga
att de kan motivera fortsatta uppskov
med ett beslut. Det är bättre att man vet
vad man har att rätta sig efter, än att
allting på civilförsvarets område ytterligare
någon tid skall fortsätta att flyta.

En fördel med förslaget är att här, såvitt
jag förstår för första gången i det
svenska civilförsvarets historia, har
framlagts en principplan som är fotad
på de mest grundliga undersökningar
om hur ett fientligt anfall mot hemorten
kan komma att utvecklas. Därmed
har vi fått den för närvarande bästa
tänkbara grund att stå på, när det gäller
att planlägga, hur civilförsvaret bör
byggas upp.

Jag har begärt ordet närmast för att
uttala ett beklagande över att utskottet
inte har velat ta en ännu klarare ståndpunkt
till uppbyggnadsplanerna än som
har skett. Jag tycker visserligen att utskottets
skrivning är relativt bra, men

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. ny organisation för civilförsvaret m. m.

den ger ändå möjlighet till glidande
tolkningar. Det är klart att vi måste rätta
oss efter våra tillgångar, särskilt när
det gäller att bestämma utgifter av den
storlek som det här är fråga om. Men
jag tycker nog att civilförsvarets uppbyggnad
hade kunnat, liksom det militära
försvarets, låsas fast på ett bättre
sätt än som skett. Kriget har ju ändrat
karaktär, och därmed måste även försvaret
ändra karaktär. Civilförsvaret har
blivit alltmer betydelsefullt, eftersom
ju militära anfall numera sker inte bara
i de egentliga frontställningarna —
kanske inte ens huvudsakligen där —
utan mot civilbefolkning och hemort.
Det är inte bara atombomber som kan
användas med förödande verkan vid
sådana anfall. Om såsom vi hoppas reaktionen
mot atomvapnen skulle leda till
att det uppnås enighet om att sådana
vapen inte får komma till användning,
så finns det i alla fall många mycket
allvarliga anfallsmedel att tillgripa,
bland annat biologiska och kemiska vapen
av förfärande art. Med tanke på
framtiden hade många därför räknat
på ett klart ställningstagande från riksdagens
sida att hela uppbyggnaden skall
vara klar inom tio år. Nu uttalar utskottet
bara som sin principiella inställning
att det inte har någon invändning mot
att civilförsvarsorganisationen skall uppbyggas
inom tio år, men samtidigt skjuter
man kostnadsfrågan framför sig.
Känner jag den svenska riksdagen rätt,
kommer detta uttalande att åberopas
vartenda år när det gäller att finna möjligheter
till prutningar i samband med
uppbyggnaden av denna mycket viktiga
del av totalförsvaret.

Vad beträffar den reservation som avgivits
i fråga om anslag till allmän propaganda
för civilförsvaret skulle jag
vilja påpeka ett par saker.

Det är ju så, att ifrågavarande frivilligorganisationer
av olika slag — som
är ytterligt värdefulla för försvaret —
först och främst har en egen propagandistisk
uppgift, den nämligen att klargöra
för allmänheten betydelsen av den
speciella verksamhet man sysslar med.
När det alltså gäller civilförsvarsförbundet
är det klart, att detta måste propage -

ra för sin verksamhet — psykförsvaret
som sådant måste göra propaganda, detsamma
gäller Folk och försvar, lottarörelsen
och åtskilliga andra. Härutöver
utgår emellertid från två •— kanske flera
— olika huvudtitlar anslag till dessa
eller andra frivilligorganisationer för
allmän propaganda för totalförsvaret.
Denna anslagssplittring på olika departement
tycker jag inte hör till god ordning.
Man har svårt att överblicka de
totala anslag som lämnas för dessa uppgifter,
man har svårt att samordna anslagen,
man har inte de möjligheter som
borde finnas att tillse, att de på bästa
och effektivaste sätt kommer till användning.
Det är därför som civilförsvarsutredningen
har sagt, att det är
önskvärt med en samordning. Jag tycker
att det är ett rimligt uttalande, och den
reservation som avgivits till förmån
för den synpunkten är därför värd allt
stöd.

Till sist skulle jag vilja säga ett par
ord om beväpningen av undsättningskårerna,
varom yrkande framställts i en
del motioner.

Civilförsvarsstyrelsen har tidigare begärt
att slippa ha någon del av civilförsvaret
beväpnad, detta av principiella
och praktiska skäl. Det har förekommit
mycket ingående överväganden inom civilförsvarsutredningen,
huruvida man
skulle kunna tillmötesgå en sådan framställning.
Det är ju ordnings- och bevakningstjänsten
som varit beväpnad och
som alltså föreslås vara beväpnad även
i fortsättningen. Man har då övervägt,
om man inte skulle kunna överföra ordningstjänsten
till polisen och bevakningstjänsten
till det militära försvaret.
Det vore en lösning, som skulle kunna
innebära att civilförsvaret bleve en
helt och hållet civil organisation, där
man inte skulle behöva bära vapen, vilket
skulle vara av stort värde.

Det har emellertid visat sig omöjligt, i
varje fall i nuvarande läge, att göra en
sådan överföring till polisen respektive
militärförsvaret, utan man måste alltjämt
ha en viss ordnings- och bevakningstjänst
inom civilförsvaret. Att ha
en sådan tjänst obeväpnad är icke möjligt.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. ny organisation för civilförsvaret m. m.

Då inställer sig frågan: Hur skall det
bli med undsättningskårerna? För min
del vill jag härvidlag säga, att det normala
väl blir, att undsättningskårerna
alltid kommer att åtföljas av folk ur ordningstjänsten.
Skulle det vara så att undsättningskårerna
råkar in i ett område,
som är föremål för ett fientligt anfall eller
är besatt av fientliga trupper — det
kan hända att fallskärmstrupper landat
— så måste man sannolikt i första hand
ha tillgång till hemvärn, som ju skall
vaka över hemortsförsvaret, samt eventuellt
även till annan militär hjälp.

Det är av mycket stor betydelse, tycker
jag, att de organ som sysslar med
rent civilförsvarsarbete verkligen också
är obeväpnade. Jag kan meddela, att
vid ett besök för något år sedan av en
delegation från Tyskland, som studerade
det svenska civilförsvaret, var man
synnerligen förvånad över att vi inte redan
hade avskaffat all beväpning. Man
förespådde i ett krig svårigheter redan
med den beväpning som vi nu har. Invändningen
från svensk sida är att dessa
ordnings- och bevakningstrupper just
skall anmälas såsom varande militära.
Man skall säga ut fullt klart, att de bär
vapen och att de är att betrakta som
militär ur den synpunkten. Men denna
argumentering gav de tyska besökarna
inte mycket för.

Över huvud taget tycks det vara så,
att där man haft erfarenhet av dessa
problem är man inte villig att alls beväpna
civilförsvaret. Den gränsdragning
som nu skett tror jag är ungefär den
rimliga i nuvarande läge. Behöver en
ändring ske åt något håll, så bör det väl
ändå vara åt det hållet där man minskar
beväpningen och eventuellt avlägsnar all
beväpning från civilförsvaret, så att detta
blir en klart civil organisation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt rörande varje punkt
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en början
vad utskottet i punkterna I.—IV.
hemställt.

Med avseende på punkten V., fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 85 punkten
V., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej — 30.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att lian avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna VI.—X.
hemställt.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. handläggningen av visst låne- och

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten XI. framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

På särskilda propositioner bifölls därefter
vad utskottet i punkterna XII.—XVI.
hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten XVII. förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härpå gjordes enligt de rörande punkten
XVIII, framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda punkt hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XIX.—
XXI. hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 86, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riks.
staten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

bidragsärende

nr 87, i anledning av riksdagens år 1958
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1958 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisade, hade, efter tagen
kännedom av vissa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning
i övrigt erforderliga upplysningar, i det
föreliggande utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6—8

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Lades till handlingarna.

Punkten 13

Ang. handläggningen av visst låne- och
bidragsärende

Under socialdepartementet, § 13, hade
revisorerna förordat, att till Fellingsbro
kommun skulle återbetalas visst belopp.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av revisorernas
förevarande framställning, besluta,
att till Fellingsbro kommun i Örebro
län skulle återbetalas ett belopp av
27 000 kronor.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis Reservation utan angiven mening hade
till avgörande statsutskottets utlåtande anmälts av, utom annan, herr Holmquist.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. handläggningen av visst låne- och bidragsärende

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Detta ärende gäller handläggningen
av ett ärende rörande lån
till en person inom Fellingsbro kommun.
Det är så, att kommunen har iklätt sig
borgensansvar för ett förskott på ett bostadsförbättringslån,
som en jordbrukare
inom kommunen har uppburit. Denne
jordbrukare har emellertid tidigare i
samband med förvärvet av jordbruksfastigheten
fått statlig garanti för förvärv
av jordbruket. När han förbättrade sin
bostad med hjälp av kommunens borgen
och i förvissning om att han sedan
skulle få statligt lån, kom han så småningom
i så stor skuldsättning, att det
inte var möjligt för honom att klara
sina åtaganden i längden, och han blev
försatt i konkurs och fastigheten med
jord och byggnader såldes exekutivt.
Det visade sig emellertid, att den summa,
som inflöt vid den exekutiva auktionen,
inte räckte till för att täcka någon
del av de kostnader som var nedlagda
i bostadsfastigheten utan egentligen
endast kunde täcka vad jordbruket
i sig självt hade ansetts varit värt från
början.

Nu har revisorerna tagit upp detta
ärende och sagt, att det från början har
brustit i handläggningen av detta ärende;
man skulle aldrig ha givit denne
man så mycket i lån från statens sida i
samband med förvärvet av jordbruket.
Det framgår också av handlingarna, att
bostaden var så dålig att den var i behov
av reparation — han hade själv bedömt
att det skulle kosta 500 kronor att
ställa i ordning fastigheten, men när
han sökte lån, begärde han 39 000 kronor,
och det visade sig så småningom att
det kostade över 50 000 kronor att ställa
i ordning bostaden för honom.

Nu säges det, att det här således var
fel från början; lian skulle inte ha fått
ett lån över huvud taget för att förvärva
jordbruksfastigheten. Kommunen har
gjort gällande, att man inte tillräckligt
tidigt fått inflytande över behandlingen
av detta ärende —- frågan om förvärv av
fastigheter skötes ju av lantbruksnämnden.
Kommunen har därför kommit i
ett tvångsläge, när man gav denna ga 5

Första kammarens protokoll 1959. Nr 15

ranti för bostadsförbättringslånet. Revisorerna
har kommit till den uppfattningen,
att det vid ärendets handläggning
har brustit i så hög grad, att staten
borde träda in och ge kommunen
ersättning för vad den här förlorat —
inte med 35 000 kronor, som revisorerna
föreslår, men med 27 000 kronor.
Den räntefria stående delen skulle kommunen
själv svara för. Kanske betyder
detta i realiteten att kommunen inte behöver
betala någonting, eftersom den
räntefria stående delen måhända inte
skall utbetalas i detta fall. Men vad som
i detta sammanhang kan vara av intresse
och som gjort, att herr Gustafsson i
Stockholm och jag under denna punkt
avgivit en blank reservation, är riskerna
för konsekvenser. Såvitt jag vet har det
aldrig tidigare inträffat, att staten har
trätt in och givit en kommun ersättning
i ett sådant här fall.

Nu skall jag gärna medge, att det faktiskt
föreligger särskilda omständigheter,
som gör att man måhända skulle
kunna betrakta detta som en engångsföreteelse.
Ur den synpunkten har jag
inte i detta sammanhang velat ställa ett
yrkande om avslag, ehuru jag kanske för
min del varit mycket tveksam med hänsyn
bland annat till den debatt vi hade
i förra veckan, då det gällde en enskild
person som begärde ersättning av staten,
därför att hon lidit skada på grund
av tjänstemännens handläggning av hennes
ärende. Det är inte helt ett parallellfall,
men det finns ändå mycket i detta
som påminner om det nu föreliggande
fallet.

I statsrevisorernas berättelse har sagts,
att sedan Kungl. Maj :t prövat detta ärende
— Kungl. Maj :t har nämligen haft
ärendet till prövning år 1956 och inte
funnit anledning att bifalla framställningen
om befrielse från ersättningsskyldighet
—• har det framkommit vissa
saker, som inte skulle ha varit kända
vid Kungl. Majtts prövning av frågan.
•lag skulle vara mycket tacksam — jag
har ställt frågan i utskottet utan att få
något egentligt svar på den — att få
reda på vad det är för omständigheter
som framkommit, sedan ärendet pröva -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. handläggningen av visst låne des

av Kungl. Maj :t, och som gör att
man nu skulle ha anledning att bedöma
det annorlunda än vad Kungl. Maj :t har
gjort.

Jag har, som sagt, herr talman, intet
yrkande, men jag har ändå velat fästa
uppmärksamheten på det mycket ovanliga
i det förslag vi nu har att behandla.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Även statsrevisorerna
har med stor uppmärksamhet behandlat
detta ärende. Det gäller här ett uppseendeväckande
exempel på bristande
samarbete mellan de jordbrukspolitiska
och de bostadspolitiska organen. Frågan
fick sin upprinnelse redan år 1952
genom de åtgärder, som lantbruksnämnden
i Örebro län vidtog. Lantbruksnämnden
i detta län bedömde dessa frågor
mycket illa. Detta var inte något enstaka
fall, utan det var också flera andra,
som blev uppmärksammade vid
1954 års revision. Man vidtog också rättelse
bl. a. genom att flytta bort de
tjänstemän som begått felbedömningarna.
Kvar stod, att Fellingsbro kommun
nödgats gå i borgen för detta lån på
35 000 kronor.

Kommunens förlust har inte uppkommit
genom de åtgärder, som vidtogs av
kommunen. Kontrollen var förnämlig
från kommunens sida. Man har inte
kunnat peka på någonting, som kommunen
skulle ha försummat utan felet låg
hos de statliga organen.

Vi har här att göra med en lång historia.
Redogörelsen för frågan upptar
elva sidor i statsrevisorernas berättelse,
där frågan blivit belyst i detalj. Man finner
där, att det egentliga felet begåtts
av lantbruksnämnden och att kommunen
till följd därav råkat illa ut genom att
bli ålagd att betala det belopp det här
gäller. Kommunen vände sig till Kungl.
Maj :t med hemställan om befrielse från
ersättningsskyldighet. Alla de remissinstanser,
som därvid hördes, bostadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och t. o. m.
lantbruksnämnden i Örebro län, uttalade
sig för ett bifall till framställningen.
Kungl. Maj:t vågade sig emellertid

och bidragsärende

inte på det, möjligen av fruktan för konsekvenserna.

Herr Holmqvist frågade vad som tillkommit
i ärendet efter Kungl. Maj:ts
prövning. Ja, man hade inte då tillgängliga
alla de handlingar, som revisionen
haft. Detta ärende har behandlats mycket
ingående vid flera sammanträden,
först i revisionen och sedan inom utskottet.
Vi kom inom revisionen enhälligt
till den uppfattningen, att det här
förelåg ett så flagrant övergrepp mot en
kommun, att rättelse behövde vidtagas.
Vid remissbehandlingen av frågan gavs
också uttryck för hur man såg på frågan
inom de olika myndigheterna. Sålunda
uttalar bostadsstyrelsen: »Omständigheterna
i föreliggande fall är dock
sådana att bostadsstyrelsen kan biträda
revisorernas förslag att hålla kommunen
skadeslös.» Lantbruksstyrelsen gör ungefär
samma uttalande men på ett kraftigare
sätt: »Vad beträffar revisorernas
förslag till reglering av de ekonomiska
mellanhavandena mellan kommunen och
länsbostadsnämnden vill styrelsen erinra
om att kommunen till länsbostadsnämnden
i förväg uttalade sina betänkligheter
mot företaget. Med hänsyn härtill
och då kommunen, såvitt framgår
av revisorernas redogörelse, fullgjort vad
på den ankommer och därför inte torde
ha ansvaret för att investeringen kom
att ske till en merkostnad av sådan storleksordning
att sökandens ekonomi icke
orkade med företaget, synes det styrelsen
skäligt att till kommunen återbetalas
det ifrågavarande beloppet.» Lantbruksnämnden
i Örebro finner ingen erinran
mot förslaget om återbetalning.

De myndigheter, som hörts i ärendet,
har alltså funnit att denna fråga varit
handlagd på sådant sätt, att statsmakterna
måste ingripa.

Det som numera har tillkommit i
ärendet är således värderingsprinciperna.
De tjänstemän, som handlagt ärendet
felaktigt, har bestraffats genom att
bli förflyttade och får inte vidare handlägga
likartade ärenden. Det kan då inte
vara staten värdigt att med kännedom
om ärendets tidigare handläggning
ålägga kommunen en utgift, som upp -

Fredagen den 8 mai 1959

Nr 15

Ang. handläggningen av visst låne- och bidragsarende

kommit på grund av en allvarlig felbedömning
från en statlig myndighets sida.

Det är på grundval härav som revisorerna
och utskottet kommit fram till att
Fellingsbro kommun bör få det belopp
det här gäller återbetalat. Det är nog —
som herr Holmqvist yttrade — knappast
heller troligt, att fler dylika fall skall
uppkomma. Man har i detta fall från de
statliga organens sida misskött sig på
ett sätt, som vi inom revisionen inte vid
något annat tillfälle kunnat finna något
likartat exempel på. Det är ostridigt, att
kommunen i vanlig ordning genom sina
organ bevakat medlens användning beträffande
ombyggnaden, och det kan
inte visas att kommunen begått någon
som helst felaktighet. Då frågan ligger
till på detta sätt, kan jag inte finna annat
än att det förslag, som lagts fram av
statsutskottet, också har all anledning
att vinna riksdagens bifall.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Med den utförliga redogörelse
som herr Anderberg här har
lämnat skulle jag kunna inskränka mig
till att helt kort yrka bifall till utskottets
hemställan, men jag vill ändå peka
på att vi vid behandling av ärendet i
avdelningen inte har bortsett ifrån vad
herr Holmqvist här har nämnt, nämligen
att det kan föreligga vissa risker
av prejudicerande art. Parallellen med
det andra fall, som herr Holmqvist här
pekade på, kan emellertid knappast vara
riktig. I det fallet byggde man enbart
på ett motionsyrkande, och här har ändå
statsrevisorerna vid två tillfällen tagit
upp denna fråga.

Vi har därför inom såväl avdelningen
som utskottet ansett, att man här bör
ge kommunen en liten upprättelse för
vad den har råkat ut för i ekonomiskt
avseende på grund av den felbedömning
som herr Anderberg här talade om.
Jag vill påpeka att vi inte helt har följt
statsrevisorernas förslag, som gick ut
på en återbetalning av hela summan,
35 000 kronor. Utskottet har i stället biträtt
bostadsstyrelsens förslag, som in -

nebär ett borträknande av 8 000 kronor
för lånets räntefria stående del. Revisorerna
har också föreslagit återbetalning
av upplupen ränta under tiden,
och eftersom det rör sig om ganska
många år, innebär utskottets förslag,
som inte upptar någon ränta, att kommunen
inte får mer än i stort sett halva
summan i återbäring.

Vi har funnit att man inte kan lösa
frågan på annat sätt. Vi anser att man
inte kan låta en kommun helt få bära
det ekonomiska ansvaret för ett av andra
myndigheter fattat beslut, då kommunen
icke haft möjlighet att medverka
vid beslutets fattande. Det hela är en
vidlyftig fråga, men herr Anderberg har
ju redogjort för revisorernas syn på saken.

Jag ber att med detta, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Då det här är fråga om
den kommun jag själv tillhör, skall jag
inte alls delta i debatten. Jag vill bara
lämna en upplysning. I anledning av
herr Holmqvists undran, om kommunen
inte ändå skulle slippa betala ut de 8 000
kronorna, ber jag få upplysa om att
kommunen får ta denna förlust, även om
riksdagen nu bifaller utskottets förslag.
Kommunens utgift blir de 8 000 kronorna
jämte ränteförlusten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna lb—20

Lädes till handlingarna.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

Punkten 23

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2b

Lades till handlingarna.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. lantbruksnämndernas organisation

Punkterna 25—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 31 och 32

Lades till handlingarna.

Punkten 33

Ang. lantbruksnämndernas organisation

Under jordbruksdepartementet, §§33
och 34, hade revisorerna föreslagit en
utredning rörande såväl den regionala
som den centrala lantbruksadministrationens
utformning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Efter en ingående granskning av den
regionala lantbruksorganisationen ha
revisorerna kommit till den uppfattningen,
att en översyn bör företagas rörande
denna organisations uppgifter och
utformning. Revisorerna ha visserligen
funnit, att det program som innefattas i
1947 års beslut om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering alltjämt medför
betydande arbetsuppgifter för en statlig
organisation, men å andra sidan ha
enligt revisorerna så väsentliga förändringar
inträffat på detta område, att
förutsättningarna för lantbruksnämndernas
arbete och organisation icke äro
desamma som för tio år sedan. Nämnda
förändringar tala samtliga i riktning mot
att arbetsuppgifterna minska. Vid sådant
förhållande vill det synas revisorerna,
som om risk föreligger att den
nuvarande i huvudsak statliga administrationsapparaten
med två var för sig
omfattande länsorganisationer ■—- lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen
•— snart nog kommer att visa sig
överdimensionerad. En koncentration
av arbetsuppgifterna anse revisorerna
därför vara möjlig, vilket i sin tur skulle
kunna öppna vägen för en begränsning
av organisationen och kostnaderna därför.
Därvid torde bl. a. böra prövas, huruvida
förutsättningar finnas för dels
överförande till lantmäteriorganisationen
av de delar av lantbruksnämnderna
som närmast handha den yttre rationaliseringen,
dels ock ett sammanföran -

de i en eller annan form av hushållningssällskapen
och lantbruksnämndernas
avdelningar för inre rationalisering.
Revisorerna ha slutligen anfört att det
icke bör betraktas som självskrivet, att
en eventuell sammanslagning av vissa
regionala organ måste äga rum samtidigt
och likformigt över hela landet. Snarare
kan det enligt revisorerna antagas medföra
fördelar, att en sammanslagning
prövas såsom försöksorganisation inom
några län för att därefter successivt genomföras
i den mån förutsättningar därför
visa sig föreligga.

Under ett annat avsnitt av sin berättelse
ha revisorerna framhållit, att en
ändrad utformning av den regionala
lantbruksorganisationen måste påverka
frågan om verksamhetens centrala ledning.
Revisorerna ha därför förordat att
i anslutning till den ovannämnda översynen
en prövning sker av lämpligheten
av att dels infoga lantbruksstyrelsens
rationaliseringsavdelning i lantmäteristyrelsen
och dels organisatoriskt sammanföra
lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
och statens jordbruksnämnd.

Enär en särskild proposition berörande
bl. a. förevarande ämne numera
framlagts, anser sig utskottet icke böra
föregripa behandlingen därav genom
att föreslå riksdagen att dessförinnan
taga ståndpunkt till revisorernas här redovisade
förslag. Med hänsyn härtill har
utskottet velat begränsa sig till att vad
i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.
»

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottet har på denna
punkt behandlat två frågor, nämligen
dels den regionala lantbruksorganisationen
— lantbruksnämnderna — dels ock
den centrala ledningen. Det är om den
förstnämnda frågan jag skall säga några
ord.

Sedan ett tiotal år tillbaka arbetar tre
olika organisationer på detta område,
nämligen lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen
och lantmäteriorganisationen.
Till viss del blir det dubbelarbete
när man sysslar med i stort sett likartade
frågor. Dessa frågor griper gärna in

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

i varandra, och man anser på många håll
att man borde se över organisationen i
besparingssyfte.

Utskottet har i sitt utlåtande klart och
koncist redovisat de synpunkter revisionen
anfört för en mera allsidig översyn
av den statliga organisationen, som
sysslar med jordbrukets rationalisering
och strukturomvandling. Sedan utskottet
har gjort denna redogörelse, har det
emellertid stannat för denna korta omförmälan.
Motiveringen är ju att en proposition,
nr 148, numera har framlagts,
där förevarande ämne berörs, och utskottet
vill därför inte föregripa propositionens
behandling.

Revisorerna hade inte reda på att denna
proposition skulle komma eller vad
den skulle innehålla. Deras förslag var
ett led i det rationaliserings- och besparingsarbete,
som revisionen på många
olika områden gått in för. När nu denna
proposition har kommit, som behandlar
lantbruksnämndernas organisation, kan
ju frågan komma i ett något annat läge,
ty i propositionen omvittnas, att det behövs
ett intimare och mera fast organiserat
samarbete mellan de skilda lokala
organen och att åtgärder är påkallade
för att få en effektivare organisation.
Man anser i propositionen, att åtgärder
bör vidtagas redan nu. Det innebär, att
viss personal inom nämnderna, som
sysslar med den inre rationaliseringen,
bör användas även vid den yttre rationaliseringen.
Propositionen talar vidare
om, att inom lantbruksstyrelsen pågår
arbete för att få en effektivare lantbruksorganisation
och att man beräknar
att kunna lägga fram förslag till 1960
års riksdag.

Ingenting tyder emellertid på att man
vid detta arbete kommer att pröva de
frågor, som statsrevisorerna lagt största
vikten på, nämligen möjligheterna till
besparingar inom lantbruksnämndernas
ram och en koncentrering av den regionala
organisationen. Det som i propositionen
framskymtar om utredning gäller
i stället ett intensivare arbete inom
nämnderna och eventuellt vidgade arbetsuppgifter.

Ang. lantbruksnämndernas organisation

Vi vet för övrigt inte vad riksdagen
kommer att fatta för beslut i anledning
av proposition nr 148. Den har just
kommit till utskottsbehandling, och
ärendet kommer på riksdagens bord före
utgången av denna månad.

Statsutskottet anser, att behandlingen
av proposition nr 148 inte bör föregripas,
och däri kan man instämma, men
det hade varit önskvärt att man i utskottsutlåtandet
uttalat en förhoppning
om att det fortsatta utredningsarbetet
skulle kunna ges en vidare syftning. Det
är annars risk för att statsrevisorernas
synpunkter kommer i bakgrunden vid
det fortsatta arbetet.

Jag vill understryka vad revisorerna
sagt om den skillnad som föreligger
mellan olika län. Det finns vissa landsdelar,
där jordbrukets strukturomvandling
sker mera självständigt och där den
inre rationaliseringen hunnit långt. Jag
hoppas man inte helt släpper tanken på
att undersöka möjligheterna för ett organisatoriskt
samgående mellan de olika
regionala organen och försöksvis prövar
en sådan organisation i något eller
några län, där förutsättningar finns.

Jag vill betona, att det inte är fråga
om några brådstörtade förändringar. Det
gäller att i god tid söka riktlinjer för
framtiden. Något annat hade inte revisionen
tänkt sig.

År 1954 föreslog statsrevisorerna att
man borde överväga en sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna i
Kalmar län, men i proposition nr 148
får man bara den upplysningen, att utredning
om denna jämförelsevis begränsade
fråga alltjämt pågår och att förslag
i ärendet kan beräknas bli framlagt år
1960. Man kan därför vara övertygad
om att även om man hade gått den väg
revisorerna här föreslagit, hade man
inte löpt någon risk att förhasta sig. Nu
får vi emellertid ta upp frågorna igen
när den nya organisationen börjat tilllämpas,
och vi får då se om man kan
vidtaga de åtgärder som statsrevisorerna
vid detta tillfälle tänkt sig.

Herr talman! Jag bär inget yrkande.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. lantbruksnämndernas organisation

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skall be att få börja
med en liten syndabekännelse. Jag har
deltagit i statsutskottets plenum vid behandlingen
av detta ärende, däremot
icke vid avdelningsbehandlingen -—
ärendet blev ju förberedande handlagt
av statsutskottets fjärde avdelning. Jag
har vid närmare besinnande av denna
fråga kommit till ungefär samma uppfattning
som den herr Anderberg alldeles
nyss givit uttryck åt. När jag fått
närmare reda på vad proposition nr
148 innehåller, har jag inte kunnat finna
annat än att den motivering, som
statsutskottets fjärde avdelning har föreslagit
statsutskottet, är väl snäv. Jag
hade ingen anledning att göra den reflexionen
vid behandlingen i statsutskottets
plenum, enär inga som helst delade
meningar på den punkten yppat sig
inom fjärde avdelningens förslag till utlåtande.

Det skulle därför vara mycket intressant
att få en närmare förklaring från
fjärde avdelningens sida till varför motiveringen
blivit så pass snäv som den
nu är. Det är ju uppenbart, att man inte
kan hänga upp statsutskottets förslag
allenast på den omständigheten, att propositionen
nr 148 skulle komma att behandla
en del av de problem, som statsrevisorerna
har haft till behandling. Det
vore därför, som jag förut sade, värdefullt
om någon av ledamöterna i fjärde
avdelningen ville förklara, varför man
har hängt upp sitt yttrande endast på
propositionen, när denna uppenbarligen
icke kommit att omfatta hela det problemkomplex
revisorerna sysslat med.

Nu kan man å andra sidan säga, att
frågan för riksdagens vidkommande
fortfarande är svävande, ty statsutskottet
har inte tagit definitiv ställning till
revisorernas hemställan i annan mån
än att man gjort en omförmälan. Utskottet
har i den punkten menat, att man
inte skall ta upp denna sak innan propositionen
behandlats. Med hänsyn till
den uppfattning, jag har kommit till efter
att ha fått reda på hur pass litet propositionen
nr 148 täcker det problemkomplex,
som statsrevisorerna behand -

lat, skulle nog det mest logiska vara, att
utskottsutlåtandet i denna punkt återremitterades
till statsutskottet, men det
lär väl finnas små möjligheter att få ett
yrkande i den riktningen bifallet, och
därför avstår jag från att göra ett sådant
yrkande.

Ehuru jag formellt har deltagit i slutbehandlingen
av detta ärende, måste jag
betrakta den motivering, som fjärde avdelningen
har presenterat, som anmärkningsvärt
begränsad för att göra anspråk
på att vara tillfredsställande.
Med hänsyn till att frågan inte kan anses
vara definitivt avförd från dagordningen
har jag dock inget yrkande att
framställa, men jag vore som sagt ytterst
tacksam att få veta, hur det resonemang
i fjärde avdelningen varit, som ligger
bakom den gjorda motiveringen.

Herr THUN (s):

Herr talman! Herr Bergh efterlyste
anledningen till att motiveringen fått
en så begränsad omfattning. Det bottnar
helt i att fjärde avdelningen i sin
behandling av denna fråga inte hade
möjligheter att bedöma, vad propositionen
i ärendet egentligen omfattade.
Vi hade en mycket ingående diskussion
i denna fråga, innan vi kände till
att proposition skulle farmläggas. När
så blev fallet ansåg vi, att man inte
kunde föregripa något av propositionens
innehåll, då det rådde ovisshet
beträffande vilka områden denna omspände.

Det är fullt riktigt, som herr Bergh
säger, att vi nog har ansett att frågan
inte på något sätt är avfärdad genom
det ställningstagande som nu har
skett. Vi utgår från att man vid behandlingen
av vederbörande proposition
naturligtvis får se efter, vilka ytterligare
åtgärder, utöver vad propositionen
avser, som kan befinnas erforderliga.
Det är den klara inställningen
från vår sida. Om vi hade haft
möjligheter att i god tid ta del av
propositionens innehåll, är det möjligt,
att vi också hade kunnat bena upp
detta problem på ett helt annat sätt
och att skrivningen hade blivit något

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

annorlunda, men under förevarande
förhållanden har vi inte kunnat komma
fram till något annat än vad som
framgår av utlåtandet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag kan instämma i
herr Tliuns deklaration om att frågan
inte är avsågad, även om man kanske
delvis kan få det intrycket, då man läser
statsutskottets utlåtande.

Ifrån statsrevisorernas sida har vi
ansett att det här gäller en mycket
viktig fråga, och vi har, så långt våra
möjligheter sträcker sig, sökt att bilda
oss en uppfattning om hur förhållandena
är på detta område. Vi har varit
i både södra Sverige och i Mellansverige
och undersökt förhållandena,
och vi har kommit till det resultat, som
framgår av statsrevisorernas berättelse.
Vi har menat, att lantbruksnämnderna
ändå varit i funktion ett tiotal
år och att det kunde vara på tiden att
man omprövade deras verksamhet. Om
man försöker att följa (denna verksamhet,
finner man, att det finns vissa ting,
som man gärna skulle vilja ha ändrade.
Kanske det dock föreligger stora skillnader
mellan olika landsdelar.

Jag påminner mig att vi besökte en
plats, där vi på goda grunder antog
att de bidrag, som lantbruksnämnden
utdelade, i många .fall inte var större
än att kontroll, administration och projektering
av arbetena kostade mera än
själva utförandet av dessa. Det fanns
stenbundna åkrar, som vi tyckte att
man möjligen kunde använda till att
så skog på men där väldiga maskiner
höll på att lyfta upp så stora block,
att .man blev alldeles förvånad. Jag vill
inte påstå att detta arbete inte sköttes
rationellt, men frågan är om det verkligen
var ,Värt att lägga ner så mycket
arbete på dessa stenbundna åkerlappar.

I revisorernas berättelse har .vi vi.
dare påtalat, att lantbruksnämnderna
för framtida rationalisering nu köper
in ett betydande antal fastigheter och

gårdar, som man sedan inte kan bli av
med. Vi kom under vår resa till åtskilliga
dylika gårdar, där både boningshusen
och ladugårdarna höll på att
ruttna ner. Om ingen bor i en fastighet
under kanske fyra, ja åtta år, blir naturligtvis
resultatet att husen förfaller.

Allt detta har föranlett revisorerna
att försiktigt fråga, om det inte finns
anledning att titta närmare på detta.
Därtill kommer att den rationaliseringsverksamhet
som det gäller för närvarande
handhas av två olika organ,
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
i länen. Revisorerna har
ingalunda sagt att lantbruksnämnderna
skall avskaffas. Personligen tror jag att
staten har all anledning att även i fortsättningen
intressera sig för de uppgifter
som det här är fråga om, men
ett faktum är väl ändå, att uppgifterna
kan växla från tid till annan. Då det
nu har gått ganska många år sedan organisationen
fastställdes, kan det kanske
vara anledning att närmare undersöka
det hela och ompröva organisationen.
Det är vad vi har begärt.

Det kunde finnas anledning att tilllägga
åtskilligt i detta sammanhang,
men efter det positiva uttalande som
herr Thun har gjort på statsutskottets
vägnar utgår jag ifrån att även om det
här bara är fråga om en omförmälan,
kommer Kungl. Maj:t att ha sin uppmärksamhet
riktad på saken. Jag hoppas
alltså att vi skall få till stånd vad
statsrevisorerna önskar, nämligen en
utredning om hur man bör ordna det
på detta område i framtiden och om
det inte finns anledning att göra en
del ändringar allteftersom tiden går.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades den nu förevarande punkten
till handlingarna.

Punkten 3b

Ang. lantbruksnämndernas fastighetsinnehav Under

jordbruksdepartementet, § 35,
hade revisorerna framfört vissa syn -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

punkter på den av lantbruksnämnderna
bedrivna aktiva inköpspolitiken.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat bland annat:

»Under hänvisning till vad utskottet
under närmast föregående punkt uttalat
har utskottet velat begränsa sig till
att vad i ärendet sålunda förevarit för
riksdagen omförmäla.»

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När man ser att statsrevisorerna
även på denna punkt gjort
en anmärkning, förvånar man sig inte
över att så har skett. När lantbruksnämnderna
tillkom var det ju meningen,
att de skulle försöka ombesörja en bättre
arrondering av fastigheterna men att
de fortast möjligt skulle avhända sig
den mark som de inköpt och försöka få
till stånd eu sammanslagning av mindre
jordbruk till större enheter. I det föreliggande
utskottsutlåtandet redovisas
emellertid, att lantbruksnämnderna ligger
inne med 1 400 fastigheter med en
åkerareal av 6 850 hektar och en skogsareal
av inte mindre än 60 000 hektar,
representerande ett sammanlagt taxeringsvärde
av cirka 33 miljoner kronor.
Man kan fråga sig, om det är rimligt
att fortsätta med en sådan politik. Det
går inte alltid att skylla på att man inte
får lantmäteriförrättningarna utförda,
såsom här påpekats tidigare i dag, ty
jag tror att den saken går att ordna.
Inom vissa lantbruksnämnder är man
emellertid mycket obenägen att avyttra
egendomar som man förvärvat. Man säger
att man skall avvakta och invänta
en lämpligare tidpunkt för fördelningen.

Såsom vi finner, är 30 procent av ifrågavarande
egendomar förvärvade för
fyra till åtta år sedan. Det är väl ändå
orimligt med en sådan ordning. Nog
vore det väl ändå anledning att försöka
få till stånd en ändring i detta avseende,
så att man nådde det syfte, som man
avsåg när lantbruksnämnderna instiftades,
nämligen att de skulle förvärva sådana
fastigheter, som inte ansågs vara
bärande och snarast möjligt försöka slå
samman dem till bärkraftiga jordbruk.

I stället vill lantbruksnämnderna behålla
dessa fastigheter i sin ägo. Staten får
sätta till pengarna, men det kan inte
vara rimligt att man ligger ute med så
stora belopp, utan man borde väl se till
att lantbruksnämnderna avvecklade sina
affärer fortast möjligt. Alldenstund
nämnderna ständigt och jämt får köpa
nya fastigheter bör de också se till att
de äldre snarast möjligt avvecklas. Det
kan inte vara riktigt att nämnderna skall
få ligga på en fastighet i fyra till åtta
år, utan om en lantbruksnämnd har köpt
en egendom för att försöka få till stånd
en bättre arrondering, kan man också
kräva, att de medverkar till att en sådan
kommer till stånd inom en relativt
kort tid.

När man har 60 000 hektar skogsmark,
förstår jag mycket väl att det är svårt
att göra en fördelning, ty jag har själv
deltagit i värderingar, där små träd värderats
mycket högt. De jordbrukare, på
vilka dessa skogsmarker skulle fördelas,
har ingen möjlighet att klara den saken
med de värden som åsatts, eftersom det
inte blir något skogsbestånd att avverka
på kanske en mansålder. Därför är det
mycket svårt för lantbruksnämnderna
att kunna försälja en del av de marker
som de har inköpt.

Jag anser med hänsyn till det anförda,
att utskottet hade bort skriva litet
starkare på denna punkt än vad utskottet
gjort. Utskottet har här bara gjort
en omförmälan, men här hade säkert
behövt sägas ifrån klart och tydligt, att
lantbruksnämnderna skall se till att fortast
möjligt försöka fylla den uppgift,
för vilken de en gång blivit tillsatta,
nämligen att medverka till en sammanslagning
av mindre jordbruk till bärkraftiga
jordbruk.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Då jag inte är alldeles
ense med min gode vän herr Elofsson
i hans beskrivning av lantbruksnämndernas
verksamhet, skall jag be att i all
korthet få säga några ord i detta ärende.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

Jag vet ju inte hur förhållandena kan
vara i Skåne och de sydligaste delarna
av landet, men vad det gäller Norrland
eller övre delen av landet ter sig bilden
en smula annorlunda. Lantbruksnämndernas
uppgift är ju dock att försöka
komplettera jordbruken, bland annat
med skog. Nu är det inte alldeles så
tvärsäkert, att de för detta kompletteringsändamål
kan köpa en fastighet,
som ligger i rå med den som behöver
komplettering, utan därvidlag får man
nog inrikta sig på att utföra detta arbete
på litet längre sikt. Man kan få lov att
köpa fastigheter, som inte ligger så till,
att de lämpar sig för direkt sammanläggning
med en behövande fastighet.
Då får man ändå köpa dem och försöka
gå i bytesförhandlingar med ett bolag.
Jag vet av erfarenhet från min egen
lantbruksnämnd och även från andra
nämnder i norrlandslänen, att när man
inleder ett sådant bytesförfarande —
särskilt var det förhållandet under den
första tiden — uppstod en mängd problem
beträffande hur man skulle förfara
vid själva värderingen; det gällde
framför allt det tekniska förfarandet vid
värderingen. Bolagen var litet fundersamma,
men jag vågar i dag säga att vi
i rätt många fall har lyckats att göra byten,
där fastigheterna, som lantbruksnämnden
har förvärvat, har kunnat läggas
till ett bolags innehav litet längre
bort från byarna och den odlade bygden.
Vi kanske har bytt till oss åtskilliga
skiften av gammal bondeskog, som
har legat i närheten av byarna och på
det sättet kunnat göra en komplettering.
Men ett sådant förfarande tar ändå en
viss tid. Det är också anledning att komma
ihåg när man ryggar tillbaka för ett
stort innehav, att om man delar upp
dessa 60 000 hektar på våra 24 län, blir
det ju inte så märkvärdiga siffror.

Så långt är dock kritiken riktig, att
man ju inte i en lantbruksnämnd skall
hålla på fastigheterna i onödan, men
man måste försöka hälla på dem så länge
att man får ett vettigt utbyte av vad
man har syftat till. Man kan inte köpa
en fastighet i dag och sälja den nästa
månad alldeles hur som helst, utan man

måste se till att man håller sig till vad
som var meningen med lagstiftningen.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att i största korthet lägga saken en
smula till rätta. Det är inte så enkelt,
att man bara kan föra resonemanget efter
linjen: »Var så goda och sälj omedelbart!»
Det skall väl också vara någon
mening med affärerna. Om man syftar
till en komplettering av våra ofullständiga
jordbruk, så får den göras med
skog där det inte går att göra den med
åker, och då får man nog finna sig i
att nämnderna håller litet på inköpta
fastigheter, till dess en sådan komplettering
kan genomföras.

Jag har som sagt med dessa ord bara
velat i korthet lägga saken en smula
till rätta.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle helt kort vilja
säga, att när man behöver över åtta
år för att komplettera ett jordbruk, då
blir sannerligen inte många jordbruk
kompletterade. Självklart kan det inträffa
sådana fall som herr Pålsson talar om,
d. v. s. att man får byta jord med bolag
o. s. v., men man kan ju inte hålla på
ett jordbruk eller ett skogsbruk hur
länge som helst. Jag känner till fall, där
en lantbruksnämnd har försökt komplettera
ett ofullständigt jordbruk genom
att byta till sig skog från staten och
överlämna skogsmark på annat håll men
där det har varit mycket svårt att träffa
överenskommelse, men man måste väl
ändå gå i författning om att någon gång
avveckla en affär. Jag vet att lantbruksnämnderna
många gånger köpt egendomar,
som de inte behövt för komplettering
av ofullständiga jordbruk, och
då är det naturligtvis svårt att bli av
med dem.

Jag tror alltså att det finns litet större
anledning än herr Pålsson gör gällande
att skynda på lantbruksnämnderna,
så att det går litet fortare med avvecklingen
av inköpta egendomar.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Herr Elofsson säger att
det tar åtta år att komplettera jordbruk,

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

men jag skulle tro att det är ett ytterst
litet antal fall som har dragit så långt ut
på tiden. Vi skall å andra sidan komma
ihåg att det i en apparat av denna storleksordning
inte gärna går att skapa
en hundraprocentig garanti för att en
lantbruksnämnd aldrig tar fel, då den
köper ett litet skifte. Men sådana misstag
kan ju inte utgöra grund för ett
påstående, att dessa frågor är illa handlagda.

Herr THUN (s):

Herr talman! Vid behandlingjen av
detta ärende i statsutskottets fjärde avdelning
har vi inte haft anledning att
som herr Elofsson misstänka att lantbruksnämnderna
skulle inköpa gårdar
eller delar av gårdar bara för köpandets
egen skull och utan avsikt att skapa
bättre förhållanden på jordbruksområdet
genom kompletteringar av ofullständiga
jordbruk, något som ju ofta
erfordras. Naturligtvis kommer det alltid
att på detta område uppstå situationer,
där det kan ta avsevärd tid att
reglera sådana frågor, men avdelningen
har vid sin behandling av ärendet,
liksom sedan statsutskottet, ansett att
det inte fanns orsak att skriva mera restriktivt
än som har skett. Utskottet har
funnit att det borde vara tillräckligt
med en omförmälan.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten, men då jag tillhör
en lantbruksnämnd som har en del både
jord och skog på lager, skall jag be
att något få utveckla de omständigheter
som influerar på långvarigheten av
nämndernas fastighetsinnehav.

Vår lantbruksnämnd hör till dem
som haft många byten med bolag, och
vi vet att det i sådana fall tar lång tid
innan man kommit fram till värderingar,
som kan godtagas på båda hållen,
och innan man i övrigt nått enighet
om att ett byte skall ske. Men därefter
tar det också lång tid innan
granskningen av .ärendet med hänsyn

till lagen om förbud mot bolagsförvärv
blivit klar och Kungl. Maj:t har fattat
sitt beslut; och först då kan man ju
säga, att bytet verkligen har förts i
hamn. Vi har många gånger kunnat
konstatera, att en tid av tre år nästan
är minimum från det man börjar ta
kontakt med bolaget till dess att bytet
formellt är genomfört och lagfart kan
sökas —- en tidsutdräkt på fyra år kan
också förekomma — och under sådana
omständigheter måste ju lantbruksnämnden
stå som ägare av fastigheten
till dess bytet är klart.

Lantmäteritekniska frågor har även
visat sig influera. Om en fastighet skall
delas upp på flera, kan man enligt lantmäterilagens
bestämmelser inte få
verkställa avstyckning eller uppstyckning
och alltså bli fri från fastigheten
förrän allt är färdigt.

Det har förekommit sådana fall i Gävleborgs
län. Det skulle t. ex. verkställas
ett byte med Marma-Långrörs aktiebolag,
allt var klart och vi trodde att det
skulle gå i lås. Men så fanns det ett litet
dåligt skogsskifte på 7 tunnland, som
låg ett par mil bort och som bolaget
inte ville ha. Vi räknade emellertid med
att lantbruksnämnden skulle behålla
detta och senare byta bort det till någon
annan. Då förklarade lantmätaren,
att allt måste vara sålt, innan lagfart
kunde utfärdas på de övriga delarna.
Därigenom tog det rätt lång tid — över
ett år extra — innan nämnden kunde
bli fri från denna fastighet och innan
den mark, som nämnden bytte bort till
bolaget, kunde avföras ur lantbruksnämndens
ägarregister.

Härtill vill jag, herr talman, bara
lägga, att en av de verkligt stora uppgifter
som möter lantbruksnämnderna,
lantmäteri- och skogsvårdsstyrelserna
är omarronderingarna inom både jordoch
skogsbruket. Den utredning angående
skogsvården som herr Severin var
ordförande för och i vilken jägmästare
Hansson i denna kammare var medlem,
förklarade ju i sitt utlåtande, att
det finns 3,5 miljoner hektar skogsmark
som är dåligt arronderad. Omarronderingen
är alltså en mycket viktig upp -

Fredagen den 8 mai 1959

Nr 15

Ang. vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen

gift. Liksom herr Pålsson har jag därför
den bestämda uppfattningen, att
även om lantbruksnämnderna sitter med
ett relativt stort skogsinnehav, som inte
omedelbart kan komma till användning
i samband med ägobyten, så är därmed
ingen större olycka skedd, under
förutsättning att lantbruksnämnderna
sköter skogsvården på fastigheterna riktigt,
utan det vore en större olycka, om
lantbruksnämnderna omintetgjorde bytesmöjligheter
genom att sälja sitt fastighetsinnehav
alltför tidigt eller försitta
tillfällen till aktiv inköpspolitik.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

Punkten 35

Ang. vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen Under

inrikesdepartementet, § 36, hade
revisorerna förordat en koncentrerad
länsförvaltning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Enligt utskottets mening innehåller
revisorernas förevarande framställning
flera beaktansvärda synpunkter och förslag.
Av olika skäl finner emellertid utskottet
tiden ännu icke vara inne för något
ställningstagande till de föreliggande
problemen. I den mån dessa på nytt aktualiseras
kommer självfallet den av
revisorerna verkställda undersökningen
jämte de däröver avgivna remissutlåtandena
att utgöra en värdefull grund för
de fortsatta övervägandena.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter
har utskottet velat begränsa sig till
att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.»

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tillhörde 1948 års
länsstyrelseutredning, och vi försökte
den gången så långt det var möjligt att
få en bild av det dåvarande läget. Vi var
fullt överens om att det borde ske vissa
förändringar på detta område. Sedan
dess har det nu gått 11—12 år, och det

har tillkommit nya länsorgan. Frågan
är nu om inte hela länsstyrelseorganisationen
borde få en översyn.

Vi ansåg inom länsstyrelseutredningen,
att om en modern länsstyrelse skall
kunna fungera på det sätt som vår demokratiska
tid förutsätter, måste det i
länsstyrelsen även finnas lekmän. Från
olika håll invändes då, att det skulle bli
en tungrodd apparat. Det är naturligtvis,
herr talman, i viss mån riktigt. Den
minst tungrodda apparaten av alla är ju
enmansdiktaturen. Men det är ju inte
dit vi strävar, utan vi vill söka få till
stånd en demokratisk ordning, som de
flesta människor kan anse sig vara nöjda
med.

Det finns i detta sammanhang även
en hel del detaljproblem rörande de olika
länsorganen etc. Här i kammaren har
vid upprepade tillfällen påtalats den olägenhet
som uppstår därigenom att lantbruksnämnderna
skall besluta om marken
på en egendom medan beslutanderätten
i fråga om bostadshusen på samma
egendom ligger hos bostadsnämnden.
Det har förekommit fall, då vederbörande
lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd
haft skiljaktiga meningar.
En dylik uppdelning av beslutanderätten
kan naturligtvis inte vara en god
tingens ordning.

Jag anser, herr talman, att hela länsstyrelseorganisationen
nu bör underkastas
en översyn och få en modern utformning.
Det gäller här inte bara att
lösa sådana frågor som om man skall
flytta in ett eller annat länsorgan, en
länsarkitekt eller någon annan befattning,
utan hela länsstyrelseorganisationen
bör upptas till översyn. Den är
nämligen inte tidsenlig i sin nuvarande
utformning. Vi försöker ju på alla områden
att följa med utvecklingen, men
så har inte skett på detta område.

Efter härmed slutad överläggning lades
förevarande punkt till handlingarna.

Punkterna 36 och 37

Lades till handlingarna.

Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

Punkten 39

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen Föredrogs

ånyo sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid användning av motorredskap
inom skogsbruket och sågverksindustrien.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:351,
av herrar Sundin och Nils-Eric Gustafsson,
samt II: 418, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

1) besluta om restitution från och med
budgetåret 1960/61 av skatt å bensin,
som förbrukades av motorsågar och andra
jämförbara motorer och redskap i
skogsbruket, i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om härför erforderliga detaljförslag till
1960 års riksdag; ävensom

II) de likalydande motionerna I: 352,
av herr Einar Persson m. fl., samt II:
419, av herrar Persson i Tandö och
Nilsson i Östersund, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, syftande till
att bestämmelser angående restitution av
skatt å bensin, likvärdiga med dem som
nu gällde för jordbruket, fiskerinäringen
och trädgårdsnäringen, jämväl bleve gäl -

lande beträffande motorredskap inom
skogsbruket och sågverksindustrien.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet hade
förenämnda motioner hänskjutits till
behandling av sammansatt bevillningsoch
jordbruksutskott, vilket utskott i det
nu föreliggande utlåtandet på anförda
skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:

351, av herrar Sundin och Nils-Eric Gustafsson,
samt 11:418, av herr Larsson i
Hedenäset m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:

352, av herr Einar Persson m. fl., samt
11:419, av herrar Persson i Tandö och
Nilsson i Östersund, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Dahl, Hagberg, Gustaf Elofsson,
Stiernstedt, Franzén och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 351 och II: 418 samt i anledning
av motionerna I: 352 och II: 419
besluta

1) att medgiva skogsbruket gottgörelse
för skatt å bensin, som förbrukades vid
användning av motorredskap inom näringen,
från och med den 1 juli 1960 i
överensstämmelse med de grunder, som
reservanterna förordat i det föregående;

2) att föreskriva, att till näringen återburna
bensinskattemedel skulle tillföras
en särskild fond, benämnd Skogsbrukets
bensinskattefond, att avräknas mot automobilskattemedlen; 3)

att antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

4) att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna i övrigt
anfört i det föregående; samt

II) att de likalydande motionerna I:
352 och II: 419 måtte, i den mån de icke

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När beskattningen av
bensin infördes, avsågs ju egentligen
bensin till sådana redskap som används
på vägarna, och skatten uttogs för att
man skulle få pengar att hålla vägarna
i ordning och att bygga nya vägar. Här
gäller det nu sådana redskap som används
i skogen, t. ex. motorsågar, barkningsmaskiner
o. d., som ingalunda
kommer till användning på landsvägar.
Trots detta får man vid begagnandet av
dessa maskiner betala den bensinskatt
som är avsedd för vägunderhåll. Motionärerna
i frågan önskar naturligtvis att
de redskap som jag nyss nämnde skall
bli befriade från denna beskattning.

Utskottet är inte benäget att följa motionärerna
utan anser att det skulle
vara alltför besvärligt att medge skatterestitution.
Utskottet vill inte vara med
om den föreslagna skattelindringen.

Jag undrar emellertid om någon här
i kammaren skulle vilja påstå, att den
som bär en motorsåg på ryggen i en
skog och sågar ned träd med den, på
något sätt kan anses slita på vägarna.
Det är därför orimligt att en sådan yrkesutövare
skall behöva betala en skatt,
som är avsedd för ett helt annat ändamål.
Detsamma gäller de maskiner som
används för barkning av träd. De installeras
i skogen, och de har inte på något
sätt en sådan funktion att det är motiverat
att ta ut bensinskatt av deras
ägare.

Motionärerna har därför ansett, att
den skatt, som utgår på bensin som används
för dessa ändamål, bör restitueras
och medlen tillföras en fond. Det
är nämligen otänkbart att var och en
som äger en motorsåg skall kunna få
restitution av erlagd bensinskatt. I stället
skulle medlen gå till en särskild fond,
benämnd skogsbrukets bensinskattefond,
och medlen skulle användas till förbättring
av verktyg och redskap inom skogsbruket
samt till andra ändamål, som för
skogsnäringen kan vara gagneliga.

Jag kan därför, herr talman, inte ansluta
mig till utskottets förslag utan ber
att med dessa ord få yrka bifall till den
reservation som avgivits av herr Pettersson
i Dahl m. fl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Detta är ju ingen ny fråga.
Den diskuterades ganska ingående
här i kammaren senast under fjolårets
s. k. A-riksdag, och det finns väl därför
inte anledning att nu ta upp någon längre
debatt. Jag vill emellertid påminna
om att de motioner, som då förelåg i
samma ärende, blev avslagna med mycket
knapp majoritet i den gemensamma
omröstningen. Man kanske inte heller
behöver diskutera principfrågan, utan
den kan man nog säga är knäckt i och
med att restitution har beviljats flera
andra näringar. Sålunda har fiskerinäringen,
jordbruket och trädgårdsnäringen
blivit berättigade till återbäring av
den bensinskatt som erlagts för arbetsmaskiner
som begagnas i dessa näringar.
Men när skogsbrukets arbetare kräver
ett likaberättigande, eftersom de
tycker att detta är naturligt och rättvist,
är man inte längre med på noterna. Då
vinkar man med kalla handen och ger
ett tydligt och klart avslag. Jag tycker
att det är en mycket egendomlig konsekvens,
när man skall tillämpa samma
skatteprinciper.

Det är här fråga om en rättvisesak för
skogens folk, och jag kan i detta sammanhang
påminna om vad skogsarbetarnas
egen fackliga organisation sade i sitt
remissyttrande i fjol, när vi behandlade
denna fråga. Eftersom jag tror att kammarens
ledamöter har glömt innehållet
i yttrandet och det inte finns med i det
utlåtande vi behandlar i dag, skall jag
be att få citera några rader ur det. Förbundet
säger att användningen av motorsågar
inom skogsbruket »har inneburit
en stark rationalisering av avverkningsarbetet
och medfört betydande
vinster för hela vårt folkhushåll. Det absolut
övervägande flertalet av de till ett
beräknat antal av cirka 50 000 uppgående
motorsågarna äges av enskilda skogs -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

arbetare.» — Nu är motorsågarnas antal
uppe i 80 000. — »I många fall innebär
detta», fortsätter förbundet, »att dessa
fått ta stora ekonomiska risker med
hänsyn till de förhållandevis höga kostnader,
som anskaffningen av motorsågen
innebär.» Sedan anför förbundet:
»Vid förbundets senaste förbundskongress
förelåg ett flertal motioner från
förbundsavdelningar, vari krävdes åtgärder
från förbundets sida för att få
en ändring till stånd i detta förhållande.
Det anfördes därvidlag också att man
ser det som en rättvisefråga, att skogsarbetarna
erhåller samma rätt till restitution
av skatt på bensin som i dylika
fall användes som drivmedel, vilken tidigare
tillerkänts jordbruket, trädgårdsnäringen
och fisket. Förbundet finner
det därför angeläget framhålla, att de
motioner som nu förelagts riksdagen har
ett starkt stöd bland skogsarbetarna.»

Jag tror var och en kan understryka
vad förbundet säger i sitt yttrande. Som
också framgår av detta fackförbunds
yttrande får skogsarbetarna också vidkännas
mycket stora utlägg för sina motorsågar,
och det bär knappast finnas
någon arbetargrupp som har en så dyrbar
verktygsuppsättning. Om man räknar
med att det finns ungefär 80 000 motorsågar
och att dessa kostat mellan
1 200 och 1 500 kronor stycket, så kommer
man fram till att det finns investerat
100 miljoner kronor i skogsarbetarnas
motorsågsutrustning. Detta betyder
att det varje år måste ny investeras
25 miljoner kronor för att förnya motorsågsparken,
då en motorsågs livslängd
inte är mer än 4—5 år.

Nu anför utskottet som motivering för
sitt avstyrkande av motionerna bl. a.
att skogsbruket erhåller en viss återbäring
av bensinskatt i form av anslagsanvisningar
under nionde huvudtiteln
till vägbyggnader i enskild ägo. Jag måste
säga att jag har mycket svårt att förstå
denna argumentering, då jag förmodar
att dessa anslag utgår av hilskattemedel.
Skogsarbetarna får väl för sina bilar
erlägga både bil- och bensinskatt, och
då tycker jag inte att de också skall behöva
erlägga en skatt för motorsågarna,

ty jag har liksom herr Elofsson svårt
att förstå att dessa motorsågar sliter på
vägarna. Jag skulle tro att utskottet är
ensamt om att tro något sådant.

Nu uppgår statens anslag till ifrågavarande
skogsbilvägar till 7,7 miljoner
kronor för innevarande år. Utgår
man från skogsstyrelsens beräkningar
av den bensin som förbrukas av skogsarbetarnas
motorsågar, så skulle den
bensinskatt som tas ut på dessa motorsågar
uppgå till 2,9 miljoner kronor. Det
är alltså i realiteten så att skogsarbetarna
till avsevärd del över sina motorsågar
får finansiera byggandet av skogsbilvägarna.
Jag för min del har ju annars
trott, att det är samhällets och skogsägarnas
uppgift att bygga skogsbilvägar,
och jag tror inte att dessa skogsbilvägar
tillkommit i första hand för att betjäna
skogsarbetarna. Sådana vägar byggdes
långt innan motorsågarna började begagnas
av skogsarbetarna — motorsågarna
är ju en mycket ny företeelse inom
skogsbruket — och man kan härvidlag
fråga sig hur det skulle bli, om motorsågarna
i en snar framtid skulle komma
att drivas med annat bränsle än
bensin. Skulle då anslagen till skogsbilvägarna
minskas med det belopp, närmare
2,9 miljoner kronor, som man nu
tar in i skatt från motorsågarna? Jag
ställer den frågan. Det torde väl ändå
vara ganska unikt att en arbetargrupp
skall så att säga bygga egna vägar för
att komma fram till sin arbetsplats, men
detta måste bli konsekvensen av utskottets
resonemang.

Nu framhåller också utskottet i sitt
avstyrkande utlåtande att skogsnäringens
restitutionsspörsmål bör få en mera
enhetlig bedömning i anslutning till
de överväganden som sker inom 1953
års trafikutredning. Jag säger nu som
jag sade i fjol, att jag inte alls är säker
på att denna trafikutredning kommer att
syssla med dessa problem. Jag har också
svårt att förstå vad detta har med skogsarbetarnas
motorsågar att göra, allra
helst sm riksdagen så sent som 1956
beslöt om återbäring av skatt för bensin
till trädgårdsnäringens maskiner utan
att det då sades ett ord om att man

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

skulle invänta de förslag som skulle
komma från 1953 års trafikutredning.
Av vilken anledning var det så bråttom
att höja återbäringen med 15 kronor
för varje inom jordbruksnäringen
bensindriven traktor, vilket skett i år?
Hade man inte kunnat invänta vad denna
trafikutredning har att säga också
när det gäller dessa traktorer? Jag är
fullt medveten om att den återbäring
som det här är fråga om är en ekonomisk
börda för staten. Men det är ju
inte på grund därav som utskottet avstyrkt
motionerna, utan det är helt andra
skäl som ligger bakom utskottets avslagsyrkande.
För övrigt uppgår den årliga
kostnaden för det förslag som framförts
i motionerna till ungefär samma
belopp som det kostar att bygga en motorväg
av 1,5 kilometers längd varje år.
Man tycker också att detta nog skulle
vara överkomligt med hänsyn till att
man genom ett bifall i motionsyrkandet
skapar rättvisa för skogarnas arbetare
i förevarande fall.

Jag hade helst för min del velat yrka
bifall till motionerna nr 352 i denna
kammare och nr 419 i andra kammaren,
men som frågan nu ligger till har jag
ingen annan möjlighet än att yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att jag vid fjolårets behandling
av denna fråga tillhörde re.
servanterna men icke haft tillfälle att
i år della i sammansatta utskottets behandling
av ärendet. Efter vad herrar
Elofsson och Persson yttrat kan jag
fatta mig mycket kort.

Vi är i alla ifall i denna kammare i
princip överens, skulle jag tro, om att
allt vad som göras kan för att popularisera
arbetet för skogarnas folk bör
göras. Om man läser det senaste numret
av den välredigerade facktidningen
SIA skall man finna ett reportage som
heter »Skall Olle gå från skogen?» När
man har läst detta reportage kommer
man underfund med att det fordras

många och stora insatser från samhällets
och även från andras sida för att
man skall få skogarnas folk att stanna
kvar i skogen, och det torde yäl ur
nationens synpunkt vara angeläget att
vi ,hejdar denna flykt från skogen som
dagligen äger rum. Vi vet att domänverket
och de stora skogsbolagen tar
många initiativ och att de gör storartade
insatser när det gäller att skapa
trevnad och lönsamhet i skogsarbetet,
men vi vet ju också att det fattas mycket.
Man behöver bara hänvisa till det
yttrande som skogsstyrelsen lämnat i
frågan och som är redovisat i utskottets
utlåtande för att förstå att den fond
som här talas om i reservationen skulle
bli till mycket stor nytta och gagn för
skogarnas folk. Principen i frågan har,
som här tidigare omtalats, riksdagen
redan tagit ställning till. Det gäller således
nu endast huruvida denna princip
skall få vara gällande för skogsfolket
liksom den fått vara gällande för
jordbruksnäringen och trädgårdsnäringen.
Jag anser således, herr talman,
att det är en angelägen uppgift att man
skapar möjlighet för trivsel, och en
första åtgärd borde då vara att man avlägsnar
alla sådana beslut som kan betraktas
som orättvisa för en viss kategori
människor och att man tillämpar
besluten för samtliga som de bör tilllämpas
för. Då har man, i varje fall
från riksdagens sida, i detta ärende
gjort vad som bör göras.

Det är med hänsyn till detta, herr talman,
och med hänsyn till att jag vet
hur skogarnas folk har det, som jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Likalydande motioner
behandlades vid fjolårets riksdag och
avslogs då. Riksdagen ansåg att man
borde avvakta den utredning som då arbetade
och som väntades komma med
ett förslag. Enligt vad utskottet nu inhämtat
är utredningen beredd att Pigga
fram ett förslag under nästkommande
år.

De nu föreliggande motionsparen

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

skiljer sig något från varandra. I det
ena motionsparet — där förstakammar.
motionen har nr 351 — begär man helt
enkelt restitution av bensinskatt för sådana
maskiner som användes i skogsbruket,
främst motorsågar, men —
märk väl —• även barkningsmaskiner.
Dessa senare är sådana som, enligt vad
jag förstår, skogsarbetarna inte håller
sig med, utan det är bolagens och de
enskilda skogsägarnas sak att skaffa
barkningsmaskiner. Man har slopat den
gamla metoden att använda barkspade,
med vilken man ibland i trettio graders
kyla försökte få bort den frusna
barken från stockarna. I motion 351
begärs vidare, att man skall bilda en
fond, ur vilken medel skall tas för yrkesutbildning,
forskning, rationalisering
o. s. v.

I den andra motionen, nr 352 i första
kammaren, som herr Einar Persson talade
för, begäres en utredning med förslag
om restitution av skatt på bensin.
Med anledning därav vill jag hänvisa
till den pågående utredning, som håller
på med att ur principiella synpunkter
behandla denna restitutionsfråga,
vilken vi skall ta ställning till i dag.

Beträffande den första motionens yrkanden
om skapande av en fond, ur
vilken man skulle kunna erhålla medel
för yrkesutbildning, rationalisering och
liknande, får jag hänvisa till vad utskottet
skrivit, att skogsbruket under nästa
budgetår erhåller 7,7 miljoner kronor
till skogsbilvägar, vilket belopp avräknas
mot automobilskattemedlen. Beträffande
yrkesutbildningen finner man
att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln föreslagit
2 718 000 kronor till yrkesutbildning
inom skogsbruket att betalas av skattemedel.
Det går till kurser anordnade av
skogsvårdsstyrelserna, det går till ungdoms-
och lärlingskurser, och det går
till vidareutbildning i skogsarbete och
skogshushållning, instruktionskurser i
skogsarbete och dessutom förmansutbildning
o. s. v. Här erhålles alltså redan
nu medel för det ändamål, till vilket
anslag begäres i motion 351.

Om man mot denna bakgrund ser på
vad motionärerna anfört i motiveringen
till motion 351 skall man finna, att
de själva säger att den grundläggande
principen för bensinskattemedlens användning
i första hand synes vara att
sådana ändamål skall tillgodoses för
vilka anslag ur riksstaten inte kan påräknas.
Då frågar jag mig: Blir det någonting
kvar av motionärernas önskemål
beträffande användningen av medlen,
sedan man nu sett att anslag redan
begärts i statsverkspropositionen?
Kvar kan då visserligen sägas stå något
som ;jag inte räknat upp, nämligen anslaget
till forskning, men även på detta
område sker forskning med stöd av
statsmedel. De i motionen framförda
önskemålen angående restitutionen kan
därför sägas ha tillgodosetts.

Låt mig sedan ta den andra motionen
— av herr Einar Persson m. fl. — vari
man begär en utredning om restitution
av bensinskatt. Herr Persson talar om
rättvisekrav och åberopar den återbäring
som nu gäller för jordbruket, fiskerinäringen
och på senare tid även trädgårdsnäringen.
Beträffande den sista
formen av återbäring var ju meningarna
delade både i denna kammare och i
andra kammaren, och om jag minns rätt
måste frågan avgöras genom gemensam
votering. Motiveringen för motionen är
rättvisesynpunkten. Men skall man driva
rättvisesynpunkten så långt, då undrar
jag, om man inte skall ge sig in på
andra områden av näringslivet och se
efter, om man inte skall låta också dem
vederfaras rättvisa i form av skatteåterbäring.

Om jag fattade herr Einar Persson
rätt, menade han att restitutionen skulle
komma skogsarbetarna till godo. Det
är en sak för sig. Av motionen framgår
inte hur återbäringen skall komma
skogsarbetarna till godo i andra former
än man redan nu ger stöd av statsmedel.
När det gäller fisket sker ingen enskild
återbäring, utan det är en kollektiv
återbäring till en fond, och i fråga
om trädgårdsnäringen sker också kollektiv
återbäring till en fond för vissa

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

speciella ändamål, medan det inom
jordbruket är en mera enskild återbäring
med schablonmässiga belopp, som
restitueras varje år. Där har man en
olikhet. Skall man närmast räkna med
att låta skogsarbetarna själva komma i
åtnjutande av restitutionen, måste man
tänka sig en direkt, enskild återbäring.

Här talas det om de mycket dyrbara
redskap och verktyg som skogsarbetarna
använder. Jag är överens med herr
Persson om att motorsågarna är mycket
dyrbara. Men är detta något alldeles
speciellt? Är inte vrkesmännens maskiner
ofta ganska dyrbara? Om man
räknar ihop värdet av en snickares eller
träarbetares verktyg, så ifrågasätter
jag om man inte kommer upp till ganska
väsentliga belopp för de huggmejslar,
hyvlar och andra pinaler det kan
bli fråga om. Snickaren får visserligen
i sin deklaration göra ett mindre avdrag
för sina verktyg, men det kan väl
också skogsarbetaren göra.

Herr Oscar Carlsson var vidare inne
på skogsstyrelsens yttrande. Jag har
också läst detta och fäst mig vid vad
styrelsen uttalat på denna punkt. Styrelsen
har därvid i en mening, som jag
skulle vilja citera, anfört att för ett
snabbt tillgodoseende av dessa behov
kräves under några år extra anslag utöver
riksstaternas. Det innebär bara att
skogsstyrelsen i detta fall vill via motionerna
få mera pengar till sitt förfogande
än vad riksdagen vid sin prövning
av statsverkspropositionen ansett
att styrelsen bör ha. Om nu riksdagen
vid prövningen av nionde huvudtiteln
kommit fram till, enligt Kungl. Maj:ts
förslag och enligt motioner på detta
område, att styrelsens utbildningsverksamhet
skall bedrivas inom en viss ram,
skall man då på andra vägar försöka
ge styrelsen ett extra anslag utöver vad
riksdagen tidigare ansett att styrelsen
bör ha?

Med denna motivering, herr talman,
liar ,jag i någon mån sökt ge uttryck åt
vad utskottet ansett sig ha som bakgrund
för sitt ställningstagande i denna
fråga, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

(i Förslå kammarens protokoll 1959. Nr 15

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Om riksdagen skulle vara
konsekvent, vilket den tyvärr långt
ifrån alltid är, skulle den självfallet inte
kunna undgå att inse att det krav som
här har ställts från skogsarbetarliåll är
berättigat i lika hög grad som den förmån
som jordbruket, trädgårdsnäringen
och fisket redan fått sig tillerkänd.

Jag skall inte här ingå på en detaljbeskrivning
i likhet med den som presterats
av herr Hjalmar Nilsson. Jag vill
bara i likhet med herr Gustaf Elofsson
framhålla att ingen rimligtvis kan
påstå att de redskap som skogsarbetarna
använder i själva skogsbruket på
något sätt är väggående eller åsamkar
vägslitage. Om jag inte missuppfattar
saken har riksdagen en gång knäsatt
den principen att restitution av bensinskatt
i första hand skall gälla vid
användning av sådana redskap som inte
är väggående. Jag kan därför, herr talman,
helt instämma i yrkandet om bifall
till den föreliggande reservationen.

Däremot kan jag inte biträda det motionspar,
som har framburits av herr
Einar Persson samt av herr Persson i
Tandö, ty dessa motioner syftar mycket
vidare. Man inriktar sig här på en utredning,
där frågan om restitution till
sågverksindustrien för dess bensindrivna
motorer också skulle tas in i bilden.
Jag förnekar inte att det ur rent principiell
synpunkt och med tanke på konsekvensen
kan ligga någonting i en sådan
tanke. Skulle man emellertid ge sig
in på den frågan, bleve det ett så omfattande
förslag att det kunde bli ett
vanskligt äventyr. För övrigt kan man
inte i dagens statsfinansiella läge förorda
en så vidsträckt omfattning av restitutionen.
Man har anledning att vara
restriktiv på denna punkt, som utskottet
på något ställe säger.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bara några korta repliker
till herr Hjalmar Nilsson.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

Eftersom man här talar om 1953 års
trafikutredning vore det av ett mycket
stort intresse att få ett direkt svar på
om utredningen verkligen kommer att
syssla med frågan om restitution av
bensinskatt beträffande skogsbrukets arbetsmaskiner.
Jag hemställer om ett sådant
svar och att eventuellt få uppläst
något därom ur vad denna utredning
kan ha kommit till i sitt arbete.

Man vill här begagna användningen
av barkningsmaskiner som hinder för
skogsarbetarna att få återbäring av skatt
för bensin till motorsågar. Hur många
barkmaskiner finns det i landet? Det
finns en i min hemkommun. Den körs
aldrig på skogsvägar, utan den håller
sig på de stora vägarna och ställs upp
efter älvarna. Man kan därför inte slå
ihjäl återbäringskravet bara därför att
det finns en och annan barkningsmaskin
här och var i landet. För närvarande
barkas för övrigt större delen av timret
med hjälp av barkspadar och inte
i barkningsmaskiner.

Vidare nämndes några ord om utredning.
Ja, vi har begärt en utredning i våra
motioner, och jag tycker att utskottet
hade kunnat vara så pass generöst
att det gått med på en utredning, men
denna begäran har man inte velat lyssna
till.

Detta anslag på 7,7 miljoner kronor
har jag varit inne på i mitt tidigare anförande.
Jag tycker att det är egendomligt
att man här skall behöva ta större
delen av detta anslag i anspråk för restitution
av bensinskatt när det gäller
skogsarbetarnas motorsågar. Finns det
någon annan arbetargrupp som får lov
att bygga sina egna vägar än just skogsarbetarna?
Det anslag till yrkesutbildning
och kortare kurser för undervisning
i handhavandet av motorsågar, som
under nionde huvudtiteln upptagits med
två miljoner kronor, förslår inte långt.
Vi har ju för närvarande stora grupper
av ungdomar som skall in i detta yrke,
och dessa får inte hantera en motorsåg,
om de inte gått igenom en kortare kurs
i motorsågarnas skötsel. Det är självfallet
att man får se till att dessa kurser
kommer till stånd, så att ungdomar -

na kan börja ett jobb i skogen och inte
—■ såsom nämnts förut — behöver gå
ifrån skogen.

Jag nämnde rättvisesynpunkterna,
men det var inte bara jag som talade
om dessa rättvisesynpunkter, utan det
var Skogs- och flottningsarbetareförbundet
som gjorde det på sin kongress —
och detta förbund är väl ändå vittnesgillt
i detta sammanhang, skulle jag tro.

Vidare sade herr Hjalmar Nilsson att
om skogsarbetarna skulle få någon nytta
av det hela, måste det bli en återbäring
till varje enskild skogsarbetare.
Men det går väl lika bra att ordna detta
genom en kollektiv återbäring.

Med de dyrbara redskap som skogsarbetarna
har måste de ju genomgå utbildningskurser
för att lära sig att sköta
redskapen så effektivt som möjligt så
att dessa redskap kan ge det bästa möjliga
ekonomiska utbyte. Det är inte alls
så, som herr Hjalmar Nilsson säger, att
snickarna har en lika dyrbar verktygsuppsättning
som skogsarbetarna. Jag
skulle tro att en snickares verktygsuppsättning
kostar ungefär 400 kronor, och
dessa verktyg behöver åtminstone inte
förnyas vart fjärde eller femte år som
fallet är med motorsågarna.

Det var dessa synpunkter jag tänkt
framföra, och jag kanske får återkomma
ytterligare en gång.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Med anledning av herr
Hjalmar Nilssons erinran att det till
skogsägarna utgår anslag till vägar i enskild
ägo på 7,7 miljoner kronor, vill
jag säga alt herr Nilsson glömde att tala
om att det också uttas skogsvårdsavgifter
som vida överstiger denna summa.

Herr Nilsson kom sedan in på frågan
varför en skogsarbetare som har motorsåg
skulle få restitution av skatt på
bensinen till motorsågen, när en snickare
som har så dyrbara verktyg inte
får någon sådan restitution. Ja, herr
Nilsson, om en snickare köper sina verktyg
tror jag inte att dessa kostar hälften
så mycket som en motorsåg kostar.

Vidare sade herr Nilsson att om det

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

skulle vara rättvisa i detta fall skulle
restitutionen komma varje enskild arbetare
till godo. Ja, om herr Nilsson kan
medverka till detta skall jag gärna vara
med på det. Jag tycker att det är rimligt
och rättvist att var och en som begagnar
motorsåg får restitution av skatten
på den bensin han använder till sin
motorsåg. Om jag fattade herr Nilssons
anförande rätt skulle restitutionen annars
inte komma arbetaren till godo
utan komma skogsägaren till godo. Då
finns det väl möjlighet att försöka få
sådana ändringar att återbäringen kommer
dem till godo som verkligen skall
ha den.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Herr Elofsson har missuppfattat
mig, eller också hörde han inte
på vad jag sade; jag drog nämligen inte
någon jämförelse mellan snickarens
verktyg och skogsarbetarens. Jag sade
bara att en snickare kunde ha en lika
dyrbar verktygsutrustning som en skogsarbetare,
och jag behöver inte ta tillbaka
detta. Med den nuvarande tekniska
utvecklingen finns det nämligen rätt
dyrbara maskiner som en träarbetare
har — det är inte tu tal om den saken.
Man kan finna detta, om man börjar
titta på vad snickarna har för verktyg,
t. ex. de elektriskt drivna borrar och
sådana saker som de för närvarande
får köpa för rätt mycket pengar, om
de skall ha en god utrustning.

Vidare vill jag säga herr Einar Persson
att jag inte tror att grabbarna som
tar arbete ute i skogen absolut måste
ha en kurs för att lära sig sköta cn motorsåg.
Om vi nämligen ser på det motorintresse
som i allmänhet finns när
det gäller bilar, mopeder och motorcyklar,
förstår vi att det inte är någon
större svårighet för dem att köra en
motorsåg. Vad de behöver är utbildning
i att kunna aptera ett träd, och
det är en annan sak. Jag var, herr Persson,
i tillfälle att på en marknad i höstas
i ett större samhälle uppe i norra
Sverige, där det framför allt demonstrerades
olika typer av motorsågar, se en

ganska stor ring av intresserade, framför
allt yngre pojkar, och dessa körde
i tur och ordning motorsågarna och
provsågade, och jag lade märke till att
det inte var någon som en enda gång
missade ett enda grepp på motorsågarna.
Jag tror därför inte att man skall använda
sådana skäl när man diskuterar denna
fråga.

Vidare vill jag bara på den direkta
frågan säga att 1953 års trafikutredning
skall inta en principiell ståndpunkt till
frågan om restitutionen av bensinskattemedel
i hela dess vidd; om man alltså
över huvud taget skall ha någon restitution
av skatt på bensin eller inte. När
den utredningen framlagt sitt förslag
med en principiell ståndpunkt i frågan,
får man ta upp detaljspörsmålen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Som motionär måste jag
efter det anförande som herr Nilsson
höll säga några ord. Först och främst
vill jag säga, att herr Hjalmar Nilsson
nämnde att det inte fanns någonting
kvar av motiveringen i den motion, som
jag varit med om att väcka i denna
kammare. Jag skulle efter den argumentering
som herr Nilsson här har anfört
kunna säga precis detsamma, kanske
med mera fog, nämligen att av utskottets
utlåtande i sak i denna fråga finns
ingenting kvar, och om kammaren vill
se det hela sakligt måste den rösta för
reservationen.

När det här som argument anfördes
att den ungdom som får hand om en motorsåg
inte behöver lära sig att sköta
den, ligger detta på en sådan nivå att
någon argumentering från min sida i
och för sig är obehövlig. Vidare anföres
av utskottet som ett starkt motiv bl. a.
att en utredning, benämnd 1953 års trafikutredning,
skall ta upp denna fråga
i dess helhet. Utskottet säger följande:
»Skogsnäringens restitutionsfråga borde
liksom övriga spörsmål av samma innebörd
övervägas i ett sammanhang vid
den fortsatta utredning rörande restitution
av bensinskatt, som anknyter till
1953 års trafikutredning.» Detta innebär

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om restitution av bensinskatt till skogsnäringen

att man tror att ett sådant övervägande
skall ske, men därom vet vi intet.

Den argumentering som i övrigt tillgripits
är denna, att det bl. a. till skogsbilvägarna
utgått inte mindre än 7,7
miljoner kronor. Ja, jag vill bara fråga
utskottsmajoriteten i detta sammanhang:
Vad bar detta att göra med frågan om
restitution till ägarna av motorsågarna?
Det är en sammanblandning av olika saker,
som inte på något sätt har med
varandra att göra. De 7,7 miljoner kronorna
baseras på 1955 års skogsvårdsutredning,
som i medvetande om hur
mycket de enskilda skogsbilvägarna begagnades
av bilar kom fram till att dessa
var berättigade inte till 7,7 miljoner
utan till något över 12 miljoner kronor
av bensinskattemedel. Det är ju en sak
för sig, och detta har inte riksdagen
infriat med det belopp som bort ske.
Det här är en annan sak, nämligen att
skogsarbetarna skall få tillbaka skattemedel,
som åtminstone motionärerna
och även reservanterna anser det vara
oskäligt att belasta dem med.

Man kan ju tala om denna fråga som
en rättvisefråga. Jag vill inte på något
sätt bli känslomässig, men när det gäller
en så stor summa som 2,9 miljoner
kronor vill jag ändock, om det nu inte
må lända till någonting annat, få antecknat
till kammarens protokoll att
jag anser att det är lika skäligt och lika
riktigt att man ger skogsarbetarna denna
restitution som att man ger restitution
till jordbruket för traktorerna. Jag
tror att man måste komma fram till
att det är lika värdefullt för den enskilde
skogsarbetaren att få dessa medel
kollektivt som om de skulle utgå till
honom personligen, ty medlen kommer
att användas så att de enskilda skogsarbetarna
får del av dem.

Jag vill uppmana herr Hjalmar Nilsson
att läsa även reservationen och inte
bara utskottets utlåtande, ty i reservationen
anvisas det bl. a. vad pengarna
skall användas till, och det är ändamål
som det tidigare inte funnits pengar till
under något annan rubrik i riksstaten.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte kvittera
min bänkkamrats, herr Sundins, ord
med att tala om dålig argumentering.
Jag skall endast säga att det i detta fall
inte går att med den senaste argumenteringen
skjuta skogsarbetaren framför
sig när man tar ställning till denna
fråga. Ty inte ens enligt herr Sundins
egen motion, I: 351, kommer medlen
skogsarbetarna till godo annat än i form
av ett eventuellt anslag ur en fond till
utbildning. Det är motionärernas syfte.
Jag behöver inte läsa i reservationen.
Det är tillräckligt att läsa i motionen.
Om reservanterna har kommit med något
annat förslag i reservationen må det
stå för deras egen del. Här har utskottet
haft att ta ställning till en motion
och inte till en reservation.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, och herr
Elofsson, Gustaf, begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en ornröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om viss restitution av energiskatt på bränsle

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 57.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om viss restitution av energiskatt på
bränsle

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående viss restitution av energiskatt
på bränsle.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 350, av herr Hermansson
m. fl., samt 11:417, av herr
Grebäck m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta dels att i princip
medgiva, att ett belopp, motsvarande
hälften av vad vid yrkesmässigt bedriven
växthusodling under 1958 erlagts i energiskatt
på bränsle, finge kollektivt restitueras
till näringsutövarna, dels att hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående dels det belopp, som
skäligen borde ifrågakomma och dels
de ändamål, vartill medlen måtte disponeras
med beaktande av de i motionerna
framförda synpunkterna.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade föreniimnda motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott, vilket utskott
i det nu ifrågavarande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 350 och
11: 417.

Reservation hade anförts av herrar
Pettersson i Dahl, Hagberg, Gustaf Elofsson,
Kollberg, Stiernstedt, Nord, Antby,
Franzén och Hseggblom, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:350 och 11:417
måtte

1) besluta att i princip medgiva, att
ett belopp, motsvarande hälften av vad
vid yrkesmässigt bedriven växthusodling
under 1958 erlagts i energiskatt på
bränsle, finge kollektivt restitueras till
näringsutövarna;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag angående
dels det belopp, som skäligen borde
ifrågakomma och dels de ändamål,
vartill medlen måtte disponeras med beaktande
av de i motionerna framförda
synpunkterna.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Enligt förordningen om
energiskatt den 31 maj 1957 — jag nämner
dag och årtal, ty det har viss betydelse
i detta sammanhang — kan Kungl.
Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t
bestämmer medge befrielse från eller
återbäring av skatt. Enligt 10 § tredje
stycket samma förordning må beskattningsmyndigheten
medge skälig nedsättning
av skatten, där kostnaden för
bränsle vid industriell tillverkning till
mera betydande del ingår i tillverkningskostnaden.
Kontrollstyrelsen har
vid sitt ställningstagande till frågan om
skattenedsättning tillämpat den av energiskattenämnden
definierade principen
att, därest kostnaden mera märkbart
överstiger en procent av de framställda
produkternas saluvärde, detta förhållande
bör tillmätas avgörande betydelse
för frågan om skattenedsättning, även
om andra särskilda skäl för nedsättning
av skatten icke föreligger.

Nu måste man konstatera det onekligen
egendomliga att trädgårdsnäringen
av någon anledning ända till för ett par
månader sedan har ställts utanför en
ordning som i detta hänseende gäller

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om viss restitution av energiskatt på bränsle
för alla andra svenska näringsgrenar.

Man undrar vad anledningen till detta
förhållande kan vara. Man får en förklaring
uti utskottsutlåtandet, som är så
pass märklig, att jag tycker jag har anledning
besvära kammaren med att läsa
upp den. Det heter på sid. 2 under
rubriken »Frågans tidigare behandling»:
»Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
ingav den 15 juli 1957 till
Kungl. Maj :t ansökan om nedsättning av
energiskatten för bränsle som användes
för yrkesmässig växthusodling.
Framställningen remitterades den 20
juli 1957 för utlåtande till kontrollstyrelsen,
som överlämnade ärendet för
yttrande till energiskattenämnden.
Energiskattenämndens yttrande till
kontrollstyrelsen avgavs den 7 januari
1958, och kontrollstyrelsens utlåtande
till Kungl. Maj:t lämnades den 11 april
1958. Kungl. Maj:t begärde därefter en
del kompletterande utredningar, vilka
kontrollstyrelsen avlämnade den 14 november
1958.»

Som ett resultat av dessa sina överväganden
kom energiskattenämnden och
kontrollstyrelsen fram till att en nedsättning
av skatten med 50 procent borde
ske i fråga om bränsle, som förbrukas
inom yrkesmässigt bedriven växthusodling.
Kungl. Maj :t fattade beslut
i frågan den 30 .december 1958. Enligt
detta medgavs ifrågavarande näringsidkare
en nedsättning med 50 procent
av energiskatten från och med den 1 januari
i år. Kungl. Maj:ts beslut utgör
vidare en bekräftelse på att trädgårdsnäringen
tillhör den grupp företag med
särskilt bränslekrävande produktion,
som enligt riksdagens beslut bör erhålla
nedsättning av skattesatsen.

Vilken är nu den reella innebörden
av allt detta, ärade ledamöter av kammaren?
Jo, den är att under de ett och
ett halvt år som papperen på detta sätt
har valsat från myndighet till myndighet,
till Kungl. Maj:t och från Kungl.
Maj :t tillbaka till myndighet, har trädgårdsnäringen
icke erhållit den jämställdhet
med andra svenska näringar,
som den varit berättigad till. Nu har
den omsider fått den, men detta räknas

endast från den 1 januari i år, under
det att bestämmelserna för näringslivet
i övrigt gäller från lagens ikraftträdande.
På grund av dröjsmålet med besked
i ärendet har alltså växthusodlarna under
motsvarande tid fått vidkännas en
skattebelastning, som väsentligt överstiger
genomsnittet för industrien i allmänhet,
och därmed naturligtvis en fördyring
av produktionskostnaderna, som,
såvitt man kan förstå, inte kunnat kompenseras
genom högra produktpriser.

Det, som nu föreslås i motionerna
och i reservationen, är att riksdagen
måtte besluta att i princip medge att
ett belopp motsvarande hälften av vad
vid yrkesmässigt bedriven växthusodling
under år 1958 erlagts i energiskatt
på bränsle må kollektivt restitueras till
näringsutövarna, samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående dels det belopp,
som skäligen bör ifrågakomma, dels det
ändamål vartill medlen må disponeras.

I fråga om medlens deponering har
i de väckta motionerna en hel del olika
uppslag framförts. Man har också angivit
trädgårdsnäringsutredningen som
ett lämpligt organ att närmare pröva
den sidan av saken.

Hur ser nu utskottsmajoriteten på
denna onekligen ganska egendomliga
angelägenhet? Utskottsmajoriteten tycker,
att det kan räcka med den ordning,
som, enligt vad jag för pn stund sedan
påpekade, gäller från och med den 1
januari i år, och vill alltså inte vara med
om den retroaktiva restitution för år
1958, som det skulle bli fråga om. Man
har alltså inget sinne för den sidan av
problemet att växthusodlingen under
ett och ett halvt år inte kommit i åtnjutande
av samma rättighet, som hela
det svenska näringslivet i övrigt haft
i detta sammanhang. Vilket motiv bär
då utskottsmajoriteten för sitt ställningstagande?
Jo, »enligt utskottets
uppfattning lär det icke vara möjligt
att i efterhand konstatera i vilken mån
energiskatten i detta fall slutligt burits
av näringsidkarna». Det står faktiskt
så i utskottsmajoritetens motivering.

Härtill kan, herr talman, i all korthet

Fredagen den 8 mai 1959

Nr 15

Om viss restitution av energiskatt på bränsle

erinras därom att i de fall, då skattenedsättning
med stöd av 10 § energiskatteförordningen
medgivits industriföretag,
har nedsättningen regelmässigt
givits retroaktiv verkan. Man har alltså
för hela näringslivet i övrigt utan olägenhet
kunnat tillämpa denna princip,
men nu anser plötsligt utskottsmajoriteten,
att det är omöjligt att göra det
för växthusodlingen. Man får ingen
närmare förklaring till varför utskottet
anser detta. Mot bakgrunden av att
detta retroaktiva förfarande praktiseras
för hela näringslivet i övrigt anser
jag det vara skäligt att även ett beslut
om skattenedsättning för växthusodlingen
gives retroaktiv karaktär.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna motion har utskottet konstaterat
att det är synnerligen svårt att så bär
i efterhand kunna bedöma i vilken mån
energiskatten i detta fall slutligt burits
av näringsidkarna. Det sannolika är ju
att de ökade kostnaderna helt enkelt
fått betalas av konsumenterna. Därtill
kommer att man haft kraftigt fallande
bränslepriser under fjolåret. Växthusodlingen
omfattar också i vart fall till
viss del produkter, för vilka efterfrågan
är mindre priskänslig. Utskottet
har av dessa skäl inte ansett sig kunna
bifalla motionärernas förslag.

Herr Hagberg hävdar nu att även
växthusodlingen bör ha rätt till denna
retroaktiva återbäring. Det är emellertid
som sagt svårt att konstatera huruvida
näringens utövare verkligen själva
fått hära några ökade kostnader på
grund av energiskatten. Som konsument
måste jag säga att det bjuder mig
emot att ge restitution för energiskatten
till speciellt denna näringsgren, då
man ju vet att prisfluktuationerna för
dess produkter är mycket små. Det
finns heller ingen möjlighet att kontrollera
huruvida näringens utövare
verkligen själva fått svara för de ökade

kostnaderna eller om det inte är konsumenterna
som till sist fått betala merkostnaden.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att jag är principiell motståndare
till att man skall ge restitution på detta
område. Har vi infört en skatt skall den
bäras av alla samhällsgrupper, och undantag
skall inte göras för en viss
grupp, vilket man begär i detta fall.
Jag tycker det är orimligt att slå in på
en sådan väg. Det är mot den bakgrunden,
jag tagit ställning till denna fråga,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag får nog säga att det
senaste anförandet överraskade mig något.
Den ärade talaren förklarade, att
han av princip inte kunde vara med om
att på detta sätt göra undantag för en
speciell näring i fråga om restitutionen.
Ja, men det är ju inte detta som saken
gäller. Vad det här gäller är att alla andra
näringar utom växthusodlingen i
princip har rätt till retroaktiv nedsättning
av energiskatt på bränsle och att
denna princip, som jag i mitt förra anförande
tillät mig påvisa, också kommit
till användning. Växthusodlingen
har helt enkelt blivit bortglömd i detta
sammanhang på grund av de omständigheter
som jag tidigare redovisat.
Herr Hjalmar Nilsson har själv varit
med om att knäsätta principen om rätt
till restitution i energiskatteförordningen
för näringslivet. Men just växthusodlingen
har inte kommit med.

Den ärade talaren förmenar vidare att
man inte har någon garanti för att inte
ytterst konsumenterna i form av ökade
priser har fått betala den skatt, som näringen
har fått erlägga. Jag är litet överraskad
även över detta uttalande, ty betänkandet
ger inget stöd för detsamma.
Om herr Hjalmar Nilsson studerar kontrollstyrelsens
och energiskattenämndens
uttalanden i saken finner han att
dessa i detla hänseende är av en sådan
innebörd, alt de måste göra herr Hjalmar
Nilsson särdeles betänksam. Jag kan

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för moped

inskränka mig till att ordagrant läsa upp
vad utskottet —- alltjämt under rubriken
»Frågans tidigare behandling» — självt
har skrivit: »Enligt energiskattenämndens
och kontrollstyrelsens uppfattning
måste skattebelastningens storlek för
växthusodlingen, sedd i belysning av
den ringa lönsamheten inom branschen
och svårigheterna på grund av utländsk
konkurrens att övervältra skatten på
konsumenterna, få anses utgöra sådana
synnerliga skäl som avses i denna paragraf.
»

Kontrollstyrelsen och energiskattenämnden
delar synbarligen inte herr
Hjalmar Nilssons uppfattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning
om pension åt städerskan vid riksbankens
sedeltryckeri Hilma Nilsson, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen; samt
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr 39
i första kammaren av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl. samt nr 57 i andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,

dels ock motionen 11:85 av herr
Ståhl.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för moped

1 motionerna 1:39 och 11:57 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag om införande av obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för moped
i enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner,

1) I: 39 och II: 57; samt

2) II: 85,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Om man har sett den utveckling
som mopedväsendet har fått i
vårt land och betraktat de många gånger
unga förare som använder sig av dessa
fordon, ställes man inför frågan om inte
en ansvarighetsförsäkring borde vara
obligatorisk i detta fall.

Vi har ju vid oändligt många tillfällen
sett hur dessa unga förare har farit fram
med ganska stor oförsiktighet och på så
sätt förorsakat skador. När sedan den
skadelidande har begärt ersättning har
det visat sig att han inte haft möjlighet
att få ut sådan. Där har inte funnits någonting
att ta.

Kammarens ledamöter har i dag på
sina bord fått en departementsskrivelse
via statens upplysningsbyrå. I denna
skrivelse, som behandlar just frågan om
mopedförsäkring, framhålles starkt att
en obligatorisk försäkring bör införas
fortast möjligt.

Sedan är naturligtvis frågan i vilken
form försäkringen skall införas. Enligt
min mening är det enda rätta att registrera
mopederna och föreskriva obligatorisk
försäkring för varje mopedförare.
För inte länge sedan inträffade det att
en ung mopedist, som for vårdslöst fram
i halt väglag, slirade och körde på en
äldre människa som fick benet avslaget.
Den skadade har ingen möjlighet att få
ersättning, eftersom mopedisten saknade
försäkring och inte har någonting att
betala med. Jag tycker inte att man skall
låta det fortgå på detta sätt, herr talman,
utan vi måste med hänsyn IiII mo -

pedismens utveckling i vårt land åstadkomma
ett försäkringsskydd. Vid årsskiftet
fanns — enligt den senaste redogörelse
jag sett — över 600 000 mopeder
i landet, och vi som far på vägarna vet
att mopedåkarna många gånger färdas
betydligt oförsiktigare än bilisterna, som
visserligen också ganska ofta kör slarvigt.
Alla har ju rätt att färdas på våra
vägar, men särskilt i städer och samhällen,
där trafiken inte alltid löper jämnt,
försöker mopedåkarna ofta tränga sig
fram på alla möjliga sätt.

Jag har därför ansett att en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för mopeder
borde införas. Utskottet har inte velat
gå med på förslaget utan hänvisar till
en utredning. Det talesättet är ju vanligt
här i riksdagen —- kan man bara
hänvisa till någon pågående utredning
och stjälpa över frågan dit, så blir man
ju av med den för tillfället. Men jag tror,
lierr talman, att utvecklingen har blivit
sådan att en obligatorisk mopedförsäkring
måste införas och det ganska
skyndsamt, om man skall kunna ersätta
de skadelidande vid olyckor som vållas
av mopeder. Såvitt jag förstår finns
ingen annan möjlighet att åstadkomma
detta än genom en obligatorisk försäkring.

Jag skall inte i dag ställa något yrkande,
herr talman, eftersom det inte lönar
sig mot ett enhälligt utskott, men jag
vill framhålla att det bör ligga i statsmakternas
intresse att fortast möjligt
söka lösa denna fråga och skapa ett
skydd för övriga trafikanter.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, som det brukar heta, utan vill
bara säga att det inte är utredning som
utskottet föreslår. Från fabrikanthåll
har tagits initiativ i den riktningen att
man vid försäljning av nya mopeder
skulle i priset inkludera en försäkringsavgift
för hela den tid mopeden kan
användas, och det är resultatet av detta
initiativ vi vill avvakta innan vi tar närmare
ställning till frågan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om riskförsäkring vid farligt räddningsarbete

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om riskförsäkring vid farligt räddningsarbete Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om riskförsäkring vid farligt
räddningsarbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade likalydande motioner,
nr 328 i första kammaren av herr
Mattsson samt nr 400 i andra kammaren
av herrar Gustavsson i Alvesta och
Jansson i Benestad, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av frågan
rörande riskförsäkring vid farligt räddningsarbete
i samband med katastrofrisk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I :328 och
II: 400, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:328 och 11:400,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om riskskydd för
dem som deltoge i farligt räddningsarbete.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till detta utlåtande finns
antecknad eu reservation, som jag skall
be att något få motivera.

Vid katastroftillbud måste alla krafter
sättas till för att inte omfattningen
och skadegörelsen skall bli större än
nödvändigt är. Vi har exempel på detta
i de översvämningar som har drabbat
och som fortfarande drabbar vissa älvdalar,
främst i Värmland och i mitt eget

län, Kopparbergs län. EU annat slag av
dylik skadegörelse hade vi ju i Mohedafallet
år 1958, som också var ett exempel
på att det måste till något av alarmberedskap
för att förhindra att verkningarna
av en olycka ytterligare skulle
sprida sig. Vid dylika tillbud fordras rådighet
och hastigt ingripande för att
följderna av en katastrof inte skall bli
större eller förstoras. Vid sådana ingripanden
frågar inte alltid de deltagande
efter vilka risker de löper till liv och
lem, med åtföljande verkningar för de
anhöriga. Att det måste till ett skydd för
de deltagande torde stå klart för alla.
Frågan om hur detta skydd är ordnat
och hur det bör utformas aktualiserades
inte minst i samband med Mohedaolyckan
år 1958. Detta spörsmål har nu tagits
upp i tvenne motioner, nämligen
nr 328 i första kammaren och nr 400 i
andra kammaren.

I motionerna hemställes att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete i samband
med katastrofrisk. Att detta skydd
inte är tillfredsställande framgår av såväl
riksförsäkringsanstaltens yttrande
som av utskottets utlåtande. De nuvarande
bestämmelserna innebär att den som
i egenskap av anställd deltar i räddningsarbetet
genom bestämmelserna i
yrkesskadeförsäkringslagen i allmänhet
är försäkrad för de risker som han löper.
Såsom anställd räknas också den
som tillfälligt anställts för att deltaga
i räddningsarbetet. Vidare är värnpliktiga
och viss militär personal, som utkommenderas
för att delta i dylikt räddningsarbete,
också försäkringsskyddade.
Men det finns en grupp som är fullständigt
utan skydd, nämligen de, som
utan att ha anställningsförhållande deltar
i ett räddningsarbete. Från motionärernas
sida hävdas, att det är motiverat
med ett skydd även för dessa människors
vidkommande, ty deras insats är
lika nödvändig och lika välbehövlig som
övrigas insats.

Det finns exempel på att det går att
lösa frågan om ersättning för deltagande
i räddningsarbete. I gällande brandlag -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

stiftning föreskrives, att den som har
deltagit eller på annat sätt varit verksam
vid släckning av brand är tillförsäkrad
ersättning av statsmedel för skada
som därvid åsamkats honom. Där göres
inget undantag.

Utskottet har baserat sitt utlåtande inte
minst på riksförsäkringsanstaltens yttrande.
Anstalten har framhållit, att det
inte kan anses sakligt motiverat att införa
ett riskskydd endast för dem som
deltager i räddningsarbete vid katastrot
eller risk för katastrof och lämnar deltagare
i annat farligt räddningsarbete
utan sådant skydd. Utskottet delar riksförsäkringsanstaltens
uppfattning och
säger att en försäkring av förevarande
slag således borde omfatta alla slag av
farligt räddningsarbete. Vi anser att den
utredning som påyrkats från motionärernas
sida också borde omfatta dessa
detaljer, och den skulle även göra det,
därest den kom till stånd.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag här anfört få yrka
bifall till den reservation, som herr
Gustavsson i Alvesta och jag har antecknat
till utskottets utlåtande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Om man skall ordna en
försäkring i någon form måste man ju
känna till skaderiskens omfattning. Eftersom
det i förevarande fall gäller naturkatastrofer
och liknande saker kan
ingen på förhand beräkna vilken omfattning
skaderisken kan få vare sig
det ena eller det andra året, och inte heller
vilka som drabbas av skadan. Det
är följaktligen praktiskt omöjligt att beräkna
vilka premier som skulle betalas
för denna försäkring, och likaså är det
naturligtvis omöjligt att veta vilka som
skulle betala dessa premier. Denna fråga
kan rimligen inte lösas på något annat
sätt än att det allmänna svarar för
eventuella ersättningar. Under sådana
förhållanden är det ju ganska meningslöst
att gå omvägen över en försäkringsform.
I stället måste man säga, såsom
utskottet har gjort, att i de fall då någon
behöver träda emellan för att ersätta

de skador, som har vållats på egendom
eller på person, får det allmänna svara
för den saken. Jag kan inte finna någon
annan lösning, och ingen har heller
kunnat anvisa någon annan lösning.
Därför är det också fullständigt meningslöst
med en utredning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckt motion om allmänna
barnbidrag för vissa blinda och döva
barn, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. den statsrättsliga ställningen för tidigare
medborgare i de baltiska länderna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion
angående den statsrättsliga ställningen
för tidigare medborgare i de
baltiska länderna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
313 i första kammaren av fru SegerstedtWiberg
och fru Flamrin-Thorell samt
nr 385 i andra kammaren av herrar von
Friesen och Munktell.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande
av bestämmelser, enligt vilka
f. d. medborgare i de baltiska länderna
kunde få stiillning som statslösa.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. den statsrättsliga städningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

att motionerna 1:313 och 11:385 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ringaby och Lothigius samt fröken Höjer,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:313 och 11:385 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
rörande en lagstiftning, som öppnade
möjlighet för utländsk medborgare att
under vissa förutsättningar här vinna
befrielse från sitt utländska medborgarskap.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Den motion, som i denna
kammare väckts av bl. a. fru Segerstedt-Wiberg,
behandlar ett ämne vars
bakgrund är en mycket mörk fläck i
historien och som rymmer en mängd av
mänskligt lidande och mänsklig tragedi.

De cirka 7 000 baltiska flyktingar, som
för närvarande lever och verkar i vårt
land, har ett medborgarskap som är
bestämt av ett visst datum, nämligen
den 7 september 1940. De balter som
kom hit före detta datum bokfördes som
statslösa, och de som kommit senare —
och det är kanske de flesta — har bokförts
som sovjetryska medborgare. Dessa
olyckliga människor kan givetvis inte
på något sätt, varken historiskt eller
rasbiologiskt, känna någon naturlig samhörighet
med Sovjet och detta påtvingade
medborgarskap. Sedan Sverige den
4 april 1941 erkänt den ryska lagen av
den 7 september 1940, är givetvis ur
strikt juridisk synpunkt de balter som
kommit till Sverige efter lagens tillkomst
att betrakta som sovjetmedborgare, men
ur moralisk och humanitär synpunkt är
ju problemet inte tillfredsställande löst.

Vi reservanter har den uppfattningen
att problemet skulle kunna lösas på ett
betydligt mjukare och humanare sätt,
så att de mänskliga rättigheterna bättre
bleve tillgodosedda. Den enskilde individens
önskemål i detta avseende bör

givetvis i största möjliga utsträckning
tillgodoses. Så har skett exempelvis när
det gäller svenska medborgare; under
vissa omständigheter kan nämligen Konungen
befria en person från hans
svenska medborgarskap, därest vederbörande
själv skulle önska det. Vi kan
inte se någon som helst rimlig anledning
till att en baltisk sovjetmedborgare,
som kanske för sitt återstående liv kommer
att vara bosatt i Sverige, inte skulle
kunna få åtnjuta samma rättighet. Andra
länder har visat betydligt större förståelse
för dessa hårt drabbade människor,
och det vore givetvis önskvärt
att flera länder likformigt och gemensamt
löste detta problem på ett humant
sätt. En baltisk flykting, som t. ex. i
England blivit befriad från sitt ryska
medborgarskap, blir efter vad jag förstår
ånyo sovjetrysk medborgare, om
han av någon anledning skulle bli bosatt
i Sverige.

Även om ett tillmötesgående av dessa
människors önskan att bli befriade från
ett medborgarskap, som de inte kan acceptera,
till allra största delen är ett
humanitärt intresse, har saken likväl
också en ganska stor praktisk betydelse.
När det gäller familjerättsliga spörsmål
såsom ingående av äktenskap och
arvsfrågor, när det gäller rätt att driva
näring och i fråga om många sociala
förmåner spelar det en ganska stor roll
om man är svensk medborgare eller ej.
Vi svenskar åtnjuter ännu, herr talman,
ett ganska stort mått av frihet, och vi
är med rätta stolta över både denna frihet
och vårt rättsväsen. Men det finns
tyvärr en minoritet vars många gånger
berättigade önskemål inte har blivit
tillgodosedda. De nu gällande lagarna i
fråga om de baltiska flyktingarna kunde
kanske vara förståeliga och acceptabla
under de förhållanden som rådde år
1941 när de tillkom. Men mycket har
ändrats sedan dess, och tiden är kanske
nu mogen för en revision av gällande
bestämmelser på det området, så att
även den utländska minoriteten kan
känna att man bor i ett fritt land, där
individuella önskemål i största möjliga
utsträckning kan bli tillgodosedda.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

Det finns givetvis, herr talman, flera
synpunkter att anlägga på detta problem.
Det jag nu anfört är vad jag som
lekman har velat andraga i frågan, och
jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! För att förstå intensiteten
i balternas önskan att inte kallas för
sovjetryska medborgare är det nästan
nödvändigt att kort rekapitulera vad
som hände deras länder under kriget.

Sovjetryska trupper ockuperade östersjöområdet
år 1940. Redan samma år,
i september, förklarades folken där vara
sovjetryska medborgare. Nästa år
trängde tyskarna in i Baltikum på väg
mot Sovjet, och nu upplevde de baltiska
folken ett nytt förtryck, det tyska.
Men hela tiden gick deras strävan ut på
att återvinna sin självständighet. Hoppet
därom sveks definitivt då ryssarna
år 1944 för andra gången ockuperade
de baltiska staterna. En stor del av befolkningen
flydde för att inte bli sovjetryska
medborgare. Många av dem kom
som bekant till Sverige, andra flydde
till Mellaneuropa, och av de senare har
ett stort antal längre fram fått asyl i
Sverige. Det gör att vi fortfarande har
mellan 7 000 och 8 000 balter i vårt land,
vilka inte erhållit svenskt medborgarskap.

Samlingsregeringen erkände tidigt
den ryska ockupationen och även ryssarnas
förklaring att balterna var sovjetryska
medborgare såvida de inte genom
rysk lag berövats rätten att kallas
så. Erkännandet kom emellertid inte
förrän är 1945 till uttryck i de svenska
författningarna och vid behandlingen
av flyktingarna. Det är att märka att det
under åren 1940—1944 var svårt att definitivt
fastställa var gränserna för det
sovjetryska området gick i denna del av
Europa.

Sedan 1945 har emellertid flyktingarna
från de baltiska staterna enligt svensk
lag folkbokförts såsom sovjetryska medborgare.
Ingen gång har dock denna re -

gel helt slagit igenom. Statistiskt redovisas
de fortfarande såsom estländare, lettländare
eller litauer. Mestadels tycks
de endast figurera som sovjetryska medborgare
när pressen finner lämpligt. Om
en flykting uppträtt i ett mindre fördelaktigt
sammanhang inträffar att man
erinrar sig att dessa flyktingar är sovjetryssar.

Säkert är emellertid att det är nästan
obegripligt för de baltiska flyktingarna
själva att de skall betraktas som sovjetryska
medborgare. Deras flykt var
ju dikterad av önskan att undgå något
sådant. Många av dem har, såsom jag
nämnde, kommit till Sverige från andra
länder, länder där de mestadels inte
betraktas som sovjetryssar. I Tyskland
är de t. ex. displaced persons, i England
och andra västeuropeiska länder
är de statslösa. Kommer de till Amerika
är de fortfarande balter.

Vid den mycket knapphändiga behandling,
som andra lagutskottet givit
motionen nr 313 i denna kammare, har
utskottet sagt, att det ur internationell
rättssvnpunkt inte är försvarligt att
låta balterna registreras som statslösa.
Påståendet är knappast sådant att det
inte hade behövt en närmare motivering.
Nu hänvisar utskottet endast till
det svar som hans excellens herr utrikesministern
gav på en interpellation i
andra kammaren 1948.

Diskussionen har inte gällt, och gäller
inte heller nu, huruvida balterna
skall åtnjuta asylrätt; den rätten har
vid flera tillfällen försäkrats gälla för
dem på samma sätt som för andra politiska
flyktingar. Precis som de i övrigt
har samma förmåner som dessa.

Behandlar man balterna konsekvent
som sovjetryska medborgare, skulle behandlingen
komma i konflikt med den
behandling som tillförsäkrats dem i deras
egenskap av flyktingar. Särskilt när
det gäller familjerättsliga frågor bär
också avvikelser skett från den konsekventa
tolkningen av deras rättsliga
ställning.

I det folkrättsliga umgänget gäller för
flyktingar, som önskar resa från ett
land till ett annat, de resedokument

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

som utfärdas som legitimationsliandlingar
i enlighet med 1954 års konvention
om flyktingarnas rättsliga ställning.
Beträffande dessa dokument finns
emellertid ingen som helst föreskrift
att nationalitet på något sätt skall redovisas.
Under senare år har också på
det internationella planet strävandena
gått ut på att hävda den enskildes rätt
framför allt.

Under de internationella diskussionerna
som ägt rum inte minst beträffande
flyktingarnas medborgarskap,
rättighet till eller förlust därav, har
rått en tämligen stor ovisshet, för att
inte säga oenighet. Här finns alltså
plats för ett initiativ, och som reservanterna
framhållit borde man från
svensk sida åtminstone försöka få till
stånd nordisk enighet. Det saknas inte
rättesnören för en human flyktingpolitik
såsom motionärerna förslagit. Vi
har numera både den allmänna och den
europeiska förklaringen om de mänskliga
rättigheterna.

Registreringen av de baltiska flyktingarna
som sovjetryska medborgare
står knappast i överensstämmelse med
förklaringarna, i varje fall icke med
deras syften. Det står inte heller i överensstämmelse
med svensk rättskänsla
eller med den humana syn som i övrigt
präglar vår flyktingpolitik.

Låt mig endast som illustration nämna
hur tämligen nyss en lettländsk man,
efter att ha flytt för att undgå den
sovjetryska ockupationen och länge
levt i flyktingläger, erhöll fristad i Sverige.
Här kände han sig trygg tills han
en dag erfor att han betraktades som
sovjetrysk medborgare. Den känsla som
en flykting erfar vid ett sådant meddelande
— den må vara berättigad eller
ej —• är en känsla av obeskrivlig skräck.
Vi kan knappast föreställa oss hur den
uppleves, men den är en realitet som vi
måste räkna med. Dessa människor har
dock lämnat allt för att leva i den frihet,
som den demokratiska staten ger
varje individ. Inte har de vid flykten
tänkt sig, att de i en demokratisk stat
inte bara själva skall registreras som
sovjetryska medborgare, utan att också

deras barn som föds i friheten skall påtvingas
detta förhatliga medborgarskap.

Det borde, herr talman, vara möjligt
att som reservanterna föreslår skapa
förutsättningar för utlänningar att på
vissa villkor bli befriade från påtvingade
medborgarskap.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som fogats till andra lagutskottets
utlåtande nr 27.

Häri instämde fru Hamrin-Thorell
(fp).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan försäkra dem,
som har talat för reservationen, att vi
som har dikterat utskottets utlåtande
känner lika djupt och lika varmt som
de för dessa flyktingar. Det råder säkert
inga delade meningar oss emellan
på någon punkt beträffande den saken.

Men det är inte detta det är fråga om
här närmast, utan här har det gällt för
statsmakterna i vårt land att ta ställning
till liur man med iakttagande av
nationell och internationell rätt skall
kunna reda upp de många problem som
uppstår i sammanhang som dessa. Därför
intog man ju på ett tidigt stadium
den ståndpunkt, som här har redovisats
genom återgivande av det interpellationssvar
som utrikesministern gav
herr IJåstad.

Det är nu snart 20 år sedan den ryska
förklaringen kom att de som bodde i
Estland, Lettland och Litauen var att
betrakta som sovjetryska medborgare.
Detta förhållande har nu ägt bestånd
under den långa tid, som förflutit sedan
dess, och ingen kan säga när det
kan bli möjligt för dessa stater att få
sin nationella frihet igen.

Det var någon av talarna nyss som
nämnde att de tre staternas anslutning
till Sovjetunionen var definitiv. Ingen
av oss vet väl hur det förhåller sig med
den saken, men det finns i alla fall
ingenting i dag som tyder på att det
snart skall bli en ändring i detta avseende,
och då inställer sig frågan, huruvida
man genom att göra en förändring
i detta avseende bara för att det

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. rätt till kostnadsersättning i anledning av ifrågasatt expropriation m. m.

är obehagligt för dessa flyktingar att
bli betraktade som sovjetryska medborgare
skall skapa svårigheter som kan bli
besvärliga att bemästra. Jag förstår så
väl hilr det måste kännas för dem, ty har
man blivit berövad sitt land och har
man måst fly ur det landet för att sedan
bli betraktad som tillhörande inkräktarnationen,
så kan detta inte vara
angenämt. Enligt min mening är det
inte heller rätt.

När vi emellertid intagit den ståndpunkt,
som vi har gjort i utskottet, så
är det för att vi böjt oss inför en nödvändighet;
det nödjas vi ju i nationella
och internationella sammanhang många
gånger göra, även om vi inte trivs med
det. Balterna kommer inte i någon sämre
ställning i vårt land genom ptt de
betraktas eller benämnes på ett visst
sätt i kyrkobokföringen. Det enda som
det här är fråga om är ett psykiskt obehag,
som de självfallet måste känna —
obehaget att de måste leva sitt liv som
medborgare i en stat, som de aidrig
kunnat eller velat godkänna som sitt
hemland.

När utskottet grep sig an med behandlingen
av denna fråga förstod vi,
att ju djupare vi trängde in i detta problemkomplex,
ju större skulle svårigheterna
bli att reda ut det. Vi skulle såvitt
jag bedömer saken inte kunnat
komma till någon annan uppfattning
än den vi intagit. Vi kände oss inte kapabla
att bedöma alla de verkningar,
nationella och internationella och i
andra avseenden, som ett bifall till motionen
skulle föra med sig. Därför beslöt
vi att förorda att låta det vara som
det är, men jag kan ännu en gång försäkra,
att vi inte gjorde det med särskilt
lätt hjärta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid ut -

låtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner om tillstånd för
utövande av fastighetsmäklaryrket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. rätt till kostnadsersättning i anledning
av ifrågasatt expropriation m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motion angående
rätt till kostnadsersättning i anledning
av ifrågasatt expropriation
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens första kammare av herr
Nilsson, Ferdinand, väckt motion, nr
172, vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag avseende att trygga
den enskildes rätt att erhålla ersättning
för kostnader, som åsamkades honom
av hot om expropriation, även om detta
hot icke ledde till rättegång.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 172 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Nilsson, Ferdinand,
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vår uppfattning är ju
att äganderätten är en så betydande sak,
att det är väl motiverat att omge den
med skyddande garantier. Niir samhället
då behöver göra ingrepp på detta område
skall den enskilde i möjligaste mån

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ang. rätt till kostnadsersättning i anledning av ifragasatt expropriation, in. m.

åtnjuta rättsskydd. Detta är grundvalen
för gällande lagstiftning.

När jag i en utredning hade tillfälle
att ta ståndpunkt till användandet av
expropriationslagens bestämmelser, fäste
jag mig vid att man i de ärenden det
gällde i mycket liten utsträckning hade
använt sig av denna lagstiftning. Vi förfrågade
oss hos vederbörande, som hade
att sätta i gång tillämpningen av expropriationsinstitutet,
och de förklarade,
att det var nödvändigt att ha möjlighet
till expropriation även om sådan inte
kom till användning — de framhöll med
andra ord att det var mycket betydelsefullt
att ha tillgång till denna möjlighet
som påtryckningsmedel. Under sådana
förhållanden blir det stora problemet givetvis
inte bara själva expropriationsinstitutets
användande, utan hotet om
expropriation, ty det är detta som då
spelar den större rollen.

När jag därför i denna kammare väckte
en motion i denna fråga, fäste jag
särskild vikt vid — och det framgår av
motiveringen i motionen — det förhållandet,
att Kungl. Maj :t gett tillstånd till
expropriation. I sådana fall var alltså
hotet klart konstaterat. Jag gjorde dock
ett avsteg så till vida som yrkandet i
motionen var mera allmänt hållet på
denna punkt. Resultatet skördades i
form av remissyttrandena från vattenfallsstyrelsen,
fortifikationsförvaltningen,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund, således från håll där
man emellanåt använder sig av expropriation.
Det är klart att dessa institutioner
inte tycker om att man inför några
inskränkningar härvidlag. De avstyrkte
därför med motivering att det icke
alltid låter sig konstateras om hot föreligger.

Märkligare var att avstyrkande också
kom från Riksförbundet Landsbygdens
folk.

Det ligger något i dessa anmärkningar.
Men även om man har svårt att göra
det i alla fall, förefaller det att man åtminstone
kan försöka att trygga vederbörandes
rätt när det gäller sådana fall,
där Kungl. Maj ds medgivande föreligger
att anlita expropriationslagen och man

under sådana förhållanden kan ställa
vederbörande inför ett tryck. Utredningar
— även kostsamma sådana — igångsättes
och vederbörande gör vad han
kan för att skydda sin rätt, enär expropriationsinstitutet
erfarenhetsmässigt leder
till ganska växlande resultat. Det visar
då ofta, att när man har gjort en
ordentlig utredning, så blir det en bra
ersättning, i andra fall kan det bli en
sämre. Men om aktionen kommer av sig
och expropriation icke inför domstol
påkallas, så får den angripne själv bekosta
vad som annars skulle vara ersatta
rättegångskostnader. Vare därmed
hur som helst, så har jag inte kunnat
undgå att vara litet missnöjd med utskottets
yttrande, bl. a. därför att utskottet
en smula sofistiskt säger, att det
icke synes uteslutet, att gällande ram
inrymmer rätt att i tillståndsärenden få
ersättning för kostnader. Ja, det var en
flicka som blev tillfrågad om hon spelade
piano. Hon svarade: »Jag vet inte,
jag har inte försökt!» På liknande sätt
kan man kanske resonera här. Men lika
väl som det väl var någon anledning till
att flickan inte försökte spela piano, så
finns det väl i detta fall anledning till
att vederbörande inte försökte erhålla
ersättning för de kostnader som vållats,
nämligen att de positiva lagbestämmelserna
om rättegångskostnader inte ger
något fog härför. Under dessa förhållanden,
sägs det, kan man väl avvakta
och se hur det kommer att gå, när sådana
full uppträder. Med andra ord, man
låter vederbörandes otrygghet i en rättsfråga
stå kvar, bara därför att man vill
se hur det kommer att gå.

Jag tyckte inte att detta var tillfredsställande.
Ifrån de utgångspunkter, som
jag här har berört, har jag avgivit en
reservation vid behandlingen av ärendet,
och jag ber nu att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Den otrygghet i riittshänseende,
som herr Ferdinand Nilsson
nyss talade om och som skulle vara en
följd av den nuvarande lagstiftningen,

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Ang. rätt till kostnadsersättning i anledning av ifragasatt expropriation m. m.

skulle ju komma att kvarstå, även om
den av honom avgivna reservationen
skulle bifallas.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det här är fråga om två
olika grupper av kostnader. Det är först
de kostnader, som kan föranledas av vad
som herr Nilsson i sin motion har kallat
»hot om expropriation», även om hotet
icke leder till rättegång. Det är också om
detta hot, som herr Nilsson nu har talat
i kammaren. En helt annan sak är emellertid
de kostnader, som förorsakas av
rättegången, och i herr Ferdinand Nilssons
reservation yrkas just på en översyn
av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader.

Motionsyrkandet rör en sak, reservationsyrkandet
en annan. När det gäller
kostnaderna vid hot om rättegång har
vi inom utskottet inte kunnat komma
till någon annan slutsats än att vi icke
har någon anledning att föreslå en utredning,
eftersom det ju har uttalats,
bl. a. av fortifikationsförvaltningen, att
det i vissa av de fall, som här kan tänkas,
är självklart att kronan skall betala
motpartens kostnader. Det har icke
förekommit några fall, där frågan har
blivit prövad, och följaktligen har utskottet
menat, att det inte finns anledning
att nu göra något.

Det väsentliga är enligt min uppfattning
att motionsyrkandet är ett och reservationsyrkandet
ett annat.

I utskottets utlåtande har föreslagits,
att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få konstatera,
att den omständigheten, att fortifikationsförvaltningen
varit så hygglig
att den sagt, att ersättning enligt förvaltningens
mening skall utgå i sådana
fall, inte konstituerar något som helst
rättsskydd för vederbörande. Det hela
blir bara eu skälighetsfråga. Man får f. ö.
ingen lösning ens ur skälighetssynpunkt
annat än när man har alt göra med for 7

Första hammarens protokoll 1959. Nr 16

tifikationsförvaltningen, men det finns
ju flera expropriatörer.

Sedan konstaterar utskottets ärade
ordförande ett stort gap mellan motionen
och reservationen på det sättet, att
motionen rör sig om hot och reservationen
rör sig om rättegångskostnader. Men,
herr talman, jag ser inte saken så. De
bestämmelser på vilka utskottet grundar
sin ovisshet om hur det går i händelse
av överklagande, är såvitt jag förstår
just rättegångsbestämmelserna. Sambandet
är så mycket klarare i de fall då
Kungl. Maj:t lämnar medgivande till
expropriation. När aktionen kommer i
gång och vederbörande känner sig hotad
av den expropriation som skall
komma — enligt lagen får han ju inte
fördröja det hela — så gör han allt vad
han kan för att vidta de skyddsåtgärder
han har rätt till. Går saken till rättegång,
kommer frågan om rättegångskostnaderna
upp, den saken är alldeles
klar. Jag menar emellertid, att i grund
och botten är de kostnader av precis
samma reala karaktär, som vederbörande
får vidkännas även om det inte blir
rättegång, ty det är hotet om rättegång
som har vållat kostnaderna. Jag skulle
vilja säga, fastän uttrycket kanske är
hårt, att det är på gränsen till sofisteri
att driva fram en skillnad i så pass
klara fall. Jag skall be att få betona att
jag i slutet av reservationen uttalar, att
man särskilt bör uppmärksamma det fall
»då sökanden erhållit tillstånd att föra
talan om expropriation men icke fullföljt
saken».

Jag har ingen anledning att ändra mitt
yrkande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Så långt har herr Ferdinand
Nilsson rätt, att det i båda fallen
blir kostnader; i det ena fallet är
det fråga om kostnader före rättegången,
och i det andra fallet är det fråga om
rättegångskostnaderna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu före -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

dragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om översyn av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om översyn av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 330 i första kammaren
av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl. och
nr 401 i andra kammaren av herr Lundmark
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av expropriationslagen av den 21 december
1949 i vad den avsåge bestämmelserna
om rättegångskostnader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
330 och 11:401 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av
expropriationslagens bestämmelser om
rättegångskostnad.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Gunnar Pettersson, von Seth, Nyberg,
Jansson i Benestad och Wachtmeister,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att motionerna 1:330 och II:
401 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. av herr Nilsson, Ferdinand, som
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I den motion, som utskottet
har behandlat i detta utlåtande,
nr 19, yrkas det på en utredning, och

syftet med motionen är att den nuvarande
regeln om bestridande av rättegångskostnader
vid expropriation skulle
ändras så, att den exproprierande icke
skulle vara skyldig att betala fastighetsägarens
rättegångskostnader i högre instanser.
Man har i motionen, som ju
tillstyrkts av utskottets majoritet, i huvudsak
anfört tre skäl för att den gällande
regeln skulle ändras så, att rättegångsbalkens
allmänna bestämmelser för
kostnadsfördelningen i högre rätt skulle
bli gällande.

Man har, som jag sade, i huvudsak
anfört tre skäl. Det ena är att den nuvarande
regeln uppmuntrar till okynnesöverklagande.
Tredje lagutskottet har
från Svea hovrätt fått ett mycket utförligt
yttrande. Av detta framgår med all
önskvärd tydlighet, att hovrättens erfarenhet
ingalunda ger stöd för den uppfattningen,
att det skulle förekomma
överklaganden av okynne. Den nuvarande
lagstiftningen innehåller ju också
vissa bestämmelser, som kan sätta en
broms för ett sådant överklagande. Enligt
en statistik, som har förts under
tiden från den 1 april 1950 till 1957
års utgång, var det således inom Svea
hovrätts domsområde endast 8 procent
av expropriationsmålen, som överklagades
i hovrätten. Och av de 34 mål, som
överklagades av fastighetsägaren, vann
han i 12 av målen. Man kan sålunda inte
säga, att det är någon särskilt stor
procent av målen som föres vidare till
högre instans, och de mål som har förts
till högre instans men där vederbörande
förlorat, utgör i själva verket endast 2
å 3 procent av hela antalet. Jag anser
därför, att det är tämligen klart att Svea
hovrätts erfarenhet ingalunda kan andragas
som ett stöd för påståendet, att
överklagande göres av rent okynne eller
att man företar onödigt kostsamma
utredningar, som den exproprierande
sedermera får betala. Det kan också i
detta sammanhang sägas, att även civilförvaltningens
erfarenhet går i samma
riktning som Svea hovrätts.

Det andra skälet, som anförts av motionärerna
och som anföres även i utskottets
utlåtande, är att de nuvarande

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

reglerna medför en fördyring av tomtmarknaden.
I själva verket är emellertid
den fördyring, som åstadkommes,
tämligen obetydlig. I Svea hovrätts yttrande
nämnes, att den kostnad som tillerkännes
fastighetsägarna, uppgår i genomsnitt
till 2 030 kronor per mål i 66
fall. Det är sålunda inte här fråga om
några särskilt stora kostnader. Dessutom
framhåller Svea hovrätt mycket
bestämt, att det nuvarande systemet innebär
för båda parter en betydelsefull
garanti för rättssäkerheten. Även om
detta skulle föranleda någon ökning av
kostnaderna, måste de! väl ändå sägas
vara riktigt, att man får ha vissa kostnader
för att ha en rättsäkerhet något så
när väl garanterad.

Det tredje motivet slutligen — som
anföres av utskottet liksom av motionärerna
— för att de nuvarande reglerna
skulle ändras är, att tyngdpunkten vid
behandlingen av expropriationsmålen
förskjutes från underrätterna till överrätterna.
Av de siffror, som jag redan
förut har anfört, framgår, att detta påstående
icke kan få något stöd i (ten
av Svea hovrätt förda statistiken, eftersom
endast 8 procent av expropriationsmålen
under en period av nära 8
år har förts till Svea hovrätt. Dessutom
har Svea hovrätt just i denna fråga
framhållit, att det ofta kan vara till
mycket stor fördel att dessa i regel
mycket svåra problem bringas till högre
instansers prövning, därför att det är
önskvärt att få en enhetlig rättstillämpning
i fråga om dessa mycket vanskliga
problem.

I en reservation, som är fogad till
detta utlåtande, har vi också yrkat på
att motionerna inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Bakgrunden till
detta är, kan jag väl säga, framför allt
den, att det nu gällande systemet inrymmer
en för båda parter mycket betydelsefull
rättssäkcrhetsgaranti. Vi menar
att denna rättssäkcrhetsgaranti är så
värdefull, att man inte genom ändring
av det nuvarande systemet bör nagga
den i kanten. Men vi har också i reservationen
framhållit, att om det skulle
visa sig att de nu gällande reglerna le -

der till missbruk, kan det naturligtvis
vara skäl att genomföra sådana ändringar,
att missbruket motarbetas. Men
en sådan ändring av expropriationslagstiftningen
bör i så fall företas i anslutning
till en allmän översyn av denna
lagstiftning.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort ge en
liten motivering för min blanka reservation.
Innebörden av den framgår egentligen
av det ärende, som behandlades
alldeles nyss. Jag ifrågasatte i det ärendet
önskvärdheten av att få en översyn
av expropriationsbestämmelserna. Jag
kan väl också säga, att inte bara ur den
synpunkt som då låg närmast till hands
för mig, ■— nämligen kostnaderna när
expropriationsframställning inte direkt
leder till rättegång — ansåg jag min
ståndpunkt motiverad, utan även andra
skäl kan tala för den.

Emellertid har jag inte kunnat undgå
att stötas bort av motiveringen i den
motion som här föreligger. Man har
inriktat kritiken på ett pris, som kan
framkomma vid expropriationsrättegång.
Man vill försöka råda bot på det
genom en lagstiftning, som skulle gå ut
över vederbörandes möjlighet att få
rättsskydd så till vida att den fria rättegången
skall för honom begränsas.

Men är man nu missnöjd med prissättningsnormerna
enligt expropriationslagstiftningen,
då bör man ändra dessa
normer och inte gå den vägen, att man
försvagar vederbörandes ställning ur
rättslig synpunkt. Naturligtvis kan han
processa ändå, invänder man ■— man
vill bara hindra onödigt processande.
De som vill anlita institutet tycker väl
att det mesta som motparten gör är onödigt.
Den synpunkten bör man väl därför
inte trycka alltför hårt på.

Med dessa utgångspunkter kan jag inte
biträda det yrkande, som ställts av
utskottet i detta fall, utan kommer att
rösta emot det. Jag ber alltså att få yrka
avslag på utskottets hemställan.

100

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag kan mycket gärna
hålla med reservanterna om att den
fråga, som vi nu behandlar och som på
nytt har tagits upp i yissa motioner,
gäller ett detaljspörsmål i lagen om expropriation.
Motionärernas yrkande går
endast ut på en översyn av expropriationslagen
i vad den avser bestämmelserna
om rättegångskostnader, men om
det bara är en detalj, så är det enligt
mångas och enligt min egen uppfattning
en ganska betydande sådan.

Utskottets majoritet —• eller rättare
sagt den ena hälften av utskottet — har
i likhet med motionärerna kommit till
det resultatet, att mycket starka skäl
talar för att en översyn av expropriationslagens
bestämmelser om fördelning
av rättegångskostnaderna bör komma
till stånd, för närvarande gäller som
bekant att den exproprierande, oavsett
om han vinner eller förlorar, har att i
alla rättsinstanser betala inte endast
sina egna utan även motpartens kostnader.
Enda begränsningen utgör 6 och
8 §§ i rättegångsbalkens 18 kapitel, som
även här äger giltighet. Dessa paragrafer
finnes återgivna på s. 2 i utskottets
utlåtande.

Enligt motionärernas och utskottsmajoritetens
uppfattning bär den inskränkning,
som nämnda paragrafer innebär,
dock ett mer teoretiskt än praktiskt
värde. Detta medges även av Svea
hovrätt i dess yttrande. För en domstol
är det givetvis svårt att avgöra, om
fastighetsägaren tredskas, likaså om
han kan ha insett eller bort inse vad
som saknar fog i dessa sammanhang.

Även reservanterna anser att den utformning
expropriationslagens rättegångskostnadsregel
erhållit vid första
påseende måhända kan förefalla generös
och därför vara ägnad att »uppmuntra
till omotiverade överklaganden».

Visserligen är reservanternas formulering
ytterst försiktig, men på sitt sätt
innebär den dock ett medgivande av
att allt inte är bra som det för närvarande
är på detta område. Det ligger
mycket nära till hands att anta att den -

na frihet för fastighetsägaren frestar
till överklagning. Han är mycket väl
medveten om att motparten får betala
kostnaderna även om fastighetsägaren
inte i minsta mån vinner bifall till sin
i överrätterna förda talan.

I likhet med motionärerna anser utskottsmajoriteten
det motiverat, att expropriationslagens
rättegångsbestämmelser
beträffande i första hand rättegången
i överrätten ändras. Enligt utskottets
mening kan en sådan reform
företas efter flera olika linjer. Jag skall
inte gå in på dem — de finns angivna
i utskottets utlåtande, och om någon är
intresserad kan han se där. Utskottet säger
i varje fall bl. a., att syftet med en
reform bör vara att införa ett moment
som utan att behöriga rättssäkerhetskrav
blir åsidosatta, verkar återhållande på
fastighetsägarens benägenhet att överklaga.

Jag skall, herr talman, inte bli mångordig.
Jag skall med endast några ord
beröra vad remissistanserna sagt i sina
yttranden. Meningarna är mycket delade.
Sveriges advokatsamfund har
t. ex. avstyrkt motionerna, likaså RLF
och Svenska fastighetsägareförbundet.
Detta är inte alls märkligt, långt därifrån.
Det är helt naturligt att det ligger
i deras intresse att motsätta sig en ändring
av expropriationslagen i den riktning
som motionärerna har tänkt sig.
Det skulle rent av ha varit en sensation
om dessa gruppers yttranden hade gått
i tillstyrkande riktning.

Svea hovrätt har i sitt avstyrkande
yttrande dock framhållit, att det skulle
kunna synas önskvärt med en regel som
förhindrade onödigt fullföljande av talan
och begränsade fastighetsägarens
benägenhet att på expropriandens bekostnad
verkställda onödigt omfattande
och onödigt dyrbara utredningar.

Svenska stadsförbundets styrelse har
tillstyrkt motionerna, likaså majoriteten
inom styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund. Göta hovrätt
finner för sin del den av motionärerna
framförda kritiken mot nu gällande bestämmelser
berättigad och anser den
nuvarande ordningen otillfredsställan -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

101

Om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

de. Hovrätten tillstyrker därför obetingat
att en utredning i motionärernas
syften kommer till stånd.

Här har nu den ena av de två hörda
hovrätterna avstyrkt och den andra har
tillstyrkt motionen. Den neutrala och
rättslärda sakkunskapen har sagt sitt
ord. En lekman som jag står undrande
inför dessa ställningstaganden, och man
är benägen att ställa sig den frågan:
Vad är sanning? Vem har misstagit sig?

Jag skall inte ta kammarens tid ytterligare
i anspråk utan inskränker mig
till vad jag liar sagt. Med dessa ord ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då herr Grym här särskilt
fäste uppmärksamheten på de kostnader,
som kan förorsakas av överklaganden
på okynne och ofta nog är onö.
diga kostnader, vill jag ytterligare betona,
att redan den nuvarande lagstiftningen
ger vissa möjligheter till att
hämma sådana okynnesåtgärder. I sjätte
och åttonde paragraferna, framför
allt, 6 §, i 18 kap. i rättegångsbalken,
talas det just om att de kostnader, som
skall ersättas, skall vara skäliga kostnader.

Vad sedan beträffar frågan om den
omfattning som dylika klagomål kan
komma att ha vill jag nämna, att det
under en åttaårsperiod bara är 10 mål
av 770, som har förts till Svea hovrätt
av exproprianden, där exproprianden
inte har vunnit bifall. Endast i 22 fall
har målet förts till hovrätten av fastighetsägaren,
och blott i 10 fall av dessa
har fastighetsägaren förlorat.

En ändring i den riktning, som motionärerna
tänkt sig och som utskottet
har tillstyrkt, skulle framför allt för
personer med svag ekonomisk ställning
göra det svårt att hävda sin rätt.
Det iir dock fråga om att med tvång beröva
en människa hennes lagfångna
egendom. Särskilt för personer i blygsamma
ekonomiska omständigheter kan
det vara förenat med stora svårig -

heter att skaffa sig rätt, om de själva
nödgas betala rättegångskostnaderna
eller om man skall tillämpa rättegångsbalkens
allmänna bestämmelser.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den av herr
Osvald m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Osvald m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

102

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 16 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av väckta motioner om
utredning beträffande alkoholen i den
officiella representationen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 210, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar, in. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna
m. in.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska träforskningsinstitutet
m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
in. in.;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
in. fl. å motorfartyget Ningpo;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
lärarhögskola i södra Sverige;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införlivande med

statens järnvägar av Stockholm—Roslagens
järnvägar; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS m. in.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 221, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 §
lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr
207).

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställningar

dels angående tjänstemännens vid
riksdagens verk löner under år 1959,
m. m.,

dels ock angående pensionsreglering
för anställningshavare vid riksdagens
verk.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
till seminarier för huslig utbildning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 91, i anledning av väckta motioner
angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner,

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

103

såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 93, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar;

nr 94, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår;

nr 95, i anledning av väckta motioner
angående alternativa anslagsäskanden
från myndigheterna; samt

nr 96, i anledning av väckta motioner
angående planering på längre sikt av
statens utgifter och inkomster;

bevillningsutskottets betänkande nr 40,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken

framställning angående fullföljande av
påbörjad ombyggnad av värmesystemet i
riksbankshuset i Stockholm; ävensom
andra lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande tillfälliga utförsäljningar
och realisationer.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Larsson, Thorsten, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad motion,
nr 509, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

104

Nr 15

Måndagen den 11 maj 1959

Måndagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.; samt

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från delegerade för riksdagens
verk inkommit framställningar

dels angående tjänstemännens vid
riksdagens verk löner under år 1959,
m. m.,

dels ock angående pensionsreglering
för anställningshavare vid riksdagens
verk.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 509, av herr
Larsson, Thorsten.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 88—96, bevillningsutskottets
betänkande nr 40, bankoutskottets
utlåtande nr 31 och andra lagutskottets
utlåtande nr 29.

Anmäldes och bordlädes

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om överförande av
fiskerilånefonden från räntetyp III c
till räntetyp I; ävensom

särskilda utskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, m.
m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.02.

In fidem

Fri t: af Petersens

Tisdagen den 12 maj 1959

Nr 15

105

Tisdagen den 12 maj

Kammaren sammanträdde kl. 1(5.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

192, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

nr 197, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter; och
nr 202, angående val av en suppleant
i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 193, för herr Nils Gunnar Svärd att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 194, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 195, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 196, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 198, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 199, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

200, för herr Lars Arthur Widén
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 201, för herr Hans Lennart Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 203, för herr Sigfrid Larsson att
vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 227, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för -

slag till förordning angående rätt för
Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar
in. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för
läkarutbildningen;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till vattendomstolarna; nr

233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för civilförsvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 235, i anledning av riksdagens år
1958 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 238, till Konungen i anledning av
väckt motion om allmänna barnbidrag
för vissa blinda och döva barn.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 240, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändring i
kommunala vallagen, i vad gäller utseende
av suppleant för landstingsman.

106

Nr 15

Tisdagen den 12 maj 1959

Ang. åtgärder i samband med statens förvärv
av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Eskilssons interpellation angående
åtgärder i samband med statens förvärv
av Norsholm — Västervik— Hultsfreds
järnvägar, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Eskilsson har frågat
mig dels vilka åtgärder jag har vidtagit
med anledning av riksdagens skrivelse
nr 138 år 1949 i samband med beslutet
om förvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar, dels vilka åtgärder
jag ämnar vidtaga för att tillgodose
kommunikationsbehovet inom området
Åtvidaberg—Norsholm, om järnvägstrafiken
på denna sträcka kommer
att nedläggas.

I det år 1949 träffade avtal, varigenom
staten förvärvade Norsholm—Västervik
—Hultsfreds järnvägar, fanns intagen en
klausul, att bandelarna Åtvidaberg—Västervik
och Jenny—Hultsfred skulle ombyggas
till normalspår före år 1968. Vid
behandlingen av ärendet uttalade emellertid
riksdagen, att i samband med en
eventuell ombyggnad av nämnda bandelar
jämväl spörsmålet om utbyggnad till
normalspår av hela sträckan Västervik—
Norsholm borde upptagas till prövning.

Även i andra sammnhang framfördes
under efterkrigstidens första år förslag
om nya breddningsarbeten. Förslag
väcktes också om byggande av nya järnvägslinjer.
Förslagen tog ofta sikte på
en förbättring av den mera lokalt betonade
järnvägstrafiken. Den optimistiska
syn på järnvägens möjligheter att behålla
och utöka sin trafik, som kännetecknade
huvudparten av dessa förslag,
får ses mot bakgrunden av de under
krigsåren starkt ökade järnvägstransporterna.
Till följd av bilismens expansion
har emellertid under senare år transportsituationen
för lokala järnvägstransporter
radikalt förändrats. De lokala
transporterna kan numera i stor utsträckning
med fördel utföras med bil
eller buss. Järnvägen kommer dock allt -

jämt att ha kvar stora transportuppgifter,
när det gäller massbefordran och
då framför allt på långa avstånd. Trafikarbetet
på statens järnvägar kan därför
förutses komma att i ännu högre grad
än i dag utföras på stambanenätet.

Vid den prövning som nyligen gjorts
rörande breddning till normalspår av
de i interpellationen åsyftade bandelarna
har sålunda först måst bedömas, hur
järnvägstrafiken inom området i framtiden
kan komma att gestalta sig. Det
har därvid stått klart, att transportuppgifterna
på bandelen Åtvidaberg—Västervik
bl. a. med hänsyn till Västerviks
hamn och stadens kraftiga befolkningstillväxt
även fortsättningsvis kommer att
vara av sådan omfattning, att järnvägsdrift
är motiverad. En breddning till
normalspår har därför icke minst ur
driftteknisk synpunkt framstått som ändamålsenlig.
Då breddningsarbetet kunnat
inordnas i samhällets sysselsättningsstödjande
åtgärder, har anläggningskostnaden
till väsentlig del ansetts kunna
bestridas av arbetsmarknadsmedel utan
förräntningsplikt för statens järnvägar.
En breddning till normalspår av bandelen
Åtvidaberg—Västervik har ur dessa
allmänna synpunkter ansetts medföra
sådana fördelar, att 1949 års överenskommelse
i denna del bör fullföljas.

Lika vägande skäl för en breddning
av övriga i samband med statsförvärvet
aktualiserade breddningsarbeten har icke
förelegat. Viss inskränkning av trafiken
på dessa bandelar kan tvärtom bli
aktuell.

Interpellanten har också tydligen utgått
härifrån, när han i sin andra fråga
berört spörsmålet om nedläggning av
trafiken på bandelen Norsholm—Åtvidaberg.
Jag vill här först framhålla, att
trafiken på denna handel förutsatts bli
upprätthållen till dess breddningsprojektet
är klart. Först i samband med
övergången till normalspårsdrift på bandelen
Åtvidaberg—Västervik kommer
alltså frågan om nedläggning upp till
avgörande. Det torde emellertid redan
i dagens läge kunna förutses, att efter
breddningens genomförande de återstående
transportuppgifterna på smalspåret
Åtvidaberg—Norsholm kommer att bli

107

Tisdagen den 12 maj 1959 Nr 15

Ang. åtgärder i samband med statens förvärv av Norsholm—Västervik—Hultfreds

järnvägar

så ringa, att en nedläggning av trafiken
på denna handel med största säkerhet
kommer att te sig som det enda riktiga
ur ekonomisk synpunkt. Hur ersättningstrafiken
därvid skall anordnas, kan
emellertid nu inte bedömas, då frågan
får aktualitet först om cirka fem år. Några
närmare uttalanden om hur riktlinjerna
för anordnandet av ersättningstrafiken
skall dras upp, finner jag mig därför
inte kunna göra i dag. Givetvis måste
dock ersättningstrafiken anordnas så, att
den ger en tillfredsställande lösning av
sådana problem, som aktualiseras genom
nedläggningen.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationer

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Skoglund för
hans interpellationssvar.

Det blir alltid diskussion när det varslas
om att en järnväg befinner sig i
farozonen. Befolkningen i min hembygd
ser nu med oro fram emot ett eventuellt
nedläggande av järnvägstrafiken på
sträckan mellan Åtvidaberg och Norsholm.
Visserligen har både person- och
godstrafiken på sträckan minskats för
varje år, men järnvägen fyller fortfarande
en mycket viktig funktion för
bygden. Tack vare de jämförelsevis goda
förbindelserna utnyttjas järnvägen bl. a.
i stor utsträckning för färd till och från
arbetet och för skolbarnens resor. Jag
kan som ett exempel nämna, att när jag i
morse reste från min liemstation upp
till Stockholm, hade jag i den lilla rälsbussen
från Åtvidaberg till Norsholm
ressällskap med mellan 30 och 35 personer
på väg till sitt arbete. På grund
av dessa färdmöjligheter har många familjer
kunnat bo kvar i kommunerna utmed
järnvägen, trots att de har sitt arbete
på annat håll. Detta är en omständighet
som vi tillmäter stor betydelse
ur kommunal synpunkt. Vi kämpar med
näbbar och klor för att kunna hålla befolkningen
kvar ute i landskommunerna.
Möjligheterna att ge bygden industri iir

ofta rätt begränsade, och därför är vi
angelägna om att möjliggöra för människorna
att bo kvar hos oss även om
de har sitt arbete i närliggande tätorter.
För detta spelar kommunikationerna
helt naturligt en avgörande roll.

Jag är därför inte helt överens med
statsrådet när han i interpellationssvaret
säger att »en nedläggning av trafiken
på denna handel med största säkerhet
kommer att te sig som det enda riktiga
ur ekonomisk synpunkt». Det är
möjligt att så är fallet ur SJ :s och kommunikationsdepartementets
synpunkt,
men hur ställer det sig för oss ute i bygderna? Frågan

har ägnats stor uppmärksamhet
i den senaste berättelsen från
SJ :s överrevisorer. Dessa framhåller att
en koncentration av SJ:s verksamhet
genom nedläggande av trafiksvaga bandelar
utgör en förutsättning för att företaget
skall kunna anpassa sig efter dagens
förhållanden. Men, tillägger överrevisorerna,
»frågan om nedläggning av
trafiksvaga bandelar får icke enbart ses
från rent företagsekonomiska synpunkter
utan måste givetvis även bedömas
från sociala, kulturella, näringspolitiska
och andra mer allmänt samhälleliga synpunkter.
Varje beslut om nedläggning av
en järnvägslinje måste därför föregås av
undersökningar, som icke enbart omfattar
de rent järnvägsekonomiska förhållandena
utan även inbegriper befolknings-
och näringsförhållanden samt den
ekonomiska utvecklingen inom trafikområde.
» Ur lokal synpunkt anser vi
dessa undersökningar ofrånkomliga, och
de bör göras i god tid före varje ifrågasatt
järnvägsnedläggning.

För oss som bor utefter den järnvägslinje
som min interpellation gällde blir
alltså frågan vad som skall hända när
sträckan Västervik—Åtvidaberg om några
år har byggts ut till normalspår
Statsrådet meddelar att någon breddning
av övriga berörda bansträckor inte kommer
alt ske. Jag har heller inte ifrågasatt
detta i min interpellation. Med den
nuvarande utvecklingen på trafikområdet
måste statens ansträngningar för att

108 Nr 15 Tisdagen den 12 mai 1959

Ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i

system, m. m.

förbättra kommunikationerna få en annan
inriktning, men när statsrådet avböjer
att diskutera ersättningstrafiken
nu med hänvisning till att frågan inte
får aktualitet förrän om cirka fem år,
har jag en annan mening. Även om vi
har god tid på oss skadar det inte att
närma sig problemet redan nu. Måhända
kan det komma fram något i debatten
som bidrar till att stärka järnvägens
ställning i konkurrensen. Det är emellertid
onödigt att besvära riksdagen med
en sådan debatt, den bör lämpligen föras
med de lokala järnvägsmyndigheterna.

I ett avseende vill jag emellertid göra
ett påpekande här i kammaren och det
gäller landsvägarna. Med kännedom om
takten när det gäller förbättring av våra
små bygdevägar är fem år inte någon
lång tid. Yi har hittills fått öva oss i
konsten att vänta! Vägnätet i dessa bygder
är mycket svagt utbyggt. Vägarna
är smala, krokiga och backiga och lämpar
sig mycket illa för busstrafik. De
behöver förbättras och byggas om för
att med fördel kunna användas för sådan
trafik, och det är åtgärder som behöver
både planeras och utföras i mycket god
tid.

Statsrådets avslutning på interpellationssvaret
innebär emellertid ett löfte,
som jag gärna vill ta fasta på. Statsrådet
utlovar nämligen en tillfredsställande
lösning av de problem angående ersättningstrafiken,
som aktualiseras genom
en eventuell nedläggning av järnvägstrafiken.
Jag är tacksam för detta
besked.

För varje år ökas antalet bilar i vårt
land, så att flertalet människor kan ordna
sina resor efter behag. Men trots detta
kommer det alltjämt att finnas kvar
ett behov av kollektiva trafikmedel för
folkgrupper, som varken har råd eller
möjlighet att klara sina resor på egen
hand. Vi får inte glömma bort dessa
folkgrupper i sammanhanget. Vi är också
i våra bygder vana vid goda postanordningar
och över huvud taget goda
förbindelser med tätorterna runt om
tack vare järnvägsförbindelserna. Vi vill
inte ha dessa försämrade vid en even -

fråga om bilars värme- och ventilations tuell

nedläggning av järnvägen. Jag tolkar
herr statsrådets slutord i interpellationssvaret
som en utfästelse, att vi
kommer att få kommunikationsdepartementets
och myndigheternas stöd för att
tillgodose våra önskemål i dessa avseenden.

Med detta konstaterande vill jag än en
gång tacka herr statsrådet för hans svar.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill säga, att det var
just de befolkningsgrupper som herr Eskilsson
omnämnde i slutet av sitt anförande
som jag i första hand tänkte på
när jag skrev avslutningsfrasen, att »ersättningstrafiken
anordnas så, att den
ger en tillfredsställande lösning av sådana
problem, som aktualiseras genom
nedläggningen».

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i
fråga om bilars värme- och ventilationssystem,
m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Edströms interpellation
angående tillämpning av arbetarskyddslagen
i fråga om bilars värme-
och ventilationssystem, in. in., och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Edström har frågat
mig,

om jag vill klarlägga i vilken utsträckning
arbetarskyddslagen är tillämplig i
fråga om kontroll av bilars värme- och
ventilationssystem m. in. och

om jag är villig medverka till att en
utredning tillsättes om värme- och ventilationsproblemen
i våra bilar med hänsyn
till trafiksäkerhets- och hälsovårdskrav,
särskilt under vinterklimatförhållanden.

Till svar på dessa frågor får jag anföra
följande.

Tisdagen den 12 maj 1959

Nr 15

109

Ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i

Arbetarskyddslagen äger i princip tilllämpning
på varje rörelse vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares
räkning. Arbetsgivaren är enligt lagens
7 § pliktig att iakttaga allt som skäligen
kan erfordras för att förebygga, att
hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager
sig ohälsa i följd av arbetet eller
drabbas av olycksfall däri. Beträffande
bl. a. i arbetet använda bilar kompletteras
denna allmänna regel av 22 och
36 §§ arbetarskyddskungörelsen. Enligt
22 § kungörelsen skall, där så erfordras,
tjänliga anordningar finnas för att arbetet
må kunna äga rum vid lämplig värme-
och fuktighetsgrad. Som exempel
namnes just uppvärmning i förarhytten
på motorfordon, där så kan anses påkallat.
I 36 § kungörelsen föreskrives,
att fordon och vagnar av olika slag skall
med hänsyn till material, konstruktion
och utrustning erbjuda betryggande säkerhet
samt vara lämpligt anordnade
och försedda med nödiga skydd.

Nu nämnda bestämmelser gäller alltså
långtradare och andra bilar, som användes
av i bilägarens tjänst anställda arbetstagare.
Vid sidan av dessa regler om
arbetsgivares skyldigheter finns en bestämmelse
om tillverkares och försäljares
skyldigheter i lagens 45 §, vilken är
tillämplig även för bilar, som faller utom
det förut angivna området för lagens
tillämpning i övrigt. Enligt sistnämnda
lagrum skall nämligen tillverkare,
försäljare och upplåtare av maskiner,
redskap eller annan teknisk anordning
tillse, att dessa är försedda med
nödiga skyddsanordningar och även i
övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot
ohälsa och olycksfall. Detta gäller alla
bär avsedda tekniska anordningar, däribland
även motorfordon, oavsett om de
används i verksamhet, som i övrigt omfattas
av arbetarskyddslagen, eller ej.

Det kan i detta sammanhang framhållas,
att arbetarskyddsstyrelsen tillagts
befogenhet att meddela råd och anvisningar
till ledning vid tillämpningen av
arbetarskyddslagen.

Det ligger i sakens natur, att gränsen
är flytande mellan å ena sidan sådana

fråga om bilars värme- och ventilationssystem,
m. m.
åtgärder på motorfordon, som avser ökat
skydd för förare mot ohälsa och olycksfall,
och å andra sidan sådana, som syftar
till ökad trafiksäkerhet. Det har därför
ansetts lämpligt och naturligt, att erforderliga
detaljbestämmelser rörande
motorfordons beskaffenhet och utrustning
ingår i vägtrafikförordningen.

Uppvärmningen av förarutrymmet i
motorfordon är otvivelaktigt en detalj,
som tidigare inte ägnats någon större
uppmärksamhet. Ännu vid slutet av
1930-talet saknade många person- och
lastbilar uppvärmningsanordning, och
de anordningar som fanns var otillfredsställande.
En markant utveckling till det
bättre har emellertid ägt rum. Så gott
som samtliga bilar, som numera saluföres,
är försedda med effektiva uppvärmningsanordningar.

Problemet med försämrad sikt genom
rutorna är emellertid inte löst enbart genom
införande av effektiva uppvärmningsanordningar.
Tyvärr ser man vintertid
alltför ofta bilar med otillfredsställande
sikt på grund av is- och imbeläggning
på bilrutorna.

Dessa olägenheter kan i de flesta fall
undvikas genom riktig skötsel av lämpliga
uppvärmnings- och ventlationsanordningar.
Här är det mycket en fråga
om upplysning. NTF har i sin verksamhet
tidigare beaktat spörsmålet och har
nu under hand utlovat, att i samband
med trafiksäkerhetskampanjen inför
nästa vintersäsong kraftigt understryka
även hithörande faromoment.

Givetvis är det angeläget, att även trafiksäkerhetsforskningen
ägnar sig åt här
avsedda fråga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bär hos statens trafiksäkerhetsråd
också förordat, att undersökningar
göres på detta område. Från viigoch
vattenbyggnadsstyrelsen liar för övrigt
upplysts, att styrelsen, i samråd
med arbetarskyddsstyrelsen, för närvarande
utarbetar bestämmelser om förarhytt
m. m. på lastbil och att spörsmålet
om förbättrad ventilation o. d. i möjligaste
mån kommer att beaktas vid detta
arbete.

.lag finner under förhandenvarande

110 Nr 15 Tisdagen den 12 maj 1959

Ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i
system, m. m.

omständigheter icke motiverat att tillsätta
en särskild utredning i detta ämne.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Först ber jag att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för hans svar och särskilt för hans uttömmande
redogörelse för vilka paragrafer
i arbetarskyddskungörelsen som
kan vara tillämpliga i denna fråga. Då
emellertid dessa problem i dagens trafiksituation
är i hög grad aktuella, tilllåter
jag mig ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk några minuter.

Ventilationen och uppvärmningen i
våra bilar berör — såsom jag sagt i min
interpellation — såväl trafiksäkerheten
som arbetarskyddet och hälsovården.

Först påverkas förarsikten, om dimma
och frostbeläggningar bildas på rutorna,
särskilt på vindrutan. Gå ut en
kall vinterdag och iakttag bilarna! I
hur många av dem är glaset klart runt
om? Vattenånga och fukt kan man inte
undgå i en bil på grund av de farandes
andedräkt. Enligt lagen om kalla väggen
kondenseras denna vattenånga till imma
på de väggar som är kallast, d. v. s. insidan
av bilfönstren, och om det är kallt
blir det frostbeläggning. Imman kan visserligen
avlägsnas med imsprutor, och
flertalet bilar har väl i dag mer eller
mindre fullkomliga sådana, men någon
föreskrift i vägtrafikförordningen finns
ej om detta. Inte heller står det något
därom i »anvisningar för flygande inspektion».
Är det inte på tiden att det
i vägtrafikförordningen kommer in en
bestämmelse som kräver fri förarsikt?
De av statsrådet åberopade bestämmelserna
i arbetarskyddskungörelsen torde
vara föga kända och borde aktualiseras.
NTF borde i sin propaganda
ta upp dessa problem. Frostdöden
synes mig under vintern vara en väl så
reell fara som mörkerdöden, ty förarsikten
nedsättes då mer av dessa frostbeläggningar
än av mörkret. I min hem -

fråga om bilars värme- och ventilations ställan

inrymmes, att vi får en utredning
om frostdödens offer.

Sedan kommer hälsovårds- och arbetarskyddsfrågan.
Bilrutorna är oftast dåligt
värmeisolerade och måste på grund
av den dåliga ventilationen hållas mer
ejller mindre öppna för undgående av imbildning.
Det uppstår drag såväl genom
den på så sätt uppkomna kalla luftströmmen
som genom den kalla strålningen
från rutorna. Detta drag framkallar ensidig
avkylning av kroppen, något som vi
människor är dåligt rustade för att kunna
kompensera genom ändrade blodcirkulationsförhållanden
inom kroppen,
vår eljest naturliga reaktion. Resultatet
blir ofta sjukliga förändringar, något
som våra bilförare nogsamt kan omvittna.
Vi blir mottagligare för infektioner,
»förkylningar», och får cirkulationsrubbningar
i musklerna, »muskelreumatism»,
som kan vara mycket smärtsamma
— för att inte tala om värre saker.
Njurarna är särskilt känsliga för avkylning,
och rubbningar där uppkommer
lätt. Avkylning kan också vara av betydelse
för uppkomsten av magsår. Akut
hjärtdöd har under ogynnsamma förhållanden
iakttagits. Att bli kall om fotterna
är erfarenhetsmässigt särskilt deletärt.
Jag vill erinra om det kända experimentet
som företogs av den gamle forskaren
Pasteur, som visade att han inte
kunde infektera höns med pest med
mindre än att han lät dem springa med
fotterna i kallt vatten. Tyskarna Schmidt
och Kairis lät studenter sitta med fotterna
i kallt vatten och mätte samtidigt
slemhinnetemperaturen i svalget, varvid
det visade sig att den gick ner högst avsevärt
och att de där fick dålig blodcirkulation
och »förkylning», alltså infektion,
i svalget. Vi skall hålla oss varma
om fotterna. Det är en oerhört viktig
hälsoregel som många gånger är svår
att tillämpa i våra bilar.

Att frågan även blivit en arbetarskyddsfråga
beror på att främst de
mindre, äldre lastbilarna oftast har
så dålig ventilation. Luftinsläppet är i
de modernare bilarna bättre, men då
luftutsläppet fortfarande oftast är helt

Tisdagen den 12 maj 1959

Nr 15

Ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i

oreglerat blir ventilationen i alla fall
dålig. Långtradarna är i allmänhet litet
bättre rustade, men de små åkeriernas
grus- och byggnadsarbetsbilar hör till de
sämsta. Äldre hyttyper på dessa lastbilar
har oftast mycket bristfälliga tätningar
och är därför mycket dragiga, särskilt
vid dörrar och golv. Även om tätningen
vid dörrarna kanske var godtagbar då
bilen var ny försämras den alltid höggradigt
dels genom deformeringen under
användningen, dels genom att tätningslisterna
torkar och slits. Vi har
dock nu en del nyare goda hyttyper,
som visar att det går om man vill. Man
behöver därför ej gå så långt som den
ingenjör, vars bil med innanfönster,
skumplastisolerad takplåt samt filt- och
aluminiumfolieisolerade sidor och dörrar
för en tid sedan beskrevs i Motor.
Att man med enkel genial teknik kan
nå långt visar t. ex. den tekniker som
genom att sätta in en fläkt i bagagerummet
och borra ett antal utblåsningshål
i baksätets underkant kunde åstadkomma
en god ventilation i sin Volvo utan
att öppna fönstren.

En annan lika viktig faktor är skyddet
mot koloxidförgiftning. Det är ej
många dagar sedan vi läste i tidningarna
om en Volkswagen-skolbuss som slog
runt i ett dike i Brösarp i Skåne, varvid
sex barn och chauffören skadades, sedan
samtliga mer eller mindre koloxidförgiftats.
Koloxidförgiftningen var orsaken
till olyckan, emedan chauffören blivit
påverkad därav. Civilingenjör Erik örnholmer
har nyligen gjort en yrkeshygienisk
utredning om hälsorisker vid bilkörning,
varvid han särskilt undersökt
förarhyttventileringen hos lastbilar. Undersökningen
liar skett i samarbete med
statspolisen. Han har därvid kommit till
det resultatet att risken för koloxidförgiftning
har reell aktualitet samt att avgaser
i farlig mängd då och då tränger
in i förar- och passagerarutrymmen.

Jag vill inte ta upp kammarens tid
med att ytterligare ingå på dessa ventilationsproblem,
vilka såvitt jag kan
finna är av den betydelse att skäl finnes
för en mer ingående utredning härom

fråga om bilars värme- och ventilationssystem,
m. m.

med hänsyn till såväl trafiksäkerhetskrav
som arbetarskydds- och hälsovårdskrav.
Det är för att rikta uppmärksamheten
därpå som jag har gjort min interpellation.
Som bioklimatolog har jag
sedan många år tillbaka både forskat
och undervisat i dessa frågor. Jag vet
att mikroklimatet på våra arbetsplatser
och i våra bostäder är av stor vikt för
vårt hälsotillstånd. Bilen är för mången
en ej så litet använd arbetsplats. Vår
lagstiftning bör ta hänsyn därtill.

Jag instämmer i statsrådets mening att
det är angeläget att trafiksäkerhetsforskningen
ägnar sig åt dessa frågor, men
vore det då inte även angeläget att den
fick erforderliga ekonomiska resurser?
Statsrådet anser att någon utredning ej
behövs, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har dessa frågor aktuella. Jag tilllåter
mig att vara en smula skeptisk.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
många och stora andra uppgifter för
handen, och någon särskild pionjäranda
i fråga om trafiksäkerheten har väl ändå
där näppeligen försports. Skulle denna
interpellation lyckas stegra intresset,
skulle jag bli synnerligen glad.

Jag ber ännu en gång, herr talman,
att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2G och 27.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 32, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om överförande
av fiskerilånefonden från räntetyp
III c till räntetyp I.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

112

Nr 15

Tisdagen den 12 maj 1959

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen. Gemensam votering
komme då även att företagas i
fråga om anslag till Allmänna läroverken:
Avlöningar.

Föredrogs och bordlädes ånyo särskilda
utskottets utlåtande nr 1.

På framställning av herr talmannen
beslöts att särskilda utskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
samt vidare att statsutskottets utlåtande
nr 92 skulle sättas näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 40 på
samma lista.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1958 och 1959 vid
dess tionde ordinarie möte fattade beslut; statsutskottets

utlåtanden:
nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/
60 till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet jämte motioner i
atomvapenfrågor;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ett neutralitetsförsvar; -

nr 101, i anledning av väckt motion
angående rikshemvärnschefens tjänstegrad; nr

102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av väckta motioner
om vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska
kommittén;

nr 105, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska livräddningssällskapet; nr

106, i anledning av väckta motioner
om anslag till Riksförbundet mot
tobaken;

nr 107, i anledning av väckt motion
om utredning angående en central för
paraplegivård; samt

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1959/60;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran av
tidningar (tidningsförordning) jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden och
Världsbanken, jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom, dels
ock i ämnet väckta motioner ävensom
motioner om vissa åtgärder i syfte att
bekämpa brottsligheten;

Tisdagen den 12 maj 1959

Nr 15

113

Interpellation ang. förarskydd å traktorer, m. m.

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;
samt

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om lagfäst rätt till arbete, m. m.;

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 33, angående väckta motioner om
viss ändring i bidragsförskottslagen;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag
och särskilda barnbidrag; samt
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om
allmän sjukförsäkring, m. m.

Interpellation ang. förarskydd å traktorer,
m. m.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Genom beslut av kungl.
arbetsmarknadsstyrelsen har föreskrivits
att ny traktor, som anskaffats efter
den 1 januari 1959, skall vara försedd
med störtsäker hytt eller ram. Genom
Kungl. Maj ds resolution av den 28 juli
1958 har bestämmelsens ikraftträdande
framflyttats till den 1 juli 1959.

Det är förekomsten av svåra traktorolyckor,
orsakade av vältning och överstegring,
som aktualiserat ett bättre
skydd för förarna. Det är också, enligt
min mening, utomordentligt viktigt att
allt vad som kan göras för att minska
olycksriskerna också blir genomfört och
på kortast möjliga tid. Å andra sidan är
det lika viktigt att man får fram anordningar,
som ger ett verkligt skydd och
icke endast ett skenbart, samt att den
tekniska utrustningens effektivitet icke
minskas i onödan. Det iir också en första

rangens angelägenhet att konstruktionerna
ej ger upphov till skadliga eller
plågsamma arbetsförhållanden.

När traktorerna nu i enlighet med
myndigheternas bestämmande skall förses
med skydd, bör varje traktorförare
—- både anställd och egen företagare —
ha rätt att kräva garantier för att hyttens
såväl skyddsegenskaper som funktion
under vanligt arbete är goda. Det
är därför riktigt att arbetarskyddsstyrelsen
gör uttalanden om huruvida saluförda
konstruktioner uppfyller lagens
krav. Men det är angeläget att uteslutande
verkliga och vid officiell institution
genomförda prov lägges till grund
för de officiella uttalandena. Blir underlaget
för sådana uttalanden svagt, kommer
förtroendet snabbt att svikta.

I detta sammanhang måste också observeras,
att det faller utanför arbetarskyddsstyrelsens
ämbetsområde och
möjligheter att bedöma konstruktionernas
lämplighet ur jordbrukssynpunkt.
Om konstruktionerna icke tillgodoser
kraven på god driftsfunktion, kan de
nya bestämmelserna och vad de representerar
av strävan att minska olycksriskerna
bli ett slag i luften. Dessa konstateranden
leder fram till den slutsatsen,
att officiella uttalanden om olika
hyttypers lämplighet ur skyddssynpunkt
böra bygga på officiella provningsresultat,
som också inkluderar driftsfunktionell
prövning. I den av staten bedrivna,
officiella maskinprovningen finns redan
ett instrument för utförande av sådana
prov.

Det är ett oroande faktum att först nu
—■ mindre än två månader innan den
aktuella bestämmelsen träder i kraft —
har utfärdats anvisningar med definierade
krav på skyddshyttens konstruktion.
Ocli vidare: alltjämt synes det vara
oklart om skyddsram kan väljas eller
om komplett hytt företrädesvis skall
komma i fråga.

Ett antal hytter lär vara godkända av
arbetarskyddsstyrelsen, men långt ifrån
till alla förekommande traktortyper.
Dessa styrelsens uttalanden bygger emellertid
icke på färdiga provningar, som
av naturliga skiil kräver avsevärd tid.

S Första kammarens protokoll Nr 15

114

Nr 15

Tisdagen den 12 maj 1959

Interpellation ang. förarskydd å traktorer, m. m.

Enligt vad som inhämtats från statens
maskinprovningar har visserligen nu ett
40-tal hytt- och ramtyper anmälts till
provning. Men bl. a. på grund av svårigheterna
att få fram konstruktioner som
verkligen håller och som även i övrigt
är godtagbara, har emellertid endast ca
15 hytter, avsedda för ett 10-tal traktortyper,
hittills kunnat sättas in i praktisk
provning. Och det kan ta avsevärd tid
innan dessa provningar kan läggas till
grund för vägledande uttalanden. Endast
två typer av skyddshytt är definitivt
färdigprovade.

De jordbrukare, som avsett att köpa
traktor i sommar eller höst, kan möjligen
uppskjuta anskaffningen en tid, vilket
kan få konsekvenser för näringslivet
i övrigt och på arbetsmarknaden. Andra
blir då tvungna att ta vad som finns,
utan möjligheter att få stöd för sin bedömning
av den officiella maskinprovningen,
en tillgång som i andra maskinanskaffningssammanhang
högt skattas av
jordbrukarna.

Den utvidgning av arbetarskyddslagens
bestämmelser som här diskuterats
har en annan principiell sida som bör
uppmärksammas. Föreskrifterna är tilllämpliga
på alla maskiner vid ett jordbruk,
alltså oavsett om man där har anställd
personal eller icke. Detta är i och
för sig inte något fel, speciellt när det
gäller att komma till rätta med traktorolyckorna.
Men i konsekvens härmed
bör också de jordbrukare, som själva
arbetar som traktorförare — och det
torde vara det ojämförligt största antalet
— ha representation i arbetarskyddsstyrelsen.
För en sådan ordning talar

också den omständigheten, att förtroendefull
samverkan från början till slut
mellan berörda parter är en absolut förutsättning
för att ett positivt resultat
skall uppnås i strävandena att förbättra
skyddet mot olycksfall i arbetet.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
att det ännu, två månader innan bestämmelsen
om förarskydd på traktorer
träder i kraft, icke finns tillräckligt utprovade
konstruktioner av sådana skydd
mer än till enstaka traktortyper?

2) Anser herr statsrådet det lämpligt
och möjligt att genom dispensförfarande
eller på annat sätt låta ikraftträdandet
av ifrågavarande bestämmelser anstå? 3)

Är herr statsrådet beredd att framlägga
förslag till åtgärder, som kan leda
till att gruppen familjejordbrukare blir
representerad i arbetarskyddsstyrelsen,
då skyddsfrågor inom lantbruket behandlas? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590802